Sök i Ratio Lex

Angående anslag till jordansbo/fningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län

1936-01-24 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1936:46, Angående anslag till jordansbo/fningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående anslag till jordansbo/fningsverksamhet

inom Västerbottens och Norrbottens

län; given Stockholms slott den 24 januari

1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

24 januari 1936.

N är varande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition bar under nionde huvudtiteln, punkt 127, i

avbidån på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,

till Jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län för

budgetåret 1936/1937 beräknats ett reservationsanslag av 800,000 kronor.

Jag torde nu få ånyo anmäla detta ärende.

Bihang litt riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 40. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 46•

%

Jordanskaffningsverksamheten i allmänhet inom Västerbottens och

Norrbottens län.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1935 tillkallade jag

samma dag numera landshövdingen Carl Mannerfelt för att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande åtgärder till främjande av jordanskaffning

m. m. i Västerbottens och Norrbottens län. I uttalande till statsrådsprotokollet

nämnda den 28 juni rörande förevarande utrednings igångsättande

anförde jag bland annat följande.

Anledning syntes knappast föreligga för antagandet, att i framtiden något

större antal människor i vårt land skulle kunna försörjas vid jordbruket än

vad som för närvarande skedde. De nuvarande statliga åtgärderna för jordanskaffning

toge också mera sikte på att bereda bättre förhållanden åt personer,

som redan hade sin utkomst vid jordbruket eller skogsbruket än att

bereda rum åt folk från annat håll. En dylik principiell inställning till förevarande

spörsmål torde bäst överensstämma med det svenska jordbrukets

läge under nu överskådlig tid.

Emellertid torde en något annan syn på denna fråga låta sig försvara i vad

gällde övre Norrland, enkannerligen Västerbottens och Norrbottens län. Orsaken

härtill torde främst vara att söka däri, att befolkningsmängden inom

dessa län syntes vara i stadig tillväxt, vilket medförde att antalet av dem,

som ej inom andra näringsområden kunde finna sin bärgning, bleve särskilt

stort. Därjämte torde emellertid nämnda län äga förutsättningar att

tillgodose behovet av odlingsbar jord i större utsträckning än andra landsdelar.

För odling tjänliga, ännu för sådant ändamål outnyttjade områden

torde nämligen här vara talrikare än annorstädes. Slutligen borde märkas,

att denna landsdel utgjorde ett underskottsområde i fråga örn jordbruksprodukter.

Åtskilliga skäl talade sålunda för att här vidtoges åtgärder, som direkt

syftade till att lägga ny jord under plogen och bereda plats vid jordbruket

åt flera människor.

De anordningar på förevarande område, som för närvarande funnes, lämnade

emellertid ej möjlighet till en rationellt bedriven jordanskaffning och

jordförmedling i den utsträckning som syntes önskvärd och genomförbar.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej, därest en sådan skulle kunna komma

till stånd, en centralisering av denna verksamhet vore nödvändig. Det syntes

sålunda böra övervägas om det ej vore lämpligt, att jordanskaffningen

inom Västerbottens och Norrbottens län anförtroddes antingen ett enda centralt

organ eller, vilket måhända vore mera ändamålsenligt, ett centralorgan

för vartdera länet. Centralorganets uppgift skulle förslagsvis bliva ej blott

att anskaffa och till de jordsökande i samarbete med vederbörande egnahemsnämnd

eller arbetarsmåbruksnämnd förmedla för ändamålet lämplig

jord utan även att vid behov låta iordningställa ouppodlade områden och

försätta dem i sådant skick, att de bleve tjänliga för det avsedda syftet. Vid

den jordanskaffning, som skulle ankomma på centralorganet, torde ej blott

enskild jord utan även kronomark böra ifrågakomma.

Utredningsmannen bar den 31 juli 1935 avgivit betänkande med förslag i

ämnet. Yttranden häröver hava efter remisser avgivits av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens jord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

3

nämnd, länsstyrelsen i Västerbottens län efter hörande av länets kolonisationsnämnd

och egnahemsnämnd samt arbetarsmåbruksnämnden i Vilhelmina

socken ävensom av länsstyrelsen i Norrbottens län efter hörande av

sistnämnda läns kolonisationsnämnd och egnahemsnämnd, styrelsen för G.

E. Broms’ egnahemsstiftelse, styrelsen för Alträsks nybyggesnämnd samt arbetarsmåbruksnämnderna

i Arvidsjaurs, Nederluleå, Gällivare, Nederkalix

och Övertorneå socknar.

Utredningsmannens betänkande utmynnar i en hemställan, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

1) besluta, att inom Västerbottens län och Norrbottens län finge, genom

en för ändamålet i vartdera länet tillsatt särskild nämnd (jordanskaffningsnämnd),

i enlighet med av Kungl. Majit fastställd instruktion bedrivas verksamhet

med anskaffande, iordningställande och upplåtande av jord för bildande

av jordbruksegnahem eller arbetarsmåbruk eller för ofullständiga

jordbruks förseende med tillskottsjord;

2) medgiva, att Kungl. Majit finge besluta dels örn överförande från

statens domäners fond till jordanskaffningsnämnds förvaltning av för ändamålet

lämplig kronojord, dels ock örn inköp av enskild jord, tjänlig för jordanskaffningsverksamheten

ifråga;

3) medgiva, att försäljningar eller andra upplåtelser från fastigheter, varå

här avsedd jordanskaffningsverksamhet bedreves, finge utan riksdagens vidare

hörande äga rum efter beslut av vederbörande jordanskaffningsnämnd;

4) bestämma, att jordanskaffningsverksamhet, varom här vore fråga, tillsvidare

ej finge hava större omfattning, än att sammanlagda kostnaden för

företagen beräknades uppgå till för vartdera länet högst 750,000 kronor;

5) anvisa för ändamålet för budgetåret 1936/1937 under nionde huvudtiteln

och benämningen Jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och

Norrbottens län ett förslagsanslag av 500,000 kronor; samt

6) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder i syfte att, sedan jordanskaffningsverksamhet

som ä 1) avsåges igångsatts, inom berörda län icke

samtidigt finge, så vida ej Kungl. Majit av särskilda skäl funné annat vara

erforderligt, påbörjas liknande företag genom försorg av kolonisationsnämnd,

statens jordnämnd eller, med anlitande av jordanskaffningslån, egnahemsnämnd.

Under erinran att staten sedan lång tid tillbaka på olika sätt främjat jordbruksnybildning

och annan dylik kolonisation för jordbruksändamål framhåller

utredningsmannen inledningsvis — beträffande den hittillsvarande

jordans k affningsverksam heten — att de sålunda redan

vidtagna åtgärderna i hög grad utmärktes av att det överlämnats åt den enskilde

att själv sörja för uppbringande av den erforderliga jorden. Utredningsmannen

anför vidare, att de riktlinjer för jordförmedling och jordanskaffning,

som antagits vid egnahemsfrågans behandling vid 1928 års riksdag,

och vilka angivits i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska

föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och

jordanskaffningsverksamheten, i sak icke medfört ökad effektivitet på området.

Orsaken härtill vore eldigt utredningsmannen att söka bland annat

däri, att erforderliga ekonomiska resurser och befogenheter för utövandet av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

direkt, affärsmässig jordanskaffningsverksamhet icke lämnats. Vad anginge

övre Norrland hade, anför utredningsmannen, intresset från orten för direkt

jordanskaffning visserligen varit ganska stort, men på grund av bristande

hjälpmedel och resurser hade ej mycket åtgjorts i avseende å systematisk

jordanskaffning å enskild jord, med undantag dock för Norrbottens län under

de allra senaste åren. Beträffande kronomark hade under åren 1918—

1924 förekommit s. k. försökskolonisation å kronoparker i Norrland och

Dalarna, ledd av den till Stockholm förlagda statens kolonisationsnämnd och

bedriven medelst särskilda statsanslag för anläggandet av vägar, upptagandet

av diken, byggandet av bostadshus och uthus, utlämnandet av odlingsbidrag

m. m. Trots att nya, i detalj utformade regler för fortsatt kronoparkskolonisation

antagits vid 1925 års riksdag, varefter den ännu gällande

kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande

av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna utfärdats, hade

inga dylika företag igångsatts sedan den tiden. Detta torde delvis få tillskrivas

erfarenheterna från den nyssnämnda för sökskolonisationen.

Rörande behovet av ytterligare åtgärder för jordanskaffning

i övre Norrland och förutsättningarna därför anför

utredningsmannen i huvudsak följande.

Enär man knappast hade alt räkna med väsentlig intensifiering av jordbruksdriften

i övre Norrland, torde för att plats vid jordbruket skulle kunna

beredas flera människor erfordras, att nya jordbruk bildades eller att äldre

s. k. ofullständiga jordbruk kompletterades medelst tilläggsodlingar.

Vad anginge övre Norrland, torde den sålunda önskade ytterligare jordbruksnybildningen

näppeligen kunna ske på annat sätt än genom verklig

nykolonisation, d. v. s. odlingsvärda markers ianspråktagande medelst nyodling

och bebyggelse. Den i övre Norrland befintliga åkerarealen torde nämligen

redan vara så uppdelad på olika brukningsdelar och så bebyggd, att

det numera i flertalet fall knappast kunde anses försvarligt att ytterligare

uppstycka de äldre brukningsdelarnas inägor. Det vore givet, att dylik delning

av befintliga hemman här och var ännu mycket väl kunde ske, framför

allt då de olika styckningslotterna, förutom sin del av den äldre åkern,

erhölle lämpligt belägen odlingsmark. Men i stort sett hade denna uppdelning

av den redan odlade jorden — främjad bland annat genom egnahemslånerörelsen

— i dessa trakter gått så långt, att det med hänsyn till folkökningen

och den nya generationens i jordbrukarhemmen önskan och behov

av att få kvarbliva vid jordbruket och erhålla egna jordbruk vore nödvändigt,

att ny jord lades under plogen och nya brukningsdelar bildades.

Denna för övrigt redan pågående nykolonisation gingc i många fall fram

på den vägen, att man med utgångspunkt från och med stöd av det äldre

hemmet å dettas odlingsvärda utmarker och alltså genom en slags naturlig

och successiv utflyttning skapade ett nytt jordbruk, ej sällan för något av

barnen i den äldre gården. Dylik kolonisation, vilken ofia skedde å bondejorden,

främjades genom egnahemslånerörelsen ävensom genom statens

mångsidiga understödsverksamhet i avseende å utdikningar, väganläggningar

m. m.

Men det funnes i berörda trakter säkerligen ett mycket stort antal i jordbruket

uppvuxna, där verksamma personer, vilka icke på nyss antydda väg

och ej heller eljest med anlitande av egnahemslåne- eller arbetarsmåbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

lånevägen lämpligen kunde anskaffa den för ett egnaheinsjordbruk eller arbetarsmåbruk

erforderliga jorden. Därtill konnne, att då det gällde större

sammanhängande odlingsområden, man givetvis ej kunde påräkna, att de

enskilda personer, som därstädes önskade anlägga jordbruk av ett eller annat

slag, själva kunde ordna med de omfattande gemensamma arbeten i form

av dikes- och vägföretag m. m., vilka vore en förutsättning för att området

över huvud taget skulle kunna exploateras. I sådant fall krävdes en samlad

organisation nied betydande ekonomiska resurser för att genomföra kolonisationsåtgärderna.

De ansatser till systematisk jordanskaffning, som förekommit

i övre Norrland, (exempelvis Broms’ egnahemsstiftelses företag i

Tornedalen samt Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnds

arbeten å Fet- och Saltmyrarna i Arvidsjaur) hade också i huvudsak tagit

sikte på exploatering av större sammanhängande odlingsmarker.

Det torde ej behöva närmare påvisas, att naturliga förutsättningar funnes

för dylik kolonisation. Inom här ifrågavarande bygder funnes stora befolkningsgrupper,

som vöre i behov av att erhålla egnahemsjordbruk eller arbetarsmåbruk

och som uppenbarligen vore väl skickade härför. Härmed åsyftades

i huvudsak det klientel, varur egnahemslåntagare och arbetarsmåbruksinnehavare

hittills plägat med framgång rekryteras, varjämte säkerligen

inom den jordbrukande befolkningens krets liksom bland skogs- och

flottningsarbetare i bygden funnes många mindre bemedlade, som lämpligen

kunde ifrågakomma. Det vore en självklar sak, att man vid personvalet

måste framgå med stor urskillning och synnerligen noga tillse, att vederbörande

hade de rätta förutsättningarna, men uppenbart vore, att folkmaterial

för en vidgad jordbruksnvbildning i övre Norrland funnes inom respektive

bygder. -— Lika känt torde för den med dessa trakters förhållanden förtrogne

vara, att därstädes funnes ganska riklig tillgång å odlingsbar

jord. Det hade ej ansetts nödigt att tynga eller fördröja utredningen

med införskaffande av material på denna punkt. Erinras finge, att t. ex.

1925 års kolonisationssakkunniga verkställt undersökningar härom, varav

framgått, att vederbörande läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uppskattade tillgången på odlingsmark sålunda: inom Västerbottens län till

cirka 140,000 hektar, därav ungefär 100,000 hektar utgjordes av större för

jordbruksnvbildning lämpliga områden, medan återstoden cirka 40,000

hektar lämpade sig för tilläggsodlingar; samt inom Norrbottens län till ungefär

275,000 hektar, därav cirka 75,000 hektar utgjordes av större för jordbruksnybildning

lämpliga områden och resten vore tjänlig för äldre jordbruks

utveckling. Även om dessa uppskattningar skulle vara optimistiskt

gjorda —- de vore dock verkställda av länens jordbruksorganisationer —

kunde man säkerligen utgå från, att ifrågavarande bygder ännu inrymde

rika möjligheter till jordbrukets utbredning. Av det sagda torde framgå, att

inom Västerbottens och Norrbottens län behov funnes av mera målmedveten

verksamhet med framskaffande och tillgodogörande av jord — särskilt odlingsmark

— för bildande av nya jordbruk av egnahemstyp eller arbetarsmåbrukstyp

samt för utveckling av äldre ofullständiga jordbruk. Likaså

torde det vara uppenbart, att erforderliga förutsättningar härför funnes i

form av å ena sidan lämpliga jordsökande i bygden och å andra sidan tjänliga

odlingsområden. Vad det i huvudsak gällde vore alltså att organisera

ett prakliskt-ekonomiskt arbete för resursernas tillvaratagande och riktiga

utnyttjande.

Vad angår frågan örn lämpligt organ f ö r h an d liavandet a v j o r danskaffningsverksamheten

framhåller utredningsmannen, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

verksamheten med framskaffande och utväljande av tjänliga jordområden,

dessas förvärvande, planläggningen och utförandet av sådana iordningställningsarbeten

som dikes- och vägföretag, bebyggelsens ordnande samt hela

fastighetsaffärens och kolonisationsföretagens förvaltning i övrigt krävde

en skicklig och intresserad ledning, som borde hava förståelse både för sakens

ekonomiska sida och för dess sociala vikt. Organet borde hava den

ställning, att det kände sig hava ansvar för företaget. Det borde därför hava

mycket stor egen befogenhet samt vara utrustat med goda resurser i avseende

å personal och rörelsekapital, men givetvis underkastat kontroll.

Beträffande spörsmålet huruvida någon redan befintlig organisation lämpligen

kunde användas eller om ett nytt organ borde tillskapas har utredningsmannen

ansett följande möjligheter kunna övervägas, nämligen att verksamheten

handhades av a) statens jordnämnd, b) vederbörande kolonisationsnämnd,

c) vederbörande läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, d) ett

särskilt för ändamålet tillsatt organ inom vartdera länet. Alternativet med

statens jordnämnd såsom organ för verksamheten i fråga har utredningsmannen

bestämt avstyrkt av bland annat det skäl, att det vore nära nog

omöjligt, att från Stockholm leda och följa nämnda verksamhet. Vad kolonisationsnämnderna

beträffar hava ej heller dessa synts utredningsmannen

lämpliga för ändamålet Utredningsmannen framhåller, att sagda nämnder

fått en speciell uppgift, nämligen att sanera förhållandet å de för drygt tio

år sedan utlagda kolonaten å vissa kronoparker och att särskilt från riksdagens

sida kommit till uttryck ett intresse av att kolonisationsnämnderna

avvecklades. Vad slutligen de båda under c) och d) upptagna alternativen

angår har utredningsmannen ansett sig böra förorda det sist nämnda. Utredningsmannen

anför härom i huvudsak följande.

Att för ändamålet anlita den statsunderstödda egnahemsorganisationen,

nämligen de båda länens hushållningssällskaps egnahemsnämnder samt egnahemsombuden

och egnahemskommittéerna i socknarna'', torde ur många synpunkter

allvarligen kunna övervägas. Likväl torde det kanske bliva

nödvändigt att ur diskussionen avföra även detta alternativ. Vid några tillfällen

under de senaste åren hade statsmakterna, då det gällt nya former

av stödverksamhet på egnahems- och jordbruksområdena, avböjt tanken att

pålägga hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna nya dylika uppgifter

— såsom exempelvis stödlåneverksamheten och arbetarsmåbrukslåneverksamheten.

De skäl, som härvid varit avgörande, torde möjligen även

kunna åberopas mot tanken att till hushållningssällskapens egnahemsnämnder

knyta en mera effektiv jordanskaffningsverksamhet. Men mera vägande

syntes vara, att det här komme att gälla en affärsmässig, teknisk verksamhet,

som om tillräckliga resultat skulle nås, måste drivas för statens räkning

och på dess risk samt även i dess namn. Att infläta en sådan rent statlig

ekonomisk rörelse inom hushållningssällskapen medförde formella svårigheter

och kunde lätt leda till trassel och oklarhet. Ytterligare finge framhållas,

att verksamheten vore av sådan speciell art, att den kanske bleve

lidande av att ej hava sin särskilda organisation. Måhända kunde även såsom

skäl för ett fristående organ åberopas önskemålet, att egnahemsnämnderna

såsom låneförmedlare borde stå fria från direkt jordförsäljning och

alltså i vart fall, då prövning av en egnahemslåneansökning skulle ske, ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 46-

7

hava säljareintresse. Med hänsyn till dessa synpunkter måste utredningsmannen

frångå även alternativet med egnahemsnämnderna såsom organ tendén

ifrågasatta jordanskaffningsverksamheten.

Det återstode då alternativet att för ändamålet få ett nytt organ inrättat.

Med hänsyn till områdenas stora geografiska utbredning ävensom till de

olika ortsförhållandena samt till traditionen torde det vara riktigast, att ett

jordanskaffningsorgan bildades för vartdera länet. Det föresloges alltså, att

för jordanskaffningsverksamhetens bedrivande inom Västerbottens och Norrbottens

län upprättades två statliga nämnder, nämligen Västerbottens läns

jordanskaffningsnämnd och Norrbottens läns jordanskaffningsnämnd.

Angående jordanskaffningsnä rander nas sammansättning

och organisation i övrigt anför utredningsmannen.

Vardera nämnden borde bestå av tre ledamöter med lika antal suppleanter.

Ledamöterna borde utses av Kungl. Maj:t och väljas bland för uppdraget

verkligt intresserade och kunniga personer, boende om möjligt nära

den ort — residensstaden — där nämnden skulle hava sitt säte. En av

ledamöterna utsåges till ordförande. Ledamöterna borde — förutom reseoch

traktamentsersättning ■—• åtnjuta skäligt arvode, avpassat med hänsyn

till det ansvar, de hade, och vikten av nämndens uppgifter. För det löpande

arbetet borde nämnderna äga antaga erforderlig personal, därvid särskilt

borde eftersträvas, att en för uppdraget verkligt lämplig kraft erhölles såsom

verkställande tjänsteman. Denne skulle hava att förbereda och föredraga

ärenden inför nämnden samt svara för verkställighet av nämndens beslut

och i övrigt förestå dess expedition samt, framför allt, leda och svara för

arbetet ute i orterna. Han borde åtnjuta sådan ersättning, att en för detta

svåra och ekonomiskt ansvarsfyllda värv fullt kompetent arbetskraft kunde

förvärvas och behållas.

Även om — såsom tidigare betonats — dessa nämnder borde arbeta med

stor egen befogenhet, torde dock erfordras, att de underkastades tillsyn och

kontroll från central statsmyndighet, i vilket fall statens egnahemsstyrelse

förordades såsom inspektionsmyndighet.

Vidare borde eftersträvas samarbete mellan jordanskaffningsnämnden och

egnahemsnämnden i länet.

Organisationen borde — åtminstone till en början — hava tillfällig karaktär,

så att ledamöterna förordnades exempelvis för ett budgetår åt gången

samt personalen anställdes tillsvidare med ställning av extra befattningshavare

med månadsarvoden.

Rörande jordanskaffningsverksamhetens närmare bedrivande

av de på nu angivet sätt organiserade båda nämnderna anför

utredningsmannen i huvudsak följande synpunkter.

Jordanskaffningsnämnd borde hava till uppgift att, i mån av behov och

inom härför bestämd ekonomisk ram, anskaffa för bildandet av jordbruksegnahem

eller arbetar småbruk eller för tilläggsodlingar lämplig jord, enskild

eiler kronan tillhörig, att, efter omständigheterna, därå låta utföra .sådana

arbeten, som befunnes lämpligen böra vara utförda, innan lotterna upplätes

till brukande, samt att genom försäljning eller i annan lämplig befunnen

ordning upplåta lotterna för avsett ändamål.

Till en början borde verksamheten bedrivas försöksvis, och därvid gällde

det i avseende å behovsfrågan alt blott få konstaterat, att ett till förvärv

ifrågasatt jordområde med stor sannolikhet kunde linna användning för

ändamålet. Det borde i regel ankomma på nämnden att själv taga initiativet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.-ts proposition nr 46-

till företags igångsättande. Nämnden borde låta sig angeläget vara att fä

ingående kännedom om tillgången på för ändamålet lämplig och tillgänglig

jord samt borde för den skull från olika håll införskaffa uppgifter härom

och i övrigt följa fastighetsmarknaden inom länet. — När fråga uppkommem

örn förvärv av jord eller övertagande av kronojord, borde erforderliga förundersökningar

skyndsamt verkställas. Områdets tjänlighet och exploateringsmöjligheter

borde, genom sakkunnig besiktning, studeras, därvid ett

preliminärt överslag över kostnaderna borde verkställas. Därest jordanskaffningsnämnden,

efter erforderliga förundersökningar, funne ett jordområde

lämpligt för sin verksamhet, borde nämnden söka förvärva området. Det

syntes lämpligt, att frågan örn ett företags igångsättande underställdes Kungl.

Maid.

I de fall, då förvärvet avsåge kronojord, borde givetvis erforderliga förhandlingar

bedrivas med vederbörande inom domänverket. Önskvärt vöre,

att domänverket visade stor beredvillighet att, där jordanskaffningsnämnden

härom framställde begäran, avstå icke blott lämplig odlingsmark utan även

sadan skogsmark, som befunnes erforderlig för de nya jordbruken. Det

borde ankomma pa Kungl. Majit att meddela beslut örn kronojords överförande

från domänfonden till jordanskaffningsnämndens förvaltning. Då

kronojord sålunda överfördes, borde domänfonden nedskrivas med så stort

belopp, som ansages motsvara det bokförda värdet av den egendom, som

överförts. Kungl. Majit borde samtidigt bestämma till vilket värde egendomen

i fråga skulle bokföras hos jordanskaffningsnämnden.

Hinder borde ej möta att utlägga såväl egnahemsjordbruk av den storlek,

att en familj därå kunde erhålla full försörjning, som ock arbetarsmåbruk.

varjämte även tillskottsjord till äldre, ofullständiga jordbruk borde kunna

iå upplåtas. I regel torde det, beträffande nyodlingområden, bliva nödvändigt,

att jordanskaffningsnämnden själv ombestyrde utförandet av erforderliga

väg- och dikesarbeten för områdets exploatering. Arbetena borde få

sådan omfattning, att de enskilda personer, som skulle erhålla jord å området,

så snart som möjligt kunde odelat ägna sig åt sina jordbruk eller

sitt förvärvsarbete i övrigt. Men på samma gång måste tillses, att hithörande

vag- och dikesarbeten kunde utföras för rimliga kostnader. Det förutsattes,

att samtliga dessa kostnader utginge ur för nämnden tillgängliga medel.

Nämnden torde jämväl böra som regel ombesörja uppodling av några hektar

å varje lott - givetvis under förutsättning, att så befunnes praktiskt och

ekonomiskt fördelaktigt. Även dessa kostnader borde utgå ur nämndens

medel. Något hinder för att nämnden ombestyrde uppförandet av erforderliga

åbyggnader borde ej finnas. Understundom kanske nämnden funne

det vara tillfyllest att anskaffa eller till lottköparna förmedla visst byggnadsmaterial.

— Samtliga de kostnader, som en jordanskaffningsnämnd sålunda

genom jordförvärv och genom arbeten av antytt slag finge Vidkännas, borde

— i bokföringen — påföras vederbörande egendom, vars konto även debiterades

skälig del av jordanskaffningsnämndens förvaltningskostnader.

Då lotterna eller delar i övrigt av jordområdet ansåges vara i det skick,

att de borde upplatas, ankomme det på jordanskaffningsnämnden att vidtaga

erforderliga försäljningsåtgärder. Lotterna borde säljas — eventuellt

effei sami ad med vederbörande langivningsnämnd — till personer, som

fyllde förutsättningarna tor erhållande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån

eller vilka eljest av särskilda skäl ansåges lämpliga såsom köpare.

Det förutsattes alltså, att jordanskaffningsnämnden prövade jordsökandenas

personliga förutsättningar samt behov av här avsett bistånd. — Understundom

kunde det förekomma, att ett komplex av lotter eller ett visst jordområde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

!»

av fastighet, som innehades av jordanskaffningsnämnden, med fördel kunde

säljas såsom en större enhet, lietta gällde t. ex. det fall, att vederbörande

kommun önskade för upplåtelser av arbetarsmåbruk övertaga ett sammanhängande

markområde av jordanskaffningsnämndens fastigheter. I särskilda

fall kunde det visa sig lämpligt eller rentav behövligt att utlämna vissa lägenheter

på arrende. Även detta borde nämnderna hava rätt att besluta om.

Försäljningsprisen borde bestämmas till lotternas verkliga värde i det

skick, vari de befunne sig vid upplåtelsen. Man måste dock säkerligen räkna

med, att försäljningssumman som regel komme att väsentligt understiga det

belopp, vartill fastigheterna på grund av nedlagda kostnader vore bokförda.

Detta sammanhängde därmed, att kostnaderna för jordinköp och — framför

allt — för utförandet av sådana företag som vägar, diken och odlingar

samt, därest så förekomme, bebyggelse säkerligen — och även om stor omtanke

och sparsamhet iakttogcs — bleve av den storlek, att de nytillkomna

lägenheterna ej kunde bära dessa kostnader. Detta måste man från början

hava klart för sig. Därest statsmakterna likväl beslutade igångsätta dylik

verksamhet, skedde detta alltså av sociala och jordbrukspolitik^ skäl. Vid

jordanskaffningsverksamheten uppkommande underskott borde i anslutning

till försäljningen avskrivas som förlust. — Eftersträvas borde, att jordförsäljningarna

skedde under sådana villkor, att kontant likvid erhölles, vilket

oftast borde vara möjligt, där köparen av vederbörande långivningsnämnd

tilldelades egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Om till äventyrs i något

fall ur dylika lån eller av köparens egna tillgångar ej skäligen kunde utgå

så högt belopp, att detta täckte hela köpesumman, eller örn av andra anledningar

köpeskillingen ej ansåges behöva till fullo erläggas kontant, borde

jordanskaffningsnämnden hava rätt att — undantagsvis — låta sålunda ogulden

köpeskillingslikvid utestå mot säkerhet av inteckning i fastigheten, som

nämnden prövade befinna sig i betryggat läge i förhållande till fastighetens

värde. Ä dylikt oguldet köpeskillingsbelopp borde erläggas av nämnden bestämd

ränta, ej understigande den vid tillfället för jordbruksegnahemslån

efter amorteringens inträde utgående räntan. — Inflytande köpeskillingar

samt räntebelopp, varom nyss förmälts, ävensom eventuella arrendeavgifter

hade jordanskaffningsnämnden givetvis att redovisa såsom gottskrivning å

vederbörande fastighets konto. I den mån försåld fastighet utgjordes av från

domänverket övertagen egendom, borde av köpeskillingen till domänfonden

överlämnas ett belopp, motsvarande det värde, vartill egendomen vid avförandet

på sin tid från sagda fond däri varit upptagen. Föreskrift härom

torde böra meddelas redan vid Kungl. Maj:ts beslut örn överförande av

kronojord till nämndens förvaltning.

Utredningsmannen har härefter upptagit till behandling f rågan hur uv

i d a lill de föreslagna jordanskaffningsnämnderna

borde överföras å andra organ ankommande likna nde

verksamhet. Utredningsmannen anför härom:

Efter inrättandet av särskilda jordanskaffningsnämnder inom de båda nordligaste

limén, borde annan statlig liknande direkt jordanskaffning näppeligen

därstädes förekomma. Detta innebure alltså i huvudsak att, efter sagda nämnders

tillkomst, dels någon verksamhet genom statens jordnämnd ej borde

bedrivas inom Västerbottens och Norrbottens län, dels igångsättandet inom

sagda län av sådan jordanskaffning i egnahemsnämnderna egen regi (medelst

jordanskaffningslån), som avsa ges i kungörelsen nr 219/1928, ej heller

borde förekomma, dels ock att påbörjandet av kolonisationslöretag enligt

kungörelsen nr 291/1925 icke borde äga rum därstädes. Vad sålunda före
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

slagits motiverades därav, att det ej kunde varå lämpligt att inom samma

geografiska område låta två eller flera statliga eller statsunderstödda organ

igångsätta nya företag av ungefär samma art och syfte.

_Mera tveksamt vore svaret på frågan, huruvida redan pågående

företag i enahanda syfte skulle överlämnas till fullföljd åt de båda nya nämnderna.

Här avsåges i huvudsak dels de redan utlagda kronoparkskolonaten

och dels de jordanskaffningsföretag, vilka inom Norrbottens län omhänderhades

av länets egnahemsnämnd eller av Broms’ egnahemsstiftelse. I dessa

fall syntes det vara lämpligast att ej tynga de nya nämnderna med dylika

bestyr. Dessa nämnder finge ändock ett maktpåliggande, svårt och omfattande

arbete samt behövde koncentrera sig på sin egentliga uppgift, varjämte

det torde vara mest praktiskt, att de äldre företagen jange enligt uppgjord

plan fullföljas av de organ, som nu hade befattning med dem.

Vad angår anslagsbehovet för ifrågavarande jordanskaffningsverksamhet

har utredningsmannen anfört följande:

Den verksamhet, som de båda föreslagna jordanskaffningsnämnderna

skulle bedriva, bomme givetvis att draga väsentliga kostnader. Dessa avsåge

gäldandet av köpeskillingar för jord, som inköptes, samt •— vilket

antagligen bleve huvudparten — utgifter för förekommande väg-, dikes-,

odlings- m. fl. arbeten ävensom kostnaderna för nämndernas förvaltning och

för diverse förrättningar.

Till en början och innan erfarenhet vunnits, torde verksamheten böra

utövas försöksvis och i mera begränsad omfattning. Under första verksamhetsåret

torde inom vartdera länet lämpligen böra startas här avsedda företag

allenast å tre, fyra å fem olika odlingsområden, beroende på deras storlek.

Till vilket belopp, kostnaderna för de första företagen kunde komma

att uppgå, vore ej lätt att angiva. Det syntes emellertid vara lämpligt, att

för vardera nämnden ett visst belopp bestämdes, inom vilket nämnden ägde

att tillsvidare bedriva verksamheten. I dylikt hänseende torde böra fastställas,

att vardera nämnden finge äga utöva jordanskaffningsverksamhet

intill en sammanlagd kostnad av högst 750,000 kronor — däri inräknade

även värdet av fastigheter, som övertoges från domänfonden, samt utgifterna

för nämndens förvaltning, Den för båda nämnderna tillhopa fastställda

ramen skulle alltså tillsvidare utgöra 1,500,000 kronor. I sinom tid

torde bemyndigande böra lämnas nämnderna att bedriva verksamhet inom ett

förhöjt belopp.

Då företagens genomförande torde komma att draga viss tid — detta

gällde särskilt kolonisationsarbetenas utförande — torde det ej vara nödvändigt

att omedelbart ställa hela det nyssnämnda beloppet till nämndernas

förfogande i form av likvida medel. I stället syntes, för bestridande av utgifterna

för rörelsen under det första budgetåret, allenast en del av den

förut bestämda totala kostnadssumman böra anvisas såsom anslag å riksstaten.

Återstoden förutsattes komma att anvisas under kommande år. Med

hänsyn till vad sålunda anförts syntes det vara tillfyllest, om för budgetåret

1936/1937 för ändamålet å riksstaten uopfördes ett anslag av 500,000

kronor, motsvarande en tredjedel av den totala kostnadssumman. Då en

stor del av kostnaderna, på sätt förut framhållits, antagligen måste vid

lägenheternas upplåtande avskrivas, syntes det lämpligast, att anslaget upptoges

under nionde huvudtiteln och ej såsom kapitalökningsanslag.

Utredningsmannen har slutligen framhållit, att verksamheten, för att den

skulle kunna utvecklas på bästa sätt, ej borde insnöras i trånga former. Det

har därför ej synts utredningsmannen behövligt eller lämpligt, att närmare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

bestämmelser rörande verksamhetens bedrivande på förhand utformades.

En kortfattad instruktion för jordanskaf f ningsnämnderna,

vari deras viktigaste befogenheter och skyldigheter angåves, borde

däremot meddelas. Förslag till sådan instruktion har bifogats betänkandet.

Statskontoret har — under förmälan att det undandroge sig statskontorets

bedömande huruvida förutsättningar vore för handen för att här avsedda

verksamhet skulle kunna igångsättas och framgångsrikt bedrivas inom ramen

av ett måttligt tilltaget bidrag av statsmedel —- anfört att, om emellertid

så vore fallet, det ville synas statskontoret som örn utredningsmannens förslag

vore praktiskt utformat och väl avvägt. Statskontoret har härvid särskilt

betonat, att den föreslagna verksamheten vore att betrakta som ett försök

och avsedd att bedrivas i begränsad omfattning. I fråga om medelsanvisningen

har statskontoret framhållit i huvudsak följande.

Det vore välbetänkt att i början av verksamheten endast anvisa, ett mindre

anslagsbelopp, och hade statskontoret därför intet annat att erinra beträffande

det för budgetåret 1936/1937 föreslagna anslaget, än att detsamma torde

böra erhålla beteckningen reservationsanslag i stället för förslagsanslag.

Frågan örn medelsanvisning för denna jordanskaffningsverksamhet under

kommande år syntes böra göras beroende på den erfarenhet, som då kunde

hava vunnits angående densamma. Det torde tämligen snart kunna komma

att visa sig huruvida kostnaderna för iordningställandet av inköpt markområde

till egnahemsjordbruk och arbetarsmåbruk kunde hållas inom sådana

gränser, att det kunde anses vara förenligt med klok hushållning att fortsätta

verksamheten. ,

Även om vissa skäl kunde ant Örås l ör att tiar avsedda medel, i likhet mea

vad som skett beträffande de anslag, som av riksdagen anvisats för arrendeegnahemsbildning,

avsattes till en fond, ansåge sig statskontoret dock böra

biträda utredningsmannens förslag att ifrågavarande anslag upptoges bland

riksstatens verkliga utgifter under nionde huvudtiteln. Att märka vore nämligen,

att samtliga kostnader för väg- och dikesarbeten av praktiska skäl

och för övrigt även av hänsyn till önskvärdheten av att statens samtliga

utgifter för omhandlade verksamhet redovisades under ett och samma anslag

— torde böra utgå av det ifrågasatta nya anslaget och icke av de allmänna

avdiknings- och väganslagen. Med hänsyn till de avsevärda belopp,

vartill statens bidrag för dessa arbeten kunde förväntas uppgå, syntes det i

varje fall icke för närvarande vara lämpligt att uppföra anslaget som kapitalökningsanslag.

Lantbruksstyrelsen anför, att om det också i allmänhet taget kunde synas

irrationellt att genom statliga åtgärder öka den produktiva jordbruksarealen

under tider, då stora svårigheter mötte för avsättning av produktionen från

i odling redan varande mark, syntes det dock som örn ur social synpunkt

detta kunde försvaras inom här ifrågavarande områden, dår tillgången på

odlad jord icke vore så stor, att den medgåve en ur sagda synpunkt önskvärd

ökning av antalet mindre jordbruk. Med hänsyn härtill har lantbruksstyrelsen

funnit sig icke böra göra någon erinran mot förslagets sylte. Däremot

har styrelsen förklarat sig vara mycket tveksam till förslaget att för

ändamålet tillskapa nya organ. Styrelsen framhåller, att de skäl, vilka av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

utredningsmannen anförts mot anlitande av hushållningssällskapens egnahemsnämnder,

syntes visserligen i och för sig betydelsefulla men knappast

av sådan bärkralt, att de kunde anses motivera en splittring av det allmännas

verksamhet med därav antagligen följande olägenheter. De av utredningsmannen

förordade detaljerna i fråga örn verksamheten och vad som

anförts beträffande anslagsbehovet har styrelsen icke funnit giva anledning

till eiinran. Styrelsen har ansett det klokt, att verksamheten, såsom föreslagits,

begränsades till dess närmare erfarenhet på området vunnits.

Domänstyrelsen har lämnat förslaget utan erinran.

Statens egnahemsstyrelse har i allt väsentligt anslutit sig till förslaget.

Styrelsen framhåller, att det sedan länge ansetts vara ett önskemål, att den

med statliga lån och bidrag understödda jordanskaffningsverksamheten kompletterades

med direkta statsåtgärder för jords uppbringande och tillhandahållande

åt den jordsökande allmänheten. Vidare anför styrelsen.

Vad övre Norrland beträffade syntes det egnahemsstyrelsen i likhet med

utredningsmannen, att önskad ytterligare jordbruksnybildning därstädes vore

betingad av verklig nykolonisation, d. v. s. genom den odlingsvärda markens

ianspråktagande medelst odling och bebyggelse. Ehuru naturliga förutsättningar

för en dylik kolonisation uppenbarligen förelåge, torde enligt vad

erfarenheten givit vid handen en stegrad och fruktbärande kolonisation icke

kunna vinnas med mindre ett praktiskt-ekonomiskt arbete för tillvaratagande

och utnyttjande av förefintliga resurser organiserades efter nya linjer.

Den härför av utredningsmannen föreslagna organisationen med en statlig

jordanskaffningsnämnd inom vartdera Västerbottens och Norrbottens län

funné egnahemsstyrelsen sig kunna förorda. Det arbete, som statens jordnämnd

redan utfört efter riktlinjer, vilka syntes i huvudsak sammanfalla

med de nu för dylik jordanskaffningsnämnd angivna, talade för att goda

förväntningar borde kunna ställas på en till ifrågavarande båda län lokaliserad

verksamhet efter jordnämndens arbetsform såsom mönster.

Det borde tillses, att nödig kontakt vunnes mellan egnahemsnämnden och

vederbörande jordanskaffningsnämnd. Utöver samarbete, finge styrelsen

ifrågasätta, huruvida icke borde stadgas, att någon ledamot av jordanskaffningsnämnd

borde företräda vederbörande hushållningssällskap såsom samtidig

ledamot av dess förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd och utses av

antingen Kungl. Majit eller hushållningssällskapet.

I övrigt föranledde förslaget ingen annan erinran från egnahemsstyrelsens

sida än att styrelsen ansåge, att då ifrågavarande verksamhet skulle igångsättas

på mera lång sikt anslag syntes böra beviljas på en gång för exemi,

e!vjs fem år framåt, sa att vederbörande nämnder kunde planlägga jordförvärv

och jordens iordningställande för ett antal år framåt.

Statens jordnämnd har uttalat, att enär jordanskaffningsfrågan för egnahemsändamål

för Västerbottens och Norrbottens län vore i behov av snabbt

avgörande och sålunda icke borde uppskjutas för att lösas i ett större

sammanhang, nämnden ej hade något att erinra mot de föreslagna åtgärderna

såsom ett provisorium.

Västerbottens läns kolonisationsnämnd har tillstyrkt förslaget.

Västerbottens läns egnahemsnämnd har biträtt förslaget med den ändringen,

att jordanskaffningsverksamheten borde anförtros vederbörande egnahemsnämnd.

Nämnden anför härutinnan bland annat:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46-

13

Det hade vid de överläggningar, sorn inom egnahemsnämnden ägt rum

i anledning av remissen, ej saknats röster, som velat framhålla, att ett utbud

av fastigheter, eller t. o. m. endast förberedande åtgärder för att öka sådana

utbud, kunde locka fram spekulanter av mera tvivelaktiga kvalifikationer

för utövande av jordbrukarens krävande yrke. Ehuru nämnden sålunda

icke kunde undgå att finna, att det av utredningmannen framlagda förslaget

kunde draga med sig vissa icke önskvärda konsekvenser, ansåge sig

nämnden ändock ej böra avstyrka dess framläggande för riksdagen. Otvivelaktigt

skulle genom dess realiserande odlingsarbetet inom länet stimuleras

till gagn för befolkningens förmåga av självförsörjning. De båda norra

länen utgjorde ett underskottsoinråde i fråga örn jordbruksprodukter, och

det vore otvivelaktikt tacknämligt att vad som kunde göras för att härutinnan

åstadkomma jämvikt även komme till utförande.

Emellertid hade egnahemsnämnden icke funnit sig övertygad om att de av

utredningsmannen framhållna synpunkterna motiverade inrättande av en

ny nämnd. Nämndens tillfälliga karaktär underströkes genom förslaget, att

personalen borde anställas som extra befattningshavare med månadsarvode.

Att under sådana förhållanden tillskapa ännu ett organ för bedrivande av

en verksamhet, som ändock ytterst syftade till samma mål, som redan nu

arbetande nämnder hade att fullfölja, syntes ej böra ifrågakomma. Egnahemsnämnden

hade redan faktiskt bedrivit en ganska omfattande jordförmedling.

Genom dess direkta initiativ och medverkan hade ej mindre än inemot

200 av bolag ägda fastigheter överförts i enskild ägo. Nämndens över

hela länet utsträckta organisation skänkte den kanske bättre möjligheter

än något annat där verkande organ att följa efterfrågan och utbud på jordmarknaden.

Att helt frånsäga sig nyttan av denna erfarenhet och skapa ett

på sidan av egnahemsnämnden arbetande organ, som skulle behöva många

år för att vinna den erfarenhet och kännedom, som på ett annat håll redan

funnes, syntes ej vara förenligt med god hushållning. På grund härav funne

sig nämnden böra avstyrka inrättande av en sådan jordanskaffningsnämnd

samt föreslå, att dess uppdrag lämnades till egnahemsnämnden.

Arbetarsmåbruksnämiulen i Vilhelmina socken har funnit de föreslagna

anordningarna synnerligen tillfredsställande och av behovet påkallade. Att

jordanskaffningsnämndens säte ovillkorligen skulle förläggas till länets residensstad

borde emellertid ej fastslås, då annan ort kunde visa sig lämpligare

och ekonomiskt mer fördelaktig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i alla delar anslutit sig till förslaget.

Styrelsen har utvecklat sina synpunkter på frågan i huvudsak sålunda.

Åtgärder som syftade till underlättande av jordupplåtelser och egnahemsbildning

inom Västerbottens län vore nödvändiga. Länets befolkning ökades

med i runt tal 2,000 personer årligen. Till följd av trävaruindustriens fortgående

rationalisering eller avveckling hade möjligheterna att där erhålla

arbetsanställning kraftigt beskurits. Den virkesförädling, som i avsevärt

vidgad omfattning bedreves vid landsbygdens numera talrika småsågar pågingo

blott tidvis och utfördes vanligen av bygdens eget folk. Trängseln bleve

därför stor om de övriga arbetstillfällen, som stöde lill buds, såsom skogsavverkning,

flottning, dikning och vägbyggnader. Länsstyrelsen holle före,

att förhållandena skulle avsevärt förbättras örn länets i stor utsträckning

tidvis arbetslösa men undangtagslöst arbetsvilliga och dugande arbetare i

större utsträckning än hittills linge möjlighet att förvärva ett odlingsbart

markområde och bygga ett eget hem.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Erfarenheten hade visat att vissa förändringar vore önskvärda ifråga om

småbruksverksamheten. Länsstyrelsen syftade därvid främst på behovet av

planmässighet. Egna hem och arbetarsmåbruk finge i allmänhet anläggas

där vederbörande så önskade. Ofta bleve avståndet till närgränsande by

så stort, att svårigheter och kostnader uppstode för både den enskilda och

det allmänna för barnens skolgång. Ej sällan anlades lägenheterna så långt

vid sidan örn befintlig väg, att besvärligheter även härvidlag uppstode, vilka

ej kunde avhjälpas utan ytterligare kostnader för väganläggning.

Önskvärt vore, att de nya småbruken icke komme att bliva alltför kringströdda,

utan att de om möjligt kunde sammanföras i smärre grupper och ej

i onödan alltför långt från äldre bebyggelse. Detta torde emellertid knappast

kunna ske på annat sätt än att genom statens försorg lämpliga jordområden

ställdes till förfogande, vilka torrlädes och i mån av behov försåges med nödiga

vägar. Länsstyrelsen funne föreliggande förslag till jordanskaffning

synnerligen ändamålsenligt ej minst därför att denna anskaffning skulle

avse icke blott mark i enskild ägo utan även kronomark. Genom ett sådant

förfarande måste en väsentligt ökad planmässighet kunna vinnas.

Länsstyrelsen anslöte sig helt till utredningsmannens uppfattning, att intet

av de befintliga organen lämpade sig för jordanskaffningens handhavande.

Givetvis innebure det en olägenhet, att antalet jordbruksförmedlande organ

ökades, då en minskning vore mera av behovet påkallad. Länsstyrelsen kunde

emellertid icke lägga huvudvikten vid en dylik synpunkt. Det framstode

nämligen såsom mest angeläget, att ett ändamålsenligt framstegsarbete på

detta område snarast möjligt måtte komma till stånd. Egnahemsnämnden

hade visserligen i någon mån sysslat med jordanskaffning, men resultatet

därav vöre icke sådant, att det ingåve löftesrika förhoppningar beträffande

en utvidgad verksamhet under dess ledning. Lämpligheten av att till en

hushållningssällskapets nämnd överlåta särskilda uppgifter, vilka i sin helhet

vore avsedda att bekostas av staten, syntes också kunna starkt ifrågasättas.

I varje fall torde detta ej böra ske utan hushållningssällskapets medverkan.

Vissa organisationsförändringar syntes även vara erforderliga, varigenom de

båda nordligaste nämnderna komme att intaga en från övriga nämnder skild

ställning.

Genom överlåtelse av nu ifrågavarande omfattande uppgift på egnahemsnämnderna

syntes vidare möjligheten att så småningom kunna centralisera

verksamheten på området försvåras. Genom inrättandet av en jordanskaffningsnämnd

borde det däremot vara möjligt att inom en nära framtid låta

denna nämnd övertaga först och främst kolonisationsnämndens uppgifter men

även domänverkets befattning med kronotorpsfrågorna, vilket helt visst bleve

till gagn för hela verksamheten på förevarande område.

Norrbottens läns kolonisationsnåmnd uttalar, att det vore lyckligt såväl

för jordförmedlingen i länet i och för sig som för den jordbehövande allmänheten,

om verksamheten kunde koncentreras hos ett enda organ. Nämnden

förklarar sig i stort sett dela utredningsmannens uppfattning, att den

ifrågasatta jordförmedlingen ej lämpligen borde anförtros åt kolonisationsnämnden,

vilken vore tillskapad med speciell inriktning på kronoparkskolonisationen

och därav betingad sammansättning, särskilt som det blivande

jordförmedlingsorganet enligt nämndens mening borde på ett eller annat

sätt intimt anknytas till egnahemslåneverksamheten. Nämnden tillstyrker,

att de uppgifter, vilka nu ankomme på densamma, icke överflyttades å jord
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

15

förmedlingsorganet, utan att nämnden bibehölles vid sin verksamhet i den

omfattning, vari denna nu bedreves.

Norrbottens Iåns egnahemsnämnd har förklarat sig enig med utredningsmannen

beträffande önskvärdheten av att det allmänna på allt sätt understödde

den för övre Norrland viktiga frågan örn anskaffande och tillgodogörande

av ny jord för egnahemsändamål. Nämnden anför härutinnan

bland annat:

Med hänsyn till den utveckling, som näringslivet i Norrbotten under de

senaste åren tagit, vore åtgärder, som i utredningen angåves, starkt av behovet

påkallade. Länets industrier, som under högkonjunkturen dragit till

sig en ej ringa del av landsbygdens befolkning, hade genom de osäkra förhållandena

på världsmarknaden tvingats till driftsinskränkningar eller — i

avsikt att minska driftkostnaderna — omfattande rationaliseringsåtgärder

med ty åtföljande uppsägning av arbetskraft. Endast undantagsvis hade

dessa entledigade arbetare haft egna jordbruk att falla tillbaka på, varför

de till största delen måst enrolleras i de arbetslösas skara. Befolkningsstatis-''

tiken för Norrbotten talade också ett språk, som tydligt läte förstå, att detta

län snart nog stöde inför ett problem, som gällde ej mindre än en hel befolkningsgrupps

försörjning. Med en folkökning av cirka 2,000 personer örn året

aktualiserades detta inom en snar framtid. Att en blivande verksamhet i och

för anskaffande och iordningställande av jord för egnahemsbildning i ej

ringa mån skulle kunna undanröja de vådor, som i annat fall kunde drabba

icke endast enskilda utan även hela kommuner, torde vara uppenbart. Den

alltjämt pågående uppdelningen av befintlig odlad jord hade också i hög grad

bidragit till framskapande av jordbruk av den storleksklass, att en familj icke

utan svårigheter kunde existera på detsamma. Innehavare av sådana lägenheter

måste för sin utkomst söka sig till arbetsplatserna och bleve således i

viss mån jämställda med rena fabriksarbetare. Även i detta fall skulle ett

organ för jordanskaffning hava en uppgift att fylla genom föranstaltande

örn tilläggsjord till sådana icke bärkraftiga jordbruk. Det vore också sannolikt,

att, därest jordlotter av lämplig storlek och med fördelaktigt läge funnes

tillgängliga, en inskränkning i dessa många gånger alltför långt gående skiften

kunde ske.

De farhågor, vilka på sina håll yppats, för konkurrens från nu ifrågasatta

nystartade jordbruk torde vara minst sagt överdrivna, då ju ifrågavarande

egnahemsbildning ej syftade till annat än självförsörjning för egnahemsbyggaren

och hans familj och möjligheter för denne till stöd och förbättring

i hans livsföring.

Beträffande jordanskaffningsverksamhetens organisation uttalar Norrbottens

läns egnahemsnämnd en från utredningsmannen avvikande mening.

Nämnden erinrar, att frågan örn inrättande av särskilda organ för handhavandet

av sagda verksamhet diskuterats av 1925 års kolonisationssakkunniga

i deras den 14 juli 1927 avgivna betänkande, men att tanken härpå av de sakkunniga

förkastats. I detta sammanhang åberopar nämnden kolonisationssakkunnigas

yttrande, att även om det sörjdes för nödigt samarbete mellan

egnahemslåne- och jordanskaffningsorganen, man näppeligen torde kunna

förebygga slitningar och intressekonflikter. Det kunde till exempel inträffa,

att låneorganet icke godtoge jordanskaffningsorganets köpare såsom låntagare

eller eljest icke på av det senare organet och dess köpare beräknat

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

sätt engagerade sig i företaget. För allmänhetens del skulle dubbelorganisation

medföra beroende av två olika organ samt därigenom vålla osäkerhet.,

ökat besvär och oklarhet i många hänseenden. Svårighet skulle sannolikt

möta att skaffa ledande förtroendemän och dugande arbetskrafter till de

båda, sida vid sida arbetande organen.

Under erinran att egnahemsnämnden sedan 1924 bedrivit jordanskaffning

och jordförmedling i egen regi anför nämnden vidare i huvudsak följande.

Jordanskaffningsverksamheten borde tills vidare bedrivas med viss försiktighet.

Härigenom förebyggdes i görligaste mån misslyckanden och bakslag,

varjämte onödiga utgifter kunde undvikas. Även med hänsyn till verksamhetens

behov av kvalificerad arbetskraft, som ej omedelbart stöde till förfogande,

vore det angeläget, att verksamheten till en början bedreves mera försöksvis.

Den borde emellertid organiseras på grundval av redan gjorda rön

och så vitt möjligt läggas i händerna på en ledning, som genom föregående

liknande verksamhet besutte erfarenhet i de för länet aktuella egnahemsoch

kolonisationsfrågorna.

Vid sidan av egnahemsnämnden, som sedan ett 30-tal år tillbaka bedreve

låneförmedling och sedan år 1924 även jordanskaffningsverksamhet i egen

regi, vore följande organ för egnahemsbildning inom länet verksamma: Styrelsen

för Broms’ egnahemsstiltelse, som förvaltade och exploaterade de stora

myrkomplexen invid Keräsjoki, Alträsks nybyggesnämnd, som handhade kolonisationen

på Alträsks kronopark, samt kolonisationsnämnden, som svarade

för kronoparkskolonaten. För kronoparkskolonisationen vore även domänverket

i ej ringa grad anlitad. Inom länet funnes alltså ej mindre än fem

institutioner, som sysslade med jordförmedling av ett eller annat slag. En

dylik uppdelning av egnahemsarbetet på ett flertal organ hade visat sig vara

förenad med ej ringa olägenheter. För vinnande av önskvärd specialisering

och koncentration i arbetet, ökad effekt av detsamma samt bättre betjäning

av den jord- och lånesökande allmänheten syntes ökad enhetlighet i länets

egnahemsverksamhet böra eftersträvas.

Då utredningsmannen bestämt avvisade tanken på att uppdraga den nya

jordanskaffningsverksamheten å statens jordnämnd, måste man giva honom

rätt. Likaså borde kolonisationsnämnden utmönstras såsom mindre

lämpligt organ. Däremot kunde egnahemsnämnden ej vara ense med utredningsmannen,

då han — låt vara med viss tvekan — frånginge alternativet

med vederbörande läns egnahemsnämnd såsom jordanskaffningsorgan.

Den av utredningsmannen åberopade tendens, som under senare år skulle

hava gjort sig gällande i fråga om valet av organ för vissa av statens stödåtgärder

på jordbruks- och egnahemsområdena, såsom beträffande stödlåneverksamheten

och arbetarsmåbruksverksamheten, hade icke varit särskilt

utpräglad. Exempelvis hade den år 1933 igångsatta statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten,

trots sin stora omfattning och arbetskrävande

art, anförtrotts egnahemsnämnderna. Vidare torde uppmärksammas, att

ingendera av nyssnämnda tre verksamheter stöde tillnärmelsevis så nära egnahemsverksamheten

som just jordanskaffningsverksamheten, vilken i själva

verket utgjorde en viktig gren av, ja i mångt och mycket vore grundläggande

för egnahemsverksamheten. Utredningsmannen syntes ä priori

utgå ifrån, att jordanskaffningsverksamhet icke kunde tänkas få någon större

utveckling, såframt den icke bedreves såsom rent statlig rörelse. Några

skäl för denna uppfattning, som knappast kunde sägas hava stöd i erfarenheterna

från Norrbottens län, åberopades ej. Vad som under senare år inom

Norrbottens län tilldragit sig på jordförmedlingens och jordanskaffningens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 46

17

område, syntes tala för lämpligheten av att egnahemsnämnden alltfort bleve

det verkställande jordanskaffningsorganet.

Det syntes egnahemsnämnden vanskligt att uppdraga en bestämd gräns

mellan långivning och jordanskaffning. Mellan dessa funnes så många beröringspunkter,

att man med rätta måste anse dem som grenar av samma

träd. ben ena verksamhetsgrenen måste bedrivas under strängt aktgivande

på den andra. På grund härav syntes det vara en styrka, att långivning och

jordanskaffning vore underordnade en och samma ledning. Några betänkligheter

mot att egnahemsnämnden uppträdde både som jordsäljare och långivare

kunde skäligen ej resas, så länge nämnden bure den ekonomiska

risken för låneverksamheten.

Egnahemsnämnden finge därför framhålla, att det knappast för Norrbottens"

del förefunnes skäl för tillskapandet av ett helt nytt jordanskaffningsorgan

utan att den tilltänkta av staten understödda verksamheten borde läggas

under egnahemsnämnden.

Egnahemsnämnden har härefter ingått på frågan hur jordanskaffningsverksamheten

— därest den på sätt nämnden förordade anförtroddes åt

nämnden — närmare skulle organiseras och bedrivas samt anför härutinnan:
Ett

rätt handhavande av de nya maktpåliggande uppgifterna förutsatte,

att egnahemsnämnden i väsentlig mån om- och upporganiserades. Först

och främst syntes nämnden böra förstärkas med en ledamot. Då statsmakterna

kraftigt skulle understödja verksamheten, funne nämnden det vara i

sin ordning, att denna nya ledamot tillsattes av Kungl. Maj:t. En av de av

Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna borde kunna representera domänverkets

intressen, då det vore att förvänta, att den framtida verksamheten i ej ringa

grad komrne att beröra odlingsjord å kronomark liksom också frågor rörande

skogstilldelning till kolonisationsområden, som helt saknade skog eller

med egen skog ej kunde tillgodose behovet. För en effektiv verkställighet

av fattade beslut och för hithörande uppgifters handhavande i övrigt borde

på egnahemsnämndens expedition en särskild avdelning inrättas med en

jordanskaffningskonsulent som ledande kraft. Avdelningen borde i övrigt

förses med de tjänstemän och biträden, som funnes erforderliga.

Nämnden ville starkt ifrågasätta, huruvida den av utredningsmannen föreslagna

anordningen, att alla frågor, som rörde inköp av fastigheter, skulle

underställas Kungl. Maj:t, vore praktisk eller förenlig med ett affärsmässigt

handhavande av verksamheten. Det skulle också ligga en ej ringa inkonsekvens

i att jordanskaffningsorganet beträffande inköpen icke arbetade

med egen befogenhet men att nämnden så gjorde beträffande alla åtgärder i

övrigt för fastigheternas utnyttjande. Ihågkommas borde nämligen, att det

som regel vore just de senare åtgärderna, som vore de i ekonomiskt hänseende

viktigaste och även i övrigt mest krävande. Endast för såvitt det gällde

att för jordanskaffningsverksamhet disponera kronojord, syntes frågan

om jords förvärvande böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock först

sedan ärendet i vederbörlig ordning förberetts av egnahemsnämnden och

domänverkets tjänstemän. Kungl. Maj:t borde erhålla riksdagens bemyndigande

att å statsmakternas vägnar medgiva, att viss för jordanskaffningsverksamheten

erforderlig kronojord finge efter prövning i varje särskilt fall

överföras till nämnda verksamhet.

Den blivande jordanskaffningsverksamheten borde i likhet med hittills

låneförmedlingen och den jordanskaffningsverksamhet, sorn nämnden redan

tidigare upptagit och alltjämt bedreve, utövas i nämndens eget namn

Bihang lill riksdagens itrotakan 1936. 1 saini. Nr U>. ~

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

å hushållningssällskapets vägnar. Härav följde, att egnahemsnämnden även

borde taga de med verksamheten förenade riskerna, förutsatt dock att statsmakterna

stödde verksamheten i den omfattning och den ordning, i det följande

komme att föreslås. Den centrala ledningen av och kontrollen över

jordanskaffningsverksamheten borde givetvis tillkomma statens egnahemsstyrelse.

Som underlag för egnahemsstyrelsens kontroll borde ligga av egnahemsnämnden

årligen avgiven redogörelse över verksamheten. För att

kunna närmare följa verksamheten syntes egnahemsstyrelsen därutöver böra

regelbundet verkställa inspektion av företagen ute i orterna.

Vad angår finansieringen av verksamheten har egnahemsnämnden förklarat

sig taga bestämt avstånd från utredningsmannens förslag, att riksdagen

skulle anslå medel för endast ett år i taget. Nämnden anför i denna del

bland annat:

Grundvillkoret för verksamheten borde vara, att, på sätt utredningsmannen

föreslagit, densamma finansierades ej med lån utan med anslag, som ej

behövde återbetalas. Anslagen borde tilltagas så stora, att de räckte för

flera års arbete. Ihågkommas borde nämligen, att jordanskaffningsverksamheten

vore en verksamhet på i regel mycket lång sikt. De åtgärder, som

i dag vidtoges för jords inköp och exploatering, gåve ej synliga eller påtagliga

resultat förrän kanske örn fem eller tio år, stundom ännu mer. Dock

vore framgången av företagen i mycket hög grad beroende av att desamma i

rätt tid förbereddes. Det verkställande organet måste därför redan vid företagens

första undersökning och planläggning förfoga över vissa medel och

äga visshet om att de ytterligare medel, som erfordrades, när som helst vöre

tillgängliga. För att verksamheten skulle kunna utvecklas i det tempo och

den omfattning, vartill nödiga förutsättningar i övrigt vore för handen, syntes

anslagsmedel, tillräckliga för flera års verksamhet, förslagsvis högst tio

och minst fem år, böra ställas till egnahemsnämndens förfogande. Storleken

av detta engångsanslag syntes för Norrbottens vidkommande ej böra

understiga 2.5 millioner kronor.

Vid fixerandet av förenämnda anslagssumma byggde egnahemsnämnden

på erfarenheterna från vad nämndens redan bedrivna jordanskaffningsverksamhet

i Norrbottens län kostat. Allt sedan medio av år 1932, då jordanskaffningsverksamheten

därstädes tagit starkare fart, hade i egnahemsnämndens

jordanskaffningsföretag investerats ungefär 1.5 millioner kronor. I

genomsnitt för år hade sålunda jordanskaffningsverksamheten krävt ett sammanlagt

belopp på över 450,000 kronor. Beloppet i fråga avsåge utlägg för

såväl fastigheternas inköp och deras iordningställande med diken, vägar

m. m. som ock övriga till exploateringen hörande kostnader, exempelvis för

lantmäteri, förvaltning, administration m. m. Därest den nya jordanskaffningsverksamheten

även skulle i sig upptaga de jordförmedlingsföretag, som

bedreves av styrelsen för Broms’ska stiftelsen, Alträsks nybyggesnämnd och

kolonisationsnämnden, torde det nu föreslagna anslaget komma att visa sig

otillräckligt och ytterligare medel i själva verket erfordras.

Vidare anför nämnden:

Medel från ifrågavarande anslag borde få rekvireras och lyftas av vederbörande

egnahemsnämnd i mån av behov, och borde varje rekvisition vara

granskad och tillstyrkt av vederbörande statens revisor hos nämnden. I

egnahemsnämndens bokföring borde jordanskaffningsmedlen hållas strängt

skilda från övriga egnahemsmedel. Det förutsattes, att av jordanskaffningsanslaget

finge tagas alla för jordanskaffningsverksamhetens bedrivande er
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

19

forderlig medel, således vad som åtginge icke blott för fastigheternas inköp

utan även för odlingsområdenas förseende med diken, vägar m. m. Men

därjämte borde såsom utredningsmannen föreslagit från jordanskaffningsanslaget

också kunna tagas de medel, som åtginge för områdenas förvaltning

samt för hela jordanskaffningsverksamhetens ledning och administration.

Under hand som ett jordförmedlingsföretag fortginge, borde det debiteras

för alla utgifter och krediteras för alla inkomster. Vid dess avveckling,

d. v. s. vid det tillfälle, då egnahemsnämnden försålt alla inom området utstyckade

egnahemslotter, skulle företagets ekonomiska ställning slutgiltigt

klarläggas. Det komme då att visa sig, att i nämndens bokföring på varje

företag i regel uppstått ett visst överskott eller en tillgång, beroende på att

alla iordningställningsarbeten och alla med områdets utnyttjande i övrigt förenade

åtgärder bekostats till 100 procent av det anvisade jordanskaffningsanslaget.

Överskottets storlek berodde i huvudsak på relationen mellan

storleken av inköpssumman för fastigheten och storleken av de upplåtna lotternas

sammanlagda försäljningssumma.

Egnahemsnämnden föresloge följande bestämmelser rörande dispositionen

av de överskott eller tillgångar, som sålunda uppstode på företagen.

Först och främst skulle egnahemsnämnden vara skyldig att för varje företag

till jordanskaffningsanslaget inleverera så stort belopp, som svarade mot

fastighetens eller odlingsområdets inköpssumma, d. v. s. det belopp, som under

alla förhållanden borde kunna erhållas vid upplåtelse av de iordningställda

egnahemmen från företaget i fråga. Detta belopp bleve på så sätt

ånyo investerat i verksamheten. Resterande överskottsmedel borde avsättas

till en särskild under egnahemsnämndens förvaltning stående stöd- eller reservfond

för jordanskaffningsverksamlieten. Fonden, som sålunda uppstode

och erhölle medel i mån som de olika företagen avvecklades och bokföringsmässigt

sett avslutades, skulle hava till allmänt syfte att på längre

sikt trygga utvecklingen av de skilda företagen och där upplåtna egnahem.

Betydelsen av att tillskapa en särskild reservfond för jordanskaffningsverksamheten

finge ej underskattas. Kolonisationen på vederbörande områden

kunde ingalunda anses avslutad, ännu mindre säkerställd för framtiden

i och med att egnahemsnämnden försålt och upplåtit den sista egnahemslotten.

Nybyggarnas jordbruk vöre ännu mycker svagt utvecklade; i många

fall vore ej helier de nödiga åbyggnaderna uppförda eller färdigställda. Samtidigt

skulle de av egnahemsnämnden grävda dikena och byggda vägarna underhållas.

Ytterligare diken och vägar visade sig kanske erforderliga. Även

själva jordbruket vore på det första utvecklingsstadiet förenat med avsevärda

utgifter för inköp av levande och döda inventarier, kalk, konstgödsel, utsäde

m. m. Det vore tvivel underkastat, huruvida nybyggarna skulle^ kunna

påtaga sig alla utgifter. I varje fall torde detta oj kunna begäras i tråga om

för hela området gemensamma arbeten och åtgärder. En hel del av dessa

torde säkert bliva åsidosatta, därest ej det allmänna trädde hjälpande

emellan.

Styrelsen för G. E. Broms’ egnahemsstiftelse bar i allt väsentligt instämt i

det av Norrbotten läns egnahemsnämnd avgivna yttrandet, sålunda bland

annat beträffande förslaget örn överlämnande åt egnahemsnämnden att, efter

omorganisation, handhava jordanskaffningsverksamlieten. Styrelsen

framhåller, att målet borde vara att så småningom minska antalet organ,

sorn arbetade för jordanskaffning och kolonisation, samt att styrelsen ej

kunde finna annat än att örn ett särskilt jordförmedlingsorgan bildades för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 46-

Departements
chefen.

länet det för verksamheten på det hela taget vore till fördel, att även stiftelsens

jordförmedling överlätes åt detta organ.

Även styrelsen för Alträslcs ngbgggesnämnd har anslutit sig till de av Norrbottens

läns egnahemsnämnd framlagda förslagen. Styrelsen ifrågasätter,

huruvida ej Alträsks nybyggesnämnds verksamhet, för vinnande av större enhetlighet

på jordförmedlingens område, skulle kunna överflyttas på det nya

organ, som komme att tillskapas.

De arbetarsmåbruksnämnder inom Norrbottens län, vilka yttrat sig i ärendet,

hava samtliga tillstyrkt åtgärder i det av utredningsmannen föreslagna

syftet. Arbetarsmåbruksnämnden i Nederluleå socken har emellertid uttalat,

att det ej vore erforderligt eller lämpligt att sätta igång en ny organisation

för jordanskaffning, enär egnahemsnämnden med hänsyn till sin kännedom

om ortsbefolkningen och erfarenhet på området vore bäst skickad att för

närvarande handhava uppgiften. Från de övriga i ärendet hörda arbetarsmåbruksnämndernas

sida har någon erinran mot utredningsmannens förslag

ej framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån har anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till den beklagliga utveckling, som näringslivet inom länet

under senare tid tagit, och de betydande svårigheter av synbarligen icke övergående

natur, vilka numera mötte att bereda vissa delar av länets befolkning

en någorlunda dräglig utkomst, vore det förvisso en högeligen angelägen sak,

att över huvud allt gjordes som göras kunde för tillskapande av ökade försörjningsmöjligheter

på olika arbetsområden. Detta vore så mycket mer

påkallat i betraktande av den i länet alltjämt rådande starka folkökningen,

som hotade att undan för undan allt mera komplicera läget på arbetsmarknaden.

Vad anginge frågan om vilket organ, som lämpligen borde

anförtros bestyret med jordförmedlingen, anslöte sig länsstyrelsen för

sin del utan egentlig tvekan till vad länets egnahemsnämnd i sådant hänseende

anfört och förordat. Länsstyrelsen motsatte sig sålunda på de av nämnden

anförda skälen uppbyggandet av en helt ny organisation för ändamålet

och rekommenderade i stället verksamhetens överlämnande till egnahemsnämnden,

som i samband därmed förutsattes bliva på ändamålsenligt sätt

och till fyllest förstärkt.

Den på jordanskaffning inriktade verksamhet, som inom länet för närvarande

bedreves av Broms’ egnahemsstiftelse och Alträsks nybyggesnämnd,

syntes med hänsyn därtill, att densamma till sin karaktär på det närmaste anslöte

sig till det planerade länscentrala förmedlingsorganets uppgifter, lämpligen

böra överlåtas å detta. Något annorlunda torde saken nog ställa sig i

fråga om länets kolonisationsnämnd. Då denna redan vore i färd med att

avveckla sin verksamhet, torde någon nämnvärd fördel knappast stå att vinna

genom en eventuell överflyttning å nytt organ av dess återstående arbetsuppgifter,

helst dessa huvudsakligen avsåge individuella saneringsåtgärder, vilkas

vidtagande uppenbarligen förutsatte en intim kännedom om de enskilda

kolonisternas personer m. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 har jag

samma dag tillkallat särskilda utredningsmän för att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten och övriga med statens

verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. Vid ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

21

redningens igångsättande betonade jag angelägenheten av en effektiv jordanskaffnings-

och jordförmedlingsverksamhet i syfte att utbygga bestående

ofullständiga jordbruk. Vad nybildning av jordbruk beträffar torde, såsom

jag i annat sammanhang framhållit, åtgärder från statsmakternas sida till

främjande av sådana företag under rådande förhållanden principiellt sett

böra begränsas att avse förhjälpande av lantarbetare och skogsarbetare samt

andra i lant- eller skogsbruk redan sysselsatta personer till bättre försörjningsmöjligheter.

Att genom jordbruksnybildning tillföra jordbruksbefolkningen

tillskott från andra samhällsgrupper torde icke böra eftersträvas. En

alltför starkt utvidgad jordbruksproduktion lärer nämligen kunna leda till

svårigheter att bereda den jordbrukande befolkningen en dräglig levnadsstandard.

Under sådana omständigheter torde jordbruksnybildning på oodlad

mark icke i princip böra ske. För de två nordligaste länen är emellertid

läget annorlunda. De skäl, vilka tala för ökning av antalet jordbruk i Västerbottens

och Norrbottens län, nämligen i främsta rummet befolkningens

snabba tillväxt och svårigheter att finna försörjning vid andra näringar samt

den rikliga tillgången på odlingsbar jord, torde hava blivit i ärendet tillräckligt

belysta. Det synes också otvivelaktigt, att en rationalisering och utvidgning

av jordanskaffningsverksamheten är nödvändig, örn något resultat inom

sagda län av betydelse skall kunna härutinnan vinnas. Åtgärder i den riktning,

som av utredningsmannen, landshövdingen Mannerfelt, föreslagits, hava

tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Något föregripande av den enligt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 igångsatta utredningen

torde icke genom dylika åtgärder behöva ske. Även för egen del vill jag därför

förorda att statsmakterna lämna sin medverkan till främjande av jordanskaffningen

inom ifrågavarande län i huvudsaklig överensstämmelse med vad

utredningsmannen föreslagit.

Det viktigaste spörsmål, som här möter, är organisationsfrågan. Lika

med utredningsmannen och de i ärendet hörda myndigheterna anser jag, att

»tätens jordnämnd och kolonisationsnämnderna icke böra påläggas uppgifter

utöver dem, vilka för närvarande åvila desamma, samt att nämnda organ

alltså ej böra ifrågakomma för nu förevarande verksamhet. Åtskilliga skäl

kunna, såsom utredningsmannen framhållit, åberopas för att ett nytt organ

tillskapas för ändamålet. Att egnahemsnämnderna i deras nuvarande form

icke äro väl ägnade att omhänderhava ifrågavarande jordanskaffningsverksamhet,

därom är jag ense med utredningsmannen. Emellertid har jag vid

övervägande av spörsmålet ansett mig böra stanna för en lösning, som ansluter

sig till den av egnahemsnämnden i Norrbottens län föreslagna. Mitt

ställningstagande påverkas i viss mån därav, att egnahemsorganisationen i

dess helhet är, på sätt tidigare nämnts, föremål för utredning. Tillskapandet

av ett nytt organ synes därför tillsvidare böra såvitt möjligt undvikas. Vissa

direkta fördelar torde också vara förenade med egnahemsnämndernas utnyttjande

som jordanskaffningsorgan. Sålunda har från olika håll erinrats

örn betydelsen av egnahemsnämndernas tidigare erfarenheter på området.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Tillgången till egnahemsnämndernas lokaler och organisation synes också

kunna bliva av betydelse för verksamheten.

Om jag sålunda förordar egnahemsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens

län såsom organ för den jordanskaffningsverksamhet, varom här är

fråga, tillstyrker jag emellertid, att för handhavandet av sagda verksamhet

nämnderna förstärkas med vissa statsrepresentanter. Varje egnahemsnämnd

består för närvarande av fem ledamöter och lika många suppleanter. Tre

ledamöter och suppleanter för dem väljas av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Återstående ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Majit.

Jag förordar, att vid handläggning inom nämnderna av förevarande slag av

ärenden ytterligare tva av Kungl. Majit utsedda ledamöter eller suppleanter

skola deltaga. Härigenom vinnes, att statens representanter i nämnderna

vid behandlingen av dylika ärenden komma i majoritet, vilket synes rimligt

och riktigt med hänsyn till den ställning staten, enligt vad jag i det följande

tillstyrker, kommer att intaga till verksamheten.

De extra ledamöterna och suppleanterna för dem böra åtnjuta ersättning

av statsmedel med belopp, som Kungl. Majit bestämmer. I samma ordning

torde böra utgå ersättning till övriga ledamöter och suppleanter i nämnderna

för arbete med förevarande verksamhet. För det löpande arbetet bör

vid nämnderna anställas erforderlig personal likaledes mot gottgörelse av

statsmedel enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

Verksamheten synes böra bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som föreslagits av utredningsmannen. Den bör sålunda hava till syfte

att anskaffa och iordningställa samt upplåta lämplig jord till egnahem eller

arbetarsmåbruk eller för ofullständiga jordbruks förseende med tilläggsjord.

Emellertid bör hinder ej heller möta att om så finnes lämpligt visst jordområde

överlåtes till statens jordnämnd för anordnande å området av arrendeegnahem.

För sådant fall synes kunna uppdragas åt egnahemsnämnden att

vara jordnämnden behjälplig med företagets genomförande. I överensstämmelse

med vad utredningsmannen framhållit torde i regel bliva nödvändigt

att genom jordanskaffningsorganets försorg utföras väg- och dikesarbeten

på de för upplåtelse avsedda lotterna samt att i samma ordning någon del av

varje lott uppodlas före försäljningen. Likaledes torde, örn skäl därtill äro,

erforderliga byggnadsarbeten kunna verkställas. Hinder lärer ej föreligga att,

örn och i den mån så visar sig ändamålsenligt, verksamheten bedrives i samarbete

med statens arbetslöshetskommission, på sätt redan nu sker med viss

jordanskaffningsverksamhet inom Norrbottens län såsom i det följande skall

närmare beröras.

Jordanskaffningen torde såsom föreslagits böra ske såväl genom inköp av

jord i enskild ägo som genom övertagande av jord tillhörig kronan. I båda

fallen synes, på sätt utredningsmannen anfört, ärendet böra underställas

Kungl. Majit. Jag kan alltså ej biträda det av egnahemsnämnden i Norrbottens

län väckta förslaget, att endast förvärv av kronojord skulle göras

beroende av Kungl. Majits prövning. Jag erinrar, att statens jordnämnds

fastighetsköp alltid prövas av Kungl. Majit, och denna anordning har icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

23

visat sig förenad med någon olägenhet utan utfallit tillfredsställande. Anordningen

medför även den fördelen, att Kungl. Majit erhåller fortlöpande

översikt över jordanskaffningsverksamhetens utveckling. Däremot torde det

ligga i sakens natur, att upplåtelser från de av egnahemsnämnderna förvärvade

fastigheterna må för de ändamål, som här avses, äga rum enligt vederbörande

nämnds eget bestämmande. Skulle till äventyrs dylik fastighet icke

kunna helt användas för det syfte, ifrågavarande verksamhet vill tillgodose,

torde hinder ej böra möta att återstående del av egendomen avyttras av

nämnden i den ordning, som nämnden prövar lämpligast, utan att Kungl.

Majits eller riksdagens samtycke därtill i varje särskilt fall inhämtas.

Enligt utredningsmannens förslag skulle, då kronojord överförts från domänfonden

till jordanskaffningsorganets förvaltning, domänfonden nedskrivas

med belopp, motsvarande egendomens bokförda värde. Då en dylik

anordning emellertid skulle medföra, att egendomen efter överflyttningen

icke komme att redovisas annorstädes än i vederbörande egnahemsnämnds

räkenskaper, vill jag för egen del förorda, att egendomen, oaktat den ställes

under nämndens förvaltning, alltjämt bokföres som tillgång i domänfonden.

Först i samband med att egendomen helt eller delvis av nämnden överlåtes

å annan, bör förändring härvidlag äga rum. Sker överlåtelsen genom försäljning

till egnahem eller dylikt, bör, enligt vad jag i det följande vill föreslå,

viss del av köpeskillingen av nämnden inbetalas till domänfonden.

Skulle det inbetalade beloppet understiga den försålda lottens i fonden bokförda

värde, bör fonden då nedskrivas med skillnadsbeloppet. Sker överlåtelsen

i form av överflyttning till den av statens jordnämnd omhänderhavda

arrendeegnahemsfonden, bör nedskrivning av domänfonden företagas

på samma sätt som då i domänfonden ingående egendom direkt överföres

till jordnämndens förvaltning.

Den ekonomiska risken av jordanskaffningsverksamheten bör, såsom utredningsmannen

föreslagit, helt bäras av statsverket. För bestridande av

samtliga i det föregående omförmälda eller eljest med verksamheten förenade

kostnader fordras anslag av statsmedel. I överensstämmelse med utredningsmannens

av statskontoret biträdda förslag torde förevarande anslag

böra anvisas under nionde huvudtiteln. Det torde, på sätt statskontoret

anfört, böra givas form av reservationsanslag. Vad angår anslagsbeloppets

storlek delar jag uppfattningen, att verksamheten tillsvidare, innan närmare

erfarenhet vunnits, bör utövas försöksvis och alltså i begränsad omfattning.

Utredningsmannen har föreslagit, att under de tre närmaste budgetåren

borde för verksamheten inom ifrågavarande båda län tillhopa avses ett belopp

av 1,500,000 kronor, därav 500,000 kronor borde anvisas att utgå för

budgetåret 1936/1937. Egnahemsnämnden i Norrbottens län har för samma

budgetår ansett sistnämnda belopp erforderligt enbart för detta län. Jag inser

väl betydelsen av att jordanskaffningen kan planläggas på längre sikt.

Att av sådan anledning, på sätt egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnden i

Norrbottens län föreslagit, på en gång anvisa medel för längre tid än ett år i

sänder synes dock knappast nödvändigt. Jag förutsätter, att statsmakterna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

icke skola undandraga sig att, om vad jag här tillstyrker vinner bifall, bevilja

anslag för verksamheten jämväl under de närmast följande åren till

belopp som med hänsyn till verksamhetens utveckling och övriga omständigheter

kräves. För nästkommande budgetår förordar jag, enär verksamheten

även under första tiden torde böra bedrivas i något större skala än utredningsmannen

förutsatt, att det i statsverkspropositionen till jordanskaffningsverksamhet

inom Västerbottens och Norrbottens län beräknade beloppet

800,000 kronor anvisas för ändamålet. Härvid utgår jag från att visst belopp

av anslaget får tagas i anspråk för finansiering av inköp av Björkfors egendom

i Nederkalix m. fl. socknar i syfte att därstädes enligt förslag av Norrbottens

läns hushållningssällskap dels upptaga kolonisationsverksamhet dels

ock inrätta en lantbruksskola. Till denna fråga torde jag få senare i annat

sammanhang återkomma.

Medel från anslaget böra enligt beslut av Kungl. Majit utanordnas till vederbörande

egnahemsnämnd i mån av behov. Det bör åligga nämnden att

hava särskild bokföring för ifrågavarande verksamhet och förevarande medel

helt skilda från övriga omhänderhavda tillgångar. Vad angår redovisningen

av belopp, som vid försäljning eller annorledes på grund av verksamheten

inflyter till nämnden, kan jag ej tillstyrka det av egnahemsnämnden

i Norrbottens län väckta förslaget att, sedan viss del inlevererats till

statsanslaget, återstoden skulle få avsättas till en särskild under vederbörande

nämnds förvaltning stående reservfond, som skulle användas till stödjande

av de genom verksamheten skapade jordbruksföretagen. Angeläget synes

nämligen vara att för jordupplåtelser å i här föreslagen ordning anskaffad

mark tillämpas samma villkor som för motsvarande slag av lägenheter å annan

mark. Samtliga inflytande belopp torde därför på sätt fallet i allmänhet

är med återbetalningar av medel från anslag till verkliga utgifter böra inbetalas

till statsverket och redovisas å riksstatens inkomstsida under huvudtiteln

Diverse inkomster. Undantag härifrån torde dock böra gälla i så måtto,

att, då fråga är örn köpeskilling för lägenhet från kronoegendom, därav bör

enligt Kungl. Majits bestämmande till domänfonden överlämnas ett belopp,

motsvarande det värde varmed lägenheten vid tiden för egendomens överförande

till egnahemsnämndens förvaltning kan anses hava ingått i fonden.

På sätt i ärendet från olika håll erinrats synes det vara av vikt, att den

statliga eller statsunderstödda jordanskaffningsverksamheten icke onödigtvis

splittras på flera organ. Så länge den av mig här tillstyrkta jordanskaffningsverksamheten

pågår, torde, såsom utredningsmannen föreslagit, nya

företag enligt kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för

upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna icke böra genom

kolonisationsnämndernas försorg igångsättas i Västerbottens och Norrbottens

län, med mindre Kungl. Majit finner särskilda skäl därtill föreligga.

Ej heller synes det som regel lämpligt, att under sagda tid jordanskaffningsverksamhet

med anlitande av jordanskaffningslån inom nämnda län påbörjas

av egnahemsnämnderna.

Annorlunda torde såsom utredningsmannen framhållit läget vara ifråga

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

25

om redan pågående företag. I likhet med utredningsmannen anser jag, att

dylika företag kunna få fortgå under sin nuvarande ledning. Sålunda torde

G. E. Broms’ egnahemsstiftelse ävensom Alträsks nybyggesnämnd kunna

tillsvidare alltjämt omhänderhava den verksamhet, som av dem bedrives.

Särskilt med hänsyn till den beträffande egnahemsrörelsen i dess helhet

ifrågasatta omorganisationen synes lämpligheten av att nu å den förstärkta

egnahemsnämnden överflytta de företag, som omfattas av sistberörda verksamhet,

kunna dragas i tvivelsmål. Det torde emellertid böra stå Kungl.

Maj:t öppet att, om omständigheterna därtill föranleda, på framställning av

vederbörande företags ledning framdeles besluta om sådan överflyttning.

Närmare bestämmelser rörande jordanskaffningsverksamheten i fråga

torde i den mån så finnes erforderligt få meddelas av Kungl. Maj:t.

Fråga om särskilt anslag till viss jordanskaffningsverksamhet inom

Norrbottens län.

På sätt erinrats under punkt 127 av nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition

har 1934 års riksdag (skr. nr 92) med bifall till Kungl. Maj:ts

proposition nr 64 för budgetåret 1934/1935 anvisat ett reservationsanslag av

25,000 kronor till understödjande av den utav Norrbottens läns egnahemsnämnd

sedan ett flertal år i egen regi bedrivna jordanskaffningsverksamhet,

som i stor utsträckning utövats och även framgent beräknades komma att

utövas i samarbete med statens arbetslöshetskommission. Anslaget avsågs

att användas såsom bidrag till dels kostnaderna för verksamhetens centrala

ledning och administration, dels ock exploateringskostnaden vid Kassa jordförmedlingsföretag

i Pajala socken, Tärendö jordförmedlingsföretag i Tärendö

socken samt Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag i Arvidsjaurs

socken. •

Jämväl för innevarande budgetår har för ifrågavarande verksamhet anvisats

ett reservationsanslag å 25,000 kronor (jfr IX H. T. 1935 p. 121).

Med utlåtande den 18 oktober 1935 har statens egnahemsstyrelse överlämnat

en till Kungl. Majit ställd skrivelse den 28 september 1935 från Norrbottens

läns egnahemsnämnd, däri hemställts, att även för år 1936 måtte utgå

bidrag till egnahemsnämndens jordanskaffningsverksamhet i egen regi med

ett belopp av 25,000 kronor, avsett att fördelas med 5,000 kronor å administrationskostnader

och återstoden å exploateringskostnader vid förutnämnda

tre jordförmedlingsföretag. I sin förenämnda skrivelse har egnahemsnämnden

anfört bland annat följande.

Nämnden avsåge, att liksom tidigare bedriva jordanskaffningsverksamheten

i samverkan med statens arbetslöshetskommission. En dylik samverkan utgjorde

för övrigt för närvarande, då inga särskilda medel för verksamheten

stöde till nämndens förfogande, ett oeftergivligt villkor för ernående av tillräckliga

resultat av redan igångsatta jordanskaffningsföretag. Dessa vöre

för nämnden förenade nied ej ringa kapitalutlägg, vilka vore ofrånkomliga

för kolonisationens planmässiga genomförande. Företagen vore vidare av

den art, att med exploateringen förenade utgifter endast delvis kunde täckas

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 46. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departements■

chefen.

genom inkomster från framdeles försålda egnahem. För ett rationellt fullgörande

av föreliggande kolonisationsuppgifter vore nämnden i behov av

större årligt statsanslag än som under de två senaste åren utgått. Med häntill

att statsmakterna kanske komme att besluta örn ändrade glinder för

stödjande av jordanskaffningsverksamheten inom Norrbottens län, funne

nämnden emellertid lämpligt att för 1936 års verksamhet stanna med sin begäran

vid det anslagsbelopp, som tidigare årligen utgått nämligen 25,000 kronor,

vilket belopp skulle användas på i huvudsak följande sätt:

a) såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för jord
anskaffning

sverksamhetens centrala ledning och administration

(utgifter för löner, resor m. m.) .................... kronor 5,000

b) såsom. bidrag till exploateringskostnaderna: utgifter

för förläggning av arbetslöshetskommissionens ax-betare, för

förslag till diverse arbeten, för lantmäteri och lokal ledning

m. m:

1) för Kassa jordförmedlingsföretag .................

2) för Tärendö jordförmedlingsföretag ..............

3) för Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag ....

3.000

2.000

15,000

Summa kronor 25,000.

Statens egnahemsstyrelse har förklarat sig icke hava något att erinra mot

det av egnahemsnämnden beräknade beloppets storlek. Styrelsen har anfört,

att det syntes vara av icke ringa betydelse för länet, att verksamheten finge

fortgå och fullföljas enligt uppgjord plan. Avkastningen från de nya odlingsområdena

vore välbehövlig på grund av behovet av livsmedel för den växande

befolkningen i länet. Man torde kunna räkna med, att de planerade nyodlingarna

i viss mån kunde medföra minskning i den betydande importen

av hö från Finland i dessa bygder, vilka i fråga om lantbruksprodukter tillhörde

landets underskottsområden. Då kostnaderna för verksamheten vore

betydande, kunde dessa icke helt bestridas av förvaltningsbidraget för egnahemsverksamheten.

Det synes lämpligt, att de jordanskaffningsföretag, vilka omfattas av ifrågavarande

verksamhet i egnahemsnämndens egen regi, i fortsättningen handhavas

av den förstärkta egnahemsnämnd, varom i det föregående förmälts.

Med hänsyn till vad jag därvid anfört skulle särskilt anslag för sagda verksamhet

då ej vidare behöva anvisas. I sakens natur torde nämligen ligga,

att om verksamheten överflyttas från den nuvarande till den förstärkta

egnahemsnämnden medel för densamma böra i skälig utsträckning kunna efter

framställning av nämnden utgå ur det reservationsanslag till jordanskaffningsverksamhet

inom Västerbottens och Norrbottens län, jag tidigare förordat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att til! Jordanskaffningsvei-ksamhet inom Västerbottens

och Norrbottens län för budgetåret 1936/1937 under nionde

huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av kronor 800,000.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 46-

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Ros.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1936:89 Jordbruksutskottets memorial Nr 89 s. 2 i texten
  2. Rskr. 1936:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens län. a1 i texten
  3. 2LU 1936:30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30 s. 13 i texten