Angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
1937-02-13 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:109, Angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
1
Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet; given
Stockholms slott den 13 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majits,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:
Under punkten 175 i årets åttonde huvudtitel förklarade jag mig hava
för avsikt att framlägga förslag om proposition till 1937 års riksdag
rörande omorganisation av dövstumundervisningen.
Ärendet är nu färdigberett, och jag anhåller därför ånyo få anmäla
detsamma.
Dövstumhet och dövstumundervisning.1 Med hänsyn till förefintligheten
eller frånvaron av hörsel uppdelas de stumma i hörstumma och
dövstumma.
1 Redogörelsen är hämtad ur statens offentliga utredningar 1936: 49. sid. 10 ff.
Bihang till riksdagens ''protokoll J9S7. 1 sami. Nr 109.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Bland de förstnämnda, de hörstumma, kan särskiljas en grupp, bestående
av sådana, som äro stumma på grund av höggradig sinnesslöhet,
stumma hörande idioter, samt en annan, bestående av sådana, som lida
av afasi, hos vilka stumheten anses bero på en av sjuklighet i vissa
hjärnpartier förorsakad oförmåga att reglera talorganens rörelser till ett
flytande samarbete, trots det att den stumme ifråga äger normalt förstånd
samt normala hörsel- och talorgan.
De senare, de dövstumma, äga i regel normalt förstånd samt normala
talorgan, och deras stumhet är beroende endast därpå, att dövheten
omöjliggjort för dem att uppfatta och lära omgivningens språk. Efter
tiden för dövhetens inträde samt dövhetens grad särskiljas olika slag
av dövstumma, egentligt dövstumma och oegentligt dövstumma.
Om ett barn är fullkomligt dövt från födelsen eller från den tidigare
levnadsåldern och följaktligen icke har kunnat tillägna sig någon del av
talspråket, kallas det i egentlig mening dövstumt. Är däremot barnet
ej fullkomligt dövt utan kan i någon mån uppfatta talspråket, eller
har dövheten uppkommit efter det att talförmågan börjat utvecklas,
d. v. s. om barnet äger hörsel- eller språkrester eller bådadera, brukar
det betecknas som endast i oegentlig mening dövstumt.
Döv stumundervisning ens allmänna uppgift är de dövstummas uppfostran
till sedliga karaktärer och utvecklingen av alla deras krafter
och anlag. Härvidlag är dövstumskolan närmast jämförlig med folkskolan,
och dess undervisning bör, såvitt med hänsyn till de dövstummas bristande
sinne är möjligt, sträva mot samma mål som undervisningen i
folkskolan. Dövstumskolans särskilda uppgift är att taga ut den dövstumme
ur hans isoleringstillstånd genom att i möjligaste mån giva
hans föreställningsvärld det innehåll, den omfattning och klarhetsgrad
som utmärker den fullsinnades och att bibringa honom ett allmänförståeligt
meddelelsemedel. Språkundervisningen blir i dövstumskolan det
allt behärskande.
Dövstumskolans uppgift är alltså synnerligen omfattande, samt förutsätter
ett målmedvetet, energiskt arbete med strängt individualiserande
behandling av varje barn och alltså en uppdelning av eleverna vid
undervisningen på ett ändamålsenligt sätt.
De metoder, som tillämpas vid dövstummas undervisning, indelas
efter det meddelelsemedel, som vid undervisningen huvudsakligen kommer
till användning, i tal-, skriv- och tecken- eller åtbördsmetoder, varför
man talar örn talskolan samt skriv-teckenskolan.
Genom talmetoden söker man bibringa den dövstumme talförmåga
samt lära honom med synen uppfatta eller avläsa andra människors
tal. Skrivning och läsning förekommer även vid tillämpning av talmetoden
och detta i större eller minst samma omfattning som i skolor
för hörande.
3
Kungl. May.ts proposition Nr 109.
Inövande av tal- och avläsefärdigheten kräver avsevärd tid och möda.
Genom att utesluta de nödiga rent mekaniska övningarna för talets
inlärande, d. v. s. genom användning av skrivmetod i stället för talmetod,
kan icke obetydlig tid och kraft vinnas för den egentliga språktillägnelsen.
Sättas skrift och handalfabet i talets ställe, har man
trott sig kunna nå ett tillfredsställande språkligt resultat även med sådana
elever, för vilka talet och språktillägnelsen erbjuda särskilda svårigheter
på grund av nedsatt syn, svag intelligens eller andra kroppsliga
och andliga defekter.
Som tredje undervisningsmetod för dövstumma — vilken historiskt
sett torde böra beaktas som den första — stå tecken- eller åtbördsmetoden.
Vid tillämpningen av denna metod utvecklas den dövstummes
naturliga fallenhet att uttrycka sig genom mimik och åtbörder.
Behovet att uppdela de dövstumma efter anlag och utrustning har
länge gjort sig gällande, men skilda principer vid uppdelningen av dem
hava på olika tider och platser vunnit tillämpning. Än har man uppdelat
barnen efter deras större eller mindre lämplighet för de ovannämnda
undervisningsmetoderna, tal-, skriv- och teckenmetoden, än
efter deras begåvning i detta ords vidsträcktaste bemärkelse, än därjämte
efter arten av dövstumhet.
Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1)
angående dövstumundervisningen (ändrad genom nr 428/1918, 221/1923
och 400/1928) äro landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke
deltaga i landsting, skyldiga att föranstalta örn undervisning åt de inom
vederbörande landstingsområden eller städer befintliga barn, som avses
i lagen. Skolåldern räknas i allmänhet från och med det år, då barnet
fyller sju år. Barnet är i regel skolpliktigt under de åtta år, som följa
efter dess intagning i skolan.
Landstingsområdena och städerna äro för dövstumundervisningens
ordnande indelade i sju dövstumskoldistrikt. Beträffande omfattningen
av dessa kan Kungl. Maj:t på särskild framställning vidtaga de förändringar,
som kunna påkallas av omständigheterna.
De nuvarande dövstumskoldistrikten omfatta följande områden:
första distriktet med skola å Manilla: Stockholms stad, Stockholmslän,
Södermanlands län, Västmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings
stad och Gotlands län;
andra distriktet med skola i Växjö: Kalmar läns norra och Kalmar
läns södra landstingsområden samt Jönköpings län och Kronobergslän;
tredje distriktet med skola i Lund: Kristianstads län, Malmöhus lim,
Malmö stad, Hälsingborgs stad och Blekinge län;
fjärde distriktet med skola i Vänersborg: Göteborgs och Bohus län,
Göteborgs stad, Hallands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län;
4
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
femte distriktet med skola i Örebro: Örebro län och Värmlands län;
sjätte distriktet med skola i Gävle: Uppsala län, Kopparbergs län,
Gävleborgs län och Gävle stad; samt
sjunde distriktet med skola i Härnösand: Västernorrlands län, Jämtlands
län, Västerbottens län och Norrbottens län.
För varje distrikt finnes en styrelse utsedd av vederbörande landsting
och stadsfullmäktige efter landstingsområdets eller stadens folkmängd
med en ledamot för varje fullt tal av 90,000 inbyggare. Styrelsen äger
besluta i de frågor, som angå undervisningen, dock att beslut örn anskaffande
av erforderliga medel för skolan eller dess årliga utgiftsstat
skola underställas vederbörande korporationer. Uppkomma därvid olika
beslut, skall frågans avgörande hänskjutas till en nämnd, till vilken
landstingen och ifrågavarande städer för varje år välja efter folkmängden
inom sitt område en ledamot för varje fullt tal av 30,000.
Inom ramen för givna bestämmelser äga distrikten frihet att själva
besluta om skolornas organisation och undervisningens ordnande efter
olika metoder. Dövstumskola kan därför anordnas för undervisning efter
talmetod allenast eller ock efter skilda metoder, tal-, skriv- och teckenmetod.
För utrönande av barnens begåvning och anlag skall vid varje skola
finnas en särskild intagningsklass. I skola, anordnad för undervisning
efter skilda metoder, skall intagningsklassen vara ettårig. I denna klass
skall alltid talmetoden först tillämpas. Endast de barn, som på grund
av svag begåvning eller av annan anledning ej lämpligen kunna undervisas
efter talmetod, hänvisas till undervisning efter de metoder, som
användas å skolans övriga linjer, och till teckenlinjen endast de svagast
begåvade. Skolans skilda linjer ävensom intagningsklassen kunna förläggas
till olika platser. Särskilt skall tillses, att undervisningen å tallinjen
icke blir lidande därigenom, att dess lärjungar obehörigen sammanföras
med lärjungarna å de övriga linjerna.
Så vitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt,
bör i dövstumskola meddelas undervisning i samma kunskapsämnen
som i folkskolan och till ungefär samma omfattning. Därjämte skall
någon utbildning i handaslöjd och hantverk meddelas.
Vid varje skola skall finnas en föreståndare samt i övrigt nödig lärarpersonal.
För att kunna antagas till föreståndare, lärare eller lärarinna
vid dövstumskola fordras att hava avlagt godkänd avgångsexamen vid
statens dövstumlärarseminarium samt för föreståndare dessutom ådagalagd
praktisk lärarslcicklighet. Inträde vid detta seminarium, som är
förlagt till Manilla, kan vinnas av den, som med goda vitsord avlagt
avgångsexamen vid folkskoleseminarium. Lärokursen därstädes är ettårig,
men avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola
genomgånget provår.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 5
Att hava inseende över dövstumskolorna samt vaka över deras ledning
och utveckling förordnar Kungl. Majit en sakkunnig man såsom inspektör.
Kostnaderna för inspektionen bestridas av statsmedel.
Utgifterna för upprätthållande av dövstumskola bestridas av skoldistrikten.
Landsting och vederbörande stadsfullmäktige äga dock för varje
till landstingsområdet eller staden hörande i dess dövstumskola intaget
barn bestämma viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän
böra bidraga till barnets kosthåll vid skolan.
Därjämte utgår enligt kungörelsen nr 27/1889, sid. 20 (ändrad genom
nr 426/1923) till uppehållande av dövstumskola, som anordnats av skoldistrikt,
omfattande mer än ett landstingsområde, eller stad, som ej deltager
i landsting, statsbidrag med 250 kronor årligen för varje barn,
som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med
125 kronor för varje annat i skolan intaget barn, och till uppehållande
av annan dövstumskola, som av Kungl. Majit finnes vara därav förtjänt,
statsbidrag för år räknat med högst 100 kronor för varje barn, som
inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med högst
50 kronor för varje annat i skolan intaget barn. Det belopp, som utöver
påräkneligt statsbidrag och övriga för skolstyrelsen tillgängliga
medel erfordras, skall av skolstyrelsen fördelas på vederbörande landstingsområden
och städer i förhållande till deras folkmängd.
Statsbidrag hava härutöver anvisats till vissa i mer eller mindre direkt
samband med undervisningen av de dövstumma stående ändamål.''
Så beviljade 1905 års riksdag ett anslag å 14,000 kronor till understödjande
av kyrklig själavård åt dövstumma. Anslaget, avsett åt sådana
dövstumma, som lämnat dövstumskolorna, eller i varje fall överskridit
den för dövstumma stadgade skolåldern, är fortfarande upptaget
i riksstaten med samma belopp. 1912 års riksdag beslöt, att till upprätthållande
av för dövstumma avsedda lantbruksskolor hnge, under de
villkor Kungl. Majit ägde att bestämma, utgå statsbidrag med högst
250 kronor för år räknat för varje dövstum, som inom sådan lantbruksskola
eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll. En lantbruksskola för
dövstumma inrättades därefter av tredje dövstumskoldistriktet å en för
ändamålet inköpt egendom, nu kallad Råbylund, i närheten av Lund.
Denna skola är fortfarande i verksamhet. 1913 års riksdag medgav,
att till dövstumskolor eller föreningar, som anordnade föreläsningar eller
vidtoge andra åtgärder till beredande av fortsatt undervisning för dövstumma,
finge utgå understöd med högst 500 kronor årligen för varje
dövstumskoldistrikt, under villkor, att bidrag till verksamheten med
minst samma belopp tillskötes från annat håll samt under de förbehåll
och bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit kunde finna gott fastställa.
1931 års riksdag medgav, att till skolan för döva småbarn i Stockholm
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
och till förskolan för dövstumma i Göteborg finge utgå statsbidrag efter
samma grunder, som vore bestämda för bidrag till dövstumskola, anordnad
av dövstumskoldistrikt. Slutligen medgav 1925 års riksdag, att
från och med budgetåret 1925/1926 finge tills vidare till uppehållande
av för dövstumma avsedda hantverksskolor, under de villkor Kungl.
Maj:t ägde bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år
räknat för varje dövstum elev, som inom skolan eller på dess bekostnad
åtnjöte underhåll.
De ovannämnda statsbidragen — utom anslagsmedlen till understödjande
av kyrklig själavård åt dövstumma — avföras från det under
åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 175,000 kronor till befrämjande
av dövstumundervisningen. Beträffande dispositionen av detta
anslag hänvisas till sid. 527 f. i statsliggaren för budgetåret 1936/1937.
Föreliggande utredningar och förslag. Redan för 25 år sedan framfördes
från dövstumlärarhåll förslag rörande omorganisation av dövstumundervisningen.
I anledning härav tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
sakkunniga, som avgåvo betänkande i juni 1915 (1915
års utredning). Frågans vidare utredning hänsköts till dåvarande folkskolöverstyrelsen,
som efter samråd med särskilda sakkunniga avgav
utlåtande och förslag i ämnet den 10 maj 1921 (1921 års utredning).
Förslaget föranledde icke någon åtgärd från statsmakternas sida. Statsutskottet
vid 1922 års riksdag förklarade sig emellertid med anledning
av väckta motioner förutsätta, att Kungl. Majit icke skulle underlåta
att, när förhållandena det medgåve, framlägga förslag i ämnet. Reviderat
förslag avgavs av skolöverstyrelsen den 9 juni 1925 (1925 års utredning).
Ej heller detta förslag ledde till något omedelbart resultat.
I anledning av en inom riksdagen väckt motion framhöll riksdagens
statsutskott, att utskottet utginge från att, sedan behövliga utredningar
avslutats, ett förslag i ämnet, så snart sig göra läte, komme att underställas
riksdagen. För frågans vidare utredning tillkallades den 25 april
1930 inom ecklesiastikdepartementet en utredningsman, som den 17
december 1932 överlämnade utredning med förslag i ämnet (1932 års
utredning). Över utredningen avgå vos yttranden av ett flertal myndigheter.
Något förslag i ämnet framlades emellertid icke för riksdagen.
1935 års riksdag erinrade i skrivelse nr 8, punkten 155, att riksdagen
vid upprepade tillfällen begärt, att dövstumundervisningsväsendet måtte
omorganiseras, samt att riksdagen ansåge sig böra understryka, att den
ifrågasatta omorganisationen motiverades ej blott av önskvärdheten att
genom dövstumundervisningens överflyttande till staten ernå vissa ekonomiska
lättnader för landstingen ävensom en bättre organisation utan
även av de förbättringar i rent pedagogiskt hänseende, som då kunde
bliva möjliga. Med hänsyn härtill ville riksdagen uttala önskvärdheten
7
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 109.
av att här förevarande omorganisationsfråga måtte, så snart omständigheterna
det medgåve, bringas under riksdagens prövning.
Landstingens norrlandskommitté och styrelsen för svenska landstingsförbundet
hemställde därefter örn vidtagande av åtgärder, som kunde
leda till att till 1936 års riksdag avlätes proposition med förslag till
dövstumundervisningens förstatligande.
Under punkten 245 i 1936 års åttonde huvudtitel erinrade jag örn
sistberörda framställningar samt anförde, att det under de allra senaste
åren icke varit av statsfinansiella skäl möjligt att vidtaga åtgärder i
antydd riktning, vilka skulle väsentligt öka statens utgifter för dövstumundervismngen.
Emellertid medförde a andra sidan fragans svävande
läge sådana olägenheter, att det förefölle önskvärt, att ett ställningstagande
till densamma icke ytterligare undanskötes. En omständighet,
som enligt min mening gjorde detta särskilt angeläget, vöre, att
landstingen under nuvarande ovissa organisatoriska förhållanden av lättförklarliga
skäl ej ansåge sig böra bereda dövstumskolorna den omvårdnad,
som under andra förhållanden skulle vara naturlig. Den år 1932
framlagda utredningen, som numera grundade sig på ett något föråldrat
primärmaterial och som för övrigt icke innefattade ett fullständigt klarläggande
av frågan, tarvade emellertid överarbetning. Kungl. Majit
hade därför genom beslut den 6 december 1935 bemyndigat departementschefen
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med fortsatt beredning av frågan om dövstumundervisningsväsendets
omorganisation. Jag uttalade vidare, att ärendet, efter den överarbetning
av föreliggande förslag, som komme att verkställas av örn
förmälda utredningsman, torde kunna bringas i sådant skick, att förslag
i ämnet skulle kunna föreläggas 1937 års riksdag.
Såsom sakkunnig tillkallades den 13 december 1935 undervisningsrådet
och ledamoten av skolöverstyrelsen N. J. F. Almkvist. Med skrivelse
den 1 december 1936 har denne till mig överlämnat utredning
med förslag angående omorganisation av dövstumundervisningsväsendet1
(1936 års utredning).
Yttranden häröver hava avgivits av svenska döv stumlär ar sällskap et,
svenska landstingsjörhundet, domkapitlet i Uppsala (i \ad angår dövstumpastorsinstitutionen)
och 1936 års utredning angående dövstumma
och blinda samt av allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 22 december
1936, av skolöverstyrelsen den 30 december 1936 och av statskontoret
den 15 januari 1937. Vidare hava vissa framställningar i anledning
av utredningen gjorts av styrelserna för tredje och fjärde dovstumskoldistrikten,
svenska maskinbefälsförbundet och rektorn vid dövstum
lärars emin arlet å Majulia I. Ingvarsson. I anledning av vad i 1936
Statens offentliga utredningar 19:i<> : 49.
8
Kungl. Majlis proposition Nr 109.
års utredning angående dövstumma och blinda i sitt utlåtande anförts
hava särskilda yttranden avgivits av skolöverstyrelsen den 14 januari
1937, av lantbruksstyrelsen den 29 januari 1937 och av statskontoret
den 26 januari 1937.
I efterföljande framställning utgår jag från den senast verkställda
utredningen, som ju kunnat tillgodogöra sig vad som förekommit vid
den tidigare behandlingen av förevarande omorganisationsfråga.
1936 års utredning och förslag. I 1936 års utredning har hemställts,
att Kungl. Majit täcktes — med framläggande för riksdagen av i utredningen
framställda förslag rörande dövstumundervisningens omorganisation
— föreslå 1937 års riksdag besluta att från och med den 1
juli 1938 övertaga dövstumundervisningsväsendet i riket under förutsättning,
att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting,
utan ersättning och med full äganderätt till statsverket överlämna .ali
sin för dövstumundervisningen använda fasta och lösa egendom, däri
även inbegripen den det tredje dövstumskoldistriktet tillhöriga, för dövstumma
barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte
därtill hörande inventarier.
Av skäl, som närmare framgå av vad nedan anföres, ämnar jag vid
redogörelsen för sistberörda utredning lägga tyngdpunkten vid frågan
örn sättet och villkoren för dövstumundervisningsväsendets förstatligande
och endast översiktsvis skissera det i utredningen framlagda förslaget
till organisation av ifrågavarande undervisningsgren och vad därmed
sammanhänger.
Vad först angår den principiella frågan, huruvida dövstumundervisningen
bör övertagas av staten eller icke, har utredningsmannen
erinrat, att i de yttranden, som avgåvos i anledning av
1915 års utredning, tre huvudmeningar kunde särskiljas, nämligen:
en kombinerad statlig och kommunal organisation vore lämplig att
genomföra;
dövstumundervisningen borde fortfarande handhavas av de kommunala
institutionerna; och
dövstumundervisningen borde bli enbart en statlig organisation.
Statens övertagande av hela dövstumundervisningsväsendet tillstyrktes
emellertid i flertalet av de avgivna yttrandena.
Likaledes tillstyrktes i 1921 års utredning, att dövstumundervisningen
skulle bliva en statens angelägenhet.
I sitt den 23 november 1922 avgivna utlåtande över 1921 års utredning
avstyrkte statskontoret av statsfinansiella skäl ett förstatligande
av dövstumundervisningen.
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
I 1932 års utredning förordades bestämt, att dövstumundervisningen
skulle övertagas av staten.
Den på grund av nådigt beslut den 18 oktober år 1929 tillsatta
skatteutjämningsberedningen räknade i sitt den 12 december år 1932
avgivna principbetänkande (sid. 225 ff) med att utgifterna för denna
undervisning skulle komma att helt överflyttas på staten.
Som skäl för dövstumundervisningsväsendets förstatligande har i 1936
års utredning yttrats:
De förbättringar i fråga om dövstumundervisningens planläggning i
pedagogiskt avseende, vilka vore betingade av vunnen erfarenhet och
av de nuvarande tidsförhållandena, kunde icke på ett tillfredsställande
sätt genomföras, därest dövstumskolorna fortfarande skulle vara kommunala
institutioner. Det torde möta oöverstigliga svårigheter att mellan
de sju distrikten upprätta sådana överenskommelser och i övrigt
träffa sådana bestämmelser, att den erforderliga differentieringen av
eleverna och de olika elevgruppernas fördelning på skilda slag av anstalter
kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras. Till en var av
de specialskolor för undervisning av oegentligt, respektive egentligt dövstumma,
som vore erforderliga, och vilka vore avsedda för hela landet,
skulle om det nuvarande huvudmannaskapet bibehölles, samtliga landsting
och stadsfullmäktige, som ej deltoge i landsting, alltså ett 30-tal
kommunala enheter, komma att besluta anslag för där undervisade och
underhållna barn. Med erfarenhet av de svårigheter, som redan under
förhandenvarande förhållanden ofta mött vid fastställandet av inkomstoch
utgiftsstaterna för dövstumskolorna, torde det vara nästan otänkbart,
att enighet örn staterna skulle kunna uppnås, då rikets samtliga
landsting och vissa städer skulle fatta beslut i anledning av en och
samma utgiftsstat. Följden bleve sannolikt, att skiljenämnd finge sammanträda
nästan årligen för att sammanjämka olikheter i besluten.
Givetvis vore det icke otänkbart att, såsom i några av myndigheternas
tidigare yttranden förordats, upprätta en sådan organisation, att
specialskolorna anordnades såsom statliga anstalter, under det att distriktsskolorna
fortfarande finge förbliva kommunala institutioner. Men en
dylik anordning skulle säkerligen komma att visa sig medföra en hel
del olägenheter och svårigheter framför allt av ekonomisk art. Det
torde sålunda icke kunna undgås, att för de barn, som skulle undervisas
i specialskolorna, men som för undergående av prövning under
någon tid måste vistas vid de upptagningsskolor, som enligt utredningsmannens
förslag skulle upprättas (jfr nedan), ersättning komme att krävas
av statsverket för de kostnader, dessa barns undervisning och underhåll
vid upptagningsskolorna samt deras översändande till specialskolorna
vållat landstingen och vederbörande städer. Vidare skulle en
dylik kombination medföra, att den jämförelsevis fåtaliga dövstum1
är arkåren bleve uppdelad i två kategorier, av vilka den ena komme
att bestå av statsanställda, den andra av kommunalt anställda lärare.
Det torde vidare böra uppmärksammas, att landstingen ansåge, att de
utgifter, som nu påvilade dem för dövstumundervisningen, borde övertagas
av staten. Förslag framlades av utredningsmannen örn att undervisningstiden
för de dövstumma skulle väsentligt utsträckas för att
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
möjliggöra meddelandet av sådan fortsatt utbildning åt dem, som genomgått
barndomsskolorna, att de dövstumma i största möjliga utsträckning
skulle bliva mäktiga att försörja sig själva. Denna reform, som
icke längre torde kunna undanskjutas, medförde ökade kostnader. Ett
åläggande för landstingen att ombesörja den fortsatta utbildningen för
de dövstumma syntes icke tillrådligt, uppgiften måste betraktas vara
av rent statlig karaktär. Ett dylikt åläggande från statens sida
skulle givetvis icke heller befrämja den skatteutjämning, som ansåges
önskvärd. En sådan uppdelning av organisationen, att barndomsskolorna
förbleve kommunala institutioner, medan staten däremot övertoge
ansvaret för den fortsatta utbildningen, vore givetvis ur organisatoriska
synpunkter genomförbar, men den skulle ur praktiska synpunkter säkerligen
komma att visa sig mycket otillfredsställande.
På grund av det anförda måste ett statsövertagande av dövstumundervisningen
anses vara ofrånkomligt, därest de reformer av nämnda
undervisning, som vore nödvändiga och icke längre borde undanskjutas,
skulle kunna genomföras. Statsövertagandet syntes böra ske den 1
juli 1938.
Beträffande villkoren för ett statsövertagande av dövstumundervisningen
har i 1936 års utredning (sid. 90—97) lämnats en
redogörelse för de i detta hänseende tidigare framförda förslagen, till
vilken redogörelse här hänvisas och av vilken inhämtas, att de frågor,
som härvid kommit före, gällt äganderätten till den för dövstumundervisningen
använda fasta och lösa egendomen, statens ställning till personalen
ävensom spörsmålet, huruvida efter statsövertagandet de kommunala
samfälligheterna borde erlägga avgifter till staten.
Vad angår äganderätten till byggnader och inventarier, har utredningsmannen
därefter verkställt en undersökning rörande vilket värde
denna egendom för närvarande kunde anses representera.
Härutinnan har anförts följande:
För fullgörandet av de uppgifter i fråga om de dövstummas undervisning,
som enligt 1889 års lag ålåge landsting och stadsfullmäktige i
städer, som ej deltaga i landsting, hade dessa låtit uppföra särskilda
skolanläggningar inom vederbörande dövstumskoldistrikt. De till dessa
anläggningar hörande byggnaderna vore alla av betydande storlek och
innehölle ett stort antal för elevernas undervisning och vård erforderliga
lokaler samt dessutom i vissa fall bostäder för en del lärare och
övrig personal. De olika byggnadernas ålder, brandförsäkringsvärden,
inventariernas brandförsäkringsvärden samt storleken av de till respektive
anläggningar hörande tomtområdena framginge av å nästa sida
lämnade uppgifter, vilka samtliga avse förhållandena år 1936.
Det sammanlagda brandförsäkringsvärdet å fastigheter och inventarier
uppginge följaktligen till 5,329,200 kronor.
I detta sammanhang erinras örn att första dövstumskoldistriktet, när
det år 1894 övertog undervisningen å Manilla, utan ersättning fått till
sig överlämnade de då befintliga byggnaderna, vilka till betydande del
uppförts med donationsmedel, med för undervisningen avsedda inventarier.
Sedermera hade dock distriktet utfört till- och ombyggnadsar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition Nr 109.
Är, då
Brandförsäkringsvärden
Tomt-
Skola
byggnad
togs i
bruk
å bygg- nader
kronor
å inven- tarier
kronor
områdets
ungefärliga
storlek
A n m .
Manilla:
Huvudbyggnaden .
Vedbod och vissa
andra byggnader.
1864
1 111150
79 050
80 000
5 hektar
Byggnaden övertogs
av allmänna institutet
den 1 aug. 1894. På-
Växjö......
1896
720 000
50 000
1.9101 hektar
byggnad år 1911.
Lund:
Dövstumskolan . .
Sommarhemmet å
1871
600 000
45 000
5.4390 hektar
Brandförsäkringsvär- dena av fastigheterna
Vej bystrand . . .
Vänersborg:
25 000
5 000
och inventarierna å Rå- bylund, resp. 130 000
A- och B-avd. . . .
C-avd........
1899
732 000
322 000
50 000
20 000
4.8242 hektar
1.8830 hektar
här icke medräknade.
Örebro :
Äldre byggn. .
Nyare » • . •
1882
1898
137 000
123 000
20 000
0.4750 hektar
Gävle......
1897
700 000
50 000
2.2 hektar
Härnösand ....
Sum
| 1896
ina kronor
400 000
4 949 200
60 000
380000
5.85 hektar
beten för en kostnad, som torde kunna uppskattas till omkring 700,000
kronor.
Dövstumskolan i Härnösand vore brandförsäkrad för 400,000 kronor,
medan skolorna i Gävle och Växjö vore försäkrade för respektive 700,000
och 720,000 kronor. Då Härnösandsanstalten endast vöre obetydligt
mindre än de båda andra skolorna, syntes brandförsäkringsvärdet för
densamma vara för lågt.
Till belysande av frågan örn storleken av de utgifter, som påvilat
respektive landsting och städer för dövstumundervisningen, har utredningsmannen
anfört följande:
.Nämnda utgifter hade år 1921, enligt skolöverstyrelsens då verkställda
fekningar, uppgått till 2,007,383 kronor och 44 öre efter frånräknande
Xdet till 148,000 kronor uppskattade statsbidraget. Motsvarande bep
för år 1932 utgjorde enligt i 1932 års utredning lämnade uppgifter,
grundade på de för nämnda år gällande staterna, 1,233,380 kronor och
26 öre efter frånräknande av det till 149,424 kronor uppskattade statsbidraget.
För åren 1928—1932 hade de årliga utgifterna i medeltal belöpt
sig till 1,096,187 kronor och 39 öre.
Landstingens och vederbörande städers kostnader under åren 1933
1935 framginge av efterföljande översikt, vilken efter därom gjord framställning
utarbetats av svenska landstingsförbundets byrå:
12
Kungl. Majlis proposition Nr 109.
Landstingens och vissa städers årliga medelkostnader tor dövstumundervis
ningen
åren 1933—1935.
Dövstum-
skoldistrikt
Antal
invånare
Årliga medeltal för åren 193 3—
19 3 5
Antal
elever
Landstings och städers
kostnader, kronor
Landstingsområden
Städer
den 1 jan.
1934
skatte-
kronor
Absoluta
tal
Per
100 000
invånare
Per
1 000
skatte- kronor
Per
elev
Första distriktet.
1. Stockholms stad .
521 618
10 683 092
34.7
70 008:93
13 421: 49
6: 55
2 017:55
2. Stockholms län .
270 526
2 311 195
27.4
36 213: 12
13 386: 19
15: 67
1321:61
3. Södermanl, län .
187 934
1 025 232
21.3
25 376: 49
13 502: 87
24: 75
1 191: 38
4. Västmanlands län
161 290
881 725
12.3
21 774: 61
13 500: 29
24: 70
1 770: 29
5. Östergötlands län
249 018
1 142 964
28.7
33 538:22
13 468:19
29: 34
1 168: 58
6. Norrköpings stad
62 266
609 931
3.3
8 386: 73
13 469: 20
13: 75
2 541:43
7. Gotlands län . .
57 873
197 337
8.3
7 789:04
13 458: 85
39: 47
938: 44
Summa
1510 525
16 851 476
136.0
203 087:14
13 444:81
12:05
1493: 29
Andra distriktet.
8. Kalmar läns norra
93 446
321 354
6.7
14 351: 66
15 358: 24
44: 66
2 142: 04
9. Kalmar läns södra
138 478
544 603
7.7
21 134: 83
15 262: 23
38:81
2 744: 78
10. Jönköpings län
234 288
1 066 364
18.0
35 626: 82
15 206: 42
33: 41
1979:27
11. Kronobergs läll .
155 320
490 285
18.6
23 803: 36
15 325: 37
48: 55
1 279: 75
Summa
621532
2 422 606
51.0
94 916:67
15 271:41
39:18
1 861:11
Tredje distriktet.
12. Malmöhus län . .
325 494
1 914 929
21.3
57 935: 56
17 799: 27
30: 25
2 719: 98
13. Kristianstads län
248 223
1 026 617
20.7
43 995: 40
17 724: 14
42: 85
2 125: 38
14. Blekinge län . . .
146 188
622 694
14.7
25 911:06
17 724: 48
41: 61
1 762: 66
15. Malmöstad . . .
132 090
1 613 826
7.3
23 334: 58
17 665: 67
14: 46
3196: 52
16. Hälsingborgs stad
57 872
672 465
5.3
10 198: 22
17 622:03
15:17
1 924:19
Summa
909 867
5 850 531
69.3
161 374: 82
17 736:09
27:58
2 328:64
Fjärde distriktet.
17. Älvsborgs län . .
317 052
1 563 473
36.7
61 343: 32
19 348: 03
39: 24
1 671: 48
18. Skaraborgs län .
242 287
941 671
21.0
47 138:21
19 455: 53
50: 06
2 244: 68
19. Göteb, o Bohus 1.
212 917
887 968
12.7
41311:01
19 402: 40
46: 52
3 252: 84
20. Hallands län . .
151 840
717 211
14.0
29 402: 35
19 364: 03
41: -
2100: 17
21. Göteborgs stad .
252 721
3 402 773
20.7
48 707: 71
19 273: 31
14:31
2 353: 03
Summa
1176 817
7 513 096
105.1
227 902:60
19 366:02
30:33
2170:50
Femte distriktet.
22. Örebro län ....
218 783
1 215 102
23.0
39 699: 79
18 145: 74
32: 67
1 726: 08
23. Värmlands län .
272 719
1 150 812
21.0
49 218: 88
18 047: 47
42: 77
2 343: 76
Summa
491 502
2 365 914
44.0
88 918:67
18 091:21
37:58
2 020: 88
Sjätte distriktet.
24. Uppsala län . . .
138 482
838 764
7.7
22 597: 71
16 318: 16
26: 94
2 934: 77
25. Kopparbergs län
250 160
1 145 940
23.3
40 922: 02
16 358: 34
35: 71
1 756: 31
26. Gävleborgs län .
241 263
933 821
28.3
39 447: 64
16 350: 47
42:24
1 393: 91
27. Gävle stad ....
39 099
374 353
3.0
6 388: 75
16 339: 93
17:07
2 129: 58
Summa
669 004
3 292 878
62.3
109 356:12
16 346:11
33:21
1 755:31
Sjunde distriktet.
28. Västernorrl. län .
281 501
1 161 060
31.3
58 169: 10
20 663:91
50: 10
1 858: 44
29. Jämtlands län . .
136 086
450 785
17.3
28 110: 65
20 656: 53
62: 36
1 624: 89
30. Västerbottens län
210 381
725 130
47.4
43 080:10
20 477:18
59: 41
908: 86
31. Norrbottens län .
204 351
763 300
39.0
42 056: 81
20 580: 67
55:10
1078: 38
Summa
832 319
3100 275
135.0
171416:66
20 595:07
55:29
1269: 75
Samtliga
6 211 566
41 396 776
602.6
1056 972:68
17 016:21
25:53
1 754:02
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 18
I denna översikt vore kostnaderna för den av tredje dövstumskoldistriktet
upprättade lantbruks-och hantverksskolan med skydds-och ålderdomshem
i Råbylund icke medräknade på grund av svårigheter att skilja
mellan kostnaderna för elever i skolorna och för skyddslingarna i hemmet.
Enligt de för år 1936 gällande staterna för de olika dövstumskolorna
utgjorde landstingens och vederbörande städers sammanlagda utgifter
nämnda år för ifrågavarande ändamål 1,208,802 kronor efter frånräknande
av statsbidraget, som för budgetåret 1935/1936 uppgått till
161,200 kronor. Utgifterna hade följaktligen sjunkit något i jämförelse
med år 1932 och högst väsentligt i jämförelse med år 1921.
Utredningsmannen har därefter yttrat följande:
Såsom närmare framginge av den lämnade översikten vilade kostnaderna
med högst olika tryck på de olika dövstumskoldistrikten. En
utjämning mellan landstingen och vederbörande städer på det sätt, som
föreslagits i vissa av de yttranden, vilka avgivits i anledning av tidigare
utredningar, innebärande att ersättning skulle lämnas dem, som å sina
byggnader nedlagt större kostnader, kunde icke antagas komma att
lämna ett tillfredsställande resultat. I varje fall torde en utjämning
icke kunna grundas på de nu föreliggande uppgifterna om egendomarnas
värde. Brandförsäkringsvärdena kunde nämligen, såsom även framhölls
i 1932 års utredning, icke betraktas såsom mätare på fastigheters och
inventariers verkliga värde. Verkställdes en utjämning med brandförsäkringsvärdena
som utgångspunkt, komme uppenbara orättvisor att
begås. Så skulle till exempel det sjunde distriktet, som i förhållande
till sin skattekraft vore mest betungat av utgifter för här ifrågavarande
ändamål, bliva pliktigt att erlägga minst 200,000 kronor på grund av
byggnadernas låga värde, vilket belopp skulle komma andra ekonomiskt
sett mera gynnsamt ställda distrikt till godo på grund av det högre
värdet å deras byggnader. Skulle en någorlunda rättvis avvägning
kunna ske av de ekonomiska bördor de olika distrikten redan burit för
dövstumundervisningen, torde denna, såsom framhölls i 1932 års utredning,
böra grundas på en undersökning av vad de olika distrikten, länen
och vederbörande städer var för sig och i förhållande till varandra uppoffrat
för dövstumundervisningen under den tid, de varit förpliktade
handhava densamma. En dylik undersökning skulle givetvis bliva synnerligen
tidsödande och likväl icke komma att leda till fullt rättvisa
resultat. En särställning intoge i viss mån tredje och fjärde dövstumskoldistrikten
med hänsyn till de åtgärder för de dövstummas yrkesutbildning,
som vidtagits.
Förstnämnda distrikt hade upprättat en lantbruks- och hantverksskola
samt skydds- och ålderdomshem å Råbylund. Elevantalet i skolorna
hade arbetsåret 1935—1936 uppgått till 18 och antalet i hemmet
intagna skyddslingar till 17. Då förslag icke förelåge om att staten
skulle övertaga ålderdomsvården av de dövstumma och då vidare det
till Råbylund hörande jordområdet icke vore tillräckligt, hade förslag
nu icke ansetts böra framställas örn att staten skulle övertaga institutionerna
ä Råbylund, varför de på grund därav icke torde behöva
närmare beröras i nu förevarande sammanhang.
1 fjärde distriktet hade i anslutning till distriktsskolan i Vänersborg
upprättats en hantverksskola, sorn under läsåret 1935—1936 hade ett
elevantal av 31. Detta distrikt hade tidigare ansett sig hava ett sär
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
skilt skäl att motsätta sig överlämnande utan utjämning av distriktets
tillhörigheter, nämligen det, att distriktets fastigheter kunde anses vara
väsentligt större än som behövdes för den distriktet åliggande dövstumundervisningen.
Denna distriktets ståndpunkt vore förståelig. Dess
egendomar vore av stor omfattning samt hade ett jämförelsevis högt
värde. Därjämte hade distriktet nedlagt ett mycket erkännansvärt intresse
och iklätt sig betydande kostnader för anordnandet av utbildning
i olika yrken åt dövstumma, som slutat sin obligatoriska skolgång.
Enligt gällande författningar hade det icke ålegat distriktet att anordna
och upprätthålla denna verksamhet. Den hade alltså tillkommit helt
på frivillighetens väg. På grund av dessa förhållanden kunde det givetvis
anses, att ett visst fog förelåge för distriktets uppfattning, att en
utjämning borde ske. Då emellertid staten, därest den övertoge dövstumundervisningen
och omorganiserade densamma i enlighet med det
förslag, som i utredningen framlades, även skulle övertaga ansvaret folden
fortsatta undervisningen och därmed för framtiden befria det fjärde
dövstumskoldistriktet från de rätt betydande utgifterna för hantverksskolans
verksamhet, syntes dock de starkare skälen tala för att även
nämnda skola med till densamma hörande fast och lös egendom, som
använts för verksamheten, utan ersättning överlämnades till staten.
Beträffande villkoren för statens övertagande av dövstumundervisningen
i den mån dessa avsåge skolbyggnader och inventarier, kunde
det anses, att riksdagen redan intagit en viss ståndpunkt. I anledningav
en inom andra kammaren vid 1929 års riksdag väckt motion uttalade
nämligen riksdagen (skrivelse nr 8 A, sid. 87) bland annat, att
den förutsatte, att, »därest staten skall befinnas villig påtaga sig hela
kostnaden för dövstumundervisningen, ett villkor härför måste vara att
landstingen och vederbörande städer utan ersättning till staten med
full äganderätt överlåta sin för ifrågavarande undervisning använda egendom».
Såsom framginge av riksdagens skrivelse nr 199/1931, följde riksdagen
vid sitt beslut örn övertagande under vissa villkor av småskollärarutbildningen
i riket samma princip.
Vid sådant förhållande och med särskild hänsyn därjämte till, att
landstingen och vederbörande städer komme att befrias från de högst
betydande årliga utgifter, handhavandet av dövstumundervisningen medförde,
torde staten kunna anses äga fullt fog för att såsom villkor för
övertagandet uppställa, att landstingen och vederbörande städer kostnadsfritt
till staten överlämnade den fasta och lösa egendom, som användes
för den nuvarande dövstumundervisningen.
Beträffande statens ställning till den för dövstumundervisningen nu
använda personalen har utredningsmannen yttrat följande:
Därest staten utan ersättning övertoge landstingens och vederbörande
städers nu för dövstumundervisningen använda egendom, torde det få
betraktas såsom en given sak, att staten samtidigt iklädde sig skoldistriktens
förpliktelser icke blott mot eleverna och den nuvarande personalen
utan även helt eller delvis jämväl mot den förutvarande personalen.
De löne- och pensionsregleringar, som företagits efter år 1921
torde, efter vad som kunde utläsas av de nu utgående lönernas och
pensionernas storlek, i allmänhet hava varit påkallade på grund av de
vid regleringen föreliggande omständigheterna. De nu utgående löne
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 15
beloppen torde med ett pär undantag icke heller väsentligt överstiga
de lönebelopp, som kunde antagas bliva fastställda vid en definitiv lönereglering
för dövstumlärare efter ett statens övertagande av ifrågavarande
undervisningsväsen. Den ordinarie lärarpersonalen vid dövstumskolorna
hade icke ökats i antal sedan frågan örn dövstumundervisningens
förstatligande inträtt i sitt senare skede. Efter läsåret 1932—
1933 och till vårterminens slut år 1936 hade nämligen ny ordinarie lärarbefattning
icke inrättats vid någon skola, medan däremot 11 befattningar,
som blivit lediga genom innehavarnas avgång, blivit återbesatta,
därav vid skolan å Manilla 3, vid skolorna i Lund 2, i Vänersborg 2,
i Örebro 1 och i Härnösand 3. Av de 11 befattningarna hade 7 återbesatts
med manliga och 4 med kvinnliga innehavare.
Vid avgörandet av frågan om i vilken omfattning staten vid övertagandet
av ansvaret för dövstumundervisningen skulle ikläda sig skoldistriktens
förpliktelser mot den till de olika skolorna vid tidpunkten
för övertagandet knutna tjänstgörande och förutvarande personalen,
mötte en hel del problem, av vilka några vore av mera svårlöst natur.
Såväl lärare som övrig personal vore anställda av skoldistrikten och
tillförsäkrade löne- och andra förmåner enligt av de olika landstingen
och städerna var för sig fattade beslut och icke efter enhetliga grunder.
Vad först frågan örn de ordinarie lärarna beträffade, torde de få anses
intaga en sådan rättslig ställning gentemot landstingen, att de icke
kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrats
dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde
i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänstårsberäkning.
Någon föreskrift om skyldighet för dylika lärare att, örn
så prövades nödigt, låta förflytta sig till annan tjänst inom undervisningsväsendet
med bibehållen tjänstegrad och avlöning förelåge icke.
Beträffande de ordinarie lärare, som nu tjänstgjorde vid dövstumskolorna,
torde man böra utgå från den förutsättningen, att de vid statsövertagandet
i största möjliga utsträckning bibehölles vid sina nuvarande
tjänster. Det torde icke heller råda någon tvekan därom, att
huvudmännens förpliktelser gentemot dessa befattningshavare såväl i
fråga om löneförmåner som pensionsrätt borde övertagas av staten.
Emellertid bleve behovet av lärare vid ett par av skolorna delvis ett
annat efter omorganisationen än örn den nuvarande organisationen skulle
bibehållas på grund av att nämnda skolor komme att tilldelas i väsentliga
avseenden förändrade uppgifter. Vissa lärare komme att bliva
överflödiga vid en av skolorna, medan ett ökat lärarantal bleve erforderligt
vid en annan skola.
Ehuru förflyttningsskyldighet icke förelåge för dövstumlärare, torde
det dock kunna betraktas såsom sannolikt, att de flesta av de lärare,
som icke kunde bibehållas vid sina nuvarande befattningar, skulle befinnas
vara villiga att antaga motsvarande tjänst vid annan skola. Det
kunde emellertid förutses, att dylik förflyttning i något fall icke kunde
genomföras antingen därför att ledig befattning icke lunnes eller på
grund av att lärare icke mottoge ledig tjänst å annan ort, varför det
måhända kunde bliva nödvändigt att uppföra en eller annan lärare å
övergångsstat hos vederbörande landsting. Även dessa lärare bordt* bibehållas
vid de löneförmåner, de ägde uppbära vid tidpunkten för tjänstgöringens
upphörande, samt vid pensionsrätt, men staten syntes böra
16
Kungl. May.ts proposition Nr 109.
övertaga förpliktelserna även för denna kategori av lärare och fördenskull
genom statsbidrag hålla vederbörande landsting skadeslöst för de
utgifter, det kunde komma att få vidkännas för lärare å övergångsstat.
Sådan lärare, som utan eget förvållande uppfördes å övergångsstat,
borde erhålla grundlön med dyrtidstillägg därå samt intjänade ålderstillägg.
Skulle lärare, som uppfördes å indragningsstat den 1 juli, hava
den 1 därpå följande januari blivit berättigad komma i åtnjutande av
ännu ett ålderstillägg, därest han kvarstått i tjänst, borde även detta
ålderstillägg få räknas honom tillgodo. Ä ålderstilläggen torde dyrtidstilllägg
böra utgå endast med hälften av det belopp, som skulle utgå, örn
läraren varit i tjänst.
Lärare, som uppfördes å indragningsstat på grund av att han vägrat
mottaga lärarbefattning å annan ort, torde oek böra erhålla sina löneförmåner
i enlighet med vad nyss sagts dock med den skillnad, att dyrtidstillägg
å intjänta ålderstillägg icke borde utgå. ygl
Skulle lärare, som tillhörde någon av de tvä senast nämnda grupperna
erhålla annan stadigvarande tjänst med löneförmåner, som minst
motsvarade dem, han uppburit i sin befattning som dövstumlärare, borde
givetvis statsbidrag icke vidare utgå. Erhölle sådan lärare tillfällig anställning,
torde det böra bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall, huruvida och med vilket belopp avdrag å statsbidraget till hans
avlöningsförmåner skulle verkställas. Icke heller i pensionshänseende
torde sådan lärare böra erhålla sämre pensionsförmåner än som gällde
för honom, då han tillträdde den nya tjänsten. De nu föreslagna reglerna
överensstämde i huvudsak med de principer, som tillämpats i fråga
om de å indragningsstat uppförda lärare, som varit anställda vid landstingens
småskoleseminarier.
Även beträffande övriga befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats
en fastare anställning eller rätt till pension, torde huvudmännens
förpliktelser böra övertagas av staten.
Skulle det i fråga om några av nu berörda befattningshavare, som
överginge i statstjänst, visa sig, att av vederbörande dövstumskoldistrikt
tillförsäkrade löneförmåner överstege dem, som skulle tillkomma motsvarande
befattningshavare enligt de grunder riksdagen vid statsövertagandet
beslutade såsom allmänt gällande, syntes erforderlig reglering
böra äga rum genom beviljande av personliga lönetillägg till nuvarande
innehavare.
Beträffande därefter den övriga personalen torde böra erinras därom,
att den visserligen icke i regel kunde anses innehava i egentlig mening
fast anställning. Vissa av de till denna personalgrupp hörande innehade
dock sina tjänster med den möjligheten i sikte, att de vid avgången
från tjänsten skulle kunna erhålla pension eller understöd därför,
att vederbörande dövstumskoldistrikt antagit pensionsreglemente,
såsom fallet vore till exempel i fråga örn sjunde distriktet, eller på grund
av att distriktet antingen tidigare beviljat motsvarande personal dylik
förmån eller ock ställt i utsikt, att frågan örn pension eller understöd vid
vederbörandes avgång skulle upptagas till prövning. På grund av bland
annat dessa förhållanden torde staten vid omorganisationen böra visa största
möjliga hänsyn även mot denna personal genom att övertaga densamma
i den omfattning detta lämpligen kunde ske. Skulle befattningshavare,
som under längre tid innehaft anställning, icke kunna be
-
17
Kungl. May.ts proposition Nr 109.
redas sådan vid det omorganiserade dövstumundervisningsväsendet,
torde frågan, huruvida understöd skulle beviljas i varje särskilt fall
böra underställas riksdagens prövning.
Emellertid hade vissa dövstumskoldistrikt tillförsäkrat en del förutvarande
befattningshavare tilläggspensioner, så att det sammanlagda
pensionsbeloppet överstege det, som skulle hava tillkommit statens befattningshavare
i motsvarande tjänsteställning. Kostnaderna för dessa
pensioner, beräknade till 16,616 kronor, torde staten icke böra övertaga.
Det torde vara uppenbart, att de ekonomiska konsekvenserna för
statsverket av de åtgärder, som på ifrågavarande område kunde visa
sig bliva erforderliga, icke nu kunde i detalj överblickas. Av verkställda
jämförelser mellan antalet lärare och övrig personal som för närvarande
funnes och det antal, som efter omorganisationens genomförande
kunde beräknas bliva erforderligt, framginge, dels att personalbehovet i
stort sett bleve oförändrat under det första verksamhetsåret efter omorganisationen,
medan det därefter allt eftersom de föreslagna fortsättningsskolorna
erhölle ökat elevantal komme att något ökas.
En särställning komme de vid hantverksskolan i Råbylund nu anställda
tre lärarna i skrädderi, skomakeri och snickeri att intaga, därest
denna skola — såsom av utredningsmannen föresloges — efter omorganisationen
bleve avsedd uteslutande för de dövstummas utbildning
i jordbruksyrket. Nämnda lärare, som då bleve utan anställning vid
denna skola, syntes lämpligen böra successivt överföras såsom yrkeslärare
vid dövstumskolan i Lund med utsträckt tjänstgöring samt i
fråga om löneförmåner likställas med yrkeslärare vid fortsättningsskola.
I annat sammanhang har utredningsmannen föreslagit, att staten
skulle övertaga dels de kostnader, tredje distriktet iklätt sig för dövstumprästen
J. G. Malmers j pensionering, under villkor, att Malmer
kvarstode i tjänst till uppnådda 65 år; dels ock de kostnader, dövstumskoldistrikten
iklätt sig för pensioner och understöd till förutvarande
befattningshavare eller deras efterlevande.
I sistnämnda avseende har anförts följande:
Vissa dövstumskoldistrikt hade beviljat en del förutvarande tjänstinnehavare.
vilka icke skulle varit berättigade till pension, om skolorna
varit statliga, understöd eller pensioner med varierande belopp.
En sammanställning av de skilda dövstumskoldistriktens kostnader
för nämnda pensioner och understöd lämnas här nedan:
Första distriktet (Manilla).............................. 4,268
Andra » (Växjö)............................... 2,600
Tredje » (Lund)............................... 800
Fjärde » (Vänersborg)...........................13,120
Femte » (Örebro).............................. 1,860
Sjätte » (Gävle)............................... 7,000
Sjunde > (Härnösand).............. 5,360
Summa kronor 35,008.
Principiell sett kunde det måhända förefalla riktigast, att dövstumskoldistrikten
även efter omorganisationen finge ansvara för dessa kostnader.
Med hänsyn därtill, att dövstumskoldistrikten under den tid,
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 109. 2
18
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
de handhaft dövstumundervisningen, fått vidkännas mycket stora utgifter
för densamma och nu, om den föreslagna omorganisationen komme
till stånd, skulle utan vederlag överlämna sina för nämnda undervisning
använda byggnader med tillhörande inventarier, syntes dock billigheten
kräva att distrikten för framtiden befriades även från nu berörda
kostnader. Det kunde dessutom ifrågasättas, huruvida icke riksdagen,
örn här ifrågavarande undervisningsväsen varit statligt, skulle beviljat
ifrågavarande befattningshavare understöd i enlighet med de principer,
riksdagen i allmänhet följde vid beviljandet av understöd eller pensioner
åt icke pensionberättigade personer, som länge varit i statens tjänst.
Vad slutligen angår frågan, huruvida de kommunala samfälligheterna
borde erlägga avgifter till staten, sedan dövstumundervisningsväsendet
förstatligats, har utredningsmannen yttrat:
En förpliktelse för vederbörande landsting och städer, att till staten
efter dess övertagande av dövstumundervisningsväsendet erlägga en viss
årlig avgift för varje i dövstumskola undervisat barn, skulle uppenbarligen
i betydande grad motverka syftet att genom förstatligandet avlyfta de
ekonomiska bördor, landstingen hittills haft att bära för ifrågavarande
undervisning. Visserligen skulle statsverket genom en avgift av 400 kronor
för elev och år tillföras en inkomst av omkring 225,000 kronor, men denna
summa komme då att kvarstå på landstingens utgiftsstater med belopp
i förhållande till det antal elever, som från varje landstingsområde måste
intagas i dövstumskola. Det torde vidare böra tagas i betraktande dels
att landstingen under den tid, de i enlighet med gällande föreskrifter
handhaft dövstumundervisningen, årligen måst anslå betydande belopp
för denna uppgifts behöriga handhavande, dels att de fastigheter, landstingen
vid ett statsövertagande skulle överlämna utan vederlag, representerade
ett så stort kapital, att räntan på detsamma kunde anses
motsvara de avgifter, som skulle erläggas.
På grund av nu anförda omständigheter syntes det rättvist och billigt
samt med reformens syfte bäst förenligt, att landstingen helt befriades
från framtida avgifter till statsverket för i dövstumskolorna
undervisade elever.
I samband härmed har behandlats frågan örn målsmans skyldighet
att i vissa fall bidraga till underhållskostnaderna för i dövstumskola
intaget barn. Härutinnan har följande anförts:
Tidigare syntes landstingen och vederbörande städer i allmänhet hava
använt sig av den lagstadgade befogenheten att av målsman uttaga
bidrag till här ifrågavarande ändamål. Under senare tid hade emellertid
ett flertal landsting och städer befriat målsmännen från dylika avgifter.
De årliga bidragen växlade mellan 50 kronor, vilket belopp uttoges
av Kronobergs läns landsting, och 200 kronor, vilket belopp uttoges av
Kalmar läns södra landstingsområde, där dock avgiften för mindre bemedlade
kunde nedsättas till 100 kronor. I en del fall vore bestämmelserna
sådana, att örn elevs målsman icke kunde erlägga det föreskrivna
bidraget, detta icke uttoges av vederbörande fattigvårdskommun.
Då här ifrågavarande elever i regel tillhörde hem, som i ekonomiskt
avseende vore mindre gynnsamt ställda, varför det vore sannolikt, att
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
ett stort antal målsmän icke skulle kunna erlägga även ett till beloppet
jämförelsevis ringa bidrag, föresloges, att staten vid övertagandet av
dövstumundervisningen beslutade, att dylika bidrag icke skulle utgå.
Utredningsmannen har framlagt ett omfattande förslag till omorganisation
av dövstumundervisningsväsendet, att genomföras i
samband med att staten övertager detsamma.
Förslaget innebär i dessa delar till sina huvuddrag följande:
I Manilla, Lund, Vänersborg och Härnösand skulle anordnas upptagningsskolor.
Alla dövstumma barn, som inträdde i skolåldern eller vilka,
ehuru äldre, vore berättigade till inträde vid dövstumskola, skulle vara
pliktiga att å därför bestämd tid inställa sig vid den av dessa upptagningsskolor,
inom vilkens område vederbörande barns hemort vore belägen.
Under en tid av en månad skulle de sålunda intagna barnen
prövas med hänsyn till begåvning och arten av deras lyte.
Två specialskolor skulle upprättas, en i Örebro och en i Gävle. För
undervisning och fostran av de barn, som ägt eller ägde en viss grad
av hörsel och därför enligt det föregående betecknas såsom oegentligt
dövstumma, skulle sålunda upprättas en särskild för hela landet avsedd
anstalt i Örebro, till vilken dessa hänvisades efter den verkställda prövningen
eller i förekommande fall under läsårets lopp eller vid dess slut.
Därigenom vunnes den stora fördelen, att dessa elever, som ägde jämförelsevis
stora förutsättningar för att tillägna sig ett högre mått av
kunskaper och en mera omfattande utbildning i övrigt för sin framtida
verksamhet, kunde erhålla en för dem särskilt anpassad undervisning.
Den skulle bedrivas enligt talmetoden. För undervisning av de till de
egentligt dövstumma hörande barnen, som vid nämnda prövning visade
sig icke kunna undervisas enligt talmetoden, de s. k. skriv-teckeneleverna,
skulle likaledes upprättas en särskild, för hela landet avsedd
skola i Gävle, där dessa dövstumma kunde erhålla en efter deras förmåga
och behov anpassad undervisning av en mera praktisk läggning
än den, som meddelades i skolorna för de elever, som skulle åtnjuta
undervisning enligt talmetoden.
Alla de dövstumma barn, som icke borde hänvisas till någon av de
nämnda särskilda anstalterna, skulle kvarstanna i respektive upptagningsanstalter
för erhållande av undervisning och vård. Denna undervisning
skulle bedrivas enligt talmetoden.
Lagen angående dövstumundervisningen i riket skulle utsträckas att
gälla även afasister samt sådana, som blivit döva mellan 10 och 15 års
ålder. Dessa senare och de mera begåvade av afasisterna skulle hänvisas
till skolan för oegentligt dövstumma.
Någon genom det allmännas försorg anordnad allmän fortsatt undervisning,
för de dövstumma finnes för närvarande icke. Ett starkt behov
av dylik undervisning vore emellertid enligt utredningsmannens mening
förhanden och borde tillgodoses. På grund härav föreslås att fortsatt
undervisning skulle anordnas genom upprättandet av fortsättningsskolor
för dövstum ungdom; att undervisningen i dessa skolor huvudsakligen
skulle avse yrkesutbildning; att manliga och kvinnliga elever, som
i upptagningsskolorna åtnjutit talundervisning, skulle erhålla sin fortsatta
utbildning i skilda skolor; saint att undervisningen skulle vara
obligatorisk i vissa fall i fyra, i andra fall i tre år.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Vidare föreslås, att elev i vissa fall skulle kunna på fortsättningsskolans
bekostnad erhålla den praktiska yrkesutbildningen hos enskild
mästare, som vore bosatt inom eller i närheten av den skola, till vilken
elev hörde, med skyldighet dock för sådan elev att deltaga i den teoretiska
undervisning, som meddelades i skolan, att fortsättningsskolstyrelse
skulle äga befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva
elev befrielse från skolgång under förutsättning, att eleven i hemmet
eller hos enskild mästare, som icke vore bosatt inom eller i närheten
av skolans förläggningsort, erhölle yrkesutbildning, som vore tillfredsställande,
att till underlättande av sådan elevs fortsatta yrkesutbildning
skulle, där behov förelåge, kunna utgå statsunderstöd med 500
kronor för elev och arbetsår, samt att elev, som, efter att under ett arbetsår
hava deltagit i undervisningen i fortsättningsskola, visade sig helt i
saknad av förutsättningar för utövande av något yrke, skulle av fortsättningsskolstyrelse
kunna befrias från vidare skolgång.
Tillika hemställes, att sådana dövstumma, som drabbats av lytet i
åldern 15—20 år, samt vissa äldre dövstumma må i mån av utrymme
och efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen kunna medgivas
rätt att kostnadsfritt deltaga i den fortsatta undervisningen.
Tre fortsättningsskolor skulle finnas, nämligen:
en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg,
en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö och
en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle.
Därjämte borde de gossar, som önskade erhålla utbildning i jordbruk,
beredas tillfälle erhålla sådan vid den å Råbylund befintliga lantbruksskolan
för dövstumma enligt avtal med anstalten och mot av staten bestridda
årsavgifter.
Härförutom föreslås vissa ändringar i den nuvarande indelningen av
dövstumskoldistrikten.
De nuvarande andra och tredje dövstumskoldistrikten skulle sammanslås
till ett med skola i Lund, de nuvarande fjärde och femte distrikten till
ett med skola i Vänersborg samt det nuvarande sjätte distriktet så uppdelas,
att Uppsala län och Kopparbergs län skulle överföras till första
distriktet med skola å Manilla samt Gävleborgs län och Gävle stad
överföras till det sjunde distriktet med skola i Härnösand. Distrikten
skulle hädanefter benämnas det södra, det västra, det östra och det norra.
Vidare har utredningsmannen framlagt vissa förslag rörande utbildningen
av lärare för dövstumundervisningen ävensom ifrågasatt
en del åtgärder till förmån för de dövstumma vid sidan
av skolundervisningen.
I sistnämnda hänseende hava föreslagits ökade statsbidrag till förskolor
för dövstumma småbarn, anslag till anordnande av kurs i labiologi
för personer, som förlorat hörselförmågan efter den egentliga skoltidens
slut, till fortbildningskurser för äldre dövstumma, och till föreläsningar
för dövstumma. Frågan örn anordnande av åldershem för
dövstumma har ansetts böra, såsom icke varande förbunden med spörsmålet
örn dövstumundervisningens förstatligande, ytterligare utredas. I
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
detta sammanhang har framhållits, att Tysta skolan i Lidingö, som för
närvarande åtnjuter statsanslag, kunde komma att förändra sin verksamhet
och att skolans styrelse förklarat sig ämna verkställa ytterligare
utredning rörande de uppgifter, åt vilka den i så fall för framtiden
lämpligen borde ägna sig. Det torde icke vara uteslutet, påpekar utredningsmannen,
att vid denna undersökning även fragan om anstaltens
ombildning till ett hem för dövstumma bomme under omprövning.
Ytterligare har framhållits, att — därest staten övertoge dövstumundervisningen
— konsekvensen syntes fordra, att staten också övertoge ansvaret
för dövstumprästernas verksamhet, liksom skett i fråga om den
prästerliga verksamheten inom fångvården, samt i sammanhang härmed
meddelade erforderliga föreskrifter rörande dövstumprästernas tjänsteåligganden,
rättsliga ställning, löne- och pensionsförmåner m. m. I dessa
hänseenden hava framlagts åtskilliga förslag.
Vidare hava berörts administrativa spörsmål och angivits vissa
ändamål, för vilka de nuvarande donationerna till förmån för de
dövstumma skulle kunna komma till användning. Det har emellertid
förutsatts, att sistnämnda fråga skulle ytterligare utredas, sedan riksdagen
beslutat, att staten skulle övertaga dövstumundervisningen.
Beträffande den nya organisationens genomförande har ytt
rats bland annat följande:
Den nu föreslagna omorganisationen av dövstumskoleväsendet torde
icke lämpligen kunna successivt genomföras, utan borde densamma
komma till stånd samtidigt och i sin helhet. Huvudförutsättningen för
att så skulle kunna ske vore den, att samtliga landsting och de städer,
som icke deltaga i landsting, godkände de villkor, som statsmakterna uppställde
för statens övertagande av ifrågavarande undervisningsväsende.
Skulle något landsting eller någon av vederbörande städer vägra godkänna
de föreskrivna villkoren, torde hela omorganisationsfrågan därmed
kunna anses fallen.
Det nu föreliggande förslaget vore utarbetat med tanke pa, att det
skulle föreläggas 1937 års riksdag, som förutsattes skola fatta principbeslut
i ärendet samt i övrigt göra de uttalanden, den i samband därmed
kunde finna vara av omständigheterna påkallade. Därefter torde
landstingen och vederbörande städer böra anmodas fatta beslut i frågan,
huruvida de vore villiga eller icke att i enlighet med de av riksdagen
beslutade grunderna till staten utan ersättning överlämna sin för dövstumundervisningen
använda fasta och lösa egendom. Godtoge landstingen
och städerna de av riksdagen beslutade villkoren för förstatligandet,
syntes ärendet åter böra hänskjutas till riksdagen för beslut i vissa
andra frågor, som sammanhängde med statsövertagande, såsom antagandet
av ny lag, fastställandet av stater för de olika skolorna och
beviljandet av erforderliga medel.
Örn 1937 års riksdag i princip beslutade, att staten skulle övertaga
och omorganisera dövstumundervisningen, torde omorganisationen dock
22
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
icke kunna genomföras förrän den 1 juli 1938. Tid krävdes nämligen för
utfärdande av stadga samt upprättande och fastställande av reglementen,
för utseende av de lokala skolstyrelserna, för uppgörelse med dövstumskoldistrikten
i fråga örn äganderätten till fastigheter och inventarier
och för träffande av avtal med anstalternas personal m. m. Statförslagen
för budgetåret 1938/1939 borde vara uppgjorda och överlämnade
till skolöverstyrelsen i så god tid, att de av överstyrelsen kunde
behandlas^ i samband med de övriga framställningar, som skulle föreläggas
1938 års riksdag. Dessa statförslag torde böra uppgöras av de nya
lokalstyrelserna, ehuru dessa formellt sett icke skulle träda i funktion
förrän den 1 juli 1938. Om styrelserna skulle kunna utföra detta arbete,
vore det emellertid av vikt, att de utsåges så snart förhållandena det
medgåve.
Den vid skolorna anställda personal, som därtill vore villig, överginge
i statens tjänst på de villkor och enligt de bestämmelser, som för tjänst
vid dövstumskola kunde bliva fastställda. Uppgörelsen med nämnda
personal borde träffas av de nya styrelserna före juni månads utgång
år 1937 samt, såsom förut nämnts, vila på den förutsättningen, att ingen
finge genom övergången till de nya skolorna åsamkas minskning i sina
löner eller andra förmåner.
Den ordinarie personal, som icke funne sig kunna underkasta sig bestämmelserna
enligt den nya ordningen, borde enligt för varje särskilt
fall gjord undersökning beredas pension eller överföras å övergångsstat.
För dem bland de vid skolan i Gävle nu anställda lärarna, vilka själva
ansåge sig eller av skolstyrelsen befunnes vara mindre lämpade för undervisning
efter skrivteckenmetoden, borde, i den mån det läte sig göra
utan att skolans intressen åsidosattes, förflyttning underlättas till någon
skola med undervisning enligt talmetoden.
De vid hantverksskolan i Råbylund anställda yrkeslärare, vilka bleve
överflödiga för undervisningen vid skolan, torde, såsom förut antytts,
böra beredas anställning med utsträckt tjänstgöring såsom yrkeslärare
vid upptagningsskolan i Lund.
De lärare vid Tysta skolan i Lidingö, vilka, därest skolan till följd
av statens övertagande ombildade sin verksamhet, kunde komma att
förlora sina befattningar, torde, så vitt möjligt vore, böra beredas platser
vid dövstumskolorna.
För att övergången till den nya ordningen icke skulle bliva onödigt
komplicerad i fråga örn personalförhållandena torde, därest riksdagen
fattade positivt beslut i principfrågan, vederbörande lokala skolstyrelser
böra anmodas att tills vidare icke återbesätta ledigblivna ordinarie
befattningar med ordinarie innehavare.
Utredningsmannen har slutligen till behandling upptagit de med statsövertagandet
och omorganisationen förenade ekonomiska frågorna.
Efter en undersökning rörande personalbehovet efter omorganisationen,
har framlagts ett förslag till lönereglering vid dövstumskolornas
personal, i vilket avseende jag tillåter mig hänvisa till betänkandet.
En undersökning har även företagits rörande engångskostnaderna, avseende
dels ändringsarbeten i skolbyggnaderna, dels oek komplettering
av inventarier.
Kungl. Marits proposition Nr 109. 23
Förstnämnda kostnader beräknas approximativt på följande sätt:
Vid skolan å Manilla ......................... kronor 1,100,000
» »i Växjö........................... » 51,000
» » i Lund............................ * 15,500
» »i Vänersborg....................... » 19,500
» »i Härnösand....................... » 170,000
Summa kronor 1,356,000.
De nu omförmälda arbetena borde endast komma till utförande i mån
av behov efter vederbörliga framställningar och sedan kostnadsberäkningar
blivit verkställda av byggnadsstyrelsen. Kostnadssammanställningen
borde följaktligen endast betraktas som en redogörelse för de arbeten,
vilka, såvitt nu kunde beräknas, kunde tänkas komma i fråga
efter omorganisationen.
Vissa arbeten vid skolorna i Växjö, Vänersborg och Härnösand borde
dock bliva utförda snarast möjligt efter omorganisationen. De för budgetåret
1938/1939 för detta ändamål erforderliga anslagen kunde uppskattas
till
För skolan i Växjö ............................. kronor 51,000
» » i Vänersborg ......................... * 19,500
» » i Härnösand.......................... * 45,000
Summa kronor 115,500.
Engångsutgifterna för anskaffande av inventarier, vilka utgifter
dock icke borde beräknas för budgetåret 1938/1939, och vilka dessutom
kunde fördelas på åtminstone två budgetår, kunde beräknas komma att
uppgå till omkring 20,300 kronor.
En sammanställning av samtliga de på staten belöpande årliga kostnaderna
för dövstumundervisningsväsendet efter dettas förstatligande
lämnas i betänkandet å sid. 192 och 193. Statens utgifter för dövstumundervisningen
under läsåret 1938—1939 beräknas enligt denna sammanställning
komma att uppgå till omkring 1,563,430 kronor. Härvid har
utredningsmannen fogat följande kommentarer:
Enligt de för läsåret 1938—1939 utan omorganisation beräknade staterna,
skulle utgifterna komma att uppgå till i runt tal 1,257,670 kronor.
Ett statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet skulle
följaktligen medföra en ökning av kostnaderna nied omkring 305,760
kronor. Denna ökning berodde huvudsakligen på förslagen örn anordnandet
av fortsatt undervisning och örn viss lönereglering.
Statens kostnader för de till dövstumundervisningsväsendet hörande
ändamål, vilka behandlats i föreliggande utredning, belöpte sig, enligt
statsliggaren för budgetåret 1936/1937 till följande belopp, nämligen:
Till befrämjande av dövstumundervisningen, förslagsanslag kronor 175,000
Bidrag till kyrklig själavård bland de dövstumma..... » 14,000
Summa kronor 189,000.
24
Kungl. Majrts proposition Nr 109.
Med frånräknande av detta belopp skulle statens kostnader för dövstumundervisningsväsendet
— bortsett från engångskostnaderna — okas
med omkring 1,374,400 kronor.
Samtidigt skulle dock från landstingens och vederbörande städers utgiftsstater
avlyftas ett belopp, som torde kunna beräknas till i medeltal
1,270,000 kronor årligen. Den egentliga ökningen i det allmännas
kostnader för dövstumundervisningsväsendet skulle följaktligen för läsåret
1938—1939 komma att uppgå till omkring 104,400 kronor.
Det borde emellertid även i detta sammanhang framhållas, att utgifterna
för fortsättningsskolorna konnne att stiga i den mån elevantalet
ökades. Sedan skolorna blivit fullständigt upprättade, vilket för fortsättningsskolan
i Växjö inträffade läsåret 1940—1941, samt för fortsättningsskolorna
i Vänersborg och Gävle läsåret 1941—1942, kunde de sammanlagda
utgifterna för den fortsatta undervisningen beräknas komma
att ökas med omkring 180,000 kronor.
För jämförelses skull nämnes, att ökningen av statens kostnader för
dövstumundervisningsväsendet av 1932 års utredning beräknades till
1,446,091 kronor enligt alternativ 1, vilket byggde på bibehållande i
huvudsak av de dåvarande löneförhållandena, och till 1,606,203 kronor
enligt alternativ 2, vilket förutsatte lönereglering.
Yttranden över 1936 års utredning. Svenska landstingsförbundets
styrelse har funnit det i utredningen framlagda förslaget i det
stora hela lämpligt och väl ägnat att läggas till grund för en reform
på området. Styrelsen har tillstyrkt, att proposition, i huvudsak byggd
på detta förslag, måtte föreläggas 1937 års riksdag.
Styrelsen konstaterade med tillfredsställelse, att utredningsmannen
tagit avstånd från tidigare framkommet förslag örn att landstingen för
å statlig dövstumskola intagen elev skulle gälda en årlig avgift av 400
kronor. Förslag förelåge — senast år 1936 från kommunalskatteberedningen
—- att motsvarande avgifter vid blindskolorna skulle slopas, och
det skulle då innebära en oformlighet, om dylika avgifter skulle införas
beträffande dövstumskolorna. Vad anginge villkoren och formerna för
skolbyggnadernas och inventariernas överlåtande på staten hade styrelsen,
med hänsyn till 1929 års riksdags uttalande i ämnet och då det
föreliggande förslaget vore ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare för
landstingen än de förutvarande på grund av avgiftspliktens slopande,
ansett sig icke böra vidhålla sitt tidigare framförda yrkande örn gäldande
av viss ersättning för egendomen utan finge sålunda tillstyrka
utredningsmannens förslag även i detta avseende. Styrelsen förutsatte
emellertid därvid, att staten övertoge huvudmännens samtliga förpliktelser
mot nuvarande och förutvarande befattningshavare vid dövstumskolorna.
I ovannämnda framställning har styrelsen för fjärde dö vs tumskoldistriktet
hemställt, att åtminstone skälig ersättning måtte lämnas
distriktet vid avstående av C-skolans fastigheter och inventarier.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har förklarat sig vilja
helt ansluta sig till distriktsstyrelsens uppfattning.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
I styrelsens framställning yttras, att distriktet —• förutom utgifter för
nödiga reparationer — under senare år nedlagt omkring 165,000 kronor
på arbeten för förbättring av A- och B-avdelningarnas byggnader. Då
samtliga övriga dövstumskolor under samma tid påkostat sina byggnader
endast omkring 105,000 kronor och till fjärde distriktets omförmälda
kostnader borde läggas minst 20,000 kronor för årliga reparationer
för att få fullt jämförbara siffror, insåges omedelbart det orättmätiga
i att detta distrikt skulle utan vederlag avstå från sina nuvarande
byggnader.
C-skolan hade under tjugo år ej varit behövlig för den egentliga
dövstumundervisningen. Tidvis hade den därför uthyrts till Vänersborgs
stad för undervisningsändamål, men för omkring tio år sedan hade
styrelsen varit betänkt på att föreslå huvudmännen försäljning av densamma,
enär flera fördelaktiga anbud ingivits. Försäljningen hade emellertid
icke kommit till stånd, utan i stället hade där inrättats, efter
hemställan av styrelsen, en för dövstumma gossar avsedd verkstadsskola.
Dessförinnan och senare hade även denna skola till avsevärda belopp
blivit påkostad för dränering, värmeledning och elektrisk installation
m. m., varjämte dyrbara maskiner för hantverksundervisningen inköpts.
För närvarande kunde avdelningen lågt värderas till 409,905 kronor.
Då utredningsmannen som skäl för att vederlag för C-skolan icke borde
lämnas framhölle, att distriktet för framtiden skulle befrias från utgifter
för hantverksskolan, måste styrelsen genmäla, dels att dessa utgifter
varit och vore helt frivilliga och när som helst kunde inhiberas, dels
att samtliga övriga distrikt komme att få samma fördel som det fjärde
i fråga om befrielse från hantverksundervisningen.
Svenska dövstum lär arsällskapet har funnit den föreslagna
skolorganisationen innebära en ur undervisningssynpunkt lämpligare uppdelning
av lärjungematerialet än den nuvarande. En mera ingående
granskning hade sällskapet ej kunnat medhinna, men sällskapet hyste
den uppfattningen, att sådana förändringar i den föreslagna organisationsplanen,
vilka efter förslagets genomförande kunde visa sig önskvärda
och ändamålsenliga, sedermera skulle kunna genomföras på administrativ
väg. I vissa avseenden har, såsom av handlingarna i ärendet
framgår, sällskapet framställt erinringar mot förslagets detaljer.
Uppsala domkapitel, som yttrat sig över förslaget, i vad avser
dövstumpastorsinstitutionen, har tillstyrkt förslaget i denna del.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har framhållit, att
utredningsmannens förslag beträffande avlöningsförhållandena torde få
anses vara av i viss mån preliminär karaktär, då avsikten vore, att
1937 års riksdag huvudsakligen skulle taga ställning till den principiella
frågan om dövstuinundervisningens förstatligande. Det torde fördenskull
icke vara uteslutet, att ett framläggande för 1938 års riksdag av definitiva
lönestater för dövstumskolorna måste föregås av en ytterligare omprövning
av utredningsmannens nu avgivna förslag till lönegradsplaceringar
och särskilda avlöningsbestämmelser. Lönenämnden ville ock
26
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
framhålla, att det i utredningen framlagda materialet på vissa punkter
utgjorde väl knappt underlag för ett slutligt bedömande av löneställningen
för befattningshavarna. För det ändamål, som nu vore i fråga,
syntes utredningsmannens förslag i av lönenämnden behandlade delar
kunna i stort sett godtagas. I fråga om vissa detaljer i förslaget har
nämnden framställt erinringar.
Skolöverstyrelsen, som erinrat, att överstyrelsen tidigare förordat
ett överflyttande till staten av kostnaderna för dövstumundervisningen,
har framhållit, att utvecklingen därefter liksom ock den ytterligare utredning,
frågan varit underkastad, stärkt överstyrelsen i dess uppfattning,
att det av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl vore av behovet
påkallat, att dövstumundervisningen bleve en statens angelägenhet.
Överstyrelsen har härutinnan och i övrigt yttrat följande:
I likhet med utredningsmannen ansåge överstyrelsen det uppenbart,
att en tidsenlig reformering av dövstumundervisningen förutsatte, att
kostnaderna för den obligatoriska dövstumundervisningen övertoges av
staten. En rationellt ordnad undervisning på detta område måste vara
specialiserad, varvid hänsyn borde tagas dels till lärjungarnas allmänna
begåvning, dels till arten av deras dövhet. Dövstumskoldistrikten vore
nu sju till antalet och det torde, som utredningsmannen framhölle, möta
oöverstigliga svårigheter att mellan dem upprätta sådana överenskommelser
och i övrigt träffa sådana bestämmelser, att den erforderliga
differentieringen av eleverna och de olika elevgruppernas fördelning på
skilda slag av anstalter skulle kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.
Ur dessa synpunkter syntes det önskvärt, att dövstumundervisningen
kunde lösgöras från beroende av distriktsindelningen, vilken vore
en nödvändig följd av att landstingen svarade för kostnaderna.
Icke endast pedagogiska skäl talade för dövstumundervisningens förstatligande
utan också ekonomiska. Enligt utredningen utgjorde landstingens
och vissa städers årliga medelkostnader för dövstumundervisningen
under åren 1933—1935 över 1 miljon kronor, medan statsanslagen
för samma ändamål icke uppgått till en femtedel av denna summa.
Utgifterna för dövstumundervisningen och vad därmed sammanhängde
bestredes således i betydligt större utsträckning än vad fallet vore beträffande
annan obligatorisk undervisning av kommunala medel. Redan
detta talade för en genomgripande förändring i berörda avseende. Särskilt
starkt framträdde emellertid behovet av ett överflyttande till staten
av kostnaderna för dövstumundervisningen, om man toge hänsyn till,
hur olika utgifterna för nämnda undervisning drabbade olika delar av
landet. Under åren 1927—1935 hade i Stockholms stad medelkostnaderna
för dövstumundervisningen per 1,000 skattekronor belöpt sig på 6:55
kronor, medan motsvarande siffra för Jämtlands län utgjort 62:36 kronor.
Behovet av en skatteutjämning på detta område framträdde sålunda starkt.
Vad beträffade frågan om statens övertagande av dövstumskoldistriktens
fastigheter och inventarier, syntes det icke böra ifrågakomma,
att staten efter en värdering skulle inlösa dessa. Redan 1929 års riksdag
uttalade, att den förutsatte, att ett villkor för att staten skulle
påtaga sig hela kostnaden för dövstumundervisningen måste vara, att
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
landstingen och vederbörande städer utan ersättning till staten med
full äganderätt överläte sin för ifrågavarande undervisning använda
egendom. Sedan riksdagen år 1931 vid sitt beslut örn övertagande
under vissa villkor av småskollärarutbildningen i riket följt samma princip,
torde varje diskussion örn tidigare framförda förslag rörande statsinlösen
av byggnader och inventarier vara överflödig. Överstyrelsen
anslöte sig till utredningsmannens förslag, att såsom villkor för statens
övertagande av dövstumundervisningen skulle uppställas, att landstingen
och vederbörande städer kostnadsfritt till staten överlämnade
den fasta och lösa egendom, som användes för den nuvarande dövstumundervisningen.
Frågan om i vilken omfattning staten vid övertagandet av dövstumundervisningen
skulle ikläda sig skoldistriktens förpliktelser mot den
tjänstgörande eller förutvarande personalen vid dessa skolor vore av
mera komplicerad natur. I princip anslöte sig överstyrelsen till den av
utredningsmannen intagna ståndpunkten, att staten helt skulle övertaga
dessa förpliktelser mot den nuvarande personalen. Detta torde icke
heller i regel medföra några svårigheter, då de löner, som torde i samband
med en lönereglering för dövstumlärare bli beslutade, icke — med
några få undantag — komme att understiga de nu utgående lönebeloppen.
De av skoldistrikten sedan frågan senast var föremål för utredning
genomförda löneförhöjningar torde alltså icke kunna sägas ha föregripit
den förestående definitiva löneregleringen.
Överstyrelsen ansåge sig i likhet med utredningsmannen böra erinra
därom, att de vid dövstumskolorna anställda ordinarie lärarna torde få
anses intaga en sådan rättslig ställning gentemot sina huvudmän, att de
icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrades
dem i egenskap av ordinarie lärare. Någon skyldighet för
dessa lärare att, örn så prövades nödigt, låta sig förflytta till annan
tjänst inom undervisningsväsendet med bibehållen tjänstegrad och avlöning
förelåge icke. Överstyrelsen utginge ifrån att huvudmännens
förpliktelser gentemot dessa befattningshavare såväl i fråga om löneförmåner
som pensionsrätt borde i realiteten övertagas av staten, vilket
lämpligast torde kunna ske genom att skoldistrikten av statsverket gottgjordes
för sina utgifter för här ifrågavarande ändamål.
Ett bifall till den av utredningsmannen föreslagna och av överstyrelsen
förordade omorganisationen skulle medföra, att vissa av de nuvarande
skolorna komme att i väsentliga avseenden få förändrade uppgifter.
Detta torde nödvändiggöra en omplacering i fråga om tjänstgöringsorten
för vissa lärare. Som ovan framhållits, förelåge icke förflyttningsskyldighet
för dövstumlärare. Överstyrelsen hade icke under
den korta remisstiden haft möjlighet göra sig förvissad örn i vilken utsträckning
ämneslärarna vid dövstumundervisningsväsendet skulle befinnas
villiga antaga dövstumlärarbefattningar vid skola i annan stad
än den, där de för närvarande tjänstgjorde. Utredningsmannen framhölle,
att i något fall dylik förflyttning icke torde kunna på av honom
angivna skäl genomföras. Även dessa lärare borde emellertid enligt utredningsmannens
av överstyrelsen biträdda uppfattning bibehållas vid
vissa av de löneförmåner, lie ägde uppbära vid tidpunkten för tjänstgöringens
upphörande, samt vid pensionsrätt. Staten syntes böra på så
sätt övertaga förpliktelserna för denna kategori av lärare, att veder
-
28
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
börande dövstumskoldistrikt genom erhållande av statsbidrag hölles
skadeslöst för de genom vissa lärares uppförande på indragningsstat förorsakade
utgifterna.
Utredningsmannen förordade olika avlöning för sådana lärare, som
utan eget förvållande uppfördes å »övergångsstat» och för lärare, som
uppfördes å indragningsstat på grund av att han vägrat mottaga lärarbefattning
å annan ort. De av utredningsmannen härutinnan föreslagna
bestämmelserna skilde sig i vissa avseenden från vad som föreskrivits
i fråga örn de å indragningsstat uppförda lärare, som varit anställda
vid landstingens småskoleseminarier. Bland annat förekomme
icke i sistnämnda fall någon skillnad i avlöningsförmåner för lärare, som
vägrat underkasta sig förflyttning till annan ort, och lärare, som utan
eget förvållande uppfördes på indragningsstat. Samtliga lärare, som
icke erhållit annan ordinarie befattning, uppfördes på indragningsstat
och erhölle grundlön jämte intjänade ålderstillägg samt viss del av tillfällig
löneförbättring och 50 procent av dyrtidstillägget beräknat enligt
för löpande budgetår gällande grunder. Det syntes överstyrelsen lämpligt,
att samma principer tillämpades vid statens övertagande av dövstumskoldistriktens
förpliktelser gentemot dövstumlärarna som de, vilka
vunne tillämpning vid förstatligandet av landstingsseminarierna för utbildning
av småskollärarinnor. Med hänsyn till att några likformiga
bestämmelser nu icke gällde för avlönande av dövstumlärare, måste
vissa modifikationer vidtagas i de ovan nämnda bestämmelserna angående
statsbidrag till avlöning åt lärare vid nedlagda småskoleseminarier
m. m. I detta sammanhang vilie överstyrelsen erinra örn att inom ett
dövstumskoldistrikt dyrtidstilläggen inarbetats i de fasta lönerna. Örn
någon lärare där komme att uppföras på indragningsstat, skulle givetvis
något dyrtidstillägg icke utgå. Däremot torde viss reducering av
löner i förekommande fall vara påkallad. Det torde böra bero av Kungl.
Maj:ts prövning, med vilket belopp avdrag å lönen borde ske för att
motsvara den reducering av dyrtidstillägget, som andra å indragningsstat
uppförda lärare komme att få vidkännas.
Överstyrelsen förordade, att statsbidrag till avlöning åt vid dövstumskoldistrikten
tillhöriga skolor anställda ordinarie lärare, vilka uppfördes
på indragningsstat hos dövstumskoldistrikten, måtte från och med budgetåret
1938 1939 tills vidare till vederbörande huvudman utgå med ett
belopp, motsvarande dels grundlön och av läraren intill tidpunkten för
dövstumskolans nedläggande intjänade ålderstillägg, dels ock, där dyrtidstillägg
å lönen utginge, dyrtidstillägg enligt för löpande budgetår
gällande grunder, beräknat på sådant sätt, att det procentuella dyrtidstillägget
i varje särskilt fall minskades med hälften. Såsom villkor för
utgående av dessa statsbidrag skulle gälla:
1. Erhölle lärare, som här avsåges, ordinarie befattning å rikets, riksdagens
eller kommuns stat, skulle statsbidrag till lärarens avlöning icke
utgå, därest han å den nya tjänsten erhölle minst samma avlöningsförmåner
som dem, han skolat äga uppbära, därest han allt fortfarande
bestritt sin å indragningsstat uppförda dövstumlärartjänst; dock att, om
avlöningsförmånerna å den nya tjänsten understege vad vederbörande
ägt uppbära, därest han fortfarande varit i tjänst som dövstumlärare,
statsbidraget skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades för att
lönen å den nya tjänsten tillsammans med statsbidraget till den å in
-
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
dragningsstat hos landstinget uppförda befattningen skulle uppgå till
vad läraren ägt uppbära, därest han uppehållit sin dövstumlärartjänst.
2. I de fall, då befattningshavare, varom här vore fråga, uppehölle
förordnande (vikariat) eller innehade icke-ordinarie befattning i statens
tjänst eller vid statsunderstödd anstalt, skulle det ankomma på Kungl.
Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall besluta örn och i vilken
utsträckning statsbidrag till avlöning å indragningsstat finge utgå.
I likhet med utredningsmannen funne överstyrelsen, att staten borde
övertaga dövstumskoldistriktens kostnader för de anställda befattningshavarnas
pensionering utom i vad avsåge vissa förutvarande befattningshavare
tillförsäkrade tilläggspensioner.
Också beträffande övriga befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats
fastare anställning eller rätt till pension torde i enlighet med
utredningsmannens förslag huvudmännens förpliktelser böra övertagas
av staten.
De synpunkter, som av överstyrelsen år 1933 anförts till stöd för ett
förslag om skyldighet för landsting att erlägga viss avgift för varje i
dövstumskola undervisat barn, torde icke med hänsyn till den nuvarande
statsfinansiella situationen vara av någon avgörande betydelse.
Statens övertagande av dövstumundervisningen vore visserligen främst
betingat av pedagogiska skäl. Men som ett icke betydelselöst ytterligare
motiv för denna reform hade anförts behovet av en skatteutjämning
på detta område. Med hänsyn främst till önskvärdheten av att i
skatteutjämnande syfte till staten överflytta utgifter, som nu vore av
kommunal natur, hade överstyrelsen för sin del ingen erinran att göra
mot vad utredningsmannen i detta avseende föresloge. Förslaget stöde
i denna del i bästa samklang med andra beslut, som berörde folkundervisningen
och som av statsmakterna fattats under de senare åren.
Som överstyrelsen år 1933 framhållit, syntes med hänsyn till det relativt
ringa belopp, som i verkligheten skulle kunna uttagas av målsmännen,
målsman icke böra åläggas lämna viss avgift för barn, som
intagits i dövstumskola. Överstyrelsen anslöte sig alltså till vad utredningsmannen
härom föreslagit.
I sitt yttrande år 1933 hade överstyrelsen framhållit, att förutsättningarna
för en ekonomisk uppgörelse mellan staten och dövstumskoldistrikten
måste vara, att samtliga distrikten biträdde densamma.
Skulle emellertid statsmakterna vid sitt slutliga ställningstagande till
dövstumskolornas omorganisation finna sig kunna undvara någon av
anstalterna, syntes ett ganska svårlöst problem uppstå. Att kräva överlämnande
till staten av fastigheter m. m., som staten icke för ifrågavarande
ändamål hade behov av och måhända icke heller eljest kunde
på ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja, torde knappast ligga i
statens intresse. Men å andra sidan kunde staten icke lämpligen träffa
sådana ekonomiska uppgörelser med landstingen, att av vissa landsting
krävdes betydande ekonomiska uppoffringar för statens övertagande av
dövstumundervisningen, medan andra landsting befriades från dylika
prestationer. Vanskligt bleve också att på ett tillfredsställande sätt
lösa de personalfrågor, som skulle uppkomma, örn vissa av de nuvarande
anstalterna ställdes utanför den blivande organisationen. De hittills
verkställda utredningarna hade emellertid givit lill resultat, att
30
Kungl. Majda proposition Nr 109.
samtliga sju anstalter för dövstumundervisningen borde fortfarande tagas
i anspråk, varför anledning icke förelegat att närmare ingå på det nu
senast här ovan berörda spörsmålet. Överstyrelsen hade dock ansett
sig böra i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på saken.
Då överstyrelsen nu ginge att uttala sig om de av utredningsmannen
föreslagna huvudgrunderna för omorganisationen ville överstyrelsen förutskicka,
att det varit överstyrelsen omöjligt att på den korta remisstid,
som stått överstyrelsen till buds, mera detaljerat granska, vad utredningsmannen
föreslagit. Överstyrelsen förutsatte emellertid, att sedan
ett principbeslut om dövstumskolans förstatligande blivit fattat av riksdagen
och de för detta förstatligande föreskrivna villkoren godtagits
av skolornas nuvarande huvudmän frågan ånyo bleve föremål för överstyrelsens
prövning.
Som överstyrelsen redan betonat, vore det viktigaste skälet för dövstumundervisningens
förstatligande behovet av undervisningens ändamålsenliga
specialisering och av fortsatt undervisning för de dövstumma.
Mot vad utredningsmannen i dessa avseenden föreslagit, hade överstyrelsen
intet att erinra.
Likaledes har överstyrelsen lämnat sin anslutning till vad utredningsmannen
föreslagit i fråga om förläggningen av de olika skolorna och
om distriktsindelningen.
Överstyrelsens behandling av utredningsmannens förslag rörande dövstumlärarutbildningen
har utmynnat i en från 11,700 kronor till 7,700
kronor sänkt kostnad för ifrågavarande utbildning.
Mot vad utredningsmannen anfört och föreslagit rörande statsbidrag
till förskolor, kurser i labiologi för vuxna döva, fortbildningskurser för
äldre dövstumma, föreläsningsverksamhet bland dövstumma samt ålderdomshem
för dövstumma har överstyrelsen förklarat sig hava i huvudsak
intet att erinra.
Vad dövstumprästinstitutionen anginge, hade överstyrelsen erfarit, att
de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av
vissa frågor rörande vården av blinda och dövstumma uppmärksammat
frågan om lämpliga åtgärder för att förbättra de dövstummas utkomstmöjligheter.
För att underlätta förvärvsmöjligheterna ifrågasatte de
nyssnämnda sakkunniga, enligt vad överstyrelsen erfarit, en ordnad konsulentverksamhet.
Dessa konsulenter borde vara väl kvalificerade personer
med ingående kännedom örn vården av dövstumma och med personliga
förutsättningar för detta slags verksamhet.
Ett genomförande av utredningsmannens förslag, innan ännu de sakkunniga
hunnit framlägga sin utredning, skulle medföra stora svårigheter
för en lösning av frågan örn ordnandet av en konsulentverksamhet
av ovan antytt slag. Överstyrelsen ansåge sig icke böra taga ställning
till denna fråga, förrän de sakkunnigas utredning förelåge. Dövstumprästinstitutionen
ägde icke något så direkt samband med dövstumundervisningen,
att frågorna behövde samtidigt avgöras. Därtill komme,
att under förutsättning av att 1937 års riksdag fattade ett principbeslut
örn dövstumundervisningens förstatligande, den nya organisationen tidigast
den 1 juli 1938 kunde träda i kraft. Överstyrelsen funne alltså
starka skäl tala för att statsmakterna uppsköte till år 1938 att taga
ställning till frågan örn dövstumprästinstitutionen.
31
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
Vad utredningsmannen anfort rörande förfaringssättet vid statsövertagandet
gåve överstyrelsen anledning till följande erinringar.
Det torde näppeligen bliva möjligt att tillsätta de nya styrelserna vid
den tidpunkt, utredningsmannen räknat med. Dessa styrelser torde därför
knappast kunna biträda med uppgörande av statförslag för budgetåret
1938/1939. Överstyrelsen torde i stället med stöd av från de nuvarande
skolornas styrelser och rektorer inhämtade nödiga upplysningar
få uppgöra dessa statförslag.
Likaså torde uppgörelse med den vid skolorna anställda personalen
icke kunna träffas av de nya styrelserna, om dessa uppgörelser skulle
träffas under år 1937, något som ur olika synpunkter måste anses vara
i hög grad önskvärt. Överstyrelsen borde i stället bemyndigas träffa
ifrågavarande uppgörelse. Den personal, som icke ville underkasta sig
bestämmelserna enligt den nya ordningen, borde i den mån, den intoge
en sådan rättslig ställning gentemot huvudmannen, att den icke kunde
entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som garanterats den
i egenskap av ordinarie befattningshavare, enligt för varje särskilt fall
gjord undersökning beredas pension eller överföras å indragningsstat hos
huvudmannen, vilken härför erhölle kompensation genom statsbidrag i
den omfattning tidigare omnämnts.
De vid hantverksskolan i Råbylund anställda yrkeslärarna torde i den
män så ske kunde böra beredas anställning såsom yrkeslärare vid upptagningsskolan
i Lund eller vid annan dövstumundervisningsanstalt.
Överstyrelsen har även till behandling upptagit utredningsmannens
förslag i vad avser vissa administrativa frågor m, m. samt sättet för
användningen av de till förmån för de dövstumma gjorda donationer
och i huvudsak biträtt dessa förslag.
Vad beträffade de ekonomiska frågorna, hade överstyrelsen icke under
den korta remisstiden kunnat ägna utredningsmannens beräkningar någon
detalj granskning. Vissa jämkningar i beräkningarna av personalens antal
och avlöningsförmåner torde emellertid visa sig påkallade.
Utredningsmannen förutsatte, att förslag örn lönereglering för befattningshavare
vid dövstumundervisningsväsendet förelädes 1937 års riksdag.
Det syntes överstyrelsen synnerligen angeläget att så bleve förhållandet.
Ett uppskov med beslut härom till 1938 års riksdag skulle
nämligen medföra, att först sedan riksdagen godkänt den nya löneplanen
uppgörelse med de ordinarie lärarna kunde träffas örn deras övergång i
statstjänst. Om det därvid skulle visa sig, att någon grupp lärare vägrade
godtaga dem erbjudna anställningar, kunde allvarliga svårigheter
erbjuda sig att få den nya organisationen att träda i kraft den 1 juli
1938. Om det sålunda syntes vara synnerligen betydelsefullt, att lönerna
för dövstumundervisningsväsendets befattningshavare fastställdes av 1937
års riksdag, borde de nya lönerna icke utgå, förrän sagda befattningshavare
övergått i statstjänst.
Mot vad utredningsmannen föreslagit i fråga om avlöning av befattningshavarna
vid dövstumskolorna har överstyrelsen framställt ett pär
erinringar.
Därest i enlighet med överstyrelsens ovanberörda uppfattning statsmakterna
tili år 1938 uppsköte sitt ställningstagande till frågan örn
dövstumpastorsinstitutionens förstatligande, syntes också till dess böra
anstå med beslut rörande statens övertagande av kostnaderna för döv
-
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
stumpastorns i tredje distriktet pensionering. Mot vad utredningsmannen
i övrigt anfört rörande frågan örn statens övertagande av kostnader
för pensioner och understöd till förutvarande befattningshavare eller
deras efterlevande hade överstyrelsen intet att erinra.
I fråga örn de beräknade engångskostnaderna hade inspektören för
dövstumundervisningen haft vissa erinringar att göra. Då något omedelbart
beslut icke förutsattes, utan tidigast 1938 års riksdag hade att
taga ställning till de olika byggnads-, ändrings- och reparationsarbetena,
hade överstyrelsen icke nu ansett sig böra ingå på någon detalj prövning
av utredningsmannens förevarande förslag.
Överstyrelsen har på grund av vad sålunda anförts hemställt, att
Kungl. Majit täcktes föreslå 1937 års riksdag att dels besluta, att från
och med den 1 juli 1938 övertaga dövstumundervisningsväsendet i riket
under förutsättning, att landsting och de städer, som icke deltaga i
landsting, utan ersättning och med full äganderätt till statsverket överlämnade
all sin för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och
lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov, dels ock fastställa
de löneförmåner, som skulle tillkomma befattningshavare vid de av
staten övertagna dövstumundervisningsanstalterna.
Statskontoret har anfört:
Statskontoret, som tidigare framställt åtskilliga erinringar beträffande
då föreliggande förslag till statens övertagande av dövstumundervisningen,
hade i samband med sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens
principbetänkande anslutit sig till den av beredningen och sedermera
även av statens sjukvårdskommitté hävdade uppfattningen, att
viss specialvård och vad därmed ägde samband av praktiska skäl borde
övertagas och framdeles handhavas av staten, varigenom den ur ekonomisk
synpunkt lämpligaste organisationen skulle stå att vinna. I anslutning
till dessa synpunkter torde jämväl dövstumundervisningen böra
ordnas genom statens försorg. Statskontoret funne sig följaktligen kunna
tillstyrka, att staten övertoge sagda undervisning. Under erinran örn
att riksdagen tidigare gjort gällande att vid ett statsövertagande för
dövstumundervisningen disponerade fastigheter med därtill hörande inventarier
borde utan ersättning överlämnas till staten, biträdde statskontoret
utredningsmannens förslag, att detta borde stadgas såsom villkor
för att staten skulle åtaga sig denna undervisning.
Beträffande den vid dövstumundervisningen sysselsatta personalen hade
utredningsmannen föreslagit, att staten skulle övertaga denna personal
och att därvid borde gälla i stort sett samma villkor, som tillämpats
vid övertagandet av landstingens småskoleseminarier och särskilt i avseende
å uppförande å indragningsstat av den del utav personalen, som
icke för framtiden behövdes. Även beträffande sådana vid dövstumundervisningen
sysselsatta befattningshavare, vilka icke hade sin motsvarighet
vid småskoleseminarierna, syntes det utredningsmannen skäligt,
att beträffande dem, som avtalsenligt tillförsäkrats en fastare anställning
eller rätt till pension, de nuvarande huvudmännens förpliktelser övertoges
av staten.
Kungl. Maj:ts proportion Nr 109. 33
Statskontoret ansåge sig icke böra härutinnan göra någon erinran av
principiell art. Det syntes emellertid vara nödvändigt, att detta spörsmåls
detaljer underkastades ytterligare undersökning. I samband härmed
ville statskontoret framhålla vikten av att för den personal, som
komme att uppföras på indragningsstat, en fortlöpande kontroll genomfördes
i avseende å uppfyllandet av de villkor, som stadgades för åtnjutandet
av lön å indragningsstat. En dylik övervakning syntes böra
ske centralt och uppdragas åt lämplig myndighet.
För att kunna fullt ut bedöma frågan i vad män personliga lönetillägg
borde tillerkännas den personal, som skulle komma att lida
minskning i nu utgående löneförmåner, torde också ytterligare utredning
vara erforderlig. Intet syntes vara att erinra mot att i huvudsak de
principer tillämpades, som tidigare lagts till grund för statens övertagande
av personal inom andra verksamhetsområden.
Vidkommande de nuvarande dövstumskoldistriktens förpliktelser i
fråga om de anställda befattningshavarnas pensionering hade statskontoret
mot vad utredningsmannen här föreslagit icke annat att erinra,
än att ämbetsverket ville ifrågasätta, huruvida staten borde ikläda sig
ansvaret för personal, som redan pensionerats eller i samband med den
nya organisationens genomförande komme att pensioneras i anledning
av särskilda utfästelser från dövstumskoldistriktens sida. Sistnämnda
spörsmål hade emellertid icke synnerligen stor ekonomisk betydelse och
torde böra lösas med hänsyn tagen till, huruvida dövstumskoldistrikten
lämpligen borde även framdeles gälda vissa utgifter för de dövstummas
undervisning. Ansåges detta i vissa fall böra ske, torde vara naturligt
att även ifrågavarande pensioneringskostnader bibehölles såsom en dövstumskoldistrikten
åvilande utgift, intill dess denna utgift successivt
försvunne.
Statskontoret har i avsende å dövstumpastorsinstitutionen och dövstumundervisning
ens administration framfört vissa erinringar gentemot
utredningsmannens förslag.
Beträffande den av utredningsmannen för lärare och annan personal vid
skolorna föreslagna lönegradsplaceringen har statskontoret icke ansett
sig kunna för närvarande göra annat uttalande än att personalen borde
placeras med hänsyn tagen till den löneställning, som i fråga om lärarpersonal
i statlig och kommunal tjänst kunde komma att av riksdagen
beslutas.
Utredningsmannens förslag föranledde i övrigt icke till särskilt uttalande
från statskontorets sida.
1936 års utredning angående blinda och dövstumma har
anfört följande:
Av de spörsmål, som hörde samman med en omorganisation av dövstumundervisningen,
torde frågan örn anordnande av fortsatt utbildning
vara en av de viktigaste. Ur de synpunkter, som utredningen vid
fullgörandet av sitt uppdrag hade att anlägga, framstode denna frågas
lösning självfallet såsom ytterst betydelsefull för förbättrandet av de
dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. Den hittills
meddelade yrkesundervisningen — där sådan över huvud taget meddelats
— hade från alla håll med skäl betecknats såsom otillräcklig för att de
Bihang till riksdagens protokoll 10,37. 1 sami. Nr 100. 3
34
Kungl. Maj:ts •proposition Nr 109.
dövstumma med framgång skulle inom skilda områden på arbetsmarknaden
kunna upptaga tävlan med de fullsinnade.
De härutinnan framförda förslagen har utredningen ansett sig kunna
i huvudsak biträda. Dock har utredningen på anförda skäl funnit förslaget
om att förlägga lantbruksundervisningen till Råbylund otillfredsställande
samt i stället förordat, att staten för ändamålet skulle förvärva
egendomen Broby gård i Funbo socken, Uppsala län, vilken egendom
såsom ett led i strävandena att motarbeta ungdomsarbetslösheten
år 1932 inköptes av Förbundet för kristet samhällsliv i samband med
upprättandet av »Broby yrkesskola». Genom statsbidrag under olika
former hade yrkesskolan för ny- och ombyggnadsarbeten tillgodoförts
ett belopp av sammanlagt 77,182 kronor. Då det bakom skolans verksamhet
liggande behovet numera i det väsentliga upphört, hade förbundet
förklarat sig villigt överlåta egendomen till Kungl. Majit och
kronan.
Vad angår de vuxna dövstummas religiösa och sociala omvårdnad, har
utredningen anfört, att en väl ordnad konsulentverksamhet bland de
dövstumma vore det bästa sätt, på vilket man kunde förbättra de dövstummas
arbetsmöjligheter och på samma gång motverka deras isolering.
Att därvid tänka sig att genom en ändrad planläggning av dövstumprästernas
verksamhet ernå en i erforderlig grad ökad social verksamhet
från deras sida torde med hänsyn till vunna erfarenheter få anses
uteslutet. Utredningen ansåge som sin måhända viktigaste uppgift på
detta område att utarbeta ett detaljerat förslag till en ordnad konsulentverksamhet
för dövstumma, att framläggas i samband med övriga
under utredningen hörande frågor. Kostnaderna för en dylik konsulentverksamhet
torde ej behöva överstiga de i det remitterade förslaget
beräknade utgifterna för dövstumpastorsinstitutionen. Utredningen ville
ej ifrågasätta dennas avskaffande, utan önskade vid framläggandet av
sitt förslag även i detta hänseende tillgodose jämväl sistberörda synpunkter,
ehuru inom en mera blygsam kostnadsram.
Dövstumpastorsinstitutionen berörde för övrigt huvudsakligen de vuxna
dövstumma och intoge i det hela en fristående ställning inom det föreliggande
organisationsförslaget. Utan olägenhet torde sagda detalj kunna
anstå till ett senare sammanhang, då frågan om de dövstummas sociala
omvårdnad läte sig allsidigt bedöma.
I anledning av vad i sistberörda yttrande anförts har skolöverstyrelsen
i särskilt utlåtande yttrat, att förslaget att till Broby gård förlägga
lantbruksundervisning för de dövstumma erbjöde vissa bestämda fördelar
framför det i utredningen förordade provisoriet. Statskontoret har
rörande samma fråga anfört bl. a., att praktiska skäl visserligen syntes
tala för förläggningen till Broby gård, men att man å andra sidan icke
torde kunna bortse från att härigenom vissa merkostnader för statsverket
kunde uppkomma. Ytterligare utredning i ämnet syntes ämbetsverket
önskvärd. Lantbruksstyrelsen bär ansett sig kunna i stort sett
och under viss förutsättning tillstyrka bifall till förslaget örn Broby
gård. Styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet har däremot anfört åtskilliga
erinringar mot en sådan lösning av frågan om lantbruksundervisning
för de dövstumma.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Frågan om dövstumundervisningsväsendets förstatligande och omorganisation
är tre årtionden gammal och har varit föremål för fem omfattande
utredningar med åtföljande remissbehandlingar. Vid dessa tillfällen
hava institutionens brister konstaterats och enighet i de mera
väsentliga punkterna även rått om huru dessa brister skulle kunna avhjälpas.
Några positiva åtgärder hava emellertid utredningarna icke
utmynnat i. Verksamheten har bedrivits och bedrives alltjämt under i
stort sett oförändrade former. Den undervisning, som meddelas i de
nuvarande dövstumskolorna, har — sedd emot bakgrunden av organisationens
möjligheter -— såvitt jag har mig bekant ej lämnat rum för
någon kritik. Men det har, såsom den senast anlitade utredningsmannen
påpekat, icke varit möjligt att vid undervisningens planläggning i
pedagogiskt avseende tillgodogöra sig de rön, som äro betingade av
vunnen erfarenhet och de nuvarande tidsförhållandena. Det är framför
allt i fråga örn undervisningens anpassning efter elevmaterialets
olika beskaffenhet samt den fortsatta undervisningen, som bristerna i
den nuvarande organisationen framträda. Jag vill även fästa uppmärksamheten
på att styrelsen för svenska landstingsförbundet i skrivelse
den 18 november 1935 framhållit, att landstingen på grund av deras
tryckta ekonomiska läge men framför allt på grund av de föreliggande
förslagen örn dövstumundervisningens förstatligande i regel icke ansett
sig kunna eller bora offra medel för skolornas förbättring. Skolbyggnadernas
underhåll samt skolmaterielens vidmakthållande och modernisering
hade sålunda blivit betänkligt eftersatta, vilket givetvis vore att
beklaga ur undervisningssynpunkt.
Helhetsintrycket av förevarande undervisningsområde är, såsom det
redan sagda ger vid handen, icke tillfredsställande. Det synes angeläget,
att statsmakterna äntligen träffa ett avgörande, som bringar klarhet
i frågan, huruvida det är staten eller vederbörande kommunala enheter,
som skola i fortsättningen handhava förevarande undervisningsuppgifter,
på det att därefter utan dröjsmål erforderliga organisatoriska
förbättringar må kunna komma till stånd.
Huvudskälet för att staten bör övertaga dövstumundervisningen är
enligt min mening, att det på annan väg icke är möjligt att genomföra
önskvärda reformer på dövstumområdet. Tänkbart är visserligen att låta
staten omhänderhava exempelvis den mer specialiserade undervisningen
och yrkesutbildningen för de dövstumma men åt landstingen och vederbörande
städer överlämna att även i fortsättningen ombesörja undervisningen
i övrigt. De fördelar, som må anses förbundna med ett dylikt
partiellt statsövertagande, synas dock oväsentliga vid jämförelse
med de nackdelar, som ett sådant system skulle hira med sig och som
utredningsmannen fäst uppmärksamheten på. De organisatoriska syn
-
Departe
mentschefen.
36 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
punkterna tala sålunda för att staten bör helt påtaga sig de dövstummas
undervisning.
Det enda skäl, som torde kunna anföras mot ett statsövertagande av
dövstumundervisningen, är den därav föranledda avsevärda ökningen
av statsverkets årliga utgifter. Denna ökning skulle enligt det nu föreliggande
organisationsförslaget uppgå till närmare 1,375,000 kronor, vilken
summa dock skulle ytterligare successivt ökas med 180,000 kronor,
allteftersom den av utredningsmannen och myndigheterna förordade fortsatta
undervisningen av de dövstumma utbyggdes. Härtill skulle komma
ganska betydande engångskostnader. Den av reformen betingade utgiftsökningen
för statsverket torde i själva verket hava utgjort anledningen
till att de vid upprepade tillfällen framförda förslagen örn dövstumundervisningsväsendets
förstatligande icke realiserats. Dessa förslag
hava i allmänhet framkommit vid tidpunkter, då statsfinanserna icke
ansetts tillåta en överflyttning av ifrågavarande kostnader från den
kommunala till den statliga budgeten.
Med hänsyn emellertid särskilt till angelägenheten av att de dövstumma
barnen erhålla en så god undervisning och fostran, som deras
lyte medgiver, men jämväl i betraktande av önskvärdheten av att
även på detta område åvägabringa en utjämning av skolkostnaderna,
som här med mycket växlande styrka belasta de skilda landsdelarna,
kan jag icke taga på mitt ansvar att tillstyrka ytterligare
uppskov med denna fråga, vars trängande beskaffenhet riksdagen vid
mer än ett tillfälle understrukit. Jag tillstyrker därför i likhet med de
i ärendet hörda myndigheterna, att staten helt övertager handhavandet
av och det ekonomiska ansvaret för dövstumundervisningsväsendet.
Den för statsövertagandet ifrågasatta tidpunkten, den 1 juli 1938, synes
mig kunna godtagas, även om det, med hänsyn till att landstingen ej
kunna väntas fatta beslut i ämnet förrän i september 1937, kan bliva
svårt att till 1938 års riksdag medhinna de förberedelser, som statsövertagandet
och den nya organisationen kräver.
Ett överflyttande på staten av ifrågavarande kostnader kommer att
för dövstumundervisningens nuvarande huvudmän, landstingen och de
städer, som ej deltaga i landsting, innebära en avsevärd utgiftsminskning.
I den föreliggande utredningen har beräknats, att från dessa samfälligheters
utgiftsstater skulle avlyftas ett belopp av i medeltal 1,270,000
kronor. Vid fastställandet av de villkor, som böra knytas vid statsövertagandet,
måste beaktas de betydande fördelar för ifrågavarande
samfälligheter, som statsövertagandet sålunda medför.
Nämnda villkor torde först och främst böra avse den för dövstumundervisningen
använda fasta och lösa egendomen. Att denna egendom
bör utan särskild kostnad för statsverket av landstingen och vederbörande
städer avstås till staten, därom råder numera en nära nog en
-
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
hällig uppfattning. Svenska landstingsförbundets styrelse har sålunda
under viss förutsättning ansett sig icke böra vidhålla sitt tidigare framförda
yrkande om gäldande av viss ersättning för egendomen. Skolöverstyrelsen
har framhållit, att med hänsyn till 1929 års riksdags uttalande
i ämnet och 1931 års riksdags beslut om villkor vid statsövertagandet
av småskollärarutbildningen varje diskussion örn tidigare framförda
förslag rörande statsinlösen av byggnader och inventarier vore
överflödig. För egen del hyser jag samma uppfattning. Vad styrelsen
för fjärde dövstumskoldistriktet enligt det ovanstående anfört rörande
ersättning för den s. k. C-skolans fastigheter och inventarier finner jag
icke utgöra skäl för att detta distrikt skulle sättas i en undantagsställning.
Ett ensidigt beaktande av ett distrikts intressen skulle lätteligen
kunna medföra orättvisor på andra håll. Jag vill även fästa uppmärksamheten
på att ifrågavarande distrikt näst efter första och tredje
distrikten har de lägsta kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet,
mätta efter antalet skattekronor, och att statens övertagande av dövstumundervisningen
skulle för distriktets del medföra större absolut utgiftsminskning
än för något annat distrikt.
Vid den närmare utformningen av ifrågavarande villkor för statsövertagandet
har utredningsmannen förutsatt, att all den för dövstumundervisningen
använda fasta och lösa egendomen skulle överlämnas till statsverket.
Häri skulle icke inbegripas de förutnämnda institutionerna i
Råbylund men väl den det tredje distriktet tillhöriga, för dövstumma
barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte därtill
hörande inventarier. Överstyrelsen däremot har ansett villkoret böra
begränsas till att gälla all den för dövstumundervisningsväsendet använda
fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov.
Eftersom egendomen Vejbystrand, efter vad jag inhämtat, knappast kan
anses vara använd för dövstumundervisning, skulle sistnämnda egendom
jämte den egendom, för vilken staten ej har användning, enligt
överstyrelsens förslag icke överlämnas till statsverket.
Överstyrelsens förslag, i vad det avser överlämnande av nu för dövstumundervisning
använd egendom, vilket nära ansluter sig till 1931 års
riksdags motsvarande beslut rörande statens övertagande av småskollärarutbildningen,
finner jag vara att föredraga framför utredningsmannens.
Det kan knappast ligga i statens intresse att kräva överlämnande
av fastigheter m. m., varav staten icke har behov för ifrågavarande
ändamål. Visserligen hava de hittills verkställda utredningarna visat,
att alla de nuvarande sju anstalterna för dövstumundervisning behöva
tagas i anspråk även efter dövstumundervisningens förstatligande. Då
det emellertid är örn icke antagligt så i varje fall tänkbart, att den
fortsatta behandlingen av organisationsfrågan kan leda till annat resultat,
lärer landstingen och vederbörande städer böra förpliktas att avstå
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
allenast den egendom, Råbylunds-institutionerna inbegripna, varav staten
finner sig vara i behov.
Överstyrelsen har i sitt utlåtande berört frågan om den situation,
som skulle uppstå, därest staten icke skulle behöva taga i anspråk alla
de förefintliga dövstumskolorna och något eller några distrikt sålunda
skulle i motsats till de övriga distrikten befrias från ovanberörda ekonomiska
prestationer. Ur de andra landstingens synpunkt, har det anförts,
skulle ett sådant förfarande te sig obilligt. Jag vill emellertid bestämt
framhålla, att staten vid planläggningen av en för framtiden bestående
organisation, för vilken den skall bära det pedagogiska och ekonomiska
ansvaret, ej kan låta sig i så avgörande grad bindas av de nuvarande
lokala förhållandena, att den vidtager ur undervisningens synpunkt
omotiverade eller mindre väl motiverade anordningar eller ikläder sig
betydande årliga merkostnader för att undvika att ett distrikt kommer
i gynnsammare ställning än ett annat distrikt vid den kapitalnedskrivning,
som det ifrågasatta överlämnandet till statsverket av viss egendom
innebär för landstingens del. Uppmärksammas må för övrigt, att
vid förändringar inom småskoleseminarieorganisationen likartade fall
förekommit, utan att detta påkallat några särskilda åtgärder från statsmakternas
sida.
Vad särskilt beträffar egendomen Vejbystrand, föreligger ingen närmare
utredning rörande huruvida eller för vilket syfte egendomen bör
av staten utnyttjas efter dövstumundervisningens förstatligande. Det
är följaktligen vanskligt att nu avgöra, om riksdagens beslut bör så
utformas, att även denna egendoms överlämnande må kunna av statsverket
påfordras. Det ändamål, vartill egendomen för närvarande användes,
synes ligga vid sidan av den egentliga dövstumundervisningen.
I varje fall är det tveksamt, örn staten bör omhänderhava sommarkoloniverksamhet
av ifrågavarande art. Det har föresvävat mig, att det
skulle kunna visa sig lämpligt och möjligt att tillgodose ändamålet —
vilket synes mig mycket behjärtansvärt — med hjälp av de till förmån
för dövstumma donerade ganska rikhaltiga medlen. Uteslutet synes ej
heller vara, att de i distriktet ingående landstingen och städerna skulle
kunna befinnas villiga att även i fortsättningen bestrida denna del av
sin nuvarande verksamhet. Ur det allmännas synpunkt torde emellertid
en sådan lösning av frågan ej vara önskvärd, om den skulle medföra,
att endast distriktets barn finge tillgång till sommarvistelse vid egendomen.
Frågan synes emellertid böra i sin helhet ytterligare utredas.
Eftersom denna utredning kan tänkas utmynna i ett förslag, att staten
skall ombesörja även sistberörda verksamhet, finner jag försiktigheten
bjuda att vederbörande landsting och städer förpliktas att vid förefallande
behov till statsverket överlämna egendomen Vejbystrand med därtill
hörande lös egendom.
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Då staten, såsom ovan framhållits, vid planläggningen av dövstumundervisningen
bör hava full frihet att ordna denna undervisning på det
för statsverket och undervisningen mest ändamålsenliga sättet, förutsätter
jag, att landstingen och vederbörande städer göra nämnda åtaganden
utan att uppställa några villkor rörande egendomens framtida
användning i skolorganisationen eller dylikt. Jag kommer därför och
med hänsyn till vad i det föregående anförts att nedan hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att vid sitt beslut om statsövertagandet
foga den förutsättningen, att landstingen och de städer, som
icke deltaga i landsting, utan ersättning och förbehåll samt med full
äganderätt till statsverket överlämna all sin för dövstumundervisningen
använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov,
däri även inbegripen egendomen Vejbystrand med därtill hörande lös
egendom.
Vissa av de synpunkter, som ovan anförts, få en särskild aktualitet
till följd av ovanberörda av 1936 års utredning angående dövstumma
och blinda framförda förslag örn statsinköp av den i enskild ägo befintliga
egendomen Broby gård i Uppland. Denna egendom skulle enligt
förslaget användas för viss lantbruks- och trädgårdsundervisning, som
av utredningsmannen angående dövstumundervisningsväsendet förutsatts
skola förläggas annorstädes, företrädesvis till Råbylunds-institutionerna.
Utan att nu taga ståndpunkt till förslaget, vill jag framhålla, att detsamma
synes vara förtjänt av en ingående prövning vid de fortsatta
överväganden, som enligt det nedanstående böra komma till stånd.
Vad angår den vid dövstumundervisningsväsendet anställda personalen,
hava enligt det föregående förslag framställts om att staten, i samband
med att den övertager nämnda undervisning, skulle ikläda sig
skoldistriktens förpliktelser mot den nuvarande personalen, åtminstone
i den mån den kan anses innehava fast anställning, och — helt eller
delvis — jämväl mot den förutvarande personalen. Meningen är icke
att här upptaga denna fråga till slutlig behandling. I det väsentliga
synes emellertid utredningsmannens förslag med de däri av skolöverstyrelsen
ifrågasatta jämkningarna kunna läggas till grund för ordnandet
av dessa förhållanden. I likhet med statskontoret anser jag dock,
att det först efter ytterligare utredning med hänsyn tagen till de individuella
fallen är möjligt att göra något bestämdare uttalande rörande
i vad mån staten bör genom personliga lönetillägg hålla personalen skadeslös
för minskning i nu utgående löneförmåner. I ett avseende vill
jag emellertid redan nu anmäla skiljaktig mening, nämligen i fråga om
sättet för bestridande av kostnaderna för pensioneringen av förutvarande
befattningshavare. Dessa kostnader synas mig böra även i fortsättningen
bestridas av distrikten, i den mån de belöpa på befattningshavare,
vilka pensionerats eller erhållit understöd före den 1 juli 1938.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Denna uppfattning finner jag motiverad ej blott på den grund, att de
vid statsövertagandet fogade villkoren i övrigt skulle vid bifall till mitt
förslag bliva för dövstumskolornas nuvarande huvudmän relativt fördelaktiga,
utan också med hänsyn till att de nu avsedda kostnaderna
belöpa på personer, som icke verkat i statens tjänst, och för övrigt
komma att successivt förminskas och slutligen helt bortfalla. Jag erinrar
örn att staten vid landstingsseminariernas övertagande icke iklädde
sig någon motsvarande förpliktelse.
Riksdagen torde ej böra nu fatta beslut rörande formerna för statens
övertagande av ansvaret för ifrågavarande personal. Denna fråga lärer
böra företagas till närmare övervägande först i samband med den lönereglering
för personalen vid dövstumskolorna, varom 1938 års riksdag
enligt det efterföljande torde böra fatta beslut. Det synes mig emellertid
vara av intresse, att riksdagen redan nu till vägledning för landstingen
och de städer, som ej deltaga i landsting, tillkännager sin allmänna
uppfattning i denna fråga. Av denna anledning har jag ansett
mig böra på sätt ovan skett redogöra för den i ämnet föreliggande utredningen
och min principiella inställning.
Tidigare har ifrågasatts, att landstingen skulle efter statens övertagande
av dövstumundervisningen gälda vissa avgifter för varje i dövskola
undervisat barn. Dövstumundervisningsväsendet skulle alltså i
förevarande hänseende likställas med blindundervisningsväsendet. Utredningsmannen
och de i ärendet hörda myndigheterna ■— efter vad det
vill synas även statskontoret — äro emellertid numera ense örn att sådana
avgifter ej böra utgå. Denna ståndpunkt betingas i huvudsak av
att det befunnits önskvärt att även på denna väg främja önskemålet
örn skatteutjämning kommunerna emellan. För egen del finner jag det
oegentligt, att, sedan staten åtagit sig kostnaderna för dövstumundervisningens
uppehållande, några avgifter av här avsedd art skulle utkrävas
av landstingen, varför jag ansluter mig till utredningsmannens mening
på denna punkt. Jag vill samtidigt framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen
och myndigheterna håller före, att målsman icke bör
åläggas erlägga avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola. I
detta sammanhang bör påpekas, att kommunalskatteberedningen helt nyligen
gjort framställning om avskrivande av de från landstingen och
vederbörande städer utgående avgifterna för blindskoleeleverna. Denna
fråga är ännu icke slutberedd. Enligt min mening bör förslag i ämnet
föreläggas 1938 års riksdag.
En förutsättning för att staten skall övertaga dövstumundervisningen
är enligt det föregående, att alla landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, förbehållslöst åtaga sig att uppfylla de villkor, som i det
föregående berörts och varom hemställan i det efterföljande göres. Skulle
så ej bliva fallet, torde hela frågan förfalla. Innan visshet vunnits örn
41
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.
att vederbörande äro villiga infria berörda villkor, saknar jag anledning
att till övervägande upptaga den därav betingade frågan örn dövstumundervisningsväsendets
organisation, till vilken fråga för övrigt vissa av
de hörda myndigheterna nr. fl. ännu ej tagit slutlig ställning. Framhållas
må dock, att jag vid den preliminära granskning, jag ägnat utredningsmannens
förslag, funnit detta kunna i det väsentliga läggas till
grund för den blivande omorganisationen.
Av samma anledning kan jag icke nu till behandling upptaga frågan
örn löneplaceringen för de statliga dövstunrskolornas personal. Övergången
till den nya organisationen skulle visserligen måhända underlättas,
örn lönefrågan kunde redan nu företagas till avgörande. Det är
emellertid med hänsyn till vad nyss anförts och såsom jämväl framgår
av vad de på detta område mest förfarna myndigheterna yttrat icke
möjligt att utbryta detta spörsmål från de organisatoriska frågorna i övrigt.
Vidare finner jag mig nu icke böra ingå på de föreliggande ekonomiska
kalkylerna och på vissa i samband med omorganisationen stående
spörsmål, exempelvis frågan örn dövstumprästinstitutionens bibehållande
eller framtida ställning och örn bestridande av kostnaderna för pensionering
av dövstumprästen i tredje distriktet.
Förevarande frågor torde lämpligen böra i fortsättningen handläggas
på följande sätt.
Därest 1937 års riksdag i huvudsak godtager det förslag, örn vars
framläggande jag nu kommer att hemställa, bör skolöverstyrelsen på
grundval av beslutet och jämväl med beaktande av riksdagens beslut
rörande lönereglering för viss statsanställd lärarpersonal i så god tid
företaga omorganisationsfrågan till fortsatt handläggning, att överstyrelsen
är i stånd att redan hösten 1937 framlägga detaljerade förslag beträffande
skolornas organisation och vad därmed sammanhänger samt rörande
anslagsfrågorna för budgetåret 1938/1939. I samband härmed bör
överstyrelsen jämväl framlägga förslag i fråga örn de delar av utredningsmannens
förslag i övrigt, som anses böra genomföras redan från och
med budgetåret 1938/1939.
Under sådana förhållanden torde det bliva möjligt att avlåta proposition
i ämnet till 1938 års riksdag i så god tid, att, sedan sistnämnda
riksdag fattat sitt beslut, erforderligt rådrum står till buds för de administrativa
överväganden, som erfordras för att organisationen skall
kunna genomföras från och med den 1 juli 1938.
Med avseende på den nya ordningens genomförande anser jag mig
böra framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet,
det icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet,
lika litet som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande lagen
angående dövstumundervisningen av år 1889 torde följaktligen böra
upphöra att äga giltighet med utgången av juni 1938, varom förslag bör
Bihang till riksdagens protokoll 103/. 1 sami. Nr 100.
i
42
Kungl. May.ts proposition Nr 109.
föreläggas 1938 års riksdag. Sedermera torde Kungl. Maj:t hava att på
grundval av 1938 års riksdags beslut i organisationsfrågan utfärda stadga
angående dövstumundervisningen och övriga erforderliga föreskrifter.
I syfte att underlätta omorganisationens genomförande torde i anslutning
till utredningsmannens i sådant hänseende framlagda förslag böra
föreskrivas, att statsbidrag till dövstumskoldistriktens barndomsskolor
ävensom till för dövstumma avsedda lantbruks- eller hantverksskolor
må för budgetåret 1937/1938 utgå endast under förutsättning, att ledigblivna
ordinarie befattningar icke återbesättas med ordinarie innehavare
och att nya ordinarie befattningar icke inrättas samt att icke några
sådana ändringar vidtagas med avseende å den nuvarande personalens
löneställning, som för berörda personal medföra rätt till ökade löneförmåner
utöver de nuvarande för tiden efter den 1 juli 1938.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag nu allenast,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att besluta
dels att staten skall från och med den 1 juli 1938
övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets
fortsatta uppehållande under förutsättning, att landstingen
och de städer, som icke deltaga i landsting, utan ersättning
och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket
överlämna all sin för dövstumundervisningsväsendet
använda fasta och lösa egendom, varav staten finner
sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den för dövstumma
barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand
jämte därtill hörande lös egendom;
dels ock att statsbidrag till dövstumskoldistrikts barndomsskolor
och till för dövstumma avsedd lantbrukseller
hantverksskola må under budgetåret 1937/1938 utgå
under förutsättning, att ledigblivna ordinarie befattningar
icke återbesättas med ordinarie innehavare och att
nya ordinarie befattningar icke inrättas, samt att icke några
sådana ändringar vidtagas med avseende å den nuvarande
personalens löneställning, som för berörda personal
medföra rätt till ökade löneförmåner utöver de nuvarande
för tiden efter den 1 juli 1938.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
370588
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1937:85 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av döv stumundervisning sväs endet jämte i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten