Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m

1936-04-30 · 76 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:249, Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit

m. m.; given Stockholms slott den 30 april

1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till lag

med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit;

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930

(nr 317) om jordbrukets kreditkassor;

2) förordning örn ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni

1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar

intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;

3) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse på landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om

kommunalstyrelse i stad;

5) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse;

dels ock att bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 249.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av

ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda driftkredit

åt idkare av mindre jordbruk, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,

kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.

2 §•

Centralkassa äger i den ordning och under de villkor, som Konungen prövar

betryggande, från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av bank

allmänneligen begagnas.

3 §•

Varda penningar hos centralkassa insatta att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall motbok eller annat bevis som kassan därom utfärdar ställas

till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt

att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

Till den, som hos centralkassa innehar sparkasseräkning, skall motbok

utlämnas. Motbok må ock utlämnas till innehavaren av annan räkning, från

vilken kassan är skyldig utbetala medel först viss tid efter uppsägning. Då

medel insättas eller lyftas å räkning för vilken motbok är utfärdad, skall i

motboken göras anteckning därom. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle

medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok rörande insättning

å sparkasseräkning kunde av kassan åberopas.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäde vad därom

är stadgat beträffande motbok med bank.

4 §•

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige efter det han fyllt sexton år själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges

samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge dock för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning

att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel verkställas

å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken

företes hos kassan.

I fråga om medel som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må hos kassan förbehåll

när som helst göras att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis som

utfärdas om insättningen eller i motbok som utlämnas av kassan. Då med

överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning

om tillståndet göras. Förmyndare och god man åge på begäran erhålla bevis

om beloppet av de medel som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav att motbok rörande insättning å sparkasseräkning förut

utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel insatts

med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig som fyllt

sexton ar, för vilken utfärdats motbok å medel varöver den omyndige ej äger

själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning av förmyndare

eller god man, förbehåll gjorts varom i andra stycket sägs, äge jämväl

förmyndaren eller gode mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll

utfå annan motbok.

5 §•

Har centralkassa rakat i konkurstillstånd, skola i avseende å dess konkurs,

utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förenings konkurs,

de särskilda bestämmelser som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag lagen

den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser om centralkassor

för jordbrukskredit skall upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Förslag

till

Förordning

angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317)

om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 3 juli 1930 om jordbrukets

kreditkassor1 skola införas sex nya paragrafer med beteckning 5 a,

26 a, 29 a, 33 a, 49 a och 54 a av den lydelse nedan sägs, dels att i nämnda

förordning skall införas ett nytt kapitel, betecknat kap. V och med nedan

angivna lydelse, dels att § 35 skall ur förordningen utgå, dels ock att övriga

här nedan införda paragrafer i samma förordning skola erhålla ändrad lydelse,

på sätt av det följande framgår:

§ 5 a.

Såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans upplåning tjäna, förutom

grundfonden, de förbindelser, som centralkassorna för erhållna lån utfärda

till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot svarande belopp, till centralkassorna

av dessas låntagare avlämnade förbindelser med tillhörande

hypotek.

§9.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit,

som av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid

makt.

Angående offentlig vård av centralkassas säkerhetshandlingar är stadgat i

§ 29 a.

§ 26.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse och ej bereda

kredit åt andra än sina medlemmar.

Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande av

kredit i räkning eller växeldiskontering.

Reverslån eller kredit i räkning må beviljas på högst ett år eller på viss

tids, högst tre månaders, uppsägning.

Växel må diskonteras på högst sex månader.

Omsättning av kredit må kunna medgivas.

1 Senaste lydelse av § 31, se SFS 1934:324.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 249-

5

§ 26 a.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan

finner fullt betryggande.

Såsom säkerhet för kredit till jordbrukskassa skola till centralkassan pantförskrivas

av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar med

tillhörande säkerheter. Växelkredit må lämnas genom rediskontering av

hos jordbrukskassa diskonterad växel.

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar

det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad

sålunda stadgats skall dock ej utgör hinder för centralkassa att till jordbrukskassa

utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av inteckning

i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig

i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex

tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Såsom

jordbruksfastighet anses även fastighet, varå, utan samband med jordbruk,

trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet

bedrives såsom självständig näring, så ock sådan såsom annan fastighet

taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller annan

arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller

därmed jämförlig verksamhet.

§ 29.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,

depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning.

Medel, som äro insatta å sparkasseräkning, depositionsräkning eller kapitalräkning,

må centralkassa ej ikläda sig skyldighet att återbetala annorledes

än viss tid efter uppsägning, nämligen i fråga om medel å sparkasseräkning

minst en vecka och i fråga om medel å depositionsräkning eller kapitalräkning

minst tre månader; styrelsen för kassan dock lämnat öppet att,

då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning

utan avvaktan av uppsägningstidens utgång.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

fyratusen kronor.

§ 29 a.

Såsom säkerhet för centralkassas upp- och inlåning tjäna de förbindelser,

som av dess låntagare avlämnas, jämte tillhörande hypotek. Det åligger

centralkassans styrelse att tillse, att de sålunda ställda säkerheterna äro fullt

betryggande.

Till belopp, som minst motsvarar centralkassans upp- och inlåning efter

avdrag av inneliggande kassa samt tillgodohavande hos riksbanken, inländskt

bankaktiebolag eller sparbank, skola kassans säkerhetshandlingar vara ställ
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

da under offentlig vård av ombud, som förordnas av bank- och fondinspektionen.

Bank- och fondinspektionen meddelar närmare föreskrifter om

anordnandet av den offentliga vården av säkerhetshandlingarna.

§ 30.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet

förvandlas i penningar, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande

kassan motsvarar minst tjugufem procent av de förbindelser, som

det åligger kassan att vid anfordran fullgöra. Pantsatt tillgång, som nu

sagts, må härvid icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet

för avtalad kredit, som ej av kassan till fullo begagnats, den må beräknas

till det belopp, som kassan enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det

kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Närmare föreskrifter angående de tillgångar, som må såsom kassareserv

godkännas, meddelas, där så erfordras, av bank- och fondinspektionen.

§31.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida ett

belopp, motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till centralkassan

anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser;

Kungl. Majit dock obetaget att, där skäl därtill äro, medgiva, att inlåningen

må uppgå till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet.

§ 33 a.

Anmälningar örn medlemmars avgång, som inkomma från jordbrukskassor,

skola av styrelsen för centralkassa samlas och ordnas samt hållas

tillgängliga för en var, som vill taga kännedom om dem.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under

tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen

och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal inom

två månader efter erinring om förhållandet från länsstyrelsens sida eller iakttager

centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning,

eller ställer kassan sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen

meddelat förbud eller föreläggande, eller handhaves eljest

kassans angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till

kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall genom länsstyrelsens

försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos styrelsen för jordbrukskreditkassan

och hos bank- och fondinspektionen samt underrättelse

om förhållandet kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

7

eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för

staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan

ort, i en tidning å denna ort.

§ 42.

Till medlem i jordbrukskassa må icke antagas annan än i Sverige bosatt

svensk medborgare, som är ägare eller brukare av fastighet, varom i § 43

förmäles, eller här i riket registrerat aktiebolag, som har till ändamål att

idka jordbruk. Dock må såsom medlem, ändå att han icke äger eller brukar

sådan fastighet, som nyss sagts, intagas ledamot eller suppleant i kassans

styrelse, så ock föreståndaren eller verkställande direktören för den centralkassa,

till vilken kassan är ansluten.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

§ 43.

Ägare av---bestämda värde.

Är jordbruksfastighet---bestämda värde.

Såsom delaktighetsunderlag —--fall bestämmas.

Sträcker sig---i kassan.

Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå, utan samband med

jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig

verksamhet bedrives såsom självständig näring, så ock sådan såsom

annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller

annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av

jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. Såsom delaktighetsunderlag

för här avsedd fastighet skall gälla fastighetens taxeringsvärde, där ej annat

värde bestämts genom särskild värdering på sätt ovan är sagt.

Annan medlem än sådan, som i första och andra styckena avses, må icke

vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Medlem må---en jordbrukskassa.

§ 49.

Jordbrukskassa må---i kassan.

Kreditgivningen må bestå i utlämnande av reverslån eller växeldiskontering

eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling

öppnas hos vederbörande centralkassa.

Reverslån eller kredit i räkning må beviljas på högst ett år eller på viss

tids, högst tre månaders, uppsägning.

Växel må diskonteras på högst sex månader.

Omsättning av kredit må kunna medgivas.

§ 49 a.

Kredit må lämnas endast mot säkerhet, som styrelsen för jordbrukskassan

finner fullt betryggande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Säkerheten skall utgöras av pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt

jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.

Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit ej

lämnas, jordbrukskassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika

med annan i och för sig fullgod säkerhet.

§ 53.

Jordbrukskassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa

för jordbrukskredit och må icke utan medgivande av styrelsen för centralkassan

förskaffa sig kredit hos annan än centralkassan.

§ 54 a.

Då medlem av jordbrukskassa avgått, skall styrelsen för kassan, i stället

för att om avgången utfärda kungörelse på sätt i lagen om ekonomiska föreningar

sägs, ofördröjligen till centralkassan göra skriftlig anmälan om avgången.

§ 55.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under femton, åligger

det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och

vederbörande centralkassa. Fylles ej antalet inom en månad efter erinrinring

om förhållandet från länsstyrelsens sida, eller iakttager kassan icke i

vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning, eller ställer kassan

sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen meddelat förbud

eller föreläggande, eller handhavas eljest kassans angelägenheter på ett sätt,

som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen

återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall genom länsstyrelsens

försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos vederbörande centralkassa

och bank- och fondinspektionen samt underrättelse om förhållandet

kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera

tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen

meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en

tidning å denna ort.

Har godkännandet, såsom i § 39 sägs, förfallit, skall kungörelse därom ske

som ovan sagts.

Har jordbrukskassa---laga kraft.

Kap. V. Om tillsyn.

§ 60.

Jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna skola stå

under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd

vid kassa, som nu nämnts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

9

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet i

och för denna tillsyn meddelas av Kungl. Majit.

§ 61.

Inspektionen skall övervaka, att kassorna i sin verksamhet ställa sig till

efterrättelse de lagar och andra författningar, som hava avseende å kassorna,

de för kassorna gällande reglementen och stadgar samt de föreskrifter, som

blivit av ombudsstämma, föreningssammanträde eller styrelse behörigen meddelade.

Det åligger inspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden,

som kunna inverka på kassornas säkerhet, med uppmärksamhet följa deras

verksamhet.

Undersökning av kassa skall av inspektionen anställas, så ofta sådan av

inspektionen anses erforderlig eller av Kungl. Majit anbefalles.

Inspektionen åge, där så finnes lämpligt, förordna ombud att biträda vid

tillsynen av viss centralkassa och till densamma anslutna jordbrukskassor.

§ 62.

Styrelsen för kassa åligger i

att när som helst hålla kassans tillgångar ävensom böcker, räkenskaper

och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen eller dess

ombud;

att ofördröjligen till inspektionen insända styrelsens förvaltningsberättelse

jämte vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen ävensom, efter verkställd

revision, den däröver avgivna berättelsen tillika med annan handling

angående kassans förvaltning eller räkenskaper, som revisorerna må hava avlämnat

till styrelsen;

att tillhandahålla inspektionen sådana översikter rörande kassans ställning

och verksamhet, som av inspektionen påkallas; samt

att i övrigt meddela inspektionen eller dess ombud alla de upplysningar

rörande kassan, som av inspektionen eller ombudet äskas.

§ 63.

Inspektionen åge sammankalla styrelsen för jordbrukskreditkassan, när

sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd

begäran om utfärdande av kallelse till extra ombudsstämma, må sådan

stämma ock av inspektionen sammankallas.

Vid ombudsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde må

ledamot, av inspektionen närvara och i överläggningarna deltaga.

§ 64.

Har av styrelsen för kassa eller å ombudsstämma eller föreningssammanträde

fattats beslut, som strider mot lag eller mot reglemente eller stadgar,

må inspektionen kunna förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen må

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

ock kunna förelägga styrelsen att, i händelse beslut av nyss omförmälda

beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock att

fullgöra vad styrelsen enligt lag eller enligt reglemente eller stadgar åligger.

Sådant föreläggande må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning

eller balansräkning, icke av inspektionen meddelas i fråga örn

i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Inspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

enligt första stycket samt fälla till sådant vite.

Ändå att fall icke är för handen, som i första stycket sägs, äge inspektionen

meddela de erinringar i fråga örn kassans verksamhet, som inspektionen finner

påkallade.

§ 65.

Underlåter centralkassa eller jordbrukskassa att ställa sig till efterrättelse

av inspektionen meddelat förbud eller föreläggande eller handhar sådan

kassa eljest sina angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet

till densamma, äge inspektionen göra anmälan därom hos vederbörande länsstyrelse

med anhållan örn återkallelse av det för kassan meddelade godkännandet.

3;

§ 66.

över inspektionens beslut må klagan föras hos Kungl. Majit inom den tid,

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Kungl. Majit

annorlunda förordnar.

§ 67.

Träder centralkassa eller jordbrukskassa i likvidation, äge inspektionen

därunder i avseende å likvidatorer och föreningssammanträde enahanda

befogenhet, som, innan kassan trätt i likvidation, enligt denna förordning

tillkommer inspektionen beträffande styrelse och föreningssammanträde.

§ 68.

Med dagsböter eller fängelse straffes styrelseledamot eller befattningshavare

hos kassa, som mot bättre vetande till inspektionen eller länsstyrelse

avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det

ålegat honom att lämna upplysning.

§ 69.

Böter eller vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras gäldande, skall förvandling ske efter allmänna

strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Med avseende å centralkassa

eller jordbrukskassa, som vunnit godkännande före nämnda dag, skola

de äldre bestämmelserna äga tillämpning, till dess vederbörande länsstyrelses

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

godkännande erhållits av sådana före den 1 juli 1937 länsstyrelsens prövning

underställda ändringar i. kassans stadgar, varigenom desamma bringats till

överensstämmelse med vad ovan föreskrivits; ägande Kungl. Maj:t att beträffande

särskild kassa medgiva den ytterligare utsträckning av tiden för

de äldre bestämmelsernas tillämpning, som av omständigheterna finnes påkallad.

Underlåter kassa att före den 1 juli 1937 ansöka om godkännande av stadgeändringar

med nyss angivet ändamål eller finnas de av kassan beslutade

ändringarna icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas eller iakttager

kassa, som av Kungl. Majit medgivits utsträckning av tiden för de äldre bestämmelsernas

tillämpning, icke föreskrift, som därvid lämnats, skall det för

kassan meddelade godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar

än jordbrukskassor.

Härigenom förordnas, att §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932 angående

rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra

ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, skola erhålla ändrad lydelse

på sätt av det följande framgår:

§ 6.

För kredit till förening, som i § 4 avses, skall finnas säkerhet, som av centralkassans

styrelse prövas fullt betryggande.

Krediten skall säkerställas genom pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt

jämväl mot annan än föreningen själv.

Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning må kredit ej

lämnas, centralkassan dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med

annan i och för sig fullgod säkerhet.

Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av centralkassans

styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra

ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå

till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad

andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande

av styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet

av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex

tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering, där

fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och inom fyra tiondelar av

taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom annan fastighet.

Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.

§ 7-

I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt

stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga örn

rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan ansluten

jordbrukskassa.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

13

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936. Med avseende å centralkassa,

som vunnit godkännande före nämnda dag, skola de äldre bestämmelserna

äga tillämpning, till dess vederbörande länsstyrelses godkännande

erhållits av sådana före den 1 juli 1937 länsstyrelsens prövning underställda

ändringar i kassans stadgar, varigenom desamma bringats till överensstämmelse

med vad ovan föreskrivits; ägande Kungl. Majit att beträffande särskild

kassa medgiva den ytterligare utsträckning av tiden för de äldre bestämmelsernas

tillämpning, som av omständigheterna finnes påkallad.

Underlåter centralkassa att före den 1 juli 1937 ansöka örn godkännande

av stadgeändringar med nyss angivet ändamål eller finnas de av kassan

beslutade ändringarna icke vara av beskaffenhet att kunna godkännas eller

iakttager kassa, som av Kungl. Maj :t medgivits utsträckning av tiden för de

äldre bestämmelsernas tillämpning, icke föreskrift, som därvid lämnats, skall

det för kassan meddelade godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1980 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 58 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse

på landet skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skola för kommunens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.

Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)

om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 53 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

i stad1 skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

53 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skola för stadens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.

Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

Förslag

till

Lag

angående] ändrad lydelse av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

54 §.

Penningar eller---eller värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skola för församlingens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.

Med bank avses här jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936.

> Jfr SFS 1932:266.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

15

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Jag torde få anmäla vissa frågor beträffande jordbrukskasserörelsen.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 december 1933 och den

22 juli 1934 har chefen för jordbruksdepartementet till utredningsmän rörande

formerna för en reglering av jordbrukets kreditförhållanden tillkallat ledamoten

av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin,

tillika ordförande, verkställande ledamoten i svenska jordbrukskreditkassan,

lantbrukaren N. Adler, bankdirektören N. A. V. Brolén, verkställande direktören

i svenska bankföreningen, f. d. häradshövdingen Knut Dahlberg och

ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj. Svensson.

Till utredningsmännen, vilka antagit benämningen jordbrukskreditutredningen,

hava, för att tagas i övervägande i samband med det utredningen

lämnade uppdraget, bland annat hänskjutits vissa frågor, som avse jordbrukskasserörelsens

organisation och verksamhet. Härutinnan får jag erinra örn

följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 december 1933 gjorde styrelsen för

svenska jordbrukskreditkassan framställning om vissa ändringar i de för

jordbrukskasserörelsen gällande bestämmelser. Framställningen föranledde

proposition till 1934 års riksdag (nr 93), vari till behandling upptogos ett par

av de spörsmål, som berörts i skrivelsen. I det till propositionen fogade statsrådsprotokollet

framhöll jag, att då jordbrukskreditutredningen komme att

syssla med frågor, som berörde sagda rörelse, det ej syntes lämpligt att för

det dåvarande vidtaga mera omfattande ändringar i omförmälda bestämmelser,

utan att frågan härom, med undantag för vad som i propositionen

föresloges, borde hänskjutas till nämnda utredning. Även bankoutskottet

förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (utsk. uti. nr 57; r.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majis proposition nr 249-

skr. nr 346), att jordbrukskreditutredningen skulle upptaga till behandling

vissa närmare angivna spörsmål angående jordbrukskasserörelsen.

Genom beslut den 22 juni 1934 förordnade Kungl. Majit, att bankoutskottets

berörda utlåtande skulle överlämnas till jordbrukskreditutredningen för

att tagas i övervägande i samband nied det utredningen lämnade uppdrag.

I enahanda syfte överlämnades till utredningen jämväl förenämnda framställning

från styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan samt däröver avgivna

utlåtanden.

Jordbrukskreditutredningen har nu, till fullföljande av sitt uppdrag i vad

detsamma avsett jordbrukskasserörelsen, framlagt ett betänkande av den 18

juli 1935 med förslag till förordning örn jordbrukets kreditkassor m. m. (st.

off. utr. 1935:32). Betänkandet åtföljes av särskilda yttranden av dels ledamoten

av utredningen Adler, dels ock ledamöterna Brolén och Dahlberg.

Över betänkandet hava yttranden efter remiss avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

statens pensionsanstalt, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen,

samtliga länsstyrelser, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige

i riksbanken, svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

svenska lantmännens riksförbund, svenska sparbanksföreningen,

svenska bankföreningen, aktiebolaget jordbrukarbanken, svenska mejeriernas

riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund. Lantbruksstyrelsen

har vid sitt utlåtande fogat yttranden i ärendet från samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, och svenska jordbrukskreditkassan har vid sitt

utlåtande fogat avskrifter av från samtliga centralkassor för jordbrukskredit

infordrade yttranden. Vidare hava länsstyrelsen i Stockholms län vid sitt utlåtande

fogat yttrande av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län yttrande en var

från respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Därjämte hava

länsstyrelsen i Östergötlands län vid sitt utlåtande fogat yttrande fran styrelsen

för Östergötlands centralkassa, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrande

från allmänna ombudet för Skaraborgs läns centralkassa, länsstyrelsen i

Jämtlands län yttrande från allmänna ombudet för mellersta Norrlands centralkassa

och länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från styrelsen för övre

Norrlands centralkassa. Yttrande över betänkandet har vidare avgivits av

ordföranden i styrelsen för Väsbyortens jordbrukskassa, Adolf Anderson.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu reglera jordbrukskasserörelsen, återfinnas

i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit ävensom förordningen den 3

juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor, med däri genom förordningar

den 3 juni 1932 (nr 166) och den 22 juni 1934 (nr 324) vidtagna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ändringar, samt förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa

för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor. Vidare böra nämnas det den 12 september

1930 utfärdade reglementet för svenska jordbrukskreditkassan (nr 337)

samt tvenne kungörelser den 12 september 1930 (nr 336) och den 22 juni 1934

(nr 323) angående överlämnande till riksbanken av statsobligationer såsom

pant för centralkassas förbindelser. I fråga om förvaltningsbidrag åt jordbrukets

kreditkassor äro föreskrifter meddelade i en kungörelse den 13

februari 1931 (nr 17).

Erinras må, att 1930 års förordning om jordbrukets kreditkassor trätt i

stället för vissa i två särskilda kungörelser av 1915 meddelade bestämmelser

i ämnet. Genomgripande förändringar i jordbrukskasserörelsens organisation

och verksamhet hava därigenom skett. Den huvudsakliga innebörden

av gällande bestämmelser är följande.

Den kreditorganisation, varom här är fråga, består av jordbrukskassor såsom

lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar

av jordbrukskassor, till vilka jordbrukskassorna skola vara anslutna,

samt, såsom ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan, svenska

jordbrukskreditkassan.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse

genom att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över

sådana kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens

befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för

jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom

upplåning. Därest jordbrukskreditkassans förbindelser ej kunna infrias

med anlitande av dess egna tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan

infordra erforderliga tillskott från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans

förbindelser svara centralkassorna i förhållande till högsta under räkenskapsåret

oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan

erhållna lån. Kan en centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet,

som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan, äro övriga centralkassor

efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen. Såsom grundfond för

jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande svenska statens fyra

och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.

Grundfondsobligationernas belopp har vid kassans inrättande år 1930 bestämts

till sammanlagt 15 miljoner kronor men har enligt beslut av 1932

års riksdag höjts till 25 miljoner kronor. Härutöver hava av 1933, 1934 och

1935 års riksdagar ställts till jordbrukskreditkassans förfogande statsobligationer

till ett belopp av tillhopa 20 miljoner kronor att användas till pantförskrivning

för lån i riksbanken. Sist avsedda obligationer är jordbrukskreditkassan

skyldig att återställa till riksgäldskontoret inom vissa angivna

tider. Beträffande grundfondsobligationerna är i förordningen örn jordbrukets

kreditkassor stadgat, att obligationerna fortfara att tillhöra staten, som

dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dom, så länge jordbruksk

ledi Ikassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda. Sammanlagda beBihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 249.

a

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

loppet av jordbrukskreditkassans upplåning får icke uppgå till mer än fem

gånger beloppet av grundfonden. Denna, som är avsedd att tjäna som säkerhet

för kassans upplåning, får av jordbrukskreditkassans styrelse, efter

medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret, tillfälligtvis anlitas för fullgörande

av kassans förbindelser, därvid dock skall iakttagas, att grundfonden

efter plan, som av fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem

år skall återställas till sin förutvarande storlek. Jordbrukskreditkassan är

skyldig gottgöra staten, vad staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva

i ränta å obligationerna. Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till

belopp av nominellt en miljon kronor, får jordbrukskreditkassan icke verkställa

ytterligare upplåning med mindre Kungl. Maj:t, efter hörande av fullmäktige

i riksgäldskontoret, därtill lämnar tillstånd. Vid beviljande av kredit

till centralkassa skall jordbrukskreditkassan uppställa sådana villkor

med avseende å tiden för låns återgäldande, som betingas av jordbrukskreditkassans

förpliktelser till återgäldande av kapital, som av denna upplånats.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit, som

av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med

begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna hava till uteslutande

syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga

ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

För att jordbrukskassa skall kunna erhålla kredit från centralkassa liksom

för att centralkassa i sin ordning skall kunna få kredit från svenska jordbrukskreditkassan

fordras, att den kreditsökande kassan vunnit godkännande

av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte. Godkännande

lämnas allenast under förutsättning, att kassan uppfyller vissa angivna

krav väsentligen avseende innehållet i dess stadgar. Då godkännande

meddelas åt centralkassa, skall länsstyrelsen tillika förordna ett ombud att

å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassans och till densamma

anslutna jordbrukskassors förvaltning och verksamhet, vilket ombud skall

deltaga i den årliga revisionen av centralkassans förvaltning och är berättigat

att även eljest taga kännedom om centralkassan och till densamma

anslutna jordbrukskassors protokoll och bokföring samt värdehandlingar

och kassabehållning.

Medlemskap i jordbrukskassa kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk

undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att

idka jordbruk. I motsats mot vad som gällde före 1930 års reformer ka:- ekonomisk förening icke vara medlem i jordbrukskassa utan endast i centralkassa.

— Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

Delaktigheten i jordbrukskassa beräknas med hänsyn lill fastighetens

jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet, belägen

inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig i kassan med

högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av nämnda jordbruksvärde

hos fastigheten. Om fastighet upplåtits till annan för brukande, kunna ägaren

och brukaren var för sig vinna delaktighet till högst en andel för varje

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Med jordbruksfastighet likställas

vissa andra därmed jämförliga fastigheter.

Jordbrukskassemedlems insats är fastställd att utgöra minst 5 kronor för

varje andel, varav minst 2 kronor skola kontant inbetalas och återstoden

inom tre år efter tecknandet.

Medlems personliga ansvarighet är enligt 1930 års förordning bestämd sålunda,

att den icke må understiga 50 kronor för varje andel. Medlemmarna

skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i stadgarna bestämt

belopp, som enligt gällande författning ej må vara högre än 10 kronor

för andel och år.

Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad att allenast avse medlemmarna.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan

kassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall utgöra

200 kronor för varje andel, varmed medlem är delaktig i kassan. Utan

hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet eller

därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet

av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens kapitalvärde

ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande

taxering.

Tidigare hade jordbrukskassa under särskilda förutsättningar rätt till inlåning

i vissa former. Enligt 1930 års förordning får sådan kassa icke för

egen räkning driva inlåningsrörelse men kan såsom ombud för den centralkassa,

till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga medel för insättning

hos centralkassan.

Jordbrukskassa är skyldig att i fråga örn den allmänna skötseln av sin

rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralkassans anvisningar till

efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor de tillfällen att

taga del av sina böcker och värdehandlingar m. m., som erfordras för att

revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag.

Till centi alkassa skola vara anslutna minst 10 jordbrukskassor inom centralkassans

verksamhetsområde med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan

a minst 1,500 kronor. Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor

vara medlemmar av centralkassa, men år 1918 vidtogs häri den jämkningen,

att även andra inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade

ekonomiska föreningar, vilka hava till ändamål befordrandet av jordbrukets

eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet

av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna

bliva medlemmar i centralkassa. År 1925 meddelades vissa bestämmelser

angående dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de

skulle få ingå i centralkassa. Till en början gällde ifrågavarande medgivande

endast sådana föreningar, vilkas medlemmar voro personligen ansvariga för

föreningens förbindelser. Enligt 1932 års förordning i ämnet kunna även

andra ekonomiska föreningar bliva medlemmar i centralkassa.

Vid inträdet i centralkassa skall jordbrukskassa för värjo i sistnämnda

kassa tecknad andel teckna en insats av 50 öre i centralkassan. Insats skall

inbetalas kontant.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor

för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov

vara underkastad uttaxering intill visst belopp, högst 3 procent för år räknat

av kassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar. Jordbrukskassa

må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar det

sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Såväl enligt

tidigare som nuvarande bestämmelser äger centralkassa att till jordbrukskassa

utöver lånemaximum utlämna lån mot inteckningssäkerhet inom

60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde.

Det åligger centralkassa att vidtaga erforderliga åtgärder för sakkunnig

uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Vad angår förenämnda andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor

skola de vid anslutning till centralkassa ingå med högst en andel för varje

fullt tal av 50 kronor av så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna,

som motsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder av sådan

beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde

fattat beslut. Insats skall utgöra 5 kronor för varje

föreningens andel i centralkassan. Förening ansvarar för centralkassans förbindelser

med 50 kronor för varje andel, föreningen äger i kassan. I avgörandet

av kassans angelägenheter äger förening deltaga med allenast en tiondels

röst. Kredit till förening får icke beviljas annat än mot fullgod säkerhet

och högst till ett belopp av 200 kronor för varje i kassan tecknad andel.

Centralkassas sammanlagda utlåning till ekonomiska föreningar, varom nu

är fråga, får icke överstiga en tiondel av det sammanlagda lånemaximum,

som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna,

från vilken begränsning dock Kungl. Majit för särskilt fall kan medgiva

undantag. I övrigt äro föreningarna i fråga om rättigheter och skyldigheter

likställda med till centralkassorna anslutna jordbrukskassor.

I motsats till jordbrukskassa äger centralkassa driva inlåning från allmänheten.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å

sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt av anslutna

jordbrukskassor och andra ekonomiska föreningar och deras medlemmar

dessutom å checkräkning. Beträffande depositions- och kapitalräkning har

Kungl. Majit genom särskilda beslut förordnat, att en och samma insättares

sammanlagda tillgodohavande å dessa båda slag av räkning icke får annorledes

än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande till å sådan räkning

innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor. För sparkasseräkning

är insättningsmaximum bestämt till 4,000 kronor. Centralkassas inlåning a

bankmässiga räkningar må icke överskrida ett belopp, motsvarande två

gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna

sammanlagt hava för centralkassans förbindelser, Kungl. Majit dock obetaget

att, där skäl därtill äro, medgiva att inlåningen må uppgå till ett belopp,

motsvarande tre gånger nämnda ansvarighet. Centralkassa skall vara

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 249-

21

skyldig redovisa kassareserv i vissa obligationer, i banktillgodohavanden

eller i lån mot viss inteckningssäkerhet till ett sammanlagt belopp, motsvarande

jämte inneliggande kassa minst en tiondel av insättarnas behållning.

Utöver vad som framgår av det nyss anförda, är centralkassas möjlighet

till inlåning begränsad dels genom bestämmelserna i 58 § lagen den 6

juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, 53 § lagen av samma

dag (nr 252) om kommunalstyrelse i stad och 54 § lagen av nämnda dag

(nr 259) örn församlingsstyrelse, enligt vilka kommuns eller församlings

penningmedel, som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,

skola för kommunens eller församlingens räkning insättas hos bank

eller å postgirokonto, dels ock på grund av stadgandena i lagen den 27 juni

1924 (nr 320) om förmynderskap, enligt vilka hinder föreligga för insättande

i centralkassa av förmyndarmedel.

Såsom säkerhet för envar centralkassas förbindelser med undantag av kassans

skuld till jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande statsobligationer

till belopp, vilket bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande

av att det högst må motsvara 20 procent, med avrundning av beloppet

uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans in- och upplåning, dock

att beloppet icke i något fall får överstiga 750,000 kronor eller understiga

100,000 kronor. Statsobligationerna i fråga, vilka av riksgäldskontoret överlämnats

till riksbanken, innehavas av denna såsom en för envar centralkassas

förbindelser avsedd gemensam pant för ett belopp motsvarande högst

20 procent av kassans in- och upplåning enligt senast upprättade bokslut

dock lägst för 100,000 kronor, med rätt för kassans fordringsägare att på

särskilt angivna villkor använda panten till täckande av sina fordringar, i

den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund av

medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem

uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga. Såsom villkor för ifrågavarande

pants användande gäller, att behovet av pantens tillgripande skall styrkas

genom intyg av det ombud, som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet,

att medgivandet till pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen

i det län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas

erforderliga föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande

och för därigenom influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att

riksgäldskontoret skall ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats

samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas

riksgäldskontoret till inlösen. Beloppet av statsobligationer, som centralkassorna

sålunda disponera, torde för närvarande uppgå till 3.95 miljoner

kronor. ■ : 58;

Huvuddragen av jordbrukskreditutredningens förslag.

Jordbrukskreditutredningens förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor

innefattar i huvudsak följande olikheter mot vad som enligt gällande

författningar är stadgat. Svenska jordbrukskreditkassan föreslås skola

bibehållas som ett ledande och kontrollerande organ för kasserörelsen, var
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

emot dess verksamhet med avseende å medelsanskaffningen föreslås inskränkt

till att avse endast kreditförmedling; dock bör jordbrukskreditkassan

kunna vid tillfälligt uppkommande, kortvarigt kreditbehov för centralkassa

bistå centralkassan med erforderlig kredit, för vilken kreditgivning

säkerhet emellertid icke må betingas. För fullgörande av sin sistnämnda

uppgift föreslås jordbrukskreditkassan skola erhålla en checkräkningskredit

hos riksbanken å högst 30 miljoner kronor. De till jordbrukskreditkassans

förfogande ställda grundfondsobligationerna å tillhopa 25 miljoner kronor

ävensom de till kassans förfogande ställda ytterligare obligationerna å sammanlagt

20 miljoner kronor skola däremot återtagas av staten.

Centralkassorna avses — nied nyss angivna undantag — skola själva omhänderhava

den erforderliga upplåningen. Beträffande centralkassornas inlåning

å bankmässiga räkningar föreslås, i syfte att underlätta densamma,

upphävande av flertalet av de restriktiva bestämmelser, som för närvarande

gälla. Centralkassorna befrias vidare från den nu gällande ansvarigheten för

jordbrukskreditkassans förbindelser. Centralkassa föreslås skola utrustas

med en grundfond av statsobligationer till ett belopp av 1 till 3 miljoner kronor,

allt efter storleken av kassans förbindelser; denna grundfond skall träda

i stället för den nuvarande panten av dylika obligationer. Gentralkassas

inlåning — varmed utredningen i sitt författningsförslag förstår all den kredit,

som av centralkassa begagnas — må icke utan Kungl. Majlis tillstånd

överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger det belopp, vartill centralkassans

grundfond och reserv-(säkerhets-) fond, de till centralkassan anslutna

jordbrukskassornas reservfonder samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar

äro ansvariga för kassans förbindelser, sammanlagt uppgå. För

centralkassas utlåning uppställas vissa detaljregler av rent bankmässig natur,

i stort sett överensstämmande med vad som i praktiken redan tillämpas.

Centralkassa må bevilja kredit endast mot betryggande säkerhet; såsom säkerhet

för kredit till jordbrukskassa skall enligt förslaget till centralkassan

pantförskrivas av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar

med tillhörande säkerheter. Jordbrukskassa må icke beredas kredit till

högre belopp än som motsvarar det sammanlagda lånemaximum, som gäller

för jordbrukskassans medlemmar, dock med rätt för centralkassan att därutöver

lämna jordbrukskassan kredit mot säkerhet av inteckning i fastighet,

för vilken medlem i jordbrukskassan är delaktig i densamma, om och i den

mån inteckningen ligger inom 6/io av fastighetens såsom delaktighetsunderlag

bestämda värde. Annan till centralkassan ansluten ekonomisk förening än

jordbrukskassa — i betänkandet och i det följande benämnd jordbruksekonomisk

förening — må beredas kredit till ett belopp av 200 kronor för

varje av föreningen i kassan tecknad andel; dock att centralkassan bör hava

rätt att därutöver, efter medgivande av jordbrukskreditkassan, lämna föreningen

kredit mot säkerhet av fastighetsinteckning, örn och i den mån inteckningen

ligger inom 6/io av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom

jordbruksfastighet, och inom 7u> av sagda värde, där fastigheten är

taxerad såsom annan fastighet. Centralkassas sammanlagda utlåning till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

23

jordbruksekonomiska föreningar må enligt förslaget icke överstiga Vs av det

sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till centralkassan

anslutna jordbrukskassorna.

Rätt till medlemskap i jordbrukskassa äger enligt förslaget endast i Sverige

bosatt svensk medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet

eller viss annan därmed likställd fastighet, ävensom svenskt aktiebolag, som

har till ändamål att idka jordbruk; dock må såsom medlem intagas vissa

kassefunktionärer, ändå att de icke äga eller bruka fastighet, varom nyss

sagts. Delaktighetsunderlaget föreslås utökat till att omfatta fastighetens

sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering. För

nyssnämnda såsom annan fastighet taxerade, men i förevarande hänseende

med jordbruksfastighet likställda fastigheter gäller taxeringsvärdet såsom

delaktighetsunderlag. För jordbrukskassornas utlåningsverksamhet föreslås,

liksom i fråga örn centralkassornas, vissa detaljföreskrifter av rent bankmässig

natur, varjämte närmare föreskrifter lämnas örn de säkerheter, som

skola presteras för erhållande av lån hos jordbrukskassa. Medlems lånemaximum

föreslås alltjämt skola utgöra 200 kronor för varje andel, varmed

medlemmen är delaktig i kassan. I fråga om medlems rätt att därutöver

erhålla kredit mot säkerhet av fastighetsinteckning föreslås en av

de ändrade reglerna örn delaktighetsunderlag föranledd bestämmelse, att

dylikt lån må beviljas, om och i den mån inteckningen ligger inom 6/io av

fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Vidare föreslås, att

jordbrukskassa skall befrias från den för närvarande gällande föreskriften

örn skyldighet att vid medlems avgång ur kassan kungöra avgången i vissa

tidningar; avgången föreslås i stället skola anmälas till vederbörande centralkassa,

där anmälningarna skola ordnas och hållas tillgängliga för den,

som därav önskar taga del.

Ytterligare föreslår jordbrukskreditutredningen, att kasserörelsen skall

ställas under tillsyn av en för ändamålet inrättad central, statlig jordbrukskasseinspektion,

i samband varmed den nuvarande tillsynen genom av

länsstyrelserna förordnade allmänna ombud föreslås skola upphöra.

Det må slutligen anmärkas, att jordbrukskreditutredningen i sitt betänkande

även diskuterat frågan, huruvida icke en central kreditanstalt för jordbruket

med det snaraste borde inrättas, vilken anstalt därvid borde intimt anslutas

till jordbrukskasseorganisationen. I samband därmed har jordbrukskreditutredningen

även diskuterat, huruvida icke aktiebolaget jordbrukarbanken

borde kunna ställa sina tjänster till jordbrukets förfogande i än högre

grad än som för närvarande vore förhållandet.

Herr Adlers reservation. Herr Adlers reservationsvis framförda yttrande

innebär i huvudsak följande avvikelser från det av utredningens majoritet

framlagda förslaget. Svenska jordbrukskreditkassan föreslås bibehållen såsom

upplånande organ; likaså bibehålies centralkassornas ansvarighet för

jordbrukskreditkassans förbindelser. För att öka jordbrukskreditkassans

lånemöjlighcter föreslås dels en höjning av grundfonden lill 45 miljoner kro
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

nor, dels ock en bestämmelse, enligt vilken såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans

upplåning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna

för erhållna lån utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot

svarande belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser

med tillhörande hypotek. Samtidigt föreslås skyldighet för centralkassa

att ställa sina säkerhetshandlingar under offentlig vård. Jordbrukskreditkassans

upplåningsrätt föreslås begränsad till tre gånger beloppet av

kassans grundfond. Då enligt reservantens förslag centralkassa icke skall

syssla med upplåning och följaktligen icke behöver statsgaranti beräknad

härför, föreslås, att centralkassas grundfond skall fastställas till ett belopp,

motsvarande x/5 av inlåningen, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,500,000

kronor. Lika med majoriteten föreslår reservanten borttagande i huvudsakliga

delar av de restriktiva bestämmelser, som för närvarande gälla för centralkassornas

inlåning å bankmässiga räkningar. Som säkerhet för centralkassas

inlåning föreslås skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare

avlämnas, jämte tillhörande hypotek. Till belopp, som minst motsvarar centralkassans

inlåning efter avdrag av inneliggande kassa samt vissa banktillgodohavanden,

skola kassans säkerhetshandlingar vara ställda under offentlig

vård av ombud, som förordnas av den föreslagna jordbrukskasseinspektionen.

Närmare föreskrifter örn anordnandet av den offentliga vården

av säkerhetshandlingarna föreslås skola meddelas av Kungl. Maj:t. Vad

slutligen angår jordbruksekonomisk förenings lånerätt mot säkerhet av inteckning

i fastighet, vilken är taxerad såsom annan fastighet, föreslås ökad

lånerätt så till vida, att kredit må beviljas, örn ock i den mån inteckningen

ligger inom % av taxeringsvärdet.

Herrar Brolius och Dahlbergs reservation. I den av herrar Brolén och Dahlberg

avgivna reservationen framhålles att, om jordbrukskasserörelsen åter

skall bliva i nöjaktig omfattning självständig och självförsörjande, det är

av största betydelse, att strävandena härför ofördröjligen med all kraft taga

sin början. Av denna anledning anse reservanterna det icke lämpligt, att

den statskredit, som enligt majoritetsförslaget skulle upplåtas till jordbrukskreditkassan,

bestämmes till ett så stort belopp som 30 miljoner kronor och

ställes till förfogande för obestämd tid framåt. Reservanterna föreslå i stället,

att den checkräkningskredit hos riksbanken, som bör upplåtas till jordbrukskreditkassan,

ej fastställes till högre belopp än 25 miljoner kronor och

att det vid fattandet av detta beslut tillika bestämmes, att krediten skall vid

angiven tidpunkt, senast den 1 juli 1938, sänkas till avsevärt lägre belopp,

som finnes böra skäligen motsvara kreditens ändamål att utgöra en kassareserv

för rörelsen. Vidare föreslå reservanterna med hänsyn till den utomordentliga

omfattningen av den organisation, som den föreslagna jordbrukskasseinspektionen

skulle få att övervaka, att åt inspektionen beredes möjlighet

att till sitt biträde förordna allmänna ombud vid de centralkassor, beträffande

vilka behov därav framträder.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

25

Allmänna synpunkter.

Innan de i jordbrukskreditutredningens betänkande framlagda ändringsförslagen

här upptagas till närmare behandling, torde en fråga av mera

allmän innebörd få något beröras, nämligen frågan huruvida det kan vara

lämpligt att redan nu—- kort tid efter det kasserörelsen senast varit föremål

för vittgående reformer —- ånyo skrida till mera genomgripande förändringar

av rörelsens organisation och arbetssätt.

I de inkomna yttrandena hava i denna fråga framförts följande allmänna

synpunkter.

Statskontoret har anfört:

Då jordbrukskasserörelsen för närvarande syntes gå stadigt framåt, ville

det förefalla i och för sig naturligt, örn rörelsen finge i lugn fortsätta sin

utveckling på den nya grund, som blivit lagd, utan att redan nu ånyo bliva

föremål för omfattande organisationsändringar.

Därtill komme, att förevarande organisationsproblem torde böra bedömas

med hänsyn tagen till vissa andra betydelsefulla spörsmål, som ännu icke

förelåge i det skick, att slutlig ståndpunkt till dem kunde tagas. Jordbrukskreditutredningen

pekade sålunda själv på frågan örn inrättandet av en central

kreditanstalt för jordbrukets behov och ansåge eftersträvansvärt, att en

sådan anstalt av betydande storleksordning komme till stånd, och att, när så

skedde, densamma intimt anslötes till jordbrukskasseorganisationen. Utredningen

erinrade vidare om den av staten ägda jordbrukarbanken, som enligt

sitt program hade »att lämna stöd i första hand åt det svenska jordbruket,

dess utövare och dess ekonomiska föreningsrörelse», samt funne det böra

övervägas, huruvida icke denna bank borde kunna ställa sina tjänster till

jordbrukets förfogande i än högre grad än för närvarande vore förhållandet.

Statskontoret delade jordbrukskreditutredningens uppfattning angående nu

berörda frågors betydelse ur synpunkten av jordbrukets kreditförsörjning

och därmed även för jordbrukskasserörelsen och dess gestaltning. Enligt

ämbetsverkets mening ägde samtliga dessa spörsmål i själva verket ett så

starkt inre samband, att de borde bliva föremål för samtidigt och gemensamt

övervägande. Såvitt ämbetsverket förstode, utgjorde detta ett ytterligare skäl

att tills vidare ställa sig avvaktande i jordbrukskassefrågan.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, bland annat, följande.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra framhålla, att det syntes, som om jordbrukskreditutredningen

knappast klarlagt spörsmålet angående de jordbruksekonomiska

föreningarnas ställning till jordbrukskasserörelsen. Å ena sidan

syntes utredningen nämligen göra gällande, att jordbrukarbanken i högre grad

än hittills borde ägna sig åt jordbrukskrediten och speciellt jordbrukarnas

föreningskredit. Å andra sidan syntes förslaget i hög grad bygga på den

uppfattningen, att jordbrukets föreningsväsende skulle i stor omfattning ansluta

sig till jordbrukskasseorganisationen och därigenom stödja densamma.

Konkurrens mellan dessa båda av slaten till jordbrukets gagn understödda

penningorganisationer syntes under sådana förhållanden oundviklig.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra betona, att statistiken rörande jordbrukets

skuldsättning, i den mån sådan förelåge, knappast syntes giva belägg

för behovet av så långt gående åtgärder, som i betänkandet föreslagits.

Vidare syntes det, som örn utredningen knappast beaktat de nya förhållanden,

som inträtt i och med statens medverkan till skapande av anstalter för se
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

kundär fastighetskredit åt jordbruket, varigenom dess behov av driftkredit

i viss mån torde hava tillgodosetts, samtidigt som de säkerheter i form av

fastighetsinteckningar, som kunde ställas för genom jordbrukskassorna lämnad

kredit, genom anlitande av den nya möjligheten för fastighetsbelåning

sannolikt torde komma att successivt försämras och riskerna vid kassornas

verksamhet därmed ökas.

Av vad nu anförts torde framgå, att lantbruksstyrelsen icke utan vidare

ansåge sig kunna giva sin anslutning till något av de i betänkandet framförda

förslagen. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det för ovigt kunna

ifrågasättas, huruvida jordbrukskasserörelsen icke lämpligen borde få utveckla

sig enligt nu gällande bestämmelser, till dess ytterligare erfarenhet

vunnits på området.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

Sedan jordbruksnäringens läge numera -—- huvudsakligen tack vare reglerande

åtgärder från statens sida -— betydligt förbättrats, borde, syntes det

inspektionen, tiden vara inne för en avveckling av statens understödjande av

jordbrukskasserörelsen och ett återförande av rörelsen till dess ursprungliga

ändamål — tillgodoseende av det mindre jordbrukets driftkredit — samt ett

befästande av rörelsen på den för densamma avsedda grunden -—■ jordbrukarnas

egna självhjälpsmöjligheter. Inspektionen insåge visserligen, att detta

icke läte sig omedelbart göra, men vissa åtgärder syntes dock därutinnan

kunna tagas under övervägande. Genom inskränkning av primärbelåningen

till allenast fall av tillfälligt kreditbehov och genom upphörande med sådan

kreditgivning, för vilken i annan ordning blivit särskilt sörjt, skulle väsentliga

lättnader kunna uppnås i rörelsens medelsbehov. Vidare borde upptagas

till ingående övervägande frågan om en närmare anknytning av jordbrukskasserörelsen

till aktiebolaget jordbrukarbanken. Till denna bank skulle,

förmenade inspektionen, kunna överflyttas i huvudsak de uppgifter, som enligt

jordbrukskreditutredningens förslag avsetts för det nuvarande topporganet.

Genom en dylik anknytning skulle ett undanröjande kunna ske av de

olägenheter för såväl banken som jordbrukskasserörelsen, vilka för närvarande

föranleddes av de oklara linjerna inom gränsområdena för de båda

kreditorganisationernas verksamhet, särskilt med avseende på utlåningen till

de jordbruksekonomiska föreningarna.

Av vad sålunda anförts framginge, att jordbrukskreditutredningens förslag

i dess nu förevarande form enligt inspektionens mening icke borde läggas till

grund för en reglering av förhållandena på jordbrukskasseväsendets område,

utan att en förnyad utredning av frågan vore erforderlig. Vid en sådan

utredning borde särskilt de av inspektionen angivna synpunkterna tagas under

omprövning.

Sparbanksinspektionen har anfört, att utredningens förslag icke syntes böra

bringas till omedelbar verkställighet, utan att utredningen dessförinnan borde

fullständigas i fråga om, bland annat, jordbrukskasserörelsens förhållande

till sparbankerna ävensom till affärsbankerna och därvid i första hand aktiebolaget

jordbrukarbanken.

Riksgäldsfullmäktige hava — under erinran därom att det i betänkandet

framlagda organisationsprogrammet icke vore slutgiltigt, i det att frågan örn

tillskapandet av en jordbrukets centrala kreditanstalt ännu icke vore närmare

utredd -—• avstyrkt, att ändringar redan nu vidtoges i de för kasserörelsen

gällande bestämmelserna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249-

27

Riksbanksfullmäktige hava framhållit, att så kort tid förflutit efter de senast

vidtagna, betydande förändringarna i kasserörelsens organisation, att det

ännu förefölle väl tidigt att bilda sig en uppfattning om verkningarna därav.

Fullmäktige, som understrukit nödvändigheten av att spörsmålet om förhållandet

mellan jordbrukskasserörelsen och aktiebolaget jordbrukarbanken upptoges

till behandling, innan en omläggning av principerna för kasserörelsen

komme till stånd, hava därför avstyrkt, att de av jordbrukskreditutredningen

framlagda förslagen för närvarande realiserades.

Svenska sparbanksföreningen bar framhållit, att förhållandet mellan jordbrukskasserörelsen

och sparbankerna, bland annat i vad avsåge den primära

fastighetsbelåningen, måste regleras samt att en rationell lösning av jordbrukets

kreditproblem svårligen kunde ernås, därest ej sparbankernas ställning

såsom kreditförmedlare tillbörligen beaktades; reformerna av jordbrukskasseväsendet

borde därför sökas på väsentligen andra vägar än de av utredningen

föreslagna.

Svenska bankföreningen bar givit uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskassornas

långivning, i vad gällde den primära fastighetskrediten ävensom

den svårbedömbara krediten till jordbruksekonomiska föreningar, borde

inskränkas. Vidare borde den för närvarande alltför vidlyftiga och kostsamma

ramen för organisationen kraftigt beskäras, så att ett gynnsammare förhållande

uppstode mellan kostnader och arbete, å ena sidan, och nyttigt resultat,

å andra sidan. Bankföreningen förordade därför, att innan utredningens

förslag till förändring av kasserörelsens organisation och finansiering

upptoges till övervägande, en grundlig undersökning anordnades för finnande

av utvägar att omlägga organisationen enligt antydda riktlinjer.

Aktiebolaget jordbrukarbanken har, liksom svenska lantmännens riksförbund,

förordat, att frågan örn inrättandet av en jordbrukets centrala kreditanstalt

upptoges till övervägande, innan åtgärder vidtoges för en ny omorganisation

av jordbrukskasserörelsen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Örebro och Uppsala län hava ställt sig tveksamma

till frågan, örn jordbrukskasserörelsen nu borde bliva föremål för omorganisation

eller örn icke ytterligare utredning av frågan tarvades.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker ändringsförslaget i dess nu förevarande

skick.

Efter genomförandet av 1930 års reform har jordbrukskasserörelsen gått Departementsavsevärt

framåt. Från utgången av år 1929 till utgången av år 1935 bar chelensålunda

antalet jordbrukskassor ökat från 173 till 771, antalet medlemmar

i jordbrukskassorna från 12,566 till 73,071 och utlåningen från 14.16 miljoner

kronor till 56.81 miljoner kronor. Även örn denna utveckling icke i allo motsvarar,

vad man år 1930 förväntade, synas dock de gjorda framstegen vara

så goda, att man icke redan nu — endast ett fåtal år efter den senaste reformen

— bör, i syfte alt ytterligare främja kasserörelsen, skrida till en fullständig

omarbetning av de för densamma gällande författningar. Däremot

böra givetvis detaljändringar vidtagas i de punkter, där, enligt vad de gångna

årens erfarenheter visa, sådana äro av nöden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

I vissa remissyttranden har framförts den synpunkten, att kasserörelsen

icke borde bliva föremål för en ny omorganisation, utan att samtidigt förhållandet

mellan å ena sidan kasserörelsen och å andra sidan sparbankerna

och aktiebolaget jordbrukarbanken bleve föremål för reglering. Med hänsyn

till vad jag nyss anfört har jag ej anledning att nu närmare gå in på denna

fråga. Emellertid torde böra påpekas, att om än olika kreditförmedlingsorgan

i mycket hava gemensamma ändamål, de likväl i vissa avseenden

företräda så skilda intressen, att försiktighet bör iakttagas i fråga om en inbördes

reglering från det allmännas sida av ifrågavarande organs verksamhetsområden.

Vad nu sagts får givetvis icke innebära, att ej ur allmän

synpunkt vissa påpekanden beträffande kasserörelsens verksamhet kunna

vara på sin plats. Sålunda lärer ej kunna bestridas, att större krediter till

de jordbruksekonomiska föreningarna kunna medföra sådan ensidighet i

centralkassornas kreditgivning och därmed även innebära så oförutsebara

risker, att kasserörelsen har anledning att härvidlag iakttaga stor försiktighet.

Vidare torde böra understrykas, att då staten i principiellt samma

syfte understödjer både hypoteksföreningar och jordbrukskassor, konkurrens

från de senares sida med nämnda föreningar om primärkrediter icke

kan anses önskvärd.

Vad angår frågan örn inrättandet av en central kreditanstalt för jordbruket

med anknytning till kasserörelsen torde densamma med hänsyn till

kasserörelsens nuvarande omfattning icke för närvarande vara aktuell.

Då jag härefter övergår till att i detalj granska de i betänkandet framlagda

ändringsförslagen, kommer jag till en början att under särskilda rubriker

behandla vad som torde kunna sägas vara förslagets tre huvudpunkter, nämligen

frågorna örn upplåningsverksamhetens ordnande, om rätten till inlåning

å bankmässiga räkningar samt om kontrollen av kasserörelsen; därefter kommer

jag att behandla ett antal smärre frågor, beträffande vilka ändringar

likaledes föreslås, samt slutligen vissa med rörelsen sammanhängande anslagsfrågor.

U pplåningsverksamheten.

I betänkandet anföres i fråga om den för jordbrukskasserörelsen erforderliga

medelsanskaffningen inledningsvis, att en närmare granskning

av den del av organisationens verksamhet, som utgjordes av dess medelsanskaffning,

icke kunde leda till annat omdöme än att de år 1930 vidtagna

reformerna i detta avseende icke motsvarat de förväntningar, man vid sagda

tid ställde på dem. Medan avsikten från början varit, att jordbrukskreditkassan,

sådan densamma blivit uppbyggd, skulle äga förmåga att åvägabringa

en upplåning, motsvarande ej mindre än fem gånger storleken av

grundfonden, hade utvecklingen givit vid handen, att kassan icke ens varit

i stånd att med stöd av grundfonden åstadkomma en upplåning, som överstigit

grundfonden. Vidare framhålles i huvudsak följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

29

Då det gällde att klarlägga frågan om anledningen till att jordbrukskreditkassan

på sätt nu nämnts icke ägde förmåga alt i någon mån nied

egen kraft förskaffa sig den för fullgörandet av dess uppgifter erforderliga

krediten, borde till en början erinras örn huru jordbrukskreditkassans medelsanskaffning

tänkts ordnad och säkerställd. Enligt gällande förordning svarade

för jordbrukskreditkassans förbindelser i första hand kassans egna tillgångar.

I den mån dessa befunnes otillräckliga, inträdde centralkassornas

solidariska ansvarighet för bristen. Sedan även denna ansvarighet tagits i

anspråk utan att skulderna blivit till fullo guldna, finge grundfonden anlitas.

Liksom förhållandet vore med hypoteksbankerna vore det således avsett,

att långivarnas säkerhet i första hand skulle finnas hos kassans egna

tillgångar. Dessa tillgångar utgjordes av kassans fordringar hos centralkassorna,

och jordbrukskreditkassan ålåge jämlikt förordningen att tillse, att

fullt betryggande säkerhet för dem funnes och hölles vid makt. Nu vore

emellertid läget sådant, alt jordbrukskreditkassan vid sin kreditgivning till

centralkassorna icke begärde eller mottoge någon säkerhet för krediterna.

Att så vore förhållandet berodde på att det i en lånerörelse av den beskaffenhet,

som förekomme inom här ifrågavarande organisation, i själva verket

icke torde vara praktiskt genomförbart att åstadkomma den hypotisering,

som i förordningen förutsattes. De säkerheter, som centralkassorna skulle

pantförskriva åt jordbrukskreditkassan, skulle vara de lånehypotek, som

centralkassorna mottagit av jordbrukskassorna till säkerhet för dessas förbindelser

till centralkassorna. Dessa lånehypotek vore desamma, som jordbrukskassorna

vid sin kreditgivning till sina medlemmar, de enskilda jordbrukarna,

mottagit av dem. Karaktären av jordbrukskasseorganisationens

verksamhet, som till största delen avsåge korta och rörliga driftkrediter,

torde praktiskt taget omöjliggöra en hypotisering av lånesäkerheter i så

många led, som här angivits. Följden härav vore, att jordbrukskreditkassan

icke i likhet med hypoteksbankerna vore i tillfälle att bjuda sina långivare

pantförskriven realsäkerhet för krediterna.

Inom för hithörande frågor intresserade kretsar torde enighet räda därom,

att det icke vore med de kooperativa principer, som borde vara vägledande

för jordbrukskasserörelsens utveckling, överensstämmande och ej

heller eljest önskligt, att denna rörelse, på sätt skett under tiden efter år 1930,

i allt större omfattning sattes i beroende av statens stöd, samt att det fördenskull

borde vara för rörelsen av största betydelse, att åtgärder vidtoges, varigenom

densamma kunde bliva såvitt möjligt självständig och självförsörjande.

Även jordbrukskreditutredningen anslöte sig till denna allmänna uppfattning

och hade i följd därav tagit under övervägande förefintliga utvägar för

vinnande av nu antydda syftemål. Enligt utredningens mening vore två

alternativa vägar för ändamålet tänkbara.

Den ena av dessa vägar ginge ut på att centralkassorna skulle upphöra

alt utgöra självständiga enheter inom organisationen. De skulle upplösas

och den av dem bedrivna verksamheten skulle i deras ställe handhavas avett

antal avdelningskontor hos jordbrukskreditkassan. Med denna anordning

borde det icke möta svårighet att åstadkomma pantförskrivning åt jordbrukskreditkassan

av säkerheterna för jordbrukskassornas hos kassan erhållna

krediter. Jordbrukskreditkassan borde enligt denna ordning erhålla betingelser

för åstadkommande av ökning av såväl upplåningen som inlåningen,

vilken sistnämnda rörelse borde handhavas av avdelningskontoren. Mot

en reorganisation av rörelsen efter denna linjo reste sig emellertid tungt vägande

invändningar. Centralkassorna borde enligt jordbrukskreditutredningens

mening anses såsom jordbrukskasserörelsens grundpelare och de borde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

såsom sådana äga stor bärkraft. Att ersätta dessa med de anslutna jordbrukskassorna

intimt sammanbundna enheter med avdelningskontor åt

jordbrukskreditkassan skulle säkerligen innebära ett försvagande av själva

ryggraden hos rörelsen och av rörelsens kooperativa karaktär. I sistnämnda

hänseende borde särskilt framhållas, att, då det ej torde vara möjligt att

ikläda de små jordbrukskassorna solidariskt och obegränsat ansvar för jordbrukskreditkassans

förbindelser, ansvarigheten inom rörelsen enligt denna

anordning skulle bliva inskränkt till att omfatta allenast de enskilda jordbrukskassemedlemmarnas

begränsade ansvar för sin jordbrukskassas förbindelser.

En anordning liknande den nu antydda funnes visserligen i Finland.

Jordbrukskasserörelsen därstädes hade allenast två led, nämligen andelskassorna

och det centrala organet, benämnt andelskassornas centralkreditanstalt

aktiebolag. Andelskassorna vore icke ansvariga för centralorganets

förbindelser. Det borde emellertid bemärkas, att i stället ansvarigheten

inom andelskassorna vore anordnad enligt det s. k. Raiffeisensystemets principer,

i det att andelskassemedlemmarna vore med hela sin förmögenhet

solidariskt ansvariga för sin kassas förbindelser. En dylik utsträckning av

ansvarigheten torde icke lämpa sig för svenska förhållanden och skulle säkerligen

icke visa sig gagnelig för befordrandet av vår jordbrukskasserörelses

syften. På här anförda skäl finge jordbro Isskred it ut red ningen avstyrka

en sådan omläggning av jordbrukskasseorganisationen, varigenom det viktiga

mellanled, som centralkassorna utgjorde, skulle komma att försvinna.

Lösningen av jordbrukskasseorganisationens kapitalförsörjningsproblem

borde enligt jordbrukskreditutredningens åsikt i stället sökas i motsatt riktning,

nämligen genom stärkande av centralkassornas ställning såsom organ för

anskaffande av lör utlåningen behövliga medel. Utredningen ansåge, att

centralkassorna borde göras skickade att ej endast genom inlåning från allmänheten

utan ock genom upplåning, väsentligen från penningförvaltande

inrättningar, anskaffa de lör utlåningen till jordbrukskassorna erforderliga

medlen. Utredningen holle i enlighet därmed före, att det vore väsentligen

följande åtgärder, som vore av nöden.

De nuvarande begränsningar i fråga örn centralkassornas rätt att mottaga

insättningar på bankmässiga räkningar, vilka icke ägde motsvarighet

hos bankerna, borde upphävas. Centralkassorna borde förses med statliga

grundfonder, vilka vore vida större än de nuvarande och vilka ställdes i

lämpligt förhållande till storleken av centralkassornas skulder. Ceutralkassorna

borde vidare befrias från sin skyldighet att hos jordbrukskreditkassan

ställa säkerhet för de krediter, som av denna kassa lämnades, ävensom från

ansvarigheten för jordbrukskreditkassans förbindelser.

Jordbrukskreditkassan, som i varje avseende borde bibehålla sin ställning

såsom jordbrukskasseorganisationens ledande och kontrollerande organ,

borde i allmänhet icke själv lämna krediter till centralkassorna utan bisträcka

dem genom att verka såsom förmedlare av den upplåning, vilken

centralkassorna borde själva handhava. Därjämte borde jordbrukskreditkassan

vara så utrustad, att den, då behov därav yppades, kunde meddela

centralkassa kredit för kortare tid i avbidan på att centralkassan bleve i tillfälle

att vidtaga åtgärder för åstadkommande av utjämning mellan sin inoch

utlåning. För sådana krediter borde jordbrukskreditkassan, såsom nyss

nämnts, ej äga att kräva särskild säkerhet.

Vid övervägande av den lämpliga storleken av de grundfonder, varmed

centralkassorna enligt detta förslag skulle utrustas, hade jordbrukskreditutredningen

ansett det vara önskvärt och lämpligt, att varje grundfond

ställdes i visst förhållande till storleken av kassans förbindelser och således

ökades efter hand som kassans omslutning bleve större, varvid dock borde

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

31

iakttagas, att ökningen bleve genom en maximeringsregel på lämpligt sätt begränsad.

Utredningen föresloge, att det bestämdes, att centralkassas grundfond

skulle utgöra minst 1 och högst 3 miljoner kronor, ävensom att reglerna

gåves den utformning, att grundfonden alltid konime att uppgå till

ett avrundat belopp av antingen 1, 2 eller 3 miljoner kronor. Det syntes

böra stadgas, att grundfonden skulle utgöra 1 miljon kronor, så länge centralkassans

in- och upplåning icke överstege 3 miljoner kronor, 2 miljoner kronor,

så länge densamma holle sig mellan 3 och (i miljoner kronor, samt 3

miljoner kronor, sedan in- och upplåningen överstigit 6 miljoner kronor.

Med en dylik regel skulle grundfonderna för de nuvarande centralkassorna

enligt deras ställning den 1 juli 1935 komma att belöpa sig till sammanlagt

21 miljoner kronor.

Nu nämnda stadgande måste enligt jordbrukskreditutredningens mening

uppenbarligen suppleras med en allmän regel örn begränsning av centralkassas

rätt att ikläda sig förbindelser, oavsett örn förbindelserna grundades

på inlåning å bankmässiga räkningar eller vore tillkomna i annan ordning.

Varken i detta sammanhang eller eljest torde det överhuvud taget

vara möjligt att söka behålla en skillnad mellan inlåning och upplåning.

Ett närmare övervägande gåve vid handen, att någon hållbar gräns mellan

dessa tvenne begrepp icke vore möjlig att upprätthålla. I överensstämmelse

med den nomenklatur, som användes i bank- och sparbankslagarna, betecknade

jordbrukskreditutredningen såsom centralkassas inlåning all kredit, som

av sådan kassa begagnades, och bomme att i fortsättningen använda ordet inlåning

i denna vidsträckta betydelse. Utredningen ansåge sig böra föreslå

en sådan begränsning av centralkassas inlåningsrätt, att inlåningen icke utan

Kungl. Maj:ts tillstånd finge överskrida ett belopp, motsvarande tre gånger

det belopp, vartill centralkassans grundfond och reservfond (säkerhetsfond),

de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas reservfonder samt de belopp,

varmed centralkassans medlemmar vore ansvariga för kassans förbindelser,

sammanlagt uppginge.

Vid bedömandet av frågan, huru jordbrukskreditkassan skulle förses med

nödiga medel för fullgörandet av sin uppgift att kunna tillgodose för centralkassor

tillfälligt uppkommande kreditbehov, borde till en början erinras

örn att jordbrukskreditutredningen, på sätt omförmälts, föresloge, att centralkassorna

skulle befrias från sin nuvarande ansvarighet för jordbrukskreditkassans

förbindelser och att de skulle äga att påräkna kredit hos densamma

utan ställande av särskild säkerhet. Att vid dylikt förhållande söka att även

fortsättningsvis bygga jordbrukskreditkassans medelsanskaffning på en sådan

statlig grundfond, som kassan för närvarande disponerade, kunde icke

tillrådas. En konsekvens av centralkassornas förändrade ställning beträffande

medelsanskaffningen och deras förstärkande bland annat genom överlämnande

åt dem av statliga grundfonder i form av statsobligationer borde

vara, att jordbrukskreditkassans nuvarande grundfond återginge till staten.

Följden härav bleve, att jordbrukskreditkassan för sin medelsanskaffning

uteslutande måste bliva hänvisad lill direkt statskredit. Enligt jordbrukskreditutredningens

mening vore det nödvändigt, att ett lämpligt avvägt statligt

stöd på dylikt sätt lämnades jordbrukskassorörelsen.

Formen för den del av jordbrukskreditkassans nuvarande krediter, som

vöre direkt statliga, nämligen lån hos riksbanken mot pant av till förfogande

ställda statsobligationer, syntes jordbrukskreditutredningen vara för ändamålet

föga lämplig. Enklare och lämpligare syntes vara, att nödig kredit

ordnades åt jordbrukskreditkassan genom atl riksgäldskontoret bemyndigades

att åt jordbrukskreditkassan hos riksbanken öppna en till visst belopp

fixerad checkräkningskredit, varå kassan ägde att draga i män av be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

hov. Utredningen förordade, att jordbrukskreditkassans kreditfråga för

framtiden bleve ordnad på sådant sätt. Kassan borde givetvis vara skyldig

att erlägga ränta för krediten, i den mån densamma toges i anspråk. Räntans

storlek borde jämkas efter förändringarna i det allmänna ränteläget.

Jordbrukskreditkassan borde så avväga den marginal, som kassan borde tillgodogöra

sig vid sin utlåning av från checkräkningen uttagna medel, att

centralkassornas räntegottgörelse till jordbrukskreditkassan icke komme att

understiga utan fastmera något överstiga den ränta, till vilken centralkassorna

vid samma tid i allmänhet erliölle kredit. Det vore nämligen med

hänsyn lill vikten av jordbrukskasserörelsens självförsörjning och största

möjliga ekonomiska självständighet av betydelse, att villkoren för jordbrukskreditkassans

kreditgivning bleve sådana, att de icke inbjöde till onödigt

anlitande av den förevarande utvägen för medelsanskaffning, vilken principiellt

borde begagnas endast då andra utvägar saknades.

Storleken av checkräkningskrediten syntes tills vidare icke böra bestämmas

definitivt. Hänsyn måste, såsom förut berörts, tagas till jordbrukskasseorganisationens

behov av en övergångstid, därunder de ändrade bestämmelserna

om kapitalförsörjningen hunne att göra sig gällande.

Emellertid borde hänsyn jämväl tagas därtill, att det icke rimligen syntes

böra möta någon svårighet att tämligen snart efter ikraftträdandet av de

centralkassorna avseende förstärkningsåtgärderna överflytta en del av jordbrukskreditkassans

nuvarande krediter till vissa av centralkassorna.

Jordbrukskreditkassan förfogade för närvarande över statsobligationer till

belopp av 45 miljoner kronor, varvid medräknats det av 1935 års riksdag

till förfogande ställda beloppet. Kassans i anspråk tagna krediter uppginge

enligt inhämtad uppgift den 1 juli 1935 till sammanlagt 27.14 miljoner kronor.

Med hänsyn såväl därtill som till önskvärdheten av att största möjliga

säkerhet åstadkommes för att jordbrukskasserörelsens fortgående utveckling

icke ens under en övergångstid hölles tillbaka, ansåge sig jordbrukskreditutredningen

böra förorda, att den checkräkningskredit, som borde åt

jordbrukskreditkassan upplåtas samtidigt med att de till kassan överlämnade

obligationerna av staten återtoges, bestämdes till ett belopp av till en

början 30 miljoner kronor.

Med frågan örn upplåningen sammanhänger, på sätt av det följande kommer

att närmare framgå, frågan om de säkerheter, som kasserörelsen

erhåller vid sin kreditgivning. I gällande författning saknas uttrycklig föreskrift

om skyldighet för jordbrukskassa att ställa säkerhet för kredit hos

centralkassa. Dylik föreskrift finnes däremot meddelad i fråga om jordbruksekonomisk

förening. Vad angår beskaffenheten av den säkerhet, som

må av jordbrukskassa godkännas, stadgas allenast, att för kredit, som kassan

lämnar, skall finnas säkerhet, som av dess styrelse prövas fullt betryggande.

Beträffande jordbruksekonomisk förening är motsvarande föreskrift

meddelad.

I betänkandet föreslås nu en bestämmelse av innebörd, att jordbrukskassa

skall vara skyldig att till centralkassa såsom säkerhet för beviljad kredit

pantförskriva av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar

med tillhörande säkerheter; dock att växelkredit må lämnas genom rediskontering

av hos jordbrukskassa diskonterad växel. Kredit må lämnas endast

mot säkerhet, som styrelsen för centralkassan finner fullt betryggande. Beträffande

säkerhetens beskaffenhet föreslås, att densamma skall utgöras av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

33

pant i fast eller lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den,

åt vilken krediten beviljats; mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning

må kredit ej lämnas, kassan dock obetaget att mottaga sådan

säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Motsvarande bestämmelser

föreslås för de jordbruksekonomiska föreningarnas del. I betänkandet

anföres:

De föreslagna bestämmelserna anslöte sig nära till dem, som gällde för

banker och sparbanker. Föreskriften att kredit ej finge lämnas enbart mot

inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning överensstämde vidare

med inom kasserörelsen tillämpad praxis. Det syntes självfallet att, i

den mån kreditgivning med aktier såsom säkerhet skulle förekomma, denna

borde äga rum under iakttagande av enahanda försiktighetsregler, som i

lagen örn bankrörelse funnes föreskrivna. Uttryckligt stadgande därom i

författningstexten hade emellertid icke ansetts erforderligt. Utredningen förutsatte,

att de allmänna bestämmelserna i författningen skulle utbyggas genom

närmare föreskrifter av jordbrukskreditkassan.

Herr Adler har, såsom förut nämnts, reservationsvis föreslagit, att jordbrukskreditkassan

skulle bibehållas såsom upplåningsorgan. Till utveckling

av denna åsikt anföres i huvudsak följande.

Även reservanten vore i princip av den uppfattningen, att kasseorganisationens

kapitalbehov borde i största möjliga omfattning tillgodoses genom

organisationens egen inlåning och att åtgärder därför borde vidtagas, vilka

på ett effektivt sätt stärkte dess inlåningsmöjligheter. Denna uppfattning

delades av jordbrukskasserörelsen i gemen. Å andra sidan syntes det

emellertid uppenbart, att kasseorganisationen ännu icke nått den stabilisering

eller den tillslutning från sparkapitalets sida, att den föreslagna ordningen

kunde anses bereda organisationen trygghet med hänsyn till möjligheten

att erhålla behövligt kapital på tillfredsställande villkor. Det syntes

därför kunna befaras, att kasserörelsen vid ett genomförande av majoritetens

förslag komme att få dragas med svårigheter i kapitalanskaffningshänseende

av i viss mån samma art som de före 1930 års reorganisation rådande.

Den år 1930, efter ingående överväganden och i bestämd avsikt att gagna

jordbrukets kreditväsen, vidtagna reformen med tillskapandet av svenska

jordbrukskreditkassan såsom ett centralorgan för kasserörelsens gemensamma

upplåning av större, samlade belopp syntes icke utan synnerligen starka

skäl nu böra övergivas. 1930 års reform hade ännu ej verkat under någon

längre tid, men de vunna erfarenheterna vore goda, och det förefölle vara

mindre lyckligt, om man nu ånyo skulle vidtaga ändringar. En återgång till

det äldre systemet skulle medföra allvarlig skada för kasserörelsen och borde

följaktligen undvikas.

Förslaget örn en överflyttning från jordbrukskreditkassan till centralkassorna

av handhavandet av den för jordbrukskasserörelsens verksamhet erforderliga

upplåningen syntes även ur den synpunkten betänkligt, att topporganets

auktoritet och möjligheter att göra sin vilja gällande inom rörelsen

kunde befaras därigenom bliva avsevärt minskade.

För reservanten hade det framstått såsom den ändamålsenliga vägen till

tryggande av den för rörelsens fortsatta utveckling erforderliga kapitalförsörjningen,

att anordningar vidtoges för att i mera betryggande former än

hittills möjliggöra utnyttjandet av rörelsens egna säkerheter såsom underlag

för upplåning. Det syntes ligga något oformligt i att en rörelse, vars utlåning

vilade på lika god grundval som väl någon annan kreditinstitution, bort
Iiihang

lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

sett från de för enbart primärbelåning inrättade liypoteksinrättningarna, och

som dessutom hade bakom sig en vidsträckt ansvarighet från delägarnas sida,

skulle möta svårigheter att anskaffa erforderliga rörelsemedel. För egen del

ville reservanten, nied utgångspunkt från vad här anförts — ehuru han förmenade,

att flera vägar kunde tänkas leda till det av honom nyss angivna

målet — framlägga förslag örn att i förordningen om jordbrukets kreditkassor

infördes en bestämmelse av innehåll, att såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans

upplåning skulle tjäna de förbindelser, som centralkassorna för erhållna

lån utfärdade till jordbrukskreditkassan, ävensom, till däremot svarande

belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser

med tillhörande hypotek. Säkerheterna såväl för centralkassornas lån hos

jordbrukskreditkassan som för de av centralkassorna mottagna insättningar

och annan inlåning torde böra ställas under offentlig vård. 1 detta hänseende

föresloges en bestämmelse om att till belopp, som minst motsvarade centralkassas

inlåning (såväl upplåning som mottagna insättningar) efter avdrag

av inneliggande kassa samt tillgodohavanden bos riksbanken, inländskt bankaktiebolag

eller sparbank, centralkassas säkerhetshandlingar skulle vara

ställda under offentlig vård av ombud, som förordnades av den föreslagna

jordbrukskasseinspektionen. Säkerheterna borde, med i det följande angivna

undantag, förvaras i brandfritt kassavalv under två olika lås, vartill den ena

nyckeln skulle innehavas av ombudet och den andra av en utav centralkassans

styrelse utsedd person. Be nu ifrågasatta anordningarna anslöte sig i

stort sett till vad som gällde beträffande Sveriges allmänna hypoteksbanks,

konungariket Sveriges stadshypotekskassas och svenska bostadskreditkassans

upplåning. Visserligen vore de av jordbrukskasserörelsen utlämnade lånen

av mera rörlig natur än de lån, som ställdes till förfogande av nyssnämnda

andra kreditinstitutioner, men det borde, bland annat med hänsyn till möjligheterna

att i förekommande fall utnyttja rörelsens egna medel, icke möta

alltför stora praktiska svårigheter att träffa de anordningar, som betingades

av en effektiv offentlig vård av rörelsens säkerhetshandlingar. Sålunda torde

vederbörande ombud böra vara tillgängligt hos centralkassan förslagsvis ett

par expeditionsdagar i veckan för att, givetvis under hell betryggande former,

ställa säkerhetshandlingar till förfogande för erforderliga åtgärder med avseende

å desamma. Den rörlighet, som karakteriserade växelkrediten, torde

böra föranleda, att den offentliga vården av de hos centralkassorna diskonterade

växlarna skedde i annan ordning än nyss antytts, exempelvis sålunda att

centralkassas innehav av växlar med icke alltför långa tidsmellanrum kontrollerades

av vederbörande ombud. De närmare föreskrifterna angående utövandet

av den offentliga vården av jordbrukskasserörelsens säkerhetshandlingar

torde det böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Anordningar

av den antydda huvudsakliga innebörden, syntes kunna göras betryggande

för rörelsens långivare. Dessa borde även bliva stärkta i sitt förtroende för

rörelsen, örn en särskild statlig inspektionsmyndighet inrättades, bland annat

med uppgift att övervaka, att de säkerheter, som stöde under offentlig vård,

vore betryggande och till beloppet motsvarade rörelsens inlåning.

I likhet med hypoteksbanken och liknande kreditinstitutioner borde jordbrukskreditkassan

även framgent kunna grunda den erforderliga upplåningen

icke blott på egna säkerheter och övriga tillgångar utan även på en statlig

grundfond till lämpligt belopp. Reservanten föresloge, att till sistnämnda

kassas förfogande ställdes en grundfond i statsobligationer å 45 miljoner kronor,

d. v. s. samma belopp, vartill kassans nuvarande grundfond (25 miljoner

kronor) jämte för belåning i riksbanken hittills disponerade statsobligationer

(20 miljoner kronor) sammanlagt uppginge. Maximibeloppet av jordbrukskreditkassans

upplåning torde böra beräknas till tre gånger grundfonden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

35

Centralkassornas ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser borde

bibehållas oförändrad. Ett realiserande av majoritetens förslag beträffande

ifrågavarande ansvarighets borttagande skulle innebära ett sönderbrytande

av en av de grundläggande principer, varå kasserörelsen byggde, nämligen

den inbördes hjälpen och det gemensamma ansvaret inom rörelsen i dess

helhet.

Enligt reservantens förslag skulle alltså säkerheten för jordbrukskreditkassans

upplåning utgöras i första hand av de för utlåningen ställda säkerheterna,

i andra hand av centralkassornas solidariska ansvarighet samt i sista

hand av den statliga grundfonden, vilken täckte en förlustrisk av 33^3

procent. Denna säkerhet syntes vara fullt betryggande för långivarna.

Å andra sidan ansåge i-eservanten, då centralkassorna enligt hans förslag

icke borde syssla med upplåning och följaktligen icke heller behövde statsgaranti

beräknad därför, det vara tillräckligt, att centralkassornas grundfonder

bestämdes till lägre belopp än enligt majoritetens förslag. Statens

garanti borde, i viss anslutning till vad som nu gällde, motsvara en femtedel

av inlåningen, därvid dock maximum syntes böra ökas från 750,000

kronor till 1,500,000 kronor samt garantien i enlighet med majoritetens

förslag erhålla formen av att staten ställde grundfonder till förfogande till

säkerhet för inlåningen. Vid en sådan beräkning skulle centralkassornas

grundfonder komma att, på grundval av nuvarande inlåning (inberäknad

även upplåningen från jordbrukskreditkassan), utgöra 9.5 miljoner kronor i

stället för 21 miljoner kronor enligt majoritetens förslag.

Herrar Brolén och Dahlberg hava, på sätt nämnts, varit i så måtto skiljaktiga

från majoriteten, att de ansett, att jordbrukskreditkassans checkräkningskredit

icke borde fastställas till högre belopp än 25 miljoner kronor, och

att det vid kreditens beviljande borde bestämmas, alt krediten skulle senast

den 1 juli 1938 avsevärt sänkas. I

I yttrandena hava beträffande medelsanskaffningen olika meningar

kommit till synes.

Majoritetsförslaget har sålunda i denna del tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Malmö, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det

av herrar Brolén och Dahlberg reservationsvis framförda förslaget har tillstyrkts

av länsstyrelserna i Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands

län. Länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län hava däremot tillstyrkt

den av herr Adler framlagda reservationen, och länsstyrelserna i Stockholms

och Örebro län hava likaledes, under förutsättning att deras i första hand

framförda förslag örn ytterligare utredning icke vunne bifall, tillstyrkt den

Adlerska reservationen.

Jämväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava — i sina till lantbruksstyrelsen

avgivna yttranden — intagit olika ståndpunkt till det nu

ifrågavarande spörsmålet. Majoritetsförslaget har sålunda tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av förvaltningsutskotten hos Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands

och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom av förvalt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

ningsutskotten hos Kalmar läns norra och södra hushållningssällskap och

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. Herrar Broléns och Dahlbergs

reservation har tillstyrkts av förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns norra

hushållningssällskap och hos hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gävleborgs,

Jämtlands och Norrbottens län. Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen

i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Örebro

län hava däremot tillstyrkt den av herr Adler avgivna reservationen. Ytterligare

två förvaltningsutskott, nämligen de hos Stockholms läns och stads

samt Gotlands läns hushållningssällskap, hava varnat för en decentralisering

av upplåningsverksamheten.

Lantbruksstyrelsen har för egen del uttalat, alt skäl kunde anföras såväl

för ett system med upplåningen förlagd till centralkassorna, som för det av

herr Adler reservationsvis framlagda förslaget om upplåning genom jordbrukskreditkassan,

och att det syntes vanskligt att avgöra, vilka skäl som

talade starkast.

Statens egnahemsstyrelse har anfört:

Utredningsmajoritetens förslag att med borttagande av topporganets,

svenska jordbrukskreditkassan, huvudsakliga uppgift, kapitalupplåningen,

förlägga denna till centralkassorna, ansåge egnahemsstyrelsen mindre lämpligt

ur flera synpunkter. Ett realiserande av detsamma skulle säkerligen

innebära sönderbrytande av en av de grundläggande principer, varå kasserörelsen

byggde, nämligen den inbördes hjälpen och det gemensamma ansvaret

inom rörelsen i dess helhet. En viss ej önskvärd konkurrens centralkassorna

emellan syntes bliva oundviklig i fråga örn det för upplåning tillgängliga

kapitalet. Topporganets auktoritet och möjlighet att göra sin vilja

gällande inom rörelsen kunde befaras bliva avsevärt minskade.

Den av Adler reservationsvis framlagda lösningen av förevarande spörsmål

syntes egnahemsstyrelsen värd beaktande. Svenska jordbrukskreditkassan

skulle därvid bibehållas i sin nuvarande gestaltning. Centralkassornas ansvarighet

för jordbrukskreditkassans förbindelser förbleve oförändrad. En

framkomlig väg till lösning av frågan om sättet för tillgodogörande av de

hos centralkassorna befintliga säkerheterna för lämnade lån torde vara tillfinnandes

i den riktning, som reservanten föreslagit, nämligen en anordning

med säkerhetshandlingarnas sättande under offentlig vård i överensstämmelse

med vad som i detta avseende gällde för hypoteksbanken, stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan.

Egnahemsstyrelsen har sålunda tillstyrkt reformering av jordbrukskasseorganisationen

i enlighet med herr Adlers förslag.

Generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten och fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden

hava framhållit, bland annat, att med ett upplåningssystem

av den beskaffenhet, som av majoriteten föreslagits, kreditgivarnas

ställning bleve försvårad, i det att bedömandet av de olika centralkassornas

kreditvärdighet skulle kunna ske först efter en ingående undersökning

av kassornas hela ställning.

De olika centralkassorna hava i sina yttranden till svenska jordbrukskreditkassan

i kraftiga ordalag avstyrkt, att upplåningen förlädes till centralkassorna.

Övre Norrlands centralkassa har dock, ehuru med viss tvekan,

tillstyrkt majoritetsförslaget. Vad angår förslaget örn skyldighet för jord
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

37

brukskassa att till centralkassan såsom säkerhet för beviljad kredit

pantförskriva av jordbrukskassans kredittagare avlämnade lånehandlingar

med tillhörande säkerheter, hava flera centralkassor häi-emot framställt erinringar.

Övre Norrlands centralkassa har sålunda funnit nuvarande ordning, enligt

vilken primärlån, checkräkningskontrakt och växlar förvarades hos centralkassan

samt reverser till S-lån (sekundärlån) och U-lån (lån mot sämre

inteckningssäkerhet eller mot borgen) hos vederbörande jordbrukskassa, fortfarande

böra bestå. En anordning sådan som den föreslagna skulle kräva

anställandet av större personal å centralkassornas kontor och medföra praktiska

olägenheter i jordbrukskassornas arbete. U-lånen skulle nämligen

amorteras två gånger årligen, varför jordbrukskassorna vore i behov av lånehandlingarna

för verkställande av noteringar å desamma angående amorteringar

och ränteinbetalningar. Det kunde även ifrågasättas, örn icke intresset

från jordbrukskassefunktionärernas sida skulle avtrubbas, därest de icke

skulle anförtros vården av genom kassan utlämnade S- och U-lån.

Mellersta Norrlands ävensom Skaraborgs läns centralkassor hava framfört

liknande synpunkter.

Samma principiella ståndpunkt har intagits av Gävleborgs läns centralkassa,

som dock i fråga om S- och U-lånen föreslagit den anordningen, att

själva de realsäkerheter, vilka pantförskrivits för berörda lån, genom överenskommelse

med jordbrukskassorna skulle insändas till centralkassan för

öppet förvar. Dessa förhållanden syntes för övrigt vara en inre angelägenhet

för kasserörelsen, som icke finge fastlåsas och bindas av påbud utifrån.

I fråga om beskaffenheten av de säkerheter, som jordbrukskassorna skulle

få mottaga, har Mälarprovinsernas centralkassa förklarat sig finna det synnerligen

olyckligt att beträffande belåning av inteckning i jordbruksinventarier

likställa kasseorganisationen med sparbankerna. Kasseorganisationen

hade helt andra och bättre möjligheter att följa och övervaka låntagarens

sätt att vidmakthålla sitt inventariebestånd, än vad sparbankerna hade.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har i princip anslutit sig till herr

Adlers reservation samt härutinnan anfört:

På vissa punkter kunde styrelsen icke tillstyrka ett genomförande av utredningens

förslag. Detta gällde först och främst ifråga om de ändrade

grunder, som föreslagits för kasseorganisationens kapitalanskaffning. Ett

realiserande av förslaget i denna del skulle innebära ett nedbrytande av den

organisation, som på förevarande område genomfördes för endast fem år

sedan och vilken, särskilt genom inrättandet av ett centralorgan för handhavande

av kasserörelsens samfällda upplåning, finge anses hava motsvarat

berättigade anspråk på ändamålsenlighet och effektivitet. Styrelsen funne

det otvivelaktigt, att en dylik organisationsändring skulle lända till allvarlig

skada för kasserörclsens fortsatta utveckling, en ståndpunkt som kunde anses

praktiskt taget enhälligt omfattad av kasserörelsens målsmän. Att ifrågavarande

upplåning fortfarande lämpligast ombesörjdes av det för ändamålet

avsedda centrala organet, svenska jordbrukskreditkassan, vöre styrelsens

bestämda uppfattning. Styrelsens slutsats i berörda avseende bestyrktes

icke blott av tidigare erfarenheter inom kasserörelsen utan även

av erfarenheterna inom en i organisationshänseende närbesläktad kreditin
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

Dipar-ementscJte/en.

stitution, nämligen hypoteksföreningsväsendet. I 1934 års fastighetskreditsakkunnigas

betänkande (s. 18) framhölles sålunda, att före hypoteksbankens

tillkomst flera föreningar samtidigt kunde uppträda på lånemarknaden

och genom sin konkurrens örn tillgängligt kapital fördyra villkoren för upplåningen.

Av det anförda torde framgå, att styrelsen ifråga örn principerna

för kapitalanskaffningens ordnande anslöte sig till den mening, som framförts

i Adlers till betänkandet fogade särskilda yttrande. Styrelsen ville

även tillstyrka bifall till Adlers förslag beträffande storleken av de grundfonder,

som skulle ställas till svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas

förfogande. Jämväl därutinnan, att säkerheterna för av kasserörelsen

utlämnad kredit i och för möjliggörande av deras utnyttjande såsom

underlag för upplåning under mera betryggande former än hittills borde

ställas under offentlig vård, vore styrelsen i princip enig med Adler. Med

hänsyn till de skäl mot ifrågavarande anordning, som anförts av vissa centralkassor,

förefölle det dock styrelsen lämpligt, att en viss övergångstid,

t. ex. 3 år, medgåves för anordningens slutliga genomförande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, med vilket svenska mejeriernas riksförening

u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt, har tillstyrkt herr

Adlers reservation och därvid anfört, bland annat:

Det syntes naturligt, att ett centralt organ skulle äga större möjligheter

att uppbringa medel på fördelaktiga villkor än de olika kassorna var och en

för sig. Adlers förslag angående säkerhetshandlingarnas ställande under offentlig

vård innebure, om det genomfördes, att centralkassorna skulle ställa

säkerhet för sina förbindelser till svenska jordbrukskreditkassan samt att

nämnda säkerheter jämväl skulle utgöra säkerhet för jordbrukskreditkassans

upplåning. Adler hade därjämte i motsats till utredningen föreslagit,

att centralkassorna också skulle stå solidarisk ansvarighet för jordbrukskreditkassans

förbindelser. En sådan ansvarighet, som innebure riskfördelning,

vore givetvis till fördel för jordbrukskreditkassan, men den kunde å

andra sidan i allmänhetens ögon innebära en svaghet och risk för centralkassorna,

något som verkade menligt såväl för jordbrukarnas anslutning till

rörelsen som för penningplacerarnas förtroende till centralkassorna. Då

Adlers förslag om användningen av rörelsens säkerhetshandlingar torde å

ena sidan bereda tillräcklig säkerhet för jordbrukskreditkassans utlåning

till centralkassorna samt å andra sidan tillsammans med den statliga grundfonden

medföra betryggande säkerhet för jordbrukskreditkassans långivare,

syntes vid genomförande av sådana anordningar centralkassorna kunna befrias

från sin solidariska ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser.

Enligt sällskapets mening vore det under alla förhållanden önskvärt,

att så skedde.

Riksgäldsfullmäktige hava förklarat sig hysa den meningen, att den föreslagna

omorganisationen skulle lända rörelsen till skada. Vidare hava fullmäktige

framhållit, att det av herr Adler förordade systemet med säkerheternas

ställande under offentlig vård icke syntes vara genomförbart på grund av

lånens kortfristighet och nödvändigheten för förvaltningarna att ständigt

hava tillgång till lånehandlingarna. I

I enlighet med den allmänna uppfattning angående omorganisationsfrågan,

varåt jag förut givit uttryck, finner jag mig icke kunna tillstyrka en så genomgripande

och till sina verkningar svårbedömbar omläggning av upplå
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 249-

39

ningssystemet, som den av jordbrukskreditutredningens majoritet föreslagna,

d. v. s. hela upplåningsverksamhetens överflyttande från svenska jordbrukskreditkassan

till de olika centralkassorna. Mot en dylik anordning synas

också vägande skäl hava blivit anförda såväl i den av herr Adler vid betänkandet

fogade reservationen som i de avgivna yttrandena. Därest jordbrukskreditkassan

sålunda bibehålies som upplånande organ, torde förslaget

örn utbyte av kassans statliga grundfond mot en checkräkningskredit hos

riksbanken icke längre hava aktualitet. Icke heller torde, under nyss angivna

förutsättning, ändring böra göras i fråga örn centralkassornas ansvarighet

för jordbrukskreditkassans förbindelser. Däremot synas vissa åtgärder

kunna och böra vidtagas för att, med bibehållande av den nuvarande organisationen,

stärka jordbrukskreditkassans upplåningsmöjligheter. Vid övervägande

av vilka åtgärder, som därvid böra ifrågakomma, torde det beaktas

att — på sätt jag i en följande avdelning skall närmare utveckla — centralkassornas

inlåningsmöjligheter föreslås avsevärt förbättrade. Då det följaktligen

är att förmoda, att kapitaltillförseln på sistnämnda väg kommer att

ökas, lärer den ytterligare statliga hjälp, som erfordras för att säkerställa

jordbrukskreditkassans upplåning, icke behöva sträckas så långt, som från

vissa håll ifrågasatts. Att, såsom i den av herr Adler avgivna reservationen

föreslås, öka beloppet av jordbrukskreditkassans grundfondsobligationer till

45 miljoner kronor, torde sålunda icke vara erforderligt. Grundfonden synes

kunna bibehållas vid 25 miljoner kronor. Den erforderliga hjälpen bör

enligt min mening i stället givas i den formen, att jordbrukskreditkassan medgives

förlängd tid för återställande av de statsobligationer å tillhopa 20 miljoner

kronor, vilka överlämnats till jordbrukskreditkassan med rätt för kassan

att pantförskriva dem såsom säkerhet för lån hos riksbanken. Vid

överlämnandet av nämnda obligationer har bestämts, att desamma skulle till

ett belopp av 5 miljoner kronor återställas senast den 30 juni 1938 och till

återstående belopp senast den 30 juni 1940. Det synes som skulle jordbrukskreditkassans

nu föreliggande hjälpbehov bliva i erforderlig grad tillgodosett,

därest nämnda tider så utsträcktes, att obligationer till ett belopp av 10 miljoner

kronor skulle återställas senast inom fem år efter ikraftträdandet av

nu förevarande ändringsförslag och återstående obligationer senast inom tio

år från samma tidpunkt.

Därest man, på sätt jag förordar, bibehåller svenska jordbrukskreditkassan

såsom upplånande organ, synas tillräckliga skäl icke föreligga att utbyta

den nuvarande pantgarantien för centralkassornas förbindelser mot en i

form av grundfondsobligationer lämnad garanti. Jag förordar alltså, att

man bibehåller den hittillsvarande anordningen härutinnan.

Kasserörelsens lånemöjligheter skulle givetvis avsevärt förbättras, därest

dess egna säkerheter kunde bättre utnyttjas än vad nu är fallet. En hypotisering

av säkerheterna i tre led, på sätt för närvarande i författningarna

förutsattes, har befunnits omöjlig att i praktiken genomföra. För alt avhjälpa

de nuvarande bristerna föreslår herr Adler i sin reservation bestämmelser,

enligt vilka dels såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans upplå
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

ning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna för erhållna lån

utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till däremot svarande belopp,

till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser med tillhörande

hypotek, dels ock såsom säkerhet för centralkassas upp- och inlåning

skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare avlämnas, jämte tillhörande

hypotek. Samtidigt föreslås, att centralkassornas säkerhetshandlingar —

med vissa undantag — skola vara ställda under offentlig vård av ombud,

förordnade av den föreslagna kasseinspektionen. I statsmakternas intresse

ligger givetvis, att kasserörelsen beredes möjlighet att på bästa sätt utnyttja

sina egna säkerheter. Därest det föreslagna förfarandet med offentlig vård

av säkerhetshandlingarna kan främja kasserörelsens kapitalanskaffning

— och ett dylikt resultat synes ej uteslutet —- torde följaktligen hinder mot

förfarandet icke böra resas från statens sida. Jag tillstyrker alltså i princip

ifrågavarande förslag. Ett nödvändigt komplement till detsamma torde vara

att, på sätt jordbrukskreditutredningen föreslagit, jordbrukskassorna åläggas

att till vederbörande centralkassa pantförskriva av kassornas kredittagare

avlämnade lånehandlingar med tillhörande säkerheter. De farhågor, varåt

vissa centralkassor i nu förevarande hänseenden givit uttryck, torde vara

överdrivna. Det må i detta sammanhang nämnas, att åtminstone inom en

centralkassas verksamhetsområde — Mälarprovinsernas —- redan tillämpas

det systemet, att alla lånehandlingar insändas till centralkassan.

Vad angår frågan örn beskaffenheten av de säkerheter, som må vara för

kassorna godtagbara, biträder jag utredningens förslag.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde i förordningen om jordbrukets

kreditkassor böra upptagas dels stadgande att såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans

upplåning skola tjäna de förbindelser, som centralkassorna

för erhållna lån utfärda till jordbrukskreditkassan, ävensom, till häremot

svarande belopp, till centralkassorna av dessas låntagare avlämnade förbindelser

med tillhörande hypotek, dels stadgande att såsom säkerhet för centralkassas

upp- och inlåning skola tjäna de förbindelser, som av dess låntagare

avlämnas, jämte tillhörande hypotek, dels föreskrifter angående

offentlig vård av centralkassas säkerhetshandlingar i den utsträckning, som

angives i den Adlerska reservationen, därvid torde böra förutsättas att —- såsom

jag längre fram vill närmare utveckla — den ifrågasatta kasseinspektionen

skall utövas av bank- och fondinspektionen, dels ock de av jordbrukskreditutredningen

föreslagna bestämmelserna angående skyldighet för jordbrukskassa

att till vederbörande centralkassa pantförskriva vissa lånehandlingar

med tillhörande säkerheter samt angående beskaffenheten av de säkerheter,

som må av jordbrukskassa godtagas. Bestämmelserna torde böra

infogas under fyra nya paragrafer, betecknade 5 a, 26 a, 29 a och 49 a. Till

sistnämnda paragraf torde lämpligen böra överföras det nu i § 49 tredje

stycket meddelade stadgandet, att för kredit, som av jordbrukskassa lämnas,

skall finnas säkerhet, som av kassans styrelse prövas fullt betryggande. Vidare

torde nuvarande § 9 böra undergå en mindre jämkning. I anslutning

till jordbrukskreditutredningens förslag torde slutligen i § 6 förordningen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

41

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor böra upptagas motsvarande

föreskrifter rörande säkerheter vid centralkassas kreditgivning till dylika föreningar

som de beträffande jordbrukskassorna föreslagna.

Erforderliga detalj föreskrifter angående den offentliga vården av säkerhetshandlingarna

torde böra meddelas av bank- och fondinspektionen.

Inlåningen å bankmässiga räkningar.

I den inledningsvis omförmälda skrivelsen den 13 december 1933 från

styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har hemställts, bland annat, om

vissa ändringar i de bestämmelser, som reglera kasseorganisationens inlåningsrörelse.

Sålunda har föreslagits, såvitt nu är i fråga,

1) att centralkassorna måtte medgivas rätt att från en och samma insättare

å kapitalräkning och depositionsräkning mottaga upp till 30,000 kronor

i stället för som nu 15,000 kronor;

2) att centralkassorna måtte medgivas rätt att mottaga omyndigas medel;

samt

3) att centralkassorna måtte erhålla rätt att mottaga medel till förräntning

jämväl från kommuner, samfälligheter och andra dylika institutioner.

Förberörda skrivelse blev, såsom förut nämnts, överlämnad till jordbrukskreditutredningen

för att tagas i övervägande i samband med det utredningen

lämnade uppdraget.

I betänkandet har angående centralkassornas rätt till inlåning å bankmässiga

räkningar erinrats, att centralkassornas inlåning, som vid 1929 års

utgång uppgick till endast omkring 8 miljoner kronor, den 1 juli 1935 stigit

till omkring 21 miljoner kronor. Jordbrukskreditutredningen finner, att denna

utveckling, ehuru i och för sig betydande, dock icke motsvarade vad man

vid övervägandena år 1930 förutsatte samt anför vidare:

Jordbrukskreditutredningen holle före, att centralkassorna borde befrias

från de för dem gällande begränsningar i fråga örn rätten att från allmänheten

mottaga insättningar, vilka icke hade motsvarighet beträffande bankerna.

Enligt utredningens mening vore det av stor betydelse för jordbrukskasserörelsens

utveckling, att centralkassorna bereddes möjligheter att

i väsentlig omfattning genom inlåning från allmänheten på bankmässiga räkningar

tillgodose sina medelsbehov. Utredningen ansåge således riktigt, att

steget i här förevarande hänseende foges längre än som ifrågasattes i styrelsens

för jordbrukskreditkassan skrivelse.

De nu gällande bestämmelserna torde väsentligen hava tillkommit såsom

led i omsorgen om centralkassornas likviditet. Enligt jordbrukskreditutredningens

mening kunde det emellertid näppeligen anses föreligga behov av

deras bibehållande för sådant ändamål. Att ett upplåtande åt centralkassorna

av rätt att utan begränsning mottaga medel å checkräkning från allmänheten

kunde innebära vissa vådor med avseende å likviditeten, stöde

visserligen klart för utredningen. Men först och främst borde det förut

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

sättas, att noggrann tillsyn å likviditetssynpunktens beaktande komme att

utövas av jordbrukskreditkassan. Vidare borde erinras om det likviditetsskydd,

vilket erhölles genom den kassareserv, som centralkassa vöre skyldig

hålla. Skulle i något fall denna icke vara tillfyllest, skulle enligt utredningens

förslag bistånd kunna lämnas centralkassan genom tillfällig kredit

av jordbrukskreditkassan, vilken förutsattes skola så handhava sin finansförvaltning,

att medel funnes till förfogande för dylikt ändamål. Slutligen

borde det påräknas, att den av utredningen föreslagna jordbrukskasseinspektionen

ägnade sin uppmärksamhet åt rörelsens likviditet och ingrepe genom

anvisningar och föreskrifter, då så funnes erforderligt.

För åstadkommande av de här ifrågavarande lättnader åt centralkassorna,

som av utredningen förordades, vöre det erforderligt, att tili en början omarbetning

skedde av bestämmelsen i 1915 års lag att, sedan centralkassa

vunnit godkännande från det allmännas sida, Kungl. Majit kunde på villkor,

som prövades lämpliga, giva kassan tillstånd att från allmänheten mottaga

insättningar å sparkasseräkning så ock, i den mån särskilda omständigheter

föranledde därtill, å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar

av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala

insatt belopp. Utredningens förslag härutinnan innebure, att centralkassa

skulle vara berättigad att under iakttagande av de villkor och föreskrifter,

som Kungl. Majit funne skäl meddela, från allmänheten mottaga inlåning

på sådana räkningar, som av bank allmänneligen begagnades. De villkor

och föreskrifter, till vilka sålunda hänvisades, borde meddelas i förordningen

om jordbrukets kreditkassor. I utredningens förslag till sådan förordning

stadgades i detta ämne först och främst, att centralkassa skulle äga av allmänheten

mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning, depositionsräkning,

kapitalräkning och checkräkning. Någon annan begränsning i fråga

om insättningar å dessa räkningar hade icke upptagits än den, som, i överensstämmelse

med motsvarande föreskrift i banklagen, för närvarande gällde

för sparkasseräkning, nämligen att en och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning icke finge annorledes än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet ökas utöver 4,000 kronor. För att något klarlägga de

olika räkningarnas innebörd och avgränsa dem i förhållande till varandra

föresloges dessutom vissa bestämmelser om minsta uppsägningstid, som skulle

gälla för sådana räkningar, vilka icke disponerades medelst check. Dessa

bestämmelser anslöte sig till vad som för närvarande tillämpades av såväl

centralkassorna som bankerna.

Vad därefter anginge frågan örn placering av omyndigs medel i centralkassa

finge erinras örn att enligt lagen om förmynderskap omyndigs penningmedel

icke finge utan överförmyndarens samtycke insättas i centralkassa.

Såsom förut antytts holle jordbrukskreditutredningen före, att dylik

insättning borde kunna äga rum utan överförmyndarens hörande. I enlighet

därmed föresloge utredningen, att till 8 kap. 4 § ifrågavarande lag fogades

ett nytt stycke av innehåll, att förutom postsparbanken och sparbank

skulle i lagen anses såsom bank riksbanken, bankaktiebolag och centralkassa

för jordbrukskredit.

Enligt 8 kap. 8 § lagen örn förmynderskap skulle omyndig tillhöriga aktier,

obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, såframt

sammanlagda värdet överstege tvåtusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas

i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Bank, som mottoge

handlingarna, ansvarade för deras förvaring och förvaltning i enlighet

med vad därom stadgades i lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar

och finge ej för vården betinga sig högre ersättning än som i lagen

föreskreves. Genom det av utredningen föreslagna tillägget till 8 kap. 4 §

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249•

43

lagen om förmynderskap komme jämväl centralkassa att bliva sådan bank,

hos vilken förmyndare vöre berättigad att verkställa här avsedd nedsättning.

Örn nedsättning hos viss bank kunde ske, vore emellertid alltid beroende

av. huruvida den banken, enligt de för dess verksamhet gällande bestämmelser,

ägde mottaga värdehandlingar i öppet förvar.

Så länge centralkassas verksamhetsuppgifter vore bestämda genom det

för närvarande gällande och i utredningens förslag upptagna stadgandet,

att centralkassa ej finge idka annan rörelse än penningrörelse, komme centralkassorna

att vara förhindrade att av allmänheten till förvaring och

förvaltning mottaga värdehandlingar och således jämväl, oavsett det föreslagna

tillägget till förmvnderskapslagen, omyndig tillhöriga värdehandlingar.

I anslutning till förut anförda förslag till ändringar i 1915 års lag och vad

i samband därmed erinrats har jordbrukskreditutredningen föreslagit, att sagda

lag borde helt omarbetas. Den nya lag, som sålunda skulle utfärdas, borde

inledas med en allmänt hållen föreskrift, att i enlighet med bestämmelser, som

Kungl. Maj :t meddelade, ekonomisk förening kunde vinna godkännande såsom

centralkassa för jordbrukskredit. Sedan därefter upptagits förenämnda regler

angående ceniralkassas inlåningsrätt, borde i överensstämmelse med motsvarande

föreskrifter i bank- och sparbankslagarna införas bestämmelser

angående motbok, som vid insättning i centralkassa skulle tillhandahållas

vederbörande klient. Härvid borde bland annat föreskrivas, att i fråga örn

efterlysning och dödande av förkommen motbok skulle gälla vad därom vore

särskilt stadgat. Vidare borde meddelas särskilda bestämmelser angående

medel, tillhörande omyndig, på samma sätt som fallet vore i nyssnämnda

lagar. Slutligen borde i den nya lagen intagas vissa från 1915 års lag hämtade

föreskrifter angående förfärandet i händelse av centralkassas konkurs.

I betänkandet har ytterligare i fråga om centralkassornas likviditet anförts:

Enligt jordbrukskreditutredningens mening borde det anses betingat av

jordbrukskasserörelsens verksamhet med utlåning som väsentlig uppgift, att

kassareserven i likhet med vad som gällde för affärsbankerna i större utsträckning

än i fråga örn sparbankerna finge placeras genom utlåning. Med

hänsyn därtill syntes lämpligt, att författningens bestämmelse angående kassareserv

så avfattades, att huvudvikten icke i samma mån som nu syntes vara

fallet lades på obligationer, utan borde stadgandet angiva, att kassareserv

finge i lika mån placeras i för ändamålet lämpliga reverser och växlar.

Då kassareservens syfte vöre att trygga centralkassas likviditet, måste självfallet

på såväl obligationer som reverser oell växlar, vilka vore avsedda att

ingå i kassareserv, uppställas det krav, att de skulle kunna med lätthet försäljas

eller belånas. Jordbrukskasseinspektionen borde äga att, där så erfordrades,

meddela närmare föreskrifter angående de tillgångar, som finge godkännas

såsom kassareserv.

Kassareserven skulle enligt gällande bestämmelse motsvara minst en tiondel

av insättarnas behållning. Kassareservens storlek syntes emellertid böra

vara beroende icke endast av insättningarnas belopp utan även av centralkassans

övriga förbindelser. Det skulle visserligen vara motiverat, att därvid

toges hänsyn icke blott till förbindelser, vilka det ålåge centralkassa att fullgöra

vid anfordran, utan även lill förbindelser med kort uppsägningstid. Då

det emellertid kunde vara tveksamt, vilka förbindelser som borde ingå i sist
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

nämnda kategori, föresloge utredningen, att kassareservens belopp visserligen

endast fastställdes i förhållande till avistaförbindelserna men till så högt

belopp som tjugufem procent av dessa.

I fråga om centralkassas maximiinlåningsrätt har i betänkandet vidare anförts:
Utredningen

ansåge sig böra föreslå en sådan begränsning av centralkassas

inlåningsrätt, att inlåningen icke utan Konungens tillstånd finge överskrida

ett belopp, motsvarande tre gånger det belopp, vartill centralkassans grundfond

och reservfond, de till centralkassan anslutna jordbrukskassornas reservfonder

samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar vore ansvariga

för kassans förbindelser, sammanlagt uppginge.

Det må erinras, att frågan, huruvida centralkassa borde beviljas rätt att

mottaga insättning på checkräkning från kommuner och andra dylika samfälligheter

ävensom insättning av förmyndarmedel, tidigare varit föremål för

prövning. Interimsstyrelsen för svenska jordbrukskreditkassan anhöll sålunda

i en den 24 januari 1931 till Kungl. Majit ingiven skrivelse, bland

annat, örn utvidgad rätt i berörda hänseenden. Framställningen föranledde,

i viss annan del, avlåtandet till 1932 års riksdag av en proposition (nr 200)

med visst ändringsförslag. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

anförde därvid angående nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande.

Spörsmålen hade under år 1930 varit föremål för riksdagens prövning. Vid

övervägande av synpunkterna för och emot bifall till förslag av i huvudsak

samma innehåll, som det av interimsstyrelsen framlagda, hade riksdagen funnit

sig böra stanna vid de bestämmelser i ämnet, vilka innehölles i gällande

författningar. Att under dessa omständigheter starka skäl måste krävas för

vidtagande av de utav interimsstyrelsen föreslagna åtgärderna syntes utan

vidare klart. Sådana torde icke hava förebragts. De farhågor, interimsstyrelsen

yttrat beträffande avbrytandet av förutvarande förbindelser mellan

kommunernas ledande män och kreditkasserörelsens organ, syntes överdrivna.

Bland annat kunde anmärkas, att ledningen inom kommunalförvaltningen

på landet synnerligen ofta läge i händerna på jordbrukare. Dessas intresse

för kasserörelsen torde icke minskas därigenom, att kommunerna hölles

utanför densamma. Likaledes syntes det troligt, att interimsstyrelsen överskattat

betydelsen för rörelsens anseende av möjligheten till inlåning av förmyndarmedel.

I varje fall vore det emellertid av vikt att, innan sådan möjlighet

bereddes, kontrollväsendet och organisationen inom kassorna överhuvud

vunnit större stadga än den dittills uppnådda.

Interimsstyrelsens ifrågavarande förslag föranledde förty ingen åtgärd.

1 de över jordbrukskreditutredningens betänkande inkomna yttrandena har

i fråga om centralkassornas inlåningsrätt å bankmässiga räkningar anförts i

huvudsak följande.

Bank- och fondinspektionen:

Bland jordbrukskreditutredningens särskilda förslag hade inspektionen särskilt

fäst sig vid följande: Centralkassorna skulle erhålla rätt till bankmässig

inlåning från allmänheten i samma utsträckning som affärsbankerna, sålunda

även, i motsats mot sparbankerna, avistainlåning. Dessa kassor skulle vidare,

i motsats mot såväl sparbanker som affärsbanker, berättigas att utan tillstånd

av offentlig myndighet inrätta avdelningskontor. Enligt inspektionens me
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

45

ning skulle ett genomförande av dessa förslag leda till, att efter hand uppkomma

ett ansenligt antal till förmån för en viss näringsgren arbetande kreditinrättningar

av folkbankstyp, vilka skulle drivas på statens ansvar och risk

samt på dess bekostnad, och vilka skulle komma att uppträda i konkurrens

med andra på samma eller angränsande verksamhetsområden av ålder arbetande

kreditinrättningar, särskilt sparbankerna och hypoteksföreningarna,

ävensom aktiebolaget jordbrukarbanken, vilka inrättningar dittills handhaft

sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt. En sådan utveckling måste ingiva

betänkligheter av den allvarligaste art.

Sparbanksinspektionen har yttrat:

De av utredningen föreslagna likviditetsbestämmelserna för centralkassorna

vore icke tillfredsställande. Sparbanksinspektionen ville ifrågasätta, huruvida

centralkassorna kunde förväntas i allmänhet disponera över kortfristiga

krediter av sådan art, att de kunde betraktas såsom kassatillgångar

och ingå i kassareserven. Den reella garantien för centralkassornas likviditet

skulle utgöras av kreditmöjlighet hos jordbrukskreditkassan och dennas

möjlighet att uppbringa medel i riksbanken. Med hänsyn till att man

borde eftersträva, att statens understöd åt rörelsen snarast möjligt avvecklades,

syntes centralkassornas likviditet böra grundas på annan bas än

jordbrukskreditkassans av staten garanterade upplåningsrätt. Det syntes

sparbanksinspektionen därför riktigt, antingen att centralkassornas inlåningsrätt

icke ökades eller ock att nya bestämmelser utarbetades, som skapade

grundvalen för en betryggande likviditet.

Riksgäldsfullmäktige hava framhållit, bland annat, att fullt bankmässiga

former med avseende å inlåningen borde motsvaras av en lika bankmässig

likviditet, vilket emellertid icke vore fallet enligt utredningens förslag.

Riksbanksfullmäktige hava för sin del funnit, att de likviditetsbestämmelser,

varmed utredningen räknat, måste betecknas såsom mycket otillfredsställande.

Det borde, bland annat, uppmärksammas, att flertalet av de reverser

och växlar, med undantag för spannmålsväxlar, som innehades av

jordbruks- och centralkassor, icke vore av den karaktär, att de kunde med

lätthet försäljas eller belånas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap — i vars yttrande svenska mejeriernas

riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt — har tillstyrkt

utredningens förslag örn inlåningsrätt för centralkassorna enligt samma

grunder, som gällde för vanliga bankinstitut, samt om upphävande av begränsningen

beträffande mottagande av medel till förräntning å checkräkning

och av förmyndarmedel. Genomförandet av dessa åtgärder torde, anföres

i yttrandet, bland annat få psykologisk inverkan. Det vore nämligen

ganska naturligt, att allmänheten icke finge fullt förtroende för kreditinrättningar,

vilkas verksamhet på sätt dittills skett inskränktes genom deklasserande

bestämmelser.

Svenska sparbanksföreningen har fäst uppmärksamheten på att såväl kassornas

låntagare som deras insättare till största delen torde komma att bestå

av jordbrukare. Säsongfluktuationerna inom just jordbruket vore mycket

kraftiga och de å checkräkning insatta medlen skulle företrädesvis stå till

förfogande vid de tidpunkter, då lånebehovet vore minst; detta vore så mycket

betänkligare som dessa checkmedel icke kunde stadigvarande placeras.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär anfört,

bland annat:

Utskottet kunde ej helt tillstyrka utredningens förslag om borttagande av

de begränsningar, som för närvarande gällde beträffande centralkassornas

inlåningsrätt. Skulle centralkassorna medgivas rätt att från allmänheten inlåna

penningar på bankmässiga räkningar i föreslagen utsträckning, korinne

dessa i själva verket att bliva vanliga bankkontor och finge då följaktligen

utrusta sig därefter i fråga om personal m. m. Detta skulle i hög grad fördyra

administrationen och syntes för övrigt ej stå i överensstämmelse med

jordbrukskasserörelsens idé. Särskilt ville utskottet uttala sig emot inlåning

på checkräkning från allmänheten. Säkerligen skulle sådan i stor utsträckning

komma att bestå av kommunala och andra allmänna medel, som i stora

poster skulle tillfälligt insättas. I varje fall syntes det erforderligt, att inlåning

å checkräkning begränsades till relativt ringa belopp, exempelvis

5,000 kronor. Framhållas borde den starka fluktuation i inlåningen, som

checkräkningssystemet otvivelaktigt komme att medföra, och därav följande

svårigheter för centralkassorna att uppehålla balans mellan sin in- och

utlåning.

Svenska jordbrukskreditkassan, som i övrigt icke haft något att erinra mot

utredningens förslag i denna del, har framhållit att, därest man utginge från

herr Adlers förslag i fråga örn storleken av centralkassornas grundfonder, den

föreslagna maximigränsen för inlåningen bleve väl knapp. Med hänsyn till

de goda säkerheter av olika art, varöver kasserörelsen förfogade, syntes en

höjning av maximigränsen, utöver vad herr Adier föreslagit, icke behöva möta

betänkligheter. Jordbrukskreditkassan ville för sin del förorda en sådan begränsning,

att centralkassas inlåning icke finge utan Kungl. Maj:ts tillstånd

överskrida ett belopp, motsvarande fyra gånger det belopp, vartill centralkassans

grundfond och reserv-(säkerhets-) fond, de till kassan anslutna jordbrukskassornas

reservfonder samt de belopp, varmed centralkassans medlemmar

vore ansvariga för kassans förbindelser, sammanlagt uppginge.

Liknande synpunkter uttalas av fem centralkassor i deras yttranden till

jordbrukskreditkassan; en höjning till fem gånger förenämnda sammanlagda

belopp förordas av en annan centralkassa.

ipartements- Inlåningen å hankmässiga räkningar synes sakta öka. Enligt inhämtade

chefen, uppgifter utgjorde inlåningen sålunda vid 1935 års utgång cirka 23 miljoner

kronor. Huvuddelen av de för kassornas kreditgivning erforderliga medlen

måste dock alltjämt anskaffas genom upplåning. Inlåningen är ju emellertid

den utan all tvekan billigaste och alltså gynnsammaste formen för

kapitalanskaffning. Skall därför kasserörelsen inom rimlig tid kunna vinna

en självständig och självförsörjande ställning, synes det angeläget att

lossa på de band, som för närvarande inskränka centralkassornas inlåningsrätt.

De åtgärder, som därvid kunna komma i fråga, synas vara dels att

medgiva centralkassorna rätt till inlåning från allmänheten på sådana räkningar,

som av bank allmänneligen begagnas, utan annan begränsning än

att inlåningsrätten å sparkasseräkning maximeras till 4,000 kronor, dels att

medgiva centralkassorna rätt att mottaga omyndigas ävensom kommunala

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

47

medel, dels ock att genom ökning av maximigränsen för centralkassas inlåning

ävensom genom bättre avvägning av den för kassan ställda statliga

garantien bereda kassan ökade möjligheter att mottaga inlåningsmedel.

Vad till en början angår frågan örn rätt för central kassorna att inlåna

medel å bankmässiga räkningar torde med hänsyn till den stadga, kasserörelsen

numera vunnit, och under förutsättning att sådan inspektion över

kasserörelsen anordnas, som jag i det följande kommer att tillstyrka, hinder

icke möta vare sig att medgiva centralkassorna laglig rätt att mottaga

medel å sparkasse-, depositions- och kapitalräkning eller att borttaga nu

gällande maximeringsföreskrifter i fråga om depositions- och kapitalräkning.

Mera tveksamt torde det vara, örn centralkassa bör medgivas rätt till

inlåning å checkräkning. För kasserörelsens utveckling vore det naturligtvis

önskvärt, att dylik inlåningsrätt kunde inrymmas åt dem. Något direkt

hinder däremot synes mig icke heller föreligga, dock under den givna förutsättningen

att sådana föreskrifter meddelas, vilka garantera en god likviditetsställning

hos kassorna. Vad utredningen föreslagit angående den

kassareserv, som centralkassa skulle vara skyldig hålla, kan jag emellertid

ur berörda synpunkt icke finna tillfredsställande. Såsom riksgäldsfullmäktige

framhållit, böra bankmässiga former med avseende å inlåningen motsvaras

av en lika bankmässig likviditet. I överensstämmelse med vad i lagen

örn bankrörelse är för bankerna stadgat, torde alltså för centralkassorna

böra föreskrivas skyldighet att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med inneliggande

kassa motsvarar minst 25 procent av centralkassans avista-förbindelser.

Det torde tillkomma den föreslagna inspektionsmyndigheten att utfärda

närmare föreskrifter angående vilka tillgångar, som må såsom kassareserv

godkännas. Här må endast tilläggas, att frågan, huruvida viss tillgång

är godtagbar såsom kassareserv eller icke, synes böra besvaras efter

enahanda principer, som nu tillämpas i fråga örn bankerna. De tillgångar,

som därvidlag bruka godkännas, äro svenska guldkantade obligationer och

svenska kommunalobligationer, lätt säljbara utländska statspapper, inhemska

obligationer, som noteras å utländsk börs, ävensom in- och utländska

obligationer, som noteras i den allmänna marknaden. Ett gott bevis för

obligationers användbarhet som kassareserv för bank anses vara, att de

äro belåningsbara i riksbanken. —• dag får alltså tillstyrka utredningens

förslag i fråga om centralkassas inlåningsrätt å bankmässiga räkningar, med

de ändringar i fråga örn bestämmelserna angående kassareserv, som av det

anförda framgå. I enlighet med vad jag sålunda anfört, torde §§ 2!) och 30

förordningen örn jordbrukets kreditkassor böra omarbetas, i samband varmed

§ 7 andra stycket förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor

torde böra såsom överflödigt upphävas.

Vidare torde det av jordbrukskreditutredningen återgivna, i 1915 års lag

innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit upptagna

stadgandet örn centralkassas inlåningsrätt brira ändras i överensstäm
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

melse med vad utredningen föreslagit. Samtidigt härmed synas — i anslutning

till utredningens förslag — böra meddelas bestämmelser angående motbok

och annat av centralkassa utfärdat bevis om insättning av medel hos

kassan ävensom angående insatta medel, som tillhöra omyndig. Till frågan

om centralkassas inlåning av sistnämnda slag av medel återkommer jag närmare

i det följande. Med hänsyn till omfattningen av de sålunda föreslagna

ändringarna torde det vara lämpligast att, såsom utredningen föreslagit,

helt ny författning i ämnet utfärdas. I 1915 års lag upptagen definition

på centralkassa synes böra bibehållas i den nya lagen. Att så sker torde

vara motiverat ej minst därav, att gällande lagar om bankrörelse och sparbanker

inledas nied bestämmelser, vari begreppen bankrörelse respektive

sparbank definieras. I övrigt torde jordbrukskreditutredningens förslag

kunna godtagas, därvid dock — i motsvarighet till vad som föreslagits i proposition

(nr 2) till innevarande års riksdag beträffande sparbanker — för

vinnande av likställighet mellan dylik bank och centralkassa i lagen torde

böra upptagas ett stadgande av innebörd, att centralkassa icke må beträtfande

sparkassemotbok träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan. Jordbrukskreditutredningen

har föreslagit införande av en erinran, att i fråga om

efterlysning och dödande av förkommen motbok skall gälla vad därom är

särskilt stadgat. Med anledning av detta förslag, mot vilket jag ej har något

att invända, må framhållas att i nyssnämnda proposition bland annat föreslagits

sådan ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen

handling, att förkommen motbok rörande tillgodohavande, icke

överstigande 5,000 kronor, »hos annan bank än postsparbanken» må kunna,

i stället för att i vanlig ordning dödas, efterlysas genom bankstyrelsens försorg.

Uti en i samma proposition föreslagen lag om skuldebrev har förklarats,

att i sistnämnda lag med bank förstås »envar som äger driva bankrörelse».

Då det lärer vara avsett, att begreppet bank skall i nämnda båda

lagar hava samma innebörd, och centralkassa för jordbrukskredit, enligt vad

nu föreslås, äger driva bankrörelse, torde av centralkassa utfärdade motböcker

falla under nyssnämnda bestämmelse i mortifikationslagen.

Vad angår frågan örn centralkassas rätt att mottaga omyndigas ävensom

kommunala medel, torde något bärande skäl att vägra centralkassorna berörda

rätt icke numera — under förutsättning att den föreslagna inspektionen

kommer till stånd — kunna åberopas. Vid sådant förhållande och då

det torde vara obestridligt, att kasserörelsen lider men av de nuvarande inskränkande

bestämmelserna, synas desamma böra ändras. I enlighet härmed

torde i 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap böra intagas föreskrift därom

att med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit. Vidare

förordar jag efter samråd med chefen för socialdepartementet, att motsvarande

jämkningar ske i 58 § lagen om kommunalstyrelse på landet, 53 §

lagen om kommunalstyrelse i stad och 54 § lagen om församlingsstyrelse.

Jag delar utredningens mening, att man — i samband med att de restriktiva

bestämmelser, som hittills begränsat inlåningen, ändras — också bör hö
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 249.

49

ja gränsen för centralkassas maximala inlåningsrätt. Inlåningsmaximum

synes mig alltså böra höjas från nuvarande två till tre gånger den ansvarighet,

som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava

för centralkassans förbindelser, med rätt för Kungl. Majit att i särskilt fall

medgiva, att maximum må utgöra fyra gånger nämnda ansvarighet. Bestämmelserna

i § 31 förordningen om jordbrukets kreditkassor torde böra

ändras i överensstämmelse härmed.

Därest en dylik ändring av bestämmelserna om maximum för centralkassornas

inlåning kommer till stånd, torde även en höjning av det maximibelopp,

som gäller för de statsobligationer, vilka överlämnats såsom pant för

envar centralkassas förbindelser, böra ifrågakomma. Jag förordar, att

maximibeloppet höjes från nuvarande 750,000 kronor till 1 miljon kronor.

Det torde emellertid här böra utsägas, att ytterligare höjning icke är att i

framtiden påräkna. När centralkassas inlåning vuxit till 5 miljoner kronor

och panten sålunda stigit till sitt maximibelopp, 1 miljon kronor, torde man

nämligen kunna utgå från att centralkassan nått en sådan ställning, att dess

ytterligare utveckling kan äga rum utan nya tillskott från statens sida.

Statlig kontroll.

I betänkandet har härom anförts följande:

För närvarande vore centralkassorna och jordbrukskassorna underkastade

övervakning från det allmännas sida genom särskilda av länsstyrelserna

förordnade ombud. Dessa ombud borde givetvis förväntas övervaka, att kassorna

icke avlägsnade sig från de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit

för deras verksamhet. Erfarenheten från olika områden av vårt bankväsen

gåve dock vid handen, att dylika ombuds förmåga därutinnan ofta vöre

ganska begränsad och att deras verksamhet i ingen mån kunde ersätta den

kontroll, som av en statlig central inspektionsmyndighet utövades. Samma

skäl, som föranlett tillkomsten av bank- och sparbanksinspektionerna, syntes

motivera, att även för jordbrukskasserörelsen en central inspektionsmyndighet

inrättades. Såsom ytterligare anledning för det allmänna att sörja

för en effektiv övervakning av jordbrukskasserörelsen torde böra hänvisas

till statens omfattande ansvarighet för rörelsens förbindelser. Icke minst

önskvärd borde emellertid åtgärden vara ur jordbrukskasserörelsens egen

synpunkt. Det borde vara ägnat att väsentligt stärka allmänhetens förtroende

för rörelsen, örn denna vore ställd under sakkunnig tillsyn. Vidare borde

rörelsens olika organ kunna draga fördel av den rådgivande verksamhet, som

inspektionsmyndigheten komme att utöva. Slutligen borde uppmärksammas,

att denna myndighet icke skulle såsom de allmänna ombuden övervaka

endast centralkassorna och jordbrukskassorna utan självfallet ägna tillsyn

även åt jordbrukskreditkassan. Därigenom bleve inspektionen i olikhet

med de allmänna ombuden i tillfälle att överblicka rörelsen i dess helhet

och samarbetet mellan dennas särskilda delar.

Enligt utredningens mening funnes icke tillräckliga skäl för att, örn en

central inspektion inrättades, bibehålla de allmänna ombuden. Visserligen

borde den kännedom, som dessa linge förutsättas äga i fråga örn kassornas

lokalt begränsade verksamhet, vara till fördel ur inspektionssynpunkt, och

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sand. Nr 249. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

det skulle med hänsyn därtill kunna övervägas, om icke jordbrukskasseinspektionen

borde äga att utse särskilda ombud för centralkassorna med

till dem anslutna jordbrukskassor. Då det emellertid borde förväntas, att

inspektionen efter hand skulle förvärva sig sådan kännedom örn de lokala

förhållanden, som erfordrades för verksamhetens bedömande, och då inspektionen

självfallet borde äga att vända sig till länsstyrelserna för upplysningar

i olika hänseenden, ansåge sig utredningen böra förorda, att de allmänna

ombuden indroges.

Vad anginge organiserandet av inspektionen bar jordbrukskreditutredningen

föreslagit, att denna anordnades som en särskild myndighet, sidoordnad

med men fristående från de redan förefintliga bank- och sparbanksinspektionerna.

Utredningen anför härom vidare:

Mot en dylik fortsatt splittring av tillsynen över kreditinrättningarna kunde

visserligen anföras vissa skäl. En mera rationell ordning skulle vara, att ett

gemensamt verk inrättades för all inspektion av ifrågavarande art. Till förmån

därför talade behovet av en enhetlig överblick över hela kreditväsendet,

vilken bland annat skulle vara till fördel med hänsyn till att kredittagarna

ofta hade sina krediter, mer eller mindre dolt, fördelade på kreditinstitut

av olika slag. Emellertid skulle ett förslag med nu antydd innebörd

antagligen möta gensagor från olika håll, varigenom risk koinme alt uppstå

för ett fördröjande av inspektionens tillkomst. Även ett förläggande av

jordbrukskasseinspektionen till endera av de två existerande inspektionsmyndigheterna

skulle säkerligen giva anledning till meningsskiljaktigheter. Att

jordbrukskreditutredningen förordade inrättandet av en särskild inspektionsmyndighet

för jordbrukskasserörelsen vore dock icke väsentligen beroende

av hänsynen till de svårigheter, som ett förslag enligt någotdera av de båda

andra alternativen skulle kunna antagas framkalla, utan föranleddes ej minst

därav, att förhållandena med avseende å jordbrukskasserörelsen vore så egenartade,

att det syntes sakligt motiverat, att den inspektion, som här borde

inrättas, gåves i viss mån en annan skapnad än de två andra inspektionernas.

Bankinspektionen övervakade ett trettiotal helt fristående banker. Sparbanksinspektionen

övervakade närmare femhundra helt fristående sparbanker.

Det vore vid sådant förhållande naturligt, att dessa inspektioner inrättats

såsom ämbetsverk, som stöde helt utanför de kreditinstitut, som de övervakade.

I nu ifrågavarande fall vore läget i viss mån ett annat. Inspektionen

skulle avse en enda organisation, visserligen med ett mycket stort antal

i olika hänseenden av varandra oberoende förgreningar, vilka dock samtidigt

vore med varandra sammanbundna. Detta förhållande syntes kunna

motivera en inspektion, vilken icke så mycket som de tvenne andra stöde

utanför den organisation, som nied inspektionens verksamhet avsåges, utan

vore på ett närmare sätt anknuten till densamma.

Jordbrukskasseinspektionen torde kunna givas en ganska begränsad organisation.

Endast två inspektörer torde vara erforderliga, båda förordnade

av Kungl. Majit, av vilka den ene borde vara inspektionens chef. Inom inspektionen

borde finnas företrädda såväl bankmässig erfarenhet som juridiska

kunskaper. Utan att i lönefrågorna göra något bestämt förslag ville

det förefalla utredningen antagligt, att avlöningen till inspektionens chef icke

borde understiga den lägsta avlöning, som i avlöningsreglementet för allmänna

civilförvaltningen funnes upptagen för ämbetsmän i chefsställning (lönegrad

Al, å G-ort 13,020 kronor för år). Det kunde erinras, att chefen för

sparbanksinspektionen åtnjöte lön av 15,000 kronor. Den andre inspektören

syntes böra erhålla samma lön som byråinspektör hos nyssnämnda inspektion.

Vid uppskattandet av kostnaderna för jordbrukskasseinspektionen

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

51

borde räknas med avlöning åt kontorsbiträde ävensom kostnader för inspektörernas

resor samt hyra och övriga expenser. Sammanlagt torde årskostnaderna

kunna beräknas till 45,000 å 50,000 kronor. Medan kostnaderna

för bank- och sparbanksinspektionerna ersattes av bankerna respektive sparbankerna,

torde kostnaden för jordbrukskasseinspektionen tills vidare böra

bestridas av staten.

I anslutning till vad sålunda anförts har jordbrukskreditutredningen i sitt

förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor intagit vissa med förebild

från motsvarande bestämmelser i bank- och sparbankslagarna avfattade

föreskrifter rörande den föreslagna jordbrukskasseinspektionens åligganden

och befogenheter m. m. I specialmotivering till förslaget anför utredningen

bland annat:

De särskilda bestämmelserna i förslaget torde icke påkalla någon motivering

utöver den allmänna som lämnats. Dock kunde påpekas, att, såsom ett uttryck

för den i jämförelse nied de övriga inspektionerna närmare kontakt

mellan inspektionen och kreditinrättningen, som här syntes böra och kunna

anordnas, i förslaget stadgades, att ledamot av jordbrukskasseinspektionen

skulle äga vara tillstädes vid sammanträdena med styrelsen för jordbrukskreditkassan

med befogenhet att yttra sig och erhålla sin mening antecknad

till protokollet men utan rätt att deltaga i besluts fattande. Det torde icke

minst vara lämpligt, att inspektionen vore företrädd vid sådant styrelsesammanträde,

där fråga förekomme om meddelande av mera avsevärd kredit

till centralkassa.

Slutligen finge erinras, att tillkomsten av den nya inspektionen borde föranleda

ändring i tryckfrihetsförordningen för åstadkommande av samma

skydd för inspektionens handlingar,som åtnjötes av de övriga inspektionerna.

Herrar Brolén och Dahlberg hava, såsom förut nämnts, med hänsyn till

omfattningen av jordbrukskasserörelsen föreslagit, att åt inspektionen skulle

beredas möjlighet att till sitt biträde förordna allmänna ombud vid de centralkassor,

beträffande vilka behov därav framträdde. Reservanterna hava även

framhållit, att anordningen med allmänna ombud tack vare den därav följande

minskningen av dyrbara resor för inspektionens befattningshavare sannolikt

icke skulle föranleda ökade kostnader för inspektionsverksamheten. Vidare

hava reservanterna framhållit, att man i detta sammanhang borde till övervägande

upptaga frågan om ett intimt samarbete mellan samtliga inspektionsmyndigheterna.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttrande över betänkandet,

har endast sparbanksinspektionen ställt sig tveksam till lämpligheten

av att anordna en central, statlig inspektion över kasserörelsen.

Sparbanksinspektionen har därvid anfört, bland annat:

Jordbrukskasseinspektionen skulle jämlikt utredningens förslag erhålla en

ganska egenartad ställning. Sålunda skulle denna nya statliga myndighet

hava att utöva tillsyn över en rörelse, i vars ledning staten redan vore starkt

representerad. Icke minst på denna grund skulle inspektionen, nyskapad och

bestående av endast två inspektörer, sannolikt finna det svårt att inför jordbrukskreditkassan

hävda sin auktoritet. Inspektionens ställning skulle på ett

betänkligt sätt kunna komma att påverkas därigenom att inspektörerna genom

närvaro vid jordbrukskreditkassans sammanträden kunde bliva mer

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

eller mindre bundna i ställningstagandet till kassans åtgärder. Om sparbanksinspektionen

sålunda ur nu antydda synpunkter funne tvivelaktigt, örn

den föreslagna inspektionen skulle kunna komma att göra sin vilja gällande

emot jordbrukskasserörelsens ledande organ, funne sparbanksinspektionen å

andra sidan det även kunna ifrågasättas, om jordbrukskasseinspektionen

skulle erhålla någon självständig uppgift i vad anginge tillsynen över rörelsens

övriga organ, d. v. s. centralkassor och jordbrukskassor. Erinras borde,

att jordbrukskreditkassan redan genom en särskild revisionsavdelning utövade

tillsyn över nyssnämnda kassor. Gränserna mellan denna redan bestående

institution samt den tillämnade inspektionens arbetsuppgifter skulle sannolikt

bliva tämligen flytande. På grund av det nu sagda ansåge sparbanksinspektionen

det vara att förorda, att, örn den nuvarande revisionsavdelningen

icke ansåges vara i stånd att på ett tillfyllestgörande sätt sörja för tillsynen

över cenlralkassorna och jordbrukskassorna, denna revisionsavdelning utbyggdes

så att den förmådde att på ett effektivt sätt fylla den avsedda uppgiften.

I övrigt har förslaget, i vad detsamma avser anordnandet av en central,

statlig inspektion över kasserörelsen, tillstyrkts av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

riksgäldsfullmäktige, riksbanksfullmäktige, svenska jorclbrukskreditkassan,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska bankföreningen,

svenska mejeriernas riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund.

De länsstyrelser, som i sina yttranden direkt berört frågan om anordnandet

av en statlig inspektion, eller länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,

hava alla tillstyrkt anordnandet av en dylik inspektion.

I fråga örn vissa organisatoriska detaljer hava däremot

skilda meningar gjort sig gällande i remissyttrandena.

Sålunda har statskontoret förklarat sig vilja ifrågasätta, huruvida tillräckliga

skäl förelåge att för inspektionsverksamheten inrätta en särskild

myndighet; för sin del ville statskontoret hålla före, att det ur olika synpunkter

vore lämpligare att överlåta inspektionen åt bank- eller sparbanksinspektionen,

därvid inspektionsmyndigheten i fråga givetvis borde förstärkas

med för ändamålet erforderliga arbetskrafter.

Sparbanksinspektionen har härutinnan anfört.

Om tillsyn över jordbrukskasserörelsen ansåges böra utövas av en statlig

inspektionsmyndighet, uppställde sig frågan, om denna borde, såsom utredningen

föreslagit, organiseras såsom en gentemot bank- och sparbanksinspektionerna

fristående myndighet eller inordnas i någon av dessa redan bestående

inspektionsmyndigheter. Två av utredningens ledamöter hade understrukit

angelägenheten av att ett samarbete komrne till stånd mellan bankoch

sparbanksinspektionerna och den tillämnade jordbrukskasseinspektionen.

Principiellt vore enligt sparbanksinspektionens förmenande en gemensam inspektion

för samtliga kreditinstitut det ur vissa synpunkter mest ändamålsenliga.

I varje fall syntes det sparbanksinspektionen uppenbart, att en ny

fristående inspektionsmyndighet icke borde komma till stånd, utan att en

eventuell inspektion över jordbrukskassorna borde förläggas till en av de

bestående inspektionerna. Bland annat med hänsyn till att bankinspektionen

handhade tillsynen över jordbrukarbanken, syntes det vara att förorda, att

även tillsynen över jordbrukskasserörelsen förlädes till denna myndighet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

53

Riksbanksfullmäktige hava framfört liknande synpunkter som sparbanksinspektionen,

dock att riksbanksfullmäktige icke gjort något uttalande om,

till vilken av de båda bestående inspektionsmyndigheterna den nya inspektionen

borde anslutas.

Riksgäldsfullmäktige hava framhållit, att med hänsyn till möjligheten av

en framtida koncentration av den statliga inspektionen över landets kreditanstalter

den föreslagna nya inspektionen syntes böra erhålla endast provisorisk

karaktär.

Likaså hava skilda meningar kommit till synes vidkommande frågan örn

allmänna ombud fortfarande borde få förordnas vid sådana centralkassor,

där behov av dylikt ombud förelåge.

Riksgäldsfullmäktige hava härom anfört, att med hänsyn till den arbetsbörda,

som komme att åvila kasseinspektionen, man antingen borde utöka

personalen utöver vad i betänkandet föreslagits eller också bibehålla systemet

med allmänna ombud; dessa borde i så fall förordnas av länsstyrelserna

i samförstånd med inspektionen.

Svenska bankföreningen har framhållit, att, därest inspektionen skulle

kunna utan orimliga kostnader utöva en tillsyn, som i skälig mån motsvarade

dess syfte, befogenhet måste beredas åt inspektionen att i mån av behov

för sin verksamhet anlita lokala, av inspektionen utsedda ombud. Bankföreningen

har vidare framhållit, att den hitintills godtagna principen, att

kostnaden för tillsyn av en viss grupp kreditföretag skulle bäras av företagen

själva, borde tillämpas även för jordbrukskassornas del.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län hava förordat,

att allmänna ombud måtte få förordnas vid centralkassor, där så befunnes

erforderligt. Länsstyrelsen i Kristianstads län har därvid — gentemot

vad i betänkandet anförts därom att inspektionen borde äga att vända

sig till länsstyrelserna för upplysningar i olika hänseenden — framhållit, att

länsstyrelserna själva vunne sin kunskap om förhållandena inom kasserörelsen

just genom de allmänna ombuden. Länsstyrelsen i Kalmar län har

ifrågasatt, om icke ombuden lämpligen borde förordnas av vederbörande

länsstyrelse.

Även jag finner det uppenbart, att anordnandet av en central, statlig in -Departementsspektion

över kasserörelsen skulle lända rörelsen till fördel. Med hänsyn ditten.

till att staten är ekonomiskt engagerad i kasserörelsen torde det även få

anses vara ett statligt intresse, alt en dylik inspektion kommer till stånd.

I fråga om lämpligheten av att anordna en statlig inspektion är jag sålunda

ense med utredningen. Däremot kan jag icke dela utredningens mening,

att inspektionen borde anordnas som en fristående myndighet. Flera olika

skäl tala häremot. Ett önskemål torde väl vara, att ytterligare splittring av

den statliga inspektionsverksamheten rörande olika kreditorgan undvikes.

Vid sådant förhållande kan det icke vara lämpligt alt nu inrätta en tredje

fristående inspektionsmyndighet. Vidare skulle, såsom sparbanksinspektio
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

nen i sitt remissyttrande anfört, en sådan nyskapad självständig inspektion,

som i betänkandet föreslagits, måhända få svårt att i önskvärd utsträckning

hävda sin auktoritet gentemot kasseorganisationen. Det torde också

i övrigt kunna antagas, att tillsynen över kassorna blir mera effektiv och

att det allmännas intresse kan bättre iakttagas, därest uppgiften anförtros

någon av de redan bestående inspektionerna. Slutligen synes det sannolikt,

att kostnaderna för inspektionsverksamheten därigenom kunna i viss

mån nedbringas.

Vad angår frågan, till vilken av de båda redan bestående inspektionsmyndigheterna

kasseinspektionen skall förläggas, har jag efter samråd med

chefen för finansdepartementet stannat för att i detta hänseende förorda

bank- och fondinspektionen. Till den förstärkning av bank- och fondinspektionens

arbetskrafter m. m., som av denna anledning kan erfordras,

återkommer jag i det följande.

Den av utredningens majoritet förfäktade meningen, att den föreslagna

inspektionsmyndigheten skulle göra de allmänna ombuden helt överflödiga,

kan jag ej dela. På skäl, som av herrar Brolén och Dahlberg i deras

reservation anförts, synes det önskvärt, att inspektionsmyndigheten beredes

möjlighet att förordna dylikt ombud vid sådan centralkassa, där behov

av ombud framträder. Den skyldighet att för centralkassa förordna ombud,

vilken för närvarande åvilar länsstyrelserna, torde sålunda böra utbytas

mot en befogenhet i angivna hänseende för bank- och fondinspektionen.

Den föreslagna inspektionen synes icke böra erhålla närmare anslutning

till kassorna än vad som för närvarande gäller i fråga om bank- och fondsamt

sparbanksinspektionernas anslutning till de av dem kontrollerade kreditinrättningarna.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen örn rätt för

ledamot av inspektionen att närvara vid sammanträdena med styrelsen för

jordbrukskreditkassan synes alltså böra utbytas mot bestämmelser av enahanda

innebörd, som enligt 232 § banklagen och 60 b § sparbankslagen

gälla för banker och sparbanker.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde i förordningen om jordbrukets

kreditkassor böra infogas ett nytt kapitel med rubrik »Om tillsyn»,

upptagande för inspektionsanordningen erforderliga föreskrifter. Dessa

torde, med de ändringar som betingas av vad jag här anfört, kunna utformas

i anslutning till utredningens efter mönster av bank- och sparbankslagarna

avfattade förslag. Härtill torde böra fogas vissa bestämmelser angående

inspektionsmyndighetens befogenheter under kassas likvidation.

Ytterligare bestämmelser angående inspektionen torde i den mån så finnes

nödigt få i sinom lid meddelas av Kungl. Maj:t.

I samband med införandet av nyssnämnda föreskrifter i förordningen

torde § 35, som reglerar de nuvarande allmänna ombudens befogenheter,

böra upphävas. Vidare torde i §§ 36 och 55 böra göras vissa, av tillkomsten

av den nya inspektionen betingade tillägg. I detta sammanhang må nämnas,

att i sistnämnda paragraf synes böra införas bestämmelse om skyldighet

för länsstyrelse att, då godkännande för jordbrukskassa återkallats, där
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

55

om lämna underrättelse till ej blott bank- och fondinspektionen utan även

vederbörande centralkassa.

Den av jordbrukskreditutredningen berörda frågan om viss av kasseinspektionen

föranledd ändring i tryckfrihetsförordningen torde icke i detta

sammanhang behöva upptagas till avgörande.

Övriga ändringsförslag.

Under denna avdelning kommer jag att behandla en del av utredningen

framlagda förslag, avseende a) frågan om vem som äger vara medlem i jordbrukskassa,

b) beräkningen av delaktighetsunderlaget och bestämmandet av

lånerättens omfång, c) formerna för kassornas kreditgivning, d) sättet för

kungörandet av medlems avgång ur jordbrukskassa, e) jordbruksekonomiska

föreningars lånerätt samt f) övergångsbestämmelser. Av utredningen i

övrigt upptagna frågor om ändring av gällande författningar angående kasserörelsen

— beträffande vilka ändringsförslag jag torde få hänvisa till betänkandet

— har jag i anslutning till min tidigare meddelade principiella

inställning till förevarande spörsmål, enligt vilken en fullständig omarbetning

av nuvarande bestämmelser på området icke torde böra genomföras,

funnit mig kunna förbigå.

Rätten till medlemskap i jordbrukskassa.

I betänkandet har i denna fråga anförts, bland annat, att det förekommit

att hustrur och barn till jordbrukare samt tjänstefolk tillåtits ingå såsom

medlemmar i jordbrukskassa, ävensom att statliga förvaltningsbidrag uppburits

jämväl för sådana medlemmar. Enligt jordbrukskreditutredningens

mening borde emellertid — förutom jordbruksidkande aktiebolag — icke

andra personer få vara medlemmar av jordbrukskassa än sådana, som själva

ägde eller brukade jordbruksfastighet eller därmed i förevarande hänseende

likställd fastighet; dock att ledamot eller suppleant i kassans styrelse, så

ock föreståndaren eller direktören för vederbörande centralkassa kunde vara

medlem av jordbrukskassan, ändå att han icke ägde eller brukade sådan

fastighet, som nyss sagts.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har avfattats i enlighet

med denna utredningens mening.

I det övervägande antalet yttranden har denna detaljfråga icke direkt berörts.

Svenska jordbrukskreditkassan har emellertid anfört dels att det kunde

vara av vikt för jordbrukskassa att få behålla sina nuvarande intresserade

medlemmar, även örn dessa icke i varje fall skulle vara ägare eller brukare

av jordbruksfastighet, dels ock att det syntes obilligt mot medlemmar, som

ägnat kassan omsorger och arbete, att utesluta dem från medlemskap allenast

därför att de icke vore jordbrukare; även nytillkommande jordbrukare borde

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

Departements
chefen.

beredas möjlighet att kvarstå i kassan efter det de upphört med jordbruk.

Därest det gjordes gällande, att medlemsantalet på detta sätt icke komme att

utgöra en riktig beräkningsgrund för det statliga förvaltningsbidraget, ville

jordbrukskreditkassan framhålla, att ifrågavarande bidrag vore av tillfällig

karaktär, varför denna synpunkt icke borde tillmätas större vikt.

Mellersta Sveriges och Skaraborgs läns centralkassor hava framfört liknande

synpunkter; sistnämnda centralkassa har som en möjlig utväg framhållit,

att man icke ändrade nu gällande regler om rätt att vinna inträde i kassa,

men däremot föreskreve, att statligt förvaltningsbidrag utginge allenast för

sådana medlemmar, som ägde eller brukade jordbruksfastighet.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande

till lantbruksstyrelsen intagit en liknande ståndpunkt.

Ett förfarande sådant som det av utredningen antydda eller att jordbrukskassemedlemmar

låta intaga familjemedlemmar och tjänstefolk i kassan i

mer eller mindre direkt syfte att därigenom erhålla ökat förvaltningsbidrag

måste givetvis betecknas såsom olämpligt och åtgärder till stävjande av ett

dylikt missbruk böra vidtagas. Att, på sätt utredningen föreslagit, såsom

villkor för fortsatt medlemskap i kassan fordra, att vederbörande alltjämt

är ägare eller brukare av fastighet, torde däremot vara att gå för långt. Det

måste betecknas såsom stötande, att den, vilken såsom jordbrukare vunnit

inträde i en kassa och ägnat densamma ett kanske mångårigt arbete, skulle

uteslutas ur kassan den dag, han sålde sin fastighet, och detta oaktat han

alltjämt vore intresserad för kassan och villig att arbeta för densamma. En

annan sak är, att statligt förvaltningsbidrag icke torde böra utgå för andra

medlemmar än sådana, som äro ägare eller brukare av jordbruksfastighet

eller därmed likställd fastighet.

Det synes mig som örn en ändamålsenlig och rättvis lösning av frågan

skulle vinnas genom en föreskrift, att till medlem icke får — förutom jordbruksidkande

aktiebolag — antagas annan än jordbrukare. Genom en dylik

formulering torde möjlighet beredas dels för alla nuvarande icke-jordbrukande

medlemmar att kvarstå, dels ock för sådan jordbrukare, som härefter

vinner inträde, att kvarstå även efter det han upphört att vara jordbrukare.

Förutom jordbrukare böra, såsom utredningen föreslagit, kassefunktionärer

få vinna inträde, även örn de icke äro jordbrukare. Bestämmelser

av nu angivet innehåll torde böra upptagas i § 42 förordningen örn

jordbrukets kreditkassor. Bestämmelserna torde böra kompletteras med sådan

ändring i kungörelsen den 13 februari 1931 angående förvaltningsbidrag

åt jordbrukets kreditkassor, att dylikt bidrag icke må utgå till andra medlemmar

än jordbrukare. Det torde ankomma på Kungl. Majit att, om erinran

från riksdagens sida ej möter, vidtaga sistberörda ändring.

Delaktighetsunderlag och lånerätt i jordbrukskassa.

I betänkandet har härom anförts i huvudsak följande.

Jordbrukskreditutredningen hade tagit under övervägande, huruvida icke

vid bestämmandet av medlems delaktighetsunderlag och jämväl vid fast
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

57

ställande av primärlåns belopp hänsyn även borde tagas till fastighets skogsvärde.

Såvitt utredningen kunde finna, vore det till fördel för skogsägare att

hava tillgång till kredit hos jordbrukskassorna. A andra sidan måste för

jordbrukskassornas del en given förutsättning för dylikt medgivande vara,

att skogsbelåningen icke medförde avsevärda risker. Därvid borde ihågkommas,

att det icke vore fråga örn någon medlemmarnas rättighet att erhålla

andelskredit respektive primärlån. Huruvida eller till vilket belopp lån

i det särskilda fallet skulle utlämnas, bleve självfallet beroende av örn vederbörande

kassa funne den erbjudna säkerheten betryggande.

I stort sett torde det kunna göras gällande, alt skogsvärdet sett på längre

sikt vore fullt så konstant som jordbruksvärdet och att skogen överhuvud

taget erbjöde en säkerhet, som icke i och för sig borde anses underlägsen

säkerhet i jordbruksegendom. Det kunde här erinras örn att hypoteksföreningarna

enligt år 1930 vidtagna ändringar i grunderna för deras verksamhet

ägde utlämna hypotekslån mot säkerhet i skogsegendom. För säkerställande

av liypoteksföreningarnas skogsbelåning hade emellertid särskild

lagstiftningsåtgärd ansetts erforderlig; lagen den G juni 1930 om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet hade för ändamålet

utfärdats. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke ett medgivande av skogsbelåning

inom jordbrukskasserörelsen borde förutsätta en liknande åtgärd

till förebyggande av att kreditgivarens rätt bleve satt i fara genom en alltför

omfattande avverkning å den belånade skogsegendomen. Därvid vore

likväl att märka, att, medan liypoteksföreningarnas utlåning vöre långfristig,

de inom jordbrukskasserörelsen utlämnade lånen enligt utredningens förslag

alltid skulle vara ställda på relativt kort tid eller på kort tids uppsägning.

Med hänsyn till den möjlighet, centralkassorna och jordbrukskassorna

sålunda komme att äga att i förekommande fall fordra återbetalning av

eller avbetalning å lån, syntes det icke vara erforderligt att, därest nämnda

kassor erhölle rätt till belåning av skog, utsträcka lagstiftningen örn begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet till att jämväl

avse jordbrukskasserörelsens utlåning. I detta sammanhang finge därjämte

betonas betydelsen av att de i jordbrukskasserörelsen förekommande lånereverserna

och kreditkontrakten alltid, såsom hittills plägat vara förhållandet,

avfattades med vederbörande kassa förbehållen rätt till omedelbar uppsägning

av krediten, för den händelse säkerheten för densamma skulle enligt

kassans mening undergå försämring.

Vid bedömandet av de olika på förevarande spörsmål inverkande omständigheterna

hade jordbrukskreditutredningen kommit till uppfattningen,

att övervägande skäl talade för att egendoms skogsvärde borde få medräknas

vid bestämmande av medlems delaktighetsunderlag liksom vid utlämnande

av primärlån.

Enligt de nuvarande föreskrifterna örn fastställande av delaktighetsunderlag

och örn grunderna för utlämnande av primärlån vöre såsom jordbruksfastighet

även att anse fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,

hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet

bedreves såsom självständig näring. Bestiimmelsc med samma innebörd

upptagas jämväl i utredningens förslag. Med jordbruksfastighet likställdes

emellertid i förslaget dessutom sådan mindre fastighet, som användes

av hantverkare eller annan arbetare, vilken bereddes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. Det

syntes utredningen naturligt, att en yrkesidkare på landsbygden, som i sin

yrkesutövning väsentligen anlitades av traktens jordbrukare och vilkens intressen

iigde stark anknytning lill jordbruket, borde, örn lian vore fastighetsägare,

få ingå såsom delägare i ortens jordbrukskassa och kunna erhålla lån

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

från denna. Det torde icke heller ur risksynpunkt möta några betänkligheter

att medgiva jordbrukskassa att utlämna lån mot säkerhet i sådan mindre

fastighet, varom nu vore fråga. Emellertid ansåge sig utredningen böra

betona, att den givna förutsättningen för de undantagsbestämmelser, för vilka

nu redogjorts, måste vara, att desamma vid tillämpningen icke tillätes överskrida

den begränsning, som skäligen borde anses vara för dem avsedd. Sålunda

borde den omständigheten, att ett industriföretag, exempelvis ett kraftverk

eller ett tegelbruk, kunde anses drivas till mer eller mindre direkt gagn

för jordbruket, icke få föranleda till att rörelsen i bär ifrågavarande avseende

bedömdes såsom en med jordbruket jämförlig verksamhet.

Slutligen borde nämnas, att bestämmelsen i utredningens förslag örn undantag

från stadgandet, att medlem av jordbrukskassa skulle vara ägare eller

brukare av fastighet, föranlett den föreskrift att medlem, som med undantaget

avsåges, icke finge vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Beträffande frågan örn primärbelåningen överhuvud taget har jordbrukskreditutredningen

anfört följande.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke den av jordbrukskasserörelsen utövade

primärbelåningen kommit att taga större omfattning än som varit

avsett eller kunde vara lämpligt. Såsom grund för en sådan erinran kunde

åberopas, att rörelsen i första hand tillkommit för tillgodoseende av jordbrukets

behov av driftkredit och att anlitandet av tillgängliga rörelsemedel

för utlämnande av primärlån kunde försvåra huvuduppgiftens fullgörande.

Vidare kunde hänvisas till att primärkredit i jordbruksegendom ställdes till

förfogande av andra kreditinstitutioner, främst hypoteksföreningarna, och

att anledning icke funnes för jordbrukskasserörelsen att konkurrera med

hypoteksföreningarna på förevarande område. Jordbrukskreditutredningen

ansåge det vara uppenbart, att jordbrukskasserörelsen icke borde utöva primärbelåning

i sådan omfattning, att utlämnandet av driftkredit därigenom

försvårades. Ä andra sidan syntes det icke böra förmenas rörelsen

att, om det funnes med hänsyn till penningläget eller ur likviditetssynpunkt

förmånligt, belåna primärsäkerhet till skäligt belopp. Att därvid en viss

konkurrens med övriga kreditinstitutioner uppstode torde knappast kunna

undvikas. Vad särskilt anginge konkurrensen med hypoteksföreningarna

vore likväl att märka, att dessa hade till uppgift att utlämna långfristig

kredit, medan jordbrukskasserörelsens organ endast borde hava rätt att bevilja

kredit på kort tid eller med förbehåll om kort tids uppsägning. Jordbrukskreditutredningen,

som ansett sig böra framhålla dessa synpunkter,

hade emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå, att åt dem

gåves uttryck i författningen.

I vissa av de inkomna yttrandena hava uttalats betänkligheter mot att

skogsvärdet skulle få medräknas vid bestämmande av delaktighetsunderlaget

och medlems rätt till primärlån.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — vars yttrande

länsstyrelsen i länet åberopat såsom eget yttrande — har sålunda framhållit,

att man icke borde underskatta den risk, som därigenom infördes i lånerörelsen.

Skogsvärdet växlade nämligen starkt efter det allmänna marknadsläget.

Därtill komme, att skogsbelåningen förutsatte en effektiv övervakning

av de belånade fastigheterna, vilken knappast kunde fullgöras av

kassorna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i denna del åberopat ett av allmänna

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

59

ombudet för mellersta Norrlands centralkassa avgivet yttrande, däri framhålles,

bland annat, att medräknandet av skogsvärdet vid utlämnandet av

primärlån skulle i ali synnerhet för Norrlands vidkommande medföra en

högst avsevärd stegring av förlustrisken; i allt fall torde en bestämmelse

örn rätt till dylik skogsbelåning böra kompletteras av stadganden, varigenom

rätten att avverka skog å den intecknade fastigheten begränsades.

I övriga remissyttranden har det nu ifrågavarande spörsmålet icke direkt

berörts.

Såsom redan i annat sammanhang omnämnts, hava bank- och fondinspektionen,

svenska sparbanksföreningen och svenska bankföreningen givit uttryck

åt den uppfattningen, att kasserörelsens primärbelåning borde inskränkas.

Samma mening har hävdats av riksbanksfullmäktige och av länsstyrelsen

i Västmanlands län.

Det är en naturlig strävan hos varje kreditgivare att i görligaste mån be- Departementshärska

sina kredittagares hela kredit. Detta bör givetvis icke få leda till en chefen.

osund konkurrens kreditorganen emellan. Jag delar emellertid utredningens

mening, att denna fråga icke bör regleras genom lagstadganden.

Vidkommande därefter spörsmålet örn skogsvärdet må medräknas såsom

delaktighetsunderlag och vid primärbelåning kan jag icke biträda utredningens

förslag härutinnan. Det synes för kasserörelsens egen skull bäst,

om den mera riskfyllda skogsbelåningen icke indrages under kassornas verksamhet.

I varje fall torde det vara nödvändigt, att, om skogsbelåning skulle

tillåtas, avverkningsrätten till intecknad fastighet genom lagbud begränsades.

Däremot delar jag utredningens uppfattning, att med jordbruksfastighet

bör uti ifrågavarande hänseenden likställas jämväl sådan såsom annan fastighet

taxerad mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller annan arbetare,

som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller

därmed jämförlig verksamhet.

Likaså tillstyrker jag förslaget, att sådan medlem av jordbrukskassa, som

icke äger eller brukar jordbruksfastighet eller därmed likställd fastighet,

icke bör få vara delaktig i kassan med mera än en andel.

Bifall till vad jag här tillstyrkt föranleder vissa ändringar i § 27 och § 43

förordningen om jordbrukets kreditkassor.

Formerna för kassornas kreditgivning.

I § 26 gällande förordning om jordbrukets kreditkassor regleras formerna

för centralkassas kreditgivning. Sedan i paragrafen angivits de olika låneformer,

som må ifrågakomma — d. v. s. reverslån, kredit i räkning och

växeldiskontering — lämnas vissa föreskrifter, avseende att förhindra att

mer än en viss mindre del av kassans medel utlämnas i mera långfristiga

lån.

I betänkandet har framhållits, att ali av kassa lämnad kredit borde vara

kortfristig, antingen beviljad för viss begränsad tid eller beviljad att löpa

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.

tillsvidare med viss kort uppsägningstid. Samtidigt har emellertid påpekats,

att krediter kunde förekomma, vilka i realiteten vore långfristiga, men att rätt

till uppsägning från kassans sida eller skyldighet till omsättning från låntagarens

sida efter viss begränsad tid alltid måste finnas. I enlighet med

denna sin uppfattning har utredningen utarbetat vissa detaljerade föreskrifter

angående de olika låneformerna, i stort sett överensstämmande med vad som

redan i praktiken tillämpas och erhållit uttryck i av jordbrukskreditkassan

till centralkassorna meddelade anvisningar. Enligt förslaget må sålunda av

centralkassa reverslån beviljas på högst ett år eller på viss tids, högst tre

månaders, uppsägning, kredit i räkning beviljas på högst ett år och växel

diskonteras på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

I samband med förenämnda ändringsförslag har utredningen vidare framlagt

förslag till motsvarande ändringar i de bestämmelser, som reglera jordbrukskassornas

utlåning och som nu återfinnas i § 49 förordningen.

Departements- Jag delar utredningens mening, att i princip all av kassa lämnad kredit

chefen. ^or vara kortfristig. De av utredningen föreslagna detaljföreskrifterna för

de olika låneformerna synas vara ändamålsenliga. Dock torde, i anslutning

till av svenska jordbrukskreditkassan i dess remissyttrande framlagt förslag,

kredit i räkning böra kunna beviljas — förutom på viss tid, högst ett år —

även på viss tids, högst tre månaders, uppsägning. Vidare torde — jämväl

i överensstämmelse med förslag av svenska jordbrukskreditkassan — av jordbrukskassa

beviljad kredit i räkning böra dragas å räkning, som vederbörande

centralkassa öppnar med den låntagande jordbrukskassemedlennnen.

Den nu omnämnda kreditformen har enligt uppgift redan praktiserats av

flera centralkassor utan att olägenheter förmärkts och synes vara av betydelse

för att anpassa kreditsystemet efter rådande behov. I enlighet med

vad jag nu anfört torde ändringar böra vidtagas i §§ 26 och 49 förordningen

om jordbrukets kreditkassor.

Sättet för kungörande av medlems avgång.

När medlem av jordbrukskassa avgått ur kassan, skall, enligt 68 § lagen

den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar, genom styrelsens försorg avgången

ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som i tidning

inom orten.

I förenämnda skrivelse den 13 december 1933 har styrelsen för svenska

jordbrukskreditkassan hemställt, bland annat, att jordbrukskassa måtte befrias

från skyldighet att annonsera om utträdande medlemmar. Styrelsen

har härom anfört i huvudsak följande.

Föreskriften om skyldighet att kungöra medlems avgång i vissa tidningar

torde hava intagits i lagen för att förenings kreditvärdighet — i den mån

denna vöre beroende av medlemmarnas stadgeenliga ansvar — ej skulle genom

medlemmars för utomstående okontrollerbara utträde försvagas och

borgenärernas intressen därigenom skadas. Om således kungörelseförfarandet

torde vara nödvändigt för föreningar, som hade eller kunde hava flera

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249.

61

kreditgivare, vilka icke finge förutsättas hava möjlighet att på annat sätt hålla

sig underrättade om föreningsmedlemmars utträde, vore förhållandet vad

jordbrukskassorna beträffade numera helt annorlunda. Enligt 1930 års författning

ägde jordbrukskassa icke rätt vare sig att driva egen inlåning eller

att utan centralkassans medgivande förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.

Med den ingående revision, som centralkassa utövade beträffande anslutna

jordbrukskassor, kontrollerade centralkassan jordbrukskassemedlemmarnas

avgång på ett enklare och vida effektivare sätt än genom granskning

av tidningars annonsspalter. Om därför centralkassa förpliktigades att i de

fall, då jordbrukskassa hade annan kreditgivare än centralkassan, underrätta

sådan kreditgivare om en eventuell avgång, borde jordbrukskassorna kunna

befrias från skyldighet att annonsera medlems avgång.

I betänkandet har härom anförts bland annat:

Enligt vad jordbrukskreditutredningen inhämtat hade omförmälda kungörelseförfarande

inom jordbrukskasserörelsen funnits så besvärande, att jordbrukskassorna

under de senare åren merendels underlåtit att iakttaga föreskriften

om kungörelseskyldighet.

Medan enligt § 53 gällande förordning örn jordbrukets kreditkassor jordbrukskassa

icke finge utan medgivande av centralkassans styrelse förskaffa

sig kredit i annan kreditinrättning, föresloge jordbrukskreditutredningen, att

denna bestämmelse skulle utsträckas till att avse kredit hos en var annan än

centralkassan.

Utredningen ansåge det vara skäligt, att en anordning sökles, som vore

agnad att utan men för fordringsägarintresset tillgodose styrelsens för jordbrukskreditkassan

önskemål. För åstadkommande av det erforderliga underlaget

för en dylik anordning föresloge utredningen, att till föreskriften i 68 §

tredje stycket föreningslagen angående kungörelseskyldigheten fogades ett tilllägg,

enligt vilket Kungl. Majit bemyndigades att i fråga om förening, som

vunnit godkännande såsom jordbrukskassa, föreskriva, att, i stället för genom

kungörande, underrättelse om medlems avgång skulle genom försorg av föreningens

styrelse meddelas i annan, för fordringsägarna betryggande ordning.

Tillägget föranledde vissa jämkningar jämväl i fjärde stycket av samma

paragraf ävensom i lagens 69 och 85 §§.

Med hänsyn till beskaffenheten av jordbrukskassornas kreditförhållanden

holle utredningen före, att deras fordringsägares intresse borde bliva nöjaktigt

tillgodosett genom att Kungl. Majit med begagnande av sitt i lagen

sålunda givna bemyndigande föreskreve dels, att, då medlem av jordbrukskassa

avgått, styrelsen för kassan skulle, i stället för att örn avgången utfärda

kungörelse på sätt i lagen förmäldes, ofördröjligen till centralkassan göra

skriftlig anmälan om avgången, dels ock att sådana anmälningar skulle av

styrelsen för centralkassan samlas och ordnas samt hållas tillgängliga för en

var, som ville taga kännedom örn dem. Dessa föreskrifter skulle enligt utredningens

förslag infogas i förordningen örn jordbrukets kreditkassor.

Genom att föreskrifterna sålunda bleve meddelade i den allmänna för jordbrukskassorna

gällande författningen torde det få anses vara på tillräckligt

betryggande sätt sörjt för att kassornas fordringsägare örn dem ägde eller

kunde förskaffa sig kännedom. I den mån jordbrukskassa hade annan

fordringsägare än centralkassan, borde det således för denne vara klart, att

han icke bade att förvänta något kungörande örn avgång av kassans medlemmar,

men att han, när helst lian så önskade, genom hänvändelse till centralkassan

kunde erhålla upplysning örn varje sådan avgång, som inträffat.

Anordningen borde anses för fordringsägaren i så måtto vara till särskild båt
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

nåd, som han tack vare densamma sattes i tillfälle att, då han så funne erforderligt,

på en gång erhålla en samlad överblick av de försiggångna utträdena.

I yttrandena hava erinringar mot det av utredningen sålunda föreslagna

förfaringssättet icke framförts.

Departements- Då kungörelseförfarandet för kasserörelsen synts så på en gång obehövligt

eA^en‘ och besvärande, att man merendels uraktlåtit att efterleva gällande lagbestämmelser

därom, torde man, därest absoluta hinder icke ur andra synpunkter

möta, böra söka tillmötesgå kasserörelsens krav på ändring av de gällande

bestämmelserna.

Enligt gällande författning är, såsom jordbrukskreditutredningen erinrat,

jordbrukskassa förhindrad att utan medgivande av centralkassans styrelse

förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning. Därest detta förbud, på sätt

utredningen föreslagit, utsträckes att gälla kredit över huvud taget, synes det

mig som om det nuvarande kungörelseförfarandet skulle kunna, utan att

eventuella borgenärers intressen träddes för nära, utbytas mot ett underrättelseförfarande

i enlighet med vad utredningen föreslagit. Att föreskrifter

därvid böra meddelas örn skyldighet för centralkassa att samla anmälningarna

och hålla dem tillgängliga för allmänheten, torde vara uppenbart. Jag får

alltså, under förutsättning att nyssnämnda ändring vidtages i fråga om jordbrukskassas

rätt att begagna kredit, tillstyrka utredningens ifrågavarande

förslag.

På sätt utredningen framhållit fordras härför vissa jämkningar i 68, 69

och 85 §§ lagen om ekonomiska föreningar. Därutöver synes motsvarande

jämkning böra vidtagas jämväl av 70 § andra stycket omförmälda lag.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde vidare dels stadgandet i § 53 förordningen

örn jordbrukets kreditkassor angående rätt för jordbrukskassa att

erhålla kredit hos annan än centralkassa böra ändras, dels ock till sagda förordning

böra fogas två nya paragrafer, innefattande bestämmelser angående

jordbrukskassas skyldighet att anmäla medlems avgång och centralkassas

skyldighet att samla dylika anmälningar, vilka paragrafer torde böra betecknas

§ 33 a och § 54 a.

Jordbruksekonomiska föreningars lånerätt.

I sin skrivelse den 13 december 1933 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan

hemställt dels att jordbruksekonomisk förening måtte beredas

möjlighet att mot tecknandet av en andel i centralkassa erhålla primärlån

till högst 60 procent av gällande taxeringsvärde å föreningen tillhörig fastighet,

dels ock om sådan ändring av gällande förordning, att centralkassas utlåning

till jordbruksekonomiska föreningar finge utgöra 1/5 i stället för Vio

av det sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till

centralkassan anslutna jordbrukskassorna. Till stöd för sistnämnda hemställan

har anförts, att svårigheter uppstått att med nu gällande bestämmelser

i skälig utsträckning tillgodose föreningarnas kreditbehov.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249. 63

I betänkandet Ilar angående den ifrågasatta rätten till primärbelåning

anförts:

Jordbrukskreditutredningen ansåge skäligt, att de jordbruksekonomiska

föreningarna icke utestängdes från den möjlighet att utöver andelskrediten

erhålla primärlån i jordbruksfastighet, vilken för närvarande tillkomme

jordbrukskassorna. Huruvida en sådan fastighet tillhörde en enskild jordbrukare

eller en jordbruksekonomisk förening syntes icke böra i och för

sig hava någon avgörande betydelse i kreditavseende. I likhet med jordbrukskassa

borde därför enligt utredningens förslag jordbruksekonomisk

förening kunna komma i åtnjutande av primärkredit inom sex tiondelar av

belånad jordbruksfastighets värde. Då emellertid ifrågavarande krediter kunde

antagas ofta vara jämförelsevis stora och det även ur andra synpunkter

kunde vara lämpligt, att jordbrukskreditkassan erhölle en viss överblick av

denna utlåning, föresloge utredningen, att centralkassa skulle vara skyldig

att inhämta medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan, innan primärlån

utlämnades till jordbruksekonomisk förening.

Från de jordbruksekonomiska föreningarnas sida torde det emellertid

även och främst vara ett önskemål, att möjlighet bereddes dessa föreningar

att erhålla primärlån mot säkerhet i andra fastigheter än jordbruksfastigheter.

Därvid ifrågakomme fastigheter, i vilka vore inrymda mejerier, slakterier

eller andra anläggningar av industriell karaktär. De större föreningskrediterna,

exempelvis till centralföreningar, vore av sådan omfattning och

natur, att de icke lämpligen hörde hemma i jordbrukskasserörelsen. Däremot

syntes förhållandevis mindre krediter till lokala föreningar väl kunna

omhänderhavas av denna rörelse. Emellertid torde det vara otvivelaktigt,

att kreditgivning mot säkerhet av inteckning i här ifrågavarande slag av

fastigheter i allmänhet vore förenad med större risker än utlåning mot säkerhet

i jordbruksfastigheter. Sådana fastigheter, som här avsåges, vore

särskilt inrättade för sitt ändamål, och om de överhuvud taget skulle kunna

användas på annat sätt, erfordrades ombyggnadsåtgärder med därav följande

kostnader. Med hänsyn därtill och då marknaden för dylika fastigheter

av naturliga skäl vore ytterst begränsad, måste särskild försiktighet iakttagas

vid långivning mot säkerhet i dem. I jordbrukskreditutredningens förslag

inskränktes därför centralkassas rätt att till jordbruksekonomisk förening

utöver andelskredit bevilja lån mot primärinteckning i annan fastighet

än jordbruksfastighet till att avse högst fyra tiondelar av fastighetens

taxeringsvärde.

I fråga örn den tillåtna storleken av centralkassas sammanlagda

utlåning till jordbruksekonomiska föreningar

har i betänkandet anförts, att centralkassornas första hands uppgift att tjäna

som långivare till jordbrukskassorna borde i författningen erhålla uttryck

därigenom, att utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar begränsades

inom en i förhållande till övrig utlåning tämligen trång ram. Var gränsen

skulle dragas, vore givetvis en lämplighetsfråga. Det syntes dock utredningen,

sorn örn centralkassas utlåning lill jordbruksekonomiska föreningar borde

kunna utsträckas till V5 av de anslutna jordbrukskassornas lånemaximum.

Herr Adler har i sitt reservationsvis framförda yttrande funnit det icke

mota betänkligheter att, till båtnad för de jordbruksekonomiska föreningarnas

kreditförsörjning, medgiva en belåning intill °/io av egendomsvärdet be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

träffande andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Reservanten har funnit

den föreslagna bestämmelsen, att belåningen skulle vara beroende av medgivande

från styrelsen för jordbrukskreditkassan, utgöra en garanti för att

utlåningen likväl icke skulle sträckas längre än som kunde anses motsvaras

av betryggande säkerhet. Därtill komme, att ifrågavarande fastigheter

finge antagas erhålla en varaktig användning för sina respektive ändamål

och hava ett tämligen bestående värde.

I yttrandena har beträffande jordbruksföreningarnas primärbelåning

svenska jordbrukskreditkassan tillstyrkt herr Adlers reservation; likaså

hava mellersta Sveriges, Skaraborgs läns, Östergötlands, Gävleborgs läns

och övre Norrlands centralkassor i yttranden till jordbrukskreditkassan tillstyrkt

reservationen, därvid den förstnämnda centralkassan t. o. m. ifrågasatt,

örn icke gränsen kunde sättas vid e/10 av taxeringsvärdet.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap, i vars yttrande svenska mejeriernas

riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund instämt, har förordat

en höjning av belåningsgränsen till 5/io av taxeringsvärdet.

Vad angår frågan om den sammanlagda utlåningen till

jordb ruksekonomiska föreningar hava riksbanksfullmäktige

framhållit, att ifrågavarande utlåningsrörelse, i varje fall till större jordbi

uksekonomiska föreningar, vore mindre lämplig för jordbrukskasserörelsen;

föreningarnas kreditbehov vore väl tillgodosett på andra sätt, därvid i

första hand kunde hänvisas till aktiebolaget jordbrukarbankens utlåning till

dylika föreningar.

Aktiebolaget jordbrukarbanken har i denna del anfört i huvudsak följande.

Kasserörelsens uppgift vore att tillgodose det mindre jordbrukets behov av

driftkredit. Även bankens uppgift vore att sörja för jordbrukets kreditbehov.

Den ojämförligt största delen av bankens utlåning till jordbruket folie

på den jordbruksekonomiska föreningsrörelsen. Kasserörelsens under de senare

åren framträdande tendens att i allt högre grad tillföra sig kreditgivningen

till föreningsrörelsen hade lett till en konkurrens mellan kasserörelsen

och banken, en konkurrens som vore så mycket mera anmärkningsvärd,

som banken ägdes av staten och kasserörelsen vore starkt statsunderstödd.

De sammanhållande och ledande enheterna i andelsorganisationerna inom

de olika områdena av jordbrukets ekonomiska liv vore regelmässigt av den

utpräglat kommersiella eller industriella karaktär och av den storleksordning,

att deras kreditbehov varken borde eller ens kunde tillgodoses genom jordbrukskasseorganisationen.

Gentemot kasserörelsens omhänderhavande av

krediterna till de mindre, lokala föreningarna kunde måhända icke andragas

samma avgörande skäl. Emellertid ville banken ifrågasätta lämpligheten av

att kreditgivningen till vissa led inom en sammanslutning handhades av ett

kreditinstitut, till andra led inom samma sammanslutning av ett annat. Den

överblick över sammanslutningens ekonomiska utveckling, som för kreditgivaren

vore erforderlig för dennas ledande i rätt riktning, bleve därigenom

äventyrad. Det borde även påpekas, att kassornas övertagande av föreningskrediterna

innebure ett avsteg från den riskfördelningsprincip, som ansetts

vara kassornas styrka. Örn en enda till kassa ansluten större jordbruksekonomisk

förening skulle komma på obestånd, kunde kassans medlemmar

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

65

på detta enda engagemang få vidkännas högst betydande personliga uppoffringar.

Banken avstyrkte därför utredningens förslag i nu förevarande del.

Jag delar utredningens mening, att även jordbruksekonomiska föreningar Departement»- böra beredas möjlighet att hos centralkassa erhålla, utöver det fastställda chefenlånemaximum

å 200 kronor per andel, jämväl primär inteckningskredit. Beträffande

frågan örn kredit mot säkerhet av inteckning i fastighet, taxerad

såsom annan fastighet, skall fa beviljas intill i/io eller BAo av taxeringsvärdet,

torde böra beaktas, att primärbelåning av andra fastigheter än jordbruksfastigheter

i och för sig innebär en nyhet för kasserörelsen, ett förhållande,

som givetvis manar till försiktighet vid fixerandet av gränserna för

belåningen. Det torde böra understrykas, att primärbelåning av andra fastigheter

än jordbruksfastigheter — även om dylik belåning nu av speciella skäl

tillätes för de jordbruksekonomiska föreningarnas vidkommande — dock

faller utom kasserörelsens egentliga program. På grund härav får jag tillstyrka

majoritetens förslag om 4/10 av taxeringsvärdet såsom lånegräns vid

primärbelåning av fastighet, taxerad som annan fastighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde visst tillägg böra göras

till § 6 förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Antalet till jordbrukskasserörelsen anslutna jordbruksekonomiska föreningar

har de senare åren ökat i rask takt. Medan antalet anslutna sådana föreningar

ännu vid 1931 års utgång utgjorde allenast 16, hade antalet vid 1935

års utgång stigit till 251. .Tåg delar jordbrukskreditutredningens mening, att

kasserörelsens utlåning till de jordbruksekonomiska föreningarna bör begränsas

inom en i förhållande till övrig utlåning tämligen trång ram. Vad

jordbrukarbanken i denna del anfört, synes mig även värt beaktande. För

kasserörelsen, vars svåraste problem torde vara övervinnandet av sparkapitalets

misstroende mot densamma, är det ett livsvillkor att undvika alla mera

riskfyllda eller svårbedömbara engagemang. Den väsentliga utvidgning

av föreningskrediterna, som skulle följa därest man godtoge utredningens

förslag om höjning av lånemaximum för centralkassas utlåning till jordbruksekonomiska

föreningar från Vio till Vs av de anslutna jordbrukskassornas

lånemaximum, synes mig därför icke önskvärd. Med hänsyn till vad

jag sålunda anfört avstyrker jag förslaget i denna del.

Övergångsbestämmelser.

I betänkandet anföres:

Därest utredningens förslag till nya bestämmelser för jordbrukskasserörelsen

förelädes 1936 års riksdag och bleve antagna, torde bestämmelserna

kunna träda i kraft redan den 1 juli 1936. För att desamma skulle bliva

tillämpliga å centralkassorna och jordbrukskassorna erfordrades emellertid

även, att dessa kassors stadgar ändrades till överensstämmelse med de nya

föreskrifterna. Enligt lagen örn ekonomiska föreningar gällde såsom villkor

för giltigt beslut örn ändring i sådan förenings stadgar, att samtliga röstberättigade

förenat sig örn beslutet eller detta fattats å två på varandra följande

Bihang till riksdagens protokoll 19.''I6. I sami. Nr 249. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Departements.

chefen.

föreningssammanträden, varav minst ett ordinarie, och å det sammanträde,

som sist hållits, biträtts av en kvalificerad majoritet av de röstande. Antagligen

borde det i regel icke möta svårigheter för centralkassorna och måhända

ej heller för många av jordbrukskassorna att tämligen snart efter de

nya bestämmelsernas utfärdande erhålla sina medlemmars godkännande av

därav påkallade stadgeändringar, så att dessa kunde bliva tillämpliga redan

kort efter den 1 juli 1936. Under alla förhållanden skulle desamma underställas

vederbörande länsstyrelser före den 1 juli 1937. Till förhindrande

av olägenhet, för den händelse i något fall godkännande av de nya stadgarna

skulle finnas icke kunna meddelas på grund av någon förelupen felaktighet,

hade i utredningens förslag en bestämmelse upptagits örn rätt för Kungl.

Majit att beträffande särskild kassa meddela utsträckning av den föreskrivna

tiden.

Mot vad utredningen sålunda anfört angående tidpunkten för ikraftträdandet

av de föreslagna bestämmelserna samt örn erforderliga övergångsstadganden

har jag ej något att erinra.

Anslagsfrågor.

A riksstaten för innevarande budgetår är till Jordbrukets kreditkassor: Revision

av jordbrukskasserörelsen m. m. upptaget ett reservationsanslag av

50,000 kronor. Anslaget avses skola lämna bidrag till kostnader för revision

samt för upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamhet inom

rörelsen. Vidare utgå från anslaget resekostnads- och traktamentsersättning

samt arvode till de allmänna ombud, som enligt förordningen om jordbrukets

kreditkassor utses av länsstyrelserna för tillsyn över centralkassornas

och jordbrukskassornas verksamhet.

I skrivelse den 29 augusti 1935 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan

hemställt, att anslag för angivna ändamål måtte för budgetåret 1936/

1937 anvisas med 60,000 kronor. Till stöd härför har styrelsen anfört, att

den revisionsverksamhet, som åvilade jordbrukskreditkassan, samt det arbete,

som utfördes i samband med organiserandet av nya central- och jordbrukskassor,

utbildning av föreståndare för jordbrukskassorna samt spridande av

upplysning örn jordbrukskasserörelsen m. m., beräknades för år 1935 draga

en kostnad av 85,000 kronor. Detta innebure en ökning från föregående år

med omkring 15,000 kronor, främst beroende på med rörelsens tillväxt följande

ökat revisionsarbete. Då jordbrukskreditkassans upplåning till en väsentlig

del vore bunden vid en jämförelsevis hög räntesats, medan kassan vid

sin utlåning till centralkassorna måste i möjligaste mån söka anpassa räntan

efter det allmänna låga ränteläget, syntes det ej möjligt att genom räntepålägg

å ifrågavarande utlåning täcka mer än en mindre del av nyssberörda

kostnader.

Statskontoret har i avgivet remissyttrande den 26 oktober 1935, i betraktande

av det betydande statsunderstöd, som redan utginge till jordbrukskasseorganisationen,

icke funnit tillräcklig anledning föreligga att tillstyrka bifall

till framställningen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

67

Jag erinrar, att Kungl. Majit i årets statsverksproposition under nionde

huvudtiteln, punkt 108, föreslagit riksdagen att till Jordbrukets kreditkassor:

Revision av jordbrukskasserörelsen m. m. beräkna ett reservationsanslag av

100,000 kronor. Härvid har avsetts, att anslaget skulle förslå jämväl till bestridande

av kostnaderna för den av jordbrukskreditutredningen föreslagna

statliga inspektionsmyndigheten över kasserörelsen.

Med anledning av de överväganden, som senare ägt rum i ärendet, har jag

anmodat bank- och fondinspektionen att verkställa utredning och upprätta

förslag till de ändringar i inspektionens stat, som kunde föranledas därav,

att inspektionens arbetsuppgifter utvidgades till att omfatta även tillsyn över

jordbrukskasserörelsen på sätt i det föregående anförts. I utlåtande den 7

februari 1936 har bank- och fondinspektionen härutinnan anfört följande.

Inspektionen utginge från, att den ifrågasatta tillsynen skulle avse jordbrukskasserörelsen

i dess helhet, sålunda såväl jordbrukskassor och centralkassor

som rörelsens topporgan, svenska jordbrukskreditkassan, samt att tillsynsverksamheten

skulle ordnas i huvudsak efter de linjer, som angivits av

jordbrukskreditutredningen i dess betänkande.

Den tekniska personal, med vilken bank- och fondinspektionen borde utrustas

vid denna tillsyns förläggning till ämbetsverket, syntes tillsvidare kunna

inskränkas till två befattningshavare: en förste byråinspektör och en byråinspektör.

Därjämte erfordrades utökning av den kvinnliga arbetskraften. Då

det med hänsyn till arbetsområdets omfattning syntes vara av vikt, att den

tekniska personalen kunde för arbetets underlättande beredas biträde icke

blott med rent skrivarbete utan i förekommande fall även i annat avseende,

exempelvis med bearbetning av inkomna ställningsöversikter och andra

uppgifter, syntes lämpligen en kanslibiträdesbefattning böra inrättas.

En utökning av inspektionens personal på sätt sålunda angivits medförde

utöver avlöningar, provisoriska dyrortstillägg, dyrtidstillägg och pensionskostnader

vissa andra ändringar i den för inspektionen nu gällande staten. I

likhet med vad som vore fallet i fråga om inspektionens båda nuvarande huvudavdelningar

borde för den nya tillsynsverksamheten under rubriken »3.

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal» upptagas ett belopp av 100

kronor. Vidare borde omkostnadsposten för reseersättningar ökas med 6,000

kronor samt posten för expenser med likaledes 6,000 kronor. De ökningar i

inspektionens stat, som sålunda påkallades och som medförde höjning av statens

slutsumma med 42,900 kronor, framginge närmare av följande uppställning.

Avlöningar.

1. Avlöningar till tjänstemän, upptagna å personalförteckningen:

1 Förste byråinspektör................. 12,000

1 Byråinspektör....................... 10,980

1 Kanslibiträde........................ 3,300

26,280 avrundat 26,300

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Majit..................... —

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............... 100

4. Särskilda löneförmåner (provisoriskt dyrortstillägg)........ 600

5. Dyrtidstillägg.........................................■ 3,000 30,000

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 249-

Pensionskostnader.

1. Pensionsavdrag motsvarande belopp, att tillföras civila pen
-

sionsfonden .......................................... 900

2. Pensioner.............................................. — 900

Omkostnader.

1. Reseersättningar ....................................... 6,000

2. Expenser.............................................. 6,000

4. Övriga utgifter: lokalhyra motsvarande belopp, att tillföras

statens allmänna fastighetsfond........................ — 12,000

Kronor 42,900.

Inspektionen ville emellertid framhålla, att den nya grenen av inspektionens

verksamhet även betingade kostnader utöver vad själva ökningen av

statens slutsumma angåve. Inspektionen åsyftade därvid, att för ämbetsverket

i dess helhet gemensamma kostnader borde med viss andel läggas å

den nya verksamhetsgrenen. Dessa gemensamma kostnader hänförde sig för

närvarande bland annat till avlöningar m. m. åt bankinspektören, byråchefen,

kansliskrivaren, ett kanslibiträde och expeditionsvakten samt till kostnader

för lokalhyra. Dessa kostnader fördelades enligt nu gällande föreskrifter på

sådant sätt, att hälften bestredes av bidrag till bankinspektionen och hälften

av bidrag till fondinspektionen. Den ifrågasatta utvidgnigen av inspektionens

ämbetsverksamhet syntes påkalla en uppdelning efter nya grunder, och

med hänsyn till vissa förhållanden, som enligt inspektionens mening borde

påkalla en minskning av fondinspektionens andel i de gemensamma kostnaderna,

hade inspektionen därvid ansett sig böra utgå från, att hälften

av dessa kostnader borde hänföras till bankinspektionen, en fjärdedel till

fondinspektionen och återstående fjärdedel till tillsynen över jordbrukskasserörelsen.

Samtidigt syntes från dessa kostnader böra avföras och till enbart

bankinspektionen hänföras kostnaderna för ett kanslibiträde. Då någon

särskild biträdande ledamot för jordbrukskasseärenden icke upptagits

i inspektionens förslag till ändringar i ämbetsverkets stat, hade inspektionen

åsyftat, att den biträdande ledamoten för bankärenden skulle i förekommande

fall kunna tillkallas även vid behandling av jordbrukskasseärenden,

något som syntes böra påkalla, att kostnaderna för denne biträdande ledamot

till någon del hänfördes till tillsynen över jordbrukskasserörelsen.

Med en sådan ändring i sammansättningen av de gemensamma kostnaderna

och med den förut angivna fördelningsgrunden skulle av dessa kostnader

komma att på tillsynen över jordbrukskasserörelsen falla i runt tal 15,500

kronor.

Det borde här framhållas, att inspektionen vid beräknandet av höjningen

av statens omkostnadspost för expenser hade, frånsett fondstämpelgranskningens

särskilda andel, utgått från samma fördelningsgrund som nyss angivits.

Bank- och fondinspektionen har sålunda ansett, att, enär den av jordbrukskassetillsynen

föranledda direkta ökningen av inspektionens stat — i detta

sammanhang frånsett pensionskostnader, vilka täcktes genom avdrag å utgående

avlöningar — skulle komma att belöpa sig till 42,000 kronor och

denna tillsynsgrens andel i gemensamma kostnader för ämbetsverket till

15,500 kronor, förläggningen av tillsynen över jordbrukskasserörelsen till

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

69

bank- och fondinspektionen komme att, såvitt inspektionen nu kunde bedöma

och frånsett kostnader för ombud hos centralkassor, draga en årlig

kostnad av i runt tal 57,500 kronor.

Såsom tidigare angivits, lärer den tillsyn över jordbrukskasserörelsen, som Departementsenligt

vad jag föreslagit skulle ankomma på bank- och fondinspektionen,

medföra behov av ökade arbetskrafter samt jämväl i övrigt föranleda ökade

utgifter för inspektionen. Enligt förut omförmälda av mig tillstyrkta förslag

till ändringar i förordningen örn jordbrukets kreditkassor, skulle —

liksom enligt banklagstiftningen gäller beträffande bank- och fondinspektionen

med avseende å dess uppgifter enligt denna lagstiftning — Kungl. Majit

äga förordna örn inspektionens organisation och verksamhet i och för den

tillsyn, som av inspektionen skulle utövas över jordbrukskasserörelsen. Efter

samråd med chefen för finansdepartementet finner jag de beräkningar

rörande erforderlig personalförstärkning samt kostnader för reseersättningar

och expenser, som framlagts av bank- och fondinspektionen, såvitt för

närvarande kan bedömas ej giva anledning till annan erinran än att för nästkommande

budgetår kostnaderna för expenser och reseersättningar knappast

torde behöva överstiga ett totalbelopp av 10,000 kronor. Enär kasserörelsen

blir underkastad de nya bestämmelserna först i den mån erforderliga

ändringar hinna genomföras i de för kassorna gällande stadgarna, torde

nämligen inspektionens verksamhet beträffande kassorna under nästa budgetår

ej hinna genomföras i full omfattning. Vid sådant förhållande lära totalkostnaderna

för tillsynen för nästa budgetår kunna uppskattas till i runt

tal 40,000 kronor. Att, på sätt bank- och fondinspektionen ifrågasatt, på

kasseverksamheten lägga jämväl viss del av för inspektionen i dess helhet

gemensamma kostnader, såsom avlöning åt bankinspektören och byråchefen

m. fl., synes åtminstone tills vidare ej vara erforderligt.

De kostnader, som enligt vad nu beräknats skulle uppstå för bank- och

fondinspektionens tillsyn över jordbrukskasserörelsen, böra, i anslutning till

vad som gäller i fråga örn utgifterna för tillsynen över bankväsendet, gäldas

av de kontrollerade institutionerna själva. Erforderligt belopp för täckande

av tillsynskostnaderna bör med den budgettekniska anordning, som tillämpas

beträffande finansieringen av bank- och fondinspektionen, redovisas under

inkomsttiteln »Bidrag till bankinspektionen» samt över det å sjunde huvudtiteln

uppförda anslaget »Avsättning till bankinspektionens fond» tillföras

denna fond, från vilken kostnaderna sedermera få bestridas. I samband

med beslut om erforderliga ändringar i staten för bank- och fondinspektionen

torde Kungl, Majit böra vidtaga de ändringar i nuvarande regler

för belastningen av bankinspektionens fond, som påkallas av den förordade

anordningen.

I anledning av vad nu föreslagits synes höjning böra ske av nyssnämnda

inkomsttitel oell avsättningsanslag. Frågan härom torde i annat sammanhang

komma att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Rätteligen boede det för täckande av tillsynskostnaderna erforderliga be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

loppet uttagas av de olika jordbrukskreditkassorna i förhållande till omfattningen

av deras verksamhet. Då emellertid grunderna för kassornas andel

i tillsynskostnaderna ej kunna bestämmas utan en närmare utredning,

torde tillsvidare en annan utväg böra sökas, så mycket mer som uttagandet

av dessa andelar för närvarande sannolikt skulle förutsätta en ökning av kassornas

förvaltningsbidrag med därav föranledd omläggning av grunderna

för detta bidrag. Jag vill med hänsyn härtill förorda, att hela beloppet gäldas

av jordbrukskasserörelsens gemensamma centralorgan, svenska jordbrukskreditkassan.

För möjliggörande härav torde för nästkommande budgetår

böra vidtagas en motsvarande höjning av det belopp, som från reservationsanslaget

till revision av jordbrukskasserörelsen m. m. ställes till kassans

disposition.

I anslutning till vad sålunda förordats och då jag ej vill motsätta mig, att

medel för revisions-, instruktions- och organisationsverksamhet inom jordbrukskasserörelsen

anvisas till det belopp av 60,000 kronor, som styrelsen

för svenska jordbrukskreditkassan föreslagit, tillstyrker jag att förutnämnda

reservationsanslag för nästkommande budgetår bestämmes till (60,000 +

40,000) 100,000 kronor. Jag förutsätter härvid, att till de ombud för tillsyn

å centralkassornas verksamhet, som må komma att förordnas av bank- och

fondinspektionen, får från detta anslag utgå ersättning i överensstämmelse

med vad för närvarande gäller beträffande de av länsstyrelserna förordnade

allmänna ombuden.

Erforderliga närmare bestämmelser rörande anslagets disposition torde få

meddelas av Kungl. Majit.

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till dels lag med vissa bestämmelser om centralkassor

för jordbrukskredit, dels förordning angående vissa ändringar i förordningen

den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor, dels förordning

om ändrad lydelse av §§ 6 och 7 förordningen den 3 juni 1932 (nr 165)

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, dels lag angående

ändrad lydelse av 58 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet, dels lag angående ändrad lydelse av 53 § lagen den 6 juni 1930

(nr 252) om kommunalstyrelse i stad, dels ock lag angående ändrad lydelse

av 54 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse. Förslagen,

vilka torde få såsom bilaga1 fogas till statsrådsprotokollet, böra föreläggas

riksdagen för antagande, förstnämnda förslag dock först efter det lagrådets

utlåtanden däröver enligt § 87 regeringsformen inhämtats.

I det föregående hava föreslagits jämväl vissa andra lagstiftningsåtgärder

av beskaffenhet att böra vidtagas i den ordning, varom förmäles i § 87 regeringsformen.

Jag syftar härvid på de föreslagna ändringarna i lagarna om

1 Förslagen, med undantag av förslaget till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för

jordbrukskredit, äro Ilka lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen och hava

därför här uteslutits.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

71

förmynderskap och om ekonomiska föreningar. Dessa lagförslag torde emellertid

bero på föredragning av chefen för justitiedepartementet.

Med slutligt beslut i ämnet torde böra anstå till dess de av förslagen, över

vilka enligt vad nu sagts lagrådets utlåtande bör inhämtas, hunnit undergå

vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller alltså att få ånyo upptaga

ärendet sedan nämnda granskning avslutats.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom

jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till lag med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet K ronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för ett eller flera län av

ekonomiska föreningar med ändamål att var inom sin ort bereda driftkredit

åt idkare av mindre jordbruk, må, enligt de bestämmelser Konungen meddelar,

kunna vinna godkännande såsom centralkassa för jordbrukskredit.

2 §.

Centralkassa äger, under iakttagande av de villkor och föreskrifter som

Konungen finner skäligt meddela, från allmänheten mottaga inlåning på sådana

räkningar som av bank allmänneligen begagnas.

3 §.

Varda penningar hos centralkassa insatta att där innestå viss tid, mot eller

utan ränta, skall motbok eller annat bevis som kassan därom utfärdar ställas

till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt

att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

Till den, som hos centralkassa innehar sparkasseräkning, skall motbok utlämnas.

Motbok må ock utlämnas till innehavaren av annan räkning, från

vilken kassan är skyldig utbetala medel först viss tid efter uppsägning. Då

medel insättas eller lyftas å räkning för vilken motbok är utfärdad, skall i

motboken göras anteckning därom. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle

medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok rörande insättning

å sparkasseräkning kunde av kassan åberopas.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäde vad därom

är särskilt stadgat.

4 §•

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige efter det han fyllt sexton år själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges

samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att

omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge dock för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

73

myndaren ensam förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning

att förmyndaren äger ensam förfoga över innestående medel verkställas

å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats när beviset eller motboken

företes hos kassan.

I fråga örn medel som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må hos kassan förbehåll

när som helst göras att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Har förbehåll gjorts, skall anteckning därom verkställas å bevis som

utfärdas örn insättningen eller i motbok som utlämnas av kassan. Då med

överförmyndarens tillstånd uttagning av medel skett, skall ock anmärkning

om tillståndet göras. Förmyndare och god man åge på begäran erhålla bevis

om beloppet av de medel som insättas eller innestå under sådant förbehåll, så

ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav att motbok rörande insättning å sparkasseräkning förut

utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel insatts

med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig som fyllt

sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel varöver den omyndige ej äger

själv förfoga. Har i fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare

eller god man, förbehåll gjorts varom i andra stycket sägs, åge jämväl

förmyndaren eller gode mannen för insättning av medel utan sådant förbehåll

utfå annan motbok.

5 §•

Har centralkassa råkat i konkurstillstånd, skola i avseende å dess konkurs,

utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förenings konkurs,

de särskilda bestämmelser som äro meddelade beträffande sparbanks konkurs

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag lagen

den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor

för jordbrukskredit skall upphöra att gälla.

Bihang till riksdagens protokoll 19.16.

1 sami.

Nr 249.

G

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 april

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksar enden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den

21 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 249-

75

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:

Den 21 februari 1936 anmälde jag för Kungl. Maj:t vissa frågor beträffande

jordbrukskasserörelsen, däribland ett inom jordbruksdepartementet

utarbetat förslag till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit

jämte andra därmed sammanhängande inom departementet

upprättade författningsförslag. Jag erinrade emellertid därvid örn att med

slutligt beslut i ämnet borde anstå till dess lagrådet hunnit granska dels

förstnämnda lagförslag dels ock vissa på föredragning av chefen för justitiedepartementet

beroende lagförslag. Sedan denna granskning nu slutförts,

torde jag ånyo få anmäla ärendet.

Det förstnämnda lagförslaget har av lagrådet enligt utlåtande den 27

april 1936 lämnats utan anmärkning, och icke heller vid granskningen av de

utav chefen för justitiedepartementet framlagda förslagen har — såsom framgår

av protokollsutdrag, återgivet i Kungl. Maj:ts proposition nr 250 — något

förekommit, som utgör hinder för fullföljande av de av mig anmälda frågorna

på sätt jag tidigare tillstyrkt. Förslaget till lag med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit har emellertid inom jordbruksdepartementet

underkastats vissa redaktionella jämkningar, för vilka närmare

redogörelse icke torde behöva lämnas.

Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört och under

framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer

kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande till

riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer jag,

dels att omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade

författningsförslag — förslaget till lag med vissa bestämmelser

örn centralkassor för jordbrukskredit jämlikt

§ 87 regeringsformen — måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

dels ock att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att

1) medgiva, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret

av de svenska statens obligationer till nominellt belopp

av sammanlagt 20,000,000 kronor, vilka enligt riksdagens

medgivande överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan

för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken,

må utsträckas beträffande hälften av obligationerna

till den 30 juni 1941 och beträffande återstående hälften

till den 30 juni 1946;

2) besluta den ändring i gällande bestämmelser angående

överlämnandet till riksbanken av svenska statens obligationer

såsom pant för envar centralkassas för jordbrukskredit

förbindelser, att nuvarande maximibeloppet för obligationer

höjes från 750,000 till 1,000,000 kronor;

3) till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jordbruks
kasserörelsen

m. m. för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

av .................... kronor 100,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

366459. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. JoU 1936:89 Jordbruksutskottets memorial Nr 89 s. 2 i texten
  2. 1LU 1936:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 kap. 4 § lagen om förmynderskap m. m. s. 1 i texten
  3. BJoU 1936:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m., dels ock i ämne s. 1 i texten
  4. BJoU 1936:2 Memorial, angående ersättning åt utskottets sekreterare. s. 1 i texten