Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil

1936-03-06 · 87 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 84 av 87 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:161, Med förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

1

Nr 161.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående yrkesmässig trafik med automobil; given

Stockholms slott den 6 mars 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning angående yrkesmässig

trafik med automobil.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16.

1 sami.

Nr 161.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Förslag

till

förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

§1.

Med grkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken automobil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles åt allmänheten. För sådan

trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,

vad i denna förordning nedan stadgas.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

§2.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län tillse, att den yrkesmässiga trafiken

med hänsyn till det samlade trafikbehovet i länet ändamålsenligt inordnas

i det trafiksystem, som bildas av övriga trafikföretag, och i övrigt på

lämpligt sätt handhaves.

§ 3.

Jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 åligger

länsstyrelserna, ankommer det på en därför särskilt inrättad central myndighet

— vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande av

den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga

om vägtrafikmyndighetens verksamhet meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Beteckningar för olika slag av yrkesmässig trafik m. m.

§4.

Yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss sträckning eller mellan vissa

orter benämnes i denna förordning linjetrafik.

Till linjetrafik är även att hänföra det fall, att utövare av yrkesmässig trafik

plägar oberoende av beställning å olika platser upptaga och samtidigt

befordra passagerare eller gods för mera än en avsändare.

Linjetrafik, ombesörjd genom omnibus, kallas nedan omnibustrafik.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

3

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra under linjetrafik, sammanfattas

under uttrycket be ställning strafik.

Beställningstrafik för godsbefordran benämnes närgodstrafik, där utsträckningen

av densamma är begränsad på sätt i § 25 är stadgat, samt i övriga fall

fjärrgodstrafik.

Linjetrafik för godsbefordran benämnes närgodslinjetrafik, där utsträckningen

därav är begränsad jämlikt § 25, samt eljest fjärrgodslinjetrafik.

Trafik, som uteslutande avser befordran av mjölk eller slaktdjur, skall,

oavsett transportens längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.

§ 5.

Mom. 1. Rätt till utövande av linje- eller beställningstrafik för personbefordran

innebär, på sätt tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare

bestämma, rätt till befordran även av passagerares resgods samt, därest och

i den omfattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, jämväl

av paketgods.

Mom. 2. Lastautomobil i yrkesmässig trafik må, i den mån tillståndsbeviljande

myndighet ej jämlikt § 32 medgivit tillstånd att därmed befordra personer,

icke tagas i anspråk för sådan befordran annat än för så vitt fråga är

om personer, som erfordras för automobilens framförande eller skötsel eller

för dess på- eller avlastning eller för utförande av arbete, vid vilket automobilen

användes.

§ 6.

Mom. 1. Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd

(trafiktillstånd ).

Mom. 2. Trafiktillstånd meddelas beträffande fjärrgodstrafik eller fjärrgodslinjetrafik

av vägtrafikmyndigheten.

Till beställningstrafik med stationsort i stad, vars invånarantal uppgår till

minst 50,000, meddelas, med undantag för fjärrgodstrafik, tillstånd av polismyndigheten

i staden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse.

Mom. 3. Där trafik, till vars bedrivande tillstånd av länsstyrelse erfordras,

kan komma att utsträckas över mera än ett län, ankommer prövningen

av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angår, å länsstyrelserna i

de län, där trafiken skall äga rum, samt i fråga om beställningstrafik å

länsstyrelsen i det län, varest stationsorten är avsedd att förläggas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Om ansökningsförfarandet.

§ 7.

Mom. 1. Vid ansökan om trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av yrkesmässig

trafik, ansökningen avser, ävensom, så vitt ej avses fjärrgodstrafik,

bedriven med andra än sökanden tillhöriga automobiler, uppgift om typ

och antal av de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, med

angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna

med varje automobil befordras.

Mom. 2. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i mom. 1

angives, innehålla uppgifter om linjesträckning eller örn de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter om den taxa samt,

i förekommande fall, den tidtabell för befordringen, som önskas fastställd,

och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd till fjärrgodstrafik skall innehålla organisationsplan

för trafikens bedrivande; åliggande det i övrigt sökanden att

tillhandagå med de uppgifter, som vägtrafikmyndigheten för ärendets prövning

finner skäl infordra. Där ansökningen eljest avser rätt till beställningstrafik,

skall tillämnad stationsort uppgivas.

§ 8.

Ansökan om tillstånd till linjetrafik inom mer än ett län skall, örn prövningen

därav ankommer på länsstyrelse, inlämnas till länsstyrelsen i det län,

varest längsta delen av vägsträckan är belägen.

§9.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, som det tillkommer länsstyrelse

att bevilja, skall denna myndighet ej mindre höra vederbörande

polismyndighet samt trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken,

än även, om förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande

vägstyrelse, kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle

att yttra sig. Avser ansökningen rätt till omnibustrafik uteslutande inom viss

stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, örn ansökningen

icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala

förvaltningsmyndighet i staden. Beträffande ansökan, avseende

rätt till befordran i linjetrafik uteslutande av gods, som omförmäles i § 4

sista stycket, eller av skolbarn till eller från skolan, må infordrandet av yttranden

efter länsstyrelsens beprövande inskränkas eller underlåtas.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande vägtrafikmyndighetens

tillstånd erfordras, skall nämnda myndighet infordra yttrande

av vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser, vilka verkställa den

utredning, som för ändamålet erfordras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161. 5

§ 10.

över ansökan om tillstånd till beställningstrafik, som icke är att hänföra

till fjärrgodstrafik, skall myndighet, som har att meddela dylikt tillstånd,

genom tillkännagivande i tidning, som på förhand bestämts, bereda trafikföretag,

vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, som ärendet

kan angå, tillfälle att yttra sig ävensom, där så anses lämpligt, infordra yttrande

från sammanslutningar av utövare av sådan beställningstrafik, som avses

i ansökningen. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas

av sökanden. Tillkommer ärendets avgörande länsstyrelse, skall nämnda

myndighet jämväl över ansökningen höra polismyndigheten i den ort, varest

automobil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort.

Utan hinder av vad nu är stadgat må ansökan, som allenast avser tillstånd

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt

ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss

vägsträcka, eller befordran i beställningstrafik uteslutande av gods, som avses

i § 4 sista stycket, omedelbart upptagas till prövning, örn skäl därtill äro.

§ 11.

över ansökan örn tillstånd till fjärrgodstrafik skall vägtrafikmyndigheten

infordra yttrande av länsstyrelserna i samtliga län inom det uppgivna

fjärrtrafikdistriktet. Före yttrandes avgivande skall länsstyrelse verkställa

erforderlig utredning.

§ 12.

Polismyndighet, som äger meddela tillstånd till beställningstrafik, har

att före den 1 december varje år meddela länsstyrelsen uppgift om tidning,

i vilken tillkännagivanden angående sådana ansökningar om tillstånd

till dylik trafik, över vilka polismyndigheten har att meddela beslut, komma

att under nästföljande år införas. Dylik uppgift ävensom motsvarande

uppgift å tidning, i vilken ansökningar om sådant tillstånd till beställningstrafik,

som det tillkommer länsstyrelse att meddela, komma att tillkännagivas,

skola intagas i länskungörelserna under senare hälften av sagda

månad.

§ 13.

Utan hinder av vad i §§ 9—11 föreskrivits, må ansökan örn trafiktillstånd

genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör

beviljas.

§ 14.

Vad angående behandling av ansökan örn trafiktillstånd är i §§ 9—13

stadgat skall, utom för så vitt angår omnibustrafik, i tillämpliga delar gälla

jämväl beträffande behandling av ansökan örn ökning i det antal automobiler,

med vilket yrkesmässig trafik må av utövare av sådan trafik bedrivas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

eller om insättande av släpfordon i sådan trafik eller om sådant utbyte av

automobil eller släpfordon, som medför ökning med mera än tjugu procent

av den största last eller det högsta antal personer, som må befordras med

fordon, vilket användes för trafikens bedrivande.

Angående trafiktillstånds beviljande.

§ 15.

Mom. 1. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken

finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt

i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet

och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter

befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande

finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara avgörande

för företräde dem emellan. Avser ansökning tillstånd till linjetrafik

i anslutning till eller under konkurrens med trafik, bedriven av järnvägs-,

ångbåts- eller förut bestående linjetrafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas,

sådant i första hand lämnas innehavare av dylikt företag, därest

denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare;

dock att beträffande rätt att erhålla tillstånd till fjärrgodslinjetrafik skall

gälla vad i § 17 är därom stadgat.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Så vitt ej angår fjärrgodstrafik,

i vad den är avsedd att bedrivas med andra än sökanden tillhöriga

automobiler, eller omnibustrafik, skall tillståndet innefatta föreskrifter om

det antal automobiler, med vilka trafiken må bedrivas, med angivande av den

största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil

befordras. Där så lämpligen kan ske, bör tillståndet begränsas att

omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik

skall, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka. I fråga örn beställningstrafik, som icke är

att hänföra till fjärrgodstrafik, skall bestämmas ort, å vilken automobil, som

brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

Mom. 2. Vad om trafiktillstånd ovan är stadgat skall i tillämpliga delar

gälla jämväl om beslut innefattande tillstånd i sådant ärende, som i §

14 sägs.

§ 16.

Tillstånd till bedrivande av fjärrgodstrafik innebär för vederbörande tillståndshavare

(fjärrtrafikutövare) rätt i förening med skyldighet att inom

av vägtrafikmyndigheten bestämt område (fjärrtrafikdistrikt) upptaga beställningar

å samt ombesörja utförandet av till fjärrgodstrafik hänförliga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

7

transporter, utgående från ort inom fjärrtrafikdistriktet. Dylikt tillstånd bör

inom varje fjärrtrafikdistrikt meddelas allenast en eller eljest ett begränsat

antal företagare, som äga förutsättningar för organiserande och bedrivande

av fjärrgodstrafik. Under i övrigt lika förhållanden bör tillstånd företrädesvis

lämnas organisation av närtrafikutövare.

Såsom villkor utöver vad i denna förordning är stadgat eller eljest av

vägtrafikmyndigheten föreskrives skall för rätt till bedrivande av trafik av

nu ifrågavarande slag, därest och i den mån ej samma myndighet på grund

av särskilda förhållanden annorlunda förordnat, gälla:

1) att fjärrtrafikutövare skall, i vad på honom ankommer, vara skyldig

tillgodose behovet av fjärrgodstrafik med lastautomobiler inom fjärrtrafikdistriktet

samt för detta ändamål sörja för att lämpliga, för yrkesmässig trafik

i vederbörlig ordning godkända lastautomobiler jämte förare äro till erforderligt

antal tillgängliga på lämpliga orter inom distriktet;

2) att fjärrtrafikutövare skall, så vitt lämpligen kan ske och vägtrafikmyndigheten

ej annat medgivit, för omförmälda ändamål i första hand anlita utövare

av närgodstrafik och företrädesvis dem, som före denna förordnings

ikraftträdande yrkesmässigt ombesörjt godstransporter på långa avstånd,

ävensom taga i anspråk nämnda trafikutövares för yrkesmässig trafik i vederbörlig

ordning godkända och brukade automobiler;

3) att fjärrtrafikutövare skall vara underkastad kontroll av vägtrafikmyndigheten

eller dess ombud såväl i avseende på anordningarna för trafiken

som i fråga om dess bedrivande samt pliktig att verkställa de ändringar

däri, som av nämnda myndighet eller dess ombud i vederbörlig ordning föreskrivas

för bättre tillgodoseende av trafikbehovet eller för vinnande av ökad

trafiksäkerhet, ävensom att för samma ändamål samarbeta med andra trafikföretag

i enlighet med av vägtrafikmyndigheten meddelade bestämmelser;
4)

att beställningar å transporter, som äro avsedda att genom fjärrtrafikutövares

försorg verkställas, skola registreras vid av denne å lämpliga

platser upprättade beställningskontor, där jämväl i enlighet med av trafikutövaren

meddelade anvisningar transporterna skola fördelas mellan vederbörande

närtrafikutövare under iakttagande att före denna förordnings ikraftträdande

bestående kundförhållanden mellan trafikant och närtrafikutövare

i största möjliga utsträckning respekteras;

5) att för rörelsens bedrivande anlitad förare icke må vid körning i fjärrgodstrafik

för egen eller andras räkning medföra gods utöver vad av fjärrtrafikutövaren

eller behörigt ombud för denne medgivits samt ej heller, därest

och i den mån han ej därtill i behörig ordning bemyndigats, uppbära trafikutövaren

i anledning av verkställd transport tillkommande betalning;

6) att ersättning för av närtrafikutövare på uppdrag av fjärrtrafikutövaren

utförda transporter i fjärrgodstrafik skall utgå enligt grunder, som för

samtliga av honom anlitade närtrafikutövare under lika förhållanden medföra

samma rätt;

7) att fjärrtrafikutövare beträffande ansvarighet för skada å gods, som

befordras i av honom bedriven trafik, samt skyldighet att till täckande av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

nämnda ansvar ombesörja försäkring utöver vad eljest är beträffande försäkringsplikt

stadgat skall vara underkastad de bestämmelser, som av vägtrafikmyndigheten

meddelas; samt

8) att det skall åligga fjärrtrafikutövare att för behörigt utövande av trafiken

ställa ekonomisk garanti, därest och i den omfattning vägtrafikmyndigheten

därom förordnat.

§ 17-

Tillstånd till bedrivande av fjärrgodslinjetrafik må meddelas allenast den,

som uppfyller de i § 16 stadgade villkor för erhållande av tillstånd till fjärrgodstrafik,

och företrädesvis utövare av fjärrgodstrafik, inom vars fjärrtrafikdistrikt

den ifrågasatta linjetrafiken är avsedd att framgå.

I fråga om fjärrgodslinjetrafik skall i tillämpliga delar gälla vad angående

fjärrgodstrafik är i nyssnämnda § stadgat.

§ 18.

Till efterrättelse för bedrivande av omnibustrafik samt, där så finnes

lämpligt, jämväl för annan linjetrafiks bedrivande bör av tillståndsbeviljande

myndighet i erforderlig omfattning fastställas tidtabell, över av trafikutövaren

ingivet förslag därtill böra, innan tabellen fastställes, representanter

för övriga trafikföretag lämnas tillfälle att yttra sig i den utsträckning, som

prövas lämplig.

Tillfälliga avvikelser från fastställd tidtabell må äga rum efter vederbörande

polismyndighets medgivande; skolande i dylikt fall polismyndighetens

beslut eller avskrift därav medföras å automobilen.

§ 19.

Därest och i den mån det för underlättande av varutransporter finnes

behövligt och lämpligt, må innehavare av rätt till linjetrafik åläggas skyldighet

att i samtrafik med annat trafikföretag ombesörja linjetrafik för

godsbefordran mot ersättning enligt överenskommen eller i vederbörlig ordning

fastställd taxa. Där anledning till meddelande av dylikt beslut förekommer,

bör, efter det representanter för därav berörda trafikföretag lämnats

tillfälle att yttra sig i ärendet, trafikutövaren åläggas att inom viss tid inkomma

med bevis, att överenskommelse om samtrafik träffats vid äventyr

att, där så icke skett, trafikutövaren skall vara underkastad beslut, som vederbörande

myndighet må finna skäl i ämnet meddela.

Beslut, varom nu är fråga, meddelas, så vitt transporter i närgodslinjetrafik

angår, av länsstyrelse samt beträffande transporter i fjärrgodslinjetrafik

av vägtrafikmyndigheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

9

§ 20.

Beslut, innefattande beviljande av trafiktillstånd eller ändring i eller indragning

på viss tid eller återkallande av förut beviljat sådant tillstånd,

ävensom beslut om bifall till sådan ansökan, varom i § 14 är fråga, skall, då

beslutet

meddelats av

vägtrafikmyndigheten

länsstyrelse

polismyndighet i stad

delgivas

länsstyrelse, som om beslutet underrättar

vederbörande polismyndighet,

statspolisavdelnings föreståndare och

besiktningsman för motorfordon;

vägtrafikmyndigheten, polismyndighet,

statspolisavdelnings föreståndare

och besiktningsman för motorfordon

samt, så vitt angår sådan linjeeller

närgodstrafik, som kan komma

att utsträckas till angränsande län,

jämväl länsstyrelse inom detta län,

vilken om beslutet underrättar vederbörande;
vägtrafikmyndigheten,

länsstyrelse,

statspolisavdelnings föreståndare och

besiktningsman för motorfordon.

Underrättelse om beslutet skall tillika genom vederbörande länsstyrelses

försorg intagas i länskungörelserna.

Angående trafikregister.

§ 21.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik inom länet dels ock över de automobiler, som av dessa användas

i dylik trafik; dock, så vitt beställningstrafik angår, allenast över automobiler,

stationerade i länet. Förteckning skall föras särskilt för linje- och

särskilt för beställningstrafik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik

för person- och för godsbefordran.

Då trafiktillstånd eller medgivande att för yrkesmässig trafik använda

automobil återkallats eller på viss tid indragits, skall detta i vederbörande

förteckning anmärkas.

Närmare bestämmelser angående förtecknings förande meddelas av Konungen.

Ett sammandrag av förteckningarna skall, på sätt Konungen bestämmer,

årligen intagas i länskungörelserna.

Hos vägtrafikmyndigheten skall, på sätt Konungen närmare bestämmer, på

grundval av från länsstyrelserna årligen överlämnade uppgifter förås sammanfattande

register dels över samtliga i yrkesmässig trafik använda automobiler

i riket dels ock angående trafik, som bedrives jämlikt trafiktillstånd,

meddelade av förstnämnda myndighet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Angående trafiktillstånds giltighetstid.

§ 22.

Mom. 1. Där trafiktillstånd icke, på sätt i § 15 sägs, begränsas till viss

kortare tid, skall detsamma, så vitt ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, meddelas att gälla tills vidare.

Mom. 2. Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig

trafik, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst

sex månader efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom

en månad efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet,

anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke

vara därtill lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten

fastställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan

för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden

för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

§ 23.

När med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest anledning

därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas eller för viss tid

indragas av myndighet, som meddelat tillståndet. Vägtrafikmyndigheten

må ock, på framställning av vederbörande eller därest skäl därtill eljest äro,

hos tillståndsbeviljande myndighet påkalla beslut om återkallelse eller indragning

på viss tid av trafiktillstånd ävensom under Kungl. Maj:ts prövning

draga beslut, som i anledning härav meddelats.

Om delgivning av beslut, varom nu är fråga, är stadgat i § 20.

Angående med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

§ 24.

Mom. 1. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom stationsorten

samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits automobilens förare å stationsorten, utsträckas

jämväl utom denna. Har i anledning av sådan beställning körning avslu- ''

tats utom stationsorten, skall automobilen utan omväg omedelbart återföras

direkt till denna ort. Under återfärden må automobilen även utan föregående,

å stationsorten mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran

till stationsorten eller till ort, som under färden passeras, samt, där det av

trängande skäl påfordras, jämväl till annan ort.

Är tillståndshavare ansluten till beställningskontor, upprättat av förening,

som i § 31 sägs, gäller örn den plats, vilken av beställningskontoret anvisats

såsom automobilens uppställningsplats, vad ovan sagts om stationsort.

Mom. 2. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom

visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

11

viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna §

är stadgat, återföras till stationsorten.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest

automobilens stationsort är belägen, eller, om automobilen är avsedd att för

nämnda ändamål användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen

gemensamt.

§ 25.

Mom. 1. Gods må i närgodstrafik icke befordras utöver en viss transportlängd

(närtrafikavstånd) inom ett för ändamålet fastställt område (närtrafikområde).

Närtrafikområde skall på lämpligt sätt avgränsas under iakttagande av att

det i regel bör utgöra det handels- och transportområde inom ett län eller

sammanhängande delar av olika län, till vilket stationsorten närmast är att

hänföra. Det ankommer på vägtrafikmyndigheten att efter förslag av vederbörande

länsstyrelse närmare bestämma storleken av närtrafikavstånd och

närtrafikområde. Ej må utom i de delar av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands

och Jämtlands län, som äro belägna norr och väster örn järnvägslinjerna

Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, närtrafikavstånd eller

avstånd från stationsort till närtrafikområdes gräns överstiga 100 kilometer.

Mom. 2. Varje utövare av närgodstrafik skall genom försorg av den myndighet,

som för honom meddelat trafiktillstånd, i samband med tillståndets

beviljande eller när anledning därtill eljest förekommer, underrättas örn för

honom fastställt närtrafikområde och närtrafikavstånd samt för detta ändamål

mot ersättning tillhandahållas erforderligt antal kartor, angivande

nämnda område och avstånd. Av dylika kartor skall ett exemplar städse av

förare medföras å automobil, som användes i närgodstrafik, och på tillsägelse

uppvisas för besiktningsman eller polisman.

Mom. 3. Närgodslinjetrafik må icke utsträckas längre än vad för närgodstrafik

med stationsort å linjens ändpunkt högst är medgivet.

§ 26.

Morn. 1. I närgodstrafik må, där ej med trafiktillstånd förenade villkor

och bestämmelser annat föranleda, transport av gods under iakttagande av

vad i § 25 är stadgat verkställas för utförande av beställning, som mottagits

av eller delgivits automobilens förare å stationsorten. Efter det av sådan beställning

föranledda transporter verkställts, skall automobilen utan omväg

omedelbart återföras direkt till stationsorten. Under återfärden må automobilen

tagas i bruk för transport av gods till stationsorten eller till ort, som

under återfärden passeras, ändå att beställning å transporten icke mottagits

å stationsorten.

Är utövare av närgodstrafik ansluten till beställningskontor, upprättat av

förening, som i § 31 sägs, skall vad i § 24 mom. 1 andra stycket är stadgat,

äga motsvarande tillämpning.

Mom. 2. För närgodstransport uteslutande inom viss stad må icke använ
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

das automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelsen sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, där skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som

sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tilllämpas

inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut örn sådan inskränkning skall intagas i länskungörelserna.

Mom. 3. Där det för tillgodoseende av tillfälligt behov av godstransporter

inom visst område erfordras, må länsstyrelse medgiva, att automobil må under

viss tid användas inom sådant område utan att, på sätt i mom. 1 av denna

§ är stadgat, återföras till stationsorten.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens

stationsort är belägen, eller, om bilen är avsedd att för nämnda ändamål

användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

§ 27.

Till befordran i närgodstrafik eller närgodslinjetrafik må icke mottagas

gods, därest av omständigheterna framgår, att detsamma genom två eller

flera till varandra anslutande transporter i närgods- eller närgodslinjetrafik

är avsett att befordras på längre avstånd än vad i sådan trafik är medgivet.

§ 28.

Fjärrgodstrafik må av fjärrtrafikutövare utsträckas såväl till orter, belägna

inom det för honom fastställda fjärrtrafikdistriktet, som till orter utom detsamma,

dock under iakttagande att gods icke må inom annat fjärrtrafikdistrikt

upptagas för befordran annat än efter uppdrag av fjärrtrafikutövare

i sistnämnda distrikt eller den, som med laga verkan äger företräda honom

vid meddelande av sådant uppdrag.

§ 29.

Utövare av närgodstrafik må, därest och i den mån han därom anmodas

av fjärrtrafikutövare eller den, som med laga verkan äger i sådant avseende

företräda denne, ombesörja transporter för fjärrtrafikutövarens räkning under

iakttagande av för sådan trafik gällande bestämmelser.

§ 30.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik är skyldig att mot

ersättning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser

i övrigt, som innehållas i denna förordning eller jämlikt densamma

blivit fastställda i trafiktillstånd, ombesörja befordran av personer eller gods

å för sådan trafik upplåtna vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit

tillstånd att använda i yrkesmässig trafik, eller, vad fjärrgodstrafik angår,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

13

antingen med sådan automobil eller med automobil, vilken fjärrtrafikutövare

eljest äger anlita,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,

som tillståndsinnehavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges för hel lastbilssändning;
ägande

myndighet, som fastställer trafiktillstånd, att i detta närmare angiva

befordringspliktens omfattning och härvid, där så av särskilda omständigheter

påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från enligt denna §

stadgad befordringsplikt.

Innehavare av tillstånd till närgodstrafik vare för tid, varunder han åtagit

sig att ombesörja transporter för fjärrtrafikutövares räkning, icke skyldig

att på anfordran av annan än denne ombesörja trafik.

Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke

utan samtycke av den, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning

transporteras å automobilen samtidigt med hans eget.

§31.

Innehavare av tillstånd till beställningstrafik skall, därest den tillståndsbeviljande

myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss

av nämnda myndighet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik

för upprättande av beställningskontor eller för handhavande av de gemensamma

uppgifter, som myndigheten finner eljest böra för trafikens ordnande

åläggas en sådan sammanslutning.

Angående automobiler i yrkesmässig trafik.

§ 32.

Mom. 1. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller,

ifråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av vägtrafikmyndigheten, av

länsstyrelse. Då godkännande sökes, skall företes vederbörligt utdrag ur

automobilregistret eller, där automobil icke är registrerad, meddelas sådana

uppgifter örn automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat

skola införas i automobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik med

tillkopplat släpfordon bedrivas, utan att släpfordonet blivit i angiven ordning

för trafiken godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras med

automobilen eller släpfordonet.

Rätt att utöver vad enligt § 5 mom. 2 är stadgat för befordran av personer

i yrkesmässig trafik använda lastautomobil må endast undantagsvis på

särskilda skäl medgivas; och skola, där tillstånd därtill lämnas, för trafiken

påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelse eller,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

om tillståndet lämnats av polismyndighet, av denna. Därvid skall bestämmas

det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning

därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.

Mom. 2. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig

trafik för personbefordran, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall

densamma sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för

besiktningsman inom det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har

sin hemort, för undergående av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen

senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall,

typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsmannen, därest den påtalade bristfälligheten ej

inom av besiktningsmannen föreskriven tid blivit avhjälpt, göra skriftlig anmälan

därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen

är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i

det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens ägare så snart

ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik

myndighet insända bevis örn att besiktningen verkställts.

De befogenheter, som jämlikt motorfordonsförordningen tillkomma länsstyrelse

att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot

automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som användes

i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

Mom. 3. Örn den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmässig

trafik för personbefordran, så ock om härutinnan beslutade ändringar

skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat beslut,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

Mom. A. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus,

vilken brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av modell,

som fastställts av medicinalstyrelsen.

Mom. 5. Automobil, som med stationsort i stad användes i beställningstrafik

för befordran av personer, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet,

annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten

godkänd, väl synlig taxameter.

På personautomobil, som eljest användes i beställningstrafik, skall, i den

mån ej tillståndsbeviljande myndighet därifrån medgivit undantag, finnas

anbragt väl synlig taxameter eller väglängdmätare, båda av modell som godkänts

av myndigheten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

15

Vad i detta morn. är stadgat skall icke, där ej vederbörande myndighet

annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd

användes för beställningstrafik.

§33.

Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll

över för ändamålet använda beteckningsmärken äger Konungen meddela

närmare bestämmelser.

Angående förare av automobil i yrkesmässig trafik.

§ 34.

Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig

trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkor! berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där

ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

Morn. 2. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande

körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter

prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

Mom. 3. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik

inom hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas örn utfärdande av duplettkörkort

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av dupletttrafikkort.

Mom. 4. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra särskild

förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister,

som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och

skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag

för dess utlämnande.

Mom. 5. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,

som meddelat tillståndet, göra anmälan om varje förare, som tjänstgör i

trafiken; dock att beträffande fjärrtrafikutövares skyldighet skall gälla vad

vägtrafikmyndigheten i sådant avseende förordnar. Sådan anmälan, innehållande

uppgift om numret å förarens trafikkort, skall ske inom fyra dagar

efter det tjänstgöringen tagit sin början.

I enahanda ordning skall, då tjänstgöringen upphört, anmälan härom

göras.

Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.

Mom. 6. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill

förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att förare skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

utan sådan åtgärd låta sig rättas, meddela varning. Sådan varning må ej

överklagas. Beslut örn återkallelse skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordna!, gå i omedelbar verkställighet. Beslutet skall tillkännagivas i tidning

i orten och kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelsen upphävt, skall trafikkortet

återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning,

liggare eller kortregister, som i mom. 4 sägs.

Mom. 7. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse uppvisa

trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd

för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende

stadgat äga motsvarande tillämpning.

§ 35.

I företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen örn arbetstidens begränsning

icke är att tillämpa, må i yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid

under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande

annat påkallar, överskrida tio timmar. I arbetstiden skall inräknas all den

tid, föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i trafiken,

så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning

av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som understiger

trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna

sig från automobilen. Utan uppehåll om minst trettio minuter i följd må ej

här omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,

såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.

Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, ävensom vägtrafikmyndigheten

äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift

skall intagas i trafiktillståndet.

Angående taxa i yrkesmässig trafik.

§ 36.

Mom. 1. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de bestämmelser

rörande taxa, som fastställas:

beträffande fjärrgodstrafik och fjärrgodslinjetrafik av Konungen,

beträffande annan linjetrafik än fjärrgodslinjetrafik av länsstyrelse i det

län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen, samt

beträffande yrkesmässig trafik i övrigt av länsstyrelse i det län, där stationsorten

är belägen.

Mom. 2. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövaren

må äga rätt att för person- eller godsbefordran fordra (maximiavgifter).

I linjetrafik för godsbefordran skola särskilda avgifter fastställas för paket

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

17

om högst 20 kilogram, för styckegodssändningar och för hela lastbilssänd''

ningar med den ytterligare uppdelning, som av behovet kan påkallas.

Mom. 3. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, så vitt linje- eller tjärrgodstrafik

angår, antingen jämte maximiavgifter fastställa även sådana avgifter,

under vilka trafikutövare ej må äga rätt verkställa befordran (minimiavgifter),

eller i stället för maximi- och minimiavgifter fastställa avgifter,

som skola av trafikutövare oförändrade tillämpas (fasta avgifter).

Mom. 4. Allmänna grunder för uppställning av taxor för annan yrkesmässig

trafik än fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik fastställas av Konungen.

Förslag därtill ävensom till taxor för fjärrgods- eller fjärrgodslinjetrafik äger

vägtrafikmyndigheten avgiva.

Mom. 5. Över förslag till sådan taxa för linjetrafik, som det tillkommer

länsstyrelse att fastställa, eller till ändring i dylik taxa bör, när så finnes

lämpligt, länsstyrelse lämna representanter för övriga trafikföretag, på vilkas

rörelse den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, tillfälle att yttra sig.

Mom. 6. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd, skall,

om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat område,

den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas, där ej

annorlunda avtalas.

Mom. 7. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för

vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran

av trafikant uppvisas.

Angående statistiska uppgifter m. m.

§ 37.

Om skyldighet att i beställningstrafik för godsbefordran föra anteckningar

angående transporter och förares arbetstid ävensom angående skyldighet att

för offentlig myndighet uppvisa och under viss tid förvara dylika anteckningar

meddelas bestämmelser av Konungen.

§ 38.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra driftsstatistik i enlighet

med bestämmelser, som vägtrafikmyndigheten eller myndighet, som

meddelat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda

myndigheter insända sådant sammandrag av driftsstatistiken eller de uppgifter

angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skall driftsstatistiken jämte över rörelsen förda handelsböcker hållas

tillgänglig för granskning av vägtrafikmyndigheten eller dess ombud när

helst så påfordras.

Angående uthyrningsrörelse.

§ 39.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare

ställes till förfogande (uthgmingsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen

i det län, varest rörelsen skall bedrivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 161.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Ansökan om dylikt tillstånd skall innehålla uppgift om ort, å vilken rörelsen

skall bedrivas, ävensom örn typ och antal av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i § 7 mom.

1 i tillämpliga delar gälla.

Mom. 2. över ansökan skall länsstyrelse ej mindre höra vederbörande

polismyndighet än även, örn förhållandena därtill föranleda, lämna vederbörande

utövare av yrkesmässig trafik i orten tillfälle att yttra sig.

Mom. 3. Tillstånd må beviljas allenast om rörelsen finnes behövlig och

lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma.

Mom. 4. Automobil må icke i uthyrningsrörelse tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som styrker sig vara innehavare av körkort.

Automobil må icke i rörelsen användas utan att vara därför godkänd av

länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman,

att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

örn meddelat tillstånd till uthyrningsrörelse innefattande jämväl uppgift

om den eller de automobiler, som godkänts för rörelsen, så ock om härutinnan

beslutade ändringar skall länsstyrelse lämna vederbörande besiktningsman

underrättelse.

Mom. 5. Tillstånd eller godkännande, varom i mom. 1 och 4 sägs, kan,

när anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.

Mom. 6. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i § 32 mom. 2 första stycket förmäles, sist inom sex månader

efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.

Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsinstrument

eller, i förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i § 32 mom. 2 stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall

vad i denna § är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

Angående rörelse för förmedling av godstransporter med automobil.

§ 40.

Mom. 1. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombesörjer

hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplagsplatser

för transport med automobil eller förmedling av anbud om utförande

av godstransporter med automobil eller om tillhandahållande av gods för

sådan transport, benämnes i denna förordning transportförmedling. Dylik rörelse

må, med undantag som nedan under mom. 2 angives, drivas endast efter

tillstånd av vägtrafikmyndigheten eller, örn rörelsen avser förmedlande av

transporter uteslutande å avstånd, som är medgivet för närgodstrafik från ort,

varest rörelsen skall bedrivas, av länsstyrelse.

Mom. 2. Vad örn skyldighet att söka tillstånd är i mom. 1 stadgat skall

icke gälla beträffande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

19

1) transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast

i den utsträckning, som erfordras för trafik med automobiler, som han

äger att använda i trafik;

2) anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer

för gods, som efter befordran med järnväg eller fartyg är avsett att vidarebefordras

med automobil, eller beträffande förmedling av anbud om utförande

av dylika godstransporter eller örn tillhandahållande av gods därför;
3)

transportförmedling, vilken drives allenast såsom underordnad del

av handels- eller därmed jämförlig rörelse och genom vilken icke förmedlas

transporter, som i genomsnitt för kalendervecka omfatta mer än 1 000 kilogram

gods eller befraktning av mer än en automobil.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 sägs, skall innehålla uppgift

om

1) ort, varest rörelsen är avsedd att bedrivas,

2) de orter, till vilka eller det område inom vilket transporter, utgående

från förstnämnda ort, skola äga rum, med angivande av de särskilda orter,

till vilka regelbundna transporter äro avsedda att anordnas.

Regelbunden anses i fall, varom i denna § är fråga, transport vara, därest

den vanligen äger rum en gång för kalendervecka eller oftare.

Om behandling av ansökan, som i mom. 1 förmäles, skall i tillämpliga

delar gälla vad i §§ 10 och 11 är stadgat eller, därest och i den mån ansökningen

avser tillstånd till förmedling av regelbundna transporter, vad i § 9

är stadgat.

Mom. A. Tillstånd till rörelse, varom i denna § är fråga, skall ställas å

viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga; skolande vad i § 15 mom. 1 första och andra styckena

ävensom vad i §§ 22 och 23 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Avser

ansökningen tillstånd att förmedla regelbundna transporter på avstånd,

som överstiger det, på vilket närgodslinjetrafik må utsträckas från den plats,

där rörelsen bedrives, eller att förmedla andra transporter på längre avstånd

än vad för närgodstrafik med stationsort på nämnda plats är medgivet,

må tillstånd medgivas endast sådan företagare, som jämlikt § 16 erhållit

tillstånd till fjärrgodstrafik, såframt sådan finnes och ansökt därom, eller

ombud för sådan företagare.

I samband med beviljande av tillstånd skola angivas de orter till eller

från vilka regelbundna transporter från eller till den ort, där rörelsen bedrives,

må äga rum. Där tillstånd beviljas av länsstyrelse, skall tillika angivas

det område, inom vilket i rörelsen anordnade transporter med utgångspunkt

från den ort, där rörelsen bedrives, må utsträckas; skolande härvid i tillämpliga

delar gälla vad angående fastställande av närtrafikområde och närtrafikavstånd

eller linjesträckning för närgodslinjetrafik är stadgat.

Mom. 5. Angående skyldighet för tillståndsbeviljande myndighet att till

annan myndighet lämna underrättelse örn tillstånd, som i mom. 4 sägs,

samt angående skyldighet att föra förteckning över dylika tillstånd skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. May.ts proposition nr 161.

vad angående trafiktillstånd är i sådant avseende stadgat lända till efterrättelse.

Mom. 6. I sådan rörelse, för vars bedrivande tillstånd enligt denna § erfordras,

må gods för befordran utlämnas endast till automobil, som godkänts

för yrkesmässig trafik, samt, örn fråga är om transport i f järrgods- eller

fjärrgodslinjetrafik, endast till automobil, som enligt vad särskilt är stadgat

må efter uppdrag av fj ärr trafikutövare användas i sådan trafik.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 41.

Mom. 1. Utövar någon utan erforderligt tillstånd yrkesmässig trafik eller

uthyrningsrörelse eller transportförmedling,

eller utsträckes linje- eller närgodstrafik utöver det område, inom vilket

sådan trafik må bedrivas,

eller bedriver någon yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse eller transportförmedling

utan att vara berättigad till sådan trafik eller rörelse, varom

fråga är,

eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd

eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller transportförmedling

eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa,

eller brytes mot föreskrifterna i §§ 16, 24, 26—29, 32 mom. 2 första stycket

eller mom. 5 första eller andra stycket eller § 39 mom. 6 första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att

fullgöra skyldighet, som enligt § 30 åligger honom,

eller bryter innehavare av trafiktillstånd mot vad i § 35 är stadgat eller mot

föreskrift, som meddelats med stöd av samma §, eller använder han förare

till arbete i strid mot vad i samma § eller i dylik föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik honom jämlikt § 38 åliggande

skyldighet,

eller åsidosättes fastställd tidtabell utan att i sistnämnda fall möjligheten

att iakttaga densamma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande

ej föranlett eller förmått avvärja,

eller förer någon automobil eller motorcykel, varå denna förordning är

tillämplig, i yrkesmässig trafik utan att vara berättigad till förande av fordonet

i den trafik, varom fråga är,

straffes den felande med dagsböter.

Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

tillämpas i samband med ådömande av ansvar för motsvarande förseelse

enligt detta moment.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, motorcykel eller släpfordon

utan att hava godkänts för sådan trafik,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

eller brukas i uthyrningsrörelse automobil, motorcykel eller släpfordon

utan att hava godkänts för sådan rörelse,

eller brytes i transportförmedling mot föreskriften i § 40 mom. 6,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom att godkännande eller medgivande, varom ovan

sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts. Samma

lag vare, därest förare i fall, varom i § 40 mom. 6 förmäles, med vetskap

om att automobil är av beskaffenhet att gods eller visst slag av gods icke

må utlämnas för befordran med densamma, det oaktat mottagit sådant gods

till befordran.

§ 42.

Mom. 1. Underlåter någon, som enligt denna förordning är pliktig göra

anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling, sådan anmälan

inom den härför i varje fall stadgade tid, straffes den, vilken registrerings-

eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen

till ansvar för olovligt bedrivande av yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling eller för olovligt brukande eller förande

av automobil eller motorcykel, varå denna förordning är tillämplig, eller

släpvagn, med böter, högst 300 kronor.

Underlåter någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, eller underlåter någon att fullgöra föreläggande,

som med stöd av denna förordning meddelats honom, äger vederbörande

myndighet att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet; dock att, så vitt angår av landsfiskal meddelat

föreläggande, beslut om åläggande eller utdömande av vite, varom nu

är fråga, skall ankomma på länsstyrelse.

Mom. 2. Envar, som i anmälan, varom i mom. 1 förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

§ 43.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den, som åsidosätter

föreskrifterna i § 25 mom. 2 sista punkten, § 34 mom. 6 andra stycket,

§ 36 mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i § 36

mom. 7 och § 39 mom. 4 första punkten angivna hänseenden gäller beträffande

motorcykel.

§ 44.

De för ägare av motorfordon och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt, där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 161.

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga

företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon eller

släpfordon, som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av

förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd

av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt

§§ 41—43 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

trafik eller till uthyrningsrörelse eller till transportförmedling.

§ 45.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat.

§ 46.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägan des

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

§ 47.

Finner polismyndighet eller vägtrafikmyndighet eller dess ombud anledning

förekomma till återkallelse av trafikkort eller tillstånd, varom i denna

förordning förmäles, skall vederbörande därom göra framställning hos den

myndighet, som har att meddela sådan återkallelse.

§ 48.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Särskilda föreskrifter.

§ 49.

Uttrycken automobil, motorcykel, omnibus, släpfordon och hemort användas

i denna förordning i samma bemärkelse som enligt motorfordonsförordningen.

Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar

gälla jämväl i avseende å motorcykel.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej

finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

§ 50.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

§ 51.

Tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor om trafiktillstånd

eller om tillstånd till bedrivande av sådan rörelse, varom i § 39

eller 40 förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta

i sådana ärenden, må ej driva handel med automobiler eller automobiltillbehör

eller med bränsle för automobiler eller vara kommissionär eller

agent för annan, som bedriver handel med omförmälda slag av varor, eller

för försäkringsföretag, i vad detsamma meddelar försäkringar i samband

med automobiltrafik, eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot

i aktiebolag eller ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt

slag. Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omförmälda

beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller vid anskaffande

av till densamma hörande handlingar.

§ 52.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av vägtrafikmyndighet,

länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid,

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd; dock gälle beslutet, där det ej innefattar trafiktillstånd eller

tillstånd till bedrivande av rörelse, varom i §§ 39 eller 40 förmäles, eller tillstånd

till åtgärd, som i § 14 sägs, utan hinder av besvär till efterrättelse,^ intill

dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat. Beslut örn tillstånd,

som nyss sagts, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda

förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där

besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut skall

anses hava kommit klagande till del den dag, da beslutet tillkännagivits genom

anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör

ske inom åtta dagar från beslutets dag.

§ 53.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende

från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom

av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Konungen.

§ 54.

Förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna i

denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor örn tilllämpligheten

av förordningen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1938, från och med

vilken dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma

ej dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På vägtrafikmyndigheten,

länsstyrelser eller polismyndigheter ankommande åtgärder för

förordningens tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan

vidtagas. Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande

att föra talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Vid

ikraftträdandet skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat,

tillämpas jämväl på yrkesmässig trafik, vartill tillstånd dessförinnan

meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd för personbefordran i

linje-, stads- eller länstrafik skola efter samma tidpunkt fortfarande äga

giltighet. Vid samma tidpunkt gällande tillstånd till stads- eller länstrafik

för godsbefordran skola efter förordningens ikraftträdande gälla såsom tillstånd

till närgodstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidigare

anvisats; åliggande det emellertid vederbörande trafikutövare att, därest

han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta sin rörelse, senast den

1 juli 1937 anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för erhållande av uppgift

om närtrafikavstånd och närtrafikområde. Tillstånd till linjetrafik för

godsbefordran, som enligt äldre bestämmelser meddelats, skola jämväl efter

förordningens ikraftträdande fortfarande gälla, dock att, därest dylikt tillstånd

avser trafik, som enligt de nya bestämmelserna är att hänföra till fjärrgodslinjetrafik,

detsamma skall anmälas till myndighet, som meddelat detsamma,

för bestämmande av den jämkning i fråga om linjens längd, som må

befinnas erforderlig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

25

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför efter gemensam beredning med

chefen för handelsdepartementet:

Inledning.

Den under senaste årtiondet alltmer växande automobiltrafiken har medfört

en hel del svårlösta trafikproblem, som varit och äro föremål för en fortlöpande

uppmärksamhet i de flesta stater. Till dessa problem hör även

frågan om en ur nationalekonomisk och det samlade trafikbehovets synpunkt

lämplig reglering av förhållandet mellan de tre stora trafikmedlen järnvägar,

biltrafik och sjöfart. 1932 års riksdag anhöll, närmast under intryck av

de svårigheter, som syntes hava genom den av biltrafiken bedrivna konkurrensen

uppkommit för de äldre trafikmedlen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa

en allsidig utredning av frågan om åtgärder för ernående av en ur

olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar

och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Jämlikt Kungl.

Maj:ts den 30 juni 1932 lämnade bemyndigande tillkallade i anledning härav

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet tre personer, nämligen

landshövdingen A. W. T. von Sneidern, ordförande, samt ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren J. B. Johansson och numera framlidne

ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören A. Wikström, att såsom

sakkunniga inom nämnda departement biträda med verkställande av en

dylik utredning.

Såsom resultat av sitt numera slutförda arbete hava de sakkunniga, vilka

antagit benämningen 1932 års trafikutredning, avlämnat fyra betänkanden,

däribland ett den 28 februari 1935 med förslag till reglering av den yrkesmässiga

automobiltrafiken (S. O. U. 1935: 12), nedan benämnt 1935 års förslag.

Nämnda förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i

stort sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga om yrkesmässig

automobiltrafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, så

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

vitt godstransporter angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation

av den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av densamma

i två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik, på sätt i det följande

kommer att närmare angivas.

över förslaget avgåvos utlåtanden av länsstyrelserna, statskontoret, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen, statspolisintendenten, fullmäktige i riksgäldskontoret,

svenska järnvägs}öreningen, Sveriges industriförbund, svenska

transportarbetarförbundet, Sveriges trafikbilågares riksförbund, Sveriges

lasttrafikbilågares riksförbund, Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges

omnibusägares riksförbund, svenska fjärrtrafikförbundet, Sveriges allmänna

sjöfartsförening, kungl, automobilklubbcn, motormännens riksförbund,

svenska stadsförbundet och svenska teknologföreningen. Det huvudsakliga

innehållet av utlåtandena kommer jag att i fortsättningen referera

under de olika avdelningar, till vilka de hänföra sig. Därjämte har ett sammandrag

av innehållet i dessa yttranden upprättats och kommer att tillhandahållas

vederbörande riksdagsutskott.

I huvudsak tillstyrktes eller lämnades förslaget utan erinran av länsstyrelserna

i Södermanlands, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Västernorrlands

län ävensom av fullmäktige i riksgäldskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt svenska jårnvägsföreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordade, under tillstyrkan av förslaget i

övrigt, vissa kompletterande åtgärder med avseende å närtrafiken.

Tveksamma mot förslaget men likväl i huvudsaklig anslutning till dess

principer ställde sig länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och

Bohus samt Gävleborgs län.

Kommerskollegium liksom Sveriges allmänna sjöfartsförening ansågo sig

icke böra ingå på förslaget, innan trafikutredningen slutfört sitt uppdrag

jämväl i vad anginge sjöfartens andel i trafikapparaten. Länsstyrelsen i

Kronobergs län ställde sig visserligen tveksam mot förslaget men inskränkte

sig till att framlägga förslag till vissa modifikationer, som syntes önskvärda

i händelse de utav utredningsmännen ifrågasatta principerna komme till genomförande.

Generalpoststyrelsen ifrågasatte lämpligheten och möjligheten av förslagets

genomförande.

Principiellt avstyrktes förslaget av Överståthållarämbetet, av länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,

örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län ävensom av järnvägsstyrelsen och ovan omförmälda organisationer

för olika utövare av automobiltrafik m. fl.

Med erinran om det sålunda föreliggande utredningsmaterialet anmälde jag

den 6 december 1935 ärendet inför Kungl. Majit, varvid jag anförde bland

annat följande. Att den lagstiftning, som för närvarande gäller beträffande

den yrkesmässiga biltrafiken, icke lett till en sådan organisation av densam
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

27

ina, som ur samhällelig synpunkt vore önskvärd, är elt faktum, som knappast

från något håll bestrides och som jämväl utgör utgångspunkt för flera

av biltrafikutövarna själva gjorda framställningar om åstadkommande av

förbättrade förhållanden i detta avseende. Orsakerna härtill äro för visso

alltför många och komplicerade för att kunna angivas i någon kort formulering,

men en av de viktigaste torde utan tvivel vara alt finna däruti, att de

särskilda tillstånd till bedrivande av sådan yrkesmässig trafik, som i gällande

författning benämnes stadstrafik respektive länstrafik, numera ej längre

lill sitt reella innehåll begränsa sig till vad de efter sin beteckning äro avsedda

att vara, nämligen tillstånd avseende att tillgodose trafikbehovet för en viss

stad respektive ett visst län eller del därav. Genom en i olika etapper skedd

utveckling, vars innebörd knappast torde hava på förhand kunnat överskådas,

har nämligen den reella betydelsen av nyss anförda begrepp så småningom

upplösts, så att varje innehavare av någon av dessa rättigheter kan, under

iakttagande av vissa bestämmelser, oavsett vilket än syftet med trafiktillståndet

ursprungligen varit, utsträcka sin trafik huru långt som helst utöver

hela riket. Detta har i sin ordning lett till, att de tillståndsgivande myndigheterna

delvis förlorat det grepp över möjligheten att inrikta beviljandet

av trafiktillstånd på tillgodoseende av bestämda och konstaterade trafikbehov,

vilket annars lagstiftningen i ämnet ursprungligen torde avsett. Den

konkurrens, som därigenom uppstått, icke blott mellan motortrafiken och

övriga trafikmedel utan ock mellan motortrafikens utövare själva, har hos

oss liksom i flera andra länder medfört allvarliga ekonomiska och sociala

verkningar för trafikens olika utövare, vilka verkningar i längden torde komma

att gå ut även över den trafikerande allmänheten. Ett förverkligande av

den av trafikutredningen föreslagna uppdelningen i när- och fjärrtrafik skulle

otvivelaktigt medföra en fastare organisation av den yrkesmässiga trafiken

och möjliggöra en bättre anpassning av dess samlade kapacitet efter de

olika trafikbehoven. Med hänsyn till vad sålunda anförts fann jag det av trafikutredningen

framlagda förslaget väl ägnat att komma under närmare

prövning för ett slutgiltigt ståndpunktstagande, därvid emellertid borde övervägas

bland annat, huruvida icke förslaget kunde i vissa delar förenklas, och

de rättigheter, som skulle tillkomma de olika slagen av trafikutövare, givas

ett något vidsträcktare innehåll än vad trafikutredningen föreslagit.

Efter angivande av åtskilliga ytterligare spörsmål, som vid en granskning

och bearbetning av trafikutredningens förslag syntes böra upptagas, och under

erinran att ändamålet med en dylik reglering givetvis icke finge vara att

skydda eller främja ett visst trafikmedel på bekostnad av de övriga, utan

att syftet borde vara att genom en på lika grunder fotad tävlan mellan trafikmedlen

lämna vart och ett tillfälle att göra sina speciella företräden gällande,

hemställde jag örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sju personer

för att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet biträda vid

en granskning av omförmälda, av 1932 års trafikutredning avgivna betänkande.

Sedan jag av Kungl. Majit erhållit det begärda bemyndigandet, har jag så
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

som sakkunniga tillkallat landshövdingen S. E. J. Lubeck, ordförande, ävensom

t. f. kanslirådet H. Berglund, sekreterare, förste aktuarien i kommerskollegium,

fil. lic. H. G. E. Eneborg, ordföranden i Sveriges lasttrafikbilägares

riksförbund, lasttrafikbilägaren C. A. Eriksson, Gävle, förste sekreteraren i

järnvägsstyrelsen, fil. lic. E. V. Malmkvist, direktören Ä. N. J. Nerell, Stockholm,

och ordföranden i lastbilägareavdelningen av Sveriges trafikbilägares

riksförbund, ombudsmannen G. Svanlund, Göteborg, att inom kommunikationsdepartementet,

med beaktande av vad jag till statsrådsprotokollet över

kommunikationsärenden anfört, biträda vid nämnda granskning.

Resultatet av den av sistnämnda sakkunniga, vilka antagit benämningen

1936 års trafiksakkunniga, verkställda granskningen hava dessa framlagt i

ett den 20 februari 1936 dagtecknat, i vad huvudpunkterna angår, enhälligt

utlåtande (nedan kallat 1936 års förslag).

I viktiga delar råder mellan de båda kommittéernas förslag principiell

överensstämmelse om grunderna för den såsom erforderlig och önskvärd ansedda

regleringen av den yrkesmässiga automobiltrafiken. Båda kommittéerna

förorda för detta ändamål en uppdelning av den yrkesmässiga lastbilstrafiken

i när- och fjärrtrafik, uppdragandet av administrationen och

kontrollen över fjärrtrafiken åt särskilda fjärrtrafikföretag, inrättandet av en

vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen beträffande den

yrkesmässiga trafiken m. m. I den närmare utformningen av de olika delarna

av den sålunda föreslagna organisationen föreligga däremot ej oväsentliga

skiljaktigheter mellan de båda förslagen, på sätt jag i det följande får tillfälle

att närmare redogöra för.

Behovet och omfattningen av en trafikreglering.

Både i 1935 och 1936 års betänkanden har det grundläggande spörsmålet

om behovet och omfattningen av en sådan trafikreglering, varom nu är fråga,

upptagits till ingående prövning, och båda kommittéerna hava i denna del

kommit till samstämmande uppfattning.

1936 års trafiksakkunniga anföra härom bland annat: Vid varje förut
sättningslös

och allsidig utredning rörande förhållandet mellan samfärdselns

olika grenar ställes man inför den fundamentala principfrågan, huruvida

en auktoritativ reglering av samfärdseln och särskilt av den yrkesmässiga

biltrafiken överhuvud är behövlig och nyttig, eller om icke fastmer den

mest rationella kommunikationspolitiken vore att avskaffa alla tyngande

bestämmelser och låta trafikföretagen arbeta under i möjlig mån fri konkurrens.

Denna fråga torde emellertid för närvarande vara av uteslutande teoretiskt

intresse, i praktiken synes densamma vara för överskådlig tid avgjord

icke blott i Sverige utan i praktiskt taget alla till den västerländska kulturkretsen

hörande länder. I alla dessa länder har man i det längsta låtit bilismen

arbeta under former, som nära ansluta sig till dem, som av vissa den

fria konkurrensens talesmän förordas för samfärdseln i dess helhet; och

först då de ödesdigra verkningarna av denna frihet blivit för var och en

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 161.

29

uppenbara och reaktionen tillräckligt stark för att övervinna allmänhetens

instinktiva motvilja mot restriktioner, har man börjat söka sig fram till förhållanden,

där friheten i viss mån fått träda tillhaka för kravet på mera

översiktligt ordnade förhållanden.

I första hand är det obestridligen hänsynen till övriga grenar av samfärdseln,

som härvid gjort sig gällande. I vårt land uttalade riksdagen i den

skrivelse av år 1932, nr 364, genom vilken begäran om utredning av trafikspörsmålen

framställdes, »att det vore önskvärt, att konkurrensen mellan

de olika trafikmedlen skedde under förhållanden, som lämnade samma möjligheter

för samtliga parter till fri tävlan».

Om någon sådan fri tävlan kan emellertid för samfärdselns del icke vara

tal, så länge järnvägarna äro underkastade en långt gående reglering i samhällshushållningens

tjänst, medan biltrafiken till största delen arbetar under

väsenligt friare former.

Järnvägarna hava nämligen genom koncessionen icke endast blivit tillerkända

en rätt, utan även blivit ålagda vidsträckta, i det allmännas intresse stadgade

förpliktelser. Då samhället alltjämt vill göra dessa förpliktelser gällande,

synes det icke vara berättigat att låta konkurrens från biltrafik å allmänna

vägar längs efter eller i närheten av järnvägarna obehindrat eller

okontrollerat växa fram och att därigenom i många fall äventyra den möjlighet

till järnvägarnas bestånd såsom självständiga ekonomiska företag, vilken

utgjort förutsättningen för förpliktelsernas åläggande. Det stämmer

icke heller överens med att järnvägarna vid sin tillkomst genom koncession

i viss mån avsetts skyddade mot konkurrens från nya järnvägsföretag och

vid intrång av dylika tillerkännas skadestånd.

Det är också omöjligt att, så länge järnvägarna äro underkastade bestämda

taxor, transportplikt och övriga i samhällsekonomiens intressen ålagda

förpliktelser, under det att den med dem konkurrerande lastbilstrafiken är

obunden i dessa hänseenden, hänvisa de förra till att ekonomiskt reda sig

själva efter den fria konkurrensens lagar. Först efter ett långt skede av

överkapitalisering med förluster för det allmänna och enskilda jämte andra

felgrepp skulle i dylikt fall måhända — örn ock till ökade kostnader — ett

visst jämviktsläge kunna uppnås i konkurrensen om trafiken inom sådana

områden, där denna vore lönande, medan samtidigt upprätthållandet av erforderliga

kommunikationer inom övriga delar av riket försvårades. Trafikanternas

önskan och behov är som i regel icke allenast att hava tillgång

till biltrafiken med dess i vissa avseenden uppenbara fördelar utan även

att järnvägarna alltjämt må bibehållas och moderniseras samt att bestämmelserna

i fråga om järnvägarnas säkerhet, hygien och standard i övrigt

icke eftergivas.

Skulle länsstyrelsernas och andra myndigheters prövning av den yrkesmässiga

biltrafiken med hänsyn till behövlighet och lämplighet bortfalla,

så skulle den okontrollerade bilanhopningen medföra många svårigheter

icke allenast för biltrafikutövarna utan även för bilförsäljare och borgensmän

med flera i sådana fall, där bilarna köpts på avbetalning, vilket som

bekant är vanligt. Det bleve till slut de talrika bilförsäljarna, sorn måste

försöka övertaga uppgiften att pröva »behövligheten och lämpligheten» av

att insätta nya hilar i yrkesmässig trafik, en desorganisation, som ingen på

allvar torde vilja förorda eller tänkt sig in i, då man nutilldags talar örn

att begränsa myndigheternas ingripande till enbart säkerhetsföreskrifter o. d.

De meningsyttringar, som tidigare från vissa håll inom handel och industri

eller i teoretiska undersökningar, framkommit till förmån för en s. k.

fri konkurrens, hava också under senare år under erfarenhetens intryck alltmer

förbytts i uttalanden i motsatt riktning. Det må i della avseende alle
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

nast erinras om att internationella handelskammaren i en resolution, antagen

vid dess kongress i Paris år 1935, framhållit som naturligt, att den biltrafik,

som är avsedd att yrkesmässigt betjäna allmänheten, bör underkastas

den reglering, som är nödvändig för transportväsendets organiserande.

I det orienterande anförande, varmed vederbörande utskotts ordförande

vid denna kongress inledde förhandlingarna i ämnet, förekommer följande

uttalande, vilket numera torde få betraktas såsom representativt för den ansvarskännande

meningen bland näringslivets män:

»Från det helas synpunkt blir man nödsakad uttala, att en oinskränkt konkurrens

från bilismens sida icke är lämplig. En sådan skulle nämligen antingen

knäcka den ekonomiska ryggraden för järnvägarna, vilka ännu under

lång tid komma att bilda den allmänna samfärdselns kärnparti, eller också

belasta skattebetalarna med statliga understöd eller slutligen leda till ett

upphävande av alla de förpliktelser, vilka påvila järnvägarna såsom allmänföretag.

Endast på så sätt kunde nämligen järnväg och bil bli jämställda

i konkurrensen. Vart och ett av dessa tre teoretiska alternativ beteckna

emellertid en praktisk omöjlighet. Visserligen kunna en del lättnader i

dessa förpliktelser vara möjliga och tidsenliga, men en brytning i princip

med nuvarande system för järnvägarnas förvaltning såsom allmänföretag

och för taxebyggnaden skulle medföra en omvälvning, vilken för närvarande

skulle vara outhärdligare och farligare än någonsin. En förnuftig konkurrens

inom samfärdseln är alltså oavvislig; en oinskränkt konkurrens

skulle för stat, folkhushåll och trafikföretagen själva vara helt fördärvlig.»

1936 års trafiksakkunniga övergå därefter till att behandla frågan om vilken

verkan, som i nu ifrågavarande avseende bör tillmätas nuvarande konjunkturförhållanden,

ävensom omfattningen av en eventuell reglering. Sakkunniga

anföra härom:

Örn med hänsyn till vad nu anförts behovet av en reglering överhuvud

taget numera relativt sällan sättes i fråga, så är däremot frågan, huru långt

en dylik reglering bör sträcka sig, naturligt nog föremål för skiftande meningar.

Icke sällan framhålles, att man i detta avseende icke bör gå

längre än vad som överensstämmer med grunderna för nu gällande bestämmelser

i ämnet. I samband därmed göres stundom gällande, att det huvudargument

för en reglering av trafikförhållandena, som anfördes vid 1932

års riksdag, nämligen den konstaterade förintelsen av mycket stora belopp

järnvägskapital och hotet mot åtskilliga enskilda järnvägars existens, numera

visat sig vila på en felbedömning av läget. Sedan 1932 har nämligen

järnvägarnas räntabilitet åter förbättrats, och detta visar, säger man, att de

tidigare svårigheterna vållats icke av bilkonkurrensen utan av den ekonomiska

krisen.

Beträffande denna invändning må först erinras, att den av 1932 års riksdag

påtalade förlusten av järnvägskapital icke tagit sin början under krisåret

1931 utan fortgått under åtskilliga år och bland annat under de ur konjunktursynpunkt

gynnsamma åren 1929 och 1930. Vidare hava de ogynnsamma

resultaten för krisåren och särskilt år 1932 väckt oro icke så mycket

såsom enstaka företeelser, utan mera därför att de visade, huru långt

försvagandet av järnvägarnas affärsställning -—- trots det tillskott i trafik,

som bilarna också medfört — under mer än ett årtionde fortskridit, ett förhållande,

som förut delvis undanskymts av konjunkturförbättringen.

Vad angår järnvägarnas affärsvärde på lång sikt, torde de senaste åren

icke kunna sägas hava i stort sett medfört någon förändring till det bättre.

Visserligen hava trafikinkomsterna betydligt ökats, dock sällan så att för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

31

lustenia under de närmast föregående åren kunnat närmelsevis täckas, trots

att den industriella produktionen enligt inom kommerskollegium verkställd

undersökning redan år 1934 icke obetydligt översteg 1929 och 1930 års storlek.

Medan för samtliga svenska järnvägar inkomsterna av godstrafik år

1929 uppgingo till 228 milj. kronor, var nämligen motsvarande siffra för år

1934 — det senaste år, för vilket bokslut föreligger ■— blott 109 milj. kronor.

Av inkomstminskningen, c:a 60 milj. kronor, torde ungefärligen 20 milj. kronor

vara hänförliga till den från och med år 1931 huvudsakligen av näringspolitiska

skäl genomförda taxesänkningen. Av återstående 40 milj. kronor

är en svårbestämbar del hänförlig till viss minskning i varuexporten, men

den övervägande delen torde stå i samband med bilväsendets expansion. Till

belysande av denna må nämnas, att enligt den officiella statistiken

från år 1929 till 1934 antalet lastbilar med över 3 tons lastförmåga,

vilka bilar äro av särskilt stor betydelse ur konkurrenssynpunkt, ökats

från 300 till 2,300, och år 1935 har därvidlag medfört en ytterligare betydande

ökning. Inverkan av dessa bilar inskränker sig icke till trafikavledningen;

lika menlig för järnvägarna är nog den pressning av taxeläget för vid järnvägarna

kvarblivande transporter, som desamma utöva.

Örn behörig hänsyn tages till berörda förhållanden, torde det kunna anses

tveksamt, huruvida icke åren 1934 och 1935 från järnvägssynpunkt relativt

varit väl så ogynnsamma som åren 1931 och 1932. Det kan i varje fall, såsom

också riksgäldsfullmäktige framhållit, vara förhastat att tillmäta de under

de senaste åren inträdda förbättrade ekonomiska förhållandena för flertalet

järnvägar i landet alltför stor betydelse vid bedömande av järnvägarnas

framtidsutsikter, enär dessa förhållanden i huvudsak torde hava berott på

de förbättrade allmänna konjunkturerna, vilkas varaktighet givetvis är oviss,

samt på särskilt goda skördar. Svenska järnvägsföreningen har också erinrat

därom, att bilkonkurrensens ödeläggande inverkan på järnvägarnas inkomster

vid flera tillfällen med siffror bestyrkts, liksom ock att densamma,

särskilt i vad angår de mindre banorna, allt fortfarande kan påvisas trots

det förbättrade konjunkturläget, lhågkommas bör även, framhåller föreningen,

att utvecklingen skrider med jättesteg framåt såväl beträffande vägnätets

utbyggande och vägbanornas konstruktion som i fråga om biltekniken,

vilket gör bilfrågan mera brännande för var dag som går.

På anförda skäl anse 1936 års sakkunniga icke uteslutet att, örn ingen ändring

åstadkommes, nästa kris kan medföra en betydande och definitiv förlust

av järnvägskapital med därav föranledda konsekvenser även för stora

grupper av trafikanter och för det allmänna.

I fråga örn behovet ur sjöfartsnäringens synpunkt av reglering framhålla

samma sakkunniga, att jämväl för den inrikes sjöfarten har utvecklingen

från 1929/1930 till 1934 inneburit en betydande avledning av styckegods

samt, såsom följd härav — trots ökning av massgodstransporterna — en med

c:a 5 milj. kronor minskad fraktintäkt av godstrafiken. Det är också allmänt

bekant, att stora förluster av sjöfartskapital uppstått.

1932 års trafikutredning, som, sedan den i februari 1935 avgivit sitt förut

omförmälda betänkande nied förslag till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken,

varit sysselsatt nied utredning rörande förhållandet mellan

land- och sjötrafikmedel, därvid även sjöfarten varit representerad, har i ett

den 29 februari 1936 avgivet betänkande ingått på behovet av en reglering

av nu åsyftade slag nied hänsyn till sjöfartens intressen och framhåller därvid

bland annat följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Den i Sverige liksom i andra länder sedan iner än tio år uppträdande kommunikationskrisen

har träffat ej blott trafikmedlen till lands utan även sjöfarten.

Krisen har främst vållats — härom torde meningsskiljaktighet ej

råda — av att ett nytt kommunikationsmedel, automobilen, tillkommit, vilket

ännu ej blivit på ett rationellt sätt infogat i kommunikationssystemet och

vilket ännu ej lett till de anpassningar av de äldre kommunikationsmedlens

uppgifter, arbetssätt och taxor, vilka den nya situationen kräver. Såsom

medverkande orsak tillkommer den ovisshet, som efter världskriget alltjämt

råder inom näringslivet med därav följande förskjutningar i prisnivåer m. m.

Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse för ett lands samhällsoch

näringsliv, som kommunikationsväsendet äger och som sedan äldsta

tider föranlett statliga ingripanden på detta område av helt annan art och

omfattning än i näringslivet i övrigt, är det en angelägenhet av synnerlig vikt,

att från statens sida åtgärder vidtagas, som äro ägnade att snarast möjligt

avveckla berörda kris, innan alltför förödande verkningar av densamma

förorsakats.

Genom biltrafikens tillkomst ha de ekonomiska förutsättningarna för tidigare

kommunikationsföretag undergått stora ändringar.

Den i långdistanstrafik gående inrikes sjöfarten har visserligen haft mindre

känning av bilkonkurrensen än av en skärpt järnvägskonkurrens, men denna

har åter påverkats av järnvägarnas genom bilkonkurrensen iråkade försämrade

ekonomiska läge. Ehuru således beträffande de äldre kommunikationsmedlen

den nya situationen medfört betydande kapitalförluster, får en statlig

reglering av konkurrensförhållandet icke taga sikte på att tillgodose de

olika kommunikationsföretagens privatekonomiska intressen utan fastmer

på att söka förebygga, att konkurrensen drives därhän, att ett allsidigt och

samhällsekonomiskt gynnsamt kommunikationsväsen icke längre kan upprätthållas.

Enär en trafikant i regel, utom när fråga är om brådskande sändningar,

då befrielse från omlastning är särskilt värdefull, eller då andra särskilda skäl

föreligga, använder det av tillgängliga befordringsmedel, som, eventuellt i

kombination med ett annat befordringsmedel för godsets vidare befordran samt

hämtning och spridning, erbjuder de lägsta frakterna, bestämmes valet av

trafikmedel i huvudsak av frakternas storlek. Frågan örn konkurrensens

reglering blir då i stort sett en fråga örn reglering av kommunikationsföretagens

prissättning.

Såsom av utländsk erfarenhet framgår, komma i yrkesmässig lastbilstrafik

eventuellt fastställda minimitariffer ej ens i fjärrtrafik till allmän användning,

såvida man icke, på sätt i 1935 års betänkande även förutsatts,

koncentrerar expedieringen av dylik trafik till statligt övervakade företag

med ensamrätt att handhava godsexpedieringen. Kontroll över minimitariffernas

efterlevnad har visat sig i annat fall vara omöjlig.

En reglering av fjärrtrafiken i syfte att avspänna konkurrensen mellan

land trafik medlen kommer att såväl direkt som indirekt utöva betydande inflytande

i mildrande riktning även på konkurrensen mellan landtrafikmedel

och sjöfart, men då konkurrensen mellan järnvägar och sjöfart starkast framträder

å sådana långa avstånd, å vilka bilkonkurrensen endast i mindre grad

gör sig gällande, kan tydligen konkurrensfrågan för sjöfartens del icke bliva

löst enbart genom fjärrbiltrafikens reglering, utan även en omprövning av

statens järnvägars godstaxa bör äga rum. Vid en dylik omprövning måste

hänsyn tagas till den taxenivå i yrkesmässig lastbilstrafik, som får väntas

inträda efter en reglering av denna. Ifrågavarande reglering synes sålunda

böra äga rum före eller i jämbredd med berörda revision av statens järnvägars

taxa.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

33

Trafikutredningen anser, att det finnes anledning framhålla, att fara ligger

i dröjsmål. Ju längre nuvarande allas strid emot alla fortgår på kommunikationsväsendets

område, desto svårare blir det att återgå till sundare förhållanden.

Även om under nu rådande högkonjunktur överdimensioneringen

av landets samlade transportapparat i allmänhet framträder mindre

starkt än för några år sedan, torde man göra klokt i att räkna med möjligheten,

för att ej säga sannolikheten av en ny konjunkturvåg i motsatt

riktning. Under hänvisning till 1935 års betänkande och till att bearbetning

av detta betänkande pågår inom kommunikationsdepartementet, framhålles

därför angelägenheten av att möjligast skyndsamma åtgärder vidtagas i syfte

att uppnå en reglering av den yrkesmässiga lastbiltrafiken å relativt längre

avstånd eller i s. k. fjärrtrafik.

Även om allenast förhållandena inom den yrkesmässiga automobiltrafiken

tagas i betraktande, råder, framhålla 1936 års trafiksakkunniga, intet tvivel

om, att behovet av en reglering gör sig starkt gällande, vilket också i ett flertal

av yrkesutövarnas organisationer vid olika tillfällen avgivna framställningar

understrukits. Att dessa yrkesutövare för närvarande i regel arbeta

under ogynnsamma förhållanden, som icke äro jämförliga med vad som

förekommer inom andra transportgrenar eller liknande yrken, är ett allmänt

känt faktum.

Sakkunniga framhålla vidare, att det nu föreliggande förslaget icke avser

enbart att reglera konkurrensförhållandet mellan transportväsendets olika

grenar. Betänkandet innehåller även förslag till bestämmelser, syftande till

att avhjälpa en del sociala missförhållanden inom den yrkesmässiga biltrafiken,

till ordnande av konkurrensförhållanden mellan olika biltrafikutövare,

samverkan mellan järnvägs- och biltrafiken för gods- och personbefordran,

effektivare organisation av biltrafiken till fromma för allmänheten och biltrafikutövarna

m. m. De åtgärder, som i dessa avseenden tarvas beträffande

biltrafiken, äro erforderliga även frånsett konkurrensförhållandet till järnvägarna.

De föreslagna åtgärderna avse emellertid, yttra de sakkunniga, såsom trafikutredningen

med rätta framhållit, icke i främsta rummet vare sig att

rädda järnvägskapitalet eller att söka bereda skydd för den ena eller andra

gruppen av trafikföretag, utan att förhindra en irrationell och oekonomisk

transporthushållning, vars följder skulle drabba samhället i dess helhet, medförande

förluster, som under en god konjunktur kunna vara väl så stora

som under en dålig. Enligt de sakkunnigas uppfattning tala därför starka

skäl för att man utan dröjsmål söker att till gagn för alla parter leda utvecklingen

på sätt som hänsynen till det allmänna bästa synes kräva.

Av den lämnade redogörelsen för gången och resultatet av de ingående ut- Departementsredningar,

som på riksdagens begäran i förevarande fråga verkställts, fram- chefen.

går, att samtliga i utredningarna deltagande representanter för såväl det

allmänna som för berörda trafikmedel enstämmigt vitsordat behovet av sam
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 161.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

hälleliga åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av förhållandet mellan

särskilt järnvägs- och landsvägstrafiken. I stort sett visa utredningarna

även samstämmighet rörande grunderna för en dylik reglering, i det att

föreliggande, av 1936 års trafiksakkunniga avgivna förslag i modifierad form

ansluter sig till principerna i det av 1932 års trafikutredning framlagda betänkandet.

Själva principfrågan huruvida staten bör reglerande ingripa eller icke i landets

kommunikationsväsende får, vad järnvägs- och biltrafiken beträffar, för

länge sedan anses avgjord. Fri och obehindrad konkurrens råder icke och

har aldrig rått i samband med nämnda trafikmedel. Deras stora betydelse

för landets samhälls- och näringsliv har tidigt föranlett statliga ingripanden

på detta område av helt annan art och omfattning än inom näringslivet i

övrigt. Järnvägarna ha från början varit underkastade koncessionstvång,

vilket å ena sidan inneburit skydd för det särskilda järnvägsföretaget mot

obehörig konkurrens från andra järnvägsföretag, men å andra sidan ålagt

det, jämte andra förpliktelser i det allmännas intresse, skyldighet att mot av

Kungl. Maj:t fastställd taxa utföra regelbunden trafik. Och den yrkesmässiga

biltrafiken, här närmast lastbilstrafiken, har varit och är statligt reglerad

på så sätt, att dylik trafik endast får bedrivas efter av vederbörande myndighet

meddelat tillstånd och under vissa i vederbörande författningar angivna

villkor.

Om emellertid dessa båda trafikmedel redan äro i olika omfattning var för

sig statligt reglerade, kan i vårt land något statligt ingripande för reglering

av konkurrensförhållandet mellan trafikmedlen knappast sägas ha ägt rum.

I det längsta torde ock en mera genomgripande dylik reglering böra undvikas.

De förslag eller försök därtill, som kommit till synes i andra länder,

ha endast tjänat att belysa de svårigheter, som äro förknippade med problemet.

Sådana i konkurrensreglerande syfte vidtagna åtgärder, som innebära ett

absolut hinder för ett visst trafikmedels verksamhet i ett eller annat avseende,

såsom till exempel förbud mot att med bil respektive järnväg befordra vissa

slag av gods eller mot att med bil befordra gods å vissa vägsträckor eller utöver

en viss väglängd, äro enligt min mening icke ägnade att främja en riktig

utveckling av kommunikationsväsendet. Inom ramen av de för varje trafikmedel

gällande föreskrifter böra de fritt få tävla med varandra och göra var

sina speciella företräden gällande. Men denna tävlan bör, såsom också 1932

års riksdag framhöll, ske under förhållanden, som lämna samma möjlighet

för samtliga parter.

Sådana förhållanden föreligga icke nu. Medan järnvägarna äro ett trafikmedel,

där vederbörande företag är bundet vid bestämda, av Kungl. Maj:t

fastställda taxor samt underkastat skyldighet att regelbundet ombesörja alla

påfordrade slag av transporter, oavsett huruvida transport å en viss sträcka

eller av ett visst slag av gods är för företaget fördelaktig eller icke, och företaget

i övrigt i sin verksamhet är förpliktat att följa en mångfald i det allmännas

intresse pålagda föreskrifter, har det trafikmedel, som är järnvägarnas

förnämsta konkurrent, den yrkesmässiga bilismen —- så som förhållandena i

praktiken gestalta sig — full frihet att själv bestämma fraktpriset, att själv

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

35

välja sina transportvägar och att bland olika slag av gods utvälja de kategorier,

som äro de ur dess synpunkt fördelaktigaste. Därtill kommer, att

järnvägarna — ofta också sjöfarten — äro företag av den storlek, att de äro

underkastade för större företagare gällande social lagstiftning och de förpliktelser

i löne- och andra hänseenden, bland annat sedvanlig arbetstidsbegränsning,

som följa av ingångna kollektivavtal med den anställda personalen,

medan däremot biltrafiken oftast torde utövas under sådana företagsformer,

att nämnda ålägganden och förpliktelser icke i samma utsträckning

gälla.

Dessa olikheter i utgångsläget vid konkurrensen mellan bil och järnväg

ha otvivelaktigt starkt bidragit till att framskapa ett läge, som icke utan

skäl betecknats såsom krisartat. Med sin i olika avseenden större rörelsefrihet

har den yrkesmässiga biltrafiken riktat kännbara angrepp mot järnvägarnas

tidigare ställning. I den mån detta lett till att järnvägarna tvingats

— och med fortsättande av sin verksamhet även förmått — att mera ändamålsenligt

anpassa sig efter trafikens och allmänhetens krav, kan den sålunda

inledda konkurrensen sägas ha haft övervägande goda verkningar.

Men järnvägarna lia drivits än längre, och i sin strävan att bevara eller

återförvärva kundkretsen föranletts till taxenedsättningar, som i många

fall ekonomiskt underminerat företagets bestånd. För att behålla och om

möjligt utöka sina vunna områden har biltrafiken och dess företagare likaledes

pressat sina taxor allt längre ned, med påföljd att, som också i utredningarna

framhållits, det ekonomiska och sociala läget för de inom denna

transportverksamhet sysselsatta måste anses vara allt annat än tillfredsställande.

Det lider intet tvivel örn, att detta tillstånd, om det får obehindrat

fortsätta, kommer att leda till ökade svårigheter för flera av de enskilda

järnvägsföretagens bestånd och till fortsatt försämring av de ekonomiska

och andra villkor, som erbjudas de i biltrafiken sysselsatta.

En dylik fortsatt utveckling kan icke tjäna något berättigat intresse. Kommunikationsväsendet

utgör en så viktig och integrerande del av nutida samhälls-

och näringsliv, att det tvärtom måste anses vara ett allmänt intresse,

att i de olika kommunikationsföretagen verksamma företagare och anställda

kunna påräkna en dräglig ställning och utkomst. Men därtill kommer,

att en på ojämna villkor bedriven konkurrens, som leder till nedläggande

av ett visst slag av trafikmedel, kan leda till allvarlig skada för samhällets

samlade trafikapparat. Ty lika litet som en järnväg förmår efter nutida

fordringar helt ersätta bilen som transportmedel, lika litet förmår i de liesta

fall denna ersätta järnvägen. Erfarenheten har i flera fall visat, att nedläggandet

av en järnväg skulle betyda en omvälvande och för befolkningen

kännbar förändring av stora delar av näringslivet i den bygd, järnvägen genomlöper.

Örn med hänsyn till det nu anförda det kan anses påkallat, att staten vidtager

de reglerande åtgärder, som ett allmänt intresse påfordrar, men å andra

sidan sådana ingrepp böra undvikas, som syfta till en konstlad uppdelning

av transportmängden eller till ett ensidigt gynnande av det ena trafikmedlet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 161-

på det andras bekostnad, så återstår den av mig redan antydda och av 1932

års riksdag såsom önskvärd betecknade utvägen, nämligen att såvitt möjligt

åstadkomma sådana förhållanden, att de olika trafikmedlen lämnas samma

möjligheter till fri tävlan. Detta kan åter huvudsakligen ske på två olika

vägar: antingen genom att i allt väsentligt likställa järnvägarna med bilarna.

eller genom att underkasta bilarna i huvudsak samma förpliktelser

som järnvägarna. Det förra skulle för järnvägstrafikens del betyda eftergift

helt eller delvis från skyldigheten att ombesörja regelbunden trafik, att hålla

fasta taxor och att utföra även sådana transporter, som icke vore för järnvägen

särskilt förmånliga. En sådan lösning skulle emellertid komma att medföra

så genomgripande och oberäkneliga verkningar för vårt lands näringsliv,

att den icke på något ansvarigt håll ifrågasatts. Det återstår då blott det

andra alternativet, som innebär, att det även för biltrafikens del föreskrives

tillämpning av en skälig, av offentlig myndighet fastställd taxa och en transportskyldighet

av mera reell innebörd, än den, som för närvarande föreligger.

Det nu föreliggande förslaget bygger på sistnämnda alternativ, men avser

likväl icke att genomföra detsamma till dess yttersta konsekvenser genom

att låta nyss nämnda förpliktelser gälla för hela den yrkesmässiga trafiken

med lastbilar. Tvärtom avses att genom uppdelning av denna trafik i

när- och fjärrtrafik möjliggöra att ställa den del av lastbilstrafiken, nämligen

närtrafiken, som, i det den rör sig på automobilens primära och mest betydande

verksamhetsfält, fyller en uppgift, som icke kan ombesörjas med samma

fördel av något annat trafikmedel, utanför nyssnämnda förpliktelser. Allenast

till den del den yrkesmässiga lastbilstrafiken bedrives på längre avstånd

och därvid så gott som undantagslöst under konkurrens med de övriga

trafikmedlen, äro nyssnämnda förpliktelser avsedda att bliva gällande.

Ett genomförande av detta förslag, till vilket jag i allt väsentligt vill giva

min anslutning, kommer helt visst icke att nämnvärt inverka på den bestående

transportfördelningen mellan de olika trafikmedlen. Förslagets försiktiga

avfattning, liksom ock den enighet, som rått inom de sakkunniga,

torde även visa, att någon dylik avsikt ej förelegat. Däremot hyser jag för

min del förhoppningen, att förslagets genomförande skulle komma att bidraga

till alt avlägsna den oro och osäkerhet, som nu råder inom olika

grenar av kommunikationsväsendet, och hejda eller åtminstone mildra den

kris, sorn, örn icke förr, så vid en eventuell konjunkturförsämring med

säkerhet kommer att drabba de olika trafikmedlen, om det nuvarande tillståndet

får obehindrat vidare utveckla sig.

Ur nu angivna synpunkter synes det mig angeläget, att frågan förelägges

redan årets riksdag. Något skäl till uppskov därutinnan har jag ej funnit.

Även örn förslaget utarbetats och framlagts närmast med hänsyn till förhållandena

mellan järnvägs- och biltrafik, lia dock målsmän även för sjöfarten,

i den mån denna varit representerad såväl i 1932 års trafikutredning

som hos 1936 års trafiksakkunniga, livligt förordat, att förslag om reglering

omedelbart framlägges. Även med hänsyn till den tid, som förflutit sedan

riksdagen anhöll örn utredning av frågan, torde riksdagens yttrande, sedan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 ■ 37

utredningen nu slutförts, böra inhämtas över det förslag, vartill utredningen

föranlett.

Jag övergår nu till att behandla huvuddragen av den organisation av biltrafiken,

som förslaget upptager.

Uppdelning i när- och fjärrtrafik.

Gemensamt för de båda förslagen är, såsom jag tidigare framhållit, att en

förutsättning för en ändamålsenlig reglering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken

anses vara en uppdelning av trafiken i två huvudgrupper, ncirgodstrafik

och fjärrgodstrafik (eller beträffande linjetrafiken resp. närgodslinjeoch

fjärrgodslinjetrafik).

Rätt till närgodstrafik skulle enligt 1935 års förslag tillkomma dels nuvarande

utövare av stads- eller länstrafik, som anmält sig vilja begagna nämnda

rätt, dels ock de yrkesutövare, som efter det nya systemets införande erhålla

tillstånd till bedrivande av sådan trafik. Innehavare av tillstånd till

närgodstrafik skulle äga att ombesörja godstransporter inom ett i samband

med beviljande av trafiktillstånd fastställt begränsat område -— närtrafikområde

— vars gränser icke skulle få i närtrafik överskridas. Beträffande

fastställandet av detta områdes storlek innehöll 1935 års förslag till författning

ingen annan bestämmelse, än att storleken icke finge understiga ett linjerätt

avstånd av 30 km från stationsorten räknat.

En dylik bestämmelse skulle sålunda icke komma att innebära något hinder

för att göra närtrafikområdena så stora, som det med hänsyn till praktiska

erfarenheter under tillämpningen befunnes vara lämpligt. I motiveringen

till förslaget har emellertid trafikutredningen förklarat sig anse, att närtrafikområdenas

storlek inom särskilt tätt bebyggda trakter med synnerligen

god tillgång på järnvägsförbindelser borde lägst bestämmas till en cirkel med

en radie av 30 km från trafikutövarens stationsort räknat. I övriga delar

av södra och mellersta Sverige borde radien av samma cirkel uppgå till 50—

60 km, medgivande en längsta körning av 100—120 km från trafikområdets

ena gräns till den andra; i återstående delar av landet borde med hänsyn till

de större avstånd, som här förekomme, och en i stort sett något glesare befolkningsfördelning

närtrafiken beredas ett något större normalt trafikområde,

och vad särskilt det inre Norrland anginge, borde storleken av närtrafikområdena

kunna avsevärt utsträckas. Givetvis förutsättes i förslaget, att

de i motiveringen angivna gränsmåtten allenast skulle vara genomsnittlig

norm för den primära uppläggningen av närtrafikområdena och att de icke

allenast då utan även sedermera, i den mån det med hänsyn till erfarenheten

krävdes, skulle anpassas efter lokala förhållanden för att så väl som möjligt

tillgodose trafikbehoven. En stad eller annat större handels- eller kommunikationscentrum,

som det vore av vikt för närtrafikutövaren att nå fram till,

skulle sålunda exempelvis helt inneslutas i närtrafikområdet, även örn den eljest,

vid en schematisk dragning av gränslinjen, skulle delvis lalla utanför

densamma eller ligga på ett avstånd inom förslagsvis en mil därifrån. Storleken

av närtrafikområdena skulle bestämmas av länsstyrelse i det län, varest

stationsorten vore belägen, dock med ledning av allmänna grunder, som

Kungl. Maj:t efter väglrafikmyndighctens börande skulle fastställa.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Prisbildningen skulle inom närgodstrafiken vara fri nedåt, men uppåt begränsas

av maximitaxa. Däremot skulle en fastare prisbildning, än vad nu

vanligen förekommer, stödjas genom att i lämplig omfattning gemensamma

beställningskontor och andra för yrkesutövarna gemensamma anordningar

till trafikens ordnande legaliserades. Inga andra hinder för närgodstrafikens

rörelsefrihet inom de fastställda närtrafikområdena borde föreskrivas, än

som erfordrades till förebyggande av osund konkurrens mellan närtrafikutövare,

vilkas områden helt eller delvis sammanfölle.

En uppdelning av biltrafiken av nu ifrågavarande slag har i avgivna yttranden

över 1935 års förslag vunnit principiell tillslutning även från vissa

håll, där man eljest avstyrkt förslaget. Däremot har man i dessa yttranden

beträffande den föreslagna avgränsningen av närtrafiken i vissa fall invänt,

att densamma innebure en konstlad och för varje fall alltför långt gående inskränkning

av denna trafiks rörelsefrihet; närtrafikområdena borde bättre

anpassas efter naturligt enhetliga områden, såsom exempelvis ett län, och för

varje fall skulle områden av den storlek, som i utredningens förslag förutsatts,

bliva alltför små för att närtrafikutövarna skulle kunna ekonomiskt

existera på den trafik, som kunde erhållas inom dem.

1936 års trafiksakkunniga framhålla, att en uppdelning i när- och fjärrtrafik

skulle komma att möjliggöra tillgodoseendet av flera viktiga ändamål.

I första hand åsyftas möjlighet att för fjärrtrafiken föreskriva och upprätthålla

en bestämd taxa, fastställd, liksom järnvägstaxan, av Kungl. Majit,

vilket skulle i denna trafik liksom för trafikmedel, med vilka fjärrtrafiken

konkurrerar, skapa en större fasthet i priserna. Vidare skulle åt fjärrtrafiken

kunna givas en organisation, som för allmänheten garanterar tillgång

på transporter i sådan trafik icke allenast, såsom nu merendels är fallet, huvudsakligen

till orter, som redan tidigare hava goda transportlägenheter, utan

jämväl till andra orter mot skälig taxa. Genom att bygga taxan på en

korrekt självkostnadsberäkning, skulle dessutom beredas möjlighet att täcka

såväl en rättvis andel av det allmännas väg- och trafikkostnader som skälig

ersättning åt de i fjärrtrafiken verksamma yrkesutövarna. Vad närtrafiken

angår, skulle genom uppdelning möjliggöras att på detta automobilens viktigaste

och mest betydande arbetsfält i vissa avseenden bereda yrkesutövarna

en friare ställning, än vad som skulle vara möjligt, om enhetliga bestämmelser

måste gälla för såväl när- som fjärrtrafik.

Sakkunniga framhålla i sammanhang härmed, att de underkastat den ovan

omförmälda invändningen, att gränserna för närtrafikområdena borde närmare

än vad i trafikutredningens förslag skett anslutas till bestående administrativa

gränser, en noggrann prövning och därvid icke funnit praktiskt

möjligt att generellt tillämpa den ifrågasatta metoden.

Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik avse, framhålla de sakkunniga,

i regel att -— i den mån de icke inriktat sig på fjärrtrafik —• ombesörja

den distributionstrafik, som utstrålar från ett visst handels- eller industricentrum,

och det naturliga trafikområdet bleve därför den ifrågavaran
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

39

de ortens handels- och omsättningsområde. Detta område hade åter i många

fall föga med administrativa gränser att skaffa. Göteborgs handelsområde

sträckte sig exempelvis icke allenast in i Göteborgs och Bohus utan även inom

Hallands och Älvsborgs län. Gävle handelsområde omfattade likaledes icke

allenast delar av Gävleborgs utan även av Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs

län, och flera liknande exempel kunde anföras. På grund härav

bleve en gräns för närtrafikområdet, som kännetecknades av ett visst avstånd

från stationsorten — i vissa fall kanske olika i olika riktningar — naturligare

än en administrativ gräns.

1936 års trafiksakkunniga hava därför i princip anslutit sig till tanken att

som norm för gränsdragningen lägga ett visst av handelsförhållanden m. m.

betingat avstånd från stationsorten.

Beträffande storleken av detta avstånd framhålla samma sakkunniga, att ett

närtrafikområde av den storlek, som trafikutredningen föreslagit såsom normalmått

för södra och mellersta Sverige, nämligen en cirkel med en radie

av 50—60 kilometer, skulle få en yta av 7,900 resp. 11,300 kvadratkilometer.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade påpekats, att, om dessa

ytor jämfördes med storleken av länen i Götaland och Svealand, funne man,

att av 19 län 10 stycken hava ett totalt ytinnehåll mindre än 7,900 kvadratkilometer

och 14 stycken ett ytinnehåll mindre än 11,300 kvadratkilometer.

Det är endast Kopparbergs och Värmlands län, som hava väsentligt större

ytinnehåll, än vad som ansetts lämpligt för ett närtrafikområde. Ehurudan

sålunda i allmänhet torde hava underskattat storleken av de närtrafikområden,

som även vid en tillämpning av trafikutredningens förslag skulle stå till närtrafikutövarnas

förfogande, ansåge de sakkunniga en utvidgning av det av

utredningen föreslagna avståndet påkallad i förening med en komplettering

av den av utredningen föreslagna metoden, så att transportavståndet i förening

med avståndet från stationsorten bleve avgörande för frågan, huruvida

en viss transport vore att hänföra till fjärrgodstransport eller icke.

1936 års trafiksakkunniga förorda för nyssnämnda ändamål, att,

på samma gång som gränsen för närtrafikområdet vidgas, en dubbel

gränsbestämning införes, nämligen så, att en transport i närgodstrafik

karakteriseras därav, att den dels icke överstiger en viss transportlängd

(närtrafikavstånd), dels ock faller inom ett visst, för närtrafikutövaren

anvisat närtrafikområde. Närtrafikavstånd och närtrafikområde

böra för närtrafikutövare med stationsort inom visst län eller

del av län generellt fastställas av vägtrafikmyndigheten på förslag av länsstyrelsen

samt efter samråd med länsstyrelser i de län, till vilka närtrafikområde

kan komma att sträcka sig. Storleken av närtrafikavståndet

förutsättes därvid komma att tillmätas så, att trafikutövaren städse beredes

tillfälle att utöva närgodstrafik inom det naturliga handels- och omsättningsområde,

i vilket hans stationsort är belägen. För varje fall bör dock icke —

utom i det inre Norrland — närtrafikavstånd eller avstånd från stationsort

till närtrafikområdes gräns överstiga 100 km.

I sin största utsträckning skulle vid tillämpning härav ett närtrafikområde

inom södra och mellersta Sverige bilda en cirkel av 200 km diameter, inom

vilken emellertid transporter överstigande en våglängd av 100 km bleve hänförliga

till fjärrtrafik. I den mån nämnda avstånd befinnas böra minskas

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departementschefen.

för att, särskilt i tättbefolkade områden med närbelägna trafikcentra, vinna

bättre anpassning efter de naturliga handelsområdenas storlek eller av andra

praktiska skäl, har vägtrafikmyndigheten att därom besluta. I det inre

Norrland — närmare bestämt området norr och väster om järnvägslinjerna

Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi — bör av samma anledning vägtrafikmyndigheten

äga bestämma närtrafikavstånd och närtrafikområde större

än nyssnämnda för södra och mellersta Sverige angivna maximimått.

Med användningen av detta system undvikes även, yttra 1936 års trafiksakkunniga,

en olägenhet, som kan befaras vid tillämpningen av trafikutredningens

system, nämligen att trafikutövare söka erhålla stationsort mitt

emellan två större trafikcentra för att kunna mellan dem båda bedriva en

trafik, som trafikutövare med stationsort inom något av dem icke skulle kunna

bedriva.

Sakkunniga framhålla slutligen, att ur övervakningssynpunkt kan det av

dem förordade förslaget innebära en minskad möjlighet till kontroll över

att niirtrafikutövare icke överskrida sina trafikrättigheter, men denna olägenhet

anses i mån av förbättrade organisations- och kontrollanordningar

bliva av relativt begränsad betydelse.

I detta sammanhang torde få omförmälas, att i § 25 mom. 2 av trafikutredningens

förslag av år 1935 finnes intagen bestämmelse av innebörd att

länsstyrelse, till skydd för behörigt ordnande av godstrafiken inom visst

område eller för möjligheten att upprätthålla annan trafikled, efter Kungl.

Maj:ts medgivande ägde föreskriva förbud mot att i närgodstrafik befara

viss vägsträckning eller att å dylik sträckning upptaga eller avlämna gods,

dock icke å kortare sträckor än 50 kilometer.

Majoriteten av 1936 års sakkunniga har icke funnit bibehållandet av denna

bestämmelse motiverat.

Häremot har reservation anförts av herrar Berglund, Malmkvist och Nerell,

vilka uttalat, att de anse den i § 25 mom. 2 av trafikutredningens förslag

förekommande bestämmelsen böra till skydd för möjligheten att upprätthålla

regelbundna förbindelser bibehållas i den form att vägtrafikmyndigheten

skall äga att genom beslut, som underställes Kungl. Maj:ts prövning,

för i momentet angivna ändamål föreskriva inskränkning i rätt att

i närgodstrafik å viss vägsträckning upptaga, transportera eller avlämna

gods eller visst slag av gods.

Såsom redan antytts, innebära nuvarande bestämmelser beträffande yrkesmässig

lastbilstrafik icke någon begränsning i fråga örn det avstånd, på vilket

transporter i sådan trafik må utsträckas. En utövare av stads- eller länstrafik

kan därför för närvarande, i den mån det erfordras för utförande av

mottagna beställningar, utsträcka sin trafik över hela riket. Även örn han

ursprungligen erhållit trafiktillstånd närmast i syfte att tillgodose det lokala

trafikbehovet inom en viss stad, finnes sålunda i författningen icke någon

garanti för att han också inriktar sig på denna trafikuppgift; han är, under

iakttagande av i ämnet gällande bestämmelser, oförhindrad att i stället åtaga

sig hur långa transporter som helst i vilken riktning som helst till eller från

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161. 41

trafikområdet, dock med vissa begränsningar i fråga om rätt att hämta gods

utom detsamma.

Med bestämdhet torde kunna sägas, att en så vidsträckt rörelsefrihet icke

varit åsyftad vid tillkomsten av i ämnet gällande bestämmelser. Den har

oförutsett blivit en följd av åtskilliga ändringar i tidigare bestämmelser, vilka

införts närmast i syfte att åt persontrafiken bereda en större rörelsefrihet.

En sådan utvidgning av bilarnas verksamhetsområde, som i fråga om persontrafiken

både varit fullt berättigad och utan större betydelse för konkurrensen

med övriga trafikmedel, har däremot i fråga om godstrafiken skapat förvirring

i både prisbildning och tillgång på automobiler inom de områden, som

för ändamålet anvisats, och därigenom även avsevärt skärpt konkurrensen

med de övriga trafikmedlen. I förening med splittringen av tillståndsgivningen

på omkring 140 myndigheter, nämligen de 24 länsstyrelserna jämte

Överståthållarämbetet samt polismyndigheterna i samtliga städer i riket, har

detta, såsom även tidigare av mig framhållits, förorsakat, att de tillståndsgivande

myndigheterna delvis förlorat det grepp över möjligheten att inrikta

beviljandet av trafiktillstånd på tillgodoseende av bestämda och konstaterade

trafikbehov, vilket annars lagstiftningen i ämnet ursprungligen torde hava

avsett. Därigenom har även försvårats den anpassning av tillgången på bilar

i yrkesmässig trafik, som det ligger i biltrafikutövarnas men även i trafikanternas

intresse att söka upprätthålla.

För flertalet trafikutövare torde en så vidsträckt rätt till körning som den

nu befintliga icke få anses innefatta något verkligt behov. Till vida övervägande

del är nämligen alltjämt den yrkesmässiga lastbiltrafiken inriktad på

transporter inom ett relativt begränsat område, där det normala trafikbehovet

kan av lokala myndigheter bedömas. Icke desto mindre utgör möjligheten

av att denna trafik i obestämbar omfattning när som helst kan, under inflytande

av tillfälliga konjunkturer, övergå till fjärrtrafik i andra trakter en

faktor, som starkt påverkar andra trafikutövares lojala verksamhet. Så länge

någon skillnad legalt icke kan göras mellan när- och fjärrtrafik, måste även

den förra komma att tyngas av inskränkande bestämmelser, som tillkommit

närmast med tanke på den senare, men som skulle kunna lättas för närtrafiken,

örn det vore möjligt att låta särskilda bestämmelser gälla för denna.

Genom införande av bestämda närtrafikområden, inom vilka endast ett såvitt

möjligt efter föreliggande behov begränsat antal trafikutövare äga bedriva

trafik, ökas även möjligheten att anpassa tillgången på bilar efter trafikbehovet

samt att till gagn såväl för yrkesbilägarna som för trafikanterna reglera

tillhandahållandet och det effektiva utnyttjandet av bilbeståndet samt en

skälig prisbildning. En uppdelning av biltrafiken i när- och fjärrtrafik kan

därför sägas ligga i allas intresse, och kan —- under förutsättning att gränsen

för närtrafiken dragés så, att en skälig rörelsefrihet bibehålies för närtrafikutövarna

— i varje fall icke anses kränka något för dem vitalt intresse.

Vad angår storleken av de avstånd, som normalt böra avses för närtrafiken,

och metoden för utformning av närtrafikområdena, har jag i princip

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

intet att erinra mot 1936 års förslag. Normerande för detta avstånd bör i

första hand vara storleken av det handels- och transportområde, inom vilket

den stationsort, från vilken trafiken skall utgå, är belägen. Givetvis är begreppet

handels- och transportområde härvid närmast att förstå icke i betydelse

av det längsta avstånd, på vilket en viss specialprodukt för nämnda

ort distribueras — detta område sträcker sig ofta över hela landet eller stora

delar därav — utan såsom det område, på vilket den gemensamma lokala

hushållningen i trakten i form av distribution av vanliga produkter från

ett handelscentrum och tillförsel av matvaror m. m. till samma centrum

är grundad. En bestämmelse, avsedd att närmare precisera delta förhållande,

synes mig böra intagas i författningstexten.

Beträffande den ovan omförmälda frågan om lämpligheten av en bestämmelse

i enlighet med § 25 mom. 2 i 1935 års förslag, innebärande möjlighet

till inskränkning i rätten att transportera gods å vissa vägsträckor, har jag,

i likhet med majoriteten av 1936 års trafiksakkunniga, icke funnit skäl förorda

en dylik bestämmelse.

Utformade efter de principer, som i det föregående angivits, skulle reglerna

om närtrafikområdets storlek komma att erhålla den lydelse, som framgår av

författningsförslaget § 25.

Organisationen av närtrafiken.

I motsats till fjärrtrafiken, till vars bedrivande tillstånd är avsett att lämnas

endast ett begränsat antal för ändamålet bildade, relativt stora företag

(fjärrtrafikutövare), vilka i sin ordning äro hänvisade till att i första hand

anlita de särskilda närtrafikutövarna, är närtrafiken avsedd att bedrivas på

grundval av individuella tillstånd och under frihet för varje närtrafikutövare

att inom gränserna för det givna trafiktillståndet organisera sin trafik så

ändamålsenligt som möjligt. Även på detta område bör emellertid lagstiftningen

söka bidraga till att det skapas sådana förhållanden, som möjliggöra

en god betjäning av den trafikerande allmänheten och en skälig bärgning

för yrkesutövarna. Vissa av de åtgärder, vilka för detta ändamål särskilt

böra komma under omprövning, torde böra i korthet närmare beröras.

Effektiv behovsprövning. Den förnämsta förutsättningen för upprätthållande

av ordnade och sunda ekonomiska förhållanden inom närtrafiken är

tydligen en noggrann prövning vid beviljandet av nya trafiktillstånd. Redan

i ett av trafikutredningen år 1932 avgivet betänkande fäste utredningen uppmärksamheten

på vikten av en effektiv behovsprövning; och på min hemställan

framlade Kungl. Maj:t i anslutning därtill för 1933 års riksdag förslag

till en tydligare formulering av det stadgande, 27 § 2 mom. i motorfordonsförordningen,

som utgör grund för tillståndsgivningen.

Även om den på grund härav vidtagna stadgeändringen verkat i riktning

mot större återhållsamhet vid tillståndsgivningen än tidigare varit fallet, sy
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

43

nes dock den samlade lastkapaciteten av den yrkesmässigt använda bilparken

hava sedan nämnda år vuxit i högre grad än trafikbehovet. Utom

den ökning, som under åren 1933—1935 skett genom nya trafiktillstånd,

har nämligen vid utbyte av fordon medgivits en i och för sig naturlig

ökning av den tillåtna belastningen, och sistnämnda ökning har att döma

av föreliggande stickprov (se under 14 §), varit så betydande, att den avsevärt

överstigit ökningen genom nya tillstånd och sannolikt mer än uppvägt

den konjunkturbetingade stegringen av transportmängderna, med resultat

att, som ovan antytts, marginalen mellan transportkapacitet och trafikbehov

snarare torde hava ökats än minskats. Örn den i 27 § 2 mom. föreskrivna

behovsprövningen överallt handhafts i överensstämmelse med de intentioner,

för vilka nämnda stadgande varit uttryck, torde emellertid vid nuvarande

tidpunkt balansen mellan tillgång och behov och därmed bilarnas utnyttjning

varit bättre avvägd än nu flerstädes kan antagas vara fallet.

I anslutning till vad 1936 års trafiksakkunniga i denna del anfört anser

jag mig därför böra framhålla vikten utav att, såsom ett stöd för bilägarnas

egna strävanden att åstadkomma ordnade förhållanden, en noggrann prövning

av tillståndsgivningen, särskilt under övergången till en avsedd ny

ordning, sker, såväl då fråga är örn nya tillstånd som ej mindre vid

ifrågasatt utökning av äldre. Av samma skäl gör sig behovet av uppmärksamhet

gällande i fråga om möjligheten att sanera den befintliga tillståndsstocken

genom att indraga trafiktillstånd, som överhuvud icke utnyttjas,

eller där det eljest utan olägenheter kan ske; och jag har, i likhet med 1936

års trafiksakkunniga, i detta sammanhang velat understryka angelägenheten

av fortsatta åtgärder även i sådant syfte.

Legcdisering av bestållningskontor. I trafikutredningens betänkande har å

sid. 122—124 upptagits frågan om lämpligheten av bestämmelser i ändamål

att för trafikens ordnande befrämja sammanslutningar mellan vissa trafikutövare.

Utredningen åberopar därvid till en början en redogörelse, utvisande

hurusom ordnandet av reservtrafiken — d. v. s. meddelandet av tillstånd att

vid särskilda tillfällen insätta ett större antal automobiler, än vad som för

vanliga fall är medgivet, i trafik — i vissa städer eller län skett på det sätt,

att rätten att insätta reservautomobiler i trafik tillerkänts icke enskilda trafikutövare

utan av trafikutövarna för ändamålet bildade, av offentlig myndighet

godkända sammanslutningar. I samband därmed framhåller utredningen,

att även eljest en ändamålsenlig organisation av utövare av yrkesmässig

trafik inom ett visst samhälle eller inom en viss krets av samhällen

uppenbarligen kan tillgodose många viktiga intressen.

I första hand, yttrar utredningen, underlättas därigenom för trafikutövarna

förvaltningen av sådana angelägenheter, som äro för dem gemensamma,

såsom t. ex. anordnandet av gemensamt bestållningskontor eller av gemensam

telefonväxel, anskaffande och tillhandahållande av gemensamt reservmateriel

samt avgivande av utlåtande och framställningar i sådana fall, då

ett representativt uttryck för deras gemensamma uppfattning erfordras.

Även yrkesutövarnas strävan att uppehålla kårens yrkesstandard genom krav

på tillräckliga personliga kvalifikationer hos dess medlemmar och utmönst
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

ring av sådana clement, som icke i detta avseende fylla behöriga anspråk,

måste genom en dylik organisation befrämjas. Det stora förtroende, som

åtskilliga till allmänhetens förfogande stående jämförliga organisationer, såsom

t. ex. stadsbudkårerna i städerna, tillvunnit sig för omsorg och

pålitlighet vid utförande av anförtrodda uppdrag, visar, vilka gynnsamma

verkningar en dylik åtgärd kan ur nyssnämnda synpunkter få. Angelägenheten

av att silka giva myndigheternas stöd åt dylika strävanden till självdisciplin

och högre personlig standard inom den kår, som i den allmänna

automobiltrafiken står till allmänhetens förfogande, är så mycket större,

som trafikutövarna i denna trafik vid utförande av anförtrodda uppdrag

övertaga ansvaret för allmänhetens säkerhet till liv eller egendom — vad den

sistnämnda angår ofta till betydande belopp.

Även ur allmänhetens synpunkt är en organisation av förevarande slag

till övervägande del att betrakta såsom en fördel särskilt därigenom att beställningar

av eller andra uppgörelser om körningar underlättas till följd

av att trafikkunden kan på ett enda eller ett fåtal ställen få alla erforderliga

upplysningar och träffa erforderliga överenskommelser i stället för att behöva

söka sådana på ett flertal ställen.

Icke minst ur den synpunkt, som i detta sammanhang främst är aktuell,

nämligen med hänsyn till konkurrensen såväl de olika trafikmedlen som de

särskilda trafikutövarna emellan, göra sig liknande synpunkter gällande.

Den ofta överklagade bristen på fast prisbildning inom den yrkesmässiga

automobiltrafiken och särskilt därvid inom lasthilstrafiken torde till väsentlig

del hava föranletts eller för varje fall förvärrats av att trafikutövarna merendels

operera i småföretag var för sig och att något sammanhållande organ,

som åtminstone i någon mån kunnat verka prisreglerande, hittills praktiskt

taget saknats. Det måste förutsättas, att i samma mån som utövarna av

denna trafik övervinna den nuvarande splittringen, en sundare prisbildning

och större stabilitet i frakterna skall kunna åstadkommas.

Ehuru i de allmänna bestämmelserna angående den yrkesmässiga automobiltrafiken

stöd för organisationssträvanden av nu förevarande slag saknats,

hava dock på sina håll i samband med tillståndsgivningen bestämmelser

meddelats i syfte att befrämja sådana. Sålunda gäller exempelvis

enligt § 6 i droskreglementet för Stockholm (överståthåliarämbetets kungörelse

den 28 januari 1931), att droskägare, som erhållit tillstånd till droskrörelse,

icke äger utan särskilt tillstånd av Överståthållarämbetet utöva verksamheten.

förrän han hos ämbetet visat, att han är medlem av en av ämbetet

godkänd sammanslutning av droskägare med uppgift att inrätta och

vidmakthålla ett gemensamt telefonväsen samt handhava de övriga angelägenheter,

som ämbetet tinner böra tillkomma en sådan sammanslutning.

Även i ett flertal andra städer liksom inom köpingar och municipalsamhällen

bär emellertid, enligt vad en granskning av i svenska stadsförbundets bibliotek

befintliga reglementen för drosktrafik eller yrkesmässig automobiltralik

givit vid handen, motsvarande bestämmelse fastställts.

I en till chefen för kommunikationsdepartementet den 29 december 1934

ingiven framställning, som av denne överlämnats till trafikutredningen för

att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, har Östergötlands läns

trafikbilägareförening, med vilken Sveriges trafikbilägares riksförbund instämt,

hemställt om stöd för det organisationsarbete, som föreningen för nu

ifrågavarande ändamål sökt få till stånd.

I skrivelsen anföres bland annat, att, ehuru på vissa orter trafikutövarna

sammanslutits till en gemensam droskorganisation, har sedermera rätt medgivits

för vissa trafikutövare att bedriva yrkesmässig persontrafik på en dylik

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

45

ort utan skyldighet för dem att vara anslutna till organisationen. Detta har

möjliggjort för de utom organisationen stående trafikbilägarna att effektivt

konkurrera med de till densamma anslutna. De självständiga utövarna lia

nämligen varit befriade från de pålagor, som droskreglementet föreskrivit

för övriga, såsom passning vid järnvägsstationer eller andra tillfällen; på

grund härav hava de kunnat bättre än de övriga konkurrera örn stora lönande

uppdrag. Hade jämväl dessa varit anslutna till droskstationen, skulle

de gynnsamma beställningarna liksom också bördan för organisationens upprätthållande

hava kunnat mera rättvist fördelas mellan trafikbilägarna. Även

för allmänheten vore fördelarna av en dylik organisation påtagliga, genom

att den besparades besväret att i vissa fall behöva ringa från den ena trafikbilägaren

till den andra, innan en ledig bil kunde erhållas. Föreningen ansåge

det alldeles nödvändigt, att en lösning av förevarande spörsmål komme

till stånd.

För egen del har trafikutredningen i detta ämne uttalat, att utredningen

ansett sig böra genom en föreskrift i nu förevarande syfte söka befrämja

en sådan organisation av de på en viss plats eller inom en viss krets verksamma

trafikutövarna, som är ändamålet även med nyss omförmälda, av

tillståndsbeviljande myndigheten meddelade bestämmelser. För ändamålet

har utredningen i § 31 föreslagit bestämmelse, att innehavare av tillstånd

till beställningstrafik skall, därest tillståndsbeviljande myndigheten därom

förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss av nämnda myndighet godkänd

förening av utövare av allmän trafik med uppgift att handhava de

gemensamma angelägenheter (exempelvis i fråga om inrättande och vidmakthållande

av gemensamt beställningskontor eller gemensamt telefonväsen

eller om anskaffande och tillhandahållande av reservmateriel eller örn fördelning

av inkommande uppdrag å körning eller om företrädande av trafikutövarna

i gemensamma angelägenheter inför myndigheter och andra), som

myndigheten i fråga finner böra tillkomma en sådan sammanslutning. Vid

myndighetens prövning av frågor av förevarande slag bör, framhåller utredningen,

beaktas, att anslutning, varom nu är fråga, icke bör åläggas utövare

av beställningstrafik i sådana fall, då skäl för undantag från en sådan skyldighet

föreligga, såsom t. ex. då beställningstrafik endast utgör underordnad

del av ett järnvägs- eller linjetrafikföretags rörelse. Likaledes torde även

sådana institutioner som exempelvis hyrverk, vilkas rörelse icke är att jämställa

med övriga slag av beställningstrafik, böra undantagas i detta sammanhang.

Utredningen påpekar slutligen vikten av att tillse, att föreningar av ifrågavarande

slag fylla den uppgift, som i allmänhetens intresse ålagts dem, och

icke obehörigen utnyttjas av trafikutövarna till förfång för det allmännas

intressen.

Den sålunda av utredningen framförda frågan, till vilken jag återkommer

under vederbörande § i specialmotiveringen, synes mig vara av den vikt, att

en lösning av densamma bör eftersträvas.

Taxor. Taxebildningen i närtrafiken bör, såsom tidigare antytts, liksom

hittills vara fri med begränsning endast av maximitaxa. De stundom fram
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

komna yrkandena om minimitaxa i denna trafik har jag, i likhet med såväl

trafikutredningen som 1936 års trafiksakkunniga, ansett mig icke kunna

understödja.

Beträffande närtrafikutövares rätt att under iakttagande av de föreskrifter,

som i detta avseende äro gällande, ombesörja transporter jämväl i fjärrtrafik,

återkommer jag i annat sammanhang.

Organisationen av fjärrtrafiken.

Det av trafikutredningen i 1935 års betänkande framlagda förslaget till

organisation av fjärrtrafiken är byggt på huvudsakligen följande grunder.

Enär fjärrtrafiken i regel utövades i konkurrens med andra trafikföretag, företrädesvis

järnvägarna, vilka för samhället vore av minst samma betydelse

som automobiltrafiken, borde fjärrtrafiken underkastas samma skyldighet som

dess konkurrent järnvägarna att verkställa transporter enligt en fast taxa, fastställd

av samma myndighet, som fastställer taxan för järnvägarna, nämligen

Kungl. Majit. För att denna taxa skulle kunna upprätthållas, vore det, då

densamma skulle gälla för ett stort antal eljest konkurrerande trafikutövare,

icke nog med att föreskriva taxan till efterrättelse; särskilda organ med

uppgift att övervaka och ansvara för taxans tillämpning måste införas. På

dessa organ — i trafikutredningens förslag benämnda fjårrtrafikutövare —

skulle samtidigt läggas skyldighet att gentemot allmänheten ansvara för att

automobiler i fjärrtrafik städse funnes att tillgå mot den bestämda taxan,

så att fjärrtrafiken icke, med åsidosättande av allmänhetens intressen, inriktades

allenast på de transportuppgifter, som med hänsyn till vederbörande

fjärrtrafikutövares egna intressen vore att föredraga. Fjärrtrafiken borde,

till främjande av ett rationellt utnyttjande av redan meddelade trafiktillstånd,

utföras av befintliga närtrafikutövare, och fjärrtrafikutövare förutsättes

för detta ändamål träffa avtal antingen med erforderligt antal närtrafikutövare

eller, mera sannolikt, med närtrafikutövarnas gemensamma beställningskontor

(§ 31) eller med en större organisation av närtrafikutövare,

varigenom dessa åtaga sig att mot en bestämd ersättning, på rekvisition

av fjärrtrafikutövaren, ställa automobiler till förfogande för utförande

av fjärrgodstransporter. Allenast därest automobiler icke genom sådant avtal

kunde erhållas, skulle fjärrtrafikutövare äga att, efter särskilt medgivande

av vägtrafikmyndigheten, med egna automobiler ombesörja fjärrtrafiken.

Rätten till utövande av fjärrtrafik skulle med andra ord enligt trafikutredningens

förslag innebära dels, i förhållande till allmänheten, en skyldighet

att mottaga och effektuera beställningar å transporter i fjärrtrafik,

dels, i förhållande till närtrafikutövarna, en rätt — i praktiken sannolikt

reglerad av kollektivavtal — att mellan dem fördela utförandet av inkomna

beställningar, dels ock, i förhållande till det allmänna, ansvaret för att vid

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

47

transportens utförande den fastställda taxan och övriga för transporten gällande

bestämmelser följdes.

För att så mycket som möjligt garantera, att fjärrtrafikföretagen icke genom

inbördes konkurrens tvingades att frångå taxan och för att i övrigt

framskapa en fast organisation av fjärrtrafiken borde landet enligt utredningens

förslag indelas i under vissa förutsättningar endast två och i varje

fall blott ett fåtal fjärrtrafikområden, och borde rätten till fjärrtrafik lämnas

allenast ett företag inom varje område, vilket företag alltså skulle hava uteslutande

rätt att ombesörja därifrån utgående transporter i fjärrtrafik. Tillstånd

borde lämnas allenast företagare, vilka såsom utövare av järnvägs-,

ångbåts- eller automobiltrafik eller på grund av andra särskilda förhållanden

kunde anses äga erforderliga förutsättningar för organiserande och bedrivande

av fjärrtrafik.

Fjärrtrafiken skulle icke vara bunden vid några begränsningar i fråga

örn avståndet. Fjärrtrafikutövare skulle tvärtom vara icke allenast berättigad

utan även skyldig att, mot ersättning enligt den fastställda taxan, ombesörja

till fjärrgodstrafik hänförliga, från ort inom fjärrtrafikområdet utgående

transporter såväl inom fjärrtrafikområdet som utom detsamma (§§ 16

och 30), dock under iakttagande i sistnämnda fall att gods icke finge inom

ett för annan utövare av fjärrgodstrafik fastställt fjärrtrafikområde upptagas

för befordran annat än efter uppdrag av sistnämnde trafikutövare

eller den, som med laga verkan ägde företräda honom vid meddelande av

sådant uppdrag (§ 28).

Huru, från trafikanternas synpunkt sett, ett dylikt system av fjärrtrafik

skulle komma att i huvuddrag funktionera, belyses i trafikutredningens betänkande

med ett exempel, till vilket jag tillåter mig hänvisa (S. O. U. 1935:

12, sid. 108 ff.).

Beträffande den av trafikutredningen sålunda föreslagna organisationen

av fjärrtrafiken har kritiken i huvudsak anfört, att denna organisation innebure

en monopolisering av fjärrtrafiken och kunde befaras medföra olägenheter

i form av höjda priser och bristande anpassning efter näringslivets

krav. Med hänsyn till att trafikutredningen räknade med att ledningen av

fjärrtrafikföretagen kunde anförtros åt järnvägar eller sjöfart eller organisationer,

vari nämnda äldre trafikmedel ägde ett väsentligt inflytande, har i

kritiken även framhållits, att det kunde befaras, att särskilt järnvägarna

komme att begagna sig av ett eventuellt inflytande på fjärrtrafiken för att

söka tillintetgöra eller åtminstone allvarligt försvåra densamma.

Av 1936 års trafiksakkunniga framhålles i nu ifrågavarande del, att den

kritik, som sålunda riktats mot trafikutredningens förslag till organisation

av fjärrtrafiken, visserligen torde å ena sidan hava överskattat de olägenheter

och risker, som kunna tiinkas vara förbundna med en organisations-,

form av det slag, trafikutredningens förslag innebure, och å andra sidan

hava förbisett vissa med densamma förenade fördelar. Icke desto mindre

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

kvarstode enligt sakkunnigas mening såsom väsentliga med trafikutredningens

förslag förenade nackdelar, dels att detsamma vore byggt på förutsättning,

att inom stora fjärrtrafikområden allenast skulle finnas ett fjärrtrafikföretag

— vad man i den allmänna diskussionen kallat monopolsystem —- dels också att detsamma icke i tillräcklig grad anvisade utövarna av yrkesmässig

automobiltrafik eller av dem bildade organisationer såsom de, vilka

i första hand borde ifrågakomma såsom fjärrtrafikutövare, utan tvärtom

räknade med möjligheten och måhända syntes vilja befrämja, att även andra

organisationer eller med biltrafiken i viss mån konkurrerande trafikföretag

i detta avseende bleve ledande. Ej heller kunde man bortse från faran

av att genom det av trafikutredningen föreslagna systemet skapa en alltför

stor organisation, som icke stöde i rimligt förhållande till det transportarbete,

som genom densamma skulle utföras, och som därför komme att redan

genom sin kostnad tynga utvecklingen av fjärrtrafiken.

1 huvudsak torde, framhålla trafiksakkimniga, de fördelar, trafikutredningen

velat vinna, kunna uppnås även om med övergivande av monopolprincipen

tillfälle, där så belinnes lämpligt, lämnas för två eller flera för ändamålet

kvalificerade företag att inom ett och samma fjärrtrafikdistrikt upptaga

order å och ombesörja därifrån utgående transporter i fjärrtrafik. Genom

en sådan anordning skulle kunna befrämjas en nyttig tävlan örn så

effektiv betjäning av allmänheten som möjligt. Biltrafikintresset såsom

sådant torde genom utövarna av yrkesmässig automobiltrafik bättre komma

till sin rätt såsom utövare även av fjärrtrafik, därest man, under en försiktig

och målmedveten tillståndsgivning, läte organisationen av fjärrtrafiken

växa fram huvudsakligen på grundval av trafikföretag organiserade av bilägarna

själva eller med anknytning, på sätt nedan närmare anföres, till av

närtrafikutövarna bildade gemensamma ordercentraler. Även örn man genom

dessa åtgärder måhända icke i ett slag nådde fram till en teoretiskt mera

fulländad organisation, skulle man dock på ett naturligare och, som det ville

synas, fullt tillfredsställande sätt kunna organisera fjärrtrafiken med önskvärd

anpassning till den hittillsvarande utvecklingen.

Till stöd för möjligheten av fjärrtrafikens organiserande på basis av lokala

centraler och smärre företag, än vad i trafikutredningens förslag förutsatts,

kunde även anföras det förhållande, att denna trafik för närvarande

lill övervägande del utginge från större industri- eller handelscentra, på vilka

jämväl merendels ett flertal utövare av lastbilstrafik eller för varje fall

ett antal bilar i sådan trafik funnes sysselsatta. Största delen av den från

dylika orter utgående fjärrtrafiken organiserades för närvarande genom de

beställningskontor — s. k. godsförmedlingscentraler — som vissa företag,

vilka specialiserat sig på ombesörjande av fjärrgodstransporter, organiserat

därstädes. I vissa städer hade dock även ordercentraler, upprättade av trafikutövarna

själva, övertagit motsvarande uppgift. Direkta beställningar av

transportlägenheter från trafikanten till trafikutövaren syntes däremot i

fjärrtrafiken förekomma i jämförelsevis ringa utsträckning.

Den organisationsform, som på grund härav borde främst ifrågakomma,

skulle enligt trafiksakkunnigas förslag bestå däri att tillstånd till bedrivande

eller, rättare sagt, organiserande av fjärrtrafik å dylika orter företrädesvis

lämnades till organisationer av trafikutövare, därest de syntes erbjuda tillräckliga

garantier för att tillfredsställande besörja trafiken, och först i andra

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

49

hand i större trafikcentra jämväl redan verksamma fjärrtrafikföretag eller

andra sökande. Dylika tillstånd förutsätta de sakkunniga dock komma att

meddelas allenast sparsamt och med urskillning.

Beträffande fjärrtrafikföretagens uppgift och organisation anföra trafiksakkunniga

i samband härmed följande.

Den, som sålunda antagits till fjärrtrafikutövare, skulle äga och vara skyldig

att inom ett för honom fastställt fjärrtrafikdistrikt (av trafikutredningen

benämnt fjärrtrafikområde) upprätta kontor eller antaga ombud för mottagande

av transportbeställningar ävensom till vederbörande närtrafikutövare

förmedla de inkomna beställningarna. Fjärrtrafikutövaren skulle vara skyldig

att ombesörja till fjärrgodstrafik hänförliga transporter, utgående från

ort inom fjärrtrafikdistriktet, att gentemot den övervakande vägtrafikmyndigheten

svara för att den fastställda taxan upprätthölles samt för detta ändamål

själv eller genom ombud under möjligast enkla former utställa eller

granska av närtrafikutövare utställda erforderliga frakthandlingar och att

meddela bevis örn sådan granskning.

Fjärrtrafikdistrikts omfattning, vilket, på sätt nyss anförts, är normerande

för fjärrtrafikutövares rättigheter och skyldigheter, bör tydligen angivas

i samband med tillståndet. Till förhindrande av att flera inom samma distrikt

verksamma fjärrtrafikföretag skulle onödigtvis förtynga organisationen,

bör i händelse av behov kunna bestämmas, på vilka platser vederbörande

ägde upprätta beställningskontor, ungefär i analogi med det sätt, på

vilket affärsbankernas rätt att upprätta avdelningskontor är reglerad.

För tillgodoseende av även landsbygdens behov av fjärrtrafiktransporter

bör ett fjärrtrafikdistrikt icke omfatta allenast en enstaka stad eller annat område,

som från fjärrtrafikföretagets ståndpunkt är mest begärligt, utan detsamma

bör utgöra en sammanhängande bygd; lämpligen torde fjärrtrafikdistriktets

storlek i regel icke böra understiga ett län. Kontrollen bör, såsom

redan antytts, förenklas så mycket som möjligt. Ett industriföretag på landsbygden

bör exempelvis kunna betros med att själv utställa erforderliga frakthandlingar,

om det förbinder sig att omedelbart insända kopior därav till

fjärrtrafikföretaget. Ej heller bör hinder möta att närtrafikutövare själv

mottager beställning å en transport i fjärrtrafik och sedan efter anmälan till

vederbörande fjärrtrafikutövares beställningskontor erhåller dess uppdrag

att ombesörja transporten. Därest det icke finnes anledning att ifrågasätta

annat lin ett lojalt förfarande från såväl trafikkundens som närtrafikutövarens

sida, bör beställningskontoret i dylikt fall icke vägra närtrafikutövaren

ett sådant uppdrag. I enlighet härmed bör även den enskilde närtrafikutövaren

kunna upparbeta en egen kundkrets även i fjärrgodstrafik samt själv

skörda fördel därav, utan annat förbehåll än att lian hos fjärrtrafikföretaget

registrerar sina beställningar samt bos detta underkastar sig den kontroll,

som kan befinnas nödvändig för att övervaka, att transporterna ske enligt

fastställd taxa och med tillämpning av övriga för fjärrtrafiken gällande bestämmelser.

Huvudsaken är därvid, att taxan efterföljes, ulan att i övrigt

några hinder läggas flir att fjärrtrafiken bedrives på det sätt, sorn bäst tillgodoser

allmänhetens och trafikutövarnas intressen.

För från fjärrtrafikdistriktet utgående transporter i fjärrtrafik bör någon

viss avståndsbegränsning icke föreskrivas, utan bör även i detta fall gälla

den i § 28 intagna föreskriften, att dylika transporter må utsträckas till orter,

belägna såväl inom som utom distriktet. För all icke genom returlransporter

anledningar till illojal konkurrens skola skapas, bör likaledes gälla den i samma

i? uttryckta principen, att gods icke må inom ett för annan utövare av

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 761. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

fjärrgodstrafik fastställt fjärrtrafikdistrikt upptagas för befordran annat än

efter överenskommelse med sistnämnda trafikutövare eller den, som med

laga verkan äger företräda honom. I mån av behov bör vägtrafikmyndigheten

söka främja en god samverkan mellan fjärrtrafikföretagen vid ordnande av

returfrakter m. m.

Trafiksakkunniga övergå därefter till att angiva vissa enligt deras mening

i övrigt önskvärda modifikationer av jämförelsevis mindre betydelse i tidigare

dryftade principer för fjärrtrafikens organiserande. Sakkunniga framhålla

därvid bland annat, att då enligt deras förslag fjärrtrafikföretagen

i främsta rummet borde utgöras av organisationer av närtrafikutövare, vilka

givetvis, även om de erhölle tillstånd till fjärrtrafik, komme att fortsätta

med ombesörjande av transporter i närgodstrafik, saknades förutsättningar

för bibehållande av ett av trafikutredningen under § 29 föreslaget förbud

för fjärrtrafikutövare att jämväl bedriva närgodstrafik. Bestämmelse härom

i § 29 borde därför utgå. Sakkunniga framhålla vidare, att, innan

fjärrtrafikorganisation komme till stånd i vissa delar av riket, exempelvis

i övre Norrland, torde behovet av transporter i fjärrtrafik på enstaka

sträckor enklast tillgodoses därigenom att en eller flera utövare av närtrafik

erhölle tillstånd till fjärrtrafik på villkor, som vägtrafikmyndigheten bestämde.

Med sådant tillstånd torde icke nödvändigt behöva förenas de skyldigheter,

som eljest vore avsedda att gälla såsom villkor för rätt till fjärrtrafik.

Möjligheten att under dessa förutsättningar bevilja tillstånd till fjärrtrafik

syntes böra antydas genom ett tillägg till § 16.

Fjärrtrafikföretagens uppgift förutsättes såväl av 1932 års trafikutredning

som av 1936 års trafiksakkunniga huvudsakligen bliva att administrera, övervaka

och kontrollera det företrädesvis genom närtrafikutövare utförda transportarbetet

i fjärrtrafik under ansvar dels gentemot allmänheten för att

transporter i fjärrtrafik äro att tillgå mot bestämd taxa, dels ock i förhållande

till det allmänna för att vid verkställande av fjärrgodstransporter taxan

och övriga för denna trafik gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

Fjärrtrafikföretagen äro med andra ord i första hand avsedda att på eget

ekonomiskt ansvar fylla vissa funktioner i det allmännas intresse och att för

detta ändamål företräda närtrafikutövarna gentemot allmänheten och allmänheten

gentemot närtrafikutövarna.

Från denna utgångspunkt måste de framkomna förslagen till organisation

av fjärrtrafiken liksom också kritiken däremot bedömas. Båda kommittéerna

hava tydligen velat uppbygga denna organisation med tanke på att

fjärrtrafikföretagen skola sättas i stånd att så effektivt som möjligt fylla

den uppgift, man avsett att anförtro åt dem. Trafikutredningen har ansett

detta säkrast kunna ske genom att allenast ett fjärrtrafikföretag upprättas

inom varje fjärrtrafikdistrikt. Man har mot detta förslag riktat den invändningen,

att dess förverkligande skulle komma att medföra en monopolisering

av fjärrtrafiken. De olägenheter och risker, som man vanligen befarar

av ett affärsmonopol, synas emellertid icke kunna sägas vara för handen

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

51

under en sådan organisationsform, varom nu är fråga. Fjärrtrafikföretagen

skulle nämligen icke äga någon rätt att själva ensidigt avgöra, huruvida

och i vilken omfattning de ville mottaga transporter i fjärrtrafik. De skulle

tvärtom hava att ställa sig trafikanternas önskemål i detta avseende till

efterrättelse på grund av dem åliggande skyldighet att mot ersättning enligt

den fasta taxan ombesörja alla från fjärrtrafikområdet utgående transporter

i fjärrgodstrafik liksom att över huvud ansvara för tillgång på erforderligt

antal för sådan trafik lämpliga lastautomobiler jämte förare inom

fjärrtrafikområdet. Ej heller skulle fjärrtrafikföretagen kunna ensidigt bestämma

fraktprisen, eftersom betalningen för av dem verkställda transporter

skulle utgå allenast i enlighet med den av Kungl. Majit fastställda taxan,

före vars fastställande representanter för näringslivet torde få antagas komma

att, liksom vad fallet är beträffande järnvägstaxan, lämnas tillfälle att

yttra sig. Med den offentliga kontroll, som därigenom komme att skapas,

torde även garanti vinnas för att taxan icke skulle komma att lämna rum

för några oskäliga priser vare sig uppåt eller nedåt. Några monopolpriser,

i bemärkelse av oskäliga priser, skulle för övrigt, huru än taxan sattes,

fjärrtrafikföretagen icke vara i stånd att upprätthålla, utsatta som de

skulle vara icke allenast för konkurrens av järnväg och sjöfart utan därjämte

även hotade av den enskilda biltrafiken, för den händelse de icke

vore i stånd att bättre tillgodose trafikanternas intressen, än vad trafikanterna

själva genom anskaffandet av egna bilar skulle kunna göra. Häri skulle även

ligga en eggelse för fjärrtrafikföretagen att inom ramen av gällande bestämmelser

söka så fullständigt som möjligt tillgodose trafikanternas önskningar

och behov. Ville emellertid en fjärrtralikutövare icke på grund härav redan i

eget intresse söka på bästa möjliga sätt tillgodose trafikbehoven, så skulle han

dock enligt utredningens förslag vara underkastad kontroll av vägtrafikmyndigheten

samt pliktig att verkställa de ändringar i trafikanordningarna,

som kunde komma alt föreskrivas av myndigheten eller dess ombud för

bättre tillgodoseende av trafikbehovet. Försummelser härutinnan skulle

kunna medföra, att vägtrafikmyndigheten återkallade fjärrtrafiktillståndet

för att överlämna det till annan företagare. Med tillvaron av flera i olika

fjärrtrafikområden arbetande fjärrtrafikföretag skulle också föreligga tillräckligt

jämförelsematerial, som gjorde det möjligt att konstatera, huruvida

ett visst sådant företag icke i tillbörlig grad såge allmänhetens skäliga anspråk

till godo.

Att trafikutredningen såsom organ med den kontrollerande och administrerande

uppgift, som fjärrtrafikföretagen äro avsedda att hava, tänkt sig

allenast ett och icke två eller flera av varandra oberoende, eventuellt under

konkurrens arbetande fjärrtrafikföretag inom samma område, däri torde

i och för sig icke ligga något, som avviker från vanliga principer för att

göra kontroll och administration av affärsmässigt drivna företag så effektiv

som möjligt. Undantagslöst liir man väl tvärtom inom dylika företag

eftersträva en enhetlig ledning samt undvika att dela ansvaret för en viss

uppgift mellan flera av varandra oberoende organ liksom att över huvud

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

taget ordna en organisation på det sätt, att olika delar av densamma under

fullgörande av sin uppgift lätt nog kunna komma i strid med varandra.

Om organisationen av fjärrtrafiken bygges på principen, att fjärrtrafikföretagen

skola arbeta efter en av Kungl. Maj:t fastställd taxa samt med anlitande

i första hand av närtrafikutövarna och av dem disponerade automobiler,

kan tillvaron av flera vid sidan av varandra inom samma fjärrtrafikområde

verksamma fjärrtrafikföretag icke väntas medföra vare sig lägre fraktpriser

eller ökat antal för fjärrtrafik disponibla automobiler. Helt kan man

ej heller bortse från risken av att två eller flera inom samma område arbetande

fjärrtrafikföretag invecklas i en för dem själva förlustbringande kamp

om marknaden och att därigenom deras förmåga att genomföra den åt dem

anförtrodda uppgiften minskas och därmed, praktiskt sett, även möjligheten

för den övervakande myndigheten att av dem kräva uppgiftens fullgörande.

Skulle tillstånd till bedrivande av verksamhet såsom fjärrtrafikutövare icke

vara avsett att innebära annat än en rättighet, vore givetvis intet att erinra

mot att uppdela denna rättighet på så många som möjligt. Men då

nu, såsom flera gånger framhållits, denna rätt är förenad med omfattande

förpliktelser, måste tillståndsgivningen beträffande fjärrtrafiken organiseras

med hänsyn till att möjligheten för fjärrtrafikföretagen att fylla den uppgift,

man avsett att anförtro dem, icke försvåras eller omintetgöres. Med en

stark begränsning av antalet fjärrtrafikutövare vinnes ökad garanti för att

dessa skola kunna upprätthålla den av Kungl. Maj:t fastställda taxan och

därmed också för förverkligande av det i denna del åsyftade ändamålet,

nämligen att det hittills oavbrutna taxekriget mellan bilar och järnvägar

skall upphöra, åtminstone såvitt transporter i fjärrtrafik angår. Genom

en dylik begränsning möjliggöres också en utjämning i taxepriserna mellan

olika orter och säkerställande av tillgång till biltransporter för varje

förbindelse i fjärrtrafik. Ett utmärkande drag för fjärrtrafiken med lastautomobiler

icke allenast i detta land utan även i andra länder är, att

den företrädesvis bedrives icke i sådana trakter eller på sådana förbindelser,

där andra trafikmedel saknas eller äro bristfälligt utvecklade och där den alltså

genom att komplettera det befintliga trafiksystemet fyller en lucka i samhällets

utrustning av trafikmedel, utan tvärtom på sådana sträckor, där en

av andra trafikmedel redan upparbetad stark trafik finnes, av vilken den kan

utvälja de fördelaktigaste transporterna. Detta har åter lett till, att automobiltransporter

äro jämförelsevis billiga i de förbindelser, där riklig tillgång

på gods och transportlägenheter finnes, under det att däremot automobiltransporter

till orter, som äro dåligt utrustade med andra kommunikationsmedel,

betinga ett vida högre pris.

Detta skulle kunna utjämnas till mera likformiga och ur allmänhetens

synpunkt sett mera rättvisa förhållanden, örn ett fjärrtrafikföretag, såsom ersättning

för rätten att till fastställt taxepris utföra transporter å gynnsamma

transportsträckor, ålades skyldighet att till motsvarande pris tillhandahålla

automobiler även i sådana fall, då transporter, från företagets synpunkt sett,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

53

icke äro lönande, eller nied andra ord genom en effektiv körskyldighet. Visserligen

finnes även i gällande författning körskyldighet stadgad för den enskilde

trafikutövaren, men då det är praktiskt taget omöjligt att göra densamma

gällande, för den händelse trafikutövaren förklarar sig upptagen eller av

annan orsak förhindrad att utföra en beställd körning, har föreskriften om

körskyldighet kommit att sakna praktisk betydelse. Effektivt kan ett dylikt

stadgande bliva allenast, om körskyldigheten lägges på ett relativt stort företag,

som i princip är oförhindrat att, mot överenskommen ersättning, begagna

sig av samtliga i yrkesmässig trafik använda lastbilar inom fjärrtrafikdistriktet

och som därför icke kan, liksom den enskilde företagaren, undandraga sig

dess fullgörande. På detta sätt organiserad, skulle den yrkesmässiga automobiltrafiken

i fjärrtrafik komma att inom sitt verksamhetsområde fylla

samma uppgift som hittills exempelvis järnvägar och post fyllt, nämligen att,

så långt över huvud deras verksamhet når, under i övrigt lika förhållanden

bereda alla trafikanter samma tillgång till transporter till samma priser; och

därmed skulle även en relativ fördyring, som måhända inträdde å distanser,

där nu konkurrensen mellan trafikmedlen drivit ned priserna under skälig

nivå, kompenseras av den förbättrade tillgång till trafik och de sänkta priser,

som skulle inträda inom de vidsträckta trakter av landet, som hittills

varit missgynnade i detta avseende. Fjärrtrafikens gagn skulle till följd härav

bliva vida större och dess samhällsekonomiska uppgift därmed också av

större betydelse än hittills.

Oaktat man, på grund av vad ovan anförts torde, såsom jämväl trafiksakkunniga

framhållit, hava å ena sidan överskattat olägenheterna av den

av trafikutredningen föreslagna organisationen av fjärrtrafiken och å andra

sidan underskattat eller förbisett vissa med en dylik organisation förenade

fördelar, är jag med 1936 års trafiksakkunniga ense därom att organisationen

av fjärrtrafiken icke ovillkorligen bör bindas till förutsättningen att

allenast ett fjärrtrafikföretag skall få finnas inom varje fjärrtrafikdistrikt.

Utom de skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för en uppmjukning av

trafikutredningens förslag i denna del, torde kunna läggas även vissa andra.

Tänkbart är exempelvis, att vissa städer, såsom Stockholm, Göteborg, Jönköping

och Örebro, komma att ingå i åtminstone två fjärrtrafikdistrikt (så

att t. ex. Stockholm kan ingå såväl i ett distrikt omfattande lämplig areal

söder örn Mälaren som i ett distrikt omfattande vissa landsdelar norr örn

Mälaren); en sådan anordning bör icke förhindras genom en föreskrift, att

icke mer än ett fjärrtrafikföretag bör få finnas inom samma distrikt. Vidare

utgör i sådana fall, då till en början allenast eli fjärrtrafikföretag etablerats

inom varje fjärrtrafikdistrikt, den möjligheten, att flera sådana kunna

uppstå, en sporre för det redan bestående företaget att utveckla sin organisation

till största möjliga effektivitet för att därigenom anledning till inrättande

av nya fjärrtrafikföretag inom fjärrtrafikdistriktet skall komma att

saknas.

Beträffande fragan at vem tillstånd såsom fjärrtrafikutövare hör meddelas,

föreligger mellan de båda kommittéförslagen en väsentlig skillnad.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

I trafikutredningens förslag förekom i detta syfte under § 16 bestämmelse,

att tillstånd borde lämnas allenast företagare, vilken, jämte det han i övrigt

uppfyllde allmänna förutsättningar för erhållande av trafiktillstånd, såsom

utövare av järnvägs-, ångbåts- eller automobiltrafik eller på grund av andra

särskilda förhållanden kunde anses äga erforderliga förutsättningar för organiserande

och bedrivande av dylik trafik i enlighet med därför meddelade

bestämmelser. Utredningen betonade i sin motivering, att denna bestämmelse

icke vore avsedd att innebära någon begränsning av den tillståndsbeviljande

myndighetens rätt till fri prövning i detta hänseende och att

till fjärrtrafikutövare kunde antagas vilken som helst institution, som för

ändamålet befunnes lämplig. Hinder mötte därför, framhöll utredningen,

icke att till fjärrtrafikutövare antaga exempelvis sjöfartsföretag eller firmor,

som inarbetat sig såsom fjärrtrafikutövare, eller företag, vari dessa vore

representerade, liksom även andra för ändamålet bildade bolag eller föreningar

eller enskilda sökande, som befunnes äga erforderliga förutsättningar

för en dylik uppgift. Utredningen ansåge emellertid, att genom ett

samordnande av fjärrtrafikföretagen med förut bestående trafikföretag, särskilt

järnvägarna, viktiga samhällsekonomiska fördelar (närmare angivna å

sid. 105—106 i betänkandet) vore att vänta i form bland annat av en

förbilligad administration av fjärrtrafiken.

Trafiksakkunnigas förslag skiljer sig i detta avseende så tillvida från det

föregående, som det innehåller en uttrycklig bestämmelse om att företräde

till erhållande av tillstånd till bedrivande av fjärrtrafik bör, under i

övrigt lika förhållanden, lämnas organisation av närtrafikutövare. Grunderna

för detta förslag framgå av ovan anförda delar av de sakkunnigas betänkande.

Mot vad de sakkunniga i denna del föreslagit är från min sida intet att

erinra. Ej heller har jag eljest funnit anledning till ändring i sak av ifrågavarande

del av de sakkunnigas förslag. Första stycket av § 16 har jag

med hänsyn härtill upptagit utan annan förändring än en redaktionell bearbetning,

avsedd att tydligare, än vad i förslaget skett, uttrycka den begränsning

av tillståndsgivningen, som på detta område synes böra, med hänsyn till

vad ovan anförts, iakttagas.

I trafikutredningens förslag upptagas under § 16 de villkor, som enligt

utredningens mening böra förenas med tillstånd till fjärrgodstrafik. Trafiksakkunniga

hava föreslagit, att villkoren icke i denna form inflyta i författningen

utan ersättas av en allmän bestämmelse av innebörd, att vägtrafikmyndigheten

äger i samband med beviljande av tillstånd till fjärrtrafik

föreskriva erforderliga bestämmelser och villkor dels i fråga om de automobiler

och den personal, som må anlitas för utförande av transporter i

fjärrgodstrafik, under iakttagande att därvid i första hand vid förordningens

ikraftträdande verksamma utövare av närgodstrafik jämte dem tillhöriga,

för fjärrtrafik lämpliga automobiler skola tagas i anspråk, dels ock för övervakande

av att fjärrtrafiken ändamålsenligt ordnas och bedrives av veder
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

55

börande fjärrtrafikutövare, därvid de i § 16 punkterna 1—-1 upptagna bestämmelserna

kunna tjäna till ledning.

Emellertid synes mig, med hänsyn till den vikt, som bör tillmätas nämnda

villkor, vara att föredraga, att dessa, i huvudsaklig överensstämmelse med

trafikutredningens förslag, inflyta i författningen. I samband därmed synas

mig även de av trafikutredningen föreslagna villkoren böra kompletteras

med en bestämmelse av innebörd att fjärrtrafikutövare skall vara skyldig

att för i fjärrtrafik utförda transporter utgiva ersättning enligt grunder,

som för samtliga av honom anlitade närtrafikutövare under lika förhållanden

medföra samma rätt. Avsikten härmed är, å ena sidan, att förebygga,

att fjärrtrafikutövare söker begagna den honom tillkommande rättigheten att

fördela utförandet av beställningar mellan närtrafikutövarna till att nedpressa

den gottgörelse, som bör tillkomma dessa, och, å andra sidan, att för

närtrafikutövarna borttaga anledning till att söka underbjuda varandra för

att erhålla beställningar från fjärrtrafikutövarna. Bestämmelsen är däremot

givetvis icke avsedd att innebära något hinder för den differentiering i taxesättningen,

som betingas av sakliga förhållanden, t. ex. på det sätt, att närtrafikutövaren

för en returtransport betalas lägre än för den primära transporten

eller att en bil med större lastkapacitet betingar ett högre pris än

en med mindre. De ändringar, jag i övrigt vidtagit med avseende å lydelsen

av de utav trafikutredningen under § 16 föreslagna allmänna villkoren för

tillstånd till utövande av fjärrtrafik, äro av övervägande redaktionell natur

och torde icke behöva närmare motiveras.

Beträffande övriga fjärrtrafiken rörande bestämmelser, vilka huvudsakligen

innehållas i §§ 16, 17, 28 och 29, har jag i huvudsak anslutit mig till

trafikutredningens förslag med de modifikationer, som trafiksakkunniga

däri förordat, och får jag beträffande motiveringen härför hänvisa dels till

trafikutredningens betänkande, dels ock till ovan anförda delar av trafiksakkunnigas

yttrande.

Tillståndsgivande myndigheter.

Den brist på enhetlighet och planmässighet beträffande den yrkesmässiga

trafikens ordnande inom de skilda länen, sorn allmänt erkännes föreligga

under nuvarande förhållanden, har två huvudsakliga anledningar, nämligen

dels att något sammanhållande organ, som haft till uppgift att verka för ändamålsenligt

ordnande av denna trafik, saknats och dels att trafikutövarnas

rätt att utsträcka sin körning varit så vidsträckt, att även av denna anledning

försöken att anpassa trafikmedlen efter trafikbehovet gått örn intet.

Redan organisationen av tillståndsgivningen, som under nuvarande förhållanden

är fördelad icke allenast på de 24 länsstyrelserna jämte Överståthållarämbetet,

utan även på polismyndigheterna i samtliga städer i riket, gör,

såsom trafikutredningen framhållit, att varje försök till en verklig reglering

av tillgängliga trafikmedel efter det samhälleliga trafikbehovet är dömt att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

stranda, eftersom någon enhetlig vilja och någon enhetlig plan för trafikens

ordnande ingenstädes kan åstadkommas. Huru välgrundad den plan än må

vara, som envar av dessa myndigheter må uppgöra för nu ifrågavarande

syfte, kan verkan av densamma omintetgöras av åtgärder av övriga myndigheter,

på vilka beviljandet av trafikrättigheter ankommer. Till förebyggande

härav har redan i trafikutredningens betänkande föreslagits en centralisering

av tillståndsgivningen dels i fråga om fjärrtrafik till vägtrafikmyndigheten

och dels beträffande övrig trafik, med vissa nedan nämnda undantag,

till länsstyrelserna. I samband därmed hava även under §§ 2 och 3

föreslagits bestämmelser, varigenom länsstyrelserna och vägtrafikmyndigheten

åläggas att, var och en inom sitt ämbetsområde, svara för att den yrkesmässiga

automobiltrafiken ändamålsenligt ordnas och handhaves.

Det av trafikutredningen framlagda förslaget i fråga om tillståndsgivningen

innehålles i § 6 mom. 2, (motivering se betänkandet sid. 165—166 och sid.

91). Enligt detta förslag skulle tillståndsgivningen för fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik

centraliseras till vägtrafikmyndigheten samt prövningen av

tillstånd till övriga slag av yrkesmässig trafik överflyttas till länsstyrelserna,

dock med undantag för beställningstrafik (utom fjärrgodstrafik) i våra största

städer. Sistnämnda ärenden, omfattande alltså frågor örn tillstånd till

närgodstrafik eller till beställningstrafik för personbefordran med stationsort

i stad, skulle enligt trafikutredningens förslag jämväl framdeles handläggas av

polismyndigheten i dylika städer. Lämpligen borde enligt utredningens mening

antalet av de städer, som i enlighet härmed skulle bibehållas vid rätten

till prövning av nyss omförmälda frågor om trafiktillstånd, begränsas på

grundval av invånarantalet, helst som detta tjänade som huvudsaklig norm

för det erforderliga antalet automobiler i omförmälda slag av trafik. Såsom

förutsättning för att beviljandet av tillstånd till närgodstrafik eller beställningstrafik

för personbefordran må tillkomma polismyndighet i stad ansåg

trafikutredningen lämpligen böra stadgas, att stadens invånarantal uppginge

till minst 50,000. Utredningen erinrade i samband därmed, att samma invånarantal

även ur annan synpunkt utgjorde grund för avskiljande av stad från

länet i övrigt, i det att enligt landstingslagen stad, som uppnått nämnda folkmängd,

ägde utträda ur landsting.

Huru prövningen av frågor om tillstånd till olika slag av yrkesmässig trafik

i enlighet med sålunda föreslagna bestämmelser kommer att fördelas på

olika myndigheter, framgår av nedan intagna översikt.

Trafikutredningens förslag har i denna del vunnit anslutning av så gott

som samtliga myndigheter, som ingått i prövning på denna del av förslaget.

Förutom de myndigheter, som eljest i princip anslutit sig till trafikutredningens

förslag, äro att nämna även länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Hallands, Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län, vilka eljest avstyrkt

eller ställt sig tveksamma mot trafikutredningens förslag i övrigt. Invändningar

mot förslaget i denna del hava framförts av Sveriges trafikbilägares

riksförbund och droskbilägarnas riksförbund, vilka i huvudsak förordat bibehållande

av nuvarande ordning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161. 57

Översikt över indelning av oell tillståndsprövning till yrkesmässig trafik.

Linjetrafik

Beställningstrafik

För personbefordran

För godsbefordran

För person- befordran

För godsbefordran

Omnibus-

trafik

övrig

persontrafik

Närgods-

linjetrafik

Fjärrgods-

linjetrafik

Närgods-

trafik

Fjärrgods-

trafik

Tillstånd till bedrivande av förestående slag av trafik beviljas av

Läns-

styrelse

Läns-

styrelse

Läns-

styrelse

Vägtrafik-

myndighet

Läns-

styrelse1

Läns-

styrelse1

Vägtrafik-

myndighet

1 Till dylik trafik med stationsort i stad, vars invånarantal uppgår till_ minst 50,000, meddelas

tillstånd av polismyndighet i staden.

1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att den av trafikutredningen

sålunda föreslagna centraliseringen av tillståndsgivningen enligt deras mening

måste betecknas såsom ändamålsenlig och ägnad att befrämja översikt

och planmässighet i fråga örn meddelandet av trafiktillstånd. De sakkunniga

hava icke funnit något att erinra mot den princip, för vilken trafikutredningens

förslag är uttryck, utan snarare mot att man i detta sammanhang

icke på en gång sträckt sig längre. Till grund för det av trafikutredningen

förordade undantaget beträffande städer med invånarantal av minst

50,000 hade åberopats lämplighetsskäl och huvudsakligen det förhållande,

att överflyttandet av tillståndsgivningen för nämnda städer till länsstyrelserna

skulle komma att innebära en alltför stor ökning av dessas arbetsbörda.

Emellertid anse trafiksakkunniga detta skäl, gentemot vilket kan

anföras, att en motsvarande lättnad skulle åstadkommas i arbetsbördan för

vederbörande städers polismyndigheter, icke tillräckligt vägande gentemot

de fördelar, som ett för hela riket enhetligt system måste väntas medföra,

och de olägenheter, som kunna befaras utav att polismyndigheterna i de

undantagna städerna måhända i sin tillståndsgivning skulle komma att följa

en annan politik än vederbörande länsstyrelse. Sakkunnigas majoritet hemställer

därför, att nämnda undantag måtte utgå, eller, därest det anses böra

i begränsad omfattning bibehållas, förklaras gälla allenast beträffande beställningstrafik

för personbefordran med stationsort i stad, örn vars undantagande

Konungen förordnat. I samband härmed förorda de sakkunniga, att även

frågor om tillstånd till sådan linjetrafik, som är avsedd att sträcka sig över

mer än två län, handläggas hos vägtrafikmyndigheten till undvikande av

de svårigheter, som äro förenade med gemensam handläggning av tre eller

flera länsstyrelser.

Mot vad de sakkunnigas majoritet i denna del föreslagit har en utförlig

reservation anförts av herrar Malmkvist och Nerell. Reservanterna framhålla,

att de liksom majoriteten finna uppenbart, att en verklig förbättring

ifråga om planmässigheten endast kan vinnas, örn splittringen i tillståndsgivningen

begränsas. Reservanterna anse emellertid, att de av majoriteten

föreslagna författningsändringarna icke äro tillräckliga. Enda möjligheten

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

att inom överskådlig tid nå det av trafikutredningen angivna målet, nämligen

en tillfredsställande jämvikt mellan tillgång på trafiklastbilar och efterfrågan

av dessas tjänster, anse reservanterna vara, att till den centrala vägtrafikmyndigheten

förlägga hela tillståndsgivningen beträffande trafik för

godsbefordran. Även anse de, att linjetrafikföretagen för personbefordran

(omnibustrafik) numera äro företag av sådan betydelse, att tillståndsgivningen

därtill, i den mån fråga icke är om utpräglade förortslinjer örn högst

20 km, bör ankomma på vägtrafikmyndigheten.

Behovet av en centralisering av tillståndsgivningen har understrukits av

så gott som alla myndigheter, vilka yttrat sig beträffande denna del av trafikutredningens

förslag. Den meningsskiljaktighet, som därefter gjort sig gällande

genom de förslag, vilka framlagts dels av trafiksakkunnigas majoritet,

dels ock av reservanter bland nämnda sakkunniga, beror, såsom av det

föregående framgår, därpå att dessa velat driva centraliseringen längre än

vad trafikutredningen förordat.

Mellan de olika mot varandra stående intressena i denna fråga är enligt min

mening trafikutredningens förslag en lämplig avvägning.

Att, på sätt reservanterna föreslagit, förlägga tillståndsgivningen i fråga om

all trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten skulle säkerligen till

denna myndighet överföra en så stor arbetsbörda, att jag icke åtminstone

för närvarande kan förorda en dylik lösning. Vad åter angår det av trafiksakkunnigas

majoritet förordade förslaget, att till länsstyrelserna måtte

centraliseras även frågor örn tillstånd till beställningstrafik med stationsort

i stad, vars invånarantal uppgår till minst 50,000, är jag med majoriteten

ense om att ur principiell synpunkt en dylik bestämmelse är att förorda.

Praktiska förhållanden — framför allt svårigheten för länsstyrelserna

att utan personalförstärkning kunna mottaga en så omfattande

arbetsbörda — tala dock enligt min mening för att åtminstone tills vidare

icke driva centraliseringen längre än vad trafikutredningen förordat.

I och för sig är denna omfattande nog, i det att den nuvarande rätten för

polismyndigheterna i städerna att bevilja trafiktillstånd skulle vid bifall

till utredningens förslag med nuvarande befolkningssiffror bortfalla i alla

städer utom fyra (Stockholm, där tillståndsgivningen redan nu ligger på

Överståthållarämbetet, ej inräknat).

Även mot det av trafiksakkunniga framlagda förslaget att till vägtrafikmyndigheten

överflytta frågor örn tillstånd till sådan linjetrafik, som är

avsedd att sträcka sig över mer än två län, resa sig enligt min mening praktiska

betänkligheter. Bland annat måste uppmärksammas de komplicerade

förhållanden, som kunna uppkomma, då en linjetrafik successivt växer ut

eller då en bilinje anknytes i samtrafik med en huvudlinje. Överflyttning

av tillståndsgivning bör föranleda överflyttning även av frågor angående

tidtabell och taxor m. m. för trafiken till vägtrafikmyndigheten. Trafiksakkunnigas

förslag synes i denna del medföra konsekvenser, som icke utan ytterligare

utredning kunna tillräckligt överskådas, och jag anser mig därför

icke kunna biträda detsamma.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

59

V ägt ra fik m ynd igliet.

1932 års trafikutredning anför, att liksom en centralisering av tillståndsgivningen

beträffande närtrafiken borde ske genom överflyttandet av densamma

till länsstyrelserna, beviljandet av tillstånd till fjärrtrafik borde sammanföras

till en enhetlig central myndighet. Först under denna förutsättning

kunde nämligen fjärrtrafiken planmässigt utvecklas och erforderlig

kontroll över densamma upprätthållas. Trafikutredningen föreslår därför

inrättandet av en dylik central myndighet, benämnd vägtrafikmyndigheten.

På denna myndighet skulle ankomma att dels verka för den

yrkesmässiga automobiltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en

sund utveckling därav, dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodstrafiken

och fjärrgodslinjetrafiken samt i sistnämnda hänseenden meddela

tillstånd till dylik trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter,

såsom förande av centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda

automobiler i riket, upprättande av förslag till taxor för fjärrtrafiken,

vilka skulle fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för

taxor för annan automobiltrafik, meddelande av bestämmelser om driftsstatistik

m. m. Trafikutredningen anför i detta ämne vidare följande:

Vägtrafikmyndighetens uppgift kommer att bliva av stor betydelse. Den

måste vara väl kvalificerad för sin uppgift och äga en ingående kännedom

om landets näringsliv och dess behov av transportmedel, örn vägnätet och

övriga kommunikationsleder, örn automobilers beskaffenhet, kapacitet och

driftkostnader, örn transporttaxors uppställande och beräkning m. m.

De större frågor, som vägtrafikmyndigheten får att handlägga, komma

att få en ekonomiskt stor räckvidd. Det gäller bland annat att tillse och

övervaka, att fördelningen av landets varutransporter på olika kommunikationsmedel

blir så lämpligt avvägd som möjligt. Detta blir av stor betydelse

för de olika trafikföretagens bärighet.

Slutligen bör nämnas, att de största fordringarna och påfrestningarna på

vägtrafikmyndigheten komma att visa sig i början av dess verksamhet, då

hela den av de sakkunniga föreslagna organisationen skall, utan att närmare

erfarenhet på området finnes att tillgå, uppbyggas från grunden. Med hänsyn

härtill torde det vara nödvändigt, att vägtrafikmyndigheten redan från

början organiseras så, att den är väl rustad för sin uppgift.

I fråga om vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvaltningen

har 1932 års trafikutredning anfört, att den icke ansåge berörda myndighet

lämpligen böra inordnas i något statsdepartement. Ej heller har det

synts utredningen lämpligt att till Kungl. Maj:ts omedelbara avgörande överlämna

de ärenden, som skulle bandläggas av vägtrafikmyndigheten, bland

annat därför att den mycket omfattande och ingående kontroll från det allmännas

sida, som fjärrtrafikens bedrivande syntes komma att kräva för

övervakande av att trafikföretag behörigen tillgodosåge allmänhetens intressen,

uppenbarligen icke kunde få belasta Kungl. Majit utan måste överlåtas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

på något underordnat verkställande organ. Med hänsyn till angelägenheten

av att i möjligaste mån hos en myndighet koncentrera det ansvar, som följde

med statlig reglering av en verksamhet, borde detta organ även hava att

svara för tillståndsgivningen beträffande fjärrtrafiken. Av återstående möjligheter,

nämligen vägtrafikmyndighetens organiserande såsom en fristående

myndighet eller dess inordnande i ett redan befintligt verk med besläktade

uppgifter, har trafikutredningen funnit övervägande skäl tala för det senare

alternativet, och har utredningen i sådant hänseende föreslagit vägtrafikmyndighetens

inordnande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Härigenom

skulle vägtrafikmyndigheten på ett enkelt och smidigt sätt och utan tidsödande

remissförfarande kunna tillgodogöra sig den sakkunskap, som funnes

inom nämnda ämbetsverk på ett flertal vägtrafikmyndigheten närstående

områden, såsom bland annat beträffande vägarnas trafikkapacitet och

bärighet och de enskilda järnvägarnas transportförmåga. Därjämte kunde

för vägtrafikmyndighetens lokala ämbetsuppgifter användas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

lokala organ, vägingenjörerna, vilka syntes väl lämpade

för nu ifrågavarande ändamål.

Vidkommande sättet för vägtrafikmyndighetens inordnande i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har 1932 års trafikutredning icke funnit sig kunna

tillstyrka en sådan organisationsform, som gäller exempelvis för sprängämnesinspektionen

med dess anslutning till kommerskollegium. Med hänsyn

till en del arbetsuppgifters vikt och storleksordning syntes det olämpligt,

att de avgjordes av en person ensam, särskilt som denne kunde antagas

komma att i många fall utsättas för starka påtryckningar från olika konkurrerande

företag. Ett avgörande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

d. v. s. av verkschefen i närvaro av föredraganden och, beträffande viktigare

ärenden, minst en annan ledamot av styrelsen komme åter att medföra

önskvärd garanti för att icke ovidkommande hänsyn finge spela in

vid frågornas avgörande, vilket torde vara av synnerlig vikt i de många

konkurrensärenden, som komme att bliva föremål för behandling. Vägtrafikmyndigheten

borde alltså ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom

en byrå eller del av byrå, och då vägtrafikinspektörens avdelning på grund

av arbetsuppgifternas fortgående ökning icke kunde förenas med någon annan

avdelning, samt vägtrafikmyndigheten icke heller lämpligen kunde samordnas

med annan byrå eller avdelning inom styrelsen, borde densamma

organiseras såsom en särskild byrå med en byråchef såsom chef. Såsom

övrig personal å byrån skulle erfordras en inspektör i lönegraden B 27, två

byråingenjörer (B 21), en amanuens (15), ett kanslibiträde och ett skrivbiträde.

Beträffande vägingenjörerna, vilkas omfattande arbetsbörda skulle

genom deras nya uppgifter ytterligare ökas, syntes böra beredas förstärkning

av deras biträdande personal med 14 biträdande vägingenjörer och 2 vägingenjörsassistenter.

Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automobilskattemedel,

beräknades uppgå till för byråpersonalen 52,000 kronor och

för ytterligare biträden hos vägingenjörerna 98,000 kronor eller tillhopa

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 161. 61

150,000 kronor jämte dyrorts- och dyrtidstillägg, vartill konime utgifter för

resor och expenser.

Väg- och vattenbgggnaclsstyrelsen har, med förmälan att styrelsen hittills

varit i avsaknad av lämpligt organ för att kunna instruktionsenligt följa utvecklingen

inom bland annat kommunikationsväsendet samt ägna uppmärksamhet

åt de ekonomiska betingelserna för olika slag av kommunikationsmedel

och den ändamålsenliga avgränsningen dem emellan m. m., med tillfredsställelse

hälsat förslaget örn inrättande av en vägtrafikmyndighet. Beträffande

förslaget om denna myndighets organisation anför styrelsen, att

om vägingenjörernas biträdande personal utökades på föreslaget sätt, deras

nuvarande arbetsbörda icke borde utgöra hinder för förslagets genomförande,

varjämte styrelsen i fråga om personaluppsättningen på den nya

byrån inom styrelsen särskilt med hänsyn till det stora arbete, som i synnerhet

taxeärendena städse komme att kräva, finner vägtrafikmyndigheten

icke kunna organiseras inom trängre kostnadsram än den av trafikutredningen

föreslagna.

1936 års trafiksakkunniga hava beträffande behovet av en vägtrafikmyndighet

anfört följande:

Den yrkesmässiga automobiltrafiken är det enda för näringslivet och allmänheten

betydelsefulla kommunikationsmedel, som i statsförvaltningen icke

företrädes av något centralt organ. Automobiltrafiken står i detta avseende

tillbaka icke allenast för järnvägarna, vilka representeras av järnvägsstyrelsen

samt, såvitt enskilda järnvägar angår, i viss mån av väg- och vattenbvggnadsstyrelsen,

utan även för sjöfarten, vilken företrädes av kommerskollegium,

och luftfarten, för vilken lutfartsmyndigheten utgör det centrala

organet. Under den brådstörtade utveckling, som hittills ägt rum, måste

det otvivelaktigt betecknas såsom en olägenhet, att ett organ med uppgift

att kontinuerligt följa och genom lämpliga initiativ söka, i vad på statsförvaltningen

ankommer, befrämja dess sunda utveckling hittills saknats. Endast

ofullständigt har denna brist kunnat ersättas av de åtgärder av huvudsakligen

författningsteknisk natur, som Kungl. Maj :t i detta avseende vidtagit,

eller av de allmänna direktiv, som innefattats i betänkanden, avgivna av

kommittéer, som under olika perioder sökt utforma riktlinjer för en kommande

utveckling.

Icke heller har bristen på ett centralt organ kunpat ersättas av de lokala

myndigheter — länsstyrelserna och städernas polismyndigheter — på vilka

tillämpningen av gällande bestämmelser örn yrkesmässig automobiltrafik

närmast ankommit. Ärenden angående denna trafik hava för dessa myndigheter

utgjort allenast en mindre del av det stora antal arbetsuppgifter, som

ankomma på dem; och givetvis har det icke varit möjligt att bland så många

myndigheter uppehålla den enhetlighet i uppfattning och rättstillämpning,

som erfordras för åstadkommande av ett ändamålsenligt ordnat trafiksystem.

Såsom förut omförmälts, har jag, i enlighet med vad 1936 års trafiksakkunniga

ifrågasatt, ansett mig böra beträffande gränserna för närtrafikens

utsträckning föreslå en sådan gränsbestämning, att en transport i närtrafik

skulle karakteriseras därav, att den dels icke överstiger en viss transportlängd

(närtrafikavstånd), dels ock faller inom ett visst, för närtrafikutövaren

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

anvisat närtrafikområde. 1936 års trafiksakkunniga föreslå nu, att när trafikavstånd

och närtrafikområde skola för närtrafikutövare med stationsort

inom visst län eller del av län generellt fastställas av vägtrafikmyndigheten

efter förslag av länsstyrelsen i länet samt efter samråd med länsstyrelserna

i de län, till vilka närtrafikområde kan komma att sträcka sig.

De sakkunniga anföra vidare, att örn en reglering av automobiltrafiken

skulle medföra bland annat, att tillstånd till fjärrtrafik beviljades av ett centralt

organ, på vilket även i övrigt ett flertal viktiga uppgifter i samband med

den yrkesmässiga trafikens ordnande skulle ankomma, åtgärder tydligen

måste vidtagas för att tillgodose det redan föreliggande och vid en sådan omorganisation

oavvisliga behovet av ett dylikt centralt organ. Den närmaste

frågan bleve därför, huru ett dylikt organ lämpligen borde organiseras för

att med minsta möjliga kostnad effektivt fylla de uppgifter, som ankomme

på detsamma. Utgående från att under nuvarande förhållanden upprättandet

av ett nytt permanent ämbetsverk för detta ändamål måste undvikas hava

de sakkunniga närmast tagit under övervägande möjligheten att anknyta

det centrala organet till något av de nu bestående verken och därvid i första

hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Härom anföra de sakkunniga:

Av 1932 års trafikutredning har för detta ändamål föreslagits, att vägtrafikmyndigheten

skulle skapas genom inrättande av en särskild byrå inom

styrelsen. Vid övervägande av frågan, huruvida denna organisation kan

väntas fylla sin uppgift, måste enligt de sakkunnigas mening beaktas, att

särskilt under de första åren av vägtrafikmyndighetens verksamhet en synnerligen

omfattande arbetsbörda, innefattande avgörandet av ömtåliga och

viktiga spörsmål, kommer att vila på densamma. För att vägtrafikmyndigheten

skall kunna effektivt lösa dessa arbetsuppgifter, är det enligt de sakkunnigas

mening en oeftergivlig förutsättning, att den inom sig äger intim

kännedom örn och levande kontakt icke blott med kommunikationsproblemen

ur samhällsekonomisk synpunkt och trafikekonomiska spörsmål i allmänhet

utan även och framför allt med de övriga kommunikationsföretagens inre

förhållanden och särskilt deras taxefrågor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger för närvarande icke utan särskilda

åtgärder de förutsättningar, som äro erforderliga för ifrågavarande uppgift.

Styrelsen är huvudsakligen ett tekniskt verk, som har att övervaka byggande

och underhåll av vägar, broar, hamnar, farleder och enskilda järnvägar.

Däremot har styrelsen icke någon avsevärd befattning med ärenden rörande

driftekonomi och taxor; för enskilda järnvägar beredas taxeärenden av järnvägsstyrelsen,

för hamnar och farleder av kommerskollegium och i vissa fall

av vattenfallsstyrelsen. Ej heller skulle denna brist kunna omedelbart fyllas

därigenom att inom en nyupprättad byrå en eller ett par befattningshavare

tidigare haft att handlägga hithörande frågor.

Åtminstone under de första åren av vägtrafikmyndighetens verksamhet

måste enligt de sakkunnigas mening vägtrafikmyndigheten i ledningen tillföras

auktoritativ praktisk erfarenhet örn de viktiga frågor, som skola ankomma

på dess avgörande, genom representanter för näringslivet och för

berörda trafikintressen.

För detta ändamål erbjuda sig huvudsakligen två olika utvägar, nämligen

antingen att inom verket inrätta särskilda fullmäktige, avsedda att jämte

styrelsen i övrigt deltaga i avgörandet av vissa frågor, på sätt för närvarande

är fallet inom exempelvis generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen — i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 161.

63

vattenfallsstyrelsen genom sakkunniga styrelseledamöter — eller alt vid sidan

av men förvaltningsmässigt inordnad i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställa

en särskild nämnd, ungefär på samma sätt som nu är fallet beträffande den

verkställande förvaltningen för statens och de enskilda järnvägarnas godssamtrafik.

För denna förvaltning, med en av Kungl. Majit utsedd ordförande

jämte representanter såväl för statens som för de enskilda järnvägarna, tillhandahåller

järnvägsstyrelsen kanslipersonal och lokaler samt påför förvaltningen

därav föranledda kostnader. Därest en motsvarande organisation

i förevarande fall komme till stånd, skulle beredning oell föredragning av

ärenden sålunda ske av tjänstemän hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilka avdelades för tjänstgöring hos vägtrafikmyndigheten och avlönades av

medel, som anslagits för dess verksamhet.

Vid ett val mellan dessa båda förvaltningsformer måste enligt de sakkunnigas

mening beaktas svårigheten för verkets chef att under en period, då

dess arbetsuppgifter befinna sig i stark tillväxt, framträdande jämväl genom

inrättandet inom styrelsen av en teknisk vägtrafikbyå och en luftfartsavdelning,

övertaga och bemästra vägtrafikmyndighetens ej minst under de första

åren synnerligen omfattande och krävande uppgifter. Angeläget är som nämnt

också under rådande förhållanden att efter allsidig sakkunnig prövning vägtrafikmyndighetens

avgöranden från början tillvinna sig respekt från därav

berörda kommunikationsföretag samt från länsstyrelserna och allmänheten.

Dessa omständigheter synas de sakkunniga tala för att det senare alternativet,

eller myndighetens organiserande tillsvidare såsom en särskild nämnd vid

sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är att föredraga. Ur kostnadssynpunkt

blir skillnaden icke betydande, då i sistnämnda fall kostnaden ökas

allenast med erforderligt arvode åt ordföranden. För denna jämförelsevis

ringa kostnad kan emellertid vinnas en ur olika synpunkter avsevärt bättre

arbetseffekt, än vad som skulle bliva möjligt, om en fullmäktigeinstitution anlitades,

och även praktiskt-ekonomiska synpunkter synas därför tala till förmån

för en organisation på basis av nämndprincipen.

De sakkunniga komma alltså till den slutsatsen, att vägtrafikmyndigheten

bör utgöra en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med tillhörande, å väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden

skulle bestå av en ordförande, vartill torde böra utses en högt kvalificerad

ämbetsman, samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfarenhet

i trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt

näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen.

Arvode syntes böra beräknas för ordförande till 6,000 kronor och

för ledamot till 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal

torde böra beräknas, för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samma belopp, som trafikutredningen föreslagit, eller 52.000 kronor

samt för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna, med hänsyn till att

under första året huvudsakligen komme att upprättas förslag lill erforderliga

tillämpningsbestämmelser och läxor lii. lii., 30,000 kronor. Sammanlagt skulle

kostnaderna för vägtrafikmyndigheten under första verksamhetsåret bliva

104,000 kronor förutom dyrorts- och dyrtidstillägg samt utgifter för resor och

expenser. Då vägtrafikmyndigheten tillkomme enbart för reglerande av de

problem, som föranleddes av den yrkesmässiga automobiltrafiken, syntes utgifterna

för dess verksamhet .skäligen kunna bestridas med automobilskattemedel.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departe- Såsom 1936 års trafiksakkunniga framhållit, har för den för samhällslivet

mentschefen. viktiga yrkesmässiga automobiltrafiken sedan åtskillig tid tillbaka förefunnits

behov av ett speciellt, centralt organ inom statsförvaltningen. Med

den på senare tiden oerhört starka utvecklingen på ifrågavarande område

har detta behov allt mera framträtt. Därest den i många avseenden ingripande

nyordning inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, som mina i det

föregående framställda förslag innebära, kommer till genomförande, lärer

med inrättandet av ett dylikt centralt statsorgan icke längre utan avsevärd

olägenhet kunna anstå. Jag anser mig därför böra förorda, att för ändamålet

inrättas en central statlig myndighet, vilken lämpligen torde böra benämnas

vägtrafikmyndigheten.

Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämpligen

bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen. I sådant hänseende har

1932 års trafikutredning ifrågasatt, att vägtrafikmyndigheten skulle förläggas

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som för ändamålet skulle utökas med

en byrå. 1936 års trafiksakkunniga åter hava föreslagit inrättandet av en

särskild, av fem personer bestående nämnd, vilken för fullgörandet av sina

uppgifter skulle erhålla biträde av erforderlig förvaltningspersonal inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna. Såsom av det föregående

inhämtas, ingår bland dessa uppgifter bland annat att fastställa fjärrtrafikdistrikt,

antaga fjärrtrafikutövare och övervaka dess företags drift, uppgöra

förslag till taxor för fjärrtrafiken ävensom att fastställa storleken av

närtrafikavstånd och närtrafikområde för landets olika delar. Nämnda ur

ekonomisk synpunkt betydelsefulla uppgifter komma att bliva av synnerligen

krävande och ömtålig beskaffenhet. För att på bästa möjliga sätt kunna

fullgöra, dessa uppgifter måste vägtrafikmyndigheten besitta en ingående

och med den fortgående utvecklingen alltid i kontakt stående kännedom

om såväl näringslivet som trafikföretagen, deras driftsekonomi och taxor.

Härtill kommer, att ifrågavarande uppgifter särskilt under de första åren

av vägtrafikmyndighetens verksamhet, då den nya ordningen på ifrågavarande

område skall byggas upp från början, bliva särskilt omfattande och krävande.

Att lägga dessa maktpåliggande uppgifter på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som hittills handhaft vägväsendet och vägtrafikväsendet huvudsakligen

i tekniskt hänseende och som genom statsmakternas beslut de

senaste åren tillförts andra nya arbetsuppgifter och alltså fått sin arbetsbörda

avsevärt ökad, synes mig knappast lämpligt, ej ens om ämbetsverket,

såsom alternativt ifrågasatts, för ändamålet försåges med särskilda fullmäktige.

Den mest ändamålsenliga organisationen synes därför, då i varje

fall åtminstone för närvarande en så stor administrativ apparat som ett

särskilt ämbetsverk icke lärer böra ifrågakomma, vara att inrätta en särskild

nämnd. Därest denna nämnd erhåller sammansättning och arbetsbiträde

i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1936 års trafiksakkunniga

föreslagit, torde, så vitt nu kan bedömas, grundad anledning föreligga att

antaga, att den blivande vägtrafikmyndighetens viktiga verksamhet kommer

att fullgöras på bästa möjliga sätt ur synpunkten av såväl effektivitet

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161-

65

som erforderlig'' auktoritet. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten

tillsvidare på nyss angivna sätt organiseras såsom en

dylik nämnd.

Beträffande sättet för bestridande av kostnaderna för vägtrafikmyndighetens

verksamhet under nästkommande budgetår kommer jag senare i

dag att i annat sammanhang framlägga förslag.

Särskilda paragrafer i författningsförslaget.

Vad angår de särskilda §§ i det av trafikutredningen framlagda förslaget,

som icke redan behandlats i vad jag ovan anfört, kommer jag i det följande

att närmare ingå på desamma endast i den mån anledning funnits till mera

väsentlig avvikelse från förslaget eller särskild anledning eljest föreligger.

Motiveringen för de delar, som på grund härav i det följande icke upptagas

till närmare behandling, innehålles i trafikutredningens i tryck föreliggande

»betänkande med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik»

den 28 februari 1935, och får jag i dessa delar hänvisa till betänkandet

(S. O. U. 1935: 12). Förslaget innehåller emellertid i dessa delar

icke några bestämmelser, som i sak avsevärt skilja sig från vad som för

närvarande gäller.

Författningens benämning. Såsom beteckning på det slag av automobiltrafik,

som avses i författningen, har hittills använts ordet »yrkesmässig».

Trafikutredningen har på skäl, som anförts i betänkandet å sid. 135, föreslagit,

att uttrycket »allmän» borde i stället användas. Detta förslag har mött

gensagor från ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna.

Även 1936 års trafiksakkunniga förorda bibehållandet av den nuvarande

benämningen »yrkesmässig automobiltrafik». Till stöd härför anföres

huvudsakligen, att den hittills använda beteckningen icke torde böra utan synnerligen

vägande skäl utbytas mot annan, särskilt som den förra nu sedan

snart trettio år städse använts i de författningar, som på detta område avlöst

varandra, och därför såväl allmänhet som yrkesutövare och rättstillämpande

myndigheter måste anses hava blivit förtrogna därmed. Tolkningen av begreppet

»yrkesmässig» trafik kan stödja sig icke allenast på förarbeten till

nämnda författningar utan även på ett avsevärt antal prejudikat, i vilka dess

betydelse med hänsyn till omständigheterna i särskilda fall klarlagts. Det

torde för varje fall få anses ovisst, huruvida den betydelse, som härigenom

tillagts uttrycket »yrkesmässig trafik», kommer att utan vidare överföras på

ett nytt uttryck, och huruvida man icke genom övergång till ett sådant kommer

att framkalla onödiga tolkningssvårigheter.

För min del har jag, då för varje fall vad trafikutredningen anfört till stöd

för det föreslagna utbytet av benämning icke synes vara av tillräcklig betydelse

att föranleda därtill, ansett den hittills brukliga benämningen »yrkesmässig

automobiltrafik» böra bibehållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr Kil. 5

Departe
mentschefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Departe
mentschefen.

Kungl. May.ts pronosition nr 161.

§1-

Ifrågasatta bestämmelser rörande s. k. firmakörning oell föreningskörning.

Trafikutredningen har föreslagit, att i mom. 2 av § 1 måtte intagas

bestämmelser avsedda att gälla två särskilda slag av trafik, nämligen s. k.

firmakörning och föreningskörning, vilka utredningen ansett angeläget att

uttryckligen inbegripa under författningen. Såsom av utredningens motivering

(sid. 137—139) framgår, är förslaget i denna del väsentligen föranlett därav

att utredningen ansett det ovisst, huruvida nämnda båda slag av trafik skulle

anses falla under författningen, därest termen »allmän automobiltrafik» komme

till användning. Hittills föreliggande prejudikat giva däremot icke stöd

för antagande, att begreppet »yrkesmässig trafik» icke skulle hava erforderlig

räckvidd i detta avseende; tvärtom hava bestämmelserna om yrkesmässig

trafik i ett par av trafikutredningen omförmälda rättsfall ansetts tillämpliga

även på nämnda båda slag av trafik. Vid sådant förhållande har jag icke funnit

behovet av särskilda bestämmelser i detta avseende tillräckligt ådagalagt,

varför jag ansett mom. 2 av § 1 i trafikutredningens förslag böra utgå.

Fråga om vissa kompletterande bestämmelser för bestämning av begreppet

yrkesmässig trafik. Å sid. 140 i trafikutredningens betänkande har utredningen,

i samband med redogörelse för vissa föreskrifter, som i tysk lagstiftning

meddelats till förhindrande av att bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik

kringgås, upptagit frågan, huruvida motsvarande föreskrifter

kunde anses erforderliga även i vårt land, men ansett detta icke vara fallet.

Detta har icke föranlett erinran från flertalet i ärendet hörda myndigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser dock bestämmelser i omförmälda syfte

erforderliga.

1936 års trafiksakkunniga diskutera i sammanhang med § 1 även särskilt

det förfarande, som uppgives i tämligen stor utsträckning förekomma i fråga

örn grustransporter, nämligen att innehavare av automobiler, utan att innehava

tillstånd till yrkesmässig trafik, från en grusgrop i parti inköpa grus

och därefter med sina bilar distribuera detta till kunder. Någon särskild

bestämmelse med hänsyn härtill anse de sakkunniga emellertid på anförda

skäl icke erforderlig. Däremot förorda de, att, i likhet med vad som i sådant

avseende föreskrivits i den nya tyska lagen angående fjärrgodstrafik

med motorfordon av den 26 juni 1935, en allmän bestämmelse införes med

huvudsaklig innebörd att förordningens föreskrifter icke må kringgås genom

missbruk av handelsrättsliga former eller genom skapandet av skenbara

fakta.

I överensstämmelse med de sakkunnigas hemställan har under § 54 införts

en allmän bestämmelse av den innebörd, de sakkunniga åsyfta.

§ 4.

Linjetrafik. I andra stycket av § 4 har i huvudsaklig överensstämmelse

med förslag av 1936 års trafiksakkunniga införts en bestämmelse, innebärande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1(11.

67

en komplettering av vad som enligt tidigare gällande stadganden är att förstå

under begreppet linjetrafik. Till stöd för sitt förslag hava nämnda sakkunniga

anfört följande.

I åtskilliga över trafikutredningens betänkande avgivna utlåtanden och även

under våra överläggningar har framhållits önskvärdheten av en mera fullständig

definition av begreppet linjeti''afik, än vad trafikutredningens förslag

innebär. Såsom en karakteristisk skillnad mellan linje- och beställningstrafik,

som borde komma till uttryck i definitionen, har man därvid påpekat, att

beställningstrafiken i regel avser att tillgodose ett individuellt och tillfälligt

trafikbehov, linjetrafiken däremot ett kollektivt och mera konstant sådant

behov. Med avseende å betalningen för transporten plägar detta, har man

framhållit, taga sig uttryck däri att vid beställningstrafik betalningen avser

gottgörelse för användningen av hela bilen såsom sådan (vid lastbilstralik alltså

för hel lastbilsändning; jfr utredningens förslag § 36 mom. 2 sista st.),

under det att vid linjetrafik betalningen avser ersättning för den särskilda

andel av trafikprestationen, som belöper på en viss passagerare eller på en

viss godssändning. I danska och norska författningar har linjetrafiken karakteriserats

även med hänsyn till sistnämnda förhållande. Sålunda förstås

enligt dansk rätt med Fragtmandskörsel »Körsel i Rute mellem torud bestemte

Endepunkter med Motorköretöjer, der er bestemte til mod Vederlag at

benyttes, eller faktisk benyttes, til samtidig Befordring af Gods for flere af

hinanden uafhsengige Personer»; och en motsvarande föreskrift gäller även

beträffande personbefordan genom s. k. Omnibuskörsel.

Även i norsk rätt förekommer i motsvarande syfte en bestämmelse av följande

innehåll:

»Like med befordring i rute regnes en hver regelmessig kjoring i erhvervsmessig

öiemed på bestemte veistrekninger, når kjöringen omfatter persontrafikk

eller befordring av gods samlet fia flere hold, selv örn kjöringen ikke

föregår daglig eller til bestemte klokkeslett og utön hensyn til örn befordringen

skjer efter bestilling eller ikke. Som befordring av gods samlet fra flere hold

regnes også sådan regelmessig kjoring for flere, selv örn det på den enkelte tur

hare befordres gods fra ett hold.»

Vissa förfaranden, som i enlighet med ovan anförda synpunkter böra jämställas

med linjetrafik, men som enligt nu gällande bestämmelser icke inbegripas

därunder, lära förekomma i tämligen stor utsträckning. I persontrafik

praktiseras å skilda ställen, att utövare av yrkesmässig stads- eller länstrafik

å vissa vägsträckor metodiskt hopsamla och transportera passagerare,

ofta nog under konkurrens med en regelbunden trafik, bedriven med omnibus

eller järnväg. Motsvarande förfarande uppgives förekomma i fråga om

godstransporter.

Sakkunniga, som i enlighet med det anförda anse, att kollektiva transporter

av nämnda slag böra jämställas med linjetrafik i hävdvunnen bemärkelse,

föreslå, att till § 4 mom. 1 måtte fogas följande tillägg:

»Till linjetrafik är även att hänföra det fall, att trafikutövare yrkesmässigt,

oberoende av beställning, å olika platser upptager och samtidigt befordrar

passagerare eller gods för mer än en avsändare.»

Det av de sakkunniga framlagda förslaget har, med hänsyn till vad av dem

åberopats lill stöd för detsamma, av mig upptagits med allenast en redaktionell

bearbetning.

Departe
mentschefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

Särskilda bestämmelser angående transport av mjölk, slaktdjur och skogsprodukter.

I sista stycket av § 4 har trafikutredningen föreslagit följande

bestämmelse:

Trafik, som uteslutande är avsedd för befordran av mjölk eller slaktdjur

eller skogsprodukter från avverkningsplatsen, skall, oavsett transportens

längd, vara att hänföra under närgods- eller närgodslinjetrafik.

Denna bestämmelse, som närmare motiverats i betänkandet sid. 152—154,

är, såsom av motiveringen framgår, avsedd att medföra följande verkningar,

nämligen att tillståndsgivningen, även där fråga är om sådana transporter,

som på grund av sin längd eljest skulle vara att hänföra till fjärrtrafik, kommer

att förläggas till länsstyrelserna i stället för till vägtrafikmyndigheten,

att trafiktillstånd kan beviljas under de enklare törmer, som angivas i §§ 9

och 10 andra stycket, att taxan för transporterna kommer att likaledes^ fastställas

av länsstyrelserna i stället för av Kungl. Maj:t, att taxan icke, på sätt

beträffande fjärrtrafiken är fallet, kommer att upptaga fasta avgifter utan

allenast maximiavgifter, att valet av trafikutövare icke, på sätt beträffande

fjärrtrafiken är stadgat, begränsas till vissa slag av trafikutövare, utan att

vilken trafikutövare som helst, som i övrigt fyller allmänna förutsättningar

för erhållande av trafiktillstånd i närtrafik, kan meddelas tillstånd till bedrivande

av ifrågavarande slag av trafik, samt att sådana transporthandlingar,

som eljest skola åtfölja transporter i fjärrtrafik, icke behöva förekomma vid

transport av nu ifrågavarande slag av produkter.

I skrivelse nr 70 anhöll 1935 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville föranstalta,

alt riksdagen utan dröjsmål måtte beredas tillfälle att fatta ståndpunkt rörande

lagstiftning beträffande vissa transporter av mjölk och slaktdjur

m. m.

I utlåtanden dels över trafikutredningens förslag i denna del, dels ock över

nämnda riksdagsskrivelse framhålles bland annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det

nödvändigt, att transport av mjölk och andra jordbruksprodukter hänfördes

till den trafikgrupp, som för närvarande betecknades såsom linjetrafik.

Transporterna av mjölk med flera jordbruksprodukter vore till kvantiteten

en betydande del av den rena landsbygdens regelbundna godstrafik. I Uppsala

län och, så vitt länsstyrelsen hade sig bekant, jämväl i flera andra län

bade en indelning av trafikområdena skett med hänsyn till producenternas

bekvämlighet. Mjölktransporterna torde icke liava blivit lidande härpå.

Snarare hade mjölkfrakterna hållits på låg nivå. Något hinder att fastställa

särskilda taxor för detta och liknande godsslag förelåge icke. På grund av

den jämförelsevis konstanta beskaffenheten av denna trafik med avseende å

både kvantiteter och tider vore i allmänhet innehavarna mycket angelägna

att behålla trafiken, liven om enhetstaxan vore låg. Skulle däremot dessa

transporter undantagas från trafikreglering, hade det från jordbrukarhåll

anförts, att en stegring av priserna för andra för jordbruket betydelsefulla

transporter kunde befaras, exempelvis transporter av gödningsämnen, spannmål,

grönsaker m. m., för vilka taxorna för närvarande med stöd av mjölktransporterna

kunde hållas jämförelsevis låga. Dessutom borde icke förbises,

att det för nuvarande licensinnehavare skulle vålla stora svårigheter,

örn de utsattes för en ohämmad och oreglerad konkurrens. Den nuvarande

ordningen åsyftade, att trafikidkarna genom uppdelning av trafiken och begränsning

av innehavarnas antal skola kunna försörja sig. Denna ordning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

«9

skulle falla sönder på vissa delar av landsbygden, om ett så viktigt transportslag

undantoges från trafikregleringen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att, med hänsyn till att mejeriprodukter

ofta befordras i samband med mjölk, de föreslagna lättnaderna

med avseende å behandlingen av ansökningar örn mjölktransporter böra utsträckas

att gälla även mejeriprodukter för mjölkleverantörernas räkning.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att § 4 sista stycket bör utsträckas

att omfatta transport av vassla, smör och ost till vederbörande

mjölkleverantörer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida i detta sammanhang

transporter av skogsprodukter från avverkningsplatsen böra undantagas.

Meningen vore väl, att såsom närgodstrafik skulle räknas skogsprodukternas

forslande till närmaste lämpligt belägna järnvägsstation eller

hamn, och icke att såsom sådan trafik skulle räknas, om någon .skulle vilja

med bil transportera skogsprodukter längre sträckor.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att, örn också skäl knappast synas föreligga

för att transport av mjölk eller slaktdjur i allmänhet skulle få ske utan alla

reglerande bestämmelser, starka skäl dock tala för, att transport av mjölk

och slaktdjur, som ordnas av mejeri- eller slakteriförening, undantages från

förordningens bestämmelser. Dessa slag av transporter äro av så speciell

natur, att det allmännas inflytande på deras ordnande och därvid tillämpade

taxor torde sakna fog.

Svenska järnvägsfGreningen: Beträffande transporten av skogsproduk
ter

från avverkningsplatsen är frågan av den största betydelse för alla järnvägar,

dock särskilt för dem, som genomlöpa skogstrakter. Trafikutredningen

hade icke, enligt vad föreningen kunnat finna, anfört någon motivering

för att ifrågavarande transporter i angivet avseende skulle undantagas från

de allmänna föreskrifterna för automobiltrafikens reglering. Skäl för att åt

ifrågavarande transporter medgiva föreslagen undantagsställning ansåge föreningen

icke heller föreligga. Transporterna voro icke brådskande, ej heller

till sin karaktär av den art, att de avstånd, varom här vore fråga, hänvisade

till biltransport framför transport på järnväg. Förefintligheten av

skogsprodukter hade ofta varit avgörande för järnvägarnas tillkomst. För

denna trafiks mottagande och besörjande hade särskilda anordningar vidtagits

(upplagsplatser, lastkajer m. m.). En stor del av den rullande materielen

hade även anpassats just med hänsyn till dylik trafik.

1936 års trafiksakkunniga uttala i denna del, att de, som utgå från att undantag

från de bestämmelser, som äro avsedda att gälla för den yrkesmässiga

trafiken i allmänhet, böra beviljas allenast därest och i den mån det erfordras

för åstadkommande av en ändamålsenlig transportorganisation, icke anse de

föreslagna undantagsbestämmelserna ur denna synpunkt tillräckligt motiverade;

de hemställa därför, att dessa måtte utgå. Statliga åtgärder till skydd

för jordbruket eller andra näringsgrenar, anse de sakkunniga icke böra vidtagas

i sådant sammanhang som det nu förevarande. Skulle likväl bestämmelser

av den innebörd, som framgår av trafikutredningens förslag, anses

böra meddelas, anse de, att bland de transporter, som böra i delta sammanhang

undantagas, även böra upptagas transporter av färsk fisk, för vilka i

huvudsak samina skäl till undantag som beträffande övriga i stadgandet omförmälda

produkter kunna anföras.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

Departements
chefen.

Vad 1936 års trafiksakkunniga i förevarande del anfört synes visserligen

principiellt icke sakna fog, men med hänsyn till vad i ärendet förekommit

torde dock de ifrågasatta undantagsbestämmelserna lämpligen böra komma

till stånd i den omfattning, att trafik, som uteslutande avser befordran av

mjölk eller slaktdjur skall, oavsett transportens längd, vara att hänföra under

närgods- eller närgodslinjetrafik. Bestämmelse i detta syfte har influtit

under sista stycket av § 4. Av denna bestämmelse, jämförd med §§ 9 och

10, följer också, att tillstånd till trafik av nu ifrågavarande slag kan beviljas

under mycket enkla former och, där så anses lämpligt, utan föregående

remiss.

§6.

Onmibustrafik inom viss stad. I motiveringen till § 6 mom. 1 i trafikutredningens

förslag har utredningen till behandling upptagit en jämväl av

riksdagen (i skrivelse 295/1933) behandlad fråga angående omnibustrafik

uteslutande inom viss stads planlagda område. Efter en utförlig utredning

(sid. 158—165) förklarar sig utredningen icke kunna tillstyrka, att, på sätt

svenska stadsförbundet förordat, städerna skulle tillerkännas vetorätt vid

frågor om tillstånd till lokala linjetrafikföretag och att i övriga frågor angående

linjetrafik länsstyrelserna icke skulle äga besluta mot städernas inhämtade

mening utan synnerliga skäl. Däremot har trafikutredningen sökt

skapa ökade garantier för att städer och jämförliga samhällen beredas tillfälle

att under ärendets förberedande handläggning göra sina synpunkter

gällande, på sätt närmare framgår av § 9.

Trafikutredningens förslag har i denna del icke föranlett erinran från de

myndigheter, som yttrat sig däröver. Däremot förklarar sig svenska stadsförbundet

i avgivet utlåtande vidhålla den ståndpunkt, styrelsen intagit i sin

i betänkandet (sid. 160—161) refererade skrivelse till trafikutredningen.

Under hänvisning till den av trafikutredningen anförda motiveringen anser

jag mig icke kunna förorda en bestämmelse av den vidsträckta innebörd,

stadsförbundet ifrågasatt. Däremot anser jag vad stadsförbundet i sitt utlåtande

anfört böra föranleda viss jämkning i § 9, vartill jag under denna §

återkommer.

§ 9.

Städers yttranderätt i vissa frågor angående omnibustrafik. Under § 9

har trafikutredningen på skäl, som framgå av vad utredningen å sid. 170—

173 anfört, föreslagit bestämmelse, att tillfälle alltid skall beredas en stads

beslutande myndighet att yttra sig över ansökning örn rätt till omnibustrafik

uteslutande inom staden eller inom staden med dess närmaste omgivning,

om ansökningen icke sker å stadens vägnar.

I sitt tidigare omförmälda, häröver avgivna utlåtande, har svenska stadsförbundet

påpekat, att man genom att lämna yttranderätten till drätselkammare

eller annan av stadsfullmäktige utsedd förvaltningsmyndighet skulle

kunna åstadkomma en betydligt smidigare procedur; och skulle man från

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 161.

71

stadssamhällenas sida gärna se, att stadgandet finge en något vidare avfattning

än trafikutredningen föreslagit.

Då jag finner den av stadsförbundet föreslagna ändringen i omförmälda

avseende väl motiverad, har jag verkställt en jämkning i trafikutredningens

förslag i enlighet därmed.

Skolskjutsar. I samband härmed torde till behandling böra upptagas framkommet

förslag angående tillstånd till anordnande av skolskjutsar.

I ett den 27 november 1934 avgivet betänkande hava de sakkunniga för utredning

av vissa frågor angående folkskoleväsendet förklarat sig anse det

önskvärt, att tillstånd för utförande av skolskjutsar kunde meddelas under

enklare former än de, som gälla för yrkesmässig trafik i allmänhet, samt

ifrågasatt, örn det icke borde vara tillräckligt att för detta ändamål allenast

fordra medgivande av polismyndigheten i orten.

Efter remiss har 1932 års trafikutredning i ämnet anfört följande.

Angående ansökan om tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (trafiktillstånd)

äro bestämmelser för närvarande meddelade i 26 § motorfordonsförordningen.

Enligt dessa skall vid dylik ansökan fogas uppgift örn den eller

de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall

bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret för sådan automobil eller,

där automobil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om automobilens

beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

Ansökan om trafiktillstånd avseende linjetrafik — vartill trafik av

nu ifrågavarande slag torde vara att hänföra — skall tillika innehålla uppgifter

örn den vägsträcka, varå trafiken skall äga ruin, eller örn de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall

anordnas och bedrivas, och örn den taxa för befordringen, som önskas fastställd.

Enligt trafikutredningens mening kan det knappast antagas, att iakttagandet

av dessa bestämmelser skulle i och för sig kunna avhålla någon, som eljest

skulle vilja åtaga sig skjutsningen av skolbarn, från att skaffa sig erforderligt

tillstånd därtill. Oavsett huruvida inövningen av ärenden av ifrågavarande

slag ankommer på den ena eller andra myndigheten, torde nyssnämnda

uppgifter få anses innefatta ett minimum av vad den tillståndsbeviljande

myndigheten måste hava kännedom örn för att kunna pröva ärendet.

Även om beviljandet av tillstånd av nu ifrågavarande slag kunde överlämnas

åt polismyndigheten i orten, lärer denna därför se sig nödsakad att från sökanden

infordra i huvudsak samma uppgifter som de i 26 § nu föreskrivna.

Från sökandens synpunkt sett skulle på grund härav en överflyttning av tillståndsgivningen

från länsstyrelse till polismyndighet knappast minska det

besvär och de kostnader, som för honom äro förenade med erhållande av tillståndet.

Då dessutom en dylik överflyttning skulle komma att motverka

den centralisering av tillståndsgivningen, som trafikutredningen, på sätt framgår

av dess den 28 februari 1935 avlämnade betänkande med förslag till förordning

angående allmän automobiltrafik, anser böra befrämjas, finner sig

utredningen icke kunna tillstyrka sakkunnigas förslag i denna del.

Beträffande behandlingen av ansökningar örn trafiktillstånd äro för närvarande

bestämmelser meddelade i 27 § motorfordonsförordningen. Enligt

dessa bestämmelser, vilkas iakttagande dock icke ankommer på sökanden

utan på vederbörande tillståndsbeviljande myndighet, skola åtskilliga myn
-

Departe
mentschefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

t

digheter och företag höras eller för varje fall beredas tillfälle att yttra sig

över dylika ansökningar.

I trafikutredningens nyssnämnda betänkande har en förenklad behandling

av ansökningar om tillstånd till vissa slag av trafik föreslagits under

§§ 9 och 10. Så vitt linjetrafik angår, har i sådant avseende (§ 9) föreslagits,

att infordrandet av eljest föreskrivna yttranden må i fråga örn ansökning, som

avser rätt till befordran i linjetrafik uteslutande av vissa produkter, efter länsstyrelsens

beprövande inskränkas eller underlåtas. En sådan förenklad handläggning

synes lämpligen kunna medgivas även beträffande ansökningar om

tillstånd till trafik uteslutande av nu ifrågavarande slag.

I enlighet med vad trafikutredningen anfört, anser jag det av förstnämnda

sakkunniga uttalade önskemålet örn en förenklad tillståndsgivning för

nu ifrågavarande ändamål kunna tillgodoses genom en komplettering av

bestämmelserna i § 9. Bestämmelse i sådant syfte har införts i sista punkten

av första stycket.

§§ 14 och 15.

Behandling av vissa frågor om ökning av fordonsantal eller trafikkapacitet

m. m. I samma mån som under senare år svårigheterna att erhålla

nya trafiktillstånd ökats, har utvidgningen av särskilt den yrkesmässiga lastbiltrafikens

kapacitet alltmer övergått till att ske i form av utbyte av

mindre bilar mot större och insättande av släpvagnar eller nya bilar, en åtgärd,

som emellertid även betingats av praktiska och ekonomiska skäl.

Belysande för utvecklingen i detta avseende torde vara följande siffror,

som framkommit vid en i Gävleborgs län verkställd, av 1936 års trafiksakkunniga

omförmäld undersökning i ämnet.

Enligt densamma utgjorde bruttoökningen av den samlade lastförmågan

å lastautomobiler i yrkesmässig trafik under år 1935:

Genom nytillkomna tillstånd ...................... 102,990 kg. fördelade å 33 st. bilar

> utbyte av fordon ........................ 217,365 » > > 173 > olika fall

» tillkoppl. av släpvagn...................... 61,475 > > » 41 » släpvagnar

S:a 381.830 »

Detta förhållande har föranlett förslag av trafikutredningen, att jämväl ansökningar

om tillstånd till ökning i det antal automobiler, som viss utövare

av dylik trafik äger insätta i trafik, eller om insättande av släpvagnar i

sådan trafik eller om sådant utbyte av automobil eller släpvagn, som medför

mera avsevärd ökning av fordonsbeståndets driftkapacitet, behandlas

och prövas enligt samma regler, som gälla beträffande ansökningar om

trafiktillstånd. Förslag i detta syfte har, så vitt angår ärendets handläggning,

influtit under § 14 och, så vitt angår ärendets slutliga prövning, under

§ 15 mom. 2.

Behövligheten av en bestämmelse i det av trafikutredningen angivna syftet

har av de myndigheter, som yttrat sig däröver, i allmänhet icke ifrågasatts.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska transportarbetarförbundet hava

dock ansett, att paragrafen bör kunna utgå. Såsom skäl anför länsstyrelsen,

att automobiler i närgods- och närgodslinjetrafik icke böra godkännas

för större last än 3,000 kg och ökning tillåtas till denna lastförmåga, att för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

O

O

fjärrgodstrafik gränser ej böra uppdragas beträffande storleken av lastkapaciteten

samt att för personbefordringen ökningen är av ringa betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett förfarandet enligt § 14 allenast

böra komma till användning, då skäl därtill äro.

Beträffande omfattningen av de bestämmelser, som anses böra för ändamålet

meddelas, hava däremot skilda meningar, åsyftande i vissa fall uppmjukande,

i andra fall skärpning av de av trafikutredningen föreslagna bestämmelserna,

gjort sig gällande.

Enligt länsstyrelserna i Stockholms. Östergötlands och Örebro län samt

polismästaren i Stockholm och Sveriges omnibusägares riksförbund böra

omnibusar undantagas från bestämmelserna i 14 §. Till stöd härför har i

huvudsak anförts, att de motiv, som beträffande övriga slag av trafik åberopats

för förslaget, icke torde vara tillämpliga sä vitt omnibustrafiken angår.

Denna trafik är nämligen i trafiktillståndet begränsad av linjesträckning och

i regel även av turlista. Enligt förslaget skulle varje företag få sig tilldelat

ett visst antal trafiknummer. Detta kommer att möjliggöra utbyte av vagnar,

men ej utökning av antalet vagnar i trafik vid förekommande behov.

Den ifrågavarande föreskriften komme därför att verka hindrande på trafikens

ändamålsenliga bedrivande.

Personautomobiier i beställningstrafik anse länsstyrelsen i Stockholms län

och poliskammaren i Malmö böra undantagas från bestämmelserna i § 14.

Enligt polismästarens i Stockholm förmenande bör det omständliga förfarande,

som föreslagits i § 14, komma till tillämpning först vid ett åtskilligt

högre procenttal åtminstone i fråga örn bilar med en högsta lastkapacitet av

2,000 kg. och därutöver.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län, bilbesiktningsmännen i

Värmlands län samt poliskammaren i Hälsingborg och svenska järnvägs)''öreningen

hava uttryckt vissa farhågor för att bestämmelserna i § 14 komma

att kringgås genom upprepade ansökningar, varje gång avseende en ökning

av mindre än 20 procent. För att förhindra detta har föreslagits ettdera av

följande alternativ,

1) att hänsyn tages även till tidigare ansökningar och § 14 således hänföres

till samtliga ansökningar under viss tid, t. ex. under ett eller två år

tillbaka, (länsstyrelsen i Kristianstads län).

2) att de strängare fordringarna skola gälla för byte, som medför ökning

av mer än 20 procent av den största last eller det högsta antal personer,

som vid förordningens ikraftträdande finge befordras med fordon, vilket användes

i trafikens bedrivande (poliskammaren i Hälsingborg).

3) att den i § 14 medgivna »20 % obundna kapacitetsökningen» bindes

vid det ursprungliga tillståndet eller ock att en tidsbestämning medtages

(bilbesiktningsmännen i Värmlands län).

4) samt att procenttalet nedsättes till tio (Svenska järnvägsföreningen).

1936 års trafiksakkunniga uttala i nu förevarande del, att det synes dem

riktigt, att, på sätt trafikutredningens förslag innebär, frågor av nu ifrågavarande

slag i allmänhet behandlas efter samma regler som trafiktillstånd.

Däremot anse de sakkunniga den föreslagna bestämmelsen icke vara erforderlig

i fråga örn personlinjetrafik, då nämligen omfattningen av dylik trafik

begränsas av linjesträckningen och i regel även av turlistan. Sakkunniga

förorda därför, i enlighet med den av Sveriges omnibusägares riksförbund

gjorda framställningen, undantag från § 14, för så vitt linjetrafik för

personbefordran angår.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen
-

Departe
mentschefen.

På de skäl, som ovan anförts till stöd därför, har jag ansett trafikutredningens

förslag till § 14 böra uti ifrågavarande del jämkas på det sätt, att

omnibustrafiken undantages. I samband därmed har motsvarande jämkning

skett uti de under § 15 förekommande bestämmelserna örn trafiktillstånds

innehåll.

En under sistnämnda § av trafikutredningen föreslagen bestämmelse, att

trafiktillstånd må, där så anses lämpligt, avse allenast rätt för trafikutövare

eller sammanslutning av trafikutövare till bedrivande av reservtrafik, har i

samband därmed strukits såsom överflödig, då det givetvis, även om särskild

bestämmelse därom icke meddelats, står vederbörande tillståndsbeviljande

myndighet fritt att, där så anses lämpligt, inskränka trafiktillståndet

att gälla endast sådan trafik.

§ 22.

Trafiktillstånds giltighetstid m. m. De av utredningen under § 22 mom.

1 föreslagna bestämmelserna om att trafiktillstånd bör beviljas för viss begränsad

tid, högst fem år i sänder eller, beträffande viss linjetrafik, för högst

tio år, hava avstyrkts av åtskilliga i ärendet hörda myndigheter liksom även

av olika organisationer av trafikutövare. Till stöd härför har bland annat

anförts, att tillståndets meddelande för visst antal år åt gången skulle, särskilt

för personlinjetrafiken med dess i regel betydande anläggningskapital,

verka hindrande på trafikens utveckling, vartill kommer, att mot slutet av

varje period nyanskaffning och underhåll sannolikt så vitt möjligt skulle

komma att uppskjutas. Även 1936 års trafiksakkunniga förorda, att den

föreslagna begränsningen av tiden för trafiktillstånds giltighet måtte utgå.

På ovan anförda skäl har jag ansett de av trafikutredningen i denna del

föreslagna bestämmelserna böra utgå.

Verkan av tillståndshavares död. Under § 22 mom. 2 har trafikutredningen

föreslagit bestämmelse av innebörd, att, om den, som efter vederbörligt

tillstånd bedriver yrkesmässig trafik, avlider, må rörelsen för stärbhusets

räkning fortsättas intill högst sex månader efter dödsfallet; dock att stärbhuset

i sådant fall har att inom en månad efter dödsfallet hos den myndighet,

som meddelat trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare

för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas

den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, skall trafiktillståndet

anses hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gick till ända

eller beslut i frågan meddelades.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt Sveriges omnibusägares

riksförbund och Östergötlands läns trafikbilägareförening hava ansett

den sålunda föreslagna fristen av sex månader för kort.

Länsstyrelsen i Örebro län har erinrat om att dödsbo efter den, som handlat

med vapen, äger rätt att fortsätta rörelsen under ett år från dödsfallet

(§ 16 vapenkungörelsen, jfr dock § 16 K. F. den 11 juli 1919 ang. försäljning

av pilsnerdricka, där tidsfristen, för så vitt tillståndet meddelats tillsvidare,

är tre månader).

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

75

Såsom skäl för utsträckande av tidsfristen (åtminstone till ett år från dödsfallet)

har i huvudsak anförts: Den föreslagna tidsbegränsningen kunde lätt

åsamka stärbhuset ekonomiska förluster genom en av förhållandena framtvingad

realisation av material m. m. Härtill komme svårigheten, att inom

den begränsade tiden erhålla skälig ersättning för rörelsens överlåtande.

I anslutning härtill har framhållits svårigheterna att inom en månad kunna

antaga lämplig person till föreståndare för rörelsen, på grund varav

anmälningstiden borde utsträckas till tre månader.

Överståthållarämbetet har framhållit, att föreskrifterna i 2 moni. kunna

synas obilliga, när dödsbo gjort anmälan inom föreskriven tid, men föreslagen

föreståndare icke befunnits lämplig, i vilket fall dödsboet förty synes

böra beredas ny, kort tid för anställande av annan föreståndare för rörelsen,

som kan godkännas av den prövande myndigheten.

Sveriges droskbilägares riksförbund har bland annat anfört: Det förekom - me i synnerligen stor utsträckning, att söner till droskägare i ett tiotal år och

därutöver arbetat i sin faders rörelse och ofta, då fadern på grund av ålderdom

eller sjukdom varit oförmögen att själv deltaga i arbetet, fått helt sköta

densamma och med avstående av skälig ersättning för sitt arbete nödgats

försörja såväl fader som moder, för att, då fadern gått bort, ställas på bar

backe utan försörjningsmöjligheter, därför att trafiktillståndet återkallats.

Så har fallet varit i exempelvis Stockholm under ett 15-tal år, vilket även,

fastän av senare dato, varit fallet på en hel del övriga platser. På andra hål!

däremot ha i regel myndigheterna medgivit såväl överlåtelse som arvsrätt,

då framställning gjorts härom. Ett i förordningen infört stadgande att son,

som arbetar i sin faders eller moders rörelse, har rätt att vid dessas död övertaga

den av dem utövade verksamheten, därest han i övrigt befinnes lämplig

därtill, vore därför i högsta grad av nöden för att få ett för hela landet enhetligt

förfarande i dylika fall.

1936 års trafiksakkunniga hava i denna del uttalat, att de anse sig icke

kunna tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av trafikutredningen

föreslagna i detta ämne. De sakkunniga förklara sig härvid dock

förutsätta, att, då i anledning av dödsfall fråga om meddelande av nytt trafiktillstånd

uppkommer, all den hänsyn till stärbhuset, bör tagas, som är förenlig

med allmänna intressen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit synes mig den tid, under vilken

rörelsen må för dödsboets räkning fortsättas, skäligen böra bestämmas intill

högst sex månader från dödsfallet, varjämte, när dödsbo gjort anmälan inom

föreskriven tid, men föreslagen föreståndare icke befunnits lämplig, dödsboet

synes böra beredas ny kort tid för anställande av annan föreståndare, som

kan godkännas av den prövande myndigheten. Härav föranledd jämkning

har vidtagits i förslaget.

Även har jag till mom. 1 liksom till § 26 mom. 1 fogat ett nytt stycke, avseende

det fäll atf tillståndshavaren är ansluten till ett beställningskontor,

upprättat av sådan godkänd förening, som omförmäles i § 31.

§ 24.

Kestnllningstrafik för personbefordran. Såsom framgår av vad nedan under

§ 26 anföres beträffande närgodstrafik, har beträffande densamma före
-

Departe
mentschefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Mcij:ts proposition nr 161.

slagits en bestämmelse av innebörd, att automobil under vissa förutsättningar

må användas för tillgodoseende av tillfälligt behov av godstransporter

inom visst område utan att återföras till stationsorten.

Då motsvarande bestämmelse lämpligen synes böra gälla även beträffande

beställningstrafik för personbefordran, bär jag, i överensstämmelse med vad

även 1936 års trafiksakkunniga i denna del hemställt, till § 24 fogat ett nytt

moment, varigenom en sådan tillfällig överflyttning av automobiler till ett

utom stationsorten beläget område möjliggöres.

Även har jag till mom. 1 liksom till § 26 mom. 1 fogat ett nytt stycke,

avseende det fall att tillståndshavaren är ansluten till ett beställningskontor,

upprättat av sådan godkänd förening, som omförmäles i § 31.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att till paragrafens första stycke

bör fogas ett tillägg av följande lydelse: »eller dit resa på grund av trängande

nödvändighet påfordras». Länsstyrelsen åsyftar härvid sådana fall, då

t. ex. en skadad omedelbart måste föras till lasarett.

Ett tillägg i detta syfte har gjorts i mom. 1.

§ 26.

Transporter i närgodstrafik utom stationsorten. Till de av trafikutredningen

under § 26 föreslagna bestämmelserna hava 1936 års trafiksakkunniga

föreslagit vissa tillägg, vilka jag, i anslutning till förslaget, på sakkunnigas

nedan anförda skäl upptagit såsom mom. 2 och 3. I samband därmed

har den av trafikutredningen föreslagna lydelsen av § 26 med en mindre

redaktionell bearbetning upptagits som mom. 1. Det torde med avseende å

innehållet av första stycket av mom. 2 böra anmärkas, att redan enligt nu

gällande bestämmelser får automobil med stationsort utom stad icke användas

för godstransport uteslutande inom viss stad, varför den under nämnda

stycke föreslagna bestämmelsen endast till den del den medför rätt för länsstyrelse

att medgiva undantag avviker från vad i detta avseende för närvarande

gäller.

Till motivering av de under mom. 2 och 3 föreslagna bestämmelserna hava

trafiksakkunniga anfört följande.

Mom. 2. Från trafikutövarhåll har uttalats farhåga för att den av trafikutredningen

föreslagna lydelsen av § 26 kunde medföra, att trafikutövare

med stationsort å landsbygden utsatte åkare i de städer, som folie inom deras

närtrafikområde, för obehörig konkurrens genom att å sin stationsort upptaga

beställningar även å sådana transporter, som skulle äga rum allenast

inom en viss stads område. Dylika transporter borde tydligen ur ordningssynpunkt

i första hand förbehållas trafikutövare med stationsort inom vederbörande

stad; och en konkurrens därom med utom staden stationerade trafikutövare

skulle icke bliva rättvis med hänsyn till att städernas trafikutövare

merendels arbetade med mycket högre kostnader för personalavlöningar,

garage m. m. än trafikutövare med stationsort på landet. Till den av trafikutredningen

föreslagna bestämmelsen borde därför fogas förbud mot att för

närgodstransport uteslutande inom viss stad använda automobil med stationsort

utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit. Genom en sådan bestämmelse

skulle å ena sidan förhindras en permanent konkurrens av nyss

angivna slag, men å andra sidan möjliggöras att vid ett tillfälligt ökat behov

av lastbilar inom staden, t. ex. vid flyttningsdagar, med länsstyrelsens medgivande

taga i anspråk även bilar med stationsort utom staden.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

77

Det sålunda framlagda förslaget är enligt vår mening även från det allmännas

synpunkt sett att förorda med hänsyn till att det till gagn för alla

skulle innebära ett skydd för möjligheten att inom städerna upprätthålla en

god organisation av lastbiltrafiken. Emellertid kan enligt vår mening samma

behov till skydd för ett ordnat transportväsende göra sig gällande även

inom andra större samhällen eller inom vissa områden inom ett län. Vi

förorda därför det ytterligare tillägg, som framgår av andra stycket av ovan

intagna mom. 2.

Mom. 3. Icke sällan kan behov uppkomma att inom ett visst område

kunna taga i anspråk ett större antal lastbilar än vad som motsvarar det normala

trafikbehovet och att till en tid hålla dessa stadigvarande sysselsatta

i trakten utan att återföra dem till stationsorten. Så är fallet exempelvis vid

timmerdrivningar, vägarbeten och större byggnadsarbeten. Det kan även

visa sig önskvärt att för detta ändamål kunna tillfälligt överflytta ett antal

bilar från ett närtrafikområde till ett annat. Det synes önskvärt att legalisera

en dylik anordning, vilken möjliggör en i sig själv önskvärd rörlighet

i trafikmaterielen utan förfång för andra intressen och tillika gör det onödigt

att för tillgodoseende av ett tillfälligt trafikbehov utfärda ett antal trafiktillstånd,

som, därest en dylik överflyttning kunnat ske, icke skulle hava erfordrats.

Vi förorda för detta ändamål en bestämmelse av huvudsakligen den

lydelse, som innehålles i ovan intagna mom. 3.

§ 31.

Befrämjandet av sammanslutningar mellan vissa trafikutövare. Såsom

redan tidigare, i samband med organisationen av närtrafiken omnämnts, har

trafikutredningen framlagt förslag i syfte att för trafikens ordnande befrämja

sammanslutningar mellan vissa trafikutövare. Utredningens förslag

har i denna del vunnit anslutning från så gott som samtliga, vilka yttrat sig

däröver. Även sammanslutningar av trafikutövare, vilka eljest ställt sig avvisande

mot förslaget, uttala i denna del sin anslutning.

Länsstyrelsen i Örebro län anser dock ifrågavarande § böra utgå. Länsstyrelsen

i Kronobergs län framhåller, att någon påföljd för underlåtenhet att

ställa sig till efterrättelse av tillståndsbeviljande myndighet i ifrågavarande

hänseende givet föreläggande icke synes hava blivit föreskriven. Därest sådan

underlåtenhet skall anses utgöra anledning till återkallelse av meddelat

trafiktillstånd, synes detta böra uttryckligen angivas.

1936 års trafiksakkunniga framhålla, att de anse inrättandet av de i trafikutredningens

förslag upptagna lastbilcentralerna (ordercentralerna) av

stor framtida betydelse; dessa böra snarast organiseras i alla trafikcentra

och handelsområden -— trafikområden.

Dessa centraler komma att — rätt ledda — underlätta bilbeståndets effektiva

utnyttjande i såväl när- som fjärrtrafik, till gagn både för bilägare och

trafikanter och bereda myndigheterna ökad möjlighet att bedöma tillståndsgivningen.

Samtidigt vinnes en organisation, som kan representativt företräda

biltrafiken i förhållande till såväl myndigheterna som alla slag av trafikanter

och som efter hand hör kunna auktoritativt hävda biltrafiken såsom

självständig faktor vid sidan av och i god samverkan med andra trafikmedel.

Därmed skapas också bättre förutsättningar för ökad lojalitet i

konkurrensen, skälig ersättning för biltransporterna och skälig lön till personalen.

För de tillståndsgivande myndigheterna är det påtagligen en stor

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

fördel att genom dessa centraler och den där redovisade utnvttjningen av

fordonen kunna erhålla en god översikt av bilbeståndets tillräcklighet, till

ledning för tillståndsgivningen i fråga om såväl helt nya tillstånd som de

för närvarande betydligt övervägande utbytena av mindre fordon mot avsevärt

större, med eller utan släpvagnar.

Av skäl, som ovan anförts, anse de sakkunniga det icke blott för det allmänna

utan även för alla parter vara av intresse, att åtminstone i eller invid

alla mera betydande trafikcentra anslutningen till lastbilcentralerna

kan göras obligatorisk vid tillståndsgivningen. Bilcentralerna synas vara

både önskvärda och nödvändiga led i en ekonomisk trafikorganisation, angelägen

ej minst med tanke på den nuvarande splittringen av trafikbilrättigheterna

(1.2 å 1.3 lastbilar per tillståndsinnehavare). Efter hand som en

sådan utveckling systematiskt fullföljes, kunna centralerna distriktsvis direkt

och indirekt betjäna även fjärrtrafiken, varigenom godstransporterna

på vägarna synas kunna vederbörligen tillgodoses. Vägen för en utveckling

i denna riktning synes under alla förhållanden böra hållas öppen.

På de av de båda kommittéerna anförda motiven har jag för min del

anslutit mig till det av trafikutredningen framlagda förslaget i denna del.

I den föreslagna lydelsen av § 31 har allenast vidtagits en redaktionell

jämkning.

Vad angår det av länsstyrelsen i Kronobergs län anmärkta förhållandet,

att någon påföljd för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse ett föreläggande

enligt denna § icke föreskrivits, anser jag denna erinran icke

grundad. I § 41 är nämligen ansvar stadgat för det fall, att av vederbörande

myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller eljest enligt denna förordning

lämnade föreskrifter åsidosättas. I regel torde emellertid skyldighet

av ifrågavarande slag uppställas såsom villkor för erhållande av trafiktillstånd

och redan på grund härav synes icke behöva befaras, att vederbörande

icke skulle komma att ställa sig föreskriften till efterrättelse. Att

emellertid en eventuell underlåtenhet av vederbörande i detta avseende kan

utgöra anledning att återkalla trafiktillståndet, synes framgå av innehållet

av § 23, även utan att detta förhållande särskilt omnämnes i denna §.

§ 32.

Automobiler i yrkesmässig trafik. I mom. 2 och 3 hava vidtagits vissa

jämkningar, föranledda av det i annat sammanhang framlagda förslaget till

omorganisation av automobilbesiktningsväsendet.

I avgivna yttranden beträffande denna § har bland annat framhållits av

länsstyrelsen i Jönköpings län, att bibehållandet av mom. 1 enligt dess av

trafikutredningen föreslagna lydelse måhända skulle kunna leda till det antagandet,

att en automobil kunde provisoriskt, i avvaktan på slutliga beslut

i frågan, godkännas för omedelbar användning i yrkesmässig trafik utan

hinder därav, att den icke vore vederbörligen försäkrad, vilket icke torde

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161. 79

vara avsett. Ordet »slutligen» syntes därför kunna utan olägenhet utgå ur

förslaget.

Sveriges omnibusägares riksförbund har beträffande innehållet av mom. 5

hemställt, att detta mom. måtte så formuleras, att därav otvetydigt framginge,

att detsamma icke vore tillämpligt på omnibus.

Innehållet av mom. 1 och mom. 5 har ändrats i enlighet med ovan omförmälda

framställningar.

§ 34.

Trafikkort. Beträffande de i denna § föreslagna bestämmelserna om trafikkort

har anmärkts, bland annat, så vitt mom. 6 angår, av Överståthållarämbetet

och polismästaren i Stockholm, att det ej torde vara lämpligt, att annan

myndighet än den, som utfärdat trafikkort, äger återkalla detsamma eller

meddela varning. Möjligen skulle vägtrafikmyndigheten kunna, i analogi

med vad som härom föreskrives beträffande rätt för polismyndighet att i

vissa fall omhändertaga körkort, medgivas rätt att interimistiskt återkalla

eller omhändertaga detsamma. Det slutliga beslutet om återkallande av

trafikkort borde dock, i likhet med vad som gäller om körkort, meddelas av

myndighet, som utfärdat kortet.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län hava framhållit, att

jämväl länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, bör äga återkalla detsamma.

Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att mom. 6 skulle

kunna givas den tolkning, att trafikkort icke skulle kunna återkallas för den,

som icke tjänstgör i yrkesmässig trafik.

Ehuruväl enligt min mening vissa skäl kunna åberopas för att tillerkänna

jämväl vägtrafikmyndighet rätt att återkalla trafikkort eller meddela varning,

har jag ansett den begränsning böra vidtagas, att, på sätt Överståthållarämbetet

och polismästaren i Stockholm hemställt, denna befogenhet tillerkännes

allenast myndighet, som utfärdat trafikkortet. Innehållet av mom.

6 har, under hänsynstagande jämväl till sistnämnda, av länsstyrelsen i Malmöhus

län gjorda anmärkning, omarbetats i enlighet härmed.

§ 35.

Förares arbetstid. I sådana företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen

örn arbetstidens begränsning icke är att tillämpa, regleras arbetstidens längd

för i trafiken tjänstgörande förare för närvarande av en i motorfordonsförordningen

27 § 7 mom. intagen bestämmelse, enligt vilken förares arbetstid icke

må under tjugufyra på varandra följande timmar överskrida tolv timmar, där

ej särskilt förhållande annat påkallat. Då en större överensstämmelse mellan de

företag, som falla under eller utom arbetstidslagen, synes önskvärd i förevarande

hänseende för att icke alltför stora ojämnheter i konkurrensförutsättningarna

dem emellan skola föreligga, och då även av sociala skäl en begränsning

av omförmälda maximitid synes påkallad, har jag vid granskning

av förslaget ansett densamma böra sänkas till tio timmar.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Departe
rnentschefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

§ 36.

Taxa. Beträffande innehållet av mom. 1 har länsstyrelsen i Malmöhus

län anfört: I ordningsstadgan för rikets städer § 23 säges, att magistrat

äger upprätta taxor samt desamma länsstyrelsens prövning underställa, ävensom

att Överståthållarämbetet äger utfärda taxor, varjämte i § 29 bestämmes,

att vad i stadgan om magistrat sägs gäller i stad, där magistrat ej finnes,

för den stadsstyrelse, som i stället är tillsatt. Med uttrycket i § 23 O. St.

korresponderar ordalydelsen i sista punkten av nu ifrågavarande moment i

förslaget, där det säges, att taxa må fastställas i den ordning 23 och 29 §§

ordningsstadgan för rikets städer angiva. Men det synes länsstyrelsen otillfredsställande,

att föreskrift saknas därom, hur förfaras skall, om magistrat

eller stadsstyrelse icke anser sig böra upprätta taxor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i de fall, då länsstyrelsen

meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik, torde också de närmare villkoren

för trafiken samt taxa böra fastställas av länsstyrelsen; undantaget i § 36

mom. 1 sista stycket förefölle därför mindre lämpligt.

I samband härmed har länsstyrelsen i Malmöhus län beträffande innehållet

av mom. 6 anmärkt: Av magistrat eller stadsstyrelse upprättade taxor böra

endast gälla för trafik inom staden. För att icke olika taxor skola tillämpas

vid färd på samma sträcka med automobiler stationerade i stad och i landskommun

har länsstyrelsen påverkat de stadsmyndigheter, som äga upprätta

taxor, att för färd, som börjar i stad, men utsträckes till landsbygd, begära

fastställelse av taxa, som länsstyrelsen fastställt för länstrafik. Emellertid

kan länsstyrelsen knappast anse det vara en tillfredsställande ordning, att

frågan om enhetlighet i taxor blir beroende av att stadsmyndigheter efter

eget beprövande taga hänsyn till vad länsstyrelsen uti ifrågavarande avseende

anser lämpligt.

På av de båda länsstyrelserna anförda skäl anser jag nu ifrågavarande

mom. 1 böra på det sätt omarbetas, att taxa för andra slag av yrkesmässig

automobiltrafik än dels fjärrgodstrafik och fjärrgodslinjetrafik, för vilka taxa

fastställes av Konungen, och dels annan linjetrafik, för vilken taxa fastställes

av länsstyrelse i det län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen, bör

fastställas av länsstyrelsen i det län, varest stationsort för trafiken är belägen.

I sak innebär detta icke någon förändring i förhållande till vad nu gäller,

eftersom den befogenhet, som enligt 23 och 29 §§ ordningsstadgan tillkommer

magistrat eller stadsstyrelse att upprätta taxa är förbunden med skyldighet

att underställa densamma länsstyrelsens prövning. Ur formell synpunkt sett

åstadkommes emellertid genom den av mig nu förordade ändringen en större

enhetlighet och därmed bortfaller även anledningen till de, som det vill

synas, befogade anmärkningar, vilka de båda länsstyrelserna i detta sammanhang

framställt.

Vid bifall till vad jag i denna del föreslagit torde § 23 ordningsstadgan böra

på det sätt jämkas, att magistraten förklaras äga upprätta förslag till reglementen

och taxor samt underställa desamma länsstyrelsens prövning.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

81

I morn. 2 har en av trafikutredningen föreslagen bestämmelse av innehåll

att taxa skall i beställningstrafik för godsbefordran fastställas för hela

lastbilsändningar strukits med hänsyn till att hinder icke synes böra läggas

för att, där så anses lämpligt, fastställa taxa även för mindre sändningar. I

samband därmed har en redaktionell bearbetning skett av mom. 3.

Sistnämnda moment innehåller den bestämmelse, på vilken fastställandet

av fasta eller minimitaxor för bland annat fjärrtrafiken är avsett att grunda

sig. Beträffande fjärrtrafiktaxan hava 1936 års trafiksakkunniga anfört

bland annat följande.

En viktig del av en samhällelig reglering av fjärrtrafiken med lastbilar är

stadgandet av transportplikt mot en bestämd taxa. Riksdagens i 1932 års

skrivelse uttalade önskemål, att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen

bör ske under förhållanden, som lämna samma möjligheter för samtliga

parter till fri tävlan, kan tydligen, om man icke helt frigiver järnvägarnas

prisbildning, vilket icke från något ansvarigt håll ifrågasatts, icke tillgodoses

på annat sätt, än att jämväl den med järnvägarna konkurrerande biltrafiken

underkastas taxa.

Taxans förnämsta funktion är givetvis att, så vitt transporter i fjärrtrafik

angår, medverka till förverkligandet av en dylik fri tävlan på lika villkor.

Med kravet på offentlig taxa följer icke, vare sig att taxan skall vara

lika för alla orter (och linjer) i riket eller att nedsättningar skola vara uteslutna.

— Huruvida en fast rikstaxa kan komma att i sinom tid realiseras,

får framtiden utvisa. Så ofullkomlig som kännedomen om det faktiska

läget ännu är, torde man emellertid tillsvidare få nöja sig med att för varje

särskilt fjärrtrafikföretag eftersträva samma grad av fasthet och likformighet,

som uppnåtts för järnvägarna. I den mån biltrafiken härigenom bindes

vid fasta taxor m. m., måste motsvarande krav på fasthet i tillämpningen

av taxor uppställas för järnvägar och sjöfart. Taxorna för såväl bilsom

järnvägs- och sjötransporter böra dock icke genom konstlade åtgärder

hållas uppe vid en onödigt flög nivå. Förslag till taxor i fjärrtrafik ankommer

det på vägtrafikmyndigheten att upprätta. Att därvid bygga på värdetariffer

för styckegods torde väl ej komma i fråga, sedan järnvägarna i

huvudsak frångått dessa. Zontariffprincipen bör tydligen övervägas. Av

stor vikt är frågan, huruvida transporterna, såsom trafikutredningen ur sociala

synpunkter synes förutsätta, böra debiteras efter samma pris per

tonkm vid sändningar åt skilda håll, eventuellt med viss rabatt vid större

godsmängder, men oberoende av destinationsorternas läge och betydenhet

ur trafiksynpunkt samt därmed av utsikterna till returfrakt. Ur privat-ekonomiska

synpunkter är en sådan nivellering icke rationell — nu förefintliga

fjärrtrafikföretag torde som regel tillämpa ett motsatt förfarande —

och den medför obestridligen en viss belastning av de mera trafikerade

sträckorna till förmån för de trafiksvaga. Denna torde dock i praktiken

bliva relativt obetydlig, och enhetssystemet, som då får baseras på erfarenhet

efter hand om genomsnittliga returfrakter m. m., medför givetvis en betydande

förenkling av taxebildningen. För bilägarna — liksom även för bilförarna

—- synes med föreslagna organisation den erforderliga utjämningen

i förtjänsten lätt nog kunna åstadkommas. Frågan bör ingående prövas.

Till vad de sakkunniga i denna del uttalat är från min sida intet att erinra.

Såsom redan tidigare framhållits, böra, innan taxa i fjärrtrafik fastställes

av Kungl. Majit, representanter för näringslivet ävensom för övriga

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 saini. Nr 161. 6

Departe
mentschefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 161.

Departe
mentschefen
-

trafikmedel lämnas tillfälle att yttra sig över vägtrafikmyndighetens förslag

huvudsakligen i samma omfattning som är vanligt beträffande förslag

om ändringar i järnvägstaxan. Den i mom. 4 förekommande bestämmelsen

hindrar tydligen heller icke, att vägtrafikmyndighetens förslag kan föregås

av en beredning genom särskilda sakkunniga, där så anses lämpligt, eller

att vägtrafikmyndigheten ålägges avgiva sitt förslag efter samråd med dylika

sakkunniga.

§ 37.

Trafikbok. De i nu gällande motorfordonsförordning § 27 mom. 8 förekommande

bestämmelserna om trafikbok hava från organisationer av trafikutövare

föranlett yrkande om ändringar eller upphävande. Trafikutredningen

har emellertid, på skäl, som angivas i dess betänkande sid. 207—208, ansett

någon ändring i sak av dessa bestämmelser icke påkallad.

I yttranden över utredningens förslag hava nämnda organisationer vidhållit

sina tidigare yrkanden.

1936 års trafiksakkunniga anföra i denna del, att, i den mån så befinnes

lämpligt eller nödvändigt, Kungl. Majit bör kunna föreskriva skyldighet

för utövare av yrkesmässig trafik att beträffande trafiken föra vissa enkla

dagboksanteckningar, vilka jämväl såsom underlag för erforderlig bilstatistik

kunna vara till gagn för såväl myndigheterna som för lastbilcentralerna

och för bilägarna själva. Huruvida dessa anteckningar ske i form av

trafikbok eller i annan form, synes i och för sig böra vara av underordnad

betydelse och torde kunna få bero av beskaffenheten av den trafik, i vilken

anteckningarna förås, på sätt av Kungl. Majit närmare bestämmes genom

tillämpningsföreskrifter.

De förändringar, som föreslagits beträffande den yrkesmässiga lastbiltrafiken,

synas böra föranleda, att frågan om den omfattning, i vilken trafikbok

obligatoriskt skall användas, upptages till förnyad prövning. Sålunda

synes böra övervägas, huruvida icke, när automobil användes för utförande

av godstransporter efter beställning genom fjärrtrafikutövare eller genom en

trafikutövarnas gemensamma beställningscentral, förarens skyldighet att

föra anteckningar om körningen kan helt eller delvis ersättas av en motsvarande

skyldighet för den institution, genom vilken beställningen mottagits.

Vidare torde linjetrafiken böra liksom hittills i detta sammanhang undantagas.

Än vidare torde frågan om den omfattning, i vilken trafikbok bör

föreskrivas till användning i närgodstrafik, böra tagas under omprövning.

§ 37 har med hänsyn härtill på det sätt omarbetats, att den icke kommer att

innebära obligatorisk skyldighet att anskaffa trafikbok till varje automobil,

som brukas i yrkesmässig trafik för godsbefordran, utan allenast

möjliggör för Kungl. Majit att förordna örn skyldighet att i beställningstrafik

för godsbefordran föra anteckningar angående transporter och förares arbetstid

ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet uppvisa och

under viss tid förvara dylika anteckningar, på sätt närmare bestämmes genom

tillämpningsbestäminelser.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

§ 40.

Transportförmedling. De av trafikutredningen under § 40 föreslagna bestämmelserna

om transportförmedling hava i allmänhet icke föranlett erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har emellertid hemställt om förbud mot

bedrivande av dylik rörelse.

För min del har jag, då jag icke anser anledning till en så vittgående föreskrift

som den av länsstyrelsen ifrågasatta föreligga, anslutit mig till trafikutredningens

förslag, i vilket allenast redaktionella ändringar vidtagits.

§ 51.

Förbud för befattningshavare, på vilka prövning av vissa frågor enligt förordningen

ankommer, att driva viss verksamhet eller ombesörja vissa uppdrag.

De under § 51 föreslagna bestämmelserna hava lämnats utan erinran av

flertalet myndigheter, som yttrat sig däröver. I huvudsakligen följande avseenden

hava emellertid erinringar framställts:

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Stadgandet i sista punkten av denna §

kommer i strid med föreskriften i § 4 (särskilt punkt 6) i kungörelsen angående

kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter. Saken synes

kunna tillrättaläggas genom borttagande i första punkten av orden »eller

till föredragning bereda.»

Länsstyrelsen i Kronobergs lån: I denna § föreskrivna bestämmelser synas

i samma utsträckning böra gälla även för besiktningsmän för motorfordon.

Utvidgas denna § att gälla även för besiktningsmännen, torde nu förefintlig

bestämmelse av liknande innehåll i instruktionen för besiktningsmän

för motorfordon den 3 oktober 1930 (svensk författningssamling nr 354/1930)

kunna utgå.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt, huruvida bestämmelser av

ifrågavarande art hava sin rätta plats i förevarande förordning. Samma bestämmelser

böra gälla i alla fall, där bedrivandet av sådan verksamhet, varom

här är fråga, kan komma i konflikt med tjänstemannens statliga verksamhet.

Bestämmelser av liknande art skulle därför behöva införas i en mängd författningar.

Det synes länsstyrelsen, som örn tjänstemännens skyldigheter i

förevarande avseende snarare borde fastslås och meddelas dessa genom en

generell föreskrift.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Omsorgen om tjänstemännens opartiskhet

syntes gå väl långt, örn meningen vöre att förbjuda en person att vara brandeller

livförsäkringsagent för visst bolag blott för att detta jämväl meddelade

försäkringar i samband med automobiltrafik. Det torde väl vara nog att

förbjuda agentur för försäkringar av sistberörda slag. Vidare betvivlade länsstyrelsen,

att det vore till allmänhetens fromma, örn man gjorde det omöjligt

för underordnade tjänstemän å länsstyrelsernas automobilavdelningar att

för en billig penning uppsätta ansökningar i sådana enkla ärenden, där blott

ett par rader behövde skrivas.

Även landsfiskalerna i Kronobergs län och Blekinge läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler hava framhållit, att de föreslagna bestämmelserna

icke gagnade allmänhetens intressen, särskilt som allmänheten varit

van att vända sig till de tjänstemän, vilka berördes av bestämmelserna. Någon

farhåga förelåge ej för att ett under tjänstemannaansvar avgivet yttrande

ej skulle bliva objektivt på grund av alt tjänstemännen för ett ringa arvode

uppsatt en ansökan i ärendet eller fått löfte örn en trafikförsäkring (5 % å

75 kronor).

Departe
mentschefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Innehållet av denna § har jämkats med hänsyn till de av länsstyrelserna

i Jönköpings och Älvsborgs län gjorda erinringarna. Gentemot de av trafikutredningen

(sid. 223) anförda skäl, som utredningen funnit tala för meddelande

av bestämmelse av nu ifrågavarande innebörd, anser jag mig icke böra i

övrigt avvika från utredningens förslag i denna del.

§ 52.

Tid för ikraftträdande av vissa beslut. Beträffande innhållet av § 52, som

dels motsvarar en i nu gällande motorfordonsförordning under § 55 upptagen

bestämmelse, dels ock innebär viss komplettering av densamma, på sätt

av sid. 224 i utredningens betänkande närmare framgår, hava länsstyrelserna

i Östergötlands, Blekinge, Malmöhus och örebro län hemställt, att för möjliggörande

av igångsättande av en oomtvistad trafik, som fyllde ett trängande

behov, samt för fortbeståndet av för det allmänna gagnelig trafik föreskrift

borde meddelas om befogenhet för länsstyrelse att, om synnerliga skäl därtill

föranledde, förklara, att trafiktillstånd finge begagnas utan hinder därav

att tillståndsbeslutet icke vunnit laga kraft. Länsstyrelsen i Östergötlands län

har därvid framhållit, att under den tid, motsvarande föreskrifter i nu gällande

lagstiftning varit gällande, olägenheterna av desamma vid upprepade

tillfällen framträtt särskilt beträffande mjölktransporter.

Mot den av sistnämnda länsstyrelser föreslagna jämkningen av § 52 är från

min sida intet att erinra. En härav föranledd ändring i § har verkställts.

Vissa av järnvägar anordnade biltransporter. Majoriteten av 1936 ärs trafiksakkunniga

har förordat, att såsom § 53 måtte införas följande bestämmelse:
§

53.

Utan hinder av vad om yrkesmässig trafik är i denna förordning stadgat må

automobil av järnvägsförvaltning användas i närgodslinjetrafik mellan järnvägens

stationer till fullgörande av befordringsskyldighet, som enligt gällande

järnvägstrafikstadga åligger förvaltningen.

Till stöd för förslaget anföres i sakkunnigas betänkande följande.

Bland åtgärder för rationalisering av järnvägsdriften i syfte att nedbringa

kostnaderna är en av de viktigaste ersättning av tåg med lätta motordrivna

fordon. Visserligen är i allmänhet förhållandet mellan självkostnad och

transportarbete väsentligt gynnsammare för järnvägs- än för bilbefordran,

dock endast under förutsättning att den i varje tåg medförda transportmängden

är tämligen stor; kostnaderna pr km äro nämligen mångfaldigt högre

för ett tåg än för en bil.

Enligt järnvägstrafikstadgan äro järnvägarna skyldiga att i alla stationsförbindelser

verkställa de mest skilda slag av transporter. Det kan då inträffa,

att man å viss sträcka vid visst tillfälle icke har större godsmängd,

som kräver omedelbar befordran, än vad som motsvarar en eller annan

billast. Det kan vid sådant förhållande medföra stor besparing att ersätta

vissa godstågförbindelser med bilturer. Angelägenheten av att för järnvägarna

underlätta möjligheten att ersätta oekonomiska järnvägstransporter

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

med biltransporter har på grund härav från skilda håll och vid flera olika

tillfällen framhållits.

I detta sammanhang må allenast erinras om följande av vederbörande utskotts

ordförande gjorda uttalande vid internationella handelskammarens

kongress 1935:

»Av praktisk betydelse äro de skilda meningarna i frågan, huruvida och

i vad mån järnvägsförvaltningarna må vara lämpade och berättigade att

själva betjäna sig av bilen för att öka sin effektivitet och att inordna bilen i

sin organisation. Efter vägande av skäl för och emot måste man uttala, att

med hänsyn till angelägenheten av en sund transporthushållning ett nekande

svar är helt uteslutet. Tvärtom måste det krävas av järnvägsförvaltningarna,

att desamma i sin verksamhet städse åstadkomma de för resp.

ändamål mest fullkomliga trafikanordningarna av alla slag, samt å de platser,

där så är ändamålsenligt och möjligt att inpassa inom ramen för förvaltningarna

påvilande uppgifter, själva ersätta tåg med biltrafik.»

Oftast torde väl för ifrågavande ändamål ett utnyttjande av yrkesbilar

vara för järnvägarna mera lönande än användning av egna bilar, men detta

kan icke alltid antagas vara förhållandet. Det har därför synts riktigt, att

järnvägsförvaltningarna för att ombesörja en trafik, som ligger under järnvägstrafikstadgans

reglering, kunna utan särskilt tillstånd tillgodogöra sig

omförmälda medel till förbättrad ekonomi. I detta syfte föreslås insättande

i förordningen av ovan omförmälda, under § 53 upptagna bestämmelse.

Sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att de beaktat, hurusom jämväl

linjesjöfarten bör äga möjlighet att nedbringa sina kostnader genom att

i viss utsträckning ersätta sjötransport med biltransport. Då emellertid för

denna sjöfart icke föreligger lagstadgad transportplikt och ej heller skyldighet

att följa offentliga taxor, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda

en liknande bestämmelse för sjöfarten som för järnvägarna. I stort

sett anse de också de i § 15 innehållna bestämmelserna örn företräde för förut

bestående trafikföretag i fråga om tillstånd till linjetrafik i anslutning till

eller under konkurrens med dylika företag kunna tillgodose sjöfartens behov

av biltransporter.

Mot vad majoriteten av de sakkunniga under denna § anfört hava herrar

Eriksson och Svanlund avgivit reservation. Då järnvägsförvaltningarna hava

samma möjlighet som andra att söka tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik,

även ifråga örn rätt till närgodslinjetrafik, anse de den av majoriteten

under § 53 föreslagna undantagsbestämmelsen ej påkallad.

Då skälig anledning torde saknas att antaga, att järnvägsförvaltning skulle,

efter därom gjord ansökning, förvägras tillstånd till bedrivande av närgodslinjetrafik

för nu ifrågavarande ändamål och då jämväl det av majoriteten

framlagda förslaget skulle medföra vissa konsekvenser, som nu äro svåra att

överblicka, såsom t. ex. rätt att i sådan trafik, som av majoriteten åsyftas, använda

automobiler, utan att dessa godkänts för ändamålet i den ordning,

som eljest gäller beträffande yrkesmässig trafik, anser jag mig icke kunna förorda

majoritetens förslag.

§ 54.

Förfaranden, som åsyfta kringgående av författningen. På skäl, som

anförts under § 1, har i förordningen här införts en allmänt hållen bestäm
-

Departe
mentschefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

Departe
mentschefen.

ruelse, att förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna

i denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor om

tillämpligheten av förordningen.

Övergångsbestämmelser.

Beträffande övergången till det system för biltrafikens ordnande, varom

nu är fråga, anföra 1936 drs trafiksakkunniga, att densamma enligt deras

mening bör ske allenast gradvis och under en så lång övergångstid, att icke

allenast alla i ämnet erforderliga tillämpningsbestämmelser hunnit i god tid

dessförinnan utarbetas, utan även närtrafikområden och fjärrtrafikdistrikt

fastställas samt fjärrtrafikutövare antagas och tillfälle beredas dessa att färdigställa

den för fjärrtrafiken erforderliga organisationen av närtrafikutövare

m. m. Gången av det nya systemets införande bör enligt sakkunnigas

mening under sådana förhållanden bliva ungefär följande.

Under förutsättning att proposition i ämnet avgives till 1936 års riksdag,

torde komma att begäras godkännande av den föreslagna förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik och av vägtrafikmyndighetens inrättande,

varjämte anslag för detta ändamål äskas. Vägtrafikmyndigheten torde

i sådant fall böra träda i funktion den 1 juli 1936 eller senast den 1 januari

1937. Dess första uppgift bör bliva att utarbeta förslag till erforderliga tilllämpningsbestämmelser

ävensom att vidtaga åtgärder för indelningen i närtrafikområden

m. m. Vidare bör myndigheten, i den mån ansökningar därom

inkomma, antaga utövare av fjärrgodstrafik och fjärrgodslinjetrafik samt för

de förra bestämma fjärrtrafikdistriktens omfattning. Åtgärder för vinnande

av bättre biltrafikstatistik i samband med trafikräkningar, registrering och

rapporter böra snarast vidtagas. Förslag till taxor i fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik

böra av vägtrafikmyndigheten utarbetas och underställas Kungl.

Maj:ts prövning, eventuellt även förslag till allmänna grunder för taxor i annan

yrkesmässig trafik (§ 36 mom. 4). Sedan dessa åtgärder vidtagits, anse de

sakkunniga systemet även för trafikutövarnas del kunna träda i tillämpning

med början av år 1938.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Stockholm hava i denna

del ifrågasatt, huruvida icke till övergångsbestämmelserna borde fogas

föreskrift därom att vid förordningens ikraftträdande utfärdade trafikkort

fortfarande skulle gälla.

Då omfattningen av den rätt trafikkortet innebär, icke genom den nya

förordningen undergår någon förändring, anser jag särskild föreskrift i nyss

omförmälda avseende icke erforderlig.

Beträffande den tid, inom vilken och den ordning, vari övergången till

det nya systemet bör ske, har jag intet att erinra mot vad 1936 års trafiksakkunniga

i denna del föreslagit. För trafikutövarna bör i enlighet härmed

författningen träda i tillämpning den 1 januari 1938. För att erfor
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

derliga förberedande åtgärder skola dessförinnan medhinnas, torde emellertid

vägtrafikmyndigheten böra snarast och redan fr. o. m. den 1 juli innevarande

år träda i verksamhet. Förslag härom kommer jag att senare i

dag framlägga. Särskild bestämmelse torde böra meddelas därom att vägtrafikmyndigheten,

länsstyrelser och polismyndigheter skola vara skyldiga

att i god tid före förordningens ikraftträdande iakttaga på dem ankommande

åtgärder för dess tillämpning från nämnda tidpunkt, ävensom att vederbörande

äger att mot beslut, som i anledning därav meddelats, föra talan

enligt bestämmelserna i förordningen. Förslaget till övergångsbestämmelser

har kompletterats med föreskrifter härom.

över förslaget till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil

bör riksdagens yttrande inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande därvid,

att Kungl. Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den

slutliga prövningen av samma förslag och förordna örn författningars utfärdande

i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter a2 i texten
  2. 2LU 1936:55 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, dels ock motioner i ämnet m. m. s. 44 i texten