Sök i Ratio Lex

Angående omläggning av skgddshemsverksamheten m. m

1936-02-28 · 207 sidor, varav 204 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 204 av 207 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:219, Angående omläggning av skgddshemsverksamheten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående omläggning

av skgddshemsverksamheten m. m.; given Stockholms

slott den 28 februari 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami,

Nr 219.

m 36 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

ä Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Uti två vid 1932 års riksdag väckta motioner (II: 319 och 320) hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla örn utredning dels

huruvida och på vad sätt brottslig ungdom måtte i större utsträckning än

för närvarande kunna tillrättaföras utan användande av insättning i uppfostringsanstalt,

dels ock angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem

för vanartig ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre

uppdelning av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och

yrkesintresse.

I skrivelse den 16 juni 1932 (nr 299) anhöll riksdagen, att de med motionerna

avsedda frågorna måtte göras till föremål för utredning, samt att för

riksdagen måtte framläggas de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde

föranleda.

Genom proposition den 9 mars 1934 (nr 212) föreläde Kungl. Maj:t riksdagen

förslag till ändrad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, vilket

förslag i huvudsak vann riksdagens godkännande. Uti vissa av de i detta

ärende avgivna yttrandena betonades angelägenheten av särskild vård för

sådana i själsligt avseende abnorma individer, vilka icke kunde tillgodogöra

sig den fostran och utbildning, som skyddshem eller, därest vederbörande

skulle intagas i allmän uppfostringsanstalt, dylik anstalt kunde giva. Jämväl

frågan örn utbyggnad av systemet med överflyttning från en anstalt till

annan var i samband därmed föremål för uppmärksamhet. I yttrande till

statsrådsprotokollet den 23 februari 1934 framhöll jag vid behandlingen av

nämnda lagstiftningsärende bland annat, att de förslag till berörda spörsmåls

lösning, som framställts i yttrandena, i allmänhet ginge vida utöver det

föreliggande ärendet och i varje fall ej kunde förverkligas utan en ingående

utredning. En utredning i nämnda hänseenden sammanhängde därjämte

med vissa andra spörsmål, framför allt med skyddshemsverksamheten överhuvud

samt skyddshemmens organisation, frågor varpå jag i detta sammanhang

icke kunde närmare ingå. Ett uppskov med det föreliggande förslaget,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 219.

till dess nämnda delvis vittutseende och svårutredda spörsmål vunnit sin

lösning, ansåg jag icke vara lämpligt. I anslutning till ett av socialstyrelsen

i ärendet avgivet yttrande förklarade jag mig vara av den meningen, att det

klientel, som icke lämpligen kunde intagas i de föreslagna skyddshemmen,

tills vidare som ett provisorium borde intagas i eller överflyttas till allmän

uppfostringsanstalt. Beträffande överflyttningsinstitutet påpekade jag, att

detsamma torde bliva föremål för ytterligare övervägande vid den åsyftade

utredningen.

Den 24 juli 1934 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

högst tre sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med berörda

utredning. Jämlikt detta bemyndigande tillkallade jag samma dag ledamoten

av riksdagens första kammare, borgmästaren G. T. Ehrnberg, föreståndaren

för Stockholms stads skyddshem för gossar å Skrubba A. M. Pehrling och

ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne

att såsom sakkunniga inom departementet biträda med ifrågavarande utredning

samt uppdrog åt Ehrnberg att vara de sakkunnigas ordförande.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag, angav jag närmare

riktlinjer för utredningen. Därvid undantogos frågorna örn brottslig ungdoms

tillrättaförande samt örn avskiljande från de allmänna uppfostringsanstalterna

av där med stöd av 5 kap. 3 § strafflagen intagna individer, som

befinnas vara mer eller mindre abnorma, enär dessa spörsmål och därmed

sammanhängande frågor skulle komma under övervägande av de sakkunniga

för utredning av vissa reformfrågor å straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden, som tillkallats av chefen för justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande hava de sakkunniga haft vissa överläggningar

med representanter för skyddshemsverksamheten för såväl gossar

som flickor ävensom såsom experter anlitat dels beträffande planläggningen

av vården av psykiskt abnorma professorn O. Kinberg, dels ock för utförande

av erforderliga ritningar och kostnadsberäkningar till örn- och nybyggnader

vid skyddshem arkitekten i järnvägsstyrelsen B. Jonson.

De sakkunniga hava uppdelat sitt betänkande och förslag i två delar för

att möjliggöra inhämtande av 1935 års landstings yttranden över förslaget,

i vad detsamma berör landstingens befattning med skyddshemmen, vilket

utgjorde en förutsättning för att frågan skulle kunna föreläggas innevarande

års riksdag. Förra delen av betänkandet, som sålunda huvudsakligen behandlar

skyddshemmens organisation, avlämnades den 30 juli 1935 och

den senare delen, behandlande, förutom vissa återstående organisationsfrågor,

huvudsakligen andra möjliga vårdformer än vård i skyddshem, den

10 december 1935. Sedermera har av professor Kinberg avgivits ett särskilt

»utlåtande med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och

abnorma, tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala»,

vilket utlåtande torde få bifogas detta protokoll såsom bilaga.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser

och skyddshemsstyrelser, statens inspektör för fattigvård och

barnavård och skyddshemsinspektören, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

statskontoret, skolöverstyrelsen, direktionen över allmänna barnhuset, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Landstingen hava

avgivit yttranden över förra delen och landstingens förvaltningsutskott ävensom

barnavårdsförbunden över senare delen av förslaget. Yttrandena från

statens inspektör för fattigvård och barnavård, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen

i Stockholms län samt styrelserna för skyddshemmet åkerbrukskolonien

Hall och skyddshemmen Skarvik och Tallåsen avse även det av

professor Kinberg avgivna utlåtandet.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har jag dels under

punkten 1, sedan nu förevarande ärende underkastats en förberedande prövning

inom socialdepartementet, uttalat, att en omläggning av skyddshemsverksamheten

i principiell anslutning till skyddshemssakkunnigas av flertalet

hörda myndigheter tillstyrkta förslag borde komma till stånd och i överensstämmelse

därmed, utan att dock därvid taga ställning till skyddshemsverksamhetens

departementala förläggning, förordat uppförande i departementets

personalförteckning under tjänstemän å extra stat av en skyddsliemsinspektör

i lönegraden B 27, dels ock under såväl nämnda punkt som punkten 70

angivit min avsikt vara att föreslå Kungl. Maj:t att i särskild proposition

framlägga förslag för innevarande års riksdag beträffande den nya organisationen.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling. Senare

framlägger jag förslag örn de lagändringar, som föranledas av den omläggning

av skyddshemsverksamheten, som jag här kommer att föreslå.

I. Den nuvarande skyddshemsorganisationen och dess

tillkomst.

Anstalter med ungefär samma uppgifter som våra nuvarande skyddshem

funnos väl redan tidigt — de första torde hava tillkommit på 1830- och

1840-talen — men i lag reglerad blev verksamheten först i och med tillkomsten

av lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn. Till grund för nämnda lag låg ett den

26 oktober 1899 av särskilda kommitterade avgivet betänkande och förslag

angående vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling.

Denna kommitté, som tillkommit på hemställan av 1896 års riksdag, hade

redan år 1898 avgivit betänkande och förslag angående minderåriga förbrytares

behandling, vilket ledde till 1902 års lagstiftning örn tvångsuppfostran.

I överensstämmelse med kommittébetänkandet men i olikhet med den vid

1902 års riksdag framlagda propositionen i ämnet innehöll lagen angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn intet åläggande

för landsting och stad, som icke deltager i landsting, att upprätta

skyddshem. I lagen vädjades endast till landsting och stadsfullmäktige i

nämnda städer att, i den mån sådana hem till erforderligt antal icke kommit

till stånd på annan väg, draga försorg örn deras upprättande. I skyddshem

skulle enligt nämnda lag i regel intagas barn under 15 år. Barn av olika

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 219.

kön fångö ej intagas i samma skyddshem. Hade barn under tiden närmast

innan det fyllde 15 år visat synnerligen grov vanart, kunde det intagas i

skyddshem, även sedan det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fyllda 16

år. Skyddshem skulle stå under ledning av en styrelse och vara försett

med ett av Konungen godkänt reglemente. Antalet samtidigt i ett skyddshem

intagna barn fick i regel ej utan Konungens medgivande överstiga

trettio. Skyddshem borde i fråga örn den där anställda personalen ävensom

i andra avseenden vara så anordnat, att varje där intaget barn kunde

komma i åtnjutande av den särskilda handledning och vård, som erfordrades

för dess uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet. Inom skyddshem

skulle meddelas skolundervisning av det omfång gällande folkskolestadga

föreskreve.

Beträffande uppfostringsarbetet inom skyddshemmet anfördes av förenämnda

kommitté följande.

Då kommittén underlåtit att i sitt förslag till lag omnämna andra former

av arbete än skolarbete, hade kommittén därmed icke velat beteckna dessa

såsom mindre viktiga moment i skyddshemmens verksamhet. Tvärtom

hyste kommittén den uppfattningen, att den allra största vikt borde läggas

vid barnens vänjande till träget kroppsarbete och vid bibringandet av sådana

praktiska färdigheter, som vid utträdet från skyddshemmet kunde bereda

dem möjlighet till framtida utkomst. Men kommittén hade velat överlämna

åt varje särskilt skyddshem att på det efter dess omständigheter bäst lämpade

sättet ordna barnens praktiska sysselsättningar.

I detta ämne anfördes av särskilda utskottet nr 2 vid 1902 års riksdag

vid behandlingen av frågan örn skyddshemmens maximistorlek följande.

Gentemot den mot små hem framställda anmärkningen, att skyddslingarna

i en större anstalt skulle erhålla bättre tillfälle till utbildning i varjehanda

olika yrken efter vars och ens olika fallenhet, kunde invändas, att det i flertalet

fall torde vara mindre önskligt, att barnen uppfostrades till yrkesarbetare,

vilket skulle hava till följd, att de efter sin utskrivning helst sökte

sig till städerna, där frestelserna för dem bleve störst, utan att det lämpligaste

i allmänhet vore, att skyddslingarna inom dem erhölle undervisning,

företrädesvis i jordbruk, trädgårdsskötsel och annat i samband därmed stående

arbete, så att de efter utskrivningen kunde anställas i tjänst på landet.

I 1902 års lag stadgades vidare, att, när ett år förflutit, sedan skyddsling

blivit i skyddshem intagen, styrelsen ägde att, därest sådant funnes för

skyddslingen nyttigt, tills vidare eller för viss tid för vård och uppfostran

överlämna honom till enskilt hem eller anställa honom i arbete, tjänst eller

yrke, styrelsen obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, där i särskilt fall

omständigheterna sådant påkallade. Skyddshemmets styrelse skulle därvid

förbehålla sig att när som helst återtaga skyddslingen och skyldighet att

återtaga honom förelåg för styrelsen, örn hans uppförande eller annat förhållande

därtill föranledde. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran

i skyddshemmet ansågs icke vidare vara för honom behövlig, ägde

styrelsen besluta hans utskrivning. Senast då skyddsling uppnått 18 år,

skulle han utskrivas från hemmet. Styrelsen skulle söka bereda skyddsling

lämplig anställning vid utskrivningen samt tillse, att han erhölle nödig ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majda proposition nr 219.

rustning. Över utskriven borde styrelsen fortfarande Lava tillsyn, så länge

han ännu icke uppnått myndig ålder. Intill dess utskriven fyllt 18 år, ägde

styrelsen för honom utse tjänst eller anställning, vilken han icke utan

styrelsens tillstånd tick lämna, förrän ett år förflutit efter utskrivningen, och

i intet fall före fyllda 18 år.

I nu berörda delar gällde 1902 års lag ända tills genom beslut av 1919

års lagtima riksdag i anledning av en av Kungl. Maj:t framlagd proposition

vissa ändringar vidtogos i 14 § och 15 § 3 mom. Till grund för beslutet

låg ett av fattigvårdslagstiftningskommittén utarbetat förslag.

Kiksdagens förhoppningar att genom vädjan till landstings och stadsfullmäktiges

offervillighet samt det enskilda intresset få till stånd skyddshem

med erforderligt antal platser hade icke gått i uppfyllelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén,

som gjort denna fråga till föremål för en ingående

undersökning, hade kommit till det resultatet att en verklig brist på platser

i skyddshem förelåg. I sin till Kungl. Majit ingivna skrivelse i ämnet

anförde kommittén i huvudsak följande.

Vad beträffade sättet för åstadkommande av tillräckligt antal skyddshem

hade från flera håll gjorts gällande, att anordnandet av skyddshem rätteligen

borde ankomma på staten. Kommittén hade dock ansett skäl ej föreligga

att frångå den dittillsvarande anordningen av bland annat det skälet,

att åtskilliga landsting och i landsting ej deltagande städer redan upprättat

skyddshem och att ytterligare en del gjort förarbeten till upprättande av

sådana hem. Staten borde emellertid åtaga sig vården örn sådana skyddshemselever,

som utövade menligt inflytande på de övriga eller i avsevärd

grad försvårade uppfostringsarbetet, samt vissa andligt och kroppsligt sjuka

individer och för dem upprätta särskilda skyddshem. Skrivelsen utmynnade

i ett förslag till sådana ändringar av 1902 års lag, att för varje landstingsområde

samt för varje i landsting ej deltagande stad skulle finnas skyddshem

med erforderligt antal platser, att skyddshem för landstingsområde

skulle upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts, genom

stadsfullmäktiges försorg, att likväl två eller flera landsting och nu nämnda

städer skulle kunna förena sig örn gemensamt skyddshem, samt att skyddshem

även skulle kunna upprättas av annan än landsting eller dylik stad, i

vilket fall landsting eller stad, som sålunda till sitt förfogande erhållit tillräckligt

antal platser i skyddshem, skulle kunna av Konungen befrias från

skyldighet att själv upprätta skyddshem. Frågan örn inrättande genom statens

försorg av särskilda hem för vissa kategorier av skyddsliemselever

ställdes alltså på framtiden.

I samma skrivelse hade fattigvårdslagstiftningskommittén även till behandling

upptagit frågan örn det högsta antalet skyddslingar, som samtidigt borde

vårdas i ett skyddshem. Vikten av att erhålla tillräckligt antal platser för

det starkt ökade behov därav, som förelåge, rättfärdigade enligt kommitténs

mening, att man så vitt möjligt underlättade för landsting och städer, som

ej deltoge i landsting, att tillgodose behovet. Dessutom torde den något

större anstalten erbjuda bättre tillfälle till utbildning, framför allt till en

mera mångsidig yrkesundervisning. Därest de lokala anordningarna vore

lämpliga och tillräcklig personal funnes att leda uppfostringsarbetet i rätt

riktning behövde det ej inverka ofördelaktigt på ett skyddshems arbete, örn

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 219.

antalet skyddslingar vöre större än 30. Kommittén föreslog därför, att i

lagen icke borde göras någon begränsning i fråga örn det högsta antalet

skyddslingar, som samtidigt finge vårdas i ett skyddshem, utan att det

skulle överlämnas åt Konungen att därutinnan bestämma.

De nya bestämmelserna utfärdades genom lag den 6 juni 1919 (nr 388),

vilken i fråga örn skyldigheten för landsting och i landsting icke deltagande

städer att upprätta skyddshem skulle träda i kraft den 1 januari 1922 men

i övrigt den 1 juli 1919.

Med anledning av motioner vid 1921 års riksdag beslöt riksdagen, att

tiden för ikraftträdandet av berörda bestämmelse måtte framflyttas ytterligare

tre år eller till den 1 januari 1925, varom lag utfärdades den 6 maj

1921 (nr 193).

I sitt år 1921 avgivna betänkande med förslag till lag örn den offentliga

barnavården återupptog fattigvårdslagstiftningskommittén tanken på upprättandet

genom statens försorg av särskilda skyddshem för svårare vanartade,

vilka icke lämpligen borde intagas eller behållas å de vanliga skyddshemmen,

enär de där utövade menligt inflytande på övriga elever eller i avsevärd

grad försvårade uppfostringsarbetet bland dessa.

Kommittén föreslog även, att åldersgränsen för vanartade barns omhändertagande

för skyddsuppfostran måtte höjas till 18 år samt att för vanartade

i åldern 15—18 år, vilka med hänsyn till risken för en skadlig inverkan på

de yngre eleverna icke annat än i undantagsfall kunde överlämnas till de

vanliga skyddshemmen, skulle genom statens försorg inrättas skyddshem av

strängare karaktär. Det ansågs dock icke nödvändigt att för nu nämnda två

kategorier av vanartade inrätta skilda anstalter; med lämpliga lokala anordningar

och en kompetent personal borde de kunna hänföras till samma slag

av statliga skyddshem.

Därjämte föreslog kommittén, att vid de strängare skyddshemmen eller

något av dem skulle upprättas en sjukavdelning, som kunde mottaga och behålla

de svårare vanartade, vilka lede av kroniska sjukdomar av den beskaffenhet,

att särskild vård — dock icke sjukhusvård i egentlig mening — krävdes för

dem. För vanartade med psykiska defekter av den art, att de icke lämpligen

borde hänföras till sinnesslöskola, föreslog kommittén inrättande av

en särskild avdelning eller annex vid något strängare skyddshem.

Ifrågavarande särskilda skyddshem skulle dock enligt förslaget kunna

upprättas även av annan än staten. Det kunde t. ex. tänkas, att någon av

de största städerna, ett landsting eller en förening funnes villig att inrätta

ett dylikt hem, och därför borde lagstiftningen ej lägga hinder i vägen. Det

måste dock fordras, att sådan anstalt godkändes av Kungl. Majit, innan den

finge träda i verksamhet.

I förslaget överlämnades åt Konungen att bestämma de grunder, som

skulle gälla för barns intagning å de statliga skyddshemmen eller de av

annan inrättade skyddshem, som kunde ersätta dem, ävensom att meddela

erforderliga föreskrifter rörande reglerna för överflyttning mellan olika

skyddshem.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Beträffande de arbeten, som borde förekomma vid ett skyddshem, anförde

fattigvårdslagstiftningskommittén — efter att hava konstaterat, att vid samtliga

dåvarande skyddshem utom åkerbrukskolonien Hall och Skrubba jordbruksarbetet

vore det dominerande — i huvudsak följande.

Det borde framhållas, att även utbildningen i hantverk vore ett önskemål

av stor vikt. Erfarenheten under de gångna åren vid skyddshem och uppfostringsanstalter

torde hava ådagalagt, att, även örn ett icke ringa antal av

de vid anstalterna i jordbruksarbete uppfostrade efter utskrivningen bleve

anställda i dylikt arbete, det likväl i många fall ej dröjde länge, förrän en

stor del av den i städerna uppfödda ungdomen sökte sig tillbaka dit. Där

så skedde, vore det, vad gossarna vidkomme, tvivelsutan en olägenhet, att

de ej lärt sig något hantverk utan nödgades gå i vanligt grovarbete; upplärda

i ett hantverk skulle de sannolikt kunna taga sig bättre fram, skaffa

sig bättre och framför allt mera stadigvarande arbete. Man finge därför

ej alltför ensidigt framhålla jordbruksarbetet såsom det enda, vilket borde

komma i fråga.

Rörande omfånget och beskaffenheten av den skolundervisning, som borde

meddelas i ett skyddshem, torde, förklarade kommittén, efter utfärdande av

stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918 undervisningen ej

böra begränsas till vad som föreskreves i den vanliga folkskolestadgan utan

göras av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser rörande

folkundervisningen föreskreve.

Enligt kommitténs förslag borde skyddshemselevs överlämnande till enskilt

hem eller anställande i arbete, tjänst eller yrke i regel företagas minst

sex månader innan slutlig utskrivning skulle äga rum. Då elevs uppförande

i skyddshemmet eller å den plats, där han anställts, varit opålitligt eller

då han omhändertagits efter fyllda 17 år, skulle han kunna kvarhållas även

efter det han fyllt 18 år, dock ej längre än till fyllda 21 år. Eljest skulle

utskrivning som dittills ske senast vid uppnådda 18 år.

Efter överarbetning inom socialdepartementet av kommittéförslaget framlades

för 1924 års riksdag proposition (nr 150) med förslag till lag om samhällets

barnavård.

I nu ifrågavarande delar följde förslaget i stort sett fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag. En del avvikelser gjordes dock från detta förslag.

Sålunda föreslogs, att särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem

skulle upprättas icke blott för vanartade barn, vilka på grund av sin

ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen kunde uppfostras i de

vanliga skyddshemmen, utan även för vanartade barn, som på grund av

kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet krävde uppfostran i särskilt skyddshem. Sådana särskilda

skyddshem kunde upprättas av staten eller annan. Bakom sistnämnda förslag

låg den uppfattningen hos föredragande departementschefen, att anförtroendet

av ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag åt en därför lämpad

enskild förening eller stiftelse vore att föredraga framför statsdrift samt att

det även av ekonomiska hänsyn vore önskvärt att undvika anordnande av

nya statsanstalter. Förfrågningar hos ett antal föreningar och stiftelser,

huruvida de vore villiga att i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet

anordnade anstalter bedriva den uppfostringsverksamhet, varom här

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vöre fråga, hade givit vid handen, att utsikter förefunnes, att skyddshem

för de ovan omförmälda särgrupperna skulle kunna komma till stånd, utan

att staten själv anordnade sådana.

För att tillmötesgå ett från åtskilliga håll framfört önskemål upptog vidare

propositionen en bestämmelse av innehåll, att skyddshemselever över 15 ar,

som visat särdeles svår vanart skulle kunna överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

Med anledning av ett av skyddshemsinspektören över fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande oell förslag avgivet yttrande beträffande önskvärdheten

av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i

landsting, för upprättande och hållande av skyddshem anförde föredragande

departementschefen, att det vore hans förhoppning, att skyddshemsinspektören,

som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skulle i förening

med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra ett

dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för skyddshemsverksamhetens

utveckling. Därvid torde även, fortsatte departementschefen,

böra uppmärksammas, huruvida någon differentiering mellan de olika

skyddshemmen kunde befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och

övriga anordningar. Romme sådan differentiering till stånd, borde efter

överenskommelse en överflyttning kunna äga rum av skyddshemselev till annat

skyddshem, där för honom särskilt lämpad yrkesutbildning stöde att erhålla.

I propositionen infördes av praktiska skäl uttrycken villkorlig utskrivning,

motsvarande vad som i då gällande rätt och fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag benämndes överlämnande till enskilt hem eller anställande

i arbete, tjänst eller yrke, samt slutlig utskrivning. Beslut örn

villkorlig utskrivning innefattade enligt propositionen rätt för skyddshemmets

styrelse att när som helst återtaga barnet. I sådant beslut borde uppställas

villkor med hänsyn till barnets bostad och sysselsättning samt förordnas

örn övervakning av barnet. Slutlig utskrivning av skyddshemselev,

som omhändertagits efter fyllda 15 år, kunde uppskjutas, till dess tre år

förflutit från intagandet. Hade skyddsliemselevs uppförande varit opålitligt,

kunde med utskrivningen anstå, till dess han fyllt 21 år. Eljest skulle alltjämt

utskrivning äga rum, senast då barnet fyllde 18 år.

I vad sålunda föreslagits gjordes ingen ändring av riksdagen. På förslag

av andra lagutskottet (uti. nr 27) infördes dock i 44 § 2 mom. i lagen ett

tillägg av innehåll, att synnerlig uppmärksamhet borde ägnas åt skyddshemselevernas

uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet. Dessutom

uttalade utskottet, att utskottet förutsatte, att, innan av annan än staten

anordnat skyddshem inrättades, planen för detsamma underställdes Kungl.

Maj:ts prövning. Jämlikt riksdagens beslut utfärdades den 6 juni 1924 (nr

3G1) lag örn samhällets barnavård, vilken trädde i kraft den 1 januari 192G.

Den 8 maj 1925 (nr 130) utfärdades därefter kungörelse med vissa föreskrifter

i anledning av lagen om samhällets barnavård, innehållande bland

annat bestämmelser örn intagning i skyddshem samt örn överflyttning av

elev från ett skyddshem till skyddshem av annat slag och från skyddshem

till allmän uppfostringsanstalt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 219.

Den utformning, skyddsliemssystemet sålunda erhållit, förblev sedermera

oförändrad till den 1 januari 1935, då lagen den 31 maj 1934 (nr 204) angående

ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård

trädde i kraft. Därvid ändrades samtidigt lagens rubrik till lag örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Genom denna

lagändring och en samtidigt vidtagen ändring av 1 § i lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling, erhöll barnavårdslagen tillämpning

jämväl å unga personer mellan 18 och 21 år, samtidigt med att personer

under 21 år undantogos från lösdrivarlagens tillämplighetsområde.

Genom kungörelse den 30 november 1934 (nr 564) med vissa föreskrifter

i anledning av barnavårdslagen gåvos därefter nya bestämmelser örn intagning

i samt överflyttning till skyddshem och allmän uppfostringsanstalt.

Den nuvarande skyddshemsorganisationen gestaltar sig alltså på följande

sätt.

I skyddshem skola — under förutsättning att icke lindrigare vårdformer

kunna ifrågakomma — intagas dels barn under 18 år, som befinnas vara så

vanartade, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för deras tillrättaförande,

dels personer i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnas vara hemfallna åt

ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilka särskilda

åtgärder från samhällets sida krävas för deras tillrättaförande.

Fyra olika slag av skyddshem finnas:

1) vanliga skyddshem, vilka äro avsedda att i regel mottaga friska vanartade

barn under 15 år (43 § 1 morn.);

o2) skyddshem, vilka äro avsedda att i regel mottaga friska vanartade barn

i åldern mellan 15 och 18 år ävensom svårare vanartade men friska vngre

barn (43 § 2 morn.);

3) skyddshem, vilka äro avsedda att mottaga vanartade barn i alla åldrar,

vilka lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig

eller andlig brist eller svaghet och icke böra intagas i specialsjukvårdsanstalt

(43 § 3 morn.); samt

4) skyddshem, vilka äro avsedda att mottaga dem, som omhändertagas för

skyddsuppfostran i åldern 18—21 år (43 § 5 morn.).

Skyddshem, som avses under 1), må, då så utan olägenhet kan ske, mottaga

även barn i åldern 15—18 år ävensom, därest Konungen för visst skyddshem

så medgivit, person, som omhändertagits efter fyllda 18 år. Örn det

för sådan person anses lämpligare, att han intages i annat skyddshem än

som avses under 4), och våda för andras vård och fostran icke kan befaras

därigenom uppkomma, skola dock i första hand de under 2) och 3) omförmälda

skyddshemmen komma i fråga. Därest han genom sitt föregående liv

visat sig särskilt svår att fostra och därför icke lämpligen kan mottagas i

skyddshem, skall han intagas i allmän uppfostringsanstalt.

För varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting,

skall finnas erforderligt antal platser i vanliga skyddshem, särskilda för

gossar och flickor. Skyddshem för landstingsområde upprättas genom landstingets

och för stad, som nyss sagts, genom stadsfullmäktiges försorg. Två

eller flera landsting eller städer av ovan angivet slag eller landsting och dylik

stad må förena sig örn gemensamt skyddshem. Skyddshem kan även

upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd. Landsting

. er.. ^lik städ, som till sitt förfogande har erforderligt antal platser i annan

tillhörigt skyddshem, kan av Konungen befrias från skyldighet att själv upprätta

skyddshem.

Av vanliga skyddshem finnas 20 för gossar och 10 för flickor. Av dessa

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

äro 15 gossliem oell 6 llickliem inrättade av landsting eller städer, som icke

deltaga i landsting. Ett goss- och ett flickliem ägas gemensamt av städerna

Hälsingborg, Landskrona och Lund. 4 gosshem äro inrättade med donationsmedel

och drivas såsom stiftelser. 5 flickliem ägas och drivas av enskilda

institutioner. Stockholms stads skyddshem för flickor samt det av

Yita bandet drivna skyddshemmet Håkanstorp för flickor skilja sig från de

övriga skyddshemmen därigenom, att det förstnämnda i regel mottager endast

äldre flickor, Håkanstorp endast flickor med avgångsbetyg från folkskola.

Eör Stockholms stad är inrättat ett särskilt barnhem för yngre vanartade flickor.

Skyddshem, som förut omförmälts under 2)—4), skola enligt lagen upprättas

av staten eller annan. De kunna även upprättas såsom avdelningar

av skyddshem.

Angående inrättande av sistnämnda slags skyddshem har staten träffat

avtal med i regel enskilda institutioner och ställt erforderliga medel till förfogande

för ändamålet. I ett fall har sådant avtal träffats med landsting.

Med föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina har

sålunda avtal träffats örn mottagande å dess skyddshem åkerbrukskolonien

Hall av dels äldre, dels svårare vanartade yngre friska gossar, dels vanartade

gossar, som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Örn inrättande av skyddshem för

äldre och svårare vanartade flickor hava avtal träffats med svenska diakonisssällskapet

(Mossebo), Samariterhemmet i Uppsala (Morängen), Stockholms

kyrkliga skyddshemsförening såsom representant för Stockholms kyrkliga

socialråd (Hornö) och Göteborgs diakoniss-sällskap (Härsjögården). För flickor,

som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig

eller andlig brist eller svaghet, har Stockholms stadsmission på samma sätt

inrättat två intill varandra liggande skyddshem (Skarvik och Tallåsen). På

Hornö skyddshem är ett antal platser avsett för mödrar och deras späda

barn. Barnen vistas där under formen av att vara omhändertagna för samhällsvård.

För personer i åldern 18—21 år har enligt avtal med staten Jönköpings

läns landsting inrättat ett skyddshem (Höreda), avsett för ynglingar,

och stiftelsen Drottning Sophias skyddshem ett hem (Bistaborg), avsett för

flickor.

Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara godkänt av

Konungen. Detta sker i praxis så, att planen till sådant skyddshem underställes

Kungl. Majit för prövning och fastställelse, innan hemmets uppförande

påbörjas. Samma är förhållandet vid mera omfattande örn- och tillbyggnader.

Yarje skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente.

I reglemente brukar även intagas den lagstadgade föreskriften örn

högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna i skyddshemmet.

Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att besluta

om intagning i hemmet. Den närmaste skötseln av hemmet utövas av en

föreståndare eller föreståndarinna. I övrigt skall vid hemmet finnas personal,

tillräcklig och lämplig att lämna eleverna den personliga vård och handledning,

som i varje särskilt fall erfordras. Inom de under 1)—3) förut omförmälda

skyddshemmen skall meddelas skolundervisning av den omfattning

och beskaffenhet, som gällande bestämmelser örn folkundervisningen föreskriva.

Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan

träffas med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev, intagen i något

av nyssnämnda skyddshem, kunna deltaga i undervisningen inom distriktet

tillhörig skola. Synnerlig uppmärksamhet bör ägnas åt skyddshemselevernas

''uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 219.

Det huvudsakliga arbetet vid det stora flertalet av skyddshem för gossar

utgöres av jordbruksarbete, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel. Vid sidan

därav förekomma också hantverksarbeten, bestående i reparation av skodon,

kläder och redskap för hemmets behov. Det är endast vid ett fåtal hem, som

verklig undervisning i något hantverk förekommer, företrädesvis i snickeri.

Å skyddshemmen för flickor omfattar den praktiska undervisningen hushållsgöromål

av alla slag, sömnad och trädgårdsarbeten samt vid åtskilliga av

dem även jordbruksarbete.

Överflyttning av skyddsliemselev kan med vissa undantag äga rum till

skyddshem eller skyddshemsavdelning av annat slag, därest så befinnes önskvärt

med hänsyn antingen till elevens eget bästa eller till övriga elever. Till

skyddshem, avsett för dem, som omhändertagits efter fyllda 18 år, kan dock

överflyttning ske endast av den, som uppnått nämnda ålder. Från dylikt

skyddshem kan överflyttning av elev, som omhändertagits efter fyllda 18

år, endast ske till skyddshem av den förut under 2) och 3) omförmälda beskaffenhet,

därest icke Konungen beträffande visst vanligt skyddshem medgivit,

att även detta skyddshem får mottaga personer i nämnda ålder.

Till allmän uppfostringsanstalt kan överflyttas skyddshemselev över 15

år, som är intagen i skyddshem, som omförmälts under 1), 2) eller 3),

och som visat särdeles svår vanart, ävensom person, som omhändertagits

efter fyllda 18 år. I allmän uppfostringsanstalt intagen sådan person kan

därifrån överflyttas till något av de för denna ålder särskilt inrättade skyddshemmen.

örn överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag eller

till allmän uppfostringsanstalt samt från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem

har styrelsen eller föreståndaren för det skyddshem eller den uppfostringsanstalt,

där den, vars överflyttning är ifrågasatt, finnes intagen, att

hos styrelsen för det skyddshem eller den uppfostringsanstalt, dit överflyttning

anses böra ske, göra ansökan med bifogande av fullständiga handlingar

rörande den intagne samt utredning rörande anledningen till förflyttningen.

Ärende angående intagning i eller överflyttning till allmän uppfostringsanstalt

må ej av anstaltens styrelse avgöras, innan skyddshemsinspektören

avgivit yttrande i ärendet. Detsamma gäller ärende angående i åldern 18—21

år omhändertagen persons intagning i annat än särskilt för dessa åldrar inrättat

skyddshem liksom ärende angående sådan persons överlämnande från

skyddshem av visst slag till skyddshem av annat slag eller från allmän upp - fostringsanstalt till något av de nyinrättade skyddshemmen. Därest inom

styrelse för skyddshem, som avses under 2) eller 3), yppas olika meningar

därom, huruvida hos styrelsen gjord ansökning örn barns intagning i skyddshemmet

bör bifallas, skall likaledes skyddshemsinspektörens yttrande inhämtas,

innan ärendet avgöres. Detsamma är slutligen förhållandet, därest

fråga är örn intagning av person, som omhändertagits i åldern 18—21 år, i

särskilt för sådana personer inrättat skyddshem och olika meningar därom

råda inom skyddshemmets styrelse.

Innan för skyddsuppfostran omhändertagen slutligt utskrives från skyddshem,

bör han, där så prövas lämpligt, tills vidare eller villkorligt utskrivas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 219.

Sådan utskrivning bör dock ej, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda,

äga rum, förr ''än ett år förflutit, sedan eleven blivit intagen i skyddshemmet,

eller senare ån att han får tillfälle att vistas utom skyddshemmet

minst sex månader, innan han slutligt utskrives. Beslut örn villkorlig utskrivning

meddelas av skyddshemmets styrelse och innefattar rätt för styrelsen

att när som helst återtaga den utskrivne. Återtagning skall ske, där hans

uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. I beslut örn villkorlig

utskrivning må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och

sysselsättning samt förordnas örn övervakning av den utskrivne.

Beslut örn slutlig utskrivning från skyddshem meddelas likaledes av hemmets

styrelse. Slutlig utskrivning av barn, som intagits i skyddshem före

fyllda 15 år, skall i allmänhet äga rum senast, då barnet fyller 18 år. Den,

som intagits i skyddshem efter fyllda 15 år, kan kvarhållas, till dess tre år

förflutit från intagandet i skyddshemmet. Har i skyddshemmet intaget barns

uppförande varit opålitligt, må, oavsett åldern för intagningen, med utskrivningen

anstå, till dess det fyllt 21 år. Den, som omhändertagits efter

fyllda 18 år, skall slutligt utskrivas senast då två år förflutit från omhändertagandet.

När särskilda förhållanden det föranleda, må dock utskrivningen

av sådan person uppskjutas ytterligare högst ett år.

Vid slutlig utskrivning av skyddshemselev har styrelsen att, då omständigheterna

därtill föranleda, tillse, att den utskrivne erhåller lämpligt arbete

och nödig utrustning. Styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta,

att den utskrivne skall stå under tillsyn. Den, som omhändertagits före fyllda

18 år, kan ställas under tillsyn under en tid av minst ett och högst tre år från

utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda 21 ar. Den, som omhändertagits

i åldern mellan 18 och 21 år, kan ställas under tillsyn minst

ett och högst två år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda

24 år.

I fråga örn träffande av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt 21 år, har

skyddshemmets styrelse samma rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

5 § i lagen örn barn i äktenskap stadgar därom följande: Barn, som fyllt

aderton år. må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan

låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet blivit

i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år, själv uppsuga

avtalet ävensom träffa avtal örn annat arbete av liknande art. Avtal, som

barn sålunda träffat, äga föräldrarna häva, örn det må anses erforderligt

med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Örn barnet fyllt aderton

år, måste dock rättens samtycke inhämtas. Har avtalet hävts, äge barnet

ej därefter rätt att träffa arbetsavtal. „

Angående övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades

skyldigheter liksom angående tillsynen över slutligt utskriven hava

närmare föreskrifter meddelats i förut omförmälda kungörelse den 30 november

1934 med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen.

Jag lämnar här en sammanställning av nu befintliga skyddshem, deras

belägenhet och storlek, ägare, ändamål och upptagningsområden. Omfattningen

av de vanliga skyddshemmens upptagningsområden är i allmänhet

beroende av träffade avtal.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Skyddshem för gossar.

i

Namn oell adress

Platsantal

Skrubba,

Stockholm 4.

85 platser.

Norrby gård,

Häverö.

35 platser.

Folåsa,

Vikingstad.

40 platser.

Norrgård,

Kalmar.

80 platser.

Ostra Spång,

Örkelljunga.

45 platser.

Ljungaskog,

Örkelljunga.

50 platser.

Råby, Lund.

50 platser.

Mäshult,

Skällinge.

30 platser.

Vrångsholmen,

Kragenäs.

40 platser.

Gräskärr,

Uddevalla.

37 platser.

Forsane,

Frändefors.

40 platser.

Margretelund,

Lidköping.

40 platser.

Alvåsen,

Älvsbacka.

40 platser.

Åkerby,

Nora.

40 platser.

Sundbo,

V ästanfor s.

36 platser.

Engesberg,

Bönan.

20 platser.

Klockarsvedja,

Näsviken.

18 platser.

Boda, Viskan.

30 platser.

Stenfors, Ånäset.

30 platser.

Johannisberg,

Kalix.

50 platser.

Ägare

Stockholms stad.

Stockholms läns

landsting.

Östergötlands läns

landsting.

Fröbergska stiftelsen.

Malmö stad.

Hälsingborg,

Landskrona och

Lund.

Donation.

Hallands läns

landsting.

Räddningsinstitutet

i

Göteborg.

Göteborgs och

Bohus läns

landsting.

Älvsborgs läns

landsting.

Donation.

Värmlands läns

landsting.

Örebro läns landsting.

Västmanlands läns

landsting.

Gävle stad.

Gävleborgs läns

landsting.

Västernorrlands

läns landsting.

Västerbottens läns

landsting.

Norrbottens läns

landsting.

Ändamål

Vanligt skyddshem

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

do

d:o

d:o

d:o

d:o

d:0

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

U pptagningsområde

Stockholms stad.

Stockholms län.

Östergötlands län.

Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar och Gotlands län.

Malmö stad.

Hälsingborg, Landskrona och

Lund samt Jönköpings län.

Skåne utom Malmö, Hälsingborg.

Landskrona och

Lund.

Blekinge och Hallands län.

Göteborgs stad.

Göteborgs och Bohus län

utom Göteborgs stad.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

Värmlands och Kopparbergs

län.

Jönköpings och Örebro län.

Uppsala och Västmanlands

län.

Gävle stad.

Gävleborgs län utom Gävle

stad.

Västernorrlands län.

Jämtlands och Västerbottens

län.

Norrbottens län.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

15

Namn och adress

Platsantal

Ägare

Ändamål

Upptagningsområde

Hall, Södertälje.

128 + 55 platser.

Föreningen till

minne av Konung

Oscarl och Drott- ning Josephina.

Strängare skydds- hem samt skydds- hem för kropps- ligt sjuka och

psykiskt abnorma

Hela riket.

Höreda, Eksjö.

30 platser.

Jönköpings läns

landsting.

Skyddshem för 18

—21-åringar.

Hela riket.

Skyddshem för flickor.

Namn och adress

Platsantal

Ägare

Ändamål

Upptagningsområde

Eknäs,

Enköping.

35 platser.

Stockholms stad.

Vanligt skyddshem

Stockholms stad.

Husby gård,

Åkers-Runö.

17 platser.

Stockholms läns

landsting.

d:o

Stockholms län.

B roby,

Söderköping.

36 platser.

Ostergötlands läns

landsting och

Norrköpings stad

d:o

Uppsala, Ostergötlands, Jön- köpings, Kronobergs, Kal- mar och Västmanlands län.

Allarp,

Skäralid.

24 platser.

Malmö stad.

d:o

Malmö stad och i mån av

utrymme även annan kom- mun.

Sonestorp,

Eket.

25 platser.

Hälsingborg,

Landskrona och

Lund.

d:o

Hälsingborg, Landskrona

och Lund samt i mån av

utrymme även annan kom- mun med företräde för

kommun i Skåne.

Lingatan,

Hallinden.

34 platser.

Göteborgs stad.

d:o

Hallands samt Göteborgs

och Bohus län.

Sjötorp,

Svenska diakoniss-

Mottager flickor i

Södermanlands, Kronobergs,

Huddinge.

25 platser.

sällskapet.

åldern 10—15 år.

Gotlands, Blekinge, Hal- lands, Skaraborgs och

Västmanlands län samt

Gävle stad.

Håkanstorp,

Baggetorp.

18 platser.

Vita bandet.

Mottager flickor

med avgångs- betyg från folk- skola.

Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Ble- kinge, Älvsborgs, Skara- borgs och Orebro län samt

Gävle stad.

Björkåsen,

Glava.

34 platser.

Värmlands läns

landsting.

Vanligt skyddshem

Älvsborgs, Värmlands, Ore- bro och Kopparbergs län.

Hålegården,

Viskan.

50 platser.

Stiftelsen Värsta

diakonissanstalt,

Härnösand.

d:0

Hela Norrland utom Gävle

stad.

Mossebo,

Malmbäck.

18 platser.

Svenska diakoniss- sällskapet.

Strängare skydds- hem.

Hela riket.

Morängen,

Almunge.

19 platser.

Diakonissanstalten

Samariter- hemmet, Uppsala

d:o

Hela riket.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 219.

Karan och adress

Platsantal

Ägare

Ändamål

Upptagningsområde

Hornö,

Enköping.

33 platser, därav

8 platser för

mödrar med barn.

Stockholms kyrk- liga skyddshems- förening.

Strängare skydds- hem : mottager

även mödrar med

barn.

Hela riket.

Härsjögården,

11 arland a.

25 platser.

Göteborgs

diakonissanstalt.

Strängare skydds- hem.

Hela riket.

Skarvik och Tall- åsen, Mölnbo.

Vartdera 25 plat- ser.

Stockholms stads- mission.

Mottager kropps- ligt sjuka och

psykiskt abnorma

flickor.

Hela riket.

Drottning Sophias

skyddshem,

Bistaborg, Bålsta.

25 platser.

Stiftelsen Drottning

Sophias skydds- hem.

Skyddshem för 18

—21-åringar.

Hela riket.

II. Krister i deli nuvarande skyddsliemsorganisationen.

Me sakkunniga.

Skyddshemssakkunniga hava med vederbörligt tillstånd besökt samtliga

skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter i riket och såväl därvid som

genom uppgifter, inhämtade från skyddshemsstyrelserna, skaffat sig en ingående

kännedom örn de förhållanden, under vilka skyddshemsorganisationen

för närvarande arbetar. Körande sina erfarenheter därutinnan och särskilt beträffande

iakttagna brister i den nuvarande organisationen hava de sakkunniga

uttalat i huvudsak följande.

Yad som mest folie i ögonen vid besök i de vanliga skyddshemmen, d. v. s.

de skyddshem, vilka vore avsedda att i regel emottaga friska vanartade barn

under 15 år, vore den rådande stora åldersskillnaden mellan eleverna i samma

skyddshem. Med något enstaka undantag förekomme vid dessa skyddshem

elever i åldern från 8 upp till 20—21 år. Detta förhållande berodde dels därpå,

att de i unga år i ett sådant skyddshem intagna eleverna sedan finge tvärstanna

i skyddshemmet en avsevärd tid — de sakkunniga framlägga till belysande

därav tabeller över vårdtiden, till vilka jag torde få hänvisa — men dels även

därpå, att av dem, som omhändertagits efter fyllda 15 år, största delen —

60 % av samtliga under åren 1929—1934 i nämnda ålder omhändertagna elever

— fostrats i de vanliga skyddshemmen. En bidragande orsak till den långa

vårdtiden utgjorde den omständigheten, att å de vanliga skyddshemmen

funnes åtskilliga psykiskt abnorma elever, vilka ofta måste kvarhållas oskäligt

länge på grund av deras oförmåga att försörja sig. Den stora åldersskillnaden

måste uppenbarligen medföra olägenheter och svårigheter av olika slag, i varje

fall vid skyddshemmen för gossar. Så gott som enstämmiga uttalanden från de

ledande krafterna vid dessa hem stödde denna de sakkunnigas uppfattning.

Sammanförandet i ett skyddshem av så olika åldrar krävde med nödvändighet,

att erforderliga möjligheter funnes att hålla de yngre eleverna skilda från de

äldre för att förhindra, att de yngre av de äldre utnyttjades i själviska syften

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

eller utsattes för pennalism eller skadlig påverkan från de mera vanartades sida.

I allmänhet gjordes också försök att åstadkomma en sådan åtskillnad, men på

grund av utav lokala förhållanden framtvingad gemensam förläggning av äldre

och yngre elever samt personalens otillräcklighet vore en sådan anordning omöjlig

att genomföra på nuvarande skyddshem. Vid skyddshemmen för flickor syntes

olägenheterna av ifrågavarande sammanblandning av så olika åldrar icke vara

lika framträdande. Tvärtom hade för de sakkunniga av åtskilliga representanter

för dessa hem framhållits, hurusom närvaron av de yngre flickorna kunde hava

en god inverkan på de äldre. Risken, att de yngre skulle av de äldre påverkas i

ogynnsam riktning, syntes vid skyddshemmen för flickor vara mindre. Att

sådan risk funnes kunde emellertid icke förnekas. Särskilt gällde detta det inflytande,

som flickor i övergångsåldern, vilka kommit till skyddshem på grund

av sedliga förvillelser, kunde utöva på de yngre flickorna.

En annan för såväl goss- som flickhemmen gemensam olägenhet av sammanförandet

till ett och samma, skyddshem av sä olika åldrar vore det ringa

antalet skolpliktiga barn vid varje hem. En sammanställning av de uppgifter,

som i sådant hänseende erhållits från skyddshemmen, gå ve vid handen, att

knappast vid något hem funnes tillräckligt många barn i skolåldern för att

möjliggöra en ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande organisation av

undervisningen. Skyddshem, där antalet skolpliktiga barn understege 10, vore

ingalunda sällsynta och man kunde påträffa hem med endast 3—5 skolpliktiga

barn, för vilkas undervisning dock måst anställas examinerad lärarkraft.

Det förut berörda sakförhållandet, att i våra vanliga skyddshem även intoges

15—18-åringar och psykiskt abnorma, sammanhängde för gossarnas vidkommande

därmed, att skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall, som hade till

uppgift att mottaga nämnda båda kategorier av vanartade gossar och dessutom

svårt vanartade yngre gossar, syntes hava saknat möjlighet att ensamt tillfredsställande

fylla denna uppgift och därför icke kunnat förvärva det erforderliga

förtroendet. De gossar, som rätteligen bort sändas till Hall, hade mången

gång hellre överlämnats till eller behållits å andra skyddshem.

En annan väsentlig brist hos de nuvarande skyddshemmen sammanhängde

i viss mån med den redan berörda sammanblandningen av så olika åldrar.

Barnavårdslagen föreskreve, att synnerlig uppmärksamhet borde ägnas å

skyddshemselevernas uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet, och

det för varje skyddshem fastställda reglementet inskärpte ytterligare angelägenheten

därav. Även örn arbetsdugligheten, örn därmed menades förmågan

överhuvud att arbeta, kunde sägas i allmänhet bliva tillfyllest uppövad, vore

förhållandet icke detsamma med yrkesskickligheten. Den yrkesutbildning, som

för närvarande förekomme vid skyddshemmen, hänförde sig i regel till jordbruk,

husdjursskötsel och trädgårdsskötsel. Den undervisning i olika hantverk,

som dessutom förekomme, finge med några enstaka undantag anses bristfällig.

Annat vore knappast heller att vänta med våra nuvarande skyddshem, där

antalet normala och arbetsdugliga elever över skolåldern ofta vore så ringa, att

de till stor del åtginge för skötseln av jordbruk och trädgård samt för renhållning

och andra diverse arbeten inom hemmen.

De sakkunniga omnämna härefter, hurusom under de senare åren försök

gjörls att inom den nuvarande skyddshemsorganisationens ram ordna en tillfredsställande

utbildning i olika yrken, försök som i främsta rummet inriktats

på att genom inrättandet vid skyddshemmen av hantverksskolor erhålla det

ekonomiska stöd, som staten för detta ändamål ställer till förfogande. Dessa

försök hade emellertid, påvisa de sakkunniga, icke lett till åsyftat resultat på

grund av svårigheterna att åstadkomma det därför erforderliga samarbetet

mellan huvudmännen för varandra närliggande skyddshem. Visserligen hade

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 3G 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vid flera skyddshem beslutats inrättandet av någon hantverksskola, men den

avsedda möjligheten till utbildning i olika yrken hade icke kunnat ernås på

grund av förefintliga svårigheter att få yrkesutbildningen uppdelad på flera

närliggande hem. Även om detta på något håll skulle lyckas, torde det dock,

enligt de sakkunnigas mening, komma att visa sig mycket svårt att ordna ett

utbyte av elever skyddshemmen emellan på grund av varje skyddshems ekonomiska

intresse att få behålla sina elever och icke skicka dem ifrån sig till

annat skyddshem. I allmänhet torde icke heller eleverna hava tillräcklig förståelse

för betydelsen av en god yrkesutbildning för att kunna lösgöra sig från

ett hem, som de kände väl till och där de måhända trivdes utmärkt, och flytta

över till ett annat, för dem helt och hållet främmande hem. Allt talade enligt

de sakkunnigas mening för, att den väg, man sålunda slagit in på, icke ledde

till målet. De representanter för skyddshemsverksamheten, med vilka de sakkunniga

haft överläggningar, hade också samstämmigt uttalat sig i sådan

riktning.

De sakkunniga betona slutligen angelägenheten av att uppfostrings- och utbildningsarbetet

för tillrättaförande av ungdom, som råkat på avvägar, komme i

rätta händer, samt den stora betydelsen av det rent personliga hos de såväl

högre som lägre befattningshavare, vilka hade att leda denna uppfostringsverksamhet.

I fråga örn skyddshemspersonalens rekrytering, dess anställningsoch

avlöningsförhållanden återstode emellertid åtskilligt att göra, innan fullt

tillfredsställande förhållanden kunde erhållas. De brister, som främst pockade

på att bliva avhjälpta, bestode i dels nuvarande ringa möjligheter för dem, som

ville ägna sig åt ifrågavarande uppfostringsverksamhet, att vid sidan av den

rent fackliga utbildningen skaffa sig för just denna verksamhet särskilt lämpad

såväl praktisk som teoretisk utbildning, dels de lösliga anställningsförhållandena,

dels ock den med hänsyn till arbetets krävande natur mången gång alltför

låga avlöningen. Ville man för detta arbete söka förvärva de bästa krafter,

som stöde att erhålla — och härvidlag torde endast det bästa vara gott nog —

måste ifrågavarande befattningar så att säga lyftas upp på ett högre plan, såväl

socialt som ekonomiskt, och därigenom göras mera lockande för de verkligt

förstklassiga krafterna.

Yttranden.

Riktigheten av vad de sakkunniga sålunda anfört vitsordas i det stora flertalet

av de yttranden, som särskilt berört frågan örn förefintliga brister i nuvarande

skyddshemsorganisation. Även övriga yttranden torde, i den mån

de innefatta ett tillstyrkande av de sakkunnigas förslag till ny skyddshemsorganisation

och förbättring i olika avseenden av personalens ställning, få anses

innebära ett instämmande i de sakkunnigas uttalande beträffande berörda

brister. Till dessa yttranden återkommer jag i det följande.

I fråga örn sammanförandet i ett och samma skyddshem av olika

åldrar och vad därmed sammanhänger har endast på ett par håll yppats

en från de sakkunnigas avvikande mening. Av vad härutinnan anförts må

följande återgivas.

Stochholms läns landstings skyddshems st yr else anser sig böra påpeka, att

det påtalade sammanförandet i skyddshem av gossar av stor åldersskillnad icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ta proposition nr 219.

vållat några större svårigheter vid det hem (Norrby gård), styrelsen hade att

förvalta, och att, i den mån svårigheter förekomme i form av de äldre elevernas

benägenhet att spela översittare gentemot de yngre, denna olägenhet komme att

kvarstå, enär enligt styrelsens erfarenhet det vore pojkarna i brytningsåldern,

som vore mest besvärliga mot yngre kamrater, samt brytningsåldern som regel

infölle i konfirmationsåldern, då eleverna således ännu vore kvar i skolhemmen.

Direktionen för Råby räddningsinstitut finner vådan av att hava stora och

små gossar tillsammans hava något överdrivits, i det att det även beträffande

gossar torde gälla, att elever av olika åldrar kunna hava en god inverkan

på varandra. Styrelsen medger dock, att ett hem är mera lättskött, örn klientelet

är likartat i fråga örn ålder och beskaffenhet i övrigt, men anser, att man ej får

lägga huvudvikten därpå. Styrelsen framhåller dessutom önskvärdheten av

ett särskiljande, där så kan ske, icke endast efter ålder utan även så, att eleverna

från den rena landsbygden skiljas från eleverna från städer och stadsliknande

samhällen.

Styrelsen för skyddshemmet Forsane håller de moralpedagogiska och psykologiska

skäl, som av de sakkunniga anförts för en uppdelning på olika skyddshem

med i fråga om åldern bestämt avgränsat klientel för minst sagt diskutabla.

Den psykologiska åldersgränsen kunde enligt styrelsens mening icke generellt

fixeras utan vore svävande. Styrelsens egna erfarenheter talade icke för att

några större verkliga olägenheter ur uppfostringssynpunkt följde med sammanförandet

av barn och ungdom av olika åldrar i samma skyddshem.

Styrelsen för Göteborgs stads skyddshem för flickor å Lingatan betonar,

att för detta hems vidkommande några egentliga olägenheter av sammanförandet

av äldre och yngre elever icke förmärkts, varför det icke vore nödvändigt

att kräva ett ovillkorligt och fullständigt särskiljande av olika åldrar i flickhem

av Lingatans storlek.

Från några håll framhålles, att de påtalade bristerna i fråga örn skyddshemsklientelets

differentiering icke så mycket hava sin grund i gällande bestämmelser,

vid vilkas avfattande tvärtom hänsyn särskilt tagits till denna

angelägenhet, som fastmera i dessa bestämmelsers tillämpning.

Skyddshemsinspektören erinrar sålunda, hurusom utvecklingen gått i sådan

riktning, att de yngre åldersklasserna vid skyddshemmen starkt minskat i antal,

jämförda med äldre ålderklasser — av hela antalet skyddshemselever

den 1 januari 1935 eller 1,235 vore endast 283 folkskoleelever —■ och att man

därför varit nödsakad att bereda plats även för äldre elever vid de skyddshem,

som i första hand avsetts för yngre sådana.

Barnavårdskonsulenten i nionde distriktet anför, att utan tvivel den nuvarande

ordningen att förplikta landstingen att vart och ett inom sitt område

ordna med erforderligt antal skyddshemsplatser bidragit till skapande av påtalade

olägenheter, men att även andra omständigheter därtill medverkat.

Berörda olägenheter berodde således enligt hans uppfattning på brister i tilllämpningen

av gällande lagstiftning, bristande samarbete mellan olika skyddshem

och frånvaron av effektiv central ledning. I sistnämnda hänseende framhåller

konsulenten, att skyddshemsinspektören icke utrustats med tillräckliga

befogenheter för att kunna åstadkomma den av lagstiftningen avsedda differentieringen.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och styrelsen för svenska fattigvårdsoch

barnavårds förbundet beröra denna sida av saken.

Svenska landstingsförbundet åter framhåller, att ifrågavarande brister

icke skäligen kunna läggas de nuvarande huvudmännen, landstingen till last,

utan att det väsentliga felet fastmera varit, att själva organisationen lagt

hinder i vägen för en målmedveten och rationellt lagd reformpolitik.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vad därefter skyddshemspersonalens utbildning och anställningsförhållanden

beträffar, har framför allt från styrelserna för vissa av enskilda sammanslutningar

drivna hem betonats, att, även om det vore önskvärt, att denna

personal bereddes tillfälle till bättre utbildning och löneförmåner, det ojämförligt

viktigaste dock vore de rent personliga egenskaperna hos befattningshavarna,

samt att det därför vore angeläget att vid ifrågavarande befattningars

tillsättande hänsyn jämväl och i första hand toges till den personliga lämpligheten

för arbetet och icke enbart till förvärvad teoretisk och praktisk utbildning.

I denna riktning gå yttrandena från styrelserna för skyddshemmen

Skarvik och Tallåsen, Mossebo och Sjötorp, Morängen, Hornö och Hålegården

ävensom från statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen

i Uppsala län och Malmö stads skyddshemsstyrelse. Styrelsen för skyddshemmet

Morängen uttalar i detta hänseende bland annat följande.

Vad vi behövde vore människor, som träffat det livsvalet att ställa sin livsgärning

i den räddande och uppbyggande kärlekens tjänst. Endast där sådana

hade ledningen av skyddshemsarbetet, kunde man ha verkliga garantier för att

arbetet icke mekaniserades och stelnade i slentrian och byråkratism. Det funnes

i vårt land anstalter, som hade till uppgift att utbilda manliga och kvinnliga

kallelsearbetare, som gjort sagda livsval och ägde sagda livsinställning. Styrelsen

vågade hysa den uppfattningen, att de i skyddshemsverksamheten arbetande

diakoner och diakonissor bevisat sin lämplighet för sådant arbete. I vårt

land funnes veterligen icke några kallelsearbetare, som fått en motsvarande,

just till en sådan gärning syftande utbildning. Det vore önskligt, att dessa

diakoner och diakonissor erhölle ytterligare specialutbildning för skyddshemsarbete,

vilken då skulle bli en påbyggnad på deras föregående utbildning, som

för en diakonissa omfattade 5 år och för en diakon 3—4 år. Ännu en betydelsefull

synpunkt ville styrelsen i detta sammanhang framhålla. Diakonianstalterna

ägde möjlighet att bland hundratals diakoner och diakonissor utvälja de

för skyddshemsarbete personligt och praktiskt bäst kvalificerade och att

omedelbart och utan störningar i arbetet utbyta en eventuellt olämplig eller i

arbetet förbrukad kraft. En sådan möjlighet torde icke förefiDnas på annat

håll.

Departement sch efea.

När den samhälleliga skyddshemsverksamheten för något mer än tre årtionden

sedan erhöll författningsmässig utformning i vårt land, hade man

väsentligen att anknyta till de erfarenheter, som vunnits genom enskilda initiativ

på området. Utgångspunkten för samhällets åtgöranden har man att

söka i det förhållandet, att lika väl som det existerar en grupp i uppfostringsavseende

försummade barn med tydliga tecken tili utveckling i asocial riktning,

så finnas också föräldrar, som äro föga ägnade att vårda och fostra sina

barn. Den tidigare så gott som oinskränkta föräldrarätten att utan inblandning

från samhället omhänderha barnens vård och fostran hade i dylika fall

i grunden inneburit allenast frihet att okontrollerat vanvårda dem och frånhända

dem den fostran, som eljest skulle kommit dem till del.

Den nya lagstiftningen bröt med detta system. Samhället förbehöll sig

prövningsrätt beträffande de förhållanden, under vilka det unga släktet

växte upp, och åt myndigheterna tillhandahöllos medel att även mot för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

21

äldrarnas önskan och medgivande ingripa i syfte att åt barnen trygga åtminstone

en uppväxtmiljö, som icke inneslöt de bristfälliga hemförhållandenas

störande moment. Vid behandlingen av skyddshemsverksamhetens

problem har man att hålla denna utvecklingsgång bestämt i minne. Efter

liand som erfarenheten vidgats, har man, med fasthållande vid den grund,

som sålunda förelegat för samhällets kontrollerande inskridande, att konstatera,

att nya problem framträtt, som icke kunnat lösas inom hittillsvarande

organisatoriska ram. Jämväl torde gälla, att den ökade kunskap örn lagarna

för barnets utveckling och de därvid verksamma faktorerna, som under de

senaste årtiondena vunnits, i åtskilligt ändrat vår syn på hithörande problem

och sättet för deras praktiska lösning. Det är sålunda naturligt nog, att de

vid århundradets början uppdragna riktlinjerna för samhällets åtgöranden påkalla

en översyn och att därvid åtskilligt skall framstå såsom bristfälligt och

i behov av ändring.

Vid en sådan översyn lär man, såsom nyss nämnts, böra göra klart för sig,

att det samhälleliga ingripandet tar sikte på två sinsemellan skilda kategorier

individer, och att beträffande var och en av dem såväl behandlingsmetoderna

som möjligheterna att uppnå resultat framstå väsentligen olika. Den ena

gruppen omfattar individer, där den asociala utvecklingsriktningen främst

betingas av arvsanlagen, den andra gruppen innesluter individer, vilka med

hänsyn till anlagen måhända icke förete anmärkningsvärda avvikelser från

normaltypen men för vilka uppväxtmiljön är ägnad att grundlägga och befordra

en olycklig utvecklingstendens. Även örn det praktiskt icke är möjligt

att åstadkomma en bestämd gränsdragning mellan dessa båda huvudkategorier,

har man all anledning att vid lösandet av de organisatoriska och pedagogiska

problem, som inställa sig vid utformandet av samhällets åtgärder på

området, i främsta rummet beakta klientelets olika sammansättning.

Det positiva målet beträffande alla de barn, som efter verkställd prövning

finnas böra berövas föräldrarnas och hemmens uppfostran, måste principiellt

vara att fostra till arbetsduglighet i samhället. Barnen böra sålunda omhändertagas

på ett sätt, som bereder de största möjligheterna för deras framtida

försörjning i livet. I fråga örn den huvudgrupp, där konstitutionella arvsförhållanden

utgöra grunden för samhällsingripandet, äro utsikterna att nå

detta mål i ett stort antal fall mindre gynnsamma, än då det gäller att undanröja

inverkningarna av en skadlig uppväxtmiljö. Att man sedan inom var

och en av de båda huvudgrupperna ställes inför fall, som sinsemellan variera

inom vida gränser, liksom också inför fall, där yttringarna av en asocial

konstitution skärpts genom miljöinflytandet, ligger i sakens natur.

Då man från dessa utgångspunkter går till en granskning av den nuvarande

verksamheten på området, kan man, på sätt riksdagen framhållit och

jämväl vid den verkställda sakkunnigutredningen bekräftats, konstatera förefintligheten

av bestämda brister i olika avseenden. De sakkunniga hava

ganska utförligt uppehållit sig vid denna sida, och den allmänna syn, som

varit bestämmande för deras planläggning av verksamheten, har i stort sett

vunnit understöd vid remissbehandlingen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I anslutning till de sakkunnigas analys anser jag mig i främsta rummet

böra såsom en brist angiva de otillräckliga differentieringsmöjligheter, som

nuvarande skyddshemsorganisation innesluter. Den ifrågavarande svagheten

hos organisationen härleder sig till stor del därav, att enligt gällande lagstiftning

skyddshemmens anordnande åvilar landstingen och de städer, som

ej deltaga i landsting. Uppenbarligen är det på denna väg icke möjligt att

annorledes än genom särskilda överenskommelser uppnå den uppdelning av

klientelet, som av förhållandena nödvändiggöres. Visserligen ha åtgärder

med denna syftning i viss utsträckning redan vidtagits, men de ha, enligt

vad av de sakkunniga påvisats, icke kunnat genomföras i en ur olika synpunkter

önskvärd omfattning. De sakkunniga framhålla sålunda såsom ett

starkt iögonenfallande drag hos de olika skyddshemmens klientel den stora

åldersskillnad, som förefinnes hos eleverna. På orsakerna till detta förhållande

skall jag i detta sammanhang icke ingå i vidare mån, än att jag

vill rikta uppmärksamheten på den av de sakkunniga framhållna omständigheten,

att den genomsnittliga vistelsetiden i skyddshemmen visat sig vara

påfallande lång och att man häri har att se en omständighet, som är ägnad

att skärpa en redan av allmänna organisatoriska förutsättningar betingad

oenhetlighet i elevmaterialet.

De olägenheter, som hänföra sig till nu angivna förhållande, äro av olika

slag. Ur organisatorisk synpunkt vill jag erinra örn de svårigheter, som

inställa sig för att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose den grundläggande

undervisningen för de i skolåldern varande eleverna, De bli i regel alltför

få vid vart och ett hem för att en tillfredsställande skolform skall kunna

anordnas. Och går jag till den ungdom, som redan har den skolpliktiga

åldern bakom sig, och som sålunda skall bibringas erforderlig yrkesutbildning,

så möta därutinnan motsvarande svårigheter, framförallt accentuerade i fråga

örn gosshemmen. De alltför fåtaliga eleverna i dessa åldersklasser vid de olika

skyddshemmen ha icke tillåtit en differentiering av utbildningen på skilda

yrken. Hittills har också jordbruket och vad därtill hör utgjort huvudföremålet

för den i skyddshemmen meddelade yrkesundervisningen. Först i allra

senaste tid ha vid vissa hem åtgärder vidtagits för att åstadkomma en mindre

ensidig yrkesutbildning. I anslutning till vad jag nyss anfört rörande uppfostringsarbetets

allmänna mål, vill jag särskilt understryka den nu angivna

bristen såsom varande av allvarlig art med hänsyn till de ungas skickliggörande

för nyttigt arbete i samhället.

Ur ren uppfostringssynpunkt är den nämnda bristen av beskaffenhet att

medföra vådor, såtillvida som den påverkan, som de äldre eleverna utöva på

de yngre, i regel utgör ett försvårande moment vid arbetet i skyddshemmen.

I såväl det ena som det andra av nu berörda avseenden är vidare en

annan sida av den bristfälliga differentieringen av klientelet ägnad att vålla

arbetet i det hela stora vanskligheter. Det har nämligen kunnat konstateras,

att i våra skyddshem fortfarande intagas och behållas elever, som lida

av psykisk abnormitet. Denna grupp skulle visserligen enligt gällande organisationsplan

hänvisas till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall, där sär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 219.

skilda anordningar nied statsmakternas bistånd vidtagits för sådana elevers

omhändertagande. Utvecklingen Ilar emellertid icke följt denna väg, utan

hava, såsom de sakkunniga konstaterat, de vanliga skyddshemmen alltjämt

fortsatt att mottaga och behålla elever, som rätteligen bort hänvisas till Hall.

Att ett dylikt förfaringssätt icke kan vara till gagn för arbetsresultatet i det

hela lär få anses ligga i öppen dag.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra beröra en allmän brist i

den hittillsvarande tillämpningen av gällande regler för behandling av den

ungdom, varom här är fråga. Jag åsyftar det jämväl av riksdagen uppmärksammade

förhållandet, att vederbörande myndigheter ej tillräckligt beaktat,

att även på detta område de förebyggande åtgärderna böra sättas i främsta

rummet och att man endast i den mån sådana icke visa sig tillfyllest eller

på grund av det enskilda fallets art uppenbarligen finnas otjänliga, bör skrida

till omhändertagande för skyddsuppfostran. Och i de fall, då sådant omhändertagande

prövas nödigt, synes man ofta hava visat en alltför utpräglad

benägenhet att taga sin tillflykt till anstaltsvård. Det lär emellertid ligga i

sakens natur, att andra utvägar måste te sig i och för sig gynnsammare för

den unges tillrättaförande. Förbises får icke, att ett skyddshem dock är en

anstalt och icke ens i den bästa tänkbara gestaltning kan bliva jämförligt

med ett verkligt gott hem.

Här berörda förhållanden kunna väsentligen återföras på det faktum, att

den nuvarande organisationen, såsom från skilda håll betonats, icke erbjuder

de verkställande organen, barnavårdsnämnderna, tillgång till ordnade möjligheter

att erhålla sakkunnig ledning för de olika fallens bedömande och

rationella behandling.

Örn sålunda de omständigheter, vilka sammanhänga med intagningen på

skyddshemmen, i skilda avseenden lämna rum för väsentliga anmärkningar,

gäller detta icke mindre örn den nuvarande ordningen för elevernas återinpassning

i samhällete/ter vistelsen å skyddshemmen. Jag har redan antytt,

att tecken föreligga, som visa hän på att skyddshemsvistelsen genomsnittligt

sett utmätes längre än som kan te sig försvarligt. Men härtill kommer, att

det icke konsekvent sörjts för att den ungdom, som lämnar skyddshemmen,

vid återinträdet i livet utanför anstalten erhåller det stöd, som då mer än

någonsin är av nöden, därest icke de uppnådda resultaten omedelbart skola

äventyras. De gynnsamma erfarenheter, som föreligga från redan i viss utsträckning

vidtagna åtgärder i syfte att organisera en dylik eftervård, bestyrka,

att man i detta avseende på många håll måste anses ha åsidosatt en

mycket betydelsefull uppgift.

När vårt lands skyddsuppfostran ur olika synpunkter gjorts till föremål

för kritik såväl inom riksdagen som bland allmänheten, hava anmärkningarna

icke uteslutande eller kanske ens främst tagit sikte på de organisatoriska

svagheter, vid vilka jag i det föregående uppehållit mig. Intresset har särskilt

knutits till förhållandena å hemmen och sättet för uppfostringsarbetets

bedrivande därstädes. Otvivelaktigt hava också härutinnan framträtt brister,

som åtminstone i vissa fall tett sig mycket allvarliga och som varit av be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Majus proposition nr 219.

skaffenhet att minska förtroendet för samhällets åtgöranden i allmänhet på

området.

Jag avser icke att här närmare ingå på de förutsättningar, ur vilka de

antydda missförhållandena framgått. Däremot vill jag icke underlåta att

särskilt betona en omständighet, som icke kan få förbises, då man går att

uppbygga en verkligt god skyddshemsorganisation. De sakkunniga hava, som

mig synes med fullt fog, betonat, att en sådan organisation icke skapas blott

därigenom, att man sörjer för att klientelet på ett mera ändamålsenligt sätt

än för närvarande fördelas på olika hem eller att de skolpliktiga få den skolundervisning

och de äldre den yrkesutbildning, som de med fog kunna göra

anspråk på att erhålla. Det kräves därjämte, att uppfostrings- och utbildningsarbetet

kommer i rätta händer och bedrivas efter riktiga grundsatser.

Jag är ock ense med de sakkunniga därutinnan, att, särskilt när det gäller

att tillrättaföra ungdom, som kommit på avvägar, och hos denna skapa förutsättningar

för en sund livsföring under gagnande arbete i samhället, det rent

personliga hos de inom skyddshemmen verksamma krafterna betyder så ofantligt

mycket. Det låter sig tyvärr icke förneka, att, även örn man i allmänhet vid

våra skyddshem har mött ett plikttroget och målmedvetet arbete, så ha dock

på sina håll allvarliga fel blottats. För min del är jag benägen att söka en av

de förnämsta orsakerna till den missriktning, som sålunda framträtt, i den

bristfälliga praktiska och teoretiska utbildning — eller kanske riktigare

frånvaron av ordnad sådan — för denna krävande form av uppfostringsverksamhet,

som alltjämt föreligger. Att de anställnings- och avlöningsvillkor,

som stått skyddshemspersonalen till buds, ofta varit föga ägnade

att göra arbetsfältet lockande, torde icke heller med fog kunna bestridas.

Jag har ansett mig böra så utförligt som här skett beröra förefintliga

brister i fråga örn samhällets åtgärder på skyddsuppfostrans område för att

mot en dylik allmän bakgrund de reformuppgifter, som inställa sig vid den

omläggning, som jag i det följande går att förorda, skola avteckna sig med

önskvärd tydlighet.

lil. Omläggningens allmänna innebörd.

Till en början torde jag få lämna en översiktlig redogörelse för de sakkunnigas

reformförslag i dess helhet samt i anslutning till densamma framlägga

de synpunkter, som vid remissbehandlingen framkommit i avseende

på förslagets konstitutiva delar. I det följande avser jag att till mera ingående

behandling upptaga särskilda delar av förslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga angiva såsom det närmaste målet för en omläggning av

skyddshemsverksamheten att undanröja de brister, som de funnit vidlåda

den nuvarande organisationen. Deras förslag går därför främst ut på att

åstadkomma en organisation, som bereder tillräckliga möjligheter till differentiering

i olika hänseenden av elevmaterialet, till en god skolundervisning

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 25

för dem, som äro i skolpliktig ålder, samt till en effektiv yrkesutbildning

för de äldre eleverna.

För att få till stånd en önskvärd differentiering av skyddshemmens

elever föreslå de sakkunniga, att det inrättas särskilda hem, skolhem, för

de skolpliktiga barnen samt särskilda yrkeshem för de äldre gossar och särskilda

hemskolor för de äldre flickor, vilkas omhändertagande ägt rum före

18-årsåldern. Förslaget innebär vidare, att elever, vilka äro psykiskt abnorma

i sådan grad, att de kräva läkarvård, sammanföras i särskilda hem.

Enahanda skulle bliva fallet med de psykiskt efterblivna, vilka icke behöva

någon egentlig sjukvård. Slutligen skulle vid hemmen för de psykiskt abnorma

eleverna inrättas särskilda observationsavdelningar. Organisationsplanen

förutsätter därjämte, att från yrkeshemmen och hemskolorna de

svårast vanartade eleverna vid behov skulle kunna överföras till allmän uppfostringsanstalt.

För dem, vilka omhändertagas i åldern 18—21 år, föreslås

inga andra förändringar, än att av dem de psykiskt abnorma skola vårdas i

samma hem som övriga psykiskt abnorma.

I skolhem skola enligt förslaget i regel intagas de, som ej fyllt 15 år,

medan de, som fyllt 15 men ej 18 år, skola intagas i yrkeshem eller hemskolor.

Från denna regel har dock föreslagits det undantaget, att av dem,

som omhändertagas i 14-årsåldern, de, som redan avslutat sin skolgång,

skola, örn så befinnes lämpligt, kunna direkt intagas i ett för äldre avsett

skyddshem. Elev, som intagits i skolhem för gossar, skall kunna där tvärstanna

till 15, högst 16 års ålder; efter denna ålder skall han örn möjligt

utskrivas men eljest överflyttas till yrkeshem. Någon motsvarande överflyttning

av flickor från skolhem till hemskola skall i regel icke ifrågakomma,

utan de flickor, som vid 16 års ålder icke anses kunna utskrivas från skolhem,

skola kunna där kvarstanna, så länge det visar sig erforderligt.

I skolhemmen skall meddelas undervisning, motsvarande den som förekommer

i sjuårig folkskola och därpå följande fortsättningsskola i enlighet

med gällande bestämmelser örn folkundervisningen. Yid skolhemmen

för gossar bör dessutom beredas möjlighet till utbildning i olika slag av

slöjd under vinterhalvåret samt sysselsättning i trädgårdsarbete under sommarhalvåret.

I skolhemmen för flickor bör meddelas en så god praktisk utbildning

som möjligt i varjehanda husliga arbeten och därjämte finnas tillfälle

till specialutbildning av elever, som visat intresse och anlag för något

visst yrke. Yrkeshemmen skola meddela utbildning i jordbruk med ladugårds-

och trädgårdsskötsel samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete

ävensom i något ytterligare yrke. Hemskolas elever skola huvudsakligen

sysselsättas med allmänt husligt arbete, men därjämte skall, där så låter

sig göra, tillfälle beredas till utbildning i något eller några speciellt kvinnliga

yrken. Till samtliga skolhem och hemskolor bör höra ett mindre jordområde

örn 8—10 hektar.

För städerna Stockholm och Göteborg samt för Norrland hava de sakkunniga

tänkt sig en anordning med kombinerade skolhem och hem för

äldre, därvid det erforderliga särskiljandet av de äldre eleverna från de

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

yngre skulle vinnas genom deras förläggning i särskilda, på betryggande

avstånd från varandra belägna byggnader.

För åstadkommande av det system av olika slags skyddshem, för vilket

nyss redogjorts, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ansvaret för

skyddsliemsverksamheten principiellt övertages av staten. Landstingen

och de städer, som icke deltaga i landsting, skola alltså befrias från sin

nuvarande skyldighet att upprätta skyddshem. Städerna Stockholm och Göteborg

skola likväl vara skyldiga att själva med bidrag av statsmedel ordna sina

skyddshem i enlighet med de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Motivet

härför är dels, att dessa städer anses tillräckligt stora att kräva särskilda

hem, dels att storstadsungdomen icke lämpligen bör sammanföras i ett och

samma hem med ungdom från andra delar av landet, på grund av att den

förra merendels förvärvat sådan livserfarenhet, att faran för att den vid ett

sådant sammanförande skulle menligt påverka övriga elever är synnerligen

stor. Likaledes skola enskilda sammanslutningar och stiftelser, vilka för

närvarande bedriva skyddsliemsverksamhet eller önska ägna sig åt dylik

verksamhet och som äga härför erforderliga förutsättningar, hava möjlighet

därtill enligt fastställda riktlinjer och på de villkor i övrigt, varom överenskommelse

kan träffas.

Till stöd för sitt förslag örn skyddshemsverksamlietens förstatligande anföra

de sakkunniga i huvudsak följande.

De sakkunniga hava med denna nya organisation, som väsentligt ändrar

upptagningsområdena för skyddshem och som ställer betydligt större krav på

hemmens uppfostrings- och utbildningsmöjligheter, ansett sig böra överväga,

huruvida det alltjämt skulle åligga landstingen och de städer, som icke deltaga

i landsting, att ombesörja inrättandet och driften av skyddshem, och

kommit till den uppfattningen, att detta svårligen låter sig göra. Erfarenheterna

från den gångna tiden torde hava tillfyllest visat, att i regel ett landsting

eller en stad, som icke deltager i landsting, icke ensamt är i stånd att

på ett tillfredsställande sätt ordna denna fråga. I barnavårdslagen stadgas

visserligen möjlighet till samarbete mellan landsting och i landsting icke deltagande

städer och denna möjlighet har också i viss utsträckning begagnats,

därvid dock i regel förfarits så, att ett landsting eller en stad träffat avtal

om förfoganderätt över visst antal platser i annat landsting tillhörigt skyddshem.

Men någon större skillnad mellan de skyddshem, som sålunda äro avsedda

att betjäna ett större upptagningsområde, och de av ett enda landsting

eller en enda stad upprättade skyddshemmen finnes icke. Förhållandena äro

ungefär desamma i ena som andra skyddshemmet, naturligtvis, som redan

framhållits, med enstaka undantag.

För erhållande av större skyddshemsområden hava de sakkunniga undersökt

möjligheten att utvidga det nuvarande samarbetet mellan landsting och

städer, som icke deltaga i landsting, till ett mera effektivt sådant. Detta skulle

kunna ske genom användande av kommunalförbundsformen, därvid dock av

statsmakterna borde uppdragas de gränslinjer, efter vilka en områdesindelning

skulle ske. En annan tänkbar organisationsform, som står den nyssnämnda

nära, är den, som kommit till användning i fråga örn dövstumundervisningen,

d. v. s. sammanförande av landstingsområden och ifrågavarande

städer i ett lämpligt antal distrikt, vart och ett med sin styrelse, utsedd av

vederbörande landsting och städer.

Mot förstnämnda form för samarbete kan emellertid göras den mycket

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vägande anmärkningen, att enligt gällande rätt sammanslutande av samhällen

till kommunalförbund icke kan ske utan samhällenas i fråga medgivande.

Därest denna form väljes, skulle genomförandet av den av sakkunniga förordade

skyddshemsorganisationen göras helt beroende av landstingens och

ifrågavarande städers goda vilja. Man skulle med andra ord stå på ungefär

samma punkt som för närvarande.

Den andra av nämnda former för samarbete lider icke av samma fel, i det

att statsmakterna här skulle bestämma programmet för samarbetet och säkerhet

för dess genomförande alltså under alla förhållanden skulle vara tillstädes.

Emellertid är att märka, att i fråga örn dövstumundervisningen, det

område alltså, där ifrågavarande organisationsform kommit till användning,

förslag föreligger till en omorganisation enligt helt andra riktlinjer än de

nuvarande. Därvid har ifrågasatts, att staten skulle övertaga hela dövstumskoleväsendet

för att på så sätt bland annat större möjlighet till de dövstummas

fördelning på skilda skolor efter arten av vars och ens lyte skulle

beredas. Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, örn icke samma

skäl kan åberopas för ett förstatligande av skyddshemsverksamheten. Även

på detta område är det nu fråga örn en längre gående specialisering av skyddshemsvården.

Staten har också redan påtagit sig ansvaret för att skyddshem

för vissa kategorier av vanartade komma till stånd. Trots detta har icke

någon statsanstalt hittills blivit upprättad, utan i stället avtal träffats med

enskilda föreningar eller institutioner om inrättande av sådana skyddshem.

Emellertid har såsom skäl för dövstumundervisningens förstatligande även

framhållits önskvärdheten av att befria landstingen från utgifter för nämnda

ändamål. Genom att staten övertoge kostnaderna skulle skapas en viss utjämning

av skattetrycket, eftersom den av utgifterna för dövstumundervisningen

föranledda delen av landstingsskatten kan vara ganska växlande. Det

slag av skatteutjämning, varom här är fråga, och som består i att överflytta

utgiftsbördan till en större förvaltningsenhet, har av statsmakterna beslutats

på ett annat område. 1935 års riksdag biföll nämligen ett av Kungl.

Majit framlagt förslag, enligt vilket staten skall övertaga en ganska väsentlig

del av de utgifter för folkskoleväsendet, som det hittills ålegat kommunerna

att bestrida. Ett överflyttande från landstingen och de större städerna till

staten av kostnaderna för skyddshemsverksamheten innebär alltså ett fortsättande

på en väg, som redan beträtts av statsmakterna.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang anföra ytterligare en viktig synpunkt.

Skyddshemsverksamheten går ytterst ut på att förhindra, att unga

personer, vilka genom anlag eller miljö löpa fara att utvecklas i ogynnsam

riktning, komma att vid mognare år ligga samhället till last som brottslingar

eller eljest asociala personer. Utom de rent humanitära skäl, vilka göra, att

man av den unge vanartige vill söka dana en individ med större såväl andliga

som materiella möjligheter till ett lyckligt liv, har samhället på detta

område även ekonomiska intressen att bevaka. Känt är, att en enda asocial

individ eller familj kan åsamka det allmänna, främst staten, högst betydande

utgifter. För varje elev, som genom en rationell skyddshemsverksamhet återskänkes

till samhället som en arbetsvillig och arbetsduglig medborgare,

sparas de kostnader, vilka ett eventuellt senare omhändertagande på samhällets

olika förbättrings- eller vårdanstalter skulle medföra. Även om man

på skyddshemsverksamhetens område liksom alltid i fråga om allmänna medel

bör iakttaga en sund sparsamhet, får dock staten ej tveka att på ett tidigt

stadium sätta in sina ansträngningar och offra tillräckliga medel för att förhindra,

att uppfostringsbar vanartig ungdom som vuxen kommer att höra till

de tärande medlemmarna av samhället. Här gäller i högsta grad, att »det är

bättre att dämma i bäcken än i ån».

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vid statens övertagande av ett skyddshem skola enligt förslaget utan

kostnad för staten följa ett jordområde av omkring 8—10 hektar ävensom

till skyddshemmen hörande och vid överlåtelsen där nyttjade inventarier,

vilka erfordras för det nya ändamålet, dock icke döda eller levande

inventarier för jordbruket. Den jord, yrkeshemmen därutöver behöva, jämte

tillhörande byggnader skall däremot av staten inlösas, likaså döda och levande

inventarier för jordbruket. Engångskostnader uppkomma dessutom

för staten för utbyggande av yrkeshemmen och inredning av verkstäder

därstädes samt för nyanskaffning av inventarier till de sålunda nytillkomna

lokalerna. De sakkunniga hava beräknat, att kostnaderna för ifrågavarande

ändamål komma att uppgå till i runt tal sammanlagt 1,860,000 kronor.

För att åstadkomma en utjämning mellan de landsting och i landsting ej

deltagande städer, vilka äro ägare till skyddshem, samt övriga landsting och

sådana städer föreslå de sakkunniga ett visst likvidationsförfarande. Enligt

detta förslag skola landstingen och nämnda städer med undantag för Stockholm

och Göteborg fortsättningsvis under två år inbetala 700 kronor för

elev och år. Av dessa medel skall bildas en fond, ur vilken skyddshemsägande

landsting och städer skola äga utfå ett belopp, motsvarande 50 % av

värdet å respektive skyddshems anstaltsbyggnader.

När staten övertager verksamheten vid ett skyddshem skall staten övertaga

nuvarande huvudmannens förpliktelser gentemot den vid skyddshemmet anställda

personalen.

Till de årliga driftko stnaderna vid skyddshemmen skall såsom hittills

vederbörande barnavårdsnämnd bidraga med 300 kronor för elev. Dessutom

skall av nämnden erläggas ett beklädnadsbidrag av 200 kronor för varje

nyintagen elev. I övrigt skall staten bestrida samtliga kostnader vid de

statliga hemmen, vilka kostnader av de sakkunniga beräknats till inalles

1,200 kronor för elev och år vid skolhem och liemskolor samt 1,500 kronor

för elev och år vid yrkeshem. Till de hem, som komma att drivas av enskilda

sammanslutningar och stiftelser, samt till städerna Stockholm och

Göteborg skall statsbidrag i regeln utgå med så stort belopp, att summan

av detta jämte barnavårdsnämndens bidrag kommer att uppgå till 1,200 kronor

för elev och år. Till hem, som drivas av enskilda sammanslutningar och

stiftelser, skall bidrag utgå, oavsett örn plats är belagd eller icke. Landstingen

skulle således helt befrias från varje kostnad för vård och uppfostran

i skyddshem.

För att få en garanti för att de för skyddsuppfostran omhändertagna erhålla

den i varje fall lämpligaste vården, hava de sakkunniga förordat särskilda

anordningar vid intagning i skyddshem. Detta av de sakkunniga skisserade

förfaringssätt går i korthet ut därpå, att varje skolhem, yrkeshem och

hemskola skulle tjäna även såsom observationsanstalt för sitt upptagningsområde,

genom att den första tiden av ett barns vistelse på hemmet, exempelvis

högst tre månader, betraktades såsom en försökstid, under vilken barnet

skulle vara föremål för särskild observation.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

De sakkunniga föreslå därjämte en försöksverksamhet med ^ackordering

av skyddshemselever genom skyddshemmets försorg. Såsom

föremål för en sådan utackorderingsverksamhet angiva de sakkunniga barn,

vilka vid företagen observation icke ansetts kunna återsändas till barnavårdsnämnden

för utackordering genom dess försorg, men som dock visa sig så lättbehandlade,

att de under särskilt betryggande kontroll borde kunna vårdas i

enskilda hem. I första hand skulle försök göras med utackordering från skyddshemmet

av skolpliktiga gossar. Men sådan utackordering skulle även kunna

ifrågakomma beträffande äldre gossar och, ehuru i mera begränsad omfattning,

av flickor. Utackordering i denna form får icke förväxlas med villkorlig

utskrivning, som äger rum först sedan eleven på skyddshemmet nått

sådan mognad, att han kan prövas ute i livet.

De sakkunniga ägna stor uppmärksamhet åt den fostran och utbildning,

som bör komma en villkorligt utskriven skyddsliemselev till del, den s. k.

eftervården. En på ett betryggande sätt ordnad eftervård är enligt de

sakkunnigas mening av stor betydelse till förhindrande av att skyddshemseleven

efter utskrivningen återfaller i sina gamla vanor. Den kan också,

framhålla de sakkunniga, leda till en förkortning av själva anstaltsvistelsen.

En från skolhem för gossar villkorligt utskriven elev bör, enligt de sakkunnigas

mening, av skyddshemmets ledning kunna beredas såväl praktisk

som teoretisk utbildning. En elev i ett yrkeshem bör under vistelsen på

hemmet hava ägt möjlighet att få sitt intresse inriktat på någon av de yrkesgrenar,

i vilka där meddelas utbildning, och det blir därför av största betydelse

för hans framtid, att efter utskrivningen hans sålunda väckta intresse

hålles vid liv och den på hemmet påbörjade utbildningen fullföljes. Under

villkorlig utskrivning kan en elev antingen återlämnas till föräldrahemmet

eller utackorderas i annat enskilt hem, i vartdera fallet med eller utan särskild

övervakning, eller också överföras till särskilt inrättat lärlingshem.

Den praktiska utbildningen bör helst ordnas genom överenskommelser med

hantverkare eller andra arbetsgivare, att de mot viss ersättning skola mottaga

elever för utbildning. Erforderliga medel böra för detta ändamål ställas

till skolhemmens och yrkeshemmens förfogande.

För flickornas del torde, enligt de sakkunnigas mening, yrkesutbildning

icke kunna meddelas på skyddshemmen i samma utsträckning som för

gossarna. I den mån så icke kan ske, bör sådan utbildning även för flickorna

kunna ordnas under villkorlig utskrivning på liknande sätt som för gossarna.

Under vistelsen på skyddshemmet bör dock hänsyn vid arbetets ordnande

städse tagas till elevernas anlag och intressen.

Till kostnaderna för fostran och utbildning under villkorlig utskrivning

skall barnavårdsnämnden bidraga med visst belopp och kostnaderna i övrigt

bestridas av staten.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att vård i skyddshem icke ens under de

bästa förhållanden kan bliva annat än ett surrogat för fostran i ett gott enskilt

hem, samt att denna vårdform därför icke bör anlitas i andra fall, än då så

är oundgängligen nödvändigt. De hava därför också, såsom redan omför
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majda proposition nr 219.

maits, på olika sätt sökt förkorta vistelsetiden å skyddshem för de där intagna.

Såsom andra möjliga vårdformer angiver barnavårdslagen vård i enskilt

hem eller barnhem. För att kunna välja den i varje fall rätta vårdformen

måste barnavårdsnämnderna äga möjlighet att få den omhändertagne

ställd under erforderlig observation. För detta ändamål hava de

sakkunniga tänkt sig, att de i länen på initiativ av direktionen över allmänna

barnhuset bildade barnavårdsförbundens upptagningshem i viss utsträckning

skulle kunna anlitas. De hos nämnda förbund anställda barnavårdsombuden

anse de sakkunniga även hava en stor uppgift att fylla, när det gäller placeringen

av vanartade barn. För omhändertagna, vilkas intagning i skyddshem

sättes i fråga, hava de sakkunniga, såsom redan nämnts, föreslagit ett

särskilt förfaringssätt.

De sakkunniga understryka starkt betydelsen av att icke till skyddshem

överlämnas barn, som med lika stor eller större fördel skulle kunna

omhändertagas på annat sätt. Minst lika viktigt vore emellertid att icke vidtaga

den ingripande åtgärd i ett barns liv, som ett omhändertagande för

skyddsuppfostran över huvud innebär, förrän det står fullt klart, att icke

rättelse ändå kan vinnas genom anlitande av något eller några av de medel,

som barnavårdslagen i förebyggande syfte ställt till barnavårdsnämndernas

förfogande.

De sakkunniga redogöra för de i nämnda hänseende gällande bestämmelserna

och deras tillämpning samt uttala såsom sin mening, att dessa bestämmelser

finge anses tillfyllest. De sakkunniga erinra emellertid i detta sammanhang

örn de i några av de största städerna inrättade s. k. rådfrågningsbyråerna

och deras verksamhet för att lämna barnavårdsmyndigheter samt föräldrar

och andra uppfostrare råd beträffande behandlingen av mera svårhanterliga

barn och hålla före, att det skulle vara till stort gagn, örn även i andra

delar av landet sådana rådfrågningsbyråer kunde komma till stånd.

I det senare betänkandet hava de sakkunniga tillika ingått på spörsmålet

örn reglementariska bestämmelser beträffande verksamheten vid skyddshemmen.

Därvid hava de sakkunniga underkastat vissa sidor av uppfostringsarbetet,

speciellt frågan örn bestraffningsformerna, närmare övervägande.

Då hithörande förhållanden äro av natur att böra regleras genom en av

Kungl. Majit utfärdad stadga för skyddshemmen, har jag icke funnit skäl

att här uppehålla mig vid saken.

Till komplettering av den lämnade redogörelsen för den allmänna innebörden

av den föreslagna omläggningen vill jag slutligen nämna, att de sakkunniga

jämväl uppmärksammat den betydelsefulla frågan örn skyddshemspersonalens

utbildning för de särskilda uppgifter, som föreligga på området.

I det följande skall jag närmare uppehålla mig vid detta spörsmål, och

anser mig fördenskull här kunna inskränka mig att framhålla, att förslaget

avser att öppna möjligheter för aspiranterna till dels praktisk tjänstgöring

å skyddshem, dels särskilda teoretiska studier i syfte att fördjupa och vidga

den grundläggande utbildningen på olika områden av betydelse för verksamheten

vid skyddshemmen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 31

Till de olika ekonomiska spörsmål, som i samband med omläggningen

inställa sig, återkommer jag längre fram i ett sammanhang.

Yttranden.

Vid remissbehandlingen har det föreliggande sakkunnigförslaget i allmänhet

ansetts vara av beskaffenhet att i huvudsak kunna läggas till grund

för frågans fortsatta handläggning. Beträffande olika delar av detsamma

hava dock från vissa håll ytterligare överväganden påkallats.

Förnyad utredning har emellertid ansetts erforderlig av medicinalstyrelsen,

statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören, varjämte

skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Ostergötlands, Malmöhus

och Gävleborgs län funnit ytterligare utredning av nöden i vissa närmare

angivna hänseenden.

Medicinalstyrelsen avstyrker sålunda, att det föreliggande betänkandet

lägges till grund för den behövliga nyordningen av skyddshemsverksamheten,

och föreslår, att ny och fullständigare utredning av hithörande frågor verkställes

med beaktande av de av styrelsen anförda synpunkterna. Styrelsen

anför härutinnan i huvudsak följande.

Ur den synpunkt, som medicinalstyrelsen hade att företräda, grundade sig

behovet av en nyordning av den ifrågavarande verksamheten i första rummet

på det förhållandet, att ett betydande antal av de elever, som nu vore föremål

för skyddshemsvård, vore behäftade med psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd

av olika slag, vilka ofta blivit förbisedda eller missförstådda såväl

vid elevernas intagning på skyddshemmet som även under den fortsatta vistelsen

därstädes. Detta funne styrelsen synnerligen beklagligt, ty en behandling

av dessa ungdomar, vilken icke beaktade deras psykiska sjukdomstillstånd

och rättade sina åtgärder efter vad den medicinska erfarenheten visat vara

lämpligt, måste i många fall bli förfelad. En rationell behandling måste handhavas

med medicinsk, speciellt psykiatrisk sakkunskap och med tillgång till

likartade hjälpmedel, som eljest stöde den psykiatriska sjukvården till buds.

Genom ett enkelt konstaterande av att en stor del av skyddshemseleverna

företedde psykiska rubbningar erhölles emellertid icke tillräcklig ledning för

planläggandet av en lämplig organisation för deras behandling. Allt efter

rubbningens art måste behandlingen ha olika syften. Dessa kunde ha såväl

medicinskt-kurativ som medico-pedagogisk karaktär, men i många fall måste

behandlingen tyvärr inskränka sig till en samhällsskyddande förvaringsvård.

För bedömande av dels vilka vårdformer, som borde komma i fråga för de

psykiskt sjuka skyddshemseleverna, dels i vilken utsträckning dylika vore

erforderliga, vore det, enligt styrelsens mening, nödvändigt att äga ingående

kännedom icke blott örn frekvensen av psykiska sjukdomstillstånd bland

skyddshemsklientelet, utan även örn den närmare arten av dessa sjukdomstillstånd.

Den nu föreliggande utredningen gåve icke tillräckliga upplysningar i dessa

avseenden. De meddelanden, som härom lämnats, vore varandra i viss mån

motsägande. De sakkunniga anförde visserligen att de endast påträffat »ett

fåtal elever, beträffande vilka med fog kunnat sägas, att de icke krävt uppfostran

i skyddshem». Denna uppgift, vilken ur medicinsk synpunkt vore

synnerligen märklig, jävades emellertid av meddelandena, att på varje skyddshem

funnes någon eller några sådana elever, som vore utpräglat psykiskt efterblivna,

men som icke krävde någon som helst sjukvårdande behandling och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 219.

som endast behövde en fristad, där under uppväxttiden deras arbetsförmåga

kunde uppövas och deras möjligheter tillvaratagas. Dylika psykiskt efterblivna

borde, enligt styrelsens förmenande, betecknas och behandlas såsom

sinnesslöa och de borde icke vårdas på skyddshem. Den asocialitet, som dessa

beskedliga sinnesslöa före skyddshemsintagningen företett, kunde med skäl

förmodas ofta ha berott på bristande omvårdnad. Dessa sinnesslöa skilde sig

icke från dem, vilkas fostran eljest med fördel anförtroddes åt sinnesslövården.

Frekvensen av sinnesslöa och intellektuellt undermåliga bland skyddshemseleverna

syntes emellertid vara betydligt större än vad de sakkunniga antytt.

Den undersökning av doktor G. Nordal, som professor Kinberg refererat,

ådagalade, att 45 procent av samtliga undersökta elever befunne sig på hjälpklasstadiet

eller därunder och att 13 procent hade en intelligensnivå, som läge

minst 33 procent under de fullmåligas. — Härav frånninge, att vid en rationell

nyordning på skyddshemsområdet icke oväsentliga delar av klientelet

borde överföras till sinnesslövården, som vore i tillfälle att ge de intellektuellt

undermåliga en efter deras andliga utrustning lämpad fostran och yrkesutbildning.

Uppenbarligen vore det dock endast en del av de psykiskt icke normala

skyddshemseleverna, vilka vore intellektuellt undermåliga. Hos andra uttrycktes

de psykiska symtomen i rubbningar från känslo- och viljelivets områden,

vilka rubbningar ibland torde vara uttryck för medfödd abnormitet och

mycket ofta förekomme tillsammans med intellektuell underutveckling. Styrelsen

kunde icke av den föreliggande utredningen göra sig en bild av den

allmänna frekvensen av här åsyftade psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd

hos skyddshemseleverna, än mindre i vilken utsträckning ur vårdnadssynpunkt

olikvärdiga typer förekomme. Att de icke normalas antal i själva verket

vore betydande framginge av sådana uttalanden som följande: »Antalet normala

och arbetsdugliga elever över skolåldern är ofta så ringa, att de till stor

del åtgå för skötseln av jordbruk och trädgård.» Någon ledning för bedömandet

i vilket eller vilka avseenden eleverna icke vore »normala» erhölles dock

ej i betänkandet, där de för övrigt betecknades än såsom »psykiskt abnorma»,

än såsom »psykiskt defekta», än förekomme under andra oklara beteckningar.

Den av de sakkunniga beräknade siffran (10 procent) för »psykiskt

abnorma» vilka krävde speciell vård vore, såvitt styrelsen kunnat finna, icke

grundad på någon ingående undersökning av eleverna utan syntes vara helt

approximerad och kunde därför icke godtagas.

De undersökningar, vilka refererats eller vilka företagits av professor Kinberg

och vilka avsåge att belysa de psykopatologiska tillståndens förekomst

hos skyddshemseleverna, vore ej heller ägnade att giva en fullständig bild

därav. Nordals undersökning hade icke tagit sikte på andra sjukdomstillstånd

än bristande intelligensutveckling och doktor H. Knöös’ undersökning avsåge

ett helt annat, endast i viss mån kommensurabelt material (till urbota straff

dömda personer i åldern 18—21 år). Betydelsefull och ägnad att sprida ett

indirekt ljus över skyddshemselevernas psykiska struktur vore professor Kobergs

uppgift, att av 65 f. d. skyddshems- och uppfostringsanstaltselever, som

åtalats och som undersökts i fråga örn sin sinnesbeskaffenhet, 45 procent av

vederbörande läkare förklarats falla under 5 kap. 5 § strafflagen, d. v. s.

varit helt otillräkneliga, och 40 procent under 5 kap. 6 § strafflagen, d. v. s.

varit förminskat tillräkneliga. Endast i 10 fall hade vederbörande förklarats

tillräknelig. Största delen av de konstaterade patologiska själstillstånden

vore — enligt Kinberg — av konstitutionell natur och hade sålunda förefunnits

redan under tiden för skyddshems- respektive uppfostringsanstaltsvistelsen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majas proposition nr 219.

Yad som sålunda på flera vägar blivit känt om frekvensen av olika psykopatologiska

tillstånd hos de personer, som enligt nu rådande ordning bleve

föremål för skyddshemsvård, påkallade en grundlig och psykiatrisk fackkunnig

inventering av de psykiskt icke normala element, som funnes bland

skyddshemseleverna, innan grundlinjerna för den erforderliga nyordningen

uppdroges. Styrelsen ansåge det nämligen vara synnerligen maktpåliggande

att skyddshemsvård varken förspilldes å ena sidan på dem, örn vilka det kunde

antagas, att andra vårdformer skulle ge bättre framtida resultat, eller å andra

sidan på dem, vilka på grund av sitt psykiska tillstånd måste antagas vara

alldeles otillgängliga för den fostran, som där bjödes dem.

Styrelsen ville därför påyrka, att en psykiatrisk sakkunnig personlig undersökning

av skyddshemseleverna företoges, innan grunderna för nyorienteringen

uppdroges och innan organisationens detaljer bestämdes. En sådan

undersökning borde enligt styrelsens mening kunna verkställas på jämförelsevis

kort tid och för relativt ringa kostnad. Styrelsen ville också som en högst

väsentlig vinst av en sådan undersökning framhålla, att de därvid påträffade

psykiskt sjuka bland de nuvarande skyddshemseleverna kunde — när de

igenkändes — dirigeras från skyddshemmen till de vårdanstalter, där de bättre

hörde hemma,

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser det vara alldeles nödvändigt,

att, innan beslut fattas örn skyddshemmens övertagande av staten,

en i möjligaste mån bärande kostnadsberäkning uppgöres. Inspektören anmärker

i fråga om de sakkunnigas kostnadsberäkningar i huvudsak följande.

Yad engångskostnaderna anginge, hade inga kostnader upptagits för omoch

tillbyggnader samt reparationer av skolhemmen och hemskolorna. Vid

liera av dessa hem hade omändringar, avseende både sovsalar och lärosalar

samt lärarbostäder, länge ansetts behövliga men uppskjuta med hänsyn

bland annat till den pågående utredningen örn skyddshemmens omorganisation.

Enligt en av skyddshemsinspektören verkställd utredning, vilken

dock icke gjorde anspråk på att kunna lämna någon definitiv siffra, skulle

kostnaderna komma att uppgå till ett vida större belopp, än de sakkunniga

uppgåve, nämligen 537,000 kronor för de egentliga skyddshemmen samt

500.000 kronor såsom en approximativ siffra för ny- och ombyggnader vid

Hall och Skarvik, således sammanlagt omkring en miljon kronor. Härtill

skulle komma kostnaderna för inlösen av skolhem och liemskolor. Möjligt

vore dessutom, att kostnaderna komme att överskrida den angivna siffran,

som beräknats, innan professor Kinbergs förslag till abnormvårdens ordnande

framlades. Även i fråga örn driftkostnaderna hade skyddshemsinspektören

gjort vissa beräkningar och därvid kommit till en merkostnad av omkring

141,000 kronor. Skulle skyddshemmen i Stockholm och Göteborg

erhålla statsbidrag till verkstadsskolor, komme kostnaderna för staten att

ytterligare ökas.

Skyddshemsinspektören framhåller angelägenheten av att bland annat de

ekonomiska frågorna underkastades förnyad prövning. Den föreliggande utredningen

lämnade nämligen icke full klarhet om, vad engångskostnaderna,

driftkostnaderna och ersättning åt befattningshavare, som ej finge nyanställning

vid skyddshem, komme att uppgå till. Inspektören lämnar en detaljerad

redogörelse för beräkningen av förenämnda belopp, 537,000 kronor

och 141,000 kronor.

Skolöverstyrelsen förklarar sig icke kunna tillstyrka, att beslut fattas örn

statens övertagande av skyddshemsverksamketen, innan förnyad utredning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 30 ->

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 219.

verkställts rörande stiftelse- ock donationshemmen samt samtliga med omorganisationen

sammanhängande ekonomiska frågor.

Länsstyrelsen i Stockholms län håller före, att, örn man trots de tvivel,

som med fog kunde hysas örn behovet av en så genomgripande reform, som

de sakkunniga föreslagit, ändock tänkte sig möjligheten att i huvudsak gå

in för denna, det i första hand vore nödvändigt att förebringa en fullständig

och något så när tillförlitlig utredning örn reformens ekonomiska konsekvenser.

Länsstyrelsen föreslår dessutom, att ytterligare utredning verkställes

för undersökning av möjligheten att förlägga observationen av vanartade

barn helt utanför skyddshemmen samt av barnavårdsförbundens allmänna

inställning till frågan örn utbyggande av förbundens upptagningshem

med observationspaviljonger.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför, att en noggrannare utredning av

kostnadsfrågan bör ske, innan definitiv ställning kan tagas till den ifrågasatta

omläggningen av skyddshemsväsendet.

Aven länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län samt barnavårdsförbundet

i sistnämnda län påyrka en närmare utredning angående blivande

kostnader.

Såsom redan omförmälts, är det endast i ett fåtal yttranden, som en från

de sakkunnigas avvikande mening i fråga örn olämpligheten att i ett

och samma skyddshem sammanföra olika åldrar gjort sig gällande.

De sakkunnigas förslag örn vidtagande av sådana ändringar i organisationen,

att ett effektivt särskiljande av yngre elever från äldre blir möjligt, har

därför i stort sett vunnit anslutning.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar emellertid, att de sakkunniga, då de

tagit till huvudindelningsgrund åldern och särskilt frågan, huruvida skolplikt

förelåge eller icke, icke syntes tillräckligt hava beaktat den omständigheten,

att under vanartsbegreppet i nuvarande barnavårdslag innefattades olika

slag, vilka efter vanartens orsak skulle kunna uppdelas i dels sådan vanart,

som huvudsakligen berodde på miljön, dels vanart, som huvudsakligen berodde

på dåliga karaktärsanlag, dels ock psykiskt abnorma eller gränsfall

därtill. De olika orsakskategorierna påkallade i vissa avseenden olikartad

behandling men förekomme inom alla åldersgrupper. Ett miljöbarn kunde

sålunda icke sällan genom en jämförelsevis kortvarig skyddshemsvistelse

tillrättaföras i sådan grad, att det sedermera kunde överflyttas till enskilt

hem, vilket icke endast minskade samhällets utgifter utan också medförde

den fördelen att barnet finge växa upp i en naturlig omgivning och vänja

sig vid ett normalt arbetsliv. Andra barn kunde till en början vara »svårtolkade»,

så att man icke med säkerhet kunde avgöra, vilken behandling

som vore lämpligast. Enligt länsstyrelsens upiffattning utgjorde därför upptagningshem

men ett viktigt led i organisationen av skyddshemmen. Med

de sakkunnigas uppläggning efter åldersgrupper hade denna fråga för mycket

skjutits i bakgrunden. Vad skolhemmen för flickor beträffade, torde böra

uppmärksammas, att sådana flickor, som på grund av sedliga förvillelser

omhändertagits av barnavårdsnämnderna, gärna skrote med sina upplevelser,

särskilt under den första tiden efter intagandet, och därigenom förorsakade

oro bland de övriga eleverna och åtminstone under någon tid verkade såsom

ett störande element under utbildningen. För en framgångsrik skyddshemsvård

bland flickorna syntes det därför vara viktigt att träffa särskilda anordningar

för urval och fostran under den första tiden efter omhänderta
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

35

gandet. Huruvida detta borde ske i form av särskilda hem eller genom en

mindre upptagningsavdelning vid de vanliga hemmen torde böra närmare

undersökas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att de erforderliga förändringarna

i den nuvarande organisationen borde kunna genomföras inom ramen

av nu gällande bestämmelser och med nu befintliga skyddshem. Länsstyrelsen

ifrågasätter, huruvida den föreslagna organisationen av skyddshemmen

kunde anses överlägsen den nuvarande, sedan densamma genomgått de

förändringar, som av redan gällande bestämmelser i fråga örn elevmaterialets

differentiering vore påkallade.

Skolöverstyrelsen hyser tveksamhet i fråga örn det berättigade i den skillnad,

som av de sakkunniga gjorts mellan goss- och flickhemmen, samt framhåller,

att de svårigheter, som mötte vid skolundervisningens anordnande, då elever

av olika åldrar sammanfördes i samma hem, komme att kvarstå så gott som

oförminskade vid skolhemmen för flickor, därest dessa organiserades enligt

de sakkunnigas förslag.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser förslaget till differentiering

i åldersgrupper ej tillfredsställande. Det vore bland annat nödvändigt, att

barn i pubertetsåldern fostrades å särskilda hem. Denna ålder vore en för

den vuxnes inställning i livet synnerligen viktig och ömtålig period, under

vilken de unga fordrade en skärpt psykisk och fysisk övervakning och vård.

För såväl gossar som flickor borde tre åldersgrupper vara bestämmande

för hemmens karaktär. För gossar borde anordnas hem för åldern 8—13

år, 14—15 år och 16—17 år. För flickor bleve motsvarande åldersgrupper

8—11 år, 12—15 år och 16—18 år. Ungdomar i åldern 18—21 år skulle i

regel vårdas för sig. Detta gällde friska, intellektuellt normalt utvecklade,

vanartiga barn. Psykiskt abnorma, imbecilla och hjälpklassmässiga skulle

vårdas i för deni avsedda anstalter eller hem.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län framhåller, att orsakerna till vanart

hos yngre liksom till asocialt levnadssätt hos äldre i huvudsak sammanhängde

med psykiska rubbningar, vilka i sin tur kunde vila på medfödda

anlag och bringas att framträda genom olämplig fostran. Orsakerna kunde

även vara av så att säga mera psykofysisk natur, varmed särskilt avsåges

de former av vanart, som framträdde och bleve uppenbara i samband med

pubertetsåldern och under dennas tidigare del. I andra fall vore orsakerna

att söka i kroppsliga sjukdomar, som medförde rubbningar i psykisk utveckling

m. m. Önskemålet vore, att varje fall av vanart hos barn komme till

sakkunnig behandling så tidigt som möjligt samt att uppkomsten av vanart,

i den män så läte sig göra, förebyggdes genom lämplig och sakkunnig fostran.

Det hade varit av stort värde, örn just frågan örn intensifiering av de

förebyggande åtgärderna kommit till uttryck och att till diskussion upptagits

eventuell anstaltsvård för åldersklasser yngre än dem, som i betänkandet

avsåges. För dylika barn saknades i stort sett vårdmöjligheter, och för

många av dem bleve sedermera skyddshemmet vårdanstalten vid en tidpunkt,

då redan vanarten haft alltför lång tid till utveckling.

Örn sålunda i stort sett enighet råder örn behövligheten och nyttan av

ett effektivt särskiljande av yngre elever från äldre enligt de sakkunnigas

förslag, yppa sig olika meningar i fråga om sättet för genomförandet

av tm sådan anordning, när det giiller gossarna. A ena sidan förmenas, att

de sakkunniga gjort sig skyldiga till en viss inkonsekvens, när de i fråga

om södra oell mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg föreslagit

inrättande av helt skilda hem men i övrigt ansett den avsedda differentie
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ringen kunna vinnas genom inrättande av kombinerade hem med särskilda

avdelningar för äldre och yngre elever. Å andra sidan framliålles angelägenheten

av försiktighet vid en skyddshemselevs överflyttande från ett hem

till ett annat och riskerna av en sådan överflyttning, därvid från några håll

till förekommande av alla menliga påföljder föreslås inrättande i större utsträckning

av kombinerade hem med äldre och yngre förlagda i särskilda

avdelningar.

Till den förra åsiktsriktningen kunna hänföras statens inspektör för fattigvård

och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i Västerbottens

län, förste provinsialläkaren i Norrbottens län, styrelserna för räddningsinstitutet

i Göteborg och Gävleborgs läns landstings skyddshem i

Klockarsvedja, sistnämnda läns barnavårdsförbund samt i viss mån skolöverstyrelsen.

Skyddshemsinspektören hävdar, att samma skäl, som tala för en uppdelning

av skolhem och vrkeshem på skilda platser i de mellersta och sydligaste

delarna av Sverige, med ännu större styrka borde tala för en liknande uppdelning

av hemmen i Norrland.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser det visserligen svårt

att finna en lämplig organisation för skyddshemsvården i Norrland på grund

av de stora avstånden men föreslår dock helt skilda skolhem och yrkeshem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller bland annat.

De av de sakkunniga anförda synpunkterna i fråga örn en önskvärd differentiering

av elevmaterialet gällde icke Norrland. Beträffande denna landsdel

hade de sakkunniga funnit lämpligt bryta mot de principer, som lagts

till grund för förslaget i övrigt. Fastän förfarandet ansetts så olämpligt, att

det icke kunde få fortgå i mellersta och södra Sverige, ansåge man sig beträffande

Norrland oförhindrad att sammanföra äldre och yngre elever till

samma skyddshem. De sakkunniga hade dock velat bevara åtminstone något

sken av att fasthålla vid sina principer genom att förlägga de yngre eleverna

i en byggnad, de äldre i en annan. Det vore emellertid uppenbart, att alla

olägenheter av ett sammanförande av elever i olika åldrar därigenom komme

att fortfara. Fara förelåge, att olägenheterna skulle ökas genom anordnande

av olika förläggningar inom samma hem.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län uttalar såsom sin mening, att

skolhem och yrkeshem icke borde få uppföras i närheten av varandra. Två

hem kunde således icke hava gemensam ekonomiavdelning. Att ordna skolhem

och yrkeshem intill varandra, så som de sakkunniga föreslagit, bleve en

separering av eleverna endast på papperet. Det vore utan vidare klart, att,

örn barnen i de olika hemmen ej skulle hållas instängda, de, med hemmen

belägna inom samma gård, komme i så nära beröring med varandra, att den

verkan man velat vinna genom anläggandet av två olika slags hem i det

närmaste helt bortfölle. Sammankoppling av olika hemtyper borde således

ej tillåtas.

Styrelsen för Gävleborgs läns landstings skyddshem i Klockarsvedja

anser,_ att med ett genomförande åv de sakkunnigas förslag till skyddshemsorganisation

för Norrland de olägenheter, som framhållits beträffande sammanförande

i ett och samma skyddshem av vitt skilda åldersgrupper, där

komme att i huvudsak kvarstå.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund påyrkar likställighet för Norrland med

det övriga landet beträffande de bästa möjliga formerna för skyddshemsvård.

Styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg uttrycker sin förvåning över

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 219.

att de sakkunniga i fråga om Stockholm och Göteborg gjort avsteg från

huvudprincipen örn skilda hem för äldre och yngre. Detta innebure, att

Göteborg skulle gå miste örn en av de största fördelarna med förslaget. Styrelsen

betvivlade starkt möjligheten av ett effektivt åtskiljande av de olika

åldersgrupperna på samma hem, särskilt under fritiderna.

Skolöverstyrelsen slutligen har intet att erinra mot vad de sakkunniga

föreslagit i fråga örn Stockholm och Göteborg men finner det mindre tillfredsställande,

att intet skolhem, organiserat på samma sätt som de för riket

i övrigt föreslagna särskilda skolhemmen, förlagts till övre Norrland. Huvudskälet

till denna överstyrelsens ståndpunkt vore sannolikheten av, att antalet

skyddshemselever från övre Norrland komme att stiga, därest staten övertoge

kostnaderna i den omfattning, de sakkunniga föreslagit. Erfarenheten

från olika trakter i denna del av landet hade nämligen visat, att flera pojkar,

som på grund av vanart rätteligen bort överföras till skyddshem, på grund

av de lokala myndigheternas månhet om att bespara kommunerna utgifter

antingen icke eller också för sent blivit intagna i skyddshem. De unga

vanartade utsattes dessutom för mindre påverkan från äldre elevers sida, då

de under de första åren erhölle vård i mindre anstalter, som tillika kunde

givas en mera hemliknande prägel än de stora.

Mot dessa uttalanden kan ställas vad länsstyrelsen i Norrbottens län

anfört i förevarande hänseende. Länsstyrelsen har funnit de sakkunnigas

förslag örn bibehållande av det för närvarande av länets landsting drivna

skyddshemmet i Johannisberg och inrättande vid detsamma i form av särskilda

avdelningar av såväl skolhem som yrkeshem mycket lyckligt. Genom

denna kombination vunnes först och främst den mycket betydande fördelen,

att av yppade behov påkallade överflyttningar av elever från det ena hemmet

till det andra kunde äga rum vida smidigare än eljest och utan att förflyttningarna

för eleverna framstode såsom förnyade eller skärpta omhändertaganden.

Betänkligheter mot överflyttningar av elever från ett hem till ett annat

uttalas i några yttranden, i vilka av sådan anledning föreslås upprättandet i

större utsträckning av kombinerade hem.

Styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning

Josephina anser, att vissa invändningar kunde göras mot de sakkunnigas förslag

att, till undvikande av alltför stor nedskärning av antalet redan befintliga

skyddshem, i södra och mellersta Sverige, skolhem för gossar och yrkeshem

skulle utgöra var för sig fristående anstalter, ofta belägna på rätt långt

avstånd från varandra. En obligatorisk överflyttning från skyddshem till

ett på annan ort beläget yrkeshem, när eleven uppnått 15 års ålder, komme

att innebära ett psykiskt lidande för många. Jämförelsen med de ungdomar,

som i samma ålder måste lämna föräldrahemmet för att själva på annan ort

skaffa sig utkomst, vore icke i alla avseenden riktig. I ena fallet ginge vägen

ut till arbete och samhällsliv, vilket för normal ungdom i regel innebure ett

moment av spänning och förväntan, som i regel uppvägde och övervägde

skilsmässans bitterhet. Vid överflyttningen till yrkeshemmet åter saknades

denna utsikt mot friare och självständigare förhållanden, överflyttningen

till den nya obekanta anstalten komme att framkalla i många fall ängslan och

i alla fall besvikelse, eftersom överflyttningen alltid berodde på, att eleven

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

icke funnits mogen eller lämpad för utskrivning. Därtill komme vidare, att

eleven genom överflyttningen rycktes bort från en miljö, där lian kanske för

första gången börjat känna sig hemma. Detta innebure en särskild fara, när

fråga vore örn unga människor, vilkas böjelse för kriminalitet och ett kringflackande

liv ofta berodde på en utpräglad rotlöshet. Till undvikande av

dessa olägenheter borde därför samtliga skolhem vara kombinerade med

yrkeshem. Skyddshemmet Skrubba med sina 85 vårdplatser kunde därvid

tjäna såsom förebild. Därest eleverna vid dessa kombinerade skol- och yrkeshem

förlädes till flera, från varandra skilda paviljonger, kunde menlig påverkan

olika elevgrupper emellan förebyggas. De gossar, som vid intagandet

i anstalt uppnått 15 års ålder, kunde antingen, såsom vid Skrubba, intagas

å ett vid ett kombinerat skyddshem befintligt yrkeshem eller också sammanföras

till särskilda, för dem avsedda yrkeshem. I södra och mellersta Sverige

vore antalet sådana elever så ringa, att ett enda fristående yrkeshem bleve

tillräckligt. Detta innebure i jämförelse med den i betänkandet föreslagna

anordningen den fördelen, att nyintagna i 15-årsåldem och däröver icke "behövde

på yrkeshemmet sammanföras med de från skolhem överflyttade

eleverna. För en differentiering av dessa kategorier talade särskilt den omständigheten,

att de från skolhem överflyttade eleverna i regel komme att

utgöras av bottensatsen inom skolhemsklientelet, medan åtskilliga av de

elever, som komme direkt till yrkeshemmen, vore att anse såsom jämförelsevis

godartad ungdom.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Gotlands län.

Även länsstyrelsen i Kalmar län anser, att ur differentieringssynpunkt

samma resultat skulle vinnas genom att i ett och samma hem anordna skilda

förläggningar för olika åldersgrupper samt att dessutom genom en sådan anordning

skulle erhållas stora fördelar av organisatorisk och ekonomisk art.

Det syntes länsstyrelsen lämpligt, att det för Norrland samt Stockholm och

Göteborg föreslagna förfaringssättet utsträcktes även till övriga hem, så att

det lämnades öppet för vederbörande att, där så med fördel kunde ske, få

vid samma skyddshem anordna skilda avdelningar för skol- och yrkeselever.

På samma sätt uttalar sig styrelsen för Fröbergska stiftelsen, som dessutom

framhåller, att det alltid måste medföra svårigheter och slitningar att skilja

barnen från det hem, där de kanske hunnit rotfästa sig och där de kände sig

hemmastadda.

Direktionen för Råby räddningsinstitut håller före, att, örn man ville skilja

på stora och små gossar, detta lätt läte sig göra genom att inhysa dem i olika

paviljonger, varigenom de komme under samma ledning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det funnes anledning

undersöka, huruvida Göteborgs skyddshemsfråga för gossarnas del borde

lösas genom skolhem och yrkeshem i olika avdelningar inom samma anstalt

eller genom helt skilda anstalter.

Piiskerna med överflyttning av skyddshemselever från ett hem till ett annat

och angelägenheten av att därvid iakttaga försiktighet betonas starkt även i

flera andra yttranden. Så är förhållandet med de yttranden, som avgivits

av skyddshemsinspektören, styrelsen för skyddshemmet Morängen,

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som därutinnan åberopat ett uttalande av föreståndaren för

länets landstings skyddshem i Gräskärr.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, att yrkeshemmen

göras till verkliga yrkesskolor, dit skolhemmens elever vid viss

ålder sändes för att lära ett yrke, utan att de därmed utskreves från skolhemmet.

Föreståndaren för skyddshemmet i Gräskärr föreslår, att vid en omorganisation

den möjligheten lämnades öppen för mellersta och södra Sverige, att

vissa skolhem erhölle uppgiften att omhändertaga de äldre gossar, som fortfarande

vore skolpliktiga och som icke syntes äga förutsättningar för verkstadsutbildningen.

De skulle då i regel, örn maximiåldern vid dessa hem sattes

till 18 år, kunna få stanna å det hem, där de först mottagits, under hela vårdtiden,

vilket utan tvekan skulle uppväga de nackdelar, som eventuellt kunde

följa av, att genom en sådan anordning avståndet till det egna hemmet bleve

längre.

Skyddshemsinspektören liksom även statens inspektör för fattigvård och

barnavård, vilka, enligt vad förut omförmälts, föreslagit, att även för Norrlands

vidkommande infördes en anordning med helt skilda hem för äldre och

yngre gossar, föreslå, att sådant undantag gjordes från den föreslagna åldersgränsen

för utskrivning från skolhem, att, då särskilda skäl förelåge, elev i

sådant hem finge efter medgivande av den centrala ledningen kvarstanna där

något längre, än de sakkunniga tänkt sig. Vissa elever kunde nämligen vara

så outvecklade, att det för dem vore bättre att stanna ytterligare en tid i

skolhemmet än att flyttas över till yrkeshemmet, för vilket de ännu ej vore

mogna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det icke heller tillrådligt att införa

obligatorisk överflyttning från skolhem till yrkeshem-hemskolor, utan

att det vore lämpligast att i varje särskilt fall noga pröva frågan, huruvida en

överflyttning borde äga rum eller icke. I samma riktning uttalar sig styrelsen

för skyddshemmet Morängen.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att bestämmelserna örn överflyttning

från skolhem för gossar till yrkeshem göras mera tänjbara.

Styrelsen för Älvsborgs läns landstings skyddshem för gossar i Forsane,

vilkens yttrande, som förut delvis återgivits, åberopas av landstinget, vill

visserligen icke bestrida, att de praktiska skäl, som de sakkunniga anfört,

kunde tala för uppdelningen vid 15-årsgränsen, men sätter i fråga, örn icke

erfarenhet genom enstaka försök borde vinnas, innan den förslagna omorganisationen

definitivt genomfördes.

De sakkunnigas förslag, att städerna Stockholm och Göteborg

skulle utbrytas ur skyddshem sorganisationen

och bilda helt självständiga enheter har mött gensagor

från några håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att det för landet i

dess helhet skulle vara en fördel, om skyddshemmet Skrubba och Göteborgs

stads blivande gosshem kunde få användas även för elever från närbelägna

stadsliknande samhällen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från styrelsen för föreningen

till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina, vilken för densamma

lämnar följande närmare motivering.

Det av de sakkunniga anförda skälet för deras ifrågavarande förslag eller att

storstadsungdomen hade en annan mentalitet, andra vanor och annan livserfarenhet

än landsbygdens ungdom innehölle otvivelaktigt en sanning, men

till denna omständighet hade ingen hänsyn tagits, när det gällde ungdom från

andra större städer eller från de stora städernas omgivningar. Eftersom storstadsmentaliteten

icke slutade vid storstadens gräns, torde en vanartad pojke

från Stockholms förorter förete ungefär samma sinnesriktning som Stockholmspojken.

Men en sådan pojke skulle enligt förslaget icke intagas i Stockholms

stads skyddshem utan i andra, mera avlägset belägna hem.

Barnavårdsnämnden i Göteborg hemställer, att stadens skyddshem måtte

tillerkännas rätt att mottaga elever även från andra områden än Göteborgs

stad. Samma önskemål framställes av styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg

beträffande ett stadens blivande yrkeshem och styrelsen för skyddshemmet

å Lingatan i fråga om detta hem.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län önskar en särskild undersökning

av frågan, huruvida Göteborgs stads skyddshem för gossar bör avses uteslutande

för staden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklarar sig icke kunna inse,

att tillräckligt bärande skäl anförts för att Stockholm och Göteborg skulle

intaga en undantagsställning. Enligt förbundets mening vore det nödvändigt,

att elevplatserna även vid dessa städers hem ställdes till förfogande vid elevmaterialets

fördelning på olika hem. I alla händelser borde så vara förhållandet,

då obelagda platser funnes.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län ifrågasätter starkt lämpligheten

av särställning för Stockholm och Göteborg.

Beträffande inrättande av skolhem och deras organisation

hava önskemål i två olika hänseenden framkommit i de avgivna yttrandena.

Det ena avser inrättande av särskilda hem för svårt vanartade i skolpliktig

ålder, eller användande för detta ändamål av något eller några av de föreslagria

skolhemmen, det andra går ut på bibehållande även vid skolhemmen för

gossar av möjligheten till jordbruks- och husdjursskötsel.

önskemål i förstnämnda hänseende framföres av statens inspektör för fattigvård

och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i örebro län,

Stockholms läns landstings och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Skyddshemsinspektören motiverar för sin del förslaget örn särskilda hem för

svårt vanartade bland annat därmed, att enligt hans erfarenhet en svårfostrad

elev kunde försvåra och stundom äventyra arbetet för läraren och fostraren

samt att det därför vore en fråga av stor pedagogisk betydelse att från skolhem

kunna avskilja sådana elever.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter mera slutna

anstalter för de svårare vanartade skolpliktiga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

önskemålet om bibehållande vid skolhemmen för gossar av jordbruks- och

husdjursskötsel återkommer i flertalet av de yttranden i vilka denna fråga

särskilt berörts. Det är endast örebro läns landstings förvaltningsutskott

och styrelsen för detta landstings skyddshem å Åkerby, som i det av dem

gemensamt avgivna yttrandet uttala sin tillfredsställelse däröver, att genom

den föreslagna omorganisationen de skolpliktiga barnen komme att tillförsäkras

nödig skolundervisning utan att samtidigt tagas i anspråk för måhända

ganska krävande arbete i jordbruk eller dylikt.

Den motsatta uppfattningen representeras av statens inspektör för fattigvård

och barnavård och skyddshemsinspektören, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i

Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands samt, beträffande

inom respektive län belägna skyddshem, Västerbottens och Norrbottens

län. Samma mening hysa Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

läns landsting, Stockholms, Östergötlands, Skaraborgs och örebro läns

landstings förvaltningsutskott, barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet,

styrelserna för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning

Josephina, Fröbergska stiftelsen och räddningsinstitutet i Göteborg samt

styrelserna för skyddshemmen å Mäshult, Forsane, Margretelund, Åkerby

och Klockarsvedja ävensom svenska landstingsförbundet och svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet.

Såsom belysande för de skäl, som åberopas till stöd för jordbrukets bibehållande

vid skolhemmen för gossar torde svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets

motivering få anses. Förbundet framhåller i huvudsak följande.

Förbundet ansåge, att det icke minst för yngre pojkar vore av oskattbar

betydelse, att skyddshem förlädes till eller förenades med jordbruk. Sådan

miljö utgjorde tvivelsutan för det stora flertalet pojkar, från såväl landet

som staden, en betydelsefull förutsättning för att de skulle trivas och erhålla

intryck, som främjade deras mottaglighet för fostran. I vilken mån pojkarna

före 15—16-årsåldern kunde tänkas deltaga uti de vid en lantgård förekommande

arbetena, vore givetvis beroende på förhållandena, individens kroppskrafter,

intresse etc. Det torde vara tydligt, att, om också elevernas arbetskraft

icke finge beräknas såsom avgörande faktor beträffande gårdens skötsel,

så kunde dock med ett klokt urval bland eleverna ej så få av dem till fördel

för gårdsbruket deltaga i arbetet. Det sade sig självt, att elevernas deltagande

i arbetet vid gården icke finge utgöra hinder för deras skolarbete. I för

skyddshemsvården intresserade kretsar hade ofta betonats, att jordbruk vid

skyddshem vore till för elevernas skull och icke tvärtom. Självfallet finge

jordbrukets storlek göras beroende av omständigheterna; ofta torde vara

tillräckligt med en mindre gård. just såsom de sakkunniga tänkt sig vara

lämpligt vid skyddshemmen för flickor. De fördelar, som ett skyddshem för

flickor hade av jordbruk, gällde i lika hög grad skyddshem för gossar. Förbundet

kunde ej underlåta framhålla, att förslaget örn »utbildning i olika slag

av slöjd under vinterhalvåret och trädgårdsarbete under sommarhalvåret»

icke gärna kunde vara tillfyllest, för att friska, kraftiga pojkar i åldern 14

—16 år skulle få sitt verksamhetsbegär tillfredsställt, ej heller syntes deras

tid därigenom utnyttjas på lämpligaste sätt. För övrigt torde egentliga trädgårdsanläggningar

ej kunna komma till stånd vid alla skolhem; bristande

avsättningsmöjligheter kunde ock tala emot lämpligheten av att göra sådana

anläggningar obligatoriska.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition nr 219.

En annan skolhemmen berörande fråga är konfirmationsundervisningen.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande därom framhåller styrelsen för

skyddshemmet Morängen angelägenheten av att det gjordes klart för barnen,

att konfirmationen vore en frivillig sak, som icke påtvingades någon. Och

Malmö stads skyddshemsstyrelse understryker, att sådan undervisning skulle

meddelas eleverna å hemmet, endast i den mån detta icke otillbörligt inverkade

på deras möjligheter till villkorlig utskrivning.

Beträffande de föreslagna yrkeshemmen anmärka Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelunds skyddshem i ett gemensamt

avgivet yttrande bland annat följande.

De sakkunniga hade icke oväsentligt inskränkt och försämrat elevernas

kontakt med och utbildning i jordbruk med därtill hörande binäringar.

Yrkeshemmens framtida möjlighet att, såsom de planerats, lämna de elever,

som önskade utbilda sig till jordbrukare, en lika allsidig och fullgod jordbruksutbildning,

som den de hittills kunnat erhålla å vissa skyddshem, förefölle

avsevärt minskad. Detta förhållande syntes så mycket märkligare, då

man beaktade, icke blott att jordbruket hittills konsumerat det övervägande

antalet avgående skyddshemselever utan även att återfallsprocenten just

bland dessa elever visat sig vara särskilt liten. Man torde med hänsyn till

vårt lands karaktär av jordbruksland och elevmaterialets relativt låga personliga

förutsättningar hava befogad anledning räkna med, att det även i

framtiden huvudsakligen bleve inom jordbruket, som de från ifrågavarande

för södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg avsedda

yrkeshemmen utskrivna eleverna under normala konjunkturförhållanden

kunde utnyttjas såsom självförsörjande och samhällsnyttiga medborgare.

Såsom en påbyggnad på den utbildning och undervisning, som bomme

att meddelas i yrkeshemmen, föreslå statens inspektör för fattigvård och

barnavård samt skyddshemsinspektören, att vid Margretelunds skyddshem, som

av de sakkunniga föreslagits till jordbrukshem för psykiskt efterblivna gossar,

anordnades en ettårig utbildning i lantbruk för de elever, som visat särskild

fallenhet för jordbruk och husdjursskötsel och därför borde beredas möjlighet

att få sin framtida försörjning som jordbrukare.

Aven skolövershjrelsen framhåller önskvärdheten av att med hänsyn till

de utmärkta jordegendomar, som Margretelunds skyddshem förfogade över,

detta hem tilldelades en sådan uppgift, att det fortfarande kunde utöva

verksamhet inom skyddshemsorganisationen. Överstyrelsen ifrågasätter därför

anordnande av Margretelund såsom ett yrkeshem för utbildning av

skyddshemselever till vissa befattningar vid jordbruk, t. ex. till ladugårdsskötare

och rättare.

De sakkunnigas förslag, att vid skolhemmen för flickor medel borde finnas

tillgängliga för anordnande av specialutbildning för elever, som visat intresse

och anlag för något visst yrke, har mött gensagor från styrelserna för skyddshemmen

Sjötorp, Mossebo, Morängen och Gategården, vilka alla ansett, att det

vore för tidigt att i dessa hem bestämma framtida yrke samt att yrkesutbildningen

i stället borde förläggas till tiden för den villkorliga utskrivningen.

Förslaget, att vid hemskolorna även skulle erbjudas verklig utbildning i

något eller några speciellt kvinnliga yrken, anser styrelsen för skyddshemmet

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr Ulli.

43

Håkanstorp icke vara lätt att förverkliga. Flera försök hade vid skyddshemmet

gjorts med att låta eleverna få utbildning i olika yrken, sedan de villkorligt

utskrivits, men det hade i allmänhet ej slagit väl ut. Erfarenheten

hade visat, att det vore lämpligast, att flickorna först komme ut i goda familjeplatser,

där de kunde få hjälp och stöd av sina matmödrar. De hunne

då bli mera stadgade, innan de på egen hand komme ut i livet.

De av de sakkunniga föreslagna benämningarna å de olika slagen

av skyddshem hava icke alltid mottagits med gillande. Medan styrelsen

för skyddshemmet Morängen betecknar dessa benämningar såsom lyckligt funna,

riktas sålunda från andra håll kritik mot desamma. Detta gäller särskilt

benämningen skolhem, som ansetts kunna leda till förväxlingar med andra

för helt olika ändamål verksamma hem. Därmed syftas dels på de i de

nordligaste länen inrättade skolhemmen för mottagande av från skola avlägset

boende skolpliktiga barn, dels på skolhemmen för vanföra samt för bildbara

sinnesslöa barn. Men även benämningen hemskola har ansetts olämplig, på

grund av att denna benämning likaledes redan tagits i anspråk såsom beteckning

för skolor, anordnade av vissa stiftelser. Däremot har benämningen

yrkeshem i stort sett lämnats utan anmärkning. Endast Malmö stads skyddshemsstyrelse

har yppat betänkligheter mot alla tre ifrågasatta benämningarna.

Mot benämningarna skolhem och hemskola rikta sig skyddshemsinspektören,

styrelserna för skyddshemmen Sjötorp, Mossebo, Hornö och Gälegården samt

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Lämpligheten av benämningen

skolhem ifrågasättes dessutom av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala

och Västerbottens län samt förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Förslag till andra benämningar lia endast framställts av skyddshemsinspektören,

som ifrågasatt beteckningen yrkesskolhem såsom gemensamt namn på

hem för äldre elever, skolöverstyrelsen, som i stället för skolhem föreslagit

skyddsskolhem, förste provinsialläkaren i Norrbottens län, som förordat samma

namn eller skyddshemsskola, samt Malmö stads skyddshemsstyrelse som tänkt

sig de av de sakkunniga föreslagna benämningarna kombinerade med de nuvarande,

exempelvis sålunda: »skyddshemmet Östra Spång (skolhem)».

Att staten principiellt övertager ansvaret för skyddshemsverksamlieten

tillstyrkes i allmänhet i de avgivna yttrandena. Vissa betänkligheter

framskymta dock i olika yttranden, ehuru dessa fått vika med hänsyn

till önskvärdheten av den föreslagna differentieringen, vilken eljest icke

ansetts kunna genomföras eller i varje fall ansetts komma att väsentligt

underlättas, därest skyddsliemsverksamheten övertoges av staten. I vissa

yttranden understrykes likaledes vikten av ett bibehållande av den hittills

genom olika enskilda sammanslutningar bedrivna verksamheten på ifrågavarande

område.

Förslaget i denna del tillstyrkes helt eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen,

statskontoret, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i samtliga län utom Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus,

Hallands och Älvsborgs, samtliga läns landsting eller deras förvaltnings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 219.

utskott med undantag för landstinget i Västernorrlands län, som icke avgivit

något yttrande i ärendet, Stockholms stadsfullmäktige och. barnavårdsnämnd,

stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige i Malmö

och denna stads skyddshemsstyrelse, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnderna

i Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Landskrona och Lund, samtliga de skyddshemsstyrelser,

vilka yttrat sig i ärendet, med undantag av styrelsen för Fröbergska

stiftelsen och styrelsen för Hallands läns landstings skyddshem å Mäsilt,

ävensom direktionen över allmänna barnhuset, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska fattigvårds-

och barnavårds förbundet.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län föreslå dock, att

av försiktighetsskäl, innan ännu klarhet vunnits beträffande det blivande

behovet av platser på skyddshem, staten under en övergångsperiod endast

förhyrde skyddshemmen av deras nuvarande huvudmän.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser det lämpligaste sättet

vara, att de nuvarande ägarna bibehölles vid sin äganderätt, under det att

staten hyrde eller arrenderade för skyddshemsverksamheten erforderliga

byggnader med tillhörande jordområden samt bekostade skyddshemmens

drift.

Svenska landstingsförbundet anför i förevarande avseende följande.

En differentiering av skyddshemseleverna kunde icke göras för varje särskilt

landstingsområde eller åtminstone skulle en dylik bliva synnerligen

oekonomisk. Anstalter, avsedda för flera landstingsområden måste tydligen

komma till stånd och därför erfordrades samarbete mellan respektive landsting.

Beträffande svårigheten att åstadkomma dylikt samarbete kunde förbundet

vitsorda, vad de sakkunniga därutinnan anfört. Även ur principiell

synpunkt kunde det knappast anses lämpligt, att förevarande spörsmål ordnades

genom ett samarbete landstingen emellan. Landstinget borde nämligen

som regel omhänderhava eller bekosta allenast sådana uppgifter, som

hänförde sig till det egna landstingsområdet eller kunde ordnas genom ett

samarbete med angränsande landstingsområden. De uppgifter däremot, som

erfordrade samarbete mellan ett flertal områden, borde omkiinderhavas av

staten. Med utgångspunkt från en dylik princip hade statens sjukvårdskommitté

i sitt betänkande angående den slutna kroppssjukvården dragit

upp riktlinjerna för huvudmannaskapet för och finansieringen av denna vård.

På samma grund vilade även de från landstingen vid upprepade tillfällen

och med synnerlig skärpa framförda kraven på dövstumundervisningens förstatligande.

Det innebure sålunda ett konsekvent tillämpande av en redan

på landstingshåll allmänt godtagen princip, när det nu föresloges, att den

på olika slag av anstalter uppdelade skyddskemsvården övertoges av staten.

Härtill bomme, att skyddskemsvården läge i periferien av landstingens

egentliga verksamhet, som huvudsakligen vore inriktad på hälso- och sjukvård.

Som en röd tråd hade genom förbundsstyrelsens yttranden under

senare år gått önskemålet, att landstingen måtte befrias från kostnaderna

för dessa mera perifera uppgifter, vilka icke vore så lokalt betonade, att landstingens

medverkan för ernående av ett gott resultat och en ekonomisk hushållning

vore nödvändig, för att de i stället skulle kunna koncentrera sig på

uppgifter, som läge deras allmänna verksamhet närmare. Och dylika uppgifter

saknades sannerligen icke. Det vore därför nödvändigt, att landstingen

befriades från uppgifter och utgifter, där deras medverkan icke vore

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 219.

absolut oundgänglig. Hit hörde förutom dövstumundervisning, blindundervisning,

skyddsliemsväsendet och arbetshemmet Ett överflyttande på staten

av kostnaderna för skyddsliemsväsendet skulle även medföra en välbehövlig

skatteutjämning de olika landstingen emellan.

Vissa betänkligheter mot ett förstatligande uttalas dock i några av de

yttranden, som tillstyrkt förslaget örn skyddhemsverksamhetens förstatligande.

Skolöverstyrelsen anser sålunda skyddshemmen komma att göra en betydande

förlust, därest landstingens och städernas nära förbindelser med verksamheten

avskäres.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar bland annat.

Länsstyrelsen vore icke övertygad örn, att en dylik anordning komme att

bliva till uteslutande fördel för skyddshemsverksamheten och för det allmänna.

Förutom den omständigheten, att den rent hembetonade sidan av verksamheten

därigenom kunde komma att äventyras, torde det med visshet kunna

påstås, att ett förstatligande av skyddshemsverksamheten komme att medföra

en avsevärd och i vissa fall mycket onödig fördyring av denna, vilken

omständighet, som säkerligen i sista hand komme att taga sig uttryck i

ökade utgifter för skattebetalarna i landet, troligen icke komme att uppvägas

av den av de sakkunniga åberopade fördelen för de nuvarande huvudmännen

att för framtiden bliva befriade från den övervägande delen av de utgifter

för skyddshemsverksamheten, varmed de nu vore betungade. Bäst skulle

det enligt länsstyrelsens åsikt vara, örn landstingen även i framtiden själva

finge handhava verksamheten, en uppgift för vilkens utförande landstingen

numera torde vara särskilt väl skickade.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framställer vissa anmärkningar, som

enligt länstyrelsens mening kunde göras mot förslaget örn skyddshemmens

förstatligande, men anser dock detta förslag ägnat att läggas till grund för

åstadkommande av en ny skyddshemsorganisation. Ett förstatligande kunde

således befaras komma att medföra en byråkratisering av skyddshemsvården

med därav härflytande stela arbetsformer, varjämte det utrymme för enskilt

initiativ och personliga insatser, som nu förefunnes, skulle komma att avsevärt

inskränkas till stort men för ett klientel, som mer än de flesta vore

i behov av en individuellt lagd fostran.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Norrbottens län, som dessutom

framhåller det berömvärda intresse, varmed skyddshemsidén omfattades

av ett stort antal landsting, och det i mycket förtjänstfulla arbete hittillsvarande

ledningar för dessa anstalter nedlagt. Redan förslagets konsekvenser

i fråga om skatteutjämning vore likväl att hälsa med livligaste tillfredsställelse

av en landsdel, som hade den högsta landstingsskatten i riket.

Göteborgs och Bolms läns landsting förklarar likaledes, att ett förstatligande

av skyddshemsverksamheten väl närmast ur skattelindringssynpunkt skulle

av landstingen uppfattas såsom en förmån, men att någon större garanti mot

ett upprepande av på sina håll möjligen förekommande missförhållanden

knappast förefunnes, örn staten i stället för landstingen vore huvudman för

anstalterna.

Norrbottens läns landsting tillstyrker förslaget, ehuru icke övertygat därom,

att verksamheten vid skyddshemmen komme att gagnas av att landstingen

helt avkopplades.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 219.

Hallands läns landsting skänker företräde åt förslaget om att principiellt göra

staten till huvudman för skyddsliemsverksamheten men vill dock icke underlåta

att framhålla, att även en annan möjlighet kunde stå till buds, nämligen

en å lagstiftningsväg åstadkommen sådan samverkan de olika landstingen

emellan, att vissa landsting tillhandahölle skyddshem, avsedda för skolverksamhet,

medan andra landsting tillhandahölle skyddshem av andra

kategorier.

Styrelserna för svenska diakoniss-sällskapets skyddshem Mossebo och Sjötorp

framhålla å ena sidan landstingens erkännansvärda arbete för skyddshemmen

och å andra sidan faran för att vid ett förstatligande skyddshemsverksamheten

skulle stelna i byråkratiska former, att en sträng uniformitet komme

att genomföras i de olika hemmen och att försök skulle göras att få bort

den särprägel, som hittills utmärkt vissa skyddshem och som varit deras

styrka.

Malmö stads skyddshemsstyrelse slutligen bringar i åtanke vad vederbörande

departementschef vid framläggande för 1935 års riksdag av proposition angående

statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet anförde

rörande angelägenheten av att folkskolan alltjämt finge behålla sin ställning

såsom en kommunal institution, för vilken kommunerna alltså bure både

förvaltningsansvar och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning, och

det stora värdet av folkskolans förankring i den kommunala intressesfären,

för vilket ändamål det intima sambandet mellan kommunen och dess folkskola

borde bevaras, samt förklarar sig anse vad sålunda anförts kunna andragas

även vid behandlingen av ifrågavarande problem. Mot statens övertagande

av skyddshemmen kunde även, enligt skyddshemsstyrelsens mening,

anföras, att hemmen därefter komme att bliva statsanstalter med en därav

präglad natur.

Bland de myndigheter, vilka icke helt tillstyrkt de sakkunnigas förslag

i fråga örn skyddshemsverksamhetens förstatligande eller lämnat detsamma

utan erinran, befinna sig, utom de förut angivna, även statens inspektör för

fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören samt barnavårdskonsulenten

i nionde distriktet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i huvudsak följande.

Ingen erinran kunde göras mot att staten i ökad utsträckning eller helt och

hållet övertoge den kostnad för skyddshem svärdén, som hittills ålegat landstingen.

Vad därefter frågan örn skyddshemmens ledning beträffade, talade

onekligen mycket för yrkeshemmens övertagande av staten. Det vore här

fråga örn ny- och ombyggnader i stor omfattning och även örn avtal kunde

träffas med vissa landsting örn upprättande och drift av dessa hem hade

man anledning tro, att nydaningen bäst skulle främjas genom att staten

övertoge hela verksamheten, både anläggningen och driften. Beträffande

skolhemmen läge emellertid frågan annorlunda till. Här kunde man i huvudsak

bygga på hittills vunna erfarenheter, några större omändringar torde ej

krävas och de arbeten, som i uppfostringssyfte anordnades för eleverna

— slöjd och lättare jordbruksarbete m. m. — kunde i huvudsak följa nuvarande

linjer. Vad som här skulle åstadkommas vore en genomgående

differentiering av skyddshemsklientelet med hänsyn till ålder och vanart.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

47

När staten övertoge hela eller större delen av kostnaden, kunde denna reform

utan svårighet genomföras efter upprättat avtal mellan staten och vederbörande

landsting, varigenom den centrala statliga ledningen ägde bestämma

till vilka hem eleverna skulle föras.

Att landstingen skulle liksom hittills vara huvudmän för skolhemmen

syntes av många skäl önskvärt. Landstingens intresse för denna verksamhet

vore allmänt erkänt, ej minst på grund av deras villighet att genomföra

örn- eller tillbyggnader, förbättringar o. s. v. Landstingen torde också billigast

kunna driva hemmen med tillhjälp av den förvaltningsorganisation,

som redan nu funnes. En synnerligen viktig synpunkt vore därjämte att

hos befolkningen i de län, där skyddshemmen vore förlagda, vuxit fram ett

intresse, som utgjorde ett värdefullt stöd för denna gren av det sociala arbetet,

ett intresse, som sannolikt skulle slappna, örn skolhemmen förändrades

till statsanstalter. Till allt detta komme, att själva nyorganisationen betydligt

lättare skulle kunna åstadkommas, örn landstingen alltjämt kunde påräknas

som huvudmän för skolhemmen. Statens övertagande av dessa hem

måste nämligen föranleda, att flera svårlösta problem upptoges till behandling.

Främst bland dessa komme ersättningsfrågan beträffande de skyddshem,

som staten skulle övertaga.

Även i ett annat avseende torde svårigheter uppstå vid statens övertagande

av skyddshemmen. De nuvarande hemmen vore nästan undantagslöst

förenade med jordbruk, vars ekonomibyggnader vore belägna intill själva

skyddshemmen. Hur landstingen skulle förfara med dessa byggnader vore ej

gott att säga, men vare sig jordbruket med dess byggnader komme att utarrenderas

eller försäljas, uppstode för skyddshemmets klientel ett grannskap,

som kunde visa sig mindre önskvärt.

Nu antydda svårigheter skulle kunna undvikas, om staten överenskomme

med respektive landsting, att dessa alltjämt skulle utöva driften av skyddshemmen.

Det vore emellertid ej säkert, att landstingen ville gå till mötes i nämnda

avseende på grund av principiella skäl. Skulle efter närmare undersökning

detta befinnas vara fallet, måste staten själv övertaga verksamheten, men

torde det då böra ske på ett smidigare sätt än det föreslagna. Förtjänt av

beaktande vore i så fall ett framkommet förslag, att staten tills vidare uppsköte

att övertaga hemmen och i stället förhyrde dem av landstingen.

S/cyddshemsinspe/ctören framhåller bland annat följande.

Det vore välbetänkt, att staten, som framdeles i huvudsak skulle bära

kostnaderna för skyddshemsverksamheten, även borde hava ansvaret för

denna verksamhets ordnande. Men detta behövde dock ej innebära, att

staten ovillkorligen skulle hava äganderätten till hemmen. Då hem, som

ägdes av sammanslutningar och stiftelser, fortfarande skulle ägas av dessa,

borde även möjlighet förefinnas för landsting eller stad, som ägde hem, att

få behålla detta och under liknande villkor, som komme att gälla för stiftelseliem,

få fortsätta med fostran av barn, som behövde vård i skyddshem.

Frågan örn ersättning för inlösen av hemmen komme därvid ej att vålla

svårigheter. Härigenom skulle statens övertagande av skyddshemsverksamheten

underlättas och samtidigt kunde man vinna, att ägarna av hemmen

även i foidsättningen skulle komma att med intresse följa verksamheten.

För avsättningsmöjligheterna vid yrkeshemmen skulle det säkerligen vara

till stor fördel, örn landsting stöde såsom huvudmän för verkstäderna vid

dessa hem.

Länsstyrelsen i Stockholms län motsätter sig visserligen icke en omorganisation

i enlighet med de sakkunnigas förslag, med hänsyn till att därigenom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 219.

skulle vinnas en enhetligare organisation av verksamheten och ett bättre utnyttjande

av förefintliga anstalter, men ifrågasätter dock, huruvida icke

bristerna i nuvarande skyddshemsverksamliet skulle kunna avhjälpas utan

ett så långt gående förstatligande som föreslagits.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar bland annat följande.

En specialiserad yrkesutbildning hade icke samma betydelse för yngre

gossar och för flickor som för äldre gossar. Samma skäl för övertagande

av staten som i fråga örn yrkeshem för äldre gossar kunde därför

icke sägas föreligga beträffande för övriga kategorier avsedda hem. Det

borde alltså, vad anginge dessa hem, finnas större utrymme än enligt förslaget

för tillvaratagande av de insatser, som hittills gjorts av intresserade

enskilda sammanslutningar. Med hänsyn till de särskilda för dessa enskilda

hem gällande bestämmelserna beredde de en säkerligen icke oviktig möjlighet

till differentiering efter i någon mån andra linjer än enligt förslaget.

Länsstyrelsen hade därför funnit mindre långt gående åtgärder mot sådana

anstalter väl kunna förenas med förslagets allmänna syften.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de sakkunniga icke förebragt några

vägande skäl för att skyddshemsverksamheten skulle förstatligas, utan att

tvärtom viktiga skäl kunde åberopas för att så icke borde ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån kan för sin del icke finna, att man bör överväga

ändring beträffande huvudmannaskapet för skyddshemmen, förrän en

grundlig utredning visat sådant nödvändigt.

Styrelsen för Hallands läns landstings skyddshem å Mäshult håller före, att

landstingen allt fortfarande kunde anses fullt lämpliga att bära ansvaret för

sina skyddshems verksamhet och länsstyrelsen i Hallands län, som åberopar

landstingets i länet förut återgivna yttrande, anser det kunna diskuteras, om

icke det åsyftade målet kunde vinnas, utan att staten behövde övertaga

ansvaret för skyddshemsverksamheten. Länsstyrelsen förordar en utredning

därutinnan.

Länsstyrelsens i Alvsborgs län ståndpunkt är icke fullt klar. I sitt över

den förra delen av de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande gör länsstyrelsen

nämligen sitt ståndpunktstagande beroende av innehållet i senare

delen av betänkandet, men i sitt över denna del avgivna yttrande kommer

länsstyrelsen icke in på denna fråga.

Länsstyrelsen förklarar sig i sitt tidigare yttrande dela de sakkunnigas

mening, att ett samarbete landstingen emellan icke vore möjligt genom

tvångsvis genomförda sammanslutningar. Örn däremot landstingen ålades

att i på olika sätt kvalificerade anstalter taga vård örn sina skyddshemsvårdbehövande

barn och ungdomar samt sedermera lämnades möjlighet att

i samarbete med en kvalificerad statlig skyddshemsinspektion sins emellan

fördela uppgifterna, syntes nya oöverstigliga svårigheter föreligga att få

organisationsfrågan nöjaktigt löst med bibehållande av landstingen som

huvudmän. Erfarenheten från Alvsborgs län visade till fullo möjligheten

av frivilligt samarbete med andra län. Man kunde sedan fråga, om det ur

barnavårdens synpunkt vore önskvärt, att staten övertoge verksamheten.

Med hänsyn till rådande förhållanden på dövstumundervisningens och sinnessjukvårdens

områden vore en viss tvekan förklarlig rörande lämpligheten

att belasta staten med nya förpliktelser, innan de redan åtagna eller tidigare

föreslagna blivit tillfredsställande fyllda. Statens hittillsvarande befattning

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

49

med skyddshemsverksamheten hade i huvudsak inskränkt sig till att staten

i olika etapper pålagt landstingen ansvaret för verksamheten, att staten

underlåtit varje åtgärd att för denna verksamhet utbilda kompetenta ledare

och att staten visat den största obenägenhet att anslå ökade medel för

åstadkommande av en ur olika synpunkter sakkunnig rådgivande och positivt

stödjande inspektion av verksamheten. Det vore således icke med några

hittills förvärvade särdeles tyngande meriter, som staten skulle övertaga

den nya verksamheten. Örn man till sist likväl kunde tillstyrka förslaget

och på så sätt befria de ekonomiskt hårt trängda landstingen från en av

deras många uppgifter vore beroende av de sakkunnigas slutliga utformning

av förslaget.

Barnavårdskonsulenten i nionde distriktet uttalar såsom sin uppfattning, att

man borde söka utnyttja möjligheterna inom ramen av nuvarande ordning,

innan man ginge att helt rasera den organisation, som landstingen uppbyggt.

För bevarande av intresset för verksamheten från landstingen och

kommunerna syntes det önskvärt att kunna bibehålla landstingen såsom

målsmän för skyddshemmen, även om det ur rent ekonomiska synpunkter

vore för landstingen fördelaktigast med ett förstatligande. Genom att staten

övertoge huvudparten av kostnaderna samt tillskapade ett centralt organ, som

utrustades med tillräckliga befogenheter för åstadkommande av effektiv ledning,

torde det avsedda syftet nås.

Förutom, såsom redan omförmälts, i yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands

län framhålles även av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län, ävensom av styrelserna för

skyddshemmen Skarvik, Tallåsen, Sjötorp, Mossebo, Morängen, Hornö och Härsjögården

angelägenheten av ett bibehållande av de enskilda sammanslutningarnas

intresse för och befattning med skyddshemsverksamheten.

Departementschefen.

Innan jag går att taga ställning till det reformförslag, för vars huvuddrag

jag nu i korthet redogjort, finner jag mig böra till närmare granskning upptaga

de yrkanden, som från vissa håll framställts på att den föreliggande

frågan i dess helhet skulle underkastas förnyad utredning.

Såsom den lämnade redogörelsen för de avgivna remissyttrandena giver

vid handen, har man i allmänhet godtagit de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna

för den föreslagna omläggningen. Kritiken har sålunda mindre vänt

sig emot förslaget såsom sådant, än emot vissa låt vara stundom nog så betydelsefulla

detaljer i detsamma. Därjämte ha invändningar rests framförallt

mot de sakkunnigas ekonomiska beräkningar, vilka i vissa yttranden

karakteriserats såsom ofullständiga och i behov av komplettering.

I detta sammanhang saknar jag anledning att närmare överväga sådana

detaljanmärkningar, beträffande vilka jag i det följande går att uttala mig.

Här ärnar jag uppehålla mig vid erinringar, som tagits till intäkt för uttryckliga

krav på förnyad utredning av hela det föreliggande spörsmålet eller mera

väsentliga delar av detsamma. En dylik ståndpunkt har intagits av medicinal

styrelsen, under betonande av att utredning icke förebragts rörande det nuvarande

skyddshemsklientelets sammansättning ur medicinska synpunkter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 86 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 219.

Och på denna grund har ämbetsverket funnit nödvändigt för ett definitivt

ställningstagande, att det närmare klarlades i vilken utsträckning å skyddshemmen

funnos intagna elever, som med hänsyn till sinnesbeskaffenheten

enligt styrelsens mening borde omhändertagas i annan ordning (vårdanstalter

för sinnesslöa eller sinnessjuka). Därjämte har styrelsen icke kunnat godtaga

det sätt, på vilket observationsmöjligheterna vid ifrågasatt intagning å skyddshem

skulle ordnas. Denna sistnämnda sida av frågan har för övrigt berörts

jämväl i åtskilliga andra yttranden.

Dessa senare betänkligheter synas mig vara av natur att utan svårighet

kunna undanröjas genom lämplig modifiering av förslaget. Jag återkommer i

det följande till detta spörsmål. Och vad angår den förment bristfälliga klientelundersökningen,

har jag icke lätt att finna denna omständighet vara av beskaffenhet

att kunna motivera ett uppskov med avgörandet i huvudfrågan.

Vid bedömandet av den behövliga organisationens omfattning möter man,

såsom jämväl de sakkunniga betonat, så många otillräckligt kända förhållanden,

att man nu i varje fall måste åtnöja sig med att tillskapa en organisation,

som fyller de mest trängande behoven. Det torde böra uppmärksammas, att

från andra håll anmärkningar av rakt motsatt innebörd framkommit, i det man

gjort gällande att de sakkunniga räknat med en alltför snäv organisation. Av

vad som vid utredningen framgått har jag icke blivit övertygad örn att antalet

sinnesslöa eller sinnessjuka elever vid de vanliga skyddshemmen skulle vara

så stort, att den föreslagna organisationen, därest dessa elever omhändertoges

i annan ordning, skulle kunna bliva alltför vid. Genom det sätt, som jag, i

väsentlig anslutning till sakkunnigförslaget, kommer att förorda för en

successiv övergång till den nya organisationen, torde för övrigt betänkligheterna

i denna punkt kunna anses undanröjda. Endast med ledning av erfarenheten,

därvid givetvis även den av medicinalstyrelsen betonade synpunkten

bör uppmärksammas, lär man med erforderlig säkerhet kunna bedöma

det framtida behovet av skyddshemsplatser. Huvudintresset knyter sig

i detta sammanhang därtill, att organisationen icke gives en sådan karaktär

eller omfattning, att man efter omläggningens genomförande ställes inför problemet

att behöva reducera densamma. Örn en utvidgning med ett eller annat

av behovet styrkt skyddshem skulle framdeles visa sig nödvändig, kan detta

icke vara ägnat att på samma sätt ingiva betänkligheter.

Jag anser sålunda den nu berörda synpunkten visserligen förtjänt av allt

beaktande, men kan icke finna, att man har anledning att i avsaknad av säkra

uppgifter rörande det ifrågavarande klientelets storlek uppskjuta den av andra

skäl så trängande omläggningen.

Yad angår den kritik, som kommit de sakkunnigas ekonomiska beräkningar

till del, avser jag att i det följande upptaga denna betydelsefulla sida av det

föreliggande spörsmålet till närmare prövning. Jag kan här begränsa mig

till att i huvudsak hänvisa till resultatet av min därvid verkställda detaljgranskning,

enligt vilken kritiken väsentligen skjutit över målet i denna punkt.

Anmärkas må emellertid redan här, att den prövning, som av statskontoret

ägnats frågan, icke föranlett några erinringar av dylik innebörd.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219.

51

Jag vill därutöver betona, att man i detta sammanhang lär kunna helt lämna

å sido den av professor Kinberg föreslagna mycket genomgripande omläggningen

av åkerbrukskolonien Hall samt skyddshemmen Skarvik-Tallåsen. Den

framlagda planen berör olika sidor av samhällets åtgärder i fråga om skilda

grupper av vanartade och brottslingar och bör därför bliva föremål för särskilt

övervägande i samband med andra hithörande spörsmål, vilka till icke ringa

del äro av natur att beröra annat departements förvaltningsområde. För de

uppgifter, vilka enligt den föreliggande sakkunnigutredningen skulle i framtiden

tillkomma åkerbrukskolonien Hall, äro nuvarande lokalutrymmen otvivelaktigt

tillräckliga. Vad som med tanke på anstaltens ekonomi i främsta rummet

erfordras är uppenbarligen, såsom jag i annat sammanhang uttalat, en närmare

prövning av jordbruksdriftens omfattning, detta bland annat i syfte att

konsolidera företagets ekonomi. I den mån nämnda anstalt befinnes böra

erhålla nya uppgifter, lär frågan härom göras till föremål för riksdagens prövning.

Det nu föreliggande reformförslagets ekonomiska konsekvenser kunna

bedömas utan hänsyn härtill.

Anmärkningarna mot de sakkunnigas kostnadsberäkningar gå vidare främst

ut därpå, att behovet av utvidgningar och förbättringar å andra hem än de föreslagna

yrkeshemmen icke tillräckligt beaktats. Jag har låtit mig angeläget

vara att i denna punkt få del av de sakkunnigas uppfattning och skall i det

följande återkomma till saken. Redan här önskar jag emellertid framhålla, att

kritiken synes mig hava väsentligen överdrivits. Med hänsyn till att de

ifrågavarande hemmen icke skulle erhålla vidsträcktare, utan i stället mera

begränsade uppgifter än för närvarande är det onekligen ägnat att överraska,

att man nu från det håll, där ansvaret för skyddshemsorganisationens verksamhet

närmast vilar, anser sig böra uppställa krav, vilka i den mån de äga

berättigande, med än större fog kunnat och bort göras gällande under nuvarande

ordning.

Såsom jag i fortsättningen får anledning framhålla, kommer jag att förorda

vissa avvikelser från sakkunnigförslaget jämväl i vad det gäller olika

ekonomiska förhållanden. Min granskning av förslaget har emellertid, såsom

jag här velat i korthet antyda, icke givit stöd för det framkomna kravet på

ytterligare utredning i denna del. Allenast i en punkt, nämligen i fråga örn

omfattningen av statens förpliktelser mot personalen vid de till nedläggande

eller statsövertagande ifrågasatta skyddshemmen har jag låtit komplettera den

föreliggande utredningen. Jag återkommer härtill i det följande.

Efter prövning av olika på frågan inverkande förhållanden anser jag mig

alltså böra hävda den uppfattningen, att på grundval av den verkställda sakkunnigutredningen

och i väsentlig anslutning till densamma ett förslag till

omläggning av skyddshemsverksamheten och vad därmed äger omedelbart

sammanhang nu kan och bör föreläggas riksdagen.

Påtagligen framstår härvid såsom den angelägnaste uppgiften att undanröja

de olika brister, vilka befunnits vidlåda den nuvarande organisationen och

som jag i det föregående ganska utförligt sökt belysa.

Jag har därvid betonat, att det grundläggande kravet på erforderlig diffe
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rentiering av skyddshemmens elever icke kan tillgodoses utan en principiell

förändring i verksamhetens ekonomiska ställning. För närvarande åligger det,

såsom redan framhållits, generellt landstingen och de i landstingen icke deltagande

städerna att sörja för tillgång till behövliga skyddshem, ävensom att svara

för kostnaderna för skyddsuppfostran med stadgade bidrag från staten och

vederbörande barnavårdsnämnder — jag bortser i detta sammanhang från

den särskilda ordning, som gäller i fråga örn 18—21-åringarna, vilket klientel

jag över huvud här saknar anledning att ta i betraktande. Därest förutsättningar

skola skapas för den differentiering, som ganska allmänt ansetts nödvändig,

lär det bliva erforderligt att ordna så, att det ekonomiska ansvaret

för verksamheten principiellt övertages av staten. Den motivering, som i

detta avseende förebragts av de sakkunniga, synes mig fullt bindande och

har icke vid ärendets fortsatta behandling kunnat jävas. Utöver de allmänt

organisatoriska skälen, talar till förmån för en sådan ordning jämväl, på sätt

landstingsförbundet understrukit, önskvärdheten att uppnå en rättvis skatteutjämning.

Yad särskilt angår de framkomna farhågorna för att det lokala intresset

vid ett förändrat huvudmannaskap skulle försvinna, vill jag erinra, att

även i statens hand varje skyddshem avsetts skola stå under ledning av en

lokal styrelse, vari ortsintressena skulle komma att bliva representerade. Det

obestridliga värde, som bör tillerkännas de lokala krafternas intresserade

medverkan, har det sålunda icke varit någon tanke på att föröda.

Landstingen och vederbörande städer — med visst undantag — böra alltså

befrias från skyldigheten att upprätta skyddshem. Redan vid den tidigare planläggningen

av samhällets åtgärder på området har en sådan tankegång framskymtat,

och utvecklingen har till fullo vitsordat dess riktighet. Ingen tvekan

synes mig heller kunna råda därom, att en rationell och tidsförhållandena

motsvarande skyddshemsorganisation icke på annan väg står att uppnå. Lika

med de sakkunniga förutsätter jag emellertid härvid, dels att de bägge största

städerna i framtiden själva svara för verksamheten med bidrag av statsmedel

till kostnadernas bestridande, dels också att lämpliga enskilda sammanslutningar

och stiftelser skola hava möjlighet att fortsättningsvis bedriva sådan

verksamhet, givetvis i enlighet med de allmänna riktlinjer, som finnas böra

uppdragas. De erinringar, som från ett par håll framkommit emot de bägge

storstädernas ställning i nu berörda avseende, har jag ansett mig böra så

till vida beakta, att jag icke vill utesluta den möjligheten att, i den mån utrymmet

vid ifrågavarande skyddshem så medgiver, elever jämväl från angränsande

kommuner må kunna där mottagas.

Meningsskiljaktigheter hava framträtt väsentligen därutinnan, huruvida

staten borde övertaga de skyddshem, varom fråga är, eller örn icke med

större fördel hemmen borde av landsting eller vederbörande i landsting icke

deltagande städer upplåtas åt staten. För min del vill jag icke bestrida,

att goda skäl kunna anföras för den förra ståndpunkten, vilken intagits

av de sakkunniga. Särskilt gäller detta givetvis i fråga örn de hem,

beträffande vilka omfattande till- och ombyggnadsarbeten äro oundgängliga.

Å andra sidan lär det få anses välbetänkt, med hänsyn framförallt till

svårigheterna att säkert bedöma omfattningen av den blivande skyddshems
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

organisationen, att framgå med en viss varsamhet vid tillskapandet av nya

statliga anstalter. Till detta kommer vanskligheten att finna en tillfredsställande

form för inlösningsförfarandet, då jag, som jag längre fram får tillfälle

att närmare avhandla, icke anser mig böra ifrågasätta, att de nuvarande ägarna

skola avstå skyddshemmen till staten utan vederlag.

Jag har vid mina överväganden stannat för den uppfattningen, att man

vid omläggningen bör så förfara, att staten visserligen övertager och väsentligen

bekostar verksamheten vid de ifrågavarande hemmen men påkallar

överlämnande av hemmen allenast i den mån så med hänsyn till dessas apterande

för nya ändamål är nödvändigt. De hem, som nu icke skulle övergå i

statens ägo, böra de nuvarande ägarna förbinda sig att upplåta till staten

under viss tid. I den mån erfarenheten ådagalägger lämpligheten av att staten

övertager jämväl dessa hem, lärer man böra räkna med ett fortsatt framgående

på den inslagna vägen. Genom anlitande av denna utväg uppnås jämväl, att

praktisk erfarenhet kan vinnas rörande ändamålsenligheten och möjligheten

av att vid skolhemmen bedriva jordbruk, en fråga, som varit föremål för

mycket olika bedömande. De omedelbara åtgärderna i nu berörda avseende

kunna alltså begränsas till de yrkeshem och kombinerade skol- och yrkeshem,

vilka böra bliva föremål för erforderlig ombyggnad för att kunna fylla sin nya

och betydelsefulla uppgift.

Yad angår den föreslagna organisationens huvuddrag, är jag, som jag redan

angivit, i allt väsentligt ense med de sakkunniga och anser mig böra godtaga

de olika skyddshemstyper, som förslaget upptager. De erinringar av terminologisk

art, som från vissa håll gjorts gällande, torde icke böra föranleda

någon jämkning. Ur de synpunkter, åt vilka jag i det föregående givit uttryck,

hade det måhända varit lyckligt, om man i fråga örn landet i dess helhet hade

kunnat genomföra den konsekventa särskillnad mellan yngre och äldre elever,

som av uppfostrings- och undervisningshänsyn ansetts i och för sig önskvärd.

Men jag måste jämsides därmed fästa stort avseende vid en annan synpunkt,

nämligen den att elevernas uppfostran icke förlägges till så stort avstånd från

den bygd, där de ha sina hem, att förbindelsen icke i rimlig omfattning kan

upprätthållas. När nu utredningen giver vid handen, att behovet av skyddshemsplatser

i Norrland icke motiverar ens ett enda självständigt yrkeshem, lär

det med hänsyn till senast berörda omständighet få anses obetingat nödvändigt

att söka en lösning efter något andra linjer än som i de mera tättbefolkade

delarna av landet står till buds. Jag anser mig alltså böra förorda, att skilda

skolhem, yrkeshem och hemskolor bliva det normala i södra och mellersta

Sverige, medan för Norrlands vidkommande kombinerade sådana hem i den

av de sakkunniga förordade omfattningen och under de förutsättningar i

övrigt, som i förslaget angivits, anordnas. De erinringar emot en dylik, kanske

icke idealisk, men likvisst ur praktisk synpunkt oundgänglig anordning, som

framkommit från vissa håll, synas mig kunna tillbakavisas genom en hänvisning

till de gynnsamma erfarenheter, som föreligga från Stockholms stads

skyddshem å Skrubba. Yad särskilt Göteborg beträffar, lära emellertid hinder

icke föreligga för staden att, örn så finnes önskvärt och möjligt, anordna skilda

skolhem och yrkeshem.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Jag finner mig likaledes böra godtaga förslaget, att de psykiskt abnorma

hänvisas till särskilda hem, därvid åkerbrukskolonien Hall och skyddshemmen

Skarvik-Tallåsen böra, på sätt hittills varit fallet ifrågakomma. Redan i detta

sammanhang vill jag emellertid uttala, att jag icke nu är beredd förorda inrättande

vid dessa hem av särskild observationsavdelning. Nämnda syfte

torde, på sätt jag längre fram får tillfälle beröra, under nuvarande förhållanden

kunna på lämpligare sätt tillgodoses i annan ordning.

Mera tveksam är jag beträffande det välbetänkta uti att anordna speciella

vårdmöjligheter för det intellektuellt efterblivna klientelet. Het torde nämligen

icke utan visst fog kunna göras gällande, att denna kategori bör

kunna omhändertagas vid redan befintliga anstalter. Och för fall av lindrigare

imbecillitet är jag icke övertygad om nödvändigheten att räkna med särskilda

skyddshem. Med ett slutligt ställningstagande i denna del torde utan olägenhet

kunna anstå ännu någon tid.

Till de betydelsefulla frågorna om sättet för intagningen å skyddshem,

utackordering av skyddshemselever, förebyggande vård och eftervård samt

skyddshemspersonalens utbildning återkommer jag i det följande.

IV. Den föreslagna organisationen.

De sakkunniga.

Såsom redan framhållits, hava de sakkunniga vid planläggningen av

skyddshemsorganisationen lämnat städerna Stockholm och Göteborg å sido.

övervägandet har befunnits böra ske särskilt för de södra och mellersta

delarna av landet och särskilt för Norrland.

Vid beräknandet av behovet av platser å skyddshem för de förstnämnda

landsdelarna hava de sakkunniga såsom utgångspunkt tagit från skyddshemmen

införskaffade uppgifter å antalet under vart och ett av åren 1929—1934

nyintagna elever. Sådana elever hava således icke medräknats, vilka återtagits

under villkorlig utskrivning eller överflyttats från ett skyddshem till

ett annat.

Skyddshem för gossar. För gossarnas del ställa sig dessa beräkningar

på följande sätt. Medelsiffran för nyintagna elever utgjorde 147, därav

78 i åldern under 14 år, 24 i åldern mellan 14 och 15 år och 45 över 15 år.

Med hänsyn till att enligt förslaget de, som redan vid 14 år avslutat sin skolgång,

skola kunna omedelbart intagas i hem för äldre, har av åldersgruppen

mellan 14 och 15 år hälften räknats såsom elever i skolhem och hälften såsom

elever i yrkeshem. Antalet nyintagna för varje år skulle alltså bliva i skolhem

78 + 12 = 90 och i yrkeshem 12 + 45 = 57. Medeltiden för en elevs

vistelse i skolhem har antagits till 3 år och i yrkeshem till 21h år. Med dessa

förutsättningar skulle det behövliga antalet platser bliva 3 X 90 = 270 i skolhem

och 2Va x 57 = 142 i yrkeshem. De sakkunniga hava emellertid ansett

dessa siffror kunna reduceras med 10 procent, till vilken andel avgången till

särskilt hem för psykiskt abnorma beräknats ungefär komma att uppgå, och

sålunda angivit behovet till 243 platser i skolhem och 128 platser i yrkes
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 219.

hem. Av de skolhemselever, som varje år skulle lämna hemmen, förutsättes

större delen kunna utskrivas direkt, men ett avsevärt antal behöva överflyttas

till yrkeshem. De sakkunniga hava beräknat, att av denna anledning antalet

platser vid sistnämnda hem behövde ökas med 60 eller till 188.

Såsom omständigheter, av vilka platsbehovet kan komma att påverkas,

framhålla de sakkunniga den sjunkande nativiteten, det ökade förtroende

som kan förväntas komma de nya skyddshemmen till del från barnavårdsnämndernas

sida samt de av de sakkunniga framlagda förslagen till fostringsåtgärder

utom skyddshem. De sakkunniga hava emellertid på anförda skäl

icke ansett sig av dessa omständigheter behöva vidtaga någon jämkning i

nyssnämnda siffror. De förklara sig hava med avsikt tilltagit den föreslagna

organisationen i underkant för att densamma senare skulle kunna vid behov

påbyggas. Ett sådant tillvägagångssätt vore enligt deras mening av såväl ekonomiska

som organisatoriska skäl riktigare än att från början planlägga organisationen

för stor.

Beträffande antalet behövliga hem och deras förläggning anföra de sakkunniga

i huvudsak följande.

Skolhemmen ansåge de sakkunniga böra, med hänsyn till elevernas yngre

ålder, förläggas så nära hemorten som möjligt samt icke göras större än för

20—30 elever. Därmed skulle de erhålla ungefär samma storlek, som redan

i 1902 års lag fastslogs såsom den normala för de då inrättade skyddshemmen,

vilka avsågo att mottaga ett klientel liknande det, för vilket skolhemmen

nu vore avsedda. Sammanlagt åtta skolhem för gossar skulle alltså bliva

behövliga.

Yad yrkeshemmen beträffade, hade det enligt de sakkunnigas mening varit

önskvärt, örn en specialisering av dessa hem alltefter elevernas fallenhet för

jordbruks- eller hantverksarbete låtit sig genomföra. De sakkunniga hade

emellertid efter företagen undersökning kommit till det resultatet, att antalet

vanartade barn i de äldre årsklasserna icke motiverade upprättandet av ett

så stort antal hem, som en sådan uppdelning skulle göra erforderligt. Skyddshem

av varje slag borde nämligen inrättas i så stort antal, att avståndet till

skyddshemmet från elevens eget hem icke bleve för långt. Även i fråga om

dessa äldre elever vore det angeläget att uppehålla en viss kontakt mellan

skyddshemmet och föräldrahemmet. Därtill borde största möjliga hänsyn

tagas vid skyddshemmens förläggning. De sakkunniga hava därför föreslagit,

att yrkeshemmen inrättas såsom kombinerade jordbruks- och

hantverkshem.

Yrkeshemmen borde vidare göras så stora, att vart och ett erhölle en tillräckligt

fast organisation och kunde erbjuda erforderliga möjligheter till

yrkesval. Ett lägre platsantal än för 50—60 elever borde därför icke ifrågakomma.

För att bereda möjlighet att även inom dessa hem med elever mellan

lägst 14 och högst 20 år göra en uppdelning av eleverna efter deras ålder

föreslå de sakkunniga, att vid varje hem inrättas minst två, på ett ur differentieringssynpunkt

betryggande avstånd från varandra belägna elevhem.

Därigenom skulle även dessa hem mista den prägel av anstalt, som de eljest,

med eleverna sammanförda i en och samma byggnad, lätt skulle erhålla. Med

denna storlek på yrkeshemmen borde, enligt de sakkunnigas mening, försiktigheten

bjuda att, åtminstone till en början, endast tre sådana hem inrättades.

Med hänsyn till det redan berörda önskemålet att även få dessa hem

så förlagda, att avstånden till elevernas föräldrahem icke bleve alltför stora,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 219.

borde emellertid, örn elevantalet visade sig större än som beräknats, ett fjärde

yrkeshem lämpligen komma till stånd.

Beträffande de yrken, i vilka utbildning borde meddelas,

åberopa de sakkunniga vid deras besök å skyddshemmen inhämtade

uppgifter rörande elevernas önskemål i fråga örn val av yrke. Någon avgörande

betydelse kunde enligt de sakkunnigas mening icke skänkas dessa uppgifter,

men de hade dock ett visst värde såsom angivande i stort sett de olika

yrkesintressen, som de å skyddshemmen intagna gossarna ägde. Med ledning

därav hava de sakkunniga, såsom redan antytts, föreslagit att vid yrkeshemmen

borde förekomma utbildning i jordbruk med ladugårdsskötsel och

trädgårdsskötsel ävensom verklig utbildning i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete

förutom i något lättare yrke såsom målare-, skräddare- eller skomakareyrket.

Med tillämpning av förut angivna principer för de olika hemmens förläggning

samt under hänsyntagande till de nuvarande hemmen och deras möjligheter

hava de sakkunniga föreslagit följande skyddshem förändrade till skolhem för

gossar, nämligen Stockholms läns landstings skyddshem för gossar å Norrby

gård, Östergötlands läns landstings skyddshem för gossar å Folåsa, Malmö

stads skyddshem för gossar å östra Spång, Råby räddningsinstitut, Hallands

läns landstings skyddshem för gossar å Mäshult, Göteborgs och Bohus läns

skyddshem för gossar å Gräskärr, "Värmlands läns landstings skyddshem för

gossar å Älvåsen och örebro läns landstings skyddshem för gossar å Åkerby

samt följande skyddshem förändrade till yrkeshem, nämligen det av städerna

Hälsingborg, Landskrona och Lund gemensamt ägda skolhemmet i Ljungaskog,

Älvsborgs läns landstings skyddshem för gossar i Forsane och Västmanlands

läns landstings skyddshem för gossar i Sundbo. Såsom lämplig

plats för ett framdeles eventuellt behövligt fjärde yrkeshem hava de sakkunniga

tänkt sig någon ort i närheten av Norrköping.

De sakkunniga hava grundat detta sitt förslag på en uppdelning av södra

och mellersta Sverige i 7 upptagningsområden för skolhemmens och 3 upptagningsområden

för yrkeshemmens vidkommande enligt vidstående uppställning.

I denna bestämda uppdelning på olika hem av olika uppgifter hava de

sakkunniga dock ansett sig böra göra undantag för Råby räddningsinstitut.

Detta skyddshem, som tillkommit genom en donation, äger ett utmärkt jordbruk

och dess verksamhet har hittills i första hand gått ut på elevernas utbildning

i jordbruks- och därmed sammanhängande arbete. Det vore enligt

de sakkunnigas mening skada att alldeles slopa denna verksamhet. De sakkunniga

föreslå därför en sådan fördelning av eleverna mellan Råby och

Ljungaskog att, enligt huvudregeln, i Ljungaskog skulle intagas alla gossar,

som först efter skolåldern omhändertagits för skyddsuppfostran, och i Råby

alla gossar i skolåldern, men att någon överflyttning från Råby till Ljungaskog

icke skulle äga rum av sådana elever, vilka avslutat sin skolgång och

önskade erhålla utbildning till jordbrukare. Dessa skulle sålunda kvarstanna

å Råby och där erhålla sådan utbildning. Enligt vad de sakkunniga säga sig

hava inhämtat, funnes där en byggnad, belägen på ett par hundra meters

s. 57 Kontrollera mot PDF

Hemmens namn

Kungl. Majlis proposition nr 219.

57

Skolhem.

Norrby gård.................................................

Folåsa

Mäshult

Håby och Östra Spång

Gräskärr

Älvåsen ......

Åkerby ......

Upptagningsområden

(Stockholms

(Uppsala

län

»

Södermanlands

län

Östergötlands

»

Norra Kalmar

Gotlands

»

[Jönköpings

län

J Hallands

»

[Södra Älvsborgs

»

( t Skaraborgs

[Kronobergs

län

Södra Kalmar

) Blekinge

»

[Kristianstads

(Malmöhus

Göteborgs och

Bohus

län

Norra Älvsborgs

» Skaraborgs

»

(Värmlands

(Kopparbergs

län

»

1Örebro

län

(Västmanlands

»

Sundbo

Forsane

Yrkeshem.

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Örebro

Västmanlands

Gävleborgs

Kopparbergs

Östergötlands

Hallands

Göteborgs och

Bohus

Älvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

län

»

»

»

län

»

»

Jönköpings län

Kronobergs »

Kalmar »

Ljungaskog........................................................................ Gotlands

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 219.

avstånd från själva huvudbyggnaden, i vilken ifrågavarande äldre elever

skulle kunna förläggas skilda från de yngre eleverna.

I avseende å Stockholm och Göteborg framhålla de sakkunniga

i huvudsak följande.

För Stockholms vidkommande vore någon förändring av nuvarande skyddshem

för gossar å Skrubba icke erforderlig. Nämnda skyddshem vore redan

uppdelat i två från varandra skilda förläggningar, ett skolhem för yngre och

ett yrkesutbildningshem för äldre elever, det senare utrustat med verkstäder

och maskiner för utbildning i olika yrken.

Det för Göteborgs stad avsedda skyddshemmet för gossar å Vrångsholmen

önskade däremot de sakkunniga, med hänsyn till Vrångsholmens avlägsna

och isolerade belägenhet, snarast möjligt förflyttat till någon plats närmare

Göteborg. De hade, enligt vad de meddela, avgivit yttrande över ett av särskilda

kommitterade utarbetat förslag till hemmets förflyttning till egendomen

Lärjeholm utanför Göteborg och därvid utan att ingå i någon närmare

detalj granskning av förslaget eller taga ställning till frågan örn Lärjeholms

lämplighet för ändamålet uttalat sig för en snar förflyttning. I nämnda

yttrande hade de även påvisat möjligheten att förlägga skolhem och yrkeshem

såsom avdelningar av en och samma anstalt men samtidigt såsom en

nödvändig förutsättning för en sådan anordning framhållit angelägenheten

av, att de olika avdelningarna så förlädes, att ett effektivt särskiljande av

yngre elever från äldre möjliggjordes.

Vad därefter angår platsbehovet å skyddshem för gossar

i Norrland, hava de sakkunniga i enlighet med de principer, för vilka

nyss redogjorts, funnit behövliga 68 platser i skolhem och 27 i yrkeshem.

Härav komma på Norrbottens län 22 platser i skolhem och 10 i yrkeshem, på

Västerbottens län respektive 7 och 2, på Jämtlands län respektive 6 och 7,

på Västernorrlands län respektive 18 och 8 samt på Gävleborgs län 15 platser

i skolhem.

De sakkunniga hava med ledning av dessa siffror och sina iakttagelser vid

besöken å de olika skyddshemmen föreslagit, att Norrbottens läns landstings

skyddshem i Johannisberg och Västernorrlands läns landstings skyddshem i

Boda bibehållas och omändras till kombinerade skol- och yrkeshem, det förra

för Norrbottens och Västerbottens län, det senare för Västernorrlands

och Jämtlands län, samt att Gävle stads skyddshem å Engesberg avses såsom

skolhem för Gävleborgs län.

Vid de till skolhem föreslagna skyddshemmen, vilka skulle erhålla en mera

begränsad uppgift än för närvarande, hava de sakkunniga icke ansett några

ändringar av större betydelse erforderliga. För förändringen till yrkeshem

samt kombinerade skol- och yrkeshem av de fem därtill avsedda skyddshemmen

har arkitekten Birger Jonson i samråd med de sakkunniga upprättat

förslag till därav föranledda örn- och nybyggnader. Sagda förslag har såsom

bilaga fogats till de sakkunnigas betänkande, och får jag beträffande detsamma

hänvisa till handlingarna i ärendet.

Till frågan om särskilda hem för psykiskt abnorma och defekta återkommer

jag i det följande. Här må endast anmärkas, att skyddshemmet åkerbrukskolonien

Hall föreslagits skola utgöra dels hem uteslutande för psykiskt

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

abnorma gossar och ynglingar dels observationsanstalt. För de gossar, som

avslutat sin skolgång och icke kräva någon som helst sjukvårdande behandling

men som äro så psykiskt efterblivna, att de helst icke borde fostras i de

vanliga skyddshemmen, har avsetts ett särskilt hem, av de sakkunniga benämnt

jordbrukshem. De sakkunniga hava ansett Margretelunds

skyddshem i Lidköping synnerligen lämpligt såsom hem för sagda psykiskt

efterblivna.

Förutom Margretelunds skyddshem skulle alltså enligt förslaget följande

skyddshem för gossar icke vidare komma till användning för sitt nuvarande

ändamål, nämligen Fröbergska stiftelsens skyddshem å Norrgård, Gävleborgs

läns landstings skyddshem vid Klockarsvedja samt Västerbottens läns landstings

skyddshem i Stenfors.

För Fröbergska stiftelsen föreslå de sakkunniga verksamheten omlagd sålunda,

att efter försäljning av egendomen Norrgård av stiftelsens hela förmögenhet

bildades en fond, av vilken avkastningen skulle användas till understödjande

av verksamhet för vård och uppfostran av vanvårdade och vanartade

gossar och flickor från Kalmar län och främst vissa i det till grund för stiftelsen

liggande testamentet särskilt nämnda kommuner. Denna verksamhet

kunde anknytas till upptagningshem för gossar och flickor, men fondens medel

skulle icke enbart användas till driften av sådana hem utan därav skulle även

bestridas kostnaderna för utackordering i enskilda hem av och yrkesutbildning

åt hemmens skyddslingar. Härigenom skulle, enligt de sakkunnigas

mening, testamentets syfte bättre tillgodoses, i det att i så fall hjälp ur

fonden skulle utgå till vård och uppfostran även av vanvårdade gossar, vilka

för närvarande stöde helt utanför.

Skyddshem, för flick o r. Av de sakkunniga verkställd beräkning

av platsbehovet å skyddshem för flickor för södra och mellersta Sverige (utom

Stockholm och Göteborg) har resulterat i, att det skulle erfordras 82 platser

i skolhem och 97 platser i hemskolor. Vid beräkningen har förfarits på samma

sätt som i fråga om skyddshem för gossar med följande avvikelser. Gruppen

14-åringar har helt räknats till skolhemsklientelet, enär de sakkunniga ansett

det komma att höra till undantagen, att en flicka i denna ålder intages i hemskola,

då flickorna i skolhemmen i regel skola kvarstanna där och icke överflyttas

till hemskola. Av samma anledning har tiden för vistelsen i skolhem

beräknats till i medeltal 3V2 år och i hemskola till i medeltal 2 år.

Enligt de sakkunnigas mening borde skolhemmen för flickor icke göras

större än för 25 elever, medan hemskolorna skulle kunna rymma upp till 30

elever. De sakkunniga anse emellertid anledning saknas att utmönstra något

av nuvarande skyddshem för flickor enbart därför, att några av dem vore

större än som nyss angivits såsom lämpligaste storleken, andra åter betydligt

mindre.

De sakkunniga föreslå, att de under statens medverkan inrättade hemmen

för äldre flickor i första hand komma till användning såsom hemskolor, nämligen

Mossebo, Härsjögården, Hornö och Morängen, av vilka Hornö skulle

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

såsom huvudsaklig uppgift få att mottaga mödrar och deras späda barn.

Dessutom hava de sakkunniga såsom hemskolor föreslagit det av städerna

Hälsingborg, Landskrona och Lund gemensamt ägda skyddshemmet Sonestorp

samt svenska diakoniss-sällskapets skyddshem å Sjötorp. De sakkunniga

säga sig hava stått i valet mellan sistnämnda hem och Håkanstorp, Vita

bandets småbrukshem för flickor, men ansett, att Sjötorp med hänsyn till

detta hems i och för sig utmärkta belägenhet och stora utvecklingsmöjligheter

borde före Håkanstorp bibehållas och utnyttjas såsom hemskola. Såsom

ytterligare ett skäl härför hava de sakkunniga åberopat den omständigheten,

att plan redan förelåge utarbetad till omändring av Sjötorp, varigenom

de stora sovsalarna därstädes skulle utbytas mot mindre rum, därav flera

enkelrum.

Till skolhem föreslå de sakkunniga Stockholms läns landstings skyddshem

å Husby gård, Östergötlands läns landstings skyddshem å Broby, Malmö

stads skyddshem å Allarp samt Värmlands läns landstings skyddshem Björkåsen.

Förslaget till skyddshem för flickor utgår från en uppdelning av södra

och mellersta Sverige i 4 upptagningsområden för skolhemmens

och 5 upptagningsområden för hemskolornas vidkommande enligt följande

uppställning.

Hemmens namn

Husby gård

Broby

Allarp

Björkåsen...

Upptagningsområden

Stockholms

län

Uppsala

»

Södermanlands

län

Östergötlands

»

Jönköpings

»

Kalmar

»

Gotlands

Örebro

»

Västmanlands

»

Kronobergs

län

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

»

Hallands

län

Göteborgs och

Bohus

Alvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

T>

Kopparbergs

»

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

61

Hemmens namn

Morängen............

Sjötorp

Mossebo .........

Sonestorp......

Härs] Ögården..

Hemskolor.

Upptagningsområden

(Stockholms län

......(Uppsala »

Södermanlands län

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs »

(Östergötlands län

(Jönköpings »

.....1 Kalmar »

(.Gotlands »

{Kronobergs län

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

(Hallands län

Göteborgs och

i Bohus »

Älvsborgs »

Skaraborgs »

Värmlands »

Eftersom Hornö avsetts till specialhem för mödrar och deras späda barn

från hela landet, har det uteslutits i förestående uppställning. De sakkunniga

föreslå dock, att detta hem även i mån av utrymme skall stå till förfogande

för mottagande av äldre flickor från södra och mellersta Sverige, då

plats saknas på andra för sådana flickor avsedda skyddshem.

De sakkunniga föreslå vidare, att såsom hem för psykiskt abnorma alltjämt

skola användas Stockholms stadsmissions skyddshem Skarvik-Tallåsen

samt att där skulle inrättas en observations- och sjukavdelning ävensom

att Håkanstorp, som enligt förslaget icke vidare skulle komma till användning

för sitt nuvarande ändamål, i stället skulle tilldelas uppgiften att

mottaga de psykiskt efterblivna flickor, som avslutat sin skolgång, och icke

lämpligen borde behållas å de vanliga skyddshemmen. Då emellertid styrelsen

för Håkanstorp på tillfrågan av de sakkunniga ställt sig bestämt avvisande

mot detta förslag, hava de sakkunniga såsom en annan tänkbar möjlighet

att tillgodose ifrågavarande vårdbehov anvisat utvägen, att för ändamålet

upprätta en ny avdelning vid Skarvik—Tallåsen.

Det föreliggande förslaget örn beredande av vård åt psykiskt abnorma

flickor kommer att närmare behandlas i ett följande kapitel.

Beträffande Stockholm och Norrland hava de sakkunniga icke

funnit anledning föreslå någon ändring i nuvarande förhållanden. För Stockholm

torde, förklara de sakkunniga, alltjämt den nuvarande anordningen med

Eknäs skyddshem för äldre flickor och barnhemmet Tempelbacken för de

yngre väl tillgodose stadens anstaltsbehov. Likaså anses diakonissanstaltens

i Härnösand skyddshem Gälegården, som med sina särskilda förläggningar

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

för yngre och äldre flickor helt uppfyllde fordringarna på ett kombinerat

skolhem och hemskola, alltjämt kunna utan några förändringar

tjäna samma upptagningsområde som hittills. De sakkunniga ha därvid hänfört

även Gävle stad till Gälegårdens upptagningsområde, men skulle Gävle

stad även i fortsättningen kunna för sina vanartiga flickor anlita sydligare

belägna hem, örn plats funnes å dessa och detta ansåges lämpligare. Nämnda

stad borde i så fall lämpligen sammanföras med Stockholms och Uppsala län

till ett upptagningsområde.

För Göteborgs vidkommande föreslå de sakkunniga, att stadens

skyddshem för flickor å Lingatan inrättas till såväl skolhem som hemskola. I

nämnda skyddshem hade hittills i regel intagits yngre flickor såväl från staden

som, enligt träffade avtal, från Hallands samt Göteborgs och Bohus län,

medan äldre flickor från Göteborg i regel överlämnats till Härsjögårdens

skyddshem. Som nämnda båda län av de sakkunniga hänförts till skyddshemmet

Björkåsens upptagningsområde, finge Göteborgs stad förfoganderätt

över alla platser å Lingatan. Intill dess detta hem iordningställts torde

Härsjögården kunna mottaga äldre flickor även från Göteborg.

I fråga om yrkesutbildningen vid skyddshem för flickor

anföra de sakkunniga följande.

För flickornas del hade de sakkunniga tänkt sig utbildningen å skyddshemmen,

såväl skolhemmen som hemskolorna, huvudsakligen ägnad åt husligt

arbete. Enligt vad de sakkunniga erfarit vid besöken å dessa hem, torde nämligen

flertalet av deras elever vid utskrivningen erhålla anställning såsom

hembiträden eller i annat husligt arbete, ett förhållande som de sakkunniga

ansåge synnerligen lyckligt även för åstadkommande av en god eftervård. De

ledande vid ifrågavarande hem hade också så gott som samstämmigt intygat

den stora betydelse, en god utbildning i de i ett hem förekommande arbeten

hade för eleverna genom att skänka dem möjligheten att bliva dugliga husmödrar,

när de, såsom ofta hände, en gång finge ett eget hem att sköta. En

del elever, särskilt flickor från större städer, torde dock sakna sinne för husligt

arbete eller hava andra starkare intressen och anlag, och för dem syntes,

i den mån så läte sig göra, möjligheter till utbildning i andra yrken böra

beredas.

Vid Stockholms stads skyddshem för flickor på Eknäs förekomme en väl

ordnad yrkesutbildning, vilken även torde kunna tjäna som förebild för andra

hem. Eleverna vid nämnda hem hade sålunda tillfälle till verklig utbildning,

förutom i matlagning och andra hemsysslor, i konfektionssömnad samt tvätt

och strykning. Vid andra flickhem måste emellertid hänsyn tagas såväl till

hemmets storlek, i det att vid alltför små hem tillfälle till val mellan olika

yrken icke torde kunna beredas, som ock till möjligheterna att erhålla tillräckligt

stor avsättning eller kundkrets för elevernas arbeten. Detta sistnämnda

torde vara en oundgänglig förutsättning för åstadkommande av en

för en rationell yrkesutbildning nödvändig yrkesteknik och arbetsintensitet.

Om sådan utbildning vid något skyddshem ansåges böra komma till stånd,

vore de sakkunniga medvetna om, att detta med nödvändighet måste medföra

en ökning av personalen.

Vid skyddshem för flickor, där verklig yrkesutbildning icke kunde anordnas,

borde, enligt de sakkunnigas mening, hänsyn ändå tagas till elevernas

anlag, så att elev, som visat särskild fallenhet för exempelvis sömnad, finge

syssla med sådant arbete mera än övriga elever. På liknande sätt skulle kunna

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ordnas för de flickor, som visat särskilt intresse för matlagning, tvätt, strykning

eller annat vid hemmet förekommande arbete. En begåvad och för kontors-

eller affärsarbete intresserad och lämplig flicka torde under sin vistelse

på skyddshemmet kunna genom deltagande i korrespondenskurser eller annan

undervisning inhämta ett betydande mått av för dylika arbetsuppgifter erforderliga

kunskaper. En förvisso både kärkommen och nyttig omväxling för

en sådan elev vore även att låta henne på fritid öva sig i maskinskrivning,

stenografi eller språk.

Nu föreslagna anordningar torde säkerligen utan större omkostnader kunna

genomföras vid ett skyddshem, om så ansåges lämpligt och behövligt. Allt

berodde emellertid på den inställning, hemmets ledning hade till angivna

former av undervisning och utbildning. Förmodligen tillämpades redan det

föreslagna förfaringssättet på flera skyddshem.

Enligt förslaget skall för varje skyddshem finnas en styrelse. Styrelse

för yrkeshem och hemskola skulle bestå av 5 ledamöter och 3 suppleanter samt

för skolhem av 3 ledamöter och 2 suppleanter. Allmän pedagogisk och ekonomisk

erfarenhet samt insikt och erfarenhet på jordbrukets och hantverkets

områden böra vara företrädda inom styrelserna för yrkeshem och hemskolor.

I styrelse föreslås minst en av ledamöterna och minst en av suppleanterna

skola vara kvinna. Styrelsen för statligt hem skall utses av Kungl. Majit.

Därvid böra den sakkunskap och det intresse för verksamheten, som redan

finnas i orterna, utnyttjas. I styrelse för skyddshem, som på grund av

träffad överenskommelse alltjämt kommer att drivas av enskild sammanslutning

eller stiftelse, skall Kungl. Majit äga utse en ledamot och en suppleant.

I fråga om de olika hemmens ledning och personalbehov

anföra de sakkunniga.

Yrkeshemmen skola stå under närmaste ledning av en föreståndare eller

direktör med pedagogisk och örn möjligt även teknisk utbildning. Eftersom

vid varje sådant hem skall finnas minst två elevhem, måste föreståndaren

vid sin sida hava två assistenter, vilka var och en skola hava tillsynen över

ett sådant hem. För att dessa arbetskrafter helt skola utnyttjas, böra de

dessutom biträda dels med den teoretiska undervisning, som ansluter sig till

den praktiska yrkesutbildningen, dels ock med hemmets räkenskaper och

övriga skrivgöromål. önskvärt är, att även en av dessa assistenter är kompetent

att leda elevernas gymnastik och lekar. För undervisningen i de olika

hantverksgrenarna skola finnas lika många hantverkslärare, i regel alltså tre,

med specialutbildning. Jordbruksarbetet skall stå under ledning av en

rättare; för arbetet i trädgården erfordras en trädgårdsmästare och för arbetet

i ladugården en ladugårdsförman. Bland de manliga befattningshavarna

måste dessutom finnas två nattvakter samt en gårdskarl eller chaufför. För

hushållsarbetet måste anställas en husmoder, en kokerska och två biträden

samt dessutom möjligen en person, som har hand om hemmets sömnad och

tvätt.

Ett skolhem för gossar om ungefär 20 elever torde kräva en föreståndare,

tillika lärare, en husmor, som därjämte är lärarinna, en manlig assistent och

arbetsledare, en kokerska och ett biträde. För ett något större hem torde

dessutom bliva behövligt med en ytterligare manlig eller kvinnlig lärarkraft.

I så fall skulle husmodern kunna befrias från all undervisningsskyldighet.

De kvinnliga hemskolorna skola förestås av en föreståndarinna, som även

bör kunna meddela undervisning i fortsättningsskola eller giva extra kurser

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 219.

i någon arbetsgren, i vilken hon har särskild utbildning. Förutom föreståndarinnan

skola finnas en skolkökslärarinna, en handarbetslärarinna samt en

lanthushållslärarinna för det yttre arbetet. Alla lärarinnorna böra vara fackutbildade.

Någon av dem eller föreståndarinnan bör äga sjukvårdsutbildning.

Även bör någon av befattningshavarna äga sådan utbildning, att hon kan leda

elevernas gymnastik och lekar. Vid ifrågavarande hem bör slutligen finnas

anställd en manlig, helst gift befattningshavare, kunnig i jordbruks-, trädgårds-

och reparationsarbete.

Vid skolhemmen för flickor behöva anställas föreståndarinna (husmoder),

folkskollärarinna samt behövligt antal facklärarinnor. Även vid dessa hem

bör finnas någon sjukvårdskunnig och någon med sådan utbildning, att hon

kan leda gymnastik och lekar; likaså en manlig befattningshavare, helst gift,

såsom gårdskarl och för lantbrukets skötsel.

Yarje skyddshem skall enligt förslaget äga tillgång till psykiatriskt särskilt

skolad läkare. Beträffande kroppssjukvården vid skyddshemmen anses

läkarfrågan redan vara tillfredsställande ordnad. Psykiatrisk sakkunskap

torde, enligt de sakkunnigas mening, skyddshemmen kunna tillförsäkra sig

genom överenskommelser med läkare å närmaste sinnessjukhus eller andra

för uppgiften lämpliga läkare. Denna läkare skulle det åligga att inom viss

tid företaga undersökning av varje till skyddshemmet överlämnat barn.

Såsom redan i det föregående antytts, föreslå de sakkunniga ett särskilt

förfaringssätt vid intagning i skyddshem. De sakkunniga åsyfta

härmed att dels få till stånd ett ökat förtroende för skyddshemsverksamheten

från barnavårdsnämndernas sida, så att dessa tidigare än vad nu mången gång

vore fallet överlämnade vanartade barn till skyddshem, när sådant av allt

att döma förr eller senare ändå måste ske, dels ock i görligaste mån förhindra,

att i skolhem, yrkeshem eller hemskolor intoges barn, som icke borde vistas

där, antingen därför att deras vanart vore av lindrigare beskaffenhet, eller

därför att de på grund av psykisk abnormitet eller efterblivenhet borde intagas

i särskilda för sådana barn avsedda hem. De sakkunniga anmärka dock

i detta sammanhang, att de vid sina besök å skyddshemmen endast påträffat

ett fåtal elever, beträffande vilka med fog kunnat sägas, att de icke krävt

uppfostran i skyddshem. Enda undantaget härvidlag utgjorde Fröbergska

stiftelsens skyddshem Norrgård i Kalmar, vilket genom förekomsten i det

till grund för stiftelsen liggande testamentet av en föreskrift örn avgiftsfri

vård av barn från vissa kommuner kommit att intaga en undantagsställning

i berörda hänseende.

De sakkunniga hava haft under övervägande fyra möjligheter att ordna

denna angelägenhet, nämligen: 1) att därför anlitades för hela landet upprättade

observationsavdelningar, en för gossar och en för flickor, där samtliga

för intagning i skyddshem anmälda barn skulle intagas för observation;

2) att genom samarbete med de i länen bildade barnavårdsförbunden dessas

upptagningshem skulle efter erforderliga utbyggnader kunna för respektive

läns behov användas för detta ändamål; 3) att vid ett mindre antal skyddshem

av olika beskaffenhet i olika delar av landet inrättades särskilda observationsavdelningar

med fackutbildad läkare och för uppgiften lämpad personal,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219. 65

varje avdelning med sitt särskilda upptagningsområde; samt 4) att varje

skolhem, yrkeshem och hemskola skulle tjäna även såsom observationsanstalt

för sitt upptagningsområde, genom att av barnavårdsnämnd omhändertagna

vanartade barn skulle kunna vistas där en tid för observation.

Av dessa alternativ förklara de sakkunniga det första de övriga så till vida

mycket överlägset, att de centrala observationsavdelningar, som här skulle

komma i fråga, genom sin belägenhet och den omfattande verksamhet, de

skulle erhålla, utan större ekonomiska svårigheter skulle kunna förses med

förstklassiga medicinska och pedagogiska ledarekrafter och den bästa utrustning

i fråga örn lokaler och andra anordningar. De sakkunniga anse sig emellertid

icke kunna förorda detta alternativ, emedan dels på grund av de i vårt

land så långa avstånden resekostnaderna för flertalet elever skulle ställa sig

alltför höga, i synnerhet som varje elev måste åtföljas av någon befattningshavare,

dels förfaringssättet i fråga bomme att inverka ofördelaktigt på såväl

elever som föräldrar, för vilka det mången gång torde bliva svårt att förstå

nödvändigheten av en så omständlig procedur, dels slutligen det vore att

befara, att detta förfaringssätt av samma anledning skulle mötas av misstro

från barnavårdsnämndernas sida och därmed verka återhållande på deras

arbete.

Det under 3) omförmälda alternativet hade de sakkunniga tänkt sig så

utformat, att observationsavdelningar skulle inrättas vid sju till nio skyddshem,

såväl skolhem som liemskolor och yrkeshem, lämpligt förlagda i olika

delar av landet. Kostnaderna för anordnande av sådana observationsavdelningar

skulle enligt de sakkunnigas mening kunna hållas rätt låga, genom att

skyddshemmets resurser i byggnader, personal etc. finge utnyttjas även för

verksamheten vid avdelningen. De sakkunniga hava emellertid icke heller

ansett detta alternativ fullt tillfredsställande. Även om resekostnaderna i

detta fall icke skulle ställa sig fullt så höga som i det första alternativet,

skulle dock i stor utsträckning dyrbara resor äga rum och överflyttningar

från ett skyddshem till ett annat komma att företagas utan verkligt

tvingande skäl. Dessutom skulle den vid avdelningen anställda personalen

icke kunna fullt utnyttjas, eftersom endast ett förhållandevis litet antal

barn varje år skulle komma i fråga till undersökning å varje sådan observationsavdelning.

Beträffande det under 2) omförmälda alternativet förklara de sakkunniga

att de ansåge rätt stora fördelar vara att vinna, om ökade möjligheter för

observation av för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade barn kunde

komma till stånd vid barnavårdsförbundens upptagningshem. Dessa hem vöre

visserligen i första hand avsedda för mottagande av icke vanartade barn i

avvaktan på att lämplig vård kunde beredas dem på annat sätt, och av direktionen

över allmänna barnhuset hade också framhållits det olämpliga i att

hemmen toges i anspråk för barn, som genom sitt uppträdande kunde inverka

störande på hemmens egentliga verksamhet. Men, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, användes de dock på sina håll för observation även av

vanartade barn. De sakkunniga anse emellertid, att det måste ankomma på

barnavårdsförbunden själva att bedöma, huruvida några större insatser i

(hitta avseende borde göras från deras sida. Skulle deras upptagningshem

kunna tagas i anspråk i erforderlig utsträckning, torde de med nödvändighet

behöva utbyggas med särskilda paviljonger för att kunna mottaga vanartade

upp till aderton år av båda könen. Genom en sådan anordning skulle man

komma ifrån olägenheterna av alltför långa resor och även kunna hoppas på

större förtroende från föräldrar och barnavårdsnämnder. De sakkunniga

Bihang till riksdagens protokoll 1D36. 1 sami. Nr 2lil. 24235 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 219.

hade dock klart för sig, att ett utnyttjande på detta sätt av barnavårdsförbundens

upptagningshem vore förenat nied både risker och olägenheter. DessU.

^.?1n} dessa hem knappast påtaga sig ifrågavarande uppgift, när det

gande äldre eller svårare vanartade barn.

Även om barnavårdsförbundens upptagningshem i viss utsträckning kunde

tänkas komma till användning för ifrågavarande ändamål, måste alltså, enligt

de sakkunnigas mening, andra möjligheter beredas för observation av barn,

vilkas intagning i skyddshem ifrågasatts. De sakkunniga hava också såsom

sitt förslag upptagit det under 4) omförmälda alternativet, enligt vilket

den första tiden av ett barns vistelse på skyddshem, exempelvis högst tre

månader, betraktades såsom en försökstid, under vilken barnet skulle vara

föremål för särskild observation. Detta skulle möjliggöras därigenom, att

skyddshemspersonalen med den utbildning, den enligt de sakkunnigas’förslag

skulle erhålla, förvärvat kompetens att gemensamt med fackutbildad

läkare avgöra lämplig vårdform för flertalet av de till skyddshemmet insända

fallen.

Det av de sakkunniga förordade förfaringssättet utvecklas närmare på

följande sätt.

^4^. barnavårdsnämnder inom ett skyddshems upptagningsområde skulle

alitsa aga att hos hemmets styrelse begära observation av och råd beträffande

behandlingen av vanartade barn. För detta ändamål skulle barnavårdsnämnderna

till skyddshemmets styrelse insända handlingarna angående omhändertagande

av ett sadant barn, varefter styrelsen med ledning av handlingarna

skulle hava att bedöma, huruvida observation på skyddshemmet borde ifrågakomma.

1 något fall kunde dock inträffa, att i skyddshem för observation

mottoges barn, som rätteligen bort av barnavårdsnämnden direkt utackorderas,

bådant barn torde efter observation återsändas till barnavårdsnämndelJ-

Under tiden för observationen och intill dess lämplig vårdform fastställts,

skulle barnet icke betraktas såsom å hemmet intagen skyddshemselev

.Kostnaden för vistelsen under denna tid vid skyddshemmet skulle dock bestridas

enligt samma grunder som för skyddshemselev, medan resan dit och

eventuell återresa, i likhet med vad som nu vore fallet, skulle bekostas av

barnavårdsnämnden. Den till hemmets förfogande stående fackutbildade

läkaren torde lämpligen böra lämna skriftligt utlåtande beträffande för observation

intaget barn, varefter föreståndaren i samråd med läkaren skulle till

styrelsen avgiva förslag örn lämplig vårdform. De mera svårbedömda fallen

torde dock bora överlämnas till någon av de centrala observationsavdelninear

s°rn ®nliSt de sakkunnigas förslag under varje förhållande skulle komma till

stånd. För övriga fall skulle i regel antingen utackordering genom skyddshemmets

försorg eller vård å skyddshem kunna ifrågakomma 7

Av praktiska skäl kunde emellertid tänkas ett samarbete mellan varandra

närliggande, likartade skyddshem, så att ett hem tjänstgjorde såsom observationsplats

aven för det klientel, som egentligen tillhörde ett annat hem.

De barn för vilka skyddshemsvård ansetts erforderlig, skulle kunna ytterligare

uppdelas pa olika anstalter. Sålunda kunde förflyttning tänkas ske

till annat skyddshem för normala barn,

till jordbrukshem för efterblivna,

till hem för psykiskt abnorma eller

till allmän uppfostringsanstalt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majus proposition nr 219.

Sedan ett barn för observation mottagits i ett skyddshem, borde kostnader

för varje annan förflyttning av barnet än dess återställande till barnavårdsnämnden

bestridas av staten. När skyddshemmets styrelse fattat beslut i

fråga om vårdformen, skulle handlingarna i ärendet för eftergranskning tillställas

chefsläkaren vid den centrala observationsavdelningen. Beslutet skulle

dock utan hinder därav omedelbart gå i verkställighet. Nämnde läkare hade

därefter att i samråd med skyddshemsinspektören vidtaga de omflyttningar

av eleverna, som kunde anses vara av behovet påkallade. För detta ändamål

borde han äga företaga resor till skyddshemmen. Han borde likaledes kunna

av skyddshemmen anlitas såsom rådgivare i förekommande fall och även av

sådan anledning besöka hemmen. Härigenom skulle nämnde läkare få viss

del i ansvaret för det nu ifrågasatta intagningsförfarandets tillämpning och

därjämte erhålla en auktoritetsställning på detta område, vilket uteslutande

borde vara till fördel för verksamheten.

Ett motsvarande förfaringssätt skulle tillämpas även i fråga örn dem, som

omhändertoges för skyddsuppfostran efter fyllda aderton år.

Genom att ordna förfaringssättet vid intagning i skyddshem enligt detta

sista alternativ anses flertalet för observation intagna barn komma att få

kvarstanna på det skyddshem, där observationen försiggått, eller också att

genom skyddshemmets försorg utackorderas, vilket vore till fördel för dessa

barns fostran. Därmed skulle även kunna åstadkommas ett gott samarbete

mellan skyddshemmet och barnavårdsnämnderna inom dess upptagningsområde,

så att dessa i större utsträckning komme att vända sig till skyddshemmet

för erhållande av råd i tveksamma fall. Dessutom har ifrågavarande

alternativ funnits medföra de minsta kostnaderna.

Yttranden.

Beträffande den av de sakkunniga verkställda beräkningen av

platsbehovet å olika slag av skyddshem hava av sJcyddshemsinspektören

framställts vissa anmärkningar. Skyddshemsinspektören har vid

sina beräkningar utgått från antalet den 1 januari 1935 i skyddshem intagna

elever. Med denna utgångspunkt skulle erforderliga antalet platser

bliva å skolhem för gossar i södra och mellersta Sverige utom Stockholm och

Göteborg 177 mot de sakkunnigas 243 och å skolhem för gossar i Norrland

37 (de sakkunniga 68) samt å yrkeshem i södra och mellersta Sverige utom

Stockholm och Göteborg 208 (188) och i Norrland 52 (27). Enligt samma beräkningsgrund

skulle antalet behövliga platser å skyddshem för flickor för

södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg utgöra i skolhem

110 (82) och i hemskolor 150 (97). I siffran 150 hava då även inräknats 27

villkorligt utskrivna elever, som under år 1934 måst återtagas till respektive

skyddshem. Med stöd av dessa beräkningar har skyddshemsinspektören ansett

det föreslagna antalet skolhem för gossar i såväl södra och mellersta Sverige

som Norrland för högt, medan däremot antalet yrkeshem skulle vara alltför

lågt. För flickor skulle i södra och mellersta Sverige utom Stockholm

och Göteborg behövas fyra skolhem med plats för omkring 20—25 elever

i varje hem — de av de sakkunniga till skolhem föreslagna 4 hemmen

hava 17 + 36 + 24 + 34 platser — samt flera hemskolor än som föreslagits.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 219.

Skyddshémsinspektören erinrar, att nuvarande vistelsetiden vid skyddshem

i genomsnitt vore längre än den av de sakkunniga antagna, samt framhåller,

att, om vistelsetiden vid de föreslagna hemmen skulle komma att ställa

sig längre, än de sakkunniga räknat med, behovet av platser i förhållande

därtill bleve större.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i fråga örn platsbehovet

efter att hava åberopat den av skyddshemsinspektören verkställda

beräkningen i huvudsak följande.

Det vore naturligtvis svårt att på förhand avgöra behovet av skyddshemsplatser,

då många faktorer kunde medverka till, att elevernas antal periodvis

kunde minska eller öka. Klokheten torde bjuda att iakttaga stor försiktighet

vid nedläggande av skyddshem. Yad särskilt skyddshem för flickor beträffade,

hade behovet av platser under de senaste åren i stort sett varit stigande.

Skolöverstyrelsen förmenar, att de sakkunnigas uttalande och förslag örn

hems nedläggande, örn hems fortvara som skyddshem samt örn möjligheten

för enskilda att upprätta skyddshem icke korresponderade mot varandra under

annan förutsättning, än att de skyddshem, som de föreslagit skola nedläggas,

antingen befunnits icke lämpliga eller också överflödiga, på grund av att antalet

platser i övrigt vore tillräckligt. Det senare syntes icke vara fallet, enär

de sakkunniga angivit, att det antal platser, de beräknat inom den nya organisationen,

vore hållet i underkant. Så torde ock vara förhållandet, enär antalet

elever i de nuvarande skyddshemmen den Bl december 1934 utgjorde

1,235, medan antalet platser i den nya organisationen, platserna i Stockholms

och Göteborgs skyddshem icke medräknade, skulle komma att utgöra endast

omkring 775. Men om det kunde tämligen bestämt antagas, att behov av ytterligare

platser vid skyddshem komme att föreligga så gott som omedelbart

efter den nya organisationens genomförande, syntes det lämpligare och för

staten ur ekonomiska synpunkter fördelaktigare att behålla de skyddshem,

som funnes och kunde godkännas, i stället för att upprätta nya antingen helt

och hållet på statens bekostnad eller genom viss medverkan från enskilda.

Vad särskilt beträffade de två stiftelsehem, som föreslagits skola nedläggas

såsom skyddshem, torde det bliva nödvändigt att företaga undersökning,

huruvida urkunderna för dessa hems tillkomst medgåve en omläggning av

verksamheten, på sätt i omorganisationsförslaget avsåges, innan ett definitivt

ståndpunktstagande kunde ske i fråga örn förslagen rörande skyddshemmens

antal och förläggning.

Liknande synpunkter, i vad avser den beräknade organisationens knapphet

och förslaget att nedlägga vissa hem, hava anförts av länsstyrelserna i

Södermanlands, Älvsborgs och Järn,Hands län, Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott och styrelsen för skyddshemmet Margretelund, styrelserna

för skyddshemmet Håkanstorp, Göteborgs stads skyddshem för flickor

å Lingatan och skyddshemmet Klockarsvedja, styrelsen för sistnämnda hem

med instämmande av länsstyrelsen i Gävleborgs län, ävensom svenska landstingsförbundet

och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Malmö stads

skyddshemsstyrelse yttrar, att det förefölle, som örn det erforderliga antalet

skolhem för gossar för södra och mellersta Sveriges del vore för lågt beräknat.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp anser, att den av de sakkunniga

för vistelse i hemskola beräknade genomsnittstiden av två år vore för lågt

tilltagen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 219.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan finner det icke sannolikt, att

skyddshemmen ännu erhållit det klientel, som rätteligen hörde dit och som

vid den mera specialiserade organisationen kunde förväntas komma till

skyddshemmen. Skyddshemmens uppgift som observationsanstalter verkade

i samma riktning. De sakkunniga syntes också hava räknat med kortare tid

för eleverna å skyddshemmen, än som erfarenheten hittills hade kunnat bestyrka.

Detta sammantaget komme troligen att under en avsevärd framtid

Sväga den minskning av klientelet, som torde bliva en följd av nativitetens

gång.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker i detta sammanhang, att till följd

av det nära samband, som förefunnes mellan organisationen av skyddshemmen

och det alltmer framträdande spörsmålet örn anordnande av ändamålsenlig

vård för de barn med psykiska besvär, vilka stöde på gränsen till skyddshemmens

klientel utan att lämpligen böra där intagas, jämväl sistnämnda

spörsmål borde vid ärendets vidare beredning ytterligare klarläggas.

I motsatt riktning uttala sig länsstyrelsen i Östergötlands län och barnavårdsnämnden

i Norrköping samt styrelsen för skyddshemmet Mäshult.

Länsstyrelsen i Östergötlands län håller sålunda före, att såväl med hänsyn

till den av barnavårdsnämnden i Norrköping uttalade erfarenheten, att för

skyddsuppfostran omhändertagna barn under 15 år, som nödvändigt behövde

skyddshemsvård, under senaste åren minskat i antal, som på grund av den

osäkerhet med vilken man överhuvudtaget rörde sig, då det gällde lämpligaste

sättet för här ifrågavarande barns uppfostran, ett utbyggande av den föreslagna

organisationen borde ske med mycket stor försiktighet, så att ej en utökning

eller omläggning av anstalterna komme att fresta vederbörande barnavårdsnämnder

att till skyddshem översända barn, som eljest bättre skulle tillgodogöra

sig uppfostran i enskilt hem.

Styrelsen för skyddshemmet Mäshult förordar indragning av de övertaliga

skyddshemmen, enär antalet skyddshem för elever i skolåldern sedan den nya

barnavårdslagens tillkomst blivit utökat långt utöver behovet.

Den utredning, som, enligt vad redan omförmälts, påyrkats av medicinalstyrelsen,

skulle avse att åstadkomma klarhet i fråga örn antalet av de numera

till skyddshem överlämnade barn, vilka på grund av psykiska rubbningar borde

bliva föremål för annan vård, och således leda till ett ytterligare utgallrande

från skyddshemmen av sådana elever, varigenom platsbehovet å dessa hem

skulle minskas.

Beträffande förläggningen av de olika slagen av skyddshem

för normala barn och vad därmed äger sammanhang

hava åtskilliga önskemål framkommit i yttrandena.

I detta hänseende torde till en början böra återgivas ett av direktionen över

allmänna barnhuset framställt förslag, vilket visserligen berör de allmänna

grunderna för hemmens organisation. Direktionen anför i huvudsak följande.

För att ernå bästa möjliga skolform och skolundervisning vore ett stort

antal elever önskvärt. Ett hem för uppfostran av vanartiga barn borde helst

vara litet. I ett stort hem vore individuell tillsyn och ledning icke möjlig i

önskvärd utsträckning. Undervisningens och uppfostrans krav strede således

mot varandra. De sakkunniga hade gjort en kompromiss och fått skolhem, för

små för god undervisning och för stora för god uppfostran. Örn än de sakkunnigas

förslag innebure en given förbättring i jämförelse med nu rådande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

förhållanden, funne dock direktionen förslaget, varigenom i stort sett nuvarande

system bibehölles, icke böra genomföras, i varje fall icke i den omfattning

de sakkunniga förordat.

önskvärt vore, örn tillfälle kunde givas till försök med helt annan anordning

av skyddshemmen. Givetvis kunde därvid olika uppslag komma under

övervägande. Direktionen ville i sådant syfte framhålla, att såväl undervisningens

som uppfostrans krav forde kunna tillgodoses genom att anordna

skolhemmen med en central skola för undervisningen och med en för det hela

ansvarig rektor samt runt däromkring små stugor som hem, vardera för högst

8 ä 10 barn, med en kvinna som husmor.

Ailken underbyggnad eller skolning som än föresloges för skyddshemspersonalen,

bleve det enligt direktionens mening icke möjligt att fullt tillfredsställande

i uppfostringssyfte anordna ett skolhem med upp till 30 platser.

Enligt direktionens på erfarenhet grundade uppfattning kunde en kvinna som

husmor i ett litet barnhem böja och leda styva och »elaka» pojkar långt bättre

än en manlig föreståndare för en stor anstalt, vilken sällan eller aldrig komme

barnet så nära, att han lyckades vinna det förtroende och den tillgivenhet,

som vore nödvändig för ernående av hörsamhet och lydnad, även då barnet

ej stöde under direkt uppsikt. De flesta barn, som måste intagas i skyddshem,

hade bibragts sin mot samhället och dess lagar fientliga ställning genom

vanvård, brist på kärleksfull omvårdnad, eller en till självsvåld ledande missriktad

kärlek. Sår, som därigenom tillfogats barnets själ, ledande till fel i

karaktären kunde bäst läkas genom att barnet så tidigt som möjligt bleve i ett

litet hem föremål för en fast men ändock kärleksfull kvinnlig ledning.

Direktionen ville än vidare framhålla, att i en anstalt för upp till 30 barn

det lätt bleve de sämsta elementen, som toge ledningen. Finge man ett antal

små hem, torde det icke vara svårt att skapa ett intresse för dessas tävlan inbördes

i sport såväl som arbete och därigenom få ett gott hjälpmedel till karaktärens

fostran. Det bleve vidare möjligt att å de olika hemmen fördela eleverna

så att de som bäst passade tillsammans komme i samma hem. Därest

barnen i en på sådant sätt anordnad koloni finge huvudmålen i skolan i samband

med undervisningen, kunde de skilda hemmen skötas av endast en husmor.

De av de sakkunniga föreslagna 8 skolhemmen för gossar kunde reduceras

till 4 högst 5, och för flickor kunde 2 eller 3 vara nog. Direktionen föreställde

sig, att en närmare utredning skulle visa, att kostnaderna icke skulle

bli högre för staten än vid genomförande av de sakkunnigas förslag, helst det

ingalunda torde vara uteslutet att i dessa tider, då skolor av brist på elever

stängdes, finna någon för ändamålet lämpad skola, kring vilken en koloni

kunde anordnas.

Möjligen kunde även yrkeshemmen med fördel anordnas på samma sätt.

Länsstyrelsen i örebro län uttalar sig beträffande skolhemmens organisation

i samma riktning som direktionen över allmänna barnhuset.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen framhåller önskvärdheten av att

skolhemmen kunde göras mindre eller att ett skolhem uppdelades på flera elevhem

för ett färre antal elever, vart och ett med sin husmoder eller husfader,

samt att även vid de föreslagna yrkeshemmen kunde ske en liknande uppdelning

på flera elevhem.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, under åberopande av sitt förut

återgivna yttrande beträffande de olika kategorierna av skyddshemselever, att

det ingalunda alltid vore nyttigt, att förbindelsen med den gamla miljön uppehölles,

enär inflytandet därifrån och besöken av föräldrarna understundom

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kunde förorsaka stora svårigheter för dem, som hade till uppgift att frigöra

eleverna från deras gamla vanarter.

Även styrelserna för skyddshemmet Morängen och räddningsinstitutet i

Göteborg hava liknande invändningar att göra mot den av de sakkunniga uttalade

uppfattningen, att skyddshemmen och framför allt skolhemmen borde

förläggas så nära elevernas hemorter som möjligt. Av båda styrelserna betonas

dock, att kontakten mellan skyddshemmen samt elevernas hem och föräldrar

icke finge äventyras genom alltför långa avstånd. Styrelsen för skyddshemmet

Morängen ifrågasätter, om icke möjligheten för föräldrarna att besöka sitt barn

i enskilda fall borde underlättas genom resebidrag från skyddshemmet.

Å andra sidan anmärkes av länsstyrelsen i Västmanlands län, att, så som

anstaltsförläggningen angivits i betänkandet, avstånden till skyddshemmen

från elevernas egna hem förefölle att bliva så stora, att den ur vissa synpunkter

önskvärda kontakten mellan skyddshemmet och föräldrahemmet icke

alltid kunde uppehållas.

För Norrlands vidkommande anmärker länsstyrelsen i Västerbottens län,

att den av de sakkunniga framhållna önskvärdheten, att de yngre eleverna förlädes

så nära hemorten som möjligt, icke ansetts gälla nämnda landsdel.

Västerbottens och Norrbottens län skulle således få sitt gemensamma kombinerade

skol- och yrkeshem förlagt till Johannisberg i Norrbotten, till vilken

plats en resa från distriktets sydligaste del omfattade omkring 800 kilometer

med två övernattningsstationer under resan.

Även styrelsen för skyddshemmet Klockarsvedja påtalar för Gävleborgs

läns vidkommande de långa avstånden mellan skyddshemselevens eget föräldrahem

och de för länet avsedda skyddshemmen Sundbo eller Boda.

Skolöverstyrelsen anför beträffande platsantalet i skyddshemmen för

gossar i huvudsak följande.

överstyrelsen betraktade ett elevantal av omkring 30 såsom det normala

i ett skyddsskolhem. De vanliga skolhemmen vore i allmänhet avsedda för

40 elever, men i ett skyddsskolhem borde på grund av elevmaterialets beskaffenhet

antalet icke annat än undantagsvis överstiga 30. — Vad yrkeshemmen

beträffade, måste, därest eleverna skulle kunna bibringas en tillräckligt

ingående yrkesutbildning, de skilda avdelningarna bestå av ett lämpligt

antal elever. Vid yrkesskolor i allmänhet ansåges, att varje arbetsledare

icke med önskvärd framgång kunde övervaka och leda mer än 10, högst 15

elever. Vid skyddshem borde givetvis varje avdelning vara något mindre och

antalet elever i sådan fördenskull icke annat än undantagsvis överstiga 12. I

regel torde utbildning vid varje hem icke kunna med fördel givas i mer än

tre olika yrken. Med en avdelning om 12 elever i varje yrke skulle följaktligen

erfordras omkring 36 platser. Då det emellertid vore sannolikt, att

antalet elever, som önskade utbildning i något av de huvudyrken, som förekomme

vid ett hem, kunde bliva så stort, att en uppdelning på två avdelningar

bleve nödvändig, borde givetvis utrymmen och möjligheter i övrigt för

en sådan förefinnas. På grund av sålunda anförda skäl borde yrkeshemmen

icke anordnas för mer än 40 till 50 elever. Ett godtagande av denna överstyrelsens

ståndpunkt skulle innebära, att antalet yrkeshem måste ökas med

åtminstone ett.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 219.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser, att varje skyddshem,

även yrkeshem icke bör hava mer än 30 platser, och samma läns barnavårdsförbund

ifrågasätter starkt, om icke de föreslagna hemmen vore för stort tilltagna.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller såsom önskvärt,

att man, till dess erfarenheter under icke allt för kort tid vunnits om platsbehovet

vid skolhem för gossar, bibehölle nuvarande antal platser vid de

skyddshem, som föreslagits förändrade till sådant skolhem.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att det vore önskvärt,

att antalet yrkeshem för södra och mellersta Sverige ökas till fyra, förutom

det lantbrukshem, som enligt inspektörens förslag skulle anordnas vid Margretelund,

samt att det endast vore att betrakta som en given fördel ur uppfostringssynpunkt,

örn detta skulle medföra, att antalet platser i varje hem

något minskades, exempelvis till 40 å 50.

Samma antal yrkeshem föreslås av skyddshemsinspektören, som för lantbrukshemmets

del räknar med 25—30 platser.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt till

förslaget rörande yrkeshemmens storlek.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att yrkeshemmen komme

att bliva alltför stora för att den personliga kontakten mellan ledningen och

eleverna skulle kunna i erforderlig utsträckning upprätthållas. Olägenheterna

av att sammanföra så stort antal elever i ett hem kunde, enligt länsstyrelsensmening,

icke hävas endast genom att förlägga eleverna i två byggnader i

stället för en. Liknande uppfattning kommer till synes i det av Skaraborgs

läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelunds skyddshem.

gemensamt avgivna yttrandet.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna användningen av

nuvarande skyddshem för gossar i det blivande nya skyddshemssystemet

hava i olika hänseenden anmärkningar framställts. Förutom

vad som redan därutinnan återgivits beträffande de båda stiftelsehemmen och

särskilt Margretelund, hava ytterligare följande huvudsakliga synpunkter

framkommit.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelund,

vilka på anförda skäl avvisat de sakkunnigas förslag örn inrättande därstädes

av ett jordbrukshem för psykiskt efterblivna gossar, hava i stället

ifrågasatt, att yrkeshemmens antal utökades till fyra samt att förutom de

skyddshem, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle omändras till yrkeshem,

även Margretelund inrättades såsom sådant. Härom anföres i det av

nämnda förvaltningsutskott och styrelse gemensamt avgivna yttrandet i huvudsak

följande.

Genom utökandet av yrkeshemmens antal och därigenom föranledd minskning

i det vid varje dylikt hem avsedda platsantalet borde de eljest till synes

nödvändiga, till omkring IV2 miljon kronor beräknade till- och ombyggnadskostnaderna

kunna högst väsentligt reduceras, varjämte möjlighet skulle

finnas att verkställa viss uppdelning av yrkeshemmen så, att vissa av dem,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 219.

med eventuellt tillgodoseende även av annan yrkesutbildning, kunde speciellt

inrikta sig på att bereda tillfälle till antingen jordbruks- eller annan yrkesutbildning

— en uppdelning som de sakkunniga förklarat önskvärd men ej

genomförbar, därest endast tre yrkeshem för södra och mellersta Sverige

skulle anordnas. Härigenom skulle även ett eventuellt ökat framtida platsbehov

kunna utan nybyggnad tillgodoses, varjämte någon engångskostnad för

inlösen från statens sida icke skulle ifrågakomma, därest verksamheten vid

Margretelunds skyddshem bibehölles. Såsom fjärde yrkeshem syntes Margretelunds

skyddshem alldeles särskilt väl lämpa sig ej minst med hänsyn till sitt

läge och sitt välskötta och välordnade jordbruk. Nämnda skyddshem hade

plats för 40 elever och vore synnerligen väl bebyggt. Den till anstalten

hörande egendomen omfattade omkring 120 tunnland god och väl kultiverad

åkerjord, varjämte anstalten för närvarande arrenderade ytterligare omkring

60 tunnland. Under sin vistelse å anstalten bereddes eleverna tillfälle till en

grundlig utbildning i allt, som hörde till ett nutida jordbruks rationella

skötsel, varjämte eleverna i anstaltens slöjdverkstad och smedja erhölle utbildning

i slöjd och smide. Kesultaten av anstaltens verksamhet hade visat

sig mycket goda och anstaltens avgående elever hade med hänsyn till sin

grundliga utbildning i jordbruks- och husdjursskötsel m. m. utan svårighet

erhållit goda och väl avlönade platser, vilka de med glädjande goda vitsord

uppehållit. Förutom nu anförda skäl talade även den omständigheten för ett

bibehållande av Margretelund såsom skyddshem, att enligt donationsvillkoren

stiftelsens tillgångar, uppgående till ett sammanlagt värde av 564,000 kronor,

komme att övergå till donators arvingar, därest de användes för annat än det

med donationen avsedda ändamålet.

Detta förslag tillstyrkes av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Beträffande den framtida användningen av Fröbergska stiftelsens skyddshem

å Norrgård och övriga tillgångar har skyddshemmets styrelse anfört i

huvudsak följande.

Styrelsen hemställde, att Norrgård bibehölles såsom skyddshem och inrättades

till ett kombinerat skol- och yrkeshem. Under det att de till yrkeshem

föreslagna skyddshemmen måste påkostas avsevärda belopp till örn- och

nybyggnader, till utrustning av verkstäder och till inventarier, erfordrades

inga sådana åtgärder vidkommande Norrgård, som redan ägde alla dessa betingelser:

järnverkstad med ypperlig maskinell utrustning, snickeri-, skrädderioch

skomakeriverkstäder. Därjämte funnes ett förstklassigt, lättskött och

lagom stort jordbruk och handelsträdgård, således allt vad man rimligtvis

kunde fordra för elevernas utbildning alltefter deras olika anlag och intresse.

Gentemot de sakkunnigas uppfattning att Norrgård på grund av sitt läge i en

stad sämre än andra hem lämpade sig till skyddshem, kunde styrelsen intyga,

att den ansvariga ledningen icke förmärkt några olägenheter av hemmets belägenhet.

Norrgård hade stora förutsättningar att i fråga örn yrkesutövningen

lämna ett gott ekonomiskt resultat. Kalmar stads välordnade skolväsen och

kulturella institutioner av olika slag kunde verka befruktande pa arbetet vid

skyddshemmet. Även tillgången till bildande förströelser för den ungdom,

som växte upp i en stad, finge icke underskattas. Att skyddshemmet hade lätt

tillgång till läkare och sjukvårdsinrättningar samt tandvård vöre också av stor

betydelse. Kalmar stad måste vidare anses hava ett verkligt centralt läge i

förhållande till Kalmar, Kronobergs och Gotlands län. Därtill komme, att i

testamentet föreskreves, att de donerade medlen skulle bilda en fond till stiftelse

och underhållande i Kalmar av en inrättning för evärdliga tider till vanvårdade

och vanartade barns försörjning och uppfostran, varför det skulle

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vara att fullständigt negligera testators yttersta vilja att slopa stiftelsens inrättning

i Kalmar för att understödja skyddshemsverksamheten på annat håll.

btyreisen vore därför lagligen förhindrad att realisera de sakkunnigas förslag.

Uttrycket »vanvårdade och vanartade barn» hade vid intagning av barn å

JN orrgård givits den tolkningen, att därmed endast avsåges en kategori av

barn: det vanvårdade barnet hade även förutsatts vara vanartigt och tvärtom,

.få grund av donationens bestämmelser kunde Norrgård icke avhända sig

plikten att taga hand även örn barn i skolåldern. Beträffande Norrgårds fölutsättningar

i fråga om lokaler för skyddshemsverksamhetens bedrivande

åberopade styrelsen av förste provinsialläkaren N. F. Hedlund i Kalmar och

byggnadsingenjören Ernst Wranne avgivna utlåtanden angående hemmets

lokaliteter. Därest Norrgård inrättades till kombinerat skol- och yrkeshem

vöre styrelsen villig att sörja för en tillfredsställande differentiering av de

olika åldersgrupperna genom att bekosta uppförandet av lämpligt hem för

endera gruppen på betryggande avstånd från huvudbyggnaden. Styrelsen hade

?”enn o uPPgöra kostnadsberäkning å en byggnad, lämplig till förläggning

jU- j ° e!ever Vld skolhemsavdelningen. Under förutsättning att Norrgård

godkändes såsom kombinerat skol- och yrkeshem förklarade sig styrelsen villig

ej blott att låta utföra tidigare beslutade ändringsarbeten å stora byggnaden

till åstadkommande av en mera ändamålsenlig rumsindelning och större hemkaraktär

utan även att uppföra ett särskilt skolhem enligt redan upprättat eller

därmed likartat förslag.

Förslaget att ombilda Norrgård till ett kombinerat skol- och yrkeshem tillstyrkes

av länsstyrelsen i Kalmar län och samma läns södra landsting. Statens

inspektör för fattigvård oell barnavård föreslår under åberopande av berörda

förslag, att underhandlingar upptagas om Fröbergska stiftelsens fortsatta

verksamhet för vanartade barns vård, och sky ddshemsinspetet ören, som även

anser det angeläget, att stiftelsen alltjämt utnyttjas för just denna verksamhet,

förordar ytterligare utredning av frågan.

Skolöverstyrelsen anser sig med anledning av det oklara läge, i vilket

frågan örn Norrgård allt fortfarande befunne sig, icke kunna uttala någon bestämd

mening örn de sakkunnigas förslag. Frågan örn Norrgårds framtid

krävde, enligt överstyrelsens mening, en förnyad utredning, därvid i första

hand borde undersökas, om icke skyddshemmet skulle kunna bibehållas med

i huvudsak samma uppgifter som hittills.

Direktionen för Råby räddningsinstitut förklarar sig icke vara övertygad

örn, att de sakkunniga i fråga örn utnyttjandet av det sydligaste upptagningsområdets

skyddshem för gossar framlagt ett ur differentieringssynpunkt fullt

lyckligt förslag. Direktionen anför i anslutning till sitt förut återgivna uttalande,

att det funnes skäl att skilja på eleverna från den rena landsbygden

å ena sidan och från städer och stadsliknande samhällen å andra sidan, i

huvudsak följande.

De omhändertagna minderåriga, vilka från början lärt sig känna samhörighet

med landsbygden och dess förhållanden, med skötsel av jordbruk, trädgårdsodling

och vad därtill hörde, borde, när så kunde ske, beredas tillfälle

till vistelse i skyddshem, som vore så att säga jordbruks- och trädgårdsbetonat,

och sedan få sin yrkesutbildning därstädes. De skyddshemselever,

som tillbringat sina tidigaste år i städer och stadsliknande samhällen och påverkats

av förhållandena i dessa, borde i sin ordning örn möjligt beredas

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majus proposition nr U19.

vistelse i skyddshem, som kunde vidare utveckla deras håg för de yrken, som

från början närmast intresserat dem: hantverk, industri och handel. En dylik

differentiering torde inom upptagningsområdet utan svårighet kunna genomföras.

Skyddshemmen i Ljungaskog och östra Spång borde bilda en enhet

under gemensam ledning för mottagande av elever från städer och stadsliknande

samhällen och för yrkesutbildning i hantverk. Skyddshemmet i Råby

borde mottaga elever från landsbygden och giva dem utbildning i jordbruk

och trädgårdsodling. De sakkunnigas förslag att göra både Ljungaskog och

Råby till yrkeshem för utbildning i jordbruk och trädgårdsodling med stark

begränsning för det sistnämnda hemmet syntes böra ägnas en närmare granskning.

Vad skyddshemmens läge anginge, torde Råby ur kommunikationssynpunkt

ligga bättre till än Ljungaskog. I fråga om jordarealernas beskaffenhet

torde Råby vara så absolut överlägset Ljungaskog, att en jämförelse icke

kunde framkalla någon tvekan. Å skyddshemmet i Råby kunde med fördel

anordnas sådan utbildning i jordbruk och trädgårdsodling, att från skyddshemmet

avgångna elever kunde anses kompetenta att sköta platser med viss

förmansställning. Det kunde också framhållas, att, medan å Råby funnes plats

för 50 elever och ett ytterligare platsutrymme för jämförelsevis blygsamma

kostnader kunde åstadkommas för ytterligare ett 20-tal elever och därvid erforderlig

hänsyn tagas till åldersdifferentiering, man å Ljungaskog för den

tilltänkta utbildningen måste räkna med en kostnad för uppförande av nya

byggnader av omkring 200,000 kronor. Dessutom vore Ljungaskog så gott som

i saknad av möjligheter till avsättning av jordbruksprodukter, medan Råby

hade sällsynt goda avsättningsmöjligheter, vilka gjort att såväl jordbruksson!

trädgårdsdriften varit ganska lönande. Direktionen ville även fästa uppmärksamhet

på det förhållandet, att, örn skyddshemmet i Råby finge fortsätta

sin verksamhet i fråga örn elevmottagning och elevutbildning, låt vara med en

betydande utvidgning av upptagningsområdet, på samma sätt som förut,

bomme det att förbliva ungefär vad stiftaren velat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker i sitt yttrande särskilt vad

direktionen för Råby räddningsinstitut anfört rörande förslaget till en ny

skyddshemsorganisation.

Skolöverstyrelsen anför bland annat.

Med hänsyn till att Råby skyddshem vore utrustat med platser för 50 elever,

ägde ett utmärkt jordbruk samt därjämte, på grund av att det i ekonomiskt

hänseende varit ett av de mest gynnsamt ställda i hela riket, vore försett med

utmärkta byggnader och inventarier, ansåge överstyrelsen, att det skulle vara

i hög grad otillfredsställande och även oekonomiskt att förändra hemmet till

huvudsakligen ett skyddsskolhem. Omfattningen av skyddshemmets ifrågasatta

utbildning av elever i jordbruksarbete komme att bliva rätt obestämd i

framtiden. Den skulle nämligen bliva helt beroende därav, huruvida det

funnes elever, som önskade komma i åtnjutande av utbildning i jordbruk eller

icke. Förutsättningar för att ett så stort antal elever som tio någon gång

skulle komma att finnas syntes knappast kunna komma att föreligga. Det

syntes uppenbart, att det skulle bliva synnerligen svårt att leda ett på dylikt

sätt organiserat skyddshem, så att det tillfredsställande fyllde både sin yrkesutbildningsuppgift

och kravet på en ur ekonomiska synpunkter någorlunda

rationell drift, överstyrelsen liysto på grund av nu angivna skäl den uppfattningen,

att Råby skyddshem vid den eventuella omorganisationen borde

anordnas som yrkeshem.

Styrelsen för Älvåsens skyddshem anför beträffande förslaget att i systemet

av olika slag av skyddshem inordna detta skyddshem såsom skolhem följande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Berörda förslag vöre synnerligen egendomligt, då sedan flera år tillbaka

undervisning med erkänd framgång varit anordnad i skyddshemmets numera

av skolöverstyrelsen godkända verkstadsskola och hemmet redan vore utrustat

med för dylik undervisning inredda lokaler samt dessa dyrbara anordningar,

vartill även bidrag av statsmedel utgått, vid en förändring av hemmet till skolhem

icke skulle komma till användning, utan ny verkstadsskola med ny utrustning

i stället skulle komma att inredas vid annat skyddshem. Styrelsen

kunde därför icke, även med hänsyntagande till de av de sakkunniga anförda

synpunkterna för placerandet av de tre yrkeshemmen för södra och mellersta

Sverige, för sin del tillstyrka denna punkt i förslaget.

I detta uttalande instämmer Värmlands läns landstings förvaltningsutskott,

som dessutom påpekar Älvåsens lämplighet, även då det gällde jordbruksbetonad

yrkesutbildning, i det att med dess välskötta jordbruk, omfattande

omkring 32 har, och ett skogsområde av omkring 100 har mycket goda möjligheter

där erbjödes för utbildning för jord- och skogsbruk.

Förslaget att örebro läns landstings skyddshem i Åkerby skulle omdanas

till skolhem finner landstingets förvaltningsutskott mindre lämpligt. Utskottet

anför härom följande.

Ett skolhem skulle mottaga 20—30 elever, men på Åkerby kunde 45 elever

utan svårighet emottagas. Att driva Åkerby med ett mindre antal elever än

där bekvämligen kunde mottagas, måste vara oekonomiskt och syntes redan

av det skälet böra vara uteslutet. Vidare måste man anse, att Åkerby förträffligt

lämpade sig till yrkeshem av den typ de sakkunniga föreslagit, nämligen

ett kombinerat jordbruks- och hantverkshem. Till Åkerby hörde jord,

som befunne sig i god hävd och som till arealen vore fullt tillräcklig. Därtill

komme en ganska vidsträckt omkring 200 hektar omfattande skogsmark, som

kunde ge eleverna både god sysselsättning och god inblick i skogsvårdsarbete.

De till jordbruket hörande ekonomibyggnaderna läge omedelbart intill

huvudbyggnaden, där eleverna hade sina bostäder, vilket givetvis vore en

avsevärd fördel, därest yrkeshem för jordbruk anordnades på Åkerby.

Skulle däremot huvudbyggnaden tagas i anspråk för skolhem och jordbruket

utarrenderas, komme huvudbyggnadens belägenhet helt visst att vålla

svårigheter för erhållande av skäligt arrende, då grannskapet till ett skolhem

med ett ej obetydligt antal mer eller mindre vanartade elever icke torde betraktas

som angenämt. Samma förhållande skulle givetvis bereda svårigheter

vid en eventuell försäljning av den del av egendomen, som skulle återstå,

sedan skolhemmet berövat densamma både huvudbyggnad och trädgård.

Ekonomibyggnaderna till själva huvudbyggnaden och till jordbruksdriften

läge för övrigt så grupperade, att det ej bleve möjligt åstadkomma en lämplig

avgränsning av ett skolhems område från den återstående jordegendomens.

Den senare skulle dessutom komma att sakna lämplig bostad för en blivande

ägare eller arrendator. De vid Åkerby befintliga byggnaderna torde utan

större förändringar vara tillräckliga även för upprättande av den yrkesskola i

något hantverk, som skulle tillhöra ett yrkeshem. Enligt förvaltningsutskottets

mening vore sålunda Åkerby synnerligen lämpligt som plats för ett yrkeshem,

medan ett upprättande där av endast skolhem skulle bland andra olägenheter

medföra ett onödigt Spolierande av egendomens värde som j ordbruksegendom.

Skyddshemsinspektören anför beträffande yrkeshemmens förläggning följande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majus proposition nr 219.

De sakkunniga hade tänkt sig, att vid Sundbo skyddshem skulle inköpas

en jorbruksegendom till ett pris av 18,000 kronor. Man kunde härvid ifrågasätta,

om det ej vore för staten både billigare och ändamålsenligare att vid

Åkerby skyddshem, där erforderlig tillgång på odlad jord och skogsmark

funnes att tillgå i den utsträckning, som krävdes för ett yrkeshem, inrättades

ett yrkeshem för gossar, och att Sundbo, som synnerligen väl passade till

skolhem, bibehölles i stort sett i oförändrat skick för yngre elever. De föreslagna

om- och nybyggnaderna vid Sundbo krävde höga kostnader, och vid

Åkerby måste även vissa örn- och nybyggnader utföras, örn sistnämnda hem

skulle bliva lämpligt som skolhem. Det borde därför hava utretts, vilket förslag,

som vore ändamålsenligast och billigast: 1) Sundbo (efter inköp av mera

jord) med örn- och nybyggnader såsom yrkeshem och Åkerby med om- och

nybyggnader såsom skolhem eller 2) Sundbo (utan inköp av jord) med anordnandet

av gymnastiklokal och en lärosal såsom skolhem och Åkerby med

örn- och nybyggnader såsom yrkeshem.

Styrelsen för skyddshemmet Klockarsvedja anför beträffande skyddshemsvården

inom Gävleborgs län, utöver vad som redan återgivits, i huvudsak

följande.

Det syntes som örn de sakkunniga borde hava ytterligare övervägt frågan,

om icke någon anordning varit tänkbar, varigenom länet kunnat bli eget såväl

skolhems- som yrkeshemsdistrikt, helst som inom länet redan funnes två

skyddshem och det icke förefölle att hava varit en olöslig uppgift att på lämpligt

sätt utbygga något av dessa hem för ifrågavarande ändamål. Enligt styrelsens

mening vore visserligen Engesberg icke särskilt lämpligt såsom

skyddshem, men för viss yrkesutbildning skulle det dock säkerligen kunna

fylla en uppgift. Gentemot förslaget att bibéhålla Engesberg och nedlägga

Klockarsvedja ville styrelsen framhålla några synpunkter. Å Engesberg

saknades helt och hållet möjligheter att bedriva jordbruk, eftersom dess jordareal

endast omfattade några få tunnland. Engesbergs läge kunde dessutom

icke anses tillfredsställande, enär det alldeles inpå sig hade en badplats, där

ett synnerligen fritt och otvunget liv utvecklade sig under sommaren. Klockarsvedja

hade däremot ett idealiskt läge, avskilt och stilla, utan att kunna sägas

ligga otjänligt till ur kommunikationssynpunkt. Det hade också ett fullt tillfredsställande

jordbruk. Byggnaderna å Klockarsvedja tarvade visserligen en

del kompletteringar och förbättringar, vilka uppskjutits på grund av den igångsatta

sakkunnigutredningen. Det vore vidare synnerligen små utsikter att å

Klockarsvedja kunna upprätta ett hem för s. k. svårfostrade gossar på grund

av omöjligheten att där kunna erhålla erforderlig läkartillsyn, medan däremot

sådan lätt kunde ordnas å Engesberg med dess närhet till Gävle stad. Skulle

det anses ofrånkomligt, att ett av länets skyddshem helt nedlades, syntes det

alltså styrelsen lämpligast, att Engesberg nedlades och toges i anspråk för

annan barnavårdande verksamhet samt att Klockarsvedja bibehölles såsom

skyddshem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer, att på grund av de väl genomtänkta

skäl, som styrelsen för Klockarsvedja anfört i förevarande fråga, dess

förslag måtte vid ärendets fortsatta behandling allvarligt beaktas.

Gävleborgs läns landsting har i ett över betänkandets förra del avgivet

yttrande såsom sin uppfattning uttalat, att, därest skyddshemsverksamheten

ordnades enligt de sakkunnigas förslag, intet torde vara att från landstingets

sida erinra däremot, att skyddshemsverksamheten å Klockarsvedja nedlades.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I ett över betänkandets senare del avgivet yttrande har emellertid nämnda

landstings förvaltningsutskott uttalat den meningen, att det lämpligaste vore,

att staten i stället för Engesbergs skyddshem övertoge Klockarsvedja skyddshem

och där inrättade ett skolhem.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund har likaledes uttalat sig för Klockarsvedjas

bibehållande såsom skolhem för länet.

Skyddshemsinspektören, som, enligt vad redan omförmälts, anser antalet

föreslagna skolhem i Norrland för högt och att två skolhem för Jämtlands,

Västernorrlands och Gävleborgs län icke erfordrades, föreslår på i huvudsak

samma skäl, som anförts av styrelsen för Klockarsvedja, att detta hem borde

före Engesberg komma i fråga till skolhem. Såsom yrkeshem för nämnda

län lämpade sig Boda skyddshem väl. För Norrbottens och Västerbottens län

passade skyddshemmet i Stenfors synnerligen väl till skolhem. Några oöverstigliga

hinder mötte säkerligen icke heller för att ordna så och samtidigt göra

Johannisberg till yrkeshem för nämnda län. I detta förslag har statens inspektör

för fattigvård och barnavård instämt.

Även skolöverstyrelseyi föreslår, att skyddshemmet i Stenfors, som nu befunne

sig i ett tillfredsställande skick och under god ledning, måtte bibehållas

och anordnas såsom skolhem.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida

det ej vore förmånligt ur såväl kostnads- som vårdsynpunkt, att skyddshemmet

i Stenfors bibehölles såsom skolhem, enär detta efter nyligen företagen ombyggnad

och reparation borde vara synnerligen lämpligt därför, medan det

vore ur flera synpunkter olämpligt att till Norrbotten förlägga den verksamhet,

som bedrivits vid Stenfors. Skulle förslaget om nedläggande av Stenfors

ej ändras, uttalar förvaltningsutskottet en livlig förhoppning, att skyddshemmet

finge bibehållas som hem för s. k. svårfostrade barn.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar likaledes, att Stenfors skyddshem

bibehålies samt att med hänsyn därtill det uppgjorda förslaget till

utbyggnad av Johannisbergs skyddshem icke genomföres utan revideras till

att avse endast yrkeshem.

Sistnämnda förslag tillstyrkes återigen, såsom redan omförmälts, varmt av

länsstyrelsen i Norrbottens län.

Mot de upprättade förslagsritningarna till örn- och nybyggnader

vid yrkeshemmen i Ljungaskog, Forsane och Sundbo samt

de kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg har en del

detaljanmärkningar framställts av byggnadsstyrelsen, statens inspektör för

fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i Västmanlands

län och samma läns landstings förvaltningsutskott, länsstyrelsen och

länsarkitekten i Norrbottens län samt styrelserna för skyddshemmen Ljungaskog

och Boda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser vad styrelsen för

Boda i tekniskt avseende anfört böra beaktas. Härutinnan torde jag få hänvisa

till handlingarna i ärendet.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Marits proposition nr 219.

Beträffande storleken av de föreslagna skyddshemmen

för flickor hava i några yttranden särskilda önskemål uttalats.

Styrelserna för skyddshemmen Sjötorp och Mossebo anse sålunda, att enligt

vunnen erfarenhet-elevantalet icke i något fall borde sättas högre än 25,

snarare 20, men att de sakkunnigas förslag i fråga örn personal vid dessa hem

av såväl ekonomiska som praktiska skäl för sitt genomförande krävde ett ej

alltför knappt elevantal.

Styrelsen för skyddshemmet Härsjögården uttalar den meningen, att vid

varje hemskola antalet elever borde fastställas till högst 25.

Jag får i förevarande hänseende även hänvisa till vad styrelsen för skyddshemmet

Håkanstorp anfört i fråga örn förslaget örn förändrad verksamhet för

hemmet.

Förslaget, att sistnämnda hem skulle upphöra med sin nuvarande verksamhet

och förändras till jordbrukshem för psykiskt efterblivna har mött

gensagor från några håll.

Styrelsen för skyddshemmet har närmare motiverat sitt avböjande av berörda

nya uppgift. Till denna fråga torde jag senare få återkomma. I övrigt

anför styrelsen i huvudsak följande.

Det sakförhållandet, att hemmet ej mottoge mer än 18 elever, bidroge till

mycket stor del till det goda resultat, som ernåtts vid elevernas fostran. Ett

elevantal på 25—30 flickor försvårade känslan av hem och föreståndarinnan

och övrig personal kunde ej på samma sätt hinna med den individuella

fostran, som vore så nödvändig för att nå ett gott och varaktigt resultat.

Genom skyddshemmets föreståndarinna uppehölles i olika former i mycket

stor utsträckning förbindelse med de från hemmet utskrivna eleverna. En

sådan eftervårdande verksamhet vore det icke minst viktiga vid skyddshemsuppfostran.

Eleverna kunde därigenom åratal framåt känna sig äga ett stöd

i föreståndarinnan och veta, att de alltid hade ett hem att komma till, örn de

råkade i bekymmer och svårigheter. Genom hemmets nedläggande skulle därför

stora värden förspillas. På grund härav önskade styrelsen få fortsätta

verksamheten vid Håkanstorp. Skyddshemsverksamhetens förstatligande

skulle emellertid vålla stora svårigheter för skyddshemmets ekonomi, därigenom

att nuvarande överenskommelser med olika läns landsting om förfoganderätt

över platser vid hemmet icke längre komme att bliva gällande.

Skyddshemmet komme därför i framtiden att stå utan ekonomiska tillgångar

för täckande av nödvändiga större utgifter såsom för reparationer, nyanskaffning

av inventarier, möjligen behövliga örn- eller tillbyggnader m. m. Dessa

svårigheter skulle kunna lösas genom att staten lämnade ett särskilt anslag

för berörda ändamål.

Ett bibehållande av skyddshemmet Håkanstorps nuvarande verksamhet

tillstyrkes varmt av länsstyrelsen i Södermanlands län, som vitsordar hemmets

och dess lednings synnerliga lämplighet för den i hemmet bedrivna

skyddshemsverksamheten. Även Södermanlands läns barnavårdsförbund beklagar

den ifrågasatta indragningen av skyddshemmet Håkanstorp, för vars

bibehållande vid dess nuvarande uppgift, enligt förbundets förmenande starka

skäl talade.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård avstyrker bestämt förslaget

att nedlägga Håkanstorps skyddshem.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

SkyddsliemsinspeJctören håller före, att de skyddshem, vilka föreslagits till

hemskolor, icke fyllde platsbehovet, utan att även Håkanstorp borde medtagas.

Detta hem borde enligt hans mening liksom en del andra hem komma

i åtnjutande av årligt hyresbidrag. Vita bandet, som''agde hemmet, vore en

ideell sammanslutning och ägde inga donationsmedel att stödja verksamheten

på.

Från ledningen för några skyddshem, vilka föreslagits till skolhem eller

hemskolor, har gjorts gällande, att vid hemmen måste företagas örn- eller tillbyggnader

eller andra förändringar, vilka komme att draga kostnader. Till

denna fråga återkommer jag i samband med kostnadsberäkningarna.

Beträffande den av de sakkunniga verkställda indelningen av södra och

mellersta Sverige i särskilda upptagningsområden för varje slag

av skyddshem hava en del erinringar framställts.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård föreslår i stället följande

förfaringssätt för de omhändertagnas fördelning på skyddshemmen. Vederbörande

barnavårdsnämnd skulle direkt till tillsynsmyndigheten insända

ansökning örn intagning i skyddshem och därvid foga ett enligt visst formulär

avgivet läkarutlåtande. Denna myndighet skulle därefter granska handlingarna

med biträde av sakkunnig läkare och bestämma, till vilket skyddshem

den omhändertagne skulle sändas. I regel torde intagning komma att ske i

det skyddshem, som läge närmast den blivande elevens hemort, men möjlighet

till undantag borde ej vara utesluten, örn med hänsyn till eleven annat

skyddshem kunde befinnas lämpligare.

Skyddshemsinspektören anser, att, örn staten övertar samtliga kostnader

för skyddshemsvård så när som på barnavårdsnämndernas bidrag och det

överlämnas till skyddshemsinspektionen att bestämma de omhändertagnas

placering i skyddshem, några särskilda upptagningsområden för hemmen icke

behövde bestämmas.

Mot en alltför snäv begränsning av ett skyddshems upptagningsområde

uttala sig av liknande skäl även örebro läns landstings förvaltningsutskott

och svenska landstingsförbundet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar: Ville man förverkliga

vad de sakkunniga hoppats åstadkomma, nämligen att föräldrar och elever

lätt nog skulle kunna besöka varandra, torde upptagningsområdena icke böra

göras så fasta som enligt förslaget.

Styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning

Josephina förordar med särskild tanke på Stockholm och Göteborg förpliktelse

för alla skyddshem att mottaga elever även från annat upptagningsområde

än det egna.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen yppar farhågor för att hemmets

föreslagna upptagningsområde, Stockholms och Uppsala län, icke skall vara

tillräckligt för hemmets beläggning och uttalar därför den förhoppningen,

att, såsom de sakkunniga i annat sammanhang alternativt föreslagit, även

Gävle stad tilldelades Morängens upptagningsområde. Såsom en annan möj
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majds proposition nr 219.

lighet föreslår styrelsen, att Gotlands län överföres till upptagningsområdet.

Styrelsen anser det vara av stor vikt, att sammankopplandet av ett visst

skyddshem med ett visst upptagningsområde göres så mjukt som möjligt.

Gotlands läns landsting uttalar sig för sådan ändring av indelningen i

upptagningsområden, att länet örn möjligt sammanfördes med Stockholms

och Uppsala län eller eljest tilldelades platser å lättare tillgängliga skyddshem.

Till detta uttalande ansluter sig länsstyrelsen i Gotlands län.

I fråga örn den uppgift, som avsetts för skyddshemmet Hornö,

har skyddshemmets styrelse anfört bland annat följande.

Att skyddshemmet i första hand skulle mottaga mödrar och deras barn

från hela''landet såge styrelsen givetvis mycket gärna. Styrelsen ställde sig

emellertid synnerligen tveksam inför de sakkunnigas förslag, att hemmet i

övrigt skulle stå till förfogande för mottagande av äldre flickor från södra

och mellersta Sverige. Det förhållandet skulle nämligen kunna inträffa, att

hemmet i sistnämnda avseende bleve allenast ett »andrahandshem», dit elever

hänvisades, som måhända vore mindre lämpliga för samvaron med hemmets

huvudsakliga klientel, nämligen mödrar med späda barn. Det vore av största

vikt, att möjligheter förefunnes att från ett största möjliga upptagningsområde

få så att säga bättre elevklientel, då där även utövades en första

fostran av småbarn. Styrelsen påyrkade, att hemmet, i den mån platser förefunnes,

jämställdes med övriga hem för äldre flickor.

I fråga örn kvinnliga skydds hemselevers yrkesutbildning

har Stockholms stads barnavårdsnämnd anslutit sig till de synpunkter,

som anförts i ett av styrelsen för stadens skyddshem för flickor till nämnden

avgivet yttrande av i huvudsak följande innehåll.

De sakkunnigas förslag tillgodosåge enligt styrelsens uppfattning icke i

tillräcklig grad de kvinnliga skyddshemselevernas yrkesutbildning. Med den

snävt tilltagna organisationen för hemskolorna torde det vid dessa anstalter

icke kunna bliva fråga örn någon yrkesutbildning utöver nödtorftig handledning

i husliga sysslor och lantbruksgöromål. Att yrkesutbildning icke skulle

kunna meddelas flickorna på skyddshemmen i samma utsträckning som för

gossarna innebure icke blott en orättvisa mot de förra. Hemskolorna finge

därigenom icke heller samma möjligheter till moralisk påverkan på eleverna

som yrkeshemmen. De flickor, som komme fran städerna, hade i allmänhet

ringa intresse för lantbruksgöromål, och de flesta av dessa flickor vore varken

hågade eller lämpliga att hilva hembiträden. Med den av de sakkunniga föreslagna

organisationen bleve hemskolorna för övrigt icke ens i stånd att meddela

en tillfredsställande hembiträdesutbildning. Härför erfordrades, att

undervisningen ägde rum under former, som så nära som möjligt anslöte sig

till de förhållanden, vilka rådde i ett privathem. Men anordningar i sådan

riktning bleve uppenbarligen icke möjliga vid de föreslagna hemskolorna. En

skyddshemselev, som fått god utbildning i visst yrke, hade lättare att vid avgången

från skyddshemmet få ordentligt avlönat arbete, något som naturligtvis

vore av den största vikt för hans framtid, och det i än högre grad i fråga

örn flickor än när det gällde manlig ungdom. När flickor, som varit intagna

i skyddshem och som där givit gott hopp örn sig, sedermera förfallit till ett

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. *<- :tu G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majus proposition nr 219.

sedeslöst liv, hade anledningen icke sällan varit, att de icke kunnat förskaffa

sig ett arbete, som intresserat dem och givit dem rimlig inkomst. Men än

viktigare vore enligt styrelsens mening yrkesutbildningens uppfostrande betydelse.

Verklig framgång i skyddshemsarbetet kunde säkerligen vinnas endast

under medverkan från de unga själva. Här vore ju fråga om att moraliskt

bygga upp vad som under elevernas föregående liv kunde hava rivits

ned, men ett sådant uppbyggande förutsatte, att eleverna verkligen finge något

att intressera sig för. Därvid vore yrkesutbildningen ett utomordentligt hjälpmedel.

Men yrkesutbildningen vore också det yppersta hjälpmedlet, när det

gällde att få eleverna att förstå meningen med deras omhändertagande. Örn

en nykommen elev funné, att de äldre kamraterna verkligen finge lära sig någonting,

som hade påtaglig betydelse för deras framtid, och örn verksamheten

vid skyddshemmet vore så anordnad, att den nykomne redan från början finge

en känsla av att skyddshemmet vore en praktisk yrkesskola, hade man ali anledning

att antaga, att han snart nog skulle komma till insikt örn, att omhändertagandet

skett i avsikt att främja hans eget bästa. Örn denna förutsättning

icke förefunnes, komrne han däremot lätteligen att anse skyddshemsvistelsen

som ett straff och en bortkastad tid, varav följde, att det enda han egentligen

intresserade sig för vore frågan örn den tidpunkt, då han kunde hava utsikt att

få lämna skyddshemmet.

Av det sagda framginge att styrelsen icke ansåge yrkesutbildning efter

skyddshemsvistelsen kunna ersätta anordningar för yrkesundervisning vid

skyddshemmet. Yarje hemskola borde därför enligt styrelsens mening erhålla

sådan organisation, att den lämnade tillfälle till verklig utbildning i åtminstone

något yrke under förhållanden, som så nära som möjligt anslöte sig till

den öppna marknadens villkor. Därvid borde tillses, att olika hemskolor

specialiserade sig på olika yrken. På så vis skulle möjlighet vinnas att genom

förflyttning till annan hemskola bereda en flicka, som under observationstiden

visat lust och fallenhet för visst, å observationshemmet icke representerat

yrke, tillgång till utbildning i detta yrke.

Överståthållarämbetet anför i denna fråga, bland annat, att det borde beredas

de kvinnliga skyddshemseleverna tillfälle att vinna utbildning även

i annat yrke än såsom hembiträden, därvid såsom förebild syntes kunna tagas

Stockholms stads skyddshem för flickor på Eknäs.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp uttalar såsom sin mening, att det

för elever, som visat särskild fallenhet för t. ex. sömnad, matlagning, tvätt

eller strykning, borde beredas utbildning utöver den vanliga, men att det

icke vore vare sig möjligt eller önskvärt att söka giva elever utbildning i de

ämnen, som erfordrades för kontors- eller affärsarbete.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören

beklaga, att de sakkunniga icke ägnat gymnastikundervisningen vid

skolhem och hemskola mera uppmärksamhet och beaktat behovet av gymnastiklokaler

vid samma hem.

De sakkunnigas förslag beträffande skyddshemmens styrelser

har föranlett en del erinringar.

Skyddshemsinspektören anför, att, eftersom han ansåge flera arbetsgrenar

böra vara representerade vid skolhemmen, än vad de sakkunniga föreslagit,

antalet ledamöter i dessa hems styrelser borde utökas till fem, varigenom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319. 88

större möjlighet att inrymma såväl pedagogisk som praktisk erfarenhet komme

att förefinnas.

Malmö stads skyddshems styr else håller före, att, därest de av de sakkunniga

anförda alldeles riktiga synpunkterna i fråga örn styrelsernas sammansättning

skulle bliva tillgodosedda i verkligheten, bleve det nödvändigt att

ganska avsevärt utöka antalet ledamöter och suppleanter.

Styrelsen för skyddshemmet Gategården anser, att det föreslagna antalet

ledamöter, i all synnerhet i skolhemmens styrelser, vore alltför knappt tilltaget

samt att det i intet fall borde bestämmas till mindre än 5, varför bestämmelserna

därutinnan borde formuleras mera elastiskt

Styrelserna för skyddshemmen Sjötorp och Mossebo hävda, att styrelserna

för såväl yrkeshem och hemskolor som skolhem skola bestå av 5 ledamöter

och 3 suppleanter.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan, som för närvarande består av 7

ledamöter och 3 suppleanter, uttalar såsom sin mening, att i varje fall icke

ett mindre antal ordinarie ledamöter borde bestämmas, medan bestämmelsen

örn suppleanter möjligen kunde bortfalla, att de kommuner, som enligt förslaget

skulle i fortsättningen som hittills själva ombesörja skyddshemsvården,

även borde kunna erhålla rätt att själva bestämma styrelsens sammansättning,

samt att de allmänna bestämmelserna därutinnan gjordes tillräckligt vida.

Barnavårdsnämnden i Göteborg anmärker, att den föreslagna bestämmelsen,

att Kungl. Majit skulle äga utse en ledamot och en suppleant i styrelserna

för de skyddshem, vilka på grund av träffade överenskommelser alltjämt

komme att drivas av enskild sammanslutning eller stiftelse, väl svårligen

kunde gälla stadsfullmäktige i Göteborg, men att däremot styrelsen för räddningsinstitutet

i Göteborg utan tvivel avsåges därmed, samt att detta förhållande

borde beaktas, om icke förr, så då avgörande skulle träffas örn

skyddshemmet Vrångsholmens förflyttning och grunderna för styrelsens sammansättning.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen, som anser nyssnämnda bestämmelse

principiellt riktig, uttalar dock den förhoppningen, att Kungl. Majit

vid utseende av ledamot och suppleant i sådan styrelse skulle taga hänsyn

till vederbörande stiftelses karaktär.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp betonar önskvärdheten av att styrelserna

för skyddshem för flickor alltid komme att bestå av övervägande

kvinnliga ledamöter.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det i hög grad önskligt,

att en läkare erhölle säte och stämma i styrelsen för ett skyddshem,

vilken hade att överlägga och besluta i en mängd olika ärenden rörande hemmets

elever och att personligen tillse, att deras vård handhades på ett tillfredsställande

sätt.

Medicinalstyrelsen håller det för ofrånkomligt, att en psykiatriskt skolad

läkare ingår såsom obligatorisk ledamot i skyddshems styrelse, helst som

det föreliggande förslaget avser att giva respektive styrelse avgörande inflytande

på intagningsproceduren.

Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län framhåller önskvärdheten

av att i dessa styrelser bereddes plats för den medicinska sakkunskapen, men

förklarar, att det i allmänhet icke torde vara nödvändigt, att läkareledamoten

vore psykiatriskt skolad, ehuru detta naturligtvis vore en vinst för styrelsen.

Beträffande den föreslagna personalen vid olika skyddshem hava

även i vissa detaljer olika meningar gjort sig gällande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. May.ts proposition nr 219.

I fråga om skolhemmen för gossar anse såväl skolöverstyrelsen

som skyddshemsinspektören att för ernående av önskvärt resultat av den

teoretiska undervisningen eleverna i regel borde uppdelas på två undervisnmgsavdelningar

med var sin lärare samt att således ytterligare en lärarkraft

borde upptagas i staten för dessa hem, även örn elevantalet vore mindre. Eftersom

eleverna med få undantag befunne sig i folkskolåldern och undervisningen

följaktligen så gott som uteslutande skulle meddelas i den egentliga

folkskolans kurser, borde, enligt skolöverstyrelsens mening, båda de erforderliga

lärarkrafterna hava erhållit utbildning för undervisning på folkskolestadiet.

Det räckte således icke, att, såsom enligt förslaget, hemmets husmoder

tillika skulle vara biträdande lärarinna vid skolan. Med hänsyn dessutom

till, att husmodern sannolikt icke skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra de mångfaldiga och omfattande husmodersplikterna, örn hon

tillika ålades att fullgöra antingen viss undervisningsskyldighet i en läraravdelning,

där föreståndaren meddelade den övriga undervisningen, eller hela

undervisningsskyldigheten i en särskild avdelning, borde hon vara befriad

från undervisningsskyldighet.

4 ikten av att föreståndaren för ett skolhem för gossar ständigt Ilar tillgång

till en lärarkraft, som kan helt utnyttjas, framhålles även av Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, som därför anser en ytterligare

lärarkraft permanent erforderlig vid dessa hem, även örn elevantalet

är mindre.

Malmö stads skyddshemsstyrelse finner det ofrånkomligt att anställa ytterligare

en manlig eller kvinnlig lärarkraft vid skolhemmen för gossar, därest

icke elevernas självverksamhet skall utvecklas i skadlig eller självsvåldig riktning

eller arbetstiden för befintlig personal oskäligt utsträckas. Vid en jämförelse

mellan de för skolhemmen för gossar och skolhemmen för flickor föreslagna

personalstaterna förefölle, enligt styrelsens mening, proportionen dem

emellan icke riktig. Bortsett därifrån att antalet å skolhem för flickor tillgängliga

arbetskläder vore relativt större med hänsyn till de bättre möjligheterna

att utnyttja desamma, finge man icke glömma bort, att eleverna i ett

Blekhem i avsevärt större utsträckning än eleverna i ett gosshem kunde ta^as

i anspråk för hemmets interna skötsel. Det syntes därför, som örn personalfrågan

måste ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Även barnavårdsnämnden i Gävle förklarar det välbetänkt att vid skolhemmen

för gossar anställa ytterligare en manlig eller kvinnlig lärarkraft.

Samtidigt uttalar nämnden såsom önskvärt, att vid dessa hem kombinationen

husmoder-lärarinna icke måtte komma till stånd, utan att där anställdes både

husmoder och lärarinna. Skyddshemmen skulle få mera karaktär av hem, om

kvinnliga lärarkrafter i större utsträckning utnyttjades och det dessutom

funnes en husmoder.

Förslaget, att vid vissa skolhem för gossar husmodern även skulle vara

lärarinna, betecknas av styrelsen för Älvåsens skyddshem såsom opraktiskt

och oändamålsenligt. Orebro läns landstings förvaltningsutskott uttalar den

meningen, att det icke torde vara möjligt att på en hand förena dessa båda

funktioner.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majda proposition nr 219.

Styrelsen för Forsane skyddshem, anför beträffande skolhemmen för gossar,

att föreståndarens och husmoderns arbete tvivelsutan bleve allt för betungande,

om ej ytterligare en manlig och en kvinnlig befattningshavare anställdes.

Svenska fattigvårds- och baman år dsförbimdet uppställer den frågan, huruvida

husmoder vid skolhem för gossar, som befrias från undervisningsskyldighet,

likväl för att fylla sin uppgift måste hava lärarinneexamen. Beträffande

såväl nämnda hem som yrkeshemmen uttalar förbundet vidare, att givetvis

lärare borde anställas såsom föreståndare, i den mån lämpliga sådana kunde

erhållas, men att det vore rimligt, att föreståndareplatserna även skulle kunna

besättas med den, som icke vore lärare, i synnerhet som det icke ens ifrågasatts,

att föreståndarinnan för ett flickhem skulle vara lärarinna. Yrkeshemmen

kunde vidare, enligt förbundets mening, icke undvara en person, som

hade hand örn hemmets sömnad och tvätt.

Yad yrkeshemmen beträffar, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens

län, örn icke desamma erhållit en väl vidlyftig och kostsam organisation.

Länsstyrelsen anför bland annat.

Disproportionen mellan undervisande personal och elevantal skulle ej

minst för Johannisbergshemmet bliva iögonenfallande. De sakkunniga syntes

hava tagit alltför schablonmässigt på denna organisationsfråga och förbisett

angelägenheten av att därutinnan anpassa sig efter de skilda bygdernas växlande

faktiska behov och inom verksamheten successivt utvunnen närmare

erfarenhet. Det måste sålunda anses obetingat olämpligt, att, såsom i förslaget

skett, anordna yrkesundervisningen på enahanda sätt vid alla yrkeshemmen

och över huvud att på förhand fastlåsa bestämda personalstater för

dessa. En genomförd enhetlighet torde på detta område näppeligen vara av

någon större betydelse.

Även styrelserna för skyddshemmen Morängen och Hornö hava funnit de

för yrkeshemmen föreslagna personalstaterna för omfattande.

Skyddshemsinspektören anför, att, om antalet yrkeshem utökades, såsom

av honom föreslagits, och därmed hemmens storlek minskades, föreståndaren

för ett sådant hem skulle kunna påtaga sig en del arbetsuppgifter, som vid ett

större hem bomme att påvila assistenterna, och det därigenom bliva möjligt

att indraga en assistenttjänst.

I fråga örn flickhem men anmärker skyddshemsinspektören, att

samma behov av utökning av lärarkrafter som vid skolhemmen för gossar

även komme att göra sig gällande vid vissa skolhem för flickor, där samma

krav på elevernas uppdelning efter ålder och begåvning komme att föreligga.

Styrelsen för skyddshemmet Hornö anser den för hemskolorna föreslagna

personalstaten alltför snävt tilltagen.

Styrelserna för skyddshemmen Mossebo, Sjötorp och Gälegården hålla

före, att personalen förefölle vara överorganiserad och personaluppsättningen

onödigt överkvalificerad i fråga örn fackutbildning samt att, vad skolhemmen

beträffade, uttrycket »behövligt antal facklärarinnor» vore alltför svävande.

Styrelsen för Göteborgs stads skyddshem å Lingatan förklarar, att, eftersom

hemmet skulle äga karaktären av såväl hemskola som skolhem, den nuvarande

personaluppsättningen, bestående av en föreståndarinna, tillika folkskollärarinna,

en skolkökslärarinna och husmoder, en handarbetslärarinna

jämte en biträdande lärarinna i klädsömnad samt en lanthushållslärarinna vore

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majda proposition nr 219.

tillräcklig, dock att eventuellt borde övervägas, om icke vid ett större antal

skolelever ytterligare en lärarinna för skolundervisningen behövde anställas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker, att de sakkunniga

endast i fråga örn skyddshemmen för flickor framhållit angelägenheten av, att

någon av befattningshavarna bör vara sjukvårdskunnig, samt håller före, att

så bör vara förhållandet vid varje skyddshem.

Frågan örn läkarvården vid skyddshemmen har berörts i

några av yttrandena.

Medicinalstyrelsen framhåller såsom ett ofrånkomligt krav, att en läkare

såsom funktionär knytes till varje skyddshem bland annat för erforderliga

periodvis återkommande undersökningar av de intagnas kroppsliga och psykiska

hälsotillstånd.

Skyddshemsinspektören uttalar den uppfattningen, att skyddshemmen först

och främst, örn möjlighet därtill förefunnes, borde äga tillgång till läkare, som

intresserade sig för psykopatologi.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet håller före, att läkarvården

borde så ordnas, att vid varje skyddshem anställdes en läkare, som hade

skyldighet att, bland annat, utom på särskild kallelse besöka hemmet ett visst

antal gånger årligen för att undersöka elevernas hälsotillstånd, den vård de

erhölle (utspisning, fysisk fostran, arbete m. m.) och de sanitära anordningarna

vid anstalten. Behovet av psykiatrisk sakkunskap uteslöte, enligt förbundets

mening icke kravet, att en läkare skulle vara anställd vid skyddshemmet.

Nämnda behov syntes böra tillgodoses sålunda, att hemmets ordinarie

läkare ägde tillkalla psykiatriskt erfaren läkare, om och när han ansåge

detta påkallat.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna en från styrelsen för

svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skolhygien till mig inkommen

framställning rörande läkarvården vid skyddshemmen. För det närmare

innehållet i denna framställning kommer jag att längre fram lämna en

redogörelse.

Det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet för intagning

i skyddshem har, i den mån detsamma omfattas av de avgivna

yttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Östergötlands,

Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs

och Västerbottens län, Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands

och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, Kopparbergs läns fattigvårds-

och barnavårdsförbund, Västerbottens läns barnavårdsförbund, stadsfullmäktige

och barnavårdsnämnd i Norrköping, Gävle och Landskrona samt

styrelserna för skyddshemmen Sjötorp, Skarvik-Tkilåsen, Håkanstorp,

Götgården och Forsane ävensom svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar dock, att det vore av synnerlig

vikt för det barn, vars intagning i skyddshem ifrågasatts, att observationen

skedde på ett sådant sätt, att såväl barnet som övriga å skyddshemmet intagna

elever såvitt möjligt hölles i ovetskap därom. Och länsstyrelsen i Jon
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 2! 9.

köpings län giver med tanke på den arbetsbörda, som åvilade läkare vid statens

sinnessjukhus, uttryck för en viss tvekan örn genomförbarheten av förslaget,

i vad detta avsåge att till skyddshem skaffa psykiatrisk sakkunskap

medelst anlitande av sinnessjukhusläkare.

Styrelserna för skyddshemmen Morängen och Lingatan tillstyrka likaledes

i huvudsak de sakkunnigas förslag.

Styrelsen för Morängen anser det dock tillräckligt, örn eftergranskning av

föreslagen beskaffenhet endast ägde rum i de fall, då hemmets föreståndare

eller läkare det påyrkade. Örn obligatorisk eftergranskning skulle genomföras,

vore det enligt styrelsens mening riktigare, att denna verkställdes av

skyddshemsinspektören efter hörande av chefläkaren för den centrala observationsanstalten.

Styrelsen för Lingatan uttalar såsom sin mening, att med en sådan organisation

som den föreslagna icke behövde förenas vare sig en central observationsavdelning

eller någon ytterligare prövning genom en chefläkare för

skyddshemsvården, utan att tvärtom en sådan utbyggnad av organisationen

vore en uppenbar överorganisation, för vilken icke kunde åberopas några

sannolika skäl.

Blekinge barnavårdssällskap, vars yttrande av länsstyrelsen i Blekinge län

åberopas såsom eget utlåtande, förordar av de sakkunniga föreslagna alternativ

4, eventuellt alternativ 2, eftersom för Blekinge läns vidkommande icke

några olägenheter förmärkts av att exempelvis i Wachenfeldtska barnhemmet

för observation även intagits gossar, som synts vara till viss grad vanartade,

samt erfarenheten på olika håll givit vid handen, att barn, som till synes varit

rätt svårartade, kunnat efter kort tid under god ledning återbördas till föräldrahemmet

eller till fosterhem.

Styrelsen för skyddshemmen Ljungaskog och Sonestorp förordar en kombination

av alternativen 2 och 4 men påyrkar, ifall alternativ 4 komme att

tillämpas, att vederbörande barnavårdsnämnd tillerkändes rätten att bestämma

om det vidare förfaringssättet med de observerade barnen. Styrelsen framhåller

därjämte önskvärdheten av att ett likformigt formulär för intagning

vid observations- eller prövningshem uppgöres.

Skyddshemsinspektören anför i fråga örn förfaringssättet vid intagning i

skyddshem bland annat följande.

Det alternativ, som de sakkunniga stannat inför, kunde med hänsyn till

vårt lands ytvidd och befolkningsförhållanden anses hava vissa fördelar. Den

centrala myndigheten för skyddshemsvården borde det dock, örn alternativ 4

godtoges, åligga att hänvisa eleverna för intagning till lämpliga skyddshem.

Det syntes även ur flera synpunkter vara ändamålsenligast, att den i betänkandet

angivna granskningen av handlingarna rörande barns intagning i skyddshem

verkställdes av chefläkaren, örn sådan skulle tillsättas, och skyddshemsinspektören,

innan skyddshemsstyrelsen fattade beslut i fråga om intagning.

Härigenom vunnes större enhetlighet vid intagning av elever, varjämte även

en del överflyttningar av barn mellan olika hem kunde undvikas. Den observation

som barnen skulle underkastas vid skyddshem, innan beslut om intagning

skedde, komme möjligen att medföra, att de nu stundom framkomna påståendena,

att elever fostrades i skyddshem, oaktat de icke vore i behov av

skyddshemsvård, lättare kunde tillbakavisas. Man borde dock utgå från, att

endast barn med mera framträdande vanart överlämnades till skyddshem,

och att barn, som det vore förenat med svårigheter att bestämma vårdform

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition nr 219.

för, överlämnades till särskilda från skyddshemmen fristående observationshem.

Barnavårdsnämnder och även mångå föräldrar, som hade s. k. »problembarn»,

torde med större iver utnyttja möjligheten att låta barnen undergå observation,

om dessa under observationstiden ej behövde bo i skyddshem och

således räknas som skyddshemselever. Det torde även bliva svårt att frigöra

allmänheten från den uppfattningen, att skyddshemspersonalen icke alltid

kunde bedöma fallen fullt objektivt. Härigenom skulle skyddshemspersonalens

ställning försämras och icke, som de sakkunniga tänkt sig, förbättras.

Därest direktionen över allmänna barnhuset erhölle statsbidrag till anordnande

av särskilda hem för svårfostrade barn, skulle den samtidigt även kunna

lösa frågan om observationshem. Sedan man vid ett observationshem funnit

lämplig vårdform för ett barn, borde barnavårdsnämnden såsom nu få fatta

beslut örn barnets fostran. Därtill ägde barnavårdsnämnd lika goda förutsättningar

som en skyddshemsstyrelse. Med tillämpning av alternativ 4

skulle en barnavårdsnämnd i vissa fall berövas rätten att besluta örn omhändertagna

barns fostran, d. v. s. att den kommunala beslutanderätten

bleve i viss mån beskuren.

Barnavårdsnämnden i Göteborg anser det tredje alternativet eller att vid

ett mindre antal skyddshem inrättades särskilda observationsavdelningar

vara vida att föredraga framför alternativ 4, enär vid dessa hem en verklig

medicinsk och pedagogisk sakkunskap skulle kunna ställas till förfogande

och även bättre anordningar i övrigt komma till stånd.

"Styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg förklarar sig icke vilja bestämt

förorda något av de olika alternativen men förmenar, att, örn alternativ

4 komme till utförande, det torde bliva nödvändigt att å de olika skyddshemmen

inrätta särskilda byggnader eller lokaler, där de elever, som skulle stå

under observation, finge vistas, avskilda från hemmets övriga elever, vilket

komme att medföra ökade kostnader för de hem, som icke redan ägde tillgång

till dylika lokaler.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen

i samma län, anför i huvudsak följande.

Förbundet instämde i vad de sakkunniga föreslagit i fråga om den observation,

som borde ske före intagning å skyddshem, d. v. s. att den första observationen

borde kunna göras vid de olika skyddshemmen och endast en

mera ingående sådan förläggas till centralanstalt. Till observation å skyddshemmen

borde emellertid inga andra intagas än sådana, som med största

sannolikhet från början kunde antagas komma att bliva skyddshemselever.

De sakkunnigas förslag borde i övrigt modifieras på nedan angivna sätt.

Barnavårdsnämnden borde överhuvud icke ha rätt att hos skyddshemsstyrelse

begära observation av vanartad, utan den skulle i vanlig ordning göra framställning

om intagning av dylik person. Styrelsen för skyddshemmet prövade

därefter den inkomna ansökan i samråd med skyddshemmets läkare.

Funne styrelsen sådan form av vanart föreligga, att vanlig skyddshemsvård

syntes vara erforderlig, beviljades ansökan, och den vanartade intoges.

Kände sig styrelsen tveksam örn, huruvida överhuvud skyddshemsvård och i

så fall vård å specialanstalt borde förekomma, översändes handlingarna till

den centrala myndighet, som kunde komma att upprättas. Denna finge då i

sin tur taga ställning till frågan, och, därest den så ansåge nödigt, föreskriva,

att den vanartade skulle översändas till centralanstalten för närmare observation

och undersökning samt beslut örn vårdform. Hade vederbörande skyddshems

styrelse beviljat intagning av elev, skulle under en viss tid, t. ex. högst tre

månader, vidtagas observation å hemmet, varefter avgörande skedde, örn han

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

skulle få tvärstanna eller möjligen skickas till ett specialhem. Skulle det vid

denna observation befinnas nödvändigt, att en grundligare undersökning

gjordes, än vad som kunde vid skyddshemmet åstadkommas, sändes den vanartade

till den centrala obsei vationsanstalten. Och först från denna skulle

ett eventuellt återsändande av en vanartad till barnavårdsnämnden kunna

ske i de, som man finge hoppas, sällsynta fall, då den centrala myndigheten

saknade varje möjlighet att kunna bereda eller för den vanartade ge anvisning

på den hjälp och vård, som kunde behövas. Då enligt förbundets mening

dessutom denna centralanstalt icke skulle vara ett skyddshem utan en institution

av helt annat slag, komme icke någon egentlig karaktär av skyddshemselev

att vidlåda en sådan vanartad och enär enligt förbundets mening

den centrala anstalten även borde samarbeta med barnavårdsförbundens ombud,

torde åtminstone i åtskilliga av de fall, där centralanstalten icke kunde

vidtaga några åtgärder, sådana, t. ex. i form av ^ackordering eller tillfällig

intagning på upptagningshem eller liknande, kunna ske genom barnavårdsombuden.

Det skulle sålunda vara i rena undantagsfall, en barnavårdsnämnd

finge en dylik vanartad återsänd utan erhållande av någon som helst hjälp.

De sakkunniga hade såsom centralanstalter föreslagit Hall samt Skarvik-Tallåsen.

Förbundet kunde dock icke dela de sakkunnigas uppfattning

örn dessa anstalters särskilda lämplighet. Det vöre vida bättre, örn den föreslagna

observationen och undersökningen på lämpligt sätt knötes till de medicinska

högskolornas barnkliniker, vilka inrymde all den specialutbildade fackkunskap,

som kunde tänkas vara erforderlig. Enär Norrland ännu saknade

någon anstalt, som skulle kunna jämföras med dessa till landets högskolor

redan knutna, borde en dylik där upprättas vid något centrallasarett, som ur

kommunikationssynpunkt samt med hänsyn till redan befintliga kliniker kunde

anses vara mest lämpligt. På så sätt skulle också de i vissa fall oerhört långa

och dyrbara resorna, som bleve följden av de sakkunnigas förslag örn centralanstalt,

avsevärt kunna inskränkas, och hela observationsförfarandet få en

mer tilltalande prägel.

I övrigt har förslaget att anordna observation vid skyddshemmen avstyrkts

i yttrandena. I allmänhet hava därvid samtidigt framlagts positiva

förslag till lösning av förevarande fråga. Länsstyrelserna i Stochholms och

Kronobergs län hava påyrkat ytterligare utredning.

Såsom skäl för avstyrkande har i allmänhet anförts, att det föreslagna förfaringssättet

innebure ett avlyftande från barnavårdsnämnderna av det ansvar

för ett omhändertaget barns behandling, som enligt lagen ålåge dem,

och detsammas överflyttande på skyddshemmens styrelser eller i varje fall

ett uppmjukande eller avtrubbande av nämnda ansvar, att skyddshemsstyrelsernas

beslut örn mottagande av barn för observation komme att grundas uteslutande

på läsning av ansökningshandlingarna och utan något personligt

intryck av det barn, som avsåges, eller ens hörande av den eller de personer,

som handhaft den förberedande undersökningen, att det för den allmänna

uppfattningen icke skulle bliva någon skillnad mellan en skyddshemselev i

egentlig mening och ett endast för observation i skyddshem mottaget barn,

att det i regel icke heller torde bliva möjligt att hålla för observation mottagna

barn skilda från skyddshemseleverna, varför vistelsen för observation

på ett skyddshem kunde medföra menliga påföljder för ett lindrigt vanartat

eller känsligt barn, att elevmaterialet på ett skyddshem skulle bliva ännu mera

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majus proposition nr 219.

heterogent än för närvarande, vilket skulle föranleda oro i arbetet och en

alltför betungande arbetsbörda för personalen, varigenom det egentliga fostringsarbetet

komme att lida, att personalen därför icke skulle få tillräcklig

tid att verkställa erforderlig observation, samt att skyddshemmens styrelser

icke vore särskilt skickade att avgöra ifrågavarande ärenden, utan att deras

beslut komme att uteslutande bygga på föreståndarens och den anlitade

läkarens utlåtanden.

De motförslag, som framkommit i ifrågavarande yttranden gå således ut

på att undvika skyddshemmen såsom observationsplatser och i stället möjliggöra

för barnavårdsnämnderna att i största möjliga utsträckning själva fatta

beslut örn den i varje fall lämpligaste vårdformen genom att ställa till deras

förfogande erforderlig sakkunnig hjälp.

Skolöverstyrelsen håller före, att det nuvarande förfaringssättet i stort sett

visat sig tillfredsställande, och förordar därför dess bibehållande, dock sålunda

förstärkt att barnavårdsnämnderna bereddes tillfälle att rådfråga

läkare. Där upptagningshem funnes, borde de, enligt överstyrelsens mening,

med fördel kunna i viss utsträckning mottaga vanartade för någon tids observation.

Då på detta sätt anordnade lokala undersökningar gåve vid handen,

att tveksamhet kunde råda örn den lämpligaste vårdformen, borde den vanartade

underkastas närmare undersökning vid den centrala observationsavdelning,

som kunde komma att upprättas.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands

och Hallands län, sistnämnda båda läns barnavårdsförbund, styrelserna

för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina samt

skyddshemmet Hornö.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför i huvudsak följande.

Bättre än det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet vore, örn särskilda

upptagningshem i och för undersökning och observation kunde upprättas

på lämpliga ställen inom landet, bäst i närheten av sjukvårdsanstalter

för psykiskt sjuka och helst även barnsjukhus. Omsättningen skulle vid dylika

hem bliva större och personalen därigenom erhålla rikare erfarenhet. Det

borde för övrigt framhållas, att observation mången gång vore av behovet påkallad,

fastän barnet ej visat s. k. vanart, men företedde mera framträdande

egendomligheter i sitt uppträdande. I dylika fall torde särskilda observationshem

kunna vara av stor betydelse, i den mån icke barnavårdsförbundens

upptagningshem, särskilt då det gällde yngre barn, därför kunde anlitas. I

Stockholm funnes särskilda upptagningshem utanför skyddshemmen för

observation av barn. Härvid anlitades samma läkarexpertis, som vore knuten

vid barnavårdsnämndens rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor. Även vid

denna byrå skedde observation. — Yad den av de sakkunniga föreslagna eftergranskningen

av intagningshandlingarna beträffade, ställde sig barnavårdsnämnden

betänksam mot lämpligheten och nödvändigheten av en sådan omständlig

procedur i samtliga fall. Enligt nämndens åsikt borde det snarare

vara skyddshemsinspektören, som efter samråd med chefläkaren skulle fatta

beslut i tveksamma fall.

Medicinalstyrelsen erinrar örn den verksamhet, som bedreves av Stockholms

stads barnavårdsnämnds förenämnda byrå och liknande byråer i Göteborg

och Uppsala, samt föreslår, att dylika rådgivningsbyråer anordnades på

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

91

tillräckligt många platser i riket och utrustades med erforderlig psykiatrisk,

pediatrisk och pedagogisk sakkunskap. Beträffande det närmare förfaringssättet

anför medicinalstyrelsen vidare bland annat.

Till nämnda byråer skulle av vederbörande barnavårdsnämnd i första hand

remitteras de barn, vilkas intagning på skyddshem föreslagits. Erfarenheten

hade visat, att redan vid en vanlig poliklinikundersökning av hithörande

klientel i ett icke oväsentligt antal fall utan svårighet en diagnos kunde ställas,

som motiverade tillgripande av helt andra vårdformer än skyddshem. Därest,

som i ett stort antal fall komme att bliva förhållandet, klinisk observation

visade sig nödvändig för att möjliggöra ett förslag till lämplig behandling av

ett till byrån remitterat barn, kunde observation genomföras på barnavdelning

på centrallasarett, eventuellt å vederbörande barnavårdsförbunds upptagningshem

eller, där psykiatriska kliniker funnes inrättade, vid dessa, dit också

svårbedömda fall borde remitteras, där icke avstånden lade hinder i vägen. I

sådant fall borde observanderna kunna intagas på de avdelningar för vård av

psykiskt sjuka -barn och ungdomar, som styrelsen föreslagit skola inrättas i

anslutning till vissa statliga sinnessjukhus. Styrelsen ville dock framhålla

möjligheten av att särskilda mindre observationshem, anslutna till nyssnämnda

rådfrågningsbyråer, kunde bliva erforderliga.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet betonar starkt vikten av, att

alla barn och ungdomar, som förmodades vara i behov av vård i skyddshem,

före intagningen underginge observation, såvida icke sakkunnig utredning på

annat sätt erhållits, samt fortsätter.

Därest rådfrågningsbyråer upprättades i varje län, helst i anslutning till

en medicinsk klinik, torde redan på ett tidigt stadium en hel del enklare fall

kunna klarläggas och ett omhändertagande kunna undvikas. En enligt förbundets

mening principiellt riktig lösning av frågan örn observation av barn,

vilka omhändertagits för vanart, hade skisserats i fattigvårdslagstiftningskommitténs

år 1921 framlagda betänkande. I detta förslag framhölles, att ett

klarläggande av ett observationsfall kunde fordra undersökning av specialist

på snart sagt vilket som helst av medicinens olika specialområden. En sådan

central observationsanstalt måste därjämte hava tillgång till alla den moderna

medicinens hjälpmedel. Det bästa resultatet skulle vinnas, örn i enlighet med

fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag de centrala observationsanstalterna

i främsta rummet anslötes till de medicinska högskolornas kliniker, vilka i så

fall även borde förses med för sin uppgift särskilt väl kvalificerade pedagogiska

krafter. Till att börja med kunde man nöja sig med två dylika centralanstalter,

en ansluten till det nya karolinska sjukhuset och en till Lunds

universitet. Och syntes det önskligt, kunde efter hand liknande anstalter

upprättas vid Uppsala universitet, i Norrland och i Göteborg. Det borde

emellertid icke anses uteslutet, att vissa yngre vanartsfall av enklare beskaffenhet

skulle kunna bliva föremål för en kortare tids observation vid

barnavårdsförbundens upptagningshem, utan att där vidtoges några mera

omfattande anordningar.

Även Stockholms läns barnavårds förbund, som emellertid anser det olämpligt,

att upptagningshem men upplåtas för vanartade, förordar observationens

anknytande till vissa större sjukhus i landet.

Älvsborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen

i länet, uttalar, att enligt dess uppfattning endast de sakkunnigas alternativ I

kunde ifrågakomma, ehuru så modifierat för undvikande av kostsamma och i

många fall tidsödande och besvärliga resor, att fyra anstalter inrättades, en

för östra Sverige i Stockholmstrakten, en för södra Sverige i trakten av Lund,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majus proposition nr 219.

en för västra delen av landet i trakten av Göteborg och en för Norrland på

centralt och lämpligt belägen plats.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Hälsingborg åter anse, att

observation i stället för på skyddshem bör äga rum i särskilda hem med

minsta möjliga anstaltsprägel, att sådant observationshem bör finnas i varje

län och ligga i närheten av medicinsk läroanstalt eller större sjukhus samt

att organisationen med fördel torde kunna uppbyggas på barnavårdsförbundens

upptagningshem.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Lund förorda inrättandet, lämpligen

gemensamt för flera län, av ej alltför stora observationshem av socialmedicinsk

och pedagogisk natur utanför skyddshemmen med barnutbildade

specialintresserade läkare, vilka hem icke borde sammankopplas med de vanliga

upptagningshemmen utan förläggas till plats, där såväl barn- som sinnessjukläkare

funnes. Beträffande ändamålet med observationen och föremålet för

densamma anföra nämnda stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd i huvudsak

följande.

Yanartsbegreppet vore ingalunda ett självklart begrepp. Snatteri, sexuella

aberrationer, vagabonderingsdrift, arbetsovilja vore företeelser, som förekomme

inom alla samhällsklasser och måste bedömas olika i olika fall. De

kunde vara mer eller mindre hastigt övergående symptom på en bristande

balansanda framförallt under brytningsåren, de kunde också vara mer eller

mindre miljöbetonade, de kunde slutligen vara uttrycket för ett ytterst svårhanterligt

psyke. När det gällde barn och ungdom, som av en eller annan

orsak råkade komma inom barnavårdsnämndens domvärjo, saknades ofta såväl

försvar som medicinsk undersökning. Frågan örn, vad som läge bakom förseelserna

och vad som drivit fram dessa, torde sällan bliva föremål för närmare

utredning av kompetenta undersökare. Det svårast bedömbara klientelet,

barn och ungdom i övergångsåldern, dömdes ofta nog av mindre erfarna och

kvalificerade domare än de vuxna, vilka senare dock kunde försvara sig. En

undersökning av vanartens bakgrund inom och utom den skyldige vore lika

nödvändig som en undersökning av den faktiska förseelsen och en sådan

undersökning vore lika nödvändig för bedömningen av den åtgärd, som borde

vidtagas med avseende på den skyldige, som för bedömandet av dennes utsikter

att kunna tillrättaföras. Innan den vore gjord, borde dom ej fällas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och samma läns barnavårdsförbund

uttala sympatier för det av de sakkunniga såsom alternativ 2 betecknade

förfaringssättet, vilket av barnavårdsförbundet anses praktiskt sett

vara lättast att genomföra. Barnavårdsförbunden skulle, enligt nämnda förbunds

mening, kunna utgöra ett slags rådgivningsbyrå för barnavårdsnämnderna

inom respektive län. Länsstyrelsen förmenar dock, att en anordning

med observationen förlagd till upptagningshemmen skulle draga kostnader

för hemmens utbyggande och anställande av mera kvalificerad personal, vilka

näppeligen stöde i förhållande till den nytta, som komme att vinnas. Länsstyrelsen

föreslår därför, att den vanartade efter endast en kortare vistelse å

hemmet skulle underkastas bedömande genom barnavårdsförbundets försorg

av lämpliga av förbundet tillkallade sakkunniga. Skulle detta förslag icke befinnas

lämpligt, anser länsstyrelsen det fjärde alternativet äga bestämt företräde

framför de andra.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Tanken att barnavårdsförbunden skulle i en eller annan forna lämna sin

medverkan i förevarande hänseende återkommer i åtskilliga yttranden. Mest

utformad är den i det yttrande, som avgivits av direktionen över allmänna

barnhuset, som härom anför i huvudsak följande.

Enligt direktionens mening borde, såsom redan i någon utsträckning skett,

barnavårdsförbundens styrelser söka få till stånd för länets barnavårdsnämnder

tillgängliga rådfrågningsbyråer, där någon pediatriskt och psykiatriskt

skolad läkare kunde ge råd i erforderliga fall. För barnavårdsombudens

arbete skulle det vara till största gagn, örn barnavårdsnämnder kunde hänvisas

till sådan auktoritet. I län, där skyddshem funnes, borde man söka

till sålunda rådgivande auktoritet förvärva den läkai''e, som anlitades av

skyddshemmet.

Såsom en utbyggnad av en dylik anordning och i stället för, såsom skyddshemssakkunniga

föreslagit, skyddshemmets styrelse såsom en rådgivande

myndighet för barnavårdsnämnder ville direktionen för sin del förorda, att

barnavårdsnämnd, som vore rådvill i avseende å vård av omhändertaget vanartat

barn, vände sig till barnavårdsförbundets styrelse. Denna hade alltid

sitt säte i länets residensstad. I de allra flesta fall torde den läkare, som

för vederbörande skyddshem komme att anlitas, även hava sin bostad där.

För ändamålet borde väljas ett särskilt av personer inom staden boende utskott

inom styrelsen, däri förste provinsialläkaren och barnavårdskonsulenten,

örn han vore bosatt i staden, borde vara självskrivna och vilket utskott med

sig adjungerade en pediatriskt, örn möjligt även psykiatriskt fackutbildad

läkare, företrädesvis den av vederbörande skyddshem anlitade ävensom, där

skyddshem funnes i länet, dettas direktör. Detta utskott borde för förekommande

ärendes prövning efter läsning av handlingarna sammanträda och inför

sig höra den som för vederbörande barnavårdsnämnd företagit den förberedande

utredningen ävensom, örn så funnes påkallat, det barn det gällde.

Därest ett utskott inom barnavårdsförbundets styrelse, sammansatt på sätt

direktionen föreslagit, funne, att omhändertaget barn_lämpligen borde intagas

å skyddshem och därtill rådde barnavårdsnämnden, torde det icke finnas anledning

befara att ett åtlydande av rådet skulle visa sig olämpligt eller för

barnet menligt. Likaledes torde understundom råd kunna omedelbart ges örn

vård å sinnesslöanstalt eller dylikt.

I vissa undantagsfall torde ock kunna omedelbart tillrådas, att barnet,

därest det icke utgjorde en fara för andras förvillande, efter en kortare vistelse

i vanligt upptagningshem i avvaktan å uppletande av lämpligt fosterhem utackorderades

i sådant. Direktionen ville emellertid understryka, att det måste

vara ett alldeles speciellt för uppgiften att fostra barnet ägnat fosterhem.

De fall, då råd till barnavårdsnämnd angående barns vård icke kunde omedelbart

givas, bleve enligt direktionens förmenande förhållandevis få. De

vore emellertid de svåraste att komma till rätta med. Det vore nödvändigt

att skapa möjligheter för tillfällig vård av barnet i avvaktan på definitivt

beslut därom.'' Under denna tid måste barnet bli föremål för den ytterligare

observation och undersökning, som erfordrades för att man skulle kunna

bilda sig en riktig mening om barnet och vad det tarvade.

Härutinnan borde man hava för ögonen, att barnet ej självt finge en överdriven

föreställning örn sin egen märkvärdighet. Detta ökade den egenhet,

som förefunnes. Man borde således akta sig för att sända barnet från anstalt

till anstalt för olika undersökningar. I mycket tveksamma fall borde man således

omedelbart föreslå barnets översändande till den för landet centrala

observationsanstalt direktionen funne oundgängligen nödvändig. Dylik

anstalt skulle vara så förlagd, att olika specialiteter av läkare vore att tillgå.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Det vore nämligen icke nog med en psykiatriker. Ofta nog härledde sig barns

olater från fysiska sjukdomar, fel på syn, hörsel eller dylikt. Skyddshemssakkunnigas

förslag att för observationsändamål anlita åkerbrukskolonien

''Hall kunde direktionen sålunda icke tillstyrka, Direktionen ville för sin del

förorda, att utredning verkställdes örn sådan anstalts anslutning till karolinska

institutet. I detta sammanhang finge direktionen erinra örn att av den

del av barnhusets medel, varav avkastningen ginge till Stockholm, 50,000

kronor årligen skulle anslås till en klinik för barn vid karolinska institutet.

Givet vore, att det komme att uppträda mellanfall, då man å ena sidan icke

kunde omedelbart och definitivt tillråda viss vård men å andra sidan funne

det onödigt med översändande till den centrala observationsanstalten. För

dessa fall borde man i första hand kunna använda redan befintliga upptagningshem.

Förutsättning härför vore emellertid, att vanarten icke vore sådan

att övriga å hemmet intagna barn kunde utsättas för sedlig förvillelse. Vidare

vore att märka, att många av de av barnhuset understödda upptagningshemmen

vöre belägna på landet. Sådana lämpade sig ej. Allenast de kunde komma

ifråga, där för ändamålet skickad läkare kunde bliva i tillfälle att oftast möjligt

besöka och observera barnet. Direktionen föreställde sig, att särskilt

större och medelstora städer borde kunna vid sina upptagningshem mottaga

enstaka observationsfall utan alltför stor olägenhet. Härför fordrades emellertid

särskild ersättning. Vederbörande kommun torde i allmänhet, åtminstone

vad små landskommuner beträffade, icke vara villig att betala mer än

vanlig fosterlega d. v. s. 25 kronor i månaden. Om barnavårdsförbunden

kunde tillförsäkras anslag, som räckte att betala skillnaden mellan vad omhändertagande

kommun sålunda ville betala och skälig kostnad för vård och observation,

vore barnhuset förvissat örn att förbunden skulle kunna med lämpliga

upptagningshem avtala örn platser för dylik vård. I vissa fall torde även

under liknande förutsättning platser kunna beredas å de hem för s. k. svårfostrade

eller svårplacerade barn, vilkas inrättande föreslagits av direktionen.

För äldre barn, framför allt pojkar, kunde dock plats å upptagningshem eller

i hem för svårplacerade barn icke beredas. Direktionen ville emellertid betona,

att det beträffande sådana barn bleve sällsynt att annan observation

än den å centrala anstalten kunde sättas i fråga. I dylika få undantagsfall

torde intet annat stå till buds än någon tids observation å skyddshem.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid upptagningshemmen anordna särskilda

paviljonger för observation av vanartiga barn, ville direktionen bestämt

avstyrka. Såsom framginge av vad direktionen anfört torde så vidlyftiga och

kostsamma åtgärder ej erfordras för ändamålet.

Observation av barn, den måtte ske på det ena eller andra slaget av hem,

borde givetvis ej vara längre än som erfordrades för vederbörande läkare och

föreståndare eller föreståndarinna att avgiva utlåtande örn barnet till omhändertagande

barnavårdsnämnd. För dem, som haft barnet i sin vård liksom

för barnavårdsnämnden, borde den möjlighet stå öppen att genom översändande

av handlingarna angående barnet och eventuellt dess observation få

ett utlåtande från den centrala observationsanstalten. Det råd angående

barnets vård, som slutligen avgåves, borde tillställas vederbörande barnavårdskonsulent.

Följdes icke rådet, hade konsulenten att ingripa och i sista

hand anmäla eventuellt missförhållande för länsstyrelsen för rättelse. Örn,

såsom direktionen förutsatte, av staten på ena eller andra sättet ersattes kostnaden

för vården utöver 25 kronor för månad, torde aldrig komma ifråga att

omhändertagande barnavårdsnämnd icke ställde sig erhållet råd till efterrättelse.

Genom sålunda av direktionen förordat system av enklare och där så

fordrades mera ingående undersökning och observation av omhändertaget

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

barn kunde arten av vanart och bästa sättet för dess tillrättaförande bli utan

onödig omgång utrönt och fastställt, och detta utan att, såsom vid de sakkunnigas

förslag skedde, den för barnavårdslagen grundläggande principen

om barnavårdsnämndernas ansvar rubbades.

Direktionens över allmänna barnhuset yttrande åberopas av länsstyrelsen

i Orebro län, Kalmar läns och örebro läns barnavårdsförbund samt styrelserna

för skyddshemmen å Norrgård och i Åkerby. Kalmar läns barnavårdsförbund,

vars yttrande i sin tur åberopas av länsstyrelsen i samma län, ifrågasätter

dock anordnande av centrala observationsavdelningar även annorstädes

än vid karolinska sjukhuset, exempelvis i Lund för södra Sveriges vidkommande

och å någon ort i norra Sverige, där större sjukvårdsinrättning finnes.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Jämtlands

län, barnavårdsombudet i Västmanlands län samt Jönköpings, Västernorrlands

och Norrbottens läns barnavårdsförbund föreslå ett förfaringssätt

med rådgivningsbyråer och centrala observationsavdelningar i huvudsaklig

överensstämmelse med det av direktionen över allmänna barnhuset föreslagna.

Beträffande de centrala observationsavdelningarna anför inspektören, att,

innan de vid rikssjukhuset planerade pediatriska och psykiatriska klinikerna

bleve färdiga, Norrtulls sjukhus i Stockholm, Råbyholmshemmet vid Lund

och den snart iordningställda psykiatriska kliniken i Uppsala kunde

användas såsom observationsanstalter. Norrbottens läns barnavårdsförbund

framhåller, att vid den närmare utformningen av förbundens ifrågavarande

nya verksamhet den allra största hänsyn borde tagas till de i skilda län

rådande förhållandena. Till sistnämnda barnavårdsförbunds yttrande ansluter

sig länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter tillsättande för varje län av en

nämnd med uppgift att på grundval av upplysningarna från vederbörande

barnavårdsnämnd samt efter ytterligare utredning förordna örn lämplig vårdform

eller örn barnets överlämnande till central observationsavdelning.

Gotlands läns barnavårdsförbund, till vars yttrande såväl länsstyrelsen i

samma län som länets landstings förvaltningsutskott ansluta sig, förklarar sig

intet hava att invända mot de allmänna principer, varpå förslaget bygger,

utan tillstyrker i stort sett detsamma, men föreslår ett särskilt förfaringssätt

för Gotlands vidkommande, enligt vilket Visby barn- och upptagningshem,

som nära samarbetar med barnavårdsombudet och fosterhemsförmedlingen,

skulle bliva den regelmässiga observationsplatsen, dock att

observation av ungdomar över 15 år i allmänhet måste förläggas till annan

anstalt samt fall av svårare vanart utan långt dröjsmål måste kunna översändas

till skyddshem.

Jag återkommer nu till förut omförmälda framställning från styrelsen för

svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skölby glen, vilken föranletts

av vissa uttalanden av skyddshemssakkunniga i förra delen av deras

betänkande.

Med anledning av de sakkunnigas förslag, att varje skyddshem skulle aga

tillgång till psykiatriskt skolad läkare, har styrelsen efter en redogörelse for

senare tiders utveckling på läkarevetenskapens och läkareutbildningens områden

anfört i huvudsak följande.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då alltså kompetent medicinsk sakkunskap borde sökas såväl bland barnläkarna

som sinnessjukläkarna, förefölle det styrelsen mindre lämpligt att så

starkt och så uteslutande betona vikten av att psykiatrisk sakkunskap skulle

stå till varje skyddshems förfogande. Vad varje skyddshem i första hand

med hänsyn till medicinsk sakkunskap vore i behov av, vore enligt styrelsens

uppfattning en i allmän praktisk läkarverksamhet bland barn och speciellt i

barnpsykologi och barnpsykopatologi erfaren läkare. Där en dylik läkare icke

stöde till buds, syntes det ändamålsenligare, att läkarvården ställdes under en

på orten i allmän praxis verksam läkare. Styrelsen ville härvid framhålla, att

varje ämbetsläkare genom sin verksamhet komme att syssla med barn och

ungdom, vanligen också med allmänna barnavårdsfrågor. Han kunde därför

i allmänhet anses äga förutsättningar för att från allsidigare vyer kunna bedöma

dessa barn och denna verksamhet, än som i regel kunde förväntas av

de på omvårdnaden örn ett helt annat klientel och på vården örn vuxna

människor inriktade sinnessjukläkarna. Med allt det sagda bestredes givetvis

på intet sätt nödvändigheten av konsultativ psykiatrisk sakkunskap, lika litet

som nödvändigheten av annan konsultativ medicinsk specialkunskap vid förefallande

behov förnekades. Styrelsen förmenade således, att frågan örn läkarvården

vid skyddshemmen och behovet av medicinskt stöd i skyddshemsverksamheten

vore en viktig fråga, som krävde ett allsidigare beaktande än de

sakkunniga gjort.

Beträffande förslaget att inrätta en särskild observationsavdelning vid Hall

gör styrelsen gällande, att i tveksamma fall mer än eljest behövdes tillgång

till bästa sakkunskap och ofta tillgång till speciell sakkunskap inom ett flertal

grenar av medicinen, att dylika observationsanstalter därför borde förläggas i

omedelbar närhet av sådana medicinska centra, där sådan sakkunskap på bästa

sätt kunde garanteras, samt att med hänsyn till den observationsverksamhet,

som redan övades vid en del av våra medicinska högskolors barnkliniker, och

den icke ringa erfarenhet i dessa frågor, som redan funnes samlad därstädes,

ävensom därtill att vid det nya karolinska sjukhuset en särskild avdelning

för ifrågavarande barns omhänderhavande komme att inrättas, det vore ännu

mindre lämpligt att eftersträva en nyanordning av en dylik verksamhet

vid Hall utan att först utnyttja de vida bättre resurser, som sålunda redan

funnes och i en nära framtid komme att i ännu bättre fullkomning erbjudas.

Styrelsen uttrycker slutligen förhoppningen, att vid ärendets vidare behandling

hänsyn måtte tagas till sålunda framförda synpunkter.

Departementschefen.

Av vad jag tidigare anfört rörande min ställning till de sakkunnigas organisationsförslag

framgår, att jag i väsentliga avseenden skänker detsamma min

anslutning.

Yad till en början angår beräkningarna av föreliggande anstaltsbehov, hava

de framställda erinringarna icke givit mig anledning att frångå de sakkunnigas

plan i fråga örn antalet och fördelningen av de skilda hemmen å olika

landsdelar. .Jag vill emellertid betona, att de upptagningsområden, som kunna

komma att bliva fastställda, icke få göras så bindande, att skyddshemsverksamhetens

ledning berövas möjligheterna att på ett lämpligt sätt disponera tillgängliga

platser. Av min redan tillkännagivna ståndpunkt följer ock, att jag

icke kunnat biträda framkomna yrkanden på en reduktion av yrkeshemmens

platsantal. Även örn det i och för sig synes önskvärt med små hem, lär man,

därest tillräckliga differentieringsmöjligheter skola erbjudas, icke gärna kunna

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majus proposition nr 219.

tänka sig ett lägre elevantal än som föreslagits. Skulle behov framdeles yppa

sig av ytterligare yrkeshem eller hemskolor, torde böra övervägas, huruvida

med hänsyn jämväl till önskvärd mångsidighet i utbildningen övervägande

skäl tala för en utvidgning av redan existerande eller för anordnande av ett

nytt hem. Likaledes godtager jag i det hela de sakkunnigas allmänna riktlinjer

för yrkesutbildningens bedrivande. Jag önskar dock särskilt betona, att

jag finner kraven på anordnande av verklig yrkesutbildning även vid hemskolorna

välgrundade.

Beträffande det i och för sig beaktansvärda uppslag till en omläggning

efter nya linjer av skolhemsverksamheten i dess helhet, som framkommit från

direktionen över allmänna barnhuset och vunnit understöd av länsstyrelsen i

örebro län, vill jag erinra, att detsamma lär förutsätta nedläggande av samtliga

nuvarande hem och anordnande av en helt ny organisation i deras ställe.

Såvitt jag kan se, måste ett dylikt förfaringssätt möta så allvarliga betänkligheter

ur ekonomisk synpunkt, att de vunna fördelarna icke torde stå i rimligt

förhållande till de därmed förbundna kostnaderna.

I ett betydelsefullt avseende har jag emellertid funnit mig böra avvika

från sakkunnigförslagets allmänna principer, då jag, såsom jag redan i korthet

angivit, ansett mig böra begränsa statens övertagande med äganderätt till

att gälla yrkeshemmen Sundbo, Forsane och Ljungaskog samt de kombinerade

skol- och yrkeshemmen Boda och Johannisberg. Vad skolhemmen och

hemskolorna angår, skulle enligt mitt förslag staten nu allenast övertaga

verksamheten och hemmen med tillhörande områden arrenderas av staten.

Till formerna och villkoren för upplåtelsen återkommer jag i det följande.

Av det nu sagda följer, att frågan örn de erforderliga skyddshemmens antal

icke får den räckvidd, som den eljest skulle hava. Under den förhållandevis

långa övergångstid, varmed jag liksom de sakkunniga räknar, torde man

nämligen kunna vinna säkrare hållpunkter för bedömandet av det faktiska

behovet av hem under de förändrade förhållanden, som komma att föreligga.

Därvid kunna jämväl de nu verksamma, till nedläggande ifrågasatta

hemmen fortsättningsvis upprätthållas. Mot slutet av övergångstiden lär

frågan örn det definitiva nedläggandet av vissa av dessa hem böra tagas

under slutlig omprövning. Såtillvida torde emellertid den av de sakkunniga

framlagda planen böra vara vägledande, att de däri till upphörande föreslagna

anstalterna synas böra närmast ifrågakomma, i den mån ett minskat behov

av platser inträder. Yad som under remissbehandlingen anförts för fortsatt

bibehållande av det ena eller andra av de ifrågavarande hemmen har jag icke

funnit övertygande. För de sakkunnigas ställningstagande, vilket utgör resultatet

av ingående överväganden ur de många olika synpunkter, som därvid

göra sig påminta, hava efter min mening anförts vägande skäl.

Yad av de sakkunniga föreslagits beträffande styrelse vid skyddshem föranleder

den erinran från min sida, att Kungl. Majit givetvis skall hava att

förordna styrelse jämväl för skolhem och hemskolor, som arrenderas av staten.

Därjämte anser jag skäligt, att Kungl. Majit erhåller ett starkare inflytande

på de enskilda hemmens ledning. Och jämväl i fråga örn storstädernas skydds
Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 36 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majda proposition nr 219.

hem lär statsbidragets storlek få anses motivera statlig representation i

styrelsen. För övrigt synes det böra understrykas, att för den lokala ledningen

av de skilda hemmen böra förvärvas personer, som med erfarenhet

och sakkunskap förena förtrogenhet med förhållandena i de olika orterna.

I fråga örn styrelsens sammansättning och uppgifter lär anledning icke föreligga

att nu intaga slutlig ståndpunkt.

I avseende å de allmänna förutsättningar beträffande personalbehovet, från

vilka de sakkunniga utgått, synes mig ingen befogad erinran kunna framställas.

»Tag är alltså benägen att vid prövningen av hithörande frågor lägga

de sakkunnigas förslag till grund. Särskilt är jag angelägen betona, att medicinsk

sakkunskap bör stå till skyddshemmens förfogande. Jämsides med att

kroppssjukvården behörigen tillgodoses, torde böra övervägas samarbete med

den vid sinnessjukhusen anordnade hjälpverksamheten.

När det åter gäller den betydelsefulla frågan örn förfaringssättet vid intagning

i skyddshem, nödgas jag tillkännage en från de sakkunniga i vissa

punkter avvikande mening. Jag är med de sakkunniga ense därutinnan, att

det för att uppnå ett ökat förtroende för samhällets åtgöranden på området

är av den allra största vikt, att skyddshemmens klientel sovras med erforderlig

omsorg. Det bör sålunda icke få ifrågakomma, att till skyddshem hänvisas

barn och unga människor, beträffande vilka tillräckliga skäl för ett

sådant förfarande icke föreligga. Ej heller bör det ifrågakomma, att vanartade

barn eller ungdom vid en tidpunkt senare än önskvärt eller nödigt är

omhändertagas för skyddsuppfostran. Det gäller att med samma omsorg undvika

både det ena och det andra felaktiga bedömandet. Och givetvis måste

det därjämte sörjas för att det psykopatiska klientelet erhåller den vård,

varav detta är i behov.

De sakkunniga hava skisserat olika möjligheter för ett mera rationellt förfaringssätt

vid intagningen. I meningsutbytet kring sakkunnigförslaget hava

ytterligare uppslag dryftats, som synas mig förtjänta att komma under allvarligt

övervägande.

För egen del vill jag till en början fastslå såsom oundgängligt, att åt barnavårdsnämnderna

för detta betydelsefulla avgörande tillhandahålles all den

sakkunniga vägledning, varav de för visso hava behov. Det ligger i sakens

natur, att skyddshemsinspektören beträffande ej minst hithörande avgöranden

måste få en central uppgift. Emellertid är det icke mindre klart, att bedömandet

icke kan få grundas uteslutande på föreliggande handlingar. Undersökning

och i många fall observation under en icke alltför kort tid av den

till intagning å skyddshem ifrågasatte utgör ett för visso välgrundat krav.

Möjligheter i sådant avseende måste alltså beredas. De svårigheter, som

härvid inställa sig, synas i främsta rummet hänföra sig till olämpligheten

av barnets eller den unges avlägsnande för någon tid från hem och hembygd.

Ansträngningarna att skapa funktionsdugliga intagningsformer måste därför

närmast inriktas på att få till stånd lämpliga undersöknings- och observationsmöjligheter

ute i orterna, därvid det örn möjligt bör så ordnas, att barnet

eller den unge icke behöver intagas å skyddshem.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I detta avseende synes den bland annat av medicinalstyrelsen anvisade

utvägen att för ändamålet taga i anspråk de redan existerande rådgivningsbyråer,

som finnas inrättade i Stockholm, Göteborg och Lund, främst böra

ifrågakomma. Jag vill nämna, att enligt föreliggande uppgifter av 45 vid

Lundabyrån under åren 1934 och 1935 undersökta barn endast 9 ansetts böra

ifrågakomma till intagning å skyddshem. Åtgärder torde böra vidtagas för

att liknande byråer skola komma till stånd även annorstädes, särskilt på orter

med centrallasarett i Norrland. Endast för de mest svårbedömda fallen lärer,

på sätt medicinalstyrelsen framhållit, undersökning å karolinska sjukhusets

klinik böra ifrågakomma. Jämväl barnavårdsförbundens upptagningshem i

de olika orterna synas mig kunna hava en uppgift att fylla i nu berörda avseende,

åtminstone i vad det gäller yngre åldersklasser. Det stöd, som med

all rätt kommit denna institution till del från statens sida, gör det naturligt,

att samverkan här åvägabringas i all den utsträckning förhållandena medgiva.

Vid det fortsatta understödjandet av denna verksamhet med allmänna medel

lär detta förhållande böra särskilt uppmärksammas. Som en näst sista utväg,

då erforderlig klarhet rörande ett föreliggande fall varken kunnat vinnas

genom anlitande av tillgängliga rådgivningsbyråer eller barnavårdsförbundens

upptagningshem, torde den av de sakkunniga föreslagna ordningen

böra komma i tillämpning. Jag kan med denna begränsning icke dela de principiella

betänkligheter, som ur olika synpunkter anförts mot densamma. När

man erinrar, att den till skyddshem för observation hänvisade dock måste

provisoriskt intagas å sådan anstalt, förbiser man, att han hittills i motsvarande

fall utan vidare intagits och först efter ett kanske ganska långvarigt

kvarhållande, i fall av oriktigt bedömande från vederbörande barnavårdsnämnds

sida, utskrivits från skyddshemmet. För den föreslagna anordningen

synas vägande praktiska skäl tala, och som jag redan antytt, öppnas genom

densamma en omedelbar väg tillbaka från skyddshemmet, därest förhållandena

göra detta önskligt. Enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle

prövningen av frågan, huruvida ett dylikt observationsfall skulle föranleda

definitiv intagning, ankomma på styrelsen för vederbörande skyddshem, varvid

dock skriftligt utlåtande förutsättes avgivet av fackutbildad läkare. Jag

är för min del benägen att härvid jämväl förutsätta medverkan av skyddshemsinspektören.

Att härvid, såsom från vissa håll gjorts gällande, skulle behöva inträda

någon kompetenskonflikt mellan vederbörande barnavårdsnämnd och skyddshemsorganisationen

har jag svårt att inse. Att samhället lägger det betydelsefulla

avgörandet rörande den lämpligaste formen för behandling av ett barn,

beträffande vilket skyddsuppfostran överväges, i händerna på det mest sakkunniga

organ, som härutinnan står till förfogande, lär knappast kunna föranleda

någon befogad erinran. Och av den barnavårdsnämnd, som har ansvaret

för barnets riktiga behandling, bör det väl närmast uppfattas som en förmån

att härvid erhålla råd och stöd, som för närvarande dessvärre endast i begränsad

omfattning står till buds.

Sakkunnigförslaget förutsätter, såsom jag redan erinrat, att de mest svår
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majus proposition nr 219.

bedömda fallen överlämnas till någon av de centrala observationsavdelningar,

som ifrågasatts till upprättande. Efter min mening saknas tillräcklig anledning

att nu påkalla åtgärder för anordnande av sådana. Jag bar redan angivit,

att karolinska sjukhuset synes mig med fördel kunna tillgodose den

särskilda uppgift, som man velat tillägga dessa observationsavdelningar.

Uteslutet är för övrigt icke, att jämväl universitetsstädernas sjukhus kunna

tagas i anspråk för ändamålet.

Jag vill tillägga, att, i den mån observationsförfarandet är förbundet med

anstaltsvistelse av något slag, anledning föreligger att överväga, att statsbidrag

må kunna utgå till kostnadernas bestridande.

V. Särskilda frågor.

1. Vården av psykiskt abnorma.

De sakkunniga.

En av förutsättningarna för åstadkommande av en god skyddshemsorganisation

vore, enligt de sakkunnigas mening den, att de föreslagna skolhemmen,

yrkeshemmen och hemskolorna endast behövde mottaga elever,

som kunde tillgodogöra sig den undervisning och utbildning, som komme

att meddelas i dessa hem. Psykiskt abnorma och undermåliga elever skulle

alltså omhändertagas på annat håll.

De sakkunniga erinra örn att för detta ändamål hittills anlitats särskilda

avdelningar vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall för gossarnas samt

Stockholms stadsmissions skyddshem Skarvik och Tallåsen för flickornas

räkning. Dessa hem mottaga för närvarande såväl psykiskt abnorma som

kroppsligt sjuka elever och Hall dessutom dels 15—18-åringar, dels svårare

vanartade yngre elever.

Åkerbrukskolonien Hall hade emellertid icke visat sig i stånd att ensamt

fylla de olika uppgifter, som sålunda ankommit på denna anstalt. Enligt

gällande överenskommelse med föreningen till minne av Konung Oscar I

och Drottning Josephina skulle av de kroppsligt sjuka och psykiskt abnorma

eleverna de, som vore över 15 år, förläggas till den s. k. Hågakolonien och

de yngre till elevhemmet Holmia, medan övriga elever skulle uppdelas på

elevhemmen Tomtebo och Storgården, så att till Tomtebo skulle föras elever

mellan 14 och 16 år och till Storgården elever över 16 år. Antalet psykiskt

abnorma hade emellertid blivit större än beräknat, så att sådana elever även

måst placeras i de för friska elever avsedda hemmen och därmed organisationen

sprängts sönder. Dessa hem hade nämligen icke tagits helt i anspråk

av de elever, för vilka de egentligen varit avsedda, enär, såsom redan

omförmälts, endast en mindre del av de äldre friska eleverna intagits på

Hall, medan alla övriga placerats på de vanliga skyddshemmen. Den stora

tillströmningen till Hall av psykiskt abnorma elever hade givetvis menligt

inverkat på hela verksamheten. Dels hade de psykiskt abnorma elever, som

sålunda placerats i annan miljö än den för dem avsedda, icke kunnat påräkna

att erhålla den för dem mest lämpade specialbehandlingen, dels måste

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 101

deras närvaro å de för normala elever egentligen avsedda avdelningarna

medföra obehag för dessa elever och svårigheter för ledningen.

De sakkunniga hava därför kommit till den uppfattningen, att det icke

vore lämpligt att framdeles använda Hall för såväl psykiskt abnorma som

friska elever. Aldre och svårare vanartade elever torde komma att till en

del intagas i de föreslagna yrkeshemmen. Något behov av andra strängare

skyddshem torde icke finnas, utan överflyttning av svårare vanartade elever,

vilka icke kunde fostras på yrkeshem, borde kunna äga rum direkt till allmänna

uppfostringsanstalten å Bona. Överflyttning av sådan elev, som vore

över 18 år, kunde dessutom ske till det för ynglingar i denna ålder avsedda

Höreda skyddshem. De för äldre och svårare vanartade elever avsedda avdelningarna

vid Hall, som sålunda icke längre behövde användas för denna

uppgift, borde då kunna tagas i anspråk för de psykiskt abnormas räkning.

Därigenom skulle platsbehovet för deras vidkommande bliva tillräckligt tillgodosett.

I enlighet härmed hava de sakkunniga föreslagit, att Hall i den nya organisationen

uteslutande användes för vård av psykiskt abnorma, samt att även

Skarvik-Tallåsen förbehölles för sådan vård. Frågan örn den närmare organisationen

av dessa hem för ifrågavarande ändamål hade av de sakkunniga

överlämnats till professor O. Kinberg för utredning. Denna utredning

förelåg icke färdig, när de sakkunniga avgåvo senare delen av sitt betänkande.

Kinberg hade emellertid under hand meddelat de sakkunniga grunddragen

av den av honom tilltänkta organisationen för Hall. Enligt detta

preliminära förslag skulle Hall för att rätt kunna fylla sin uppgift bliva ett

verkligt sjukhem och hava en läkare såsom chef, varjämte en av avdelningarna

därstädes skulle inrättas till särskild observations- och sjukavdelning.

Förutom av barnavårdsnämnd för vanart omhändertagna skulle dit även

överföras andra kategorier av psykiskt abnorma ynglingar, för vilkas vård

och fostran samhället av ena eller andra anledningen måste sörja, närmast

minderåriga eller ungdomliga förbrytare, vilka, örn de varit själsligt friska,

skulle hava intagits på allmänna uppfostringsanstalten å Bona eller i ungdomsfängelse.

Med anledning därav hava de sakkunniga förklarat, att de funne starka

skäl tala för en utvidgning av Halls verksamhet, på sätt som av professor

Kinberg skisserats, men samtidigt framhållit nödvändigheten av, att det

under varje förhållande bleve på ett ur differentieringssynpunkt betryggande

sätt ordnat för vård av gossar under 16 år. Detta skulle, enligt de sakkunnigas

mening, lämpligen kunna ske, genom att den s. k. Hågakolonien inrättades

för de yngre gossarna. De sakkunniga hava emellertid såsom sin

uppfattning uttalat, att frågan örn Halls blivande organisation borde göras

till föremål för ytterligare omprövning i ett större sammanhang. I avvaktan

härpå hava de sakkunniga föreslagit, att Hall tillsvidare beräknades för 100

elever samt att för dessa platser utginge ett fast statsbidrag av 900 kronor

per plats. Därjämte hava de sakkunniga utan att taga ställning till personalbehovet

å Hall tillstyrkt bibehållande av det för närvarande utgående

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

avlöningsbidraget av 41,100 kronor för år. I övrigt hava de sakkunniga

hänvisat till professor Kinbergs slutliga förslag.

De sakkunniga anmäla vidare en från styrelsen för Skarvik-Tallåsen

till dem inkommen framställning, avseende dels inrättande vid nämnda

hem av en särskild sjukavdelning med plats för tio elever, dels uppförande

av en mindre byggnad för erhållande av behövliga skollokaler, i vilken även

skulle erhållas ytterligare elevrum, dels ock förhöjt statsbidrag till hemmens

verksamhet.

Aven beträffande utbyggnaden av Skarvik-Tallåsen hava de sakkunniga

hänvisat till det förslag, som professor Kinberg komme att avgiva. De

hava dock för sin del förordat inrättande även vid dessa hem av en

observations- och sjukavdelning men ifrågasatt, om icke med hänsyn till det

föreslagna förfaringssättet för intagning i skyddshem ett större platsantal

än det av hemmens styrelse angivna bleve erforderligt. De sakkunniga hava

emellertid föreslagit, att statsbidrag till driften av denna avdelning tillsvidare

beräknades efter tio platser. Samtidigt hava de sakkunniga framhållit

angelägenheten av denna frågas snara lösning.

Vad framställningen örn förhöjt statsbidrag angår, hava de sakkunniga

erinrat örn, att redan nu enligt med Stockholms stadsmission träffad överenskommelse

till Skarvik-Tallåsen utgår en tilläggsavgift av statsmedel av

10 % å eljest fastställd skyddshemsavgift och statsbidrag eller 120 kronor

per år för elev, som vårdas i skyddshemmen, samt att denna tilläggsavgift

motiverats med elevernas vid nämnda hem större sjuklighet och behov av

läkare och annan vård.

I den nu föreliggande framställningen har styrelsen för nämnda hem anhållit,

att statsbidraget till hemmens drift måtte ökas till 1,200 kronor för

plats och år, oavsett örn platsen vore upptagen eller icke, dock att för var

och en av de platser, som komme att inrymmas i den föreslagna observations-

och sjukavdelningen statsbidrag skulle utgå med 1,500 kronor för

plats och år. Därtill skulle i varje fall komma vederbörande barnavårdsnämnds

avgift av 300 kronor per elev och år. Denna framställning har med

hänsyn till det synnerligen besvärliga elevmaterialet å ifrågavarande hem

tillstyrkts av de sakkunniga.

Såsom redan omförmälts har professor Kinberg sedermera avgivit utlåtande

med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma,

tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala. (Bil.)

Yttranden.

Det i professor Kinbergs utlåtande framlagda förslaget har av de myndigheter,

som yttrat sig över detsamma, icke ansetts kunna i befintligt skick godkännas.

Vad till en början skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall

beträffar, har styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och

Drottning Josephina i likhet med de sakkunniga föreslagit, att hela ifrågavarande

komplex av lagstiftnings- och organisationsfrågor gjordes till föremål

för ytterligare omprövning i ett större sammanhang.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 219.

Med anledning av de sakkunnigas förslag, att Hall oberoende därav skulle

från och med den 1 juli 1936 användas uteslutande för vård av psykiskt abnorma,

har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Det vore tydligt, att den nya vårdanstalten med sitt även ur arbetssynpunkt

undermåliga klientel icke hade användning för hela den stora egendomen,

omfattande över 1,600 tunnland, varav omkring 370 tunnland åkerjord.

Hur en avveckling av jordbruket skulle genomföras hade ännu icke tillräckligt

uppmärksammats. En inskränkning av den nuvarande jordbruksdriften

å Hall kunde enligt styrelsens mening icke genomföras utan statens ekonomiska

mellankomst, framförallt för tillgodoseende av det omfattande byggnadsbehovet.

Detta gällde även för det fall, att någon del av egendomen skulle

utarrenderas. Anstalten skulle få karaktären av en sjukvårdsanstalt med en

läkaie som chef. Sannolikt erfordrades därutöver biträdande läkare, sjuksköterskor,

sjukvårdare och annan specialutbildad personal. Det vore under

sådana förhållanden uppenbart, att avlöningskostnaderna komme att rätt

väsentligt överstiga de nuvarande, särskilt som till följd av skyddshemmets

hårt ansträngda ekonomi nu utgående avlöningar i allmänhet _ måst hållas

lägre, än vad som utginge till motsvarande befattningar i statlig eller kommunal

tjänst. Avlöningsbidraget måste alltså redan från början sättas väsentligt

mycket högre. Även det föreslagna årsbidraget, 900 kronor för elev och

år, bleve, örn också hänsyn foges till det kommunala bidraget 300 kronor för

elev och år, alltför lågt med en beläggning av 100 elever. Hur mycket som

därutöver erfordrades vore på frågans nuvarande stadium omöjligt att angiva.

Omorganisationen måste uppenbarligen medföra åtskilliga förändringar beträffande

personalens sammansättning, innebärande bland annat att åtskilliga

av de nuvarande fast anställda befattningshavarna bleve överflödiga.

Det gällde här befattningshavare, vilka ofta hade bakom sig lång anställningstid

i skyddshemmets tjänst och i allmänhet kommit upp i en levnadsålder, i

vilken utsikterna att erhålla annan anställning vöre synnerligen ringa. Ett

avskedande, som för många av dem skulle hava till följd arbetslöshet och nöd,

kunde icke rimligen ifrågakomma. Styrelsen måste kraftigt framhålla nödvändigheten

av, att denna fråga bleve utredd och bragt till en tillfredsställande

lösning. Slutligen ville styrelsen redan nu påpeka, att, därest staten

''framdeles skulle övertaga åkerbrukskolonien, detta måste innebära ett övertagande

även av vissa ekonomiska förpliktelser av olika slag, som åtföljde

den nuvarande organisationen.

Styrelsen för Stockholms stadsmission och dess skyddshem Skarvik-Tallåsen

yttrar rörande ifrågavarande utlåtande och förslag, i vad det avser

nämnda hem, bland annat följande.

Den differentiering i det själsligt sjuka skyddshemsklientelet, som professor

Kinberg ville" nå fram till genom sin abnormanstalt, hade, i vad det

gällde flickorna, i mycket stor utsträckning redan genomförts. Från de andra

skyddshemmen hade elever, som visat abnorma själsreaktioner, ganska snart

överflyttats till Skarvik-Tallåsen. Därstädes hade genom de regelbundna

läkarbesöken och genom föreståndarinnornas rapporter till styrelsen ständigt

skett en utgallring till nya vårdformer, såsom till Västra Marks sjukhus och

Brotorp, sinnesslöanstalt, sinnessjukhus och epileptikeranstalt. Därest statens

bidrag till ifrågavarande vård höjdes, på sätt tillstyrkts av de sakkunniga,

skulle stadsmissionen säkerligen lösa uppgiften på ett mera tillfredsställande

örn än icke så uppseendeväckande sätt som en speciellt utrustad abnormanstalt.

Förslaget örn hemmens övertagande av staten mötte likaledes styrelsens

bestämda ogillande. Denna inställning vore dikterad av hemmens

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

belägenhet mitt inne i stadsmissionens egendom Edesta, där missionen förut

hade ett hem för normala, icke vanartade flickor, två vilohem och en sommarkolom.

Men till grund för styrelsens avstyrkande tåge framförallt dess bestämda

mening, att dessa hem behövdes sådana de vore, helt enkelt därför

att av det själsligt sjuka skyddshemsklientelet det stora flertalet behövde

just denna form av vård och fostran. Oersättliga värden skulle gå förlorade,

hemmen förvandlades till uteslutande sjukhus och undersökningsanstalt

, en egentliga fostrargärningen skulle bortfalla eller decimeras. Däremot

förelåge behov av större möjligheter för hemmen att till andra anstalter, exempelvis

särskild avdelning av något sinnessjukhus kunna överföra elever som

behövde specialvård.

. Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten på, att å ifrågavarande hem även

vårdas kroppsligt sjuka elever, uppgående till ett antal av minst 15 procent

av hela, antalet, samt att, örn de skola avskiljas därifrån åtgärder måste vidtagas

för att bereda dem plats på annat håll. Styrelsen framhåller emellertid

samtidigt, att det för hemmen varit av viss betydelse att hava tillgång till

några psykiskt fullrustade elever.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat.

Länsstyrelsen kunde icke i detta sammanhang taga någon slutgiltig ståndpunkt

till förevarande förslag, vilket innefattade en fråga av betydande räckvidd

och till avsevärd del förenad med andra spörsmål än skyddshemsverksamheten.

Länsstyrelsen kunde dock icke underlåta att framhålla att förslagets

realiserande uppenbarligen måste komma att draga kostnader, väsentligt

överstigande dem, vilka föranleddes av de sakkunnigas direkta förslag

beträffande dessa anstalter. Länsstyrelsen hemställde därför, att förslaget

måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Medicinalstyrelsen understryker i sitt yttrande den av de sakkunniga framhållna

nödvändigheten av att den nya skyddshemsorganisationen komme att

medföra tillräckliga möjligheter att genomföra en effektiv sovring av elevmaterialet

och särskilt att de med psykiska sjukdomstillstånd behäftade, vare

sig de vore sinnessjuka, psykiskt abnorma eller sinnesslöa, i tid avskildes

och omhändertoges på särskilda anstalter med för deras speciella uppgift

fullt tillfredsställande utrustning. Beträffande professor Kinbergs förslag

framhåller medicinalstyrelsen i huvudsak följande.

Det vöre här fråga örn en utvidgning av den vård av psykiskt sjuka, som

staten åtagit sig att ombesörja och för vilken medicinalstyrelsen vore överstyrelse.

Redan nu vårdades ett icke alldeles obetydligt antal sjuka och abnorma

av samma typ som de, vilka nu ofta vore föremål för skyddshemsvård

i full överensstämmelse med sinnessjuklagen och med fördel å sinnessjukhusen.

Ett utbrytande av denna detalj av den psykiska sjukvården ur dess

naturliga sammanhang för att låta den ingå i en särskild ny centralanstalt,

Kinbergs psykopatanstalt, skulle icke innebära en lycklig lösning. Styrelsen

holle nämligen före, att den del av skyddshemsverksamheten, som hade en

väsentligen sjukvårdande karaktär, borde anslutas till redan befintlig eller

planerad sjukvårdsorganisation för att fullständiga denna. Styrelsen ville i

detta sammanhang betona, att den ifrågavarande sjukvården icke kunde vara

betjänt av att sortera under en nybildad centralorganisation, som dessutom

skulle hava att handhava vården av vissa kriminella element, vilken utrustning

denna centralorganisation än skulle givas.

På grund av vad sålunda anförts syntes det styrelsen riktigt, att de anstalter

för omhändertagande av ovan avsedda psykiskt sjuka barn och ung
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 219.

domar, som visade sig erforderliga, anslötes till redan befintliga eller planerade

statliga sinnessjukhus. För ändamålet skulle förslagsvis uppföras särskilda

för sig liggande paviljonger, vilka åtminstone i driftavseende skulle

tillhöra sjukhuset. Huruvida de i sinnessjuklagens mening skulle vara en del

av dessa, ansåge sig styrelsen för närvarande icke kunna taga ståndpunkt till.

Dessa avdelningar borde förläggas till de statliga sinnessjukhus, som vore

så belägna, att ett intimt samarbete konsultationsvis kunde inledas och bedrivas

med centrallasarett försett med barnavdelning. Genom en sådan anordning

vunnes ej blott att psykiatriskt skolade läkare kunde leda vården av

de omhändertagna, utan även att, såsom de sakkunniga eftersträvat, materialet

fördelades till olika delar av landet, varigenom olägenheten att sända

barn allt för långt från hemmet något skulle kunna minskas.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i förevarande fråga

bland annat följande.

Funbergs förslag ökade väsentligt den förvirring, som onekligen rådde i

fråga örn planerna för skyddshemsvårdens framtid. Inspektören kunde varken

till- eller avstyrka ett så omfattande och svårbedömt förslag. Det vore så löst

skisserat, att det måste bli föremål för särskild utredning, örn så ansåges

lämpligt. Några kostnadsuppgifter för ifrågavarande anstalters omändring

funnes icke, men ifrågasatta örn- och tillbyggnader varslade om mycket stora

kostnader. Under sådana ovissa förhållanden borde man kunna utgå ifrån,

att anstalten Skarvik-Tallåsen alltjämt skulle utnyttjas för sitt hittillsvarande

ändamål, vård av kroppsligt och själsligt sjuka vanartade flickor.

Professor Funbergs motivering för, att denna anstalt borde brytas ut ur

skyddshemsorganisationen och bli en del av en större statsanstalt för många

olika grupper psykiskt sjuka, verkade alls icke övertygande. Inspektören tillstyrkte

därför, att anstalten alltjämt skulle drivas av stadsmissionen. Frågan,

huruvida åkerbrukskolonien Hall utan alltför stora kostnader skulle kunna

helt tagas i anspråk för vård av psykiskt defekta eller abnorma elever, besvarades

varken av de sakkunniga eller professor Kinberg. Det vore under

sådana förhållanden omöjligt att kunna avgiva ett yttrande om anstaltens

uppgift i framtiden. Någonstädes måste dock nämnda skyddshemselever

vårdas, och då enligt ett föreliggande förslag till lag örn tvångsuppfostran

inga abnorma gossar skulle få sändas till Bona, vore det så mycket mer

önskligt, att någon utväg anvisades. Det torde icke finnas någon annan utväg

för närvarande, än att Hall provisoriskt finge mottaga de psykiskt, abnorma,

som borde avskiljas från skyddshemmen. Även örn anordningarna icke bleve

de allra bästa för detta klientel, hade dock stora förbättringar å byggnaderna

företagits under senare år. Att under sådana förhållanden inga större ombyggnader

eller förändringar för närvarande borde göras vid Hall vore tydligt.

Skyddshemsinspektören, som vid avgivande av sitt yttrande icke tagit .del

av Kinbergs förslag, berörde icke närmare frågan om vården av psykiskt

abnorma elever. Beträffande det föreslagna statsbidraget tull Hall samt

Skarvik-Tallåsen gjorde skyddshemsinspektören den anmärkningen, att

de offer, som det allmänna skulle göra för uppfostrings- och utbildningsbara

elever, väsentligen understege de offer, som skulle göras för i regel icke utbildningsbara

elever, samt att man kunde fråga sig, örn icke en större utjämning

av kostnaderna kunde hava skett.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att frågan

örn Halls framtida ställning bör göras till föremål för ytterligare omprövning

i ett större sammanhang, men anser, att denna omprövning bör ske, innan

någon som helst förändring genomföres i Halls nuvarande verksamhet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majus proposition nr 219.

I övrigt har vad som av de sakkunniga anförts i förevarande fråga i allmänhet

icke föranlett erinringar från de hörda myndigheterna. Endast i ett

par av yttrandena förekomma särskilda uttalanden.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund framhåller sålunda, samtidigt med att

förbundet betonar den utomordentliga betydelsen av, att denna fråga vinner

en tillfredsställande lösning, sina farhågor för den av de sakkunniga föreslagna

anhopningen av alla slags själsligt abnorma på en och samma anstalt

och ifrågasätter möjligheten att med ett så heterogent klientel ägna de intagna

den individuella vård och behandling, som just skulle vara en av fördelarna

med att upprätta ett särskilt skyddshem för ifrågavarande vanartade.

Förbundet anser därför, att frågan örn Halls organisation bör göras till föremål

för ytterligare utredning i ett större sammanhang. Dessa erinringar finner

länsstyrelsen i Gävleborgs län väl motiverade och förtjänta av beaktande.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan understryker vikten av, att de föreslagna

skyddshemmen för psykiskt abnorma erhålla tillräckligt antal platser.

Beträffande de hörda myndigheternas ställning till frågan om anordnande

av centrala observationsavdelningar får jag ytterligare hänvisa till den redogörelse,

som vid behandlingen av de sakkunnigas förslag rörande sättet för

intagning i skyddshem lämnats över de härutinnan avgivna yttrandena.

Departern en t selie fen.

Jag har redan framhållit, att jag delar de sakkunnigas uppfattning, att de

psykiskt abnorma skyddshemseleverna skola omhändertagas, gossarna å Hall

och flickorna å Skarvik-Tallåsen. I det föregående har jag vidare avböjt att

nu ingå i prövning av den vittutseende frågan om en genomgripande omläggning

av åkerbrukskolonien Halls ställning och uppgifter inom skyddshemsorganisationen.

En närmare utredning rörande sagda anstalts förhållanden

är, såsom jag förut uttalat, under alla omständigheter behövlig. Jag ifrågasätter

icke någon principiell ändring i den ställning, som skyddshemmen

Skarvik-Tallåsen nu intaga. De sakkunnigas förslag i berörda avseenden

föranleder i övrigt ingen annan erinran från min sida, än att jag på i det

föregående anförda skäl icke kan medverka till anordnandet av särskilda

observationsavdelningar vid de nämnda hemmen. Beträffande sättet för omhändertagande

av de äldre och svårare vanartade eleverna är jag ense med de

sakkunniga.

Av vad jag anfört torde framgå, att jag icke finner medicinalstyrelsens

uppslag att till sinnessjukhusen anknyta särskilda vårdavdelningar för sinnessjuka

skyddshemselever ägnat att innebära en lämplig lösning av förevarande

vårdfråga.

Yad slutligen angår grunderna för statens understödjande av här ifrågavarande

anstalter, anser jag mig böra i princip godtaga den mening, som de

sakkunniga uttalat. Jag återkommer till denna sak längre fram i samband

med övriga spörsmål av ekonomisk innebörd.

2. Vården av psykiskt efterblivna.

De sakkunniga.

Förutom de psykiskt abnorma funnes, anföra de sakkunniga, en kategori

skyddshemselever, som, trots att de icke kunde räknas till de normala, dock

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl, May.ts proposition nr 219.

icke syntes böra överföras till eller behållas å Hall eller Skarvik-Tallåsen.

De sakkunniga syftade bär på sådana barn, vilka icke krävde någon

som helst sjukvårdande behandling, men som vore så psykiskt efterblivna,

att de helst icke borde fostras i de vanliga skyddshemmen. Vid så gott

som varje hem funnes någon eller några sådana elever. Att någon överflyttning

av dessa elever till Hall eller Skarvik-Tallåsen icke kommit till

stånd hade, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, oftast berott därpå,

att de icke förorsakade några större svårigheter i uppfostringshänseende,

även om de icke tillfredsställande kunde tillgodogöra sig den vid respektive

hem förekommande undervisningen och utbildningen. Vad gossarna beträffade,

hade en annan bidragande orsak till att de fått kvarstanna på de hem, där

de intagits, varit, att man där hyst en viss medkänsla med dem och därför

icke velat utsätta dem för de obehag och slitniugar, som en överflyttning

till Hall med dess nuvarande organisation skulle hava medfört för dem.

Den allmänna uppfattningen på skyddshemmen vore dock, att dessa elever

rätteligen icke borde vistas där.

Härom anföra de sakkunniga bland annat.

Vad dessa efterblivna behövde vore endast att få en fristad, där under uppväxttiden

deras arbetsförmåga kunde uppövas och deras möjligheter tillvaratagas,

så att de, så långt det läte sig göra, för framtiden kunde försörja sig

genom eget arbete. För en sådan uppgift hade de sakkunniga tänkt sig,

att skyddshemmen Margretelund i Lidköping och Håkanstorp, Vita bandets

småbrukshem för flickor, vilka, enligt vad de sakkunniga föreslagit, skulle

upphöra med sin nuvarande verksamhet, synnerligen väl lämpade sig. Båda

dessa hem läge bra till för mottagande från södra och mellersta Sverige av

elever utav ifrågavarande kategori och båda hade tillräckliga arbetstillfällen

av lämplig beskaffenhet att bjuda på för dessa efterblivna. För ett förverkligande

av denna tanke torde näppeligen vid någotdera hemmet krävas några

förändringar av större betydelse. I den mån platsutrymmet å dessa hem

räckte till och avståndet dit från hemorten icke bleve allt för stort, skulle

där även kunna mottagas barn från norra Sverige. Med hänsyn till den

särskilda organisation, som föreslagits för de nordligaste skyddshemmen

Boda och Johannisberg samt Hålegården, torde det emellertid icke bereda

dessa hem några större olägenheter att hysa även elever av nu ifrågavarande

kategori, så att de icke skulle behöva sändas den långa vägen genom större

delen av Sverige ner till Margretelund och Håkanstorp.

Men de sakkunniga ansåge, att icke heller från övriga Sverige alla efterblivna

skulle behöva sändas till sistnämnda båda hem. Så länge de icke

avslutat sin skolgång, borde de enligt de sakkunnigas mening kunna få intagas

och kvarstanna i närmaste skolhem. Först efter avslutad skolgång

skulle de från skolhemmet överflyttas till det för dem särskilt avsedda hemmet.

Efterblivna barn, som omhändertoges i högre ålder, skulle kunna

överföras dit efter observation.

Såsom lämplig benämning på detta nya slags skyddshem hava de sakkunniga

föreslagit jordbrukshem.

De sakkunniga hade ansett sig böra efterhöra, huru styrelserna för Margretelund

och Håkanstorp ställde sig till förevarande förslag. Av vad som

förekommit ansåge sig de sakkunniga kunna räkna med, att förslaget

komme att antagas av styrelsen för Margretelund, ehuru denna av naturliga

skäl förklarat sig vilja avvakta den slutliga utformningen av förslaget,

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majlis proposition nr 219.

innan den fattade sitt beslut. De sakkunniga hade också medtagit Margretelund

vid beräknandet av den nya organisationens omfattning samt kostnaderna

för densammas genomförande. Styrelsen för Håkanstorp hade däremot

ställt sig bestämt avvisande mot förslaget. Därest detsamma av sådan

anledning beträffande ettdera eller båda hemmen icke skulle kunna genomföras,

återstode endast att söka utfinna andra förläggningsmöjligheter för

ifrågavarande vanartade. För flickornas del skulle i så fall kunna tänkas,

att ännu en ny avdelning upprättades vid Skarvik—Tallåsen.

Kostnaderna för ifrågavarande vård ansåge de sakkunniga i varje fall

icke behöva överstiga den för vård i skolhem beräknade eller 1,200 kronor

per elev och år.

Yttranden.

Utom de myndigheter och sammanslutningar, som i allmänhet förklara sig

icke hava något att erinra mot de sakkunnigas i senare delen av betänkandet

framställda förslag, är det endast ett fåtal, som uttryckligen givit förslaget

örn inrättande av särskilda jordbrukshem principiell anslutning. Detta är fallet

med statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören,

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Jönköpings

läns landstings förvaltningsutskott, barnavårdsnämnden i Göteborg

samt stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Gävle.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård är dock tveksam, om något

större behov av sådana hem förelåge, eftersom dessa elever icke förorsakade

något besvär i skyddshemmen, samt framhåller, att det icke vore klart, var

ifrågavarande hem skulle förläggas. Såväl statens inspektör för fattigvård

och barnavård som skyddshemsinspektören förklara Margretelund olämpligt

för ändamålet. Den senare anser dessutom benämningen jordbrukshem

mindre lämplig.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida jordbrukshem vore rätt slags

hem för samtliga till ifrågavarande kategori hörande skyddshemselever, av

vilka säkerligen många icke alls passade för det arbete, som funnes att tillgå

i ett sådant hem, men väl för arbete av annat slag, t. ex. snickeriarbete, samt

förmenar därför, att det torde bliva nödvändigt att även beträffande dessa

psykiskt efterblivna elever genomföra en viss differentiering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betecknar den av de sakkunniga

föreslagna uppdelningen av de omhändertagna allt efter ålder och förståndsutveckling

samt anlag och de omhändertagnas placering på de olika hemmen

såsom mycket lycklig.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande länsstyrelsen i samma

län förklarar väl motiverat och förtjänt av beaktande, anför i huvudsak följande.

Norrland syntes även i förevarande hänseende bliva missgynnat. Den

differentiering av skyddshemsklientelet, som de sakkunniga ansett så angelägen

för övriga Sverige, syntes icke alls vara ifrågasatt för Norrland. Enligt

vad förbundet hade sig bekant, vore det just vid skolhemmen som de efterblivna

beredde de största bekymren, enär de genom sin bristande intelligens

och sin oförmåga att kunna tillgodogöra sig den i skolan förekommande under
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

visningen till stor del förryckte denna till men för de övriga, ofta ganska

intelligenta eleverna. Jordbrukshem borde därför upprättas främst för de

skolpliktiga med en skolundervisning begränsad ungefär till vad som i fråga

om de vanliga skolorna plägade benämnas särklassundervisning. Efter avslutad

skolgång torde dessa elever vara lättare att utackordera i jordbrukaroch

liknande hem än andra skyddsbemselever, enär de ofta vore godartade och

såsom arbetare särskilt plikttrogna, så långt arbetet icke överstege deras begränsade

fattningsgåvor. Förbundet hemställde, att, därest trots allt Klockarsvedja

icke skulle vid den slutliga utformningen av den nya skyddshemsorganisationen

bibehållas såsom skolhem, hemmet i stället måtte ombildas till ett

dylikt jordbrukshem för södra Norrland och mellersta Sverige.

Såväl Stochholms stads barnavårdsnämnd som svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet erinra örn de s. k. seminariesakkunnigas utredning av

frågan örn undervisning och vård åt psykiskt efterblivna samt ifrågasätta, att

denna och förevarande fråga löstes i ett sammanhang. Barnavårdsnämnden

ifrågasätter dessutom, örn det under alla förhållanden vore lämpligt att placera

ungdom från städerna å dylika jordbrukshem och örn icke en stor del

av ifrågavarande klientel borde kunna utackorderas i enskilda hem för en

betydligt lägre kostnad än den föreslagna vårdformen skulle betinga. Fattigvårds-

och barnavårdsförbundet anser det under alla förhållanden nödvändigt,

att även barn i skolåldern och barn från Norrland komma i åtnjutande

av den ifrågasatta vården. Benämningen jordbrukshem anser icke heller

förbundet böra komma till användning.

I övrigt har förslaget avstyrkts av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,

länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden

i Lund samt styrelsen för skyddshemmet å Lingatan. I vad

förslaget avser förändring till jordbrukshem av skyddshemmen Margretelund

och Håkanstorp, avstyrkes det dessutom av styrelserna för respektive hem

samt, beträffande Margretelund, av Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Yad angår medicinalstyrelsens ståndpunkt, får jag hänvisa till förut

å sid. 31 ff. meddelade redogörelse, varav framgår, att ifrågavarande psykiskt

efterblivna, enligt styrelsens förmenande, borde betecknas och behandlas såsom

sinnesslöa och icke vårdas på skyddshem utan anförtros åt sinnesslövården.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden

i Lund anföra liknande synpunkter.

Skolöverstyrelsen anser, att med den föreslagna organisationen av skyddshemmen

mindre behov än tidigare torde komma att föreligga för upprättande

av särskilda hem för psykiskt efterblivna, enär deras fostran tvivelsutan

skulle liksom hittills kunna utan större olägenheter handhavas av de skilda

hemmen. Det kunde, enligt överstyrelsens mening, icke heller antagas, att

de efterblivna eleverna i stort sett hade lust och fallenhet endast för jordbruksarbete,

utan att det säkerligen för dessa elevers egen framtid skulle

vara av betydelse, att de olika utbildningsmöjligheter, som komme att finnas

för övriga elever, även finge stå de efterblivna till buds. Dessutom skulle

den åsyftade differentieringen icke konsekvent genomföras, i det att de efterblivna

eleverna i de norrländska hemmen icke skulle behöva sändas till de

ifrågasatta jordbrukshemmen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan vitsordar, att för detta skyddshem

med dess förhållandevis ringa antal skolelever det nuvarande systemet icke

vållat svårare olägenheter. Med det mindre jordbruk, som skyddshemmet

ägde och som varje hem borde hava tillgång till, funnes enligt styrelsens

mening intet större behov av att skapa särskilda jordbrukshem för efterblivna.

Därtill komme, att en överflyttning av skyddshemselever från ett hem

till ett annat icke borde ske, när något egentligt behov därav icke kunde anses

föreligga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län gör gällande, att, eftersom intagning i jordbrukshem

förutsattes skola ske först efter avslutad skolgång, ifrågavarande

efterblivna måste antagas besitta sådana själsförmögenheter, att de i viss utsträckning

kunde tillägna sig undervisningen i skolhemmen samt att möjligheten

för dem att tillgodogöra sig den praktiska utbildning, som meddelades

i yrkeshemmen och hemskolorna, torde vara ännu större. Under sådana förhållanden

syntes det länsstyrelsen bliva till större skada än gagn att avskilja

ifrågavarande barn och sammanföra dem i särskilda skyddshem. Då dessutom

de föreslagna jordbrukshemmen icke lämpligen kunde stå till buds för

barn från norra Sverige, anser länsstyrelsen bärande skäl saknas att överhuvud

genomföra den åsyftade differentieringen.

Styrelsen för skyddshemmet Margretelund har rörande de sakkunnigas förslag

att förändra detta skyddshem till jordbrukshem anfört i huvudsak följande.

Styrelsen kunde icke frigöra sig från den uppfattningen, att de sakkunnigas

karakterisering av ifrågavarande klientel vore alltför generell för att kunna

läggas till grund för en kommande utmönstring bland skyddshemselever i

allmänhet av dessa barn, vilka skulle bli i behov av sådan skyddshemsvård,

som Margretelund enligt förslaget vore avsett att lämna. Enligt styrelsens

mening och erfarenhet utgjorde just denna kategori en mycket stor procent

av det nuvarande elevmaterialet vid våra skyddshem. Efterblivenhet i själsligt

och intellektuellt avseende vore ofta den direkta orsaken till vanart hos

barn. Dessa hade svårare än normalt utrustade att finna sig tillrätta i samhällslivets

olika förhållanden. De ägde nämligen tillräcklig reflexionsförmåga

att inse, att de intoge en viss särställning gentemot omgivningen, varur så

småningom växte fram en trotsig, fientlig inställning. Redan i familjen gjorde

sig denna tendens märkbar och genom den ofta förekommande felbehandlingen

i hemmen ökades ytterligare vanartstendenserna, varför deras skiljande

från hemmet bleve en nödvändighet. Gentemot en eventuell invändning, att

vad som här sagts närmast gällde sådana barn, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle komma att sändas till Hall för sjukvårdande behandling, kunde

framhållas, att skillnaden mellan dem, som enligt betänkandet skulle komma

att sändas till Hall och dem, som skulle placeras å Margretelund, i många fall

endast bleve en gradskillnad och ej en artskillnad. Ty så fort ett efterblivet

barn visade vanartstendenser, inställde sig i flertalet fall även en viss grad

av abnormitet. Lades därtill, att ett fastställande av psykisk efterblivenhet

av det slag, sakkunniga här tagit sikte på, ofta skedde efter synnerligen subjektiva

grunder, något som icke ändrades därigenom att fastställandet skulle

ske av experter efter särskild observation, syntes det styrelsen uppenbart, att

det för Margretelund avsedda skyddshemsklientelet komme att bli såväl

heterogent med avseende på sin sammansättning som ojämnt beträffande

sin storlek, vilket måste komma att skapa stora svårigheter för ett rationellt

bedrivande av verksamheten vid skyddshemmet.

Av det sagda framginge, att Margretelund enligt styrelsens uppfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

skulle få sig tilldelad en synnerligen maktpåliggande och svår uppgift. De

sakkunniga däremot syntes vara benägna att bagatellisera det tilltänkta skyddshemmets

betydelse ur uppfostringssynpunkt, då de i sitt betänkande rörande

de åsyftade efterblivna barnens vård anförde, att vad de behövde »endast är

att få en fristad, där under uppväxttiden deras arbetsförmåga kan uppövas

och deras möjligheter tillvaratagas, så att de, så långt det låter sig göra, för

framtiden kunna försörja sig genom eget arbete». Utifrån den uppfattningen

hade de sakkunniga fullt konsekvent icke heller ansett sig behöva närmare

ange några riktlinjer för det skisserade skyddshemmets inre organisation

varken med avseende på personalens storlek och kvalifikationer eller ifråga

örn elevernas förläggning. Helt kort anmärktes, »att för ett förverkligande

av denna tanke torde näppeligen vid hemmet krävas några förändringar av

större betydelse». Att styrelsen icke kunde dela denna de sakkunnigas uppfattning

följde av vad ovan framhållits, att enligt dess mening uppfostringsverksamheten

vid Margretelund måste bli av mycket speciell karaktär och därför

komme att ställa stora krav på dem, som hade att utöva densamma.

Härtill komme ännu en sak. Enligt förslaget skulle Margretelund mottaga

elever av ifrågavarande kategori från södra och mellersta Sverige och i den

mån platsutrymmet räckte till även från norra Sverige. Av stor vikt vid all

skyddshemsuppfostran vore emellertid, att elevernas kontakt med hembygden

ej ginge förlorad. Även från denna synpunkt måste svårigheter uppstå ifråga

örn en tillfredsställande fostrargärning vid ett skyddshem, dit elever skulle

sammanföras från så gott som hela Sverige. Att det här skulle gälla psykiskt

efterblivna syntes icke kunna ändra nämnda sakförhållande, då dessa enligt

styrelsens uppfattning i icke mindre grad än andra skyddshemselever för sin

fostran till samhällsdugliga medborgare vore i behov av det stöd, som kontakten

med hem och hembygd visat sig kunna giva.

Styrelsen har ansett sig på dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget, evad

det avsåge en planerad omläggning av verksamheten vid Margretelunds

skyddshem.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott uttalar i förevarande fråga

bland annat följande.

Margretelund komme efter den föreslagna förändringen icke att bliva ur

organisatorisk synpunkt jämförbart med övriga skyddshem. Under det att

på eljest kvarvarande skyddshem nedlades högst väsentliga belopp för moderniseringar

m. m., ansåges så icke erforderligt vid Margretelund. I allmänhetens

ögon torde emellertid hemmet och dess ledning lätt komma att bedömas

och dömas av bostads- och lokalförhållandena å detta hem i jämförelse

med motsvarande förhållanden å andra med väsentliga kostnader

moderniserade skyddshem samt av det ofrånkomliga sämre resultatet i uppfostringshänseende,

vilket måste bliva följden av klientelets karaktär. Med

beaktande av de glädjande resultat av sin verksamhet, som skyddshemmet

hittills kunnat peka på, och det goda rykte det för närvarande ägde inom

länet, måste en sådan omläggning och utveckling av hemmet, som de sakkunniga

förordat, anses såväl omotiverad som ur länets synpunkt föga tilltalande.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp anför beträffande sin avvisande

ställning till förslaget att omändra detta hem till ett jordbrukshem i huvudsak

följande.

Flerårig erfarenhet hade visat, att det vore mycket vanskligt att överlämna

mera maktpåliggande arbete, exempelvis djurens skötsel, åt psykiskt efter
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majus proposition nr 219.

blivna elever. Likaså vore det mycket svårt att vid utskrivningen från skyddshemmet

skaffa dem lämpliga platser, där de verkligen kunde försörja sig

genom eget arbete. Det vore önskvärt, örn det upprättades särskilda vårdhem,

där sådana elever efter utskrivningen bleve omhändertagna. Kvinnliga

elever av denna kategori kunde nämligen merendels ej på grund av sin utpräglat

erotiska läggning taga vara på sig själva efter utskrivningen.

Departementschefen.

I det föregående har jag givit uttryck för min tveksamhet rörande lämpligheten

att anordna särskilda skyddshem för nu ifrågavarande elevkategori.

Denna min tvekan har jag funnit bestyrkt av vad som vid remissbehandlingen

framkommit. Då jag i allmänhet ansett påkallat att låta erfarenheten bliva

bestämmande för utformningen av organisationens detaljer och någon närmare

utredning icke föreligger rörande det åsyftade klientelets omfattning,

håller jag för mest välbetänkt att icke nu taga slutlig ståndpunkt till denna

del av förslaget. Härvid har jag jämväl påverkats av det förhållandet, att ledningen

för det ena av de åsyftade hemmen, Håkanstorp, avböjt att tillgodose

den uppgift, som de sakkunniga velat tilldela detsamma, och att även från

ledningen av det andra, Margretelund, yppats mycket starka betänkligheter

rörande möjligheterna för detta hem att fylla motsvarande uppgift för gossarnas

del. Enär, såsom jag redan uttalat, min avsikt är att först senare, på

grundvalen av då föreliggande erfarenhet, slutlig ställning skall tagas till

frågan om nedläggande av vissa nuvarande skyddshem, synes utan olägenhet

kunna anstå med lösandet av detta, jämförelsevis mindre väsentliga differentieringsspörsmål.

3. Vård utom skyddshem av för skyddsuppfostran omhändertagna.

De sakkunniga.

I enlighet med de meddelade direktiven hava de sakkunniga även undersökt,

i vad mån barn, vilka omhändertagits för skyddsuppfostran, men vilkas

vanart vore av lindrigare beskaffenhet, kunde tillrättaföras utan intagning i

skyddshem.

De sakkunniga anföra härom till en början följande.

De sakkunniga hade fullt klart för sig, att vård i skyddshem icke borde

anlitas i andra fall, än då så vore oundgängligen nödvändigt. En anstalt

kunde icke ens under de bästa förhållanden bliva annat än ett surrogat för

fostran i ett gott enskilt hem. Anstaltslivet med dess noga reglerade förhållanden

avtrubbade lätt ansvarskänslan. Eftersom den, som växte upp på

en anstalt, hade allting så att säga till skänks och icke behövde tänka på,

att han själv behövde medverka till sin försörjning, finge han icke någon

erfarenhet av den möda och det bekymmer, som arbetet för det dagliga

brödet mången gång medförde för den enskilde. Han sluppe vidare att

tänka på en mångfald detaljer i tillvaron, åt vilka hans jämnåriga i det enskilda

hemmet måste ägna uppmärksamhet. Därigenom bleve icke heller

viljeträningen densamma som för den, som vistades ute i livet. Skyddshemseleven

komme att stå mer eller mindre främmande för ekonomiska

värden och finge ingen vana att handskas med penningar. Över huvud

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

mötte honom mången gång stora svårigheter, när han från anstalten ginge

ut i livet därutanför, som för honom blivit i åtskilliga hänseenden obekant

och främmande. Det vore icke heller lätt på en anstalt att i yrkesarbetet

och eljest få in det fria livets egen rytm. Därtill komme, att, hur välorganiserad

en anstalt än vore och hur välkvalificerad personal den än ägde,

risken för ogynnsam påverkan från de sämre elementen icke helt kunde

undanröjas.

Vård å skyddshem torde därför endast böra anlitas, då andra möjligheter

redan prövats men befunnits otillräckliga eller sådana möjligheter icke stöde

till buds eller det på förhand vore uppenbart, att det skulle vara gagnlöst

att försöka därmed. Hänsynen till andra ungdomars bästa krävde också,

att vanartade gossar och flickor, som vore en fara i moraliskt hänseende

för sin omgivning, bleve omhändertagna på skyddshem, där i allt fall de

största möjligheterna funnes att tillfälligt isolera dem och, i bästa fall, göra

dem samliällsdugliga.

För att komma till rätta med förevarande angelägenhet hade de sakkunniga

föreslagit, att visst förfaringssätt iakttoges vid barns intagning i

skyddshem.

Vård i enskilda hem och barnhem genom barnavårdsnämnds

försorg. De sakkunniga erinra härefter örn, att enligt 35 § barnavårdslagen

för skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn i stället för att intagas

på skyddshem kan överlämnas till enskilt hem eller barnhem, örn sådant

anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling

icke kan befaras uppkomma därigenom.

I fråga örn placering av vanartat barn återgiva de sakkunniga vidare ett

uttalande av den år 1896 tillsatta kommittén för utredning av frågan örn

åtgärder för beredande av lämplig uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn av i huvudsak följande innehåll.

Kommittén tilltrodde sig icke att såsom regel förorda vanartade barns

överlämnande till uppfostran hos enskilda personer. Men kommittén ansåge

tillika, att de fördelar, som det enskilda hemmet erbjöde framför uppfostringsanstalten,

icke borde helt och hållet förvägras de vanartade barnen,

utan att barnavårdsnämnderna borde äga frihet att efter omständigheterna

i varje särskilt fall avgöra, huruvida ett sådant barn borde insättas i enskilt

hem eller i ett skyddshem. Av väsentlig betydelse vid avgörandet av uppkommen

fråga örn ett vanartat barns anbringande i enskilt hem måste den

omständigheten anses vara, huruvida genom en sådan anordning våda för

andra barns sedliga utveckling kunde uppkomma. Att ett hem, där egna

barn ej funnes och där på grund av isolerad belägenhet eller andra omständigheter

ett dit överlämnat barn icke kunde väntas komma i närmare beröring

med andra barn, i detta avseende erbjöde den allra största tryggheten,

vore enligt kommitténs mening uppenbart. Men det syntes jämväl böra

beaktas, att under det, enligt vad erfarenheten visat, vissa yttringar av vanart,

till exempel de, som hänförde sig till könslivet, vore i hög grad ägnade

att såsom en sedlig smitta överföras från ett barn till ett annat, andra slag

av vanart kunde förekomma, vilka endast i ringa mån vore att anse såsom

smittosamma. Det förhållandet, att ett vanartat barn, om det anbringades

i enskilt hem, kunde komma att umgås med andra barn, borde sålunda

icke under alla omständigheter anses i och flir sig utgöra hinder för dess

överlämnande till detta hem. Där något lämpligt enskilt hem icke funnes

att tillgå, syntes det också böra vara barnavårdsnämnd medgivet att, örn så

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 36 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majus proposition nr 219.

utan fara för andra barn kunde ske, anbringa ett vanartat barn i något barnhem.

Emellertid torde det för ett vanartat barns tillrättaförande och för

undvikande därav, att det på andra barn övade en i sedligt avseende skadlig

inverkan, i allmänhet visa sig mest ändamålsenligt att bereda detsamma

plats i ett skyddshem.

Enligt vad de sakkunniga genom förfrågan till ett stort antal barnavårdsnämnder

inhämtat, utackordera dessa alltjämt i ett stort antal fall även barn,

som omhändertagits på grund av vanart. Av en del barnavårdsnämnder

hade för de sakkunniga starkt understrukits de enskilda hemmens överlägsenhet

ur fostringssynpunkt, medan från andra håll framhållits, att erfarenheterna

av skyddshemmens arbete vore uteslutande goda samt att det erbjöde

stora svårigheter att anskaffa lämpliga fosterhem för vanartade barn.

Av flera barnavårdsnämnder har uttalats den meningen, att fosterlegan för

vanartade barn borde vara något högre, än vad nu i regel vore fallet. Därigenom

skulle lämpliga personer lättare kunna intresseras för att taga hand

även örn vanartade barn. Den allmänna uppfattningen var, att omständigheterna

i det särskilda fallet skulle vara avgörande vid frågan örn placering

i skyddshem eller enskilt hem. Svår vanart, särskilt sexuella förvillelser,

borde således föranleda intagning i skyddshem.

De sakkunniga understryka starkt vikten av individuell noggrann prövning

samt fortsätta:

Först efter en sådan borde en vanartad gosse eller flicka utackorderas

och detta finge aldrig ske på ett sådant sätt, att fara för andra barns sedliga

hälsa kunde befaras uppstå. Den största svårigheten härvidlag vore att få

till stånd erforderlig observation av barnet för att med ledning av denna

träffa lämpliga åtgärder. Önskvärt vore, att överallt i landet anordningar

funnes, som o möjliggjorde en ingående och individuell prövning i varje fall

av vanart. Åtskilligt torde i detta avseende kunna vinnas örn tillgången till

förut omförmälda rådfrågningsbyråer bleve mera allmän. I den mån så vore

lämpligt, kunde för observation av vanartade barn anlitas barnavårdsförbundens

upptagningshem, vilka, även örn de icke kunde anses tillfyllest,

när det gällde att avgöra, huruvida ett vanartat barn borde intagas i skyddshem

eller icke, dock måste bliva till stor vägledning och hjälp för barnavårdsnämnderna

vid sådant barns placering annorstädes än i skyddshem.

De hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden torde med sin

stora kännedom örn tillgängliga enskilda hem därvid hava en stor uppgift

att fylla.

Vård av svårfostrade barn. I detta sammanhang ha de sakkunniga

avhandlat jämväl ett annat spörsmål. För att tagas i övervägande vid fullgörande

av deras uppdrag hade till de sakkunniga överlämnats en framställning

från direktionen över allmänna barnhuset angående beredande av vårdmöjligheter

åt sådana barn, vilka icke vore så vanartade, att de borde intagas

i skyddshem, men likväl så svårfostrade, att de icke kunde utackorderas i

fosterhem. För vård av dessa barn, vilka enligt direktionens mening icke

lämpligen borde mottagas i barnavårdsförbundens upptagningshem, hade

direktionen tänkt sig kunna intressera ett antal för mera stadigvarande vård

avsedda hem, som för närvarande mottoge sådana barn, vilka helst borde

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Majus proposition nr 219.

uppfostras i fosterhem, Därigenom skulle dessa hem på ett synnerligen

lyckligt sätt komplettera den av barnhuset organiserade verksamheten. Med

anledning härav framhålla de sakkunniga följande.

De sakkunniga, som till fullo delade direktionens uppfattning om behovet

av åtgärder för anskaffande av specialhem med nyss nämnda uppgift, hade till

att börja med övervägt möjligheten, att de av de sakkunniga till nedläggande

föreslagna skyddshemmen skulle kunna finna en lämplig användning som

hem för svårfostrade barn, vilka icke ansåges vara i behov av skyddshemsvård.

Av upplysningar, som inhämtats från barnavårdsförbunden och barnavårdsnämnder

hade emellertid framgått, att behovet av platser för ifrågavarande

ändamål ansåges vara så stort, att man skulle behöva en ganska

vidlyftig organisation. De sakkunniga hade därför kommit till den uppfattningen,

att specialliem för svårfostrade barn borde ordnas för ganska begränsade

lokala områden. I åtskilliga län torde behovet av platser vara så

stort, att ett hem erfordrades enbart för länets del. Barnhusdirektionen

hade själv givit anvisning på möjligheten att för ifrågavarande vårdform intressera

redan befintliga, för stadigvarande vård av barn inrättade hem. En

annan tänkbar lösning syntes de sakkunniga vara, att i anslutning till upptagningshemmen

men med betryggande anordningar för differentiering ordna

detta mera långvariga vårdbehov. Härigenom vunnes större möjligheter för

observation av de för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade, där tvekan

rådde örn den lämpliga vårdformen.

De sakkunniga, som ansåge det ligga utanför deras uppdrag att angiva,

på vad sätt verksamheten vid de ovan nämnda specialhemmen borde finansieras,

funne alltså den lämpligaste lösningen vara ett visst utbyggande av

upptagningshemmen.

Inackordering av skyddsliemselever. De sakkunniga upptaga härefter

till behandling frågan örn beredande åt skyddsliemselever av vård utom

skyddshem i annan form än under villkorlig utskrivning. Härom anföra de

sakkunniga i huvudsak följande.

"Vid den observation, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga rum å

skyddshemmen av dit överlämnade barn, torde det komma att inträffa, att av

de barn, vilka icke ansåges kunna återsändas till barnavårdsnämnden för

utackordering genom dess försorg, några dock visade sig så lättbehandlade,

att de under särskilt betryggande kontroll borde kunna vårdas i enskilda

hem.

De sakkunniga ansåge därför, att man borde söka finna en utväg för

fostran utanför anstalt av det mera godartade skyddshemsklientelet. I detta

sammanhang ville de sakkunniga erinra örn den familjevård av sinnessjuka,

vilken sedan ganska lång tid och med gott resultat bedrivits i vårt land.

Ehuru stor skillnad rådde i fråga örn klientelet, torde dock i viss mån likartade

anordningar kunna tänkas vidtagna .även beträffande den brottsliga

och vanartade ungdomen. Emellertid vore detta en synnerligen vansklig

sak, enligt vad erfarenheten redan visat, när det gällt utackordering genom

barnavårdsnämnd av vanartade. Man måste pröva sig fram. De sakkunniga

vågade därför icke föreslå några mera permanenta anordningar utan ansåge,

att man tills vidare borde nöja sig med en försöksverksamhet.

De sakkunniga hade därvid tänkt sig en utackordering under något mera

fasta former, än vad barnavårdsnämnderna i regel torde praktisera. Lämpligt

syntes vara att inom ett relativt begränsat område placera ett antal

skyddsliemselever, vilkas vanart icke vore svårare, än att ett tillrättaförande

under mera fria former vore tänkbart. Frågan komplicerades emellertid

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majlis proposition nr 219.

genom det förhållandet, att skyddsuppfostran även skulle giva vederbörande

en för hans framtid passande utbildning. I fråga om elever över skolåldern,

för vilka utbildning i lantbruk ej vore lämplig, läte sig tanken därför

svårligen realisera. Ute på rena landsbygden, och det vore här eleverna

borde placeras, funnes icke de olika möjligheter till yrkesutbildning, som

vöre nödvändiga, örn varje elev skulle kunna utbildas i ett för honom lämpligt

yrke. Annorlunda ställde sig saken för yngre åldersgrupper. Här gällde

det närmast, utom att skaffa väl kvalificerade fosterhem, att finna en folkskola,

där vederbörande lärare hyste intresse för mera svårbehandlade barns

fostran och utbildning, på samma gång han vore väl skickad att göra en

insats på detta område.

De sakkunniga hade därför tänkt sig, att försöksverksamheten i första

hand borde omfatta skolpliktiga barn och anknytas till några skyddshem,

där större möjligheter till utackordering förefunnes, samt bedrivas efter

ungefär följande linjer.

Innan barnet utplacerades i enskilt hem, prövades det i vanlig ordning

på skyddshemmet. I vissa fall borde denna prövning kunna inskränkas till

någon vecka, i andra fall kanske utackordering kunde komma i fråga först

efter en eller ett par månaders vistelse på skyddshemmet. Den vård i enskilt

hem, som det här gällde, skulle vara ett slags parallell till anstaltsvården

och ersätta denna, där så vore möjligt. Det vore alltså här icke

fråga örn eftervård under villkorlig utskrivning, vilken ägde rum sedan eleven

på skyddshemmet nått den mognad, att han kunde prövas ute i det fria

livet.

Barnet skulle under vistelsen i det enskilda hemmet betraktas såsom tillhörande

skyddshemmet. Samtidigt med beslutet örn utackordering intoges

alltså barnet såsom elev i skyddshemmet. Det skulle återföras dit, örn dess

uppförande gåve anledning därtill. Då utackorderad skolhemselev fullgjort

sin skolplikt och i övrigt visat ett gott uppförande, borde han likställas

med övriga från skolhem villkorligt utskrivna elever.

Fosterhemmen, som icke borde ligga allt för långt från varandra, skulle

utväljas med största omsorg. Med hänsyn till det klientel, som det här

vöre fråga örn, och för att finna väl kvalificerade fosterföräldrar torde, såsom

även av flera barnavårdsnämnder anförts i svaret på de sakkunnigas rundfråga,

ersättningen till fosterhemmen böra beräknas något högre än vid

vanlig utackordering. De sakkunniga trodde sig veta, att en ersättning av

omkring 25 kronor för månad vore tämligen vanlig vid utackordering genom

barnavårdsnämndernas försorg. Det torde därför vid skyddshemselevernas

placering i enskilda hem vara berättigat att tänka sig denna summa höjd

till exempelvis 30 eller 40 kronor.

För att icke de sålunda utplacerade skyddshemseleverna skulle dominera

och sätta sin prägel på den folkskola, där de åtnjöte undervisning, borde

endast ett mindre antal, exempelvis 4—6 stycken, utackorderas i samma

trakt. Vidare borde en effektiv övervakning ordnas. Lämpligast synes vara

att till övervakare utsåges den lärare, som hade samtliga eller flertalet av

de utplacerade i sin undervisningsavdelning, under förutsättning att han i

övrigt vöre skickad för uppgiften. För övervakningen borde en icke allt för

snävt tilltagen ersättning utgå. Ett lämpligt belopp torde vaja exempelvis

75—100 kronor för elev och år. I övervakarens skyldighet borde bland

annat ingå att så ofta sådant påfordrades och minst en gång i månaden

besöka fosterhemmet, att stå i ständig kontakt med skyddshemmet samt att

överhuvud taget på bästa sätt följa elevens utveckling och vidtaga de åtgärder,

som kunde anses önskvärda eller nödvändiga.

Kostnaden för den sålunda ifrågasatta fria vårdverksamheten borde bestri
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

117

das av skyddshemmet, som av barnavårdsnämnden uppbure vanlig ersättning

med 300 kronor för år. Att barnavårdsnämndens bidrag således bibehölles

oförändrat, trots att totalkostnaden minskades, vore enligt de sakkunnigas

mening motiverat därav, att, örn nämnden själv fått ombesörja utackorderingen

av barnet i fråga, kostnaden därför blivit minst nämnda belopp.

Statens bidrag till utackorderingskostnaden, i den mån denna överstege 300

kronor för år, borde alltså ses såsom ett av barnets relativa svårhanterlighet

betingat särskilt understöd för att garantera en efter barnets särskilda behov

bättre avpassad vård och fostran.

Såsom redan förut anförts kunde de sakkunniga icke förorda en organisation

för utplacering av elever, som avslutat sin skolgång, liknande den i det

föregående antydda. I stället ville de sakkunniga föreslå såsom lämpligt,

att dessa äldre elever, där deras vanart tilläte fostran och utbildning under

mera fria förhållanden, överlämnades till lantbrukar- eller hantverkarhem, utan

att därvid flera elever sammanfördes i en viss trakt. Med arbetsgivaren

borde då för längre eller kortare tid träffas avtal örn vårdnad och bibringande

av viss yrkesutbildning. Ett dylikt överlämnande av jordbruks- eller

hantverkselever borde således, där så befunnes för ynglingen gagnelig!, äga

rum under observationstiden. Sådan utackorderad elev torde i regel anses

tillhöra yrkeshemmet under den tid, utackorderingen varade.

Vad här föreslagits gällde i allt väsentligt de manliga skyddshemseleverna.

För flickorna ställde sig saken annorlunda, då dessa nästan i regel överlämnades

till skyddshemmen på grund av sedliga förvillelser. Dock ville de

sakkunniga föreslå, att för erfarenhets vinnande försök i mera begränsad

omfattning gjordes även med utackordering av flickor.

Eftervård. Beträffande den vård, som borde tillkomma de från skyddshem

villkorligt utskrivna eleverna, den s. k. eftervården, anföra de sakkunniga

i huvudsak följande.

När de sakkunniga berört anstaltsvårdens brister hade de även framhållit

de svårigheter, som ofta nog mötte en från skyddshemmet utskriven elev,

när han skulle försöka reda sig på egen hand i livet. De noga reglerade

förhållandena i ett skyddshem kunde medföra rent försvagande verkningar

Eå en elevs förmåga att efter utskrivningen komma till rätta med tillvaron.

»et vore därför av mycket stor betydelse, att den utskrivna under första

tiden av sin vistelse utanför skyddshemmet bereddes allt det stöd, som från

samhällets sida kunde åstadkommas. Det hände icke alltför sällan, att en

god och för samhället ganska dyrbar anstaltsvård helt eller delvis spolierades

genom att tillräcklig omsorg icke ägnades åt eftervården. De sakkunniga

ansåge därför, att stor vikt borde läggas vid ordnandet av denna angelägenhet.

För gällande bestämmelser angående villkorlig och slutlig utskrivning

från skyddshem hade redogörelse tidigare lämnats (se sid. 12—13). De i

kungörelsen den 30 november 1934 (nr 504) meddelade föreskrifterna angående

övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades

skyldigheter vore av i huvudsak följande innehåll.

Övervakaren borde snarast möjligt taga kännedom örn de omständigheter,

som föranlett beslutet örn övervakning, och örn de förhållanden, under vilka

den övervakade levde. Övervakaren borde för den skull, så ofta sådant påfordrades

och minst en gång i månaden, besöka den övervakade ävensom

sätta sig i förbindelse med dennes anhöriga, arbetsgivare eller andra, som kunde

meddela upplysningar örn hans anlag och vanor samt förhållande i arbetet. För

den övervakades fritid borde övervakaren anvisa god och nyttig förströelse.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Med lämpliga till stöd för hemuppfostran inrättade anstalter samt för barns

och ungdoms välfärd verksamma föreningar, stiftelser oell enskilda personer

borde övervakaren åvägabringa samarbete. Örn så ansåges lämpligt, borde

övervakaren kalla den övervakade att på bestämda tider infinna sig hos honom.

Å andra sidan skulle den övervakade städse hålla övervakaren underrättad

om sin bostad, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga

sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden, bemöda

sig örn att följa hans råd och taga rättelse av hans varningar, ej lämna

arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens råd samt

i övrigt söka underlätta övervakningens fullgörande. Övervakaren borde vid

uppdragets fullgörande förfara med allvar och nit men också med takt och

finkänslighet och så att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet

eller stördes i sin lovliga verksamhet.

Yad sålunda stadgats i fråga örn övervakning gällde i tillämpliga delar

även örn tillsyn över slutligt utskriven.

Angående det nu tillämpade förfaringssättet för ordnande av en god eftervård

kunde följande meddelas ur de till sakkunniga inkomna svaren å utsända

frågecirkulär. Stockholms stad hade för sitt vidkommande inrättat

särskilda lärlingshem, ett för gossar och ett för flickor. Till sådant hem

överfördes skyddsliemselev, som vid utskrivningen icke kunde överlämnas

till föräldrahemmet och som skulle besöka skola för yrkesundervisning eller

erhålla anställning såsom lärling inom hantverk, industri eller annat yrke.

För tid, under vilken eleven saknade arbetsförtjänst, finge han kostnadsfritt

å lärlingshemmet bostad och kost samt tvätt och lagning av underkläder

ävensom läkarvård och läkemedel. Hade han arbetsförtjänst, finge han därav

för nämda förmåner erlägga avgift med högst två kronor för dag och i övrigt

så beräknad, att lian utöver erforderligt belopp till spårvägsavgifter och förtäring

utom hemmet finge behålla skäligt belopp, dock högst två kronor i

veckan, till fickpenningar.

I andra delar av landet överlämnades i regel utskriven elev, som icke

kunde återställas till sitt föräldrahem, till annat enskilt hem, där han stöde

under övervakning från skyddshemmet eller, örn det enskilda hemmet vore

mera avlägset beläget, av vederbörande barnavårdsnämnd. Samtidigt ordnades

med arbetsanställning åt den utskrivne. Örn möjligt ordnades därvid

så, att den utskrivne även finge sin bostad hos arbetsgivaren.

En på ett betryggande sätt ordnad eftervård vore enligt de sakkunnigas

mening av stor betydelse till förhindrande av, att skvddshemseleven efter

utskrivningen återfölle i sina gamla vanor. Den kunde också leda till ett

förkortande av själva anstaltsvistelsen, vilket vore till fördel både för eleven

och det allmänna. I regel borde en elev stå under övervakning minst tre år

efter utskrivningen från skyddshemmet, såvida icke åldern lade hinder i

vägen därför.

Det sätt, varpå Stockholms stad för sitt vidkommande löst frågan genom

inrättande av lärlingshem, torde säkerligen för en stad av denna storlek vara

den bästa möjliga och även kunna tjäna som förebild för andra större städer.

En sådan anordning torde nämligen kräva, att staden, där lärlingshemmet

inrättades, vore tillräckligt stor för att ensam kunna utnyttja platsutrymmet

därstädes, och därför i regel icke lämpa sig för andra delar av landet. Att

inrätta lärlingshem i mindre städer eller samhällen och dit förlägga elever

från vitt skilda trakter för att där söka bereda dem en utkomst torde medföra

avsevärda olägenheter. På sådant sätt skulle en del skyddshemselever

ånyo sammanföras i ett och samma hem och där, ehuru i friare former, leva

ett i förhållande till annan ungdom ganska isolerat liv. Dessutom kunde

befaras, särskilt under tider av arbetslöshet, att de sämre, mera arbets
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ovilliga eleverna i ett lärlingshem efter utskrivningen därifrån kvarstannade

i samhället eller trakten däromkring och därigenom i viss män bidroge till,

att lärlingshemmet bleve mindre val sett av traktens befolkning. Av dessa

orsaker torde det kanske för landet i övrigt i allmänhet vara lämpligare att

mot visst vederlag anlita enskilda personer för eftervårdens ordnande.

Yad eleverna i skolhemmen för gossar beträffade, komme de i regel att

utskrivas i en ålder av 13—15 år. Vid utskrivningen borde av skolhemmets

ledning undersökas, huruvida elevens fostran utanför skolhemmet med

trygghet kunde arförtros uteslutande åt hans föräldrar, eller örn eleven i

föräldrahemmet borde ställas under övervakning av någon på orten bosatt,

för uppdraget lämplig person, som mot skälig ersättning kunde vara skolhemmet

behjälplig i detta hänseende, eller örn han borde överlämnas till

annat enskilt hem. En från skolhem utskriven elev borde därjämte kunna

beredas arbetsanställning med eller utan sådan särskild övervakning, som

nyss sagts. Enär en skolhemselev endast örn han visat opålitlighet borde

överflyttas till yrkeshem, borde skolhemmens ledning äga möjlighet att bereda

utskrivna elever såväl praktisk som teoretisk utbildning. För detta

ändamål borde erforderliga medel ställas till skolhemmens förfogande. Eftersom

ifrågavarande vårdform i viss mån skulle kunna ersätta vård i skyddshem

och sådan värd i regel droge en kostnad av 1,200 kronor för elev och

år, torde det vara rimligt att bestämma den ersättning, som i förevarande

fall skulle utgå, till högst 600 kronor för elev och år, varav 75 kronor skulle

falla på vederbörande barnavårdsnämnd. Denna barnavårdsnämndens andel

i ersättningen borde, enligt de sakkunnigas mening, i första liand uttagas

och bidrag av staten således komma i fråga, endast i den män kostnaden

överstege 75 kronor för år. Den praktiska utbildningen under villkorlig utskrivning

borde helst ordnas genom överenskommelser med hantverkare

eller andra arbetsgivare, att de mot viss ersättning skulle mottaga elever för

utbildning. Eleverna borde därvid tillförsäkras i orten vanliga avlöningsförmåner.

Örn möjligt borde sådan överenskommelse träffas skriftligt. Vid

dennas avfattning torde de i Danmark gällande bestämmelserna örn Laerlinge

forholdet (Lov den 6 maj 1921) kunna vara till viss vägledning.

Eftersom yrkesutbildningen endast vore ett av de medel, som yrkeshemmen

skulle hava till sitt förfogande för fyllandet av sin uppgift att fostra

eleverna till samhällsdugliga människor, borde en elevs utskrivning därifrån

i första hand göras beroende av, huruvida han förvärvat den karaktarsstadga

och mognad, som vore nödvändiga förutsättningar för en god livsföring.

Först i andra hand borde därvid hänsyn tagas till hans på hemmet förvärvade

yrkesskicklighet. Han borde dock under sin vistelse pa hemmet

hava ägt möjlighet att få sitt intresse inriktat på någon av de yrkesgrenar,

i vilka där meddelades utbildning, och även hunnit förvärva en icke föraktlig

skicklighet i detta yrke. Det bleve då av största betydelse för elevens framtid,

att efter utskrivningen hans sålunda väckta intresse hölles vid liv och

den på yrkeshemmet påbörjade utbildningen fullföljdes. Därvid torde i stort

sett samma förfaringssätt kunna komma till tillämpning som vid skolhemselevernas

utskrivning. Det vore därför önskvärt, om genom överenskommelser

med hantverkare och arbetsledare dessa elever kunde tillförsäkras

en god fortsatt yrkesutbildning.

För flickornas vidkommande torde icke få räknas med, att yrkesutbildning

i samma utsträckning som för gossarna skulle kunna meddelas på själva

skyddshemmen. I den män så icke kunde ske, syntes sådan utbildning även

för flickornas del kunna ordnas under villkorlig utskrivning på liknande sätt

som för gossarna. I större städer torde således flickor, för vilka annan utbildning

än i husligt arbete syntes önskvärd, kunna placeras i lärlingshem

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

och i andra delar av landet sörjas för deras inackordering i goda enskilda

hem under tiden för yrkesutbildningen. Likaledes borde medel ställas till

förfogande att av skolhemmen för flickor och hemskolorna användas enligt

samma grunder som ovan föreslagits för gossarna.

Förebyggande åtgärder. De sakkunniga hava uttalat vissa betänkligheter

mot anlitande av skyddshemsvård i andra fall, än då så vore oundgängligen

nödvändigt. I anslutning därtill hava de sakkunniga framhållit

vikten av att ett barn över huvud icke omhändertoges för skyddsuppfostran,

förrän det stöde fullt klart, att icke rättelse ändå kunde vinnas genom anlitande

av något eller några av de medel, som barnavårdslagen i förebyggande

syfte ställt till barnavårdsnämndernas förfogande.

De sakkunniga, i vilkas uppdrag det även ingått att undersöka, i vad mån

förebyggande åtgärder för närvarande vidtoges eller lämpligen kunde vidtagas,

innan ett barn omhändertoges för skyddsuppfostran, redogöra till en

början för därutinnan gällande bestämmelser i 23 § barnavårdslagen och

kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av

samma lag. Jag tillåter mig att beträffande innehållet i dessa bestämmelser

hänvisa till nämnda paragraf och kungörelse ävensom till de sakkunnigas

förut (sid. 117 f.) intagna redogörelse för samma kungörelses föreskrifter angående

övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades

skyldigheter, vilka föreskrifter även gälla vid övervakning såsom förebyggande

åtgärd.

Vidare redogöra de sakkunniga för resultatet av en undersökning, som

de genom utsändande av frågecirkulär till barnavårdsnämnderna i ett stort

antal kommuner företagit rörande tillämpningen för närvarande av förebyggande

åtgärder samt barnavårdsnämndernas uppfattning örn sådana åtgärders

värde. Av denna undersökning framginge, att barnavårdsnämnderna,

i varje fall i större kommuner, i stor utsträckning vidtoge förebyggande åtgärder

samt att resultatet därav i regel kunde betecknas som gott. Någon

anvisning på ytterligare erforderliga och lämpliga anordningar i förebyggande

syfte av större betydelse hade barnavårdsnämnderna icke lämnat.

De sakkunniga förklara sig dela denna barnavårdsnämndernas uppfattning,

att nuvarande bestämmelser på ifrågavarande område vore tillfyllest samt

att det viktigaste uppenbarligen vore att få en så god och förnuftig tillämpning

av gällande lag som möjligt. De sakkunniga fästa emellertid i detta

sammanhang uppmärksamheten på att under senare tid i de största städerna

öppnats särskilda byråer för att lämna barnavårdsmyndigheter samt föräldrar

och andra uppfostrare råd beträffande behandlingen av mera svårhanterliga

barn. Dylika rådfrågningsbyråer fyllde enligt de sakkunnigas mening en

viktig uppgift och det skulle säkerligen vara till stort gagn, örn man även

i andra delar av landet kunde genom kommunala initiativ eller det enskilda

intresset få till stånd upplysningsverksamhet angående s. k. problembarns

lämpliga vård och behandling. De sakkunniga hyste nämligen den uppfattningen,

att ett råd i råttan tid, grundat på psykologisk kunskap och erfarenhet,

i många fall skulle vara tillräckligt och onödiggöra mera genomgripande

och kostbara åtgärder från samhällets sida.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

121

Yttranden.

Med anledning av ett i annat sammanhang (sid. 64) återgivet uttalande

av de sakkunniga i fråga om önskvärdheten, att barnavårdsnämnderna

tidigare än vad nu mången gång vore fallet

överlämnade vanartade barn till skyddshem, när sådant

av allt att döma förr eller senare ändå måste ske, hava gensagor förekommit

i några av de avgivna yttrandena. Detta är förhållandet med Överståthållarämbetet,

Stockholms stads barnavårdsnämnd, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden

i Norrköping samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför sålunda i detta hänseende följande,

vilket understrykes av Överståthållarämbetet.

Det borde framhållas, att gentemot detta önskemål stöde ett annat intresse:

att söka tillrättaföra barnet utan omhändertagande av detsamma. Åtminstone

hade man på de håll, där man gjort allvar av barnavårdslagens bestämmelser

örn förebyggande åtgärder varit angelägen örn att söka få rättelse till stånd

utan att behöva intaga barnet å skyddshem eller annan anstalt. Det torde icke

vara de sakkunnigas mening att underkänna betydelsen av dylika förebyggande

åtgärder. Klart vore emellertid, att i sådana fall en längre eller

kortare tid alltid måste förflyta, innan man ansåge sig böra ge upp hoppet

örn att komma tillrätta med svårigheterna och tillgripa lagens yttersta åtgärd:

omhändertagande. Att på förhand säga, vilka fall som vore hopplösa

eller vilka, där man kunde förvänta rättelse utan omhändertagande vore givetvis

i många, kanske de flesta fall omöjligt. En mycket stor hänsyn måste här

tagas till föräldrarnas inställning och den medverkan i uppfostringsarbetet,

som från deras sida kunde påräknas. Nämnden trodde alltså icke, att det

vore brist på förtroende för skyddshemmen, som vore orsaken till att barn

överlämnades dit senare, än vad som från skyddshemssynpunkt ansåges lämpligt.

Vöre så fallet, skulle väl icke antalet till skyddshem överlämnade barn

under de senare åren varit i ständigt stigande. Tendensen att skicka barn

till skyddshem behövde således icke stimuleras. Yad som däremot borde

med styrka framhållas vore, att skyddshemmet vore och alltjämt borde vara

en yttersta nödfallsutväg.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att de sakkunniga

med ifrågavarande uttalande icke gjort barnavårdsnämnderna rättvisa, samt

framlägger till stöd för denna sin uppfattning statistiska siffror rörande

antalet för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade barn och deras placering.

Å andra sidan betonar styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg starkt

faran av att alltför länge vänta med att översända vanartade barn till skyddshem

och håller före, att uppfostringsarbetet å skyddshemmen skulle i hög

grad befrämjas och underlättas, örn eleverna bomme dit på ett tidigare stadium

än nu ofta vore fallet.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp framhåller, att när det gällde

flickor över skolåldern, det merendels vore lämpligare att fortast möjligt efter

omhändertagandet överlämna den omhändertagna till skyddshem. Enligt styrelsens

erfarenhet omhändertoges nämligen flickorna i de allra flesta fall på

grund av sedliga förvillelser och det vore mycket svårt för ett enskilt hem

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majds proposition nr 219.

att komma till rätta med sådana fall, varför omhändertagandet oftast förlängdes

genom ett överlämnande till enskilt hem.

För innehållet i de avgivna yttrandena, i vad desamma avse observation

av vanartade barn i och för utfinnande av lämpligaste

vårdformen, har jag tidigare redogjort vid behandlingen av

de sakkunnigas förslag örn ett särskilt förfaringssätt vid intagning i skyddshem.

I övrigt har vad de sakkunniga anfört rörande ^ackordering genom

barnavårdsnämnd av för skyddsuppfostran omhändertagna barn icke föranlett

några erinringar i yttrandena.

I fråga örn beredande av vårdmöjligheter åt svårfostrade barn

har de sakkunnigas förslag vunnit anslutning, förutom av de myndigheter

som begränsat sig till ett mera allmänt uttalande till förmån för förslaget, i

vad det avser fostringsåtgärder utanför skyddshem, jämväl av skyddshemsinspektören,

skolöverstyrelsen och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

Skyddshemsinspektören gör gällande, att gränsen mellan godartat skyddshemsklientel

och svårfostrade barn vore synnerligen svår att draga, varför

behovet av tvenne i viss mån parallella vårdformer icke vore starkt trängande.

Skolöverstyrelsen uttalar såsom sin uppfattning, att förevarande fråga

icke kan anses stå i sådant sammanhang med skyddshemsverksamhetens omorganisation,

att den fördenskull nu behöver lösas.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan uttalar den förhoppningen, att

frågan örn inrättande av särskilda hem för s. k. svårfostrade barn göres till

föremål för ytterligare utredning.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att tillkomsten

av dessa hem skulle icke oväsentligt underlätta möjligheterna att bereda

ifrågavarande barn lämplig fostran.

De sakkunnigas förslag har ogillats av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala

och Jämtlands län, Södermanlands läns barnavårdsförbund, till vars

synpunkter länsstyrelsen i samma län uttalat sin anslutning, Jönköpings läns

barnavårdsförbund, Kalmar läns barnavårdsförbund, Gävleborgs läns barnavårdsförbund,

vars erinringar mot förslaget länsstyrelsen i samma län funnit

väl motiverade och förtjänta av beaktande, Norrbottens läns barnavårdsförbund,

till vars yttrande länsstyrelsen i samma län anslutit sig, samt direktionen

över allmänna barnhuset, vars yttrande åberopats av länsstyrelserna i

Kalmar och örebro län, samt styrelserna för skyddshemmen Norrgård och

Åkerby.

Direktionen över allmänna barnhuset, som föranlett denna frågas upptagande

till behandling av de sakkunniga, anför i huvudsak följande.

Upptagningshem vore avsett för tillfällig vård. Ett omhändertaget barn

skulle vistas där, tills man lärt känna barnet och dess egenarter så väl, att

man kunde skaffa det ett just för dess individuella läggning lämpat fosterhem.

I regel varade vistelsen där endast några månader, men örn barnet icke

vore fullt friskt, kunde vistelsen bli längre, dock sällan upp till två år. De

hem för svårfostrade eller måhända bättre uttryckt svårplacerade barn, som

direktionen önskade, vöre avsedda för mera stadigvarande vård, således i

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

123

vissa fall från barnets omhändertagande ända tills barnet fyllde 16 år, men

sällan för kortare vårdtid än tre, fyra år. Ett sammanförande till ett och

samma hem av dels barn för tillfällig vård, dels svårplacerade barn för mera

stadigvarande vård hade direktionen funnit mycket olämpligt. Särskilda hem

måste således, enligt direktionens mening anordnas för stadigvarande vård

av svårplacerade barn. På grund av det trängande behovet hemställde direktionen,

att Kungl. Majit ville bevilja bidrag för ändamålet, därvid direktionen

ifrågasatte användande av arvsfondsmedel. Enligt verkställda beräkningar

utgjorde behovet av platser för ifrågavarande barn omkring 60 för hela

landet, för vilkas omhändertagande hela årskostnaden, förutom ett bidrag

från barnavårdsnämnden av 25 kronor i månaden, torde komma att belöpa sig

till högst 39,000 kronor. För år 1936 beräknades dock ett belopp av 25,000

kronor vara tillfyllest.

Ungefär samma synpunkter utvecklas i de övriga nu ifrågavarande yttrandena.

Därutöver anföres i dessa yttranden i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att hem för svårt ostrade barn

böra anordnas antingen för gossar eller för flickor och båda könen således

icke sammanföras i ett och samma hem.

Södermanlands läns barnavårdsförbund håller före, att för ett genomförande

av de sakkunnigas förslag den för de svårfostrade barnen avsedda

särskilda avdelningen måste så noga skiljas från det nuvarande upptagningshemmet,

att det i själva verket komme att röra sig örn två skilda hem under

gemensam högsta ledning och med gemensam ekonomi samt att fördelarna

med ett sådant system icke torde uppväga nackdelarna.

Liknande uppfattning kommer till synes i yttrande från Kalmar läns barnavårdsförbund,

vilket dessutom framhåller, att de svårfostrade barnen ofta vore

i behov av undersökning och observation av för ändamålet särskilt utbildad

läkare samt särskild behandling i olika former, vilket allt icke ginge att

erhålla på de vanliga upptagningshemmen eller åtminstone de flesta av dem.

Gotlands läns barnavårdsförbund föreslår i fråga örn svårfostrade barn

för Gotlands vidkommande, att för sådana barn under 15 år Visby barn- och

upptagningshem skulle få tagas i anspråk.

De sakkunnigas förslag örn utackordering av skyddshem selever

har helt eller till någon del biträtts av statskontoret, länsstyrelserna

i Jönköpings och Malmöhus län, Jönköpings läns barnavårdsförbund,

Blekinge barnavårdssällskap, vars yttrande av länsstyrelsen i

Blekinge län åberopas såsom eget utlåtande, Hallands läns barnavårdsförbund,

vars synpunkter länsstyrelsen i samma län anser behjärtansvärda och

böra beaktas, barnavårdsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnderna

ir Norrköping och Lund samt styrelserna för föreningen till

minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina, räddningsinstitutet i

Göteborg och skyddshemmen Morängen och Forsane. Statskontoret fäster

särskild vikt vid den kostnadsbesparing, som ett användande av denna vårdform

skulle föra med sig.

Blekinge barnavårdssällskap anser det emellertid diskutabelt, om utackordering

bör komma till stånd i någon större omfattning, och ifrågasätter,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

om icke dessa elever i stället lämpligen kunde villkorligt utskrivas tidigare än

som skett hittills. Sällskapet befarar även, att den högre utackorderingsavgiften

kan komma att ogynnsamt inverka på barnavårdsnämndernas möjlighet

att erhålla fosterhem mot den lägre avgift, som vanligtvis betingas för

barn, vilka omhändertagits för samhällsvård.

Länsstyrelsen i Jönköpings län delar farhågorna beträffande den högre

avgiften och finner dessutom förslaget örn utackordering av flera elever i

samma trakt mindre lyckligt på grund av risken för sammangaddning och ligabildning.

Sistnämnda risk har även beaktats av länsstyrelsen i Malmöhus län, Hallands

läns barnavårdsförbund, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd i Norrköping

och Lund samt styrelserna för föreningen till minne av Konung

Oscar 1 och Drottning Josephina och räddningsinstitutet i Göteborg. Nämnda

förenings styrelse anser det icke givet, att utackordering nödvändigt skall ske

till hem på landsbygden, utan att lämpliga fosterhem kunna anskaffas även

i stad samt att ur yrkesutbildningssynpunkt särskilt samhällen utan stadskaraktär

kunna bereda åtskilliga möjligheter. Styrelsen framhåller tillika,

att för många personer, vilka erbjuda sig som mottagare av vanartade

barn, den ekonomiska ersättningen spelar den största rollen och att

i regel dessa personer icke äro de lämpligaste att fostra barn, varför en högre

ersättning för vården mången gång icke innebär ett bättre hem eller en bättre

tillsyn.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen betonar starkt nödvändigheten av

största försiktighet vid förslagets prövande.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har icke närmare ingått på förevarande

fråga men påyrkar, att, örn förslaget skulle genomföras, undantag från den

föreslagna ordningen medgives Stockholms stad och eventuellt även andra

barnavårdsnämnder med organiserad utackorderingsverksamhet samt att därvid

barnavårdsnämnd, som erhållit dispens enligt 60 § 1 mom. barnavårdslagen,

lämpligen borde utan vidare ifrågakomma och sålunda själv utackordera

här avsedda barn.

Mot förslaget uttala sig statens inspektör för fattigvård och barnavård och

skyddshemsinspektören, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Oppsala, Östergötlands, Kronobergs, Jämtlands samt Göteborgs och Bohus

län, Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms, Södermanlands,

Kalmar, Gävleborgs och Västernorrlands läns barnavårdsförbund, därvid

länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Gävleborgs län instämt i

respektive förbunds yttranden, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i

Hälsingborg, styrelserna för skyddshemmen Ljungaskog och Lingatan, direktionen

över allmänna barnhuset, vars yttrande även i denna del åberopats av

länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i örebro län samt styrelserna för

skyddshemmen Norrgård och Åkerby, ävensom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Skyddshemsinspektören synes dock tänka sig möjligheten av utackordering

av skyddshemselever en och en.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Majtts proposition nr 219.

Förutom de betänkligheter mot ifrågavarande utackordering av skyddshemselever,

som redan omförmälts, anföres av dem, som avstyrkt en sådan

anordning, i allmänhet, att en skyddshemselev, som anses kunna utackorderas

på nu föreslaget sätt, bör återlämnas till barnavårdsnämnden, att annan utackordering

från skyddshem än den, som sker vid villkorlig utskrivning, icke

bör ifrågakomma samt att de utackorderade barnens lärare icke så som föreslagits

böra göras ekonomiskt intresserade i barnens kvarblivande i fosterhemmet.

Därutöver framhålles, att villkorlig utskrivning gärna kan få äga

rum tidigare än för närvarande är möjligt. Vidare förordas, att vid utackordering

i samband med villkorlig utskrivning samarbete äger rum mellan

skyddshemmets ledning samt vederbörande barnavårdsombud och barnavårdsnämnd.

De sakkunnigas förslag och anvisningar i fråga örn eftervårdens

ordnande hava mottagits med gillande och tillfredsställelse. Endast ett

par ytterligare önskemål hava framkommit i yttrandena. Sålunda beklagar

svenska fattigvårds- och barnavårds]örbundet, att den eftervård, som vore av

nöden för flertalet av de psykiskt abnorma, icke av de sakkunniga upptagits

till prövning. Enligt förbundets mening torde i synnerhet de kvinnliga eleverna

av denna kategori i regel vara i behov av att i samband med utskrivningen

för deras räkning vidtagas särskilda åtgärder.

Dessutom hava såväl svenska fattigvårds- och barnavårds]örbundet som

Stockholms stads barnavårdsnämnd framhållit önskvärdheten av statsbidrag

till barnavårdsnämnder för utbetalande av arvoden för övervakning och tillsyn

av utskrivna skyddshemselever.

Icke heller de sakkunnigas uttalanden beträffande förebyggande

åtgärder hava mött några egentliga erinringar i yttrandena. Här må endast

anföras ett par uttalanden.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför i detta ämne i huvudsak följande.

Enligt barnavårdsnämndens uppfattning torde tyngdpunkten i den samhälleliga

barnavårdsverksamheten alltmer förskjutas i riktning mot de profylaktiska

åtgärderna. För närvarande vore dock användandet av dylika åtgärder

mycket ojämn på olika håll. År 1931, det sista för vilket en hela riket

omfattande statistik förelåge, var förhållandet mellan skyddsuppfostran —

lagens ultima ratio — och förebyggande åtgärder på landsbygden ungefär

1 mot 1, men i städerna 1 mot 4. De förebyggande åtgärderna vore sålunda

vida mer tillämpade i städerna. Men även i städerna vore stora olikheter att

anteckna, i det att — och detta vore ganska anmärkningsvärt — även större

städer funnes, vilka ej alls försökt åtgärder av nämnt slag. Då staten enligt

de sakkunnigas förslag skulle övertaga skyddshemsväsendet och bestrida

största delen av kostnaden för de omhändertagna, måste det, så långt nämnden

kunde förstå, anses ligga i statens ekonomiska intresse, att omhändertagande

så vitt möjligt undvekes. Det syntes därför vara en naturlig konsekvens

av de sakkunnigas förslag, att staten toge på sig åtminstone någon del

av kostnaden för den förebyggande verksamheten. Det vore ägnat att väcka

förvåning, att de sakkunniga förbigått denna sak. övervakare enligt lagen om

villkorlig straffdom åtnjöte arvode av statsmedel. Nämnden ansåge, att det

minsta man kunde fordra vore att även övervakare enligt barnavårdslagen,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

särskilt i fall, som avsåges i 22 § c) eller d) av lagen (s. k. vanartade och ungdomliga

lösdrivare), komme i åtnjutande av arvode av samma medel.

Lika viktigt vore att statsbidrag utginge till anstalter till stöd för hemuppfostran,

såsom redan sedan länge varit fallet exempelvis i Danmark och Finland.

För närvarande upprätthölles dylika institutioner här i landet uteslutande

med hjälp av enskilda medel, i den mån icke vederbörande kommuner eller

kyrkoförsamlingar kunnat intresseras för att lämna bidrag till densamma. I

Stockholm hade av stadens medel sedan länge utgått bidrag till denna verksamhet.

Behovet av dylika institutioner, som av skilda anledningar alltjämt

ökades och vilka ur befolkningspolitisk synpunkt hade sin av de flesta erkända

betydelse, kunde ingalunda anses tillgodosett.

De i Stockholm och Göteborg förefintliga rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor,

som i synnerhet örn särskilda daghem bleve anslutna till desamma,

utförde i mångå fall på ett för det allmänna vida billigare sätt än den

av de sakkunniga föreslagna observationen vid skyddshemmen den undersökning

och det klarläggande av uppfostringssvårigheter, som erfordrades för

vidtagande av ändamålsenliga uppfostringsåtgärder. För utveckling av denna

institution, sorn, vad särskilt Stockholm anginge, där den vore knuten till

barnavården, tillvunnit sig föräldrars och lärares för varje år alltmera ökade

förtroende, borde jämväl utgå statsbidrag, örn, såsom önskvärt vore, dylika

byråer skulle kunna upprättas i alla större städer.

Då det gällde äldre ungdomar, som råkat på avvägar men ännu ej kunde

sägas vara vanartade och som i saknad av egna hem eller med dåliga sådana

kunde befaras alltmera förfalla, behövdes till förebyggande därav anstalter

av en ny typ, som, i samband med att den unge skaffades arbete å den fria

marknaden, kunde bereda honom eller henne kost och logi på billiga villkor

jämte tillsyn under någon tid framåt, för att man skulle kunna konstatera,

örn vilja att bättra sig verkligen funnes. För upprättande och drivande av

dylika ungdomshem i erforderlig omfattning behövdes också bidrag av staten.

Även svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter statsbidrag

till arvoden åt övervakare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Beträffande förebyggande åtgärder torde böra omnämnas, att inom Uppsala

stad barnavårdsnämnden upptagit en mera intensiv övervakning, vilken

visserligen ännu stöde på försöksstadiet men redan visat goda resultat. Denna

ombesörjdes av en särskilt för varje barn utsedd person, som kunde övervaka

ett större antal på en gång och därvid sökte följa barnets och hemmens utveckling

i samarbete med lärarpersonalen för de barn, som vore i skolåldern.

Utsikt funnes också att till barnavårdsnämnden kunde knytas en särskild byrå

för rådfrågning och undersökning genom psykiatriskt högt kvalificerad kraft.

Det vore uppenbart, att förebyggande åtgärder av detta slag icke kunde

anordnas annat än i större kommuner och under gynnsamma förhållanden.

Det f dref olle emellertid länsstyrelsen möjligt, att barnavårdsförbundens ombudsinstitution

skulle kunna utvecklas till att upptaga en sådan kuratorsverksamhet.

Härvid förutsattes säkerligen en biträdande kraft till barnavårdsombuden,

men därigenom skulle också erhållas den fördelen, att ombuden finge

större möjlighet att noggrant följa de utackorderade barnen och att skaffa sig

ingående kännedom örn de fosterhem av olika slag, som anmälde sig i ganska

stor omfattning. För att denna viktiga fråga skulle kunna utveckla sig på

önskvärt sätt, fordrades emellertid bidrag av allmänna medel. Då allmänna

barnhusets tillgångar icke torde lämna utrymme därtill i framtiden, borde

särskilt statsanslag för ändamålet kunna påräknas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219.

127

Departementschefen.

Inledningsvis har jag haft anledning att uppmärksamma de betydelsefulla

förhållanden, som de sakkunniga upptagit till övervägande i nu förevarande

sammanhang. Då det gäller att undanröja de brister, som i denna del vidlåda

den nuvarande verksamheten, synas mig de av de sakkunniga framhållna synpunkterna

kunna göra anspråk på det största beaktande. De vanskligheter,

som i vissa av yttrandena angivits vara förbundna med de ifrågasatta åtgärderna,

förefalla mig överdrivna. De, som här föra försiktighetens talan, synas

mig icke hava gjort klart för sig, att den planlagda organisationen förutsätter

en vida omsorgsfullare sovring av klientelet än som hittills varit möjligt.

Med den omläggning av vad till intagningsförfarandet hör, som utgör en av

de väsentligaste delarna av den föreslagna reformen, kunna helt andra förutsättningar

väntas föreligga för ett riktigt avvägande av den för varje särskild

elev lämpliga behandlingen.

Jag anser mig alltså till en början böra understryka vad av de sakkunniga

anförts beträffande vikten av att man i fråga om sådana barn, vilka måst omhändertagas

för skyddsuppfostran, men vilkas vanart visat sig vara av lindrigare

beskaffenhet, icke i första hand anlitar skyddshem. Försök kan och bör

göras att komma till rätta med sådana fall genom att för vården taga i anspråk

enskilda hem eller, där detta icke är möjligt, barnhem. Detta givetvis

då verkställd undersökning ådagalagt, att förutsättningar för ett dylikt förfarande

äro förhanden. Det är min övertygelse, att sedan barnavårdsnämndernas

uppmärksamhet riktats på lämpligheten härav och möjligheter för

dessa organ öppnats att erhålla tillgång till sakkunnig vägledning, omhändertagandet

å skyddshem skall kunna i icke ringa grad begränsas.

Vad därefter angår det i och för sig betydelsefulla problemet örn de svårfostrade

barnens vård, delar jag de sakkunnigas uttalade mening, att denna

angelägenhet ligger på sidan av den förevarande frågan. Jag saknar därför

anledning att här uppehålla mig vid detta spörsmål.

Såsom ett bland de mest beaktansvärda uppslag, som framkommit vid de

sakkunnigas överväganden, är jag benägen att uppfatta tanken att skapa

former för fostran utanför anstalt av det mera godartade skyddshemsklientelet.

Jag har visserligen icke förbisett, att inför detta uppslag, liksom ofta

eljest, då nya utvägar anvisas, mycken tvekan, för att icke säga motstånd försports

från åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar. Jag vill

emellertid betona, att de sakkunniga starkt understrukit den prägel av försök,

som den åsyftade anordningen skulle hava. Och jag inser till fullo, att, framförallt

i begynnelsen, anledning föreligger att framgå med en viss varsamhet.

Min förhoppning är emellertid, att erfarenheten snart nog skall giva dem rätt,

som velat i den angivna utvägen se en möjlighet att frigöra det ifrågavarande

klientelet från den artificiella miljö, som en anstalt dock alltid utgör, och bereda

barnen och de unga förmånen att växa upp i den omgivning, som ett

hem skapar, låt vara under den skärpta kontroll, som omständigheterna göra

nödvändig.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag finner de sakkunnigas förslag att under

förut närmare angivna förutsättningar bexheda möjligheter till ^ackordering av

skyddshemselever även i annan ordning än under villkoidig utskrivning välbetänkt

och skänker detsamma min anslutning.

Jag kommer så till den betydelsefulla frågan örn eftervården. Såsom jag

förut betonat, har det hittills mångenstädes brustit i denna punkt. Därigenom

har ofta nog resultatet av skyddsuppfostran äventyrats. För att uppnå erforderlig

effektivitet åt samhällets åtgöranden på området är det för visso av

synnerlig vikt, att den största omsorg nedlägges på att skapa goda möjligheter

för den nya start i livet, som de från skyddshemmen utgående elevercia

nödgas underkasta sig. De sakkunniga hava utförligt uppdragit riktlinjer för

denna verksamhet, vilken nödvändigtvis måste individualiseras med tanke ej

blott på eleverna utan också ur synpunkten av skilda orters växlande förhållanden.

För åtgärderna på området torde de sakkunnigas planläggning i allt

väsentligt kunna tjäna som grundval.

Yad slutligen beträffar de förebyggande åtgärderna, delar jag den grundsyn,

som de sakkunniga anlagt på detta problem. I samband med intagningsförfarandet

har jag utförligt uppehållit mig vid angelägenheten i fråga och

därvid jämväl betonat vikten av att barnavårdsnämnderna erhålla tillgång till

sakkunnig vägledning vid bedömandet. Skulle det visa sig, att en organiserad

rådgivningsverksamhet icke annorledes kan komma till stånd i önskvärd omfattning,

lär man vara hänvisad att överväga frågan örn statligt stöd för åtgärder

på området. Enahanda synes mig gälla i fråga örn de övervakningsanordningar,

som kunna befinnas erforderliga.

4. Skyddshem oell allmänna uppfostringsanstalter.

De sakkunniga.

I betänkandet omförmäles, hurusom till en böljan uppfostringsarbetet beträffande

å ena sidan vanartade barn och å andra sidan minderåriga förbrytare

försiggått på två parallella linjer från tillkomsten år 1902 av dels lagen angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, dels

lagstiftningen angående minderåriga förbrytares behandling ända fram till

ikraftträdandet av 1924 års lag örn samhällets barnavård; hurusom genom

sistnämnda lag en viss förbindelse åstadkommits mellan de båda fostringsområdena

i och med den då genomförda höjningen av åldersgränsen för

vanartade barns omhändertagande från 15 till 18 år och den samtidigt öppnade

möjligheten att från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt överlämna särskilt

svårt vanartade skyddshemselever över 15 år; hurusom genom år 1934

vidtagna ändringar i barnavårdslagen åldersgränsen för barnavårdsnämnds

rätt till ingripande ytterligare flyttats till 21 år och särskilda skyddshem inrättats

för de tillkomna nya ålderskategorierna, med möjlighet dock att undervissa

förutsättningar intaga personer i denna ålder såväl i redan befintliga

skyddshem som i allmän uppfostringsanstalt; samt slutligen hurusom vid

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majda -proposition nr 219.

1935 års riksdag i strafflagen införts en ny straffart för brottslig ungdom i

åldern 18—21 år, ungdomsfängelse, vilket straff skall utmätas på obestämd tid

och avtjänas i särskild anstalt med samma anordningar i stort sett som å

allmänna uppfostringsanstalten å Bona, därvid tiden för frigivningen ställts

i beroende av den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen.

De sakkunniga erinra vidare om de förslag, som under årens lopp framkommit

i syfte att åstadkomma ett närmare samarbete mellan skyddshemmen

och de allmänna uppfostringsanstalterna och en organisk förbindelse mellan

de samhällsinstitutioner, som hade till uppgift att verkställa å ena sidan

skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran, vilka förslag emellertid

icke lett till andra resultat än de nyss omförmälda. Jag tillåter mig i detta

hänseende återgiva följande ur ett av styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona avgivet yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande

med förslag till lag örn den offentliga barnavården:

Bland dem, som sett på ungdomsvårdsfrågan från social och pedagogisk

synpunkt, hade det blivit ett alltmera framträdande spörsmål, huru verksamheten

för tillrättaförande av sådan ungdom, vars vanart — för att använda

det remitterade kommittéförslagets uttryckssätt — »bestått i gärning, som

är i lag belagd med straff», kunde på ett organiskt sätt bliva inordnad i

samhällets övriga bärna- och ungdomsvård. Ty det torde numera knappast

kunna med fog påstås, att där förefunnes någon väsensskillnad mellan den

skyddsuppfostran, som avsåges i remitterade kommittéförslaget, och den

behandling, som gåves åt s. k. minderåriga förbrytare, även om denna ännu

ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran. Den intensitet och den

betydande individualiseringsförmåga, som krävdes i den sistberörda verksamheten,

torde icke böra saknas för att komma till rätta med barn mellan

15 och 18 år, som visat vanart, »ity att de förfallit till bettleri eller ett

kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt» och därför skulle

beredas skyddsuppfostran i enlighet med lagförslagets anvisningar.--Det

hade sagts, att de allmänna uppfostringsanstalterna i vårt land med den officiella

ställning de hade såsom hörande till rättsväsendet fått något av dettas

auktoritet och myndighet över sig och att de med hänsyn därtill varit mera

kapabla i förverkligandet av sin uppgift än som uppgåves vara fallet exempelvis

i vissa andra länder, där myndigheter av en mer eller mindre folklig art och

med mindre juridisk prägel handhade ifrågavarande verksamhet. Även örn

så förhölle sig, ville det förefalla, som örn genom den avsevärda utvidgning

av nuvarande barnavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, som lagförslaget

angåve, det icke skulle möta oövervinneliga svårigheter att åstadkomma

den organiska förbindelsen mellan de samhällsinstitutioner, som

dittills haft till uppgift att verkställa å ena sidan skyddsuppfostran och å

andra sidan tvångsuppfostran. Därest icke utvecklingen leddes i den riktningen,

vore det ganska sannolikt, att man inom samhället komme att föredraga

att lämna vårdbehövande ungdom av de åldersklasser, varom nu närmast

vore fråga, sådan fostran och utbildning, som skyddshem enligt lagförslaget

hade att giva, i stället för att ställa vederbörande inför domstol och

på den vägen beträffande dem erhålla tvångsuppfostringsförordnande.

I övrigt torde jag få hänvisa till den av de sakkunniga lämnade redogörelsen.

De sakkunniga anföra för egen del följande.

Bihang till riksdagens protok oll 1936. / sami. Nr 219. *4* ae 9

Sils 3G

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Även för de sakkunniga hade den frågan uppställt sig, huruvida det redan

inledda samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter

borde ytterligare utvecklas. Därvid hade dock med hänsyn till det sätt, varpå

frågan örn tillrättaförande av brottslig ungdom i åldern mellan 18 och 21 år

ordnats, samarbete påtänkts endast beträffande åldern 15 till 18 år. De sakkunniga

hade sålunda övervägt, örn icke möjligen alla, såväl de av domstol

dömda som de efter fyllda 15 år av barnavårdsnämnd omhändertagna borde

i första hand intagas i en gemensam upptagnings- och observationsavdelning,

varifrån de sedan skulle, allt efter sin läggning, överföras till skyddshem

eller allmän uppfostringsanstalt. Ehuru en sådan anordning rent principiellt

skulle vara att förorda, hade dock de sakkunniga ännu icke ansett tiden vara

mogen för en så genomgripande åtgärd.

De sakkunniga hade emellertid tänkt sig samarbetet mellan skyddshem

och allmän uppfostringsanstalt så till vida utvecklat, att, förutom den nuvarande

möjligheten till överflyttning från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt

av svårt vanartade skyddshemselever, ett överförande skulle kunna

ske även i motsatt riktning, d. v. s. att i lindrigare fall från allmän uppfostringsanstalt

skulle kunna överföras elever till de för äldre barn avsedda

skyddshemmen. Sådan överflyttning kunde redan nu ske till de för ålderskategorierna

18—21 år särskilt inrättade skyddshemmen. För gossarnas del

skulle dessutom ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande Hall

komma att medföra en avsevärd förändring i förhållandet mellan skyddshemmen,

varmed då i detta sammanhang avsåges yrkeshemmen, och Bona. Genom

Halls nedläggande såsom anstalt för svårt vanartade normala barn, torde Bona

komma att i stor utsträckning få mottaga barn, som eljest skulle hava sänts

till Hall, och antalet skyddshemselever, som överlämnas till Bona, därmed

komma att högst väsentligt ökas.

Under hänvisning till att av chefen för justitiedepartementet tillkallats

särskilda sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning

dels angående revision av lagstiftningen örn tvångsuppfostran, dels ock

angående övriga med ungdomsbrottsligheten sammanhängande frågor hava

skyddshemssakkunniga föreslagit att med ställningstagande i förevarande

fråga måtte få anstå, intill dess nyssnämnda sakkunniga hunnit slutföra sitt

uppdrag.

Yttranden m. nu

Med undantag för styrelsen för allmänna uppfostringsanstalten å Bona

ansluta sig de myndigheter, som över huvud berört förevarande fråga, till de

sakkunnigas därutinnan uttalade uppfattning. Detta är sålunda fallet med

skyddshemsinspektören, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län,

Stockholms stads barnavårdsnämnd, Malmö stads skyddshemsstyrelse samt

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Nämnda förbund håller dock

före, att samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter

icke får så utvidgas, att från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt en

gång överlämnade skyddslingar skulle få återlämnas till skyddshemmen.

Styrelsen för allmänna uppfostringsanstalten å Bona åberopar uttalanden

av såväl 1932 som 1935 års riksdagar beträffande önskvärdheten av att Bona

befriades från hel- och halvabnorma samt överhuvud oförbätterliga individer.

Styrelsen anför därefter i huvudsak följande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då den anstalt, som skulle anordnas för uppfostran och utbildning av

brottslig ungdom mellan 18 och 21 år, vore avsedd allenast för dem, örn

vilkas rättelse man kunde hysa grundad förhoppning, vore det enligt styrelsens

förmenande i hög grad inkonsekvent, örn lagstiftningen rörande uppfostringsanstalt

för brottslig ungdom mellan 15 och 18 år skulle gå i motsatt

riktning, så att de mera förbättringsmöjliga, som där blivit intagna, skulle

översändas till andra anstalter och endast de mera oförbätterliga kvarstanna.

Styrelsen anslöte sig därför till det av riksdagen upprepade gånger uttalade

önskemålet, att Bona tvärtom måtte bli befriat från mera utpräglat psykiskt

abnorma. I detta sammanhang finge emellertid uppmärksammas, att åtskilliga

av de svåruppfostrade skyddshemseleverna och icke minst de allra

mest svåruppfostrade hörde till kategorien psykiskt abnorma. Antalet svåruppfostrade,

som Bona behövde omhändertaga, skulle därför i väsentlig mån

bliva minskat, därest alla elever, som rätteligen skulle tillhöra abnormanstalt,

bleve överflyttade till sådan.

Utöver det redan anförda kunde åtskilliga skäl andragas mot de sakkunnigas

uttalande för möjlighet till överflyttning av särskilt välartade elever

från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem. En lagbestämmelse i sådan

riktning skulle komma att förrycka uppfostringsanstaltens verksamhet. Bona

finge i stort sett icke mottaga annat än ynglingar, som redan före sin ankomst

dit varit föremål för ingripande från samhällets sida, i form av utackordering

eller intagning å barnhem eller å skyddshem eller annan åtgärd

av barnavårdsnämnd. Särskilt i betraktande härav måste det uppfostringsresultat,

som vunnits, anses såsom tillfredsställande. Icke mindre än omkring

tre fjärdedelar av de från Bona utskrivna hade nämligen i fortsättningen

blivit goda eller någorlunda skötsamma medborgare. Skulle emellertid

Bonaanstalten med sin tillgång till allehanda yrkesutbildning och sin för

uppgiften väl lämpade personal bliva endast en avsöndringsanstalt, en asyl,

skulle den ursprungliga avsikten med anstalten såsom en verklig uppfostringsanstalt

vara helt och hållet frångången.

Bakom tanken, att Bonäs mera godartade elever borde överflyttas till

skyddshem syntes ligga fruktan för, att sådana skulle ogynnsamt påverkas av

sämre kamrater, och vidare den uppfattningen att Bona skulle vara en i

egentlig mening »strängare» anstalt än ett skyddshem. Behandlingen av eleverna

på Bona torde dock icke i gemen vara strängare utan snarare kanske

mildare än vid många skyddshem. Att Bona kunde från viss synpunkt kallas

strängare berodde på dess större disciplinära resurser, främst tillgången på

en särskild s. k. övervakningsavdelning. Genom möjligheten att å sådan avdelning

intaga elever, som visat påfallande skadlig inverkan å sina kamrater,

kunde de mest uppenbara farorna av en sådan påverkan undanröjas.

En överflyttning till skyddshem från Bona vore emellertid omotiverad

icke blott ur den synpunkten, att Bona avsetts att vara en anstalt för verkligt

uppfostringsbara, utan även med hänsyn därtill att kontinuiteten i uppfostringsarbetet

icke onödigtvis borde brytas. Om en å Bona intagen elev

här funnit sig tillrätta och visat gott uppförande, kunde hans överflyttning

till annan anstalt redan genom ombyte av ledare bliva till avbräck i det begynta

uppfostringsarbetet, detta icke minst i betraktande av den rotlöshet,

som ofta karakteriserade brottslig ungdom.

Slutligen kunde även den rent ekonomiskt-praktiska synpunkten anföras

mot bortflyttning från Bona av dc elever, som artat sig väl, att en avsevärd

del av denna stora anstalts platsantal icke skulle komma till användning.

Samma dag, den 10 december 1935, som skyddshemssakkunniga överlämnade

senare delen av sitt betänkande, avgåvos av förut omförmälda, inom

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

justitiedepartementet tillkallade sakkunniga betänkande med förslag till lag

om tvångsuppfostran m. m. Jag anhåller nu att få lämna en kortfattad redogörelse

för sistnämnda betänkande, i vad det berör förevarande fråga.

Under rubriken: »Allmänna synpunkter» anföres i frågan huvudsakligen

följande.

Till problemet, huru de allmänna uppfostringsanstalterna skulle kunna

hållas fria från icke önskvärda element, hörde även frågan, huruvida barnavårdslagens

regler örn intagande i allmän uppfostringsanstalt av för skyddsuppfostran

omhändertagna barn och ungdomar vore väl avvägda. Erfarenheten

måste anses hava visat, att de, som enligt dessa bestämmelser överflyttades

till allmän uppfostringsanstalt, och i synnerhet de bland dessa, som

omhändertagits i åldern mellan 18 och 21 år, utövade ett störande inflytande

på livet inom anstalten. Enligt vad i historiken omtalas, hade emellertid

skyddshemssakkunniga föreslagit, att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter

i själslivet icke längre skulle överföras till allmän uppfostringsanstalt

utan omhändertagas i särskilt inrättade anstalter. Vid sådant förhållande

hade det icke ansetts nödigt att utarbeta något förslag i detta avseende.

Det kunde emellertid framhållas, att det från de allmänna uppfostringsanstalternas

synpunkt vore angeläget att en organisatorisk förändring

sådan som den nu antydda snart komme till stånd.

I detta sammanhang vore jämväl att nämna, att i 11 § av utkastet till lag örn

tvångsuppfostran givits anvisning örn att elev, som företedde sjuklig rubbning

i själsverksamheten, skulle överföras till lämplig vårdanstalt ävensom att

utkastets 10 § inneliölle bestämmelse om avskiljande av elev, som på grund

av sitt uppförande ej lämpligen kunde fostras tillsammans med andra elever.

Till sist kunde påpekas, att den föregående framställningen tydligt torde

hava givit vid handen, att de olika lagar som reglerade samhällets ingripande

för att tillrättaföra och vårda ungdomliga kriminella och asociala icke behandlade

var sin grupp, som med skarpa gränser vore skild från de övriga. Fastmera

inträffade i icke ringa utsträckning, att en person, som omhändertagits

jämlikt en lag, i fortsättningen borde hänvisas till behandling, som vore reglerad

i en annan lag. Under sådana omständigheter framträdde ett oavvisligt

behov av samarbete mellan organen för de olika behandlingsformerna. Den

nuvarande organisationen företedde emellertid härutinnan vissa svagheter

genom den bestående uppdelningen mellan olika organ. Anstalterna för ungdomsfängelse

komme eventuellt att lyda under fångvårdsstyrelsen, och även

förvaringsanstalterna för minskat tillräkneliga förbrytare sorterade under

denna styrelse. De allmänna uppfostringsanstalterna däremot stöde under ledning

av särskilda styrelser, vilka hörde direkt under justitiedepartementet.

Skyddshemmen åter, för vilka likaledes funnes särskilda styrelser, stöde under

tillsyn av fattigvårds- och barnavårdsbyrån inom socialdepartementet. Genom

vilka organisatoriska åtgärder behovet av samverkan melian de olika behandlingsformerna

bäst skulle tillgodoses, skulle emellertid icke dryftas i detta

sammanhang. De sakkunniga hade endast velat framhålla, att här förelåge ett

organisationsproblem av central betydelse för genomförande av de reformer

inom betydelsefulla områden av kriminalpolitiken, vilka för närvarande förbereddes.

Det syntes därför de sakkunniga angeläget, att detta problem med

det snaraste upptoges till behandling vid pågående utredningar rörande straffsystemet

och vad därmed sammanhängde.

Ytterligare må ur det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget här

anföras en i 9 § av förenämnda lagutkast intagen bestämmelse av innehåll, att,

där sådant prövades för elev i allmän uppfostringsanstalt gagneligt, anstal
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tens styrelse borde, så snart lämpligen kunde ske, överlämna honom till

fostran och utbildning utom anstalten.

I motiven till denna paragraf redogöres till en början för ett liknande

förslag, som framlagts i ett den 18 oktober 1922 av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn tvångsuppfostran

åt unga förbrytare m. m. och som av dessa sakkunniga motiverats

på följande sätt.

Ett överlämnande till enskild vård och tillsyn torde i vissa undantagsfall

kunna finnas för elev gagneligt, oaktat han är i behov av fortsatt fostran. En

sådan åtgärd kan vara lämplig med avseende å vissa mera godartade elever.

Sedan dessa under någon tid åtnjutit fostran i anstalt och varit underkastade

dess disciplin, kan vidare anstaltsvistelse stundom anses obehövlig, fastän

tvekan ännu råder, huruvida de skola förhålla sig väl örn de lämnades att reda

sig på egen hand, låt vara under tillsyn. Ett omhändertagande i enskilt hem

för fortsatt fostran och utbildning kan ock med fördel komma till användning

för elever, som på grund av sin psykiska konstitution hava särskilt svårt att

anpassa sig efter förhållandena i en anstalt och i ovanligt hög grad lida av

anstaltslivets tryck.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid en bestämd åtskillnad göras

mellan överlämnande till fostran och utbildning utom anstalten å ena och villkorlig

utskrivning å andra sidan. I förra fallet är fråga om ett led i ett alltjämt

fortgående uppfostringsförfarande, ehuru detta förlagts utom anstalten.

I senare fallet får däremot elevens fostran i princip anses avslutad, och gäller

det att pröva det vunna uppfostringsresultatet. Förutsättningarna för de olika

åtgärdernas vidtagande kunna därför icke vara ensartade. Ej heller böra

rättsverkningarna vara desamma. Villkorlig utskrivning synes nämligen böra

bereda eleven en jämförelsevis tryggad ställning gent emot återkallelse och

andra ingripanden från anstaltsledningens sida. Endast örn han visar dåligt

uppförande eller bryter mot honom givna föreskrifter, bör han kunna tvingas

tillbaka till anstalten. Elev, som omhändertagits i enskilt hem för fortsatt

fostran, bör däremot kunna återtagas till anstalten, när helst det prövas ändamålsenligt,

sålunda bland annat, då han finnes icke vidare vara lämpad för

denna slags fostran, eller då det hem, som har honom i sin vård, icke längre

tillbörligen fyller sin uppgift. Väl bör elev stå under särskild tillsyn, vare

sig han blivit villkorligt utskriven eller överlämnats till fortsatt fostran utom

anstalten, men i senare fallet torde tillsynen böra närmare anknytas till själva

anstaltsledningen, som jämväl noggrant bör vaka över att det hem, åt vilket

elevens fostran anförtrotts, vederbörligen fullgör sina förpliktelser.

Örn den i 9 § av nu framlagda lagutkast intagna bestämmelsen anföres därefter

i motiven huvudsakligen följande.

1 utkastet, liksom i 1922 års förslag, hade intagits bestämmelser om villkorlig

utskrivning, här även benämnd utskrivning på prov. Dessa bestäm

meisel- hade till uppgift att reglera övergången från tvångsuppfostran

till den slutliga utskrivningen. I enlighet härmed finge utskrivning

på prov ej ske förrän ett år förflutit från det tvångsuppfostran börjat

verkställas, med mindre särskilda skäl därtill vore. I utkastet hade

emellertid även upptagits det i 1922 års betänkande framförda förslaget,

att elev som icke ansåges mogen för utskrivning på prov skulle

kunna överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten där sådant prövades

för honom gagneligt. Bestämmelse därom hade givits i förevarande

paragraf. Enligt de sakkunnigas mening borde sådant överlämnande icke be
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

traktas såsom en övergångsform till slutlig utskrivning utan fastmera som

ett av de sätt på vilka tvångsuppfostran kunde ske. I överensstämmelse med

detta betraktelsesätt hade i utkastet icke, såsom i 1922 års förslag, upptagits

någon bestämmelse örn viss minimitid, före vilkens förlopp överlämnande i

regel ej skulle få äga rum. De sakkunniga hyste den uppfattningen, att det

kunde överlåtas åt styrelsen för allmän uppfostringanstalt att avgöra när elev

med fördel kunde flyttas från anstalten, och i utkastet hade i stället föreskrivits,

att sådan åtgärd skulle, där den prövades för elev gagnelig, vidtagas

så snart lämpligen ske kunde. Enligt utkastet skulle styrelsen sålunda redan

från början av elevs anstaltsvistelse ha sin uppmärksamhet fäst vid möjligheten,

att eleven skulle kunna med fördel placeras utanför anstalten. Elev, som

överlämnats enligt förevarande paragraf, skulle, till dess han på prov eller

slutligt utskreves, stå under styrelsens överinseende, och styrelsen skulle

äga befogenhet att när som helst återtaga honom till anstalten. Det hade ansetts

överflödigt att genom uttrycklig bestämmelse, sådan som den i 4 § andra

stycket lagen om verkställighet av tvångsuppfostran, föreskriva, att styrelsen

vid överlämnande av elev skulle förbehålla sig sådan befogenhet.

Att såsom i 4 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran sker, begränsa

möjligheten att överlämna elev till fostran utom anstalten till det fall, att

enskild person mottager honom i sin vård eller tjänst, har icke ansetts motiverat.

ETteslutet är nämligen icke, att elev med fördel kan placeras i annan

anstalt. Det kan sålunda tänkas, att det kan befinnas lämpligt flytta elev till

annan uppfostringsanstalt, där möjligheterna till viss yrkesutbildning äro

bättre. Understundom kan ock en förflyttning vara motiverad därav, att i

den anstalt, som eleven tillhör, finnas personer, anställda eller intagna, till

vilka eleven står i sådant psykologiskt förhållande, att det menligt inverkar

på hans uppfostran. — I detta sammanhang må hänvisas till att den, som i

åldern mellan 18 och 21 år enligt barnavårdslagen intagits i allmän uppfostringsanstalt,

enligt 43 § 5 mom. nämnda lag kan överflyttas till skyddshem.

Departement tsch ef en.

De sakkunniga och det övervägande flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig i frågan, äro ense därom, att det ur allmänna

synpunkter lär få anses betydelsefullt, att det redan inledda samarbetet

mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter ytterligare utvecklas.

Den nu förefintliga möjligheten till överflyttning av elever från skyddshem

till allmän uppfostringsanstalt skulle sålunda bibehållas. Såsom ett särskilt

skäl härför kan åberopas, att å åkerbrukskolonien Hall icke längre skulle omhändertagas

svårt vanartade skyddshemselever utan psykisk abnormitet.

Vidare skulle den ordning, som genom beslut av 1934 års riksdag genomfördes

i fråga örn de särskilda skyddshemmen för 18—21-åringarna, av innebörd

att mera välartade elever intagna å allmän uppfostringsanstalt skulle

kunna överföras till nämnda skyddshem, utsträckas att gälla jämväl motsvarande

kategori i åldern 15—18 år. Med hänsyn till det läge, vari de före

liggande spörsmålen befinna sig vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uttalade

mening, att med ett ställningstagande i dessa frågor bör anstå, tills

det av de inom justitiedepartementet arbetande sakkunniga avgivna förslaget

blir föremål för slutlig prövning.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219.

135

5. Tillsynen över skyddshemmen.

De sakkunniga.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 1, har jag redan

uppmärksammat denna fråga vid behandlingen av de sakkunnigas förslag

rörande skyddshemsinspektörens ställning och avlöning. Jag skall nu närmare

uppehålla mig vid förslaget, i vad det avser tillsynens inordnande i centralförvaltningen.

De sakkunniga lämna till en början en redogörelse för den nuvarande

skyddshemsinspektionens tillkomst. Av denna inhämtas i huvudsak följande.

Vid ikraftträdandet av 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och

i sedligt avseende försummade barn uppdrogs inspektionen av skyddshemmen

åt folkskolinspektörerna. Denna anordning bibehölls sedermera

oförändrad till den 1 juli 1919. På grund av en framställning från folkskoleöverstyrelsen

avlät Kungl. Maj:t till 1919 års riksdag proposition med förslag

om anställande hos överstyrelsen av en konsulent för att med avseende å

skyddshemsarbetet utöva liknande verksamhet, som tillkom inspektörerna för

blindundervisningen, dövstumundervisningen och sinnesslöundervisningen beträffande

nämnda grenar av abnormundervisningen. Propositionen bifölls av

riksdagen. I skolöverstyrelsens den 31 oktober 1919 fastställda instruktion

inrycktes bestämmelse därom, att skolöverstyrelsen i fråga örn vanartade och

i sedligt avseende försummade barn samt minderåriga förbrytare skulle, på

det sätt och i den ordning Kungl. Majit kunde finna lämpligt föreskriva, medverka

vid ordnandet och ledningen av den uppfostran, som skulle komma

ifrågavarande ungdom till del. Instruktion för den nye konsulenten fastställdes

av skolöverstyrelsen den 26 mars 1920. Eftersom ärenden angående

vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling enligt dåmera

gällande lag i regel behandlades av den kyrkliga kommunens organ, skolrådet,

ägde den centrala handläggningen av dessa ärenden i högsta instans

rum inom ecklesiastikdepartementet. Genom ikraftträdandet den 1 januari

1926 av lagen örn samhällets barnavård inordnades den centrala skyddshemsinspektionen

under den samtidigt inrättade barnavårdsinspektionen och förlädes

till socialdepartementet. Som skäl för en sådan överflyttning av skyddshemsinspektionen

till socialdepartementet anfördes huvudsakligen, dels att

barnavårdsärendena i allmänhet gällde sociala frågor av den största betydelse,

samt att det vore önskvärt att samla alla sådana ärenden hos en och samma

centrala myndighet, dels ock att av överflyttningen av barnavården i dess

helhet från den kyrkliga till den borgerliga kommunen som en given konsekvens

följde, att samtliga barnavårdsärenden även borde behandlas inom

socialdepartementet. Vid den förberedande behandlingen hade dock en motsatt

uppfattning kommit till uttryck i de utlåtanden, som av skolöverstyrelsen

och skyddshemsinspektören avgivits över fattigvårdslagstiftningskommitténs

till grund för 1924 års lag om samhällets barnavård liggande betänkande och

förslag.

Skolöverstyrelsen hade i förevarande fråga anfört följande: Den offentliga

barnavården torde i stort sett kunna och böra betraktas som en uppfostringsangelägenhet.

Detta gällde naturligtvis icke minst beträffande sådana barn

över 7-årsåldern, vilka på grund av hemmens oförmåga att fylla sin uppfostrargärning

omhändertagits för vård och uppfostran i särskilda för dem avsedda

skolor och uppfostringsanstalter. Deras undervisning, vård och uppfostran

borde ledas efter i huvudsak samma principer, som tillämpades i fråga örn

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.is proposition nr 219.

deras lyckligare lottade jämnåriga. Det vore därför av vikt, att denna gren

av undervisnings- och uppfostringsväsendet även i den centrala förvaltningen

och beträffande inspektionen hänfördes till med densamma likartade och närbesläktade

förvaltningsområden. Den inspektion, som skyddshemmen dåmera

vore underkastade, utövades av folkskolinspektörerna och inspektören för

skyddshemsverksamheten, vilka båda inspektionsorgan sorterade under skolöverstyrelsen

och ecklesiastikdepartementet. I denna anordning, vilken i

fråga om ändamålsenlighet och effektivitet torde hava visat sig fullt tillfredsställande

och även ur kostnadssynpunkt syntes förmånlig, borde enligt överstyrelsens

mening ingen förändring äga rum.

Närmare bestämmelser angående skyddshemsinspektörens åligganden meddelades

i en ännu gällande instruktion av den 8 maj 1925. Samtidigt vidtogos

även ändringar i instruktionen för skolöverstyrelsen beträffande dess

befattning med skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter. Enligt sålunda

meddelade bestämmelser tillkommer det alltjämt skolöverstyrelsen,

bland annat, att beträffande undervisnings- och uppfostringsarbetet vid

skyddshemmen i tillämpliga delar utöva samma tillsyn som i fråga örn undervisnings-

och uppfostringsarbetet i den allmänna folkskolan.

Sedan 1929 års riksdag i anledning av väckt motion funnit en utredning

rörande överflyttning till socialstyrelsen av socialdepartementets byrå för

fattigvård och barnavård erforderlig, beslöt Kungl. Maj:t att låta verkställa

utredning av denna fråga. Sådan utredning har sedermera verkställts

av f. d. landshövdingen J. Widén. Efter det att utlåtanden över det

av honom utarbetade förslaget avgivits av statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt socialstyrelsen har emellertid med prövningen av förslaget

tills vidare fått anstå. Sedermera har landshövdingen K. Tiselius tillkallats

att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med utredning

rörande socialstyrelsens organisation överhuvud. Denna utredning, vilken

alltså även omfattar förevarande spörsmål, är ännu icke slutförd.

De sakkunniga anföra härefter i huvudsak följande.

Av den lämnade redogörelsen för skyddshemsinspektionens tillkomst framginge,

att överflyttningen av densamma från skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet

till barnavårdsinspektionen och socialdepartementet skett mot

såväl skolöverstyrelsens som dåvarande skyddshemsinspektörens avstyrkande.

Efter den omläggning av skyddshemsverksamheten, som av de sakkunniga

föreslagits, syntes de skäl, som anförts för nämnda överflyttning, icke längre

hava någon bärkraft. Genom en sådan omläggning skulle skyddshemsverksamhetens

mål, elevernas fostran till goda medborgare, komma att till en stor

del vinnas genom meddelande av en rationell undervisning och utbildning och

därmed skapande av möjligheter för eleverna att efter utskrivningen från

skyddshemmet reda sig på egen hand. Skyddshemmen komme därigenom att

bliva likställda med andra undervisnings- och utbildningsanstalter och därmed

syntes enligt de sakkunnigas mening det naturligaste vara, att de, även

när det gällde deras placering i den centrala förvaltningen, sidoordnades med

dessa. Att skyddshemmen dessutom även hade att meddela eleverna den personliga

fostran och omvårdnad, som eljest ålegat föräldrahemmet, vore endast

en given följd av deras anordnande som internat och syntes icke böra föranleda,

att de i nu ifrågavarande hänseende behandlades på annat sätt än

andra skolinternat, exempelvis för dövstumma och blinda. Anledning syntes

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 219.

137

icke heller vara att därvid göra något undantag för de skyddshem, som avsetts

för sådana elever, vilka på grund av själsliga defekter icke kunde i någon

större utsträckning tillgodogöra sig vanlig undervisning.

Med åberopande av denna motivering föreslå de sakkunniga, att tillsynen

över verksamheten vid skyddshemmen återflyttas till skolöverstyrelsen att

där närmast handhavas av en hos skolöverstyrelsen anställd skyddshemsinspektör

samt att i anslutning därtill den centrala handläggningen i högsta

instans av ärenden rörande skyddshemmen och deras verksamhet överflyttas

från socialdepartementet till ecklesiastikdepartementet.

Yttranden.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag örn skyddshemsinspektionens

överflyttande till skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet särskilt berörts,

förordas detsamma uttryckligen av Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts

finansavdelning, Kalmar läns norra landsting, barnavårdsnämnden

i Göteborg och styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg, vilkas

yttranden åberopas av stadsfullmäktige i samma stad, styrelserna för skyddshemmen

Älvåsen och Björkåsen samt svenska stadsförbundet. I övrigt har

förslaget lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Hallands, Kopparbergs

och Västerbottens län, Kalmar läns södra, Blekinge läns och Hallands läns

landsting, Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Norrköping samt

styrelsen för skyddshemmet å Mäshult.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott håller före, att skäl talade

för såväl den ena som den andra uppfattningen, men att de sakkunniga dock

syntes hava framlagt starka argument, icke minst av pedagogiskt värde, för

verksamhetens anknytning till skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.

Inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse, som uttalat

sig för, att inspektionen även i fortsättningen skulle tillhöra socialdepartementet,

hava fem reservanter anfört i huvudsak följande.

Det torde icke kunna förnekas, att åtskilligt talade för skyddshemmens inordnande,

under skolöverstyrelsen, hos vilken funnes en mycket stor fond av

sakkunskap i fråga örn bärna- och ungdomsvård. Lika klart vore emellertid,

att förslaget att avskilja tillsynen över skyddshemmen från den statliga inspektionsmyndigheten

för barnavård i viss mån innebure en splittring av den

sociala barnavården. Nackdelarna härav finge dock icke överdrivas.

Då barnavårdsnämnd omhändertoge barn och ungdom jämlikt lagen om

samhällets barnavård, ankomme det på nämnden att ombesörja, att vederbörande

erhölle erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som vore ägnad

att göra den omhändertagne till en duglig samhällsmedlem. I sådant syfte

hade barnavårdsnämnden att använda sig av olika till buds stående medel,

till vilka vore att räkna bland annat skyddshemmen. Dessa stöde till tjänst

för barnavårdsnämnderna i likhet med vad en hel del andra anstalter gjorde,

såsom skolhem och arbetshem för bildbara sinnesslöa, asyler för de obildbara,

internatskolor för dövstumma och blinda o. s. v. Barnavårdsnämnden

hade icke någon annan befattning med ett av nämnden omhändertaget och till

skyddshem överlämnat barn än att betala fastställd avgift; skyddshemmets

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

styrelse utövade bestämmanderätten över den där intagne och beslutade, huru

länge denne skulle vistas därstädes.

Man finge icke glömma, att såväl skolhem (hemskola) som yrkeshem till

sin karaktär dock skulle vara en internatform av folkskolor och yrkesskolor,

vilka ju eljest icke stöde under socialdepartementets ledning utan lydde under

skolöverstyrelsen. Så länge tillsynen över nu ifrågavarande anstalter läge

hos socialdepartementet, hade man därför rätt att tala om en splittring på

skolväsendets område.

Vilken utväg som än valdes, kunde man således icke undvika en viss splittring.

I sak borde det knappast vara av någon större betydelse, vilken av ifrågavarande

myndigheter som utövade tillsynen. Det avgörande vore, att vederbörande

(skolöverstyrelsen eller byrån för fattigvård och barnavård) till sitt

förfogande hade intresserade och skickliga krafter med de starkt personliga

förutsättningar, som krävdes för framgång i det säregna arbetet på skyddshemmen.

Denna synpunkt borde hava lika stora utsikter till beaktande, vare sig

tillsynen lades hos socialdepartementet eller hos skolöverstyrelsen. Erkännas

måste däremot, att de pedagogiska och yrkesbetonade synpunkterna hade

större utsikter att komma till sin rätt, örn tillsynen lades hos skolöverstyrelsen.

I detta sammanhang borde även beaktas, att det sedan länge ifrågasatts, att

socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård skulle flyttas från

departementet och att ny utredning i detta avseende påginge.

Det förefölle förbundet tveksamt, huruvida i nuvarande situation fördelarna

av ett överförande till skolöverstyrelsen skulle motväga nackdelarna av tillsynens

avskiljande från den övriga samhälleliga barnavårdens ledning. Lämpligast

vore örn denna fråga kunde prövas i samband med frågan om fattigvårds-

och barnavårdsbyråns framtida placering.

Nämnda utredning åberopas även av länsstyrelsen i Södermanlands län,

som rörande den föreslagna överflyttningen anför i huvudsak följande.

Var än tillsynen förlädes, krävde en effektiv ledning ett intimt samarbete

mellan skolans målsmän och företrädarna för den sociala tillsynen över barnavården.

Ett tillfredsställande sådant samarbete torde vara möjligt att anordna,

vare sig skyddshemsinspektionen inordnades i skolöverstyrelsen eller

densamma kvarbleve i eller under socialdepartementet. Vid sådant förhållande

och då frågan örn den sociala barnavårdsinspektionens ställning för närvarande

vöre föremål för utredning, syntes det kunna ifrågasättas, örn tillräcklig anledning

funnes till den föreslagna överflyttningen.

Skolöverstyrelsen, vars utlåtande i förevarande hänseende över fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande med förslag till lag örn den offentliga

barnavården ovan återgivits, har i sitt nu avgivna utlåtande anfört bland

annat.

Sedan överstyrelsen avgav det förra utlåtandet, hade ämbetsverkets arbetsuppgifter

väsentligen ökats, utan att ännu en motsvarande ökning av dess

arbetskrafter ägt rum. Skulle nu föreliggande förslag vinna bifall, ville överstyrelsen

endast framhålla nödvändigheten av att överstyrelsens resurser för

de nya uppgifternas behöriga handhavande på ett betryggande sätt tillgodosåges.

Därutöver ville överstyrelsen framhålla, att huvudsaken för den statliga

tillsynen över skyddshemmen fortfarande enligt överstyrelsens bestämda uppfattning

vore den, att erfarenheten och sakkunskapen i uppfostringsfrågor

bleve tillgodosedda beträffande det organ, som närmast skulle handhava denna

tillsyn, icke att tillsynen lades under den ena eller andra myndigheten.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Svenska landstingsförbundet anför i detta ämne i huvudsak följande.

För bibehållande av den nuvarande ordningen talade enligt styrelsens

mening sambandet mellan skyddshemsvård och annan barnavård, medan

enligt de sakkunnigas förslag undervisningssynpunkterna syntes bliva bättre

tillgodosedda. Antingen saken ordnades på det ena eller andra sättet, borde

givetvis ett organiserat samarbete förefinnas mellan barnavårdens och undervisningens

centrala organ, mellan social- och ecklesiastikdepartementen.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen förklarar sig i princip icke hava

något emot siyddshemsarbetets läggande under skolöverstyrelsen, örn endast

lärarevalet vid skyddshemmen bleve fritt och oberoende av pappersmeriter

och tjänsteår. Som skolöverstyrelsen redan nu hade att pröva kompetensen

av lärare och lärarinnor vid skyddshemmen och även hade tillsyn över hemmens

skol- och yrkesundervisning, behövde emellertid, enligt styrelsens

mening, en överflyttning till skolöverstyrelsen icke med nödvändighet medföra

en överflyttning från socialdepartementet, vars byrå för fattigvård och

barnavård visat en mycket stor förståelse för skyddshemsverksamheten och

särskilt betydelsen av stiftelsers och enskilda sammanslutningars medverkan

i detta. Då en överflyttning till ecklesiastikdepartementet skulle innebära ett

sönderbrytande av den enhetlighet, som hittills präglat samhällets barnavård,

ställde sig styrelsen synnerligen tveksam till förslaget örn en sådan

överflyttning.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Gävle ställa sig likaledes

tveksamma till förslaget örn överflyttning till ecklesiastikdepartementet av

den centrala handläggningen av skyddshemsärendena, eftersom såväl målet

för verksamheten, att fostra vanartiga ungdomar till goda medborgare, som

ock de egenartade förhållanden, under vilka undervisning och utbildning

skedde, snarast föranledde till den åsikten, att det här vore fråga mera om en

social verksamhet än örn undervisning och utbildning.

Styrelserna för skyddshemmen å Sjötorp, Mossebo och Gategården anse,

att goda skäl anförts för båda alternativen, men förorda dock ett bibehållande

av nuvarande ordning, enär vårdsynpunkten vägde tyngre än skolsynpunkten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör gällande, att, därest, som sig borde, den

medicinska och företrädesvis den för ändamålet specialutbildade medicinska

sakkunskapen i helt annan utsträckning än hittills komme till inflytande, det

sedan vore av mindre betydelse, under vilket departement verksamheten förlädes,

örn än dess nära förbindelse med barnavården väl motiverade ett kvarstannande

under nuvarande ledning.

På liknande sätt uttalar sig även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I avstyrkande riktning gå yttrandena från statens inspektör för fattigvård,

och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Gotlands läns landsting, Östergötlands

och örebro läns landstings förvaltningsutskott, barnavårdskonsulenterna

i åttonde och nionde distrikten, vilken senares yttrande åberopas

i det av Norrbottens läns landsting genom särskilda delegerade avgivna yttrandet,

Blekinge barnavårdssällslcap, styrelserna för föreningen till minne av

Konung öscar I och Brottning Josephina, Fröbergska stiftelsen, Brottning

Sophias skyddshem, skyddshemmen Skurvik-Tvilåsen, Hornö, Forsane.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majlis proposition nr 219.

Klockarsvedja och Johannisberg, Malmö stads skyddshemsstyrelse ävensom

direktionen över allmänna barnhuset och, som redan omförmälts, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Såsom grunder för detta ställningstagande har huvudsakligen anförts,

att de sakkunniga icke kunnat åberopa några bärande skäl för den nuvarande

anordningens olämplighet eller eljest för behövligheten av den föreslagna

överflyttningen; att även om undervisning och utbildning utgjorde ett viktigt

moment i skyddshemmens verksamhet denna verksamhet likväl icke i första

hand vore en undervisningsfråga, utan att dess huvuduppgift vore att hos

de unga bortarbeta en begynnande asocialitet och fostra dem till dugliga

medlemmar i samhället; att jämförelsen med blind- och dövstumundervisningen

därför vore missvisande; samt att en överflyttning skulle innebära

ett utbrytande av skyddshemsvården ur dess naturliga samband med samhällets

övriga barnavårdsverksamhet, vilken såsom av övervägande social

natur hade sitt rätta hemvist i socialdepartementet, och därmed åstadkomma

en splittring av denna verksamhet, som endast skulle bliva till skada.

Vad särskilt vården av de psykiskt abnorma beträffar, har av medicinalstyrelsen

framhållits, att detta vore en sjukvårdsangelägenhet, samt att därför

handläggningen av ärenden rörande denna kategori av vanartade borde

allt fortfarande höra hemma inom socialdepartementet, som hade att slutgiltigt

handlägga ärenden rörande övriga delar av den psykiska sjuk- och

hälsovården, en synpunkt, som för övrigt framkommit även i andra yttranden.

Styrelsen har icke ansett sig böra ingå på frågan, till vilket organ inom statsförvaltningen

skyddshemmen för de normala barnen borde lämpligen hänföras,

förrän utredning förelåge örn natur och storlek av det elevmaterial, som

komme att omhändertagas på dessa hem.

För den händelse den centrala tillsynen skulle förläggas till skolöverstyrelsen,

torde, anför länsstyrelsen i Malmöhus län, den lokala tillsynen icke

längre böra åvila länsstyrelserna utan överflyttas på domkapitlen.

Styrelsen för Fröbergska stiftelsen föreslår, att parallellt med inspektionen

genom en särskild skyddshemsinspektör, inspektionsrätt beträffande

undervisningsarbetet även skulle tillkomma statens folkskolinspektör.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som icke uttalat sig vare sig för eller emot de

sakkunnigas förslag, anför såsom sin mening, att det vore förenat med vissa

olägenheter, att tillsynen utövades av två myndigheter, den centrala inspektionen

och länsstyrelserna, samt att bland annat större enhetlighet skulle

vinnas vid tillsynen, örn denna endast handhades av en för riket gemensam

inspektion.

I fråga örn skyddshemsinspektionens organisation framhålles av styrelsen

för skyddshemmet Härsjögården såsom ett önskemål, att kvinnlig inspektör

anställdes för de kvinnliga skyddshemmen. En sådan anordning förordas

även av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anser, att den kvinnliga inspektören

helst borde vara en psykiatriskt utbildad läkare. Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet uttalar likaledes, särskilt med tanke på

skyddshemmen för flickor, önskvärdheten av att skyddshemsinspektionen

finge tillfälle att vid inspektionsverksamheten anlita kvinnlig arbetskraft.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 219.

141

Departementschefen.

Då jag vid behandlingen av socialdepartementets avlöningsanslag i årets

statsverksproposition på grundvalen av den verkställda sakkunnigutredningen

framställde förslag till förändrad löneställning för skyddshemsinspektören,

uttalade jag, att jag icke ansåg mig böra fatta ståndpunkt till

frågan om skyddshemsverksamhetens departementala förläggning, utan borde

härmed anstå, tills organisationsfrågan i övrigt bleve föremål för prövning.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava ganska växlande

åsikter gjorts gällande rörande den lämpliga förläggningen av hithörande

ärenden. Detta finner jag i och för sig ganska naturligt med hänsyn till att

man rör sig på ett gränsområde, där pedagogiska och sociala synpunkter

mötas. Avgörande blir uppenbarligen vilka av dessa synpunkter som vid bedömandet

träda i förgrunden. Obestridligt synes mig emellertid vara, att

med de uppgifter, som skulle tillkomma skyddshemmen i den föreslagna

organisationen, de starkare skälen tala för att verksamheten inordnas bland

övriga undervisnings- och uppfostringsangelägenheter under ecklesiastikdepartementets

domvärjo. Och vad angår de skäl, som åberopats för den

centrala ledningens bibehållande under socialdepartementet, kan jag i allt

väsentligt ansluta mig till den enligt mitt sätt att se vägande kritik av härutinnan

anförda synpunkter, som lämnats av reservanter inom svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundets styrelse.

Klart är dock, att vare sig handläggningen av ärendena angående skyddsuppfostran

förlägges till det ena eller det andra av de nämnda departementen

de föreliggande frågornas natur gör ett ingående samarbete mellan de organ,

som omhänderhava den omedelbara tillsynen, oavvisligt. Med särskild styrka

framträder detta behov av samarbete inför den förestående organisationen

av yrkeshemmens undervisning.

Därest jag ansett mig nu böra taga slutlig ställning till förevarande fråga,

skulle jag närmast varit benägen att förorda, att skyddshemsverksamheten

överflyttades till ecklesiastikdepartementets förvaltningsområde, dit

den, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tidigare hänförts. Med en

sådan anordning borde skyddshemsinspektören naturligt anknytas till den centrala

skolmyndigheten. Emellertid föreligger en omständighet, som synes mig

vara av beskaffenhet att böra föranleda ett uppskov med avgörandet av detta

organisationsärende. Såsom vid remissbehandlingen från ett par håll framhållits,

är spörsmålet örn förläggningen av socialdepartementets fattigvårdsoch

barnavårdsbyrå för närvarande föremål för utredning i samband med

frågan örn socialstyrelsens organisation. Jag har anledning förutsätta, att

denna fråga skall kunna underställas nästkommande års riksdag. Med hänsyn

till att ärenden angående skyddsuppfostran inom socialdepartementet

handläggas å sagda byrå, är det uppenbart, att det nu föreliggande spörsmålet

röner inverkan av den ordning, som kan varda bestämd i fråga örn barnavårdsbyråns

administrativa ställning. Vid sådant förhållande har jag, efter

samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet, funnit mest välbetänkt,

att den centrala tillsynen över skyddshemsverksamheten tills vidare bibe
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr ''219.

hålles oförändrad. Någon olägenhet av att slutligt avgörande först i ett

senare sammanhang träffas rörande denna sak torde ej uppkomma. Under

budgetåret 1936/1937 har jag, såsom jag till statsrådsprotokollet över socialärenden

den 3 sistlidne januari anfört, åsyftat, att nuvarande ordning skulle

bestå.

; VI. Skyddsliemspersonalens utbildning och kompetens.

De sakkunniga.

För en framgångsrik skyddshem sverksamhet krävdes, enligt de sakkunnigas

åsikt, framför allt att få de rätta personerna på såväl ledande poster som

mera underordnade befattningar. I fråga örn få uppgifter betydde enligt

de sakkunnigas mening det rent personliga så mycket som vid fostran och

utbildning av brottslig och vanartig ungdom. Erfarenheten hade visat, att,

där en person lyckades utomordentligt väl, kunde en annan nästan helt misslyckas,

utan att den senare varken som människa eller yrkesman direkt behövde

vara den förre underlägsen. Men han saknade det mänskliga kännande

och den förmåga att förstå och komma till tals med de unga, som

vore en absolut nödvändig förutsättning för framgång i skyddshemsarbetet.

Valet av innehavare till skyddshemmens olika befattningar vore därför av

oerhörd vikt och krävde den största uppmärksamhet och omsikt.

Möjligheten att genom direkta organisationsåtgärder vinna de rätta männens

och kvinnornas intresse för den vanartade ungdomen vore naturligtvis

i hög grad begränsad. Av vikt vore emellertid, att man utbildade personal

direkt för skyddshemsarbetet. Hittills hade ingen sådan utbildning förekommit.

Man hade vid tillsättandet av olika befattningar fått nöja sig med

att välja mellan sökande, vilka varit kvalificerade och utbildade för andra

tjänster i samhället, utan att de direkt gjort sig kompetenta för skyddshemsarbete.

De sakkunniga göra i sina förslag till utbildningsåtgärder en åtskillnad

mellan personal i ledande ställning, för vilken borde krävas en långvarigare

och mera djupgående utbildning, samt annan personal, för vilkens lämpliggörande

man finge nöja sig med mindre omfattande åtgärder. Till det förra

slaget hänfördes föreståndare och föreståndarinna vid samtliga slag av skyddshem,

assistenter vid yrkeshem, husmoder och biträdande lärarinna vid skolhem,

folkskollärarinna samt andra i lönegraden B 14 placerade lärarinnor

vid skolhem för flickor och hemskolor samt slutligen utöver föreståndare

eventuellt behövliga folkskollärare vid skolhem för gossar.

Efter att hava i korthet redogjort för utbildningen av vissa befattningshavare

vid blindundervisningen framhålla de sakkunniga, att specialutbildningen

av den ledande personalen vid skyddshemmen borde i likhet med

blindlärarnas utbildning omfatta förutom teoretiska studier praktiskt arbete

vid skyddshem av olika karaktär. De sakkunniga framlägga därefter följande

plan för utbildningen.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majds proposition nr 219.''

Elever vid skyddsliemskursen för ledande personal borde åtminstone tills

vidare, intill dess ifrågavarande angelägenhet kunde ordnas gemensamt för

flera kategorier av befattningshavare med likartade arbetsuppgifter, efter

skyddshemsinspektörens hörande, antagas av skolöverstyrelsen, vilken syntes

vara den för nämnda uppgift mest kompetenta myndigheten.

För att antagas som elev i skyddshemskurs borde stadgas, att vederbörande

sökande innehade teoretiska kunskaper av det omfång, som krävdes

för den befattning, för vilken han ville göra sig kompetent. Skolöverstyrelsen

borde emellertid äga rätt stor frihet vid urvalet bland de sökande.

Formella meriter borde icke tillmätas avgörande betydelse. Vid av stiftelser

och sammanslutningar drivna skyddshem för flickor utgöres personalen för

närvarande i stor utsträckning av diakonissor samt i några fall av sjuksköterskor.

De sakkunniga förutsatte, att jämväl personer med denna utbildning

skulle äga tillträde till ifrågavarande kurser. Dock ville de sakkunniga

påpeka vikten av att deltagare i skyddshemskurs redan på förhand

ägde god kunskap i allmän psykologi och pedagogik. Uppenbarligen vore

detta nödvändigt, örn vederbörande på den korta tid, som stöde till buds,

skulle med framgång kunna bedriva studier i de speciella uppfostringsfrågor,

det här gällde. Där sökande icke tidigare förvärvat kunskap i dessa ämnen,

borde det alltså krävas, att han genom självstudier eller på annat sätt

skaffade sig det nödiga underlaget för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

För att kunna bliva elev vid utbildningskurs borde ytterligare krävas viss

tids tjänstgöring vid skyddshem, i regel icke understigande sex månader.

Under denna tid kunde vederbörande aspirant göra klart för sig, örn han

över huvud taget hade lust och krafter för det ansträngande arbetet bland

vanartad ungdom. Han kunde dessutom erhålla värdefulla råd i fråga örn

sin lämplighet av föreståndaren vid det skyddshem, där han tillfälligt tjänstgjorde.

Skyddsliemskursen borde omfatta en tid av ett och ett halvt år. Därav

skulle det sista halvåret ägnas enbart åt teoretiska studier, under det att

första året finge anses erforderligt för auskultering vid olika slag av skyddshem.

De sakkunniga ansåge det vara av särskilt värde, örn vederbörande

elev även under den praktiska anstaltstjänstgöringen i viss mån finge ägna

sig åt ett teoretiskt studium av skyddshemmens fostringsfrågor. För att

möjliggöra detta borde den praktiska utbildningen åtminstone under viss

tid förläggas till stockholmstrakten. Auskulteringen på skyddshem borde

avse anstalter för såväl äldre peli yngre som för psykiskt abnorma elever

samt observationsavdelningar. Aven verksamheten vid rådgivningsbyråer för

uppfostringsfrågor borde under någon tid följas.

Som lämpliga anstalter för de teoretiska studierna angiva de sakkunniga

Stockholms högskola, socialpolitiska institutet i Stockholm samt svenska

kyrkans lekmannaskola i Sigtuna. Studierna skulle hava till uppgift att

giva insikter i de psykologiska och pedagogiska spörsmål, som särskilt hörde

skyddshemsverksamheten till, ävensom att meddela kännedom örn barnavårdsoch

ungdomsskyddslagstiftningen i Sverige. Plan för den teoretiska utbildningen

borde fastställas av Kungl. Majit, som även skulle bestämma, vilka

institutioner som skulle handhava densamma.

I likhet med vad fallet vore vid blindundervisningen ifrågasätta de sakkunniga

ekonomiskt stöd åt deltagare i skyddshemskurs. De sakkunniga

ansåge ett stipendium av 1,000 kronor för år, det vill säga för hela utbildningstiden

1,500 kronor, som lämpligt avvägt. Under anstaltstjänstgöringen

borde dessutom eleven komma i åtnjutande av vissa naturaförmåner.

Tidpunkten för de olika kurserna samt antalet elever i varje kurs borde

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fastställas av Kungl. Majit. Betyg över anstaltstjänstgöringen skulle utfärdas

av skyddshemsinspektören med ledning av de utav vederbörande

anstaltsföreståndare avgivna vitsorden.

De sakkunniga framhålla slutligen, att elev vid skyddshemskurs, som icke

erhölle ordinarie anställning inom skyddshemsverksamheten, skulle kunna

hava användning för sina kunskaper på ett flertal andra arbetsområden,

t. ex. vid undervisning i hjälp- och psykopatklasser, för arbete i städernas

barnavårdsnämnder, på rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor etc. Även

för blivande personal vid allmänna uppfostringsanstalter samt aspiranter på

ledande befattningar vid ungdomsfängelser och dylika anstalter vore en utbildning

efter av de sakkunniga antydda linjer av värde.

För den övriga fostringspersonalen vid skyddshemmen föreslå de sakkunniga

kortare kurser med föreläsningar såväl i barnpsykologiska och pedagogiska

spörsmål som i skyddshemmens rent praktiska angelägenheter. De

sakkunniga tillstyrka i detta sammanhang med anledning av ett av skyddshemsinspektören

framlagt förslag, att en kurs anordnades redan sommaren

1936. Denna kurs borde dock läggas så, att även personal i ledande ställning

med gott utbyte kunde deltaga i densamma. Bland annat borde kursen

även omfatta sådana ämnen, vilkas studium kunde bidraga till att göra kursdeltagarna

bättre skickade att bedöma klientelet vid intagning. Örn vidare

1936 års riksdag beslöte en reform på skyddsliemsverksamhetens område,

borde viss tid av den ifrågasatta kursen ägnas åt den nya organisationen

samt de riktlinjer, efter vilka det framtida arbetet skulle bedrivas.

De sakkunniga tillstyrka vidare av skyddshemsinspektören uppgjord plan

för kursen, som borde omfatta fjorton dagar och förläggas till någon folkhögskola.

Kursdeltagarna skulle erhålla reseersättning efter III klass på

järnväg samt dagtraktamente ä 6 kronor under kursdagarna. Statens kostnader

skulle ställa sig sålunda:

80 kursdeltagare under 14 dagar med dagtraktamente ä

6 kronor................................................................................ kronor 6,720: —

Arvode för 50 föreläsningar ä 35 kronor .............................. » 1,750: —

Beseersättning till föreläsare och kursdeltagare .................. » 3,800: —

Biljettavgifter vid studieresor, hyra för kurslokal samt

oförutsedda utgifter .......................................................... » 1,730: —

Summa kronor 14,000: —

De sakkunniga framhålla tillika i fråga örn personalens utbildning, att

föreståndaren vid större skyddshem borde vid sammanträden med befattningshavarna

giva dessa råd och anvisningar rörande verksamheten vid

skyddshemmet. Yid mindre hem kunde detta lämpligen ske under det

dagliga arbetet.

Slutligen understryka de sakkunniga vikten av att resestipendier bleve tillgängliga

för skyddshemmens personal.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag till specialutbildning av skyddshemspersonal har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Där spörsmålet närmare berörts, uttalas ofta tillfredsställelse med att den

viktiga frågan örn skyddsliemspersonalens skickliggörande för sin betydelsefulla

uppgift upptagits till allvarligt övervägande. Sålunda anser styrelsen för

Håkanstorps skyddshem förslaget vara mycket gott. Göteborgs oell Bohus läns

landstings förvaltningsutskott uttalar, att förslaget syntes på ett lyckligt sätt

lämna anvisning på huru detta viktiga spörsmål borde lösas. Förslaget tillstyrkes

vidare i stort sett av skyddshemsinspektören, länsstyrelserna i Kristianstads

och Norrbottens län, Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, Alvsborgs

läns landstings förvaltningsutskott, Blekinge barnavårdssällskap, Stockholms

barnavårdsnämnd, Norrköpings stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd, Lunds

stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd, Göteborgs stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd,

Gävle stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd samt styrelserna för

Morängens, Vrång sholmens, Forsane och Bär sjögårdens skyddshem.

I några yttranden framställas vissa erinringar mot planen för utbildning

av den ledande skyddshemspersonalen. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen,

att erfarenhet örn sinnessjukvård borde ingå som ett led i den praktiska

utbildningen, även när det vore fråga örn personal på skyddshem förmera

normala individer. Den teoretiska utbildningen för den högre skyddshemspersonalen

borde icke lösgöras från den, som avsåges för andra personer,

vilka hade att göra med abnormpedagogik. Frågan borde ses i ett

större sammanhang. Styrelsen framhåller jämväl vikten av att studier i

psykopatologi och psykiatri erhölle ett framskjutet rum i utbildningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner ytterligare utredning

erforderlig. Enahanda utbildning kunde ej gärna tänkas för all personal,

som de sakkunniga i detta sammanhang medtagit. Alla vore dock i behov

av en längre förberedande lärotid å skyddshem. Örn denna praktiska verksamhet

utfölle tillfredsställande, borde ett lämpligt antal väl vitsordade personer

utväljas för att i Stockholm genomgå en kombinerad teoretisk och

praktisk kurs. Hur lång tid denna borde omfatta och hur den i detalj borde

ordnas kunde inspektören ej ingå på, men det förefölle, som örn särskilt de,

som aspirerade på platser som föreståndare och lärare, borde deltaga såväl

i praktiskt arbete å rådfrågningsbyråer för föräldrar och barn, sinneslöanstalter,

pediatriska och psykiatriska kliniker för undersökning av barn

som ock i en teoretisk undervisning i pedagogiska och psykologiska ämnen,

hälsovård och socialkunskap m. m. Stockholms högskola och lekmannaskolan

i Sigtuna lämpade sig icke, men däremot vore socialpolitiska institutet

lämpligt att ordna ifrågavarande teoretiska kurser. Statsbidrag borde

lämnas till undervisningen, och deltagarna skulle erhålla stipendier.

Rätt väsentligt annorlunda borde den kurs vara, som avsåge utbildning

av assistenter vid yrkeshem, biträdande lärare vid skolhem m. fl. Aven för

dem vore kunskap i pedagogik och psykologi behövlig, men det huvudsakliga

intresset för denna grupp av lärare vore givetvis att förvärva ökad

yrkeskunskap och kännedom om de metoder, som tillämpades vid verkstadsoch

lärlingsskolor m. m.

Aven statskontoret finner ytterligare övervägande i denna del erforderligt.

Utbildningen borde, enligt statskontorets mening, anknytas till något yrkeseller

skolhem, i syfte att den måtte erhålla så praktisk inriktning som möj
Bihang

till riksdagens protkooll 19-36. 1 sami. Nr 219.

242 3G 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ligt. Fordringarna på formella meriter oell teoretiska kunskaper borde icke

ställas så högt, som de sakkunniga tycktes liava förutsatt.

Skolöverstyrelsen anser, att utbildningen icke borde vara så omfattande

för den, som avlagt examen vid folkskoleseminarium. Därest det icke kunde

anses vara tillräckligt med föreskrift därom, att sådan lärare för att erhålla

fastare anställning vid skyddshem skulle hava med goda vitsord tjänstgjort

vid dylikt hem under minst ett år, syntes särskilda, mindre omfattande utbildningskurser

kunna anordnas för de aspiranter, som avlagt folkskollärareexamen.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar det icke vara nödvändigt att

lägga lärareutbildning som grundval för specialutbildning. Länsstyrelsen

och barnavårdsförbundet i Alvsborgs län framhålla angelägenheten av att Kungl.

Maj:t fastställde ej blott plan för den teoretiska utbildningen utan även

plan för det praktiska arbetet samt angåve dels kompetensfordringar för

tillträde till kursen, dels även vilka institutioner, som skulle handhava densamma.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund önskar även den teoretiska kursen

förlagd till något större skyddshem. Samarbete borde sökas med seminariesakkunniga

vid frågans lösande. Styrelsen för Skarvik-Tallåsens skyddshem

vill hava utbildningen ordnad som en sluten kurs. De föreslagna stipendierna

syntes väl frikostiga. Även diakoner borde kunna innehava ledande tjänster

inom skyddshemsverksamheten. Styrelsen för Hornö skyddshem anser, att

kravet på förkunskaper ställts för högt. De föreslagna fordringarna kunde

komma att verka avskräckande och avstänga krafter, som vore av yppersta

slag. En begränsning av den praktiska utbildningen vore även ur det pågående

skyddshemsarbetets synpunkt att förorda. Det ständiga »hospiterandet»

skulle skapa viss oro på hemmen, Långvarig specialutbildning

borde icke vara obligatorisk för alla lärarekrafter. Skolöverstyrelsen vore

ej skickad att antaga elever. Denna synpunkt framhålles även av länsstyrelsen

i Kristianstads län.

Slutligen har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalat, att eleverna

i den föreslagna kursen komme att hava allt för växlande förkunskaper.

Detta bleve ett stort hinder för den teoretiska och praktiska utbildningen.

Frågan borde göras till föremål för förnyad och grundlig utredning.

Den medicinska — i främsta rummet pediatriska — sakkunskapen borde

därvid få tillfälle medverka. I alla händelser borde ej de teoretiska studierna

förläggas till Stockholms högskola eller socialpolitiska institutet. Utbildningen

måste ske vid anstalt, som har tillgång till mångskiftande barnmaterial

samt goda barnläkare och pedagoger. Undervisningen borde kunna

kombineras med utbildningen av lärare och vårdare för även andra grupper

av defekta barn. Det vore ej blott av vikt, att deltagarna i utbildningskurs

hade goda kunskaper i psykologi och pedagogik. Även andra ämnen

fordrade att ingående beaktas vid uppgörandet av kursplaner, t. ex. allmän

och personlig hälsovård, skolhygien, smittosamma sjukdomar och dessas

spridningssätt, alkoholfrågan, ungdomens arbetsförhållanden m. m.

Mot den föreslagna utbildningen för den övriga fostringspersonalen

vid skyddshemmen hava i de inkomna yttrandena icke rests några invänd
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 147

ningar. Länsstyrelsen i Uppsala län anför dock, att kurser för nämnda personal

borde ordnas i likhet med vad som sker vid sinnessjukhusen.

Den ifrågasatta utbildningskursen sommaren 1936 tillstyrkes i samtliga

yttranden, däri nämnda del av sakkunnigbetänkandet uppmärksammats.

Önskligt vore dock, enligt svenska fattigvårds- och harnavårdsförhundets mening,

att kursens längd kunde något utsträckas. Antalet deltagare borde

begränsas till 40. Vöre antalet sökande stort, borde i stället två kurser

anordnas. Gävleborgs läns harn avår dsjor hund anser det av skyddshemsinspektören

uppgjorda programmet för kursen alltför omfattande med hänsyn till

den korta tid, som står till buds.

Slutligen hava Gävle stadsf ullmäktige och barnavårdsnämnd uttalat, att den

nuvarande ledande personalen borde erhålla mera djupgående utbildning,

exempelvis genom sådan kurs örn sex veckor, som anordnats i Stockholm

för lärare och vårdare av svårartad ungdom på initiativ av föreningen psykologiskt-pedagogiska

institutet.

Departementsch ef en.

Hedan tidigare har jag betonat vikten av att för skyddshem sarbetet äga

tillgång till en personal, som besitter erforderliga kvalifikationer för de svåra

och ansvarsfulla uppgifter, som verksamheten innesluter. De allmänna riktlinjer,

som av de sakkunniga uppdragits för utbildningen av personalen

ifråga, och som i stort sett vunnit understöd i de avgivna yttrandena, synas

mig kunna i huvudsak bliva bestämmande för statens åtgöranden på området.

Jag är sålunda med de sakkunniga ense därutinnan, att i fråga örn

den ledande personalen den grundläggande pedagogiska utbildningen måste

kompletteras såväl med praktisk tjänstgöring av ej alltför kort varaktighet

å skyddshem eller andra därmed jämförliga anstalter som ock med fortsatta

teoretiska studier inom området för verksamheten. Jämväl den övriga för

fostringsarbetet ianspråktagna personalen bör göras förtrogen med skyddshemmens

särskilda förhållanden.

Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att nu taga slutlig ställning

till frågan örn denna kompletterande utbildning och sättet för dess anordnande.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga

bestämmelser, sedan skyddshemsinspektören i samarbete med skolöverstyrelsen

utarbetat en närmare plan för kursutbildningen i fråga. För budgetåret

1936/1937 torde anslag för ändamålet icke behöva förutsättas.

De sakkunniga hava däremot i anledning av ett av skyddshemsinspektören

framlagt förslag påyrkat, att under nämnda budgetår en kortare fortbildningskurs

skulle anordnas för skyddshemspersonalen, avseende föreläsningar

i barnpsykologiska och pedagogiska spörsmål samt rörande skyddshemmens

praktiska angelägenheter. Detta uppslag finner jag behjärtansvärt,

och jag vill därför förorda, att en sådan kurs kommer till stånd under instundande

sommar. Mot beräkningarna av kostnaderna för kursen, uppskattade

till 14,000 kronor, har jag ingen erinran att framställa. Det torde

böra ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter rörande

kursen och i fråga om anslagets disposition.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

VII. Kostnader.

1. Årliga kostnader.

De sakkunnig a.

Jämförelse mellan nuvarande driftkostnader och driftkostnaderna enligt de

sakkunnigas förslag.

Vid en jämförelse mellan det allmännas nuvarande årliga kostnader för

skyddshemsverksamheten samt motsvarande kostnader efter omorganisationen

möta, enligt de sakkunnigas mening, stora svårigheter för erhållandet

av fullt säkra hållpunkter. Många faktorer vore så ovissa — t. ex. beläggningssiffrorna,

möjligheten att genom utackordering och förbättrad eftervård

minska den egentliga skyddshemsorganisationen, avkastningen avyrkeshemmens

arbetsdrift etc. — att de siffror de sakkunniga framlägga, endast kunde

giva en ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av

omorganisationen.

De sakkunniga utgå vid sina beräkningar från en viss kostnad per elev

och år. Härvidlag räkna de sakkunniga med ett något högre antal platser vid

hemmen än vad medelbeläggningen torde komma att uppgå till. De sakkunniga

förutsätta, att organisationen vore fullt utnyttjad. Skyddshemmens

kostnader sjönke nämligen endast obetydligt vid ett minskat elevantal. De

flesta omkostnadsposterna vore fasta. Vid bestämmandet av statens ersättning

till de av stiftelser och sammanslutningar drivna hemmen lia de sakkunniga

också utgått ifrån, att statsbidraget skulle beräknas efter ett visst

antal platser och utgå oförändrat antingen plats vore belagd eller icke. Det

vore allenast barnavårdsnämndernas avgift, som ställts i beroende av att

vård faktiskt lämnats.

Driftkostnaderna beräkna de sakkunniga till 1,200 kronor per elevplats

och år vid samtliga skolhem och hemskolor, med undantag för vissa platser

vid Hornö, samt till 1,500 kronor per elev och år vid yrkeshemmen. Nämnda

belopp motsvara en dagkostnad av kronor 3.2 9 respektive kronor 4.11.

En undersökning, som av de sakkunniga verkställts rörande dagkostnaden

vid rikets skyddshem för gossar och flickor — dock med undantag för Hall

samt Skarvik-Tallåsen — under åren 1929—1933, har givit till resultat

för flickornas del en genomsnittlig kostnad av kronor 3.81 och för gossarnas

kronor 3.8 2. När de sakkunniga det oaktat och trots att de föresloge

vissa förhöjningar i fråga örn löner vid de statliga hemmen ansåge

sig kunna räkna med förut angivna kostnader, hade detta sin grund i

flera omständigheter. Till en början vore de sakkunniga icke säkra på,

att de av skyddshemsstyrelserna uppgivna dagkostnaderna alltid vore fullt

jämförbara med den av de sakkunniga beräknade dagkostnaden. De sakkunniga

hade nämligen icke räknat med utgifter för ny-, till- och ombyggnader,

för nyanskaffning av inventarier, för ränta och amortering av kapital,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

som nedlagts i skyddshemmens byggnader eller inventarier, eller för avskrivning

av värdet å byggnader och inventarier. Huru därmed förhölle sig

i fråga örn de av skyddshemsstyrelserna uppgivna dagkostnaderna vore

emellertid osäkert. Eftersom några direktiv för dagkostnadens beräknande

icke lämnats, finge man nog utgå ifrån, att även kostnader av nyss angivet

slag i viss utsträckning inginge i de uppgivna beloppen, varigenom dessa

blivit högre, än de rätteligen borde ha varit.

De sakkunniga anmärka vidare, att de räknat med att i regel kostnaden

per elev och plats skulle sammanfalla, det vill säga att organisationen i

stort sett skulle vara utnyttjad i full utsträckning. För närvarande inträffade

det i vissa fall, att kostnaden per elev bleve onormalt hög genom att

antalet skyddslingar vid en del hem tidvis vore i förhållande till organisationen

mycket ringa.

Beträffande skolhemmen för gossar, där de sakkunniga räknat med en

kostnad av 1,200 kronor per elev och år, borde observeras, att dessa hem

efter omorganisationen finge en avsevärt mera begränsad uppgift än vad nu

vore fallet med motsvarande skyddshem.

I detta sammanhang ville de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att

Råby och Margretelunds skyddshem för gossar samt Morängens, Sjötorps,

Mossebo, Härsjögårdens, Gälegårdens och Hornö skyddshem för flickor nu

omhänderhades av stiftelser och sammanslutningar, och att de sakkunniga

räknade med att så skulle bliva fallet även i fortsättningen. Beträffande

dessa hem inträdde på det hela taget ingen annan ekonomisk förändring än

att staten iklädde sig de skyddshemsavgifter av 700 kronor per elev och

år, som det hittills ålegat landstingen och vissa städer att bestrida.

Till driften av dessa hem hade hittills utgått bidrag i form av skyddsliemsavgift

och statsbidrag med sammanlagt 1,200 kronor per elev och år

utan att — bortsett från Hornö, vilket beröres i annat sammanhang — svårigheter,

såvitt de sakkunniga hade sig bekant, uppstått i ekonomiskt hänseende.

Till några av dessa hem utginge dessutom enligt särskilda överenskommelser

ersättning av staten för icke belagda platser samt i form av

hyra och underhållsbidrag. De sakkunniga åsyfta, att liknande överenskommelser

nu skulle träffas rörande samtliga ifrågavarande, i enskilda institutioners

ägo befintliga skyddshem, och de sakkunniga hyste förhoppningar

om, att dessa institutioner alltjämt skulle vara villiga att med samma bidrag

som hittills, ökat med bidrag till underhåll samt ersättning för icke

belagda platser, där sådant bidrag och ersättning för närvarande icke utginge,

alltjämt upprätthålla verksamheten vid hemmen ifråga. De sakkunniga ansåge

sig så mycket mera kunna räkna med en sådan medverkan, som den

föreslagna ersättningen för icke belagda platser överstege den nuvarande.

Den största utgiftsposten vid skyddshemmen, framhålla de sakkunniga,

vore lönerna till personalen. De sakkunniga föreslå med hänsyn till vikten

av att vid skyddsliemsverksamheten binda väl kvalificerade personer samt

med ledning av vid jämförlig statlig verksamhet utgående ersättning följande

lönestater:

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Majus proposition nr 219.

I. Yrkeshem.

Föreståndare ..................................................................

.............. B 23

Kronor

7,140

2 assistenter ä 5,160....................................................

............... B 17

10,320

3 hantverksmästare ä 3,660 .......................................

................ B 12

10,980

Rättare ...........................................................................

................ B 10

3,240

Trädgårdsmästare .........................................................

............... B 10

3,240

Husmoder.....................................................................

................ B 6

2,460

Ladugårdsförman...........................................................

................ B 5

2,460

2 nattvakter ä 2,460 .....................................................

................ B 5

4,920

Gårdskarl och chaufför ...............................................

................ B 5

2,460

Kokerska ....................................................................

................ B 2

1,980

2 kvinnliga biträden ä 1,400 .......................................

2.800

Summa kronor 52,000

II. Skolhem för aossar.

Föreståndare och lärare.........................................

................ B 21

6,300

Husmoder och biträdande lärarinna..........................

.............. B 11

3,240

Assistent och arbetsledare ...............................

................ B 10

3,240

Kokerska ..............................................................

............... B 2

1,980

Biträde .........................................................................

1,400

Summa kronor 16,160

lil Hemskolor.

Föreståndarinna ..............................................

............... B 17

4,860

Skolkökslärarinna ..........................................

................ B 14

3,960

Handarbetslärarinna.........................................

................ B 14

3,960

Lanthushållslärarinna ...............................................

................ B 14

3,960

Manlig arbetsledare ....................................................

............... B 5

2,460

Summa kronor

19,200

IV. Skolhem för flickor.

Föreståndarinna ...........................................................

............... B 17

4,860

Folkskollärarinna...........................................................

................ B 14

3,960

Skolkökslärarinna ........................................................

................ B 14

3,960

Handarbetslärarinna ....................................................

................ B 14

3,960

Manlig arbetsledare ......................................................

.............. B 5

2,460

Summa kronor 19,200

Någon lönestat för kombinerade hem hade icke av de sakkunniga upprättats.

De utgingo ifrån, att vid dessa hem de för yrkeshem föreslagna lönerna till

befattningshavare i stort sett skulle tillämpas. Det vore dock svårt att på

förhand beräkna behovet av personal vid de kombinerade skol- och yrkeshemmen.

Nyanställning borde vid dessa hem liksom i övrigt ske med stor

försiktighet och först sedan erforderlig erfarenhet vunnits rörande verksamhetens

omfattning. I saknad av säkra hållpunkter hade de sakkunniga beräknat

lönekostnaderna vid ett kombinerat skol- och yrkeshem till ungefärliga

medeltalet mellan de föreslagna lönestaterna för ett yrkeshem och ett skolhem

för gossar eller till 34,000 kronor.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Majlis proposition nr 219.

Lönerna i statförslaget vore inom angivna lönegrader beräknade för högsta

löneklass å billigaste ort, enligt vilken vederbörande befattningshavare ägde

rätt att uppbära lön. De sakkunniga hade förutsatt, att vid sidan av

de i lönestaterna upptagna beloppen icke skulle utgå några som helst

förmåner in natura, utan att för sådana förmåner skulle av befattningshavaren

utgivas ersättning enligt samma regler, som gällde för andra statsanställda.

I den mån behov av ytterligare lärarkraft vid skolhem för gossar tillfälligtvis

förekomme, borde avlöningen utgå enligt lönegraden B 15. Skulle

vid något skolhem mera permanent behov av ännu en arbetskraft för undervisningen

uppstå, som kunde motivera, att ny ordinarie befattning upptoges

i lönestaten, borde denna placeras i lönegraden B 17.

Vid de icke statliga hemmen borde lönerna avvägas i nära anslutning

till de vid statliga hem fastställda. Lönebeloppens storlek liksom befattningshavarnas

kompetens skulle, enligt de sakkunnigas mening, prövas av

statlig myndighet. Det borde emellertid icke komma i fråga att gent emot

de enskilda institutioner, vilkas skyddshem ledas och förestås av diakonissor,

som visserligen vore rätt lågt avlönade men i gengäld tillförsäkrats

andra förmåner av betydande värde och som gent emot sina arbetsgivare

in toge en helt annan ställning än andra befattningshavare, påyrka sträng

tillämpning av de föreslagna lönestaterna.

De sakkunniga hade anställt en jämförelse mellan lönekostnaderna före

och efter den ifrågasatta omorganisationen. Därvid hade man å ena sidan

beaktat den nuvarande organisationen med frånräknande av de i det föregående

omnämnda enskilda skyddshemmen, städerna Stockholms och Göteborgs

skyddshem, åkerbrukskolonien Hall och hemmen Skarvik-Tallåsen

samt å andra sidan de av de sakkunniga föreslagna statliga skolhemmen,

jrkeshemmen och hemskolorna. Den nuvarande organisationen, med nyss

nämnda undantag, drog under åren 1929—1933 i avlöningskostnader per år

omkring 380,000 kronor för de manliga hemmen och omkring 90,000 kronor

för de kvinnliga hemmen eller sammanlagt omkring 470,000 kronor. I denna

siffra vore inlagt värdet av naturaförmåner, varvid dock borde uppmärksammas,

att värderingen ej alltid skett efter enhetliga grunder. Häremot

komme att i den nya organisationen svara:

Kronor

8 skolhem för gossar ......................................................... a lb,lbU l/y,z»u

3 yrkeshem » » * 52,000 156,000

2 komb. hem » » * 34,000 68,000

5 hem för flickor ..................................................................... » 19,200 96,000

Kronor 449,280

Dyrtidstillägg, beräknade efter 10 % ..................................................

Extra arbetskraft till skolhemmen för gossar vid starkare beläggning

......................................................................................... ■

44,928

30.792

Summa kronor 525,000

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Enligt denna sammanställning skulle alltså lönekostnaderna stiga med

omkring 55,000 kronor eller drygt 10 %. Anledningen till stegringen vore

dels de något höjda lönerna, dels ock den väsentligt förbättrade yrkesutbildning,

som de sakkunniga ansåge vara av stor betydelse att få till stånd

och som medförde ökat personalbehov vid yrkeshemmen. Att stegringen

å andra sidan icke behövde beräknas bliva större sammanhängde med de

mera ensartade uppgifter som de olika hemmen skulle få enligt de sakkunnigas

förslag. Tack vare detta kunde en förbättrad utbildning av klientelet

erhållas, utan att lönekostnaden behövde höjas mera avsevärt.

De sakkunniga lämna slutligen följande sammanställning av elevantal och

driftkostnader för den egentliga skyddshemsorganisationen, Stockholms och

Göteborgs skyddshem, åkerbrukskolonien Hall och hemmen Skarvik-Tallåsen

icke medräknade:

Äldre elever Skolelever

Statliga yrkeshem för gossar .......................................... 165 _

» skolhem » » .......................................... . 240

» komb. hem » » .......................................... 35 50

Icke statliga hem » » .......................................... 45 30

Summa 245 320

De icke statliga hem, som förutsattes hysa sammanlagt 45 äldre och 30

skolelever, vore Margretelund och Råby. Med hänsyn till att utbildningen

vid dessa hem endast skulle ske i jordbruk, räkna de sakkunniga med att

de äldre eleverna ej skulle draga högre kostnad än skoleleverna eller 1,200

kronor per år.

Den sammanlagda kostnaden skulle därför ställa sig sålunda:

Kronor

200 elever................................................................................... ä 1,500 300,000

365 » .................................................................................... » 1,200 438,000

Summa kronor 738,000

För flickornas del utgå de sakkunniga från ett platsantal av 250. Av

dessa platser borde, enligt de sakkunnigas mening, 15 platser vid Hornö

skyddshem beräknas draga en kostnad av 1,500 kronor per plats. Styrelsen

för nämnda hem, vilket mottager blivande mödrar eller unga mödrar och

deras späda barn, hade nämligen i skrivelse till de sakkunniga framhållit,

att nämnda kategori av elever på grund av nedsatt arbetsförmåga såväl före

som efter förlossningen icke på samma sätt som övriga elever kunde deltaga

i det i hemmet förekommande arbetet. Vidare krävdes för mödrarnas

och barnens skull större personal och drygare sjukvårdskostnader, än som

eljest varit erforderliga. Även tandvården bleve dyrbarare än vid andra

hem. De sakkunniga, som delade styrelsens uppfattning, beräknade alltså

för dessa 15 platser 1,500 kronor per plats eller sammanlagt 22,500 kronor.

Återstående 235 elevplatser vid flickhemmen skulle draga en kostnad av

1,200 kronor per plats och år, eller sammanlagt 282,000 kronor. Den totala

kostnaden för flickhemmen skulle följaktligen bliva 304,500 kronor.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Här nämnda kostnadssummor, framhålla de sakkunniga, finge för statens

del vid såväl goss- som flickhemmen minskas med barnavårdsnämndernas

bidrag, vilka i fortsättningen förutsattes utgå med oförändrat belopp, 300

kronor per elev och år.

Bidrag till vissa icke statliga hem och till särskilda ändamål.

Till städerna Stockholms och Göteborgs skyddshem skulle, enligt de

sakkunnigas förslag, utgå bidrag med 900 kronor per elev och år. De sakkunniga

anse sig böra räkna med ett medeltal elever vid nämnda hem av

175, varför det årliga statsbidraget skulle uppgå till 157,000 kronor.

Till hemmet för psykiskt abnorma å Hall skulle utgå årligt statsbidrag

för 100 platser efter 900 kronor för plats jämte avlöningsbidrag med samma

belopp som för närvarande eller 41,100 kronor. Det sammanlagda statsbidraget

till Hall skulle alltså bliva 90,000 kronor + 41,100 kronor eller sammanlagt

131,100 kronor för år.

Beträffande hemmen Skarvik—Tallåsen förorda de sakkunniga ett årligt

statsbidrag av 1,200 kronor per plats för 50 platser samt 1,500 kronor per

plats för 10 platser. Det sammanlagda statsbidraget till dessa hem skulle

således uppgå till 60,000 kronor + 15,000 kronor eller 75,000 kronor.

Den psykiatriker, som skulle finnas till förfogande för varje skyddshem,

borde, enligt de sakkunnigas mening, uppbära ett årligt arvode av förslagsvis

900 kronor vid statliga yrkeshem och Stockholms kombinerade skol- och

yrkeshem, 600 kronor vid övriga kombinerade skol- och yrkeshem samt 400

kronor vid återstående hem. Statens sammanlagda kostnad för detta ändamål

skulle belöpa sig till 14,200 kronor.

Kostnaden för överflyttning av elever skulle jämväl gäldas av staten.

De sakkunniga beräknade, att omkring 50 elever årligen skulle överflyttas

från ett hem till ett annat, framför allt från skolhem till yrkeshem samt

från olika skyddshem till hemmen för psykiskt abnorma. I medeltal torde

överflyttningskostnaderna komma att belöpa sig till 60 kronor per elev.

Den årliga utgiften för detta ändamål skulle därigenom komma att uppgå

till 3,000 kronor.

Slutligen tillkomme bland driftkostnaderna utgifter för personalens utbildning.

En kurs för lägre personal hade de sakkunniga beräknat skola kosta

14,000 kronor. Dylik kurs borde ordnas med några års mellanrum. Dessutom

tillkomme stipendiekostnader för personer, vilka skulle specialutbildas

för skyddshemmens ledande befattningar. Sådant stipendium skulle, enligt

de sakkunnigas förslag, utgå med 1,000 kronor för år. Med hänsyn till

dessa båda utgiftsposter beräknade de sakkunniga den årliga medelkostnaden

för utbildning av personal till omkring 10,000 kronor.

Kostnader för fostringsåtgärder utanför skyddshem.

Den minskning av antalet å skyddshem intagna gossar och flickor, som

de sakkunniga i sina beräkningar förutsatt, skulle vinnas dels genom inackordering

av skyddshemselever, dels ock genom något förkortad skydds
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

hemsvård. De sakkunniga hysa förhoppning, att vårdtiden skall kunna

ytterligare minskas, i den mån av de sakkunniga föreslagna utackorderingsverksamhet

och eftervårdande åtgärder komme att — rätt tillämpade —

visa sig ändamålsenliga. En sådan förkortning av själva skyddshemsvården

skulle icke blott medföra avsevärda fördelar ur fostringssynpunkt. Aven i

ekonomiskt avseende anses förslaget medföra vissa besparingar.

Emellertid föranledde sådana åtgärder en successiv överflyttning av kostnaderna

för ren anstaltsvård till kostnader för utackorderingsverksamhet och

eftervårdande åtgärder. Det vore dock för de sakkunniga ogörligt att redan

nu bedöma storleken av denna kostnadsförskjutning eller storleken av den

utgiftsminskning som härav skulle uppstå. Uppenbart vore dock att avsevärda

besparingar skulle kunna göras, då vårdkostnaden per år för en

skyddsliemselev lägst uppginge till 1,200 kronor, medan kostnaden för elev,

som fostrades utanför skyddshem, i intet fall finge överstiga 600 kronor

för år.

Omfattningen av den föreslagna försöksverksamheten med utackordering

genom skyddshemmens försorg av mera lättbehandlade barn

kunde av naturliga skäl icke ens tillnärmelsevis angivas. De sakkunniga

hade dock ansett sig böra göra ett försök till uppskattning av jämväl dessa

kostnader.

Ett sålunda utackorderat barn skulle enligt förslaget betraktas såsom elev

vid skyddshemmet, vilket för detsamma ägde att av barnavårdsnämnden

uppbära vanlig avgift eller 300 kronor för år. Totalkostnaden för ^ackordering

av skolpliktigt barn anse de sakkunniga i genomsnitt kunna hållas

vid omkring 500 kronor för år, varav alltså 200 kronor skulle bestridas av

staten. I detta belopp inginge då också kostnaderna för resor m. m. samt

arvode till lärare för övervakning av de utackorderade. De sakkunniga räknade

med att omkring 30 gossar och 10 flickor kunde komma att på angivet

sätt placeras i enskilda hem. Den sammanlagda kostnaden skulle bliva

20.000 kronor, varav 12,000 kronor skulle erläggas av barnavårdsnämnderna.

Statens kostnader skulle belöpa sig till 8,000 kronor.

Beträffande gossar, vilka avslutat sin skolgång, räkna de sakkunniga med

en något lägre utackorderingskostnad eller 400 kronor per elev och år. Örn

årligen 20 gossar beräknades för fostran och utbildning placerade hos enskilda

arbetsgivare, skulle sammanlagda kostnaden bliva 8,000 kronor, varav

6.000 kronor skulle falla på barnavårdsnämnderna och 2,000 kronor på staten.

Statsverkets sammanlagda kostnader för utackorderingsverksamhet kunde

alltså beräknas till 8,000 kronor + 2,000 kronor eller sammanlagt 10,000

kronor.

Kostnaden för eftervården komme att ställa sig rätt olika för skilda elevgrupper.

De sakkunniga beräkna kostnaden för villkorligt utskriven elev

och år till genomsnittligt 350 kronor. Antalet elever, som kunde tänkas

samtidigt vara villkorligt utskrivna, uppskatta de sakkunniga till 850. Samtliga

dessa elever komme emellertid icke att draga kostnader för eftervård. I

vissa fall kunde en elev tänkas bliva överlämnad direkt till föräldrahemmet. I

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

andra fall hade en elev på skyddshemmet inhämtat den arbetskunskap, att

han kunde försörja sig själv. Under hän syn tagande till olika faktorer anse

sig de sakkunniga böra räkna med särskilda utgifter för eftervård av 600

elever årligen. Efter en medelkostnad av 350 kronor skulle hela det årligen

erforderliga beloppet utgöra 210,000 kronor.

Emellertid skulle av barnavårdsnämnd, enligt de sakkunnigas förslag,

kunna uttagas intill 75 kronor per år för villkorligt utskriven elev. Tänkte

man sig, att barnavårdsnämndernas bidrag skulle utgå med fulla 75 kronor

för det antal elever, de sakkunniga räknat med, eller 600, skulle på nämnderna

falla ett belopp av tillhopa 45,000 kronor. Med hänsyn till att kostnaden

för villkorligt utskriven elev något år kunde vara så ringa, att 75

kronor icke kunde uttagas, borde dock räknas med allenast 40,000 kronor

såsom bidrag från barnavårdsnämnderna, varför statens kostnader för eftervård

kunde angivas till sammanlagt 170,000 kronor.

Sammanställning av statens kostnader m. m.

De sakkunniga framlägga till slut en sammanställning av de statliga utgifter,

som skulle föranledas av organisationsförslagets genomförande. I

sammanställningen upptagas icke de hyresbidrag, vilka nu utgå till en del

av stiftelser och sammanslutningar drivna hem, enär beträffande dessa bidrag

någon ändring icke ifrågasättes. Av samma anledning hade jämväl

kostnaderna för Höreda och Drottning Sophias skyddshem lämnats åsido.

Sammanställningen gestaltar sig på följande sätt.

Gosshem:

Kronor

200 elever vid yrkeshem ..................................

.......................ä 1,200

240,000

365 » » andra hem..................................

....................... » 900

328,500

Flickhern:

235 elever.............................................................

........................» 900

211,500

15 » .............................................................

......................» 1,200

18,000

Stockholm och Göteborg:

175 elever............................................................

......................» 900

157,500

Hem för psykiskt abnorma:

100 elever (Hall)................................................

Avlöningsbidrag ...............................................

....................... » 900

90,000

41,100

50 elever (Skarvik-Tallåsen).............................

........................ä 1,200

60,000

10 » » » ...............................

........................» 1,500

15,000

Övriga kostnader:

Utackordering av skyddshemselever ..............

Eftervård under villkorlig utskrivning ...........

Biträde av psykiatrici ......................................

Utbildning av personal ..................................

Överflyttning av elever.....................................

Avlöning till skyddshemsinspektör.................

Summa kronor

.. 10,000

.. 170,000

.. 14,200

.. 10,000

.. 3,000

.. 10.500

1,379,300

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Statens motsvarande kostnader under budgetåret 1933/1934 utgjorde:

Kronor

Bidrag enligt 1925 års kungörelse ......................................................... 253,900

Tilläggsavgift till Skarvik och Tallåsen enligt särskild överenskommelse

.................................................................................................. 5,500

Avlöningsbidrag till Hall ....................................................................... 41,100

Ersättning för icke belagda platser........................................................ 15,100

Arvode till skyddshemsinspektör............................................................ 5,000

Bidrag till verkstadsskolor (8:e huvudtiteln)......................................... 14,700

Summa kronor 335,300

Härav framginge, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle

medföra en ökad årlig kostnad för statsverket av 1,044,000 kronor. Denna

ökning betydde emellertid en avlastning av utgifter av ungefär samma storlek

för landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting. De sakkunniga

hava ansett sig böra beräkna utgiftsminskningen på följande sätt:

Kronor

Stockholm och Göteborg, 175 platser ä 700:—................................. 122,500

Landstingen samt övriga städer som icke deltaga i landsting, 1,080

platser (medeltalet förbudgetåren 1932/1933 och 1933/1934) ä 700: — 756,000

Dessutom torde landstingen och städerna (utom Stockholm och

Göteborg) hava haft en utgift för egna skyddshem, avgift för

fasta platser vid andra skyddshem etc. som utöver 700 kronor

per elev beräknas till omkring 150 kronor per elev och år...... 162,000

Summa kronor 1,040,500

Jämlikt de sakkunnigas beräkningar skulle alltså statens merutgift väsentligen

uppkomma genom en motsvarande minskning av utgifterna för landstingen

samt de städer, som icke deltaga i landsting. Ytterligare borde uppmärksammas,

att även barnavårdsnämnderna skulle få sina utgifter minskade

vid ett genomförande av de sakkunnigas organisation. Denna innebure nämligen

i viss utsträckning en förskjutning av utgifterna från anstaltskostnader

till sådana för eftervård. Eftersom varje elev i skyddshem kostar barnavårdsnämnd

300 kronor årligen, under det att högsta bidraget till eftervårdande

verksamhet utgör 75 kronor per elev och år, måste för barnavårdsnämnderna

besparingar inträda, i samma mån den av de sakkunniga föreslagna organisationen

genomfördes.

De sakkunniga framhålla även, att utgifterna för psykiatriskt biträde och

utbildning av personal samt de höjda bidragen för vissa platser vid Hornö

och Skarvik-Tallåsens skyddshem icke hade direkt samband med nyorganisationen.

Sammanfattningsvis fastslå de sakkunniga beträffande driftkostnaderna,

att omorganisationen sålunda syntes kunna genomföras utan ökning av det

allmännas utgifter.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

157

Yttranden.

De sakkunnigas allmänna beräkning av statens årliga utgifter

för skyddshems verksamheten vid ett genomförande av förslaget

lämnas av flertalet hörda myndigheter, bland andra statskontoret, utan erinran.

För de av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör samt skyddshemsinspektören

framställda erinringarna har i det föregående (sid. 33) redogjorts.

Även skolöverstyrelsen har ansett de årliga utgifterna väl lågt beräknade.

Liknande synpunkter anföras jämväl av bland andra länsstyrelsen i Stockholms

län, landstingets förvaltningsutskott i samma län, Gävleborgs läns

barnavårdsförbund samt Malmö stads skyddshemsstyrelse.

De föreslagna lönes laterna vid skyddshemmen tillstyrkas

i allmänhet med endast smärre jämkningar. Skyddshemsinspektören anser

sålunda de sakkunnigas förslag välbetänkt men önskar, att föreståndare och

lärare vid skolhem för gossar i lönehänseende ej sättas väsentligt lägre än

föreståndare vid yrkeshem. Skolöverstyrelsen förklarar de ifrågasatta lönestaterna

i stort sett lämpliga.

Statskontoret anför i denna fråga inledningsvis, att beträffande personalen

vid yrkeshemmen föreståndaren, enligt statskontorets uppfattning, borde uppföras

i lönegraden B 22. Assistenterna syntes kunna jämställas med assistenter

av tredje klass vid fångvården och hänföras till lönegraden B 16. De

sakkunniga hade här föreslagit placering i lönegraden B 23, respektive B 17.

Statskontoret holle emellertid före, att även med tanke på befattningarnas

vikt svårigheter ur rekryteringssynpunkt ej torde uppkomma i händelse av

en något lägre placering. Ladugårdsförman, nattvakt, gårdskarl (chaufför)

samt kokerska vid yrkeshem borde klassificeras på samma sätt som andra

likartade anställningshavare inom statsförvaltningen, vilka i allmänhet hade

hänförts till kategorien arbetspersonal. Detsamma borde även gälla kokerska

vid skolhem för gossar. Befattningen som föreståndare och lärare vid skolhem,

som av de sakkunniga placerats i lönegraden B 21, syntes av i huvudsak

samma skäl som anförts beträffande föreståndare vid yrkeshem kunna flyttas

ned till lönegraden B 20, men statskontoret ansåge sig icke böra göra något

bestämt uttalande härom. Den vid skolhemmen för gossar upptagna befattningen

som husmoder och biträdande lärarinna borde i stället uppföras under

benämningen biträdande lärarinna, tillika husmoder. Yad anginge lärarpersonalen

vid hemskolor och skolhem för flickor, hade statskontoret, med hänsyn

till vikten och betydelsen av denna personals arbetsuppgifter, ansett sig

kunna lämna utan erinran de sakkunnigas förslag till löneplacering.

Beträffande den ytterligare lärarkraft vid skolhemmen, som av de sakkunniga

ansetts kunna bliva erforderlig, och vilken som ordinarie uppförts i lönegraden

B 17 och som extra i lönegraden B 15, ansåge statskontoret en placering

i lönegraderna B 16, respektive B 14 tillfyllest.

Till statskontorets utlåtande ha fogats trenne reservationer. Föredraganden

anför bland annat, att, då det här vore fråga örn anställning vid hem som

hade att ordna vården av vanartig och svårskött ungdom, syntes behovet av

att innehavare av även de lägre befattningarna tillerkändes en sakrare stall
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ning vara särskilt framträdande. Reservanten ansåge därför, under hänvisning

till exempelvis staten för uppfostringsanstalten å Bona, att ladugårdsförman

och nattvakt samt möjligen även gårdskarl (chaufför) borde erhålla

ordinarie anställning i enlighet med de sakkunnigas förslag. En annan reservant

förklarar sig icke kunna dela majoritetens uppfattning beträffande löneplaceringen

av föreståndare och assistenter vid yrkeshemmen samt av föreståndaren

och läraren vid skolhem för gossar utan ansluter sig i dessa avseenden

till de sakkunnigas förslag. Beträffande anställningen av viss personal i de

lägre lönegraderna biträder reservanten i sak föredragandens mening. En

tredje reservant förklarar sig dela föredragandens mening beträffande löneställningen

för ladugårdsförman vid yrkeshem.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att assistent vid skolhem bör få sin

lön fastställd i bättre relation till föreståndarens avlöning. Styrelsen för

Morängens skyddshem ger uttryck åt den åsikten, att den föreslagna lönestaten

upptar väl höga belopp, och länsstyrelsen i Södermanlands län manar

till försiktighet vid ökandet av lönekostnaderna vid enskilda skyddshem. Styrelsen

för Gälegårdens skyddshem önskar hänsyntagande till de hems speciella

förhållanden, där personalen utgöres av diakonissor.

I vissa uttalanden från styrelser för av enskilda institutioner drivna skyddshem

uttalas, att statsbidragen måste höjas, örn de enskilda skyddshemmen

skola kunna betala högre löner.

Styrelsen för Lingatans skyddshem anser, att skolkökslärarinna och folkskollärarinna

böra hava starkare löneställning än andra lärarinnor vid de

kvinnliga skyddshemmen. Styrelsen för Boda skyddshem finner lönestaten

för knappt beräknad för de kombinerade skol- och yrkeshemmen. Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet förmenar, att husmoder och biträdande

lärarinna vid skolhem för gossar bör erhålla samma löneställning som ämnesoch

facklärarinna vid hemskola.

Slutligen uttalar Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, att förslaget

till personalsammansättning vid de statliga skyddshemmen av olika

typer bör tjäna som normalförslag men medgiva möjlighet till avvikelser, där

så av praktiska och ekonomiska skäl kan vara lämpligt.

Beträffande statsbidraget till enskilda skyddshem

framhålles i flera yttranden från styrelser för dylika hem, att staten bör hålla

skyddshemmen ekonomiskt skadeslösa vid omorganisationen.

I fråga örn statsbidraget till städerna Stockholms och

Göteborgs skyddshemsverksamhet hava yrkanden i olika hänseenden

framkommit.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anser det sålunda rimligt, att staten

ikläder sig kostnaderna för ifrågakommande ny-, till- och ombyggnader vid

stadens skyddshem, åtminstone i de fall då krav därom framställts av den

statliga tillsynsmyndigheten. Stadens drätselnämnd understryker, att staten

bör lämna sådant byggnadsbidrag. Stockholms stadsfullmäktige åberopa av

barnavårdsnämnden och drätselnämnden avgivna yttranden. Även överståt
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 159

hällarämbetet ansluter sig till barnavårdsnämndens synpunkter ifråga örn

statens påtagande av kostnaderna för byggnader.

Stockholms stadsfullmäktige och drätselnämnd, barnavårdsnämnden i Göteborg

samt styrelserna för skyddshemmen å Lingatan och räddningsinstitutet

i Göteborg ifrågasätta statsbidrag till städernas skyddshem även för obelagda

platser. De tre sistnämnda styrelserna finna det likaledes rimligt, att staden

Göteborg vid eventuellt nyuppförande av byggnader för skyddshemsändamål

måtte erhålla statsbidrag med hälften av byggnadskostnaderna. Stadsfullmäktige

i Göteborg hänvisa till vad sålunda anförts och understryka särskilt,

att städerna Stockholm och Göteborg beträffande möjligheterna att erhålla

statsbidrag i de hänseenden, som ifrågasatts av de sakkunniga, icke borde,

såsom föreslagits, intaga någon särställning.

I huvudsak överensstämmande synpunkter anföras av svenska stadsförbundet

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Med anledning av de sakkunnigas förslag örn förhöjt statsbidrag för vissa

elever vid Hornö skyddshem har av Stockholms stads barnavårdsnämnd anförts

i huvudsak följande.

Stockholms stads skyddshem för flickor å Eknäs började ungefär samtidigt

som Hornö mottaga blivande mödrar och unga mödrar med späda barn

och fortfore alltjämt därmed. Antalet i skyddshemmet samtidigt intagna sådana

elever hade dock i allmänhet icke överstigit 5. Nämnden ansåge det

självklart, att Stockholms stad borde beredas enahanda förmåner i fråga örn

på Eknäs intagna gravida flickor och unga mödrar, som de sakkunniga föreslagit

för Hornö. Nämnden ville i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten

vid Eknäs visat, att närvaron av de späda barnen i allmänhet hade

en uppfostrande betydelse för andra elever än mödrarna.

Denna framställning biträdes av Stockholms stads drätselnämnd och Överståthållarämbetet.

Stockholms stadsfullmäktige har med anledning av remissen

överlämnat de båda nämndernas yttranden.

Mot förslaget att barnavårdsnämnd såsom hittills skall bidraga till de årliga

driftkostnaderna vid skyddshemmen med 300 kronor för elev hava inga

erinringar framkommit i yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Uppsala

län, styrelsen för skyddshemmet i Klockarsvedja och svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet anse däremot, att det föreslagna beklädnadsbidraget av

200 kronor för elev vore för högt och komme att verka betungande för barnavårdsnämnderna.

I de tre förstnämnda yttrandena föreslås ifrågavarande bidrag

begränsat till 100 kronor.

Svenska landskommunernas förbund erinrar även, att beklädnadsbidraget

kan bliva betungande för i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade kommuner

samt ifrågasätter i vissa fall bidrag av statsmedel.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Departementschefen.

Den omläggning, som jag i det föregående förordat, ingriper på ett flertal

områden inom skyddshemsorganisationen. Det ligger då i sakens natur, att

det, icke minst med hänsyn till den förut betonade vanskligheten att med

större säkerhet bedöma omfattningen av de vårdmöjligheter, som under de

nya förhållandena kunna komma att erfordras, skall erbjuda betydande svårigheter

att finna hållpunkter för en mera exakt uppskattning av omläggningens

ekonomiska konsekvenser. De sakkunniga ha emellertid låtit sig angeläget

vara att med anlitande, där så funnits nödvändigt, av viss skälighetsprövning,

söka så noggrant som möjligt beräkna kostnaderna för de olika delarna av

reformprogrammet. Därvid ha de sakkunniga hållit i sär de framtida årliga

driftkostnaderna och de uppkommande utgifterna av engångsnatur.

Yad förstnämnda kostnader angår, ha de sakkunniga till en början utgått

från en viss dagkostnad för elev och år, utgörande 1,200 kronor vid statligt

skolhem och hemskola — med visst undantag — samt 1,500 kronor vid yrkeshem.

Ställes denna uppskattning i relation till den genomsnittliga motsvarande

kostnaden under åren 1929—1933, torde ingen väsentlig erinran

kunna göras mot densamma.

I avseende å storleken av bidragen till de enskilda skyddshem, som ingå

i organisationen, gäller, att ingen annan förändring skulle inträda än att

staten ikläder sig att erlägga de avgifter å 700 kronor för elev och år, som nu

åvila landsting och icke-landstingsstäder. Undantag bildar allenast Hornö, beträffande

vilket skyddshem de sakkunniga funnit detta bidrag för ett begränsat

antal elever böra ökas med 300 kronor. Därutöver skulle till dessa hem alltjämt

utgå nuvarande statsbidrag å 200 kronor och barnavårdsnämndens bidrag å

300 kronor för år. Vidare skulle samtliga hem garanteras bidrag för bestämt

antal platser, oberoende av beläggningen. Ej heller dessa beräkningsgrunder

föranleda någon väsentlig erinran från min sida. Däremot finner jag

ej tillräckliga skäl föreligga att räkna med förhöjt bidrag till Stockholms

stads skyddshem för flickor, liksom jag ej kan biträda det framkomna önskemålet

att bidragen till storstäderna skulle utgå oberoende av beläggningen.

Uppenbarligen röna kostnaderna vid de statliga och av staten arrenderade

hemmen en stark inverkan av personalutgifterna. I detta avseende hava de

sakkunniga avgivit ett fullständigt förslag till löneplacering av de skilda befattningarna,

som i det väsentliga vunnit tillstyrkan av statskontoret. Med

utgångspunkt från detta förslag hava kostnadsberäkningarna verkställts. Jag

anser mig visserligen icke nu böra intaga definitiv ståndpunkt i avlöningsfrågan,

utan torde detta lämpligen böra anstå tills i samband med slutlig anslagsberäkning

vid en kommande riksdag. Men jag önskar redan nu bestämt

understryka vikten av ,att skyddshemspersonalens avlöning utmätes på ett

sådant sätt, att kvalificerade krafter stå till förfogande för arbetet. I stort sett

synas de sakkunniga hava lyckats avväga löneställningen så, att berättigade

anspråk i detta avseende tillgodosetts. Jag anser mig därför nu böra räkna

med de sakkunnigas kostnader. Vad personalstatförslaget i övrigt beträffar,

önskar jag framhålla, att detsamma, såsom från något håll erinrats, bör upp
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Majds proposition nr 219.

fattas såsom avseende allenast normalstater, i vilka särskilt under den första

tiden det kan befinnas ändamålsenligt att vidtaga av praktiska skäl betingade

jämkningar.

Givetvis böra vid de icke statliga hemmen avlöningsförhållandena ordnas

i huvudsaklig anslutning till de för de statliga fastslagna. Att därvid

emellertid hänsyn må tagas till de speciella omständigheter, som i särskilda

fall kunna föreligga, lär icke kunna undgås.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter torde förutsättningarna för

den uppräkning av avlöningskostnaderna, som av skyddshemsinspektören

funnits påkallad, hava väsentligen bortfallit.

De sakkunnigas beräkningar i övrigt av kostnaderna såväl för storstädernas

skyddshem som för hemmen för psykiskt-abnorma, liksom för särskilda ändamål,

anser jag mig kunna i stort sett godtaga. Jag kan sålunda icke finna

befogade de från Stockholm och Göteborg framkomna anspråken på bidrag

från staten jämväl till byggnadskostnaders bestridande.

De sakkunniga ha vidare sökt uppskattningsvis beräkna kostnaderna för

de föreslagna fostringsåtgärderna utanför skyddshem. Ehuru man här rör sig

på ett fält, där hållpunkterna äro i särskild grad osäkra, har jag dock ett bestämt

intryck av att uppskattningen verkställts med nödig försiktighet. Några

egentliga erinringar däremot hava icke heller framkommit vid remissbehandlingen.

Enligt den av de sakkunniga gjorda sammanställningen av statens nuvarande

och förutsebara årliga driftkostnader skulle ett genomförande av organisationsförslaget

kunna beräknas medföra en årlig utgiftsökning för statsverket

av 1,044,000 kronor. Av intresse är att fastslå, att häremot svarar en

utgiftsminskning för landstingen och icke-landstingsstäder, som kan angivas

till 1,040,500 kronor. Det är alltså anledning konstatera, att omläggningens

ekonomiska innebörd är, att staten övertager kostnader till samma belopp

som komma att besparas landstingen och nämnda städer. Därtill föreligger

skäl att uppmärksamma, att genom den förskjutning av utgifterna

från anstaltskostnader till sådana för eftervård, som sakkunnigförslaget innebär,

jämväl för primärkommunerna i allmänhet en utgiftsminskning inträder.

För det allmänna torde sålunda den föreslagna omläggningen i det hela

snarast vara ägnad att medföra en kostnadsbesparing.

2. Engångskostnader.

De sak k un n ig a.

För det av de sakkunniga föreslagna likvidationsförfarandet landstingen

och vissa städer emellan har redogörelse förut lämnats (sid. 28). De

sakkunniga beräkna, att sammanlagda värdet av de skyddshems byggnader,

som skulle överlåtas till staten, utgjorde omkring 2,500,000 kronor, av vilket

belopp 50 % eller 1,250,000 kronor skulle ersättas på tidigare angivet sätt.

I medeltal under de sex senaste budgetåren hade antalet belagda platser vid

skyddshemmen — Stockholms och Göteborgs icke medräknade — utgjort

tidning till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 212 so 1 i

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1,027. Saknade man med genomsnittligt samma beläggning under nu närmast

kommande år, skulle till förenämnda fond för varje år tillskjutas ett

belopp av 718,900 kronor. Det behövliga sammanlagda beloppet skulle alltså

åstadkommas på icke fullt två år.

Vid skolhem för gossar borde, enligt de sakkunnigas mening, något egentligt

jordbruk icke förekomma. I sitt förslag till övergångsbestämmelser hava

dock de sakkunniga ifrågasatt, att jordbruken skulle bibehållas under viss

övergångstid, förslagsvis fem år, under vilken tid ytterligare erfarenhet skulle

vinnas. Kostnaderna för arrende av jordbruken skulle täckas med inkomsterna

av driften.

Vid de föreslagna yrkeshemmen i Ljungaskog, Forsane och Sundbo samt

de kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg skulle enligt

de sakkunnigas förslag jordegendomarna — utöver 8—10 hektar, som

borde överlåtas kostnadsfritt — inlösas av statsverket. På samma sätt borde

förfaras med jordbrukets byggnader samt döda och levande inventarier. Med

ledning av från styrelserna för nämnda hem införskaffade uppgifter hava de

sakkunniga beräknat kostnaden för här nämnd inlösen till omkring

500,000 kronor.

Utbyggnaden av yrkeshemmmen samt de kombinerade

skol- och yrkeshemmen enligt uppgjorda ritningsförslag ha av de sakkunniga

angivits uppgå till

vid Ljungaskog...................................................................... kronor 315,000

» Forsane................................................................................. » 310,000

» Sundbo............................................................................... » 275,000

» Boda .................................................................................. » 185,000

» Johannisberg..................................................................... » 193,000

och sammanlagt kronor 1,278,000

Kostnader för utrustning av verkstäder m. m. beräknas av de sakkunniga

på följande sätt:

vid Ljungaskog:

för komplettering av maskin- och verktygsutrustning vid mekaniska

verkstaden...................................................................... kronor 3,500

för utrustning av snickarverkstad ............................................ » 5,450

» » » verkstad för skrädderi eller annat ifrågasatt

yrke.............................................. .............. » 2,000

summa kronor 10,950

vid Forsane:

för utrustning av mekanisk verkstad.......................................... kronor 10,300

» » » snickarverkstad ............................................ » 5,450

» » » verkstad för skrädderi eller annat ifrågasatt

yrke.............................................................. » 2,000

summa kronor 17,750

vid Sundbo samma kostnader ............................................... kronor 17,750

» Boda och Johannisberg:

för inrättande av smedja och slöjdlokal .................................... » 9,000

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Slutligen syntes för nyanskaffning av inventarier till de nya förläggningarna

vid ifrågavarande hem krävas sammanlagt omkring 28,000 kronor. Därvid

hade i fråga örn sådana inventarier, som kunde tillverkas på skyddshemmen,

hänsyn endast tagits till materialvärdet.

Sammanlagt skulle alltså kostnaderna för inredning och utrustning av hemmen

uppgå till omkring 83,450 kronor och hela utbyggnadskostnaden till omkring

1,361,450 kronor.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande de ekonomiska villkoren

vid statens övertagande av vissa skyddshem har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge

och Skaraborgs län, landstingen eller dessas förvaltningsutskott i Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Kopparbergs samt Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att vid överlåtelse utan ersättning

bör tillses, att nuvarande huvudmän på annat sätt beredas sådan gottgörelse,

att den för dem kan te sig riktigt avvägd. Länsstyrelsen i örebro län,

instämmer med landstingets förvaltningsutskott, som tillstyrker det föreslagna

sättet för anskaffande av erforderligt ersättningsbelopp men finner

ersättningen vara tilltagen i underkant. Det borde därför undersökas, huruvida

icke högre ersättning skulle kunna tänkas utgå och huruvida icke större

bidrag borde lämnas från icke-skyddshemsägande landsting. Landstinget i

Malmöhus län förordar förslaget allenast under förutsättning, att staten

övertager ansvaret för landstingets eventuella förpliktelser mot Båbydirektionen.

Landstinget i Gävleborgs län har intet att invända mot nedläggandet

av Klockarsvedja skyddshem men förväntar i så fall tillfredsställande ekonomisk

gottgörelse. Landstinget i Västmanlands län förklarar överlåtelsevillkoren

godtagbara under förutsättning, att den ifrågasatta regleringen av

Sundbo skyddshem komme att avse en objektiv uppskattning av förefintliga

reella värden samt att jordbruksarealen i sin helhet övertoges av staten mot

lösen för den del därav, som överskjuter den föreslagna minimiarealen.

Malmö stadsfullmäktige och drätselkammare anse ej någon befogad invändning

kunna göras mot förslaget, att staden skulle å staten utan ersättning

överlåta sina skyddshem med inventarier i befintligt skick jämte, där så

finnes, ett jordområde av 8—10 hektar. Förslaget örn utjämning är däremot

varken lyckligt konstruerat eller tillfredsställande motiverat och skänker

icke de nuvarande skyddshemsägarna den rättvisa, det ger sig sken av att

vilja bereda. Förslaget i denna del borde därför göras till föremål för nya

överväganden. Hälsingborgs stadsfullmäktige, drätselkammare och barnavårdsnämnd

uttala, att egendomarnas fulla värde borde ligga till grund för

likvidationen.

Det föreslagna likvidationsförfarandet avstyrkes emellertid av flertalet av

skyddshemmens nuvarande huvudmän samt ett stort antal myndigheter.

Skyddshemsinspektören anser, under instämmande av statens inspektör för

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majlis proposition nr 219.

fattigvård och barnavård, att statsmakterna icke på det föreslagna sättet skipa

rättvisa. Skolöverstyrelsen befarar ock, att förslaget till sina verkningar blir

mindre rättvist.

I avstyrkande riktning uttala sig vidare länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Östergötlands, Kalmar, Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmenar, att frågan lättare torde

kunna lösas, örn statens övertagande sker under en längre övergångsperiod,

eventuellt på ett sådant sätt, att skyddshemmen till en början endast förhyras

av staten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yppar tveksamhet, örn ersättningen

till skyddshemsägande landsting är väl avvägd. Förslaget syntes

i detta avseende komma att medföra en viss obillighet mot dessa landsting.

Svenska landstingsförbundet gör gällande, att det föreslagna förfarandet

komme att verka synnerligen orättvist och påyrkar, att staten bör lämna skälig

ersättning för såväl byggnader som tomtmark. Förbundet ifrågasätter tilllika,

att staten bör inlösa all skyddshemmets jord, icke endast 8—10 hektar.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet slutligen befarar, att verkan

av likvidationsförfarandet kan bliva mindre förmånlig för vederbörande, än

vad de sakkunniga tänkt sig.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande kostnaderna för utbyggande

av skyddshemmen göras i yttrandena vissa erinringar. I

annat sammanhang har omnämnts, att statens inspektör för fattigvård och

barnavård samt skyddshemsinspektören velat höja den beräknade kostnaden

med omkring 1 miljon kronor, framför allt med hänsyn till att byggnadsarbeten

vore erforderliga även vid skolhemmen, anstalterna för psykiskt

abnorma m. fl. Skolöverstyrelsen gör gällande i stort sett samma synpunkter.

Från vissa håll pekas på önskvärda utbyggnadsarbeten, som de sakkunniga

icke upptagit. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län, att Husby

skyddshem behöver tillbyggas. Malmö stads skyddshemsstyrelse finner vissa

byggnadsarbeten önskvärda vid ö. Spängs och Allarps skyddshem. Även

styrelsen för Sonestorps skyddshem framställer önskemål i detta avseende.

Slutligen erinrar Lunds barnavårdsnämnd, att kostnader kunna

väntas uppstå för byggnadsarbeten jämväl vid skolhem och hemskolor.

Slutligen torde böra framhållas, att byggnadsstyrelsen förklarat sig kunna

godtaga de beräknade kostnaderna för utbyggnaden av yrkeshemmen och de

kombinerade skol- och yrkeshemmen, under förutsättning att, såsom uppgivits,

de beräknade beloppen för arbetslöner kunna minskas med 20 procent

genom utnyttjande av elevernas arbetskraft samt att de avsedda arbetena

givas ett genomgående enkelt utförande.

Departementsch efe n.

De förut framhållna vanskligheter, med vilka bedömandet av den föreslagna

reformens ekonomiska konsekvenser är förbundet, göra sig än mera

gällande, då fråga blir örn engångskostnaderna. Därtill kommer att förutsättningarna

för den av de sakkunniga åvägabragta utredningen i ett väsentligt

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 219.

165

avseende rubbats genom den av mig vidtagna jämkningen beträffande organisationens

omfattning. Jag åsyftar härvid, att jag ansett staten böra med äganderätt

övertaga allenast yrkeshemmen, medan de skolhem och hemskolor, som nu

ägas av landsting och icke-landstingsstäder — med undantag av de Stockholm

och Göteborg tillhöriga — skulle arrenderas av staten, som i samband därmed

skulle övertaga ansvaret och kostnaderna för driften. Denna avvikelse

från sakkunnigförslaget är emellertid ägnad att minska de beräknade kostnaderna.

Den fråga, som med en dylik anordning först inställer sig, gäller sättet för

övertagandet av förstnämnda hem. Sakkunnigförslaget förutsätter ett särskilt

inlösningsförfarande, för vilket jag i det föregående utförligt redogjort.

Medel till bestridande av kostnaderna för inlösningen skulle, såsom jag jämväl

framhållit, åvägabringas på så sätt, att samtliga landsting och icke-landstingsstäder

—- bortsett från Stockholm och Göteborg — under ytterligare två

år skulle erlägga dem nu åliggande skyddshemsavgift. Med ledning av värdering

enligt vissa grunder skulle utgå ersättning till de övertagna skyddshemmens

huvudmän.

Mot detta förslag ha såväl principiellt som i övrigt åtskilliga invändningar

rests från skilda håll.

Jag har redan i det föregående angivit, att jag icke anser mig böra påkalla,

att landstingen och de städer utanför landsting, varom fråga är, utan vederlag

skola till statsverket avstå de nuvarande skyddshemmen. I och för sig

skulle skäl otvivelaktigt kunna anföras för ett annat förfaringssätt. Landstingen

och icke-landstingsstäder, bortsett från Stockholm och Göteborg, befrias

i framtiden från mycket avsevärda utgifter, årligen uppgående till mer

än 900,000 kronor. Inför detta faktum lärer det ingalunda kunna betecknas

såsom obilligt, om staten av de nuvarande ägarna till de ifrågavarande skyddshemmen

krävde överlåtande utan ersättning av dessa skyddshem. Ett motsvarande

tillvägagångssätt har som bekant förekommit vid statens övertagande

av landstingens småskoleseminarier och, utan att erinringar däremot

försports, föreslagits böra äga rum jämväl vid ifrågasatt reform

av dövstumundervisningen. Örn jag ändock icke anser mig böra räkna

med anlitandet av denna utväg, sker detta med hänsyn tagen till den

omständigheten att dels icke samtliga landsting och ifrågakommande

städer äro innehavare av skyddshem och dels de skilda hemmens värde så

väsentligt växla. De prestationer, som vid ett överlåtande utan vederlag

skulle avfordras vissa huvudmän, skulle alltså till sin ekonomiska innebörd

icke alltid komma att stå i relation till den utgiftsminskning, som genom

reformen uppnås för var och en av dem. Jag ser mig väsentligen av dessa

skäl föranlåten att principiellt godtaga de sakkunnigas förslag, att de huvudmän,

som till statsverket överlåta skyddshem, skola erhålla skälig ersättning

i förhållande till värdet. Däremot kan jag icke finna rimligt, att, såsom från

något håll ifrågasatts, ersättning jämväl skulle lämnas för hem, som avses

till nedläggande.

Förslaget innebär, att ersättning skulle utgå för halva värdet av anst.altsbyggnaderna.

För det jordområde av 8—10 hektar, som skulle tillhöra varje

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj;ts proposition nr 219.

skyddshem, liksom för anstaltens inventarier, skulle någon gottgörelse icke

ifrågakomma. Ytterligare erforderlig jordareal har ansetts böra av staten

inlösas till fulla värdet eller också arrenderas på för orten gällande villkor.

Ersättning till fulla värdet skulle jämväl utgå för jordbrukets byggnader samt

döda och levande inventarier.

Vid mina överväganden har jag, på sätt jag nyss erinrat, ansett mig böra

begränsa mig till att föreslå förvärv av de blivande yrkeshemmen och kombinerade

skol- och yrkeshemmen. Vid inlösningen av desamma torde de av

de sakkunniga föreslagna grunderna kunna vinna tillämpning. Visserligen

har det från åtskilliga håll gjorts gällande, att ersättningen borde utgå efter

för huvudmännen förmånligare grunder och i främsta rummet att inlösningsbeloppet

helt skulle täcka de nedlagda kostnaderna. Jag har också övervägt en

anordning, enligt vilken ersättningen beräknades i förhållande till den tid, varunder

skyddshemmet av huvudmannen utnyttjats. I avseende å de nu ifrågavarande

fem hemmen gäller, att de vid tidpunkten för statens övertagande

skulle varit i bruk under lägst 17, högst 33 år. Med en reduktion i redovisade

kapitalvärden med förslagsvis 2 procent för varje brukningsår, skulle ersättningsbeloppen

komma att utgöra högst 66 och lägst 34 procent av kapitalvärdet.

Jag har emellertid icke ansett mig böra föreslå en dylik anordning,

då densamma skulle komma att onödigt komplicera inlösningsförfarandet.

Såsom jag redan framhållit, är den ekonomiska vinst, som huvudmännen

uppnå genom reformen, så betydande, att ur denna synpunkt varje anspråk

på ersättning skulle kunna avvisas såsom ogrundat. Örn man ändock, med

hänsyn till andra omständigheter, medgiver ersättning, lär det under föreliggande

förhållanden icke kunna betecknas såsom obilligt, att denna begränsas

i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket för övrigt vunnit tillstyrkan

även från åtskilliga landsting.

Yärdet av anstaltsbyggnaderna vid nu ifrågavarande hem lärer kunna uppskattas

till omkring 1,000,000 kronor. För dessa bör ersättning utgå med

hälften av det sammanlagda belopp, som vederbörande huvudman haft att

utgiva för skyddshemmets inrättande, beräknat i analogi med vad som förutsättes

i kungörelsen den 7 juli 1921 (nr 371) angående statsbidrag för uppförande

eller inrättande av i lagen örn fattigvården den 14 juli 1918 (nr 422)

avsedda arbetshem för utgivande av sådant statsbidrag. För jordegendomen

med åbyggnader och inventarier bör bestämmas full ersättning efter opartisk

värdering. Vid inlösen av Johannisberg synes dock, efter vad jag inhämtat,

ett till skyddshemmet hörande större, mera avlägset beläget skogsområde

böra undantagas.

Yad angår statens arrenderande av skolhem och hemskolor, synas härvid

särskilda avtal med huvudmännen böra komma till stånd, gällande för viss

tid. Arrende torde böra beräknas allenast för jordegendomen med åbyggnader

och inventarier. De egentliga anstaltsbyggnaderna med tillhörande tomtområde

torde med hänsyn till att det bör åligga statsverket såsom arrendator

att bestrida kostnaderna för underhåll av dessa byggnader, försäkring och

dylikt böra upplåtas utan ersättning. Efter vad jag inhämtat, torde arrendeavgiften

i regel kunna förutsättas täckt av inkomsterna från jordbruket.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.is proposition nr 219.

Vid uppgörandet av berörda arrendeavtal lärer böra särskilt övervägas

storleken av det jordområde, som kan anses lämpligen erfordras för skyddshemmets

verksamhet. I den män området finnes kunna begränsas och huvudmannen

prövas kunna disponera återstående område utan olägenhet för

skyddshemsverksamheten, synes sådant område böra undantagas vid avtalets

ingående eller senare. Jämväl bör rätt förbehållas staten att under arrendetiden

till annan överlåta brukningen av område, som visar sig icke behövligt för

verksamhetens bedrivande. Arrendeavtal synes böra avse den av mig angivna

övergångstiden och sålunda, enligt vad jag strax går att föreslå, gälla tiden

den 1 januari 1938 till och med den 31 december 1941. Då det icke bör ifrågakomma,

att statsverket belastas med utgifter för anskaffning av levande och

döda inventarier, har jag förutsatt, att sådana inbegripas i arrendeavtalen.

Yad därefter beträffar likvidationsförfarandet i fråga örn de fem hem, som

enligt vad jag förut angivit böra inlösas av staten, vill jag erinra, att de sakkunniga,

med ledning av genomsnittsbeläggningen under de sex senaste

budgetåren, beräknat, att de inflytande skyddshemsavgifterna skulle belöpa

sig till omkring 1,400,000 kronor. För inlösningen av anstaltsbyggnaderna vid

de nämnda fem hemmen, skulle härav åtgå omkring 500,000 kronor.

Även mot denna anordning hava från skilda håll erinringar framställts,

åsyftande särskilt att förfaringssättet vore ägnat att medföra, att de landsting,

som skulle överlåta skyddshem till statsverket, komme att i oskälig utsträckning

betungas. I vissa fall har det också ifrågasatts att genom jämkningar

i bidragsvillkoren söka uppnå en större rättvisa. Med anledning av de

sålunda framställda erinringarna vill jag betona, att förfarandet ju i realiteten

innebär allenast ett uppskov för landstingen och vederbörande städer

med åtnjutandet av den utgiftsminskning, som reformen medför. Givetvis

kan det tänkas, att i ett eller annat fall mera avsevärda ojämnheter skulle inträda

genom den föreslagna mera summariska avvägningen av bidragsgrunderna.

Men man bör härvid uppmärksamma, att de olika landstingens

och städernas bidrag till ersättningarnas gäldande dock komme att utgå proportionellt

mot det antal skyddshemselever, som äro hemmahörande inom respektive

områden. Ju större fördel vederbörande landsting och städer draga

av den statliga organisationen, och ju mera betydande den framtida utgiftsminskningen

blir, med desto större belopp skulle bidraget utgå. Mot skäligheten

i en dylik repartisationsgrund synes mig ingen allvarligare invändning

böra resas. Jag vill därför icke ifrågasätta någon jämkning i sakkunnigförslagets

allmänna inriktning, att bidragen skola utgå efter antalet skyddshemselever

under vart och ett av de båda första åren efter organisationens ikraftträdande

med för samtliga vederbörande lika belopp.

Då det gäller den tidsperiod, under vilken bidrag skulle utgå och beloppet

för bidragen, vill jag erinra, att avvägningen måste bliva beroende av det

sammanlagda belopp, som kan komma att erfordras för det syfte, som med

anordningen avsetts. Därvid bör uppmärksammas, att den omedelbart förestående

inlösningen begränsas till de nämnda fem hemmen, men att framdeles

staten kan tänkas komma att förvärva även skolhemmen och hemskolorna,

Jag anser det därför tillrådligt, att i sammanhang med övergången till

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kunell. Maj:ts proposition nr 219.

den nja organisationen medel enligt enahanda grunder avses jämväl för

denna eventuellt senare inträdande inlösning.

Därjämte vill jag erinra, att vid remissbehandlingen från vissa håll framhållits,

att även skolhemmen och hemskolorna skulle i viss utsträckning vara

i behov av tillbyggnad och förbättring. Ehuru jag icke blivit övertygad, att

sådant behov föreligger i den betydande omfattning, som exempelvis från

skyddshemsinspektörens sida gjorts gällande, förefaller det antagligt, att

vissa förbättringsarbeten kunna visa sig erforderliga. Det synes mig fullt,

skäligt, att hänsyn jämväl härtill i detta sammanhang tages.

Därest bidragsskyldigheten avväges på sätt de sakkunniga angivit, 700

kronor för varje skyddshemselev under vart och ett av de båda kalenderåren

1938 och 1939, skulle det genom den föreslagna anordningen beräkneliga beloppet

komma att uppgå till omkring 1,400,000 kronor. Härav skulle, som

nämnts, omkring 500,000 kronor omedelbart tagas i anspråk såsom vederlag

för anstaltsbyggnaderna vid yrkeshemmen och de kombinerade skol- och

yrkeshemmen. De sakkunniga hava angivit vederlagets totalsumma — i anslutning

till det av dem avgivna förslaget — till 1,250,000 kronor. För förbättringsarbeten

å skolhem och hemskolor skulle alltså finnas tillgängligt ett

belopp av omkring 150,000 kronor. Det synes mig antagligt, att beloppet i

fråga skall vara tillräckligt för ändamålet.

Vid denna beräkning har jag icke tagit i betraktande kostnaderna för eventuell

inlösning av sistnämnda skyddshems jordområden. Frågan om antalet

behövliga skolhem har av mig, såsom förut erinrats, ansetts böra bedömas

med ledning av erfarenheten. Samtidigt skulle ock utrönas, i vilken omfattning

jordbruk lämpligen bör bedrivas vid skolhemmen för gossar. Med den

ovisshet, som sålunda föreligger, örn och i vilken omfattning sagda jordområden

kunna ifrågakomma till förvärv av statsverket, saknas enligt min mening

hållpunkter för denna kostnadsfrågas bedömande.

I avseende på formerna för nu förevarande likvidation, torde lämpligen

kunna så ordnas, att de olika landstingen och vederbörande icke-landstingsstäder

vid slutet av ett vart av åren 1938 och 1939 till statskontoret enligt

verkställd beräkning inbetala ett mot skyddshemsavgifterna svarande belopp,

vilket av statskontoret fonderas. Från den sålunda bildade fonden utbetalas

sedan till de landsting och städer, vilkas skyddshem av statsverket övertagits,

de fastställda inlösningsbeloppen enligt därom träffade avtal.

Såsom jag redan framhållit, skulle i fråga örn yrkeshemmen och de kombinerade

skol- och yrkeshemmen enligt sakkunnigförslaget statsverket till vederbörande

landsting utgiva full ersättning enligt värdering för dels jordegendomarna

— utöver de 8—10 hektar, som förutsatts överlämnade utan vederlag

— dels jordbrukets byggnader, dels ock döda och levande inventarier för

jordbruket. Ersättningsbeloppet i fråga har av de sakkunniga med ledning

av införskaffade uppgifter beräknats till omkring 500,000 kronor. Sagda kosk

nader äro ofrånkomliga och jag saknar anledning att frångå den föreliggande

uppskattningen.

I fråga örn de blivande yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen

erfordras vissa kompletterande byggnadsarbeten samt utrustning. Yad

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl, Maj-.ts proposition nr 219.

angår behövliga om- och tillbyggnadsarbeten, har detaljerad utredning av de

sakkunniga verkställts med anlitande av arkitektbiträde. De utförda kostnadsberäkningarna,

vilka villkorligt godtagits av byggnadsstyrelsen, hava givit

vid handen, att för ändamålet skulle erfordras ett belopp av 1,278,000

kronor. För utrustning av verkstäder och nyanskaffning av inventarier till de

nya förläggningarna har beräknats ett belopp av 83,450 kronor. Ehuru en

slutlig prövning av de uppgjorda byggnadsförslagen icke nu lärer böra ske,

anser jag de föreliggande planerna i stort sett ägnade att läggas till grund för

anslagsberäkningarna. Jag finner mig böra lämna de sakkunnigas uppskattning

jämväl i denna del utan erinran. Till frågan om erforderliga anslag för

senast berörda ändamål återkommer jag i det följande.

3. Speciella kostnadsfrågor.

De sakkunniga.

I sin utredning angående kostnaderna för omorganisationen av skyddshemsverksamheten

framhålla de sakkunniga även, att någon kostnad kunde komma

att uppstå för ersättningar eller förtidspensioner till

entledigad personal. De sakkunniga utginge dock ifrån att detta

skulle ske endast i undantagsfall. I regel torde det icke möta svårigheter att

bereda ny anställning åt övertalig personal. Befattningshavare, som avlagt

folkskollärarexamen borde, enligt de sakkunnigas mening, av Kungl. Majit

beredas företrädesrätt vid tillsättande av vissa ordinarie tjänster vid folkskola

i enlighet med vad som är stadgat för övertalig personal vid folkskoleväsendet.

Storleken av de eventuella kostnader, som här komme i fråga, kunde enligt

de sakkunnigas mening icke angivas utan en ingående undersökning. Sålunda

måste man i varje särskilt fall hava kännedom örn, vilka rättsliga förpliktelser

vederbörande huvudman hade gent emot den befattningshavare, vilkens entledigande

kunde ifrågasättas. Men man måste dessutom veta, vilka befattningshavare

som saknade kvalifikationer för de nya uppgifter, som kunde

bliva dem anförtrodda efter omorganisationen.

Under de sakkunnigas utredningsarbete hade särskilt från de enskilda

skyddshemmen framställts önskningar rörande ett bättre ordnande av tandvården

för eleverna. T detta avseende erinra de sakkunniga, att sedan

numera statens sjukvårdskommitté framlagt betänkande angående folktandvårdens

ordnande, innefattande förslag rörande tandvård även för skyddshemmens

elever, något uttalande från de sakkunniga icke vore erforderligt.

Ännu en vårdkostnadsfråga hade vållat de för större områden inrättade

skyddshemmen vissa svårigheter, nämligen avgifterna för sjukhusvård

åt elever, vilka vore i behov därav. När någon av dessa skyddshems

elever insjuknat och måst intagas på närmaste sjukvårdsanstalt, hade i regel

av denna debiterats avgift såsom för vård av s. k. utomlänspatient, eftersom

skyddshemmets elever i allmänhet vore hemmahörande inom annat landstingsområde

än det, inom vilket skyddshemmet vore beläget. Härigenom hade

för skyddshemmet uppstått en merkostnad, som icke täckts av den inbetalade

skyddshemsavgiften. Mången gång hade skyddshemmet självt fått svara för

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Majus proposition nr 219.

denna kostnad, och i de fall vederbörande barnavårdsnämnd betalat, torde den

icke hava utfått ersättning härför av hemortskommunens barnavårdsnämnd

eller landstinget. Antingen skyddshemmet eller vederbörande barnavårdsnämnd

hade alltså blivit ekonomiskt lidande.

De sakkunniga hålla före, att ifrågavarande kostnad uppenbart vore av den

natur, att den borde ersättas av landsting i likhet med annan sjukvårdskostnad,

för vilken det allmänna hade att svara. Lämpligaste lösningen syntes vara, att

det i någon form så ordnades, att skyddshemselev, som intoges å sjukvårdsanstalt,

inom vars upptagningsområde skyddshemmet vore beläget, skulle,

oavsett sin hemort, betraktas såsom inomlänspatient och således för hans

vård debiteras den för sådan patient fastställda lägre avgiften.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden framhålles, att staten bör fullt ut åtaga sig de nuvarande

huvudmännens förpliktelser mot den personal, som genom

omorganisationen kan bliva överflödig. I denna riktning uttalar

sig svenska landstingsförbundet, som anser, att hänsyn icke bör tagas

till huruvida jsersonalen är anställd vid skyddshem, som skola övertagas av

staten, eller vid till nedläggande ifrågasatt hem. Ett liknande uttalande göres

av Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott. Göteborgs och Bohus

läns landstings förvaltningsutskott förklarar som sin åsikt, att staten icke

allenast hade att taga hänsyn till den tidigare huvudmannen åliggande rättsj

liga förpliktelser. Anställningsformen borde icke vara avgörande vid bedömandet

av statens plikter mot övertalig personal. I stället skulle tjänstetid, levnadsålder

och tillförsäkrade pensionsförmåner vara bestämmande vid den

framtida ersättningen till eventuellt entledigad personal.

De sakkunnigas uttalanden angående tandvård och sjukhusvård

betecknas av skyddshemsinspektören som välbetänkta. Förslaget i fråga örn

sjukhusavgifterna tillstyrkes av bland andra Södermanlands läns landstings

förvaltningsutskott, Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Kristianstads

läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden

i Lund, barnavårdsnämnden i Göteborg och Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

Utan erinran lämnas förslaget av länsstyrelserna i Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens samt Norrbottens län. Styrelsen för Hornö

skyddshem anser det synnerligen tacknämligt, örn de olägenheter, som hittills

varit för handen beträffande avgifter å sjukvårdsanstalter för så kallade utomlänspatienter,

avlägsnades. Styrelsen för Håkanstorps skyddshem uttalar sig i

samma riktning och anser det dessutom i hög grad önskvärt, att skyddshemmen

befriades från den nog så betungande kostnaden för tandvård.

Mot den föreslagna modifieringen av sjukhusavgifterna göras dock även

vissa erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda, att frågan ej

bör föranleda beslut i detta sammanhang utan göras till föremål för särskild

prövning. Landstingets förvaltningsutskott i samma län befarar, att genomförandet

av de sakkunnigas förslag skulle kunna medföra betydande kostnader

för det landsting, inom vars område skyddshem är beläget. Östergötlands läns

landstings förvaltningsutskott finner, att förslaget står i viss motsättning till

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

sjukhus- och fattigvårdslagens bestämmelser och kan komma att medföra rätt

betydande konsekvenser. Ej heller stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i

Gävle ansluta sig till förslaget. Den riktiga principen, att patienter från

annat landstingsområde skola erlägga högre avgifter, finge ej brytas.

Departementschefen.

Det spörsmål, till vilket huvudintresset i detta sammanhang knyter sig,

hänför sig till behandlingen av eventuellt övertalig personal vid de nuvarande

skyddshemmen. Även denna angelägenhet synes böra ordnas i väsentlig anslutning

till de riktlinjer, som de sakkunniga uppdragit. Efter min mening

kan någon tvekan icke råda därom, att huvudmännens förpliktelser gentemot

de befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats rätt till pension eller en

tryggare ställning, böra övertagas av staten. Vad angår den mera tillfälligt anställda

personalen, torde, i den mån densamma icke kan vinna anställning

inom den nya organisationen i någorlunda motsvarande ställning, svårigheter

i allmänhet icke behöva inträda att erhålla sysselsättning i annan liknande

verksamhet. Men jämväl beträffande denna personal bör staten visa billiga

hänsyn, i varje fall då icke alltför kortvarig anställning kan åberopas. Jag

vill emellertid tillägga, att i ett eller annat fall givetvis kan inträffa, att nuvarande

befattningshavare kunna befinnas mindre lämpliga för verksamheten

och att med hänsyn härtill ombyte kan bliva nödvändigt. Då emellertid den

nya organisationen skulle tillämpas först från och nied den 1 januari 1938,

torde man kunna förutsätta, att endast undantagsvis vederbörande skola vara

ur stånd att dessförinnan erhålla annan anställning.

I fråga särskilt örn de vid skyddshemmen tjänstgörande befattningshavare

med folk- eller småskollärarekompetens, synas dessa, på sätt de sakkunniga

föreslagit, böra vid indragning av befattningar eller örn vederbörande eljest

skulle befinnas mindre lämplig för hithörande uppgifter, kunna medgivas

den rätt att söka tjänster med begränsad ansökningsrätt vid folkskola, som

tillerkänts övertalig personal inom folkskoleväsendet. Sådana medgivanden

hava, efter vad jag inhämtat, redan i ett par fall lämnats av Kungl. Majit, och

jag har vid samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet förvissat mig

örn att den anvisade vägen är framkomlig.

Det ligger i sakens natur, att de ekonomiska konsekvenserna för statsverket

av de åtgärder, som i nu förevarande avseende kunna ifrågakomma, icke nu låta

sig i detalj överblicka. Det rör sig här närmast örn ersättning eller förtidspension

åt de befattningshavare, som härå kunna göra befogade krav gällande.

Såsom jag förut erinrat, har icke från de sakkunnigas sida något försök

gjorts att uppskatta de övergångskostnader av denna natur, som kunna

visa sig ofrånkomliga. Emellertid föreligga i handlingarna i ärendet från

samtliga skyddshem uppgifter rörande den tjänstgörande personalens anställnings-

och avlöningsvillkor, och jag har, med biträde av en av de sakkunniga

på grundvalen av sålunda tillgängligt material, låtit verkställa en kompletterande

undersökning i denna punkt.

Vid denna undersökning har framgått, att ekonomi- och jordbrukspersonalen,

bortsett från vissa innehavare av husmodersbefattningar, till vilka jag

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kunell. Majds proposition nr 219.

återkommer, endast undantagsvis vunnit fastare anställning. Icke heller synes

denna personal i allmänhet hava varit verksam på området under någon mera

avsevärd tid. Med den jämkning i sakkunnigförslaget, som jag vidtagit,

åsyftande bibehållande tillsvidare av jordbruksdriften vid skolhemmen, torde

för övrigt kunna förutsättas, att personalbehovet i denna del förbliver väsentligen

oförändrat. Man torde sålunda vara berättigad utgå ifrån att beträffande

hithörande befattningshavare krav på ersättning över huvud knappast

skola ifrågakomma. I den mån förhållandena finnas påkalla åtgärder i nu

angivna syfte, lär framställning — liksom beträffande övriga befattningshavare

i samma läge — böra för varje särskilt fall göras hos riksdagen.

Vad yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen angår,

synes någon minskning av personalbehovet icke kunna väntas inträda. Någon

tvekan kan föreligga allenast i fråga om innehavarna av de nuvarande lärarebefattningarna

vid Ljungaskog, Forsane och Sundbo skyddshem, i den mån

dessa icke lämpligen kunna vinna anställning såsom assistenter i den nya

organisationen. Emellertid kunna eventuella svårigheter härutinnan undanröjas

genom anlitande av den nyss angivna utvägen. Vid hemskolorna synes

ingen övertalig personal komma att förefinnas.

Vidkommande skolhemmen för gossar ådagalägger undersökningen, att ett

antal av högst 7 manliga och kvinnliga folkskollärare icke skulle kunna med

säkerhet påräkna anställning efter genomförd omorganisation. Emellertid

sakna innehavarna av husmodersbefattningarna vid ifrågavarande hem lärarutbildning,

vadan de icke torde kunna fullgöra den tilltänkta uppgiften att

biträda vid undervisningen. Vid ett successivt genomförande av den nya

ordningen torde emellertid såväl husmödrarna som en del av ifrågavarande

lärare kunna bibehållas vid sin anställning. Vid ett skyddshem saknar

föreståndaren visserligen formell folkskollärarkompetens, men torde han med

hänsyn till akademisk utbildning kunna beräknas fortsättningsvis tjänstgöra.

Vid ett annat hem innehar föreståndaren icke stadgad kompetens, vadan i

detta fall ersättning torde ifrågakomma; emellertid inträder denne föreståndare

i pensionsåldern år 1943. Vid skolhemmen för flickor torde övertalig

personal icke komma att förefinnas.

Beträffande slutligen de till nedläggande ifrågasatta hemmen gäller, att

stiftelsehemmen Norrgård och Margretelund samt Håkanstorp under övergångstiden

kunna fortsätta sin verksamhet. Skäl föreligga för övrigt till antagandet,

att de jämväl under tiden därefter i den ena eller andra formen

komma att disponeras för besläktade uppgifter. Frågan örn personalens ställning

vid dessa anstalter lär därför icke nu kunna bedömas. Två av landsting

drivna hem kunna förutsättas komma att upphöra, Klockarsvedja i Gävleborgs

län och Stenfors i Västerbottens län. Av där anställda befattningshavare

äro tre folkskollärare, vilka efter övergångstidens slut torde kunna

beredas anställning vid folkskola. Däremot synas föreståndaren och husmodern

vid Klockarsvedja (födda resp. 1881 och 1883) kunna ifrågakomma till

ersättning i samband med hemmets nedläggande. Ytterligare lär böra uppmärksammas,

att befattningen såsom ekonomiförvaltare vid Älvåsens skyddshem

icke kan anses erforderlig efter omorganisationen. I den män denne be
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Majda proposition nr 219.

fattningshavare icke kan beredas anställning såsom assistent och räkenskapsförare

vid yrkeshem, torde jämväl i detta fall ersättning kunna ifrågakomma.

Sagde befattningshavare är född 1890.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ekonomiska förpliktelser,

som i nu förevarande avseende kunna komma att åvila statsverket, äro relativt

mycket begränsade. För de få fall, där det vid undersökningen framgått, att

ersättning eller förtidspension är av omständigheterna påkallad, lära kostnaderna

härför icke komma att uppgå till några mera avsevärda belopp.

I nu berörda sammanhang har jag att ytterligare uppmärksamma ett par

andra spörsmål. Sålunda har såväl av de sakkunniga som i vissa remissyttranden

elevernas tandvårdsfråga beaktats. Denna angelägenhet synes böra

komma under övervägande i samband med prövningen av det av statens sjukvårdskommitté

avgivna förslaget i ämnet.

Yad till sist beträffar de påtalade svårigheterna i fråga örn avgifterna vid

sjukhusvård för elever vid skyddshemmen, delar jag de sakkunnigas uttalade

uppfattning örn önskvärdheten av att genom tillmötesgående från de olika

landstingens sida denna angelägenhet kunde ordnas i enlighet med billighetens

krav. Emellertid synas några åtgöranden från staten icke nu lämpligen böra

vidtagas i sådant syfte.

VIII. övergången till den nya organisationen.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas mening bör stor varsamhet iakttagas vid övergången

till den nya organisationen av skyddshemsverksamheten. Sålunda avses omorganisationen

böra ske successivt under en icke alltför knappt tillmätt tid.

Under själva övergångstiden, innan organisationen slutligt fastlåses, bör viss

erfarenhet kunna vinnas beträffande en del av de nya anordningar, vilka av

de sakkunniga föreslagits och som delvis ifrågasatts få karaktär av försöksverksamhet.

De sakkunniga föreslå, att övergången till den nya ordningen i stort sett

sker efter följande linjer.

Skyddshemsinspektörsbefattningen uppföres på lönestat redan från den

1 juli 1936. Innehavaren av tjänsten får under det första året av sin verksamhet

såsom en mycket viktig uppgift att medverka vid omorganisationsarbetet.

För budgetåret 1936/1937 erfordras jämväl anslag för utbyggande av

dels de nya yrkeshemmen vid Ljungaskog, Forsane och Sundbo, dels ock de

kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg. Enligt de

sakkunnigas beräkningar kommer kostnaden för den föreslagna utbyggnaden

av nämnda hem jämte inventarier att uppgå till sammanlagt omkring 1,361,450

kronor. Hela detta belopp behöver icke finnas tillgängligt under nämnda

budgetår, utan anslaget torde kunna jämnt delas på två år. För budgetåret

1936/1937 skulle alltså erfordras ett anslag av 680,725 kronor. Dessutom borde

för samma budgetår anvisas ett belopp av 14,000 kronor till den fortbildningskurs

för skyddshemspersonal, som de sakkunniga föreslagit skola

hållas sommaren 1936. Några nya anslag utöver de här angivna synas de sakkunniga

icke erforderliga under budgetåret 1936/1937.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majus proposition nr 219.

Under nämnda budgetår bör en del förberedande arbeten för genomförande

av nyordningen lämpligen bedrivas. Hit räkna de sakkunniga värdering av

de till övertagande av staten ifrågasatta skyddshemmens byggnader, varigenom

det av de sakkunniga föreslagna likvidationsförfarandet skulle kunna ske

under budgetåren 1937/1938 och 1938/1939. Nya avtal rörande de villkor, enligt

vilka stiftelser och sammanslutningar skola bedriva verksamheten vid de av

dem innehavda hemmen, böra också slutas i god tid före den 1 juli 1937. Likaledes

bör värdering ske, på sätt Kungl. Maj.t kan finna lämpligt bestämma,

av dels de jordområden vid yrkeshemmen, som staten skall inlösa, dels ock

de till jordbruket vid samma hem hörande ekonomibyggnader jämte döda och

levande inventarier, för vilka staten vid övertagandet ansetts böra lämna ersättning.

Anslag för ändamålet torde emellertid icke behöva anvisas tidigare

än för budgetåret 1937/1938.

Vidare föreslås, såsom redan omförmälts, att staten under ett antal år, förslagsvis

fem, arrenderar jordbruken vid de till skolhem för gossar föreslagna

skyddshemmen för att under denna tid erforderlig erfarenhet skall vinnas

rörande lämpligheten av jordbruksdrift vid skolhemmen. Efter arrendetidens

slut böra, enligt de sakkunnigas mening, underhandlingar i varje fall komma

till stånd mellan staten och de nuvarande huvudmännen i fråga örn huru skall

förfaras med den jord- och skogsareal vid de av staten övertagna skolhemmen,

vilken icke kan anses erforderlig för skyddshemmens drift.

Från den 1 juli 1937 skulle alltså staten övertaga samtliga av de sakkunniga

i deras organisationsplan upptagna yrkeshem, skolhem och hemskolor, i den

mån dessa icke drivas av stiftelser och sammanslutningar, vilka även i fortsättningen

önska ägna sig åt skyddshemsverksamhet.

De sakkunniga tänka sig, att i något fall huvudmannen kan tänkas icke vilja

överlämna till statsdrift ifrågasatt skyddshem på föreslagna villkor. I så

fall torde böra upptagas till prövning, huruvida organisationen skall ändras.

Sålunda behöva yrkeshemmen icke med nödvändighet förläggas till av de

sakkunniga föreslagna platser. De beräknade utbyggnadskostnaderna torde i

stort sett bliva desamma, även om andra lämpliga skyddshem skulle komma

i fråga såsom yrkeshem. Tänkbart är också, att ett skolhem kan ordnas helt

genom nyförvärv av mark jämte byggnader, men även att äganderätten till

ett skyddshem, vilket föreslagits till skolhem, tills vidare kvarstår oförändrad,

i vilket senare fall underhandlingar upptagas örn de villkor, på vilka

staten tills vidare kan få bedriva verksamheten vid sådant skyddshem.

De till nedläggande föreslagna skyddshemmen synas böra bedriva sin verksamhet

till och med budgetåret 1939/1940. Från den 1 juli 1937 skulle i så

fall statsbidrag till dessa hem utgå efter samma grunder, som av de sakkunniga

föreslagits för av stiftelser och sammanslutningar drivna hem. Provisoriskt

avtal örn det antal platser, för vilka statsbidrag skall utgå, torde böra

träffas i god tid före budgetåret 1937/1938.

Innan något skyddshem slutligt nedlägges, upptages på nytt till prövning

frågan örn skyddshemsorganisationens omfattning. Under övergångstiden

kunde man få rätt omfattande erfarenhet rörande det förtroende, den nya

organisationen lyckas erhålla hos barnavårdsnämnderna, vilket i sin tur

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kommer att taga sig uttryck i beläggningssiffrorna. Någon erfarenhet synes

även kunna vinnas om resultatet av den ^ackordering av skyddshemselever,

som de sakkunniga föreslagit och som torde böra taga sin början med budgetåret

1937/1938. Slutligen synes man under denna tid få rätt säkra hållpunkter

för bedömande av, huruvida och i vad mån de sjunkande födelsesiffrorna in

verka på behovet av skyddshemsplatser.

Intagning av skyddshemselever bör från den 1 juli 1937, d. v. s. den dag,

då nyorganisationen träder i verksamhet, ske på så sätt, att till skolhem överlämnas

yngre elever, till yrkeshem och hemskolor äldre, allt enligt av de sakkunniga

närmare angivna grunder. Endast i undantagsfall och efter skyddshemsinspektörens

medgivande böra efter nämnda datum elever intagas vid

de till nedläggande ifrågasatta hemmen.

Grovt vanartade elever över femton år, vilka icke kunna vårdas på de vanliga

hemmen, torde redan från och med budgetåret 1936/1937 böra överföras

direkt till statens uppfostringsanstalt å Bona och alltså icke intagas på åkerbrukskolonien

Hall. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har under de senare

åren antalet till Hall överförda svårt vanartade normala elever starkt minskat.

Något skäl att längre upprätthålla en organisation på Hall för detta klientel

synes därför icke föreligga. Platserna å Hall synas alltså redan från den 1

juli 1936 böra uteslutande användas för psykiskt abnorma elever, varför denna

anstalt snarast bör inrikta sig på sin mera begränsade uppgift. Härvid bör

jordbruksdriften avsevärt nedbringas. R idare torde den mera kvalificerade

yrkesutbildningen avvecklas. Klart är att, i den mån det sjunkande elevantalet

gör det möjligt, även personalens antal bör nedbringas.

Beträffande skyddshemspersonalens i övrigt ställning vid genomförande av

den nya organisationen hava de sakkunniga anfört följande.

I god tid före den 1 juli 1937 ledigförklaras följande tjänster vid de blivande

statliga hemmen: föreståndare vid samtliga hem, assistenter vid yrkeshem

husmoder och biträdande lärarinna vid skolhem för gossar samt de i

lönegraden B 14 placerade lärarinnorna vid kvinnliga skyddshem. De sakkunniga

anse dessa befattningar vara av den vikt, att de böra ledigförklaras.

De hade i sitt förslag till skyddshemsorganisation väsentligen tagit hänsyn

till hemmens belägenhet, byggnader etc. Däremot hade de helt naturligt

varken kunnat eller haft någon anledning att söka bedonia personalens större

eller mindre lämplighet för nya uppgifter inom skyddshemsyerksamheten.

Urvalet av ledande personal borde därför icke vara fullständigt bundet

nuvarande förhållanden, även om de sakkunniga förutsätta, att det endast

bleve i rena undantagsfall, som en befattningshavare icke i fortsättningen

bibehålies vid den tjänst, han nu innehade.

Nu nämnda befattningar böra, enligt de sakkunnigas mening, tillsättas av

skolöverstyrelsen, sedan såväl skyddshemmets styrelse som skyddshemsinspektören

avgivit yttrande.

Beträffande övriga befattningar vid skyddshem bör det ankomma på skyddshemmets

styrelse att avgöra, huruvida dessa skola ledigförklaras eller utan

vidare besättas med tidigare innehavare. De sakkunniga förutsatta, att valet

av innehavare till dessa befattningar skall sko av skyddshemmets styrelse.

Dock synes skyddshemsinspektören böra avgiva yttrande i samtliga fall, dar

vederbörande ''befattningshavare skall intaga fostrareställning gent emot

eleverna.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Med omorganisation av det till övertagande av staten föreslagna skyddshemmet

Höreda, som är avsett för ynglingar, vilka omhändertagits enligt

22 .§ d) i barnavårdslagen, bör enligt de sakkunnigas mening anstå ännu

någon tid, tills erfarenhet vunnits beträffande verkningarna av 1934 års lag.

Denna fråga torde böra göras till föremål för särskild utredning i så god tid,

att den kan föreläggas 1937 års riksdag.

De sakkunnigas förslag örn statens övertagande av samtliga den nuvarande

huvudmannen åliggande förpliktelser mot personalen vid de skyddshem, som

komma att övertagas av staten, har redan omförmälts. Yad de till nedläggande

föreslagna skyddshemmen beträffar, föreslå de sakkunniga, att antalet befattningshavare

nedbringas, i den mån ett sjunkande antal elever gör detta

möjligt och lämpligt. Även vid dessa hem bör lärarepersonalen under enahanda

förhållanden beredas rätt att söka de lärarebefattningar vid folkskolan,

vilka ledigförklaras med så kallad begränsad ansökningsrätt. I fråga örn annan

personal vid sådana hem torde efter framställning från vederbörande huvudman

staten i vissa fall kunna bereda annan anställning.

yttranden.

Statskontoret framhåller vikten av att erforderlig tid står till buds för

organisationens genomförande samt fortsätter.

Med hänsyn därtill syntes det knappast lämpligt, örn staten redan från den

1 juli 1931 skulle övertaga samtliga av de sakkunniga i deras organisationsplan

upptagna yrkeshem, skolhem och hemskoior, vilka icke dreves av stiftelser

elier andra sammanslutningar. 1 betraktande av önskvärdheten av att

erhålla lämpligt urval av personal och bereda möjlighet för den del av personalen,

som icke avsåges för fortsatt anställning, att ordna för sin framtid,

ifrågasatte statskontoret, huruvida icke ytterligare ett elier åtminstone ett

halvt års uppskov med tidpunkten för övertagandet vore välbetänkt. Härigenom

skulle också ökad tid och vidgad möjlighet beredas landstingen att

ordna för en del av den hos dem anställda personalen. Uppmärksammas borde

i detta sammanhang, att de sakkunniga själva utgått från att närmare utredning

skulle verkställas beträffande den övertaliga personalens användning

och i vad mån ersättning eller förtidspension borde beredas entledigad personal.

Skolöverstyrelsen anför i huvudsak följande.

De sakkunnigas plan för övergången till den nya skyddskemsorganisationen

vore i sä måtto tilltalande, att aen medgåve en viss rörelsefrihet i fråga örn

ordnandet av den framtida organisationen, särskilt i det avseendet, att de

till nedläggande föreslagna skyddshemmen medgåves rätt att fortfarande till

och med budgetåret 1939/ 194U bedriva sin verksamhet. Även därefter kunde

vissa av dem, örn behov därav visade sig föreligga, komma att tillföras den

statliga organisationen. Härigenom vunnes å ena sidan en smidighet i övergången,

som möjliggjorde anpassning till vid olika tidpunkter rådande behov

av platser för vanartade, men å andra sidan medförde de obestämda dragen

i övergångsplanen, att de nu ifrågavarande skyddshemmens ägare icke finge

något bestämt besked örn hemmens framtida öde.

Emellertid vore det en fördel med förslaget, att tid erhölles för verkställande

av närmare utredning av vissa frågor, som nu icke syntes vara på

ett önskvärt sätt klarlagda, exempelvis spörsmålen örn den närmare uppdelningen

i skyddsskolhem, yrkeshem och hemskolor, örn stiftelsehemmens ställ
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ning och om hur förfaras skulle med de jordegendomar och byggnader, som nu

tillhörde skyddshem men vilka eventuellt icke ansåges erforderliga, sedan

staten övertagit verksamheten.

De sakkunnigas förslag angående ledigförklarande av vissa tjänster vid

skyddshemmen i samband med statens övertagande av verksamheten tillstyrkte

överstyrelsen, som emellertid förutsatte, att den nu anställda personalens

intressen i största möjliga omfattning tillgodosåges.

Vissa tjänster vid skyddshemmen vore reglerade. Dessa tjänster vore av

olika slag, såsom föreståndare-, lärare- och avdelningsföreståndarebefattningar.

För vissa innehavare av dylika tjänster gällde den bestämmelsen, att örn de

oförvitligen tjänstgjort under tre år, kunde de av styrelsen entledigas endast

i den ordning och av sådana orsaker, som omförmäldes i § 32 folkskolestadgan.

Sådana tjänster kunde följaktligen betraktas såsom varande av

ordinarie natur. I en del andra regleringsbrev återfunnes samma bestämmelse

men med tillägg, »så framt befattningen icke indrages». Innehavare av på

sistnämnda sätt reglerad tjänst hade givetvis en mindre säker rättslig

ställning.

De till förstnämnda kategorien hörande tjänsterna vore redan besatta, och

innehavarna kunde icke vid ett statsövertagande utan vidare avlägsnas. Vid

sådant förhållande syntes det icke lämpligt, att deras befattningar förklarades

till ansökan lediga, överstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke vore tillräckligt,

att sådan befattningshavare, varom nu vore fråga, endast ingåve

anmälan, att han önskade kvarstanna i tjänsten.

En närmare utredning rörande skyddshemspersonalens anställningsförhållanden,

pensionsfrågor m. m. syntes överstyrelsen ofrånkomlig. Intill dess

sådan blivit verkställd, borde befattningshavare, som innehade mera fast anställning,

bibehållas vid denna. Annan personal syntes böra tillsättas antingen

på viss tid eller tills vidare med fyra månaders uppsägning.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören

anse sådan utredning erforderlig, varjämte barnavårdsnämnden i

Lund och Malmö stads skyddshemsstyrelse framhålla de höga kostnader, som

i berörda hänseende torde följa med ett statens övertagande av skyddshemmen.

Styrelsen för skyddshemmet i Forsane anser, att det föreslagna förfaringssättet

för ledigförklarande av befattningar icke alltid vore lämpligt, utan att

det borde vara skyddshemmets styrelse medgivet att utan sådant ledigförklarande

till föreståndare föreslå tjänstens tidigare innehavare, därvid dock

givetvis det slutliga bedömandet av den föreslagnes lämplighet borde tillkomma

den tillsättande myndigheten.

Svenska landstingsförbundet håller före, att frågan om jordbrukets bibehållande

vid skolhemmen för gossar fått en tillfredsställande lösning, åtminstone

tills vidare. Enligt förbundets mening borde statlig inlösen av

sådan jord även ske, örn det kunde befaras, att för skyddshemmets behov överflödig

areal och byggnad komme att användas för ändamål, som vore mindre

lämpligt ur skyddshemmets synpunkt.

För ett omedelbart övertagande från statens sida av äganderätten till ifrågavarande

jord uttala sig däremot statens inspektör för fattigvård och barnavård,

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskotts finansavdelning och

Malmö stads skyddshemsstyrelse. Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskotts

finansavdelning anmärker även, att det icke av förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 193d. 1 sand. Nr 219. 2,1236 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

framginge, huruvida jordbrukspersonalen komme att statsanställas under

övergångstiden.

Med anledning av förslaget, att under övergångstiden elever endast i undantagsfall

och efter skyddshemsinspektörens medgivande skulle få intagas i de

till nedläggande ifrågasatta hemmen, anför styrelsen för skyddshemmet

Håkanstorp bland annat.

Vid mindre skyddshem såsom exempelvis Håkanstorp komme antagligen

elevantalet efter omkring ett och ett halvt år att hava minskats till omkring

hälften. Med detta låga elevantal kunde arbetet i ladugård, bland smådjur,

i trädgård och jordbruk samt det husliga arbetet ej skötas, detta så mycket

mindre som, enligt de sakkunnigas förslag, personalen samtidigt skulle

successivt minskas och det således icke komme att finnas lärarinnor inom de

skilda arbetsgrenar, vari eleverna borde få utbildning.

I anslutning härtill förordar länsstyrelsen i Södermanlands län, att, för den

händelse förslaget örn indragning av nämnda skyddshem skulle vidhållas,

hemmet måtte få fortsätta driften i full utsträckning intill övergångstidens

slut, varefter det icke torde behöva möta några svårigheter att överföra

eleverna till andra skyddshem.

Depa riem entsch ef en.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till olika spörsmål, sammanhängande

med övergången till den nya organisationen, befinner jag mig

i god överensstämmelse med den uppfattning, som präglar de sakkunnigas

ställningstagande i hithörande frågor. Jag vill också i det väsentliga giva

min anslutning till de sakkunnigas riktlinjer. Allenast i ett mera betydelsefullt

avseende torde av praktiska skäl en jämkning böra vidtagas i förslaget.

De sakkunniga hava tänkt sig, att den nya organisationen skulle börja tilllämpas

med ingången av budgetåret 1937/1938; dock att grovt vanartade elever

över femton år, vilka icke kunna vårdas på de vanliga hemmen, redan från

och med den 1 juli 1936 borde överföras direkt till statens uppfostringsanstalt

å Bona. I anledning av vad från statskontoret och i viss mån även

skolöverstyrelsen anförts, synes mig skäl föreligga att häri föreslå den

ändringen, att förstnämnda tidpunkt fastställes till den 1 januari 1938. Ett

dylikt uppskov motiveras, förutom av angelägenheten att disponera tid för

erforderliga omfattande förberedelser och förhandlingarna med vederbörande

landsting m. fl. samt avvaktande av de beslut, som av dessa kunna komma

att fattas, även av önskvärdheten att vinna anslutning till landstingens räkenskapsår.

Från samma tidpunkt lära de nya avtalen med stiftelser och enskilda sammanslutningar

böra komma till stånd.

Yad angår den tidpunkt, intill vilken de till nedläggande föreslagna hemmen

må bedriva sin verksamhet, vilken tidpunkt av de sakkunniga angivits till

utgången av budgetåret 1939/1940, är jag med hänsyn bland annat till vad

nyss anförts, benägen framflytta denna till utgången av kalenderåret 1941.

Två eller tre års erfarenhet av den nya organisationen bör då kunna föreligga,

när riksdagen går att intaga en slutlig ståndpunkt till frågan örn organisa
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tionens begränsning. Givetvis kan detta icke få förhindra, att hemmen,

därest så finnes lämpligt, må tidigare vidtaga åtgärder för örn- eller nedläggning

av den vid desamma bedrivna verksamheten. Från och med den 1

januari 1938 böra jämväl till ifrågavarande hem utgå bidrag enligt de nu för

av enskilda institutioner drivna skyddshem i regel föreslagna grunderna,

d. v. s. 900 kronor för elevplats och år. Avtal örn det antal platser, för vilket

bidrag skall utgå, lära böra träffas i god tid före nämnda tidpunkt.

De nödvändiga byggnadsarbetena å yrkeshemmen samt de kombinerade

skol- och yrkeshemmen, torde böra påbörjas under senare delen av instundande

budgetår, sedan visshet vunnits rörande landstingens medverkan till

omorganisationen. Arbetena böra beräknas fortsätta under budgetåret

1937/1938 för att vara avslutade budgetåret 1938/1939. Medel för arbetenas

påbörjande böra alltså stå till förfogande under nästa budgetår.

De sakkunnigas förslag i övrigt i fråga örn vad till övergången hör kan jag

i huvudsak biträda.

IX. Anslagsbehov budgetåret 1936/1937. Hemställan.

Såsom jag i det föregående angivit, erfordras för budgetåret 1936/1937

anslag till en fortbildningskurs för befattningshavare vid skyddshem, avsedd

att hållas sommaren 1936. Anslagsbehovet har av mig beräknats till 14,000

kronor. Därutöver kräves, som jag nyss framhållit, anslag för vissa byggnadsarbeten

vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem. Totalkostnaden för

dessa arbeten skulle, enligt vad jag förut angivit, belöpa sig till 1,278,000

kronor. Av detta belopp torde 200,000 kronor böra stå till förfogande under

budgetåret.

Medel för ifrågavarande ändamål finnas icke beräknade å riksstaten för

budgetåret 1936/1937. Chefen för finansdepartementet torde senare få anmäla

frågan örn sättet för täckande av det nu äskade anslaget.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för omorganisation av skvddshemsverksamheten

m. m., som jag i det föregående angivit;

dels till Fortbildningskurs för befattningshavare vid skyddshem

för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

av ................................................... kronor 14,000;

dels ock till Vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt

skol- och yrkeshem för samma budgetår anvisa ett reservationsanslag

av ............................................. kronor 200,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Å. Nordwall.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majus proposition nr 219.

Bilaga.

Utlåtande

med förslås till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma,

tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för

unga asociala.

Om behovet av särskilda vårdåtgärder för sinnessjuka oell psykiskt abnorma,

vilka på grund av vanart eller av andra anledningar blivit föremål

för åtgärder enligt barnavårdslagarna eller dömda till

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Såsom skyddshemssakkunniga i sitt betänkande framhålla, Ilar skyddshemsverksamheten

hittills här i landet haft att brottas med åtskilliga orga

nisatoriska svårigheter vilka menligt inverkat på fostringsarbetets bedrivande

och resultat. Kastar man en blick på skyddshemsvårdens utveckling, så

finner man att bristerna i organisationen få sin naturliga förklaring i de

omständigheter, varunder denna verksamhet vuxit fram.

Vid den tidpunkt då det började gå upp för människornas sociala medvetande

att det finns en grupp i uppfostringsavseende försummade barn

med tydliga tecken till en utveckling i asocial riktning och att det måste

betraktas såsom en oavvislig plikt för samhället att vidtaga åtgärder för att

örn möjligt hindra en dylik utveckling blev det också klart att det finnes

föräldrar vilka äro så föga ägnade att vårda och fostra sina barn, att den

förut så gott som oinskränkta föräldrarätten att utan inblandning från det

allmännas sida sörja för sina barns uppfostran i dylika fall var liktydig med

rätten att vanvårda och missuppfostra dem. En dylik rätt kunde inte längre

respekteras. Därför måste samhället skaffa sig laglig rätt att i sådana fall,

även mot föräldrarnas önskan och medgivande, taga hand om barnen för att

åt dessa söka bereda lämplig vård och fostran.

Kunskapen örn att det finnes en grupp av olika anledningar särskilt svåruppfostrade

barn och att man av uppfostrare för dylika barn måste kräva

andra insikter och andra personliga kvalifikationer än av dem som ha att

uppfostra vanliga, mera normala och därför mera lättskötta barn hade vid

denna tidpunkt inte vunnit någon nämnvärd utbredning bland vårt folk.

Man kände inte till vare sig »problembarn» eller »problemföräldrar». Örn

föräldrar försummade sina barns fostran, så nöjde man sig med att förklara

detta med moraliska brister hos föräldrarna. Man förstod inte att den bristande

uppfostringsförmågan i många fall berodde på att föräldrarna själva

voro på ett eller annat sätt bristfälligt utrustade i själsligt avseende. Man

ägnade också i regel så ringa intresse åt de ekonomiskt sämst lottades liv

och leverne att man icke gjorde klart för sig att mödrars förvärvsarbete,

överbefolkning i hemmen, inneboendesystem och usla bostadsförhållanden

ofta nog gjorde det omöjligt även för föräldrar med både vilja och andra

personliga förutsättningar att fostra sina barn att göra detta.

Därför, när det nu gällde att finna utvägar för att taga vara på sådana

försummade eller vanartade barn som antingen saknade egna hem eller

vilkas föräldrar av en eller annan anledning voro oförmögna att själva lämna

dem lämplig fostran, så utgick man helt naturligt från att den uppfostran

som man själv fått av sina fäder och som alltjämt lämnades åt normala och

lättfostrade barn skulle duga även för dessa vanartade. Sträng disciplin,

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Majus proposition nr 219.

bannor oell förmaningar av moraliserande natur samt, vid olydnad och

underlåtenhet att fullgöra skolpensa eller andra arbetsuppgifter, smörj och

åter smörj, voro sålunda de gamla och beprövade medel som skulle an
vändas

även för de vanartade. Som det vanligen var genom dåligt uppförande

som dessa olycksbarn tilldrogo sig uppmärksamheten från det allmännas

sida, var det också klart att de bestraffande sidorna av uppfostringsverksamheten

skulle få en särskilt framträdande plats i systemet. Då

de vanartade inte kunde vårdas i sina egna hem och lämpliga fosterhem

mycket ofta inte stodo att tinna, måste de självfallet sammanföras i anstalter.

Såväl av kostnadsskäl som med hänsyn till klientelets moraliska

beskaffenhet ansågs det också helt naturligt att dessa anstalter skulle vara

utrustade så spartanskt som möjligt. Förmodligen har val försörjningsanstalten

i någon av dess uppenbarelseformer utgjort det närmaste mönstret

för de anstalter som skulle taga hand örn de vanartade. Sedan det sörjts

för att ett viss minimum av fysiskt hygieniska krav tillgodosetts, lämnades

sådant som kunde ge näring åt det estetiska känslolivet eller över huvud

taget främja utvecklingen av ett personligt liv hos eleverna därhän. Man

insåg inte att de skadliga psykologiska faktorer som enligt sakens natin- äro

förbundna med den artificiella livsform som livet på en anstalt alltid är,

härigenom förstärktes. Att vanartade barn mycket ofta äro på olika sätt

psykiskt undermåliga, neurotiska, stundom sinnessjuka eller av följder av i

barndomen uppkomna hjärnskador eller andra grovt lesionella hjärnsjukdomar

lidande barn, och att deras fostran i lika hög grad är ett medicinskt

som pedagogiskt problem, var likaledes under en lång tid en okänd sak.

Skyddsliemsorganisationen var sålunda ursprungligen ett verk av dilettanter,

liksom åtskilliga andra sociala välfärdsinstitutioner i sin början varit.

Att de föråldrade och primitiva metoder, enligt vilka skyddskemsarbetet

på många håll bedrivits, på senare tid blivit föremål för allmän uppmärksamhet

beror väsentligen på att en journalist, Else Kleen, haft det sakintresse och

det mod som behövts för att taga reda på huru skyddshemmen fungera

samt offentligen påvisa missförhållanden och yrka på deras avhjälpande.

Med hänsyn till de omständigheter varunder skyddshem sverksamheten

tillkommit ligger det i sakens natur att man icke förstått att de ömtåliga och

svåra fostraruppgifter som skulle anförtros personalen vid skyddshemmen

också kräva en speciell utbildning och träning av denna personal samt därjämte,

och icke minst, särskilda personliga kvalifikationer hos uppfostrarna.

En följd av denna åskådning är att man inte vidtagit åtgärder för att skaffa

dem som ämna ägna sig åt att fostra och handleda vanartig ungdom lämplig

utbildning utan ansett de kunskaper och den erfarenhet som kunde inhämtas

under praktisk tjänstgöring å skyddshem, under ledning av äldre

uppfostrare, vilka emellertid själva även saknade annan utbildning än den

som praktisk erfarenhet och eventuella självstudier kunde skänka — såsom

en tillräcklig kvalifikation. Självfallet har för lärare vid skyddshem fordrats

viss pedagogisk kompetens, vanligen den som erfordras för folkskolelärare.

För anställning såsom föreståndare å skyddshem har däremot icke uppställts

några kompetensvillkor. Man finner också inom denna kår varjehanda olika

yrken representerade, såsom diakoner, sergeanter, lantbrukare, skolkökslärarmnor,

sjuksköterskor samt stundom också lärare med akademiska examina

(filosofie kandidater eller magistrar). Något krav på särskild utbildning som

skulle göra föreståndare och lärare vid skyddshem förtrogna med de medicinska,

speciellt psykopatologiska, problem som dagligen och stundligen

möta vid fostran av ifrågavarande klientel har icke heller förekommit annat

jin i den nian som utbildade sjuksköterskor undantagsvis antagits till föreståndarinnor

vid vissa skyddshem för flickor. Där det förekommit att före
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ståndare och lärare vid skyddshem sökt genom självstudier skaffa sig sådana

insikter har detta helt tillkommit på deras egna initiativ. Uppenbarligen

har emellertid på enskilda håll förekommande ansträngningar att fylla brister

i kunskapsstoff och erfarenhet icke kunnat ersätta bristen på systematisk

utbildning under sakkunnig ledning, lika litet som de förmått ersätta

frånvaron av specialutbildad medicinsk arbetskraft vid anstalterna. Dessutom

lämnar ju enskildas strävan att på autodidaktisk väg skaffa sig kunskaper

alla dem som sakna en dylik drift till självbildning i ostörd ro med

deras okunnighet. Inte ens för dem som inom centralförvaltningen haft att

inspektera och vägleda skyddshemsverksamheten har det fordrats någon

specialkompetens rörande de medicinska, psykologiska och pedagogiska problem

som tillhöra skyddsuppfostringsområdet.

En annan viisentlig olägenhet med det nuvarande systemet är att urvalet

av. det klientel som mottages på skyddshemmen icke sker enligt rationella

principer. I det hela kan det sägas att intet egentligt förhandsurval äger

rum, utan skyddshemmen lia att mottaga de fall som hänvisats till dem av

barnavårdsnämnderna. Visserligen har en uppdelning av klientelet efter

ålder på olika skyddshem eftersträvats, men av vissa skäl har inte ens denna

kunnat konsekvent genomföras. Sålunda har på det skyddshem som enligt

gällande regler skall om så kräves vara berett att mottaga friska vanartade

barn i åldern mellan 15 och 18 år (Hall) intagits endast omkring 40 % av

samtliga till denna grupp hörande fall, medan de övriga 60 % fostrats å de

andra, för yngre vanartade i regel avsedda skyddshemmen (jfr Statens

ollentl. utredningar 1935: 35 p. 37). Till Hall-anstalten skall emellertid, enligt

gällande regler, skickas även två andra kategorier, nämligen a) svårare

vanartade men . friska yngre barn samt b) barn i alla åldrar vilka lida av

kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet och icke böra intagas i specialsjukvårdsanstalter. Att

Hall ej kunnat fylla dessa, uppgifter beror, såsom skyddshemssakkunniga

framhålla därpå, att en verklig differentiering av eleverna å anstalten ifråga

ej kunnat ske och att antalet psykiskt abnorma elever blivit större än man

tänkt sig. Dessa lia därför också måst placeras i andra för friska elever

avsedda skyddshem, varigenom organisationen sprängts sönder.

Denna sakernas utveckling är knappast ägnad att förvåna. Tanken att

på ett enda öppet skyddshem sammanföra dels friska vanartiga i 15—18 årsåldern,

dels svårare vanartade men friska (?) under 15 år och dels alla kroppsligt

och. själsligt abnorma, sjuka eller vanföra i alla åldrar, vilka icke böra

intagas i specialsjukhus, är nämligen i sig själv rätt så orimlig, i all synnerhet

om en sådan proteusanstalt också måste undvara medicinsk-psykiatrisk

ledning. Den under årens lopp framvuxna och befästa misstro mot Hall,

varom skyddshemssakkunniga tala, är sålunda förklarlig redan genom den

omständigheten att man åt anstalten givit en olöslig uppgift, även örn vissa

olyckliga omständigheter i sin mån bidragit att göra anstaltens svagheter

särskilt i ögonen fallande.

Enligt skyddshemssakkunnigas uppgift intogos endast omkring 20 % av

de under 5-årsperioden 1929—1934 omhändertagna skyddshemseleverna direkt

på Hall. Ytterligare ungefär 20 % av de å andra skyddshem intagna eleverna

lia sedermera överflyttats till Hall. Som det kan antagas att dessa

till största delen utgjorts av mer eller mindre abnorma element har Hall

sålunda under senare år väsentligen tjänstgjort såsom en anstalt för själsligt

och kroppsligt sjuka och abnorma. Det oaktat har Hall saknat den tekniska

utrustning och den medicinskt skolade personal som erfordras för undersökning,

vård och behandling av dylikt klientel.

Jämte Hall lia skyddshemmen haft ytterligare två evakueringsstationer

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Majus proposition nr 219.

för elever sora visat särskilt svår vanart, tillhörande alla åldrar och psykologiska

kategorier, nämligen tvångsuppfostringsanstalterna Bona och Viebäck.

Sålunda ha gossar som på Hall visat sig svårskötta kunnat överföras till

Bona, vilken anstalt sedan 1934 också är förpliktigad att mottaga särskilt

svårskötta individer i åldern 18—21 år tillhörande den grupp människor

som omhändertagas enligt 43 § 5 mom. barnavårdslagen på grund av oordentligt,

lättjefullt eller lastbart levnadssätt. Enligt vad som upplysts har

ett fåtal av dessa senare överförts till Bona och där visat sig vålla stora

svårigheter. Genom att göra öppna uppfostringsanstalter både till avstjälpningsplatser

för moraliskt depraverade och därför särskilt svåruppfostrade

ungdomar och till anstalter för relativt godartade som genom domstols beslut

skola göras till föremål för tvångsuppfostran har man tilldelat även

dessa anstalter en olöslig dubbeluppgift. Sålunda bär man varken genom

en sortering före definitiv intagning å skyddshem eller genom en efterföljande

gallring, byggd på redan vunnen erfarenhet rörande elevs uppfostringsbarhet

under de å skyddshemmet givna förhållandena, lyckats hålla anstalterna

fria från sådana som av en eller annan anledning icke äro uppfost
ringsbara.

_ , .

Såsom skyddshemssakkunniga framhållit, har erfarenheten också visat att

skyddshemsklientelet i större utsträckning än man tänkt sig utgöres av

psykiskt abnorma. Ett siffermässigt uttryck för detta faktum har framkommit

genom vissa på allra senaste tiden här i landet verkställda undersökningar.

_

Sålunda gjordes under åren 1933—1935 av doktor G. Nordal en undersökning

över klientelet på 6 skyddshem, 3 för gossar och 3 för flickor. Enligt

den häröver publicerade redogörelsen (Meddelanden från kungl, socialdepartementets

byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden nr 59 september

1935) ha sammanlagt 186 skyddshemselever undersökts. Vid bestämningen

av intelligensnivån har undersökaren utgått från skolans uppdelning i »normalklass»,

»hjälpklass» och specialklass för »hildbart sinnesslöa». Gränserna

mellan dessa grupper ha bestämts enligt intelligenskvoten (I. Q.),

d. v. s. förhållandet mellan intelligensåldern (I. A.) och levnadsåldern (L. A.).

Gränsen mellan normalklass och hjälpklass har satts vid en I. Q. = 84,

gränsen mellan hjälpklass och specialklass vid en I. Q. = 68. Undersökningarna

lia verkställts i två avdelningar, en 1933—34 och en 1934—35. Av

I Q.-bestämningarna framgår att 45 % av samtliga elever befunno sig på

hjälpklasstadiet eller därunder och att 13 % hade en intelligensnivå som

låg minst 33 % under de fullmåligas. För de djupt undermåliga har I. Q.

svängt mellan 54 och 40. Förekomsten av så höggradigt imbecilla bland

skyddshemsklientelet visar enligt undersökaren »ohållbarheten i den nuvarande

situationen».

Vid försök att fastställa den sociala prognosen, _ d. v. s. utsikten för elev

att efter avslutad skyddsuppfostran föra ett laglydigt och självuppehållande

levnadssätt, har det konstaterats att denna är tvivelaktig eller dålig i bortåt

Vs av fallen. I 10 % av fallen förutsättes fortsatt anstaltsvård såsom nödvändig.

Börande den ytterst betydelsefulla avvikelse i själsverksamheten som består

i en rudimentär utveckling av känslolivet lämnar undersökningen tyvärr

inga upplysningar, ehuru denna form av utvecklingshämning enligt vad som

konstaterats beträffande annat socialt missanpassat klientel är ofta förekommande.

Sinnessjukdom förefanns i ett, möjligen två fall. Den relativt låga

frekvensen av sådan rubbning i själsverksamheten sammanhänger med att

dylik rubbning över huvud taget ur sällsynt hos barn och lämnar sålunda

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 2J9.

ingen upplysning om frekvensen av disposition för sinnessjukdom Lös ifrågavarande

klientel.

Enligt en ännu icke jmblicerad, av doktor H. Knöös på uppdrag av

Kungl. Maj.t ''verkställd, undersökning över till urbota straff dömda personer

i_ eidern 18 21 år utgör antalet individer med en intelligensnivå av högst

15 ?6 av den normala (I. Q. = 75 oell därunder) ungefiir 22 %. (En I. Q. =

100 och däröver förekom endast i omkring Vs av fallen.) Vidare redovisas

ett fall av säkert diagnosticerad sinnessjukdom, samt 2 fall där sinnessjukdom

sannolikt förelåg. Bland klientelet funnos tre homosexuella, en iakttagelse

av en viss praktisk betydelse eftersom homosexuella individer inte

lämpligen böra fostras å öppna, för normalt klientel avsedda skyddshem.

Örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos detta klientel verkställts

under rannsakningen, så skulle, med tillämpning av nu rådande praxis, enligt

(l:r Knöös redogörelse av samtliga 85 undersökta fall icke mindre än 18 ha

förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen. De konstaterade sjukliga

eller abnorma själstillstånd som i dessa fall bort föranleda straffriförklarincr

utgjordes av sinnessjukdom i 2 fall; imbecillitet utan eller tillsammans med

lubbningar i känslo- och viljelivet i 12 fall; svårare former av s. k. psykopati

i 3 fall; psykopati tillsammans med alkoholmissbruk i 2 fall.

Vidare hade enligt gängse praxis 30 av dessa unga brottslingar bort dömas

nied tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen (psykisk rubbning av ringare

grad, vilken enligt nu gällande rätt anses böra medföra strafflindring). Det

konstaterade abnorma själstillståndet utgjordes bär av konstitutionell förståndsbrist

i 5 fall; s. k. psykopati i 20 fail; förståndsbrist eller psykopati i

förening med alkoholmissbruk i 5 fall. Hos icke mindre än 18 av dessa 30

funnos de psykologiska förutsättningarna för dömande enligt förvaringslagen.

En anmärkningsvärd iakttagelse är också att hos detta unga klientel allvarligt

alkoholmissbruk förekom i icke mindre än 8 fall, vilket innebär att

10 % av dessa brottslingar, trots sin ungdom, redan hunnit hemfalla åt

dryckenskap.

o En ingående undersökning i England av 200 unga kvinnor, av vilka 100

såsom sexuellt vanartiga varit intagna i Breventive och Bescue Hörnes och

100 intagna å straffanstalter, har utförts av d:r Grace Pailthorpe (Studies

m the Psykologi of Delinquency. Privy Council. Medical Reserch Council.

London J.932). Av dessa hade 44 % en intelligenskvot som låg under 75

(< 12 I- A )- Bristfällig utveckling av känslolivet fanns i 83 %, psykopatier

(inkl. psykoser och psykoneuroser) i 61 % (psykoser i 7.5 %). Icke mindre

än 55 % av hela materialet befunnos vara i behov av medicinsk-psykologisk

behandling i någon form.

. Fot att ge en föreställning örn huru ofta f. d. skyddshems- och uppfostnngsanstaltselever

förekomma bland sådana för brott tilltalade häktade, beträffande

vilka domstol förordnat örn undersökning av sinnesbeskaffenheten,

har jag genomgått samtliga utlåtanden över häktade tilltalade från hela landet,

vilka insänts till kriminologiska centralarkivet sedan den 1 i 1934.

Denna undersökning utvisar att av 660 tilltalade häktade icke mindre än

6o, d. v s. 10 % äro f. d. skyddshems- eller uppfostringsanstaltselever. Bland

dessa ha av vederbörande undersökningsläkare 29, d. v. s. 45 % förklarats

falla under 5 kap. 5 § strafflagen (straffriförklaring på grund av sinnessjukdom

eller därmed likvärdig psykisk rubbning eller abnorm tillstånd); 26, d. v. s.

40 under 5 kap. 6 § strafflagen (strafflindring eller intagning å förvaringsanstalt

för abnorma förbrytare); endast i 10 fall, d. v. s. 12 %, saknades sådan

rubbning som avses i dessa paragrafer.

Fallens fördelning med hänsyn till sjukdoms- och abnormtillståndets art

framgår av nedanstående tablå.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

185

Sinnessjukdom eller

Imbecillitet -f

defekttillstånd efter

genomgången

Imbccillitet

bristande utveckling j

av känslo- och

Psykopati

Summa

sjukdom

viljeliv

5:5 .........

9

4

12

4

29

5: 6 .........

o

0

13

13

26

Denna översikt visar bland annat, att om man bortser från fall av sinnessjukdom,

samma slag av patologiska själstillstånd bedömas än efter 5:5, än

efter 5:6, allt eftersom av det patologiska tillståndets natur och därav följande

sociala konsekvenser (farlighet, bristande påverkbarhet genom kriminalpolitisk

fostrande behandling) framgår att den ena eller andra behandlingsformen

är den in casu lämpligaste.

Av översikten framgår också att största delen av de konstaterade patologiska

själstillstånden äro av konstitutionell natur och sålunda förefunnits

redan under tiden för skyddshems- resp. uppfostringsanstaltsvistelsen. Örn

dessa tillstånd redan vid denna tidpunkt upptäckts och föranlett lämplig

behandling, så skulle alltså ett icke obetydligt kvantum brottslighet därmed

ha blivit förebyggt.

Att den brottslighet som förövas av förutvarande skyddshems- och uppfostringselever

icke är av alldeles obetydlig beskaffenhet visas därav att

icke mindre än 28 av dessa 65 fall varit dömda för andra resan stöld och

däröver samt icke mindre än 17 till fjärde resan stöld och däröver. De

förutvarande skyddshems- och uppfostringselevernas kriminalitet framträder

visserligen i flertalet fall i egendomsbrott, men därjämte förekomma

även grövre brott mot person, såsom misshandel, mord, mordbrand och sedlighetsbrott.

Till belysning av beskaffenheten av det klientel som genom vederbörande

myndigheters (barnavårdsnämnder, domstolar) beslut tillföras skyddshem och

uppfostringsanstalter må här nedan redogöras för några fall.

Fall I (511/30) Ferdinand.

Ferdinand är född 10/7 1911 utom äktenskapet. Fadern är okänd och modern

avled tidigt. Ferdinanda ärftlighetsförhållanden äro därför okända. Vid späda

år hade han engelska sjukan. Han växte upp hos strängt religiösa fosterföräldrar

som isolerade honom från allt umgänge med jämnåriga. Tidigt började

han i fosterhemmet ljuga, visa vanart och tendenser att på olovliga vägar försöka

skaffa sig tillgång till nöjen som fosterföräldrarna förbjödo honom. I folkskolan

skötte han sig väl, tidtals var han bland de bättre. Under genombrottsåren

började han emellertid visa ökad vanart, vårdslösade sitt skolarbete och

ansågs öva ett dåligt inflytande på sina kamrater. Han sällade sig med förkärlek

till de sämre elementen, inför vilka han sökte briljera och visa sig duktig.

Mot lärarna uppträdde han trotsigt och ohörsamt. Han började snatta och vid

avgången från skolan 1927 fick han nedsatt sedebetyg. Han rev då i ilskan

sönder betyget inför lärarens ögon. För en firma hos vilken han senare blev

anställd förskingrade han 45 kr. och blev anmäld till barnavårdsnämnden. Det

framkom då också att han tillsammans med en kamrat stulit en motorcykel och

ett par andra cyklar. Han blev nu intagen på Eolshälls skyddshem. Efter att

ha varit där en kort tid gjorde han tillsammans med en kamrat Harry (Fall IV)

förberedelser för att spränga skyddshemmet i luften med stulen dynamit. Enbart

på grund av hans och kamratens bristande tekniska insikter misslyckades försöket.

Han blev häktad, dömdes till 1 år och 11 månaders straffarbete och blev

intagen till tvångsuppfostran på Bona i februari 1928. Där visade han sig »fallen

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

för ofog, ohörsam och uppstudsig». Han plågade gärna sina yngre kamrater

och hotade vid ett tillfälle en av förmännen med en yxa. Han var egensinnig,

grym, talade med stora ord örn att hämnas på samhället. Ar 1930 blev han

utskriven från anstalten såsom oemottaglig för uppfostran och ur stånd att taga

vård om sig själv samt översändes till fattigvårdens myndigheter i Stockholm,

vilka lyckades skaffa honom arbete. Sedermera, under anställning hos en firma

förskingrade han 400 kr. Han blev emellertid icke anmäld för detta, förrän det

upptäckts att han även begått ett flertal stölder.

Det är uppenbart att den olycksaliga uppfostran han i barndomen fått i fosterhemmet

bidragit att förstärka de patologiska inslagen i hans natur. I varje

fall var han senare icke möjlig att på avgörande och bestående sätt påverka

genom uppfostringsåtgärder.

Under rannsakningen för förskingringsbrottet företogs undersökning av sinnesbeskaffenheten.

I utlåtandet framhålles att straff och uppfostran torde i Ferdinande

fall vara dömda att misslyckas. Han besitter visserligen en viss intelligens,

men företer en del rätt utpräglade abnorma drag i sin psykiska utveckling.

Han saknar omdöme, kombinationsförmåga och psykisk balans och är

oförmögen att hysa känslor av varmare slag, tillgivenhet eller tacksamhet. Någon

ånger över sina begångna brottsliga handlingar har han aldrig visat. Attentatet

mot skyddshemmet, där ett flertal människors liv stod på spel, talar han örn

fullständigt oberörd. Han saknar respekt för andras rättigheter och känslor, är

frigjord från moraliska hänsyn och fullständigt oberäknelig i sitt handlande.

Genom sin intelligens har han vidare lätt att påverka dem han umgås med. På

grund härav måste han betraktas som en för samhället i högsta grad farlig

individ.

Han blev av domstolen straffriförklarad och intogs på hospital.

Fall II (704/32) Kurt.

Vid efterforskning har det visat sig att Kurt är starkt ärftligt belastad. Hans

far som är arbetare har grovt missbrukat alkohol och under rusets inflytande

visat sig synnerligen obehärskad och brutal, särskilt mot hustrun. Kurts farfar

var likaså alkoholmissbrukare och en farbror lär ha varit bötfälld för misshandel.

Modern är mycket nervös. En av hans bröder visar karaktärsegendomligheter.

Kurt är född den 19 september 1912 i Stockholm inom äktenskapet. Han har

genomgått folkskola där han visat sig något intellektuellt undermålig och för

övrigt synnerligen svårhanterlig. Tidigt blev han av barnavårdsnämnden varnad

för »visad vanart». Han hade bland annat bitit en pojke i låret, slagit en

lärarinna och vid två olika tillfällen knivskurit kamrater. Såsom ytterligare

exempel på hans synnerligen häftiga lynne omtalas att han av små anledningar

kunde bli så ilsken, att han blev »blek som ett lik». Vid dylika tillfällen förekom

att han med sparkar och slag överföll personer som funnos i hans närhet.

Tidtals har han varit så svår till lynnet att man måst hålla honom isolerad

från kamraterna. Vid 16 års ålder dömdes han för stöld till 2 månaders straffarbete,

men blev i stället intagen på Bona uppfostringsanstalt. På denna anstalt

fann man att man gentemot Kurt måste iaktta den största varsamhet i

behandlingen. Hans lättretlighet var mycket påfallande och endast genom varjehanda

försiktighetsmått lyckades man undvika utbrott. Stundom förekommo

hypokondriska symptom. Man konstaterade att han var psykiskt abnorm och

oemottaglig för vanliga uppfostringsmetoder och fick det bestämda intrycket att

han aldrig skulle bli i stånd att taga hand örn sig själv. Vid undersökning

genom anstaltens läkare i september 1932 förklarade denne honom icke vara i

behov av hospitalsvård, men syntes misstänka att symptomen berodde på en

latent epilepsi.

Han blev dock villkorligt utskriven från anstalten vid 18 års ålder och

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

överlämnad till föräldrahemmet. Vid 20 års ålder blev han definitivt

utskriven från Bona. Föräldrarna funno ganska snart att de inte kunde få någon

hand med Kurt. Hans egendomliga karaktärsdrag blevo alltmera framträdande.

Han var tyst och grubblande, höll sig inne om dagarna, men drev i stället ute

hela nätter. Hade raseriutbrott mot anhöriga och uppträdde då mycket våldsamt.

Vid ett tillfälle kastade han exempelvis en brinnande biåslampa mot

fadern. Slutligen begav han sig ut på luffen. Han blev nu inblandad i en

tjuvliga, häktad och intagen för undersökning på sinnessjukhuset å Långholmen.

I det där avgivna utlåtandet karakteriseras Kurt som en i hög grad vådlig

individ. Det mest framträdande draget i hans psyke är tendensen till svårartade

raserianfall, vilka utlösas av minsta anledning. Dessemellan kan han

sitta hela dagarna med huvudet i händerna, tyst och grubblande. Ibland står

han orörlig och stirrande, tål då inte att någon tilltalar honom. Använder ofta

egendomliga och skruvade uttryck och ordvändningar. Han visar stark affektspänning

i samband med vissa föreställningskomplex, eljest affektlöshet eller en

tvär, avvisande sarkastisk grundton i stämningslivet. Har en paranoid inställning

till medmänniskor samt har tidtals visat åsyftningsidéer och stundom

hallucinationer. Han är asketisk, asexuell och intolerant mot njutningsliv hos

andra. Han är vidare negativistisk, otillgänglig för argument, hård, halsstarrig

och oresonlig. Genom undersökningen ansågs till fullo styrkt att Kurt sedan

många år lidit av svårartad sinnessjukdom (schizophreni).

Sedan domstolen förklarat honom straffri intogs han på hospital.

Fall III (591131) Sven.

Hos Sven finner man en betydande ärftlig belastning. Hans farfar var alkoholist

och hade ett »vrångsint och eget humör». Även fadern som är byggnadsarbetare

är alkoholist med en under ruset framträdande brutalitet och häftighet.

En kvinnlig kusin på mödernet är sinnessjuk, bland hans syskon är en broder,

den femte i ordningen, sinnessjuk och intagen på hospital.

Sven är född i december 1907. Ända sedan sina tidigaste barnaår har han

visat nervösa rubbningar och abnorma karaktärsdrag. Sålunda hade han som

liten nattskräck. Visade mycket tidigt lögnaktighet. Började skolan vid sju

års ålder. Snart nog började han bli likgiltig för arbetet, skolkade och drog

mestadels omkring på gatorna. En gång då han på sina strövtåg inte hittade

hem, hamnade han hos polisen. Med anledning av skolkningen och andra uppförandesrubbningar

blev han intagen för skyddshemsuppfostran på Blecktornet.

Då han emellertid oupphörligt rymde från detta hem överfördes han genom

barnavårdsnämndens försorg till Skrubba. I barnavårdsnämndens redogörelse

för den i samband därmed företagna undersökningen framhålles att Sven varit

»en skräck för hela huset där han bodde». Som en belysande omständighet

berättas att han en dag tillsammans med en kamrat lockat med sig en 5 års

pojke till en park. Där hade Sven kastat sitt vatten i ansiktet på pojken och

spottat honom i munnen. Därefter hade han tagit kläderna av pojken, bundit

honom vid ett träd och sedan använt honom »sorn skottavla vid stenkastning».

På Skrubba där han varit intagen från sitt 9:e eller 10:e till sitt 18:e år

fann man honom inställsam och smidig, lögnaktig, feg, strykrädd och undfallade.

Slutomdömet om honom var: »han är en blandning av allt möjligt som bådar

ont för framtiden. Är farlig, med abnormt känsloliv, känslolös och grym, sexuallivet

företer antagligen abnorma tendenser. Han har sökt närma sig kamrater

i osedligt syfte».

Utskriven från Skrubba fick han under ett halvår arbete som skräddarlärling.

Efter detta hade han endast kortvariga anställningar på kontor och i butiker,

där han gjorde sig skyldig till snatteri. Tidvis gick han arbetslös. I vänt
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rummet hos en sjukgymnast som han besökte för att få behandling tillgrep han

under denna tid en klocka och en ring; i ett annat väntrum tog han en kikare.

Efter ett par dagar blev han gripen och lagförd samt dömdes nu, vid 19 års

ålder, för första resan stöld till 5 månaders straffarbete. Sannolikt året efter

straffets avtjänande var han inblandad i en utpressningsaffär tillsammans med

en kamrat. De hade fått kännedom örn att en person var homosexuell och vände

sig till dennes mor och fordrade pengar för att hålla tyst.

Vid 21 års ålder begick hail åter stöld i ett väntrum, nu hos en läkare, blev

häktad och dömd för andra resan stöld. Under den följande fängelsevistelsen

gjorde han upprepade »självmordsförsök», svalde giletteblad, stomatoltuber och

dylikt. (Man har vid flera tillfällen varit nödsakad att av sådan anledning översända

honom till sjukhus utanför fängelset för operation. I dylika sammanhang

har han flera gånger rymt från sjukhuset.)

Efter det första »självmordsförsöket» visade han sig så orolig, att man måste

överflytta honom till sinnessjukhus. Under denna tid visade han sig ytterligt

rädd för medpatienterna, blev vettskrämd, grät och svettades om någon av dessa

bråkade. Sedan han under sjukhusvistelsen något förbättrats visade han sig

alltjämt mycket opålitlig, intrigant och besvärlig och röjde även tydligt homosexuella

böjelser. Då han 1931 häktades för tredje resan stöld begärdes undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet. Ur det därvid avgivna utlåtandet må anföras:

»Sven är en sammetsögd yngling med kvinnligt sätt och kvinnliga gester

och ett affekterat, kokett uppträdande. Hans kroppsbyggnad är feminin. Han

visar en mängd egendomliga psykiska drag, av vilka det mest framträdande äro

egensinnighet, häftighet, förställningsförmåga, feghet, grymhet och lögnaktighet.

Till förståndsutrustningen är han tydligt undermålig.

Vid många tillfällen under fängelsevistelser har han upprepat sitt trick att

svälja alla möjliga föremål (giletteblad, glasbitar, stålpennor, säkerhetsnålar m. m.)

för att komma till sjukhus och få tillfälle att rymma.

Sven är fullständigt blottad på moraliskt känsloliv och sluter sig med förkärlek

till amoraliska och depraverade individer. Av hans historia framgår tydligt

att han från begynnelsen varit av så abnorm personlighetsstruktur, att alla

försök till positiv uppfostran varit dömda att misslyckas.

Sedan han av domstol dömts till förvaring intogs han å anstalt för psykiskt

abnorma brottslingar.

Fall IV (637/32) Erik.

Erik är född före föräldrarnas äktenskap, den 6/i 1910. Fadern är en tystlåten,

tvär och kall individ som missbrukar alkohol och under rusets inflytande

blir häftig, våldsam och sexuellt upphetsad. Modern gör ett gott intryck.

Omedelbart efter födelsen blev Erik utackorderad på landet. Sedermera, då

han var 7 år togo föräldrarna honom till sig. Vid 12 års ålder kom han på grund

av snatteri till Blecktornets barnhem där han vistades ett halvt år. Han blev

sedan överflyttad till ett lantbrukarhem på Öland där han tvärstanna de till 15

års ålder. Under vistelsen på Blecktornet och under första tiden på Öland var

han lättskött och beskedlig, betecknades närmast såsom mesig. Men med åren

framträdde en tilltagande lättja och liknöjdhet. Han var ojämn och grinig till

humöret och visade sig särskilt hård emot djur. Redan före 12 års ålder hade

han homosexuella upplevelser. I föräldrahemmet blev han sedermera åter emottagen,

men efter en kortare tid började han på nytt att snatta och intogs nu

på Eolshälls barnhem. Han visade där tydligt översitteri gentemot kamraterna.

Man utackorderade honom nu åter hos en lantbrukarefamilj, men då han begick

en stöld måste man återtaga honom till Eolshäll. Tillsammans med en annan

elev (Fall I) försökte han en gång medelst dynamit spränga barnhemmet i luften.

På grund härav överfördes han i december 1927 till uppfostringsanstalten på

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

189

Bona. Där visade han sig tidtals sjukligt deprimerad, dessemellan retlig. Hans

kamrater betraktade honom allmänt såsom »icke riktig». I utbrott av vredesmod

kunde han göra åverkan på verktyg, material eller andra ting som kommo

i hans väg. Även under sina bättre tider var han hård och otillgänglig och

hade få vänner bland bonapojkarna.

Han utskrevs definitivt från anstalten i januari 1930 till föräldrahemmet.

Man iakttog där att han enbart sällskapade med de sämsta elementen. Ofta var

han borta från hemmet hela nätter. På sommaren samma år begick han en

stöld och avtjänade straff på fängelset i Gävle. Efter frigivningen kom han på

egen begäran till Skyddsvärnets trädgårdshem i Hässelby för straffade ynglingar.

Där fann man honom lat, inbunden och lömsk. Då han uppehöll en sexuell förbindelse

med en i trakten illa känd flicka blev han i januari 1931 skild från

hemmet.

I mars samma år häktades han åter för stöld och överfördes i december till

straffängelset i Orebro för att avtjäna 1 år och 7 månaders staffarbete. Under

avtjänandet av detta straff stack han plösligt och utan någon påvisbar anledning

ihjäl en vaktkonstapel med en sadelmakarkniv som han hade tillgänglig i sin

cell för arbetet. Då man rannsakade honom för detta mord var han fullständigt

oberörd och visade ingen ånger inför sitt brott. Han konfronterades med liket

och sade själv att han inte hade haft något agg till just denne vaktare. Hans

brott syntes vara framsprunget av blint hämndbegär mot samhället och av

förstörelselusta. Med anledning av detta brott blev Erik översänd till sinnessjukavdelningen

på Långholmen, där han undersöktes.

I utlåtandet framhölls bland annat: Till sitt känsloliv är Erik kall, utan förmåga

att känna värme eller tillgivenhet. Hans inställning är utpräglat antisocial

med tydlig fientlighet mot alla. Till hela sin natur är han en primitiv,

rå och brutal njutningsmänniska. Den enda livsform han fullt accepterar är

den lastbara och kriminella. Han har aldrig gjort något försök att skaffa sig

ett hederligt arbete utan föredragit att livnära sig såsom soutenör och utpressare.

Inför den handling, vari hans brottslighet kulminerat, visar han inte tecken till

ånger, utan låter tvärtom förstå att han skulle vara i stånd att upprepa ett

liknande tilltag. Under observationstiden å rättspsykiatriska kliniken uttalade

han gång på gång hotelser att mörda befattningshavare. Han är sålunda behäftad

med djup psysisk abnormitet bestående i en hysterisk och explosiv konstitution

med perversa böjelser och fullständig frånvaro av moraliskt känsloliv

och på grund härav ytterligt farlig.

Sedan han av domstol förklarats straffri, överfördes han till hospital.

För ytterligare fall av denna tj^p har redogörelse lämnats av undertecknad

vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1933 (Svenska kriminalistföreningens

förhandlingar samma år).

Det behöver knappast särskilt framhållas vilken skada dylika djupt abnorma,

ofta moraliskt depraverade och aktivt kriminella, individer ställa till

på en uppfostringsanstalt för presumera! normala vanartiga. På grund av

sina uppföranderubbningar inom anstalterna lägga de i hög grad beslag på

ledningens uppmärksamhet och kräva långt mera tid och omsorger än de

»normala» fallen. Genom sin ofta, öppet eller hemligt, mot disciplin och ordning

samt mot syfte med anstaltsverksamheten fientligt inställda sinnesriktning

bidraga de till att förstöra uppfostringsresultaten även för de jämförelsevis

godartade eleverna. Genom den icke sällan förekommande tendensen

till underjordiskt intrigspel och komplotterande, genom sin aggressivitet

gentemot anstaltens personal och dess egendom kunna de också understundom,

även under vistelsen på anstalten, visa en farlighet som kan vara

nog så svår att bekämpa (jfr fall I och II här ovan). Då de å anstalten

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Majus proposition nr 219.

utgöra en påtvingad psykologisk miljö för andra elever oell dessutom just

genom sin oppositionella inställning till anstaltens ledning oell dess verksamhetsmål

samt genom sin aktiva antisocialitet lätt komma att intaga

ledareställning, äro de en farlig psykisk smittokälla, särskilt för de svaga

och lettledda bland anstaltsklientelet. Slutligen är det klart, att eftersom

deras sociala prognos är ogynnsam, syftet med deras intagning i anstalten

aldrig kan uppnås. Förutsättningar för villkorlig utskrivning inträda sålunda

praktiskt taget aldrig. Endast i det jämförelsevis ringa antal fall där

det är fråga örn sinnessjukdom i teknisk mening och där detta inses av

anstaltsläkaren kan en evakuering till hospital äga rum, men denna fördröjes

därigenom att det enligt erfarenheten ofta kan vara svårt att erhålla

plats å hospital för personer som redan i någon form åtnjuta vård. Såsom

exempel härpå må anföras följande.

Fall V. 18-årig kvinna.

Fadern lapp. I 2-årsåldern sjuknade hon i en svår hjärnsjukdom som uppfattats

såsom sömnsjuka. Hon har aldrig varit normal. Då hennes uppföranderubbningar

betraktades såsom vanart intogs hon å skyddshem, där hon ständigt

måst vårdas såsom en svårt sinnessjuk människa. På grund av gång på gång

förekommande impulsiva raseriutbrott varunder hon söker strypa dem som befinna

sig i närheten är hon ytterligt farlig. Anstaltsföreståndarinnan, som är

sjuksköterska, anser det vara ett under att flickan ännu inte lyckats taga livet

av någon.

Ansökan om hospitalsvård ingavs våren 1934. Vid mitt besök å anstalten i

oktober 1935 hade hon ännu inte blivit intagen å hospital.

Flickan är alltså ett rent sinnessjukvårdsfall som aldrig bort intagas å

skyddshem.

Örn det någon gång lyckas att placera fall av denna typ på hospital torde

deras omhändertagande vara definitivt. Annorlunda är däremot förhållandet

örn man skulle lyckas få höggradigt själsligt abnorma vilka inte äro i teknisk

mening sinnessjuka och inte heller djupt sinnesslöa, intagna på hospital.

I dylika fall, där den nya miljön eventuellt kan medföra ett tillbakaträdande

av yttringarna av den psykiska abnormiteten eller ett försvinnande av sådana

psykotiska reaktioner som icke sällan utvecklas på basen av en konstitutionell

abnormitet, visar erfarenheten ofta att patienterna någon tid efter

intagningen på hospitalet icke längre befinnas vara i teknisk mening sinnessjuka

och därför inte i behov av medicinsk behandling. De utskrivas därför.

Som den ursprungliga abnormiteten och därmed sammanhängande uppförandesrubbningar

kvarstå är en dylik behandling tydligen till men för

samhällsskyddet.

Där evakuering till hospital eller anstalt för asociala imbecilla inte kan

åstadkommas står anstaltsledningen inför det dilemmat att antingen i förtid

utskriva en för anstaltens verksamhet störande eventuellt farlig, icke uppfostringsbar

elev, ehuru han fortfarande är farlig och i behov av omhändertagande

eller också att behålla honom till slutet av maximitiden för anstaltsvistelsen.

Intetdera alternativet är för anstalten tillfredsställande. Intetdera är

heller tillfredsställande från samhällsskyddssynpunkt.

På denna punkt möter man sålunda en annan påtaglig olägenhet av den

nuvarande organisationen, nämligen att det saknas möjligheter till ett definitivt

omhändertagande av sådana icke uppfostringsbara, abnorma och farliga

elever, för vilka jfiats på hospital icke kan erhållas. Det är sålunda

inte möjligt att på ett tillfredsställande sätt omhändertaga sådana skyddshems-

och uppfostringsanstaltselever som vid tidpunkten för den slutliga

utskrivningen från resp. anstalt fortfarande äro socialt missanpassade och

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj-As proposition nr 219.

oförmögna att leva ett ostraffligt liv. Att denna lucka i samhällets försvarsutrustning

gentemot farliga individer är av stor praktisk betydelse framgår

av den ovan anförda å rättspsykiatriska kliniken verkställda undersökningen

som utvisar att av G60 undersökningsfall under åren 1934—1935 icke mindre

än 10 % tidigare varit skyddshems- eller uppfostringsanstaltselever. Av

dessa ha visserligen icke mindre än 55 av vederbörande undersökningsläkare

ansetts falla under 5 kap. 5 § eller 0 § strafflagen, men det återstår likväl

icke mindre än 10 fall med en tydlig kronisk asocialitet, vilka bort definitivt

omhändertas i samband med uppfostringsförfarandet. Det synes därför

vara från kriminalpolitisk synpunkt högeligen önskvärt att aila sådana

fall, där det av någon anledning icke är möjligt att uppnå det med uppfostringsåtgärden

avsedda syftet, kunna överföras till en anstalt för kroniskt

asociala där de kunna kvarhållas tills deras sinnesart eventuellt ändrats därhän

att de utan våda för andra kunna leva sitt liv utanför anstalten, örn så

erfordras i en för dem särskilt utvald miljö. Örn med användning av alla

de medel för uppfostran till social anpassning, vilka vid en given tidpunkt

stå till buds, det med uppfostran avsedda syftet likväl icke kan nås har

man anledning att betrakta den individ på vilken alla dylika ansträngningar

visat sig fruktlösa såsom i själsligt avseende så avvikande från den »normala»

människotypen inom samhället, att hans plats är på en anstalt för

psykiskt abnorma, vare sig hans abnormitet är att anse såsom uttryck för

ett konstitutionellt själsligt lyte, för en genom skadliga faktorer uppkommen

själssjukdom eller såsom genom tidigt begynnande och länge bestående

psykologiska miljöskador framkallad rubbning i själs verksamheten.

Emellertid kan man icke ens örn dessa fall, vilka vid uppfostringstidens

slutpunkt fortfarande äro socialt missanpassade, utan vidare förutsätta att

den sociala prognosen för dem alla är absolut dålig. Social missanpassning

i dess mest aggressiva form, kriminalitet, är nämligen väsentligen ett ungdomsfenomen,

vilket starkt avtar i den fulla mannaåldern och därefter. Sannolikt

beror detta bland annat på att den muskulära aktiviteten stadigt minskas

från bärna- och ynglingaåren upp till ålderdomen. Redan detta är en betydelsefull

faktor. Kriminell företagsamhet ifråga örn en mängd brottsformer förutsätter

en icke ringa grad av muskulär aktivitet (såsom vid våldsbrott, vissa

sexualbrott, inbrottsstölder, vissa former av skadegörelse m. m.). Med åren

avtar också livligheten i själva begärandet, d. v. s. den kraft som sätter

rörelsesystemet i gång. Passionernas låga fördunklas, ungdomens oförvägenliet

och villighet att taga risker ersättes med försiktighet och kylig beräkning.

Tiden själv är därför en viktig kriminalpolitisk faktor genom att

undan för undan förändra det biologiska underlaget för människans själsverksamhet

och därmed verksamheten själv. Man kan sålunda räkna med

att åtskilliga människor, som, trots allvarliga ansträngningar från det allmännas

sida att göra dem till socialt brukbara människor, vid 21 års åldern

alltjämt äro oförmögna att leva ett socialt oklanderligt liv, något 10-tal år

senare kunna vara i stånd att, under särskilda omständigheter, leva ute i

samhället utan ohägn för andra. Det iir därför av stor vikt att behandlingen

av sådana unga asociala som vid slutpunkten av uppfostringstiden alltjämt

äro i behov av skyddsåtgärder, icke avbrytes vid ett bestämt klockslag,

utan fortsattes tills uppfostringsresultatet uppnåtts eller tills det blivit fullt

klart att det icke kan uppnås, i vilket fall den ersättes med ett omhändertagande

av asylkaraktär.

Organisation av vården för unga asociala elior kriminella av sjuklig

oller abnorm sinnesbeskaffenhet.

I det föregående har, i anslutning till skyddshemssakkunnigas betänkanden

samt till allmän erfarenhet och vissa specialundersökningar, framhållits

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Majus proposition nr 219.

hurusom en utgallring av själsligt sjuka oell abnorma från de anstalter som

äro avsedda för fostran och utbildning av själsligt friska och normala unga

vilka på grund av vanart eller värnlöshet äro i behov av en dylik fostran och

utbildning, är en nödvändig förutsättning för att samhällets fostringsåtgärder

med avseende på de normala av denna kategori skola leda till åsyftat

resultat. I detta syfte lia skyddshemssakkunniga föreslagit att varje intagande

ä ett skyddshem skall föregås av en psykologisk, psykiatrisk och social

undersökning av barnet, så att från intagningen i skyddshem kunna

undantagas å ena sidan sådana barn, för vilka dylik intagning är en onödigt

ingripande åtgärd, å andra sidan sådana som på grund av rubbning i

själsverksamheten icke äro uppfostringsbara å anstalt, avsedd för normala

barn.

För sistnämnda kategori måste anskaffas en anstalt försedd med den

medicinsk-tekniska utrustning som är behövlig för att vårda ett klientel av

ifrågavarande slag.

Huru omsorgsfullt och sakkunnigt den av skyddshemssakkunniga föreslagna

preliminära utgallringen av själsligt sjuka och abnorma än kommer

att skötas, är det uteslutet att den skulle lyckas gallra bort alla sådana fall

som icke lämpa sig för fostran och utbildning å vanligt skyddshem. Det

måste nämligen alltid finnas ett visst antal fall, för vilka det fordras en långvarigare

observation innan det blir fullt klart att sådana själsliga särdrag

föreligga, som kontraindicera deras kvarstannande å en anstalt för normala

barn. Härtill kommer också att puberteten och efterpubertetsåren äro en

tidrymd, under vilken vissa sinnessjukdomsformer ofta utvecklas (såsom ungdomsformer

av sinnessjukdomen schizophrenia samt den smygande formen

av samma sjukdom, schizophrenia simplex). Ett barn som vid intagningen

å ett skyddshem är själsligt friskt och normalt kan alltså under fostringstiden

bli sinnessjukt. På samma sätt kan hos därför disponerade barn,

under inflytande av yttre omständigheter, utvecklas psykoneurotiska tillstånd

vilka göra specialvård erforderlig. Under barnets vistelse å skyddshemmet

kunna sålunda utvecklas sjukdomstillstånd som göra ett kvarstannande därstädes

icke önskvärt. Såsom ovan framhållits, ha hittills även svåra psykoneurotiska

och psykotiska tillstånd bland skyddshemselever förbisetts och

dylika elever lia, till men för sig själva, för skyddshemmet och för samhället,

fått kvarstanna å skyddshemmet för att i sinom tid utskrivas, i stället

för att överlämnas till hospital eller annan lämplig vårdanstalt. Det måste

sålunda skapas garantier för att sådana fall som förbisetts vid den preliminära

undersökningen, liksom också sådana hos vilka ett sjukligt själstillstånd

utvecklats under vistelsen på skyddshemmet, upptäckas och erhålla

lämplig vård.

Vid den omarbetning av bestämmelserna rörande tvångsuppfostran av

minderåriga brottsliga, som nyligen avslutats av sakkunniga som ha i uppdrag

att inom justitiedepartementet bidraga med utredningar på straffsystemets,

strafflagstiftningens och fångvårdens områden, har, för att förhindra

att själsligt sjuka och abnorma människor bli intagna å tvångsuppfostringsanstalt,

i utkastet till ny lagstiftning örn tvångsuppfostran föreslagits

att tilltalade, på vilka 5 kap. 6 § strafflagen är tillämplig, icke få dömas till

tvångsuppfostran. Trots denna föreskrift lär det icke kunna helt förhindras

att abnorma komma att i fortsättningen liksom hittills dömas till tvångsuppfostran,

liksom det också bland detta klientel måste förekomma att

elever som vid intagningen å uppfostringsanstalten varit själsligt friska och

normala under vistelsen därstädes bli psykiskt sjuka. För båda dessa kategorier

måste sålunda särskilda vårdmöjligheter åstadkommas.

Yad här sagts örn tvånguppfostringsanstalternas klientel gäller även örn

ungdomsfängelseanstalternas klientel.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Majus proposition nr 219.

För liela det område av samhällelig skydds- och vårdverksamhet, som

avser minderåriga och underåriga asociala och kriminella, föreligger sålunda

ett trängande behov av särskilda vårdanordningar för sådant klientel som

på grund av själslig sjukdom eller abnormitet inte lämpar sig för behandling

på de för normala unga vanartade eller kriminella avsedda anstalterna.

Det synes uppenbart att detta abnorma klientel, med hänsyn till de

sociala och de psykologiska indikationerna för samhällsingripandet, är i stort

sett av homogen beskaffenhet. Det torde därför vara från alla synpunkter

ändamålsenligt att de i första hand omhändertagas på en och samma anstalt

(vilken i fortsättningen benämnes psykopatanstalten, ehuru detta namn icke

är fullt adekvat).

Det är likaledes uppenbart att denna anstalt måste vara försedd med den

medicinska och tekniska utrustning som kräves av ett modernt sinnessjukhus,

men på samma gång, med hänsyn till klientelets ungdom och behov av fortsatt

fostran och utbildning, äga tillgång till pedagogisk arbetskraft. Anstalten

måste sålunda lia en mediko-pedagogisk organisation (till detaljerna

i denna organisation återkommer jag nedan).

Såsom ovan berörts har i utkastet till ny lag örn tvångsuppfostran upptagits

den bestämmelsen att tilltalade av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap.

6 § strafflagen sägs icke få dömas till tvångsuppfostran. Bland denna grupp

lär det — särskilt sedan den utvidgning av förvaringslagens tillämplighetsområde

kommit till stånd, vilken torde komma att föreslås av de sakkunniga

som ha till uppdrag att omarbeta denna lag — komma att finnas en grupp

som kan behandlas enligt förvaringslagen, samt en grupp, på vilken denna

lag icke är tillämplig. Detsamma torde gälla örn dem, för vilka en behandling

enligt lagen örn ungdomsfängelse kommer att ifrågasättas. Sannolikt

kommer frekvensen av fall där förvaringslagen är tillämplig att vara större

bland sistnämnda klientel på grund av dess högre ålder och därigenom

mera tydligt manifesterade asociala tendenser.

Beträffande de till dessa båda kategorier hörande individer vilka förete

en sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs, men icke övriga förutsättningar

för behandling enligt förvaringslagen, torde det vara självfallet att de böra

intagas i psykopatanstalten.

För de unga brottslingar, på vilka förvaringslagen är tillämplig, bör ett

intagande i förvaringsanstalt icke utan vidare ske. Det är nämligen i regel

icke önskvärt att dessa vårdas tillsammans med äldre, förhärdade förvaringsfall.

För att förhindra ett dylikt sammanförande av unga och äldre individer

av detta slag kan man tänka sig olika möjligheter. En vore, att vid uppgörande

av förslag till en förvarings- och interneringsanstalt, planera en särskild

avdelning inom anstalten för vissa yngre element. En annan utväg

vore att en avdelning å psykopatanstalten förklarades vara förvaringsanstalt

för yngre lagöverträdare och att sådana mindre svårartade fall, där utsikter

till gynnsamt resultat av en uppfostrande behandling anses föreligga, intogos

å denna avdelning.

Som behandlingen av yngre abnorma förbrytare bör skilja sig från behandlingen

av de äldre därigenom att särskild vikt lägges vid en fortsatt

pedagogisk utbildning och träning, synes det vara lämpligast att här tillgripa

sistnämnda möjlighet. Detta hindrar emellertid ingalunda att man

längre fram, när antalet unga förvaringsfall vuxit, kan finna det lämpligt att

även vid nya förvarings- och interneringsanstalten inrätta en särskild avdelning

för unga.

Utan tvivel torde å hill’ ifrågasatta psykopatanstalt komma att finnas en vidsträcktare

erfarenhet rörande nämnda klientel än på något annat ställe inom

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 219.

212 »6

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

landet. Det synes därför naturligt att man söker utnyttja denna sakkunskap

ock praktiska erfarenhet pa ett annat område, där den är i kög grad

av behovet påkallad, nämligen vid undersökning enligt sinnessjuklagen av

sinnesbeskaffenheten hos yngre tilltalade. Erfarenheten har nämligen visat

att undersökning av sinnesbeskaffenhet hos tilltalade över huvud taget enligt

denna lag bör koncentreras. Dessa undersökningar verkställas för närvarande

under mycket olika förhållanden och äro därför särdeles ojämna.

Det skulle därför vara en stor vinst för utredningarna i dylika fall, örn den å den

nya anstalten förefintliga speciella sakkunskapen rörande unga själsligt sjuka

och abnorma bleve utnyttjad för detta ändamål. Detta skulle lämpligen

kunna ske_ på det sätt att samtliga häktade tilltalade i åldern 15—21 år, när

undersökning av sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen skall ske, intagas

å anstalten. Som denna, enligt vad nedan skall påvisas, bör förläggas

till närheten av Stockholm borde också föreskrivas att undersökning av icke

häktade underåriga tilltalade från Stockholms stad borde ske på psykopatanstalten.

Då kommunikationerna till de Stockholm närliggande länen äro

synnerligen goda kunde det även ifrågasättas att samma regel skulle gälla

icke-häktade underåriga tilltalade från exempelvis Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Ostergötlands, Västmanlands och Örebro län.

Enligt bär ovan framlagda översikt över det klientel som lämpligen borde

intagas på psykopatanstalten för ifrågavarande vårdområden (skyddshem,

tvångsuppfostringsanstalter och ungdomsfängelseanstalter), skulle detta utgöras

av följande kategorier.

1. Minderåriga vanartade eller värnlösa som vid den preliminära undersökning

vilken skall föregå ett definitivt intagande å skyddshem, befinnas

vara själsligt sjuka eller abnorma.

2. Skyddshem selever som befinnas vara själsligt sjuka eller abnorma.

3. Minderåriga brottslingar vilka under rannsakningen befinnas vara av

sadant sinnestillstånd som i o kap. 6 § strafflagen sägs, utan att dock fylla

de för tillämpning av förvaringslagen gällande villkoren.

4. Vissa minderåriga brottslingar, på vilka förvaringslagen befinnes tilllämplig.

5. Tvångsuppfostringselever vilka förete själslig sjukdom eller abnormitet.

6. Brottslingar i åldern 18—21 år som äro av sinnesbeskaffenhet som i

5 kap. 6 § strafflagen sägs, utan att dock fylla villkoren för behandling

enligt förvaringslagen.

7. Vissa brottslingar i åldern 18—21 år, på vilka förvaringslagen är tilllämplig.

8. Personer som efter dom enligt lagen örn ungdomfängelse intagits i

anstalt och där visat sig förete själslig sjukdom eller abnormitet. Beträffande

dessa individer, vilka kunna befinna sig i en ålder som närmar sig 25 år,

kan det emellertid ifrågasättas örn icke, där ålder och andra omständigheter

tala härför, överflyttning i stället bör ske till förvaringsan stalt för vuxna

eller särskild avdelning av dylik anstalt.

9. Tilltalade häktade i åldern 15—21 år, rörande vilka undersökning av

sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen skall företagas.

Dessutom borde för dylik undersökning intagas även icke häktade tilltalade

i samma åldersklasser, såvitt de äro bosatta i Stockholm stad eller

Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands eller

Orebro län.

Den första uppgift som borde tillkomma psykopatanstalten är att vidtaga

en ingående social, medicinsk, psykologisk och psykiatrisk undersökning

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Majlis proposition nr 219.

av de intagna. Denna undersökning avser att så noggrant som möjligt

fastställa den intagnes tillstånd oell situation från ovan berörda synpunkter.

Denna undersökning måste enligt sakens natur leda till något av följande

resultat.

1. Den intagne lider av sinnessjukdom vilken sannolikt är godartad och

snart övergående. I dylikt fall kan den intagne behållas på anstalten för

vård eller översändas till hospital, allt efter omständigheterna.

2. Den intagne lider av sinnessjukdom av sannolikt långvarig eller obotlig

beskaffenhet. Han översändes då omedelbart till hospital.

3. Den intagne företer en okomplicerad intellektuell undermålighet. Ar

denna mycket höggradig översändes han till hospital (anstalt för asociala

imbecilla). Ar den intellektuella undermåligheten mindre höggradig behålles

den intagne å anstalten. Är undermåligheten ännu lindrigare, översändes

den intagne till någon av de jordbruksanstalter som ingå i den av skyddshemssakkunniga

uppgjorda anstaltsplanen (Margretelund eller Håkanstorp).

4. Den intagne företer intellektuell undermålighet, komplicerad med en

höggradigare underutveckling av känslolivet eller andra rubbningar i känslooch

viljeliv. Örn av denna kombination av intellektuella och emotionella

resp. volontära brister i utvecklingen framgår att den intagne är i mycket

hög grad moraliskt defekt, antisocial och farlig överföres lian till hospital

(eventuellt s. k. fast paviljong). Vid bedömandet huru han bör behandlas

är icke intelligensåldern eller intelligenskvoten ensam avgörande. I sådana

fall där den kombinerade intellektuella och emotionellt-volontära bristen

icke betingar en höggradigare amoralitet eller asocialitet, utan det synes

finnas utsikter att genom en mediko-pedagogisk behandling under längre

tid eventuellt åstadkomma en förbättring av den sociala prognosen, d. v. s.

utsikterna till en social återanpassning, behålles den intagne å anstalten.

5. Den intagne företer inga grövre brister i den intellektuella utrustningen,

men väl en ofullständig eller ojämn utveckling av känslo- och viljeliv,

eventuellt i förening med abnorma eller sjukliga drifter. I de fall där

denna konstitutionella bristfällighet innebär en mycket höggradig farlighet

överföres den intagne till hospital. I sådana fall däremot där den sociala

prognosen är mindre ogynnsam och utsikter kunna finnas att tiden, i förening

med en mediko-pedagogisk behandling, kan mildra farligheten, behålles

den intagne å anstalten.

6. Den intagne företer psykologiska missanpassnings- eller psykoneurossymptom

vilka till någon del äro beroende på miljöskador. I dessa fall

kvarhålles han å anstalten för behandling och fostran, såvida inte de {Jsykoneurotiska

symptomen äro mycket svåra och den medicinska prognosen dålig,

i vilket fall han överföres till hospital.

7. Den intagne företer psykiska defekter eller invaliditetstillstånd efter

hjärnskador genom yttre våld (skall-traumata eller hjärnsjukdomar, såsom

sömnsjuka, lijärninflammation, hjärnhinneinflammation, danssjuka m. ti.) eller

tidigare genomgångna, men avstannade sinnessjukdomsprocesser. I dessa

fall bestämmes behandlingen från fall till fall efter symptomens beskaffenhet,

den intagnes farlighet, hans hjälplöshet, hans behov av medicinsk behandling

o. s. v.

8. Den intagne företer inga rubbningar i själsverksamheten som påkalla

behandling å specialanstalt. I sådant fall överlämnas lian till vederbörande

för den åtgärd som med hänsyn till hans situation är påkallad (skyddshem,

tvångsuppfostringsanstalt, fängelse m. m.).

Förutom här berörda vårduppgifter skulle, i överensstämmelse med skyddshemssakkunnigas

betänkande, ännu en viktig funktion tilldelas psykopatanstalten,

nämligen att meddela viss utbildning och undervisning åt personer

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kwii/l. Majis proposition nr ‘lii).

som ämna ägna sig åt verksamhet såsom fostrare oell lärare vid skyddshem

och liknande anstalter. Då klientelet å dylika anstalter enligt erfarenheten

i stor utsträckning företer psykiska rubbningar av olika slag är det av största

betydelse att funktionärer vid dessa anstalter äga viss utbildning och praktisk

erfarenhet varigenom det blir dem möjligt att igenkänna tecken på dylika

rubbningar och påkalla läkareundersökuing. Vidare komma de uppfostringsocli

undervisningsproblem som möta denna personal till stor del att sammanfalla

med dem som uppstå då man har att göra med s. k. problembarn,

eftersom eleverna ju alltid visat anpassningssvårigheter av olika slag och,

även efter en utgallring av de i påfallande grad psykiskt abnorma, komma

att utgöras av ett i psykologiskt avseende särartat klientel. Det är sålunda

i skyddshemssakkunnigas betänkande förutsatt att viss del av utbildningen

skall vara förlagd till psykopatanstalten. En lämplig anordning vore väl att

blivande skyddshemspersonal under den del av utbildningen som faller på

psykopatanstalten bodde å anstalten och så långt tiden medgav, deltoge i

det praktiska arbetet därstädes. Självfallet böra de också erhålla särskild

teoretisk och praktisk undervisning av anstaltens medicinskt, psykologiskt

och pedagogiskt skolade personal.

Psykopatanstaltens organisation.

Eftersom skyddshem sklientelet även består av flickor, till ungefär en tredjedel,

är det nödvändigt att å psykopatanstalten bereda vård för både manliga

och kvinnliga patienter. Däremot är det icke önskvärt att individer av båda

könen mottagas å en och samma anstalt, då detta, i betraktande av klientelets

beskaffenhet, skulle innebära starkare inskränkningar av de intagnas

rörelsefrihet inom anstalten, än som skulle vara nödvändigt örn anstalten

innehöll endast patienter av ett kön. Den bästa lösningen av detta problem

är därför att två anstalter anordnas, men belägna på sådant avstånd från

varandra, att samma medicinskt och psykologiskt skolade personal kan användas

för båda anstalterna.

Slumpen gör att det inom skyddshemsområdet finnes två anstalter, en för

manliga och en för kvinnliga elever, vilka ligga på sådant avstånd från varandra,

att en dylik samorganisation lätt kan åstadkommas. De båda skyddshem

som för närvarande användas till vård av psykiskt sjuka och abnorma

elever, nämligen åkerbrukskolonien Hall för manliga och stadsmissionens

anstalt Skarvik Tallåsen för kvinnliga, äro nämligen belägna på endast en

halvtimmes bilresa från varandra. Härtill kommer att båda redan användas

för vård av psykiskt abnorma elever och sålunda äro inställda på dylika

uppgifter.

Båda anstalterna äro vidare från kommunikationssynpunkt synnerligen

gynnsamt belägna, i närheten av Stockholm och på ringa avstånd från Södra

stambanan.

Härtill kommer vidare att Hall-anstalten på grund av de ovan berörda,

oförenliga uppgifter inom vårdsystemet som tilldelats den, är en institution

som befinner sig i ett övergångstillstånd, så att en omorganisation av anstalten

i varje fall är oundviklig.

Stadsmissionens skyddshem för kvinnliga själsligt sjuka eller abnorma

elever, Skarvik-Tallåsen, står redan nu under omedelbar ledning av två skolade

sjuksköterskor och synes i det hela vara väl anpassat för sin uppgift.

Helt naturligt kräva båda anstalterna emellertid en omorganisation i vissa

avseenden för att kunna bli lämpliga för de vidgade uppgifter som enligt

här ovan uppgjorda plan skulle tillkomma dem.

Behovet av en utvidgning av skyddshemmet Skarvik-Tallåsen har redan

under nuvarande organisationsförhållanden gjort sig så starkt gällande, att

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

dess styrelse i skrivelse till skyddshemssakkunniga av november 1935 framhållit

beliovet av en »särskild, sluten vårdavdelning för de psykiskt oroligaste

elementen». I denna skrivelse anföres bland annat.

»Under de år verksamheten varit i gång, har behovet av en speciell sjukavdelning

gjort sig alltmera gällande och är för närvarande ofrånkomligt.

Många av eleverna stå vid intagningen nära sinnessjukdomens gräns. Ytterst

irritabla tåla de icke den dagliga nötningen mot de många kamraterna, vilka

i oförståelse för deras sjuklighet ofta göra deras egenheter till föremål för

drift och hån. Under sina svaghetsperioder bliva de ytterst störande för

kamraterna och hemmens ro. De mera nervöst lagda av kamraterna lida

därav skada. Under de gångna åren har ett flertal elever måst utskrivas

åtminstone för en tillfällig vistelse vid sinnessjukhus. Men den långa väntan

som i regel föregår intagningen där, har tidvis varit ytterst prövande för

hemmen. En enda sådan sjuk elev kan förstöra hemmens ro och ställa

personalen inför synnerligen svårlösta problem. I en del fall har det visat

sig, att överflyttningen till den lugnare miljö, som sinnessjukhuset kunnat

bjuda, medfört att vederbörande kommit till ro eller ock tagit sig så samman

inför detta mera avskräckande perspektiv, att flickan sedan skickat sig

bättre bland kamraterna.

Styrelsen har tänkt sig upprättandet av en särskild, sluten vårdavdelning

på högst 10 platser, helt skild från de båda andra hemmen. Till denna

skulle överföras för längre eller kortare tid sådana elever, som icke utan

skada för sig själva eller kamraterna kunna vårdas tillsammans med dessa.

Man torde kunna räkna med att något mer än hälften av dessa platser, 6

ä 7 st., bliva belagda för längre tid, alltså med elever, för vilka intagning

på sinnessjukhus begärts eller blir nödvändig att begära eller som överhuvud

icke kunna väntas återgå till fostran tillsammans med de övriga eleverna.

De återstående 4 eller 3 platserna torde behöva reserveras för tillfällig

remittering dit av elever, som för någon kortare tid råkat ur balans

och därigenom verka störande på de andra hemmens arbetsro. Antalet

skyddshemsplatser skulle alltså genom denna nya avdelning realiter ökas

med 6 ä 7, då ju i stället för dessa till stadig vistelse därstädes intagna

ett motsvarande antal nya elever kunna intagas vid de andra hemmen.

Kostnaderna för vården av detta nya hems klientel måste sättas väsentligt

högre än för de andra hemmens. Avgifterna torde lämpligen kunna sättas

till minst 1,800 kronor per elev och år för de mera fasta platserna och lägst

1,500 kronor för de mera tillfälliga, vilka därvid äro att räkna såsom obelagda

enär vederbörande flickor, ehuru för tillfället ditremitterade, alltjämt

hava sin plats vid de gamla hemmen.

Plan och kostnadsberäkning för denna äskade nya avdelning översändes

snarast.

En särskild byggnad innehållande skolsal, möjligheter till ett mindre

skolkök samt eventuellt ytterligare platser för ett tiotal elever är av behovet

påkallad.

När det första Skarvikshemmet byggdes, förlädes skolsalen till dess bottenvåning.

Den var då beräknad endast för detta hems skolpliktiga. Sedan

Tallåsen tillkommit, har skolsalen visat sig vara i allra minsta laget. Då

sakkunniges förslag förutsätter en starkare utgallring från de övriga skyddshemmen

av psykiskt defekta, är det väl troligt, såväl att efterfrågan på platser

vid Skarviksliemmen skall stegras, som ock att antalet skolpliktiga växer.

Under sådana förhållanden kan skolsalen alls icke räcka till. Dess läge,

med husets huvudtambur omedelbart utanför skolsalens dörr och med korridoren

från arbetsrummet in till elevmatsalen och köket på dess ena långsida,

vållar stora obehag. Samtal i tambur och trappuppgång och flickornas

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kunell. Maj:ts ''proposition nr 219.

tramp i korridoren köras in i skolsalen ock verka störande på lärare ock

elever. På rasterna under regnvädersdagar måste skoleleverna i regel ta

sin tillflykt till de andras arbetssal ock störa i sin tur arbetet där. Bekovet

av en ny, fristående byggnad för skolan är därför stort ock kar länge

gjort sig gällande.

I oell med en sådan byggnad kunde också ett annat önskemål bliva tillfredsställt,

nämligen att få inrätta ett särskilt skolkök för ett mindretal mera

försigkomna elever, som där kunde få lära sig att sköta ett hushåll på ett

mera självständigt ock efter det normala livet anpassat sätt.

Därest det såsom ovan antytts måste anses troligt, att större anspråk

komma att ställas på Skarvikshemmens platsantal inom den närmaste framtiden,

kunde i ock med en sådan nybyggnad även denna fråga finna sin

lösning, i det att rum för ett 10-tal elever förlädes till byggnadens andra

våning. Kunde därjämte också en stor gemensam samlingslokal, tillräcklig

för hela Skarvikskolonien och kringliggande kem, åstadkommas i detta lius,

vore en avsevärd vinst gjord.

Plan ock kostnadsberäkning jämväl för denna byggnad insändes snarast.

I ännu högre grad än Skarvikskemmet gäller örn åkerbrukskolonien Hall

att den behöver utvidgas ock ombyggas för att kunna användas för kär

ifrågasatta nya ändamål. Hall är nämligen en gammal anstalt, vars byggnader

äro uppförda enligt de vid tiden för dess tillkomst rådande föreställningarna

örn kuru ett skyddshem borde vara beskaffat. De lokala anordningarna

äro därför icke sådana, att anstalten i sitt nuvarande skick lämpar

sig för vård av själsligt sjuka och abnorma individer.

En annan fråga av central betydelse gäller det blivande platsbehovet å

psykopatanstalten. En beräkning av detta är av många skäl förenad med

de största svårigheter. Visserligen föreligga de ovan i korthet refererade

undersökningarna å svenskt klientel (skyddshem ock unga brottslingar mellan

18 ock 21 år). Däremot saknas en undersökning över det viktiga tvångsuppfostringsklientelet

(å Bona ock Viebäck). Vidare är det omöjligt att göra

sig en föreställning örn kuru de av skyddskemssakkunniga föreslagna undersökningsorganen

vid skyddshemmen komma att fungera ock vilka gallringsprinciper

de komma att tillämpa. Lika litet kan man för närvarande bilda

sig någon uppfattning örn huru effektivt de psykiskt sjuka ock abnorma

komma att utgallras från tvångsuppfostringsanstalter och anstalter för dem

som dömts enligt lagen örn ungdomsfängelse.

Enligt d:r Nordals undersökning skulle antalet debila ock imbecilla på

de av honom inventerade skyddshemmen utgöra tillsammans 45 % (32 +

13 %). Av redogörelsen över undersökningen framgår inte kuru många av

dessa som äro så lågtstående intellektuellt eller i känslo- ock viljeavseenden

så underutvecklade att de böra placeras på anstalt för asociala imbecilla

eller å anstalt för sinnesslöa vanartiga. Antar man att samtliga djupt imbecilla

(== 13 %) böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och att hälften

av den övriga gruppen, debila och lindrigare imbecilla, böra intagas å psykopatanstalten,

skulle på denna komma 16 % av skyddshemmens klientel.

Enligt d:r Knöös’ undersökning av 83 manliga förbrytare mellan 18 ock

21 år kade 18 (= 15 %) bort straffriförklaras, 30 (= 25 %) bedömas enligt

5 kap. 6 § strafflagen ock av dessa 18 (= 15 %) behandlas enligt förvaringslagen.

Dessutom fanns bland detta klientel 3 homosexuella vilka icke borde

vårdas å anstalt för normala unga brottslingar på vilka lagen örn ungdomsfängelse

borde tillämpas. Borträknar man från detta material alla normala

samt dem som bort straffriförklaras samt dem som bort dömas till förvaring

återstå 12 som bort dömas enligt 5 kap. 6 § strafflagen samt 3 homosexuella,

vilka böra placeras å psykopatanstalten. Detta utgör sammanlagt

15 (= 12 %).

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Majus proposition nr 219.

Antalet år 1934 å vanliga skyddshem intagna manliga elever utgjorde

185 + 44 = 229; antalet kvinnliga nyintagna var 140. Med utgångspunkt

från d:r Nordals undersökning skulle alltså omkring 37 manliga och 29

kvinnliga skyddshemselever per år behöva intagas å psykopatanstalten.

Antalet till tvångsuppfostran dömda utgjorde år 1934 79 gossar och 15

flickor. 16 % av dessa utgör 13 gossar och 2 flickor.

Antalet personer i åldern 18—21 år, vilka dömts till lägst 3 månaders

fängelse och högst 4 års straffarbete, utgjorde år 1933 207 män och 13

kvinnor. Utgår man från det antagandet, att d:r Knöös’ undersökning, som

omfattar endast sammanlagt 83 män och 2 kvinnor äger giltighet för hela

det ifrågavarande klientelet, så skulle antalet till dessa båda grupper hörande

psykopatanstaltsfall utgöra 39 män och 2 kvinnor. De årliga intagningssiffrorna

skulle sålunda bli 37 + 13 + 39 (= 89) män och 22 + 2 + 2 (= 26)

kvinnor. Härtill skulle komma ett för närvarande icke beräknelig! antal

förvaringsfall.

Vidare är att märka att det bland skyddshemmens nuvarande klientel

finnes ett stort antal själsligt abnorma eller sjuka. Antalet elever å de vanliga

skyddshemmen utgör omkring 800 gossar och 400 flickor. Tvångsuppfostringsklientelet

å Bona och Viebäck utgöres av omkring 130 respektive

30. Hela antalet elever är alltså tillsammans omkring 930 gossar och omkring

430 flickor. 16 % av detta klientel utgör 128 + 21 manliga respektive

64 + 5 kvinnliga.

Antalet undersökningsfält är mycket svårt att beräkna då det är omöjligt

att veta i vilken utsträckning undersökningsförfarandet kommer att tillämpas.

Antar man att deras antal skulle utgöra 36 gossar och 12 flickor skulle,

eftersom undersökningstiden är 2 månader och å varje anstaltsplats sålunda

kunna mottagas 6 patienter årligen, behövas endast 8 platser, varav 6 å anstalten

för manliga och 2 å anstalten för kvinnliga.

Men även örn man kunde med någorlunda säkerhet beräkna antalet intagningar

per år å psykopatanstalten samt antalet till anstaltens klientel

hörande fall som redan nu äro intagna å skyddshem och uppfostringsanstalter,

så skulle därmed ingen tillräcklig upplysning vara given rörande

platsbehovet. Såsom framgår av ovan anförda siffror rörande brottslingar

i åldern 18—21 år samt de f. d. skyddshemselever som förekomma bland

sådana tilltalade, vilkas sinnesbeskaffenhet enligt domstols beslut undersökes,

utgöres nämligen en avsevärd procent av dessa av så höggradigt

undermåliga, att liospitalsvård för dem är erforderlig. Det är sålunda uppenbart

att en viss procent av dem som komma att intagas å psykopatanstalten

efter jämförelsevis kort tid komma att överföras till hospital (respektive anstalt

för asociala imbecilla). Vidare kan man räkna med att vissa yngre

imbecilla lämpligen kunna placeras å anstalt för vanartade sinnesslöa. Förvissa

imbecilla som passerat skolåldern och hos vilka förståndsbristen icke

är komplicerad med en mera framträdande underutveckling av känslo- och

viljeliv, lia skyddshemssakkunniga tänkt sig fortsatt vård å öppna jordbrukshem,

där endast enklare arbetsuppgifter förekomma. När den samorganisation

av statens samtliga kriminalpolitiska medel, varom nedan skall talas,

kommit till stånd, har man också att räkna med att ett icke obetydligt antal

psykopatfall, sedan de nått högre ålder, komma att överflyttas till förvaringsanstalten

för abnorma förbrytare. Slutligen har man att räkna med att ett

icke obetydligt antal undermåliga i åldern 15—18 år, efter den förändring

av förvaringslagen som föreslagits i det nyligen avgivna betänkandet med

förslag till lag om tvångsuppfostran (Statens offentliga utredningar 1935: 67),

komma att behandlas enligt denna lag och eventuellt intagas å annan anstalt,

Vidare torde vissa fall komma att utskrivas till epileptikeranstalt.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

Att även kroppsligt sjuka (t. ex. av lung-, körtel- eller bentuberkulos lidande)

komma att överföras till specialsjukhus kan man taga för givet. Vidare

komma åtskilliga att vid gynnsamt behandlingsresultat överlämnas till privatvård

utanför anstalten eller till sina hem eller till arbete under tillsyn eller

i frihet. Det kan här nämnas att enligt uppgifter från Hall under år 1934

utskrevos 7 patienter till hospital, 1 till epileptikeranstalt, 3 till ålderdomshem

samt åtskilliga till föräldrahem eller annan privatvård. Att med någon

säkerhet i förväg beräkna hur stor procent av anstaltsbeläggningen som

kommer att utskrivas är självfallet omöjligt.

Vad slutligen beträffar vårdtidens längd, vilken ju är av väsentlig betydelse

för platsbehovets storlek, saknas likaledes möjligheter att för närvarande

därom bilda sig en föreställning. Det verkliga platsbehovet är sålunda tills

vidare en relativt okänd faktor.

Örn man emellertid med utgångspunkt från de ovan citerade undersökningarna

skulle söka beräkna den aktuella tillströmningen av psykopatanstaltsfall

utan att taga hänsyn till avtiödet från anstalten, så skulle detta

framgå av nedanstående

Tablå över platsbehovet å psykopatanstalten.

Kategorier

Skydds-

hemsfall

Tvångsupp-

fostringsfall

Ungdoms-

fängelsefall

Under-

8Ökningsfall

Summa

g.

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

För närvarande intagna

128

64

21

5

149

69

Ärlig intagning............

37

22

13

2

39

2

36

12

125

38

Anm. Härtill komma 94 som för närvarande äro intagna å Hall respektive och omkring

50 å Skarvik intagna.

De här angivna talen visa det ungefärliga antal fall som under första året

skulle intagas å psykopatanstalten = 369 gossar och 88 flickor. Huru många

platser som behövas för att under ett år mottaga ett sådant antal fall beror

naturligen på medelvårdtiden för varje fall. Denna kan självfallet icke ens

gissningsvis angivas. Av skäl som ovan berörts torde emellertid den årliga

avgången från anstalten komma att bli ansenlig.

En sund princip vid anordnandet av en anstalt med delvis nya uppgifter

och vars platsbehov icke kan med någon större grad av säkerhet beräknas,

torde vara att utgå från ett minimum, men samtidigt planera anstalten så

att den utan svårighet kan utvidgas vid stigande platsbehov. Med tillämpning

härav har det synts rimligt att man för psykopatanstaltens manliga

del beräknar ett platsantal på omkring 175, motsvarande ungefär det nuvarande

platsantalet å Hall, och för den kvinnliga ett platsantal på ungefär

hälften eller 75 platser, varvid hänsyn tagits till det i styrelsens för skyddshemmet

Skarvik—Tallåsen ovan åberopade skrivelse angivna förhållandet

att anstalten redan under nuvarande omständigheter är i behov av utvidgning.

Teknisk planläggning av psykopatanstalten.

Enligt nu rådande organisation finnes redan inom ungdomsvårdområdet

två anstalter som mottaga psykiskt sjuka eller abnorma individer tillhörande

skyddshemsområdet, nämligen Hall för gossar och Skarvik—Tallåsen för

flickor.

Avdelningen för manliga elever (Hall).

Såsom redan framhållits har Hallanstalten inom det nuvarande vårdsystemet

haft att fullgöra vissa med varandra oförenliga uppgifter, nämligen

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Majus proposition nr 219.

att dels vara bottenanstalt för de mest svåruppfostrade »normala» skyddshemseleverna

oell dels sjukvårdsanstalt för de kroppsligt och själsligt sjuka

och abnorma. Ehuru anstalten särskilt under senare tid väsentligen varit

en sjukvårdsanstalt, har den saknat den för en anstalt med sådant klientel

nödiga personliga och tekniska utrustningen. Samtidigt som den skolat

mottaga svårt abnorma och moraliskt betänkliga individer, som andra öppna

skyddshem sakna möjligheter att på lämpligt sätt vårda och fostra, har den

själv varit en öppen anstalt.

Härtill kommer att logementsbyggnaderna äro olämpliga för de vårduppgifter

som tilldelats anstalten. De äldre byggnaderna, som tillkommit

på en tid då man ansåg gemensamma sovsalar vara idealet för logerande

av unga vanartade, har endast med svårighet kunnat användas för ett klientel

som helst bort uppdelas i smärre grupper för att hålla i sär icke samhöriga

element och så långt möjligt begränsa det skadliga inflytande som

psykiska smittospridare kunnat utöva. Visserligen finnes å anstalten en

jämförelsevis ny paviljong, den s. k. Håga, men även denna är, med hänsyn

till de lokala anordningarna långt ifrån tillfredsställande.

I oförändrat skick lär anstalten sålunda icke lämpligen kunna användas

inom skyddshemsverksamheten sådan denna planlagts av skyddshemssakkunniga.

I deras anstaltsplan för normala elever är Hallanstalten icke

heller upptagen. Den är sålunda disponibel för andra ändamål. Det ligger

därför nära till hands att tänka sig densamma apterad till psykopatanstalt

för ungdomsvårdområdet, vilket också föreslagits av skyddshemssakkunniga.

För att göra den användbar för sådant ändamål måste den emellertid

fullständigt omorganiseras. Detta innebär, förutom nödiga personalförändringar

dels att nuvarande logementsbyggnader ombyggas och dels att

vissa nybyggnader uppföras.

Med hänsyn till beskaffenheten av nuvarande logementsbyggnader torde

den allmänna planen böra erhålla följande utformning.

1. En sorterings- och sjukpaviljong å 25 platser uppföres. Denna paviljong

förses med nödiga arbetslokaler för medicinsk, psykiatrisk och

psykologisk undersökning och behandling. Denna paviljong bör vidare vara

försedd med ett inhägnat område för elevernas vistelse i det fria..

2. En sluten paviljong å 50 platser uppföres för de mera opålitliga och

svårskötta. Denna paviljong måste vara försedd med arbets- och skollokaler,

så att tillfällen till full sysselsättning kunna beredas åt de därstädes vårdade,

samt ett större inhägnat område för friluftsvistelse och sport.

3. Av de fyra nuvarande paviljongerna som ligga omkring den öppna

planen tillsammans med köks- och matsalsbyggnaderna (Storgården, Holmia,

Tomtebo och Sjuksalsbyggnaden) och som alla äro byggda efter samma

plan, kunna två (Storgården och Holmia) apteras till avdelningar för vardera

omkring 25 elever. I den mån så erfordras kan var och en av dessa

göras till en sluten avdelning genom att omgivas med ett Gunnebostängsel

eller annat slag av inhägnad. Den tredje paviljongen (Sjuksalsbyggnaden)

kan längre fram vid behov likaledes apteras till en avdelning för 25 elever.

Den fjärde byggnaden, Tomtebo, vilken är så placerad i terrängen att den

icke lämpligen kan förses med promenadgård, kan användas till personalbostäder,

vilket också blir nödvändigt på grund av att de personalrum som

nu äro inhysta i de övriga tre paviljongerna, vid ombyggnaden komma att

försvinna.

Genom här föreslagna anordningar skulle vinnas 150 platser.

4. Genom vissa förändringar i Hågapaviljongen, vilken är belägen på ett

tämligen stort avstånd från de övriga logementsbyggnaderna, kan denna

lämna plats för 25 elever tillhörande det yngsta klientelet, som härigenom

skulle kunna hållas fullständigt avskilt från de iildre.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Majus proposition nr 219.

Genom dessa anordningar skulle den nja anstalten erhålla omkring 175

platser och förses med erforderliga tekniska anordningar och så långt gående

sorteringsmöjligheter, att den skulle kunna på tillfredsställande sätt fullgöra

sina uppgifter såsom undersöknings-, sorterings- och vårdanstalt för ifrågavarande

klientel.

Skisser och kostnadsberäkningar över nv- och ombyggnader vid Hallanstalten

äro under arbete.

Avdelningen för kvinnliga elever (Skarvik—Tallåsen).

I sin ovannämnda skrivelse har styrelsen för skyddshemmet Skarvik—

Tallåsen framhållit behovet av dels en sjukavdelning å 10 platser för mera

oroliga och svårskötta patienter och dels en ny skolsal vilken borde förläggas

till en särskild byggnad som även skulle inrymma dels anordningar för ett

skolkök, och dels logementsrum för ett 10-tal elever samt en samlingssal,

stor nog att rymma samtliga elever vid skyddshemmet.

Till stöd för de i styrelsens skrivelse angivna behoven ha inga beräkningar

över det framtida elevantalet vid skyddshemmet anförts. Som skrivelsen

tillkommit innan skyddshemssakkunnigas andra betänkande publicerats

är det sannolikt att de förändrade principerna för beläggning av

vanliga skyddshem, vilka föreslagits av skyddshemssakkunniga, icke tagits i

betraktande.

Med hänsyn till nyssberörda principer är nämligen att vänta att tillströmningen

till Skarvik—Tallåsen av elever med psykiska rubbningar av olika

slag kommer att bli så stor, att den av styrelsen föreslagna utvidgningen

skulle visa sig otillräcklig. Vidare är att märka att uppförandet av en fristående

sjukavdelning med endast 10 platser skulle bli oproportionerligt

dyrbart, liksom också driftkostnaderna för en avdelning med så få patienter

komme att bli oproportionerligt höga. Härtill kommer att skyddshemmet

för närvarande saknar laboratorier och andra medicinska arbetslokaler. Ett

sjukhus med de uppgifter som enligt ovan skisserade plan skulle tillkomma

Skarvik—Tallåsen kan emellertid icke undvara tekniska anordningar som

möjliggöra en ingående medicinsk, psykologisk och psykiatrisk undersökning,

i synnerhet örn man tar hänsyn till att även sådana tilltalade och häktade

flickor i åldern 15—21 år, över vilka utlåtande skall inhämtas enligt sinnessjuklagen,

böra intagas här. Den planerade sjukavdelningen bör därför anordnas

efter huvudsakligen samma principer som sorterings- och sjukavdelningen

å psykopatanstalten för manliga elever å Hall, även om vissa för

denna avdelning föreslagna medicinska arbetslokaler, med hänsyn till samarbetet

med Hall, måhända kunna undvaras. Avdelningen bör sålunda omfatta

25 platser.

Vad skolsalsbyggnaden beträffar synes det, i betraktande av ovissheten

rörande det platsbehov som längre fram kan komma att visa sig erforderligt,

vara klokast att ställa denna fråga på framtiden, så att vid dess lösning

kan tagas hänsyn till vunnen erfarenhet rörande skyddshemmets utveckling.

Som skyddshemmets styrelse i sin skrivelse förklarat sig skola insända

plan och kostnadsberäkning för de båda byggnaderna har ingen utredning

på denna punkt verkställts. Dock torde man kunna utgå från att den nya

sorterings- och sjukhusbyggnaden kommer att draga ungefär samma kostnad

som motsvarande paviljong å Hallanstalten.

Psykopatanstaltens ledning''.

I det föregående har framhållits att psykopatanstaltens avdelningar för

manliga och kvinnliga elever böra stå under gemensam ledning, vilket lätte
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ligen låter sig göra, då anstalterna ligga så nära varandra. Självfallet måste

denna ledning vara medicinsk.

I viss mån kan det sägas att Skarvik—Tallåsen redan stått under medicinsk

ledning, eftersom styrelsens ordförande, doktor C. Sebardt, på samma

gång är anstaltens läkare. Det oaktat kan läkarefrågan å anstalten knappast

sägas vara på lyckligt sätt ordnad. Anstaltsläkaren som plägar besöka anstalten

en gång var 14:e dag, är nämligen icke särskilt psykiatriskt skolad.

För att ersätta denna brist har även varit anställd en läkare med viss

psykiatrisk skolning, men denne läkare har besökt anstalten endast sex

gånger örn året, d. v. s. en gång varannan månad. Anstalten kan sålunda

icke sägas lia stått under psykiatrisk ledning eller i tillräcklig utsträckning

ägt till sitt förfogande psykiatrisk sakkunskap. Då båda dessa läkare äro

bosatta i Stockholm har dessutom vid tillfälliga sjukdomsfall ännu en läkare,

traktens provinsialläkare, måst anlitas. Uppdelningen av läkarvården vid

denna lilla anstalt på tre händer är självfallet också mindre lycklig.

På Hall har kroppssjukvården skötts av en lasarettsöverläkare i den närbelägna

staden Södertälje, varjämte en konsulterande psykiater stått till

ledningens förfogande. Sistnämnde har till uppgift att en gång i kvartalet

eller oftare, örn så påfordras, besöka anstalten. Det torde få anses självklart

att läkarevården å en anstalt som har att vårda ett 100-tal patienter,

vilka till största delen utgöras av på olika sätt själsligt abnorma individer,

icke kan anses på tillfredsställande sätt ordnad med detta arrangemang.

Med hänsyn till de uppgifter som enligt här uppgjorda plan böra tillkomma

psykopatanstalten är det nödvändigt att anstalten ställes under högt

kvalificerad psykiatrisk ledning. De båda avdelningarna av psykopatanstalten

skulle till en början komma att omfatta omkring 250 platser. Förutom

uppgiften att observera, vårda och till andra anstalter utsortera fall som

icke lämpa sig för anstalten, skall enligt planen anstaltens läkare även

handhava undersökningar av sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen av

ett klientel vars storlek för närvarande icke kan med någon säkerhet beräknas.

Som omsättningen å anstalten kan väntas bli mycket livlig och

stora anspråk måste ställas på det medicinska arbetets kvalitet torde det

bli nödvändigt att chefläkaren erhåller till en början åtminstone en biträdande

läkare. Därjämte bör vid anstalten finnas anställd en experimentalpsykolog

och psykotekniker samt erforderlig i sinnessjukvård skolad personal,

inklusive laboratoriesköterska, samt lärare, yrkesmästare m. m. Det

ligger i sakens natur att all personal, även läkarna, bör vara bosatt å anstalten.

Slutligen må framhållas att det säkerligen vore klokt att vid den nya

psykopatanstaltens tillkomst förse den med ett nytt namn, så att den sluppe

att övertaga den belastning som det nuvarande namnet kan anses innebära.

Den här skisserade planen synes förutsätta att staten övertar såväl Hall

som Skarvik-Tallåsen.

Centralförvaltningen.

Den plan för skyddshem sverksamhetens ordnande som uppgjorts av sakkunniga

samt här angivna organisation av abnormvården inom samma område

visa att i fortsättningen en intim samverkan bör komma till stånd

mellan skyddsliemsverksamheten, tvångsuppfostran och den vård som kommer

att lämnas åt de unga tilltalade i åldern 18—21 år, vilka komma att

dömas enligt lagen örn ungdomsfängelse. Vidare förutsattes en samverkan

med de för närvarande under fångvårdens ledning stående anstalterna för

observation och vård åt tilltalade häktade, över vilka domstol begärt utlåtande

enligt sinnessjuklagen, samt straffriförklarade och sinnessjuka straff
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Majus proposition nr 219.

fångar, samt anstalterna för förvaring av abnorma förbrytare. Samtliga dessa

förvaltningsorgan skola enligt planen på olika sätt bidraga till att fylla

samhällets kriminalpolitiska uppgifter.

Det förutsättes sålunda att själsligt sjuka och abnorma individer från

hela ungdomvårdsområdet kunna förflyttas till psykopatanstalten för vård

och behandling, för observation och sortering med hänsyn till efterföljande

behandling å hospital, å anstalter för asociala imbecilla, å anstalter för sinnesslöa

vanartade, å jordbruksbem tillhörande skyddshem sområdet, å epileptikerhem

m. m. Det förutsättes vidare att vissa tilltalade i åldern 15—21 år, på vilka

domstol finner 5 kap. 6 § strafflagen tillämplig, skola intagas å psykopatanstalten

samt att individer, tillhörande samma årsklasser, å vilka förvaringslagen

befinnes tillämplig, skola kunna placeras å en till förvaringsanstalt

apterad avdelning av psykopatanstalten. Den här skisserade organisationen

avser vidare att även sådana å anstalt för unga förbrytare i åldern 18—21

år intagna enligt lagen om ungdomsfängelse dömda, som sedermera visa sig

vara psykiskt abnorma utan att vara i behov av vård å hospital, skola intagas

å psykopatanstalten. Slutligen skola sådana å psykopatanstalten intagna,

som äro i behov av liospitalsvård, kunna intagas för vård å sinnessjukavdelning

inom fångvården.

Som det vid den praktiska tillämpningen av detta system av vårdnadsåtgärder

icke kan få bero på lokala anstaltsledningars goda vilja att in casu

bestämma huruvida den ena eller andra, nyttig befunna åtgärden skall

komma till stånd eller inte, är det nödvändigt att det finnes ett centralt

förvaltningsorgan, som i alla dylika frågor äger beslutanderätt. Detta i sin

ordning förutsätter att samtliga dessa olika grenar av kriminalpolitiken stå

under gemensam centralförvaltning.

För närvarande tillhöra dessa olika grenar av kriminalpolitiken skilda

centralförvaltningar. Sålunda är skyddshemsförvaltningen ledd av lokala

organ, medan verksamheten i sin helhet står under uppsikt av en central

myndighet, fattigvårds- och barnavårdsbyrån i socialdepartementet. Tvångsuppfostringsanstalterna,

stå under särskilda lokalstyrelser, vilka i sin ordning

sortera under justitiedepartementet. I propositionen angående lagen

örn ungdomsfängelse synes presumeras att anstalten för de enligt lagen örn

ungdomsfängelse dömda, såsom varande till namnet en straffanstalt, skall

läggas under fångvårdsstyrelsen, dit även förvaringsanstalterna samt vissa

sinnessjukvårdsanstalter för straffångar, straffriförklarade och undersökningsfall

för närvarande höra.

Egendomligt nog har emellertid, jämsides med en fortgående differentiering

av samhällets kriminalpolitiska medel, tendensen till central splittring

blivit alltmer framträdande. När sålunda nya åtgärder mot vanartad eller

brottslig ungdom enligt strafflagen och enligt barnavårdslagarna kommo till

stånd, placerades överinseendet över dessa nya kriminalpolitiska områden

under särskilda nytillkomna förvaltningsorgan. På samma sätt. när genom

alkoholistlagens tillkomst nya reaktiv anordnades mot de uppförandesrubbningar

som alkoholmissbruk ofta medför, så placerades den centrala uppsikten

över dessa åtgärder hos socialstyrelsen. I samband med att en omläggning

av arbetsmetoderna å lösdrivareanstalten för män genomförts överflyttades

förvaltningen av samtliga sådana anstalter från fångvårdsstyrelsen,

dit de förut hört, till lokalstyrelser som direkt sortera under socialdepartementet.

Ett tillskott till sitt förvaltningsområde har fångvårdsstyrelsen erhållit

först genom 1927 års lagar örn förvaring av s. k. förminskat tillräkneliga och

internering av vissa återfall sförbrytare. I samband med utbildningen av nya

kriminalpolitiska medel har också antalet till urbota straff dömda personer

vilka det åligger fångvårdsstyrelsen att omhänderliava minskats, så att det

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

v. s.

ungefär motMen

medan

för närvarande utgör endast något över 1,300 personer, d

svarande det antal som vårdas på ett större svenskt hospital,

skötseln av ett sådant hospital, vilken kräver minst lika stora säkerhetsåtgärder

och därtill en betydligt mera komplicerad teknisk utrustning bestrides

av ett fåtal läkare jämte sjukvårds- och ekonomipersonal under en jämförelsevis

anspråkslös medverkan från medicinalstyrelsen, så kräver vården av

lika många fångar ett komplicerat över hela landet förgrenat förvaltningsmaskineri

med såsom överbyggnad ett särskilt ämbetsverk vilket har detta

som väsentlig uppgift. Det läge därför nära till hands att genom en grundlig

omorganisation av detta ämbetsverk förse detsamma med de kompetenta förvaltningsorgan

som behövas för att fullgöra de nya kriminalpolitiska uppgifter

av medicinsk, pedagogisk och social natur som den förestående utvecklingen

och differentieringen av samhällets skyddsmedel mot och omhändertagande

av asociala element medför. En dylik omorganisation måste

innebära en så grundlig förändring av ämbetsverkets funktioner att detta

även bör erhålla ett nytt namn som ger uttryck åt de nya och betydelsefulla

arbetsuppgifter som tillkommer detta ämbetsverk.

Samma problem som nu möta på ungdomsvårdens område komma inom

den närmaste framtiden att kräva sin lösning även inom andra grenar av

kriminalpolitiken, såsom när det gäller att inordna behandlingen av alkoholbrottslingar

i den redan existerande organiserade alkoholistvården, när åtgärder

mot kriminalitet i samband med parasitism skola inordnas i nu förefintligt

system av åtgärder mot lösdriveri o. s. v.

Att de på ungdomsvårdens område föreslagna åtgärderna icke kunna förverkligas

utan en centralisering av förvaltningen beträffande samtliga hithörande

grenar av kriminalpolitiken är alldeles uppenbart. Såsom en viktig detalj i den

centrala organisationen av förvaltningen må här framhållas nödvändigheten

av en central inspektion som omfattar icke blott den pedagogiska sidan av

arbetet inom detta verksamhetsområde utan också den medicinska. Eftersom

utsorteringen av de abnorma elementen inom ungdomsvårdens klientel är den

kanske allra betydelsefullaste punkten ide förslag som framlagts ay skyddshemssakkunniga

och av sakkunniga för omarbetning av lagstiftningen rörande tyångsuppfostran

av unga brottslingar, är det nödvändigt att centralförvaltningen

äger till sin disposition psykiatriskt och kriminalpolitiskt erfaren arbetskraft

som kan övervaka och kontrollera det sätt varpå de lokala undersökningsorganen

fullgöra sina uppgifter. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom

att akter rörande varje fall som varit föremål för den preliminära observation

som enligt skyddshemssakkunnigas plan skall. äga rum före varje

definitiv intagning å skyddshem insändas till den medicinska experten för

granskning. Det torde också vara av stor betydelse att inspektionen av

anstalterna förrättas även med hänsyn till förekomsten av psykopatologiskt

klientel å skyddshemmen samt att en i anstaltsdrift förfaren medicinsk

expert kan lämna de lokala anstaltsledningarna råd och upplysningar med

hänsyn till teknisk organisation. Det närmast till hands liggande sättet att

förse centralförvaltningen med denna medicinska expertis synes vara att åt

chefläkaren å psykopatanstalten uppdraga att samtidigt vara medicinsk expert

rörande vårdfrågor inom området för skyddsåtgärder för vanartad och kriminell

ungdom. Detta skulle också innebära den fördelen att chefläkaren

å psykopatanstalten lärde känna personalen på de lokala anstalterna och

sålunda till stöd för sitt bedömande av de undersökningsakter vilka, skulle

tillsändas honom även ägde en ingående kännedom örn de lokala förhållandena

på samtliga hithörande anstalter.

Såsom bär i korthet angivits är det angeläget att frågan om den centrala

förvaltningen av hela det kriminalpolitiska området göres till föremal för

utredning.

Oloj Kinberg.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

INNEHÅLLSFÖKTECKNING.

Sid.

Propositionen ................................................................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1936 .......................................... 2

I. Den nuvarande skyddshemsorganisationen och dess tillkomst ..................... 4

II. Brister i den nuvarande skyddshemsorganisationen...................... 16

De sakkunniga.......................................... 16

Yttranden ................................................................................. 18

Departementschefen ...................v.............................................. 20

III. Omläggningens allmänna innebörd ........................................................... 24

De sakkunniga........................................................................... 24

Yttranden ................................................................................ 31

Departementschefen .................................................................. 49

IV. Den föreslagna organisationen .......................... 54

De sakkunniga........................................................................... 54

Yttranden ................................................................................ 67

Departementschefen .................................................................. 96

F. Särskilda frågor....................................................................................... 100

1. Vården av psykiskt abnorma............................................... 100

De sakkunniga.......................................................................... 100

Yttranden ................................................................................ 102

Departementschefen ................................................................. 106

2. Vården av psykiskt efterblivna.................................................. 106

Do sakkunniga.............. ............................................................. 106

Yttranden ...................... 108

Departementschefen .................................................................. 112

3. Vård utom skyddshem av för skyddsuppfostran omhändertagna 112

De sakkunniga.......................................................................... 112

Yttranden ................................................................................ 121

Departementschefen ................................................................. 127

4. Skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter .......................... 128

De sakkunniga.......................................................................... 128

Yttranden m. m...................................................................... 130

Departementschefen .................................................................. 134

5. Tillsynen över skyddshemmen ................................................... 135

De sakkunniga....................................................................... 135

Yttranden ................................................................................ 137

Departementschefen .................................................................. 141

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 207

Sid.

VI. Skyddshemspersonalens utbildning och kompetens ....................................... 142

De sakkunniga.......................................................................... 142

Yttranden ............................................................................... 144

Departementschefen .................................................................. 147

VII. Kostnader................................................................................................ 148

1. Årliga kostnader.............................................................................. 148

De sakkunniga........................................................................... 148

Yttranden ................................................................................. 157

Departementschefen ................................................................. 160

2. Engångskostnader .......................................................................... 161

De sakkunniga........................................................................... 161

Yttranden ................................................................................ 163

Departementschefen ................................................................. 164

3. Speciella kostnadsfrågor.................................................................. 169

De sakkunniga........................................................................ 169

Yttranden .............................. 170

Departementschefen ................................................................. 171

VIII. övergången till den nya organisationen..................................................... 173

De sakkunniga....................................................................... 173

Yttranden .............................................................................. 176

Departementschefen .................................................................. 178

IX. Anslagsbehov budgetåret 1936/1937. Hemställan .................................... 179

Bilaga. Utlåtande av professor O. Kinberg med förslag till åtgärder rörande

vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för

samhällets skyddsåtgärder för unga asociala .................................... 180

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:319 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn avlöningsoch omkostnadsanslag för socialdepartementet. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1936:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1936:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om avlöningsoch omkostnadsanslag för socialdepartementet. s. 2 i texten
  4. S2LU 1936:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten