Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

1937-02-22 · 108 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:107, Med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar; given Stockholms slott den 22 februari

1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed föreslå riksdagen att, under förutsättning att av riksdagen såsom

vilande antaget förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38

riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen varder slutligen

godkänt, antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 107.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag:

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens

tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad i 2—36 §§ stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende å

ovan omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar enligt

56 § riksdagsordningen må ej utan Konungens och kammarens tillstånd utlämnas

tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Sammanträder kammare i annat fall än i första stycket sägs inom lyckta

dörrar, äger kammaren besluta, att därvid fört protokoll ej må utan kammarens

tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från protokollets

datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll

och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare

än femtio år efter handlingens datum.

Handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet som i första

stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts

myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess

förhållanden, må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet

utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum, med mindre det

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

3

är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas av hänsyn till rikets

säkerhet eller av internationella hänsyn.

4 §•

Beträffande handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning

eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd

och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,

örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,

militära flygstationer samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,

militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels

tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda

kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar, det civila

luftskyddets planläggning eller ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen,

äger Konungen, såframt handlingarnas offentliggörande kan

medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar, förordna,

att de ej må utlämnas förrän viss tid från handlingens datum förflutit,

dock högst femtio år, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande

under längre tid.

5 §■

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock

statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke

utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén

slutförts. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast

för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas, innan den berättelse vartill

de höra offentliggjorts.

6 §•

Handlingar som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans eller

menighets räkning till utredning i rättstvist må ej utlämnas utan tillstånd

av den myndighet som har att föra talan i saken, förrän densamma blivit

slutligen avgjord eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

7 §•

Beträffande handlingar, upprättade för myndighets gransknings- eller

inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets

inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den

avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, så framt dennas syfte

skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

8 §•

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av

ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för granskning

enligt vad därom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt

ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta, att sådan handling ej heller efter

nämnda tidpunkt må utan myndighetens tillstånd utlämnas; dock att handling

ej må hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller

tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas

tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10 §.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares

verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas,

såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande

eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott

eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; dock må

handling ej i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum,

och vare Konungen obetaget att, där särskilda omständigheter det påkalla,

medgiva utlämnande utan hinder av vad ovan stadgas.

11 §•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser, avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat

fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar,

som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter

och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12 §.

Hos myndighet vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller

tvångsarbetsanstalt upprättade handlingar rörande å anstalten intagen person

må ej i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer utlämnas

tidigare än sjuttio år efter deras datum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

5

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å handlingar, upprättade av dem, som handhava övervakning eller

tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, vilka icke äro intagna å anstalt som

i första stycket sägs, där handlingarna röra någon som är underkastad övervakning

eller tillsyn.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom

handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller

kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga

förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år

förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i

övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas

till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära

anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

14 §.

Handlingar vilka av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller

styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende hos

domstol eller i ärende som avses i giftermålsbalken; handlingar i ärenden

rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets

barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns

verksamhet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling

av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering

eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring

för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets

verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet

vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar,

som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilds personliga

förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare

än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock

handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket

utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara

för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för

den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga.

Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller

behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av

läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga att

genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen

.skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må utlämnande

vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande

bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som

gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar

i sådant ärende, vägras, örn grundad anledning finnes att antaga att

den, örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka

kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds

eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning

av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda social - registren, må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialregister.

15 §.

Till överförmyndare eller förmyndarkammaren i Stockholm inkomna handlingar

må, i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare

än tjugu år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om

förmynderskap föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas och omständigheterna

i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kommer

att missbrukas till hans skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll

göras.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i

taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra

fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges samtycke

utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Handlingar som inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndighet över

banker, sparbanker, andra penninginrättningar eller försäkringsanstalter, i

vad handlingarna röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom

handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndigheten över

fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, i vad de röra vederbörande

yrkesutövares enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden,

må icke utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke

vederbörande tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar

nödigt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19 §.

Till riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet inkomna och där upprättade

handlingar må, såvitt de avse arbetet i arbetsgivares rörelse, företag

eller verksamhet eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller

arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, icke utan arbetsgivarens

samtycke till annan utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens

datum, där ej, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas

och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det

ej kommer att missbrukas till arbetsgivarens skada. Vid utlämnande böra

erforderliga förbehåll göras.

Handlingar i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering

eller angående arbetstillstånd för utlänning må, såvitt de röra arbetsgivares

yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftanordning

eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare

till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen

gällande lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från

handlingens datum förflutit.

20 §.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet,

varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag

och sammanslutningar, må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning

än i nämnda lag sägs.

21 §.

Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra

statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest

med avseende å näringslivet, äger Konungen, i den mån de innefatta sådana

upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag

eller sammanslutning till men, förordna, alt handlingarna ej må utlämnas

förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från deras datum.

22 §.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter

enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare mån än som följer av

nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning om patent må, i vad de angå

uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan

utlämnas i vidare mån än som föranledes av förordningen angående patent.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

24 §.

Handling i ärende, som avses i lagen om medling i arbetstvister, må, i den

mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt

7 § nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare

än tjugu år efter dess datum.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt

för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas

förrän tjugu år fran handlingens datum förflutit, såvida icke, med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt,

trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas

till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Vid utlämnande

böra erforderliga förbehåll göras.

26 §.

Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upprättats

angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius

publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter

handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål kräver

eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill samtycker.

Beträffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt enskilda,

som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs, äger Konungen

förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning

än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras

datum.

27 §.

Med avseende å handlingar, vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande

eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst, eller vilka

till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersökningar

som myndigheten utför för enskilds räkning, äger Konungen förordna,

att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade

handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna

i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas

till deras skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels

begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse

är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som

lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,

må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare

eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat

telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

30 §.

Handling, av vilken enskilds förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen

framgår, må ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare

än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall annorlunda

förordnar.

31 §.

Handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges

riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken eller av riksdagens

bankoutskott eller revisorer utlämnas tidigare än femtio år efter

handlingens datum.

32 §.

Beträffande andra handlingar än i 30 och 31 §§ sägs rörande utlåning

av medel, som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen, i vad handlingarna

angå lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden, förordna,

att handlingarna icke utan samtycke av dem, vilkas förhållanden sålunda

beröras, må till annan utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit

från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller dock ej myndighets beslut

om beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta, att handlingar

som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utan myndighetens

tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens

datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat, som myndighet äger förvalta, eller angående utförande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

av arbete för statens eller menighets behov annorledes än genom statens

eller menighetens egen personal må icke, utan tillstånd av den myndighet

som handlägger ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest

slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas,

att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra

handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet

infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda

tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigt

eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta, att

handlingar, som i första stycket avses, även efter där angiven tidpunkt ej må

utan myndighetens tillstånd utlämnas. Beträffande andra handlingar än sådana

som angiva villkoren i slutna avtal må dylikt beslut avse en tid av

högst tjugu år från nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren

i slutna avtal rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten

eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighet driver

handel i affärsmässiga former, må beslut meddelas högst för tiden till

dess två år förflutit från det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med

avseende å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden,

må beslut meddelas för en tid av högst två år från det avtalet slöts.

Beslut, vilka enligt andra stycket meddelas av annan statsmyndighet än

sådan som hör till eller lyder under riksdagen, skola, där de icke gälla allenast

genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar

eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,

inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf

ställa sig till efterrättelse föreskrifter, vilka må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar, som förts vid fattande av sådant beslut,

må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, eller har förhör inom stängda dörrar hållits inför hovrätt,

må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen ingivna

handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från

domstolens handläggning. När domstolen skiljer målet från sig, äger den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

11

förordna, att dylika protokoll och ingivna handlingar ej heller därefter ina

utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre än sjuttio år, förflutit från dagen

för förordnandet; därvid må dock, om det med hänsyn till målets beskaffenhet

finnes lämpligt, föreskrivas, att utlämnande före den sålunda bestämda

tidpunkten må ske med enskilda parters samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål, i vilket underrätt meddelat förordnande som i

första stycket sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar

i målet icke utan hovrättens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från

dess handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande

ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än

även, örn anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med

avseende å hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål, däri förordnande som ovan sagts gäller, må

till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade

handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas,

innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen

att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts

ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela

motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta

domstolens handlingar i målet.

över förordnande, som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats, må

ej föras särskild klagan.

Protokoll i mål vid domstol, som i denna paragraf sägs, må ej hemlighållas

på grund av andra stadganden i denna lag i vidare mån än som följer av

35 §.

37 §.

Där enligt Konungens jämlikt denna lag meddelade förordnande eller enligt

beslut, vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av annan statsmyndighet

än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, handlingar ej

må utlämnas, så ock där enligt denna lag för handlingars utlämnande erfordras

tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen utan hinder därav förordna

om utlämnande.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller

enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen

förordna om handlingars utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 12 § första stycket eller

14 § andra stycket sägs till inskränkning i sökandes, klagandes och andra

parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma

protokoll och andra handlingar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

40 §.

Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för offentliggörande av handlingar

i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kommunal

stämma eller representation, där myndighet som handlägger ärendet

finner sådant erforderligt för ärendets behandling.

41 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot

förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll

som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse

som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott

med avseende å handlingar, varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må

ådömas.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

42 §.

Örn åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i allmän

lag och annan författning stadgas angående brottmål.

43 §.

Med myndighet förstås i denna lag

dels statsdepartementen och kommandoexpeditionerna, riksdagen och allmänna

kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade och

revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande

myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer

(statsmyndighet),

dels ock alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor

och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner,

revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och

inrättningar (kommunalmyndighet).

Denna lag träder i kraft då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet

brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av § 86 regeringsformen,

§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; dock att

hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden samt statsrådets protokoll

och handlingar för tiden dessförinnan, i enlighet med vad hittills

gällt, icke må utan Konungens tillstånd utlämnas förrän femtio år förflutit

från protokollets eller handlingens datum.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 22 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning nied cheferna för samtliga övriga statsdepartement

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»Genom Kungl. Maj:ts proposition den 6 mars 1936, nr 140, överlämnades

till riksdagens prövning förslag till ändrade grundlagsbestämmelser rörande

allmänna handlingars offentlighet. Förslaget — vilket berörde § 86 regeringsformen,

§ 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen

— innebar bland annat, att de för närvarande i § 2 tryckfrihetsförordningen

meddelade speciella stadgandena om undantag från offentlighetsgrundsatsen

skulle utbrytas och, efter omarbetning och komplettering, upptagas

i en särskild lag utan grundlags karaktär. Ett inom justitiedepartementet

på grundval av föregången sakkunnigutredning upprättat förslag till

lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt

motivering till detta fogades för riksdagens kännedom vid propositionen såsom

bilagor.

Det genom propositionen framlagda förslaget till grundlagsändringar blev

efter vissa jämkningar i enlighet med hemställan av konstitutionsutskottet

(utlåtande nr 37) antaget av riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling. I anledning härav torde frågan om särskild lagstiftning

angående inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar nu

böra återupptagas.

Principerna för denna lagstiftning samt dess räckvidd i olika hänseenden

bestämmas i väsentlig mån av det vilande grundlagsförslaget. Av betydelse

härutinnan är främst det i grundlagsförslaget under § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen

upptagna stadgandet, enligt vilket i svensk medborgares

rätt att erhålla tillgång till allmänna handlingar, som förvaras hos stats- eller

kommunalmyndighet, skola gälla allenast de inskränkningar vilka påkallas

av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande makt,

eller för brotts förekommande eller beivrande, eller till behörigt skydd för

statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden med

varandra och nied enskilda, eller av hänsyn till privatlivets helgd eller en
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

skildas behöriga ekonomiska intresse. I propositionen hade detta stadgande

samma lydelse, dock med tillägg av orden ''eller av andra lika viktiga skäl’.

Konstitutionsutskottet motiverade borttagandet av dessa ord därmed att de

icke vore behövliga med hänsyn till omfattningen av de i övrigt föreslagna

grundlagsbestämmelserna. Beträffande det i samband med propositionen

upprättade lagförslaget angående undantag från offentlighetsgrundsatsen ansåg

utskottet, som tog del av förslaget, sig icke böra taga ställning till dess

särskilda bestämmelser. Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogas nu såväl

detta förslag (Bilaga A), i det följande kallat departementsförslaget,

som motiven till detsamma (Bilaga B). Efter den ytterligare omprövning av

förslaget som ägt rum inom justitiedepartementet kan jag i huvudsak giva

det min anslutning. Vissa jämkningar ha emellertid synts erforderliga och

jag vill i det följande redogöra för dessa.

Till en början må anmärkas några jämkningar som icke hänföra sig endast

till någon viss sekretessbestämmelse.

I departementsförslaget förekommer i åtskilliga paragrafer stadgande, att

Konungen äger förordna om hemlighållande av handlingar av visst slag, och

i några paragrafer, att viss myndighet kan meddela dylikt förordnande. I

ett stort antal fall åter har stadgats, att vissa handlingar ej må utlämnas

utan tillstånd av Konungen eller utan tillstånd av viss myndighet. Enligt 37

§ i förslaget skall, då enligt beslut, som jämlikt bemyndigande i lagen meddelats

av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen,

viss handling ej må utlämnas, eller då enligt lagen för handlings

utlämnande tillstånd av dylik myndighet erfordras, Konungen äga förordna

att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Vid departementsförslagets upprättande torde ha avsetts att i de fall där

Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att förordna om sekretess

de även skulle anses ha befogenhet att fritt förordna om sekretessens hävande,

ehuru detta icke direkt utsagts. Emellertid synas i lagen böra införas

uttryckliga bestämmelser härom. Sålunda har i 37 § infogats bestämmelse

rörande Konungens rätt att häva sekretess jämväl i de fall där sekretessen

är grundad på Konungens eget jämlikt lagen meddelade förordnande.

De lagrum där viss myndighet tillagts rätt att förordna om sekretess å vissa

handlingar torde i regel böra givas det innehållet, att myndigheten äger

besluta att handlingarna ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas. I enlighet

härmed ha 2 § andra stycket, 8 § första stycket, 33 § och 34 § andra

stycket ändrats. Enligt 36 § kan domstol i vissa fall förordna örn hemlighållande

av handlingar i där handlagda mål eller ärenden; med hänsyn till

det sätt på vilket sekretessen å domstolshandlingar är anordnad synes emellertid

icke lämpligt, att domstolen kan häva sekretessen, utan bör detta endast

ankomma å Konungen i statsrådet enligt 37 §. Någon ändring av nyss

angivet slag har sålunda icke skett med avseende å 36 §.

Beträffande 37 och 38 §§ har vidtagits ändring i syfte att tydligare utmärka,

att Konungens förordnande om utlämnande enligt dessa lagrum icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

behöver avse allenast viss bestämd handling utan kan givas även generellt

för vissa slag av handlingar.

Riksdagens kamrars och allmänna kyrkomötets samt de kommunala stämmornas

och representationernas förhandlingar äro regelmässigt offentliga.

Vad angår deras protokoll och andra handlingar äro enligt departementsförslaget

några särskilda inskränkningar i offentlighetsregeln icke angivna

utom beträffande vissa speciella i 2 § omförmälda riksdagshandlingar, vilka

skola närmare beröras i fortsättningen. Emellertid kan exempelvis ett utskottsbetänkande

eller ett utlåtande till en kommuns beslutande organ utgöra

eller innefatta sådan handling som efter ordalagen i någon annan sekretessbestämmelse

i lagen skulle vara hemlig. I konstitutionsutskottets dechargebetänkande

kan sålunda avtryckas statsrådsprotokoll, ett betänkande i en

utrikespolitisk fråga kan sägas vara handling i ett ärende som angår rikets

förhållande till främmande makt, ett drätselkammarutlåtande eller en kommunal

revisionsberättelse kan avse ett ekonomiskt ärende i vilket handlingarna

enligt 34 § departementsförslaget skola hållas hemliga, o. s. v. Riksdagens

kamrars eller kommunala fullmäktiges protokoll kunna också falla

under en sekretessbestämmelses ordalag. Visserligen torde handlingar av nu

ifrågavarande slag utan att särskilt förbehåll stadgas i nu förevarande lag

likväl kunna anses offentliga, enär grundlagarna eller kommunallagarna

förutsätta deras offentlighet som ett moment i vederbörande representations

förhandlingsordning. För undanröjande av varje tvekan härutinnan har

emellertid i departementsförslaget införts en ny paragraf, 40 §, av innehåll,

att vad i lagen stadgas om handlingars hemlighållande ej utgör hinder

för offentliggörande av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna

kyrkomötet eller hos kommunal stämma eller representation, där myndighet

som handlägger ärendet finner sådant erforderligt för ärendets behandling.

I följd härav ha 40 och 41 §§ i departementsförslaget erhållit ändrade

paragrafnummer, respektive 41 och 42. Anmärkas må vidare, att i förstnämnda

paragraf införts bestämmelser att böter som ådömts enligt förevarande

lag skola tillfalla kronan och vid bristande tillgång till deras gäldande

förvandlas enligt allmän strafflag.

I lagen avses med begreppen statsmyndighet och kommunalmyndighet detsamma

som därmed avses i tryckfrihetsförordningen § 2, sådant detta lagrum

lyder enligt det vilande grundlagsändringsförslaget, och begreppet myndighet

är en sammanfattning av statsmyndighet och kommunalmyndighet.

Det har synts lämpligt att uttryckligen angiva detta i en i slutet av lagen

insatt ny paragraf, 43 §.

I åtskilliga lagrum förekommer en bestämmelse, att handling oavsett stadgande

örn sekretess skall utlämnas, därest med hänsyn till det ändamål för

vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättcs,

trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommer att

missbrukas till skada för person som avses i handlingen. Detta stadgande

har jämkats därhän, att utlämnande skall ske örn sådan trygghet kan anses

för handen med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

omständigheterna i övrigt. Vidare har den i nu avsedda lagrum intagna bestämmelsen

att utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga

redaktionellt jämkats.

Slutligen må anmärkas, att med hänsyn därtill att riksdagen icke i oförändrat

skick antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till grundlagsändringar

rörande allmänna handlingar en redaktionell jämkning i nu förevarande

lagförslags promulgationsbestämmelse funnits erforderlig.

Vad härefter angår de särskilda sekretessbestämmelserna har en del mindre

ändringar och kompletteringar i departementsförslaget funnits erforderliga

eller lämpliga.

I 1 § tredje stycket har vidtagits en ändring av redaktionell natur.

Ur 2 § ha uteslutits sekretessbestämmelserna med avseende å utrikesnämndens

handlingar och å konstitutionsutskottets handlingar rörande upplysningar

som jämlikt riksdagsordningen § 38 mom. 5 prövats böra hemliga

hållas. Dessa handlingar lära nämligen ändock komma att åtnjuta sekretesskydd,

antingen enligt 3 § första stycket i departementsförslaget såsom

hörande till ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt eller

ock enligt bestämmelsen i 2 § angående sekretess å konstitutionsutskottets

handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.

Ej heller lärer någon sekretessbestämmelse erfordras för handlingar

hos det nyinrättade utrikesutskottet, vilket skall handlägga frågor som

angå rikets förhållande till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts

behandling; även sådana handlingar torde falla under 3 § första stycket i

departementsförslaget.

I 3 § andra stycket har den ändringen vidtagits, att för hemlighållande

av handlingar som där avses ej skall erfordras Konungens förordnande. De

fall då behov av sekretess å handlingar av nu ifrågavarande beskaffenhet

gör sig gällande lära icke alltid kunna förutses. Det torde sålunda bliva

svårt att genom generella förordnanden reglera sekretessen på ett tillfredsställande

sätt; och den omgång och det besvär som skulle följa av nödvändigheten

att för viss handlings hemlighållande utverka Konungens förordnande

synas böra undvikas. Därför har i lagrummet föreslagits stadgande

av innehåll att ifrågavarande handlingar ej må utan tillstånd av den myndighet

som handlägger ärendet utlämnas tidigare än 50 år efter handlingens

datum, med mindre det är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas

av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn. Någon

olägenhet av att sålunda anförtro den myndighet som handlägger ärende

av ifrågavarande beskaffenhet att disponera över sekretessen synes ej vara

att befara. På grund av 37 § har Konungen alltid rätt att, i anledning av

ansökan eller på eget initiativ, förordna om utlämnande.

Bland de handlingar angående rikets försvar, om vilkas hemlighållande

Konungen enligt 4 § skall kunna förordna, ha även upptagits handlingar

som röra det civila luftskyddets planläggning. Det finnes nämligen otvivelaktigt

behov av luftskyddsplaners hemlighållande i viss utsträckning. I övrigt

har i paragrafen företagits en mindre redaktionell ändring.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

17

I 6, 8 och 10 §§ ha vissa redaktionella ändringar vidtagits. Beträffande

8 § har byggnadsstyrelsen — i en skrivelse som närmare skall omtalas i fortsättningen

vid redogörelse för ändringar i 27 § — anmärkt, att tvekan möjligen

kunde uppstå huruvida till länsarkitektkontor från t. ex. kommunal

myndighet inkomna handlingar, avseende ett åt länsarkitekt lämnat uppdrag

att uppgöra förslag till stadsplan, omfattades av sekretess enligt denna paragraf

under den tid ärendet befunne sig hos länsarkitekten. Stadgandet i 8 §

innebär emellertid, enligt de allmänna grunderna för lagstiftningen, att de i

paragrafen avsedda handlingar rörande stadsplan bliva hemliga hos vilken

myndighet de än finnas, således även om de överlämnats till länsarkitekt.

Byggnadsstyrelsens anmärkning torde alltså icke böra föranleda någon ändring

av 8 §.

Enligt departementsförslaget, 12 §, må handlingar rörande fångvård eller

rörande behandling eller tillsyn av brottslingar, örn vilka domstol förordnat

att de skola intagas å annan anstalt än fängelse, eller rörande övervakning

av villkorligt dömda eller tillsyn av villkorligt frigivna eller rörande behandling

eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete, såvitt handlingarna

angå enskild som är eller varit intagen å fängelse eller annan

anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke tidigare än 70 år efter

handlingens datum utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen

bestämmer. Emellertid synas ej alla handlingar av nämnda slag böra vara

hemliga. Sekretessen torde böra avse endast handlingar som upprättats av

myndigheter vid ifrågavarande anstalter — fångvårdsanstalter, allmänna

uppfostringsanstalter och tvångsarbetsanstalter — samt av dem som handhava

övervakning eller tillsyn över brottslingar eller lösdrivare, som icke

äro intagna å sådan anstalt. Genom offentliggörande av sådana handlingar

kunna onödigtvis yppas fångars och andra ifrågavarande personers enskilda

förhållanden, uppförande och dylikt. Likaså är det från skilda synpunkter

mindre lämpligt, att en å fängelse eller annan anstalt intagen person

själv skall kunna utfå anteckningar eller utlåtanden som upprättas angående

honom av anstaltspersonalen. Däremot torde icke handlingar rörande

ifrågavarande klientel som upprättas av andra myndigheter än nu

angivits böra undandragas offentligheten. Detta kunde inkräkta på allmänhetens

kontrollintresse mera än som vore skäligt och behövligt. Sålunda

böra fångvårdsstyrelsens yttranden i frågor om nåd eller villkorlig

frigivning eller eljest rörande fånges vård och behandling vara offentliga.

Även fångars och andra ifrågavarande personers egna skrivelser oell framställningar

torde ej böra hållas hemliga. Med hänsyn till vad nu anförts

har paragrafen omredigerats, varjämte i 39 § gjorts undantag jämväl för

handlingar rörande person som är intagen på anstalt varom nu är fråga.

I 13 § har vidtagits en mindre jämkning av formell natur.

Bland de sociala ärenden, i vilka handlingar enligt 14 § skola vara underkastade

sekretess, ha synts böra upptagas även ärenden rörande tillsyn å

understödsföreningar. Här är främst fråga örn handlingar i ärenden angående

utbetalande av sjukhjälp och arbetslöshetshjälp, vilka kunna infordras

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

till myndighet som har att utöva tillsyn över dylika föreningar. Vidare

torde sekretesskydd enligt denna paragraf böra beredas handlingar i ärenden

rörande tilldelning av moderskapsunderstöd. Sådant understöd utgår enligt

förordning den 26 juni 1931 av statsmedel, därvid utdelningen handhaves av

sjukkassorna under tillsyn av socialstyrelsen, som äger pröva sjukkassas beslut.

I proposition (nr 38) till innevarande riksdag föreslås att moderskapsunderstöd

skall ersättas av moderskapspenning. Härjämte föreslås, att i

vissa fall särskild mödrahjälp skall kunna utgå av statsmedel; ärenden härom

skola handläggas av barnavårdsnämnderna och särskilda mödrahjälpsnämnder.

Med hänsyn till de skilda former för det allmännas hjälpverksamhet

vid barnsbörd, vilka sålunda föreslagits, har i förevarande paragraf

såsom föremål för sekretess mera allmänt angivits handlingar i ärenden rörande

understöd vid barnsbörd. Uttrycket allmän pensionsförsäkring har utbytts

mot folkpensionering i enlighet med terminologien i den nya lagstiftningen

på området, varjämte såsom föremål för sekretess även upptagits

handlingar som eljest röra pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet;

dessa myndigheter handlägga nämligen utöver folkpensioneringsärenden

även vissa andra ärenden, där ett motsvarande sekretessbehov finnes, såsom

ärenden rörande blindhetsersättning och invalidunderstöd. Sekretessen med

avseende å handlingar i ärenden rörande hjälpverksamhet vid arbetslöshet

bär icke, såsom i departementsförslaget, begränsats till de fall då fråga är

om statlig eller statsunderstödd sådan verksamhet utan bestämts att omfatta

all hjälpverksamhet vid arbetslöshet, alltså även rent kommunal sådan. Slutligen

har i denna paragraf en del redaktionella jämkningar vidtagits.

Beträffande 15 § har densamma såtillvida ändrats, att endast till överförmyndare

inkomna men ej av honom upprättade handlingar, i vad de angå

enskildas ekonomiska förhållanden, skola vara hemliga. Bland de handlingar

som upprättas av överförmyndare märkas i främsta rummet de böcker

angående förmynderskap, vilka överförmyndaren enligt 3 kap. 11 § lagen

om förmynderskap har att föra. För dessa böcker synes, icke ens såvitt de

lämna upplysningar örn enskildas ekonomiska förhållanden, något egentligt

sekretessbehov finnas; däremot torde det vara i den allmänna kontrollens

intresse att de i sin helhet äro offentliga. Lagberedningen har också i motiven

till förmynderskapslagen uttalat sig i sådan riktning. Förevarande paragraf

har vidare underkastats den jämkningen att jämte överförmyndare

uttryckligen nämnts förmyndarkammaren i Stockholm, vilken därstädes motsvarar

överförmyndaren.

I 16 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Uti 17 §, där enligt departementsförslaget sekretess stadgas för uppgifter

till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande

av skatt eller allmän avgift, har ansetts riktigast att icke medtaga

uppgifter avseende allmän avgift. Uttrycket skatt torde nämligen vara tillräckligt

vidsträckt för att giva avsedd omfattning åt lagrummet, vartill kommer

att uttrycket allmän avgift skulle kunna anses omfatta även avgifter som

av staten eller kommunen upptagas såsom direkt ersättning för vissa nyttig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

heter. I paragrafen har vidare gjorts förbehåll om utlämnande ej blott för

det fall att den skattskyldige samtycker därtill utan även för de fall, där i vederbörande

skatteförfattning föreskrives utlämnande. Sistnämnda förbehåll

är särskilt betingat av den i nu gällande taxeringsförordning 56 § sista stycket

upptagna bestämmelsen, att uppgifter om vinst, utdelning eller ränta å

värdepapper skola vara tillgängliga även för dem, från vilka vinsten, utdelningen

eller räntan erhållits. Det må slutligen anmärkas, att frågan rörande

sekretess beträffande resultatet av taxering icke i detta sammanhang

kunnat upptagas, enär denna fråga sammanhänger med spörsmålet örn en

allmän beskattningsreform, vilket fortfarande är beroende på prövning.

Med avseende å 18 §, i vilken vidtagits några redaktionella jämkningar,

må anmärkas, att vid 1936 års riksdag genomfördes lagstiftning varigenom

jordbrukskreditkasseväsendet lades under bank- och fondinspektionens tillsyn.

Det är sålunda väl motiverat att, såsom skett redan i departementsförslaget,

utsträcka sekretesskyddet enligt denna paragraf även till handlingar

rörande tillsynen av andra penninginrättningar än banker och sparbanker.

I 19 § av departementsförslaget har upptagits en sekretessbestämmelse rörande

handlingar i ärenden angående dels försäkring för olycksfall i arbete

eller för yrkessjukdomar, dels arbetarskydd eller arbetstidens begränsning,

dels ock arbetstillstånd för utlänning, allt såvitt handlingarna röra arbetsgivares

yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar örn driftanordning

eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare

till skada. Denna bestämmelse är, såsom i motiven till departementsförslaget

närmare omtalas, utformad i anslutning till de i olycksfallsförsäkringslagen

och arbetarskyddslagen upptagna, varandra motsvarande bestämmelserna

rörande diskretionsplikt för tjänstemän som handhava ärenden enligt nämnda

lagar. Det föreslagna stadgandet har, såvitt angår handlingar rörande

arbetarskydd eller arbetstidens begränsning eller arbetstillstånd för utlänning,

icke någon motsvarighet i gällande rätt. Däremot motsvaras stadgandet,

såvitt angår handlingar rörande försäkring för olycksfall i arbete eller för

yrkessjukdomar, av en sekretessbestämmelse i gällande tryckfrihetsförordning,

vilken anknyter till ett stadgande i 17 § olycksfallsförsäkringslagen örn

arbetsgivares skyldighet att till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten

lämna vissa uppgifter. Dessa uppgifter kunna måhända icke alltid sägas beröra

sådana förhållanden som enligt departementsförslaget skulle föranleda

sekretess. Möjligen skulle därför sekretessens omfattning genom förslaget bliva

något inskränktare och gränserna för densamma något oklarare. Med

hänsyn härtill och då något behov av ändring i gällande bestämmelse icke

veterligen försports, synes det — om än en enhetlig konstruktion av sekretessbestämmelserna

på olycksfallsförsäkringens och arbetarskyddets områden

i och för sig kunde synas önskvärd — lämpligast att utforma sekretesskyddet

på förstnämnda område i anslutning till gällande rätt. Detta överensstämmer

ock med vad som föreslogs i 1935 års sakkunnigförslag, vilket härutinnan

lämnades utan anmärkning i yttrandena. 1 enlighet med vad sålunda

anförts har i förevarande paragraf upptagits ett första stycke nied be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

stämmelse om riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar

av i huvudsak samma innebörd som den nuvarande, frånsett den från 5 till

20 år förlängda sekretesstiden, under det att i ett andra stycke upptagits departementsförslaget

såvitt rör övriga i paragrafen avsedda handlingar. Det

må framhållas, att även handlingar i ärenden rörande tillämpningen av den

år 1936 antagna lantarbetstidslagen falla under sekretesskyddet enligt andra

stycket. I syfte bland annat alt tydligare utmärka detta förhållande har uttrycket

arbetstidens begränsning, som möjligen kunde tydas såsom hänförande

sig endast till lagen örn arbetstidens begränsning, utbytts mot arbetstidens

reglering.

I 21 § har gjorts en mindre jämkning av väsentligen redaktionell innebörd.

I 26 § har utsatts en tidsgräns för sekretessen av 70 år, den vanliga tidsgränsen

då fråga är örn skydd för personliga förhallanden. En till tiden

obegränsad sekretess, som departementsförslaget innebar, synes mindre lämplig,

då åtminstone vissa av här ifrågavarande handlingar, t. ex. protokoll

hos notarius publicus, bevaras för framtiden i offentliga arkiv. I övrigt har

andra stycket av paragrafen undergått redaktionell jämkning.

I skrivelse den 2 februari 1937 har byggnadsstyrelsen hemställt örn införande

av sekretessbestämmelse till skydd för handlingar som till länsarkitektkontor

inkommit eller där upprättats i anledning av ifrågasatt eller

lämnat uppdrag enligt 5 § i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för

länsarkitektsorganisationen. Sådana handlingar borde enligt styrelsens förmenande

ej få utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål det krävde eller

den som för uppdraget hänvänt sig till länsarkitektkontoret därtill samtyckte.

I 5 § länsarkitektinstruktionen stadgas, att länsarkitekt, i den mån tjänsten

i övrigt medgiver, är skyldig att för statsverkets räkning åtaga sig uppdrag

av statliga, kommunala eller andra myndigheter eller enskilda att uppgöra

förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse samt vissa

andra angivna uppdrag. Till stöd för den föreslagna sekretessbestämmelsen

har byggnadsstyrelsen anfört bl. a., att den omständigheten att byggnadsplaner

på landet upprättas på markägarens bekostnad icke vore tillräckligt

skäl att i förevarande lagstiftning helt förbigå byggnadsplaner såsom i departementsförslaget

skett. Därest nämligen uppdrag att uppgöra förslag till

sådan plan lämnades länsarkitekt, syntes enligt departementsförslaget alla

till honom ingivna handlingar rörande dylikt ärende bliva offentliga, även

om markägarna skulle ha välgrundad anledning att motsätta sig utlämnande.

Uppdragsgivare kunde jämväl beträffande handlingar rörande andra till

länsarkitekt lämnade uppdrag ha fullgoda skäl för krav på hemlighållande.

Även ur det allmännas synpunkt måste det av olika skäl anses olämpligt, om

det skulle råda fri tillgång till alla handlingar som rörde länsarkitekts arbete

i anledning av lämnade uppdrag. I viss mån skulle möjligen med stöd av

27 § i departementsförslaget skydd kunna beredas för vissa av nu ifrågavarande

handlingar. Bestämmelsen torde emellertid icke medgiva ett tillräckligt

effektivt skydd, enär det endast skulle kunna avse utredningar och undersökningar

men knappast t. ex. utarbetade förslag. —- I anledning av vad

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

byggnadsstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att uttrycket utredningar i

27 § departementsförslaget torde kunna fattas så vidsträckt att även utarbetade

förslag inbegripas därunder. Däremot synes det vara en brist i stadgandet,

att handlingar som av enskilda ingivits till länsarkitekt som material vid

fullgörande av uppdrag icke kunna skyddas. Motsvarande förhållande kan

föreligga på andra områden där myndighet utför utredningar eller undersökningar

för enskildas räkning. På grund härav har paragrafen ändrats därhän,

att icke blott handlingar, som innefatta dylika utredningar och undersökningar,

utan alla handlingar, som inkommit till eller upprättats hos myndighet

för angivna ändamål, komma att omfattas av bestämmelsen.

Departementsförslaget upptager i 31 § bestämmelse att handlingar i ärenden

om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke må i annan

ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än 20 år efter handlingens

datum. Enligt gällande tryckfrihetsförordning må sådana handlingar icke

före 50 år efter deras datum utlämnas utan vederbörandes tillstånd. I riksbankslagen

angivas i 35 § första stycket vilka ärenden i riksbanken som skola

hållas hemliga. Andra stycket av samma paragraf innehåller ett stadgande,

att överläggningar och beslut i sådana frågor skola upptagas i särskilt protokoll,

vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets datum, där

ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i riksbanken anse

sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken. Därest departementsförslaget

antoges, skulle tydligen sistberörda stadgande behöva ändras i fråga

om den där angivna sekretesstiden av 50 år. Den i departementsförslaget

förordade sänkningen av sekretesstiden till 20 år har bland annat motiverats

därmed, att samma tid skulle gälla beträffande handlingar hos tillsynsmyndighet

över banker, sparbanker och försäkringsanstalter, handlingar hos postsparbanken

och postgirorörelsen samt handlingar rörande penningutlåning

på andra områden, och att någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd

ej borde ifrågakomma mellan dessa kategorier av handlingar. Fullmäktige

i riksbanken ha i yttrande över 1935 års sakkunnigförslag rörande allmänna

handlingar -—• där sekretesstiden för samtliga nyssnämnda slag av handlingar

sattes till 25 år — godtagit sistnämnda tid för riksbankshandlingars

vidkommande, bland annat med hänsyn till att förslaget upptoge samma

sekretesstid för handlingar hos tillsynsmyndighet över banker, sparbanker

och försäkringsanstalter. Emellertid torde, då sekretesstiden sålunda föreslagits

sänkt från nuvarande 50 år, icke närmare ha beaktats, att bland de

ärenden, vilka enligt riksbankslagen skola hållas hemliga, förekomma sådana,

i vilka handlingarna, örn man bortsåge från förevarande stadgande

i departementsförslaget, skulle hållas hemliga enligt andra där föreslagna

stadganden. Särskilt är att märka, att åtskilliga av ifrågavarande riksbanksärenden

äro ärenden vilka röra riksbankens förbindelser med främmande

makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt

eller dess förhållanden; sådana ärenden skola enligt ordalagen i 3 § andra

stycket departementsförslaget — även efter den ändring av detta lagrum

som nu föreslagits — kunna hemlighållas 50 år. Sistnämnda bestämmelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

torde emellertid enligt förslaget icke bliva tillämplig å riksbanksärenden av

ifrågavarande slag, då hemliga riksbanksärenden utan undantag falla under

31 §. Handlingar i riksbanksärenden som röra främmande makt böra dock

liksom handlingar i andra ärenden rörande främmande makt kunna hemlighållas

50 år. Det torde emellertid vara olägligt och överflödigt att vidtaga

uppdelning av riksbankens handlingar med avseende å sekretesstiden och

villkoren för hemlighållande. Några betänkligheter mot att för alla riksbankshandlingar

i hemliga ärenden bibehålla den nuvarande sekretesstiden

av 50 år synas ej kunna anföras. Härigenom undvikes även ändring av riksbankslagen.

I överensstämmelse med vad nu anförts har departementsförslaget

ändrats. Därvid har även vidtagits den ändringen i förevarande lagrum,

att beträffande ordningen för utlämnande före den angivna sekretesstidens

utgång icke hänvisats till riksbankslagen utan direkt utsagts, att utlämnande

inom denna tid ej får ske utan tillstånd av fullmäktige i riksbanken

eller av riksdagens bankoutskott eller revisorer.

Med avseende å 32 § har skett den ändringen, att där angivna handlingar

rörande utlåning skola kunna beläggas med sekretess ej blott såvitt angår lånsökandes

eller lantagares förhållanden utan även såvitt angår borgesmans,

varjämte paragrafen i övrigt något jämkats i formellt hänseende.

Beträffande 34 § har till undvikande av missförstånd utmärkts, att bestämmelsen

om sekretess å handlingar angående utförande av arbete för statens

eller menighets räkning endast avser sådant arbete, som utföres annorledes

än genom statens eller menighetens egen personal, och således icke gäller

tjänste- eller andra arbetsanställningsavtal. Dessutom lia några andra redaktionella

jämkningar vidtagits.

I 36 § av departementsförslaget föreskrives beträffande hemlighållande

av handlingar vid domstol i huvudsak följande. Då mål vid underrätt handlagts

inom stängda dörrar, må enligt paragrafens första stycke protokoll över

sådan handläggning och handlingar som därvid ingivits icke ulan domstolens

tillstånd utlämnas innan malet blivit skilt från dess handläggning; fortsatt

hemlighållande skall kunna äga rum om domstolen förordnar därom. Har

sådant förordnande meddelats, må enligt andra stycket i paragrafen, om målet

fullföljes till hovrätt, dit ingivna och där upprättade handlingar icke utan

hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess handläggning,

och skall ytterligare hemlighållande av handlingar i målet vara beroende på

hovrättens prövning. Vid fullföljd till Kungl. Maj:t skola enligt tredje stycket

gälla motsvarande regler som vid fullföljd till hovrätt. I fjärde stycket

stadgas, att de föregående bestämmelserna i paragrafen skola äga motsvarande

tillämpning när i brottmål, varmed hovrätt såsom första domstol tager

befattning, förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar. Sistnämnda

stadgande ansluter sig till den före den 1 oktober 1936 gällande lagstiftningen,

enligt vilken reglerna om offentlighet vid underrätt skulle äga tilllämpning

å hovrätt allenast beträffande förhör i brottmål som hovrätten

handlägger i första instans. Enligt lag den 29 maj 1936 (nr 220) om offentlighet

vid förhör inför hovrätt, som trätt i kraft den 1 oktober 1936, skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

emellertid — sedan samtidigt genom ändring av vissa stadganden i rättegångsbalken

möjligheterna utvidgats att i fullföljda mål anställa förhör inför

hovrätt — överhuvud beträffande förhör inför hovrätt gälla vad som

är stadgat om offentlighet vid underrätt. På grund härav har bestämmelsen

i 36 § fjärde stycket i departementsförslaget uteslutits och i stället föreskrifterna

i samma paragrafs första stycke gjorts tillämpliga jämväl för de fall

då hovrätt håller förhör inom stängda dörrar.

Även ett par andra jämkningar ha vidtagits i 36 §. Enligt departementsförslaget

skall sålunda domstolen, då den förordnar att sekretess å handlingar

i ett mål skall bestå efter slutad handläggning, beakta övriga stadganden i

lagen angående förbud mot handlingars utlämnande. Denna bestämmelse kan

måhända verka vilseledande och har därför uteslutits. Domstolarna lära likväl

hämta en viss ledning från övriga bestämmelser i lagen vid fastställande

av sekretesstidens längd i olika fall och vid avgörande av frågan huruvida

de sekretessbelagda handlingarna skola kunna utlämnas med enskilda parters

samtycke. Slutligen har sista stycket i paragrafen omredigerats i förtydligande

syfte.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande förslag till lag om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, efter ändring i

angivna hänseenden, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande

under förutsättning att förut omförmälda, av riksdagen såsom vilande

antagna förslag till grundlagsändringar varder slutligen godkänt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens

tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan

Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;

Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän

viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad nedan i denna lag stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende

å de i denna paragraf omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar

enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej

tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av

Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.

Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger

kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,

högst femtio år, förflutit från dess datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll

och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas

innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,

i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prövats

böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än femtio

år efter handlingens datum.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt

må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare

än femtio år efter handlingens datum.

Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet

som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande

makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

eller dess förhållanden, äger Konungen, då rikets säkerhet, internationella

hänsyn eller andra lika viktiga skäl det påkalla, förordna att de ej må utlämnas

förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens datum.

4 §•

Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning

eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd

och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,

örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,

militära flygstationcr samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,

militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels

tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda

kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar eller

ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, äger Konungen, såframt

handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller

uppenbart kan skada dess försvar, förordna att de ej ma utlämnas förrän

viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda

förhållanden påkalla längre tid.

5 §-

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock

statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke

utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén

slutförts. Vad nu är sagt skall ä|a motsvarande tillämpning i fråga

örn kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast

för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas innan den berättelse vartill

de höra offentliggjorts.

6 §-

Handlingar, som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans

eller menighets räkning till utredning i någon dess pågående eller möjligen

blivande rättstvist, må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har

att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu

år förflutit från handlingens datum.

7 §•

Beträffande handlingar upprättade för myndighets gransknings- eller

inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets

inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den

avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, såframt dennas syfte

skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

8 §-

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av

ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den

ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt

ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger

myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hemlighållas

efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer

och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller

prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa

för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas

tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10 §.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares

verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan

befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller

brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara

menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,

där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva

undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.

11 §•

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret

må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister

sägs.

Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt

straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till

svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat

fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar

som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde om uppgifter

och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12 §.

Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av

brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan anstalt

än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda Öller tillsyn

av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka

adömts tvångsarbete ma, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen

å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

27

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller

annan ordning än Konungen bestämmer.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar

vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten

må, där de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden,

icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från

anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det

ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka

det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att

missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller

för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas

erforderliga.

14 §.

Handlingar som av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares

eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende

hos domstol eller i ärende som avses i giflermålsbalken; handlingar i ärenden

rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd

eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, behandling

av alkoholister, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker

eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän pensionsförsäkring,

försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller

försäkringsrådets verksamhet, statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å

utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå

enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas

tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Handling skall dock utlämnas, örn, med hänsyn till det ändamål för vilket

utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet

kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses

eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som

prövas erforderliga.

Åtgång till handling som i denna paragraf avses må vägras även den, vars

personliga förhållanden äro i fråga eller som eljest på grund av vad ovan

stadgas skulle vara berättigad att utfå handlingen, såvida den angår någons

intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård

eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, samt grundad anledning

finnes att antaga att genom utlämnande ändamålet med vården eller

behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

Likaledes må åtgång till handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende

rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling

av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i såd»ant ärende,

kunna vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, örn vil
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka

erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som

särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds

eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning

av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren

må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen örn socialregister.

15 §.

Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,

i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år

efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen örn förmynderskap

föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej

utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som

däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till

uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de

förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen

att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske

med de förbehåll som prövas erforderliga.

17 §•

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses

i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän

avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrättningar

eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i

vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsynsmyndigheten

över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkomna

och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares

enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke utlämnas

tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbörande

tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

19 §.

Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för

yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så

ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanordning

eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare

till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande

lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från

handlingens datum förflutit.

20 §.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet

varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag

och sammanslutningar må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning

än i nämnda lag sägs.

21 §.

Beträffande handlingar vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra

statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest

med avseende å näringslivet, äger Konungen förordna, att i den man de innefatta

sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs-

eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande

företag eller sammanslutning till men, handlingarna ej må utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

22 §.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter

enligt lagen örn virkesmätning må ej utlämnas i vidare man än som följer av

nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning örn patent må, i vad de angå

uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan

utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes av förordningen angående

patent.

24 §.

Handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister må, i den

mån myndighet som handlägger ärendet sa beslutar eller förbehåll enligt

7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare

än tjugu år efter dess datum.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt

för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än

som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas

förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under

vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer

att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande.

Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majis proposition nr 107.

26 §.

Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upp■

rättats angående rättshjälp at enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius

publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott

eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än

handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller

notarius publicus därtill samtycker.

Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda

än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må utlämnas

i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

27 §.

Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande

eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller innefatta

utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för enskilds

räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall

eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade

handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och

där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,

såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring

med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda

angår- utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med

hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden

under vilka det ifragasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej

kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbehåll

som prövas erforderliga.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels

begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse

är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som

lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,

ma icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare

eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat

telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

30 §.

Handling av vilken framgar enskilds förhållande till postsparbanken eller

postgirorörelsen ma ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

31

än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall

annorlunda förordnar.

31 §•

Handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken

må icke i annan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än

tjugu år efter handlingens datum.

32 §.

Beträffande handlingar i andra ärenden än i 30 och 31 §§ avses rörande

utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen,

i vad handlingarna angå lånsökandes eller låntagares förhållanden, förordna

att handlingarna icke utan deras samtycke må till annan utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller

dock ej myndighets beslut örn beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta att handlingar

som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utlämnas förrän

viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat som myndighet äger förvalta eller angående utförande

av arbete för statens eller menighets räkning må icke utan tillstånd av den

myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits eller ärendet

eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete

för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall

likväl iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock

andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet

infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före

nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövningen finnes nödvändigt

eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta,

att handlingar som i första stycket avses skola hemlighållas även efter där

angiven tidpunkt. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva

villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år därifrån.

Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal rörande

myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande

försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga former,

må beslut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det avtalet

fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva

villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid

av högst två år från det avtal slöts.

Beslut vilka enligt andra stycket meddelats av annan statsmyndighet än

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla allenast

genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar

eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,

inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som

låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf

ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den

myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller

ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant beslut

må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller

expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom

stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen

ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet blivit

skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer målet,

äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud

mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna

handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre

än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, örn det

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utlämnande

före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters

samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första stycket

sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet

icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess

handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande

ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om

anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å

hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må

till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade

handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas

innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen

att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts

ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela

motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta

domstolens handlingar i målet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål varmed

hovrätt såsom första domstol täger befattning förhör inför hovrätten

äger rum inom stängda dörrar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

33

över förordnande som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats må

ej föras särskild klagan.

Med avseende å protokoll i mål vid domstol som ovan i denna paragraf

sägs gäde, utöver vad av 35 § följer, icke andra hinder för utlämnande än i

förevarande paragraf stadgas.

37 §.

Må, enligt beslut vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av

annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, viss

handling ej utlämnas, eller erfordras enligt denna lag för handlings utlämnande

tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen förordna att handlingen

utan hinder därav skall utlämnas.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller

enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen

förordna om handlings utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 14 § tredje stycket sägs

till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och

ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra

handlingar.

40 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot

förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll

som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse

som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff,

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott

med avseende å handlingar varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs fängelse må

ådömas.

41 §.

örn åtal för förbrytelse mot denna lag och örn laga domstol gäde vad i allmän

lag och annan författning stadgas angående brottmål.

Denna lag träder i kraft då Konungen, efter det att riksdagen antagit Konungens

förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen, låtit i riksdagen uppläsa

öppet brev att kungörelse utfärdats örn sådan ändring av grundlagarna;

dock att hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål

samt statsrådets protokoll och handlingar för tiden dessförinnan

i enlighet med vad hittills gällt icke må utan Konungens tillstånd utlämnas

före femtio år efter protokollets eller handlingens datum.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 107.

Bilaga B.

Motiv

till 1936 års departementsförslag.

I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under

nämnda år framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna handlingars

utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den

av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till

ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens

off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till

det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri

under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, angles

detta såsom 1912 års förslag.

Sekretessreglernas konstruktion.

De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter

förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit formen

av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa

fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den föreslagna

särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den konstruktionen

att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag

angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock endast

undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförordning

upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruktion

i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva

när handlingarna trots förbudet få utlämnas.

I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den

särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser anordna

sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än genom

lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:

Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka

det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och

statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,

att icke alla de regler om handlingars hemlighållande, som för sådan verksamhet

och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det

ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell avfattning

och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I likhet

med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre

grad än detta,^ hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att

på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga

och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

35

lagens regler gåve sålunda Konungen befogenhet att inom i lagen angivna

gränser antingen uppställa mera allmänna sekretessföreskrifter på ett visst

område eller i särskilda fall föreskriva örn hemlighållande av vissa handlingar.

De sakkunniga förutsatte, att de befogenheter som sålunda enligt förslaget

tillkomme Konungen skulle tagas i anspråk blott i den mån verkligt vägande

skäl att frångå offentlighetsgrundsatsen förelåge och efter noggrant övervägande

av räckvidden av de sekretessbestämmelser som inom av lagen angiven

ram kunde finnas erforderliga. Det torde kunna förutsättas, att konstitutionsutskottet

skulle med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på ett

ur den allmänna rättssäkerhetens och kontrollens synpunkt så betydelsefullt

område. Befogenhet att förordna om handlingars hemlighållande hade i vissa,

i regel mera begränsade fall anförtrotts åt andra myndigheter än Konungen.

Enligt de sakkunnigas förslag äro förbuden mot utlämnande merendels

icke ovillkorliga. I många fall har, då förbud är meddelat i statens intresse,

Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att medgiva utlämnande av

handling som faller under förbudsbestämmelsen. I fall då en sådan bestämmelse

närmast är given till skydd för enskildas intressen, föreskrives i regel

att handling skall utlämnas, örn den som avses i handlingen därtill samtycker.

Vidare må anmärkas, att bestämmelser till skydd för enskilda ofta äro villkorliga

såtillvida att däri föreskrives utlämnande, örn trygghet kan anses vara

för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för vederbörande

enskilde.

I yttrandena över 1935 års förslag uttalas från vissa håll att detsamma

bland annat genom sekretessreglernas utbrytning till särskild lag blivit redigt

och klart. Från några håll åter anmärkes att de föreslagna lagbestämmelserna

vöre invecklade och svåröverskådliga samt skulle vinna på en något förenklad

avfattning.

Landskommunernas förbund ifrågasätter lämpligheten av den diskretionära

prövningsrätt som tillagts underordnade myndigheter genom den i vissa

fall förekommande bestämmelsen, att handling skall utlämnas, då trygghet

kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommmer att missbrukas till

skada för enskild person som i handlingen avses. Det syntes förbundet med

visst fog kunna göras gällande, att det vöre nog med en av de sakkunniga i

förslaget till den särskilda sekretesslagen upptagen bestämmelse om rätt för

Konungen att förordna om utlämnande, där det finnes erforderligt för tillvaratagande

av Kronans, menighets eller enskilds rätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framställer ett förslag av ganska vittgående

innebörd, som skulle medföra en stor diskretionär prövningsrätt för myndigheterna,

i det länsstyrelsen anför:

De sakkunnigas förslag överensstämde med den nuvarade tryckfrihetsförordningen

därutinnan att försök gjorts att uppräkna alla de slag av handlingar

vilka av olika anledningar icke finge utlämnas. En dylik uppräkning torde

emellertid aldrig kunna bliva fullständig. De sakkunniga utginge tydligen från

den även enligt länsstyrelsens åsikt fullt riktiga uppfattningen, att exempelvis

handlingar icke borde till annat än parter utlämnas, för såvida härigenom

enskilda personers intressen i ekonomiskt eller annat avseende kunde äventyras,

men alldeles uppenbart vore alt för enskilda menliga uttalanden kunde

förekomma även i andra ärenden än sådana som i lagförslaget särskilt angå
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärsmål

eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför

vara, om icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de intressen

vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndighet,

och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden

endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke uttömmande

exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna uppräkning

måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och

mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.

Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes

lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot

vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen

torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden

överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller för särskilda

fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.

Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämpligen

böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i

ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekretessens

alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att

sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De

särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behandlas

i det följande.

Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvudsakligt

syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden

mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga

föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn

till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan anses

vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande

för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det

är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en betydande

diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke

minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med

vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stadgandet

enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke

kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,

vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, om han vägrar utlämnande.

För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,

att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande

åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller

befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola

bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna handlingar

av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bliva

behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitutet.

Den som vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under prövning

av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att

bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

37

diskretionära prövningen tillätes, man i de flesta fall eljest skulle nödgas införa

en ovillkorlig sekretess för ifrågavarande handlingar till skydd för enskildas

berättigade intressen. Genom den möjlighet till utlämnande som enligt

förslaget lämnas kunna emellertid, utan att sistnämnda intressen skadas,

även tillgodoses legitima kontroll- och forskningsintressen.

Det må anmärkas, att vad nu föreslås bland annat rörande villkorliga förbudsbestämmelser

samt rörande möjlighet för Konungen eller viss myndighet

antingen att förordna om hemlighållande enligt i lagen angivna grunder eller

att meddela dispens från lagens sekretessföreskrifter icke utgör någon nyhet

i förhållande till gällande lag. Förslaget bygger fastmera i dessa hänseenden

väsentligen på de nuvarande reglerna i tryckfrihetsförordningen, där

samma principer i fråga om konstruktionen av sekretessbestämmelserna tilllämpats.

Sekretesstiderna.

Enligt gällande rätt är den tid för vilken sekretess skall gälla bestämd

mycket olika för olika slag av handlingar. Där förekomma sålunda sekretesstider

på 50, 25, 15, 5 och 1 år. I åtskilliga fall är emellertid sekretessen

obegränsad till tiden. I andra fall åter gäller den endast till dess visst faktum

har inträffat.

Vid de verkställda utredningarna har man sökt åstadkomma en enhetligare

reglering av sekretesstiderna, varom riksdagen hemställt i skrivelse

den 11 juni 1921. Förslaget av år 1927 upptog dock icke mindre än sju

olika sekretesstider för olika slags handlingar, nämligen 50, 25, 15, 10, 5, 2

och 1 år, varjämte i vissa fall sekretessen skulle gälla för tid som beräknades

på annat sätt än till visst antal år.

I 1935 års förslag har en begränsning av antalet olika sekretesstider företagits.

En tidsgräns av 60 år har använts, då sekretessbestämmelsen helt eller

till väsentlig del är föreslagen till värn för privatlivets helgd. Därigenom

skulle uppnås att handlingar rörande någons personliga förhållanden icke

annat än i sällsynta undantagsfall bleve offentliga före hans död. De sakkunniga

förklara sig ha övervägt att beträffande vissa sociala handlingar

icke utsätta någon till visst antal år bestämd sekretesstid utan föreslå stadgande

att sekretess skulle gälla, till dess den vilkens personliga förhållanden

i handlingen avsåges hade avlidit eller viss tid förflutit från hans död. Med

hänsyn till svårigheten att för myndigheterna tillämpa sekretessbestämmelser

som gjorts beroende därav huruvida viss person vore i livet, vilket

vederbörande i regel icke kunde ha sig bekant, och då fördelarna med

en till viss tid från handlingens datum bestämd sekretess ur forskningsintressets

och arkivvårdens synpunkt vöre påtagliga, hade de sakkunniga

emellertid slutligen stannat vid att föreslå en sekretesstid av 60 år från

handlingens datum.

En 50-årig sekretesstid har i förslaget, i överensstämmelse med gällande

rätts sekretesstid för statsrådsprotokoll och ministeriella handlingar m. fl.,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riksdagshandlingar,

handlingar angående utrikesförhållanden och rikets försvar

samt polishandlingar.

En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare

ekonomiska intressen. En tid av 10 år har i allmänhet föreslagits, där icke

längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess

föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare beträffande

vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har

någon bestämd sekretesstid icke utsatts.

I yttrandena över förslaget har från flera håll anmärkts, att sekretesstiderna

icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.

Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort

anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sättas

till exempelvis 60, 20 och 2 år.

Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hemlighållande

än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet

föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för

privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polishandlingar

50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förlängning

av den föreslagna 60-årstiden.

Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika

slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunkter

som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.

Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet

och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.

Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga

fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett pär

fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år förflutit,

måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det

även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt

att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en

sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekretessens

giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offentlighet

som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontrollsynpunkt

eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom

offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, om

sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara

av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden

begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för

det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess

under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes

den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett densamma

kan beräknas till det väsentliga ha försvunnit.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

39

En uniformering av sekretesstidernas längd synes även vara önskvärd,

då det både för allmänheten och för myndigheterna måste vara olägligt

med starkt varierande sådana tider. Även en dylik uniformering kräver

emellertid att sekretesstidernas längd icke sättes alltför knapp.

Ur nu anförda synpunkter torde, såsom i flera av de över 1935 års förslag

avgivna yttrandena hemställts, en uniformering och i vissa fall en förlängning

av de där föreslagna sekretesstiderna böra äga rum. Sålunda synes,

såsom riksarkivet yrkat, tiden för hemlighållande av handlingar rörande enskildas

personliga förhållanden kunna utsträckas till 70 år. Härigenom kommer

nästan alltid sekretessen för en handling att gälla så länge en person,

vilkens vandel i handlingen beröres, är i livet. Det kunde ifrågasättas bland

annat för uniformitetens skull att utsträcka även sekretesstiden för diplomatiska

m. fl. handlingar, för vilka den enligt förslaget skall vara 50 år,

till 70 år. Med hänsyn till det betydande forskningsintresse som här gör

sig gällande och den hävd 50-årstiden på detta område erhållit, torde emellertid

vara lämpligast att icke vidtaga någon ändring med avseende å densamma.

Däremot torde för de fall då sekretesstiden enligt förslaget skall

vara 10 eller 25 år utan olägenhet kunna sättas en gemensam 20-årstid.

De särskilda sekretessreglerna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna

handlingars utlämnande från myndighet innefattar sammanlagt fyrtio

paragrafer. Lagförslagets uppställning framgår av följande, av de sakkunniga

i motiven lämnade sammanfattning. I 1—9 §§ upptagas sekretessbestämmelser,

vilka uteslutande föranledas av statens eller i vissa fall menigheters

intresse av diskretion rörande vissa grenar av det allmännas verksamhet.

I 10 §, som avser polis- och åklagarmyndigheters handlingar, är

sekretessbestämmelsen föranledd dels av nämnda hänsyn dels ock av hänsyn

till att enskildas förhållanden icke onödigtvis böra blottas. I 11—14 §§

äro bestämmelser i huvudsak givna till skydd för enskildas personliga förhållanden

vid ingripanden från det allmännas sida. Genom 15—-21 §§ är

främst avsett att bereda skydd mot blottställande av enskildas ekonomiska

angelägenheter i ärenden, där staten för kontroll eller ur annan därmed jämförlig

synpunkt kräver uppgifter på nämnda område. Genom 22—25 §§

skyddas enskildas intressen i vissa situationer, i vilka stat eller menighet utövar

en förmedlande verksamhet till enskildas tjänst eller på liknande sätt

biträder enskilda personer. Med 26—32 §§ avses att skydda såväl statens

och menigheters som enskildas intresse av diskretion i den verksamhet som

affärsdrivande verk utöva samt eljest vid ekonomiska förbindelser mellan

det allmänna och enskilda personer. I 33—35 §§ regleras sekretessen vid

domstolarna. Slutligen givas i 36—40 §§ vissa allmänna stadganden. —

Emellertid ha, enligt vad de sakkunniga anfört, de linjer efter vilka förslagets

disposition sålunda skett icke helt kunnat upprätthållas på grund av åtskilliga

stadgandens mångsidiga karaktär.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppering

av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg ha dock medfört,

att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafindelningen

ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande

redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i förekommande

fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4

tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentlighetsregeln (betecknade

såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad

lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).

I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid

överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grundlagstext

— varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med

föreskrifter om grundlagsstadgandenas tillämpning -— har lagen ansetts böra

erhålla rubriken ''lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar’.

1 §•

Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,

und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.

I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrkades,

att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åtminstone

väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att

statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga

antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.

Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offentliga

efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna om hemlighållande

längre tid, högst 50 år.

Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretesstid.

Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.

De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att

föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat

förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning

föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretesstid

såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn omedelbar

offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befaras

bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud

mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits

innan den nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas mening

äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De föreslagna

stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.

Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsprotokollen

synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa

protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,

då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

41

undantagsfall då protokollen upptaga något utöver expeditionernas innehåll

och i fall då sådana ej förekomma, torde det böra bero av Kungl. Maj:ts beslut

i varje särskilt fall, huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En

ytterligare förkortning av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl

ifrågasättas men vore i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens granskning

i konstitutionsutskottet. Förslaget har därför i detta avseende följts.

Bland annat för att vinna överensstämmelse med det stadgande som i 3 §

nu föreslås rörande handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till

främmande makt, har beträffande statsrådsprotokoll i sådana ärenden, således

icke blott de som föras jämlikt 9 § regeringsformen, stadgats, att de

icke må utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än 50 år efter protokollets

datum. Med dessa protokoll ha jämställts protokoll i kommandomål.

De stadganden i sakkunnigförslaget, vilka avse före lagändringens ikraftträdande

förda protokoll, ha överförts till promulgationsbestämmelserna, dit

de på grund av sin natur rätteligen höra.

2 §•

I paragrafen meddelas bestämmelser örn hemlighållande av dels riksdagens

kamrars protokoll vid sammanträden inom lyckta dörrar, dels utrikesnämndens

protokoll och dels konstitutionsutskottets protokoll och andra

handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.

Rörande riksdagsprotokoll och övriga nu ifrågavarande handlingar finnas

för närvarande bestämmelser i § 2 tryckfrihetsförordningen, und. 1. Den

föreslagna paragrafen motsvarar 2 § i 1935 års förslag, som i sin tur i sak

nära ansluter sig till vad i 1927 års förslag upptogs under mom. 6 och mom. 7

första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka icke berörts i remissyttrandena,

ha överförts i huvudsak oförändrade från 1935 års förslag. De torde

icke innebära några egentliga ändringar i sak i förhållande till vad redan

gäller. Frånvaron av föreskrifter om banko- och statsutskottens samt riksdagens

revisorers handlingar rörande banko- och riksgäldsverkens hemliga

ärenden beror, såsom de sakkunniga anfört, därpå att rörande dessa verks

handlingar upptagits särskilda stadganden, så avfattade att de omfatta även

utskottens och revisorernas handlingar. Dessa stadganden återfinnas nu i

31 och 33 §§.

Något praktiskt behov att såsom skett i sakkunnigförslaget omnämna konstitutionsutskottets

handlingar rörande granskning av protokoll i ministeriella

ärenden torde ej numera föreligga. Stadgandet har därför fått utgå.

3 §•

För handlingar som beröra främmande makter bereder tryckfrihetsförordningen

skydd huvudsakligen endast genom stadgandet i und. 2 örn ’ministeriella

handlingar’, varmed anses böra förstås sådana handlingar som

angå rikets förhållande till främmande makt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvudregeln

i förslaget avser ''handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden

som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en

viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som

berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande

till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarighet

härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas

inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhållanden.

I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt

från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som

icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå utländska

förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gällande

lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyndigande

för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för

särskilda fall, förordna om hemlighållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som

röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess

jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.

Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande makter

handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement

än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga

ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam

bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år

från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En

dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande

av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.

Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka

i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets

förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest

angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt

att de, likaledes oberoende av om de handläggas inom utrikesförvaltningen

eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen bemyndigande

att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internationella

hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under

viss erforderlig tid, högst 50 år.

I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.

4§-

Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet

finnas för närvarande i und. 3 och ha i 1935 års förslag upptagits i 4 §.

I yttrandena över förslaget ha påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande

syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar

angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

43

handlingar angående för krigsmaktens bruk avsedd materiels användning

samt flygstyrelsen och chefen för flygvapnet handlingar rörande flygstationer,

flygverkstäder och för krigsmakten avsedda luftfartyg.

I några yttranden har framställts anmärkning mot den för sekretessen

föreslagna maximitiden 50 år. Chefen för generalstaben, stationsbefålhavaren

i Karlskrona, marinförvaltningen m. fl. ha hemställt, att enär handlingar

särskilt beträffande de fasta försvarsanstalterna icke med säkerhet kunde

antagas vara utan värde för främmande makt efter 50 år, bestämmelse måtte

meddelas om rätt för Konungen att förlänga sekretesstiden, där rikets säkerhet

eller rätt det fordrade. Chefen för marinstaben har framhållit handlingar

angående hemliga farleder som exempel på fall då en 50-årig sekretesstid

icke vore tillräcklig samt har uttalat sig för maximitidens borttagande.

Stationsbefälhavaren i Karlskrona har förordat en ändrad konstruktion av

paragrafen sålunda, att för hemlighållande av handlingar rörande krigsmaktens

mobilisering, sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid

krigsfara icke såsom förslaget avsåge skulle erfordras Konungens förordnande,

utan att dessa handlingar automatiskt skulle bliva hemliga. Chefen för

marinstaben har ansett att i vissa fall borde kunna överlämnas åt militär

myndighet att avgöra, huruvida visst slag av handlingar skulle hemlighållas.

I tydlighetens intresse har i paragrafen särskilt nämnts handlingar rörande

militära flygstationer, flygverkstäder och luftfartyg. Därutöver har något

tillägg till paragrafens uppräkning av militära handlingar ej ansetts böra

ske, då stadgandet i den föreslagna avfattningen synes möjliggöra utfärdandet

av bestämmelser om hemlighållande av handlingar rörande militärväsendet

i alla de fall då offentliggörande skulle kunna medföra våda för rikets

säkerhet eller uppenbart skada dess försvar.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena rörande den föreslagna

begränsningen av sekretesstiden till 50 år har gjorts ett tillägg, enligt vilket

längre tid kan bestämmas då det påkallas av särskilda förhållanden.

I övrigt ha vissa i huvudsak redaktionella ändringar vidtagits.

5§-

Paragrafen avser protokoll som föras hos riksdagens och allmänt kyrkomötes

utskott samt hos statliga kommittéer, vidare kommunalmyndigheters

protokoll i ärenden som allenast för beredning av dem handhavas, samt

slutligen riksdagens revisorers protokoll. Syftet är att för dessa protokoll

bereda skydd under tiden till dess de däri avsedda ärendena slutbehandlats

av de nämnda organen.

Motsvarande stadganden återfinnas i 1935 års förslag under 9 §. De sakkunniga

lia anmärkt, att andra upprättade handlingar än protokoll i allmänhet

enligt förslaget skyddas genom regeln i tryckfrihetsförordningen att publicitet

ej inträder beträffande flertalet av hos myndigheterna upprättade

handlingar, dock ej protokoll, förrän ärendet slutförts. — I 1927 års förslag

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits under

mom. 7 och 8.

Stadsfullmäktige i Luleå ha anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida

icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som handhaves allenast

för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ärendet

förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping ha uttalat sig i liknande riktning

beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.

En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats

synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och protokoll

justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet

från offentligheten.

För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas

protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en

ändring vidtagits i förslaget.

6§-

Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.

De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhämtat

ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar

som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menighets

räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En

sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande verken

och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans processer

samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intressen,

därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i föreslagen

utsträckning.

Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myndighet

för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svårighet

ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande

till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden

syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,

och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekretess

av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hemställan

av den myndighet på vilken det ankomme att anhängiggöra eller utföra

rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av

sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från

handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i

processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen

avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde

näppeligen få framtvingas.

Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.

Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justitiekanslern

framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretessens

upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

45

cles. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen nu påpekat blir en viss kommunikation

mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För att underlätta

tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring i stadgandet

vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd att utlämna

handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma på den myndighet

som har att föra talan i saken. Vad kammarkollegium anfört har ej

synts innefatta anledning till ändring i förslaget. Då nu angivits att 20 år

gamla handlingar under alla förhållanden skola vara offentliga, är avvikelsen

från sakkunnigförslaget, som i detta avseende stadgade 10 år, föranledd

av önskemålet att erhålla enhetligare sekretesstider, varom i det föregående

talats.

7 §•

Paragrafen innehåller efter viss omredigering de under samma nummer i

1935 års förslag upptagna bestämmelserna rörande handlingar som upprättats

för myndigheters gransknings- och inspektionsverksamhet samt för anordnande

av examina av olika slag. Bestämmelserna äro föranledda av

framställningar som av vissa myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, gjorts

redan vid de tidigare utredningarna rörande allmänna handlingar och som

i 1927 års förslag föranledde bestämmelser, mom. 13, av i sakligt hänseende

huvudsakligen samma innebörd som de nu föreslagna.

Det ligger i sakens natur att handlingar som innehålla upplysningar om

blivande inspektioner, examina och dylikt icke böra bliva alltför tidigt tillgängliga.

Någon allmängiltig regel kan dock svårligen givas härutinnan.

Med ett stadgande enligt vilket Konungen äger förordna att handlingarna ej

må utlämnas före den avsedda inspektionen etc., såframt dennas syfte skulle

motverkas genom dylikt bekantgörande, torde möjlighet vinnas att ordna

efter omständigheterna i olika fall utan risk för obehörigt intrång i offentlighetsprincipen.

8 §•

Beträffande handlingar som hos myndighet upprättats i ärende angående

uppgörande av ny stadsplan eller ändring i förut fastställd sådan har upptagits

föreskrift i 1935 års förslag, 8 §, att de ej finge utlämnas, förrän förslag

blivit tillgängligt för granskning i den ordning varom särskilt vore stadgat.

Motsvarande skulle gälla beträffande stomplan och utomplansbestäm

melser.

Behovet av sekretess för handlingar i stadsplaneärenden uppmärksammades

redan i det år 1912 avgivna förslaget, däri bestämmelse föreslogs av i

huvudsak samma innehåll som det nyss angivna. I 1927 års förslag, mom. 26,

begränsades å ena sidan ifrågavarande stadgande till att avse endast beräkningar

angående fastigheters värde, men utsträcktes å andra sidan sekretesstiden

till dess stadsplaneärendet slutligen prövats.

I 1935 års betänkande anfördes att även andra handlingar än sådana som

innehölle beräkningar angående fastigheters värde behövde hemlighållas,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka

framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggörande

av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens

bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid

under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde

de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till

dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.

De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att

andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastigheters

värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit

slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i

regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos

stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erinrades

dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hemlighållas

med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om förvärv,

avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).

I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att

hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt förslaget

vöre möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:

Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till

ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,

då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som

uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detaljerade

utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stadsplanens

genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter planens

genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försäljning

av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräkningar

bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,

d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneförslaget

utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter

nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde

grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att

ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med

stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.

Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke

på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.

Liknande synpunkter lia framförts av bland andra stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stadsfullmäktige

i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så generell

avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kalkyler

rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess

stadsplanen slutligen genomförts.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretessskydd

jämväl för byggnadsplan på landet.

Utan tvivel föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt

intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

17

från offentlighet även efter den tidpunkt då själva stadsplaneförslaget framlagts

för granskning jämlikt byggnadsstadgan. Ett uttryckligt stadgande rörande

möjligheten att tillgodose detta intresse bör lämpligen upptagas i förevarande

paragraf. Enligt det nu utarbetade förslaget skall den myndighet

som handlägger stadsplaneärendet kunna, såvitt angår beräkningar av fastighetsvärden,

besluta hemlighållande av sådana beräkningar efter framläggandet

av stadsplaneförslaget, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit

genomförd eller 20 år förflutit från handlingens datum. I övrigt har ej

gjorts ändring i sakkunnigförslaget. Någon föreskrift har sålunda icke ansetts

motiverad beträffande handlingar rörande byggnadsplaner för områden

på landet, då dessa planer upprättas på markägarnas bekostnad och genom

deras försorg.

9§-

I 1927 års förslag upptogos dels under mom. 22 och 25 bestämmelser örn

vissa handlingar berörande statens och kommunernas affärshemligheter dels

ock under mom. 38 handlingar rörande vetenskapliga undersökningar och utredningar,

föranstaltade av myndighet. I förevarande paragraf, motsvarande

5 § i 1935 års förslag, ha nämnda bestämmelser sammanförts till ett mera

kortfattat stadgande, vari nämnas handlingar vilka innefatta redogörelse för

utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. De

sakkunniga ha till motivering av paragrafen anfört, att stadgande tydligen erfordras

till skydd för den experiment- och undersökningsverksamhet av

teknisk art som statliga och kommunala industriella företag bedriva, men

att skydd torde vara lämpligt även då det icke är fråga om industriell verksamhet,

t. ex. vid vissa av kontrollstyrelsen föranstaltade undersökningar.

Vidare har anmärkts att vetenskapliga undersökningar av icke naturvetenskaplig

art, vilka inbegripits under mom. 38 i 1927 års förslag, väl stundom

borde åtnjuta visst skydd, men detta torde enligt de sakkunnigas förslag i erforderlig

omfattning ske dels genom den allmänna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen

om att i regel handlingar som hos myndighet upprättats

icke bliva offentliga förrän vederbörande ärende där slutförts, dels ock genom

vissa andra bestämmelser, t. ex. 6 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt att vissa utredningar och experiment

och dylikt kunde ske för statens räkning vid av staten understödda

institutioner och under statlig myndighets kontroll samt att även dessa kunde

vara i behov av att undantagas från offentligheten.

I de sakkunnigas förslag har någon ändring ej ansetts böra ske: dock har

av förut anförda skäl längsta tillåtna tiden för hemlighållande satts till 20

i stället för 25 år. I anledning av nyss berörda yttrande anmärkes att frågan

örn privata rättssubjekts handlingar icke avses skola regleras i detta sammanhang.

Det torde här icke vara anledning att närmare ingå på skälen för

denna, även av de sakkunniga intagna ståndpunkt. Uppenbart torde vara,

att sedan en handling av nu ifrågavarande slag inkommit till myndighet från

enskild institution, handlingen kan hemlighållas jämlikt förevarande paragraf.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.

10 §.

I gällande rätt finnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åklagares

handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kunna

hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.

I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos

polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån

det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande

eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som

misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,

bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som

med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då

en 50-årig sekretess skulle gälla.

I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att

sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän

åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — handlingarna

behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för

såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras

något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande

makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller

åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande

skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till

andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sakkunniga

ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde

i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna

lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta

skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.

Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes

skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens

upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927

föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det

gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen

skall äga förordna om utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.

Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av

sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av

polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas

offentligheten. Generaltullstyrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet

till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekretess

finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som beträffande

de i förslaget upptagna handlingarna.

Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den

reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfredsställande.

En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i

syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde

sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

49

garehandlingar omförmälas bliva skyddade. I den mån något ur dessa handlingar

inflyter i domstols protokoll, blir det på grund av regeln i 36 § offentligt,

där ej domstolen förordnar om hemlighållande av protokollen. Då genom

denna paragraf är avsett att skydda även personliga förhållanden, synes

sekretesstiden — eller egentligen maximitiden för sekretess — böra sättas

till 70 år.

I anledning av generaltullstyrelsens anmärkning har paragrafen formulerats

så, att den avser handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets

eller allmän åklagares verksamhet. I tullmyndighet inbegripes tullåklagare.

U §•

Denna paragraf reglerar sekretesskyddet för det allmänna straffregistret

och vissa närstående handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning, und. 13, stadgas att utdrag av det i riket

inrättade straffregister ej må meddelas i vidsträcktare mån än som föranledes

av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar. I lagen om

straffregister regleras uttömmande i vad mån såväl myndigheter som enskilda

äga erhålla utdrag av registret. Motsvarighet till nämnda bestämmelse

i tryckfrihetsförordningen upptogs i 1927 års förslag, mom. 14, därvid utmärktes

att sekretessen avsåg icke blott utdrag ur straffregistret utan även

själva anteckningarna i detsamma. I första stycket av förevarande

paragraf nämnas enligt 1935 års förslag uppgifter och anteckningar som tillhöra

registret; det har ansetts obehövligt att särskilt nämna utdrag ur registret,

då dessa äro att anse som avskrifter av uppgifterna eller anteckningarna

och därmed falla under sekretesskyddet. Angående de fall och den ordning

i. vilken utlämnande skall ske hänvisas enligt förslaget direkt till lagen om

straffregister.

Enligt 1935 års förslag skola i andra och tredje styckena av förevarande

paragraf införas stadganden som ej äga motsvarighet i tidigare förslag.

Andra stycket är föranlett därav att enligt konventioner med vissa främmande

makter till svensk myndighet skall överlämnas meddelande, i regel

i form av avskrift av utslag, angående svensk undersåte i det främmande landet

ådömt straff. Dessa underrättelser samlas hos fångvårdsstyrelsen, och enligt

Kungl. Maj:ts förordnande skall vid meddelande av fullständigt utdrag

ur straffregistret rörande en person tillika meddelas uppgift om straffdom

som han enligt dylik underrättelse ådragit sig. Efter framställning av fångvårdsstyrelsen

har upptagits en bestämmelse att utslag eller underrättelser

avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka i angiven ordning

överlämnats till svensk myndighet, samt däröver förda minnesanteckningar

ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Tredje stycket av paragrafen avser hos myndighet förda särskilda

minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller

tilldelats underlydande personal, vilka anteckningar ej heller skola få utlämnas

i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Detta

Ilihang till riksdagens protokoll HIST. 1 sami. Nr 107.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och

generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraffningar

samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å militärt

straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavisningar.

Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de påtagliga

olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i

dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kännedom

om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att

försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet

att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och missnöje

hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla motvilja

mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför

enligt militieombudsmannens mening i fråga om offentlighet tillämpas i

huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.

De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så

att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavisningar,

ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon

personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga

kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet bereus möjlighet

att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke

verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt register.

De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot förslaget

i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande handlingar

böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna

bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen

anmärker att uttrycket ''särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas

såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen

föreslår att uttrycket utbytes mot ''särskilt register’. Styrelsen erinrar även

att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,

vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olägenhet

icke yppats därav, saknade anledning att ifrågasätta dess hemlighållande.

Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner att anteckningar om

straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförordningen

införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrelsen

finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm

erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmålsdiarierna,

som vore i behov av ett lagstadgat skydd.

De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anledning

av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttrycket

''särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot ''register'',

varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen

vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över

personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregistret

örn bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

51

dandragas offentligheten. Ej heller de av stadsarkivarien i Stockholm omnämnda

registren till brottmålsdiarier böra bliva hemliga.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen

för handlingar med avseende å fångvård och därmed närstående områden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnes ingen sekretess stadgad på dessa

områden. I 1927 års förslag, mom. 17, sammanfördes handlingar rörande

fångvård med handlingar rörande hälso- och sjukvård, fattigvård, barnavård

m. m., vilka senare i föreliggande förslag behandlas under 14 §.

Enligt 1935 års förslag äro bestämmelserna så avfattade att de omfatta

handlingar icke blott rörande den egentliga fångvården samt rörande behandling

av personer som intagits å uppfostringsanstalt eller å anstalt för

återfallsförbrytare eller förminskat tillräkneliga förbrytare utan även rörande

övervakning eller tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna

personer samt behandling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete. De

sakkunniga framhålla att sekretessregeln i första hand åsyftar att skydda

fångar och övriga ifrågavarande personer mot att i offentlighetens ljus få

framdragna sina personliga förhållanden, sitt uppförande å anstalt m. m.

Sekretessen skall också gälla endast vad som angår de enskilda personerna.

De sakkunniga uttala emellertid att det ej syntes lämpligt att, såsom be

träffande handlingar i sociala ärenden i övrigt (se 14 §), stadga att handlingar

på förevarande område — vilket år 1927 föreslagits — skulle utlämnas

med vederbörande enskildes, d. v. s. i regel en brottslings, samtycke eller då

trygghet funnes att det ej missbrukades till hans skada eller förklenande.

Dessa handlingar kunde innehålla sådant som om det bleve offentligt vore

ägnat att försvåra myndigheternas verksamhet och bekämpandet av brottsligheten.

I vissa fall, exempelvis med hänsyn till hjälpverksamheten för

frigivna fångar och vetenskaplig forskning borde emellertid utlämnande ske.

De sakkunniga hade icke funnit annan lösning av frågan örn sekretessens

närmare reglering stå till buds än att överlämna åt Konungen att med av

vägande av olika hänsyn bestämma därom genom allmänna föreskrifter

eller avgöranden i särskilda fall.

De i 1935 års förslag upptagna bestämmelserna, som torde böra godtagas,

ha influtit i departementsförslaget allenast med den ändringen att sekretesstiden

här såsom i andra motsvarande fall höjts från 60 till 70 år.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1935 års förslag och upptager sekretessbestämmelser

rörande kyrkoböcker och därmed jämställda handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptogs redan vid dess tillkomst det

alltjämt kvarstående stadgandet i ämnet, lind. 9, att ingen må tillåtas att i

andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården

och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om

enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller

förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utlämnande

av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huruvida

enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörighet

och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom

fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, väsentligen

till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvudsak

följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folkregister

och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som

eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyddas

endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall

ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn

till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för

handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för

den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utlämnande.

En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stadgats.

Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan

även utdrag därom att någon icke ådömts dylik — må enligt förslaget icke

meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund

att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller

förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes

livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända

vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begränsning

fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda

skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla

att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit

allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och moderskap

till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för

vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.

Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet

och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,

därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett pär håll förordas att denna

tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna

ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att

sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och

seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det sålunda icke tillfredsställande

att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen

tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan

eljest dylika anteckningar vöre skyddade mot missbruk. Domkapitlet i

Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

53

ärenden (se 14 §) skydd enligt förevarande lagrum beredes även för nära

anhöriga till den som i handlingen avses. Samma yrkande framföres av

kyrkoherden i Västervik. Denne gör även anmärkning därom att genom

sekretessens hänförande till vad som rör enskildas leverne och seder knappast

vore angivna alla de fall då sekretess vore önskvärd samt föreslår att

sekretessen i stället liksom beträffande nämnda handlingar i sociala ärenden

skall angivas avse vad som rör personliga förhållanden. Samme kyrkoherde

påpekar att sekretessen bör omfatta även vissa sådana handlingar

med uppgifter till införande i kyrkoböcker och folkregister vilka utväxlas

mellan pastorsämbeten och andra folkbokföringsmyndigheter eller eljest till

dem inkomma. Domkapitlet i Linköping ifrågasätter om icke genom förslaget

en allt för ömtålig diskretionär prövningsrätt tillagts prästerna i fråga

örn kyrkoböckers utlämnande och anser det lyckligt om paragrafen kunde

erhålla en mera preciserad lydelse. Även Stockholms stads konsistorium

förordar en omarbetning av stadgandena i syfte alt erhålla en klarare vägledning

för hithörande frågors bedömande. Domkapitlet i Visby föreslår att

för utlämnande av ifrågavarande anteckningar i kyrkoböcker skall erfordras

tillstånd av domkapitlet eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Domkapitlet

i Växjö framhåller att förbudet mot utlämnande av ifrågavarande anteckningar

icke får göras så stelt att exempelvis vid förberedelser till ingående

av äktenskap kontrahenternas berättigade krav på kännedom om varandra

tillbakavisas. Därför borde ur lagtexten utgå orden ''till skada eller förklenande

för den enskilde som avses’. Domkapitlet i Lund betonar att mycket

ömtåliga fall kunna inträffa i fråga om huruvida kyrkoböcker skola utlämnas

eller icke men finner att förslaget gör mer än förr utlämnandet till en

diskretionssak, där pastor skyddas för eventuella efterräkningar. Domkapitlet

anser den föreslagna paragrafen väl avfattad och giver den sin fulla

anslutning. Domprosten i Linköping framhåller den stora omfattning i vilken

numera pastorsämbetena anlitas för inhämtande av upplysningar om

personer i kommersiellt och liknande syfte samt uttalar önskemål att dylikt

missbruk må omöjliggöras genom laga bestämmelser. Lands arkiv ar ien i

Vadstena slutligen betonar svårigheten för landsarkiven att effektivt övervaka

sekretessens iakttagande vid tillhandahållande av kyrkoböcker.

Det har synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i förevarande paragraf,

så att de komma i full överensstämmelse med stadgandena i 14 §.

Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits icke att handlingarna

röra någons leverne och seder ulan att de röra någons personliga förhållanden.

Det måste nämligen vara en fördel att med avseende å alla bestämmelser

som äro givna med hänsyn till privatlivets helgd samma uttryck användas.

Såsom förutsättning för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots

av sekretessföreskriften har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för

handen att det ej länder den enskilde vilkens personliga förhållanden avses

till skada eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller förklenande

för hans nära anhöriga. Yrkande örn en sådan ändring har såsom

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majis proposition nr 107.

förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det

berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som

för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blottades.

Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar

som med avseende å de i 14 § upptagna.

Den diskretionära prövning som ålagts prästerna i fråga om tillhandahållande

av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och ansvarsfull.

En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas

då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om personliga

förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsintresse

med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första

hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som framkommit

i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara

finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontrahenterna

vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av

upplysningar om varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departementsförslaget

företagna, förut vid de''n allmänna redogörelsen för sekretessreglernas

konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för utlämnande

därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot

skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för

vilket handlingen åstundas.

Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna

grunderna i detta hänseende i departementsförslaget satts till 70 år.

I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så

att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under

paragrafen.

Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna

förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har uteslutits.

De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräckliga.

Dessutom må erinras örn Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §

att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.

Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag utvisande

huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen anmärkes,

att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar

avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd den 31 januari 1936 av

Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning. Därest nämnda påföljd

avskaffas, bör ifrågavarande förbud mot utlämnande i förevarande lagförslag

utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget

om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik bestämmelse

såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. Anteckningar

att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretessreglerna

i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påföljden

avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit

ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför uteslutits.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

55

14 §.

Denna paragraf reglerar sekretessen för handlingar i vad som med en gemensam

beteckning torde kunna kallas sociala ärenden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnas endast några spridda specialstadganden

på delta område, som i 1935 års förslag efter förebild från 1912

och 1927 års utredningar erhållit enhetlig reglering. I 1927 års förslag, mom.

17, upptogos jämte ifrågavarande handlingar även fångvårdshandlingar, vilka

nu hänförts till särskild paragraf (12 §). Å andra sidan upptogos i särskilt

lagrum, mom. 16, vissa handlingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken,

vilka handlingar nu medtagits i förevarande paragraf.

Till motivering av ett gemensamt stadgande för handlingar i sociala ärenden

har i 1935 års betänkande anförts, att det visserligen torde stå fast att

man inom detta vidsträckta område stöde inför situationer som med hänsyn

till offentlighetens och sekretessens avvägning vore att bedöma på mycket

olika sätt. Men vid närmare undersökning kunde man icke undgå att finna,

att en ur sådana synpunkter företagen differentiering av reglerna skulle

stöta på svårigheter. En dylik differentiering kunde sålunda näppeligen

företagas efter de olika områdena för det allmännas verksamhet, då å ena

sidan inom ett och samma förvaltningsområde frågan om offentlighet och

sekretess ofta vore att bedöma olika för olika fall och å andra sidan inom

skilda sådana områden mången gång alldeles enahanda synpunkter borde

anläggas. Ett ytterligare skäl för åstadkommande av så vitt möjligt enhetliga

bestämmelser vöre att det för myndigheter, verksamma på olika områden

som måhända icke alltid kunde klart särhållas från varandra, vore en

stor fördel att överallt kunna tillämpa enahanda regler.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla i vad handlingarna i fråga

angå ''enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt’, varmed

icke lärer ha avsetts någon saklig olikhet i förhållande till 1927 års förslag,

som härutinnan endast nämnde ''enskildas personliga förhållanden’. I motiven

till sistnämnda förslag framhölls, att det visserligen ur vissa synpunkter

kunde vara tilltalande att i lagen närmare angiva vad med personliga förhållanden

borde förstås, t. ex. genom att angiva uppgifter om hälsotillstånd,

leverne och seder, familjeförhållanden o. s. v., men med hänsyn till svårigheten

att giva en uttömmande och i övrigt tillfredsställande bestämning hade

förslaget stannat vid nämnda formulering, som redan kommit till användning

i gällande tryckfrihetsförordning (und. 14).

Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts är sekretessen på förevarande

områden enligt 1935 års förslag icke ovillkorlig. Dels skall handling

utlämnas till den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses och

med hans samtycke också till andra, dels skall utlämnande även utan sådant

samtycke ske, örn trygghet kan anses för handen att utlämnandet ej kommer

att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga,

därvid vissa förbehåll må knytas till utlämnandet för vinnande av

sådan trygghet. Dessutom skall Konungen äga obegränsad rätt att förordna

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.

Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i förhållande

till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan

först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt

1935 års förslag bliva underkastade sekretess.

Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av

läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande

upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende

som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade handlingar

i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfrihetsförordningen

en sekretessbestämmelse i und. 10. Den föreslagna ändringen

innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som

upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos domstol

än sådana som avses i giftermålsbalken.

Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års

förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan

finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,

örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myndigheter

i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med

tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha upprepade

förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på förevarande

område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll

riksdagen önskvärdheten av att frågan om förbud mot offentliggörande av

handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det

pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkunniga

lia i motiven alfort att sekretessen synts böra omfatta handlingar i

ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekomma

hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära

sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombudsmannen

gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet.

Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets verksamhet. I tryckfrihetsförordningen

finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser

nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas personliga

förhållanden. I 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande

försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen

motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra

grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.

Såsom en fjärde grupp ha upptagits handlingar i ärenden rörande fattigvård,

samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds

eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden

åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar

rörande fattigvård och barnavård upptogos både i 1912 och 1927 års för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 107.

57

slag. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid med hänsyn till det starka

kontrollintresset på dessa områden sekretess gälla endast såvitt handlingarna

funnes hos kommunalmyndighet. Denna inskränkning av sekretessen

har icke upprätthållits i 1935 års förslag, enär enligt vad de

sakkunniga uttala samma intresse av sekretess torde föreligga hos vilken myndighet

en handling än funnes samt kontrollbehovet ej torde vara större med

avseende å handlingar hos statsmyndigheterna, snarare tvärtom.

Den femte gruppen handlingar utgör sådana som röra rätt för enskilda att

inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller nykterhetsnämnds

verksamhet i övrigt. Gällande tryckfrihetsförordning innehåller en

sekretessbestämmelse i und. 10 med avseende å till Konungens befallningshavande

eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän

anstalt för vård av alkoholister samt läkares utlåtande och koncept i sådant

ärende. I 1927 års utredning angåvos handlingar i ärenden rörande behandling

av alkoholister såsom föremål för sekretess. Med den år 1935 tillagda

kategorien handlingar rörande rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker ha närmast

avsetts framställningar hos kontrollstyrelsen med anledning av detaljhandelsbolagens

beslut i dylika frågor och därtill hörande handlingar.

Slutligen har i 1935 års förslag såsom en sjätte grupp upptagits handlingar

rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde,

örn vilka handlingar intet stadgas i gällande rätt. I 1927 års förslag inrymdes

dessa handlingar i en bestämmelse om sekretess å handlingar rörande personlig

övervakning av enskilda. I motiven till 1935 års förslag framhålles, att

i ärenden rörande kontroll å utlänningar ofta företagas sådana undersökningar

angående utländska undersåtars och svenska arbetsgivares förhållanden

vilka icke borde bliva offentliga.

De sålunda föreslagna sekretessbestämmelserna skola icke lia tillämpning

å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där

ej fråga är om nykterhetsnämnds beslut och beslut i ärende rörande tillämpningen

av lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Den offentliga

kontrollen skulle, enligt vad sakkunniga härutinnan anfört, kunna lida

obehörigt förfång, därest dylika beslut generellt hänfördes under sekretessen.

Såsom förut antytts har i 1935 års förslag sekretessen på vissa punkter

skärpts så till vida, att handling ej skall få utlämnas ens till den vilkens personliga

förhållanden handlingen rör. Detta skall enligt paragrafens tredje

stycke, första punkten, vara fallet, då handlingen angår någons intagning å

anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling därstädes eller

eljest av läkare, och grundad anledning finnes att antaga att genom utläm- j

nando ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller eljest

allvarlig olägenhet uppstå, varmed enligt motiven främst åsyftas att fara för*

annans personliga säkerhet skulle uppstå. De sakkunniga lia framhållit, att

l denna bestämmelse torde i huvudsak stämma väl överens med den som för

ett specialområde, nämligen för kommunala sinnessjukhus, meddelats i stadgan

angående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929, § 108. Denna

av Konungen i administrativ ordning utfärdade stadga är i förevarande punkt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkunniga

(statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke

falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda paragraf

av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och

offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnessjukhus,

jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom

anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner

det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit

intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande

handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för

honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.

Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje

stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd

eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar

till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke

varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den

örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att missbruka

genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna bestämmelse

bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialstyrelsen

och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit

anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot

anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.

De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje

stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde

äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag

för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).

I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse

med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärkningar

framställts.

Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsentliga

delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, därvid

styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande

hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest

trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till

skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen

beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika handlingars

tillhandahållande.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga

vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnessjukdom,

icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929

års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt

sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgängliga

för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år

1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnessjukhusen,

beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevarande

hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt anginge

de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i

förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

59

hörigas nyfikenhet. Förslaget innebure även att den relativa sekretess, som

hittills åtminstone enligt praxis varit beskärd de vanliga sjukhusens journaler,

i mycket stor utsträckning uppgåves. Det läge i öppen dag att åtskilliga

av de detaljer angående sjukdomars förhistoria och det aktuella

sjukdomstillståndet som patienter i förtroende meddelade sjukhusläkaren

vore av den art, att de av den sjuke skulle hemlighållits, örn han räknat

med möjligheten att de när som helst skulle löpa risken att bli tillgängliga

för envar. Lika otvivelaktigt vore, att ett sådant förhållande många^ gånger

kunde innebära stora nackdelar för ett framgångsrikt försök att råda bot

för sjukdomen. Förslaget kunde medföra att tjänsteläkare underläte att sig

till minnes anteckna omständigheter, vilkas offentliggörande kunde bliva

patienten till förfång. Centralstyrelsen hemställde därför om sådan ändring

i förslaget, att läkares anteckningar om patienter, frånsett de tillfällen

då ett allmännelig! samhällets trvgghetsintresse annorlunda påfordrade, genomgående

bleve att betrakta såsom hemliga.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ifrågasätta,

örn icke paragrafen erhållit en alltför generell avfattning som kunde

vålla svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasätter särskilt,

om icke paragrafen borde jämkas till överensstämmelse med vad i sjukhusstadgan

föreskrives rörande lasarettsläkares skyldighet att avgiva intyg.

Pressorganisationerna yrka att ur den blivande lagen skall utgå bestämmelsen

att åtgång till handling rörande någons intagning å anstalt eller inrättning

eller vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare i vissa

fall skall kunna vägras, även då enligt de föregående reglerna i paragrafen

utlämning skulle ske. Genom detta stadgande komme nämligen offentligheten

att orimligt starkt inskränkas, då det gällde handlingar rörande i

synnerhet såsom sinnessjuka ansedda personers intagande å vårdanstalt.

Av lika stort intresse som det vore att publiciteten i fråga om dylika personers

förhållanden icke missbrukades, av lika stor vikt vore det att vederbörande

läkares uppfattning icke under alla omständigheter bleve den avgörande

i fråga om sådana handlingars utlämnande, men det syntes tydligt

att genom den föreslagna bestämmelsen föga eller ingen möjlighet skulle

finnas att gentemot läkarens uppfattning hävda offentlighetskravet även i

fall då detta kunde vara synnerligen befogat. Detta måste sägas utan att

avsikten vore att därmed uttala något misstroende mot läkarna, vilkas ofta

svåra ställning i dylika fall pressorganisationerna till fullo insåge.

Riks försäkringsanstalt en har motsatt sig att sjukdom särskilt nämndes

jämte personliga förhållanden i övrigt vid bestämningen av det som enligt

förevarande paragraf skall betinga sekretess. Riksförsäkringsanstalten hänvisar

härvidlag till vad som förekommit vid tillkomsten av undantaget i

gällande tryckfrihetsförordning angående riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

handlingar, vilka äro underkastade sekretess bland annat

''såvitt de röra enskildas personliga förhållanden’. Detta undantag hade

tillkommit efter en framställning av riksförsäkringsanstalten, däri framhållits

att läkarbetyg, som ingåves till anstalten för erhållande av ersättning,

samt uppgifter i övrigt, som inkomme för en ersättningsfrågas bedömande,

syntes kunna undantagas från de handlingar till vilka allmänheten

hade fri tillgång. I dessa läkarbetyg och meddelanden måste nämligen understundom

lämnas utredning örn den skadades tillstånd före olyckstillfället,

huruvida han lede av följderna av alkoholmissbruk samt rörande den

skadades ärftliga belastning, levnadssätt, föregående sjukdomar m. m. Det

vöre tydligt att dylika upplysningar örn en sjuk persons mera intima förhållanden

icke borde få komma till utomståendes kännedom. I anledning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majis proposition nr 107.

av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) förelagts

riksdagen, som med en ändring i fråga om sekretesstiden antog propositionen.

Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland

annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av

olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjukdomar

han genomgått, om han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller

vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde

läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken ersättning

begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden

och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot

skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf

komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga

riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande

ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve

missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges

eller för hans nära anhöriga. Det vore emellertid överflödigt och olämpligt

att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutligen

har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om undantag

från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll

upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt

gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga förhållanden.

Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg

som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande

verksamhet i viss om ock mindre mån gällde även i ärenden rörande beviljande

av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för utrönande

av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifrågasätter

styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från

offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åtminstone

delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet

i jad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt

på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,

ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående

utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten

av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift örn förbud mot

utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande

folkpension.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i

denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, om

enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyllest

tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då

trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i

mångå fall avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kommunal

myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den

sorn hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller

erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet

för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda fallet göras

alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande

myndighet att, örn också viljan vore god, helt sätta sig in i den enskildes

bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Om

icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att

vid fråga om utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majis proposition nr 107.

hava intresse av handlingens hemlighållande; och denne borde även tillerkännas

klagorätt.

Socialstyrelsen anser att med handlingar vilka enligt denna paragraf skulle

åtnjuta sekretesskydd torde höra likställas handlingar i ärenden rörande

statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet samt i ärenden

rörande den statliga tillsynsverksamheten över arbetslöshetskassor, sjukkassor

och andra understödsföreningar. Vad särskilt anginge förstnämnda ärenden

syntes visserligen oförbehållsamt kunna erkännas, att dessa ärendens

vikt gjorde det angeläget att de ej omgärdades med ett sådant skydd mot

offentlighet, varigenom allmänheten betoges möjlighet att följa de statliga

och kommunala organens politik i ifrågavarande avseende. Detta syntes emellertid

icke utgöra tillräcklig anledning att på detta område frångå den av de

sakkunniga i övrigt upprätthållna principen, alt enskilda medborgares rent

personliga förhållanden icke borde kunna till skada för vederbörande och

utan dennes samtycke prisgivas åt offentligheten.

Statens arbetslöshetskommission framställer samma yrkande som socialstyrelsen,

därvid anföres att inom arbetslöshetskommittéernas verksamhet

liksom inom fattigvården och arbetsförmedlingsverksamheten förekomme

uppgifter rörande enskildas personliga förhållanden vilka rimligen borde

undandragas offentligheten.

Stadsfullmäktige i Stockholm, magistraten och stadsfullmäktige i Borås

och i Karlskrona, magistraten i Landskrona och stadsfullmäktige i Eslöv ha

likaledes ansett önskvärt att sekretessen utsträckes till ifrågavarande handlingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att särskilt beträffande barnavårdsnämndernas

och nykterhetsnämndernas verksamhet ett bestämt behov

av sekretess framträtt. Den hittillsvarande bristen i detta hänseende hade

otvivelaktigt vållat svårigheter och stora personliga obehag framför allt för

nämndernas ordförande. Understundom torde denna brist t. o. m. lia förhindrat

åtgärder som eljest varit påkallade. — Beträffande det samtycke

till utlämnande av handling som i handlingen avsedd person kunde lämna,

har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke målsman eller förmyndare borde likställas

med denna person själv såvitt angår minderåriga eller psykiskt sjuka.

— Länsstyrelsen anmärker vidare, att genom de föreslagna bestämmelserna

att i vissa fall handlingar skulle kunna vägras även dem vilkas personliga

förhållanden däri berördes, torde lia avsetts att förebygga att familjemedlemmar

eller personer, vilka eljest stöde i nära förhållande till den som skulle

bliva föremål för ifrågasatt behandling, bleve utsatta för trakasserier eller

förföljelser. Denna synpunkt hade enligt vad erfarenheten visat stor betydelse,

men den hade icke kommit till synes i lagtextens avfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det föreslagna sekretesskyddet för

läkarutlåtanden och dylika handlingar i mål och ärenden hos domstol borde

utsträckas att gälla även i mål hos länsstyrelse, t. ex. i mål rörande behandling

av lösdrivare. Länsstyrelsen anmärker även att länsstyrelses utslag eller

beslut i mål angående behandling av alkoholister borde åtnjuta sekretesskydd

i likhet med nykterhetsnämnds beslut.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra motsvarande anmärkning med avseende

å barnavårdsnämnds beslut.

Landsfogden i Kronobergs län ifrågasätter skydd för läkarutlåtanden och

dylika handlingar som upprättats på föranstaltande av polismyndighet och

ej omfattades av sekretessbestämmelsen i 10 §, t. ex. obduktionsprotokoll

rörande personer som förolyckats eller själva tagit sig av daga. Vidare framhåller

landsfogden att det särskilda sekretesskyddet för handlingar utvisande

vem som gjort anmälan lill barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd

eller eljest lämnat upplysningar lill sådan nämnd borde utsträckas att gälla

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar

till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.

Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutioner

på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den mån

de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås

därvidatt skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll

att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsförmedling.

Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det

plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som påmönstrats

1 artyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan

utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifrågasättes

sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,

t. ex. i frågor om understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla

upplysningar om personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade

enligt förevarande paragraf.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande paragraf

för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndigheter

över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.

Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom

framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporationerna,

om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall

torde böra föranleda jämkningar i förslaget.

Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretessens

reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutinnan

föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekretess

skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas personliga

förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den

vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan anses

vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada

eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.

I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departementsförslaget

som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara

fråga om ''enskilds personliga förhållanden’, ej ''enskilds sjukdom eller hans

personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde

1 detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man — bland annat

med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighetsregeln

med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar

-— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses avse

personliga förhållanden, men på grund av klausulen om utlämnande då

det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämpningen

av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom

särskilt nämnes eller icke.

Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan

vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må endast

ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn

skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i

handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver

upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad cen
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

63

tralstyrelsen för Sveriges läkarförbund med avseende å sjukvårdshandlingar

och statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende å handlingar

hörande till hans verksamhetsområde anfört av innebörd att ifrågavarande

klausul skulle allvarligt minska värdet av hela sekretessen torde icke

vara berättigat. Det lärer icke behöva befaras, att läkarna respektive fattigvårds-

och barnavårdsmyndigheterna, åtminstone med den formulering klausulen

erhållit i departementsförslaget, skulle anse sig skyldiga eller berättigade

att utlämna handling, då risk för obehörig användning av erhållna upplysningar

föreligger.

Det synes ej lämpligt att såsom från ett håll ifrågasatts utmärka att samtycke

till utlämnande i vissa fall skall kunna givas av förmyndare eller god

man, utan synes frågan i vad mån så skall kunna ske böra lösas efter allmänna

regler.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Konungen utan hinder

av vad i paragrafen stadgats skulle äga förordna örn utlämnande av

ifrågavarande handlingar, har ansetts böra utgå, då den ej torde fylla något

praktiskt ändamål och dessutom ej synes principiellt försvarlig.

Sekretesstiden föreslås såsom överallt där det gäller personliga förhållanden,

på skäl för vilka redan förut redogjorts, höjd från år 1935 föreslagna

60 år till 70 år.

De förvaltningsområden på vilka sekretess enligt denna paragraf skall

gälla torde såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen föreslagit

böra utökas med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid

arbetslöshet. Även härvidlag framträder, såsom dessa myndigheter framhållit,

ett sekretessintresse fullkomligt motsvarande det som råder på fattigvårdens

område. Och det kontrollintresse som påkallar offentlighet synes

knappast starkare på det förra området än på det senare. Genom de föreslagna

möjligheterna till utlämnande av handlingar trots sekretessregeln torde

sistnämnda intresse i tillbörlig mån bliva tillgodosett. Det måste överhuvud

anses önskvärt att på närbesläktade områden såvitt möjligt samma

regler gälla. Främst ur denna synpunkt har departementsförslaget i denna

paragraf även upptagit handlingar i ärenden rörande allmän pensionsförsäkring.

Såsom pensionsstyrelsen framhållit tala åtminstone i viss utsträckning

för sekretess på detta område samma skäl som gälla beträffande olycksfallsförsäkring,

fattigvård m. m. Sekretessbehovet torde visserligen vara väsentligt

mindre beträffande handlingar i pensionsförsäkringsärenden, men i

den mån ömtåliga personliga förhållanden beröras i dessa handlingar, synas

de böra vara skyddade i lika grad som handlingar i andra sociala ärenden.

Någon kränkning av offentlighetsprincipen innebär naturligen icke pensionsförsäkringshandlingarnas

hänförande under paragrafen, då trygghetsklausulen

här kan erhålla desto vidsträcktare tillämpning. Genom den nu föreslagna

lösningen undgår man särbestämmelse rörande läkarintyg i pensionsförsäkringsärenden,

för vilka intyg pensionsstyrelsen begärt att sekretess i

varje fall skulle anordnas.

Det synes riktigt att, som de sakkunniga föreslagit, i den allmänna kontrollens

intresse från sekretess utesluta beslut som särskilt utfärdats eller i pro
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

lokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i

förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsfullmäktige

framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obligatoriska

offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras personliga

förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara

nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, såsom

av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av

sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.

Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt

nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten

avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka

och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller läkare

— som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga

är örn anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset

här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna

hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas

att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig internering

av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sinnessjukhandlingars

offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika

stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.

Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna

punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig

olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot

den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den

är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas

stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan

i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala

sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgandets

tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning

för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes

att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats

kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn

vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke

upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om anmälan

eller upplysningarna icke varit uppenbart ogrundade. En dylik begränsning

synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av

därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla

anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdomsskydd

och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till

länsstyrelse eller annan polismyndighet.

De yrkanden örn sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare

vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej representera

sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i yttran
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

dena anförda synpunkter av mera allmän räckvidd kunna här icke upptagas

till behandling.

I paragrafen har upptagits en bestämmelse om sekretess för de socialregister

vilka enligt den i år antagna lagen om socialregister skola föras i

kommunerna. Denna lag anger i vilka fall upplysningar ur socialregistret

skola lämnas. Chefen för socialdepartementet anförde i motiveringen till

bestämmelserna härom, att uppgifter ur registret icke syntes böra lämnas

eller detsamma över huvud vara tillgängligt i andra fall än de i lagen angivna

(se proposition nr 3 med förslag till lag om socialregister sid. 18). I

förevarande paragraf har ansetts böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar

tillhörande socialregistren ej må utlämnas i vidare mån än som följer

av lagen om socialregister.

15 §.

I denna paragraf gives skydd för överförmyndares handlingar i vad de

angå enskildas ekonomiska förhållanden. Motsvarande bestämmelse saknas

i gällande rätt och 1927 års förslag men upptogs i 1935 års förslag, 15 §, där

det stadgas att ifrågavarande handlingar ej må utlämnas förrän efter 25 år

i vidare mån än i lagen om förmynderskap föreskrives.

I 10 kap. 6 § förmynderskapslagen stadgas att omyndig, om han fyllt 16

år, må taga del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet

som förvaras hos överförmyndaren samt att enahanda rätt tillkommer

den omyndiges make och närmaste fränder. Lagberedningen, som i sitt

förslag till förmynderskapslag utformade detta stadgande, framhöll att det

förutsatte att ifrågavarande handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens

bestämmelser vore att anse som allmänna handlingar. Det vöre av största

* vikt att förteckningar över omyndigs egendom samt års- och slutredovisningar,

vilka avsåge att giva en detaljerad inblick i en omyndigs ekonomiska förhållanden,

förbleve undandragna offentligheten. Detsamma gällde i viss

mån vissa andra av lagberedningen angivna handlingar.

Vid granskning av lagberedningens förslag fann emellertid lagrådet enhälligt

att överförmyndares handlingar måste anses falla under tryckfrihetsförordningens

regler i § 2 mom. 4. Två av lagrådets ledamöter funno övervägande

skäl tala för att de i 10 kap. 6 § förmynderskapslagen upptagna handlingarna

bleve undandragna offentligheten och ansågo följaktligen att bestämmelse

härom borde införas i tryckfrihetsförordningen. De två övriga

av lagrådets ledamöter åter ansågo, särskilt vid jämförelse med bouppteckningar,

anledning ej förekomma till ändring i tryckfrihetsförordningen och

hemställde på grund härav att ifrågavarande paragraf i förmynderskapslagen

måtte uteslutas.

Vid framläggande av proposition med förslag till förmynderskapslag anförde

föredragande departementschefen i anledning av vad sålunda förekommit

i lagberedningen och hos lagrådet, att han visserligen funne det önskvärt

att icke vem som helst skulle äga taga del av de hos överförmyndaren

Bihang till riksdagens protokoll 1:9.17. 1 sami. Nr J07.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frågans

snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rättstillämpningen

att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än

hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i

10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.

I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar har framhållits,

att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den

ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma synpunkter

gjorde sig gällande som i fråga om banksekretessen, varom vissa

stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).

Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas bestämmelse,

varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Någon

annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att

sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.

16 §.

Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekretess

beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna

enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden

är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,

då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas

och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att

ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som

avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighetsregeln

överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935

års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §.

dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag framhållit

behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgifter

som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrågasatt

om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt

12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges

redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.

Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande

undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande

till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande

på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning

till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935

års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts

föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning ha tagits

hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräkning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

67

17 §•

Paragrafen motsvarar 17 § i 1935 års förslag.

I tryckfrihetsförordningen, und. 15, stadgas att skattskyldigas uppgifter

till ledning för egen taxering, bankers uppgifter om skattskyldigas ränteinkomst

och om innestående medel samt deklarationer för beräknande av

arvsskatt eller skatt för gåva ej må utlämnas till andra än dem som enligt

skatteförfattningarna äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer,

f 1927 års förslag föreslogs häri ej annan ändring än att tiden för hemlighållande

av de ifrågavarande handlingarna begränsades till 10 år.

Enligt 1935 års förslag skulle sekretessen utsträckas till alla de olika slag

av uppgifter som avgivas jämlikt nu gällande taxeringsförordning till ledning

vid inkomst-, förmögenhets- samt virkestaxering. Därjämte tillfogades

ett stadgande angående uppgifter för andra skatter än dem tryckfrihetsförordningen

nu avser; om hemlighållande skulle beträffande dessa uppgifter

gälla vad i vederbörande skatteförfattningar kunde stadgas. De sakkunniga

anförde härutinnan, att kravet på sekretess varit så starkt att statsmakterna

ansett sig kunna i vissa på senare tid tillkomna skatteförfattningar infoga

bestämmelser om hemlighållande av särskilda slag av handlingar.

Kammarrätten har förklarat sig anse att förbud mot utlämnande borde

stadgas beträffande fastighetsdeklarationer samt andra uppgifter till ledning

för taxering av fastighet. Även uppgifter till ledning för taxering av skog

syntes kammarrätten kunna vara av sådan art att de borde skyddas mot

offentlighet. Rörande fastighetsdeklarationer har kammarrätten anfört:

Stundom innehölle fastighetsdeklarationerna uppgifter av sådan natur att

sekretess syntes befogad. Framförallt gällde detta i avseende å de uppgifter

för taxering av vattenfall som i anledning av den nytillkomna lagstiftningen

rörande dylik taxering borde meddelas. Enligt det för taxering av vattenfallsfastighet

fastställda särskilda deklarationsformuläret skulle detaljerade upplysningar

lämnas rörande köpeskilling, faktisk anskaffningskostnad och

effekt för olika delar av vattenkraftsanläggningen. Önskade ägaren av anläggningen

att taxering skulle äga rum enligt den så kallade avkastningsmetoden,

kunde det bliva erforderligt för honom att tillika meddela noggranna

upplysningar om inkomster och omkostnader, försäljningsförhållanden

med mera. Det syntes icke uteslutet att omförmälda uppgifter rörande

taxering av vattenfall kunde till den skattskyldiges skada utnyttjas i konkurrenssyfte.

Kammarrätten har vidare uttalat sig för en sekretesstid av åtminstone 25

år beträffande handlingar till ledning för taxering av inkomst och förmögenhet

samt av fastighet ävensom beträffande virkesdeklarationer. Även

Sveriges redareförening har påyrkat utsträckning av sekretesstiden till minst

25 år.

I yttranden från vissa stadsfullmäktige m. fl. förordas sekretessbestämmelsernas

utsträckning till deklarationer för beräkning av nöjesskatt.

Utvidgning av sekretessen jämväl till resultaten av taxering till inkomstoch

förmögenhetsskatt eller införande av förbud mot publicering i tryck av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av hand el skamrar na samt av

fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.

I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller

eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begränsning

av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare

böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss

berörda yrkanden om förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden

torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxeringsförordningen

böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.

Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser om hemlighållande

av taxeringarnas resultat. Närmast har härvid varit fråga om

förbud mot meddelande i tryck av uppgifter örn taxeringsresultaten. Spörsmålet

har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de

hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.

Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande

inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stockholms

handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas

åsido.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till

gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan

saklig ändring än en höjning av sekretesstiden från 15 till 25 år. Und. 17

erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.

Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt förslagets

18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl beträffande

tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen

den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva

sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor

för jordbrukskredit.

Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903

— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt

betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka

lagen örn bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkassorna

förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland annat

överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda

kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,

paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i förevarande

hänseende jämställts ''andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har

i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.

19 §.

Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig

överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — frånsett höjning av sekre
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

69

tesstiden från 5 till 10 år — till arbetsgivares skydd stadgar viss sekretess

för handlingar rörande riksförsäkringsanstaltens oell försäkringsrådets verksamhet,

och dels av 20 § första stycket, som avser sekretess, likaledes i arbetsgivares

intresse, för handlingar i ärenden angående arbetarskydd, vartill

motsvarighet ej finnes i tryckfrihetsförordningen.

Nämnda sekretessbestämmelse beträffande riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets handlingar är utformad i anslutning

till vad i 17 § första stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

stadgas om arbetsgivares skyldighet att lämna uppgifter till nämnda myndigheter

örn ’arbetet och de förhållanden under vilka det bedrives samt om

arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden’. I samma lagrum

föreskrives vidare i andra stycket skyldighet för envar att lämna uppgift för

bedömande av örn han är arbetsgivare i lagens mening och i tredje stycket

rätt för ifrågavarande myndigheter att taga del av vissa handlingar och

föranstalta om viss undersökning hos arbetsgivare. Olycksfallsförsäkringslagen

antogs år 1916 med en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet

i 17 § första stycket icke skulle tillämpas, förrän sådan ändring i tryckfrihetsförordningen

vidtagits att i stadgandet omförmälda uppgifter bereddes

nödigt skydd mot obehörigt offentliggörande. Riksdagen ansåg nämligen

att en dylik uppgiftsskyldighet icke borde åläggas arbetsgivarna utan att de

erhölle skydd mot att uppgifterna brukades till deras skada. I anledning

härav infördes efter proposition till 1917 års riksdag den förevarande sekretessbestämmelsen,

som i första hand tog sikte på de nyss berörda uppgifterna,

ehuru sekretessen bestämdes att omfatta såväl till ifrågavarande myndigheter

inkomna handlingar som även därifrån utgångna skrivelser samt

hos dem förda protokoll och anteckningar, vilka avse sådana förhållanden

som skola angivas i berörda uppgifter. Förbehåll gjordes att handling skulle

utlämnas, om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet ej

komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges.

Det må emellertid anmärkas, att i olycksfallsförsäkringslagen upptages i

18 § en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av tjänsteåligganden

för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning bär eller haft

att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 17 §

samma lag sägs är förbjuden att röja yrkeshemlighet och ej heller må,

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller

affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att

taga sådan befattning. Den diskretionsplikt som bär ålägges befattningshavare

hos myndigheterna är sålunda bestämd på i viss mån annat sätt än

den sekretess som är konstituerad för handlingar på området.

Den sekretess som enligt 1935 års förslag skall gälla för handlingar i ärenden

rörande arbetarskydd är konstruerad i anslutning till ett stadgande

i lagen örn arbetarskydd, 47 §, örn diskretion för befattningshavare

vid yrkesinspektionen, som till sitt innehåll fullt motsvarar 18 § olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt 20 § första stycket i 1935 års förslag till

sekretesslag skall sålunda sekretess gälla för nu ifrågavarande handlingar,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om

driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande

arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då vederbörande

arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom

ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas

härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt

att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd

eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller

sundhet å arbetsstället.

Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsätter

att ''handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl handlingar

rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt

med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det

stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrelsen

ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar om yrkeshemlighet

eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande

kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse om

sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf

som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrådet önskar

att handlingar rörande tillämpningen av lagen örn arbetstidens begränsning

uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erforderligt,

särskilt då fråga vöre om tillstånd till utsträckning av arbetstiden

vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning

av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skulle

äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jämte

fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar

rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från

stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhetssynpunkt

vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkeshemligheter

bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §

första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser

avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt

drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att

samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att

varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de statliga

kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållanden

som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande handlingar

på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till

nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande handlingar

rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckligare

konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets handlingar men torde knappast

medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande

dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

71

direkt hänför sig till vad som rör yrkeshemligheter och sådana upplysningar

örn driftanordningar eller affärsförhållanden vilkas offentliggörande kan

lända arbetsgivare till skada, bör den hittills gällande klausulen om utlämnande

då trygghet finnes att det ej länder vederbörande till skada bortfalla.

Sistnämnda handlingar ha i stället för att angivas tillhöra ärenden rörande

riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet angivits tillhöra

ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar,

detta för att vinna bättre redaktionell överensstämmelse med paragrafen i

övrigt.

I anledning av vad i yttrandena framhållits ha handlingar i ärenden

rörande arbetstidens begränsning och rörande arbetstillstånd för utlänningar

— därom stadgas i III kap. av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas

— medtagits i departementsförslaget såsom föremål för sekretess enligt denna

paragraf.

Sekretesstiden har enligt de allmänna grunderna härutinnan höjts från 10

till 20 år, varigenom även de från vissa håll framställda kraven på förlängd

sekretesstid tillmötesgåtts. Slutligen må anmärkas att det ej synts vara anledning

att upptaga det år 1935 föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att

obetingat förordna om utlämnande.

20 §.

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar andra stycket av 20 § i

1935 års förslag, som i sak överensstämmer med und. 21 i gällande tryckfrihetsförordning.

Stadgandet innebär endast en hänvisning till lagen om undersökning

angående monopolistiska företag och sammanslutningar med avseende

å villkoren för utlämnande av handlingar vilka inkommit till eller upprättats

hos sådan myndighet. I sistnämnda lag stadgas i 7 § att sådana handlingar

må utlämnas endast såvitt de icke röra affärs- eller driftförhållande

eller, i den mån dylik handling är av sådant innehåll, med Konungens särskilda

tillstånd eller efter det 25 år förflutit från handlingens datum. Dessutom

föreskrives att innan Konungen låter handling offentliggöras tillfälle skall

lämnas vederbörande företag eller sammanslutning att avgiva yttrande i

ärendet.

Den av de sakkunniga år 1935 föreslagna formuleringen av ifrågavarande

stadgande i sekretesslagen har utan ändring upptagits i departementsförslaget.

Det vore måhända principiellt riktigast att överföra de nuvarande

föreskrifterna örn handlingars utlämnande i lagen örn undersökning angående

monopolistiska företag och sammanslutningar till sekretesslagen samt därvid

något jämka föreskrifterna till närmare överensstämmelse med andra desamma

närbesläktade sekretesstadganden. Av praktiska skäl har emellertid

en dylik överflyttning ej föreslagits.

21 §.

Paragrafen motsvarar 20 § tredje stycket i 1935 års förslag, där ett stadgande

upptogs av innehåll att Konungen skulle äga förordna örn sekretess såvitt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,

rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,

handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller

eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade

sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärseller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller vederbörande

företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs

under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Konungen

och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för

handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av

företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha

anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripanden

på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet

att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag

icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina förutsättningar

och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten

av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen

anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med

hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.

Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid

behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understödjande

syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även

gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på näringslivets

område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,

fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore

det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidkaren

hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den

affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i

allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforderlig

diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland annat

dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att

vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid

för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva alt tiden förlängdes. Kommerskollegium,

Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yrkanden

i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruktion

av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara

skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta

ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret

yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kontroll

förlänas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i anslutning

härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom

ett villkor därför mahanda med fog nödgades finna sig i att upplysningar

örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika

starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i

något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai-ts proposition nr 107.

73

utredning. En närmare överensstämmelse mellan stadgandet örn sekretessskydd

för statistiska uppgifter och den förevarande sekretessbestämmelsen

syntes påkallad, såvitt anginge handlingar i ärenden rörande statlig utredning.

Jämväl handlingar i ärenden rörande statlig kontroll borde åtnjuta ett

vidsträcktare skydd än enligt förslaget. Handelskammaren i Karlstad anser

att handlingar angående stödverksamhet borde skyddas endast i de fall då

offentliggörande kunde skada riket. Stödverksamhet med avseende på näringslivet

vöre en mycket omtvistad sak som lätt kunde ge anledning till anmärkning.

Visserligen förelåge här en möjlighet till parlamentarisk kontroll

över eventuellt missbruk av sekretessen, men allmänheten och främst alla

konkurrenter till understödda företag hade också ett stort och direkt intresse

av handlingarnas offentlighet, från vilket man icke finge bortse. Ett företag

som sökte statsunderstöd torde själv vara bäst betjänt av att få visa klara

papper. Stockholms och Skånes handelskamrar framhålla i sammanhang

med behandlingen av förevarande paragraf, att det borde finnas möjlighet

för myndighet att på särskild begäran av enskild förordna örn hemlighållande

av handlingar som av den enskilde lämnades till myndigheten.

Det sekretessbehov som är avsett att tillgodoses med stadgandet i denna pagrat

är utomordentligt starkt, och gällande tryckfrihetsförordnings brist på

bestämmelser i förevarande hänseenden är också synnerligen kännbar. Den

statens reglerande och stödjande verksamhet som de närmast förflutna krisåren

och den handelspolitiska situationen nödvändiggjort samt de ingående

undersökningar på näringslivets område som på senare tid föranstaltats ha

lämnat mångfaldiga exempel på nämnda behov. Det har icke kunnat undvikas,

att en faktisk sekretess trängt sig fram i tvivelaktig överensstämmelse

med grundlagen till förhindrande av att enskilda, som av staten avfordrats

vissa upplysningar, måhända skulle tillfogas svår skada genom dessas offentliggörande.

Huru sekretessen skall anordnas kan vara föremål för tvekan, men såsom

de sakkunniga framhållit torde det vara lämpligast att åt Konungen överlämna

att för skilda fall giva föreskrifter därom. Visserligen erhåller härigenom

Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att inskränka offentligheten på

ett viktigt område, men örn så ej skedde, torde man vara nödsakad att i stället

anordna en obligatorisk sekretess över hela området, enär det svårligen

låter sig göra att inom delsamma i lag närmare urskilja de fall då anledning

icke finnes att inskränka offentligheten. Från flera håll, särskilt från

sammanslutningar på näringslivets område, har som av redogörelsen för yttrandena

framgår, yrkats en dylik i lagen direkt föreskriven sekretess på hela

förevarande område. Otvivelaktigt är dock, som från några håll betonats,

den inbördes styrkan av offentlighetsintresset och sekretessintresset ganska

olika för olika fall. Då fråga är örn stödverksamhet, gör sig exempelvis i

regel allmänhetens kontrollintresse betydligt starkare gällande än då fråga är

örn uppgifter som avlämnas till en utredning i statens intresse. Samtidigt

bör dock icke förbises, alt en statlig stödverksamhet ofta kan motverkas

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter

för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler

kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom framhållits

åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från

fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,

angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda

skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda förslag

vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna anordnas

på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes

systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat

än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom

andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.

22 §.

Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen om

virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna föreskriva,

att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av virkesmätningsnämnd,

vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan om

virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad

vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mätbesked,

som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola

för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mätningar

som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stadgande,

45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt

mål yppas.

Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med

sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning

eller mätningsutgifter. De upplysningar om virkesaffärer som därur

kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare

av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegränsning

av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande

paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare

mån än som följer av lagen om virkesmätning.

23 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell

jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestäm

melse, und. 18.

24 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas

att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må

utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller

förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sistnämnda

lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

75

att på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och

andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, dels ock en

rätt för den som sålunda går förlikningsman tillhanda att, i den omfattning

han finner behövligt, göra förbehåll att vad förlikningsmannen på sådant

sätt erfar ej må av denne yppas.

Enligt 1927 års förslag, mom. 36, skulle den närmare regleringen av sekretessen

på förevarande punkt ske i lagen örn medling i arbetstvister, men

något förslag till ändring i denna lag framlades ej. Socialstyrelsen erinrade

i yttrande till 1927 års utredning, att skrivelser i ifrågavarande ärenden från

arbetsgivare- och arbetarorganisationer med uppgifter örn organisationsfrågor,

ekonomiska förhållanden, yrkeshemligheter m. m. vore av den art att

de syntes böra skyddas mot offentligheten; därom erinrades bland annat i

7 § berörda lag. Vidare framhöllos olägenheterna i många fall av att parternas

tillkännagivna ståndpunkter, medlingsförslag m. m. publicerades innan

enighet mellan parterna nåtts. Förlikningsmannen borde emellertid ha

rätt att offentliggöra dylika handlingar, då det stundom kunde vara önskvärt

att allmänna opinionen finge tillfälle att utöva visst tryck på parterna.

Socialstyrelsen intog sålunda den ståndpunkten, att rätt att hålla handlingar

rörande medling i arbetstvister hemliga borde erhålla stöd av lag men att

prövningen av fråga i vad mån hemlighållande skulle ske borde överlämnas

åt vederbörande förlikningsman eller medlingskommission.

Sekretessföreskrifter av den art som föreslagits synas påkallade. I departementsförslaget

har icke gjorts någon annan ändring i förhållande till 1935

års förslag än att sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt förut berörda

allmänna grunder.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 23 § i 1935 års förslag, avser handlingar i ärenden

rörande offentlig arbetsförmedling.

Socialstyrelsen framhöll i yttrande till 1927 års utredning behovet av sekretess

för arbetsförmedlingsanstalternas expeditionsmaterial och skriftväxling

i och för förmedlingsarbetet samt gjorde därvid påpekanden av bland annat

följande innebörd.

I dessa handlingar förekomme uppgifter örn arbetssökandes personliga förhållanden

som icke borde bliva offentliga. Även uppgifter om arbets- och

avlöningsförhållanden hos arbetsgivare borde skyddas. För att förmedlingsverksamheten

rätt skulle kunna fylla sitt ändamål erfordrades överhuvud

att arbetsgivare och arbetssökande icke ägde obegränsad rätt att erhålla kännedom

örn anmälningar rörande lediga platser och om hänvisningar som givits

arbetssökande rörande arbetstillfällen. Eljest kunde inträffa att för en

viss plats icke kompetenta arbetssökande i stort antal infunne sig hos arbetsgivaren

till besvär och tidsutdräkt för honom. Vidare kunde den diskretionära

prövning försvåras, som arbetsförmedlingen vid konkurrens mellan arbetsgivare

örn viss skicklig arbetskraft hade att företaga rörande vilken arbetsgivare

som erbjöde de bästa villkoren och till vilken följaktligen arbetssökande

enligt gällande bestämmelser borde hänvisas. Ifrågavarande handlingars

undantagande från offentligheten måste anses som en förutsättning

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter

skulle kunna upprätthållas.

I 1927 års förslag upptogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll

att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes

över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av

anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över

detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare yttrande,

att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbetsförmedlingsärenden.

I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning enligt

vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga

anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra

sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare mån än som påkallades

med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada

som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav tillfogades

bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av sekretesstiden

— vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden

under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,

att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada

eller lände förmedlingsverksamheten till men.

En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund

av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen

har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt

de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.

26 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas

om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notarii publici handlingar.

Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående

notarii publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum

föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad honom

i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lagrummet

bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra

av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller

särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för

obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel

föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende

meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket

av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts befogenhet

att förordna om sekretess å handlingar i andra ärenden angående

rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verksamhet

som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av konsulat.

I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

77

^anderia av en bestämmelse i mom. 36, enligt vilken i vanlig lagstiftningsväg

kunde stadgas sekretess för handlingar som uteslutande anginge rättshjälp.

Mot de år 1935 föreslagna sekretessbestämmelserna på förevarande område

synes i sak intet vara att invända och de ha med smärre redaktionella jämkningar

upptagits i departementsförslaget.

27 §.

Bestämmelse motsvarande innehållet i denna paragraf var i 1935 års förslag

införd i 25 §. Här är fråga om handlingar vilka angå myndighets verksamhet

för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas

tjänst eller innefatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit

utföra för enskilds räkning.

I 1927 års förslag stadgades i mom. 36 att handlingar, som uteslutande anginge

införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst

eller annan därmed jämförlig verksamhet, skulle kunna genom av Konungen

och riksdagen stiftad lag beläggas med sekretess. Med stadgandet åsyftades

bland annat möjlighet att erhålla sekretess för den rådgivande verksamhet

som utövas av konsulenter för olika näringsgrenar, den kommersiella informationen

och annan information rörande förhållanden i främmande länder.

Som motivering för stadgandet framhölls huvudsakligen, att anlitande av det

allmännas biträde i sådana situationer varom här vore fråga icke alltid borde

förknippas med olägenheterna av full offentlighet.

Enligt 37 mom. i 1927 års förslag skulle Konungen äga förordna, att vetenskaplig

utredning eller undersökning som viss myndighet låtit utföra för

enskilds räkning ej finge före viss tid utlämnas till annan än den som begärt

utredningen eller undersökningen. Med detta stadgande åsyftades bland annat

möjlighet att i administrativ ordning bereda sekretess för undersökningar

som företagits av statens provningsanstalt eller statens centrala frökontrollanstalt,

i vilka anstalters instruktioner stadgas att resultaten av där verkställda

undersökningar icke utan uppdragsgivarens samtycke må yppas för

annan än denne. Genom ifrågavarande bestämmelse var även avsett att förhindra,

att en utredning som enskild person mot ersättning fått utförd genom

ett offentligt arkivs försorg kostnadsfritt tillliandahölles en annan. Det framhölls

även, att med stöd av detta stadgande skulle kunna skyddas sådana tuberkulinundersökningar

å nötkreatur som djurägare frivilligt påkallat hos

veterinär.

Beträffande ifrågavarande i 1927 års förslag under mom. 36 och 37 upptagna

handlingar skall enligt 1935 års förslag Konungen äga förordna, att de

endast i bestämda fall och i viss ordning må utlämnas. Dock har med avseende

å möjligheten att hemlighålla utredningar och undersökningar som

verkställts för enskilds räkning föreslagits ändring såtillvida, att den utsträckts

att gälla även andra än vetenskapliga utredningar och undersökningar

men inskränkts att avse endast sådana som verkställts mot ersättning.

Sekretessen har föreslagits obegränsad till tiden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att

Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna örn utlämnande av utredning

som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.

I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse

därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av handlingar

angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan

dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hemställan

av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares

i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda avskrifter

och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för

att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda samlade

arbetsmaterial.

Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruktioner

och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och

villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket

av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna regler

härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket

växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande

handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för

andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det

har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att förordna

örn sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskildas

räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt innebär

departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhållande

till 1935 års förslag.

Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har

synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestämmelse.

28 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för

statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende samfärdseln

samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.

Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling

i nästföljande paragraf.

Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under

mom. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och telegrafverkens

handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reg

lerades samt i det senare momentet gåvos bestämmelser om andra kommunikationsverks

och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som

sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla

handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behandlades

i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var bestämd

till endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas om

så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

79

trygghet vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas till

skada för den som i handlingen avsåges. Förslag om en liknande sekretess ha

även tidigare framförts. Särskilt ha statens kommunikationsverk vid fyrfaldiga

tillfällen hemställt därom, och framställningar i sådant syfte ha även

gjorts från handelskamrarna. Såsom skäl för sekretess har i huvudsak anförts,

att enskildas affärsintressen kunde skadas, om handlingar rörande

deras anlitande av konununikationsverken bleve offentliga och kunde granskas

av konkurrenter.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla vad som berör enskildas

affärsangelägenheter, och utlämnande skall ske när dessa samtycka därtill

eller när enligt vederbörande chefsmyndighets beprövande trygghet kan anses

vara för handen att det ej kommer att missbrukas till deras skada. Sekretesstiden

är föreslagen till 10 år. Sekretess skall dock icke gälla för beslut

varigenom fastställts avgift för samfärdsmedels begagnande.

I yttrandena över 1935 års förslag lia de af färsdrivande verken framställt

vissa anmärkningar mot detsamma.

Generalpoststyrelsen framhåller bland annat, att örn en person skulle vilja

taga del av exempelvis vid postanstalt förda tidningsutdelningslistor för att

utröna annans politiska inställning, ifrågavarande paragraf icke lämnade

postverket stöd för att vägra utlämnande, då det icke vore fråga om en affärsangelägenhet.

Handlingar i tidningsrörelsen kunde ej heller anses angå

särskilda postförsändelser, varom talades i 26 § av 1935 års förslag (se 29 §

i departementsförslaget). Vidare framhåller styrelsen att postverket — även

frånsett postsparbanken och postgirorörelsen, varom särskilt stadgas (se 30 §

i departementsförslaget) — bedriver verksamhet som icke är samfärdselverksamhet,

såsom utbetalning av folkpensioner, försäljning av radiolicenser,

utställande av nordiska resekort samt försäljning och utbyte av premieobligationer.

Även beträffande dylika handlingar borde enligt styrelsens mening

vederbörande lia rätt att fordra, att obehöriga icke erhölle upplysningar

genom postverket. Styrelsen framhåller, att enär postverket på grund av

sina vitt skilda rörelsegrenar intoge en särställning, de bestämmelser som

avsåge postverket borde göras fristående utan sammankoppling med bestämmelserna

för andra statsmyndigheter.

Järnvägsstyrelsen yrkar med hänvisning till tidigare yttranden en större

sekretess för rena affärshandlingar, nämligen såtillvida att den icke skulle

inskränkas att avse allenast det som berör enskildas affärsangelägenheter

utan i viss utsträckning gälla även annan affärskorrespondens med tillhörande

handlingar liksom interna handlingar erforderliga för statens järnvägars

förvaltning som affärsföretag. Styrelsen har därvid betonat, att från olika

håll intagits den ståndpunkten att statens affärsverksamhet borde ske under

i huvudsak enahanda former som affärsverksamhet i privata händer. Sålunda

hade socialiseringsnämnden uttalat, att det vore erforderligt att en bestämd

brytning skedde med den kamerala traditionen beträffande statens

affärsverksamhet och att för statens järnvägar skapades former för förvaltningen

som betingades av affärsverksamhetens egen natur. Styrelsen ansåge

dock att utlämnande borde kunna ske efter styrelsens prövning för varje

särskilt fall huruvida utlämnande kunde lända till skada för verket eller

enskild part, och endast i sådant fall borde handlings utlämnande vägras.

Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, örn det vore möjligt att i fråga örn driften

av statens kanaler upprätthålla en fullt affärsmässig skötsel i konkurrens

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna

samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhandahållas

konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i

deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast

såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också

tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fastställande

av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra

vara offentliga handlingar.

Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa om ett förtydligande

av vad i paragrafen stadgas om undantag från sekretessen beträffande

beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.

Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även handlingar

rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket överlämnas

till mynt- och justeringsverket.

Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas

de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndighet

infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avlämnats

till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.

De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara

tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken

icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det

synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,

till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud taget

alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen

torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.

34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då

sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom förevarande

lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men

dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägenheter

och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utredningarna

i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller

avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen

föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade handlingar

— med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas

offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare

sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av

ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar

bliva offentliga samtidigt med beslutet örn taxans eller avgiftens fastställande.

I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid

utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts

behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna

utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även

lidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen önskat.

Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.

Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör samfärdselverksamhelen.

Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden

vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

81

något egentligt behov därav synes knappast föreligga. Något vägande skäl

att utbryta hela regleringen av sekretessen för postverkets handlingar till en

särskild paragraf synes ej heller ha förebragts.

Villkoret för utlämnande i trots av sekretessföreskriften — då trygghet mot

skada är för handen — har avfattats på enahanda sätt som i andra paragrafer

av departementsförslaget där det förekommer. Det har icke synts lämpligt

att såsom i sakkunnigförslagen skett föreskriva, att prövningen av villkorets

förefintlighet skall ske av vederbörande chefsmyndighet. Frånsett

alt detta kunde föranleda onödig omgång, skulle det strida mot de allmänna

grunder för dylika frågors prövning som skulle komma att gälla jämlikt det

i departementet upprättade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen har sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt de allmänna principerna

i detta hänseende.

Något förtydligande av förbehållet för offentlighet av beslut örn avgifter för

samfärdsels begagnande har ej synts erforderligt. Sekretesskydd för handlingar

rörande importerade ädelvaror som överlämnats till mynt- och justeringsverket

torde i vart fall ej böra upptagas i denna paragraf. Skulle sådant

skydd vara behövligt, kan det beredas genom Konungens förordnande

enligt 21 §. Någon särskild föreskrift med avseende å de borgensförbindelser

för vilka generaltullstyrelsen yrkat sekretess synes knappast behövlig.

Dessa borgensförbindelser torde regelmässigt kunna hänföras till handlingar

rörande varor som vid tullverket behandlas.

Utöver förut berörda ändringar har vid departementsförslagets utarbetande

endast gjorts några ändringar av redaktionell natur i förhållande till 1935 års

förslag. En hänvisning har införts därom att brev-, telegram- och telefonhemligheten

samt postsparbankens och postgirorörelsens sekretess regleras

i andra paragrafer.

29 §.

I denna paragraf regleras som förut nämnts post-, telegraf- och telefonhemligheten,

därom bestämmelser gåvos i 26 § av 1935 års förslag. Sekretessen

avser handlingar som lämna upplysning örn särskilda postförsändelser,

telegram eller telefonsamtal. Sådana handlingar skola enligt nämnda

förslag ej få utlämnas utan samtycke av postförsändelsens avsändare eller

mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller dem som växlat

telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

De sakkunniga uttala att denna reglering av sekretessen skett i anslutning

till gällande administrativa stadganden. Enligt 1927 års förslag,

mom. 27, skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna meddelas förbud mot utlämnande

från post- och telegrafverken av försändelser och telegram samt av

handlingar angående vad där befordrades eller behandlades. Med formuleringen

i 1935 års förslag av ifrågavarande paragraf har avsetts bland annat

att utmärka att själva postförsändelserna och telegrammen icke vore att hänföra

till allmänna handlingar, vadan för deras hemlighållande icke erfordrades

den särskilda lagens stöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter

framhållits.

Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under

ifrågavarande lagrum kunde nämnas förfrågningar om eller reklamationer

av inlämnade försändelser, begäran örn restitution av avgift angående viss

försändelse, anhållan örn postens befordran eller utdelning efter ändrad

adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,

framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning

behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade visserligen

i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville

framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till

exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2

mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må

delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro innehavare

av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäktiga!

ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade styrelsen

för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera

av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid samtycke

erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore innehavare

av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg

anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen

örn vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum

måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i

nämnda lag.

Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefonhemligheten

torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens

anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till

gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av

generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den

räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar

skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras

till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brottmål

torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lagstiftning

ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar

skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.

30 §.

Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar om enskildas

förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmelse,

med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i

1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att enskilds

förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Motsvarande

bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn

postgirorörelsen den 11 juli 1924.

Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot

den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

83

det vid postgirokontoret inrättade intressekontoret för befattningshavare i

statens tjänst, funnit paragrafen mindre tydligt formulerad, även örn man

utginge ifrån att de handlingar rörande intressekontoret som innehölle primäruppgifter

från kontoinnehavarna tillhörde postgirokontoret och på så

sätt kunde inordnas under paragrafens tillämpningsområde.

Förevarande paragraf torde vara erforderlig till komplettering av de

nämnda bestämmelserna i förordningarna om postsparbanken och postgirorörelsen.

Ett särskilt omnämnande av intressekontoret har icke ansetts

behövligt för stadgandets rätta tillämpning. Rörande sekretesstidens begränsning

i förhållande till sakkunnigförslaget hänvisas till de inledningsvis

framförda synpunkterna samt till motiveringen för 31 §.

31 §■

Paragrafen motsvarar i 1935 års förslag 29 §, enligt vilken handlingar i

ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen örn riksbanken icke

skulle få utlämnas i annan ordning än där föreskrives, förrän 25 år efter

handlingens datum. Bestämmelse av samma innehåll upptogs i 1927 års

förslag under mom. 19. För sekretessen har nu föreslagits en tid av 20 år.

Tryckfrihetsförordningen innehåller med avseende å banko- och riksgäldsverkens

handlingar ett allmänt förbehåll beträffande ’hemliga ärenden’.

Bestämmelsen är upptagen i und. 1, där en tidsgräns av 50 år är stadgad

för sekretessen.

Under förarbetena till 1927 års förslag avgåvo fullmäktige i riksbanken uttalande

rörande en av utredningsmannen ifrågasatt begränsning av gällande

sekretesstid till 10 år. Fullmäktige förklarade att de funne inskränkning

av sekretesstiden ingiva stora betänkligheter, varför de avstyrkte förslag i

sådan riktning. I yttrande över 1935 års förslag ha fullmäktige nu anfört:

Fullmäktige hade visserligen tidigare ställt sig avvisande mot en begränsning

av sekretesstiden, men då, efter erinringar av bank- och fondinspektionen,

förslaget i fråga om handlingar, inkomna till eller upprättade inom

tillsynsmyndighet över banker, sparbanker eller försäkringsanstalter, upptoge

en sekretesstid av 25 år hade fullmäktige med hänsyn dels härtill dels

ock till nu rådande förhållanden icke något att erinra mot att nämnda tid för

riksbankens handlingar bestämdes till 25 år.

Beträffande de synpunkter som föranlett den nu föreslagna jämkningen

av sekretesstiden i förhållande till de tidigare förslagen hänvisas till den

inledningsvis lämnade allmänna motiveringen. Det må därjämte anmärkas,

att i fråga om handlingar inkomna till eller upprättade hos tillsynsmyndigheter

över banker, sparbanker och försäkringsanstalter — för vilka

sekretesstiden enligt gällande lag är 15 år — denna tid enligt 18 § i departementsförslaget

föreslås bestämd till 20 år samt att samma tidsbegränsning

enligt 30 § föreslås för postsparbankens och postgirorörelsens handlingar

och enligt 31 § för handlingar rörande penningutlåning på andra områden.

Någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd torde ej böra

ifrågakomma mellan de ifrågavarande kategorierna av handlingar.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å handlingar

i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning

och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna

i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års förslag

skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,

nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos

stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för

handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om

åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något

fullgöra.

Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för utlåningsärenden

utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den mån

så finnes erforderligt, förordna örn hemlighållande av dylika handlingar. Som

skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kommun

såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen växlande

beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga synpunkter

borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad

strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.

I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde

vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhållandena

inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.

De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen

möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlåningsfonder

— taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes

att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det faktum

att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.

Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.

Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i

vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Sålunda har statskontoret,

med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med

anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål avsedda

fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna statskontoret

de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhållanden.

Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret anfört,

praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angive

sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares

konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.

I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret,

industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att

sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stadgandet

erhölle en sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i princip

skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda

fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

85

ningarna överensstämma i huvudsak med de anmärkningar som riktats mot

sakkunnigförslagets stadgande i 20 § tredje stycket och för vilka i det föregående

redogjorts vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget. Riksförsäkringsanstalten

anser att beslut om sekretess borde kunna få fattas av

den myndighet ärendet rör. Statens egnahemsstyrelse har ifrågasatt att utdelning

av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle hänföras

under bestämmelsen.

Det bör här vidare anmärkas, att pensionsstyrelsen i anslutning till förevarande

stadgande i sakkunnigförslaget hemställt att handlingar rörande placering

av pensionsförsäkringsfondens medel måtte undantagas från den allmänna

offentlighetsregeln. Samma yrkande har redan tidigare framställts

av pensionsstyrelsen. I ett under år 1925 avgivet yttrande anförde styrelsen

sålunda, att det ur synpunkten av pensionsförsäkringsfondens ekonomiska

intresse vore av stor betydelse, om undantag från offentlighetsgrundsatsen

medgåves i fråga om placeringar av fondens medel. Detta gällde framför allt

inköp av obligationer och aktier. Dylika inköp gjordes till ofta mycket betydande

belopp, och den största varsamhet måste därför iakttagas för att icke

marknaden skulle påverkas i en för köparen ofördelaktig riktning. I 1927

års betänkande anfördes, att det angivna sekretessbehovet knappast torde

göra sig gällande med sådan styrka att det borde tillgodoses framför andra

likartade behov vilka förekomme i statens ekonomiska verksamhet. I sitt

yttrande över 1935 års förslag har pensionsstyrelsen, med åberopande av det

tidigare yttrandet, anfört i huvudsak följande:

På grund av arten av pensionsförsäkringsfondens placeringar vore det enskilda

intressets behov av sekretess av endast obetydlig räckvidd i jämförelse

med det skydd som i detta avseende borde tillförsäkras fondens ekonomiska

intresse. Sekretessbehovet gjorde sig härvid starkast gällande vid inköp och

försäljning av obligationer samt vid utlåning av medel till kommuner, en placeringsverksamhet

som omfattade högst betydande årliga belopp. Fonden

vore i denna sin rörelse icke att jämställa med sådana statliga institutioner

som hade att bedriva utlåningsverksamhet i huvudsakligen understödjande

syfte. På fondens placeringar måste läggas affärsmässiga synpunkter, närmast

jämförliga med de grunder som gällde exempelvis för enskilda försäkringsföretags

och kassors fondförvaltning. Det torde vara uppenbart att pensionsförsäkringsfonden

i minst lika hög grad som enskilda penningplacerande

fonder vore i behov av sekretess för just denna gren av sin verksamhet

och det kunde bliva till ekonomisk olägenhet för fonden att i berörda avseende

på marknaden vara sämre ställd än det enskilda spekulantintresset.

Förevarande stadgande avser i de sakkunnigas förslag att skydda de enskilda

låntagarnas intressen i ärenden angående utlåning av medel som stå

under myndighets förvaltning. I förhållande till de tidigare förslagen innebär

detta i ett avseende en betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen

såtillvida att överhuvud taget alla handlingar i dylika ärenden inbegripas,

medan man förut icke ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditetsoch

kompetensupplysningar. I departementsförslaget har bestämmelsen bibehållits

i denna omfattning. Paragrafen kommer i detta hänseende att framstå

såsom ett komplement till de håda närmast föregående paragraferna i för
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande

statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som paragrafen

avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållandena

äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftande

att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga

regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sakkunniga

härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts

rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följaktligen

icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i fråga

örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela föreskrifter örn hemlighållande av ifrågavarande handlingar

i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes

erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riksdagen

möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande

sekretessbehov.

Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor

utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till

kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att

utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares

intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke

gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden

angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende

har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden angående

köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departementsförslaget

beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden

angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rörande

köp eller försäljning av värdehandlingar.

Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för

dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta

synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med

avseende å banksekretessen här framträda.

33 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda handlingar

i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upplåning

kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som

från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgäldsverkets

''hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att handlingar

i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och

riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss

tid.

Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommunernas

vidkommande ha emellertid också framförts krav på sekretess i dylika

ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i

sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, mom. 25 andra stycket. En
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

87

ligt detta lagrum skulle handlingar i ärenden rörande avtal om lån som genom

kommunalmyndighet upptoges hemlighållas i 5 år, där förbehåll gjorts

om hemlighållande och myndighet som handlade ärendet sådant beslutat.

Som motivering för ifrågavarande stadgande i 1912 års förslag anfördes

i huvudsak följande:

Det hade ansetts vara av vikt och även varit brukligt, att vid upptagande

av lån för kommunernas räkning, särskilt obligationslån, vissa lånevillkor

hölles hemliga, vid obligationslån huvudsakligen den kurs till vilken lån övertoges

av penninginrättning. Hemlighållandet vore därvid i första hand ett

intresse för övertagaren, för vilken det ofta skulle vara mindre opportunt, såväl

i hans förhållande till andra penninginrättningar som till den allmänhet

vartill han hade att vända sig, att kursen eller därmed jämförliga lånevillkor

yppades. För en kommun vore det naturligen ett beaktansvärt och berättigat

intresse att i detta avseende kunna uppträda med den grannlagenhet

som förhållandena påkallade.

Enligt 1935 års förslag skall myndighet som har att ombesörja upptagande

av lån äga besluta, att handling angående lånet ej må utlämnas förrän viss

tid, högst tio år, förflutit. Beträffande anteckningar i statsskuldboken och

därtill hörande handlingar föreslås en särbestämmelse, enligt vilken de ej må

utlämnas förrän efter 25 år utan samtycke av den vilkens fordran anteckningen

avser.

I yttrandena över förslaget har från ett håll yrkats viss utsträckning av

sekretessen och från ett annat håll att densamma skulle inskränkas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärka att paragrafen syntes ha fått en

alltför snäv avfattning. Det torde nämligen vid myndighets upplåningsverksamhet

föreligga behov av bestämmelser för beredande av sekretess icke blott

för handling som anginge visst lån utan jämväl och kanske i än högre grad

för handling som utan att vara hänförlig till nämnda kategori likväl ägde

ett nära samband med upplåningsverksamhet, exempelvis promemorior eller

särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens

upplåning, storleken av dess beräknade upplåningsbehov o. s. v. Det förekomma

även att en planerad låneaktion med hänsyn till inträdd förändring

i läget på penningmarknaden måste inhiberas, och för sådant fall skulle med

tillämpning av det föreslagna stadgandet komma att saknas sekretesskydd

för handling som därvid kunde lia tillkommit. Fullmäktige hemställde sålunda,

att orden ''handling angående länet’ måtte utbytas mot förslagsvis

orden ''handling som äger samband med myndighetens upplåningsverksamhet’.

Vidare hade den föreslagna sekretesstiden 10 år synts fullmäktige alltför

kort; åtminstone vad anginge riksgäldskontor^ upplåningsverksamhet

borde en 25-årig sekretesstid stadgas.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit att den statliga och kommunala

upplåningen nått en sådan omfattning att behov av offentlig kontroll å densamma

gjort sig starkt gällande. Med hänsyn härtill borde handlingar i dylika

ärenden göras offentliga i den mån annat icke oundgängligen fordrades

till skyddande av enskildas eller betydande allmänna intressen, och styrelsen

hemställde örn sådan omarbetning av paragrafen som ur denna synpunkt

kunde föranledas.

En bestämmelse i den riktning som år 1935 föreslagits torde vara erforderlig.

I departcmentsförslagct har riksgäldskontorets anmärkningar beaktats.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget bestämts

till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med avseende

å statsskuldboken vara överflödig.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen

i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse

av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas

räkning.

Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella undantag

från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sekretess

i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens

räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna

anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning

gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndighet

vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där befintliga

handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbuden

slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut

att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utlämnande

skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt

eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäller

emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndighetens

försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar ävensom

tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens samtycke

utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten

att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under

högst ett år från dess upprättande.

Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,

und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk

energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kontraktet

upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att

utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet

eller den som saken eljest rörer.

En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga tillfällen

ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.

Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella undantag

med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i

huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom

för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ärendet

slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det föranledde

hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjorda

tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare föreslogs

en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfattande

även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidgning

av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsären
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

89

den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom

samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom

utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild

sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden

ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då förbehåll

gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för soliditets-

och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.

Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myndighet

ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning av

varor med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighållas.

I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Beträffande

kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.

I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en

paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke

oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i

paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — sådana

rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av

egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller menighets

räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger

ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Härtill

anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är

att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträffande

vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlingsförordningen.

Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke

kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare

mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran örn anbuds utbekommande

framställes av anbudsgivaren.

Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretessen

å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ärendet

eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet

skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan

sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla har bestämts olika för

olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren

i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller

ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal

om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning

av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga former,

är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller

upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna

avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.

Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett pär stadganden som väsentligen

lia karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut om hemlighållande enligt

andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till

eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäkningar

eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som

låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den konstitutionella

kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontrollmöjligheter

inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffande

tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter

som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed avsetts

att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över

sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen

för de i paragrafen givna stadgandena.

De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag ha betonat, att en riktig avvägning

av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga

vore förenad med synnerliga vanskligheter. Å ena sidan framträdde behovet

av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekonomiska

intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätteligen

skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å

andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,

särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra

områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter

med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft

att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vöre ägnade att

ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de

erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten

att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i

vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild varsamhet

syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen

jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de

sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än sådana

som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den meningen

att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som

den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande

myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, såsom

lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då särskilda

omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exempelvis

anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid handen

att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för

enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och sammanhanget

torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste föreligga

för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlingar

vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore

särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt sådana

handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund

för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom

den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje särskilt

läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlingar

som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu starkare betänkligheter

att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst synnerlig

tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som redan

skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena

över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand

erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

91

som övertygat de sakkunniga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla

jämväl sådana handlingar icke borde helt avskäras.

De sakkunniga ha även upprättat utkast till ändring av 2 § upphandlingsförordningen

i syfte att bringa detta lagrum, där bestämmelserna i lind. 19

av gällande tryckfrihetsförordning återgivas, till överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag till sekretesslag.

Efter avgivandet av ifrågavarande förslag rörande allmänna handlingar lia

1933 års upphandling ssakkunniga avlämnat betänkande med förslag till ändring

i vissa delar av upphandlingsförordningen (statens off. utredn. 1935:

27) avseende bland annat en allmän översyn av denna förordnings bestämmelser.

Beträffande 2 § i förordningen hänvisa de sakkunniga till 1935 års

betänkande rörande allmänna handlingar och ansluta sig till den i betänkandet

uttalade uppfattningen att en riktig avvägning av offentlighet och

sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga vanskligheter,

därvid de anföra följande:

Att de nuvarande bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna

för handlingars hemlighållande, torde emellertid vara otvivelaktigt.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till

upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven offentlighet kunde

vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt

torde detta förhållande framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en

affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse och följaktligen

ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera att uppgjorda prislistor

följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve hemlighållande

av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt efter det avtal

slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall ha föranlett leverantörer

att icke deltaga i tävlan om leveransen eller arbetet. Men örn alltså en ändring

av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra

sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten ägde möjlighet

att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av statens

intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa

garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning

av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.

Enligt upphandlingssakkunnigas mening äro de i 1935 års förslag till sekretesslag

intagna bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredställande. Upphandlingssakkunniga

lia emellertid ansett att dessa bestämmelser icke såsom de

sakkunniga för utredning av frågan om allmänna handlingar föreslagit skulle

intagas i upphandlingsförordningen utan att där endast borde intagas en hänvisning

till vad i tryckfrihetsförordningen eller eljest stadgades i fråga örn

handlingars hemlighållande.

Vad angår statsmyndigheternas inställning till det framlagda förslaget till

sekretessens reglering på förevarande område har endast från ett håll riktats

anmärkning mot detsamma. Generalpoststyrelsen har sålunda i yttrande

(iver upphandlingssakkunnigas betänkande anfört:

Bestämmelserna örn upphandlingsärendens offentlighet vore i praktiken av

mycket stor betydelse. Den omständigheten alt samtliga handlingar i ett

upphandlingsärende bleve offentliga så snart ärendet vore slutligt avgjort ut
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upphandling

till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet — i uppenbar

strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsförordningen

— gynnade större företagare på mindre industri- och hantverksidkares

bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av karteller.

Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det

regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra

leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma

varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan

att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstillfället

antagna anbudet, även om detta innebure mer än skälig handelsvinst

för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen avsåge

varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventioner,

vöre upphandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som

stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, om

han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryckning

förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller

ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbudsinfordran

icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att

de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det

år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure

i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende

efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande

myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att

ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst

två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens

övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, icke vore ägnade

att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägenheterna

av upphandlingsärendenas offentlighet. Såsom framginge av motiven

till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut

örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana

handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas endast

i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget

rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även

upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offentlighet

och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga

vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt utnyttjande

av upphandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emellertid

enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande

handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve villkoren

i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett avsteg

från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och

spridandet av rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning

av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,

därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslutning

till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —

undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i meleher

mindre sällsynta undantagsfall, än om sagda ärenden obligatoriskt liemlighölles

under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att

föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syntes

även skäliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlingsväsendet

bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfärdandet

av bestämmelser utav nu antytt innehåll i stället för de i 1935 års

förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde,

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

93

om så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter därom, att myndighet

skulle äga befogenhet att på ansökning och uppgivna skäl förklara

handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade tidens utgång

samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen funne sig icke

böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas till Kungl. Majit

för att delgivas riksdagens revisorer.

Det må här anmärkas, att örn de yrkanden bifölles som från kommunalt

bålh framställts därom att handlingar rörande kommunernas ekonomiska

förvaltning överhuvud icke skulle anses som allmänna handlingar, detta tydligen

komme att medföra obegränsad möjlighet till sekretess för kommunala

handlingar i sådana ärenden varom fråga är i förevarande lagrum. Från en

del kommuner, vilka icke framställt ett sådant krav eller vilka upptagit

frågan örn sekretessens omfattning för den händelse ett sådant krav icke

skulle vinna bifall, ha emellertid framkommit önskemål om en viss skärpning

av sekretessreglerna i denna paragraf.

Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat att anbud och andra

affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande

verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhålla för den händelse

en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas, att

avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935 års förslag

icke vöre för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt med hänsyn

därtill att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till tvister rörande

rätta tolkningen av uttrycket ’där särskilda omständigheter det föranleda’.

Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda ''särskilda omständigheter’

tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt

besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande än som med

sakkunnigförslaget syntes hava varit meningen. Stadsfullmäktige hemställde

sålunda att större hänsyn fästes vid kommunernas behov av sekretess i ekonomiska

frågor än som skett i nämnda förslag.

Stadsfullmäktige i Malmö erinra att i 1935 års förslag vederbörande myndighet

visserligen medgåves att där särskilda omständigheter därtill föranledde

besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas förrän viss

tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i förslagets

motivering begreppet ''särskilda omständigheter’ gåves en ganska inskränkt

tolkning. Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare

rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag

varom här vore fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt

förslaget medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt

att pröva när sådana ''särskilda omständigheter’ kunde anses föreligga att

skäl funnes för handlings hemlighållande.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg lia intet att erinra mot den principiella

uppläggningen av ifrågavarande paragraf men yrka på en väsentlig utsträckning

av sekretesstiden.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslå — med instämmande av länsstyrelsen

i Uppsala län — att den föreslagna två-årssckretesstiden förlänges, enär

eljest offentligheten torde kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser

för kommunerna, i det att inbördes konkurerande företag i sådana fall där

ingångna avtal gällde längre tid än två år kunde före ingivandet av nya

anbud taga del av alla de tidigare anbuden. För kommun icke önskvärd

ringbildning mellan leverantörer kunde därigenom komma att underlättas.

Tidsperioden borde därför utsträckas längre, förslagsvis till fem år.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Stadsfullmäktige i Visby och i Träleborg yrka sekretess för kommunernas

räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum

och de senare åtminstone till dess revision skett.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbudsgivare,

vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att utlämna

hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest han vid anbudets

ingivande gjort förbehåll om att utlämnande ej finge ske.

Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rättvist

avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande

område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsuppgörelser

underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland

annat: Där förhandlingar fördes örn köp eller försäljning av fastighet, vilka

slutförts utan resultat, kunde frågan senare — även efter 10 års förlopp —

åter bliva aktuell och staden komme då givetvis i ett föga förmånligt läge,

om en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom örn tidigare förhandlingar

och de pris och övriga villkor som därvid uppställdes från stadens

sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner

som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenadanbud

borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av

så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kommande

revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. frångående

av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att

taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra betydande

olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka senare

därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta anbud.

På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade

regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt begränsade

område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ärendena

en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna

avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänstemännen

ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska läger.

Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intressen

där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfattning att de

vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att

lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning utsträcka

sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas om tidsfristerna

tillmätts rikligt nog. Om t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras

för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den

stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående

tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer

kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.

Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.

Styrelsen för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från

vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjligheterna,

ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket inskränkes

samt därom anfört:

De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar berörande

stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövande

hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra

föranlett ingående av avtal eller ''eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestämning

vore så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångspunkt

för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

95

varande paragraf omnämnda tider skulle anses lia förlupit. Bestämmelsen

torde snarare giva anledning till att myndigheter vilka inloge en avvisande

inställning mot offentlighetsintresset försköte den tidpunkt då de

ansåge ett ärende avslutat, t. ex. genom att som ett ärende behandla flera

med varandra mer eller mindre sammanhängande sådana. Erfarenheten

hade givit vid handen att denna fara icke finge undervärderas. Införande av

sekretess för nu berörda handlingar även för tiden efter ett ärendes slutförande

finge, även om en objektiv bestämning av sistnämnda uttryck möjliggjordes,

ur flera synpunkter anses olämplig. Särskilt vore detta fallet på

den kommunala förvaltningens område. Enligt gällande kommunallagar

hade varje kommunmedlem anspråk på att i sina mellanhavanden med de

kommunala myndigheterna och verken bliva behandlad på samma sätt

som varje annan kommunmedlem. Därest den enskilde fråntoges möjligheten

att erhålla kännedom örn de förmåner kommunala verk och myndigheter

lämnat andra kommunmedlemmar, saknade han möjlighet att göra

sina rättsanspråk gällande. Erfarenheten visade att de kommunala myndigheterna

och verken icke alltid kunde fritagas från misstanken, att de obehörigen

gynnade vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar.

Därest de kommunala affärsdrivande verken intoge en faktisk

eller rättslig monopolställning, vilket i regel vore fallet, framträdde nödvändigheten

av att den enskilde kunde få kännedom om avslutade förhandlingar

med andra kommunmedlemmar ännu starkare. I dessa fall gjorde

sig även behovet av offenlig kontroll gällande. Fall hade förekommit, där

kommunala affärsdrivande verk utnyttjat sin monopolställning till förmån

för vissa kommunerna ovidkommande intressen. Det hade t. o. m. förekommit,

att enskilda yrkesgrupper utnyttjat sådana kommunala verks monopolställning

till skada för andra kommunala inrättningar.

Från några håll har riktats anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen

att kommunalmyndighet beträffande tillämpningen av paragrafen skall

ställa sig överordnad kommunalmyndighets föreskrifter till efterrättelse.

Därvid har i formellt hänseende anmärkts, att kommunalstämma eller representation

icke kunde sägas vara överordnad i förhållande till kommunalt

förvaltningsorgan. Stadsfullmäktige i Göteborg och advokatsamfundet

anse att bestämmelsen helt bör bortfalla. Advokatsamfundet uttalar att en

tillfällig majoritet skulle kunna utnyttja föreskriften till att försvåra eller

omöjliggöra för minoriteten att öva saklig kritik mot missförhållanden i

förvaltningen av kommunala verk och inrättningar.

Riksförsäkringsanstalten erinrar, att anstalten i tidigare yttranden framhållit

önskvärdheten av att även vid förvaltningen av anstaltens fonder, såsom

vid förvärv av obligationer och andra värdehandlingar, möjlighet bereddes

anstalten till iakttagande av viss sekretess, samt anför vidare:

I sakkunnigförslaget hade upptagits bestämmelser som hade avseende på

tillgodoseende av liknande önskemål i ärenden angående statens eller menighets

''förvärv’ och ''avyttrande'' ''av egendom eller annat’. Den verksamhet

sorn av anstalten bedreves för förvaltning av de fonder den omhänderhade

utövades visserligen av anstalten såsom statsmyndighet. I denna mening

utgjorde alltså det ''förvärv'' eller det ''avyttrande'' varom här kunde vara

fråga även ett ''statens'' förvärv eller avyttrande. Att döma av de sakkunnigas

motivering syntes dock oklart, huruvida och i vad mån de i förslagets

32 § införda bestämmelser även finge — lika med t. ex. de i 30 §

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,

utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig

mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde under

statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som avsetts

i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de

sakkunnigas förslag vara önskvärt.

Här må vidare erinras om pensionsstgrelsens yttrande som förut refererats

vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.

Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redaktion

gjorts i yttrandena.

Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket ''myndighet

som handlägger ärendet’ utbytes mot ''myndighet som äger fatta slutgiltigt

beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde

råda, huruvida anmälan till Konungen örn beslut rörande hemlighållande

av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då

beslutet fattades, eller örn det skulle anmälas även vid utgången av ett kommande

statsregleringsår varunder det ägt bestånd.

Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område

som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från

flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.

Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till

ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag synes

dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga

frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro

tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommunala

myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid framhållas

att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning

beröra så gott som alla myndigheter.

Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en utökning

av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att offentligheten

överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även

påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för närvarande

i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offentligheten,

skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryckliga

fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från

principens tillämpning. Å andra sidan har advokatsamfundet, som i detta

fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt

motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifrågavarande

område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet

såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett

synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala

förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga förfaranden

vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa synpunkter

förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kontroll

som handlingars offentlighet skulle möjliggöra bör icke underskattas.

Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

97

tess som 1935 års förslag ger. Därigenom skulle kommunernas möjligheter

att tillvarataga sina intressen gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska

uppgörelser alltför mycket försvåras. De erfarenheter de statliga

myndigheterna, särskilt de affärsdrivande verken, haft av den vidsträckta

offentlighet deras handlingar nu äro underkastade tala bestämt för åtminstone

en sådan omfattning av sekretessmöjligheterna beträffande såväl statliga

som kommunala handlingar som de sakkunniga föreslagit. Det torde

till och med vara lämpligt att i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll

framförda önskemålen om en utsträckning av dessa möjligheter.

Dock lärer icke böra ifrågakomma att utsträcka den tid under vilken

handlingar som angiva villkoren i slutna avtal skola kunna hemlighållas utöver

vad år 1935 föreslagits. Det förbises icke att olägenheter i vissa fall

kunna uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande av

exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle tiden förlängas,

torde den kontroll som offentligheten är avsedd att medföra alltför mycket

förlora i effektivitet. Däremot torde sekretesstiden beträffande handlingarsom

ej angiva villkoren i slutna avtal kunna utsträckas från föreslagna 10

till 20 år såsom på andra håll skett enligt departementsförslaget. Härigenom

torde alltid komma att finnas möjlighet att, då sekretess med avseende

å sådana handlingar förordnas, giva den sådan utsträckning till tiden att

den fullt ut fyller sitt ändamål.

Det har ej synts lämpligt att som generalpoststyrelsen hemställt föreslå

en obligatorisk sekretess under 2 år för alla handlingar i upphandlingsärenden.

Ur offentlighetssynpunkt måste det nämligen vara av ej ringa värde

att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande i

annan ordning skall bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter

i regel skall anmälas hos Kungl. Maj:t och bringas till statsrevisorernas

kännedom. Däremot har i departementsförslaget en ändring i förhållande

till 1935 års förslag vidtagits med avseende å förutsättningarna för förordnande

om sekretess, nämligen såtillvida att det ej stadgas att dylikt förordnande

skall föranledas av ''särskilda omständigheter’ utan endast att det

må givas då anledning därtill föreligger. De kommunala myndigheter som

gjort invändningar mot förevarande paragraf synas framför allt ha fruktat

att uttrycket ''särskilda omständigheter’ skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna

alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas

motivering. Denna motivering synes också vara ägnad att ingiva

sådana farhågor. Med den ändring som nu föreslås i paragrafen måste emellertid

alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens anmärkning har en omformulering

vidtagits i första stycket av paragrafen, varigenom tydligt utmärkts att

paragrafen omfattar handlingar i ärenden rörande förvärv, avyttring eller

upplåtelse beträffande allt vad myndighet har att förvalta, även om det ej

skulle vara statsegendom i egentlig mening.

Vidare har i anledning av framkomna anmärkningar angivits, att kommunalmyndighet

har att ställa sig till efterrättelse föreskrifter som meddelats av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 107.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som meddelats

av ''överordnad’ kommunalmyndighet.

Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokolls

undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke

i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen

att uttrycket ''myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot

''myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik

ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryckfrihetsförordning

och upphandlingsförordning. I anledning av en annan anmärkning

må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlighet

torde utmärka att beslut om sekretess skola anmälas efter utgången av

det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under följande

år.

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att förhindra

att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkunnats

eller expedierats.

Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlingar

som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärsoch

vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteckningsböckerna,

ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.

Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna

i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet. —

I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett pär redaktionella

jämkningar.

36 §.

Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.

Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall

möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls handläggning

inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stadgandena

genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hemlighållande

av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan

handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid

handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rättegångens

offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet

borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan handläggning

samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre

rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens utslag

inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt

utlämnas innan målet blivit skilt från rättens handläggning. Rätten äger vid

handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter denna

tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd

får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

99

beslut rörande utlämnande må ej klagas. Förbehåll göres för parts rätt att

hava tillgång till protokoll och andra handlingar. I und. 5 lämnas motsvarande

föreskrifter med avseende å mål örn obehörigt användande eller yppande

av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av teknisk förebild, då

handläggning skett inom stängda dörrar i syfte att förebygga skada för den

som förmenas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen. I und. 11 slutligen

stadgas att handlingar och protokoll i äktenskapsmål, mål om faderskap

och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap samt mål om äktenskaplig

börd, som vid underrätten handlagts inom stängda dörrar, ej må utan parternas

tillstånd utlämnas till annan förrän 50 år efter deras död.

I åtskilliga fall finnas emellertid stadganden i allmän lag örn handläggning

av mål inom lyckta dörrar vilka icke motsvaras av någon föreskrift i tryckfrihetsförordningen

rörande hemlighållande av handlingar i sådana mål. Så

är fallet bland annat beträffande mål örn omyndighetsförklaring, mål där

förundersökning för villkorlig straffdom äger rum, mål som äro för anständigheten

eller sedligheten sårande samt mål örn utpressning. Det står sålunda

för närvarande en var öppet att utbekomma och publicera protokollen

i dylika mål, ehuru handläggningen ägt rum inom stängda dörrar.

Enligt både 1927 och 1935 års förslag har för alla fall då domstol med tilllämpning

av bestämmelse i allmän lag förordnat örn måls handläggning inom

stängda dörrar bereus möjlighet till sekretess jämväl med avseende å protokoll

och till domstolen ingivna handlingar i målet. Därvid har föreslagits

för alla sådana mål gemensamma bestämmelser, enligt vilka sekretessen konstruerats

i anknytning till konstruktionen av und. 4 och 5 i gällande tryckfrihetsförordning.

Enligt 1935 års förslag, 34 §, som i detaljerna åtskilligt skiljer sig från

1927 års, skola sålunda när vid underdomstol — varmed de sakkunniga avse

förutom allmän underrätt även polisdomstol, krigsrätt, vattendomstol och ägodelningsrätt

— mål handlägges inom stängda dörrar, protokollen över handläggningen

och därvid ingivna handlingar automatiskt bliva hemliga till dess

målet blivit skilt från domstolens handläggning, dock med rätt för domstolen

att medgiva tidigare utlämnande. När domstolen skiljer sig från målet, skall

den, såvitt det finnes erforderligt, äga förordna örn fortsatt hemlighållande

under viss tid, högst 60 år, därvid dock skall kunna föreskrivas att utlämnande

må ske tidigare med enskilda parters samtycke. Vid fullföljd till hovrätt

av mål däri underdomstol givit förordnande om sekretess föreslås, att

till hovrätten inkomna och där upprättade handlingar icke må utlämnas

förrän hovrätten slutbehandlat målet, såvida ej hovrätten ger tillstånd därtill.

Då hovrätten skiljer sig från målet, skall den enligt förslaget ex officio

pröva underdomstolens sekretessförordnande och äger att samtidigt förordna

örn fortsatt hemlighållande av sina egna handlingar i målet. Särskild klagan

över underdomstols sekretessförordnande skall ej vara tillåten. Vid fullföljd

från hovrätt till Kungl. Maj:t skola gälla motsvarande regler som vid

fullföljd lill hovrätt. Slutligen har i förslaget upptagits en bestämmelse beträffande

mål som i hovrätt eller högsta domstolen omedelbarligen upptagas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som

skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit anhängig!

vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande tilllämpning.

Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna paragraf,

då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.

Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifrågavarande

handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehandlats

vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett

domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att

handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,

där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut om

handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida

de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan

åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att

undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna handlingar

från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga

utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna

eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende

underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten prisgåves

vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.

De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där meddelat

förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos

vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emellertid

undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol

varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att

utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle

kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängiga

mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle principiellt

därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall

som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill lia de sakkunniga

föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med

avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där

anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa

av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som

på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offentliga

då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat om bestämmelsen

i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att

självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åberopas

vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offentligen

föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller

omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hänsyn

härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunnigas förslag bliva

tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

101

Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens handlingar,

och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar

finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i

sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hållas

hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget

med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och

att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande

därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits

förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å

arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom

stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig

rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de allmänna

domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att

även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och fullständigades,

vöre själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning

för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.

En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åberopas

såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på

något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för

arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore

att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.

Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering

av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mindre

tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder handläggas

inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sakkunnigas

förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip

mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjligheten

att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats

i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kunna

upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avseende

å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stängda

dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokollariska

rättegångsförfarandet knappast böra ske.

Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Västerås

anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för

att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets handläggning

avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras beroende

av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse

med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i tind. 4 och 5.

Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande

av redaktionell natur. Termen underdomstol Ilar såsom icke fullt bestämd

till sin innebörd undvikits. I stället lia nämnts allmän underrätt, polisdomstol

och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan erhålla

praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans täger befattning,

förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14

juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.

Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de

allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.

Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar

som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade

andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, synes

icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processmaterial

som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det

föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom

stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att

med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,

utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för utlämnande

än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har

tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant

protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig föranleda

protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar

böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan

myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i

straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens

koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av

handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas

hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.

Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår påpekat

behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkunniga

i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i

departementsförslaget.

Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen

själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestämmelse

vara överflödig.

37 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager

bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande

i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller

lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen

erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen

äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryckfrihetsförordningen

föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträffande

överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta

institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen förvägrats

honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndigheterna

meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogen
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

103

het att utan några i lagen givna direktiv förordna om sekretess å vissa handlingar

eller giva dispens från lagens sekretessföreskrifter. Ändring i beslut

av denna art vilka meddelats av statsmyndighet torde väl i regel kunna sökas

i administrativ ordning på grund av allmänna förvaltningsrättsliga principer,

men örn dylika ärenden fullföljas hos Konungen skola de avgöras

i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att på föreslaget sätt fastslå att

Konungen alltid skall kunna fritt övergripa myndigheternas ifrågavarande

beslut.

38 §.

Här upptages i oförändrad form det i 1935 års förslag under 37 § införda

stadgandet, att där det finnes erforderligt för tillvaratagande av Kronans,

menighets eller enskilds rätt, Konungen må utan hinder av vad eljest i förevarande

lag stadgas förordna om handlings utlämnande.

Från ett par håll lia uttalats betänkligheter mot den rätt som sålunda tilllagts

Konungen att bryta sekretess. Advokatsamfundet finner sålunda möjlighet

väl böra finnas att i sådana fall som i stadgandet avses utfå eljest hemliga

handlingar men anser att prövningen av frågor om sådant utlämnande

icke borde ske av Kungl. Majit i statsrådet — dock möjligen med undantag

för frågor rörande statsrådsprotokoll samt handlingar i utrikes- och försvarsärenden

m. fl. — utan i stället, såvitt handlingens utfående är erforderligt för

tillvaratagande av enskild rätt, som regel anförtros domstol.

Vad mot stadgandet anmärkts torde icke sakna ett visst berättigande. Men

såsom advokatsamfundet självt antytt bör det åtminstone i en del fall ankomma

på Kungl. Majit i statsrådet att pröva, om en handling kan utlämnas

med hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande. Det

torde möta betydande svårigheter att urskilja de fall då prövningen bör ske

i nämnda ordning. Spörsmålet sammanhänger dessutom med den ännu i

lag väsentligen oreglerade frågan om editionsplikt i process med avseende å

handlingar överhuvud. De sakkunniga ha uttalat att spörsmålet, huruvida

och i vad mån beträffande hemliga allmänna handlingar en editionsplikt

borde gälla för kronan i processer vid allmän domstol, lämpligen torde böra

lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen.

39 §.

I denna paragraf är införd den i 38 § av 1935 års förslag upptagna bestämmelsen

att vad i förevarande lag stadgas ej i annat än ett specialfall länder

till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och

ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra

handlingar. De sakkunniga framhålla att denna bestämmelse, vilken sålunda

gäller icke blott domstolshandlingar utan även andra myndigheters

handlingar, föranledes av allmänna process- och förvaltningsrättsliga principer.

Den ifrågavarande rätten att utbekomma handlingar medför emellertid

ej rätt att i tryck utgiva dem.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majlis. proposition nr 107.

40 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser

om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller

mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot

förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella

jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt

som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihetsförordningen

skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i ämbete

eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt

allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssystemet

skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i förevarande

lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avseende

å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det synes

riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru

det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.

Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker

gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretessbestämmelserna

ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den

nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande undersökning

av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till

10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i

högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta

bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utlämningsförbud

dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet

också kan sättas till fängelse i högst 2 år.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen

att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse

mot den förevarande lagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i ämnet,

vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års

förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.

handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.

I yttrandena över 1935 års förslag ha framställts några yrkanden om införande

av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka

icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

105

Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i militära

befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.

Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav

från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon

inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén

och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande befordringsväsendet

i fråga om civila befattningar.

Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares

och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers

lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederbörandes

rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga förhållanden

borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas införande

av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden

icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förrän

förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll örn utlämnande

då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande

som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande personliga

förhållanden.

Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kontroll

och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke uppkomma

med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln

böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga förhållanden

i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för vederbörande,

lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på

skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rörande

lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,

dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskonferensprotokoll,

anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra handlingar

i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från

Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande område.

Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena

vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade

offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av

sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten bär från

lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande

publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och

dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att

lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla

lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses

som allmänna handlingar.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att anmälningar

mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 107. 8

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

verksamheten eller tjänsten samt framställningar om utredning i dylikt hänseende

icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom

allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och

den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträckning

som nu ofta vöre fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.

De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan

örn en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt

ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighetsintresse

gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen

framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan

synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till densamma

kan tagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107. 1^7

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Propositionen ....................,...... 1

Förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1937 ......... 13

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar (1930).................... 24

Bilaga B. Motiv till 1936 års lagförslag.......... . . ..... 34

Sekretessreglernas konstruktion......... 34

Sekretesstiderna................. . ... . . 37

De särskilda sekretessreglerna .................. ., 39

1 §. Statsrådsprotokoll............... 40

2 §. Riksdagsprotokoll m. m.................. 41

3 §. Handlingar i utrikesärenden................ 41

4 §. Handlingar rörande försvarsväsendet............ 42

5 §. Utskotts- och kommittéprotokoll m. m........... 43

6 §. Handlingar i kronans och menigheters processer...... 44

7 §. Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet

m. m.......................... 45

8 §. Handlingar i stadsplaneärenden.............. 45

9 §. Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det all
männas

räkning.................... 47

10 §. Polis- och åklagarhandlingar............... 48

11 §. Straffregistret m. m.................... 49

12 §. Fångvårdshandlingar m. m................. 51

13 §. Kyrkoböcker m. m.................... 51

14 §. Handlingar i sociala ärenden............... 55

15 §. Överförmyndares handlingar............... 65

16 §. Statistiska uppgifter................... 66

17 §. Uppgifter för taxering.................. 67

18 §. Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings
anstalter

....................... 68

19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående

olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m.......... 68

20 §. Handlingar rörande monopolistiska företag......... 71

21 §. Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet

med avseende å näringslivet.............. 71

22 §. Handlingar rörande virkesmätning............. 74

23 §. Patenthandlingar................... . . 74

24 §. Handlingar angående medling i arbetstvister........ 74

25 §. Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter . . . ...... 75

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Mai:ts proposition nr 107.

26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m.......

27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas

räkning........................

28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa

tullverkets handlingar.................

29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten

kan röjas.......................

30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar......

31 §. Riksbankens handlingar..................

32 §. Handlingar rörande utlåning...............

33 §. Handlingar rörande upplåning...............

34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det

allmännas räkning...................

35 §. Handlingar angående domstols beslut...........

36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar

37 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut . . .

38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskilds rätt .

39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar ....

40 §. Straffbestämmelser.................

41 §. Processbestämmelser................

Promulgationsbestämmelsen................

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd

Sid.

76

77

78

81

82

83

84

86

88

98

98

102

103

103

104

104

104

104

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

370335

Doktrin (1)

  1. Håkan Strömberg, Sekretess för folkbokföringsuppgifter, FT 1980 nr 3–4 s. 151 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1937:33 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj.t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor om ändringar i d s. 22 i texten
  2. Rskr. 1937:314 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts propositioner till riksdagen med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlin s. 1 i texten
  3. KU 1937:22 Memorial angående arvoden dt kammarrättsrådet d:r C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn B. Hagström, vilka inom utskottet biträtt vid behandlingen av vis s. 1 i texten
  4. KU 1937:21 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1993 ref. 61 ur registret

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. UrT 2018 s. 27 i texten · dokumentnivå
  2. FT 1980 s. 151 Håkan Strömberg, Sekretess för folkbokföringsuppgifter s. 151 i texten