Angående viss reglering av handeln med färsk torsk
1936-03-27 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1936:233, Angående viss reglering av handeln med färsk torsk
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 233•
1
Nr 233.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss reglering av
handeln med färsk torsk; given Stockholms slott den
27 mars 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 27 mars 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga för att, i enlighet med av mig angivna
riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till främjande
av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter, ävensom att, i samråd med
cheferna för utrikes- och handelsdepartementen, om så erfordrades förordna
en i handelspolitiska frågor sakkunnig person att biträda utredningsmännen.
Genom beslut samma dag tillkallade jag såsom sakkunniga ledamoten av
riksdagens andra kammare, hemmansägaren O. Jeppsson, ordförande, samt
fiskeriintendenten N. W. Rosén, landstingsmannen H. Levin, fiskaren Adolf
Larsson och fiskhandlaren John Truedsson. Vidare förordnade jag den 13
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 233.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
januari 1936, i samråd med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen,
andre sekreteraren i utrikesdepartementet C. O. Gisle att såsom sakkunnig
i handelspolitiska frågor biträda de sakkunniga.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1935 års fiskeriutredning, hava
den 22 januari 1936 framlagt ett betänkande åtföljt av dels förslag till förordning
örn viss reglering av handeln med annan färsk fisk än strömming,
dels ock två alternativa förslag till instruktion för en statlig fiskerinämnd.
Efter remiss hava yttranden över förslaget avgivits av kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och
Blekinge samt Skånes handelskamrar, från handelskamrarna i Göteborg,
Karlstad och Gävle samt från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
ävensom från Sveriges köpmannaförbund, svenska fiskhandelsförbundet
och Göteborgs färskfisk-grossisters förening; därjämte har kommerskollegium
vid sitt utlåtande fogat avskrift av protokoll, fört vid sammanträde
i Limhamn den 9 februari 1936 med representanter för fiskgrossister
i Skåne och Blekinge. Länsstyrelsen i Stockholms län har vid sitt
utlåtande fogat yttranden från förvaltningsutskottet i Stockholms läns och
stads hushållningssällskap och fiskeriintendenten i österhavets distrikt ävensom
från Stockholms läns fiskareförening, Stockholms läns fiskförsäljningsförening
u. p. a. och svenska ostkustfiskarnas centralförbund. Länsstyrelserna
i Uppsala och Kristianstads län hava vid sina utlåtanden fogat yttrande
en var från respektive läns fiskerinämnd. Vid länsstyrelsens i Södermanlands
län utlåtande äro fogade yttranden av fiskeriintendenterna i östra
distriktet och i Österhavets distrikt samt av ordföranden i länets fiskerikommitté,
vid länsstyrelsens i Östergötlands län utlåtande yttrande från länets
hushållningssällskaps fiskerikommitté, vid länsstyrelsens i Kalmar län utlåtande
yttranden från länets södra hushållningssällskaps fiskerinämnd och
dess norra hushållningssällskaps fiskeristyrelse samt vid länsstyrelsens i
Malmöhus län utlåtande yttrande från länets havsfiskeförening. Länsstyrelserna
i Gotlands, Blekinge, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län hava vid sina utlåtanden fogat yttrande en var från respektive läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Yttrande över betänkandet har slutligen
avgivits av Gotlands fiskareförbund samt av Malmö fiskareförening och
Limhamns fiskareförening Öresund.
Vissa uppgifter angående fisket och handeln med fisk i Skåne och
Blekinge.
De sakkunniga hava till sitt betänkande fogat vissa sifferuppgifter angående
fisket av torsk, rödspätta, skrubba, sandskädda och sill i Skåne och
Blekinge ävensom angående införseln av nämnda fiskslag. Uppgifterna visa
bland annat följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
3
Av de angivna fiskslagen fångades år 1933 inom hela riket respektive inom
de nu ifrågavarande länen de myckenheter, som angivas i följande uppställning
(myckenheten angiven i kilogram).
F i s k s 1 a g
Hela riket
Blekinge
län
Kristianstads
län
Malmöhus
län
Torsk................
10,191,265
940,255
396,880
995,193
Rödspätta..............
2,197,003
155,350
149,589
72,808
Skrubba och sandskädda.......
1,777,112
516,985
337,066
271,164
Sill.................
53,698,675
2,151,850
398,477
1,159,768
Den sammanlagda fångsten för de ifrågavarande tre länen utgjorde alltså
förenämnda år:
För torsk ................................ 2,332,328 kg
» rödspätta ............................ 377,747 »
» skrubba och sandskädda.............. 1,125,215 »
» sill.................................. 3,710,095 »
De sakkunniga anföra emellertid, att de verkliga fångsterna i vissa fall
torde hava varit större än de uppgivna, i det att fångst, som ej kunnat avyttras
eller eljest tillvaratagas, icke upptagits i den officiella statistiken, varifrån
de angivna siffrorna närmast hämtats.
Under år 1934 ökade den sammanlagda fångsten inom de tre nämnda länen
till följande myckenheter, nämligen
För torsk ................................ 3,425,315 kg
» rödspätta ............................ 434,706 »
» skrubba och sandskädda.............. 1,127,599 »
» sill.................................. 3,801,483 »
Torskfångsten under år 1934 översteg med cirka 50 procent fångsten under
vart och ett av de närmast föregående åren. För sill visade år 1934
även en något större fångst än de närmast föregående åren. Sillfisket i Öresund
var dock ringa, varemot fiskarena vid sydkusten uppgivas hava måst
kasta en del fångster i sjön, då de på grund av den goda tillförseln icke kunnat
avsättas till skäligt pris.
Införseln av förenämnda fiskslag uppgick år 1934, enligt av de sakkunniga
ur handelsstatistiken hämtade siffror, till följande mängder.
F i s k s 1 a g
Total införsel
Därav från Danmark
kg
kronor
kg
kronor
Torsk................
1,215,676
495,342
840,513
320,156
Rödspätta och skrubba........
1,201,548
705,898
1,100,841
605,833
Sill.................
2,092,578
493,155
1,308,856
343,943
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
De sakkunniga anmärka härtill, att marknaden i Skåne och Blekinge närmast
berördes av införseln från Danmark ävensom att införselstatistiken icke
vore fullständig, i det att en del fångster, som infördes av danska fiskebåtar
direkt från fiskeplatserna, icke upptagits som införsel. Det vore, tillägga de
sakkunniga, framför allt torsk och sill, det därvid vore frågan örn, men på
vissa platser även flundrefiskar. De sakkunniga hade förgäves sökt att
under hand inhämta uppgifter örn denna direkta införsel. Enligt uppgifter
från vissa grossister i Malmö skulle emellertid den direkta införseln dit av
torsk hava under år 1934 uppgått till 126,258 kg. De sakkunniga ansåge
emellertid denna siffra för låg.
Enligt införselstatistiken uppgick införseln av de ifrågavarande fiskslagen
över tullkamrarna i Skåne och Blekinge under år 1934 till följande
myckenheter:
torsk.......................... 157,936 kg
rödspätta och skrubba .......... 531,063 »
sill............................ 1,117,575 »
De sakkunniga hava i anslutning till de lämnade sifferuppgifterna anfört,
att vissa missförhållanden förelåge beträffande avsättningen av färsk fisk,
särskilt i Skåne och Blekinge, vilka missförhållanden bland annat toge sig
uttryck däri att fiskare ofta på grund av bristande avsättningsmöjligheter
icke kunde föra i land sina fångster eller endast vissa dagar kunde begiva sig
ut på fiske. En ej oväsentlig orsak till de påtalade missförhållandena vore
enligt de sakkunnigas mening den bristfälliga organisationen av fiskhandeln.
De sakkunniga hava härom anfört, att riklig tillförsel av torsk eller sill till
en plats till exempel ej alltid utnyttjades i den utsträckning, som borde ske,
för att fylla en brist på dessa varor å en annan plats, utan en obehövlig import
från utlandet tillgrepes såväl av hel fisk som av filéer. Vid andra tillfällen
kunde tillförseln väsentligt överstiga marknadens behov. Skillnaden
mellan engros- och detaljpriser vore ej i vederbörlig omfattning genomförd,
vilket hade till följd, att prisbildningen ej finge önskvärd fasthet. I stort sett
saknade handeln med färsk fisk enligt de sakkunnigas uppfattning den organisation,
som genomförts inom snart sagt alla handelns olika grenar. I längden
bleve fiskarena otvivelaktigt lidande därpå.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava ansett, att för avhjälpande av de påtalade missförhållandena
en organisation av handeln med ifrågavarande fisksorter borde ske
enligt liknande grunder, som följts vid den år 1934 genomförda regleringen
av handeln med färsk strömming, d. v. s. att partihandel inom område, där
bestämmelserna ifråga förklarats skola äga tillämpning, icke finge bedrivas
utan särskilt tillstånd och att detaljhandel inom sådant område ej finge idkas
med vara, inköpt från annan än den, som erhållit tillstånd till partihandel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
5
Beträffande partihandeln inom Skåne och Blekinge hava de sakkunniga
ansett det icke vara påkallat att, såsom skett i fråga om handeln med
färsk strömming, helt förbehålla densamma åt fiskareorganisationer. De sakkunniga
hava i stället förordat, att tillstånd till partihandel i regel lämnades
de grossister och organisationer, som för närvarande dreve partihandel. Rörande
partihandeln hava de sakkunniga vidare framhållit följande synpunkter.
De betydande fördelar, som genom den tänkta organisationen skulle komma
att beredas dessa auktoriserade partihandlare, framförallt genom att detaljhandel
inom det ifrågavarande området med de fiskslag, regleringen omfattade,
ej — utan efter särskilt tillstånd — skulle få idkas med vara inköpt
av annan än auktoriserad partihandlare och den därmed förbundna större
fastheten i prisbildningen, syntes motivera, att partihandlarna ålades vissa
förpliktelser. Dessa kunde i huvudsak sammanfattas i skyldighet att på ett
lojalt sätt utöva sin rättighet, så att svenska fiskares berättigade intressen
icke kränktes. De skulle således i första hand göra sina inköp av de fiskslag,
regleringen omfattade, från svenska fiskare inom området för regleringen.
Endast örn dessa ej kunde fylla behovet, borde inköp få ske från annat håll.
En partihandlare, som ej i vederbörlig ordning uppfyllde sina förpliktelser,
skulle kunna fråntagas tillståndet till partihandel. Kontroll över huru partihandeln
utövades bleve vid en sådan reglering av handeln nödvändig. Fiskeriutredningen
hade tänkt sig, att denna lämpligen kunde ordnas så, att
den, som hade tillstånd att idka partihandel, skulle beträffande vart och ett
av de fiskslag, regleringen av partihandeln inom området omfattade, avgiva
rapport om den kvantitet han inköpt av svenska fiskare och den kvantitet
han importerat. Närmare bestämmelser därom skulle lämnas vid meddelande
av tillstånd.
Utredningen hade även under övervägande möjligheten att närmast inom
Skåne och Blekinge genom minimi priser kunna reglera tillförseln till
marknaden av vissa fiskslag. Dylik prisreglering hade försöksvis med mycket
gott resultat varit anordnad beträffande torsk, kolja, vittling och garnsill
i Göteborg. Även i Smögen hade en prisreglering varit anordnad beträffande
makrill. Såväl vid en dylik prisreglering som vid den ifrågasatta regleringen
av partihandeln kunde begränsningen av tillförseln givetvis komma
att drabba såväl svenskfångad som utländskfångad fisk.
I fråga om detaljhandeln hava de sakkunniga, som nämnts, föreslagit
att sådan handel inom område, där partihandel med visst fiskslag vöre
beroende av tillstånd, icke skulle få idkas med fisk, inköpt från annan än den
som erhållit sådant tillstånd. De sakkunniga hava emellertid föreslagit vissa
modifikationer i denna regel och hava härom anfört:
Då det skulle kunna inträffa, alt visst fiskslag eller viss sortering eller kvalitet
därav ej skulle kunna erhållas från auktoriserad partihandlare inom
området, borde dock i visst fall särskilt medgivande till inköp från annat
håll kunna givas. Hinder borde enligt utredningens mening ej heller möta
för fiskare att avyttra egen fångst direkt till konsument. Som sådan försäljning
borde även räknas försäljning för fiskarens räkning genom hans
hustru eller annan familjemedlem. Det förekomme i vissa lall, att fiskaren
efter hemkomsten från fisket läte sin hustru ombesörja försäljning av fångsten
direkt till konsumenterna. En sådan försäljningsordning borde ej rubbas
av den ifrågasatta regleringen av handeln.
6
Kungl. Maj:ts pronosition nr 233-
De sakkunniga hava föreslagit, att överträdelse av de föreslagna bestämmelserna
angående idkande av parti- eller detaljhandel skulle vara belagt med
straff.
De sakkunniga hava vidare föreslagit inrättandet av en statens fiskeri
n ä m n d för handläggandet av frågor rörande den ifrågasatta organisationen
av fiskhandeln. Två alternativa förslag hava i denna del av de sakkunniga
framlagts. Vid uppgörandet av det ena förslaget hava de sakkunniga
utgått ifrån, att regleringen skulle omfatta endast vissa fiskslag i Skåne
och Blekinge och att nämndens handläggning av prisregleringen ävenledes
skulle vara begränsad till nämnda landskap. Enligt det andra förslaget
skulle däremot nämnden erhålla mera omfattande arbetsuppgifter. De sakkunniga
anföra angående det förstnämnda alternativet:
De hade funnit det vara lämpligast, att alla frågor rörande den ifrågasatta
organisationen av handeln med vissa slag av färsk fisk, såväl meddelande
av tillstånd till partihandel och inköp i vissa fall för detaljhandels
räkning som utövande av kontroll över handeln, handlades av en särskild
nämnd, förslagsvis benämnd statens fiskerinämnd. För vinnande av enhetlighet
i frågornas behandling och översikt över marknadens läge vöre
det nödvändigt att ett centralt organ erhölle detta uppdrag. Frågorna vore
av sådan art, att avsevärda fördelar torde kunna vinnas, om deras handläggning
hänskötes till en särskild nämnd och ej överlämnades till något
centralt ämbetsverk. Fiskerinämnden skulle utgöras av med fiskerifrågor
av förevarande art förtrogna personer, förslagsvis fem till antalet, förordnade
av Kungl. Majit för viss tid. Såväl det praktiska fisket som fiskhandeln
skulle vara representerad.
Jämväl frågor rörande prisregleringar borde enligt de sakkunnigas mening
hänskjutas till nämnden. Även om dylika frågor dit hänskötes, syntes
det emellertid de sakkunniga — förutsatt att nämndens verksamhet begränsades
till Skåne och Blekinge —- som om nämndens uppdrag icke skulle
få sådan omfattning, att särskilt kansli för nämnden erfordrades; däremot
erfordrades en sekreterare att biträda nämnden.
I fråga om det alternativa förslaget eller inrättandet av en fiskerinämnd
med mera vittgående arbetsuppgifter, hava de sakkunniga anfört:
Romme handeln med fisk att regleras även inom andra län och till nämnden
hänskjutas ytterligare prisregleringsfrågor, torde det bliva nödvändigt
att fiskerinämnden i likhet med statens jordbruksnämnd erhölle eget kansli
med tjänsteman, som handhade ledningen av det löpande arbetet inom
nämnden. I så fall syntes nämnden, motsvarande statens jordbruksnämnd,
böra bliva ett centralt organ för handhavande av uppgifter, som föranleddes
av statliga åtgärder i pris- och avsättningsreglerande samt avsättningsbefordrande
syfte på fiskets område. Lämpligt syntes då även vara att ärenden,
som stöde i samband med andra länders åtgärder i dylikt syfte, överlämnades
till nämnden.
Finge fiskerinämnden de mera omfattande uppgifter, som sålunda berörts,
torde det bliva nödvändigt för nämnden att med uppmärksamhet följa
utvecklingen på fiskmarknaden såväl inom som utom Sverige. Nämnden
skulle därigenom komma att förvärva sådan kännedom om avsättningsmöj
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
ligheterna för fiskets produkter, att den antagligen vid flera tillfällen skulle
kunna föreslå eller, i mån av befogenhet, själv vidtaga de åtgärder till befordrande
av avsättningen av svenska fiskvaror, vartill nämnden funné förhållandena
föranleda. Nämnden skulle även i viss man kunna tillhandagå
intressenter med upplysningar i frågor av denna art. Nämnden skulle därigenom
få ej blott en reglerande och kontrollerande uppgift utan även en direkt
avsättningsbefordrande. En dylik verksamhet syntes avgjort mera
lämpa sig för en nämnd av nu föreslagen art än för ett ämbetsverk, och detta
stödde således i sin mån förslaget att handläggandet av frågor rörande reglering
av handeln uppdroges åt en nämnd.
För att kunna följa fiskmarknadens utveckling inom landet bleve det
nödvändigt för nämnden att hava tillgång till ständiga rapporter rörande
tillförseln av fisk till de viktigaste avsättningsplatserna. Det torde kunna
ifrågasättas, huruvida ej dylika rapporter skulle kunna läggas till grund för
fiskeristatistiken och i samband därmed en omläggning göras av det^ nuvarande
systemet för insamlande av fiskeristatistiska uppgifter. En sådan
statistik bleve mera aktuell och kunde lättare utnyttjas tor frågor rörande
avsättningen än den officiella årsstatistik, som publicerades först över ett ar
efter det år den avsåge. Utredningen hade emellertid ej anledning att i förevarande
sammanhang närmare ingå på denna fråga men hade dock velat
beröra den i samband med undersökningen rörande vilka uppgifter som
lämpligen skulle kunna hänskjutås till en fiskerinämnd.
Vad angår den föreslagna anordningens tillämpningsområde
hava de sakkunniga uppgivit, att de vid utarbetandet av förevarande
förslag närmast åsyftat en reglering av handeln med färsk torsk,
rödspätta, skrubba (flundra), sandskädda (slätta) och sill i Skåne och Blekinge.
De sakkunniga holle emellertid för sannolikt, att en likartad reglering
av handeln i fråga om vissa fiskslag skulle medföra gagn även inom
andra delar av landet. De hade därför funnit ändamålsenligt att giva det
förslag till förordning, vilket bilagts betänkandet, en sådan allmän form, att
Kungl. Maj:t med stöd av förordningen skulle äga att förordna, att densamma
under viss tid och inom visst område skulle tillämpas i fråga örn visst
eller vissa fiskslag. Förordningens tillämpning skulle därigenom lätt kunna
anpassas efter rådande lokala förhållanden, och den ifrågasatta regleringen
av handeln med färsk fisk torde därigenom erhålla nödig smidighet.
De sakkunniga hava emellertid för närvarande föreslagit endast, att förordningen
måtte bringas i tillämpning inom Blekinge, Kristianstads och
Malmöhus län i fråga örn förenämnda slag av fisk ävensom av dessa fiskslag
framställda färska filéer.
Yttranden.
De sakkunnigas förslag Ilar i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Uppsala
och Malmöhus län ävensom av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Stockholms läns fiskförsäljningsförening
u. p. a., svenska ostkustfiskarnas centralförbund, ordföranden i Södermanlands
läns fiskerikommitté, Kristianstads läns fiskerinämnd, Gotlands fiskareförbund,
Malmöhus läns havsfiskeförening, Malmö fiskareförening och Lim
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
hamns fiskareförening Öresund. I övrigt hava samtliga de hörda myndigheterna
och korporationerna antingen avstyrkt förslaget eller i allt fall ställt
sig tveksamma därtill. I vissa av de avstyrkande yttrandena förordas dock
samtidigt en förnyad utredning i saken. Kommerskollegium, länsstyrelsen i
Södermanlands län, Smalands och Blekinge samt Skånes liandelskamrar
ävensom handelskammaren i Gävle tillstyrka sålunda ytterligare utredning.
Ur de tillstyrkande yttrandena må här anföras följande.
Länsstyrelsen i Uppsala lån har funnit, att de sakkunniga ägde rätt i sitt
påstående att handeln med fisk i stort sett saknade erforderlig organisation.
Då de framlagda förslagen torde vara ägnade att tillgodose önskemålen därutinnan,
ville länsstyrelsen, även örn förslagen för Uppsala läns vidkommande
ägde jämförelsevis ringa betydelse, för sin del tillstyrka en reglering av
fiskhandeln i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett en reglering av fiskhandeln nödig
för att bereda fiskarena skälig inkomst av deras näring och har länsstyrelsen
funnit en sådan reglering lämpligen kunna ske enligt de i förslaget
angivna linjerna.
Gotlands fiskareförbund har ifrågasatt, om icke partihandeln borde anförtros
at fiskareföreningar i likhet med vad som gäller i fråga om strömmingsfisket.
Liknande synpunkter hava framförts av Stockholms läns fiskareförening,
Stockholms låns fiskförsäljningsförening u. p. a., svenska ostkustfiskarnas
centralförbund och Kristianstads läns fiskerinämnd.
Malmöhus läns havsfiskeförening har funnit det framlagda förslaget kunna
tillfredsställa både fiskare och fiskhandlare, vilket torde utgöra en förutsättning
för att åtgärderna skulle kunna friktionsfritt genomföras.
Malmö fiskareförening och Limhamns fiskare förening Öresund hava funnit
vad de sakkunniga föreslagit synnerligen tillfredsställande och hyste den
uppfattningen, att de föreslagna åtgärderna skulle bliva till verkligt gagn både
för fiskare och fiskhandlare, icke minst därigenom att illojal konkurrens
vid fiskförsäljning därigenom skulle kunna förhindras.
Ur övriga yttranden må följande här anföras.
Skånes handelskammare, i vars yttrande Smålands och Blekinge handelskammare
instämt, har funnit de sakkunnigas syn på ifrågavarande spörsmål
böra betecknas såsom i olika avseenden skäligen ensidig och därför ej
ägnad att giva en nöjaktig uppfattning av verkliga läget. Till utveckling av
sin egen syn på saken har handelskammaren anfört bland annat följande.
Utan tvivel förekomme vid avsättningen av fisk vissa företeelser, som med
fog kunde påtalas och som vore till skada lika mycket för allmänheten som
.J* fiskarena och fiskhandeln. Av de upplysningar, som därutinnan kunnat
inhämtas, ville det likväl förefalla, som örn dessa missförhållanden alltför
mycket generaliserats. Först och främst torde sålunda kunna fastställas,
att de i huvudsak endast gällde ett fåtal orter, där bristande sammanhållning
mellan fiskare och fiskhandlare lett till oregelmässigheter i såväl avsättning
som prisbildning samt medfört en i olika avseenden osund konkurrens. Men
vad provinserna Skåne och Blekinge i övrigt beträffade torde någon mot
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
9
svårighet därtill icke förefinnas och, om klagomål förekomme, torde dessa
väsentligen sammanhänga med de olägenheter, som alltid måste uppkomma
på grund av växlande fångster och varans lättfördärvliga natur. Men därjämte
syntes en generalisering föreligga även såtillvida som de påtalade missförhållandena
egentligen endast torde avse avsättningen av torsk. Örn vissa
fiskslag som spätta, flundra och skädda hade i detta sammanhang överhuvud
ej varit tal och vad sillen anginge syntes även den kunna avföras såsom
ovidkommande, sedan för ett par år tillbaka vissa prisöverenskommelser årligen
träffats mellan vederbörande fiskare och fiskhandlareorganisationer,
varigenom avsättningsförhållandena avgjort förbättrats. Såsom redan därav
torde framgå hade den föreliggande frågan av utredningen givits väsentligt
större proportioner än den i verkligheten hade och, såsom följande utredning
torde visa, torde utan egentlig överdrift kunna sägas, att de förhållanden, som
ur ren avsättningssynpunkt påkallade uppmärksamhet, väsentligen vore begränsade
till torskfisket i Öresund.
Det vore av intresse att något beröra konkurrensförhållandena inom det sydsvenska
torskfisket, sådana dessa på senaste tid gestaltats. Såsom en närmare
undersökning torde visa, företedde utvecklingen på detta område ingen
enhetlig bild. Särskilt i Blekinge och på Skånes ostkust hade trålningen kommit
till allt större användning även för torskfisket och där liksom i Danmark
hade samtidigt blivit vanligt, att torsken i samband med sortering skures
till filé. På den skånska sydkusten fiskades torsk tidvis med bottengarn
men merendels med krok, medan däremot fisket i Öresund, där trålning vore
förbjuden, till övervägande del skedde med krok och blott någon gång med
torskgarn. Tack vare de större fångster, som erhölles med trål och bottengarn
liksom genom det rationellare sättet för fiskens tillvaratagande hade särskilt
Blekinge- och ostkustfisket visat sig lönande och konkurrensdugligt, ett
förhållande, som bland annat bestyrktes av de differenser, som regelbundet
förekomme i engroshandelns uppköpspris inom olika kustdistrikt. Som
exempel kunde anföras, att dagspriset å torsk vore cirka 12 å 15 öre i Blekinge
och på ostkusten, 20 öre i Trälleberg samt 25 öre i Malmö och Hälsingborg.
En ytterligare bekräftelse därav torde också ligga i det förhållandet,
att Östersjötorsken trots en viss kvalitetsskillnad tillvunnit sig en betydande
marknad och funnit avsättning långt upp mot Mellansverige och ända fram
mot sundsstäderna.
Det syntes tydligt, att det svenska torskfisket i Öresund, alldeles oberoende
av fiskhandelns åtgöranden, icke ägde nödig förmåga eller nödiga förutsättningar
att gentemot övriga konkurrenter hävda sin ställning.
Handelskammaren har vidare framhållit, att Öresundsfisket arbetade med
höga kostnader och med en osedvanligt ogynnsam relation mellan fiskfångsternas
totalvärde och värdet av använda redskap och båtar. För år 1933
hade sålunda nämnda relationstal för Öresund uppgått till blott 17 procent,
medan det för sydkusten varit 38, för ostkusten 73 och för Blekinge 45 procent.
Handelskammaren har i detta sammanhang även omnämnt vissa synpunkter,
vilka framförts från fiskhandelns sida och vilkas riktighet handelskammaren
ansett icke kunna ifrågasättas. Handelskammaren har härom
anfört:
Det hade gjorts gällande, att öresundsfiskarena ofta icke vore benägna att
i den utsträckning, som förhållandena gjorde önskvärt, ändra sina traditio
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
nella arbetsmetoder och såvitt möjligt anpassa sig efter avsättningens behov.
Som exempel hade framhållits, att det, trots upprepade anmaningar, för
handeln icke varit möjligt att på hösten från mitten av augusti, då efterfrågan
på torsk började, till oktober förmå öresundsfiskarena att fiska torsk,
enär dessa då helt ägnade sig åt sillfisket. Därigenom hade handeln tvingats
att söka leverantörer bland danska fiskare, med vilka förbindelsen av
kommersiella skäl måste upprätthållas, även sedan sillfisket upphört och
torskfisket blivit igångsatt å den svenska sidan av sundet. Vidare hade påtalats,
att de svenska Öresundsfiskarena visade föga intresse för att genom
sortering och filéskärning bättre tillvarataga fiskens värde, och slutligen hade
antytts, att Öresundsfiskarena, även då förhållandena kunde vara lockande,
sällan sökte sig utanför sina närmaste fiskevatten.
Handelskammaren har slutligen sammanfattningsvis anfört, att det föreliggande
spörsmålet icke vore ett uteslutande avsättningsproblem utan jämväl
ett produktions- och konkurrensproblem, samt att detsamma som sådant
ägde en påtagligt lokal begränsning. Därav borde enligt handelskammarens
mening följa, att de åtgärder, som vidtoges, gåves rimliga proportioner
och i första hand inriktades på att söka förbättra produktions- och
konkurrensbetingelserna. Handelskammaren förordade därför, att utredningen
vidgades och inriktades på att klargöra den sydsvenska fiskerinäringens
utvecklingsmöjligheter och konkurrensläge.
Handelskammaren i Göteborg har, vad Göteborgs fiskhandel beträffar,
funnit de av de sakkunniga gjorda allmänna påståendena både ensidiga och
missvisande. Fiskhandeln i Göteborg vore nämligen icke dåligt organiserad.
Att fiskhandeln icke alltid företedde samma organisation som handeln med
andra varor vore enligt handelskammarens mening naturligt och berodde
dels på fiskets oberäknelighet och dels på varans ömtålighet. Den olägenheten
att vid riklig tillförsel priserna kunde falla till belopp, som icke gåve fiskarena
skälig ersättning, syntes kunna avhjälpas genom frivilliga överenskommelser
om minimipriser. Den erfarenhet härutinnan, som vunnits i Göteborg,
varest ett dylikt system tillämpats under någon tid, hade varit uteslutande
god. I övrigt skulle enligt handelskammarens uppfattning förbättrade
transportförhållanden mer än något annat bidraga till att befordra avsättningsförhållandena
och råda bot för de av de sakkunniga antydda missförhållandena.
Därjämte borde exportmöjligheterna befrämjas. Exporten
främjades emellertid icke genom införandet av den föreslagna koncessionerade
partihandeln, snarare tvärtom.
Kommerskollegium har anfört bland annat:
Att vissa missförhållanden förefunnes inom fiskhandeln torde icke kunna
förnekas. Såsom Skånes handelskammare i sitt yttrande påvisat torde dock
de uti nu förevarande utredning avsedda missförhållandena egentligen endast
röra handeln med torsk i Malmöhus län och närmast avse i Öresund
fångad fisk. Den av handelskammaren förebragta utredningen i ämnet syntes
giva vid handen, att det föreliggande spörsmålet måste betraktas icke endast
som ett rent avsättningsproblem utan jämväl som ett produktions- och
konkurrensproblem samt att detsamma såsom sådant hade en påtagligt lokal
begränsning. Vore detta förhållandet, torde det vara tvivel underkastat,
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
11
huruvida åtgärder av den art, som fiskeriutredningen nu föreslagit, skulle
vara lämpliga och leda till avsett resultat.
Enligt kollegiets mening borde hela frågan upptagas till förnyad utredning.
Kommerskollegium har såsom skäl för förnyad utredning framhållit bland
annat, att värdet av den reglering av handeln med färsk strömming, som
i viss mån tagits till mönster för den nu föreslagna organisationen av fiskhandeln,
blivit mycket omtvistat och att ett stort antal anmärkningar däremot
framförts, vilka ännu icke vunnit avgörande.
Likartade synpunkter som de av kommerskollegium sist anförda hava
framförts i flera andra yttranden såsom i Stockholms samt Östergötlands och
Södermanlands handelskamrars yttranden ävensom i yttrandena av handelskammaren
i Gävle och Sveriges köpmannaförbund.
I flera handelskamrars yttranden har vidare framhållits, att den föreslagna
regleringen av fiskhandeln icke stöde väl överens med näringsfrihetens
princip.
Handelskammaren i Gävle har ansett det i längden långt effektivare, därest
fiskhandeln kunde regleras genom fiskarenas egna, på frivillighetens väg
skapade organisationer.
Handelskammaren i Karlstad har framhållit, bland annat, att de rådande
svårigheterna för avsättning av ett tillfälligt överflöd av fisk borde kunna avhjälpas
genom exportfrämjande åtgärder, varjämte handelskammaren uttalat,
att åtminstone importen av fisk av mindervärdig kvalitet utan olägenhet
torde kunna stoppas.
Liknande synpunkter hava framförts jämväl av Sveriges köpmannaförbund
och svenska fiskhandelsförbundet. Köpmannaförbundet har i samband
därmed påpekat, att frakterna för svenskfångad fisk borde nedsättas.
Fiskhandelsförbundet, som även framfört ett dylikt yrkande, har därjämte
med skärpa vänt sig mot de sakkunnigas uttalande, att handeln med färsk
fisk skulle sakna organisation. Förbundet har vidare påpekat, att det förhållandet
att skillnaden mellan engros- och detaljpriserna icke alltid strikt
hölles, visserligen kunde bero på att ett tillfälligt överskott tryckte marknaden,
men att orsaken ofta vore den att fiskarena sålde direkt till detaljister
för samma pris, som de begärde att grossisterna skulle betala. Även hände
det att fiskarena förbiginge både grossisten och detaljisten för att söka en
tillfällig avsättning direkt hos konsumenten. Prisbildningen kunde till följd
därav icke få önskad fasthet, men uppenbart vore att, örn man under sådana
omständigheter ville tala om en desorganisation av handeln, producenten
själv bure skulden därtill.
Lantbruksstgrelsen har i sitt yttrande — efter att hava lämnat en detaljerad
översikt över fiskpriserna och fångstmängderna inom Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län åren 1920—1934 samt för Blekinge även för år 1935 —
anfört, att fisket inom nämnda län haft att under några år kämpa med betydande
svårigheter, framför allt beroende på det dåliga sillfisket. Beträffande
Blekinge och Kristianstads län hade emellertid fisket förbättrats under
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
de två senaste åren, varjämte avsättningsförhållandena blivit bättre. För
Malmöhus läns sydkust hade även en förbättring inträtt, men vid länets
Öresundskust torde fiskarena alltjämt hava svårigheter. Det torde emellertid
kunna sägas, att med undantag i fråga om torsk avsättningen i stort sett
varit någorlunda tillfredställande även på öresundskusten.
I fråga om öresundsfisket har styrelsen vidare anfört:
Vad anginge Malmöhus län syntes läget för fiskarena där alltjämt
vara tryckt, särskilt för fiskarena vid Öresund. Att ställningen där alltjämt
vore sämre än i Blekinge och Kristianstads län syntes — utom vad beträffade
det felslagna sillfisket —- hava sin grund däri, att filéskärning av torsk
icke gjort några större framsteg. Från lantbruksstyrelsens sida hade emellertid
fiskare i Limhamn redan i november 1934 uppmanats att organisera
ett filéskärningsföretag och i skrivelse den 24 april 1935 gjorde Malmö fiskareförening
u. p. a. ansökan om ett lån å 15,000 kronor för främjande
av beredning och avsättning av fisk, vilken framställning den 16 augusti
1935 av Kungl. Maj :t överlämnades till 1935 års fiskeriutredning för att
tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.
örn man såge till priserna på de olika fiskslagen, syntes det endast vara
torsk, som det vore svårt att finna avsättning för till skäliga priser. Med de
priser, som rått på sill, funnes det enligt lantbruksstyrelsens mening icke
anledning att införa någon reglering för detta fiskslag. Detsamma torde också
— om än icke i lika hög grad — gälla rödspätta, skrubba och sandskädda.
Då det vid ett svårt läge för fiskarena gällde att genom åtgärder från statens
sida hjälpa dessa till bättre utkomst, borde givetvis olika vägar prövas.
I sådant avseende ansåge lantbruksstyrelsen sig böra särskilt framhålla, att
då filéskärning av torsk visat sig verka starkt främjande för torskens avsättning
i Blekinge län, det syntes ligga närmast till hands att genom organiserandet
av filéskärning av torsk även i Malmöhus län söka bringa fiskarena
hjälp. Staten borde därvid kunna skänka erforderligt stöd.
Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit, att konsekvenserna av den föreslagna
regleringen av fiskhandeln vore svåra att överblicka. Det gagn, regleringen
kunde medföra för ett område, kunde komma att uppvägas av den
skada, den kunde tillfoga andra områden. Den föreslagna regleringen skulle
t. ex. medföra att fiskhandlare i Göteborg icke skulle kunna utan av fiskerinämnden
i visst fall lämnat tillstånd sända fisk till andra regleringsområden.
Med hänsyn till varans ömtålighet vore det uppenbart, att förslagets genomförande
i praktiken skulle kunna medföra betydande olägenheter. Lantbruksstyrelsen
ville vidare understryka att det för det svenska havsfisket såsom
helhet betraktat vore av största betydelse, att de svenska fiskarena kunde bibehållas
vid sin frihet att anlöpa grannländernas hamnar för avyttring av
sin fångst.
Såsom slutomdöme har lantbruksstyrelsen uttalat, att behov av särskilda
åtgärder till förbättring av avsättningen av färsk fisk inom det närmast ifrågavarande
området numera syntes föreligga endast beträffande torsk inom
Malmöhus län och att för dylika åtgärders vidtagande andra linjer borde
övervägas än de av de sakkunniga föreslagna.
Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom eget yttrande åberopat det av förvaltningsutskottet
vid länets hushållningssällskap avgivna yttrandet, däri
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
13
bland annat framhållits, att i Blekinge län avsättningssvårigheter i fråga om
färsk fisk yppat sig endast inom länets västra delar och där endast beträffande
torsk. Att avsättningen av torsk vore bättre i de östra delarna av länet
berodde på att grossisterna där i mycket stor utsträckning inrättat sig
för torskens upparbetande till filéer. Under sådana förhållanden ansåge
utskottet det icke motiverat med ett så kraftigt statligt ingripande som det
föreslagna utan trodde utskottet, att ansträngningarna i första hand borde
inriktas på att utvidga avsättningsmöjligheterna genom torskens förädling
till filéer. Importen av torskfiléer borde enligt utskottets mening kunna regleras
genom en lämpligt avvägd tull.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit det obestridligt, att de förhållanden,
varunder avsättningen av färsk fisk nu ägde rum, icke vore tillfredsställande.
Länsstyrelsen har emellertid ansett sig hava anledning ifrågasätta,
örn statens medverkan i den omfattning, som föreslagits, verkligen vore
påkallad. Länsstyrelsen holle nämligen före, att fiskhandeln skulle kunna
ordnas genom ekonomiska sammanslutningar av fiskarena själva under ledning
av en central organisation. Under förutsättning att en dylik organisation
av handeln icke kunde åstadkommas, hade länsstyrelsen emellertid icke
något att i huvudsak erinra mot de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Gävleborgs län
ävensom Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd och dess
norra hushållningssällskaps fiskeristyrelse hava framhållit, att någon större
erfarenhet ännu icke vunnits beträffande verkningarna av regleringen av
strömmingshandeln och att, intill dess så skett, ytterligare åtgärder efter mönster
av strömmingsregleringen icke borde vidtagas; länsstyrelsen i Stockholms
län har i detta sammanhang vidare framhållit, att i fråga om strömmingen
förelegat alldeles särskilda skäl för en organisation av handeln, vilka icke
hade motsvarighet i fråga om annan fisk, främst strömmingens extraordinära
känslighet för transporter och strömmingsfiskets utomordentliga omfattning
utefter hela ostkusten.
I fråga om den föreslagna fiskerinämnden hava vissa erinringar
framförts i yttrandena.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att en fiskerinämnd enligt det
mindre omfattande alternativet skulle, såvitt förhållandena i länet anginge,
för närvarande vara tillfyllest, men likväl — då behov av regleringar i förevarande
avseende torde yppas även i andra delar av landet samt regleringarna
skulle bliva fotade å ett mera fast underlag, om ett organ inrättades, som
hade att följa utvecklingen å marknaden inom och utom Sverige — förklarat
sig böjd för att förorda tillsättandet av en nämnd enligt det vidare
alternativet.
Stockholms handelskammare har yttrat, att det vore svårt att föreställa
sig, att nämnden skulle kunna med tillräcklig snabbhet träffa erforderliga
avgöranden exempelvis örn tillstånd till inköp från annat regleringsområde.
Handelskammaren i Göteborg har framhållit, att nämndens befogenheter
i förslaget vore vagt angivna, vilket kunde leda till godtycklighet i dess tjän
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
steutövning. Handelskammaren vore icke övertygad om att nämnden komme
att få betydelse annat än som kontrollmyndighet och för insamlandet av
statistiska uppgifter. Vad beträffade den antydda avsättningsbefordrande
verksamheten med avseende å exporthandeln förmenade handelskammaren,
att fiskexporthandeln för närvarande av sina egna förbindelser i utlandet erhölle
snabbare, bättre och framför allt tillförlitligare meddelanden örn avsättningsmöjligheterna
på de utländska marknaderna än som skulle bliva fallet,
därest dylika upplysningar skulle införskaffas genom en statlig organisations
ombud i utlandet. Den tidsspillan, som en dylik omväg via den
statliga myndigheten skulle förorsaka, komme säkerligen att vålla, att månget
gynnsamt tillfälle till försäljning försuttes.
Handelskammaren i Gävle har uttalat farhågor för att nämnden, med de
stora men vagt angivna arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle åvila densamma,
skulle tvingas till en utbyggnad av organisationen med ty åtföljande
kostnader och tungroddhet.
Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att förbundet icke ansåge tillräckliga
skäl föreligga för inrättandet av ett nytt statligt kontrollorgan. De
stödåtgärder, som borde ifrågakomma, kunde i varje fall genomföras med
anlitande av redan tillgänglig sakkunskap inom förvaltningen och den enskilda
handeln. Beträffande handeln med fisk gällde i särskilt hög grad, att
all byråkratisk stelhet i fråga om organisationen därav borde undvikas.
Liknande synpunkter hava framförts av svenska fiskhandelsförbundet.
Uppsala läns fiskerinämnd har ifrågasatt, om det icke vore lämpligare att
lantbruksstyrelsen, i samråd med fiskeriintendenter, fiskerikommittéer och
fiskeriföreningar, finge sig anförtrott det uppdrag, som de sakkunniga tänkt
sig skulle överlämnas till den föreslagna fiskerinämnden. Fiskeriintendenten
i österhavets distrikt har uttalat sig i samma riktning.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att man
med en viss oro kunde fråga sig, om en fiskerinämnd, förlagd exempelvis
till Göteborg, skulle visa sig mäktig att på ett fullt opartiskt sätt tillvarataga
även Blekingefiskarenas intressen. Förvaltningsutskottet har för sin del
funnit det lämpligast, att ett statens verk, lantbruksstyrelsen eller kommerskollegium,
finge övertaga de funktioner, som avsetts för den föreslagna nämnden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att de ifrågasatta regleringsåtgärderna,
därest de inskränktes till att avse Skåne och Blekinge,
icke torde med nödvändighet förutsätta tillkomsten av någon statlig fiskerinämnd;
de övriga ändamål, för vilka behövligheten av en sådan framhållits,
torde enligt länsstyrelsens mening jämväl kunna utan någon särskild nämnd
tillgodoses.
Beträffande de sakkunnigas förslag örn prisreglering genom
nämnden ävensom det ifrågasatta stipulerandet av minimipriser
å fisk har i yttrandena anförts i huvudsak följande.
Skånes handelskammare — i vars yttrande Smålands och Blekinge handelskammare,
såsom förut nämnts, förklarat sig instämma — har framhållit,
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
15
att med de högst skiljaktiga produktionspriser, som förefunnes för exempelvis
torsk, det vore vanskligt att avgöra vilket pris som borde fastställas. För
att tillfredsställa fiskarena å en viss ort kunde nämnden sålunda drivas att
för hela regleringsområdet fastställa så höga priser, att å andra orter inom
området ett överdrivet forcerat fiske framkallades. Huru de komplicerade
problem, som därav kunde uppkomma, skulle bemästras, hade de sakkunniga
icke berört.
Handelskammaren i Göteborg har påpekat, att nämnden genom sin prisreglerande
verksamhet, såvitt ej därmed avsåges ett diktatoriskt fastställande
av priserna, knappast komrne att utöva annan inverkan än den, som tillgång
och efterfrågan nu utövade; därvid vore ock att märka att tillgången
för Göteborgs vidkommande i viss mån reglerades av en mellan intressenterna
träffad överenskommelse om minimipriser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del understrukit, att
behövliga regleringar av fiskprisen även i fortsättningen kunde åstadkommas
genom överenskommelser i enlighet med de riktlinjer, som nu prövades i Göteborg.
I flera yttranden, såsom i de av lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskottet i
Blekinge läns hushållningssällskap och handelskammaren i Gävle avgivna,
har påpekats, att det icke vore lämpligt att fatta ståndpunkt till det föreliggande
förslaget till reglering av fiskhandeln, innan de sakkunniga framlagt
resultatet av sina överväganden rörande minimipris för fisk.
I vissa andra yttranden, såsom i Sveriges köpmannaförbunds och svenska
fiskhandelsförbundets yttranden, har uttalats, att föreskrivandet av minimipris
å färsk fisk torde få en prisstabiliserande verkan, varför en dylik anordning
förordades.
Det är en känd sak, som ytterligare bestyrkes av vad som förekommit i Departementsärendet,
att det sydsvenska havsfisket under flera år kämpat med stora eko- e^/ere*
nomiska svårigheter. Dessa lära till icke ringa del haft sin grund i avsättningsförhållandena
på fiskmarknaden. Särskilt synes torskfisket vid den
svenska öresundskustcn av dylik anledning kommit i en bekymmersam
ställning. Ehuru under de båda senast förflutna åren en viss förbättring i
läget torde hava inträtt, förefinnas alltjämt svårigheter för öresundsfiskarena
att till skäliga priser få avsättning för sin torsk. Orsaken lärer, såsom bland
annat Skånes handelskammare yttrat, huvudsakligen vara den, att fisket i
fråga till följd av vissa i yttrandet närmare angivna omständigheter bedrives
under ogynnsammare förutsättningar än vad fallet är med torskfisket inom
vissa närbelägna fiskevatten. Sannolikt är, att, örn en varaktig förbiittring av
läget i fråga örn det svenska torskfisket i Öresund skall kunna vinnas, vissa
förändringar med avseende å såväl fiskets bedrivande som fiskens beredning
och försäljning måste genomföras. Härför erforderliga åtgärder torde näppeligen
kunna åstadkommas annat än under målmedveten medverkan från
fiskarena själva och deras organisationer. Ännu lärer det dock dröja ganska
länge, innan någon starkare insats från fiskarenas egen sida kan på
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
räknas. Utsikterna härtill minska i samma mån som fiskarbefolkningens
ekonomiska läge försämras. En av de viktigaste förutsättningarna för att
här berörda problem skola ernå en tillfredsställande lösning är därför, att
åtminstone det värsta hotet mot existensmöjligheterna undanröjes. Detta
synes kunna ske, om på sätt de sakkunniga föreslagit en viss tvångsorganisation
av handeln med torsk genomföres. Av det sagda följer att en dylik anordning
bör hava karaktären av ett försök och tillämpas allenast för en
kortare övergångstid. Det bör eftersträvas, att genom andra åtgärder här
antydda statsingripande så snart som möjligt göres överflödigt. Med avseende
på annat fiske än torskfiske är jag icke för närvarande beredd föreslå
ingripande av förevarande slag.
Vid utformandet av nämnda organisation bör sökas beredas möjligheter till
en jämn avsättning av Öresundstorsken till skäliga priser. De sakkunnigas
förslag synes i huvudsak ägnat att tillgodose detta syfte. Jag tillstyrker alltså
i likhet med de sakkunniga, att, om Kungl. Maj:t så förordnar, rätten att
idka partihandel med färsk torsk göres beroende av särskilt tillstånd, med vilket
förbindes skyldighet för vederbörande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
med avseende å rörelsen, som kunna finnas erforderliga för främjande
av det avsedda målet. Det torde, såsom de sakkunniga erinrat, ej
vara nödvändigt, att dylikt tillstånd förbehålles särskilda organisationer,
utan tillstånd synes kunna lämnas en var, som är villig underkasta sig nyssnämnda
föreskrifter. Vad angår frågan om vilken myndighet, som skall
äga lämna tillstånd till partihandel, delar jag den uppfattning, som kommit
till uttryck i flera av yttrandena, att det icke torde vara påkallat att för ärenden
av ifrågavarande art tillskapa ett särskilt organ. Jag förordar, att det
uppdrages åt lantbruksstyrelsen att meddela tillstånd till partihandel med
färsk torsk ävensom att i övrigt handhava de uppgifter, som kunna föranledas
av den föreslagna anordningen. Därest partihandeln sålunda göres beroende
av tillstånd, torde detaljhandel icke böra få bedrivas med färsk torsk,
som inköpts från annan än den, vilken erhållit dylikt tillstånd. Detaljhandel
med egen fångst torde däremot alltjämt böra fritt få idkas. Jag utgår vidare
i likhet med de sakkunniga från att med försäljning av egen fångst jämställes
försäljning, som för vederbörande fiskares räkning sker genom någon
hans familjemedlem. I detta sammanhang må anmärkas, att de här föreslagna
bestämmelserna örn handel med färsk torsk givetvis även avse handel med
exempelvis färska filéer av sådan fisk.
Ehuru det, såsom jag förut framhållit, egentligen torde vara endast beträffande
öresundskusten, som frågan om en reglering av torskhandeln för närvarande
är aktuell, synes möjlighet böra finnas att, om omständigheterna
därtill skulle föranleda, utvidga regleringens tillämpningsområde. Det torde
få bero på Kungl. Maj:t att besluta härutinnan. De grundläggande bestämmelserna
i ämnet torde böra sammanfattas i en förordning, vilken bör träda
i kraft den 1 juli 1936; den torde tillsvidare icke böra förlänas giltighet för
längre tid än till och med den 30 juni 1939.
I anslutning till vad i det föregående anförts har inom jordbruksdeparte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
17
mentet utarbetats förslag till förordning om viss reglering av handeln med
färsk torsk, vilket torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet. Förslaget
är avfattat i nära överensstämmelse med förordningen den 15 juni
1934 (nr 282) örn viss reglering av handeln med färsk strömming.
Enligt 2 § i nyssnämnda författningsförslag skola närmare föreskrifter angående
villkoren för tillstånd till partihandel med färsk torsk meddelas av
Kungl. Majit eller enligt Kungl. Majits bemyndigande av lantbruksstyrelsen.
Vad dessa villkor beträffar synes huvudregeln böra vara, att den, vilken erhållit
dylikt tillstånd, skall vara skyldig att vid inköp av färsk torsk vända
sig i första hand till svenska fiskare inom regleringsområdet. Skulle den
av nämnda fiskare fångade torsken vara otillräcklig för behovet inom området,
bör partihandlaren vara oförhindrad att från andra leverantörer täcka
sagda behov. Partihandlaren torde därvid böra hava fria händer att välja
den leverantör, han finner för gott. Jämväl import bör alltså för detta fall
vara tillåten. Att göra partihandlarens rätt alt sålunda utifrån fylla det behov,
som fiskarena inom regleringsområdet icke kunna täcka, beroende av
tillstånd i varje särskilt fall torde icke vara lämpligt. Redan den ytterst brådskande
naturen hos ärenden av ifrågavarande art torde nödvändiggöra, att
vederbörande partihandlare lämnas en viss rörelsefrihet. Några större olägenheter
ur regleringssynpunkt av en dylik frihet torde näppeligen behöva
befaras, då det naturligtvis står öppet för var och en att, örn en partihandlare
finnes fullgöra sina skyldigheter på ett otillfredsställande sätt, påtala förhållandet
hos lantbruksstyrelsen. Skulle fångsten inom regleringsområdet visserligen
i och för sig vara tillräcklig för att tillgodose områdets behov, men
fiskarena för fångsten begära ett sådant pris att detaljförsäljningspriset skulle
ställa sig oskäligt högt, torde partihandlarna likaledes böra beredas möjlighet
att vända sig till svenska leverantörer utom området eller att genom
import fylla behovet. För att icke syftet med regleringsåtgärderna skall förfelas,
torde dock en bestämmelse av nu angiven innebörd böra tillämpas
med stor urskillning. Sålunda kan givetvis icke den omständigheten i och
för sig, att torskpriset på annan ort är lägre än det av fiskarena inom regleringsområdet
begärda, medföra att sistnämnda pris anses oskäligt. Bestämmelsen
i fråga torde med andra ord knappast böra tillämpas i andra fall,
än där fiskarena söka utnyttja sin privilegierade ställning till att begära
priser, vilka överstiga vad de lojalt kunna fordra. Till förebyggande av missbruk
och stridigheter torde det vara nödvändigt, att i förevarande fall rätten
att vända sig till leverantörer utanför regleringsområdet göres beroende av
lantbruksstyrelsens medgivande. — Angivna undantag från huvudregeln äro
betingade icke blott av partihandlarnas egna utan även av konsumenternas
intressen. Av hänsyn till sistberörda intressen torde den, som erhållit tillstånd
att idka partihandel inom regleringsområdet, böra låta sig angeläget
vara att med beaktande av det förut anförda söka ordna en tillfredsställande
tillförsel av torsk till området ifråga.
Det torde ligga i sakens natur, att partihandeln icke kan eller ens bör i
varje detalj regleras genom de villkor, som enligt vad nu sagts skola för
Bihang
lill riksdagens protokoll 19.10. 1 sand. Nr 233. J
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
knippas med tillstånd till sådan handel. Man får nöja sig med att angiva
vissa allmänna riktlinjer. Erforderlig tillsyn över huru förhållandena i
praktiken utveckla sig torde böra utövas av lantbruksstyrelsen. För att möjliggöra
kontroll över partihandlarna torde dessa böra vara skyldiga att på
anmodan lämna lantbruksstyrelsen alla de upplysningar angående av dem
bedriven handel med färsk torsk, som styrelsen kan finna erforderliga. Det
torde även böra åligga dem att på anfordran ställa sin bokföring till lantbruksstyrelsen
förfogande i och för kontroll av verksamheten. Helt naturligt
har i dylikt fall lantbruksstyrelsen att tillse, att dylik bokföringsgranskning
utföres på sådant sätt, att ej olägenhet därav uppstår för vederbörande
affärsföretag. Styrelsen bör vidare för att kunna leda utvecklingen i rätt
riktning äga tilldela partihandlare, som icke lojalt utövar sina befogenheter,
varning eller för kortare eller längre tid indraga partihandelstillståndet.
Proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända. Jag förutsätter att, innan förordnande av
Kungl. Maj:t meddelas enligt det av mig förordade författningsförslaget, det
ytterligare övervägande av ärendet, som ur handelspolitisk synpunkt kan
finnas erforderligt, skall hava ägt rum. Under åberopande av det anförda
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att antaga det såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag
till förordning örn viss reglering av handeln med färsk
torsk.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
, ^ hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
Regenten
bifall och förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
19
Bilaga.
Förslag
till
förordning om viss reglering av handeln med färsk torsk.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Partihandel med färsk torsk må, där Kungl. Majit så förordnar, under viss
tid och inom visst område av riket icke bedrivas utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.
Inom område, där partihandel är beroende av tillstånd som i första stycket
sägs, må ej idkas detaljhandel med färsk torsk, inköpt från annan än
den som erhållit sådant tillstånd.
Med partihandel förstås i denna förordning sådan handel som bedrives
till återförsäljare i och för deras rörelse. Med detaljhandel förstås all annan
handel.
2 §• ''
Närmare föreskrifter angående de villkor, varunder tillstånd till partihandel
må åtnjutas, meddelas av Kungl. Majit eller enligt Kungl. Majits
bemyndigande av lantbruksstyrelsen.
3 §■
Den som inom område, beträffande vilket förordnande jämlikt 1 § meddelats,
i strid mot bestämmelserna i nämnda paragraf driver handel med
färsk torsk straffes med dagsböter.
4 §•
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
förordning, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas till
de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.
5 §•
Förseelse mot denna förordning lyder under allmänt åtal, som anhängig - göres vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936 och gäller till och med
den 30 juni 1939. I fråga örn sådan under tiden för förordningens giltighet
begången förseelse, som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn
påföljd av förseelsen gälla även efter sistnämnda dag.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1936:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering av handeln med färsk torsk jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1936:75 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering av handeln med färsk torsk jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten