Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

1936-03-10 · 58 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:218, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majit» proposition nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete; given Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 218.

877 sc 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 och 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada, som förorsakats

genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation

(senknarr),

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres av

värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes

upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavelsyra,

salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne

ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan

yppades.

Såsom olycksfall--med arbetsanställningen.

Kostnaden för---av arbetsgivaren.

11 §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd

på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

*) Senaste lydelse av 1 § se 1919: 323 och av 13 § se 1922: 320.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske

med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbetsgivaren

av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet

understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade

skadan. I fråga om pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet,

skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som

överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering

eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för understöd

från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett

understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhetsersättning.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för

livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första

stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan

utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen

enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen---skall utgivas.

Kan ej med---böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, örn skadan yppas

först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som

förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där

den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,

jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och

har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden

för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden

för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast---sålunda utgivits.

Inträder, sedan---för beslutet.

Beslut om--— till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i

arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen

härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra

stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å

hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om skadan yppas först efter det

arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat

skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår

arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är

han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare^

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande

varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersättningsanspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraftträdande,

skall bedömas enligt äldre lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 218.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med t. f. chefen för justitiedepartementet samt cheferna för försvars- och

finansdepartementen fråga om vissa ändringar i lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete samt anför:

Inledning;.

I skrivelse den 11 maj 1934 (nr 250) anhöll riksdagen:

I. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida begreppet olycksfall

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete borde utvidgas, utan

att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet

på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan uppgåves, genom att under

detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet härflytande skadeverkningen

gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som hittills av praxis

medgivits för att lagen skulle hava tillämpning, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill nämnda utredning kunde giva anledning, samt

II. att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning rörande ändrade bestämmelser

i 11 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande förhållandet mellan

förmåner, som utginge enligt nämnda lag, samt understöd, som det till följd

av olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utginge från

kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Framställningen var föranledd av en vid riksdagen väckt motion (I: 16 av

herrar Olof Carlsson och Forslund), över vilken andra lagutskottet avgivit

utlåtande nr 27.

Den 31 maj 1934 anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten att efter

verkställande av erforderlig utredning avgiva yttrande i ärendet och därvid

tillika inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Till fullgörande av detta uppdrag har riksförsäkringsanstalten den 4 december

1934 inkommit med förslag till vissa ändringar i olycksfall orsak
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ringslagen jämte motiv därtill. Lagförslaget torde få såsom bilaga (Bilaga B)

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över förslaget i dess helhet hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

försäkringsrådet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat från yrkesinspektörerna

infordrade utlåtanden över förslaget i vad det avser den under I i riksdagens

skrivelse omförmälda frågan. Landsorganisationen har vid sitt yttrande fogat

ett av svenska järnvägsmannaförbundet avgivet utlåtande i den under II i

riksdagens skrivelse behandlade frågan, över förslaget hava därjämte yttranden

inkommit i vad det avser frågan I i riksdagens skrivelse från medicinalstyrelsen

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening samt i vad

det avser frågan II i skrivelsen från arméförvaltningen, marinförvaltningen,

flygstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, statens pensionsanstalt, domänstyrelsen och

svenska stadsförbundet.

Jag övergår nu till en närmare behandling av förslaget och börjar därvid

med frågan I i riksdagens skrivelse.

Utvidgning- av begreppet olycksfall.

Översikt.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § olycksfallsförsäkringslagen skall i regel varje arbetare vara försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Därjämte stadgas i 1 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att

den, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till följd

av olycksfall i arbete, skall anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,

som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av

arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar

eller radium, mjältbrandssmitta.

Någon definition på begreppet olycksfall, respektive yrkessjukdom, lämnas

icke i dessa lagar.

Historik.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i motion (II: 288 av herr Sundström) örn

sådant tillägg till olycksfallsförsäkringslagen, att arbetare, som ådragit sig

muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrade ersättning enligt lagens

grunder.

I två likalydande motioner (1:185 av herrar Nils Andersson och Lindström

samt II: 354 av herrar Molander och Englund) till 1933 års riksdag föreslogs

framställning till Kungl. Maj:t örn utarbetande av förslag till sådan komplettering

av olycksfallsförsäkringslagen, att olycksfallsersättning i regel skulle utgå

till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar

och muskelbristningar.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928 och 27/1933)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 218. ^

beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

Vid 1934 års riksdag erinrade andra lagutskottet i sitt förut omnämnda utlåtande

nr 27, att uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag i

praxis syntes tolkas så, att därunder inbegrepes allenast fall, då en kroppsskada

uppkommit genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt

ett uttalande av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av

yttranden, som i ärendet avgivits av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten,

framginge, att åtskilliga fall förekomme, då kroppsskador, vilka till

sin natur vore nyss omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomme på

grund av skadlig inverkan, som haft något längre varaktighet. I sådana fall

hade med tillämpning av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts föreligga.

Enligt utskottets mening borde en utredning verkställas, huruvida icke

även vissa sådana fall, som senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra

olycksfall i arbete och sålunda en utvidgning ske av begreppet olycksfall

sådant det hittills ansetts böra tolkas. Utskottet förutsatte emellertid härvid,

att andra skadefall icke skulle komma i fråga än dels sådana, som icke vore

att hänföra till yrkessjukdomar, och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet

mellan arbetet och skadan vore påtagligt.

Här må jämväl erinras örn det förslag till lag angående ändrad lydelse av

1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, varöver Kungl.

Majit tidigare denna dag efter hemställan av mig beslutat inhämta lagrådets

yttrande. Förslaget avser en utvidgning av lagens tillämpningsområde, i det

försäkringen föreslås skola bland annat omfatta jämväl yrkessjukdomar, som

uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensol

eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivat, halogenderivat av

kolväten av den alifatiska serien, koloxid, cyan eller förening därav, klor,

hypoklorit eller klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening

därav, radioaktivt ämne överhuvud.

Utländsk rätt•

Enligt den danska »Lov örn Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfselde» av

1916 skola med olycksfall jämställas sådana skadliga påverkningar av högst

några få dagars varaktighet, vilka härflyta från arbetet eller de förhållanden,

varunder detta utföres, och som medföra nedsättning av arbetsförmågan eller

döden. Enär inom olycksfallsförsäkringen i Danmark gäller en karenstid av

13 veckor samt nyss angivna skadliga påverkningar jämförelsevis sällan torde

medföra nedsättning av arbetsförmågan under så lång tid, är berörda bestämmelse

av ganska ringa betydelse. I Schweiz har olycksfallsförsäkringsanstalten

år 1918 bemyndigats att försöksvis bereda försäkringens förmåner

åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna till följd av skador, som uppkommit

genom arbetet dels på grund av inverkan av andra ämnen än som äro angivna

i lagstiftningen om försäkring för yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses

eksemer och andra hudåkommor, förorsakade av kalk, cement, kalciumkarbid,

dålig olja m. m., dels utan inverkan av farliga ämnen, för så vitt dessa skador

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

med bestämdhet kunna hänföras till arbetet, »men ej, om skadorna kunna

vara verkningar eller yttringar av en sjukdom, eller om de icke skulle hava

uppkommit utan medverkan av en sjukdom». Till skador av sålunda sist

åsyftade slag, vilka berättiga till ersättning, skola hänföras i synnerhet

krepiterande senskideinflammation, som uppkommit till följd av upprepade

ansträngande rörelser, hudvalkar till följd av särskilt tungt arbete eller upprepade

stötar, hudsprickor till följd av kyla, för vilken den skadade varit utsatt

under arbetet, hudavskrapning till följd av fortgående nötning m. m. År 1932

har nämnda bemyndigande utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom

(pneumokonios), vilken förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Ersättningen,

som endast avser akuta skador, skall i angivna fall ej utgivas, örn

det legat i den försäkrades makt att skydda sig för skadorna. Den årliga kostnaden

för dessa skador uppgår till omkring 200,000 schweiziska francs. Genom

lag år 1928 har i den holländska olycksfallsförsäkringslagen av år 1901 intagits

en bestämmelse av följande lydelse: »Med kroppsskada till följd av

ett olycksfall likställes kroppsskada, uppkommen på jämförelsevis kort tid,

såsom senskideinflammation, förfrysning, värmeslag, värmebedövning, solsting,

blåsor och liknande.» Sammanlagda kostnaden för de under nämnda

stadgande hänförliga olycksfallen uppgick under år 1932 till 152,241 floriner.

Departementsförslagets huvudgrunder.

Kiksförsäkringsanstaltens förslag.

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär i huvudsak införandet i 1 §

olycksfallsförsäkringslagen av ett nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda

av olycksfall i arbete även skola anses skador, som förorsakats av

inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst några dagar)

av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom skavsår,

blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande eller

etsande inverkan under nyss angiven tid av visst i arbetet använt ämne, som

ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av

klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari

dylikt ämne ingår.

Såsom en följd av införandet i lagen av detta stadgande föreslår anstalten

tillika viss ändrad lydelse av 6 § samt vissa tillägg till 13, 20 och 21 §§.

Riksförsäkringsanstalten har i motiveringen till förslaget anfört följande.

I sitt vid 1934 års riksdag till andra lagutskottet avgivna yttrande hade

anstalten ställt sig mycket tveksam med avseende å den ifrågasatta nya lagstiftningen.

Denna tvekan hänförde sig huvudsakligen till den stora svårigheten att

på ett någotsånär tillfredsställande sätt avgränsa de slags skador, som i detta

sammanhang kunde ifrågakomma, och som, ehuru de hade karaktären av

vanlig sjukdom eller yrkessjukdom, det oaktat skulle inrangeras i olycksfallsförsäkringslagen

vid sidan örn skador, som föranleddes av olycksfall.

Emellertid hade riksdagen tänkt sig en lösning av frågan i sådan anslutning

till olycksfallsbegreppet, sådant det för närvarande uppfattades, att

endast de fordringar på plötslighet eller kortvarighet i fråga örn det därvid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

grundläggande händelseförloppet, som brukat uppställas, skulle i viss utsträckning

eftergivas; och det utan att därigenom någon rubbning skulle ske

i förhållandet i princip mellan olycksfallsskada och yrkessjukdom enligt

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I enlighet härmed hade anstalten sökt begränsa den avsedda utvidgningen

sålunda, att därunder ej skulle inbegripas sådana skadeverkningar, där enligt

redan för närvarande vedertagen praxis olycksfallskaraktären uteslötes av

annan anledning än som hade avseende på ett kortare eller längre tidsmoment

för det förekommande händelseförloppet.

Med den ganska betydande utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens

tillämpning, som trots den sålunda gjorda begränsningen syntes bliva följden,

torde också, intill dess erfarenhet vunnits, viss försiktighet vara på sin plats

med avseende å längre gående åtgärder än som av riksdagen satts i fråga.

För att olycksfall skulle anses vara för handen måste i regel föreligga, förutom

viss plötslighet i händelseförloppet, något i erforderlig män ovanligt

och oförutsett med avseende å detsamma. I anslutning härtill ansåges,

oaktat händelseförloppet vid insjuknandet kunde lia varit plötsligt, olycksfall

i regel icke vara för handen t. ex. vid inre förkylningsåkommor eller vid

överföring av smittämne på vanligt sätt. Dylika fall skulle alltså ej inbegripas

under den här ifrågavarande lagstiftningen.

Likaså skulle ej medtagas sådana av temperaturförhållanden föranledda

skador, som toge sig uttryck i förfrysningar eller värmeslag, och som visserligen

redan för närvarande i en del fall godtoges såsom föranledda av olycksfall,

men i andra fall icke ansåges hava olycksfallskaraktär. När dylika åkommor

icke godtoges såsom olycksfall, vore anledningen därtill i regel icke, att

det tidsmoment, varunder vederbörande varit utsatt för den inverkan, varom

här vore fråga, varit längre, än som förutsattes för olycksfall. Fastmer gällde om

dessa skador, att de så gott som undantagslöst uppkomme inom loppet av högst

en arbetsdag eller i allmänhet endast efter någon eller några timmars eller än

kortare påverkan, beroende på om den ifrågakommande kroppsdelen vore

oskyddad eller skyddad och i senare fallet på skyddets eller beklädnadens beskaffenhet

m. lii. Inom socialförsäkringen ansåges därmed uppfyllt det mått

av plötslighet eller kortvarighet, som man där i allmänhet inlade i olycksfallsbegreppet.

Däremot ansåges händelseförloppet i en del fall icke vara i

erforderlig grad ovanligt och oförutsett. Att en person — likaväl utom som

i arbete — exempelvis dag efter dag under jämförelsevis långa tider vistades

ute i en temperatur, som kunde medföra förfrysning, vöre under den kallare

årstiden i vidsträckta trakter av vårt land i och för sig ej något ovanligt.

Annorlunda bleve förhållandet, om en för vederbörande mera onormal temperaturförändring

förelåge. Därtill komme i fråga örn förfrysningar, att, därest

intet oförutsett inträffade, skadeverkningen jämförelsevis ofta kunde förekommas

genom sådan omtanke och sådana åtgärder från vederbörandes egen sida,

sorn, om han vore van vid utearbete eller vistelse i det fria, för honom tedde

sig såsom naturliga, och vilkas åsidosättande i ett visst fall därför kanske

kunde bliva det enda onormala i händelseförloppet. Redan i det av anstalten

på sin tid avgivna utlåtandet över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag

till olycksfallsförsäkringslag hade därför anstalten framhållit i fråga örn

skador, som föranletts av förfrysning, solsting och värmeslag, att anstalten

låtit ersättning utgå i dessa fail, »dock endast under förutsättning, att den

skadade på grund av arbetet varit särskilt utsatt för att skadas på sätt som

skett eller på grund av arbetet varit förhindrad eller åtminstone haft svårt

att skydda sig för skadan».

Även beträffande t. ex. ryggskott (lumbago) gällde, att sådan åkomma å

ena sidan i viss omfattning icke hade olycksfallskaraktär. Detta berodde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

huvudsakligen därpå, att, ehuru symtomen kunde uppträda plötsligt, åkomman

likväl i talrika fall hade sin grund i sedan jämförelsevis lång tid fortgående

sjukliga förändringar av reumatisk eller nervös natur eller av deformerande

art. Men å andra sidan inträffade ofta, att en viss plötslig händelse,

som hade olycksfallskaraktär och i praxis också erkändes såsom sådan, påverkade

en förut fullt frisk kroppsdel — bland annat en eller flera ryggmuskler

— så att denna skadades. Detsamma kunde obestridligen också ske

i fråga örn en förut ej frisk kroppsdel, så att denna påtagligen försämrades.

Även i så fall tillerkändes ofta ersättning, i den mån försämringen vore att

tillskriva ett inträffat verkligt olycksfall.

Vad anginge den avgränsning i förhållande till yrkessjukdomarna, som i

detta sammanhang måste sökas, vore det uppenbart att, i den mån sjukdomar,

som även kunde uppkomma genom olycksfall, omfattades av lagstiftningen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, något behov av olycksfallsförsäkringslagstiftningens

tillämpning i fråga örn sådana sjukdomar icke förelåge.

Likaså syntes tydligt, att i alla de fall, där en sjukdom, utan att inbegripas

under lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, vore av natur

att i regel uppkomma endast genom långvarig inverkan på grund av arbete

eller därmed jämförlig sysselsättning, men icke alls eller endast mera sällan

och under särskilda förhållanden på grund av en olycksfallsliknande händelse,

fråga icke heller behövde uppkomma örn någon sådan utvidgning av

olycksfallsförsäkringslagstiftningen, som skulle ansluta sig till olycksfallsbegreppet.

Till åkommor, som av denna anledning ej skulle medtagas under

den nu ifrågavarande lagstiftningen, hörde, förutom en del i allmänhet långsamt

verkande förgiftningar, ett flertal hudåkommor, vilka oftast uppkomme

endast så småningom genom jämförelsevis långvarig inverkan av t. ex. terpentin,

bensin, denaturerad sprit m. m. och merendels framträdde såsom liudinflammationer

(dermatit och eksem).

I anslutning till vad nu anförts hade anstalten ansett den sökta begränsningen

kunna sålunda genomföras, att såsom förutsättning för olycksfallsförsäkringens

utvidgning skulle gälla — förutom i främsta rummet att åkomman

kunde påvisas vara en följd av inverkan av arbetet eller de förhållanden, varunder

det bedrivits —- att nämnda inverkan antingen vore av det slag, som i

allmänhet och i stort sett karaktäriserade olycksfallsbegreppet, nämligen en

inverkan på mekanisk väg, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde

sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav föranledda

bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter meleher

mindre kortvarig befattning med dem. Efter samråd med på detta område

särskilt sakkunniga hade de ämnen, som sålunda i detta sammanhang

ansetts kunna ifrågakomma, ansetts böra begränsas till ämnen, som använts

i arbete och därvid kunnat verka lokalt frätande eller etsande. För en dylik

begränsning hade även ansetts tala den genom en sådan begreppsbestämning

beredda möjligheten att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet.

I fråga om den tidsperiod för sådan inverkan, som här förutsattes för att

olycksfallsförsäkringslagen skulle bli tillämplig, syntes visserligen bedömandet

härutinnan böra ske med hänsyntagande i viss mån till omständigheterna

i det särskilda fallet. I regel borde dock gälla, att nämnda tidsperiod icke

borde vara längre än att den kunde inrymmas under bestämningen »jämförelsevis

kort tid» d. v. s. — såsom i motsvarande fall i utlandet — i regel

endast några dagar.

Genom den nu antydda metoden för genomförande av en lagstiftning av

ifrågavarande slag skulle visserligen en ganska betydande utvidgning ske av

området för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning. Men å andra sidan

skulle vinnas, att bedömandet i hithörande fall skulle kunna ske någotsånär

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr :iLS.

konsekvent från enhetliga utgångspunkter efter iner allmänt gällande grunder,

nämligen huvudsakligen efter skadeverkningens bevisliga särskilt markerade

samband med och nära beroende av arbetet. Vissa åkommor och vissa

ämnen, varom här huvudsakligen skulle bliva fråga, borde uttryckligen angivas

i lagtexten såsom under de antagna förutsättningarna medförande rätt

till ersättning. Att så skedde skulle dock ej behöva hindra, att under liknande

förutsättningar i särskilda fall även vissa andra åkommor och ämnen

skulle kunna medföra enahanda rätt.

Bland åkommor, vilka — såsom föranledda av inverkan på mekanisk väg

under begränsad kort tid av arbetet eller de förhållanden varunder det bedrivits

—- sålunda ansetts böra upptagas i lagstiftningen vore skavsår, blåsor

(s. k. arbetsblåsor) och senskideinflammationer (s. k. senknarr, tendovaginitis

crepitans).

Likasom s. k. senknarr ganska ofta uppkomme genom en under jämförelsevis

kort tid fortgående ovanlig ensidig ansträngning, så kunde liknande ansträngning

i arbetet medföra annan skadeverkan. Så t. ex. kunde till följd av

olämpligt tryck av ett knä mot golv eller annat hårt föremål uppstå ^gjutning

i slemsäcken framför knäskålen, icke blott örn detta tryck vore så kortvarigt,

att det hade olycksfallskaraktär, utan även örn det fortginge under

längre tid. Liknande åkomma, s. k. slemsäcksinflammation, kunde även vara

lokaliserad till trakten bakom armbågsutskottet. Vidare kunde det inträffa,

att icke blott till följd av olyckshändelse utan i vissa fall även på grund av

viss fortgående onormal ansträngning under begränsad tid av en arm eller

ett ben kunde uppstå en åkomma (epikondylit), som vore lokaliserad till

mjukdelarna kring armbågs- eller knäleden, och som yttrade sig i svullnad

och ömhet samt nedsatt funktionsförmåga. Vissa onormala under kortare

eller längre tid fortgående ansträngningar kunde därjämte medföra konstaterbara

bristningar av muskler eller ligament (även i ryggen, s. k. ryggskott),

vissa bristningar av inre organ (t. ex. lungblödning) m. m. Under här angivna

särskilda förutsättningar skulle följaktligen nu nämnda skadeverkningar även

inbegripas under den ifrågavarande lagstiftningen.

Bland ämnen med inom kort tid etsande eller frätande verkan hade ansetts

böra särskilt angivas klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk och kalksalpeter

ävensom blandningar, vari något av dessa ämnen inginge. Vissa ämnen, vilka

kunde medföra liknande sjukliga verkningar som de nämnda, och vilkas användning

därför i förekommande fall även skulle medföra rätt till ersättning,

hade icke medtagits i den i lagtexten skedda exemplifieringen, antingen därför

att de mer sällan förekomme (fluorvätesyra, oxalsyra m. m.) eller emedan

deras skadeverkan oftare gjorde sig märkbar först efter längre tid än som

här avsåges (t. ex. koksalt, sodalösning m. m.) eller emedan deras angivande

vid sidan av visst annat ämne eljest ej ansetts behövligt (t. ex. saltsyra, kromsyra

m. m.).

För övrigt vore rörande här avsedda ämnen att märka, att vissa av dem,

t. ex. saltsyra och svavelsyra, när de förekomme outspädda, visserligen oftast

medfördo omedelbara skadeverkningar, som i så fall utan vidare vore att anse

såsom föranledda av olycksfall. Men i fråga om blandningar av dom plägade

sjukliga förändringar, alltefter blandningens art och styrka, ofta inställa sig

först efter vissa dagars inverkan. Detsamma gällde, förutom ofta om kalk och

kalksalpeter, även örn cement, karbid m. fl. ämnen.

Gemensamt för här avsedda ämnen samt för vissa blandningar av dem

vore, att de plägade förorsaka sårnader, vilka först småningom i mer kroniska

fall genom infektioner och dylikt kunde övergå i andra sjukdomsformer, i

vissa fall även eksem.

I fråga såväl örn skavsår och arbetsblåsor, vilka gått sönder, som vissa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

skador av frätande eller etsande ämnen gällde som bekant, att, där de medförde

behov av läkarvård jämte eventuellt arbetsavbrott, detta ofta berodde

på att genom den skadade huden inträngde mikroorganismer eller substanser,

vilka kunde förorsaka infektioner och varbildningar (panaritier etc.). Hade

under här angivna förutsättningar en hudlaesion uppstått och infektion eller

liknande förändring tillstött, måste naturligtvis, såsom i allmänhet inom försäkringen,

den sålunda uppkomna skadan regelmässigt i sin helhet betraktas

såsom förorsakad av sådan inverkan, som här åsyftades.

Här ifrågavarande ämnen förekomme, förutom i fabriksarbete för deras

framställande, t. ex. i järn- och metallindustrien, verkstadsindustrien samt

inom tryckeribranschen, byggnadsindustrien och kemisk-tekniska industrien

samt inom jordbruket.

Beträffande förekomsten av här avsedda åkommor samt den därmed sammanhängande

frågan om de kostnader, deras inrangerande under olycksfallsförsäkringen

skulle medföra, kunde för närvarande ej antagas, att de anmäldes

till ersättning i andra fall, än när förutsättning rimligen syntes vara för handen

för deras bedömande såsom olycksfall. Emellertid återgåves följande sammanställning

angående till riksförsäkringsanstalten anmälda fall, vilka inträffat

under år 1931, och avsåge endast i anstalten försäkrade arbetare:

D ä

ray

Anmälda fall

godkända

avslagna

Skavsår ............................................................

26

6

20

Arbetsblåsor................................................

127

18

109

Senskideinflammationer (s. k. senknarr)...............

136

83

53

Frätskador ..................................................

33

11

22

Frostskador ....................................................

6

3

3

Värme skador ..................................................

—

—

—

I intet av de godkända fallen hade invaliditet inträffat.

Till jämförelse kunde anmärkas, att den schweiziska olycksfallsförsäkringen

med bestämmelser gällande alltsedan år 1918 (med tillägg av år 1932) av liknande

slag som de här tillämnade utvisade följande siffror, vilka avsåge bland

samtliga försäkrade inträffade och godkända fall:

Antal godkända fall

1928

1929

1930

1931

1932

Skavsår, arbetsblåsor och dylikt..................

489

665

617

606

696

Senskideinflammationer (= s. k. senknarr) ...

Epicondylitis ^inflammation i muskelfästena

764

947

903

1,181

1,125

kring armbågsleden) ..............................

Slemsäcksinflammationer (knä- och armbågs-

19

27

18

17

23

leder) ...................................................

53

75

70

60

76

Diverse ..................................................

21

44

26

25

11

Summa

1,346

1,758

1,634

1,889

1,931

Invaliditet hade i de ovan upptagna fallen inträffat i 20 fall, av vilka 15

föranletts av skavsår eller arbetsblåsor eller liknande skada. Dödsfallsersättning

hade icke tillerkänts i något av de ovan upptagna fallen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag hava reservationer anmälts av byrådirektören

Källström samt byråcheferna von Schulzenheim och Eisen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

13

Byrådirektören Källström höll före, att begreppet olycksfall med ledning

av numera vunnen erfarenhet borde i olycksfallsförsäkringslagen givas en klar

och distinkt definition samt att lagen för sådant ändamål måtte bliva föremål

för en omfattande och allsidig överarbetning, därvid jämväl nu ifrågavarande

sjjörsmål borde upptagas till prövning.

Byråchefen von Schulzenheim ansåg —• med hänsyn till den här ifrågavarande

skadeverkningens intima samband med och beroende av arbete hos

arbetsgivare — att den föreslagna lagstiftningen endast borde hänföras till

olycksfall i arbete men ej erhålla avseende å försäkring för olycksfall utom

arbete, samt föreslog på grund härav ett tillägg till 35 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen

av innebörd, att försäkring för olycksfall utom arbete

icke skulle medföra rätt till ersättning, varom förmäldes i 1 § andra stycket

enligt anstaltens förslag.

Byråchefen Eisen ansåg, att i lagförslaget bort såsom av olycksfall i arbete

föranledda skador upptagas jämväl värmeslag, solsting och förfrysning, samt

anförde härom bland annat följande.

Enligt försäkringsrådets praxis utgåves ersättning vid dylika skador mera

i undantagsfall och endast där särskilda förhållanden förelåge. Vid förfrysning

hade sålunda ersättning utgivits då en arbetare vid upptagning av is

blivit genomvåt örn fotterna ävensom då en arbetare under vinterfiske på isen

under stark kyla haft att upptaga hål i isen samt att påsätta levande angelbete.

Däremot torde ersättning icke utgivas, örn t. ex. en skogsarbetare under arbete

i skarp kyla förfröse fotterna, därest icke särskilda omständigheter tillkomme.

Beträffande värmeslag hade försäkringsrådet t. ex. beslutat ersättning i anledning

av värmeslag (solsting), som drabbat en murare under murningsarbete å

en för solbestrålning särskilt utsatt plats vid en yttertemperatur av omkring

+ 26° C. Däremot hade rådet avslagit ersättning för dödsfall i anledning av

värmeslag, som drabbat en eldare å ett ångfartyg på resa i Röda havet. Mannen

hade påträffats avsvimmad i eldrummet mitt framför en av fyrluckorna. I eldrummet

hade rått en oerhörd hetta och det hade varit varmast där han låg.

Luftcirkulationen i eldrummet hade varit dålig. På däck hade temperaturen

varit + 34° C. i skuggan och fullständig vindstilla hade rått.

Det vore nog riktigt att anledningen till att man i Sverige i allmänhet icke

som olycksfall godtagit värmeslag och förfrysning icke vore att det tidsmoment,

varunder vederbörande varit utsatt för inverkan, varit längre än som förutsattes

för olycksfall. Det vore på grund därav anstalten icke velat i detta

sammanhang upptaga frågan om rätt till ersättning vid ifrågavarande fall.

Men oberoende av de skäl, som läge till grund för nuvarande praxis beträffande

värmeslag och förfrysningar, borde hinder ej möta att i samband

med den föreslagna utvidgningen av olycksfallsbegreppet upptaga frågan örn

att utsträcka rätten till ersättning i ifrågavarande fall, på sätt som skett i

Holland. Det måste exempelvis framstå såsom obilligt, att under det att en

arbetare erhölle ersättning för ett obetydligt skärsår — som han måhända med

försiktighet kunnat undvika — ersättning däremot icke utginge om han på

grund av sin anställning voro tvingad att. i ett tropiskt klimat under en

oerhörd hetta och dålig luftväxling tjänstgöra som eldare vid en ångpanna

samt därunder ådroge sig dödlig skada. Någon särskild våda av en sådan utsträckning

av ersättningsrätten syntes ej vara att befara. Det gällde ju här

ett genom skadornas karaktär begränsat område. Att såsom villkor för rätt

till ersättning uppställa den fordran, att temperaturförhållandena på något

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

oförutsett eller ovanligt sätt medverkat till skadorna, syntes icke skäligt. Den

omständigheten att en arbetare i sitt arbete måste utsätta sig för så stark

värme eller köld, att värmeslag eller förfrysning inträffade, borde vara tillräcklig

anledning att lämna ersättning. En annan sak vore att bevisprövningen

i fråga örn t. ex. förfrysning, liksom i fråga örn blåsor, måhända måste

bliva strängare än i fråga örn vanliga olycksfall.

Yttranden.

I de över riksförsäkringsanstaltens förslag avgivna yttrandena har i huvudsak

anförts följande.

Socialstyrelsen har ansett det fullt berättigat, att i ersättningshänseende

med olycksfall i arbete jämställdes vissa med olycksfall jämförbara skador i

arbetet, vid vilkas uppkomst den skadliga inverkningen ägt rum under något

längre tid än som hittills av praxis medgivits för att olycksfallsförsäkringslagen

skulle hava tillämpning. Såsom förutsättning för olycksfallsförsäkringens

utvidgning i sådan riktning hade riksförsäkringsanstalten tänkt sig

skola gälla förutom att åkomman kunde påvisas vara en följd av inverkan

av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrivits — att nämnda inverkan

antingen vore av det slag, som i allmänhet och i stort sett karakteriserade

olycksfallsbegreppet, eller ock, örn så icke vore förhållandet, härledde

sig från vissa i arbetet använda ämnen, vilka hade egenskapen att därav föranledda

bestämbara lokala sjukliga förändringar oftast framträdde efter meleher

mindre kortvarig befattning med dem. Till detta principuttalande gåve

styrelsen sin anslutning. Den tillämpning av uttalandet, som anstalten funnit

sig böra göra, kunde styrelsen däremot icke helt gilla.

I olikhet mot anstalten men i överensstämmelse med byråchefen Eisens

uttalande i hans reservation ansåg styrelsen sålunda, att skador genom värmeslag,

solsting eller förfrysning borde inbegripas under rätten till ersättning.

Därest ifrågavarande skador skulle omfattas av försäkringen, syntes de

böra särskilt omnämnas i lagtexten. Därvid kunde tydligen den i anstaltens

förslag upptagna bestämningen »på mekanisk väg» icke bibehållas. Med avseende

härå kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida berörda bestämning utgjorde

ett fullt riktigt uttryck för vad som åsyftades. Örn den i förslaget

särskilt omförmälda senskideinflammationen läte det sig exempelvis knappast

säga, att den uppkomme »på mekanisk väg».

Flera av yrkesinspektörerna hade uttalat, att förutom skador genom

frätande eller etsande ämnen även skador genom giftiga ämnen borde inbegripas

under lagändringen. Styrelsen ansåge emellertid, att förgiftningar,

i den mån de icke ersattes såsom olycksfall i arbete enligt nuvarande tillämpning

av olycksfallsförsäkringslagen, borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

och denna lag följaktligen utvidgas i den omfattning, som med

hänsyn därtill funnes påkallat och lämpligt.

Styrelsen ifrågasatte slutligen, huruvida icke resultatet av den påtänkta

revisionen av yrkessjukdomsförsäkringslagen först borde avvaktas, innan

slutlig ståndpunkt toges till den nu ifrågasatta utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Försäkringsrådet har funnit förslaget medföra ett utsuddande av gränserna

för olycksfallsbegreppet, som i sin tur kunde föranleda osäkerhet vid

avgränsningen av andra med utvidgningen ej avsedda sjukdomar. Det kunde

ifrågasättas, huruvida ej nu ifrågavarande sjukdomar borde hänföras till försäkringen

för yrkessjukdomar. Emellertid intoge de en mellanställning mellan

olycksfallsskador och yrkessjukdomar i egentlig mening.

Försäkringsrådet har därefter anfört i huvudsak följande.

I regel torde de skador, som enligt förslaget skulle likställas med olycksfallsskador,

hava ett kortvarigt förlopp och ej medföra framtida men. Någon

kalkyl över ökade kostnader för skadeersättningar och administration efter

ett genomförande av förslaget funnes ej och vore givetvis svår att uppgöra.

För den händelse den föreslagna utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagens

tillämplighetsområde ansåges böra komma till stånd, borde enligt

rådets mening vissa jämkningar i förslaget vidtagas.

Tvekan kunde förefinnas, huruvida man beträffande de skador, som avsetts

med utvidgningen, borde, såsom riksförsäkringsanstalten ansett, fordra

något med avseende på förhållandena vid uppkomsten ovanligt eller oförutsett.

När det gällde att avgöra förhandenvaron av ett olycksfall, kunde

man upprätthålla grundsatsen örn viss grad av plötslighet i händelseförloppet

och något med avseende å detsamma onormalt. I samma mån som det händelseförlopp,

som utövade skadlig inverkan, utsträcktes i tiden, torde emellertid

det ovanliga försvagas. Gränsen mellan inverkan, som hade sin grund

i viss tids onormala förhållanden i arbetet, och inverkan under samma tid av

det vanliga arbetet vore flytande. Vid tillämpningen måste därför den av

anstalten uppställda begränsningen bliva svår att upprätthålla. Följden

kunde bliva, att antingen denna fordran strängt vidhölles, i vilket fall den

ifrågasatta utvidgningen av lagen sannolikt finge ganska ringa räckvidd och

ett flertal av de skadefall, som av anstalten avsetts med utvidgningen, ej

komme att omfattas av densamma, eller att nämnda fordran helt eftergåves.

I sistnämnda fall syntes den föreslagna lagändringen med hänsyn till avfattningen

av lagtexten kunna leda till konsekvenser, som vore vanskliga att överblicka.

Enligt den föreslagna lagtexten fordrades allenast, att det skulle vara fråga

om »inverkan på mekanisk väg» (här bortsåge rådet från de i förslaget angivna

skador, som förorsakats av kemisk inverkan). Visserligen kunde tvekan

uppstå rörande innebörden av uttrycket »mekanisk väg», men genom

detta uttryck syntes i huvudsak endast bliva uteslutna köld- eller värmeskador

samt vissa infektionssjukdomar. I övrigt torde med den föreslagna

formuleringen alla skador komma att omfattas av den ifrågasatta utvidgningen

av lagen, under förutsättning givetvis att desamma uppstått genom inverkan

under jämförelsevis kort tiel. Bland de åkommor, som sålunda kunde

tänkas komma att omfattas av förslaget, vöre ryggskotten (lumbago) och till

andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar».

Därest olycksfallsförsäkringslagen skulle utsträckas till att avse skada,

som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att

denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säkerligen

i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa

de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dom, som borde

hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdomstillstånd

och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inroorsaker,

kunde ju nämligen även framkallas eller försämras av yttre faktorer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr X18.

(tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm kroppsställning etc.). Ej sällan

torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhandenvarande

sjukdom eller åkomma, icke lia möjlighet att giva någon mera säker

vägledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjukdomens

utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna,

torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen

begränsades till sådana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdomstillståndet

vore mera påtagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses

befogat, att lagändringen begränsades till att i huvudsak avse fall, då den

mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar.

En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för

restriktiv. Rådet förordade därför, att från den föreslagna utvidgningen uteslötes

de fall, då den kroppsdel, som varit utsatt för inverkan, tidigare varit

säte för sådana sjukliga förändringar eller behäftad med sådant lyte, som

väsentligen bidragit till skadans uppkomst.

Enligt rådets mening borde alltså, med sålunda angivna begränsning, den

föreslagna lagändringen omfatta skador, vilka, oberoende av något med avseende

å uppkomstsättet ovanligt eller oförutsett, under jämförelsevis kort

tid förorsakats av inverkan på mekanisk väg.

Även med den jämkning, rådet föreslagit, syntes det sannolikt, att åkommorna

lumbago, »muskelsträckningar» och »muskelbristningar» bomme att

i större utsträckning än hittills hänföras under lagen. Att närmare angiva

i vilken omfattning så skulle bliva fallet mötte svårighet. Prövningen av

dessa skador måste givetvis bliva beroende på den ståndpunkt, den medicinska

sakkunskapen intoge i fråga örn dessa åkommors natur och orsaken

till desamma.

Då man enligt rådets mening icke borde fordra något vid skadans uppkomst

ovanligt eller oförutsett, torde ur denna synpunkt intet hinder möta

att i 1 § medtaga skador, som hade sin grund i under arbetet rådande temperaturförhållanden

— värmeslag, solsting och förfrysningsskador. Beträffande

förfrysningsskador hyste rådet dock viss tvekan, särskilt med hänsyn

därtill, att skadorna någon tid efter det de inträffat ofta icke kunde skiljas

från äldre skador av samma slag eller från åkommor av annan art. Emellertid

torde av temperaturförhållanden uppkomna skador —- trots att det ej

vore fråga örn inverkan på mekanisk väg —- stå olycksfallet mycket nära och

sambandet med arbetet vore ofta påtagligt. Rådet ansåge därför övervägande

skäl tala för att värmeslag, solsting och förfrysningsskador likställdes med

olycksfallsskador.

I fråga örn de skador, som förorsakats genom frätande eller etsande inverkan

av vissa ämnen, hade rådet intet att erinra mot deras medtagande i

den ifrågasatta utvidgningen av lagen.

Inom försäkringsrådet voro fyra ledamöter av skiljaktig mening.

Ledamöterna Almström och Carell ville bestämt avstyrka, att under olycksfallsförsäkringslagen

hänfördes skador och sjukdomar, vilka ej förorsakats

av olycksfall i vedertagen mening. En eventuell komplettering av olycksfallsförsäkringslagstiftningen

borde ske genom tillägg till lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar. I fråga om samtliga med den ifrågasatta utvidgningen

avsedda skador och sjukdomar gällde, att förslaget saknade tillfredsställande

garantier för möjligheten att nöjaktigt diagnosticera och klarlägga

sambandet mellan skadan eller sjukdomen och arbetet. Svårigheterna

att klarlägga detta samband bleve särskilt påtagliga, örn man uppgåve fordran

på ett onormalt händelseförlopp såsom orsak till skadan eller sjukdomen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.-ts proposition nr 218.

Det kunde befaras att vetskapen om att ersättning utginge för nastad arbetsförtjänst

vid sjukledighet i anledning av ifrågavarande vanligen mindre

skador skulle slappa aktsamheten i arbetet. Tillbörlig hänsyn syntes vid

utredningens verkställande icke hava tagits till frågan örn merkostnadernas

storlek och deras inverkan på den enskilda företagsamheten.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl anslöto sig till riksförsäkringsanstaltens

förslag utom såtillvida att de, i likhet med försäkringsrådets majoritet,

ansågo skador, som orsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting,

böra hänföras under lagen.

Medicinalstyrelsen har ansett det vara synnerligen tveksamt, huruvida

man skulle kunna godtaga den uppluckring av begreppet olycksfall, som vore

en oundviklig följd av den föreslagna ändringen av 1 § olycksfallsförsäkringslagen.

Styrelsen syftade härvidlag särskilt på sådana skadeverkningar,

som framträdde på grund av tillfällig ovanlig ensidig ansträngning, vad

man skulle kunna kalla »oträningssjukdomar», såsom skavsår, blåsor (s. k.

arbetsblåsor) och senskideinflammationer (senknarr), verkningar av tryck

av ett knä eller en armbåge mot golv eller annat hårt föremål (s. k. slemsäcksinflammationer)

samt s. k. epicondylit. Dessa skadeverkningar kunde

icke hänföras till något visst yrke utan uppträdde hos ovana arbetare överhuvud,

symtomen försvunne i regel snart och återkomme ej, då vana vid

arbetet ifråga erhållits. Därest dessa skadeverkningar skulle berättiga till

ersättning efter enahanda principer som för olycksfall i arbete, borde de

hänföras till en särskild skadegrupp. Det reservationsvis framförda förslaget

örn upptagande såsom olycksfall av värmeslag, solsting och förfrysning

borde icke vinna beaktande. Därmed ville styrelsen dock icke förneka

att dessa skador under särskilda förhållanden kunde jämställas med olycksfall.

Beträffande förslaget att i 1 § inrymma frätande eller etsande inverkan

under kortare tid av vissa i arbetet använda ämnen borde med denna ändring

anstå till dess pågående utredning rörande dylika sjukdomars hänförande

under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar vore genomförd.

Styrelsen förordade, att i samband med nämnda utredning de i riksförsäkringsanstaltens

förslag omförmälda olycksfallsfrågorna upptoges till behandling.

Till denna av medicinalstyrelsen avslutningsvis uttalade mening har de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anslutit sig.

Arbetsgivareföreningen har, vad angår den lagtekniska sidan av saken,

ansett påkallat att från olycksfallsförsäkringslagen särskildes den föreslagna

utvidgningen av försäkringen genom att densamma vunne sin reglering i

lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller möjligen i särskild lagstiftning.

Arbetsgivareföreningen har därefter anfört bland annat följande:

När det endast vore fråga örn skador i följd av olycksfall i arbetet, vore

svårigheterna att konstatera orsakssammanhanget mellan skadan och arbetet

ej oöverstigliga, enär man hade att stödja sig på i arbetet inträffad plötslig

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 21 8. 377 86 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majda proposition nr 218.

och oförutsedd yttre händelse. I fråga om de av försäkringen omfattade

yrkessjukdomarna hade man sökt kompensera olycksfallsmomentet med att

i lagstiftningen angiva särskilda ämnen, vilka åstadkomme vissa sjukliga

förändringar å den mänskliga organismen. Vid uppgörande av föreliggande

förslag hade man försökt att i ersättning för olycksfallet skapa andra garantier

för en tillförlitlig diagnosticering av orsakssammanhanget mellan skadan

och arbetet. Sålunda hade uppställts den fordran å skadan, att den antingen

skulle hava uppkommit på mekanisk väg eller ock genom inverkan av särskilt

angivna ämnen av frätande eller etsande beskaffenhet. I motiven till

lagförslaget hade vidare angivits, att det för olycksfallet gällande kännetecknet

att vara en oförutsedd eller ovanlig händelse borde föreligga även

vid sådan skadlig påverkan, som avsåges med förslaget. Denna förutsättning

hade emellertid på intet sätt kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten,

enligt vilken t. ex. helt vanligt förekommande av felaktigheter i

arbetsredskap ej föranledda arbetsblåsor komme att falla in under försäkringen.

Arbetsgivareföreningen kunde ej finna, att i förslaget — oaktat de restrik

tiva åtgärder, som därutinnan vidtagits —• erbjödes tillfredsställande garantier

för möjligheten att klarlägga sambandet med arbetet. Så fort man övergåve

kravet på sammanhang med ett olycksfall, erbjöde diagnosticeringen av

sambandet mellan arbete och sjukdom mycket stora svårigheter, vilka ej

nämnvärt mildrades därigenom, att man endast medtoge sådana skador, som

uppkommit under en kortare tids påverkan. Dessa svårigheter bleve särskilt

påtagliga örn man — i likhet med riksförsäkringsanstalten — uppgåve

fordran på ett ovanligt eller oförutsett händelseförlopp såsom orsak till

skadan. De sålunda uttalade farhågorna avsåge ej i samma grad de av lagförslaget

omfattade skadorna, föranledda av i arbetet handhavda frätande

eller etsande ämnen, som övriga skador och sjukdomar. I likhet med de i

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivna sjukdomarna hade

förstnämnda skador i fråga örn orsaksförloppet angivits på sådant sätt, att

det ej torde föreligga avgörande betänkligheter att —- ur synpunkten att

sambandet mellan skadan och arbetet bleve garanterat — låta en utvidgning

av försäkringen omfatta desamma. Däremot erbjöde de skador, som

uppkomme genom mekanisk inverkan, vare sig med hänsyn till skadans beskaffenhet

eller det sätt, varpå sådana skador i allmänhet uppkomme, någon

som helst garanti för att nian i flertalet fall skulle kunna ställa en säker

diagnos i fråga örn sambandet mellan arbetet och skadan. Särskilt i fråga

örn inre skador, såsom inflammationer, sträckningar och bristningar i muskler,

leder och inre organ, förelåge betydande praktiska svårigheter att avskilja

de fall, vilka hade sin grund i sjuklighet eller svaghet hos vederbörande

arbetare.

Mot införandet under olycksfallsförsäkringslagstiftningen av ifrågavarande

skador och sjukdomar talade jämväl det förhållandet, att förekomsten och

omfattningen av dessa skador vore i mycket högre grad än olycksfallsskadorna

beroende av den skadades egna åtgöranden. Arbetarens egen vårdslöshet

måste otvivelaktigt tillmätas betydligt större utrymme, när det gällde uppkomsten

av ifrågavarande merendels smärre skador, än i fråga om olycksfall,

där skadans storlek i allmänhet ej läte sig på förhand bedöma. Det vore anledning

befara, att vetskapen om att ersättning utginge för mistad arbetsförtjänst

vid sjukledighet i anledning av dylika mindre skador komme att påverka

arbetarnas aktsamhet i negativ riktning.

Även örn vissa rent principiella och av ensidig hänsyn till arbetstagarnas

intresse dikterade skäl skulle kunna motivera en mindre komplettering av

olycksfallsförsäkringen, komme frågan i ett helt annat läge, örn den under
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition n 218. 19

kastades en allsidig bedömning, d. v. s. jämväl arbetsgivarnas intressen

beaktades. Föreliggande lagförslag vore ett typiskt uttryck för den socialpolitiska

inställning, enligt vilken de enskilda företagarna skulle påbördas

kostnaderna för sociala välfärdsanordningar utan att man i samband därmed

gjorde reda för sig, vilka ekonomiska konsekvenser dessa anordningar finge

för den enskilda företagsamheten. De för det dåvarande rådande ovissa förhållandena

för näringslivet i förening med det ständigt ökade skattetrycket

och förefintliga motståndet mot en naturlig anpassning av lönerna borde

föranleda till den största försiktighet i fråga örn produktionens ytterligare belastande

med sociala bördor.

Till det framlagda lagförslaget hade ej fogats några närmare beräkningar,

huru stora merkostnader den ifrågasatta utsträckningen av olycksfallsförsäkringen

komme att medföra. Givetvis förelåge oöverstigliga svårigheter att

angiva några mera exakta siffror, men en jämförelse med förhållandena inom

de länder, där motsvarande utvidgning av olycksfallsförsäkringen redan tidigare

genomförts, borde lia kunnat resultera i något mer upplysande siffror än

dem, som upptagits i remisshandlingarna. Såvitt av sålunda tillgängligt siffermaterial

kunde bedömas, skulle ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen

komma att i avsevärd mån öka antalet försäkringsfall. De belopp, som

i sådant hänseende hänförde sig till Schweiz och Holland, torde angiva endast

en mindre del av det antal, som Sverige inom några år skulle komma att uppvisa.

I fråga örn uppgifterna från Schweiz vore tillika att märka, att försäkringsf

allen därstädes underginge en synnerligen sträng gallring vid ersättningens

fastställande.

Under hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts avstyrkte föreningen

det remitterade lagförslaget.

Landsorganisationen har ifrågasatt, örn det icke varit lämpligare att, såsom

förhållandet vore i Danmarks och Hollands lagar, genom en mer allmän

föreskrift angiva utsträckningen av begreppet olycksfall i arbete. Därigenom

skulle vederbörande försäkringsinrättning lämnas möjlighet till större anpassning

efter växlande förhållanden.

Örn man nu emellertid godtoge riksförsäkringsanstaltens formulering syntes

ingen anledning föreligga att, såsom skett, från lagens tillämpning utesluta

skador, som förorsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting. Dylika

skador förekomme ej så sällan och hade ganska förödande verkningar för dem,

som drabbades därav. Att medtaga dylika skador syntes väl överensstämma

med det av riksdagen gjorda uttalandet beträffande omfattningen av den begärda

utredningen. Och den motivering, som anstalten anfört mot dessa

skadors medtagande i försäkringen, syntes på intet sätt övertygande. Det

ginge väl att tala örn att man kunde skydda sig mot t. ex. förfrysning. Men

det vore i själva verket ej lätt att alltid vara förutseende. Hastiga temperaturförändringar

kunde inträffa och det kunde ej gärna ställas den fordran på

en arbetare, att han skulle förutberäkna sådana. Att i förväg bereda sig

skydd, då det gällde värmeslag eller solsting, stöde ofta nog ej i mänsklig

makt. Eldare å fartyg torde ej sällan vara utsatta för värmeslag. Deras tjänst

göring vore påfrestande och de måste fortsätta sitt arbete, även om fara för

skada vore förhanden. Detsamma gällde skada genom solsting. Att vägra

ersättning vid ifrågavarande skador vore därför i hög grad obilligt. Lands
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

departementschef

ev.

organisationen åberopade vad byråchefen Eisen anfört i detta avseende i sin

till anstaltens yttrande fogade reservation.

Till grund för riksdagens omförmiilda skrivelse torde ligga den uppfattningen,

till vilken även jag ansluter mig, att en arbetsgivare bör så långt

möjligt ersätta skador och sjukdomar, vilka drabba hans arbetare och vilka

—• även örn de icke äro föranledda av olycksfall — dock påtagligt eller påvisbart

äro en följd av arbetet. Då enligt gängse praxis olycksfall anses

föreligga icke endast vid ett plötsligt utan ofta även vid ett till flera timmar

eller en hel dag utsträckt händelseförlopp, synes hinder icke böra möta mot

att under olycksfallsförsäkringen även inbegripa en inverkan, där skadan

inträffar först efter ett händelseförlopp, som är till tiden mer utsträckt.

Däremot skulle ett inordnande i tillräcklig omfattning av sålunda avsedda

skador under yrkessjukdomsförsäkringen knappast stå i överensstämmelse

med de grundsatser, vilka man hittills hos oss ansett böra vara avgörande

för att ersättning skall utgå enligt denna försäkring.

Även örn enighet i princip synes råda därom, att också för dessa på

gränsen mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar liggande skador ersättning

bör bekostas av arbetsgivarna, har dock den meningen uttalats, att detta

vore ur praktisk synpunkt uteslutet på grund av svårigheten i de flesta fall

att fastslå skadans samband med arbetet. Utan att vilja förneka, att svårigheter

i detta hänseende kunna föreligga, finner jag dock uttalandet i fråga

betydligt överdrivet. Givetvis bör vid inordnandet av dessa skador under

socialförsäkringen all rimlig försiktighet iakttagas, men härifrån är steget

långt till att helt utesluta dem från försäkringen. Att en dylik skada ofta

kan utan större svårighet härledas från arbetet torde utredningen i detta

ärende utvisa. Det är då tillbörligt att skadan ersättes av arbetsgivaren.

Kiksförsäkringsanstalten har också i sitt förslag sökt skapa garantier för

att den ifrågasatta utvidgningen endast komme att omfatta sådana slags

skador, örn vilka i allmänhet gäller, att tillförlitlig utredning rörande anledningen

till deras uppkomst utan större svårigheter kan erhållas. Sålunda

avser anstaltens förslag allenast skador, vilka uppkommit under jämförelsevis

kort tid. Erfarenheten bestyrker, att ju längre uppkomstförloppet är för en

sådan skada, varom här kan bliva fråga, desto vanskligare är det i regel att

— med uteslutande av andra möjligheter — fastslå någon viss inverkan såsom

helt eller väsentligen orsak till skadan. Vad anstalten sålunda föreslagit

finner jag mig därför böra godtaga, så mycket hellre som därigenom olycksfallsförsäkringslagen

icke kan sägas komma att omfatta jämväl yrkessjukdomar

i egentlig mening.

Anstalten har vidare i sin motivering uttalat, att jämlikt riksdagens skrivelse

under den ifrågasatta lagstiftningen icke borde inbegripas skadeverkningar,

vilka, enligt vedertagen praxis, redan av annan anledning än ett

kortare eller längre tidsmoment för händelseförloppet ansåges sakna olycksfallskaraktär.

Dylik anledning förelåge enligt anstaltens mening i regel, då

händelseförloppet icke erbjöde något i erforderlig mån ovanligt och oförutsett.

I anledning av detta uttalande har i ett par yttranden över anstal
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

tens förslag gjorts gällande, att förslaget icke avfattats i överensstämmelse

med motiven. Därjämte har försäkringsrådet erinrat, att det ovanliga eller

oförutsedda i ett händelseförlopp försvagades i samma mån detta utsträcktes

i tiden och att därför ifrågavarande begränsning i praktiken bleve svår att

upprätthålla. Då denna erinran synes berättigad torde icke såsom förutsättning

för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning i nu förevarande fall

med nödvändighet böra krävas, att skadan föranletts av någon oförutsedd

eller onormal omständighet.

Däremot bör givetvis, såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit, kravet

på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan icke uppgivas. Enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag fordras också, för att en skada skall omfattas av

försäkringen, att skadan förorsakats av arbetet eller arbetsförhållandena eller

visst i arbetet använt ämne. Försäkringsrådet har förordat, att från den ifrågasatta

utvidgningen måtte uteslutas fall, då sjukdom eller lyte väsentligen bidragit

till skadans uppkomst. Anledning synes dock knappast föreligga att härutinnan

i lagen införa en regel för allenast nu ifrågavarande skador. Gällande lag lärer

nämligen tillämpas så att, örn i samband med arbetet en genom sjukdom

eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklaras

skola utgå endast därest någon under arbetet inträffad händelse anses hava

väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt torde de av den ifrågasatta

utvidgningen omfattade fallen böra bedömas.

lEn ytterligare begränsning av skadefallen föreslås emellertid av riksförsäkringsanstalten,

i det anstaltens förslag endast omfattar skador, som förorsakas

på mekanisk väg eller av frätande eller etsande ämnen. Uteslutna

skulle sålunda vara, bland andra, smittsamma sjukdomar samt inre förkylningsåkommor

och andra skador i följd av temperaturförhållanden. Anstalten

har i sina motiv framhållit, att händelseförloppet vid uppkomsten av

dylika sjukdomar och skador ofta icke erbjöde något i erforderlig grad ovanligt

och oförutsett samt att, där så vore förhållandet, verkligt olycksfall i

regel ansåges föreligga. Såsom jag tidigare anfört torde visserligen vid den

ifrågasatta utvidgningen kravet på något oförutsett eller onormalt i händelseförloppet

icke behöva strängt vidhållas. Däremot kunna anföras andra och

starka skäl emot att — där ej något olycksfallsartat föreligger — hänföra

smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor under denna gren av

socialförsäkringen. Sålunda lärer det i regel erbjuda oöverkomliga svårigheter

att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband

mellan dylika det dagliga livets sjukdomar och vederbörandes arbete. Vad

sålunda anförts gäller dock i vida mindre mån örn vissa av temperaturförhållandena

orsakade skador, nämligen förfrysning, viirmeslag och solsting.

Då i övrigt vägande skäl för medtagande av sistnämnda skador anförts såväl

av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som i åtskilliga över förslaget

avgivna yttranden, förordar jag, att berörda skador jämställas med olycksfallsskador

i egentlig mening.

Vad angår av inverkan på mekanisk viig förorsakade skador upptagas i anstal
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 218.

tens förslag såsom exempel skavsår, blåsor oell senskideinflammation (s. k.

senknarr). Av anstaltens motivering framgår, att anstalten ansett bland annat

s- rJggskott även kunna hänföras till dylika skador. Socialstyrelsen har

ifrågasatt, huruvida benämningen på »mekanisk väg» utgjorde ett fullt riktigt

uttryck för vad som åsyftades. Sålunda läte det sig knappast säga, att

senskideinflammation uppkomme på »mekanisk väg». Försäkringsrådet däremot

har, ehuru med tvekan, ansett uttrycket ifråga omfatta i huvudsak alla

skador med undantag av skador, förorsakade genom kemisk inverkan, köldoch

värmeskador samt infektionssjukdomar. Enligt rådets mening omfattade

förslaget alltså bland andra åkommor även ryggskott och till andra kroppsdelar

lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar». Under

kroppsskador, förorsakade på mekanisk väg, torde kunna hänföras skador,

vilka uppkomma genom en persons eller ett föremåls rörelse eller tyngd.

Jag har därför intet att erinra mot ifrågavarande uttryck, vilket i sig

skulle innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande

skador. I fråga om skador, som uppkomma genom nötning, tryck

eller upprepade stötar, torde det vanligen icke erbjuda alltför stora svårigheter

att avgöra, huruvida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete.

Vanskligare är det däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under

arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke

i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna

skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i

regel kunna påvisa orsakssammanhang mellan arbetet och en skada som

påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas

att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt

ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat.

Enligt anstaltens förslag skulle med olycksfallsskada även likställas skada,

förorsakad genom frätande eller etsande inverkan av visst ämne. Såsom

förutsättning härför skulle dock gälla, förutom att skadan uppkommit på

jämförelsevis kort tid, att ämnet ifråga ej finnes upptaget i lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar. I förslaget angivas såsom exempel på

sådana ämnen klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk, kalksalpeter och blandning,

varf dylikt ämne ingår. I sina motiv har anstalten såsom ytterligare exempel

på ämnen av förevarande slag angivit bland annat kromsyra. Då emellertid

enligt det förslag till ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen, varöver

Kungl. Majit tidigare i dag beslutat inhämta lagrådets yttrande, bland annat

klor och kromsyra skulle upptagas i denna lag, torde den ifrågasatta utvidgningen

av olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde icke böra avse

skador, framkallade genom inverkan av dessa ämnen. Däremot kunde möjligen

ifrågasättas, huruvida icke enligt anstaltens förslag utvidgningen blivit

i ett annat hänseende alltför begränsad. Sålunda hava åtskilliga yrkesinspektörer

framhållit såsom anmärkningsvärt, att förslaget icke omfattade förgiftningsskador.

Socialstyrelsen har emellertid i denna del biträtt förslaget

under förmenande att dylika skador, i den mån de icke förorsakades av

verkliga olycksfall, allenast borde ersättas enligt yrkessjukdomsförsäkrings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lagen. För egen del vill jag erinra, att nämnda lag enligt det förslag till

ändring i densamma, som jag tidigare i dag anmält, kommer att upptaga

flertalet av de ämnen, som pläga framkalla förgiftningar i arbetet. I den

män förgiftningsskador icke skulle omfattas av en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring

har, såsom framgår av nämnda ärende, det huvudsakliga skälet

härtill varit svårigheterna i de enskilda fallen att härleda skadorna från

arbetet eller däri använda ämnen. Med hänsyn till vad sålunda anförts

torde anstaltens förslag icke behöva kompletteras i denna del.

Mot den förslagna reformen har anförts, att den skulle bidraga till att

slappa arbetarnas aktsamhet samt belasta näringslivet med ökade kostnader

av en omfattning, som icke kunde överblickas. Förstnämnda farhåga synes

dock överdriven. Även örn de med reformen avsedda skadorna vanligen

äro av lindrigare art, kunna de dock ofta nog medföra så pass allvarliga

påföljder, att vetskapen härom bör mana till försiktighet. I brist på inhemsk

statistik över dylika skador är det givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis

beräkna de ökade kostnaderna för reformens genomförande. Så mycket

torde dock med säkerhet kunna sägas, bland annat med ledning av erfarenheter

från utlandet, att dessa kostnader icke kunna förväntas bliva så

stora att de böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av denna

fråga.

Éiksförsäkringsanstaltens förslag har, i överensstämmelse med vad jag nu

anfört och med ledning i övrigt av de över förslaget avgiva yttrandena, inom

socialdepartementet undergått viss överarbetning. Jag övergår nu till en

detaljredogörelse för departementsförslaget.

Depsirtementsförslagets detaljer.

1 §•

I 1 § gällande lag stadgas i första stycket, att varje arbetare i regel är

enligt lagen försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Enligt

andra stycket skall såsom olycksfall i arbetet även anses olycksfall vid färd

till eller från arbetsstället, där färden föranledes och står i omedelbart samband

med arbetsanställningen. Slutligen föreskrives i tredje stycket, att

kostnaden för försäkringen skall bestridas, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

I denna paragraf skall enligt riksförsäkringsanstaltens förslag införas ett

nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda av olycksfall i arbete även

skola anses skador, som förorsakats genom inverkan under högst några få

dagar antingen på mekanisk väg av arbetet eller av de förhållanden, varunder

det bedrivits, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr),

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes

upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra,

salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne

ingår.

I detta sammanhang må jämväl anstaltens förslag till ändrad lydelse av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

6 § behandlas. I denna paragraf stadgas för närvarande bland annat, under

1) b), att om arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet samt olycksfallet

medfört sjukdom, som varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet

och förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma

med minst en fjärdedel, skall från och med dagen efter olycksfallsdagen

och så längre sjukdomen varar till arbetaren utgivas sjukpenning med

visst belopp.

Anstaltens förslag innebär ingen vare sig reell eller formell ändring av

förutsättningarna för rätten till sjukpenning. Däremot skall enligt förslaget

sjukpenningen utgivas fran och med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt

med minst en fjärdedel, och så länge sjukdomen varar.

I yttrandena har, utöver vad tidigare återgivits, av försäkringsrådet anförts

bland annat följande.

I förslaget till det nya andra stycket i 1 § har begränsningen av tiden

för skadlig inverkan uttryckts genom orden: »jämförelsevis kort tid (högst

några dagar)». Rådet föreslår, att ordet »högst» strykes samt att den avsedda

tidsbegränsningen ytterligare markeras genom att det inom parentes

satta uttrycket ändras till »några få dagar».

I nuvarande lydelsen av 6 § har endast den ändringen vidtagits, att ersättning

enligt 1) b) (sjukpenning) skulle utgå från och med den dag, då

arbetsförmågan varit nedsatt med minst en fjärdedel. Av denna formulering

„synes emellertid bliva följden, att sjukpenning skulle kunna utgå jämväl

för olycksfallsdagen. Någon ändring av den nu gällande bestämmelsen,

att sjukpenning skall utgå tidigast från och med dagen efter olycksfallet,

synes emellertid icke hava varit avsedd med den utredning, varom riksdagen

anhållit.

Enligt förslaget skall — liksom för närvarande — sjukpenning utgå under

förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

Då det emellertid i fråga om de under 1 § 2 st. avsedda skadorna

sällan kan bliva tal örn någon viss »olycksfallsdag» samt ej heller föreslagits

någon bestämmelse örn vilken dag som beträffande dessa skador skall anses

såsom olycksfallsdagen, synes på denna punkt en omarbetning av lagtexten

böra äga rum.

Då ifrågavarande skador även kunna uppkomma under en enda arbetsdag

eller kortare tid, har ordet »högst» i 1 § andra stycket anstaltens förslag

bibehållits. Med beaktande i övrigt av vad försäkringsrådet anfört har den

erforderliga tidsbegränsningen något förenklats och angivits med uttrycket

»högst några få dagar».

Såsom jag tidigare yttrat bör ej såsom förutsättning för att skada, varom

här är fråga, skall anses vara en följd av olycksfall i arbetet, med nödvändighet

krävas att densamma föranletts av någon oförutsedd eller onormal

omständighet. Någon erinran härom torde emellertid icke behöva upptagas

i lagförslaget.

Skada, som uppkommit genom inverkan på mekanisk väg, skall enligt

anstaltens förslag för att likställas med olycksfallsskada i arbetet hava förorsakats

av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits. Då en

skada, som förorsakats av arbetsförhållandena, enligt hittills obruten lagtillämpning

lärer vara att anse såsom orsakad av arbetet — en lagtillämpning

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

sorn även det förut i dag framlagda förslaget om vissa ändringar i yrkessjukdomsförsäkringslagen

bygger på — hava orden »eller av de förhållanden,

varunder det bedrivits», ansetts kunna uteslutas ur lagtexten.

Till skador av här ifrågavarande slag hava, i överensstämmelse med vad

jag anfört i den allmänna motiveringen, även hänförts vissa av temperaturförhållandena

å arbetsstället förorsakade skador, nämligen värmeslag, solsting

och förfrysning.

Det har synts lämpligt att i ännu ett hänseende komplettera anstaltens

förslag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen äger dagen för ett olycksfall i

skilda hänseenden betydelse. Framför allt gäller detta beträffande uppkomsten

av rätt till ersättning enligt 6 §. Vidare kan dagen för olycksfallet

vara avgörande för änkas eller änklings rätt till livränta enligt 7 § samt äga

viss betydelse vid beräknandet enligt 9 § av den skadades årliga arbetsförtjänst.

Då de skadliga verkningar, som enligt nu förevarande förslag

skola likställas med olycksfall, kunna fortgå under mer än en dag, är det

erforderligt att för deras vidkommande bestämma vilken dag som skall anses

såsom olycksfallsdagen. Beträffande yrkessjukdomar har denna fråga

funnit sin lösning i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, däri stadgas, att vad

enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller angående dagen för olycksfallet skall,

då fråga är örn yrkessjukdom, avse dagen för sjukdomens yppande. En

motsvarande bestämmelse har ansetts böra gälla för nu ifrågavarande skador

och lämpligen erhålla plats i omedelbar följd efter stadgandet rörande dessa

skadors likställande med olycksfallsskador. Vid sådant förhållande erfordras

ingen ändring av 6 § gällande lag.

13 §.

13 § gällande lag innehåller i första stycket stadgande örn att försäkringsinrättningen

efter erhållen underrättelse örn olycksfallet skall besluta örn

nödiga åtgärder för den skadades vård och bestämma lagstadgad ersättning.

Enligt andra stycket kan ersättningen i avbidan på närmare utredning bestämmas

provisoriskt. Där tvekan råder från vilken försäkringsinrättning

ersättningen bör utgå, må enligt tredje stycket riksförsäkringsanstalten besluta

örn åtgärder för den skadades vård och utgiva ersättning med rätt att,

därest den skadade befinnes vara försäkrad i arbetsgivarbolag, av detta få

gottgörelse för sina utlägg. Fjärde stycket innehåller bestämmelser örn

jämkning i fastställd ersättning. Enligt femte stycket slutligen skall beslut

om ersättning så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade och utan

hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit införandet i denna paragraf av ett

nytt tredje stycke. Enligt detta skall ersättning i anledning av skada, varom

förmäles i 1 § andra stycket, utbetalas av den försäkringsinrättning, där den

skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad, eller, örn skadan

yppas först under tid, då den skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning,

där han var försäkrad, då han senast var utsatt för sådau

slags inverkan, som föranlett skadan. Har den skadade under tid, medan

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lian varit utsatt för dylik inverkan, varit försäkrad i annan försäkringsinrättning

än den, som enligt vad nyss sagts har att utbetala ersättningen,

och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under

tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats

— kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

Detta stycke överensstämmer nära med 5 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I yttrandena har försäkringsrådet erinrat, att man av ordalagen i stycket

kunde få den uppfattningen, att den försäkringsinrättning, där den skadade

vid tidpunkten för skadans yppande vore försäkrad, hade att i första hand

utbetala ersättning, även örn den skadade under den tid denna försäkring

varit gällande icke varit utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan.

Att så ej varit avsett framginge av de föreslagna tilläggen till 20 och

21 §§. En omredigering av det föreslagna tillägget till 13 § syntes böra

äga rum.

Med anledning av vad försäkringsrådet sålunda anfört har i departementsförslaget

viss omarbetning skett av ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten

föreslagna stadgande.

20 §.

I 20 § gällande lag stadgas i första punkten, att om arbetare skadas till

följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar

förestår arbetet, ofördröjligen underrättas härom. Enligt andra punkten kaden

skadade, där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes honom,

skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

jRiksförsäkringsanstalten har föreslagit, att i paragrafen införes en ny andra

punkt. I denna stadgas, att underrättelse örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren viel

tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans

vägnar förestår arbetet. Dock skall, örn skadan yppas först sedan arbetaren

upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum,

underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var

utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Punkten ifråga är avfattad i nära överensstämmelse med 6 § första

stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande denna punkt i riksförsäkringsanstaltens förslag hava i departementsförslaget

endast vidtagits några mindre jämkningar av huvudsakligen

formell natur.

21 § i riksförsäkringsanstaltens förslag.

I 21 § första stycket gällande lag stadgas, att där olycksfallet medfört

eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder

ersättning, skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren, sedan han fått

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen göra anmälan därom hos veder
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 218.

börande försäkringsinrättning. I paragrafens tre återstående stycken finnas

bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivaren att anskaffa och till försäkringsinrättningen

insända intyg om skadans beskaffenhet med mera samt

om polisundersökning rörande olycksfallet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall i denna paragraf införas ett

nytt andra stycke, vari stadgas, att ifråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller av den, som å hans

vägnar förestår arbetet; dock att, örn skadan yppas först efter det arbetaren

upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum,

anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var

utsatt för dylik inverkan, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Bestämmelse av motsvarande innebörd återfinnes i 6 § andra stycket

yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Av 21 § första stycket torde med tillräcklig tydlighet framgå, att den Departementsarbetsgivare

eller arbetsföreståndare, varom däri förmäles, är samma person, chefen.

till vilken underrättelse enligt 20 § skall lämnas. Med hänsyn till den

ändring av 20 §, som tidigare föreslagits, synes därför det av anstalten föreslagna

tillägget till 21 § vara överflödigt.

Övergångsbestämmelserna.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari

1937 men icke äga tillämpning i fråga örn skada, som yppats dessförinnan,

och ej heller beträffande skada, som yppats senare, därest den skadade icke

efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat

skadan.

Departementsförslaget är avfattat i överensstämmelse härmed. I den mån

skada, som sålunda uteslutits från de nya bestämmelsernas tillämpning, enligt

hittills tillämpade grunder kan hänföras till olycksfallsskada, skall ersättningsrätten

givetvis icke påverkas av förevarande övergångsbestämmelse.

För detta fall kommer i stället den ytterligare övergångsbestämmelse, jag i

det följande föreslår, att bliva tillämplig.

Ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Hällande bestämmelser.

Olycksfallsförsäkringslagen avser att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag, varom förmäles i 4 §, tillförsäkra

arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbete, ersättning därför

på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren även enligt

annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse vara

skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd, såsom

avlöning, pension eller annat underhåll, varjämte arbetsgivaren genom

avgifter till kassa, pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de

nämnda ömsesidiga arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 218.

dylikt understöd. För nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,

att från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning,

som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller

på grund av försäkring utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom

förutsättning för att avdrag må äga rum gäller emellertid — utom vad

angår av arbetsgivaren utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren

enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då

fråga är om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av

försäkring, arbetsgivaren skall hava till minst en tredjedel bidragit till bestridande

av kostnaden för understödet. Avdrag får ej ske med större belopp

än som svarar mot arbetsgivarens bidrag. I 15 § andra stycket föreskrives,

att örn arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,

skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas

till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Dock

må, ifråga örn annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften

ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så

tinnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer säkerhet som av

försäkringsinrättningen godkännes.

Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i

främsta rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken

vid arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under

uttrycket »särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen

m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid

bland annat olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän med flera.

Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av

egen utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras

i personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i utfästelse

till vederbörande försäkringsinrättning.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samtliga

enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren

stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss

eller vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Av kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning, framgår att staten står total

självrisk för samtliga sina arbetare. Enligt en från riksförsäkringsanstalten

i september 1935 lämnad uppgift stodo vid nämnda tid dessutom 56 arbetsgivare

med försäkring i anstalten total självrisk. Av dessa försäkringstagare

voro 15 städer (däribland Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping),

11 banker, 4 försäkringsbolag, 22 industriföretag och 4 diverse företag. Hela

antalet hos arbetsgivare med total självrisk anställda årsarbetare, oberäknat

statens, uppgick år 1932 till 65,315.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 218.

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk oell därmed sammanhängande

bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens

och kommuns arbetare — endast självrisk i fråga örn läkarvård och läkemedel

hava större praktisk betydelse.

I fråga örn statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder

som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom

och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom

arbetsgivaren eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen

bidrager, samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden om

avdrag från ersättning i allmänhet vinna tillämpning.

Rörande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda understöd

i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må följande redogörelse

lämnas. För staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga

författningar skyldighet att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen

må avdragas från ersättningen enligt denna lag. Bland

dylika författningar kunna här nämnas dels avlöningsreglementena den 19

juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270)

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare

vid lots- och fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare

och provinsialläkare, den 31 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare

samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet

ävensom den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domänverket,

dels ock civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442),

tjänstepensionsreglementet för arbetare samma dag (nr 443) och militära

tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167).

För tjänsteman, rörande vilken avlöningsbestämmelser meddelats i något

av de nyssnämnda avlöningsreglementena, gäller att örn han skadats till

följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra,

skall han, örn olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön så länge

sjukdomen varar samt, om olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,

under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön, dock högst intill dess

sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen

för tid därutöver av sin lön i regel avstå ett visst belopp.

Enligt nyssnämnda tjänstepensionsreglementen skall pension utgå i form

av ålders-, invalid- eller sjukpension, varjämte enligt civila och militära

tjänstepensionsreglementena även kan förekomma s. k. förtidspension. Från

sistnämnda pensionsform liksom från några för vissa tjänstemän eller arbetare

gällande särbestämmelser bortses i den följande redogörelsen. Rätt till

ålderspension uppkommer vid uppnådd pensionsålder. Kan vederbörande

räkna minst trettio eller i vissa fall minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension,

vilken i regel sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stadgade

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

eliel- för arbetaren gällande pensionsunderlaget. Eljest utgår avkortad pension,

vilken motsvarar beloppet av hel pension, minskat med V120 eller, där

för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med kloo för varje full

fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem.

Invalidpension tillkommer den som till följd av olycksfall i tjänsten

eller arbetet är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta

sin tjänst eller utföra honom åliggande arbete. Pensionen fastställes till ett

belopp, motsvarande det för vederbörande vid avgången gällande pensionsunderlaget.

Rätt att komma i åtnjutande av sjukpension tillkommer slutligen

den som, utan att anledningen därtill är olycksfall i tjänsten eller

arbetet, till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga är

för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller

utföra honom åliggande arbete. Denna pension utgår enligt samma grunder

som ålderspension, dock med lägst sjuttiofem procent av hel pension, därvid

likväl skall iakttagas att sjukpensionen icke får överstiga den ålderspension,

som skulle hava tillkommit den pensionsberättigade, därest han med oförändrat

pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.

Pensionsbeloppen bestridas dels direkt av statsmedel dels ock av

medel, som avdragits å de pensionsberättigades lön. Med pensionsrätten

följer nämligen skyldighet att intill utgången av den månad, under vilken

tjänstemannen eller arbetaren uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder

i pensionsåldern, vidkännas minskning i lönen med visst för vederbörandes

lönegrad eller pensionsgrupp bestämt pensionsavdrag.

Den statliga pensionen har genom det av 1934 års riksdag antagna civila

tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för arbetare undergått

omreglering. Rörande pensionens karaktär framhöll chefen för finansdepartementet

i den proposition (nr 222), vari förslag till nämnda reglementen

förelädes riksdagen, bland annat, att uppfattningen örn pensionen

såsom enbart ett av staten beviljat ålderdomsunderstöd ej numera torde

kunna vidhållas. Pensionen måste, även till den del som icke täcktes av

tjänstemannens pensionsavgifter eller pensionsavdrag, betraktas såsom en

förmån, vilken tjänstemannen under sin tjänstgöring intjänat.

De i enskild tjänst anställdas avlönings- och pensionsförmåner äro icke

på motsvarande sätt enhetligt reglerade. För kroppsarbetare och med dem

jämställda torde rätt till lön under sjukdom eller annan arbetsoförmåga

samt rätt till pension endast i ringa utsträckning förekomma. Yad övriga

kategorier anställda beträffar lämnas i det av kommittén angående privatanställda

den 9 mars 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn

arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18 sid. 114 ff) redogörelse

för en av socialstyrelsen verkställd undersökning beträffande rådande bruk

ifråga om rätt till avlöning och andra förmåner vid arbetsoförmåga i följd

av olycksfall i arbetet. Av redogörelsen framgår att i flertalet fall dylik

rätt i viss utsträckning förefinnes utan att dock några enhetliga regler härför

tillämpas. Ifrågavarande anställda torde även i åtskilliga fall vara tillför
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

säkrade pension, antingen genom anslutning till en central pensionsiurättning

eller till en för de anställda vid visst företag bildad pensionskassa

eller också genom direkt pensionering från vederbörande företag. Yad beträffar

förstnämnda pensioneringsform, vilken synes vinna allt större utbredning

och för närvarande torde omfatta omkring 40,000 anställda, finnes inom

densamma två olika pensionstyper, ren ålderspension samt kombinerad

ålders-, invalid- och sjukpension. Sistnämnda pensionstyp är i regel så

anordnad, att vid invaliditet i följd av olycksfall i arbete från pensionen

avdrages vad den skadade uppbär enligt olycksfallsförsäkringslagen. För

den pensionering av anställda i enskild tjänst, som i övrigt förekommer,

kunna icke några enhetliga principer anses gälla.

Tidigare behandling av frågan.

Den nuvarande tillämpningen av 11 § torde i huvudsak bygga på vissa

uttalanden av ålder domsförsäkring skommittén, från vars förslag stadgandet är

hämtat. Körande innebörden av detsamma anförde kommittén, dels att den

enligt stadgandet medgivna kvittningen endast kunde ske mellan mot varandra

svarande belopp, så att livränta enligt lagen endast finge minskas i

den mån sådan ränta utginge från annat håll, att försäkrat kapital endast

finge användas till minskning av eller befrielse från begravningshjälp o. s. v.,

dels ock att med stadgandet naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då t. ex.

en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pension

från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall.

Yid 1926 års riksdag framlades genom proposition nr 109 bland annat

förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete, avsedd att ersätta den

nu gällande. Förslaget innehöll i 15 § och 18 § 2 mom. bestämmelser vilka,

vad angår arbetare som användas till arbete av staten eller kommun, överensstämde

med motsvarande stadganden i 11 § och 15 § andra stycket gällande

lag. Beträffande annan arbetsgivare innebar förslaget den ändringen

i förhållande till gällande lag, att dylik arbetsgivare icke kunde stå total

självrisk.

Yid ärendets behandling i statsrådet den 31 december 1925 erinrade jag i

egenskap av chef för socialdepartementet bland annat därom, att det i 11 §

gällande lag förekommande stadgandet att, under i övrigt angivna förutsättningar,

från ersättning som utgåves enligt lagen finge avdragas vad i anledning

av olycksfallet för motsvarande ändamål eljest utgåves, iunebure, såsom framginge

redan av de anförda uttalandena i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv,

den grundsatsen, att den sålunda medgivna kvittningen endast finge ske mellan

mot varandra svarande slag av ersättningar. Emellertid hade kommittén

beträffande av densamma föreslaget stadgande om avdrag från ersättning

enligt lagen för understöd som utginge från vissa kassor i motiven yttrat,

att med ifrågavarande stadgande naturligen åsyftades jämväl sådana fall, då

t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en livränteanstalt berett arbetare

pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall. På senare

tiden hade såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten tolkat gällande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 218.

lag i överensstämmelse med detta uttalande i motiven. Det torde icke kunna

förnekas, att i nu angivna hänseende lagens formulering icke stöde i god

överensstämmelse med motiven. Därefter anförde jag följande.

Frågan örn och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,

som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett

exempel kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering

helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern

av olycksfall som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag

från livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels

ålderspension dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa

förmåner kan mycket val väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit

i tjänsten. Örn däremot avdrag sker, torde följden bliva, att arbetaren

icke får större sammanlagd ersättning, än han därest olycksfallet icke inträffat

likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.

Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full

arbetsförmåga, under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar

arbetsförmåga utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är

i ständigt behov av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste

ytterlighetsfallen. Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet,

som ofta uppkommer när det gäller att bestämma, till huru stor del

arbetsgivare bidragit till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål

bör slutligen lösas synes mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning,

omfattande bland annat bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar

och kassor, å vilka ifrågavarande bestämmelse har avseende. Då en

dylik utredning måste bliva ganska tidsödande och följaktligen icke nu

kunnat verkställas, har jag ansett försiktigheten kräva, att gällande bestämmelse

i ämnet — såvitt arbetare hos staten och kommuner angår — bibehålies

oförändrad.

Propositionen föranledde endast vissa partiella ändringar i gällande lag,

vilka icke berörde nu förevarande stadganden (jfr riksdagens skrivelse 346/

1926).

Jämväl vid 1034 års riksdag upptogs ifrågavarande spörsmål till behandling.

Härutinnan hänvisar jag till vad jag inledningsvis anfört. Därutöver

vill jag endast omnämna, att andra lagutskottet som motivering för sin hemställan

i denna del anförde följande.

Av vad som anförts i den föreliggande motionen samt i yttranden, som

försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten avgivit i ärendet, framgår, att

nuvarande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erbjuda åtskilliga

svårigheter vid tillämpningen. I många fall synas bestämmelserna även leda

till icke önskvärda resultat. Med hänsyn till dessa omständigheter bör

enligt utskottets mening en utredning verkställas, huruvida ändringar av

bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf äro erforderliga. En sådan utredning

bör klargöra, i vilket förhållande sådana förmåner, som utgå enligt

olycksfallsförsäkringslagen, böra stå till understöd, som det till följd av

olycksfall i arbete åligger arbetsgivare att utbetala enligt annan lag eller

särskild författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 218.

ltiksförsåkr ing sanstaltens förslag.

Riksförsiikringsanstaltens förslag till ändrad lydelse av 11 § olycksfallsförsäkringslagen

innebär i huvudsak, att av själva lagtexten tydligt skall

framgå, att från ersättning enligt lagen endast må avdragas från arbetsgivaren

eljest direkt eller indirekt utgående förmåner, som jämväl de — åtminstone

delvis — utgöra understöd på grund av olycksfallet. Till ytterligare

förtydligande av denna regel hava intagits bestämmelser, som avse att framhålla,

att genom anställningstidens längd intjänad pension icke utgör dylikt

understöd, dock får icke högre livränta enligt lagen utgå än att livräntan

och pensionen tillhopa uppgå till högst den tidigare arbetsinkomsten. Med

hänsyn till de särskilda avlöningsförhållanden, som gälla för statens ordinarie

befattningshavare, skall till sådan i tjänst kvarstående befattningshavare

livränta i regel icke utgå.

Rörande lydelsen av förslaget hänvisar jag till Bilaga B.

Sorn motivering till ändringarna i 11 § har riksförsäkringsanstalten inledningsvis

anfört bland annat följande:

Enligt 11 §:ens ordalydelse skulle avdrag å den lagstadgade ersättningen

endast få äga rum för »understöd», som »i anledning av olycksfallet» utgives

»för motsvarande ändamål». I tillämpningen har emellertid ordalydelsen

icke ansetts kunna strängt följas, utan har i vissa fall avdrag gjorts för

ersättning, som icke kunnat anses utgiven som understöd i anledning av

olycksfallet. Detta gäller i främsta rummet vissa fall beträffande avdrag å

livränta för pension. Sådant avdrag bär sålunda ansetts skola göras icke

blott för s. k. invalidpension utan även för ren ålderspension. Denna tillämpning

grundas å ålderdomsförsäkringskommitténs motivering.

Till den olägenhet, som den bristande överensstämmelsen mellan lagens

ordalydelse och tillämpning innebär, kommer emellertid även, att lagtillämpningen

i vissa fall lett till icke önskvärda resultat.

Förutsättningen för att avdragsbestämmelserna i 11 § skola vara tillämpliga

är att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften enligt 15 §

andra stycket; från denna regel göres undantag endast för understöd vid

sjukdom. Enär lindring i försäkringsavgiften enbart för ersättning motsvarande

livränta i praktiken knappast kommit eller kan väntas komma i fråga,

är spörsmålet om reglerandet av förhållandet mellan livränta och pension

enligt 11 § av egentlig betydelse endast för sådana fall, där arbetsgivaren

står »total självrisk», d. v. s. åtagit sig att utgiva all ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

detsamma gäller även förhållandet mellan livränta och

avlöning. I de fall, då arbetsgivaren i vanlig ordning erlägger försäkringsavgifter,

utgår från försäkringsinrättningen livränta oavsett de förmåner, som

arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan

torde icke böra ske, varför denna sistnämnda grupp av arbetsgivare och hos

dem anställda arbetare förty icke beröras av de av anstalten föreslagna

ändrade bestämmelserna.

Möjligheterna att genom bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen enhetligt

reglera bland annat förhållandet mellan livränta och pension äro avsevärt

begränsade. Örn exempelvis den bestämmelsen införes i 11 §, att

ålderspension icke skall avdragas från livränta enligt lagen, kommer detta

att sakna reell betydelse i sådana fall, då vederbörande pensionsbestämmelser

innehålla föreskrift, att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skall avdragas

från pensionerna. På samma siitt kunna liknande föreskrifter i avid
Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2 1 8. 877 se ,-S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majus proposition nr 218.

ningsbestämmelserna förhindra en genom eventuell bestämmelse i lagen avsedd

enhetlig reglering av förhållandet mellan livränta och avlöning.

Nu berörda frågor örn förhållandet mellan å ena sidan livränta enligt

lagen, å andra sidan pension och avlöning, äro de frågor, som i första hand

påkalla ändrade bestämmelser i 11 §.

En reservant inom riksförsäkringsanstalten, byråchefen von Schulzenheim,

förklarade sig icke kunna biträda anstaltens yttrande eller förslag rörande

ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Reservanten ansåg — under erinran

bland annat örn de möjligheter, som stöde kommuner och enskilda

arbetsgivare till buds att, då ersättning utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen,

nedsätta eljest utfästa förmåner -— den föreliggande frågan vara i

främsta rummet en statsfinansiell och för staten såsom arbetsgivare löneteknisk

fråga och först i andra rummet en lagfråga. En undersökning rörande

statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet borde därför i

särskild ordning komma till stånd innan frågan örn nu ifrågasatt ändring i

11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare fullföljdes.

Härefter har riksförsäkringsanstalten till en början behandlat frågan om

förhållandet mellan livränta och pension samt därutinnan anfört följande.

En betydelsefull grundval för en ändamålsenlig reglering av förhållandet

mellan livränta och pension har för de statsanställdas vidkommande kommit

till stånd genom de vittomfattande nya pensionsreglementen, som träda i

kraft den 1 juli 1935.

I pensioneringen enligt ifrågavarande reglementen inrymmas som bekant

tre olika pensionsformer, nämligen ålders-, invalid- och sjukpension.

Beträffande ålderspensionen finner riksförsäkringsanstalten riktigast vara

att utgå från den uppfattningen att dylik pension icke är att betrakta som

understöd utan som uppskjuten lön. Med hänsyn härtill bör ålderspension

icke, som hittills varit fallet, föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I anslutning till vad nu sagts beträffande ålderspension bör invalid- och

sjukpension anses utgöra delvis uppskjuten lön, delvis understöd. I vad mån

dylik pension kan anses utgöra uppskjuten lön är givetvis beroende på vederbörandes

tjänstetid. I detta hänseende lämnas ledning av de i pensionsreglementena

intagna reglerna för avkortning av ålderspension, då vederbörande

ej innehar för full ålderspension stadgat antal tjänsteår.

För bedömande av huru hithörande frågor ställa sig i de fall, som gälla

enskilda arbetsgivare med total självrisk, har riksförsäkringsanstalten infordiat

upplysningar och i förekommande fall pensionsreglementen från

dylika arbetsgivare. Härvid har som väntat visat sig, att pensioneringsförhållandena

hos olika arbetsgivare äro av synnerligen varierande slag, såväl

beträffande pensioneringens organisation som dess prestanda. I regel är pensioneringen

obligatorisk på liknande sätt som enligt de nya reglementena för

statsanställda, i det den anställde är skyldig vidkännas visst avdrag å lönen

för pensioneringen och arbetsgivaren utfäst sig att bidraga med visst belopp.

Vanligen men icke alltid avser pensioneringen förutom ålderspension även

invalid- och sjukpension. Ej sällan finnes den bestämmelsen, att invalidpension

skall minskas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vart

fall beträffande kommunerna torde kunna väntas, att pensionsbestämmelserna

i viss utsträckning småningom komma att ändras så, att de mera än

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 35

nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pensionsreglementen.

Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträffande

de statsanställda ålderspension på grund av sin karaktär av uppskjuten

lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke

är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser,

som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande de bos enskilda arbetsgivare anställda låter det

sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som

uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emellertid

böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträffande

de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom

direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsynstagande

till de allmänna reglerna.

Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda

till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste

uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda

skulle komma att utfå hela eller större delen av pensionen, skulle summan

av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning,

vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör förhindras

genom särskilda bestämmelser.

För genomförande av dessa regler har riksförsäkringsanstalten föreslagit

följande ändringar och tillägg till 11 §.

I första stycket första punkten har såsom förutsättning för avdragsrätten

stadgats, icke, såsom enligt gällande lydelse, att arbetsgivaren är skyldig att

vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva »understöd, såsom avlöning,

pension eller annat underhåll», utan att arbetsgivaren är skyldig att vid sådan

skada utgiva »avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller

delvis utgör understöd på grund av olycksfallet». Ändringen har enligt anstaltens

specialmotivering vidtagits dels emedan pension och avlöning enligt

anstaltens förslag i vissa fall endast till en del skulle anses såsom sådant

understöd som finge avdragas, dels ock emedan föregående formulering icke

vore uttömmande. I det nytillkomna andra stycket stadgas, att såsom sådant

understöd, varom i första stycket är fråga, ej skall anses pension, som tillförsäkrats

den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid. I

fråga örn pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,

skall såsom dylikt understöd anses endast den del av pensionen varmed densamma

förhöjts utöver det belopp vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Tnnebörden av andra stycket är, såsom jämväl framgår av anstaltens

speciella motivering, att ålderspension ej skall anses såsom sådant understöd

som får avdragas samt att detsamma skall gälla även den del av invalidpension

som motsvarar »uppskjuten lön». Enligt det likaledes nytillkomna tredje

stycket skall, där beloppet av livränta och till den skadade utgående pension

tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens

upphörande, livräntan nedsättes med överskjutande belopp. Rörande detta

stycke har anstalten framhållit, att vid beräknandet av den skadades »årliga

arbetsförtjänst vid anställningens upphörande» bestämmelserna i lagens 9 §

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 218.

böra i tillämpliga delar läggas till grund. Åttonde stycket innehåller bestämmelser

örn den skälighetsprövning, som anstalten ansett nödig vid bedömandet

av vissa särskilda fall.

Härefter har riksförsäkringsanstalten övergått till att behandla förhållandet

mellan livränta och avlöning samt därutinnan framhållit följande:

I sådana fall, då olycksfallet icke medfört större bestående invaliditet än

att den skadade kunnat bibehållas vid sin anställning, uppkommer ofta det

spörsmålet, huruvida avlöningen bör inverka på utbetalandet av livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen. I vissa fall har livräntan funnits icke skola utgå,

då den skadade varit tillförsäkrad viss avlöning. Detta har varit fallet beträffande

statens ordinarie befattningshavare ävensom vissa andra kategorier,

såsom den kommunalanställda ordinarie lärarpersonalen. Bedömningsprinciperna

i dessa fall hava varit analoga med bedömningsprinciperna beträffande

livränta-pension, d. v. s. någon prövning har ej företagits, huruvida i de enskilda

fallen avlöningen utgjort ett verkligt understöd för olycksfallsskadan

eller enbart ersättning för utfört arbete. I andra fall åter har den principen

vidhållits, att avdrag å livräntan endast finge ske för avlöning utgiven som

understöd på grund av olycksfallet.

Det är givetvis synnerligen önskvärt, att förhållandet mellan livränta och

avlöning i möjligaste mån regleras efter enhetliga grunder. Rent principiellt

vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening riktigast, att avdrag för avlöning

icke finge äga rum i andra fall än då avlöningen verkligen (helt eller

delvis) vore att anse som understöd utgivet i anledning av olycksfallet. Vid

tillämpning av denna regel kunna svårigheter uppkomma, då det gäller att

bestämma, huruvida och i vad mån avlöningen är att anse som understöd.

Dessa svårigheter bliva dock av mindre betydelse i den mån arbetsgivaren

äger möjlighet att jämka avlöningen till skadad arbetare med hänsyn till den

genom olycksfallet vållade nedsättningen i arbetsförmågan. Dylik möjlighet

till lönejustering torde i regel föreligga. De arbetsgivare, varom här är fråga,

hava ofta i löneavtal och lönereglementen intagit bestämmelser, som möjliggöra

reglering nedåt av avlöningen, då skadad arbetare åsamkats invaliditet

och tillerkänts livränta; även då direkta bestämmelser om dylik lönejustering

icke finnas, saknar arbetsgivaren i regel ändock icke möjligheter att genomföra

den.

Beträffande de statsanställda föreligga i hithörande avseenden betydelsefulla

olikheter mellan de ordinarie befattningshavarna och de icke ordinarie.

De icke ordinarie (alltså dels icke ordinarie tjänstemän, dels arbetare)

kunna i stort sett anses jämställda med de hos enskilda arbetsgivare anställda.

Sålunda förekommer för dessa kategorier mer eller mindre ofta övergång till

ny sysselsättning (och ny arbetsgivare), vilket gör, att en skada kan bliva av

stor betydelse icke blott för deras arbets- och försörjningsförmåga inom den

sysselsättning, vari skadan inträffat, utan även för deras förmåga att utföra

arbete och vinna försörjningsmöjligheter i allmänhet. Vidare kan staten beträffande

dessa arbetare, örn så anses skäligt, företaga reduktion av lönen i förhållande

till den genom invaliditeten minskade arbetsförmågan. I detta hänseende

må erinras örn den bestämmelse, som finnes införd i kungörelserna

den 26 juni 1925 (nr 356, 8 § 3 mom. och nr 360, 7 § 3 inom.): Där så anses

skäligt, må verkets styrelse i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken från

staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen avdraga

ett belopp, högst motsvarande livräntans, pensionens eller understödets

storlek. Bestämmelse av samma art finnes exempelvis jämväl i kungörelsen

den 22 juni 1928 (nr 215, 8 § 2 morn.). De ordinarie befattningshavarna intaga

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 218

i berörda hänseenden en väsentligt olika ställning. För dessa befattningshavare

förekommer endast mera sällan övergång till annan anställning. Vidare

kan för dem avlöningen icke jämkas på samma sätt som för de icke ordinarie.

Av vad nu sagts torde framgå, att förhållandet mellan livränta och avlöning

bör ordnas så, att avdrag å livränta för avlöning endast skall äga rum

örn och i den mån avlöningen utgör understöd på grund av olycksfallet; dock

böra särskilda bestämmelser införas beträffande statens ordinarie befattningshavare

på grund av den särskilda ställning, som dessa intaga i anställningsoch

avlöningshänseende.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att riksförsäkringsanstalten med den

föreslagna ändringen av första stycket första punkten bland annat velat framhålla,

att, då understöd på grund av olycksfall utginge i form av avlöning,

denna i vissa fall endast till en del skulle anses utgöra sådant understöd som

finge avdragas. I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande

förhållandet mellan livränta och lön har anstalten i övrigt föreslagit, att till

statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta skall

utgå endast örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Rörande denna bestämmelse, som återfinnes i det nytillkomna sjunde stycket,

har anstalten i den speciella motiveringen sagt sig finna statens ordinarie befattningshavares

särställning vara så betydelsefull, att livränta fortfarande i

regel icke borde utgå till dessa befattningshavare så länge de kvarstode i

tjänst och därigenom vore tillförsäkrade sin avlöning och övriga med tjänsten

förenade förmåner. Emellertid kunde fall tänkas förekomma, där undantag

från denna regel kunde anses motiverade av billighetsskäl, exempelvis örn befattningshavaren

på grund av olycksfallet åsamkades särskilda kostnader för

tjänstens fullgörande (extra kostnader för resa med automobil eller annat

färdemedel till och från tjänstgöringsstället o. s. v.). I dylika extraordinära

fall syntes möjlighet böra förefinnas för vederbörande att erhålla hela eller

en del av livräntan. Slutligen har anstalten framhållit rörande åttonde stycket,

att detsamma i vissa fall kunde tänkas bliva tillämpligt även i fråga örn förhållandet

mellan livränta och avlöning.

Rörande riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag i övrigt må här omnämnas

följande.

I 11 § första stycket andra punkten gällande lag har anstalten föreslagit

dels en ändring av uteslutande redaktionell innebörd, dels ock en jämväl

huvudsakligen formell ändring, som enligt anstaltens motivering varit betingad

av svårigheten i vissa fall att exakt beräkna till hur stor del arbetsgivaren

genom avgifter bidragit till understöd från kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt.

Enligt fjärde stycket i anstaltens förslag må avdrag ske för sjukunderstöd,

som utgives av arbetsgivaren, även örn denne icke står självrisk. I så fall äger

arbetsgivaren från försäkringsinrättningen uppbära vad som avdragits. Stadgandet

motsvarar första stycket tredje punkten gällande lag men skiljer sig

från denna beträffande avfattningen därutinnan, att enligt gällande lag sjukunderstöd,

vilket skall av arbetsgivaren utgivas, må avdragas i den mån detsamma

utgives. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen har riksför
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majas proposition nr 218.

säkringsanstalten anfört, att stadgandet i gällande lag så tillämpats, att avdrag

gjorts så snart arbetsgivaren visats hava utgivit understöd. Ifrågasättas

kunde dock, huruvida detta vore formellt riktigt. Enligt nuvarande lydelse

avsåges sådant understöd »vilket skall av arbetsgivaren utgivas». Det kunde

eventuellt antagas att den i första styckets första punkt angivna skyldigheten

att utgiva understödet ansåges förutsatt. Enligt en sådan tolkning skulle

sålunda icke, såsom nu skedde, avdrag få göras för sådant understöd som

arbetsgivaren utgivit utan att vara skyldig därtill. Genom den föreslagna

ändringen åsyftades att bestämmelsen skulle erhålla en sådan lydelse, att

någon tvekan örn den formella riktigheten av nu tillämpad praxis icke kunde

uppstå. Någon ändring i tillämpningen avsåges sålunda icke.

Yttranden.

Arméförvaltningen, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen och statens pensionsanstalt

hava icke funnit anledning framställa några erinringar mot riksförsäkringsanstaltens

förslag. Generalpoststyrelsen har meddelat, att den

årliga utgiftsökning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra för

postverket, icke syntes komma att uppgå till något betydande belopp.

Marinförvaltningen och domänstyrelsen hava, i likhet med reservanten

inom riksförsäkringsanstalten, funnit en närmare undersökning rörande

statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet böra komma till

stånd, innan frågan örn ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare fullföljdes.

Domänstyrelsen har ansett den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

regeln, att livränta icke skall utgå till statens i tjänst kvarstående ordinarie

befattningshavare, böra gälla även statens extra ordinarie befattningshavare

och statens arbetare. Livränta borde i regel icke heller utgå till den som

åtnjöte statlig ålderspension. Intill uppnådd pensionsålder borde däremot

till en statens befattningshavare eller arbetare, som avgått med invalidpension,

viss del av livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna utgå.

Flygstyrelsen har allenast vad sjunde stycket i riksförsäkringsanstaltens

förslag beträffar funnit anledning till erinringar mot förslaget. Av stycket

borde tydligare framgå, att den skadade befattningshavaren väl skulle tillerkännas

livränta men att denna skulle utgå först från den tidpunkt, då befattningshavaren

avgått från tjänsten. Vidare borde ersättning utgå i det f

förslaget förbisedda fall, att en statens ordinarie befattningshavare skadades

under utövande av verksamhet hos enskild arbetsgivare. Slutligen vore ur

tjänstemännens synpunkt det i förslaget lämnade medgivandet till skälighetsprövning

icke tillfyllest för sådana fall, då en ordinarie statstjänsteman genom

följderna av ett olycksfall nödgades avstå från en bisyssla i statens tjänst

eller bleve oanvändbar i sådan tjänstgöring, som vore förenad med särskild

ersättning, exempelvis flygtjänstgöring.

Försäkringsrådet har ansett, att någon rationell reglering av förhållandet

mellan livränta å ena samt avlöning och pension å andra sidan icke kunde

vinnas enbart genom ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Då emellertid

genom riksförsäkringsanstaltens förslag avsevärda förbättringar skulle

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ernås har rådet tillstyrkt detsamma, samtidigt som rådet framhållit som

önskvärt att denna lagändring icke måtte innebära ett undanskjutande av ett

enhetligt reglerande av berörda fråga i avlönings- och pensionsbestämmelserna

för statsanställda. Yad angår det i tredje stycket av anstaltens förslag

förekommande uttrycket »den skadades årliga arbetsförtjänst» har rådet

funnit tvekan kunna uppstå vad därmed avsåges i fråga örn skadad, vilkens

pensionsunderlag vore bestämt med hänsyn till inskränkt tjänstgöringstid

(exempelvis halvtidstjänstgöring eller bisyssla).

Inom försäkringsrådet hava fyra ledamöter uttalat skiljaktiga meningar.

Ledamöterna Almström och Carell hava ej kunnat ansluta sig till den av

riksförsäkringsanstalten och majoriteten inom försäkringsrådet uttalade

åsikten, att pensionsförmåner — i den mån dessa kunde anses såsom uppskjuten

lön eller med andra ord intjänade på grund av anställningstidens

längd — under alla omständigheter icke skulle kunna såsom understöd i anledning

av olycksfall avdragas från den enligt olycksfallsförsäkringslagen

utgående ersättningen. Avgörande för huruvida dylikt avdrag skulle ske eller

ej vore, enligt dessa ledamöters förmenande, huruvida arbetsgivaren vid

åtagandet av skyldigheten att prestera pensionsförmåner avsett, att desamma

skulle konsumera rätten till ersättning vid olycksfall, eller meningen varit, att

förmånen skulle utgå fullt fristående från andra sociala förmåner. Man borde

därför från fall till fall träffa avgörande örn eller i vad mån utfäst pension

kunde anses utgöra understöd i anledning av olycksfallet. Det syntes alltså,

som örn den i 11 § angivna huvudregeln borde gälla för förhållandet mellan

olycksfallslivränta och pension på samma sätt som mellan nämnda livränta

och avlöning. Med godtagande av övriga i 11 § föreslagna ändringar avstyrkte

dessa ledamöter sålunda, att i nämnda paragraf upptoges de föreslagna

andra och tredje styckena.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl hava ansett, att de i 11 § berörda förhållandena

icke erhållit någon mera definitiv, tillfredsställande lösning genom

de av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna. Medgivas kunde dock

att det mötte avsevärda svårigheter att erhålla en tillfredsställande ordning

beträffande denna paragraf. Dessa ledamöter hava emellertid velat framhålla,

att avdrag å livränta under inga förhållanden borde ifrågakomma för ålderspension.

Beträffande sådan pension borde följaktligen bestämmelsen i det

föreslagna tredje stycket icke komma i tillämpning.

Telegrafstyrelsen har funnit avfattandet av 11 § bliva onödigt försvårat

därav att man sökt i ett sammanhang reglera förfarandet beträffande såväl

statsanställd personal som personal i kommunal eller enskild tjänst. Sedan

staten numera genomfört enhetliga avlönings- och pensioneringsbestämmelser

för så gott som all sin personal i tjänstemannaställning samt även för huvudparten

av i statens tjänst anställda arbetare genomfört pensioneringsbestämmelser,

som överensstämde med de för tjänstemän gällande, förefölle det som

örn anledning funnes att för undanröjande av nämnda svårighet avfatta 11 § så

att den passade för personal i icke-statstjänst, och i den särskilda kungörelsen

nr 832/1917 angående lagens tillämpning å statsanställd personal meddela de

särskilda bestämmelser, som borde gälla sådan personal.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade visserligen

haft till egentligt syfte att klarlägga förhållandet mellan förmåner, som utginge

enligt olycksfallsförsäkringslagen, och understöd, som det till följd av

olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse. Enär emellertid för de statsanställdas

vidkommande förefunnes mycken oklarhet även i fråga örn förhållandet

mellan förmåner enligt olycksfallsförsäkringslagen och gällande avlönings-

och pensionsförmåner i övrigt -— således i vad mån exempelvis livränta

skulle utgå samtidigt med avlöning eller pension — syntes det telegrafstyrelsen,

som örn i detta sammanhang borde meddelas bestämmelser även

beträffande dylika, i den föreliggande riksdagsskrivelsen ej angivna fall.

Med anledning därav och då avsikten måste vara, att skadad person icke

skulle gagnera av olycksfallet, men att han å andra sidan skulle i viss mån

hållas skadeslös för de ekonomiska följderna av olycksfallet, uttalade sig telegrafstyrelsen

för att beträffande statsanställd personal meddelades särskilda

stadganden av innehåll, att livränta i regel icke skulle utbetalas till statsanställd

person, som efter upphörandet av den utav olycksfallet förorsakade

sjukdomen antingen inträdde i full utövning av sin tjänst och alltså uppbure

full avlöning eller ock ålderspensionerades, att den, som efter sjukdomens

upphörande inträdde i tjänst med avkortad tjänstgöring och alltså på grund

av skadan finge vidkännas reglementsenlig avkortning å avlöningen skulle av

livräntan äga uppbära högst så stor del, som motsvarade avkortningen å avlöningen,

samt att den, som på grund av olycksfallet invalidpensionerades

och alltså visserligen erhölle full ålderspension men dock väsentligt minskad

inkomst, skulle för tiden intill dess han nådde pensionsåldern för innehavd

tjänst äga att av livräntan uppbära högst vad som motsvarade skillnaden

mellan full avlöning och pension, varemot livräntan skulle indragas efter det

han nått pensionsåldern. Därutöver borde, efter särskild prövning av riksförsäkringsanstalten,

den skadade kunna av fastställt men icke utgående livräntebelopp

åtnjuta viss gottgörelse för den fördyring av livsföringen, som

skadan kunde visas medföra, samt för genom skadan i övrigt föranledd bestående

olägenhet eller annat men.

I fråga örn arbetare i statens tjänst torde, vare sig kollektivavtal gällde eller

icke, i allmänhet förekomma viss, individuellt bestämd reduktion å lönen, där

fullgott arbete icke kunde presteras på grund av olycksfallsskada. Förenämnda

regel beträffande tjänsteman med avkortad avlöning torde även för

sådant fall kunna utan vidare tillämpas.

Skulle icke-ordinarie tjänsteman eller arbetare på grund av skada till följd

av olycksfall i arbetet entledigas utan pension eller understöd, borde han äga

uppbära livräntan till fulla beloppet.

Vattenfallsstyrelsen har anslutit sig till de åsikter, som sålunda uttalats av

telegrafstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har yttrat, att det mot 11 §:ens ordalydelse i förslaget i

stort sett icke syntes vara något att erinra ur formell synpunkt. De vidtagna

ändringarna vore emellertid av en mycket påtaglig saklig betydelse särskilt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majis proposition nr 218.

för staten såsom arbetsgivare. Tydligast och huvudsakligen framträdde detta,

för statens järnvägars vidkommande, vid en granskning av de i förslaget angivna

grunderna för reglerandet av förhållandet mellan livränta enligt lagen,

å ena, och pension å andra sidan. I relationen mellan livränta och avlöning

enligt statens järnvägars tillämpning av nuvarande bestämmelser på området

innebure nämligen förslaget icke någon ändring av egentlig betydelse, och beträffande

övriga i paragrafen angivna förmåner än livränta hade icke några

ändringar ifrågasatts.

Enligt nuvarande tillämpning vid statens järnvägar gällde beträffande livränta

på grund av olycksfall, att sådan icke utbetalades till före detta befattningshavare,

som åtnjöte pension, vare sig ålders-, invalid- eller sjukpension,

utom i några få fall och då till endast en obetydlig del, liksom icke heller till

i tjänst varande ordinarie befattningshavare. Däremot utginge livränta till i

tjänst varande extra ordinarie personal, men reducerades därvid eventuellt

avlöningen i förhållande till den av olycksfallet nedsatta arbetsförmågan.

Och slutligen utbetalades livränta till arbetare i statens tjänst, varvid angående

avlöningen bestämts, att arbetare, vilkens skada ej på minsta sätt nedsatt

hans kapacitet i det yrke han före olycksfallet innehaft, skulle erhålla obeskuren

timpenning vid bibehållen yrkesutövning, men att, örn skadan vore till

hinder vid utförandet av arbetarens yrke, hans timpenning skulle undergå en

däremot svarande nedsättning, och gällde detsamma ifall arbetaren efter olycksfallet

överflyttades till lägre kvalificerad befattning än den förut innehavda.

I olikhet med sålunda angivna grunder för livräntas utbetalande skulle

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag ålderspension icke få föranleda minskning

av livränta — utom i visst fall av ringa praktisk betydelse — och, där

invalidpension utginge, denna livränta få minskas endast med den del av pensionen,

varmed densamma förhöjts utöver det belopp, vartill rätt grundats

genom anställningstiden. Därjämte hade gjorts ett särskilt tillägg i fråga om

i tjänst varande ordinarie befattningshavare, innebärande att livränta till

sådana skulle utgå »örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda».

Detta tillägg vore emellertid av så ringa ekonomisk betydelse för

statens järnvägar, att man här kunde helt bortse därifrån.

I detta sammanhang kunde emellertid anmärkas, att förhållandet mellan

livränta och sjukpension icke blivit i lagtexten reglerat, oaktat av riksförsäkringsanstaltens

motivering till ändringarna i 11 § tydligt framginge, att anstalten

i förevarande avseende likställt denna pension med invalidpension.

För att kunna i någon mån bilda sig en uppfattning örn den ekonomiska

innebörden av de ifrågasatta ändringarna hade styrelsen låtit verkställa en

utredning angående fastställda livräntor till före detta befattningshavare i

statens järnvägars tjänst, vilka för dot dåvarande åtnjöte ålders- eller invalid-,

respektive sjukpension. Av denna utredning framginge, att livränta tillerkänts

42 ålderspensionärer med tillhopa 14,545 kronor och 40 invalid- och

sjukpensionärer med tillhopa 24,702 kronor, samt att, jämlikt förslaget, av

ifrågavarande invalid- och sjukpensioner cirka 10,000 kronor skulle anses utgöra

understöd, varmed beloppet 24,702 kronor finge minskas. Av dessa 82

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

livräntor hade dock ett 40-tal icke slutgiltigt bestämts, beroende därpå att,

då enligt dittillsvarande tillämpning livränta icke skolat utgå till pensionär,

det ansetts onödigt att låta underkasta på viss tid bestämda livräntor förnyad

prövning. Under förutsättning att förhållandena vore konstanta skulle

förslaget följaktligen innebära en årlig utgiftsökning för statens järnvägar

av cirka 30,000 kronor.

St.atsJcontoret har icke velat motsätta sig en ändring, enligt vilken ålderspension

icke längre skulle föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I riksförsäkringsanstaltens förslag hade icke närmare reglerats förhållandet

mellan sjukpension och livränta. Då sjukpension vore föranledd av annan

anledning än olycksfall i tjänsten kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda

pension borde likställas med ålderspension.

Statskontoret instämde i syftet med den föreslagna bestämmelsen, att till

statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta

under vissa förhållanden skulle kunna utgå. I lagtexten borde dock angivas

vem som ägde besluta i frågor av denna art samt, genom exemplifiering, i

vilka fall livränta kunde ifrågakomma. Ehuru i sak intet vore att erinra mot

att bestämmelsen ifråga gällde endast ordinarie befattningshavare, syntes det

dock i formellt hänseende otillfredsställande, att olika förfaringssätt sålunda

komme att tillämpas ifråga örn avdrag för ordinarie och för icke-ordinarie

befattningshavare.

Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att intaga förevarande ändringar,

i vad de avsåge statsanställd personal, i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Ur

redaktionell synpunkt förefölle det vara att föredraga, att ändringarna i denna

del inarbetades i kungörelsen den 30 november 1917 med bestämmelser örn

lagens tillämpning å sådan personal.

Ett genomförande av förslaget komme uppenbarligen att för statsverket

medföra ökade kostnader. Såvitt statskontoret kunde bedöma torde dessa

dock icke bliva av den storleksordning, att avgörande hänsyn därtill behövde

tagas.

Svenska stadsförbundet har ansett, att de direkta verkningarna av den föreslagna

lagändringen icke behövde väcka betänkligheter från städernas sida.

I de fall, där städerna i sina pensionsreglementen förbehållit sig att livränta

enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle gå i avräkning å pensionen, skulle

tvärtom en ökning av livräntan minska stadens utgifter för pensionen.

I likhet med en reservant inom riksförsäkringsanstalten ifrågasatte emellertid

förbundet, örn icke även staten såsom arbetsgivare i framtiden tvingades

genom bestämmelser i pensionsreglementen neutralisera de förmåner för

den anställde, som man velat bereda genom olycksfallsförsäkringslagens

ändring. Det syntes önskvärt att staten-arbetgivarens ståndpunkt därvidlag

fixerades innan staten som lagstiftare toge ställning till föreliggande fråga.

Därest åter staten icke blott som handhavare av försäkringen utan även

som arbetsgivare ginge med på att livräntan utginge oavkortad utöver ålderspension

och del av förtidspension, kunde detta icke bliva utan följder för

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

de städer, som nu stöde självrisk. Det torde då knappast bliva möjligt att

införa eller bibehålla stadganden, som ställde dessa städers arbetare i en

sämre ställning än statens.

Ehuru förslaget i och för sig icke syntes behöva framkalla betänkligheter

från de av reformen berörda städernas sida, måste förbundet på anförda

grunder ställa sig tveksamt i fråga örn lämpligheten att redan nu genomföra

de föreslagna lagändringarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande framfört synpunkter och

önskemål, vilka i sak helt överensstämma med dem som inom försäkringsrådet

anförts av ledamöterna Almström och Carell.

Landsorganisationen har ansett tvekan kunna uppstå rörande tolkningen

av den föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av livräntan i det fall, att

beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstege

den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande. Av riksförsäkringsanstaltens

motivering framginge, att anstalten anslutit sig till den

uppfattningen, att vid ålderspension innehållande av eller avdrag å livränta

ej finge ske. Den nyssnämnda bestämmelsen örn nedsättning av livräntan

vore emellertid generell och kunde tolkas såsom även avseende ålderspension.

Detta vore väl knappast riktigt. Därest en statens ordinarie befattningshavare,

som tillerkänts ålderspension, erhölle tillfällig anställning hos staten samt

därunder skadades genom olycksfall i arbetet och tillerkändes livränta, syntes

det både oriktigt och obilligt att nedsätta livräntan. Ett förtydligande eller

en ändring av anstaltens förslag i denna del borde äga rum. För övrigt kunde

erinras, att i andra stycket av förslaget uttalades, att såsom understöd, varom

i första stycket vore fråga, ej skulle anses s. k. ålderspension samt att det

därför måste anses tämligen ologiskt att under bestämmelsen i tredje stycket

inbegripa ålderspensionen — örn nu detta varit anstaltens mening.

Anstaltens förslag örn ändring löste en del av frågorna beträffande den

svårtolkade 11 §. Åtskilligt kvarstode. En undersökning borde bland annat

verkställas, huruvida icke någon närmare reglering kunde åstadkommas beträffande

förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och hos dem anställda

arbetare. Förslaget hade närmast betydelse för i statens, eventuellt i kommunernas

tjänst anställda personer. En dylik undersökning borde dock icke

hindra att nu föreslagna ändringar så snart som möjligt gjordes till föremål

för lagstiftning.

Svenska järnvägsmannaförbundet har särskilt erinrat örn det fall att en

befattningshavare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet men som på

grund av skadans art fått kvarstanna f tjänsten, sedermera utan samband med

olycksfallet drabbades av sjukdom, som gjorde honom oförmögen att behörigen

sköta sin tjänst. En dylik befattningshavare bleve då entledigad

med pension, men enär avgången icke vore beroende på olycksfallsskadan

erhölle han endast sjukpension och bleve enligt förbundets tolkning av förslaget

icke berättigad till någon del av livräntan. Förbundet ansåge rättvist

att livräntan i detta fall utginge. Vidare yrkade förbundet sådan ändring av

den föreslagna lagtexten, att den som skadats till följd av olycksfall i arbetet

s. 44 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

och på grund därav tillerkänts livränta måtte vid avgång ur tjänsten med

pension erhålla livräntebeloppet, oavsett viss levnadsålder och anställningstid.

Slutligen ansåg förbundet intet sakligt skäl kunna påvisas varför en

statens ordinarie befattningshavare, t. ex. en stationskarl, som ej avgått från

tjänsten, skulle i fråga örn rätt till livränta ställas i sämre ställning än motsvarande

befattningshavare vid exempelvis en enskild järnväg.

Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till

följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för

den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i förvärvsförmågan.

Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersättningen

skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund

åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada

till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för

arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen

fastställda måttet har därför lagen fastslagit den

principen, att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är

skyldig bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen,

samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt

lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen

endast ske i fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Bestämmelser

rörande avdrag från olycksfallsersättningen äro givna i 11 § medan

stadgande om minskning i försäkringsavgifterna återfinnes i 15 § andra

stycket.

I tillämpningen ha emellertid, delvis med stöd av uttalande i motiven till

lagen, från fastställd ersättning avdragits även andra arbetaren tillkommande

förmåner än sådana som hava sin grund i olycksfallsskadan. Då dessa förmåner

skulle utgått även om olycksfallet icke inträffat, kan man alltså säga,

att arbetaren icke erhållit den kompensation för olycksfallsskadan som lagen

avsett att tillförsäkra honom. En sådan avvikelse från lagens grundprincip

kan icke anses tillfredsställande. Medgivas måste dock att, sådana förhållandena

äro, en i detaljerna fullt uttömmande lösning av hithörande problem

är synnerligen svår att åstadkomma. Detta torde framförallt ha sin orsak

i vanskligheten i vissa fall att exakt fixera, örn och med vilket belopp en av

arbetaren åtnjuten förmån utgör av arbetsgivaren bekostat understöd i anledning

av olycksfallet. Ej sällan har anledningen till att frågan överhuvudtaget

uppkommit varit den, att till grund för bestämmandet av ersättning enligt

lagen lägges icke den faktiska minskningen i arbetarens arbetsförtjänst utan

den enligt vissa allmänna principer beräknade nedsättningen av hans arbetsförmåga.

Livränta kan sålunda fastställas för en arbetare, som genom olycksfall

i arbetet ådragit sig ett lyte, oaktat arbetaren får kvarstanna i arbetet

med bibehållen lön. Står arbetsgivaren total självrisk, har i vissa dylika fall

lönen ansetts delvis utgöra understöd på grund av lytet utan att avseende

fästs vid arbetsgivarens värdering av arbetarens arbetsförmåga efter olycksfallet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 218. 45

Kiksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från

ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen

kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär,

utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hithörande

spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte

dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast

formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för

ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, framförallt

vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid

nedsättning eller (faktisk eller presumerad) förlust av arbetsförmågan. Anstalten

har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad

mån dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestämmelserna

härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning

och skulle därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande

arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när

enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast

beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet

fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av ersättning

till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran

icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid utarbetandet

av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycksfallsförsäkringslagen

reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare

i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 införa

särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av

nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt förfaringssätt

skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst

tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga

arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom

från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser

i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbetsgivare

bör taga till frågan om förhållandet mellan olycksfallsersättning, å

ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes

hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör

betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga

ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall

även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

De av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna i 11 §:ens första

stycke första och andra punkterna, av vilka ändringen i första punkten är

avsedd att vara av grundläggande betydelse för omregleringen av paragrafens

avdragsbestämmelser, hava av de myndigheter och sammanslutningar, vilka

icke ställt sig avvisande till förslaget i dess helhet, tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. För egen del förordar jag en avfattning av dessa punkter i enlighet

med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda

föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 218.

stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen

i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot varandra

svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut

berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en

ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete utgående

understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den

princip som redan nu torde få anses lia vunnit uttryck i densamma, nämligen

att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas

pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och

anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke

dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och

två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp

icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas

öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjligheten

för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i händelse

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minskning

skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emellertid

min förhoppning att, ifall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet

med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma.

Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana

som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsreglementena,

hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av

ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkringsanstalten

yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd.

Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan

dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade understödet

utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan

det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund

av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen

av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension

men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra understöd

varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är

riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats

förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjukpension.

Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom socialdepartementet,

har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning,

därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

I likhet med landsorganisationen finner jag den av riksförsäkringsanstalten

i tredje stycket föreslagna bestämmelsen svårtolkad. Enligt bestämmelsen

ifråga skulle livränta och pension icke få överstiga den skadades årliga arbetsförtjänst

vid anställningens upphörande. I inledningen till sin allmänna

motivering har anstalten erinrat örn att i de fall, då arbetsgivaren i vanlig

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ordning erlägger försäkringsavgifter, livränta utgår från försäkringsinrättningen

oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade.

Någon ändring härutinnan borde enligt anstaltens mening icke ske, varför

denna grupp av arbetsgivare och hos dem anställda arbetare icke berördes av

anstaltens ändringsförslag. Tveksamt synes dock vara huruvida bestämmelsen

i tredje stycket i anstaltens förslag erhållit sådan avfattning, att densamma

skulle bliva tillämplig allenast i de fall då arbetsgivaren stöde självrisk. De

i första stycket stadgade villkoren, enligt vilka för avdragsrätt fordras, bland

annat, att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften, gälla endast

avdrag för understöd som utgives i anledning av olycksfallet. Då enligt andra

stycket i anstaltens förslag ålderspension icke skall anses utgöra sådant understöd,

synes det generellt avfattade stadgandet i tredje stycket rörande avdrag

för ålderspension kunna tolkas såsom innefattande en särskild, av villkoren

i första stycket oberoende avdragsbestämmelse. Skälen för denna tolkning

kunna med andra ord uttryckas så, att enär en arbetsgivares utfästelse att

utgiva ålderspension icke berättigar honom att erhålla nedsättning i försäkringsavgiften,

måste tredje stycket i anstaltens förslag, örn det överhuvudtaget

skall kunna vinna tillämpning, anses gälla samtliga fall, då ålderspension

utgår, och icke endast de fall, då jämte ålderspension tillförsäkrats

arbetaren understödsförmåner, för vilka arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften.

En dylik tolkning torde även ur saklig synpunkt äga berättigande.

Det synes nämligen icke kunna anföras något skäl, varför

arbetare, anställda hos arbetsgivare som stå självrisk, skulle nödgas få dem

tillerkända livräntor beskurna, medan andra arbetare skulle i motsvarande fall

erhålla livräntornas fulla belopp. Ingen anledning finnes heller att i detta

hänseende bereda arbetsgivare, som stå självrisk och således själva utgiva

livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, en förmånligare ställning än

övriga arbetsgivare, vilka med sina försäkringsavgifter bestrida dylika livräntor.

Av nyss återgivna uttalande i anstaltens motivering framgår emellertid,

att anstalten icke avsett att stadgandet skulle erhålla en så vidsträckt tillämpning,

som enligt nyss återgiven tolkning bleve fallet, utan att anstalten

i stället ansett den regeln fortfarande böra gälla, att i fall, då arbetsgivaren

erlägger försäkringsavgifter, livränta bör utgå oavsett de förmåner, som

arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Då jag helt ansluter mig till

denna uppfattning, kan jag på förut anförda skäl icke tillråda införandet i

lagen av en bestämmelse, motsvarande den av anstalten i tredje stycket föreslagna.

Jag delar för övrigt järnvägsstyrelsens mening, att bestämmelsen i

fråga endast skulle bliva av ringa praktisk betydelse. Förutsättningarna för

att en pensionsberättigad arbetare tillerkännes livränta till så högt belopp,

att pensionen och livräntan tillhopa överstiga hans arbetsförtjänst före

olycksfallet, äro nämligen i regel, att arbetaren tämligen nära pensionsåldern

drabbas av en mycket svår olycksfallsskada. Dylika fall torde dock vara

relativt sällsynta, varjämte jag vill erinra örn stadgandet i 8 § olycksfallsförsäkringslagen,

att vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstad
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

kommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn även skall tagas till den skadades

ålder.

Departementsförslaget innehåller sålunda ingen motsvarighet till stadgandet

i tredje stycket i anstaltens förslag.

Fjärde stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag motsvarar sista punkten

i nuvarande första stycket. Anstalten har dock, i avsikt att erhålla bättre

överensstämmelse mellan lagtexten och nu allmänt tillämpad praxis, föreslagit

viss omredigering av stadgandet. Förslaget i denna del, mot vilken

ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena, finner jag mig kunna förorda.

I departementsförslaget återfinnes stadgandet i tredje stycket.

Femte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag återger utan ändring

innehållet i 11 §:ens nuvarande andra stycke, enligt vilket avdrag icke må

göras för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast

för behövande avsett understöd. Emellertid är lagen örn allmän pensionsförsäkring

avsedd att från och med den 1 januari 1937 ersättas av lagen den

28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering och förordningen samma dag (nr

435) örn invalidunderstöd.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida icke blindhetsersättning enligt förordningen

den 20 april 1934 (nr 105) om sådan ersättning bör hänföras till de

understöd, för vilka avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

icke bör äga rum. Visserligen är blindhetsersättningen i princip en lytesersättning,

men från rätt till ersättning är undantagen den, vars egen eller

vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning

rimligen icke bör till honom utgå. Även i fråga örn sådan ersättning

sker alltså en viss behovsprövning. Det synes knappast förenligt

med rättvisa eller med ersättningens syfte örn de statens arbetare, som blivit

blinda genom olycksfall i arbetet och befunnits böra erhålla blindhetsersättning,

trots detta faktiskt icke skulle komma i åtnjutande av denna ersättnings

särskilda förmåner. Med hänsyn härtill och till det förut anförda har nu ifrågavarande

stadgande ändrats i departementsförslaget.

Sjätte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag och femte stycket i departementsförslaget

motsvara helt tredje stycket i paragrafens nuvarande

lydelse.

För den tid, under vilken en statens ordinarie befattningshavare fullgör

sin tjänst, utgår till honom den för befattningen fastställda lönen, och detta

oavsett örn han på grund av olycksfall i tjänsten fått livränta sig tillerkänd.

Örn däremot en annan befattningshavare eller arbetare tillerkänts livränta i

anledning av olycksfall i tjänsten eller arbetet, har i regel arbetsgivaren

möjlighet att vidtaga motsvarande nedsättning i lönen. Med hänsyn härtill

synes rimligt att, såsom riksförsäkringsanstalten i sjunde stycket föreslagit,

meddela en för statens ordinarie befattningshavare gällande särbestämmelse,

enligt vilken till sådan befattningshavare livränta enligt olycksfalls
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 218.

försäkringslagen i allmänhet icke skall utgå. Emellertid äro vissa andra

tjänstinnehavare, exempelvis folkskollärare och åtskilliga andra innehavare

av kommunal tjänst, i det hänseendet likställda med statens ordinarie befattningshavare,

att enligt författning eller av statlig myndighet fastställt beslut

lön för fullgjord tjänstgöring skall utgå oberoende av örn vederbörande

tillerkänts livränta på grund av olycksfall i tjänsten. För de fall varå första

stycket äger tillämpning, d. v. s. då arbetsgivaren står självrisk, synes vid

sådant förhållande berörda särbestämmelse böra utsträckas att gälla även sist

angivna tjänstinnehavare. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, låta bestämmelsen

gälla samtliga statens befattningshavare och arbetare finner jag däremot

med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelser icke erforderligt.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag dock, att även i nu förevarande

fall livränta bör utgå, örn och i den mån särskilda förhållanden därtill

föranleda. Såsom »särskilda förhållanden» torde kunna räknas icke endast

det av riksförsäkringsanstalten omnämnda fallet, att skadan medför ökade

levnadskostnader för befattningshavaren, utan även de fall, örn vilka flygstyrelsen

erinrat, då befattningshavaren på grund av skadan nödgas avstå

från en lönande bisyssla eller blir oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring,

som är förenad med särskild ersättning. Då det knappast låter sig

göra att i lagtexten uppräkna alla tänkbara dylika fall, synes man få låta

sig nöja med en mer allmänt avfattad bestämmelse sådan som anstalten föreslagit.

Däremot hava övriga av flygstyrelsen gjorda erinringar beaktats i

departementsförslaget. Sålunda torde av sjätte stycket i sistnämnda förslag

bland annat framgå, att i där angivna fall livränta alltid skall bestämmas i

vanlig ordning men i regel utgå först från befattningshavarens avgång ur

tjänsten. I anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag erinra,

att beslut i nu förevarande frågor givetvis skola meddelas i eljest gällande

ordning, d. v. s. i första hand av vederbörande försäkringsinrättning eller,

för statens arbetares vidkommande, av riksförsäkringsanstalten, samt i sista

hand av försäkringsrådet.

Såsom tidigare framhållits är riksförsäkringsanstaltens förslag utarbetat

under beaktande väsentligen av de avlönings- och pesionsbestämmelser, vilka

gälla för skilda slag av arbetare i statens tjänst. Detta torde visserligen icke

föranleda, att icke förslagets bestämmelser i allmänhet skulle kunna direkt

tillämpas även på arbetare i kommunal eller enskild tjänst. För vissa av

dessa arbetare kunna emellertid hithörande förhållanden tänkas vara eller

bliva så egenartat reglerade att de icke gå att passa in under förslagets bestämmelser.

Enda möjligheten synes då vara att, såsom riksförsäkringsanstalten

i åttonde stycket föreslagit, överlämna åt vederbörande försäkringsinrättning

att efter skälighetsprövning bestämma örn och med vilket be

lopp avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall äga rum.

Stadgandet härom, mot vilket ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena,

återfinnes i sjunde stycket i departementsförslaget. Givetvis bör prövningen

såvitt möjligt ske med huvudsaklig ledning av de i paragrafen i övrigt givna

bestämmelserna.

Bihang till riksdagens protokoll W36. 1 sami. Nr 218.

877 ali 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Tiden för ikraftträdandet av de av mig sålunda förordade bestämmelserna

synes böra sättas till den 1 januari 1937. Ersättningsanspråk, grundade på

dessförinnan inträffade olycksfall, böra dock bedömas enligt äldre lag.

Den rättvisare avvägning av lagens ersättningsbestämmelser, som det nu

framlagda förslaget innebär, skulle föranleda viss ökning av arbetsgivarnas

avgifts- eller ersättningsskyldighet. Denna ökning torde emellertid i stort

sett bliva skäligen ringa. Förslaget har ju betydelse endast för det fåtal

arbetsgivare som stå självrisk. Av dessa intager staten det avgjort främsta

rummet. På grund av föreliggande riskförhållanden lärer den nu föreslagna

ändringen för’ statens vidkommande fa sin huvudsakliga betydelse inom de

affärsdrivande verken. Även här torde emellertid utgiftsökningen bliva av

skäligen underordnad betydelse. I detta sammanhang må erinras örn att

ingen av de statliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, framställt någon

erinran mot förslaget i anledning av befarade ökade utgifter. Generalpoststyrelsen

har anfört, att den årliga utgiftsökning, som ett genomförande av

förslaget skulle medföra för postverket, icke syntes komma att uppgå till

något betydande belopp. Järnvägsstyrelsen — det statens verk som framför

allt torde komma ifråga i detta sammanhang — har i sitt yttrande verkställt

en beräkning av den årliga kostnadsökning, som förslagets genomförande

skulle medföra. Av yttrandet framgår att för statens järnvägar skulle ökningen

belöpa sig till det relativt obetydliga beloppet av omkring 30,000 kronor.

Erinras må härvid att det i departementsförslaget icke upptagna stadgandet

i tredje stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag av järnvägsstyrelsen förklarats

vara av ringa praktisk betydelse. I 2 § kungörelsen den 30 november

1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av

olycksfallsförsäkringslagen å statens arbetare, med däri senast den 28 juni

1935 (nr 424) vidtagna ändringar, stadgas, att ersättning enligt lagen utgives, i

fråga örn arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens

vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt domänförvaltningen av respektive

myndigheter, i fråga örn arbetare vid riksbanken och Tumba bruk av

riksbanken samt i fråga örn arbetare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek

och riksdagens hus ävensom hos riksdagen, dess utskott, delegationer och

tryckeriavdelning av riksgäldskontoret. I övrigt utgives ersättning enligt

lagen av riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda

förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel

ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Någon ökning a\

detta anslag för nästkommande budgetår synes det nu framlagda förslaget

icke böra föranleda.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse bilaga

(Bilaga Å) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

51

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ay lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 oell 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Under sådan skada inbegripes även skada, som förorsakats genom inverkan

under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskideinf

1 ammation (senknarr),

eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, örn skadan utgöres av

värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes

upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavelsyra,

salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne

ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan

yppades.

Såsom olycksfall------— med arbetsanställningen.

■ Kostnaden för — ---av arbetsgivaren.

11 §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd

på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

> Seni'',sto lydelse liv 1 § se 1919:323 oell av 13 § se 1922:320.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majds proposition nr 218.

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske

med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade

skadan. I fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet,

skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som

överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbetsgivaren

av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet

understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering

eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för understöd

från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett

understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhetsersättning.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för

livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första

stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan

utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen

enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen — — — skall utgivas.

Kan ej med---böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om skadan yppas

först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som

förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, dälden

skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,

jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och

har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden

för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden

för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast---sålunda utgivits.

Inträder, sedan —--för beslutet.

Beslut om---till efterrättelse.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i

arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen

härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra

stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å

hans vägnar förestår arbetet; dock skall, örn skadan yppas först efter det

arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat

skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår

arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är

han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande

varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersättningsanspråk,

som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraftträdande,

skall bedömas enligt äldre lag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:t$ proposition nr 218.

Bilaga B

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

1 §•

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som förorsakats

av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom

skavsår, blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande

eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet

använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter

eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

6§-

I denna paragraf erhåller 1) b) följande ändrade lydelse:

under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, från och

med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt i minst sistnämnda grad och

så länge sjukdomen varar:---

11 §■

(Ändringar och tillägg här kursiverade.)

Är arbetsgivare enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd

på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken

ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket, erhållit lindring

i försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring, endast ske, örn kostnaden för understödet

helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren,

och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens

bidrag.

Såsom sådant understöd, varom ovan är fråga, skall ej anses pension, som

tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid.

I fråga om pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,

skall såsom understöd anses den del av pensionen, varmed densamma förhöjts

utöver det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Där så är, att beloppet av livränta och till den skadade utgående pension

tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens

upphörande, nedsättes livräntan med överskjutande belopp.

För understöd vid sjukdom, som av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218. 55

givaren av för säkring sinrättning en återfå vad som på grund av sålunda utgivet

understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast

för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, skall

livränta utgå endast om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna § givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar

försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen

enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

I denna § ingår såsom nytt tredje stycke följande:

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad, eller örn skadan yppas först under tid, då den

skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning, där han var försäkrad,

då han senast var utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för dylik inverkan, varit försäkrad

i annan försäkringsinrättning än den, som enligt vad nyss sagts har

att utbetala ersättningen, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan,

som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse

träffats — kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

20 §.

I denna § ingår såsom ny andra punkt följande:

I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelse,

som nu nämnts, lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten

för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar

förestår arbetet, dock att, örn skadan yppas, först efter det arbetaren upphört

att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, underrättelsen

skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för

dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

21 §.

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

I fråga om skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall anmälan göras

av den° arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens

yppande är anställd, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet, dock

att, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för

sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, anmälan skall göras av den

arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller

av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14

februari 1936, hade Kungl. Kungl, förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

(nr 235) orri försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet yttrade:

Av utredningen i ärendet har otvetydigt framgått, att ett utbyggande av

den sociala försäkringen i avsedd utsträckning är förenat med betydande

svårigheter. Sålunda torde den — i varje fall ur principiell synpunkt — betydelsefulla

förändring, som innefattas i föreslagen utvidgning av begreppet

olycksfall, med nödvändighet komma att medföra en viss osäkerhet i tillämpningen.

På ett närmare bedömande av behovet eller lämpligheten av mer eller

mindre vittgående åtgärder för att under försäkringen lägga nya områden har

lagrådet emellertid funnit sig icke äga anledning att ingå.

I andra stycket av 1 § har den tidrymd, inom vilken skadlig inverkan skall

hava skett för att medföra ersättningsrätt, angivits med orden »under högst

några få dagar». Det synes påtagligt, att i en lag av förevarande beskaffenhet

en fastare bestämning vore önskvärd. I ett stort antal ersättningsfall torde

just frågan, huruvida en dag mer eller mindre skall medräknas, kunna framkalla

en eljest onödig tvist, och det vill förefalla som örn av detta vägande

skäl här som under andra jämförliga förhållanden ett bestämt tidsmaximum

hade kunnat upptagas i lagen. Ett sådant skulle icke behöva draga någon

väsentligt trängre gräns för skälighetsprövningen än vad det föreslagna

stadgandet gör, men det skulle för åtskilliga fall förenkla tillämpningen och

lämna parterna en säkrare ledning. Något förslag i detta hänseende har

emellertid icke framkommit under ärendets utredning, och den föreslagna bestämmelsen

har förebilder i utländsk lagstiftning. Måhända bör därför någon

tids erfarenhet avvaktas, innan försök göres att finna en från nu antydda

synpunkt lämpligare lagregel.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 218.

Med hänsyn till innehållet av nuvarande andra stycket i 1 §, vilket är oförändrat

upptaget i förslaget såsom tredje stycke, torde de i stadgandet om inverkan

av temperaturförhållanden förekommande orden »å arbetsstället»

kunna vara i någon mån missvisande. Det lärer nämligen böra förutsättas, att

här ifrågavarande skada skall ersättas även örn den inträffat vid färd till eller

från arbetsstället. Då de anmärkta orden tilläventyrs skulle kunna leda till

en motsatt tolkning, synes någon jämkning av ordalagen vara önskvärd.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara nödvändigt att i lagen

införa sådana bestämmelser, som avses med de föreslagna ändringarna i

13 och 20 §§. Föreskrifter av liknande innehåll återfinnas i lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar och de hava där utan tvivel en bestämd uppgift

att fylla. Däremot torde de med avseende å nu förevarande lag erhålla

tämligen ringa praktisk betydelse, och uttryckliga lagstadganden i ämnet

kunna därför måhända umbäras.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

5

/lilläng till riksdagens protokoll 1036.

1 sami.

Nr 218.

377 36

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström:, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1936

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
I

anledning av vad lagrådet anfört rörande de i 1 § andra stycket av förslaget

förekommande orden »å arbetsstället» förordar jag att desamma ersättas

med orden »under arbetet».

Därjämte finner jag det lämpligt att 11 § tredje stycket av förslaget fogas

till första stycket samt att femte och sjätte styckena byta plats.

Lagrådet har ifrågasatt huruvida det kunde vara nödvändigt att i lagen

införa sådana bestämmelser som avses med de föreslagna ändringarna i

13 och 20 §§. Emellertid finner jag försiktigheten bjuda att bestämmelserna

ifråga bibehållas i förslaget.

I övrigt har en ändring av redaktionell innebörd vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande

jämkade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1988. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BU 1936:58 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående upphävande av § 29 mom. 1 och § 38 reglementet den 31 december 1919 s. 2 i texten
  2. BU 1936:59 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 18 juni 1927 s. 3 i texten