Angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen
1936-04-09 · 70 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 68 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1936:238, Angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
1
Nr 238.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa stödåtgärder
för den svenska sjöfartsnäringen; given Stockholms
slott den 9 april 1936.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 april 1936.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:
Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majit fråga örn avlåtande till
riksdagen av proposition angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen.
Vid 1933 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 162 och II: 173,
vilka avsågo stöd åt sjöfarten genom anvisande av medel för nedskrotning å
svenska varv av äldre tonnage.
Efter remiss avgav kommerskollegium yttrande till riksdagens statsutskott
över dessa motioner. I yttrandet förklarade sig kollegium icke utan vidare
kunna tillstyrka särskilda åtgärder i anslutning till motionärernas förslag.
Härutinnan anförde kollegium bland annat, att det för kollegium stöde klart,
att en så omfattande och ingripande samt i förhållande till Sveriges dittills
förda sjöfartspolitik ny form av stödåtgärder som den föreslagna icke lämp
Diliang
lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 238. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
ligen borde anlitas utan en djupgående undersökning ur räntabilitets- och
andra synpunkter av sjöfartsnäringens förhållanden. Emellertid ansåge
kollegium förhållandena på sjöfartsområdet vara av den allvarliga karaktär,
att en dylik undersökning, som syntes kollegium böra anförtros åt särskilt
tillkallade sakkunniga, vore synnerligen påkallad och borde med det snaraste
igångsättas. Beträffande undersökningens syfte framhöll kollegium,
att densamma särskilt skulle vara ägnad att ådagalägga den omfattning, vari
ekonomiska svårigheter inom sjöfarten förelåge, och i anslutning härtill hava
till närmaste syftemål att ådagalägga, i vad mån behov av särskilda stödåtgärder
från statens sida för sjöfarten under den allmänna krisen förelåge,
samt de lämpligaste formerna för eventuellt behövliga dylika åtgärder. En
undersökning av den karaktär, varom här vore fråga, skulle även såtillvida
vara av framträdande värde, som det vid bedömandet av olika spörsmål
i lagstiftningsväg och eljest ofta befunnits vara en stor brist, att en närmare
analys av sjöfartens ekonomiska förhållanden saknades.
Kollegii yttrande utmynnade i en tillstyrkan, att riksdagen, i anledning avmotionerna
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning av nyss angivna innebörd.
Statsutskottet hemställde, att motionerna icke måtte vinna riksdagens bifall.
Utskottet, som i likhet med kollegium ansåg förhållandena vara av den art,
att starka bekymmer måste hysas i avseende å möjligheterna för svensk
sjöfart att bevara sin ställning, förutsatte emellertid, att Kungl. Majit hade
sin uppmärksamhet riktad på det område, varom fråga vore, och vidtoge de
åtgärder, som kunde befinnas erforderliga.
En minoritet inom utskottet förklarade sig anse utskottet hava bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av motionerna i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning av de i motionerna
berörda frågorna.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna icke någon
åtgärd från riksdagens sida.
Vid samma års riksdag väckta särskilda motioner, I: 218 och lii 380, däri
hemställdes om importförbud för fartyg av högre ålder än 25 år, om upphävande
av gällande exportförbud å smidbart järnskrot samt örn införande
av tull å eller importreglering av dylikt skrot, föranledde, i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan, icke heller någon åtgärd från riksdagens sida.
I frågan örn stöd åt sjöfarten gjorde Sveriges redareförening sedermera,
i skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1933, framställning om tillsättande
snarast av en särskild kommitté med uppdrag att företaga utredning om de
åtgärder, vilka från svensk sida måste vidtagas för att möta de faror, som
kunde bliva en följd av den i olika främmande länder tillämpade eller planerade
subventionspolitiken på sjöfartens område.
I utlåtande till Kungl. Majit den 22 februari 1934 över denna framställning
framförde kommerskollegium ånyo sitt i förenämnda yttrande till riksdagens
statsutskott år 1933 gjorda förslag örn verkställande av utredning i frågan.
Beträffande denna utredning framhöll kollegium därvid ytterligare, att en
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
3
närmare analys av olika sjöfartsgrenars förhållanden med hänsyn till senare
tids utveckling på sjöfartsområdet framstode såsom påkallad, särskilt ur den
synpunkten, att därigenom skulle skapas bästa möjliga förutsättningar för
uppdragandet av riktlinjer eller framställandet av förslag rörande de åtgärder,
som kunde bliva av nöden för att motverka ett sådant fortsatt händelseförlopp,
som skulle komma att inverka direkt skadligt, för att icke säga
ödesdigert, för svenska intressen. Kollegium, som funnit den ifrågasatta utredningen
nödvändigtvis böra anförtros åt särskilda sakkunniga — den för
de sakkunnigas överväganden erforderliga statistisk-ekonomiska undersökningen
rörande sjöfartsnäringen hade kollegium tänkt sig lämpligen böra
uppdragas åt kollegium i intimt samråd med dessa sakkunniga — hemställde
örn skyndsamt uppdrag åt dylika sakkunniga att, i samråd med kollegium,
verkställa närmare utredning rörande den svenska sjöfartens läge och i vad
mån behov av stödåtgärder från statens sida för sjöfarten särskilt under krisen
förelåge samt rörande de lämpligaste formerna för eventuellt behövliga
dylika åtgärder.
Den 23 mars 1934 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att verkställa
den av kollegium förordade statistisk-ekonomiska undersökningen rörande
den svenska sjöfartsnäringen.
Vid 1935 års riksdag framfördes ånyo frågan om stöd åt sjöfarten. I två
likalydande motioner, I: 151 och II: 296, hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, dels att erforderliga åtgärder måtte vidtagas
för skyndsamt slutförande av den inom kommerskollegium pågående
undersökningen angående den svenska sjöfartsnäringen, dels att en särskild
kommission — med representanter såväl för statsintresset som för sjöfartsnäringen
— omedelbart måtte tillsättas med uppdrag att i anslutning till
nämnda undersökning skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag
till lämpliga stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen, dels ock att
Kungl. Majit, på grundval av sålunda vunnen utredning med förslag, ville
avlåta proposition i ärendet till samma års riksdag.
I till statsutskottet avgivet yttrande över motionerna tillstyrkte kollegium
— som för sin del fann ofrånkomligt, att en utredning genom sakkunniga
verkställdes rörande frågan om och i vad mån stödåtgärder från statens sida
lämpligen vore av förhållandena påkallade samt i så fall angående de lämpligaste
formerna för dylika åtgärder — att åtgärder måtte vidtagas i syfte
att i anslutning till de förevarande motionerna få till stånd den utredning,
som enligt vad tidigare i utlåtandet angivits alltjämt syntes kollegium av förhållandena
påkallad.
I anledning av ifrågavarande motioner framhöll riksdagen, på statsutskottets
hemställan, i skrivelse nr 186, att riksdagen i likhet med kommerskollegium
funnit åtgärder böra vidtagas i motionernas syfte. Riksdagen förklarade
sig dock hålla före, att den avsedda utredningen syntes kunna verkställas
av kollegium, och förutsätta, att för ändamålet erforderlig arbetskraft
ställdes till kollegii förfogande för frågans skyndsamma slutförande och allsidiga
belysning. Skrivelsen utmynnade i en anhållan, att erforderliga åt
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
gärder måtte vidtagas för skyndsamt slutförande av undersökningen angående
den svenska sjöfartsnäringen samt att Kungl. Maj :t därefter måtte vidtaga de
åtgärder i övrigt, som kunde befinnas erforderliga.
I anslutning till detta riksdagens beslut uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni
1935 åt kommerskollegium att skyndsamt efter slutförande av den statistiskekonomiska
undersökningen rörande den svenska sjöfartsnäringen till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag till åtgärder, vilka i anledning av undersökningen
kunde befinnas erforderliga. I samband härmed bemyndigades kollegium
att för ifrågavarande utredningsuppdrag efter samråd med chefen för handelsdepartementet
anlita biträde av samtidigt högst tre sakkunniga personer.
I anledning av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade kommerskollegium
den 22 juni 1935 efter samråd med chefen för handelsdepartementet
till sakkunniga att biträda kollegium vid utredningens verkställande ledamoten
av riksdagens andra kammare, verkställande direktören i Sveriges allmänna
exportförening E. Nylander, ordföranden i Sveriges redareförening,
skeppsredaren G. Carlsson och skeppsredaren J. Fänge. Såsom ersättare för
skeppsredaren Carlsson under dennes frånvaro på grund av utrikes resa utsågs,
likaledes efter samråd med chefen för handelsdepartementet, den 12
september 1935 ledamoten av riksdagens första kammare, verkställande direktören
i Sveriges redareförening O. A. Nordborg. Vid kollegii överläggningar
med de sakkunniga hava därjämte närvarit skeppsredarna H. Jeansson
och T. Pettersson, varjämte samråd ägt rum med ordföranden i Sveriges
segelfar tygsförening, tullkontrollören C. Rudberg.
I ett den 15 februari 1936 dagtecknat betänkande har kommerskollegium
framlagt resultaten av utredningen och därvid tillika till förmån för den
svenska sjöfartsnäringen föreslagit vissa stödåtgärder, innebärande dels lämnande
av s. k. stödlån på gynnsamma villkor för konsolidering av rederiföretag,
dels inrättande av en särskild lånefond för utlämnande av sekundärlån
för nybyggnad och modernisering av fartyg, dels ock sänkning av räntan å och
i vissa fall utsträckning av amorteringstiden för lån från rederilånefonden.
Som en komplettering till dessa stödåtgärder har kollegium vidare föreslagit
införande av förbud mot förvärv från utlandet av äldre fartyg m. m. I anslutning
härtill har kollegium framlagt dels förslag till vissa ändringar i kungörelsen
den 18 maj 1928 angående allmänna villkor och bestämmelser för
lån från fonden för rederinäringens understödjande (rederilånefonden), dels
förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 10 i förordningen angående
Svenska skeppshvpotekskassan den 6 juni 1929, dels förslag till kungörelse
angående statens sekundärlånefond för rederinäringen, dels ock förslag till
lag angående förbud mot förvärv från utlandet av äldre fartyg m. m.
Över detta betänkande hava efter remisser yttranden avgivits av statskontoret,
fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan,
Sveriges redareförening, Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges
allmänna exportförening.
Kunni. Maj.ts proposition nr 238.
5
Orsakerna till sjöfartskrisen.
I sitt ifrågavarande betänkande har kommerskollegium till en början sammanfattningsvis
angivit de förnämsta orsakerna till den senaste krisens desorganiserande
inflytande på sjöfarten, särskilt på den svenska sjöfartsnäringen.
Härvid kunde följande orsaksgrupper särskiljas:
1) Minskad transportvolym.
Det vore ett känt förhållande, hurusom de efter världskriget alltmer överhandtagande
kraven på nationell självförsörjning i förening med därav följande
tullar och avgifter, importrestriktioner och kvotabestämmelser ävensom
otillfredsställande valutaförhållanden hade föranlett avsevärda förskjutningar
i världshandeln och framför allt en sammankrympning av världshandelsvolymen,
som i sin tur medfört ett starkt minskat transportbehov.
2) Ökat och effektiviserat världstonnage.
Såväl före som parallellt med denna minskning av transportbehovet hade
särskilt vissa länder, i stor utsträckning under inflytande av samma nationalistiska
självförsörjningsidéer, som enligt vad nyss nämnts medfört ingripande
verkningar på världshandeln, ökat sitt tonnage, varigenom världstonnaget
nått en storlek, som möjligen kunde tänkas vara större än som skulle motsvara
behovet till och med under en normal sammansättning och utveckling
av världshandeln. Hand i hand härmed hade tekniken på skeppsbyggeriets
och navigationens områden gjort mycket starka framsteg, som ej minst
utnyttjades i fråga om tillgodoseendet av kravet på ökad fart och lastförmåga
hos fartygen, samtidigt som fartygens uppehåll i hamnarna kunde
avsevärt förkortas. Härigenom hade tonnagets transporteffektivitet i hög
grad ökats. Att länder som Sverige med dess i förhållandevis stor utsträckning
gamla och omoderna tonnage skulle beträffande vissa kategorier av redare
drabbas särskilt hårt av denna utveckling framstode såsom naturligt.
De nu nämnda två faktorerna hade medfört en disproportion mellan transportbehov
och tonnagetillgång, som lett till långvarig och för sjöfartens ekonomi
mycket besvärande sänkning av fraktnivån och omfattande fartygsuppläggning.
3) Disproportion mellan omkostnaderna i olika länder.
För vissa länder, däribland Sverige, hade de på grund av nyss nämnda omständigheter
försämrade möjligheterna att bedriva sjöfarten på ett ekonomiskt
lönande sätt icke kunnat i erforderlig grad kompenseras genom minskade
omkostnader, under det att åter vissa andra länder arbetade med omkostnader,
som avsevärt understege de förras. De redan av andra skäl försvårade
konkurrensförhållandena förvärrades sålunda genom den olika levnadsstandarden
och kostnadsnivån i olika länder.
4) Subsidiering av sjöfarten.
En desorganiserande faktor av den allra största betydelse vore slutligen
den alltmer tilltagande subventioneringen av sjöfarten i skilda länder. Särskilt
holde härutinnan nämnas Amerika, Frankrike, Tyskland, Italien och
Japan, vartill på senaste tid kommit England och Holland.
Ej minst Englands och Amerikas subventioneringspolitik tilldroge sig härvid
uppmärksamhet.
I England hade dels anslagits 2 miljoner pund till subventioner åt trampfart,
dels ock anvisats 10 miljoner pund för lån mot högst 3 procent ränta
till nybyggnad eller modernisering av fartyg under villkor, att gammalt
tonnage nedskrotades i viss proportion till det nybyggda eller moderniserade
tonnaget.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Det vöre uppenbart, att genom subventioneringspolitikens utveckling sjöfarten
lätteligen så småningom överginge från att vara en fri näring, grundad
på affärsmässig, sund konkurrens, till att bliva ett led i en ekonomisk kamp
de olika staterna emellan, därvid dessas ekonomiska resurser i sista hand
bleve utslagsgivande för kampens utgång.
Åtgärder mot världshandelskrisen eller till motverkande av dess
• verkningar för sjöfarten.
Enligt kommerskollegii mening finge det anses uppenbart, att det kraftigast
verkande medlet att återställa ett ekonomiskt sunt läge för sjöfarten
skulle vara åtgärder, varigenom världshandelskrisen bringades att upphöra
och världshandelns normala tillstånd återställdes. Handelspolitikens
fortsatta utveckling vore därför för sjöfartens vidkommande av den avgjort
största betydelsen. Efter världskriget men före den senaste krisen hade särskilt
vid ett par tillfällen de skilda länderna gemensamt sökt åvägabringa en
närmare reglering av framtidens handelspolitik. Ett framtidsprogram härför
hade sålunda skisserats i en resolution, som på våren 1922 av samtliga
representerade stater antagits vid den s. k. Genuakonferensen och som för den
närmaste framtidens handelspolitik angivit följande riktlinjer: Stabilitet i
tullhänseende, inga eller låga exporttullar, ingen flaggdiskrimination, upphävande
av export- och importförbud, uppbyggande av det internationella varuutbytet
med hjälp av handelstraktater på basis av mest-gynnadklausulen,
undersökning av dumpingfrågan samt nationell behandling av utländska statsmedborgare
och bolag vid bedrivande av handel eller annan ekonomisk verksamhet.
Någon praktisk effekt härav hade emellertid så mycket mindre vunnits,
som i själva verket utvecklingen gått i en riktning motsatt den förordade.
Den internationella handelspolitikens huvuddata i fortsättningen vore, såvitt
anginge tiden före den mot slutet av år 1929 begynnande krisen, 1927 års
världsekonomiska konferens i Genéve samt i tiden därefter 1930 års tullfredskonferens
likaledes i Genéve och 1933 års ekonomiska världskonferens
i London. Efter den sistnämnda konferensens misslyckande hade något försök
icke gjorts att på denna väg ena staterna i en ekonomisk samförståndspolitik.
Den nationella närings- och den internationella handelspolitikens fortsatta
utveckling vore emellertid för sjöfartens existensvillkor av den avgjort största
betydelsen. För speciellt den svenska sjöfarten vore det av framträdande
vikt, huru den svenska exporten utvecklades. Nyss berörda förhållanden vore
i själva verket för sjöfarten av primär betydelse, och åtgärder till sjöfartens
gynnande av beskaffenhet att icke beröra själva grundvalen för dess existens,
nämligen världshandeln, kunde endast få karaktär av mer eller mindre begränsade
stödåtgärder.
Bland åtgärder, som efter sjöfartskrisens början ifrågasatts eller gjorts
med speciellt sikte att råda bot för de bekymmersamma förhållandena inom
sjöfarten, vore följande av särskilt intresse för Sverige.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Det första steget, internationellt, att söka komma till rälta med subventioneringen
hade tagits vid den förut omnämnda konferensen i London pa
försommaren 1933. England, stölt av den nordiska sjöfartsgruppen, hade
där gjort energiska ansträngningar för att åstadkomma samförstånd örn inskränkningar
i staternas subventionering av sjöfarten. Ansträngningarna hade
emellertid, liksom konferensen i övrigt, icke lett till några praktiska resultat.
. ^
I början av mars 1934 hade avhållits en konferens i Oslo mellan regeringsoch
redarerepresentanter från Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna,
resulterande i initiativ till en konferens för dryftande av frågan om avskaffande
eller begränsning av sjöfartssubventioneringen i olika länder samt örn
åtgärder för återställande av jämvikt inom sjöfarten genom lämplig anpassning
av tonnaget i förhållande till fraktbehoven m. m.
Någon konferens för behandling av subsidiefrågan hade emellertid icke
kommit till stånd. . ...
Sedan engelska regeringen i början av juli 1934 tillkännagivit sm avsikt
vara att eventuellt genomföra stödåtgärder för den engelska sjöfarten men
såsom villkor härför fordrat, bland annat, att de engelska redarna skulle förmå
andra länders redare till samarbete i syfte att ernå en justering av tonnagetillgången
i förhållande till efterfrågan, hade detta i början lett till rätt
livliga underhandlingar mellan de olika ländernas redare i syfte att åstadkomma
en organiserad fartygsuppläggning (efter mönster av den s. k. tankpoolen)
i förening med nedskrotning av fartyg. Senast hade i detta hänseende
en förberedande konferens mellan representanter för olika^ länders redaresammanslutningar
avhållits i London under januari 19o5. Denna
konferens hade föregåtts av visst samarbete i avseende å de nu ifrågavarande
strävandena mellan Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna. Såsom
ett led i detta samarbete hade ingått en konferens mellan regerings- och
redarerepresentanter från nämnda länder i Oslo i oktober 1934. För en rationaliseringsplans
realiserande hade man bland annat tänkt sig eventualiteten
av att en avgift skulle för densammas finansiering komma att uttagas av
allt tonnage, som anlöpte hamnar i de länder, vilka omfattades av en förutsatt
överenskommelse om planens tillämpning.
1935 års Londonkonferens, vid vilken från nordiskt, särskilt svenskt hall
energiska men fåfänga försök gjorts att tå jämväl subventionsfragan behandlad,
hade lett till rationaliseringsförslag, som utsänts till dryftande i de
olika länderna i avsikt att senare föreläggas en ny konferens. Någon sådan
ytterligare konferens hade emellertid senare icke kommit till stånd.
Vidare finge omnämnas den organisation för rationalisering av tankfarten,
som ginge under namnet »Tankpoolen» (Shierwaterplanen). Denna form för
rationalisering av fraktfarten inom ett visst specialområde grundade sig på
frivillig uppläggning mot ersättning enligt fastställda grunder från en gemensam
kassa, bildad av avgifter från i gång varande tonnage. Den s. k. tankpoolen
hade hittills lett till väsentlig förbättring av läget inom tankfarten.
Av nu angivna rationaliscringssträvanden hade sålunda praktiskt taget endast
de, som avsett tankfarten, lett till något påtagligt resultat.
Emellertid hade på senaste tiden organisationsarbetet inom sjöfarten letts
in på delvis andra banor, där mera gynnsamma resultat vunnits. Ungefär
samtidigt med alt England vid årsskiftet 1934—1935 började realisera sin
subventionering av sjöfarten, bade i fraktmarknadsläget på La Plata traden
inträffat kraftiga störningar, vilka icke utan skäl betecknades såsom liggande
i värjo fall mycket nära ett sammanbrott i fraktmarknadshänseende. Dessa
störningar ställdes av många i sammanhang med det engelska subsidieförfarandet.
För att motverka den desorganisation av fraktmarknaden, som det se
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
dan flera år förefintliga överskottet på ledigt tonnage medförde, genomfördes
under loppet av 1935 på engelskt initiativ — med början beträffande nyssnämnda
trade — överenskommelser mellan olika länders redare om tillämpning
inom vissa trader av minimifraktsatser. Såsom basis för dessa överenskommelser
hade tjänat minimifraktplaner, utfärdade av dels the British Tramp
Shipping Administrative Committee i London i samråd med engelska linjerederier,
dels the Special Committee of the Baltic and International Mariame
Conference i Köpenhamn. Fraktplanerna avsåge 1) spannmål på traden La
Plata—Europa; 2) spannmål på traden S:t Lawrence—Europa; 3) spannmål
på traden Australien—Europa; 4) kol och koks på traden från Europa till
U. S. A.; samt 5) trävaror från Östersjö- och Vita Havshamnar till England
och vissa kontinenthamnar. Planerna vore byggda på frivilligt samarbete mellan
redare och stipulerade som regel, att redarna skulle tillställa förenämnda
kommitté avskrift av ingångna fraktavtal samt lämna de upplysningar i övrigt,
som kommittén kunde infordra. Dessa successivt tillkomna planer hade
medfört vissa stegringar i fraktpriserna, som inverkat stabiliserande på marknaden.
Fraktsatserna kunde dock fortfarande karakteriseras som verkliga
minimifrakter.
Statistiska data rörande den svenska sjöfartsnäringen.
Till belysande av det allmänna sjöfartsläget i Sverige och internationellt
har kommerskollegium hänvisat till olika i betänkandet intagna sammanställningar.
På grund av det stora antalet och den vidlyftiga beskaffenheten
av dessa sammanställningar har jag ansett lämpligt att här redogöra endast
för de viktigaste av dem; för närmare kännedom om de övriga får jag hänvisa
till handlingarna i ärendet.
En sammanställning rörande den svenska handelsflottans storlek (fartyg om
20 nettoton och däröver) vid slutet av åren 1913 respektive 1929 och 1931—
1935 utvisar följande:
Å r
Hela handelsflottan
Därav sysselsatta i utrikes fart
Antal
Bruttoton
Mellan svenska och
utländska hamnar
samt mellan ut- ländska hamnar
Därav mellan ut- ländska hamnar
Antal
Bruttoton
Antal
Bruttoton
1913..........
2,826
1,204,294
1,703
1,082,819
58
129,558
1929 ..........
2,485
1,646,581
1,404
1,515,361
64
213,625
1931..........
2,496
1,798,847
1,355
1,596,520
61
265,908
1932 .....- ....
2,446
1,750,147
1,246
1,504,766
67
281,202
1933 ..........
2,371
1,708,023
1,272
1,503,921
57
240,798
1934 • ......
2,315
1,638,566
1,276
1,485,920
58
244,759
1935 (prel.) . .
2,281
1,599,663
(Siffrorna härutinnan ännu
ej kända)
Den kvantitativa omfattningen i ton av Sveriges utrikeshandel under motsvarande
år utgjorde:
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
9
Å r
Import
Export
(total)
Export
(exkl.
järnmalm)
Summa
(total)
Summa
(exkl.
järnmalm)
1913..........
8,549,000
15,964,000
9,524,200
24,513,000
18,073,200
1929 ..........
10,845,200
21,955,400
11,056,400
32,800,600
21,901,600
1930 ..........
10,518,500
18,735,700
9,349,200
29,254,200
19,867,700
1931..........
10,528,900
11,677,000
7,180,700
22,205,900
17,709,600
1932 ..........
9,561,500
8,808,000
6,588,700
18,369,500
16,150,200
1933 ..........
9,853,300
11,251,100
8,100,500
21,104,400
17,953,800
1934 ..........
11,086,000
15,339,700
8,469,600
26,425,700
19,555,600
1935 (prel.).......
11,200,000
15,500,000
26,700,000
Utvecklingen, såvitt angår svenska handelsflottans sysselsättning i direkt
fart mellan Sverige och utlandet, belyses vidare av följande sammanställning
(då siffrorna för år 1934 endast äro preliminära, hava i sammanställningen
intagits preliminära siffror även för de tidigare åren, med undantag för år
1913, vars siffror äro de definitiva):
N e t t o t o
n
Å r
Svenska fartyg
Utländska fartyg
Lastförande
Ej
lastförande
Lastförande
Ej
lastförande
Summa
Ankomna fartyg:
; 1913 ..........
5,686,271
1,145,200
4,947,006
1,982,900
13,761,377
1929 ..........
6,485,938
1,521,089
6,725,559
3,576,599
18,309,185
1930 ..........
6,996,180
1,303,298
6,663,608
2,823,460
17,786,546
1931..........
6,938,285
1,007,697
6,911,293
1,631,964
16,489,239
1932 ..........
6,432,701
1,022,952
6,446,890
1,205,050
15,107,593
1933 ..........
6,403,421
1,277,890
6,799,958
1,842,789
16,324,058
1934 ..........
7,188,000
1,335,000
7,096,000
2,545,000
18,164,000
Avgångna fartyg:
1913 .... .....
6,002,140
833,008
6,375,673
556,440
13,767,261
1929 ..........
6,792,619
1,207,326
8,707,253
1,651,855
18,359,053
1930 ..........
6,744,817
1,611,764
7,917,232
1,717,930
17,991,743
1931..........
6,125,950
1,923,885
6,595,223
2,014,962
16,660,020
1932 ..........
5,568,917
1,902,951
5,887,141
1,869,486
15,228,495
1933 ..........
6,139,427
1,859,256
6,736,768
1,970,971
16,706,422
1934 ..........
3,637,000
2,259,000
7,622,000
2,138,000
18,656,000
I fråga örn sistnämnda sammanställning har kommerskollegium uttalat följande:
Av
sammanställningen framginge, att de svenska fartygens andel i vår utrikes
sjöfart, som år 1913 varit 49.G °/o men år 1929 allenast 43.7 °/o, efter
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
sistnämnda år till och med år 1932 steg för steg ökats, så att den utgjort,
år 1930: 46.6 %, år 1931: 48.3 % och år 1932: 49.2 % (de definitiva procenttalen
för åren 1929—1932 utgjorde respektive 43.6, 46.2, 47.9 och 48.4).
Därefter hade emellertid den svenska andelen gått något tillbaka, i det att
den utgjort, för år 1933: 47.5 °/o (det definitiva procenttalet 46.8) och för år
1934: 47.3 %. Växlingarna i denna andel sammanhängde främst med växlingarna
i malmexporten, vilken till vida övervägande del befordrades med utländskt
tonnage.
Emellertid framginge av övriga sammanställningar tillika, att medan summan
av exporten och importen för såväl år 1931 som år 1932 understege
motsvarande handelsutbyte år 1913, det i utrikes fart använda tonnaget under
de två förstnämnda åren högst avsevärt överstege motsvarande tonnage
sistnämnda år.
Under det att vidare Sveriges utrikeshandel till kvantiteten minskat från
år 1930 till år 1931 med omkring 25 °/o och från år 1931 till år 1932 med
omkring 17.5 %, hade Sveriges direkta utrikes sjöfart under motsvarande
tid minskat med allenast 7.3 % respektive 8.5 °/o. Det fraktade godset hade
alltså under nämnda år efter hand minskats betydligt starkare än fartygstrafiken,
vadan fartygen gått med i genomsnitt avsevärt mindre last under ett
visst år jämfört med ett tidigare år.
Emellertid hade utvecklingen därefter på ett påtagligt sätt kastats om. Av
uppgifterna framginge sålunda först, att Sveriges utrikes sjöfart år 1933
varit av något större omfattning än år 1932. ökningen i tonnaget hade
uppgått till 8.9 °/o. Hela varutrafiken på utlandet hade däremot år 1933
jämfört med år 1932 ökats med icke mindre än omkring 15 °/o. Frånräknades
malmexporten över Narvik, hade ökningen av hela varutrafiken
uppgått till omkring 16 °/o. Det fraktade godset hade alltså ökats mera
än tonnaget, som sålunda år 1933 gått med genomsnittligt större last än
året förut. Vid en jämförelse mellan åren 1933 och 1934 kunde konstateras
en utveckling i enahanda riktning. Den utrikes sjöfarten år 1934
syntes hava kommit upp i nivå med 1929 års sjöfart, och ökningen av tonnaget
i förhållande till år 1933 utgjorde 11.5 %. Hela varutrafiken på utlandet
hade ökats med icke mindre än omkring 25 %, respektive, om malmexporten
över Narvik frånräknades, omkring 17 %.
Den utveckling, som nu senast berörts, sammanhängde med den vändning
i de ekonomiska konjunkturerna, som inträffat under hösten 1932, vilket
år eljest representerade världsdepressionens bottenläge, såvitt nu kunde
bedömas.
Växlingarna i den svenska sjöfartens ekonomiska förhållanden belysas i
sin mån genom följande sammanställning rörande handelsflottans bruttoinkomster
under vissa år:
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
11
År
Godsfrakter
Passagerareav-
gifter
Post-
befordrings-
avgifter
Summa
brutto-
Därav
bruttoin- komster i
fart ute- slutande
mellan ut- ländska
hamnar
Tidsbefraktnings-
avgifter
Utrikes
fart
Inrikes
fart
Utrikes
fart
Inrikes
fart
Ut-
rikes
fart
In-
rikes
fart
frakter
Utrikes
fart
In-
rikes
fart
1913
124,460,331
17,372,366
1,486,907
5,672,712
288,014
140,829
149,421,159
48,007,593
12,505,619
1
1928
230,332,170
34,937,969
20,507,580
6,626,325
348,309
168,394
292,920,747
103,261,238
13,062,011
116,452
1929
259,241,325
35,520,983
21,741,010
6,574,342
626,269
167,631
323,871,570
121,237,522
14,989,065
150,343
1930
231,643,069
35,965,566
20,486,039
7,224,845
661,250
176,432
296,157,201
105,960,228
17,152,197
110,837
1931
206,234,848
31,419,215
15,646,818
6,441,797
681,287
202,373
260,626,338
98,318,148
16,457,927
89,405
1932
206,707,277
26,639,003
15,204,070
6,629,023
663,849
206,986
256,050,208
103,533,281
16,694,047
65,061
1933
204,914,998
26,839,563
11,424,774
6,351,129
508,818
204,611
250,243,893
94,994,610
16,146,377
66,588
1934
218,896,916
31,089,107
12,049,711
6,609,104
490,148
195,473
269,330,459
99,375,767
14,867,239
127,550
1 Inkomst av tidsbefraktning i inrikes fart ej redovisad för år 1913.
Fraktlåget inom sjöfarten på Sverige under åren 1929—1935 samt januari
1936 framgår av följande, ur de av Svenska Handelsbanken publicerade
indexserierna sammanställda uppgifter:
Generalindex.
(Medelfrakterna 1913 = 100 ;~siffrorna inom parentes nominellt guldvärde.) j
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
Januari........
144
119
112
110 (79)
108 (75)
101 (62)
97 (54)
112 (63)
Februari........
150
109
112
108 (77)
104 (71)
101 (59)
94 (52)
Mars........
138
103
105
106 (78)
101 (68)
99 (57)
96 (51)
April.........
128
102
104
109 (78)
98 (65)
102 (60)
97 (53)
Maj..........
132
101
107
108 (75)
101 (65)
101 (58)
98 (55)
Juni..........
133
102
106
103 (72)
101 (65)
105 (60)
101 (56)
Juli..........
134
103
103
104 (71)
102 (65)
104 (60)
101 (57)
Augusti........
134
103
103
101 (67)
95 (60)
105 (60)
100 (57)
September.......
133
101
97
106 (70)
93 (55)
105 (59)
100 (56)
Oktober........
130
101
105 (90)
106 (69)
96 (57)
103 (57)
110 (62)
November.......
129
105
lil (86)
105 (68)
103 (63)
103 (58)
115 (64)
j December.......
124
109
109 (76)
107 (72)
105 (66)
105 (59)
117 (66)
Hela året
134
105
106
106
101
103
102
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
Index för infrakler.
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
Januari........
125
90
91
93 (66)
88 (60)
87 (53)
83 (46)
94 (53)
Februari.......
148
77
93
92 (66)
83 (56)
86 (50)
79 (44)
Mars.........
130
72
88
91 (67)
81 (55)
81 (47)
84 (45)
April.........
115
78
90
93 (66)
80 (53)
83 (49)
86 (47)
Maj..........
119
75
93
91 (63)
84 (54)
84 (49)
87 (48)
Juni..........
116
74
88
83 (58)
83 (54)
88 (50)
88 (49)
Juli..........
114
78
85
84 (57)
87 (56)
88 (50)
85 (48)
Augusti........
109
83
88
82 (55)
78 (49)
89 (51)
87 (49)
September.......
105
83
85
89 (59)
76 (46)
87 (49)
88 (49)
Oktober ........
100
82
90 (77)
89 (58)
80 (48)
85 (48)
98 (55)
November.......
101
85
90 (70)
96 (56)
92 (56)
87 (50)
102 (58)
December.......
93
93
91 (63)
89 (59)
93 (58)
91 (52)
102 (57)
Hela året
115
81
89
89
84
86
89
Index lör utjrakier.
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
Januari........
162
147
133
128 (92)
127 (87)
116 (71)
112 (62)
129 (73)
Februari........
152
142
132
124 (89)
125 (85)
115 (67)
109 (61)
Mars.........
145
134
122
121 (89)
121 (82)
118 (67)
107 (58)
April.........
141
126
118
126 (89)
116 (77)
120 (70)
108 (60)
Maj..........
145
128
121
126 (87)
119 (76)
118 (68)
110 (61)
Juni..........
150
130
124
124 (86)
119 (77)
122 (70)
114 (64)
Juli..........
155
128
122
124 (84)
117 (75)
120 (69)
117 (66)
Augusti........
159
122
118
120 (80)
lil(70)
120 (69)
114 (64)
September.......
161
118
109
122 (81)
110 (66)
122 (68)
112 (63)
Oktober........
161
119
119 (102)
123 (80)
lil (67)
120 (67)
123 (68)
November.......
158
125
131 (102)
124 (80)
115 (70)
119 (67)
127 (71)
December.......
155
126
128 (89)
126 (84)
117 (73)
118(66)
131 (74)
Hela året
154
129
123
124
117
119
115
Beträffande sist återgivna sammanställningar har kommerskollegium anfört
följande:
Bottenläget i fraktmarknadshänseende hade nåtts under år 1933. Uppmärksammas
borde emellertid, att ett klart återfall inträffat så sent som
under månaderna januari—juli 1935. I trots av sistnämnda förhållande
hade dock för hela år 1935 uppnåtts ett fraktläge, som med en enhet överstege
det genomsnittliga fraktläget under år 1933. Att resultatet beträffande
år 1935 blivit det nämnda hänförde sig uppenbarligen till den jämförelsevis
framträdande fraktstegring, som karakteriserade årets tre sista månader.
Emellertid hade uppenbarligen under januari innevarande år ett anmärk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
13
ningsvärt fraktfall inträffat i förhållande till sistnämnda månader, i det att
generalindex fallit från 115 i november och 117 i december till allenast 112
i januari. Beaktas borde dock, att man för att finna ett så högt indextal
som det sistnämnda i januari månad måste gå tillbaka så långt som till
år 1931 samt att fraktfallet torde i väsentlig mån få anses såsom säsongmässigt.
Då kommerskollegii betänkande avgavs, voro i fråga om här intagna indextabeller
siffrorna kända endast till och med januari månad detta år. Enligt
nu föreliggande uppgifter äro motsvarande siffror för februari månad respektive
108 (61), 89 (50) och 127 (71) samt för mars månad respektive 107 (60),
89 (50) och 124 (70).
Tonnageuppläggningen under de delar av åren 1930—1936 (den 1 i varje
månad), varunder statistik förts, gestaltar sig beträffande fartyg om 300 tons
bruttodräktighet och däröver, sedan från statistiken undantagits fartyg, upplagda
för reparation, klassning eller på grund av vintersäsong, sålunda:
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
Jan. Antal........
96
113
129
121
53
6
bruttoton ......
—
131,055
180,688
197,042
159,527
64,395
6,060
lastdryghet......
—
188,526
252,109
286,221
218,986
89,551
7,900
Febr. antal........
_
158
176
182
185
116
47
bruttoton......
—
225,210
262,515
286,182
276,358
160,710
62,164
lastdryghet......
—
325,804
384,407
418,875
404,649
231,866
91,061
Mars antal........
_
196
197
236
215
141
—
bruttoton......
—
291,551
284,468
345,100
328,762
196,840
—
lastdryghet......
—
428,474
425,033
503,383
481,048
287,496
—
April antal........
—
205
229
245
187
142
—
bruttoton......
—
314 451
327,019
370,109
278,943
208,492
—
lastdryghet......
—
458,491
481,606
544,252
410,614
301,817
—
Maj antal........
_
169
191
205
141
117
—
bruttoton......
—
275,995
266,824
310,339
206,236
184,649
—
lastdryghet......
—
409,425
397,589
454,170
307,774
268,533
—
Juni antal........
24
104
143
161
95
53
—
bruttoton......
31,564
167,717
193,048
248,564
142,822
86.690
—
lastdryghet......
42,908
251,957
286,213
365,562
211,102
125,997
—
Juli antal........
—
70
118
105
54
34
—
bruttoton......
—
118,363
152,486
146,338
76,925
61 649
—
lastdryghet......
—
176,974
228,398
207,234
110,086
90,535
—
Aug. antal........
—
86
125
85
45
19
—
brultoton......
—
151,070
167,103
115,497
87,871
41,732
—
lastdryghet......
—
216,120
251,499
161,500
128,990
60,875
—
Sept. antal........
—
70
140
81
44
15
—
bruttoton......
—
123,541
214,252
115,829
63,670
28,294
—
lastdryghet......
—
185,848
320,935
162,570
89,708
41,310
—
Okt. antal........
42
102
126
81
49
21
—
bruttoton......
68,923
162,155
191,208
126,469
65,335
46,187
—
lastdryghet......
103,100
235,823
281,664
181,131
92,933
63,330
—
Nov. antal........
45
88
98
78
46
14
—
bruttoton ......
71,086
137,004
155,387
115,742
57,339
29,490
—
lastdryghet......
107,721
197,969
230,044
165,067
80,878
41,095
—
Dec. antal........
49
87
96
77
41
8
—
bruttoton......
68,986
135,384
148,775
110,770
50,392
16.062
—
lastdryghet......
100,556
191,619
218,674
155,963
69,788
18,475
—
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
I anslutning till denna sammanställning — som nu kan kompletteras med
följande siffror för mars och april 1936, nämligen 81, 106,013 och 154,762
respektive 95, 132,288 och 195,437 — har kommerskollegium uttalat följande:
Fartygsuppläggningarna hade för Sveriges vidkommande nått sitt högsta
läge per den 1 april 1933. Sett för en sammanhängande period och vid
jämförelse mellan motsvarande månader under olika år representerade tiden
från och med juli månad 1932 till och med juni månad 1933 praktiskt
taget den största uppläggningen under hela den redovisade perioden. Därefter
kunde skönjas en stadigt fortgående förbättring. I regel företedde månaderna
januari—april varje år en efterhand skeende stegring i uppläggningarna,
under det att för de olika åren december månad visade de lägsta siffrorna.
Läget per den 1 januari 1936 utgjorde så till vida ett undantag från regeln,
att uppläggningarna brukade börja att stiga med årets första månad i förhållande
till december under närmast föregående år. Nyssnämnda tidpunkt
uppvisade sålunda en uppläggning av allenast 6 fartyg om sammanlagt 6,060
tons bruttodräktighet eller den minsta kända uppläggningssiffran sedan krisens
början.
Den svenska handelsflottans fartyg om 300 bruttoregisterton och däröver
hade vid slutet av år 1933 uppgått till 786 fartyg om 1,554,946 tons bruttodräktighet.
Härav och av de intagna uppläggningssiffrorna framginge, att
i april månad 1933, då uppläggningarna vöre som störst, av hela ifrågavarande
tonnage icke mindre än till antalet drygt 31 % och till bruttodräktigheten
nära 24 % varit upplagt. Den lägsta uppläggningssiffran under nämnda
12-månadersperiod, juli 1932—juni 1933, hade förekommit under december
1932 men då likväl utgjort till antalet drygt 12 % och till bruttodräktigheten
nära 10 % av hela nyssnämnda tonnage vid 1933 års slut.
Då den på senaste tid fortgående minskningen av upplagda fartyg av
naturliga skäl till icke ringa del grundade sig på nedskrotning av fartyg och
försäljning av fartyg till utlandet, kunde statistiken rörande uppläggningarnas
växlingar icke få ensam för sig vara utslagsgivande vid bedömande av
frågan om sjöfartslägets beskaffenhet vid varje särskild tidpunkt. I varje fall
i den mån minskningen av uppläggningarna hänförde sig till motsvarande
nedskrotning av äldre fartyg, representerade emellertid en dylik företeelse så
till vida en förbättring i läget, som därmed en viss sanering av landets sjöfartsnäring
ju måste anses hava ägt rum.
I fråga om sysselsättningsgraden inom sjöfarten under åren 1929—1935
har kommerskollegium framhållit, att någon statistik med enbart sikte på
handelssjöfarten icke stått till buds. Emellertid hade kollegium från statens
arbetslöshetskommission erhållit följande sammanställning rörande antalet
hjälpsökande arbetslösa tillhörande yrkesgruppen sjöfart och fiske:
Kungl. Maj:ts proposition nr 238. 15
Antal hjälpsökande arbetslösa tillhörande yrkesgruppen sjöfart och fiske.
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
Januari..........
142
182
470
1,332
3,814
3,953
2,351
Februari..........
172
198
705
1,649
4,028
4,069
2,513
Mars...........
141
156
683
1,772
3,144
3,824
2,210
April...........
79
157
524
1,527
2,848
3,019
1,542
Maj............
133
143
422
1,368
2,349
2,168
1,086
Juni............
58
63
253
1,165
2,027
1,700
822
Juli............
50
50
245
1,126
1,906
1,364
669
Augusti..........
69
67
302
1,129
1,890
1,272
615
September........
53
99
356
1,386
2,032
1,240
660
Oktober..........
74
lil
602
1,737
2,586
1,475
805
November.........
95
240
794
2,282
2,933
1,702
947
December.........
98
305
1,003
2,727
3,178
1,861
1,015
Kommerskollegium har beträffande denna sammanställning uttalat sig sålunda
:
Antalet hjälpsökande arbetslösa hade enligt dessa uppgifter varit störst
under februari månad 1934. Helt naturligt infölle maximisiffrorna för arbetslösheten
under respektive år under tiden december—februari, medan motsvarande
minimisiffror förekomme under någon av månaderna juli—september.
Sett för en sammanhängande period och vid jämförelse mellan motsvarande
månader under olika år representerade tiden från och med maj månad 1933
till och med april månad 1934 toppläget för arbetslösheten under hela den
redovisade perioden. Därefter kunde skönjas en tämligen stadigt fortgående
förbättring. Ännu så långt fram som under månaderna maj till och med
augusti 1934 visade sig arbetslösheten vara större än under motsvarande månader
1932, då uppläggningarna dock varit högst avsevärt större än 1934.
Sannolikt vore förklaringsgrunden till detta förhållande att till en del söka^ i
proportionsvis stor arbetslöshet inom fisket under nämnda månader av år
1934; efter hand stegrade svårigheter att få sysselsättning å utländska fartyg
torde även hava kunnat bidraga härtill. Med hänsyn till den jämförelsevis
ringa uppläggningen under de sista månaderna av år 1935, som knappast
torde hava överskridit normalt förekommande sådan, syntes anledning föreligga
till antagande, att då föreliggande arbetslöshet, i den mån den icke
hänförde sig till fisket, utgjorde en mätare på sådant överskott av arbetskraft
inom sjöfarten, som till icke oväsentlig del kunde anses motsvara den sedan
år 1929 skedda minskningen av den svenska handelsflottan.
Handelsflottans storlek (fartyg om 100 tons bruttodräktighet och däröver)
i ett antal länder och världshandelstonnaget den 1 juli 1913, 1925, 1931 och
1935 framgår av följande sammanställning:
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
1913
1925
1931
1935
Ton
%
Ton
%
Ton
%
Ton
%
Sverige........
1,047,270
2.2
1,301,126
2.0
1,704,669
2.4
1,550,843
2.4
Norge.........
2,457,890
5.2
2,680,642
4.1
4,065,506
5.8
3,967,972
6.1
Sovjetunionen1.....
974,178
2. i
322,257
0.5
603,836
0.9
1,113,781
1.7
Holland........
1,309,849
2.8
2,600,831
4.0
3,118,170
4.4
2,558,383
3.9
Storbritannien o. Irland .
18,696,237
39.8
19,440,711
30.1
20,302,905
28.9
17,400,409
26.8
Tyskland.......
5,082,061
10.8
3,073,713
4.8
4,254,601
6.1
3,703,662
5.7
Frankrike.......
2,201,164
4.7
3,511,984
5.4
3,566,227
5.1
3,025,136
4.7
Italien.........
1,521,942
3.2
3,028,661
4.7
3,335,673
4.8
2,884,406
4.5
U. S. A........
5,427,636
11.6
15,377,480
23.8
13,642,183
19.5
12,852,250
19.8
Japan’ ........
1,500,014
3.2
3,919,807
6.1
4,276,341
6.1
4,085,650
6.3
Finland........
—
—
210,829
0.3
312,097
0.4
481,244
0.7
Estland........
—
—
46,277
0.1
93,397
0.1
126,427
0.2
Lettland........
—
—
52,712
0.1
206,686
0.3
190,247
0.3
Grekland.......
722,782
1.6
897,878
1.4
1,397,782
2.0
1,711,165
2.7
Övriga länder.....
6,029,090
12.8
8,176,510
12.6
9,250,967
13.2
9,234,397
14.2
Y ärldstonnaget
46,970,113
100.0
64,641,418
100.0
3 70,131,040
100.0
64,885,972
100.0
1 Träfartyg, som gå å de nordamerikanska stora sjöarna, samt fartyg, som gå å Kaspiska
havet, ej medräknade.
* Segelfartyg ej medräknade.
3 Motsvarande tal för år 1929 utgjorde 68,074,312.
Med avseende å denna sammanställning har kommerskollegium anfört
bland annat följande:
Världshandelsflottans storlek hade nått toppunkten under år 1931 men
hade sedan dess gått avsevärt tillbaka, beroende förutom på normal avgång
på i betydande utsträckning förekommande nedskrotning av gammalt tonnage.
Enligt uppgift, lämnad av Lloyd’s Register of Shipping, hade under varje
period av tolv månader intill den 30 juni nedannämnda år nedskrotning och
annan avgång av fartyg inom världshandelsflottan haft följande omfattning:
Å r
Nedskrotat
Eljest avgångna
Hela avgången
Antal
Ton
Antal
Ton
Antal
Ton
1930 ............
373
1,000,069
356
479,449
729
1,479,518
1931.............
380
1,034,951
300
394,717
680
1,429,518
1932 ......• . .....
354
1,165,617
266
364,384
620
1,530,001
1933 .............
545
1,885,447
280
359,016
825
2,244,463
1934 .............
724
2,211,507
300
370,390
1,024
2,581,897
1935 .............
515
1,421,001
211
297,833
726
1,718,834
En motvikt mot denna avsevärda nedskrotning utgjorde givetvis fartygsnybyggnaderna,
vilka visserligen under de senaste åren företett väsentligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
17
lägre siffror än under tidigare år men som enligt senast tillgängliga uppgifter
(Lloyd’s Register of Stopping) åter vore stadda i ökning. Sålunda skulle under
år 1935 hava av fartyg om 100 bruttoton och däröver i hela världen sjösatts
omkring 1,302,000 bruttoton eller omkring 335,000 ton mera än år 1934
och omkring 813,000 ton mera än år 1933. Häri inginge icke siffror beträffande
Ryssland, varifrån sådana uppgivits icke hava stått att erhålla.
Enligt samma källa skulle det vid slutet av år 1935 under byggnad varande
tonnaget i hela världen uppgå till omkring 1,543,000 bruttoton eller omkring
291,000 ton mera än motsvarande tidpunkt 1934.
Då det gällde att draga slutsatser av fartygsbeståndet och dess storleksväxlingar,
vore tillika att beakta, hurusom senaste tids snabba framsteg på det
tekniska området i förening med kvantitativt omfattande nybyggnad av tonnage
medfört en genomsnittligt sett högst avsevärt ökad transporteffektivitet
hos tonnaget.
Sjöfartens framtidsutsikter.
Efter att hava statistiskt belyst det internationella läget inom handel och
sjöfart har kommerskollegium ingått på frågan om sjöfartens framtidsutsikter
och härvid framhållit följande:
Att närmare bedöma sjöfartens, enkannerligen den svenska sjöfartens,
framtidsutsikter, i den mån dessa vore avhängiga av det internationella sjöfartslägets
vidare utveckling, måste anses ytterligt svårt för att icke säga
omöjligt. Under det att vissa omständigheter stödde förhoppningar om förbättringar
i sjöfartsläget, pekade åter andra förhållanden av nog så framträdande
karaktär i motsatt riktning. En prognos ens för den närmaste
framtiden mötte vidare särskilda svårigheter till följd av det ytterligt labila
i det allmänna läget överhuvud taget.
Bland tecknen på förbättrade framtidsutsikter för sjöfarten märktes främst
den ändring till det bättre, som på senaste tid ägt rum i förhållandet mellan
tonnagetillgång och tonnagebehov genom den sedan år 1931 inträffade
starka kvantitativa minskningen av världstonnaget i förening med alltjämt
pågående nedskrotning av tonnage i olika länder samt den efter 1932 fortgående
stegringen av världshandeln. Ehuru den tidigare planerade, på
internationell bas grundade rationaliseringen av sjöfarten genom organiserad
och av sjöfarten själv finansierad reglering av tonnageutbudet i form av uppmuntrad
tonnageuppläggning och tonnagenedskrotning icke blivit realiserad,
ingåve dock vidare den till följd härav framtvingade aktionen med
till efter hand alltflera trader utsträckt tillämpning av minimifraktsyslem
vissa förhoppningar om ökade möjligheter till sjöfartens anpassning till de
förändrade förhållanden, varunder den numera arbetade. Den största varsamhet
vore emellertid tillrådlig, när det gällde att uppskatta minimiraternas
betydelse, enär desamma hittills vunnit tillämpning under så relativt kort
tid, att det ännu vore för tidigt att med någon större grad av säkerhet bedöma
möjligheterna för deras fortsatta uppehållande. Dessa möjligheter
berodde nämligen ytterst på sammanhållningskraften ej blott mellan redarna
inom ett och samma land utan därjämte mellan redarna i de skilda
länderna. I längden kunde givetvis här dess värre stora svårigheter befaras.
Ett i viss mån hoppingivande förhållande vore slutligen den jämförelsevis
framträdande fraktstegringen på allra senaste tid. Denna hade emellertid
ännu varit av alltför kortvarig beskaffenhet för att tillåta några säkra slutsatser
för det framtida förloppet, vartill komme svårigheten att bedöma örn
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 238. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
den återgång, som inträffat i början av innevarande år, innefattade något
mera än en rent säsongmässig företeelse. Vidare framhölles av sakkunniga
bedömare tämligen allmänt, att stark anledning förelåge till antagandet, att
nu åsyftad fraktstegring, som varit alltför kortvarig för att kunna medföra
några nämnvärda verkningar beträffande närmast tramprederiernas ekonomi,
väsentligen, örn ej helt och hållet, hänförde sig till den rådande politiska
situationen. I den mån fraktstegringen vore beroende härav, vore
det påtagligt, att densamma vid en avspänning i situationen lätt kunde förbvtas
i sin motsats, såvitt och så långt som minimifraktsystemets införande
och vidare utveckling icke skulle förmå utgöra en spärr häremot.
Om emellertid sålunda vissa moment gåve anledning till en förhoppning,
att förhållandena jämväl för sjöfarten skulle så småningom utveckla sig
emot större möjligheter till bärighet, borde icke förbises, att åtskilliga omständigheter
förelåge, som otvivelaktigt verkade i motsatt riktning.
Kollegium syftade härvid bland annat på den kvarstående sjöfartssubsidieringen
och den alltjämt starkt nationalistiskt präglade inställningen överhuvud
taget i fråga örn företräde för den egna sjöfarten i ett antal större
sjöfartsländer i förening med alltjämt kvarstående handelsspärrar i olika
former och otillfredsställande valutaförhållanden. Förbises finge vidare i
detta sammanhang icke den alltjämt bestående disproportionen mellan
driftskostnaderna för sjöfarten i olika länder, varutinnan Sverige enligt vad
känt vore befunne sig i ett ogynnsamt läge särskilt i förhållande till vissa
med landet nära konkurrerande länder. Härtill komme den nära nog överallt
fortgående moderniseringen och därmed effektiviseringen av det i gång
varande tonnaget samt den på senaste tid åter tilltagande nybyggnadsverksamheten.
Den minskade uppläggningen av tonnage såväl internationellt som i Sverige
torde i icke oväsentlig omfattning hänföra sig i förra fallet till verkställd
nedskrotning och i senare fallet såväl härtill som till försäljning av tonnage
till utlandet. Den torde emellertid även, såvitt anginge vissa delar av år
1935, vara att hänföra till av rådande politiska kris framkallad ökad tonnageefterfrågan
för särskild, mera tillfällig behovstäckning inom olika länder.
Skulle kollegium sammanfatta sina intryck av förhållandena, ville kollegium
framhålla, att ehuru desamma således måste betecknas såsom ytterligt
osäkra, skäl dock förelåge för en förhoppning om förbättrade förhållanden
för sjöfarten inom en jämförelsevis nära framtid. En dylik förbättring
förutsatte emellertid, att ej ytterligare störande moment tillkomme,
samt fortsatt sammanhållning inom sjöfarten till fortgående rationalisering
av densamma, politisk avspänning, varigenom förtroendet för framtiden i
världen återställdes, ävensom fortsatta strävanden för åstadkommande av
valutaförhållandenas definitiva reglering samt i görligaste grad den handelspolitiska
nationalismens avveckling, i den mån den inom särskilda näringsgrenar
grundade sig på mindre naturliga förutsättningar.
Det ekonomiska läget för den svenska sjöfarten.
Kommerskollegium redogör härefter för de viktigaste resultaten av den
statistisk-ekonomiska undersökning rörande den svenska sjöfartsnäringen,
som av kollegium på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställts, samt för en specialundersökning
rörande vissa ekonomiska förhållanden inom trampfarten,
vilken i anslutning därtill utförts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
19
En huvudavdelning av undersökningen hade ägnats åt trampsjöfarten. Undersökningen
omfattade i denna del praktiskt taget alla tramprederiaktiebolag
i verksamhet under år 1933. Därjämte inginge partrederier och rederier
med enskild ägare — av dessa bedriven rörelse hade i sin helhet ansetts
hänförlig till trampsjöfart — med för de förra omkring s/4 och för de senare
omkring 73 av det tonnage, i bruttoton räknat, som enligt sjöfartsstatistiken
ägdes av dylika rederier.
Tramprederiaktiebolagens förmögenhetsställning belystes av följande tabell:
Tillgångar
och skulder dr 1933 för i utredningen ingående tramprederiaktiebolag.
205 rederier med 609 fartyg om tillhopa 573,016 bruttoton.
1,000-tal
1,000-tal
kronor
kronor
%
Aktiva.
Fartygsflottan (bokfört värde)............
98,198
83.1
Övriga anläggningsmedel
fastigheter....................
227
förråd......................
389
ej specificerade..................
2.067
2,683
2.3
Aktier (andra än i närstående företag)........
1,251
Obligationer....................
1,716
2,967
2.5
Fordringar.....................
9,939
Bank och kassa...................
4,428
14,367
12.1
Summa
118,215
100.»
Passiva.
Eget kapital:
aktiekapital...................
64,526
reservfond....................
11,742
egna fonder i övrigt............4,504
med avdrag för balanserad förlust......2,582
1,922
78,190
•/. aktier i närstående företag..........
1,947
76,243
64.5
1 Främmande kapital:
pensionsfond...................
15
skulder.....................
41,957
41,972
35.5
Summa
118,215
100.0
Enligt tabellen skulle tramprederiaktiebolagens tillgångar till 64.5 % motsvaras
av eget kapital och till 35.5 % av främmande kapital. Avgörande
för det egna kapitalets storlek vore emellertid det värde, som fartygsflottan
kunde anses representera. Upptagen efter bokföringsvärdena utgjorde fartygsflottan
83.1 % av tillgångarna och motsvarades alltså, även när man
räknade med dessa värden, till ej obetydlig del av främmande kapital. Enligt
uppskattning med utgångspunkt från försäljningspris å tramptonnage
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
inom de för trampfartygsflottan typiska ålders- och storleksgrupperna skulle
såsom medelvärde å sådant tonnage kunna räknas med 100 kronor per bruttoton.
Efter denna värderingsgrund skulle det i tabellen redovisade bokföringsvärdet
å fartygsflottan ingå övervärden å 40.9 miljoner kronor. Om
en motsvarande nedskrivning av fartygsflottans bokföringsvärde tänktes genomförd,
skulle det egna kapitalet komma att utgöra 45.7 % och skulderna
54.3 °/o av omslutningen, alltså en helt annan proportion än den tabellen
utvisade.
Skulderna hade uppgått till 42.0 miljoner kronor och de likvida medlen, om
till dessa hänfördes fordringar, banktillgodohavanden och kassa, till 14.4
miljoner kronor, alltså ungefär V3 av skulderna. Ett bedömande av likviditetsställningen
förutsatte emellertid uppdelning i främsta rummet av skulderna
på olika kategorier, såsom skett i efterföljande tabell, vilken grundade
sig på särskilt uppgiftsmaterial från ett något mindre antal rederier
än de i huvudutredningen ingående.
Fordringar och skulder år 1933 för 189 iramprederiaktiebolag med en fartygsflotta
av 375 fartyg om 510,191 bruttoton.
1,000-tal
kronor
%
Fordringar.
Fordringar av långtidsnatur.
Reverslån m. m.................Summa
3,981
22.0
Övriga fordringar samt bank och kassa.
Fraktfordringar m. m...................
6,206
45.9
Bank och kassa.....................
4,336
32.1
Summa
10,542
78.0
Summa summarum
13,523
100.0
Skulder.
Fasta skulder.
Lån från rederilånefonden................
2,348
6.1
Lån från skeppshypotekskassan..............
5,142
13.2
Lån av bank:
checkräkning (kreditiv- eller löpande räkning)......
3,225
8.8
andra (revers-) banklån................
12,378
31.8
Reverslån av andra än bank, nämnda fond eller kassa . .
4,886
12.6
Summa
27,979
72.0
Rörliga skulder.
Egna accepter......................
4,281
11.0
Förskott av befälhavare och mäklare...........
789
2.0
Diverse personers konto: löpande driftsskulder (ej reverslån)
5,530
14.2
Ränteskulder.....................
163
0.4
Outtagen utdelning m. m.................
106
0.3
Assuranspremier.....................
40
0.1
Summa
10,909
28.0
Summa summarum
38,888
100.0
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
21
Tabellen torde främst äga värde såsom belysande tramprederiaktiebolagens
finansieringsförhållanden. Med avseende å likviditeten borde sammanställas
beloppen för »övriga fordringar samt bank och kassa» och för »rörliga
skulder». Tabellen utvisade ett jämförelsevis mindre underskott för
likvida medel av angivna slag i förhållande till de rörliga skulderna. Då
emellertid vid sammanräkning av uppgifter för rederier med sinsemellan
olika likviditetsställning överskott och underskott toge ut varandra, kunde
tabellen icke vad gällde likviditeten anses angiva, huru ställningen genomsnittligen
tedde sig för de särskilda företagen. Till frågan om företagens
likviditet i inskränkt bemärkelse återkomme kollegium därför senare.
I undersökningen hade gruppindelning verkställts efter den geografiska
fart, vari rederiernas fartyg huvudsakligen haft sin sysselsättning. Det syntes
vara av intresse att från tabeller över dessa rederigruppers tillgångar och
skulder år 1933 göra en sammanställning av de framkomna procenttalen
med angivande dessutom av fartygsflottans medelbokföringsvärde inom de
olika grupperna.
Tramprederi
aktiebolag i
Östersjöfart
Nordsjöfart
Annan
europeisk
fart
Oceanfart j
28 red.
136 red.
15 red.
19 red.
Aktiva.
Fartygsflottan..............
52.1 %
86.8 %
90.0 %
82.4 %
Övriga anläggningsmedel.........
2.7 %
2.0 %
0.9 %
2.5 %
Aktier och obligationer.........
8.0 %
1.3 %
0.0 %
4.2 %
Fordringar, bank och kassa.......
37.2 %
9.9 %
9.1 %
10.9 %
100.0 %
100.0 %
100.0 %
100 0 n
Passiva.
Eget kapital..............
78.2 %
65.0 %
72.8 %
58.3 %
Främmande kapital...........
21.8 %
35.0 %
27.2 %
41.7 %
100.0 %
100.0 %
100.0 %
100.0 %
Fartygsflottans medelbokföringsvärde per
bruttoton...............
110.6 kr.
155.5 kr.
120.9 kr.
287.1 kr.
De mest anmärkningsvärda skiljaktigheterna företedde grupperna östersjöfart
och oceanfart. För den förra gruppen utgjorde fartygsflottan med ett
medelbokföringsvärde av 110.6 kronor 52.1 °/o av tillgångarna; skulderna
21.8 %>, mer än täcktes av fordringarna, 37.2 %. För den senare gruppen
motsvarades tillgångarna, varav fartygsflottan med ett medelbokföringsvärde
av 287.1 kronor utgjorde 82.4 °/o och de likvida tillgångarna 10.9 %, till ej
mindre än 41.7 °/o av skulder.
Från undersökningens tabellmaterial över tramprederiaktiebolagens inkomster
och utgifter år 1933 återgåves endast vissa siffror, som angåve årsresultatet
av verksamheten. För samtliga de i utredningen ingående 205
rederierna hade bruttoinseglingen uppgått till 75.7 milj. kronor (övriga inkomster
till något över 1 milj. kronor). Utan hänsynstagande till avskrivning
å tonnaget utvisades ett driftsöverskott av cirka 2,096,000 kronor (för
94 rederier rent driftsunderskott av 1.2 milj. kronor). Avskrivningar hade
verkställts för året endast av 62 rederier med belopp, motsvarande ungefär
22
Kungl. Majlis proposition nr 238.
5 % å sammanlagda bokföringsvärdet å dessa rederiers tonnage vid årets
början. I undersökningen hade räknats med denna såsom låg angivna avskrivning
med 5 #/o å bokföringsvärdet. Enligt denna beräkning hade tramprederiaktiebolagens
verksamhet under år 1933 med en beräknad allmän avskrivning
av 5 % å bokföringsvärdet gått med en förlust av cirka 3,000,000
kronor.
För de förenämnda fartgrupperna av rederier utvisades följande resultatssiffror
för år 1933:
Östersjöfart
Nordsjöfart
Annan
europeisk
fart
Oceanfart
1,000
kronor
1,000
kronor
1,000
kronor
1,000
kronor
Bruttoinsegling.............
5,561
48,571
6,506
13,403
Överskott före avskrivningar.......
208
1,651
15
234
Vinst ( + ) resp. förlust (—) vid avskrivning
efter 5 % av bokföringsvärdet.....
+ 13
- 1,287
- 311
- 1,312
Även vad gällde rörelseresultatet framträdde de största olikheterna för
grupperna östersjöfart och oceanfart. Den förstnämnda gruppen vore den
enda, som utvisade ett relativt tillfredsställande rörelseresultat.
Partrederier och rederier med enskild ägare hade — särskilt med hänsyn
till uppgifternas mindre grad av tillförlitlighet beträffande de mindre rederierna
— vardera indelats i tre grupper.
Partrederier med fartyg i följande storleksgrupper (bruttoton):
a.
b.
C.
1,000 och
däröver
11 red.
kronor
200-1,000
42 red.
kronor
under 200
348 red.
kronor
Fartygsflottan (bokfört värde)........
3,515,000
1,418,000
5,687,000
Medelbokföringsvärde per bruttoton.....
215.5
140.9
185.1
Skulder..................
249,000
487,000
2,100,000
Bruttoinsegling...............
1,647,000
1,222,000
4,413,000
Driftsresultat före avskrivningar.......
+ 71,000
+ 74,000
+ 331,000
Vinst ( + ) resp. förlust (—) efter avskrivning med
5 % av bokföringsvärdet (vid årets början) . . .
- 105,000
30
- 124,000
De likvida tillgångarna utgjorde för gruppen a. 119,000 kr., för gruppen
b. 2,000 kr. och för gruppen c. 88,000 kr. Inom gruppen c, smårederierna,
avsåge driftöverskottet 225 rederier och driftsunderskottet 105 rederier; hos
återstående 18 rederier hade inkomster och utgifter jämnt balanserat. För
rederierna med underskott kunde emellertid den rena driftsförlusten antagas
i verkligheten uppgå till högre belopp än angivna 124,000 kr., med hänsyn
till att delägare i många fall icke tillgodoräknat sig skälig lön för tjänst
ombord å fartyget. Motsvarande förhållande gällde beträffande de nyss
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
nämnda rederier, vilkas inkomster och utgifter jämnt balanserat. I gruppen
b. inginge huvudsakligen segelfartyg med eller utan hjälpmaskin; vid avskrivning
efter 7 %>, som för dessa fartyg ansetts mera normal, skulle förlusten
stiga betydligt.
Tabeller över partrederierna, fördelade å olika fartkategorier, gåve vid
handen, att i inre fart, kanalfart och kustfart rörelsen gått med förlust även
oavsett avskrivningar. Med 5 % avskrivning å tonnaget hade även rörelsen
för Östersjö- och nordsjörederierna gått med förlust.
Rederier med enskild ägare med fartyg i följande storleksgrupper
(bruttoton):
a.
b.
C.
1,000 och
200—1,000
under 200
däröver
11 red.
16 red.
181 red.
kronor
kronor
kronor
Fartygsflottan (bokfört värde)..........
2,465,000
1,077,000
1,822,000
Medelbokföringsvärde per bruttoton.......
93.7
154.8
161.5
Skulder....................
1,176,000
638,000
720,000
Bruttoinsegling.................
3,621,000
1,270,000
1,585,000
Driftsresultat före avskrivningar.........
- 55,000
+ 69,000
+ 110,000
Vinst ( + ) resp. förlust (—) efter avskrivning för
grupp a med 5 % och för grupp b med 7 % av
bokföringsvärdet (vid årets början)......
- 184,000
- 12,000
- 79,000
De likvida tillgångarna utgjorde för gruppen a. 118,000 kr., för gruppen
b. 84,000 kr.; för gruppen c. redovisades överhuvud taget ej andra tillgångar
än fartygsflottan. Beträffande uppdelning av driftsresultatet före avskrivningar
för grupp c. — de rederier, som visat överskott, vore till antalet
103 och de, som visat underskott, till antalet 59 medan för de återstående 19
inkomster och utgifter jämnt balanserat — gällde vad förut anförts om partrederierna
i motsvarande grupp.
Fördelning av rederierna på olika fartkategorier hade givit vid handen, att
rederierna i inre fart, kanalfart samt nordsjöfart gått med rent driftsunderskott
och rederierna i östersjöfart med mindre driftsöverskott men att möjligen
kustfartrederierna visat något överskott även efter beräknad 5 °/o avskrivning.
Den andra huvudavdelningen inom undersökningen hade avsett linjesjöfarten.
Undersökningsmaterialet vore i fråga örn linjerederiaktiebolagen
mycket fullständigt; endast två rederier av någon betydelse saknades. Linjerederierna
hade i undersökningen uppdelats å två huvudgrupper, nämligen
utrikes lastlinjerederier, ur vilken såsom särskild grupp avskilts sex storrederier,
samt inrikesrederier. Två storrederier hade icke kunnat inpassas i
dessa grupper och givetvis ej heller särskilt redovisas.
Följande sammanställning utvisade tillgångar och skulder år 1933 för den
första av de nyss nämnda huvudgrupperna, nämligen utrikes lastlinjerederier.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
6 storrederier med 121 fartyg
örn tillhopa 439,286
bruttoton
11 rederier med 34 fartyg
örn tillhopa 47,781
bruttoton
1,000-tal
kronor
1,000-tal
kronor
%
1,000-tal
kronor
1,000-tal
kronor
%
Aktiva.
Fartygsflottan...........
103,639
64.7
14,034
69.6
Övriga anläggningsmedel:
fastigheter............
2,750
167
förråd..............
458
72
ej specificerade..........
2,025
5,233
3.2
181
420
2.1
Aktier (andra än i närstående företag)
8,257
215
Obligationer............
7,771
16,028
10.0
—
215
1.1
Fordringar.............
25,447
5,444
Bank och kassa..........
9,931
35,378
22.1
34
5,478
27.2
Summa
160,278
lOO.o
20,147
lOO.o
Passiva.
Eget kapital:
aktiekapital...........
80,185
6,410
reservfond............
17.600
1,649
egna fonder i övrigt.......
13,319
16,087
ej disponerade vinstmedel.....
8,813
•/. aktier i närstående företag . . .
Främmande kapital:
pensionsfond...........
skulder.............
Summa
119,917
9,955
109,962
50,316
160,278
68.6
31.4
100.0
14,146
40
14,106
6,041
20,147
70.0 |
|
30.0 j
lOO.o |
50,316
187
5,854
1 Med avdrag för balanserad förlust.
För båda i sammanställningen upptagna grupperna av utrikes lastlinjerederier
motsvarades fartygsflottan helt av det egna kapitalet och utgjorde de
likvida medlen relativt stor procentandel av tillgångarna. Att den allmänna
finansiella ställningen för grupperna sålunda tedde sig gynnsam hade delvis
förorsakats av bolagsrekonstruktioner, som genomförts under året. Tonnagevärdering,
som verkställts beträffande storrederiernas tonnage, hade givit vid
handen, att medelbokföringsvärdet — 235.9 kronor per bruttoton — icke skulle
kunna anses alltför högt. I varje fall syntes storrederiernas tonnagevärden
ha nedskrivits, så att de stöde i vida bättre relation till marknadsvärdena än
tramprederiernas tonnagevärden. Beträffande de övriga 11 lastlinjerederierna
syntes medelbokföringsvärdet -—- 293.7 kronor per bruttoton — vara väl högt
i betraktande av att ifrågavarande rederiers tonnage huvudsakligen utgjordes
av ångfartyg med en medelålder av 17 år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
25
Storrederierna, vilkas bruttoinsegling hade uppgått till 83.0 miljoner kronor,
redovisade ett driftsöverskott före avskrivningar å något över 11 miljoner
kronor. Samtliga bolagen hade under året verkställt avskrivningar, vilka
tillsammantagna utgjort 8.6 % på fartygsflottans värde vid 1933 års början.
Efter dessa avskrivningar hade uppkommit en nettovinst å 1,585,000 kronor,
utgörande 1.98 %> av aktiekapitalet och 1.44 °/o av hela egna kapitalet vid
årets slut.
För de övriga 11 linjerederierna hade bruttoinseglingen uppgått till 11.1
miljoner kronor och vinst å 431,000 kronor redovisats före avskrivningar.
Efter en beräknad avskrivning av 5 % å fartygsflottans antagna bokföringsvärde
vid årets början skulle för dessa rederier uppstått en förlust å
cirka 300,000 kronor. Räknat med 6 % avskrivning skulle förlusten ha
uppgått till cirka 438,000 kronor.
Tillgångar och skulder år 1933 för inrikes linjerederier framginge av följande
uppställning, avseende 68 rederier med 315 fartyg om tillhopa 60,449
bruttoton.
1.000-tal
1,000-tal
kronor
kronor
%
Aktiva.
Fartygsflottan (bokfört värde).............
16,030
72.G
övriga anläggningsmedel:
fastigheter....................
895
förråd......................
110
ej specificerade..................
204
1,209
5.5
Aktier (andra än i närstående företag).........
372
Obligationer.....................
351
723
3.3
Fordringar......................
2,069
Bank och kassa...................
2,i''42
4,111
18.6
Summa
22,073
100.0
Passiva.
Eget kapital:
aktiekapital....................
13,261
reservfond....................
3,098
egna fonder i övrigt.............2,821
med avdrag för balanserad förlust...... 981
1,840
18,199
•/. aktier i närstående företag...........
399
17,800
80.6
Främmande kapital:
pensionsfond...................
27
skulder......................
4,246
4,273
19.4
Summa
22,073
100.0
Även för denna grupp av linjerederier täckte det i företagen investerade
egna kapitalet fartygsflottan enligt dess bokföringsvärde. Fartygens medelbokföringsvärde
vore beträffande denna grupp så högt som 265.2 kronor
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
per bruttoton, oaktat medelåldern för fartygen utgjorde 34 år. Med hänsyn
till att fartygen så länge de ginge i sin bestämda linjetrafik kunde många
gånger betinga avsevärt högre värde än som uppnåddes vid försäljning å
dylikt tonnage, hade i undersökningen ansetts, att dessa fartygs användbarhetsvärde
skulle kunna räknas avsevärt överstiga trampfartygens. Även
efter sådana värderingsgrunder måste dock fartygsflottan vara för högt upptagen.
Tabellsiffrorna torde därför icke kunna anses återspegla den verkliga
ställningen.
Inrikes linjerederierna hade för året haft en bruttoinsegling å 13.4 miljoner
kronor och redovisat driftsöverskott på 269,000 kronor. Av 21 utav de
68 rederierna hade verkställts avskrivningar till sammanlagt belopp motsvarande
7.4 % av bokföringsvärdet på ifrågavarande fartyg. Räknade man
med 7 °/o avskrivning för samtliga rederier, skulle årets förlust uppgått till
893,000 kronor.
Resultatsberäkningar för linjerederier i vissa olika geografiska farter utvisade
vid allmän avskrivning efter 5 % av bokföringsvärdet förlust för rederierna
i inre fart, kanalfart och kustfart men vinst för rederierna i nordsjöfart
och oceanfart.
Från den sjöfartsekonomiska undersökningen har kommerskollegium vidare
återgivit bland annat följande resultat, som framgått vid sammanställning
av tillgångar och skulder år 1929, 1932, 1933 hos representativt antal
rederier i trampfart:
Tillgångar och skulder åren 1929, 1932 och 1933 för 110 trampfartsrederier med en
fartygsflotta av 457 fartyg om 382,825 bruttoton.
1929
1932
1933
1,000
kronor
%
1,000
kronor
%
1,000
kronor
%
Aktiva
Fartygsflottan (bokfört värde).......
67,623
80.7
74,233
85.0
72,559
84.3
Övriga anläggningsmedel.........
1,348
1.6
1,044
1.2
1,140
1.3
Aktier och obligationer..........
2,185
2.6
2,420
2.8
2,503
2.9
Fordringar, bank och kassa........
12,630
15.1
9,620
11.0
9,902
11.6
Summa
83,786
100.0
87,317
100.0
86,104
100.0
Passiva
Eget kapital:
aktiekapital..............
45,584
54.4
47,814
54.8
48,038
55.8
i övrigt................
18,453
22.0
11,480
13.1
11,235
13.1
Främmande kapital:
pensionsfond..............
4
0.0
14
0.0
15
0.0
i övrigt (skulder)............
19,745
23.6
28,009
32.1
26,816
31.1
Summa
83,786
100.0
87,317
100.0
86,104
100-0
Kungl. Maj.ts proposition nr 238. 27
Kommerskollegium har beträffande denna sammanställning uttalat följande:
Beträffande
de förskjutningar, som särskilt framträdde vid en jämförelse
mellan tabellens siffror för de tre åren, utvisade skuldsidan de största ändringarna,
i det att lånekapitalet ökats från 23.6 % år 1929 till ungefär 31.1 %
år 1933 och det egna kapitalet alltså företedde en motsvarande minskning.
Det finge väl antagas, att den å tillgångssidan utvisade ökningen av fartygsflottans
bokförda värde berodde på nyanskaffning av tonnage, men detta
vore icke tillräckligt såsom förklaring till den väsentligt större ökningen av
lånekapitalet. Vad nu framhållits häntydde på en försämring av den finansiella
ställningen sedan år 1929. Att en sådan försämring av ställningen inträtt
bestyrktes ytterligare av nedgången i likvida medel — fordringar, bank
och kassa —, vilka tillgångsposter minskats från 12.6 miljoner kronor 1929
till 9.9 miljoner kronor år 1933 trots den nyssnämnda betydande ökningen av
lånekapitalet. Av intresse kunde det också vara att påpeka, hurusom, såvitt
man kunde bedöma av tabellsiffrorna, tramprederiernas finansiella ställning
syntes hava något om också obetydligt förbättrats år 1933 i jämförelse
med år 1932.
Efter att hava framhållit, att den sjöfartsekonomiska undersökningen visade,
att de ekonomiska svårigheterna vore särskilt framträdande inom
trampsjöfarten och att det för bedömande av frågan om stödåtgärder till förmån
för sjöfarten alltså vore denna sjöfartsgren, som i främsta rummet påkallade
uppmärksamhet, fortsätter kommerskollegium sålunda:
Såsom i undersökningen framhållits, hade genom en statistisk bearbetning
av uppgiftsmaterialet ej kunnat vinnas någon säkrare uppfattning av likviditetsförhållandena,
särskilt vad gällde tramprederiaktiebolagen. Härför
torde man nämligen ej kunna utgå från uppgifter för till större grupper sammanförda
företag med sinsemellan helt olika ställning i likviditetshänseende
— något eller några rederier med särskilt betydande banktillgodohavanden
skulle i så fall helt förrycka resultatet ■—, utan vore man nödsakad att först
ingå på ett bedömande av likviditetsställningen hos varje särskilt företag.
En undersökning efter antydda grunder hade inom utredningen verkställts
för år 1933 beträffande det övervägande antalet av tramprederiaktiebolag. De
huvudresultat, som framgått av denna undersökning, hade åskådliggjorts å
vissa i betänkandet intagna tabeller.
De tramprederiaktiebolag, som å tabellerna redovisades, vore till antalet
180 samt hade år 1933 en fartygsflotta av 356 fartyg örn tillhopa 515,450
bruttoton.
Bland de av kommerskollegium åsyftade tabellerna märkas följande:
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
Tabell för belysande av iramprederiaktiebolagens likviditet dr 1933.
Tabellen bygger på procenttal, uträknade för varje särskilt rederi i förhållande till omslutningen
(balansräkningens slutsumma). De å tabellen införda procenttalen utgöra genomsnittstal
för respektive grupper av rederier.
Likv.medel I utgöras av kassa och banktillgodohavanden samt fordringar med undantag av(revers-)
fordringar å annat rederi eller eljest på längre tid placerade tillgodohavanden av fordringsnatur.
Vad med rörliga skulder avses se tab. å sid 20.
Underlinjering angiver, att procenttal för skulder överskjuter motsvarande procenttal för tillgångar,
respektive att driftsunderskott föreligger.
Gruppindelning:
Skulder (= främmande kapital)
i % av omslutningen
Antal
rede-
rier
Likv.
medel
%
Skul-
der
%
Likv.
medel
(%)
minus
skul- der (%)
Likv.
medel
I
%
Rör-
liga
skul-
der
%
Likv.
I (*)
minus
rörl.
skuld.
(%)
Driftsresultat
före avskriv- ningar %
(underlin- jerat =
driftsförlust)
A. Företag med likvida medel I överstigande eller med högst 0.9 % understigande rörliga skulder.
Under 20 %.........
54
19.6
5.6
14.0
17.1
2.9
14.2
2.2
20—39.9 %..........
25
8.1
29.2
21.1
5.8
3.2
2.6
2.4
40—50.9 %..........
20
6.4
48.5
42.1
5.5
2.7
2.8
0.2
60 % och däröver.......
5
5.3
76 0
70.7
5.3
2.5
2.8
2.4
Summa
104
13.6
22.7
9.1
11.6
2.9
8.7
1.9
B. Företag med likvida medel I understigande rörliga skulder med 1.0 % och däröver.
Under 20 %.........
4
2.8
17.0
14.2
2.6
8.2
5.6
2.6
20—39.9 %..........
13
6.1
29.5
23.4
3.5
9.1
5.6
0.5
40—59.9 %..........
24
5.9
49.1
43.2
3.5
11.3
7.8
4.9
60 % och däröver .......
35
7.5
76.1
68.6
4.6
23.1
18.5
2.6
Summa
76
6.5
56.5
50.0
3.9
16.1
12.2
2.8
Tabell — i absoluta tal — för belysande av Iramprederiaktiebolagens likviditet år 1933.
Gruppindelning:
Skulder (främmande kapital)
i % av omslutningen
Antal
Om-
slut-
ning
1,000
kronor
Likv.
med.
I
1,000
kronor
Rörl.
skul-
der
1,000
kronor
Likv.
med I
minus
rö rl.
skulder
1,0'' >0
kronor
Driftsresultat före
avskrivningar
rede-
rier
fartyg
över-
skott
1,000
kronor
under-
skott
1,000
kronor
A. Företag med likvida medel I
överstigande eller med högst 0. 9% understigande rörliga skulder.
Under 20 % . •.......
54
113
32,180
5,892
1,106
+4,786
922
97
20—39.9 %..........
25
53
15,058
1,114
685
+ 429
803
80
40—59.9 %..........
20
53
14,070
622
379
+ 243
160
99
60 % och däröver .......
5
9
2,255
lil
69
+ 42
102
21
Summa
104
228
63,563
7,739
2,239
+ 5,500
1,987
297
B. Företag med likvida medel I understigande rörliga skulder med 1.0 % och däröver.
Under 20 %.........
4
5
1,172
36
110
- 74
7
43
20—39.9 %..........
13
31
24,422
420
2,847
-2,427
888
37
(11)
(15)
(4,629)
(174)
(300)
(- 126)
(10)
(37)
40—59.9 %..........
24
38
6,551
165
790
- 625
60
390
60 % och däröver.......
35
54
14,098
797
3.497
-2,700
100
305
Summa
76
128
46,243
1,418
7,244
-5,826
1,055
775
Anm. I andra gruppen under B dominera helt två mycket stora rederier. Inom parentes
hava för den skull angivits siffrorna för de övriga i gruppen ingående 11 rederierna. Såsom
synes utöva de båda nämnda rederierna avsevärd inverkan även på summasiffroma för rederigrupperna
under B.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
29
I anslutning härtill framhåller kommerskollegium följande:
Likviditetstabellerna angåve, att hos 76 rederier av de i utredningen ingående
180 rederierna de rörliga skulderna — de skulder, som finge anses vara
av korttidsnatur — icke täcktes av motsvarande lätt realiserbara tillgångar.
Med hänsyn härtill syntes ställningen för dessa rederier icke kunna betecknas
såsom likvid. Av intresse syntes vara att konstatera, hurusom ifrågavarande
rederier, såsom framginge av procenttalen för likvida tillgångar överhuvud
taget samt för skulder, genomsnittligen företedde en väsentligt svagare ställning
allmänt finansiellt sett än de övriga.
Även om den likvida ställningen enligt de här tillämpade bedömningsgrunderna
för övervägande antalet tramprederier icke tedde sig såsom direkt illikvid,
torde dock ställningen även för en betydande del av dessa rederier
icke kunna betecknas såsom tillfredsställande. Rederiernas ställning kunde
nämligen i betydande grad vara underminerad utan att detta förhållande direkt
avspeglades i likviditeten. Härvid hade man att främst beakta, hurusom
enligt uppskattningar i den sjöfartsekonomiska undersökningen i bokföringsvärdena
å tonnaget till stor del inginge mycket stora övervärden. Denna
övervärdering antydde, att den successiva nedgången i värdet av tonnaget,
för vilket genomsnittsåldern numera vore mycket hög, icke kompenserats genom
motsvarande ökning av övriga tillgångar eller amortering av lån.
Rederierna torde sålunda i allmänhet icke ha förmått skapa möjligheter
för förnyelse av sitt tonnage.
En särskild undersökning hade — med anlitande av i samband med den
sjöfartsekonomiska undersökningen införskaffat material — verkställts för
utrönande av i vad mån den ekonomiska ställningen för tramprederiaktiebolagen
ändrats år 1934 i jämförelse med år 1933.
Av särskild betydelse torde därvid vara det resultat, som framgått vid jämförelse
mellan rörelseresultatet för de båda åren. I undersökningen härutinnan
hade bearbetats uppgifter för 119 tramprederiaktiebolag med 222 far
-
tyg om tillhopa 345,276 bruttoton.
Följande uppgifter syntes belysande för
en jämförelse:
1933
1,000 kr.
1934
1,000 kr.
Bruttoinsegling....................
Övriga inkomster..................
...... 51,170
...... 404
58,209
323
Driftsresultatet före avskrivningar
Överskott........................
Underskott......................
...... 2,318
...... —528
2,903
— 405
1,790
2,498
År 1933 hade 67 av rederierna redovisat överskott före avskrivningar och
50 rederier underskott, medan år 1934 77 rederier visat överskott och 41 rederier
underskott. För två rederier 1933 och ett rederi 1934 hade inkomster
och utgifter jämnt balanserat.
De anförda siffrorna utvisade en rätt betydlig förbättring i fråga om rörelseresultatet
år 1934 jämfört med år 1933. Om siffrorna för den jämförelse,
som desamma avsåge, kunde anses någorlunda belysande, så finge de däremot
icke tagas såsom representativa för tramprederiaktiebolagen som helhet.
Då här ej medtagits rederier, vilkas balansräkningar för de båda åren
företedde större skiljaktigheter — bland annat ej rederier, som år 1934 likviderat
eller undergått rekonstruktion — hade jämförelsen kommit att övervägande
omfatta rederier med förhållandevis bättre ställning.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
För erhållande av såvitt möjligt aktuellt och belysande material beträffande
tramprederiaktiebolagens skuldförhållanden hade följande tabell sammanställts.
Skulder åren 1933 och 1934 för 172 tramprederiaktiebolag med 339 fartyg om
tillhopa 465,251 bruttoton.
19 3 3
19 3 4
kronor
%
kronor
%
Lån frjin rederilånefonden......
2,348,444
7.7
1,199,139
4.2
Lån från skeppshypotekskassan.........
Lån från bank:
2,119,110
7.0
1,852,275
6.0
checkräkning (kreditiv- eller löpande räkning) .
3,020,461
10.0
2,926,900
10.4
andra (revers-) banklån........
11,434,511
37.7
11,053,856
39.1
Reverslån av andra än bank, nämnda fond
eller kassa............
4,105,130
13.5
3,657,929
12.9 i
Summa
23,027,656
75.9
20,690,099
73.2
Rörliga skulder.
;
Egna accepter.............
1,567,746
5.2
1,336,688
4.7
Förskott av befälhavare och/eller mäklare ....
Diverse personers konto:
744,559
2.5
725,489
2.6 t
löpande driftskulder (ej reverslån) ....
4,717,048
15.5
5,197,240
18.4
Ränteskulder............
138,798
0.5
129,714
0.5 j
Assuranspremier..............
40,018
0.1
49,123
0.2 1
Outtagen utdelning m. m...........
106,172
0.3
119,791
0.4 1
Summa
7,314,341
24.1
7,55*,045
26.8 !
Summa summarum
30,341,997
100.0
28,248,144
100.0
Vissa data, belysande sjöfartens betydelse för landet.
Under framhållande att sjöfartens betydelse för landet icke sällan underskattades,
har kommerskollegium velat med några data belysa denna sida
av det föreliggande spörsmålet. Kollegium har därvid till en början framlagt
följande uppgifter angående Sveriges betalningsbalanser för tidsperioden
1931—1934 (i miljoner kronor):
År
Inkomstposter
Utgiftsposter
Inkomst- ( + )
resp.
utgifts- (—)
överskott
Export- (+ )
resp.
import- (—)
överskott
Frakt-
netto
samt-
liga
därav
samt-
liga
därav
export
frakt-
brutto
import
fartygs- utgifter
i uti.
1931
1,583
1,135
239
1,710
1,439
100
- 127
-304
139
1932
1,468
964
232
1,379
1,169
115
+ 89
-205
117
1933
1,525
1,093
227
1,313
1,108
112
+ 212
- 15
115
1934
1,748
1,319
240
1,542
1,319
119
+ 206
± o
121
Samtl. år
6,324
4,511
938
5,944
5,035
446
+ 380
-524
492
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 238-
31
Å r
Fraktbrutto
i % av
samtliga
Fraktnetto
i % av
inkomster
Inkomst- och utgifts- balans minus
fraktnetto
Handels- balans plus
fraktnetto
1931.................
15.1
8.8
-266
- 165
1932.................
15.8
8.0
- 28
- 88
1933 .................
14.9
7.5
+ 97
+ 100
1934 .................
13.7
6.9
+ 85
+ 121
Samtliga år
14.8
7.8
- 112
- 32
Med avseende å dessa uppgifter har kollegium uttalat sig sålunda:
Ehuru tillsynes självklart ville kollegium, enär här lämnade uppgifter i
visst avseende ibland missförstodes, likväl understryka, att det i tabellen redovisade
fraktnettot för fyraårsperioden å 492 miljoner kronor ju ingalunda
innefattade rederinäringens nettovinst på rörelsen utan i själva verket endast
representerade vad av samtliga bruttoinkomster komme landet till godo i betalningsbalanshänseende,
sedan allenast redarnas utgifter i utlandet fråndraga.
Av tabellerna framginge, att den svenska sjöfartens sålunda intjänade
fraktnetto genomsnittligt sett i det allra närmaste, på 32 miljoner när, täckte
handelsbalansens underskott. Betydelsen härav insåges lätt, då handelsbalansen
under normala förhållanden genomsnittligt sett lämnade ett avsevärt
underskott. För åren 1931—1934 utgjorde bruttofrakterna icke mindre än
14.8 % av betalningsbalansernas sammanlagda inkomstposter. Motsvarande
procenttal för fraktnettot uppginge till 7.8 °/o.
Kommerskollegium har vidare framhållit, att antalet å de svenska handelsfartygen
anställda — frånsett förvaltningspersonal — år 1933 uppgått
till 22,387, samt att till de ombord å svenska handelsfartyg anställda, enligt
vad resultaten av den statistisk-ekonomiska undersökningen rörande sjöfartsnäringen
gåve vid handen, under samma år utbetalats avlöning med
tillhopa omkring 38,400,000 kronor.
Kollegium har slutligen meddelat, att av undersökningen framgått, bland
annat, att det i den redovisade rederirörelsen under år 1933 bokförda kapitalet
uppgått till 460.4 miljoner kronor. Beräkningsvis angåves det i hela
svenska rederirörelsen bokförda kapitalet nämnda år uppgå till omkring 475
miljoner kronor. Detta kapital motsvarades till huvuddelen eller omkring
tre fjärdedelar av handelsflottans bokförda värde samt utgjorde för i undersökningen
ingående rederier 344 miljoner kronor och för hela handelsflottan
omkring 355 miljoner kronor.
Trampfartygens andel i den svenska fraktfarten.
Då de verkställda sjöfartsekonomiska undersökningarna givit vid handen,
att svårigheterna beträffande rörelseekonomien väsentligen hänförde sig till
trampfarten, hade det synts kommerskollegium angeläget att med sikte särskilt
på trampfartens förhållanden giva en i möjligaste mån överskådlig
bild av det svenska tonnagets användning i olika slag av fart: linje-, special
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
eller trampfart. Med fartyg i specialfart åsyftades härvid sådant tonnage,
som utan att egentligen kunna hänföras till vare sig linje- eller tramptonnage
i vedertagen bemärkelse väsentligen vore sysselsatt med transport av
vissa speciella varor, såsom malm, olja och frukt, samt vore speciellt byggt
eller inrett för dylika transporter.
Fartygens fördelning på linjefart, specialfart och trampfart framginge av
efterföljande tabell, däri återgivits resultatet av en tidigare gjord undersökning,
avseende samtliga vid 1932 års slut befintliga svenska äng- och motorfartyg
örn 100 bruttoton och däröver.
Ålders- och dräktig- hetsgrupper
Linjefart
Specialfart
Trampfart
Summa
Bruttoton
Antal
Bruttoton
Antal
Bruttoton
Antal
Bruttoton
Antal
Bruttoton
I. Ångfartyg . . .
380
321,921
23
76,730
570
717,012
973
1,115,663
0—19 år.....
96
166,791
10
42,539
213
261,217
319
470,547
100— 499. .. .
17
4,903
—
—
40
10,182
57
15,085
500—1,999 ....
54
69,002
1
1,199
153
197,524
208
267,725
2,000—4,999 ....
20
65,033
5
18,357
19
48,120
44
131,510
5,IWO och däröver .
5
27,853
4
22,983
1
5,391
10
56,227
20 år och däröver .
284
155,130
13
34,191
357
455,795
654
645,116
100- 499 ... .
207
43,205
1
262
75
15,907
283
59,374
500—1,999 ....
66
60,3*9
5
6,007
226
289,039
297
355,435
2,000—4,999 ....
8
29,786
6
20,184
55
145,500
69
195,470
5,000 och däröver .
3
21,750
1
7,738
1
5,349
5
34,837
II. Motorfartyg . .
64
260,567
33
223,988
57
31,834
154
516,389
0—19 år.....
58
256,046
32
218,182
41
28,188
131
502,416
100— 499 ... .
5
644
5
992
33
7,337
43
8,973
500—1,999 ....
5
9,228
—
—
4
4,872
9
14,100
2,000-4,999 ....
28
100,996
—
—
4
15,979
32
116,975
5,000 och däröver .
20
145,178
27
217,190
—
—
47
362,368
20 år och däröver .
6
4,521
1
5,806
16
3,646
23
13,973
100- 499 ... .
5
752
—
—
15
2,485
20
3,237
500-1,999 ....
—
—
—
—
1
1,161
1
1,161
2,000—4,999 ....
1
3,769
—
—
—
—
1
3,769
5,000 och däröver .
—
1
5,806
—
—
1
5,806
Summa äng- och mo- torfartyg ....
444
582,488
56
300,718
627
748,846
1,127
1,632,052
Tabellen utvisade, att av det sammanlagda äng- och motorfartygstonnaget
komme 749,000 ton eller närmare 46 % på trampfarten, 582,000 lon
eller inemot 36 % på linjefarten och 301,000 ton eller drygt 18 °/o på specialfarten.
Förhållandena ställde sig dock högst olika för ångfartygen och för
motorfartygen, såsom framginge av följande sammanställning, avseende ångfartygens
och motorfartygens procentuella fördelning på de olika fartgrupperna
efter bruttotonnaget räknat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
33
Linjefart
Specialfart
Trampfart
Summa
%
%
%
%
Ångfartyg...........28.8
6.9
64.3
100.o
Motorfartyg..........50.4
43.4
6.2
100.o
Äng- och motorfartyg tillsammans 35.7
18.4
45.9
lOO.o
Medan alltså det i genomsnitt äldre ångfartygstonnaget med ända till 64 %
varit engagerat i trampfart, hade av det i sin helhet modernare motorfartygstonnaget
endast 6 % tagits i anspråk för dylik fart. Linjefarten hade däremot
lagt beslag på hälften av sistnämnda tonnage. Inom specialfarten dominerade
motorfartygen fullständigt. Det sammanlagda tonnaget inom denna
fartgrupp utgjordes nämligen till s/4 av motorfartyg. Häri inginge de
stora moderna tankfartygen för transport av olja med ett sammanlagt tonnage
av 134,491 bruttoton och vidare de för transport av malm byggda motorfartygen,
vilkas sammanlagda dräktighet uppgått till 88,505 bruttoton. Av
ångfartygen inom denna specialfart vore det malmångarna, som representerade
den största tonnagemängden, sammanlagt uppgående till 56,615 ton.
Beträffande åldersfördelningen uppmärksammades givetvis, att det yngre
tonnaget mest kommit till användning inom linjefarten samt det äldre inom
trampfarten, men följande procentsiffror avseende det sammanlagda ångoch
motorfartygstonnaget kunde i alla fall förtjäna att anföras:
Linjefart
Specialfart
Trampfart
Summa
Äng- och motorfartyg örn
%
%
%
%
0 — 19 år........
. . 43.5
26.8
29.7
lOO.o
20 år och däröver . . . .
. . 24.2
6.i
69.7
lOO.o
Vidare finge nämnas, att linjetonnaget till 73 % och specialtonnaget till
87 °/o men trampfartygstonnaget till endast 39 °/o utgjordes av fartyg yngre
än 20 år.
I övrigt ställde sig naturligtvis åldersfördelningen helt olika för ångfartygen
och för motorfartygen. Det kunde därvid vara tillräckligt att nämna,
att medan endast 42 % av det sammanlagda i redogörelsen ingående ångfartygstonnaget
tillhörde åldersgruppen 0—19 år, vore motsvarande procenttal
för motorfartygstonnaget 97 °/o.
Av ångfartygen inrymde dräktighetsgruppen 500—1999 bruttoton den
största tonnagemängden både vad fartyg under 20 år och vad fartyg över
20 år beträffade. Detta gällde i huvudsak trampfarten, där det sammanlagda
tonnaget inom denna dräktighetsgrupp uppginge till 486,563 ton eller
67.9 % av hela ångfartygstonnaget inom denna fartgrupp. Bland motorfartygen
vore tonnnagegruppen 5,000 bruttoton och däröver den dominerande
inom de fartgrupper, där motorfartygen företrädesvis vore tillfinnandes,
nämligen linjefarten och specialfarten, i det att den omfattade respektive
55.7 och 99.6 % av hela det i vardera fartgruppen ingående motorfartygstonnaget.
I tabellen hade även medtagits de under hela året 1932 upplagda fartygen.
Dessa upplagda fartyg utgjordes av 125 ångfartyg om 104,480 bruttoton och
18 motorfartyg örn 13,303 ton eller sammanlagt 143 fartyg om 117,783 ton.
Av ångfartygen komme 32 st. örn 10,659 bruttoton på linjefarten och
93 st. om 93,821 ton på trampfarten. Motorfartygen utgjordes av 4 fartyg
om 548 ton, som tidigare gått i linjefart, 1 tankfartyg om 8,982 ton och 13
trampfartyg örn 3,773 ton.
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 238.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Den nyss omnämnda specialundersökningen avseende i handelsflottan ingående
äng- och motorfartygs om 100 bruttoton och däröver regionala användning
under år 1932 gåve vid handen, att blott en jämförelsevis ringa
del därav varit sysselsatt i ren inrikes fart, inalles blott 4.3 %>. Vad ångfartygen
beträffade, hade nordsjöfarten befunnits vara den största fartgruppen,
omfattande 42.4 % av bruttotonnaget, medan bland motorfartygen
oceanfarten dominerade så absolut, att den omfattade icke mindre än 91.2 %
av tonnaget. Om man toge tillsammans östersjöfarten, östersjö-nordsjöfarten
och nordsjöfarten till en gemensam fartgrupp, omfattade denna stora grupp
449 ångfartyg eller mer än hälften av de i undersökningen medtagna ångfartygens
antal och 578,090 bruttoton eller 57.2 % av deras tonnage. Största
delen av detta tonnage eller 432,218 ton återfunnes inom trampfartsgruppen,
där det utgjorde 69.4 °/o av hela ångfartygstonnaget inom sistnämnda
grupp. Inom oceanfartsgruppen vore linjetonnaget övervägande såväl vad
beträffade ångfartygen som motorfartygen. Av oceantrafiktonnaget vöre vad
ångfartygen beträffade 51.5 % efter bruttotonnaget räknat sysselsatta i linjefart
och 31.5 °/o i trampfart samt vad motorfartygen beträffade 54.4 %
engagerade i linjefart och 41.4 % i specialfart.
I samband med nämnda undersökning hade även utrönts, hur de sammanlagda
äng- och motorfartygstonnagen inom linjefarten, specialfarten och
trampfarten fördelade sig på inrikes fart, östersjöfart o. s. v. Det hade därvid
konstaterats, att oceanfartgruppen omfattade 44.5 °/o av hela det sammanlagda
tonnaget och nordsjöfartsgruppen 28.8 %>. På samtliga östersjöoch
nordsjöfartsgrupperna tillsammantagna komme 39.0 % av tonnaget.
Inom linje- och specialfartsgrupperna dominerade oceanfarten och inom
trampfartsgruppen nordsjöfarten. Det i denna undersökning ingående tonnaget
— där alltså de under hela året 1932 upplagda fartygen ej vore inräknade
-—- fördelade sig procentuellt på linjefart, specialfart och trampfart sålunda:
linjefart 37.7, specialfart 19.3 och trampfart 43.0 °/o. Skillnaden mellan
dessa och de i det föregående anförda motsvarande procenttalen förklarades
av att fartygsuppläggningen vore så ofantligt mycket större inom trampfartsgruppen
än inom de bägge andra fartgrupperna.
Förut hade beträffande de under hela året 1932 upplagda fartygen närmare
belysts, hurusom den övervägande delen därav utgjordes av trampfartyg.
Vid avgivande av kollegii utlåtande på sin tid till riksdagens statsutskott
hade gjorts en särskild undersökning i motsvarande avseende rörande
tonnageuppläggningars fördelning på olika fartkategorier vid en viss tidpunkt,
då uppläggningarna varit nära sin höjdpunkt, nämligen den 1 mars
1933. Resultatet av denna undersökning, som avsåge fartyg örn 300 tons
bruttodräktighet och däröver, framginge av efterföljande tabell:
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
35
Alder
Linjefart
T r
a m
p f a
r t
Tankmotor-
fartyg
Mellan svenska
och utländska
hamnar
Endast
mellan svenska
hamnar
Uteslutande
mellan utländ- ska hamnar
Mellan svenska
och utländska
hamnar
An-
tal
Brutto-
ton
An-
tal
Brutto-
ton
An-
tal
Brutto-
ton
An-
tal
Brutto-
ton
An-
tal
Brutto-
ton
18
16,026
18
10,137
10
20,742
204
279,105
4
131,400
0—9 . . .
—
—
—
—
—
—
8
7,148
4
131,400
10-19 . . .
5
6,569
—
—
2
3,589
42
56,374
—
—
20-....
13
9,457
18
10,237
8
17,153
154
215,583
—
—
j Därav 25— .
11
8,550
17
9,348
7
15,126
144
204,037
—
—
1 1 fartyg i fart uteslutande mellan utländska hamnar, 2 i fart mellan svenska och utländska
hamnar. Det fjärde fartyget har i omedelbart samband med leveransen från byggnadsvarvet
(Kockums i Malmö) gått till uppläggning.
Anmärkas borde, att i denna bearbetning icke, som i motsvarande avseende
däremot gjorts i de förut tabellariskt lämnade uppgifterna rörande det
vid olika tidpunkter upplagda svenska tonnaget, frånskilts de 20 fartyg om
15,590 tons bruttodräktighet, som den 1 mars 1933 vore säsongmässigt upplagda.
Det framginge av undersökningen, att den vida övervägande delen
av det upplagda tonnaget utgjordes av tramptonnage och av fartyg med en
ålder av 25 år eller mera.
Kommerskollegium anför härefter följande.
Allmänna synpunkter.
Den sjöfartsekonomiska utredningen måste anses hava givit vid handen,
att den kris, som näringslivet genomgått, och som ännu icke kunde anses
hava upphört för sjöfarten, för denna senares vidkommande, särskilt för vissa
delar därav, medfört mycket betänkliga verkningar. Vår linjefart syntes
kunna sägas hava, om än i viss utsträckning under ganska betydande svårigheter,
rett sig förhållandevis tillfredsställande. Däremot hade i avsevärd utsträckning
vår trampfart, på grund av otillfredsställande driftsresultat under
en följd av år, kommit i ett prekärt läge. Trots att förhållandena på
fraktmarknaden av samverkande orsaker under de sista månaderna av år
1935 undergått viss förbättring, vilken dock under början av innevarande år
ej oväsentligt försvagats, och även om denna förbättring skulle visa sig bliva
för någon längre tid beståndande, hade trampfartens ekonomi dock genom
krisens långvarighet i betydande omfattning blivit så ansträngd, att en sanering
av densamma och en konsolidering av trampföretagen blivit nödvändig.
För ifrågavarande sanering erfordrades enligt de sakkunnigas och kollegii
mening oundgängligen visst stöd av statsmakterna. Att sådant stöd från
36
Kungl. Majlis proposition nr 238.
sjöfartens sida nu önskades tedde sig mycket naturligt jämväl i betraktande
därav, att dels omfattande stödåtgärder under krisen kommit andra näringsgrenar
till del, dels sjöfarten hittills i stort sett icke erhållit särskilt stöd avnågon
art.
Såsom en principiell utgångspunkt vid utformningen av de stödåtgärder,
som sålunda syntes böra komma till stånd, borde gälla, att desamma, i den
mån som kunde påvisas vara erforderligt, kunde komma även linjefarten till
godo. Väl förelåge i sistnämnda avseende, såsom av det föregående framginge,
icke i stort sett något utpräglat behov av särskilda åtgärder, men detta
gällde dock blott såsom regel, och därjämte kunde förhållandena, så labila
som de alltjämt finge anses vara, taga en sådan utveckling, att stödbehovet,
särskilt på vissa områden, kunde bliva mera framträdande jämväl för linjefartens
vidkommande.
Såsom en riktpunkt för sina överväganden rörande de former, eventuella
stödåtgärder borde givas, hade kollegium såväl som de sakkunniga haft
önskvärdheten av att, innan ens frågan om subsidier till sjöfarten närmare
dryftades, det måtte undersökas, huruvida icke andra utvägar att komma beträngda
grenar av sjöfarten till hjälp förefunnes. Tillika hade kollegium
och de sakkunniga redan vid undersökningarnas påbörjande haft klart för
sig, att det här gällde icke blott att finna former för lämnande av stöd under
de just nu och sedan flera år rådande krisförhållandena utan jämväl
att söka se till vad som tilläventyrs kunde och borde göras för att på mera
lång sikt lämna den svenska sjöfarten erforderligt stöd. Därvid hade kollegium
och de sakkunniga bland annat övervägt frågorna om åvägabringande
av premie för nedskrotning av fartyg samt exportförbud å fartyg. Dessa
överväganden hade emellertid givit vid handen, att åtgärder i dessa avseenden
i varje fall för närvarande icke syntes böra ifrågakomma. Vid de fortsatta
övervägandena rörande de former, eventuella stödåtgärder borde givas,
hade befunnits erforderligt att inhämta ett uttalande från Sveriges redareförening.
Detta uttalande hade förutsatts skola beträffande stödåtgärdernas
utformning innefatta riktlinjer, varom enighet bland redarne kunde anses förefinnas.
I anledning härav hade redareföreningen i skrivelse den 30 september 1935
meddelat, att vid behandling av ett under utredningen framkommet förslag,
att understöd skulle lämnas i form av direkt subvention, styrelsen för föreningen
funnit, att dylik form av statsunderstöd för närvarande borde undvikas.
En lämplig utväg hade styrelsen däremot ansett finnas i det vid frågans
behandling hos kollegium ävenledes framförda förslaget örn stödlån åt
rederier, som visade, att de för upprätthållandet och fortsättandet av fartygens
drift därav vore i behov. Detta förslag hade avsett beviljande av räntefria
driftslån baserade på visst belopp per ton och utan att säkerhet behövde
ställas. Dessa lån skulle hava till syfte att garantera de driftskostnader,
som vore erforderliga för att hålla rörelsen i gång i avbidan på bättre tider.
Kollegium hade med de sakkunniga haft överläggningar om det nu angivna
uppslaget. De sakkunniga hade efter närmare övervägande befunnits eniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
37
med kollegium därutinnan, att ett realiserande i oförändrad form av förslaget
ifråga stöde subventionslinjen så nära, att förslaget praktiskt taget måste karakteriseras
såsom subventionering, ehuru i något modifierad form. Enighet
hade ock vunnits däri, att man därför åtminstone tillsvidare icke borde föreslå
detta uppslags realiserande i oförändrad form. Emellertid hade förslaget
befunnits böra med vissa jämkningar, avseende undanröjande av subventionskaraktären,
ligga till grund för en av de viktigaste av de stödåtgärder,
som ansetts böra ifrågakomma.
Det otillfredsställande läget inom företrädesvis svensk trampfart karakteriserades
i första hand genom under en följd av år bristande balans mellan inkomster
och utgifter i rörelsen, d. v. s. i stor utsträckning förekommande
driftsunderskott eller, där driftsöverskott förekommit, alltför låga sådana.
Genom driftsunderskotten, särskilt där sådana förekommit under en följd
av år, hade företagens likviditet blivit ansträngd eller otillfredsställande. Även
om den omfattning, vari likviditetssvårigheter förefunnes, icke kunde anses
vara sådan, att en allmän likviditetskris kunde sägas föreligga inom trampfarten,
måste dock med stöd av den förebragta utredningen konstateras, att
svårigheter av denna art förekomme i betydande utsträckning.
De slutförda statistisk-ekonomiska undersökningarna rörande sjöfarten
hade vidare visat, att bokföringsvärdena på fartygen, särskilt inom trampflottan,
i stor utsträckning läge väsentligt över de antagliga marknadsvärdena,
ett förhållande som säkerligen främst hade sin orsak i att de otillfredsställande
driftsresultaten under jämförelsevis lång tid icke lämnat rum för tillräckliga
eller ofta ens några avskrivningar å tonnaget. Härigenom och genom
andra på frågan inverkande faktorer hade företagens allmänna ekonomiska
ställning blivit i många fall undergrävd och i andra, i betydande antal förekommande
fall avsevärt försvagad.
En konsekvens härav hade i sin tur slutligen blivit, att vår trampflotta
i väsentlig omfattning arbetade med omodernt tonnage, vilket att döma av
föreliggande utredning i varje fall genomsnittligt sett vore mindre konkurrenskraftigt
och mindre räntabelt än det mera moderna.
Det vöre påtagligt, att det snabbast verkande stödet för sjöfarten under
angivna förhållanden vore rena subsidier, vare sig genom direkta bidrag i den
ena eller den andra formen eller genom räntefria lån, beträffande vilka ställande
av säkerhet icke påfordrades av vederbörande. En av orsakerna till det
svåra konkurrensläget på den internationella fraktmarknaden vore nämligen
den vittgående subsidiering av sjöfarten, som i åtskilliga av de större sjöfartsländerna
ägt och alltjämt ägde rum. De strävanden, som förekommit
i syfte att inskränka på eller helt få bort denna subsidiering, hade hittills tyvärr
icke lett till resultat, och det torde icke få anses uteslutet, att den tidpunkt
kunde komma, då även Sverige kunde tvingas att taga under övervägande
beträdandet av samma väg som ifrågavarande sjöfartsländer. Sverige
hade emellertid sedan länge jämte övriga nordiska länder gått i spetsen för
motståndet mot subsidieringen och för strävandena efter deras inskränkning.
Under sådana förhållanden och då sjöfarten själv icke syntes önska subsi
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
diering, förrän sådan av förhållandenas egen makt på ett oeftergivligt trängande
sätt framtvingades, hade det synts kollegium som om andra utvägar
först borde prövas för lämnande åt sjöfarten av det stöd, varav den otvivelaktigt
nu vore i behov.
Med utgångspunkt härifrån gällde det att nu finna en sådan form för hjälp
till självhjälp, som utan att utgöra egentlig subvention skulle bereda vissa
grenar av sjöfarten i någon mån förbättrade existensvillkor, till dess en mera
varaktig förbättring i sjöfartsläget kunde komma att inträda.
Stödlån.
Kommerskollegium hade i detta syfte, efter samråd med de sakkunniga
såväl i princip som i detalj, funnit sig böra föreslå tillskapandet av en lånefond,
ur vilken redare — både tramp- och linjeredare — som styrkte sig
vara i behov av det med fonden avsedda stödet, skulle kunna erhålla billiga
lån till konsolidering av sin ställning. Medel härtill hade kollegium ansett
böra kunna ställas till förfogande från rederilånefonden, vars kapitaltillgång
på grund av särskilda förhållanden för närvarande till stor del läge
outnyttjad. Kollegium hade tänkt sig en rent tillfällig uppdelning av denna
fonds användningsområde på sätt som kollegium i fortsättningen av sitt betänkande
komme att närmare angiva.
Följande huvudprinciper hade synts kollegium böra läggas till grund för
utformandet av den avsedda låneverksamheten.
Stödåtgärden måste till en början så anordnas, att den icke medverkade
till en skärpning av konkurrensen mellan svenska redare. Härav följde i
första rummet, att företag, som icke befunnes livsdugliga och som genom
lån skulle beredas möjlighet att fortsätta en icke ekonomiskt sund verksamhet
till förfång för andra rederier, givetvis icke borde få ifrågakomma till lån.
Stödåtgärden borde vidare vara av beskaffenhet att komma den sjöfart
såsom sådan till godo, vilken avsåges att stödjas. Lån borde därför icke utlämnas
på sådana villkor, att detsamma, utan att komma det understödda
företaget såsom sådant till avsedd hjälp, huvudsakligen endast beredde intressenterna
i företaget (bolagsstyrelse, bank eller andra) tillfälle att avveckla
förlustbringande engagemang genom att överflytta dessa på staten.
Lånen borde få karaktären av amorteringslån och borde självfallet för att
bliva till någon verklig hjälp göras så fördelaktiga som möjligt.
Vad räntefrågan anginge kunde lånen visserligen icke — såsom det förut
angivna förslaget avsett — få vara räntefria utan borde löpa med ränta, men
räntan borde sättas så låg som vore möjligt utan att lånet finge karaktär av
subvention. Räntan borde därför ligga nära den lägsta ränta, vartill staten
för närvarande kunde upptaga långtidslån. Kollegium hade med de sakkunniga
ansett sig böra föreslå räntesatsen tillsvidare till 3 procent. Allenast
med en så pass låg procentsats som den nämnda kunde de lån, varom här
vore fråga, bliva till något verkligt gagn ur här aktuella synpunkter. Till
viss ytterligare anordning beträffande räntesatsen återkomme kollegium i det
följande.
Bestämmelserna rörande amorteringstiden för stödlånen borde göras möjligast
smidiga. Det borde därför läggas i Kungl. Maj:ts hand att därom närmare
förordna i varje särskilt fall. Regelmässigt borde räknas med en lånetid
av 8 år med 3 års amorteringsfrihet.
Beträffande ränta å och amortering av lånen borde vid sidan av de
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
huvudregler, som enligt vad nu framhållits syntes böra vara gällande för
desamma, befogenhet föreligga för Kungl. Maj:t att i fall, där på grund
av särskilda omständigheter så prövades skäligt, meddela sådana jämkningar
dels beträffande räntesatsen, att ränta icke behövde erläggas under ett eller
flera av de regelmässigt amorteringsfria åren (tre år), under villkor emellertid
av sådan kompensation härför i form av i motsvarande mån högre
ränta under återstående delen av lånetiden, att genomsnittsräntan för hela
lånetiden icke understege förut angivna 3 procent, dels ock beträffande amorteringen
av lån, att lånetiden måtte, där särskilda omständigheter därtill
föranledde, utsträckas intill 10 år, med frihet för Kungl. Maj:t tillika såväl
vid 8 års som vid 10 års löptid för lånen att utsträcka den amorteringsfria
tiden utöver 3 år, dock högst intill halva lånetiden.
Avsikten nied lån av i huvudsak nu angivna karaktär vore att tillgodose
behovet av en snabbt verkande stödåtgärd av tillfällig natur. Genom de
jämförelsevis förmånliga lånevillkoren skulle anlitandet av salunda erbjudna
lånemöjligheter kunna bliva till gagn ej blott för rederier, som befunne sig
i likviditetssvårigheter, utan även för vissa i sådant hänseende än så länge
bättre ställda rederier, som på grund av de under senaste tid och alltjämt
rådande internationella förhållandena inom sjöfarten bedrivit och fortfarande
bedreve en mer eller mindre förlustbringande rörelse. Likviditetsundersökningen
hade visat, att för ett icke obetydligt antal rederier, även i jämförelsevis
likvid ställning, driftsresultaten för undersökningsåren varit sådana, att
även den begränsade förmån, som stödlånen för dessa rederier komme att
erbjuda, skulle kunna bliva av viss betydelse. Det borde ej heller^ bortses
från betydelsen av att rederierna genom att staten, på sätt här ifrågasatts,
försköte driftskapital, komme i lugnare arbetsförhållanden.
Det förutsattes, att de driftslån, varom här vore fråga, skulle komma till
nytta även i samband med sanering eller rekonstruktion av företag, vars
allmänna ekonomiska läge bland annat på grund av särskilt höga bokföringsvärden
å tonnaget vore sådant, att särskilda åtgärder i saneringssyfte vore
erforderliga och möjliga, exempelvis genom engångsavskrivning å tonnaget
i förening med nedsättning av aktiekapitalet. I dylika fall borde verkställande
av här åsyftade saneringsåtgärder överhuvud taget utgöra förutsättning
för beviljande av stödlån.
Det torde vidare kunna förekomma fall, då utrangering av äldre tonnage
och anskaffning i dess ställe av modernare secondhandtonnage eller nybyggt
tonnage stöde i sådant sammanhang med företags allmänna sanering, att
stödlån för detta ändamål finge anses motiverat. Den slutliga prövningen
av frågan örn stödlån i dylika fall torde dock alltid böra föregås av yttrande
från Svenska skeppshypotekskassan.
Man torde därjämte särskilt kunna utgå ifrån, att här ifrågavarande lån
skulle kunna komma till gagnelig användning för underlättande av sådan
rekonstruktion eller sanering av företag, som skedde genom åvägabringande
av, eventuellt jämte nyssnämnda saneringsåtgärder, ackord med fordringsägare.
Lån i samband med ackord torde böra beviljas allenast där, å ena sidan,
gäldenärens ställning på grund av krisen blivit sä försämrad, att skulderna
överstege värdet av tillgångarna, och, å andra sidan, det med hänsyn till
ackordets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt syntes sannolikt, alt
han eller ackordets genomförande skulle kunna lortsätta att bedriva sin rörelse
och därunder göra rätt flir sig.
Med avseende å ackordet torde vidare, såvitt särskilda omständigheter ej
annat föranledde, böra gälla, (dl gäldenärens skulder skulle genom ackordet
så nedbringas, alt skuldsumman, om däri inräknades någon del av stödlånet,
icke överstege tillgångarna enligt sakkunnig värdering, att ackordet
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 23$.
skulle omfatta jämväl fordran, för vilken ställts säkerhet i form av
pant eller inteckning, till den del säkerheten kunde antagas ej förslå
till fordringens gäldande, att i samband med ackordet skulle betalas
förfallen utskyld och ränta å nyss nämnd fordran, i den mån säkerheten
beräknades förslå även till räntans gäldande, såvida icke borgenären medgåve,
att räntan finge innestå, samt utfäste sig att under minst två år från
dagen för stödlånets beviljande icke indriva fordringen, att ackordet icke
finge innebära nedsättning av i gäldenärens rörelse anställdas lönefordran
till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i händelse av konkurs,
samt att de i ackordet deltagande borgenärerna icke måtte i ackordet erhålla
mer än sjuttio procent av fordringsbeloppet. I övrigt torde det böra
få ankomma på Kungl. Majit att föreskriva de ytterligare villkor rörande
stödlåns i samband med ackord beviljande, utbetalande och tillgodonjutande,
som kunde befinnas av omständigheterna i varje särskilt fall påkallade.
o Kravet på att efter förhållandena tillfredsställande säkerhet för erhållet
lån skulle ställas borde icke eftergivas. Givetvis borde härvid nöjaktig
får tygsinteckning godtagas. Från de sakkunnigas sida hade härutinnan,
med hänsyn till den enligt deras mening berättigade farhågan att vid en alltför
sträng praxis i fråga om säkerhetsprövningen hela stödaktionens
värde och effektivitet skulle vedervågas, framhållits angelägenheten av
att fordringarna på inteckningssäkerhetens beskaffenhet icke överdreves.
Enligt de sakkunnigas mening borde, först där efter en nog så välvillig
prövning av inteckningssäkerheten denna likväl icke befunnes tillfyllest,
vid sidan därav borgen påfordras. Därest icke någon inteckningssäkerhet
kunde presteras, komme givetvis borgenssäkerhet under alla förhållanden
i fråga.
Kollegium, som liksom de sakkunniga förutsatte, att den slutliga prövningen
av säkerheten skulle, i likhet med vad som gällt i fråga om de s. k.
sociallånen, ankomma på Kungl. Majit efter vederbörandes hörande, ville
för sin del, på av de sakkunniga angivna skäl, icke motsätta sig realiserandet
i huvudsak av de av de sakkunniga sålunda förordade grunderna
för säkerhetsprövningen. Att i förevarande sammanhang under de av de
sakkunniga angivna förutsättningarna uppställa fordran på borgenssäkerhet
tedde sig naturligt även ur den synpunkten, att det måste anses sunt,
att vederbörande^ rederiintressenter, som skulle handhava av staten på angivna
villkor utlånade medel, också själva ställde sig som garanter för att
ej hela stödaktionen bleve ett från början fåfängt och för staten rent förlustbringande
försök eller ock framskaffade andra, som ville och kunde lämna
motsvarande garanti. Beträffande borgenssäkerhetens beskaffenhet hade det
synts lämpligt, att det medgåves uppdelning av borgensansvaret på sådant
sätt, att lånet i avseende härå uppdelades i flera eller färre delar med solidarisk
borgen av två eller flera personer för varje delbelopp. Härigenom
skulle säkerligen företagens möjligheter att ställa säkerhet avsevärt underlättas,
utan att staten behövde taga några under för handen varande förhållanden
oskäliga förlustrisker.
De förevarande lånens karaktär torde motivera vissa alldeles särskilda
villkor för deras fortsatta tillgodonjutande.
Sålunda borde förutsättas, att den rederirörelse, för vilken lån beviljats,
under lånetiden bedreves i huvudsakligen samma omfattning som den, med
hänsyn till vilken lånet beviljades. Skulle rörelsen inskränkas till nämnvärt
mindre omfattning, borde det få bli beroende på Kungl. Majits beslut om
eller i vad mån lånet fortfarande måtte få tillgodonjutas.
Under de år amortering icke förekomme — härmed avsåges icke alltid
de enligt lånevillkoren amorteringsfria åren, enär låntagare ju vore oför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
41
hindrad att även under dessa år verkställa amortering — borde utdelning
till aktieägare icke få äga rum. Sedan lånet börjat amorteras och så länge
ännu belopp därav utestode oguldet, borde utdelning kunna få äga rum,
dock med ett till 5 procent fastställt maximum. Utdelning borde emellertid i
angivna läge få ifrågakomma allenast så länge som företaget oklanderligt
fullgjorde sina skyldigheter med avseende å statslånet samt företagit normala
avskrivningar å tonnaget och annan'' egendom.
Självfallet måste de företags verksamhet, vilka erhållit bär ifrågasatta
stödlån, under lånens löptid underkastas viss kontroll från statens sida. Lånen
torde, liksom motsvarande lån inom andra områden, böra handhavas
av statskontoret. I nyssnämnt kontrollsyfte borde föreskrivas, att
företag, som erhållit lån, skulle årligen inom tid och på sätt, som av statskontoret
efter samråd med kommerskollegium bestämdes, dels styrka, att
företagets rörelse bedreves ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse för företagets
drift och ekonomiska ställning, därvid det borde vara ämbetsverken
förbehållet att genom utsänt ombud besiktiga företagets fartyg samt, där
särskild anledning därtill syntes föreligga, taga del av företagets handelsböcker
med tillhörande verifikationer. Företaget torde vidare böra, innan
någon del av lån utbetalades, av statskontoret tillförbindas att underkasta
sig de ändrade bestämmelser beträffande kontrollen av ifrågavarande företag.
som kunde av Kungl. Maj:t meddelas.
Bruste låntagare i honom åliggande förpliktelser i fråga örn räntelikvid,
amortering eller säkerhetens tillfredsställande vidmakthållande, borde statskontoret
äga förklara lånet genast eller inom viss tid, helt eller delvis, förfallet
till betalning. Enahanda befogenhet för statskontoret borde föreligga
jämväl för det fallet, att låntagaren underläte att uppfylla någon honom i
lag eller reversen eljest ålagd förpliktelse.
Därest företagets rörelse icke dreves på tillfredsställande sätt eller lånets
beviljande föranletts av sviklig uppgift eller sådana förhållanden inträffat,
att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet uppenbarligen
icke längre borde få tillgodonjuta detsamma, torde statskontoret böra
hava att efter samråd med kommerskollegium härom göra anmälan till Kungl.
Majit med förslag, huruvida och i vad mån lånet genast skulle återbetalas.
Redan förut bade framhållits, att vid låns beviljande det borde tillses, att
sådana lån icke tillgodokommc företag, som icke kunde anses livsdugliga.
Utöver detta uppenbara krav på beskaffenheten av det företag, som ifrågakomma
till lån, torde härutinnan böra ytterligare gälla i huvudsak följande
grundprinciper för förekommande prövning av låneansökningar.
Företag borde för att kunna komma i fråga till stödlån av här avsett slag
vara av sådan karaktär, att dess huvudsakliga verksamhet vore rederirörelse.
Rörelsen borde vidare avse huvudsakligen sjöfart i utrikes fart och
borde av företaget självt eller, vid rekonstruktion, av motsvarande ursprungliga
företag hava bedrivits under viss tid före ingången av år 1936, förslagsvis
under minst 3 år därförinnan.
De svårigheter för företaget, som föranledde behovet av ekonomiskt bistånd,
skulle hänföra sig till sjöfartskrisen. Företaget borde, så långt möjligt,
konstateras hava självt gjort vad på företaget skäligen ankommit för
övervinnande av svårigheterna samt i övrigt finnas förtjänt av bistånd. Detta
senaste villkor hade särskilt understrukits från segelfartygshåll.
Slutligen borde allmänt såsom villkor för erhållande av lån gälla, alt det
kunde förväntas, alt företaget, därest avsett bistånd lämnades, skulle kunna
varaktigt fortsätta att bedriva sin rörelse.
Vid prövningen av företags stödvärdighet i konkurrens med andra stödsökande
borde givetvis största hänsyn tagas till beskaffenheten av det ton
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
nage, med vilket företaget bedreve sin rörelse, liksom till en sådan omständighet
som att företaget vidtagit åtgärder för tonnagets modernisering
exempelvis genom nedskrotning av äldre fartyg och anskaffande av annat
bättre tonnage i det förras ställe.
Vid övervägandet av frågan örn de medel, som erfordrades för bestridande
av den nu föreslagna lånerörelsen, hade kommerskollegium funnit lämpligt
att rederilånefonden, i varje fall till en del, skulle anlitas för ändamålet.
Bestämmelser rörande rederilånefonden, vars kapital numera uppginge till
mellan 22 och 23 miljoner kronor, vore meddelade i kungörelsen den 18 maj
1928 (nr 129) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från
fonden för rederinäringens understödjande (rederilånefonden) samt i kungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 379) örn viss ändring i nämnda kungörelse,
vilken ändring innefattade sänkning av räntan å lån från fonden från tidigare
gällande fem till fyra och en halv procent.
Under det att tidigare lån från denna fond i största utsträckning och nästan
uteslutande lämnats för anskaffande av fartyg, mestadels nybyggnad av
fartyg, hade på senaste tid rederilån för anskaffande av fartyg sökts och medgivits
allenast i mycket begränsad omfattning samt regelmässigt avsett secondhand-fartyg
eller, där det gällt nybyggnad av fartyg, endast mindre fartyg. I
övrigt hade lån utlämnats såsom stöd i allmänhet för rederirörelsen såsom
sådan utan sammanhang med fartygsköp. På den sista tiden hade lån
från fonden för vare sig det ena eller det andra ändamålet varit i mycket
ringa grad eftersökta, varför för närvarande och för den närmaste tiden avsevärda
kapitalbelopp stöde till förfogande för utlämnande av nya lån. Enligt
meddelande från statskontoret beräknades sålunda för nya lån vara disponibla
den 31 mars 1936 7,091,,500 kronor och den 30 september samma år,
bortsett från lån, som dessförinnan kunde komma att beviljas, omkring
8,091,500 kronor. Låneansökningar, som skulle vid närmast förestående
prövning komma under bedömande, avsåge ett sammanlagt belopp av allenast
540,000 kronor. Att beakta vore emellertid, att de disponibla medlen
torde kunna genom ianspråktagande av för beviljade men ej lyftade lån
reserverade medel komma att ökas med omkring 900,000 kronor.
Att på senaste tiden efterfrågan på lån från rederilånefonden varit ringa
hänförde sig närmast till tre orsaker.
Ett av skälen till detta förhållande vore otvivelaktigt, att enligt gängse
praxis lån icke utlämnades från rederilånefonden för anskaffande av fartyg
i fall, där lån från skeppshypotekskassan kunde och med hänsyn till rationell
uppdelning av lånerörelsen mellan nu nämnda två låneinstitut jämväl borde
ifrågakomma.
Ett annat skäl till det ringa anlitandet av rederilånefonden vore lika otvivelaktigt
den för denna fonds egentliga syfte, rederinäringens understödjande,
jämförelsevis höga räntan å lån från fonden.
Det torde vidare, för det tredje, få anses sannolikt, att de stränga fordringarna
på säkerhet för utlämnade rederilån åtminstone i viss omfattning verkat
hämmande på efterfrågan på lån från fonden.
Vad förstnämnda förhållande anginge, vore det uppenbart, att någon principiell
ändring i gällande praxis beträffande uppdelningen av låneverksam
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
heten mellan de två låneinstituten, skeppshypotekskassan och rederilanefonden,
icke borde ifrågakomma.
Kollegium ville i detta sammanhang erinra om att Kungl. Majit genom
beslut den 25 april 1930 uppdragit åt statskontoret och kollegium att verkställa
undersökning rörande frågan om rederilånefondens eventuella avveckling
eller omläggning och nedskärning samt i sinom tid inkomma med gemensamt
yttrande i ärendet.
Kollegium, på vilket ämbetsverk det givetvis närmast ankommit att verkställa
förberedande utredning i anledning av förenämnda^ uppdrag, hade
genom särskilda skrivelser den 27 maj 1930 berett tillfälle åt en var av följande
företag och sammanslutningar att yttra sig i ärendet, nämligen styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan, Sveriges redareförening, Stockholms
rederiförening, Sveriges segelfartygsförening och Sveriges varvsindustriförening.
Från samtliga dessa, utom segelfartygsföreningen, hade ock yttranden
inkommit.
Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan (yttrande i juni 1930) hade
erinrat, hurusom lån från kassan beviljades endast för maskindrivna fartyg
och i främsta rummet för byggande av nya eller modernisering av äldre fartyg.
Vid rederilånefondens tillkomst hade visserligen uttalats, att fonden huvudsakligen
vore avsedd för skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna
farvatten. Men å andra sidan hade medgivits, att rederiföretag för inrikes
sjöfart undantagsvis finge understödjas med lån ur fonden. Något förbud
mot beviljande av lån till förvärvande av gammalt tonnage funnes icke.
Även för segelfartyg kunde lån erhållas ur fonden. Örn sålunda skeppshypotekskassans
och rederilånefondens verksamhetsområden till väsentlig del
sammanfölle, förefunnes dock utan tvivel särskilt för den mindre sjöfarten
ett lånebehov, som ej kunde tillgodoses av skeppshypotekskassan. Det ville
därför förefalla styrelsen som örn man borde stanna vid en omläggning av
rederilånefonden så, att dess låneförmedling begränsades att avse låneunderstöd
utanför ramen för skeppshypotekskassans verksamhet. Härvid syntes
en nedskärning av fondens kapitalbelopp kunna ske. Då emellertid sjöfartsnäringen
för det dåvarande arbetade under mycket tryckta konjunkturer
samt enär lån ur rederilånefonden kunde erhallas på något billigare villkor
än från skeppshypotekskassan, kunde starkt ifrågasättas, huruvida tidpunkten
för en sådan omläggning då kunde anses lämplig. Snarare syntes man
böra avvakta ett gynnsammare ekonomiskt läge, innan man undandroge
rederinäringen det stöd, som rederilånefonden erbjöde. _ .....
Jämväl i övriga avgivna yttranden hade, under hänvisning särskilt till
rådande depressionsläge för sjöfarten, hemställts att rederilånefonden matte
bibehållas i orubbat skick. För egen del hade kollegium — i samband med
avgivande den 24 december 1931 av utlåtande angående bland annat uppskov
med amorteringar å lån från rederilånefonden — anmält förevarande
utredningsfrågas allmänna läge och därvid framhållit, att med hänsyn till
den korta tid — då ännu ej fullt två kalenderår — varunder skeppshypotekskassan
varit i verksamhet, några mera vägledande erfarenheter i fråga
örn densamma givetvis då ännu icke kunnat vinnas. Vid sådant förhållande
hade det synts kollegium som örn slutligt ståndpunktstagande i fråga om
rederilånefondens framtida eventuella avveckling eller omläggning och nedskärning
för det dåvarande knappast vore möjligt.
I proposition nr 119 till 1932 års riksdag angående bemyndigande för
Kungl. Majit att i vissa fall medgiva utsträckning av lånetiden för lån från
fonden för rederinäringens understödjande hade denna utredningsfrågas läge
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 23$.
jämväl anmälts för riksdagen, därvid föredragande departementschefen, efter
att i korthet hava sammanfattat i saken gjorda uttalanden, anfört, att även
enligt hans mening ett för sjöfartsnäringen gynnsammare ekonomiskt läge
borde avvaktas, innan den förevarande frågan upptoges till avgörande. Detta
uttalande hade icke föranlett erinran från riksdagens sida.
Den efter hand starkt minskade anskaffningen av nytt tonnage i förening
med det allmänna räntelägets förändring samt vissa överväganden i samband
med prövningen i slutet av oktober 1932 av då föreliggande rederilåneansökningar
hade föranlett kollegium att den 1 november 1932 rikta
en förnyad skrivelse till styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan, diiri
från kollegii sida anhållits om meddelande, huruvida sedan tidpunkten för
styrelsens förra skrivelse i ämnet (juni 1930) inträffat någon omständighet,
som enligt styrelsens åsikt dåmera gåve anledning till annan uppfattning av
nu ifrågavarande spörsmål än som kommit till uttryck i styrelsens omförmälda
tidigare skrivelse.
I anslutning till denna förfrågan från kollegii sida hade Skeppshypotckskassans
styrelse inkommit till kollegium med förnyat, den 13 december
1932 dagtecknat yttrande i ämnet, däri styrelsen, efter att hava erinrat om
innehållet av sin föregående skrivelse, anfört följande:
''Sedan detta skrevs har läget för rederinäringen ytterligare försämrats.
Frakterna hava fortsatt att falla och antalet upplagda fartyg har ökats. Några
tecken till ljusning kunna icke heller nu spåras. Rederinäringen behöver
därför allt fortfarande hela det stöd från statsmakternas sida, som den kan
få. Då lån från rederilånefonden alltjämt kunna erhållas till något lägre
ränta än från skeppshypotekskassan, skulle därför samma skäl som tidigare
tala för rederilånefondens bibehållande i oförändrat skick.
Om skeppshypotekskassans styrelse detta oaktat nu finner sig böra intaga
en annan ståndpunkt i fråga örn eventuell avveckling eller omläggning
och nedskärning av rederilånefonden beror detta på hänsyn till kassan själv
och dess rörelse. Kassan hade vid sin start ingen större svårighet att disponera
valutan för sitt första obligationslån, och kassan såg sig till och med
senare föranlåten att emittera ytterligare ett obligationslån. De lån, som av
rederilånefonden lämnades på låneobjekt, som folio inom ramen för kassans
verksamhet, hava på grund av sina begränsade belopp hittills varit av
mindre betydelse ur kassans synpunkt.
Nu hava emellertid förhållandena fullständigt ändrats. Nybyggnadsverksamheten
har, åtminstone vad beträffar svenska fartyg, nästan helt upphört.
Vidare börja amorteringarna å de av kassan beviljade lånen, vilka
amorteringar hittills varit tämligen obetydliga, att i allt större utsträckning
inflyta. Kassan kommer därför inom kort att hava avsevärda medel disponibla
för utlåning. Å andra sidan äro de billigare lånevillkor, som rederilånefonden
erbjuder i jämförelse med kassan, under nu rådande dåliga tider
av den betydelse att, såsom också erfarenheten visat, det torde komma
att bliva förenat med stora svårigheter för kassan att placera sina tillgängliga
medel, om icke någon ändring vidtages i bestämmelserna rörande rederilånefondens
verksamhetsområde.
En fullständig avveckling av rederilånefonden tror styrelsen dock ej böra
ifrågakomma. Dels anser nämligen styrelsen fortfarande, att det ur synpunkten
att bibehålla förtroendet för kassans obligationer är angeläget, att
begränsningarna i kassans utlåningsverksamhet såsom hittills strängt iakttagas,
och dels kommer, för den händelse denna synpunkt beaktas, det alltid
att finnas ett lånebehov, som ej skulle kunna tillgodoses av kassan men väl
av rederilånefonden med dess icke så snävt avgränsade villkor för låns beviljande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23S.
45
Det vill därför förefalla styrelsen, som om man borde stanna vid en omläggning
av rederilånefonden, så att dess låneförmedling begränsades att
avse låneunderstöd lill företag, som falla utom ramen för skeppshvpotekskassans
verksamhet. En av denna begränsning betingad nedskärning av
fondens kapitalbelopp synes då också kunna ske.
Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan får sålunda tillstyrka att
utredning skyndsamt sker rörande de åtgärder, som böra vidtagas för sådan
begränsning och nedskärning av rederilånefonden, som här angivits.’
I anledning av det nya läge, vari frågan genom skeppshypotekskassans
ifrågavarande skrivelse kommit, hade kollegium genom skrivelse den 19 december
1932 berett envar av samtliga förenämnda sjöfartssammanslutningar
och tillika Sveriges allmänna sjöfartsförening tillfälle att så skyndsamt
som möjligt avgiva yttrande i ärendet.
I anledning härav hade i början av år 1933 inkommit yttranden från samtliga
nyssnämnda sjöfartssammanslutningar. Var och en av sammanslutningarna
hade under hänvisning bland annat till rådande sjöfartskris avstyrkt,
att några åtgärder för det dåvarande vidtoges för rederilånefondens avveckling
eller beskärning; Stockholms rederiförening och Sveriges segelfartygsförening
hade därjämte åberopat den korta tids erfarenhet, som ännu vunnits
beträffande skeppshypotekskassans verksamhet.
Den nu föreliggande frågan angående rederilånefonden kunde uppdelas i
två skilda spörsmål, avseende det ena fondens eventuella avveckling eller
omläggning och det andra dess eventuella nedskärning.
Vad förstnämnda spörsmål anginge, så skulle ju, som av det föregående
framgått, syftet med en avveckling eller omläggning av rederilånefonden vara
att förhindra konkurrens mellan två låneinstitut, varav det ena skulle bedrivas
såsom affärsföretag med självständig bärighet och med den relativa
bundenhet i fråga om räntan å utlämnade lån, som härav betingades. Förhindrandet
av dylik konkurrens skulle, på sätt även styrelsen för skeppshypotekskassan
framhållit, kunna ske på sådant sätt, att rederilånefondens
låneförmedling begränsades att avse låneunderstöd utanför ramen för kassans
verksamhet.
Enligt § 8 i förordningen angående Svenska skeppshypotekskassan den
6 juni 1929 (nr 129) ägde kassan bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning
i fartyg, som vore maskindrivet, och skulle vid prövning av ansökningar
örn lån i allmänhet företräde lämnas åt fartyg, som vore byggt i
Sverige. Enligt § 6 i reglementet för kassan den 22 november 1929 (nr
364) skulle vid prövning av ansökningar om lån iakttagas, att därvid i främsta
rummet tillgodosåges framställningar, som avsåge byggande av nya eller
moderniserande av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika byggnadsföretag.
Rederilånefonden vöre enligt § 1 i kungörelsen angående denna fond den
18 maj 1928 (nr 129) huvudsakligen avsedd för befrämjande av den svenska
skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten, varför rederiföretag
för inrikes sjöfart endast undantagsvis understöddes med lån från
fonden. I nämnda paragraf föreskreves därjämte, att ''därest lån sökes för
anskaffande av fartyg, lämnas — under i övrigt lika förhållanden — företräde
åt den lånesökandc, som låter tillverka fartyget vid svensk verkstad’.
Enligt § 3 i samma kungörelse föreskreves, att kollegium vid avgivande
av utlåtande över ansökningar ''siger härvid taga synnerlig hänsyn till sådan
ansökning, som avser anskaffande av nytt fartyg, tillverkat vid svensk verkstad’.
1
Under det att sålunda skeppshypotekskassans verksamhet närmast avsåge
lån til! nybyggda fartyg eller moderniserande av äldre fartyg, förclåge för
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Kungl. Majit beträffande rederilånefonden full frihet att lämna lån till det
ändamål, Kungl. Majit funne mest lämpligt. Till för ett antal år sedan
hade visserligen, såsom förut nämnts, på grund av faktiskt föreliggande förhållanden
lån till övervägande delen disponerats för nybyggnader men något
som helst hinder för Kungl. Majit att i fråga om lån ändra praxis förelåge
så mycket mindre som vid förarbetena till rederilånefonden någon bundenhet
härutinnan icke skapats.
I den riksdagens skrivelse den 18 maj 1903, nr 124, som läge till grund
för rederilånefonden och bestämmelserna angående denna, hade riksdagen
— efter att hava framhållit fondens huvudsakliga syfte —- i fråga om fondens
användande för lån till byggnader anfört allenast följande:
''Med hänsyn till önskvärdheten av att den svenska industrien så vitt möjligt
tillgodoses, anser riksdagen, att vid utfärdande av bestämmelser angående
låns erhållande från fonden det bör tagas under övervägande, huruvida,
utan att fondens syfte att stödja och utveckla den svenska i-ederirörelsen
på något sätt lider intrång, företräde kan, i de fall, då lån från fonden
sökes för anskaffning av fartyg, under i övrigt lika förhållanden givas den
lånesökande, som låter tillverka fartyg vid svensk verkstad.’
Något företräde för lånesökande, som önskade lån för nybyggnad, framför
annan lånesökande antyddes icke vare sig i förarbetena eller i bestämmelserna.
Kungl. Majit vore alltså redan nu utan vidare befogad att helt utesluta
allt som i rederilånekungörelsen nämndes om lån till nybyggnad och vöre sålunda
ännu mer befogad att vid prövning av ansökningar om lån från fonden
helt handla efter omständigheterna.
I anslutning härtill hade också under senare år lån för nybyggnad eller
modernisering av fartyg icke utlämnats från rederilånefonden i andra fall
än såvitt anginge mindre fartyg, som saknat intresse för skeppshypotekskassan.
Låneutdelningen hade ock, i syfte att utesluta varje tal örn någon verklig
konkurrens med kassan, under denna tid ägt rum efter erforderligt samråd
och under fullt samförstånd med nämnda kassa. För skapande av
garantier för framtiden, att dylik konkurrens icke skulle förekomma, erfordrades
icke något annat än att i rederilånekungörelsen infördes en uttrycklig
bestämmelse därom, att lån från fonden icke utlämnades för ändamål, som
läge inom ramen för Svenska skeppshypotekskassans verksamhet och lämpligen
borde tillgodoses genom lån från nämnda kassa, samt att styrelsen
för kassan alltid skulle före prövningen av ansökningar örn lån från fonden
avgiva yttrande i ärendet.
Någon annan omläggning av rederilånefonden än den nu angivna syntes
i huvudsak icke vara erforderlig för att förekomma den befarade konkurrensen
mellan de två nu befintliga låneinstitut, varom här vöre fråga.
Då rederilånefonden, alldeles oavsett det speciella behov av lågprocentiga
stödlån under den rådande sjöfartskrisen, som här förut angivits och som
lämpligen torde kunna tillgodoses genom denna fond, vid sidan av skeppshypotekskassan
kunde även under mera normala förhållanden förväntas hava
att fylla ett, efter vad det ville synas, alltjämt förefintligt lånebehov för sjöfartens
vidkommande, borde enligt kollega mening en avveckling av densamma
icke ifrågakomma. Under förutsättning att räntan å lån från fonden
icke sattes alltför hög och kravet på säkerheten för lån hölles inom skäliga
gränser, kunde fonden sålunda även i fortsättningen bliva ett värdefullt medel
till den svenska sjöfartens understödjande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
47
De ändamål fonden hädanefter, sett på mera lång sikt, skulle tillgodose
kunde enligt kollegii mening sammanfattas sålunda.
Till en början kunde fonden även under mera normala tider väntas bliva
erforderlig för rederiföretags förseende med driftskapital mot relativt låg
ränta. Uppenbarligen hade, av förarbetena till rederilånefonden att döma,
vid dess inrättande tagits sikte på bland annat detta ändamål, vilket alltjämt
borde tillgodoses även under jämförelsevis bättre konjunkturförhållanden.
Skeppshypotekskassan avsåge i främsta rummet att förse rederierna med
erforderligt kapital för byggande av nya fartyg eller moderniserande av äldre
fartyg. Endast i mindre omfattning avsåges kassan skola lämna lån för anskaffande
av s. k. secondhand-tonnage och då endast till dylikt tonnage,
som vore jämförelsevis nytt och modernt. Av förarbetena till skeppshypotekskassan
och vad som i övrigt förekommit vid behandlingen av frågor
rörande kassan framginge nämligen otvetydigt, att dess uppgift närmast
vore att verksamt bidraga till det svenska tonnagets föryngring och modernisering.
I syfte att strävandena att föryngra landets tonnage icke skulle
motverkas genom import av alltför gammalt tonnage föresloge kollegium
i det följande importförbud på fartyg av högre ålder än 20 år. Beträffande
import av fartyg av yngre åldersklasser föresloges skärpta bestämmelser rörande
tonnagets beskaffenhet. Under särskilda omständigheter kunde emellertid
införande till riket av äldre fartyg än sådana, för vilka lån kunde erhållas
från skeppshypotekskassan, utgöra ett fullt legitimt behov, för vars
tillgodoseende i viss utsträckning rederilånefonden borde liksom hittills tillhandagå
med lån. Prövningen av ansökningar örn lån för nu åsyftade ändamål
krävde givetvis den största omsorg, och syntes härvid, liksom överhuvud
taget vid prövning av ansökan örn lån från fonden, den största uppmärksamhet
böra ägnas åt prövningen av de allmänna förutsättningarna hos det lånesökande
företaget för ett tillfredsställande bedrivande av rederirörelse.
Skeppshypotekskassans verksamhet avsåge endast maskindrivna fartyg.
Lån till segelfartyg eller segelfartyg med hjälpmaskin utlämnades sålunda
icke av kassan. Ej heller utlämnade kassan i regel lån till mindre maskindrivna
lastfartyg, överhuvud taget skulle den mindre fraktfarten undandragas
lånemöjligheter under statens medverkan, örn rederilånefonden avvecklades.
Tillgodoseende av den mindre svenska skeppsfarten på utrikes
orter utgjorde därför det tredje ändamål, varför rederilånefonden vore behövlig.
Kommerskollegium framhåller i detta sammanhang, att kollegium den 9
december 1935 avgivit yttrande över ett av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande
med förslag till åtgärder för minskande av arbetslöshetens verkningar
i Bohuslän, därvid bland annat föreslagits upprättande av en särskild
fond å 500,000 kronor, avsedd för huggande inom länet av mindre fraktbåtar
upp till högst 200 tons lastförmåga, samt att kollegium därvid under hänvisning
till den ännu pågående utredningen rörande den svenska sjöfartsnäringen
förklarat sig anse de sakkunnigas förslag i ifrågavarande del icke
böra föranleda någon åtgärd i då förevarande sammanhang. Kollegium anför
i anslutning härtill följande.
De av kollegium tillkallade sakkunniga vore eniga med kollegium därom,
att det lånebehov, som kunde anses föreligga samt avse förnyelse efter hand
och modernisering av det mindre lasttonnaget, utan olägenhet kunde tillgodoses
genom rederilånefonden, vars tillämpningsområde därvid givetvis icke
finge inskränkas allenast till tonnage, hemmahörande i visst eller vissa län,
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
utan måste avse detta tonnage inom hela landet samt för övrigt borde kunna
utsträckas att avse nybyggnad av mindre lastfartyg upp till 200 å 300 tons
lastdryghet. Uppmärksammas borde emellertid i detta sammanhang, att rederilånefonden
avsett och alltjämt torde böra avse befrämjande av den svenska
skeppsfarten på utrikes orter, varför rederiföretag för inrikes sjöfart hädanefter
liksom hittills endast undantagsvis torde böra understödjas med lån
från fonden.
Kommerskollegium meddelar härefter, att kollegium och de sakkunniga
beträffande rederilånefondens angivna syfte och verksamhetsområde såväl i
fråga om vanliga lån som beträffande s. k. stödlån haft samråd med några
ledamöter av styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan, vilka därvid icke
haft erinran att framställa mot de framlagda förslagen, därvid emellertid
understrukits, vad ock redan uttryckligen förutsatts, nämligen att, vare sig
nybyggnadslån från rederilånefondens medelstillgång ifrågasattes till mindre
lastfartyg om 200 å 300 tons lastdryghet eller i undantagsfall stödlåneansökan
avsåge större fartyg, skeppshypotekskassans styrelse före ärendets
avgörande borde hava bereus tillfälle att yttra sig i ärendet. Enahanda förfarande
torde jämväl böra iakttagas, då lån från rederilånefonden avsåge anskaffande
av second-handfartyg.
Med beaktande av vad sålunda anförts föreslår kommerskollegium vissa
ändringar i nu gällande kungörelse rörande rederilånefonden. Förutom det
redan motiverade förslaget om intagande i kungörelsen av föreskrift, att lån
icke må utlämnas för ändamål, som ligger inom ramen för Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet och lämpligen bör tillgodoses genom lån från
nämnda kassa, ifrågasättes därvid bland annat dels nedsättning från 4 V2 lil!
4 procent av räntan å lån från fonden, dels ock utsträckning, i vissa fall, av
lånetiden.
I fråga örn räntenedsättningen framhåller kollegium, att, örn fonden skall
fylla sin uppgift, högre ränta än fyra procent under nuvarande allmänna
ränteläge icke borde ifrågakomma.
I fråga om återbetalning av lån från fonden gäller för närvarande, att sedan
lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, skall under de därpå
följande sex åren årligen återbetalas en sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet,
låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala
ogulden del av lånet. Emellertid äger Kungl. Majit befogenhet att inom
ramen för den stadgade lånetiden av åtta år under särskilda förutsättningar
bevilja utsträckning av den amorteringsfria tiden eller uppskov helt
eller delvis med något års amortering. Vidare har riksdagen medgivit Kungl.
Majit befogenhet att i sådana fall, där särskilt vägande skäl föreligga, utsträcka
lånetiden intill tio år beträffande före riksdagens beslut redan beviljade
lån.
Enligt kollegii förslag bör, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
kunna för visst lån medgivas utsträckning av lånetiden på sådant sätt, att lånet
skall vara till fullo återbetalat, då lånet avser anskaffande av nytt fartyg
vid utgången av tolfte året och eljest vid utgången av tionde året från första
lyftningsdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
49
I fråga om spörsmålet angående rederilånefondens eventuella nedskärning,
uttalar kollegium, att en sådan nedskärning för närvarande icke bör ifrågakomma.
Till stöd härför framhåller kollegium följande.
Utgångspunkten för det framlagda förslaget rörande s. k. stödlån vore,
såsom av det förut anförda framginge, att nu disponibla medel från rederilånefonden
tillika med under den närmaste tiden inflytande amorteringar å
redan utbetalade rederilån skulle få anlitas härför. Några exakta beräkningar
rörande det kapitalbelopp, som bleve behövligt för stödlånen, kunde av
naturliga skäl icke verkställas. Kollegium räknade emellertid med att ett
belopp av 7.5 miljoner kronor skulle visa sig erforderligt.
Riksdagens medgivande borde alltså utverkas till att förslagsvis för tiden
till och med den 30 juni 1937 för utlämnande av stödlån till rederier på i huvudsak
nu föreslagna villkor av rederilånefondens kapitalbelopp finge användas
högst nyssnämnda belopp. Med avgörande, huruvida och i vad mån
av detta belopp i sinom tid inflytande amorteringar skulle i fortsättningen
tillföras fonden eller icke, syntes böra få bero till en tidpunkt, då frågan härom
genom amorteringarnas erläggande bleve mera direkt aktuell.
Ett andra skäl till att icke nu företaga någon slutlig prövning av frågan
om rederilånefondens mera definitiva storlek vore, att det allmänna läget
inom sjöfarten och den svenska sjöfartsnäringens mera normala lånebehov
av med rederilånefondens syften sammanhängande karaktär icke nu kunde
med någon grad av säkerhet överblickas. Ett avgörande härutinnan för närvarande
måste förutsättas komma att ske utan erforderliga premisser.
Med avseende å de delar av kommerskollegii betänkande, som nu behandlats,
hava i de över betänkandet avgivna yttrandena framhållits i huvudsak
följande.
Sveriges allmänna sjöfartsförening har erinrat, hurusom föreningen redan
i tidigare avgivet yttrande till kommerskollegium framhållit, att subventionsåtgärderna
i utlandet beträffande sjöfarten kunde befaras i längden få
så allvarliga konsekvenser i fraktmarknadshänseende, att även från svensk
sida åtgärder av ett eller annat slag bleve oundgängligen påkallade. Av den
nu föreliggande utredningen kunde konstateras, att någon tendens till subsidieväsendets
ställande på avskrivning i utlandet icke syntes föreligga. Under
sådana förhållandena och med beaktande av angelägenheten att
subsidiering av den svenska sjöfarten borde tillgripas allenast såsom en sista
utväg, funne föreningen med tillfredsställelse, att kollegium och de sakkunniga,
med undanskjutande åtminstone tillsvidare av subsidietanken, förordat
andra åtgärder för att motverka alltför djupgående verkningar av sjöfartskrisen
särskilt såvitt anginge trampfarten. Föreningen finge för sin del liv
ligt förorda åtgärders vidtagande i huvudsaklig överensstämmelse med kollegii
förslag.
Sveriges redareförening har — under erinran om av föreningen tidigare
till Kungl. Majit avlåtna framställningar rörande sjöfartsnäringens betryckta
läge — framhållit, att den ringa förbättring å fraktmarknaden, som inträtt
Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr 238- 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 238-
under hösten 1935, varit av helt tillfällig karaktär och att frakterna under
de första månaderna av innevarande år åter fallit på ett sätt, som icke ingåve
några förhoppningar om förbättring inom en snar framtid. Någon
ändring i den i andra länder bedrivna statssubventions- eller understödspolitiken
hade icke heller skett. Föreningen finge visserligen uttala den förhoppningen,
att det icke skulle bliva nödvändigt att hos Kungl. Majit hemställa
om subventioner till den svenska sjöfartsnäringen, men föreningen ville
å andra sidan icke hava underlåtit att framhålla, att tvingande omständigheter
kunde medföra en framställning därom eller om ytterligare stödåtgärder
i annan form utöver dem, som av kommerskollegium föreslagits. Emellertid
vore det med tillfredsställelse föreningen funne, att kollegium föreslagit
åtgärder, som vöre ägnade att underlätta det ekonomiska tryck, varunder
näringen för närvarande arbetade. Föreningen, som tillstyrkte kollegii förslag,
vågade uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit snarast måtte vidtaga
de åtgärder, som krävdes för deras förverkligande.
Sveriges allmänna exportförening har uttalat, bland annat, att läget beträffande
svensk sjöfart, enligt vad som bestyrkts av utredningen, vore sådant,
att man med fog kunde säga, att denna näringsgren hade att kämpa
mot betydande svårigheter. De positiva åtgärder, som kommerskollegium
i samråd med de sakkunniga föreslagit för att förbättra sjöfartsnäringens
ställning, hade visserligen i första hand motiverats av trampfartens förut
kända men nu genom utredningen klart dokumenterade svårigheter, men
dessa svårigheter gällde i samma utsträckning även den svenska linjefarten.
De riktlinjer, som vore utstakade för stödåtgärderna, syntes föreningen icke
kunna anses gå utom ramen för den hjälp, som svenska staten lämnat andra
betryckta näringar. Ehuru föreningen principiellt ogillade direkt ekonomiskt
stöd åt näringslivet hade föreningen ej velat motsätta sig kollegii förslag.
Föreningen utginge emellertid därvid i likhet med kollegium från att
vid tillämpningen av stödåtgärderna en noggrann prövning i varje enskilt
fall företoges, så att stöd endast tilldelades väl kvalificerade företag och att
uppkomsten av osund konkurrens förhindrades.
Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan har förklarat sig instämma
i omdömet, att de svaga tendenser till förbättring å sjöfartens område, som
framträtt, vore av olika anledningar alltför ovissa för att å desamma kunde
byggas grundade förhoppningar om en varaktig ljusning. Likaså delade
styrelsen uppfattningen, att den svenska sjöfartsnäringen — särskilt trampfarten
— i stor omfattning befunne sig i ett prekärt läge till följd av
den gångna tidens svårigheter och därför vore i behov av skäligt stöd från
det allmännas sida. Styrelsen vore även ense med kommerskollegium därom,
att det vore angeläget att den direkta subventionslinjen, som vöre ägnad
att i längden förhindra eller åtminstone försvåra en utveckling till det
bättre, såvitt möjligt undvekes och att sådana anordningar söktes, som kunde
förväntas på mera lång sikt lämna den svenska sjöfarten ett behövligt stöd.
De olika åtgärder, som av kollegium föreslagits, syntes styrelsen vara i
stort sett ägnade att tillgodose sistnämnda synpunkt och även eljest vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 238•
51
väl avvägda, varför styrelsen ansåge sig böra tillstyrka, att de i betänkandet
angivna riktlinjerna för stödåtgärder bleve anlitade.
Vad rederilånefonden anginge, finge styrelsen tillstyrka dennas bibehållande
i förbindelse därmed att, på sätt föreslagits, en principiell gränslinje
uppdroges mellan fondens och skeppshypotekskassans verksamhetsområden.
Även om denna gränslinje icke författningsmässigt kunde angivas fullt distinkt,
syntes några olägenheter därav icke behöva följa, då erforderligt
samarbete mellan fonden och kassan skulle säkerställas. De av kollegium
föreslagna jämkningarna i författningen angående rederilånefonden förordades
av styrelsen.
Förslaget att en del av rederilånefonden skulle tagas i anspråk för utlämnande
av s. k. stödlån syntes styrelsen beaktansvärt, varför styrelsen ansåge
sig böra tillstyrka detsamma. Dock utginge styrelsen från att denna
hjälpaktion måste betraktas såsom varande av blott tillfällig art. Likaså
förutsatte styrelsen, att, då ansökan örn stödlån överlämnades till styrelsen
för yttrande, hela den utredning, som vöre nödvändig för ärendets prövning,
samtidigt översändes till styrelsen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att av utredningen i ärendet
syntes framgå, att vissa delar av rederinäringen för närvarande befunne
sig i tryckt läge. Särskilt framträdande syntes detta vara förhållandet beträffande
en stor del av den i trampfart sysselsatta flottan. Om man i det
längsta skulle kunna i vårt land undvika tillgripandet av direkta subsidier
från statens sida för att lätta rederinäringens svårigheter, torde statsmakterna
näppeligen kunna underlåta att på ett eller annat sätt träda hjälpande
emellan. De i sådant avseende av kommerskollegium föreslagna stödåtgärderna
syntes fullmäktige vara av beskaffenhet att kunna med hänsyn till nuvarande
läge förordas.
I fråga örn de föreslagna stödlånen, vartill kapital ur rederilånefonden
skulle kunna under viss begränsad tid användas, finge fullmäktige emellertid
framhålla, att den föreslagna räntan å utlämnade stödlån av 3 procent icke
komme att motsvara den ränta, som rederilånefondens övriga utlåning för
närvarande betingade. En av ränteskillnaden och de antagligen jämförelsevis
svaga säkerheterna betingad ersättning av skattemedel torde därför, om
förslaget i denna del bleve antaget, bliva ofrånkomlig. För övrigt finge fullmäktige
såsom sin mening uttala, att det ej syntes fullmäktige lämpligen böra
ifrågakomma, att utdelning till aktieägare i rederibolag, som erhållit stödlån,
skulle, såsom kollegium föreslagit, i visserligen begränsad omfattning kunna
lämnas under den tid amortering av lånet påginge.
Rederilånefondens nya konstruktion och ändamål syntes vara betingade av
en sedan länge önskvärd avgränsning av fondens samt skeppshypotekskassans
verksamhet. Den föreslagna räntesänkningen till 4 procent borde emellertid
icke genomföras för en enstaka fond utan ske i samband med en allmän
räntereglering, anslutande sig till det rådande ränteläget för statens
samtliga utlåningsfonder, där räntan för närvarande, i likhet med rederilånefondens,
beräknades efter en högre räntesats. För närvarande uppginge den
52
Kungl. Majlis proposition nr 238-
effektiva medelräntan för statens fasta upplåning till 4.19 procent. Uteslutet
vore icke, att denna om något år kunde nedgå så, att en ränta av 4 procent
å statens utlåningsfonder icke komme att innebära någon ränteförlust för
staten. Intill dess måste därför varje nedsättning av fondmedelsräntorna
under den angivna medelräntan för statens upplåning betinga en kompensation
för lånefonden ifråga i form av skattemedel.
Statskontoret har framhållit, att ämbetsverket icke tilltrodde sig att kunna
bedöma det nuvarande läget för sjöfarten. Av föreliggande uppgifter att
döma ville det visserligen förefalla, som om den kritiska situation, som rått
vid tiden för den nu slutförda utredningens igångsättande, sedermera i någon
mån vikit och som örn man därför borde hava haft anledning att hoppas,
att sjöfartsnäringen skulle kunnat reda sig utan särskilt bistånd från statens
sida. Gentemot vad kommerskollegium med de sakkunniga anfört
rörande behovet av dylikt bistånd ansåge sig dock statskontoret icke kunna
hävda en motsatt uppfattning, och ämbetsverket, som med tillfredsställelse
konstaterat, att de stödåtgärder, som av kollegium föresloges, icke kunde
rubriceras som direkt statssubvention, ville vid sådant förhållande icke
avråda från att åtgärder i den ifrågasatta riktningen vidtoges.
Vad nu närmast anginge de föreslagna stödlånen, funne ämbetsverket
de huvudprinciper, kollegium ansett böra läggas till grund för låneverksamheten,
riktiga. Särskilt syntes det ämbetsverket vara angeläget att, på
sätt kollegium uttalat, stödåtgärderna anordnades på sådant sätt, att de icke
komme att medverka till en skärpning av konkurrensen mellan svenska redare,
att icke livsdugliga företag uteslötes från möjlighet att genom lånen
fortsätta en icke ekonomiskt sund verksamhet samt att lånen ej utlämnades
på sådana villkor, att desamma utan att komma det understödda företaget
såsom sådant till avsedd hjälp gåve tillfälle till avveckling av förlustbringande
engagemang genom deras överflyttande på staten. Den föreslagna
låneverksamhetens syfte skulle vara en form för hjälp till självhjälp.
I fråga örn räntan å stödlånen hade kollegium framhållit, att denna borde
sättas så lågt som möjligt, utan att lånen finge karaktär av subvention.
Räntan borde därför enligt kollega mening ligga nära den lägsta ränta,
vartill staten för närvarande kunde upptaga långtidslån. Kollegium hade
med de sakkunniga ansett sig böra föreslå räntesatsen tillsvidare till 3 procent.
För erhållet lån skulle säkerhet ställas, varvid både inteckningssäkerhet
och borgen borde kunna ifrågakomma. För att icke stödaktionens värde
och effektivitet skulle vedervågas, borde emellertid enligt kollega mening
ej alltför stränga fordringar ställas å säkerhetens beskaffenhet.
Enligt det framlagda förslaget örn stödlån skulle alltså andra principer
i fråga om såväl räntesättning som säkerhet bliva gällande än som för närvarande
tillämpades inom den statliga utlåningsverksamheten på hithörande
område. Från de synpunkter, statskontoret närmast hade att anlägga,
måste detta givetvis framkalla viss betänksamhet. Då emellertid de föreslagna
eftergifterna torde vara tämligen ofrånkomliga, om stödaktionen i
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
53
denna del över huvud taget skulle kunna fylla det därmed avsedda ändamålet,
ville ämbetsverket icke motsätta sig desamma.
Enligt kollegii förslag skulle kapital för den ifrågasatta låneverksamheten
lämpligen anskaffas på det sättet, att medel skulle ställas till förfogande
från rederilånefonden, vars kapitaltillgångar för närvarande till stor del vore
outnyttjade. Kollegium syntes därvid närmast hava tänkt sig, att utlåningen
alltjämt skulle ske från nämnda fond, ehuru från viss avskild del därav.
Statskontoret kunde för sin del icke finna tillfredsställande, örn från samma
utlåningsfond skulle utlämnas dels lån mot goda säkerheter och viss
högre ränta, dels lån mot sämre säkerheter men samtidigt lägre ränta. Det
syntes ämbetsverket ändamålsenligare och ur redovisningssynpunkt riktigare,
att den nya låneverksamheten besörjdes från en för detta syfte bildad,
särskild lånefond, som förslagsvis syntes kunna benämnas stödlånefond för
sjöfarten. Kapitalanskaffningen till fonden, vilken torde böra stå under
statskontorets förvaltning, borde ske genom anvisande av dels lånemedel och
dels skattemedel, varvid proportionen mellan dessa båda slag av kapitaltillskott
borde enligt vedertagna principer bestämmas med ledning av den
räntefot, som avsåges att tillämpas vid långivningen från fonden. Lämpligt
syntes vara att i samband därmed rederilånefondens kapitalbehållning genom
återleverering till riksgäldskontoret nedskreves med ett belopp motsvarande
lånemedelsbeloppet i den nya fonden.
Mot de av kommerskollegium i övrigt föreslagna villkoren för stödlånens
tillgodonjutande samt de bestämmelser, som ansetts böra meddelas i fråga
örn viss kontroll från statens sida under lånens löptid, hade statskontoret,
i betraktande av lånens karaktär, intet att erinra. Med hänsyn till beskaffenheten
av de säkerheter, som skulle komma att fordras, tillstyrkte ämbetsverket,
att -— i likhet med vad fallet vore i fråga om de s. k. sociallånen
•— säkerhetsprövningen skulle ligga i Kungl. Maj:ts hand. Lånerörelsen
torde, såsom ock kollegium förutsatt, böra handhavas av statskontoret.
De synpunkter kommerskollegium anlagt på spörsmålet om en eventuell
avveckling av rederilånefonden kunde statskontoret i stort sett dela och funne
sålunda, i likhet med kollegium, skäl för närvarande icke föreligga för
avveckling av fonden.
Vad anginge förslaget om en sänkning av räntan å rederilånen från 472
procent till 4 procent, ville ämbetsverket uttala, att en sådan räntesänkning
icke syntes böra företagas utan att densamma motsvarades av en nedgång
i fråga om medelräntan å statens upplånade kapital.
Den i kommerskollegii ifrågavarande betänkande framlagda utredningen Departement.jrörande
den svenska sjöfartsnäringens nuvarande läge synes mig klart ådaga- che/en.
lägga, att de svårigheter, varmed denna näring under de senaste krisåren haft
och alltjämt har att kämpa, kräva allvarlig uppmärksamhet från det allmännas
sida.
Såsom kommerskollegium framhållit, torde krisårens utveckling för den
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
svenska linjefartens vidkommande kunna betecknas såsom i stort sett relativt
tillfredsställande, men har krisen för trampfartens del på grund av
ogynnsamma driftsresultat under en följd av år medfört mycket kännbara
svårigheter. De dåliga driftsresultaten ha ej möjliggjort vare sig tillräckliga
avskrivningar eller önskvärd tonnageförnyelse, likviditetssvårigheter föreligga
i betydande utsträckning och såsom en följd av de krisförhållanden,
som varit rådande, framstår det faktum, att den svenska handelsflottan, särskilt
den del som sysselsättes i trampfart, för närvarande i oproportionerligt
stor omfattning består av omoderna fartyg med otillfredsställande konkurrens-
och räntabilitetsförutsättningar.
Orsakerna till denna utveckling äro främst att söka —- förutom i den allmänna
världshandelskrisen — i den nationalistiska handels- och sjöfartspolitik,
vartill krisen föranlett flertalet främmande länder. Trots vissa tecken
i gynnsam riktning synes man icke våga räkna med en sådan förändring
i dessa internationella förhållanden, att därav skulle följa någon avsevärd
förbättring för den svenska sjöfartsnäringen under den närmaste framtiden.
Jag ber härvid få erinra om kommerskollegii uttalande, att även örn den
förbättring på fraktmarknaden, som inträdde under de sista månaderna av
år 1935 — trots att den under början av detta år i påfallande grad försvagats
-—- skulle visa sig bliva för någon längre tid beståndande, den
svenska trampfartens ekonomi dock genom krisens långvarighet i betydande
omfattning blivit så ansträngd, att en sanering och konsolidering vore nödvändiga.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits finner jag, i likhet med kommerskollegium
samt de hörda myndigheterna och sammanslutningarna å sjöfartens
område, statens medverkan till åstadkommande av förbättrade förhållanden
inom den svenska sjöfartsnäringen i nuvarande läge påkallad.
De åtgärder i nyss angivna syfte, varom kommerskollegium nu framlagt
förslag, avse i första hand beredande av möjligheter för redare att erhålla
billiga lån, s. k. stödlån, till driftskapital, till konsolidering eller rekonstruktion
av vederbörande företag -—- även i samband med genomförande
av ackord med fordringsägare — samt till anskaffning av modernare tonnage
vid företags sanering. Enligt kollega förslag skulle medel härtill beredas
ur rederilånefonden, vars kapitaltillgångar för närvarande till stor del
äro outnyttjade, och skulle av denna fond ett belopp av högst 7.5 miljoner
kronor få, intill utgången av juni månad 1937, tagas i anspråk för utlämnande
av stödlån.
Kommerskollegium har ansett följande huvudprinciper böra läggas till
grund för den sålunda ifrågasatta låneverksamheten.
Till erhållande av stödlån böra ifrågakomma endast företag, vilkas väsentliga
verksamhet är rederirörelse; denna rörelse bör avse huvudsakligen sjöfart
i utrikes fart och hava bedrivits förslagsvis minst tre år före ingången
av år 1936. De svårigheter, som föranlett behov av ekonomiskt stöd, skola
hänföra sig till sjöfartskrisen. Vederbörande företag bör hava självt gjort
Kunql. Maj:ts proposition nr 238.
55
vad på företaget skäligen kunnat ankomma för övervinnande av svårigheterna
samt även i övrigt befinnas förtjänt av bistånd. Rederiföretag, som
icke är livsdugligt och som genom erhållande av stödlån skulle beredas möjlighet
att fullfölja en icke ekonomiskt sund verksamhet till förfång för andra
rederier, bör icke ifrågakomma till stödlån; sådant lån bör tilldelas endast
företag, som, i händelse lån erhålles, är i stånd att varaktigt fortsätta sin
rörelse. Stödlån bör ej lämnas under sådana förhållanden, att det, utan att
komma det understödssökande företaget såsom sådant, d. v. s. dess sjöfartsrörelse,
till avsedd hjälp, huvudsakligen endast bereder intressenterna i
företaget (bolagsstyrelse, bank eller andra) tillfälle att avveckla förlustbringande
engagemang genom dessas överflyttande på staten.
För stödlånen har kommerskollegium ansett följande allmänna lånevillkor
böra uppställas.
Ränta bör tillsvidare utgå med 3 procent. Lånen böra få karaktär av
amorteringslån. Regelmässigt bör räknas med en lånetid av 8 år med 3 års
amorteringsfrihet. Beträffande ränta å och amortering av lånen bör vid
sidan av nämnda huvudregler befogenhet föreligga för Kungl. Majit att i
fall, där på grund av särskilda omständigheter så prövas skäligt, meddela
sådana jämkningar, att dels ränta icke behöver erläggas under ett eller flera
av de regelmässigt amorteringsfria åren, under villkor emellertid av sådan
kompensation härför i form av i motsvarande mån högre ränta under återstående
delen av lånetiden, att genomsnittsräntan för hela lånetiden icke
understiger 3 procent, dels ock lånetiden må utsträckas intill 10 år, med
rätt för Kungl. Majit tillika att såväl vid 8 års som vid 10 års löptid för
lånen utsträcka den amorteringsfria tiden utöver 3 år, dock högst intill halva
lånetiden.
I fråga örn säkerheterna för lån har från de sakkunnigas sida, med hänsyn
till den enligt deras mening berättigade farhågan att vid en alltför sträng
praxis i fråga om säkerhetsprövningen stödaktionens värde och effektivitet
skulle vedervågas, framhållits angelägenheten av att fordringarna på inteckningssäkerhetens
beskaffenhet icke överdreves. Enligt de sakkunnigas mening
borde först där efter en nog så välvillig prövning av inteckningssäkerheten
denna likväl icke befunnes tillfyllest vid sidan därav borgen påfordras.
Därest icke någon inteckningssäkerhet kunde presteras, skulle givetvis
borgenssäkerhet under alla förhållanden komma i fråga. Kommerskollegium,
som liksom de sakkunniga förutsätter, att den slutliga prövningen av
säkerheten skall, i likhet med vad som gällt i fråga örn de s. k. sociallånen,
ankomma på Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande, har för sin del, på
av de sakkunniga angivna skäl, icke velat motsätta sig realiserandet i huvudsak
av de av de sakkunniga förordade grunderna för säkerhetsprövningen.
Beträffande borgenssäkerheten har det emellertid synts kollegium lämpligt,
att det medgives uppdelning av borgensansvaret på sådant sätt, att
stödlån uppdelas i flera eller färre delar med solidarisk borgen av två eller
flera personer för varje delbelopp. Härigenom skulle vederbörande företags
möjligheter att stidla säkerhet avsevärt underlättas.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.
De förevarande lånens karaktär motiverar enligt kommerskollegii mening
vissa alldeles särskilda villkor för deras fortsatta tillgodonjutande.
Sålunda borde den rederirörelse, för vilken lån beviljats, under lånetiden
bedrivas i huvudsakligen samma omfattning som då lånet beviljades. Skulle
rörelsen inskränkas till nämnvärt mindre omfattning, borde det få bliva
beroende på Kungl. Maj:ts beslut örn eller i vad mån lånet skulle fortfarande
få tillgodonjutas. Under de år amortering icke förekomme borde utdelning
till aktieägare icke få äga rum. Sedan lånet börjat amorteras och så länge
ännu belopp därav utestode oguldet, borde utdelning kunna få äga rum, dock
med ett till 5 procent fastställt maximum. Utdelning borde emellertid få ifrågakomma
allenast så länge som företaget oklanderligt fullgjorde sina skyldigheter
med avseende å statslånet samt företoge normala avskrivningar å tonnaget
och annan egendom. Lånen borde handhavas av statskontoret. I
kontrollsyfte borde föreskrivas, att företag, som erhållit lån, skulle årligen
dels styrka, att företagets rörelse bedreves ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse
för företagets drift och ekonomiska ställning, därvid det skulle vara
statskontoret och kommerskollegium förbehållet att genom utsänt ombud besiktiga
företagets fartyg samt, där särskild anledning därtill syntes föreligga,
taga del av företagets handelsböcker med tillhörande verifikationer. Bruste
låntagare i honom åliggande förpliktelser i fråga om räntelikvid, amortering
eller säkerhetens tillfredsställande vidmakthållande, borde statskontoret äga
förklara lånet genast eller inom viss tid, helt eller delvis, förfallet till betalning.
Enahanda befogenhet för statskontoret borde föreligga jämväl för det
fallet, att låntagaren underläte att uppfylla någon honom i lag eller reversen
eljest ålagd förpliktelse. Därest företagets rörelse icke dreves på tillfredsställande
sätt eller lånets beviljande föranletts av sviklig uppgift eller sådana
förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda
ändamålet uppenbarligen icke längre borde få tillgodonjuta detsamma, borde
statskontoret hava att efter samråd med kommerskollegium därom göra anmälan
till Kungl. Majit med förslag, huruvida och i vad mån lånet genast
skulle återbetalas.
Gentemot de av kommerskollegium framlagda förslag i fråga örn utlämnande
av stödlån åt rederiföretag, som här återgivits, hava från de över
kollegii betänkande hörda myndigheternas sida erinringar framställts endast
i följande hänseenden. I fråga om den ränta, som skulle utgå å de ifrågasatta
stödlånen, hava fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit, att den av
kollegium föreslagna räntan av 3 procent icke komme att motsvara den vid
rederilånefondens övriga utlåning utgående räntan, som för närvarande utgör
4 J/2 procent; en av ränteskillnaden och de antagligen jämförelsevis svaga
säkerheterna betingad ersättning av skattemedel har därför synts fullmäktige
ofrånkomlig, om förslaget i denna del skulle antagas. Fullmäktige hava
vidare funnit utdelning till aktieägare ej lämpligen böra förekomma under
sådan tid, då amortering av lån pågår. Beträffande förslaget örn rederilånefondens
ianspråktagande för det ifrågavarande ändamålet har statskontoret
med hänsyn till den föreslagna låga räntesatsen för stödlånen för sin
Kungl. Maj:ts proposition nr 238-
57
del funnit ändamålsenligare och ur redovisningssynpunkt riktigare, att låneverksamheten
besörjes från en för detta syfte bildad, särskild lånefond. Kapitalanskaffningen
till denna fond borde enligt statskontorets mening ske genom
anvisande av dels lånemedel och dels skattemedel, varvid proportionen
mellan dessa båda slag av kapitaltillskott borde enligt vedertagna principer
bestämmas med ledning av den räntefot, som avses att tillämpas vid långivningen
från fonden. I samband härmed borde lämpligen rederilånefondens
kapitalbehållning genom återleverering till riksgäldskontoret nedskrivas
med ett belopp motsvarande lånemedelsbeloppet i den nya fonden.
Innan jag ingår på de av kommerskollegium nu framlagda förslagen till
stödåtgärder åt sjöfartsnäringen, ber jag att få uttala min anslutning till de
synpunkter, som av kollegium framhållits i frågan om en eventuell avveckling
av rederilånefonden. I likhet med kollegium och statskontoret finner
jag sålunda skäl för närvarande icke föreligga för en avveckling av denna
fond. Vad frågan om en nedskärning av fonden beträffar, avser jag att
senare förorda, att ett belopp av 2.5 miljoner kronor från fonden överföres
till en särskild fond för sekundärlån åt rederiföretag. Huruvida och i vad
mån en ytterligare nedskärning av rederilånefonden bör äga rum, torde böra
ankomma på förnyat övervägande.
Kommerskollegii förslag örn anordnande av stödlån till rederiföretag, som
synes mig vara väl avvägt, kan jag i huvudsak biträda. De riktlinjer, som
av kollegium angivits för den föreslagna stödlåneverksamheten, synas mig
i stort sett ändamålsenliga.
Kommerskollegium har för stödlånens vidkommande föreslagit en räntesats
av 3 procent. Såsom av statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret
framhållits torde, därest en så låg räntesats för stödlånen skulle fixeras,
medel för låneverksamheten böra beredas ej uteslutande av lånemedel, utan
skattemedel därjämte böra tillskjutas.
För egen del förordar jag, att räntesatsen bestämmes till 4 procent. Då
det här icke är fråga om en fortlöpande lånerörelse utan örn en utlåning
av allenast tillfällig karaktär, har jag efter samråd med chefen för finansdepartementet
ansett, att med denna räntesats någon anvisning av skattemedel
för ändamålet icke behöver ifrågakomma. Vid sådant förhållande
synes det mig icke heller behövligt att för detta ändamål tillskapa en särskild
fond, utan de erforderliga medlen torde kunna beredas i den formen,
att Kungl. Majit bemyndigas att från rederilånefonden utlämna stödlån intill
ett sammanlagt belopp av högst 7.5 miljoner kronor.
Med hänsyn till ovissheten örn antalet låneansökningar, som kunna förväntas,
samt till den noggranna och tidsödande prövning av ansökningarna,
sorn måste äga rum, synes mig den tid, varunder angivna belopp av rederilånefonden,
7.5 miljoner kronor, må få tagas i anspråk för utlämnande av
lån, böra utsträckas till utgången av juni månad 1938.
I fråga örn de av kommerskollegium föreslagna ändringarna i kungörelsen
angående rederildnefonden har jag ingen annan erinran att göra än att
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
jag nied hänsyn till vad fullmäktige i riksgäldskontoret och statskontoret
däremot anfört icke finner mig kunna nu förorda den ifrågasatta nedsättningen
från 4V2 till 4 procent av räntan å lån från denna fond. För ändringarnas
genomförande är riksdagens medverkan icke erforderlig i vidare
mån än i fråga om det förslag, som gjorts örn utsträckning i vissa fall av
lånetiden och som innebär, att för visst lån utsträckning av lånetiden bör,
då särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna medgivas på sådant
sätt, att lånet skall vara till fullo återbetalat, då lånet avser anskaffandet
av nytt fartyg, vid utgången av tolfte året och eljest vid utgången av tionde
året från första lyftningsdagen. Härtill bör riksdagens medgivande inhämtas.
Sedan riksdagens beslut i detta hänseende föreligger, torde frågan ånyo
få anmälas för Kungl. Maj:t i och för utfärdande av vederbörlig författning.
Beträffande slutligen det av särskilda sakkunniga för utredning angående
Bohusläns näringsliv framlagda förslaget om upprättande av en lånefond å
500,000 kronor för byggande av mindre fraktbåtar, lärer, på sätt kommerskollegium
framhållit, det lånebehov, som kan anses föreligga för förnyelse
och modernisering av det mindre lasttonnaget, kunna tillgodoses genom
rederilånefonden. Jag anser mig därför icke böra förorda vidtagande av
särskild åtgärd i detta hänseende.
Sekundärlån för rederinäringen.
Såsom kommerskollegium redan framhållit, hade den nu verkställda utredningen
utvisat, dels att det svenska tramptonnaget i betydande utsträckning
bestode av gammalt och omodernt tonnage, dels ock att det vore detta
senare tonnage, som bland annat på grund av sin bristande konkurrenskraft
i särskilt hög grad drabbats av krisens svårigheter i form av uppläggning
m. m. I anslutning härtill har kollegium nu understrukit angelägenheten
av att en förnyelse och modernisering särskilt av det svenska
tramptonnaget i möjligaste mån befrämjades och i detta avseende anfört
följande.
Vid överväganden med de sakkunniga och efter samråd med vissa ledamöter
av styrelsen för Svenska skeppshvpotekskassan hade befunnits, att
den bästa och sannolikt för närvarande enda utvägen att, utan tillgripande
av direkta byggnadssubsidier, åstadkomma den önskvärda föryngringen och
effektiviseringen av det svenska tramptonnaget vore att åt redare bereda
möjlighet till erhållande av sekundärlån i nybyggt tonnage, d. v. s. lån mot
inteckningar liggande efter femtio procent av fartygets värde.
Enligt § 12 i förordningen angående Svenska skeppshypotekskassan finge
lån från kassan icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget av styrelsen för kassan uppskattades. Enligt § 13 i samma
förordning skulle till minst det belopp, till vilket lån beviljades, finnas säkerhet
av inteckning eller inteckningar i fartyget inom femtio procent av fartygets
värde.
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
59
Vid övervägande av frågan om belåningsgränsen för här åsyftade sekundärlån
hade de sakkunniga och kollegium kommit till den uppfattningen, att
denna gräns borde bestämmas till sjuttio procent av fartygets värde.
För tillhandahållande av dylika sekundärlån kunde två utvägar tänkas,
innebärande den ena, att en särskild statlig lånefond inrättades för ändamålet
eller att rederilånefonden finge, efter en utbyggnad av gällande bestämmelser
och viss utökning av fondens kapital, användas härför, och den andra, att
sådana ändringar genomfördes i bestämmelserna för skeppshypotekskassan,
som möjliggjorde för kassan att lämna dylika lån.
Därest sistnämnda utväg överhuvud taget kunde ifrågakomma, skulle detta
förutsätta, förutom nyss antydda ändringar i bestämmelserna för kassan,
att för de ökade risker, kassan påtoge sig genom sekundärlånen, säkerhet
skapades, förutom i inteckning, i en av staten ställd särskild grundfond i
form av en påbyggnad på kassans nuvarande grundfond. För att icke värdet
av kassans obligationer skulle ogynnsamt påverkas av nämnda utvidgning
av kassans verksamhet, borde bestämmelser meddelas därom, att sekundärlån
endast finge lämnas i viss proportion till den nya grundfonden. Denna
proportion måste givetvis, i nyssnämnda syfte, vara en annan än den som
enligt § 3 i förordningen angående kassan nu gällde beträffande kassans
maximiomslutning, nämligen att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer icke finge uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
Den nuvarande grundfondens belopp uppginge till 10 miljoner kronor.
Upplysningsvis kunde i detta sammanhang nämnas, att utelöpande obligationer
utgivna av kassan vid utgången av år 1935 hade uppgått till 27 miljoner
kronor och utestående lån vid samma tidpunkt till 23,505,062 kronor 50 öre.
Sekundärkrediten borde i anslutning till det anförda begränsas till högst
fyra gånger beloppet av den för denna kredit ställda grundfonden. Någon
utökning av kassans totala maximiomslutning, ställd i relation till grundfonden
för primärkrediter, borde varken vara erforderlig eller lämpligen ifrågakomma.
Vare sig den nämnda utvägen till ordnande av sekundärlån genom skeppshypotekskassan
valdes eller den andra utvägen med en särskild statlig lånefond
för ändamålet (eventuellt rederilånefonden) anlitades, borde åtgärden
i angivna syfte kompletteras med ett medgivande av någon förlängning, förslagsvis
från nuvarande tio år till tolv år, av lånetiden för de hos skeppshypotekskassan
upp till 50 procent av fartygens värde liggande lånen. Bestämmelse
torde däremot böra meddelas om en något kortare lönelid för sekundärlånen,
förslagsvis 8 år.
Den nu antydda utvägen att med skeppshypotekskassans verksamhet formellt
och reellt införliva sekundärkreditgivning för sjöfarten hade emellertid
icke befunnits genomförbar. De ledamöter av styrelsen för kassan, varmed
samråd ägt rum, hade också på det bestämdaste avrått från åtgärd i denna
riktning.
l ill cn början torde en dylik utvidgning av kassans verksamhet knappast
låta sig förena med behörig hänsyn till nuvarande innehavare av kassans
obligationer. Och även örn rent konstruktivt sett sådana anordningar träffades,
att dessa obligationsinnehavare i avseende å värdet av säkerheterna
för deras obligationer reellt oell formellt liölles utanför transaktionen, skulle
detta medföra cn för kassan säkerligen mycket vansklig komplicering av
förhållandena beträffande densamma. Och även med i görligaste mån betryggande
garantier gentemot risker för sekundärlånen kunde likväl befaras,
att vanskligheter skulle kunna uppstå beträffande placeringen av framtida
60
Kung!. Maj:ts proposition nr 2-3S
-
nya emitteringar av obligationer från kassan. Beaktas borde ock vissa svårigheter
beträffande regleringen av det ekonomiska andrahandsansvar, som
enligt § 15 i förordningen angående skeppshypotekskassan för vissa där angivna
fall åvilade redare med lån från kassan.
Kommerskollegium och de sakkunniga hade med hänsyn till särskilt nu
angivna skäl funnit sig böra övergiva tanken att på sätt här antytts anlita
skeppshypotekskassan för åvägabringande av de önskade möjligheterna till
sekundärlånekrediter.
Då utlåningen från rederilånefonden vore beroende på Kungl. Maj:ts beslut,
efter hörande av kollegium, och förvaltningen av densamma ankomme
på statskontoret, men kollegium, på sätt i det följande framginge, avsåge
helt andra förvaltningsformer beträffande sekundärlånen och däremot svarande
kapital, torde det enligt kollega mening icke heller böra ifrågakomma
att för nu ifrågavarande ändamål utbygga rederilånefonden, utan ansåge
kollegium den återstående av förut angivna utvägar, nämligen inrättande av
en särskild statlig lånefond, böra anlitas.
Vad först an ginge frågan om nu åsyftade fonds storlek borde uppmärksammas,
att statsmakternas åtgärder i den riktning, som här avsåges,
under inga förhållanden finge givas den karaktär, att de uppmuntrade till
en osund utveckling av den svenska handelsflottans storlek eller till spekulativa
investeringar i rederirörelsen. Då det ifrågasatta nya institutet med
av staten underlättad sekundärbelåning av nya eller moderniserade fartyg
därjämte i viss mån finge anses utgöra ett första försök att mera effektivt
medverka till även trampflottans modernisering, syntes det kollegium tillrådligt
att framgå med den största varsamhet. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl därav, att på sätt av det följande framginge den nya fonden
icke avsåge att till mera än med i regel högst 20 procent av kostnaderna
bidraga till nybyggda fartyg eller till modernisering av äldre sådana, talade
alla skäl för att i varje fall till en början tillmäta fondens storlek med
en viss försiktighet. Därest försöket sloge väl ut och anledning eljest därtill
förefunnes, förelåge ju alltid möjlighet att senare utöka fondens kapitalbelopp.
Med beaktande av olika på frågans bedömande inverkande omständigheter
hade kollegium funnit ett belopp av 2.5 miljoner kronor till en början
böra vara tillfyllest. Riksdagens medgivande torde därför böra utverkas
för tillskapande av nu avsedda fond.
Den här föreslagna sekundärkrediten torde böra på det sättet anknytas
till skeppshypotekskassan, att lån från den avsedda fonden borde utlämnas
allenast för fartyg, till vars anskaffande lån i enlighet med gällande bestämmelser
beviljats från kassan. Härigenom och med hänsyn till den i § 6
av kassans reglemente meddelade bestämmelsen, att beträffande lån från
kassan i främsta rummet skulle tillgodoses framställningar, som avsåge byggande
av nya eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest finansiering
av dylika byggnadsföretag, ävensom grunderna för denna bestämmelse tillgodosåges
rent automatiskt det särskilda syfte, som kollegium lika med de
sakkunniga hade med det förevarande förslaget, nämligen att befordra förnyelse
och modernisering av det svenska tonnaget.
I anslutning till de grunder för den tänkta sekundärkrediten, som sålunda
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
61
angivits, torde lån i varje särskilt fall icke böra få beviljas till högre belopp än
att summan av detsamma och det från skeppshypotekskassan utlämnade lånet
läge inom sjuttio procent av det värde, till vilket fartyget av styrelsen för
kassan jämlikt §§11 och 12 i förordningen angående kassan uppskattades.
Sekundärlåns löptid torde icke böra få överstiga 8 år, och torde, i anslutning
till vad förut anförts, förordningen angående skeppshypotekskassan böra
underkastas sådan ändring, att det medgåves styrelsen för kassan att beträffande
lån för fartyg, för vilket sekundärlån beviljats, medgiva utsträckning
av tiden för amorteringen av lånet från kassan till högst 12 år.
Vad inginge räntan å sekundärlån, varom här vore fråga, funne kollegium
det vara lämpligt, att det meddelades föreskrift därom, att densamma
icke finge understiga vare sig räntan å det för fartyget beviljade lånet från
skeppshypotekskassan eller medelräntan för statens upplåning mot obligationer
under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats,
med tillägg av en halv procent.
Beträffande ställande av säkerhet och övriga erforderliga föreskrifter torde
i tillämpliga delar få gälla de bestämmelser, som redan funnes eller kunde
bliva meddelade rörande lån från skeppshypotekskassan, dock att för sekundärlånen
måtte, där omständigheterna ansåges därtill föranleda, fordras
jämte inteckning och därmed sammanhängande säkerhetshandlingar jämväl
borgen.
Vad slutligen anginge frågan om vem som skulle handhava den sekundärlånerörelse,
varom här vore fråga, så ansåge kollegium att, med hänsyn till
den i viss mån intima anknytning till skeppshypotekskassans verksamhet,
sorn i realiteten här föreslagits, denna borde handhavas av en nämnd, vars
sammansättning förutsattes bliva identisk med styrelsens för nämnda kassa.
Givetvis förutsatte denna anordning visst förvaltningsbidrag till styrelsen
för kassan, avseende dels vissa arvoden till styrelseledamöterna, utöver dem
för deras handhavande av kassans angelägenheter tillkommande arvoden,
dels ock bidrag till med förvaltning och revision förbundna utgifter i övrigt.
Något större belopp torde härför icke bliva erforderligt. Kollegium föreställde
sig, att ett årligt belopp av 4,000 kronor skulle åtminstone till en
början visa sig tillräckligt.
Kollegium ville slutligen fästa uppmärksamheten på att även det nu föreslagna
låneinstitutet genom en statlig sekundärlånefond för sjöfarten erbjöde
vissa paralleller med den genom beslut av 1935 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 244) inrättade sekundärlånefonden för jordbrukare.
Styrelsen för skeppshypotekskassan har tillstyrkt förslaget örn upprättande
av en sekundärlånefond för rederinäringen. Styrelsen har härvid ansett
sig böra betona vikten av att i kommerskollegii förslag icke ifrågasatts att
ombilda kassan sålunda, att densamma skulle få till uppgift att tillhandahålla
förutom primärlån även sekundärlån. Praktiskt sett skulle intet vinnas
med en sådan anordning, då det torde vara säkert, att kassan icke
skulle bliva i stånd att skaffa medel för sekundärutlåningen genom emission
av obligationslån, vilkas säkerhet i någon som helst grad skulle utgöras
av sekundärinteckningar. Härtill komme emellertid, att det — oavsett vilka
åtgärder sorn vidtoges för att hålla primär- och sekundärlåne-obligationerna
åtskilda — icke torde kunna undgås att den omständigheten att kassan
emitterade obligationslån med sekundär-säkerhet och vore för sådana obligationer
ansvarig komme att ogynnsamt inverka pä den good will, som
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 238-
kassan vunnit å sina med primär-inteckningar säkerställda obligationer. Med
hänsyn till det intima sammanhang, som nödvändigtvis komme att förefinnas
mellan ifrågavarande primär- och sekundär-utlåning, ansåge styrelsen det
däremot vara praktiskt och lämpligt, att, på sätt föreslagits, sekundärbelåningen,
till vilken medel skulle tillhandahållas genom en statlig lånefond, anförtroddes
åt kassans styrelse såsom ett fristående förvaltningsuppdrag. Kassan
såsom sådan komme på dylikt sätt icke att i någon mån bliva inblandad
i den med fondens medel bedrivna rörelsen och komme icke heller att
för denna rörelse ådraga sig någon som helst ansvarighet.
Styrelsen, som förutsatte att anordningen med sekundärlån endast bleve
av tillfällig art, ansåge, i likhet med kommerskollegium, att kostnaderna för
den nya lånerörelsen komme att, därest densamma organiserades på föreslaget
sätt, bliva obetydliga. Därvid ville styrelsen anmärka, att styrelsen
icke ifrågasatte, att dess ledamöter skulle tillsvidare tillgodonjuta särskild ersättning
för den ökning i deras arbete, som kunde föranledas av sekundärlånerörelsen.
I fråga örn det av kommerskollegium utarbetade förslaget till författning
för sekundärlånefonden har styrelsen för skeppshypotekskassan framfört
vissa erinringar. Kollega förslag till ändring av § 10 förordningen angående
skeppshypotekskassan har däremot icke föranlett någon erinran från
styrelsen. Till dessa författningsförslag skall jag senare återkomma.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, som förklarat sig icke hava några väsentliga
invändningar att göra mot inrättandet av den ifrågasatta sekundärlånefonden,
hava framhållit önskvärdheten av att frågan om sekundärlånefondens
fortbestånd foges under ny omprövning sedan nödig erfarenhet vunnits
om dess behövlighet. Väl kunde vissa betänkligheter hysas mot att
lånerörelsen i realiteten anknötes till skeppshypotekskassan såsom varande
ett kreditinstitut för primärbelåning, men å andra sidan syntes praktiska
skäl tala för den föreslagna organisationen. Fullmäktige hade intet att invända
mot att fondens förvaltning, på sätt föreslagits, lades hos riksgäldskontoret.
Mot bestämmelserna om förräntning och amortering hade fullmäktige
ej heller ansett sig böra göra någon erinran.
Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket vore tveksamt, huruvida genom
realiserandet av det framförda förslaget möjligheter borde skapas till
statlig sekundärbelåning av fartyg med de ej obetydliga risker, som måste
bliva förenade med en dylik låneverksamhet. Med hänsyn till vad kommerskollegium
anfört till stöd för sitt förslag i denna del, ville statskontoret
dock icke göra invändning mot fondens inrättande för därmed nu avsedda
ändamål. Fonden, som i enlighet med förslaget för närvarande syntes
böra bestämmas till 2.5 miljoner kronor, borde förvaltas av statskontoret.
Något hinder för att, såsom kollegium föreslagit, handhavandet av ifrågavarande
lånerörelse överlämnades till en särskild nämnd, vilken förutsattes
få samma sammansättning som styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan,
syntes ej förefinnas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
63
Mot de för lånerörelsen i övrigt föreslagna bestämmelserna hade statskontoret
endast velat framställa viss erinran i avseende å det föreslagna
sättet för bestämmandet av räntan å lån från fonden. Kollegium hade ansett,
att föreskrift borde meddelas därom, att räntan å sekundärlånen icke
måtte understiga vare sig räntan å det för fartyget beviljade lånet från
skeppshypotekskassan eller medelräntan för statens upplåning mot obligationer
under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats,
med tillägg av en halv procent. Räntefoten skulle fastställas av Kungl.
Maj:t. Detta sätt för ränteberäkning innebure ett avsteg från vad i allmänhet
gällde för statens utlåningsfonder, där räntefoten på föi''hand fixerats och
därvid, såvida ej för vissa fonder särskilda skäl föranlett lägre ränta, bestämts
med hänsyn till den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden.
Statskontoret, som funne det önskvärt, att de principer, som hittills
gällt i fråga örn ränteberäkning å statens utlåningsfonder, upprätthölles,
kunde icke tillstyrka, att räntan å fonden bestämdes i enlighet med kollega
förslag, utan finge för sin del föreslå, att utlåningsräntan å fonden fastställdes
av Kungl. Majit och riksdagen i överensstämmelse med vad eljest
brukade ske. Den därvid bestämda räntefoten borde på övligt sätt bliva
avgörande för frågan, i vad mån lånemedel och andra statsinkomster borde
investeras i fonden.
Såsom redan framhållits, har den av kommerskollegium verkställda un - Departementsdersökningen
rörande den svenska sjöfartsnäringen utvisat bland annat, att che>enden
svenska handelsflottan, särskilt den del därav, som sysselsättes i trampfart,
i betydande utsträckning består av gammalt och omodernt tonnage. Lika
med kommerskollegium och de sakkunniga anser jag därför angeläget, att en
förnyelse och modernisering av detta tonnage i möjligaste mån befrämjas,
samt att från statens sida bistånd härvid lämnas genom inrättande — vid
sidan av den av mig i det föregående förordade stödlåneverksamheten — aven
särskild lånefond, avsedd att tagas i anspråk för lämnande av sekundärlån
åt rederiföretag vid nybyggnad eller modernisering av fartyg och benämnd
statens sekundärlånefond för rederinäringen.
Enligt kommerskollegii förslag skulle lån från den ifrågasatta fonden utlämnas
allenast för fartyg, till vars anskaffande lån beviljats från skeppshypotekskassan.
Då jämlikt gällande bestämmelser lån från denna kassa
i främsta rummet skola tillgodose framställningar, som avse byggande av
nya eliev modernisering av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika
byggnadsföretag, har kollegium ansett den sålunda avsedda anknytningen av
den föreslagna sekundärkrediten till skeppshypotekskassan komma att befordra
det med förslaget avsedda syftet, nämligen att främja förnyelse och
modernisering av det svenska tonnaget. Emellertid torde detta syfte även
böra uttryckligen angivas såsom förutsättning för erhållande av sekundärlån.
Kommerskollegium har funnit ett belopp av 2.5 miljoner kronor till en
början vara tillfyllest för nu ifrågavarande ändamål. I fråga örn den ränta,
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 238-
som skulle erläggas å sekundärlån, har kommerskollegium föreslagit, att
räntesatsen icke skulle understiga vare sig räntan å det för vederbörande
fartyg beviljade lånet från skeppshypotekskassan eller medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent. Mot detta förslag
har erinran framställts av statskontoret, som för sin del föreslagit, att
räntan måtte fastställas av Kungl. Majit och riksdagen. Den därvid bestämda
räntefoten borde enligt statskontorets mening bliva avgörande för
frågan, i vad mån lånemedel och andra statsinkomster böra investeras i den
ifrågasatta fonden.
Jag biträder kommerskollegii förslag i fråga om storleken av den avsedda
fonden och förvaltningen av denna. Räntefoten för sekundärlån synes mig
lämpligen böra fastställas till 4‘A procent. Jag förordar, att det erforderliga
kapitalbehovet, 2.5 miljoner kronor, tillgodoses genom överförande av motsvarande
belopp från rederilånefonden, som därigenom minskas med samma
belopp.
Det av kommerskollegium avgivna förslaget till författning rörande sekundärlåneverksamhetens
organisation har underkastats granskning och
omarbetning inom handelsdepartementet. Det sålunda omarbetade förslaget
till kungörelse angående statens sekundärlånefond för rederinäringen torde
få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet. Beträffande detaljbestämmelserna
i författningsförslaget ber jag få framhålla följande.
1 §•
I denna paragraf föreskrives, att statens sekundärlånefond för rederinäringen
skall hava till ändamål att lämna lån mot inteckning i fartyg, som
är avsett att huvudsakligen nyttjas i fart mellan Sverige och utlandet eller
mellan orter i utlandet och som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan.
2§.
Denna paragraf stadgar, att fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret,
som har att utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.
3§.
I denna paragraf meddelas bestämmelser örn lånerörelsens hand^.avande
m. m.
Lånerörelsen skall för statens räkning handhavas av en nämnd, vars ledamöter
och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i
styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan. Nämndens räkenskaper och
förvaltning skola granskas av skeppshypotekskassans revisorer.
I fråga om lånerörelsens bedrivande samt nämndens och revisorernas
skyldigheter och befogenheter ävensom deras ansvarighet för skada, som
tillskyndas fonden, har avsetts att stadgandena i förordningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 238-
65
Svenska skeppshypotekskassan och i reglementet för kassan i allmänhet
skola äga motsvarande tillämpning. Härvid är emellertid att iakttaga bland
annat följande.
I anslutning till vad i det föregående anförts har det synts böra uttryckligen
angivas, att sekundärlån får lämnas endast för nybyggnad eller modernisering
av fartyg.
Enligt nu gällande bestämmelser för lån från skeppshypotekskassan är
återbetalningstiden för lån från kassan fastställd till högst tio år. Sekundärlånens
löptid har ansetts böra begränsas till högst åtta år, därvid dock skall
iakttagas, att lånet skall vara återbetalat innan det från skeppshypotekskassan
utlämnade lånet slutamorterats.
Lån från skeppshypotekskassan må icke beviljas till högre belopp än
femtio procent av det värde, till vilket fartyget av kassans styrelse uppskattats.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljats, skall finnas säkerhet av
inteckning eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av
fartygets värde. Med hänsyn till den sålunda för kassan gällande belåningsgränsen
synes sekundärlån icke böra få beviljas till högre belopp, än som
motsvarar tjugo procent av fartygets värde. Inteckningssäkerheten — vilken,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, bör stärkas med annan
pant eller borgen — föreslås i enlighet härmed skola ligga inom sjuttio
procent av angivna värde.
4 §•
I denna paragraf stadgas, alt å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta från
lyftningsdagen efter 4 Va procent. Därest till betalning förfallet kapitalbelopp
icke inom åtta dagar efter förfallodagen guldits, skall låntagaren emellertid
å det förfallna beloppet erlägga ränta efter 6 procent till dess betalning
sker.
5 §.
Denna paragraf upptager bestämmelser örn fonden tillhöriga medel, som
ej erfordras i lånerörelsen, samt om nämndens redovisningsskyldighet till
riksgäldskontoret med avseende å influtna räntor.
6 §•
I denna paragraf stadgas, att Konungen må meddela bestämmelser örn
ersättning för kostnader, som av lånerörelsen må föranledas, ävensom de
ytterligare föreskrifter rörande rörelsen, som må erfordras.
Kommerskollegii förslag om ändrad lydelse au § 10 förordningen angående
Svenska skeppshypotekskassan — vilket förslag av kassans styrelse lämnats
utan erinran — innebär befogenhet för styrelsen att beträffande lån
Bihang till riksdagens protokoll 19,IG. 1 sami. Nr 238.
r>
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
för fartyg, för vilket sekundärlån beviljats, medgiva utsträckning av tiden
för amorteringen av lånet från kassan till högst tolv år. Det av kollegium i
ämnet utarbetade författningsförslaget, mot vilket jag ej har någon annan
erinran, än att tiden för förordningens ikraftträdande torde böra fastställas
till samma dag som kungörelsen angående statens sekundärlånefond för rederinäringen
eller den 1 juli 1936, lärer böra underställas riksdagen. Förslaget
torde få såsom bilaga B fogas vid statsrådsprotokollet.
Såsom redan nämnts, har kommerskollegium även framlagt förslag till
lag angående förbud mot förvärv från utlandet av äldre fartyg m. m. Jag
anhåller att senare denna dag få anmäla detta lagförslag, varöver lagrådets
utlåtande torde böra inhämtas.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande av att
proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen synes kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid
gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
dels medgiva, att för lån från rederilånefonden må, då
särskilda omständigheter därtill föranleda, beviljas utsträckning
av lånetiden på sådant sätt, att lånet skall vara till
fullo återbetalat, då lånet avser anskaffande av nytt fartyg,
vid utgången av tolfte året och eljest vid utgången av
tionde året från första lyftningsdagen,
dels medgiva, att under tiden till och med den 30 juni
1938 må från rederilånefonden på i huvudsak av mig förordade
villkor utlämnas stödlån tiri rederiföretag lill ett sammanlagt
belopp av högst 7.5 miljoner kronor,
dels besluta, att från och med den 1 juli 1936 en särskild
lånefond, benämnd statens sekundärlånefond för rederinäringen,
skall inrättas, samt att till denna fond skall från
rederilånefonden överföras ett belopp av 2.5 miljoner kronor,
dels förklara att i fråga örn statens sekundärlånefond för
rederinäringen skola gälla de bestämmelser, vilka finnas intagna
i det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse
i ämnet,
dels ock godkänna ändrad lydelse av § 10 förordningen
angående Svenska skeppshypotekskassan i enlighet nied det
vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till förordning i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
67
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Kördel.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Bilaga A.
Förslag
till
Kungörelse
angående statens sekundärlånefond för rederinäringen.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Statens sekundärlånefond för rederinäringen har till ändamål att i enlighet
med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av inteckning
i fartyg, som är avsett att huvudsakligen nyttjas i fart mellan Sverige
och utlandet eller mellan orter i utlandet och som är belånat i Svenska
skeppshypotekskassan.
2 §•
Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala
för lånerörelsen erforderliga medel.
3 §•
Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter
och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen
för Svenska skeppshypotekskassan. Nämndens förvaltning och räkenskaper
granskas av skeppshypotekskassans revisorer.
I fråga örn lånerörelsens bedrivande samt nämndens och revisorernas
skyldigheter och befogenheter ävensom deras ansvarighet för skada, som
tillskyndas fonden, skola stadgandena i förordningen angående Svenska
skeppshypotekskassan och i reglementet för kassan äga motsvarande tilllämpning,
dock med iakttagande av
att lån från fonden må lämnas endast för nybyggnad eller modernisering
av fartyg;
att vid beviljande av lån från fonden återbetalningstiden må bestämmas
till högst åtta år, under iakttagande av att lånet skall vara återbetalat innan
det från skeppshypotekskassan utlämnade lånet slutamorterats;
att lån från fonden må beviljas till belopp, motsvarande högst tjugo procent
av fartygets värde, och att inteckningssäkerheten, vilken, där omständigheterna
därtill föranleda, bör stärkas med annan pant eller borgen, skall
ligga inom sjuttio procent av nämnda värde;
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
69
att det i andra stycket av § 15 förordningen angående skeppshypotekskassan
stadgade särskilda ansvar med anledning av förlust i följd av att
fartyget upphört att vara svenskt ej skall gälla beträffande lån från fonden;
att vad om förvar och vård av för skeppshypotekskassans obligationslån
pantskrivna värdehandlingar är stadgat skall gälla i fråga örn förvaret och
vården av de värdehandlingar, som utgöra säkerhet för lån från fonden;
att nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande däröver
icke skola befordras till tryck; samt
att nämndens förvaltning och räkenskaper ej skola underställas granskning
av skeppshypotekskassans låntagare.
4 §•
Å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta från lyftningsdagen efter fyra och
en halv procent, dock med skyldighet för låntagaren att, därest till betalning
förfallet kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen guldits,
å det förfallna beloppet erlägga sex procent årlig ränta från förfallodagen,
till dess betalning sker.
5 §•
Fonden tillhöriga medel, som av riksgäldskontoret utbetalats till nämnden,
skola, i den mån de ej erfordras i lånerörelsen, återställas till riksgäldskontoret.
De i rörelsen influtna räntemedlen, efter avdrag av vad som åtgått
till täckande av med rörelsen förbundna kostnader, skola för varje kalenderår
sist före utgången av nästföljande januari månad inbetalas till riksgäldskontoret.
Av nämnden omhänderhavda medel, som tillhöra fonden,
skola i avbidan på deras användande i rörelsen eller överlämnande till riksgäldskontoret
hållas innestående å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.
6 §•
Bestämmelser örn ersättning för kostnader, som föranledas av fondens
lånerörelse, ävensom de ytterligare föreskrifter angående rörelsen och vad
därmed har samband, som må erfordras, meddelas av Konungen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936.
Bihang till riksdagens protokoll 19SG. 1 sami. Nr 23S.
H
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Bilaga B.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 10 förordningen den 6 juni 1929
(nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan.
Härigenom förordnas, att § 10 förordningen den 6 juni 1929 angående
Svenska skeppshypotekskassan skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 10.
Lån må beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren
att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.
Har i enlighet med vad därom särskilt stadgats sekundärlån lämnats mot säkerhet
av inteckning i fartyg, belånat i kassan, må styrelsen dock, efter
prövning i varje särskilt fall, medgiva längre återbetalningstid, högst tolv år,
för det av kassan beviljade lånet.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd
för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936, men skall icke äga tilllämpning
beträffande dessförinnan från kassan beviljat lån.
366501. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1936:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen. a1 i texten
- 1LU 1936:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg. •; ■ • "M.V : .. '' id • • • s. 2 i texten
- SU 1936:126 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen. s. 8 i texten