Sök i Ratio Lex

Angående anslag till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län

1936-05-08 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:260, Angående anslag till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs

och Bohus län; given Stockholms slött den 8

maj 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Wigforss, Möller, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga orri anslag till låneunderstöd

åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län samt anför därvid

följande:

I en den 29 januari 1936 till socialdepartementet inkommen skrivelse har

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län meddelat, att den långvariga arbetslöslietskris,

som drabbat stenindustrikommunerna inom länet, bland

andra olägenheter också medfört, att ägare av egnahem och andra mindre

bostadsfastigheter inom dessa kommuner i stor utsträckning nödgats skuldBihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 260. iooi 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 260.

sätta sig i en omfattning, som för dem medförde risken att icke kunna behålla

sina fastigheter. Visserligen hade ifrågavarande fastighetsägare hittills i

allmänhet ordentligt skött sina lån, varför exekutiva åtgärder mot fastigheterna

i förvånansvärt ringa omfattning förekommit, i betraktande av det i stendistrikten

rådande nödläget. Bestantier för skatter beträffande egnahemsfastigheter

hade icke heller behövt föranleda till dylika åtgärder i någon

större mån. Detta resultat vittnade dock mera örn vederbörandes till det

yttersta bragta uppoffringar för att kunna behålla det egna hemmet så länge

som möjMgt än örn förmåga att i längden skydda detta mot den fortgående

skuldsättningens följder. Länsstyrelsen hyste alltså den uppfattningen, att

inom en nära framtid ett stort antal av stendistriktets egnahemsägare skulle

nödgas se sina fastigheter exekutivt försålda, därest icke hjälp från det

allmännas sida kunde beredas dem. Att förlusten av det egna hemmet

skulle för vederbörande innebära katastrofala följder vore självfallet, och

givetvis skulle även det allmänna träffas av ansenliga sociala olägenheter,

örn egnahemsägarna förlorade det rotfäste, som bostadsfastigheterna utgjorde.

För vidtagande av hjälpåtgärder häremot vore därför anvisande av statsmedel

i högsta grad önskvärt. Hur hjälpen lämpligast skulle anordnas

borde bliva föremål för särskild utredning. Emellertid kunde statens sekundärlån

till jordbrukare och lånen till jordbrukare för genomförande av

ackord m. m. möjligen tjäna som förebilder. Bena understöd utan återbetalningsskyldighet

syntes knappast böra ifrågakomma. Vilka belopp, som

kunde från statens sida erfordras, vore länsstyrelsen icke beredd att med

säkerhet angiva. En på enskilt initiativ ordnad undersökning ledde emellertid

till antagandet, att en fond å omkring 300,000 kronor skulle vara behövlig.

Länsstyrelsen hemställde, att Kungl. Majit ville hos riksdagen äska

medel för ändamålet.

Över denna framställning har till en början utlåtande avgivits av statens

egnahemsstyrelse. Sedan därefter utlåtande i ärendet även inhämtats från

statskontoret samt, med anledning av vad statskontoret därvid anfört angående

behovet av ytterligare utredning, förnyat yttrande infordrats från

länsstyrelsen, har länsstyrelsen den 9 april 1936 efter verkställd utredning

inkommit med det begärda yttrandet. Jag anhåller nu att få lämna en närmare

redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit.

Till en början må härvid erinras, att den i länsstyrelsens framställning

omförmälda, på enskilt initiativ anordnade undersökningen legat till grund

för en vid innevarande års riksdag av herr Karlsson i Munkedal m. fl. i

andra kammaren väckt motion, nr 207, vari hemställts örn anvisande av

300,000 kronor till en hjälpfond för nödställda egnahemsägare, vilkas obestånd

härledde sig från oförvållad arbetslöshet inom stenindustrin, att enligt

de föreskrifter Kungl. Majit kunde meddela användas i syfte att hjälpa vederbörande

att kunna behålla sina egnahem. Enligt vad jag inhämtat har

motionen hänvisats till statsutskottet, som dock ännu icke avgivit utlåtande

över densamma.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 260.

3

Egnahemsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Det torde ej råda något tvivel därom, att stenhuggarbefolkningeu i Bohuslän

— liksom i Blekinge och i vissa delar av Kalmar län m. fl. orter —

på grund av iråkad arbetslöshet kommit i en bekymmersam ekonomisk

ställning, och egnahemsstyrelsen delade länsstyrelsens uppfattning, att svårigheterna

ökades, örn befolkningen genom exekutiva åtgärder frånliändes

sina hem.

Styrelsen ville erinra örn att — vad egnahemslåntagarna beträffade —

möjlighet funnes att genom beviljande av s. k. uppskovslån enligt kungl,

kungörelsen den 21 april 1933 (nr 173), den 4 maj 1934 (nr 126) samt den 17

maj 1935 (nr 161) angående beviljande av uppskov i vissa fall med erläggande

av ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden bereda dem en åtminstone

tillfällig lättnad. För egnahemslåntagare med jordbrukslån ävensom

för andra jordbrukare torde jämväl den utvägen stå öppen att genom

ackordslån och lån för förhindrande av exekutiva åtgärder — kungl, kungörelsen

den 7 juni 1935 (nr 277) örn lån till jordbrukare för genomförande

av ackord m. m. — förhindra att hemmen bleve dem frånhända.

Den mest effektiva åtgärden vore dock, att de arbetslösa erhölle utkomst

genom arbete, ty alla andra åtgärder kunde av helt naturliga skäl bliva

endast en hjälp för tillfället. Statsmakterna borde sålunda på lämpligt sätt

ingripa för att få gatsten utnyttjad i största möjliga omfattning inom landet.

Därigenom skulle arbetslösheten på området säkerligen i stort sett kunna

avskaffas. Örn jämsides därmed andra verksamhetsgrenar tillvaratoges för

att bereda den eventuellt övertaliga stenhuggarbefolkningen sysselsättning,

exempelvis genom jordbruk och hantverk m. m., komme den enda bestående

grunden för delina befolknings försörjning att tillskapas.

Egnahemsstyrelsen delade endast i viss mån länsstyrelsens uppfattning,

att den hjälp, som erfordrades för att från exekutiva åtgärder rädda stenhuggarbefolkningens

lägenheter, borde utgå i form av lån med återbetalningsskyldighet.

Hjälp i form av lån borde nämligen begränsas till att

omfatta vad fastighetsägaren med relativt normal arbetsinkomst kunde förränta,

vilket i regel torde sammanfalla med fastighetens taxeringsvärde. Att

överbelåna fastigheterna torde medföra, att vederbörande låntagare även

framdeles hnge dragas med svårigheter i förräntnings- och amorteringshänseenden.

I sådana fall, där taxeringsgränsen genom belåning vore uppnådd,

syntes det vara nödvändigt att hjälpen bereddes vederbörande i annan form

och utan återbetalningsskyldighet samt att hjälpen finge användas till räntebetalning

och i förekommande fall till gäl dreglering, därvid i varje särskilt

fall en noggrann undersökning av förefintligt behov med hänsyn till andra

tillgångar, familjens storlek och dylikt verkställdes. Egnahemsstyrelsen ville

såsom en nära till hands liggande parallell peka på den hjälpaktion, som

i enlighet med riksdagens beslut år 1932 genomfördes beträffande vissa

egnahemslåntagare i Malmöhus län, men hjälpen borde givetvis icke begränsas

till enbart egnahemslåntagare utan medgivas j jim viii andra fastighetsägare.

Det torde få anses nödvändigt att bringa denna visserligen till antalet

begränsade men i synnerligen hög grad av arbetslösheten drabbade befolkningsgrupp

hjälp i avvaktan på ett effektivt genomförande av åtgärder till

beredande av arbetstillfällen för densamma. Denna hjälpaktion borde dock

icke inskränkas till Bohuslän utan omfatta samtliga orter i landet, där befolkningen

hade sin utkomst av stenhuggeri och där verksamheten på grund

av brist på avsättning vore nedlagd eller i avsevärd mån inskränkt.

Egnahemsstyrelsen tillstyrkte alltså, ali de arbetslösa stenhuggarna i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 360.

landet, förslagsvis genom vederbörande länsstyrelses försorg, bringades hjälp

genom lån och/eller bidrag i avsikt att förekomma att deras lägenheter

frånhändes dem genom exekutiva åtgärder, att i varje särskilt fall, där hjälp

begärdes, en sorgfällig undersökning verkställdes för att fastslå det föreliggande

behovet av skyndsam hjälp, samt att härför ett lämpligt förslagsanslag

anvisades.

Statskontoret har uttalat följande.

Statskontoret funne visserligen syftet med den föreslagna hjälpaktionen

i och för sig behjärtansvärt men ville framhålla de principiella betänkligheter,

som mötte mot att det allmänna på det extraordinära sätt, som här

föreslagits, skulle lämna ekonomiskt bistånd åt en viss kategori medborgare.

Samma synpunkt hade av ämbetsverket framförts i ett den 19 februari 1936

avgivet utlåtande angående ifrågasatta hjälpåtgärder av liknande slag till

förmån för vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget, vilka genom

inskränkningen av brytningen vid de norrbottniska gruvfälten kommit i

svårigheter.

Det torde ligga i öppen dag, att en hjälpaktion av här föreslagen art

skulle kunna medföra vittgående konsekvenser i såväl ekonomiskt som annat

avseende. Stöd för denna uppfattning torde kunna skönjas redan i egnahemsstyrelsens

yttrande, att en aktion av här föreslagen art syntes böra

omfatta landets samtliga stenindustridistrikt samt utgå i form av ren subvention.

Statskontoret ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid, att

ingen närmare utredning förebragts rörande det föreliggande hjälpbehovet,

men att länsstyrelsen framhållit, att exekutiva åtgärder mot fastigheterna

på grund av gäld hittills förekommit i förvånansvärt ringa omfattning, och

att restantier för skatter beträffande egnahemsfastigheter icke heller behövt

föranleda till dylika åtgärder i någon större omfattning.

I anledning av vad sålunda anförts och med hänsyn till att länsstyrelsens

framställning icke gåve material att överblicka ens de närmast liggande

statsfinansiella konsekvenserna av den föreslagna stödaktionen, ansåge sig

statskontoret icke kunna tillstyrka framställningen.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle finna skäl föreligga för vidtagande

av åtgärder i den av länsstyrelsen angivna riktningen, syntes det statskontoret,

att dylika åtgärder måste föregås av en verklig utredning rörande

hjälpbehovet, helst, omfattande en prövning av sagda behov i de särskilda

fallen och av de individuella förutsättningarna i övrigt för erhållande av

hjälp.

Statskontoret ville slutligen gentemot statens egnahemsstyrelse hävda den

uppfattningen, att en eventuell stödaktion under alla omständigheter hellre

borde gå ut på beviljande av lån än avse statligt stöd i form av bidrag

utan återbetalningsskyldighet.

Länsstyrelsens utredning oell förslag.

Inledningsvis har länsstyrelsen rörande sättet för utredningens bedrivande

meddelat, att länsstyrelsen, för att på kortaste tid kunna verkställa

ytterligare utredning i ärendet, införskaffat det vid den på enskilt

initiativ verkställda undersökningen erhållna primära materialet, bestående

av deklarationer från 427 egnahemsägare. Då dessa deklarationer visat sig

vara ofullständiga, hade länsstyrelsen utarbetat formulär till mera utförliga

blanketter och översänt dessa blanketter till samtliga ifrågavarande 427 egna
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

hemsägare. Detta antal innefatttade icke samtliga nödställda egnahemsägare

inom stenhuggeriområdena. Särskilt vore att märka, att de till dessa områden

hörande kommunerna Malmön, Kungshamn, Svenneby, Lur, Grebbestads

köping och Tjärnö icke omfattats av länsstyrelsens utredning. Det

stora flertalet av de mest nödställda bland länets fastighetsägande stenhuggare

torde emellertid ha omfattats av undersökningen. Deklarationer på

länsstyrelsens blanketter hade inkommit från 393 egnahemsägare. Dessa

deklarationer hade jämförts med dem, som avgivits vid den privata utredningen.

Uppgifterna örn fastigheternas taxeringsvärden hade kontrollerats,

varjämte kontroll å vissa egnahemslåntagares uppgifter erhållits från egnahemsnämnden.

Deklarationerna hade därefter statistiskt bearbetats på sätt

som i det följande komme att angivas. Länsstyrelsen hade därjämte från

sekreteraren i länets hushållningssällskap införskaffat redogörelse angående

nödställda egnahemslåntagare. Ytterligare hade vissa uppgifter i ärendet

infordrats från samtliga sparbanker i stenhuggeriområdena samt från

A.-B. Göteborgs Bank och A.-B. Göteborgs Handelsbank, vilka hade avdelningskontor

därstädes.

Börande dels folkmängden, dels det sandade kommunala skattetrycket, omfattande

kommunalskatt, landstingsmedel och vägskatt, dels ock antalet

arbetslösa stenhuggare i de av utredningen omfattade kommunerna har länsstyrelsen

meddelat följande uppgifter.

Kommun

Folkmängd

Det samlade kommunala

skattetrycket

Arbetslösa

stenhuggare

“9/ 2 1936

Vi 1931

Yi 1935

1931

1934

1935

Askum .............................

2,851

2,772

11.06

20.2 6

17.64

241

Bottna ..............................

605

589

17.90

32.62

29.2 8

29

Brastad ..............................

4.070

3,772

24.87

27.4 7

28.08

473

Bro ....................................

2,914

2,847

20.25

25.9 2

25.96

249

Bärfendal ..........................

522

526

16.i o

16.85

15.15

10

Hogdal ..............................

1,478

1,348

15.so

24.47

21.69

100

Kville.................................

5,023

4,928

16.54

23.46

27.14

198

Lommeland ........................

976

901

25. u;

28.66

28.53

103

Lyse ................................

2,704

2,633

16.40

29.7 2

29.09

161

Näsinge..............................

1,331

1,263

20.9 5

30.il

29.12

163

Skee ................................

5,766

5,694

22.4 8

24.7 0

19 90

410

Svarteborg ..................

2,622

2,720

12.07

15.91

14.11

22

Tanum ..............................

5,475

5,315

12.21

19.69

30.4 6

158

Tossene..............................

5,381

5,304

14.80

20.7 2

19.49

262

41,721

40,612

2,579

Uppgifterna i de 393 till länsstyrelsen inkomna deklarationerna hava av

länsstyrelsen sammanfattats i åtskilliga tabeller, beträffande vilka jag får

hänvisa till handlingarna i ärendet. Här vill jag begränsa mig till att framhålla,

att sammanlagda nuvarande taxeringsvärdet å de 393 deklaranternas

fastigheter uppgår till 1,201,800 kronor, medan summan av deklaranternas

samtliga skulder utgör 1,308,495 kronor och sammanlagda förvärvssumman

för fastigheterna belöper sig till 1,641,114 kronor. Länsstyrelsen Ilar ansett

ställningen framstå än sämre, när man betänkte, att vid såväl frivilliga som

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Majus proposition nr 260.

exekutiva fastiglietsförsäljningar i dessa trakter priserna numera i många

fall måste bliva lägre än taxeringsvärdena, beroende på svårigheten att finna

köpare. Arbetslösheten vore nämligen alltjämt mycket stor i dessa trakter,

folkmängden minskades, möjligheterna till förtjänst genom uthyrning försvårades

därigenom, och skattetrycket vore stort. Då sammanlagda förvärvssumman

för deklaranternas fastigheter med mer än 30 procent överstege

summan av fastigheternas nuvarande taxeringsvärden, hade deklaranternas

i fastigheterna nedlagda besparingar till stor del gått förlorade.

Rörande tiden för fastighetsförvärv^ framgår av undersökningen, att 39

deklaranter förvärvat sina fastigheter före 1916, 18 under åren 1916—1920,

52 under åren 1921—1925, 165 under åren 1926—1930 och 119 under åren

1931—1935. Länsstyrelsen har framhållit, att alltså flertalet av fastigheterna

förvärvats före den svåra kris inom stenindustrien, som började i slutet av

år 1930.

Yad angår fastigheternas beskaffenhet, utvisar den gjorda sammanställningen,

att av fastigheterna 97 innehålla ett mm och kök, 131 två rum och kök, 88

tre rum och kök, 16 fyra rum och kök, 19 två lägenheter örn tillhopa två

rum och två kök, 28 två lägenheter örn tillhopa tre rum och två kök, 8 två

lägenheter örn tillhopa fyra rum och två kök samt 6 större lägenheter än

de nyss angivna. 70 av fastigheterna innehålla lägenheter, som under de

tre sista åren delvis varit uthyrda för en medelhyra per år av 153 kronor.

I deklarationerna hava vederbörande fått uttala sig örn, huruvida enligt

deras mening risk för exekutiv auktion inom den närmaste tiden förelåge.

Enligt vad av utredningen framgår hava 126 deklaranter med en sammanlagd

skuldsumma av 506,969 kronor och ett uppgivet lånebehov av 163,394

kronor besvarat frågan jakande, medan 131 deklaranter med en sammanlagd

skuldsumma av 392,909 kronor och ett uppgivet lånebehov av 118,787 kronor

ansett frågan oviss samt 136 deklaranter med en sammanlagd skuldsumma

av 408,617 kronor och ett uppgivet lånebehov av 148,789 kronor besvarat

frågan nekande.

Länsstyrelsen har med anledning av sina diarier uppgjort en förteckning

över antalet under åren 1933—1935 gjorda lagsökningar angående fastställelse

till betalning ur bostadsfastigheter inom de av utredningen omfattade kommunerna

samt över antalet under dessa år hållna exekutiva auktioner å dylika

fastigheter. Förteckningen utvisar, att lagsökningarna uppgingo till

respektive 10, 6 och 12 samt de exekutiva auktionerna till respektive 2, 3

och 6.

Länsstyrelsen har antagit, att risken för att privatbankerna skulle vidtaga

exekutiva åtgärder möjligen icke vore alltför överhängande, enär det vore

svårt att vid försäljning få rimliga pris på fastigheterna. Enligt bankernas

uppgifter hade egnahemsägarna hittills skött sina lån på ett tillfredsställande

sätt. Icke någon av bankerna hade ifrågasatt vidtagandet av exekutiva åtgärder

före den 1 juli 1936. Lysekils sparbank hade emellertid anfört, att

svårigheterna för låntagarna inom stenindustrikommunerna att nöjaktigt

sköta sina lån länge varit påtagliga och förmärkts allt mera under den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis proposition nr 260.

senare tiden. A.-B. Göteborgs Handelsbank bade meddelat, att upplupen

ränta i allmänhet betalades ordentligt men amorteringen något trögare. En

del egna hem i Hunnebostrand och Gravarne vore belägna å ofri grund

och följaktligen ej belåningsbara mot inteckningar. Hessa egna hem torde

ha finansierats genom upptagande av lån mot borgen eller genom växelkredit,

och amorteringarna å ett flertal dylika lån hade de senare åren varit

högst otillfredsställande. Kville sparbank hade anfört, att under de senaste

två åren en tydlig försämring varit märkbar i fråga örn egnahemsägarnas

sätt att sköta lånen.

Yad angår de av A.-B. Göteborgs Handelsbank berörda förhållandena,

har länsstyrelsen meddelat, att bland deklaranterna endast 38 stycken icke

hade sina fastigheter intecknade. Halva antalet av dessa ointecknade fastigheter

vore belägna i Hunnebostrand å ofri grund och kunde därför ej intecknas.

Jämväl flertalet av de övriga ointecknade fastigheterna torde vara

belägna å ofri grund, enär belåning av inteckningar vore en lånesökande

fastighetsägares första åtgärd.

Av den åvägabragta utredningen framgår vidare, att 115 deklaranter erhållit

lån hos länets egnahemsnämnd. Länsstyrelsen har erinrat, att dessa

deklaranter visserligen ägde möjlighet att genom uppskovslån få sina svårigheter

i någon mån avhjälpta. Gränsen för dylika lån (12 % av ursprungligt

lånebelopp) torde dock redan lia uppnåtts av ett flertal låntagare, varjämte

egnahemsnämnden ansåge en fortsättning på denna väg icke vara förmånlig

för låntagarna så länge ingen förbättring på arbetsmarknaden kunde skönjas.

Länsstyrelsen har i fråga örn egnahemsnämnden jämväl erinrat, att denna

till skillnad från privatbankerna vore så strängt bunden av reglementariska

föreskrifter, att exekutiva åtgärder från dess sida icke kunde undvikas.

Beträffande egnahemsägarnas lånemöjligheter i övrigt har länsstyrelsen yttrat,

att egnahemsägarna hittills syntes genom belåning av fastigheterna, genom

upptagande av borgenslån och medelst växlar ha kunnat hålla det hela

flytande. Att i bankerna kunna erhålla lån mot enbart inteckning i fastigheter

såsom säkerhet torde icke längre stå egnahemsägarna till buds.

Bankerna hade i sina uppgifter angivit belåningsgränsen för enbart inteckningar

till omkring 60 % av taxeringsvärdet, vilken gräns praktiskt taget

alla egnahemsägarna torde ha uppnått. Lån mot borgen syntes ha utnyttjats

i stor utsträckning, men även denna utväg torde icke längre vara framkomlig,

då egnahemsägarna enligt erhållen uppgift i de flesta fall tecknade borgen

för varandra, vilken säkerhet därför bleve allt mindre god. En följd av

detta system vore, att örn en borgensman skulle försättas i konkurs, detta

inverkade på ett flertal andra egnahemsägare, som tecknat borgen, så att en

större krasch kunde bli resultatet.

Härefter må en redogörelse lämnas för det huvudsakliga innehållet i en

av sekreteraren i länets hushållningssällskap upprättad promemoria angående

vissa inom länet utlämnade egnahemslån.

Under rubriken »Allmänna läget» meddelas i promemorian bland annat

följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 260.

Av de vid utgången av år 1935 utelöpande egnahemslånen voro 1,046 bostadslån

mot endast 537 jordbrukslån. Man kunde beträffande bostadslånens

geografiska fördelning särskilja fem områden, nämligen Göteborgsområdet,

stenhuggeriområdet, fiskareområdet, Munkedalsområdet och övriga

länsdelar. Inom stenhuggeri- och fiskareområdena vore flertalet egnahemslåntagare

stenhuggare respektive fiskare. Av bostadslånen folie 298 stycken,

d. v. s. 28.6 % av samtliga, på stenhuggeriområdet, samt 144 stycken, d. v. s.

13.8 % av samtliga, på fiskareområdet. Ett stort antal av låntagarna vore

alltså för sin utkomst beroende av stenhuggeriindustrin och fisket. Det försämrade

läget inom dessa näringsgrenar under de senare åren måste därför

avsevärt minska möjligheterna för egnahemsnämnden att erhålla förfallna

räntor och amorteringar å bostadslån.

Av jordbrukslånen folie 150 stycken, d. v. s. 27.6% av samtliga, på

stenhuggeriområdet, samt 68 stycken, d. v. s. 12.6 % av samtliga, på fiskareområdet.

Ju mindre ett jordbruk vore och ju högre det vore belånat, desto

mera ökades ägarens beroende även av andra näringsgrenar i trakten. Av

en företagen undersökning rörande storleken av 133 stycken jordbruksegnahem

inom stenhuggeriområdet kunde — under beaktande av att samtliga

innehavare av dessa egnahem hade betydande egnahemslån och måhända

även andra lån — den slutsatsen med sannolikhet dragas, att minst 2 :s av

innehavarna av jordbruksegnahem inom stenhuggeriområdet vore i behov av

inkomst vid sidan av jordbruket, dels för att kunna föda sig och sina

familjer, dels och framför allt för att kunna förränta och amortera sina

skulder.

Med hänsyn till fiskets och stenhuggeriindustriens ävensom jordbrukets

betryckta ekonomiska läge kunde man mot bakgrunden av det sagda vänta

sig en betydande försämring av annuitetsbetalningarna under de senaste

åren från egnahemslåntagare. Någon försämring kunde måhända jämväl

iakttagas, dock med en ganska utpräglad vändning till det bättre under år

1935. Att försämringen emellertid icke blivit av större utsträckning torde i

hög grad bero på det system med uppskovslån, som tillämpats under de

senare åren, stundom kanske även på upplåning hos privata personer eller

korta banklån för gäldande av egnahemslåneannuiteterna. Det tämligen

tillfredsställande läget på detta område torde sålunda få betraktas såsom i

viss mån konstlat och knappast möjligt att upprätthålla i längden. Till belysande

av uppskovssystemets omfattning kunde nämnas, att den 31 december

1935 utestodo i runt tal 25,000 kronor i form av dylika lån. Sådana

hade beviljats under åren 1933, 1934 och 1935. Räntor och amorteringar

hade under vart och ett av sagda år uppgått till i runt tal 250,000 kronor.

Beviljade

uppskovslån

C:a

1933 ....................................................................... 7,000

1934 ...................................................................... 13,800

1935 ........................................................................ 4,200

Maximum hade sålunda uppnåtts under år 1934. Under år 1935 hade uppskovslånebeloppet

varit relativt litet, beroende på dels att en del av egnahemslåntagarna

uppnått gränsen för dylika lån (12 % av ursprungligt lånebelopp),

dels att en fortsättning på denna väg icke ansetts vara förmånlig för egnahemslåntagarna,

så länge någon förbättring av det ekonomiska läget inom

framför allt stenhuggeriindustrien och fisket icke kunde skönjas. Tillämpning av

I % av uppdebiterad

annuitet

c:a

2,8

5,5

1,7

Antal

lagsök
ningar
23
12
33
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 260.

ifrågavarande system skulle under sådana förhållanden ofta innebära en ökad

skuldsättning utan effektiv hjälp för framtiden.

Det skulle emellertid icke förnekas, att uppskovslånesystemet inneburit en

icke endast tillfällig hjälp för vissa egnahemslåntagare. Men för många hade

dock hjälpen varit diskutabel. Ganska tydligt framginge detta av det antal

lagsökningsåtgärder, som egnahemsnämnden sett sig nödsakad vidtaga mot

egnahemslåntagare under ifrågavarande år, flertalet med uppskovslån. Såsom

av de lämnade uppgifterna framginge utgjorde lagsökningarna 1933 23 stycken,

1934 12 stycken och 1935 icke mindre än 33 stycken. I realiteten vore skillnaden

mellan 1934 och 1935 ännu större, i det att lagsökningarna sistnämnda

år avsett endast de låntagare, som häftat i skuld för första hälften av 1934

års annuitet, medan 1934 års lagsökningar omfattat jämväl dem, som resterat

för andra hälften 1933. 42 låntagare hade sålunda betalt första hälften av

1934 års annuiteter men däremot icke andra hälften. Ifråga örn dessa hade

ännu inga åtgärder vidtagits. Ytterligare kunde påpekas, att av 1933 års

lagsökningar ingen föranlett exekutiv auktion, medan 1934 års lagsökningar

föranlett att tre lägenheter måst försäljas exekutivt under år 1935. Av 1935

års lagsökningar hade föranletts två exekutiva försäljningar samma år.

I promemorian behandlas därefter under rubriken »Speciell redogörelse»

till en början vissa spörsmål, sammanhängande med de låntagare, som ännu

icke inbetalt hela annuiteten för år 1934. Redogörelsen är härutinnan uppdelad

på två avdelningar, nämligen en för de låntagare, som restera för hela

1934 års annuitet, och en för dem, som betalt första men icke andra hälften

av samma annuitet.

Yad först angår restantier för hela år 1934, framgår av redogörelsen,

att för dylika restantier häfta 9 innehavare av jordbruksegnahem, därav 6

inom stenhuggeriområdet, och 5 innehavare av bostadsegnahem, därav 2

inom stenhuggeriområdet, samt att mot samtliga dessa egnahemsinnehavare

meddelats utslag i kravmål, vilka utslag sedermera vunnit laga kraft och

inlämnats för verkställighet. Summan av restantierna utgör för jordbrukslånen

4,151 kronor 47 öre och för bostadslånen 1,647 kronor 6 öre, medan

summan av egnahemsnämndens samtliga fordringar utgör för jordbrukslånen

46,543 kronor 71 öre och för bostadslånen 16,296 kronor 75 öre. Vid senaste

femårsbesiktningar, vilka huvudsakligen verkställts under år 1933, hava ifrågavarande

jordbruksegnahem åsatts ett sammanlagt värde av 64,000 kronor

samt bostadsegnahemmen ett sammanlagt värde av 30,000 kronor. I redogörelsen

påpekas emellertid, att flertalet av de åsätta värdena säkerligen

icke skulle uppnås vid exekutiv försäljning. Vidare meddelas, att utslagen

i kravmålen visserligen inlämnats för verkställighet, men att uppskov med

verkställigheten medgivits tills vidare intill dess visshet vunnits örn, huruvida

eventuella åtgärder komme att vidtagas i anledning av den vid årets

riksdag väckta motionen i ärendet eller huruvida vederbörandes skulder

kunde på annat sätt regleras. Därest intet åtgjordes från riksdagens sida,

funnes i fråga örn jordbruksegnahemmen dock den möjligheten att ordna

med lån till förhindrande av exekutiv försäljning.

Beträffande härefter restantier för andra halvåret 1934 framgår av

redogörelsen, att för dylika restantier häfta, bortsett från de i första avdelningen

behandlade låntagarna, 15 innehavare av jordbruksegnahem, därav

8 inom stenhuggeriområdet, samt 27 innehavare av bostadsegnahem, därav

20 inom stenhuggeriområdet. Summan av restantierna utgör för jordbrukslånen

4,151 kronor 20 öre och för bostadslånen 5,871 kronor 31 öre, medan

summan av egnahemsnämndens samtliga fordringar belöper sig till å jord
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 260.

brukslånen 67,584 kronor 98 öre ock å bostadslånen 81,015 kronor 35 öre.

Vid besiktningar, verkställda under åren 1933—1935, Lava ifrågavarande jordbruksegnahem

åsätta värden av tillhopa 90,500 kronor samt bostadsegnaliemmen

värden av tillhopa 120,000 kronor. Även beträffande dessa värden

påpekas, att flertalet av dem säkerligen icke skulle uppnås vid exekutiv försäljning.

För dagen förelåge väl icke någon fara för exekutiv försäljning av

ifrågavarande fastigheter — lagsökningsåtgärder hade ännu icke vidtagits —

men frågan därom bleve givetvis ganska snart aktuell.

I den speciella redogörelsen lämnas slutligen i en särskild avdelning,

avseende restantier för närvarande, en sammanställning av antalet egnahemslåntagare,

vilka intill den 19 februari 1936 icke inbetalt hösten 1935

förfallen annuitet för första halvåret 1935 eller tidigare förfallen annuitet,

däri alltså jämväl inberäknade de i det föregående behandlade låntagarna.

Det erinras, att visserligen en del av 1935 års restantier kunde förväntas

snart komma att inlevereras, men att sammanställningen dock torde giva en

bild av, inom vilka områden svårigheterna att erlägga föreskrivna annuiteter

vore mest framträdande.

Sammanställningen är av följande utseende.

Område

Jordbrukslån

Bostadslån

Summa

Antal

% av samtliga

lån inom

området

Antal

%

Antal

%

Göteborgsområdet ..........

10

17

27

6.

37

8

Stenhuggeriområdet.........

41

27

83

28

124

28

Fiskareområdet..............

4

6

24

17

28

13

Munkedalsområdet .........

1

(13)

2

3

3

4

Övriga länsdelar ............

41

16

6

7

47

14

Summa

97

CO

142

13

239

15

Vid länsstyrelsens yttrande finns jämväl fogad en av landsfiskalen i Stångenäs

distrikt upprättad, den 23 januari 1936 dagtecknad promemoria angående

egilahemsägarna i distriktet, vari anföres bland annat följande.

Vid denna dag i samtliga banker i Lysekil gjorda förfrågningar rörande

de små egnahemsägarnas förmåga att sköta sina fastighetslån har jag utrönt,

att alla erlagt sina räntor i skäligen rätt tid. Å inteckningslånen, som ligga

under a halva taxeringsvärdet, fordrades f. n. som regel icke någon amortering.

Å övriga inteckningslån eller sådana lån, som hade sammanhang med

fastighet, hade de avtalade amorteringarna i mycket stor utsträckning icke

blivit till fullo guldna, och i många fall hade de avtalade amorteringarna

helt uteblivit under de senaste åren.

Personligen känner jag ett stort antal fall, där egnahemsägarna dragas

med mycket stora svårigheter. Många hava skaffat sig egna hem efter 1930.

Då arbetstillgången blev sämre, var det många, som fyllde ut arbetstiden

genom att bygga hus. Stenhuggarna kunde själva planera sina tomter och

lägga sina grundmurar i granit samt i många fall även biträda med husbyggandet.

Vid byggandet av husen ha särskilt på senare åren även skäligen

medellösa personer byggt så, att de räknat med att kunna hyra ut en

lägenhet örn ett eller två rum och kök. De små husen örn ett rum och

kök (s. k. enkla hus) som kunde uppföras för omkring 2,500 kronor, hava

blivit alltmera sällsynta. De flesta hava på senare åren byggt s. k. dubbla

hus, vilka innehålla i första våningen två rum och kök samt i andra våningen

minst ett rum och kök, och dessa hus kosta minst 5—7,000 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

11

Egnabemsägarna bland stenhuggarna äro nästan alla skuldsatta och befinna

sig nu i en svår ställning. Särskilt besvärligt hava de, som räknat

med uthyrning.

Några utmätningar av egnahemmen förekomma nästan aldrig. Kronoutskylderna,

som belöpa på fastigheten, lyckas polisfjärdingsmännen i allmänhet

utfå, och i de fall, då så visat sig omöjligt, hava utskylderna avkortats.

För utfående av kommunalutskylder har utmätning av fastighet

förekommit endast i något undantagsfall, vilket då icke berört den kategori,

som här egentligen avses. Kommunalutskylderna uttagas genom införsel i

lön, så långt detta är möjligt. Att därjämte utmäta de arbetslösa stenhuggarnas

skuldbelastade små fastigheter och därigenom ställa familjen utan

bostad har jag icke kunnat finna förenligt med en vettig förvaltning.

Lagsökningar för fastighetslån förekomma mycket sällan.

För egen del anser jag, att flertalet egnahemsägare, tillhörande stenhuggarekategorin,

dragas med ytterst stora svårigheter, varför en hjälp åt

dem måste betecknas som synnerligen behjärtansvärd.

Örn medel skulle anslås till dessa egnahemsägare, vore det önskvärt, att

å egnahemmen belöpande oguldna utskylder i första hand finge erläggas

med dessa medel.

Länsstyrelsen har funnit den verkställda utredningen ådagalägga, att hjälp

från det allmännas sida vöre ofrånkomlig.

Körande formen för denna hjälp har länsstyrelsen yttrat, att möjligheter

borde beredas egnahemsägarna att erhålla lån av statsmedel mot ringa

säkerhet. Skulle svårigheterna fortfara under ett flertal år framåt i lika hög

grad som nu, torde avskrivning av större eller mindre del av lånen kunna

ifrågasättas. Länsstyrelsen ansåge alltjämt, att lånen till jordbrukare för

genomförande av ackord och för förekommande av exekutiv försäljning av

gäldenärens fastighet vore lämpliga förebilder för den ifrågasatta hjälpverksamheten.

Ackordslånen vore särskilt effektiva för saneringen av låntagarens

ekonomi. Kungl. Majit hade i proposition nr 187 till innevarande års riksdag

föreslagit ändrade bestämmelser för lån till förekommande av exekutiv

försäljning, vilka bestämmelser komme att göra dessa lån i högre grad än

förut lämpade för sitt ändamål och ägnade att utgöra en förebild för bestämmelser

beträffande nu ifrågavarande hjälpverksamhet.

Vidare funne länsstyrelsen det lämpligt, att låneverksamheten linder centralnämndens

överinseende handhades av Göteborgs och Bohus läns lånenämnd

för ackordslåneärenden m. m., vilken lånenämnd genom sitt fleråriga

handliavande av lånen till jordbrukare förvärvat erfarenhet rörande låneverksamhet.

Administrationskostnaderna torde därigenom även bli mindre, än

örn verksamheten skulle skötas av länsstyrelsen, som på grund av sin stora

arbetsbörda icke torde kunna sköta låneverksamheten utan att anställa ytterligare

personal. Därtill komme, att länsstyrelsen i egenskap av överexekutor

handlade exekutiva auktioner av fastigheter på länets landsbygd och därför

borde intaga en opartisk ställning i förhållande till såväl borgenär som

gäldenär. Lånenämuden borde emellertid i detta fall bestå av ordföranden

jämte två representanter för ägare av bostadsfastigheter.

I fråga om medelsbehovet kunde fastighetsägarnas uppgifter örn erforderligt

lånebelopp icke tjäna till ledning. Vissa deklaranter hade nämligen angivit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Departementschefen.

endast vad som erfordrades till betalning av förfallna eller inom den närmaste

tiden förfallande ränte- och amorteringsbelopp, medan andra åter

önskade en omplacering av sina lån och angivit härför erforderliga belopp.

Beräknades emellertid 5 procents ränta under ett år å hela skuldsumman

1,308,495 kronor, åtginge härtill omkring 65,000 kronor. Lades härtill 10

procents amortering å den skuldsumma, som belastade de egnahemsägare,

vilka uppgivit risk för exekutiv auktion föreligga, ävensom de, som uppgivit

att frågan härom vore oviss, eller alltså å tillhopa 899,878 kronor,

erfordrades ytterligare omkring 90,000 kronor. Toges hänsyn till, att icke

alla stenhuggerikommuner berörts av utredningen, att icke heller inom de

undersökta områdena alla stenhuggare med egnahem avgivit deklaration,

samt att ackordslånen i regel krävde större kapitalbelopp än exekutivlånen,

vore emellertid antagligt, att ovannämnda belopp, sammanlagt 155,000 kronor,

borde ansenligt ökas för att motsvara det verkliga behovet. I sin ursprungliga

framställning hade länsstyrelsen preliminärt uppskattat penningbehovet

för den ifrågasatta stödverksamheten till omkring 300,000 kronor. Den verkställda

utredningen sjmtes dock angiva, att detta belopp överstege behovet.

För närvarande torde, innan någon erfarenhet vunnits, kunna antagas, att

ett anslag å 200,000 kronor vore tillräckligt för avhjälpandet av det mest

överhängande lånebehovet av nu förevarande art inom länet.

Av den föregående redogörelsen torde tydligt framgå, att den sedan länge

rådande svåra arbetslösheten inom stenindustrien i Göteborgs och Bohus län

kan komma att medföra betänkliga återverkningar å fastighets- och bostadsförhållandena

i vissa delar av länet. Åtskilliga av de arbetslösa stenarbetarna

innehava smärre bostads- eller jordbruksegnahem, vilka senare dock i regel

äro alltför små för att kunna lämna full bärgning åt ägarna och deras

familjer. Genom den väsentliga minskningen i arbetsinkomsten har uppstått

svårighet för dessa egnahemsägare att fullgöra ingångna låneförbindelser.

Innehavarna av egnahemslån hava visserligen under de senast förflutna

tre åren ägt möjlighet att intill 12 procent av ursprungliga lånebeloppet

erhålla så kallade uppskovslån. Många låntagare torde dock redan

hava till fullo utnyttjat denna möjlighet. Så länge någon förbättring av det

ekonomiska läget inom stenindustrin icke kan skönjas, sjmes för övrigt

egnahemsnämnden numera icke vara benägen att bevilja stenarbetarna flera

dylika lån. Icke heller torde de arbetslösa stenarbetare, som äro ägare av

mindre jordbruksegnahem, kunna erhålla för jordbrukare avsedda lån för

genomförande av ackord eller till förekommande av exekutiv försäljning.

Såsom förutsättning för beviljande av sådant lån gäller nämligen bland

annat, att gäldenärens ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av

omständigheter, vilka varit jordbrukets bedrivande ovidkommande, samt att

med hänsyn till avkastningsförmågan hos gäldenärens jordbruk, storleken

och beskaffenheten av hans skulder ävensom övriga omständigheter kan med

hög grad av sannolikhet antagas, att gäldenären skall, om lånet erhålles,

kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för sig. Av ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

13

redningen i detta ärende framgår, att minst ett 100-tal stenarbetare för närvarande

restera med betalning av förfallna annuiteter å egnahemslån. I

några fall bar egnahemsnämnden redan vidtagit åtgärder för indrivning av

lånen genom exekutiv försäljning av fastigheterna, och risken för dylika åtgärder

synes i övriga fall vara betydande. .Flertalet av de stenarbetare, som

äga fastigheter, har emellertid dessa belånade i banker. Hittills synas dessa

lån hava skötts på ett enligt långivarnas uppfattning något så när tillfredsställande

sätt, i det avtalade amorteringar visserligen i åtskilliga fall uteblivit

men ränta vanligen influtit i behörig ordning. I längden lärer det

dock bereda åtskilliga av de arbetslösa oöverkomliga svårigheter att även i

denna begränsade omfattning fullgöra sina skyldigheter. Vid bristande

räntelikvider anse sig bankerna sannolikt icke kunna underlåta att söka

tvångsrealisation av fastigheterna. Slutligen finnes ett mindre antal stenarbetare,

vilka äga och bebo å ofri grund belägna bostadshus. Ehuru dessa

arbetare icke kunnat förskaffa sig lån mot inteckningar, synas även de i

regel vara hårt skuldsatta och därför också utsatta för risken att genom utmätning

bliva berövade sina hem.

Den 6 mars innevarande år har Kungl. Maj:t på hemställan av chefen

för finansdepartementet beslutat genom proposition (nr 185) föreslå riksdagen

att för låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget anvisa

ett reservationsanslag av 150,000 kronor. I nämnda samhällen hava

nämligen åtskilliga fastighetsägare, i regel anställda inom gruvindustrin,

genom inskränkningarna i driften vid Norrbottens gruvfält och den därav

föranledda väsentliga minskningen i arbetsförtjänsten fått svårt att fullgöra

tidigare ingångna låneförbindelser. Som skäl för sin hemställan anförde föredragande

departementschefen bland annat, att även örn principiella betänkligheter

skulle kunna hysas mot hjälpåtgärder från statens sida, borde dock —

med hänsyn till den särställning omförmälda, av gruvbolagets verksamhet

helt beroende samhällen intoge — dessa betänkligheter icke tillmätas avgörande

betydelse, i synnerhet örn hjälpaktionen begränsades i huvudsak

enligt ett i ärendet avgivet förslag. Då de bohusländska stenarbetarnas

ställning i nu förevarande hänseende måste anses minst lika svår som

arbetarnas vid Norrbottens gruvfält, vill jag tillråda, att staten lämnar även

de förstnämnda erforderligt stöd i deras strävan att få behålla sina egnahem.

Däremot är jag i brist på närmare utredning härutinnan icke beredd att nu

föreslå dylika åtgärder till förmån för arbetslösa stenarbetare i andra delar

av landet.

Den av mig nu förordade stödaktionen synes också lämpligen böra anordnas

efter i huvudsak samma riktlinjer, som i propositionen nr 185 föreslagits

skola gälla för hjälpen åt fastighetsägarna i Kiruna och Malmberget. Sålunda

torde, på sätt länsstyrelsen jämväl föreslagit, ett lämpligt anslagsbelopp böra

ställas till förfogande för utlämnande av lån till sådana ägare av egnahem

i Göteborgs och Bohus län, vilka på grund av stenindustrins betryckta läge

råkat i ekonomiska svårigheter. Endast sådana arbetare, som gjort vad

på dem ankommit för övervinnande av svårigheterna samt äro kända för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

skötsamhet oell i övrigt finnas förtjänta av bistånd, torde börs. komma i

fråga för erhållande av lån. Lån bör vidare beviljas endast därest det

uppenbarligen, föreligger fara för att vederbörande skall genom exekutiva

åtgärder bliva berövad sitt hem. För ägare av fastighet synes lånehjälpen

böra begränsas till att omfatta dels förfallna oguldna annuiteter och räntor

å lån mot säkerhet av inteckning, dels ock under åren 1936—1938 förfallande

annuiteter och räntor å dylika lån. Utgöres det egna hemmet av bostadshus

å ofri grund, vill jag förorda, att hjälpen begränsas till att omfatta dels

förfallen ogulden markhyra ävensom förfallna oguldna amorteringar och räntor

å lån, som den låneberättigade iklätt sig i och för förvärvet av det egna

hemmet, dels ock under åren 1936—1938 förfallande markhyra samt under

samma år förfallande amorteringar och räntor å sistnämnda lån. I fall av

mindre hjälpbehov torde det enligt sålunda angivna grunder beräknade lånebeloppet

böra efter omständigheterna nedsättas, exempelvis till två tredjedelar

eller hälften.

I likhet med vad som föreslagits beträffande den ifrågasatta likartade

hjälpaktionen i Norrbotten synes även lånehjälpen åt stenarbetarna i Bohuslän

böra handhavas av länsstyrelsen med biträde av sådana rådgivande lokala

organ, som länsstyrelsen för detta ändamål kan finna erforderligt anlita.

Några särskilda medel till bestridande av administrationskostnaderna lära

icke behöva beräknas. Lånebeloppen torde, allteftersom gäldbeloppen förfalla

till betalning, böra av länsstyrelsen för gäldenärens räkning utbetalas direkt

till vederbörande borgenär. Närhelst anledning därtill kan yppa sig, bör

emellertid länsstyrelsen äga inhibera ytterligare utbetalning av lånemedel.

Meddelat lån torde böra vara räntefritt intill utgången av år 1938; för

tiden därefter torde böra gäldas ränta efter fyra procent örn året. Från och

med år 1939 bör å lånet årligen erläggas amortering, som jämte ränta å

oguldet belopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så beräknad,

att lånet är återbetalat tio år efter amorteringens början.

Till säkerhet för lån åt fastighetsägare bör, därest fastigheten icke är

belånad till så högt belopp som motsvarar dess beräknade värde, pantförskrivas

inteckning i fastigheten intill nämnda värde. I den mån belånad

inteckning genom statslånet frigöres, bör jämväl denna förskrivas till säkerhet

för lånet. I övrigt bör såsom villkor för låns beviljande gälla, att för lånet

ställes av länsstyrelsen godkänd säkerhet. Länsstyrelsen synes dock böra

medgivas rätt att helt eller delvis eftergiva detta villkor, därest gäldenären

saknar möjlighet att lämna godtagbar säkerhet och ömmande omständigheter

föreligga, exempelvis att gäldenären har barn att försörja.

Ansökan örn erhållande av lån bör ställas till länsstyrelsen, som har att

efter vederbörlig utredning bevilja lån, i den mån tillgängligt anslag det

medgiver. Länsstyrelsens beslut rörande låneansökan bör ofördröjligen tillställas

gäldenären; klagan över länsstyrelsens beslut torde ej böra medgivas.

Då lån beviljats, synes det böra åligga gäldenären dels att utfärda skuldförbindelse,

angivande, förutom lånesumman, gäldenärens åtaganden ifråga

om lånets återbetalande jämte övriga lånevillkor, dels ock att i förekommande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 260.

fall avlämna föreskriven säkerhet. Därest, i enlighet med vad förut angivits,

länsstyrelsen finner sig böra inhibera vidare utbetalningar å länet, torde

motsvarande avskrivning böra ske å skuldförbindelsen. Förfallen ränta och

amortering å statslånet torde för varje kalenderår före årets utgång böra av

gäldenären inbetalas till länsstyrelsen.

På länsstyrelsen bör ankomma att tillse, att gäldenär fullgör sina skyldigheter

i avseende å av länsstyrelsen beviljat lån. Därest gäldenären finnes

genom oriktig uppgift lia föranlett lånets beviljande eller gäldenären visar

försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes

bryter mot sina åligganden enligt skuldförbindelsen eller när eljest sådana

förhållanden inträffat, att gäldenären med hänsyn till det med lånet avsedda

syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, bör länsstyrelsen

äga uppsäga lånet till omedelbar betalning. Där uppsägning sålunda sker,

torde, ändå att ränta eljest ej skolat utgå, å lånet böra gäldas ränta efter

fyra procent örn året från och med uppsägningsdagen. Finner länsstyrelsen

i annat fall än förut omnämnts, att avskrivning på grund av utlämnat lån

bör äga rum, lär frågan därom böra underställas Kungl. Majit.

Frågan i vilken utsträckning medel för nu berörda ändamål kunna bliva

erforderliga undandrager sig ett säkert bedömande. Länsstyrelsen har med

stöd av vissa beräkningar föreslagit ett anslag å 200,000 kronor. Med hänsyn

bland annat till att anslaget icke synes böra begränsas alltför snävt

förordar jag länsstyrelsens förslag i denna del. Enär fördelningen på olika

år av kostnaderna för ifrågavarande hjälpaktion icke nu kan tillförlitligt

beräknas, vill jag vidare tillstyrka, att hela det belopp, vartill sagda kostnader

sålunda uppskattats, upptages såsom reservationsanslag å riksstaten

för nästa budgetår. Anslaget torde böra uppföras bland utgifter för kapitalökning

under den bland statens utlåningsfonder upptagna fonden för låneunderstöd.

Med hänsyn till de villkor, som avses skola gälla för ifrågavarande

lån, torde anslaget böra utgå till ett belopp av 125,000 kronor av

lånemedel och till återstående del av skattemedel. På Kungl. Majit torde

få ankomma att i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder

meddela närmare föreskrifter rörande dispositionen av det föreslagna anslaget.

För ändamålet finnas medel icke beräknade å riksstaten för budgetåret

1936/1937. Chefen för finansdepartementet torde senare få anmäla frågan

om sättet för täckande av det nu äskade skattemedelsanslaget.

Under åberopande av det anförda och under framhållande, att nu anmälda

ärende synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna föreläggas riksdagen

utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att för utlämnande av låneunderstöd i huvudsaklig överensstämmelse

med vad av mig i det föregående angivits, bland

Utgifter för kapitalökning, under Statens utlåningsfonder, Fon
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 260.

den för låneunderstöd, till Låneunderstöd åt vissa egnahemsägare

i Göteborgs och Bohus län för budgetåret 1936/1937 anvisa ett

reservationsanslag av 200,000 kronor, därav 125,000 kronor att

utgå av lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1936:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majt:i ''proposition angående anslag till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län. s. 3 i texten
  2. SU 1936:125 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län. s. 4 i texten