Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering

47 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:15, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen

den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering; given

Stockholms slott den 30 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29

och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 15.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ls proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni

1935 (nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935

om folkpensionering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §.

1 mom.----------—• —----------

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,

nämligen

i ortsgrupp 1.............................. 250 kronor,

» » 2.............................. 350 » ,

>■ > 3.............................. 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med

högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med

lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper

enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra

den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning

till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande

reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt

fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,

att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom

visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest

de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,

därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 15.

3

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra

stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga

motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel

utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den

inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.

Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon

på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den

mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig

försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande

arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt

icke överstiger

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» » 2.............................. 350 » ,

» » 3.............................. 400 >

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga om — ---- ogift person.

8 §•

1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare---del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller

överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen

jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;

dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen

må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §

2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon —• — — riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga

eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan

oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet

åligger honom, örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna

ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna —---av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av

tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensions
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 15.

nämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen

blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat

ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den

kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga

med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten

med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort

vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension

till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan

deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas

av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning

därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm

eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre

tiondelar.

Staten bidrager---- från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon---till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari

ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning

och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och

besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit

fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall

nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket

ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot

bifall till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse

härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall

pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida

sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,

meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall---till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller

även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning

eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit man
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5

talsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,

om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för

sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension

sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt

enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra

stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.

För sådan pensionstagare skall dock högsta tilläggspension

vara

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» > 2.............................. 400 » ,

» » 3.............................. 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa

pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i

den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må

pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna

ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,

som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före

nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga

med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke

deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel

av kostnaden för tilläggspensionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Indelningen i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket må verkställas

före nämnda dag och skall första gången gälla endast för åren 1938—

1940.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 december 1936.

Närvarande :

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan

örn fortsatt reformering av folkpensioneringen samt anför:

I propositionen nr 182 föreläde Kungl. Majit 1936 års riksdag förslag om

sådana ändringar i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, att folkpensionernas

storlek skulle bestämmas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas

höjd på olika orter. Propositionen vann icke riksdagens bifall. I betraktande

av frågans utomordentliga vikt för stora grupper av de i ekonomiskt

avseende svagast ställda i samhället anser jag emellertid, att densamma bör

ånyo upptagas till övervägande.

Pensionsförmånerna enligt 1935 års lag.

Innan jag går närmare in på den sålunda föreliggande frågan om införandet

av en dyrortsgradering av folkpensionerna, torde jag böra i korthet

erinra om den huvudsakliga innebörden av lagen den 28 juni 1935 om

folkpensionering, i vad den avser pensionsförmånerna. Folkpension skall

fr. o. m. den 1 januari 1937 bestå av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning,

och tilläggspension, vars storlek är beroende av pensionstagare^

egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra 70 kronor

jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter och tilläggspensionen

250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed den pensionsberättigades

årsinkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tilläggspension

bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt till pension

enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande kunna ej komma i åtnjutande

av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor, men erhålla

såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tilläggspension eller

300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. In
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 15.

7

komstgränsen för rätt till tilläggspension är för dessa pensionstagare 520

kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner skola kommunerna bidraga nied

en åltondel. Landsting och städer, som icke deltaga i landsting, skola dessutom

bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner till personer,

som tillerkänts pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän

pensionsförsäkring.

Tidigare behandling av frågan om dyrortsgraderade folkpensioner.

Spörsmålet om införande i den allmänna pensionsförsäkringen av en differentiering

av pensionsförmånerna med hänsyn tagen till levnadskostnadernas

höjd på olika orter har varit mer eller mindre aktuellt alltifrån verksamhetens

början år 1914. Ett steg i syfte att i någon mån avhjälpa olägenheterna

av pensionernas otillräcklighet, framför allt på dyrare orter, var införandet

genom lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och

sjukvårdsbidrag av befogenhet för kommunerna att under vissa förutsättningar

utgiva tillskott utan fattigvårds karaktär till folkpensionerna. Nämnda

lag har emellertid i praktiken visat sig föga effektiv, och syftet med densamma

kan icke anses hava blivit förverkligat i nämnvärd mån.

1928 års riksdag. Till mera allvarligt övervägande har den föreliggande

frågan upptagits först i samband med det utredningsarbete, som legat till

grund för den vid 1935 års riksdag beslutade pensionsförsäkringsreformen.

I den skrivelse, nr 206, vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Majit måtte

låta verkställa utredning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring,

uttalade sålunda riksdagen, bland annat, att särskild uppmärksamhet

därvid borde ägnas frågan rörande storleken av de pensioner, som med

hänsyn till olika orters växlande levnadsomkostnader kunde anses såsom

erforderliga för en nödtorftig försörjning. I överensstämmelse härmed vörö

även direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés arbete avfattade.

Pensionsförsäkringskommittén kom också utan meningsskiljaktighet till

det resultatet, att pensionernas storlek borde göras beroende av levnadskostnaderna

på olika orter. Kommittén föreslog sålunda, att landet för det ändamål,

varom här är fråga, skulle indelas i tre ortsgrupper, d. v. s. förutom

den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper. Det skulle överlåtas åt socialstyrelsen

att efter de närmare föreskrifter, Konungen meddelade, för en tid av

fem år i sänder fastställa ortsindelningen. Vid en av kommittén försöksvis

verkställd indelning hade så gott som hela landsbygden i södra och mellersta

Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts

till lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den

norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och

Göteborg med deras närmaste omnejd jämte vissa kommuner i Norrland till

den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena vid

1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 %> vara att hänföra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen och

11.5 % till den dyraste ortsgruppen. För den lägsta och sålunda ojämförligt

mest omfattande ortsgruppen skulle enligt kommittémajoritetens förslag högsta

pensionstillägg vara 200 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjdes

pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250

kronor för ortsgrupp II och 300 kronor för ortsgrupp III.

Två reservanter inom kommittén påyrkade för sin del, att pensionstilläggens

maximibelopp skulle i de tre ortsgrupperna fixeras till resp. 250, 350

och 450 kronor. Nämnda reservanter uttalade även, att det kunde ifrågasättas,

om icke flera ortsgrupper än tre borde införas.

De ovan nämnda beloppen hänföra sig samtliga till personer, som efter

nya lagens ikraftträdande skulle bli berättigade till folkpension. För de

äldre pensionstagarna, som icke kunde komma i åtnjutande av grundbelopp

enligt nya lagen, skulle pensionstilläggens maximibelopp enligt kommittémajoritetens

förslag allt efter ortsgrupp vara resp. 250, 300 och 350

kronor och enligt reservanternas förslag resp. 300, 400 och 500 kronor.

Yttranden. I de över pensionsförsäkringskommitténs betänkande avgivna

remissyttrandena tilldrog sig här förevarande fråga stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttalade sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnömnder

och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig

i frågan. I tillstyrkande riktning uttalade sig även socialstyrelsen, statens

inspektör för fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fem län. I samma riktning

gingo yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt ett

icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrktes vidare av svenska

stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttalade sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och

landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning gingo även ett stort antal yttranden

från landskommuner, varvid avstyrkandet ofta lämnades i form av

ett uttalande att på dyrare orter kommunerna borde bekosta förbättring av

pensionerna, något som kunde tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott

eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet

av en dyrortsgradering på förevarande område, anfördes av socialstyrelsen.

1935 års proposition. I det av Kungl. Maj.t genom proposition nr 217 för

1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn folkpensionering följdes

pensionsförsäkringskommitténs förslag i fråga örn landets indelning i tre ortsgrupper.

Beträffande pensionsbeloppens storlek inom de olika ortsgrupperna

anslöt sig däremot Kungl. Maj:ts förslag till det nyssnämnda av två reservanter

inom pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget, enligt vilket

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9

pensionstilläggen skulle utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i

mellangruppen och 450 kronor i högsta gruppen. Såsom föredragande departementschef

framhöll jag härutinnan bland annat, att, om man ville gå

till en mera definitiv lösning av folkpensioneringsfrågan, pensionerna borde

ställas i en bättre relation till de faktiska levnadskostnaderna, än som skulle

bli fallet med majoritetsförslaget.

1935 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag om införande i folkpensioneringen

av dyrortsgraderade tilläggspensioner bifölls mellertid icke av 1935 års riksdag.

Härutinnan och med avseende å tilläggspensionens storlek anförde särskilda

utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, bland annat

följande.

Det vore uppenbarligen ett missförhållande, att i så stor utsträckning som

vore fallet två samhälleliga försörjningsanordningar, nämligen folkpensioneringen

och fattigvården, samtidigt skulle behöva anlitas. Det måste vara ett

mål för en reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så

effektiv, att dess klientel icke samtidigt behövde söka fattigvårdsunderstöd.

Själva syftet med folkpensioneringen, vilket väsentligen vore att bereda medborgarna

försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård,

förfelades ju nämligen, örn pensionerna för att vara tillräckliga för

uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Med utskottets uppfattning örn vårt lands ekonomiska möjligheter och då

det enligt utskottets mening vore nödvändigt att nedbringa kostnaderna folden

ifrågavarande reformen under de för genomförande av Kungl. Maj:ts förslag

beräknade, hade utskottet emellertid icke kunnat undgå att överväga,

vilka besparingar kunde göras genom ändringar i förslaget. Det hade därvid

visat sig att, såsom naturligt vore, de föreslagna höjningarna av pensionstilläggens

maximibelopp vore bland de mest kostnadskrävande av de föreslagna

förändringarna i folkpensioneringen. Då det för utskottet gällt att så

avpassa reformen, att den kunde genomföras inom en kostnadsram, som utskottet

funne försvarlig, hade utskottet därför funnit sig föranlåtet att förorda,

att reformen gjordes mindre långtgående i ifrågavarande avseende än

genom propositionen föreslagits.

Utskottet hade därvid ställts inför valet att antingen över hela linjen sätta

tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller

att borttaga dyrortsgraderingen och således förorda en högsta tilläggspension

för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa utvägar hade utskottet

fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar, som uppgjorts,

inemot 70 °/o av pensionstagarna skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Det vöre enligt utskottets mening bättre att genomföra en reform,

som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större delen av befolkningen

— samtidigt som den förbättrade pensionerna för befolkningen i hela

riket — än att genomföra en förhöjning, som visserligen vore graderad efter

levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter men i flertalet fall skulle

vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna, skulle en tilläggspension örn

250 kronor jämte grundpensionen å orter, där icke särskild dyrhet vore rådande,

i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig försörjning av pensionstagare

utan andra inkomster, medan en lägre pension än den nämnda icke

skulle hava denna effekt, varför utskottet funné, alt övervägande skäl talade

för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes lill 250 kronor för hela

riket.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Som ett ytterligare skäl att icke införa ett system med tilläggspensioner

graderade efter dyrort ville utskottet framhålla, att en dyrortsgruppering på

folkpensioneringens område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösning

erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats

denna fråga. Såsom framginge av en till utskottets förfogande ställd,

såsom bilaga till utskottets utlåtande fogad promemoria av t. f. förste aktuarien

i socialstyrelsen Gillis Berggren, inställde sig avsevärda svårigheter, då

det gällde att för folkpensioneringens ändamål fastställa rättvisa grunder för

orternas klassificering med hänsyn till deras olika dyrhet.

1935 års sakkunnigförslag. Med anledning av riksdagens nu återgivna

uttalande i frågan tillkallade jag den 28 juni 1935 jämlikt erhållet bemyndigande

särskilda sakkunniga för verkställande av förnyad utredning av frågan

örn differentiering efter dyrorter av tilläggspensioner enligt den nya lagen

om folkpensionering. Nämnda sakkunniga avgåvo den 30 november

1935 utredning med förslag i frågan (Statens offentl. utr. 1935: 62).

I sitt betänkande konstaterade de sakkunniga — efter en ingående granskning

av frågan om grunderna för dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område — att folkpensioneringens särskilda behov av dylik gruppering vore

av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan uppenbara

olägenheter kunde läggas till grund för en sådan. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle därför efter i betänkandet närmare angivna riktlinjer verkställas

en särskild ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen

i ortsgrupper skulle åligga den myndighet, som har att verkställa indelning

i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928, d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av

tio år i sänder. Antalet ortsgrupper hade av administrativa skäl, liksom i

Kungl. Maj:ts förslag till 1935 års riksdag, inskränkts till tre. De sakkunnigas

slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebar, att i ortsgrupp 3 skulle

komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och

3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stockholms

förorter. Två landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi

socknar, föreslogos uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hade

slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt

vidare 68 andra städer, 13 köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet

kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp än den

lägsta, uppgick till 143.

Även i fråga om tilläggspensionernas maximibelopp överensstämde de

sakkunnigas förslag med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag.

Enligt förslaget skulle alltså dylik pension, då fråga gällde person, som

erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna vore berättigad till grundpension,

utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2

och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som vore berättigade till folkpension

enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande och som sålunda

icke kunde komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn

70 kronor, skulle tilläggspensionens maximibelopp vara 50 kronor högre eller

300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i orts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

11

grupp 3. Från samtliga här nämnda belopp skulle avdrag ske med sju

tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den överstege 100

kronor. Den inkomstgräns, vid vilken rätten till tilläggspension bortföll,

blev på grund härav för den förra kategorien pensionstagare 457, 600 och

743 kronor, allt efter ortsgrupp, och för den senare resp. 529, 671 och 814

kronor.

Pensionsberättigad skulle enligt förslaget, liksom fallet var enligt den

nämnda propositionen, anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han vore

mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad

skulle hava tillhört sådan ortsgrupp två år, innan hans pension

kunde utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av

omständigheterna prövades skäligt att i särskilt fall medgiva undantag. Pensionstagare

tillhörande ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttade till ort i lägre

ortsgrupp och där mantalsskreves, skulle vara skyldig att utan oskäligt

dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där han senast blivit mantalsskriven.

Efter propositionen hade vidare upptagits förslag om gradering efter ortsgrupp

av s. k. privilegierad inkomst. Enligt den nya lagen skall pension eller

understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken

icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,

på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, icke

räknas såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300

kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämnda belopp gälla för ortsgrupp

1, under det att motsvarande belopp i de båda högre ortsgrupperna

skulle vara resp. 350 och 400 kronor.

I fråga om kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner

innebar de sakkunnigas förslag en betydelsefull nyhet. I direktiven

för de sakkunnigas arbete hade jag framhållit, bland annat, att införande

av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt för vederbörande

kommuner vore ägnat att medföra en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna,

varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna själva bära

en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln

innebure. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga verkställt

särskild statistisk undersökning rörande den ekonomiska innebörden

för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. Med stöd av denna

undersökning föreslogo de sakkunniga i här förevarande avseende följande.

Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 skulle bibehållas vid skyldigheten att

bidraga till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp

2 föreslogs bidragskvoten en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med

undantag för städerna Stockholm och Göteborg, en fjärdedel. De nämnda

städerna slutligen ålades att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en

kommun vore uppdelad på ortsgrupper, skulle kommunens bidrag till tillläggspensioner,

som utginge enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara

resp. en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens

bidragsskyldighet hade de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå någon

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Alaj:ts proposition nr 15.

ändring av de i lagen om folkpensionering fastställda reglerna. Landstingen

skulle sålunda enligt förslaget bidraga med en sextondel av kostnaden

för tilläggspensioner åt personer, som före nya lagens ikraftträdande tillerkänts

pensionstillägg eller understöd. Städer, som icke deltoge i landsting,

skulle för dylika pensionstagare bidraga med en sextondel utöver vad förut

angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom,

att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsade intill varandra,

föreslogo de sakkunniga slutligen en anordning, varigenom det öppnades

möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av

den kommun, som tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så

påkallade erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget hade sålunda upptagits

ett stadgande, att Konungen i fråga om kommun, vilken gränsade till

annan kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, ägde på

därom av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension till

pensionstagare, vilken vore mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande

del av kommunen, skulle förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna

tillhörde ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest

kommunerna tillhörde ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skulle gälla för det

fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen

skulle utbetalas av kommunen, som ägde att av statsmedel utfå ersättning

med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Yttranden. Beträffande det principiella ställningstagandet i de över de

sakkunnigas förslag sedermera infordrade remissyttrandena må nämnas

följande.

Pensionsstyrelsen lämnade i huvudsak förslaget utan erinran.

Socialstyrelsen behandlade i detalj frågan om grunderna för den föreslagna

dyrortsgrupperingen och gav därvid i allt väsentligt sin anslutning

till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Även i övrigt gick socialstyrelsens

yttrande i tillstyrkande riktning.

Statskontoret ansåg frågan i främsta rummet vara ett statsfinansiellt avvägningsspörsmål,

vilket ämbetsverket fann sig icke böra söka bedöma.

Medicinalstyrelsen uttalade sig i princip till förmån för en dyrortsgradering

av folkpensionerna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalade sig däremot i huvudsakligen

avstyrkande riktning.

Överståthållarämbetet och tio länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län tillstyrkte,

bortsett i vissa fall från mer eller mindre betydelsefulla detaljfrågor, de sakkunnigas

förslag eller lämnade detsamma utan erinran. I tillstyrkande riktning

uttalade sig även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Avstyrkande yttranden avgåvos av elva länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

13

Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Såsom

avstyrkande torde även få betraktas de yttranden, som avgåvos av länsstyrelserna

i Uppsala och Norrbottens län, även örn detta icke direkt utsagts.

Yttranden i anledning av de sakkunnigas förslag avgåvos vidare av sju

landstings förvaltningsutskott. Från Värmlands, Jämtlands och Norrbottens

lån lämnades därvid förslaget i huvudsak utan erinran och från Malmöhus

och Kopparbergs län förklarades, att intet vore att erinra mot förslaget i vad

det berörde landstingen. Förvaltningsutskotten hos Gotlands och Västerbottens

läns landsting däremot avstyrkte förslaget under hänvisning till 1935 års

riksdags beslut i frågan.

Av de 143 kommuner, som av de sakkunniga föreslagits till placering i högre

ortsgrupp än den lägsta och vilka genom omedelbar remiss hade beretts

tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de sakkunnigas betänkande, yttrade

sig 114 i frågan. I ej mindre än 103 fall gingo dessa yttranden i tillstyrkande

riktning, även om understundom mer eller mindre betydelsefulla

detaljändringar i förslaget påyrkades. Endast 9 av de nu ifrågavarande

kommunerna uttalade sig i direkt avstyrkande riktning. Stadsfullmäktige i

Stockholm underströko bestämt angelägenheten av en dyrortsgradering av

tilläggspensionerna men godkände ej förslaget att å dyrortskommunerna

överflytta en större andel av kostnaderna än den allmänna fördelningsregeln

innebär. Stadsfullmäktige i Västerås slutligen funno sig ej böra avge något

omdöme om tillrådligheten av införande av dyrortsgraderade folkpensioner.

Kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra

den lägsta ortsgruppen, hade genom vederbörande länsstyrelse beretts tillfälle

att yttra sig i frågan. I denna ordning uttalade sig inalles 99 dylika

kommuner, varav 33 i tillstyrkande och 66 i avstyrkande riktning.

Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrkte förslagets genomförande men

betonade samtidigt, att i framtiden tilläventyrs nödiga befunna korrigeringar

av kommunandelarna i kostnaderna måste vidtagas.

Majoriteten inom styrelsen för svenska landskommunernas förbund ställde

sig tveksam i fråga om lämpligheten av det föreliggande förslaget.

Svenska landstingsförbundets styrelse ansåg visserligen, att landstingen borde

helt befrias från kostnader för folkpensioneringen, men fann sig dock

icke böra avstyrka förslaget, i vad det berörde landstingen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet slutligen tillstyrkte, att lagen

om folkpensionering måtte kompletteras med bestämmelser om dyrortsgradering

av tilläggspensionerna i ungefärlig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag.

Beträffande de skäl av principiell natur eller av mera allmän innebörd,

som i de avstyrkande yttrandena anfördes emot de sakkunnigas förslag i

frågan, tillåter jag mig hänvisa till den i sådant avseende lämnade, utförliga

redogörelse, som finnes intagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 182 i ämnet

till 1936 års riksdag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1936 års proposition. Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 28 februari

1930 upptog jag såsom föredragande departementschef de mot de sakkunnigas

förslag anförda skälen till närmare granskning och gjorde därvid bland

annat följande uttalande, innefattande mina allmänna synpunkter på

frågan.

Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i den föreliggande frågan

intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig över de sakkunnigas

förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de skäl, som anförts

till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid icke uppehålla

mig vid frågan om det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna

graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd på skilda orter.

Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men bryta sig däremot,

då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en tillfredsställande och

rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde emellertid till bemötande

böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts, huruvida behov

verkligen föreligger av en differentiering av folkpensionerna. Av länsstyrelserna

i Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att de sakkunnigas

utredning icke vore tillfyllest för att undanröja en ej sällan förekommande

uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en metod

att uppehålla en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa kommuner

(särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet

av landsbygdens pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava även

gjorts av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner, vilka

enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan

vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig.

All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är

möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan

erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till livets

enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de

högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre behovstillfredsställelse

för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt lagen

om folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest

med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstandard

är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den

högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre

tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke ha något

samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer

varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra

existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga

sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostadsbeståndet,

vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt.

Enligt min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering på

föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstandard

för pensionstagarna på dyrorterna än på andra orter. Snarare torde

utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.

I en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring

den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de

sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag intogs

till det då av Kungl. Majit framlagda förslaget i samma ämne. Såsom

sJ äl av samma art torde få betecknas uttalanden, att frågan om införande av

d yrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att förslagets

genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som

kunna anses försvarliga.

Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den

utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag örn att ett

av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget om differentiering efter

levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med

svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar

och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt uttryckligen

såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att

i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver

söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas

annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytterligare

beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske

framhölls även bestämt från regeringsliåll vid överläggningarna i riksdagens

kamrar.

Örn man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differentieras

efter levnadskostnaderna, föreligger ej heller enligt min mening stort

fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt

för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning

torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här närmast

är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter,

som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folkpensioner.

Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan

nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya

lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som

på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna

borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper

skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föranleda

ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande

frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensionstagare

i riket, d. v. s. åtskilligt över 100,000 av de i ekonomiskt avseende

sämst ställda i samhället.

Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt

avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på

folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensioneringen

med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riksdagen

ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts

emot det nu föreliggande förslaget.

Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika

avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år.

Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folkpensionerna

beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kostnad

av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp

skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördelningen

av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor

hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det

allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljoner

kronor örn året, av vilket belopp endast cirka hälften .skulle belasta

statsverket. Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare

falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog i nu

förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar sitt

.särskilda övervägande är emellertid givet.

Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och

därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är

icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkostnaden

för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen

bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av

1935 års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag

tillåter mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i

Danmark redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta förslag

ifrågasätter för Sveriges del.

Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har

statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att

de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens

belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle

bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hittills

tillämpade. Till stöd härför åberopas, att den nuvarande pensionsförsäkringen

skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas levnadsstandard,

som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.

Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestaltning

i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande

riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i

minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp,

högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år

1922 kunde nvtillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pensionstillägg

med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210

kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre

på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena,

torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning,

som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspektionsverksamhet,

som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt

känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att framtvinga

bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.

Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget

skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje

förslag örn förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller

den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt

angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för

dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare

hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den

nya lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen.

Det föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i av

fattigvårdsinspektören angiven riktning beträffande de förra pensionerna än

i fråga örn de senare.

Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de sakkunnigas

förslag, vilka mera allmänt beröra frågan örn kostnadernas fördelning

mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett,

att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket måste anses

utgöra ett skatteutjämningsproblem, vilket icke med fördel kan bedömas

utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor j övrigt, som

ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller före, att

föreliggande förslag örn ändrad ordning för fattigvardskostnadeinas fördelning

på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämningsberedningen

framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts före det nu

föreliggande spörsmålet.

Dvlika skäl för uppskov med en i övrigt för astadkommande av rättvisa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

17

ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt tillbaka

aktuella och ytterst svårlösta frågan om åstadkommande av en utjämning

av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörsmål,

som måste lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna fråga

berörande faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess

lösning skjuta åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För övrigt

är att märka, att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märkbar

mån medföra någon förändring i fråga örn kommunernas behov av

skatteinkomster. Det absolut övervägande antalet kommuner beröres överhuvud

taget ej av detsamma och för de 143 kommuner, som enligt förslaget

skulle komma att tillhöra de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, såvitt

av den föreliggande utredningen kan bedömas, närmast komma att verka

i skatteutjämnande riktning.

Med anledning av att enligt förslaget staten skulle bidraga till kostnaderna

för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett

par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle komma

att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den

sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pensionstagarna

i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt

bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.

Beträffande denna fråga anförde pensionsförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande,

att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pensionstillägg

å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa

orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen

bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs förslag

vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt, att

från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet

än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att mindre än

en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten härflyter

från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra den lägsta

ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 % av hela det belopp som efter

ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att utgå i tilläggspensioner

skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp. Även om

en dylik sammanställning icke kan berättiga till några mera djupgående slutsatser

i nu förevarande avseende, torde den dock giva vid handen, att de ovan

berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag icke kunna tillerkännas

bärkraft

Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur,

som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro

av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda förslaget

bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det följande

verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena

synes mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma.

Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen örn införande

av dyrortsgraderade folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med

de sakkunnigas föreliggande förslag.

I enlighet nied av mig samtidig! gjord framställning beslöt Kungl. Majit

inhämta lagrådets yttrande i vissa delar över ett inom socialdepartementet

upprättat förslag lill erforderliga ändringar i lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering.

Sedan lagrådet lämnat törslaget utan erinran i de delar remissen

avsett, framlade Kungl. Majit detsamma genom proposition nr 182

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Ar l’>.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 15.

för 1936 års riksdag. Till sin innebörd sammanföll det förslag, som sålunda

underställdes riksdagens prövning, utom i fråga om en detalj, med det sakkunnigeförslag,

för vilket redogörelse redan lämnats. Enligt det sistnämnda

förslaget skulle nämligen, såsom av det föregående framgår, pensionsberättigad

efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp hava tillhört sådan ortsgrupp

två år, innan hans pension skulle kunna utgå enligt de för denna gällande

reglerna. Med anledning av farhågor, som i en del remissyttranden

uttalats för att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skulle kunna medföra

en icke önskvärd inflyttning till de dyrare orterna, enkannerligen städerna,

hade i Kungl. Maj:ts förslag den nyss nämnda karenstiden utsträckts till

tre år.

1936 års riksdag. Inom riksdagen gjordes den nämnda propositionen till

föremål för förberedande behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott,

som i utlåtande, nr 5, i anledning av densamma anförde i huvudsak

följande.

1935 års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan hade ännu icke hunnit

träda i tillämpning och för den skull hade inga erfarenheter kunnat vinnas

om den beslutade reformens verkningar. Visserligen hade frågan örn

dyrortsgradering av folkpensionerna sedan avgörandet år 1935 varit föremål

för utredning, men utskottet funne det uppenbart, att stora vanskligheter

alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra en dylik dyrortsgruppering,

vanskligheter vilka icke eliminerats vid det förnyade övervägande,

som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.

Departementschefen hade själv vitsordat detta förhållande, även om han

icke tillmätte detsamma avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden över

det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade starka

betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunde också yppas därom, huruvida

propositionen representerade det lämpligaste sättet att vinna de syften, som

man ville förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet ville härvidlag

peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där särskilda skäl

ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst

kommunala bidrag av samma karaktär.

Det sålunda anförda utgjorde enligt utskottets mening tillräckliga skäl

att icke biträda propositionen. Men därutöver ville utskottet framhålla, att

beslutet vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebure ett

mycket stort framsteg, som krävde betydande ekonomiska offer av det allmänna,

och det syntes lämpligt att, innan statsmakterna bunde sig för eventuellt

ytterligare utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle hade beretts att

pröva andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor,

som rymdes inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmälde

sig här på ett naturligt sätt. Det vore icke utan vidare klart, att samhällets

resurser närmast skulle sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen

utan det kunde vid närmare prövning befinnas angelägnare och

viktigare att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de

yngre grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänade ävenledes i detta

sammanhang den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands

befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på

folkpensioneringens område, ett förhållande som i varje fall manade till försiktighet,

varsamhet och noggrann prövning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

19

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 182

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, vilket även blev riksdagens

beslut.

Departementschefen.

Vid framläggandet för Kungl. Maj:t av 1935 års förslag till reform av pensionsförsäkringen

hävdade jag den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering

borde syfta till att bespara oförvitliga medborgare med ingen

eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvården

till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd.

Jag hade också tillfredsställelsen konstatera, att riksdagen vid sin granskning

av berörda förslag gav sin anslutning till denna min åsikt, då riksdagen

uttalade, att själva syftet med folkpensioneringen förfelades, örn pensionerna

för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Obestridligen fördes genom det av riksdagen i anledning av det

ifrågavarande förslaget fattade beslutet, vilket träder i kraft den 1 januari

1937, frågan örn tillskapandet av en effektiv folkpensionering, i den mening

jag angivit, ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskostnaderna

ej äro särskilt höga, torde det — utom möjligen i fråga örn ensamstående

personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva förekomma,

att kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande

hjälp i form av öppen fattigvård. Helt annorlunda gestalta sig emellertid

förhållandena på de dyrare orterna. Där är det uppenbarligen icke möjligt

för en pensionär, som ej har egna resurser vid sidan av folkpensionen eller

anhörigas bistånd att lita till, att undgå fattigvården. Den av hela vårt folk

med så stor förväntan motsedda pensionsförsäkringsreformen måste därför

betecknas såsom otillfredsställande på de dyrare orterna. För de över 100,000

folkpensionärer, vilka äro bosatta på dylika orter, eller för mer än en fjärdedel

av hela det nuvarande pensionstagarbeståndet, framstår det såsom

en uppenbar orättvisa, att lagstiftningen icke tillförsäkrar dem en pension,

som i försörjningsavseende gör dem likställda med övriga folkpensionärer.

I den i föreliggande fråga tidigare förda diskussionen har man praktiskt

taget ej heller bestritt det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna

anpassas efter levnadskostnadernas höjd på olika orter. Flera

olika skäl av annan innebörd hava däremot framförts mot förslagen om

dyrortsgradering av folkpensionerna. Jag skall dock ej här gå närmare in

på dessa skäl utan tillåter mig att i sådant avseende hänvisa till mina i det

föregående återgivna allmänna uttalanden till statsrådsprotokollet över socialärenden

för den 28 februari 1936.

Riksdagens avböjande ställningstagande i frågan såväl år 1935 som år 1936

grundade sig i huvudsak dels på de rent praktiska svårigheter, som äro

förknippade med den för graderingen av pensionerna nödvändiga ortsgrupperingen,

och dels på skäl av ekonomisk natur.

Vad beträffar det allmännas kostnader för den ifrågasatta åtgärden må er
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

inras, att dessa enligt 1935 års regeringsförslag beräknades till cirka 25

miljoner kronor årligen under de första åren, av vilket belopp med tilllämpning

av de av riksdagen beslutade reglerna rörande fördelningen mellan

staten, landstingen och kommunerna av kostnaderna för tilläggspensioner

något över 20 miljoner kronor skulle stanna å statsverket. Enligt 1936 års

förslag däremot beräknades det allmännas årskostnader för den ifrågasatta

reformens genomförande till cirka 21 miljoner kronor, av vilket belopp endast

ungefär hälften skulle komma att belasta statsverket.

I kostnadsfrågan gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28

februari 1936 det uttalandet, att den ökning av statens kostnader, som genomförandet

av det då föreliggande sakkunnigförslaget skulle medföra —

5 miljoner kronor för det första budgetåret och därefter cirka 10

miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — icke vore av den

storleksordning, att totalkostnaden för en effektiv reformering av den nuvarande

pensionsförsäkringen borde föranleda ett undanskjutande av den

ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso

i varje fall vore ofrånkomlig. Den ekonomiska utveckling, som sedan dess

ägt rum, har varit ägnad att i avsevärd mån undanröja de farhågor, som

inom riksdagen ur ekonomisk synpunkt framförts rörande den föreslagna

reformen. Jag har så mycket större anledning att ånyo upptaga frågan, som

jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, att utrymme

kan beredas å riksstaten för den erforderliga ökningen av anslagen till

folkpensioneringen under samtidigt tillgodoseende i betydande utsträckning

av andra aktuella sociala välfärdskrav, vilka taga sikte på att stödja de

yngre grupperna i samhället. Jag anser mig också böra tillfoga, att den utväg,

som av riksdagen antyddes, nämligen att kommunerna själva, där särskilda

skäl ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna

medelst kommunala bidrag av samma karaktär, icke är framkomlig. Åtskilliga

av de ifrågavarande dyrortskommunerna äro nämligen så skattetyngda,

att praktiska möjligheter för kommunala pensionstillägg måste anses uteslutna.

Den andra huvudorsaken till riksdagens avböjande av en lagstiftning av

nu ifrågavarande innebörd har, såsom nyss nämnts, angivits vara svårigheten

att åvägabringa en för ändamålet tillfredsställande ortsgruppering.

1935 års riksdag framhöll sålunda, hurusom en dyrortsgruppering på folkpensioneringens

område vore förknippad nied svårigheter, för vilkas lösning

erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än som dittills

ägnats denna fråga. I anledning av detta påpekande skänkte också de

sedermera för fortsatt utredning av frågan tillkallade sakkunniga spörsmålet

särskild uppmärksamhet samt utarbetade ett detaljerat förslag i ämnet,

mot vilket inga mera vägande erinringar framfördes under den följande

remissbehandlingen. Särskilt må understrykas, att socialstyrelsen för sin del

lämnade nämnda förslag helt utan anmärkning. 1936 års riksdag ansåg emellertid,

att stora svårigheter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 15.

21

den ifrågavarande dyrortsgrupperingen, vanskligheter vilka icke eliminerats

vid det förnyade övervägande, som ägnats denna sak, sedan 1935 års riksdag

prövade densamma.

Då jag anser förslag örn dyrortsgradering av folkpensionerna ånyo böra

underställas riksdagens prövning, finner jag mig dock med hänsyn till de

obestridliga svårigheter, som möta då det gäller att från början få till stånd

en tillfredsställande ortsgruppering, och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter

härutinnan, som kommo till uttryck vid frågans behandling av

1936 års riksdag, böra förorda sådan ändring i det då föreliggande förslaget,

att giltighetstiden för den första ortsgrupperingen inskränkes från 10 år enligt

nämnda förslag till endast 3 år. Härigenom påkallas redan efter jämförelsevis

kort tid ett förnyat övervägande i fråga örn kommunernas fördelning

å ortsgrupper, och med ledning av vunna erfarenheter torde man därvid

med större säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för

framtiden förutsättes.

I övrigt har under ärendets fortsatta beredning intet framkommit, som

funnits böra föranleda andra jämkningar i det förslag, som genom Kungl.

Maj:ts proposition nr 182 förelädes 1936 års riksdag, än som sammanhänga

med övergången till de nya bestämmelserna. Vid sådant förhållande kunde

jag nu inskränka mig till att i huvudsak hänvisa till den nämnda propositionen,

men med hänsyn till att riksdagen vid sin behandling av frågan icke

ingick på någon detalj granskning av förslaget torde det för riksdagens förnyade

prövning vara ändamålsenligt, att jag återger det väsentliga i den

redogörelse, som lämnades i 1936 års proposition.

Grunder för ortsgrupperingen.

De sakkunnigas förslag. I fråga om grunderna för en dyrortsgruppering

på folkpensioneringens område konstaterade de sakkunniga, såsom förut

nämnts, att folkpensioneringens särskilda behov av en dylik gruppering vore

av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan särskilda

olägenheter kunde läggas till grund för en sådan. Å andra sidan ansågs det

vara av stor betydelse, att pensionsgrupperingen utfördes på sådant sätt, att

den erforderliga prisstatistiken kunde bliva gemensam för denna och de övriga

officiella dyrortsgrupperingarna.

Vid sina undersökningar utgingo därför de sakkunniga från den hushållsbudget,

avseende ett normalhushåll örn cirka 3.3 konsumtionsenheter (man,

hustru och 2 å 3 minderåriga barn), som ligger till grund för löne- och skattegrupperingarna.

För den lägsta välståndsgrupp — vilken alltså står pensionärsstandarden

närmast — som urskilts vid hushållskostnadsundersökningarna,

representera i denna budget kostnaderna för livsmedel, bostad,

bränsle och lyse 63.5 % samt skatter och samtliga övriga utgifter 36.5 °/o

av budgetens totalsumma. De sakkunniga sökte därefter utröna, i vad mån

pensionstagare med sina påräkneliga inkomster kunde tillfredsställa sina

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

levnadsbehov med utgångspunkt från normalhushållets standard och å vilka

poster inskränkningar kunde förutsättas. De räknade därvid med ett »pensionärshushåll»

på två pensionstagare, motsvarande ett konsumtionsbehov

av 1.6 konsumtionsenheter eller ungefär hälften av normalhushållets. Pensionstagarnas

påräkneliga inkomster antogos vara i billigaste ortsgrupp 350

kronor eller ungefär det belopp, vartill pensionen enligt den nya lagen örn

folkpensionering i allmänhet torde komma att uppgå, vidare cirka 450 kronor

i en mellangrupp och slutligen 550 kronor i en tredje och högsta grupp.

Beträffande posten livsmedel ansågs någon standardsänkning icke möjlig.

Då pensionärshushållets förbrukningsbehov beräknades till hälften av normalhushållets,

upptogos därför dess livmedelskostnader till halva det för

sistnämnda hushåll beräknade beloppet. Kostnaden för bostad har för normalhushållet

befunnits närmast motsvara hyran för två rum och kök (tre

eldstäder). De sakkunniga funno det icke möjligt att beträffande två samboende

pensionärer räkna med en större eller i övrigt bättre bostad än som

enligt socialstyrelsens hyresstatistik för de olika orterna motsvaras av genomsnittshyran

för en eldstad. För bränsle och lyse beräknades för en dylik

bostad en kostnad av 50 kronor eller ungefär hälften av normalfamiljens

motsvarande kostnad, vilken i samtliga ortsgrupper uppgår till i runt tal

100 kronor, övriga utgifter, vari ingå skatter samt andra ovan icke specificerade

utgiftsposter, upptaga i normalbudgeten något mer än en tredjedel.

För pensionärshushåll torde enligt de sakkunniga de allra flesta av dessa

poster antingen helt bortfalla eller avsevärt inskränkas, varför pensionärernas

behov syntes genomsnittligt vara förhållandevis väl tillgodosedda, örn

man antoge, att 15 å 20 procent av deras totalutgifter kunde disponeras för

nu ifrågavarande ändamål.

I förhållande till den använda normalbudgeten erhöllo sålunda de sakkunniga

den budget för ett pensionärshushåll, som de ansågo sig kunna välja

till utgångspunkt för sitt förslag till pensionsgruppering, genom att för varje

ort dels minska de av socialstyrelsen för skatte- och lönegrupperingarna uträknade

årskostnaderna för livsmedel och övriga varukostnader till hälften

och för bostad till en tredjedel, dels helt utesluta skatteposten. Utgiftsbudgeten

per år och pensionärshushåll, bestående av två vuxna personer, erhöll

härigenom följande approximativa utseende.

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3

Budgetposter

Kr. % Kr. % Kr. %

Livsmedel............... 400 57.1 440 48.9 470 42.7

Bostad.................. 100 14.3 235 26.1 '' 380 34.6

Bränsle och lyse......... 50 7.1 50 5.6 50 4.5

övriga utgifter.......... 150 21.5 175 19.4 200 18.2

Tillhopa 700 100.0 900 100.0 1,100 100.0

Med stöd av denna sammanställning ansågo de sakkunniga, att åtminstone

i det fall, att tvenne pensionärer kunde bilda gemensamt hushåll, den inkomst

de antagits kunna påräkna skulle befinnas någorlunda tillräcklig för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

23

en nödtorftig försörjning. Särskilt för Stockholm och andra orter med ovanligt

höga hyror syntes det dock sannolikt, att pensionärernas uppehälle trots

de förutsatta dyrortstilläggen skulle komma att visa sig relativt bekymmersamt.

Även i annat avseende än beträffande utgiftsposternas inbördes tyngd i

budgeten höllö de sakkunniga för nödvändigt att låta beräkningsgrunderna

avvika från de förut vid dyrortsgrupperingarna följda. Vid såväl skattesom

lönegrupperingen har man ansett sig kunna bortse från det förbilligande

av levnadskostnaderna, som kan vinnas genom partiinköp, naturahushållning

och dylikt. De sakkunniga ansågo det vara mindre riktigt att gå tillväga

på detta sätt, då fråga gällde pensionärer och mindre folkrika orter,

varför för dylika orter reduktion av de ovan särskilt angivna kostnadsposterna

verkställdes med 10 eller 5 procent, beroende på orternas karaktär.

Gången av de sakkunnigas beräkningar rörande olika orters dyrhet var

sålunda följande. Socialstyrelsens prisstatistiska material reducerades först

för varje ort från skatte- och lönegrupperingarnas summor till en tredjedel

för liyresposten och till hälften för alla varuposterna; skatteposten lämnades

helt ur räkningen. Den genom sammanläggningen av de reducerade posterna

erhållna summan minskades därefter för de mera lantliga orterna med 10

eller 5 procent med hänsyn till naturahushållningen. De därefter återstående

beloppen utvisade den beräknade proportionen mellan pensionärshushållens

omkostnader. För att även erhålla en approximativ uppfattning av de absoluta

utgiftssummorna ökades dessa beräknade kostnader med en fjärdedel.

I den totala kostnadssumman ingingo sålunda 20 procent för alla i budgeten

icke specificerade kostnadsposter.

Antalet ortsgrupper skulle enligt de sakkunnigas förslag vara tre, liksom

fallet var enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag samt Kungl.

Maj:ts proposition till 1935 års riksdag. Förslaget grundade sig i denna del

såväl på skäl av administrativ natur som på betänkligheter av statistisk art

mot en mera detaljerad uppdelning av riket på olika grupper. Däremot ansågo

de sakkunniga sig böra föreslå gruppgränsernas förläggning på ett något

annat sätt än i de tidigare förslagen, nämligen så, att till billigaste ortsgrupp,

grupp 1, skulle föras orter med indextal upp till omkring 1,100-gränsen,

till grupp 2 orter med indextal mellan 1,100 och 1,300 samt till grupp

3 orter med indextal överstigande 1,300.

De nämnda gruppgränserna tillämpades emellertid icke schematiskt utan

fingo mera tjäna till vägledning än som undantagslöst följd norm vid orternas

gruppering. I det av de sakkunniga utarbetade förslaget till pensionsgruppering

ingick även en på allmänna skälighetsgrunder fotad granskning

av orternas placering, varvid det omsorgsfullt undersöktes, huruvida de

framräknade indextalen gåvo orterna en naturlig placering. Därjämte beaktades

i görligaste mån önskvärdheten av att kommuner i högre och i lägre

ortsgrupp icke utan synnerligen starka skäl borde omväxla med varandra.

Endast i några fall i Norrland, där en övervägande jordbrukskommun gränsar

omedelbart till en av landsdelens större städer, befanns det omöjligt att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

undvika ett dylikt grannskap utan att uppdelning skulle ha verkställts av en

kommun på olika ortsgrupper, något som i och för sig befanns olämpligt.

Administrativt icke avgränsade befolkningscentra inom en kommun upptogos

icke som särskilda orter i grupperingen.

Efter indexmässig prövning och skälighetsbedömning på nyss angivet sätt

ansågos inalles 161 kommuner av de sakkunniga kunna komma i fråga till

placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Beträffande dessa kommuner

verkställdes därefter särskild statistisk undersökning för utrönande av verkningarna

i ekonomiska och andra avseenden av den ifrågasatta dyrortsgraderingen

av tilläggspensionerna. Med stöd av denna undersökning kommo

de sakkunniga till det resultatet, att beträffande 18 av de undersökta

kommunerna placering i den lägsta ortsgruppen vore att förorda. Hela antalet

kommuner, som enligt de sakkunnigas slutliga förslag rörande dyrortsgrupperingen

skulle komma att tillhöra ortsgrupperna 2 och 3, uppgick

alltså till 143. Enligt verkställda beräkningar skulle av samtliga pensionstagare

73.4 % komma att tillhöra ortsgrupp 1, 16.6 % ortsgrupp 2 och 10.0

% ortsgrupp 3. En detaljerad redogörelse för den sålunda föreslagna ortsgrupperingen

torde såsom bilaga 2 få fogas vid detta protokoll.

Beträffande giltighetstiden för dyrortsgrupperingen på folkpensioneringens

område föreslogo de sakkunniga, att densamma skulle fastställas till tio år.

Till stöd härför anfördes, att erfarenheten givit vid handen, att övergången

till en reviderad gruppering vore en synnerligen känslig åtgärd, vilket säkerligen

i än högre grad komme att göra sig gällande beträffande en pensionsgruppering.

Det syntes därför vara synnerligen betydelsefullt, att revisioner

av denna gruppering icke skedde oftare än nöden krävde. Vidare

borde såsom en konsekvens av det mera summariska tillvägagående, som

föreslagits beträffande grupperingens utförande, föreskrivas en längre giltighetstid

än som för övriga grupperingar för närvarande vöre föreskrivet

eller hittills tillämpats.

Yttranden. I remissyttrandena rönte de sakkunnigas förslag i vad det rörde

grunder för dyrortsgrupperingen föga uppmärksamhet. Socialstyrelsen gjorde

dock förslaget i denna del till föremål för en detaljerad granskning och

fann sig därvid kunna i allt väsentligt giva detsamma sin anslutning. Vissa

allmänna erinringar mot de av de sakkunniga angivna grunderna för grupperingen

framfördes av länsstyrelsen i Uppsala län och styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. I yttrandena från länsstyrelserna i Värmlands,

örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län framhölls svårigheten

att åstadkomma en tillfredsställande gruppering och de olägenheter,

som kunna uppkomma därigenom att olika ortsgrupper måste komma att

gränsa intill varandra, utan att dock särskilda anmärkningar framfördes mot

de föreslagna grunderna för grupperingens verkställande. De av de sakkunniga

själva påpekade olägenheterna av att enligt förslaget kommun tillhörande

ortsgrupp 1 i ett och annat undantagsfall skulle komma att gränsa till

kommun placerad i ortsgrupp 3 underströkos särskilt av statens inspektör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

25

för fattigvård och barnavård samt av länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens

län. Enstaka anmärkningar mot utfallet av den av de sakkunniga

företagna grupperingen framfördes även, huvudsakligen från vederbörande

kommuners egen sida.

De sakkunnigas förslag om gruppering i tre ortsgrupper mötte vissa erinringar

frän styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som ifrågasatte

en gruppering med endast två grupper, samt från Norrköpings stad,

Eda socken i Värmlands län och Föllinge socken i Jämtlands län, vilka ansågo

antalet ortsgrupper för litet för att kunna tillgodose kraven på anpassning

efter de skiftande förhållandena.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas en anmärkning, som i

flera yttranden riktades mot förslaget, nämligen att detsamma kunde befaras

komma att leda till en icke önskvärd inflyttning från billigare till dyrare ort.

Uttryckliga krav på utsträckning av den tid av två år, som pensionsberättigad

enligt de sakkunnigas förslag skulle hava tillhört högre ortsgrupp, innan hans

pension finge utgå enligt de för denna gällande reglerna, framfördes i vissa

fall.

Beträffande det närmare innehållet i yttrandena i nu berörda avseenden

torde jag få hänvisa till den förut nämnda propositionen nr 182 till 1936 års

riksdag.

1936 års proposition. De anmärkningar, som i yttrandena framförts i fråga

om ortsgrupperingen, föranledde i propositionen ingen annan ändring av

de sakkunnigas förslag än den förut omnämnda utsträckningen från två till

tre år av den tid en pensionstagare efter flyttning från ort i lägre till ort i

högre ortsgrupp måste hava tillhört den senare gruppen, innan hans pension

skulle kunna utgå enligt de för denna gällande reglerna. I hithörande avseenden

gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 februari 1936

följande uttalande, vilket även klargör innebörden av de vid remissbehandlingen

framkomna erinringarna.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att socialstyrelsen i allt väsentligt

givit sin anslutning till sakkunnigförslaget i vad det hänför sig till de

olika orternas gruppering i dyrhetshänseende för det ändamål, varom här är

fråga. De erinringar och önskemål, som tidigare härutinnan framförts från

nämnda styrelse och som bildade utgångspunkten för riksdagens förut omnämnda

uttalande, att för frågans lösning erfordrades mera ingående utredningar

och överväganden än som dittills ägnats densamma, torde sålunda få

anses tillgodosedda genom nu föreliggande utredning och förslag.

Endast av länsstyrelsen i Uppsala län och av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund hava vissa anmärkningar riktats mot de grunder i fråga

örn orternas placering i ortsgrupp, som de sakkunniga förorda och även tilllämpat

vid utarbetandet av sitt förslag till gruppering. Anmärkningen från

nämnda länsstyrelse att de sakkunniga i flera fall låtit den kostnad, som enligt

deras förslag till fördelning mellan stat och kommuner skulle uppkomma för

vederbörande kommun, inverka på placeringen, vilket icke överensstämde

med dyrortsgrupperingens syfte att bereda pensionärerna sådana tilläggspensioner,

som på de olika orterna kunde anses tillräckliga, torde emellertid

sakna fog. Av de sakkunnigas uttalanden å sid. 36 i betänkandet och i den i

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kap. 5 lämnade redogörelsen för varje särskilt fall, i vilket de sakkunniga

med stöd av den statistiska undersökningen avstått från att beträffande kommun,

som från början ifrågasatts till placering i högre ortsgrupp än den

lägsta, föreslå sådan placering, framgår sålunda, att anledning till avvikelsen

i dessa fall från eljest tillämpade normer främst varit den omständigheten,

att redan de i den nya lagen örn folkpensionering fastställda pensionsbeloppen

enligt den verkställda undersökningen beräknats bliva i effektivitetshänseende

tillfredsställande. Härmed sammanhänger givetvis det förhållandet, att en

förhöjning av pensionen i dessa fall skulle medföra ökad kostnad för vederbörande

kommun. I den mån pensionstagarna i en kommun ej äro hänvisade

att för sin försörjning samtidigt taga i anspråk fattigvård, torde nämligen den

ökning av kommunens kostnad för tilläggspensioner, som skulle bliva en

följd av kommunens placering i högre ortsgrupp, icke kompenseras av minskade

fattigvårdskostnader. I de fall, då det av undersökningen framgått,

att den nya lagen icke kunde beräknas bliva tillräckligt effektiv för att i

skälig utsträckning befria pensionstagarna från tvånget att för sin försörjning

anlita jämväl fattigvården, ha de sakkunniga också för vederbörande

kommun föreslagit placering i högre ortsgrupp, även örn en dylik placering

kunde förutses komma att för kommunen medföra ökade kostnader.

Det torde även böra framhållas, att ingen av de kommuner, som efter skälighetsprövning

ur nu berörda synpunkter av de sakkunniga hänförts till den

lägsta ortsgruppen, ligger nämnvärt över den såsom lämplig befunna indexgränsen

mellan grupperna 1 och 2.

Vad av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförts rörande

möjligheten att för här förevarande ändamål utnyttja förefintlig prisstatistik

och övrigt material synes mig icke böra tillmätas större betydelse. Med

den omfattande erfarenhet, som numera föreligger på detta område, och med

den omsorg, som nedlägges på insamlandet och bearbetningen av ifrågavarande

material, torde detsamma få anses fylla ganska högt ställda anspråk

på tillförlitlighet. I fråga om beräknandet av naturahushållningens förbilligande

inflytande på orter, där dylik hushållning förekommer i större utsträckning,

synas mig de sakkunniga därvidlag hava iakttagit tillbörlig försiktighet.

De mera allmänna uttalanden, som i vissa yttranden förekomma rörande

svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande ortsgruppering på ifrågavarande

område, äro givetvis i viss mån berättigade. Det bör emellertid framhållas,

att svårigheter av samma art föreligga vid varje gruppering av orterna

i riket efter deras olika dyrhet, vilket dock icke fått utgöra hinder för

införandet av dyrortsgruppering på andra områden av samhällslivet. Då de

sakkunniga nu efter ingående utredning framlagt ett förslag i ämnet, mot

vilket inga väsentliga erinringar gjorts i de avgivna yttrandena och som i

alla delar godtagits av den myndighet, som på ifrågavarande område torde

besitta den största sakkunskapen, nämligen socialstyrelsen, föreligger enligt

min mening all anledning att i huvudsak acceptera detta förslag. Vad

särskilt beträffar de olägenheter som kunna uppstå i sådana fall, där olika

ortsgrupper gränsa intill varandra, må påpekas, att de sakkunniga i syfte att

undanröja desamma föreslå införandet av en särskild anordning med kommunala

dyrortstillägg. Till denna fråga återkommer jag emellertid i det

följande.

Beträffande antalet ortsgrupper framhöll jag redan vid frågans behandling

föregående år, att det otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av

riket i allenast tre ortsgrupper vore alltför summarisk för att verka rättvist,

men att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa avsevärda

svårigheter för administrationen av folkpensioneringen. Det fåtal yttranden, i

vilka en annan uppfattning i denna fråga kommit till uttryck, synes mig

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

27

icke böra föranleda, att de sakkunnigas förslag om tre grupper frångås.

Jämväl i fråga om giltighetstiden för varje ortsgruppering och med avseende

å grupperingens förnyande efter giltighetstidens slut ansluter jag

mig på av de sakkunniga anförda skäl till deras uppfattning.

Vad angår de sakkunnigas slutliga förslag till placering i ortsgrupp av

orterna i riket hava, såsom av det föregående framgår, vissa önskemål örn

ändring blivit framförda. Dessa önskemål torde emellertid icke lämpligen

nu böra upptagas till slutlig granskning utan prövas först i samband med

utfärdandet av vederbörlig kungörelse i ämnet. Jag vill här endast framhålla,

att det ytterst ringa antalet anmärkningar mot grupperingsförslaget

synes mig utgöra ett gott stöd för den meningen, att de sakkunniga lyckats

på ett i stort sett tillfredsställande sätt lösa frågan om ortsgruppering på folkpensioneringens

område.

Med anledning av de i flera yttranden uttalade farhågorna, att en dyrortsgradering

av folkpensionerna skulle kunna leda till en icke önskvärd inflyttning

från billigare till dyrare ort, vill jag icke bestrida, att dylika farhågor

kunna vara i någon mån berättigade. Jag håller dock för min del

för troligt, att risken för en sådan inflyttning överdrivits. Dels gäller,

såsom även länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att det här i regel är

fråga örn äldre personer, som icke utan särskilda skäl torde vara hågade

att lämna sin gamla omgivning, och dels tvingas en pensionstagare,

som inflyttar till en dyrort, även om han där erhåller den högre tilläggspensionen,

att leva under torftigare förhållanden än förut, därest han icke skall

anlita fattigvården. Det nu anförda gäller visserligen icke för det fall, att

vederbörande flyttar för att omhändertagas av en på dyrorten bosatt son

eller dotter, men en dylik flyttning bör enligt min mening betecknas såsom

fullt lojal. Det torde för övrigt mången gång ställa sig billigare för samhället

i dess helhet att i dylika fall utge en något högre folkpension än att behöva

i annan ordning, exempelvis å ålderdomshem, taga hand om vederbörande.

Ett stöd för min uppfattning i förevarande avseende lär även kunna hämtas

från erfarenheten av den danska ålderdomspensioneringen, inom vilken sedan

långt tillbaka dyrortsgradering av pensionerna tillämpats. Såvitt jag har

mig bekant hava nämnvärda olägenheter av här berörd art icke gjort sig

gällande i Danmark.

Emellertid är det givet, att säkra hållpunkter för ett förhandsomdöme i

här förevarande avseende icke föreligga. Även enligt min mening är det

därför av vikt att söka förebygga en inflyttning till dyrorterna i enbart syfte

att komma i åtnjutande av högre folkpension. För sådant ändamål har i

de sakkunnigas lagförslag efter mönster av Kungl. Maj:ts proposition nr

217 till 1935 års riksdag upptagits en bestämmelse, att pensionsberättigad

efter flyttning till ort i högre ortsgrupp skall hava tillhört sådan ortsgrupp

två år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna,

såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva

undantag. En dylik restriktiv bestämmelse synes mig ägnad att effektivt

motverka inflyttning av pensionsberättigade till dyrorterna, enär det svårligen

torde kunna tänkas att vederbörande under så lång tid skulle underkasta

sig väsentligt ökade kostnader för att i en oviss framtid komma i

åtnjutande av ett något högre pensionsbelopp. För att uppnå ytterligare

garantier i detta avseende har jag funnit mig böra förorda en utsträckning av

ifrågavarande karenstid till tre år. Med hänsyn till den föreslagna möjligheten

att i särskilda fall medgiva undantag från regeln torde någon risk

icke föreligga, att denna skärpning skall komma att förhindra lojala och

mångå gånger även ur samhällets synpunkt önskvärda flyttningar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Departementschefen. Nu återgivna uttalanden torde alltjämt äga full

giltighet, och anledning förefinnes därför enligt min mening icke att i förevarande

avseende frångå 1936 års proposition i vidare mån än att, på sätt

jag redan i det föregående förordat, ortsgrupperingen första gången fastställes

för en tid av endast tre år i stället för normalt tio år. Då jag förutsätter,

att de för dyrortsgradering av folkpensionerna erforderliga lagändringarna

skola träda i kraft den 1 januari 1938, skulle alltså den första ortsgrupperingen

komma att avse åren 1938—1940 och ny gruppering få verkställas

före utgången av år 1940. Med hänsyn till att ny ortsgruppering enligt

48 § kommunalskattelagen skall träda i tillämpning sistnämnda år öppnas

härigenom möjlighet att för den nya pensionsgrupperingen utnyttja det

för skattegrupperingen använda prisstatistiska materialet, medan detta ännu

är så aktuellt som möjligt.

Tilläggspensionernas belopp.

De sakkunnigas förslag. Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i likhet med

vad fallet var enligt Kungl. Maj:ts år 1935 för riksdagen framlagda förslag

i ämnet, tilläggspension till pensionstagare, som erhölle folkpension enligt

den nya lagen, utgå med högst 250 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor

i mellangruppen och 450 kronor i den högsta ortsgruppen. Person som

erhölle folkpension enligt övergångsbestämmelserna och sålunda icke kunde

komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp om 70 kronor

skulle enligt förslaget erhålla tilläggspension med resp. 300, 400 och 500

kronor. För ett hushåll bestående av två pensionstagare räknade de sakkunniga

med ett sammanlagt pensionsbelopp om 700, 900 eller 1,100 kronor

allt efter ortsgrupp. Enligt den uppgjorda hushållsbudgeten för pensionärshushållet

komme av de sistnämnda beloppen resp. 78.5, 80.6 och 81.8 %

att åtgå till bestridandet av kostnaderna för livsmedel, bostad, bränsle och

lyse samt resp. 21.5, 19.4 och 18.2 % att kunna disponeras för övriga utgifter.

Trots att de tänkta pensionsbeloppen för dyrorterna sålunda vöre mindre

tillfredsställande ur försörjningssynpunkt än folkpension enligt den nya lagen,

då det gällde den lägsta ortsgruppen, ansågo de sakkunniga det icke

praktiskt möjligt att under förhandenvarande förhållanden ifrågasätta högre

ortstillägg än 100 resp. 200 kronor.

Yttranden. Socialstyrelsen anförde, bland annat, att försörjningssvårigheter

i ett antal fall sannolikt skulle komma att uppstå, därför att den av de sakkunniga

antagna förutsättningen, att pensionärerna kunde ordna sitt liv så

att åtminstone två personer förde gemensamt hushåll, icke alltid kunde förverkligas.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärkte, att de sakkunniga utgått från de i

1935 års proposition föreslagna pensionsbeloppen samt på denna utgångspunkt

och med vissa antaganden angående pensionärernas behov i förhållande

till en s. k. normal konsumtionsenhet byggt den uppfattningen, att de ifrå
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

29

gavarande beloppen skulle ungefär motsvara en nödtorftig försörjning för

pensionärerna på de olika orterna. Konstruktionen kunde icke anses innefatta

något starkare stöd för att de föreslagna dyrortspensionerna vore riktiga.

Styrelsen för svenska stadsförbundet uttalade, bland annat, att den »nödtorftiga

försörjningen» snarast syntes vara utmätt så i underkant, att de avsedda

resultaten knappast torde vinnas, särskilt icke på orter med höga

hyror.

I övrigt gjordes frågan örn pensionsbeloppens storlek icke till föremål för

närmare uttalanden i de avgivna yttrandena, även örn det i enstaka fall syntes

framgå, att de föreslagna beloppen funnits antingen för höga eller för

låga.

1936 års proposition. I propositionen nr 182 till 1936 års riksdag följde

Kungl. Majit helt de sakkunnigas förslag i fråga om tilläggspensionernas storlek.

Med anledning av den av länsstyrelsen i Uppsala län framförda anmärkningen

mot de sakkunnigas beräkningar rörande de ifrågasatta pensionsbeloppens

försörjningsvärde påvisade jag, att dessa belopp måste anses i stort sett

rättvisande, under förutsättning dock att vederbörande pensionstagare tillhörde

ett hushåll bestående av två eller flera personer. I fråga om ensamstående

pensionstagare framhöll jag däremot, att de föreslagna pensionerna

i regel torde komma att visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning, men

att detta vore en brist hos folkpensioneringen, som icke hänförde sig till frågan

örn dyrortsgradering av pensionsbeloppen utan gjorde sig gällande i samtliga

ortsgrupper. Jag ansåg mig icke i förevarande sammanhang kunna föreslå

högre pensioner för dylika fall, men uttalade samtidigt den förhoppningen,

att det i en framtid skulle visa sig möjligt att, såsom det för länge sedan

skett i Danmark, lösa jämväl denna fråga.

Departementschefen. Ej heller på nu förevarande punkt torde anledning

föreligga att frångå Kungl. Majits tidigare förslag i ämnet. Jag vill emellertid

samtidigt understryka nödvändigheten, med hänsyn till folkpensioneringens

effektivitet, av att pensionsbeloppen för ensamstående pensionstagare,

så snart sig göra låter, ytterligare förbättras.

Kostnadsfördelningen.

De sakkunnigas förslag. I direktiven för sakkunnigutredningen hade, som

förut nämnts, framhållits, att dyrortsgradering av folkpensionerna otvivelaktigt

vore ägnad att för vederbörande kommuner medföra en betydande lättnad

i fattigvårdskostnaderna, varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna

själva bära en stonöe anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna

fördelningsregeln innebure. I syfte att erhålla material för bedömandet

av de spörsmål, som i sådant avseende inställde sig, företogo de sakkunniga

särskild statistisk undersökning beträffande de kommuner, som från början

ansågos kunna komma i fråga till placering i högre ortsgrupp än den lägsta.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Beträffande pensionstagarna i dessa kommuner införskaffades specificerade

uppgifter angående beloppet av under år 1934 uppburen pension enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring ävensom i förekommande fall angående arten

och storleken av under samma år åtnjuten fattigvård. Dessa uppgifter underkastades

därefter bearbetning ägnad att belysa bland annat den ekonomiska

betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. I sådant syfte

beräknades å ena sidan summan av under år 1934 utbetalade pensionstillägg

och understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ävensom motsvarande

belopp, därest till samma pensionstagare i stället utgått i ena fallet

tilläggspension enligt den nya lagen örn folkpensionering med högst 300 kronor

och i andra fallet dylik pension med högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och

500 kronor i ortsgrupp 3, samt å andra sidan av de nämnda pensionsförhöjningarna

föranledd minskning av fattigvårdskostnaderna. Vid beräkningen av

dylik minskning utgingo de sakkunniga från antagandet, att pensionsförhöjningen

i det enskilda fallet skulle hava lett till motsvarande minskning av

fattigvårdsunderstödet. Det framhölls emellertid samtidigt, att de på angivet

sätt framräknade siffrorna angående minskning av fattigvårdskostnaderna

uppenbarligen vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på

många håll icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. I vad mån en

höjning av pensionen skulle hava medfört minskning av det utgående fattigvårdsunderstödet

vore nämligen i sista hand beroende av de lokala fattigvårdsmyndigheternas

omdöme. Såsom utgångspunkt för ett bedömande av

spörsmålet med vilken andel de kommuner, varom här vore fråga, skäligen

borde bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen syntes i varje fall det gjorda

antagandet kunna betecknas såsom rimligt och riktigt.

Enligt den verkställda undersökningen uppgick summan av år 1934 enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstillägg och understöd

till pensionstagarna i de kommuner, som av de sakkunniga föreslogos

till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, till sammanlagt 17.9 miljoner

kronor. Därest lagen om folkpensionering då varit gällande, skulle motsvarande

belopp, örn man bortser från den utökning av de pensionsberättigades

antal, som nämnda lag innebär, hava uppgått till 28.9 miljoner kronor. Hade

tilläggspensionerna varit beräknade efter ett maximalt belopp av 300 kronor

i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3, skulle

deras sammanlagda belopp hava utgjort 42.9 miljoner kronor. Den nya lagen

skulle alltså för det allmänna hava medfört en ökad utgift av 11 miljoner

kronor för pensioneringen av de ifrågavarande pensionstagarna, och

införandet av de föreslagna dyrortstilläggen skulle hava ökat kostnaden med

ytterligare 14 miljoner kronor. Dessa kostnadsökningar motvägdes emellertid

av minskade fattigvårdskostnader. Under angivna förutsättningar svarade

mot beloppet 11 miljoner kronor en minskad utgift av 5.2 miljoner kronor

och mot summan 14 miljoner kronor en ytterligare minskning av fattigvårdskostnaderna

med 6 miljoner kronor. Den övervägande delen av de sålunda

beräknade utgiftsminskningarna föll på vederbörande kommuner,

nämligen resp. 4.6 och 5.5 miljoner kronor.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

31

De anförda siffrorna gåvo enligt de sakkunniga belägg för att de ifrågavarande

kommunerna, utan att förorsakas ökade utgifter för fattigvården och

folkpensioneringen tillsammantagna, borde kunna bidraga till dyrortstilläggen

med väsentligt större andel än en åttondel. De sakkunniga ansågo det

också skäligt att så skedde, enär folkpensioneringens reformering — såväl

den redan beslutade som den då ifrågasatta — huvudsakligen åsyftade att

tillförsäkra pensionstagarna ett pensionsbelopp, som i allmänhet möjliggjorde

för dem att undslippa ett anlitande av fattigvården, och icke att lätta

kommunernas börda för försörjningen av de gamla och invaliderna.

Efter övervägande av de olika omständigheter, som i förevarande sammanhang

ansågos böra tillmätas betydelse, funno de sakkunniga sig böra förorda

sådana regler beträffande fördelningen av kostnaderna för tilläggspensioner,

att de i ortsgrupp 2 och 3 placerade kommunerna själva finge

bestrida ungefär hälften av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen. Av

administrativa skäl ansågs det emellertid mindre lämpligt att giva de för

vinnandet av en sådan kostnadsfördelning erforderliga lagbestämmelserna

en avfattning, som gåve direkt uttryck för den angivna principen. I stället

föreslogo de sakkunniga, att för de högre ortsgrupperna skulle fastställas

viss, för tilläggspensionen i dess helhet gällande bidragskvot, som låg högre

än den för ortsgrupp 1 föreskrivna. Det påvisades i betänkandet, att i huvudsak

samma syfte kunde uppnås genom en regel om halvering av kostnaden

för dyrortstilläggen.

Med stöd av undersökningen och med beaktande jämväl av önskvärdheten

av att reformen för de ifrågavarande kommunerna icke skulle komma att

medföra ökade kostnader för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna,

föreslogo de sakkunniga beträffande kostnadsfördelningen i det

föregående återgivna regler, vilka inneburo, att bidragskvoten skulle vara en

femtedel för kommuner i ortsgrupp 2 och en fjärdedel för kommuner i ortsgrupp

3 med undantag för städerna Stockholm och Göteborg. Dessa städer

skulle enligt förslaget bidraga med tre tiondelar. Landstingens skyldighet

att med en sextondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner till personer,

som före den nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller

understöd ävensom motsvarande skyldighet för städer, som icke deltaga i

landsting, gällde enligt förslaget även de förhöjda tilläggspensionerna i dyrorterna.

Om man utgår från den i nya lagen givna regeln, att kommunerna skola

med en åttondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner om högst 300

kronor, medförde de av de sakkunniga föreslagna ändrade fördelningsreglerna,

att Stockholm och Göteborg fått bekosta dyrortstilläggen till de ifrågavarande

pensionstagarna till (31.2 °/o, övriga städer som ej deltaga i landsting

till 47.1 %>, övriga kommuner i ortsgrupp 3 till 43.1 % och övriga kommuner

i ortsgrupp 2 till 41.2 °/o. Inalles skulle kommunerna själva fått bestrida

något mer än hälften av dyrortstilläggen. På staten skulle hava fallit

45.9% och på landstingen 2.8% av kostnadsökningen. Det framhölls

emellertid, att de för de olika kommungrupperna angivna procenttalen skulle

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15-

ställa sig något lägre, därest hänsyn kunnat tagas även till den omständigheten,

att kretsen av de pensionsberättigade skulle hava varit vidare, för

det fall att de föreslagna pensionsbestämmelserna varit gällande redan år

1934.

De sakkunniga meddelade även vissa sammanfattande uppgifter angående

resultaten av för de enskilda kommunerna utförda beräkningar rörande förslagets

ekonomiska verkningar, varvid emellertid samtidigt framhölls, att uppgifterna

på grund av den osäkerhet, som alltid måste vidlåda beräkningar

av här förevarande art, borde bedömas allenast som ett försök att uppnå ett

approximativt uttryck för förslagets innebörd.

För samtliga städer, som icke deltaga i landsting, utvisade beräkningarna

en minskad kostnad för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna.

Minskningen skulle för Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hava motsvarat

en utdebitering av ungefär 6 öre per skattekrona. Motsvarande tal var för

Gävle 8, för Malmö 13 och för Norrköping 18 öre. För de förutom Stockholm

och Göteborg i ortsgrupp 3 placerade kommunerna utvisade beräkningarna

i 9 fall en utgiftsminskning om sammanlagt 61,000 kronor och i 4 fall

en med inalles 8,000 kronor ökad kostnad. Nettominskningen för dessa kommuner

utgjorde alltså 53,000 kronor. Beträffande de kommuner, som jämte

städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle placerats i ortsgrupp 2,

framräknades en motsvarande nettominskning av inalles 500,000 kronor,

sammansatt av en minskad kostnad å 653,000 kronor, avseende 61 kommuner,

och en ökad kostnad av 153,000 kronor för tillsammans likaledes 61 kommuner.

Yttranden. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun var det spörsmål,

som vid remissbehandlingen tilldrog sig det största intresset. I flera yttranden,

huvudsakligen från kommuner, som föreslagits till placering i ortsgrupp

2 eller 3, gjordes gällande, att den för dessa kommuner föreslagna bidragskvoten

skulle medföra en oskäligt hård belastning av kommunerna.

Ofta yrkades uttryckligen, att bidragskvoten måtte fastställas till en åttondel

för samtliga kommuner. I en del fall riktades i detta sammanhang kritik

mot de beräkningar, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag i förevarande

avseende. Flertalet av de dyrortskommuner, som yttrade sig, godkände

emellertid — örn ock i en del fall nied viss tvekan — de av de sakkunniga

föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen.

I de yttranden, som avgåvos av kommuner föreslagna till placering i ortsgrupp

1, förfäktades i stor utsträckning den åsikten, att de dyrare kommunerna

borde själva helt bära kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordade sådan ändring

av de föreslagna bestämmelserna, att kommunernas andel i kostnaderna

för dyrortstilläggen skulle fastställas till jämnt hälften i stället för att som

föreslagits ett genomsnittligt medeltal för hela kostnaden för tilläggspensionerna

skulle fastställas för dyrortsgrupp 2 och två dylika för grupp 3, vilka

medeltal beräknats enligt förhållandena år 1934.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 15.

33

1936 års proposition. I Kungl. Maj:ts förslag till 1936 års riksdag upptogos

utan saklig ändring de sakkunnigas förslag rörande kostnadsfördelningen. I

förevarande avseende gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet följande

uttalanden, vilka även klargöra den närmare innebörden av den vid

remissbehandlingen mot de sakkunnigas beräkningar och förslag framkomna

kritiken.

Till utgångspunkt för förslaget rörande fördelningen mellan stat och kommuner

av kostnaderna för de ifrågasatta dyrortstilläggen ha de sakkunniga

valt principen, att dyrortskommunernas kostnadsandel bör fastställas så, att

deras ökade utgift för folkpensioneringen kommer att i stort sett motsvaras

av minskade fattigvårdskostnader. Vid bedömandet av nu förevarande spörsmål

torde man i första hand böra klargöra, huruvida en sådan princip kan

anses skälig och lämplig.

I en del yttranden, särskilt från kommuner, som föreslagits till placering

i ortsgrupp 2 eller 3, har gjorts gällande, att det icke kunde vara befogat att

ålägga dyrortskommunerna högre bidragsskyldighet än övriga kommuner,

enär de förstnämnda först genom införandet av dyrortsgraderade tilläggspensioner

bereddes en lättnad i fattigvårdshänseende, som kunde anses ungefär

svara mot den, som kommit de billigare kommunerna till del redan genom

1935 års pensionsreform. Även skatteutjämningssynpunkter hava andragits

till stöd för en sådan kostnadsfördelning. Från kommuner, som enligt förslaget

skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen, har å andra sidan

förfäktats den åsikten, att de dyrare kommunerna själva borde helt bekosta

de ifrågasatta tilläggen till folkpensionerna. Även i en del sådana fall har

man ansett sig kunna åberopa sig på önskvärdheten av skatteutjämning mellan

de olika kommunerna.

De meningsskiljaktigheter i fråga om sättet för kostnadernas bestridande,

som. sålunda kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, äro ej ägnade att

förvåna. Tvärtom torde det vara en naturlig sak, att kommunerna vid avgivandet

av sina yttranden i jämförelsevis stor utsträckning letts av den synpunkten,

att den ifrågasatta reformen borde i ekonomiskt avseende ställa sig

så gynnsam som möjligt för den egna kommunen. För min del håller jag

emellertid före. att de kommunalekonomiska synpunkterna böra sättas i andra

hand och att frågan i främsta rummet bör bedömas med hänsyn tagen till

pensionstagarnas å dyrorterna intresse av att folkpensioneringen ges en sådan

utformning, att pensionerna för deras del bli i något så när lika mån tillfredsställande

som för pensionstagare på andra orter. Och då det av flera

skäl — bland annat hänsynen till statens kostnader — torde vara uteslutet,

att reformen skulle kunna genomföras utan att de dyrare kommunerna

bidraga till kostnaden teir dyrortstilläggen med större andel än en

åttondel, synes den av de sakkunniga valda principen innebära en lämplig

avvägning i fråga örn kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna.

Örn denna princip i praktiken kunde strikt tillämpas, skulle den ju

medföra, att det kommunala utdebiteringsbehovet icke komme att röna någon

inverkan av reformens genomförande. Enligt min mening är den föreliggande

frågan i huvudsak ett avvägningsspörsmål, som får bedömas ur

ren lämplighetssynpunkt och icke ur teoretiska synpunkter av ena eller andra

slaget. Det torde även böra erinras, att det övervägande flertalet av de till

placering i ortsgrupp 2 eller 3 föreslagna kommuner, som yttrat sig över de

sakkunnigas betänkande, lämnat förslaget i nu förevarande del utan erinran.

Emellertid inställer sig här spörsmålet, huruvida vid principens tillämpning

hänsyn skall tagas endast till den minskning av fattigvårdskostnaderna,

Bihang lill riksdagens protokoll 19,17. 1 sami. AV V>. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

som kan bliva en följd av dyrortstilläggens införande, eller om man som utgångspunkt

skall välja de nuvarande förhållandena enligt lagen om allmän

pensionsförsäkring. I några fall ha av förslaget berörda kommuner, bland

andra städerna Stockholm och Göteborg, opponerat sig emot de sakkunnigas

ståndpunkt, att hela den minskning av fattigvårdskostnaderna bör tagas i

betraktande, som beräknas bliva en följd av att de nu utgående pensionstillläggen

och understöden ersättas med tilläggspensioner örn högst 400 kronor

i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. För egen del ansluter jag mig

på skäl, som av de sakkunniga anförts, till deras uppfattning i förevarande

avseende. Såsom i betänkandet frambålles, torde avsikten med 1935 års

pensionsreform icke hava varit att bereda de dyrare kommunerna och särskilt

de största städerna en lättnad, som icke konnne de övriga och ofta mindre

bärkraftiga kommunerna till del.

Det gäller då närmast att bedöma, huruvida de beräkningar, som de sakkunniga

verkställt rörande minskning av kommunernas fattigvårdskostnader

såsom följd av att nuvarande pensionstillägg och understöd ersättas av tillläggspensioner

enligt det föreliggande förslaget, kunna tillmätas sådan giltighet,

att de kunna tagas som utgångspunkt vid utformandet av regler rörande

kostnadsfördelningen. De sakkunniga betona i olika sammanhang

vissa ofrånkomliga brister, som vidlåda såväl den verkställda undersökningen

som de på grundval därav utförda beräkningarna. Vid remissbehandlingen

har även från vissa håll kritik i olika avseenden framkommit mot betänkandet

i nu berörda delar.

Den mera preciserade kritiken hänför sig i huvudsak till dels att undersökningen

endast avsett pensionstagare enligt nuvarande lag och att hänsyn ej

kunnat tagas till den omständigheten, att förslaget medför rätt till tilläggspension

för personer med inkomst över de nu gällande inkomstgränserna, 425

kronor för man och 400 kronor för kvinna, dels att undersökningen avsåge

endast ett år, 1934, vilket dessutom vore i fattigvårdshänseende tämligen

onormalt, dels slutligen att de för beräkning av minskningen av fattigvårdskostnaderna

valda antagandena icke skulle komma att få sin motsvarighet i

verkligheten.

I det förstnämnda avseendet lia de sakkunniga ansett sig kunna räkna

med, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende icke torde

föreligga mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet och det som skulle

tillkomma genom tillämpning av de högre inkomstgränserna. En rakt motsatt

uppfattning göres gällande från stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle.

Enligt vad jag inhämtat stödja sig de sakkunniga i denna punkt på vissa

undersökningar, vilkas resultat framlagts dels i pensionsförsäkringskommitténs

betänkanden och dels i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års

riksdag. Av dessa undersökningar synes framgå, att de fattigvårdsunderstödda

pensionstagarna procentuellt fördela sig å olika inkomstgrupper på

i huvudsak samma sätt som hela pensionstagarbeståndet samt att deras fördelning

efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av

pensionsbeloppets, d. v. s. den egna inkomstens storlek. Anledning synes

vid sådant förhållande föreligga att antaga, att samma likformighet skall bestå

även utanför den nu gällande inkomstgränsen för rätt till pensionstilllägg,

varför de framförda erinringarna icke torde förtjäna större avseende.

Anmärkningen att undersökningen skulle hava vunnit i tillförlitlighet, örn

den omfattat flera år, är givetvis befogad. Emellertid bär det upplysts, att

material avseende annat år än 1934 icke kunnat anskaffas utan synnerligen

tidsödande och kostnadskrävande arbete, därest det överhuvud taget varit

möjligt. Med hänsyn till den osäkerhet, som enligt vad de sakkunniga framhålla

under alla omständigheter måste vidlåda beräkningar av den art, varom

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 15.

35

här är fråga, hade en sådan utsträckning av undersökningen enligt min

mening icke varit försvarlig.

Även den omständigheten att fattigvårdens omfattning torde få betecknas

som onormalt stor det år undersökningen avser kan vara ägnad att minska

tillförlitligheten av de gjorde beräkningarna. Någon större betydelse i sådant

avseende lär det påpekade förhållandet dock icke böra tillmätas. Hänsyn

bör nämligen tagas till att samtliga de personer, varom här är fråga, äro

arbetsoförmögna, varför deras behov av fattigvård icke lär påverkas av förhållandena

på arbetsmarknaden i vidare mån än som kan betingas av att

försörjningspliktiga anhöriga blivit urståndsätta att fullgöra sin försörjningsplikt.

Det av stadsfullmäktige i Stockholm åberopade förhållandet, att 59 °/o

av pensionstagarna i Stockholm under år 1934 jämväl åtnjöto fattigvårdsunderstöd,

under det att motsvarande tal för år 1928 endast uppgick till 42 °/o,

sammanhänger säkerligen med det för Stockholm säregna förhållandet att

personer med hjälp av kommunen i form av sjukvård tidigare icke redovisats

såsom fattigvårdsunderstödda. För exempelvis Malmö voro motsvarande

procenttal för åren 1934 och 1928 resp. 58 och 54.

Med anledning av den kritik, som i flera yttranden riktats mot att de sakkunniga

vid sina beräkningar antagit, att pensionsförhöjningen skulle leda

till motsvarande minskning av utgående fattigvårdsunderstöd, må först framhållas,

att de sakkunniga själva starkt betona, att de framräknade siffrorna

beträffande fattigvårdskostnademas minskning vore att beteckna såsom en

konstruktion, vilken måhända på många håll icke skulle haft sin motsvarighet

i verkligheten. I likhet med de sakkunniga anser jag det dock rimligt

och riktigt, att bedömandet av spörsmålet med vilken andel kommunerna

böra bidraga till dyrortstilläggen sker från en utgångspunkt, som kan tillämpas

enhetligt för alla kommuner. Det kan ej vara lämpligt att i detta sammanhang

indraga så subjektiva bedömningsgrunder som det skulle utgöra,

om man försökte taga hänsyn till i vad mån de olika fattigvårdsstyrelserna

kunde beräknas komma att utnyttja möjligheten att minska fattigvårdsunderstöden.

Då i en del yttranden skatten t jämningssynpunkter åberopats till stöd såväl

för den ena som den andra uppfattningen i förevarande fråga, må även i

detta sammanhang erinras, att endast 143 kommuner beröras av förslaget

och att detsamma, såvitt av den verkställda utredningen kan bedömas, närmast

torde komma att verka i skatteutjämnande riktning. Vad särskilt beträffar

de kommuner i Norrland, som beröras av förslaget, må nämnas, att

detsamma för samtliga sådana kommuner med en kommunal utdebitering

år 1935 överstigande 10 kronor per skattekrona, med undantag för Gällivare

socken och Haparanda stad, beräknats leda till någon minskning av utdebiteringsbehovet.

För Gällivare har beräknats en ökad utdebitering av 3 öre

och för Haparanda av 6 öre per skattekrona.

Min granskning av den mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende

framkomna kritiken ger mig sålunda ej anledning att frångå de av dem förordade

grunderna för fastställandet av dyrortskommunernas skyldighet att

bidraga till kostnaderna för dyrortstilläggen. Ej heller har jag funnit skäl

till erinran mot att frågan löses på sådant sätt, att för olika kommungrupper

fastställas olika bidragskvoter avseende hela tilläggspensionen och så avpassade,

att det angivna syftet i huvudsak uppnås. Den av svenska landskommunernas

förbund förordade anordningen, att de ifrågavarande kommunerna

skulle åläggas att betala en åttondel av tilläggspension beräknad enligt

lagen örn folkpensionering i dess nuvarande lydelse samt hälften av dyrortsförhöjningen,

lia redan de sakkunniga haft under övervägande, men på

enligt min mening bärande skid avböjt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Departementschefen. Det förslag till lagändringar jag går att framlägga

överensstämmer i nu förevarande avseende helt med propositionen nr 182

till 1936 års riksdag, varför jag här kan inskränka mig till att hänvisa till

mina nyss återgivna uttalanden i frågan.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.

De sakkunnigas förslag. I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall

måste uppkomma därigenom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper

komme att gränsa intill varandra, föreslogo de sakkunniga, såsom

förut nämnts, en anordning med kommunala dyrortstillägg, till vilka

^taitsbidrag skulle utgå. Genom anordningen öp*pnades möjlighet för

pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som

tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkallade erhålla

ett tillägg till pensionen. Enligt de sakkunniga borde detta tillägg lämpligen

fastställas till ett belopp lika med halva skillnaden mellan tilläggspensionens

maximibelopp i de båda ortsgrupperna, alltså till 50 kronor, örn gränsen ginge

mellan ortsgrupperna 1 och 2 eller 2 och 3, samt till 100 kronor, om

gränsen ginge mellan den lägsta och den högsta ortsgruppen. Även örn en

sådan anordning icke helt undanröjde förefintliga olägenheter, syntes dock

den berörda gränsfrågan genom densamma kunna regleras så tillfredsställande

som över huvud vore möjligt.

Det ansågs emellertid förenat med utomordentligt stora praktiska svårigheter

att låta det sålunda ifrågasatta tillägget till pensionen ingå i densamma

såsom en integrerande del, varför de sakkunniga föreslogo, att det skulle

ankomma på vederbörande kommun såväl att slutgiltigt bevilja som att utbetala

tilläggen i fråga. För rätt till dylikt tillägg borde gälla, på samma

sätt som för rätt till tilläggspension beräknad efter de för högre ortsgrupp

givna reglerna, att vederbörande under minst två år varit och fortfarande

vore mantalsskriven såsom tillhörande det gränsområde inom kommunen,

som medgivandet avsåge. Tillägget borde vidare självfallet indragas, därest

vederbörande avflyttade från sådan kommundel, och skyldighet att anmäla

dylik flyttning borde sålunda stadgas. I övrigt borde för rätt till den föreslagna

pensionsförhöjningen icke gälla annat villkor än att vederbörande

tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Från kommunens

sida skulle icke få uppställas särskilda villkor, såsom beträffande hemortsrätt,

behov av fattigvård eller dylikt. Prövningen av frågan, örn i det

särskilda fallet pensionsförhöjning skulle utgå, komme sålunda huvudsakligen

att bero av ett konstaterande, huruvida pensionstagaren i två år varit

mantalsskriven inom det ifrågavarande området eller icke. Denna prövning

borde enligt de sakkunnigas mening kunna anförtros åt vederbörande pensionsnämnd,

som därefter meddelade underrättelse om sitt beslut till pensionstagaren

och den myndighet inom kommunen, som hade att verkställa

utbetalningen.

Något avgörande beträffande de fall, då den nämnda anordningen skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

37

komma till användning, skulle enligt förslaget icke träffas i samband med

fastställandet av ortsgrupperingen. Initiativet skulle helt tillkomma vederbörande

kommun genom att denna finge till Kungl. Majit ingå med framställning,

att lagbestämmelserna skulle göras tillämpligå beträffande viss

särskilt angiven del av kommunen. Den prövning av sådan framställning,

som därefter skulle ankomma på Kungl. Majit, borde enligt de sakkunnigas

mening icke vara av enbart formell natur utan även innnebära ett sakligt

övervägande av spörsmålet, huruvida sådana omständigheter kunde anses

föreligga, att den ifrågasatta pensionsförhöjningen framstode såsom skälig.

I nära anslutning till den princip, som legat till grund för de sakkunnigas

förslag beträffande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden för

de föreslagna dyrortstilläggen, skulle kostnaden för här ifrågavarande pensionsförhöjningar

delas lika mellan staten och kommunerna, vilka skulle

äga att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Ansökning från kommun örn utfående av dylik ersättning borde vara

åtföljd av sådana handlingar och verifikationer, att det bleve möjligt för

statens organ att i samband med granskning av ansökningen kontrollera,

att utbetalningarna verkställts i överensstämmelse med givna föreskrifter.

Yttranden. De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende mötte vid

remissbehandlingen endast ringa motstånd. Statskontoret fann det visserligen

önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas för mildrande i fall som här avsåges

av övergången mellan de olika ortsgrupperna, men kände sig dock

icke övertygat örn lämpligheten av den föreslagna anordningen. Statens inspektör

för fattigvård och barnavård ansåg de föreslagna bestämmelserna

alltför omständliga och dyrbara i administrationshänseende. Svenska stadsförbundets

styrelse motsatte sig bestämt den föreslagna anordningen under

förmenande, att det borde ankomma på statsmakterna att helt påtaga sig

kostnaderna för åtgärder, som kunde visa sig påkallade för att komplettera

dyrortsgraderingen av folkpensionerna. Från ett par kommuners sida framhölls

slutligen, att det syntes mera förenligt med lagens anda och mening, örn

de ifrågasatta tilläggen finge utbekommas tillsammans med pensionsbeloppet

i övrigt och icke genom något kommunens penningförvaltande organ.

1936 års proposition. I proposition nr 182 till 1936 års riksdag upptogs de

sakunnigas förslag rörande kommunala dyrortstillägg allenast med den jämkning

att —- på sätt skett i fråga örn rätt till tilläggspension efter flyttning till

ort inom högre ortsgrupp — för rätt till nu ifrågavarande förhöjning skulle

krävas, att vederbörande under minst tre år varit bosatt inom gränsområdet.

Tanken att staten skulle helt övertaga kostnaderna för anordningen avvisades

under hänvisning till att staten då skulle komma att bestrida kostnaden för

pensionen i större utsträckning i sådana fall än i andra samt till att förslaget,

att kommunerna skulle äga uppbära statsbidrag med hälften av vad som utgivits

för ifrågavarande ändamål, i sak innebure samma regel som skulle tilllämpas

beträffande de eljest utgående dyrortstilläggen. Några mera betydande

administrativa svårigheter ansågs anordningen icke komma att med
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

föra, vilket däremot förutsattes bliva fallet, därest de nämnda tilläggen

skulle utbetalas tillsammans med pensionen i övrigt.

Departementschefen. Jag hyser alltjämt den uppfattningen, att en anordning

på föreslaget sätt med kommunala dyrortstillägg med statsbidrag är väl

ägnad att mildra de olägenheter, som i en del fall torde vara ofrånkomliga

vid en för dyrortsgradering av folkpensionerna företagen uppdelning av rikets

kommuner på allenast tre ortsgrupper. De bestämmelser i här förevarande

avseende, som innefattades i propositionen nr 182 till 1936 års riksdag,

hava därför oförändrade upptagits i det lagförslag, jag nu går att framlägga.

Kostnader för förslagets genomförande.

Departementschefen. Kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen beräknades

av de sakkunniga komma att uppgå till 21 miljoner kronor åren 1937

och 1940, 25 miljoner kronor år 1950 och 29 miljoner kronor år 1960. Hur

dessa kostnader med tillämpning av de föreslagna reglerna i fråga örn skyldigheten

för kommuner och landsting att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner

fördela sig på staten, landstingen och kommunerna framgår av följande

sammanställning.

För åren 1937, 1940, 1950 och 1960 beräknad kostnad för dyrortstillägg enligt det föreliggande

förslaget nied fördelning på staten, landstingen och kommunerna.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

Staten ................................

10.2

10.8

14.8

17.7

Landsting..............................

0.4

0.2

—

—

Kommuner tillhörande ortsgrupp 2 ----

3.9

3.8

4.0

4.3

> > > 3____

6.5

6.2

6.2

7.0

Summa

21.0

21.0

25.0

29.0

På staten skulle sålunda enligt dessa beräkningar, mot vilka jag icke funnit

anledning till erinran, under de första åren efter reformens genomförande

komma att belöpa en kostnad av i runt tal 10 miljoner kronor. Då jag utgår

ifrån, att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skall bringas till genomförande

från och med år 1938, behöver å riksstaten för budgetåret 1937/1938

anvisas anslag för täckande av medelsbehovet för ett halvt år, d. v. s.

5,000,000 kronor. Förslag om framställning till riksdagen örn anvisande av

medel för ifrågavarande ändamål torde jag emellertid få avgiva i annat sammanhang.

Den förnyade granskning jag sålunda ägnat det här till behandling föreliggande

spörsmålet om införande av dyrortsgraderade folkpensioner har,

såsom av det anförda framgår, föranlett mig att förorda sådan jämkning i

det genom proposition nr 182 för 1936 års riksdag framlagda lagförslaget att

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

39

dels lagändringarna skola träda i kraft den 1 januari 1938 och dels ortsgrupperingen

första gången den verkställes skall gälla endast för en treårsperiod.

I samband härmed torde emellertid uttryckligt stadgande böra meddelas därom,

att indelningen i ortsgrupper må verkställas redan före angivna dag. Beträffande

sättet för genomförande av dyrortsförhöjningarna upptogs i 42 §

av det för 1936 års riksdag framlagda förslaget en särbestämmelse, avseende

vid folkpensioneringslagens ikraftträdande utgående pensioner. Ett fasthållande

vid det med nämnda särbestämmelse åsyftade förfarandet skulle,

med hänsyn därtill att berörda lag vid dyrortsgraderingens ikraftträdande

bomme alt hava varit i tillämpning under ett år, föranleda införandet av motsvarande

bestämmelse såsom ett övergångsstadgande till de nu förordade lagändringarna.

Vid det förnyade övervägande, som med anledning härav

ägnats frågan om behovet av ett särförfarande för dyrortsförhöjningarna av

redan utgående pensioner, har jag emellertid kommit till den ändrade uppfattningen,

att ett dylikt förfarande utan alltför stor olägenhet kan undvaras.

På grund härav ifrågasätter jag nu i förevarande avseende den avvikelsen

från det tidigare förslaget, att ändringarna i 42 § helt utgå. Detta innebär,

att de, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande åtnjuta tilläggspensioner

och enligt nämnda bestämmelser äro berättigade att få dessa pensioner

höjda, hava att därom göra ansökning i den ordning, som eljest gäller

beträffande ansökan om ökning av pension. Härvid bör dock ett med hänsyn

till ändamålet förenklat ansökningsformulär kunna användas, varå jämväl

plats beredes för pensionsnämndens beslut. Hinder synes ej böra möta,

att dylik ansökning ingives redan före den 1 januari 1938. På pensionsnämnden

ankommer det emellertid att kontrollera uppgifterna örn mantalsskrivningsorten

för nämnda år. Erinras må i detta sammanhang, att den

i 6 § 2 mom. meddelade bestämmelsen, att pensionsberättigad, som flyttar

till ort i dyrare ortsgrupp, skall hava tillhört sådan ortsgrupp tre år för att

komma i åtnjutande av tilläggspension enligt de för denna gällande reglerna,

givetvis icke har avseende å flyttning, som skett före den 1 januari 1938.

Ett i överensstämmelse med det nu anförda inom socialdepartementet upprättat

förslag till lag i ämnet torde få såsom bilaga l1 fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det sålunda

föreliggande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och

50 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 535) om folkpensionering — i vad förslaget

skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts proposition den 10 mars 1936, nr 182,

fogade lagförslaget — måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Mai:ts proposition nr 15.

Bilaga 2.

De sakkunnigas förslag rörande kommunernas placering i

ort sgrupp er.

Med utgångspunkt från de olika kommunernas efter vissa principer framråknade

dyrhetsindex och en allmän skälighetsprövning ha de sakkunniga

utvalt samtliga de kommuner, vilka enligt deras mening över huvud kunde

komma under övervägande till placering i högre ortsgrupp än den lägsta.

Samtliga dessa kommuner med undantag för Bodens stad, från vilken infordrat

material ej inkommit, ha därefter underkastats vissa undersökningar och

beräkningar. Frågan örn orternas placering i de olika grupperna har därefter

upptagits till förnyad prövning, varvid skälig hänsyn tagits jämväl till

den beräknade effektiviteten av den nya lagen om folkpensionering samt till

vad som framkommit rörande det föreliggande förslagets betydelse ur ekonomisk

synpunkt för vederbörande kommuner. Därvid lia de sakkunniga

funnit anledning vidtaga vissa jämkningar i den preliminära grupperingsplanen.

De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebär, att i

ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra

städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna

tillhöra Stockholms förorter. 2 landskommuner, nämligen Gällivare

och Jukkasjärvi socknar, föreslås uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3.

Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg

och Gävle samt vidare 68 städer, 13 köpingar och 40 landskommuner.

Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp

än den lägsta, uppgår alltså till 143.

Här nedan följer en redogörelse länsvis för de kommuner, som enligt de

sakkunnigas mening böra placeras i ortsgrupperna 2 och 3 med klarläggande

samtidigt, där så funnits erforderligt, av dessa kommuners gränsförhållanden

till andra kommuner inom samma eller annan ortsgrupp. I detta sammanhang

anföras även de skäl, som föranlett de sakkunniga att beträffande 18

av de vid den första granskningen medtagna kommunerna avstå från att

föreslå placering i ortsgrupp 2. I redogörelsen markeras kommuner i ortsgrupp

2 eller 3 genom kursivering, varjämte gruppsiffran angives inom parentes.

Stockholms stad och län.

Stockholms stad (3) omgives av följande orter:

På norra sidan från väster gränsar av mälarkommunerna Lovö socken (1)

vid Drottningholm, Kärsö och innanför Kungshatt tvärsöver vattnet till

Stockholm.

På norra mälarsidan följa Hässelby villastads köping (2) och Spånga socken

(2). Innanför dessa ligga Solna socken (3) och Sundbybergs stad (3)

samt utanför dem fram till Edsviken Sollentuna socken (2) och ytterst, med

gräns till Hässelby, Spånga och Sollentuna, Järfälla socken (2). Norr om

dessa kommuner ligga Eds och Fresta socknar (1).

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 15.

41

Mellan Edsviken och Stora Värtan gränsar till Stockholm Stocksunds köping

(3), varefter följa Danderyds socken (3) och Djursholms stad (3). Ända

från Edsviken till norra Värtan (Hägernäs m. m.) bildar sedermera Täby socken

(2) gräns, och mot Täby i sin tur gränsa Fresta, Vallentuna, Angarns och

Österåkers socknar (l). öster om Stora Värtan ligger östra Ryds socken

(l) fram till Askrikefjärden i söder. Söderut, tvärsöver Lilla Värtan och

Stora Värtan samt Askrikefjärden, bildande Stockholms gräns i nordost, ligger

Lidingö stad (3), som alltså i nordost och öster över fjärdarna har områden

i grupp 1 (Östra Ryd) och på något avstånd i öster Vaxholms stad (2).

Vaxholm gränsar österut till Värmdö socken (l).

På södra sidan från öster räknat begränsas Stockholm närmast utefter

stora segelleden mellan Danviken och Skurusundet av Nacka socken (3), varefter

fram till Värmdö sockens gräns följa Bo (2) och Gustavsbergs (2) socknar

samt sydost örn Nacka, söder örn Ro och väster örn Baggensfjärden Saltsjöbadens

köping (3). På andra sidan södra Baggensfjärden och med gräns

bortom Gustavsberg till Värmdö ligger Ingarö socken (l).

På Södertörns fastland möter söder om Saltsjöbaden Tyresö socken (l),

som innanför Nackas sydligaste del på en sträcka i närheten av Kumla samhälle

vid sjön Drevviken även gränsar till Stockholms sydligaste utlöpare.

Beträffande Tyresö socken hade från början med hänsyn till dess dyrhetsindex

ifrågasatts placering i ortsgrupp 2. Den sedermera verkställda undersökningen

visade, att av samtliga personer med pensionstillägg eller understöd

15 samtidigt uppburo fattigvårdsunderstöd. Endast i 2 fall utgick

emellertid hemunderstöd och i intetdera fallet med högre belopp äri att pension

enligt nya lagen kunnat avhjälpa fattigvårdsbehovet. Vid sådant förhållande

har kommunen ansetts böra hänföras till ortsgrupp 1.

Från Tyresö ända till Mälarens sydsida bildar Huddinge socken (2) gräns

mot Stockholm. Efter Huddinge följa västerut Botkyrka (2), Salems (2) och

Östertälje (2) socknar samt Södertälje stad (2). Söder och sydväst om dem

ligga socknarna Österhaninge, Västerhaninge, Grödinge, Tveta och Västertälje,

samtliga i ortsgrupp 1. Norr om den sydligaste farleden i Mälaren

möta Ekerö och Lovö socknar (1).

Utan angränsande dyrorter ligga inom Stockholms län Sigtuna stad (2),

Norrtälje stad (2) och Nynäshamns köping (2).

Beträffande kommunerna i Stockholms län hade även ifrågasatts att i ortsgrupp

2 placera Österåkers socken, men med hänsyn till såväl kommunens

belägenhet i förhållande till andra kommuner som till den beräknade effektiviteten

av den nya lagen lia de sakkunniga stannat för att förorda dess hänförande

till den lägsta ortsgruppen.

Uppsala lön.

Till Uppsala stad (2) gränsar på flera sidor, omgivande den och till större

delen stadslikt bebyggd, Bondkyrka socken (2). Enköpings stad (2) saknar

angränsande dyrort.

Södermanlands lön.

Till Nyköpings stad (2) gränsar S:t Nikolai socken (2), av vilken övervägande

delen utgöres av Oxelösunds municipalsamhälle och angränsande bebyggelse.

Till Eskilstuna stad (2) gränsa både Torshälla stad (1) och Torshälla

landskommun (1), vilka från början ifrågasatts till placering i ortsgrupp 2.

Ifråga örn dessa kommuner har emellertid den för nya lagen beräknade

effektivitetssiffran icke givit stöd för en dylik placering, varjämte införande

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

av dyrortstillägg enligt de föreslagna grunderna i båda fallen beräknats medföra

en ökad kostnad motsvarande något över 20 öre per skattekrona.

Katrineholms stad (2) och Strängnäs stad (2) gränsa uteslutande till orter

i grupp 1.

Östergötlands län.

Linköpings stad (2) har ingen angränsande kommun i högre ortsgrupp än

den lägsta. Till Norrköpings stad (2) gränsar Borgs socken (2), av vilken

bland annat Borgs municipalsamhälle är nära sammanbyggt med staden.

Söderköpings stad (1) hade från början ifrågasatts till placering i grupp 2.

Sedan det visat sig, att pensioner enligt den nya lagen utan dyrortstillägg

torde vara tillräckliga för att i avsevärd utsträckning avhjälpa fattigvårdsbehovet

för de hemunderstödda pensionstagarna och dyrortstilläggen kunde

för staden beräknas medföra en ökad kostnad, motsvarande ungefär 35 öre

per skattekrona, ha de sakkunniga funnit stadens hänförande till den lägsta

ortsgruppen försvarligt.

Med hänsyn till dyrhetsindex hade även ifrågasatts att i ortsgrupp 2 placera

Motala stad (1). De lokala förhållandena synas emellertid vara sådana,

att staden och den kringliggande Motala landskommun (l) icke lämpligen

bör hänföras till olika ortsgrupper vid en gruppering, där en utbrytning av

kommunens mest stadslikt bebyggda delar till högre ortsgrupp ansetts utesluten.

För landskommunen ligger emellertid index väsentligt under den

för placering i högre ortsgrupp såsom skälig ansedda gränsen. Härtill kommer,

att effektivitetssiffran för såväl landskommunen som staden befunnits i

stort sett tillfredsställande även utan dyrortstillägg, varför båda kommunerna

placerats i ortsgrupp 1.

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands

län.

Inom dessa län har anledning befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra

endast följande orter, nämligen städerna

Jönköping (2) och Nässjö (2);

Växjö (2);

Kalmar (2), Oskarshamn (2) och Västervik (2);

Visby (2);

Karlskrona (2) och Karlshamn (2);

Kristianstad (2) och Ängelholm (2);

Malmö (2), Lund (2), Landskrona (2), Hälsingborg (2), Trälleberg (2) och

Ystad (2); samt

Halmstad (2), Falkenberg (2), Varberg (2) och Kungsbacka (2).

Inom Malmöhus län hade till placering i ortsgrupp 2 ifrågasatts Höganäs

socken (1) och Eslövs stad (l). Med hänsyn såväl till dessa kommuners dyrhetsindex

som till de resultat, som framkommit vid den beträffande dem

verkställda undersökningen, har vid den slutliga prövningen högre ortsgrupp

än den lägsta icke ansetts böra föreslås.

Göteborgs och Bohus län.

Göteborgs stad (3) omgives av följande orter, nämligen

på fastlandssidan från väster: Västra Frölunda socken (2) med Älvsborgs

municipalsamhälle, Askims socken (2), Mölndals stad (2), Råda socken (2),

Partille socken (2) och Angereds socken (2), den sistnämnda i Älvsborgs län.

Utanför denna obrutna ring av kommuner ligga ökommunen Styrsö, Släps

socken i Hallands län, Kållereds socken, Lindome socken i Hallands län och

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

43

Landvetters socken, samtliga i grupp 1, Lerums socken (2) i Älvsborgs län

samt Bergums socken i grupp 1, likaledes i Älvsborgs län;

på Hisingssidan från öster: Backa socken (2), Tuve socken (2) samt längst

1 väster Björlanda socken (1) och Torslanda socken (1), vilka gränsa till de

föga stadslikt bebyggda delarna av Lundby för relativt kort tid sedan inkorporerade

församling. Utanför Torslanda ligger ökommunen Öckerö (1). De

nordligaste delarna av Hisingen, Säve socken och Rödbo socken, tillhöra likaledes

grupp 1.

I Bohuslän ha till högre ortsgrupp än den lägsta hänförts städerna Kungälv

(2), Marstrand (2), Uddevalla (2), Lysekil (2) och Strömstad (2), samtliga

utan grannorter i högre grupp än 1.

Ur indexmässig synpunkt hade de ovan nämnda ökommunema Styrsö och

Öckerö kunnat ifrågakomma att placeras i ortsgrupp 2. Den verkställda

undersökningen har emellertid icke givit stöd för en dylik placering. På

grund av fattigvårdens ringa omfattning, då fråga gäller pensionstagarna —

exempelvis voro av samtliga 108 pensionstagare i Styrsö socken endast 7

fattigvårdsunderstödda, därav 3 med hemunderstöd — skulle vidare dyrortstilläggen

medföra ganska avsevärd kostnadsökning för kommunerna, vilken

ökning för Styrsö socken beräknats motsvara nära 45 öre och för Öckerö

socken 1.18 kronor per skattekrona. De sakkunniga hava av dessa skäl icke

ansett sig kunna för dessa kommuner förorda högre ortsgrupp än den lägsta.

Älvsborgs län.

Utom de ovan nämnda socknarna Lerum (2) och Angered (2) ha till ortsgrupp

2 hänförts städerna Vänersborg (2), Trollhättan (2) Alingsås (2),

Åmål (2), Borås (2) och Ulricehamn (2).

Beträffande Vassända-Naglums och Västra Tunhems socknar har även

övervägts placering i nämnda ortsgrupp, men av skäl som förut i liknande

fall anförts (jämförelsevis låg dyrhetsindex, relativt hög effektivitetssiffra för

den nya lagen samt ökad kostnad för kommunerna genom dyrortstilläggs införande)

har sådan placering vid den slutliga prövningen ansetts icke böra

ifrågakomma.

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Inom dessa län har anledning endast befunnits föreligga att till ortsgrupp

2 hänföra följande kommuner, nämligen

städerna Mariestad (2), Skara (2), Lidköping (2), Skövde (2) och Falköping

(2);

städerna Karlstad (2), Kristinehamn (2), Filipstad (2) och Arvika (2);

staden örebro (2) med de angränsande, till övervägande del stadslikt bebyggda

socknarna Almby (2) och Längbro (2), Hallsbergs köping (2) samt

Karlskoga socken (2);

städerna Västerås (2), Sala (2), Köping (2) och Arboga (2);

städerna Falun (2), Säter (2), Hedemora (2), Avesta (2) och Ludvika (2),

köpingarna Borlänge (2), Krylbo (2) och Morastrand (2) samt Domnarvets

socken (2);

städerna Gävle (2), Söderhamn (2) och Hudiksvall (2), köpingarna Sandviken

(2), Storvik (2), Bollnäs (2), Björkhamre (2) och Ljusdal (2) samt Söderala

socken (2).

Beträffande Skaraborgs län kunde till placering i ortsgrupp 2 ifrågasättas

jämväl Karlsborgs socken men efter skälighetsprövning ur olika synpunkter

bär grupp 1 ansetts vara mera rättvisande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Västernorrlands län.

Till högsta ortsgruppen hava förts städerna Sundsvall (3) och Sollefteå (3).

Till mellangruppen hava hänförts:

av grannorterna omkring Sundsvall industrisocknarna Timrå (2), Skön

(2), Alnö (2) och Njurunda (2), vilka bilda ett sammanhängande bälte omkring

staden i norr, öster och söder. Bortom dessa kommuner, men först

på ett par mils avstånd, följa socknar i grupp 1. Åt väster däremot tillhöra

samtliga socknar sistnämnda grupp och av dem gränsar Selånger (1) och

Tuna (1) på kortare sträckor omedelbart till Sundsvall;

av grannorterna till Sollefteå stad Sollefteå landskommun (2), som åtminstone

i huvudsak i de flesta riktningar avgränsar staden från den övriga

bygden;

städerna Härnösand (2) och Örnsköldsvik (2), vilkas samtliga grannkommuner

tillhöra grupp 1; samt

socknarna Gudmundrå (2) och Ytterlännäs (2), vilka bilda ett sammanhängande

område i centrum av Ådalens industridistrikt, runt omkring gränsande

till kommuner i grupp 1.

Jämtlands län.

Till grupp 3 har hänförts staden Östersund (3). Dess område begränsas

av Frösö socken (2) dels vid ön med samma namn och dels på en fastlandssträcka

i nordost. Rakt i norr möter en kort men bebyggd sträcka tillhörande

Ås socken (1), i öster, som det vill synas, obebyggda utkanter av

Kyrkås socken (1) och Brunflo socken (1) samt dessutom vid Storsjön en

smal strandbygd av den senare. Västerut ligger utom vid Frösön en bred

fjärd av Storsjön.

Till mellangruppen hava utom Frösön förts Rödöns socken (2) med industrib^gd

vid nordvästra delen av Storsjön ävensom Undersåkers socken (2)

och Åre socken (2), vilka sistnämnda kommuner omfatta vida områden omkring

översta delen av tvärbanan till Norge och längst i öster industribygd

med Järpens municipalsamhälle.

Vid den första granskningen har ytterligare för placering i ortsgrupp 2

övervägts Svegs socken (1). Med hänsyn dels till dess dyrhetsindex, dels

till att införandet av dyrortstillägg beräknats medföra ökad kostnad för kommunen,

vars kommunala utdebitering år 1935 uppgår till 13.87 kronor per

skattekrona, dels ock slutligen till att kommunen gränsar till delar av Kopparbergs

län tillhörande grupp 1 med i stort sett likartade förhållanden, hava

de sakkunniga funnit ifrågavarande kommun icke skäligen böra hänföras

till annan ortsgrupp än den lägsta.

Västerbottens län.

Till högsta ortsgruppen har hänförts endast Umeå stad (3).

Beträffande Umeå landskommun, som omger staden, har övervägts, huruvida

icke någon del av densamma utmed älvstränderna närmast nordväst

örn staden med Tegs municipalsamhälle borde avskiljas från den övriga

socknen och placeras i ortsgrupp 2. Socknen i övrigt synes utan tvekan

böra tillhöra grupp 1. De betydande praktiska svårigheter, som skulle möta

vid en dylik anordning, ha nödgat de sakkunniga att avstå från att förorda

en uppdelning av ifrågavarande kommun. Olägenheter, som av denna

ståndpunkt otvivelaktigt kunna föranledas, ha de sakkunniga emellertid

ansett kunna i väsentlig mån undanröjas genom tillämpning av de föreslagna

bestämmelserna i 6 § 3 mom. av lagförslaget.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

45

Utanför Umeå stad vid Umeälvens mynning ligger Holmsunds socken (2)

med så gott som uteslutande industribygd; socknen har i sin helhet hänförts

till mellangruppen. I samma grupp lia vidare placerats Skellefteå stad (2)

och kringliggande Skellefteå landskommun (2) samt Vännäs köping (2) och

Lycksele köping (2).

Norrbottens län,

I den högsta ortsgruppen ha placerats Luleå stad (3) och Bodens stad (3).

Beträffande Boden har av förut nämnd anledning någon specialundersökning

icke kunnat verkställas, men med hänsyn till dess dyrhetsindex samt

till de upplysningar i övrigt som framkommit har staden funnits böra hänföras

till ortsgrupp 3. I fråga örn såväl Luleå som Boden kommer ortsgrupp

3 att direkt gränsa till ortsgrupp 1, dit Nederluleå och Överluleå socknar

förlagts utan att det befunnits praktiskt möjligt varken att med hänsyn

till konsekvenserna föra dem i deras helhet till högre ortsgrupp eller att utbryta

de till städerna närmast gränsande omgivningarna. Beträffande Luleå

synas olägenheterna härav dock mindre kännbara med hänsyn till att staden

inkorporerat huvuddelen av de tättbebyggda omgivningarna. I fråga om

Boden åter är olägenheten mera iögonenfallande, eftersom stadens omgivningar

utgöras av socknens tätast befolkade bygd och naturliga gränser saknas.

Enligt de sakkunnigas mening böra även i dessa fall de nyss omnämnda

särskilda bestämmelserna komma till tillämpning.

Till mellangruppen hava hänförts Piteå stad (2), Haparanda stad (2) och

Jokkmokks socken (2) samt vissa delar av Gällivare socken (2 och 3) och

Jukkasjärvi socken (2 och 3). De två sistnämnda kommunerna hava uppdelats

på ortsgrupperna 2 och 3 på sådant sätt, att till den högsta ortsgruppen

hänförts de tättbefolkade bygderna vid malmfälten med municipalsamhällena

Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna och till mellangruppen

övriga delar av kommunerna. De administrativa svårigheter, som härav

uppkomma, hava icke kunnat avhålla de sakkunniga från att föreslå en

dylik obestridligen rättvis uppdelning av dessa kommuner.

Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och Karesuando

hade från början övervägts placering i ortsgrupp 2. Den senare verkställda

undersökningen har emellertid ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunna

anses vara strängt av behovet påkallade. Exempelvis utgick i Karesuando

år 1934 icke i något fall fattigvård i form av hemunderstöd till pensionstagare

med högre belopp än att hjälpbehovet kunnat bortfalla, örn pension

utgått enligt lagen om folkpensionering. Samtliga de nämnda kommunerna

skulle därjämte genom dyrortstilläggen förorsakas betydande utgiftsökning,

för Karesuando beräknad till icke mindre än 3.76 kronor per skattekrona.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 december

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 december 1936, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och AO §§ lagen den 28 juni 1935

(nr A3A) om folkpensionering, i vad förslaget skilde sig från det vid Kungl.

Maj :ts proposition den 10 mars 1936, nr 182, fogade lagförslaget.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

förste revisorn Teodor Askelöf.

Lagrådet lämnade förslaget, i vad det utgjorde föremål för granskning,

utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december

1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 21 december 1936 avgivna utlåtande över det den 11 i samma månad

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6, 7,

8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet i vad förslaget

utgjort föremål för dess granskning lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. S2LU 1937:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 43 § lagen den 28 juni 1935 s. 1 i texten
  2. S2LU 1937:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till folkpensioner och invalidunderstöd m. m. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1937:147 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 15; med förslag till lag omgående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 s. 1 i texten
  4. 2LU 1937:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition, nr 15, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 s. 1 i texten