Sök i Ratio Lex

Angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet

1937-02-13 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:109, Angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens

övertagande av dövstumundervisningsväsendet; given

Stockholms slott den 13 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 13 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 175 i årets åttonde huvudtitel förklarade jag mig hava

för avsikt att framlägga förslag om proposition till 1937 års riksdag

rörande omorganisation av dövstumundervisningen.

Ärendet är nu färdigberett, och jag anhåller därför ånyo få anmäla

detsamma.

Dövstumhet och dövstumundervisning.1 Med hänsyn till förefintligheten

eller frånvaron av hörsel uppdelas de stumma i hörstumma och

dövstumma.

1 Redogörelsen är hämtad ur statens offentliga utredningar 1936: 49. sid. 10 ff.

Bihang till riksdagens ''protokoll J9S7. 1 sami. Nr 109.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Bland de förstnämnda, de hörstumma, kan särskiljas en grupp, bestående

av sådana, som äro stumma på grund av höggradig sinnesslöhet,

stumma hörande idioter, samt en annan, bestående av sådana, som lida

av afasi, hos vilka stumheten anses bero på en av sjuklighet i vissa

hjärnpartier förorsakad oförmåga att reglera talorganens rörelser till ett

flytande samarbete, trots det att den stumme ifråga äger normalt förstånd

samt normala hörsel- och talorgan.

De senare, de dövstumma, äga i regel normalt förstånd samt normala

talorgan, och deras stumhet är beroende endast därpå, att dövheten

omöjliggjort för dem att uppfatta och lära omgivningens språk. Efter

tiden för dövhetens inträde samt dövhetens grad särskiljas olika slag

av dövstumma, egentligt dövstumma och oegentligt dövstumma.

Om ett barn är fullkomligt dövt från födelsen eller från den tidigare

levnadsåldern och följaktligen icke har kunnat tillägna sig någon del av

talspråket, kallas det i egentlig mening dövstumt. Är däremot barnet

ej fullkomligt dövt utan kan i någon mån uppfatta talspråket, eller

har dövheten uppkommit efter det att talförmågan börjat utvecklas,

d. v. s. om barnet äger hörsel- eller språkrester eller bådadera, brukar

det betecknas som endast i oegentlig mening dövstumt.

Döv stumundervisning ens allmänna uppgift är de dövstummas uppfostran

till sedliga karaktärer och utvecklingen av alla deras krafter

och anlag. Härvidlag är dövstumskolan närmast jämförlig med folkskolan,

och dess undervisning bör, såvitt med hänsyn till de dövstummas bristande

sinne är möjligt, sträva mot samma mål som undervisningen i

folkskolan. Dövstumskolans särskilda uppgift är att taga ut den dövstumme

ur hans isoleringstillstånd genom att i möjligaste mån giva

hans föreställningsvärld det innehåll, den omfattning och klarhetsgrad

som utmärker den fullsinnades och att bibringa honom ett allmänförståeligt

meddelelsemedel. Språkundervisningen blir i dövstumskolan det

allt behärskande.

Dövstumskolans uppgift är alltså synnerligen omfattande, samt förutsätter

ett målmedvetet, energiskt arbete med strängt individualiserande

behandling av varje barn och alltså en uppdelning av eleverna vid

undervisningen på ett ändamålsenligt sätt.

De metoder, som tillämpas vid dövstummas undervisning, indelas

efter det meddelelsemedel, som vid undervisningen huvudsakligen kommer

till användning, i tal-, skriv- och tecken- eller åtbördsmetoder, varför

man talar örn talskolan samt skriv-teckenskolan.

Genom talmetoden söker man bibringa den dövstumme talförmåga

samt lära honom med synen uppfatta eller avläsa andra människors

tal. Skrivning och läsning förekommer även vid tillämpning av talmetoden

och detta i större eller minst samma omfattning som i skolor

för hörande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition Nr 109.

Inövande av tal- och avläsefärdigheten kräver avsevärd tid och möda.

Genom att utesluta de nödiga rent mekaniska övningarna för talets

inlärande, d. v. s. genom användning av skrivmetod i stället för talmetod,

kan icke obetydlig tid och kraft vinnas för den egentliga språktillägnelsen.

Sättas skrift och handalfabet i talets ställe, har man

trott sig kunna nå ett tillfredsställande språkligt resultat även med sådana

elever, för vilka talet och språktillägnelsen erbjuda särskilda svårigheter

på grund av nedsatt syn, svag intelligens eller andra kroppsliga

och andliga defekter.

Som tredje undervisningsmetod för dövstumma — vilken historiskt

sett torde böra beaktas som den första — stå tecken- eller åtbördsmetoden.

Vid tillämpningen av denna metod utvecklas den dövstummes

naturliga fallenhet att uttrycka sig genom mimik och åtbörder.

Behovet att uppdela de dövstumma efter anlag och utrustning har

länge gjort sig gällande, men skilda principer vid uppdelningen av dem

hava på olika tider och platser vunnit tillämpning. Än har man uppdelat

barnen efter deras större eller mindre lämplighet för de ovannämnda

undervisningsmetoderna, tal-, skriv- och teckenmetoden, än

efter deras begåvning i detta ords vidsträcktaste bemärkelse, än därjämte

efter arten av dövstumhet.

Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1)

angående dövstumundervisningen (ändrad genom nr 428/1918, 221/1923

och 400/1928) äro landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke

deltaga i landsting, skyldiga att föranstalta örn undervisning åt de inom

vederbörande landstingsområden eller städer befintliga barn, som avses

i lagen. Skolåldern räknas i allmänhet från och med det år, då barnet

fyller sju år. Barnet är i regel skolpliktigt under de åtta år, som följa

efter dess intagning i skolan.

Landstingsområdena och städerna äro för dövstumundervisningens

ordnande indelade i sju dövstumskoldistrikt. Beträffande omfattningen

av dessa kan Kungl. Maj:t på särskild framställning vidtaga de förändringar,

som kunna påkallas av omständigheterna.

De nuvarande dövstumskoldistrikten omfatta följande områden:

första distriktet med skola å Manilla: Stockholms stad, Stockholmslän,

Södermanlands län, Västmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings

stad och Gotlands län;

andra distriktet med skola i Växjö: Kalmar läns norra och Kalmar

läns södra landstingsområden samt Jönköpings län och Kronobergslän;

tredje distriktet med skola i Lund: Kristianstads län, Malmöhus lim,

Malmö stad, Hälsingborgs stad och Blekinge län;

fjärde distriktet med skola i Vänersborg: Göteborgs och Bohus län,

Göteborgs stad, Hallands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

femte distriktet med skola i Örebro: Örebro län och Värmlands län;

sjätte distriktet med skola i Gävle: Uppsala län, Kopparbergs län,

Gävleborgs län och Gävle stad; samt

sjunde distriktet med skola i Härnösand: Västernorrlands län, Jämtlands

län, Västerbottens län och Norrbottens län.

För varje distrikt finnes en styrelse utsedd av vederbörande landsting

och stadsfullmäktige efter landstingsområdets eller stadens folkmängd

med en ledamot för varje fullt tal av 90,000 inbyggare. Styrelsen äger

besluta i de frågor, som angå undervisningen, dock att beslut örn anskaffande

av erforderliga medel för skolan eller dess årliga utgiftsstat

skola underställas vederbörande korporationer. Uppkomma därvid olika

beslut, skall frågans avgörande hänskjutas till en nämnd, till vilken

landstingen och ifrågavarande städer för varje år välja efter folkmängden

inom sitt område en ledamot för varje fullt tal av 30,000.

Inom ramen för givna bestämmelser äga distrikten frihet att själva

besluta om skolornas organisation och undervisningens ordnande efter

olika metoder. Dövstumskola kan därför anordnas för undervisning efter

talmetod allenast eller ock efter skilda metoder, tal-, skriv- och teckenmetod.

För utrönande av barnens begåvning och anlag skall vid varje skola

finnas en särskild intagningsklass. I skola, anordnad för undervisning

efter skilda metoder, skall intagningsklassen vara ettårig. I denna klass

skall alltid talmetoden först tillämpas. Endast de barn, som på grund

av svag begåvning eller av annan anledning ej lämpligen kunna undervisas

efter talmetod, hänvisas till undervisning efter de metoder, som

användas å skolans övriga linjer, och till teckenlinjen endast de svagast

begåvade. Skolans skilda linjer ävensom intagningsklassen kunna förläggas

till olika platser. Särskilt skall tillses, att undervisningen å tallinjen

icke blir lidande därigenom, att dess lärjungar obehörigen sammanföras

med lärjungarna å de övriga linjerna.

Så vitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt,

bör i dövstumskola meddelas undervisning i samma kunskapsämnen

som i folkskolan och till ungefär samma omfattning. Därjämte skall

någon utbildning i handaslöjd och hantverk meddelas.

Vid varje skola skall finnas en föreståndare samt i övrigt nödig lärarpersonal.

För att kunna antagas till föreståndare, lärare eller lärarinna

vid dövstumskola fordras att hava avlagt godkänd avgångsexamen vid

statens dövstumlärarseminarium samt för föreståndare dessutom ådagalagd

praktisk lärarslcicklighet. Inträde vid detta seminarium, som är

förlagt till Manilla, kan vinnas av den, som med goda vitsord avlagt

avgångsexamen vid folkskoleseminarium. Lärokursen därstädes är ettårig,

men avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola

genomgånget provår.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 5

Att hava inseende över dövstumskolorna samt vaka över deras ledning

och utveckling förordnar Kungl. Majit en sakkunnig man såsom inspektör.

Kostnaderna för inspektionen bestridas av statsmedel.

Utgifterna för upprätthållande av dövstumskola bestridas av skoldistrikten.

Landsting och vederbörande stadsfullmäktige äga dock för varje

till landstingsområdet eller staden hörande i dess dövstumskola intaget

barn bestämma viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän

böra bidraga till barnets kosthåll vid skolan.

Därjämte utgår enligt kungörelsen nr 27/1889, sid. 20 (ändrad genom

nr 426/1923) till uppehållande av dövstumskola, som anordnats av skoldistrikt,

omfattande mer än ett landstingsområde, eller stad, som ej deltager

i landsting, statsbidrag med 250 kronor årligen för varje barn,

som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med

125 kronor för varje annat i skolan intaget barn, och till uppehållande

av annan dövstumskola, som av Kungl. Majit finnes vara därav förtjänt,

statsbidrag för år räknat med högst 100 kronor för varje barn, som

inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med högst

50 kronor för varje annat i skolan intaget barn. Det belopp, som utöver

påräkneligt statsbidrag och övriga för skolstyrelsen tillgängliga

medel erfordras, skall av skolstyrelsen fördelas på vederbörande landstingsområden

och städer i förhållande till deras folkmängd.

Statsbidrag hava härutöver anvisats till vissa i mer eller mindre direkt

samband med undervisningen av de dövstumma stående ändamål.''

Så beviljade 1905 års riksdag ett anslag å 14,000 kronor till understödjande

av kyrklig själavård åt dövstumma. Anslaget, avsett åt sådana

dövstumma, som lämnat dövstumskolorna, eller i varje fall överskridit

den för dövstumma stadgade skolåldern, är fortfarande upptaget

i riksstaten med samma belopp. 1912 års riksdag beslöt, att till upprätthållande

av för dövstumma avsedda lantbruksskolor hnge, under de

villkor Kungl. Majit ägde att bestämma, utgå statsbidrag med högst

250 kronor för år räknat för varje dövstum, som inom sådan lantbruksskola

eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll. En lantbruksskola för

dövstumma inrättades därefter av tredje dövstumskoldistriktet å en för

ändamålet inköpt egendom, nu kallad Råbylund, i närheten av Lund.

Denna skola är fortfarande i verksamhet. 1913 års riksdag medgav,

att till dövstumskolor eller föreningar, som anordnade föreläsningar eller

vidtoge andra åtgärder till beredande av fortsatt undervisning för dövstumma,

finge utgå understöd med högst 500 kronor årligen för varje

dövstumskoldistrikt, under villkor, att bidrag till verksamheten med

minst samma belopp tillskötes från annat håll samt under de förbehåll

och bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit kunde finna gott fastställa.

1931 års riksdag medgav, att till skolan för döva småbarn i Stockholm

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

och till förskolan för dövstumma i Göteborg finge utgå statsbidrag efter

samma grunder, som vore bestämda för bidrag till dövstumskola, anordnad

av dövstumskoldistrikt. Slutligen medgav 1925 års riksdag, att

från och med budgetåret 1925/1926 finge tills vidare till uppehållande

av för dövstumma avsedda hantverksskolor, under de villkor Kungl.

Maj:t ägde bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år

räknat för varje dövstum elev, som inom skolan eller på dess bekostnad

åtnjöte underhåll.

De ovannämnda statsbidragen — utom anslagsmedlen till understödjande

av kyrklig själavård åt dövstumma — avföras från det under

åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 175,000 kronor till befrämjande

av dövstumundervisningen. Beträffande dispositionen av detta

anslag hänvisas till sid. 527 f. i statsliggaren för budgetåret 1936/1937.

Föreliggande utredningar och förslag. Redan för 25 år sedan framfördes

från dövstumlärarhåll förslag rörande omorganisation av dövstumundervisningen.

I anledning härav tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet

sakkunniga, som avgåvo betänkande i juni 1915 (1915

års utredning). Frågans vidare utredning hänsköts till dåvarande folkskolöverstyrelsen,

som efter samråd med särskilda sakkunniga avgav

utlåtande och förslag i ämnet den 10 maj 1921 (1921 års utredning).

Förslaget föranledde icke någon åtgärd från statsmakternas sida. Statsutskottet

vid 1922 års riksdag förklarade sig emellertid med anledning

av väckta motioner förutsätta, att Kungl. Majit icke skulle underlåta

att, när förhållandena det medgåve, framlägga förslag i ämnet. Reviderat

förslag avgavs av skolöverstyrelsen den 9 juni 1925 (1925 års utredning).

Ej heller detta förslag ledde till något omedelbart resultat.

I anledning av en inom riksdagen väckt motion framhöll riksdagens

statsutskott, att utskottet utginge från att, sedan behövliga utredningar

avslutats, ett förslag i ämnet, så snart sig göra läte, komme att underställas

riksdagen. För frågans vidare utredning tillkallades den 25 april

1930 inom ecklesiastikdepartementet en utredningsman, som den 17

december 1932 överlämnade utredning med förslag i ämnet (1932 års

utredning). Över utredningen avgå vos yttranden av ett flertal myndigheter.

Något förslag i ämnet framlades emellertid icke för riksdagen.

1935 års riksdag erinrade i skrivelse nr 8, punkten 155, att riksdagen

vid upprepade tillfällen begärt, att dövstumundervisningsväsendet måtte

omorganiseras, samt att riksdagen ansåge sig böra understryka, att den

ifrågasatta omorganisationen motiverades ej blott av önskvärdheten att

genom dövstumundervisningens överflyttande till staten ernå vissa ekonomiska

lättnader för landstingen ävensom en bättre organisation utan

även av de förbättringar i rent pedagogiskt hänseende, som då kunde

bliva möjliga. Med hänsyn härtill ville riksdagen uttala önskvärdheten

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 109.

av att här förevarande omorganisationsfråga måtte, så snart omständigheterna

det medgåve, bringas under riksdagens prövning.

Landstingens norrlandskommitté och styrelsen för svenska landstingsförbundet

hemställde därefter örn vidtagande av åtgärder, som kunde

leda till att till 1936 års riksdag avlätes proposition med förslag till

dövstumundervisningens förstatligande.

Under punkten 245 i 1936 års åttonde huvudtitel erinrade jag örn

sistberörda framställningar samt anförde, att det under de allra senaste

åren icke varit av statsfinansiella skäl möjligt att vidtaga åtgärder i

antydd riktning, vilka skulle väsentligt öka statens utgifter för dövstumundervismngen.

Emellertid medförde a andra sidan fragans svävande

läge sådana olägenheter, att det förefölle önskvärt, att ett ställningstagande

till densamma icke ytterligare undanskötes. En omständighet,

som enligt min mening gjorde detta särskilt angeläget, vöre, att

landstingen under nuvarande ovissa organisatoriska förhållanden av lättförklarliga

skäl ej ansåge sig böra bereda dövstumskolorna den omvårdnad,

som under andra förhållanden skulle vara naturlig. Den år 1932

framlagda utredningen, som numera grundade sig på ett något föråldrat

primärmaterial och som för övrigt icke innefattade ett fullständigt klarläggande

av frågan, tarvade emellertid överarbetning. Kungl. Majit

hade därför genom beslut den 6 december 1935 bemyndigat departementschefen

att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda

med fortsatt beredning av frågan om dövstumundervisningsväsendets

omorganisation. Jag uttalade vidare, att ärendet, efter den överarbetning

av föreliggande förslag, som komme att verkställas av örn

förmälda utredningsman, torde kunna bringas i sådant skick, att förslag

i ämnet skulle kunna föreläggas 1937 års riksdag.

Såsom sakkunnig tillkallades den 13 december 1935 undervisningsrådet

och ledamoten av skolöverstyrelsen N. J. F. Almkvist. Med skrivelse

den 1 december 1936 har denne till mig överlämnat utredning

med förslag angående omorganisation av dövstumundervisningsväsendet1

(1936 års utredning).

Yttranden häröver hava avgivits av svenska döv stumlär ar sällskap et,

svenska landstingsjörhundet, domkapitlet i Uppsala (i \ad angår dövstumpastorsinstitutionen)

och 1936 års utredning angående dövstumma

och blinda samt av allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 22 december

1936, av skolöverstyrelsen den 30 december 1936 och av statskontoret

den 15 januari 1937. Vidare hava vissa framställningar i anledning

av utredningen gjorts av styrelserna för tredje och fjärde dovstumskoldistrikten,

svenska maskinbefälsförbundet och rektorn vid dövstum

lärars emin arlet å Majulia I. Ingvarsson. I anledning av vad i 1936

Statens offentliga utredningar 19:i<> : 49.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition Nr 109.

års utredning angående dövstumma och blinda i sitt utlåtande anförts

hava särskilda yttranden avgivits av skolöverstyrelsen den 14 januari

1937, av lantbruksstyrelsen den 29 januari 1937 och av statskontoret

den 26 januari 1937.

I efterföljande framställning utgår jag från den senast verkställda

utredningen, som ju kunnat tillgodogöra sig vad som förekommit vid

den tidigare behandlingen av förevarande omorganisationsfråga.

1936 års utredning och förslag. I 1936 års utredning har hemställts,

att Kungl. Majit täcktes — med framläggande för riksdagen av i utredningen

framställda förslag rörande dövstumundervisningens omorganisation

— föreslå 1937 års riksdag besluta att från och med den 1

juli 1938 övertaga dövstumundervisningsväsendet i riket under förutsättning,

att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting,

utan ersättning och med full äganderätt till statsverket överlämna .ali

sin för dövstumundervisningen använda fasta och lösa egendom, däri

även inbegripen den det tredje dövstumskoldistriktet tillhöriga, för dövstumma

barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte

därtill hörande inventarier.

Av skäl, som närmare framgå av vad nedan anföres, ämnar jag vid

redogörelsen för sistberörda utredning lägga tyngdpunkten vid frågan

örn sättet och villkoren för dövstumundervisningsväsendets förstatligande

och endast översiktsvis skissera det i utredningen framlagda förslaget

till organisation av ifrågavarande undervisningsgren och vad därmed

sammanhänger.

Vad först angår den principiella frågan, huruvida dövstumundervisningen

bör övertagas av staten eller icke, har utredningsmannen

erinrat, att i de yttranden, som avgåvos i anledning av

1915 års utredning, tre huvudmeningar kunde särskiljas, nämligen:

en kombinerad statlig och kommunal organisation vore lämplig att

genomföra;

dövstumundervisningen borde fortfarande handhavas av de kommunala

institutionerna; och

dövstumundervisningen borde bli enbart en statlig organisation.

Statens övertagande av hela dövstumundervisningsväsendet tillstyrktes

emellertid i flertalet av de avgivna yttrandena.

Likaledes tillstyrktes i 1921 års utredning, att dövstumundervisningen

skulle bliva en statens angelägenhet.

I sitt den 23 november 1922 avgivna utlåtande över 1921 års utredning

avstyrkte statskontoret av statsfinansiella skäl ett förstatligande

av dövstumundervisningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

I 1932 års utredning förordades bestämt, att dövstumundervisningen

skulle övertagas av staten.

Den på grund av nådigt beslut den 18 oktober år 1929 tillsatta

skatteutjämningsberedningen räknade i sitt den 12 december år 1932

avgivna principbetänkande (sid. 225 ff) med att utgifterna för denna

undervisning skulle komma att helt överflyttas på staten.

Som skäl för dövstumundervisningsväsendets förstatligande har i 1936

års utredning yttrats:

De förbättringar i fråga om dövstumundervisningens planläggning i

pedagogiskt avseende, vilka vore betingade av vunnen erfarenhet och

av de nuvarande tidsförhållandena, kunde icke på ett tillfredsställande

sätt genomföras, därest dövstumskolorna fortfarande skulle vara kommunala

institutioner. Det torde möta oöverstigliga svårigheter att mellan

de sju distrikten upprätta sådana överenskommelser och i övrigt

träffa sådana bestämmelser, att den erforderliga differentieringen av

eleverna och de olika elevgruppernas fördelning på skilda slag av anstalter

kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras. Till en var av

de specialskolor för undervisning av oegentligt, respektive egentligt dövstumma,

som vore erforderliga, och vilka vore avsedda för hela landet,

skulle om det nuvarande huvudmannaskapet bibehölles, samtliga landsting

och stadsfullmäktige, som ej deltoge i landsting, alltså ett 30-tal

kommunala enheter, komma att besluta anslag för där undervisade och

underhållna barn. Med erfarenhet av de svårigheter, som redan under

förhandenvarande förhållanden ofta mött vid fastställandet av inkomstoch

utgiftsstaterna för dövstumskolorna, torde det vara nästan otänkbart,

att enighet örn staterna skulle kunna uppnås, då rikets samtliga

landsting och vissa städer skulle fatta beslut i anledning av en och

samma utgiftsstat. Följden bleve sannolikt, att skiljenämnd finge sammanträda

nästan årligen för att sammanjämka olikheter i besluten.

Givetvis vore det icke otänkbart att, såsom i några av myndigheternas

tidigare yttranden förordats, upprätta en sådan organisation, att

specialskolorna anordnades såsom statliga anstalter, under det att distriktsskolorna

fortfarande finge förbliva kommunala institutioner. Men en

dylik anordning skulle säkerligen komma att visa sig medföra en hel

del olägenheter och svårigheter framför allt av ekonomisk art. Det

torde sålunda icke kunna undgås, att för de barn, som skulle undervisas

i specialskolorna, men som för undergående av prövning under

någon tid måste vistas vid de upptagningsskolor, som enligt utredningsmannens

förslag skulle upprättas (jfr nedan), ersättning komme att krävas

av statsverket för de kostnader, dessa barns undervisning och underhåll

vid upptagningsskolorna samt deras översändande till specialskolorna

vållat landstingen och vederbörande städer. Vidare skulle en

dylik kombination medföra, att den jämförelsevis fåtaliga dövstum1

är arkåren bleve uppdelad i två kategorier, av vilka den ena komme

att bestå av statsanställda, den andra av kommunalt anställda lärare.

Det torde vidare böra uppmärksammas, att landstingen ansåge, att de

utgifter, som nu påvilade dem för dövstumundervisningen, borde övertagas

av staten. Förslag framlades av utredningsmannen örn att undervisningstiden

för de dövstumma skulle väsentligt utsträckas för att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

möjliggöra meddelandet av sådan fortsatt utbildning åt dem, som genomgått

barndomsskolorna, att de dövstumma i största möjliga utsträckning

skulle bliva mäktiga att försörja sig själva. Denna reform, som

icke längre torde kunna undanskjutas, medförde ökade kostnader. Ett

åläggande för landstingen att ombesörja den fortsatta utbildningen för

de dövstumma syntes icke tillrådligt, uppgiften måste betraktas vara

av rent statlig karaktär. Ett dylikt åläggande från statens sida

skulle givetvis icke heller befrämja den skatteutjämning, som ansåges

önskvärd. En sådan uppdelning av organisationen, att barndomsskolorna

förbleve kommunala institutioner, medan staten däremot övertoge

ansvaret för den fortsatta utbildningen, vore givetvis ur organisatoriska

synpunkter genomförbar, men den skulle ur praktiska synpunkter säkerligen

komma att visa sig mycket otillfredsställande.

På grund av det anförda måste ett statsövertagande av dövstumundervisningen

anses vara ofrånkomligt, därest de reformer av nämnda

undervisning, som vore nödvändiga och icke längre borde undanskjutas,

skulle kunna genomföras. Statsövertagandet syntes böra ske den 1

juli 1938.

Beträffande villkoren för ett statsövertagande av dövstumundervisningen

har i 1936 års utredning (sid. 90—97) lämnats en

redogörelse för de i detta hänseende tidigare framförda förslagen, till

vilken redogörelse här hänvisas och av vilken inhämtas, att de frågor,

som härvid kommit före, gällt äganderätten till den för dövstumundervisningen

använda fasta och lösa egendomen, statens ställning till personalen

ävensom spörsmålet, huruvida efter statsövertagandet de kommunala

samfälligheterna borde erlägga avgifter till staten.

Vad angår äganderätten till byggnader och inventarier, har utredningsmannen

därefter verkställt en undersökning rörande vilket värde

denna egendom för närvarande kunde anses representera.

Härutinnan har anförts följande:

För fullgörandet av de uppgifter i fråga om de dövstummas undervisning,

som enligt 1889 års lag ålåge landsting och stadsfullmäktige i

städer, som ej deltaga i landsting, hade dessa låtit uppföra särskilda

skolanläggningar inom vederbörande dövstumskoldistrikt. De till dessa

anläggningar hörande byggnaderna vore alla av betydande storlek och

innehölle ett stort antal för elevernas undervisning och vård erforderliga

lokaler samt dessutom i vissa fall bostäder för en del lärare och

övrig personal. De olika byggnadernas ålder, brandförsäkringsvärden,

inventariernas brandförsäkringsvärden samt storleken av de till respektive

anläggningar hörande tomtområdena framginge av å nästa sida

lämnade uppgifter, vilka samtliga avse förhållandena år 1936.

Det sammanlagda brandförsäkringsvärdet å fastigheter och inventarier

uppginge följaktligen till 5,329,200 kronor.

I detta sammanhang erinras örn att första dövstumskoldistriktet, när

det år 1894 övertog undervisningen å Manilla, utan ersättning fått till

sig överlämnade de då befintliga byggnaderna, vilka till betydande del

uppförts med donationsmedel, med för undervisningen avsedda inventarier.

Sedermera hade dock distriktet utfört till- och ombyggnadsar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 109.

Är, då

Brandförsäkringsvärden

Tomt-

Skola

byggnad

togs i

bruk

å bygg- nader

kronor

å inven- tarier

kronor

områdets

ungefärliga

storlek

A n m .

Manilla:

Huvudbyggnaden .

Vedbod och vissa

andra byggnader.

1864

1 111150

79 050

80 000

5 hektar

Byggnaden övertogs

av allmänna institutet

den 1 aug. 1894. På-

Växjö......

1896

720 000

50 000

1.9101 hektar

byggnad år 1911.

Lund:

Dövstumskolan . .

Sommarhemmet å

1871

600 000

45 000

5.4390 hektar

Brandförsäkringsvär- dena av fastigheterna

Vej bystrand . . .

Vänersborg:

25 000

5 000

och inventarierna å Rå- bylund, resp. 130 000

A- och B-avd. . . .

C-avd........

1899

732 000

322 000

50 000

20 000

4.8242 hektar

1.8830 hektar

här icke medräknade.

Örebro :

Äldre byggn. .

Nyare » • . •

1882

1898

137 000

123 000

20 000

0.4750 hektar

Gävle......

1897

700 000

50 000

2.2 hektar

Härnösand ....

Sum

| 1896

ina kronor

400 000

4 949 200

60 000

380000

5.85 hektar

beten för en kostnad, som torde kunna uppskattas till omkring 700,000

kronor.

Dövstumskolan i Härnösand vore brandförsäkrad för 400,000 kronor,

medan skolorna i Gävle och Växjö vore försäkrade för respektive 700,000

och 720,000 kronor. Då Härnösandsanstalten endast vöre obetydligt

mindre än de båda andra skolorna, syntes brandförsäkringsvärdet för

densamma vara för lågt.

Till belysande av frågan örn storleken av de utgifter, som påvilat

respektive landsting och städer för dövstumundervisningen, har utredningsmannen

anfört följande:

.Nämnda utgifter hade år 1921, enligt skolöverstyrelsens då verkställda

fekningar, uppgått till 2,007,383 kronor och 44 öre efter frånräknande

Xdet till 148,000 kronor uppskattade statsbidraget. Motsvarande bep

för år 1932 utgjorde enligt i 1932 års utredning lämnade uppgifter,

grundade på de för nämnda år gällande staterna, 1,233,380 kronor och

26 öre efter frånräknande av det till 149,424 kronor uppskattade statsbidraget.

För åren 1928—1932 hade de årliga utgifterna i medeltal belöpt

sig till 1,096,187 kronor och 39 öre.

Landstingens och vederbörande städers kostnader under åren 1933

1935 framginge av efterföljande översikt, vilken efter därom gjord framställning

utarbetats av svenska landstingsförbundets byrå:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 109.

Landstingens och vissa städers årliga medelkostnader tor dövstumundervis
ningen

åren 1933—1935.

Dövstum-

skoldistrikt

Antal

invånare

Årliga medeltal för åren 193 3—

19 3 5

Antal

elever

Landstings och städers

kostnader, kronor

Landstingsområden

Städer

den 1 jan.

1934

skatte-

kronor

Absoluta

tal

Per

100 000

invånare

Per

1 000

skatte- kronor

Per

elev

Första distriktet.

1. Stockholms stad .

521 618

10 683 092

34.7

70 008:93

13 421: 49

6: 55

2 017:55

2. Stockholms län .

270 526

2 311 195

27.4

36 213: 12

13 386: 19

15: 67

1321:61

3. Södermanl, län .

187 934

1 025 232

21.3

25 376: 49

13 502: 87

24: 75

1 191: 38

4. Västmanlands län

161 290

881 725

12.3

21 774: 61

13 500: 29

24: 70

1 770: 29

5. Östergötlands län

249 018

1 142 964

28.7

33 538:22

13 468:19

29: 34

1 168: 58

6. Norrköpings stad

62 266

609 931

3.3

8 386: 73

13 469: 20

13: 75

2 541:43

7. Gotlands län . .

57 873

197 337

8.3

7 789:04

13 458: 85

39: 47

938: 44

Summa

1510 525

16 851 476

136.0

203 087:14

13 444:81

12:05

1493: 29

Andra distriktet.

8. Kalmar läns norra

93 446

321 354

6.7

14 351: 66

15 358: 24

44: 66

2 142: 04

9. Kalmar läns södra

138 478

544 603

7.7

21 134: 83

15 262: 23

38:81

2 744: 78

10. Jönköpings län

234 288

1 066 364

18.0

35 626: 82

15 206: 42

33: 41

1979:27

11. Kronobergs läll .

155 320

490 285

18.6

23 803: 36

15 325: 37

48: 55

1 279: 75

Summa

621532

2 422 606

51.0

94 916:67

15 271:41

39:18

1 861:11

Tredje distriktet.

12. Malmöhus län . .

325 494

1 914 929

21.3

57 935: 56

17 799: 27

30: 25

2 719: 98

13. Kristianstads län

248 223

1 026 617

20.7

43 995: 40

17 724: 14

42: 85

2 125: 38

14. Blekinge län . . .

146 188

622 694

14.7

25 911:06

17 724: 48

41: 61

1 762: 66

15. Malmöstad . . .

132 090

1 613 826

7.3

23 334: 58

17 665: 67

14: 46

3196: 52

16. Hälsingborgs stad

57 872

672 465

5.3

10 198: 22

17 622:03

15:17

1 924:19

Summa

909 867

5 850 531

69.3

161 374: 82

17 736:09

27:58

2 328:64

Fjärde distriktet.

17. Älvsborgs län . .

317 052

1 563 473

36.7

61 343: 32

19 348: 03

39: 24

1 671: 48

18. Skaraborgs län .

242 287

941 671

21.0

47 138:21

19 455: 53

50: 06

2 244: 68

19. Göteb, o Bohus 1.

212 917

887 968

12.7

41311:01

19 402: 40

46: 52

3 252: 84

20. Hallands län . .

151 840

717 211

14.0

29 402: 35

19 364: 03

41: -

2100: 17

21. Göteborgs stad .

252 721

3 402 773

20.7

48 707: 71

19 273: 31

14:31

2 353: 03

Summa

1176 817

7 513 096

105.1

227 902:60

19 366:02

30:33

2170:50

Femte distriktet.

22. Örebro län ....

218 783

1 215 102

23.0

39 699: 79

18 145: 74

32: 67

1 726: 08

23. Värmlands län .

272 719

1 150 812

21.0

49 218: 88

18 047: 47

42: 77

2 343: 76

Summa

491 502

2 365 914

44.0

88 918:67

18 091:21

37:58

2 020: 88

Sjätte distriktet.

24. Uppsala län . . .

138 482

838 764

7.7

22 597: 71

16 318: 16

26: 94

2 934: 77

25. Kopparbergs län

250 160

1 145 940

23.3

40 922: 02

16 358: 34

35: 71

1 756: 31

26. Gävleborgs län .

241 263

933 821

28.3

39 447: 64

16 350: 47

42:24

1 393: 91

27. Gävle stad ....

39 099

374 353

3.0

6 388: 75

16 339: 93

17:07

2 129: 58

Summa

669 004

3 292 878

62.3

109 356:12

16 346:11

33:21

1 755:31

Sjunde distriktet.

28. Västernorrl. län .

281 501

1 161 060

31.3

58 169: 10

20 663:91

50: 10

1 858: 44

29. Jämtlands län . .

136 086

450 785

17.3

28 110: 65

20 656: 53

62: 36

1 624: 89

30. Västerbottens län

210 381

725 130

47.4

43 080:10

20 477:18

59: 41

908: 86

31. Norrbottens län .

204 351

763 300

39.0

42 056: 81

20 580: 67

55:10

1078: 38

Summa

832 319

3100 275

135.0

171416:66

20 595:07

55:29

1269: 75

Samtliga

6 211 566

41 396 776

602.6

1056 972:68

17 016:21

25:53

1 754:02

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 18

I denna översikt vore kostnaderna för den av tredje dövstumskoldistriktet

upprättade lantbruks-och hantverksskolan med skydds-och ålderdomshem

i Råbylund icke medräknade på grund av svårigheter att skilja

mellan kostnaderna för elever i skolorna och för skyddslingarna i hemmet.

Enligt de för år 1936 gällande staterna för de olika dövstumskolorna

utgjorde landstingens och vederbörande städers sammanlagda utgifter

nämnda år för ifrågavarande ändamål 1,208,802 kronor efter frånräknande

av statsbidraget, som för budgetåret 1935/1936 uppgått till

161,200 kronor. Utgifterna hade följaktligen sjunkit något i jämförelse

med år 1932 och högst väsentligt i jämförelse med år 1921.

Utredningsmannen har därefter yttrat följande:

Såsom närmare framginge av den lämnade översikten vilade kostnaderna

med högst olika tryck på de olika dövstumskoldistrikten. En

utjämning mellan landstingen och vederbörande städer på det sätt, som

föreslagits i vissa av de yttranden, vilka avgivits i anledning av tidigare

utredningar, innebärande att ersättning skulle lämnas dem, som å sina

byggnader nedlagt större kostnader, kunde icke antagas komma att

lämna ett tillfredsställande resultat. I varje fall torde en utjämning

icke kunna grundas på de nu föreliggande uppgifterna om egendomarnas

värde. Brandförsäkringsvärdena kunde nämligen, såsom även framhölls

i 1932 års utredning, icke betraktas såsom mätare på fastigheters och

inventariers verkliga värde. Verkställdes en utjämning med brandförsäkringsvärdena

som utgångspunkt, komme uppenbara orättvisor att

begås. Så skulle till exempel det sjunde distriktet, som i förhållande

till sin skattekraft vore mest betungat av utgifter för här ifrågavarande

ändamål, bliva pliktigt att erlägga minst 200,000 kronor på grund av

byggnadernas låga värde, vilket belopp skulle komma andra ekonomiskt

sett mera gynnsamt ställda distrikt till godo på grund av det högre

värdet å deras byggnader. Skulle en någorlunda rättvis avvägning

kunna ske av de ekonomiska bördor de olika distrikten redan burit för

dövstumundervisningen, torde denna, såsom framhölls i 1932 års utredning,

böra grundas på en undersökning av vad de olika distrikten, länen

och vederbörande städer var för sig och i förhållande till varandra uppoffrat

för dövstumundervisningen under den tid, de varit förpliktade

handhava densamma. En dylik undersökning skulle givetvis bliva synnerligen

tidsödande och likväl icke komma att leda till fullt rättvisa

resultat. En särställning intoge i viss mån tredje och fjärde dövstumskoldistrikten

med hänsyn till de åtgärder för de dövstummas yrkesutbildning,

som vidtagits.

Förstnämnda distrikt hade upprättat en lantbruks- och hantverksskola

samt skydds- och ålderdomshem å Råbylund. Elevantalet i skolorna

hade arbetsåret 1935—1936 uppgått till 18 och antalet i hemmet

intagna skyddslingar till 17. Då förslag icke förelåge om att staten

skulle övertaga ålderdomsvården av de dövstumma och då vidare det

till Råbylund hörande jordområdet icke vore tillräckligt, hade förslag

nu icke ansetts böra framställas örn att staten skulle övertaga institutionerna

ä Råbylund, varför de på grund därav icke torde behöva

närmare beröras i nu förevarande sammanhang.

1 fjärde distriktet hade i anslutning till distriktsskolan i Vänersborg

upprättats en hantverksskola, sorn under läsåret 1935—1936 hade ett

elevantal av 31. Detta distrikt hade tidigare ansett sig hava ett sär
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

skilt skäl att motsätta sig överlämnande utan utjämning av distriktets

tillhörigheter, nämligen det, att distriktets fastigheter kunde anses vara

väsentligt större än som behövdes för den distriktet åliggande dövstumundervisningen.

Denna distriktets ståndpunkt vore förståelig. Dess

egendomar vore av stor omfattning samt hade ett jämförelsevis högt

värde. Därjämte hade distriktet nedlagt ett mycket erkännansvärt intresse

och iklätt sig betydande kostnader för anordnandet av utbildning

i olika yrken åt dövstumma, som slutat sin obligatoriska skolgång.

Enligt gällande författningar hade det icke ålegat distriktet att anordna

och upprätthålla denna verksamhet. Den hade alltså tillkommit helt

på frivillighetens väg. På grund av dessa förhållanden kunde det givetvis

anses, att ett visst fog förelåge för distriktets uppfattning, att en

utjämning borde ske. Då emellertid staten, därest den övertoge dövstumundervisningen

och omorganiserade densamma i enlighet med det

förslag, som i utredningen framlades, även skulle övertaga ansvaret folden

fortsatta undervisningen och därmed för framtiden befria det fjärde

dövstumskoldistriktet från de rätt betydande utgifterna för hantverksskolans

verksamhet, syntes dock de starkare skälen tala för att även

nämnda skola med till densamma hörande fast och lös egendom, som

använts för verksamheten, utan ersättning överlämnades till staten.

Beträffande villkoren för statens övertagande av dövstumundervisningen

i den mån dessa avsåge skolbyggnader och inventarier, kunde

det anses, att riksdagen redan intagit en viss ståndpunkt. I anledningav

en inom andra kammaren vid 1929 års riksdag väckt motion uttalade

nämligen riksdagen (skrivelse nr 8 A, sid. 87) bland annat, att

den förutsatte, att, »därest staten skall befinnas villig påtaga sig hela

kostnaden för dövstumundervisningen, ett villkor härför måste vara att

landstingen och vederbörande städer utan ersättning till staten med

full äganderätt överlåta sin för ifrågavarande undervisning använda egendom».

Såsom framginge av riksdagens skrivelse nr 199/1931, följde riksdagen

vid sitt beslut örn övertagande under vissa villkor av småskollärarutbildningen

i riket samma princip.

Vid sådant förhållande och med särskild hänsyn därjämte till, att

landstingen och vederbörande städer komme att befrias från de högst

betydande årliga utgifter, handhavandet av dövstumundervisningen medförde,

torde staten kunna anses äga fullt fog för att såsom villkor för

övertagandet uppställa, att landstingen och vederbörande städer kostnadsfritt

till staten överlämnade den fasta och lösa egendom, som användes

för den nuvarande dövstumundervisningen.

Beträffande statens ställning till den för dövstumundervisningen nu

använda personalen har utredningsmannen yttrat följande:

Därest staten utan ersättning övertoge landstingens och vederbörande

städers nu för dövstumundervisningen använda egendom, torde det få

betraktas såsom en given sak, att staten samtidigt iklädde sig skoldistriktens

förpliktelser icke blott mot eleverna och den nuvarande personalen

utan även helt eller delvis jämväl mot den förutvarande personalen.

De löne- och pensionsregleringar, som företagits efter år 1921

torde, efter vad som kunde utläsas av de nu utgående lönernas och

pensionernas storlek, i allmänhet hava varit påkallade på grund av de

vid regleringen föreliggande omständigheterna. De nu utgående löne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 15

beloppen torde med ett pär undantag icke heller väsentligt överstiga

de lönebelopp, som kunde antagas bliva fastställda vid en definitiv lönereglering

för dövstumlärare efter ett statens övertagande av ifrågavarande

undervisningsväsen. Den ordinarie lärarpersonalen vid dövstumskolorna

hade icke ökats i antal sedan frågan örn dövstumundervisningens

förstatligande inträtt i sitt senare skede. Efter läsåret 1932—

1933 och till vårterminens slut år 1936 hade nämligen ny ordinarie lärarbefattning

icke inrättats vid någon skola, medan däremot 11 befattningar,

som blivit lediga genom innehavarnas avgång, blivit återbesatta,

därav vid skolan å Manilla 3, vid skolorna i Lund 2, i Vänersborg 2,

i Örebro 1 och i Härnösand 3. Av de 11 befattningarna hade 7 återbesatts

med manliga och 4 med kvinnliga innehavare.

Vid avgörandet av frågan om i vilken omfattning staten vid övertagandet

av ansvaret för dövstumundervisningen skulle ikläda sig skoldistriktens

förpliktelser mot den till de olika skolorna vid tidpunkten

för övertagandet knutna tjänstgörande och förutvarande personalen,

mötte en hel del problem, av vilka några vore av mera svårlöst natur.

Såväl lärare som övrig personal vore anställda av skoldistrikten och

tillförsäkrade löne- och andra förmåner enligt av de olika landstingen

och städerna var för sig fattade beslut och icke efter enhetliga grunder.

Vad först frågan örn de ordinarie lärarna beträffade, torde de få anses

intaga en sådan rättslig ställning gentemot landstingen, att de icke

kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrats

dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde

i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänstårsberäkning.

Någon föreskrift om skyldighet för dylika lärare att, örn

så prövades nödigt, låta förflytta sig till annan tjänst inom undervisningsväsendet

med bibehållen tjänstegrad och avlöning förelåge icke.

Beträffande de ordinarie lärare, som nu tjänstgjorde vid dövstumskolorna,

torde man böra utgå från den förutsättningen, att de vid statsövertagandet

i största möjliga utsträckning bibehölles vid sina nuvarande

tjänster. Det torde icke heller råda någon tvekan därom, att

huvudmännens förpliktelser gentemot dessa befattningshavare såväl i

fråga om löneförmåner som pensionsrätt borde övertagas av staten.

Emellertid bleve behovet av lärare vid ett par av skolorna delvis ett

annat efter omorganisationen än örn den nuvarande organisationen skulle

bibehållas på grund av att nämnda skolor komme att tilldelas i väsentliga

avseenden förändrade uppgifter. Vissa lärare komme att bliva

överflödiga vid en av skolorna, medan ett ökat lärarantal bleve erforderligt

vid en annan skola.

Ehuru förflyttningsskyldighet icke förelåge för dövstumlärare, torde

det dock kunna betraktas såsom sannolikt, att de flesta av de lärare,

som icke kunde bibehållas vid sina nuvarande befattningar, skulle befinnas

vara villiga att antaga motsvarande tjänst vid annan skola. Det

kunde emellertid förutses, att dylik förflyttning i något fall icke kunde

genomföras antingen därför att ledig befattning icke lunnes eller på

grund av att lärare icke mottoge ledig tjänst å annan ort, varför det

måhända kunde bliva nödvändigt att uppföra en eller annan lärare å

övergångsstat hos vederbörande landsting. Även dessa lärare bordt* bibehållas

vid de löneförmåner, de ägde uppbära vid tidpunkten för tjänstgöringens

upphörande, samt vid pensionsrätt, men staten syntes böra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition Nr 109.

övertaga förpliktelserna även för denna kategori av lärare och fördenskull

genom statsbidrag hålla vederbörande landsting skadeslöst för de

utgifter, det kunde komma att få vidkännas för lärare å övergångsstat.

Sådan lärare, som utan eget förvållande uppfördes å övergångsstat,

borde erhålla grundlön med dyrtidstillägg därå samt intjänade ålderstillägg.

Skulle lärare, som uppfördes å indragningsstat den 1 juli, hava

den 1 därpå följande januari blivit berättigad komma i åtnjutande av

ännu ett ålderstillägg, därest han kvarstått i tjänst, borde även detta

ålderstillägg få räknas honom tillgodo. Ä ålderstilläggen torde dyrtidstilllägg

böra utgå endast med hälften av det belopp, som skulle utgå, örn

läraren varit i tjänst.

Lärare, som uppfördes å indragningsstat på grund av att han vägrat

mottaga lärarbefattning å annan ort, torde oek böra erhålla sina löneförmåner

i enlighet med vad nyss sagts dock med den skillnad, att dyrtidstillägg

å intjänta ålderstillägg icke borde utgå. ygl

Skulle lärare, som tillhörde någon av de tvä senast nämnda grupperna

erhålla annan stadigvarande tjänst med löneförmåner, som minst

motsvarade dem, han uppburit i sin befattning som dövstumlärare, borde

givetvis statsbidrag icke vidare utgå. Erhölle sådan lärare tillfällig anställning,

torde det böra bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt

fall, huruvida och med vilket belopp avdrag å statsbidraget till hans

avlöningsförmåner skulle verkställas. Icke heller i pensionshänseende

torde sådan lärare böra erhålla sämre pensionsförmåner än som gällde

för honom, då han tillträdde den nya tjänsten. De nu föreslagna reglerna

överensstämde i huvudsak med de principer, som tillämpats i fråga

om de å indragningsstat uppförda lärare, som varit anställda vid landstingens

småskoleseminarier.

Även beträffande övriga befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats

en fastare anställning eller rätt till pension, torde huvudmännens

förpliktelser böra övertagas av staten.

Skulle det i fråga om några av nu berörda befattningshavare, som

överginge i statstjänst, visa sig, att av vederbörande dövstumskoldistrikt

tillförsäkrade löneförmåner överstege dem, som skulle tillkomma motsvarande

befattningshavare enligt de grunder riksdagen vid statsövertagandet

beslutade såsom allmänt gällande, syntes erforderlig reglering

böra äga rum genom beviljande av personliga lönetillägg till nuvarande

innehavare.

Beträffande därefter den övriga personalen torde böra erinras därom,

att den visserligen icke i regel kunde anses innehava i egentlig mening

fast anställning. Vissa av de till denna personalgrupp hörande innehade

dock sina tjänster med den möjligheten i sikte, att de vid avgången

från tjänsten skulle kunna erhålla pension eller understöd därför,

att vederbörande dövstumskoldistrikt antagit pensionsreglemente,

såsom fallet vore till exempel i fråga örn sjunde distriktet, eller på grund

av att distriktet antingen tidigare beviljat motsvarande personal dylik

förmån eller ock ställt i utsikt, att frågan örn pension eller understöd vid

vederbörandes avgång skulle upptagas till prövning. På grund av bland

annat dessa förhållanden torde staten vid omorganisationen böra visa största

möjliga hänsyn även mot denna personal genom att övertaga densamma

i den omfattning detta lämpligen kunde ske. Skulle befattningshavare,

som under längre tid innehaft anställning, icke kunna be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition Nr 109.

redas sådan vid det omorganiserade dövstumundervisningsväsendet,

torde frågan, huruvida understöd skulle beviljas i varje särskilt fall

böra underställas riksdagens prövning.

Emellertid hade vissa dövstumskoldistrikt tillförsäkrat en del förutvarande

befattningshavare tilläggspensioner, så att det sammanlagda

pensionsbeloppet överstege det, som skulle hava tillkommit statens befattningshavare

i motsvarande tjänsteställning. Kostnaderna för dessa

pensioner, beräknade till 16,616 kronor, torde staten icke böra övertaga.

Det torde vara uppenbart, att de ekonomiska konsekvenserna för

statsverket av de åtgärder, som på ifrågavarande område kunde visa

sig bliva erforderliga, icke nu kunde i detalj överblickas. Av verkställda

jämförelser mellan antalet lärare och övrig personal som för närvarande

funnes och det antal, som efter omorganisationens genomförande

kunde beräknas bliva erforderligt, framginge, dels att personalbehovet i

stort sett bleve oförändrat under det första verksamhetsåret efter omorganisationen,

medan det därefter allt eftersom de föreslagna fortsättningsskolorna

erhölle ökat elevantal komme att något ökas.

En särställning komme de vid hantverksskolan i Råbylund nu anställda

tre lärarna i skrädderi, skomakeri och snickeri att intaga, därest

denna skola — såsom av utredningsmannen föresloges — efter omorganisationen

bleve avsedd uteslutande för de dövstummas utbildning

i jordbruksyrket. Nämnda lärare, som då bleve utan anställning vid

denna skola, syntes lämpligen böra successivt överföras såsom yrkeslärare

vid dövstumskolan i Lund med utsträckt tjänstgöring samt i

fråga om löneförmåner likställas med yrkeslärare vid fortsättningsskola.

I annat sammanhang har utredningsmannen föreslagit, att staten

skulle övertaga dels de kostnader, tredje distriktet iklätt sig för dövstumprästen

J. G. Malmers j pensionering, under villkor, att Malmer

kvarstode i tjänst till uppnådda 65 år; dels ock de kostnader, dövstumskoldistrikten

iklätt sig för pensioner och understöd till förutvarande

befattningshavare eller deras efterlevande.

I sistnämnda avseende har anförts följande:

Vissa dövstumskoldistrikt hade beviljat en del förutvarande tjänstinnehavare.

vilka icke skulle varit berättigade till pension, om skolorna

varit statliga, understöd eller pensioner med varierande belopp.

En sammanställning av de skilda dövstumskoldistriktens kostnader

för nämnda pensioner och understöd lämnas här nedan:

Första distriktet (Manilla).............................. 4,268

Andra » (Växjö)............................... 2,600

Tredje » (Lund)............................... 800

Fjärde » (Vänersborg)...........................13,120

Femte » (Örebro).............................. 1,860

Sjätte » (Gävle)............................... 7,000

Sjunde > (Härnösand).............. 5,360

Summa kronor 35,008.

Principiell sett kunde det måhända förefalla riktigast, att dövstumskoldistrikten

även efter omorganisationen finge ansvara för dessa kostnader.

Med hänsyn därtill, att dövstumskoldistrikten under den tid,

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 109. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

de handhaft dövstumundervisningen, fått vidkännas mycket stora utgifter

för densamma och nu, om den föreslagna omorganisationen komme

till stånd, skulle utan vederlag överlämna sina för nämnda undervisning

använda byggnader med tillhörande inventarier, syntes dock billigheten

kräva att distrikten för framtiden befriades även från nu berörda

kostnader. Det kunde dessutom ifrågasättas, huruvida icke riksdagen,

örn här ifrågavarande undervisningsväsen varit statligt, skulle beviljat

ifrågavarande befattningshavare understöd i enlighet med de principer,

riksdagen i allmänhet följde vid beviljandet av understöd eller pensioner

åt icke pensionberättigade personer, som länge varit i statens tjänst.

Vad slutligen angår frågan, huruvida de kommunala samfälligheterna

borde erlägga avgifter till staten, sedan dövstumundervisningsväsendet

förstatligats, har utredningsmannen yttrat:

En förpliktelse för vederbörande landsting och städer, att till staten

efter dess övertagande av dövstumundervisningsväsendet erlägga en viss

årlig avgift för varje i dövstumskola undervisat barn, skulle uppenbarligen

i betydande grad motverka syftet att genom förstatligandet avlyfta de

ekonomiska bördor, landstingen hittills haft att bära för ifrågavarande

undervisning. Visserligen skulle statsverket genom en avgift av 400 kronor

för elev och år tillföras en inkomst av omkring 225,000 kronor, men denna

summa komme då att kvarstå på landstingens utgiftsstater med belopp

i förhållande till det antal elever, som från varje landstingsområde måste

intagas i dövstumskola. Det torde vidare böra tagas i betraktande dels

att landstingen under den tid, de i enlighet med gällande föreskrifter

handhaft dövstumundervisningen, årligen måst anslå betydande belopp

för denna uppgifts behöriga handhavande, dels att de fastigheter, landstingen

vid ett statsövertagande skulle överlämna utan vederlag, representerade

ett så stort kapital, att räntan på detsamma kunde anses

motsvara de avgifter, som skulle erläggas.

På grund av nu anförda omständigheter syntes det rättvist och billigt

samt med reformens syfte bäst förenligt, att landstingen helt befriades

från framtida avgifter till statsverket för i dövstumskolorna

undervisade elever.

I samband härmed har behandlats frågan örn målsmans skyldighet

att i vissa fall bidraga till underhållskostnaderna för i dövstumskola

intaget barn. Härutinnan har följande anförts:

Tidigare syntes landstingen och vederbörande städer i allmänhet hava

använt sig av den lagstadgade befogenheten att av målsman uttaga

bidrag till här ifrågavarande ändamål. Under senare tid hade emellertid

ett flertal landsting och städer befriat målsmännen från dylika avgifter.

De årliga bidragen växlade mellan 50 kronor, vilket belopp uttoges

av Kronobergs läns landsting, och 200 kronor, vilket belopp uttoges av

Kalmar läns södra landstingsområde, där dock avgiften för mindre bemedlade

kunde nedsättas till 100 kronor. I en del fall vore bestämmelserna

sådana, att örn elevs målsman icke kunde erlägga det föreskrivna

bidraget, detta icke uttoges av vederbörande fattigvårdskommun.

Då här ifrågavarande elever i regel tillhörde hem, som i ekonomiskt

avseende vore mindre gynnsamt ställda, varför det vore sannolikt, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

ett stort antal målsmän icke skulle kunna erlägga även ett till beloppet

jämförelsevis ringa bidrag, föresloges, att staten vid övertagandet av

dövstumundervisningen beslutade, att dylika bidrag icke skulle utgå.

Utredningsmannen har framlagt ett omfattande förslag till omorganisation

av dövstumundervisningsväsendet, att genomföras i

samband med att staten övertager detsamma.

Förslaget innebär i dessa delar till sina huvuddrag följande:

I Manilla, Lund, Vänersborg och Härnösand skulle anordnas upptagningsskolor.

Alla dövstumma barn, som inträdde i skolåldern eller vilka,

ehuru äldre, vore berättigade till inträde vid dövstumskola, skulle vara

pliktiga att å därför bestämd tid inställa sig vid den av dessa upptagningsskolor,

inom vilkens område vederbörande barns hemort vore belägen.

Under en tid av en månad skulle de sålunda intagna barnen

prövas med hänsyn till begåvning och arten av deras lyte.

Två specialskolor skulle upprättas, en i Örebro och en i Gävle. För

undervisning och fostran av de barn, som ägt eller ägde en viss grad

av hörsel och därför enligt det föregående betecknas såsom oegentligt

dövstumma, skulle sålunda upprättas en särskild för hela landet avsedd

anstalt i Örebro, till vilken dessa hänvisades efter den verkställda prövningen

eller i förekommande fall under läsårets lopp eller vid dess slut.

Därigenom vunnes den stora fördelen, att dessa elever, som ägde jämförelsevis

stora förutsättningar för att tillägna sig ett högre mått av

kunskaper och en mera omfattande utbildning i övrigt för sin framtida

verksamhet, kunde erhålla en för dem särskilt anpassad undervisning.

Den skulle bedrivas enligt talmetoden. För undervisning av de till de

egentligt dövstumma hörande barnen, som vid nämnda prövning visade

sig icke kunna undervisas enligt talmetoden, de s. k. skriv-teckeneleverna,

skulle likaledes upprättas en särskild, för hela landet avsedd

skola i Gävle, där dessa dövstumma kunde erhålla en efter deras förmåga

och behov anpassad undervisning av en mera praktisk läggning

än den, som meddelades i skolorna för de elever, som skulle åtnjuta

undervisning enligt talmetoden.

Alla de dövstumma barn, som icke borde hänvisas till någon av de

nämnda särskilda anstalterna, skulle kvarstanna i respektive upptagningsanstalter

för erhållande av undervisning och vård. Denna undervisning

skulle bedrivas enligt talmetoden.

Lagen angående dövstumundervisningen i riket skulle utsträckas att

gälla även afasister samt sådana, som blivit döva mellan 10 och 15 års

ålder. Dessa senare och de mera begåvade av afasisterna skulle hänvisas

till skolan för oegentligt dövstumma.

Någon genom det allmännas försorg anordnad allmän fortsatt undervisning,

för de dövstumma finnes för närvarande icke. Ett starkt behov

av dylik undervisning vore emellertid enligt utredningsmannens mening

förhanden och borde tillgodoses. På grund härav föreslås att fortsatt

undervisning skulle anordnas genom upprättandet av fortsättningsskolor

för dövstum ungdom; att undervisningen i dessa skolor huvudsakligen

skulle avse yrkesutbildning; att manliga och kvinnliga elever, som

i upptagningsskolorna åtnjutit talundervisning, skulle erhålla sin fortsatta

utbildning i skilda skolor; saint att undervisningen skulle vara

obligatorisk i vissa fall i fyra, i andra fall i tre år.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Vidare föreslås, att elev i vissa fall skulle kunna på fortsättningsskolans

bekostnad erhålla den praktiska yrkesutbildningen hos enskild

mästare, som vore bosatt inom eller i närheten av den skola, till vilken

elev hörde, med skyldighet dock för sådan elev att deltaga i den teoretiska

undervisning, som meddelades i skolan, att fortsättningsskolstyrelse

skulle äga befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva

elev befrielse från skolgång under förutsättning, att eleven i hemmet

eller hos enskild mästare, som icke vore bosatt inom eller i närheten

av skolans förläggningsort, erhölle yrkesutbildning, som vore tillfredsställande,

att till underlättande av sådan elevs fortsatta yrkesutbildning

skulle, där behov förelåge, kunna utgå statsunderstöd med 500

kronor för elev och arbetsår, samt att elev, som, efter att under ett arbetsår

hava deltagit i undervisningen i fortsättningsskola, visade sig helt i

saknad av förutsättningar för utövande av något yrke, skulle av fortsättningsskolstyrelse

kunna befrias från vidare skolgång.

Tillika hemställes, att sådana dövstumma, som drabbats av lytet i

åldern 15—20 år, samt vissa äldre dövstumma må i mån av utrymme

och efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen kunna medgivas

rätt att kostnadsfritt deltaga i den fortsatta undervisningen.

Tre fortsättningsskolor skulle finnas, nämligen:

en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg,

en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö och

en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle.

Därjämte borde de gossar, som önskade erhålla utbildning i jordbruk,

beredas tillfälle erhålla sådan vid den å Råbylund befintliga lantbruksskolan

för dövstumma enligt avtal med anstalten och mot av staten bestridda

årsavgifter.

Härförutom föreslås vissa ändringar i den nuvarande indelningen av

dövstumskoldistrikten.

De nuvarande andra och tredje dövstumskoldistrikten skulle sammanslås

till ett med skola i Lund, de nuvarande fjärde och femte distrikten till

ett med skola i Vänersborg samt det nuvarande sjätte distriktet så uppdelas,

att Uppsala län och Kopparbergs län skulle överföras till första

distriktet med skola å Manilla samt Gävleborgs län och Gävle stad

överföras till det sjunde distriktet med skola i Härnösand. Distrikten

skulle hädanefter benämnas det södra, det västra, det östra och det norra.

Vidare har utredningsmannen framlagt vissa förslag rörande utbildningen

av lärare för dövstumundervisningen ävensom ifrågasatt

en del åtgärder till förmån för de dövstumma vid sidan

av skolundervisningen.

I sistnämnda hänseende hava föreslagits ökade statsbidrag till förskolor

för dövstumma småbarn, anslag till anordnande av kurs i labiologi

för personer, som förlorat hörselförmågan efter den egentliga skoltidens

slut, till fortbildningskurser för äldre dövstumma, och till föreläsningar

för dövstumma. Frågan örn anordnande av åldershem för

dövstumma har ansetts böra, såsom icke varande förbunden med spörsmålet

örn dövstumundervisningens förstatligande, ytterligare utredas. I

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

detta sammanhang har framhållits, att Tysta skolan i Lidingö, som för

närvarande åtnjuter statsanslag, kunde komma att förändra sin verksamhet

och att skolans styrelse förklarat sig ämna verkställa ytterligare

utredning rörande de uppgifter, åt vilka den i så fall för framtiden

lämpligen borde ägna sig. Det torde icke vara uteslutet, påpekar utredningsmannen,

att vid denna undersökning även fragan om anstaltens

ombildning till ett hem för dövstumma bomme under omprövning.

Ytterligare har framhållits, att — därest staten övertoge dövstumundervisningen

— konsekvensen syntes fordra, att staten också övertoge ansvaret

för dövstumprästernas verksamhet, liksom skett i fråga om den

prästerliga verksamheten inom fångvården, samt i sammanhang härmed

meddelade erforderliga föreskrifter rörande dövstumprästernas tjänsteåligganden,

rättsliga ställning, löne- och pensionsförmåner m. m. I dessa

hänseenden hava framlagts åtskilliga förslag.

Vidare hava berörts administrativa spörsmål och angivits vissa

ändamål, för vilka de nuvarande donationerna till förmån för de

dövstumma skulle kunna komma till användning. Det har emellertid

förutsatts, att sistnämnda fråga skulle ytterligare utredas, sedan riksdagen

beslutat, att staten skulle övertaga dövstumundervisningen.

Beträffande den nya organisationens genomförande har ytt

rats bland annat följande:

Den nu föreslagna omorganisationen av dövstumskoleväsendet torde

icke lämpligen kunna successivt genomföras, utan borde densamma

komma till stånd samtidigt och i sin helhet. Huvudförutsättningen för

att så skulle kunna ske vore den, att samtliga landsting och de städer,

som icke deltaga i landsting, godkände de villkor, som statsmakterna uppställde

för statens övertagande av ifrågavarande undervisningsväsende.

Skulle något landsting eller någon av vederbörande städer vägra godkänna

de föreskrivna villkoren, torde hela omorganisationsfrågan därmed

kunna anses fallen.

Det nu föreliggande förslaget vore utarbetat med tanke pa, att det

skulle föreläggas 1937 års riksdag, som förutsattes skola fatta principbeslut

i ärendet samt i övrigt göra de uttalanden, den i samband därmed

kunde finna vara av omständigheterna påkallade. Därefter torde

landstingen och vederbörande städer böra anmodas fatta beslut i frågan,

huruvida de vore villiga eller icke att i enlighet med de av riksdagen

beslutade grunderna till staten utan ersättning överlämna sin för dövstumundervisningen

använda fasta och lösa egendom. Godtoge landstingen

och städerna de av riksdagen beslutade villkoren för förstatligandet,

syntes ärendet åter böra hänskjutas till riksdagen för beslut i vissa

andra frågor, som sammanhängde med statsövertagande, såsom antagandet

av ny lag, fastställandet av stater för de olika skolorna och

beviljandet av erforderliga medel.

Örn 1937 års riksdag i princip beslutade, att staten skulle övertaga

och omorganisera dövstumundervisningen, torde omorganisationen dock

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

icke kunna genomföras förrän den 1 juli 1938. Tid krävdes nämligen för

utfärdande av stadga samt upprättande och fastställande av reglementen,

för utseende av de lokala skolstyrelserna, för uppgörelse med dövstumskoldistrikten

i fråga örn äganderätten till fastigheter och inventarier

och för träffande av avtal med anstalternas personal m. m. Statförslagen

för budgetåret 1938/1939 borde vara uppgjorda och överlämnade

till skolöverstyrelsen i så god tid, att de av överstyrelsen kunde

behandlas^ i samband med de övriga framställningar, som skulle föreläggas

1938 års riksdag. Dessa statförslag torde böra uppgöras av de nya

lokalstyrelserna, ehuru dessa formellt sett icke skulle träda i funktion

förrän den 1 juli 1938. Om styrelserna skulle kunna utföra detta arbete,

vore det emellertid av vikt, att de utsåges så snart förhållandena det

medgåve.

Den vid skolorna anställda personal, som därtill vore villig, överginge

i statens tjänst på de villkor och enligt de bestämmelser, som för tjänst

vid dövstumskola kunde bliva fastställda. Uppgörelsen med nämnda

personal borde träffas av de nya styrelserna före juni månads utgång

år 1937 samt, såsom förut nämnts, vila på den förutsättningen, att ingen

finge genom övergången till de nya skolorna åsamkas minskning i sina

löner eller andra förmåner.

Den ordinarie personal, som icke funne sig kunna underkasta sig bestämmelserna

enligt den nya ordningen, borde enligt för varje särskilt

fall gjord undersökning beredas pension eller överföras å övergångsstat.

För dem bland de vid skolan i Gävle nu anställda lärarna, vilka själva

ansåge sig eller av skolstyrelsen befunnes vara mindre lämpade för undervisning

efter skrivteckenmetoden, borde, i den mån det läte sig göra

utan att skolans intressen åsidosattes, förflyttning underlättas till någon

skola med undervisning enligt talmetoden.

De vid hantverksskolan i Råbylund anställda yrkeslärare, vilka bleve

överflödiga för undervisningen vid skolan, torde, såsom förut antytts,

böra beredas anställning med utsträckt tjänstgöring såsom yrkeslärare

vid upptagningsskolan i Lund.

De lärare vid Tysta skolan i Lidingö, vilka, därest skolan till följd

av statens övertagande ombildade sin verksamhet, kunde komma att

förlora sina befattningar, torde, så vitt möjligt vore, böra beredas platser

vid dövstumskolorna.

För att övergången till den nya ordningen icke skulle bliva onödigt

komplicerad i fråga örn personalförhållandena torde, därest riksdagen

fattade positivt beslut i principfrågan, vederbörande lokala skolstyrelser

böra anmodas att tills vidare icke återbesätta ledigblivna ordinarie

befattningar med ordinarie innehavare.

Utredningsmannen har slutligen till behandling upptagit de med statsövertagandet

och omorganisationen förenade ekonomiska frågorna.

Efter en undersökning rörande personalbehovet efter omorganisationen,

har framlagts ett förslag till lönereglering vid dövstumskolornas

personal, i vilket avseende jag tillåter mig hänvisa till betänkandet.

En undersökning har även företagits rörande engångskostnaderna, avseende

dels ändringsarbeten i skolbyggnaderna, dels oek komplettering

av inventarier.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition Nr 109. 23

Förstnämnda kostnader beräknas approximativt på följande sätt:

Vid skolan å Manilla ......................... kronor 1,100,000

» »i Växjö........................... » 51,000

» » i Lund............................ * 15,500

» »i Vänersborg....................... » 19,500

» »i Härnösand....................... » 170,000

Summa kronor 1,356,000.

De nu omförmälda arbetena borde endast komma till utförande i mån

av behov efter vederbörliga framställningar och sedan kostnadsberäkningar

blivit verkställda av byggnadsstyrelsen. Kostnadssammanställningen

borde följaktligen endast betraktas som en redogörelse för de arbeten,

vilka, såvitt nu kunde beräknas, kunde tänkas komma i fråga

efter omorganisationen.

Vissa arbeten vid skolorna i Växjö, Vänersborg och Härnösand borde

dock bliva utförda snarast möjligt efter omorganisationen. De för budgetåret

1938/1939 för detta ändamål erforderliga anslagen kunde uppskattas

till

För skolan i Växjö ............................. kronor 51,000

» » i Vänersborg ......................... * 19,500

» » i Härnösand.......................... * 45,000

Summa kronor 115,500.

Engångsutgifterna för anskaffande av inventarier, vilka utgifter

dock icke borde beräknas för budgetåret 1938/1939, och vilka dessutom

kunde fördelas på åtminstone två budgetår, kunde beräknas komma att

uppgå till omkring 20,300 kronor.

En sammanställning av samtliga de på staten belöpande årliga kostnaderna

för dövstumundervisningsväsendet efter dettas förstatligande

lämnas i betänkandet å sid. 192 och 193. Statens utgifter för dövstumundervisningen

under läsåret 1938—1939 beräknas enligt denna sammanställning

komma att uppgå till omkring 1,563,430 kronor. Härvid har

utredningsmannen fogat följande kommentarer:

Enligt de för läsåret 1938—1939 utan omorganisation beräknade staterna,

skulle utgifterna komma att uppgå till i runt tal 1,257,670 kronor.

Ett statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet skulle

följaktligen medföra en ökning av kostnaderna nied omkring 305,760

kronor. Denna ökning berodde huvudsakligen på förslagen örn anordnandet

av fortsatt undervisning och örn viss lönereglering.

Statens kostnader för de till dövstumundervisningsväsendet hörande

ändamål, vilka behandlats i föreliggande utredning, belöpte sig, enligt

statsliggaren för budgetåret 1936/1937 till följande belopp, nämligen:

Till befrämjande av dövstumundervisningen, förslagsanslag kronor 175,000

Bidrag till kyrklig själavård bland de dövstumma..... » 14,000

Summa kronor 189,000.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majrts proposition Nr 109.

Med frånräknande av detta belopp skulle statens kostnader för dövstumundervisningsväsendet

— bortsett från engångskostnaderna — okas

med omkring 1,374,400 kronor.

Samtidigt skulle dock från landstingens och vederbörande städers utgiftsstater

avlyftas ett belopp, som torde kunna beräknas till i medeltal

1,270,000 kronor årligen. Den egentliga ökningen i det allmännas

kostnader för dövstumundervisningsväsendet skulle följaktligen för läsåret

1938—1939 komma att uppgå till omkring 104,400 kronor.

Det borde emellertid även i detta sammanhang framhållas, att utgifterna

för fortsättningsskolorna konnne att stiga i den mån elevantalet

ökades. Sedan skolorna blivit fullständigt upprättade, vilket för fortsättningsskolan

i Växjö inträffade läsåret 1940—1941, samt för fortsättningsskolorna

i Vänersborg och Gävle läsåret 1941—1942, kunde de sammanlagda

utgifterna för den fortsatta undervisningen beräknas komma

att ökas med omkring 180,000 kronor.

För jämförelses skull nämnes, att ökningen av statens kostnader för

dövstumundervisningsväsendet av 1932 års utredning beräknades till

1,446,091 kronor enligt alternativ 1, vilket byggde på bibehållande i

huvudsak av de dåvarande löneförhållandena, och till 1,606,203 kronor

enligt alternativ 2, vilket förutsatte lönereglering.

Yttranden över 1936 års utredning. Svenska landstingsförbundets

styrelse har funnit det i utredningen framlagda förslaget i det

stora hela lämpligt och väl ägnat att läggas till grund för en reform

på området. Styrelsen har tillstyrkt, att proposition, i huvudsak byggd

på detta förslag, måtte föreläggas 1937 års riksdag.

Styrelsen konstaterade med tillfredsställelse, att utredningsmannen

tagit avstånd från tidigare framkommet förslag örn att landstingen för

å statlig dövstumskola intagen elev skulle gälda en årlig avgift av 400

kronor. Förslag förelåge — senast år 1936 från kommunalskatteberedningen

—- att motsvarande avgifter vid blindskolorna skulle slopas, och

det skulle då innebära en oformlighet, om dylika avgifter skulle införas

beträffande dövstumskolorna. Vad anginge villkoren och formerna för

skolbyggnadernas och inventariernas överlåtande på staten hade styrelsen,

med hänsyn till 1929 års riksdags uttalande i ämnet och då det

föreliggande förslaget vore ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare för

landstingen än de förutvarande på grund av avgiftspliktens slopande,

ansett sig icke böra vidhålla sitt tidigare framförda yrkande örn gäldande

av viss ersättning för egendomen utan finge sålunda tillstyrka

utredningsmannens förslag även i detta avseende. Styrelsen förutsatte

emellertid därvid, att staten övertoge huvudmännens samtliga förpliktelser

mot nuvarande och förutvarande befattningshavare vid dövstumskolorna.

I ovannämnda framställning har styrelsen för fjärde dö vs tumskoldistriktet

hemställt, att åtminstone skälig ersättning måtte lämnas

distriktet vid avstående av C-skolans fastigheter och inventarier.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har förklarat sig vilja

helt ansluta sig till distriktsstyrelsens uppfattning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

I styrelsens framställning yttras, att distriktet —• förutom utgifter för

nödiga reparationer — under senare år nedlagt omkring 165,000 kronor

på arbeten för förbättring av A- och B-avdelningarnas byggnader. Då

samtliga övriga dövstumskolor under samma tid påkostat sina byggnader

endast omkring 105,000 kronor och till fjärde distriktets omförmälda

kostnader borde läggas minst 20,000 kronor för årliga reparationer

för att få fullt jämförbara siffror, insåges omedelbart det orättmätiga

i att detta distrikt skulle utan vederlag avstå från sina nuvarande

byggnader.

C-skolan hade under tjugo år ej varit behövlig för den egentliga

dövstumundervisningen. Tidvis hade den därför uthyrts till Vänersborgs

stad för undervisningsändamål, men för omkring tio år sedan hade

styrelsen varit betänkt på att föreslå huvudmännen försäljning av densamma,

enär flera fördelaktiga anbud ingivits. Försäljningen hade emellertid

icke kommit till stånd, utan i stället hade där inrättats, efter

hemställan av styrelsen, en för dövstumma gossar avsedd verkstadsskola.

Dessförinnan och senare hade även denna skola till avsevärda belopp

blivit påkostad för dränering, värmeledning och elektrisk installation

m. m., varjämte dyrbara maskiner för hantverksundervisningen inköpts.

För närvarande kunde avdelningen lågt värderas till 409,905 kronor.

Då utredningsmannen som skäl för att vederlag för C-skolan icke borde

lämnas framhölle, att distriktet för framtiden skulle befrias från utgifter

för hantverksskolan, måste styrelsen genmäla, dels att dessa utgifter

varit och vore helt frivilliga och när som helst kunde inhiberas, dels

att samtliga övriga distrikt komme att få samma fördel som det fjärde

i fråga om befrielse från hantverksundervisningen.

Svenska dövstum lär arsällskapet har funnit den föreslagna

skolorganisationen innebära en ur undervisningssynpunkt lämpligare uppdelning

av lärjungematerialet än den nuvarande. En mera ingående

granskning hade sällskapet ej kunnat medhinna, men sällskapet hyste

den uppfattningen, att sådana förändringar i den föreslagna organisationsplanen,

vilka efter förslagets genomförande kunde visa sig önskvärda

och ändamålsenliga, sedermera skulle kunna genomföras på administrativ

väg. I vissa avseenden har, såsom av handlingarna i ärendet

framgår, sällskapet framställt erinringar mot förslagets detaljer.

Uppsala domkapitel, som yttrat sig över förslaget, i vad avser

dövstumpastorsinstitutionen, har tillstyrkt förslaget i denna del.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har framhållit, att

utredningsmannens förslag beträffande avlöningsförhållandena torde få

anses vara av i viss mån preliminär karaktär, då avsikten vore, att

1937 års riksdag huvudsakligen skulle taga ställning till den principiella

frågan om dövstuinundervisningens förstatligande. Det torde fördenskull

icke vara uteslutet, att ett framläggande för 1938 års riksdag av definitiva

lönestater för dövstumskolorna måste föregås av en ytterligare omprövning

av utredningsmannens nu avgivna förslag till lönegradsplaceringar

och särskilda avlöningsbestämmelser. Lönenämnden ville ock

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

framhålla, att det i utredningen framlagda materialet på vissa punkter

utgjorde väl knappt underlag för ett slutligt bedömande av löneställningen

för befattningshavarna. För det ändamål, som nu vore i fråga,

syntes utredningsmannens förslag i av lönenämnden behandlade delar

kunna i stort sett godtagas. I fråga om vissa detaljer i förslaget har

nämnden framställt erinringar.

Skolöverstyrelsen, som erinrat, att överstyrelsen tidigare förordat

ett överflyttande till staten av kostnaderna för dövstumundervisningen,

har framhållit, att utvecklingen därefter liksom ock den ytterligare utredning,

frågan varit underkastad, stärkt överstyrelsen i dess uppfattning,

att det av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl vore av behovet

påkallat, att dövstumundervisningen bleve en statens angelägenhet.

Överstyrelsen har härutinnan och i övrigt yttrat följande:

I likhet med utredningsmannen ansåge överstyrelsen det uppenbart,

att en tidsenlig reformering av dövstumundervisningen förutsatte, att

kostnaderna för den obligatoriska dövstumundervisningen övertoges av

staten. En rationellt ordnad undervisning på detta område måste vara

specialiserad, varvid hänsyn borde tagas dels till lärjungarnas allmänna

begåvning, dels till arten av deras dövhet. Dövstumskoldistrikten vore

nu sju till antalet och det torde, som utredningsmannen framhölle, möta

oöverstigliga svårigheter att mellan dem upprätta sådana överenskommelser

och i övrigt träffa sådana bestämmelser, att den erforderliga

differentieringen av eleverna och de olika elevgruppernas fördelning på

skilda slag av anstalter skulle kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.

Ur dessa synpunkter syntes det önskvärt, att dövstumundervisningen

kunde lösgöras från beroende av distriktsindelningen, vilken vore

en nödvändig följd av att landstingen svarade för kostnaderna.

Icke endast pedagogiska skäl talade för dövstumundervisningens förstatligande

utan också ekonomiska. Enligt utredningen utgjorde landstingens

och vissa städers årliga medelkostnader för dövstumundervisningen

under åren 1933—1935 över 1 miljon kronor, medan statsanslagen

för samma ändamål icke uppgått till en femtedel av denna summa.

Utgifterna för dövstumundervisningen och vad därmed sammanhängde

bestredes således i betydligt större utsträckning än vad fallet vore beträffande

annan obligatorisk undervisning av kommunala medel. Redan

detta talade för en genomgripande förändring i berörda avseende. Särskilt

starkt framträdde emellertid behovet av ett överflyttande till staten

av kostnaderna för dövstumundervisningen, om man toge hänsyn till,

hur olika utgifterna för nämnda undervisning drabbade olika delar av

landet. Under åren 1927—1935 hade i Stockholms stad medelkostnaderna

för dövstumundervisningen per 1,000 skattekronor belöpt sig på 6:55

kronor, medan motsvarande siffra för Jämtlands län utgjort 62:36 kronor.

Behovet av en skatteutjämning på detta område framträdde sålunda starkt.

Vad beträffade frågan om statens övertagande av dövstumskoldistriktens

fastigheter och inventarier, syntes det icke böra ifrågakomma,

att staten efter en värdering skulle inlösa dessa. Redan 1929 års riksdag

uttalade, att den förutsatte, att ett villkor för att staten skulle

påtaga sig hela kostnaden för dövstumundervisningen måste vara, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

landstingen och vederbörande städer utan ersättning till staten med

full äganderätt överläte sin för ifrågavarande undervisning använda

egendom. Sedan riksdagen år 1931 vid sitt beslut örn övertagande

under vissa villkor av småskollärarutbildningen i riket följt samma princip,

torde varje diskussion örn tidigare framförda förslag rörande statsinlösen

av byggnader och inventarier vara överflödig. Överstyrelsen

anslöte sig till utredningsmannens förslag, att såsom villkor för statens

övertagande av dövstumundervisningen skulle uppställas, att landstingen

och vederbörande städer kostnadsfritt till staten överlämnade

den fasta och lösa egendom, som användes för den nuvarande dövstumundervisningen.

Frågan om i vilken omfattning staten vid övertagandet av dövstumundervisningen

skulle ikläda sig skoldistriktens förpliktelser mot den

tjänstgörande eller förutvarande personalen vid dessa skolor vore av

mera komplicerad natur. I princip anslöte sig överstyrelsen till den av

utredningsmannen intagna ståndpunkten, att staten helt skulle övertaga

dessa förpliktelser mot den nuvarande personalen. Detta torde icke

heller i regel medföra några svårigheter, då de löner, som torde i samband

med en lönereglering för dövstumlärare bli beslutade, icke — med

några få undantag — komme att understiga de nu utgående lönebeloppen.

De av skoldistrikten sedan frågan senast var föremål för utredning

genomförda löneförhöjningar torde alltså icke kunna sägas ha föregripit

den förestående definitiva löneregleringen.

Överstyrelsen ansåge sig i likhet med utredningsmannen böra erinra

därom, att de vid dövstumskolorna anställda ordinarie lärarna torde få

anses intaga en sådan rättslig ställning gentemot sina huvudmän, att de

icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrades

dem i egenskap av ordinarie lärare. Någon skyldighet för

dessa lärare att, örn så prövades nödigt, låta sig förflytta till annan

tjänst inom undervisningsväsendet med bibehållen tjänstegrad och avlöning

förelåge icke. Överstyrelsen utginge ifrån att huvudmännens

förpliktelser gentemot dessa befattningshavare såväl i fråga om löneförmåner

som pensionsrätt borde i realiteten övertagas av staten, vilket

lämpligast torde kunna ske genom att skoldistrikten av statsverket gottgjordes

för sina utgifter för här ifrågavarande ändamål.

Ett bifall till den av utredningsmannen föreslagna och av överstyrelsen

förordade omorganisationen skulle medföra, att vissa av de nuvarande

skolorna komme att i väsentliga avseenden få förändrade uppgifter.

Detta torde nödvändiggöra en omplacering i fråga om tjänstgöringsorten

för vissa lärare. Som ovan framhållits, förelåge icke förflyttningsskyldighet

för dövstumlärare. Överstyrelsen hade icke under

den korta remisstiden haft möjlighet göra sig förvissad örn i vilken utsträckning

ämneslärarna vid dövstumundervisningsväsendet skulle befinnas

villiga antaga dövstumlärarbefattningar vid skola i annan stad

än den, där de för närvarande tjänstgjorde. Utredningsmannen framhölle,

att i något fall dylik förflyttning icke torde kunna på av honom

angivna skäl genomföras. Även dessa lärare borde emellertid enligt utredningsmannens

av överstyrelsen biträdda uppfattning bibehållas vid

vissa av de löneförmåner, lie ägde uppbära vid tidpunkten för tjänstgöringens

upphörande, samt vid pensionsrätt. Staten syntes böra på så

sätt övertaga förpliktelserna för denna kategori av lärare, att veder
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

börande dövstumskoldistrikt genom erhållande av statsbidrag hölles

skadeslöst för de genom vissa lärares uppförande på indragningsstat förorsakade

utgifterna.

Utredningsmannen förordade olika avlöning för sådana lärare, som

utan eget förvållande uppfördes å »övergångsstat» och för lärare, som

uppfördes å indragningsstat på grund av att han vägrat mottaga lärarbefattning

å annan ort. De av utredningsmannen härutinnan föreslagna

bestämmelserna skilde sig i vissa avseenden från vad som föreskrivits

i fråga örn de å indragningsstat uppförda lärare, som varit anställda

vid landstingens småskoleseminarier. Bland annat förekomme

icke i sistnämnda fall någon skillnad i avlöningsförmåner för lärare, som

vägrat underkasta sig förflyttning till annan ort, och lärare, som utan

eget förvållande uppfördes på indragningsstat. Samtliga lärare, som

icke erhållit annan ordinarie befattning, uppfördes på indragningsstat

och erhölle grundlön jämte intjänade ålderstillägg samt viss del av tillfällig

löneförbättring och 50 procent av dyrtidstillägget beräknat enligt

för löpande budgetår gällande grunder. Det syntes överstyrelsen lämpligt,

att samma principer tillämpades vid statens övertagande av dövstumskoldistriktens

förpliktelser gentemot dövstumlärarna som de, vilka

vunne tillämpning vid förstatligandet av landstingsseminarierna för utbildning

av småskollärarinnor. Med hänsyn till att några likformiga

bestämmelser nu icke gällde för avlönande av dövstumlärare, måste

vissa modifikationer vidtagas i de ovan nämnda bestämmelserna angående

statsbidrag till avlöning åt lärare vid nedlagda småskoleseminarier

m. m. I detta sammanhang vilie överstyrelsen erinra örn att inom ett

dövstumskoldistrikt dyrtidstilläggen inarbetats i de fasta lönerna. Örn

någon lärare där komme att uppföras på indragningsstat, skulle givetvis

något dyrtidstillägg icke utgå. Däremot torde viss reducering av

löner i förekommande fall vara påkallad. Det torde böra bero av Kungl.

Maj:ts prövning, med vilket belopp avdrag å lönen borde ske för att

motsvara den reducering av dyrtidstillägget, som andra å indragningsstat

uppförda lärare komme att få vidkännas.

Överstyrelsen förordade, att statsbidrag till avlöning åt vid dövstumskoldistrikten

tillhöriga skolor anställda ordinarie lärare, vilka uppfördes

på indragningsstat hos dövstumskoldistrikten, måtte från och med budgetåret

1938 1939 tills vidare till vederbörande huvudman utgå med ett

belopp, motsvarande dels grundlön och av läraren intill tidpunkten för

dövstumskolans nedläggande intjänade ålderstillägg, dels ock, där dyrtidstillägg

å lönen utginge, dyrtidstillägg enligt för löpande budgetår

gällande grunder, beräknat på sådant sätt, att det procentuella dyrtidstillägget

i varje särskilt fall minskades med hälften. Såsom villkor för

utgående av dessa statsbidrag skulle gälla:

1. Erhölle lärare, som här avsåges, ordinarie befattning å rikets, riksdagens

eller kommuns stat, skulle statsbidrag till lärarens avlöning icke

utgå, därest han å den nya tjänsten erhölle minst samma avlöningsförmåner

som dem, han skolat äga uppbära, därest han allt fortfarande

bestritt sin å indragningsstat uppförda dövstumlärartjänst; dock att, om

avlöningsförmånerna å den nya tjänsten understege vad vederbörande

ägt uppbära, därest han fortfarande varit i tjänst som dövstumlärare,

statsbidraget skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades för att

lönen å den nya tjänsten tillsammans med statsbidraget till den å in
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

dragningsstat hos landstinget uppförda befattningen skulle uppgå till

vad läraren ägt uppbära, därest han uppehållit sin dövstumlärartjänst.

2. I de fall, då befattningshavare, varom här vore fråga, uppehölle

förordnande (vikariat) eller innehade icke-ordinarie befattning i statens

tjänst eller vid statsunderstödd anstalt, skulle det ankomma på Kungl.

Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall besluta örn och i vilken

utsträckning statsbidrag till avlöning å indragningsstat finge utgå.

I likhet med utredningsmannen funne överstyrelsen, att staten borde

övertaga dövstumskoldistriktens kostnader för de anställda befattningshavarnas

pensionering utom i vad avsåge vissa förutvarande befattningshavare

tillförsäkrade tilläggspensioner.

Också beträffande övriga befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats

fastare anställning eller rätt till pension torde i enlighet med

utredningsmannens förslag huvudmännens förpliktelser böra övertagas

av staten.

De synpunkter, som av överstyrelsen år 1933 anförts till stöd för ett

förslag om skyldighet för landsting att erlägga viss avgift för varje i

dövstumskola undervisat barn, torde icke med hänsyn till den nuvarande

statsfinansiella situationen vara av någon avgörande betydelse.

Statens övertagande av dövstumundervisningen vore visserligen främst

betingat av pedagogiska skäl. Men som ett icke betydelselöst ytterligare

motiv för denna reform hade anförts behovet av en skatteutjämning

på detta område. Med hänsyn främst till önskvärdheten av att i

skatteutjämnande syfte till staten överflytta utgifter, som nu vore av

kommunal natur, hade överstyrelsen för sin del ingen erinran att göra

mot vad utredningsmannen i detta avseende föresloge. Förslaget stöde

i denna del i bästa samklang med andra beslut, som berörde folkundervisningen

och som av statsmakterna fattats under de senare åren.

Som överstyrelsen år 1933 framhållit, syntes med hänsyn till det relativt

ringa belopp, som i verkligheten skulle kunna uttagas av målsmännen,

målsman icke böra åläggas lämna viss avgift för barn, som

intagits i dövstumskola. Överstyrelsen anslöte sig alltså till vad utredningsmannen

härom föreslagit.

I sitt yttrande år 1933 hade överstyrelsen framhållit, att förutsättningarna

för en ekonomisk uppgörelse mellan staten och dövstumskoldistrikten

måste vara, att samtliga distrikten biträdde densamma.

Skulle emellertid statsmakterna vid sitt slutliga ställningstagande till

dövstumskolornas omorganisation finna sig kunna undvara någon av

anstalterna, syntes ett ganska svårlöst problem uppstå. Att kräva överlämnande

till staten av fastigheter m. m., som staten icke för ifrågavarande

ändamål hade behov av och måhända icke heller eljest kunde

på ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja, torde knappast ligga i

statens intresse. Men å andra sidan kunde staten icke lämpligen träffa

sådana ekonomiska uppgörelser med landstingen, att av vissa landsting

krävdes betydande ekonomiska uppoffringar för statens övertagande av

dövstumundervisningen, medan andra landsting befriades från dylika

prestationer. Vanskligt bleve också att på ett tillfredsställande sätt

lösa de personalfrågor, som skulle uppkomma, örn vissa av de nuvarande

anstalterna ställdes utanför den blivande organisationen. De hittills

verkställda utredningarna hade emellertid givit lill resultat, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majda proposition Nr 109.

samtliga sju anstalter för dövstumundervisningen borde fortfarande tagas

i anspråk, varför anledning icke förelegat att närmare ingå på det nu

senast här ovan berörda spörsmålet. Överstyrelsen hade dock ansett

sig böra i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på saken.

Då överstyrelsen nu ginge att uttala sig om de av utredningsmannen

föreslagna huvudgrunderna för omorganisationen ville överstyrelsen förutskicka,

att det varit överstyrelsen omöjligt att på den korta remisstid,

som stått överstyrelsen till buds, mera detaljerat granska, vad utredningsmannen

föreslagit. Överstyrelsen förutsatte emellertid, att sedan

ett principbeslut om dövstumskolans förstatligande blivit fattat av riksdagen

och de för detta förstatligande föreskrivna villkoren godtagits

av skolornas nuvarande huvudmän frågan ånyo bleve föremål för överstyrelsens

prövning.

Som överstyrelsen redan betonat, vore det viktigaste skälet för dövstumundervisningens

förstatligande behovet av undervisningens ändamålsenliga

specialisering och av fortsatt undervisning för de dövstumma.

Mot vad utredningsmannen i dessa avseenden föreslagit, hade överstyrelsen

intet att erinra.

Likaledes har överstyrelsen lämnat sin anslutning till vad utredningsmannen

föreslagit i fråga om förläggningen av de olika skolorna och

om distriktsindelningen.

Överstyrelsens behandling av utredningsmannens förslag rörande dövstumlärarutbildningen

har utmynnat i en från 11,700 kronor till 7,700

kronor sänkt kostnad för ifrågavarande utbildning.

Mot vad utredningsmannen anfört och föreslagit rörande statsbidrag

till förskolor, kurser i labiologi för vuxna döva, fortbildningskurser för

äldre dövstumma, föreläsningsverksamhet bland dövstumma samt ålderdomshem

för dövstumma har överstyrelsen förklarat sig hava i huvudsak

intet att erinra.

Vad dövstumprästinstitutionen anginge, hade överstyrelsen erfarit, att

de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av

vissa frågor rörande vården av blinda och dövstumma uppmärksammat

frågan om lämpliga åtgärder för att förbättra de dövstummas utkomstmöjligheter.

För att underlätta förvärvsmöjligheterna ifrågasatte de

nyssnämnda sakkunniga, enligt vad överstyrelsen erfarit, en ordnad konsulentverksamhet.

Dessa konsulenter borde vara väl kvalificerade personer

med ingående kännedom örn vården av dövstumma och med personliga

förutsättningar för detta slags verksamhet.

Ett genomförande av utredningsmannens förslag, innan ännu de sakkunniga

hunnit framlägga sin utredning, skulle medföra stora svårigheter

för en lösning av frågan örn ordnandet av en konsulentverksamhet

av ovan antytt slag. Överstyrelsen ansåge sig icke böra taga ställning

till denna fråga, förrän de sakkunnigas utredning förelåge. Dövstumprästinstitutionen

ägde icke något så direkt samband med dövstumundervisningen,

att frågorna behövde samtidigt avgöras. Därtill komme,

att under förutsättning av att 1937 års riksdag fattade ett principbeslut

örn dövstumundervisningens förstatligande, den nya organisationen tidigast

den 1 juli 1938 kunde träda i kraft. Överstyrelsen funne alltså

starka skäl tala för att statsmakterna uppsköte till år 1938 att taga

ställning till frågan örn dövstumprästinstitutionen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

Vad utredningsmannen anfort rörande förfaringssättet vid statsövertagandet

gåve överstyrelsen anledning till följande erinringar.

Det torde näppeligen bliva möjligt att tillsätta de nya styrelserna vid

den tidpunkt, utredningsmannen räknat med. Dessa styrelser torde därför

knappast kunna biträda med uppgörande av statförslag för budgetåret

1938/1939. Överstyrelsen torde i stället med stöd av från de nuvarande

skolornas styrelser och rektorer inhämtade nödiga upplysningar

få uppgöra dessa statförslag.

Likaså torde uppgörelse med den vid skolorna anställda personalen

icke kunna träffas av de nya styrelserna, om dessa uppgörelser skulle

träffas under år 1937, något som ur olika synpunkter måste anses vara

i hög grad önskvärt. Överstyrelsen borde i stället bemyndigas träffa

ifrågavarande uppgörelse. Den personal, som icke ville underkasta sig

bestämmelserna enligt den nya ordningen, borde i den mån, den intoge

en sådan rättslig ställning gentemot huvudmannen, att den icke kunde

entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som garanterats den

i egenskap av ordinarie befattningshavare, enligt för varje särskilt fall

gjord undersökning beredas pension eller överföras å indragningsstat hos

huvudmannen, vilken härför erhölle kompensation genom statsbidrag i

den omfattning tidigare omnämnts.

De vid hantverksskolan i Råbylund anställda yrkeslärarna torde i den

män så ske kunde böra beredas anställning såsom yrkeslärare vid upptagningsskolan

i Lund eller vid annan dövstumundervisningsanstalt.

Överstyrelsen har även till behandling upptagit utredningsmannens

förslag i vad avser vissa administrativa frågor m, m. samt sättet för

användningen av de till förmån för de dövstumma gjorda donationer

och i huvudsak biträtt dessa förslag.

Vad beträffade de ekonomiska frågorna, hade överstyrelsen icke under

den korta remisstiden kunnat ägna utredningsmannens beräkningar någon

detalj granskning. Vissa jämkningar i beräkningarna av personalens antal

och avlöningsförmåner torde emellertid visa sig påkallade.

Utredningsmannen förutsatte, att förslag örn lönereglering för befattningshavare

vid dövstumundervisningsväsendet förelädes 1937 års riksdag.

Det syntes överstyrelsen synnerligen angeläget att så bleve förhållandet.

Ett uppskov med beslut härom till 1938 års riksdag skulle

nämligen medföra, att först sedan riksdagen godkänt den nya löneplanen

uppgörelse med de ordinarie lärarna kunde träffas örn deras övergång i

statstjänst. Om det därvid skulle visa sig, att någon grupp lärare vägrade

godtaga dem erbjudna anställningar, kunde allvarliga svårigheter

erbjuda sig att få den nya organisationen att träda i kraft den 1 juli

1938. Om det sålunda syntes vara synnerligen betydelsefullt, att lönerna

för dövstumundervisningsväsendets befattningshavare fastställdes av 1937

års riksdag, borde de nya lönerna icke utgå, förrän sagda befattningshavare

övergått i statstjänst.

Mot vad utredningsmannen föreslagit i fråga om avlöning av befattningshavarna

vid dövstumskolorna har överstyrelsen framställt ett pär

erinringar.

Därest i enlighet med överstyrelsens ovanberörda uppfattning statsmakterna

tili år 1938 uppsköte sitt ställningstagande till frågan örn

dövstumpastorsinstitutionens förstatligande, syntes också till dess böra

anstå med beslut rörande statens övertagande av kostnaderna för döv
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

stumpastorns i tredje distriktet pensionering. Mot vad utredningsmannen

i övrigt anfört rörande frågan örn statens övertagande av kostnader

för pensioner och understöd till förutvarande befattningshavare eller

deras efterlevande hade överstyrelsen intet att erinra.

I fråga örn de beräknade engångskostnaderna hade inspektören för

dövstumundervisningen haft vissa erinringar att göra. Då något omedelbart

beslut icke förutsattes, utan tidigast 1938 års riksdag hade att

taga ställning till de olika byggnads-, ändrings- och reparationsarbetena,

hade överstyrelsen icke nu ansett sig böra ingå på någon detalj prövning

av utredningsmannens förevarande förslag.

Överstyrelsen har på grund av vad sålunda anförts hemställt, att

Kungl. Majit täcktes föreslå 1937 års riksdag att dels besluta, att från

och med den 1 juli 1938 övertaga dövstumundervisningsväsendet i riket

under förutsättning, att landsting och de städer, som icke deltaga i

landsting, utan ersättning och med full äganderätt till statsverket överlämnade

all sin för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och

lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov, dels ock fastställa

de löneförmåner, som skulle tillkomma befattningshavare vid de av

staten övertagna dövstumundervisningsanstalterna.

Statskontoret har anfört:

Statskontoret, som tidigare framställt åtskilliga erinringar beträffande

då föreliggande förslag till statens övertagande av dövstumundervisningen,

hade i samband med sitt yttrande över skatteutjämningsberedningens

principbetänkande anslutit sig till den av beredningen och sedermera

även av statens sjukvårdskommitté hävdade uppfattningen, att

viss specialvård och vad därmed ägde samband av praktiska skäl borde

övertagas och framdeles handhavas av staten, varigenom den ur ekonomisk

synpunkt lämpligaste organisationen skulle stå att vinna. I anslutning

till dessa synpunkter torde jämväl dövstumundervisningen böra

ordnas genom statens försorg. Statskontoret funne sig följaktligen kunna

tillstyrka, att staten övertoge sagda undervisning. Under erinran örn

att riksdagen tidigare gjort gällande att vid ett statsövertagande för

dövstumundervisningen disponerade fastigheter med därtill hörande inventarier

borde utan ersättning överlämnas till staten, biträdde statskontoret

utredningsmannens förslag, att detta borde stadgas såsom villkor

för att staten skulle åtaga sig denna undervisning.

Beträffande den vid dövstumundervisningen sysselsatta personalen hade

utredningsmannen föreslagit, att staten skulle övertaga denna personal

och att därvid borde gälla i stort sett samma villkor, som tillämpats

vid övertagandet av landstingens småskoleseminarier och särskilt i avseende

å uppförande å indragningsstat av den del utav personalen, som

icke för framtiden behövdes. Även beträffande sådana vid dövstumundervisningen

sysselsatta befattningshavare, vilka icke hade sin motsvarighet

vid småskoleseminarierna, syntes det utredningsmannen skäligt,

att beträffande dem, som avtalsenligt tillförsäkrats en fastare anställning

eller rätt till pension, de nuvarande huvudmännens förpliktelser övertoges

av staten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion Nr 109. 33

Statskontoret ansåge sig icke böra härutinnan göra någon erinran av

principiell art. Det syntes emellertid vara nödvändigt, att detta spörsmåls

detaljer underkastades ytterligare undersökning. I samband härmed

ville statskontoret framhålla vikten av att för den personal, som

komme att uppföras på indragningsstat, en fortlöpande kontroll genomfördes

i avseende å uppfyllandet av de villkor, som stadgades för åtnjutandet

av lön å indragningsstat. En dylik övervakning syntes böra

ske centralt och uppdragas åt lämplig myndighet.

För att kunna fullt ut bedöma frågan i vad män personliga lönetillägg

borde tillerkännas den personal, som skulle komma att lida

minskning i nu utgående löneförmåner, torde också ytterligare utredning

vara erforderlig. Intet syntes vara att erinra mot att i huvudsak de

principer tillämpades, som tidigare lagts till grund för statens övertagande

av personal inom andra verksamhetsområden.

Vidkommande de nuvarande dövstumskoldistriktens förpliktelser i

fråga om de anställda befattningshavarnas pensionering hade statskontoret

mot vad utredningsmannen här föreslagit icke annat att erinra,

än att ämbetsverket ville ifrågasätta, huruvida staten borde ikläda sig

ansvaret för personal, som redan pensionerats eller i samband med den

nya organisationens genomförande komme att pensioneras i anledning

av särskilda utfästelser från dövstumskoldistriktens sida. Sistnämnda

spörsmål hade emellertid icke synnerligen stor ekonomisk betydelse och

torde böra lösas med hänsyn tagen till, huruvida dövstumskoldistrikten

lämpligen borde även framdeles gälda vissa utgifter för de dövstummas

undervisning. Ansåges detta i vissa fall böra ske, torde vara naturligt

att även ifrågavarande pensioneringskostnader bibehölles såsom en dövstumskoldistrikten

åvilande utgift, intill dess denna utgift successivt

försvunne.

Statskontoret har i avsende å dövstumpastorsinstitutionen och dövstumundervisning

ens administration framfört vissa erinringar gentemot

utredningsmannens förslag.

Beträffande den av utredningsmannen för lärare och annan personal vid

skolorna föreslagna lönegradsplaceringen har statskontoret icke ansett

sig kunna för närvarande göra annat uttalande än att personalen borde

placeras med hänsyn tagen till den löneställning, som i fråga om lärarpersonal

i statlig och kommunal tjänst kunde komma att av riksdagen

beslutas.

Utredningsmannens förslag föranledde i övrigt icke till särskilt uttalande

från statskontorets sida.

1936 års utredning angående blinda och dövstumma har

anfört följande:

Av de spörsmål, som hörde samman med en omorganisation av dövstumundervisningen,

torde frågan örn anordnande av fortsatt utbildning

vara en av de viktigaste. Ur de synpunkter, som utredningen vid

fullgörandet av sitt uppdrag hade att anlägga, framstode denna frågas

lösning självfallet såsom ytterst betydelsefull för förbättrandet av de

dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. Den hittills

meddelade yrkesundervisningen — där sådan över huvud taget meddelats

— hade från alla håll med skäl betecknats såsom otillräcklig för att de

Bihang till riksdagens protokoll 10,37. 1 sami. Nr 100. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 109.

dövstumma med framgång skulle inom skilda områden på arbetsmarknaden

kunna upptaga tävlan med de fullsinnade.

De härutinnan framförda förslagen har utredningen ansett sig kunna

i huvudsak biträda. Dock har utredningen på anförda skäl funnit förslaget

om att förlägga lantbruksundervisningen till Råbylund otillfredsställande

samt i stället förordat, att staten för ändamålet skulle förvärva

egendomen Broby gård i Funbo socken, Uppsala län, vilken egendom

såsom ett led i strävandena att motarbeta ungdomsarbetslösheten

år 1932 inköptes av Förbundet för kristet samhällsliv i samband med

upprättandet av »Broby yrkesskola». Genom statsbidrag under olika

former hade yrkesskolan för ny- och ombyggnadsarbeten tillgodoförts

ett belopp av sammanlagt 77,182 kronor. Då det bakom skolans verksamhet

liggande behovet numera i det väsentliga upphört, hade förbundet

förklarat sig villigt överlåta egendomen till Kungl. Majit och

kronan.

Vad angår de vuxna dövstummas religiösa och sociala omvårdnad, har

utredningen anfört, att en väl ordnad konsulentverksamhet bland de

dövstumma vore det bästa sätt, på vilket man kunde förbättra de dövstummas

arbetsmöjligheter och på samma gång motverka deras isolering.

Att därvid tänka sig att genom en ändrad planläggning av dövstumprästernas

verksamhet ernå en i erforderlig grad ökad social verksamhet

från deras sida torde med hänsyn till vunna erfarenheter få anses

uteslutet. Utredningen ansåge som sin måhända viktigaste uppgift på

detta område att utarbeta ett detaljerat förslag till en ordnad konsulentverksamhet

för dövstumma, att framläggas i samband med övriga

under utredningen hörande frågor. Kostnaderna för en dylik konsulentverksamhet

torde ej behöva överstiga de i det remitterade förslaget

beräknade utgifterna för dövstumpastorsinstitutionen. Utredningen ville

ej ifrågasätta dennas avskaffande, utan önskade vid framläggandet av

sitt förslag även i detta hänseende tillgodose jämväl sistberörda synpunkter,

ehuru inom en mera blygsam kostnadsram.

Dövstumpastorsinstitutionen berörde för övrigt huvudsakligen de vuxna

dövstumma och intoge i det hela en fristående ställning inom det föreliggande

organisationsförslaget. Utan olägenhet torde sagda detalj kunna

anstå till ett senare sammanhang, då frågan om de dövstummas sociala

omvårdnad läte sig allsidigt bedöma.

I anledning av vad i sistberörda yttrande anförts har skolöverstyrelsen

i särskilt utlåtande yttrat, att förslaget att till Broby gård förlägga

lantbruksundervisning för de dövstumma erbjöde vissa bestämda fördelar

framför det i utredningen förordade provisoriet. Statskontoret har

rörande samma fråga anfört bl. a., att praktiska skäl visserligen syntes

tala för förläggningen till Broby gård, men att man å andra sidan icke

torde kunna bortse från att härigenom vissa merkostnader för statsverket

kunde uppkomma. Ytterligare utredning i ämnet syntes ämbetsverket

önskvärd. Lantbruksstyrelsen bär ansett sig kunna i stort sett

och under viss förutsättning tillstyrka bifall till förslaget örn Broby

gård. Styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet har däremot anfört åtskilliga

erinringar mot en sådan lösning av frågan om lantbruksundervisning

för de dövstumma.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Frågan om dövstumundervisningsväsendets förstatligande och omorganisation

är tre årtionden gammal och har varit föremål för fem omfattande

utredningar med åtföljande remissbehandlingar. Vid dessa tillfällen

hava institutionens brister konstaterats och enighet i de mera

väsentliga punkterna även rått om huru dessa brister skulle kunna avhjälpas.

Några positiva åtgärder hava emellertid utredningarna icke

utmynnat i. Verksamheten har bedrivits och bedrives alltjämt under i

stort sett oförändrade former. Den undervisning, som meddelas i de

nuvarande dövstumskolorna, har — sedd emot bakgrunden av organisationens

möjligheter -— såvitt jag har mig bekant ej lämnat rum för

någon kritik. Men det har, såsom den senast anlitade utredningsmannen

påpekat, icke varit möjligt att vid undervisningens planläggning i

pedagogiskt avseende tillgodogöra sig de rön, som äro betingade av

vunnen erfarenhet och de nuvarande tidsförhållandena. Det är framför

allt i fråga örn undervisningens anpassning efter elevmaterialets

olika beskaffenhet samt den fortsatta undervisningen, som bristerna i

den nuvarande organisationen framträda. Jag vill även fästa uppmärksamheten

på att styrelsen för svenska landstingsförbundet i skrivelse

den 18 november 1935 framhållit, att landstingen på grund av deras

tryckta ekonomiska läge men framför allt på grund av de föreliggande

förslagen örn dövstumundervisningens förstatligande i regel icke ansett

sig kunna eller bora offra medel för skolornas förbättring. Skolbyggnadernas

underhåll samt skolmaterielens vidmakthållande och modernisering

hade sålunda blivit betänkligt eftersatta, vilket givetvis vore att

beklaga ur undervisningssynpunkt.

Helhetsintrycket av förevarande undervisningsområde är, såsom det

redan sagda ger vid handen, icke tillfredsställande. Det synes angeläget,

att statsmakterna äntligen träffa ett avgörande, som bringar klarhet

i frågan, huruvida det är staten eller vederbörande kommunala enheter,

som skola i fortsättningen handhava förevarande undervisningsuppgifter,

på det att därefter utan dröjsmål erforderliga organisatoriska

förbättringar må kunna komma till stånd.

Huvudskälet för att staten bör övertaga dövstumundervisningen är

enligt min mening, att det på annan väg icke är möjligt att genomföra

önskvärda reformer på dövstumområdet. Tänkbart är visserligen att låta

staten omhänderhava exempelvis den mer specialiserade undervisningen

och yrkesutbildningen för de dövstumma men åt landstingen och vederbörande

städer överlämna att även i fortsättningen ombesörja undervisningen

i övrigt. De fördelar, som må anses förbundna med ett dylikt

partiellt statsövertagande, synas dock oväsentliga vid jämförelse

med de nackdelar, som ett sådant system skulle hira med sig och som

utredningsmannen fäst uppmärksamheten på. De organisatoriska syn
-

Departe
mentschefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

punkterna tala sålunda för att staten bör helt påtaga sig de dövstummas

undervisning.

Det enda skäl, som torde kunna anföras mot ett statsövertagande av

dövstumundervisningen, är den därav föranledda avsevärda ökningen

av statsverkets årliga utgifter. Denna ökning skulle enligt det nu föreliggande

organisationsförslaget uppgå till närmare 1,375,000 kronor, vilken

summa dock skulle ytterligare successivt ökas med 180,000 kronor,

allteftersom den av utredningsmannen och myndigheterna förordade fortsatta

undervisningen av de dövstumma utbyggdes. Härtill skulle komma

ganska betydande engångskostnader. Den av reformen betingade utgiftsökningen

för statsverket torde i själva verket hava utgjort anledningen

till att de vid upprepade tillfällen framförda förslagen örn dövstumundervisningsväsendets

förstatligande icke realiserats. Dessa förslag

hava i allmänhet framkommit vid tidpunkter, då statsfinanserna icke

ansetts tillåta en överflyttning av ifrågavarande kostnader från den

kommunala till den statliga budgeten.

Med hänsyn emellertid särskilt till angelägenheten av att de dövstumma

barnen erhålla en så god undervisning och fostran, som deras

lyte medgiver, men jämväl i betraktande av önskvärdheten av att

även på detta område åvägabringa en utjämning av skolkostnaderna,

som här med mycket växlande styrka belasta de skilda landsdelarna,

kan jag icke taga på mitt ansvar att tillstyrka ytterligare

uppskov med denna fråga, vars trängande beskaffenhet riksdagen vid

mer än ett tillfälle understrukit. Jag tillstyrker därför i likhet med de

i ärendet hörda myndigheterna, att staten helt övertager handhavandet

av och det ekonomiska ansvaret för dövstumundervisningsväsendet.

Den för statsövertagandet ifrågasatta tidpunkten, den 1 juli 1938, synes

mig kunna godtagas, även om det, med hänsyn till att landstingen ej

kunna väntas fatta beslut i ämnet förrän i september 1937, kan bliva

svårt att till 1938 års riksdag medhinna de förberedelser, som statsövertagandet

och den nya organisationen kräver.

Ett överflyttande på staten av ifrågavarande kostnader kommer att

för dövstumundervisningens nuvarande huvudmän, landstingen och de

städer, som ej deltaga i landsting, innebära en avsevärd utgiftsminskning.

I den föreliggande utredningen har beräknats, att från dessa samfälligheters

utgiftsstater skulle avlyftas ett belopp av i medeltal 1,270,000

kronor. Vid fastställandet av de villkor, som böra knytas vid statsövertagandet,

måste beaktas de betydande fördelar för ifrågavarande

samfälligheter, som statsövertagandet sålunda medför.

Nämnda villkor torde först och främst böra avse den för dövstumundervisningen

använda fasta och lösa egendomen. Att denna egendom

bör utan särskild kostnad för statsverket av landstingen och vederbörande

städer avstås till staten, därom råder numera en nära nog en
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

hällig uppfattning. Svenska landstingsförbundets styrelse har sålunda

under viss förutsättning ansett sig icke böra vidhålla sitt tidigare framförda

yrkande om gäldande av viss ersättning för egendomen. Skolöverstyrelsen

har framhållit, att med hänsyn till 1929 års riksdags uttalande

i ämnet och 1931 års riksdags beslut om villkor vid statsövertagandet

av småskollärarutbildningen varje diskussion örn tidigare framförda

förslag rörande statsinlösen av byggnader och inventarier vore

överflödig. För egen del hyser jag samma uppfattning. Vad styrelsen

för fjärde dövstumskoldistriktet enligt det ovanstående anfört rörande

ersättning för den s. k. C-skolans fastigheter och inventarier finner jag

icke utgöra skäl för att detta distrikt skulle sättas i en undantagsställning.

Ett ensidigt beaktande av ett distrikts intressen skulle lätteligen

kunna medföra orättvisor på andra håll. Jag vill även fästa uppmärksamheten

på att ifrågavarande distrikt näst efter första och tredje

distrikten har de lägsta kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet,

mätta efter antalet skattekronor, och att statens övertagande av dövstumundervisningen

skulle för distriktets del medföra större absolut utgiftsminskning

än för något annat distrikt.

Vid den närmare utformningen av ifrågavarande villkor för statsövertagandet

har utredningsmannen förutsatt, att all den för dövstumundervisningen

använda fasta och lösa egendomen skulle överlämnas till statsverket.

Häri skulle icke inbegripas de förutnämnda institutionerna i

Råbylund men väl den det tredje distriktet tillhöriga, för dövstumma

barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte därtill

hörande inventarier. Överstyrelsen däremot har ansett villkoret böra

begränsas till att gälla all den för dövstumundervisningsväsendet använda

fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov.

Eftersom egendomen Vejbystrand, efter vad jag inhämtat, knappast kan

anses vara använd för dövstumundervisning, skulle sistnämnda egendom

jämte den egendom, för vilken staten ej har användning, enligt

överstyrelsens förslag icke överlämnas till statsverket.

Överstyrelsens förslag, i vad det avser överlämnande av nu för dövstumundervisning

använd egendom, vilket nära ansluter sig till 1931 års

riksdags motsvarande beslut rörande statens övertagande av småskollärarutbildningen,

finner jag vara att föredraga framför utredningsmannens.

Det kan knappast ligga i statens intresse att kräva överlämnande

av fastigheter m. m., varav staten icke har behov för ifrågavarande

ändamål. Visserligen hava de hittills verkställda utredningarna visat,

att alla de nuvarande sju anstalterna för dövstumundervisning behöva

tagas i anspråk även efter dövstumundervisningens förstatligande. Då

det emellertid är örn icke antagligt så i varje fall tänkbart, att den

fortsatta behandlingen av organisationsfrågan kan leda till annat resultat,

lärer landstingen och vederbörande städer böra förpliktas att avstå

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

allenast den egendom, Råbylunds-institutionerna inbegripna, varav staten

finner sig vara i behov.

Överstyrelsen har i sitt utlåtande berört frågan om den situation,

som skulle uppstå, därest staten icke skulle behöva taga i anspråk alla

de förefintliga dövstumskolorna och något eller några distrikt sålunda

skulle i motsats till de övriga distrikten befrias från ovanberörda ekonomiska

prestationer. Ur de andra landstingens synpunkt, har det anförts,

skulle ett sådant förfarande te sig obilligt. Jag vill emellertid bestämt

framhålla, att staten vid planläggningen av en för framtiden bestående

organisation, för vilken den skall bära det pedagogiska och ekonomiska

ansvaret, ej kan låta sig i så avgörande grad bindas av de nuvarande

lokala förhållandena, att den vidtager ur undervisningens synpunkt

omotiverade eller mindre väl motiverade anordningar eller ikläder sig

betydande årliga merkostnader för att undvika att ett distrikt kommer

i gynnsammare ställning än ett annat distrikt vid den kapitalnedskrivning,

som det ifrågasatta överlämnandet till statsverket av viss egendom

innebär för landstingens del. Uppmärksammas må för övrigt, att

vid förändringar inom småskoleseminarieorganisationen likartade fall

förekommit, utan att detta påkallat några särskilda åtgärder från statsmakternas

sida.

Vad särskilt beträffar egendomen Vejbystrand, föreligger ingen närmare

utredning rörande huruvida eller för vilket syfte egendomen bör

av staten utnyttjas efter dövstumundervisningens förstatligande. Det

är följaktligen vanskligt att nu avgöra, om riksdagens beslut bör så

utformas, att även denna egendoms överlämnande må kunna av statsverket

påfordras. Det ändamål, vartill egendomen för närvarande användes,

synes ligga vid sidan av den egentliga dövstumundervisningen.

I varje fall är det tveksamt, örn staten bör omhänderhava sommarkoloniverksamhet

av ifrågavarande art. Det har föresvävat mig, att det

skulle kunna visa sig lämpligt och möjligt att tillgodose ändamålet —

vilket synes mig mycket behjärtansvärt — med hjälp av de till förmån

för dövstumma donerade ganska rikhaltiga medlen. Uteslutet synes ej

heller vara, att de i distriktet ingående landstingen och städerna skulle

kunna befinnas villiga att även i fortsättningen bestrida denna del av

sin nuvarande verksamhet. Ur det allmännas synpunkt torde emellertid

en sådan lösning av frågan ej vara önskvärd, om den skulle medföra,

att endast distriktets barn finge tillgång till sommarvistelse vid egendomen.

Frågan synes emellertid böra i sin helhet ytterligare utredas.

Eftersom denna utredning kan tänkas utmynna i ett förslag, att staten

skall ombesörja även sistberörda verksamhet, finner jag försiktigheten

bjuda att vederbörande landsting och städer förpliktas att vid förefallande

behov till statsverket överlämna egendomen Vejbystrand med därtill

hörande lös egendom.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Då staten, såsom ovan framhållits, vid planläggningen av dövstumundervisningen

bör hava full frihet att ordna denna undervisning på det

för statsverket och undervisningen mest ändamålsenliga sättet, förutsätter

jag, att landstingen och vederbörande städer göra nämnda åtaganden

utan att uppställa några villkor rörande egendomens framtida

användning i skolorganisationen eller dylikt. Jag kommer därför och

med hänsyn till vad i det föregående anförts att nedan hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att vid sitt beslut om statsövertagandet

foga den förutsättningen, att landstingen och de städer, som

icke deltaga i landsting, utan ersättning och förbehåll samt med full

äganderätt till statsverket överlämna all sin för dövstumundervisningen

använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov,

däri även inbegripen egendomen Vejbystrand med därtill hörande lös

egendom.

Vissa av de synpunkter, som ovan anförts, få en särskild aktualitet

till följd av ovanberörda av 1936 års utredning angående dövstumma

och blinda framförda förslag örn statsinköp av den i enskild ägo befintliga

egendomen Broby gård i Uppland. Denna egendom skulle enligt

förslaget användas för viss lantbruks- och trädgårdsundervisning, som

av utredningsmannen angående dövstumundervisningsväsendet förutsatts

skola förläggas annorstädes, företrädesvis till Råbylunds-institutionerna.

Utan att nu taga ståndpunkt till förslaget, vill jag framhålla, att detsamma

synes vara förtjänt av en ingående prövning vid de fortsatta

överväganden, som enligt det nedanstående böra komma till stånd.

Vad angår den vid dövstumundervisningsväsendet anställda personalen,

hava enligt det föregående förslag framställts om att staten, i samband

med att den övertager nämnda undervisning, skulle ikläda sig

skoldistriktens förpliktelser mot den nuvarande personalen, åtminstone

i den mån den kan anses innehava fast anställning, och — helt eller

delvis — jämväl mot den förutvarande personalen. Meningen är icke

att här upptaga denna fråga till slutlig behandling. I det väsentliga

synes emellertid utredningsmannens förslag med de däri av skolöverstyrelsen

ifrågasatta jämkningarna kunna läggas till grund för ordnandet

av dessa förhållanden. I likhet med statskontoret anser jag dock,

att det först efter ytterligare utredning med hänsyn tagen till de individuella

fallen är möjligt att göra något bestämdare uttalande rörande

i vad mån staten bör genom personliga lönetillägg hålla personalen skadeslös

för minskning i nu utgående löneförmåner. I ett avseende vill

jag emellertid redan nu anmäla skiljaktig mening, nämligen i fråga om

sättet för bestridande av kostnaderna för pensioneringen av förutvarande

befattningshavare. Dessa kostnader synas mig böra även i fortsättningen

bestridas av distrikten, i den mån de belöpa på befattningshavare,

vilka pensionerats eller erhållit understöd före den 1 juli 1938.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Denna uppfattning finner jag motiverad ej blott på den grund, att de

vid statsövertagandet fogade villkoren i övrigt skulle vid bifall till mitt

förslag bliva för dövstumskolornas nuvarande huvudmän relativt fördelaktiga,

utan också med hänsyn till att de nu avsedda kostnaderna

belöpa på personer, som icke verkat i statens tjänst, och för övrigt

komma att successivt förminskas och slutligen helt bortfalla. Jag erinrar

örn att staten vid landstingsseminariernas övertagande icke iklädde

sig någon motsvarande förpliktelse.

Riksdagen torde ej böra nu fatta beslut rörande formerna för statens

övertagande av ansvaret för ifrågavarande personal. Denna fråga lärer

böra företagas till närmare övervägande först i samband med den lönereglering

för personalen vid dövstumskolorna, varom 1938 års riksdag

enligt det efterföljande torde böra fatta beslut. Det synes mig emellertid

vara av intresse, att riksdagen redan nu till vägledning för landstingen

och de städer, som ej deltaga i landsting, tillkännager sin allmänna

uppfattning i denna fråga. Av denna anledning har jag ansett

mig böra på sätt ovan skett redogöra för den i ämnet föreliggande utredningen

och min principiella inställning.

Tidigare har ifrågasatts, att landstingen skulle efter statens övertagande

av dövstumundervisningen gälda vissa avgifter för varje i dövskola

undervisat barn. Dövstumundervisningsväsendet skulle alltså i

förevarande hänseende likställas med blindundervisningsväsendet. Utredningsmannen

och de i ärendet hörda myndigheterna ■— efter vad det

vill synas även statskontoret — äro emellertid numera ense örn att sådana

avgifter ej böra utgå. Denna ståndpunkt betingas i huvudsak av

att det befunnits önskvärt att även på denna väg främja önskemålet

örn skatteutjämning kommunerna emellan. För egen del finner jag det

oegentligt, att, sedan staten åtagit sig kostnaderna för dövstumundervisningens

uppehållande, några avgifter av här avsedd art skulle utkrävas

av landstingen, varför jag ansluter mig till utredningsmannens mening

på denna punkt. Jag vill samtidigt framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen

och myndigheterna håller före, att målsman icke bör

åläggas erlägga avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola. I

detta sammanhang bör påpekas, att kommunalskatteberedningen helt nyligen

gjort framställning om avskrivande av de från landstingen och

vederbörande städer utgående avgifterna för blindskoleeleverna. Denna

fråga är ännu icke slutberedd. Enligt min mening bör förslag i ämnet

föreläggas 1938 års riksdag.

En förutsättning för att staten skall övertaga dövstumundervisningen

är enligt det föregående, att alla landsting och städer, som ej deltaga

i landsting, förbehållslöst åtaga sig att uppfylla de villkor, som i det

föregående berörts och varom hemställan i det efterföljande göres. Skulle

så ej bliva fallet, torde hela frågan förfalla. Innan visshet vunnits örn

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 109.

att vederbörande äro villiga infria berörda villkor, saknar jag anledning

att till övervägande upptaga den därav betingade frågan örn dövstumundervisningsväsendets

organisation, till vilken fråga för övrigt vissa av

de hörda myndigheterna nr. fl. ännu ej tagit slutlig ställning. Framhållas

må dock, att jag vid den preliminära granskning, jag ägnat utredningsmannens

förslag, funnit detta kunna i det väsentliga läggas till

grund för den blivande omorganisationen.

Av samma anledning kan jag icke nu till behandling upptaga frågan

örn löneplaceringen för de statliga dövstunrskolornas personal. Övergången

till den nya organisationen skulle visserligen måhända underlättas,

örn lönefrågan kunde redan nu företagas till avgörande. Det är

emellertid med hänsyn till vad nyss anförts och såsom jämväl framgår

av vad de på detta område mest förfarna myndigheterna yttrat icke

möjligt att utbryta detta spörsmål från de organisatoriska frågorna i övrigt.

Vidare finner jag mig nu icke böra ingå på de föreliggande ekonomiska

kalkylerna och på vissa i samband med omorganisationen stående

spörsmål, exempelvis frågan örn dövstumprästinstitutionens bibehållande

eller framtida ställning och örn bestridande av kostnaderna för pensionering

av dövstumprästen i tredje distriktet.

Förevarande frågor torde lämpligen böra i fortsättningen handläggas

på följande sätt.

Därest 1937 års riksdag i huvudsak godtager det förslag, örn vars

framläggande jag nu kommer att hemställa, bör skolöverstyrelsen på

grundval av beslutet och jämväl med beaktande av riksdagens beslut

rörande lönereglering för viss statsanställd lärarpersonal i så god tid

företaga omorganisationsfrågan till fortsatt handläggning, att överstyrelsen

är i stånd att redan hösten 1937 framlägga detaljerade förslag beträffande

skolornas organisation och vad därmed sammanhänger samt rörande

anslagsfrågorna för budgetåret 1938/1939. I samband härmed bör

överstyrelsen jämväl framlägga förslag i fråga örn de delar av utredningsmannens

förslag i övrigt, som anses böra genomföras redan från och

med budgetåret 1938/1939.

Under sådana förhållanden torde det bliva möjligt att avlåta proposition

i ämnet till 1938 års riksdag i så god tid, att, sedan sistnämnda

riksdag fattat sitt beslut, erforderligt rådrum står till buds för de administrativa

överväganden, som erfordras för att organisationen skall

kunna genomföras från och med den 1 juli 1938.

Med avseende på den nya ordningens genomförande anser jag mig

böra framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet,

det icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet,

lika litet som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande lagen

angående dövstumundervisningen av år 1889 torde följaktligen böra

upphöra att äga giltighet med utgången av juni 1938, varom förslag bör

Bihang till riksdagens protokoll 103/. 1 sami. Nr 100.

i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition Nr 109.

föreläggas 1938 års riksdag. Sedermera torde Kungl. Maj:t hava att på

grundval av 1938 års riksdags beslut i organisationsfrågan utfärda stadga

angående dövstumundervisningen och övriga erforderliga föreskrifter.

I syfte att underlätta omorganisationens genomförande torde i anslutning

till utredningsmannens i sådant hänseende framlagda förslag böra

föreskrivas, att statsbidrag till dövstumskoldistriktens barndomsskolor

ävensom till för dövstumma avsedda lantbruks- eller hantverksskolor

må för budgetåret 1937/1938 utgå endast under förutsättning, att ledigblivna

ordinarie befattningar icke återbesättas med ordinarie innehavare

och att nya ordinarie befattningar icke inrättas samt att icke några

sådana ändringar vidtagas med avseende å den nuvarande personalens

löneställning, som för berörda personal medföra rätt till ökade löneförmåner

utöver de nuvarande för tiden efter den 1 juli 1938.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag nu allenast,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att besluta

dels att staten skall från och med den 1 juli 1938

övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets

fortsatta uppehållande under förutsättning, att landstingen

och de städer, som icke deltaga i landsting, utan ersättning

och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket

överlämna all sin för dövstumundervisningsväsendet

använda fasta och lösa egendom, varav staten finner

sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den för dövstumma

barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand

jämte därtill hörande lös egendom;

dels ock att statsbidrag till dövstumskoldistrikts barndomsskolor

och till för dövstumma avsedd lantbrukseller

hantverksskola må under budgetåret 1937/1938 utgå

under förutsättning, att ledigblivna ordinarie befattningar

icke återbesättas med ordinarie innehavare och att

nya ordinarie befattningar icke inrättas, samt att icke några

sådana ändringar vidtagas med avseende å den nuvarande

personalens löneställning, som för berörda personal

medföra rätt till ökade löneförmåner utöver de nuvarande

för tiden efter den 1 juli 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

370588

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1937:85 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av döv stumundervisning sväs endet jämte i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten