Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering

1936-03-10 · 85 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 85 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:182, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen

den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering; given

Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40

och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19X6.

1 sami.

Nr 182.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 1S2.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni

1935 om folkpensionering, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6§.

1 mom. På grund av —--av avgifterna.

Om den — ---påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för---erlagt belopp.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp 1 ............................ 250 kronor,

» » 2 350 » ,

» » 3 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper

enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande

reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,

att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom

visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest

de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,

därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra

stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga

motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

3

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel

utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,

» » 2 .................i.......... 350 » ,

» » 3 ............................ 400 »

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga örn---ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare---del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon---riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna---av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av

tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd

förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilhiggspensio
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 182.

nen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat

ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den

kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga

med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten

med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort

vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension

till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan

deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas

av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning

därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm

eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre

tiondelar.

Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon —--till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning

och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och

besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit

fråga örn undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket

ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot

bifall till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida

sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tilläggspension,

meddelade beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall--— till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension ovan stadgats, gäller

även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,

varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

5

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,

om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt

enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra

stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.

Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,

» » 2 ............................ 400 » ,

» » 3 ............................ 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

ändrats. Från reglerna örn folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före

nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke

deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensionen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen

utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med

de beträffande ortsgrupp 1 föreskrivna reglerna örn tilläggspension. Närmare

bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har

på grund av 9 § lagen om allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit

fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. Bidraga

flera kommuner till kostnaden för pensionstillägg som höjes enligt denna

paragraf, skall beträffande skyldighet att bidraga till höjningen så anses

som om höjningen beviljats efter ansökning hos pensionsnämnden i den

kommun, för vilken bidragsskyldighet sist inträtt.

Den höjning utöver vad i första stycket sagts, som erfordras för att därtill

berättigade pensionstagare skola erhålla tilläggspension i huvudsaklig överensstämmelse

med reglerna örn dylik pension i ortsgrupp 2 eller 3, skall av

pensionsstyrelsen verkställas på därom gjord ansökning, vilken ingives till

pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är

mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Genom proposition (nr 217) framlade Kungl. Maj:t för 1935 års riksdag

förslag till en genomgripande reformering av den allmänna pensionsförsäkringen

i vårt land. Sedermera har Kungl. Maj:t den 28 juni 1935 i överensstämmelse

med riksdagens beslut i frågan utfärdat lag om folkpensionering

(Sv. förf.-saml. nr 434) samt förordning om invalidunderstöd (Sv. förf.- saml. nr 435), vilka skola träda i kraft den 1 januari 1937, då lagen den

30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring upphör att gälla. I ett mycket

betydelsefullt avseende skiljer sig den sålunda beslutade reformen från

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, nämligen därutinnan att folkpensionerna

skola utgå enligt samma regler i hela riket, under det att Kungl. Maj:ts förslag

innebar en differentiering av pensionerna efter levnadskostnaderna på

skilda orter.

Att riksdagen ställde sig avvisande gentemot förslaget i nyssberörda avseende

föranleddes, på sätt av riksdagens skrivelse i ärendet framgår, dels av

kostnadsskäl och dels av den omständigheten, att en dyrortsgruppering på

folkpensioneringens område fanns vara förknippad med svårigheter, för vilkas

undanröjande mera ingående utredningar och överväganden än som dittills

ägnats denna fråga ansågos erforderliga.

Med anledning av vad riksdagen i sistnämnda avseende uttalat, utverkade

jag den 28 juni 1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst sex sakkunniga

för att inom socialdepartementet biträda med förnyad utredning

av frågan om differentiering efter dyrorter av tilläggspensioner enligt den

samma dag utfärdade lagen örn folkpensionering. Såsom sakkunniga tillkallade

jag därefter statssekreteraren K. A. W. Björck, förste revisorn I. T.

Askelöf, ledamoten av riksdagens andra kammare, landshövdingen J. B.

Eriksson, sekreteraren H. I. Heyman, ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren G. Strindlund samt ledamoten av riksdagens första

kammare, ombudsmannen O. R. Wangson, varjämte åt Björck uppdrogs alt i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

7

departementschefens frånvaro såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

På därom av Strindlund gjord framställning entledigades denne sedermera

den 30 augusti 1935 från ifrågavarande uppdrag.

De sakkunniga hava den 30 november 1935 avgivit utredning med förslag

rörande dyrortsgraderade folkpensioner (Statens offentl. utr. 1935:62).

över det sålunda avgivna förslaget hava infordrade yttranden avgivits

av pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, statens

inspektör för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet i Stockholm

och samtliga länsstyrelser. Yttranden hava vidare avgivits av landstingets

förvaltningsutskott i 7 län, 11A av de kommuner, som av de sakkunniga

föreslagits till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, 99 andra kommuner,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

landstingsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Sedan frågan därefter underkastats ytterligare beredning inom socialdepartementet,

ber jag att få anmäla ärendet för Kungl. Maj:t.

Pensionsförmånerna enligt den nya lagen.

Jag torde därvid först böra i korthet erinra om den huvudsakliga innebörden

av lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, i vad den avser

pensionsförmånerna. Folkpension skall fr. o. m. den 1 januari 1937 bestå

av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning, och tilläggspension, vars

storlek är beroende av pensionstagare^ egen årsinkomst. Grundpensionen

skall i regel utgöra 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter

och tilläggspensionen 250 kronor med avdrag av sju tiondelar

av det belopp, varmed den pensionsberättigades inkomst må överstiga 100

kronor. Rätten till tilläggspension bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor.

Personer med rätt lill pension enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande

kunna ej komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta

belopp om 70 kronor, men erhålla såsom kompensation härför en med 50

kronor förhöjd tilläggspension eller 300 kronor med avdrag på grund av

egen inkomst på sätt nyss sagts. Inkomstgränsen för rätt till tilläggspension

är för dessa pensionstagare 520 kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner

skola kommunerna bidraga med en åttondel. Landsting och städer, som

icke deltaga i landsting, skola dessutom bidraga med en sextondel av kostnaden

för tilläggspensioner till personer, som före lagens ikraftträdande tillerkänts

pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Tidigare behandling av frågan örn dyrortsgraderade folkpensioner.

Spörsmålet om införande i den allmänna pensionsförsäkringen av en differentiering

av pensionsförmånerna med hänsyn tagen till levnadskostnadernas

höjd på olika orter har varit mer eller mindre aktuellt alltifrån verk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

samhetens början år 1914. Ett steg i syfte att i någon mån avhjälpa olägenheterna

av pensionernas otillräcklighet, framför allt på dyrare orter, var införandet

genom lagen den 14 juni 1918 örn kommunala pensionstillskott och

sjukvårdsbidrag av befogenhet för kommunerna att under vissa förutsättningar

utgiva tillskott utan fattigvårds karaktär till folkpensionerna. Nämnda

lag har emellertid i praktiken visat sig föga effektiv, och syftet med densamma

kan icke anses hava blivit förverkligat i nämnvärd mån.

Till mera allvarligt övervägande har den föreliggande frågan upptagits

först i samband med det utredningsarbete, som legat till grund för den vid

1935 års riksdag beslutade pensionsförsäkringsreformen. I den skrivelse, nr

206, vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring, uttalade

sålunda riksdagen, bland annat, att särskild uppmärksamhet därvid borde

ägnas frågan rörande storleken av de pensioner, som med hänsyn till olika

orters växlande levnadsomkostnader kunde anses såsom erforderliga för

en nödtorftig försörjning. I överensstämmelse härmed voro även direktiven

för pensionsförsäkringskommitténs arbete avfattade.

Pensionsförsäkringskommittén kom också utan meningsskiljaktighet till

det resultatet, att pensionernas storlek borde göras beroende av levnadskostnaderna

på olika orter. Härutinnan anförde kommittén följande.

Det torde vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter

en för hela riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare

å dyrorterna trygga en nödtorftig bärgning. Om pensioneringen skall kunna

fylla sin uppgift, torde det vara nödvändigt, att avgiftspensionen i fall

av behov kompletteras med pensionstillägg som avpassats efter levnadskostnadernas

olika höjd inom skilda delar av landet. Den nuvarande pensionsförsäkringen,

inom vilken samma grunder tillämpas å dyrorter som å billig

ort, är å de förra ineffektiv från försörjningssynpunkt, och införandet

av en dyrortsgradering har därför varit ett ofta framställt önskemål. Att

därigenom pensionstagare komma att erhålla större pensionstillägg å dyrorter

än annorstädes, synes rimligt med hänsyn därtill, att från dessa orter

komma förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstillläggen

bestridas. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs förslag är

anordnad, äro för övrigt dessa kommuner missgynnade på det sätt, att från

dem i genomsnitt per invånare lämnas större bidrag till grundbeloppet än

från andra orter.

Kommittén föreslog sålunda, att landet för det ändamål, varom här är

fråga, skulle indelas i tre ortsgrupper, d. v. s. förutom den lägsta ortsgruppen

två dyrortsgrupper. Det skulle överlåtas åt socialstyrelsen att efter de

närmare föreskrifter, Konungen meddelade, för en tid av fem år i sänder

fastställa ortsindelningen. Vid en av kommittén försöksvis verkställd indelning

hade så gott som hela landsbygden i södra och mellersta Sverige samt

i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts till lägsta

ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den norrländska

landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och Göteborg

med deras närmaste omnejd jämte vissa kommuner i Norrland till den

dyraste ortsgruppen. Enligt t.’ beräkning byggd på förhållandena vid 1926

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

9

års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 % vara att hänföra till

den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen och 11.5 °/o

till den dyraste ortsgruppen. För den lägsta och sålunda ojämförligt mest

omfattande ortsgruppen skulle enligt kommittémajoritetens förslag högsta

pensionstillägg vara 200 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjdes

pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250

kronor för ortsgrupp II och 300 kronor för ortsgrupp III.

Två reservanter inom kommittén påyrkade för sin del, att pensionstilläggens

maximibelopp skulle i de tre ortsgrupperna fixeras till resp. 250, 350

och 450 kronor. Nämnda reservanter uttalade även, att det kunde ifrågasättas,

örn icke flera ortsgrupper än tre borde införas.

De ovan nämnda beloppen hänföra sig samtliga till personer, som efter

nya lagens ikraftträdande skulle bli berättigade till folkpension. För de

äldre pensionstagarna, som icke kunde komma i åtnjutande av grundbelopp

enligt nya lagen, skulle pensionstilläggens maximibelopp enligt kommittémajoritetens

förslag allt efter ortsgrupp vara resp. 250, 300 och 350

kronor och enligt reservanternas förslag resp. 300, 400 och 500 kronor.

I de över pensionsförsäkringskommitténs betänkande avgivna remissyttrandena

tilldrog sig här förevarande fråga stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttalade sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnåmnder

och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig

i frågan. I tillstyrkande riktning uttalade sig även socialstyrelsen, statens

inspektör för fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fem län. I samma riktning

gingo yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt ett

icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrktes vidare av svenska

stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttalade sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och

landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning gingo även ett stort antal

yttranden från landskommuner, varvid avstyrkandet ofta lämnades i form av

ett uttalande att på dyrare orter kommunerna borde bekosta förbättring av

pensionerna, något som kunde tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott

eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet

av en dyrortsgradering på förevarande område, anfördes av socialstyrelsen,

som därvid framhöll bland annat följande.

Det syntes vara av största betydelse, att principerna för gruppindelningen

redan från början bleve fastslagna. Verkningarna av graderingen torde

nämligen i väsentlig mån bli beroende på hur gränserna mellan resp. grupper

Indes i förhållande till riksmedeltalet för levnadskostnaderna samt på

urvalet av de vid grupperingen medräknade kostnadsposterna. Styrelsen

funne det vidare synnerligen angeläget, att en uppdelning av landsbygden

vid den föreslagna grupperingen så vitt möjligt undvekes. Man borde så
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 182„

lunda redan från början utgå från den allmänna principen, att den lägsta

ortsgruppen skulle omfatta den egentliga landsbygden och därmed i levnadskostnadshänseende

jämställda orter. Även för avgränsningen av den högsta

ortsgruppen från mellangruppen syntes erforderligt att redan på förhand

uppställa några allmänna regler. Vidare syntes det styrelsen vara av betydelse,

att även vid här ifrågavarande gruppering utrymme lämnades för en

sådan skälighetsprövning beträffande de enskilda orternas placering, som

visat sig oumbärlig vid de föregående grupperingar styrelsen haft att utföra.

Styrelsen ville i detta sammanhang erinra örn det förslag till fastare organisation

bland annat med avseende på dyrortsgrupperingarnas utförande, som

styrelsen i annat sammanhang framlagt (Statens offentl. utredn. 1933: 21).

Av särskild vikt syntes härvid vara att den slutgiltiga prövningen av orternas

placering förlädes till ett för ändamålet inrättat organ, en »riksprisnämnd».

— Det läge i sakens natur, att en omgruppering av orterna med

åtföljande ändringar av utgående pensionstillägg alltid komme att medföra

åtskillig irritation, även örn man sökte giva sådana regler för pensionsgrupperingen,

att ortsomflyttningarna mellan grupperna bleve så fåtaliga som

möjligt med hänsyn till inträffade dyrhetsförändringar. Det syntes böra

tagas under övervägande, örn ej giltighetstiden för en pensionsgruppering

borde utsträckas till tio år, varvid även borde föreskrivas, att en sådan omgruppering

borde förenas med en omprövning av de för ortsgrupperna fastställda

pensionstilläggens storlek inbördes. Detta borde ske vare sig grunderna

för gruppgränsernas uppdragande därvid förändrades eller ej.

I Kungl. Maj:ts förslag till riksdagen följdes pensionsförsäkringskommitténs

förslag i fråga örn landets indelning i tre ortsgrupper.

På denna punkt uttalade jag såsom föredragande departementschef, att det

otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre

grupper vore alltför summarisk för att verka rättvist, men att jag anslutit

mig till den enhälliga meningen inom kommittén av den anledningen, att en

mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa mycket avsevärda svårigheter

för administrationen av folkpensioneringen. Beträffande det av socialstyrelsen

uttalade önskemålet örn särskilda direktiv för ortsgrupperingens

verkställande framhölls i propositionen, att den här ifrågavarande dyrortsgraderingen

^ icke torde skilja sig från dyrortsgradering på skatteväsendets

område. Då på detta område vore överlämnat åt Konungen att bestämma

grunderna för gruppindelningen, ansågs det icke vara påkallat att för nu förevarande

område stadga någon annan ordning, varmed dock icke vore sagt,

att det icke skulle kunna vara motiverat att i vissa avseenden tillämpa andra

grunder för ortsindelningen inom folkpensioneringen. Sannolikt komme det

sålunda att visa sig icke föreligga tillräcklig anledning att medräkna skatterna

bland de levnadskostnader, till vilka hänsyn borde tagas vid ortsindelning

inom folkpensioneringen. I fråga om tidsintervallerna mellan de

periodiskt återkommande ortsgrupperingarna syntes det bäst motiverat att

tillämpa samma periodindelning som vid den av socialstyrelsen verkställda

skattegrupperingen, vilken utfördes för vart femte år.

Beträffande pensionsbeloppens storlek inom de olika ortsgrupperna anslöt

jag mig till det av två reservanter inom pensionsförsäkringskommittén

framlagda förslaget, enligt vilket pensionstilläggen skulle utgå med 250 kronor

i lägsta gruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i högsta

gruppen. Örn man ville gå till en mera definitiv lösning av folkpensioneringsfrågan,

borde pensionerna enligt min mening ställas i en bättre relation

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2. 11

till de faktiska levnadskostnaderna, än som skulle bli fallet med majoritetsförslaget.

Det torde knappast kunna göras gällande, anförde jag, att pensioner av

den i propositionen föreslagna storleksordningen skulle överskrida behovet

på respektive dyrortsgrupper. Tvärtom syntes även dessa pensionsbelopp

vara hållna i underkant, och det kunde vara tveksamt, huruvida pensionärerna

kunde förse sig med livets nödtorft, örn de icke hade annan inkomst.

Detta gällde i synnerhet för ensamstående pensionärer. Örn både man och

hustru åtnjöte pension, torde de föreslagna pensionsbeloppen särskilt i lägsta

gruppen och i mellangruppen bliva tillfredsställande. Det vore emellertid

min förhoppning att kommunerna, om pensionerna i enstaka fall visade

sig otillräckliga, skulle begagna sig av den möjlighet som förefunnes för dem

att enligt lagen om kommunala pensionstillskott och sjuk vårdsbidrag lämna

erforderlig utfyllnad utan fattigvårds karaktär.

Kungl. Maj:ts förslag om införande i folkpensioneringen av dvrortsgraderade

tilläggspensioner vann emellertid, såsom redan antytts, icke riksdagens

bifall. Härutinnan och med avseende å tilläggspensionens storlek anförde

sålunda särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr

1, bland annat följande.

Det vore uppenbarligen ett missförhållande, att i så stor utsträckning som

vore fallet två samhälleliga försörjningsanordningar, nämligen folkpensioneringen

och fattigvården, samtidigt skulle behöva anlitas. Det måste vara ett

mål för en reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så

effektiv, att dess klientel icke samtidigt behövde söka fattigvårdsunderstöd.

Själva syftet med folkpensioneringen, vilket väsentligen vöre att bereda medborgarna

försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård,

förfelades ju nämligen, örn pensionerna för att vara tillräckliga för

uppehället, måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Med utskottets uppfattning örn vårt lands ekonomiska möjligheter och då

det enligt utskottets mening vore nödvändigt att nedbringa kostnaderna för

den ifrågavarande reformen under de för genomförande av Kungl. Maj :ts förslag

beräknade, hade utskottet emellertid icke kunnat undgå att överväga,

vilka besparingar kunde göras genom ändringar i förslaget. Det hade därvid

visat sig att, såsom naturligt vore, de föreslagna höjningarna av pensionstilläggens

maximibelopp vore bland de mest kostnadskrävande av de föreslagna

förändringarna i folkpensioneringen. Då det för utskottet gällt att så

avpassa reformen, att den kunde genomföras inom en kostnadsram som utskottet

funne försvarlig, hade utskottet därför funnit sig föranlåtet att förorda,

att reformen gjordes mindre långtgående i ifrågavarande avseende än

genom propositionen föreslagits.

Utskottet hade därvid ställts inför valet att antingen över hela linjen sätta

tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller

att borttaga dyrortsgraderingen och således förorda en högsta tilläggspension

för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa utvägar hade utskottet

fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar, som uppgjorts,

inemot 70 % av pensionstagarna skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Det vore enligt utskottets mening bättre att genomföra en reform,

som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större delen av befolkningen

— samtidigt som den förbättrade pensionerna för befolkningen i hela riket

—■ än att genomföra en förhöjning, som visserligen vore graderad efter

levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter men i flertalet fall skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna skulle en tilläggspension om

250 kronor jämte grundpensionen å orter, där icke särskild dyrhet vore rådande,

i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig försörjning av pensionstagare

utan andra inkomster, medan en lägre pension än den nämnda icke

skulle hava denna effekt, varför utskottet funne, att övervägande skäl talade

för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes till 250 kronor för

hela riket.

Som ett ytterligare skäl att icke införa ett system med tilläggspensioner

graderade efter dyrort ville utskottet framhålla, alt en dyrortsgruppering på

folkpensioneringens område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösning

erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats

denna fråga. Såsom framginge av en till utskottets förfogande ställd,

såsom bilaga till utskottets utlåtande fogad promemoria av t. f. förste aktuarien

i socialstyrelsen Gillis Berggren, inställde sig avsevärda svårigheter, då

det gällde att för folkpensioneringens ändamål fastställa rättvisa grunder för

orternas klassificering med hänsyn till deras olika dyrhet.

Ben huvudsakliga innebörden av de sakkunnigas förslag.

Med anledning av de principiella erinringar, som sålunda i samband med

frågans behandling vid 1935 års riksdag framfördes mot den av Kungl. Maj :t

föreslagna dyrortsgrupperingen, hava de sakkunniga i överensstämmelse med

erhållna direktiv till ingående granskning upptagit frågan om grunderna för

dyrortsgruppering på folkpensioneringens område. De konstatera därvid,

att folkpensioneringens särskilda behov av dylik gruppering äro av så

egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan uppenbara olägenheter

kan läggas till grund för en sådan. Enligt förslaget skall därför

efter i betänkandet närmare angivna riktlinjer verkställas en särskild ortsgrupperingför

folkpensioneringens ändamål. Indelningen i ortsgrupper skall

åligga den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt

48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, d. v. s. för närvarande

socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i sänder. Antalet ortsgrupper

har av administrativa skäl, liksom i Kungl. Maj:ts förslag till 1935

års riksdag, inskränkts till tre. De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen

innebär, att i ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm

och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna

som landskommunerna tillhöra Stockholms förorter. Två landskommuner,

nämligen Gällivare och Jukkasjärvi socknar, föreslås uppdelade

på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13

köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet kommuner, som enligt förslaget

skulle placeras i högre ortsgrupp än den lägsta, uppgår till 143.

Även i fråga örn tilläggspensionernas maximibelopp överensstämmer de

sakkunnigas förslag med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag.

Enligt förslaget skall alltså dylik pension, då fråga gäller person som

erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna är berättigad till grundpension,

utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

13

och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer som äro berättigade till folkpension

enligt bestämmelserna örn lagens ikraftträdande och som sålunda icke

kunna komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp om 70

kronor, skall tilläggspensionens maximibelopp vara 50 kronor högre eller 300

kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3.

Från samtliga här nämnda belopp skall avdrag ske med sju tiondelar av den

pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Den

inkomstgräns, vid vilken rätten till tilläggspension bortfaller, blir på grund

härav för den förra kategorien pensionstagare 457, 600 och 743 kronor allt

efter ortsgrupp och för den senare resp. 529, 671 och 814 kronor.

Pensionsberättigad skall enligt förslaget, liksom fallet var enligt den nämnda

propositionen, anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad

skall hava tillhört sådan ortsgrupp två år, innan hans pension må utgå enligt

de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna

prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. Pensionstagare tillhörande

ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttar till ort i lägre ortsgrupp och där mantalsskrives,

skall var skyldig att utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven.

Efter propositionen har vidare upptagits förslag örn gradering efter ortsgrupp

av s. k. privilegierad inkomst. Enligt den nya lagen skall pension eller

understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken

icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,

på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, icke räknas

såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skall nämnda belopp gälla för ortsgrupp 1,

linder det att motsvarande belopp i de båda högre ortsgrupperna skall

vara resp. 350 och 400 kronor.

I fråga om kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner

innebär de sakkunnigas förslag en betydelsefull nyhet. I direktiven

för de sakkunnigas arbete framhöll jag, bland annat, att införande

av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt för vederbörande kommuner

vore ägnat att medföra en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna,

varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna själva bära en

större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln

innebure. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga verkställt

särskild statistisk undersökning rörande den ekonomiska betydelsen

för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. Med stöd av denna

undersökning föreslå de sakkunniga i här förevarande avseende följande.

Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 bibehållas vid skyldigheten att bidraga

till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp 2 föreslås

bidragskvoten en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med undantag

för städerna Stockholm och Göteborg, en fjärdedel. De nämnda städerna

slutligen åläggas att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

kommun är uppdelad på ortsgrupper, skall kommunens bidrag till tilläggspensioner,

som må utgå enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara resp.

en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens bidragsskyldighet

hava de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå någon ändring

av de i lagen om folkpensionering fastställda reglerna. Landstingen

skola sålunda enligt förslaget bidraga med en sextondel av kostnaden för

tilläggspensioner åt personer, som före nya lagens ikraftträdande tillerkänts

pensionstillägg eller understöd. Städer som icke deltaga i landsting skola

för dylika pensionstagare bidraga med en sextondel utöver vad förut angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom,

att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill varandra,

föreslå de sakkunniga slutligen en anordning, varigenom det öppnas

möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den

kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkalla

erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget har sålunda upptagits ett

stadgande, att Konungen i fråga om kommun, vilken gränsar till annan

kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, äger på därom

av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension som må utgå

till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande

del av kommunen, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna

tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest

kommunerna tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skall gälla för det

fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen

skall utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning

med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Ställningstagandet i remissyttrandena.

Innan jag härefter övergår till en närmare redogörelse för de olika detaljerna

i det föreliggande förslaget och av de sakkunniga lill stöd därför anförda

skäl, torde jag få lämna en allmän översikt över de huvudsakliga

ståndpunkter, som av myndigheter och andra intagits i de över förslaget avgivna

yttrandena. Erinringar, som riktats mot mer eller mindre viktiga detaljer

i förslaget utan att dock föranleda, att detsamma avstyrkts, kommer

jag att upptaga till behandling vid den senare följande detaljgranskningen.

Pensionsstyreisen lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.

Socialstyrelsen behandlar i detalj frågan om grunderna för den föreslagna

dyrortsgrupperingen och ger därvid i allt väsentligt sin anslutning till vad

de sakkunniga härutinnan föreslagit. Därutöver framhåller styrelsen, att

det avlyftande av fattigvårdsbehovet jämväl för dvrorternas och då särskilt

de större städernas understödsbehövande, som skulle åstadkommas genom

förverkligandet av de sakkunnigas förslag och som för motsvarande

befolkningsskikt inom de mera lantligt betonade bygderna redan genomförts

genom den av 1935 års riksdag antagna pensionsreformen, otvivelaktigt i

och för sig måste anses innebära en stor vinning. Att exakt fastställa örn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

15

fattningen av denna avlyftning läte sig visserligen icke göra, men de sakkunniga

hade beräknat, att å de till placering i grupperna 2 och 3 föreslagna orterna

närmare hälften av de efter ikraftträdandet av 1935 års pensionsbestämmelser

hemunderstödda skulle bliva befriade från all fattigvård, under

förutsättning likväl att de nuvarande försörjningskraven icke höjdes, vilken

förutsättning i detta sammanhang borde särskilt understrykas. Socialstyrelsen

funne det behjärtansvärt, att den bär ifrågavarande befolkningen komme

i åtnjutande av denna förmån, men ansåge sig å andra sidan även böra

framhålla de allmänt kända svårigheter, som storstädernas speciella förhållanden

medförde i fråga örn möjligheterna att särhålla olika sociala hjälpformer

och förebygga opåkallade fall av dubbelunderstöd.

Statskontoret erinrar om att, då 1935 års riksdag fann sig icke kunna bifalla

Kungl. Maj:ts förslag örn tilläggspensionernas differentiering efter dyrort,

orsaken därtill närmast var, att förslaget enligt riksdagens mening icke

kunde genomföras inom en kostnadsram, som riksdagen ansåg försvarlig.

Även en dyrortsgruppering enligt det nu framlagda förslaget skulle medföra

högst väsentliga merutgifter för det allmänna, i första hand för statsverket.

Frågan, huruvida vid sådant förhållande förslaget nu borde förverkligas,

utgjorde i främsta rummet ett statsfinansiellt avvägningsspörsmål, därvid

hänsyn vore att taga å ena sidan till statsverkets beräknelig inkomster och

aden andra till förefintliga utgiftsbehov av skilda slag. Ämbetsverket ansåge

sig icke böra för sin del ingå på ett bedömande av detta spörsmål.

Medicinalstyrelsen förklarar sig endast vilja framhålla, att pensionsförsäkringen

finge anses principiellt innebära, att pensionsberättigade åldringar

och invalider skulle erhålla nödtorftig försörjning utan att behöva anlita fattigvården.

I den mån levnadskostnaderna inom vissa orter vore så höga,

att de för riket i allmänhet fastställda folkpensionerna icke försloge till pensionstagarnas

nödtorftiga försörjning, syntes möjlighet till erforderlig utfyllnad

av pensionsbeloppen böra beredas. Huruvida och i vad mån kostnaderna

härför borde bestridas av riket i dess helhet eller av vederbörande

kommuner, vilka i stor utsträckning torde tillhöra rikets i ekonomiskt avseende

mest bärkraftiga, vore en fråga, som närmast hade betydelse i skatteutjämningsavseende

och vari det icke torde ankomma på styrelsen att uttala

sig.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, som i yttrande över pensionsförsäkringskommitténs

förslag ansett det synnerligen befogat, att pensionstillägg

skulle utgå med olika belopp å skilda orter, beroende på olikheten

i levnadskostnader, förmenar att frågan nu i viss mån kommit i ett

förändrat läge, då såväl tilläggspensionen enligt lagen om folkpensionering

som de föreslagna ortstilläggen vore betydligt högre än enligt kommitténs

förslag. Detta innehure, att folkpensionen komme att få alltmera understödskaraktär

och allt mindre bliva en form av självhjälp genom att motsvaras

av tidigare pensionsavgifter. Med de höga pensioner som föreslagits

torde vidare kommunernas ökade utgifter för dyrortstilläggen icke komma

att i avsevärd mån uppvägas av minskade kostnader för fattigvården i sin

helhet. De föreslagna förhöjningarna komme nämligen med säkerhet att

medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens belopp ökades i motsvarande

mån och kommunerna såge sig nödsakade att utbetala fattigvård, i de

fall där sådan alltjämt skulle tillgripas, beräknad efter en betydligt högre

standard än den hittills tillämpade. Då den allmänna pensionsförsäkringen

på sin tid infördes, förmenades, att den skulle komma att minska fattigvårdskostnaderna,

men detta hade icke visat sig vara fallet. Följden hade

i stället blivit, att understödstagarnas levnadsstandard höjts. Att den på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

kommunerna belöpande andelen av pensionstilläggen ökats i de högre ortsgrupperna

borde dock kunna bidraga till att verka återhållande vid utdelning

av de större pensionstilläggen. ■— Någon åtgärd syntes icke hava vidtagits

tor att låta de pensionstagare, vars pension befunnes otillräcklig, övergå

till att bliva föremål för understöd endast från fattigvården, varför understöd

alltjämt torde i ett flertal fall komma att utgå såväl i form av pensionstillägg

som fattigvård. Detta system komme helt visst att bidraga till ökade

krav från understödstagarnas sida och en ytterligare höjning av den allmänna

standarden. Vid fall av blindhetsersättning syntes kommunerna i allmänhet

icke hava minskat hittills utgående understöd med blindhetsersättningens

fulla belopp, en princip som syntes riktig och önskvärd beträffande

de blinda. Skulle emellertid samma principiella förfarande komma att

krävas efter den nya pensionslagens ikraftträdande, vore det att frukta att

bördorna kunde komma att bliva ekonomiskt svaga kommuner övermäktiga.

Överståthållarämbetet i Stockholm och tio länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens

län, hava, bortsett i vissa fall från mer eller mindre betydelsefulla

detaljfrågor, vilka komma att behandlas i ett senare sammanhang, uttryckligen

tillstyrkt de sakkunnigas förslag eller lämnat detsamma utan erinran. I

tillstyrkande riktning har även länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat sig.

Avstyrkande yttranden hava avgivits av elva länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands lån.

Såsom avstyrkande torde även få betraktas de yttranden, som avgivits av

länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län, även om detta icke blivit direkt

utsagt.

Ur de tillstyrkande yttrandena må följande här återgivas.

Överståthållarämbetet anser förslaget ägnat att göra folkpensioneringen

av personer, bosatta i orter med höga levnadskostnader mera effektiv och

sålunda åvägabringa ökad rättvisa, varför ämbetet i princip lämnade detsamma

utan erinran, även om den avsevärda kostnadsökningen gåve anledning

till betänkligheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län funne sig, därest oavsett den ställning,

som 1935 års riksdag intog till frågan, densamma ansåges nu böra upptagas

till avgörande, böra tillstyrka lagstiftning enligt det föreliggande förslagets

principer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller bland annat, att genom 1935

års lagstiftning beretts ökade möjligheter för de enskilda att undvika anlitande

av fattigvården. Att folkpensionerna jämlikt 1935 års lag skulle utgå

enligt samma regler i hela riket måste emellertid anses innebära en väsentligt

beskuren effektivitet för pensionsförsäkringen å orter med höga levnadskostnader

och en icke tillfredsställande anordning av densamma. Länsstyrelsen

kunde icke finna annat än att nästa steg i utvecklingen på pensionsförsäkringens

område borde enligt förhållandenas natur och såsom en i

längden ofrånkomlig rättvis och ändamålsenlig komplettering av 1935 års

lagstiftning bliva just en dyrortsgradering av folkpensionerna. Länsstyrelsen

ansåge sig dock icke kunna ingå på något bedömande av den statsfinansiella

innebörden av förslagets genomförande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

17

Länsstyrelsen i Blekinge län anser vad av de sakkunniga åberopats såsom

skäl för dyrortsindelning i 3 ortsgrupper med högre tilläggspensioner inom

de dyrare orterna riktigt och rättvist. Någon erinran mot förslaget i denna

del hade icke heller framställts av någon av de kommuner i länet, som yttrat

sig över betänkandet. Länsstyrelsen, som icke ansåge sig böra för sin

del uttala sig om huruvida de sakkunnigas förslag, med hänsyn till statens

och kommunernas finanser, kunde nu omedelbart genomföras, ville dock

ur principiell synpunkt tillstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att den kostnadsökning för staten,

som uppkomme genom att det föreliggande förslaget bleve upphöjt till

lag, vöre betydande. Huruvida denna ökade utgift för folkpensioneringen

under kommande år kunde finansieras utan åsidosättande av andra berättigade

statsutgifter, kunde länsstyrelsen icke bedöma. I princip gåve länsstyrelsen

sin anslutning till förslaget. För fullföljandet av syftet med folkpensioneringen

att bereda medborgarna försörjning vid invaliditet eller ålderdom,

måste pensionen så utmätas å dyrare levnadsorter, att den vore för sitt

ändamål tillräcklig utan att behöva utfyllas med fattigunderstöd. Förslaget

innebure i detta avseende ett nödvändigt tillägg till pension å dyrort, och

som följd därav en minskning i fattigvårdstungan för kommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bland annat, att det måhända kunde

förefalla egendomligt, att redan innan ett antaget lagförslag börjat tillämpas,

vidtaga så ingripande ändringar. Därest man emellertid, såsom länsstyrelsen,

i princip anslöte sig till en differentiering i folkpensioneringen, syntes

starka lämplighetsskäl tala för att detta skedde samtidigt med de redan beslutade

omläggningarna av pensionsväsendet. Ett senare genomförande av

en sådan anordning skulle ju, bland annat, föra med sig, att pensionsbeloppen

finge ånyo omräknas. De från flera håll uttalade farhågorna, att en inflyttning

av pensionstagare till dyrare ortsgrupper skulle komma att äga

rum, syntes icke böra tillmätas någon större betydelse. Det gällde ju härvidlag

i allmänhet äldre folk, vilka icke torde vara vidare hågade att byta

vistelseort. Därtill bomme, att jämlikt bestämmelsen i § 6 för dylika fall

krävdes, att den pensionsberättigade skulle hava tillhört den dyrare ortsgruppen

två år, innan högre pension utginge.

De länsstyrelser, som ställt sig avvisande gentemot de sakkunnigas förslag

eller till ett genomförande nu av detsamma hava till stöd därför anfört

i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att länsstyrelsen icke hade något

i princip att erinra emot införande av dyrortsgraderade folkpensioner. I

vad mån kostnaderna härför borde bäras av statsverket måste emellertid anses

utgöra elt skatteutjämningsproblem, vilket knappast med fördel kunde

bedömas utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor i

övrigt, vilka ännu avbidade sin lösning. Med hänsyn till inom finansdepartementet

pågående undersökningar på kommunalbeskattningens område

och med avseende därjämte å de betydande kostnadsökningar, som förslagets

genomförande skulle medföra, lunne länsstyrelsen starka skäl tala földt

uppskov med framläggandet av förslag om dyrortsgraderade folkpensioner

i syfte att möjliggöra den mera allsidiga prövning av spörsmålet, som

torde kunna äga rum sedan berörda utredningsarbeten slutförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, alt en dyrortsgradering av folkpensionerna

givetvis skulle medföra avsevärda fördelar för de pensionärer,

som bodde på dyrare orter. Beträffande grunderna för själva dyrortsgrupperingen

av kommunerna, i vilken fråga 1935 års riksdag ansett mera in
Rihang

lill riksdagens protokoll Heta. I sinni. ,Vr 7.S''.\

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

gående utredningar och överväganden erforderliga, hade de sakkunniga förebragt

viss utredning. Däremot hade de icke åberopat någon omständighet,

till följd varav de av riksdagen anförda ekonomiska skälen mot det

tidigare förslaget skulle hava undergått förändring. — I övrigt framföres viss

kritik mot de sakkunnigas utredning och förslag i vad de avse grunderna

för ortsgrupperingen och kostnadsfördelningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att kravet på en differentiering av

tilläggspensionerna vore föranlett av levnadskostnadernas olika höjd på olika

orter. Denna åter berodde väsentligen på storleken av bostadskostnaderna.

Dessa kostnaders sänkande borde därför vara ett av de viktigaste föremålen

för statsmakternas uppmärksamhet. — Mot principen, att högre levnadskostnader

i en ort borde kompenseras genom förhöjd pension, torde någon

befogad invändning icke kunna göras, därest ökningen av levnadskostnaderna

förorsakades av ortens prisläge på produkter och nyttigheter. Däremot

torde sådan ökning av levnadskostnaderna, som betingades av högre

levnadsstandard, icke kunna godtagas som skäl för en förhöjning av

pensionen. De sakkunnigas utredning syntes icke vara tillfyllest för

att undanröja en ej sällan förekommande uppfattning, att den föreslagna

ortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla en högre levnadsstandard

åt pensionstagarna inom vissa orter (särskilt en del städer)

än den standard, varunder exempelvis det stora flertalet av landsbygdens

pensionstagare finge leva. Tills vidare borde det därför överlämnas åt vederbörande

kommuner att själva avgöra, om tillägg till pensionerna skulle beviljas

åt deras pensionstagare. — Ett annat skäl, som talade mot ett genomförande

för närvarande av de sakkunnigas förslag, vore de osäkra kostnadsberäkningarna.

Först när den redan beslutade nya lagen om folkpensionering

fått verka några år, kunde man överblicka dess ekonomiska konsekvenser.

Såvitt man nu kunde bedöma, skulle ett genomförande av förslaget innebära,

att hela landet finge bidraga till att underhålla personer inom sådana

kommuner, som hade det ekonomiskt bättre ställt än kommuner i allmänhet

inom landet, och därvid vore särskilt att märka att den redan beslutade

lagen om folkpensionering komme att minska just dessa kommuners

fattigvårdsutgifter per nu understödsbehövande pensionstagare med större

belopp jin de övriga kommunernas motsvarande utgifter. — Länsstyrelsen

tänkte sig frågans lösning genom införande av kommunala pensionstillägg

intill 100 eller 200 kronor å respektive orter. Dessa understöd skulle ersätta

de understöd, som eljest skulle utgå av fattigvården men icke lia fattigvårds

karaktär.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, att, »då riksdagen förra året avslagit

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag och någon ändring i folkopinionen icke

kunnat förmärkas, vilket bland annat framgår därav, att de flesta kommuner,

som yttrat sig, ställt sig avvisande mot förslaget, länsstyrelsen saknar

anledning förorda, att den förra året antagna lagen örn folkpensionering

redan nu ändras».

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det givetvis vore synnerligen

önskvärt, att folkpensionerna kunde tillmätas i sådan utsträckning, att de

kunde bereda ett av fattigvård oberoende existensminimum. Huruvida de

belopp, som enligt den nyligen antagna lagen skulle utgå för hela riket, vore

tillfyllest att härutinnan förslå ens i orter med låga levnadskostnader vore

rätt svårt att bedöma. En gradering baserad på dyrortsgruppering komme

givetvis att lända till viss utjämning. Ur denna synpunkt borde en gradering

ej principiellt helt avvisas, även örn det måste uppmärksammas, att varje

differentiering på grundval av de olika bostadsorternas förhållanden innebure

ett avsteg från de regler, som i allmänhet tillämpades vid pensionering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

19

Så som förslaget nu förelåge skulle emellertid ett genomförande lända till

väl stora ojämnheter de olika orterna emellan. Emot bestämmelser i ändamål

att härutinnan åstadkomma en mera smidig anpassning enligt den rena

behovsprincipen, i den mån sådant kunde ernås genom införande av flera

ortsgrupper, anfördes i betänkandet åtskilliga skäl, huvudsakligen baserade

på betänkligheter emot att försvåra administrationen av folkpensioneringen.

Länsstyrelsen kunde emellertid icke underlåta att påpeka, att å andra sidan

redan införande i och för sig, utöver nu förekommande ortsgrupperingar, av

ännu en tredje dylik, baserad på i viss mån nya principer, innebure ett väsentligt

förtyngande av den administrativa apparaten. —- Vid bedömande

av ortsgruppering överhuvud taget torde ej helt kunna lämnas ur räkningen,

att en alltför skarpt tilltagen differentiering kunde komma att öka tendensen

till omflyttningar från orter med lägre tilläggspensioner till dylika med

högre. — Redan den nyligen beslutade pensioneringen ställde högst betydande

och efter hand i väsentlig mån ökade anspråk på direkta bidrag från stat

och kommun. Huru ur statsfinansiell synpunkt en så väsentlig ökning, som

nu ytterligare ifrågasattes, av kostnaderna för pensioneringens finansiering

komme att ställa sig under mer eller mindre oberäkneliga framtida förhållanden

undandroge sig länsstyrelsens bedömande. Det torde emellertid få

framhållas, att fördelarna av det föreliggande förslagets genomförande skulle

i huvudsak komma endast ganska begränsade befolkningsgrupper till godo,

under det att den därav uppkommande skattebördan berörde rikets samtliga

skattskyldiga. — Länsstyrelsen kunde icke annat än ställa sig tveksam

till ett omedelbart genomförande av den föreslagna dyrortsgrupperingen och

ville ifrågasätta, huruvida man icke borde ställa sig avvaktande, till dess

man vunnit erfarenhet av de nyligen genomförda reformerna i folkpensioneringen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån hade i sitt över pensionsförsäkringskommitténs

betänkande avgivna utlåtande i huvudsak anslutit sig till kommittéminoritetens

förslag till ålderdoms- och invaliditetspensioneringens anordnande.

Länsstyrelsen hade sålunda icke kunnat förorda det då reservationsvis framlagda

förslaget till stark differentiering av tilläggspensionerna med hänsyn

till levnadskostnaderna å olika orter — samma förslag som upptagits av

de nu tillkallade sakkunniga. Länsstyrelsen, som icke hade någon anledning

att frångå sin år 1934 intagna ståndpunkt, hemställde därför, att det föreliggande

förslaget icke måtte läggas till grund för lagstiftning. — Länsstyrelsen

ville emellertid tillägga att, då kravet på differentieringen av tilläggspensionerna

vore föranlett av levnadskostnadernas olika höjd på olika orter

och denna åter väsentligen berodde på bostadskostnadernas höjd, dessa

kostnaders sänkande borde vara ett av de viktigaste föremålen för statsmakternas

uppmärksamhet. Länsstyrelsen hade tidigare i annat sammanhang

läst uppmärksamheten på betydelsen av statsmakternas ingripande för begränsande

av kostnaderna för bostadsproduktionen och därmed hyrorna i

våra samhällen. Det förslag, som nu förelåge, påminde ånyo örn detta spörsmåls

aktualitet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför: Mot principen, att högre levnadskostnader

å en ort böra kompenseras genom förhöjd pension, torde någon

befogad invändning icke kunna göras, därest ökningen av levnadskostnaderna

förorsakades av ortens prisläge å produkter oell nyttigheter. Däremot

torde en sådan ökning av levnadskostnaderna, som betingades av högre levnadsstandard,

icke kunna godtagas som skäl för en förhöjning av pensionen.

Utredningen syntes icke vara tillfyllest flir att undanröja en ej sällan

förekommande uppfattning, att den föreslagna dyrortsgrupperingen innebure

en metod att uppehålla en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vissa orter (särskilt en del städer) än den standard, varunder exempelvis det

stora flertalet av landsbygdens pensionstagare finge leva. Då man syntes

hava anledning hysa tveksamhet rörande den föreslagna dyrortsgrupperingens

rättvisa, funne sig länsstyrelsen nödsakad avstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar: Ur principiell synpunkt måste

det givetvis anses riktigt, att pensionerna utmättes så, att de med hänsyn

till levnadskostnaderna på skilda orter i möjligaste mån fyllde sitt ändamål

att bereda nödtorftig bärgning utan tillägg av fattigvårdsunderstöd. Skälet

till att 1935 års riksdag avvisat då föreliggande förslag om dyrortsgraderade

folkpensioner hade emellertid varit de betydande kostnader för det allmänna,

som därigenom skulle uppkomma. Trots de rikligt flödande statsinkomster,

som för närvarande stöde till buds, ägde detta skäl alltjämt sin

fulla giltighet. Visserligen vore det en angelägenhet av största vikt att söka

bereda vårt lands åldringar gynnsammast möjliga levnadsbetingelser, men

det gällde å andra sidan att väga betydelsen av denna angelägenhet mot

vikten av andra samhälleliga krav, som med allt större styrka trängde sig

fram och betingade väsentliga utgifter av statsmakterna. Länsstyrelsen avsåge

därmed icke blott ännu olösta betydelsefulla sociala och socialhygieniska

spörsmål, utan även och icke minst den i vår tid i så framträdande grad aktuella

försvarsfrågan. Vid ett sådant avvägande syntes det icke vara tillrådligt

att nu gå in för en utgift från det allmännas sida av den storleksordning,

varom här vore fråga, helst som ifrågavarande kostnader vore underkastade

en år från år fortgående automatisk stegring. — Länsstyrelsen kände

sig icke heller för sin del övertygad om att den uppdelning i ortsgrupper,

som innehölles i förslaget, vore på ett lyckligt sätt utformad. -— Slutligen

kunde det icke anses välbetänkt att redan nu, innan den år 1935 utfärdade

lagen örn folkpensionering trädde i kraft med 1937 års ingång, fatta beslut

om den betydande påbyggnad av densamma, sorn det föreliggande förslaget

innebure. Fastmera måste det vara med klok förtänksamhet förenligt att

först under någon tid avvakta den nya lagens verkningar ekonomiskt och i

andra avseenden för att därav kunna hämta ledning vid ett eventuellt framtida

genomförande av en differentiering av pensionerna med hänsyn till

olika orters dyrhet.

Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att något fog för erinran i princip emot

en gruppering efter dyrorter i folkpensioneringen icke syntes föreligga. Men

ortsgrupperingen syntes erbjuda svårigheter av allvarligaste slag. Själva

gränsdragningen för de orter, som skulle behandlas som dyrorter, vore ytterst

vansklig. Lika vanskligt, örn än måhända till sina verkningar icke lika omfattande,

vore förslaget att till högre ortsgrupp hänföra stora landsbygdsområden,

inom vilka tätare bebyggda orter vore belägna. Länsstyrelsen

kunde icke underlåta att framhålla faran för att de orättvisor, som man

genom dyrortsgrupperingen velat undanröja, genom en gruppering enligt det

föreliggande förslaget utbyttes mot andra, som vore av annan art visserligen

och ginge i en annan riktning, men dock till sin natur vöre sådana,

att det kunde ifrågasättas, örn de icke neutraliserade de fördelar, man genom

dyrortsgrupperingen velat vinna. Den av de sakkunniga verkställda utredningen

utvisade, att stora hinder mötte för åstadkommande av en så rättvis

gruppering av orterna, att en gradering av folkpensionerna efter dyrort

därå kunde byggas. Länsstyrelsen såge sig därför nödsakad att avstyrka bifall

till det föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att den i frågans nuvarande

läge icke hade anledning ingå på tidigare uttalade principiella och ekonomiska

betänkligheter, ehuru dylika i viss mån skärptes genom den nu före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kansli. Maj:ts proposition nr 1H2.

21

slagna dyrortsgrupperingen. Detta gällde såväl risken för minskat enskilt

sparsamhctsintresse som statsbudgetens hastigt stigande belastning. Jämte

andra skäl för avvaktande av vidgad erfarenhet syntes även kunna åberopas,

att i vad anginge fördelningen av kostnaderna på staten och kommunerna

det viktiga förslaget om ändrad ordning för fattigvårdskostnadernas fördelning

på stat och kommun först borde hava prövats och avgjorts.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför: Det av riksdagen åberopade

skälet mot tilläggspensionernas gradering, nämligen svårigheten att åstadkomma

en fullt rättvis gradering och indelning av orterna, finge icke förbises.

Utan tvivel vore skillnaden i dyrhet i viss utsträckning beroende på

skillnad i levnadsstandard. Enligt de sakkunnigas beräkningar av utgifterna

i ett s. k. pensionärshushåll vore det i fråga örn budgetposten »bostad»,

som skillnaden mellan ortsgrupperna vore störst. Att denna utgiftspost å

de billigare orterna vore relativt låg sammanhängde emellertid säkerligen

med den genomsnittligt betydligt lägre bostadsstandarden på dessa orter.

Med hänsyn härtill komme säkerligen differentieringen av tilläggspensionerna

att hos stora befolkningsgrupper uppfattas såsom icke fullt rättvis,

helst som pensionsavgifterna vöre lika för alla. Det kunde också befaras,

att en sådan differentiering kunde komma att medföra en knappast önskvärd

flyttning från orter i billigare ortsgrupp till orter i dyrare sådan. Differentiering

av pensioner efter dyrort hade veterligen ej heller genomförts i

fråga om andra pensionskassor eller pensioneringssystem. Med hänsyn till

det anförda funne sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget och ville

därvid särskilt framhålla såsom önskvärt, att den nya folkpensionslagstiftningen

först någon tid måtte få prövas i sin nuvarande utformning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sig med hänsyn till den betydande

ökning av kostnaderna för tilläggspensionerna, som införande av dyrortstillägg

skulle innebära, samt de hinder i administrativt avseende, som möta

för anordnande av en dyrortsgruppering på ett tillfredsställande sätt, icke

kunna tillstyrka det föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det ur principiell synpunkt

måste anses riktigast, att tilläggspensionerna avpassades efter levnadskostnadernas

höjd inom skilda delar av landet. De skäl, som föranledde 1935

år riksdag att ej godtaga det då föreliggande förslaget, syntes emellertid

fortfarande äga giltighet. Vad den statsfinansiella sidan av saken beträffade,

ansåge sig länsstyrelsen ej böra härom göra något uttalande, men då

enligt nu föreliggande förslag den andel av tilläggspensionerna, som skulle

gäldas av vederbörande kommun, bleve väsentligt högre för kommuner, tillhörande

ortsgrupperna 2 och 3, än för kommuner inom ortsgrupp 1, komme

ett godtagande av förslaget att medföra cj oväsentligt ökade utgifter för förstnämnda

kommuner, och invändningen att dessa kommuner finge full kompensation

härför genom minskade utgifter för fattigvården, torde endast

delvis vara riktig. Länsstyrelsen hade icke haft tillfälle att taga del av de

yttranden från till placering i dyrortsgrupp föreslagna kommuner inom länet,

som kunde vara avgivna. Ilade dessa kommuner ansett med sin fördel

förenligt att åtaga sig den ökade hörda, som enligt förslaget komme att

åvila (lein, ansåge sig emellertid länsstyrelsen för sin del ej lia något att i

denna punkt erinra.

Yttranden i anledning av de sakkunnigas betänkande hava vidare, såsom

förut nämnts, avgivits av sja landstings förvaltniagsatskott. Från Värmlands,

Jämtlands och Norrbottens län har förslaget därvid lämnats i huvudsak

utan erinran och från Malmöhus och Kopparbergs län Ilar förklarats,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

att intet vöre att erinra mot förslaget i vad det berör landstingen. Förvaltningsutskotten

hos Gotlands och Västerbottens låns landsting däremot avstyrka

förslaget under hänvisning till 1935 års riksdags beslut i frågan.

Av de 143 kommuner, som av de sakkunniga föreslagits till placering i

högre ortsgrupp än den lägsta och vilka genom omedelbar remiss beretts

tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de sakkunnigas betänkande, hava

114 yttrat sig i frågan. I ej mindre än 103 fall gå dessa yttranden i tillstyrkande

riktning, även om understundom mer eller mindre betydelsefulla detaljändringar

i förslaget påyrkas. Endast 5 kommuner, nämligen Vaxholms

stad, Björkhamre köping samt städerna Härnösand, Umeå och Boden, avstyrka

uttryckligen helt de sakkunnigas förslag. Såsom skäl härför åberopas

i huvudsak, att det vore principiellt oriktigt med dyrortsgraderade folkpensioner

(Vaxholm), att ändring ej borde ifrågasättas, innan den nya lagen

om folkpensionering fått träda i funktion och hunnit verka någon tid (Vaxholm,

Härnösand och Boden), att tillräcklig hänsyn icke tagits till de ekonomiska

konsekvenserna för kommunerna och till gränssvårigheterna i samband

med ortsgrupperingen (Björkhamre köping) samt att förslaget ej kunde

rymmas inom en rimlig kostnadsram (Härnösand). Såsom avstyrkande

torde jämväl få räknas de yttranden, som avgivits av städerna Växjö och

Strömstad, vilka städer förklara sig tillstyrka förslaget endast under den uttryckliga

förutsättningen, att kommunbidraget icke blir högre för dyrortskommunerna

än för övriga kommuner, samt av Sala stad, som efter vissa

erinringar angående risken för inflyttning till dyrorterna och beträffande den

kommunala bidragsskyldigheten förklarar sig icke kunna tillstyrka förslaget

i oförändrat skick. Stadsfullmäktige i Stockholm understryka bestämt

angelägenheten av en dyrortsgradering av tilläggspensionerna men godkänna

ej förslaget att å dyrortskommunerna överflytta en större andel av kostnaderna

än den allmänna fördelningsregeln innebär. Ett från Lysekil avgivet

yttrande går i huvudsak i avstyrkande riktning med kritik i olika avseenden

av de sakkunnigas förslag. Västerås stad slutligen har funnit sig ej böra

avge något omdöme örn tillrådligheten av införande av dyrortsgraderade folkpensioner

och inskränker sig till att framföra vissa detaljanmärkningar mot

förslaget.

Kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra

den lägsta ortsgruppen, hava genom vederbörande länsstyrelser beretts tillfälle

att yttra sig i den föreliggande frågan. I denna ordning hava inalles

99 dylika kommuner uttalat sig. I 26 fall få dessa yttranden anses gå i tillstyrkande

och i 66 fall i avstyrkande riktning. 7 kommuner ha endast

påyrkat placering i den mellersta ortsgruppen, varför även dessa yttranden

torde få betraktas såsom tillstyrkande. Att här närmare ingå på de skäl,

som i de avstyrkande av dessa yttranden anförts emot de sakkunnigas förslag,

torde icke vara av behovet påkallat, enär dessa skäl — bortsett från

sådana fall, då förslaget avstyrkts därför att det saknade intresse eller icke

skulle vara till fördel just för vederbörande kommun — i allt väsentligt kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

mit till uttryck redan i de yttranden, för vilka redogörelse förut lämnats

här ovan.

Svenska stadsförbundets styrelse anför, efter en kritisk granskning av de

sakkunnigas förslag i vissa delar, följande.

Trots de betänkligheter förslaget, framför allt med hänsyn till kostnadernas

finansierande, måste framkalla ur kommunal synpunkt, vill styrelsen

dock tillstyrka dess genomförande. Med hänsyn främst till behovet av

en utjämning av kostnaderna olika orter emellan synes det önskvärt, att staten,

som tidigare föreslogs, ikläder sig kostnaderna för en dyrortsdifferentiering.

Visar sig denna väg icke framkomlig, torde städerna emellertid, med

hänsyn till reformens betydelse för dem, icke böra motsätta sig ett deltagande

i kostnaderna för dess finansierande.

Denna principiella anslutning till förslaget må dock lämnas under ett mycket

starkt betonande av, att i framtiden tilläventyrs nödiga befunna korrigeringar

av kommunandelarna i kostnaderna vidtagas. Pensionsbeloppens

betydelse för de gamlas försörjning blev på grund främst av den ekonomiska

utvecklingen en annan än den 1913 beräknade. Genom 1935 års reform

av pensionsförsäkringen har man sökt råda bot för detta förhållande.

Visar det sig, att den beräknade lättnaden i städernas fattigvårdskostnader

genom dyrortsgraderingen blir mindre än den nu förutsedda, mäste också

bestämmelserna om kommunernas andel i finansieringen ovillkorligen och

ofördröjligen justeras.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalar bland annat följande.

Styrelsen vore alltjämt av den åsikten, att med hänsyn till de stora olikheterna

i levnadskostnaderna en gradering av tilläggspensionerna kunde vara

erforderlig och lämplig, under förutsättning att en rättvis fördelning av

kommunerna i ortsgrupper kunde äga rum. Kfter en kritisk granskning av

de sakkunnigas förslag i fråga om ortsgrupperingen uttalar vidare styrelsen,

att den icke vore blind för de stora fördelar framför allt ur social synpunkt,

som lämpligt avvägda dyrortstillägg å tilläggspensionerna skulle medföra. Med

hänsyn såväl till vad som anförts angående svårigheten att ernå en rättvis

dyrortsgruppering av kommunerna som till innebörden av 1935 års riksdags

beslut i pensioneringsfrågan, vore emellertid styrelsens majoritet ytterst

tveksam om lämpligheten av föreliggande förslag.

Svenska landstingsförbundets styrelse, som icke tager ställning till frågan,

huruvida ur allmän synpunkt ett införande av dyrortsgraderade folkpensioner

är lämpligt eller ej, anför bland annat följande.

Då det nu föreliggande förslaget, i vad avser landstingens kostnader,

bygger på 1935 års riksdagsbeslut och det säkerligen skulle bereda en del

svårigheter att fastställa annan kostnadsfördelningsgrund för tilläggspensionernas

dyrortstillägg än för själva tilläggspensionerna samt reformen

som nämnts är ägnad att minska landstingens fattigvardsutgifter, anser sig

styrelsen, ehuru den alltjämt är av den uppfattningen, att landstingen böra

helt befrias från kostnader för folkpensioneringen, icke böra direkt avstyrka,

att, för den händelse det föreliggande förslaget örn dyrortsgraderade folkpensioner

realiseras, landstingen få svara för en sextondel av kostnaderna

även för dyrortstillägget å tilläggspensionerna för de personer, som före den

1 januari 1937 beviljats pensionstillägg eller understöd.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet slutligen tillstyrker, att lagen

om folkpensionering kompletteras med bestämmelser om dyrortsgradering

av tilläggspensionerna i ungefärlig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter. Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i

den föreliggande frågan intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig

över de sakkunnigas förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de

skäl, som anförts till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid

icke uppehålla mig vid frågan om det principiellt berättigade i kravet på

att folkpensionerna graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd

på skilda orter. Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men

bryta sig däremot, då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en till1

redsställande och rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde

emellertid till bemötande böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts,

huruvida behov verkligen föreligger av en differentiering av folkpensionerna.

Av länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att

de sakkunnigas utredning icke vore tillfyllest för att undanröja en ej sällan

förekommande uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en

metod att uppehålla en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa

kommuner (särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet

av landsbygdens pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava

även gjorts av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner,

vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan

vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig.

All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är

möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan

erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till livets

enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de

högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre behovstillfredsställelse

för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt lagen

om folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest

med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstandard

är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den

högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre

tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke lia något

samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer

varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra

existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga

sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostadsbeståndet,

vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt. Enligt

min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

25

på föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstandard

för pensionstagarna på dyrorterna än på andra orter. Snarare torde

utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.

I en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring

den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de

sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag intogs

till det då av Kungl. Maj:t framlagda förslaget i samma ämne. Såsom

skäl av samma art torde få betecknas uttalanden, att frågan örn införande av

dyrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,

förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att förslagets

genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som

kunna anses försvarliga.

Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den

utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag örn att ett

av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget örn differentiering efter

levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med

svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar

och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt uttryckligen

såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att

i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver

söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas

annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytterligare

beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske

framhölls även bestämt från regeringshåll vid överläggningarna i riksdagens

kamrar.

Om man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differentieras

efter levnadskostnaderna, föreligger ej heller enligt min mening stort

fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt

för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning

torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här närmast

är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter,

som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folkpensioner.

Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan

nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya

lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som

på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna

borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper

skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föranleda

ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande

frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensionstagare

i riket, d. v. s. åtskilligt över 190,000 av de i ekonomiskt avseende

sämst ställda i samhället.

Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt

avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensioneringen

med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riksdagen

ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts emot

det nu föreliggande förslaget.

Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika

avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år.

Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folkpensionerna

beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kostnad

av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp

skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördelningen

av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor

hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det

allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljoner

kronor om året, av vilket belopp endast cirka hälften skulle belasta

statsverket. Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare

falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog

i nu förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar

sitt särskilda övervägande är emellertid givet.

Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas

förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och

därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är

icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkostnaden

för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen

bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av 1935

års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag tillåter

mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i Danmark

redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta förslag

ifrågasätter för Sveriges del.

Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har

statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att

de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens

belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle

bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hittills

tillämpade. Till stöd härför åberopas, "att den nuvarande pensionsförsäkringen

skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas levnadsstandard,

. som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.

Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestaltning

i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande

riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i

minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp,

högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år

1922 kunde nytillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pensionstillägg

med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210

kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre

på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

27

torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning,

som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspektionsverksamhet,

som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt

känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att framtvinga

bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.

Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget

skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje

förslag om förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller

den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt

angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för

dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare

hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den

nya lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen.

Det föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i

av fattigvårdsinspektören angiven riktning beträffande de förra pensionerna

än i fråga örn de senare.

Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de sakkunnigas

förslag, vilka mera allmänt beröra frågan om kostnadernas fördelning

mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett,

att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket måste anses

utgöra ett skatteutjämningsproblem, vilket icke med fördel kan bedömas

utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor i övrigt, som

ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller före, att

föreliggande förslag örn ändrad ordning för fattigvårdskostnadernas fördelning

på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämningsberedningen

framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts före det nu

föreliggande spörsmålet.

Dylika skäl för uppskov med en i övrigt för åstadkommande av rättvisa

ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt tillbaka

aktuella och ytterst svårlösta frågan om åstadkommande av en utjämning

av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörsmål,

som måste lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna fråga

berörande faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess

lösning skjuta åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För övrigt

är att märka, att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märkbar

mån medföra någon förändring i fråga om kommunernas behov av

skatteinkomster. Det absolut övervägande antalet kommuner beröres överhuvud

taget ej av detsamma och för de 143 kommuner, som enligt förslaget

skulle komma att tillhöra de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, såvitt

av den föreliggande utredningen kan bedömas, närmast komma att verka

i skatteutjämnande riktning.

Med anledning av att enligt förslaget staten skulle bidraga till kostnaderna

för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett

par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle komma

att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pensionstagarna

i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt

bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.

Beträffande denna fråga anförde pensionsförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande,

att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pensionstillägg

å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa

orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen

bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs

förslag vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt,

att från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet

än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att

mindre än en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

härflyter från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra

den lägsta ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 % av hela det belopp

som efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att

utgå i tilläggspensioner skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp.

Även om en dylik sammanställning icke kan berättiga till några

mera djupgående slutsatser i nu förevarande avseende, torde den dock giva

vid handen, att de ovan berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag

icke kunna tillerkännas bärkraft.

Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur,

som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro

av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda förslaget

bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det följande

verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena

synes mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma.

Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen om införande

av dyrortsgraderade folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med

de sakkunnigas föreliggande förslag.

Grunder för ortsgruppen''ligen.

De sakkunniga. I fråga om grunderna för en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område konstatera de sakkunniga, såsom förut nämnts,

att folkpensioneringens särskilda behov av dylik gruppering äro av så egenartad

natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan särskilda olägenheter

kan läggas till grund för en sådan. Å andra sidan har det synts dem

önskvärt, att de olika grupperingarna så långt ske kan utföras efter enahanda

system och att vad som är gemensamt i de olika grupperingarna

så vitt möjligt utnyttjas på enhetligt sätt. Såsom ett dylikt gemensamt material

nämnes i första rummet den för dyrortsgrupperingarna införskaffade

prisstatistiken. Det har ansetts vara av stor betydelse, att pensionsgrupperingen

utföres på sådant sätt, att den erforderliga prisstatistiken kan bliva

gemensam för denna och de övriga officiella dyrortsgrupperingarna. Då här

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

29

vore fråga om en ortsgruppering, i vilken i första rummet hänsyn måste

tagas till enklaste levnadsstandard, kunde det icke gärna tänkas, att behov

skulle föreligga att inhämta prisnoteringar å varor eller andra förnödenheter,

vilka ansetts obehövliga för de övriga grupperingarnas tillförlitlighet. En

minskning åter av antalet noterade budgetposter skulle närmast komma

i fråga beträffande livsmedelsbudgeten, men egentliga motiv härför syntes

icke föreligga.

De sakkunniga redogöra härefter för den husliållsbudget, avseende ett

normalhushåll om cirka 3,3 konsumtionsenheter (man, hustru och 2 å 3

minderåriga barn), som ligger till grund för löne- och skattegrupperingarna.

För den lägsta välståndsgrupp —- vilken alltså står pensionär sstandarden

närmast — som urskilts vid hushållskostnadsundersökningarna, representera

i denna budget kostnaderna för livsmedel, bostad, bränsle och lyse 63.5 %

samt skatter och samtliga övriga utgifter 36.5 %> av budgetens totalsumma.

Ett försök har sedan gjorts att utröna, i vad mån pensionstagare med

sina påräkneliga inkomster kunna tillfredsställa sina levnadsbehov med utgångspunkt

från normalhushållets standard och å vilka poster inskränkningar

kunna förutsättas. De sakkunniga lia därvid räknat med ett »pensionärshushåll»

på två pensionstagare, motsvarande ett konsumtionsbehovav

1.6 konsumtionsenheter eller ungefär hälften av normalhushållets. Det

har nämligen synts de sakkunniga möjligt att utgå ifrån, att en avsevärd

del och måhända flertalet av pensionstagarna utgöras av sådana, som äro

anslutna till familjehushåll, d. v. s. antingen tvenne makar, bägge pensionärer,

eller en pensionerad, boende i eget hushåll tillsammans med en anhörig

med någon egen inkomst, eller två pensionärer, icke i giftermål förenade

men samboende, eller en pensionär (eller flera) ansluten till annans (vanligen

befryndads) hushåll. I alla dessa fall har det ansetts vara en skälig utgångspunkt

för beräkningarna att antaga, att levnadsstandarden kunde betecknas

av en inkomst lika med pensionerna för två pensionstagare, å vilka tvenne

personer hade att livnära sig. Pensionstagarnas påräkneliga inkomster lia

antagits vara i billigaste ortsgrupp cirka 350 kronor eller ungefär det belopp,

vartill pensionen enligt den nya lagen örn folkpensionering i allmänhet torde

komma att uppgå, vidare cirka 450 kronor i en mellangrupp och slutligen 550

kronor i en tredje och högsta ortsgrupp.

Beträffande den viktigaste posten bland primära förnödenheter, livsmedel,

har någon standardsänkning icke ansetts möjlig. Då pensionärshushållets

förbrukningsbehov beräknats till hälften av normalhushållets, lia därför dess

livsmedelskostnader upptagits till halva det för sistnämnda hushåll beräknade

beloppet.

Kostnaden för bostad har för normalhushållet befunnits närmast motsvara

hyran för två ruin och kök (tre eldstäder). Det har icke ansetts möjligt att

beträffande två samboende pensionstagare räkna med en större eller i övrigt

bättre bostad än som enligt socialstyrelsens hyresstatistik för de olika orterna

motsvaras av genomsnittshyran för en eldstad.

För bränsle och lyse har för en dylik bostad beräknats en kostnad av 50

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

kronor eller ungefär hälften av normalfamiljens motsvarande kostnad, vilken

i samtliga ortsgrupper uppgår till i runt tal 100 kronor.

I normalbudgeten upptaga de ovan icke specificerade huvudposterna såsom

förut nämnts något mer än en tredjedel. Utom skatterna ingå bland

dessa utgifter så gott som hela beklädnadskontot och nästan allt vad av socialstyrelsen

vid de fortlöpande indexberäkningarna rörande levnadskostnaderna

hänföres till »övriga utgifter», såsom inventarier och husgeråd, renhållning

(utom rengöringsmedel), hälso- och sjukvård, böcker och tidningar,

skrivmaterial o. d., försäkrings- och föreningsavgifter, barnens undervisning,

resor och förströelser samt gåvor o. s. v. För pensionärshushåll torde enligt

de sakkunniga de allra flesta av dessa poster antingen helt bortfalla eller

avsevärt inskränkas. Pensionärernas behov syntes sålunda genomsnittligt

vara förhållandevis väl tillgodosedda, om man antoge, att 15 ä 20 procent av

deras totalutgifter kunde disponeras för alla dessa ändamål sammanlagt.

I förhållande till den använda normalbudgeten ha de sakkunniga sålunda

erhållit den budget för ett pensionärshushåll, som de ansett sig kunna välja

till utgångspunkt för sitt förslag till pensionsgruppering, genom att för varje

ort dels minska de av socialstyrelsen för skatte- och lönegrupperingarna uträknade

årskostnaderna för livsmedel och övriga varukostnader till hälften

och för bostad till en tredjedel, dels helt utesluta skatteposten. Utgiftsbudgeten

per år och pensionärshushåll, bestående av två vuxna personer, har härigenom

erhållit följande approximativa utseende.

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3

Budgetposter Kr. % Kr. % Kr. %

Livsmedel.................... 400 57.1 440 48.9 470 42.7

Bostad ...................... 100 14.8 235 26.1 380 34.6

Bränsle och lyse............. 50 7.1 50 5.6 50 4.5

övriga utgifter .............. 150 21.5 175 19.4 200 18.2

Tillhopa 700 100.0 900 100.0 1,100 100.0

Med stöd av ovanstående sammanställning anse de sakkunniga, att åtminstone

i det fall, att tvenne pensionärer kunna bilda gemensamt hushåll,

den inkomst de antagits kunna påräkna skall befinnas någorlunda tillräcklig

för en nödtorftig försörjning. Sedan det mest primära existensminimum

blivit fyllt, åter stöde för samtliga övriga utgifter vid pass 20 % av inkomsten.

Det vore emellertid värt att uppmärksammas, att den procentuella andelen

sjönke med orternas dyrhet. Särskilt för Stockholm och andra orter med

ovanligt höga hyror syntes det sannolikt, att pensionärernas uppehälle trots

de förutsatta dyrortstilläggen komme att visa sig relativt bekymmersamt.

Det hade dock icke synts de sakkunniga praktiskt möjligt att under förhandenvarande

förhållanden ifrågasätta högre belopp för dessa tillägg än

som av Kungl. Maj:t föreslogs i propositionen till 1935 års riksdag.

De sakkunniga lia vidare ansett det nödvändigt att även i ett annat betydelsefullt

avseende än beträffande utgiftsposternas inbördes tyngd i budgeten

låta beräkningsgrunderna avvika från de förut vid dyrortsgrupperingarna

följda. Vid såväl skatte- som lönegrupperingen har man ansett sig hava gil
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

31

tiga skäl att bortse från det förbilligande av levnadskostnaderna, som kan vinnas

genom partiinköp, naturahushållning eller dylikt. De sakkunniga anse

det vara mindre riktigt att gå tillväga på detta sätt, när fråga är örn pensionärer

på landsbygden och mindre folkrika orter. Härutinnan anföra de

följande.

På den rena landsbygden torde endast i mera sällsynta undantagsfall mindre

bemedlade åldringar vara hänvisade till att hyra bostad i fria marknaden

utan torde regeln vara, att de antingen bebo egen stuga eller kostnadsfritt eller

mot låg ersättning erhålla bostad upplåten från f. d. arbetsgivare eller annan.

Med avseende på varuförsörjningen torde inköpen i detaljhandeln vanligen

endast representera den mindre delen av förbrukningen. I fråga om varor,

som ingå i bygdens produktion, kunna säkerligen i de flesta fall förnödenheterna

erhållas antingen genom egen framställning eller från närboende till

priser, som väsentligt understiga detaljhandelns; bränsle torde mångenstädes

fås kostnadsfritt o. s. v. Några försök att på grundval av ett mera omfattande

siffermässigt material fastslå det ekonomiska resultatet av denna förbilligande

natura- eller partihushållning torde icke föreligga. I varje fall ställa

sig givetvis möjligheterna för en dylik förbilligande hushållning väsentligt

olika i skilda delar av riket med avseende på de förnödenheter, som kunna

tänkas ingå i densamma. För samtliga sådana kommuner, som av socialstyrelsen

vid senaste dyrortsgruppering hänförts till »jordbrukskommuner»

(inkl. skogskommuner) och »blandade kommuner», har det emellertid ansetts

försiktigt räknat att i fråga om de medräknade varuposterna och bostadsposten

anslå sagda förbilligande inflytande till 10 %. För industrikommuner

och stadssamhällen med under 2,000 invånare har motsvarande relativa belopp

kalkylerats till 5 %. I fråga örn återstående industriorter och städer

har ingen motsvarande reduktion gjorts.

Gången av de sakkunnigas beräkningar rörande olika orters dyrhet har sålunda

varit följande. Socialstyrelsens prisstatistiska material har för varje

ort först reducerats från skatte- och lönegrupperingarnas summor till Vs för

hyresposten och till V2 för alla varuposterna; skatteposten har helt lämnats

ur räkningen. Den genom sammanläggningen av de reducerade posterna

erhållna summan har därefter för de mera lantliga orterna minskats med

resp. 10 och 5 % med hänsyn till naturahushållningen. De därefter återstående

beloppen utvisa den beräknade proportionen mellan pensionärshushållens

omkostnader. För att även erhålla en approximativ uppfattning av de

absoluta utgiftssummorna ha dessa beräknade kostnader ökats med en fjärdedel.

I den totala kostnadssumman ingå sålunda 20 % för alla i budgeten

icke specificerade kostnadsposter.

På samma sätt som sker i fråga om skatte- och lönegrupperingarna har

därefter uträknats »riksmedeldyrheten» för samtliga orter, varvid det dock

icke ansetts lämpligt att låta »särorter» inom kommunerna inga med egna

kostnadssummor. Medeldyrlieten har befunnits uppgå till 808 kronor, vilken

summa betecknats med siffran 1,000. Kostnadssummorna lia fördelat sig

mellan högst 1,311 kronor (Stockholm) och lägst 018 kronor (Dänningelanda

socken i Kronobergs län). Ortsindextalen lia befunnits vara högst 1,510 och

lägst 712. Enligt det följda beräkningssättet med viss reduktion för förbilligande

naturahushållning i de lantliga bygderna har kostnadssumman sa
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

lunda visat sig vara något iner än dubbelt så hög på dyraste ort som på

billigaste.

Beträffande antalet ortsgrupper föreslog 1928 års pensionsförsäkringskommitté,

att detta skulle inskränkas till tre, vilket förslag motiverades bland

annat därmed, att en naturlig fördelning av orterna på tre grupper visat sig

kunna erhållas samt att en uppdelning på ett större antal grupper skulle avsevärt

öka de administrativa svårigheterna vid pensioneringens handhavande.

Med utgångspunkt från den för skattegrupperingen uträknade riksmedeldyrheten,

vilken betecknats med 1,000, föreslog kommittén, att till den lägsta

ortsgruppen skulle föras orter med indextal under denna siffra, till den

mellersta gruppen orter med indextal mellan 1,000 och 1,225 samt till den

högsta ortsgruppen orter med indextal över 1,225. Enligt förhållandena

vid 1926 års utgång skulle härigenom 68.8 % av samtliga pensionstagare

komma att tillhöra den lägsta, 19.7 % den mellersta och 11.5 % den högsta

ortsgruppen.

Såväl av de skäl av administrativ natur, som anförts av pensionsförsäkringskommittén,

som med hänsyn till betänkligheter av statistisk art mot en

mera detaljerad uppdelning av riket på olika grupper ansluta sig de sakkunniga

till kommitténs förslag örn tre grupper. Däremot ha de ansett sig böra

föreslå gruppgränsernas förläggning på ett något annat sätt, nämligen så,

att till billigaste ortsgrupp, grupp 1, föras orter med indextal upp till omkring

1,100-gränsen, till grupp 2 orter med indextal mellan 1,100 och 1,300 samt till

grupp 3 orter med indextal överstigande 1,300.

De nämnda gruppgränserna ha emellertid icke tillämpats schematiskt utan

ha mera fått tjäna till vägledning än som undantagslöst följd norm vid orternas

gruppering. I det av de sakkunniga utarbetade förslaget till pensionsgruppering

ingår även en på allmänna skälighetsgrunder fotad granskning

av orternas placering. Denna granskning har enligt de sakkunniga givit vid

handen, att beträffande åtskilliga orter den i det föregående berörda uppskattningen

av möjligheten till förbilligande naturahushållning icke bör göras fullt

schematiskt efter de framlagda reglerna. Särskilt med avseende på uppdelningen

av stadssamhällen och industrialiserade orter i sådana med över eller

under 2,000 invånare ha jämkningar ofta verkställts redan på det förberedande

stadiet av grupperingens utarbetande. Med avseende på den slutliga placeringen

av orterna i de tre ortsgrupperna har vidare omsorgsfullt undersökts,

huruvida de framräknade ortsindextalen giva orterna en naturlig placering.

Med hänsyn till att det tillförlitligaste prismaterialet hänför sig till de större

stadssamhällena ha de sakkunniga i huvudsak undvikit att beträffande dessa

orters placering företaga några jämkningar av nu nämnd anledning. Med

avseende å de mindre folkrika kommunerna åter har beaktats önskvärdheten

av att såvitt möjligt sådana i högre och i lägre ortsgrupp icke utan synnerligen

starka skäl borde omväxla med varandra. Särskilt ha de sakkunniga

funnit det angeläget att söka undvika, att kommuner i grupp 1 och grupp 3

komma att gränsa omedelbart till varandra. Egentligen endast i några fall

i Norrland, där en övervägande jordbrukskommun gränsar omedelbart till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 182.

33

en av landsdelens större städer, har ett dylikt grannskap befunnits omöjligt

att undvika utan att en uppdelning skulle ha verkställts av en kommun på

olika ortsgrupper, något som i och för sig befunnits olämpligt. Administrativt

icke avgränsade befolkningscentra inom en kommun ha icke upptagits

som särskilda orter i grupperingen. Municipalsamhällen ävensom köpingar,

vilka icke bilda egna kommuner, ha icke heller utom i alldeles särskilda undantagsfall

(Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna) skilts från övriga

delar av den kommun, till vilken de höra. Beträffande municipalsamhällena

och köpingarna ha emellertid särskilda ortsindextal uträknats för dessa och

för kommunens övriga delar. I dylika fall har därefter undersökning företagits,

till vilken ortsgrupp kommunen i sin helhet bör föras. Härvid har i

allmänhet icke medeltalet mellan ortsindextalen uträknats utan har siffran för

den övervägande delen av kommunen i regel fått gälla.

Efter indexmässig prövning och skälighetsbedömning på ovan angivet sätt

hava inalles 161 kommuner av de sakkunniga ansetts kunna komma i fråga

till placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Beträffande dessa kommuner

har därefter verkställts särskild statistisk undersökning för utrönande av verkningarna

i ekonomiska och andra avseenden av den ifrågasatta dyrortsgraderingen

av tilläggspensionerna. Av denna undersökning, för vilken redogörelse

skall lämnas längre fram, har bland annat framgått, att beträffande

en del av de undersökta kommunerna redan den föregående år beslutade

förbättringen av folkpensionerna torde vara tillräcklig för att avlyfta pensionstagarnas

behov av supplerande hjälp från fattigvården i ungefär lika stor

utsträckning som de dyrortsgraderade pensionerna för pensionstagarna i övriga

undersökta kommuner. På grund härav och med hänsyn jämväl till att

undersökningen givit vid handen, att en placering av de förstnämnda kommunerna

i högre ortsgrupp än den lägsta i regel skulle för dem medföra ökade

kostnader för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna, ha de

sakkunniga beträffande 18 av de undersökta kommunerna föreslagit placering

i ortsgrupp 1. Hela antalet kommuner, som enligt de sakkunnigas slutliga

förslag rörande dyrortsgrupperingen skulle komma att tillhöra ortsgrupperna

2 och 3, uppgår alltså till 143. Enligt verkställda beräkningar skulle

av samtliga pensionstagare 73.4 % komma att tillhöra ortsgrupp 1, 16.6 °/o

ortsgrupp 2 och 10.0 % ortsgrupp 3. En detaljerad redogörelse för den föreslagna

grupperingen lämnas i bilaga 2. De sakkunniga anse, att densamma

hör kunna med av statsmakterna eventuellt nödiga befunna ändringar för

denna gång komma att gälla såsom pensionsgruppering.

Beträffande giltighetstiden för dgrortsgrupperingen på folkpensioneringens

område föreslå de sakkunniga slutligen, att densamma fastställes till

tio år. Till stöd härför anföres, att erfarenheten beträffande samtliga dyrortsgrupperingar

givit vid handen, att övergången till en reviderad gruppering

vore en synnerligen känslig åtgärd, vilket säkerligen i än högre grad

komme att göra sig gällande beträffande en pensionsgruppering. Det syntes

därför vara synnerligen betydelsefullt, att revisioner av denna gruppering

icke skedde oftare än nöden krävde. Vidare borde såsom en konsekvens av

Bihang till riksdagens protokoll I sand. Nr 182. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

det mera summariska tillvägagående, som föreslagits beträffande grupperingens

utförande, föreskrivas en längre giltighetstid än som för övriga

grupperingar för närvarande vore föreskrivet eller hittills tillämpats. I samband

härmed anföra de sakkunniga i fråga om det förfaringssätt, som skall

tillämpas vid i framtiden erforderliga omgrupperingar, följande.

Om vid utgången av en 1 O-årsperiod den allmänna prisnivån ävensom den

allmänna levnadsstandarden äro i huvudsak oförändrat desamma som vid

periodens början, torde utan större betänkligheter den nya grupperingen

kunna förutsättas ske efter samma metod som den nu använda. Vid densamma

bör dock iakttagas, att omflyttningar av ort till annan högre eller

lägre ortsgrupp icke sker utan att en kraftig förskjutning ägt rum. Att härvid

uppställa siffermässiga regler är dock förenat med stora vanskligheter,

enär hänsyn bör tagas icke blott till förskjutningen av ortens eget indextal

utan jämväl till förändringar, som inträtt beträffande närliggande orter.

I god tid före utgången av den tioårsperiod, för vilken senast antagna pensionsgruppering

gäller, bör därför enligt de sakkunnigas mening av en riksprisnämnd,

därest en sådan i riket inrättats, eller eljest av socialstyrelsen

upptagas till omprövning frågan örn de allmänna direktiv, som av Kungl.

Majit böra utfärdas för den nya pensionsgrupperingen. Därest ovan angivna

förutsättningar föreligga att använda såväl den förut tillämpade metoden

som gällande gruppgränser, böra dessa så långt ske kan bevaras. Skulle

ater detta till följd av stora förskjutningar av prisnivån eller levnadsstandarden

inom riket visa sig ogörligt eller olämpligt, bör den utredande myndigheten

i tillräckligt god tid för Kungl. Majit framlägga förslag till sådana

förändringar i metoden, att desamma kunna genomföras med bevarande av

folkpensioneringens finansiella trygghet. Vid lämnandet av detta utredningsuppdrag

bör uppmärksamheten riktas därå, att nödvändighet eventuellt

kan föreligga, att, innan utredningen igångsättes, inhämta riksdagens

beslut.

Med hänsyn till betydelsen av att största möjliga enhetlighet bevaras mellan

de olika dyrortsgrupperingarna bör tillses, ''att tiden för en ny pensionsgrupperings

ikraftträdande är beräknad så, att för dess utarbetande tillgång

till erforderligt hushållsbudgetmaterial och prisstatistik beredes.

Av stor betydelse för vinnande av nödig kontinuitet vid pensionsgrupperingarna

synes jämväl vara, att skälighetsprövningen av en ny gruppering

överlämnas till en särskild institution, varvid lämpligheten av att en riksprisnämnd

för ändamålet finnes inrättad av de sakkunniga betonas.

Yttranden. Socialstyrelsen gör de sakkunnigas förslag rörande ortsgrupperingen

till föremål för en detaljerad granskning och finner sig därvid

kunna i allt väsentligt giva detsamma sin anslutning. Efter att hava erinrat

om de synpunkter på förevarande fråga, som kommo till uttryck i styrelsens

yttrande över 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag i ämnet

och i en till särskilda utskottet vid 1935 års riksdag av t. f. förste aktuarien

i socialstyrelsen Gillis Berggren avgiven promemoria, anför styrelsen härutinnan

i huvudsak följande.

Förslaget hade vad beträffar grunderna för själva ortsgrupperingen till

väsentliga delar byggts på de av socialstyrelsen och i den nämnda promemorian

angivna riktlinjerna. Med avseende på utnyttjandet såväl av den

mom socialstyrelsen för löne- och skattegrupperingarnas behov sammanbragta

detaljprisstatistiken som av det för samma ändamål tillkomna budget
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 182.

35

materialet vore enligt styrelsens förmenande ingen erinran att anföra. Att

ifrågavarande material icke kunde tillmätas exakt giltighet och att sålunda

de ur detsamma utvunna resultaten måste anses såsom endast approximativa

underströkes även av de sakkunniga med nödig skärpa. Socialstyrelsen funne

det också fullt riktigt, när de sakkunniga med styrka betonade, att dessa

resultat borde vara underkastade en omsorgsfull prövning ur synpunkten av

att orternas indelning i grupper bleve överensstämmande med skälighet och

billighet. Härvid läte det emellertid tänka sig, att, såsom de sakkunniga

föreslagit, viss hänsyn måtte kunna tagas jämväl till grupperingsresultatets

inverkan på kommunerna i ekonomiskt avseende med hänsyn till omfattningen

av deras fattigvårds- och pensionskostnader; dock att denna från den

egentliga dyrortsprincipen avvikande synpunkt och därav föranledd jämkning

endast i rena undantagsfall och med största försiktighet borde komma

i tillämpning.

Styrelsen hade tidigare riktat uppmärksamheten på den förbilligande faktor,

som på landsbygden gjorde sig gällande däri att det icke vore nödvändigt

att genomgående räkna med inköp i detaljhandeln och med gängse

hyrespriser för bostäderna. Särskilt beträffande folkpensionärer med bostad

på landsbygden eller å smärre, industrialiserade orter torde det få anses otvivelaktigt,

att de i regel ägde avsevärda möjligheter att ordna sitt levnadssätt

billigare än genom uteslutande penninghushållning. 1 brist på siffermaterial

hade de sakkunniga uppskattat värdet av denna förbilligande faktor för ett

pensionärshushåll inom jordbrukssocknar och s. k. blandade kommuner till

10 % av hushållsbudgetens hela belopp och å smärre industrialiserade orter

(med upp till 2,000 invånare) till 5 %. Med beaktande av de olika möjligheter,

som i berörda avseende förelåge å skilda orter, såsom erhållande av

kostnadsfri eller billig bostad i egen ägo eller genom upplåtelse av grannar,

livsmedelsanskaffning å egen täppa eller genom husdjurshållning (gris, fjäderfä

o. s. v.), billiga inköp av födoämnen från närboende producenter,

upplåtelse av vedtäkt m. m., torde dessa procentsatser få anses försiktigt beräknade.

För ett tvåpersoners pensionärshushåll med en årsbudget av 700

kronor skulle ju detta beräkningssätt å rena landsbygden innebära en reduktion

av 70 kronor under kostnaden lör ren penninghushållning, vilket syntes i

allmänhet vara väl uppnåeligt. Styrelsen funne sig likväl böra påpeka, att

det vore synnerligen önskvärt, om den osäkerhet, som måste vidlåda dessa

beräkningar, kunde så långt möjligt undanröjas genom att berörda jämväl

ur många andra synpunkter viktiga spörsmål finge upptagas till närmare

behandling vid nu pågående eller blivande budgetundersökningar.

De sakkunnigas förslag avsåge liksom pensionsförsäkringskommitténs en

fördelning av orterna på tre grupper. Gruppgränserna hade med utgångspunkt

frän ett beräknat riksmedeltal av 1,000 förlagts till omkring 1,100

mellan grupperna 1 och 2 och till 1,300 mellan grupperna 2 och 3. Med

denna gränsdragning hade den enligt styrelsens uppfattning väsentliga förutsättningen

för erhållande av en tillfredsställande dyrortsgruppering vunnits,

att någon särskild gruppering av lantliga orter med mera betydande naturahushållning

bortfölle, enär samtliga dylika orter befunnits bliva förlagda till

lägsta grupp. Till denna grupp hade sålunda enligt förslaget kommit att

höra praktiskt taget hela landsbygden ävensom eli betydande antal smärre

städer och stadsliknande orter i landets sydligare delar. Endast de i någon

mån utpräglade dvrorterna hade därför blivit föremål för placering i någon

av de bägge högre grupperna, vilket principiellt torde få anses svara mot

grupperingens syftemål.

Beträffande giltighetstiden för den särskilda pensionsgrupperingen och sättet

för verkställandet av följande grupperingar hade tidigare av socialstyrel
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sen framlagda önskemål blivit tillgodosedda. Styrelsen instämde med de

sakkunniga därutinnan, att metoden för pensionsgrupperingens utarbetande

i god tid, innan en ny gruppering skulle träda i kraft, borde underkastas

revision i syfte att utröna, huruvida inverkande faktorer undergått så starka

förändringar, att någon jämkning av reglerna för grupperingarna därav

nödvändiggjorts; dock att därest sådana ändringar icke befunnes föreligga,

förut tillämpade regler borde i huvudsak bibehållas.

Med avseende på resultatet av orternas placering i det av de sakkunniga

framlagda grupperingsförslaget, vilket vore byggt på grundvalen av det budgetmaterial

och den prisstatistik, som bearbetats för nu gällande skatte- och

lönegrupperingar, hade styrelsen icke funnit sig böra framställa några erinringar.

Beträffande några orter kunde den av de sakkunniga företagna placeringen

visserligen ej till fullo förklaras uteslutande ur dyrortssynpunkt,

men syntes den i dessa undantagsfall anförda motiveringen, enligt vilken

viss hänsyn tagits jämväl till den ekonomiska betydelsen för vederbörande

kommuner av grupperingsresultatet, även enligt styrelsens mening böra kunna

tillmätas vitsord.

Att vissa svårigheter måste uppstå vid inordnandet i ortsgrupper speciellt

av orter och områden med så stor ytvidd och folkmängd som flertalet landskommuner

i norra Sverige, kände styrelsen väl till från tidigare utförda grupperingar.

I de kinkigaste fallen och i synnerhet beträffande kommuner med

särskilt heterogena bebyggelseförhållanden hade då för styrelsen utvägen

stått öppen att verkställa en klyvning av området på olika ortsgrupper genom

utbrytning av särorterna. Denna utväg hade de sakkunniga endast föreslagit

med avseende på de lappländska malmfältsorterna inom Gällivare och Jukkasjärvi

kommuner, där alldeles särskilda förhållanden måste anses föreligga.

Ur administrativ synpunkt torde den av de sakkunniga här intagna

ståndpunkten jämväl få anses ofrånkomlig. I övrigt hade föreslagits, att i

sådana fall, där en kommun med placering i dyrare och en med placering i

billigare ortsgrupp gränsade intill varandra, Kungl. Maj:t skulle kunna, på

därom gjord framställning, besluta att viss del av själva gränsbygden fördes

till en särgrupp, placerad halvvägs mellan de båda grupper, som kommunernas

återstående områden tillhörde. Om denna anordning tillämpades

med nödig varsamhet, syntes den kunna bliva till avsedd nytta och i åtskilliga

fall uppmjuka det eljest oförmedlade och med hänsyn till förhandenvarande

bebyggelse ej sällan onaturliga hopstötandet av orter i skilda dyrhetsgrupper.

Socialstyrelsen ansåge sig sålunda för sin del kunna ur statistisk-tekniska

synpunkter i stort sett tillstyrka det av de sakkunniga framlagda förslaget till

dyrortsgruppering att tillämpas vid införandet av dvrortsgraderade folkpensioner.

Styrelsen funne sig emellertid böra särskilt understryka vikten av att

det av de sakkunniga förordade förslaget om en riksprisnämnd upptoges till

behandling i så god tid att en sådan nämnd, om den befunnes erforderlig,

hunne träda i verksamhet redan år 1938, då åtgärder måste vidtagas för ett

förnyande av nuvarande skattegruppering och sannolikt även av lönegrupperingen.

Ju flera områden av samhällslivet som komme att beröras av de

å statens vägnar utförda dyrortsgrupperingarna, desto nödvändigare torde

det bliva, att åtgärder vidtoges för att dessa grupperingar måtte utföras och

deras resultat bedömas ur enhetliga och följdriktiga synpunkter. Den bästa

utvägen härför torde vara, att en särskild sakkunnig riksinstitution gjordes

till högsta instans vid prövningen av hithörande frågor.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag i vad det rör grunder för

dyrortsgrupperingen av kommunerna i enstaka fall uttryckligen tillstyrkts eller

lämnats utan erinran men i övrigt rönt föga uppmärksamhet. Länsstyrelsen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

37

i Uppsala län framför dock vissa erinringar på denna punkt och anför därvid

i huvudsak följande.

De sakkunniga hade, då de gått att uppgöra grunder för indelningen i ortsgrupper,

i flera avseenden övergivit de statistiska grunderna. Det vöre klart,

att man härigenom finge ett smidigare system, som kunde leda till större

rättvisa, under förutsättning att en bättre kännedom om levnadskostnadernas

verkliga beskaffenhet kunde erhållas än genom insamlande av statistiska

data. Å andra sidan vore det också klart, att detta system medförde

fara för godtycke. Beträffande gränsdragning mellan städerna och deras

förorter borde påpekas, att inom förorterna ofta torde finnas ett bostadsbestånd

av sämre beskaffenhet, som kanske kunde erhållas för billigare

hyra. De övriga kostnader däremot, vilka inginge i pensionärernas hushåll,

torde vara fullt lika höga i förorterna som i städerna. Beträffande grunderna

i övrigt hade de sakkunniga i flera fall låtit den kostnad, som enligt deras

förslag till fördelning mellan stat och kommuner skulle uppkomma för vederbörande

kommun, inverka på grupperingen. Förslaget syntes härutinnan

icke väl överensstämma med dyrortsgrupperingens syfte att bereda pensionärerna

sådana tilläggspensioner, som på de olika orterna kunde anses tillräckliga.

Det avgörande härvid måste vara levnadskostnadernas storlek,

icke verkan av pensionerna på den kommunala debiteringen.

Även styrelsen för suenska landskommunernas förbund framför viss kritik

i anknytning till den av de sakkunniga föreslagna skälighetsprövningen

och uttalar bland annat följande.

Det syntes ligga åtminstone lika nära till hands alt av den påstådda omöjligheten

att något så när strikt använda de fastställda ortsindextalen för

orternas placering draga den slutsatsen, att förefintlig prisstatistik och övrigt

material icke vore tillfyllest för att med tillräckligt stor grad av sannolikhet

för ernående av ett rättvist resultat kunna läggas till grund för en dvrortsgruppering

av nu förevarande slag. Åtskilligt av vad de sakkunniga anförde

i motiveringen för sina förslag syntes ock direkt peka på omöjligheten att

under nuvarande förhållanden nå fram till något så när rättvisande resultat

i detta hänseende. Vad de sakkunniga t. ex. anförde örn naturahushållningens

betydelse och de metoder, de använt för att siffermässigt fastställa denna

vid orternas gruppering, syntes styrelsen sålunda ge vid handen, att för ett

någorlunda rättvist avvägande av pensionstilläggens belopp mellan pensionärer

å olika orter icke så mycket en dyrortsgradering som en individuell

prövning av de enskilda fallen skulle vara erforderlig.

I vissa yttranden har man vidare, utan att ingå på de föreslagna grunderna

för ortgrupperingens verkställande, framhållit svårigheten att åstadkomma

en tillfredsställande gruppering och de olägenheter, som kunna uppkomma

därigenom att olika ortsgrupper måste komma att gränsa intill varandra.

I sådant avseende må erinras om länsstyrelsens i Örebro län förut återgivna

uttalande, att de orättvisor, som man genom dyrortsgrupperingen velat undanröja,

genom en gruppering enligt det föreliggande förslaget kunde utbytas

mot andra, som visserligen vore av annan art och ginge i annan riktning,

men dock till sin natur vore sådana, att det kunde ifrågasättas, örn de

icke neutraliserade de fördelar man genom dyrortsgrupperingen velat vinna.

Utredningen utvisade att stora hinder mötte för åstadkommande av en så

rättvis gruppering av orterna, att en gradering av folkpensionerna efter dyr
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ort därå kunde byggas. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att, även örn

den verkställda grupperingen teoretiskt sett kunde anses oklanderlig, den

dock vid tillämpningen i praktiken kunde befaras möta svårigheter och föranleda

ojämnheter, varför en översyn av de i detta avseende föreslagna bestämmelserna

i allt fall vore av behovet påkallad. Uttalanden av liknande

innebörd göras även av länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och

Norrbottens län.

De av de sakkunniga själva påpekade olägenheterna av att enligt förslaget

kommun tillhörande ortsgrupp 1 i ett och annat enstaka undantagsfall skulle

komma att gränsa till kommun placerad i ortsgrupp 3 understrykas särskilt

av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt av länsstyrelserna i

Jämtlands och Norrbottens län.

De sakkunnigas förslag att inskränka antalet ortsgrupper till tre, i vilket

avseende detsamma överensstämmer såväl med pensionsförsäkringskommitténs

förslag som med Kungl. Maj:ts förslag till 1935 års riksdag, har i allmänhet

icke mött någon gensaga i de avgivna yttrandena. Styrelsen för svenska

landskommunernas förbund framhåller emellertid på denna punkt, att

utgångsläget för bedömande av behovet av dyrortsgraderade tilläggspensioner

nu icke vore fullt detsamma som då det gällde att bedöma kommitténs

förslag, framför allt med hänsyn till att tilläggspensionernas grundbelopp

höjts, så att det belopp, som enligt sistnämnda förslag skulle utgå i dyrortsgrupp

2 nu skulle utgå i den lägsta ortsgruppen. Det läge under sådana

förhållanden nära till hands att, för den händelse dyrortsgradering trots de

ändrade förhållandena befunnes lämplig, låta sig nöja med en gruppering i allenast

två grupper. I det från Norrköpings stad avgivna yttrandet uttalas

däremot farhågor för att den föreslagna indelningen i tre grupper komme

att i praktiken visa alltför ringa anpassningsförmåga. En lämpligare lösning

hade säkerligen varit att vid dessa tre grupper foga särskilda undergrupper,

varigenom en efter förhållandena påkallad jämkning kunnat ske i

indelningen. En uppdelning av orterna på fem ortsgrupper, sammanfallande

med skattegrupperingens, förordas av Eda socken i Värmlands län. Föllinge

socken i Jämtlands län slutligen anser, att lönegrupperingens indelning

i sju ortsgrupper borde tillämpas jämväl för folkpensioneringen.

Beträffande detaljerna i det av de sakkunniga uppgjorda grupperingsförslaget

ha följande erinringar framställts i de avgivna yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter riktigheten av

att socknarna Åre och Undersåker i Jämtlands län placerats i ortsgrupp 2.

Malmöhus läns landsting anser, att samtliga städer och till städerna hörande

förorter ävensom vissa större samhällen inom länet böra vara placerade

i ortsgrupp 2.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anför, att det icke vore

orimligt, om de lokala förhållandena inom länet finge motivera en sådan

dyrortsuppdelning, att länets kommuner samt delar därav hänfördes endast

till dyrortsgrupp 2 och 3. Härvid borde de i sakkunnigförslaget till grupp 3

hänförda orterna få behålla denna placering samt eventuellt ytterligare någon

plats hänföras dit. Resten av länet skulle då hänföras till grupp 2, varigenom

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

39

den i många fall alltför stora skillnaden mellan ortstilläggen för orter liggande

intill varandra skulle kunna bortelimineras. Som ett motiv för den sålunda

föreslagna placeringen av Norrbottens län i dyrortshänseende ville förvaltningsutskottet

bland annat peka på den omständigheten, att klimatet och den

långa vintern i övre Norrbotten medförde icke obetydliga merkostnader för

exempelvis bränsle, lyse och beklädnad, varjämte ett hårt klimat ansåges

draga med sig högre kostnader för en närande föda. Slutligen bleve ofta kostnaderna

för läkare och sjukvård samt förnödenheter av olika slag samt deras

hemtransporterande på grund av de långa avstånden samt av andra skäl

högre än i en del andra landsändar.

Ölmevalla socken i Hallands län anser, att i ortsgrupp 3 bör placeras endast

övre delen av Norrbottens län men inga orter för övrigt.

Bodens stad, som av de sakkunniga placerats i ortsgrupp 3 under det att

den kringliggande Överluleå socken hänförts till grupp 1, avstyrker helt förslaget

om dyrortsgradering av folkpensionerna men uttalar samtidigt att, om

de sakkunnigas förslag ändock genomföres, de delar av Överluleå socken, som

gränsa intill staden, böra placeras i ortsgrupp 2.

Önskemål för egen del om uppfattning från ortsgrupp 1 till grupp 2 uttalas

av Eds socken i Stockholms län, Gamla Uppsala och Vaksala socknar i Uppsala

län, Slite köping i Gotlands län, Nödinge socken i Göteborgs och Bohus

län, Mosjö socken i örebro län, Hälsingtuna socken i Gävleborgs län och

Norsjö socken i Västerbottens län samt från ortsgrupp 2 till grupp 3 av

Partille socken i Göteborgs och Bohus län och Haparanda stad i Norrbottens

län. Grangärde socken i Kopparbergs län hemställer, att Grängesbergs kapellförsamling

måtte utbrytas från övriga delar av socknen och placeras i

ortsgrupp 2.

Tegs municipalsamhälle slutligen inlägger en bestämd gensaga mot att enligt

de sakkunnigas förslag samhället såsom en del av Umeå landskommun

skulle komma att tillhöra ortsgrupp 1, under det att Umeå stad placerats i

den högsta ortsgruppen.

I detta sammanhang torde böra upptagas en anmärkning, som i flera yttranden

riktats mot förslaget om dyrortsgradering av folkpensionerna, nämligen

att detsamma kan befaras komma att leda till en icke önskvärd inflyttning

från billigare till dyrare ort. Den i de sakkunnigas lagförslag efter mönster

av Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag upptagna bestämmelsen,

att pensionsberättigad efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp skall

hava tillhört sådan ortsgrupp i två år, innan hans pension må utgå enligt de

för denna gällande reglerna, anses i en del fall icke vara tillfyllest för att

motverka en dylik inflyttning. Såsom exempel på uttalanden av nu berörd

art må nämnas, att styrelsen för pensionsnämndsbyrån i Stockholm i denna

fråga anfört följande.

För Stockholms vidkommande torde emellertid böra uppmärksammas, att

föreställningen örn de bättre försörjningsmöjligheter, som tillämpningen av

lagen örn folkpensionering, påbyggd med nu föreslagen dyrortsgradering, medför,

kommer att till staden draga ett avsevärt antal ekonomiskt svaga personer,

ej minst åldringar, från andra orter, tillhörande lägre ortsgrupper, och

göra dessa här bofasta. Den i förslaget stadgade karenstiden av 2 år för att

dyrortens ifråga tillägg till pensionen skall kunna utgå, synes härvid icke utgöra

någon effektiv spärr mot inflyttningstendenser av nyss antydd art, då

alltjämt mantalsskrivningen är avgörande för frågan, var folkpension skall

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S2.

sökas. De personer, varom här är fråga, torde ofta vara berättigade till understöd

jämlikt 1 § fattigvårdslagen och i varje fall oftast i behov av understöd.

Ett genomförande av dyrortsgrupperade folkpensioner kan för den skull allvarligt

befaras medföra såväl ökning i antalet mantals- och fattigvårdstvister

kommunerna emellan som framför allt den risken, att dyrortskommuner med

större sociala möjligheter mot sina behövande komma att genom de dyrortsgraderade

folkpensionerna bliva eftersökta såsom vistelseort på ett för dem

icke avsett sätt samt tillföras medlemmar, som ur ekonomisk synpunkt icke

äro önskvärda. Genomförandet av förslaget om dyrortsgrupperade folkpensioner

kan därför för ett samhälle som Stockholm komma att medföra synnerligen

vittgående konsekvenser vilka, vad beträffar dess sociala verksamhet,

svårligen låta sig nu överblicka.

Under hänvisning till vad pensionsnämndsbyråns styrelse sålunda anfört i

denna fråga understryka stadskollegiet och stadsfullmäktige i Stockholm angelägenheten

av att verksamma restriktioner införas till förhindrande av att

dyrorternas utgifter för tilläggspensioner oskäligt ökas genom en mera

omfattande invandring av personer inemot pensionsåldern i syfte att förvärva

den högre tilläggspension, som skulle komma att utgå i sådana orter.

Emellertid förekomma även yttranden i motsatt riktning. I sådant hänseende

må erinras örn länsstyrelsens i Malmöhus län förut återgivna uttalande,

att de från liera håll uttalade farhågorna att en inflyttning av pensionstagare

till dyrare ortsgrupper skulle komma att äga rum icke syntes böra tillmätas

någon större betydelse, enär det härvidlag i allmänhet gällde äldre personer,

vilka icke torde vara vidare hågade att byta vistelseort, vartill komme, att den

pensionsberättigade skulle hava tillhört den dyrare ortsgruppen två år, innan

den högre pensionen utginge. Och exempelvis i det yttrande, som avgivits

från Kungälv framhålles, att det för var och en, som något så när beräknade

sina utgifter och inkomster, måste synas klart, att de ökade levnadskostnaderna

i en högre ortsgrupp otvivelaktigt komme att förtaga fördelarna av den

höjda tilläggspensionen. Endast den ökade hyran för bostad komme att uppgå

till sådant belopp, att vederbörande icke komme att företaga någon flyttning.

Uttryckliga förslag om utsträckning av den tid av två år, som pensionsberättigad

enligt förslaget skall hava tillhört högre ortsgrupp, innan hans pension

må utgå enligt de för denna gällande reglerna, hava framförts av Sundsvalls

stad och Storviks köping (3 år), av Säters stad (4 år) samt av statens inspektör

för fattigvård och barnavård (5 år). Järfälla socken i Stockholms län

åter anser, att den av de sakkunniga förordade bestämmelsen är onödigt sträng

och att ifrågavarande tid borde begränsas till 1 år.

Departementschefen. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att

socialstyrelsen i allt väsentligt givit sin anslutning till sakkunnigförslaget i

vad det hänför sig till de olika orternas gruppering i dyrhetshänseende för

det ändamål, varom här är fråga. De erinringar och önskemål, som tidigare

härutinnan framförts från nämnda styrelse och som bildade utgångspunkten

för riksdagens förut omnämnda uttalande, att för frågans lösning erfordrades

mera ingående utredningar och överväganden än som dittills ägnats den
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2. 41

samma, torde sålunda få anses tillgodosedda genom nu föreliggande utredning

och förslag.

Endast av länsstyrelsen i Uppsala län och av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund hava vissa anmärkningar riktats mot de grunder i fråga

om orternas placering i ortsgrupp, som de sakkunniga förorda och även tilllämpat

vid utarbetandet av sitt förslag till gruppering. Anmärkningen från

nämnda länsstyrelse att de sakkunniga i flera fall låtit den kostnad, som enligt

deras förslag till fördelning mellan stat och kommuner skulle uppkomma för

vederbörande kommun, inverka på placeringen, vilket icke överensstämde

med dyrortsgrupperingens syfte att bereda pensionärerna sådana tilläggspensioner,

som på de olika orterna kunde anses tillräckliga, torde emellertid

sakna fog. Av de sakkunnigas uttalanden å sid. 36 i betänkandet och i den i

kap. 5 lämnade redogörelsen för varje särskilt fall, i vilket de sakkunniga

med stöd av den statistiska undersökningen avstått från att beträffande kommun,

som från början ifrågasatts till placering i högre ortsgrupp än den

lägsta, föreslå sådan placering, framgår sålunda, att anledning till avvikelsen

i dessa fall från eljest tillämpade normer främst varit den omständigheten,

att redan de i den nya lagen om folkpensionering fastställda pensionsbeloppen

enligt den verkställda undersökningen beräknats bliva i effektivitetshänseende

tillfredsställande. Härmed sammanhänger givetvis det förhållandet, att en

förhöjning av pensionen i dessa fall skulle medföra ökad kostnad för vederbörande

kommun. I den mån pensionstagarna i en kommun ej äro hänvisade

att för sin försörjning samtidigt taga i anspråk fattigvård, torde nämligen den

ökning av kommunens kostnad för tilläggspensioner, som skulle bliva en

följd av kommunens placering i högre ortsgrupp, icke kompenseras av minskade

fattigvårdskostnader. I de fall, då det av undersökningen framgått,

att den nya lagen icke kunde beräknas bliva tillräckligt effektiv för att i

skälig utsträckning befria pensionstagarna från tvånget att för sin försörjning

anlita jämväl fattigvården, ha de sakkunniga också för vederbörande

kommun föreslagit placering i högre ortsgrupp, även om en dylik placering

kunde förutses komma att för kommunen medföra ökade kostnader.

Det torde även böra framhållas, att ingen av de kommuner, som efter skälighetsprövning

ur nu berörda synpunkter av de sakkunniga hänförts till den

lägsta ortsgruppen, ligger nämnvärt över den såsom lämplig befunna indexgränsen

mellan grupperna 1 och 2.

Vad av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförts rörande

möjligheten att för här förevarande ändamål utnyttja förefintlig prisstatistik

och övrigt material synes mig icke böra tillmätas större betydelse. Med

den omfattande erfarenhet, som numera föreligger på detta område, och med

den omsorg, som nedlägges på insamlandet och bearbetningen av ifrågavarande

material, torde detsamma få anses fylla ganska högt ställda anspråk

på tillförlitlighet. I fråga örn beräknandet av naturahushållningens förbilligande

inflytande på orter, där dylik hushållning förekommer i större utsträckning,

synas mig de sakkunniga därvidlag hava iakttagit tillbörlig försiktighet.

De mera allmänna uttalanden, som i vissa yttranden förekomma rörande

svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande ortsgruppering på ifrågava
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

rande område, äro givetvis i viss mån berättigade. Det bör emellertid framhållas,

att svårigheter av samma art föreligga vid varje gruppering av orterna

i riket efter deras olika dyrhet, vilket dock icke fått utgöra hinder för

införandet av dyrortsgruppering på andra områden av samhällslivet. Då de

sakkunniga nu efter ingående utredning framlagt ett förslag i ämnet, mot

vilket inga väsentliga erinringar gjorts i de avgivna yttrandena och som i

alla delar godtagits av den myndighet, som på ifrågavarande område torde

besitta den största sakkunskapen, nämligen socialstyrelsen, föreligger enligt

min mening all anledning att i huvudsak acceptera detta förslag. Vad

särskilt beträffar de olägenheter som kunna uppstå i sådana fall, där olika

ortsgrupper gränsa intill varandra, må påpekas, att de sakkunniga i syfte att

undanröja desamma föreslå införandet av en särskild anordning med kommunala

dyrortstillägg. Till denna fråga återkommer jag emellertid i det

följande.

Beträffande antalet ortsgrupper framhöll jag redan vid frågans behandling

föregående år, att det otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av

riket i allenast tre ortsgrupper vore alltför summarisk för att verka rättvist,

men att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa avsevärda

svårigheter för administrationen av folkpensioneringen. Det fåtal yttranden, i

vilka en annan uppfattning i denna fråga kommit till uttryck, synes mig

icke böra föranleda, att de sakkunnigas förslag om tre grupper frångås.

Jämväl i fråga om giltighetstiden för varje ortsgruppering och med avseende

å grupperingens förnyande efter giltighetstidens slut ansluter jag

mig på av de sakkunniga anförda skäl till deras uppfattning.

Vad angår de sakkunnigas slutliga förslag till placering i ortsgrupp av

orterna i riket hava, såsom av det föregående framgår, vissa önskemål om

ändring blivit framförda. Dessa önskemål torde emellertid icke lämpligen

nu böra upptagas till slutlig granskning utan prövas först i samband med

utfärdandet av vederbörlig kungörelse i ämnet. Jag vill här endast framhålla,

att det ytterst ringa antalet anmärkningar mot grupperingsförslaget

synes mig utgöra ett gott stöd för den meningen, att de sakkunniga lyckats

på ett i stort sett tillfredsställande sätt lösa frågan om ortsgruppering på folkpensioneringens

område.

Med anledning av de i flera yttranden uttalade farhågorna, att en dyrortsgradering

av folkpensionerna skulle kunna leda till en icke önskvärd inflyttning

från billigare till dyrare ort, vill jag icke bestrida, att dylika farhågor

kunna vara i någon mån berättigade. Jag håller dock för min del

för troligt, att risken för en sådan inflyttning överdrivits. Dels gäller,

såsom även länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att det här i regel är

fråga örn äldre personer, som icke utan särskilda skäl torde vara hågade

att lämna sin gamla omgivning, och dels tvingas en pensionstagare,

som inflyttar till en dyrort, även om han där erhåller den högre tilläggspensionen,

att leva under torftigare förhållanden än förut, därest han icke skall

anlita fattigvården. Det nu anförda gäller visserligen icke för det fall, att

vederbörande flyttar för att omhändertagas av en på dyrorten bosatt son

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

43

eller dotter, men en dylik flyttning bör enligt min mening betecknas såsom

fullt lojal. Det torde för övrigt mången gång ställa sig billigare för samhället

i dess helhet att i dylika fall utge en något högre folkpension än att behöva

i annan ordning, exempelvis å ålderdomshem, taga hand om vederbörande.

Ett stöd för min uppfattning i förevarande avseende lär även kunna hämtas

från erfarenheten av den danska ålderdomspensioneringen, inom vilken sedan

långt tillbaka dyrortsgradering av pensionerna tillämpats. Såvitt jag har

mig bekant hava nämnvärda olägenheter av här berörd art icke gjort sig

gällande i Danmark.

Emellertid är det givet, att säkra hållpunkter för ett förhandsomdöme i

här förevarande avseende icke föreligga. Även enligt min mening är det

därför av vikt att söka förebygga en inflyttning till dyrorterna i enbart syfte

att komma i åtnjutande av högre folkpension. För sådant ändamål har i

de sakkunnigas lagförslag efter mönster av Kungl. Maj:ts proposition nr

217 till 1935 års riksdag upptagits en bestämmelse, att pensionsberättigad

efter flyttning till ort i högre ortsgrupp skall hava tillhört sådan ortsgrupp

två år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna,

såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva

undantag. En dylik restriktiv bestämmelse synes mig ägnad att effektivt

motverka inflyttning av pensionsberättigade till dyrorterna, enär det

svårligen torde kunna tänkas att vederbörande under så lång tid skulle underkasta

sig väsentligt ökade kostnader för att i en oviss framtid komma i

åtnjutande av ett något högre pensionsbelopp. För att uppnå ytterligare

garantier i detta avseende har jag funnit mig böra förorda en utsträckning av

ifrågavarande karenstid till tre år. Med hänsyn till den föreslagna möjligheten

att i särskilda fall medgiva undantag från regeln torde någon risk

icke föreligga, att denna skärpning skall komma att förhindra lojala och

många gånger även ur samhällets synpunkt önskvärda flyttningar.

Tilläggspensionernas belopp.

De sakkunniga. I syfte att erhålla material för bedömandet av, bland annat,

storleken av de tilläggspensioner, som böra utgå i de båda högre ortsgrupperna,

hava de sakkunniga, såsom förut omnämnts, upprättat en såsom

skälig ansedd hushållsbudget för ett hushåll bestående av två pensionstagare.

Med utgångspunkt från denna budget påvisas i betänkandet, att, då fråga

gäller lägsta ortsgrupp, ett inkomstbelopp å 700 kronor eller ungefär det belopp,

som enligt den nya lagen om folkpensionering kommer att utgå till

båda pensionstagarna tillsammans, till 78.5 %> torde komma att utgå till bestridandet

av kostnaderna för livsmedel, bostad, bränsle och lyse. Därefter

återstående 21.5 °/o av de 700 kronorna torde kunna disponeras för »övriga

utgifter», vilka för en normalfamilj i lägsta undersökta välståndsgrupp beräknats

draga en kostnad av 36.5 % av hushållsbudgetens totalsumma för

en dylik familj. De sakkunniga ha vidare utfört motsvarande undersökning

för de båda högre ortsgrupperna och därvid i överensstämmelse med Kungl.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Maj:ts proposition till 1935 års riksdag tänkt sig tilläggspensionen förhöjd

nied 100 kronor i ortsgrupp 2 och med 200 kronor i den högsta ortsgruppen,

vilket alltså innebär, att pensionärshushållets inkomst satts till 900 resp.

1,100 kronor. Det har vid denna beräkning visat sig, att av de nämnda beloppen

endast 19.4 resp. 18.2 % torde kunna disponeras för »övriga utgifter».

Trots att de vid beräkningarna tänkta pensionsbeloppen för dyrorterna sålunda

äro mindre tillfredsställande ur försörjningssynpunkt än folkpensionen

enligt den nya lagen, då det gäller den lägsta ortsgruppen, har det icke

synts de sakkunniga praktiskt möjligt att under förhandenvarande förhållanden

ifrågasätta högre ortstillägg än 100 resp. 200 kronor. Enligt de

sakkunnigas förslag skall alltså, i likhet med vad fallet var enligt Kungl.

Maj:ts föregående år framlagda förslag, tilläggspension till pensionstagare, som

erhåller folkpension enligt den nya lagen, utgå med 250 kronor i den lägsta

ortsgruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i den högsta ortsgruppen.

Person som erhåller folkpension enligt övergångsbestämmelserna och

sålunda icke kommer i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp

om 70 kronor skall enligt förslaget erhålla tilläggspension med resp. 300, 400

och 500 kronor.

Yttranden. Socialstyrelsen anför i anledning av de sakkunnigas förslag i

nu förevarande avseende följande.

De sakkunniga ha verkställt en kalkyl för att visa, att pensionsbeloppen

medgiva en tillfredsställande livsföring å billiga orter i allmänhet. Den av

de sakkunniga antagna förutsättningen är, att pensionärerna kunna ordna

sitt liv så att åtminstone två personer föra gemensamt hushåll. Uppenbarligen

bliva dock svårigheterna att ekonomisera budgeten större för sådana

ensamstående, som sakna möjlighet att ansluta sig till annat familjehushåll.

De sakkunniga förutsätta, att denna kategori av pensionärer skall komma

att utgöra mindretalet, men någon utredning om huru härmed förhåller sig

saknas för närvarande. Sannolikt bör man dock räkna med att i ett visst

antal fall försörjningssvårigheter komma att uppstå av berörda skäl.

I fråga om dyrortstilläggens storlek hava de sakkunniga likaledes ansett

sig bundna av de belopp, som ingingo i propositionen nr 217 vid 1935 års

riksdag. De uppvisa emellertid själva, att de ekonomiska villkoren för pensionärerna

genomsnittligt skulle komma att ställa sig något knappare å orter

inom de bägge högre ortsgrupperna än inom den lägsta och att beträffande

de dyraste orterna, framför allt Stockholm, ordnandet av bostadsfrågan helt

visst i många fall bleve bekymmersamt för dem, som icke kunde stödja sig

på något närstående familjehushåll.

Ä andra sidan torde det särskilt i fråga om sistnämnda orter ej alltid vara

erforderligt, att personer kvarbo därstädes även efter pensioneringen. Socialstyrelsen

finner det fastmer vara av betydelse, att den redan förhandenvarande

tendensen till inflyttning från landsbygden till städerna icke vinner

ytterligare näring, och anser det därför önskvärt, att pensionsbeloppen givas

en sådan avpassning, som är ägnad att i sin mån motverka denna tendens.

Det bör i detta sammanhang framhållas som ett önskemål, att hithörande företeelser

bliva föremål för närmare utredning, därvid torde böra beaktas

verkningarna av de åtgärder, vilka för närvarande från det allmännas sida

äro igångsatta för att lindra bostadssvårigheterna å de dyraste orterna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 182.

45

Länsstyrelsen i Uppsala län anför följande.

Vid sin utredning angående själva dyrortsgrupperingen hava de sakkunniga

följt en metod, som skulle kunna kallas en konstruktion bakåt. De hava

nämligen utgått från de tilläggspensioner, som föreslogos i propositionen till

1935 års riksdag eller högst 250, 350 och 450 kronor i vederbörande ortsgrupper.

På denna utgångspunkt och med vissa antaganden angående pensionärernas

behov i förhållande till en s. k. normal konsumtionsenhet ha de

sakkunniga sedan byggt den uppfattningen, att de nyssnämnda beloppen

skulle ungefär motsvara en nödtorftig försörjning för pensionärerna på de

olika orterna. Konstruktionen lärer icke kunna anses innefatta något starkare

stöd för att de föreslagna dyrortspensionerna äro riktiga, utan snarare

bekräfta den vanliga iakttagelsen, hur svårt det är att få en exakt föreställning

angående de lägsta inkomsttagarnas inkomster och utgifter.

Styrelsen för svenska stadsförbundet gör för sin del följande uttalande rörande

pensionsbeloppen.

Mot de föreslagna beloppen för tilläggspensionerna i de olika grupperna

synes icke med fog kunna göras gällande, att de skulle vara för högt tilltagna.

Ett studium av betänkandets utgiftsbudget per år och pensionärshushåll

visar, att de beräknade utgifterna för bostad, bränsle och lyse ävensom posten

»övriga utgifter» äro mycket blygsamt utmätta och detta i synnerhet

för de säkerligen ej så få fall, där den uppställda förutsättningen av pensionärens

anslutning till annat hushåll icke kunnat realiseras. Den »nödtorftiga

försörjningen» synes snarast vara utmätt så i underkant, att de avsedda resultaten

knappast torde vinnas, särskilt icke på orter med höga hyror.

I övrigt har frågan om pensionsbeloppens storlek icke gjorts till föremål

för närmare uttalanden i de avgivna yttrandena, även örn det i enstaka fall

synes framgå, att de föreslagna beloppen funnits antingen för höga eller för

låga.

Departementschefen. I fråga om pensionsbeloppens avvägning torde

först böra framhållas, att de sakkunnigas förslag icke är baserat på så lösa

grunder som länsstyrelsen i Uppsala län synes hålla före. Vid uppgörandet

av den för pensionärshushållet tillämpade budgeten ha de sakkunniga

sålunda icke i första hand utgått från de ifrågasatta pensionsbeloppen

utan från resultat, som framgått dels av socialstyrelsens hushållskostnadsundersökningar

och dels av i annat sammanhang av näringsfysiologer

företagna undersökningar och beräkningar rörande konsumtionsbehovet för

åldringar och invalider. Med ledning av dessa resultat, mot vilkas tillförlitlighet

någon befogad anmärkning knappast lärer kunna göras, ha de

sakkunniga med användning av socialstyrelsens prisstatistiska material för

de olika ortsgrupperna uträknat pensionärshushållets genomsnittliga kostnad

för livsmedel, bostad, bränsle och lyse. Uppställandet av en totalbudget

inom en kostnadsram av 700 kronor i den lägsta ortsgruppen, 900 kronor i

mellangruppen och 1,100 kronor i den högsta ortsgruppen torde närmast hava

åsyftat att belysa, i vad mån de föregående år av Kungl. Majit föreslagna

pensionsbeloppen kunde beräknas giva skäligt utrymme även för »övriga

utgifter». Det har då visat sig, att för sistnämnda budgetpost skulle kunna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

disponeras resp. 21.6, 19.4 och 18.2 °/o av de nämnda beloppen. Och då de

sakkunniga hävdat — och härutinnan även anfört en enligt min mening

bärande motivering — att det finge anses i stort sett tillfredsställande, om

cirka 20 %> av hela inkomsten kunde få tagas i anspråk för »övriga utgifter»,

ha de sakkunniga saknat anledning att förorda andra pensionsbelopp än som

upptogos i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag, även om

pensionstagarna i de båda högre ortsgrupperna därigenom bleve något missgynnade

i förhållande till den lägsta gruppens pensionärer.

För ytterligare belysning av det anförda torde det vara av visst intresse

att beräkna pensionärsbudgeten uteslutande efter samma metod som de sakkunniga

använt för uträknande av de olika orternas dyrhet och sålunda utan

något som helst samband med på förhand antagna pensionsbelopp. Budgeten

erhåller då följande utseende, varvid posterna livsmedel, bostad, bränsle och

lyse givetvis få ingå i densamma med samma belopp som i de sakkunnigas

uppställning.

Budgetposter

Livsmedel...........

Bostad .............

Bränsle och lyse.....

Grupp 1

. 400

. 100

. 50

Grupp 2

440

235

50

Grupp 3

470

380

50

Summa

550

725

900

Övriga utgifter (25 %

av föregående summa).........

. 137

181

225

Totalsumma för budgeten

687

906

1,125

Enligt den nya lagen skall grundpension utgå med 70 kronor jämte 10 %

av summan erlagda avgifter. Om man antager, att sistnämnda tillägg

i genomsnitt kommer att uppgå till 30 kronor, erhålla pensionärshushållets

båda medlemmar i grundpension tillsammans 200 kronor. Såsom utfyllnad

till den ovan beräknade slutsumman för hushållsbudgeten skulle sålunda

erfordras en sammanlagd tilläggspension av resp. 487, 706 och 925

kronor eller för vardera pensionstagaren resp. 243:50, 353 och 462: 50 kronor.

De av de sakkunniga föreslagna tilläggspensionsbeloppen 250, 350 och 450

kronor allt efter ortsgrupp torde sålunda få anses i stort sett rättvisande,

under förutsättning dock att vederbörande pensionstagare tillhör ett hushåll

bestående av två eller flera personer. För ensamstående pensionstagare utan

egen inkomst torde däremot de föreslagna pensionerna komma att i regel

visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning. Men detta är en brist hos

folkpensioneringen, som icke hänför sig till frågan om dyrortsgradering av

pensionsbeloppen utan gör sig gällande i samtliga ortsgrupper. Jag anser

mig icke i nu förevarande sammanhang kunna föreslå högre pensioner för

dylika fall, men det är min förhoppning, att det i en framtid skall visa sig

möjligt att, såsom det för länge sedan skett i Danmark, lösa jämväl denna

fråga.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

47

Kostnadsfördelningen.

De sakkunniga. I direktiven för sakkunnigutredningen framhölls, att dyrortsgradering

av folkpensionerna otvivelaktigt vore ägnad att för vederbörande

kommuner medföra en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna, varför

det syntes böra övervägas att låta kommunerna själva bära en större anpart

av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln innebure.

I syfte att erhålla material för bedömandet av de spörsmål, som i

sådant avseende inställa sig, hava de sakkunniga verkställt särskild statistisk

undersökning beträffande de kommuner, som från början ansetts kunna komma

i fråga till placering i högre orsgrupp än den lägsta. I fråga om pensionstagarna

i dessa kommuner hava specificerade uppgifter införskaffats angående

beloppet av under år 1934 uppburen pension enligt lagen örn allmän

pensionsförsäkring ävensom i förekommande fall angående arten och storleken

av under samma år åtnjuten fattigvård. Dessa uppgifter hava därefter

underkastats bearbetning, ägnad att belysa dels den ekonomiska betydelsen

för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner, dels ock frågan, i vad

mån de föreslagna pensionsbeloppen kunde anses tillräckliga för att kunna i

större utsträckning för de hemunderstödda pensionstagarna avlyfta behovet

av supplerande hjälp från fattigvården.

I sistnämnda avseende har undersökningen klart ådagalagt, hur otillfredsställande

den år 1935 beslutade reformen av folkpensioneringen är för pensionstagarna

i de ifrågavarande kommunerna. De sakkunniga, som vid bedömandet

av denna fråga räknat med att behovet av hjälp från fattigvården

skulle bortfalla, därest pensionsförhöjningen helt eller i det närmaste motsvarade

det från fattigvården lämnade understödet, anföra härom bland

annat följande.

Undersökningen har på denna punkt visat, att effektiviteten av den nya

lagen om folkpensionering i här nämnt avseende är så gott som ingen beträffande

de kommuner, som av de sakkunniga föreslås till placering i ortsgrupp

3. Endast för 9.4 % av de hemunderstödda pensionstagarna i dessa

kommuner skulle nämligen tilläggspensioner enligt den nya lagen hava varit

tillräckliga för att avlyfta fattigvårdsbehovet. För de olika kommunerna

inom denna grupp varierar nämnda procenttal från 0 (Djursholms stad och

Stocksunds köping) till 22.8 (Umeå stad).

Även i fråga om de till placering i ortsgrupp 2 föreslagna kommunerna

är effektiviteten av den nya lagen så ringa, att den beslutade reformen för

pensionstagarna i dessa kommuner måste betecknas såsom i hög grad otillfredsställande.

I genomsnitt för dessa kommuner uppgår det nyss nämnda

procenttalet till 22.4 med en variation de olika kommunerna emellan från

lägst 0 (Vaxholms stad och Längbro socken) till högst 74.7 (Hudiksvalls stad).

En helt annan bild ger motsvarande beräkning med utgångspunkt från de

högre pensionsbeloppen örn 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp

3. Inom sistnämnda ortsgrupp skulle sålunda en pension av angiven

storlek hava varit tillräcklig för att för 49.8 %> av de hemunderstödda pensionstagarna

onödiggöra anlitandet av fattigvården. Såsom var att vänta

framvisar bland dessa kommuner Stockholm den lägsta effektivitetssiffran,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 182.

30.8 °/o. Uteslutes Stockholmsmaterialet, stiger medelsiffran för de återstående

kommunerna till icke mindre än 67.9 #/o. Det högsta förekommande

procenttalet är 84.7, vilket hänför sig till Sundsvall.

För de i ortsgrupp 2 upptagna kommunerna är den genomsnittligt beräknade

siffran för effektiviteten av tilläggspensioner å 400 kronor 54.8 °/o. Talen

för de olika kommunerna variera här betydligt mera än i ortsgrupp 3, nämligen

från lägst 19.4 °/o (Spånga socken) till högst 91.7 % (Krylbo köping).

Endast 5 kommuner uppvisa emellertid lägre tal än 30 °/o.

Hur de till placering i högre ortsgrupp än den lägsta föreslagna kommunerna

fördela sig med hänsyn till storleken av den här ovan diskuterade

procentsiffran framgår av följande sammanställning.

I ortsgrupperna 2 och 3 upptagna kommuner, fördelade efter den beräknade effektiviteten

dels av redan beslutad, dels ock av nu ifrågasatt höjning av folkpensionerna.

Procent hemunderstödda pensions- tagare, för vilka fattigvårdsbehovet

beräknats bortfalla

Ortsgrupp 2

Ortsgrupp 3

Högsta tilläggspension utgår med kr.

300

400

300

500

Antal kommuner, för vilka vidstående procent- tal beräknats

0—9-9............................

13

_

8

_

10o—19-9............................

37

1

5

—

20-0—29-9 ............................

34

4

2

—

300—39-9 ............................

22

11

—

2

40-0—49-9 ............................

11

17

—

2

500—59-9 ............................

4

22

—

2

60-0—69-9 ............................

3

24

—

5

700—79-9 ............................

2

30

—

3

80-0-89-9 ............................

—

13

—

1

90-0—100 ............................

—

4

—

—

Summa

126

126

15

15

Medelprocent ........................

22-4

54-8

9-4

49-8

Till vad sålunda anförts torde böra fogas den anmärkningen, att det givetvis

är uteslutet att genom en peiisionsförhöjning, även om denna vore väsentligt

större än som här ifrågasatts, kunna helt avskaffa fattigvårdsbehovet

för samtliga hemunderstödda pensionstagare, då ju detta behov i icke ringa

utsträckning betingas av omständigheter (sjukdom, talrik familj etc.), beträffande

vilka det måste anses ligga utanför folkpensioneringens uppgifter

och möjligheter att träda hjälpande emellan.

I syfte att belysa den ekonomiska innebörden för vederbörande kommuner

såväl av den föregående år beslutade folkpensioneringsreformen som av förslaget

om dyrortsgradering av tilläggspensionerna ha de sakkunniga beräknat

å ena sidan summan av under år 1934 utbetalade pensionstillägg och

understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ävensom motsva
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

49

rande belopp, därest till samma pensionstagare i stället utgått i ena fallet

tilläggspension enligt den nya lagen med högst 300 kronor och i andra fallet

dylik pension med högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp

3, samt å andra sidan av de nämnda pensionsförhöjningarna föranledd

minskning av fattigvårdskostnaderna. De beräknade sammanlagda pensionsbeloppen

i de olika fallen framgå av följande sammanställning.

Till pensionstagare i ortsgrupp 2 och 3 under år 1934 utgående pensionstillägg och

understöd saint motsvarande belopp, därest i stället utgått antingen tilläggspension med

högst 300 kr. eller ock dylik pension med högst 400 resp. 500 kr.

Summa pensions- tillägg och

understöd

Summa tilläggs- pensioner om

högst 300 kr.

Summa tilläggs- pensioner om

högst 400 resp.

500 kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Stockholm............................

3 744 000

5 875 000

9 988 000

Göteborg..............................

2 234 000

3 583 000

6 098 000

Övriga kommuner i ortsgrupp 3........

1 001000

1 572 000

2 658 000

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Gävle ..............................

1 782 000

2 945 000

4 007 000

Övriga kommuner i ortsgrupp 2........

9112 000

14 882 000

20 135 000

Summa

17 873 000

28 857 000

42886 000

Till de sålunda verkställda beräkningarna knyta de sakkunniga följande

anmärkningar.

Det bör emellertid framhållas, att den bild man på detta sätt erhåller beträffande

pensionskostnaderna i det ena och det andra fallet icke blir fullt

riktig. Rätt till pensionstillägg eller understöd enligt den ännu gällande pensionsförsäkringslagen

föreligger sålunda endast för det fall att vederbörandes

inkomst understiger för man 425 och för kvinna 400 kronor om året. Enligt

lagen om folkpensionering åter skall rätten till tilläggspension, då såsom

här fråga är örn pension enligt den nya lagens bestämmelser angående lagens

ikraftträdande, bortfalla först vid ett inkomstbelopp av 520 kronor, lika

för män och för kvinnor. Med tillämpning av den nya lagens regler örn ett

avdragsfritt inkomstbelopp å 100 kronor och örn avdrag från högsta tilläggspension

med sju tiondelar av inkomstbelopp utöver 100 kronor blir motsvarande

inkomstgräns 671 kronor i ortsgrupp 2 och 814 kronor i ortsgrupp 3.

Hade lagen om folkpensionering, kompletterad med en dyrortsanordning av

ifrågasatt slag, varit gällande år 1934, vilket antagande såsom förut nämnts

tagits till utgångspunkt vid de ovan nämnda beräkningarna, skulle på grund

härav antalet personer med rätt till tilläggspension varit måhända avsevärt

större än antalet av de i undersökningen ingående pensionstagarna, varför de

framriiknade kostnadssiffrorna för tilläggspensioner såväl utan som med dyrortsgradering

äro för låga. Då den verkställda undersökningen emellertid i

främsta rummet haft till syfte att bilda grundval för bedömandet av frågan,

med vilken andel de i högre ortsgrupp än den lägsta placerade kommunerna

skäligen böra bidraga lill pensionsförhöjningen, är denna omständighet icke

av större betydelse. Huvudintresset knyter sig nämligen vid ett sådant över
Bihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 182. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vägande icke till kostnadsbeloppens absoluta utan till deras relativa storlek.

Den här påpekade ofullständigheten — vilken för övrigt är ofrånkomlig

— torde därför icke kunna anses nämnvärt missvisande i fråga

örn de slutsatser som av de sakkunniga dragits av undersökningsresultaten.

Så skulle kunnat vara fallet, därest man haft anledning räkna med

att fattigvård i avsevärt mindre omfattning utgått till de genom inkomstgränsernas

höjning nytillkommande pensionstagarna än till dem som omfattats

av undersökningen. Det har nämligen i fortsättningen närmast gällt att

mot den ökade kostnaden för utgående pensioner väga den minskning i fattigvårdskostnader,

som pensionsförhöjningen ansetts kunna medföra. Av tidigare

verkställda undersökningar (jfr bl. a. Kungl. Maj:ts prop. nr 217 till

1935 års riksdag sid. 180) synes emellertid framgå, att någon mera markerad

skillnad i fattigvårdshänseende mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet

och det som skulle tillkommit genom tillämpning av högre inkomstgränser

icke torde föreligga.

Då det härefter gällt att beräkna minskningen i det allmännas fattigvårdskostnader

i det ena och andra fallet, ha de sakkunniga utgått från antagandet,

att pensionsförhöjningen skulle hava lett till motsvarande minskning av

fattigvårdsunderstödet. Det framhålles att samma antagande legat till grund

för vissa liknande beräkningar, vilka framlagts i propositionen nr 217 till

1935 års riksdag samt i särskilda utskottets vid samma riksdag utlåtande nr

1. De sakkunniga ha dock gjort undantag från den nämnda regeln för vissa

fall, då vederbörande åtnjutit fattigvård i form av sjukvård under så kort

tid, att pensionen icke omhändertagits för täckande av kostnaderna för vården.

Beträffande dessa beräkningar anföra de sakkunniga, att de på angivet

sätt framräknade siffrorna angående minskning av fattigvårdskostnaderna

uppenbarligen vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på

många håll icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. I vad mån en

höjning av pensionen skulle hava medfört minskning av det utgående fattigvårdsunderstödet

vore nämligen i sista hand beroende av de lokala fattigvårdsmyndigheternas

omdöme. Såsom utgångspunkt för ett bedömande

av spörsmålet med vilken andel de kommuner, varom här vore fråga, skäligen

borde bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen syntes i varje fall det

gjorda antagandet kunna betecknas såsom rimligt och riktigt. Det vore nämligen

uppenbart, att det för fattigvårdsmyndigheterna skulle förelegat möjlighet

att i varje enskilt fall minska fattigvårdsunderstödet med det belopp,

varmed pensionen förhöjts.

Resultaten av de verkställda uppskattningarna rörande minskning av fattigvårdskostnaderna

framgå av följande sammanställning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 182.

51

Beräknad minskning 1 fattigrårdskostnader, därest i stället för pensionstillägg eller

understöd utgätt tilläggspension enligt lagen om folkpensionering, resp. enligt det

föreliggande förslaget.

Beräknad

minskning 1 fattigvérds- kostnad tor

Tilläggspension högst 300 kr.

Kommunen

Landsting

eller staten

Annat fattig- vårdssam- hälle

Summa

Stockholm............................

1183 400

4 900

38 500

1 226 800

Göteborg.............................

735 700

2 800

34 000

21000

22 600

759 500

284 000

övriga kommuner i ortsgrupp 3 ......

227 400

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Gävle..............................

535 600

4 400

21 700

561 700

övriga kommuner i ortsgrupp 2 ......

1 966 500

260 900

136 700

2 364 100

Summa

4648600

307 000

240 500

5196100

Tilläggspension högst 400 kr. i ortsgrupp 2

och 500 kr. i ortsgrupp 3.

Stockholm............................

3 293 600

15 300

106 600

54100

61100

3 415 500

1 925 000

742 600

Göteborg ............................

1 862 500

592 200

8 400

89 300

övriga kommuner i ortsgrupp 3 ......

Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Gävle..............................

971 500

3 387 800

9 300

490 300

39 900

248 800

1020 700

4 126 900

övriga kommuner i ortsgrupp 2 ......

Summa

10107 600

612 600

510 500

11230 700

Enligt den verkställda undersökningen uppgick sålunda summan av år

1934 enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstillägg och

understöd till pensionstagarna i de kommuner, som av de sakkunniga föreslås

till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, till sammanlagt 17.9 miljoner

kronor. Därest lagen om folkpensionering då varit gällande, skulle

motsvarande belopp, om man bortser från den utökning av de pensionsberättigades

antal som nämnda lag innebär, hava uppgått till 28.9 miljoner

kronor. Hade tilläggspensionerna varit beräknade efter ett maximalt belopp

av 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor

i ortsgrupp 3, skulle deras sammanlagda belopp hava utgjort 42.9 miljoner

kronor. Den nya lagen skulle alltså för det allmänna hava medfört en ökad

utgift av 11 miljoner kronor för pensioneringen av de ifrågavarande pensionstagarna,

och införandet av de föreslagna dyrortstilläggen skulle hava

ökat kostnaden med ytterligare 14 miljoner kronor. Dessa kostnadsökningar

motvägas emellertid av minskade fattigvårdskostnader. Under angivna

förutsättningar svarar mot beloppet 11 miljoner kronor en minskad utgift av

5.2 miljoner kronor och mot summan 14 miljoner kronor en ytterligare

minskning av fattigvårdskostnaderna med 6 miljoner kronor. Den övervägande

delen av de sålunda beräknade utgiftsminskningarna faller på vederbörande

kommuner, nämligen resp. 4.6 och 5.5 miljoner kronor.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

De anförda siffrorna giva enligt de sakkunniga belägg för att de ifrågavarande

kommunerna, utan att förorsakas ökade utgifter för fattigvården

och folkpensioneringen tillsammantagna, borde kunna bidraga till dyrortstilläggen

med väsentligt större andel än en åttondel. De sakkunniga anse

det också skäligt att så sker, enär folkpensioneringens reformering -—• såväl

den redan beslutade som den nu ifrågasatta — huvudsakligen åsyftade att

tillförsäkra pensionstagarna ett pensionsbelopp, som i allmänhet möjliggjorde

för dem att undslippa ett anlitande av fattigvården, och icke att lätta

kommunernas börda för försörjningen av de gamla och invaliderna.

Efter övervägande av de olika omständigheter, som i förevarande sammanhang

ansetts böra tillmätas betydelse, hava de sakkunniga funnit sig

böra förorda sådana regler beträffande fördelningen av kostnaderna för tillläggspensioner,

att de i ortsgrupp 2 och 3 placerade kommunerna själva få

bestrida ungefär hälften av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen.

Av administrativa skäl har det emellertid ansetts mindre lämpligt att giva

de för vinnandet av en sådan kostnadsfördelning erforderliga lagbestämmelserna

en avfattning, som ger direkt uttryck för den angivna principen. I

stället föreslå de sakkunniga, att för de högre ortsgrupperna skall fastställas

viss, för tilläggspensionen i dess helhet gällande bidragskvot, som ligger högre

än den för ortsgrupp 1 föreskrivna. Det påvisas i betänkandet, att i huvudsak

samma syfte kan uppnås genom en sådan anordning som med en

regel örn halvering av kostnaden för dyrortstilläggen.

Med stöd av den verkställda undersökningen och med beaktande jämväl

av önskvärdheten av att reformen för de ifrågavarande kommunerna icke

skall komma att medföra ökade kostnader för folkpensioneringen och

fattigvården tillsammantagna, föreslå de sakkunniga beträffande kostnadsfördelningen

de regler, som förut återgivits å sid. 13 och 14 och som innebära,

att bidragskvoten skall vara en femtedel för kommuner i ortsgrupp 2 och en

fjärdedel för kommuner i ortsgrupp 3 med undantag för städerna Stockholm

och Göteborg, vilka enligt förslaget skola bidraga med tre tiondelar. Landstingens

skyldighet att med en sextondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner

till personer, som före den nya lagens ikraftträdande tillerkänts

pensionstillägg eller understöd ävensom motsvarande skyldighet för städer,

som icke deltaga i landsting, gäller enligt förslaget även de förhöjda tilläggspensionerna

i dyrorterna.

Örn man utgår från den i nya lagen givna regeln, att kommunerna skola

med en åttondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner om högst 300

kronor, medföra de av de sakkunniga föreslagna ändrade fördelningsreglerna,

att Stockholm och Göteborg fått bekosta dyrortstilläggen till de ifrågavarande

pensionstagarna till 61.2 °/o, övriga städer som ej deltaga i landsting

till 47.1 °/o, övriga kommuner i ortsgrupp 3 till 43.1 % och övriga kommuner

i ortsgrupp 2 till 41.2 %. Inalles skulle kommunerna själva fått bestrida

något mer än hälften av dyrortstilläggen. På staten skulle hava fallit

45.9 °/o och på landstingen 2.8 °/o av kostnadsökningen. Det framhålles

emellertid, att de för de olika kommungrupperna angivna procenttalen skut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

53

le ställa sig något lägre, därest hänsyn kunnat tagas även till den omständigheten,

att kretsen av de pensionsberättigade skulle hava varit vidare, för

det fall att de föreslagna pensionsbestämmelserna varit gällande redan år

1934.

De sakkunniga meddela till slut även vissa sammanfattande uppgifter angående

resultaten av för de enskilda kommunerna utförda beräkningar rörande

förslagets ekonomiska verkningar, varvid emellertid samtidigt framhålles,

att uppgifterna på grund av den osäkerhet, som helt naturligt alltid måste

vidlåda beräkningar av här förevarande art, böra bedömas allenast som ett

försök att uppnå ett approximativt uttryck för förslagets innebörd.

För samtliga städer, som icke deltaga i landsting, hava beräkningarna utvisat

en minskad kostnad för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna.

Minskningen skulle för Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hava

motsvarat en utdebitering av ungefär 6 öre per skattekrona. Motsvarande

tal är för Gävle 8, för Malmö 13 och för Norrköping 18 öre. För de förutom

Stockholm och Göteborg i ortsgrupp 3 placerade kommunerna ha beräkningarna

i 9 fall utvisat en utgiftsminskning om sammanlagt 61,000 kronor och

i 4 fall en med inalles 8,000 kronor ökad kostnad. Nettominskningen för dessa

kommuner utgör alltså 53,000 kronor. Beträffande de kommuner, som

jämte städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle i lacerats i ortsgrupp

2, har framräknats en motsvarande nettominskning av inalles 500,000

kronor, sammansatt av en minskad kostnad å 653,000 kronor, avseende 61

kommuner, och en ökad kostnad av 153,000 kronor för tillsammans likaledes

61 kommuner. Gällivare och Jukkasjärvi socknar, vilka enligt förslaget skola

uppdelas på ortsgrupperna 2 och 3, hava här i sin helhet medräknats under

ortsgrupp 2.

Yttranden. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun är det spörsmål,

som vid remissbehandlingen tilldragit sig det största intresset. I flera

yttranden, huvudsakligen från kommuner, som föreslagits till placering i ortsgrupp

2 eller 3, göres gällande, att den för dessa kommuner föreslagna bidragskvoten

skulle medföra en oskäligt hård belastning av kommunerna.

Ofta yrkas uttryckligen, att bidragskvoten måtte fastställas till en åttondel

för samtliga kommuner. I en del fall riktas i detta sammanhang kritik mot

de beräkningar, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag i förevarande

avseende. Flertalet av de dyrortskommuner, som yttrat sig, hava emellertid

— om ock i en del fall med viss tvekan — godkänt de av de sakkunniga föreslagna

reglerna rörande kostnadsfördelningen.

I de yttranden, som avgivits av kommuner föreslagna till placering i ortsgrupp

1, förfäktas i stor utsträckning den åsikten, att de dyrare kommunerna

borde själva helt bära kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen.

Ur de avgivna yttrandena må följande bär återgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: Örn man hade att utgå från att den

gällande tilläggspensionen, högst 250 kronor, tillika med grundpension skulle

motsvara nödtorftig försörjning på billigare orter, men att en viss förhöjning

av pensionsbeloppet erfordrades för att nå samma resultat på dyrorter, syn
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

tes man svårligen kunna antaga annat än att dyrorterna först genom förhöjningen

uppnådde samma lättnad i fattigvårdskostnaden som de billigare kommunerna,

men däremot icke större lättnad. Den av de sakkunniga föreslagna

graderingen av kommunandelen innebure således ett avsteg från folkpensioneringslagens

principer, vilket icke kunde grundas på de osäkra undersökningar,

som de sakkunniga hunnit företaga. — Med avseende å såväl kostnadsandelen

enligt 13 § i folkpensioneringslagen som kommunandelen i den

enligt 6 § 3 mom. föreslagna förhöjningen av tilläggspensionen tillkomme

dessutom den egendomligheten, att kommunandelens höjd i de dyrare orterna

skulle bero på ett administrativt avgörande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåge sig böra hysa någon tvekan

om tillräckliga skäl förelåge för att öka kommunandelen i så hög grad

som föreslagits. Beräkningsgrunden härför, nämligen att dessa dyrortskommuner

skulle — utöver bidrag med en åttondel till folkpensionskostnaden i

övrigt — själva bestrida ungefär hälften av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen,

vore ju nämligen icke skapad annat än genom ett fritt skälighetsbedömande.

Länsstyrelsen ifrågasatte örn icke dessa dyrortskommuner

väl hårt pressades genom en så stark, progressiv ökning av kostnadsandelen.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa ett utlåtande av stadskollegiet, vari

anföres. att kollegiet, som ur Stockholms synpunkt bestämt ville understryka

angelägenheten av en dyrortsgradering av tilläggspensionerna, ej kunde

godkänna den princip, som denna gång blivit vald för frågans lösning, nämligen

att å dyrortskommunerna överflytta en större andel av kostnaderna

för tilläggspensionerna än vad den allmänna fördelningsregeln i detta avseende

innebure. Ett huvudsyfte för folkpensioneringen vore att i folkpensionens

form från de lokala fattigvårdssamhällena avlyfta de ojämnt tyngande

bördorna för försörjningen av gamla och arbetsoförmögna. Det syntes

med hänsyn härtill principiellt oriktigt, och jämväl stridande mot utvecklingslinjerna

å socialvårdens område, att nu å vissa kommuner lägga en

relativt större andel än hittills av kostnaderna för folkpensionerna. I än

högre grad måste kollegiet motsätta sig den särställning i bidragshänseende,

som Stockholm och Göteborg enligt förslaget skulle komma att intaga. De

fördelar, som 1935 års lagstiftning ställt i utsikt för Stockholms stad, skulle

i betydlig mån genom det föreliggande förslaget återtagas.

I fråga örn beräkningen av förslagets verkningar åberopar stadskollegiet

sig på drätselnämnden, som därutinnan anfört följande.

Härtill är emellertid att anmärka, att 1934 knappast kan anses vara ett

representativt år i här förevarande hänseende. Inom stadens statistiska kontor

på begäran företagen bearbetning av det primärmaterial, som de sakkunniga

använt vid sina beräkningar, har nämligen ådagalagt, att ej mindre än

59 % av pensionstagarna i Stockholm år 1934 jämväl åtnjutit fattigvård samt

att 68 % av hjälpens totala värde utgjort fattigvård och kommunala pensionstillskott.

År 1928 däremot — siffror för detta år hava anförts av 1928

års pensionsförsäkringskommitté — erhöllo endast 42 % av antalet pensionstagare

jämväl fattigvårdsunderstöd, och det anses sannolikt, att fattigvårdshjälpens

relativa storlek även var betydligt mindre nämnda år än år 1934.

Till stöd för detta antagande har anförts, att sistnämnda år ur fattigvårdssynpunkt

varit ett utpräglat depressionsår med ovanligt omfattande hjälpbehov

även för pensionstagarna samt att orsaken till de övernormala fattigvårdskostnaderna

främst vore att söka i minskad hjälp från underhållsskyldiga

anhöriga eller andra närstående, som drabbats av arbetslöshet. På

grund härav anses skäl vara till antagande, att fattigvårdskostnaderna komma

att minskas undan för undan efter depressionsåret 1934, oberoende av

ett genomförande av höjning av folkpensionerna. Angivna förhållanden

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 182.

55

visa enligt drätselnämndens mening oförtydbart hän på att de sakkunniga

för vinnande av ett mera tillförlitligt resultat hade bort antingen som underlag

för sina beräkningar välja ett ur fattigvårdssynpunkt mera normalt

år eller också grunda dessa beräkningar på en genomsnittssiffra för flera

år. Att lägga den förebragta utredningen till grund för införande av en bestämmelse

om skyldighet för Stockholm -—- jämte Göteborg -— att bidraga

till tilläggspensionerna med större andel än övriga kommuner, som komma

att hänföras till ortsgrupp 3, synes därför icke vara berättigat, i all synnerhet

som den bidragskvot, som blir bestämd, är avsedd att vara för framtiden

bestående.

Härjämte förtjänar framhållas, att förslaget redan med godtagande av de

sakkunnigas siffror rörande minskningen i fattigvårdskostnader och ökningen

av bidrag till tilläggspensionerna skulle för Stockholm innebära en försämring

i jämförelse med den av 1935 års riksdag antagna, ehuru först med

ingången av år 1937 ikraftträdande lagen om folkpensionering. Med ledning

av siffrorna i tabellerna på sid. 33—35 kan denna försämring beräknas till

ungefär 400,000 kronor örn året. Enligt drätselnämndens mening bör man

vid bedömande av kostnadsfördelningen och överhuvud taget de ekonomiska

verkningarna av förslaget göra jämförelser med förhållandena, sådana de

skulle gestalta sig efter den redan beslutade nya lagen örn folkpensionering,

och icke, såsom de sakkunniga gjort, falla tillbaka på 1913 års lag.

Kommunalfullmäktige i Danderyd anföra: Den betydande lättnad i fat
tigvårdskostnader

för kommunerna, som de sakkunniga anföra, torde i verkligheten

icke bli av den omfattning, som i utredningen göres gällande. Även

örn fattigvårdskostnaderna i viss mån kunde nedbringas genom de högre pensionstilläggen,

bomme kommunernas utgifter i realiteten att ökas med betydligt

högre belopp än den eventuella minskningen i fattigvårdskostnader.

Ehuru de sakkunniga antagit att de framräknade siffrorna på många håll

icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten, lia de sakkunniga likväl förutsatt

såsom uppenbart, att det för fattigvårdsmyndigheterna skulle förelegat

möjlighet att i varje enskilt fall minska fattigvårdsunderstödet med det belopp,

varmed pensionen förhöjts. I verkligheten torde emellertid fattigvårdsmyndigheterna

ej kunna förfara på dylikt sätt, enär pensionären under sådana

förhållanden icke skulle få någon förnimmelse av de bättre möjligheter

till existens, som den ökade folkpensionen avsett; han skulle icke få något

dyrorts »tillägg». Ännu mindre skulle fattigvårdsmyndigheterna, såsom de

sakkunniga antyda, kunna anse hjälpbehovet bortfalla, om pensionsförliöjningen

»i det närmaste» motsvarar det dittills utgående fattigvårdsunderstödet.

Det verkliga förhållandet torde bli, att allenast en viss del av den ökade

tilläggspensionen kan kompensera utgående fattigvårdsunderstöd. Den allmänna

uppfattningen, även bland dem sorn handhava fattigvården, torde vara,

att även de pensionärer, som åtnjuta fattigvård, genom förslagets genomförande

skulle bli i tillfälle att erfara en förbättring i sina levnadsomständigheter,

särskilt med hänsyn till det relativt knappa understöd, som i regel

utgår från fattigvården.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg åberopa följande uttalanden av fattigvårdsstyrelsen

därstädes: De billigare kommunerna vore icke i sin fattigvård be
tungade

av försörjning av åldringar och invalider, medan detta i stor utsträckning

vore fallet i kommuner i dyrare ortsgrupp. Fattigvårdstungan

folie alltså olika på grund av förhållanden, ålder och invaliditet, varöver vare

sig fattigvårdsstyrelsen eller kommunerna i övrigt kunde råda bot. Rättvisan

krävde viii därför all försörjningen av de gamla och invaliderna kures av

så stor enhet som möjligt, och detta kunde endast ske på sådant sätt att kostnaderna

fördelades på hela landet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Stadsfullmäktige i Norrköping hänvisa i sitt yttrande till följande uttalande

av stadens drätselkammare: Såsom de sakkunniga anfört ankomme det i

sista hand på de lokala fattigvårdsmyndigheternas omdöme, huruvida en

minskning av fattigvårdskostnaderna skulle komma att inträda efter genomförandet

av den föreslagna reformen. Med hänsyn till den fria ställning, som

fattigvårdsmyndighet intoge gentemot anslagsbeviljande kommunal myndighet,

och med de elastiska regler för fattigvårdsunderstödets utmätning, som

gällande fattigvårdslag innefattade, torde vad de sakkunniga sålunda anfört

böra vitsordas. Därmed torde emellertid också vara sagt, att det ställde sig

synnerligen vanskligt att verkställa exakta beräkningar rörande en sådan

minskning. Av de erfarenheter som gjorts beträffande folkpensionernas

möjlighet att minska fattigvårdskostnaderna kunde man icke draga den slutsatsen,

att nämnda kostnader minskats med belopp av tillnärmelsevis samma

storlek som pensionsbeloppen. Detta gällde givetvis huvudsakligen den öppna

fattigvården. Pensionstagarna hade genom folkpensionerna i allmänhet

uppnått en förbättrad levnadsstandard och med hänsyn till fattigvårdslagens

brist på mera restriktiva bestämmelser rörande understödsgrunden hade det

ofta visat sig ogörligt att sänka fattigvårdskostnaderna med hänsyn till folkpensionerna.

Ehuru man naturligtvis icke kunde bortse från, att det föreliggande

förslaget i viss mån skulle komma att avlyfta fattigvårdskostnaderna

från kommunen, måste man dock taga med i räkningen de hittills gjorda

erfarenheterna, vilka icke överensstämde med de i förslaget intagna teoretiska

beräkningarna. En riktigare och med hänsyn till kommunerna rättvisare

fördelningsgrund vore otvivelaktigt att ålägga vederbörande kommun

att bidraga blott med så stort belopp, som kommunen inbesparat genom de

höjda folkpensionsbeloppen.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopa såsom eget utlåtande vissa yttranden

från myndigheter i staden, i vilka bland annat uttalas följande: De sak
kunniga

hade utgått ifrån, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende

icke torde föreligga mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet

och det som skulle tillkomma genom tillämpning av de högre inkomstgränserna.

Med ledning av erfarenheterna från stadens fattigvård torde emellertid

få sägas, att fattigvård i avsevärt mindre omfattning utginge till de genom

inkomstgränsernas höjning nytillkommande pensionstagarna än till dem

som omfattats av de sakkunnigas undersökning. Detta innebure att man

i själva verket hade att räkna med en större höjning av pensionskostnaderna

och en mindre minskning av kommunernas fattigvårdskostnader än som de

sakkunniga ytterst syntes ha lagt till grund för sitt förslag. -— Men även

om de för Stockholm och Göteborg framräknade utgiftsminskningarna vore

riktiga,'' finge de icke utan vidare läggas till grund vid bestämmandet av

de nämnda städernas bidrag till tilläggspensionerna. 1 Stockholm och Göteborg

hade sedan länge varit genomförd en relativt hög understödsnivå i

fråga om understöden i den yttre fattigvården. Intill en viss gräns i fråga

örn understödsnivån, en gräns som här icke hade någon betydelse, måste

det vara så, att ju högre understödsnivån var år 1934, desto större hade

de av de sakkunniga framräknade utgiftsminskningarna blivit. Men det

kunde icke vara riktigt och rättvist, att en stad, som så länge den själv i

större utsträckning fått bekosta här ifrågavarande befolkningsgruppers försörjning,

hållit en relativt hög understödsnivå, nu, då genom statligt ingripande

och på huvudsakligen statens bekostnad försörjningsnivån för sagda

befolkningsgrupper över hela landet bringades till en något så när motsvarande

höjd, själv skulle på grund av sin tidigare frikostighet mot de behövande

betungas mer än andra kommuner i för övrigt samma ställning vid

finansierandet av den nya ordningen. — Det kunde icke heller från stadens

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

57

.sida godtagas, att de nu ifrågavarande kommunerna berövades den lättnad,

som genom statsmakternas redan fattade beslut rörande folkpensioneringen

i viss mån faktiskt tillförsäkrats dem. — Beräkningarna rörande de

ekonomiska verkningarna torde i varje fall icke giva tillräckligt stöd för

att ålägga Stockholm och Göteborg högre bidragsskyldigliet än 25 % beträffande

nya fall och 25 eller högst 30 u/o rörande övergångsfallen. En däremot

svarande jämkning i fråga om bidragsskyldigheten rörande övergångsfallen

syntes i anslutning härtill böra vidtagas för övriga kommuner i ortsgrupp 3.

Skulle de nu ifrågasatta procentsatserna för övriga kommuner i ortsgrupp 3

komma att ytterligare nedsättas, borde givetvis samma förmån komma Stockholm

och Göteborg till godo.

Drätselkammaren i Västerås anför, att uppdelningen mellan staten och vederbörande

kommuner av de ökade kostnader för det allmänna, som bleve

en följd av förslagets genomförande, borde göras efter sådana grunder, att

icke de kommuner, i vilka de högre pensionerna skulle komma att utgå, bleve

belastade med större andel i pensioneringskostnaden — med behörig hänsyn

tagen till lättnaderna i fattigvårdshänseende — än vad fallet bleve om den

nya lagen örn folkpensionering skulle förbliva oförändrad.

Stadsfullmäktige i Gävle ställa sig betänksamma inför de sakkunnigas likställande

i fattigvårdshänseende av det nuvarande pensionstagarbeståndet

och det som skulle tillkomma genom förslaget. Från fattigvårdshåll framhölles,

att man måste räkna med att de enligt de sakkunnigas förslag nytillkommande

pensionstagarna i långt större utsträckning än nuvarande pensionstagare

komme att bestå av personer, som icke åtnjöte fattigvård, och att

således en tydlig skillnad i fattigvårdshänseende funnes mellan dessa grupper

pensionstagare. Särskilt torde många personer med sparat kapital, vars

avkastning nu gjorde dem oberättigade till såväl tilläggspension som fattigvård,

genom förslaget få tilläggspension. De dyrortsgraderade folkpensionerna

komme därför med säkerhet för en stad som Gävle att medföra

icke obetydliga utgifter för kommunen, vilka kostnader icke skulle på samma

sätt som nu skedde kompenseras av bortfallen fattigvård. Stadsfullmäktige

kunde därför icke utan vidare biträda, att de sakkunnigas undersökning, vilken

av dem själva betecknades såsom otillfredsställande, lades till grund vid

den för kommunen så betydelsefulla beräkningen av den kommunala bidragskvoten.

Det förefölle som om den föreslagna kvoten —- för Gävle en femtedel

— med hänsyn till berörda omständighet kommit att sättas för hög.

Styrelsen för svenska stadsförbundet gör rörande den av de sakkunniga

verkställda statistiska undersökningen följande uttalande: Det torde också

kunna ifrågasättas, om den föreliggande statistiska utredningen om de graderade

folkpensionernas inflytande på kommunernas ekonomi kan anses tillräckligt

belysande. Av städerna omfattar den icke mindre än 87 oell av köpingarna

15. Visserligen har hela materialet icke kunnat undersökas. Men

undersökningen omfattar dock så stort antal pensionsfall, att den torde få

anses representativ. En brist är däremot, att undersökningen fått avse endast

ett år och ett år med skäligen abnorma förhållanden i avseende å fattigvårdens

omslutning.

Antalet pensionärer med tilläggspension torde under en längre följd av år

förete relativt mindre skiftningar än antalet av de pensionstagare, sorn tillika

behöva anlita fattigvården. Framtidens tilläggspensioner torde låta sig med

en viss tillförlitlighet beräknas med utgångspunkt från befolkningens åldersoch

inkomstfördelning. Men antalet lall av kombinerad folkpension och

fattigvård liro vida svårberäkneligare, då de växla efter försörjningsmöjligheter

och levnadskostnader. Det är därför sannolikt, att kommunernas utgifter

på grund av dyrortsgraderingen icke alltid skulle stå just i den relation

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

till summan av besparad fattigvård, som den föreliggande utredningens resultat

utvisar.

Försiktigheten torde därför bjuda, att kommunerna vid bedömande av förslagets

finansiella innebörd icke tillmäta statistiken en helt avgörande betydelse.

Det är förklarligt, om man på kommunalt håll ställer sig något skeptisk

mot talet om de minskade fattigvårdskostnaderna. När man erinrar sig

utvecklingen hittills mot bakgrunden av allt tal 1913 om fattigvårdens avskaffande,

har man i de städer, som skulle beröras av den nu föreslagna reformen,

anledning finna, att »spåren förskräcka». Det är dess värre möjligt,

att resultatet icke heller denna gång kommer att infria de givna löftena.

Här skall till sist nämnas, att styrelsen för svenska landskommunernas förbund

förordar sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna angående

kostnadsfördelningen, att kommunernas andel i kostnaderna för dyrortstilläggen

fastställes till jämnt hälften i stället för att som föreslagits ett genomsnittligt

medeltal för hela kostnaden för tilläggspensionerna fastställes för

dyrortsgrupp 2 och två dylika för grupp 3, vilka medeltal beräknats enligt

förhållandena år 1934. Annars torde, anför styrelsen, lätteligen bliva följden,

att omräkningar av kommunernas procentbidrag esomoftast måste företagas

med hänsyn till skedda förändringar. För vederbörande kommuner

kunde också genom de föreslagna medeltalen det effektiva statsbidraget i förhållande

till samtliga kostnader för dyrortstilläggen bliva i ganska hög grad

varierande utan någon som helst garanti för att de mest behövande kommunerna

finge det relativt största bidraget; de båda föreslagna bidragsprocenten

i grupp 3, som differerade med 5 %>, tydde på, att stora variationer förefunnes

kommunerna emellan.

Departementschefen. Till utgångspunkt för förslaget rörande fördelningen

mellan stat och kommuner av kostnaderna för de ifrågasatta dyrortstillläggen

ha de sakkunniga valt principen, att dyrortskommunernas kostnadsandel

bör fastställas så, att deras ökade utgift för folkpensioneringen kommer

alt i stort sett motsvaras av minskade fattigvårdskostnader. Vid bedömandet

av nu förevarande spörsmål torde man i första hand böra klargöra, huruvida

en sådan princip kan anses skälig och lämplig.

I en del yttranden, särskilt från kommuner, som föreslagits till placering

i ortsgrupp 2 eller 3, har gjorts gällande, att det icke kunde vara befogat att

ålägga dyrortskommunerna högre bidragsskyldighet än övriga kommuner,

enär de förstnämnda först genom införandet av dyrortsgraderade tilläggspensioner

bereddes en lättnad i fattigvårdshänseende, som kunde anses ungefär

svara mot den, som kommit de billigare kommunerna till del redan genom

1935 års pensionsreform. Även skatteutjämningssynpunkter hava andragits

till stöd för en sådan kostnadsfördelning. Från kommuner, som enligt förslaget

skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen, har å andra sidan

förfäktats den åsikten, att de dyrare kommunerna själva borde helt bekosta

de ifrågasatta tilläggen till folkpensionerna. Även i en del sådana fall bär

man ansett sig kunna åberopa sig på önskvärdheten av skatteutjämning mellan

de olika kommunerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S2.

59

De meningsskiljaktigheter i fråga om sättet för kostnadernas bestridande,

som sålunda kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, äro ej ägnade

att förvåna. Tvärtom torde det vara en naturlig sak, att kommunerna

vid avgivandet av sina yttranden i jämförelsevis stor utsträckning letts av

den synpunkten, att den ifrågasatta reformen borde i ekonomiskt avseende

ställa sig så gynnsam som möjligt för den egna kommunen. För min del

håller jag emellertid före, att de kommunalekonomiska synpunkterna böra

sättas i andra hand och att frågan i främsta rummet bör bedömas med hänsyn

tagen till pensionstagarnas å dyrorterna intresse av att folkpensioneringen

ges en sådan utformning, att pensionerna för deras del bli i något så när

lika mån tillfredsställande som för pensionstagare på andra orter. Och då

det av flera skäl — bland annat hänsynen till statens kostnader — torde vara

uteslutet, att reformen skulle kunna genomföras utan att de dyrare kommunerna

bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen med större andel än en

åttondel, synes den av de sakkunniga valda principen innebära en lämplig

avvägning i fråga om kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna.

Om denna princip i praktiken kunde strikt tillämpas, skulle den ju

medföra, att det kommunala utdebiteringsbehovet icke komme att röna någon

inverkan av reformens genomförande. Enligt min mening är den föreliggande

frågan i huvudsak ett avvägningsspörsmål, som får bedömas ur

ren lämplighetssynpunkt och icke ur teoretiska synpunkter av ena eller andra

slaget. Det torde även böra erinras, att det övervägande flertalet av de till

placering i ortsgrupp 2 eller 3 föreslagna kommuner, som yttrat sig över de

sakkunnigas betänkande, lämnat förslaget i nu förevarande del utan erinran.

Emellertid inställer sig här spörsmålet, huruvida vid principens tillämpning

hänsyn skall tagas endast till den minskning av fattigvårdskostnaderna,

som kan bliva en följd av dyrortstilläggens införande, eller om man som utgångspunkt

skall välja de nuvarande förhållandena enligt lagen om allmän

pensionsförsäkring. I några fall ha av förslaget berörda kommuner, bland

andra städerna Stockholm och Göteborg, opponerat sig emot de sakkunnigas

ståndpunkt, att hela den minskning av fattigvårdskostnaderna bör tagas i

betraktande, som beräknas bliva en följd av att de nu utgående pensionstillläggen

och understöden ersättas med tilläggspensioner örn högst 400 kronor

i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. För egen del ansluter jag mig

på skäl, som av de sakkunniga anförts, till deras uppfattning i förevarande

avseende. Såsom i betänkandet framhålles, torde avsikten med 1935 års

pensionsreform icke hava varit att bereda de dyrare kommunerna och särskilt

de största städerna en lättnad, som icke komme de övriga och ofta mindre

bärkraftiga kommunerna till del.

Det gäller då närmast att bedöma, huruvida de beräkningar, som de sakkunniga

verkställt rörande minskning av kommunernas fattigvårdskostnader

såsom föl jd av att nuvarande pensionstillägg och understöd ersättas av till - läggspensioner enligt det föreliggande förslaget, kunna tillmätas sådan giltighet,

att de kunna tagas som utgångspunkt vid utformandet av regler rörande

kostnadsfördelningen. De sakkunniga betona i olika sammanhang

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vissa ofrånkomliga brister, som vidlåda såväl den verkställda undersökningen

som de på grundval därav utförda beräkningarna. Vid remissbehandlingen

har även från vissa håll kritik i olika avseenden framkommit mot betänkandet

i nu berörda delar.

Den mera preciserade kritiken hänför sig i huvudsak till dels att undersökningen

endast avsett pensionstagare enligt nuvarande lag och att hänsyn ej

kunnat tagas till den omständigheten, att förslaget medför rätt till tilläggspension

för personer med inkomst över de nu gällande inkomstgränserna, 425

kronor för man och 400 kronor för kvinna, dels att undersökningen avsåge

endast ett år, 1934, vilket dessutom vore i fattigvårdshänseende tämligen

onormalt, dels slutligen att de för beräkning av minskningen av fattigvårdskostnaderna

valda antagandena icke skulle komma att få sin motsvarighet i

verkligheten.

I det förstnämnda avseendet ha de sakkunniga ansett sig kunna räkna

med, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende icke torde

föreligga mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet och det som skulle

tillkomma genom tillämpning av de högre inkomstgränserna. En rakt motsatt

uppfattning göres gällande från stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle.

Enligt vad jag inhämtat stödja sig de sakkunniga i denna punkt på vissa

undersökningar, vilkas resultat framlagts dels i pensionsförsäkringskommitténs

betänkanden och dels i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års

riksdag. Av dessa undersökningar synes framgå, att de fattigvårdsunderstödda

pensionstagarna procentuellt fördela sig å olika inkomstgrupper på

i huvudsak samma sätt som hela pensionstagarbeståndet samt att deras fördelning

efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av

pensionsbeloppets, d. v. s. den egna inkomstens storlek. Anledning synes

vid sådant förhållande föreligga att antaga, att samma likformighet skall bestå

även utanför den nu gällande inkomstgränsen för rätt till pensionstillägg,

varför de framförda erinringarna icke torde förtjäna större avseende.

Anmärkningen att undersökningen skulle hava vunnit i tillförlitlighet, örn

den omfattat flera år, är givetvis befogad. Emellertid har det upplysts, att

material avseende annat år än 1934 icke kunnat anskaffas utan synnerligen

tidsödande och kostnadskrävande arbete, därest det överhuvud taget varit

möjligt. Med hänsyn till den osäkerhet, som enligt vad de sakkunniga framhålla

under alla omständigheter måste vidlåda beräkningar av den art, varom

här är fråga, hade en sådan utsträckning av undersökningen enligt min

mening icke varit försvarlig.

Även den omständigheten att fattigvårdens omfattning torde få betecknas

som onormalt stor det år undersökningen avser kan vara ägnad att minska

tillförlitligheten av de gjorda beräkningarna. Någon större betydelse i sådant

avseende lär det påpekade förhållandet dock icke böra tillmätas. Hänsyn

bör nämligen tagas till att samtliga de personer, varom här är fråga, äro

arbetsoförmögna, varför deras behov av fattigvård icke lär påverkas av förhållandena

på arbetsmarknaden i vidare mån än som kan betingas av att

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

61

försörjningspliktiga anhöriga blivit urståndsätta att fullgöra sin försörjningsplikt.

Det av stadsfullmäktige i Stockholm åberopade förhållandet, att 59 %

av pensionstagare i Stockholm under år 1934 jämväl åtnjöto fattigvårdsunderstöd,

under det att motsvarande tal för år 1928 endast uppgick till 42 %>,

sammanhänger säkerligen med det för Stockholm säregna förhållandet att

personer med hjälp av kommunen i form av sjukvård tidigare icke redovisats

såsom fattigvårdsunderstödda. För exempelvis Malmö voro motsvarande

procenttal för åren 1934 och 1928 resp. 58 och 54.

Med anledning av den kritik, som i flera yttranden riktats mot att de sakkunniga

vid sina beräkningar antagit, att pensionsförhöjningen skulle leda

till motsvarande minskning av utgående fattigvårdsunderstöd, må först framhållas,

att de sakkunniga själva starkt betona, att de framräknade siffrorna

beträffande fattigvårdskostnadernas minskning vore att beteckna såsom en

konstruktion, vilken måhända på många håll icke skulle haft sin motsvarighet

i verkligheten. I likhet med de sakkunniga anser jag det dock rimligt

och riktigt, att bedömandet av spörsmålet med vilken andel kommunerna

böra bidraga till dyrortstilläggen sker från en utgångspunkt, som kan tillämpas

enhetligt för alla kommuner. Det kan ej vara lämpligt att i detta sammanhang

indraga så subjektiva bedömningsgrunder som det skulle utgöra, om

man försökte taga hänsyn till i vad mån de olika fattigvårdsstyrelserna

kunde beräknas komma att utnyttja möjligheten att minska fattigvårdsunderstöden.

Då i en del yttranden skatteutjämningssynpunkter åberopats till stöd såväl

för den ena som den andra uppfattningen i förevarande fråga, må även i

detta sammanhang erinras, att endast 143 kommuner beröras av förslaget

och att detsamma, såvitt av den verkställda utredningen kan bedömas, närmast

torde komma att verka i skatteutjämnande riktning. Vad särskilt beträffar

de kommuner i Norrland, som beröras av förslaget, må nämnas, att

detsamma för samtliga sådana kommuner med en kommunal utdebitering

år 1935 överstigande 10 kronor per skattekrona, med undantag för Gällivare

socken och Haparanda stad, beräknats leda till någon minskning av utdebiteringsbehovet.

För Gällivare har beräknats en ökad utdebitering av 3 öre

och för Haparanda av 6 öre per skattekrona.

Min granskning av den mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende

framkomna kritiken ger mig sålunda ej anledning att frångå de av dem förordade

grunderna för fastställandet av dyrortskommunernas skyldighet att

bidraga till kostnaderna för dyrortstilläggen. Ej heller har jag funnit skäl

till erinran mot att frågan löses på sådant sätt, att för olika kommungrupper

fastställas olika bidragskvoter avseende hela tilläggspensionen och så avpassade,

att det angivna syftet i huvudsak uppnås. Den av svenska landskommunernas

förbund förordade anordningen, att de ifrågavarande kommunerna

skulle åläggas att betala en åttondel av tilläggspension beräknad enligt

lagen örn folkpensionering i dess nuvarande lydelse samt hälften av dyrortsförhöjningen,

lia redan de sakkunniga haft under övervägande, men på

enligt min mening bärande skäl avböjt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.

De sakkunniga. Såsom förut nämnts lia de sakkunniga i syfte att minska

de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom, att två kommuner

tillhörande olika ortsgrupper gränsa intill varandra, föreslagit en anordning

med kommunala dyrortstillägg, till vilka statsbidrag skulle utgå. Genom

anordningen öppnas möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen

liggande del av den kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att, då

förhållandena så påkalla, erhålla ett särskilt tillägg till pensionen. Till stöd

för sitt förslag i denna del samt angående dess praktiska utformande anföra

de sakkunniga, efter att hava erinrat örn det föreslagna ortsgrupperingssystemet,

följande.

Ehuru det i stort sett varit möjligt att genomföra ett dylikt system på ett

tillfredsställande sätt, har det icke låtit sig göra att fullständigt undgå de olägenheter,

som äro förenade med ett ringa antal ortsgrupper. Särskilt hjärt

framträda dessa olägenheter i fråga om Umeå stad och Tegs municipalsamhälle

i Umeå landskommun samt beträffande Bodens stad och angränsande

delar av Överluleå socken, i vilka fall gränsen mellan ortsgrupp 3 och ortsgrupp

1 kommer att förlöpa genom en på båda sidor örn gränsen likartad bebyggelse.

Exempelvis måste det för en pensionstagare, som är bosatt på sockensidan

av en gata, vilken bildar gräns mellan Bodens stad och Överluleå

socken, framstå såsom oförklarligt, att hans pension skall vara 200 kronor

lägre än för en pensionstagare i samma omständigheter, som bor på andra

sidan gatan. Likartade ehuru mindre framträdande svårigheter komma även

att föreligga i en del fall, där ortsgrupp 3 gränsar till grupp 2 eller sistnämnda

grupp till grupp 1.

I syfte att minska olägenheter av denna art, vilka som sagt äro oundvikliga

i varje system av ortsgruppering, hava de sakkunniga låtit sig angeläget

vara att överväga frågan örn åtgärder, ägnade att mildra övergången från en

ortsgrupp till en annan. Ett smidigt sätt att reducera differensen torde vara

att öppna möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del

av den kommun, som tillhör den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så

påkalla erhålla ett tillägg till pensionen. Lämpligen torde detta kunna fastställas

till ett belopp lika nied halva skillnaden mellan tilläggspensionens

maximibelopp i de båda ortsgrupperna, alltså till 50 kronor, örn gränsen går

mellan ortsgrupperna 1 och 2 eller 2 och 3, samt till 100 kronor, om gränsen

går mellan den lägsta och den högsta ortsgruppen. Motsvarande bör givetvis

gälla för det fall, att en kommun är uppdelad på ortsgrupper. Även

örn en sådan anordning icke helt undanröjer olägenheterna i fråga — vilket

för övrigt icke torde låta sig göra — synes dock den här berörda gränsfrågan

genom densamma kunna regleras så tillfredsställande som över huvud

är möjligt.

Det torde emellertid vara förenat med utomordentligt stora praktiska svårigheter

att låta det sålunda ifrågasatta tillägget till pensionen ingå i densamma

såsom en integrerande del. De sakkunniga föreslå därför i stället,

att det skall ankomma på vederbörande kommun såväl att slutgiltigt bevilja

som att utbetala tilläggen i fråga. För rätt till dylikt tillägg bör gälla,

på samma sätt som föreslås beträffande rätt till tilläggspension beräknad

efter de för högre ortsgrupp givna reglerna, att vederbörande under minst

två år varit och fortfarande är mantalsskriven såsom tillhörande det gränsområde

inom kommunen, som medgivandet avser. Tillägget bör vidare själv
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

63

fallet indragas, därest vederbörande avflyttar från sådan kommundel, och

skyldighet att anmäla dylik flyttning bör sålunda stadgas. I övrigt bör för

rätt till den föreslagna pensionsförhöjningen icke gälla annat villkor an att

vederbörande tillerkänts tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering.

Från kommunens sida skola enligt förslaget icke få uppställas särskilda villkor,

såsom beträffande hemortsrätt, behov av fattigvård eller dylikt. Prövningen

av frågan, om i det särskilda fallet pensionsförliöjning skall utgå,

kommer sålunda huvudsakligen att bero av ett konstaterande, huruvida pensionstagaren

i två år varit mantalsskriven inom det ifrågavarande området

eller icke. Denna prövning bör enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna

anförtros åt vederbörande pensionsnämnd, som därefter meddelar underrättelse

om sitt beslut till pensionstagaren och den myndighet inom kommunen,

som har att verkställa utbetalningen.

De sakkunniga ha icke tänkt sig att något avgörande beträffande de fall,

då den här föreslagna anordningen skulle komma till användning, skall träffas

i samband med fastställandet av ortsgrupperingen. Enligt förslaget skall

initiativet helt tillkomma vederbörande kommun genom att denna till Kungl.

Majit ingår med framställning, att de ifrågavarande lagbestämmelserna skola

göras tillämpliga beträffande viss särskilt angiven del av kommunen. Den

prövning av sådan framställning, som därefter skall ankomma på Kungl.

Majit, bör enligt de sakkunnigas mening icke vara av enbart formell natur

utan även innebära ett sakligt övervägande av frågan, huruvida sådana omständigheter

kunna anses föreligga, att den ifrågasatta pensionsförhöjningen

framstår såsom skälig.

I nära anslutning till den princip, som legat till grund för de sakkunnigas

förslag beträffande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden för

de föreslagna dyrortstilläggen, bör kostnaden för här ifrågasatta pensionsförhöjningar

delas lika mellan staten och kommunerna. I lagförslaget har

sålunda upptagits en bestämmelse, att vederbörande kommun äger att av

statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits. Ansökning

från kommun om utfående av dylik ersättning bör givetvis vara

åtföljd av sådana handlingar och verifikationer, att det blir möjligt för statens

organ att i samband med granskning av ansökningen kontrollera, att utbetalningarna

verkställts i överensstämmelse med givna föreskrifter.

Yttranden. Socialstyrelsen anser, att den föreslagna anordningen, örn den

tillämpas med nödig varsamhet, torde kunna bliva till avsedd nytta och

i åtskilliga fall uppmjuka det eljest oförmedlade och med hänsyn till förhandenvarande

bebyggelse ej sällan onaturliga hopstötandet av orter i skilda

dyrhetsgrupper.

Statskontoret finner det visserligen önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas

för mildrande i fall som här avses av övergången mellan de olika ortsgrupperna,

men känner sig dock icke övertygat örn lämpligheten av den av de

sakkunniga i sådant avseende föreslagna anordningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser de föreslagna bestämmelserna

alltför omständliga och dyrbara i administrationshänscende. Under

hänvisning till det av de sakkunniga omnämnda gränsförhållandet mellan

Bodens stad och Överluleå socken framhåller Iian vidare, att även örn den

pensionstagare, som bodde på den del av gränsgatan, vilken läge inom Överluleå

socken, hade kunnat förmå kommunen att hos Kungl. Majit utverka

bifall till en framställning, innebärande ökade utgifter för kommunen, det

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ändock måste förefalla denne pensionstagare oförklarligt, varför han skulle

erhålla 100 kronor lägre pension än den pensionstagare, som bodde på samma

gata men i Boden.

Svenska stadsförbundets styrelse motsätter sig bestämt den föreslagna anordningen

med kommunala dyrortstillägg. Örn statsmakterna ville stanna vid

en indelning i endast tre ortsgrupper, borde det ankomma på dem och icke

på kommunerna att helt påtaga sig kostnaderna för de kompletteringsåtgärder,

som kunde visa sig påkallade. Kommunernas kostnader för folkpensioneringen

bleve ändock tillräckligt stora. Hela anordningen syntes för övrigt

skäligen betydelselös, då även efter ett administrativt besvärligt utjämningsförfarande

oskäligheten i de olika tilläggen dock alljämt bleve tämligen

iögonenfallande.

Beträffande detaljerna i förslaget har från S:t Nikolai socken i Södermanlands

län anförts, att det syntes mera förenligt med lagens anda och mening,

om de ifrågasatta tilläggen finge utbekommas tillsammans med pensionsbeloppet

i övrigt och icke genom något kommunens penningförvaltande organ.

Liknande uttalande har även gjorts av kommunalfullmäktige i Järfälla socken

i Stockholms län.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende,

som i de avgivna yttrandena mött endast ringa motstånd, synes mig väl

ägnat att mildra olägenheterna i vissa fall av att kommuner tillhörande olika

ortsgrupper komma att gränsa intill varandra. Jag har därför funnit mig

böra giva detsamma min anslutning, allenast med den jämkning att — på

sätt jag i det föregående föreslagit beträffande tilläggspension efter flyttning

till ort inom högre ortsgrupp — för rätt till nu ifrågavarande förhöjning bör

krävas, att vederbörande under minst tre år varit bosatt inom gränsområdet.

Att, såsom svenska stadsförbundets styrelse antyder, staten skulle helt bekosta

den förhöjning av pensionen som i sådana fall, varom här är fråga,

kan befinnas påkallad, är enligt min mening icke tillrådligt. Därigenom

skulle ju staten komma att bestrida kostnaderna för pensionen i större utsträckning

i sådana fall än i andra. De sakkunnigas förslag, att kommunerna

skola äga uppbära statsbidrag med hälften av vad som utgivits för

ifrågavarande ändamål, innebär i sak samma regel beträffande kostnadsfördelningen

som enligt förslaget skall tillämpas beträffande de eljest utgående

dyrortstilläggen och synes mig därför lämpligt avvägt.

Några mera betydande administrativa svårigheter torde anordningen icke

komma att medföra, vilket däremot säkerligen skulle bliva fallet, därest

såsom i ett pär yttranden förordats de ifrågavarande tilläggen skulle utbetalas

tillsammans med pensionen i övrigt.

Kostnadsberäkningar.

De sakkunniga. Vid beräkningen av kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen

har använts samma material, som låg till grund för motsvarande

beräkningar i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag och i sär
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. 65

skilda utskottets vid samma riksdag utlåtande, nr 1, i anledning av nämnda

proposition.

Enligt de verkställda kostnadsberäkningarna, vilka utförts av professorn

vid Stockholms högskola H. Cramér, skulle kostnaderna åren 1937, 1940,

1950 och 1960 för tilläggspensioner enligt de sakkunnigas förslag uppgå till

resp. 152, 151, 161 och 178 miljoner kronor. Hur kostnadsbeloppen fördela

sig på de tre ortsgrupperna framgår av följande sammanställning, i vilken

för jämförelse även medtagits den av särskilda utskottet vid 1935 års riksdag

beräknade kostnaden för tilläggspensioner utan dyrortstillägg.

För åren 1937, 1940, 1950 och 1900 beräknade kostnader för tilläggspensioner enligt det

föreliggande förslaget, med fördelning på ortsgrupper, samt enligt lagen örn

folkpensionering.

Miljoner kronor.

Å r

Ortsgrupp

Utan

dyrorts-

tillägg

1

2

3

Summa

1937 ....................

96

31

25

152

131

1940 ....................

95

31

25

151

130

1950 ....................

100

34

27

161

136

1960 ....................

109

38

31

178

''149

Av tabellen framgår, att kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen beräknats

uppgå till 21 miljoner kronor åren 1937 och 1940, 25 miljoner kronor

år 1950 och 29 miljoner kronor år 1960. Hur dessa kostnadsökningar med

tillämpning av de sakkunnigas förslag beträffande skyldighet för kommuner

och landsting att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner, fördela

sig mellan staten, landstingen och kommunerna framgår av följande

sammanställning.

För åren 1937, 1940, 1950 och 1900 beräknad kostnad för dyrortstillägg enligt det föreliggande

förslaget med fördelning på staten, landstingen och kommunerna.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

Staten................................

102

108

14-8

17-7

Landsting ............................

0-4

0‘2

—

—

Kommuner tillhörande ortsgrupp 2 ....

3-9

3-8

4-0

4-3

» » » 3 ____

6-5

6-2

6-2

7-0

Summa

21-0

21o

25’0

290

Till ytterligare belysning av det föreliggande förslagets ekonomiska innebörd

har upprättats vidstående sammanställning, vilken är direkt jämförbar

med en på samma sätt uppställd tabell å sid. 36 i särskilda utskottets vid

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 182. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

1935 års riksdag utlåtande nr 1, utvisande beräknade inkomster och utgifter

för en folkpensionering enligt utskottets sedermera av riksdagen godkända

förslag. I denna sammanställning har det landstingsbidraget motsvarande

bidraget från städer, som icke deltaga i landsting, förts under rubriken

»Landstingsbidrag».

Sammandrag'' av beräknade inkomster och utgifter för en folkpensionering enligt de

sakkunnigas förslag.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

Inkomster.

Pensionsavgifter ......................

36

38

39

38

Fondränta............................

33

33

30

30

Statsbidrag............................

79

98

134

170

Landstingsbidrag......................

9

7

3

1

Kommunbidrag........................

26

25

27

30

Summa

1S3

201

233

269

Utgifter.

Gamla lagen, avgiftspensioner..........

10

9

4

1

» » , tilläggspensioner..........

150

108

46

14

Nya lagen, grundpensioner ............

1

21

60

90

» » , tilläggspensioner............

2

43

115

164

Fondökning ..........................

20

20

8

—

Summa

183

201

233

269

De sakkunniga anse, att de av dem föreslagna lagändringarna böra träda

i kraft samtidigt med den nya lagen örn folkpensionering, d. v. s. den 1 januari

1937. För dess genomförande anses för budgetåret 1936/1937 böra

av statsmedel anvisas ett belopp av 5 miljoner kronor, utgörande i runt tal

hälften av den kostnadsökning, som enligt det ovanstående beräknats komma

att för år 1937 falla på statsverket. Det sannolikt jämförelsevis mycket ringa

belopp, som kan komma att bliva erforderligt för utgivande i undantagsfall,

på sätt i förslaget förutsatts, av statsbidrag till kommunala dyrortstillägg,

beräknas icke bli större än att det låter sig inrymma i det nyssnämnda

beloppet av 5 miljoner kronor. De antaganden rörande inkomstfördelningen

bland aktiva personer över 67 år, vilka legat till grund för beräkningarna,

torde nämligen enligt de sakkunniga innebära en icke ringa säkerhetsmarginal.

Departementschefen. Mot de sålunda verkställda kostnadsberäkningarna

har jag ej funnit anledning till erinran. Vid beräkningen av det för budgetåret

1936/1937 erforderliga förslagsanslaget till Bidrag till folkpensioner och

invalidunderstöd har jag ock uppskattat merkostnaden för ifrågavarande

ändamål under tiden 1 januari—30 juni 1937 till 5,000,000 kronor.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

67

Specialmotivering.

Vid uppgörandet av sitt förslag till ändringar i lagen om folkpensionering

ha de sakkunniga i stor utsträckning kunnat följa Kungl. Maj:ts genom proposition

nr 217 för 1935 års riksdag framlagda lagförslag, vilket ju liksom

det av de sakkunniga nu upprättade innebar, att landet för ifrågavarande

ändamål skulle uppdelas i tre ortsgrupper. Det torde därför icke vara nödvändigt

att här närmare motivera de delar av det föreliggande förslaget,

vilka sammanfalla med motsvarande delar av Kungl. Maj:ts berörda förslag

I sådana avseenden må hänvisas till den nämnda propositionen.

Det torde även böra omnämnas, att i några yttranden framförts förslag om

ändringar i lagen om folkpensionering, vilka icke stå i något samband med

den nu till behandling föreliggande frågan om införande av dyrortsgraderade

tilläggspensioner. Dylika förslag torde emellertid icke böra upptagas till prövning

i förevarande sammanhang. Först sedan visshet vunnits, att ändringar

äro av behovet påkallade, torde frågan örn eventuellt behövliga jämkningar

i den föregående år beslutade lagstiftningen böra komma under omprövning.

6 §•

2 mom. i denna paragraf har liksom i Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition

uppdelats i två stycken. I första stycket föreskrives, att tilläggspension

skall utgå med 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och

450 kronor i ortsgrupp 3 med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades

årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor. Enligt dessa regler

bliva de inkomstbelopp, vid vilka rätten till tilläggspension bortfaller i de olika

ortsgrupperna resp. 457, 600 och 743 kronor. I lagen om folkpensionering

har det förstnämnda beloppet jämkats nedåt till 450 kronor för att inkomstgränsen

skall ligga vid ett avrundat tal. Någon motsvarande avrundning av

gränsbeloppen 600 och 743 kronor kan emellertid, såsom även de sakkunniga

framhållit, ej företagas utan att likformigheten de olika grupperna emellan

rubbas, varför avrundningen av gränsbeloppet för den lägsta ortsgruppen ej

synes böra bibehållas. För denna ortsgrupp innebär alltså förslaget den

praktiskt taget betydelselösa ändringen, att tilläggspension kan tillerkännas

även personer med egen inkomst mellan 450 och 457 kronor. Med hänsyn

till att inkomstgränserna icke lia självständig betydelse utan framkomma såsom

räkneresultat ur reglerna om högsta tilläggspension och om avdrag på

grund av egen inkomst, lia de ifrågavarande gränsbeloppen efter mönster

av propositionen icke angivits i lagtexten.

Såsom ett andra stycke i 2 mom. av 6 § hava de sakkunniga upptagit de

i propositionen föreslagna bestämmelserna rörande, ortsgrupperingen samt

beträffande frågan, vilken ortsgrupp pensionsberättigad skall anses tillhöra.

Giltighetstiden för varje ortsgruppering har dock, som tidigare omnämnts,

utsträckts från feni år enligt propositionen till tio år. I formellt avseende lia

de sakkunniga vidare vidtagit den jämkningen, att ordet »socialstyrelsen->

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

i propositionens lagtext ersatts med en hänvisning till 48 § 1 mom. kommunalskattelagen,

varigenom ortsgrupperingen på folkpensioneringens område mera

direkt anknytes till motsvarande gruppering enligt kommunalskattelagen.

Beträffande frågan vilken ortsgrupp pensionsberättigad skall anses tillhöra

har länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasatt, om icke den kommun, som

enligt fattigvårdslagens bestämmelser är att anse såsom hemortskommun,

borde hellre än mantalsskrivningsorten vara avgörande. Från Järfälla socken

i Stockholms län och Sundsvalls stad har påpekats, att det enligt nuvarande

mantalsskrivningsregler kunde inträffa, att personer, exempelvis på grund av

stadigvarande fattigvård, vore mantalsskrivna i viss kommun men sedan

lång tid tillbaka icke bosatta där. Dylika personer borde ej erhålla tilläggspension

enligt förmånligare regler än som gällde för vistelsekommunen.

Förslaget att låta hemortskommunen vara avgörande för frågan, vilken

ortsgrupp pensionsberättigad skall anses tillhöra, har jag ej kunnat biträda.

Enligt min mening skulle det vara i hög grad olyckligt, örn fattigvårdslagens

hemortsrättsbestämmelser finge utöva inflytande även på folkpensioneringens

område. Mera fog kan finnas för uppfattningen, att i vissa fall vistelsekommun

i stället för mantalsskrivningskommun borde få vara avgörande i

det avseende, varom här är fråga. Emellertid håller jag för sannolikt, att

denna fråga har praktisk betydelse i ett så ringa antal fall, att skäl ej föreligger

att för dylika fall tillskapa komplicerade särbestämmelser.

Jag har sålunda icke funnit anledning vidtaga annan ändring i det av de

sakkunniga föreslagna andra stycket i 6 § 2 mom. än den förut omnämnda

utsträckningen från två till tre år av den tid pensionsberättigad efter flyttning

till ort i högre ortsgrupp skall hava tillhört sådan ortsgrupp, innan

hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna.

I ett nytt moment, 3 morn., i förevarande paragraf hava upptagits i jämförelse

med sakkunnigförslaget formellt något modifierade bestämmelser rörande

utgivande i vissa undantagsfall av kommunala dyrortstillägg med

statsbidrag, vilka bestämmelser redan i det föregående närmare motiverats.

Såsom ett sista stycke i detta moment ha de sakkunniga upptagit ett stadgande

innefattande rätt för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Med hänsyn till det generella bemyndigande, som innehålles

i 38 §, har sagda stycke emellertid ansetts kunna utgå.

7 §•

I 7 § första stycket hava de sakkunniga utan ändring upptagit 1935 års

förslag om differentiering efter ortsgrupp jämväl av det belopp, som

i fråga om vissa privilegierade inkomstslag icke skall föranleda avdrag vid

beräkning av tilläggspensionen. Ifrågavarande belopp äro alltså enligt deras

förslag 300 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kronor

i ortsgrupp 3.

Pensionsstyreisen påvisar i detta sammanhang, att pensionstagarna i de

högre ortsgrupperna i olika avseenden äro missgynnade i jämförelse med

pensionstagarna i den lägsta gruppen. Härefter anför styrelsen följande.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

69

Riktigast vöre helt naturligt, att såväl fri som privilegierad inkomst samt

minsta normala grundpension varierade inom ortsgrupperna i viss proportion.

Att variera den fria inkomsten och grundpensionen skulle dock av

olika skäl knappast låta sig göra. Det enda som återstår är därför att söka

avväga den privilegierade inkomsten på sådant sätt, att de olika ortsgrupperna

kunna anses något så när jämställda, åtminstone då man bortser från

grundpensionerna. En kalkyl ger då till resultat, att den privilegierade inkomsten

lämpligen bör ökas i ortsgrupperna 2 och 3 med respektive 52

och 105 kronor eller med i avrundade belopp respektive 50 och 100 kronor.

Det av pensionsstyrelsen påpekade förhållandet, att pensionstagarna i de

högre ortsgrupperna även efter ett genomförande av det nu föreliggande

förslaget skulle bliva i viss mån missgynnade i förhållande till andra pensionstagare,

är riktigt och har även i det föregående framhållits i olika sammanhang.

Jag anser dock, att man i nu förevarande avseende icke bör gå

utöver vad de sakkunniga föreslagit.

8 §•

I 8 § 2 och 3 inom. i de sakkunnigas förslag ha införts de i propositionen

föreslagna bestämmelserna rörande jämkning eller indragning av tilläggspension

på grund av pensionstagares flyttning till annan ortsgrupp eller ändring

i ortsgrupperingen samt angående skyldighet för pensionstagare att anmäla

flyttning till ort, vilken räknas till billigare ortsgrupp än hans förra

mantalsskrivningsort. Genom den i 9 § andra stycket lagen om folkpensionering

intagna hänvisningen till 8 § 3 mom. bli de i förstnämnda paragraf

meddelade påföljdsföreskrifterna tillämpliga även vid försumlighet i fråga

örn skyldigheten att anmäla dylik flyttning.

Av stadsfullmäktige i Sundsvall samt i en till svenska fattigvårds- och

barnavårds/förbundets yttrande fogad promemoria av förbundets t. f. verkställande

ledamot K. J. Höjer har ifrågasatts, att anmälningsplikten skulle

utsträckas att gälla flyttning överhuvud taget till ort i billigare ortsgrupp, så

snart den innebure bosättning å den nya orten. I den nämnda promemorian

anföres härom bland annat följande.

De sakkunniga föreslå, att pensionstagaren skall hava skyldighet att till

pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit

mantalsskriven, anmäla, »örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne

och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort»

(8 §). Om en pensionstagare flyttar till dylik ort men lyckas

undandraga sig rätt mantalsskrivning, så har han alltså icke någon skyldighet

att göra anmälan örn flyttningen. Han riskerar därför icke heller

den påföljd, som omförmäles i 9 § lagen örn folkpensionering. Man kan

tänka sig att i stället föreskriva skyldighet att göra anmälan örn flyttning

till ort i billigare ortsgrupp, så snart flyttningen innebär bosättning å den

nya orten. Därigenom .skulle skapas möjlighet att med stöd av 9 § åtminstone

i flagranta fall beivra åtgärder, syftande till att förskaffa vederbörande

högre pension än som tillkommer honom. Straffbestämmelsen kan

antagas leda till att anmälningsskyldigheten i stort sett fullgöres och myn
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

digheterna få därigenom den vägledning vid övervakningen av mantalsskrivningen,

av vilken de äro i så stort behov.

I promemorian framhålles vidare, att mot detta förslag kunde riktas den

invändningen, att pensionsmyndigheterna nödgades ingå i prövning av mantalsskrivningsfrågor.

Dock borde detta knappast behöva bliva fallet i någon

större utsträckning. Ansåges det emellertid ofrånkomligt, att till grund för

minskning av pensionen vid flyttning lägga den faktiska mantalsskrivningen,

så torde därigenom i hög grad aktualiseras frågan örn reformering av folkbokföringen.

En dylik reform skulle givetvis även ur fattigvårdssynpunkt

med hänsyn till hemortsrättsbestämmelserna vara av stort värde.

Stadsfullmäktige i Sundsvall ifrågasätta i detta sammanhang jämväl, att

påföljd enligt 9 § andra stycket borde drabba den, som genom lämnande av

oriktiga uppgifter söker bliva mantalsskriven eller bibehålla mantalsskrivning

i kommun tillhörande högre ortsgrupp i uppenbar avsikt att därigenom

erhålla högre tilläggspension.

I anledning av de sålunda anförda synpunkterna må framhållas, att, även

om de kunna vara i viss mån berättigade, de dock icke synas vara av beskaffenhet

att böra föranleda specialföreskrifter i förevarande lag. Jag erinrar

för övrigt, att Kungl. Majit denna dag på chefens för finansdepartementet

föredragning beslutat igångsätta en utredning rörande bl. a. folkbokföringen

och mantalsskrivningsväsendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att den i förslaget föreskrivna skyldigheten

att anmäla flyttning icke sällan torde komma att försummas, varför

det vore önskvärt med en bestämmelse, att pensionsnämndsordföranden

i det distrikt, varifrån avflyttning ägt rum, där så ske kunde, skulle avgiva

rapport om flyttningen till pensionsnämndsordföranden i det andra distriktet.

Bestämmelser av här avsedd art torde icke hava sin rätta plats i lagen,

enär de kunna utfärdas i administrativ väg. Anledning saknas därför att

nu gå närmare in på denna fråga. Det må blott framhållas, att det synes

önskvärt örn sådan rapporteringsskyldighet kunde undvikas, då densamma

givetvis skulle i hög grad tynga förvaltningsarbetet för folkpensioneringen.

Förevarande paragraf har sålunda i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag givits samma avfattning i det avseende, varom här är fråga, som i

propositionen föregående år.

13 §.

Beträffande de i 13 § föreslagna bestämmelserna angående skyldighet för

kommunerna att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner hänvisas till den

allmänna motiveringen. Med hänsyn till att ortsgrupperingen skall ankomma

på särskild myndighet har emellertid den av de sakkunniga föreslagna avfattningen

av bestämmelserna underkastats viss jämkning.

I andra stycket av förevarande paragraf ha efter mönster av 1935 års proposition

införts regler angående den kommunala bidragsskyldigheten för det

fall, att tilläggspension höjes utan föregående ansökning, d. v. s. på grund av

att en ort flyttas från lägre till högre ortsgrupp.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

71

I ett pär yttranden har uttalats den åsikten, att bidragsskyldigheten borde

åvila vederbörande hemortskommun. Av flera skäl torde emellertid en sådan

omläggning av de hittills inom folkpensioneringen tillämpade principerna icke

vara lämplig eller ens möjlig.

29 §.

De i andra och tredje styckena av förevarande paragraf föreslagna ändringarna

ha likaledes hämtats ur 1935 års proposition och innebära föreskrift,

att beslut i fråga örn undantag från den i 6 § 2 mom. sista stycket föreslagna

bestämmelsen, att pensionsberättigad efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp

skall ha tillhört sådan ortsgrupp tre år, innan hans pension må utgå enligt

de för denna gällande reglerna, skall meddelas av vederbörande pensionsnämnd.

I sista stycket av samma paragraf har på grund av de beträffande 8 § föreslagna

ändringarna vidtagits viss rent formell jämkning i hänvisningsbestäminelserna.

40 §.

I denna paragraf fastställes tilläggspensionens maximibelopp för det fall,

att dylik pension skall utgå enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande.

Ifrågavarande belopp föreslås, såsom redan förut nämnts, till 300 kronor i

ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. Då den

i 6 § fastställda avdragsregeln skall gälla även för sådana fall, bli här de

inkomstgränser, vid vilka rätten till tilläggspension bortfaller, resp. 529, 671

och 814 kronor. Liksom i fråga om 6 § ha gränsbeloppen funnits icke böra

införas i lagtexten.

De ändrade bestämmelserna i 13 § rörande kommunernas bidragsskyldighet

lia vidare nödvändiggjort viss formell jämkning i sista stycket av förevarande

paragraf.

42 §.

Beträffande sättet för genomförande av de föreslagna dyrortsförhöjningarna

av tilläggspensionerna enligt lagen om folkpensionering anföra de

sakkunniga följande.

I 42 § lagen örn folkpensionering föreskrives, att pensionstillägg, som någon

åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen utan ansökning

höjas till huvudsaklig överensstämmelse med reglerna om tilläggspension.

De sakkunniga hade från början tänkt sig, att de ytterligare höjningar

av ifrågavarande pensioner, som skulle bli en följd av ett genomförande av

de sakkunnigas förslag, skulle på samma sätt ske automatiskt utan att vederbörande

skulle behöva ingiva särskild ansökning därom. Efter överläggningar

med representanter för pensionsstyrelsen lia de sakkunniga emellertid

kommit till den uppfattningen, att den föreslagna dyrortsförhöjningen av de

redan utgående pensionerna icke lämpligen bör ske på sådant sätt. Det

skulle nämligen för pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen i mycket hög

grad försvåra det redan pågående arbetet med omräkning enligt förevarande

paragraf av de cirka 400,000 pensionstillägg och understöd, som nu utgå en
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Därtill kommer, att pensionsstyrelsen

äger kännedom om vederbörandes mantalsskrivningsort endast vid den

tidpunkt, då frågan om pension för honom eller jämkning därav senast varit

föremål för behandling. I ett säkerligen icke ringa antal fall skulle därför,

örn dyrortsförhöjningen genomfördes automatiskt, nytt pensionsbrev komma

att utfärdas för personer, som icke längre vore bosatta på den dyrare orten

och alltså icke skulle äga rätt till det högre pensionsbeloppet.

På nu anförda skäl lia de sakkunniga stannat för att föreslå, att höjning

av pension utöver vad som skall gälla för den lägsta ortsgruppen skall

verkställas först efter därom av vederbörande gjord ansökning. De sakkunniga

föreslå, att sådan ansökning skall ingivas till pensionsnämndens ordförande

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är mantalsskriven den 1

januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen. Frågan om rätt till dyrortstillägg

skall i sådana fall, varom här är fråga, avgöras endast med hänsyn

tagen till pensionstagare^ mantalsskrivningsort, varför ett synnerligen enkelt

ansökningsformulär, huvudsakligen i form av en anmälan till pensionsstyrelsen,

på vilket pensionsnämndens ordförande har att teckna vitsord angående

mantalsskrivningen, torde kunna komma till användning. Någon

prövning från pensionsnämndens sida synes icke behöva ifrågasättas.

I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga viss jämkning i den nuvarande

42 § samt att till densamma fogas ett nytt stycke, innehållande de

nyss angivna reglerna för höjning i samband med lagens ikraftträdande av

pensionerna för pensionstagare, tillhörande de båda högre ortsgrupperna.

Av stadsfullmäktige i Nyköping framliålles såsom önskvärt, att ansökning

om här ifrågavarande höjning av tilläggspensionerna i dyrorterna finge ingivas

redan före den 1 januari 1937.

Vad de sakkunniga anfört nied avseende å sättet för reformens genomförande,

då fråga gäller personer, som redan före den nya lagens ikraftträdande

tillerkänts pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,

finner jag övertygande. 42 § har därför givits den av de

sakkunniga föreslagna avfattningen. Det av stadsfullmäktige i Nyköping

framförda önskemålet torde kunna tillgodoses utan särskilda lagbestämmelser.

I 1935 års proposition föreslogs, som förut nämnts, att varje ortsgruppering

skulle gälla för en tid av fem år. I syfte att möjliggöra ett sammanfallande av

giltighetstiderna för denna gruppering och för skattegrupperingen upptogs

under 46 § i propositionens lagförslag en bestämmelse, att indelningen i ortsgrupper,

då den första gången verkställdes, kunde fastställas att gälla för kortare

tid än fem år. Med hänsyn till att för den här ifrågavarande ortsgrupperingen

föreslås en giltighetstid av tio år och då det för socialstyrelsen torde

vara ur arbetssynpunkt lägligare att icke behöva samtidigt verkställa båda

grupperingarna, vilka visserligen torde böra grundas på samma prismaterial

men dock utföras efter väsentligt skilda principer, har i nu förevarande lagförslag

icke upptagits någon motsvarighet till den ovan nämnda, i propositionen

föreslagna bestämmelsen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

73

De sakkunnigas lagförslag har i socialdepartementet överarbetats i enlighet

med vad jag nu anfört. Departementsförslaget torde få såsom bilaga 1

fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det sålunda

upprättade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, AO och

42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering —- i vad förslaget

skiljer sig från motsvarande delar av det vid Kungl. Maj:ts proposition den

22 mars 1935, nr 217, fogade förslaget till lag om folkpensionering — måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Å. Nordwall.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6, 7, 8,13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni

1935 om folkpensionering, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §•

1 mom. På grund av---av avgifterna.

Om den---påförda avgiftsbeloppet.

Avgifter, för---erlagt belopp.

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp 1 ............................ 250 kronor,

» »> 2 350 » ,

» » 3 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper

enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande

reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,

att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom visst

intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda

orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest

de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra

stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga

motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

75

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel

utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §.

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,

» » 2 ............................ 350 » ,

» » 3 ............................ 400 »

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga om — — — ogift person.

8 §.

1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare — -—- — del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort, där han är mantalsskriven, lill annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon —- —- — riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 8-

Till pensionskostnaderna---av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av

tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd

förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensio
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S2.

nen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat

ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den

kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga

med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten

med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort

vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension

till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan

deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas

av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning

därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm

eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre

tiondelar.

Staten bidrager---från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon--— till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning

och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och

besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit

fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket

ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot

bifall till ansökning om tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida

sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,

meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall---till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller

även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven,

varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

77

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,

om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt

enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra

stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.

Därvid skall dock högsta tilläggspension vara

i ortsgrupp 1 ............................ 300 kronor,

» » 2 ............................ 400 » ,

» » 3 ............................ 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen om folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

ändrats. Från reglerna örn folkpension gäller vidare i fråga örn tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före

nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke

deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensionen.

42 §.

Pensionstillägg, som någon åtnjuter vid utgången av år 1936, skall av pensionsstyrelsen

utan ansökning höjas till huvudsaklig överensstämmelse med

de beträffande ortsgrupp 1 föreskrivna reglerna om tilläggspension. Närmare

bestämmelser till ledning vid omräkningen utfärdas av Konungen. Har

på grund av 9 § lagen om allmän pensionsförsäkring pensionstillägg blivit

fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. Bidraga

flera kommuner till kostnaden för pensionstillägg som höjes enligt denna

paragraf, skall beträffande skyldighet att bidraga till höjningen så anses

som örn höjningen beviljats efter ansökning hos pensionsnämnden i den

kommun, för vilken bidragsskyldighet sist inträtt.

Den höjning utöver vad i första stycket sagts, som erfordras för att därtill

berättigade pensionstagare skola erhålla tilläggspension i huvudsaklig överensstämmelse

med reglerna örn dylik pension i ortsgrupp 2 eller 3, skall av

pensionsstyrelsen verkställas på därom gjord ansökning, vilken ingives till

pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren är

mantalsskriven den 1 januari 1937, och prövas av pensionsstyrelsen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Bilaga 2.

De sakkunnigas förslag rörande kommunernas placering

i ortsgrupper.

Med utgångspunkt från de olika kommunernas efter vissa principer framräknade

dyrhetsindex och en allmän skälighetsprövning ha de sakkunniga utvalt

samtliga de kommuner, vilka enligt deras mening över huvud kunde

komma under övervägande till placering i högre ortsgrupp än den lägsta.

Samtliga dessa kommuner med undantag för Bodens stad, från vilken infordrat

material ej inkommit, ha därefter underkastats vissa undersökningar och

beräkningar. Frågan örn orternas placering i de olika grupperna har därefter

upptagits till förnyad prövning, varvid skälig hänsyn tagits jämväl till

den beräknade effektiviteten av den nya lagen örn folkpensionering samt till

vad som framkommit rörande det föreliggande förslagets betydelse ur ekonomisk

synpunkt för vederbörande kommuner. Därvid lia de sakkunniga

funnit anledning vidtaga vissa jämkningar i den preliminära grupperingsplanen.

De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebär, att i

ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra

städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna

tillhöra Stockholms förorter. 2 landskommuner, nämligen Gällivare

och Jukkasjärvi socknar, förelås uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3.

Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg

och Gävle samt vidare 68 städer, 13 köpingar och 40 landskommuner.

Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp

än den lägsta, uppgår alltså till 143.

Här nedan följer en redogörelse länsvis för de kommuner, som enligt de

sakkunnigas mening böra placeras i ortsgrupperna 2 och 3 med klarläggande

samtidigt, där så funnits erforderligt, av dessa kommuners gränsförhållanden

till andra kommuner inom samma eller annan ortsgrupp. I detta sammanhang

anföras även de skäl, som föranlett de sakkunniga att beträffande 18

av de vid den första granskningen medtagna kommunerna avstå från att

föreslå placering i ortsgrupp 2. I redogörelsen markeras kommuner i ortsgrupp

2 eller 3 genom kursivering, varjämte gruppsiffran angives inom parentes.

Stockholms stad och län.

Stockholms stad (3) omgives av följande orter:

På norra sidan från väster gränsar av mälarkommunerna Lovö socken (1)

vid Drottningholm, Kärsö och innanför Kungshatt tvärsöver vattnet till

Stockholm.

Pa norra mälarsidan följa Hässelby villastads köping (2) och Spånga socken

(2). Innanför dessa ligga Solna socken (3) och Sundbybergs stad (3)

samt utanför dem fram till Edsviken Sollentuna socken (2) och ytterst, med

gräns till Hässelby, Spånga och Sollentuna, Järfälla socken (2). Norr om

dessa kommuner ligga Eds och Fresta socknar (1).

Mellan Edsviken och Stora Värtan gränsar till Stockholm Stocksunds köping

(3), varefter följa Danderyds socken (3) och Djursholms stad (3). Ända

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

79

från Edsviken till norra Värtan (Hägernäs m. m.) bildar sedermera Täby socken

(2) gräns, och mot Täby i sin tur gränsa Fresta, Vallentuna, Angarns och

Österåkers socknar (1). Öster om Stora Värtan ligger Östra Ryds socken

(1) fram till Askrikefjärden i söder. Söderut, tvärsöver Lilla Värtan och

Stora Värtan samt Askrikefjärden, bildande Stockholms gräns i nordost, ligger

Lidingö stad (3), som alltså i nordost och öster över fjärdarna har områden

i grupp 1 (östra Ryd) och på något avstånd i öster Vaxholms stad (2).

Vaxholm gränsar österut till Värmdö socken (1).

På södra sidan från öster räknat begränsas Stockholm närmast utefter

stora segelleden mellan Danviken och Skurusundet av Nacka socken (3), varefter

fram till Värmdö sockens gräns följa Bo (2) och Gustavsbergs (2) socknar

samt sydost örn Nacka, söder om Bo och väster örn Baggensfjärden Saltsjöbadens

köping (3). På andra sidan södra Baggensfjärden och med gräns

bortom Gustavsberg till Värmdö ligger Ingarö socken (1).

På Södertörns fastland möter söder om Saltsjöbaden Tyresö socken (1),

som innanför Nackas sydligaste del på en sträcka i närheten av Kumla samhälle

vid sjön Drevviken även gränsar till Stockholms sydligaste utlöpare.

Beträffande Tyresö socken hade från början med hänsyn till dess dyrhetsindex

ifrågasatts placering i ortsgrupp 2. Den sedermera verkställda undersökningen

visade, att av samtliga personer med pensionstillägg eller understöd

15 samtidigt uppburo fattigvårdsunderstöd. Endast i 2 fall utgick

emellertid hemunderstöd och i intetdera fallet med högre belopp än att pension

enligt nya lagen kunnat avhjälpa fattigvårdsbehovet. Vid sådant förhållande

har kommunen ansetts böra hänföras till ortsgrupp 1.

Från Tyresö ända till Mälarens sydsida bildar Huddinge socken (2) gräns

mot Stockholm. Efter Huddinge följa västerut Botkyrka (2), Salems (2) och

Östertälje (2) socknar samt Södertälje stad (2). Söder och sydväst om dem

ligga socknarna Österhaninge, Västerhaninge, Grödinge, Tveta och Västertälje,

samtliga i ortsgrupp 1. Norr örn den sydligaste farleden i Mälaren

möta Ekerö och Lovö socknar (1).

Utan angränsande dvrorter ligga inom Stockholms län Sigtuna stad (2),

Norrtälje stad (2) och Nynäshamns köping (2).

Beträffande kommunerna i Stockholms län hade även ifrågasatts att i ortsgrupp

2 placera Österåkers socken, men med hänsyn till såväl kommunens

belägenhet i förhållande lill andra kommuner som till den beräknade effektiviteten

av den nya lagen ha de sakkunniga stannat för att förorda dess

hänförande till den lägsta ortsgruppen.

Uppsala län.

Till Uppsala stad (2) gränsar på flera sidor, omgivande den och till större

delen stadslikt bebyggd, Bondkyrka socken (2). Enköpings stad (2) saknar

angränsande dyrort.

Södermanlands län.

Till Nyköpings stad (2) gränsar S:t Nikolai socken (2), av vilken övervägande

delen utgöres av Oxelösunds municipalsamhälle och angränsande bebyggelse.

Till Eskilstuna stad (2) gränsa håde Torshälla stad (1) och Torshälla

landskommun (1), vilka från början ifrågasatts till placering i ortsgrupp 2.

I fråga örn dessa kommuner tiar emellertid den för nya lagen beräknade

effektivitetssiffran icke givit stöd för en dylik placering, varjämte införande

av dyrortstillägg enligt de föreslagna grunderna i båda fallen beräknats medföra

en ökad kostnad motsvarande något över 20 öre per skattekrona.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Katrineholms stad (2) och Strängnäs stad (2) gränsa uteslutande till orter

i grupp 1.

Ostergötlands län.

Linköpings stad (2) har ingen angränsande kommun i högre ortsgrupp än

den lägsta. Till Norrköpings stad (2) gränsar Borgs socken (2), av vilken

bland annat Borgs municipalsamhälle är nära sammanbyggt med staden.

Söderköpings stad (1) hade från början ifrågasatts till placering i grupp 2.

Sedan det visat sig, att pensioner enligt den nya lagen utan dyrortstillägg

torde vara tillräckliga för att i avsevärd utsträckning avhjälpa fattigvårdsbehovet

för de hemunderstödda pensionstagarna och dyrortstilläggen kunde

för staden beräknas medföra en ökad kostnad, motsvarande ungefär 35 öre

per skattekrona, ha de sakkunniga funnit stadens hänförande till den lägsta

ortsgruppen försvarligt.

Med hänsyn till dyrhetsindex hade även ifrågasatts att i ortsgrupp 2 placera

Motala stad (1). De lokala förhållandena synas emellertid vara sådana,

att staden och den kringliggande Motala landskommun (1) icke lämpligen

böra hänföras till olika ortsgrupper vid en gruppering, där en utbrytning av

kommunens mest stadslikt bebyggda delar till högre ortsgrupp ansetts utesluten.

För landskommunen ligger emellertid index väsentligt under den

för placering i högre ortsgrupp såsom skälig ansedda gränsen. Härtill kommer,

att effektivitetssiffran för såväl landskommunen som staden befunnits i

stort sett tillfredsställande även utan dyrortstillägg, varför båda kommunerna

placerats i ortsgrupp 1.

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och

Hallands län.

Inom dessa län har anledning befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra

endast följande orter, nämligen städerna

Jönköping (2) och Nässjö (2);

Växjö (2);

Kalmar (2), Oskarshamn (2) och Västervik (2);

Visby (2);

Karlskrona (2) och Karlshamn (2);

Kristianstad (2) och Ängelholm (2);

Malmö (2), Lund (2), Landskrona (2), Hälsingborg (2), T röneborg (2) och

Ystad (2); samt

Halmstad (2), Falkenberg (2), Varberg (2) och Kungsbacka (2).

Inom Malmöhus län hade till placering i ortsgrupp 2 ifrågasatts Höganäs

socken (1) och Eslövs stad (1). Med hänsyn såväl till dessa kommuners dyrhetsindex

som till de resultat, som framkommit vid den beträffande dem

verkställda undersökningen, har vid den slutliga prövningen högre ortsgrupp

än den lägsta icke ansetts böra föreslås.

Göteborgs och Bohus län.

Göteborgs stad (3) omgives av följande orter, nämligen

på fastlandssidan från väster: Västra Frölunda socken (2) med Älvsborgs

municipalsamhälle, Askims socken (2), Mölndals stad (2), Råda socken (2),

Partille socken (2) och Angereds socken (2), den sistnämnda i Älvsborgs län.

Utanför denna obrutna ring av kommuner ligga ökommunen Styrsö, Släps

socken i Hallands län, Kållereds socken, Lindome socken i Hallands län och

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

81

Landvetters socken, samtliga i grupp 1, Lerums socken (2) i Älvsborgs län

samt Bergums socken i grupp 1, likaledes i Älvsborgs län;

på Hisingssidan från öster: Backa socken (2), Tuve socken (2) samt längst

i väster Björlanda socken (1) och Torslanda socken (1), vilka gränsa till de

föga stadslikt bebyggda delarna av Lundby för relativt kort tid sedan inkorporerade

församling. Utanför Torslanda ligger ökommunen Öckerö (1). De

nordligaste delarna av Hisingen, Säve socken och Rödbo socken, tillhöra likaledes

grupp 1.

I Bohuslän ha till högre ortsgrupp än den lägsta hänförts städerna Kungälv

(2), Marstrand (2), Uddevalla (2), Lysekil (2) och Strömstad (2), samtliga

utan grannorter i högre grupp än 1.

Ur indexmässig synpunkt hade de ovan nämnda ökommunerna Styrsö och

Öckerö kunnat ifrågakomma att placeras i ortsgrupp 2. Den verkställda

undersökningen har emellertid icke givit stöd för en dylik placering. På

grund av fattigvårdens ringa omfattning, då fråga gäller pensionstagarna —

exempelvis voro av samtliga 108 pensionstagare i Styrsö socken endast 7

fattigvårdsunderstödda, därav 3 med hemunderstöd — skulle vidare dyrortstilläggen

medföra ganska avsevärd kostnadsökning för kommunerna, vilken

ökning för Styrsö socken beräknats motsvara nära 45 öre och för Öckerö

socken 1.18 kronor per skattekrona. De sakkunniga hava av dessa skäl icke

ansett sig kunna för dessa kommuner förorda högre ortsgrupp än den lägsta.

Älvborgs län.

Utom de ovan nämnda socknarna Lerum (2) och Angered (2) lia till ortsgrupp

2 hänförts städerna Vänersborg (2), Trollhättan (2) Alingsås (2),

Åmål (2), Borås (2) och Ulricehamn (2).

Beträffande Vassända-Naglums och Västra Tunhems socknar har även

övervägts placering i nämnda ortsgrupp, men av skäl som förut i liknande

fall anförts (jämförelsevis låg dyrhetsindex, relativt hög effektivitetssiffra för

den nya lagen samt ökad kostnad för kommunerna genom dyrortstilläggs införande)

har sådan placering vid den slutliga prövningen ansetts icke böra

ifrågakomma.

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs oell Gävleborgs län.

Inom dessa län har anledning endast befunnits föreligga att till ortsgrupp

2 hänföra följande kommuner, nämligen

städerna Mariestad (2), Skara (2), Lidköping (2), Skövde (2) och Falköping

(2);

städerna Karlstad (2), Kristinehamn (2), Filipstad (2) och Arvika (2);

staden örebro (2) med de angränsande, lill övervägande del stadslikt bebyggda

socknarna Almby (2) och Längbro (2), Hallsbergs köping (2) samt

Karlskoga socken (2);

städerna Västerås (2), Sala (2), Köping (2) och Arboga (2);

städerna Falun (2), Säter (2), Hedemora (2), Avesta (2) och Ludvika (2),

köpingarna Borlänge (2), Krylbo (2) och Morastrand (2) samt Domnarvets

socken (2);

städerna Gävle (2), Söderhamn (2) och Hudiksvall (2), köpingarna Sandviken

(2), Storvik (2), Bollnäs (2), Björkliamre (2) och Ljusdal (2) samt Södereda

socken (2).

Beträffande Skaraborgs län kunde till placering i ortsgrupp 2 ifrågasättas

jämväl Karlsborgs socken men efter skälighetsprövning ur olika synpunkter

har grupp 1 ansetts vara mera rättvisande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 182.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Västernorrlands län.

Till högsta ortsgruppen hava förts städerna Sundsvall (3) och Sollefteå (3).

Till mellangruppen hava hänförts:

av grannorterna omkring Sundsvall industrisocknarna Timrå (2), Skön

(2), Alnö (2) och Njurunda (2), vilka bilda ett sammanhängande bälte omkring

staden i norr, öster och söder. Bortom dessa kommuner, men först

på ett par mils avstånd, följa socknar i grupp 1. Åt väster däremot tillhöra

samtliga socknar sistnämnda grupp och av dem gränsar Selånger (1) och

Tuna (1) på kortare sträckor omedelbart till Sundsvall;

av grannorterna till Sollefteå stad Sollefteå landskommun (2), som åtminstone

i huvudsak i de flesta riktningar avgränsar staden från den övriga

bygden;

städerna Härnösand (2) och Örnsköldsvik (2), vilkas samtliga grannkommuner

tillhöra grupp 1; samt

socknarna Gudmundrå (2) och Ytterlännäs (2), vilka bilda ett sammanhängande

område i centrum av Ådalens industridistrikt, runt omkring gränsande

till kommuner i grupp 1.

Jämtlands län.

Till grupp 3 har hänförts staden Östersund (3). Dess område begränsas

av Frösö socken (2) dels vid ön med samma namn och dels på en fastlandssträcka

i nordost. Rakt i norr möter en kort men bebyggd sträcka tillhörande

Ås socken (1), i öster, som det vill synas, obebyggda utkanter av

Kyrkås socken (1) och Brunflo socken (1) samt dessutom vid Storsjön en

smal strandbygd av den senare. Västerut ligger utom vid Frösön en bred

fjärd av Storsjön.

Till mellangruppen hava utom Frösön förts Rödöns socken (2) med industribygd

vid nordvästra delen av Storsjön ävensom Undersåkers socken (2)

och Åre socken (2), vilka sistnämnda kommuner omfatta vida områden omkring

översta delen av tvärbanan till Norge och längst i öster industribygd

med Järpens municipalsamhälle.

Vid den första granskningen har ytterligare för placering i ortsgrupp 2

övervägts Svegs socken (1). Med hänsyn dels till dess dyrhetsindex, dels

till att införandet av dyrortstillägg beräknats medföra ökad kostnad för kommunen,

vars kommunala utdebitering år 1935 uppgår till 13.87 kronor per

skattekrona, dels ock slutligen till att kommunen gränsar till delar av Kopparbergs

län tillhörande grupp 1 med i stort sett likartade förhållanden, hava

de sakkunniga funnit ifrågavarande kommun icke skäligen böra hänföras

till annan ortsgrupp än den lägsta.

Västerbottens län.

Till högsta ortsgruppen har hänförts endast Umeå stad (3).

Beträffande Umeå landskommun, som omger staden, har övervägts, huruvida

icke någon del av densamma utmed älvstränderna närmast nordväst

om staden med Tegs municipalsamhälle borde avskiljas från den övriga

socknen och placeras i ortsgrupp 2. Socknen i övrigt synes utan tvekan

böra tillhöra grupp 1. De betydande praktiska svårigheter, som skulle möta

vid en dylik anordning, ha nödgat de sakkunniga att avstå från att förorda

en uppdelning av ifrågvarande kommun. Olägenheter, som av denna

ståndpunkt otvivelaktigt kunna föranledas, ha de sakkunniga emellertid

ansett kunna i väsentlig mån undanröjas genom tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna i 6 § 3 mom. av lagförslaget.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

83

Utanför Umeå stad vid Umeälvens mynning ligger Holmsunds socken (2)

med så gott som uteslutande industribygd; socknen har i sin helhet hänförts

till mellangruppen. I samma grupp ha vidare placerats Skellefteå stad (2)

och kringliggande Skellefteå landskommun (2) samt Vännäs köping (2) och

Lycksele köping (2).

Norrbottens län.

I den högsta ortsgruppen ha placerats Luleå stad (3) och Bodens stad (3).

Beträffande Boden har av förut nämnd anledning någon specialundersökning

icke kunnat verkställas, men med hänsyn till dess dyrhetsindex samt

till de upplysningar i övrigt som framkommit har staden funnits böra hänföras

till ortsgrupp 3. I fråga örn såväl Luleå som Boden kommer ortsgrupp

3 att direkt gränsa till ortsgrupp 1, dit Nederluleå och Överluleå socknar

förlagts utan att det befunnits praktiskt möjligt varken att med hänsyn

till konsekvenserna föra dem i deras helhet till högre ortsgrupp eller att utbryta

de till städerna närmast gränsande omgivningarna. Beträffande Luleå

synas olägenheterna härav dock mindre kännbara med hänsyn till att staden

inkorporerat huvuddelen av de tättbebyggda omgivningarna. I fråga om

Boden åter är olägenheten mera iögonenfallande, eftersom stadens omgivningar

utgöras av socknens tätast befolkade bygd och naturliga gränser saknas.

Enligt de sakkunnigas mening böra även i dessa fall de nyss omnämnda

särskilda bestämmelserna komma till tillämpning.

Till mellangruppen hava hänförts Piteå stad (2), Haparanda stad (2) och

Jokkmokks socken (2) samt vissa delar av Gällivare socken (2 och 3) och

Jukkasjärvi socken (2 och 3). De två sistnämnda kommunerna hava uppdelats

på ortsgrupperna 2 och 3 på sådant sätt, att till den högsta ortsgruppen

hänförts de tättbefolkade bygderna vid malmfälten med municipalsamhällena

Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna och till mellangruppen

övriga delar av kommunerna. De administrativa svårigheter, som härav

uppkomma, hava icke kunnat avhålla de sakkunniga från att föreslå en

dylik obestridligen rättvis uppdelning av dessa kommuner.

Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och Karesuando

hade från början övervägts placering i ortsgrupp 2. Den senare verkställda

undersökningen har emellertid ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunna

anses vara strängt av behovet påkallade. Exempelvis utgick i Karesuando

år 1934 icke i något fall fattigvård i form av hemunderstöd till pensionstagare

med högre belopp än att hjälpbehovet kunnat bortfalla, om pension

utgått enligt lagen om folkpensionering. Samtliga de nämnda kommunerna

skulle därjämte genom dyrortstilläggen förorsakas betydande utgiftsökning,

för Karesuando beräknad till icke mindre än 3.76 kronor per skattekrona.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 28

februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen

den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering i vad förslaget skilde sig

från motsvarande delar av det vid Kungl. Maj:ts proposition den 22 mars

1935, nr 217, fogade förslaget till lag om folkpensionering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

förste revisorn Teodor Askelöf.

Lagrådet, som beträffande granskningens omfattning hänvisade till vad

lagrådet den 20 mars 1935 anfört i fråga om då föreliggande förslag till lag

om folkpensionering, lämnade nu förevarande förslag i de delar remissen avser

utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj.ts proposition nr 182.

85

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 28 februari 1936 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och

42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet i de delar remissen

avsett lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:379 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t dels i statsverkspropositionen, dels ock genom proposition nr 222 framställda förslag om anslag un s. 5 i texten
  2. Rskr. 1936:330 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 s. 1 i texten
  3. S2LU 1936:5 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5 s. 1 i texten