Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag), m. m

1937-02-19 · 94 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 93 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:156, Med förslag till lag örn lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag),

m. m.; given Stockholms slott den 19 februari

1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till:

1) lag om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)

örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om

bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

12) angående inteckning i fast egendom;

8) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

9) lag om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

10) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Herres och Konungs frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev

eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna

lag sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller i fartyg

åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §.

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen

skall innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn

gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress. Vid ansökningen

toge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar

sin fordran.

3 §.

Finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis örn fordran, eller prövar

lagsökningsdomaren eljest hinder möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å inlagan besked därom.

4§.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande

för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom

delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till

rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom

rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till

gäldenär, örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos

lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att

taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna

eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Där ansökningen må delgivas genom

kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det kungörelsen

tredje gången infördes.

5 §.

Lagsökningsdomaren förelägge borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna

och delgiva dem gäldenären på sätt örn stämning är stadgat; dock

skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,

borgenären låta kungörelsen införas tre gånger, minst en vecka mellan varje

gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för delgivningen hör vidtagas, fullgöra

sådant före sista kungörandet.

6 §.

Giver borgenären in bevis att lagsökningshandlingarna blivit gäldenären

delgivna, så ock samma handlingar i huvudskrift eller besannad avskrift, och

kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet avgjort

på de skäl borgenären företett.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge

lagsökningsdomaren honom ny tid.

7 §.

Lagsökningsdomaren äge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären

innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge

honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flera skrifter växlas

än en å vardera sidan.

8 §.

Finner lagsökningsdomaren nödigt lämna part rådrum att i huvudskrift

förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr

att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle

att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig

däröver.

9 §•

Då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 § skall

anteckning om föreläggandet å tid som i 38 § stadgas införas i däri omförmälda

bok; och varde föreläggandet tillika tillställt part genom rekommenderat

brev.

10 §.

Har ej borgenären inom sex månader sedan honom förelädes att giva gäldenären

del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren nied bevis att delgivning

skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansöknin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

gen förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna

blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra

stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavare

av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar

gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet

örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare

det yrkande förfallet.

11 §.

Vad borgenären enligt 5 och 10 §§ har att iakttaga så ock äventyret örn det

försummas varde av lagsökningsdomaren tecknat å ansökningen.

12 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning; har han ej förut vid

domstol eller inför lagsökningsdomare eller överexekutor eller ock, enligt å

handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal,

stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet hänskjutet

till rätten.

13 §.

Invänder gäldenären att den handling varå kravet grundas icke är gällande

mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen, och

visar han sannolika skäl för invändningen, varde målet hänskjutet till rätten,

där ej gäldenären försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet.

Anmälan örn tvång eller förledande skall göras hos domstol eller lagsökningsdomare

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde;

vare ock gäldenären pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes

låta domstolens eller lagsökningsdomarens bevis därom införas i allmänna tidningarna.

Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, äge lagsökningsdomaren

utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

14 §.

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då

skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjuta målet

till rätten.

15 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätten, ålägge

lagsökningsdomaren gäldenären betalningsskyldighet; avser lagsökningen betalning

ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, varde fordringen

fastställd till betalning ur den intecknade egendomen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

16 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna

fordran sådan att den kan genom lagsökning utkrävas, förordne lagsökningsdomaren

att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller

icke förfallet.

17 §.

Lagsöknings domaren äge tillägga vinnande part ersättning för all nödig

kostnad som lagsökningen medfört.

18 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren förordna örn kvarstad å gäldenärens

lösa gods eller örn förbud mot skingring av egendom som tillhör honom,

så ock giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs; och gälle därom

i tillämpliga delar vad i nämnda lag är stadgat örn handräckning som gives

av överexekutor. Prövas de omständigheter som föranlett förordnandet ej

vidare vara för handen, må det hävas av lagsökningsdomaren.

19 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet kommit i det

skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som målet rörer skall ordagrant

införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

20 §.

Varder borgenärs talan bifallen, äge gäldenär vid rätten söka återvinning;

stämme dock därom inom tre månader efter det lagsökningsdomarens utslag

vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid från

det utslag över besvären föll.

Om handräckning för fordran.

21 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis

och icke avser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning efter ty

nedan sägs.

22 §.

Ansökning örn handräckning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren

och innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke och postadress samt om

gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress, så ock örn

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

fordringens belopp i huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären

därjämte i ansökningen eller i räkning som därvid fogas tydligt och fullständigt

upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren

avlämnas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje lagsökningsdomaren

mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och galle den i målet lika med

huvudskrift.

23 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

24 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å ena exemplaret besked därom.

25 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton

dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det

sagda exemplar av ansökningen jämte räkning, örn sådan åberopats, blivit till

honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt jäv, vid

äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme lagsökningsdomaren i föreläggandet vad i sådant hänseende

skall, örn jäv ej göres, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till

rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom

rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innhålla anmaning till

gäldenär, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos

lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

26 §.

Är föreläggande meddelat efter ty i 25 § sägs, läte borgenären hos lagsökningsdomaren

uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen

varå föreläggandet tecknats jämte räkning som må hava åberopats, och

give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till lagsökningsdomaren

in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs rörande delgivningen

och tiden därför, vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må

delgivningen äga rum utom riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga så ock äventyret örn det försummas

varde av lagsökningsdomaren tecknat å det exemplar av ansökningen varom i

första stycket sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

27 §.

Har borgenären till lagsöknings domaren ingivit delgivningsbevis såsom i

26 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne

lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger

bos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd;

pröve ock vad i .ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären

och teckne bevis därom å ansökningen.

Göres jäv allenast i fråga örn handräckningskostnaden, varde bevis därom

jämte föreläggandet åtecknat ansökningen.

28 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, åligger det lagsökningsdomaren

att så snart ske kan därom underrätta borgenären genom meddelande som

avsändes med posten. Där borgenären inom en månad efter utgången av den

för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att målet eller, örn jävet avsett

allenast handräckningskostnaden, målet i denna del skall hänskjutas till rätten,

skall sådant hänskjutande ske. Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat

sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.

Har borgenären icke inom föreskriven tid framställt yrkande örn målets hänskjutande

till rätten, vare ansökningen förfallen.

Ändå att jäv ej gjorts, må borgenären, där han är missnöjd med lagsökningsdomarens

beslut örn ersättning för handräckningskostnaden, påkalla rättens

prövning av ersättningsfrågan; och skall yrkande härom framställas inom den

tid, som i första stycket är stadgad för där avsett fall.

29 §.

Har gäldenären icke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid

rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det utmätning

ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll

örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

Gemensamma bestämmelser.

30 §.

Lagsökningsdomare vare i domsaga å landet häradshövdingen eller den, som

därtill är särskilt förordnad, och i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna

befattningshavare som därtill är satt. Örn så erfordras, må flera lagsökningsdomare

finnas.

31 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren

i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.

32 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen

dag för målets handläggning. Målet må ej förekomma tidigare än att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

från dagen för lagsökningsdomarens beslut till inställelsedagen hinner förflyta

så lång tid, som svarar mot laga stämningstid.

Anteckning örn lagsökningsdomarens beslut skall å tid som i 38 § stadgas

införas i däri omförmälda bok; och varde kallelse till rätten tillika tillställd

parterna genom rekommenderade brev.

33 §.

Da mål hänskjutits till rätten, skall målet anses där anhängiggjort genom

delgivning av lagsökningsinlagan eller ansökningen örn handräckning; och

vare med avseende å rättegången så ansett som vore målet instämt till den

dag som utsatts för dess handläggning.

34 §.

Är någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag, åge han besvära

sig i hovrätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat om kvarstad,

skingringsförbud eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall

besvärstiden räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt om delgivningen

gälla vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan

föras över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

Menar part, att mål av lagsökningsdomaren onödigt uppehälles, åge då att

däröver klaga; dock må ej klagan föras över att mål av lagsökningsdomaren

hänskjutits till rätten.

35 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne

att i beslutet meddela underrättelse örn vad vid ändrings sökande skall

iakttagas samt äventyret örn det försummas.

Äro besvär anförda, åligger hovrätten att från lagsökningsdomaren infordra

de handlingar i målet som förvaras hos denne.

36 §.

Då besvär mot lagsökningsdomarens utslag anförts, äge hovrätten, när skäl

därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna, att

utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare

åtgärd ej må vidtagas.

37 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må

klagan ej föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud

eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat

för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill

klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

38 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas,

varde samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill

inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

Meddelande att slutligt utslag givits i lagsökningsmål skall därjämte strax

tillställas parterna genom rekommenderade brev.

39 §.

Föreläggande eller underrättelse, som det enligt denna lag åligger lagsökningsdomaren

att tillställa part, skall, där parten det begär, i stället tillställas

ombud som parten i målet anlitar.

40 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i

enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april

1907 om handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt finnes i lag

och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Är mål om lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående

anhängiggjort före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen

skett inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december

1937.

Anmälan, som före den 1 januari 1938 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts

hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i lagsökningslagen, skall denna i stället tillämpas;

och skall vad som finnes stadgat örn förordnande enligt 28 § utsökningslagen

efter lagsökningslagens ikraftträdande hava avseende å utslag varigenom intecknad

fordran fastställes till betalning ur fast egendom.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 51, 85, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213 och

230 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

1 Senaste lydelse se SFS beträffande 230 § 1915: 138, beträffande 51, 86 och 98 §§ 1921: 301,

beträffande 85 § 1936: 228 samt beträffande övriga paragrafer 1912: 211.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att i 4 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 77 a §,

av nedan angivet innehall ävensom att 182 och 196 §§ samt sista stycket i

211 § samma lag skola upphöra att gälla.

51 §.

Örn verkställighet av lagsöknings domares eller överexekutors utslag, varigenom

betalningsskyldighet blivit någon ålagd, galle vad ovan är stadgat

i fråga om underrätts dom i ty fall.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning ej äga rum förr än

laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att egendomen skall

sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet ske utan hinder av

att ändring i utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där

anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle örn borgenärs rätt att lyfta behållningen

vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.

Har i mål örn handräckning för fordran lagsökningsdomaren å ansökningen

tecknat bevis att den lämnats obestridd, njute borgenären på grund av ansökning

varå beviset är tecknat jämte räkning som i målet åberopats utmätning

för sin fordran såsom enligt dom. Har lagsökningsdomaren bestämt ersättning

för handräckningskostnad och är enligt lagsökningsdomarens bevis ej

heller i denna del jäv framställt, varde sagda ersättning lika som själva fordringen

uttagen. Visar gäldenären att han stämt örn återvinning, varde i fråga

örn verkställigheten så ansett som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd

genom underrätts dom som ej äger laga kraft. Domstolen, där talan är anhängig,

åge örn verkställigheten förordna som i 49 § är för där avsedda fall

stadgat.

77 a §.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning

ur fast egendom, vare så ansett som hade egendomen blivit utmätt.

85 §.

Då fast---det tillkänna.

Då fast---utmätningen skett.

Utmätes fartyg — — — urskiljande erfordras.

Myndighet, vilken--—-är sagt.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning

ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till överexekutor.

Sker utmätning---till kommerskollegium.

86 §.

Har borgenär---utmätning åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

11

efter det utslaget vunnit laga kraft, antingen nied företeende av bevis därom

samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt

försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, förfalle den

verkan utslaget enligt 77 a § medfört. Lag samma vare, där borgenären begärt

sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd,

som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller eljest frågan örn sådan egendoms

försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller överexekutor,

örn ärendet där är anhängigt eller det eljest ankommit på överexekutor att försälja

egendomen, att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

98 §.

Å landet äge gäldenären bestämma, örn auktion å fast egendom skall hållas

å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat ställe i

orten, må ock auktionen där hållas, örn överexekutor prövar stället lämpligt.

Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där intecknad fordran fastställts till

betalning ur egendomen, sist å fjortonde dagen efter det så skett, bos överexekutor

uppgivit auktionsställe, eller äro flera, som äga auktionsställe nämna,

och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall

hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den

förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman

särskilt förordnar.

I stad--— gemenligen hållas.

Skola fastigheter---å landskansliet.

106 §.

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde, som

i 102 § sägs, uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet över utmätningen

eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur den

fasta egendomen, som ock gravationsbevis och de övriga handlingar, som i 99

och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran eller rättighet, som

bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne ock tillstädesvarande

rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över handlingarna

och de anspråk, som anmälas, så ock angående de villkor, som skola

gälla för försäljningen.

Hålles sammanträde — — — ånyo uppläsas.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio dagar,

och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det förordnande

därom gavs hos gäldenären genom lagsökning sin fordran krävt eller sin talan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

till domstol instämt eller fullföljer lian ej genast eller å föreskriven tid sin

talan där den hos lagsökningsdomare eller domstol anhängig är; gånge kvarstaden

eller förbudet åter.

Skall lagsökning---rätteligen fullgöras.

Där enligt---nu sagts.

Är den---sitt val.

197 §.

I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, örn och till

vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för bans

kostnad i målet.

209 §.

I mål, varom i 201, 202 eller 203 § förmäles, skall överexekutors slutliga

utslag givas å dag, som genom anslag sist dagen förut kungjord blivit. Underrättelse

örn tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde införd i en därtill

inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning av

köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,

som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning, auktion

å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som

i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, ingive sina besvär till hovrätten i mål

från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län

före klockan tolv å trettionde dagen samt i mål från övriga delar av riket före

klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen avkunnades,

eller, örn det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget

är ställt.

För klagan---är stadgad.

230 §.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter

till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för

där avsett beslut örn återförvisning äga tillämpning.

I fråga---tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) om nya utsökninaslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877 om

nya utsökningslagens införande oell vad i avseende därå iakttagas skall skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

23 §.

4. Skall fast ----å magistrat.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning

ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till

magistraten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 knp. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 3f> s. 1)

örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

9 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående

fast egendom och inteckning däri samt örn fastighetsägaren tillkommande

rätt till andel i sådan inteckning skall äga motsvarande tillämpning

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 218.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

i fråga om tomträtt och inteckning däri samt tomträttshavaren tillkommande

rätt till andel i sådan inteckning; skolande vad i 82 § utsökningslagen samt

28, 32 och 39 §§ konkurslagen sägs angående lagfart gälla örn inskrivning,

varom ovan i 5 § sagts.

Yad angående---örn tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 22!) om

bulvanförhållande i fråga örn fast egendom.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande

i fråga örn fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i

den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors

utslag i utsökningsmål.

över Konungens —---klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn

bnivanförhallande i fråga örn aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 7 juni 1934 örn bulvanförhållande

i fråga örn aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

10 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende som omförmäles i 3 § första stycket

föres i den ordning som i utsökningslagen stadgas angående klagan över

överexekutors utslag i utsökningsmål.

Mot överexekutors---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 8. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon av

dem skall på begäran av annan än inteckning sha var en särskilt säljas i den

ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida

sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör falla egendomen

till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av

dem utan hinder därav, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning;

dock åligge honom att inom den tid, som i 106 § utsökningslagen är föreskriven

för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,

framställa sitt yrkande i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämma

och till auktionsförrättaren ingiva bevis, att yrkandet blivit framställt.

Göres ej---andra egendomarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Senaste lydelse se SFS 1912: 213.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 71 och 93 S§ yäxellagen.

Härigenom förordnas, att 71 och 93 §§ växellagen skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

71 §.

Växelpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts

hos svensk lagsökningsdomare;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk

lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom växelfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende, vari växelkravet

gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa från

den dag, då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för —--hindrets upphörande.

93 §.

Växelmål instämmes -— --närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas

i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53 och 71 §§ checklagen skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

53 §.

Checkpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts

hos svensk lagsökningsdomare;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk

lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande -— --utan konkurs.

Genom checkfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende, vari checkkravet

gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa

från den dag då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för ----hindrets upphörande.

71 §.

Checkmål instämmes —--- närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas

i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

Har järnväg, som begagnas för allmän trafik, blivit utmätt, pller har intecknad

fordran fastställts till betalning ur sådan järnväg, skall överexekutor,

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 304.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

så snart anmälan om utmätningen eller utslaget inkommit, evad borgenär gör

yrkande som i 81 § utsökningslagen omförmäles, eller icke, förordna en eller,

där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana

syssloman, som i nämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och

förvalta samt örn trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt

eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laga ordning

såld eller utmätningen eljest avslutats.

I fråga ----utsökningslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn

överflyttande till domstolsmyndighet av lag sökning smål och mål örn handräckning

för fordran samt anför därvid:

Inledning.

För utsökande av fordran erbjuder svensk rätt, förutom det allmänna rättegångsförfarandet,

två särskilda summariska processformer: lagsökning för

gäld och handräckning för fordrans utfående. Genom lagsökning kan utsökas

fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis

med undantag av växel och check. Därjämte står lagsökningsförfarandet

öppet för borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller

fartyg och för betalningen vill hålla sig till den intecknade egendomen. Handräckning

står till buds för borgenär vars fordran ej är grundad på skriftligt

fordringsbevis och icke avser skadestånd.

Lagsökningsprocessen regleras huvudsakligen genom bestämmelserna i 2

kap. utsöliningslagen, varjämte i 3, 9 och 11 kap. samma lag förekomma stadganden

örn verkställighet av lagsökningsutslag samt örn rättegångskostnad

och rättsmedel. Handräckningsförfarandet regleras genom särskild lag i ämnet

den 26 april 1907. I den mån särskilda stadganden ej äro givna, äro rättegångsbalkens

bestämmelser rörande den ordinära processen i huvudsak tilllämpliga

såväl å lagsökningsprocessen som å handräckningsförfarandet.

Under det att i utlandet motsvarande former av gäldsprocessen pläga handhavas

av de allmänna domstolarna, äro de hos oss i första instans förlagda till

exekutiv myndighet, överexekutor. Från denna myndighet fullföljas emellertid

målen till judiciell myndighet, hovrätt, överexekutor är för landet länsstyrelsen,

i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat denna,

viss ledamot av magistraten eller ock länsstyrelsen samt i stad utan magistrat

länsstyrelsen eller den Konungen därtill förordnar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Vid tillkomsten av den nuvarande utsökningslagen övervägdes en överflyttning

av, bland annat, lagsökningsprocessen till domstolsmyndighet. Nya

lagberedningen (1876) framhöll att detta skulle hava den fördelen att,

då anspråket vore tvistigt, rättsfrågan kunde genast utan vidare omgång och

kostnad komma under slutlig prövning. Beredningen fann emellertid att detta

icke kunde ske med dåvarande rättegångsordning och domstolsorganisation.

Processkommissionen (1926) framhöll med styrka önskvärdheten av

att överexekutorsgöromålen överhuvud överflyttades på domstolarna. Kommissionen

anförde härom bland annat:

Icke utan fog anmärkes för närvarande ofta, att länsstyrelserna hava för

vidsträckta områden för att överallt vara så lätt tillgängliga för allmänheten

som önskvärt vore. Även örn juridisk utbildning och erfarenhet ingalunda

saknas hos dessa myndigheter, ehuru deras främste representant ofta icke är

rättsbildad, är deras huvudsakliga verksamhet dock av sådan natur, att överexekutorsgöromålen

måste vara mer eller mindre främmande gentemot den

övriga verksamheten. Dessa göromål, som ofta kräva mycket ingående rättsliga

kunskaper, äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Mycket ofta

äro de bemängda med juridiska tvistepunkter, för vilkas lösning endast en

domstol är den rätta myndigheten. —- Då upphävandet av sambandet mellan

rättsskipning och förvaltning i städerna måste leda till att magistraterna i

sin nuvarande form komma att försvinna, ligger ett skäl för att å domstolarna

överflytta överexekutorsgöromålen också däri, att dessa icke vad städerna angår

kunna utan stora olägenheter läggas å länsstyrelserna. — Domstolarnas

företräde i ifrågavarande hänseende framför länsstyrelserna visar sig jämväl

i en annan riktning. Om man i svensk rätt vill söka införa sådana smidigare

och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar,

som förekomma i vissa främmande länder, så lämpa sig otvivelaktigt domstolarna

vida bättre för en sådan uppgift än länsstyrelserna.

Lagrådet (1927) yttrade vid granskningen av processkommissionens förslag

i denna del, att de av kommissionen anförda synpunkterna utgjorde avgörande

skäl för en överflyttning. Lagrådet tilläde bland annat:

Överexekutorsbefattingen är icke någon förvaltningsuppgift utan en verklig

rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen.

Detta förhållande är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta

domstol fungera såsom överinstanser; att i detta hänseende någon ändring icke

skulle kunna på allvar ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas

beskaffenhet. Den tudelning av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen

således äger rammar i många hänseende till svårt men för vårt rättsväsen.

Det för kreditlivet så angelägna önskemålet om enkla, billiga och snabbt till

målet ledande metoder för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig

invändning ej kan framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas,

så länge lagsökning och ansökan örn handräckning för fordrans utfående

mäste göras hos annan myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar

att framställt jäv gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad

hava då varit ° förgäves och han har att efter en fruktlös omgång börja den

vanliga rättegangsvägen. Hade ater domstol ägt upptaga ansökningen, skulle

ärendet där utan former, kostnad och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål,

och gäldenären hade saknat en frestelse att framställa ohemula invändningar.

I Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna

för en rättegangsreform (1931) berördes ock frågan örn överexeku
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

torsgöromålens överflyttning till domstolarna, varvid föredragande departementschefen

— med erkännande av det principiellt berättigade i en sådan

omläggning — likväl framhöll att med åtgärder på detta område borde tillsvidare

anstå. Departementschefen ansåg emellertid att vid lagstiftningsarbetets

fullföljande kunde komma under omprövning att från överexekutor överflytta

vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet vore i

högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

Till denna departementschefens mening anslöt sig vederbörande utskott, och

riksdagen gjorde på denna punkt ingen erinran.

Inom justitiedepartementet har under hösten 1935 verkställts utredning av

frågan örn en överflyttning redan under nuvarande rättegångsordning till de

allmänna domstolarna av sådana grupper av överexekutorsgöromål, som med

hänsyn till sin beskaffenhet ansetts särskilt ägnade att handläggas av judiciell

myndighet. Resultatet av denna utredning har framlagts i en i december

1935 dagtecknad promemoria angående överflyttande till domstolsmyndighet

av lagsökningsmål och mål örn handräckning för fordran (just. deprts promemorior

1935: 5). Ett vid promemorian fogat lagförslag i ämnet — förslag

till lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lag sökning slag) —

torde med de under de särskilda paragraferna upptagna förklarande noterna

bifogas detta protokoll (Bil. B). Vid promemorian var jämväl fogat, bland

annat, ett lagförslag innefattande visst tillägg till utsökningslagen.

Över promemorian med lagförslagen hava efter remiss utlåtanden avgivits

av rikets hovrätter och processlagberedningen, varjämte — sedan vederbörande

beretts tillfälle att avgiva yttranden i ämnet — Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Hallands län, ett antal häradshövdingar

och rådhusrätter, de år 1935 inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

för verkställande av utredning rörande länsstyrelsernas organisation

(länsstyrelseutredningen) ävensom styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund

inkommit med yttranden.

Departementsförslaget.

I promemorian framhölls att en överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen

till domstolarna skulle i åtskilliga fall medföra att de myndigheter

på vilkas prövning dessa mål ankomme bleve lättare tillgängliga för

den rättssökande allmänheten, överflyttningen skulle även medföra att när

stad, där magistraten eller ledamot av magistraten varit överexekutor, i judiciellt

avseende förenades med angränsande domsaga, staden icke ginge miste

örn den förmån som läge i att lagsöknings- och handräckningsmålen kunde vinna

handläggning hos myndighet i orten. <Men framför allt skulle därigenom

vinnas de fördelar som, på sätt lagrådet (1927) framhållit, läge däri att lagsöknings-

och handräckningsförfarandet utan former, kostnad och omgång

kunde övergå i ett vanligt tvistemål. En dylik övergång skulle spara tid och

kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Sannolikt skulle hand
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

räckningsförfarandet komma att bliva mera anlitat och antalet tredskomål

nedgå i en däremot svarande grad.

I promemorian erinrades vidare att en överflyttning av överexekutorsgöromålen

till de allmänna domstolarna skulle hava huvudsakligen formell betydelse

i de städer där magistraten eller ledamot av denna vore överexekutor. Beträffande

domsagorna skulle däremot en förändring i angiven riktning innebära

att helt nya arbetsuppgifter tillädes häradsrätterna. Örn överflyttningen emellertid

begränsades på sätt i promemorian ifrågasatts till allenast lagsökningsoch

handräckningsmålen, skulle en sådan överflyttning ej heller för flertalet

domsagor medföra någon väsentlig arbetsökning. I sistnämnda hänseende

åberopades i promemorian en av länsstyrelseutredningen verkställd undersökning

utvisande antalet lagsöknings- och handräckningsmål som i medeltal per

år under treårsperioden 1932—1934 skolat behandlas av befattningshavare i

domsaga därest målens handläggning tillkommit judiciell myndighet. Resultatet

av denna utredning, vilken sammanförts i en promemorian åtföljande

tablå, torde få bifogas detta protokoll (Bil. C). Länsstyrelseutredningen hade

även verkställt en i promemorian åberopad uppskattning av den arbetstid

som inom länsstyrelserna åtginge för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

Under åberopande av dessa utredningar framhölls i promemorian att

den väntade arbetsökningen allenast för ett mindre antal domsagor kunde förväntas

bliva av den betydelse att särskilda organisatoriska åtgärder måste

vidtagas för att möta densamma. Behov av ytterligare arbetskraft beräknades

uppkomma framför allt i de domsagor i vilka större fögderistäder eller

stadsliknande samhällen inginge. Detta behov ansåges lämpligen böra tillgodoses

genom anställande av ytterligare andre notarier.

Vad anginge Stockholm anfördes i promemorian att överflyttningen påkallade

viss förstärkning av arbetskrafterna vid därvarande rådhusrätt beroende

på att Överståthållarämbetet och icke magistraten eller befattningshavare vid

denna vore överexekutor i Stockholm. Den ytterligare arbetskraft som vore

erforderlig beräknades till en assessor, minst två extra notarier samt tre eller

fyra kvinnliga biträden. Stadens utgifter i anledning av den ifrågasatta omorganisationen

antoges komma att delvis täckas av de sportelinkomster som

inflöte i ifrågavarande mål. I

I promemorian hava övervägts vissa processuella ändringar beträffande

lagsöknings- och handräckningsmålen vilka funnits ägnade att öka ifrågavarande

processformers effektivitet. Några mer vittgående förändringar ansågos

dock icke böra ifrågakomma. Det framlagda förslaget gick i huvudsak ut på

följande.

De bestämmelser som reglerade lagsökningsprocessen och handräckningsförfarandet

skulle sammanföras i en särskild lag. I den mån däri saknades uttryckliga

stadganden i vissa processuella hänseenden skulle liksom hittills rättegångsbalkens

bestämmelser äga tillämpning. Prövningen av mål rörande lagsökning

och handräckning för fordran skulle tillkomma en myndighet benämnd

lagsökningsdomaren. Lagsökningsdomare skulle vara å landet häradshövdin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 156.

23

gen, biträdande domare eller sekreterare. Förordnande att vikariera för lagsökningsdomaren

skulle även kunna meddelas domsagobiträde med kompetens

enligt 22 § domsagostadgan. Vidare borde genom föreskrift i domsagostadgan

förste notarie äga att i lagsökningsdomarens ställe taga viss befattning

med ärenden av detta slag. I stad med rådhusrätt skulle en lagfaren befattningshavare

vid rätten vara lagsökningsdomare.

Förslaget upptog vidare en regel örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan

ifrågavarande båda processformer. Därest lagsökningsdomaren funne att en

ansökan örn lagsökning icke kunde handläggas i den härför stadgade ordningen,

skulle det åligga honom att pröva huruvida ansökningen kunde behandlas

såsom en ansökan örn handräckning för fordran. Omvända förhållandet skulle

gälla örn en ansökning av sistnämnda slag funnes böra upptagas som lagsökning.

Det i gällande lag stadgade förbudet mot lagsökning å växel och check

hade icke upptagits i förslaget. Då ifrågavarande skuldförbindelser otvivelaktigt

i och för sig uppfylla de för lagsökningsurkund uppställda fordringarna,

följer därav att lagsökning å sådan handling skulle bliva tillåten.

I syfte att undanröja vissa olägenheter av processuell natur föreslogs att

i en och samma ansökning örn handräckning krav icke skulle få framställas

mot mera än en gäldenär.

Förfarandet inför lagsökningsdomaren skulle i såväl lagsöknings- som handräckningsmål

vara uteslutande skriftligt. Någon motsvarighet till det nuvarande

muntliga förfarandet inför överexekutor i stad i lagsökningsmål upptogs

icke i förslaget. Såsom skäl härför åberopades att detta förfarande saknade

praktisk betydelse.

I de fall då enligt nuvarande bestämmelser lagsökningsmål skola av överexekutor

förvisas såsom tvistiga till domstol eller då jäv framställes i handräckningsmål,

skulle enligt förslaget målet av lagsökningsdomaren hänskjutas

till rätten. Detta innebär att lagsökningsdomaren skulle utan borgenärens

hörande eller hans därom framställda begäran utsätta dag för målets handläggning

vid rätten och kalla parterna till inställelse, varefter målet i fortsättningen

skulle handläggas som ett instämt tvistemål.

På grund av att förfarandet inför lagsökningsdomaren skulle kunna omedelbart

övergå i en domstolsprocess hade en ändring i nuvarande forumregler

funnits erforderlig. Rätt forum för lagsökning är för närvarande överexekutor

i den ort där gäldenären har sitt bo och hemvist (mantalsskrivningsorten)

eller någon tid uppehåller sig. Den som saknar stadigt hemvist, sökes där han

finnes, eller, örn han är utrikes, där han senast var boende inom riket. Är gäldenären

utlänning eller grundas fordran å löpande förskrivning, må gäldenären

sökas var han träffas. För det fall att borgenär som för sin fordran har

inteckning i fast egendom eller fartyg vill söka betalning ur den intecknade

egendomen gälla särskilda forumbestämmelser. För lagsökning på inteckning

i fast egendom är överexekutor i den ort där egendomen ligger behörig. Fartygsborgenären

har att, örn fartyget har endast en ägare, vända sig till den

överexekutor som enligt först omförmälda forumbestämmelser är behörig; till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hör fartyget flere redare, äger borgenären söka huvudredaren, eller, om huvudredare

ej är vald, någon av redarna, vilken han helst vill. Handräckningsförfarandet

anhängiggöres hos överexekutor i gäldenärens mantalsskrivningsort

eller i den ort där gäldenären uppehåller sig någon tid; den som saknar

stadigt hemvist ävensom utlänning sökes var han finnes. Reglerna angående

forum i handräckningsmål skilja sig alltså något från stadgandena örn forum

i lagsökningsmål. Avvikelserna äro betingade av att handräckning icke kan

ske å löpande förskrivning såsom utgörande skriftligt fordringsbevis samt av

de särskilda bestämmelserna örn delgivning i handräckningslagen. I förslaget

hade de nuvarande forumreglerna ersatts av en generell forumbestämmelse av

innehåll att lagsökning och ansökning örn handräckning för fordran skulle göras

hos lagsökningsdomaren i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara

å kravet.

I lagsökningsmål skulle enligt förslaget ansökningen innehålla uppgift örn,

bland annat, borgenärens yrke och postadress samt, där så kunde ske, örn gäldenärens

yrke och postadress. Dessa uppgifter betingades av att lagsökningsdomaren

skulle i nämnda mål —- liksom i mål örn handräckning för fordran -—

vara skyldig att genom rekommenderade brev tillställa parterna dels meddelanden

örn vissa förelägganden och beslut och dels de i det föregående nämnda

kallelserna till rätten.

Såsom hinder för upptagande av lagsökning angives i 14 § utsökningslagen

att borgenären underlåter att vid inlagan foga avskrift av den åberopade

fordringshandlingen eller att överexekutor finner denna icke innefatta bevis

örn fordran. Motsvarande stadganden i handräckningslagen äro något mera

utförliga. Ifrågavarande mera speciella bestämmelser örn processförutsättningarna

föreslogos i promemorian ersatta med ett allmänt stadgande av innehåll

att där lagsökningsdomaren prövade hinder möta för upptagande av ansökning

skulle han teckna besked därom å inlagan.

Beträffande de i lagsöknings- och handräckningsmålen föreskrivna kommunikationsresolutionerna

föreslogos bestämmelser, vilka sakna motsvarighet

i nu gällande lag men som endast inneburo ett lagfästande av praxis. Sålunda

skulle i lagsökningsmål borgenären erhålla föreläggande att uttaga lagsökningshandlingarna

och delgiva dem gäldenären, varjämte i föreläggandet jämväl

skulle angivas vad borgenären hade att iakttaga med avseende å fullföljd

av sin ansökan. Motsvarande skulle gälla i handräckningsmål.

I syfte att öka snabbheten i processen föreslogs den tid, inom vilken lagsökning

skulle av borgenären fullföljas, förkortad från ett år till sex månader eller

sålunda till samma tid som nu gäller för fullföljd av handräckningsansökan.

Därjämte föreslogs en inskränkning av tiden för anhängiggörande av återvinningstalan

vid såväl lagsökning som handräckning från sex månader till tre

månader. Därigenom skulle vinnas överensstämmelse med den beträffande

återvinning i 12 kap. 4 § rättegångsbalken stadgade regel.

I fråga örn bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad innehöll förslaget

beträffande båda instituten i vissa avseenden ändrade regler. Enligt

gällande rätt skall i lagsökningsmål överexekutor tillägga sökanden, därest han

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156-

25

vinner saken, ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Förvisas

målet som tvistigt till domstol, må ersättning tilläggas sökandens vederpart

för dennes kostnad. Fullföljes målet vid domstol, äger domstolen, utan

hinder av vad i lagsökningsmålet därom blivit bestämt, pröva vad ersättning

den ena parten bör utgiva till den andre för kostnaden hos överexekutor. Enligt

förslaget skulle i lagsökningsmål lagsökningsdomaren äga tillägga vinnande

part ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Detta

innebar att kostnadsersättning skulle kunna tillerkännas gäldenär som avgivit

förklaring, därest en av honom gjord invändning medfört att lagsökningen

förklarats icke kunna till vidare prövning upptagas, liksom också under vissa

omständigheter part som vunnit bifall till framställt kvittningsyrkande. Därest

målet hänskötes till rätten, borde enligt uttalande i motiven det utan särskild

föreskrift i lagen tillkomma rätten att pröva frågan örn kostnaderna hos lagsökningsdomaren.

Beträffande rättegångskostnad i handräckningsmål gäller för närvarande

att om borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningkostnaden,

skall överexekutor i sitt föreläggande för gäldenären att avgiva yttrande

över ansökningen jämväl bestämma visst belopp som i händelse jäv ej göres

skall i sådant hänseende gäldas. Förslaget innehöll i denna del en helt ny

princip. Något borgenärens yrkande eller lagsökningsdomarens preliminära

beslut i kostnadsfrågan skulle icke delgivas gäldenären utan denna fråga skulle

vid fullföljd av ansökningen avgöras av lagsökningsdomaren utan att gäldenären

lämnats tillfälle att yttra sig däröver. I syfte att undgå onödiga tvister

angående ersättningens storlek skulle dels ersättning för delgivningskostnad

bestämmas för sig med ledning av de verifikationer borgenären i denna del

företedde och dels ersättningen i övrigt utgå med visst belopp enligt taxa som

fastställts av Konungen. Uppgift örn vad sammanlagt tillkomme borgenären

i kostnadsersättning skulle intagas i det bevis att ansökningen lämnats obestridd

som tecknades å det ena exemplaret av ansökningshandlingarna.

Den möjlighet som för närvarande står en borgenär till buds att med lagsökning

förknippa yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning borde

enligt uttalande i motiven bibehållas. I överensstämmelse härmed upptog förslaget

en bestämmelse att i lagsökningsmål lagsökningsdomaren ägde bevilja

kvarstad å gäldenärens lösa gods eller stadga förbud mot skingring, så ock

giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs. I fråga örn förutsättningarna

för dylika handräckningsbesluts meddelande och verkställigheten av

dem skulle utsökningslagens bestämmelser gälla.

Därest lagsöknings- eller handräckningsmål utsattes till domstolsbehandling

skulle processen inför lagsökningsdomaren och domstolsbehandlingen i

princip vara att anse såsom led i ett enhetligt förfarande. Huvudsakligen i

avsikt att möjliggöra tillämpning av de i 12 kap. rättegångsbalken givna reglerna

angående tredskodom vid svarandens utevaro å rättegångsförhandlings

första dag upptog emellertid förslaget en bestämmelse att, då mål hänskjutits

till rätten, i rättegången skulle så anses som örn målet vore instämt till den

dag som utsatts för dess handläggning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

I förslaget hade befogenheten att göra vissa processuella invändningar inskränkts.

Om i mål som hänskjuta till rätten gäldenären icke under målets

behandling hos lags öknings domaren gjort invändning mot dennes behörighet

att upptaga målet, skulle gäldenären icke äga att vid rätten framställa sådan

invändning eller göra invändning örn rättens behörighet. Ej heller skulle fråga

örn jäv mot lagsökningsdomaren få väckas sedan målet hänskjutits till rätten.

över lagsökningsdomarens slutliga utslag ävensom beslut varigenom lagsökningsdomaren

förklarat hinder möta för upptagande av ansökan om lagsökning

eller örn handräckning för fordran skulle missnöjd part äga besvära

sig i hovrätten; gäldenär skulle dock icke äga överklaga beslut varigenom mål

hänskjutits till rätten. Därest lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat

örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning, skulle besvär få föras

mot beslutet. Andra av lagsökningsdomaren under handläggningen meddelade

beslut skulle icke få överklagas.

I förslaget upptogos icke de exekutivrättsliga regler, vilka nu återfinnas i

28 § utsökningslagen. I stället föreslogs att i 4 kap. utsökningslagen skulle

upptagas en ny med 77 a betecknad paragraf av innehåll att om lagsökningsdomare

fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom, det skulle

anses som hade egendomen blivit utmätt. Med fastställelsen skulle icke förknippas

något uttryckligt förordnande att fastigheten finge utan utmätning

säljas. Det ansågs nämligen dels att ett dylikt uttryckligt förordnande vore

överflödigt örn man i lagtexten angivit fastställelsebeslutets exekutiva verkan

och dels att det vore mindre lämpligt att låta den judiciella myndigheten meddela

beslut som hade direkt avseende å exekutionen, med vilken domstolsmyndigheten

eljest icke hade att taga befattning. Att icke blott lagsökningsdomares

utan även domstols beslut örn den intecknade fordringens fastställande

till betalning ur egendomen måste hava den angivna verkan vore uppenbart

vad anginge mål som av lagsökningsdomaren hänskjutits till rätten, men detsamma

syntes böra gälla även för det fall att borgenären omedelbart till domstol

instämt talan örn den intecknade fordringens utfående ur fastigheten.

Slutligen har jämväl det nuvarande stadgandet i handräckningslagen örn

exigibilitet av handräckningsinlaga varå tecknats bevis att jäv icke anförts

ansetts böra överflyttas till utsökningslagen.

Såsom dag för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen föreslogs i promemorian

den 1 januari 1937.

Yttranden över departementsförslaget.

Av de myndigheter och enskilda sammanslutningar som inkommit med yttranden

över promemorian har det ojämförligt största antalet medgivit att

handläggningen av lagsöknings- och handräckningsmålen rent principiellt

borde tillkomma domstolsmyndighet. Beträffande frågan örn behovet av den

ifrågasatta lagändringen och de praktiska konsekvenserna av densamma hava

däremot delade meningar yppat sig. I en del yttranden har sålunda uttalats

att ifrågavarande överflyttning vore av förhållandena väl motiverad och att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

27

vägande skäl av såväl rättssystematisk som praktisk natur talade för åtgärden.

A andra sidan har invänts att inga praktiska fördelar syntes vara att vinna

genom överflyttningen och att några anmärkningar mot överexekutorernas sätt

att handlägga ifrågavarande mål och ärenden icke kunnat framställas. Förslagets

genomförande har utan reservation eller med allenast oväsentliga erinringar

tillstyrkts av sju länsstyrelser. Därjämte har förslaget vunnit

huvudsakligt tillstyrkande av rikets hovrätter, Överståthållarämbetet

och elva länsstyrelser, processlagberedningen,

länsstyrelseutredningen samt styrelserna för föreningen Sveriges

stad sdomare och Sveriges advokatsamfund. F em

länsstyrelser samt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

hava avstyrkt förslaget. De häradshövdin gar och

rådhusrätter, vilka inkommit med yttranden över förslaget, hava med

vissa undantag uttalat sig i huvudsakligen tillstyrkande riktning.

Av de skäl som anförts till stöd för förslaget att överflytta lagsökningsoch

handräckningsmålen till domstolsmyndighet har i några yttranden särskilt

understrukits, att de myndigheter på vilkas prövning dessa mål ankomme därigenom

bleve lättare tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Några

myndigheter — huvudsakligen länsstyrelser — hava emellertid ansett att den

vinst som i sådant hänseende kunde vara att vinna genom reformen vore tämligen

illusorisk. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda

anmärkt att, då förfarandet enligt förslaget bleve uteslutande skriftligt, ifrågavarande

synpunkt icke kunde tillmätas samma betydelse som i fråga örn mål

i vilka muntlig handläggning förekomme. Med hänsyn till förläggningen av

domsagornas kanslier — icke sällan vore två eller flera kanslier förlagda till

samma stad — syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida i detta

avseende någon mera avsevärd förbättring bomme att inträda. Sökandena uti

ifrågavarande mål vore därjämte till övervägande del advokater och kreditinstitut,

som ofta hade sin verksamhet förlagd till residensstaden. Man torde

enligt länsstyrelsens mening kunna med fog påstå, att för dessa parters vidkommande

överflyttningen icke innebure någon fördel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig i samma

riktning samt vidare anfört bland annat:

Då uppsättande av ansökningar och övriga handlingar i ifrågavarande mål

i allmänhet är förenat med ringa svårighet samt i regel sker å tryckta formulär,

bruka parterna i stor utsträckning själva ombesörja detta, varefter handlingarna

med posten insändas till länsstyrelsernas kommissionärer eller andra

ombud i residensstäderna. Någon nämnvärdare minskning av parternas kostnader

och besvär skulle säkerligen icke stå att vinna genom en överflyttning av

dessa mål till lagsökningsdomarna. I detta sammanhang torde böra framhållas,

att parterna under nuvarande förhållanden fastmera få anses äga icke oväsentliga

fördelar genom den betydande utsträckningen av länsstyrelsens kompetensområden.

Härigenom blir det ju bland annat möjligt att i större utsträckning,

än vad efter en överflyttning skulle bliva fallet, i samma förfarande anhängiggöra

talan mot flera förklarande vid ett och samma forum. Örn parterna verkligen

önska rådgöra med länsstyrelserna, låter detta mycket lätt sig göra antingen

i telefon eller vid personligt besök. Det bör nämligen uppmärksammas,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att länsstyrelsernas tjänstemän städse äro för allmänheten tillgängliga, under

det att en lagsökningsdomare på grund av mellankommande tingssammanträden

ofta kan vara hindrad att omedelbart upptaga inkommande ärenden till behandling.

Uttalandet att den största vinsten av ifrågavarande överflyttning vore att

därigenom lagsöknings- och handräckningsförfarandet utan former, kostnad

och omgång kunde övergå i ett vanligt tvistemål har biträtts av åtskilliga myndigheter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit

att därigenom undginges den med den nuvarande ordningen för lagsökningsprocessen

förenade olägenheten att, när ett i lagsökningsväg framställt krav

prövats icke kunna bifallas utan målet såsom tvistigt förvisats till domstol,

part nödgades att genom uttagande av särskild stämning till underrätt anhängiggöra

ett helt nytt mål för att få saken slutgiltigt prövad. Länsstyrelsen

i Norrbott ens län har uttalat att av de vägande skäl av praktisk natur

vilka talade för förslaget ville länsstyrelsen särskilt understryka de betydande

fördelar, som läge däri att ett lagsöknings- eller handräckningsärende utan

omgång eller kostnad kunde omvandlas till ett vanligt tvistemål. Processlagberedningen

har funnit det antagligt att genom den föreslagna lagändringen

handräckningsförfarandet skulle komma till större användning bland

annat i de fall då borgenären för närvarande föredroge att omedelbart instämma

sin talan till domstol.

I samma riktning som de nämnda myndigheterna har styrelsen för Sveriges

advokatsamfund uttalat sig :

Avsevärd besparing av tid, besvär och kostnader möjliggöres genom att förfarandet

inför lagsökningsdomaren kan övergå till en ordinär process inför

domstol utan att borgenären nödgas på nytt anhängiggöra talan. Beträffande

handräckningsmål torde kunna påstås, att vetskapen hos gäldenären örn att

invändning mot kravet utan större omgång kan leda till att han av domstol

-— eventuellt tredskovis — ålägges betalningsskyldighet säkerligen medför,

att jäv endast undantagsvis anföres mot klar och förfallen fordran. Handräckningsförfarandet

får härigenom ökad användning och kan förty väntas bliva

ett tjänligt medel för vinnande av det ändamål man därmed velat uppnå.

Några myndigheter hava icke ansett den omedelbara övergången till domstolsbehandling

medföra nämnvärd fördel, därvid särskilt framhållits att med

nuvarande bestämmelser det endast undantagsvis inträffade att lagsökningsmål

förklarades tvistiga eller handräckningsansökningar förfölle på grund av

jäv från gäldenären. Länsstyrelsen i Södermanlands län har

— efter påpekande att länsstyrelsen under de fem senaste åren hänvisat lagsökningsmål

såsom tvistigt till domstol i sammanlagt endast tio fall — uttalat

att det för övrigt icke ens i samtliga dylika såsom tvistiga ansedda mål torde

komma därhän, att talan anhängiggjordes vid domstol. Fordringsägaren torde

nämligen enligt länsstyrelsens mening i fall, där det endast vore fråga örn

ett mindre fordringsbelopp, ej sällan avstå från sin fordran hellre än att utgiva

kostnader för en process vars utgång kunde vara oviss. I än större utsträckning

torde ett dylikt avstående från realiserandet av fordringsanspråket

äga rum, då det gällde handräckningsmål.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

29

Beträffande frågan örn överflyttningens återverkningar i arbetshänseende

hava flera rådhusrätter i sina yttranden understrukit uttalandet i promemorian

att överflyttningen komme att för flertalet magistratsstäder hava

huvudsakligen formell betydelse ävensom tillagt, att densamma icke medförde

någon förändring i vederbörande rådhusrätts och magistrats totala arbetsbörda.

Att förhållandet bleve annorlunda i domsagorna har framhållits i hovrätternas

yttranden. Svea hovrätt har erinrat att även andra nya arbetsuppgifter

lagts och kunde förväntas inom kort bliva lagda på domstolarna och att

i åtskilliga domsagor allvarliga svårigheter framträtt att förvärva erforderligt

antal juridiskt skolade biträden. Under hänvisning till vad hovrätten i ett yttrande

till Kungl. Maj :t den 8 mars 1985 uttalat angående nödvändigheten att

utan uppskov vidtaga vissa i yttrandet föreslagna åtgärder till underlättande

av rekryteringen särskilt i vissa domsagor framhöll hovrätten, att allenast under

förutsättning att de föreslagna eller andra lika verksamma åtgärder genom

erforderliga anslag främjades ansåge sig hovrätten kunna tillstyrka att nya

uppgifter lades å domstolarna. Med anledning av att i den remitterade promemorian

hänvisats till utvägen att anställa ytterligare andre notarier i domsagor,

där förslagets genomförande skulle medföra ökat behov av arbetskrafter,

erinrade hovrätten att andre notarie till avsevärd del avlönades av häradshövdingen.

Det borde enligt hovrättens mening tillses, att häradshövdingen

i en eller annan form erhölle full ersättning för de ökade kostnader, som föranleddes

av de nya arbetsuppgifterna.

Göta hovrätt har framhållit vikten av att arbetet med uppläggande av nya

fastighetsböcker i möjligaste mån påskyndades och har av den anledning velat

ifrågasätta, örn ej med genomförandet av ifrågavarande förslag, vilket skulle

medföra en i många fall rätt väsentlig ökning i arbetsbördan, kunde anstå något.

Hovrätten har ansett att örn förslaget nu genomfördes, borde statsmakterna

i varje fall sörja för tillräcklig förstärkning av arbetskrafterna i domsagorna,

så att det viktiga fastighetsboksarbetet icke i någon mån behövde fördröjas

av nya arbetsuppgifter. En dylik förstärkning borde ske utan att häradshövdingarna

nödgades bidraga till kostnaderna därför.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att då den föreslagna reformen

syntes önskvärd, borde arbetsförhållandena i domsagorna ej utgöra hinder

för dess genomförande, därest den ökade arbetskraft som kunde anses påkallad

ställdes till förfogande av statsverket.

Frågan örn arbetsökningen i domsagorna har ägnats särskild uppmärksamhet

i häradshövdingarnas yttranden. Åtskilliga häradshövdingar

hava ansett sig kunna konstatera att denna arbetsökning komme att försvåra

domsagornas skötsel. Flera av dessa häradshövdingar hava emellertid ansett

att svårigheterna kunde bemästras, därest ett ökat antal rättsbildade biträden

anställdes. Kostnaderna för denna personalökning borde dock icke drabba häradshövdingarna.

Bland övriga synpunkter som framkommit i denna del må

följande framhållas:

Handläggningen av lagsöknings- och handräckningsärendena komme att för

domsagornas personal medföra en större arbetsbörda än för befattnings
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 156.

havarna vid länsstyrelserna och magistraterna. Anledningen härtill vore

i första hand att på grund av de täta ombytena av rättsbildade biträden

det å domarkanslierna icke funnes konstant tillgång till för handläggningen

av ifrågavarande ärenden rutinerad personal. Vidare vore det icke blott

den tid, uttryckt i timmar, som de nya göromålen komme att draga utan fast

mera nödvändigheten att omedelbart ägna handläggning åt de brådskande lagsökningsärendena

som medförde de största olägenheterna och gjorde kansliarbetet

betungande. Slutligen syntes det icke lämpligt att så väsentligt öka

domsagoarbetet så länge det vidlyftiga och tidskrävande arbetet nied uppläggande

av nya fastighetsböcker påginge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har beträffande föreliggande

spörsmål framhållit att det icke finge förbises, att lagsöknings- och handräckningsmålen

till antalet växlade ganska avsevärt efter konjunkturerna och att

det vore mycket lättare att möta en anhopning under en begränsad tidsperiod

i ett ämbetsverk med större personal och verksamhet i friare former såsom en

länsstyrelse än på ett domsagokansli med dess i regel fåtaliga personal och arbetet

bundet till strängt indelade perioder.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit sig böra uttala

att den brist i vår nuvarande av domstolarna utövade rättsskipning, som vore

mest kännbar för den rättssökande allmänheten och som därför mest påtalats,

torde vara dess långsamhet. Det vore enligt länsstyrelsens mening att beklaga,

örn denna långsamhet, som bland annat sammanhängde med domstolarnas betydande

arbetsbörda, skulle komma att vidlåda även handläggningen av lagsöknings-

och handräckningsmål.

Processlagberedningen har för sin del ansett att den ökning av

arbetsbördan i domsagorna och för vissa rådhusrätter, som föranleddes av överflyttningen,

icke torde vara av den omfattning, att den ej kunde uppbäras av

den nuvarande domstolsorganisationen. Det vore emellertid enligt beredningens

uppfattning tydligt, att överflyttningen vid åtskilliga domstolar nödvändiggjorde

en ökning av arbetskrafterna.

I yttranden av åtskilliga länsstyrelser ävensom av länsstyrelseutredningen

har framhållits, att den föreslagna överflyttningen komme

att medföra en lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda. Storleken av denna

lättnad har emellertid uppskattats högst olika. Länsstyrelseutredningen har

anfört att en företagen beräkning synts giva vid handen att frånsett möjligen

Stockholms län arbetsminskningen icke skulle bliva större, men att den skulle

möjliggöra dels någon inskränkning av övertidsarbete och dels personalens utnyttjande

för andra arbetsuppgifter. Då besparingarna i fråga örn arbetskraft

bleve ringa och därtill komme att anslagen till avlöning åt länsstyrelsernas icke

ordinarie personal vore synnerligen knappa och avlöningsförhållandena för

samma personal vid flertalet länsstyrelser otillfredsställande, torde enligt länsstyrelseutredningens

mening försiktigheten bjuda att icke räkna med några

besparingar å länsstyrelsernas anslag till icke ordinarie personal såsom följd av

den föreslagna lagstiftningen.

Beträffande den i promemorian berörda frågan örn arbetsökningen för

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

31

Stockholms rådhusrätt har rådhusrätten — i saknad av någon

grundad uppfattning om göromålens omfattning — ansett sig icke för närvarande

böra göra annat uttalande än att rådhusrätten givetvis förutsatte att den

ökning av arbetskrafterna, som efter närmare undersökning kunde befinnas

erforderlig, ställdes till rådhusrättens förfogande. På den i förevarande sammanhang

berörda frågan örn förslagets innebörd i kostnadshänseende för Stockholms

stad hade rådhusrätten icke ansett sig hava haft anledning att i detta

sammanhang ingå.

I fråga örn förslagets detaljer har processlagberedningen framhållit

lämpligheten av att handläggningen ankomme icke på rätten utan på en

särskild lagsökningsdomare. Efter genomförande av en allmän rättegångsreform

måste nämligen i vida större utsträckning än nu vore förhållandet rättsskipningsuppgifter

omhänderhavas av domaren ensam.

Svea hovrätt och Göta hovrätt hava förordat att för erhållande

av förordnande såsom vikarie för lagsökningsdomare i domsaga å landet borde

fordras kompetens enligt 23 § domsagostadgan. Svea hovrätt har framhållit

att det särskilt med hänsyn till sådana fall, då fråga uppstode örn beviljande

av kvarstad, skingringsförbud eller handräckning enligt 192 § utsökningslagen,

syntes betänkligt att anförtro vikariatet åt domsagobiträde med kompetens

allenast enligt 22 § domsagostadgan.

Den i förslaget upptagna regeln örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan lagsökning

och handräckning för fordran har av Svea hovrätt ansetts komma

att medföra avsevärda praktiska fördelar för det stora flertalet fall genom

den besparing av tid och kostnader som därigenom vunnes. Styrelsen för

Sveriges advokatsamfund har funnit det vara en given förbättring

att en lagsökningsansökan, mot vars upptagande till prövning hinder mötte,

utan särskild omgång kunde behandlas såsom ett handräckningsmål örn förutsättningarna

därför vore för handen. Mera ovisst ansåge styrelsen det vara,

om behov förefunnes att medgiva, att en handräckningsansökan i motsvarande

fall behandlades såsom ett lagsökningsmål. Styrelsen saknade dock anledning

att i detta avseende hemställa örn ändring i förslaget.

övriga yttranden däri denna fråga upptagits till behandling hava gått i avstyrkande

riktning. Överståthållarämbetet har sålunda anfört:

Enligt förslaget ansågs det ligga i borgenärens intresse, att lagsökningsdomaren

ägde utan vidare inleda det förfarande som rätteligen borde ifrågakomma.

Allmängiltigheten av ett dylikt antagande torde dock kunna ifrågasättas.

En borgenär vill icke taga risken av ett dröjsmål med indrivningen

som i regel torde bliva följden av en jävad handräckningsansökan utan föredrager

att omedelbart genom stämning anhängiggöra målet vid rätten. En

annan borgenär gör gällande att lagsökningsdomaren förfarit oriktigt vid sin

vägran att upptaga målet och vill draga denna fråga under hovrätts prövning.

Och en tredje borgenär anser förmånligast att nedlägga indrivningen, då han

förutser att en handräckningsansökan skall bliva resultatlös och finner en rättegång

alltför kostsam. Exemplen torde kunna mångfaldigas. I alla sådana fall

skulle borgenären åsamkas en onödig kostnad för lösen av kommunikationsresolution.

Möjligen skulle saken dock kunna ordnas därmed att borgenären befria
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

des från skyldighet att utlösa resolution, som avsåge annat förfarande än det i ansökningen

angivna. Ett medgivande i sådan riktning torde i sak icke innebära

någon egentlig nyhet. När en lagsökning finnes icke kunna till prövning upptagas,

lärer nämligen flertalet överexekutorer icke meddela särskilt beslut härom,

med mindre borgenären — vanligen för ärendets fullföljande hos hovrätt

— gör framställning därom. I andra fall torde borgenären, såsom alltid sker

inom Överståthållarämbetet, för vederbörlig rättelse erhålla upplysning örn förekommande

brister i ansökningen samt, där denna icke kan handläggas såsom

lagsökning, anvisning att i stället begagna sig av handräckningsförfarandet.

Ehuru man vid en handräckningsansökan synes hava större fog än vid en lagsökning

för antagandet, att borgenären icke har något att invända mot ett dylikt

ingripande från lagsökningsdomarens sida, torde likväl det anförda i

många fall även äga tillämpning i fråga örn ansökan om handräckning.

Rådhusrätten i Eskilstuna har funnit ett upptagande ex officio

av en lagsökningsansökan såsom avseende en begäran örn handräckning mindre

tilltalande bland annat av det skälet, att borgenären i ett lagsökningsmål ofta

med tanke på framtida förhållanden — han sökte t. ex. blott på förfallen ränta

eller en avbetalning — hade ett intresse av att få handlingens karaktär av

fordringsbevis bedömd, och därför måhända föredroge ett domstolsförfarande

i stället för ärendets handläggning handräckningsvägen. Rådhusrätten ansåge

därför att en lagsökningsansökan, som ej kunde såsom sådan upptagas, endast

örn borgenär framställt begäran härom borde behandlas som ett handräcknings - ärende beträffande fordran. Yad nu sagts gällde i tillämpliga delar även det

motsatta fallet.

Liknande synpunkter hava anförts av Stockholms rådhusrätt,

som förklarat att man kunde utgå ifrån att, därest borgenären icke i ansökningen

uttryckligen uttalat att han önskade ansökan överförd från den ena

proceduren till den andra, lagsökningsdomaren icke underläte att underrätta

borgenären om den ändrade proceduren.

Förslaget att tillåta lagsökning jämväl på växel och check har i det övervägande

antalet yttranden lämnats utan erinran. Styrelsen för Sveriges

advokatsamfund har ansett att förslaget i denna del fyllde ett länge

känt behov.

Stockholms rådhusrätt har — utan att framställa något bestämt

yrkande i denna del — anfört bland annat:

Då lagsökningsvägen hittills faktiskt varit stängd i fråga örn fordringar

på grund av växel eller check, har därav blivit en följd att den vanliga rättegångsvägen

i stället kommit att vinna en omfattande användning, och måhända

delvis just under trycket av nödvändigheten har växelprocessen i själva verket

utvecklat sig till en så hög grad av snabbhet och smidighet, att det kan ifrågasättas

örn något i dessa hänseenden står att vinna genom att i dylika fall öppna

jämväl lagsökningsvägen. Fastmer kan möjligen följden därav i vissa fall

bliva onödig omgång för den som måhända efter att förgäves hava anlitat lagsökningsvägen

sedermera ändock måste söka erhålla dom åt sin fordran.

Behovet av ifrågavarande lagändring har ifrågasatts av länsstyrelsen

i Älvsborgs län och enstaka rådhusrätter ävensom styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdomare. Från stadsdomarhåll har hän
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

33

visats till den korta delgivningstiden i växel- och checkmål som stöde borgenär

till buds. Från samma håll har även ett ekonomiskt spörsmål berörts, nämligen

den inverkan i fråga örn sportlerna som växel- och checkmålens övergång

till lagsökningsmål kunde hava i städer där sportler ännu utginge. Under hänvisning

till att den sportelinkomst som föraren av växeldomboken för närvarande

åtnjöte jämlikt hittills fastställda lönestater komme att fråntagas honom

och övergå till den ledamot av rätten som vore överexekutor framhölls

angelägenheten av att möjlighet bereddes vederbörande till ersättning för sådan

inkomstminskning.

Förslaget örn förbud mot att i en och samma ansökning om handräckning

framställa krav mot mera än en gäldenär har av länsstyrelsen i Älvsborgs

län hälsats med tillfredsställelse under åberopande att tvekan rått

örn vad som i detta hänseende vore gällande rätt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifragasatt

huruvida icke den nuvarande möjligheten till muntligt förfarande vid lagsökning

i stad borde bibehållas samt anfört härom:

Någon motsvarighet till det nuvarande muntliga förfarandet inför överexekutor

i stad har icke upptagits i förslaget under den motivering, att detta

förfarande saknade praktisk betydelse. Processkommissionens förslag till revision

av rättegångsväsendet bygger emellertid på muntlighet och koncentration.

Det är därför förvånande att de nuvarande möjligheterna till muntligt

förfarande i lagsökningsprocessen skola helt försvinna. Det muntliga lagsökningsförfarandet

är dock en verklig muntlig process i likhet med processen vid

underrätterna. Möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens

kärna ökas vid ett muntligt förfarande, och ett måls hänskjutande till det mera

vidlyftiga och dyrbara domstolsförfarandet torde vid en muntlig lagsökningsprocess

i åtskilliga fall kunna undvikas.

Förslagets bestämmelser örn lagsöknings- och handräckning smålens hänskjutande

till rätten hava behandlats i åtskilliga yttranden.

De betänkligheter som kunnat anföras mot en automatisk övergång från

handläggning inför lagsökningsdomare till domstolsbehandling hava föranlett

tre länsstyrelser att yrka att såväl tvistigförklarad lagsökning som

handräckningsansökan mot vilken gjorts jäv endast på borgenärens därom

framställda begäran skulle utsättas till domstolsbehandling. Av dessa länsstyrelser

har länsstyrelsen i Gotlands län härom anfört:

Det är ju ej uteslutet att borgenären, som väl ansett sig kunna tillgripa ett

lagsökningsförfarande, av ekonomiska hänsyn icke önskar inlåta sig på en

rättegång vilken blir betydligt mera kostsam. Även andra skäl kunna från

borgenärs sida tala för att han icke vill tvingas in i en rättegång och det synes

rimligt, att borgenären äger avgöra huruvida saken skall gå vidare från lagsökningsdomaren.

Samma synpunkter torde, kanske med än större fog, kunna

göras gällande i fråga om handräckningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har aberopat

att det förelåge en grundväsentlig skillnad mellan den summariska, formella

och enkla processen inför lagsökningsdomaren å ena sidan och det av rättegångsbalkens

stränga och vidlyftiga bestämmelser kringgärdade domstolsförfarandet

å den andra. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. I sami. Nr 156. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj :ts proposition nr 156.

I lagsökningsprocessen äro parterna icke berättigade att utan vidare utveckla

hela processmaterialet. Lagsökningsdomarens prövning är begränsad till

att omfatta fordringsrättens förmåga att redan lagsökningsvägen komma till

realisation. Hans utslag vinner icke materiell rättskraft. Det är visserligen

ett offentligt intresse, att rättstvister mellan enskilda slutgiltigt avgöras, men

initiativet till en domstolsförhandling bör väl dock som hittills utgå från parterna,

vilka hava det största intresset av att få tvisten löst och även få bära

kostnaderna.

I anslutning härtill har länsstyrelsen ifrågasatt den lösning att då lagsökningsmål

ansåges tvistigt eller jäv anförts mot handräckningsansökan, lagsökningsdomaren

samtidigt med konstaterandet härav meddelade en stämningsresolution,

som borgenären hade att delgiva i enlighet med rättegångsbalkens

bestämmelser. Därigenom skulle borgenären få samma ställning som en kärande

i vanligt tvistemål, och han kunde avstå från processens fortsättande

endast genom att underlåta stämningens delgivande.

I andra yttranden —- däribland av Göta hovrätt, två länsstyrelser,

processlagberedningen ävensom styrelserna för föreningen

Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund

—- har lämnats utan erinran förslaget att tvistigt lagsökningsmål skulle

utan parts begäran utsättas till handläggning inför domstol, varemot i samma

yttranden invändning rests mot att jämväl jävad handräckningsansökan utan

borgenärens därom framställda begäran skulle komma under domstols prövning.

Processlagberedningen har till utveckling av sin ståndpunkt i

fråga örn handräckningsärendena anfört:

o Onekligen tala vissa skäl för den i förslaget intagna ståndpunkten. Det kan

sålunda antagas, att gäldenären kommer att bliva mindre benägen att framställa

ogrundade invändningar, då han vet att han därigenom i regel utsätter

sig för rättegång. Stadgandet kan även i någon mån hindra oberättigade krav,

då borgenären ställes inför utsikten att i rättegång fullfölja sitt yrkande. För

den borgenär som anser sig icke böra övergå till process finnes möjligheten att

återkalla sin ansökan. Emellertid måste beaktas, att en borgenär som anlitat

handräckningsförfarandet ofta av skäl som äro fullt berättigade icke önskar

fullfölja sin talan i rättegång. Handräckning avser att snabbt och billigt bereda

honom en exekutionstitel, men örn detta förhindras genom gäldenärens jäv

torde ofta läget vara sådant, att han finner sig böra avstå från vidare åtgärder.

Ej. sällan torde borgenären med hänsyn till gäldenärens ekonomiska ställning

vilja undvika de med en rättegång förenade kostnaderna. Örn borgenären i regel

måste räkna med rättegång vars utgång måhända ter sig oviss, är det ej uteslutet

att han i åtskilliga fall underlåter att anlita handräckning, även då denna

skulle varit berättigad. En borgenär torde i dylika fall i regel ej komma att

begagna sig av utvägen att återkalla sin talan. Det bör märkas, att under förarbetena

till den tyska lagen den 1 juni 1909 om ändringar i civilprocessordningen,

genom vilken lag vissa ändringar vidtogos i fråga örn handräckningsförfarandet,

övervägdes att införa ett stadgande att, örn gäldenären gjorde jäv,

parterna alltid skulle kallas till förhandling inför rätten. Denna tanke avvisades

emellertid under åberopande i huvudsak av de nu nämnda skälen, vilka

grundades på den i Tyskland vunna erfarenheten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 35

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uttalat sig i samma

riktning:

Det framgår av förslaget att den borgenär, som begärt handräckning men

efter inkommet jäv icke vill fullfölja sin talan vid domstol, måste fatta beslut

därom utan dröjsmål efter det han erhållit meddelande om målets hänskjutande

till rätten, varvid han likväl löper risk att trots all skyndsamhet ådraga sig

kostnader. Den praktiska betydelsen härav för handräckningsinstitutets användbarhet

är icke oväsentlig. Handräcknings förfarandet torde nämligen framför

allt användas i sådana fall, där borgenären icke från gäldenären kunnat få

besked, huruvida denne har någon invändning mot kravet eller ej, varför örn

jäv anföres, antingen kravets obetydlighet, gäldenärens bristande solvens eller

jävets eget innehåll kan giva borgenären anledning att ej vilja ikläda sig kostnader

för ett processförfarande. Det är av vikt för borgenären, att i sådant

fall saken skall kunna nedläggas utan de olägenheter som här berörts.

Angående sättet för anordnandet av borgenärens medverkan vid handräckningsmålets

utsättande till domstolsförhandling hava olika utvägar anvisats i

yttrandena. Sålunda har Göta hovrätt föreslagit en bestämmelse av innehåll

att därest borgenären i ansökningen uppgivit, att han icke önskade målets

hänskjutande till rätten, dylik åtgärd icke skulle äga rum. Processlagberedningen

har däremot föreslagit att för målets hänvisande till domstol

en framställning från borgenären skulle fordras. Samma förslag har även

framställts i yttranden av andra myndigheter och sammanslutningar. Därvid

har anförts att den ifrågavarande begäran borde av borgenären framställas vid

ingivande av bevis om delgivningen eller inom viss tämligen kort tid efter

utgången av den gäldenären förelagda jävstiden.

I detta sammanhang må anmärkas att Överståthållarämbetet

framkastat spörsmålet huruvida lagsökningsdomaren i samband med lagsökningen

skulle äga till rätten hänskjuta jämväl fråga örn sådan handräckning

som enligt förslaget skulle kunna beviljas i lagsökningsmål. Ämbetet hade

icke av den remitterade lagtexten funnit det klart framgå att sådan befogenhet

skulle tillkomma lagsökningsdomaren, varför ämbetet, som utgått ifrån att lagsökningsdomaren

skulle äga rätt att meddela dylika beslut, yrkat att tydligt

stadgande därom borde givas.

Avskaffandet av de särskilda forumbestämmelserna i 2 kap. utsökningslagen

och handräckningslagen samt deras ersättande med en allmän hänvisning till

rättegångsbalkens forumregler hava icke mött några erinringar. I enstaka

yttranden har dock framhållits att den nya forumregeln vore mindre förmånlig

för borgenären än nuvarande bestämmelser. Rådhusrätten i

V ästerås har sålunda anfört:

De föreslagna föreskrifterna om forum i lagsöknings- och handräckningsmål

medföra bland annat den ändring av gällande bestämmelser, att gäldenär icke

längre kommer att kunna lagsökas å den ort, där han någon tid sig uppehåller.

Borttagande av denna möjlighet till lagsökning å vistelseorten medför såtillvida

en försämring av rådande förhållanden, att utsikten att snabbt erhålla lagsökningsdom

å en person, som någon längre tid vistas borta från boningsorten,

blir mindre än för närvarande, men med hänsyn till önskvärdheten att omedelbart

kunna anknyta lagsökningsförfarandet till ett domstolsförfarande torde

den förmån, som borgenär nu äger uti ifrågavarande hänseende, få offras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Länsstyrelsen, i Älvsborgs län har uttalat tvekan huruvida

av den föreslagna forumregeln framginge att forum i fall som omförmäldes

i 13 § första stycket utsökningslagen skulle bestämmas enligt 10 kap. 14 §

rättegångsbalken, vilket länsstyrelsen antoge vara avsett.

Rådhusrätten i Norrköping har ansett att förslaget syntes ålägga

lagsökningsdomaren en alltför vidsträckt och av omständigheterna — åtminstone

i städerna — icke betingad underrättelseskyldighet. Särskilt syntes

detta gälla skyldigheten att genom rekommenderat brev tillställa part vissa

förelägganden. Rådhusrätten har framhållit att parternas rätt liksom hittills

i regel bomme att bevakas av ombud och att erfarenheterna av det nuvarande

förfarandet vid kungörande av förelägganden och utslag i lagsökningsmål

knappast visade hän på behövligheten av ett vidsträcktare underrättelseförfarande

i nu angivna avseenden.

Rådhusrätten i Malmö har funnit underrättelseskyldigheten i fråga

örn lagsökningsdomarens slutliga beslut föranleda alltför onödig kostnad och

onödigt besvär, i synnerhet för postverket. Det borde vara tillräckligt örn sådan

underrättelse lämnades genom vanligt brev.

I ett antal yttranden har framhållits lämpligheten av att ifrågavarande underrättelser

tillställdes parts ombud, åtminstone därest parten därom gjort

framställning hos lagsökningsdomaren.

Den i förslaget upptagna generella regeln örn bristande processförutsättning

har i enstaka yttranden ansetts för vagt avfattad. Länsstyrelsen i

Älvsbo rgs län har funnit de nuvarande bestämda föreskrifterna vara

att föredraga framför det svävande uttryckssättet i förslaget. Nuvarande lagstiftning

utsade tydligt i fråga örn handräckning, att såväl fordringens beskaffenhet

som orätt forum och även formfel skulle föranleda avvisande. Den

nu föreslagna ordalydelsen vore ej så klar som önskvärt vore.

Förslaget att förkorta fullföljdstiden i lag sökning smål från ett år till sex

månader har rådhusrätten i Ulricehamn funnit mindre lämpligt,

enär den längre tiden enligt rådhusrättens mening fyllde en viktig uppgift,

särskilt vid lagsökning för årligen förfallande räntor. Rådhusrätten har anfört

härom:

Att ränta å lån betalas för ett år i sänder, är det vanliga. Då låntagaren

försummat räntebetalning, blir han påmind och krävd under en längre tid. Vi

antaga att räntan, såsom fallet är med t. ex. egnahemslån, räknas per kalenderår.

Då gäldenären försummat räntebetalningen för det förflutna året, blir

han lagsökt å såväl kapital som ränta, t. ex. den därpå följande 1 juli. Efter

delgivningen erlägger han ränta, varefter lånet får kvarstå. Nästa år står saken

på samma sätt. Gäldenären har ånyo försummat sig och påminnelser

hjälpa icke. Då kan långivaren före den 1 juli fullfölja lagsökningen utan att

behöva skaffa nya handlingar och utan att behöva genera gäldenären med ny

delgivning. Oftast behövs det inte mera, än att borgenären hotar med fullföljd,

för att likvid skall inflyta. Den nu fastställda fristen är till nytta både

för borgenären och för gäldenären. Den sparar besvär och kostnader, vilka

sistnämnda på sistone drabba gäldenären.

Förslaget örn begränsning av tiden inom vilken återvinning må sökas har

icke föranlett några erinringar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

37

Angående de föreslagna ändringarna i reglerna om bestämmandet av kostnadsersättning

i lag sökning smål har styrelsen för Sveriges advokatsamfund

uttalat att tvekan icke kunde råda därom, att den i en lagsökningsprocess

vinnande parten borde tillerkännas ersättning för sina kostnader,

vare sig han vore borgenär eller gäldenär. I detta sammanhang ville styrelsen

framföra ett önskemål, att lags öknings domarna erinrades örn vikten av att

vinnande part tillerkändes ersättning med ett belopp som motsvarade de verkliga

kostnaderna. Särskilt i lagsökningsmål framstode på grund av tvisteföremålets

ofta ringa värde nu alltför ofta tillämpad praxis att tillerkänna

vinnande part endast en del av kostnaderna såsom obillig.

Bestämmelsen att ersättningen för kostnad i handräckning smål — med undantag

för delgivningskostnaden — skulle utgå efter en av Konungen fastställd

taxa har avstyrkts av så gott som samtliga myndigheter, vilka

särskilt yttrat sig över denna detalj. Såsom skäl mot den föreslagna taxan

har anförts bland annat:

Taxan innebure en säregen nyhet för svenskt rättsväsen. Ur principiell

synpunkt vore taxan betänklig, då den berövade lagsökningsdomaren den fria

prövningsrätt som borde tillkomma varje domare att bestämma rättegångskostnadens

storlek efter det arbete som nedlagts på uppdraget. Omständigheterna

i de olika målen kunde vara mycket växlande varför en på förhand fastställd

taxa aldrig kunde giva full rättvisa åt de skiftande omständigheterna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som jämväl avstyrkt

förslaget i denna del, har anfört:

Till grund för förslaget torde icke hava legat tanken på att införande av

advokattaxor vore något i och för sig önskvärt utan endast det antagandet, att

det vore möjligt för en advokat att ägna handräckningsärenden en så enkel och

ensartad behandling, att arvodet på grund härav kunde bestämmas mera schematiskt

i dessa ärenden än i andra. Så torde dock icke vara fallet. Särskilda

svårigheter uppstå t. ex. ofta då det gäller att utforska gäldenärens hemvist

och därmed även hans forum eller då det blir fråga örn att undersöka vem som

sitter i ett dödsbo och mot vilken ansökningen alltså skall riktas. Å andra sidan

kan, därest på en gång ett större antal ansökningar ingivas, kostnaden

för varje ansökan stundom understiga kostnaden för en enstaka sådan. De anförda

exemplen, vilka lätt skulle kunna mångfaldigas, visa att man vid upprättande

av en arvodestaxa icke kan tillbörligen beakta kravet på att hänsyn

tages till samtliga på kostnadsfrågan i det särskilda fallet inverkande omständigheter.

Ej heller torde det vara möjligt att i en sådan taxa angiva ett medelvärde

för utfört arbete, särskilt som härigenom den gäldenär som vållat

det minsta besväret för borgenären och dennes ombud nödgas betala för mycket,

medan den som föranlett särskilt besvär kommer alltför lindrigt undan.

De flesta myndigheter, vilka avstyrkt förslaget örn taxa, hava uttalat sig

för ett bibehållande av nuvarande regler med den ändring likväl att ersättning

för delgivningskostnaden skulle bestämmas sedan uppgift därå inkommit till

lagsökningsdomaren.

I ett antal yttranden hava påpekats de olägenheter som torde följa av den

dualism i fråga om prövningsbefogenheten beträffande yrkanden örn kvarstad,

skingringsförbud och vräkning, som den föreslagna lagstiftningen medför.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Länsstyrelsen i Kristianstads län Ilar ansett det tänkbart

att framställningar i samma ärende gjordes såväl till lagsökningsdomaren som

till överexekutor och hos de olika myndigheterna måhända medförde olika utgång.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit det lämpligt att åt lagsökningsdomaren

inrymts befogenhet att i lagsökningsmål bevilja kvarstad å

gäldenärens lösa gods eller stadga förbud mot skingring ävensom giva handräckning

varom i 192 § utsökningslagen sägs. Länsstyrelsen har emellertid

tillagt:

Då överexekutor, där lagsökning icke samtidigt förekommer, fortfarande

skall pröva frågor örn beviljande av sådana verkställighetsåtgärder, lära erfordras

reglerande bestämmelser för det fall, att, sedan ansökan örn kvarstad,

skingringsförbud eller avhysning prövats av överexekutor, identiskt samma

rättsanspråk bringas under lagsökningsdomares prövning i samband med lagsökning.

Det synes nämligen icke tillfredsställande, att — såsom skulle kunna

bliva följden därest det föreliggande förslaget i oförändrat skick genomfördes

— en lagsökningsdomare för dylikt fall skulle vara oförhindrad att på nytt

upptaga saken till prövning.

Processlagberedningen har ansett att den ifrågavarande dubbla

behörigheten icke torde komma att medföra några mera betydande praktiska

olägenheter.

Beträffande lagsökningsdomarens prövning av ansökan örn vräkning har

Stockholms rådhusrätt anfört bland annat:

Det lärer ej sällan förekomma, att sedan en hyresvärd gjort ansökan avseende

såväl lagsökning å ogulden hyra som vräkning själva hyresanspråket

återkallas, exempelvis i anledning av uppkommen tvist örn den oguldna hyrans

belopp, och endast vräkningsyrkandet fullföljes. Rådhusrätten utgår från att

förslagets innebörd är den att i dylikt fall lagsökningsdomarens befogenhet att

besluta örn vräkning icke må anses hava bortfallit genom att själva lagsökningen

icke fullföljts. I motsatt fall skulle uppenbarligen den försämring av hyresvärdens

nuvarande rättsläge, som förslaget i denna punkt avser att undvika,

ändock inträda, i det att hyresvärden då skulle* se sig nödsakad att efteråt

göra särskild framställning hos överexekutor örn vräkning med därav följande

tidsutdräkt. Eller ock skulle sökandena i dylika fall finna sig föranlåtna att

som regel redan från början göra sådan särskild framställning hos överexekutor

och alltså tvärtemot lagförslagets avsikt ändock nödgas anlita två olika myndigheter

för vinnande av sitt syfte.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas att i flera yttranden berörts frågan

örn en överflyttning till domstolsmyndighet av samtliga överexekutorsgöromål

eller ock av alla de i 8 kap. utsökningslagen omnämnda arbetsuppgifterna.

Processlagberedningen, som diskuterat möjligheten att överflytta

hela 8 kap. utsökningslagen, har ansett en sådan överflyttning ur såväl

organisatorisk som andra synpunkter vara en synnerligen genomgripande åtgärd.

Det vore ock enligt beredningens mening uppenbart att målen angående

lagsökning och handräckning för fordran vore de som med hänsyn till sin beskaffenhet

i första hand vore ägnade att överflyttas.

Flera myndigheter hava i sina yttranden behandlat frågan örn möjligheten

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

39

att i lagsöknings- och handräckningsmål som hänskjutits till rätten meddela

tredskodom. I samband därmed har berörts faran av rättsförlust för part genom

det föreslagna systemet med allenast kallelser i rekommenderade brev.

Överståthållarämbetet har anfört härom:

Ifråga om sättet för meddelande av kallelse till domstolen ifrågasätter Överståthållarämbetet,

huruvida med hänsyn till sakens vikt kallelse genom rekommenderade

brev kan anses vara tillfyllest. Det låter visserligen säga sig att

målet redan genom delgivning av lagsökningen respektive handräckningsansökningen

blivit anhängigt och att det sedan åligger vardera parten att bevaka

sin talan, men såvitt Överståthållarämbetet kan förutse torde åtminstone i

Stockholm med dess rörliga befolkning de fall, då part ej träffas av lagsökningsdomarens

kallelse bliva ganska talrika. Med hänsyn till de rättsförluster,

som för sådant fall kunna uppkomma, anser Överståthållarämbetet det böra

övervägas, huruvida icke en säkrare form för kallelse bör väljas.

Stockholms rådhusrätt har uttalat sig i samma riktning:

Visserligen avser förslaget att kommissionär skall finnas anställd hos lagsökningsdomaren,

och därigenom underlättas givetvis för parterna bevakandet

av förekommande ärenden, men det synes dock mindre tilltalande att part för

att vara tryggad mot risker av rättsförlust skall känna sig så gott som tvingad

att anlita kommissionären, vilket dock för honom medför en viss örn än ringa

kostnad. Rådhusrätten vill i allt fall ifrågasätta, huruvida icke lagsökningsdomaren

bör vara skyldig att pröva omständigheterna i det särskilda fallet.

Exempelvis kan borgenären hava saknat möjlighet att uppgiva gäldenärens

adress. I sådant fall och örn denna adress ej heller eljest är för lagsökningsdomaren

känd, liksom möjligen i andra fall, då lagsökningsdomaren finner delgivning

med rekommenderat brev icke med säkerhet kunna äga rum, skulle det

kunna åläggas denne att föranstalta örn delgivning på sätt om stämning är

stadgat. Sådan delgivning borde vara regel i fråga örn kallelse å parterna, då

mål av lagsökningsdomaren utsättes att förekomma inför rätten. I detta fall

synes nämligen risken för rättsförlust i följd av utebliven kallelse särskilt beaktansvärd.

Om exempelvis den för sökanden avsedda kallelsen icke kommer

honom tillhanda, skulle han genom uteblivande vid målets behandling inför

rätten kunna utsätta sig för att dom i målet meddelas och svaranden därvid

förklaras fri från hans krav.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat

att för ett tredskoförfarande måste förutsättas, att det är bevisligt att svaranden

erhållit del av kallelse och att han fått detta inom viss föreskriven minimitid

före domstolshandläggningen av målet. Att rekommenderade brev härvidlag

icke vore tillfyllest syntes länsstyrelsen påtagligt.

Göta hovrätt har ansett att kallelsesättet med rekommenderat brev,

vilket motiverades av praktiska skäl, kunde godtagas med hänsyn till att målets

företagande vid rätten egentligen endast innebure en fortsättning av ett

redan anhängiggjort mål. För att varsko part örn denna avvikelse från det

vanliga sättet för måls anhängiggörande, syntes det emellertid lämpligt att

efter mönster av 12 § tredje stycket konkurslagen föreskriva, att i den första

kommunikationsresolutionen skulle intagas underrättelse att, örn målet hänskötes

till rätten, kallelse att inställa sig där komme att tillställas part allenast

genom rekommenderat brev.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lod.

Häradshövdingen i Södra Möre domsaga har anfört:

Då målets handläggning hos lagsökningsdomaren och vid rätten utgör ett

sammanhängande rättsförfarande, måste vid domstolen beaktas vad svaranden

anfört uti en till lagsökningsdomaren inkommen förklaring. En följd härav

blir, att tredskodom oftast kan meddelas endast enligt första och ursprungliga

punkten i 12 kap. 3 § rättegångsbalken: ''efter ty som sanning däri utletas kail’

och icke enligt den år 1914 tillkomna, mycket praktiska andra punkten, som

utgår från att grunden för kärandens talan lämnats obestridd av svaranden.

Man blir alltså i många fall tvungen fordra full bevisning för fällande tredskodom.

Saken torde dock hava mindre betydelse, då tredskodomar efter

handläggning hos lagsökningsdomaren säkerligen bliva mycket sällsynta.

Beträffande den föreslagna inskränkningen i rätten att i ett till domstol hänskjutet

mål göra vissa processuella invändningar har processlagberedningen

anfört:

Ehuru intet är att erinra mot förslagets allmänna läggning, får det ej förbises

att vissa svårigheter möta att med bibehållande i huvudsak av det nuvarande

rättegångsförfarandet reglera förhållandet mellan behandlingen hos lagsökningsdomaren

och den egentliga domstolsförhandlingen, sedan målet hänskjutits

till rätten. Förslagets ståndpunkt i denna del är icke fullt klar. Å

ena sidan föreslås att då mål hänskjutits till rätten skall i rättegången så anses,

som vore målet instämt till den dag, som utsatts för dess handläggning.

Sålunda skall denna dag med hänsyn till befogenheten att

göra sådana processinvändningar, beträffande vilkas framställande viss

preklusionstid gäller, möjligheten att erhålla tredskodom m. m. betraktas

såsom det första rättegångstillfället. Härav synes närmast framgå, att handläggningen

vid domstolen är att anse såsom en självständig process. Å andra

sidan uttalas i motiveringen, att på grund av den allmänna subsidiära tilllämpligheten

av rättegångsbalkens bestämmelser jämväl i fråga örn lagsökningsprocessen

skola i fråga örn parts rätt att göra invändning mot lagsökningsdomarens

eller rättens behörighet stadgandena i 16 kap. rättegångsbalken

gälla. Härtill kommer, att man i ett hänseende begränsat gäldenärens rätt

att göra invändningar, i det man föreskrivit, att örn han ej under behandlingen

hos lagsökningsdomaren gjort invändning mot dennes behörighet att upptaga

målet, han icke heller äger framställa invändning mot rättens behörighet. Vad

sålunda anförts tyder på att förfarandet hos lagsökningsdomaren och vid rätten

betraktats som en fortlöpande process, varav skulle följa bland annat, att

processinvändningar skola framställas redan hos lagsökningsdomaren samt att

dennes beslut bliva bindande för den fortsatta handläggningen vid rätten. Denna

uppfattning motsäges emellertid av ordalagen i 36 §, vilka förutsätta att,

då gäldenären gjort invändning mot lagsökningsdomarens behörighet, han

framställer motsvarande invändning vid rätten. Vad angår lämpligaste sättet

att undgå den nu antydda svårigheten torde visserligen det teoretiskt riktiga

vara att anse hela lagsökningsförfarandet som en process och sålunda låta

lagsökningsdomarens avgöranden gälla för den följande handläggningen.

Denna utväg skulle emellertid med hänsyn till att bestämmelserna örn processinvändningar

i 16 kap. rättegångsbalken icke äro tillämpliga å ett skriftligt

förfarande nödvändiggöra vissa mera omfattande bestämmelser rörande dylika

invändningar. Med hänsyn härtill och då frågan icke torde ha någon

större praktisk betydelse, synes det lämpligare att betrakta domstolsförhandlingen

såsom en ny rättegång med därav följande rätt för gäldenären att vid

domstolen framställa sina invändningar. Detta syfte torde kunna vinnas genom

att 36 § uteslutes. Av stadgandet i 35 § kommer då — därest man icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

41

anser att domstolen i dessa mål enligt 10 kap. 29 § 6 punkten rättegångsbalken

har att ex officio pröva sin behörighet — att följa att någon inskränkning

icke gäller i fråga om gäldenärens rätt att vid domstolen göra invändning

beträffande dess behörighet. Lagsökningsdomaren bör liksom ^för närvarande

överexekutor ex officio pröva sin behörighet. Örn 36 § bibehålies, synes

den böra förtydligas, varvid jämväl bör beaktas, att lagsökningsdomarens

och rättens jurisdiktionsområden ej alltid sammanfalla.

De i förslaget upptagna besvärsbestämmelserna hava i allmänhet lämnats

utan anmärkning. I några yttranden har emellertid föreslagits att ej heller

borgenären skulle äga rätt att klaga över beslut varigenom mål hänskjutits

till rätten. Rådhusrätten i Lund har sålunda ansett att både borgenärens

och gäldenärens intressen bäst tillgodosåges genom att rätten till besvär

över dylika beslut helt uteslötes, icke minst i betraktande därav, att ett

domstolsavgörande vanligen torde komma att föreligga tidigare än överrättens

beslut i anledning av de anförda besvären.

Rådhusrätten i Västerås har ansett att svårigheter kunde uppstå,

därest borgenären medgåves fullfölj dsrätt i förevarande fall. Rådhusrätten

har vidare anfört:

Örn borgenär vid första rättegångstillfället visar, att han överklagat beslutet

örn hänvisning till rätten, eller endast uppgiver, att han ämnar överklaga

sådant beslut, torde annan utväg ej stå rätten till buds än att förklara målet

vilande i avbidan på slutlig prövning av anförda besvär, då rätten icke gärna

kan handlägga och ännu mindre avdöma målet, innan det avgjorts örn målet

överhuvud skolat hänskjutas till rätten. Därest i dylikt fall hovrätten finner,

att målet ej bort hänvisas till rätten utan omedelbart avdömas, blir handläggningen

vid rätten överflödig och densamma har då endast åsamkat båda parterna

onödiga kostnader och besvär. För att undgå dessa olägenheter torde

ej finnas annan utväg än att för båda parterna stadga förbud mot fullföljd

av talan mot beslut, varigenom mål hänvisats till rätten. Några allvarliga

betänkligheter mot ett sådant fullföljdsförbud torde knappast behöva föreligga

med hänsyn såväl till den ringa omgång som ett hänvisningsbeslut enligt

förslaget kommer att medföra, som därtill att borgenären under alla omständigheter,

därest hans talan finnes befogad, erhåller gottgörelse även för

sina kostnader vid rätten.

Även Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län

hava påpekat möjligheten att ett till rätten hänskjutet mål kunde komma att

handläggas vid underdomstol samtidigt som hovrätten prövade av borgenären

anförda besvär över beslutet örn hänskjutande.

Två länsstyrelser hava framhållit som ett önskemål att lagförslaget

kompletterades med bestämmelser örn besvärstid och dag från vilken besvärstid

skulle räknas. Därvid har anförts att örn bestämmelser i dessa delar saknades,

tolkningsvårigheter kunde befaras.

I samband med behandlingen av de exehutivrättsliga bestämmelserna i förslaget

har i några yttranden berörts spörsmålet om lagsökningsdomarens möjlighet

att förordna syssloman för fastighet. Länsstyrelsen i örebro

län har anfört härom:

Enligt 81 § första stycket utsökningslagen i lagrummets nuvarande lydelse

skall överexekutor i samband med förordnande enligt 28 § samma lag på be
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departe
ments
chefen.

gäran av borgenär tillsätta syssloman för fastigheten. Förslaget innehåller

ingen bestämmelse eller anvisning huru härmed efter reformens genomförande

skall förfaras. Mest praktiskt vore väl att förordnandet likasom nu meddelades

i själva lagsökningsutslaget, varvid det alltså skulle tillkomma lagsökningsdomaren

att härom besluta. Då syssloman icke får förordnas för det fall

att egendom är satt under tvångsförvaltning erfordras då tillika föreskrift örn

skyldighet för överexekutor, som meddelat beslut om sådan tvångsförvaltning,

att härom underrätta vederbörande lagsökningsdomare. En annan utväg vore

att borgenär, sedan fastighet av lagsökningsdomaren dömts i mät, skulle äga

att med företeende av beslutet härom i nära överensstämmelse med stadgandet

i 81 § första stycket utsökningslagen hos utmätningsmannen påkalla att denne

måtte uppbära avrad, hyra eller ränta eller ock för ändamålet förördna syssloman.

Befogenheten att enligt 81 § andra stycket utsökningslagen förordna syssloman

lärer likasom nu böra tillkomma överexekutor. Har sådant förordnande

utfärdats, lärer lagsökningsdomaren böra härom underrättas.

Att de nuvarande överexekutorsgöromålen i allt väsentligt äro att anse såsom

rättsskipningsuppgifter, därom torde i stort sett enighet råda. Huvudsakligen

till följd av vissa hinder av organisatorisk art, vilka härrört från tidigare

förhållanden inom landsbygdens domstolsväsende, hava ifrågavarande göromål

hittills kommit att åvila administrativ myndighet i stället för judiciell. I den

mån dessa hinder försvinna, synes det böra övervägas att till domstolarna överflytta

de arbetsuppgifter varom här är fråga. Efter den utbyggnad av lantdomstolarnas

kansliorganisation som ägt rum under de två senaste årtiondena

torde en överflyttning redan nu kunna ske av den summariska gäldsprocessen,

d. v. s. av lagsökning och handräckning för fordran. Denna del av överexekutorsverksamheten

är med hänsyn till sin utpräglat judiciella karaktär särskilt

ägnad att handhavas av domstolsmyndighet. En dylik partiell överflyttning

torde ock kunna ske oberoende av örn övriga överexekutorsgöromål tillsvidare

kvarbliva hos administrativ myndighet.

En överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen till domstolsmyndighet

får anses medföra icke oväsentliga praktiska fördelar. Därigenom bliva

de myndigheter på vilkas prövning dessa mål ankomma i åtskilliga fall lättare

tillgängliga för den rättssökande allmänheten än för närvarande. I

några enstaka län, där samtliga domstolskanslier äro förlagda till residensstaden,

bliva förhållandena i detta hänseende oförändrade. En erinran som i

detta sammanhang gjorts, att då förfarandet i dessa mål är skriftligt, det ej

spelar någon roll huruvida målen handläggas hos lokal myndighet eller hos den

för länet centrala myndigheten, synes icke vara riktig. Det måste nämligen

för allmänheten innebära en avgjord fördel att i alla rättsskipningsangelägenheter

äga möjlighet att vid behov vända sig till den lokala domstolsmyndigheten.

I skilda sammanhang har vidare såsom en påtaglig fördel av gäldsprocessens

anknytning till domstolsmyndighet framhållits att därigenom i förekommande

fall möjliggöres en smidigare övergång från den summariska processen

till domstolsprocess. Detta medför i sin tur att borgenären snabbare kan er
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

43

hålla en verkställbar dom å gäldenär som gör oberättigade invändningar mot

kravet. Den omständigheten att under nuvarande förhållanden det måhända

endast undantagsvis inträffar att lagsökningsmål förklaras tvistiga eller ansökningar

örn handräckning förfalla på grund av jäv, torde icke förringa den

betydelse av reformen som här framhållits. Sannolikt till följd av det nuvarande

mindre smidiga förfarandet föredraga nämligen åtskilliga borgenärer

att gå direkt till domstol med sina krav i stället för att riskera det i fråga örn

utgången mera osäkra förfarandet inför överexekutor. Detta gäller framför

allt beträffande fordringar som skulle kunna uttagas handräckningsvägen.

Mot den ifrågasatta överflyttningen har särskilt från domstolshåll gjorts

gällande, att lantdomstolarnas arbetsbörda därigenom skulle så ökas att domsagornas

skötsel försvårades. I de flesta domsagor torde emellertid arbetsökningen

ej bliva större än att den kan bemästras med hjälp av redan tillgänglig

arbetskraft. I de domsagor åter, där antalet lagsöknings- och handräckningsmål

kan beräknas representera en mera omfattande arbetsbörda, måste naturligen

åtgärder vidtagas för tillgodoseende av de ökade anspråken på rättsbildade

biträden. Detta synes lämpligen böra ske genom anställande av ytterligare

andre notarier. Möjlighet härtill finnes redan, i det att 1936 års riksdag

beviljat medel för en icke oväsentlig ökning av antalet dylika befatta

ningar.

I det remitterade förslaget till lagsökningslag, avsedd att reglera såväl lagsöknings-

som handräckningsförfarandet, hava jämväl upptagits vissa av en

överflyttning icke direkt påkallade processuella ändringar, vilka ansetts ägnade

att öka ifrågavarande processformers effektivitet. Förslaget, som i princip

vunnit anslutning i flertalet av de inkomna yttrandena, torde i huvudsak kunna

läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Med anledning av de erinringar

som i yttrandena framställts rörande förslagets detaljer må i korthet följande

framhållas.

Förslaget upptog en regel örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan lagsökning

och handräckning för fordran. Regeln innebar att, därest lagsökningsdomaren

funne att en ansökan om lagsökning icke kunde handläggas i den

härför stadgade ordningen, det skulle åligga honom att pröva huruvida ansökningen

kunde behandlas såsom en ansökan örn handräckning. Omvända

förhållandet skulle gälla, om en ansökning av sistnämnda slag funnes böra

upptagas som lagsökning. Den sålunda föreslagna regeln synes otvivelaktigt

kunna understundom vara till fördel för borgenären. Emellertid hava flera

av de i ärendet hörda myndigheterna gjort vägande invändningar mot förslaget

i denna del. Därest en ansökan örn lagsökning ej kan upptagas i denna

ordning, kan det sålunda icke alltid presumeras att borgenären önskar få

ansökningen handlagd såsom avseende handräckning. Borgenären kan, såsom

i yttrandena framhållits, av olika skäl hellre vilja avstå från vidare förfarande

inför lagsökningsdomaren. Vidare torde upptagandet såsom lagsökning

av en ansökning avseende handräckning bliva ytterligt sällsynt, varför

den föreslagna bestämmelsen för detta fall blir föga praktisk. Vad man

önskat vinna genom denna kan också nås med betydligt enklare medel. Lagsök
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ningsdomaren torde nämligen, såsom i yttrandena påpekats, i förekommande

fall komma att underrätta borgenären om de brister som vidlåda ansökningen,

varefter denne — därest lian icke bär särskild anledning att låta frågan

komma under hovrättens prövning — tager tillbaka ansökningen eller begär

att ärendet måtte handläggas i den ordning som lagsökningsdomaren finner

vara den riktiga.

I förslaget har icke upptagits det nuvarande förbudet mot lagsökning på

växel och check. Vad som anförts till stöd för bibehållandet av detta förbud

torde sakna avgörande betydelse. Särskilt å landsbygden synes förslaget i

denna del fylla ett känt behov. Någon ändring i förslaget synes icke böra

ifrågakomma.

Den nuvarande möjligheten till muntligt förfarande vid lagsökning i stad

synes, på sätt i förslaget skett, böra uteslutas. Frånsett att detta förfarande

saknar praktisk betydelse, må det framhållas att muntligheten föga överensstämmer

med de principer som ligga till grund för den summariska urkundsprocessen.

Enligt förslaget skulle såväl lagsökningsmål, i de fall då dessa enligt nuvarande

bestämmelser skola av överexekutor förvisas såsom tvistiga till domstol,

som ock handräckningsansökningar mot vilka jäv framställts automatiskt

av lagsökningsdomaren hänskjutas till rätten. Mot en sådan regel har bland

annat invänts, att därest gäldenären gör invändningar mot kravet, borgenären

kan av olika anledningar önska att förfarandet stannar på stadiet inför

lagsökningsdomaren och någon process vid domstol med ty åtföljande kostnader

icke inledes. Beträffande lagsökning må emellertid erinras att genom ansökningens

delgivning med gäldenären ett processuellt förfarande inletts som

enligt vanliga regler bör vinna avslutning genom en dom över fordringsanspråket.

önskar borgenären av någon anledning avbryta förfarandet, bör situationen

i princip icke vara annorlunda än då käranden i ett instämt mål icke

längre önskar fullfölja sin talan. Det bör sålunda ankomma på borgenären

att taga initiativ till förfarandets inställande. A.tt fråga här är örn övergången

från det förberedande förfarandet inför lagsökningsdomaren till domstolsförfarandet

synes icke böra inverka. I fråga örn lagsökningsmålens övergång

till domstolsprocess torde salunda någon ändring i departementsförslaget

icke böra ske. Vad åter handräckningen angår synes det väl kunna begäras

av borgenären, att han underkastar fordringen erforderlig granskning innan

han med anlitande av offentlig myndighet utsätter gäldenären för krav, och

att borgenären därför bör vara beredd att låta saken gå till domstol. Praktiska

skäl synas emellertid tala för att handräckningsförfarandet, vilket icke

har samma processuella karaktär som lagsökningsförfarandet, bör vinna

fortsättning vid domstol endast efter borgenärens därom framställda begäran.

Förfarandet bör ordnas så, att borgenären genom ett meddelande från lagsökningsdomaren

underrättas örn att jäv framställts, varefter borgenären skall

äga att inom viss tid, t. ex. en månad från jävstidens utgång, hos lagsökningsdomaren

begära målets hänskjutande till rätten.

Hänsyn till att förfarandet inför lagsökningsdomaren skall kunna övergå

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

45

i domstolsprocess föranleder att de nuvarande särskilda forumbestämmelserna

för lagsöknings- ock handräckningsmålen måste ersättas med forumreglerna

i rättegångsbalken. Detta medför visserligen den nackdelen, att dessa

mål icke längre kunna ankängiggöras å ort där gäldenären någon tid sig uppekåller,

men den olägenket som må följa kärav torde uppvägas av den fördel

som ligger i att lagsökningsförfarandet kan på ett enklare sätt än kittills

övergå i ett domstolsförfarande. Till undanröjande av tvekan som från visst

kåll uttalats må anmärkas, att den föreslagna forumregeln innebär, att vid

lagsökning för fordran som är grundad å inteckning i fast egendom bestämmelsen

i 10 kap. 14 § rättegångsbalken skall vara tillämplig.

Mot den underrättelseskyldighet i olika hänseenden som förslaget ålägger

lagsökningsdomaren kava erinringar framställts i flera yttranden. I anledning

härav må framhållas, att genom den föreslagna underrättelseskyldigheten

möjliggöres för parterna att på ett snabbare och billigare sätt än hittills kunna

tillvarataga sin rätt under förfarandets gång. Det expeditionsarbete som därav

blir följden torde i regel kunna fullgöras av mindre kvalificerad arbetskraft.

Förslaget att ur den nya lagstiftningen utesluta de särskilda bestämmelserna

örn hinder för upptagande av ansökan örn lagsökning eller handräckning

har mött erinran i några yttranden. Då emellertid ifrågavarande bestämmelser

icke torde avse att vara uttömmande, bör, till undvikande av den feltolkningen

att så skulle vara förhållandet, på sätt i förslaget skett allenast upptagas

ett allmänt stadgande av innehåll, att där lagsökningsdomaren prövar

hinder möta för upptagande av ansökning han skall teckna besked därom å

inlagan.

Beträffande kostnadsersättning i lagsökningsmål bör på sätt i förslaget

skett genomföras den ändring att lagsökningsdomaren må tillerkänna vinnande

part ersättning för hans kostnader vare sig han är borgenär eller gäldenär.

Däremot synes det icke kunna ifrågakomma att, såsom från visst håll påyrkats,

i lagtexten eller i någon annan form erinra lagsökningsdomaren om vikten

av att vinnande part tillerkännes ersättning med ett belopp som svarar

jnot de verkliga kostnaderna. Någon bestämmelse örn behörighet för domstolen

att då lagsökningsmål övergått till domstolsprocedur utdöma kostnad som

härrör från förfarandet inför lagsökningsdomaren torde icke heller vara erforderlig.

Förfarandet inför lagsökningsdomaren måste i detta hänseende anses

utgöra ett led i ett enhetligt processuellt förfarande.

I fråga örn ersättningen i handräckningsmål har förslaget örn införande av

en fast taxa, vilken lagsökningsdomaren vid ersättningens bestämmande skulle

följa, mött starkt motstånd. Vad härutinnan anförts synes vara förtjänt

av beaktande. De nuvarande reglerna synas sålunda böra bibehållas med den

ändring likväl, att ersättning för delgivningskostnaden skall kunna bestämmas

utan parternas hörande sedan uppgift därom inkommit till lagsökningsdomaren.

Med anledning av påpekandet att förslaget torde komma att medföra viss

dualism mellan lagsökningsdomaren, å ena, samt överexekutor, å andra sidan,

i fråga örn prövningsbefogenheten beträffande yrkanden örn kvarstad, sking
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ringsförbud och vräkning, må erinras att denna dualism, på sätt processlagberedningen

anfört, icke kan befaras medföra några mera betydande praktiska

olägenheter. Vad angår lagsökningsdomarens befogenhet i här berörda

hänseende förtjänar anmärkas att, därest borgenären i ett hyresfordringsmål

lagsökt å förfallen hyra ävensom begärt vräkning, lagsökningsdomaren

bör vara oförhindrad att -—- även örn fordringsanspråket återkallas — pröva

frågan örn gäldenärens skyldighet att avflytta från den förhyrda fastigheten.

Lagsökningsdomaren skall naturligen äga att till rätten hänskjuta jämväl fråga

örn sådan handräckning som skall kunna beviljas i lagsökningsmål.

Vid lagsöknings- eller handräckningsmåls hänskjutande till rätten bör något

stämningsförfarande icke äga rum. Då förfarandet vid rätten i sak icke

innebär något annat än en fortsättning av ett redan i vanlig ordning anhängig!

mål, bör det vara tillräckligt att parterna på sätt föreslagits genom rekommenderade

brev från lagsökningsdomaren underrättas örn dagen för målets första

handläggning vid rätten. I gäldenärens intresse synes emellertid förslaget

böra kompletteras med en föreskrift att kommunikationsresolutionen i såväl

lagsöknings- som handräckningsmål skall innehålla upplysning örn att, därest

målet hänskjutes till rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att

ske allenast genom rekommenderade brev ävensom en anmaning till gäldenär,

örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren

anmäla sin adress.

Spörsmålet i vad mån tredskodom må kunna meddelas i ett till rätten hänskjutet

mål torde icke lämpligen böra bliva föremål för särskild reglering i vidare

mån än som skett genom det i förslaget upptagna stadgandet att, då mål

hänskjutits till rätten, i rättegången skall så anses som vore målet instämt till

den dag som utsatts för dess handläggning. Härav torde följa att tredskodom

må meddelas då förutsättningarna härför jämlikt 12 kap. 3 § rättegångsbalken

prövas föreligga. Vilken betydelse som i händelse av gäldenären-svarandens

utevaro vid första rättegångstillfället bör tillmätas hans inför lagsökningsdomaren

gjorda jäv beror naturligen på jävets innehåll. Har sålunda från gäldenärens

sida förebragts något som kommer kravet att framstå såsom uppenbarligen

obefogat bör tredskodom vara utesluten.

På skäl som i processlagberedningens yttrande anförts böra de i förslaget

upptagna bestämmelserna örn inskränkning i rätten att i ett till domstolen

hänskjutet mål göra vissa processuella invändningar uteslutas.

I fråga örn besvärsbestämmelserna synes allenast den ändring i förslaget

böra ske att, då rätten för borgenär att anföra besvär över beslut varigenom

mål hänskjutits till domstol torde sakna praktisk betydelse, borgenär likaväl

som gäldenär betages rätten till fullföljd i berörda hänseende. Därigenom

undgås även möjligheten att ett till domstol hänskjutet mål kommer att handläggas

vid underdomstolen samtidigt som beslutet örn hänskjutandet dragés

under hovrättens prövning.

I de delar av det utremitterade lagutkastet som icke berörts i det föregående

hava inga sakliga ändringar gjorts i utkastets bestämmelser.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

47

Om verkställigheten av lagsökningsdomarens utslag varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd bör liksom för närvarande i fråga örn överexekutors

motsvarande utslag gälla vad som är stadgat om underrätts dom i ty

fall. Bestämmelserna härom böra naturligen liksom hittills upptagas i utsökningslagen.

I nämnda lag böra jämväl upptagas de i handräckningslagen nu

givna reglerna örn verkställighet å handräckningsinlaga därå tecknats bevis

att jäv icke anförts. Dessa regler böra lämpligen upptagas i ett nytt, tredje

stycke av 51 §.

I utsökningslagen bör vidare, på sätt föreslagits, i en ny med 77a betecknad

paragraf upptagas ett stadgande rörande den exekutivrättsliga verkan av

domstols eller lagsökningsdomares beslut varigenom intecknad fordran fastställts

till betalning ur fast egendom.

Beträffande övriga av överflyttningen föranledda ändringar i utsökningslagen

må nämnas att i 85 § bör inryckas en bestämmelse örn skyldighet för domstol

och lagsökningsdomare att underrätta överexekutor örn utslag varigenom

intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, samt att den i

98 § angivna tiden inom vilken gäldenär har rätt att bestämma plats för auktion

å fast egendom bör utsträckas till fjortonde dagen efter avkunnandet av

det utslag, varigenom den intecknade fordringen fastställts till betalning ur

egendomen. Dessutom böra 182 och 196 §§ samt sista stycket i 211 § upphöra

att gälla, varjämte 53, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213 och 230 §§ böra

undergå vissa redaktionella jämkningar.

Enligt 4 kap. 9 och 11 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall

vad i utsökningslagen är stadgat angående fast egendom och inteckning

däri samt om fastighetsägaren tillkommande rätt till andel i sådan inteckning

äga motsvarande tillämpning i fråga örn tomträtt och vattenfallsrätt

och inteckning däri samt tomträtts- och vattenfallsrättshavaren

tillkommande rätt till andel i sådan inteckning. För att någon saklig ändring

i detta förhållande icke skall ske genom utbrytandet ur utsökningslagen

av bestämmelserna om lagsökning till en självständig författning, torde förstnämnda

lagrum böra undergå en därav betingad formell ändring. I samband

därmed torde lämpligen den i förstnämnda lagrum förekommande hänvisningen

till vissa paragrafer i 1862 års konkurslag böra ersättas av en hänvisning till

motsvarande stadganden i nu gällande konkurslag.

Utbrytandet ur utsökningslagen av bestämmelserna örn lagsökningsmål föranleder

även ändring i fullföljdsreglerna i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom och lagen den 7 juni 1934 örn bulvanförhållande

i fråga örn aktier i vissa bolag.

Jämlikt 35 § inteckningsförordningen äger innehavare av gemensam inteckning

i flera egendomar, då någon av egendomarna skall på begäran av annan

särskilt exekutivt försäljas, att för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå

som enligt 32 § andra stycket samma förordning bör falla egendomen till last

äska försäljning jämväl av de andra egendomarna eller någon av dem utan

hinder av att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning. Sådant yrkande

skall framställas i den ordning som gäller för ansökan örn fastställande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 156.

av intecknad fordran till betalning ur fast egendom och skall göras

inom viss angiven tid. Då efter lagsökningsmålens överflyttande till

domstolsmyndighet auktionsförrättaren aldrig kommer att få befattning

med lagsökningsmålet, måste uppenbarligen den i förstnämnda lagrum

stadgade skyldigheten att till auktionsförrättaren ingiva bevis örn att

lagsökningsansökningen vederbörligen gjorts göras obligatorisk. Samtidigt

synes den i 35 § inteckningsförordningen förekommande hänvisningen till 13 §

utsökningslagen böra ersättas med en hänvisning till motsvarande lagrum i

lagsökningslagen.

Då såsom i det föregående anförts lagsökning skall vara tillåten å växel och

check, erfordras vissa ändringar i växel- och checklagarnas bestämmelser angående

preskription. Sålunda måste delgivning av lagsökning å växel hos

svensk lagsökningsdomare tillerkännas samma preskriptionsavbrytande verkan

som nu tillkommer delgivning av stämning till svensk domstol samt åberopande

av växelfordring för kvittning avbryta växelpreskription vare sig åberopandet

sker inför domstol eller lagsökningsdomare. Motsvarande bör gälla

örn check och checkpreskription. Det anförda föranleder ändring i 71 § växellagen

och 53 § checklagen. De i 93 § växellagen och 71 § checklagen förekommande

forumreglerna torde därjämte böra kompletteras med en hänvisning

till lagsökningslagens bestämmelser örn lagsökningsforum.

Slutligen torde även 17 § förordningen den 15 oktober 1880 innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,

m. m. böra undergå den ändring, som betingas av att lagsökningsutslag

icke längre skall meddelas av överexekutor, ävensom i övrigt i vissa delar undergå

en omredigering.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1938.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag örn lagsökning och om handräckning för fordran (lag sökning slag);

2) lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)

örn hulu anförhållande i fråga örn fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn

huln anförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

6) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

12) angående inteckning i fast egendom;

7) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

8) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

9) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och ut
mätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

49

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sand. Nr 156.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev

eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna

lag sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller fartyg

äge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §.

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen

skall innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn

gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress. Vid ansökningen

toge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar

sin fordran.

3 §•

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å inlagan besked därom.

4 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande

för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom

delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till

rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom rekommenderade

brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till gäldenär,

örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren

anmäla sin adress.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att

taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

51

eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Där ansökningen må delgivas

genom kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

5 §.

Lagsöknings domaren förelägge borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna

och delgiva dem gäldenären på sätt för stämning är stadgat; dock

skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,

borgenären låta lagsökningsinlagan med därå tecknat föreläggande införas tre

gånger, minst en vecka mellan varje gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för

delgivningen bör vidtagas, fullgöra sådant före sista kungörandet.

6 §.

Giver borgenären in bevis att lagsökningshandlingarna blivit gäldenären

delgivna, så ock samma handlingar i huvudskrift eller besannad avskrift, och

kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet

avgjort på de skäl borgenären företett.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge

lagsökningsdomaren honom ny tid.

7 §.

Lagsökningsdomaren åge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären

innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge

honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flere skrifter växlas

än en å vardera sidan.

8 §.

Finner lagsökningsdomaren nödigt lämna part rådrum att i huvudskrift

förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr

att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle

att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig

däröver.

9§.

Då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 § skall

anteckning örn föreläggandet å tid som i 38 § stadgas införas i däri omförmälda

bok; och varde föreläggandet tillika tillställt part genom rekommenderat

brev.

10 §.

Har ej borgenären inom sex månader sedan honom förelädes att giva gäldenären

del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren med bevis att delgivning

skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansökningen

förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna

blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra

stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavare

av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar

gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet

örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare

det yrkande förfallet.

11 §.

[Vad borgenären enligt 5 och 10 §§ har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren

tecknat å ansökningen.

12 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning; har han ej förut vid

domstol eller inför lagsökningsdomare eller överexekutor eller ock, enligt å

handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal,

stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet hänskjutet

till rätten.

13 §.

Invänder gäldenären att den handling varå kravet grundas icke är gällande

mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen, och

visar han sannolika skäl för invändningen, varde målet hänskjutet till rätten,

där ej gäldenären försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet.

Anmälan örn tvång eller förledande skall göras hos domstol eller lagsökningsdomare

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde;

vare ock gäldenären pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes

låta domstolens eller lagsökningsdomarens bevis därom införas i allmänna tidningarna.

Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, åge lagsökningsdomaren

utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

14 §,

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då

skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjute målet

till rätten.

15 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätten, ålägge

lagsökningsdomaren gäldenären betalningsskyldighet; avser lagsökningen betalning

ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, varde fordringen

fastställd till betalning ur den intecknade egendomen.

16 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna

fordran sådan att den kan genom lagsökning utkrävas, förordne lagsökningsdomaren

att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 53

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller

icke förfallet.

17 §.

Lagsökningsdomaren åge tillägga vinnande part ersättning för all nödig

kostnad som lagsökningen medfört.

18 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren bevilja kvarstad å gäldenärens

lösa gods eller stadga förhud mot skingring, så ock giva handräckning varom

i 192 § utsökningslagen sägs; och gälle därom i tillämpliga delar vad i nämnda

lag är stadgat örn handräckning som gives av överexekutor.

19 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet

det skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som målet rörer skall

införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

20 §.

Varder borgenärs talan bifallen, äge gäldenär vid rätten söka återvinning;

stämme dock därom inom tre månader efter det lagsökningsdomarens utslag

vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid från

det utslag över besvären föll.

kommit i

ordagrant

Om handräckning för fordran.

21 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis

och icke avser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning efter ty

nedan sägs.

22 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren

och innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn gäldenärens

namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress, så ock om fordringens

belopp i huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären därjämte

i ansökningen eller i räkning eller annan handling som därvid fogas tydligt

och fullständigt upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och annan handling som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren

avlämnas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje

lagsökningsdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i

målet lika med huvudskrift.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

24 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å ena exemplaret besked därom.

25 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton

dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det

sagda exemplar av ansökningen jämte annan handling, örn sådan åberopats,

blivit till honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt

jäv, vid äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningskostnaden,

bestämme lagsökningsdomaren i föreläggandet vad i sådant hänseende

skall, örn jäv ej göres, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, om målet hänskjutes till

rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom

rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till gäldenär,

örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren

anmäla sin adress.

26 §.

År föreläggande meddelat efter ty i 25 § sägs, läte borgenären hos lagsökningsdomaren

uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen

varå föreläggandet tecknats jämte annan handling som må hava åberopats,

och give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till

lagsökningsdomaren in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,

vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må delgivningen äga rum utom

riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren tecknat

å det exemplar av ansökningen varom i första stycket sägs.

27 §.

Har borgenären till lagsökningsdomaren ingivit delgivningshevis såsom i

26 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne

lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger

hos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd;

pröve ock vad i ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären

och teckne bevis därom å ansökningen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

55

Göres jäv allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis därom

jämte föreläggandet åtecknat ansökningen.

28 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, åligger det lagsökningsdomaren

att så snart ske kan därom underrätta borgenären. Där borgenären inom en

månad efter utgången av den för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att

målet eller, om jävet avsett allenast handräckningskostnaden, målet i denna

del skall hänskjutas till rätten, skall sådant hänskjutande ske.

Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat sig vilja belt eller delvis

kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.

29 §.

Har gäldenären icke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid

rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det utmätning

ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll

örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

Gemensamma bestämmelser.

80 §.

Lagsökningsdomare vare i domsaga å landet häradshövdingen eller den, som

därtill är särskilt förordnad, och i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna

befattningshavare som därtill är satt. Örn så erfordras, må flera lagsökningsdomare

finnas.

81 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren

i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.

32 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen

dag för målets handläggning och kalle till den dag parterna genom rekommenderade

brev.

33 §.

Då mål hänskjuta till rätten, vare i rättegången så ansett som vore målet

instämt till den dag som utsatts för dess handläggning.

34 §.

År någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag eller med beslut

som avses i 3 eller 24 §, äge han besvära sig i hovrätten; dock må klagan

ej föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat örn kvarstad, sking
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ringsförbud eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall besvärstiden

räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt örn delgivningen gälla

vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan föras

över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

35 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne

att i beslutet meddela underrättelse örn vad vid ändrings sökande skall iakttagas

samt äventyret örn det försummas.

36 §.

Då besvär mot lagsökningsdomares utslag anförts, äge hovrätten, när skäl

därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna,

att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare

åtgärd ej må vidtagas.

37 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må klagan

ej föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud

eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat

för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill

klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

38 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas,

varde samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill

inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

örn utslag i lagsökningsmål har lagsökningsdomaren därjämte att strax

meddela parterna underrättelse genom rekommenderade brev.

39 §.

Föreläggande eller underrättelse, som det enligt denna lag åligger lagsökningsdomaren

att tillställa part genom rekommenderat brev, skall, där parten

det begär, i stället tillställas ombud som parten i målet anlitar.

40 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i

enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april

1907 örn handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt finnes i

lag och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

57

Ät mål om lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående

anhängiggjort före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen

skett inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december

1937.

Anmälan, som före den 1 januari 1938 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts

hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i lagsökningslagen, skall denna i stället tillämpas;

och skall vad som finnes stadgat örn förordnande enligt 28 § utsökningslagen

efter lagsökningslagens ikraftträdande hava avseende å utslag varigenom intecknad

fordran fastställes till betalning ur fast egendom.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 51, 53, 85, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213

och 230 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

att i 4 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 77 a §,

av nedan angivet innehåll ävensom att 182 och 196 §§ samt sista stycket i

211 § samma lag skola upphöra att gälla.

51 §.

”Örn verkställighet av lagsökningsdomares utslag, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd, gälle vad ovan är stadgat i fråga örn underrätts

dom i ty fall.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning ej äga rum förr än

laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att egendomen skall

sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet ske utan hinder av

att ändring i utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där

anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs rätt att lyfta behållningen

vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.

Har i mål örn handräckning för fordran lagsökningsdomaren å ansökningen

tecknat bevis att den lämnats obestridd, njute borgenären på grund av ansökning

varå beviset är tecknat jämte räkning eller annan handling som i målet

åberopats utmätning för sin fordran såsom enligt dom. Har lagsökningsdomaren

bestämt ersättning för handräckningskostnad och är enligt lagsökningsdomarens

bevis ej heller i denna del jäv framställt, varde sagda ersättning lika som

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling beträffande 53 § 1901: nr 38 s. 39, 230 § 1915:

138, 51, 85, 86 och 98 §§ 1921: 301 samt övriga paragrafer 1912:211.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

själva fordringen uttagen. Visar gäldenären att han stämt om återvinning,

varde i fråga örn verkställigheten så ansett som vore betalningsskyldighet gäldenären

ålagd genom underrätts dom som ej äger laga kraft.

53 §.

Annat i utsökningsmål meddelat beslut än i 52 § sägs gånge i verkställighet

ändå att beslutet överklagas.

77 a §.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning

ur fast egendom, vare så ansett som hade egendomen blivit utmätt.

85 §.

Då fast---det tillkänna.

Då fast---utmätningen skett.

Utmätes fartyg---urskiljande erfordras.

Myndighet, vilken---är sagt.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning

ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till överexekutor.

Sker utmätning--—- till kommerskollegium.

86 §.

Har borgenär---utmätning åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader

efter det utslaget vunnit laga kraft, antingen med företeende av bevis därom

samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt

försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, förfalle den

verkan utslaget enligt 77 a § medfört. Lag samma vare, där borgenären begärt

sadan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd,

som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller eljest frågan örn sådan egendoms

försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller överexekutor,

örn ärendet där är anhängigt eller det eljest ankommit på överexekutor att försälja

egendomen, att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

98 §.

Å landet äge gäldenären bestämma, örn auktion å fast egendom skall hållas

a landskansliet eller a tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat ställe i

orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor prövar stället lämpligt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ]56.

59

Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där intecknad fordran fastställts till

betalning ur egendomen, sist å fjortonde dagen efter det så skett, hos överexekutor

uppgivit auktionsställe, eller äro flera, som äga auktionsställe nämna,

och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall

hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den

förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman

särskilt förordnar.

I stad-----å landskansliet.

106 §-

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde, som

i 102 § sägs, uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet över utmätningen

eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur den

fasta egendomen, som ock gravationsbevis och de övriga handlingar, som i 99

och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran eller rättighet, som

bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne ock tillstädesvarande

rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över handlingarna

och de anspråk, som anmälas, så ock angående de villkor, som skola

gälla för försäljningen.

Hålles sammanträde---ånyo uppläsas.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud inom trettio dagar,

och den som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det förordnande

därom gavs hos gäldenären genom lagsökning sin fordran krävt eller sin talan

till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskriven tid sin talan

där den hos domstol eller lagsökningsdomare anhängig är; gånge kvarstaden

eller förbudet åter.

Skall lagsökning---rätteligen fullgöras.

Där enligt — — — nu sagts.

År den---sitt val.

197 §.

I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, örn och till

vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för hans

kostnad i målet.

209 §.

I mål, varom i 201, 202 eller 203 § förmäles, skall överexekutors slutliga

utslag givas å dag, som genom anslag sist dagen förut kungjord blivit. Underrättelse

örn tiden då utslaget kommer att meddelas, varde införd i en därtill

inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning av

köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sorn i 143 § 2 morn. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning, auktion

å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som

i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, ingive sina besvär till hovrätten i mål

från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län

före klockan tolv å trettionde dagen samt i mål från övriga delar av riket före

klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen avkunnades,

eller, örn det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget är

ställt.

För klagan---är stadgat.

230 §.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter till

överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för där avsett

beslut örn återförvisning äga tillämpning.

I fråga---tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap.9§ lagen den 14 juni 1907 (nr36s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

9 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående

fast egendom och inteckning däri samt örn fastighetsägaren tillkommande

rätt till andel i sadan inteckning skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn tomträtt och inteckning däri samt tomträttshavaren tillkommande

rätt till andel i sadan inteckning; skolande vad i 82 § utsökningslagen samt

28, 32 och 39 §§ konkurslagen sägs angående lagfart gälla örn inskrivning,

varom ovan i 5 § sagts.

Vad angående---örn tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1912: 218.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

61

Förslag

angående

till

Lag

ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om

tmlvauförliållande i fråga örn fast egendom.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande

i fråga örn fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i

den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors

utslag i utsökningsmål.

över Konungens---klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn

bulvanförliållande i fråga örn aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande

i fråga örn aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

:

10 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende som omförmäles i 3 § första stycket

föres i den ordning som i utsökningslagen stadgas angående klagan över

överexekutors utslag i utsökningsmål.

Mot överexekutors---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon av

dem skall på begäran av annan än inteckningshavaren särskilt säljas i den

ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida

sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör falla egendomen

till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av

dem utan hinder därav, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning;

dock åligge honom att inom den tid, som i 106 § utsökningslagen är föreskriven

för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,

framställa sitt yrkande i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämmer

och till auktionsförrättaren ingiva bevis, att yrkandet blivit framställt.

Göres ej---andra egendomarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 71 och .93 §§ växellagen.

Härigenom förordnas, att 71 och 93 §§ växellagen skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

71 §.

Växelpreskription avbry tes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts

hos svensk lagsökningsdomare;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos

svensk lagsökningsdomare;

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1912: 213.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J56.

63

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom växelfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Ilar preskription —--rätten Handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

93 §.

.Växelmål instämmes — — — närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas

i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53 och 71 §§ checklagen skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

53 §.

Checkpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts

hos svensk lagsökningsdomare;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos

svensk lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande —--utan konkurs.

Genom checkfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription---rätten handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

71 §.

Checkmål instämmes---närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas

i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1)

innefattande särskilda} föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

Har järnväg, som begagnas för allmän trafik, blivit utmätt, eller har intecknad

fordran fastställts till betalning ur sådan järnväg, skall överexekutor,

så snart anmälan örn utmätningen eller utslaget inkommit, evad borgenär gör

yrkande som i 81 § utsökningslagen omförmäles, eller icke, förordna en eller,

där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana

syssloman, som i nämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och

förvalta samt om trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt

eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laga ordning

såld eller utmätningen eljest avslutats.

I fråga — — — utsökningslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1921: 304.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

65

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev

eller annat skriftligt fordringsbevis1, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna

lag sågs.2

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller fartyg

åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

UL 12 och 13 §§.

1 För närvarande råder åtskillig osäkerhet och vacklan i fråga örn lagsökning

på grund av fordringsbevis, vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa

betalningen, framför allt hyreskontrakt. Enligt den mening som hävdats av utsökningslagens

kommentator Trygger möter ej hinder att upptaga dylik lagsökning,

men en av gäldenären framställd invändning bör i allmänhet utan vidare

föranleda att ansökningen förklaras ej kunna till vidare prövning upptagas. En

invändning av denna art anses alltså ej vara att hänföra till dem som enligt UL

27 § behöva för att komma i betraktande styrkas med skriftliga bevis. Denna

mening har såtillvida vunnit anslutning i praxis, som det numera näppeligen

förekommer att lagsökning på grund av kontrakt utan vidare avvisas. Däremot

synes man på många håll anse, att invändning örn brist i vederlaget hör till dem

som kunna och böra styrkas i lagsökningsmålet. Hos många överexekutorer och

även i hovrättspraxis möter man den uppfattningen, att skriftliga intyg härvid

kunna godkännas såsom bevis, och man synes tilltro sig att ägna dylika bevismedel

en av omständigheterna beroende värdering. En sådan mening står ej i

god överensstämmelse med UL 27 §. Obeedigade intyg kunna icke hänföras till

de skriftliga bevis som enligt nämnda paragraf äro av nöden för att gäldenären skall

kunna »styrka» sin invändning och alltså hava »skäl» för denna (i motsats till

vad som enligt den i 25 § samma lag givna undantagsbestämmelsen gäller om de

»sannolika skäl» som äro till fyllest för beaktande av där avsedd invändning).

Det kan ifrågasättas, huruvida icke vid den nu tillämnade omläggningen av

lagsökningsförfarandet bestämmelserna om lagsöknings upptagande borde undergå

en saklig revision i syfte att i nu nämnda hänseenden åstadkomma en mera enhetlig

praxis och undanröja den fara för ojämnhet i lagskipningen som måste bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 156.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

följden av att obeedigade intyg av personer, vilkas tillförlitlighet esomoftast måste

vara överexekutor eller hovrätten obekant, komma i betraktande såsom fullt bevis.

Ur denna synpunkt har under utredningsarbetet varit ifrågasatt att åt förevarande

paragraf giva sådan avfattning, att lagsökning på grund av kontrakt endast

i vissa angivna undantagsfall skulle kunna ifrågakomma, vilket skulle medföra,

ablj krav av denna art i stället finge läggas till grund för ansökning örn handräckning.

Man har emellertid funnit spörsmålet härom stå i sådant samband med andra

frågor örn rättsförhållandena mellan hyresvärd och hyresgäst, att det icke lämpligen

kan lösas i nu förevarande sammanhang. Bland annat har kommit i betraktande

att hyreskravens överflyttande från lagsökningsprocessen till handräckningsförfarandet

skulle medföra, att den möjlighet som för närvarande föreligger att

mea lagsökning å hyresfordran förknippa ansökning örn försumlig hyresgästs vräkande

enligt UL 192 § skulle försvinna.

Under sådana förhållanden har spörsmålet örn förutsättningarna för lagsökning

på grund av kontrakt och invändningar i dylikt lagsökningsmål ansetts böra anstå

i avvaktan på den revision av hyreslagstiftningen som torde komma till stånd inom

en närmare framtid.

2 Enligt lagar den 14 april 1893 och den 24 mars 1898 angående ändrad lydelse

av UL 12 § är lagsökningsförfarandet icke tillämpligt beträffande fordran som

grundar sig å växel eller check. I utsökningslagen, sådan den ursprungligen

lydde, fanns intet stadgande härom. Frånvaron av uttryckliga bestämmelser

ledde till en stor ojämnhet och osäkerhet i praxis. I skrivelse av 1892 års riksdag

hemställdes örn uttrycklig lagbestämmelse att fordran mot godkännare av

växel kunde göras gällande genom lagsökning. I stället framlade Kungl. Maj:t

för 1893 års riksdag ett lagförslag, enligt vilket växel skulle undantagas från de

fordringsbevis på vilka lagsökning kunde anställas. Vid detta förslags granskning

i högsta domstolen hade starka meningsskiljaktigheter uttalats, vilka delvis framträdde

även i riksdagen. Prop. blev dock bifallen, enär riksdagen fann en reglering

av frågan, i vilken riktning den än ginge, vara att föredraga framför ett

oreglerat tillstånd med de olägenheter detta medförde i rättstillämpningen.

Även örn tidigare, särskilt på grund av de speciella forumreglerna i växel- och

checkmål, skäl funnits att icke tillåta lagsökning på dylika fordringsbevis, synes

frågan hava kommit i ett annat läge genom att rådhusrätt från och med den 1 januari

1919 upphört att vara exklusivt forum i växel- och checkmål. Då nu lagsökningsprocessen

föreslås överflyttad till befattningshavare vid de allmänna domstolarna,

varigenom den rent judiciella karaktären av ifrågavarande process ytterligare

betonas, synes anledning saknas att från lagsökningsförfarandet utesluta

fordran på grund av växel och check. I enlighet därmed har icke i förslaget influtit

någon motsvarighet till UL 12 § andra stycket.

2 §•

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen

skall innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn

gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress.1 Vid ansökningen

toge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar

sin fordran.

UL 14 §.

1 För att parterna skola kunna nås av de meddelanden, som lagsökningsdomaren

enligt denna lag skall vara skyldig att tillställa dem genom brev, äro uppgifter örn

yrke och postadress av nöden. Jfr även cirkulär den 10 mars 1933 under 2 kap.

6 § rättegångsbalken.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder1 möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å inlagan besked därom.

UL U §.

1 Då avsaknaden av jämväl andra förutsättningar för en prövning av ärendet

än de i UL 14 § andra punkten angivna kunna föranleda ett avvisande, har ett

mera allmänt stadgande ansetts lämpligt.

4 §.

Finner lagsökningsdomaren att ansökningen icke kan handläggas i den för

lagsökning stadgade ordning, pröve han huruvida den kan behandlas såsom

ansökning örn handräckning för fordran.1

1 För borgenären kan det understundom vara tvivelaktigt huruvida hans fordran

bör uttagas i lagsökningsväg eller genom handräckning. Det måste anses ligga

i hans intresse att lagsökningsdomaren äger utan vidare inleda det förfarande som

rätteligen bör ifrågakomma.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande

för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom

delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att

taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna

eljest kunna väntas bliva honom delgivna.1 Där ansökningen må delgivas

genom kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

UL 15 och 17 §§.

1 Att på sätt i UL 17 § första stycket föreskrives göra tiden för svaromåls avgivande

beroende av var gäldenären vistas synes icke lämpligt. Stadgandet har

i anledning härav undergått någon omredigering.

6 §.

Lagsökningsdomaren förelägge1 borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna

och delgiva dem gäldenären på sätt för stämning är stadgat; dock

skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,

borgenären låta lagsökningsinlagan med därå tecknat föreläggande införas tre

gånger, minst en vecka mellan varje gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för

delgivningen bör vidtagas, fullgöra sådant före sista kungörandet.

UL 15 §.

1 Gällande lag är på förevarande punkt formellt otillfredsställande, såtillvida

som det icke av ordalydelsen av stadgandet i UL 15 § andra stycket framgår att

överexekutor skall meddela borgenären en kommunikationsresolution av det innehåll

stadgandet anger. Av en jämförelse med ordalagen i UL 22 § första stycket

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

framgår emellertid att lagen, förutsätter att en dylik resolution meddelas. Eftersom

praxis iakttager vad som sålunda är lagens mening, innebär förslaget i denna

del ingen ändring i gällande rätt.

7 §•

Giver borgenären in bevis att lagsökningshandlingarna blivit gäldenären

delgivna, så ock samma handlingar i huvudskrift eller besannad avskrift, och

kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet

avgjort på de skäl borgenären företett.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge

lagsökningsdomaren honom ny tid.

UL 18 §.

8 §.

Lagsökningsdomaren äge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären

innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge

honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flere skrifter växlas

än en å vardera sidan.

UL 20 §.

9 §•

Finner lagsökningsdomaren nödigt att lämna part rådrum att i huvudskrift

förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr

att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle

att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig

däröver.

UL 21 §.

10 §.

Föreläggande enligt 7 § andra stycket, 8 eller 9 § skall tillställas part

genom rekommenderat brev.1

UL 35 §.

1 Det nuvarande förfarandet att kungöra förelägganden eller utslag i lagsökningsmål

allenast genom anslag och anteckning i en för allmänheten tillgänglig bok

synes icke väl motsvara sitt syfte i den mån detta är att bringa föreläggandena

eller besluten till parternas kännedom. Bestämmelserna örn anslag och anteckning i

bok föreslås därför kompletterade med ett stadgande örn skyldighet för lagsökningsdomaren

att tillställa parterna underrättelse genom rekommenderade brev. Då

härmed icke avses att bryta med gällande princip att det ankommer på parterna

själva att hålla sig underrättade örn vad som förekommer i processen, blir följden

att örn i något fall part icke nås av underrättelse, som blivit vederbörligen avlämnad

till postbefordran, olägenheten därav drabbar parten. I regel torde sanolikt

parternas rätt liksom hittills komma att bevakas av ombud, vilka följa ärendets

handläggning hos lagsökningsdomaren. I samband med den nya lagstiftningen bör

genom ändring i kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer hos statens

förvaltningsmyndigheter stadgas, att kommissionär skall vara anställd jämväl

hos lagsökningsdomare i stad.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

69

11 §•

Har ej borgenären inom sex månader1 sedan honom förelädes att giva gäldenären

del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren med bevis att delgivning

skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansökningen

förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna

blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra

stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavaren

av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar

gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet

örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare

det yrkande förfallet.

UL 22 §.

1 Denna tid, som i UL 22 § är bestämd till ett år, har ansetts kunna utan olägenhet

förkortas.

12 §.

Vad borgenären enligt 6 och 11 §§ har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren

tecknat å ansökningen.1

1 Detta stadgande innebär ett lagfästande av vedertagen praxis.

13 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning; har han ej förut vid

domstol eller inför lagsökningsdomare eller överexekutor eller ock, enligt å

handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal,

stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet hänskjutet

till rätten.

UL 24 §.

14 §.

Invänder gäldenären att den handling varå kravet grundas icke är gällande

mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen, och

visar han sannolika skäl för invändningen, varde målet hänskjutet till rätten,

där ej gäldenären försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet.

Anmälan örn tvång eller förledande skall göras hos domstol eller lagsökningsdomare

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde;

vare ock gäldenären pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes

låta domstolens eller lagsökningsdomarens bevis därom införas i allmänna tidningarna.

Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, åge lagsökningsdomare

utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

UL 25 och 26 §§.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15 §.

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då

skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis1 gälla.

Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjute målet

till rätten.

UL 27 §.

1 Se not 1 under 1 §.

16 §•

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätten, ålägge

lagsökningsdomaren gäldenären betalningsskyldighet; avser lagsökningen betalning

ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, varde fordringen

fastställd till betalning ur den intecknade egendomen.1

UL 28 §.

1 Detta stadgande motsvarar delvis UL 28 §. Ur stadgandet hava emellertid

utmönstrats de exekutionsrättsliga bestämmelserna i nämnda lagrums andra stycke.

Dessa föreslås överförda till en särskild paragraf i UL 4 kap. Den i UL 28 §

befintliga hänvisningen till bestämmelserna örn tvångsförvaltning bar utgått såsom

överflödig.

17 §-

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna

fordran sådan att den kan genom lagsökning utkrävas, förordne lagsökningsdomaren

att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller

icke förfallet.

UL 29 och 30 §§.

18 §.

Lagsökningsdomaren1 åge tillägga vinnande part2 ersättning för all nödig

kostnad som lagsökningen medfört.

UL 196 §.

1 Därest målet hänskjutes till rätten, bör det utan särskild föreskrift i lagen

tillkomma rätten att pröva frågan örn kostnaderna bos lagsökningsdomaren. Förfarandet

inför denne kommer nämligen att te sig som ett led i ett enhetligt processuellt

förfarande.

* Sålunda kan — i motsats till vad en bokstavlig tolkning av UL 196 § föranleder

— ersättning för kostnader tillerkännas gäldenär som avgivit förklaring,

därest en av honom gjord invändning skulle medföra att lagsökningen icke upptoges

till vidare prövning. Även vid bifall till ett av gäldenären framställt kvittningsyrkande

kan under vissa omständigheter kostnadsersättning tillerkännas

denne.

19 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren bevilja kvarstad å gäldenärens

lösa gods eller stadga förbud mot skingring, så ock giva handräckning varom

i 192 § utsökningslagen sågs1; och gälle därom i tillämpliga delar vad i

nämnda lag är stadgat örn handräckning som gives av överexekutor.2

UL 182 §.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

71

1 Den möjlighet som för närvarande står en borgenär till buds att med lagsökning

förknippa yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning synes böra

bibehållas. Särskilt när det gäller vräkning av försumlig hyresgäst skulle det för

hyresvärd innebära en försämring av nuvarande rättsläge örn han nödgades att för

hävdande av sin rätt hänvända sig till två olika myndigheter.

2 Hänvisningen till utsökningslagens bestämmelser örn handräckning av överexekutor

gäller givetvis jämväl förutsättningarna för handräckningsbesluts meddelande

och verkställigheten av dylika beslut. I fråga örn klagorätten äro emellertid

särskilda bestämmelser upptagna i 37 och 40 §§.

20 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet

det skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som rörer målet skall

införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

UL 33 och 36 §§.

21 §•

Varder borgenärs talan bifallen, äge gäldenär vid rätten1 söka återvinning;

stämme dock därom inom tre månader2 efter det lagsökningsdomarens utslag

vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid

från det utslag över besvären föll.3

UL 32 §.

1 Genom den föreslagna formuleringen kommer lagrummet, i motsats till UL

32 §, jämväl att innehålla en forumregel för återvinningsmålet.

2 Denna tid som i UL är bestämd till sex månader har ansetts kunna utan olägenhet

förkortas. Jfr 12 kap. 4 § rättegångsbalken där återvinningstiden är tre

månader

3 Den nuvarande begränsningen av rätten att söka återvinning till de fall då

gäldenären ej hos lagsökningsmyndigheten erkänt skulden torde icke vara väl

grundad. En gäldenär, vilken i lagsökningsmålet erkänt sin skuld, torde sällan

kunna tänkas vinna någon framgång med en återvinningstalan, varför begränsningen

för detta fall är föga praktisk. Även örn gäldenären erkänt skulden bör han

dock i vissa fall — han har t. ex. förletts till erkännandet — äga rätt att söka få

lagsökningsutslaget ändrat. Ifrågavarande begränsning av rätten att söka återvinning

har därför föreslagits borttagen.

kommit i

ordagrant

Om handräckning för fordran.

22 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis

och icke avser skadestånd, äge borgenären hos lagsökningsdomaren

njuta handräckning efter ty nedan sägs.

HL 1 §.

23 §.

Ansökning örn handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift

örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn gäldenärens namn och,

där så ske kan, dennes j^rke och postadress1, så ock örn fordringens belopp i

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären därjämte i ansökningen

eller i räkning eller annan handling som därvid fogas tydligt och fullständigt

upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och annan handling som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren

avlämnas i två exemplar. Ar endast ett exemplar ingivet, besörje

lagsökningsdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift2, och gälle den i

målet lika med huvudskrift.

HL 3 §.

1 Se not 1 under 2 §.

2 Bestämmelsen örn skyldighet för lagsökningsdomaren att besörja avskrift har

tillkommit huvudsakligen för att förhindra, att när lagsökning på grund av stadgandet

i 4 § skall behandlas såsom handräckningsansökan, den skulle komma att

avvisas på den grund att ansökningshandlingarna förelåge i allenast ett exemplar.

24 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.1

1 Införandet av ett dylikt stadgande har ansetts erforderligt för undanröjande

av vissa olägenheter av processuell natur. Se J. 0:s ämbetsberättelse 1929 s. 166

o. ff.

25 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder1 möta för upptagande av ansökningen,

teckne han å ena exemplaret besked därom.

HL 4 §.

1 Jfr not 1 vid 3 §.

26 §.

Finner lagsökningsdomaren att ansökningen icke kan handläggas i den för

handräckning stadgade ordning, pröve han huruvida den kan behandlas såsom

lagsökning.1

1 Jfr not 1 vid 4 §.

27 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande

för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton

dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det

sagda exemplar av ansökningen jämte annan handling, örn sådan åberopats,

blivit till honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt

jäv, vid äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Vid föreläggandet foge lagsökningsdomaren erinran att i händelse jäv göres

målet kommer att hänskjutas till rätten.1

HL 5 §.

1 Detta stadgande, vilket saknar motsvarighet i HL, har tillkommit för att gäldenären

skall erhålla en anmaning att icke onödigtvis göra jäv och därigenom

ådraga sig ökade kostnader.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

73

28 §.

Är föreläggande meddelat efter ty i 27 § sägs, late borgenären hos lagsökningsdomaren

uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen

varå föreläggandet tecknats jämte annan handling som må hava åberopats,

och give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till

lagsökningsdomaren in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,

vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må delgivningen äga rum utom

riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren

tecknat å det exemplar av ansökningen varom i första stycket sågs.1

HL 6 och 8 §§.

1 Genom stadgandet i andra stycket, vilket saknar motsvarighet i HL, torde

endast rådande praxis lagfästas.

29 §.

Har borgenären till lagsökningsdomaren ingivit delgivningsbevis såsom i

28 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne

lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger

hos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd.

1

Har borgenären ingivit uppgift å delgivningskostnaden, bestämme lagsökningsdomaren

vad i ersättning därför skall utgå. Ersättning för handräckningskostnaden

i övrigt varde ock av lagsökningsdomaren borgenären tillerkänd

med visst belopp enligt taxa som fastställes av Konungen.2 Uppgift örn

vad sålunda tillkommer borgenären skall intagas i det bevis som i första stycket

sägs.

HL 7 §.

1 Det nuvarande stadgandet i HL 9 § örn exigibilitet av handräckningsinlaga

med bevis att jäv icke anförts har ansetts böra överflyttas till UL.

2 Förslaget innebär vissa nyheter i fråga örn bestämmandet av ersättningen för

kostnader i handräckningsmål. Den nuvarande ordningen att myndigheten i kommunikationsresolutionen

angiver ett ersättningsbelopp, som i händelse jäv ej göres

skall av gäldenären gäldas, har övergivits, enär den leder till att den sålunda bestämda

ersättningen — i vilken ingår en på förhand beräknad gottgörelse för delgivning

— enligt sakens natur måste i många fall bliva otillräcklig, varmed sammanhänger

att ersättningsfrågan stundom måste göras till föremål för domstolsprövning.

Annan ersättning än den som avser delgivningen har ansetts kunna bestämmas

mera schematiskt.

I denna fråga har under utredningsarbetet enighet icke rått. Sålunda har från

ett håll förordats att vad lagrummet innehåller örn ersättnings bestämmande enligt

taxa måtte utgå. I andra hand har förordats ett bibehållande av den i HL

stadgade ordningen för kostnadernas bestämmande, dock med den avvikelsen att

ersättningen för delgivningen måtte bestämmas först sedan uppgift därå inkommit

till lagsökningsdomaren.

30 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, hänskjute lagsökningsdomaren

målet till rätten.1

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis

kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.

HL 7 och 8 §§.

1 Under utredningsarbetet har varit ifrågasatt huruvida icke hänskjutandet till

rätten borde göras beroende av särskild begäran härom av borgenären. Flertalet av

de i utredningen deltagande hava emellertid funnit, att sådan begäran icke bör

erfordras. Därest borgenär av särskild anledning icke önskar ett domstolsförfarande.

står det honom fritt att efter meddelande härom till lagsökningsdomaren få detta

förfarande inställt. En dylik åtgärd torde borgenären i regel medhinna innan målet

förekommer vid rätten. Självfallet bör borgenären för undgående av skyldighet

att utgiva rättegångskostnadsersättning i tid underrätta gäldenären örn att han

avstått från domstols prövning.

31 §.

Har gäldenären ieke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid

rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader1 från det utmätning

ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll

örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

HL 10 §.

1 Se not 2 under 21 §.

Gemensamma bestämmelser.

32 §.

Lagsökningsdomare vare i domsaga å landet häradshövdingen eller den, som

därtill är särskilt förordnad, och i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna

befattningshavare som därtill är satt. Örn så erfordras, må flera lagsökningsdomare

finnas.

33 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren

i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.1

1 Den föreslagna ändringen av forumreglerna torde vara en nödvändig följd av

att processen inför lagsökningsdomaren föreslås skola under vissa omständigheter

kunna omedelbart övergå i en domstolsförhandling. Ändringen medför bland annat

att lagsökning för hyresfordran skall anhängiggöras hos lagsökningsdomaren

i den ort där fastigheten ligger.

34 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen

dag för målets handläggning och kalle till den dag parterna genom rekommenderade

brev.1

1 Jfr not 1 under 10 §.

35 §.

Då mål hänskjutits till rätten, vare i rättegången så ansett som vore målet

instämt till den dag som utsatts för dess handläggning.1

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

75

1 Stadgandet avser bland annat att möjliggöra tillämpning av de i 12 kap. rättegångsbalken

givna reglerna angående tredskodom vid svarandes utevaro å första

sammanträdesdagen. Uttrycket »i rättegången» innebär ett förbehåll: sålunda

skall t. ex. borgenspreskriptions avbrytande liksom nu anses hava inträtt vid lagsökningen.

36 §.

Har i mål som hänskjutits till rätten gäldenären ej under målets behandling

hos lagsökningsdomaren gjort invändning mot dennes behörighet att upptaga

målet, må lian ej vid rätten framställa sådan invändning eller göra invändning

örn rättens behörighet.1 Ej heller må i mål varom nu sagts fråga örn jäv

mot lagsökningsdomaren väckas.2

1 I fråga örn lagsökningsdomarens och domstolens skyldighet att pröva sin egen

behörighet äro reglerna i 10 kap. rättegångsbalken tillämpliga. På grund av den

allmänna subsidiära tillämpligheten av rättegångsbalkens bestämmelser jämväl i

fråga örn lagsökningsprocessen skola i fråga örn parts rätt att göra invändning mot

lagsökningsdomarens eller rättens behörighet stadgandena i 16 kap. rättegångsbalken

gälla. I förevarande paragraf har emellertid invändningsrätten i ett visst fall

begränsats. Jämlikt 16 kap. 2 § rättegångsbalken skulle gäldenären hava ägt göra

invändning örn rättens behörighet vid första rättegångstillfället då han är närvarande.

Då emellertid lagsökningsdomarens och rättens behörighet sammanfalla,

synes man kunna fordra av gäldenären att han, örn han yttrar sig under förfarandet

inför lagsökningsdomaren, redan därvid framställer den invändning vartill han i

förevarande hänseende finner sig befogad.

Invändningsrättens begränsning inverkar givetvis icke på rättens officialprövning

jämlikt 10 kap. 29 § rättegångsbalken. Jfr 16 kap. 5 § rättegångsbalken.

2 I och med att mål hänskjutits till rätten har lagsökningsdomaren kommit ut

ur processen, varför frågan örn hans jävighet icke längre har någon betydelse.

Anledning synes sålunda saknas att på ett dylikt stadium frågan örn lagsökningsdomarens

jävighet kommer under omprövning. Kvar står dock givetvis möjligheten

att fråga örn jäv mot lagsökningsdomaren såsom ledamot i rätten kan komma

att upptagas på grund av rättegångsbalkens bestämmelser.

37 §.

Är någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag eller med beslut

som avses i 3 eller 25 §, åge han besvära sig i hovrätten; dock må gäldenären

ej klaga över beslut varigenom mål hänskjutits till rätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat om kvarstad, skingringsförbud

eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall besvärstiden

räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt örn delgivningen

gälla vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan

föras över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

UL 23 och 211—214 §§ samt HL 12 §.

38 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne

att i beslutet meddela underrättelse om vad vid ändrings sökande skall iakttagas

samt äventyret örn det försummas.

UL 211 §.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

39 §.

Då besvär mot lagsökningsdomares utslag anförts, åge hovrätten, när skäl

därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna,

att utslaget icke må verkställas eller att, örn verkställighet redan följt, ytterligare

åtgärd ej må vidtagas.

UL 228 §.

40 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må ej

klagan föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud

eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat

för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill

klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

UL 230 §.

41 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas, varde

samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill

inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

Om utslag i lagsökningsmål har lagsökningsdomaren därjämte att strax meddela

parterna underrättelse genom rekommenderade brev.1

UL 34 §.

1 Se not 1 under 10 §.

42 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i

enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april

1907 (nr 18 s. 1) om handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt

finnes i lag och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Är mål örn lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående

anhängiggjort före den 1 januari 1937, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen skett

inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december

1936.

Anmälan, som före den 1 januari 1937 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts

hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

77

Bilaga C.

Medeltalet under åren 1932—1934 av länsstyrelserna handlagda mål om

lagsökning för gäld och handräckning för fordrans utfående, fördelade

på domsagor samt magistratsstäder för vilka länsstyrelse är överexekutor.

1

2 i

3

4

1

2 I

3 !

4

Lagsök-

w

Lagsök-

w

Domsagor

och

ning för

gäld

p''

B

Ou

Domsagor

och

ning för

gäld

p

B

Q-

*-i

px

städer

© ©

B H» o

P

B

&

3.

städer

is-s

p

B

pr

5.

O I B

B £

P

B

CR

o5»

B g.

P

B

Domsagor under Svea

Kopparbergs län.

13

37

hovrätt.

Falu domsaga.......

21

Stockholms län.

Hedemora domsaga.....

12

33

18

Västerbergslags domsaga . . .

12

15

11

Norra Roslags domsaga . . .

22

31

21

Nås och Malungs domsaga . .

6

19

17

Mellersta Roslags domsaga . .

34

33

14

Nedansiljans domsaga ....

4

19

41

Stockholms läns västra dom-

Ovansiljans domsaga.....

6

26

60

saga...........

53

47

33

Södra Roslags domsaga . . .

311

364

60

Gävleborgs län.

Sollentuna och Färentuna dom- saga ...........

Södertörns domsaga.....

172

140

170

116

59

48

Gästriklands östra domsaga . .

Gästriklands västra domsaga .

Bollnäs domsaga......

18

11

13

69

56

24

87

19

33

Uppsala län.

Uppsala läns södra domsaga .

Uppsala läns norra domsaga .

Sydöstra Hälsinglands domsaga

17

43

161

122

21

66

27

41

41

Norra Hälsinglands domsaga .

Västra Hälsinglands domsaga .

16

13

29

50

26

25

Södermanlands län.

Västernorrlands län.

Nyköpings domsaga.....

22

32

37

Medelpads västra domsaga . .

51

48

38:

Oppunda och Villåttinge dom-

Medelpads östra domsaga . . .

46

40

49

saga...........

26

36

82

Ångermanlands södra domsaga

48

41

74

| Livgedingets domsaga ....

29

40

32

Ångermanlands mellersta dom-

25

22

32

saga...........

Gotlands län.

Ångermanlands västra domsaga

17

27

51|

\ Gotlands norra domsaga . . .

15

62

27

Ångermanlands norra domsaga

36

43

88:

1 Gotlands södra domsaga . . .

10

43

33

Värmlands län.

Jämtlands län.

35

43

51

65

107

76

j Östersysslets domsaga ....

33

13

17

Jämtlands östra domsaga . . .

Jämtlands norra domsaga . .

Mellansysslets domsaga ....

49

40

75

Jämtlands västra domsaga . .

38

42

78

I Södersysslets domsaga ....

Nordmarks domsaga.....

41

9

29

24

62

15

Härjedalens domsaga.....

15

29

55

Jösse domsaga.......

30

42

46

Västerbottens län.

Fryksdal domsaga.....

Älvdals och Nyeds domsaga .

19

22

59

29

45

74

Umeå domsaga.......

16

55

98

Västerbottens södra domsaga .

16

46

90

Orebro län.

Västerbottens västra domsaga .

29

76

87

Östernärkes domsaga ....

53

48

37

Västerbottens mellersta dom-

18

59

95

Västemärkes domsaga ....

38

5C

56

saga...........

Nora domsaga.......

21

20

17

Västerbottens norra domsaga .

18

56

103

Lindes domsaga.......

27

18

14

Norrbottens län.

Västmanlands län.

Piteå domsaga.......

37

63

74

Västmanlands mellersta dom-

Luleå domsaga.......

95

118

176

saga...........

42

48

26

Kalix domsaga.......

84

178

141

Västmanlands västra domsaga

37

33

25

Torneå domsaga.......

34

130

66

Västmanlands östra domsaga .

86

58

29

| Gällivare domsaga......

14

66

116

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

2

3

4

1

2

3

4

Nordals, Sundals och Valbo

Domsagor under Göta

domsaga.........

18

40

82

hovrätt.

Tossbo och Vedbo domsaga . .

15

33

30

Östergötlands län.

Skaraborgs län.

Kinda och Ydre domsaga . .

14

24

35

Vadsbo domsaga......

30

35

62

Mjölby domsaga.......

54

52

38

Gudhems och Kåkinds domsaga

18

23

25

Aska, Dals och Bobergs dom-

Vartofta och Frökinds domsaga

17

30

40

saga...........

57

35

26

Skånings, Valle och Vilske dom-

15

25

Bråbygdens och Finspångaläns

saga...........

22

domsaga.........

Hammarkinds, Stegeborgs och

55

54

43

Åse, Viste, Barne och Laske

domsaga.........

13

30

29

Skärkinds domsaga ....

27

30

26

Kinneijärdings, Kinne och Kål-

12

20

Linköpings domsaga.....

39

54

61

lands domsaga......

26

Jönköpings län.

Domsagor under hovrätten

Tveta, Vista och Mo domsaga1

46

69

57

över Skåne och Blekinge.

Norra och Södra Vedbo domsaga

38

78

57

Blekinge län.

Njudungs domsaga......

Östbo och Västbo domsaga . .

40

47

100

102

61

59

Östra domsaga.......

Medelsta domsaga......

24

17

41

56

43

44

Kronobergs län.

Bräkne och Listers domsaga .

21

125

27

\ Östra Värends domsaga . . .

30

35

37

Kristianstads län.

1 Mellersta Värends domsaga . .

8

17

13

Ingelstads och Järrestads dom-

Västra Värends domsaga . . .

23

58

37

saga...........

60

79

43

| Sunnerbo domsaga.....

39

53

32

Gärds och Albo domsaga . . .

43

67

50

Kalmar län.

Villanda domsaga......

40

32

26

Ostra Göinge domsaga ....

36

131

31

Tjnsts domsaga.......

25

16

29

Västra Göinge domsaga . . .

123

150

43

Sevede och Tunaläns domsaga .

21

51

39

Norra Åsbo domsaga.....

77

87

28

Aspelands och Handbörds dom-

Södra Åsbo och Bjäre domsaga

35

51

16

saga...........

22

26

45

Norra Möre och Stranda dom-

Malmöhus län.

saga...........

30

53

57

Oxie och Skytts domsaga . .

62

63

53

i Södra Möre domsaga.....

38

61

63

Toma och Bara domsaga . . .

52

82

62

Ölands domsaga.......

32

35

41

Vemmenhögs, Ljnnits och Her-

Hallands lån.

restads domsaga......

46

45

57

Färs domsaga........

18

67

30

Hallands södra domsaga . . .

99

52

45

Frosta och Eslövs domsaga . .

56

72

67

Hallands mellersta domsaga .

80

85

65

Rönnebergs, Onsjö och Harja-

Hallands norra domsaga2 . . .

35

20

21

gers domsaga.......

56

48

45

Göteborgs och Bohus län.

Luggude domsaga......

48

49

43

Askims, Hisings och Sävedals

domsaga.........

78

99

51

Städer.

Inlands domsaga......

20

39

39

Sigtuna..........

2

1

1

Orusts och Tjörns domsaga . .

5

34

23

Enköping..........

1

3

4

Norrvikens domsaga.....

26

28

19

Mariefred..........

1

Bunnerviken s domsaga ....

36

42

32

Trosa...........

1

1

1

Alvsborgs län.

22

13

28

Skänninge.........

Skanör med Falsterbo ....

1

7

9

7

3

2

Marks domsaga.......

Lindesberg .........

2

5

2

Kinds och Redvägs domsaga .

Borås domsaga.......

34

39

44

47

28

67

Piteå...........

5

5

4

Summa mål

4520

6262

5543

Vättle, Ale och Kullings dom-

29

saga...........

Flundra, Väne och Bjärke dom-

70

38

Därav förfallna

1903

2 547

2078

saga...........

20

37

40

Slutligt avgjorda

2 617

3 715

3465

1 Inberäknat Gränna (1. 3, 1).

2 » Kungsbacka (4, 1, 1).

Anni. Några lagsökningsmål enligt IJL 13 § andra stycket hava icke förekommit under ifrågavarande

tidsperiod.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

79

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 januari

1937.

N ärvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj

1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om lagsökning och om handräckning för fordran (lag sökning slag) ;

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökning slag en;

3) lag angående ändrad lydelse av 4- kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)

örn hulvanförhällande i fråga örn fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn

hulvanförhällande i fråga örn aktier i vissa bolag;

6) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

12) angående inteckning i fast egendom;

7) lag om ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

8) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

9) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och ut
mätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Ernst

Leche.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Att mål örn lagsökning och handräckning för fordrans utfående äro av natur

att principiellt tillhöra området för den judiciella verksamheten, lärer icke från

något håll bestridas. Örn likväl deras överflyttning från exekutiv myndighet

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

till domstol hittills icke framträtt såsom något aktuellt spörsmål, beror detta

tvivelsutan därpå att från praktisk synpunkt den nuvarande ordningen visat

sig i det hela tillfredsställande. I varje fall torde förläggningen till överexekutorerna

av denna summariska och i tillämpningen rent skriftliga process knappast

i allmänhet hava uppfattats såsom en anordning, vilken i fråga örn snabbhet,

enkelhet och säkerhet i avgörandet skulle vara underlägsen ett väsentligen

likartat förfarande med domstolsbehandling redan i första instansen. I stad,

där magistraten eller någon dess ledamot är överexekutor, är denna ställning

förenad med domarämbete, och vad Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

angår torde där städse hava stått till förfogande arbetskrafter, vilka på

grund av utbildning och erfarenhet varit denna uppgift fullt vuxna. Ifrån synpunkten

av den handläggande myndighetens kompetens kan därför under närvarande

förhållanden dessa måls överflyttning till domstol näppeligen anses betingad

av annat skäl än att de, systematiskt sett, sammanhöra med rättskipningen.

Ej heller synes en dylik åtgärd i och för sig innebära någon bestämd

fördel för de rättssökande med hänsyn till ett bekvämt och lätt tillgängligt lagsöknings-

och handräckningsförfarande; i detta avseende torde, åtminstone numera,

den ena anordningen erbjuda ungefär lika goda förutsättningar som den

andra.

Lämpligheten av att den ifrågasatta reformen nu genomföres ställes tydligen

i annan belysning, därest det skulle visa sig att målens överflyttning till domstol

möjliggör verkliga förbättringar i själva förfarandet. I det stora hela

komma förändringarna dock att hänföra sig mer till form än till sak; förfarandet

inför lagsökningsdomaren blir i allt väsentligt detsamma som nu inför

överexekutor. Frånsett vissa nya detaljbestämmelser, vilka skulle kunna förbindas

även med det gällande systemet, medför emellertid målens upptagande

av domare, att .ett lagsöknings- eller handräckningsmål, som icke kan avgöras

i den summariska processens form, omedelbart kan övergå till handläggning av

domstol. En dylik förenkling måste helt naturligt innebära en beaktansvärd

fördel, även örn dess praktiska värde och betydelse, såsom under utredningen

framhållits, på sina håll torde hava överskattats.

Av stor vikt för den föreliggande lagstiftningsfrågans bedömande är obestridligen

huruvida förändringen kommer att i alltför hög grad öka arbetsbördan

för de av mångahanda tjänstebestyr alltmer betungade underrättsdomarna.

I och för sig kan beskaffenheten av här ifrågavarande mål icke antagas utgöra

ett dylikt hinder för överflyttningen. Men tydligen får ett sådant spörsmål

icke betraktas såsom helt fristående. Lagrådet har nyligen för sin del tillstyrkt,

att från administrativ myndighet skall till allmän underrätt överföras en annan

grupp av talrika örn ock till arten merendels föga invecklade ärenden, nämligen

mål örn förvandling av böter. Örn en viss betänksamhet är naturlig inför utsikten

att underrättsdomarnas ämbetsverksamhet sålunda på en gång utvidgas

i skilda avseenden, bör erinras, att bötesförvandlingsmålens förläggande till

domstol utgör den nödvändiga förutsättningen för en betydelsefull reform inom

området för straffverkställigheten. En överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen

kan icke i någon mån anses vara en lika angelägen åtgärd.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

81

Under förutsättning att anstalt kan träffas för en av de olikartade göromålens

samtidiga tillväxt påkallad förstärkning av underdomstolarnas arbetskrafter

synes emellertid avgörande betänklighet icke böra möta mot att

även dessa mål nu erhålla en genomgående judiciell handläggning. Härvid måste

särskilt avseende fästas vid den begränsning, som i detta sammanhang givits

åt frågan örn exekutivprocessens ombildning. Skulle, såsom i remissprotokollet

antydes, redan nu den uppfattning göra sig gällande, att jämväl

övriga dithörande ämnen böra på enhanda sätt i sinom tid läggas under domstols

behandling, måste ifrågasättas huruvida icke under sådan förutsättning

över huvud bör anstå med lagstiftning på detta område till dess att den kan

genomföras i full utsträckning. Med en dylik mer genomgripande reform

— örn vars lämplighet lagrådet icke har anledning att här göra något uttalande

— skulle nämligen underrättsdomarna ställas inför uppgifter, vilka åtminstone

delvis äro för deras nuvarande verksamhet så främmande, att en sådan

fråga näppeligen kan bedömas annat än i samband med förändringar i

domstolsorganisationen. Såvitt lagrådet kunnat finna, låter en uppdelning

av exekutivprocessen sig utföra i huvudsak på här föreslaget sätt, även örn

det visat sig att därvid kunna möta ej oväsentliga svårigheter. Och skulle

en sådan lösning vara att betrakta såsom blott partiell, erhåller den omfattande

lagstiftning som därav föranledes en sannolikt ganska kort varaktighet.

Då emellertid en lagstiftningsåtgärd av här ifrågasatt innebörd, såsom redan

anmärkts i det föregående, ovedersägligen grundas å principiellt giltiga skäl

och med hänsyn till den allmänna rättegångsreformen det kan antagas, att i

varje fall framdeles en överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen

kommer att ske, har lagrådet ansett de omständigheter, vilka ställa i tvivel

huruvida en dylik lagändring bör omedelbart genomföras, icke innefatta tillräcklig

anledning avstyrka, att de remitterade förslagen i huvudsakliga delar

läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Förslaget till lag om lagsökning och örn handräckning för fordran

(lagsökningslag).

I redaktionellt hänseende företer förslaget åtskilliga avvikelser från motsvarande

texter i utsöknings- och handräckningslagarna även i sådana delar, där

ändring i sak icke är åsyftad. Huvudsakligen synes härvid en strävan att

vinna förkortning i uttryckssättet hava varit bestämmande. På några punkter

torde emellertid detta ändamål hava uppnåtts på bekostnad av tydligheten,

och huruvida i stort sett dessa för nuvarande lag och förslaget gemensamma

stadganden undergått en språklig förbättring kan måhända vara föremål för

olika meningar. I vissa fall, såsom exempelvis beträffande det i lagrubriken

använda uttrycket »handräckning för fordran», hade enligt lagrådets mening

ett bibehållande av gällande lags avfattning varit att föredraga.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3 §.

Föreskrifterna i förslagets 2 § första och tredje punkterna återgiva stadganden

av samma innehåll, vilka nu äro upptagna i första punkten av 14 §

utsökningslagen. I andra punkten av detta lagrum uttalas i anknytning till

nämnda stadganden att, om vad som föreskrivits underlåtes eller överexekutor

finner den åberopade handlingen icke innefatta bevis örn fordran, ansökningen

ej skall upptagas och att detta skall tecknas å lagsökningsinlagan. I förslaget

motsvaras sistnämnda bestämmelse av 3 §, som emellertid endast innehåller

ett allmänt sta dgande att, då lagsöknings domaren prövar hinder möta

för upptagande av ansökningen, han skall teckna besked därom å inlagan.

Anledningen till ändringen är den, att avsaknaden av jämväl andra förutsättningar

än de i 14 § utsökningslagen angivna, exempelvis bristande behörighet,

kunna föranleda ett avvisande. Någon ändring i sak har, såsom det vill

synas, icke varit åsyftad.

Stadgandet i förevarande paragraf förutsätter en allmän regel, som icke behöver

uttalas, nämligen att ansökningen skall avvisas utan motpartens hörande,

därest erforderliga processförutsättningar icke äro för handen. Bland

sådana processförutsättningar enligt såväl utsökningslagen som förslaget märkas

— förutom den anlitade myndighetens behörighet — att ansökningen göres

skriftligen och avser fordran, samt att fordringen grundar sig å skriftligt

fordringsbevis och att besannad avskrift av detta är fogad vid ansökningen.

Däremot är det tydligt att den i 2 § upptagna bestämmelsen att ansökningen

skall innehålla uppgift örn parts yrke och postadress icke angiver en processförutsättning

utan endast utgör en ordningsföreskrift.

I den mån det gäller omständigheter, vilka enligt den föreslagna lagens bestämmelser

eller enligt allmänna rättsgrundsatser framstå såsom processförutsättningar,

lärer paragrafens allmänna avfattning icke innebära någon ändring

i (förhållande till vad nu gäller. Emellertid har förslaget — i olikhet med

vad som skett i 14 § utsökningslagen — icke såsom förutsättning för lagsöknings

upptagande till prövning uppställt krav att det åberopade fordringsbeviset

skall innefatta bevis om fordran. Innehållet av den sålunda angivna

processförutsättningen lärer icke tillfullo täckas av det till förslagets 1 § överflyttade

stadgandet i 12 § första stycket första punkten utsökningslagen eller

av annan bestämmelse i förslaget. Då någon ändring icke är avsedd och väl

näppeligen är motiverad, synes förevarande paragraf lämpligen böra omredigeras

så, att därav framgår att, örn den åberopade handlingen finnes icke innefatta

bevis om fordran, ansökningen icke skall upptagas.

5 §.

I det fall att lagsökningshandlingarna skola delgivas gäldenären genom kungörelse

i allmänna tidningarna måste uppenbarligen dessa handlingar intagas

i kungörelsen, för såvitt man icke vill införa ett delgivningssätt efter förebild

av stadgandet i 27 kap. 7 § rättegångsbalken, något som här näppeligen bör

komma i fråga. Enligt den avfattning förevarande paragraf erhållit skulle

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

83

det emellertid vara tillräckligt att i kungörelsen intaga allenast ansökningen

jämte därå tecknat föreläggande, i följd varav åberopad avskrift av fordringshandlingen

skulle kunna uteslutas. Då en sådan anordning av delgivningen,

vilken innebär avvikelse från vad nu gäller, icke lärer kunna anses tillfredsställande,

hemställer lagrådet att paragrafen i denna del avfattas i överensstämmelse

med motsvarande stadgande i 15 § utsökningslagen.

9 §.

Det bär upptagna stadgandet örn införande av anteckningar i den i 38 §

omförmälda boken anknyter sig naturligare till de i sistnämnda paragraf givna

bestämmelserna och synes därför lämpligen böra bär utgå för att intagas

i 38 §.

11 §.

Det å lagsökningsinlagan tecknade föreläggandet synes jämväl böra innehålla

underrättelse örn äventyret, där borgenären försummar att iakttaga vad

honom enligt 5 och 10 §§ åligger; och torde förevarande paragraf böra fullständigas

med föreskrift härom.

18 §.

De i förevarande paragraf först nämnda handräckningsåtgärdema angivas

i ordalag, hämtade från 182 § utsökningslagen, som enligt förslaget nu skall

upphävas. I nämnda lagrum, vilket följer omedelbart efter de grundläggande

stadgandena angående kvarstad och skingringsförbud, kan det använda uttryckssättet

ej giva anledning till otydlighet. Lösryckta ur detta sammanhang

kunna emellertid ordalagen ej sägas utesluta varje missuppfattning, såsom

exempelvis den, att skingringsförbud finge avse endast gäldenärens lösa

gods. En omformulering, som närmare ansluter texten till 8 kap. utsökningslagen,

synes därför önskvärd.

Enligt hänvisningen i slutet av paragrafen — vilken tydligen avser utsökningslagens

bestämmelser angående såväl förutsättningarna för åtgärderna

som rättegången och verkställigheten — skulle, medan målet är anhängigt hos

lagsökningsdomaren, endast överexekutor jämlikt 190 § vara behörig att häva

kvarstad eller skingringsförbud. Av sakens natur lärer emellertid följa att

under nämnda förutsättning denna befogenhet bör tillkomma lagsökningsdomaren.

I enlighet härmed torde lagtexten böra avfattas.

20 §.

Efter orden skulle enligt förevarande paragraf rätten att söka återvinning

gälla jämväl de i 18 § berörda frågorna. Då detta uppenbarligen icke kan

hava varit avsett, synes förevarande paragraf böra erhålla i enlighet därmed

ändrad avfattning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 156.

22 §.

I olikhet med motsvarande paragraf i lagen örn handräckning för fordrans

utfående, 3 §, upptages i förevarande paragraf såsom handling, åberopad till

stöd för ansökning örn handräckning, förutom räkning även »annan handling».

Någon saklig skillnad torde härmed ej vara åsyftad; men då ändringen kan

tänkas giva anledning till den missuppfattning, att i handräckningsväg också

må åberopas fordringsbevis av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

lagsökning, hemställes, att handräckningslagens uttryckssätt härutinnan

bibehålies. Bifalles denna hemställan, betingas därav motsvarande jämkningar

i 25 och 26 §§.

26 §.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt vid 11 § torde andra stycket

i förevarande paragraf höra fullständigas med föreskrift att det å ansökningen

tecknade föreläggandet skall innehålla underrättelse örn äventyret, där

borgenären försummar att iakttaga vad honom enligt första stycket åligger.

Förslaget innehåller icke någon bestämmelse örn sättet för den underrättelse

örn anmält jäv, vilken lagsökningsdomaren enligt denna paragraf skall hava att

meddela borgenären. Emellertid synes anledning ej förefinnas att föreskriva

någon som helst underrättelseplikt härutinnan. I det föreläggande för gäldenären

att svara å ansökningen örn handräckning, vilket borgenären skall delgiva

gäldenären, angives uttryckligen den tid, räknat från delgivningen, inom

vilken gäldenären äger att anföra jäv, och enligt förevarande paragraf skall

den tid, inom vilken borgenären har att hos lagsökningsdomaren framställa

yrkande örn målets hänskjutande till rätten, räknas, ej från det jäv anmäldes,

utan från utgången av den för anmälan av jävet bestämda tiden. Redan

genom nämnda föreläggande har alltså borgenären definitivt erhållit kännedom

örn den tid, då han senast har att påkalla målets hänskjutande till rätten. Vid

sådant förhållande kan det icke anses erforderligt med hänsyn till rättssäkerheten,

att underrättelse i detta avseende meddelas borgenären. Lagrådet hemställer

därför att denna föreskrift må utgå.

Enligt lagrådets uppfattning bör över huvud en viss varsamhet iakttagas i

meddelande av bestämmelser örn underrättelseplikt för domstol eller domare

gentemot parter beträffande i rättegången meddelade beslut eller utslag, helst

där sådana bestämmelser upptagas i lag. Såsom under förarbetena till förevarande

lagförslag framhållits, innebär visserligen den i åtskilliga fall för

lagsökningsdomaren stadgade underrättelseskyldigheten ej ett brytande med

regeln, att det ankommer på parterna själva att hålla sig underrättade om vad

som förekommer i processen och att, örn i något fall part icke nås av underrättelse,

som blivit vederbörligen avlämnad till postbefordran, risken därav

drabbar parten. Aven om det må antagas, att parterna äga kännedom örn vad

sålunda gäller, lärer dock å andra sidan vetskapen örn att de skola underrättas

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

85

om så gott som varje beslut, vilket äger samband med deras talan, lätt föranleda

att de i förlitande på att denna underrättelse också når dem underlåta att

ägna den uppmärksamhet åt målets fortgång som eljest skulle varit fallet.

Därest då av en eller annan anledning underrättelsen ej kommer parten tillhanda,

kunna ifrågavarande föreskrifter, därest de erhålla alltför vidsträckt

omfattning, leda till en verkan rakt motsatt den som åsyftats. Det synes ej heller

kunna bortses från att, därest underrättelseplikt ålägges lagsökningsdomare

i den omfattning som förslaget avser, åtminstone för vissa domare, vilka

kunna väntas få att handlägga ett betydande antal mål av ifrågavarande slag,

expeditionsarbetet med underrättelserna blir ej så litet betungande, i synnerhet

örn, såsom stadgas, underrättelserna skola ske genom rekommenderade brev.

Därest underrättelseskyldighet i det i förevarande paragraf omnämnda fall

bibehålies, torde böra stadgas att underrättelsen skall meddelas genom posten.

För den händelse borgenär inom den i förevarande paragraf bestämda tiden

ej framställer yrkande örn målets hänskjutande till rätten, är tydligen avsett

att ansökningen skall vara förfallen. Detta synes lämpligen böra komma till

uttryck i lagtexten.

Enligt 11 § andra stycket i lagen örn handräckning för fordrans utfående

äger borgenär, som ej åtnöjes med den ersättning för handräckningskostnad,

som överexekutor bestämt, att medelst stämning draga frågan under domstols

prövning. Jämlikt förslaget har däremot borgenären, örn gäldenären ej framställt

jäv, ingen möjlighet att påkalla rättens prövning av lagsökningsdomarens

beslut enligt 27 § örn ersättning för delgivningskostnad och enligt 25 §

andra stycket örn ersättning för annan handräckningskostnad. Sådan möjlighet

synes emellertid böra stå borgenär till buds och torde enklast kunna beredas

genom att borgenär, som ej åtnöjes med lagsökningsdomarens beslut örn

ersättning för delgivningskostnad eller annan handräckningskostnad, tillerkännes

rätt att inom den tid, som i första stycket av förevarande paragraf är

bestämd för framställande av yrkande örn måls hänskjutande till rätten, påkalla

rättens prövning av ersättningsfrågan. Erforderligt stadgande härom

kan lämpligen få sin plats i denna paragraf.

32 och 33 §§.

Bortsett från överflyttningen av förfarandet från överexekutor till lagsökningsdomaren

såsom en för detta ändamål särskilt inrättad judiciell myndighet,

skiljer sig det remitterade förslaget från nu gällande lagstiftning huvudsakligen

genom den anordningen att, därest lagsöknings- eller handräckningsförfarandet

icke leder till att ansökningen ej upptages eller att den bifalles,

det genom ett beslut av lagsökningsdomaren och utan stämning skall

övergå till ett vanligt domstolsförfarande. Förslaget synes därvid utgå från

att anhängiggörandet av den senare rättegången skall anses hava skett genom;

delgivningen av lagsökningsinlagan eller ansökningen örn handräckning, vil
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ka handlingar sålunda komma att motsvara stämningsansökningen i det vanliga

rättegångsförfarandet, men att eljest i processuellt hänseende förfarandet

inför domstolen skall anses såsom en ny rättegång, instämd till den dag

som utsatts för målets handläggning inför domstolen.

Av denna anordning följer i fråga örn den senare rättegången att, i den

mån särskilda rättsverkningar äro knutna till målets anhängiggörande, såsom

exempelvis i fråga om beräkning av ränta, nyssnämnda delgivning blir avgörande

men att i processuellt hänseende förhandlingarna skola anses öppnade

först å den dag som utsatts för handläggningen vid domstolen. Beträffande

de invändningar som omförmälas i 16 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken

tages sålunda icke hänsyn till den tidigare förhandlingen inför lagsökningsdomaren,

och beträffande tredskodom bedömas förhållandena med hänsyn

till läget å den för inställelse vid rätten utsatta dagen. Därest gäldenären

då uteblir, utgör icke den omständigheten att han inför lagsökningsdomaren

avgivit svaromål i och för sig hinder för meddelande av tredskodom. Att

helt bortse från vad som förekommit inför lagsökningsdomaren låter sig emellertid,

såsom också framhållits i remissprotokollet, icke göra. Vad som förekommit

inför lagsökningsdomaren måste betraktas såsom processmaterial, och

i den mån som i belysning av detta material, särskilt däri ingående skriftliga

bevis, borgenärens anspråk framstår såsom uppenbarligen icke lagligen grundat,

torde tredskodom icke kunna meddelas. Ett annat avseende, i vilket den

tidigare förhandlingen likaledes måste beaktas, är i fråga om rättegångskostnaderna.

Därav att målet hänskjutes till rätten följer att jämväl de i målet

framställda yrkanden som avse kostnaden å målet inför lagsökningsdomaren

böra bliva föremål för rättens prövning.

Målets hänskjutande till rätten tänkes ske allenast därigenom att lagsökningsdomaren

utsätter dag för målets handläggning vid rätten, i mål angående

handräckning för utfående av fordran dock först efter det borgenären

framställt yrkande örn sådant hänskjutande. Visserligen föreskrives i 32 §

att lagsökningsdomaren har att genom rekommenderade brev kalla parterna

till den utsatta dagen. Denna kallelse kan emellertid icke fylla samma uppgift

som en stämning. Enligt vad som uttryckligen framhållits under förarbetena

avses icke att bryta med gällande princip att det ankommer på parterna

själva att hålla sig underrättade örn vad som förekommer i processen och

att, örn part icke nås av underrättelse som avsänts, olägenheten därav drabbar

parten.

I denna automatiska övergång till domstolsprocess ligger otvivelaktigt en

förenkling. Denna utgör tydligen en fördel för borgenären. För gäldenären

innebär däremot systemet, sådant det är utformat, i flera avseenden en försämring

vid jämförelse med den ställning han enligt nuvarande lag intager, särskilt

i mål angående handräckning för utfående av fordran. Beträffande ett

sådant mål gäller nu att ett enkelt bestridande upphäver all vidare verkan

av ansökningen, och sedan ett sådant bestridande gjorts, kan gäldenären utan

att riskera rättsförlust avvakta delgivning av stämning till domstol. Därest

sådan följer, är rättegången underkastad de vanliga reglerna. Gäldenären

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

87

är sålunda garanterad en viss tid — stämningstiden — för att förbereda sin

inställelse, och vill han i sin ordning stämma borgenären i sak som har gemenskap

med käromålet, kan han göra det till samma domstol och inom den förkortade

stämningstid som 11 kap. 31 § rättegångsbalken anvisar. Enligt förslaget

har väl bestridandet den verkan att ansökningen örn handräckning icke

kan''prövas; men ansökningen kan medföra att målet hänskjutes till rätten,

och därest med hänsyn till omständigheterna gäldenären icke anser sig kunna

lita på att det rekommenderade kallelsebrevet skall nå honom, är han nödsakad

att själv eller genom ombud utröna huruvida målet på borgenärens yrkande

är hänskjutet till rätten. I fråga örn den tid som kan stå honom till buds för

att anskaffa och instruera ombud eller eljest förbereda sin talan finnes ingenting

stadgat. Visserligen torde, kan man antaga, i regel tillses att han erhåller

tillbörlig tid för utförande av sin talan, men han är icke garanterad någon

särskild förberedelsetid. Vad slutligen angår genstämning äro bestämmelserna

därom icke uteslutna från tillämpning, men det är att förutse att de

i verkligheten ofta icke skola kunna tillämpas.

I den mån förslaget alltså leder till att gäldenären för att kunna tillvarataga

sin rätt nödgas följa målets utveckling hos lagsökningsdomaren synes häri

icke ligga någon alltför betungande eller eljest obillig verkan av dessa bestämmelser.

En sådan skyldighet för gäldenären är endast en följd av att målet

anhängiggöres genom ansökningens delgivande. I viss mån betänkligt är möjligen

att genom de nya anordningarna kostnaderna kunna tänkas bliva ökade

utan att, lika litet som för närvarande, möjlighet är beredd för gäldenären att

erhålla ersättning därför, för den händelse talan ej fullföljes vid rätten. Emellertid

torde i de flesta fall gäldenären kunna lita till den under rekommendation

avsända kallelsen, och genom att kommissionärsbefattning inrättas hos

lagsökningsdomaren får antagas att kostnaderna under alla omständigheter

skola kunna inskränkas till obetydliga belopp. Kostnadsfrågan torde därför

ej böra tillmätas större betydelse än under nuvarande förhållanden.

Vad däremot angår beredelsetid och möjlighet till genstämning synes anledning

saknas att försätta gäldenären i en sämre ställning än han nu har. Då enligt

förslaget i mål örn handräckning för utgående av fordran endast behöves

ett enkelt bestridande för att förebygga bifall till ansökningen och visshet saknas

att målet kommer att fullföljas vid rätten, kan ej med fog anföras att gäldenären

genom förfarandet inför lagsökningsdomaren haft tillräcklig förberedelsetid.

Viss tid härför torde böra tillförsäkras honom, och denna bör lämpligen

beräknas från den dag då lagsökningsdomaren meddelar det beslut varigenom

målet utsattes att förekomma vid rätten. Bland annat med hänsyn till

genstämning bör tiden motsvara den stämningstid som för varje särskilt fall är i

lag stadgad.

Vad som sagts gäller närmast mål örn handräckning för utfående av fordran.

I fråga örn lagsökningsmål skulle visserligen i några avseenden andra

synpunkter kunna göras gällande. Det är emellertid att märka att endast i ett

fåtal fall sådana mål torde såsom tvistiga förvisas till domstol och att därför i

regel fordras att gäldenären visat skäl för sitt jäv. Med hänsyn härtill och då

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

det otvivelaktigt är önskvärt, att enahanda regler i detta avseende gälla för

båda slagen av mål, torde lagsökningsmålen böra följa samma bestämmelser

som kunna vara påkallade för bandräckningsmålen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i 32 § införes stadgande

att dagen för målets handläggning skall utsättas så, att från dagen för

beslutet till inställelsedagen ej kommer att förflyta kortare tid än som motsvarar

den för varje särskilt fall stadgade stämningstiden.

Till förtydligande av lagens ståndpunkt torde i samband härmed i 33 § böra

angivas att målet skall anses anhängiggjort vid rätten genom delgivning av

lagsökningsinlagan eller ansökningen om handräckning för utfående av fordran.

Uttrycket »i rättegången» synes därjämte för undvikande av missuppfattning

böra ändras till »med avseende å rättegången» eller dylikt.

3*§.

Då beslut, varigenom lagsökningsdomaren jämlikt 3 eller 24 § finner ansökning

icke kunna upptagas till prövning, måste anses såsom slutligt utslag,

lärer sådant beslut icke behöva här särskilt omnämnas, och torde följaktligen

första stycket böra i enlighet härmed jämkas.

I förevarande paragraf saknas motsvarighet till det i 212 § utsökningslagen

upptagna stadgandet örn rätt för part att i utsökningsmål klaga öv,er beslut

varigenom mål onödigt uppehälles. Detta stadgande har gällt även lagsökningsmål.

I fråga örn handräckningsmål har däremot icke funnits någon liknande

bestämmelse, och praktiskt behov av en sådan har väl svårligen kunnat

uppvisas. Med hänsyn till den praxis som i lagsökningsmål hittills iakttagits

och sannolikt även under den nya ordningen kommer att iakttagas lärer ej heller

i fråga örn dylika mål det böra antagas, att anledning skall förekomma till

klagan över onödigt uppskov. Då emellertid det här gäller en form av process,

å vilken ställas särskilda krav i fråga örn snabbhet, torde det knappast kunna

anses riktigt -— i varje fall icke från principiell synpunkt — att ej ett sådant

rättsmedel, som erbjudes enligt nuvarande lag, kommer att stå parterna till

buds. En bestämmelse i detta avseende synes fördenskull böra upptagas i förevarande

paragraf, och torde därvid icke föreligga anledning att göra skillnad

mellan lagsöknings- och handräckningsmål.

Angående besvärsförfarandet i här ifrågavarande mål lämnas ej några föreskrifter.

På grund av stadgandet i 5 § promulgationslagen till 1901 års lag

örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken skola då tillämpas bestämmelserna

i 27 kap. rättegångsbalken. Dessa skilja sig, såvitt här är i fråga, från

de i 11 kap. utsökningslagen upptagna huvudsakligen därutinnan att de inrymma

även bestämmelser örn muntligt förhör med parterna. Att stadganden

härom saknas i utsökningslagen beror helt naturligt därpå att rättegången hos

överexekutor är i regel skriftlig och att i sådan process muntliga förhör ej

förekomma. Då enligt förslaget processen hos lagsökningsdomaren skall vara

rent skriftlig — bestämmelserna i 16 § utsökningslagen, vilka beträffande stad

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

89

medgiva muntlig förhandling i lagsökningsmål, hava ej upptagits i förslaget

— synes det ligga någon inkonsekvens i att icke beträffande här ifrågavarande

mål utesluta tillämpningen av de i 27 kap. rättegångsbalken givna bestämmelserna

angående muntliga förhör. Detta spörsmål torde emellertid sakna

praktisk betydelse.

I förslaget lämnas öppet huruvida protokoll skall föras inför lagsökningsdomaren.

Protokollföring kan emellertid med hänsyn till bestämmelserna i lagförslagets

40 § örn förande av dagbok knappast vara behövlig annat än möjligen

i vissa sällsynta undantagsfall. Yid sådant förhållande torde föreskrift

bliva erforderlig till ordnande av frågan huru processmaterialet skall bliva tillgängligt

i överrätten i händelse talan fullföljes mot lagsökningsdomarens beslut.

38 §.

Det synes angeläget att i den bok, som omförmäles i förevarande paragraf,

anteckning sker jämväl örn beslut varigenom mål hänskjutes till rätten, och

torde första stycket böra i sådant avseende fullständigas.

Lika litet som det enligt gällande lagstiftning funnits anledning stadga

skyldighet för överexekutor att till parterna avlåta meddelande örn utslag i

lagsökningsmål synes skäl föreligga att, på sätt enligt andra stycket i förevarande

paragraf skett, ålägga lagsökningsdomare dylik skyldighet. Under

hänvisning i övrigt till vad som anförts vid 28 § hemställes därför att vad

sålunda föreskrivits må utgå.

För den händelse underrättelseskyldighet anses skola bibehållas, bör uppmärksammas

att, örn lagrådets hemställan beträffande ändring i 34 § första

stycket vinner beaktande, stadgandet i 38 § andra stycket med hänsyn till använd

terminologi torde få en annan innebörd än som avsetts. Uttrycket »örn

utslag» synes böra förtydligas så att klart framgår, att underrättelsen skall

avse endast det förhållandet att beslut meddelats men icke innehållet av beslutet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

51 §.

I 51 § första stycket utsökningslagen stadgas, att örn verkställighet av överexekutors

utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, skall

gälla vad i samma lag är stadgat i fråga örn underrätts dom i ty fall. Första

stycket av förevarande paragraf upptar nyssnämnda stadgande allenast med

den ändring, att »överexekutors utslag» utbytts mot »lagsökningsdomares utslag».

Då emellertid utsökningslagens berörda stadgande avser även vissa andra

överexekutors utslag än de, som meddelas i lagsökningsmål, och det ej lärer

vara avsett att göra ändring härutinnan, torde första stycket böra fullständigas.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lag örn handräckning för fordrans utfående innehåller i 10 §, varifrån

sista punkten av förevarande paragrafs tredje stycke är hämtad, ett stadgande

om befogenhet för domstol, där talan örn återvinning är anhängig, att

förordna örn verkställigheten. Bestämmelse av motsvarande innehåll synes

böra upptagas även i förevarande paragraf. Däremot lärer det vara obehövligt

att här införa någon motsvarighet till den i nämnda 10 § gjorda hänvisningen

till 50 § utsökningslagen.

Därest lagrådets vid 22 § i förslaget till lagsökningslag gjorda hemställan

vinner bifall, torde jämväl tredje stycket i förevarande paragraf böra så ändras

att orden »eller annan handling» utgå.

53 §.

Godkännes lagrådets hemställan beträffande första stycket i 51 §, lärer därav

följa att förevarande paragraf skall bibehållas vid sin nu gällande lydelse.

I sådan händelse erfordras ock ändring i lagförslagets ingress.

85 §.

Enligt 86 § utsökningslagen förfaller förordnande enligt 28 § samma lag

örn fast egendoms försäljning, där ej borgenären inom viss tid begärt försäljning

av egendomen eller tvångsförvaltning, ävensom då borgenären efter begäran

örn sådan verkställighet lämnar gäldenären anstånd utöver viss tid. Har

förordnande av sådan anledning förfallit, åligger det jämlikt 88 § utsökningslagen

överexekutor att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Därest befogenheten att fastställa intecknad fordran till betalning ur fast egendom

ej längre skall tillkomma överexekutor, måste särskilda anordningar vidtagas

för att överexekutor skall få kännedom örn sådana beslut; i annat fall

bleve det ej möjligt för honom att fullgöra ifrågavarande anmälningsplikt. Av

denna anledning upptager förslaget i femte stycket av förevarande paragraf

föreskrift örn skyldighet för domstol eller lagsökningsdomare, som fastställt

intecknad fordran till betalning ur fast egendom, att till överexekutor genast

översända avskrift av utslaget.

Emellertid är att märka hurusom, enligt 23 § i förordningen örn utsökningslag.

ens införande, i vissa städer, där befattningen att vara överexekutor icke anförtrotts

magistraten eller någon dess ledamot utan utövas av Konungens befallningshavande,

exekutiv auktion å fast egendom förrättas av magistraten.

När fråga är örn fastighet i sådan stad bör fördenskull avskrift av utslaget

översändas icke till överexekutor utan till magistraten. Erforderlig föreskrift

härom kan lämpligen få sin plats i 23 § punkt 4 nämnda förordning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

91

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen.

71 §.

Då i förevarande paragraf föreslås sådant tillägg att jämväl delgivning av

lagsökningsinlaga och växelfordrans åberopande för kvittning hos svensk lagsökningsdomare

skola medföra avbrott i växelpreskription, torde den i näst

sista stycket av paragrafen givna bestämmelsen örn beräkning av ny preskriptionstid

från det mål eller ärende, som där avses, sist av rätten handlades böra

ändras så, att den får avseende även å lagsökningsmål. Ändringen synes lämpligen

kunna ske på det sätt att orden »av rätten» utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

53 §.

Under hänvisning till sitt uttalande vid 71 § växellagen hemställer lagrådet

att motsvarande ändring vidtages i förevarande paragrafs näst sista stycke.

Övriga förslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 25 januari 1937 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 maj 1936

remitterade lagförslagen angående överflyttande till domstolsmyndighet av

lagsökningsmål och mål örn handräckning för fordran.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande anfört vissa omständigheter, vilka ställde i

tvivel huruvida den föreslagna lagstiftningen borde omedelbart genomföras. Då

lagstiftningsåtgärden emellertid enligt lagrådets mening grundades å principiellt

giltiga skäl samt det med hänsyn till den allmänna rättegångsreformen

kunde antagas, att i varje fall framdeles en överflyttning till domstolsmyndighet

av ifrågavarande mål komma att ske, har lagrådet likväl ej velat avstyrka

reformens omedelbara genomförande.

De omständigheter, vilka givit anledning till lagrådets betänkligheter, hava

redan i remissprotokollet gjorts till föremål för överväganden. Till de därvid

gjorda uttalandena kan jag ansluta mig. Emellertid har lagrådet beträffande

den i remissprotokollet berörda ökningen av underdomarnas arbetsbörda — med

vitsordande av att beskaffenheten av här ifrågavarande mål icke i och för sig

kunde antagas med hänsyn till arbetsbördans ökning utgöra hinder för överflyttningen

— anfört att detta förhållande icke finge betraktas såsom helt

fristående, utan att arbetsökningen borde bedömas med hänsyn tagen även till

förslaget rörande bötesförvandlingsmålens förläggande till domstol, varigenom

underrättsdomarnas ämbetsverksamhet skulle ytterligare utvidgas. I anledning

av vad lagrådet härutinnan anfört vill jag framhålla, att i betraktande

av såväl lagsöknings- och handräckningsmålens som bötesförvandlingsmålens

i allmänhet enkla beskaffenhet ökningen av arbetsbördan för underrätternas

personal genom dessa måls överflyttning till domstolarna ej torde bliva av sådan

omfattning att någon mera nämnvärd förstärkning av underrätternas arbetskrafter

kan antagas bliva erforderlig.

Vad angår de erinringar som lagrådet på särskilda punkter framställt mot

de remitterade lagförslagen har jag i allmänhet funnit dessa erinringar böra

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

93

beaktas. I vissa hänseenden har jag emellertid, såsom av det följande framgår,

icke kunnat ansluta mig till lagrådets uppfattning.

Sålunda har beträffande förslaget till lag om lagsökning och om handräckning

för fordran (lag sökning slag) det i förslaget använda uttrycket ''handräckning

för fordran’ ansetts kunna bibehållas. Vidare har jag icke funnit mig kunna

biträda lagrådets förslag att till 38 § överflytta det i 9 § upptagna stadgandet om

införande av anteckning om vissa förelägganden i den i förstnämnda paragraf

omförmälda anslagsboken. I 9 § regleras nämligen jämväl annan åtgärd som

lagsöknings domaren har att vidtaga i omedelbar anslutning till meddelandet av

föreläggandena; en uppdelning å skilda lagrum av bestämmelserna örn lagsökningsdomarens

ifrågavarande tjänsteåligganden synes icke lämplig. Härtill

kommer att 38 § upptagits bland de paragrafer som innehålla för lagsökningsoch

handräckningsmålen gemensamma bestämmelser. Den ifrågasatta överflyttningen

från 9 § skulle följaktligen icke väl överensstämma med systematiken

i lagförslaget.

Lagrådet har vid 20 § uttalat att, efter orden, skulle enligt förevarande

paragraf rätten att söka återvinning gälla jämväl de i 18 § berörda frågorna.

Då det i förstnämnda paragraf använda uttrycket ''borgenärs talan’, vilket

härrör från motsvarande lagrum i utsökningslagen (32 §), emellertid icke synes

kunna tolkas såsom avseende annat än borgenärens i lagsökningsmålet väckta

fordringsanspråk, har 20 § ansetts kunna lämnas oförändrad.

Lagrådet har hemställt örn borttagande av föreskriften i 28 § örn skyldighet

för lags öknings domaren att, där gäldenären gör jäv i handräckningsmål, härom

underrätta borgenären. Enahanda yrkande har av lagrådet framställts beträffande

det i 38 § upptagna stadgandet örn skyldighet för lagsökningsdomaren

att till parterna avlåta meddelande om utslag i lagsökningsmål. Med hänsyn

till den praktiska nyttan av det föreslagna underrättelseförfarandet har

jag emellertid icke funnit skäl frångå förslaget i berörda hänseenden.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 38 § har i 32 § upptagits en föreskrift

om skyldighet för lagsökningsdomaren att i den i förstnämnda paragraf

omförmälda boken göra anteckning örn beslut varigenom mål hänskjutes till

rätten.

Vidare har i anledning av lagrådets vid 34 § gjorda erinran i 35 § föreskrivits

skyldighet för hovrätt att, där besvär anförts över lagsökningsdomarens

beslut, från denne infordra inneliggande handlingar i målet.

Vad angår övriga lagförslag må allenast anmärkas att, i anledning av lagrådets

erinran vid 85 § utsökningslagen, i 23 § 4. förordningen den 10 augusti

1877 örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall intagits föreskrift örn skyldighet för domstol eller lagsökningsdomare,

som fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom i stad, där

exekutiv auktion å sådan egendom förrättas av magistraten, att till denna

översända avskrift av utslaget.

Utöver de ändringar, som föranletts av övriga lagrådets erinringar, hava i

förslagen vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majlis proposition nr 156.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökning slagen;

3) lag angående ändrack lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti

1877 (nr 31 s. 51) örn nya utsökning slag ens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) örn

bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn

bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 142 s.

12) angående inteckning i fast egendom;

8) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

9) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

10) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362456

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1937:32 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 191A s. 16 i texten
  2. Rskr. 1937:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn lagsökning och om handräckning för fordran s. 2 i texten
  3. 1LU 1937:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lagsökning och om handräckning för fordran s. 1 i texten