Med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
1937-02-22 · 108 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 106 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:107, Med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
1
Nr 107.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar; given Stockholms slott den 22 februari
1937.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed föreslå riksdagen att, under förutsättning att av riksdagen såsom
vilande antaget förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38
riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen varder slutligen
godkänt, antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami. Nr 107.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
Förslag:
till
Lag
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.
Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan
Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;
Konungen obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän
viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.
Vad i 2—36 §§ stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende å
ovan omförmälda protokoll.
2 §•
Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar enligt
56 § riksdagsordningen må ej utan Konungens och kammarens tillstånd utlämnas
tidigare än femtio år efter protokollets datum.
Sammanträder kammare i annat fall än i första stycket sägs inom lyckta
dörrar, äger kammaren besluta, att därvid fört protokoll ej må utan kammarens
tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från protokollets
datum.
Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll
och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas
innan protokollen få offentliggöras.
3 §•
Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt
må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.
Handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet som i första
stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts
myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess
förhållanden, må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet
utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum, med mindre det
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
3
är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas av hänsyn till rikets
säkerhet eller av internationella hänsyn.
4 §•
Beträffande handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd
och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,
örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,
militära flygstationer samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,
militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels
tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda
kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar, det civila
luftskyddets planläggning eller ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen,
äger Konungen, såframt handlingarnas offentliggörande kan
medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar, förordna,
att de ej må utlämnas förrän viss tid från handlingens datum förflutit,
dock högst femtio år, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande
under längre tid.
5 §■
Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock
statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke
utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén
slutförts. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast
för beredning handhavas.
Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas, innan den berättelse vartill
de höra offentliggjorts.
6 §•
Handlingar som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans eller
menighets räkning till utredning i rättstvist må ej utlämnas utan tillstånd
av den myndighet som har att föra talan i saken, förrän densamma blivit
slutligen avgjord eller tjugu år förflutit från handlingens datum.
7 §•
Beträffande handlingar, upprättade för myndighets gransknings- eller
inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets
inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den
avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, så framt dennas syfte
skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.
8 §•
Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av
ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
ärendet utlämnas, förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för granskning
enligt vad därom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt
ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger
myndighet som handlägger ärendet besluta, att sådan handling ej heller efter
nämnda tidpunkt må utan myndighetens tillstånd utlämnas; dock att handling
ej må hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller
tjugu år förflutit från handlingens datum.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer
och stadsliknande samhällen på landet.
9 §•
Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller
prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa
för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum.
10 §.
Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas,
såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott
eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; dock må
handling ej i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum,
och vare Konungen obetaget att, där särskilda omständigheter det påkalla,
medgiva utlämnande utan hinder av vad ovan stadgas.
11 §•
Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret
må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister
sägs.
Utslag eller underrättelser, avseende svensk undersåte i utlandet ådömt
straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till
svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat
fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar,
som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter
och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.
12 §.
Hos myndighet vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller
tvångsarbetsanstalt upprättade handlingar rörande å anstalten intagen person
må ej i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer utlämnas
tidigare än sjuttio år efter deras datum.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
5
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å handlingar, upprättade av dem, som handhava övervakning eller
tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, vilka icke äro intagna å anstalt som
i första stycket sägs, där handlingarna röra någon som är underkastad övervakning
eller tillsyn.
13 §.
Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom
handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller
kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga
förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år
förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i
övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära
anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
14 §.
Handlingar vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller
styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos
domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken; handlingar i ärenden
rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets
barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns
verksamhet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling
av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering
eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring
för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets
verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet
vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar,
som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds personliga
förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare
än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock
handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket
utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara
för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för
den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga.
Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller
behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av
läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att
genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen
.skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande
vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande
bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som
gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar
i sådant ärende, vägras, örn grundad anledning finnes att antaga att
den, örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka
kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.
Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som
särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds
eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning
av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda social - registren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialregister.
15 §.
Till överförmyndare eller förmyndarkammaren i Stockholm inkomna handlingar
må, i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare
än tjugu år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om
förmynderskap föreskrives.
16 §.
För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna
enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej
utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som
däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till
uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kommer
att missbrukas till hans skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll
göras.
17 §.
Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i
taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra
fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges samtycke
utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.
18 §.
Handlingar som inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndighet över
banker, sparbanker, andra penninginrättningar eller försäkringsanstalter, i
vad handlingarna röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom
handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndigheten över
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, i vad de röra vederbörande
yrkesutövares enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden,
må icke utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke
vederbörande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar
nödigt.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
19 §.
Till riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet inkomna och där upprättade
handlingar må, såvitt de avse arbetet i arbetsgivares rörelse, företag
eller verksamhet eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller
arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, icke utan arbetsgivarens
samtycke till annan utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens
datum, där ej, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas
och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det
ej kommer att missbrukas till arbetsgivarens skada. Vid utlämnande böra
erforderliga förbehåll göras.
Handlingar i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering
eller angående arbetstillstånd för utlänning må, såvitt de röra arbetsgivares
yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftanordning
eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare
till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen
gällande lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från
handlingens datum förflutit.
20 §.
Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet,
varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag
och sammanslutningar, må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning
än i nämnda lag sägs.
21 §.
Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra
statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest
med avseende å näringslivet, äger Konungen, i den mån de innefatta sådana
upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag
eller sammanslutning till men, förordna, alt handlingarna ej må utlämnas
förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från deras datum.
22 §.
Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter
enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare mån än som följer av
nämnda lag.
23 §.
Handlingar i ärenden angående ansökning om patent må, i vad de angå
uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan
utlämnas i vidare mån än som föranledes av förordningen angående patent.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
24 §.
Handling i ärende, som avses i lagen om medling i arbetstvister, må, i den
mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt
7 § nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare
än tjugu år efter dess datum.
25 §.
Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt
för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än
som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas
förrän tjugu år fran handlingens datum förflutit, såvida icke, med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt,
trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas
till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Vid utlämnande
böra erforderliga förbehåll göras.
26 §.
Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upprättats
angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius
publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott
eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter
handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål kräver
eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill samtycker.
Beträffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt enskilda,
som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs, äger Konungen
förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning
än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras
datum.
27 §.
Med avseende å handlingar, vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande
eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst, eller vilka
till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersökningar
som myndigheten utför för enskilds räkning, äger Konungen förordna,
att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
28 §.
Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade
handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och
där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,
såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring
med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda
angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej, med
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
9
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas
till deras skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels
begagnande fastställts.
Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse
är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.
29 §.
Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som
lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,
må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare
eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat
telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.
30 §.
Handling, av vilken enskilds förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen
framgår, må ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare
än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall annorlunda
förordnar.
31 §.
Handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges
riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riksdagens
bankoutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter
handlingens datum.
32 §.
Beträffande andra handlingar än i 30 och 31 §§ sägs rörande utlåning
av medel, som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen, i vad handlingarna
angå lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden, förordna,
att handlingarna icke utan samtycke av dem, vilkas förhållanden sålunda
beröras, må till annan utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit
från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller dock ej myndighets beslut
om beviljande av lån.
33 §.
Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta, att handlingar
som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utan myndighetens
tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens
datum.
34 §.
Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
av arbete för statens eller menighets behov annorledes än genom statens
eller menighetens egen personal må icke, utan tillstånd av den myndighet
som handlägger ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest
slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas,
att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra
handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet
infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda
tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigt
eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.
Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att
handlingar, som i första stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må
utan myndighetens tillstånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana
som angiva villkoren i slutna avtal må dylikt beslut avse en tid av
högst tjugu år från nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren
i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten
eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet driver
handel i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till
dess två år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med
avseende å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden,
må beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.
Beslut, vilka enligt andra stycket meddelas av annan statsmyndighet än
sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, där de icke gälla allenast
genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar
eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som
låter riksdagens revisorer därav undfå del.
Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf
ställa sig till efterrättelse föreskrifter, vilka må hava meddelats av den
myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.
Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.
35 §.
Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller
ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant beslut,
må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller
expedierat.
36 §.
Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, eller har förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt,
må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen ingivna
handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från
domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig, äger den
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
11
förordna, att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter ina
utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från dagen
för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets beskaffenhet
finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda bestämda
tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.
Fullföljes till hovrätt mål, i vilket underrätt meddelat förordnande som i
första stycket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar
i målet icke utan hovrättens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från
dess handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande
ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än
även, örn anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med
avseende å hovrättens handlingar i målet.
Fullföljes hos Konungen mål, däri förordnande som ovan sagts gäller, må
till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade
handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas,
innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen
att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts
ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela
motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta
domstolens handlingar i målet.
över förordnande, som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats, må
ej föras särskild klagan.
Protokoll i mål vid domstol, som i denna paragraf sägs, må ej hemlighållas
på grund av andra stadganden i denna lag i vidare mån än som följer av
35 §.
37 §.
Där enligt Konungens jämlikt denna lag meddelade förordnande eller enligt
beslut, vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av annan statsmyndighet
än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, handlingar ej
må utlämnas, så ock där enligt denna lag för handlingars utlämnande erfordras
tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen utan hinder därav förordna
om utlämnande.
38 §.
Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller
enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen
förordna om handlingars utlämnande.
39 §.
Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 12 § första stycket eller
14 § andra stycket sägs till inskränkning i sökandes, klagandes och andra
parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma
protokoll och andra handlingar.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
40 §.
Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för offentliggörande av handlingar
i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kommunal
stämma eller representation, där myndighet som handlägger ärendet
finner sådant erforderligt för ärendets behandling.
41 §.
Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot
förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll
som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse
som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,
enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott
med avseende å handlingar, varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må
ådömas.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
42 §.
Örn åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i allmän
lag och annan författning stadgas angående brottmål.
43 §.
Med myndighet förstås i denna lag
dels statsdepartementen och kommandoexpeditionerna, riksdagen och allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade och
revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande
myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer
(statsmyndighet),
dels ock alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor
och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner,
revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och
inrättningar (kommunalmyndighet).
Denna lag träder i kraft då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet
brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av § 86 regeringsformen,
§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; dock att
hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden samt statsrådets protokoll
och handlingar för tiden dessförinnan, i enlighet med vad hittills
gällt, icke må utan Konungens tillstånd utlämnas förrän femtio år förflutit
från protokollets eller handlingens datum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 22 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning nied cheferna för samtliga övriga statsdepartement
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
»Genom Kungl. Maj:ts proposition den 6 mars 1936, nr 140, överlämnades
till riksdagens prövning förslag till ändrade grundlagsbestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet. Förslaget — vilket berörde § 86 regeringsformen,
§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen
— innebar bland annat, att de för närvarande i § 2 tryckfrihetsförordningen
meddelade speciella stadgandena om undantag från offentlighetsgrundsatsen
skulle utbrytas och, efter omarbetning och komplettering, upptagas
i en särskild lag utan grundlags karaktär. Ett inom justitiedepartementet
på grundval av föregången sakkunnigutredning upprättat förslag till
lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt
motivering till detta fogades för riksdagens kännedom vid propositionen såsom
bilagor.
Det genom propositionen framlagda förslaget till grundlagsändringar blev
efter vissa jämkningar i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 37) antaget av riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling. I anledning härav torde frågan om särskild lagstiftning
angående inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar nu
böra återupptagas.
Principerna för denna lagstiftning samt dess räckvidd i olika hänseenden
bestämmas i väsentlig mån av det vilande grundlagsförslaget. Av betydelse
härutinnan är främst det i grundlagsförslaget under § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen
upptagna stadgandet, enligt vilket i svensk medborgares
rätt att erhålla tillgång till allmänna handlingar, som förvaras hos stats- eller
kommunalmyndighet, skola gälla allenast de inskränkningar vilka påkallas
av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande makt,
eller för brotts förekommande eller beivrande, eller till behörigt skydd för
statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med
varandra och nied enskilda, eller av hänsyn till privatlivets helgd eller en
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
skildas behöriga ekonomiska intresse. I propositionen hade detta stadgande
samma lydelse, dock med tillägg av orden ''eller av andra lika viktiga skäl’.
Konstitutionsutskottet motiverade borttagandet av dessa ord därmed att de
icke vore behövliga med hänsyn till omfattningen av de i övrigt föreslagna
grundlagsbestämmelserna. Beträffande det i samband med propositionen
upprättade lagförslaget angående undantag från offentlighetsgrundsatsen ansåg
utskottet, som tog del av förslaget, sig icke böra taga ställning till dess
särskilda bestämmelser. Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogas nu såväl
detta förslag (Bilaga A), i det följande kallat departementsförslaget,
som motiven till detsamma (Bilaga B). Efter den ytterligare omprövning av
förslaget som ägt rum inom justitiedepartementet kan jag i huvudsak giva
det min anslutning. Vissa jämkningar ha emellertid synts erforderliga och
jag vill i det följande redogöra för dessa.
Till en början må anmärkas några jämkningar som icke hänföra sig endast
till någon viss sekretessbestämmelse.
I departementsförslaget förekommer i åtskilliga paragrafer stadgande, att
Konungen äger förordna om hemlighållande av handlingar av visst slag, och
i några paragrafer, att viss myndighet kan meddela dylikt förordnande. I
ett stort antal fall åter har stadgats, att vissa handlingar ej må utlämnas
utan tillstånd av Konungen eller utan tillstånd av viss myndighet. Enligt 37
§ i förslaget skall, då enligt beslut, som jämlikt bemyndigande i lagen meddelats
av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen,
viss handling ej må utlämnas, eller då enligt lagen för handlings
utlämnande tillstånd av dylik myndighet erfordras, Konungen äga förordna
att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.
Vid departementsförslagets upprättande torde ha avsetts att i de fall där
Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att förordna om sekretess
de även skulle anses ha befogenhet att fritt förordna om sekretessens hävande,
ehuru detta icke direkt utsagts. Emellertid synas i lagen böra införas
uttryckliga bestämmelser härom. Sålunda har i 37 § infogats bestämmelse
rörande Konungens rätt att häva sekretess jämväl i de fall där sekretessen
är grundad på Konungens eget jämlikt lagen meddelade förordnande.
De lagrum där viss myndighet tillagts rätt att förordna om sekretess å vissa
handlingar torde i regel böra givas det innehållet, att myndigheten äger
besluta att handlingarna ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas. I enlighet
härmed ha 2 § andra stycket, 8 § första stycket, 33 § och 34 § andra
stycket ändrats. Enligt 36 § kan domstol i vissa fall förordna örn hemlighållande
av handlingar i där handlagda mål eller ärenden; med hänsyn till
det sätt på vilket sekretessen å domstolshandlingar är anordnad synes emellertid
icke lämpligt, att domstolen kan häva sekretessen, utan bör detta endast
ankomma å Konungen i statsrådet enligt 37 §. Någon ändring av nyss
angivet slag har sålunda icke skett med avseende å 36 §.
Beträffande 37 och 38 §§ har vidtagits ändring i syfte att tydligare utmärka,
att Konungens förordnande om utlämnande enligt dessa lagrum icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
15
behöver avse allenast viss bestämd handling utan kan givas även generellt
för vissa slag av handlingar.
Riksdagens kamrars och allmänna kyrkomötets samt de kommunala stämmornas
och representationernas förhandlingar äro regelmässigt offentliga.
Vad angår deras protokoll och andra handlingar äro enligt departementsförslaget
några särskilda inskränkningar i offentlighetsregeln icke angivna
utom beträffande vissa speciella i 2 § omförmälda riksdagshandlingar, vilka
skola närmare beröras i fortsättningen. Emellertid kan exempelvis ett utskottsbetänkande
eller ett utlåtande till en kommuns beslutande organ utgöra
eller innefatta sådan handling som efter ordalagen i någon annan sekretessbestämmelse
i lagen skulle vara hemlig. I konstitutionsutskottets dechargebetänkande
kan sålunda avtryckas statsrådsprotokoll, ett betänkande i en
utrikespolitisk fråga kan sägas vara handling i ett ärende som angår rikets
förhållande till främmande makt, ett drätselkammarutlåtande eller en kommunal
revisionsberättelse kan avse ett ekonomiskt ärende i vilket handlingarna
enligt 34 § departementsförslaget skola hållas hemliga, o. s. v. Riksdagens
kamrars eller kommunala fullmäktiges protokoll kunna också falla
under en sekretessbestämmelses ordalag. Visserligen torde handlingar av nu
ifrågavarande slag utan att särskilt förbehåll stadgas i nu förevarande lag
likväl kunna anses offentliga, enär grundlagarna eller kommunallagarna
förutsätta deras offentlighet som ett moment i vederbörande representations
förhandlingsordning. För undanröjande av varje tvekan härutinnan har
emellertid i departementsförslaget införts en ny paragraf, 40 §, av innehåll,
att vad i lagen stadgas om handlingars hemlighållande ej utgör hinder
för offentliggörande av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna
kyrkomötet eller hos kommunal stämma eller representation, där myndighet
som handlägger ärendet finner sådant erforderligt för ärendets behandling.
I följd härav ha 40 och 41 §§ i departementsförslaget erhållit ändrade
paragrafnummer, respektive 41 och 42. Anmärkas må vidare, att i förstnämnda
paragraf införts bestämmelser att böter som ådömts enligt förevarande
lag skola tillfalla kronan och vid bristande tillgång till deras gäldande
förvandlas enligt allmän strafflag.
I lagen avses med begreppen statsmyndighet och kommunalmyndighet detsamma
som därmed avses i tryckfrihetsförordningen § 2, sådant detta lagrum
lyder enligt det vilande grundlagsändringsförslaget, och begreppet myndighet
är en sammanfattning av statsmyndighet och kommunalmyndighet.
Det har synts lämpligt att uttryckligen angiva detta i en i slutet av lagen
insatt ny paragraf, 43 §.
I åtskilliga lagrum förekommer en bestämmelse, att handling oavsett stadgande
örn sekretess skall utlämnas, därest med hänsyn till det ändamål för
vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättcs,
trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommer att
missbrukas till skada för person som avses i handlingen. Detta stadgande
har jämkats därhän, att utlämnande skall ske örn sådan trygghet kan anses
för handen med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
omständigheterna i övrigt. Vidare har den i nu avsedda lagrum intagna bestämmelsen
att utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga
redaktionellt jämkats.
Slutligen må anmärkas, att med hänsyn därtill att riksdagen icke i oförändrat
skick antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till grundlagsändringar
rörande allmänna handlingar en redaktionell jämkning i nu förevarande
lagförslags promulgationsbestämmelse funnits erforderlig.
Vad härefter angår de särskilda sekretessbestämmelserna har en del mindre
ändringar och kompletteringar i departementsförslaget funnits erforderliga
eller lämpliga.
I 1 § tredje stycket har vidtagits en ändring av redaktionell natur.
Ur 2 § ha uteslutits sekretessbestämmelserna med avseende å utrikesnämndens
handlingar och å konstitutionsutskottets handlingar rörande upplysningar
som jämlikt riksdagsordningen § 38 mom. 5 prövats böra hemliga
hållas. Dessa handlingar lära nämligen ändock komma att åtnjuta sekretesskydd,
antingen enligt 3 § första stycket i departementsförslaget såsom
hörande till ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt eller
ock enligt bestämmelsen i 2 § angående sekretess å konstitutionsutskottets
handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.
Ej heller lärer någon sekretessbestämmelse erfordras för handlingar
hos det nyinrättade utrikesutskottet, vilket skall handlägga frågor som
angå rikets förhållande till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts
behandling; även sådana handlingar torde falla under 3 § första stycket i
departementsförslaget.
I 3 § andra stycket har den ändringen vidtagits, att för hemlighållande
av handlingar som där avses ej skall erfordras Konungens förordnande. De
fall då behov av sekretess å handlingar av nu ifrågavarande beskaffenhet
gör sig gällande lära icke alltid kunna förutses. Det torde sålunda bliva
svårt att genom generella förordnanden reglera sekretessen på ett tillfredsställande
sätt; och den omgång och det besvär som skulle följa av nödvändigheten
att för viss handlings hemlighållande utverka Konungens förordnande
synas böra undvikas. Därför har i lagrummet föreslagits stadgande
av innehåll att ifrågavarande handlingar ej må utan tillstånd av den myndighet
som handlägger ärendet utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens
datum, med mindre det är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas
av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn. Någon
olägenhet av att sålunda anförtro den myndighet som handlägger ärende
av ifrågavarande beskaffenhet att disponera över sekretessen synes ej vara
att befara. På grund av 37 § har Konungen alltid rätt att, i anledning av
ansökan eller på eget initiativ, förordna om utlämnande.
Bland de handlingar angående rikets försvar, om vilkas hemlighållande
Konungen enligt 4 § skall kunna förordna, ha även upptagits handlingar
som röra det civila luftskyddets planläggning. Det finnes nämligen otvivelaktigt
behov av luftskyddsplaners hemlighållande i viss utsträckning. I övrigt
har i paragrafen företagits en mindre redaktionell ändring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
17
I 6, 8 och 10 §§ ha vissa redaktionella ändringar vidtagits. Beträffande
8 § har byggnadsstyrelsen — i en skrivelse som närmare skall omtalas i fortsättningen
vid redogörelse för ändringar i 27 § — anmärkt, att tvekan möjligen
kunde uppstå huruvida till länsarkitektkontor från t. ex. kommunal
myndighet inkomna handlingar, avseende ett åt länsarkitekt lämnat uppdrag
att uppgöra förslag till stadsplan, omfattades av sekretess enligt denna paragraf
under den tid ärendet befunne sig hos länsarkitekten. Stadgandet i 8 §
innebär emellertid, enligt de allmänna grunderna för lagstiftningen, att de i
paragrafen avsedda handlingar rörande stadsplan bliva hemliga hos vilken
myndighet de än finnas, således även om de överlämnats till länsarkitekt.
Byggnadsstyrelsens anmärkning torde alltså icke böra föranleda någon ändring
av 8 §.
Enligt departementsförslaget, 12 §, må handlingar rörande fångvård eller
rörande behandling eller tillsyn av brottslingar, örn vilka domstol förordnat
att de skola intagas å annan anstalt än fängelse, eller rörande övervakning
av villkorligt dömda eller tillsyn av villkorligt frigivna eller rörande behandling
eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete, såvitt handlingarna
angå enskild som är eller varit intagen å fängelse eller annan
anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke tidigare än 70 år efter
handlingens datum utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen
bestämmer. Emellertid synas ej alla handlingar av nämnda slag böra vara
hemliga. Sekretessen torde böra avse endast handlingar som upprättats av
myndigheter vid ifrågavarande anstalter — fångvårdsanstalter, allmänna
uppfostringsanstalter och tvångsarbetsanstalter — samt av dem som handhava
övervakning eller tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, som icke
äro intagna å sådan anstalt. Genom offentliggörande av sådana handlingar
kunna onödigtvis yppas fångars och andra ifrågavarande personers enskilda
förhållanden, uppförande och dylikt. Likaså är det från skilda synpunkter
mindre lämpligt, att en å fängelse eller annan anstalt intagen person
själv skall kunna utfå anteckningar eller utlåtanden som upprättas angående
honom av anstaltspersonalen. Däremot torde icke handlingar rörande
ifrågavarande klientel som upprättas av andra myndigheter än nu
angivits böra undandragas offentligheten. Detta kunde inkräkta på allmänhetens
kontrollintresse mera än som vore skäligt och behövligt. Sålunda
böra fångvårdsstyrelsens yttranden i frågor om nåd eller villkorlig
frigivning eller eljest rörande fånges vård och behandling vara offentliga.
Även fångars och andra ifrågavarande personers egna skrivelser oell framställningar
torde ej böra hållas hemliga. Med hänsyn till vad nu anförts
har paragrafen omredigerats, varjämte i 39 § gjorts undantag jämväl för
handlingar rörande person som är intagen på anstalt varom nu är fråga.
I 13 § har vidtagits en mindre jämkning av formell natur.
Bland de sociala ärenden, i vilka handlingar enligt 14 § skola vara underkastade
sekretess, ha synts böra upptagas även ärenden rörande tillsyn å
understödsföreningar. Här är främst fråga örn handlingar i ärenden angående
utbetalande av sjukhjälp och arbetslöshetshjälp, vilka kunna infordras
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
till myndighet som har att utöva tillsyn över dylika föreningar. Vidare
torde sekretesskydd enligt denna paragraf böra beredas handlingar i ärenden
rörande tilldelning av moderskapsunderstöd. Sådant understöd utgår enligt
förordning den 26 juni 1931 av statsmedel, därvid utdelningen handhaves av
sjukkassorna under tillsyn av socialstyrelsen, som äger pröva sjukkassas beslut.
I proposition (nr 38) till innevarande riksdag föreslås att moderskapsunderstöd
skall ersättas av moderskapspenning. Härjämte föreslås, att i
vissa fall särskild mödrahjälp skall kunna utgå av statsmedel; ärenden härom
skola handläggas av barnavårdsnämnderna och särskilda mödrahjälpsnämnder.
Med hänsyn till de skilda former för det allmännas hjälpverksamhet
vid barnsbörd, vilka sålunda föreslagits, har i förevarande paragraf
såsom föremål för sekretess mera allmänt angivits handlingar i ärenden rörande
understöd vid barnsbörd. Uttrycket allmän pensionsförsäkring har utbytts
mot folkpensionering i enlighet med terminologien i den nya lagstiftningen
på området, varjämte såsom föremål för sekretess även upptagits
handlingar som eljest röra pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet;
dessa myndigheter handlägga nämligen utöver folkpensioneringsärenden
även vissa andra ärenden, där ett motsvarande sekretessbehov finnes, såsom
ärenden rörande blindhetsersättning och invalidunderstöd. Sekretessen med
avseende å handlingar i ärenden rörande hjälpverksamhet vid arbetslöshet
bär icke, såsom i departementsförslaget, begränsats till de fall då fråga är
om statlig eller statsunderstödd sådan verksamhet utan bestämts att omfatta
all hjälpverksamhet vid arbetslöshet, alltså även rent kommunal sådan. Slutligen
har i denna paragraf en del redaktionella jämkningar vidtagits.
Beträffande 15 § har densamma såtillvida ändrats, att endast till överförmyndare
inkomna men ej av honom upprättade handlingar, i vad de angå
enskildas ekonomiska förhållanden, skola vara hemliga. Bland de handlingar
som upprättas av överförmyndare märkas i främsta rummet de böcker
angående förmynderskap, vilka överförmyndaren enligt 3 kap. 11 § lagen
om förmynderskap har att föra. För dessa böcker synes, icke ens såvitt de
lämna upplysningar örn enskildas ekonomiska förhållanden, något egentligt
sekretessbehov finnas; däremot torde det vara i den allmänna kontrollens
intresse att de i sin helhet äro offentliga. Lagberedningen har också i motiven
till förmynderskapslagen uttalat sig i sådan riktning. Förevarande paragraf
har vidare underkastats den jämkningen att jämte överförmyndare
uttryckligen nämnts förmyndarkammaren i Stockholm, vilken därstädes motsvarar
överförmyndaren.
I 16 § har en redaktionell jämkning vidtagits.
Uti 17 §, där enligt departementsförslaget sekretess stadgas för uppgifter
till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande
av skatt eller allmän avgift, har ansetts riktigast att icke medtaga
uppgifter avseende allmän avgift. Uttrycket skatt torde nämligen vara tillräckligt
vidsträckt för att giva avsedd omfattning åt lagrummet, vartill kommer
att uttrycket allmän avgift skulle kunna anses omfatta även avgifter som
av staten eller kommunen upptagas såsom direkt ersättning för vissa nyttig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
19
heter. I paragrafen har vidare gjorts förbehåll om utlämnande ej blott för
det fall att den skattskyldige samtycker därtill utan även för de fall, där i vederbörande
skatteförfattning föreskrives utlämnande. Sistnämnda förbehåll
är särskilt betingat av den i nu gällande taxeringsförordning 56 § sista stycket
upptagna bestämmelsen, att uppgifter om vinst, utdelning eller ränta å
värdepapper skola vara tillgängliga även för dem, från vilka vinsten, utdelningen
eller räntan erhållits. Det må slutligen anmärkas, att frågan rörande
sekretess beträffande resultatet av taxering icke i detta sammanhang
kunnat upptagas, enär denna fråga sammanhänger med spörsmålet örn en
allmän beskattningsreform, vilket fortfarande är beroende på prövning.
Med avseende å 18 §, i vilken vidtagits några redaktionella jämkningar,
må anmärkas, att vid 1936 års riksdag genomfördes lagstiftning varigenom
jordbrukskreditkasseväsendet lades under bank- och fondinspektionens tillsyn.
Det är sålunda väl motiverat att, såsom skett redan i departementsförslaget,
utsträcka sekretesskyddet enligt denna paragraf även till handlingar
rörande tillsynen av andra penninginrättningar än banker och sparbanker.
I 19 § av departementsförslaget har upptagits en sekretessbestämmelse rörande
handlingar i ärenden angående dels försäkring för olycksfall i arbete
eller för yrkessjukdomar, dels arbetarskydd eller arbetstidens begränsning,
dels ock arbetstillstånd för utlänning, allt såvitt handlingarna röra arbetsgivares
yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftanordning
eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare
till skada. Denna bestämmelse är, såsom i motiven till departementsförslaget
närmare omtalas, utformad i anslutning till de i olycksfallsförsäkringslagen
och arbetarskyddslagen upptagna, varandra motsvarande bestämmelserna
rörande diskretionsplikt för tjänstemän som handhava ärenden enligt nämnda
lagar. Det föreslagna stadgandet har, såvitt angår handlingar rörande
arbetarskydd eller arbetstidens begränsning eller arbetstillstånd för utlänning,
icke någon motsvarighet i gällande rätt. Däremot motsvaras stadgandet,
såvitt angår handlingar rörande försäkring för olycksfall i arbete eller för
yrkessjukdomar, av en sekretessbestämmelse i gällande tryckfrihetsförordning,
vilken anknyter till ett stadgande i 17 § olycksfallsförsäkringslagen örn
arbetsgivares skyldighet att till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten
lämna vissa uppgifter. Dessa uppgifter kunna måhända icke alltid sägas beröra
sådana förhållanden som enligt departementsförslaget skulle föranleda
sekretess. Möjligen skulle därför sekretessens omfattning genom förslaget bliva
något inskränktare och gränserna för densamma något oklarare. Med
hänsyn härtill och då något behov av ändring i gällande bestämmelse icke
veterligen försports, synes det — om än en enhetlig konstruktion av sekretessbestämmelserna
på olycksfallsförsäkringens och arbetarskyddets områden
i och för sig kunde synas önskvärd — lämpligast att utforma sekretesskyddet
på förstnämnda område i anslutning till gällande rätt. Detta överensstämmer
ock med vad som föreslogs i 1935 års sakkunnigförslag, vilket härutinnan
lämnades utan anmärkning i yttrandena. 1 enlighet med vad sålunda
anförts har i förevarande paragraf upptagits ett första stycke nied be
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
stämmelse om riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar
av i huvudsak samma innebörd som den nuvarande, frånsett den från 5 till
20 år förlängda sekretesstiden, under det att i ett andra stycke upptagits departementsförslaget
såvitt rör övriga i paragrafen avsedda handlingar. Det
må framhållas, att även handlingar i ärenden rörande tillämpningen av den
år 1936 antagna lantarbetstidslagen falla under sekretesskyddet enligt andra
stycket. I syfte bland annat alt tydligare utmärka detta förhållande har uttrycket
arbetstidens begränsning, som möjligen kunde tydas såsom hänförande
sig endast till lagen örn arbetstidens begränsning, utbytts mot arbetstidens
reglering.
I 21 § har gjorts en mindre jämkning av väsentligen redaktionell innebörd.
I 26 § har utsatts en tidsgräns för sekretessen av 70 år, den vanliga tidsgränsen
då fråga är örn skydd för personliga förhallanden. En till tiden
obegränsad sekretess, som departementsförslaget innebar, synes mindre lämplig,
då åtminstone vissa av här ifrågavarande handlingar, t. ex. protokoll
hos notarius publicus, bevaras för framtiden i offentliga arkiv. I övrigt har
andra stycket av paragrafen undergått redaktionell jämkning.
I skrivelse den 2 februari 1937 har byggnadsstyrelsen hemställt örn införande
av sekretessbestämmelse till skydd för handlingar som till länsarkitektkontor
inkommit eller där upprättats i anledning av ifrågasatt eller
lämnat uppdrag enligt 5 § i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för
länsarkitektsorganisationen. Sådana handlingar borde enligt styrelsens förmenande
ej få utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål det krävde eller
den som för uppdraget hänvänt sig till länsarkitektkontoret därtill samtyckte.
I 5 § länsarkitektinstruktionen stadgas, att länsarkitekt, i den mån tjänsten
i övrigt medgiver, är skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig uppdrag
av statliga, kommunala eller andra myndigheter eller enskilda att uppgöra
förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse samt vissa
andra angivna uppdrag. Till stöd för den föreslagna sekretessbestämmelsen
har byggnadsstyrelsen anfört bl. a., att den omständigheten att byggnadsplaner
på landet upprättas på markägarens bekostnad icke vore tillräckligt
skäl att i förevarande lagstiftning helt förbigå byggnadsplaner såsom i departementsförslaget
skett. Därest nämligen uppdrag att uppgöra förslag till
sådan plan lämnades länsarkitekt, syntes enligt departementsförslaget alla
till honom ingivna handlingar rörande dylikt ärende bliva offentliga, även
om markägarna skulle ha välgrundad anledning att motsätta sig utlämnande.
Uppdragsgivare kunde jämväl beträffande handlingar rörande andra till
länsarkitekt lämnade uppdrag ha fullgoda skäl för krav på hemlighållande.
Även ur det allmännas synpunkt måste det av olika skäl anses olämpligt, om
det skulle råda fri tillgång till alla handlingar som rörde länsarkitekts arbete
i anledning av lämnade uppdrag. I viss mån skulle möjligen med stöd av
27 § i departementsförslaget skydd kunna beredas för vissa av nu ifrågavarande
handlingar. Bestämmelsen torde emellertid icke medgiva ett tillräckligt
effektivt skydd, enär det endast skulle kunna avse utredningar och undersökningar
men knappast t. ex. utarbetade förslag. —- I anledning av vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
21
byggnadsstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att uttrycket utredningar i
27 § departementsförslaget torde kunna fattas så vidsträckt att även utarbetade
förslag inbegripas därunder. Däremot synes det vara en brist i stadgandet,
att handlingar som av enskilda ingivits till länsarkitekt som material vid
fullgörande av uppdrag icke kunna skyddas. Motsvarande förhållande kan
föreligga på andra områden där myndighet utför utredningar eller undersökningar
för enskildas räkning. På grund härav har paragrafen ändrats därhän,
att icke blott handlingar, som innefatta dylika utredningar och undersökningar,
utan alla handlingar, som inkommit till eller upprättats hos myndighet
för angivna ändamål, komma att omfattas av bestämmelsen.
Departementsförslaget upptager i 31 § bestämmelse att handlingar i ärenden
om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke må i annan
ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än 20 år efter handlingens
datum. Enligt gällande tryckfrihetsförordning må sådana handlingar icke
före 50 år efter deras datum utlämnas utan vederbörandes tillstånd. I riksbankslagen
angivas i 35 § första stycket vilka ärenden i riksbanken som skola
hållas hemliga. Andra stycket av samma paragraf innehåller ett stadgande,
att överläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i särskilt protokoll,
vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets datum, där
ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse
sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken. Därest departementsförslaget
antoges, skulle tydligen sistberörda stadgande behöva ändras i fråga
om den där angivna sekretesstiden av 50 år. Den i departementsförslaget
förordade sänkningen av sekretesstiden till 20 år har bland annat motiverats
därmed, att samma tid skulle gälla beträffande handlingar hos tillsynsmyndighet
över banker, sparbanker och försäkringsanstalter, handlingar hos postsparbanken
och postgirorörelsen samt handlingar rörande penningutlåning
på andra områden, och att någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd
ej borde ifrågakomma mellan dessa kategorier av handlingar. Fullmäktige
i riksbanken ha i yttrande över 1935 års sakkunnigförslag rörande allmänna
handlingar -—• där sekretesstiden för samtliga nyssnämnda slag av handlingar
sattes till 25 år — godtagit sistnämnda tid för riksbankshandlingars
vidkommande, bland annat med hänsyn till att förslaget upptoge samma
sekretesstid för handlingar hos tillsynsmyndighet över banker, sparbanker
och försäkringsanstalter. Emellertid torde, då sekretesstiden sålunda föreslagits
sänkt från nuvarande 50 år, icke närmare ha beaktats, att bland de
ärenden, vilka enligt riksbankslagen skola hållas hemliga, förekomma sådana,
i vilka handlingarna, örn man bortsåge från förevarande stadgande
i departementsförslaget, skulle hållas hemliga enligt andra där föreslagna
stadganden. Särskilt är att märka, att åtskilliga av ifrågavarande riksbanksärenden
äro ärenden vilka röra riksbankens förbindelser med främmande
makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt
eller dess förhållanden; sådana ärenden skola enligt ordalagen i 3 § andra
stycket departementsförslaget — även efter den ändring av detta lagrum
som nu föreslagits — kunna hemlighållas 50 år. Sistnämnda bestämmelse
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
torde emellertid enligt förslaget icke bliva tillämplig å riksbanksärenden av
ifrågavarande slag, då hemliga riksbanksärenden utan undantag falla under
31 §. Handlingar i riksbanksärenden som röra främmande makt böra dock
liksom handlingar i andra ärenden rörande främmande makt kunna hemlighållas
50 år. Det torde emellertid vara olägligt och överflödigt att vidtaga
uppdelning av riksbankens handlingar med avseende å sekretesstiden och
villkoren för hemlighållande. Några betänkligheter mot att för alla riksbankshandlingar
i hemliga ärenden bibehålla den nuvarande sekretesstiden
av 50 år synas ej kunna anföras. Härigenom undvikes även ändring av riksbankslagen.
I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsförslaget
ändrats. Därvid har även vidtagits den ändringen i förevarande lagrum,
att beträffande ordningen för utlämnande före den angivna sekretesstidens
utgång icke hänvisats till riksbankslagen utan direkt utsagts, att utlämnande
inom denna tid ej får ske utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken
eller av riksdagens bankoutskott eller revisorer.
Med avseende å 32 § har skett den ändringen, att där angivna handlingar
rörande utlåning skola kunna beläggas med sekretess ej blott såvitt angår lånsökandes
eller lantagares förhållanden utan även såvitt angår borgesmans,
varjämte paragrafen i övrigt något jämkats i formellt hänseende.
Beträffande 34 § har till undvikande av missförstånd utmärkts, att bestämmelsen
om sekretess å handlingar angående utförande av arbete för statens
eller menighets räkning endast avser sådant arbete, som utföres annorledes
än genom statens eller menighetens egen personal, och således icke gäller
tjänste- eller andra arbetsanställningsavtal. Dessutom lia några andra redaktionella
jämkningar vidtagits.
I 36 § av departementsförslaget föreskrives beträffande hemlighållande
av handlingar vid domstol i huvudsak följande. Då mål vid underrätt handlagts
inom stängda dörrar, må enligt paragrafens första stycke protokoll över
sådan handläggning och handlingar som därvid ingivits icke ulan domstolens
tillstånd utlämnas innan malet blivit skilt från dess handläggning; fortsatt
hemlighållande skall kunna äga rum om domstolen förordnar därom. Har
sådant förordnande meddelats, må enligt andra stycket i paragrafen, om målet
fullföljes till hovrätt, dit ingivna och där upprättade handlingar icke utan
hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess handläggning,
och skall ytterligare hemlighållande av handlingar i målet vara beroende på
hovrättens prövning. Vid fullföljd till Kungl. Maj:t skola enligt tredje stycket
gälla motsvarande regler som vid fullföljd till hovrätt. I fjärde stycket
stadgas, att de föregående bestämmelserna i paragrafen skola äga motsvarande
tillämpning när i brottmål, varmed hovrätt såsom första domstol tager
befattning, förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar. Sistnämnda
stadgande ansluter sig till den före den 1 oktober 1936 gällande lagstiftningen,
enligt vilken reglerna om offentlighet vid underrätt skulle äga tilllämpning
å hovrätt allenast beträffande förhör i brottmål som hovrätten
handlägger i första instans. Enligt lag den 29 maj 1936 (nr 220) om offentlighet
vid förhör inför hovrätt, som trätt i kraft den 1 oktober 1936, skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
23
emellertid — sedan samtidigt genom ändring av vissa stadganden i rättegångsbalken
möjligheterna utvidgats att i fullföljda mål anställa förhör inför
hovrätt — överhuvud beträffande förhör inför hovrätt gälla vad som
är stadgat om offentlighet vid underrätt. På grund härav har bestämmelsen
i 36 § fjärde stycket i departementsförslaget uteslutits och i stället föreskrifterna
i samma paragrafs första stycke gjorts tillämpliga jämväl för de fall
då hovrätt håller förhör inom stängda dörrar.
Även ett par andra jämkningar ha vidtagits i 36 §. Enligt departementsförslaget
skall sålunda domstolen, då den förordnar att sekretess å handlingar
i ett mål skall bestå efter slutad handläggning, beakta övriga stadganden i
lagen angående förbud mot handlingars utlämnande. Denna bestämmelse kan
måhända verka vilseledande och har därför uteslutits. Domstolarna lära likväl
hämta en viss ledning från övriga bestämmelser i lagen vid fastställande
av sekretesstidens längd i olika fall och vid avgörande av frågan huruvida
de sekretessbelagda handlingarna skola kunna utlämnas med enskilda parters
samtycke. Slutligen har sista stycket i paragrafen omredigerats i förtydligande
syfte.»
Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande förslag till lag om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, efter ändring i
angivna hänseenden, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande
under förutsättning att förut omförmälda, av riksdagen såsom vilande
antagna förslag till grundlagsändringar varder slutligen godkänt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Evers.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.
Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan
Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;
Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän
viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.
Vad nedan i denna lag stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende
å de i denna paragraf omförmälda protokoll.
2 §•
Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar
enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej
tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av
Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.
Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger
kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,
högst femtio år, förflutit från dess datum.
Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll
och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas
innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,
i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prövats
böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än femtio
år efter handlingens datum.
3 §•
Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt
må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.
Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet
som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande
makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
eller dess förhållanden, äger Konungen, då rikets säkerhet, internationella
hänsyn eller andra lika viktiga skäl det påkalla, förordna att de ej må utlämnas
förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens datum.
4 §•
Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd
och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,
örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,
militära flygstationcr samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,
militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels
tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda
kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar eller
ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, äger Konungen, såframt
handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller
uppenbart kan skada dess försvar, förordna att de ej ma utlämnas förrän
viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda
förhållanden påkalla längre tid.
5 §-
Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock
statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke
utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén
slutförts. Vad nu är sagt skall ä|a motsvarande tillämpning i fråga
örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast
för beredning handhavas.
Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas innan den berättelse vartill
de höra offentliggjorts.
6 §-
Handlingar, som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans
eller menighets räkning till utredning i någon dess pågående eller möjligen
blivande rättstvist, må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har
att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu
år förflutit från handlingens datum.
7 §•
Beträffande handlingar upprättade för myndighets gransknings- eller
inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets
inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den
avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, såframt dennas syfte
skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.
8 §-
Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av
ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den
ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt
ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger
myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hemlighållas
efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit
genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer
och stadsliknande samhällen på landet.
9 §•
Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller
prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa
för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum.
10 §.
Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan
befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller
brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,
där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva
undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.
11 §•
Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret
må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister
sägs.
Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt
straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till
svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat
fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar
som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter
och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.
12 §.
Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av
brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan anstalt
än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda Öller tillsyn
av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka
adömts tvångsarbete ma, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen
å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
27
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller
annan ordning än Konungen bestämmer.
13 §.
Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar
vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten
må, där de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden,
icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från
anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det
ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka
det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller
för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas
erforderliga.
14 §.
Handlingar som av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares
eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende
hos domstol eller i ärende som avses i giflermålsbalken; handlingar i ärenden
rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd
eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, behandling
av alkoholister, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker
eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän pensionsförsäkring,
försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller
försäkringsrådets verksamhet, statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å
utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå
enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.
Handling skall dock utlämnas, örn, med hänsyn till det ändamål för vilket
utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet
kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses
eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som
prövas erforderliga.
Åtgång till handling som i denna paragraf avses må vägras även den, vars
personliga förhållanden äro i fråga eller som eljest på grund av vad ovan
stadgas skulle vara berättigad att utfå handlingen, såvida den angår någons
intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård
eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, samt grundad anledning
finnes att antaga att genom utlämnande ändamålet med vården eller
behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.
Likaledes må åtgång till handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende
rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling
av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i såd»ant ärende,
kunna vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, örn vil
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
ken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka
erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.
Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som
särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds
eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning
av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren
må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialregister.
15 §.
Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,
i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år
efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen örn förmynderskap
föreskrives.
16 §.
För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna
enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej
utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som
däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till
uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de
förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen
att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske
med de förbehåll som prövas erforderliga.
17 §•
Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän
avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare
än tjugu år efter uppgiftens datum.
18 §.
Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrättningar
eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i
vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsynsmyndigheten
över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkomna
och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares
enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbörande
tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.
19 §.
Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för
yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så
ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanordning
eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare
till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande
lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från
handlingens datum förflutit.
20 §.
Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet
varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag
och sammanslutningar må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning
än i nämnda lag sägs.
21 §.
Beträffande handlingar vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra
statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest
med avseende å näringslivet, äger Konungen förordna, att i den man de innefatta
sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs-
eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
företag eller sammanslutning till men, handlingarna ej må utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.
22 §.
Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter
enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare man än som följer av
nämnda lag.
23 §.
Handlingar i ärenden angående ansökning örn patent må, i vad de angå
uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan
utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes av förordningen angående
patent.
24 §.
Handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister må, i den
mån myndighet som handlägger ärendet sa beslutar eller förbehåll enligt
7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare
än tjugu år efter dess datum.
25 §.
Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt
för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än
som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas
förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under
vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer
att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande.
Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.
30
Kungl. Majis proposition nr 107.
26 §.
Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upp■
rättats angående rättshjälp at enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius
publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott
eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än
handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller
notarius publicus därtill samtycker.
Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda
än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må utlämnas
i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
27 §.
Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande
eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller innefatta
utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för enskilds
räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall
eller annan ordning än Konungen bestämmer.
28 §.
Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade
handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och
där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,
såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring
med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda
angår- utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden
under vilka det ifragasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej
kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbehåll
som prövas erforderliga.
Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels
begagnande fastställts.
Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse
är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.
29 §.
Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som
lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,
ma icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare
eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat
telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.
30 §.
Handling av vilken framgar enskilds förhållande till postsparbanken eller
postgirorörelsen ma ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
31
än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall
annorlunda förordnar.
31 §•
Handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken
må icke i annan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än
tjugu år efter handlingens datum.
32 §.
Beträffande handlingar i andra ärenden än i 30 och 31 §§ avses rörande
utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen,
i vad handlingarna angå lånsökandes eller låntagares förhållanden, förordna
att handlingarna icke utan deras samtycke må till annan utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller
dock ej myndighets beslut örn beviljande av lån.
33 §.
Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta att handlingar
som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.
34 §.
Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat som myndighet äger förvalta eller angående utförande
av arbete för statens eller menighets räkning må icke utan tillstånd av den
myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits eller ärendet
eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete
för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall
likväl iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock
andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet
infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före
nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövningen finnes nödvändigt
eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.
Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta,
att handlingar som i första stycket avses skola hemlighållas även efter där
angiven tidpunkt. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva
villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år därifrån.
Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal rörande
myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande
försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga former,
må beslut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det avtalet
fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva
villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid
av högst två år från det avtal slöts.
Beslut vilka enligt andra stycket meddelats av annan statsmyndighet än
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla allenast
genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar
eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som
låter riksdagens revisorer därav undfå del.
Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf
ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den
myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.
Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.
35 §.
Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller
ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant beslut
må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller
expedierat.
36 §.
Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen
ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet blivit
skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer målet,
äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud
mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna
handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre
än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, örn det
med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utlämnande
före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters
samtycke.
Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första stycket
sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet
icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess
handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande
ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om
anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å
hovrättens handlingar i målet.
Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må
till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade
handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas
innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen
att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts
ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela
motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta
domstolens handlingar i målet.
Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål varmed
hovrätt såsom första domstol täger befattning förhör inför hovrätten
äger rum inom stängda dörrar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
33
över förordnande som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats må
ej föras särskild klagan.
Med avseende å protokoll i mål vid domstol som ovan i denna paragraf
sägs gäde, utöver vad av 35 § följer, icke andra hinder för utlämnande än i
förevarande paragraf stadgas.
37 §.
Må, enligt beslut vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av
annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, viss
handling ej utlämnas, eller erfordras enligt denna lag för handlings utlämnande
tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen förordna att handlingen
utan hinder därav skall utlämnas.
38 §.
Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller
enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen
förordna om handlings utlämnande.
39 §.
Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 14 § tredje stycket sägs
till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra
handlingar.
40 §.
Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot
förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll
som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse
som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,
enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott
med avseende å handlingar varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs fängelse må
ådömas.
41 §.
örn åtal för förbrytelse mot denna lag och örn laga domstol gäde vad i allmän
lag och annan författning stadgas angående brottmål.
Denna lag träder i kraft då Konungen, efter det att riksdagen antagit Konungens
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen, låtit i riksdagen uppläsa
öppet brev att kungörelse utfärdats örn sådan ändring av grundlagarna;
dock att hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål
samt statsrådets protokoll och handlingar för tiden dessförinnan
i enlighet med vad hittills gällt icke må utan Konungens tillstånd utlämnas
före femtio år efter protokollets eller handlingens datum.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.
3
34
Kungl. Majlis proposition nr 107.
Bilaga B.
Motiv
till 1936 års departementsförslag.
I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under
nämnda år framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna handlingars
utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den
av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till
ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens
off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till
det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri
under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, angles
detta såsom 1912 års förslag.
Sekretessreglernas konstruktion.
De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter
förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit formen
av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa
fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den föreslagna
särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den konstruktionen
att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag
angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock endast
undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförordning
upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruktion
i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva
när handlingarna trots förbudet få utlämnas.
I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den
särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser anordna
sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än genom
lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:
Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka
det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och
statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,
att icke alla de regler om handlingars hemlighållande, som för sådan verksamhet
och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det
ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell avfattning
och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I likhet
med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre
grad än detta,^ hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att
på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga
och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
35
lagens regler gåve sålunda Konungen befogenhet att inom i lagen angivna
gränser antingen uppställa mera allmänna sekretessföreskrifter på ett visst
område eller i särskilda fall föreskriva örn hemlighållande av vissa handlingar.
De sakkunniga förutsatte, att de befogenheter som sålunda enligt förslaget
tillkomme Konungen skulle tagas i anspråk blott i den mån verkligt vägande
skäl att frångå offentlighetsgrundsatsen förelåge och efter noggrant övervägande
av räckvidden av de sekretessbestämmelser som inom av lagen angiven
ram kunde finnas erforderliga. Det torde kunna förutsättas, att konstitutionsutskottet
skulle med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på ett
ur den allmänna rättssäkerhetens och kontrollens synpunkt så betydelsefullt
område. Befogenhet att förordna om handlingars hemlighållande hade i vissa,
i regel mera begränsade fall anförtrotts åt andra myndigheter än Konungen.
Enligt de sakkunnigas förslag äro förbuden mot utlämnande merendels
icke ovillkorliga. I många fall har, då förbud är meddelat i statens intresse,
Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att medgiva utlämnande av
handling som faller under förbudsbestämmelsen. I fall då en sådan bestämmelse
närmast är given till skydd för enskildas intressen, föreskrives i regel
att handling skall utlämnas, örn den som avses i handlingen därtill samtycker.
Vidare må anmärkas, att bestämmelser till skydd för enskilda ofta äro villkorliga
såtillvida att däri föreskrives utlämnande, örn trygghet kan anses vara
för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för vederbörande
enskilde.
I yttrandena över 1935 års förslag uttalas från vissa håll att detsamma
bland annat genom sekretessreglernas utbrytning till särskild lag blivit redigt
och klart. Från några håll åter anmärkes att de föreslagna lagbestämmelserna
vöre invecklade och svåröverskådliga samt skulle vinna på en något förenklad
avfattning.
Landskommunernas förbund ifrågasätter lämpligheten av den diskretionära
prövningsrätt som tillagts underordnade myndigheter genom den i vissa
fall förekommande bestämmelsen, att handling skall utlämnas, då trygghet
kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommmer att missbrukas till
skada för enskild person som i handlingen avses. Det syntes förbundet med
visst fog kunna göras gällande, att det vöre nog med en av de sakkunniga i
förslaget till den särskilda sekretesslagen upptagen bestämmelse om rätt för
Konungen att förordna om utlämnande, där det finnes erforderligt för tillvaratagande
av Kronans, menighets eller enskilds rätt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framställer ett förslag av ganska vittgående
innebörd, som skulle medföra en stor diskretionär prövningsrätt för myndigheterna,
i det länsstyrelsen anför:
De sakkunnigas förslag överensstämde med den nuvarade tryckfrihetsförordningen
därutinnan att försök gjorts att uppräkna alla de slag av handlingar
vilka av olika anledningar icke finge utlämnas. En dylik uppräkning torde
emellertid aldrig kunna bliva fullständig. De sakkunniga utginge tydligen från
den även enligt länsstyrelsens åsikt fullt riktiga uppfattningen, att exempelvis
handlingar icke borde till annat än parter utlämnas, för såvida härigenom
enskilda personers intressen i ekonomiskt eller annat avseende kunde äventyras,
men alldeles uppenbart vore alt för enskilda menliga uttalanden kunde
förekomma även i andra ärenden än sådana som i lagförslaget särskilt angå
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärsmål
eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför
vara, om icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de intressen
vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndighet,
och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden
endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke uttömmande
exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna uppräkning
måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och
mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.
Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes
lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot
vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen
torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden
överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller för särskilda
fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.
Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämpligen
böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i
ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekretessens
alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att
sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De
särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behandlas
i det följande.
Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvudsakligt
syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga
föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn
till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan anses
vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det
är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en betydande
diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke
minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med
vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stadgandet
enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke
kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,
vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, om han vägrar utlämnande.
För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,
att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande
åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller
befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola
bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna handlingar
av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bliva
behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitutet.
Den som vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under prövning
av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att
bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
37
diskretionära prövningen tillätes, man i de flesta fall eljest skulle nödgas införa
en ovillkorlig sekretess för ifrågavarande handlingar till skydd för enskildas
berättigade intressen. Genom den möjlighet till utlämnande som enligt
förslaget lämnas kunna emellertid, utan att sistnämnda intressen skadas,
även tillgodoses legitima kontroll- och forskningsintressen.
Det må anmärkas, att vad nu föreslås bland annat rörande villkorliga förbudsbestämmelser
samt rörande möjlighet för Konungen eller viss myndighet
antingen att förordna om hemlighållande enligt i lagen angivna grunder eller
att meddela dispens från lagens sekretessföreskrifter icke utgör någon nyhet
i förhållande till gällande lag. Förslaget bygger fastmera i dessa hänseenden
väsentligen på de nuvarande reglerna i tryckfrihetsförordningen, där
samma principer i fråga om konstruktionen av sekretessbestämmelserna tilllämpats.
Sekretesstiderna.
Enligt gällande rätt är den tid för vilken sekretess skall gälla bestämd
mycket olika för olika slag av handlingar. Där förekomma sålunda sekretesstider
på 50, 25, 15, 5 och 1 år. I åtskilliga fall är emellertid sekretessen
obegränsad till tiden. I andra fall åter gäller den endast till dess visst faktum
har inträffat.
Vid de verkställda utredningarna har man sökt åstadkomma en enhetligare
reglering av sekretesstiderna, varom riksdagen hemställt i skrivelse
den 11 juni 1921. Förslaget av år 1927 upptog dock icke mindre än sju
olika sekretesstider för olika slags handlingar, nämligen 50, 25, 15, 10, 5, 2
och 1 år, varjämte i vissa fall sekretessen skulle gälla för tid som beräknades
på annat sätt än till visst antal år.
I 1935 års förslag har en begränsning av antalet olika sekretesstider företagits.
En tidsgräns av 60 år har använts, då sekretessbestämmelsen helt eller
till väsentlig del är föreslagen till värn för privatlivets helgd. Därigenom
skulle uppnås att handlingar rörande någons personliga förhållanden icke
annat än i sällsynta undantagsfall bleve offentliga före hans död. De sakkunniga
förklara sig ha övervägt att beträffande vissa sociala handlingar
icke utsätta någon till visst antal år bestämd sekretesstid utan föreslå stadgande
att sekretess skulle gälla, till dess den vilkens personliga förhållanden
i handlingen avsåges hade avlidit eller viss tid förflutit från hans död. Med
hänsyn till svårigheten att för myndigheterna tillämpa sekretessbestämmelser
som gjorts beroende därav huruvida viss person vore i livet, vilket
vederbörande i regel icke kunde ha sig bekant, och då fördelarna med
en till viss tid från handlingens datum bestämd sekretess ur forskningsintressets
och arkivvårdens synpunkt vöre påtagliga, hade de sakkunniga
emellertid slutligen stannat vid att föreslå en sekretesstid av 60 år från
handlingens datum.
En 50-årig sekretesstid har i förslaget, i överensstämmelse med gällande
rätts sekretesstid för statsrådsprotokoll och ministeriella handlingar m. fl.,
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riksdagshandlingar,
handlingar angående utrikesförhållanden och rikets försvar
samt polishandlingar.
En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare
ekonomiska intressen. En tid av 10 år har i allmänhet föreslagits, där icke
längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess
föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare beträffande
vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har
någon bestämd sekretesstid icke utsatts.
I yttrandena över förslaget har från flera håll anmärkts, att sekretesstiderna
icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.
Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort
anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,
med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sättas
till exempelvis 60, 20 och 2 år.
Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hemlighållande
än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet
föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för
privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polishandlingar
50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förlängning
av den föreslagna 60-årstiden.
Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika
slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunkter
som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.
Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet
och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.
Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga
fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett pär
fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år förflutit,
måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det
även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt
att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en
sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekretessens
giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offentlighet
som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontrollsynpunkt
eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom
offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, om
sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara
av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden
begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för
det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess
under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes
den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett densamma
kan beräknas till det väsentliga ha försvunnit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
39
En uniformering av sekretesstidernas längd synes även vara önskvärd,
då det både för allmänheten och för myndigheterna måste vara olägligt
med starkt varierande sådana tider. Även en dylik uniformering kräver
emellertid att sekretesstidernas längd icke sättes alltför knapp.
Ur nu anförda synpunkter torde, såsom i flera av de över 1935 års förslag
avgivna yttrandena hemställts, en uniformering och i vissa fall en förlängning
av de där föreslagna sekretesstiderna böra äga rum. Sålunda synes,
såsom riksarkivet yrkat, tiden för hemlighållande av handlingar rörande enskildas
personliga förhållanden kunna utsträckas till 70 år. Härigenom kommer
nästan alltid sekretessen för en handling att gälla så länge en person,
vilkens vandel i handlingen beröres, är i livet. Det kunde ifrågasättas bland
annat för uniformitetens skull att utsträcka även sekretesstiden för diplomatiska
m. fl. handlingar, för vilka den enligt förslaget skall vara 50 år,
till 70 år. Med hänsyn till det betydande forskningsintresse som här gör
sig gällande och den hävd 50-årstiden på detta område erhållit, torde emellertid
vara lämpligast att icke vidtaga någon ändring med avseende å densamma.
Däremot torde för de fall då sekretesstiden enligt förslaget skall
vara 10 eller 25 år utan olägenhet kunna sättas en gemensam 20-årstid.
De särskilda sekretessreglerna.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna
handlingars utlämnande från myndighet innefattar sammanlagt fyrtio
paragrafer. Lagförslagets uppställning framgår av följande, av de sakkunniga
i motiven lämnade sammanfattning. I 1—9 §§ upptagas sekretessbestämmelser,
vilka uteslutande föranledas av statens eller i vissa fall menigheters
intresse av diskretion rörande vissa grenar av det allmännas verksamhet.
I 10 §, som avser polis- och åklagarmyndigheters handlingar, är
sekretessbestämmelsen föranledd dels av nämnda hänsyn dels ock av hänsyn
till att enskildas förhållanden icke onödigtvis böra blottas. I 11—14 §§
äro bestämmelser i huvudsak givna till skydd för enskildas personliga förhållanden
vid ingripanden från det allmännas sida. Genom 15—-21 §§ är
främst avsett att bereda skydd mot blottställande av enskildas ekonomiska
angelägenheter i ärenden, där staten för kontroll eller ur annan därmed jämförlig
synpunkt kräver uppgifter på nämnda område. Genom 22—25 §§
skyddas enskildas intressen i vissa situationer, i vilka stat eller menighet utövar
en förmedlande verksamhet till enskildas tjänst eller på liknande sätt
biträder enskilda personer. Med 26—32 §§ avses att skydda såväl statens
och menigheters som enskildas intresse av diskretion i den verksamhet som
affärsdrivande verk utöva samt eljest vid ekonomiska förbindelser mellan
det allmänna och enskilda personer. I 33—35 §§ regleras sekretessen vid
domstolarna. Slutligen givas i 36—40 §§ vissa allmänna stadganden. —
Emellertid ha, enligt vad de sakkunniga anfört, de linjer efter vilka förslagets
disposition sålunda skett icke helt kunnat upprätthållas på grund av åtskilliga
stadgandens mångsidiga karaktär.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppering
av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg ha dock medfört,
att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafindelningen
ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande
redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i förekommande
fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentlighetsregeln (betecknade
såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad
lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).
I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid
överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grundlagstext
— varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med
föreskrifter om grundlagsstadgandenas tillämpning -— har lagen ansetts böra
erhålla rubriken ''lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar’.
1 §•
Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,
und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.
I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrkades,
att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åtminstone
väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att
statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga
antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.
Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offentliga
efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna om hemlighållande
längre tid, högst 50 år.
Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretesstid.
Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.
De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att
föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat
förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning
föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretesstid
såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn omedelbar
offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befaras
bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud
mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits
innan den nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas mening
äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De föreslagna
stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.
Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsprotokollen
synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa
protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,
då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
41
undantagsfall då protokollen upptaga något utöver expeditionernas innehåll
och i fall då sådana ej förekomma, torde det böra bero av Kungl. Maj:ts beslut
i varje särskilt fall, huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En
ytterligare förkortning av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl
ifrågasättas men vore i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens granskning
i konstitutionsutskottet. Förslaget har därför i detta avseende följts.
Bland annat för att vinna överensstämmelse med det stadgande som i 3 §
nu föreslås rörande handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, har beträffande statsrådsprotokoll i sådana ärenden, således
icke blott de som föras jämlikt 9 § regeringsformen, stadgats, att de
icke må utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än 50 år efter protokollets
datum. Med dessa protokoll ha jämställts protokoll i kommandomål.
De stadganden i sakkunnigförslaget, vilka avse före lagändringens ikraftträdande
förda protokoll, ha överförts till promulgationsbestämmelserna, dit
de på grund av sin natur rätteligen höra.
2 §•
I paragrafen meddelas bestämmelser örn hemlighållande av dels riksdagens
kamrars protokoll vid sammanträden inom lyckta dörrar, dels utrikesnämndens
protokoll och dels konstitutionsutskottets protokoll och andra
handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.
Rörande riksdagsprotokoll och övriga nu ifrågavarande handlingar finnas
för närvarande bestämmelser i § 2 tryckfrihetsförordningen, und. 1. Den
föreslagna paragrafen motsvarar 2 § i 1935 års förslag, som i sin tur i sak
nära ansluter sig till vad i 1927 års förslag upptogs under mom. 6 och mom. 7
första stycket.
Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka icke berörts i remissyttrandena,
ha överförts i huvudsak oförändrade från 1935 års förslag. De torde
icke innebära några egentliga ändringar i sak i förhållande till vad redan
gäller. Frånvaron av föreskrifter om banko- och statsutskottens samt riksdagens
revisorers handlingar rörande banko- och riksgäldsverkens hemliga
ärenden beror, såsom de sakkunniga anfört, därpå att rörande dessa verks
handlingar upptagits särskilda stadganden, så avfattade att de omfatta även
utskottens och revisorernas handlingar. Dessa stadganden återfinnas nu i
31 och 33 §§.
Något praktiskt behov att såsom skett i sakkunnigförslaget omnämna konstitutionsutskottets
handlingar rörande granskning av protokoll i ministeriella
ärenden torde ej numera föreligga. Stadgandet har därför fått utgå.
3 §•
För handlingar som beröra främmande makter bereder tryckfrihetsförordningen
skydd huvudsakligen endast genom stadgandet i und. 2 örn ’ministeriella
handlingar’, varmed anses böra förstås sådana handlingar som
angå rikets förhållande till främmande makt.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvudregeln
i förslaget avser ''handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden
som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en
viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som
berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande
till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarighet
härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas
inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhållanden.
I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt
från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som
icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå utländska
förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gällande
lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyndigande
för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för
särskilda fall, förordna om hemlighållande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som
röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess
jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.
Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande makter
handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement
än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga
ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam
bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år
från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En
dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande
av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.
Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka
i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets
förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest
angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt
att de, likaledes oberoende av om de handläggas inom utrikesförvaltningen
eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen bemyndigande
att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internationella
hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under
viss erforderlig tid, högst 50 år.
I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.
4§-
Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet
finnas för närvarande i und. 3 och ha i 1935 års förslag upptagits i 4 §.
I yttrandena över förslaget ha påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande
syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar
angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
43
handlingar angående för krigsmaktens bruk avsedd materiels användning
samt flygstyrelsen och chefen för flygvapnet handlingar rörande flygstationer,
flygverkstäder och för krigsmakten avsedda luftfartyg.
I några yttranden har framställts anmärkning mot den för sekretessen
föreslagna maximitiden 50 år. Chefen för generalstaben, stationsbefålhavaren
i Karlskrona, marinförvaltningen m. fl. ha hemställt, att enär handlingar
särskilt beträffande de fasta försvarsanstalterna icke med säkerhet kunde
antagas vara utan värde för främmande makt efter 50 år, bestämmelse måtte
meddelas om rätt för Konungen att förlänga sekretesstiden, där rikets säkerhet
eller rätt det fordrade. Chefen för marinstaben har framhållit handlingar
angående hemliga farleder som exempel på fall då en 50-årig sekretesstid
icke vore tillräcklig samt har uttalat sig för maximitidens borttagande.
Stationsbefälhavaren i Karlskrona har förordat en ändrad konstruktion av
paragrafen sålunda, att för hemlighållande av handlingar rörande krigsmaktens
mobilisering, sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid
krigsfara icke såsom förslaget avsåge skulle erfordras Konungens förordnande,
utan att dessa handlingar automatiskt skulle bliva hemliga. Chefen för
marinstaben har ansett att i vissa fall borde kunna överlämnas åt militär
myndighet att avgöra, huruvida visst slag av handlingar skulle hemlighållas.
I tydlighetens intresse har i paragrafen särskilt nämnts handlingar rörande
militära flygstationer, flygverkstäder och luftfartyg. Därutöver har något
tillägg till paragrafens uppräkning av militära handlingar ej ansetts böra
ske, då stadgandet i den föreslagna avfattningen synes möjliggöra utfärdandet
av bestämmelser om hemlighållande av handlingar rörande militärväsendet
i alla de fall då offentliggörande skulle kunna medföra våda för rikets
säkerhet eller uppenbart skada dess försvar.
Med anledning av vad som anförts i yttrandena rörande den föreslagna
begränsningen av sekretesstiden till 50 år har gjorts ett tillägg, enligt vilket
längre tid kan bestämmas då det påkallas av särskilda förhållanden.
I övrigt ha vissa i huvudsak redaktionella ändringar vidtagits.
5§-
Paragrafen avser protokoll som föras hos riksdagens och allmänt kyrkomötes
utskott samt hos statliga kommittéer, vidare kommunalmyndigheters
protokoll i ärenden som allenast för beredning av dem handhavas, samt
slutligen riksdagens revisorers protokoll. Syftet är att för dessa protokoll
bereda skydd under tiden till dess de däri avsedda ärendena slutbehandlats
av de nämnda organen.
Motsvarande stadganden återfinnas i 1935 års förslag under 9 §. De sakkunniga
lia anmärkt, att andra upprättade handlingar än protokoll i allmänhet
enligt förslaget skyddas genom regeln i tryckfrihetsförordningen att publicitet
ej inträder beträffande flertalet av hos myndigheterna upprättade
handlingar, dock ej protokoll, förrän ärendet slutförts. — I 1927 års förslag
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits under
mom. 7 och 8.
Stadsfullmäktige i Luleå ha anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida
icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som handhaves allenast
för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ärendet
förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping ha uttalat sig i liknande riktning
beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.
En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats
synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och protokoll
justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet
från offentligheten.
För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas
protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en
ändring vidtagits i förslaget.
6§-
Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.
De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhämtat
ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar
som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menighets
räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En
sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande verken
och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans processer
samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intressen,
därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i föreslagen
utsträckning.
Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myndighet
för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svårighet
ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande
till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden
syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,
och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekretess
av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hemställan
av den myndighet på vilken det ankomme att anhängiggöra eller utföra
rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av
sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från
handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i
processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen
avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde
näppeligen få framtvingas.
Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.
Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justitiekanslern
framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretessens
upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
45
cles. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen nu påpekat blir en viss kommunikation
mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För att underlätta
tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring i stadgandet
vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd att utlämna
handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma på den myndighet
som har att föra talan i saken. Vad kammarkollegium anfört har ej
synts innefatta anledning till ändring i förslaget. Då nu angivits att 20 år
gamla handlingar under alla förhållanden skola vara offentliga, är avvikelsen
från sakkunnigförslaget, som i detta avseende stadgade 10 år, föranledd
av önskemålet att erhålla enhetligare sekretesstider, varom i det föregående
talats.
7 §•
Paragrafen innehåller efter viss omredigering de under samma nummer i
1935 års förslag upptagna bestämmelserna rörande handlingar som upprättats
för myndigheters gransknings- och inspektionsverksamhet samt för anordnande
av examina av olika slag. Bestämmelserna äro föranledda av
framställningar som av vissa myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, gjorts
redan vid de tidigare utredningarna rörande allmänna handlingar och som
i 1927 års förslag föranledde bestämmelser, mom. 13, av i sakligt hänseende
huvudsakligen samma innebörd som de nu föreslagna.
Det ligger i sakens natur att handlingar som innehålla upplysningar om
blivande inspektioner, examina och dylikt icke böra bliva alltför tidigt tillgängliga.
Någon allmängiltig regel kan dock svårligen givas härutinnan.
Med ett stadgande enligt vilket Konungen äger förordna att handlingarna ej
må utlämnas före den avsedda inspektionen etc., såframt dennas syfte skulle
motverkas genom dylikt bekantgörande, torde möjlighet vinnas att ordna
efter omständigheterna i olika fall utan risk för obehörigt intrång i offentlighetsprincipen.
8 §•
Beträffande handlingar som hos myndighet upprättats i ärende angående
uppgörande av ny stadsplan eller ändring i förut fastställd sådan har upptagits
föreskrift i 1935 års förslag, 8 §, att de ej finge utlämnas, förrän förslag
blivit tillgängligt för granskning i den ordning varom särskilt vore stadgat.
Motsvarande skulle gälla beträffande stomplan och utomplansbestäm
melser.
Behovet av sekretess för handlingar i stadsplaneärenden uppmärksammades
redan i det år 1912 avgivna förslaget, däri bestämmelse föreslogs av i
huvudsak samma innehåll som det nyss angivna. I 1927 års förslag, mom. 26,
begränsades å ena sidan ifrågavarande stadgande till att avse endast beräkningar
angående fastigheters värde, men utsträcktes å andra sidan sekretesstiden
till dess stadsplaneärendet slutligen prövats.
I 1935 års betänkande anfördes att även andra handlingar än sådana som
innehölle beräkningar angående fastigheters värde behövde hemlighållas,
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka
framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggörande
av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens
bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid
under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde
de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till
dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.
De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att
andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastigheters
värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit
slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i
regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos
stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erinrades
dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hemlighållas
med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om förvärv,
avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).
I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att
hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt förslaget
vöre möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:
Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till
ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,
då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som
uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detaljerade
utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stadsplanens
genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter planens
genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försäljning
av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräkningar
bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,
d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneförslaget
utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter
nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde
grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att
ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med
stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.
Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke
på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.
Liknande synpunkter lia framförts av bland andra stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stadsfullmäktige
i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så generell
avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kalkyler
rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess
stadsplanen slutligen genomförts.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretessskydd
jämväl för byggnadsplan på landet.
Utan tvivel föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt
intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
17
från offentlighet även efter den tidpunkt då själva stadsplaneförslaget framlagts
för granskning jämlikt byggnadsstadgan. Ett uttryckligt stadgande rörande
möjligheten att tillgodose detta intresse bör lämpligen upptagas i förevarande
paragraf. Enligt det nu utarbetade förslaget skall den myndighet
som handlägger stadsplaneärendet kunna, såvitt angår beräkningar av fastighetsvärden,
besluta hemlighållande av sådana beräkningar efter framläggandet
av stadsplaneförslaget, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit
genomförd eller 20 år förflutit från handlingens datum. I övrigt har ej
gjorts ändring i sakkunnigförslaget. Någon föreskrift har sålunda icke ansetts
motiverad beträffande handlingar rörande byggnadsplaner för områden
på landet, då dessa planer upprättas på markägarnas bekostnad och genom
deras försorg.
9§-
I 1927 års förslag upptogos dels under mom. 22 och 25 bestämmelser örn
vissa handlingar berörande statens och kommunernas affärshemligheter dels
ock under mom. 38 handlingar rörande vetenskapliga undersökningar och utredningar,
föranstaltade av myndighet. I förevarande paragraf, motsvarande
5 § i 1935 års förslag, ha nämnda bestämmelser sammanförts till ett mera
kortfattat stadgande, vari nämnas handlingar vilka innefatta redogörelse för
utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. De
sakkunniga ha till motivering av paragrafen anfört, att stadgande tydligen erfordras
till skydd för den experiment- och undersökningsverksamhet av
teknisk art som statliga och kommunala industriella företag bedriva, men
att skydd torde vara lämpligt även då det icke är fråga om industriell verksamhet,
t. ex. vid vissa av kontrollstyrelsen föranstaltade undersökningar.
Vidare har anmärkts att vetenskapliga undersökningar av icke naturvetenskaplig
art, vilka inbegripits under mom. 38 i 1927 års förslag, väl stundom
borde åtnjuta visst skydd, men detta torde enligt de sakkunnigas förslag i erforderlig
omfattning ske dels genom den allmänna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
om att i regel handlingar som hos myndighet upprättats
icke bliva offentliga förrän vederbörande ärende där slutförts, dels ock genom
vissa andra bestämmelser, t. ex. 6 §.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt att vissa utredningar och experiment
och dylikt kunde ske för statens räkning vid av staten understödda
institutioner och under statlig myndighets kontroll samt att även dessa kunde
vara i behov av att undantagas från offentligheten.
I de sakkunnigas förslag har någon ändring ej ansetts böra ske: dock har
av förut anförda skäl längsta tillåtna tiden för hemlighållande satts till 20
i stället för 25 år. I anledning av nyss berörda yttrande anmärkes att frågan
örn privata rättssubjekts handlingar icke avses skola regleras i detta sammanhang.
Det torde här icke vara anledning att närmare ingå på skälen för
denna, även av de sakkunniga intagna ståndpunkt. Uppenbart torde vara,
att sedan en handling av nu ifrågavarande slag inkommit till myndighet från
enskild institution, handlingen kan hemlighållas jämlikt förevarande paragraf.
48
Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.
10 §.
I gällande rätt finnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åklagares
handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kunna
hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.
I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos
polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån
det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som
misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,
bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som
med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då
en 50-årig sekretess skulle gälla.
I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att
sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän
åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — handlingarna
behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för
såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras
något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande
makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller
åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande
skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till
andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sakkunniga
ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde
i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna
lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta
skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.
Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes
skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens
upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927
föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det
gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen
skall äga förordna om utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.
Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av
sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av
polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas
offentligheten. Generaltullstyrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet
till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekretess
finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som beträffande
de i förslaget upptagna handlingarna.
Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den
reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfredsställande.
En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i
syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde
sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
49
garehandlingar omförmälas bliva skyddade. I den mån något ur dessa handlingar
inflyter i domstols protokoll, blir det på grund av regeln i 36 § offentligt,
där ej domstolen förordnar om hemlighållande av protokollen. Då genom
denna paragraf är avsett att skydda även personliga förhållanden, synes
sekretesstiden — eller egentligen maximitiden för sekretess — böra sättas
till 70 år.
I anledning av generaltullstyrelsens anmärkning har paragrafen formulerats
så, att den avser handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eller allmän åklagares verksamhet. I tullmyndighet inbegripes tullåklagare.
U §•
Denna paragraf reglerar sekretesskyddet för det allmänna straffregistret
och vissa närstående handlingar.
I gällande tryckfrihetsförordning, und. 13, stadgas att utdrag av det i riket
inrättade straffregister ej må meddelas i vidsträcktare mån än som föranledes
av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar. I lagen om
straffregister regleras uttömmande i vad mån såväl myndigheter som enskilda
äga erhålla utdrag av registret. Motsvarighet till nämnda bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen upptogs i 1927 års förslag, mom. 14, därvid utmärktes
att sekretessen avsåg icke blott utdrag ur straffregistret utan även
själva anteckningarna i detsamma. I första stycket av förevarande
paragraf nämnas enligt 1935 års förslag uppgifter och anteckningar som tillhöra
registret; det har ansetts obehövligt att särskilt nämna utdrag ur registret,
då dessa äro att anse som avskrifter av uppgifterna eller anteckningarna
och därmed falla under sekretesskyddet. Angående de fall och den ordning
i. vilken utlämnande skall ske hänvisas enligt förslaget direkt till lagen om
straffregister.
Enligt 1935 års förslag skola i andra och tredje styckena av förevarande
paragraf införas stadganden som ej äga motsvarighet i tidigare förslag.
Andra stycket är föranlett därav att enligt konventioner med vissa främmande
makter till svensk myndighet skall överlämnas meddelande, i regel
i form av avskrift av utslag, angående svensk undersåte i det främmande landet
ådömt straff. Dessa underrättelser samlas hos fångvårdsstyrelsen, och enligt
Kungl. Maj:ts förordnande skall vid meddelande av fullständigt utdrag
ur straffregistret rörande en person tillika meddelas uppgift om straffdom
som han enligt dylik underrättelse ådragit sig. Efter framställning av fångvårdsstyrelsen
har upptagits en bestämmelse att utslag eller underrättelser
avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka i angiven ordning
överlämnats till svensk myndighet, samt däröver förda minnesanteckningar
ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
Tredje stycket av paragrafen avser hos myndighet förda särskilda
minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller
tilldelats underlydande personal, vilka anteckningar ej heller skola få utlämnas
i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Detta
Ilihang till riksdagens protokoll HIST. 1 sami. Nr 107.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och
generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraffningar
samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å militärt
straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavisningar.
Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de påtagliga
olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i
dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kännedom
om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att
försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet
att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och missnöje
hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla motvilja
mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför
enligt militieombudsmannens mening i fråga om offentlighet tillämpas i
huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.
De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så
att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavisningar,
ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon
personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga
kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet bereus möjlighet
att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke
verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt register.
De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot förslaget
i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande handlingar
böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna
bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen
anmärker att uttrycket ''särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas
såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen
föreslår att uttrycket utbytes mot ''särskilt register’. Styrelsen erinrar även
att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,
vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olägenhet
icke yppats därav, saknade anledning att ifrågasätta dess hemlighållande.
Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner att anteckningar om
straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförordningen
införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrelsen
finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm
erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmålsdiarierna,
som vore i behov av ett lagstadgat skydd.
De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anledning
av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttrycket
''särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot ''register'',
varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen
vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över
personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregistret
örn bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
51
dandragas offentligheten. Ej heller de av stadsarkivarien i Stockholm omnämnda
registren till brottmålsdiarier böra bliva hemliga.
12 §.
Denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen
för handlingar med avseende å fångvård och därmed närstående områden.
I gällande tryckfrihetsförordning finnes ingen sekretess stadgad på dessa
områden. I 1927 års förslag, mom. 17, sammanfördes handlingar rörande
fångvård med handlingar rörande hälso- och sjukvård, fattigvård, barnavård
m. m., vilka senare i föreliggande förslag behandlas under 14 §.
Enligt 1935 års förslag äro bestämmelserna så avfattade att de omfatta
handlingar icke blott rörande den egentliga fångvården samt rörande behandling
av personer som intagits å uppfostringsanstalt eller å anstalt för
återfallsförbrytare eller förminskat tillräkneliga förbrytare utan även rörande
övervakning eller tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
personer samt behandling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete. De
sakkunniga framhålla att sekretessregeln i första hand åsyftar att skydda
fångar och övriga ifrågavarande personer mot att i offentlighetens ljus få
framdragna sina personliga förhållanden, sitt uppförande å anstalt m. m.
Sekretessen skall också gälla endast vad som angår de enskilda personerna.
De sakkunniga uttala emellertid att det ej syntes lämpligt att, såsom be
träffande handlingar i sociala ärenden i övrigt (se 14 §), stadga att handlingar
på förevarande område — vilket år 1927 föreslagits — skulle utlämnas
med vederbörande enskildes, d. v. s. i regel en brottslings, samtycke eller då
trygghet funnes att det ej missbrukades till hans skada eller förklenande.
Dessa handlingar kunde innehålla sådant som om det bleve offentligt vore
ägnat att försvåra myndigheternas verksamhet och bekämpandet av brottsligheten.
I vissa fall, exempelvis med hänsyn till hjälpverksamheten för
frigivna fångar och vetenskaplig forskning borde emellertid utlämnande ske.
De sakkunniga hade icke funnit annan lösning av frågan örn sekretessens
närmare reglering stå till buds än att överlämna åt Konungen att med av
vägande av olika hänsyn bestämma därom genom allmänna föreskrifter
eller avgöranden i särskilda fall.
De i 1935 års förslag upptagna bestämmelserna, som torde böra godtagas,
ha influtit i departementsförslaget allenast med den ändringen att sekretesstiden
här såsom i andra motsvarande fall höjts från 60 till 70 år.
13 §.
Denna paragraf motsvarar 12 § i 1935 års förslag och upptager sekretessbestämmelser
rörande kyrkoböcker och därmed jämställda handlingar.
I gällande tryckfrihetsförordning upptogs redan vid dess tillkomst det
alltjämt kvarstående stadgandet i ämnet, lind. 9, att ingen må tillåtas att i
andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om
enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller
förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utlämnande
av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huruvida
enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörighet
och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.
De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom
fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, väsentligen
till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvudsak
följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folkregister
och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som
eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyddas
endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall
ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn
till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för
handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för
den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utlämnande.
En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stadgats.
Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan
även utdrag därom att någon icke ådömts dylik — må enligt förslaget icke
meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund
att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller
förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes
livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända
vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begränsning
fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda
skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla
att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit
allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och moderskap
till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för
vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.
Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet
och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,
därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett pär håll förordas att denna
tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna
ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att
sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och
seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det sålunda icke tillfredsställande
att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen
tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan
eljest dylika anteckningar vöre skyddade mot missbruk. Domkapitlet i
Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
53
ärenden (se 14 §) skydd enligt förevarande lagrum beredes även för nära
anhöriga till den som i handlingen avses. Samma yrkande framföres av
kyrkoherden i Västervik. Denne gör även anmärkning därom att genom
sekretessens hänförande till vad som rör enskildas leverne och seder knappast
vore angivna alla de fall då sekretess vore önskvärd samt föreslår att
sekretessen i stället liksom beträffande nämnda handlingar i sociala ärenden
skall angivas avse vad som rör personliga förhållanden. Samme kyrkoherde
påpekar att sekretessen bör omfatta även vissa sådana handlingar
med uppgifter till införande i kyrkoböcker och folkregister vilka utväxlas
mellan pastorsämbeten och andra folkbokföringsmyndigheter eller eljest till
dem inkomma. Domkapitlet i Linköping ifrågasätter om icke genom förslaget
en allt för ömtålig diskretionär prövningsrätt tillagts prästerna i fråga
örn kyrkoböckers utlämnande och anser det lyckligt om paragrafen kunde
erhålla en mera preciserad lydelse. Även Stockholms stads konsistorium
förordar en omarbetning av stadgandena i syfte alt erhålla en klarare vägledning
för hithörande frågors bedömande. Domkapitlet i Visby föreslår att
för utlämnande av ifrågavarande anteckningar i kyrkoböcker skall erfordras
tillstånd av domkapitlet eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Domkapitlet
i Växjö framhåller att förbudet mot utlämnande av ifrågavarande anteckningar
icke får göras så stelt att exempelvis vid förberedelser till ingående
av äktenskap kontrahenternas berättigade krav på kännedom om varandra
tillbakavisas. Därför borde ur lagtexten utgå orden ''till skada eller förklenande
för den enskilde som avses’. Domkapitlet i Lund betonar att mycket
ömtåliga fall kunna inträffa i fråga om huruvida kyrkoböcker skola utlämnas
eller icke men finner att förslaget gör mer än förr utlämnandet till en
diskretionssak, där pastor skyddas för eventuella efterräkningar. Domkapitlet
anser den föreslagna paragrafen väl avfattad och giver den sin fulla
anslutning. Domprosten i Linköping framhåller den stora omfattning i vilken
numera pastorsämbetena anlitas för inhämtande av upplysningar om
personer i kommersiellt och liknande syfte samt uttalar önskemål att dylikt
missbruk må omöjliggöras genom laga bestämmelser. Lands arkiv ar ien i
Vadstena slutligen betonar svårigheten för landsarkiven att effektivt övervaka
sekretessens iakttagande vid tillhandahållande av kyrkoböcker.
Det har synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i förevarande paragraf,
så att de komma i full överensstämmelse med stadgandena i 14 §.
Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits icke att handlingarna
röra någons leverne och seder ulan att de röra någons personliga förhållanden.
Det måste nämligen vara en fördel att med avseende å alla bestämmelser
som äro givna med hänsyn till privatlivets helgd samma uttryck användas.
Såsom förutsättning för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots
av sekretessföreskriften har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för
handen att det ej länder den enskilde vilkens personliga förhållanden avses
till skada eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller förklenande
för hans nära anhöriga. Yrkande örn en sådan ändring har såsom
54
Kungl. Majis proposition nr 107.
förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det
berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som
för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blottades.
Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar
som med avseende å de i 14 § upptagna.
Den diskretionära prövning som ålagts prästerna i fråga om tillhandahållande
av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och ansvarsfull.
En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas
då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om personliga
förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsintresse
med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första
hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som framkommit
i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara
finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontrahenterna
vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av
upplysningar om varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departementsförslaget
företagna, förut vid de''n allmänna redogörelsen för sekretessreglernas
konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för utlämnande
därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot
skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för
vilket handlingen åstundas.
Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna
grunderna i detta hänseende i departementsförslaget satts till 70 år.
I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så
att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under
paragrafen.
Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna
förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har uteslutits.
De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräckliga.
Dessutom må erinras örn Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §
att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.
Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag utvisande
huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen anmärkes,
att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar
avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd den 31 januari 1936 av
Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning. Därest nämnda påföljd
avskaffas, bör ifrågavarande förbud mot utlämnande i förevarande lagförslag
utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget
om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik bestämmelse
såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. Anteckningar
att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretessreglerna
i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påföljden
avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit
ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
55
14 §.
Denna paragraf reglerar sekretessen för handlingar i vad som med en gemensam
beteckning torde kunna kallas sociala ärenden.
I gällande tryckfrihetsförordning finnas endast några spridda specialstadganden
på delta område, som i 1935 års förslag efter förebild från 1912
och 1927 års utredningar erhållit enhetlig reglering. I 1927 års förslag, mom.
17, upptogos jämte ifrågavarande handlingar även fångvårdshandlingar, vilka
nu hänförts till särskild paragraf (12 §). Å andra sidan upptogos i särskilt
lagrum, mom. 16, vissa handlingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken,
vilka handlingar nu medtagits i förevarande paragraf.
Till motivering av ett gemensamt stadgande för handlingar i sociala ärenden
har i 1935 års betänkande anförts, att det visserligen torde stå fast att
man inom detta vidsträckta område stöde inför situationer som med hänsyn
till offentlighetens och sekretessens avvägning vore att bedöma på mycket
olika sätt. Men vid närmare undersökning kunde man icke undgå att finna,
att en ur sådana synpunkter företagen differentiering av reglerna skulle
stöta på svårigheter. En dylik differentiering kunde sålunda näppeligen
företagas efter de olika områdena för det allmännas verksamhet, då å ena
sidan inom ett och samma förvaltningsområde frågan om offentlighet och
sekretess ofta vore att bedöma olika för olika fall och å andra sidan inom
skilda sådana områden mången gång alldeles enahanda synpunkter borde
anläggas. Ett ytterligare skäl för åstadkommande av så vitt möjligt enhetliga
bestämmelser vöre att det för myndigheter, verksamma på olika områden
som måhända icke alltid kunde klart särhållas från varandra, vore en
stor fördel att överallt kunna tillämpa enahanda regler.
Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla i vad handlingarna i fråga
angå ''enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt’, varmed
icke lärer ha avsetts någon saklig olikhet i förhållande till 1927 års förslag,
som härutinnan endast nämnde ''enskildas personliga förhållanden’. I motiven
till sistnämnda förslag framhölls, att det visserligen ur vissa synpunkter
kunde vara tilltalande att i lagen närmare angiva vad med personliga förhållanden
borde förstås, t. ex. genom att angiva uppgifter om hälsotillstånd,
leverne och seder, familjeförhållanden o. s. v., men med hänsyn till svårigheten
att giva en uttömmande och i övrigt tillfredsställande bestämning hade
förslaget stannat vid nämnda formulering, som redan kommit till användning
i gällande tryckfrihetsförordning (und. 14).
Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts är sekretessen på förevarande
områden enligt 1935 års förslag icke ovillkorlig. Dels skall handling
utlämnas till den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses och
med hans samtycke också till andra, dels skall utlämnande även utan sådant
samtycke ske, örn trygghet kan anses för handen att utlämnandet ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga,
därvid vissa förbehåll må knytas till utlämnandet för vinnande av
sådan trygghet. Dessutom skall Konungen äga obegränsad rätt att förordna
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.
Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i förhållande
till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan
först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt
1935 års förslag bliva underkastade sekretess.
Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av
läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande
upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende
som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade handlingar
i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfrihetsförordningen
en sekretessbestämmelse i und. 10. Den föreslagna ändringen
innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som
upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos domstol
än sådana som avses i giftermålsbalken.
Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års
förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan
finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,
örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myndigheter
i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med
tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha upprepade
förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på förevarande
område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll
riksdagen önskvärdheten av att frågan om förbud mot offentliggörande av
handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det
pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkunniga
lia i motiven alfort att sekretessen synts böra omfatta handlingar i
ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekomma
hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära
sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombudsmannen
gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.
Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet. I tryckfrihetsförordningen
finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser
nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas personliga
förhållanden. I 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande
försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen
motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra
grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.
Såsom en fjärde grupp ha upptagits handlingar i ärenden rörande fattigvård,
samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds
eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden
åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar
rörande fattigvård och barnavård upptogos både i 1912 och 1927 års för
-
Kungl. Majis proposition nr 107.
57
slag. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid med hänsyn till det starka
kontrollintresset på dessa områden sekretess gälla endast såvitt handlingarna
funnes hos kommunalmyndighet. Denna inskränkning av sekretessen
har icke upprätthållits i 1935 års förslag, enär enligt vad de
sakkunniga uttala samma intresse av sekretess torde föreligga hos vilken myndighet
en handling än funnes samt kontrollbehovet ej torde vara större med
avseende å handlingar hos statsmyndigheterna, snarare tvärtom.
Den femte gruppen handlingar utgör sådana som röra rätt för enskilda att
inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller nykterhetsnämnds
verksamhet i övrigt. Gällande tryckfrihetsförordning innehåller en
sekretessbestämmelse i und. 10 med avseende å till Konungens befallningshavande
eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän
anstalt för vård av alkoholister samt läkares utlåtande och koncept i sådant
ärende. I 1927 års utredning angåvos handlingar i ärenden rörande behandling
av alkoholister såsom föremål för sekretess. Med den år 1935 tillagda
kategorien handlingar rörande rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker ha närmast
avsetts framställningar hos kontrollstyrelsen med anledning av detaljhandelsbolagens
beslut i dylika frågor och därtill hörande handlingar.
Slutligen har i 1935 års förslag såsom en sjätte grupp upptagits handlingar
rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde,
örn vilka handlingar intet stadgas i gällande rätt. I 1927 års förslag inrymdes
dessa handlingar i en bestämmelse om sekretess å handlingar rörande personlig
övervakning av enskilda. I motiven till 1935 års förslag framhålles, att
i ärenden rörande kontroll å utlänningar ofta företagas sådana undersökningar
angående utländska undersåtars och svenska arbetsgivares förhållanden
vilka icke borde bliva offentliga.
De sålunda föreslagna sekretessbestämmelserna skola icke lia tillämpning
å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där
ej fråga är om nykterhetsnämnds beslut och beslut i ärende rörande tillämpningen
av lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Den offentliga
kontrollen skulle, enligt vad sakkunniga härutinnan anfört, kunna lida
obehörigt förfång, därest dylika beslut generellt hänfördes under sekretessen.
Såsom förut antytts har i 1935 års förslag sekretessen på vissa punkter
skärpts så till vida, att handling ej skall få utlämnas ens till den vilkens personliga
förhållanden handlingen rör. Detta skall enligt paragrafens tredje
stycke, första punkten, vara fallet, då handlingen angår någons intagning å
anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling därstädes eller
eljest av läkare, och grundad anledning finnes att antaga att genom utläm- j
nando ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller eljest
allvarlig olägenhet uppstå, varmed enligt motiven främst åsyftas att fara för*
annans personliga säkerhet skulle uppstå. De sakkunniga lia framhållit, att
l denna bestämmelse torde i huvudsak stämma väl överens med den som för
ett specialområde, nämligen för kommunala sinnessjukhus, meddelats i stadgan
angående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929, § 108. Denna
av Konungen i administrativ ordning utfärdade stadga är i förevarande punkt
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkunniga
(statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke
falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda paragraf
av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och
offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnessjukhus,
jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom
anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner
det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit
intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande
handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för
honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.
Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje
stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd
eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar
till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke
varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den
örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att missbruka
genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna bestämmelse
bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialstyrelsen
och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit
anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot
anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.
De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje
stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde
äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag
för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).
I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse
med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärkningar
framställts.
Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsentliga
delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, därvid
styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande
hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest
trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till
skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen
beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika handlingars
tillhandahållande.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga
vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnessjukdom,
icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929
års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt
sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgängliga
för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år
1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnessjukhusen,
beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevarande
hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt anginge
de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i
förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
59
hörigas nyfikenhet. Förslaget innebure även att den relativa sekretess, som
hittills åtminstone enligt praxis varit beskärd de vanliga sjukhusens journaler,
i mycket stor utsträckning uppgåves. Det läge i öppen dag att åtskilliga
av de detaljer angående sjukdomars förhistoria och det aktuella
sjukdomstillståndet som patienter i förtroende meddelade sjukhusläkaren
vore av den art, att de av den sjuke skulle hemlighållits, örn han räknat
med möjligheten att de när som helst skulle löpa risken att bli tillgängliga
för envar. Lika otvivelaktigt vore, att ett sådant förhållande många^ gånger
kunde innebära stora nackdelar för ett framgångsrikt försök att råda bot
för sjukdomen. Förslaget kunde medföra att tjänsteläkare underläte att sig
till minnes anteckna omständigheter, vilkas offentliggörande kunde bliva
patienten till förfång. Centralstyrelsen hemställde därför om sådan ändring
i förslaget, att läkares anteckningar om patienter, frånsett de tillfällen
då ett allmännelig! samhällets trvgghetsintresse annorlunda påfordrade, genomgående
bleve att betrakta såsom hemliga.
Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ifrågasätta,
örn icke paragrafen erhållit en alltför generell avfattning som kunde
vålla svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasätter särskilt,
om icke paragrafen borde jämkas till överensstämmelse med vad i sjukhusstadgan
föreskrives rörande lasarettsläkares skyldighet att avgiva intyg.
Pressorganisationerna yrka att ur den blivande lagen skall utgå bestämmelsen
att åtgång till handling rörande någons intagning å anstalt eller inrättning
eller vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare i vissa
fall skall kunna vägras, även då enligt de föregående reglerna i paragrafen
utlämning skulle ske. Genom detta stadgande komme nämligen offentligheten
att orimligt starkt inskränkas, då det gällde handlingar rörande i
synnerhet såsom sinnessjuka ansedda personers intagande å vårdanstalt.
Av lika stort intresse som det vore att publiciteten i fråga om dylika personers
förhållanden icke missbrukades, av lika stor vikt vore det att vederbörande
läkares uppfattning icke under alla omständigheter bleve den avgörande
i fråga om sådana handlingars utlämnande, men det syntes tydligt
att genom den föreslagna bestämmelsen föga eller ingen möjlighet skulle
finnas att gentemot läkarens uppfattning hävda offentlighetskravet även i
fall då detta kunde vara synnerligen befogat. Detta måste sägas utan att
avsikten vore att därmed uttala något misstroende mot läkarna, vilkas ofta
svåra ställning i dylika fall pressorganisationerna till fullo insåge.
Riks försäkringsanstalt en har motsatt sig att sjukdom särskilt nämndes
jämte personliga förhållanden i övrigt vid bestämningen av det som enligt
förevarande paragraf skall betinga sekretess. Riksförsäkringsanstalten hänvisar
härvidlag till vad som förekommit vid tillkomsten av undantaget i
gällande tryckfrihetsförordning angående riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
handlingar, vilka äro underkastade sekretess bland annat
''såvitt de röra enskildas personliga förhållanden’. Detta undantag hade
tillkommit efter en framställning av riksförsäkringsanstalten, däri framhållits
att läkarbetyg, som ingåves till anstalten för erhållande av ersättning,
samt uppgifter i övrigt, som inkomme för en ersättningsfrågas bedömande,
syntes kunna undantagas från de handlingar till vilka allmänheten
hade fri tillgång. I dessa läkarbetyg och meddelanden måste nämligen understundom
lämnas utredning örn den skadades tillstånd före olyckstillfället,
huruvida han lede av följderna av alkoholmissbruk samt rörande den
skadades ärftliga belastning, levnadssätt, föregående sjukdomar m. m. Det
vöre tydligt att dylika upplysningar örn en sjuk persons mera intima förhållanden
icke borde få komma till utomståendes kännedom. I anledning
60
Kungl. Majis proposition nr 107.
av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) förelagts
riksdagen, som med en ändring i fråga om sekretesstiden antog propositionen.
Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland
annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av
olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjukdomar
han genomgått, om han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller
vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde
läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken ersättning
begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden
och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot
skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf
komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga
riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande
ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve
missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges
eller för hans nära anhöriga. Det vore emellertid överflödigt och olämpligt
att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutligen
har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om undantag
från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll
upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt
gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga förhållanden.
Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg
som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande
verksamhet i viss om ock mindre mån gällde även i ärenden rörande beviljande
av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för utrönande
av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifrågasätter
styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från
offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och
försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åtminstone
delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet
i jad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt
på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,
ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående
utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten
av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift örn förbud mot
utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande
folkpension.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i
denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, om
enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyllest
tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då
trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i
mångå fall avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kommunal
myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den
sorn hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller
erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet
för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda fallet göras
alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande
myndighet att, örn också viljan vore god, helt sätta sig in i den enskildes
bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Om
icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att
vid fråga om utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde
61
Kungl. Majis proposition nr 107.
hava intresse av handlingens hemlighållande; och denne borde även tillerkännas
klagorätt.
Socialstyrelsen anser att med handlingar vilka enligt denna paragraf skulle
åtnjuta sekretesskydd torde höra likställas handlingar i ärenden rörande
statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet samt i ärenden
rörande den statliga tillsynsverksamheten över arbetslöshetskassor, sjukkassor
och andra understödsföreningar. Vad särskilt anginge förstnämnda ärenden
syntes visserligen oförbehållsamt kunna erkännas, att dessa ärendens
vikt gjorde det angeläget att de ej omgärdades med ett sådant skydd mot
offentlighet, varigenom allmänheten betoges möjlighet att följa de statliga
och kommunala organens politik i ifrågavarande avseende. Detta syntes emellertid
icke utgöra tillräcklig anledning att på detta område frångå den av de
sakkunniga i övrigt upprätthållna principen, alt enskilda medborgares rent
personliga förhållanden icke borde kunna till skada för vederbörande och
utan dennes samtycke prisgivas åt offentligheten.
Statens arbetslöshetskommission framställer samma yrkande som socialstyrelsen,
därvid anföres att inom arbetslöshetskommittéernas verksamhet
liksom inom fattigvården och arbetsförmedlingsverksamheten förekomme
uppgifter rörande enskildas personliga förhållanden vilka rimligen borde
undandragas offentligheten.
Stadsfullmäktige i Stockholm, magistraten och stadsfullmäktige i Borås
och i Karlskrona, magistraten i Landskrona och stadsfullmäktige i Eslöv ha
likaledes ansett önskvärt att sekretessen utsträckes till ifrågavarande handlingar.
Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att särskilt beträffande barnavårdsnämndernas
och nykterhetsnämndernas verksamhet ett bestämt behov
av sekretess framträtt. Den hittillsvarande bristen i detta hänseende hade
otvivelaktigt vållat svårigheter och stora personliga obehag framför allt för
nämndernas ordförande. Understundom torde denna brist t. o. m. lia förhindrat
åtgärder som eljest varit påkallade. — Beträffande det samtycke
till utlämnande av handling som i handlingen avsedd person kunde lämna,
har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke målsman eller förmyndare borde likställas
med denna person själv såvitt angår minderåriga eller psykiskt sjuka.
— Länsstyrelsen anmärker vidare, att genom de föreslagna bestämmelserna
att i vissa fall handlingar skulle kunna vägras även dem vilkas personliga
förhållanden däri berördes, torde lia avsetts att förebygga att familjemedlemmar
eller personer, vilka eljest stöde i nära förhållande till den som skulle
bliva föremål för ifrågasatt behandling, bleve utsatta för trakasserier eller
förföljelser. Denna synpunkt hade enligt vad erfarenheten visat stor betydelse,
men den hade icke kommit till synes i lagtextens avfattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det föreslagna sekretesskyddet för
läkarutlåtanden och dylika handlingar i mål och ärenden hos domstol borde
utsträckas att gälla även i mål hos länsstyrelse, t. ex. i mål rörande behandling
av lösdrivare. Länsstyrelsen anmärker även att länsstyrelses utslag eller
beslut i mål angående behandling av alkoholister borde åtnjuta sekretesskydd
i likhet med nykterhetsnämnds beslut.
Stadsfullmäktige i Stockholm göra motsvarande anmärkning med avseende
å barnavårdsnämnds beslut.
Landsfogden i Kronobergs län ifrågasätter skydd för läkarutlåtanden och
dylika handlingar som upprättats på föranstaltande av polismyndighet och
ej omfattades av sekretessbestämmelsen i 10 §, t. ex. obduktionsprotokoll
rörande personer som förolyckats eller själva tagit sig av daga. Vidare framhåller
landsfogden att det särskilda sekretesskyddet för handlingar utvisande
vem som gjort anmälan lill barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd
eller eljest lämnat upplysningar lill sådan nämnd borde utsträckas att gälla
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar
till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.
Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutioner
på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den mån
de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås
därvidatt skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll
att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsförmedling.
Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det
plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som påmönstrats
1 artyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan
utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifrågasättes
sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,
t. ex. i frågor om understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla
upplysningar om personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade
enligt förevarande paragraf.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande paragraf
för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndigheter
över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.
Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom
framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporationerna,
om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall
torde böra föranleda jämkningar i förslaget.
Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretessens
reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutinnan
föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekretess
skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas personliga
förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den
vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan anses
vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.
I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departementsförslaget
som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara
fråga om ''enskilds personliga förhållanden’, ej ''enskilds sjukdom eller hans
personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde
1 detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man — bland annat
med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighetsregeln
med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar
-— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses avse
personliga förhållanden, men på grund av klausulen om utlämnande då
det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämpningen
av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom
särskilt nämnes eller icke.
Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan
vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må endast
ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn
skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i
handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver
upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad cen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
63
tralstyrelsen för Sveriges läkarförbund med avseende å sjukvårdshandlingar
och statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende å handlingar
hörande till hans verksamhetsområde anfört av innebörd att ifrågavarande
klausul skulle allvarligt minska värdet av hela sekretessen torde icke
vara berättigat. Det lärer icke behöva befaras, att läkarna respektive fattigvårds-
och barnavårdsmyndigheterna, åtminstone med den formulering klausulen
erhållit i departementsförslaget, skulle anse sig skyldiga eller berättigade
att utlämna handling, då risk för obehörig användning av erhållna upplysningar
föreligger.
Det synes ej lämpligt att såsom från ett håll ifrågasatts utmärka att samtycke
till utlämnande i vissa fall skall kunna givas av förmyndare eller god
man, utan synes frågan i vad mån så skall kunna ske böra lösas efter allmänna
regler.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Konungen utan hinder
av vad i paragrafen stadgats skulle äga förordna örn utlämnande av
ifrågavarande handlingar, har ansetts böra utgå, då den ej torde fylla något
praktiskt ändamål och dessutom ej synes principiellt försvarlig.
Sekretesstiden föreslås såsom överallt där det gäller personliga förhållanden,
på skäl för vilka redan förut redogjorts, höjd från år 1935 föreslagna
60 år till 70 år.
De förvaltningsområden på vilka sekretess enligt denna paragraf skall
gälla torde såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen föreslagit
böra utökas med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid
arbetslöshet. Även härvidlag framträder, såsom dessa myndigheter framhållit,
ett sekretessintresse fullkomligt motsvarande det som råder på fattigvårdens
område. Och det kontrollintresse som påkallar offentlighet synes
knappast starkare på det förra området än på det senare. Genom de föreslagna
möjligheterna till utlämnande av handlingar trots sekretessregeln torde
sistnämnda intresse i tillbörlig mån bliva tillgodosett. Det måste överhuvud
anses önskvärt att på närbesläktade områden såvitt möjligt samma
regler gälla. Främst ur denna synpunkt har departementsförslaget i denna
paragraf även upptagit handlingar i ärenden rörande allmän pensionsförsäkring.
Såsom pensionsstyrelsen framhållit tala åtminstone i viss utsträckning
för sekretess på detta område samma skäl som gälla beträffande olycksfallsförsäkring,
fattigvård m. m. Sekretessbehovet torde visserligen vara väsentligt
mindre beträffande handlingar i pensionsförsäkringsärenden, men i
den mån ömtåliga personliga förhållanden beröras i dessa handlingar, synas
de böra vara skyddade i lika grad som handlingar i andra sociala ärenden.
Någon kränkning av offentlighetsprincipen innebär naturligen icke pensionsförsäkringshandlingarnas
hänförande under paragrafen, då trygghetsklausulen
här kan erhålla desto vidsträcktare tillämpning. Genom den nu föreslagna
lösningen undgår man särbestämmelse rörande läkarintyg i pensionsförsäkringsärenden,
för vilka intyg pensionsstyrelsen begärt att sekretess i
varje fall skulle anordnas.
Det synes riktigt att, som de sakkunniga föreslagit, i den allmänna kontrollens
intresse från sekretess utesluta beslut som särskilt utfärdats eller i pro
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
lokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i
förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsfullmäktige
framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obligatoriska
offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras personliga
förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara
nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, såsom
av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av
sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.
Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt
nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten
avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka
och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller läkare
— som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga
är örn anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset
här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna
hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas
att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig internering
av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sinnessjukhandlingars
offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika
stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.
Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna
punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig
olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot
den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den
är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas
stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan
i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala
sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgandets
tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning
för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes
att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats
kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn
vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke
upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om anmälan
eller upplysningarna icke varit uppenbart ogrundade. En dylik begränsning
synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av
därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla
anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdomsskydd
och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till
länsstyrelse eller annan polismyndighet.
De yrkanden örn sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare
vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej representera
sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i yttran
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
dena anförda synpunkter av mera allmän räckvidd kunna här icke upptagas
till behandling.
I paragrafen har upptagits en bestämmelse om sekretess för de socialregister
vilka enligt den i år antagna lagen om socialregister skola föras i
kommunerna. Denna lag anger i vilka fall upplysningar ur socialregistret
skola lämnas. Chefen för socialdepartementet anförde i motiveringen till
bestämmelserna härom, att uppgifter ur registret icke syntes böra lämnas
eller detsamma över huvud vara tillgängligt i andra fall än de i lagen angivna
(se proposition nr 3 med förslag till lag om socialregister sid. 18). I
förevarande paragraf har ansetts böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar
tillhörande socialregistren ej må utlämnas i vidare mån än som följer
av lagen om socialregister.
15 §.
I denna paragraf gives skydd för överförmyndares handlingar i vad de
angå enskildas ekonomiska förhållanden. Motsvarande bestämmelse saknas
i gällande rätt och 1927 års förslag men upptogs i 1935 års förslag, 15 §, där
det stadgas att ifrågavarande handlingar ej må utlämnas förrän efter 25 år
i vidare mån än i lagen om förmynderskap föreskrives.
I 10 kap. 6 § förmynderskapslagen stadgas att omyndig, om han fyllt 16
år, må taga del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet
som förvaras hos överförmyndaren samt att enahanda rätt tillkommer
den omyndiges make och närmaste fränder. Lagberedningen, som i sitt
förslag till förmynderskapslag utformade detta stadgande, framhöll att det
förutsatte att ifrågavarande handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser vore att anse som allmänna handlingar. Det vöre av största
* vikt att förteckningar över omyndigs egendom samt års- och slutredovisningar,
vilka avsåge att giva en detaljerad inblick i en omyndigs ekonomiska förhållanden,
förbleve undandragna offentligheten. Detsamma gällde i viss
mån vissa andra av lagberedningen angivna handlingar.
Vid granskning av lagberedningens förslag fann emellertid lagrådet enhälligt
att överförmyndares handlingar måste anses falla under tryckfrihetsförordningens
regler i § 2 mom. 4. Två av lagrådets ledamöter funno övervägande
skäl tala för att de i 10 kap. 6 § förmynderskapslagen upptagna handlingarna
bleve undandragna offentligheten och ansågo följaktligen att bestämmelse
härom borde införas i tryckfrihetsförordningen. De två övriga
av lagrådets ledamöter åter ansågo, särskilt vid jämförelse med bouppteckningar,
anledning ej förekomma till ändring i tryckfrihetsförordningen och
hemställde på grund härav att ifrågavarande paragraf i förmynderskapslagen
måtte uteslutas.
Vid framläggande av proposition med förslag till förmynderskapslag anförde
föredragande departementschefen i anledning av vad sålunda förekommit
i lagberedningen och hos lagrådet, att han visserligen funne det önskvärt
att icke vem som helst skulle äga taga del av de hos överförmyndaren
Bihang till riksdagens protokoll 1:9.17. 1 sami. Nr J07.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frågans
snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rättstillämpningen
att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än
hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i
10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.
I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar har framhållits,
att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den
ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma synpunkter
gjorde sig gällande som i fråga om banksekretessen, varom vissa
stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).
Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas bestämmelse,
varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Någon
annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att
sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.
16 §.
Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekretess
beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna
enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden
är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,
då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas
och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att
ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som
avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighetsregeln
överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935
års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §.
dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.
Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag framhållit
behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgifter
som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrågasatt
om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt
12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges
redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.
Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande
undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande
till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande
på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning
till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935
års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts
föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning ha tagits
hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
67
17 §•
Paragrafen motsvarar 17 § i 1935 års förslag.
I tryckfrihetsförordningen, und. 15, stadgas att skattskyldigas uppgifter
till ledning för egen taxering, bankers uppgifter om skattskyldigas ränteinkomst
och om innestående medel samt deklarationer för beräknande av
arvsskatt eller skatt för gåva ej må utlämnas till andra än dem som enligt
skatteförfattningarna äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer,
f 1927 års förslag föreslogs häri ej annan ändring än att tiden för hemlighållande
av de ifrågavarande handlingarna begränsades till 10 år.
Enligt 1935 års förslag skulle sekretessen utsträckas till alla de olika slag
av uppgifter som avgivas jämlikt nu gällande taxeringsförordning till ledning
vid inkomst-, förmögenhets- samt virkestaxering. Därjämte tillfogades
ett stadgande angående uppgifter för andra skatter än dem tryckfrihetsförordningen
nu avser; om hemlighållande skulle beträffande dessa uppgifter
gälla vad i vederbörande skatteförfattningar kunde stadgas. De sakkunniga
anförde härutinnan, att kravet på sekretess varit så starkt att statsmakterna
ansett sig kunna i vissa på senare tid tillkomna skatteförfattningar infoga
bestämmelser om hemlighållande av särskilda slag av handlingar.
Kammarrätten har förklarat sig anse att förbud mot utlämnande borde
stadgas beträffande fastighetsdeklarationer samt andra uppgifter till ledning
för taxering av fastighet. Även uppgifter till ledning för taxering av skog
syntes kammarrätten kunna vara av sådan art att de borde skyddas mot
offentlighet. Rörande fastighetsdeklarationer har kammarrätten anfört:
Stundom innehölle fastighetsdeklarationerna uppgifter av sådan natur att
sekretess syntes befogad. Framförallt gällde detta i avseende å de uppgifter
för taxering av vattenfall som i anledning av den nytillkomna lagstiftningen
rörande dylik taxering borde meddelas. Enligt det för taxering av vattenfallsfastighet
fastställda särskilda deklarationsformuläret skulle detaljerade upplysningar
lämnas rörande köpeskilling, faktisk anskaffningskostnad och
effekt för olika delar av vattenkraftsanläggningen. Önskade ägaren av anläggningen
att taxering skulle äga rum enligt den så kallade avkastningsmetoden,
kunde det bliva erforderligt för honom att tillika meddela noggranna
upplysningar om inkomster och omkostnader, försäljningsförhållanden
med mera. Det syntes icke uteslutet att omförmälda uppgifter rörande
taxering av vattenfall kunde till den skattskyldiges skada utnyttjas i konkurrenssyfte.
Kammarrätten har vidare uttalat sig för en sekretesstid av åtminstone 25
år beträffande handlingar till ledning för taxering av inkomst och förmögenhet
samt av fastighet ävensom beträffande virkesdeklarationer. Även
Sveriges redareförening har påyrkat utsträckning av sekretesstiden till minst
25 år.
I yttranden från vissa stadsfullmäktige m. fl. förordas sekretessbestämmelsernas
utsträckning till deklarationer för beräkning av nöjesskatt.
Utvidgning av sekretessen jämväl till resultaten av taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller införande av förbud mot publicering i tryck av
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av hand el skamrar na samt av
fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.
I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller
eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begränsning
av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare
böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.
Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss
berörda yrkanden om förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden
torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxeringsförordningen
böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.
Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser om hemlighållande
av taxeringarnas resultat. Närmast har härvid varit fråga om
förbud mot meddelande i tryck av uppgifter örn taxeringsresultaten. Spörsmålet
har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de
hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.
Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande
inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stockholms
handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas
åsido.
18 §.
Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till
gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan
saklig ändring än en höjning av sekretesstiden från 15 till 25 år. Und. 17
erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.
Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt förslagets
18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl beträffande
tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen
den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva
sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor
för jordbrukskredit.
Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903
— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt
betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka
lagen örn bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkassorna
förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland annat
överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda
kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,
paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i förevarande
hänseende jämställts ''andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har
i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.
19 §.
Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig
överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — frånsett höjning av sekre
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
69
tesstiden från 5 till 10 år — till arbetsgivares skydd stadgar viss sekretess
för handlingar rörande riksförsäkringsanstaltens oell försäkringsrådets verksamhet,
och dels av 20 § första stycket, som avser sekretess, likaledes i arbetsgivares
intresse, för handlingar i ärenden angående arbetarskydd, vartill
motsvarighet ej finnes i tryckfrihetsförordningen.
Nämnda sekretessbestämmelse beträffande riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets handlingar är utformad i anslutning
till vad i 17 § första stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
stadgas om arbetsgivares skyldighet att lämna uppgifter till nämnda myndigheter
örn ’arbetet och de förhållanden under vilka det bedrives samt om
arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden’. I samma lagrum
föreskrives vidare i andra stycket skyldighet för envar att lämna uppgift för
bedömande av örn han är arbetsgivare i lagens mening och i tredje stycket
rätt för ifrågavarande myndigheter att taga del av vissa handlingar och
föranstalta om viss undersökning hos arbetsgivare. Olycksfallsförsäkringslagen
antogs år 1916 med en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet
i 17 § första stycket icke skulle tillämpas, förrän sådan ändring i tryckfrihetsförordningen
vidtagits att i stadgandet omförmälda uppgifter bereddes
nödigt skydd mot obehörigt offentliggörande. Riksdagen ansåg nämligen
att en dylik uppgiftsskyldighet icke borde åläggas arbetsgivarna utan att de
erhölle skydd mot att uppgifterna brukades till deras skada. I anledning
härav infördes efter proposition till 1917 års riksdag den förevarande sekretessbestämmelsen,
som i första hand tog sikte på de nyss berörda uppgifterna,
ehuru sekretessen bestämdes att omfatta såväl till ifrågavarande myndigheter
inkomna handlingar som även därifrån utgångna skrivelser samt
hos dem förda protokoll och anteckningar, vilka avse sådana förhållanden
som skola angivas i berörda uppgifter. Förbehåll gjordes att handling skulle
utlämnas, om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet ej
komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges.
Det må emellertid anmärkas, att i olycksfallsförsäkringslagen upptages i
18 § en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av tjänsteåligganden
för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning bär eller haft
att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 17 §
samma lag sägs är förbjuden att röja yrkeshemlighet och ej heller må,
där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller
affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att
taga sådan befattning. Den diskretionsplikt som bär ålägges befattningshavare
hos myndigheterna är sålunda bestämd på i viss mån annat sätt än
den sekretess som är konstituerad för handlingar på området.
Den sekretess som enligt 1935 års förslag skall gälla för handlingar i ärenden
rörande arbetarskydd är konstruerad i anslutning till ett stadgande
i lagen örn arbetarskydd, 47 §, örn diskretion för befattningshavare
vid yrkesinspektionen, som till sitt innehåll fullt motsvarar 18 § olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt 20 § första stycket i 1935 års förslag till
sekretesslag skall sålunda sekretess gälla för nu ifrågavarande handlingar,
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om
driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då vederbörande
arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom
ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas
härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt
att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd
eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller
sundhet å arbetsstället.
Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsätter
att ''handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl handlingar
rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt
med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det
stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrelsen
ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar om yrkeshemlighet
eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande
kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse om
sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf
som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrådet önskar
att handlingar rörande tillämpningen av lagen örn arbetstidens begränsning
uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erforderligt,
särskilt då fråga vöre om tillstånd till utsträckning av arbetstiden
vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning
av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skulle
äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jämte
fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar
rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från
stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhetssynpunkt
vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkeshemligheter
bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.
Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §
första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser
avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt
drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att
samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att
varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de statliga
kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållanden
som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande handlingar
på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till
nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande handlingar
rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckligare
konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets handlingar men torde knappast
medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande
dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
71
direkt hänför sig till vad som rör yrkeshemligheter och sådana upplysningar
örn driftanordningar eller affärsförhållanden vilkas offentliggörande kan
lända arbetsgivare till skada, bör den hittills gällande klausulen om utlämnande
då trygghet finnes att det ej länder vederbörande till skada bortfalla.
Sistnämnda handlingar ha i stället för att angivas tillhöra ärenden rörande
riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet angivits tillhöra
ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar,
detta för att vinna bättre redaktionell överensstämmelse med paragrafen i
övrigt.
I anledning av vad i yttrandena framhållits ha handlingar i ärenden
rörande arbetstidens begränsning och rörande arbetstillstånd för utlänningar
— därom stadgas i III kap. av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas
— medtagits i departementsförslaget såsom föremål för sekretess enligt denna
paragraf.
Sekretesstiden har enligt de allmänna grunderna härutinnan höjts från 10
till 20 år, varigenom även de från vissa håll framställda kraven på förlängd
sekretesstid tillmötesgåtts. Slutligen må anmärkas att det ej synts vara anledning
att upptaga det år 1935 föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att
obetingat förordna om utlämnande.
20 §.
Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar andra stycket av 20 § i
1935 års förslag, som i sak överensstämmer med und. 21 i gällande tryckfrihetsförordning.
Stadgandet innebär endast en hänvisning till lagen om undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar med avseende
å villkoren för utlämnande av handlingar vilka inkommit till eller upprättats
hos sådan myndighet. I sistnämnda lag stadgas i 7 § att sådana handlingar
må utlämnas endast såvitt de icke röra affärs- eller driftförhållande
eller, i den mån dylik handling är av sådant innehåll, med Konungens särskilda
tillstånd eller efter det 25 år förflutit från handlingens datum. Dessutom
föreskrives att innan Konungen låter handling offentliggöras tillfälle skall
lämnas vederbörande företag eller sammanslutning att avgiva yttrande i
ärendet.
Den av de sakkunniga år 1935 föreslagna formuleringen av ifrågavarande
stadgande i sekretesslagen har utan ändring upptagits i departementsförslaget.
Det vore måhända principiellt riktigast att överföra de nuvarande
föreskrifterna örn handlingars utlämnande i lagen örn undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar till sekretesslagen samt därvid
något jämka föreskrifterna till närmare överensstämmelse med andra desamma
närbesläktade sekretesstadganden. Av praktiska skäl har emellertid
en dylik överflyttning ej föreslagits.
21 §.
Paragrafen motsvarar 20 § tredje stycket i 1935 års förslag, där ett stadgande
upptogs av innehåll att Konungen skulle äga förordna örn sekretess såvitt
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,
rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller
eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade
sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärseller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller vederbörande
företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs
under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Konungen
och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för
handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av
företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha
anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripanden
på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet
att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag
icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina förutsättningar
och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten
av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen
anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med
hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.
Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid
behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understödjande
syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även
gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på näringslivets
område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,
fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore
det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidkaren
hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den
affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i
allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforderlig
diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland annat
dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att
vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid
för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva alt tiden förlängdes. Kommerskollegium,
Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yrkanden
i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruktion
av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara
skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta
ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret
yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kontroll
förlänas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i anslutning
härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom
ett villkor därför mahanda med fog nödgades finna sig i att upplysningar
örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika
starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i
något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig
Kungl. Mai-ts proposition nr 107.
73
utredning. En närmare överensstämmelse mellan stadgandet örn sekretessskydd
för statistiska uppgifter och den förevarande sekretessbestämmelsen
syntes påkallad, såvitt anginge handlingar i ärenden rörande statlig utredning.
Jämväl handlingar i ärenden rörande statlig kontroll borde åtnjuta ett
vidsträcktare skydd än enligt förslaget. Handelskammaren i Karlstad anser
att handlingar angående stödverksamhet borde skyddas endast i de fall då
offentliggörande kunde skada riket. Stödverksamhet med avseende på näringslivet
vöre en mycket omtvistad sak som lätt kunde ge anledning till anmärkning.
Visserligen förelåge här en möjlighet till parlamentarisk kontroll
över eventuellt missbruk av sekretessen, men allmänheten och främst alla
konkurrenter till understödda företag hade också ett stort och direkt intresse
av handlingarnas offentlighet, från vilket man icke finge bortse. Ett företag
som sökte statsunderstöd torde själv vara bäst betjänt av att få visa klara
papper. Stockholms och Skånes handelskamrar framhålla i sammanhang
med behandlingen av förevarande paragraf, att det borde finnas möjlighet
för myndighet att på särskild begäran av enskild förordna örn hemlighållande
av handlingar som av den enskilde lämnades till myndigheten.
Det sekretessbehov som är avsett att tillgodoses med stadgandet i denna pagrat
är utomordentligt starkt, och gällande tryckfrihetsförordnings brist på
bestämmelser i förevarande hänseenden är också synnerligen kännbar. Den
statens reglerande och stödjande verksamhet som de närmast förflutna krisåren
och den handelspolitiska situationen nödvändiggjort samt de ingående
undersökningar på näringslivets område som på senare tid föranstaltats ha
lämnat mångfaldiga exempel på nämnda behov. Det har icke kunnat undvikas,
att en faktisk sekretess trängt sig fram i tvivelaktig överensstämmelse
med grundlagen till förhindrande av att enskilda, som av staten avfordrats
vissa upplysningar, måhända skulle tillfogas svår skada genom dessas offentliggörande.
Huru sekretessen skall anordnas kan vara föremål för tvekan, men såsom
de sakkunniga framhållit torde det vara lämpligast att åt Konungen överlämna
att för skilda fall giva föreskrifter därom. Visserligen erhåller härigenom
Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att inskränka offentligheten på
ett viktigt område, men örn så ej skedde, torde man vara nödsakad att i stället
anordna en obligatorisk sekretess över hela området, enär det svårligen
låter sig göra att inom delsamma i lag närmare urskilja de fall då anledning
icke finnes att inskränka offentligheten. Från flera håll, särskilt från
sammanslutningar på näringslivets område, har som av redogörelsen för yttrandena
framgår, yrkats en dylik i lagen direkt föreskriven sekretess på hela
förevarande område. Otvivelaktigt är dock, som från några håll betonats,
den inbördes styrkan av offentlighetsintresset och sekretessintresset ganska
olika för olika fall. Då fråga är örn stödverksamhet, gör sig exempelvis i
regel allmänhetens kontrollintresse betydligt starkare gällande än då fråga är
örn uppgifter som avlämnas till en utredning i statens intresse. Samtidigt
bör dock icke förbises, alt en statlig stödverksamhet ofta kan motverkas
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter
för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler
kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom framhållits
åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från
fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,
angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda
skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda förslag
vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna anordnas
på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes
systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat
än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom
andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.
22 §.
Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen om
virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna föreskriva,
att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av virkesmätningsnämnd,
vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan om
virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad
vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mätbesked,
som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola
för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mätningar
som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stadgande,
45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt
mål yppas.
Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med
sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning
eller mätningsutgifter. De upplysningar om virkesaffärer som därur
kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare
av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegränsning
av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande
paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare
mån än som följer av lagen om virkesmätning.
23 §.
Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell
jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestäm
melse, und. 18.
24 §.
Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas
att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må
utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller
förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sistnämnda
lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
75
att på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och
andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, dels ock en
rätt för den som sålunda går förlikningsman tillhanda att, i den omfattning
han finner behövligt, göra förbehåll att vad förlikningsmannen på sådant
sätt erfar ej må av denne yppas.
Enligt 1927 års förslag, mom. 36, skulle den närmare regleringen av sekretessen
på förevarande punkt ske i lagen örn medling i arbetstvister, men
något förslag till ändring i denna lag framlades ej. Socialstyrelsen erinrade
i yttrande till 1927 års utredning, att skrivelser i ifrågavarande ärenden från
arbetsgivare- och arbetarorganisationer med uppgifter örn organisationsfrågor,
ekonomiska förhållanden, yrkeshemligheter m. m. vore av den art att
de syntes böra skyddas mot offentligheten; därom erinrades bland annat i
7 § berörda lag. Vidare framhöllos olägenheterna i många fall av att parternas
tillkännagivna ståndpunkter, medlingsförslag m. m. publicerades innan
enighet mellan parterna nåtts. Förlikningsmannen borde emellertid ha
rätt att offentliggöra dylika handlingar, då det stundom kunde vara önskvärt
att allmänna opinionen finge tillfälle att utöva visst tryck på parterna.
Socialstyrelsen intog sålunda den ståndpunkten, att rätt att hålla handlingar
rörande medling i arbetstvister hemliga borde erhålla stöd av lag men att
prövningen av fråga i vad mån hemlighållande skulle ske borde överlämnas
åt vederbörande förlikningsman eller medlingskommission.
Sekretessföreskrifter av den art som föreslagits synas påkallade. I departementsförslaget
har icke gjorts någon annan ändring i förhållande till 1935
års förslag än att sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt förut berörda
allmänna grunder.
25 §.
Paragrafen, som motsvarar 23 § i 1935 års förslag, avser handlingar i ärenden
rörande offentlig arbetsförmedling.
Socialstyrelsen framhöll i yttrande till 1927 års utredning behovet av sekretess
för arbetsförmedlingsanstalternas expeditionsmaterial och skriftväxling
i och för förmedlingsarbetet samt gjorde därvid påpekanden av bland annat
följande innebörd.
I dessa handlingar förekomme uppgifter örn arbetssökandes personliga förhållanden
som icke borde bliva offentliga. Även uppgifter om arbets- och
avlöningsförhållanden hos arbetsgivare borde skyddas. För att förmedlingsverksamheten
rätt skulle kunna fylla sitt ändamål erfordrades överhuvud
att arbetsgivare och arbetssökande icke ägde obegränsad rätt att erhålla kännedom
örn anmälningar rörande lediga platser och om hänvisningar som givits
arbetssökande rörande arbetstillfällen. Eljest kunde inträffa att för en
viss plats icke kompetenta arbetssökande i stort antal infunne sig hos arbetsgivaren
till besvär och tidsutdräkt för honom. Vidare kunde den diskretionära
prövning försvåras, som arbetsförmedlingen vid konkurrens mellan arbetsgivare
örn viss skicklig arbetskraft hade att företaga rörande vilken arbetsgivare
som erbjöde de bästa villkoren och till vilken följaktligen arbetssökande
enligt gällande bestämmelser borde hänvisas. Ifrågavarande handlingars
undantagande från offentligheten måste anses som en förutsättning
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter
skulle kunna upprätthållas.
I 1927 års förslag upptogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll
att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes
över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av
anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över
detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare yttrande,
att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbetsförmedlingsärenden.
I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning enligt
vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga
anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra
sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare mån än som påkallades
med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada
som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav tillfogades
bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av sekretesstiden
— vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden
under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,
att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada
eller lände förmedlingsverksamheten till men.
En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund
av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen
har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt
de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.
26 §.
Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas
om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notarii publici handlingar.
Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående
notarii publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum
föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad honom
i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lagrummet
bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra
av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller
särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för
obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel
föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende
meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.
Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket
av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts befogenhet
att förordna om sekretess å handlingar i andra ärenden angående
rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verksamhet
som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av konsulat.
I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
77
^anderia av en bestämmelse i mom. 36, enligt vilken i vanlig lagstiftningsväg
kunde stadgas sekretess för handlingar som uteslutande anginge rättshjälp.
Mot de år 1935 föreslagna sekretessbestämmelserna på förevarande område
synes i sak intet vara att invända och de ha med smärre redaktionella jämkningar
upptagits i departementsförslaget.
27 §.
Bestämmelse motsvarande innehållet i denna paragraf var i 1935 års förslag
införd i 25 §. Här är fråga om handlingar vilka angå myndighets verksamhet
för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas
tjänst eller innefatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit
utföra för enskilds räkning.
I 1927 års förslag stadgades i mom. 36 att handlingar, som uteslutande anginge
införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst
eller annan därmed jämförlig verksamhet, skulle kunna genom av Konungen
och riksdagen stiftad lag beläggas med sekretess. Med stadgandet åsyftades
bland annat möjlighet att erhålla sekretess för den rådgivande verksamhet
som utövas av konsulenter för olika näringsgrenar, den kommersiella informationen
och annan information rörande förhållanden i främmande länder.
Som motivering för stadgandet framhölls huvudsakligen, att anlitande av det
allmännas biträde i sådana situationer varom här vore fråga icke alltid borde
förknippas med olägenheterna av full offentlighet.
Enligt 37 mom. i 1927 års förslag skulle Konungen äga förordna, att vetenskaplig
utredning eller undersökning som viss myndighet låtit utföra för
enskilds räkning ej finge före viss tid utlämnas till annan än den som begärt
utredningen eller undersökningen. Med detta stadgande åsyftades bland annat
möjlighet att i administrativ ordning bereda sekretess för undersökningar
som företagits av statens provningsanstalt eller statens centrala frökontrollanstalt,
i vilka anstalters instruktioner stadgas att resultaten av där verkställda
undersökningar icke utan uppdragsgivarens samtycke må yppas för
annan än denne. Genom ifrågavarande bestämmelse var även avsett att förhindra,
att en utredning som enskild person mot ersättning fått utförd genom
ett offentligt arkivs försorg kostnadsfritt tillliandahölles en annan. Det framhölls
även, att med stöd av detta stadgande skulle kunna skyddas sådana tuberkulinundersökningar
å nötkreatur som djurägare frivilligt påkallat hos
veterinär.
Beträffande ifrågavarande i 1927 års förslag under mom. 36 och 37 upptagna
handlingar skall enligt 1935 års förslag Konungen äga förordna, att de
endast i bestämda fall och i viss ordning må utlämnas. Dock har med avseende
å möjligheten att hemlighålla utredningar och undersökningar som
verkställts för enskilds räkning föreslagits ändring såtillvida, att den utsträckts
att gälla även andra än vetenskapliga utredningar och undersökningar
men inskränkts att avse endast sådana som verkställts mot ersättning.
Sekretessen har föreslagits obegränsad till tiden.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att
Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna örn utlämnande av utredning
som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.
I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse
därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av handlingar
angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan
dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hemställan
av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares
i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda avskrifter
och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för
att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda samlade
arbetsmaterial.
Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruktioner
och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och
villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket
av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna regler
härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket
växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande
handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för
andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det
har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att förordna
örn sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskildas
räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt innebär
departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhållande
till 1935 års förslag.
Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har
synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestämmelse.
28 §.
Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för
statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende samfärdseln
samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.
Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling
i nästföljande paragraf.
Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under
mom. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och telegrafverkens
handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reg
lerades samt i det senare momentet gåvos bestämmelser om andra kommunikationsverks
och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som
sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla
handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behandlades
i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var bestämd
till endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas om
så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
79
trygghet vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas till
skada för den som i handlingen avsåges. Förslag om en liknande sekretess ha
även tidigare framförts. Särskilt ha statens kommunikationsverk vid fyrfaldiga
tillfällen hemställt därom, och framställningar i sådant syfte ha även
gjorts från handelskamrarna. Såsom skäl för sekretess har i huvudsak anförts,
att enskildas affärsintressen kunde skadas, om handlingar rörande
deras anlitande av konununikationsverken bleve offentliga och kunde granskas
av konkurrenter.
Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla vad som berör enskildas
affärsangelägenheter, och utlämnande skall ske när dessa samtycka därtill
eller när enligt vederbörande chefsmyndighets beprövande trygghet kan anses
vara för handen att det ej kommer att missbrukas till deras skada. Sekretesstiden
är föreslagen till 10 år. Sekretess skall dock icke gälla för beslut
varigenom fastställts avgift för samfärdsmedels begagnande.
I yttrandena över 1935 års förslag lia de af färsdrivande verken framställt
vissa anmärkningar mot detsamma.
Generalpoststyrelsen framhåller bland annat, att örn en person skulle vilja
taga del av exempelvis vid postanstalt förda tidningsutdelningslistor för att
utröna annans politiska inställning, ifrågavarande paragraf icke lämnade
postverket stöd för att vägra utlämnande, då det icke vore fråga om en affärsangelägenhet.
Handlingar i tidningsrörelsen kunde ej heller anses angå
särskilda postförsändelser, varom talades i 26 § av 1935 års förslag (se 29 §
i departementsförslaget). Vidare framhåller styrelsen att postverket — även
frånsett postsparbanken och postgirorörelsen, varom särskilt stadgas (se 30 §
i departementsförslaget) — bedriver verksamhet som icke är samfärdselverksamhet,
såsom utbetalning av folkpensioner, försäljning av radiolicenser,
utställande av nordiska resekort samt försäljning och utbyte av premieobligationer.
Även beträffande dylika handlingar borde enligt styrelsens mening
vederbörande lia rätt att fordra, att obehöriga icke erhölle upplysningar
genom postverket. Styrelsen framhåller, att enär postverket på grund av
sina vitt skilda rörelsegrenar intoge en särställning, de bestämmelser som
avsåge postverket borde göras fristående utan sammankoppling med bestämmelserna
för andra statsmyndigheter.
Järnvägsstyrelsen yrkar med hänvisning till tidigare yttranden en större
sekretess för rena affärshandlingar, nämligen såtillvida att den icke skulle
inskränkas att avse allenast det som berör enskildas affärsangelägenheter
utan i viss utsträckning gälla även annan affärskorrespondens med tillhörande
handlingar liksom interna handlingar erforderliga för statens järnvägars
förvaltning som affärsföretag. Styrelsen har därvid betonat, att från olika
håll intagits den ståndpunkten att statens affärsverksamhet borde ske under
i huvudsak enahanda former som affärsverksamhet i privata händer. Sålunda
hade socialiseringsnämnden uttalat, att det vore erforderligt att en bestämd
brytning skedde med den kamerala traditionen beträffande statens
affärsverksamhet och att för statens järnvägar skapades former för förvaltningen
som betingades av affärsverksamhetens egen natur. Styrelsen ansåge
dock att utlämnande borde kunna ske efter styrelsens prövning för varje
särskilt fall huruvida utlämnande kunde lända till skada för verket eller
enskild part, och endast i sådant fall borde handlings utlämnande vägras.
Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, örn det vore möjligt att i fråga örn driften
av statens kanaler upprätthålla en fullt affärsmässig skötsel i konkurrens
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna
samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhandahållas
konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i
deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast
såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också
tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fastställande
av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra
vara offentliga handlingar.
Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa om ett förtydligande
av vad i paragrafen stadgas om undantag från sekretessen beträffande
beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.
Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även handlingar
rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket överlämnas
till mynt- och justeringsverket.
Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas
de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndighet
infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avlämnats
till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.
De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara
tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken
icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det
synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,
till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud taget
alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen
torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.
34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då
sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom förevarande
lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men
dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägenheter
och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utredningarna
i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller
avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen
föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade handlingar
— med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas
offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare
sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av
ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar
bliva offentliga samtidigt med beslutet örn taxans eller avgiftens fastställande.
I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid
utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts
behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna
utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även
lidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen önskat.
Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.
Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör samfärdselverksamhelen.
Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden
vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
81
något egentligt behov därav synes knappast föreligga. Något vägande skäl
att utbryta hela regleringen av sekretessen för postverkets handlingar till en
särskild paragraf synes ej heller ha förebragts.
Villkoret för utlämnande i trots av sekretessföreskriften — då trygghet mot
skada är för handen — har avfattats på enahanda sätt som i andra paragrafer
av departementsförslaget där det förekommer. Det har icke synts lämpligt
att såsom i sakkunnigförslagen skett föreskriva, att prövningen av villkorets
förefintlighet skall ske av vederbörande chefsmyndighet. Frånsett
alt detta kunde föranleda onödig omgång, skulle det strida mot de allmänna
grunder för dylika frågors prövning som skulle komma att gälla jämlikt det
i departementet upprättade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.
Slutligen har sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt de allmänna principerna
i detta hänseende.
Något förtydligande av förbehållet för offentlighet av beslut örn avgifter för
samfärdsels begagnande har ej synts erforderligt. Sekretesskydd för handlingar
rörande importerade ädelvaror som överlämnats till mynt- och justeringsverket
torde i vart fall ej böra upptagas i denna paragraf. Skulle sådant
skydd vara behövligt, kan det beredas genom Konungens förordnande
enligt 21 §. Någon särskild föreskrift med avseende å de borgensförbindelser
för vilka generaltullstyrelsen yrkat sekretess synes knappast behövlig.
Dessa borgensförbindelser torde regelmässigt kunna hänföras till handlingar
rörande varor som vid tullverket behandlas.
Utöver förut berörda ändringar har vid departementsförslagets utarbetande
endast gjorts några ändringar av redaktionell natur i förhållande till 1935 års
förslag. En hänvisning har införts därom att brev-, telegram- och telefonhemligheten
samt postsparbankens och postgirorörelsens sekretess regleras
i andra paragrafer.
29 §.
I denna paragraf regleras som förut nämnts post-, telegraf- och telefonhemligheten,
därom bestämmelser gåvos i 26 § av 1935 års förslag. Sekretessen
avser handlingar som lämna upplysning örn särskilda postförsändelser,
telegram eller telefonsamtal. Sådana handlingar skola enligt nämnda
förslag ej få utlämnas utan samtycke av postförsändelsens avsändare eller
mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller dem som växlat
telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.
De sakkunniga uttala att denna reglering av sekretessen skett i anslutning
till gällande administrativa stadganden. Enligt 1927 års förslag,
mom. 27, skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna meddelas förbud mot utlämnande
från post- och telegrafverken av försändelser och telegram samt av
handlingar angående vad där befordrades eller behandlades. Med formuleringen
i 1935 års förslag av ifrågavarande paragraf har avsetts bland annat
att utmärka att själva postförsändelserna och telegrammen icke vore att hänföra
till allmänna handlingar, vadan för deras hemlighållande icke erfordrades
den särskilda lagens stöd.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.
6
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter
framhållits.
Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under
ifrågavarande lagrum kunde nämnas förfrågningar om eller reklamationer
av inlämnade försändelser, begäran örn restitution av avgift angående viss
försändelse, anhållan örn postens befordran eller utdelning efter ändrad
adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,
framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning
behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade visserligen
i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville
framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till
exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2
mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må
delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro innehavare
av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäktiga!
ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade styrelsen
för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera
av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid samtycke
erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore innehavare
av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg
anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen
örn vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum
måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i
nämnda lag.
Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefonhemligheten
torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens
anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till
gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av
generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den
räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar
skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras
till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brottmål
torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lagstiftning
ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar
skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.
30 §.
Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar om enskildas
förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmelse,
med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i
1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.
I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att enskilds
förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Motsvarande
bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn
postgirorörelsen den 11 juli 1924.
Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot
den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
83
det vid postgirokontoret inrättade intressekontoret för befattningshavare i
statens tjänst, funnit paragrafen mindre tydligt formulerad, även örn man
utginge ifrån att de handlingar rörande intressekontoret som innehölle primäruppgifter
från kontoinnehavarna tillhörde postgirokontoret och på så
sätt kunde inordnas under paragrafens tillämpningsområde.
Förevarande paragraf torde vara erforderlig till komplettering av de
nämnda bestämmelserna i förordningarna om postsparbanken och postgirorörelsen.
Ett särskilt omnämnande av intressekontoret har icke ansetts
behövligt för stadgandets rätta tillämpning. Rörande sekretesstidens begränsning
i förhållande till sakkunnigförslaget hänvisas till de inledningsvis
framförda synpunkterna samt till motiveringen för 31 §.
31 §■
Paragrafen motsvarar i 1935 års förslag 29 §, enligt vilken handlingar i
ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke
skulle få utlämnas i annan ordning än där föreskrives, förrän 25 år efter
handlingens datum. Bestämmelse av samma innehåll upptogs i 1927 års
förslag under mom. 19. För sekretessen har nu föreslagits en tid av 20 år.
Tryckfrihetsförordningen innehåller med avseende å banko- och riksgäldsverkens
handlingar ett allmänt förbehåll beträffande ’hemliga ärenden’.
Bestämmelsen är upptagen i und. 1, där en tidsgräns av 50 år är stadgad
för sekretessen.
Under förarbetena till 1927 års förslag avgåvo fullmäktige i riksbanken uttalande
rörande en av utredningsmannen ifrågasatt begränsning av gällande
sekretesstid till 10 år. Fullmäktige förklarade att de funne inskränkning
av sekretesstiden ingiva stora betänkligheter, varför de avstyrkte förslag i
sådan riktning. I yttrande över 1935 års förslag ha fullmäktige nu anfört:
Fullmäktige hade visserligen tidigare ställt sig avvisande mot en begränsning
av sekretesstiden, men då, efter erinringar av bank- och fondinspektionen,
förslaget i fråga om handlingar, inkomna till eller upprättade inom
tillsynsmyndighet över banker, sparbanker eller försäkringsanstalter, upptoge
en sekretesstid av 25 år hade fullmäktige med hänsyn dels härtill dels
ock till nu rådande förhållanden icke något att erinra mot att nämnda tid för
riksbankens handlingar bestämdes till 25 år.
Beträffande de synpunkter som föranlett den nu föreslagna jämkningen
av sekretesstiden i förhållande till de tidigare förslagen hänvisas till den
inledningsvis lämnade allmänna motiveringen. Det må därjämte anmärkas,
att i fråga om handlingar inkomna till eller upprättade hos tillsynsmyndigheter
över banker, sparbanker och försäkringsanstalter — för vilka
sekretesstiden enligt gällande lag är 15 år — denna tid enligt 18 § i departementsförslaget
föreslås bestämd till 20 år samt att samma tidsbegränsning
enligt 30 § föreslås för postsparbankens och postgirorörelsens handlingar
och enligt 31 § för handlingar rörande penningutlåning på andra områden.
Någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd torde ej böra
ifrågakomma mellan de ifrågavarande kategorierna av handlingar.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
32 §.
Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å handlingar
i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning
och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna
i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års förslag
skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,
nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos
stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för
handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om
åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något
fullgöra.
Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för utlåningsärenden
utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den mån
så finnes erforderligt, förordna örn hemlighållande av dylika handlingar. Som
skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kommun
såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen växlande
beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga synpunkter
borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad
strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.
I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde
vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhållandena
inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.
De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen
möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlåningsfonder
— taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes
att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det faktum
att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.
Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.
Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i
vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Sålunda har statskontoret,
med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med
anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål avsedda
fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna statskontoret
de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhållanden.
Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret anfört,
praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angive
sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares
konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.
I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret,
industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att
sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stadgandet
erhölle en sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i princip
skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda
fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
85
ningarna överensstämma i huvudsak med de anmärkningar som riktats mot
sakkunnigförslagets stadgande i 20 § tredje stycket och för vilka i det föregående
redogjorts vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget. Riksförsäkringsanstalten
anser att beslut om sekretess borde kunna få fattas av
den myndighet ärendet rör. Statens egnahemsstyrelse har ifrågasatt att utdelning
av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle hänföras
under bestämmelsen.
Det bör här vidare anmärkas, att pensionsstyrelsen i anslutning till förevarande
stadgande i sakkunnigförslaget hemställt att handlingar rörande placering
av pensionsförsäkringsfondens medel måtte undantagas från den allmänna
offentlighetsregeln. Samma yrkande har redan tidigare framställts
av pensionsstyrelsen. I ett under år 1925 avgivet yttrande anförde styrelsen
sålunda, att det ur synpunkten av pensionsförsäkringsfondens ekonomiska
intresse vore av stor betydelse, om undantag från offentlighetsgrundsatsen
medgåves i fråga om placeringar av fondens medel. Detta gällde framför allt
inköp av obligationer och aktier. Dylika inköp gjordes till ofta mycket betydande
belopp, och den största varsamhet måste därför iakttagas för att icke
marknaden skulle påverkas i en för köparen ofördelaktig riktning. I 1927
års betänkande anfördes, att det angivna sekretessbehovet knappast torde
göra sig gällande med sådan styrka att det borde tillgodoses framför andra
likartade behov vilka förekomme i statens ekonomiska verksamhet. I sitt
yttrande över 1935 års förslag har pensionsstyrelsen, med åberopande av det
tidigare yttrandet, anfört i huvudsak följande:
På grund av arten av pensionsförsäkringsfondens placeringar vore det enskilda
intressets behov av sekretess av endast obetydlig räckvidd i jämförelse
med det skydd som i detta avseende borde tillförsäkras fondens ekonomiska
intresse. Sekretessbehovet gjorde sig härvid starkast gällande vid inköp och
försäljning av obligationer samt vid utlåning av medel till kommuner, en placeringsverksamhet
som omfattade högst betydande årliga belopp. Fonden
vore i denna sin rörelse icke att jämställa med sådana statliga institutioner
som hade att bedriva utlåningsverksamhet i huvudsakligen understödjande
syfte. På fondens placeringar måste läggas affärsmässiga synpunkter, närmast
jämförliga med de grunder som gällde exempelvis för enskilda försäkringsföretags
och kassors fondförvaltning. Det torde vara uppenbart att pensionsförsäkringsfonden
i minst lika hög grad som enskilda penningplacerande
fonder vore i behov av sekretess för just denna gren av sin verksamhet
och det kunde bliva till ekonomisk olägenhet för fonden att i berörda avseende
på marknaden vara sämre ställd än det enskilda spekulantintresset.
Förevarande stadgande avser i de sakkunnigas förslag att skydda de enskilda
låntagarnas intressen i ärenden angående utlåning av medel som stå
under myndighets förvaltning. I förhållande till de tidigare förslagen innebär
detta i ett avseende en betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen
såtillvida att överhuvud taget alla handlingar i dylika ärenden inbegripas,
medan man förut icke ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditetsoch
kompetensupplysningar. I departementsförslaget har bestämmelsen bibehållits
i denna omfattning. Paragrafen kommer i detta hänseende att framstå
såsom ett komplement till de håda närmast föregående paragraferna i för
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande
statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som paragrafen
avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållandena
äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftande
att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga
regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sakkunniga
härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts
rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följaktligen
icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i fråga
örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela föreskrifter örn hemlighållande av ifrågavarande handlingar
i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes
erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riksdagen
möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande
sekretessbehov.
Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor
utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till
kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att
utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares
intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke
gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden
angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende
har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden angående
köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departementsförslaget
beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden
angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rörande
köp eller försäljning av värdehandlingar.
Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för
dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta
synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med
avseende å banksekretessen här framträda.
33 §.
Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda handlingar
i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upplåning
kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som
från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgäldsverkets
''hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att handlingar
i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och
riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss
tid.
Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommunernas
vidkommande ha emellertid också framförts krav på sekretess i dylika
ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i
sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, mom. 25 andra stycket. En
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
87
ligt detta lagrum skulle handlingar i ärenden rörande avtal om lån som genom
kommunalmyndighet upptoges hemlighållas i 5 år, där förbehåll gjorts
om hemlighållande och myndighet som handlade ärendet sådant beslutat.
Som motivering för ifrågavarande stadgande i 1912 års förslag anfördes
i huvudsak följande:
Det hade ansetts vara av vikt och även varit brukligt, att vid upptagande
av lån för kommunernas räkning, särskilt obligationslån, vissa lånevillkor
hölles hemliga, vid obligationslån huvudsakligen den kurs till vilken lån övertoges
av penninginrättning. Hemlighållandet vore därvid i första hand ett
intresse för övertagaren, för vilken det ofta skulle vara mindre opportunt, såväl
i hans förhållande till andra penninginrättningar som till den allmänhet
vartill han hade att vända sig, att kursen eller därmed jämförliga lånevillkor
yppades. För en kommun vore det naturligen ett beaktansvärt och berättigat
intresse att i detta avseende kunna uppträda med den grannlagenhet
som förhållandena påkallade.
Enligt 1935 års förslag skall myndighet som har att ombesörja upptagande
av lån äga besluta, att handling angående lånet ej må utlämnas förrän viss
tid, högst tio år, förflutit. Beträffande anteckningar i statsskuldboken och
därtill hörande handlingar föreslås en särbestämmelse, enligt vilken de ej må
utlämnas förrän efter 25 år utan samtycke av den vilkens fordran anteckningen
avser.
I yttrandena över förslaget har från ett håll yrkats viss utsträckning av
sekretessen och från ett annat håll att densamma skulle inskränkas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärka att paragrafen syntes ha fått en
alltför snäv avfattning. Det torde nämligen vid myndighets upplåningsverksamhet
föreligga behov av bestämmelser för beredande av sekretess icke blott
för handling som anginge visst lån utan jämväl och kanske i än högre grad
för handling som utan att vara hänförlig till nämnda kategori likväl ägde
ett nära samband med upplåningsverksamhet, exempelvis promemorior eller
särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens
upplåning, storleken av dess beräknade upplåningsbehov o. s. v. Det förekomma
även att en planerad låneaktion med hänsyn till inträdd förändring
i läget på penningmarknaden måste inhiberas, och för sådant fall skulle med
tillämpning av det föreslagna stadgandet komma att saknas sekretesskydd
för handling som därvid kunde lia tillkommit. Fullmäktige hemställde sålunda,
att orden ''handling angående länet’ måtte utbytas mot förslagsvis
orden ''handling som äger samband med myndighetens upplåningsverksamhet’.
Vidare hade den föreslagna sekretesstiden 10 år synts fullmäktige alltför
kort; åtminstone vad anginge riksgäldskontor^ upplåningsverksamhet
borde en 25-årig sekretesstid stadgas.
Advokatsamfundets styrelse har framhållit att den statliga och kommunala
upplåningen nått en sådan omfattning att behov av offentlig kontroll å densamma
gjort sig starkt gällande. Med hänsyn härtill borde handlingar i dylika
ärenden göras offentliga i den mån annat icke oundgängligen fordrades
till skyddande av enskildas eller betydande allmänna intressen, och styrelsen
hemställde örn sådan omarbetning av paragrafen som ur denna synpunkt
kunde föranledas.
En bestämmelse i den riktning som år 1935 föreslagits torde vara erforderlig.
I departcmentsförslagct har riksgäldskontorets anmärkningar beaktats.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget bestämts
till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med avseende
å statsskuldboken vara överflödig.
34 §.
Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen
i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse
av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas
räkning.
Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella undantag
från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sekretess
i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna
anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning
gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndighet
vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där befintliga
handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbuden
slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut
att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utlämnande
skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt
eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäller
emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndighetens
försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar ävensom
tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens samtycke
utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten
att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under
högst ett år från dess upprättande.
Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,
und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk
energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kontraktet
upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att
utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet
eller den som saken eljest rörer.
En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga tillfällen
ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.
Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella undantag
med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i
huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom
för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ärendet
slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det föranledde
hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjorda
tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare föreslogs
en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfattande
även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidgning
av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsären
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
89
den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom
samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom
utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild
sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden
ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då förbehåll
gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för soliditets-
och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.
Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myndighet
ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning av
varor med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighållas.
I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Beträffande
kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.
I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en
paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke
oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i
paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — sådana
rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller menighets
räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger
ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Härtill
anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är
att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträffande
vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlingsförordningen.
Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke
kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare
mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran örn anbuds utbekommande
framställes av anbudsgivaren.
Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretessen
å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ärendet
eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet
skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan
sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla har bestämts olika för
olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren
i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller
ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal
om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning
av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga former,
är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller
upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna
avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.
Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett pär stadganden som väsentligen
lia karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut om hemlighållande enligt
andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till
eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäkningar
eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som
låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den konstitutionella
kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontrollmöjligheter
inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffande
tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter
som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed avsetts
att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över
sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen
för de i paragrafen givna stadgandena.
De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag ha betonat, att en riktig avvägning
av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga
vore förenad med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde behovet
av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekonomiska
intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätteligen
skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å
andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,
särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra
områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter
med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft
att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vöre ägnade att
ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de
erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten
att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i
vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild varsamhet
syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen
jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.
Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de
sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än sådana
som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den meningen
att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som
den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande
myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, såsom
lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då särskilda
omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exempelvis
anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid handen
att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för
enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och sammanhanget
torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste föreligga
för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlingar
vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore
särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt sådana
handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund
för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom
den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje särskilt
läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlingar
som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu starkare betänkligheter
att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst synnerlig
tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som redan
skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena
över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand
erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
91
som övertygat de sakkunniga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla
jämväl sådana handlingar icke borde helt avskäras.
De sakkunniga ha även upprättat utkast till ändring av 2 § upphandlingsförordningen
i syfte att bringa detta lagrum, där bestämmelserna i lind. 19
av gällande tryckfrihetsförordning återgivas, till överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag till sekretesslag.
Efter avgivandet av ifrågavarande förslag rörande allmänna handlingar lia
1933 års upphandling ssakkunniga avlämnat betänkande med förslag till ändring
i vissa delar av upphandlingsförordningen (statens off. utredn. 1935:
27) avseende bland annat en allmän översyn av denna förordnings bestämmelser.
Beträffande 2 § i förordningen hänvisa de sakkunniga till 1935 års
betänkande rörande allmänna handlingar och ansluta sig till den i betänkandet
uttalade uppfattningen att en riktig avvägning av offentlighet och
sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga vanskligheter,
därvid de anföra följande:
Att de nuvarande bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna
för handlingars hemlighållande, torde emellertid vara otvivelaktigt.
Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till
upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven offentlighet kunde
vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt
torde detta förhållande framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en
affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse och följaktligen
ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera att uppgjorda prislistor
följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve hemlighållande
av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt efter det avtal
slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall ha föranlett leverantörer
att icke deltaga i tävlan om leveransen eller arbetet. Men örn alltså en ändring
av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra
sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten ägde möjlighet
att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av statens
intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa
garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning
av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.
Enligt upphandlingssakkunnigas mening äro de i 1935 års förslag till sekretesslag
intagna bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredställande. Upphandlingssakkunniga
lia emellertid ansett att dessa bestämmelser icke såsom de
sakkunniga för utredning av frågan om allmänna handlingar föreslagit skulle
intagas i upphandlingsförordningen utan att där endast borde intagas en hänvisning
till vad i tryckfrihetsförordningen eller eljest stadgades i fråga örn
handlingars hemlighållande.
Vad angår statsmyndigheternas inställning till det framlagda förslaget till
sekretessens reglering på förevarande område har endast från ett håll riktats
anmärkning mot detsamma. Generalpoststyrelsen har sålunda i yttrande
(iver upphandlingssakkunnigas betänkande anfört:
Bestämmelserna örn upphandlingsärendens offentlighet vore i praktiken av
mycket stor betydelse. Den omständigheten alt samtliga handlingar i ett
upphandlingsärende bleve offentliga så snart ärendet vore slutligt avgjort ut
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upphandling
till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet — i uppenbar
strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsförordningen
— gynnade större företagare på mindre industri- och hantverksidkares
bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av karteller.
Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det
regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra
leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma
varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan
att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstillfället
antagna anbudet, även om detta innebure mer än skälig handelsvinst
för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen avsåge
varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventioner,
vöre upphandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som
stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, om
han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryckning
förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller
ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbudsinfordran
icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att
de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det
år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure
i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende
efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande
myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att
ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst
två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens
övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, icke vore ägnade
att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägenheterna
av upphandlingsärendenas offentlighet. Såsom framginge av motiven
till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut
örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana
handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas endast
i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget
rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även
upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offentlighet
och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga
vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt utnyttjande
av upphandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emellertid
enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande
handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve villkoren
i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett avsteg
från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och
spridandet av rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning
av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,
därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslutning
till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —
undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i meleher
mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ärenden obligatoriskt liemlighölles
under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att
föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syntes
även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlingsväsendet
bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfärdandet
av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället för de i 1935 års
förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde,
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
93
om så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter därom, att myndighet
skulle äga befogenhet att på ansökning och uppgivna skäl förklara
handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade tidens utgång
samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen funne sig icke
böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas till Kungl. Majit
för att delgivas riksdagens revisorer.
Det må här anmärkas, att örn de yrkanden bifölles som från kommunalt
bålh framställts därom att handlingar rörande kommunernas ekonomiska
förvaltning överhuvud icke skulle anses som allmänna handlingar, detta tydligen
komme att medföra obegränsad möjlighet till sekretess för kommunala
handlingar i sådana ärenden varom fråga är i förevarande lagrum. Från en
del kommuner, vilka icke framställt ett sådant krav eller vilka upptagit
frågan örn sekretessens omfattning för den händelse ett sådant krav icke
skulle vinna bifall, ha emellertid framkommit önskemål om en viss skärpning
av sekretessreglerna i denna paragraf.
Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat att anbud och andra
affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande
verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhålla för den händelse
en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas, att
avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935 års förslag
icke vöre för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt med hänsyn
därtill att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till tvister rörande
rätta tolkningen av uttrycket ’där särskilda omständigheter det föranleda’.
Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda ''särskilda omständigheter’
tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt
besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande än som med
sakkunnigförslaget syntes hava varit meningen. Stadsfullmäktige hemställde
sålunda att större hänsyn fästes vid kommunernas behov av sekretess i ekonomiska
frågor än som skett i nämnda förslag.
Stadsfullmäktige i Malmö erinra att i 1935 års förslag vederbörande myndighet
visserligen medgåves att där särskilda omständigheter därtill föranledde
besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas förrän viss
tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i förslagets
motivering begreppet ''särskilda omständigheter’ gåves en ganska inskränkt
tolkning. Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare
rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag
varom här vore fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt
förslaget medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt
att pröva när sådana ''särskilda omständigheter’ kunde anses föreligga att
skäl funnes för handlings hemlighållande.
Stadsfullmäktige i Hälsingborg lia intet att erinra mot den principiella
uppläggningen av ifrågavarande paragraf men yrka på en väsentlig utsträckning
av sekretesstiden.
Stadsfullmäktige i Uppsala föreslå — med instämmande av länsstyrelsen
i Uppsala län — att den föreslagna två-årssckretesstiden förlänges, enär
eljest offentligheten torde kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser
för kommunerna, i det att inbördes konkurerande företag i sådana fall där
ingångna avtal gällde längre tid än två år kunde före ingivandet av nya
anbud taga del av alla de tidigare anbuden. För kommun icke önskvärd
ringbildning mellan leverantörer kunde därigenom komma att underlättas.
Tidsperioden borde därför utsträckas längre, förslagsvis till fem år.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Stadsfullmäktige i Visby och i Träleborg yrka sekretess för kommunernas
räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum
och de senare åtminstone till dess revision skett.
Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbudsgivare,
vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att utlämna
hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbudets
ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.
Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rättvist
avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande
område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsuppgörelser
underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland
annat: Där förhandlingar fördes örn köp eller försäljning av fastighet, vilka
slutförts utan resultat, kunde frågan senare — även efter 10 års förlopp —
åter bliva aktuell och staden komme då givetvis i ett föga förmånligt läge,
om en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom örn tidigare förhandlingar
och de pris och övriga villkor som därvid uppställdes från stadens
sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner
som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenadanbud
borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av
så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kommande
revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. frångående
av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att
taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra betydande
olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka senare
därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta anbud.
På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade
regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt begränsade
område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ärendena
en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna
avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänstemännen
ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska läger.
Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intressen
där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfattning att de
vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att
lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning utsträcka
sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas om tidsfristerna
tillmätts rikligt nog. Om t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras
för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den
stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående
tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer
kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.
Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.
Styrelsen för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från
vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjligheterna,
ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket inskränkes
samt därom anfört:
De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar berörande
stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövande
hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra
föranlett ingående av avtal eller ''eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestämning
vore så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångspunkt
för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
95
varande paragraf omnämnda tider skulle anses lia förlupit. Bestämmelsen
torde snarare giva anledning till att myndigheter vilka inloge en avvisande
inställning mot offentlighetsintresset försköte den tidpunkt då de
ansåge ett ärende avslutat, t. ex. genom att som ett ärende behandla flera
med varandra mer eller mindre sammanhängande sådana. Erfarenheten
hade givit vid handen att denna fara icke finge undervärderas. Införande av
sekretess för nu berörda handlingar även för tiden efter ett ärendes slutförande
finge, även om en objektiv bestämning av sistnämnda uttryck möjliggjordes,
ur flera synpunkter anses olämplig. Särskilt vore detta fallet på
den kommunala förvaltningens område. Enligt gällande kommunallagar
hade varje kommunmedlem anspråk på att i sina mellanhavanden med de
kommunala myndigheterna och verken bliva behandlad på samma sätt
som varje annan kommunmedlem. Därest den enskilde fråntoges möjligheten
att erhålla kännedom örn de förmåner kommunala verk och myndigheter
lämnat andra kommunmedlemmar, saknade han möjlighet att göra
sina rättsanspråk gällande. Erfarenheten visade att de kommunala myndigheterna
och verken icke alltid kunde fritagas från misstanken, att de obehörigen
gynnade vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar.
Därest de kommunala affärsdrivande verken intoge en faktisk
eller rättslig monopolställning, vilket i regel vore fallet, framträdde nödvändigheten
av att den enskilde kunde få kännedom om avslutade förhandlingar
med andra kommunmedlemmar ännu starkare. I dessa fall gjorde
sig även behovet av offenlig kontroll gällande. Fall hade förekommit, där
kommunala affärsdrivande verk utnyttjat sin monopolställning till förmån
för vissa kommunerna ovidkommande intressen. Det hade t. o. m. förekommit,
att enskilda yrkesgrupper utnyttjat sådana kommunala verks monopolställning
till skada för andra kommunala inrättningar.
Från några håll har riktats anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen
att kommunalmyndighet beträffande tillämpningen av paragrafen skall
ställa sig överordnad kommunalmyndighets föreskrifter till efterrättelse.
Därvid har i formellt hänseende anmärkts, att kommunalstämma eller representation
icke kunde sägas vara överordnad i förhållande till kommunalt
förvaltningsorgan. Stadsfullmäktige i Göteborg och advokatsamfundet
anse att bestämmelsen helt bör bortfalla. Advokatsamfundet uttalar att en
tillfällig majoritet skulle kunna utnyttja föreskriften till att försvåra eller
omöjliggöra för minoriteten att öva saklig kritik mot missförhållanden i
förvaltningen av kommunala verk och inrättningar.
Riksförsäkringsanstalten erinrar, att anstalten i tidigare yttranden framhållit
önskvärdheten av att även vid förvaltningen av anstaltens fonder, såsom
vid förvärv av obligationer och andra värdehandlingar, möjlighet bereddes
anstalten till iakttagande av viss sekretess, samt anför vidare:
I sakkunnigförslaget hade upptagits bestämmelser som hade avseende på
tillgodoseende av liknande önskemål i ärenden angående statens eller menighets
''förvärv’ och ''avyttrande'' ''av egendom eller annat’. Den verksamhet
sorn av anstalten bedreves för förvaltning av de fonder den omhänderhade
utövades visserligen av anstalten såsom statsmyndighet. I denna mening
utgjorde alltså det ''förvärv'' eller det ''avyttrande'' varom här kunde vara
fråga även ett ''statens'' förvärv eller avyttrande. Att döma av de sakkunnigas
motivering syntes dock oklart, huruvida och i vad mån de i förslagets
32 § införda bestämmelser även finge — lika med t. ex. de i 30 §
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,
utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig
mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde under
statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som avsetts
i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de
sakkunnigas förslag vara önskvärt.
Här må vidare erinras om pensionsstgrelsens yttrande som förut refererats
vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.
Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redaktion
gjorts i yttrandena.
Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket ''myndighet
som handlägger ärendet’ utbytes mot ''myndighet som äger fatta slutgiltigt
beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde
råda, huruvida anmälan till Konungen örn beslut rörande hemlighållande
av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då
beslutet fattades, eller örn det skulle anmälas även vid utgången av ett kommande
statsregleringsår varunder det ägt bestånd.
Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område
som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från
flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.
Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till
ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag synes
dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga
frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro
tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommunala
myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid framhållas
att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning
beröra så gott som alla myndigheter.
Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en utökning
av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att offentligheten
överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även
påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för närvarande
i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offentligheten,
skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryckliga
fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från
principens tillämpning. Å andra sidan har advokatsamfundet, som i detta
fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt
motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifrågavarande
område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet
såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett
synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala
förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga förfaranden
vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa synpunkter
förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kontroll
som handlingars offentlighet skulle möjliggöra bör icke underskattas.
Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
97
tess som 1935 års förslag ger. Därigenom skulle kommunernas möjligheter
att tillvarataga sina intressen gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska
uppgörelser alltför mycket försvåras. De erfarenheter de statliga
myndigheterna, särskilt de affärsdrivande verken, haft av den vidsträckta
offentlighet deras handlingar nu äro underkastade tala bestämt för åtminstone
en sådan omfattning av sekretessmöjligheterna beträffande såväl statliga
som kommunala handlingar som de sakkunniga föreslagit. Det torde
till och med vara lämpligt att i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll
framförda önskemålen om en utsträckning av dessa möjligheter.
Dock lärer icke böra ifrågakomma att utsträcka den tid under vilken
handlingar som angiva villkoren i slutna avtal skola kunna hemlighållas utöver
vad år 1935 föreslagits. Det förbises icke att olägenheter i vissa fall
kunna uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande av
exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle tiden förlängas,
torde den kontroll som offentligheten är avsedd att medföra alltför mycket
förlora i effektivitet. Däremot torde sekretesstiden beträffande handlingarsom
ej angiva villkoren i slutna avtal kunna utsträckas från föreslagna 10
till 20 år såsom på andra håll skett enligt departementsförslaget. Härigenom
torde alltid komma att finnas möjlighet att, då sekretess med avseende
å sådana handlingar förordnas, giva den sådan utsträckning till tiden att
den fullt ut fyller sitt ändamål.
Det har ej synts lämpligt att som generalpoststyrelsen hemställt föreslå
en obligatorisk sekretess under 2 år för alla handlingar i upphandlingsärenden.
Ur offentlighetssynpunkt måste det nämligen vara av ej ringa värde
att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande i
annan ordning skall bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter
i regel skall anmälas hos Kungl. Maj:t och bringas till statsrevisorernas
kännedom. Däremot har i departementsförslaget en ändring i förhållande
till 1935 års förslag vidtagits med avseende å förutsättningarna för förordnande
om sekretess, nämligen såtillvida att det ej stadgas att dylikt förordnande
skall föranledas av ''särskilda omständigheter’ utan endast att det
må givas då anledning därtill föreligger. De kommunala myndigheter som
gjort invändningar mot förevarande paragraf synas framför allt ha fruktat
att uttrycket ''särskilda omständigheter’ skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna
alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas
motivering. Denna motivering synes också vara ägnad att ingiva
sådana farhågor. Med den ändring som nu föreslås i paragrafen måste emellertid
alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.
I anledning av riksförsäkringsanstaltens anmärkning har en omformulering
vidtagits i första stycket av paragrafen, varigenom tydligt utmärkts att
paragrafen omfattar handlingar i ärenden rörande förvärv, avyttring eller
upplåtelse beträffande allt vad myndighet har att förvalta, även om det ej
skulle vara statsegendom i egentlig mening.
Vidare har i anledning av framkomna anmärkningar angivits, att kommunalmyndighet
har att ställa sig till efterrättelse föreskrifter som meddelats av
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som meddelats
av ''överordnad’ kommunalmyndighet.
Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokolls
undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke
i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen
att uttrycket ''myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot
''myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik
ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryckfrihetsförordning
och upphandlingsförordning. I anledning av en annan anmärkning
må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlighet
torde utmärka att beslut om sekretess skola anmälas efter utgången av
det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under följande
år.
35 §.
Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att förhindra
att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkunnats
eller expedierats.
Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlingar
som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärsoch
vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteckningsböckerna,
ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.
Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna
i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet. —
I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett pär redaktionella
jämkningar.
36 §.
Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.
Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall
möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls handläggning
inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stadgandena
genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hemlighållande
av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan
handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid
handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rättegångens
offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet
borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan handläggning
samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre
rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens utslag
inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt
utlämnas innan målet blivit skilt från rättens handläggning. Rätten äger vid
handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter denna
tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd
får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
99
beslut rörande utlämnande må ej klagas. Förbehåll göres för parts rätt att
hava tillgång till protokoll och andra handlingar. I und. 5 lämnas motsvarande
föreskrifter med avseende å mål örn obehörigt användande eller yppande
av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av teknisk förebild, då
handläggning skett inom stängda dörrar i syfte att förebygga skada för den
som förmenas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen. I und. 11 slutligen
stadgas att handlingar och protokoll i äktenskapsmål, mål om faderskap
och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap samt mål om äktenskaplig
börd, som vid underrätten handlagts inom stängda dörrar, ej må utan parternas
tillstånd utlämnas till annan förrän 50 år efter deras död.
I åtskilliga fall finnas emellertid stadganden i allmän lag örn handläggning
av mål inom lyckta dörrar vilka icke motsvaras av någon föreskrift i tryckfrihetsförordningen
rörande hemlighållande av handlingar i sådana mål. Så
är fallet bland annat beträffande mål örn omyndighetsförklaring, mål där
förundersökning för villkorlig straffdom äger rum, mål som äro för anständigheten
eller sedligheten sårande samt mål örn utpressning. Det står sålunda
för närvarande en var öppet att utbekomma och publicera protokollen
i dylika mål, ehuru handläggningen ägt rum inom stängda dörrar.
Enligt både 1927 och 1935 års förslag har för alla fall då domstol med tilllämpning
av bestämmelse i allmän lag förordnat örn måls handläggning inom
stängda dörrar bereus möjlighet till sekretess jämväl med avseende å protokoll
och till domstolen ingivna handlingar i målet. Därvid har föreslagits
för alla sådana mål gemensamma bestämmelser, enligt vilka sekretessen konstruerats
i anknytning till konstruktionen av und. 4 och 5 i gällande tryckfrihetsförordning.
Enligt 1935 års förslag, 34 §, som i detaljerna åtskilligt skiljer sig från
1927 års, skola sålunda när vid underdomstol — varmed de sakkunniga avse
förutom allmän underrätt även polisdomstol, krigsrätt, vattendomstol och ägodelningsrätt
— mål handlägges inom stängda dörrar, protokollen över handläggningen
och därvid ingivna handlingar automatiskt bliva hemliga till dess
målet blivit skilt från domstolens handläggning, dock med rätt för domstolen
att medgiva tidigare utlämnande. När domstolen skiljer sig från målet, skall
den, såvitt det finnes erforderligt, äga förordna örn fortsatt hemlighållande
under viss tid, högst 60 år, därvid dock skall kunna föreskrivas att utlämnande
må ske tidigare med enskilda parters samtycke. Vid fullföljd till hovrätt
av mål däri underdomstol givit förordnande om sekretess föreslås, att
till hovrätten inkomna och där upprättade handlingar icke må utlämnas
förrän hovrätten slutbehandlat målet, såvida ej hovrätten ger tillstånd därtill.
Då hovrätten skiljer sig från målet, skall den enligt förslaget ex officio
pröva underdomstolens sekretessförordnande och äger att samtidigt förordna
örn fortsatt hemlighållande av sina egna handlingar i målet. Särskild klagan
över underdomstols sekretessförordnande skall ej vara tillåten. Vid fullföljd
från hovrätt till Kungl. Maj:t skola gälla motsvarande regler som vid
fullföljd lill hovrätt. Slutligen har i förslaget upptagits en bestämmelse beträffande
mål som i hovrätt eller högsta domstolen omedelbarligen upptagas.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som
skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit anhängig!
vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande tilllämpning.
Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna paragraf,
då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.
Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifrågavarande
handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehandlats
vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett
domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att
handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,
där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut om
handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida
de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan
åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att
undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna handlingar
från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga
utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna
eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende
underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten prisgåves
vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.
De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där meddelat
förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos
vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emellertid
undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol
varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att
utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle
kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängiga
mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle principiellt
därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall
som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill lia de sakkunniga
föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med
avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där
anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa
av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som
på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offentliga
då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat om bestämmelsen
i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att
självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åberopas
vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offentligen
föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller
omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hänsyn
härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunnigas förslag bliva
tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
101
Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens handlingar,
och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar
finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i
sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hållas
hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget
med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och
att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande
därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits
förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å
arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom
stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig
rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de allmänna
domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att
även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och fullständigades,
vöre själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning
för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.
En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åberopas
såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på
något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för
arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore
att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.
Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering
av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mindre
tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder handläggas
inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sakkunnigas
förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip
mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjligheten
att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats
i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kunna
upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avseende
å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stängda
dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokollariska
rättegångsförfarandet knappast böra ske.
Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Västerås
anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för
att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets handläggning
avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras beroende
av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse
med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i tind. 4 och 5.
Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande
av redaktionell natur. Termen underdomstol Ilar såsom icke fullt bestämd
till sin innebörd undvikits. I stället lia nämnts allmän underrätt, polisdomstol
och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan erhålla
praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans täger befattning,
förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14
juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.
Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de
allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.
Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar
som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade
andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, synes
icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processmaterial
som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det
föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom
stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att
med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,
utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för utlämnande
än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har
tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant
protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig föranleda
protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar
böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan
myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i
straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens
koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av
handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas
hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.
Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår påpekat
behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkunniga
i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i
departementsförslaget.
Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen
själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestämmelse
vara överflödig.
37 §.
Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager
bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande
i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller
lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen
erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen
äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.
Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryckfrihetsförordningen
föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträffande
överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta
institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen förvägrats
honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndigheterna
meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
103
het att utan några i lagen givna direktiv förordna om sekretess å vissa handlingar
eller giva dispens från lagens sekretessföreskrifter. Ändring i beslut
av denna art vilka meddelats av statsmyndighet torde väl i regel kunna sökas
i administrativ ordning på grund av allmänna förvaltningsrättsliga principer,
men örn dylika ärenden fullföljas hos Konungen skola de avgöras
i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att på föreslaget sätt fastslå att
Konungen alltid skall kunna fritt övergripa myndigheternas ifrågavarande
beslut.
38 §.
Här upptages i oförändrad form det i 1935 års förslag under 37 § införda
stadgandet, att där det finnes erforderligt för tillvaratagande av Kronans,
menighets eller enskilds rätt, Konungen må utan hinder av vad eljest i förevarande
lag stadgas förordna om handlings utlämnande.
Från ett par håll lia uttalats betänkligheter mot den rätt som sålunda tilllagts
Konungen att bryta sekretess. Advokatsamfundet finner sålunda möjlighet
väl böra finnas att i sådana fall som i stadgandet avses utfå eljest hemliga
handlingar men anser att prövningen av frågor om sådant utlämnande
icke borde ske av Kungl. Majit i statsrådet — dock möjligen med undantag
för frågor rörande statsrådsprotokoll samt handlingar i utrikes- och försvarsärenden
m. fl. — utan i stället, såvitt handlingens utfående är erforderligt för
tillvaratagande av enskild rätt, som regel anförtros domstol.
Vad mot stadgandet anmärkts torde icke sakna ett visst berättigande. Men
såsom advokatsamfundet självt antytt bör det åtminstone i en del fall ankomma
på Kungl. Majit i statsrådet att pröva, om en handling kan utlämnas
med hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande. Det
torde möta betydande svårigheter att urskilja de fall då prövningen bör ske
i nämnda ordning. Spörsmålet sammanhänger dessutom med den ännu i
lag väsentligen oreglerade frågan om editionsplikt i process med avseende å
handlingar överhuvud. De sakkunniga ha uttalat att spörsmålet, huruvida
och i vad mån beträffande hemliga allmänna handlingar en editionsplikt
borde gälla för kronan i processer vid allmän domstol, lämpligen torde böra
lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen.
39 §.
I denna paragraf är införd den i 38 § av 1935 års förslag upptagna bestämmelsen
att vad i förevarande lag stadgas ej i annat än ett specialfall länder
till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra
handlingar. De sakkunniga framhålla att denna bestämmelse, vilken sålunda
gäller icke blott domstolshandlingar utan även andra myndigheters
handlingar, föranledes av allmänna process- och förvaltningsrättsliga principer.
Den ifrågavarande rätten att utbekomma handlingar medför emellertid
ej rätt att i tryck utgiva dem.
104
Kungl. Majlis. proposition nr 107.
40 §.
Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser
om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller
mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot
förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella
jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt
som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihetsförordningen
skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i ämbete
eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt
allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssystemet
skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i förevarande
lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avseende
å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det synes
riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru
det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.
Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker
gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretessbestämmelserna
ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den
nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande undersökning
av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till
10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i
högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta
bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utlämningsförbud
dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet
också kan sättas till fängelse i högst 2 år.
41 §.
Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen
att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse
mot den förevarande lagen.
Promulgationsbestämmelsen.
Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i ämnet,
vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års
förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.
handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.
Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.
I yttrandena över 1935 års förslag ha framställts några yrkanden om införande
av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka
icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
105
Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i militära
befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.
Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav
från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon
inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén
och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande befordringsväsendet
i fråga om civila befattningar.
Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares
och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers
lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederbörandes
rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga förhållanden
borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas införande
av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden
icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förrän
förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll örn utlämnande
då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande
som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande personliga
förhållanden.
Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kontroll
och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke uppkomma
med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln
böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga förhållanden
i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för vederbörande,
lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.
Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på
skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rörande
lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,
dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskonferensprotokoll,
anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra handlingar
i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från
Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande område.
Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena
vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade
offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av
sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten bär från
lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande
publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och
dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att
lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla
lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses
som allmänna handlingar.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att anmälningar
mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 107. 8
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 107.
verksamheten eller tjänsten samt framställningar om utredning i dylikt hänseende
icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom
allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och
den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträckning
som nu ofta vöre fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.
De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan
örn en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt
ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighetsintresse
gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen
framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan
synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till densamma
kan tagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 107. 1^7
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid
Propositionen ....................,...... 1
Förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1937 ......... 13
Bilagor till statsrådsprotokollet.
Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (1930).................... 24
Bilaga B. Motiv till 1936 års lagförslag.......... . . ..... 34
Sekretessreglernas konstruktion......... 34
Sekretesstiderna................. . ... . . 37
De särskilda sekretessreglerna .................. ., 39
1 §. Statsrådsprotokoll............... 40
2 §. Riksdagsprotokoll m. m.................. 41
3 §. Handlingar i utrikesärenden................ 41
4 §. Handlingar rörande försvarsväsendet............ 42
5 §. Utskotts- och kommittéprotokoll m. m........... 43
6 §. Handlingar i kronans och menigheters processer...... 44
7 §. Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet
m. m.......................... 45
8 §. Handlingar i stadsplaneärenden.............. 45
9 §. Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det all
männas
räkning.................... 47
10 §. Polis- och åklagarhandlingar............... 48
11 §. Straffregistret m. m.................... 49
12 §. Fångvårdshandlingar m. m................. 51
13 §. Kyrkoböcker m. m.................... 51
14 §. Handlingar i sociala ärenden............... 55
15 §. Överförmyndares handlingar............... 65
16 §. Statistiska uppgifter................... 66
17 §. Uppgifter för taxering.................. 67
18 §. Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings
anstalter
....................... 68
19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående
olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m.......... 68
20 §. Handlingar rörande monopolistiska företag......... 71
21 §. Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet
med avseende å näringslivet.............. 71
22 §. Handlingar rörande virkesmätning............. 74
23 §. Patenthandlingar................... . . 74
24 §. Handlingar angående medling i arbetstvister........ 74
25 §. Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter . . . ...... 75
108
Kungl. Mai:ts proposition nr 107.
26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m.......
27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas
räkning........................
28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa
tullverkets handlingar.................
29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten
kan röjas.......................
30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar......
31 §. Riksbankens handlingar..................
32 §. Handlingar rörande utlåning...............
33 §. Handlingar rörande upplåning...............
34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det
allmännas räkning...................
35 §. Handlingar angående domstols beslut...........
36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar
37 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling
vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut . . .
38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling
för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskilds rätt .
39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar ....
40 §. Straffbestämmelser.................
41 §. Processbestämmelser................
Promulgationsbestämmelsen................
Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd
Sid.
76
77
78
81
82
83
84
86
88
98
98
102
103
103
104
104
104
104
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
370335
Doktrin (1)
- Håkan Strömberg, Sekretess för folkbokföringsuppgifter, FT 1980 nr 3–4 s. 151 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- BevU 1937:33 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj.t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor om ändringar i d s. 22 i texten
- Rskr. 1937:314 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts propositioner till riksdagen med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlin s. 1 i texten
- KU 1937:22 Memorial angående arvoden dt kammarrättsrådet d:r C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn B. Hagström, vilka inom utskottet biträtt vid behandlingen av vis s. 1 i texten
- KU 1937:21 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21 s. 1 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 1993 ref. 61 ur registret
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- UrT 2018 s. 27 i texten · dokumentnivå
- FT 1980 s. 151 Håkan Strömberg, Sekretess för folkbokföringsuppgifter s. 151 i texten