Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och Gunnar Gideon Magnusson från viss betalningsskyldighet

1936-03-06 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:203, Angående befrielse för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och Gunnar Gideon Magnusson från viss betalningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för furiren vid Kronobergs regemente I. H.

Persson och Gunnar Gideon Magnusson från viss

betalningsskyldighet; given Stockholms slott den 6

mars 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar V enner ström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

d Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anför:

Under tjänstgöring vid Kronobergs regemente den 1 juli 1933 blev jordbruksarbetaren

O. Almgren, vilken vid regementet fullgjorde sin värnplikt,

träffad i vänstra benet av ett gevärsskott, med påföljd att brott å lårbenet

uppstod. Skottet hade avlossats av vid regementet tjänstgörande värnpliktige

Gunnar Gideon Magnusson, som i likhet med Almgren under befäl av

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 203.

CS4 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

furiren vid regementet I. H. Persson deltagit i en skolskjutövning. Vid rengöring

av de vid övningarna använda karbinerna hade Magnusson funnit

slagfjädern å en av dessa spänd och i syfte att slappa fjädern gjort en avfyrning,

varvid ett i karbinen kvarsittande skott brunnit av.

I anledning av olycksfallet ställdes Persson och Magnusson vid Kronobergs

regementes krigsrätt under tilltal för tjänstefel och vållande till kroppsskada.

Utslag meddelades den 25 april 1934. Krigsrätten ansåg, att såväl Magnusson

som Persson måste anses hava gjort sig skyldiga till vårdslöshet i tjänsten och

därigenom vållat, att Almgren tillfogats i målet omförmäld skada, Magnusson

genom att emot gällande föreskrifter på förut angivet sätt slappa slagfjädern

samt Persson genom att helt uraktlåta att omedelbart efter skolskjutövningens

avslutande, såsom det ålegat honom i hans egenskap av ledare av övningen,

genom visitering förvissa sig örn att inga patroner funnes kvar i de

under övningen använda karbinerna. Krigsrätten prövade förty rättvist

döma Magnusson och Persson dels för ifrågavarande tjänstefel att undergå

disciplinstraff av vaktarrest i fem respektive tre dagar, dels ock för vållande

till kroppsskada att till kronan böta 20 dagsböter ä 1 krona respektive 15

dagsböter ä 2 kronor 50 öre. Därjämte prövade krigsrätten, enär Magnusson

och Persson genom angivna vållande jämväl ådragit sig skyldighet att till

Almgren utgiva skadestånd, lagligt förklara Almgren berättigad att i sådant

hänseende åtnjuta ersättning dels för sveda och värk med 1,000 kronor,

dels för mistad arbetsförtjänst med 3 kronor 50 öre för varje dag från och

med den 8 oktober 1933, då Almgren åliggande värnpliktstjänstgöring upphört,

till och med dagen för utslaget eller den 25 april 1934 med tillhopa

700 kronor, dels för läkarintyg med tillhopa 24 kronor, dels ock för bilskjutsar

med 108 kronor, samt förpliktade Magnusson och Persson, en förhäda

och båda för en, att utgiva ej mindre till Almgren förenämnda ersättningsbelopp,

tillhopa 1,832 kronor, dock med avdrag av 677 kronor 50 öre,

som riksförsäkringsanstalten till Almgren utbetalat eller förbundit sig att

utbetala för tiden till och med den 25 april 1934; eller alltså 1,154 kronor

50 öre, än även till riksförsäkringsanstalten sagda belopp, 677 kronor 50 öre,

jämte anstaltens utlägg för läkarvård och läkarintyg 31 kronor eller tillhopa

708 kronor 50 öre; och förbehöllos Almgren och riksförsäkringsanstalten rätt

att i särskild rättegång mot Magnusson och Persson göra gällande anspråk

å ytterligare ersättning för tiden efter den 25 april 1934 såväl för mistad

arbetsförtjänst som ock för möjligen uppkommande framtida men. Slutligen

förpliktade krigsrätten Magnusson och Persson, vilkendera bäst gälda förmådde,

att för kostnaderna å målet vid krigsrätten gottgöra, bland annat,

riksförsäkringsanstalten med 40 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga

kraft.

Almgren anhängiggjorde vid rådhusrätten i Växjö talan jämväl mot kronan

samt yrkade — under förmälan att Persson och Magnusson saknade tillgångar

till gäldande av den dem ådömda ersättningen — att det måtte

åläggas kronan att till Almgren utgiva dels de av krigsrätten till Almgren

utdömda ersättningsbeloppen, dels ock ytterligare ersättning för tiden den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majlis proposition nr 203.

26 april 1934—den 14 januari 1935, vilken senare dag målet överlämnades

till rådhusrättens prövning, med 500 kronor för sveda och värk, 3 kronor

50 öre örn dagen för mistad arbetsförtjänst, 119 kronor för sjukvård samt

32 kronor 20 öre för av olycksfallet föranledda resor. Almgren, som tillika

fordrade ränta, förbehöll sig vidare rätt att framdeles i särskild rättegång

föra talan om ersättning för framtida men och övriga följder av olycksfallet,

som hänförde sig till tiden efter den 14 januari 1935. Rådhusrätten meddelade

utslag i målet den 11 februari 1935.

Göta hovrätt, varest parterna å ömse sidor sökte ändring i rådhusrättens

utslag, yttrade i dom den 28 juni 1935. Hovrätten funne lika med rådhusrätten

kronan vara jämte Persson och Magnusson pliktig att till Almgren

utgiva ersättning för den Almgren tillskyndade skadan. Almgren tillkommande

gottgörelse för sveda och värk borde skäligen skattas för tiden den

1 juli 1933—den 25 april 1934 till 1,000 kronor och för tiden den 26 april

1934—den 14 januari 1935 till 500 kronor. Vidare måste Almgren anses

berättigad erhålla ränta å honom tillkommande skadeståndsbelopp. Emot

Almgrens övriga ersättningsanspråk hade kronan icke haft något att erinra.

Almgren hade av riksförsäkringsanstalten uppburit 844 kronor 20 öre såsom

sjukpenning för tiden den 26 april 1934—den 14 januari 1935. På grund

härav prövade hovrätten rättvist på så sätt ändra rådhusrättens utslag i

huvudsaken, att kronan förpliktades utgiva dels, i den mån Almgren icke

förut av Persson och Magnusson uppburit ersättning för ifrågavarande skada,

solidariskt med dessa till Almgren 1,154 kronor 50 öre, dels ock 731 kronor

jämte 5 % ränta å 1,154 kronor 50 öre från stämningsdagen den 25 september

1934 till den 14 januari 1935 och å 1,885 kronor 50 öre från sistnämnda

dag tills betalning skedde, dock med rätt för kronan att, såvitt anginge

skyldigheten att gälda ränta, njuta avdrag i följd av betalning, som kunde

komma att erläggas av Persson och Magnusson. Härjämte medgavs Almgren

rätt att jämlikt förbehåll framdeles i särskild rättegång föra talan örn

ersättning av kronan för framtida men ävensom för den ytterligare skada i

övrigt, som efter den 14 januari 1935 för honom följt eller kunde komma

att följa av olycksfallet. Hovrättens dom vann laga kraft.

I särskilda skrivelser den 11 april 1935 respektive den 3 juni 1935 hava

Persson och Magnusson — under förmälan, Persson, att han saknade förmögenhet

och vore för sin egen och sin familjs försörjning helt hänvisad

till sin lön såsom furir samt Magnusson, att han vore fullständigt medellös

och beretts plats såsom dräng å kommunalt ålderdomshem — anhållit örn

befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nuvarande som eventuellt

framdeles uppkommande, de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten

ådragit sig i förevarande sammanhang.

Cliefen för södra arnuför delning en har i särskilda yttranden den 26 april

1935 respektive den 6 juni 1935 tillstyrkt bifall till ansökningarna under

framhållande, att synnerligen limmande skäl syntes föreligga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mqj:ts proposition nr 203.

Arméförvaltningens civila departement har i yttrande den 21 januari 1936 —

under framhållande att, sedan Kungl. Maj:t genom brev den 23 augusti 1935

bemyndigat departementet att till Almgren utbetala honom jämlikt Göta

hovrätts ovannämnda dom tilldömd ersättning, 1,885 kronor 50 öre jämte

ränta enligt i domen angivna grunder, nämnda belopp jämte ränta till Almgren

utbetalats, i samband varmed departementet uppdragit åt ämbetsverkets

ombudsman att vidmakthålla och bevaka kronans regressrätt mot Persson

och Magnusson — anfört, att departementet, i likhet med de militära myndigheterna,

med hänsyn till i ärendet förebragta särskilda omständigheter

finge tillstyrka den begärda befrielsen samt fördenskull föreslå, att Kungl.

Maj:t måtte avlåta proposition till riksdagen angående efterskänkande såväl

av kronans fordran hos Persson och Magnusson i enlighet med Göta hovrätts

förenämnda dom och brev som av fordran, som framdeles kunde uppkomma

på grund av ifrågavarande olycksfall.

Statskontoret har i utlåtande den 8 februari 1936 anfört följande.

Statskontoret finge till en början erinra, att 1935 års riksdag vid behandlingen

av ett med det förevarande i viss mån likartat ärende gjort ett uttalande

av principiell innebörd. I riksdagens skrivelse nr 156 angående befrielse

för marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren i flottans

reserv I. J. Falkman från viss betalningsskyldighet anfördes sålunda, att det

väckt riksdagens uppmärksamhet, att framställningar örn efterskänkande av

kronans fordringsanspråk under senare år i allt större utsträckning dragits

inför riksdagen, medan tidigare sådant skett huvudsakligast i undantagsfall,

då särskilt vägande skäl varit för handen, och att då ej sällan ställts

såsom villkor för efterskänkandet, att vederbörande skulle till statsverket

inleverera viss del av det till betalning fastställda beloppet (jfr exempelvis

bankoutskottets utlåtande nr 18 till 1919 års riksdag). Numera syntes emellertid

en tendens förefinnas att icke tillämpa denna princip lika rigoröst som tidigare

syntes hava varit fallet. Följden därav hade blivit, att befrielse från

ersättningsskyldighet kommit att medgivas i allt större omfattning. För att

emellertid vederbörande icke skulle bibringas den uppfattningen, att staten

vid fel och försummelser från deras sida eftergåve uppkomna ersättningsanspråk,

ville riksdagen fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att från

statens sida efterskänkande av ådömd betalningsskyldighet endast skedde i

undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande

samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning än som kunde

vara av omständigheterna påkallat.

Beträffande nu föreliggande ansökningar funne väl statskontoret i likhet

med de militära myndigheter, som i ärendet avgivit yttranden, vissa ömmande

omständigheter vara för handen, men ansåge sig med hänsyn till

riksdagens ovanberörda uttalande icke kunna förorda, att Perssons och

Magnussons skuld till statsverket helt efterskänktes. Ben av riksdagen antydda

utvägen att låta den försumlige inbetala en del av det till betalning

fastställda beloppet syntes i detta fall lämpligen böra anlitas, och ville ämbetsverket

för sin del ifrågasätta, att proposition till riksdagen avlätes av innebörd

att envar av Persson och Magnusson mot inbetalande av förslagsvis

300 kronor befriades dels från vidare ersättningsskyldighet till kronan för

vad som utdömts genom Göta hovrätts den 28 juni 1935 givna dom, dels och

från skyldigheten att gälda riksförsäkringsanstalten genom utslag den 25

april 1934 av krigsrätten vid Kronobergs regemente tillerkänd ersättning, och

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

borde, i händelse sådan befrielse medgåves, åt vederbörande myndigheter

uppdragas att vidtaga de avskrivningsåtgärder, som av eftergivandet föranleddes.

Frågan örn befrielse för Persson och Magnusson från skyldighet att gälda

vad statsverket framdeles kunde komma att förpliktas utgiva i anledning

av i ärendet avsedda olyckshändelse torde icke för närvarande böra komma

under omprövning.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 25 februari 1936 anfört, bland

annat, följande.

Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning hade Kungl.

Maj:t och kronan genom riksförsäkringsanstalten tillerkänt Almgren på grund

av den honom under militärtjänstgöring åsamkade kroppsskadan sjukpenning

för tiden från och med den 8 oktober 1933 till och med den 30 mars 1935

med tillhopa 1,782 kronor 70 öre samt livränta att från och med den 31

mars 1935 utgå tillsvidare med 882 kronor för år räknat. Därjämte hade

enligt nämnda förordning på grund av ifrågavarande skada utbetalats ersättning

för sjukhusvård, läkarbehandling och resor m. m. med sammanlagt

349 kronor.

Genom krigsrättens vid Kronobergs regemente lagakraftvunna utslag den

25 april 1934 hade Persson och Magnusson förklarats vållande till den Almgren

åsamkade kroppsskadan samt förpliktats, en för båda och båda för en,

bland annat att till riksförsäkringsanstalten utgiva 708 kronor 50 öre, avseende

enligt nämnda förordning utbetalad ersättning för tiden till och med

den 25 april 1934, varjämte anstalten förbehållits rätt att i särskild rättegång

mot Magnusson och Persson göra gällande anspråk på ytterligare ersättning

för tiden efter nu ifrågavarande dag såväl för mistad arbetsförtjänst

som ock för möjligen uppkommande framtida men.

I anledning av fråga örn verkställighet av nämnda krigsrätts utslag hade

riksförsäkringsanstalten från stadsfogden i Växjö inhämtat, att Perssons utmätningsbara

tillgångar utgjordes av hans lösörebo i en lägenhet örn 2 rum

och kök. Värdet av dessa tillgångar vore emellertid icke så stort, att desamma

i händelse av Perssons konkurs skulle beräknas kunna lämna någon

utdelning.

Beträffande Magnussons ekonomiska ställning hade anstaltens ortsombud

i Torsås upplyst, att Magnusson vore anställd såsom dräng å ålderdomshemmet

i Torsås mot en lön av 45 kronor per månad jämte fri kost samt

att han i övrigt icke ägde någon inkomst eller egendom.

Med hänsyn till i ärendet sålunda föreliggande ömmande omständigheter

ville riksförsäkringsanstalten för sin del tillstyrka bifall till Perssons och

Magnussons framställning örn befrielse från all ersättningsskyldighet för vad

riksförsäkringsanstalten utgivit och kunde komma att utgiva på grund av den

Almgren åsamkade kroppsskadan.

Såsom av det förut nämnda inhämtas, hava Persson och Magnusson an- Departementsliållit

örn befrielse från all den ersättningsskyldighet, såväl nu föreliggande chefen.

som eventuellt uppkommande, som de gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten

ådragit sig till följd av den skada, som genom deras försummelser

vållats Almgren.

Av den liimnade redogörelsen framgår, att kronan i anledning av nämnda

skada genom Göta hovrätts dom den 28 juni 1935 ålagts att till Almgren

utgiva tillhopa 1,885 kronor 50 öre jämte viss ränta. Därjämte har hovrätten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majds proposition nr 203.

lämnat Almgren obetaget att framdeles föra talan örn ersättning för eventuellt

uppkommande framtida men ävensom för den ytterligare skada i övrigt,

som efter den 14 januari 1935 för Almgren följt eller kunde komma att

följa av olycksfallet. Vidare Ilar Almgren av riksförsäkringsanstalten tillerkänts

ersättning dels med 2,131 kronor 70 öre, utgörande sjukkjälp m. m. för tiden till

och med den 30 mars 1935, dels ock, i form av livränta, med ett årligt belopp av

882 kronor att utgå tillsvidare från med den 31 i sistnämnda månad. Gent

emot Persson oell Magnusson föreligger domfäst fordran på återbetalningsskyldighet

beträffande viss del av de av riksförsäkringsanstalten utgivna beloppen,

i det att krigsrätten vid Kronobergs regemente genom lagakraftvunnet

utslag den 25 april 1934 förpliktat Persson och Magnusson att solidariskt

till riksförsäkringsanstalten utgiva — förutom rättegångskostnad 40 kronor —

vad anstalten för tiden till och med sistnämnda dag utgivit till Almgren,

eller 708 kronor 50 öre.

Det synes lämpligt att i förevarande sammanhang till prövning upptaga

frågan örn befrielse för Persson och Magnusson från all den betalningsskyldighet,

de i anledning av det inträffade olycksfallet ådragit sig gentemot

kronan och riksförsäkringsanstalten, alltså även betalningsskyldighet som

hänför sig till vad statsverket —■ utöver vad detsamma hittills måst vidkännas

— framdeles kan komma att bliva skyldigt utgiva till Almgren i

anledning av ifrågavarande olyckshändelse.

Uppenbart torde vara, att de ekonomiska konsekvenser, som drabbat

Persson och Magnusson till följd av de av dem begångna tjänstefelen, icke

stå i rimlig proportion till deras försummelser. Med hänsyn härtill och

jämväl till Perssons och Magnussons svaga ekonomi, som icke torde komma

att framdeles i mera avsevärd grad förbättras, anser jag mig böra tillstyrka,

att Persson och Magnusson vinna befrielse från all den ersättningsskyldighet

de ådragit sig gentemot kronan eller riksförsäkringsanstalten. Jag tillåter

mig i detta sammanhang erinra örn att riksdagen tidigare medgivit befrielse

från under så gott som fullständigt liknande omständigheter ådragen betalningsskyldighet

gentemot kronan och riksförsäkringsanstalten. (Proposition nr

148 till 1931 års riksdag jämte i andra kammaren väckt motion nr 362; riksdagens

skrivelse nr 106.)

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att envar av furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson

och Gunnar Gideon Magnusson befrias

dels från den dem jämlikt krigsrättens vid nämnda regemente

utslag den 25 april 1934 ålagda skyldighet att till riksförsäkringsanstalten

solidariskt utgiva tillhopa 748 kronor 50 öre,

dels från ersättningsskyldighet till statsverket i fråga örn ej

mindre de belopp, som Kungl. Majit och kronan jämlikt Göta

hovrätts den 28 juni 1935 meddelade dom ålagts utbetala, tillhopa

1,885 kronor 50 öre jämte ränta, eller som kronan fram
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

deles kan komma att åläggas utbetala till jordbruksarbetaren

O. Almgren på grund av ifrågavarande honom den 1 juli 1933

åsamkade skada, än även de belopp, som riksförsäkringsanstalten

för tiden efter den 25 april 1934 utbetalat eller kan komma

att utbetala till Almgren såsom ersättning i förevarande avseende;
samt

att de belopp, från vilkas utgivande Persson oell Magnusson

sålunda befrias, må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I). Nilsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 s. 3 i texten
  2. SU 1936:119 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och värnpliktige G. G. Magnusson från v s. 4 i texten