Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för värnpliktige befälseleven JK. E. Ohlson rn. fl. från viss betalningsskyldighet till kronan

1937-02-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:119, Angående befrielse för värnpliktige befälseleven JK. E. Ohlson rn. fl. från viss betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

21

Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för värnpliktige befälseleven JK. E. Ohlson rn. fl. från

viss betalningsskyldighet till kronan; given Stockholms

slott den 19 februari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna l:o—3:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,

Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson anför:

l:o.

Under en den 18 augusti 1936 vid Göta livgardes fästningsbataljon företagen

skarpskjutning med kulspruta, därvid löjtnanten i regementet K. A.

Norman tjänstgjorde såsom plutonchef och värnpliktige befälseleven N. E.

Ohlson såsom gruppchef, söndersprängdes en Ohlsons grupp tilldelad kulspruta.

449 37

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lii).

Med anledning härav ställdes Norman och Ohlson av vederbörande åklagare

under åtal vid Göta livgardes krigsrätt under yrkande, att de måtte

ådömas ansvar för tjänsteförsummelse och förpliktas ersätta kronan kostnaderna

för reparation av den skadade kulsprutan med 361 kronor.

Utredningen i målet gav vid handen, att olyckan inträffat till följd av att

kulsprutan använts för skarpskjutning, ehuru den varit försedd med en för

skjutning med lös ammunition avsedd pipa.

Krigsrätten meddelade utslag den 18 september 1936, därvid krigsrätten

förklarade, att Ohlson måste anses hava gjort sig skyldig till försummelse

genom att icke före skarpskjutningens början förvissa sig örn, att ifrågavarande

kulspruta varit försedd med skarpskjutningspipa. Däremot ansåg krigsrätten

Normans åtgärder i samband med skarpskjutningen icke kunna för

honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet. Krigsrätten prövade rättvist

att jämlikt angivet lagrum döma Ohlson för tjänsteförsummelse till arrest

utan bevakning i fyra dagar, varjämte Ohlson förpliktades att ersätta kronan

kostnaden för reparation av den skadade kulsprutan med 361 kronor. Krigsrättens

utslag har vunnit laga kraft.

Hos Kungl. Majit har nu Ohlson i en den 6 november 1936 till försvarsdepartementet

överlämnad skrift anhållit att bliva befriad från den honom

sålunda ålagda ersättningsskyldigheten. Till stöd för ansökningen har Ohlson

framhållit, dels att han vid tidpunkten för olyckan tjänstgjort vid kulsprutekompani

endast omkring en vecka och därför varit ovan att handskas med

kulsprutemateriel, dels ock att han vore medellös samt kunde påräkna egen

arbetsinkomst först efter det han avslutat de studier, vilka han bedreve vid

handelsskola och som beräknades pågå under en tid av omkring tre år.

Arméförvaltningens artilleri- och civila departement hava i gemensamt utlåtande

den 8 december 1936 med hänsyn till förekomna omständigheter, bland

annat Ohlsons ovana vid materielens handhavande, föreslagit, att Kungl.

Majit måtte avlåta proposition till riksdagen angående efterskänkande av

kronans ifrågavarande fordran.

Statskontoret har i utlåtande den 25 januari 1937 anfört följande.

Statskontoret finge till en början erinra, att 1935 års riksdag vid behandlingen

av ett med det förevarande i viss mån likartat ärende gjort ett uttalande

av ju-incipiell innebörd. I riksdagens skrivelse nr 156 angående befrielse

för marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv

I. J. Falkman från viss betalningsskyldighet hade sålunda anförts, att det

väckt riksdagens uppmärksamhet, att framställningar örn efterskänkande av

kronans fordringsanspråk under senare år i allt större utsträckning dragits

inför riksdagen, medan tidigare sådant skett huvudsakligast i undantagsfall,

då särskilt vägande skäl varit för handen och att då ej sällan ställts såsom

villkor för efterskänkandet, att vederbörande skulle till statsverket inleverera

viss del av det till betalning fastställda beloppet (jfr exempelvis bankoutskottets

utlåtande nr 18 till 1919 års riksdag). Numera hade emellertid en

tendens synts förefinnas att icke tillämpa denna princip lika rigoröst som

tidigare synts hava varit fallet. Följden härav hade blivit, att befrielse från

ersättningsskyldighet kommit att medgivas i allt större omfattning. För att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

emellertid vederbörande icke skulle bibringas den uppfattningen, att staten

vid fel och försummelser från deras sida eftergåve uppkomna ersättningsanspråk,

hade riksdagen velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av

att från statens sida efterskänkande a,v ådömd betalningsskyldighet endast

skedde i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt

medgivande samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning än som

kunde vara av omständigheterna verkligen påkallat.

I anledning av ovanberörda riksdagsuttalande funné statskontoret det tveksamt

örn den föreliggande framställningen borde bifallas.

Med hänsyn till i ärendet åberopade omständigheter — särskilt sökandens

bristande vana vid materielens handhavande och svaga ekonomiska ställning

ville statskontoret dock icke motsätta sig bifall till ansökningen på sätt arméförvaltningens

artilleri- och civila departement föreslagit.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att

kronan avstår från sin fordran hos Ohlson pa grund av omförmälda domstolsutslag.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige befälseleven N. E. Ohlson må befrias från

honom enligt Göta livgardes krigsrätts utslag den 18 september

1936 åliggande skyldighet att till kronan utgiva 361 kronor, samt

att nämnda belopp må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

2:o.

Under arméfälttjänstövningen hösten 1936 i Gävleborgs län tjänstgjorde

fänriken vid Smålands arméartilleriregemente J. J. Grapengiesser såsom

eldledningsofficer och förde i denna egenskap befälet över en av regementets

i övningarna deltagande rekognosceringsbilar. Under återfärden från

övningarna den 3 oktober nämnda år hade Grapengiesser, som avlöst automobilens

ordinarie förare, omkring 10 kilometer söder örn Husby i nämnda

län förlorat herraväldet över automobilen, vilken till följd därav lämnat vägbanan

och tomat mot ett vid sidan av vägen stående träd med påföljd att

automobilen tillfogats vissa skador.

I anledning härav ställdes Grapengiesser av vederbörande åklagare under

åtal vid Smålands arméartilleriregementes krigsrätt under yrkande, att Grapengiesser

måtte fällas till ansvar för tjänsteförsummelse och förpliktas ersätta

kronan kostnaderna för reparation av den skadade automobilen med 300

kronor.

Av handlingarna i målet framgår, att olyckan, som inträffat då automobilen

med en hastighet av högst 35—40 kilometer i timmen framförts i en svag

kurva med lösa vägkanter, synes hava berott på att Grapengiesser till följd

av flera dagars ansträngande fälttjänst med få tillfällen till sömn varit uttröttad

och för ett ögonblick slumrat till vid ratten.

Krigsrätten meddelade utslag den 10 oktober 1936, därvid krigsrätten fann

genom vad i målet förekommit styrkt, att Grapengiesser ådagalagt försummelse

i sin tjänst genom att vid ifrågavarande tillfälle brista i den omsorg

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 119.

och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.

Krigsrätten prövade förty rättvist jämlikt angivna lagrum döma Grapengiesser

att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt hållas till arrest

utan bevakning i två dagar, varjämte krigsrätten förpliktade Grapengiesser

att till kronan i ersättning för skadorna å automobilen utgiva 300 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 24 november 1936, har

Grapengiesser anhållit att bliva befriad från den honom sålunda åliggande

ersättningsskyldigheten.

I en av chefen för östra arméfördelningen, jämte eget tillstyrkande yttrande,

den 17 december 1936 överlämnad skrivelse har cliefen för Smålands arméartilleriregemente

tillstyrkt Grapengiesser framställning och därvid anfört,

bland annat, följande:

Enligt föreskrifter i instruktionen för anskaffning, redovisning, handhavande

och vård av under arméförvaltningens artilleridepartements förvaltning

stående motormateriel, mom. 28, borde till varje i bruk varande motorfordon

i regel vara avdelad bestämd förare (vid övningar i regel två, en förste

och en andre förare). Till ett motorfordon avdelad förare skulle föra och

sköta honom anförtrott motorfordon med de undantag, tjänsten i vissa fall

kunde påfordra.

I de för regementets förband för förenämnda arméfälttjänstövningar fastställda

sammansättningsplanerna hade icke andre förare varit upptagna, varför

erforderlig avlösning av den ordinarie föraren måst ske genom annan

motorkörkunnig personal, åkande å respektive fordon. Å den ifrågavarande

rekognosceringsbilen hade för sådan avlösning endast Grapengiesser kunnat

ifrågakomma.

Enligt det av krigsrätten meddelade utslaget hade Grapengiesser för försummelse

i fullgörande av tjänsteplikt dömts till disciplinstraff och förpliktigats

att utgiva skadestånd. Krigsrätten syntes icke hava ansett, att sökanden

gjort sig skyldig att genom grov vårdslöshet riskera sitt eget och andras liv

samt anförtrodd materiel.

Det syntes därför vara högst sannolikt att — därest skadorna vållats å enskild

person tillhörigt motorfordon och detta varit försäkrat — försäkringsgivaren

varit skyldig att utan regressrätt mot föraren utgiva ersättning för

skadorna å bilen.

Då föraren av ett staten tillhörigt motorfordon i avseende på ekonomisk

ansvarighet icke borde vara ogynnsammare ställd än föraren av ett dylikt

fordon tillhörigt enskild person, syntes det regementschefen — då regementets

fordon icke vore försäkrade — rättvist, att staten vidkändes kostnaderna

för ifrågavarande av Grapengiesser vållade skador.

Arméförvaltningens artilleridepartement har i utlåtande den 22 januari

1937 anfört, bland annat, följande:

Att döma av det straff, Grapengiesser ådömts, samt av omständigheterna i

övrigt i målet syntes den av Grapengiesser visade vårdslösheten icke kunna

anses hava varit av grov beskaffenhet. Därest kronan hållit den av Grapengiesser

förda automobilen vagnskadeförsäkrad, skulle den kronan förorsakade

skadan hava ersatts av försäkringsgivaren utan rätt för denne att regressvis

hålla sig till Grapengiesser. Denne skulle alltså för sådan händelse hava undgått

att ersätta nu ifrågavarande skador.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 119.

Nu angivna förhållande hade synts artilleridepartementet innefatta ett i

och för sig vägande billighetsskäl till förmån för att Grapengiesser befriades

från sin ersättningsskyldighet till kronan. För ett dylikt efterskänkande syntes

emellertid erfordras riksdagens samtycke.

Statskontoret har i utlåtande den 9 februari 1937 till en början erinrat om

förenämnda av 1935 års riksdag i skrivelse nr 156 angående befrielse för

marindirektören Falkman från viss betalningsskyldighet gjorda uttalande.

Därjämte har statskontoret anfört följande. Med hänsyn till vad riksdagen sålunda

anfört samt omständigheterna i föreliggande fall hade statskontoret

icke kunnat undgå att hysa starka betänkligheter mot att Grapengiessers skuld

till statsverket — 300 kronor — efterskänktes. Då emellertid, såvitt av den

förebragta utredningen framginge, grov vårdslöshet vid olyckstillfället icke

syntes kunna läggas Grapengiesser till last och en viss hänsyn syntes böra

tagas jämväl därtill att Grapengiesser, därest vagnskadeförsäkring förelegat,

knappast torde hava blivit slutligt ersättningsskyldig, ville statskontoret icke

motsätta sig att framställning gjordes till riksdagen örn befrielse för Grapengiesser

från betalningsskyldighet för det honom ådömda skadeståndsbeloppet.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag det skäligt, att

kronan avstår från sin fordran hos Grapengiesser på grund av omförmälda

domstolsutslag. Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att fänriken vid Smålands arméartilleriregemente J. J. Grapengiesser

må befrias från honom jämlikt nämnda regementes

krigsrätts utslag den 10 oktober 1936 åliggande skyldighet att till

kronan utgiva 300 kronor, samt

att nämnda belopp må ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

3:o.

Den 8 augusti 1935 framförde dåvarande konstapeln vid Smålands arméartilleriregemente

K. Å. Andersson i tjänsteärende en av regementets

personbilar å allmänna landsvägen från Säbydal till Tranås. Under färden

kolliderade automobilen med ett i en vägkurva anbringat, Norra Vedbo härads

vägstyrelse tillhörigt skyddsräcke, därvid räcket bröts sönder och vissa skador

uppstodo å automobilen.

I anledning härav ställdes Andersson av vederbörande åklagare under åtal

vid Smålands arméartilleriregementes krigsrätt under yrkande, att Andersson

måtte fällas till ansvar för tjänstefel och förpliktas ersätta kostnaderna för

reparation av den skadade automobilen med 370 kronor 75 öre. Härjämte

yrkade vägstyrelsen ersättning med 55 kronor för skadorna å vägräcket.

Krigsrätten meddelade utslag den 5 december 1935, därvid krigsrätten fann

genom vad i målet förekommit styrkt, att Andersson vid ifrågavarande tillfälle

brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall

betingats av omständigheterna. Krigsrätten prövade förty rättvist jämlikt

angivna lagrum döma Andersson att för oskicklighet i fullgörande av

Departementschefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

tjänsteplikt hållas till arrest utan bevakning i tre dagar, varjämte krigsrätten

förpliktade Andersson att utgiva i skadestånd till kronan 370 kronor 75 öre

och till Norra Vedbo härads vägstyrelse 55 kronor.

Genom utslag den 25 februari 1936 fann krigshovrätten, varest Andersson

anfört besvär över krigsrättens utslag, skäl ej vara anfört, som föranledde

ändring i överklagade utslaget. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde

Andersson ej fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 23 mars 1936, har

Andersson anhållit att bliva befriad från utgivande av honom på grund av

krigshovrättens utslag ådömda skadestånd.

I en av chefen för östra arméfördelningen, jämte eget tillstyrkande yttrande,

den 31 mars 1936 överlämnad skrivelse har chefen för Smålands arméartilleriregemente

tillstyrkt bifall till Anderssons framställning och därvid, bland

annat, anfört följande. Andersson, som vunnit anställning vid regementet

den 1 november 1932 och under anställningstiden icke tidigare varit föremål

för tillrättavisning eller bestraffning, ägde icke andra tillgångar än å postsparbanksbok

innestående 624 kronor 98 öre. Han åtnjöte icke andra inkomster

än de, som tillkomme honom i egenskap av konstapel vid regementet,

varför hans ekonomi vore synnerligen svag. Då Andersson icke kunde beräknas

under längre tid få kvarstanna i tjänst vid regementet, skulle den ekonomiska

ställningen ytterligare försvagas genom skadeståndens uttagande.

Regementschefen har vidare — under framhållande av att det av krigsrättens

utslag syntes framgå, att Andersson icke gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

och på i övrigt enahanda grunder som av regementschefen åberopats

i det ovan under 2: o) härovan återgivna yttrandet i fråga örn befrielse för

löjtnanten Grapengiesser från viss ersättningsskyldighet — förklarat sig anse

det rättvist, att staten vidkändes kostnaderna för de av Andersson vållade

skadorna.

I utlåtande i ärendet den 21 april 1936 hava arméförvaltningens artillerioch

civila departement anfört följande:

Departementen ansåge i anslutning till vad chefen för Smålands arméartilleriregemente

i avgivet yttrande uttalat, starka billighetsskäl tala för att

Andersson befriades från den honom ålagda ersättningsskyldigheten, och åberopade

departementen därvid även Kungl. Maj:ts beslut den 3 april 1936 i

anledning av riksdagens skrivelse nr 89/1936 i fråga örn befrielse för förre

vice korpralen N. E. Knapasjö från viss betalningsskyldighet m. m.

Departementen finge därför föreslå, att Kungl. Majit måtte avlåta proposition

till riksdagen örn efterskänkande av den fordran, 370 kronor 75 öre,

kronan jämlikt krigshovrättens utslag den 25 februari 1936 ägde hos Andersson
Under

förutsättning att Andersson befriades från den honom ålagda skyldigheten

att till kronan utgiva ifrågavarande skadestånd, syntes kronan böra

vidkännas kostnaderna för den ersättning, som Andersson jämlikt berörda

utslag förpliktats utgiva till Norra Vedbo härads vägstyrelse, eller 55 kronor,

vilket belopp syntes böra bestridas från lantförsvarets anslag till extra utgifter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den 8 juli 1936 under erinran om

Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 3 april 1936 i ärende, vilket syntes statskontoret

i väsentliga delar likartat med nu förevarande, tillstyrkt, att Kungl.

Majit måtte i proposition till riksdagen föreslå, att kronans fordran hos

Andersson finge efterskänkas och vederbörliga avskrivningsåtgärder vidtagas

i lantförsvarets räkenskaper. Vidare har statskontoret framhållit, att i händelse

av bifall till Anderssons framställning lantförsvarets anslag till extra

utgifter syntes, på sätt arméförvaltningens artilleri- och civila departement

föreslagit, böra tagas i anspråk för bestridande av ett belopp, motsvarande

den Andersson till Norra Vedbo härads vägstyrelse ådömda ersättningsskyldigheten.

I anslutning till vad myndigheterna sålunda anfört och under åberopande Departementsav

Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 3 april 1936, enligt vilket Kungl. chefenMajit

i överensstämmelse med riksdagens skrivelse den 20 mars samma år,

nr 89, förordnat, bland annat, att vice korpralen N. E. Knapasjö skulle befrias

från honom jämlikt krigshovrättens utslag åliggande skyldighet att till

kronan utgiva visst skadestånd, som ådragits under liknande omständigheter

som de nu föreliggande, finner jag mig böra tillstyrka, att Andersson, som,

enligt vad jag inhämtat, numera befordrats till furir vid ovannämnda regemente

men som beräknas avgå från denna anställning hösten 1937, befrias

från honom enligt krigshovrättens förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet

till kronan å 370 kronor 75 öre. Härtill torde riksdagens medgivande

böra inhämtas.

I likhet med arméförvaltningens artilleri- och civila departement och statskontoret

anser jag, att, därest Andersson befrias från utgivande av det kronan

tilldömda skadeståndet, kronan jämväl torde böra vidkännas kostnaderna för

reparationen av det Norra Vedbo härads vägstyrelse tillhöriga skyddsräcket.

Härtill torde jag emellertid få återkomma, sedan riksdagens beslut i ärendet

föreligger.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att furiren vid Smålands arméartilleriregemente K. Å. Andersson

må befrias från honom jämlikt krigshovrättens utslag den

25 februari 1936 åliggande skyldighet att till kronan utgiva

skadestånd med 370 kronor 75 öre, samt

att vederbörliga avskrivningsåtgärder må vidtagas i lantförsvarets

räkenskaper.

Vad departementschefen under punkterna l:o—3:o hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alf Ewerlöf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för värnpliktige befälseleven A. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyld s. 1 i texten
  2. SU 1937:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående befrielse för värnpliktige befälseleven Ar. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyldighet till kro s. 15 i texten