Angående anslag till riksskogstaxering och avverkningsstatistik
1937-02-26 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:148, Angående anslag till riksskogstaxering och avverkningsstatistik
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
1
Nr 148.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik; given Stockholms
slott den 26 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 175, har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, till Riksskogstaxering och avverkningsstatistik
beräkna för budgetåret 1937/1938 ett reservationsanslag av 150,000
kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla detta ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr US.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
Inledning.
Under senare år har skogsbruket och den därpå grundade förädlingsindustrin
i skilda avseenden varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Då framställningen i det följande i flera fall kommer att anknyta till tidigare
utredningar och undersökningar avseende berörda näringsgrenars stödjande,
torde jag lämpligen böra inledningsvis i korthet omnämna dem, som
i nu förevarande hänseende äga det största intresset.
Till en början torde jag få erinra, att kommissionen för försökstaxering
rörande virkeskapital, tillväxt m. m. av skogarna i Värmlands län, den s. k.
värmlandskommissionen, i sitt den 5 maj 1914 avgivna betänkande framlade
en plan samt kostnadsberäkning för taxering av Sveriges samtliga skogar.
För utredning av frågan om en ordnad avverkningsstatistik föreslog kommissionen,
att en särskild kommitté skulle tillsättas.
I anledning härav tillkallades den 2 oktober 1917 särskilda sakkunniga,
de s. k. skogstaxeringssakkunniga, för att verkställa utredning om anordnande
av skogsavverkningsstatistik och taxering av Sveriges samtliga skogar.
De sakkunniga blevo ej i tillfälle att slutföra sitt uppdrag rörande skogsavverkningsstatistikens
ordnande, då genom Kungl. Maj:ts beslut den 30
november 1922 de sakkunnigas förordnande upphörde med februari månads
utgång 1923.
Emellertid framlade Kungl. Maj:t vid 1923 års riksdag proposition (nr
191) angående anslag till riksskogstaxering. Sedan propositionen bifallits
av riksdagen, uppdrogs den centrala ledningen av taxeringen åt domänstyrelsen,
som redan sommaren 1923 lät igångsätta erforderliga fältarbeten.
Genom beslut den 10 oktober 1924 anförtroddes bearbetningen av det insamlade
materialet åt en särskild riksskogstaxeringsnämnd. På förslag av
Kungl. Majit beslöt 1925 års riksdag, att ledningen även av fältarbetet skulle
från och med år 1925 anförtros åt riksskogstaxeringsnämnden. I 1923 års
riksdagsbeslut angavs taxeringen skola i första hand avse skogarna i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar och Kopparbergs län, men genom senare riksdagsbeslut
utvidgades taxeringen att omfatta jämväl skogarna i övriga delar
av landet. Taxeringen avslutades under år 1929. En fullständig redogörelse
för densamma avgavs år 1932 av riksskogstaxeringsnämnden (stat. off.
utr. 1932:26).
Genom beslut den 5 juni 1931 uppdrog Kungl. Majit åt centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund att verkställa förberedande undersökning rörande
lämpligaste sättet för utredning örn avverkning och förbrukning inom
riket av virke för olika ändamål. Med skrivelse den 17 mars 1933 överlämnade
centralrådet till Kungl. Majit ett av särskilda av centralrådet tillkallade
sakkunniga den 21 december 1932 avgivet betänkande med förslag i ämnet.
över betänkandet — vartill jag återkommer i det följande — hava
yttranden inhämtats från domänstyrelsen och statistiska centralbyrån, men
i övrigt har detsamma ännu ej föranlett någon åtgärd från statsmakternas
sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
3
I anledning av skrivelse (nr 328) från 1930 års riksdag samt framställning
från den s. k. jordbruksutredningen tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 oktober 1931 sakkunniga
för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande åtgärder
för vinnande av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat
ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. De sakkunniga,
som antogo benämningen 1931 års skogssakkunniga, avgåvo den 4
januari 1933 betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande
av landets skogstillgångar, (stat. off. utr. 1933:2). Ett flertal
av de sakkunnigas förslag hava realiserats genom beslut av statsmakterna.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juli 1933 utsåg vidare
chefen för socialdepartementet sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning rörande skogshushållningen samt de industrier, som väsentligen
erhålla sina råvaror ur skogen. Genom denna utredning avsågs att
vinna kännedom om storleken av den produktion av sågade trävaror och
pappersmassa, för vilken förutsättningar ansåges föreligga i vårt land under
de närmaste åren, huru stora grupper av arbetare, som med den beräknade
produktionen kunde sysselsättas inom nämnda industrier, samt den
lämpliga lokala fördelningen av denna produktion ur såväl sociala som
ekonomiska synpunkter. Utredningen borde enligt direktiven även omfatta
storleken av den erforderliga råvaruförsörjningen, behovet av arbetskraft
för skogsavverkningarna samt avverkningarnas lämpliga fördelning på olika
landsdelar. De sakkunniga, vilka antogo namnet 1933 års skogsindustrisakkunniga,
avgåvo den 29 juli 1935 betänkande angående råvaruförsörjning,
produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna (stat. off.
utr. 1935: 36).
Sedan riksdagen i skrivelse den 13 juni 1932, nr 375, anhållit om närmare
undersökning beträffande skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem,
uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 13 juli 1934 åt socialstyrelsen att
i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen utarbetad plan verkställa
undersökning i ämnet. Undersökningen har ännu ej avslutats.
I anledning av vid 1935 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen
(skr. nr 274) hos Kungl. Majit, under åberopande av jordbruksutskottets
utlåtande nr 80, att skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som
kunde vidtagas för att höja dess bärkraft, gjordes till föremål för utredning
samt att av denna betingade förslag förelädes riksdagen.
Genom beslut den 23 juli och den 3 oktober 1936 bemyndigade Kungl.
Majit chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, att tillkalla två utredningsmän
för att — i enlighet med av departementschefen i anförande till
statsrådsprotokollet den 23 juli 1936 angivna riktlinjer — verkställa utredning
och avgiva förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder,
som kunde vidtagas för att höja dess bärkraft, ävensom högst sju sakkunniga
personer att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i
ämnet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 14S.
Av vad i nyssnämnda statsrådsprotokoll anförts beträffande riktlinjerna
för utredningen må här endast återgivas följande.
Vid utredningen borde beaktas den centrala ställning, som skogsbruket
och den därpå grundade förädlingsindustrin intoge i vårt lands näringsliv
Betydelsen för vårt jordbruk av ett lönande skogsbruk borde sålunda utredas.
Även i övrigt borde det samband, som rådde mellan dessa båda näringsgrenar,
bliva föremål för undersökning. I den mån skogsbrukets och
den därpå grundade förädlingsindustrins betydelse för vårt lands ekonomiska
ställning klarlades torde det även bliva möjligt att bedöma, huruvida
och på vad sätt statsmakterna kunde mildra verkningarna inom vårt land av
en i framtiden inträffande konjunkturförsämring å den internationella marknaden
för skogsprodukter.
Frågan, huruvida staten kunde medverka till ett stegrat ekonomiskt utbyte
genom förbättrad skogsvård och ökad skogsavkastning, borde ävenledes
ägnas uppmärksamhet. Visserligen hade statsmakterna i detta hänseende
vidtagit flera åtgärder, men det syntes icke uteslutet, att åtminstone i vissa
trakter ännu åtskilligt kunde göras. Även borde spörsmålet om den statliga
administrationen på skogsbrukets område göras till föremål för närmare
utredning.
Till övervägande borde upptagas jämväl spörsmålet, huruvida och på vad
sätt en lämpligare avvägning kunde åstadkommas mellan intressena inom
ifrågavarande näringsgrenar. Undersökas skulle sålunda, huruvida icke läget
för det skogsägande jordbruket kunde förbättras utan att andra samhällsgrupper
därigenom tillfogades men. Till behandling i detta sammanhang
torde även upptagas frågan om en avverkningsstatistik för landets skogar.
Självfallet borde i frågor, som redan varit eller vore föremål för undersökning,
de därvid framkomna undersökningsresultaten utnyttjas så långt
möjligt.
Med hänsyn till ämnets omfattning och den tid, som undersökningen i sin
helhet kunde komma att taga, syntes lämpligt att, därest vissa frågor funnes
kunna behandlas för sig, så skedde samt att särskild utredning med tillhörande
förslag framlades i dylika frågor.
Jämlikt Kungl. Maj:ts omförmälda bemyndiganden tillkallade jag dels
den 30 juli och den 3 oktober 1936 såsom utredningsmän kanslichefen i statens
jordbruksnämnd byrådirektören N. A. E. Malmfors och ledamoten av
riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. Strindlund i Skedom, dels
ock den 21 september 1936 såsom sakkunniga ordföranden i skogsägareföreningarnas
riksförbund, ryttmästaren N. R. Berg, juris licentiaten G. Hedlund,
direktören i Munksunds aktiebolag, jägmästaren B. Holmbäck, landstingsmannen
J. V. Jansén, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
H. Sten samt direktören i aktiebolaget Iggesunds bruk G. Sundblad.
Utredningsmännen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1936
års skogsuf redning, hava med skrivelse den 2 december 1936 överlämnat utlåtande
med förslag till åtgärder för åstadkommande av en förbättrad statistik
rörande skogsproduktion och virkesuttag.
över utlåtandet hava, efter remisser, yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, statistiska centralbyrån, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, skogsägareföreningarnas riksförbund samt Sveriges skogs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
5
ägareförbund. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har tillika
överlämnat yttranden från samtliga skogs vårdsstyrelser med undantag av
dem i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro samt Västmanlands län.
1936 års skogsutrednings förslag.
Behovet av statistik rörande skogsproduktion och virkesuttag.
1936 års skogsutredning påpekar till en början skogens betydelse för folkförsörjningen.
Enligt verkställda beräkningar motsvarade sålunda, framhåller
utredningen, värdet av skogens och därpå grundade förädlingsindustriers
avkastning i runt tal en sjundedel av landets nationalinkomst. Nära
hälften av Sveriges samlade utförsel bestode av trävaror, pappersmassa samt
papp och papper. Skogen kunde därför sägas uppbära en ansenlig del av
det välstånd, som för närvarande kännetecknade det svenska folkhushållet,
framhåller utredningen och anför ytterligare i detta sammanhang:
En undersökning, avseende år 1929, hade givit till resultat, att en femtedel
av skogsprodukternas bruttoförsäljningsbelopp (cirka 1 miljard kronor) för
sagda år skulle hava tillfallit skogsägarna i form av rotvärde samt att två
femtedelar belöpte å löner till skogs- och flottningsarbetare samt skogsindustriernas
arbetare och tjänstemän. Återstoden, två femtedelar, utgjordes av
frakter, räntor, skatter, avskrivningar, företagarvinst o. d. Av en annan undersökning,
utgående från skogsindustriernas nettobidrag (cirka 700 miljoner
kronor) till nationalinkomsten år 1934, hade framgått, att av nämnda
nettobidrag omkring 22 % skulle utgöras av rotvärde, 22 % av löner till
skogs- och flottningsarbetare, 23 % av skogsindustriarbetarlöner, 6 %> av löner
till skogsbrukets och skogsindustriernas förvaltningspersonal samt 27 %>
av räntor, avskrivningar, skatter m. m.
Redan av anförda siffror framginge skogens betydelse för beredande av
arbetstillfällen. Enbart inom skogsbruket uppskattades av 1931 års skogssakkunniga
arbetskraftåtgången för åren 1929—1930 till cirka 41 miljoner
dagsverken i genomsnitt per år, varav på avverkningsarbeten komme omkring
37 miljoner dagsverken eller 90 % av totala arbetskraftåtgången.
Man hade beräknat, att under februari månad, då drivningarna hade sin
största omfattning, i landets skogar skulle sysselsättas mellan 350,000 och
400,000 personer. Möjligheten att under vissa tider av året erhålla sysselsättning
i skogen utgjorde vidare i avsevärd utsträckning en förutsättning
för uppehållande av andra näringsgrenar. Härutinnan finge erinras örn den
betydelsefulla växelverkan, som förelåge mellan jordbruk och skogsbruk
och vilken tagit sig uttryck däri, att en stor del av jordbrukets folk och dragare
under tider av minskat arbetsbehov erhölle sysselsättning i skogen. Ett
dylikt inre sammanhang torde, jämte möjligheten att genom försäljning av
virke åtnjuta direkta inkomster från skogen, i många fall utgöra en nödvändig
betingelse för jordbruksdriften i de skogrikare delarna av landet.
Jämväl för skogsbruket torde denna driftskombination vara till största gagn.
Inom de på skogen uppbyggda förädlingsindustrierna sysselsattes likaledes
ett avsevärt antal personer. Arbetarantalet vid våra viktigaste skogsindustrier,
nämligen sågverk, hyvlerier, låd- och fanerfabrikör, snickeri- och
annan trävarufabrikation samt massa- och pappersindustrier, hade för de i
den officiella industristatistiken redovisade anläggningarna under de senare
åren utgjort något mera än 77,000.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 148.
I anslutning till det sist anförda har utredningen uttalat, att skogsindustriernas
resurser för beredande av uppehälle åt oförminskade arbetarskaror
sammanhängde, förutom med industriernas förmåga att hävda sig i den utländska
konkurrensen, med möjligheterna att förse desamma med ökade
mängder råvara. Enligt utredningens mening borde härvid jämväl uppmärksammas
de tillskott, som ifrågavarande industrier kunde erhålla i form
av nya förädlingsgrenar, uppbyggda på skogens grund genom bättre användning
av råvaran eller tillvaratagande av avfallsvirke.
Med hänsyn till att förändringar i skogsbrukets betingelser och dess sysselsättningsmöjligheter
sålunda vore ägnade att medföra mycket djupt ingripande
verkningar i det svenska folkhushållet, har det synts utredningen
vara ett oavvisligt behov för såväl det allmänna som den enskilde att kunna
med nöjaktig grad av säkerhet följa och bedöma utvecklingsgången inom
ifrågavarande näringsgren samt att vid varje tillfälle kunna bilda sig en
uppfattning örn huru förhållandena i detta hänseende gestaltade sig. Först
då möjlighet härtill förelåge, kunde enligt utredningens mening en fast utgångspunkt
erhållas för övervägande av de åtgärder, som i varje särskilt
fall kunde anses påkallade. Utredningen har i detta sammanhang erinrat
om att statsmakterna länge givit ett kraftigt stöd åt skogsvårdssträvandena.
Under de senaste tio åren hade sålunda de särskilda skogsvårdsanslagen tillhopa
med skogsvårdsavgifterna uppgått till närmare 50 miljoner kronor.
Självfallet vore det angeläget, att dylika bidrag komme till användning på
det ur landets synpunkt lämpligaste sättet. Härför krävdes emellertid en
jämförelsevis ingående vetskap örn det allmänna tillståndet å skogarna. Detta
vore även av vikt för det systematiska forskningsarbete på det skogliga
området, som sedan flera årtionden tillbaka bedreves i Sverige. Det finge
ej heller förbises, att staten vore landets utan jämförelse största skogsägare
samt att för en ur det allmännas synpunkt ändamålsenlig skötsel
av de statliga skogarna erfordrades, att landets hela skogskapital vöre väl
känt.
För vinnande av den nödvändiga kännedomen om våra skogar har utredningen
i första hand ansett erforderligt, att omfattningen och beskaffenheten
av rikets skogstillgångar bleve någorlunda säkert fastställda. Till stöd för
denna sin uppfattning anför utredningen:
Bristande kunskap om berörda omständigheter innebure, att man beträffande
själva den naturtillgång, på vilken hela skogsnäringen vilade, måste
räkna med en osäker eller rent av okänd faktor, då det gällde att taga ställning
till frågan, huruvida hushållningen varit rätt inriktad vid tillgodogörandet
av skogarna. Betydelsen av att i nu ifrågavarande hänseende äga
tillgång till såvitt möjligt tillförlitliga uppgifter torde bäst framgå genom att
något belysa den nytta, som man haft av den under åren 1923—1929 verkställda
första riksskogstaxeringen.
Igångsättandet av nämnda taxering förestavades väsentligen av en önskan
att klarlägga den sedan länge aktuella frågan, huruvida ingripanden vöre
nödvändiga till förhindrande av att skogarna skattades över sin förmåga.
Inventeringens resultat gåve stöd för uppfattningen, att åtgärder av dylik
innebörd för det dåvarande ej vore påkallade. Till följd av inträdande för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
7
skjutningar i efterfrågan på skogsindustriernas skilda råvarusortiment genom
sågverkshanteringens tillbakagång och massaindustrins starka utveckling
samt minskad användning av kol och brännved hade vidare marknadsläget
inom skogsbruket sedan någon tid tillbaka varit underkastat djupgående
förändringar. I detta läge hade riksskogstaxeringen jämväl blivit till
stort värde genom att lämna underlag för näringspolitiska utredningar och
bedömanden av rent kommersiell natur, ofta inom begränsade geografiska
områden. Icke minst gällde detta de.t numera med rätta så uppmärksammade
spörsmålet om nyttiggörandet av det lågvärdiga virke, som med hänsyn
till skogsvårdens krav måste utfällas ur skogsbestånden men endast i begränsad
utsträckning kunde finna nyttig användning. Härvid torde blott
erinras därom, att riksskogstaxeringen lämnat värdefullt material för den utredning
rörande folkförsörjningens och skogsvårdens förbättrande genom
ökat utnyttjande av klen- och avfallsvirke, som verkställts av 1931 års skogssakkunniga
och föranlett ett flertal åtgärder i angivet syfte från statsmakternas
sida. På samma grund hade 1933 års skogsindustrisakkunniga byggt
sin utredning rörande skogsindustriernas råvaruförsörjning m. m. Den omfattande
verksamhet för utdikning av vattensjuk skogsmark samt skogsodling
och röjning å vissa marker med otillfredsställande skogstillstånd, som
alltsedan år 1927 bedrivits med bidrag av särskilda statsanslag, hade i betydande
utsträckning föranletts av den vid taxeringen konstaterade förekomsten
i stor skala av dylika marker. Samma gällde inrättandet av den statliga
lånefond (kommunskogslånefonden), som avsåge att underlätta kommuners
inköp av sådan vanhävdad mark, till vars iståndsättande statens nämnda
anslag anvisats. Ytterligare kunde framhållas riksskogstaxeringens värde
för lappmarkslagstiftningens utformning samt för bedömande av frågor rörande
kolonisation, fastighetstaxering m. m.
Ehuru det säkraste och jämväl i övrigt bästa sättet för att följa och bedöma
skogstillgångarnas förändringar torde vara att verkställa upprepade
undersökningar av skogarnas virkesförråd, tillväxt, sammansättning o. s. v.,
har utredningen av kostnadsskäl funnit det icke vara möjligt att utföra dylika
inventeringar alltför ofta. Emellertid kunde på grund härav under tiden
mellan två taxeringar skogstillgångarna i en viss trakt ändras avsevärt.
För att fortlöpande kontrollera sagda utvecklingsgång krävdes enligt utredningens
mening jämväl uppgifter om virkesuttaget under olika år. Rörande
betydelsen av dessa uppgifter framhåller utredningen vidare:
Dylika uppgifter vore av vikt också för ett allsidigt och rätt bedömande
av de upplysningar, som erhölles genom taxeringarna. Resultaten av de förändringar
—- betingade exempelvis av virkesuttag samt skogsvårdande och
grundförbättrande åtgärder — som konstaterades vid två med visst tidsmellanrum
utförda inventeringar, avspeglade sig visserligen i regel mer eller
mindre i taxeringsuppgifterna. Växlingar i fråga örn virkeskapitalets storlek,
sammansättning och tillväxt inträffade emellertid av flera anledningar,
och det kunde därför vara vanskligt att avgöra, vad som orsakat en förändring
i den ena eller andra riktningen. Här kunde flera faktorer spela in, såsom
förskjutningar beträffande skogsvårdens utövande, ändringar i virkesuttaget
samt i de klimatiska förhållandena ävensom felaktigheter vid inventeringens
utförande. Ostridigt vore därför, att tillgången för ett visst område
till nöjaktiga uppgifter rörande avverkningarnas omfattning och fördelning
på olika virkesslag under skilda år skapade väsentligt ökade möjligheter
att fastställa orsakerna till de vid inventeringarna konstaterade föränd
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
ringarna i skogstillståndet och överhuvud för en klarare inblick i de skoglöf
ekonomiska sammanhangen för det område, varom vore fråga.
Uppgifter örn virkesuttagets storlek under olika år vore av stort värde även
utan direkt samband med skogsinventeringar. Redan med hänsyn till det
betydande antal personer, som sysselsattes i skogsavverkningarna, vöre det
nödvändigt för statsmakterna att följa förändringarna i dessa senare. Omfattningen
av huggningar och körningar i skogen påverkade vidare starkt
det allmänna ekonomiska läget i landets skogsbygder, överhuvud torde avverkningarna
vara en känslig mätare på det allmänna konjunkturläget inom
näringsgrenen i fråga. De senaste årens utveckling på folkhushållningens
område hade för övrigt skärpt betydelsen av att uppgifter av förevarande
slag funnes tillgängliga. I sådant hänseende torde vara tillfyllest att erinra
örn strävandena att för försörjningsändamål åstadkomma ett bättre tillgodogörande
av skogarna och deras virkesavkastning.
Utredningen har dessutom hävdat, att det ur skogspolitisk och socialekonomisk
synpunkt jämväl vore av vikt att känna fördelningen civ landets
skogstillgångar på olika brukaregrupper med sinsemellan mera avvikande förutsättningar
för skogsbrukets utövande. En eventuell differentiering av
skogsbruket med hänsyn till de skilda gruppernas hushållning med sina
skogsinnehav kunde nämligen, framhåller utredningen, återverka på skogens
möjligheter såsom råvaru- och försörjningskälla. Härtill har utredningen
i detta sammanhang knutit följande reflexioner.
I vårt land gjorde sig nu berörda förhållanden påtagligt gällande. Efter
hand hade uppstått större brukarekategorier av olika typ, vilka bedreve ett
i viss mån skiljaktigt skogsbruk a respektive ägovälden. Sagda kategorier
vöre, i stort sett, till antalet tre, nämligen 1) staten och andra allmänheter,
2) aktiebolag samt 3) övriga enskilda brukare, vilka grupper var för sig
innehade betydande delar av landets skogar. De allmänna skogarna, inklusive
gemensamhetsskogar, hade sålunda beräknats upptaga ungefär 24 % av
nämnda areal. Bolagens samt de övriga enskilda brukarnas motsvarande
andelai uppskattades till 27 °/o respektive 49 %>. Ekonomiska samt skogsoch
arbetstekniska förhållanden betingade givetvis en viss skillnad mellan
det skogsbruk, som utövades å de smärre brukningsenheterna, och det, vilket
bedreves å större sådana. Beaktas borde jämväl, att nu berörda fördelning av
landets skogar ej vore en gång för alla fastslagen utan förskötes i den ena
eller andra riktningen, allteftersom förhållandena tillstadde en uppdelning
av större skogsenheter eller en sammanslagning av smärre dylika.
Med hänsyn härtill vöre det önskvärt, att det allmänna med hjälp av tillförlitlig
statistik kunde dels konstatera, huru skogsarealen fördelade sig å
olika brukare- eller storleksgrupper och vilka förskjutningar, som inträffade
mellan dessa fran tid till annan, dels vinna kunskap om huru skogshushållningen
gestaltade sig inom skilda kategorier. Härigenom skapades jämväl
en förbättrad grundval för överväganden örn vidtagande av sådana åtgärder
som kunde finnas nödvändiga och lämpliga för skogsbrukets stödjande och’
forkovran.
Förefintlig statistik rörande skogsproduktion och virkesuttag.
Det behov av fortlöpande statistiska uppgifter rörande skogsproduktion
och virkesuttag, som av utredningen i det föregående konstaterats, har, enligt
vad utredningen framhåller, hittills tillgodosetts endast i begränsad utsträck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
9
ning. Vad först beträffar riksskogstaxeringen 1923—1929 har utredningen
betonat, att denna visserligen torde få sägas hava i stort sett motsvarat de
krav, man vid dåvarande tidpunkt skäligen kunde ställa på densamma, genom
att lämna tillförlitliga svar på frågorna om skogsmarkens fördelning på
olika slags bestånd och godhetsgrader, förekomsten av marker med otillfredsställande
skogstillstånd, skogskapitalets storlek och tillväxt samt fördelning
på trädslag, dimensionsklasser etc. Det rikhaltiga material, som därvid ställdes
till förfogande, hade ju även, såsom förut berörts, vunnit en mycket
mångsidig användning. Emellertid har utredningen erinrat om att 13 år förflutit
sedan riksskogstaxeringen påbörjades samt påpekat, att under dessa år
inträffat mycket betydelsefulla förändringar i avseende å de svenska skogstillgångarnas
omfattning och beskaffenhet. Skogsindustriernas råvarubehov
hade sålunda med några få undantag kraftigt ökats. Nya förädlingsgrenar
med särskilda krav på råvaran hade tillkommit, och tidigare gängse dimensions-
och kvalitégränser för de vanligare virkessortimenten hade förskjutits.
Till belysande av denna utveckling har utredningen anfört följande.
Under tioårsperioden 1926—1935 hade årstillverkningen i vårt land av pappersmassa
stigit från 1.93 till 2.93 miljoner ton. Från år 1926, då riksskogstaxeringen
avslutades i Norrland, till år 1935 hade alltså den årliga tillverkningen
av pappersmassa ökat med ej mindre än 52 %. Därmed hade massaindustrins
råvarukonsumtion övergått till att vara den största posten på
passivsidan av vår virkesbalans. Vad beträffade sågverksindustrin, hade
dess länge visade tendens till produktionsminskning gjort sig gällande även
under nämnda tioårsperiod; årstillverkningen vid i industristatistiken redovisade
verk syntes numera hava stannat vid i genomsnitt cirka 1.1 miljoner
standards mot 1.4 miljoner omkring år 1926. Emellertid hade under det
senaste decenniet en ökning inträtt i virkeskonsumtionen vid fasta eller
transportabla mindre sågverk, vilka i stor utsträckning ej tillhörde den storlekskategori,
som omslötes av industrislatistiken. Man syntes hava grundad
anledning förmoda, att till följd härav sågverksrörelsen i sin helhet nu ej
torde visa nämnvärt mindre virkesförbrukning än för tio år sedan. Uppmärksammas
finge ock, att andra träförbrukande industrier av betydelse,
såsom plywood-, snickeri- och därmed jämförbara fabriker, under de senaste
åren ökat sin tillverkning samt att helt nya skogsindustrier, exempelvis den
blott några år gamla wallboardframställningen, vilken senare dock i viss
utsträckning utnyttjade avfallsvirke, hastigt vuxit upp till stora träkonsumenter.
De på kort tid resultatrika strävandena att åvägabringa en förbättrad
brännvedsmarknad genom att använda ved såsom bränsle i värmelednings-
och högtryckspannor hade jämväl varit ägnade att öka virkesförbrukningen.
Även andra faktorer hade verkat i samma riktning.
Ostridigt vöre följaktligen, att skogarna, sedan riksskogstaxeringen övergått
landet, blivit allt hårdare skattade i synnerhet på sådant virke, som
lämpade sig för industriell förädling. Möjligheten att använda riksskogstajreringens
resultat som utgångspunkt för bedömande av industrins råvarufråga
för närvarande hade därigenom försvagats. ''Foges därjämte hänsyn
till att pålitliga uppgifter rörande virkesuttagets storlek under de gångna
åren saknades, vore det uppenbart, att stor osäkerhet måste råda, när det
gällde att bedöma de nuvarande skogstillgångarnas omfattning och beskaffenhet.
Den senaste, av 1933 års skogsindustrisakkunniga verkställda undersökningen
rörande skogarnas avkastningsförmåga i förhållande till de
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 148.
anspråk, som hade ställts på dem, hade givit till resultat, att avverkningen
för riket i dess helhet intill år 1933 ungefärligen motsvarat vad skogarna
vid rationell hushållning borde kunna giva inom de avsättningsbara sortimentsklasserna.
De sakkunniga hade emellertid konstaterat, att för vissa
områden i Norrland, inom vilka en stor del av sulfitindustrin vore belägen,
förelåge överavverkning av pappersved. Den allmänna ökning av virkesuttagen,
som ägt rum sedan dess, hade säkerligen ställt väsentligt större krav
på de nordsvenska skogarna än som motsvarade den på riksskogstaxeringens
resultat beräknade normala avverkningskvantiteten. Att som följd därav
skogstillståndet avsevärt förändrats syntes vara ställt utom varje tvivel.
I anslutning till vad sålunda anförts har utredningen uttalat, att riksskogstaxeringens
uppgifter numera ej på ett tillfredsställande sätt belyste omfattningen
och beskaffenheten hos rikets skogstillgångar. Med hänsyn till de
härav föranledda olägenheterna i skilda avseenden har utredningen ansett
sig böra understryka vikten av att största möjliga klarhet i berörda spörsmål
snarast vunnes. Härvid har utredningen erinrat om att 1933 års skogsindustrisakkunniga
föreslagit, att en på lämpligt sätt utförd omtaxering av
Sveriges skogar måtte komma till stånd inom en nära framtid, avseende i
första hand de distrikt, där råvarutillgången enligt de sakkunnigas mening
icke medgåve en avverkning av tillräcklig storlek för täckande av den beräknade
konsumtionen.
Såsom redan omnämnts har utredningen vidare påtalat avsaknaden för
närvarande av en fullständig och kontinuerlig statistik över inom landet verkställda
avverkningar. Utredningen meddelar, att man fördenskull vid utförande
av beräkningar rörande det årliga virkesuttaget i skogarna samt
årsförbrukningen för olika ändamål av virke måst på andra vägar söka bilda
sig en uppfattning härom. Rörande det närmare tillvägagångssättet härvid
har utredningen yttrat:
På lämpligt sätt hade man sökt statistiskt bearbeta tillgänglig import-,
export- och industriell produktionsstatistik, kompletterad för husbehovsvirkets
vidkommande med till vissa län begränsade lokalundersökningar, ävensom
i viss utsträckning utnyttja uppgifter från förefintlig flottningsstatistik.
Ifrågavarande metod hade, såvitt utredningen kunnat finna, helt eller delvis
använts i samtliga de fall, då man gjort försök att utarbeta en virkesbalans
för Sverige. Så hade skett exempelvis i förut omförmälda utredningar av
1931 års skogssakkunniga och 1933 års skogsindustrisakkunniga. Förfarandet
ginge i det väsentliga ut på att fastställa nettoexporten av oarbetat
virke samt användningen inom olika industrigrenar av inhemskt trä. Vad
gällde industriförbrukningen, beräknades därvid huru många kubikmeter
rotstående virke, som erfordrades för framställning av en standard sågat
virke, 1 ton sulfit- respektive sulfat- och mekanisk massa o. s. v. Den totala
virkesförbrukningen framkomme sedan som produkt av dessa relationstal
och tillverkningskvantiteterna av respektive förädlade varor. Efter myckenheten
förbrukade träkol räknade man sig till mängden virke, som kolats
i mila eller ugn. Husbehovsförbrukningen uppskattades till viss kvantitet
per invånare i olika områden av landet.
Den nu beskrivna metoden vore jämförelsevis snabb och enkel men lede
av åtskilliga brister, som gjorde den mindre lämplig vid uppgörandet av en
avverkningsstatistik. Sålunda finge framhållas omöjligheten av att genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr Må
-
ll
densamma statistiskt åtkomma den inhemska användningen av diverse specialsortiment,
såsom pålar, stolpar, sliprar samt runt och bilat byggnadsvirke,
ett ej obetydligt förbrukningsområde, som till större delen endast gissningsvis
kunde beräknas. En annan svårighet vore den redan i det föregående
berörda bristen på uppgifter rörande det betydande antal mindre
sågar, som numera arbetade i våra skogar, ej minst de norrländska. Vidare
kunde erinras om obefintligheten av statistik över den kvantitet bränsle,
som avverkades för försäljning till städer, stadsliknande samhällen samt den
icke skogsägande befolkningen på landsbygden. Att rätt uppskatta virkesförbrukningen
vid en mängd små- och specialindustrier, av vilka mångå
hade karaktär av hemindustri och hantverk, mötte jämväl svårigheter. Tidigare
hade även förelegat vanskligheter att i varje särskilt fall beräkna korrekta
relationstal mellan de inom de träförbrukande industrierna framställda
färdiga produkterna, som vöre statistiskt åtkomliga, samt de för berörda
produkters tillverkning använda råvarorna. I fråga örn de större standardindustrierna
torde detta hinder numera i viss utsträckning vara undanröjt,
sedan från och med år 1931 formuläret för uppgifter till industristatistiken
även upptoge de inom olika skogsindustrier förbrukade virkeskvantiteterna.
Utredningen har under hänvisning till det sagda framhållit, att angivna
metod följaktligen endast kunde leda till en mycket osäker uppskattning
av virkeskonsumtionen. Metoden vore därjämte behäftad med den betydande
svagheten, att den ej medgåve en närmare undersökning av varifrån det
förbrukade virket härledde sig. Frågan om åvägabringande av en fortlöpande
avverkningsstatistik hade därför sedan länge varit förmål för övervägande.
I detta sammanhang har utredningen erinrat om att särskilda av
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund tillkallade sakkunniga —
såsom redan inledningsvis berörts — i betänkande den 21 december 1932
framlagt förslag rörande lämpligaste tillvägagångssättet för upprättande av
en avverkningsstatistik.
Den av nämnda sakkunniga verkställda undersökningen hade tagit sikte
på att klarlägga möjligheterna att grunda en fortlöpande avverkningsstatistik
å de för taxering till skogsaccis avgivna virkesdeklarationerna. Med hänsyn
härtill hade de sakkunniga bearbetat de under år 1930 inom Kopparbergs
och Kristianstads län avgivna deklarationerna. Resultaten härav hade givit
vid handen, att de deklarationer, som upprättats med strikt iakttagande
av de å deklarationsblanketten lämnade anvisningarna, syntes väl lämpade
såsom underlag för avverkningsstatistiska beräkningar. Sedan deklarationsplikten
i visst avseende utvidgats, borde enligt de sakkunnigas mening en
försöksvis utförd bearbetning av virkesdeklarationerna företagas för ett år.
Uppgörandet av den första försöksstatistiken borde omhänderhavas av statistiska
centralbyrån, som för ändamålet skulle anlita skoglig fackman.
Kostnaderna för försöksstatistiken uppskattades av de sakkunniga till 8,000
kronor.
Centralrådet för skogsvåidsstyrelsernas förbund tillstyrkte i huvudsak ett
genomförande av de sakkunnigas förslag. Emellertid ansåge centralrådet
försiktigheten bjuda att räkna med ett något högre belopp, förslagsvis 12,000
kronor, till bestridande av kostnaderna för försöksstatistikens upprättande.
Statistiska centralbyrån tillstyrkte i princip förslaget örn anordnande av en
försöksstatistik men anmärkte, att det ej vore osannolikt, att även eli belopp
av 12,000 kronor skulle visa sig alltför knappt, särskilt örn, såsom de sak
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 148-
kunniga förslagit, jämväl saluavverkningarna till värde av under 100 kronor
skulle deklareras. Domänstyrelsen ansåge sig ej böra avstyrka förslaget och
hyste den uppfattningen, att kostnaderna för försöksbearbetningen borde
kunna begränsas till 8,000 kronor.
I detta sammanhang har utredningen jämväl ansett sig böra omnämna, att
1931 års skogssakkunniga fäst uppmärksamheten vid nyttan av att få till
stånd en fortlöpande avverkningsstatistik såsom komplement till kännedomen
om virkesförråd och tillväxt. Även 1933 års skogsindustrisakkunniga
hade berört denna fråga och därvid understrukit önskvärdheten av att en
dylik statistik med det snaraste måtte anordnas, i första hand avseende sådant
virke, som förbrukades av skogsindustrierna.
Vad beträffar de i det föregående omförmälda statistiska uppgifterna rörande
skogsmarkens fördelning på brukaregrupper har utredningen uppgivit,
att några mera pålitliga dylika uppgifter ej funnits tillgängliga förrän
i samband med den allmänna fastighetstaxering, som ägde rum år 1928.
Dessförinnan förelåge visserligen redovisningar beträffande omfattningen av
statens och andra allmänna skogar liksom vissa samfällighetsskogar. För de
enskilda skogarna hade däremot endast mycket ungefärliga beräkningar
verkställts härom, exempelvis i den s. k. jordkommissionens år 1921 avgivna
betänkande rörande jordlagstiftningen. Beträffande de uppgifter av hithörande
slag, som genom nyssnämnda fastighetstaxering och därefter blivit
tillgängliga, anför utredningen bland annat följande.
Vid 1928 års fastighetstaxering tillämpades en redovisning av skogarnas
areal, som beträffande fördelningen på olika skogsbrukstyper torde få betraktas
som mera tillfredsställande. Vid den statistiska bearbetningen av
taxeringsmaterialet gjordes sammanställningar om olika ägarekategoriers totala
skogsareal samt i fråga örn bondeskogarna jämväl sagda areals fördelning
på vissa storleksgrupper efter skogsmarksinnehavet räknat. Dessa sammanställningar
publicerades i samband med framläggandet av de övriga undersökningsresultaten
(stat. off. utr. 1931:35).
Fastighetstaxering hade sedermera ägt rum jämväl år 1933. I den särskilda
redogörelsen häröver hade dock ej medtagits några sammanställningar
av nyssnämnd beskaffenhet, men enligt vad utredningen erfarit torde avsikten
vara att inom kort publicera dylika.
Härjämte ville utredningen framhålla, att åtskilliga arealuppgifter rörande
skogsmark funnes i den i Sveriges officiella statistik ingående redogörelse
för allmänna jordbruksräkningen år 1932, som framlagts av statistiska centralbyrån
den 13 januari 193G och vartill material insamlats i samband med
1933 års fastighetstaxering. Vid jordbruksräkningen hade den redovisade
skogsmarksarealen dels hopförts till en utmarksgrupp, inom vilken ingen
jordbruksdrift förekomme och vars skogar i regel torde tillhöra staten och
vissa samfälligheter samt aktiebolag, dels i övrigt, vilket också gällde andra
ägoslag, såsom åker och äng, fördelats i totalsummor å tio storleksgrupper
efter åkerarealen. Någon ytterligare uppdelning av materialet på brukarekategorier
förelåge härutöver icke; ej heller framginge av denna statistik de
mot de olika grupperna av åkerareal svarande, vid fastighetstaxeringsuppgifternas
granskning använda skogsmarksgruppernas omfattning.
Sålunda stöde visserligen två slags uppgiftssammanställningar till förfogande
för belysande av skogsmarkens uppdelning på olika brukaregrupper
Kungl. Maj.ts proposition nr 148-
13
och de från tid till annan skeende förändringarna i detta hänseende. Men
vad som anförts torde tillika visa, att sambandet mellan jord- och skogsinnehav
varken i det ena eller andra fallet kunde tydligt klarläggas. Härför
erfordrades en samtidig redovisning av skogens och åkerns fördelning på
storleksgrupper, varigenom åskådliggjordes dessas inbördes sammanhang.
Utredningen har för sin del funnit det vara av vikt ur näringspolitisk synpunkt
att särskilt beträffande bondehemmanen kunna avgöra, huru i skilda
delar av landet de vid fastighetstaxeringens bearbetning tillämpade storleksgruppema
efter skogsmarksarealen hänförde sig till jordbruk med olika åkerareal,
varigenom en klarare bild erhölles av gemenskapen mellan jorden och
skogen. Utredningen har, med andra ord, förordat en kombination mellan
de båda slag av arealstatistiska uppgifter, som nu förefinnas.
Rörande frågan om fördelningen på skilda brukarekategorier av skogskapitalet
och dess avkastning har utredningen vidare meddelat, att till följd
av de betydande svårigheterna att erhålla tillförlitligt grundmaterial endast
mycket approximativa beräkningar kunnat verkställas. Riksskogstaxeringens
resultat hade sålunda — med undantag av en specialutredning för Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker, varvid vissa taxeringsuppgifter
fördelades å statliga och enskilda skogar — icke kunnat i dylikt hänseende
redovisas. Detsamma gällde de undersökningar av förbrukningen, som hittills
utförts. Med hänsyn till det stora värdet av att öka kännedomen örn
huru skogstillståndet och skogens avkastning stöde i beroende av skogsbrukets
natur, har utredningen ansett sig böra understryka, att ett starkt behov förefunnes
av att på denna viktiga punkt i möjligaste mån fullständiga den skogliga
statistiken.
Åtgärder för åstadkommande av en förbättrad statistik rörande skogsproduktion
och virkesuttag.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts i fråga om behovet av en
statistik rörande skogsproduktion och virkesuttag samt i fråga om arten av
nu förefintlig dylik statistik har utredningen ansett sig böra betona angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtoges för att söka åstadkomma en förbättrad
statistik på förevarande område.
I detta syfte har utredningen till en början funnit sig böra bestämt förorda,
att statsmakterna snarast möjligt måtte gå i författning örn att genomföra
en förnyad riksskogstaxering. Förutom det gagn i förut angivna avseenden,
som en dylik omtaxering av landets skogar skulle medföra, skulle densamma
enligt utredningens uppfattning jämväl i viss utsträckning kunna tjäna som
mätare beträffande resultaten av den under senare år bedrivna, av staten
med betydande medelsbidrag understödda skogsvårdande och grundförbättrande
verksamheten. På grund av de ganska omfattande förberedelser, som
en dylik riksskogstaxering krävde, har utredningen emellertid ansett, att arbetet
ute i fältet icke kunde påbörjas förrän tidigast under våren 1938.
Vad angår tid och arbetstakt för den föreslagna riksskogstaxe
ringen bar utredningen anfört följande.
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr 148.
Av praktiska skäl vöre det nödvändigt, att taxeringsarbetet bedreves under
en följd av år. Med hänsyn till att i vissa delar av Norrland råvarutillgången
uppgåves vara sådan, att en avverkning av tillräcklig storlek för täckande
av den beräknade konsumtionen ej kunde ske, vore det angeläget, att klarläggande
uppgifter om skogstillgången i dessa trakter snarast möjligt införskaffades.
Statsmakterna erhölle på så sätt möjlighet att överväga, huruvida
förhållandena i berörda hänseende påkallade särskilda ingripanden för
att tillförsäkra träförädlingsindustrin i sagda landsända — varav huvudparten
vid förra riksskogstaxeringen undersöktes i taxeringsperiodens början —
råvara i erforderlig myckenhet. Givetvis utgjorde vad som sagts intet hinder
för att, därest det vid taxeringens planläggning skulle visa sig lämpligt,
låta arbetet påbörjas jämväl i andra trakter av landet.
Utredningen ansåge dock icke, att taxeringen under de första åren behövde
drivas i raskare takt än vad som motsvarade ett omdrev för hela landet av
sju å åtta år. Under den senare delen av taxeringsperioden, då inventeringen
borde komma att omfatta trakter, där större jämvikt rådde mellan skogsproduktion
och råvarubehov eller där skogsbruket vore av förhållandevis
mindre betydelse, torde arbetstempot kunna ytterligare nedbringas till vad
som motsvarade ett omdrev för hela landet av ungefär femton år. Detta
innebure, att ifrågavarande riksskogstaxering skulle vara avslutad efter omkring
tio år. Efter nämnda tid torde emellertid en ny undersökning av liknande
slag på sina håll vara erforderlig. Det syntes därför utredningen
vara ändamålsenligt, att taxeringsinstitutionen gåves en mera permanent karaktär,
så att Sveriges skogstillgångar skulle för framtiden inventeras genom
kontinuerliga taxeringar med ett omdrev av omkring femton år. Såvitt man
nu kunde avgöra, torde en dylik taxeringsperiod ej med fördel kunna ytterligare
förlängas, bland annat för att såväl statsmakterna som enskilda skulle
i tid erhålla kännedom örn uppenbara överdrifter i tillämpad avverkningspolitik
och vidtaga de åtgärder, som härav kunde påkallas. Härvid kunde
längre intervall tillåtas i trakter, där rådande betingelser, såsom virkesförrådets
sammansättning och avsättningsförhållandena, tillstadde ett mera stabilt
skogsbruk, under det att behovet av tätare inventering framträdde i de
fall, där till exempel brist kunde befaras uppstå genom realisation av överåriga
virkesförråd.
Genom en kontinuerligt pågående taxering vunnes, förutom annat, en varaktig
och säkrare överblick av skogskapitalet och dess förändringar. En annan
fördel, som icke finge underskattas, läge i att den för arbetets utförande
behövliga, fackutbildade personalen erhölle stor rutin och säkerhet. Därjämte
bleve personalstaten mindre och kunde beredas mera stadigvarande
anställning. Den första riksskogstaxeringen hade under de sju år, som fältarbetet
pågått, i medeltal elva lagledare, vilka till huvudsaklig del sysselsatts
enbart under sommarsäsongen. Vid en femtonårig taxeringsperiod
skulle det sannolikt vara tillräckligt med endast fem lagledare. Därest dessa
under vinterhalvåret, då fältverksamheten läge nere, ej kunde insättas å det
hopsamlade materialets bearbetning eller med taxeringen sammanhängande
utredningsarbete, ville det synas, som örn möjlighet att bereda dem erforderlig
sysselsättning skulle kunna sökas i samband med genomförandet av en
fortlöpande avverkningsstatistik, varom utredningen i det följande komme
att framlägga förslag.
I fråga om ledningen och övervakandet av taxeringen,
vilken verksamhet enligt utredningens mening torde innefatta även utförande
för det allmännas eller enskildas räkning av specialundersökningar rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
15
skogstillståndet i olika trakter, har det synts utredningen, att valet komme
att stå mellan två alternativ. Det ena vore att lägga verksamheten på en redan
existerande institution, vilken för ifrågavarande ändamål möjligen borde
kompletteras med ett råd av i taxeringsfrågor erfarna och kunniga män för
planläggning av arbetet samt diskussion av under inventeringens gång eventuellt
uppkommande nya spörsmål. Det andra alternativet avsåge tillskapandet
av en särskild fristående nämnd, sammansatt av personer med skogig
och statistisk sakkunskap. Beträffande förevarande spörsmål har utredningen
andraga ytterligare:
•
Bland de institutioner, som i förra fallet kunde ifrågakomma, vore givetvis
domänstyrelsen, som bland annat bedreve indelningsverksamhet å statens
skogar. I detta sammanhang hade framkommit den synpunkten, att befordringsmöjligheter
för taxeringspersonal med skoglig utbildning, som icke
lämpligen kunde under längre tid bibehållas i detta arbete, skulle kunna
ordnas genom att domänverket öppnade passage för densamma till annan
verksamhet. Å andra sidan torde det måhända icke vara lämpligt, att ett
statligt ämbetsverk, som dreve sin verksamhet i fri konkurrens med enskilda
skogsägare och andra företagare, tillfördes en arbetsuppgift av ifrågavarande
slag. Denna erinran vunne givetvis i styrka, om med ledningen av taxeringen
skulle förenas uppgiften att svara för utarbetande av en fortlöpande avverkningsstatistik.
En annan möjlighet torde vara att lägga förevarande bestyr å statens skogsförsöksanstalt.
Därest så skedde, ernåddes självfallet, att den omedelbara
kännedom örn tillståndet i landets skogar, som vid taxeringsarbetet vunnes,
kunde lättare tillgodogöras vid det av staten bedrivna systematiska forskningsarbetet
för höjande av skogarnas avkastning. Även för planläggningen
av forskningsarbetet torde den närmare anknytning, som härigenom måhända
åstadkommes mellan försöksanstalten och det praktiska skogsbruket, vara
av värde. En dylik anordning syntes emellertid förutsätta omorganisation
av anstalten. Slutligen kunde det även tänkas, att skogsvårdsstyrelserna
kunde i viss omfattning medverka vid taxeringsarbetets bedrivande.
Frågan huruvida taxeringsverksamheten lämpligen borde förläggas till
någon på det skogliga området redan verkande institution vore sålunda beroende
på åtskilliga spörsmål av administrativ organisatorisk art, till vilka utredningen
för närvarande ej vore beredd att taga ställning. Erinras finge i
detta sammanhang, att enligt meddelade direktiv utredningen hade att närmare
undersöka spörsmålet örn den statliga administrationen på skogsbrukets
område. Det syntes icke lämpligt, att, innan utredningen slutförts i denna
del samt de åtgärder, som från statsmakternas sida i anledning därav
befunnes påkallade, vidtagits, taxeringsverksamheten anknötes till förefintlig
institution. Örn så skedde, vore att befara, att svårigheter komme att
uppstå, därest det sedan skulle befinnas önskvärt, att verksamheten överflyttades
å annat organ. Utredningen hade därför ansett, att taxeringen tillsvidare
borde omhänderhavas av ett självständigt organ av mera tillfällig
karaktär. Denna anordning tillämpades även vid föregående riksskogstaxering
med synnerligen gott resultat. Därest utredningens undersökningar rörande
den skogliga administrationen skulle giva vid banden, att taxeringsinstitutet
lämpligen borde sammanföras nied annan statlig myndighet, torde
detta kunna utan nämnvärda olägenheter genomföras. Ett dylikt provisoriskt
ordnande av taxeringsarbetets förläggning syntes ej heller böra medföra
någon nämnvärd ökning av kostnaderna, då erforderlig personal under
16
Kungl. Maj:ts proposition nr lin
-
alia. förhållanden måste anställas. Personalens passagemöjligheter torde
likaledes icke behöva bereda några större svårigheter.
Utredningen har i anslutning till det anförda föreslagit, att ledningen och
handhavandet av taxeringen tillsvidare måtte överlämnas till en direkt under
jordbruksdepartementet sorterande nämnd, vilken lämpligen borde bestå
av högst fem personer, företrädande skogstaxatorisk och statistisk sakkunskap
samt enskild och statlig skogsförvaltning. På nämnden borde ankomma
dels att snarast möjligt efter varje års utgång lämna en redogörelse
för under året utförda taxeringsarbeten samt* därvid framkomna resultat,
dels ock att årligen inför Kungl.Maj:t framlägga plan med kostnadsberäkning
rörande taxeringsarbetets omfattning, förläggning m. m. för nästföljande
år.
Enligt utredningens mening borde den föreslagna nämnden tillsättas senast
under hösten 1937 med uppgift att i första hand efter hörande av vederbörande
myndigheter och olika av frågan berörda enskilda företag och
personer utarbeta plan för taxeringsarbetet under år 1938. Utredningen har
rekommenderat ett beaktande av följande synpunkter vid taxeringsarbetets
planläggning:
Kostnaden för taxeringsarbetet kunde förmodligen nedbringas, i den mån
delar av den föregående taxeringens material kunde användas såsom grundmaterial
för den nya inventeringen. Ej heller syntes uteslutet att beträffande
vissa delar av taxeringsförfarandet ernå förenklingar med stöd av erfarenheterna
från den första riksskogstaxeringen, utan att därför nödiga krav
på resultatens säkerhet bleve eftersatta. Å andra sidan borde övervägas,
vilka nya observationer som kunde vara av behovet påkallade med hänsyn
till nuvarande krav på taxeringsmaterialet och möjligheterna att inom en
skälig kostnadsram tillgodose hithörande önskemål. Utredningen ville erinra
om, bland annat, önskvärdheten av att söka ernå förbättrad kännedom
om förekomsten av skador samt rörande kvalité- och rasfrågor, skogstyper
m. m. Därjämte borde eftersträvas att åvägabringa mera objektiv och
säker ledning för på taxeringen grundade avverkningsberäkningar och uppskattningen
av därvid utfallande virkesslag, vilket mahända kunde astadkommas
genom insamlande i samband med inventeringen av sådana uppgifter,
som kunde giva stöd vid bedömandet av vad som under viss tid^ kunde
beräknas utfalla ur skogen och hur detta virkesuttag fördelade sig på diameterklasser
och trädslag. Därjämte vöre önskvärt att, vid sidan av materialets
fördelning på län och flodområden, för Norrland och möjligen Dalarna
och Värmland uppgifter lämnades örn virkesförrådets belägenhet i
förhållande till flottled genom att detsamma redovisades å lämpliga rayoner
längs lederna. Härigenom avsåges att fa en bild av virkesförrådets storlek
och beskaffenhet med hänsyn till utdrivningsläget; i detta samband finge
emellertid ej bortses från att den motoriserade lasttrafiken numera även på
sina håll inom de stora ådalsområdena inverkade på utforslingsbetingelserna.
Av förut anförda skäl vore tillika av vikt att, i den mån så läte sig göra,
klarlägga tillståndet å skogar, tillhörande olika brukarekategorier. Utredningen
vore väl medveten örn att detta i vissa delar av landet pa grund av
rådande ägosplittring m. m. torde möta hinder, som endast genom en oskälig
kostnadsökning kunde övervinnas. I någon utsträckning kunde kanske
en dylik undersökning dock utföras, till vilken fråga nämnden borde fatta
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
ståndpunkt. I den mån vid taxeringen sådana nya observationer kunde göras,
som vöre ägnade att belysa behovet av olika slag av skogsvårdande åtgärder,
torde detta vara av stort värde. Vid planläggningen borde jämväl
beaktas önskvärdheten att för varje arbetssäsong så bedriva taxeringen, att
årsredogörelsen för taxeringsresultaten komme att omfatta områden, som
vore att betrakta såsom skogligt-ekonomiska helheter. Inventeringen av ett
och samma flodområde (ådal) borde sålunda helst ske under en sommar.
Härutöver borde man vid taxeringens planläggning undersöka möjligheterna
och lämpligheten av att dels för övre Norrlands vidkommande, där
statens skogar utgjorde ungefär 50 procent av totala arealen, samordna riksskogstaxeringen
med domänverkets indelningar därstädes eller tillgodogöra
sig från dylika indelningar föreliggande uppgifter, dels utnyttja det indelningsmaterial
för Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som kunde
erhållas från vederbörande skogsvårdsstyrelser, genom vilkas försorg enskildas
skogar i dessa områden nu bleve föremål för uppskattning. Sålunda
finge nämnas, att inom Norrbottens läns lappmark beräknades i maj 1937
hava å enskilda skogar slutförts nytaxeringar på över 200,000 hektar samt
revideringar av äldre indelningar på närmare 140,000 hektar. Statens taxeringar
beräknades här komma att omfatta 1,200,000 hektar. Omkring år
1941 torde cirka 75 procent av denna lappmarks skogsmarksareal vara inventerad.
I Västerbottens län vore statsskogarnas taxering avslutad, och
skogsvårdsstyrelsens indelningar i länets lappmark avsåges att vara fullbordade
år 1940. För närvarande torde drygt hälften av skogsmarksarealen
i Västerbottens läns lappmark hava taxerats, och efter år 1940 beräknades
75 å 80 procent av sagda areal vara inventerade. Det torde böra undersökas,
huruvida här föreliggande omfattande taxeringsmaterial kunde med fördel
på något sätt utnyttjas för riksskogstaxeringens syften. Utredningen riktade
ävenledes uppmärksamheten på betydelsen av att vid taxeringsarbetet draga
nytta av det fotogrammetriska kartmaterial, som i en framtid kunde ställas
till förfogande, och hänvisade härutinnan till en den 3 november 1936 framlagd
utredning rörande rikets ekonomiska kartläggning (stat. off. utr.
1936:42).
Vad beträffar kostnaderna för den föreslagna taxeringen
har utredningen förklarat sig finna det svårt att med bestämdhet yttra sig
därom, innan den detaljerade planläggningen av arbetet genomförts. Medelsbehovet
torde nämligen, framhåller utredningen, bliva direkt beroende av
de krav på linjenätets täthet och observationernas omfattning, som framkomme
vid nämndens undersökning av hithörande frågor. Utredningen yttrar
vidare:
Till en viss ledning härvidlag borde kunna tjäna de kostnader, som belöpte
å den första riksskogstaxeringen. Dessa uppginge sammanlagt till
1,423,490 kronor, varav å fältarbetet 873,710 kronor och å bearbetningen
549,780 kronor. Kostnaderna för fältarbetet belöpte sig under åren 1925—
1929, då riksskogstaxeringsnämnden handhade ledningen av fältarbetet, å
645,465 kronor, fördelande sig med 81 % på arvoden för ledning och kontroll
samt taxeringslag, 10% på rese- och transportersättningar samt 9% på materialkostnader.
De växlade rätt avsevärt per km. linjelängd under olika år,
beroende på transport- och väderleksförhållanden ävensom andra orsaker,
överhuvud ställde sig taxeringen dyrare per km. i norra än i södra och
mellersta delarna av landet. I genomsnitt för hela taxeringsperioden utgjorde
kostnaden per km. uppmätt längd å marken för fältarbetet 18.37 kronor
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 148. %
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
samt för km. inalles gången linjelängd 16.82 kronor. Per 100 hektar skogsprodukt^
mark kostade sagda arbete 3.77 kronor.
Därest den nu föreslagna inventeringen kunde genomföras till samma totalkostnad
som den första riksskogstaxeringen. skulle i genomsnitt per år
under det första, tioåriga taxeringsomdrevet erfordras i runt tal 150,000 kronor.
Man torde emellertid hava att räkna med tillkomsten av vissa fördyrande
moment, av vilka några i det föregående berörts. Ehuru medelsbehovet
som följd härav ej_ kunde närmare beräknas, hyste utredningen den uppfattningen,
att även rätt långt gående anspråk på taxeringens större fullständighet
och ökade användbarhet borde kunna tillfredsställas inom en kostnadsram
av högst 200,000 kronor per år i genomsnitt. Samtidigt som utredningen
till fullo insåge, att statsfinansiella skäl nödvändiggjorde sparsamhet
vid medelsanvisningen, måste utredningen finna tungt vägande skäl tala för
att denna ej gjordes så knapp, att de med taxeringen avsedda syftemålen ej
uppnåddes. En kostnadsreglering i besparingssyfte syntes hellre böra ske
genom en förlängning av taxeringsperioden än medelst en beskärning av arbetet
på sådant sätt, att nyttan av dess resultat därav bleve lidande.
Förutom igångsättandet av en förnyad riksskogstaxering har utredningen
såsom synnerligen angeläget förordat, att en fortlöpande avverkningsstatistik
komme till stånd. Utredningen har härutinnan framhållit, att den i
det föregående omförmälda undersökningen genom av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund tillkallade sakkunniga torde utvisa, att en dylik
statistik under vissa förutsättningar skulle kunna bygga på virkesdeklarationerna
till skogsaccis. Ehuru även denna metod enligt utredningens åsikt
i praktiskt hänseende erbjöde vissa svårigheter, har det likväl förefallit utredningen,
som örn metoden, därest den kunde användas, erbjöde betydande
fördelar framför andra tänkbara utvägar. Fördenskull har det synts utredningen
önskvärt, att metodens användbarhet närmare utreddes. Detta torde
enligt utredningens mening endast kunna ske genom verkställande av en
provundersökning, vilken för att erhålla sitt fulla värde borde omfatta hela
landet.
Rörande nämnda provundersökning anför utredningen vidare:
Omförmälda sakkunniga hade ansett det nödvändigt, att avverkningsstatistiken
omfattade allt avverkat salu- och ^byggnadsvirke och icke endast
vad som vore accisbelagt. Med anledning därav hade de föreslagit, att gällande
förordning angående skogsaccis borde ändras därhän, att deklarationsplikten
skulle omfatta allt sådant virke, som icke användes för vederbörande
fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov av reparations-,
slöjd- och stängselvirke eller bränsle, oavsett huruvida det avverkade virket
vore accisbelagt eller ej. Därigenom skulle sannolikt antalet deklarationsskyldiga
komma att högst avsevärt utökas. Utredningen vore emellertid av
den uppfattningen, att innan en så omfattande åtgärd vidtoges större klarhet
borde hava vunnits beträffande frågan, huruvida det accisfria salu- och nybyggnadsvirket
bestode av så varierande kvantiteter eller i övrigt vore av
den beskaffenhet, att redovisning av detsamma för varje år kunde anses påkallad.
Det syntes nämligen mycket väl kunna tänkas, att det vore tillräckligt
med en närmare undersökning av dylikt virke exempelvis vart femte år.
Utredningen ansåge därför, att provundersökningen borde hava karaktären
av en engångsutredning rörande myckenheten av allt för salu- eller nybyggnadsändamål
avverkat virke. Uppgifter till denna undersökning borde'' in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 148-
19
förskaffas i samband med avgivande av virkesdeklarationer till skogsaccis
och samtidigt med dessa granskas av taxeringsmyndigheterna. Därefter borde
dock de statistiska uppgifterna avskiljas och insändas till statistiska centralbyrån,
som torde vara det för uppgifternas bearbetning lämpligaste organet.
I och för provundersökningen bär utredningen upprättat och till Kungl.
Majit överlämnat dels promemoria angående kungörelse örn undersökning år
1937 av skogsavverkningen i riket, dels förslag till särskilda uppgiftsblanketter
för undersökningen, dels ock förslag till instruktion, avsedd att tjäna
taxeringsnämnder och uppgiftsskyldiga till vägledning vid undersökningens
genomförande. I anslutning härtill har utredningen förordat i huvudsak följande
plan för provundersökningen.
Genom kungörelse borde Kungl. Majit föreskriva, att i samband med 1937
års virkestaxering till skogsaccis skulle anordnas en hela riket omfattande
undersökning rörande det under beskattningsåret (kalenderåret 1936 eller
närmast jämförliga skogsbokföringsår) avverkade salu- och nybyggnadsvirket.
Därjämte borde statistiska centralbyrån anbefallas att handhava undersökningen
och verkställa bearbetning av de för denna insamlade uppgifterna.
För ändamålet finge centralbyrån tillfälligt anställa skoglig fackman och
i övrigt anlita den sakkunskap, som kunde befinnas erforderlig. Å särskilda
blanketter skulle genom taxeringsnämnderna samtidigt med skogsaccisdeklarationerna
insamlas uppgifter rörande det avverkade virkets myckenhet,
fördelning på sortiment och rotvärde från samtliga de avverkare, som
under beskattningsåret verkställt avverkning till avsalu eller nybyggnadsändamål
å vederbörande fastigheter. Det torde böra ankomma på statistiska
centralbyrån att fastställa formulär till ifrågavarande blankett. Uppgift
skulle avgivas jämväl för enligt lagen örn skogsaccis den 28 september
1928 (nr 377) accisfritt salu- eller nybyggnadsvirke (under 100 kronors rotvärde)
. Sedan taxeringsnämnderna kontrollerat, att inkomna blanketter behörigen
ifyllts, att uppgifterna ej innehölle uppenbara fel eller oegentligheter
samt, där jämförelse kunde ske, stöde i överensstämmelse med avgivna
virkesdeklarationer, ävensom i de fall, där avverkningsuppgift ej inom utsatt
tid avlämnats, genom anmaning eller på annat sätt införskaffat dylik uppgift,
skulle blanketterna ofördröjligen insändas till statistiska centralbyrån. På
denna skulle ankomma att, sedan komplettering i mån av behov ägt rum,
skyndsammast möjligt bearbeta och sammanställa materialet samt avgiva
redogörelse över därvid gjorda rön och vunna resultat.
Vid bearbetningen och sammanställningen av provundersökningens uppgifter
borde materialet behandlas på sådant sätt, att god ledning erhölles för
såväl bestämmandet av den fortlöpande statistikens omfattning som dess organiserande
ävensom för det fullständigande av accisdeklarationsblanketterna
i statistiken berörande delar, vilket kunde befinnas vara av behovet påkallat.
Tidigare hade understrukits nödvändigheten av att erhålla en grund
för bedömningen av huruvida deklarationsskyldighet borde föreskrivas för
det accisfria salu- och nybyggnadsvirket eller andra metoder användas för
hithörande virkeskvantiteters redovisning. Av vikt vore vidare, att materialet
kunde så grupperas, att det i möjligaste män komme att redovisas ej enbart
för administrativa enheter utan även för mera naturliga redovisningsområden,
såsom flodområden, även örn i sistnämnda hänseende vissa approximationer
skulle befinnas ofrånkomliga. Då avverkningsstatistikens användbarhet
för olika syften bleve i väsentlig mån beroende därav, alt specifikationen
av de viktigaste och mera gängse virkessortimenten gjordes så full
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 148.
ständig som möjligt, borde detta noggrant beaktas vid materialets behandling.
Därest ett särskiljande av virket på olika trädslag kunde verkställas,
vore jämväl av betydelse, att en sådan uppdelning komme till stånd i den
omfattning så läte sig göra. Möjligheterna att fördela avverkningen på olika
kategorier av markägare borde tillika undersökas. I övrigt torde böra beaktas
de synpunkter på föreliggande fråga, som av förenämnda sakkunniga
framlagts med stöd av den utförda undersökningen av 1930 års virkestaxering
i Kopparbergs och Kristianstads län.
I detta sammanhang ville utredningen framhålla, att det skulle vara av
mycket stort intresse att försöka utröna, hur de upparbetade virkessortimenten
ledde sitt ursprung från olika delar av virkesförrådet, främst då i anseende
till dettas fördelning å diameterklasser. Vissa utvägar till en sådan analys
torde numera föreligga. Redovisningen av avverkningen å statens skogar
grundades sålunda på utsynade kvantiteter, fördelade i diameterklasser. Liknande
redovisning av utsyningen torde dessutom finnas å skogar under nu
gällande lappmarkslag, och även å vissa bolagsskogar fördes en mera detaljerad
statistik rörande utsyningarna. Det kunde därför förtjäna prövas, om det
ej vore fördelaktigt att utnyttja det material, som kunde bliva tillgängligt i
de å diameterklassen redovisade utsyningarna, och kombinera detta med
uppgifter örn avverknirigsuttagen. Beträffande de skogar, där ingen redovisning
av utsyningen verkställdes diameterklassvis, kunde man möjligen i
så fall utföra stickprovsundersökningar för att skaffa sig en ungefärlig kännedom
örn från vilka diameterklasser de olika sortimenten härrörde.
Sedan provundersökningen verkställts, torde enligt utredningens mening
med ledning av därvid gjorda rön omedelbart kunna uppdragas riktlinjer
för en fortlöpande avverkningsstatistik. I avseende å detta
spörsmål och i synnerhet den däri ingående frågan om lämpligt organ för
sagda statistik har utredningen anfört följande.
Om icke oförutsedda hinder uppstode, borde en fortlöpande avverkningsstatistik
kunna igångsättas i samband med avgivandet år 1939 av virkesdeklarationerna
till skogsaccis. I händelse — såsom utredningen tidigare föreslagit
— den förnyade riksskogstaxeringen påbörjades våren 1938, ernåddes
därigenom anslutning mellan dessa företag. Sedan avverkningsstatistiken
kommit till stånd, borde, såsom förut omförmälda sakkunniga ifrågasatt,
för komplettering av avverkningsstatistiken i mån av behov stickprovsundersökningar
utföras rörande såväl virkesförbrukningen till husbehov å de skogbärande
fastigheterna som virkesavgången genom självgallring och kvarlämnande
av mindervärdigt virke i skogen vid avverkningar. Därest av provundersökningen
skulle framgå, att även andra utredningar erfordrades för
statistikens genomförande med gott resultat, borde jämväl dylika komma till
stånd.
Vid övervägandet av frågan örn vilket organ, som skulle ombestyra att
plan uppdroges för en fortlöpande avverkningsstatistik samt, sedan densamma
kommit till stånd, handhava och svara för de statistiska uppgifternas
sammanställande och publicering, hade utredningen funnit starka skäl tala
för att jämväl detta bestyr anförtroddes åt det organ, som erhölle Kungl.
Maj:ts uppdrag att leda och övervaka riksskogstaxeringen. Inom detta organ
funnes sådan sakkunskap representerad, som kunde göras fruktbärande
även för avverkningsstatistiska syftemål. På grund av det samband, som
rådde mellan skogstillgång och virkesuttag i olika trakter, vore det givetvis
önskvärt, att vid bearbetningen av uppgifter rörande den ena av dessa fak
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 148.
torer tillgång funnes till primäruppgifterna beträffande den andra faktorn.
Detta underlättades givetvis, om ett och samma organ handhade taxeringen
och avverkningsstatistiken. Som ett ytterligare skäl kunde framhållas, att
den i taxeringsarbetet sysselsatta personalen och använda maskinutrustningen
i viss utsträckning torde kunna nyttjas även för bearbetning och hopförande
av avverkningsuppgifterna. För de under vinterhalvåret inom taxeringen
övertaliga lagledarna borde därigenom kunna ernås en önskvärd arbetsutfyllnad.
Utredningen har såsom sin mening uttalat, att medelsbehovet för
provundersökningen torde bliva avsevärt större än vad man tidigare
räknat med. Sålunda syntes det bliva nödvändigt att utgiva ersättning för det
arbete med insamling och granskning av uppgiftsblanketterna, vilket skulle
nedläggas inom taxeringsnämnderna. Arbetsåtgången för den centrala verksamheten
torde även bliva jämförelsevis stor, särskilt då det som i detta fall
vore fråga om en helt ny undersökning. Med ledning av tidigare erfarenhet
och i samråd med statistiska centralbyrån har utredningen, vid en som skälig
ansedd ersättning av 15 öre per blankett, uppskattat kostnaden för primärmaterialets
insamlande till 25,000 kronor. Då vidare den centrala bearbetningen
enligt utredningens mening kunde beräknas kosta ungefär lika mycket,
skulle följaktligen totalkostnaden uppgå till 50,000 kronor.
Vad åter angår kostnaden för den årliga avverkningsstatistiken
har utredningen påpekat, att det givetvis ej vore möjligt att nu
verkställa några beräkningar häröver. Då sagda kostnad bleve helt beroende
av den omfattning och utformning statistiken erhölle vid omprövning
av provundersökningens resultat, borde det i stället ankomma pa den för riksskogstaxeringen
föreslagna nämnden att i samband med denna prövning
framlägga kostnadskalkyler och äska för ändamålet erforderliga medel. Utredningen
har hållit före, att den fortlöpande statistiken kunde genomföras
till ej obetydligt lägre kostnad än vad provundersökningen beräknats draga.
I all synnerhet borde detta bliva förhållandet, om det årliga uppgiftsinsamlandet
funnes kunna begränsas till att omfatta enbart med accis belagt virke.
Slutligen har utredningen föreslagit, att en fortlöpande statistik rörande
skogsmarkens fördelning på olika brukarekategorier måtte anordnas i syfte
att belysa sambandet mellan jordbruk och skogsbruk i skilda delar av landet.
Härvid bär utredningen framhållit, att för sagda statistik behövliga
uppgifter torde kunna direkt erhållas ur det primärmaterial, som infordrades
för de allmänna jordbruksräkningarna, vilka ägde rum i samband med fastighetstaxeringarna
vart femte år. Vid den centrala bearbetningen av jordbruksräkningens
material borde ur arbetsteknisk och kostnadssynpunkt med
fördel kunna utarbetas ifrågavarande arealsammanställningar. På grund
av det nära sambandet med jordbruksförhållandena och önskvärdheten av
att infoga hithörande uppgifter i regelmässig, med jämna mellanrum framlagd
officiell statistik å jordbruksområdet förelåge enligt utredningens mening
jämväl skäl för att i redogörelserna för jordbruksräkningens resultat
hädanefter inrymdes en avdelning för sagda uppgifter. Utredningen har
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
ansett, att statistiska centralbyrån borde erhålla i uppdrag att vid uppgörande
av plan för ifrågavarande räkningar taga hänsyn härtill.
För att tjäna till ledning vid upprättandet av nu föreslagna statistik —
vilken första gången borde sammanställas på grundval av det material, som
erhölles vid jordbruksräkningen år 1937 — har utredningen framlagt ett utkast
till huvudstatistik.
Sammanställningen innehölle uppgifter, hopförda för län (och annan vid
jordbruksräkningen använd områdesindelning), rörande de till jordbruksdriften
anpassade brukningsdelarnas och den vid jordbruksräkningen redovisade
landarealens fördelning på brukarekategorier, storleksgrupper och ägoslag.
Vad beträffade brukarekategorier skildes i första hand mellan allmänheter,
aktiebolag och övriga enskilda brukare. Sistnämnda kategori hade
ytterligare efter åkerarealens storlek uppdelats i nio grupper, anslutande sig
väsentligen till de vid jordbruksräkningarna hittills gängse. Materialet särskildes
därefter å två huvudavdelningar, avseende brukarens karaktär av
självägare eller arrendator. För nu angivna brukarekategorier och storleksgrupper
redovisades, vad beträffade av ägaren brukade fastigheter, totalantalet
brukningsdelar samt antalet brukningsdelar med skog; skillnaden mellan
dessa uppgifter utgjorde de skoglösa brukningsdelarna. För sex olika skogsägoklasser
(räknat efter skogsmarksarealen) angåves vidare klassvis såväl
antalet brukningsdelar med respektive skogsinnehav som skogsmarkens omfattning.
I särskilda kolumner upptoges därjämte den sammanlagda skogsmarksarealen
jämte arealerna åker (och trädgård), äng samt övrig mark.
Ifråga om de utarrenderade fastigheterna förekomme uppgifter allenast om
antalet brukningsdelar samt skogsmarksarealen.
Utredningens hemställan.
I sista avsnittet av sitt utlåtande har utredningen —- efter att hava lämnat
en sammanfattning av sina i det föregående omförmälda förslag till åtgärder
för åstadkommande av en förbättrad statistik rörande skogsproduktion och
virkesuttag — framhållit, att utredningen icke ansett sig nu böra utarbeta någon
mera detaljerad plan för skogstaxeringsarbetets bedrivande, på grund
varav utredningen icke heller kunnat framlägga detaljerade beräkningar för
kostnaderna för ifrågavarande arbete. Enligt utredningens uppfattning borde
dock dessa hållas inom en ram av högst 200,000 kronor för år. Kostnaderna
för den föreslagna provundersökningen rörande myckenheten avverkat virke
hava av utredningen uppskattats till högst 50,000 kronor. Då denna undersökning
vore avsedd att äga rum under år 1937 och förra hälften av år 1938,
under vilken tid taxeringsarbetet torde få jämförelsevis ringa omfattning och
till stor del inskränkas till utarbetande av planer samt till vissa förberedande
undersökningar, har utredningen icke ansett erforderligt, att för budgetåret
1937/1938 högre anslag än 150,000 kronor anvisades för bestridande
av kostnaderna för taxeringsarbetets planläggning och påbörjande samt för
genomförande av förberörda provundersökning. Anslaget har av utredningen
föreslagits skola utgå i form av reservationsanslag. Kostnaderna för
upprättande av den förordade statistiken över skogsmarksarealen m. m. torde
enligt utredningens mening böra bestridas av de medel, som kunde komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
23
att anvisas för genomförande av den allmänna jordbruksräkningen år 1937.
Något särskilt anslag för täckande av ifrågavarande utgifter syntes därför
icke behövligt.
Utredningen har med hänsyn till det nu sagda hemställt dels om utfärdande
av kungörelse angående avgivande av statistiska uppgifter rörande avverkat
virke, dels ock örn anvisande för budgetåret 1937/1938 av ett reservationsanslag
av 150,000 kronor för bestridande av kostnaderna för planläggning
och igångsättande under år 1938 av inventering av landets skogar samt
för bearbetning m. m. av genom nyssnämnda kungörelse införskaffade uppgifter.
Yttranden över utredningens förslag.
I yttrandena över 1936 års skogsutrednings ifrågavarande utlåtande hava
principerna i de framlagda förslagen i stort sett rönt förståelse. Anmärkas
må, att i några yttranden, framförallt i dem från domänstyrelsen och centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, framhållits, att ytterligare utredning
vore behövlig rörande det tillvägagångssätt, som borde komma till
användning vid en förnyad inventering av landets skogar, samt angående
möjligheterna att åvägabringa en fortlöpande avverkningsstatistik. Med hänsyn
härtill har i angivna båda yttranden hemställts, att Kungl. Maj:t måtte
dels utverka riksdagens bemyndigande att föranstalta örn nämnda utredning
dels ock för budgetåret 1937/1938 hos riksdagen för ändamålet äska ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.
Jag övergår nu till att lämna en närmare redogörelse för innehållet i de
avgivna remissyttrandena.
Förslaget om ny riksskogstaxering.
Statskontoret har funnit sig kunna tillstyrka utredningens förslag, att ledningen
och övervakandet av den föreslagna nya riksskogstaxeringen skulle
tillsvidare anförtros åt ett särskilt organ av mera tillfällig karaktär. Under
erinran örn att motsvarande anordning tillämpades även vid föregående riksskogstaxering
har statskontoret hållit före, att, därest arbetet ordnades på
ett praktiskt sätt, någon ökning av kostnaderna knappast torde behöva uppstå
vid jämförelse med de av utredningen ifrågasatta alternativa förslagen
att låta taxeringen verkställas genom något statligt ämbetsverk. Vad beträffar
de framlagda kostnadsberäkningarna hava dessa visserligen synts statskontoret
jämförelsevis höga. Emellertid har ämbetsverket förutsatt, att såväl
vid arbetets planläggande som vid ersättningarnas utmätande den största
sparsamhet komme att iakttagas. Med hänsyn till att för närvarande
icke förelåge något utarbetat förslag i fråga örn de med arbetet förenade
kostnaderna bar statskontoret vidare framhållit angelägenheten av att, innan
arbetet igångsattes, sådant förslag uppgjordes och underställdes Kungl. Majit.
24
Kungl. Ma j:ts proposition nr 14S.
Domänstyrelsen ■— som vid sitt utlåtande fogat en i juni 1936 inom styrelsen
upprättad promemoria angående ifrågasatt förnyad riksskogstaxering
m. m. i samband med av domänstyrelsen bedriven skogsindelningsverksambet
— har beträffande behovet av en ny rikskogstaxering, de fordringar,
som skäligen borde ställas på taxeringsresultaten, samt den lämpligaste tidpunkten
för taxeringens igångsättande anfört i huvudsak följande.
Därest man kunde påvisa, att en förnyad riksskogstaxering vore i stånd
att närmare belysa, bland annat, bristerna i den nuvarande skogshushållningen
i stora delar av Norrland och giva ledning för avverkningspolitiken,
vöre härmed enligt domänstyrelsens mening igångsättandet av en dylik taxering
synnerligen väl motiverat. Det syntes fördenskull nödvändigt att före
påbörjandet av en ny riksskogstaxering verkställa en förberedande utredning
rörande de krav, som borde ställas på resultaten av taxeringen, och
möjligheterna att tillgodose dessa krav. Härvid torde särskild uppmärksamhet
böra ägnas åt vissa detaljresultat, som en förnyad taxering ansåges
böra giva upplysning om, och den tillförlitlighet, som vöre att påräkna beträffande
dylika delresultat. Styrelsen hade haft anledning att ägna dessa
spörsmål särskild uppmärksamhet i samband med pågående uppskattning av
domänfonden tillhöriga skogar. Genom den styrelsens utlåtande bifogade promemorian,
som upprättats efter samråd mellan styrelsen och ledamöterna
i den förutvarande riksskogstaxeringsnämnden samt representant för centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, hade styrelsen åsyftat att utröna,
huruvida ett omedelbart samordnande av skogsindelning å statsskogarna
i övre Norrland med en riksskogstaxering kunde på ett för det allmänna
ändamålsenligt sätt äga rum. Den av styrelsen handhavda uppskattningen
avsåge för närvarande ett betydligt mera detaljerat arbete — omfattande jämväl
kartläggning — än vad som skulle kunna ställa sig utförbart inom kostnadsramen
för en eventuellt förnyad riksskogstaxering. Styrelsen hade, såsom
franninge av promemorian, kommit till den uppfattningen, att ett samordnande
av domänverkets uppskattningar med en riksskogstaxering under
pågående uppskattningsomdrev icke lämpligen kunde ske.
Flera omständigheter syntes styrelsen peka på nödvändigheten av en taxeringsmetod,
som, jämförd med den tidigare tillämpade, kunde giva vissa ytterligare
detaljresultat, som vore till tillförlitligheten bestämda. Först syntes
sålunda önskvärt, att en uppdelning av resultaten kunde ske på olika
skogsägargrupper. Hur långt denna uppdelning skulle kunna drivas, måste
givetvis bliva beroende av kostnadsramen för inventeringsarbetet. I varje
fall förefölle en primär uppdelning på statsskogar och övriga skogar nödvändig.
Vidare erfordrades dels garantier för att redovisningen av virkesförrådet
efter trädens diameter kunde bliva till tillförlitligheten bestämd,
dels även — och icke minst — behövliga bestämningar till underlag fölen
avverkningsberäkning med redovisning av de virkeskvantiteter, som kunde
väntas utfalla i olika diameterklasser. Önskvärt vore även, att redovisningen
av såväl virkesförråd som avverkningsberäkningen kunde särskiljas
på vissa avsättningszoner, särskilt i Norrland, bestämda av genomsnittliga
kostnader för virkets transport till flottled eller annan avsättningsort. Vid
utarbetandet av förslag till metodik för en förnyad riksskogstaxering borde
även prövas möjligheter till en modifiering av förut använd metod samt
eventuellt användande av nya metoder, som måhända kunde visa sig mera
ändamålsenliga för redovisning av detaljresultat.
Domänverkets uppskattningar komme enligt uppgjord planläggning att
vara slutförda år 1940, vilken tidpunkt genom forcering dock skulle kunna
Kungl. Maj.ts proposition nr 148.
25
framflyttas ett år. Det syntes vara av största betydelse av kostnadsskäl, sedda
ur hela samhällets synpunkt, att domänverkets uppskattningar i fortsättningen
så långt möjligt kombinerades med den tillämnade riksskogstaxeringen.
Styrelsen ansåge också möjligt, att ett dylikt samordnande av uppskattningarna
skulle kunna ske i betydande omfattning. Nämnda tidpunkt
(1940) för riksskogstaxeringens igångsättande funne styrelsen även vara
ur andra synpunkter mest ändamålsenlig. För det första måste en viss -—
icke alltför kort — tid förflyta mellan två taxeringar för att kostnaderna
över huvud taget skulle kunna motiveras. Om mellantiden bleve alltför kort,
kunde vidare resultaten av de båda uppskattningarna icke jämföras med
varandra, enär ofrånkomliga uppskaltningsfel förryckte jämförelsen. Vid
nyssnämnda tidpunkt komme även de genom skogsvårdsstyrelsernas försorg
pågående skogsuppskattningsarbetena å enskildas skogar i Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker att vara i det närmaste slutförda, varför den
nya riksskogstaxeringen, igångsatt vid nämnda tid, skulle tillgodose ett jämnare
utnyttjande av den fackutbildade arbetskraften. Härtill komme, att en
förskjutning av tidpunkten för arbetets igångsättande torde innebära ökad
möjlighet till utnyttjandet av fotokartor i skala 1: 10 000 vid uppskattningsarbetet,
varigenom icke oväsentliga besparingar skulle kunna ernås. Slutligen
vore det oundvikligen nödvändigt, att tillräcklig tid bleve tillgänglig till
förarbeten och utformandet av arbetsmetoder.
Oaktat de erinringar, som sålunda framkommit från domänstyrelsens sida,
har styrelsen i princip anslutit sig till utredningens förslag, i vad det avsåge
en ny fortlöpande riksskogstaxering. Dock har domänstyrelsen funnit sig
för närvarande endast böra föreslå, att, i huvudsaklig överensstämmelse med
sagda förslag, en grundläggande utredning komme till stånd rörande planläggningen
och utformningen av den föreslagna riksskogstaxeringen. Utredningsarbetet
har domänstyrelsen ansett böra anförtros åt en därför tillsatt
särskild kommitté, representerande olika intressegrupper inom statlig och
enskild skogshantering och bestående av personer med bästa tillgängliga kunskap
på hithörande områden. Åt nämnda kommitté borde jämväl uppdragas
att pröva, vilket organ som kunde anses skickat att på ändamålsenligaste
sätt leda taxeringsarbetet.
Under förutsättning att enligt styrelsens förslag med riksskogstaxeringens
igångsättande skulle tillsvidare anstå har domänstyrelsen ansett, att till förfogande
för erforderliga utredningsarbeten angående sagda taxering borde
för budgetåret 1937/1938 ställas ett belopp av förslagsvis högst 50,000 kronor.
Statistiska centralbyrån Ilar i princip tillstyrkt utredningens förslag örn
fortlöpande skogsinventeringar liksom också förslaget, att de nya inventeringarna
skulle utföras efter i huvudsak samma metod som föregående riksskogstaxering.
Beträffande förslagets detaljer och frågan om kostnadernas
storlek har centralbyrån emellertid ej ansett sig hava anledning ingå på en
närmare prövning. Ämbetsverket har endast påpekat, att den föreslagna
riksskogstaxeringen i ett visst avseende säkerligen komme att bliva till nytta
även för jordbruksstatistiken. De uppgifter örn arealen av skogsproduktiv
mark, som komme att insamlas i samband med sagda taxering, kunde sålunda
åtminstone för större områden med fördel tjäna till jämförelse oell kon
-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
troll å motsvarande uppgifter om skogsmarksarealen enligt de allmänna jordbruksräkningarna.
Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har helt anslutit sig till
utredningens uppfattning om önskvärdheten av att en ny riksskogstaxering
utan längre dröjsmål komme till stånd. Lika med utredningen har även
centralrådet funnit det lämpligt, att Norrlands skogar, såsom för landets träindustri
betydelsefullast, i första hand gjordes till föremål för inventering.
Med hänsyn till förslaget att åt en särskild nämnd uppdraga att så förbereda
taxeringsarbetet, att detsamma skulle kunna påbörjas redan våren 1938, har
emellertid centralrådet ansett sig ej kunna underlåta att i korthet beröra en
del av de frågor, som enligt centralrådets mening måste göras till föremål
för undersökning och klarläggande, innan en ny riksskogstaxering kunde
igångsättas. Centralrådet har sålunda andragit väsentligen följande.
Först och främst måste materialet från den redan verkställda riksskogstaxeringen
underkastas en kompletterande bearbetning, varigenom kunde utrönas
de medelfel, varmed de viktigaste objektivt uppskattade storheterna
vore behäftade. Sedan dylika medelfel uträknats, torde med stöd av dessa
böra beräknas, vilka objektivt funna resultat hade så små medelfel, att skillnaderna
mellan en första och andra taxering av den storlek, att de hade betydelse
för bedömande av utvecklingen om de vöre reella, kunde statistiskt säkras
vid ekonomiskt överkomligt linjeavstånd. Då en betydlig del av den verkställda
riksskogstaxeringens resultat vore subjektivt färgade och alltså av
mindre värde, måste vidare undersökning verkställas rörande möjligheterna
för en utvidgad objektiv uppskattning.
Genom en förnyad riksskogstaxering ville man givetvis genom jämförelser
mellan resultaten i olika hänseenden av de båda taxeringarna vinna upplysning
rörande förändringarna inom taxeringsenheter av läns kanske även
flodområdens storlek. För att erhållna numeriska skillnader skulle vara av
något värde för bedömande av utvecklingen och dess tendenser vore emellertid
en förutsättning att de vore reella. Detta innebure, att de storheter (taxeringsresultaten),
som jämfördes, vöre funna genom objektiv uppmätning och
icke genom mer eller mindre subjektiv bedömning samt att de skillnader mellan
objektivt uppskattade storheter, som framkomme vid jämförelsen, vore
statistiskt säkerställda, d. v. s. tillräckligt stora i förhållande till sina egna
medelfel.
Innan en ny riksskogstaxering igångsattes, uppställde sig alltså, förutom
mycket annat, följande spörsmål till besvarande:
1) Skulle vid en ny taxering endast bestämmas sådana storheter, som vid
den första taxeringen blivit objektivt bedömda?
2) Vilka av de storheter, som vid den första taxeringen blivit mer eller
mindre subjektivt uppskattade, kunde vid en andra taxering bliva föremål
för helt objektiv uppmätning?
3) Skulle dessa under 2) nämnda storheter medtagas vid en ny taxering
för att i framtiden jämföras med resultaten av en följande?
4) Huru stora skulle skillnaderna mellan en första och en andra taxering
minst vara för att de skulle hava betydelse?
5) Hur tätt skulle taxeringslinjerna läggas vid en ny taxering för att dessa
skillnader skulle kunna förväntas bliva statistiskt säkerställda?
Efter att hava närmare utvecklat innebörden av nu angivna spörsmål har
centralrådet framhållit, att det vore uppenbart, att planläggandet av en ny
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
27
taxering krävde mycket omfattande beräkningar och överväganden även utan
ökning av de faktorer, som skulle uppmätas. Skulle jämväl dylik ökning
ske, exempelvis på sätt varom utredningen uttalat önskemål, måste självfallet
de förberedande beräkningarna bliva än mer komplicerade.
I betraktande av det sagda har centralrådet funnit, att påbörjandet av en
ny riksskogstaxering lämpligen borde anstå till år 1939. För ett dylikt uppskov
talade enligt centralrådets mening även sådana skäl som önskvärdheten
av att dessförinnan klarlägga möjligheterna för upprättandet av en avverkningsstatistik
samt det förhållandet, att vid denna tidpunkt skogsvårdsstyrelsernas
taxeringsarbete i lappmarkerna började att nå sin fullbordan, medförande
att den därmed sysselsatta personalen kunde frigöras för arbete vid
riksskogstaxeringen.
Centralrådet har alltså föreslagit, att tillsvidare endast måtte beslutas, att
utredning snarast skulle ske beträffande de grunder och den plan, efter vilka
en ny riksskogstaxering kunde genomföras. Till närmare utveckling av detta
sitt förslag har centralrådet yttrat väsentligen följande.
Nämnda utredning torde böra anförtros åt en särskild för ändamålet tillsatt
kommitté, bestående av personer med verklig sakkunskap på området.
På denna kommitté torde även böra ankomma att till övervägande upptaga
spörsmålet angående det organ, som skulle omhänderhava taxeringsarbetet.
Lika med utredningen ansåge centralrådet, att vissa skäl talade för att detta
uppdrag anförtroddes en särskild under jordbruksdepartementet sorterande
nämnd. Skäl talade emellertid även för domänstyrelsens omhänderhavande
av- detsamma. Innan beslut fattades, syntes under alla förhållanden en närmare
utredning härutinnan av behovet påkallad. Därest man, i överensstämmelse
med centralrådets åsikt, icke räknade med, att taxeringsarbetet skulle
börja under budgetåret 1937/1938, torde medelsbehovet icke komma att uppgå
till av utredningen beräknat belopp eller 100,000 kronor. Ehuru det självfallet
erbjöde stora svårigheter att förhandsvis bedöma, å vilka kostnader erforderliga
förberedande undersökningar kunde belöpa, beräknade centralrådet,
att utgifterna härför skulle kunna begränsas till en summa av 50,000
kronor.
Örn det av centralrådet nu förordade tillvägagångssättet komme att tillämpas,
så att av en särskild kommitté fullständig plan upprättades för verkställandet
av en ny riksskogstaxering, borde en sådan plan kunna lämna besked
om de beräknade kostnaderna för en fullständig taxering under olika
alternativa förhållanden. Därigenom borde man alltså bliva i tillfälle att bedöma,
huruvida kostnaderna för erhållande av olika med nöjaktig säkerhet
bestämda uppgifter med hänsyn till uppgifternas skogspolitiska värde kunde
anses skäliga eller ej. Åtminstone syntes det centralrådet ändamålsenligt,
att möjligheter till sådana överväganden bereddes, innan definitivt beslut örn
ny riksskogstaxering fattades.
Skogsägare föreningarnas riksförbund har förklarat sig instämma i vad utredningen
anfört rörande behovet av fortlöpande inventeringar av landets
skogar samt har särskilt understrukit lämpligheten av att sagda inventeringar
ävensom den föreslagna avverkningsstatistiken handhades av en permanent
nämnd, som byggde på erfarenheterna från föregående taxering och
vore helt fristående från ovidkommande intressen.
28
Kungl. Majlis proposition nr 148-
Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt förslaget om en ny riksskogstaxering
såsom ur nationalekonomisk och näringspolitisk synpunkt synnerligen
betydelsefullt. Intill dess erfarenheterna från den nya taxeringen bleve tillgängliga
har emellertid förbundet ansett det kunna anstå med ett ståndpunkttagande
till frågan, om taxeringen skulle göras kontinuerlig. Beträffande
de föreslagna riktlinjerna för arbetets organiserande har förbundet i stort
sett ej haft något att erinra. Dock bär förbundet funnit det något tveksamt,
huruvida ej den mera fylliga planläggningen, omfattande främst taxeringens
syften och önskade arbetsresultat men även dess metodik, borde föregå beslutet
om taxeringens utförande överhuvud. Innan den stora organisationsapparaten
sattes igång, borde man nämligen enligt förbundets mening hava
fullt klart för sig, att man verkligen kunde tillgodose vissa såsom nödiga
ansedda minimikrav hos resultaten. Förbundet har förklarat sig för sin del
icke tvivla på att en ny riksskogstaxering verkligen ginge att planlägga och
utföra så, att alla önskvärda resultat komme fram med tillräcklig säkerhet,
men har gjort gällande, att den hittills framlagda utredningen ej vore tillfyllestgörande
härutinnan. Därest den föreslagna nämnden skulle handlägga
denna för hela företagets framtida värde avgörande undersökning, så måste
det enligt förbundets uppfattning i allt fall ovillkorligen tillses, att i denna
nämnd verkligen samlades den bästa möjliga sakkunskap på alla taxeringen
berörande områden.
Vad angår yttrandena från de i ärendet hörda skogsvårdsstyrelserna må
ur sagda yttranden återgivas följande.
Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, Kalmar läns norra
och södra landstingsområden samt Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens
län hava tillstyrkt eller ej haft något att erinra mot förslaget om en förnyad
riksskogstaxering.
Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har anslutit sig till nämnda
förslag men har framhållit, att det ingalunda vore säkert, att en dylik taxering
kunde hinna påbörjas 1938. Enligt styrelsen kunde nämligen vissa vid
statens skogsförsöksanstalt pågående undersökningar medföra delvis nya
grunder för provträdstagningen, varjämte, bland annat, prövning torde behöva
ske, huruvida linjetaxering överhuvud vore den lämpligaste normen för
en riksskogstaxering.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands lån har i princip ej gjort någon erinran
mot utredningens förslag om en ny riksskogstaxering men har ansett det
erforderligt, att förslaget, innan det omsattes i praktiken, underkastades ytterligare
bearbetning.
Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har funnit utredningens förslag väl
motiverat och betingat av tidsläget. Emellertid kunde man enligt styrelsens
uppfattning vare sig genom en riksskogstaxering eller genom den förordade
avverkningstatistiken erhålla någon överskådlig bild av den inre strukturen
hos skogar inom den ojämförligt största markägarkategorien, nämligen skogar
tillhörande bondeskogsbruket. Fördenskull har styrelsen föreslagit, att
en undersökning jämväl i detta hänseende skulle verkställas i enlighet med
av styrelsen närmare angivna riktlinjer.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs lån har ej haft något annat att erinra
mot utredningens förslag än att styrelsen ansett, att för Götaland och större
delen av Svealand tidsintervallen mellan taxeringarna borde uppgå till 20 år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 148-
29
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har förklarat sig dela utredningens
uppfattning angående behovet av en omtaxering av rikets skogar, men har
ansett, att frågan om avverkningsstatistikens ordnande borde vara klarlagd
och prövad, innan ny riksskogstaxering igångsattes. Beträffande ledningen
och övervakandet av taxeringen har styrelsen hållit före, att flera skäl talade
för att verksamheten anförtroddes domänstyrelsen, eventuellt kompletterad
för ifrågavarande ändamål med ett taxeringsråd. Ur rent organisatorisk synpunkt
syntes detta nämligen lämpligt, eftersom domänstyrelsen bedreve en
omfattande indelningsverksamhet å statens skogar. Vidare har styrelsen ansett
det sannolikt, att den nuvarande statsskogsindelningen i åtminstone norra
Sverige med fördel kunde kombineras med en riksskogstaxering, vilket även
talade för att domänstyrelsen vore bäst lämpad för ifrågavarande arbetsuppgifter.
Slutligen torde befordringsmöjligheterna för taxeringspersonalen kulina
ordnas genom att domänverket öppnade passage för densamma till annan
verksamhet.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har vitsordat behovet av en ny och
kontinuerlig riksskogstaxering. Dock har styrelsen gentemot utredningens
förslag hållit före, att ett 20-årigt omdrev skulle ur kontrollsynpunkt vara
minst lika värdefullt som ett 15-årigt samt dessutom vara billigare för landet.
Vid den nya taxeringen borde enligt styrelsens mening först ifrågakomma
Indalsälvens och Ljungans ådalar.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har livligt tillstyrkt utredningens
förslag men har ansett, att riksskogstaxeringens fältarbete icke borde startas
förrän våren 1940. Styrelsen har funnit ett dylikt uppskov motiverat framförallt
med hänsyn till att den föreslagna provundersökningen för avverkningsstatistiken
enligt styrelsens mening måste anstå ett år. Ett annat skäl
för uppskovet vore, framhåller styrelsen, att huvudparten av taxeringspersonalen
vid styrelsens egna taxeringsarbeten från och med våren 1940 kunde
disponeras för riksskogstaxeringens arbeten.
Förslaget om fortlöpande avverkningsstatistik.
Domänstyrelsen har uttalat, att en noggrann avverkningsstatistik måste
anses vara av den största betydelse såväl för bedömandet av virkets tillgodogörande
för olika ändamål som ock vid analyserandet av resultaten av två
med viss mellantid utförda inventeringar. Rörande utredningens förslag angående
en dylik statistik har domänstyrelsen anfört bland annat följande.
Örn man eftersträvade en mera detaljerad redovisning och ej läte sig nöja
med en årlig sammanställning av export och import av skogsprodukter, vore
måhända den av utredningen förordade avverkningsstatistiken, baserad på
deklarationer av accispliktigt virke, den enda framkomliga vägen. En så
fullständig virkesredovisning som enligt utredningens förslag stötte emellertid
med säkerhet på vissa svårigheter, i synnerhet med avseende å det i skogen
såsom oavsättningsbart kvarlämnade virket. Härtill komme, att allt flera typer
av specialsortiment uppträdde i marknaden, exempelvis wallboard och
fanérvirke, i fråga örn vilka utrönandet av motsvarande kubikmassa å rot
måste vara behäftat med stora felmöjligheter. Även örn ett sammanställande
av uppgifter från deklarationerna till skogsaccis i alla fall skulle kunna giva
användbara resultat, kunde andra tillvägagångssätt förtjäna att övervägas.
Således ville det synas, som örn med den intensifiering, skogsbruket nu undervinge,
allt flera skogsägare redan i samband med utsyningen förskaffade
sig kännedom örn hur en ifrågasatt avverkning fördelade sig i diameterklas
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
ser genom uppmätning av trädens brösthöjdsdiametrar. Det kunde därför
ifrågasättas, att man borde giva deklaranterna möjlighet att i första hand
medelst stämplingslängd angiva, vilka kvantiteter, som avverkats. Det måste
i varje fall anses vara ett knappast önskvärt förfaringssätt att utröna avverkningen
å statens skogar — utgörande omkring Vo av hela landets — med
stöd av accisdeklarationerna.
För att under alla förhållanden den av utredningen föreslagna avverkningsstatistiken
skulle kunna utnyttjas på bästa sätt, fordrades, att samtliga deklaranter
vore väl insatta i det system, som skulle tillämpas vid avverkningens
redovisning. Härför vore med all säkerhet en omfattande upplysningsverksamhet
nödvändig. Det torde sålunda vara omöjligt att påräkna, att redan
under innevarande år inhämta uppgifter avseende under beskattningsåret
1936 avverkat virke, vilka kunde anses i någon mån tillfredsställande.
På grund härav har domänstyrelsen, som i övrigt tillstyrkt ett försök till
sammanställande av avverkningsstatistik på av utredningen ifrågasatta grunder,
föreslagit, att insamling av denna statistik icke påbörjades förrän tidigast
under år 1938 och att sammanställandet i första hand finge karaktär av ett
försök att finna den lämpligaste lösningen. Lika med utredningen har domänstyrelsen
funnit lämpligt, att ordnandet av materialet första gången skedde
genom statistiska Centralbyrån, men har tillika framhållit, att detta borde redan
från början ske i samarbete med det organ, som enligt styrelsens förslag
skulle erhålla i uppdrag att utreda frågan om den framtida riksskogstaxeringen.
För utredning av möjligheterna att åstadkomma en fortlöpande avverkningsstatistik
har domänstyrelsen, i enlighet med utredningens förslag, förordat
anvisande för budgetåret 1937/1938 av högst 50,000 kronor.
Statistiska centralbyrån har tillstyrkt anordnandet av en provundersökning
angående avverkningarnas storlek av i huvudsak den omfattning, som av utredningen
föreslagits. Emellertid har centralbyrån ej velat underlåta att påpeka,
att införskaffandet i samband med virkestaxeringen till skogsaccis av
dubbla uppgifter bomme att medföra ökat besvär icke endast för allmänheten
utan även för taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn härtill har centralbyrån
ansett sig böra med styrka framhålla angelägenheten av att de uppgifter,
som komme att begäras å blanketten för avverkningsstatistiken, icke
gjordes utförligare än som vöre oundgängligen nödvändigt. Vidkommande
förslaget om införande av en årlig avverkningsstatistik har centralbyrån gjort
gällande, att en dylik vore ett nyttigt komplement till de med längre tids
mellanrum utförda skogsinventeringarna. Även i detta fall vore det dock enligt
ämbetsverkets uppfattning angeläget, att statistiken icke gjordes mera
omfattande än oundgängligen nödvändigt, och härvid torde i jämförelse med
den första provundersökningen väsentliga inskränkningar kunna göras i fråga
om uppgiftspliktens omfattning.
Vad beträffar detaljerna i utredningens förslag angående den första provundersökningen
har statistiska centralbyrån gjort vissa anmärkningar.
Enligt förslaget skulle provundersökningen avse avverkningarna under år
1936. Det torde emellertid bliva nödvändigt, att proposition örn anslag till
Kungl. Majlis proposition nr 148-
31
bestridande av de erforderliga kostnaderna avlätes till riksdagen. Vidare måste
formuläret för undersökningen definitivt fastställas samt en tillräckligt
stor upplaga av blanketter tryckas och distribueras över hela landet i så god
tid, att de uppgiftsskyldiga skulle hava möjlighet att inom föreskriven tid
avgiva uppgifterna. Till prövning borde slutligen upptagas frågan, huruvida
man kunde förutsätta, att de uppgiftspliktiga under det gångna året fört så
noggranna anteckningar om sina avverkningar, att de nu efteråt vore i tillfälle
att lämna de detaljerade uppgifter, som den föreslagna blanketten innehölle.
Med hänsyn till det anförda avstyrkte centralbyrån bestämt, att undersökningen
komme att avse år 1936 och föresloge i stället, att densamma uppskötes
ett år.
I utredningens förslag förutsattes, att uppgifter för undersökningen skulle
lämnas å blanketter, vartill formulär fastställdes av statistiska centralbyrån.
Då centralbyrån ansåge lämpligt, att vid formulärets fastställande medbestämmanderätt
gåves åt representanter för den skogliga fackkunskapen, föresloge
centralbyrån den ändringen i nyssnämnda bestämmelse, ''"att formuläret
borde fastställas av statistiska centralbyrån och domänstyrelsen gemensamt.
Den första provundersökningen hade föreslagits skola verkställas av statistiska
centralbyrån. Om så funnes lämpligt, vore centralbyrån givetvis beredd
att åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Därest det, såsom centralbyrån
funne uppenbart, bleve nödvändigt att uppskjuta undersökningen ett år, kunde
det emellertid förtjäna tagas under övervägande, huruvida icke möjligen
utarbetandet av avverkningsstatistiken redan från början med fördel
skulle kunna överlämnas till den föreslagna nämnden för skogsinventeringarna.
I varje fall ville centralbyrån tillstyrka förslaget, att för framtiden
den årliga avverkningsstatistiken och de fortlöpande skogsinventeringarna
omhänderhades av samma organ.
Mot den av utredningen beräknade totalkostnaden, 50,000 kronor, för den
ifrågasatta provundersökningen har statistiska centralbyrån ej haft något att
erinra. Dock har centralbyrån framhållit, att kostnadsberäkningar av detta
slag givetvis vore mycket osäkra och att särskilt bearbetningskostnaderna
vore i hög grad beroende av de avgivna uppgifternas beskaffenhet.
Centralrådet för skogsvdrdsstgrelsernas förbund har förklarat sig dela utredningens
uppfattning om angelägenheten av att en fortlöpande avverkningsstatistik
komme till stånd. Emellertid har centralrådet ansett, att utredningens
förslag i ämnet icke läte sig med fördel realiseras på det sätt utredningen
angivit. Härom yttrar centralrådet:
Enligt centralrådets åsikt kunde sålunda den föreslagna provundersökningen
av olika skäl äga rum tidigast vid 1938 års virkestaxering. Då emellertid
ett klarläggande av möjligheterna för en avverkningsstatistiks anordnande
på av utredningen föreslaget sätt helst borde ske, innan ny riksskogstaxering
påbörjades, ansåge centralrådet det samtidigt önskvärt, att provundersökningen
vid sagda tillfälle kunde genomföras.
Den tid, som dessförinnan återstode, måste på effektivast möjliga sätt utnyttjas
för att bringa kännedom örn den förestående undersökningen till
alla, som berördes därav. Kungörelse därom torde sålunda snarast möjligt
böra utfärdas samt blanketter och formulär distribueras. Vidare torde lämpliga
åtgärder böra vidtagas till vederbörande skogsägares upplysning örn
tillvägagångssättet vid virkesmätning, för vilket ändamål centralrådet ansåge
sig kunna erbjuda skogsvårdsstyrelsernas medverkan, i den mån den
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 148■
kunde behöva anlitas och handläggandet av personalens övriga arbetsuppgifter
icke utgjorde hinder härför.
Centralrådet funne för sin del mest ändamålsenligt, om den ytterligare
utredning av frågan, som torde böra ske vid förutsättning, att den föreslagna
undersökningen komme till stånd först i samband med 1938 års virkestaxering,
bleve hänskjuten till 1936 års skogsutredning. Utredningen skulle därigenom
bliva i tillfälle att samtidigt överarbeta sina förslag under beaktande
av de detaljerinringar, som från vissa håll riktats mot desamma. Det syntes
även lämpligt, att utredningen själv kunde få föreslå de åtgärder i upplysningshänseende,
som borde vidtagas, för att bästa möjliga resultat av provundersökningen
skulle kunna erhållas.
Ehuru centralrådet tidigare räknat med, att utgifterna för provundersökningen
— av utredningen uppskattade till 50,000 kronor —- skulle kunna hållas
på en väsentligt lägre nivå, har centralrådet ej funnit sig böra framställa
någon erinran mot utredningens kostnadsberäkning. Måhända kunde
det nämligen, framhåller centralrådet, visa sig erforderligt, att någon mindre
del av angivna belopp toges i anspråk för de förberedande åtgärder för undersökningens
verkställande, vilka torde komma att visa sig erforderliga.
Skogsägareföreningarnas riksförbund och Sveriges skogsägareförbund hava
båda vitsordat behovet av en årlig avverkningsstatistik. Sistnämnda förbund
har förklarat sig tillstyrka såväl utredningens förslag angående sättet
för genomförande av en kontinuerlig avverkningsstatistik som den föreslagna
planen för provundersökningen.
Ur yttrandena från de olika skogsvårdsstyrelserna må här slutligen anföras
följande.
Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs lån,
Kalmar låns norra och södra landstingsområden samt Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Västernorrlands och Norrbottens län hava tillstyrkt förslaget angående
anordnande av en avverkningsstatistik eller lämnat detsamma utan
erinran.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har hemställt, att utredningens förslag
örn en provundersökning måtte i huvudsak godkännas. Styrelsen har
emellertid gjort gällande, att sagda undersökning omöjligt kunde hinna
verkställas redan 1937. Enligt styrelsens mening vore det nämligen bland
annat nödvändigt med minst ett års upplysningsverksamhet rörande mätning
av olika virkessortiment, innan virkesdeklarationerna från de smärre skogsägarna
skulle kunna tillmätas något som helst statistiskt värde. För övrigt
syntes icke frågan örn årliga eller vart femte år återkommande uppgifter
rörande virket från småskogarna behöva prövas före riksskogstaxeringens
igångsättande. Bland annat ur kostnadssynpunkt har styrelsen även ifragasatt,
huruvida icke provundersökningen skulle kunna begränsas till exempelvis
de län, som vore avsedda att taxeras under de 3—4 första åren.
Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har förordat upprättandet av en avverkningsstatistik
enligt av utredningen föreslaget system men har ansett, att
uppgifter för statistiken i fråga borde infordras först under år 1938;
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands lån har i princip ej haft något att
erinra mot utredningens ifrågavarande förslag. Detta behövde dock enligt
styrelsens åsikt underkastas ytterligare bearbetning. Härjämte har styrelsen
hemställt, att tiden för provundersökningen i allt fall måtte framflyttas ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 14S
-
33
år och att skogsvårdsstyrelserna härunder måtte beredas tillfälla inkomma
med nya yttranden i ämnet.
Jämväl skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har i huvudsak godtagit förslaget
om upprättandet av en avverkningsstatistik. Styrelsen har emellertid
förklarat sig hysa den uppfattningen, att provundersökningen först borde
företagas, sedan grunderna för densamma blivit fullt utarbetade och landets
skogsägare fått tid och tillfälle att i någon mån sätta sig in i förfaringssättet
och ändamålet med undersökningen. Vidare har styrelsen riktat vissa
anmärkningar mot den föreslagna deklarationsblankettens uppställning.
Bland annat har styrelsen sålunda ansett, att å blanketten borde redovisas
även husbehovsvirke.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har likaså gjort gällande, att ifrågavarande
statistik för att vara fullständig borde omfatta jämväl husbehovsvirke.
I övrigt har styrelsen tillstyrkt utredningens förslag, dock att styrelsen
ansett provundersökningen tidigast kunna äga rum i samband med 1938 års
virkestaxering.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat sig finna det vara av
visst intresse, om riksskogstaxeringen kunde kompletteras med en fortlöpande
och någorlunda tillförlitlig avverkningsstatistik. Med kännedom om den
otillförlitlighet, som vidlådde deklarationsuppgifterna, har styrelsen emellertid
ej ansett sig kunna tillstyrka, att deklarationernas primäruppgifter kades
till grund för en eventuell avverkningsstatistik. Ej heller förefunnes enligt
styrelsens uppfattning något behov av virkesstatistik ur den synpunkten
sett, att den skulle kunna utgöra en kontroll på riksinventeringarna av virkesförrådet,
därest dessa inventeringar, såsom föreslagits, gjordes kontinuerliga
med ett omdrev av cirka 15 år. I varje fall, anför styrelsen, borde den ifrågasatta
virkesstatistiken icke påbörjas förrän år 1938. Erforderlig kungörelse
i ämnet borde likväl utfärdas i god tid dessförinnan. Den av utredningen
uppskattade kostnaden för provundersökningen har styrelsen ansett vara
för knappt tilltagen. Styrelsen har slutligen föreslagit, att utredningen under
tiden intill dess provundersökningen påbörjades sökte utreda och utarbeta
förslag angående de åtgärder, som borde vidtagas för att avhjälpa
förefintliga brister hos den hittills tillämpade metoden.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har ansett det osannolikt, att - åtminstone
tillsvidare -— en vederhäftig avverkningsstatistik skulle kunna byggas
på virkesdeklarationernas uppgifter. Då dessutom genom de tillämnade
periodiska inventeringarna för landets skogspolitik nöjaktiga resultat
syntes kunna påräknas, har styrelsen avstyrkt utredningens förslag, i vad
detta gällde den årliga avverkningsstatistik en. Än mindre tillförlitliga torde
enligt styrelsens mening bliva de uppgifter å icke accispliktigt virke, som av
utredningen föreslagits såsom komplettering vid 1937 års virkestaxering.
Örn emellertid, framhåller styrelsen, likväl ett försök i angiven riktning ansåges
böra komma till stånd, syntes detta böra begränsas att omfatta endast
vissa representativa delar av landet och da mahända i första hand sådana
områden, som under den närmaste tiden kunde påräknas bliva föremål för
riksskogstaxering.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande lorslaget örn en
fortlöpande avverkningsstatistik endast ifrågasatt behövligheten av att göra
deklarationsblanketten så utförlig, som av utredningen föreslagits.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har vitsordat behovet av en fortlöpande
avverkningsstatistik samt förklarat sig finna förslaget örn anordnande
av en försöksstatistik välbetänkt. Emellertid har styrelsen gjort gallande,
linning till riksdagens protokoll 10.17. 1 sand. Nr lis.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
att åtminstone inom sådana län, där flera olika inmätningsmetoder och prissättningssystem
tillämpades, detaljuppgifterna lämpligen borde sammanställas
länsvis, innan de vidarebefordrades till statistiska centralbyrån. Styrelsen
har dessutom gjort vissa smärre anmärkningar beträffande den föreslagna
deklarationsblankettens uppställning. Slutligen har styrelsen hållit
före, att försöksstatistiken borde uppskjutas ett år med hänsyn till de stora
praktiska svårigheter, som förefunnes för densammas anordnande under år
1937.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands lån har ansett, att behovet av en fortlöpande
avverkningsstatistik bleve mindre framträdande, därest landets skogstillgångar
framgent bleve föremål för inventeringar på föreslaget sätt. Att
genomföra en dylik tillförlitlig statistik torde dessutom enligt styrelsens mening
komma att möta större svårigheter än vad utredningen tänkt sig. Då
berörda svårigheter torde komma att klarläggas genom den föreslagna provundersökningen,
har styrelsen funnit sig böra tillstyrka denna.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har tillstyrkt utredningens förslag
men förklarat sig finna det nödvändigt att uppskjuta provundersökningen
ett år.
Förslaget om fortlöpande statistik rörande skogsmarkens
fördelning på olika brukarekategorier.
Domänstyrelsen har förklarat sig ej vara övertygad örn behovet av den med
förslaget avsedda statistiken, enär det enligt styrelsens mening ej klart framgått,
vilka ändamål en dylik statistik vore avsedd att tjäna. Emellertid har
domänstyrelsen ej velat motsätta sig en utredning, i överensstämmelse med
det framlagda förslaget, i samband med 1938 års allmänna fastighetstaxering.
Styrelsen har likväl ej ansett det nödvändigt att redan nu taga ställning
till frågan, huruvida en dylik detaljerad utredning skulle behöva upprepas
vart femte år.
Statistiska centralbyrån har funnit den föreslagna bearbetningen av materialet
från jordbruksräkningarna vara av stort intresse och har därför i princip
uttalat sig för att en dylik bearbetning komme till stånd. En därav betingad
förhöjning i kostnaderna för jordbruksräkningen bleve emellertid enligt
centralbyråns mening oundgänglig. Då centralbyrån inom kort ämnade inkomma
till Kungl. Majit med förslag att en allmän jordbruksräkning måtte
anordnas hösten 1937 i anslutning till 1938 års allmänna fastighetstaxering,
vöre det, framhåller centralbyrån, ämbetsverkets avsikt att vid uppgörande
av förslag till nämnda jordbruksräkning taga hänsyn härtill. Centralbyrån
har vidare uppgivit, att, såvitt ämbetsverket nu kunde bedöma, ett belopp av
omkring 12,000 kronor syntes komma att behövas utöver det belopp, som i
övrigt torde bliva erforderligt för jordbruksräkningen i fråga. Vid denna
kostnadsberäkning hade hänsyn icke tagits till utgifter för dyrtidstillägg och
tryckning eller till allmänna expenser. Utredningens utkast till huvuduppställning
för nu ifrågavarande statistik har centralbyrån ansett sig kunna i
huvudsak godtaga.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har gillat förslaget om en
fortlöpande statistik rörande skogsmarkens fördelning å olika brukaregrupper
och har endast ansett sig böra förorda, att även »utarrenderade» bruk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
35
ningsdelar uppdelades med hänsyn till deras skogsmarksinnehav på samma
sätt som av utredningen föreslagits beträffande »självägande».
Skogsägareföreningarnas riksförbund har vitsordat betydelsen, ej minst
för det enskilda skogsbruket, av nyssnämnda statistik.
Även Sveriges skogsägareförbund har funnit det vara av visst skogspolitiskt
intresse, att en statistik i förevarande avseende verkställdes en gång,
helst som det torde kunna ske utan större kostnader, men har ej ansett frågan
vara av den vikt, att statistiken behövde göras kontinuerlig.
Samtliga de skogsvårdsstgrelser, som yttrat sig över förevarande del av utredningens
utlåtande, hava i princip tillstyrkt eller ej haft något att erinra
mot vad utredningen föreslagit. Anmärkningar mot utredningens förslag hava
överhuvud endast framkommit i yttrandena från skogsvårdsstyrelserna i
Stockholms och Värmlands län och äro av uteslutande formell natur. Bland
annat hava dessa båda skogsvårdsstyrelser mot utredningens utkast till huvudstatistik
riktat samma invändning som centralrådet.
Lika med 1936 års skogsutredning och på av denna anförda skäl anser jag.Departemenisatt,
för vinnande och vidmakthållande av tillfredsställande kännedom om chefen.
rikets skogar, ett starkt behov förefinnes av inventering av dessa genom
fortlöpande taxeringar. Jag vill härutinnan främst betona vikten av ett undanröjande
snarast möjligt av den ovisshet, som ostridigt räder, när det
gäller att bedöma skogstillgångarnas omfattning och beskaffenhet framförallt
i Norrland. Jag tillstyrker därför, att åtgärder nu vidtagas för ifrågavarande
taxeringars igångsättande. Taxeringsarbetet synes mig böra genomföras
enligt i huvudsak de riktlinjer, som angivits av utredningen. Mest ändamålsenligt
torde vara, att åt Kungl. Maj:t överlämnas att — efter den ytterligare
utredning rörande planläggningen och utformningen av riksskogstaxeringen,
som Kungl. Majit må finna erforderlig — vidtaga förberedande
åtgärder för taxeringens påbörjande.
Även för anordnandet av en fortlöpande avverkningsstatistik finner jag
utredningen hava andragit bärande skäl. Behovet av en avverkningsstatistik
har för övrigt vitsordats i nära nog samtliga remissyttranden. Då det tillvägagångssätt,
som av utredningen förordats, synes erbjuda de största möjligheterna
att utfinna den lämpligaste formen för en dylik statistik, biträder
jag utredningens förslag örn anordnande i detta syfte av en hela riket omfattande
försöksundersökning i anslutning till virkestaxeringen till skog^accis.
Såsom i ett flertal yttranden framhållits torde denna provundersökning emellertid
icke kunna äga rum under innevarande år utan böra uppskjutas till
nästa år och alltså företagas i samband med 1938 års virkestaxering till
skogsaccis. På Kungl. Majit torde få ankomma att dessförinnan meddela erforderliga
föreskrifter rörande provundersökningens närmare gestaltning i
huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Med stöd av erfarenheterna
från provundersökningen torde sedermera få tagas under förnyat
övervägande frågan örn sättet för upprättandet av en årlig avverkningsstatistik.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 148-
Vidkommande härefter förslaget om anordnande, på grundval av det vid
de allmänna jordbruksräkningarna infordrade primärmaterialet, av en fortlöpande
statistik rörande skogsmarkens fördelning på olika brukarekategorier
finner jag med hänsyn till vad härutinnan i ärendet anförts sagda förslag
i hög grad värt beaktande. Jag vill fördenskull tillstyrka detsammas genomförande.
Redan i samband med den allmänna jordbruksräkning, som är
avsedd att anordnas under hösten 1937 och varom förslag förut denna dag
framlagts, torde sålunda det införskaffade materialet böra underkastas bearbetning
i syfte att erhålla en statistik av ifrågavarande art.
För bestridande av kostnaderna för riksskogstaxeringens planläggning och
påbörjande samt för genomförande av förenämnda provundersökning har
1936 års skogsutredning föreslagit anvisande för budgetåret 1937/1938 av ett
reservationsanslag å (100,000 + 50,000 =) 150,000 kronor. Det förhållandet,
att, såsom jag i det föregående förordat, provundersökningen torde få uppskjutas
ett år, synes mig icke böra medföra någon ändring i utredningens
beräkning av medelsbehovet för sagda undersökning. Visserligen torde undersökningen
genom uppskovet komma att delvis överskjutas till budgetåret
1938/1939, men med hänsyn till att det här ej gäller något mera avsevärt belopp
förefaller det mig mest lämpligt att på en gång anvisa hela det för provundersökningen
behövliga beloppet, 50,000 kronor. Då emellertid de erforderliga
förberedelserna för riksskogstaxeringen icke torde hinna avslutas så
tidigt, att taxeringen kan igångsättas redan under nästa budgetår, synes det
av skogsutredningen föreslagna beloppet kunna begränsas till 50,000 kronor.
Jag föreslår alltså, att medelsanvisningen till ifrågavarande båda ändamål
för nästa budgetår bestämmes till 100,000 kronor, vilket belopp med 50,000
kronor understiger vad i statsverkspropositionen beräknats för ändamålet.
Rörande dispositionen av sagda belopp, 100,000 kronor, torde föreskrift i
sinom tid få meddelas av Kungl. Majit.
Vad angår de med riksskogstaxeringens fortsatta bedrivande förenade kostnaderna
synes mig utredningens preliminära kostnadsberäkning kunna i stort
sett godtagas. Emellertid förutsätter jag, att, innan arbetet igångsättes, ett
i möjligaste mån detaljerat kostnadsförslag uppgöres och underställes Kungl.
Majit.
Vidkommande slutligen kostnaderna för den av mig förordade statistiken
angående skogsmarkens fördelning på skilda brukaregrupper anser jag lika
med utredningen, att sagda kostnader böra bestridas av de medel, som framdeles
komma att anvisas för genomförandet av 1937 års allmänna jordbruksräkning.
v ijx -In
under
åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
1) besluta, att ny riksskogstaxering snarast möjligt må
anordnas enligt i huvudsak de riktlinjer, som av mig i det
föregående förordats;
Kungl. Maj:ts proposition nr 148-
37
2) besluta, att i samband med 1938 års virkestaxering till
skogsaccis må i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
i det föregående tillstyrkt förslag verkställas en provundersökning
angående möjligheterna att åstadkomma en fortlöpande
avverkningsstatistik;
3) till Riksskogstaxering och avverkningsstatistik för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av .................................... kronor 100,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami. Nr 148-
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxering och avverkning sstatistik. s. 1 i texten
- JoU 1937:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxering och avverkningsstatistik. s. 5 i texten