Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål

1936-04-30 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:252, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889

(nr 2) örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga

domstol i sådana mål; given Stockholms slott den 30

april 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 8 mars 1889 (nr 2) örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol

i sådana mål.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 252.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa^Idelar av lagen rden 8 mars 1889 (nr 2) örn

straff för ämbetsbrott ay präst och örn laga domstol i sådana mål.

Härigenom förordnas, att 7, 11, 13 och 15 §§ lagen den 8 mars 1889 om

straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 §•

Har präst för brott utom ämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag

dömd till straffarbete eller svårare straff, varde särskilt dömd till avsättning;

dock må, där omständigheterna det föranleda, i stället dömas till mistning

av ämbetet på viss tid eller till varning. Lag samma vare, örn präst

förbrutit sig i världslig befattning och genom utslag som vunnit laga kraft

prövats hava för det brott förskyllt avsättning från befattningen.

11 §•

Straff enligt---förbrytelsen begicks.

Avsättning, mistning av ämbetet på viss tid eller varning såsom påföljd av

brott i fall som i 7 och 8 §§ sägs må ej ådömas, där ej fråga därom hos

domkapitlet väckes inom ett år från den dag, da utslag varigenom straff för

brottet blivit inom riket ådömt vann laga kraft, eller straff som utom riket

ådömts blivit verkställt.

Är präst---straffet förfallet.

13 §.

1. Örn förbrytelse---slutligen dömt.

2. Avsättning, mistning av ämbetet på viss tid eller varning i fall som i

7 och 8 §§ sägs skall ådömas av domkapitlet.

3. Åtal mot---världslig rätt.

15 §.

1. Har präst enligt 14 § blivit skild från ämbete och tjänst men laga

kraft ej kommit å beslutet, eller har han blivit tilltalad för brott varå efter

1 Senaste lydelse av 7 och 15 §§, se 1918: 390.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

3

lag kan följa straffarbete eller svårare straff eller avsättning från prästerlig

eller världslig befattning men dom över honom ej fallit, må domkapitlet, när

omständigheterna därtill föranleda, besluta att han skall avhålla sig från

ämbetets utövning till dess annorlunda varder förordnat; och gånge det beslut

utan hinder av klagan genast i verkställighet.

2. Präst, som---förrättar tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Avsättning, mistning av ämbetet på viss lid eller varning såsom påföljd av

brott som medför straffarbete skall ådömas av domkapitlet, ändå att åtal

för brottet före den 1 januari 1937 anhängiggjorts hos världslig domstol.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet, fråga angående

ändring i lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och örn

laga domstol i sådana mål.

Föredraganden anför:

»Då jag den 31 januari 1936 i statsrådet anmälde fråga angående avskaffande

av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straffpåföljder,

redogjorde jag för ett av tillkallade sakkunniga avgivet förslag i ämnet

ävensom för vissa i samband med förslagets överarbetning inom justitiedepartementet

vidtagna ändringar i nämnda förslag. Därvid framhöll jag att

det syntes lämpligt att även bringa vissa stadganden i lagen den 8 mars 1889

om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål (i det

följande kallad ämbetsbrottslagen) i överensstämmelse med departementsförslagets

principer samt att utkast till ändringar i nämnda lag upprättats

inom justitiedepartementet och utremitterats till myndigheter för yttrande.

Rörande den närmare innebörden av dessa ändringar har inom departementet

upprättats en promemoria, vilken åtföljt remissen.

Till ledning för bedömandet av de ifrågasatta lagändringarnas innebörd

och räckvidd må till en början förutskickas några allmänna anmärkningar

rörande ämbetsbrottslagen. Denna lag upptager två särskilda kategorier av

brott, av vilka den ena beivras vid världslig domstol och den andra vid domkapitel.

Den förra kategorien utgöres av brott som avses i 4 §, den senare

av brott enligt 1—3, 5, 6 och 9 §§ nämnda lag.

De brott som höra under världslig domstol äro: felaktigt förfarande med

avseende å lysning eller vigsel, vissa fel eller försummelser i fråga om anteckningar

i kyrkobok eller meddelande av ämbetsbevis, fel eller försummelse i

vården och förvaltningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete har

om händer, förbrytelser i egenskap av domkapitelsledamot samt annan förbrytelse,

vilken i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig

författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman.

Under 4 § falla således de i 25 kap. strafflagen omnämnda speciella brot
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

5

ten, i den mån de kunna begås av en präst i dennes ämbete; däremot lära

strafflagens allmänna stadganden örn uppsåtligt ämbetsbrott (25 kap. 16 §)

eller om vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i ämbetet (25

kap. 17 §) icke på grund av 4 § ämbetsbrottslagen bli tillämpliga i vidare

mån än såvitt avser nyss uppräknade särskilda brott. Beträffande straffet

hänvisar 4 § ämbetsbrottslagen till allmänna strafflagen eller den särskilda

författning som kan vara tillämplig (t. ex. strafflagen för krigsmakten). Påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets tjänst vidare

nyttjas kunna således ådömas präst för brott, varom nu är fråga.

Den kategori av ämbetsbrott som faller under domkapitlens jurisdiktion

utgöres till väsentlig del av sådana brott som få sin särskilda karaktär därav

att de begås av präst. Hit räknas sålunda irrlärighet (l §), röjande av hemligt

skriftermål (2 §), fylleri under utövning av prästämbete (3 §) och åsidosättande

av ämbetsplikt i andra fall än förut nämnts, vare sig uppsåtligen

eller av vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet (5 §). Under

den kyrkliga myndighetens domvärjo hör även det fall, att präst förfallolöst

avhåller sig från tjänstgöring och ej kan anträffas (6 §), ett stadgande som

motsvarar 25 kap. 19 § strafflagen. Hit hör slutligen en bestämmelse örn

straff för präst som åstadkommer uppenbar förargelse genom sitt leverne

eller någon sin gärning eller på närmare angivet sätt obehörigen verkar för

sin befordran utan att brott är begånget, varå straff bör följa efter allmän

strafflag eller särskild författning (9 §). För de brott som höra under domkapitlet

kunna icke andra straff ådömas än varning, suspension och avsättning.

Ej heller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ovärdighet att i

rikets tjänst vidare nyttjas kan följa å dessa brott.

De ovan nämnda straffbestämmelserna i ämbetsbrottslagen fullständigas

av stadganden som i viss mån utgöra en motsvarighet till 25 kap. 20 §

strafflagen. Sålunda stadgas i 7 § ämbetsbrottslagen att om präst begår

brott, därför han dömes till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller till

straffarbete, lian tillika skall dömas till avsättning, ändå att brottet är begånget

utom ämbetet. Avsättning är i de fall som avses i 7 § obligatorisk;

något utrymme för domstolens prövning av omständigheterna i det särskilda

fallet finnes således icke. Dylik avsättning ådömes enligt 13 § 4 punkten

av samma domstol som ålägger det straff med vilket ämbetets förlust bör

följa, d. v. s. världslig domstol. Enligt 8 § första stycket lägges däremot i

domkapitlets hand att, då präst av världslig domstol dömts till böter eller

fängelse för brott varigenom hans prästerliga anseende fläckas eller spilles,

ytterligare ådöma varning, suspension eller avsättning. Denna kyrkans bestraffningsrätt

inträder vare sig brottet är ett ämbetsbrott enligt 4 § eller ett

brott utom ämbetet. Nyssnämnda påföljder kunna ådömas även i det fall,

att en präst blivit utom riket straffad för brott varigenom hans prästerliga

anseende fläckas eller spilles (8 § andra stycket). Slutligen må nämnas

stadgandet i 14 §, att präst sorn avfaller från svenska kyrkans lära skall av

domkapitlet skiljas från prästämbetet och den särskilda tjänst lian inom kyrkan

innebar. Att lagen icke inbegriper dylikt skiljande från ämbete eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

tjänst under uttrycket avsättning framgår av ordalagen i 15 § 1 punkten.

Med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna i 8 och 9 §§ torde det icke

finnas möjlighet att skilja präst från ämbetet för den händelse han i en

världslig befattning begår ett brott som medför allenast avsättning från sistnämnda

befattning.

Såsom närmare framgår av förut berörda anförande till statsrådsprotokollet

den 31 januari 1936 föreslås i samband med avskaffandet av de nuvarande

påföljderna enligt 2 kap. 15 och 19 §§ strafflagen att i 2 kap. 18 §

nämnda lag upptages ett allmänt stadgande örn att vissa straff skola medföra

förlust av offentliga befattningar som den brottslige innehar. Enligt

den föreslagna bestämmelsen, som avser att ersätta jämväl stadgandet i 25 kap.

20 § första stycket strafflagen, skall den som dömes till straffarbete eller svårare

straff, sedan domen vunnit laga kraft, vara förlustig ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning. Vidare stadgas att den som förbrutit sig i viss

befattning och prövas hava för det brott förskyllt avsättning tillika förlorar

annan befattning som ovan nämnts. De nu återgivna bestämmelserna innebära

i fråga om sättet för befattningens förlust, att den dömde automatiskt

mister den befattning varom det är fråga, eller med andra ord, att domen

icke kommer att innehålla något beslut om befattningens förverkande. Från

regeln att vissa straff medföra förlust av allmänna befattningar göres beträffande

ämbete och tjänst (men icke andra allmänna befattningar) ett undantag,

i det att domstolen erhåller befogenhet att, där omständigheterna det

föranleda, medgiva att befattningen må av den dömde bibehållas; i sådant fall

skall dock domstolen pröva örn till mistning av befattningen på viss tid

bör dömas. De föreslagna stadgandena fullständigas av en särskilt med tanke

på ny röstsammanräkning vid val tillkommen bestämmelse av den innebörden,

att den dömde icke på grund av val eller förordnande som skett

före domen må inträda i allmän befattning.

Ämbetsbrottslagens karaktär av kyrkolag medför emellertid, att räckvidden

av de nya bestämmelserna i strafflagen i fråga om präst i väsentlig mån begränsas.

Denna begränsning består däri, att dels straffet för ett av präst begånget

ämbetsbrott och dels återverkningarna å prästämbetet och den kyrkliga

tjänsten av en prästs brott utom ämbetet regleras av ämbetsbrottslagen.

Allmänna lagens bestämmelser angående ämbetsbrott och förlust av allmänna

befattningar erhålla följaktligen tillämpning i fråga örn brott av präster

respektive förlust av prästerliga befattningar endast i den mån ämbetsbrottslagen

hänvisar till allmän lag. Såsom av det föregående framgår förekommer

emellertid dylik hänvisning beträffande en betydande grupp av prästerliga

ämbetsbrott.

Det förut anförda torde giva vid handen att bristande överensstämmelse

i vissa hänseenden föreligger mellan de föreslagna bestämmelserna i 2 kap.

18 § strafflagen och gällande bestämmelser i ämbetsbrottslagen. Det utremitterade

utkastet till ändringar i ämbetsbrottslagen avsåg att åstadkomma enhetliga

regler såväl i materiellt som i formellt hänseende. Sålunda upptog

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

7

utkastet i ett första stycke av 7 § en bestämmelse av den innebörden, att

allmänna strafflagens bestämmelser om förlust av ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning eller mistning på viss tid av ämbete eller tjänst eller obehörighet

att inträda i allmän befattning skulle gälla även då präst dömdes

till straff efter ämbetsbrottslagen. I ett andra stycke av samma paragraf

upptogs ett stadgande, som såvitt anginge verkan av straff vartill präst dömdes

efter allmän lag likställde prästämbetet och den särskilda kyrkliga tjänsten

med ämbete och tjänst i allmänhet. Utkastet innefattade vidare upphävande

av bestämmelsen i 13 § 4 punkten angående vilken domstol som

skulle ådöma straff enligt 7 §; detta stadgande bleve nämligen överflödigt

genom införandet av regeln örn automatisk förlust av ifrågavarande befattningar.

Lydelsen av den föreslagna lagtexten framgår av Bil. A. Enligt

utkastet skulle sålunda präst jämställas med annan ämbetsman, såväl i fråga

örn verkningarna av ett brott i prästerligt ämbete å annan befattning som

prästen innehade som beträffande förutsättningarna och sättet för förlust

av den prästerliga befattningen, då präst dömdes till straff för brott utom

ämbetet.

Angående tillämpningen av förslagets bestämmelser i 2 kap. 18 § strafflagen

att domstol skulle äga att — oaktat straffarbete eller avsättning ådömdes

— medgiva den dömde att behålla ämbete eller tjänst anfördes i promemorian

:

Vid prövning av frågan huruvida den dömde kunde tillåtas att bibehålla

ämbete eller tjänst torde avgörande synpunkter i första hand vara, huruvida

den brottslige visat sig ovärdig att bekläda den befattning han innehade

och huruvida han röjt en sådan brottslig böjelse eller opålitlighet, att

hans kvarblivande i befattningen med hänsyn därtill ej borde tillåtas. För

bedömandet av dessa frågor torde det vara av vikt för domstolen att erfara

vilken ställning den tilltalades överordnade intoge i fråga om hans kvarblivande

i tjänsten. I händelse av förslagets genomförande borde därför i

administrativ ordning föreskrift meddelas därom, att domstolen skulle bereda

den myndighet under vilken den tilltalade i och för ämbetet eller tjänsten

lydde tillfälle att yttra sig i målet.

över den utremitterade promemorian och därvid fogade utkast till lagtext

har yttrande avgivits av domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund samt av

Stockholms stads konsistorium. Det av domkapitlet i Lund avgivna yttrandet

innefattar avstyrkande av förslaget. De övriga hörda myndigheterna ha

däremot tillstyrkt förslaget, dock med vissa delvis väsentliga erinringar eller

förbehåll.

Domkapitlet i Uppsala har sålunda förordat förslagets genomförande men

därvid anfört bland annat följande:

Enligt den utremitterade promemorian är avsett, att föreskrift skall i administrativ

ordning meddelas därom, att vederbörande domstol skall bereda

den myndighet, under vilken den tilltalade i och för ämbetet eller tjänsten

lyder, tillfälle att yttra sig i målet i och för utredning av frågan, huruvida

den dömde må kunna tillåtas att bibehålla sin befattning. Med hänsyn till

prästens särställning i ämbetshänseende finner domkapitlet omständigheterna

motivera, att en /opföreskrift — av kyrkolags natur — utfärdas därom, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

vederbörande domkapitel alltid skall höras i dylikt mål. Domkapitlet föreslår

därför införande av en dylik kompletterande lagbestämmelse i ämbetsbrottslagen.

Av nyss angivet skäl föreslår domkapitlet vidare, att, örn domstolen

i sitt utslag ej biträder den mening, domkapitlet uttalat i fråga om åtalad

prästs bibehållande vid prästerlig befattning, utslaget i denna del automatiskt

skall underställas högre rätts prövning.

Enär den prästerliga ämbetsbrottslagen, som — enligt vad erfarenheten

visar — har sina icke obetydliga brister, nu i viss mån underkastas omarbetning,

vill domkapitlet slutligen framhålla den stora önskvärdheten av,

att i samband med detta ändringsarbete överväges frågan om införande av

en uttrycklig bestämmelse, som gör det för ett domkapitel möjligt att genom

avstängning från tjänstgöring inskrida mot präst, som, utan att särskilt brott

är begånget, visar uppenbar försummelse eller vårdslöshet i sin tjänst. Den

lucka som i förberörda avseende föreligger i nu gällande lag har visat sig

innebära mycket betydande olägenheter.

I det av domkapitlet i Växjö avgivna utlåtandet har förslaget under vissa

förutsättningar tillstyrkts. Därvid har bland annat anförts följande:

Enligt 7 § ämbetsbrottslagen är avsättning i de fall, som i samma § avses,

obligatorisk och något utrymme för domstolens prövning av omständigheterna

i det särskilda fallet finnes icke. Lagen synes sålunda här vara alltför

sträng. Med hänsyn till avfattningen av vissa bestämmelser i ämbetsbrottslagen

torde det åter å andra sidan icke finnas möjligheter att skilja

präst från ämbetet för den händelse han i en världslig befattning begår ett

brott, som medför avsättning från sistnämnda befattning. Härutinnan är

salunda lagen för närvarande slapp. De nu ifrågasatta ändringarna syfta

till ett avhjälpande av dessa brister. Sålunda skall en domstol erhålla rätt

att taga under övervägande, huruvida suspension bör tillgripas i stället för

avsättning eller örn den tilltalade till och med bör varda bibehållen vid sin

befattning trots det honom ådömda straffet. Å andra sidan skall domstolen

även hava makt att döma till avsättning i de fall, där detta med nu gällande

lagstiftning icke kan ske.

Under i nedanstående motivering angiven förutsättning finner domkapitlet

den föreslagna lagändringen välbetänkt och av behovet påkallad.

Vad först angår frågan om uppmjukning av nu gällande bestämmelser i

mildrande riktning och sålunda innebärande att en prästman skall kunna

varda bibehållen vid sitt ämbete trots adömt straff av i lagen angiven stränghet

mäste givetvis en tillämpning av denna lagstiftning ske under synnerligt

hänsynstagande till den särställning en prästman i många avseenden intager

i jämförelse med andra tjänste- och ämbetsmän. Man har sålunda rätt att

ställa alldeles särskilda krav på en prästmans livsföring i etiskt avseende

och ett avsteg fran dessa krav skulle komma att verka nedbrytande och förstörande

pa kyrkans religiösa anseende. Detsamma gäller även, örn prästön

i en världslig befattning begått ett brott som medför endast avsättning

från sistnämnda befattning. Det är tydligt, att det prästerliga anseendet

genom ett sådant brott kan fläckas eller spillas i så hög grad, att ett bibehållande

av prästämbetet är till skada för det religiösa livet och för kyrkan i

dess helhet. Erfarenheten har visat behovet av den nu ifrågasatta lagändringen.

De ifrågasatta lagbestämmelserna måste emellertid omgärdas på ett sätt,

som säkerställer deras rätta tillämpning ur det religiösa livets synpunkt!

Domkapitlet finner det därför välbetänkt att — såsom också föreslås — i

administrativ ordning föreskrift meddelas därom, att domstolen skall bereda

den myndighet, under vilken den tilltalade i och för ämbetet eller tjänsten

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

9

lyder —- i detta fall domkapitlet —■ tillfälle att yttra sig i målet. Emellertid

måste man förutsätta, att fall av intressekonflikt kunna komma att inträffa.

Den världsliga myndigheten anser sig i visst fall icke kunna döma till avsättning

eller suspension. Även därest icke heller den kyrkliga myndigheten

finner sig böra tillstyrka en sådan dom, kunna likväl omständigheterna vara

sådana, att prästmannen bör avhållas från tjänstgöring under längre eller

kortare tid. Detta kan vara oundgängligen nödvändigt för bevarande av det

religiösa livets helgd.-----Domkapitlet anser det både på grund av

den nu ifrågasatta lagstiftningen och med hänsyn till den erfarenhet domkapitlet

har beträffande antydda spörsmål nödigt, att på lämpligt ställe i

det under utarbetande varande nya lagkomplexet om domkapitel eller eljest

i författningsmässig ordning stadgas: ’Då domkapitlet för upprätthållande

av tillfredsställande pastoralvård eller av omtanke om prästämbetets värdighet

prövar sådant nödigt, må domkapitlet, även om ansökning därom icke

föreligger men sedan vederbörande bereus tillfälle yttra sig, meddela tjänstledighet

och förordna om tjänstens upprätthållande.’

Slutligen har domkapitlet föreslagit att bestämmelsen i 7 § första stycket

av det utremitterade utkastet skall begränsas att avse de fall, då präst av

världslig domstol dömes till straff efter ämbetsbrottslagen.

Stockholms stads konsistorium har — under förklaring alt konsistoriet

med den korta tid som stått konsistoriet till buds för avgivande av yttrande

icke kunnat underkasta förslaget något ingående övervägande — mot förslaget

endast erinrat följande:

Den föreskrift som enligt promemorian borde meddelas därom, att domstol

då fråga uppkomme huruvida den brottslige finge bibehålla ämbete

eller tjänst, skulle bereda myndighet under vilken tilltalad i och för ämbetet

eller tjänsten lydde tillfälle att yttra sig i målet, vore av stor principiell

betydelse. Med hänsyn härtill ansåge konsistoriet, att stadgandet i vad det

berörde förhållandet mellan världslig domstol och domkapitel eller konsistorium

borde meddelas i den för kyrkolagstiftning gällande ordningen.

Domkapitlet i Lund har helt avstyrkt förslaget, därvid domkapitlet

bland annat anfört följande:

Ehuru fall givetvis kunna inträffa, där förlusten av ämbetet i samband

med ådömandet av straffarbete kan synas onödigt hårt, finner domkapitlet

ur principiella synpunkter sig ej kunna förorda den föreslagna ändringen

av § 7 i ämbetsbrottslagen. Genom den föreslagna lydelsen av nyssnämnda

paragraf kommer allmänna strafflagen att automatiskt tillämpas å präster,

som ådömas straffarbete. Ändringar i allmänna strafflagen bliva under angivna

förutsättning utan vidare tillämpliga å frågan örn prästs innehav av

sitt ämbete eller ej. Den nuvarande lydelsen av paragrafen hänför förlusten

av ämbetet till brott, för vilket ådömts straffarbete. Denna bestämmelse

har kyrkolags karaktär och kan sålunda ej ändras utan kyrkomötets medgivande.

Med hänsyn lill de särskilda fordringar, som i dessa avseenden

böra fästas å prästerna, synes det vanskligt att såsom förslaget gör i

första instans åt de världsliga domstolarna överlåta, huruvida präst skall

kvarbliva i sitt ämbete eller cj. I varje fall bör i första hand den kyrkliga

domstolen pröva, huruvida präst, som ådömts straffarbete, bör tillåtas återgå

till ämbetet eller ej.

Det är sålunda icke närmast mot likställigheten mellan präst och annan

ämbetsman i nu nämnda hänseende, sorn domkapitlet vänder sig. Men

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

vad domkapitlet vill framhäva är, att den situation som uppstår, när vederbörande

efter uttjänt straffarbete skall återvända till sin befattning, utan

tvivel gestaltar sig högst olika för prästen än för annan tjänsteman. I varje

fall kan så ske. Promemorian vidrör härvid i betraktande kommande omständigheter,

när det i visst sammanhang heter: ''Uppfattningen av prästämbetets

helgd torde vara så befäst, att någon överdriven mildhet vid tillämpning

av de föreslagna stadgandena å prästerlig befattning icke lär kunna befaras.

’ Innehar den straffade ordinarie befattning, så bär han i de allra flesta

fall blivit av församlingen vald. Detta innebär en förtroendeställning, och

örn nu såsom promemorian mycket riktigt framhåller, prästämbetets helgd

torde vara befäst, så kan församlingen på ett sådant sätt reagera mot den

återvändande, att en tillfredsställande församlingsvård blir omöjliggjord.

Man behöver blott tänka på konfirmandundervisningen, vilken å läsbarnens

sida är fullt frivillig. Det kan tänkas, att barnen och deras föräldrar känna

sig moraliskt indignerade över att barnen skola gå och läsa för den återvändande

prästen. Och så kommer klagomål till domkapitlet, som har ansvaret

för en tillfredsställande församlingsvård. För en tjänsteman i statens

tjänst torde förflyttning till annan befattning kunna åvägabringas. Men

prästman kan endast förflyttas genom att han söker och blir vald i en annan

församling, och lian måste således av domkapitlet uppföras på förslag.

Under åsyftade omständigheter kan domkapitlet näppeligen tilldela honom

förslagsrum. Prästen mäste stanna där lian är. Förhållandena kunde kanske

upphjälpas, om en tid förflöte innan prästen inträdde i tjänstgöring.

Men det står icke i domkapitlets makt under nuvarande förhållanden att

giva prästen tjänstledighet, örn denne skulle yrka omedelbart återinträdande

i tjänsten.

Vad sedan angår frågan huruvida präst, som dömts förlustig annan befattning

eller tjänst än den prästerliga, tillika skall fråndömas sin prästerliga

tjänst, anser domkapitlet, att detta är en sak som i första instans må

ankomma på den kyrkliga domstolen. Principen ligger här helt klar enligt

nu gällande ämbetsbrottslag. 8 § stadgar, alt då präst blivit dömd för brott

utom ämbetet till böter eller fängelse, kan domkapitlet döma honom till varning,

suspension eller avsättning, örn brottet varit sådant, att hans prästerliga

anseende därigenom fläckats eller spillts. Då domkapitlet under dessa

angivna förhållanden skall döma honom till särskilt ämhetsstraff, synes i än

högre grad domkapitlet till sådant straff böra döma präst, som exempelvis

dömts till avsättning från ett förtroendeuppdrag, detta särskilt som väl i

flertalet fall den prästerliga tjänsten är den huvudsakliga och den andra befattningen

allenast en bisyssla. Det bör kanske här angivas, att det icke

är ur synpunkten av att prästen skulle komma lindrigare undan genom att

domkapitlet dömde, utan ur synpunkten av att de särskilda krav, som uppställas

å prästerna från kyrkans och församlingarnas sida, skulle medföra

en mera rigorös behandling av en präst, som på detta sätt spillt sitt prästerliga

anseende. 8 § i ämbetsbrottslagen bör sålunda förses med sådant tilllägg,

att där präst för brott utom ämbetet dömts förlustig annan befattning

än den prästerliga, domkapitlet har att ingå på prövning örn huruvida särskilt

straff bör ådömas honom -— givetvis under samma förutsättning, som

nu angives i denna paragraf.

Under hänvisning till vad domkapitlet sålunda anfört vill domkapitlet avstyrka

de föreslagna ändringarna i §§ 7 och 13 i ämbetsbrottslagen och tillika

hemställa örn sådan ändring av § 8, som ovan antytts. Först i samband med

en fullständig revision av ämbetsbrottslagen bör till behandling upptagas

frågan om huruvida präst, som ådömts straffarbete, ändock må kunna kvarbliva

vid sitt ämbete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

11

I det utremitterade utkastet föreslogs, att straff som präst ådömdes för

brott i ämbetet skulle medföra förlust av allmänna befattningar i samma utsträckning

som sådan förlust enligt de föreslagna nya bestämmelserna i

strafflagen skulle följa å straff som ådömdes enligt nämnda lag. Vidare skulle

såsom en följd av straff för brott utom ämbetet inträda förlust av prästämbetet

under samma förutsättningar som förlust av ämbete och tjänst i allmänhet.

Förlust av ämbetet i de fall då präst dömdes till straffarbete för

brott utom ämbetet skulle följaktligen, i motsats till vad nu gäller, icke vara

obligatorisk utan beroende av prövning i det särskilda fallet. På motsvarande

sätt skulle förlust av prästerlig befattning kunna inträda för den händelse

präst förskyllt avsättning från världslig befattning. Beträffande sättet för

befattningens förlust innebar förslaget en utsträckning av regeln om automatisk

mistning av befattningen till det område som regleras av ämbetsbrottslagen.

Prövningen huruvida i särskilt fall den dömde skulle tillåtas behålla

den prästerliga befattningen skulle då åtalet vore anhängig! vid världslig

domstol ankomma på denna.

Vad först angår frågan om förlust av prästerliga befattningar synes av de

yttranden som avgivits över förslaget framgå att någon meningsskiljaktighet

i stort sett icke föreligger därom, att de i detta hänseende föreslagna ändringarna

i ämbetsbrottslagen äro befogade ur materiell synpunkt. De betänkligheter

som yppats mot förslagets genomförande i oförändrat skick — vare

sig dessa tagit sig uttryck i avstyrkande av förslaget eller yrkande örn kompletterande

bestämmelser — torde huvudsakligen äga samband med den rätt

att pröva huruvida förlust av prästerlig befattning skall inträda eller ej som

enligt förslaget tillagts världslig domstol. Yttrandena giva vid handen att

man från kyrkligt håll anser särskilda garantier erforderliga för att de kyrkliga

synpunkterna skola vinna tillbörligt beaktande vid nämnda prövning.

I det yttrande vari förslaget helt avstyrkes framträder den åsikten, att dylika

garantier icke kunna vinnas med mindre prövningen lägges i den kyrkliga

domstolens hand. I övriga yttranden har påyrkats, att bestämmelse örn domkapitlets

hörande i målet skall givas i form av kyrkolag, att målet, därest

den världsliga domstolen ej biträder domkapitlets mening, automatiskt skall

underställas högre rätt och att domkapitlen skola erhålla vidsträcktare möjlighet

att avstänga präst från tjänstgöring.

De yrkanden som sålunda i olika hänseenden framställts i anledning av

förslaget äro i viss mån av principiell betydelse och det torde falla utom

ramen för en reform av påföljdsinstitutet att upptaga dem till mera ingående

behandling i detta sammanhang. Då emellertid de gjorda erinringarna

synas förtjäna beaktande, torde det böra övervägas om icke de erforderliga

ändringarna i ämbetsbrottslagen kunna ske med större anpassning efter

denna lags struktur, även om därvid icke skulle kunna uppnås en så fullständig

överensstämmelse med de nya bestämmelserna i strafflagen som enligt

det utremitterade förslaget.

Det vore sålunda tänkbart att bibehålla den nuvarande regeln i äm
-

Departe
ments
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

betsbrottslagen om ovillkorlig förlust av ämbetet då präst dömes till straffarbete,

men låta ämbetets förlust inträda automatiskt. Mot ett sådant alternativ

kan dock invändas, att det skulle innebära ett avstående från vad i

materiellt hänseende befunnits riktigt för att uppnå fördelar i formellt avseende.

Därtill kommer, att då införandet av motsvarande regel för det fall

att präst förskyllt avsättning från världslig befattning skulle innebära en

alltför stor stränghet, den formella likformigheten svårligen kunde utsträckas

till avsättningsfallen. Därest man icke ville avstå från att utfylla den lucka

i lagen som skulle föreligga beträffande avsättningsfallen, finge man för dem

meddela en särskild bestämmelse, och därvid torde det ligga närmast till

hands att, på sätt domkapitlet i Lund föreslagit, giva den kyrkliga domstolen

befogenhet att särskilt ådöma befattningens förlust såsom en påföljd av

brottet.

Det torde emellertid även kunna ifrågasättas, om det icke vore lämpligast

att både i straffarbets- och avsättningsfallen överlåta den ifrågavarande prövningen

åt domkapitlet. Då en dylik anordning synes väl överensstämma med

de grundsatser varpå stadgandena i ämbetsbrottslagen vila, torde ur principiell

synpunkt icke något vara att invända mot densamma. Lämpligheten

av nämnda anordning lär därför huvudsakligen vara beroende på i vad mån

en regel örn uttryckligt ådömande av befattningens förlust i straffarbets- och

avsättningsfallen kan utan olägenhet förenas med den allmänna bestämmelsen

i strafflagen, att allmänna befattningar vid straffarbete eller avsättning

förloras automatiskt. Några olägenheter av ett system, enligt vilket det i

nu ifrågavarande fall skulle åligga den kyrkliga domstolen att i särskilt mål

pröva huruvida förlust av prästerlig befattning skall inträda, torde emellertid

icke behöva befaras.

Det anförda giver således vid handen, att bestämmelserna i ämbetsbrottslagen

örn förlust av prästerliga befattningar i de fall varom nu är fråga böra

i materiellt hänseende givas ett innehåll som motsvarar det föreslagna stadgandet

i 2 kap. 18 § första stycket strafflagen, men att, liksom nu är fallet enligt

8 § i ämbetsbrottslagen, åt domkapitlet bör anförtros prövningen av frågan

om befattningens förlust. Därvid torde för ernående av överensstämmelse

med de påföljder som för motsvarande fall äro stadgade i sistnämnda

lagrum, varning böra upptagas såsom särskild påföljd vid sidan av

avsättning eller suspension. Med hänsyn till den allvarliga beskaffenheten

av de brott som här avses synes domkapitlets inskridande mot den dömde

böra göras såtillvida obligatoriskt att åtminstone varning ådömes. Ifrågavarande

ändringar i ämbetsbrottslagen torde kunna vidtagas på följande sätt.

I 7 § stadgas, att örn präst för brott utom ämbetet blivit genom laga kraft

ägande utslag dömd till straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda

medtaget av hänsyn till krigslagstiftningen), han särskilt skall dömas till

avsättning, dock att, där omständigheterna det föranleda, han i stället må

dömas till mistning av ämbetet på viss tid eller varning. Motsvarande bestämmelser

meddelas — i samma paragraf — för det fall att präst förbrutit

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

13

sig i världslig befattning och genom utslag som vunnit laga kraft prövats

hava för det brott förskyllt avsättning från befattningen. I 13 § intages

bestämmelse därom att ifrågavarande påföljder skola ådömas av domkapitlet.

De nu berörda ändringarna i ämbetsbrottslagen torde föranleda, att ytterligare

ett pär stadganden i nämnda lag underkastas ändring. I 11 § andra

stycket stadgas, att varning, mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning

såsom påföljd av brott i fall som i 8 § sägs ej må ådömas, där ej fråga därom

hos domkapitlet väckes inom ett år från den dag då utslaget vann laga kraft.

Detta stadgande torde böra erhålla tillämplighet även i de fall varom, enligt

vad nu föreslagits, skulle meddelas bestämmelser i 7 §. I 15 § 1 punkten

stadgas rätt för domkapitlet att avstänga präst från ämbetsutövning för

den händelse han dömts ämbetet förlustig genom beslut som icke vunnit

laga kraft eller ställts under tilltal för brott som kan medföra påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen eller straffarbete. Därest avsättning från världslig

befattning likställes med straffarbete såsom förutsättning för ådömande av

påföljd enligt ämbetsbrottslagen, torde avsättning —- vare sig från prästerlig

eller världslig befattning — jämväl i det hänseende varom är fråga i 15 §

1 punkten böra jämställas med straffarbete. I detta sammanhang bör naturligen

stadgandet jämkas i anledning av borttagandet av påföljden enligt

2 kap. 19 § strafflagen.

Beträffande frågan i vad mån ett av präst begånget ämbetsbrott skulle medföra

förlust av världsliga befattningar som han innehade innehöll det utremitterade

utkastet i 7 § första stycket en regel, vilken i sådant hänseende

likställde ett ämbetsbrott med annat av präst förövat brott. I anledning av

förslagets innehåll i denna del har i ett av utlåtandena påyrkats, att sådan

förlust av allmänna befattningar skulle inträda endast då präst av världslig

rätt dömdes till straff efter ämbetsbrottslagen. Beträffande de fall då präst

dömes till avsättning av domkapitlet torde ock med fog kunna ifrågasättas

om en dylik avsättningsdom bör återverka på icke prästerliga befattningar.

Enligt det till högsta domstolens granskning år 1888 hänskjutna förslaget till

prästerlig strafflag skulle under världslig domstol falla endast sådana ämbetsförbrytelser

av präst som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke

hänförlig författning uttryckligen och särskilt nämndes såsom brott av ämbetsman.

Emot förslaget anmärktes inom högsta domstolen, bland annat,

att präst som uppsåtligen gjorde orätt i ämbetet för egen fördel eller för att

annan gynna eller skada enligt förslaget icke ådroge sig svårare påföljd än

avsättning, varemot annan ämbetsman för alldeles lika beskaffat brott kunde

enligt 25 kap. 16 § strafflagen, jämte sådant straff, tillika ådömas ovärdighet

alt i rikets tjänst vidare nyttjas. Förslaget undergick i anledning härav

sådan omarbetning att under världslig domsrätt och allmänna strafflagens

bestämmelser hänfördes jämväl de i nuvarande 4 § första stycket omnämnda

brotten (felaktigt förfarande med avseende å lysning eller vigsel, vissa fel

eller försummelser i fråga örn anteckningar i kyrkobok eller meddelande

av ämbetsbevis, fel eller försummelse i vården och förvaltningen av egendom

som prästen i kraft av sitt ämbete har örn händer samt förbrytelser i egen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skap av domkapitelsledamot). I anslutning till denna ändring i förslaget

framhöll chefen för justitiedepartementet, att högsta domstolens ifrågavarande

anmärkning komme att väsentligen förlora i betydelse, då företrädesvis

de fyra nyss omförmälda slag av förbrytelser kunde förekomma under sådana

omständigheter, att de förtjänade ovärdighetspåföljd. Redan vid ämbetsbrottslagens

tillkomst har man sålunda intagit den ståndpunkten, att de

ämbetsbrott som ligga under den kyrkliga myndighetens domvärjo, icke böra

föranleda någon påföljd utöver straffet. Detta behöver visserligen icke tillmätas

avgörande betydelse, i synnerhet som de föreslagna nya stadgandena

om förlust av allmänna befattningar äro avsevärt mildare än bestämmelserna

om ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Emellertid torde en

granskning av de brott som falla under den kyrkliga rättskipningen giva

vid handen att dessa i flertalet fall äro av sådan karaktär, att de icke böra

utöva en så genomgripande inverkan på den dömdes medborgerliga ställning,

som mistningen av allmänna befattningar innebär. Tillräckliga skäl att nu

frångå den principiella ståndpunkt som ligger till grund för ämbetsbrottslagen

i detta hänseende torde således icke föreligga.

Däremot torde det beträffande de brott som avses i 4 § icke finnas anledning

att avvika från de regler som eljest skulle gälla angående förlust av

allmänna befattningar. Med hänsyn till de hänvisningar till allmän lag som

förekomma i nämnda paragraf vore det måhända icke nödvändigt att där

intaga ett särskilt stadgande som hänvisade till de nya bestämmelserna i

2 kap. strafflagen, men till undvikande av varje missförstånd och för att

ur lagen må kunna utläsas att förlust av allmänna befattningar icke inträder

i övriga fall, synes det riktigast att till 4 § foga en dylik hänvisning, motsvarande

7 § första stycket i det utremitterade utkastet.

En i överensstämmelse med sistnämnda stadgande avfattad hänvisning till

allmänna strafflagen lärer omfatta jämväl de övergångsbestämmelser som ha

avseende å ändringarna i strafflagen. Det torde följaktligen vara överflödigt

att i en lag örn sådana ändringar i ämbetsbrottslagen som här angivits

upptaga särskilda, mot nämnda övergångsbestämmelser svarande stadganden.

Ett stadgande om förlust av ämbetet då präst dömes till straffarbete av

den innebörd som förut angivits innefattar en mildring i förhållande till

gällande lag och blir i så måtto tillämpligt även å brott som begås innan den

nya lagstiftningen träder i kraft. Även om dessförinnan åtal för brottet

anställts vid världslig domstol, lärer emellertid förlust av prästerlig befattning

böra ådömas av domkapitlet. Till förebyggande av missförstånd synes

ett övergångsstadgande härom böra upptagas.

Förslag till ändringar i ämbetsbrottslagen i enlighet med vad sålunda

anförts har upprättats inom justitiedepartementet.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2)

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

15

om straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa

straff för ämbetsbrott av

delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) örn

präst och örn laga domstol i sådana mål.

Härigenom förordnas, att 4, 7, 11, 13 och 15 §§ lagen den 8 mars 1889 örn

straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

Präst, som---är stadgat.

Begår präst---fall sägs.

Vad i allmänna strafflagen stadgas därom att i vissa fall den som dömes

till straff skall vara förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning

eller dömas till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall

vara obehörig att inträda i allmän befattning, gäller även i fall som i denna

paragraf avses.

V §•

Har präst för brott utom ämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag

dömd till straffarbete eller svårare straff, varde särskilt dömd till avsättning;

dock må, där omständigheterna det föranleda, i stället dömas till mistning

av ämbetet på viss tid eller till varning. Lag samma vare, om präst förbrutit

sig i världslig befattning och genom utslag som vunnit laga kraft prövats

hava för det brott förskyllt avsättning från befattningen.

11 §•

Straff enligt---förbrytelsen begicks.

Avsättning, mistning av ämbetet på viss tid eller varning såsom påföljd av

brott i fall som i 7 och 8 §§ sägs må ej ådömas, där ej fråga därom hos domkapitlet

väckes inom ett år från den dag, då utslag varigenom straff för brottet

blivit inom riket ådömt vann laga kraft, eller straff som utom riket ådömts

blivit verkställt.

Ar präst---straffet förfallet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 4 § 1915:438 samt beträffande 7 och 15 §§ 1918: 390.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

13 §.

1. Om förbrytelse--— slutligen dömt.

2. Avsättning, mistning av ämbetet på viss tid eller varning i fall som i

7 och 8 §§ sägs skall ådömas av domkapitlet.

3. Åtal mot---världslig rätt.

15 §.

1. Har präst enligt 14 § blivit skild från ämbete och tjänst men laga

kraft ej kommit å beslutet, eller har han blivit tilltalad för brott varå efter

lag kan följa straffarbete eller svårare straff eller avsättning från prästerlig

eller världslig befattning men dom över honom ej fallit, må domkapitlet, när

omständigheterna därtill föranleda, besluta att han skall avhålla sig från ämbetets

utövning till dess annorlunda varder för ordnat; och gånge det beslut

utan hinder av klagan genast i verkställighet.

2. Präst, som---förrättar tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Avsättning, mistning av ämbetet på viss tid eller varning såsom påföljd av

brott som medför straffarbete skall ådömas av domkapitlet, ändå att åtal

för brottet före den 1 januari 1937 anhängiggjorts hos världslig domstol.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 252.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Bil. A.

Förslag till lag

angående ändrad lydelse av 7 och 13 §§ lagen den 8 mars 1889 (nr 2)

om straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål.

Härigenom förordnas, att 7 och 13 §§ lagen den 8 mars 1889 om straff för

ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

7 §•

Vad i allmänna strafflagen stadgas därom att i vissa fall den som dömes

till straff skall vara förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller

dömas till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall

vara obehörig att inträda i allmän befattning, skall även gälla då präst dömes

till straff efter denna lag.

Vid tillämpning av ovan omförmälda stadganden i allmänna strafflagen å

präst, som dömes till straff enligt allmän lag, skall såsom ämbete eller tjänst

anses jämväl prästämbetet och den särskilda tjänst han inom kyrkan innehar.

13 §.

1. Örn förbrytelse —--slutligen dömt.

2. Varning, mistning---av domkapitlet.

3. Åtal mot —--världslig rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har före nämnda dag präst begått brott, för vilket straff före den dagen

ej bestämts genom dom som vunnit laga kraft eller ej överklagas, och skulle

å brottet, utöver det särskilt stadgade straffet, följa förlust av prästämbetet

och särskild tjänst inom kyrkan, varde till avsättning eller mistning av befattning

på viss tid dömt, där brottet enligt vad nu blivit stadgat bort medföra

befattningens förlust eller mistning av densamma på viss tid.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1918: 390.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 april

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 8 mars 1889 (nr 2) om straff för ämbetsbrott av präst och örn laga

domstol i sådana mål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande uttalanden:

* §■

I fråga örn tredje stycket har departementschefen uttalat att, med hänsyn

till de i denna paragraf förekommande hänvisningarna till allmän lag, det

måhända icke vore nödvändigt att intaga ett särskilt stadgande som hänvisade

till de nya bestämmelserna i 2 kap. strafflagen, men att, till undvikande

av varje missförstånd och för att ur lagen skulle kunna utläsas att förlust

av allmänna befattningar icke inträdde i övriga fall, det syntes riktigast att

till förevarande paragraf foga en dylik hänvisning. Att hänvisningen, trots

den tvekan om dess behövlighet som sålunda kommit till uttryck, likväl medtagits

i det remitterade förslaget torde sammanhänga med att de förslag till

lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., som tidigare hade remitterats

till lagrådet, voro byggda på den grundsatsen att förlusten av allmän

befattning såsom följd av visst huvudstraff icke skulle uttryckligen

ådörnas utan skulle inträda automatiskt i och med att domen vunnit laga

kraft. Då denna ståndpunkt emellertid — med undantag allenast för ett

fall av jämförelsevis underordnad vikt — frånträtts i den proposition (nr

190), varigenom nyssberörda lagförslag framlagts för årets riksdag, lärer

det böra ånyo övervägas örn icke det föreslagna tredje stycket i förevarande

paragraf kan umbäras. Ett uteslutande av detsamma torde, med hän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

syn till eljest gjorda hänvisningar till allmän lag, icke nödvändiggöra att

till förevarande lag fogas särskilda övergångsbestämmelser, svarande mot

de övergångsbestämmelser som hava avseende å ändringarna i strafflagen.

Anses stycket böra bibehållas, synes, till följd av den omarbetning sistberörda

ändringsförslag undergått, någon jämkning av styckets avfattning böra

vidtagas.

Om det föreslagna tredje stycket ej upptages och paragrafen alltså lämnas

oförändrad, påkallas härav ändrad avfattning av förslagets ingress.

15 §.

Under de i förslaget använda orden »har han blivit tilltalad för brott» torde

inbegripas även fall, då domkapitel, i enlighet med den ordning som gäller

för rättegången därstädes, upptager fråga om ådömande av sådan särskild

ansvarspåföljd, som avses i nu förevarande lag. Med hänsyn härtill

lärer det stå domkapitel öppet att även i dessa fall förordna om avstängning

från ämbetsutövning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 252.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet a Stockholms

slott den 30 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29

april 1936 avgivna utlåtande över det den 21 februari 1936 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8

mars 1889 (nr 2) örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i

sådana mål.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet den 21 februari

1936 vid remiss till lagrådet av förevarande lagförslag har detta föranletts av

ett förslag till lag om ändring av vissa delar av strafflagen m. m., innebärande

avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra

straffpåföljder. Lagrådet har i sitt utlåtande ifrågasatt huruvida icke med

hänsyn till den slutliga avfattningen av sistnämnda lagförslag, vilket genom

proposition nr 190 förelagts riksdagen, den i 4 § tredje stycket av nu förevarande

lagförslag upptagna bestämmelsen kunde umbäras. Vid övervägande

härav har jag funnit bestämmelsen böra uteslutas. Borttagandet av densamma

föranleder, såsom lagrådet erinrat, ändrad avfattning av den föreslagna

lagens ingress.»

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att Kungl. Majit måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag

med nyss angivna ändringar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 a1 i texten
  2. 1LU 1936:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 a1 i texten