Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld

100 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 90 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:16, Med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

1

Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förekommande och släckning av skogseld; given Stockholms

slott den 18 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om förekommande och släckning av

skogseld.

GUSTAF.

Axel Pehrsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1937

1 sami.

Nr 16.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så

nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses

erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §■

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,

må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,

eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål

å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan

uppstå.

5 §•

Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare

avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åtgärder

till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstår,

äger brandfogden eller järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad

verkställa de behövliga åtgärderna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

3

6 §•

Det åligger kommun att i enlighet med bestämmelserna i denna lag

vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av skogseld. För fullgörandet av dessa åligganden

indelas kommunerna i brandrotar.

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet

är tillfredsställande ordnat.

7 §•

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote; dock äger länsstyrelsen

efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning

i fråga om viss socken eller att två eller flera socknar må förenas till

en brandrote.

Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes hörande besluta, att socken

skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall till

brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör

egen kommun, skall, där länsstyrelsen efter vederbörandes hörande finner

skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8 §■

Består brandrote av kommun eller del av kommun, skall kommunen utöva

brandrotens rättigheter och fullgöra dess skyldigheter. Handhavandet av

brandrotens angelägenheter tillkommer närmast, å landet kommunalnämnden

och i stad drätselkammaren, därest handhavandet ej uppdrages åt en för

sådant ändamål utsedd skogsbrandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet.

Äro två eller flera kommuner förenade till en brandrote och överenskomma

de ej att bilda kommunalförbund för vidmakthållande av skogsbrandväsendet,

ankommer det på dem att sinsemellan träffa de avtal, som

i följd av gemenskapen må erfordras.

Bildas kommunalförbund, skall förbundet utöva brandrotens rättigheter

och fullgöra dess skyldigheter.

9 §•

För varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

Till brandfogde och vice brandfogde förordnas efter brandrotens hörande

av länsstyrelsen för en tid av fyra år därtill lämpliga personer, vilka äro

mantalsskrivna inom kommun, som ingår i brandroten. Då förordnande

meddelats, skall brandroten genast underrättas.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde

än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års alder;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen; eller
d)

den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice

brandfogde.

Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp

icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom

från densamma.

Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att

uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning

tillsatt.

10 §.

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld

meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste

inseendet över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla

förseelser mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt

eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes åligganden.

11 §•

Brandrote är pliktig att till brandfogde och vice brandfogde utgiva skäligt

arvode för uppdraget.

12 §• I

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,

som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser

äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.

Beslut om antagande av skogsbrandordning fattas av den eller de kommuner,

som bilda brandroten, eller, där brandroten utgör del av kommun, av

kommunen.

Skogsbrandordning skall angiva:

a) då särskild skogsbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;

b) de åligganden och befogenheter, som ankomma å den förvaltande myndigheten;
c)

skogsbrandväsendets organisation; samt

d) de åligganden och befogenheter, som ankomma å brandfogden och

vice brandfogden.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag.

13 §.

1 mom. Beslut om arvode till brandfogde eller vice brandfogde eller örn

skogsbrandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Beslut angående arvode må ej ogillas på den grund, att arvodet an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

5

ses bestämt till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är

skäligt. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas.

Har beslut fastställts, skall det utan hinder av besvär lända till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen förordnas.

2 morn. Finner länsstyrelse, att arvode icke blivit bestämt till skäligt belopp

eller att skogsbrandordning, innehållande erforderliga bestämmelser till

förekommande och släckning av skogseld, icke blivit antagen eller att brandrote

eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, skall

länsstyrelsen hos brandroten göra framställning örn rättelse. Vidtages ej i

anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen

därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga

lämpligt vite och till sådant vite fälla.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må

föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd.

15 §.

Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning

fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelserna.

16 §.

Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Har elden

tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

17 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet

eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,

fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel

till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma

ät befälhavaren eller den, som går hans ärenden.

18 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brandfogden

eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen

anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall han

genast underrätta brandfogden härom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara

därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens

släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.

Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga

släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i

släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,

skall han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda

dit och taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,

skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning örn militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära

sådan handräckning.

19 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga

moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande

nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är

tillstädes, hans föreskrift först skall inhämtas.

20 §.

Ej må släckningsskyldig utan giltigt skäl lämna släckningsarbetet, förrän

han erhållit hemlov.

Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga

att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen

är fullbordad.

21 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva från eller lämna släckningsarbete gäller, örn

någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,

som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller om ledighet härför

vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller

arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må

ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

22 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig

till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket

eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §

andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren

eller annat brandbefäl i eller för släckningsarbetet befaller, straffes med dagsböter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

7

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från släckningsarbete

till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i

21 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning

lämnat släckningsarbete, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren eller

arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna

paragraf sägs.

23 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

24 §.

Böter och vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,

skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om

förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1939.

Örn indelning i brandrotar och örn skogsbrandordning, att tillämpas från

och med sistnämnda dag, må dock jämväl dessförinnan beslutas i enlighet

med bestämmelserna i denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet samt cheferna för

försvars- och kommunikationsdepartementen:

I skrivelse den 22 januari 1935 har svenska brandskyddsföreningen anfört,

att de senare årens erfarenheter lett till den allmänna uppfattningen,

att skogsbrandskyddet behövde förbättras, samt att en av föreningen med

anledning därav tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, på uppdrag

av föreningen den 13 oktober 1934 avgivit betänkande med förslag

till revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning

av skogseld m. m.; och har föreningen hemställt, bland annat, att Kungl.

Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att godkänna nämnda lagförslag.

Den sålunda uppkomna lagstiftningsfrågan torde jag nu få underställa

Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning därtill torde lämpligheten av hittills

tillämpade grunder angående ersättning i vissa fall av statsmedel för deltagande

i släckning av skogseld samt för kostnader därvid böra tagas under

övervägande. Jag erinrar i detta hänseende, att för bestridande av statsverkets

utgifter härutinnan under en följd av år i riksstaten under nionde huvudtiteln

ett förslagsanslag uppförts, vilket från och med budgetåret 1931/1932

upptagits med 20,000 kronor. Under budgetåret 1933/1934 belastades anslaget

med 576,832 kronor 48 öre. Sedan riksdagens revisorer i berättelse angående

verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning sistnämnda budgetår framställt vissa anmärkningar

rörande utgifterna för ifrågavarande ändamål, har 1935 års riksdag i

skrivelse nr 279 anhållit, att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad

revisorerna anfört.

Historik och gällande bestämmelser.

I 1734 års lag, 15 kap. byggningabalken, meddelades, bland annat, bestämmelser

örn de försiktighetsmått, som skulle vidtagas i syfte att motverka

uppkomst av skogseld, om bötesansvar och ersättningsskyldighet vid ovarsamt

handhavande av eld, örn skyldighet för »grannar och socknemän» att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

biträda vid släckning av skogseld, om uppbåd av folk i händelse av större

skogseld saint om straffansvar vid underlåtenhet att inställa sig vid släckning

av skogseld m. m. 1805 års skogsordning, § 61, innehöll bestämmelse

örn belöning under vissa villkor åt upptäckare av upphovsmannen till skogseld.

Sedan vid upprepade tillfällen förslag framställts om ändring av omförmälda

bestämmelser (se närmare härom norrländska skogsvårdskommitténs

betänkande den 16 mars 1912, del I s. 491 io. f., samt prop. 1914, nr 123,

s. 9 o. f.), överlämnade Kungl. Maj:t genom remiss den 10 juli 1909 till

norrländska skogsvårdskommittén en vid 1908 års möte med rikets skogsvårdsstyrelser

till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri hemställdes om vidtagande

av åtgärder för att då gällande lagbestämmelser till förekommande

och hämmande av skogseld bleve underkastade skyndsam revision. Nämnda

kommitté avgav slutligt betänkande den 16 mars 1912 nied förslag, bland

annat, till lag, innefattande vissa föreskrifter till förekommande och släckning

av skogseld. Sedan detta förslag i vissa delar omarbetats inom jordbruksdepartementet

och efter granskning av lagrådet ytterligare överarbetats,

föreslog Kungl. Majit genom proposition, nr 123, 1914 års senare lagtima

riksdag att antaga förslag till lag örn förekommande och släckning av

skogseld. Efter behandling inom sammansatt lag- och jordbruksutskott

biföll riksdagen förslaget med vissa ändringar. Lag i ämnet utfärdades den

14 oktober 1914 (nr 281). Denna lag är alltjämt oförändrad gällande.

Även i andra författningar återfinnas emellertid bestämmelser om skogsbrand.

I 19 kap. 3, 5 och 22 §§ strafflagen stadgas straff för uppsåtlig!

sättande av eld å annans skog, för försök till dylikt brott samt för vållande

till eldskada å annans skog. Enligt förordningen den 31 december

1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande

av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål, sådan

sagda förordning lyder enligt kungörelserna den 16 september 1932 (nr 450)

och den 30 december samma år (nr 600), äger länsstyrelse och, under vissa

omständigheter, jämväl annan civilmyndighet begära militärhandräckning

för släckning av mera betydande brand. Slutligen hava genom Kungl.

Maj:ts brev den 14 november 1913 och den 26 augusti 1921 föreskrifter

meddelats örn utsträckt användande av rikstelefon såsom brandbevakningsmedel

vid skogseld m. m.

I 1914 års lag är såsom en allmän medborgerlig plikt fastslagen skyldighet

att deltaga i .släckning av skogseld (8 §).

Skogsbrandväsendet är närmast en kommunal angelägenhet, örn än länsstyrelse

har medbestämmande- eller prövningsrätt beträffande vissa frågor.

Till grund för brandväsendet ligger den s. k. brandroteindelningen (5 §). Vad

angår landet är huvudregeln den, att varje socken skall utgöra en brandrote.

Efter framställning äger dock länsstyrelse fritaga socken från skyldighet

att utgöra brandrote eller medgiva, att två eller flera socknar må förenas

till en brandrote. Länsstyrelse äger vidare efter vederbörandes höran
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunc/1. Maj.ts proposition nr 16-

de förordna, att socken skall utgöra mer än en brandrote, och bestämma

socknens indelning i brandrotar. Vad angår städer samt köpingar, som utgöra

egna kommuner, äger länsstyrelse efter vederbörandes hörande förordna,

att icke planlagt område skall utgöra en eller flera brandrotar. I varje

brandrote skall finnas en brandfogde och en suppleant för denne (6 §).

Såväl brandfogden som suppleanten väljes av kommunen, men för att valet

skall bliva gällande erfordras länsstyrelsens godkännande.

Ändamålet med denna organisation är att tillskapa en effektiv ledning för

själva eldsläckningsarbetet. Men i övrigt ålägger 1914 års lag kommun

inga särskilda förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet utan meddelar

endast föreskrifter rörande förfarandet, då skogseld uppkommit eller

hotar att utbryta (9—13 §§). Det beror på kommunens gottfinnande att vidtaga

sådana åtgärder som förberedande planläggning av eldsläckningsarbetet,

anskaffande av eldsläckningsredskap, anordnande av brandbevakning

o. s. v. För sådant ändamål äger kommun att med länsstyrelsens godkännande

antaga särskilda ordningsföreskrifter (14 och 16 §§). En dylik bestämmelse

fanns upptagen redan i norrländska skogsvårdskommitténs förslag.

Nämnda kommitté anförde härom, bland annat:

Härvid (vid uppgörandet av förslaget) har det, med hänsyn till de många

växlande ortsförhållandena i landet, synts kommittén icke vara lämpligt att

i lag stadga allt vad till förekommande av skogseld och till släckning därav

kan vara tjänligt, utan att i lagen borde införas endast sådana bestämmelser,

som för allmänt rådande förhållanden kunna finnas lämpliga, medan däremot

de för de särskilda orterna behövliga reglerna skulle fastställas av de

lokala myndigheterna, detta så mycket hellre som det förefallit kommittén

mindre önskligt att i lag fastslå skyldigheter, måhända föranledande utgifter,

som kunna bliva för de särskilda orterna avsevärt betungande.

1914 års lag förutsätter, att skogsbrandväsendet åtminstone i regel ej skall

åsamka kommunen några kostnader. Brandfogdebefattningen är principiellt

oavlönad, ehuruväl kommunen äger att med länsstyrelsens godkännande besluta,

att arvode för uppdraget skall utgå av kommunens medel (15 och 16

§§). Ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av

skogseld utgår —i under vissa förutsättningar — av statsmedel (17 §).

Skogseldarnas orsaker och skadegörelse m. m. samt frågan om behovet

av och principerna för ny lagstiftning.

Skogsbrandkommittén har verkställt statistisk undersökning angående

förekomsten av och orsakerna till skogseldar samt angående skogseldarnas

ekonomiska skadegörelse. Kommittén anför härom följande.

Möjlighet att få ett dera siffermässigt grepp på ämnet erbjudes först från

och med år 1870, då på allmänna skogar timade eldar började redovisas

i domänstyrelsens årsberättelser. Från och med år 1914 hava jämväl i

skogsvårdsstyrelsernas årliga redogörelser lämnats översikter rörande skogseldar

på enskild mark inom styrelsernas verksamhetsområden. På grund
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

11

val av de uppgifter, som härigenom stått till buds, har kommittén sökt upprätta

en skogseldstatistik, vars huvudsakliga resultat nedan framläggas.

Framställningen kompletteras med vissa uppgifter, som på annat sätt inhämtats.

Kommittén finner angeläget framhålla, att det tillgängliga primärmaterialet,

särskilt under tidigare år, är behäftat med brister, vilka ej kunnat avhjälpas.

De i det följande framlagda uppgifterna göra därför icke anspråk

på ett exakt återgivande av de behandlade förhållandena. Men då uppgifterna

likväl synts ägnade att i sin mån giva en bild av skogseldarnas betydelse

för landet, har kommittén ansett dem vara för ändamålet användbara.

I tabell 1 redovisas av skogseld härjade arealer å allmänna skogar inom

hela landet under tiden 1870—1933; uppgifterna avse, med ett undantag,

5-årssummor.

Tabell

l.

Å allmänna

Å allmänna

Å r

skogar brunnen

Å r

skogar brunnen

areal, har

areal, har

1870—74 .............

..... 8,115

1914-18 .....

............ 11,481

1875—79 .............

..... 38,017

1919 23 .....

............ 5,112

1880—84 .............

..... 24,277

1924—28 .....

............ 3,788

1885—89 .............

..... 20,570

1929—33 .....

............ 11,931

1890-94 .............

..... 14,850

Summa

1914-1933 32,312

1895—99 .............

..... 2,952

1900—04 .............

..... 18,918

Summa

1870-1933 163,146.

1905-09 .............

..... 929

1910—13 (fyra år).....

..... 2,206

Summa 1870—

-1913 130,834

Först från och med 1914 finnas, som redan nämnts, uppgifter jämväl

för enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I tabell 2 återgivas,

i 5-årssummor, de av styrelserna under tiden 1914—1933 redovisade

brandarealerna.

Tabell 2.

Å enskilda skogar under

Å r skogsvårdsstyrelsernas uppsikt

brunnen areal, har

1914—18 22,188

1919—23 ............................ 9,325

1924—28 5,829

1929—33 12,443

Summa 1914—1933 49,785.

Med stöd av nu anförda siffror kan man få ett begrepp om skogseldarnas

totala omfattning inom hela landet under tiden 1914—1933. Å samtliga allmänna

skogar uppgick brandarealen under sagda period enligt tabell 1 till

32,312 har. Vad beträffar de enskilda skogarna må beaktas, att sådana

inom Norr- och Västerbottens län endast delvis och under ett mindre antal

år (kustlandet från och med år 1925) tillhört skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde.

För att komplettera den lucka i statistiken, som därigenom

uppstått, har följande beräkning verkställts. Å enskilda skogar inom hela

landet med undantag av Norr- och Västerbottens län utgjorde brandarealen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

under tiden 1914—1933 45,032 har. För dylika skogar inom nämnda län

har med stöd av hrandfrekvensen å övriga skogar i landet den under ifrågavarande

tidsperiod brunna arealen uppskattats till omkring 16,600 har. Totalarealen

av skogseld under tiden 1914—1933 övergången mark skulle alltså

utgöra 32,300 + 45,000 + 16,600 = 93,900 har eller i genomsnitt c:a 4,700

har per år.

Med stöd av skogsvårdsstyrelsernas berättelser för tiden 1914—1933 har

en utredning verkställts i syfte att belysa de vanligaste orsakerna till skogseldarnas

uppkomst. Härav framgår, att av de kända brandorsakerna de

vanligaste varit: åskslag (23.1 °/o) och gnistor från lokomotiv (15.5 °/o) samt

lägereldar (13.6 %), risbränning (11.7 °/o) och tobaksrökning (8.3 %).

Under vinterhalvåret (oktober—mars) förekomma knappast några skogseldar.

Beträffande sommarhalvåret har nian funnit, att detta i de södra delarna

av landet i regel medfört två för skogseldar särskilt farliga perioder. Den

första inträder på våren — under senare delen av april samt i maj — när

den gamla markbetäckningen av ris och gräs hunnit torka efter snösmältningen,

och innan den nya vegetationen utvecklats. Risken för antändning

blir därvid stor, i synnerhet i mera öppen terräng, där gräs rikligt förekommer.

De eldar, som vid denna årstid inträffa, utgöras i allmänhet av

gräs- och andra markbränder. Verkliga skogseldar av större omfattning

uppstå däremot ej så ofta på våren. Den andra riskperioden inträder på

högsommaren särskilt under juli månad — då markbetäckningen även i

tätare skogsbestånd vid torr väderlek kan vara starkt eldfängd. Detta är

den tid, då de mest skadegörande eldarna uppstått.

Ju längre norrut man kommer, desto mindre är vanligen risken i skogseldshiinseende

under vårperioden. I Norrland förekomma över huvud taget

knappast skogseldar under våren. Den sena snösmältningen och sommarens

hastiga inbrott medverka till att där skapa endast en riskperiod att räkna

med, nämligen högsommaren.

Skogseldarnas antal och storlek synas stå i intimt samband med väderleksförhållandena.

Åtskilligt tyder på, att växlingarna i skogseldarnas förekomst

betingas av vissa meteorologiska faktorer. Bland annat har utrönts,

att mellan de avbrända arealerna och medelnederbördstalen för sommarmånaderna

förefinnes en ganska god relation. Torra somrar motsvaras

alltid av flera skogseldar och större brunnen areal, än vad fallet är med

de regniga somrarna.

I regel utgöra värme och lång torka, tillika med hård blåst vid själva

brandtillfället, förutsättningar för skogseldar av större omfattning, s. k. katastrofbränder.

Detta bestyrkes därav, att sådana år som 1878, 1888, 1901,

1914, 1920, 1921 och 1933 med mycket torra somrar voro mer eller mindre

utpräglade katastrofår beträffande skogseldar.

För att belysa att somrar med förhållandevis omfattande bränder kunna

infalla med jämförelsevis korta intervaller må nämnas, att under perioden

1914—1933 inträffade icke mindre än sju år med vartdera en brunnen yta

på allmänna skogar och enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt

av minst 3,000 har, nämligen 1914, 1917, 1918, 1920, 1921, 1925 och

1933.

För tiden 1914—1933 hava skogsvårdsstyrelserna för de enskilda skogarnas

vidkommande beräknat värdet å brandskadan på skogsbeståndet till omkring

4.4 milj. kronor och släckningskostnaden till omkring 0.9 milj. kronor.

Dessa siffror giva stöd för en beräkning av brandskadevärdet och släckningskostnaden

för samtliga skogar under sagda tid. Sättas nämnda belopp i re
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IR
-

IZ

lation till den motsvarande avbrända arealen, erhållas nämligen genomsnittsvärden

per har för brandskada och släckningskostnad, vilka, tillämpade på

hela brandarealen, böra närmelsevis giva ett uttryck för totalförlusten. I avrundade

tal uppgå dessa genomsnittsvärden till respektive 88 och 17 kronor.

Av allt att döma synas de emellertid böra icke oväsentligt höjas för att någorlunda

motsvara de skador icke blott å skogsbeståndet utan även å byggnader,

hägnader, broar, bete och slåtter, åker och gröda m. m., vilka uppstått

till följd av skogseld. De erfarenheter, som vunnits av skogsbrandförsäkringsbolagen,

bestyrka denna uppfattning. Ett brandskadevärde av 100

kronor och en släckningskostnad av 25 kronor, i genomsnitt per har räknat,

har sålunda ansetts ligga verkligheten närmare. Utgår man från sistnämnda

tal, erhålles för de enskilda skogarna en totalkostnad för brandskada och

släckning under tiden 1914—1933 av respektive 6.2 och 1.5 milj. kronor.

Uppgifter om brandskada och släckningskostnad för de allmänna skogarna

saknas i primärmaterialet. Det lärer emellertid i stort sett förhålla sig

så, att den genomsnittliga brandskadan per har dylik skog under en längre

period understiger motsvarande tal för de enskilda skogarna. Härför talar

bland annat att de förra, som till väsentlig del äro belägna i Norrland och

i betydande utsträckning i de två nordligaste länens inland, innefatta större

arealer impediment och mindre väl belägna marker än de senare. Utgår

man därför från den godtyckligt valda förutsättningen, att nämnda skada

per har allmän skog är två tredjedelar av den för de enskilda skogarna samt

att släckningskostnaden per har i båda fallen är lika, så erhålles för de allmänna

skogarna under perioden 1914—1933 en brandskada av c:a 2.2 milj.

kronor och en släckningskostnad av 0.8 milj. kronor.

Enligt nu angivna beräkningar skulle sålunda under tiden 1914—1933 på

samtliga skogar brandskadan belöpa å c:a 8.4 milj. kronor och släckningskostnaden

utgöra c:a 2.3 milj. kronor. Totalförlusten skulle alltså vara 10.7

milj. kronor, eller i genomsnitt 0.5 milj. kronor per år.

Skogsbrandkommittén har ansett sig kunna fastslå, att gällande bestämmelser

angående förekommande och släckning av skogseld äro behäftade

med väsentliga brister. Kommittén anför i sitt betänkande:

Vid upprepade tillfällen har ådagalagts, att skogsbrandväsendets organisation

enligt nuvarande författningar lämnar åtskilligt övrigt att önska. En

omarbetning av dessa, i syfte att åvägabringa ett bättre brandskydd, måste

därför anses vara nödvändig.

Man har gjort gällande, att mera tillfredsställande förhållanden skulle

kunna uppnås, därest blott kommunerna mera allmänt ville antaga ordningsföreskrifter

jämlikt 14 § av 1914 års skogseldslag. Förvisso torde en del

härmed kunna vinnas. Men möjligheten att härigenom ernå ett nöjaktigt

brandskydd är begränsad, ty föreskrifterna måste självfallet hållas inom ramen

för de syftemål, de äro avsedda att befordra. Ordningsföreskrifterna

skola också av denna anledning lagligen underställas länsstyrelses prövning

och fastställas oförändrade eller ogillas. Det har visat sig, att kommunernas

ansträngningar alt på denna väg ordna brandskyddet ofta strandat på deras

överskattning av de möjligheter, som här erbjuda sig, eller på ett kanske obetydligt

förbiseende, som föranlett dem att vid upprättandet av de ifrågavarande

bestämmelserna överskrida gränserna till den egentliga lagstiftningens

område. Häri ligger nog till ej ringa del orsaken, varför blott ett fåtal kommuner

antagit dylika ordningsföreskrifter.

Av nu angivna skäl bär kommittén utarbetat ett förslag till reviderad lag

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Skogsbrand
kommitténs

förslag.

om förekommande och släckning av skogseld, vilket åsyftar att undanröja

bristerna i 1914 års lag och anpassa de däri upptagna bestämmelserna efter

den utveckling, som på området ägt rum efter lagens tillkomst. Av hänsyn

till de växlande ortsförhållandena har kommittén utgått från, att i lagen såsom

hittills endast böra upptagas sådana regler, som kunna tilläggas allmännare

giltighet. Då lokala ordningsföreskrifter, vilka i det följande föreslås

skola inrymmas i en s. k. skogsbrandordning, därvid bliva ofrånkomliga för

fullständigande av i lagen meddelade bestämmelser, hava ett antal förslag

till normaltvper för sådana brandordningar upprättats. De äro avsedda att

tjäna till ledning vid utarbetande av skogsbrandordningar. De senare komma

därigenom att i viss mån motsvara såväl de ordningsföreskrifter, som

omnämnas i gällande skogseldslags 14 §, som ock brandordningarna enligt

1923 års brandstadga.

Kommittén har ansett ändamålsenligt att bygga vidare på den grund, som

utgöres av 1914 års lag. Väckta förslag örn sammanfattande av kommuns

hela brandväsen till en enhet, med därav följande lagstiftning som konsekvens,

hava icke kunnat förordas. En dylik ordning synes nämligen mindre

lämplig bland annat på grund av de vittgående och svåröverskådliga följder

i förvaltningshänseende, densamma torde komma att medföra. Däremot hava

bestämmelserna i brandstadgan beaktats i den utsträckning, de kunna tjäna

som förebild på skogseldsområdet. Dessutom har kommittén funnit skäl

att i sitt lagförslag intaga ett stadgande, åsyftande minskning av faran för

skogseld i följd av järnvägsdrift.

Såsom av det föregående framgår, åsyftar skogsbrandkommitténs förslag

i främsta rummet en utvidgning och förstärkning av skogsbrandväsendets

organisation. Därjämte föreslås vissa ändringar i de bestämmelser i 1914

års lag, som närmast avse själva eldsläckningsförfarandet, medan övriga

stadganden lämnas i huvudsak oförändrade. I det närmast följande skall

jag huvudsakligen uppehålla mig vid de allmänna grunderna för skogsbrandväsendets

organisation och vissa därmed sammanhängande frågor. Till

övriga ändringsförslag återkommer jag senare.

Skogsbrandkommitténs lagförslag, vilket torde få såsom bilaga A fogas till

statsrådsprotokollet, är uppbyggt efter samma system som 1914 års lag. Sålunda

hava blindrote- och brandfogdeinstitutionerna bibehållits i huvudsak

oförändrade. Däremot har kommittén föreslagit en betydlig utvidgning av

kommunens ävensom av länsstyrelsens skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet.

Det skall åligga kommun att upprätthålla ett brandskydd, som anses

kunna tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld

(7 § första stycket), samt länsstyrelse att vaka över att skogsbrandväsendet

är tillfredsställande ordnat (6 § första stycket). Kommitténs förslag innebär,

att det i varje brandrote skall finnas en med hänsyn till ortsförhållandena

effektiv organisation av skogsbrandväsendet. De närmare bestämmelserna

därom skola meddelas i särskild skogsbrandordning, som skall finnas

för varje brandrote (18 §). Sådan skogsbrandordning skall uppgöras

av vederbörande kommun samt prövas och fastställas av länsstyrelsen. Kommittén

anför härom:

Skogseldslagen skall liksom hittills endast uppdraga de allmänna linjerna

för brandskyddets ordnande, under det att skogsbrandordningarna skola full
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

15

ständiga lagen med i varje särskilt fall erforderliga detaljbestämmelser örn

brandväsendets omfattning och beskaffenhet i övrigt. Brandordningen skall

följaktligen innehålla en för försvaret mot skogseld utarbetad plan, avpassad

efter brandrotens särskilda betingelser i skogligt hänseende och efter

kommunens ekonomiska villkor. Där brandfaran är stor, måste givetvis

mera omfattande anstalter påkallas, medan man eljest kan nöja sig med

enklare anordningar. I den mån de lokala förhållandena det påfordra,

skall därför i skogsbrandordningen lämpligen införas närmare bestämmelser

örn i stort sett följande angelägenheter: brandordningens tillämpningsområde;

förvaltningen av skogsbrandväsendet; brandfogdens och vice brandfogdens

åligganden; allmänna försiktighetsmått till förekommande av skogseld;

grunderna för förande av brandrulla; val av brandfunktionärer och deras

åligganden; uppgörande av mobiliseringsplan vid skogseld; anskaffning

och förvaring av släckningsredskap och sjukvårdsutrustning; provianteringens

ordnande vid långvarigt släckningsarbete; förfarande vid skogseld; ersättningar,

samt, då så erfordras, ansvarsbestämmelser utöver sådana i allmän

lag.

Kommittén har i sitt lagförslag (7 §) utgått från att kommun skall upprätthålla

ett brandskydd, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på

trygghet mot skada av skogseld. Detta innebär bland annat, att kommun

skall svara för de kostnader, som kunna finnas erforderliga för att tillgodose

ett efter förhållandena nöjaktigt brandskydd. I brandordningen skola lämnas

föreskrifter i frågor av för kommunen ekonomisk betydelse. Kommittén

har därför ansett, att vederbörande kommunala myndigheter böra tillerkännas

befogenhet att upprätta förslag till brandordning, som för prövning

och fastställelse skall underställas länsstyrelsen. Denna skall givetvis

därvid noggrant pröva brandordningens överensstämmelse med gällande lag

samt dess ändamålsenlighet i övrigt.

För att tjäna till ledning vid skogsbrandordningarnas upprättande har

kommittén utarbetat några normalförslag. Av dessa förslag, som självfallet

kunna mer eller mindre modifieras allt efter ortsförhållandena, avser det med

nr 1 betecknade att tillämpas i de fall, där brandskyddet påkallar mera omfattande

åtgärder, såsom i de skogrikare, mera glest bebyggda landsdelarna.

Förslag nr 2 har upprättats med tanke på de särskilda betingelser i eldsläckningshänseende.

som råda i synnerhet i de två nordligaste länen. Förslag

nr 3 överensstämmer i huvudsak med nr 1 men är avpassat för sådana

trakter, där på grund av mycket god tillgång å släckningsskyldiga ett

uppbåd av samtliga dessa vid skogseld endast undantagsvis torde erfordras.

För landsdelar med liten skogsförekomst och synnerligen goda släcknings•möjligheter

har slutligen förslag nr 4 upprättats.

De av kommittén utarbetade normalförslagen torde få såsom bilaga B fogas

till statsrådsprotokollet.

Av vad kommittén i annat sammanhang anfört synes framgå, att kommittén

avsett, att i kommunens allmänna skyldighet att upprätthålla ett tillfredsställande

brandskydd även skulle inbegripas förpliktelse att i mån av

behov vidtaga eller i varje fall medverka till sådana anordningar som uppförande

och underhåll av brandtorn o. dyl., anordnande av brandbevakning

och anläggande av cykelstigar m. m.

Vad angår kostnaderna för skogsbrandväsendet innebär kommitténs förslag,

att utgifterna för brandväsendets organisation, de s. k. fasta brandberedskapskostnaderna,

skola bestridas av kommunala medel, medan de med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Utlåtander..

själva släckningsarbetet förbundna kostnaderna skola bestridas av statsmedel

efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914 års lag. Till fasta

brandberedskapskostnader höra först och främst arvoden till brandfogde

och vice brandfogde. Enligt förslaget skall i regel utgå sådant arvode och

i varje fall ersättning för med uppdraget förenade expenskostnader såsom

skrivlijälp, skrivmaterialier, postporton o. dyl. Till fasta brandberedskapskostnader

höra vidare utgifter för anskaffning och förvaring av släckningsredskap

och sjukvårdsutrustning. Hit skulle även vara att hänföra utgifter

för uppförande och underhåll av brandtorn o. dyl., för anläggning av cykelstigar

samt för anordnande av brandbevakning. Kommittén har emellertid

ifrågasatt, om ej staten i någon form borde lämna sin medverkan därtill. Sålunda

har föreslagits, att anläggning av brandbevakningsstationer, cykelstigar

o. dyl. skulle utföras såsom statskommunala arbeten samt att bidrag av

statsmedel skulle utgå för telefonledningar och telefonapparater. Även kostnaderna

för särskilt upprättade s. k. beredskapskårer skulle bestridas av statsmedel.

Rörande de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skogsbrandorganisationen

anför kommittén:

Vid en omläggning av brandberedskapen enligt de riktlinjer, som i

betänkandet uppdragits, torde ökade kostnader i viss utsträckning ej kunna

undvikas. Att i siffror angiva den utgiftsökning, ett genomförande av de ifrågasatta

lagändringarna skulle medföra, låter sig emellertid av naturliga skäl

icke göra.

Av allt att döma torde emellertid dessa stegrade kostnader i regel kunna

begränsas till jämförelsevis små belopp. Enligt kommitténs förslag skola de

fasta brandberedskapskostnaderna bestridas av kommunala medel. Däremot

har kommittén ansett, att liksom hittills varit fallet de med själva släckningsarbetet

förbundna kostnaderna skola bestridas av statsmedel; i enlighet

härmed har kommittén bland annat tänkt sig, att för skogseldsläckning

upprättade s. k. beredskapskårer skola kunna bekostas på sådant sätt. De

utgifter, som för ifrågavarande ändamål årligen belastat statsverket, hava

uppgått till mycket växlande belopp. Från år 1919 hava de sålunda varierat

mellan lägst omkring 3,700 kronor (budgetåret 1923/1924) upp till högst

omkring 580,000 kronor (budgetåret 1933/1934).

I och med genomförandet av en mera ändamålsenlig skogseldsläckningsorganisation

böra själva släckningskostnaderna, genomsnittligt sett, minska

och sålunda statens direkta utgifter sjunka. Detta torde kunna förväntas,

trots att kommittén ifrågasatt en utvidgning av möjligheterna att vid skogseld

bereda ersättning. Den ökning i de kommunala utgifterna för skogsbrandskyddet,

reformen samtidigt skulle medföra, torde sålunda komma att motvägas

av en minskning i de statliga utgifterna för samma ändamål. Kommunernas

kostnadsstegring lärer, som nyss antytts, i allmänhet kunna hållas

inom tämligen snäva gränser. I ekonomiskt hänseende böra därför de förslag

till lagändringar, vilka här framlagts, icke behöva vålla betänkligheter.

Över skogsbrandkommitténs förslag hava statskontoret, domänstyrelsen,

samtliga länsstyrelser, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska

skogsvårdsföreningen, Norrlands skogvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund

och skogsägareföreningarnas riksförbund avgivit infordrade utlå
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

17

tanden, över särskilda delar av förslaget hava utlåtanden avgivits jämväl

av järnvägsstyrelsen, chefen för generalstaben, chefen för flygvapnet och

svenska järnvägsföreningen. En del länsstyrelser hava vid sina utlåtanden

fogat yttranden av hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, kommuner,

landsfogdar, landsfiskaler, brandfogdar, brandchefer och militära myndigheter

m. fl. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har vid sitt

utlåtande fogat yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser.

Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna bär haft något

att erinra mot en omarbetning av 1914 års lag. Flertalet av dem har

tillstyrkt en sådan omarbetning och funnit skogsbrandkommitténs förslag

ägnat att läggas till grund för ändrad lagstiftning, medan några inskränkt

sig till att framställa detaljanmärkningar mot förslaget. Ett par länsstyrelser

i södra delen av landet hava uppgivit, att inom deras förvaltningsområden

gällande bestämmelser hittills fungerat i stort sett tillfredsställande, men

framhållit, att den allmänfara, som under ogynnsamma förhållanden vore

förenad med skogseld, likväl gjorde det önskvärt, att åtgärder för en förbättrad

organisation vidtoges. Flertalet övriga länsstyrelser, framför allt sådana

i de nordligare delarna av landet, hava vitsordat, att gällande bestämmelser

ej fungerat tillfredsställande, samt betonat behövligheten av ett förstärkt

skogsbrandväsen.

Vad angår den av skogsbrandkommittén föreslagna organisationen av

skogsbrandväsendet, hava några erinringar ej framställts mot en utvidgning

i och för sig av kommunernas och länsstyrelsernas skyldigheter beträffande

skogsbrandväsendet. Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

hava likaledes tillstyrkt förslaget om obligatorisk skogsbrandordning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län

ifrågasätta emellertid nödvändigheten av en sådan anordning. Länsstyrelsen

i Södermanlands län föreslår sålunda, att i analogi med brandstadgans

bestämmelser angående landsbygden skogsbrandordning skall uppgöras endast

i de fall, då kommun därom gör framställning eller länsstyrelse så finner

erforderligt. Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län föreslå

i stället, att länsstyrelse skall äga befogenhet att på framställning befria kommun

från skyldigheten att hava skogsbrandordning för brandrote.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna framhålla,

att den av skogsbrandkommittén tänkta organisationen, sådan den kommit

till uttryck i de av kommittén utarbetade normalförslagen till skogsbrandordningar,

är alltför omständig, invecklad och kostsam. Å andra sidan påpekas

emellertid, att lagförslaget ej i och för sig lägger hinder i vägen för

antagande av skogsbrandordning av enklare beskaffenhet.

Förslag hava även väckts örn skogsbrandväsendets organisation efter belt

eller delvis andra grunder än de av skogsbrandkommittén förordade.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter sålunda, örn icke en kombination

av skogsbrandskydd och annat brandskydd vore möjlig, särskilt i sådana

landskommuner, som icke äro underkastade brandstadgans bestämmelser.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller vikten av samverkan med de

efter hand färdigorganiserade kommunala brandkårerna.

Domänstyrelsen framför, bland annat, förslag om upptagande av särbestämmelser

för de större, sammanhängande skogsområdena i mellersta och

norra delarna av landet. Domänstyrelsen anför härom:

Av den utredning, som kommittén verkställt för att belysa de vanligaste

orsakerna till uppkomsten av skogselden, kan utläsas tvenne slag, å ena sidan

sådana, vilka stå i samband med genom människans ingripande orsakad eld i

eller i närheten av skog, å andra sidan åskslag. Denna uppdelning vill framhäva

de möjligheter som stå till buds att behärska brandorsakerna, varvid

det förstnämnda slaget sålunda skulle omfatta orsaker, som genom skärpta

lagbestämmelser och på annat sätt meddelade föreskrifter i möjligaste mån

direkt kunna förebyggas, till motsats mot åskslag, som icke kan förekommas

utan endast minskas i sin verkan och detta endast genom särskilda anordningar

som innebära kostnad. Då denna analys av skogseldarnas orsaker förutom

att den i stort belyser möjligheterna till förekommande av skogseld,

även grupperar dessa i kostnadshänseende, detta angående kostnaderna icke

minst betydelsefullt, då kostnaderna för och organisationen av ett eldsläckningsväsende

givetvis måste vägas mot det förväntade resultatet av åtgärder

i förekommande syfte, vill styrelsen med denna disposition giva en förklaring

till de nedan gjorda erinringar mot kommittéförslaget som kunna tänkas

ytterligare befordra en ny lags verkningar.

Av kommitténs utredning framgår, att genom åskslag uppkomna skogseldar

utgöra 23 procent av samtliga inom viss tid kända skogseldar och att

sådana genom ovarsamhet med eld ökat i antal, men det är enligt styrelsens

mening icke antalet som härvidlag är utslagsgivande, utan var man har att

söka de största och mest ödeläggande eldarna. Det framstår då för styrelsen

att man haft och fortfarande har att frukta de största förlusterna i de större

sammanhängande skogsområdena i mellersta och norra delarna av landet,

där skogseldar uppkomma efter åskslag på avsides belägna platser, och att

det är till förekommande av dessa man särskilt här bör inrikta sig. Styrelsen

vill härvid poängtera, vad kommittén, då den berör denna fråga, framhåller,

nämligen att »med duglig ledning och vant skogsfolk behöves i allmänhet

inga större manskapsstyrkor, om man får taga hand om släckningen i tid».

Enligt styrelsens mening borde lagen upptaga direkta särbestämmelser angående

brandskydd för brandrotar inom förberörda områden. Kommittén

har visserligen i lagförslagets 6 § stadgat att »länsstyrelse skall var inom sitt

län vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat», i förslagets

7 § att kommun »skall upprätthålla ett brandskydd, som anses kunna tillfredsställa

skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld» samt enligt

kap. C § 4 i förslag till brandordning ålagt brandfogde »att vårda sig örn

att rotens brandväsende är efter förhållandena nöjaktigt ordnat», men har

styrelsen svårt att ur dessa i allmänna ordalag hållna bestämmelser utläsa

den effektivitet, som förhållandena fordra.

Beträffande ovan av styrelsen förordade särbestämmelser, har styrelsen

tänkt sig att det i första hand skulle åligga brandrote, att under den årstid,

då särskild risk för skogseld föreligger, uppehålla ständig brandbevakning

i den utsträckning, att området nöjaktigt behärskades. Var dylika bevakningsposter

skulle förläggas, finge omständigheterna i varje särskilt fall avgöra,

men har styrelsen ansett att dessa i största möjliga utsträckning skulle förläggas

till byar eller gårdar. Förhållandet är ju det att bebyggelsen ofta sökt

sig till de högre delarna av lider och åsar, och som telefonnätet numera berör

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

19

de flesta byar, varigenom förbindelse dem emellan kan uppehållas, skulle

bevakning på detta sätt med små omkostnader på ett nöjaktigt sätt kunna

ordnas och ersätta de med stora kostnader förknippade brandtornen, som

brandrote endast i undantagsfall, om för brandpostnätets sammanbindande

så vore oundgängligen nödvändigt, skulle åläggas uppföra. Vid bevakningsposterna

skulle under den för skogseldar riskfyllda tiden finnas ständig brandvakt

och till dennes förfogande stå ett av brandfogden, vilken institution bör

bibehållas, utsett beredskapsuppbåd örn högst 10 man, vilka skulle vara

skyldiga att uppehålla sig i närheten av posten och vara beredda att, utrustade

med erforderliga redskap ävensom proviant för cirka 3 dagar, omedelbart

efter kallelse begiva sig till brandplatsen. Med en sålunda från 2 å 3 bevakningsposter

hopbragt styrka på 20—30 man borde en i tid observerad skogseld

snart kunna släckas. En på detta sätt ordnad brandbevakning synes mera

effektiv än den tungarbetade och i praktiken säkert dyra organisation, som

av kommittén föreslagits.

Enighet synes i stort sett råda därom, att vårt nuvarande skogsbrandskydd Oepartementsicke

är tillfredsställande. Bristerna torde i främsta rummet vara att söka

på det organisatoriska området. Gällande lagbestämmelser hava ej medfört

den planmässighet och stadga i skogsbrandväsendets organisation, som torde

krävas för ett verksamt bekämpande av den fara, vilken skogseldarna innebära.

En effektivare brandberedskap än den som för närvarande i allmänhet

förefinnes synes behövlig. Ny lagstiftning i ämnet torde därför vara erforderlig.

Skogsbrandkommitténs förslag synes härvid i huvudsak kunna läggas

till grund. Vid den granskning, för vilken förslaget varit föremål inom

jordbruksdepartementet, har emellertid, delvis till följd av inkomna utlåtanden,

en omarbetning av detsamma i vissa delar ägt rum. Det förslag till lag

örn förekommande och släckning av skogseld, vari denna omarbetning resulterat,

torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.

Vad angår innehållet i departementsförslaget har jag ej funnit anledning att

frångå den princip, som ligger till grund för 1914 års lagstiftning, eller att

i lagen endast böra införas sådana bestämmelser, som äro tillämpliga för

allmänt rådande förhållanden. Åt de lokala myndigheterna bör sålunda anförtros

att fastställa de för de särskilda orterna behövliga närmare reglerna.

Att, såsom föreslagits, i lagen inrymma särbestämmelser för vissa delar av

landet torde ej vara lämpligt. Den gränsdragning, en sådan anordning skulle

förutsätta, måste bliva ytterst schematisk, vilket med stor sannolikhet skulle

medföra, såväl att områden, vilka borde vara underkastade dessa särbestämmelser,

bleve undantagna därifrån, som att områden, där särbestämmelserna

ej erfordrades, bleve underkastade desamma. Genom införandet av bestämmelse

om skyldighet för länsstyrelse att vaka över skogsbrandväsendet torde

erforderliga garantier vinnas för att varje ort erhåller det för dess förhållanden

behövliga skogsbrandväsendet.

Såsom grundval för skogsbrandväsendet har i departementsförslaget liksom

i skogsbrandkommitténs förslag den nuvarande brandrote- och brandfogdeinstitutionen

bibehållits. Några mera vägande anmärkningar mot densamma

hava icke blivit anförda. Väl har påtalats, att brandroteindelning på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

sina håll ej skett på lämpligaste sätt samt att brandfogdebefattningar stundom

blivit tillsatta med för sådant uppdrag olämpliga personer. Dessa anmärkningar

beröra emellertid ej brandrote- och brandfogdeinstitutionen såsom

sådan. Den främsta anledningen till att gällande bestämmelser ej alltid

fungerat tillfredsställande torde fastmer vara att söka däri, att kommunen

— förutom skyldighet att utse brandfogde — ej ålagts några särskilda

förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet. Det beror helt på kommunens

gottfinnande att vidtaga anordningar för ett effektivt skogsbrandskydd,

och i praktiken har det visat sig, att endast ett fåtal kommuner vidtagit

sådana anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid ny

lagstiftning å förevarande område utvidga kommunens skyldigheter beträffande

skogsbrandväsendet. Av vad förut anförts framgår, att det med hänsyn

till de växlande ortsförhållandena ej låter sig göra att i lagen närmare

angiva kommuns åligganden i sådant hänseende. Det torde emellertid vara

tillräckligt att i lagen fastslå en allmän skyldighet för kommun att vidmakthålla

ett betryggande skogsbrandväsen samt låta det ankomma på kommunen

att under länsstyrelsens överinseende utfärda närmare bestämmelser

i ämnet. På grund av det allmännas intresse av ett effektivt skogsbrandväsen

bör nämligen kommun i förevarande hänseende, på sätt skogsbrandkommittén

föreslagit, vara underkastad länsstyrelses övervakning (14 §).

Vad angår omfattningen av den skyldighet, som sålunda bör åvila kommun,

synes ej rimligtvis kunna begäras vidmakthållande av ett skogsbrandväsen,

som även under de mest ogynnsamma omständigheter har högsta

möjliga effektivitet. Ett sådant skogsbrandväsen skulle draga alltför stora

kostnader. Kraven hava i departementsförslaget i överensstämmelse med

skogsbrandkommitténs förslag angivits sålunda, att skogsbrandväsendet skall

kunna anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld

(6 §). Skogsbrandväsendet bör alltså avpassas efter den skogbeväxta

arealens omfattning och beskaffenhet, den normala faran för skogseld och

andra dylika omständigheter. På många håll torde endast behövas en förberedande

planläggning av eldsläckningsförfarandet. I andra fall kan därjämte

erfordras släckningsredskap, sjukvårdsutrustning, anordningar för gemensam

proviantering m. m. I skogrika trakter eller under särskilda omständigheter,

exempelvis stark torka, kan det vara nödvändigt att upprätta

s. k. beredskapskårer. En viss hänsyn kunde måhända även böra tagas till

kommunens ekonomiska förhållanden. Jag kommer emellertid i det följande

att föreslå, att kommun under vissa förutsättningar skall kunna av statsmedel

erhålla bidrag till kostnaderna för skogsbrandväsendet. Vid bifall

härtill torde kommunernas ekonomiska intressen bliva tillräckligt beaktade.

Vad angår vidtagandet av sådana åtgärder som uppförande av brandtorn

eller anordnande på annat sätt av brandbevakning i syfte att utbruten skogseld

snabbt må kunna upptäckas, anläggande av cykelstigar och dylikt må

nämnas, att redan norrländska skogsvårdskommittén hade under omprövning

frågan om utvidgad användning av brandtornsystemet. Med hänsyn

till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

21

rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av brandtorn

och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas å det enskilda

initiativet. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Detta gäller även

sådana andra anordningar, varom nyss nämnts. Skogsbrandskyddet är ju

icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt intresse

för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas

skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet böra lämpligen begränsas

till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande

åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, bör tillkomma det enskilda

initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebär naturligtvis

ej, att kommun skulle vara förhindrad att, örn den så finner erforderligt

eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag av

åtgärder.

De närmare bestämmelserna om skogsbrandväsendet avses enligt departementsförslaget

skola, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, meddelas i

skogsbrandordningar (12 §). Dessa böra hädanefter bliva obligatoriska.

Även för brandrotar, där faran för skogseld kan synas ringa, är en förberedande

planläggning av eldsläckning nödvändig. De av skogsbrandkommittén

utarbetade normalförslagen synas dock förutsätta en alltför vidlyftig

organisation och torde såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna

ändringarna i kommitténs lagförslag icke kunna i oförändrat skick

komma till användning. Då skogsbrandordning enligt departementsförslaget

skall — såsom jämväl skogsbrandkommittén föreslagit — prövas och

fastställas av länsstyrelse, torde kunna förutsättas att nödig tillsyn utövas

därå, att brandordningarna givas det innehåll, som med hänsyn till omständigheterna

är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. I sista hand torde avgörandet

i dylikt ärende böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Specialmotivering.

Jag övergår härefter till de särskilda paragraferna i det inom jordbruksdepartementet

utarbetade lagförslaget, därvid jag till behandling upptager

endast sådana frågor, beträffande vilka ändringar i 1914 års lag av annan

än huvudsakligen formell karaktär ansetts böra vidtagas eller som eljest

påkalla särskilt yttrande.

1-4 §§•

Dessa paragrafer motsvara 1—4 §§ i såväl 1914 års lag som skogsbrandkommitténs

förslag.

Kommittén har endast hemställt om den ändring av gällande bestämmelser,

att i 1 och 2 §§ måtte omnämnas jämväl bränning av gräs. Kommittén

anför härom:

Med hänsyn till, dels att gräsbränning särskilt i södra och mellersta Sverige

utföres i betydande omfattning och på grund av ovarsamhet ofta ger

Skogsbrand
kommittén.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Utlåtande.

Departements
chefen.

upphov till skogseld, dels att i lagen nu omförmäles »bränning av ris eller

ljung» men icke bränning av gräs, har kommittén velat föreslå, att lagtexten

(1—2 §§) kompletteras med särskilt omnämnande även av gräsbränning.

Avsikten härmed är att direkt rikta uppmärksamheten på att de om förekommande

av skogseld meddelade bestämmelserna jämväl gälla vid detta

slag av bränning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har hemställt, att i 1 § efter ordet

»grävning» måtte tilläggas »och, där så med hänsyn till eldens omfattning

kan ske, vattenbegjulling i erforderlig omfattning».

Kommitténs förslag torde visserligen ej innebära någon ändring i sak men

synes vara motiverat av praktiska skäl, varför jag ansett mig böra biträda

detsamma. — Då det torde vara uppenbart, att vattenbegjutning bör verkställas,

där så är ändamålsenligt, har jag ej ansett erforderligt att i 1 § intaga

bestämmelse härom.

5 §•

Denna paragraf är ny och motsvarar 5 § i skogsbrandkommitténs förslag.

I 5 § första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift stadgas, att om eld kommer lös från lokomotiv

eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom sker skada å fast

egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller betjäning

för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta skadan. I

tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare skall vara

fri från ersättningsskyldighet, om skadan, utan att hava sin orsak i vårdslöshet

vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järnvägens innehavare,

efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järnvägens område

på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än 30 meter upplagt

brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt antändligt

ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne eller vidtagit

annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från

järnvägstrafiken hotande eldfaran.

I samband med antagandet av 1914 års lag anhöll riksdagen, att Kungl.

Majit ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda lagbestämmelser

kunde meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom antändning i

följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill denna utredning kunde föranleda. I anledning därav anmodade Kungl.

Majit järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen att gemensamt verkställa ifrågavarande

utredning. Ämbetsverken överlämnade i sin tur uppdraget till

särskilda sakkunniga, vilka den 10 oktober 1916 avgåvo betänkande med

förslag till lag örn förekommande av skogseld genom antändning i följd av

järnvägs drift. Den 16 mars 1918 överlämnades lagförslaget av ämbetsverken

till Kungl. Majit, därvid dessa, med godkännande av de principer som

lågo till grund för lagförslaget men med vissa erinringar och ändringsförslag,

hemställde om avlåtande till riksdagen av proposition i frågan. Utred
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

ningen föranledde emellertid enligt beslut den 31 mars 1933 icke någon

Kungl. Marits åtgärd.

Enligt skogsbrandkommitténs förslag skulle markägare, om avverkning Skogsbrandägt

rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket omm

bantåg framfördes, än trettio meter, vara pliktig att, på anmodan av vederbörande

järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, vidtaga åtgärder till förhindrande

av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstode.

Kommittén anför bland annat:

Förvisso kan man hävda, att en lagstiftning till förekommande av skogseld

är ofullständig, örn den ej beaktar faran för antändning från järnvägar.

Med hänsyn till att frågan om bestämmelser till skydd mot denna fara nyligen

varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och ej föranlett åtgärd,, har

kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga ett mera genomgripande

förslag i ämnet.

Att alldeles lämna denna angelägenhet åsido är dock icke försvarligt, särskilt

som det visat sig, att de av järnvägarna hittills vidtagna åtgärderna ej

förmått att tillfyllest minska risken för skogseld. Otvivelaktigt torde ännu

åtskilligt kunna vinnas i säkerhetshänseende blott man söker undanröja den

ökade fara för skogseld, som uppstår därigenom, att ris och annat avfall efter

skogsavverkning kvarlämnas invid järnvägslinje. Ur allmän säkerhetssynpunkt

synas därför sådana åtgärder vara befogade, som avse att framtvinga

ett avlägsnande av sålunda utmed järnväg hopat ris och avfall, utan

att markägarens behöriga intressen åsidosättas.

Ett naturligt förhållande är, att vid varje skogsavverkning större eller

mindre mängder ris och annat avfall från de fällda träden kvarligga å marken

utan att kunna tillvaratagas. Enligt kommitténs uppfattning kan det

ej läggas avverkaren eller markägaren till last, om därigenom vid avverkning

utmed järnväg uppstår ökad fara för antändning av skogen från bantåg.

Kommittén har i sitt lagförslag intagit ett stadgande (5 §) av innebörd,

att, där avverkning efter lagens ikraftträdande ägt rum inom kortare avstånd

från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framföres, än trettio meter,

markägaren skall vid ansvar för uppkommen skada vara pliktig att, på anmodan

av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, omedelbart

vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen i och för

sig ökad fara för skogseld uppstår. Kommittén förutsätter därvid, att om

järnvägsförvaltning underlåter att i vederbörlig ordning göra dylik anmodan,

och eld till följd av tågdriften uppstår å det ifrågavarande området,

järnvägen ensam skall bära ansvaret härför på sätt nu gällande lag bestämmer.

Detta förslag är så utformat, att man synes hava rätt räkna med att enighet

mellan jämvägsförvaltningen och markägaren beträffande sättet för åtgärdens

utförande lätt bör kunna ernås.

Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt Utlåtanden.

i denna del, hava förordat upptagandet av bestämmelser om röjning vid avverkning

invid järnväg. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt

Sveriges skogsägareförbund hava tillstyrkt kommittéförslaget, men eljest hava

åtskilliga anmärkningar framställts mot detsamma.

Beträffande frågan om vem som bör vidkännas kostnaden för röjningen

gör järnvägsstyrelsen gällande, att det enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Departementschefen

.

grundad rättspraxis är markägaren, som står risken för eldskada, uppkommen

genom antändning av kvarlämnat ris och avfall, samt att markägaren

följaktligen även bör vidkännas kostnaden för den föreslagna röjningen.

Styrelsen anför vidare i sitt utlåtande, bland annat, följande.

Därest emellertid någon tvekan ur formell synpunkt angående järnvägarnas

ställning i föreliggande hänseende skulle förefinnas, torde dock icke

några bärande reella skäl kunna anföras till stöd för skogsbrandkommitténs

uppfattning, att järnvägarna böra vidkännas i § 5 i dess förslag omförmälda

kostnad.

De områden, det här rör sig om, äro av naturliga skäl för varje särskild

markägare i regel mycket begränsade, varför ock röjningskostnader för denne

bli obetydliga, i synnerhet om avröjningen sker i omedelbart sammanhang

med avverkningen. Men härtill kommer, att det endast torde vara i

överensstämmelse med god ordning å en fastighet, att upprensning sker efter

företagen avverkning, och lärer väl sådan även vara till fördel för befrämjande

av återväxt eller eventuellt bete. Då alltså nu ifrågavarande åtgärder

— icke blott ur brandskyddssynpunkt — äro i icke ringa grad ett markägarens

eget intresse, kan det icke anses vara med billighet och rättvisa förenligt

att lägga kostnaderna för desamma på järnvägarna, så mycket mindre

som järnvägarna redan vidtagit — vilket av kommittén ock vitsordas — och

alltjämt vidtaga omfattande åtgärder till förhindrande av eldfara från lokomotiv.

Dessa åtgärder medföra självfallet icke obetydliga kostnader och skulle

för visso komma att ökas ganska väsentligt, örn föreliggande förslag genomfördes,

dels på grund av järnvägarnas stora utsträckning, dels ock med hänsyn

till det ringa intresse, markägare skulle hava att hålla dem nere. Många

tvistigheter om ersättningsbeloppens storlek vore ock, under nyss angivna

förutsättning, att befara, då säkerligen åtskilliga markägare icke skulle underlåta

att framställa överdrivna krav, i synnerhet när de riktades mot

staten.

Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län samt

svenska järnvägsföreningen hava uttalat sig mot eller ifrågasatt riktigheten

av att lägga kostnaden för röjningen å järnvägsinnehavaren. Centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund och svenska skogsvårdsföreningen hava

däremot tillstyrkt förslaget på denna punkt.

Mot kommitténs förslag hava även riktats åtskilliga andra anmärkningar

såsom att röjning borde ske utan anmodan samt att kompletterande bestämmelser

erfordrades om den tidpunkt, då anmodan borde göras, örn den tid,

inom vilken röjning borde vara verkställd, om godkännande av röjning, om

påföljd för underlåtenhet att efterkomma anmaning, om föreläggande att

verkställa röjning o. s. v.

Statistiken utvisar, att ett ganska betydande antal skogseldar uppkommit

genom eldspridning från lokomotiv. Uppenbart är, att faran för skogseld

väsentligt ökas, om vid avverkning invid järnväg ris, avfall o. dyl. kvarlämnas

inom sådant avstånd från järnvägen, att det lätt kan nås av kringflygande

gnistor. En ej obetydlig del av de genom eldspridning från lokomotiv

uppkomna skogseldarna torde också vara att tillskriva den omständigheten,

att erforderlig röjning försummats. Jag har därför lika med skogs
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr löhr

andkommittén funnit bestämmelser örn röjningsskyldighet böra införas i

förevarande lag.

Enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå grundad rättspraxis (jfr N. J. A.

1906: 501 och 1909: 38) torde järnvägsinnehavare vara fritagen från skyldighet

att ersätta skada, som uppkommit därigenom, att eld från lokomotiv

eller från eldstad å annat järnvägsfordon antänt vid avverkning inom trettiometersgränsen

kvarlämnat ris eller avfall, upplagt timmer eller dylikt. Redan

därav lärer följa, att det bör ankomma på markägaren ej blott att ombesörja

röjningen utan även att bekosta densamma. Härför tala även

praktiska och ekonomiska skäl. För markägaren torde det vara en enkel

sak att ombesörja röjningen och densamma torde i regel ej behöva föranleda

några större kostnader, i varje fall ej örn röjningen verkställes i samband

med avverkningen. För järnvägarna skulle däremot en skyldighet att

bekosta eller verkställa röjning nödvändiggöra ett vidlyftigt övervakningsoch

kontrollväsen och de sammanlagda kostnaderna skulle sannolikt stiga

till avsevärda belopp.

Röjning torde i regel ske lättast i samband med avverkningen och bör i

varje fall vara verkställd, innan riset och avfallet hunnit torka. Har markägaren

försummat röjning, torde det vara lämpligast att låta det ankomma

på vederbörande brandfogde eller, örn sådan ej finnes, på vederbörande järnvägsförvaltning

att på markägarens bekostnad ombesörja röjningen. Innan

brandfogde eller järnvägsförvaltning verkställer röjning, bör lämpligen markägaren

erinras örn sin ifrågavarande skyldighet samt lämnas tillfälle att själv

utföra röjningen. Särskilda omständigheter såsom att markägaren ej är

anträffbar eller att överhängande fara för skogseld föreligger synas dock

kunna föranleda, att röjning omedelbart vidtages. Att i lag uppställa närmare

föreskrifter i dessa avseenden torde ej vara lämpligt.

Kostnaderna för brandfogdes eller järnvägsförvaltnings röjning få förskjutas

av vederbörande kommun eller järnvägsförvaltning, som därefter äger

uttaga desamma hos markägaren.

Har markägaren upplåtit avverkningsrätt, äger lian naturligtvis tillförbinda

avverkaren att fullgöra markägarens ifrågavarande skyldighet, men ansvaret

för dess fullgörande åvilar i sista hand markägaren.

Det torde ej vara erforderligt att belägga markägares underlåtenhet att

verkställa röjning med straffansvar.

6 §■

Denna paragraf är ny och motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag av

7 § första stycket.

Beträffande ifrågavarande stadgande hänvisas till vad som anförts under

den allmänna motiveringen till departementsförslaget. Paragrafen har avfattats

i överensstämmelse med en liknande bestämmelse i 1923 års brandstadga.

Vad angår frågan hur förfaras skall, därest kommun vägrar att fullgöra

sina skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet, må hänvisas till 15 §.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Skogsbrand
kommittén.

Utlåtanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

7 §•

Denna paragraf, som handlar om indelningen i brandrotar, överensstämmer,

frånsett vissa redaktionella ändringar, med 5 § i 1914 års lag och motsvarar

7 § andra, tredje och fjärde styckena i skogsbrandkommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit utvidgning av länsstyrelses befogenheter beträffande

brandroteindelningen. Kommittén anför, bland annat, följande.

Vägande anmärkningar kunna utan tvivel riktas mot den nuvarande

brandroteindelningen. Denna torde i stor utsträckning ej vara verkställd

på ett sätt, som är ägnat att stärka försvaret mot skogseld. Särskilt i de

mellersta och norra delarna av landet lärer i förevarande hänseende åtskilligt

övrigt vara att önska. Brandrotarna synas där ofta var så stora, att

brandfogdarna ej i behörig grad kunna fullgöra sina åligganden. Givetvis

länder detta till men för skogsbrandskyddet.

Härmed vill kommittén icke hava sagt, att brandroteindelningen allestädes

är bristfällig. De många kraven på en bättre ordning utvisa dock,

att missförhållanden i så betydande utsträckning förekomma, att ändrade

bestämmelser erfordras för säkerställande av en mera tillfredsställande indelning.

För att detta må kunna ske, torde länsstyrelsernas bestämmanderätt

böra vidgas. Såväl sammanslagning till som uppdelning av socknar i

brandrotar är nu väsentligen en kommunal fråga. Då den kommunala

initiativrätten ej synes lämna säkerhet för en ändamålsenlig roteindelning,

talar åtskilligt för att länsstyrelsernas befogenhet härutinnan ökas. Då emellertid

vid bildandet av brandrotar hänsyn bland annat måste tagas till i

orten rådande skogsförhållanden, synes lämpligt att länsstyrelsen vid avgörande

av dylika och därmed förbundna frågor samråder med den skogliga

myndighet, som kan anses vara bäst orienterad rörande på brandförsvaret

inverkande förhållanden i de olika socknarna.

Vidare förutsättes i lagförslaget (7 §), att länsstyrelse, efter hörande av

kommun, må kunna besluta, att avvikelse skall ske från den allmänna regeln,

att socken skall utgöra en brandrote. Det kan sålunda bliva fråga antingen

om sammanslagning av två eller flera socknar till en rote eller ock örn

uppdelning av en socken i flera sådana. I undantagsfall må socken även

kunna befrias från att utgöra brandrote. Härmed åsyftas, att länsstyrelsen

för varje socken skall undersöka de förhållanden, som hava betydelse till

skydd mot skogseld, och med stöd härav verkställa den roteindelning, som

bäst synes ägnad att bereda trygghet mot skada av ifrågavarande slag.

Med nu nämnda bestämmelser bör man enligt kommitténs förmenande

kunna räkna med att den för skogseldsläckningen så viktiga frågan örn

bildandet av lämpliga brandförsvarsområden skall vinna en tillfredsställande

lösning. Visserligen är den administrativa indelningen i socknar ursprungligen

gjord helt oberoende av förevarande intressen. Sockengränserna

kunna därför komma att avdela i eldsläckningshänseende sammanhörande

områden. De största olägenheterna härav böra dock kunna övervinnas.

I regel torde man genom mindre jämkningar av brandrotarnas gränser

mellan olika socknar kunna få till stånd en nöjaktig roteindelning. För att

även i gränstrakterna mellan olika län en sådan skall erhållas, utgår kommittén

från att länsstyrelserna därvid i erforderliga fall skola inbördes samråda.

I de av myndigheter och sammanslutningar avgivna utlåtandena hava

några anmärkningar mot skogsbrandkommitténs förslag i denna del icke blivit

framställda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16■

27

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att den föreslagna organisationen

av skogsbrandväsendet, åtminstone såvitt Jämtlands län anginge,

torde föranleda, att länet komme att indelas i ett väsentligt mindre antal brandrotar

än som för närvarande funnes och att de nya brandrotarna i stället

komme att indelas i brandkretsar. Då det vore av den största betydelse för

vinnande av ett effektivt skogsbrandskydd, att sådan brandkretsindelning

företoges på lämpligt sätt och att till brandmästare utsåges för sådant uppdrag

lämpliga personer, ifrågasattes, att länsstyrelse borde tillerkännas beslutanderätt

jämväl beträffande brandkretsindelning och brandmästares tillsättande.

Brandmästare skulle i så fall utses på förslag av vederbörande

Brandfogde och landsfiskal.

Redan enligt gällande rätt äger länsstyrelse, efter kommuns hörande, fritt Departementa
•

•• o chefen

bestämma om dess indelning i brandrotar. Kommitténs förslag innebär salunda

ej någon ändring i denna del.

Vad angår frågan om fritagande av kommun från skyldigheten att utgöra

brandrote och om flera kommuners sammanslagning till en brandrote kräves

väl enligt 1914 års lag, att vederbörande kommun eller kommuner därom

gjort framställning, men det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen. I

motsvarande stadgande i det till lagrådet remitterade förslag, som ligger

till grund för 1914 års lag, saknades bestämmelse örn kommunens initiativrätt

i förevarande avseende. Sedan lagrådet anmärkt, att giltiga skäl för ett

dylikt ingrepp i kommunernas rätt icke torde föreligga, ändrades stadgandets

avfattning i överensstämmelse med lagrådets anmärkning. Riksdagen

gjorde ej någon ändring härutinnan. Jag finner ej tillräcklig anledning föreligga

att frångå den ståndpunkt, som sålunda intogs vid tillkomsten av nu

gällande bestämmelser i ämnet. Man torde kunna förutsätta, att kommunerna

i regel skola vara villiga att lämna sin medverkan till en ändamålsenlig

brandroteindelning. Såväl ett fritagande från skyldighet att utgöra

brandrote som en sammanslagning av flera kommuner till en brandrote ligger

i allmänhet i vederbörande kommuns eget intresse. Därtill kommer,

att de ekonomiska spörsmål, som uppstå vid en sammanslagning, äro av

sådan beskaffenhet, att de lämpligen böra lösas genom överenskommelse

kommunerna emellan. Då länsstyrelse har att pröva fråga om kommuners

förening till en brandrote, måste givetvis tillses, att kommunerna träffat erforderliga

anordningar rörande den ifrågasatta brandrotens ekonomiska angelägenheter.

8§-

Denna paragraf är ny och motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag

av 8 §.

Genom ifrågavarande stadgande regleras förvaltningen av brandrotes ekonomiska

angelägenheter. Stadgandet, som är avfattat i överensstämmelse med

liknande bestämmelser i 1923 års brandstadga, torde ej kräva närmare motivering.

Här må endast anmärkas, att i kommuner, där särskild jämlikt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Skogsbrand
kommittén.

brandstadgan utsedd brandstyrelse finnes, det ofta torde vara lämpligt att

uppdraga förvaltningen åt denna. För undvikande av förväxling mellan

brandstyrelse, som utses jämlikt brandstadgan, och brandstyrelse, som särskilt

tillsättes enligt förevarande paragraf, torde den sistnämnda böra benämnas

skogsbrandstyrelse.

Närmare bestämmelser om den förvaltande myndighetens åligganden och

befogenheter samt skogsbrandstyrelses sammansättning böra meddelas i

skogsbrandordningen.

9§-

Denna paragraf motsvarar 6 § i 1914 års lag samt 9 § i skogsbrandkommitténs

förslag.

Enligt 6 § i 1914 års lag skall för varje brandrote finnas brandfogde. Denne

väljes av kommunen för en tid av tre år. Om valet skall länsstyrelsen genast

underrättas; och ankommer det på länsstyrelsen att pröva den valdes lämplighet

för uppdraget. Finner länsstyrelsen den valde icke vara lämplig för

uppdraget, skall länsstyrelsen förordna om nytt val. Äro två eller flera

socknar förenade till en brandrote och enas de icke i valet av brandfogde,

äger länsstyrelsen utse den av de valda, som finnes därtill lämpligast. Länsstyrelse

skall tillse, att brandfogdebefattningen varder i stadgad ordning tillsatt,

samt äger vid uppkommen ledighet förordna lämplig person att uppehålla

befattningen, intill dess brandfogde varder vald och godkänd. Befinnes

brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för befattningen

lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma. För brandfogde

skall utses en suppleant, och gäller ifråga örn denne vad sålunda stadgats

om brandfogde.

I kommittéförslaget har, på sätt redan nämnts, brandfogdeinstitutet såsom

sådant bibehållits. Kommittén har emellertid föreslagit, bland annat, att

rätten att utse brandfogde och suppleant för denne eller, med kommitténs

terminologi, vice brandfogde skall överflyttas å länsstyrelsen, att tiden för

förordnandet skall förlängas till fyra år samt att den som förordnas till brandfogde

eller vice brandfogde skall vara skyldig att åtaga sig uppdraget, såvida

han ej innehaft sådant uppdrag nästföregående fyraårsperiod. Kommittén

anför härom, bland annat, följande.

Med allt fog kan man betrakta brandfogdeinstitutet som den centrala kärna,

kring vilken den nuvarande organisationen för släckning av skogseld är uppbyggd.

Organisationens effektivitet blir av naturliga skäl helt beroende av

brandfogdarnas lämplighet och förmåga. Det är därför av synnerlig vikt,

att till brandfogdar utses endast fullt kompetenta personer, vilka fylla nödiga

anspråk ifråga örn ledaregenskaper, skoglig erfarenhet samt lokal- och personkännedom.

Allvarliga erinringar kunna riktas mot det nu tillämpade systemet vid tillsättande

av brandfogdar. Detta lämnar ej säkerhet för att lämpliga personer

utses. Uppenbara missförhållanden hava därigenom uppkommit. Åtskilliga

förslag, avsedda att undanröja dessa, hava ock framlagts, därav flera

åsyftande en omgestaltning av hela befälsorganisationen. Då emellertid kom
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 16.

29

mittén ansett brandfogdeinstitutet i sig självt vara av sådant värde, att man

bör värna om dess bestånd, har den samtidigt funnit nödvändigt att i första

hand föreslå sådana bestämmelser, att bästa möjliga garantier skapas för

val av kompetenta personer till brandfogdar.

Kommittén förutsätter, att länsstyrelse vid förordnande av brandfogdar

skall rådfråga vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom att sistnämnda myndighet

i sin tur i lämplig utsträckning skall samråda med domänverkets organ

och större enskilda skogsägare.

Av praktiska skäl torde vara lämpligt att, såsom skett i lagförslaget, utsträcka

tjänstgöringsperioden för brandfogde och vice brandfogde från nuvarande

tre till fyra år. Sistnämnda tid är den i regel för kommunala uppdrag

gällande. Då kvalificerad person utsetts till brandfogde, synes önskvärt

att kunna bibehålla honom å befattningen längre än nu är fallet, utan att

dock oskäligt förlänga sagda period.

Skogsbrandkommittén har jämväl behandlat frågan örn erforderligheten

av annat brandbefäl än brandfogde och vice brandfogde samt om igenkänningsmärken.

Härom anför kommittén följande.

Givet är, att brandfogden vid släckning av en större skogseld måste anlita

särskilda biträden för fullgörande av olika specialuppdrag, såsom uppbåd av

släckningsskyldiga, arbetsledning, budskickning, anskaffning av redskap och

proviant m. m. I själva verket har en sådan organisation ofta framtvingats

av nödvändigheten vid utbruten skogseld. Men därmed kan icke behovet av

dylika organisatoriska åtgärder anses vara nöjaktigt tillgodosett. Ty dessa

bliva till största nytta, först när de på förhand vidtagits och varje man instruerats

örn sina åligganden.

Det är därför av vikt att få till stånd och vidmakthålla en funktionärskår,

som står till brandfogdens förfogande. Att meddela föreskrifter härom i lag

synes icke lämpligt. Bättre torde vara att vid skogsbrandordningens utarbetande

överväga behovet av olika slag av underbefäl m. m., och att sedan i

brandordningen införa bestämmelser om deras antal och åligganden, sättet

för deras tillsättande m. m. En anpassning efter de lokala förhållandena kan

därigenom lätt ske. Någon svårighet att bland ortsbefolkningen uppbringa

dylika biträden torde väl i regel icke föreligga.

Med nu nämnda åtgärder torde man kunna utgå från att i den utsträckning,

som över huvud taget är möjlig, lämpliga personer skola komma att

väljas till brandfogdar, samt att funktionärsfrågan vid skogseld i stort skall

tillfredsställande lösas. Under angiven förutsättning har icke ansetts nödvändigt

att framlägga förslag örn inrättande av en permanent brandöverbefälskår

av en eller flera grader.

Nödvändigheten av att brandfogde och vice brandfogde ävensom andra

skogsbrandfunktionärer i tjänsten bära tydliga igenkänningstecken må här

understrykas. Föreskrifter härom inrymmas lämpligen i skogsbrandordningen.

Dessa igenkänningstecken böra såväl för de olika brandrotarna

inom samma län som örn möjligt även länen emellan göras enhetliga.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i denna

del, har endast länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasatt lämpligheten och nödvändigheten

av att fråntaga kommunerna deras rätt att välja brandfogde och

vice brandfogde. Länsstyrelsen i Malmöhus län bar uttalat betänkligheter

mot förslaget att göra ifrågavarande uppdrag till en medborgerlig plikt under

förmenande, att en mot sin vilja förordnad person icke kunde påräknas utöva

U tlätanden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 16.

Departements
chefen.

sitt uppdrag med tillbörlig iver och omsorg. Därjämte har från åtskilliga håll

framförts förslag om rätt för vederbörande att avsäga sig ifrågavarande uppdrag

under samma villkor som annat kommunalt uppdrag,

I några utlåtanden har ifrågasatts, att i lagen borde intagas föreskrift dels

därom, att för varje brandrote skulle finnas, förutom brandfogde och vice

brandfogde, jämväl annat erforderligt brandbefäl, dels ock om tjänstetecken.

Till en början må nämnas, att lagrådet vid tillkomsten av 1914 års lag anmärkte,

att därest skyldighet att mottaga brandfogdeuppdrag icke förelåge,

det för lagrådet ingalunda framstode såsom säkert, att lämplig brandfogde i

varje fall skulle kunna erhållas, samt att det allmänna intresse, som den föreslagna

lagstiftningen ville tillgodose, syntes lagrådet väl motivera, att dylik

skyldighet föreskreves. Föredragande departementschefen fann emellertid

lagrådets farhågor överdrivna samt ansåg det i alla händelser icke vara lämpligt

att redan då, innan erfarenhet vunnits, stadga sådan skyldighet.

Såsom kommittén anfört, är det av den största vikt, att brandfogdebefattningarna

tillsättas med för uppdraget lämpliga personer. Betydelsen härav

kommer att bliva än större, om den föreslagna utvidgningen av skogsbrandväsendet

genomföres. En bidragande orsak till att det genom 1914 års lag skapade

skogsbrandväsendet ej erhållit den effektivitet, som varit avsedd, är otvivelaktigt,

att brandbefälet icke alltid varit vuxet sin uppgift. Kommunerna

torde ej i erforderlig utsträckning hava beaktat frågans betydelse. Stundom

lärer hava inträffat, att andra än rent sakliga skäl varit avgörande vid val

av brandfogde. Visserligen skall enligt gällande lagstiftning länsstyrelsen

pröva den valdes lämplighet för uppdraget, men denna bestämmelse torde

på sin höjd förebygga, att uppenbart olämpliga personer förordnas. Skogsbrandkommitténs

förslag, enligt vilket brandfogde och vice brandfogde skola,

efter kommuns hörande, utses av vederbörande länsstyrelse, synes ägnat att

trygga en mera tillfredsställande ordning. Med hänsyn till det stora allmänna

intresse, som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, har jag därför ansett

mig böra biträda detta förslag. Till brandfogde eller vice brandfogde

torde dock endast den böra förordnas, som är mantalsskriven inom vederbörande

kommun. Det bör åligga länsstyrelse att, då sådant förordnande

meddelats, därom genast underrätta kommunen.

En bidragande orsak till att brandfogdebefattningarna ej alltid blivit tillsatta

med lämpliga personer torde hava varit, att befattningarna i regel äro

oavlönade eller endast obetydligt avlönade. I departementsförslagets 11 §,

vartill jag senare återkommer, har upptagits en bestämmelse om rätt för

brandfogde och vice brandfogde att uppbära skäligt arvode. Emellertid torde

enbart denna föreskrift ej vara tillräcklig att hindra lämpliga personer

att undandraga sig uppdraget. Det torde enligt vad erfarenheten visat bliva

nödvändigt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom en medborgerlig plikt

föreskriva skyldighet att åtaga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice

brandfogde. Rätt att avsäga sig uppdraget torde vidare böra medgivas un
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

31

der enahanda förutsättningar som då fråga är om andra kommunala uppdrag.

Jag har ansett mig kunna biträda förslaget, att tjänstgöringsperioden för

brandfogde och vice brandfogde utsträckes till fyra år.

Föreskrifter örn annat brandbefäl än brandfogde och vice brandfogde samt

om tjänstetecken för brandbefälet torde, i den mån sådana föreskrifter finnas

erforderliga, böra, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, intagas i vederbörande

kommuns skogsbrandordning.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1914 års lag samt 10 § i skogsbrandkommitténs

förslag.

I 7 § av 1914 års lag stadgas, att det åligger brandfogde att vaka över att de

till förekommande av skogseld meddelade bestämmelser varda noggrant

iakttagna, att vid skogseld eller överhängande fara därför skyndsamt begiva

sig till brandstället och, där sådant icke tillkommer annan, ordna och leda

släckningsarbetet, samt att till laga beivran anmäla brott mot lagen.

Skogsbrandkommittén, vars förslag endast i allmänna ordalag angiver Skogsbrandbrandfogdes

och vice brandfogdes åligganden, anför härom: kommittén.

Vad beträffar brandfogdes och vice brandfogdes åligganden hyser kommittén

den uppfattningen, att dessa frågor ej böra närmare behandlas i lagen.

Förhållandena i nämnda avseenden måste nämligen i hög grad växla i olika

delar av landet. Tidigare har uttalats, att i lagen endast sådana bestämmelser

böra upptagas, som kunna tilläggas mera allmän giltighet. De föreskrifter,

som därutöver äro nödvändiga, böra inrymmas i en för varje brandrote obligatorisk

skogsbrandordning. Kommittén föreslår därför, att i skogseldslagen

införes ett allmänt stadgande, att närmaste inseendet över brandrotes brandväsen

utövas av brandfogden, med vice brandfogden som ersättare, och att i

skogsbrandordningen skola meddelas föreskrifter rörande brandfogdens och

vice brandfogdens åligganden.

Jag har ansett lämpligt, att i lagtexten något fylligare angiva brandfogdens D&partementsoch

vice brandfogdens allmänna skyldigheter än som skett i skogsbrandkom- cAeMmitténs

förslag. De närmare bestämmelserna härutinnan torde däremot, på

sätt föreslagits, upptagas i vederbörande skogsbrandordning. Erinran härom

göres i 12 §.

Angående brandfogdes befälsrätt vid skogseld stadgas i 16 §.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1914 års lag samt 11 § i skogsbrandkommitténs

förlag.

Kommittén har föreslagit, att kommun, i motsats till vad förhållandet är Skogsbrandenligt

gällande rätt, skall vara pliktig att till såväl brandfogde som vice kommiUénbrandfogde

utgiva arvode för uppdraget. Kommittén anför härom, bland

annat, följande.

Med hänsyn dels till det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat

med brandfogde- och vice brandfogdeposterna, dels till förpliktelsen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utlåtanden.

Departements
chefen.

att ställa sig till förfogande för uppdragen i fråga, har kommittén ansett

nödvändigt att sagda befattningshavare av kommunala medel tillerkännas

skäliga arvoden. Några allmänna regler för ersättningarnas utgående torde,

i betraktande av de växlande ortsförhållandena, icke kunna uppställas. Kommittén

vill dock framhålla, att vid bestämmande av arvode befattningens

mer eller mindre krävande natur skall beaktas. Brandfogden bör i varje fall

erhålla gottgörelse för med uppdraget förenade expenskostnader, såsom för

skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton m. m. Bestämmelser om nu ifrågavarande

ersättningar böra införas i skogsbrandordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att innebörden av det föreslagna

stadgandet torde vara, att arvodet skulle kunna, i likhet med fjärdingsmans

arvode enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmannabestyrets

utgörande, prövas i administrativ ordning, men att länsstyrelsen, då statsbidrag

icke vore ifrågasatt, betvivlade nödvändigheten och lämpligheten av

att undandraga bestämmandet från kommunens eget avgörande. En del

andra länsstyrelser hava allenast påtalat, att föreskrift saknades om på vad sätt

arvode skulle bestämmas, därest kommun icke ansloge arvode eller beslutat

arvode icke vore skäligt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att arvode

bör prövas och fastställas av länsstyrelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län föreslår, att länsstyrelse tillerkännes rätt att hos kommun göra

framställning örn rättelse samt att, om rättelse icke sker, vidtaga erforderliga

åtgärder för framtvingande av beslut om skäligt arvode.

Jag biträder skogbrandkommitténs förslag, att brandfogde och vice brandfogde

skola åtnjuta skäligt arvode. Likaledes tillstyrker jag, att kostnaderna

härför gäldas av vederbörande kommun. Vid bifall till vad jag i det följande

ämnar föreslå angående bidrag av statsmedel till kommunernas fasta brandberedskapskostnader

kommer dock viss del av sagda arvoden att återinflyta

till kommunkassan. Sådana särskilda med brandfogdebefattningen förenade

utgifter som resekostnader, kostnader för skrivhjälp, postporton och andra

expenser torde ej, på sätt kommittén synes hava avsett, böra inräknas i arvodesbeloppet

utan torde böra ersättas för sig. Skyldighet för kommun att

svara för dylika utgifter torde följa redan av stadgandet i 6 § av departementsförslaget.

Ej heller torde arvodet böra omfatta ersättning för deltagande i släckningsarbete.

Då skogseld utbrutit, bör för deltagande i släckningen brandbefälet

äga åtnjuta gottgörelse enligt samma grunder som annan deltagare i

arbetet. Arvodet skall sålunda endast avse det med brandberedskapen förenade

besväret. Till de grunder, efter vilka ersättning för deltagande i släckning

av skogseld skall utgå, återkommer jag vid 22 §. Enligt vad jag därvid

vill föreslå skall sådan ersättning på samma sätt som nu gäldas av statsmedel.

Bimligen bör det i första hand ankomma på vederbörande kommun att

fastställa arvodesbeloppens storlek. Med hänsyn till det allmänna intresse,

som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, torde emellertid kommuns

beslut om arvode böra underställas länsstyrelsen för prövning och faststäl
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

33

leise, därvid dock fastställelse ej bör få vägras, med mindre beloppet uppenbarligen

icke är skäligt. Underlåter kommun att bestämma arvode eller

bestämmes arvode till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, bör länsstyrelse

äga möjlighet att åstadkomma rättelse. Bestämmelser av nu angiven

innebörd hava upptagits i 15 §.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 14 § i 1914 års lag samt 8 §

andra stycket, 10 § andra stycket och 18 § första och fjärde styckena i

skogsbrandkommitténs förslag, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den i 12 § andra stycket gjorda uppräkningen avser givetvis ej att uttömmande

angiva vilka bestämmelser, som skola införas i skogsbrandordning,

utan upptager allenast sådana föreskrifter, som synts böra ovillkorligen däri

meddelas.

För förseelse mot skogsbrandordning torde allenast penningböter böra föreskrivas.

Beslut, varigenom skogsbrandordning av kommun antages, torde,

såsom jämväl kommittén i 18 § andra stycket av dess förslag föreskrivit,

böra underställas länsstyrelse för prövning och fastställelse. Bestämmelser

härutinnan ävensom angående påföljd för det fall, att kommun vägrar att

ställa sig till efterrättelse av länsstyrelse meddelad föreskrift beträffande

skogsbrandordning, hava upptagits i 15 § av departementsförslaget.

13 §.

Denna paragraf är ny samt motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag av

19 §.

Kommittén anför i sitt betänkande: Skogsbrand
Enär

det är av vikt, att fastställande av skogsbrandordning liksom för- kommittén.

ordnande av brandfogde och vice brandfogde bringas till allmän kännedom,

har föreslagits (19 §), att länsstyrelse härom ofördröjligen skall införa meddelande

i länskungörelserna. Därjämte skall vederbörande kommun skyndsamt

ombesörja, att dylik kungörelse införes i den eller de tidningar, vari

kommunala meddelanden för orten i allmänhet införas. Förteckning, upptagande

namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar, vice brandfogdar

samt det brandbefäl i övrigt, som jämlikt bestämmelser i skogsbrandordning

kunnat utses, ävensom exemplar av brandordningen skola genom

kommunens försorg finnas för köpare tillgängliga.

Då det av kommittén föreslagna förfarandet för spridande av kännedom Departementsom

brandbefäl och skogsbrandordningar synes ändamålsenligt, har jag an- cAe/en.

slutit mig till kommitténs förslag i denna del.

Paragrafen är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med liknande bestämmelser

i 1923 års brandstadga.

14 §.

Jämväl förevarande paragraf är ny. I skogsbrandkommitténs förslag motsvaras

den av 6 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16■

Skogsbrand
kommittén.

Enligt 6 § första stycket i kommitténs förslag åligger det länsstyrelse, var

inom sitt län, att vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

I 6 § andra stycket av samma förslag stadgas, att länsstyrelse vid handläggning

av ärenden, som angå skogsbrandväsendet, må inhämta yttrande av

vederbörande skogsvårdsstyrelse. Kommittén anför härom:

Avsikten härmed är att fastslå, dels att länsstyrelsen i egenskap av länets

högsta skogsbrandmyndighet skall vårda sig örn att ett efter förhållandena

nöjaktigt brandskydd kommer till stånd, dels att styrelsen härvid skall samråda

med skogsvårdsstyrelsen. Sistnämnda institution har som rådgivande

organ ställts vid länsstyrelsernas sida på grund därav, att skogsvårdsstyrelser

finnas inom varje län samt att en verksamhet av förevarande slag bör

ligga deras allmänna uppgift nära. Under dem står en över hela landet utgrenad

personalorganisation med god lokalkännedom rörande såväl skogsegor

som andra i detta hänseende betydelsefulla förhållanden. Deras arbetsområde

innesluter omkring tre fjärdedelar av landets skogsmarksareal.

Av anförda skäl synas skogsvårdsstyrelserna vara för ändamålet lämpliga.

Den föreslagna anordningen må givetvis ej utesluta, att skogsvårdsstyrelse

i sin tur samråder med andra myndigheter eller personer. Kommittén betraktar

som en självklar sak, alt i trakter med stor areal statsskogar samarbete

skall äga rum med domänverkets organ. Den utgår jämväl ifrån, att

större enskilda skogsägare skola höras i dessa angelägenheter.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska brandskyddsföreningen i sin

skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte i cirkulärskrivelse

till länsstyrelserna föreskriva, att dessa skola, var inom sitt förvaltningsområde,

vidtaga åtgärder, varigenom skogseldslagens stadganden, särskilt i vad

de avse det förebyggande brandskyddet, varda mera allmänt kända och iakttagna.

Skogsbrandkommittén har i betänkandet rörande detta ämne anfört följande.

Känt är, att allmänhetens kunskap örn vad jämlikt gällande lagrum skall

iakttagas vid handskande med eld ute å marken oftast är synnerligen bristfällig.

Noggrann kännedom om och efterlevnad av nämnda bestämmelser

äro emellertid förutsättningar för att dessa skola tjäna sitt syfte. Med hänsyn

till det förebygggande brandskyddets utomordentligt stora betydelse för

en begränsning av skadan genom skogseld, ligger det därför vikt uppå, att

åtgärder vidtagas för allmänhetens upplysning i hithörande ting.

Den av skogsvårdsstyrelserna och vissa enskilda sammanslutningar —

främst svenska brandskyddsföreningen och svenska skogsvårdsföreningen —

utövade brandskyddspropagandan torde i detta sammanhang kunna förbigås.

Man har anledning antaga, att denna propaganda, som ligger sagda

organisationers övriga verksamhet nära, utan särskilda förslag från kommitténs

sida framdeles liksom hittills skall bedrivas i erforderlig omfattning.

Vad beträffar länsstyrelserna, äro dessa myndigheters uppgifter huvudsakligen

förlagda till andra områden. Då emellertid länsstyrelse är och alltjämt

bör vara länets högsta skogsbrandmyndighet, anser kommittén att förslag

nu bör framläggas, varigenom bestämmelserna örn skogsbrandskyddet genom

länsstyrelsernas försorg varda mera allmänt kända och iakttagna. Hit

höra åtgärder för allmänhetens fostran till varsamhet med eld genom spri
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

35

(lande av kännedom om skogseldslagens stadganden och straffpåföljden för

överträdelser av desamma.

Kungörelser i dessa ämnen böra utfärdas minst en gång varje år vid den

varma årstidens inbrott samt i övrigt vid tillfällen, då faran för skogseld

kan anses överhängande. Visserligen kunna svårigheter uppstå för länsstyrelserna

vid prövning av de omständigheter, som äro av betydelse för

bedömande av behovet av dylika åtgärder. Men kommittén förutsätter, att

länsstyrelserna vid behov skola anlita biträde av skogsvårdsstyrelserna, vilka

med sin över hela landet förgrenade organisation, sin sakkunskap och lokalkännedom

äro väl skickade att lämna erforderliga upplysningar.

Att i lag införa stadgande om länsstyrelsernas skyldigheter i nu ifrågavarande

avseende torde ej vara behövligt eller lämpligt. Däremot finner sig

kommittén böra föreslå, att Kungl. Majit i cirkulärskrivelse ville föreskriva,

att länsstyrelserna, var inom sitt förvaltningsområde och, då så erfordras,

efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelse, skola vidtaga åtgärder

av ovan antytt slag.

Mot 6 § första stycket i kommitténs förslag har från åtskilliga håll an- utlåtanden.

märkts, att föreskrift saknades om hur ingripande skulle ske för det fall,

att kommun ej fullgjorde vad länsstyrelse funne erforderligt.

Vad angår kungörandet av brandskyddsföreskrifter hava en del länsstyrelser

upplyst, att de sedan flera år tillbaka plägat årligen genom införande i

länskungörelserna, uppläsning i kyrkorna, anslag i kommunerna, tillkännagivanden

i tidningspressen o. s. v. erinra allmänheten om gällande bestämmelser

i 1914 års lag och uppmana till iakttagande av nödig försiktighet.

Några länsstyrelser hava anfört, att enligt deras förmenande rundradion vöre

ett lämpligare medel för spridande av kännedom i förevarande avseende.

Det under förevarande paragraf upptagna stadgandet om länsstyrelses Departementsövervakningsplikt

har berörts under den allmänna motiveringen till lagfor- Mejeri

slaget. Vad angår den mot kommitténs förslag riktade anmärkningen,

att bestämmelser saknades för det fall, att kommun vägrade att ställa

sig länsstyrelses föreskrifter till efterrättelse, torde jag få hänvisa till 15 § i

departementsförslaget. Beträffande kommitténs förslag örn inhämtande av

yttrande från skogsvårdsstyrelse finner jag väl lämpligt, att länsstyrelse vid

handläggning av skogsbrandärenden begagnar sig av den sakkunskap, som

skogsvårdsstyrelsen representerar. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen

har jag dock ej funnit erforderlig.

Otvivelaktigt är det av stor betydelse, att allmänheten bibringas kännedom

örn de bestämmelser, som gälla för handskande med eld ute i mark, och under

tider, då fara för skogseld är överhängande, erinras örn nödvändigheten av

att iakttaga särskild försiktighet. Likaledes är det av vikt, att bestämmelserna

i skogseldslagen bliva allmänt kända. Jag biträder kommitténs uppfattning

angående lämpligheten av att upplysningar i dessa hänseenden

på lämpligt sätt spridas genom länsstyrelsernas försorg. I vilken

ordning della skall ske torde få bero på vederbörande länsstyrelses eget avgörande.

Någon föreskrift i lagen om skyldighet för länsstyrelserna i förevarande

hänseende synes ej böra intagas. Därest vad jag här uttalat vinner

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiinpl. Maj.ts proposition nr 16■

Skogsbrandkommittén.

statsmakternas gillande, torde detta kunna i annan lämplig form bringas till

myndigheternas kännedom.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 16 § i 1914 års lag samt 18 § andra

och tredje styckena och 21 § i skogsbrandkommitténs förslag.

Paragrafens bestämmelser i 1 och 2 mom. motiveras av föreskrifterna i

departementsförslagets 11, 12 och 14 §§ angående skyldighet för kommun

att gälda arvode till brandfogde och vice brandfogde, angående obligatorisk

skogsbrandordning samt angående länsstyrelse såsom tillsynsmyndighet över

skogsbrandväsendet. För att dessa föreskrifter skola bliva effektiva har det,

på sätt under nämnda paragrafer anmärkts, ansetts nödvändigt att lagen

upptager stadganden om påföljd för underlåtenhet från kommuns sida att

ställa sig samma föreskrifter till efterrättelse. Stadgandena i fråga överensstämma

med vad för motsvarande fall gäller enligt 14 § lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket.

I 3 mom. hava meddelats bestämmelser örn besvärsrätt. De torde i sak

ej innebära någon ändring av motsvarande stadganden i 1914 års lag.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1914 års lag och 14 § i skogsbrandkommitténs

förslag.

Enligt 10 § i 1914 års lag skall vid brandstället befälet utövas av brandfogden

eller, om han ej är tillstädes, av kronobetjänt. Har elden antänt eller

hotar den antända allmän skog, skall vederbörande jägmästare, då han kommer

tillstädes, övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äger länsstyrelse

förordna befälhavare.

Enligt 14 § i kommitténs förslag skall befälet alltid utövas av den brandfogde,

å vars område elden utbrutit, såvida ej särskild befälhavare förordnats

av länsstyrelsen. Kommittén anför härutinnan, bland annat:

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt, att initiativet i fråga om

uppbådet av brandmanskap samt ledningen av släckningsarbetet lägges i en

mans hand. Ej ens den omständigheten, att elden hotar att gå in på eller

redan uppkommit å kronomark, får utgöra skäl för en omläggning av befälsföringen.

Som torde framgå av vad redan anförts, anser kommittén, att

brandfogdarna skola utgöra stommen för skogseldsläckningens organisation.

I överensstämmelse härmed blir det också naturligt, att bestämmanderätten

i berörda avseenden samlas hos dessa befattningshavare, som måste vara

kvalificerade därför. Kommittén har i sitt lagförslag upptagit bestämmelser i

sådant syfte. Detta behöver ej innebära något åsidosättande av statens intressen,

då man har rätt antaga, att i trakter, där staten äger stora skogar,

företrädesvis dess tjänstemän komma att utses till brandfogdar.

Vid större skogseld eller då i trakten flera bränder samtidigt uppkommit

kan brandfogden svårligen medhinna att på brandplatsen leda arbetet och

samtidigt handhava uppbåd av folk, proviantering m. fl. angelägenheter.

Härför skall han emellertid hava tillräckligt antal biträden till sitt förfogan
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 16■

37

de. Han må följaktligen efter eget omdöme placera sig där, varest han har

de bästa förutsättningarna att leda släckningen, vare sig det blir vid brandplatsen,

en telefonstation etc. Vid mera omfattande släckningsarbete får exempelvis

antagas, att han icke kan lämna högkvarteret, då ledning och organisation

måste förutsättas taga hela hans tid i anspråk. Det är därför olämpligt,

att som nu angives i skogseldslagens 7 §, ålägga brandfogde att skyndsamt

begiva sig till brandstället, så snart eld uppkommit. Detta bör beaktas

vid fastställande av brandfogdes åligganden i skogsbrandordningen.

För att ytterligare bidraga till klarhet i fråga om befälsföringen har jämväl

i lagförslaget stadgats, att, om eld hotar eller berör flera brandrotar, den

brandfogde skall utöva befälet, å vars område elden utbrutit. Övriga brandfogdar

skola i släckningsarbetet vara honom behjälpliga.

Av största betydelse för ett framgångsrikt släckningsarbete är, att befälsfrågan

vid mera omfattande skogseld utan dröjsmål får en tillfredsställande

lösning. Enligt kommitténs förmenande är den nuvarande bestämmelsen, att

länsstyrelse äger förordna särskild befälhavare, nöjaktig. Den bör dock kompletteras

så tillvida, att styrelsen, redan då man har anledning befara, att elden

skall bliva av hotande beskaffenhet, må utfärda sådant förordnande.

Så har skett i här framlagda lagförslag.

Till vissa i 14 § andra stycket av kommittéförslaget upptagna föreskrifter

angående biträde av militär återkommer jag under 18 §.

Ur utlåtandena över förslaget i nu förevarande del må anföras, att länsstyrelsen

i Kristianstads län ansett, att då eld tagit eller befarades taga större

omfattning, landsfiskal borde äga befogenhet att, om han funne det lämpligt,

taga befälet utan att avvakta länsstyrelsens förordnande.

För att en jämlikt ifrågavarande lagförslag tillskapad skogsbrandorganisation

skall fungera så effektivt som möjligt i händelse av skogseld, torde, såsom

kommittén funnit, krävas, att ledningen av eldsläckningen ävensom

därmed sammanhängande åtgärder helt läggas i brandfogdens händer. I

regel bör det sålunda tillkomma brandfogden att utöva högsta befälet. Då

det torde kunna förväntas, att brandfogdebefattningarna framdeles komma

att tillsättas med för uppdraget fullt lämpliga personer, finnes näppeligen

någon anledning att göra undantag för det fall, att skogseld berör eller hotar

allmän skog. I sista hand äger ju alltid länsstyrelsen möjlighet att förordna

särskild befälhavare. På grund härav och då kommitténs förslag i förut återgivna

delar jämväl i övrigt synes ändamålsenligt, har 16 § av departementsförslaget

avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.

17 §•

Första stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i 1914 års

lag och 12 § i skogsbrandkommitténs förslag.

Andra stycket i paragrafen är nytt. Det motsvaras i kommitténs förslag av

13 § fjärde och sjätte styckena.

Kommittén anför rörande ifrågavarande bestämmelser följande.

Till undvikande av tidsförlust vid släckningsarbetets organisering och ledning

har kommittén i lagförslaget infört en bestämmelse örn skyldighet för

U tlåtanden.

Departementschef

ev.

Skogsbrandkornr:,

ilten.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

innehavare av telefon att vid skogseld eller överhängande fara därför ställa

telefonen till förfogande åt brandfogde eller dem, som hans ärenden gå. I

samma syfte har även föreslagits, att brandfogde må rekvirera de transportmedel,

som för släckningsarbetets behöriga fullgörande kunna visa sig erforderliga.

Utlåtanden. Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig särskilt i denna

del, har järnvägsstyrelsen förklarat sig ej hava något att erinra mot ifrågavarande

bestämmelser, under förutsättning likväl, att järnväg icke ansåges

pliktig att utlåna fortskaffningsmedel eller upplåta telefon, om trafiksäkerheten

därigenom äventyrades. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i annat

sammanhang förklarat sig förutsätta, att brandkår, som tillstädeskommit för

släckning av skogseld, ej finge kvarhållas, om brandkårens befälhavare

ansåge, att brandkåren icke utan risk för det samhälle, där den vore stationerad,

kunde vara borta därifrån.

Bestämmelser liknande de av kommittén föreslagna och i andra stycket

av förevarande paragraf upptagna återfinnas i 1923 års brandstadga. Med

anledning av de erinringar, som gjorts från vissa håll, må anmärkas, att det

utan särskilt stadgande torde vara uppenbart, att den skyldighet att vid

skogseld eller fara därför ställa transportmedel eller telefon till förfogande

ej må så utnyttjas, att därigenom andra lika eller mera berättigade intressen

åsidosättas.

Till frågan om ersättning för begagnande av transportmedel eller telefon

för nu ifrågavarande ändamål återkommer jag under 22 §.

18 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 9 § första stycket i 1914 års lag

samt 13 § första och andra styckena i skogsbrandkommitténs förslag.

Förevarande stadgande innebär endast den ändringen i nu gällande bestämmelser,

att bland de personer, till vilka den som upptäcker skogseld kan

meddela underrättelse därom, i överensstämmelse med kommitténs förslag

upptagits jämväl enligt skogsbrandordning tillsatt brandbefäl och hos skogsvårdsstyrelse

anställd person. Genom ändringen avses att öka möjligheten

till ett snabbt ingripande mot elden. Då det, på sätt i det följande skall

närmare beröras, torde böra tillkomma allenast brandfogde att bestämma

om sammankallande av släckningsmanskap, har vidare, likaledes i överensstämmelse

med kommittéförslaget, polisman samt vid skogsstaten och

hos skogsvårdsstyrelse anställda personer, som mottagit meddelande örn

skogseld, ålagts att vidarebefordra underrättelsen till brandfogden. Enahanda

skyldighet torde i skogsbrandordningen böra åläggas brandbefälet.

Andra och tredje styckena i paragrafen motsvara 9 § andra och fjärde

styckena i 1914 års lag samt 13 § tredje stycket kommitténs förslag.

Enligt 1914 års lag åligger det brandfogde, kronobetjänt eller vid skogsstaten

anställd person att, då han erhållit kunskap örn skogseld eller överhängande

fara därför, ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

39

släckning. Dylik kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffa. Den, som

utövar befäl vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare tillkalla släckningssky

bliga.

Kommittén har föreslagit den ändringen härutinnan, att sammankallande Slcogsbrandav

manskap allenast skall ankomma på brandfogden eller ställföreträdare kommltténför

honom. Därjämte har föreslagits skyldighet för brandfogden eller ställföreträdaren

att så fort ske kan underrätta vederbörande polismyndighet.

Det i 1914 års lag upptagna stadgandet örn skyldighet för befälhavare att i

mån av behov tillkalla ytterligare släckningsskyldiga har uteslutits.

Till motivering av sitt förslag har kommittén anfört, att en enhetlig, väl

organiserad ledning vore första villkoret för ett planmässigt släckningsarbete.

Kommittén har därför liksom i fråga om befälsföringen ansett nödvändigt

att initiativet beträffande uppbådet av brandmanskap lades i en mans hand,

nämligen brandfogdens. Vidare anför kommittén:

Skogseldslagen innehåller nu bestämmelser om vissa skyldigheter för polismyndighet

i fråga om sammankallande av manskap och befälsföring. Kommittén

anser, att regler härom ej böra införas i en reformerad lagstiftning.

Däremot har i det nya lagförslaget upptagits en föreskrift (13 §), att brandfogde,

så fort ske kan sedan skogseld uppkommit, skall underrätta vederbörande

polismyndighet, i främsta rummet landsfiskal. Enär länsstyrelsen

är länets högsta skogsbrandmyndighet, synes nämligen lämpligt, att landsfiskalen,

som är styrelsens tjänsteman, snarast möjligt erhåller underrättelse

om utbruten skogseld och kan följa släckningsarbetets fortgång. Härigenom

ernås möjlighet för snabbt ingripande från länsstyiekens sida exempelvis

med förordnande av särskild befälhavare, rekvisition av militärhandräckning

el. dyl. Även kan landsfiskalen biträda med rekvisitioner av folk, proviant,

redskap och transportmedel m. m. A polismyndighet bör givetvis i

första hand ankomma, att ombesörja ordningens upprätthållande, utreda

orsakerna till eldens uppkomst samt åtala överträdelser av lag och skogsbrandordning.

I den mån för sagda myndighet gällande instruktioner ej meddela

bestämmelser härom, bör sålunda en komplettering därutinnan verkställas.

Föreskrift örn att befälhavare i mån av behov skall ytterligare tillkalla

släckningsskyldiga torde ej behöva upptagas i det framlagda lagförslaget.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, jag intagit under nästföregående DepartemenUparagraf

i fråga örn brandfogdens uteslutande befälsrätt under själva släck- chefen.

ningsarbetet, synes det mig lämpligt, att jämväl befogenheten att sammankalla

det för arbetets utförande erforderliga manskapet tillkommer allenast brandfogden.

Ej heller i övrigt har kommitténs förslag i förevarande delar givit

mig anledning till erinran. Departementsförslaget har därför utformats i

nära anslutning till vad kommittén föreslagit. Den genomgång och eventuella

komplettering av gällande polisinstruktioner, som kommittén ifrågasatt,

torde icke behöva i detta sammanhang verkställas.

Fjärde stucket, som är lika lydande med 9 § tredje stycket i 1914 års lag,

motsvarar 13 § femte stycket i kommittéförslaget.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majis proposition nr 16.

Femte stycket i förevarande paragraf motsvarar 9 § femte stycket i 1914

års lag samt senare delen av 14 § andra stycket i kommitténs förslag.

Enligt nämnda stadgande i 1914 års lag skall befälhavare, om eld tagit sådan

omfattning, att släckningsmanskap i större antal erfordras, hos länsstyrelse

begära militärhandräckning.

Bestämmelser om militärhandräckning vid skogseld återfinnas i förordningen

den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal

till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra

dylika ändamål, vilken förordning ändrats genom kungörelserna den 16 september

1932 (nr 450) och den 30 december samma år (nr 600). Genom

nämnda förordning stadgas i huvudsak följande.

Erfordras militärhandräckning för släckning av mera betydande brand,

ma militär personal därtill användas på begäran direkt av civilmyndighet.

Behörig att begära militärhandräckning är länsstyrelse, var inom sitt län. Är

skyndsamhet av nöden och kan länsstyrelses medverkan för handräcknings

erhållande icke utan fara eller större olägenhet avvaktas, må dock polischefen

i orten ävensom landsfogden i vad rör hans tjänstgöringsområde samt

statspolisintendenten direkt hos vederbörande befälhavare begära militärhandräckning.

Begäran om sådan handräckning från armén skall ställas

till vederbörande arméfördelningschef, militärbefälhavaren på Gotland, militärbefälhavaren

för Övre Norrland eller chefen för Östra brigaden eller, i

vad angår de i Vaxholms och Karlskrona fästningar förlagda trupperna,

kommendanten. Erfordras militärhandräckning från sjöstyrka eller från

till marinen hörande fartyg, som icke ingår i siöstyrka, skall''begäran ställas

till sjöstyrkans eller fartygets befälhavare. Möter hinder, att sådan begäran

ställes till i det föregående nämnd befälhavare, eller skulle därav förorsakas

dröjsmål, som medför fara, må civilmyndigheten i stället rikta sin framställning

till regementschef eller befälhavare för annat självständigt förlagt truppförband

eller till chef för till sjöstyrka hörande fartyg eller, då flera självständigt

förlagda truppförband finnas å samma ort. till platsbefälhavaren

eller den, som eljest är högsta militärbefälhavare på stället, vilken i så fall

bestämmer om handräckningens utgående ur de inom orten förlagda truppförbanden.

örn särskild skyndsamhet är av nöden, är ock befälhavare för

vakt skyldig att, till den utsträckning vakttjänstens upprätthållande medgiver,

lämna handräckning. Då fråga uppstår örn anlitande av militärhandräckning

bör, där så kan ske, civilmyndigheten, innan handräckning begäres,

samråda med den militära befälhavaren om de åtgärder, som äro erforderliga.

Framställning örn handräckning bör ske skriftligen eller, då så icke kunnat

ske, snarast möjligt bekräftas genom .skrivelse till den militära myndighet,

hos vilken handräckningen begärts. Göres framställning om biträde vid släckning

av mera betydande brand av annan myndighet än den, som enligt vad

nu nämnts därtill är behörig, eller av enskild person, får sådant biträde lämnas,

örn vederbörande, vare sig genom på förhand gjord eller vid tillfället

lämnad utfästelse, förbundit sig gottgöra skada eller förlust å persedlar och

material samt övriga kostnader, som kunna uppstå vid lämnande av sådant

biträde, eller, där dylik utfästelse ej lämpligen kan erhållas, befälhavaren

finner det vara oundgängligen erforderligt, att militärhandräckning lämnas.

Skogsbrand- Kommittén har föreslagit införandet av bestämmelser, som möjliggöra

användning av militär personal även för annat skogsbrandskydd än direkt

eldsläckningsarbete. Kommittén anför, bland annat, följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ls proposition nr Vi
-

ii

De föreskrifter, som gälla ifråga om användande av militärhandräckning

för direkt bekämpande av brand, synas, vad skogseldsläckning beträffar,

i stort sett vara tillfredsställande, örn brandskyddet ordnas i överensstämmelse

med de här framlagda förslagen, torde släckningen i regel kunna

ombesörjas med kommunernas egna resurser. Endast då elden hotar att

bliva dessa övermäktig, torde nian som hittills behöva anlita militär.

Ehuru på annat håll stadgas om användning av militär vid släckning av

brand, har kommittén i kompletterande syfte i sitt lagförslag (14 §) infört

en bestämmelse, att länsstyrelse, då elden tagit eller befaras taga större omfattning,

må rekvirera den militärhandräckning, som kan erfordras.

Ävenså har kommittén funnit erforderligt, att länsstyrelse, under tid av

hotande eldfara för skogen eller då skogseld utbrutit, må kunna rekvirera

militärt biträde för bevakningsändamål och liknande, varmed avses militärt

flyg för spaning efter eldsutbrott, rekognoscering av brandområden under

pågående släckning, transporter till och från brandplats i väglös trakt m. m.

Stadgande härom har införts i det nya lagförslaget. En sådan uppgift synes

icke ligga flygvapnets verksamhet främmande. Brandspaningar o. dyl. böra

i stor utsträckning kunna ske i form av övningar.

Då släckningsmanskapet utgöres av både militär och civil personal, hyser

kommittén den uppfattningen, att särskild befälhavare bör förordnas avlänsstyrelsen.

Kommittén vill i nu avhandlade spörsmål till sist uttala, att biträde av

militär måste, med hänsyn till bland annat tillgången å fälttelefon, radio

och annan signalmateriel samt flyg m. m., anses vara av synnerligen stort

värde vid släckning av .skogseld.

I förevarande sammanhang må tillika nämnas, att svenska brandskyddsföreningen

i sin skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Majit måtte

bemyndiga länsstyrelserna att vid hänvändelse till vederbörande arméfördelningschef

få disponera en lämplig officer som sambandsofficer i skogsbrandfrågor

med sagde chef.

Kommittén har i sitt betänkande härom anfört följande.

Enligt kommitténs mening bör, som redan antytts, rekvisition av militärbiträde

vara en sista utväg, som ej får missbrukas. Detta bör emellertid icke

utesluta, att förberedelser för militärt ingripande i god tid vidtagas. Kommittén

har därför velat föreslå, att länsstyrelse, för underlättande av effektiv

användning av militär, skall äga alt hos vederbörande arméfördeiningschef

begära att få disponera en i skogseldsläckning kunnig officer som sambandsofficer

med sagde chef. Sambandsofficerens uppgift bör vara att, i samråd

med länsstyrelsen och släckningsbefälet, bedöma behovet av militärhjäip,

dennas art och omfattning samt att träffa anstalter för kontingentens insättande,

radio- och telefonförbindelsers upprättande, proviantering m. m.

Härmed vinnes att vederbörande militärbefälhavare blir fullt insatt i läget

på brandplatsen och erhåller klara direktiv beträffande kontingentens uppgift,

samtidigt med att länsstyrelsen verkställer rekvisition. Härigenom

torde tidsspillan och missförstånd kunna undvikas.

Chefen för generalstaben och chefen för flygvapnet hava i avgivna utlåtanden

förklarat sig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag angående

militärhandräckning i vissa fall vid skogseld eller överhängande fara

därför. Chefen för flygvapnet erinrar dock örn att i omförmälda förordning

den 31 december 1915 bestämmelser saknas örn rekvisition av sådan band
-

U (låtanden.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

räckning från flygvapnet och att alltså kompletterande bestämmelser härutinnan

erfordras. Militärbefälhavaren för övre Norrland, vilken avgivit yttrande

i ärendet, har anmärkt, att de föreslagna lagbestämmelserna voro för

allmänt hållna samt att militär personal icke borde få anlitas för transporter

till och från brandplats eller för efterbevakning. Kommendanten i Bodens

fästning och chefen för Norrbottens regemente, vilka jämväl avgivit yttranden

i ärendet, hava gjort gällande, att militär personal, med hänsyn till den

knappt tillmätta övningstiden, endast borde få användas för släckning av

skogseld och ej för sådana ändamål som bevakning, spaning, transport och

eftersläckning.

Av övriga myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i

denna del, har länsstyrelsen i Gotlands län framhållit önskvärdheten av att

militär personal finge anlitas för släckning av skogseld jämväl dä så kunde

anses ändamålsenligt på grund av militärförläggnings närbelägenhet eller

andra dylika omständigheter.

Vad angår svenska brandskyddsföreningens hemställan om rätt för länsstyrelse

att erhålla en sambandsofficer i skogsbrandfrågor anför chefen för

generalstaben:

Jämlikt förordningen den 31 december 1915 bör, då behov av militär

handräckning för skogseldsläckning inträder, samråd beträffande erforderliga

åtgärder äga rum mellan den begärande civilmyndigheten och vederbörlig

militärbefälhavare. Svenska brandskyddsföreningens förslag, att

länsstyrelse skall äga att hos arméfördelningschef begära att få disponera

en i skogseldsläckning kunnig officer såsom sambandsofficer måste anses i

väsentlig grad bidraga till att underlätta ett dylikt samråd.

Av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställd utredning

har givit vid handen, att även ur den ekonomiska krigsberedskapens

synpunkt inrättandet av en militärassistentbefattning vid länsstyrelserna är

nödvändig. Det torde under sådana förhållanden kunna sättas i fråga örn

icke åt nämnda befattningshavare bör uppdragas jämväl de uppgifter, som

enligt svenska brandskyddsföreningens förslag skulle tillkomma en till länsstyrelsens

förfogande endast för visst tillfälle ställd sambandsofficer. Ett

förverkligande av förslaget i nu antydd riktning — vilket givetvis förutsätter,

att militärassistenten bibringas viss utbildning i skogsbrandskydd — synes

medföra avsevärda fördelar av såväl ekonomisk som militär och eldsläckningsteknisk

natur. Icke oväsentliga kostnader torde kunna inbesparas till

följd av den större planmässighet ifråga örn militärkontingenters transport

och underhåll, som kan uppnås genom i god tid vidtagna förberedelser av

en om den beslutande myndighetens avsikter på ett tidigit stadium väl

orienterad officer. Härtill komma de betydligt större möjligheterna för militärassistenten

att riktigt bedöma behovet av militärt biträde samt tidpunkten

för och varaktigheten av dylik hjälp, faktorer, som äro av största betydelse

icke minst ur försvarsväsendets synpunkt. Intill dess beslut rörande

militärassistentbefattningarna kan hava fattats, är intet att erinra mot förslaget

örn sambandsofficer hos länsstyrelse, under förutsättning att i förekommande

fall därav föranledda kostnader icke påföras anslag under fjärde huvudtiteln.

Departements- Användningen av militär för eldsläckning och dylika ändamål synes

chefen. liksom hittills böra regleras i särskild författning. I skogseldslagen torde, på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lö
-

fö

samma sätt som för närvarande sker, böra allenast angivas de fall, då med

hänsyn till eldfaran skyldighet att göra framställning örn militärhandräckning

bör åvila vederbörande brandbefäl. I anslutning till vad skogsbrandkommittén

föreslagit synes nuvarande bestämmelse i 9 § femte stycket av

1914 års lag, att sådan handräckning skall av brandbefälhavare begäras hos

länsstyrelsen, då elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större

antal erfordras, böra på det sätt jämkas, att skyldighet i angivna hänseende

förklaras skola åvila brandfogde eller, då annan utövar befälet, denne,

ej blott örn elden redan tagit utan även örn den hotar att taga större omfattning.

Framställning om påkallande av militärhandräckning torde vidare

ej behöva ovillkorligen göras hos länsstyrelsen utan synes kunna ske

även hos annan civilmyndighet, som — enligt vad särskilt är föreskrivet —

äger behörighet att begära dylik handräckning. I överensstämmelse med

vad nu anförts har 18 § femte stycket av departementsförslaget avfattats.

De civilmyndigheter, som nyss omförmälda behörighet för närvarande tillkommer,

äro, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen, redovisade i 1915

års förordning angående användande av militär personal till upprätthållande

av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål. Det

i sagda förordning upptagna stadgandet, att militär personal må användas

för släckning av mera betydande brand, torde, om den föreslagna ändringen

av skogseldslagen bifalles, böra jämkas till närmare överensstämmelse

med denna lag. Skogsbrandkommitténs förslag, att länsstyrelse skall äga

rätt att vid skogseld eller överhängande fara därför från militärmyndigheterna

rekvirera erforderligt biträde för spaningsändamål och liknande synes

i samband därmed — likaledes genom jämkningar i 1915 års förordning —

kunna tillgodoses. Att, på sätt kommittén föreslagit, införa dylika bestämmelser

i skogseldslagen finner jag nämligen, i anslutning till den ståndpunkt

jag här förut intagit, icke lämpligt.

Vad angår framställningen örn rätt för länsstyrelse att få disponera en i

skogseldsläckning kunnig officer som sambandsofficer med vederbörande

arméfördelningschef synes densamma enligt vad chefen för generalstaben

erinrat äga visst samband med den i annat sammanhang Kungl. Maj:t underställda,

på prövning beroende frågan örn inrättande av militärassistentbefattning

vid länsstyrelserna. Då det torde kunna antagas, att sagda fråga

blir föremål för avgörande inom en nära framtid, synes med ställningstagandet

till spörsmålet om sambandsofficeren böra anstå i avbidan därå.

19—21 §§.

Dessa paragrafer äro lika lydande med 11—13 §§ i 1914 års lag. De motsvara

15—17 §§ i skogsbrandkommitténs förslag. Enligt 17 § av nämnda

förslag skulle en skärpning av gällande bestämmelser äga rum så tillvida,

atl eldsläckningsskyldig, som ägde giltigt skäl att avlägsna sig från brandställe,

likväl ej skulle få lämna detta förrän efter anmälan. Då emellertid

en dylik bestämmelse synts kunna understundom komma sitt medföra onö
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

diga svårigheter och leda till obilliga resultat, har densamma ej upptagits i

departementsförslaget.

22 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående ersättning för deltagande

i släckning av skogseld, motsvarar 17 § i 1914 års lag och 20 § i

kommittéförslaget. Då den här berörda frågan blivit föremål för större uppmärksamhet

än kanske något annat spörsmål i skogseldslagen, torde densamma

få i det följande tämligen ingående behandlas.

Som redan nämnts, bestridas för närvarande de med släckningsarbetet

förbundna kostnaderna av statsmedel. Statsverkets utgifter för ändamålet

hava åtskilliga år uppgått till betydande belopp. Förslag hava väckts örn

ändrade eller i varje fall närmare fixerade grunder för utbetalande av ersättning

för deltagande i eldsläckning. Jag skall till en början redogöra för

gällande bestämmelser om dylik ersättning samt deras tillkomst och tilllämpning.

I 17 § av 1914 års lag föreskrives, att den, som deltagit i eller på annat

sätt varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas,

av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom

ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som

utövat befälet vid brandstället, äger till länsstyrelsen avgiva förslag rörande

tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit

till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall pröva förslag eller framställning, som nu sagts, samt

till vederbörande utanordna dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens

beslut må ej föras.

Redan 1868—1870 års skogskommitté hade framkommit med förslag örn

ersättning i vissa fall för deltagande i släckning av skogseld. Den, som vid

skogseld företrädesvis utmärkt sig eller verksamt främjat släckningsarbetet,

skulle, där förhållandet hos länsstyrelsen styrktes och denna myndighet så

prövade skäligt, kunna tillerkännas vedergällning efter förtjänst, dock med

högst 25 kronor.

I ett av domänstyrelsen år 1890 framlagt förslag till förordning angående

åtgärder till förekommande eller hämmande av skogseld överlämnades åt

kommunerna att besluta örn gottgörelse åt släckningsmanskapet. I motiven

till förslaget framhölls, hurusom skälig ersättning uti ifrågavarande avseende

måste — då släckningsarbetet tyngst drabbade personer, som själva

ej ägde skog — anses vara betingad av billighet och även ägnad att skapa

större beredvillighet att skynda till brandstället.

1903 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Majit den 15 maj nämnda år

anhöll om framläggande av förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser

rörande förekommande och släckning av skogseld, framhöll därvid,

bland annat, att även örn man ansåge släckning av skogseld utgöra en angelägenhet

av den beskaffenhet, att det fortfarande borde vara en allmän

medborgerlig förpliktelse att däri deltaga, det borde erkännas, att fullgöran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lö
-

te

det av denna förpliktelse mången gång kunde vara mycket betungande. Billighetsskäl

syntes därför tala för att personer, vilkas medverkan krävdes

för släckning av skogseld utan att de därav själva hade intresse, skulle kunna

tillerkännas ersättning för sitt arbete och sin tidspillan.

Norrländska skogsvårdskommilténs lagförslag upptog ett stadgande

(§ 9) av innehåll, att den, som deltagit i släckning av skogseld, skulle kunna,

efter ty skäligt prövades, bekomma ersättning eller särskild belöning därför.

Förslag i sådana avseende skulle uppgöras av en i närmare angiven ordning

tillsatt nämnd samt prövas av länsstyrelsen, som ock hade att till vederbörande

utanordna beloppen. Dessa skulle utgå av statsmedel utom i den

mån, enligt vad därom funnes särskilt stadgat, skogsvårdsavgifter finge därför

tagas i anspråk. Kommittén, som ansåg det utgöra en allmän medborgerlig

förpliktelse att deltaga i släckning av skogseld, anförde i motiveringen

till nämnda stadgande, bland annat:

I likhet med vad 1903 års riksdag uttalat anser kommittén gottgörelse endast

böra utgå i den mån deltagandet i eldsläckningsarbetet kan anses hava

verkat i ena eller andra avseendet betungande. Härav följer dels att den,

som på grund av sin egenskap av ägare till skog i eldens närhet eller eljest

haft direkt personligt intresse av eldens släckande, icke bör bekomma ersättning

för sina besvär och omkostnader i förevarande avseende och dels

att sådan ersättning ej heller bör utgå till den, som exempelvis till följd av

sina förmögenhetsförhållanden icke bör anses hava blivit betungad genom

sina uppoffringar i samma hänseende. Kommittén har även ansett lämpligt,

att i lagen beredes möjlighet för utdelande genom Konungens Befallningshavande

av särskild belöning till den, som vid släckning av skogseld

ådagalagt synnerlig rådighet och nit, ävensom att en sådan belöning skulle

kunna tilldelas jämväl annan än den, som kan anses av deltagandet i släckningsarbetet

betungad, samt utgå med belopp, som må överstiga skälig gottgörelse

för de olägenheter, vederbörande tillskyndats genom sitt deltagande

i släckningen. Dessa belönings- och ersättningsbelopp böra i stor utsträckning

bekostas av statsmedel, vilka för sådant ändamål torde böra ställas till

Konungens Befallningshavandes förfogande. Det kan nämligen icke förnekas,

att ett statsintresse ligger bakom hela ifrågavarande lagstiftning, ett statsintresse

så stort, att det väl motiverar en fördelning på landet i dess helhet

av dessa kostnader. Emellertid sammanhänger samma lagstiftning på ett

intimt sätt med de intressen, som föranlett upptagandet av skogsvårdsavgifter.

Av sist anförda skill torde rimligen kunna ifrågasättas att av skogsvårdsavgifterna

viss del reserveras för att möta utgifter av nu ifrågavarande slag,

och synes kommittén härutinnan lämpligt att 3 procent av de skogsvårdsavgifter,

som tillkomma landstingsområde, avsättas till en fond under skogsvårdsstyrelsens

förvaltning, därur på rekvisition av Konungens Befallningshavande

tillhandahållas de belopp, som erfordras till ersiittning flir deltagande

i eldsläckning å enskild skog, dock med Kungl. Majit öppen lämnad rätt

att i förekommande fall förklara, att ytterligare avsättning till dylik fond

tillsvidare icke skall ske.

I det av Kungl. Maj:t vid 1914 års senare lagtima riksdag framlagda förslaget

till skogseldslag hade de två första punkterna i 17 § följande lydelse.

»Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

skogseld, må tillerkännas ersättning för skada till följd av arbetet. Ilar detta

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

varit mycket betungande eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må

även ersättning eller särskild belöning för arbetet honom tilldelas.»

I övrigt var paragrafen likalydande med motsvarande stadgande i 1914

års lag. Paragrafen innehöll dock tillika bestämmelse därom, att kostnaden

skulle bestridas av statsmedel, i den män ej andra medel ansloges för ändamålet.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen, bland annat,

följande.

Vad kommittén härutinnan (beträffande ersättning i vissa fall för deltagande

i släckning av skogseld) föreslagit, finner jag mig kunna i huvudsak

biträda. Dock har jag ansett nödigt alt något förtydliga de föreslagna bestämmelserna.

Såsom förut framhållits uppfattar jag, liksom kommittén,

arbetet med släckning av skogseld såsom en allmän medborgerlig plikt, som

icke utan vidare bör grunda rätt till anspråk på ersättning. Å andra sidan

måste det anses med rättvisa och billighet förenat, att då arbetet för släckningen

varit i väsentlig grad betungande eller eljest särskilda omständigheter

föreligga, ersättning eller särskild belöning utbetalas, liksom det även torde

kunna anses påkallat, att ersättning lämnas för under släckningsarbetet liden

skada, exempelvis förstörelse av klädespersedlar och redskap. Härvid är även

en praktisk sida av saken att beakta, nämligen den, att utsikten till någon ersättning

kan verka såsom sporre till större beredvillighet. Ett med denna

mening överensstämmande innehåll har givits åt det omarbetade förslagets

14 §. Såsom exempel på »särskilda omständigheter» må nämnas: att personer,

som icke äro släckningsskyldiga, biträtt, att mindre bemedlade genom

deltagande i släckningsarbetet gått miste om arbetsförtjänst, att släckningsmanskap

visat prov på särskilt nit och rådighet, att långvarig eftersläckning

och därmed förenad vakthållning varit nödvändig o. s. v. Att stadga en ovillkorlig

rätt till ersättning eller belöning under de av mig angivna förutsättningarna

torde emellertid icke vara lämpligt, utan har åt Kungl. Maj:ts befallningshavande

överlämnats att i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida

ersättning eller belöning bör utgå eller ej. Har den, som varit verksam

för släckningen, haft direkt personligt intresse därav, bör ersättning eller belöning

naturligtvis icke utgå. Ersättning eller särskild belöning för militärens

deltagande i släckningsarbetet synes icke böra förekomma, men gottgörelse

för transportkostnader samt för skadade eller förkomna effekter torde, såsom

hittills brukats, komma att, efter rekvisition från vederbörande truppbefälhavare,

gäldas av allmänna medel.

I stället för det av kommittén förordade sättet för uppgörande av förslag

till dylik ersättning eller belöning har nu föreslagits ett mindre omständligt

sätt att ordna frågan.

I likhet med kommittén anser jag ett så stort statsintresse ligga bakom

hela ifrågavarande lagstiftning, att detsamma väl motiverar, att nu ifrågavarande

kostnader ersättas av allmänna medel. Att fördela dessa kostnader

bland ägarna av den för eldfaran utsatta, men räddade skogen vore

måhända det riktigaste; men en rättvis dylik fördelning torde oftast vara nära

nog omöjlig att åstadkomma. Vad kommittén anfört i fråga örn lämpligheten

att använda en del av skogsvårdsavgifterna till bestridande av nu ifrågavarande

kostnader må vara värt beaktande, och det låter väl tänka sig, att

en ändring i sådant syfte vidtages i gällande förordning örn skogsvårdsavgifter.

Emellertid har jag icke ansett mig böra i detta sammanhang framlägga

något förslag härom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Ki
-

ll

Vid propostionens behandling inom sammansatta lag- och jordbruksutskottet

erhöll första punkten i 17 § sin nuvarande lydelse. Utskottet förklarade,

att det ansett sig böra föreslå vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag.

Rätten till ersättning eller belöning för deltagande i släckningsarbete hade

utskottet av hänsyn till vikten, att åt stadgandet bereddes största möjliga

effektivitet, funnit böra i någon mån utvidgas. Den inskränkning i länsstyrelsens

prövningsrätt, som innefattades i Kungl. Maj:ts förslag, hade därför

i utskottets förslag uteslutits och bedömandet av ersättningsanspråk hade alltså,

på sätt kommittén föreslagit, överlämnats till länsstyrelsen utan annat förbehåll

än som följde av orden »efter ty skäligt prövas». Förslagets bestämmelse

om rätt till ersättning för liden skada hade utskottet ansett böra bibehållas

och borde, enligt utskottets mening, anspråk på dylik ersättning prövas

i samma ordning och efter samma grunder som övriga frågor örn gottgörelse

enligt detta lagrum. Utskottets förslag blev i denna del efter sammanjämkning

godkänt av riksdagen.

Utskottet hade jämväl föreslagit, att i 17 § borde intagas föreskrift örn kommuns

befogenhet att anslå medel för ifrågavarande ändamål, men detta förslag

vann ej riksdagens bifall.

I cirkulär den 5 mars 1920 (Sv. förf. sami. nr 80) till länsstyrelserna angående

ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning av

skogseld har föreskrivits, att i de fall, då länsstyrelse förordnat om militärhandräckning

för släckning av skogseld, alla de särskilda kostnader, som till

följd av handräckningen förorsakats kronan —- såsom gottgörelse för kontingentens

transporterande till och från brandstället samt förläggning därstädes,

av handräckningen föranledda merkostnader för kontingentens förplägnad,

traktamentsersättning i förekommande fall åt officerare och underofficerare,

vilka själva hade att bekosta förplägnad eller logi, ersättning för kronan tillhöriga

effekter, som förlorats eller skadats, samt telefonutgifter och andra

expensutgifter m. m. — skulle av länsstyrelsen till vederbörande utanordnas

enligt av arméförvaltningen respektive marinförvaltningen granskade och

godkända räkningar ävensom i sammanhang därmed avföras å det under

nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till släckning av skogseld.

Utgifterna under nyssnämnda anslag hava utgjort:

1919.........

....... 93.071

kronor

1927/28........

1920 ........

....... 39,899

»

1928/29........

.... 4,476

»

1921........

....... 211,641

»

1929/30........

.... 8,816

»

1922 ........

....... 53,477

»

1930/31........

.... 64,543

»

1923 Vi—3% ■

....... 2,873

»

1931/32........

5,665

»

1923/24 .....

....... 3,722

»

1932/33........

.... 23,373

»

1924/25 ......

....... 10,402

»

1933/34........

.... 576,820

»

1925/26 ......

....... 83,014

»

1934/35 ........

.... 119,300

»

1926/27 ......

....... 23,485

»

Riksdagens

revisorer hava

i sin berättelse örn den år

1934 av dem

verk-

ställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd

m. m. anfört, bland annat:

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Skogsbrand
kommittén.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så betydande

grad överskridits under budgetåret 1933/1934 är givetvis att söka i

de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte särskilt

det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak till

berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning

kommit att användas till beredande av ersättning i sådana fall, då

gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående

utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit,

att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett, att

enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore avsett att bereda

markägare ersättning för hans kostnader för skyddande av sin egendom

och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna gottgörelse åt sådan

ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse av eldens släckande,

medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall utbetalat full ersätlning.

Detta förhållande torde hava sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas

prövning i fråga om ersättning eller belöning av statsmedel icke

lämnats genom 1914 års riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt

måste dock revisorerna finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad

kunnat beredas ersättning för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda

städer tillhörig skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå

till skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras

personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu nämnda

personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla ersättning.

Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare för kostnader

i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap, torde

böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid hänsyn särskilt

bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden samt huruvida

vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän medborgerlig

plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning över

huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit i eldsläckningen.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer — sålunda

kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal en

fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det synas

revisorerna, att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna för

släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brandförsäkrad skog.

Med anledning av vad sålunda förekommit har 1935 års riksdag, på sätt

inledningsvis omnämnts, i skrivelse nr 279 anhållit, att Kungl. Majit ville taga

under övervägande vad revisorerna anfört i fråga om ersättning vid släckning

av skogseld samt beträffande kostnaderna därför.

Skogsbrandkommittén har ej föreslagit några mera genomgripande förändringar

i gällande bestämmelser å förevarande område. Kommittén anför:

Kommittén vill framhålla, att någon direkt ledning för länsstyrelses prövning

ifråga om ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom

riksdagens beslut. Vid tillämpningen av nu ifrågavarande paragraf torde

dock böra gälla, att gottgörelse ej skall utgå till den, som haft personligt

intresse av släckningsarbetet. Därjämte lärer länsstyrelse böra beakta, att

ej genom för stor rundhänthet den grundläggande uppfattningen om skyl
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

49

digheten att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt varder avtrubbad.

Enligt kommitténs uppfattning böra nuvarande stadganden i ämnet även

fortsättningsvis i princip tillämpas. Det är emellertid önskvärt, att mera

tydligt utsiiges att jämväl ägare av transportmedel, som nyttjats vid släckning,

må kunna erhålla gottgörelse. Härom har en bestämmelse införts i

det nya lagförslaget (20 §). De väsentligt olika synpunkter å grunderna för

utbetalande av ersättningar, som framlagts, giva vid handen, att det icke

är möjligt att lagfästa mera detaljerade, efter de skiftande ortsförhållandena

anpassade bestämmelser. De lokala kraven torde bäst tillgodoses genom att

länsstyrelserna alltjämt meddela sådana föreskrifter.

Givet är, att som släckningsarbete skall räknas ej blott åtgärder för eldens

begränsande utan även arbete med eftersläckning samt sådan vakthållning

å brandplats, som av befälhavare beordras.

Särskilt i de södra och mellersta delarna av landet har ej sällan inträffat,

att brandkår alarmerats för bekämpande av skogseld. Härigenom hava

hotande eldar snabbt kunnat begränsas och släckas. Det är kommitténs

åsikt att den ersättning, brandkåren äger betinga sig för sådan utryckning,

bör på vanligt sätt kunna utanordnas av för skogseldsläckning avsedda statsmedel,

därest alarmeringen verkställts av brandfogde eller denne vitsordar

behovet av brandkårens utkallande.

Vad angår frågan om bestridande av kostnaden för gemensam proviantering,

som vid mera långvarigt släckningsarbete måste ordnas genom ledningens

försorg, vill kommittén som sin mening uttala, att statsmedel böra

användas härtill. En bestämmelse i sådant syfte har införts i lagförslaget

(20 §). De medel, som för ändamålet erfordras, böra utanordnas ur nionde

huvudtitelns anslag till släckning av skogseld.

Över riksdagens revisorers omförmälda uttalande hava yttranden avgivits Utlåtanden.

bland annat av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Av dessa

yttranden samt de utav Kungl. Maj:t infordrade utlåtandena över skogsbrandkommitténs

förslag inhämtas följande rörande de av länsstyrelserna

tillämpade grunderna för utbetalande av ersättning enligt 17 § i 1914

års lag.

För skada ä kläder, redskap o. dyl., för transporter av brandmanskap och

redskap m. m. samt för anordnad gemensam proviantering tilldelas i regel

full ersättning, naturligtvis efter prövning av beloppens skälighet i och

för sig.

Till den, som ådragit sig kroppsskada, utgives ersättning för läkar- och

sjukhusvård, för medicin, förbandsartiklar o. dyl. samt -— enligt uppgift

från en länsstyrelse — jämväl för i anledning av arbetsoförmågan mistad

arbetsförtjänst.

Ersättning för själva deltagandet i arbetet utanordnas däremot efter synnerligen

olikartade grunder. Medan en del länsstyrelser synas följa de riktlinjer,

som förordades i 1914 års proposition, tillämpa andra länsstyrelser

mera vittgående grundsatser. Flera länsstyrelser hava framhållit, att en alltför

stor njugghet är ägnad att förminska villigheten att deltaga i släckning

av skogseld. Sådant deltagande fattas nämligen på många håll ej längre såsom

en medborgerlig förpliktelse, utan i stället är den uppfattningen förhärskande,

att dylikt arbete bör ersättas liksom annat arbete. En del länsstyrelser

synas utdela ersättning till envar, som deltagit i eldsläckningen. Andra länsstyrelser

åter synas begränsa ersättningen till sådana, som gått miste örn

Bihang lill riksdagens protokoll 19.i/. I sami. Sr 16.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

arbetsförtjänst. Några länsstyrelser kräva därjämte, att vederbörande är

mindre bemedlad.

Beträffande den tid, för vilken ersättning utgives, tilldela några länsstyrelser

ersättning för hela den tid, vederbörande deltagit i arbetet. Flertalet

länsstyrelser anse emellertid, att av den medborgerliga förpliktelsen att deltaga

i eldsläckning följer, att ersättning ej bör utgå för kortare tids deltagande,

dock med undantag för särskilt ömmande fall. 1 en del fall har denna

tidsgräns bestämts till 7 å 8 timmar, i andra fall till ett dygn.

Vad ersättningens storlek beträffar synas en del länsstyrelser tillämpa den

grundsatsen, att mistad arbetförtjänst — åtminstone såvitt arbetarlöner angår

— skall ersättas till fullo. Andra tilldela ersättning efter i orten gällande

dagsverks- eller timlön, efter lägsta grovarbetarlön el. dyl. Några länsstyrelser

synas tilldela ersättning allenast efter viss procent av sådan lön,

t. ex. 50 procent, och en del tillämpa en fast taxa, t. ex. 50 öre i timmen. Även

i detta sammanhang tages emellertid hänsyn till särskilt ömmande omständigheter.

Ett par länsstyrelser synas i regel ej utgiva ersättning för deltagande

i den egentliga släckningen utan endast för deltagande i eftersläckning och

vakthållning. Några länsstyrelser hava i detta sammanhang framhållit, att

de med hänsyn till den under 1933 rådande stora arbetslösheten ej velat

beräkna ersättning efter alltför snäva gränser.

Beträffande frågan om vilken inverkan den omständigheten bör hava, att

vederbörande ägt direkt personligt intresse i eldsläckningen, synas länsstyrelserna

i regel anse, att ersättning ej bör utgå i sådant fall. En länsstyrelse

(i Stockholms län) förfäktar dock den åsikten, att statsersättningen i förevarande

fall betingats av nationalekonomiska skäl och att därför någon principiell

skillnad icke bör göras mellan olika kategorier av i arbetet deltagande

personer. Länsstyrelserna tilldela i regel ej ersättning till skogsägare,

vars skog antänts eller hotats av antändning. En del länsstyrelser framhålla

emellertid, att det stundom kan vara svårt att avgöra, i vad mån fara

för antändning hotat viss skogsägares mark. Ersättning tilldelas vidare ej

skogsägares närmaste anhöriga eller hans husfolk. Däremot äro upplysningarna

mer knapphändiga, då det gäller en skogsägares övriga kostnader

för eldsläckning, t. ex. för lejning av manskap. Ett par länsstyrelser hava

dock uppgivit, att de vägrat ersättning till domänverket och trävarubolag för

av dem lejt manskap.

Då brandkår anlitats för släckning av skogseld, som ej berört vederbörande

samhälles mark, utbetalas i regel ersättning för samhällets direkta kostnader

och stundom jämväl för slitning av material o. dyl. I ett par fall

har emellertid förekommit, att ersättning utbetalats jämväl då skogsbrand

berört samhället i fråga.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava allmänt framhållit

nödvändigheten av att bestämdare direktiv för utanordnande av ifrågavarande

ersättning meddelas, antingen i lag eller å administrativ väg. Några länsstyrelser

ifrågasätta dock, med hänsyn till de olikartade förhållandena inom

skilda delar av landet, möjligheten av detaljerade bestämmelser. Allmänt

anses, att ersättning fortfarande endast bör utgå efter skälighetsprövning.

Vad angår det närmare innehållet i de ifrågasatta direktiven ansluta sig flertalet

myndigheter och sammanslutningar till de av riksdagens revisorer angivna

riktlinjerna. Några länsstyrelser hava särskilt framhållit nödvändigheten

av direktiv för bestämmande av ersättning för transportkostnader.

Statskontoret har uttalat, bland annat, att ersättning i regel borde utgå en
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

51

dast i män som den i släckning deltagande gått miste örn arbetsförtjänst

och hans ställning vore sådan, att denna förlust av arbetsförtjänst vore till

verklig olägenhet för honom och hans familj. Full, ersättning för arbetsförtjänsten

syntes därvid knappast böra ifrågakomma annat än i undantagsfall.

Tillika borde tillses, att icke ägare av skog eller hos skogsägaren anställda

personer eller skogsägarens familj finge uppbära ersättning av statsmedel.

Från denna regel borde undantag i allmänhet icke få förekomma. Brandkår,

som inom den kommun, brandkåren tillhörde, deltagit i bekämpandet av

skogseld, borde icke heller åtnjuta gottgörelse av statsmedel. Ersättning lill

ägare av transportmedel, som kommit till användning vid släckning, borde

utgå endast för direkta omkostnader och förlorad inkomst av transportmedlet.

Statskontoret hade intet att erinra mot att staten iklädde sig kostnaden

för gemensam proviantering vid mera långvarigt släckningsarbete. Ämbetsverket

ifrågasatte, huruvida ej länsstyrelserna borde åläggas att till jordbruksdepartementet

årligen meddela specificerade uppgifter rörande utbetalade ersättningar

för släckning av skogseld, då därigenom skulle öppnas viss möjlighet

till kontroll över att ersättningsgrunderna tillämpades något- så när

likformigt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i anledning av skogsbrandkommitténs

förslag (13 §) örn införande av skyldighet för ägare av häst, bil eller

annat fordon eller båt att ställa dem till brandfogdens förfogande, bland annat,

följande.

Det synes icke vara avsett, att ersättning härför obetingat skall utgå, utan

skall länsstyrelsen bestämma ersättning åt ägaren av transportmedlet efter

skälighetsprövning i likhet med vad som sker beträffande belöning för utfört

arbete. Enligt länsstyrelsens mening bör ersättning för nyttjande av transportmedel

principiellt utgå utan inskränkning, enär härvid blir fråga örn ett expropriationsliknande

förfarande med avseende å nyttjanderätt till egendom,

som ofta kan äga betydande värde, och härtill kommer, att ägaren synes vara

pliktig att avstå från egendom, även om det för honom skulle medföra synnerlig

olägenhet. Av enahanda skäl torde det kunna ifrågasättas, huruvida

det må anses riktigt, att länsstyrelsens beslut om ersättning för nyttjande av

transportmedel icke får överklagas.

Chefen för generalstaben har anfört, bland annat, att befälhavare för militär

trupp, som deltagit i eldsläckningsarbete, borde äga enahanda rätt som

brandfogde att avgiva förslag till belöning eller ersättning för skada, i vad

rörde honom underställd enskild personal. Därjämte har chefen för generalstaben

framhållit behovet av bestämmelser angående förskotterande av kostnader,

som jämlikt cirkuläret den 5 mars 1920 skulle gäldas av statsmedel.

Ett par länsstyrelser hava i sina yttranden i anledning av riksdagens revisorers

omförmälda uttalande framfört förslag därom, att bestämmandet av

ersättning för deltagande i släckning av skogseld borde ske i annan ordning

än nu gällande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda anfört, alt en enhetlig rättstillämpning

ej kunde vinnas med mindre antingen överlämnades åt en central

myndighet att besluta örn ersättning eller ock detaljerade bestämmelser med
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

delades, i vilka fall och under vilka förutsättningar ersättning finge utgå.

Ansåges länsstyrelserna fortfarande böra äga att besluta i ärenden av ifrågavarande

beskaffenhet, vijle länsstyrelsen dock ifrågasätta, om icke länsstyrelses

beslut borde underställas central myndighets prövning. I varje fall syntes

så böra ske, när fråga vore om utbetalning av större belopp. Men för bedömande

därav erfordrades föreskrift, inom vilken tid förslag om tilldelande

av ersättning skulle inkomma till vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till de

ofta mycket stora summor, för vilka statsverket ikläddes ersättningsskyldighet,

länsstyrelsernas befogenhet att träffa avgöranden därom borde begränsas

till visst maximibelopp, förslagsvis 5,000 kronor, varemot, då högre gottgörelse

ansåges böra utgå eller då fråga vore örn fortlöpande ersättning eller

livränta, sådant ärende skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

En del länsstyrelser hava yttrat sig över riksdagens revisorers uttalande,

att brandförsäkringsbolagen borde deltaga i kostnaderna för släckning avskogseld,

som antänt eller hotat antända brandförsäkrad skog. Länsstyrelserna

i Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs, och Bohus samt Jämtlands

län hava förklarat sig instämma i revisorernas uttalande. Länsstyrelserna

i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands län hava funnit

spörsmålet vara av så stort intresse, att det borde bliva föremål för utredning.

Sistnämnda länsstyrelse har dock understrukit svårigheten att få fram en

lämplig fördelningsgrund samt avgöra, hur långt elden utan ett ingripande

skulle hava sträckt sig. Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ställt

sig avvisande till ifrågavarande förslag samt framhållit, att försäkringen

av skog ännu icke torde hava nått en sådan omfattning, att försäkringsbolagen

skulle kunna, utan en avsevärd höjning av premierna, bära en så svårberäknelig

utgift, som den av revisorerna ifrågasatta. Länsstyrelserna i Jönköpings

och Västmanlands län hava i detta sammanhang framfört den

åsikten, att vederbörande skogsägare borde ersätta statsverket åtminstone

en del av förevarande kostnader, och länsstyrelsen i Kristianstads län har

ifrågasatt, att då eld härjat eller hotat kronopark, bidrag borde utgå av domänstyrelsens

medel.

Statskontoret har ansett, att jämte statsverket såsom företrädare av det

allmännas intressen, även skogsägarna och de bolag, som ordnade skogsbrandförsäkring,

borde hava viss skyldighet att deltaga i släckningskostnaderna.

Statskontoret ansåge det därför böra göras till föremål för en förnyad

undersökning, i vad mån och på vad sätt skogsägare och försäkringsbolag

borde deltaga i ifrågavarande utgifter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, att eldsläckningskostnaderna

borde täckas med skogsvårdsavgifter.

Departements- Jag ansluter mig i princip till skogsbrandkommitténs förslag, att statschefen.

verket bör utgiva ersättning för släckning av skogseld efter i huvudsak samma

grunder som enligt 1914 års lag.

Nämnda lag utgår från att deltagande i eller annan verksamhet för släck
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

53

ning av skogseld såsom grundat å en allmän medborgerlig förpliktelse icke

i och för sig medför rätt till ersättning vare sig för utfört arbete eller för därunder

liden skada men att av billighetsskäl såväl som ur synpunkten att uppmuntra

till större beredvillighet vid fullgörandet av omförmälda skyldighet

ersättning bör utgå efter skälighetsprövning i det särskilda fallet. Denna

prövning ankommer på vederbörande länsstyrelse. Av redogörelsen för

länsstyrelsernas praxis framgår emellertid, att dessa tillämpa gällande bestämmelser

synnerligen olika. Detta förhållande torde dock ej nödvändiggöra,

att — såsom föreslagits — prövningsrätten rörande ifrågavarande

ersättningar helt eller delvis fråntages länsstyrelserna, utan erforderlig

rättelse torde kunna vinnas därigenom, att Kungl. Majit i administrativ

väg meddelar nödiga direktiv angående de grunder, efter vilka ersättning

bör bestämmas. Rörande dessa grunder må här anföras följande.

För skada å kläder, redskap och dylikt samt annan s. k. sakskada bör i

regel tilldelas ersättning med belopp, motsvarande skadans storlek. Har

skadan drabbat skogens ägare eller någon av hans familj eller annan, som

haft direkt intresse av eldens släckning, torde dock ersättning icke böra utgå,

såvida ej särskilt ömmande omständigheter föreligga.

Vad beträffar ersättning för kroppsskada torde frågan angående vem som

bör komma i åtnjutande av dylik ersättning böra avgöras enligt samma grunder

som de nyss nämnda.

I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1935 års riksdag i skrivelse

nr 236 på grund av en inom första kammaren väckt motion, nr 11, anhållit

att utredning måtte verkställas rörande dels möjlighet att av statsmedel

utbekomma ersättning efter enahanda grunder vid fullgörandet av medborgerlig

förpliktelse enligt brandstadgan som vid dylika förpliktelsers fullgörande

enligt 1914 års lag dels ock enhetliga grunder för bestämmande

av ersättningarna samt att Kungl. Majit därefter måtte för riksdagen framlägga

det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning. Av ärendet

framgår, att den ersättning, som däri åsyftas, avser kroppsskada. Med

anledning av riksdagens skrivelse har Kungl. Majit den 21 november 1935

uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa den begärda utredningen.

Med slutligt ståndpunkttagande till frågan såväl örn vem ersättning för

kroppsskada, ådragen vid släckning av skogseld, skall tillkomma som även

angående grunderna för ersättningsbeloppets beräknande torde därför böra

anstå i avvaktan på resultatet av sagda utredning.

Beträffande ersättning för deltagande i släckningsarbete och därmed sammanhängande

åtgärder såsom budgång, transport av manskap, släckningsredskap

eller proviant, vakthållning vid telefon o. s. v. torde det möta stora

svårigheter att uppställa några enhetliga regler för ersättnings tilldelande.

Problemet kompliceras därav, att hänsyn måste tagas till två mot varandra

stående intressen, å ena sidan intresset av att upprätthålla uppfattningen örn

skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld såsom en medborgerlig plikt,

å den andra sidan intresset av att icke genom alltför restriktiva ersättningsgrunder

skapa ovillighet att biträda vid sådan släckning. Däremot torde

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

föga anledning vara att befara att, såsom stundom uttalats, möjligheten att

erhålla ersättning skulle fresta till anläggande av skogseld eller avtrubba intresset

för ett snabbt släckande av uppkommen skogseld. I regel torde ersättning

ej böra tilldelas den, som deltagit i släckningsarbete, för den första

tiden av tjänstgöringen, exempelvis för de första 8 timmarna. Har eldsläckningsskyldig

genom sitt deltagande i eldsläckningen gått miste om arbetsförtjänst,

varav han och hans familj varit i trängande behov, torde ersättning

böra kunna tilldelas för hela tjänstgöringstiden. För tjänstgöring utöver

exempelvis 8 timmar lärer ersättning i regel böra utbetalas. Att begränsa

ersättningsrätten till dem, som gått miste om arbetsförtjänst, torde av

psykologiska skäl vara olämpligt. Vad ersättningens storlek beträffar, bör

denna i regel utgå allenast med belopp, motsvarande den i orten gällande

lägsta grovarbetarlönen. Har arbetet varit särskilt betungande, bör dock

ersättning kunna utgå med högre belopp. Har deltagare gått miste om

arbetsförtjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov, torde

ersättning böra bestämmas så, att han erhåller full gottgörelse för sin berörda

förlust.

Deltagande i eftersläckning eller bevakning av brandplats bör ersättas

efter samma grunder som annat släckningsarbete. Dock torde ersättningen

i regel böra utgå med reducerat belopp.

Skogsägare bör ej tilldelas ersättning för tid, varunder skogselden berört

eller medfört fara för hans skog. Motsvarande torde böra gälla i fråga örn

ersättning till skogsägarens familjemedlemmar, hos honom anställd personal

och annan, som haft direkt intresse av eldens släckning. Har skogsägare

eller annan, som haft direkt intresse av eldens släckning, lejt personal

särskilt för detta ändamål och driver vederbörande icke planmässigt

skogsbruk, bör han dock kunna erhålla viss ersättning för sina utgifter.

Till brandbefäl bör, såsom framhållits vid 11 §, utgå ersättning för deltagande

i släckning av skogseld enligt samma grunder som de, vilka gälla

för andra deltagare i släckningsarbetet. Kronobetjänt, som till fullgörande

av tjänsteplikt deltager i släckningsarbete, är däremot givetvis icke berättigad

till särskild ersättning. Anlitas brandkår för släckning av skogseld,

som berör eller hotar skog inom vederbörande samhälle, torde ersättning i

regel ej heller böra utgå.

Har häst, fordon eller båt ställts till brandbefälhavarens förfogande, bör

ersättning tilldelas ägaren eller innehavaren för dennes direkta omkostnader

och för uppkommen skada. Kan ägaren eller innehavaren beräknas

hava gått miste örn inkomst till följd av den upplåtna förfoganderätten

över fordonet, bör skälig gottgörelse härför utgå. Då ägare eller innehavare

av transportmedel genom sagda upplåtelse måste anses hava varit

verksam för släckning av skogseld, torde likväl särskild bestämmelse örn

ersättning härför icke, såsom kommittén föreslagit, behöva upptagas i

lagen.

Innehavare av telefon, som upplåtit densamma till brandbefälhavaren el
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16■

55

ler hans folk, bör tillerkännas ersättning för därav föranledda utgifter t. ex.

för interurbana samtal o. d.

Till den, som visat mera anmärkningsvärda prov på rådighet och nit, bör

liksom nu kunna utgå särskild belöning.

Beträffande kostnaderna för genom brandlednings försorg anordnad gemensam

proviantering ansluter jag mig till kommitténs förslag.

Då det lärer få ankomma på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser

i ämnet, torde liksom hittills i lagen endast böra meddelas anvisning

om ifrågavarande möjligheter till ersättning av statsmedel. Från angivna

utgångspunkter bar 22 § i departementsförslaget avfattats.

23—25 §§.

I dessa paragrafer, som motsvara 18—20 §§ i 1914 års lag samt 22—24 §§

i skogsbrandkommitténs förslag, meddelas bestämmelser om ansvarspåföljd,

åtalsrätt m. m.

Kommittén har föreslagit skärpning av straffet för förseelser mot lagen

från enligt nuvarande bestämmelser penningböter örn högst 200 kronor till

dagsböter ävensom upptagande av föreskrift därom, att den som är ställd

under åtal för förseelse mot skogseldslagen eller skogsbrandordning och

upprepar förseelsen skall för varje gång stämning delgives fällas till särskilt

straff. Vidare har kommittén ansett, att jägmästare enligt 1914 års lag

tillkommande åtalsrätt borde borttagas. Kommittén anför bland annat:

Ehuru enbart utsikterna till böter och vitén förvisso ej torde tillräckligt

sporra till försiktigt handhavande av eld eller till nitiskt deltagande i släckningsarbete,

får man icke förbise betydelsen i förevarande avseende av

ansvarsföreskrifter. Erfarenheten bär, särskilt vad släckningen beträffar,

visat, att fall ej sällan inträffat, då man uppenbarligen åsidosatt skogseldslagens

stadganden till följd av att de i regel ådömda bötesbeloppen icke

varit tillräckligt kännbara. Kommittén anser därför, att nu gällande bestämmelser

för förseelser mot lagen äro otillfredsställande och behöva skärpas.

Behovet härav framhäves jämväl av penningvärdets fall och skogarnas

högre värde. I de ansvarsbestämmelser, som införts i här framlagda

lagförslag (22 §), bar kommittén ansett sig böra föreslå tillämpandet av

dagsbotsystemet. Bestämmelserna hava även kompletterats med en föreskrift

av innebörd, att den, som är ställd under åtal och upprepar förseelsen,

för varje gång stämning delgivits honom skall fällas till straff.

Kommittén finner det icke behövligt eller ens lämpligt, att jägmästare äger

åtalsrätt. Det torde vara tillfyllest, att sådan befogenhet förbehålles allmän

åklagare. Därest brandfogde fått kännedom om sådan förseelse, som

i lagen eller skogsbrandordning är belagd med straff, kan anmälan härom

göras till allmänne åklagaren för utredning angående anställande av åtal.

Man måste självfallet förutsätta, att dylika anhängiggöras i alla de fall, där

skäl därtill föreligga.

I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med motsvarande

bestämmelser i 1914 års lag.

Domänstyrelsen har tillstyrkt förslaget örn straffskärpning. Svcrges skogsägareförbund

har däremot funnit den föreslagna straffskärpningen väl hård.

Mot förslaget i övrigt hava erinringar icke framställts.

Skogsbrand
kommittén.

Utlåtanden.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Departements
chefen.

Jag har på de av kommittén anförda skäl funnit de föreslagna ändringarna

av gällande bestämmelser böra godtagas.

Enligt 18 § andra stycket i 1914 års lag är brandfogde vid försumlighet

i fullgörandet av sina åligganden förfallen till böter från och med fem till

och med tvåhundra kronor. Med hänsyn såväl till beskaffenheten av den

ställning, brandfogde och vice brandfogde enligt förslaget komma att intaga

i förhållande till kommunen, som till sättet för deras tillsättande, lära

de bliva att hänföra till sådana befattningshavare, som avses i 25 kap. 22 §

strafflagen. Vid sådant förhållande torde särskilda bestämmelser om straffansvar

för brandfogde och vice brandfogde icke vara erforderliga.

Bestämmelserna i 23—25 §§ hava utformats i överensstämmelse med vad

nu anförts.

Övergångsbestämmelserna.

Lagen har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1937. Emellertid

torde det icke kunna antagas, att skogsbrandordningar skola till denna tid

överallt hinna bliva utarbetade och beslutade av kommunerna. En viss övergångstid

torde därför böra medgivas. I departementsförslaget har i sådant

hänseende stadgats, att skogsbrandordning icke behöver underställas vederbörande

länsstyrelse före den 1 januari 1938.

Anslagsfrågor.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 167, har Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som

kunde varda riksdagen förelagd, till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld

för budgetåret 1936/1937 beräkna ett förslagsanslag av 70,000 kronor.

Såsom i inledningen erinrats har i riksstaten sedan åtskilliga år till bestridande

av de med släckning av skogseld förenade utgifterna för statsverket

upptagits ett förslagsanslag av 20,000 kronor. Enligt det förslag till ny lagstiftning,

för vilket i det föregående redogjorts, ifrågasättes ej någon ändring

i den hittills tillämpade principen, att ersättning för dylika utgifter må utgå

av statsmedel. De under lagförslagets 22 § angivna riktlinjer, enligt vilka

sådan ersättning bör utgå, torde ej heller föranleda, att anslag för ändamålet

bör beräknas efter andra grunder än tidigare skett. Ett förslagsanslag av

20,000 kronor skulle sålunda jämväl för nästkommande budgetår böra anvisas.

Emellertid har, såsom framgår av vad i annat sammanhang anförts, fråga

uppkommit, att ersättning av statsmedel skulle kunna för vissa fall utgå ej

blott för kostnader, föranledda av deltagande i eldsläckningsarbete, utan även

för de utgifter, vilka regelmässigt äro för kommuner förenade med uppehållandet

av ett ändamålsenligt skogsbrandväsen. Jag torde nu få något

närmare redogöra för detta spörsmål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 16-

På sätt nämnts förutsätter 1914 års lag, att skogsbrandväsendet i regel ej

skall behöva åsamka kommun några kostnader. Då enligt departementsförslaget

kommunernas skyldigheter med avseende å anordningar för tillgodoseende

av erforderligt brandskydd icke oväsentligt skärpas i förhållande

till vad nu gäller, blir kostnadsfrågan aktuell. Vid ärendets förberedande

handläggning inom jordbruksdepartementet övervägdes, huruvida de kostnader,

som genomförandet av skogsbrandkommitténs förslag kunde komma att

förorsaka kommunerna, skulle kunna i viss utsträckning bestridas medelst

skogsvårdsavgift-. I en i ämnet utarbetad promemoria, vilken för yttrande

remitterades till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, anfördes i

detta hänseende, bland annat:

Skogsbrandväsendet torde för många kommuner, särskilt för de stora

skogskommunerna, komma att föranleda ej obetydliga kostnader. Det kan

ifrågasättas, om det är med rättvisa och billighet förenligt, att kommunen

ålägges att ensam svara för dessa kostnader, vilka till stor del komma privat-ekonomiska

intressen till godo. Framförallt i kommuner, där skogen

eller övervägande delen därav äges av staten eller större skogsbolag, medan

befolkningen lever under knappa villkor, måste en dylik belastning av kommunen

te sig stötande. Då frågan örn ett effektivt skogsbrandväsen sammanhänger

med de intressen, som föranlett upptagande av skogsvårdsavgifter,

synes kunna övervägas att bereda kommunen bidrag av dylika avgifter.

I så fäll skulle kunna tänkas följande anordning: Skogsvårdsavgift! höjes,

exempelvis med Vio procent. Av de därigenom årligen inflytande medlen

bildas en fond, som ställes under statskontorets förvaltning. Statskontoret

bemyndigas att efter ansökan till kommun utanordna bidrag ur fonden med

belopp, motsvarande s/4 av kommunens kostnader för skogsbrandväsendet.

För kontrollens skull synes dock böra fordras, att kostnaderna blivit godkända

av länsstyrelsen. Ar kommun tungt belastad med utgifter för andra

ändamål eller befinner sig kommun eljest i ekonomiskt trångmål, skulle

Kungl. Maj:t äga berättiga kommunen att helt eller delvis åtnjuta bidrag ur

fonden även för återstående 1/4 av kostnaderna. Har kommunen utan att

vara skyldig därtill enligt lagen vidtagit särskilda anordningar för skogsbrandskyddet

t. ex. anordnat brandbevakning eller dylikt, skall Kungl. Maj:t,

om särskilda omständigheter finnas därtill föranleda, likaledes äga förordna

örn bidrag ur fonden.

Det förutsättes, att kostnaderna för deltagande i släckningsarbete liksom

hittills bestridas från ett å nionde huvudtiteln anvisat förslagsanslag. I den

mån nyssnämnda fond av skogsvårdsavgift icke behöver tågås i anspråk

för därmed avsett ändamål, synes Kungl. Maj:t böra äga möjlighet att, sedan

fonden uppnått viss storlek, överföra överskjutande belopp till sagda anslag.

I sitt med anledning av promemorian avgivna yttrande har centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund avstyrkt förslaget om höjning av skogsvårdsavgift

Centralrådet, som i stället föreslagit, att anslag av statsmedel

anvisades för ändamålet, har anfört i huvudsak följande.

Som i promemorian gjorts gällande torde man lia anledning räkna med, att

ett genomförande av skogsbrandkommitténs förslag skall medföra viss ökning

av kommunernas utgifter för skogsbrandskyddet. Till vilka belopp dessa

ökade utgifter kan komma att stiga, är mycket svårt att förutsäga, då det i

stor utsträckning blir beroende på de olika länsstyrelsernas fordringar med

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16-

avseende på skogsbrandberedskapens organisation. Med undantag för vissa

delar av Norrland torde emellertid i allmänhet icke denna organisation behöva

göras vidlyftigare, än att utgifterna härför bliva jämförelsevis blygsamma.

Enligt centralrådets mening kan därför endast i vissa särskilda fall

komma att inträffa, att kommunernas utgifter för skogsbrandskyddet bliva

oskäligt höga.

Men hänsyn härtill kan centralrådet icke finna en generell höjning av

skogsvårdsavgiften påkallad. Emot en dylik åtgärd tala emellertid även vissa

skäl av principiell natur.

Sålunda kan däremot anföras, att en för ifrågavarande ändamål företagen

höjning av skogsvårdsavgiften skulle komma att drabba skogsägarna mycket

orättvist med hänsyn till deras behov av skydd mot skogseld. Skogsägarna i

de delar av landet, där skogseldfaran är ringa, skulle nämligen på så sätt

få betala avgifter för skogsbrandskydd i de trakter, där faran för skogseld är

större. Likaså skulle ägare till mogna och virkesrika skogar, som drabbas

särskilt hårt av skogsvårdsavgiften men för vilka risken för skogseld är obetydlig,

få betala för de skogsägare, vilka besitta ungskogar, och för vilka en

höjning av skogsvårdsavgiften skulle bliva minst kännbar, ehuru skogseldfaran

för dylik skog är särskilt stor.

I promemorian har den åsikten framförts, att vidtagandet av nu ifrågavarande

åtgärder för ett förbättrat skogsbrandskydd till stor del skulle komma

privatekonomiska intressen till godo. I vad det gäller skogsägarens intressen

av dylikt slag kan centralrådet icke giva denna uppfattning sin anslutning.

Även om skogsägarna förvisso hava något intresse av att ifrågavarande åtgärder

komma till stånd, anser dock centralrådet, att därigenom närmast

vissa allmänna intressen bliva tillgodosedda. Ett privatekonomiskt intresse

för skogsägaren är att brandförsäkra sin skog och att eventuellt, om försäkringsnormerna

därtill giva anledning, vid kritiska tillfällen vidtaga åtgärder

för brandbevakning. Det skogsbrandskydd åter, varom nu är fråga, anser

centralrådet närmast vara av karaktär att skydda det allmännas — kommunernas

och statens — intressen av att icke skogarna genom brand förödas,

vilket skulle för samhället medföra minskade försörjningsmöjligheter och

skatteintäkter.

På nu angivna grunder måste centralrådet därför för sin del bestämt avstyrka

förslaget om skogsvårdsavgiftens höjning.

Som centralrådet i det föregående låtit antyda torde man emellertid hava

anledning förutse, att genomförandet av skogsbrandkommitténs förslag kan

bliva ekonomiskt betungande för kommunerna i vissa delar av Norrland. I

främsta rummet gäller detta för de till ytvidden stora skogskommuner, där

skogsvärdena äro låga och vägförbindelserna dåliga. Samtidigt som dessa

kommuners inkomster av skogsbruket bliva jämförelsevis låga komma brandberedskapskostnaderna

att bliva särskilt höga, då det gäller att giva skydd åt

stora skogsvidder med gles bebyggelse och outvecklade färdleder. Då härtill

kommer att dylika kommuner som regel hava en svag ekonomisk ställning,

kan det även enligt centralrådets mening med skäl ifrågasättas, örn det är

med rättvisa och billighet förenligt, att de åläggas ensamma bestrida ifrågavarande

kostnader.

Då staten skall svara för de med själva eldsläckningsarbetet förenade, på

det allmänna belöpande kostnaderna, bör ett förbättrat skogsbrandskydd

leda till minskade statsutgifter. Då staten sålunda har ett direkt ekonomiskt

intresse av att skogsbrandskyddet göres effektivt, kan det också synas motiverat

att staten lämnar bidrag för tillskapandet av ett dylikt skydd, särskilt

om i vissa fall kommunerna skulle kunna anses bliva oskäligt betungade med

utgifter härför. Centralrådet vill därför föreslå, att ett särskilt anslag, lämp
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

59

ligen reservationsanslag, för ändamålet uppföres i riksstaten. Även om det

förvisso är svårt att på förhand bedöma storleken av det skäliga medelsbehovet

för ifrågavarande ändamål, vill centralrådet uttala den förmodan, att

detta kan tillgodoses med ett anslag av 50,000 kronor. Ifråga örn de bestämmelser,

som böra gälla för anslagets anlitande, vill centralrådet föreslå,

att vederbörande länsstyrelser åläggas att med överlämnande av de uppgifter

till bidragsbehovets styrkande, som Kungl. Maj:t kan komma att föreskriva,

inkomma med ansökningar örn bidrag från anslaget till Kungl. Majit,

som efter enhetlig behovsprövning beslutar om anslagets fördelning mellan

sagda myndigheter.

Sedan kommunernas organisationsarbete på området genomförts, erforderliga

redskap anskaffats och brandbefälet vuxit in i sina uppgifter, torde man

kunna räkna med minskade bidragskrav från kommunernas sida, vilket så

småningom även bör kunna möjliggöra en häremot svarande nedsättning av

anslaget.

Uppenbart är, att kostnaderna för vidmakthållande av ett betr y gg ande Departements - skogsbrandskydd, på sätt avses enligt departementsförslaget, komma att ch*fen''

ställa sig mycket olika på olika håll. I kommuner med stor skogsareal bliva

kostnaderna givetvis större än i kommuner med mera obetydlig skogstillgång.

Då härtill kommer, att skogskommunernas ekonomiska ställning icke

alltid är den bästa, torde kostnaderna i fråga kunna antagas bliva för vissa

kommuner ganska betungande. Det synes därför önskvärt att, såsom i förenämnda

promemoria ifrågasatts, bidrag till sagda kostnader må kunna i

någon form utgå. Tanken att genom upptagande av högre skogsvårdsavgift

finansiera dylika bidrag torde emellertid, med hänsyn till vad centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, böra övergivas. Jag har efter

övervägande av olika möjligheter ansett mig böra förorda centralrådets förslag

att medel för ändamålet anvisas å riksstaten. Vad angår de grunder,

efter vilka statsbidrag sålunda bör kunna tilldelas, synes det ej lämpligt att

prövningsrätten härutinnan genom några ovillkorliga föreskrifter alltför

strängt begränsas. Såsom regel torde det vara tillräckligt, att bidraget bestämmes

till högst tre fjärdedelar av vederbörande kommuns med skogsbrandväsendet

förbundna kostnader av beskaffenhet att enligt vad som anförts

vid den allmänna motiveringen till lagförslaget böra av kommunen

gäldas. Bidrag synes böra utgå endast för sådana fall, då kostnaderna med

hänsyn till deras storlek och vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden

i övrigt kunna anses för kommunen betungande. Det torde sålunda företrädesvis

bliva de stora norrländska skogskommunerna, som kunna komma

i åtnjutande av bidrag. För tryggande av en enhetlig behovsprövning

torde, såsom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagit, bidragstilldelningen

i sista hand böra göras beroende på Kungl. Majits beslut.

Gången synes lämpligen bliva den, att ansökan örn bidrag ingives till

vederbörande länsstyrelse, som med överlämnande av erforderliga uppgifter

för bidragsbehovets styrkande har att hos Kungl. Majit göra framställning örn

utbekommande av erforderligt belopp. Sedan medel för ändamålet av Kungl.

Majit ställts till länsstyrelsens förfogande, bör det ankomma på styrelsen att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

verkställa fördelning av anslaget mellan de bidragsberättigade. Det torde

få bero på Kungl. Majit att med utgångspunkt från dessa riktlinjer, därest

erinran ej möter från riksdagens sida, meddela närmare bestämmelser i

ämnet. Erinras må emellertid, att enligt direktiven för den av Kungl. Majit

den 24 januari 1936 tillsatta s. k. kommunalskatteberedningen i dennas

uppdrag ingår bland annat undersökning av frågan örn avlyftande från

kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter samt örn jämkningar i den

nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner

av olika ordning. I den mån den sålunda igångsatta utredningen kan komma

att beröra kommunernas kostnader för brandväsendet torde måhända därav

föranledas, att nu förevarande ersättningsspörsmål får upptagas till förnyat

övervägande i ett vidsträcktare sammanhang.

Statsverkets kostnader för ifrågavarande bidragstilldelning torde, i anslutning

till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, kunna

beräknas icke komma att överstiga 50,000 kronor örn året. Om, på sätt föreslagits,

lagen träder i kraft först den 1 januari 1937, skulle medelsbehovet

för budgetåret 1936/1937 kunna tillgodoses med en anslagsanvisning av

25,000 kronor. Jag förordar efter samråd med chefen för finansdepartementet,

att någon särskild anslagsrubrik icke upptages å riksstaten för detta

ändamål, utan att ifrågavarande bidrag må bestridas från det förslagsanslag

till släckning av skogseld, som enligt vad jag förut anfört torde böra på vanligt

sätt anvisas. Med hänsyn till den särskilda belastning av anslaget, som

vid bifall till mitt förslag kan beräknas komma att äga rum, torde anslaget

emellertid böra för nästa budgetår ökas med 25,000 kronor till 45,000

kronor.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att svenska brandskyddsföreningen

i sin skrivelse den 22 januari 1935 hemställt, att statsmedel måtte anvisas

för anordnande av stationer för skogsbrandbevakning ävensom anläggande

i skogseldsbekämpande syfte av telefonledningar, broar för gångtrafik, cykelstigar

m. m. Då, såsom jag i den allmänna motiveringen framhållit, behovet

av dylika anordningar i främsta rummet torde böra tillgodoses genom

enskilt initiativ, har jag ej funnit anledning att här göra hemställan om medelsanvisning

jämväl för dessa ändamål. Ej heller har jag ansett en av

brandskyddsföreningen likaledes gjord framställning örn åvägabringande

av en enhetlig skogseldstatistik för riket vara av beskaffenhet att böra för

närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Enligt vad nyss anförts torde framställning böra göras till riksdagen örn

anvisande av ett förslagsanslag till släckning av skogseld för budgetåret

1936/1937 å 45,000 kronor. Med framställningen i fråga torde emellertid

böra anstå till förut omförmälda lagförslag undergått vederbörlig granskning

i lagrådet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att lagrådets utlåtande

över förenämnda förslag till lag om förekommande och släckning av skogs
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

61

eld måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av statsrådsprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Odhnoff.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så

nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses

erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,

må svedj ning eber bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,

eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål

å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan

uppstå.

5 §•

Företages avverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste

järnvägsspår än trettio meter, åligger det markägaren att vidtaga erforderliga

åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld

uppstår, vid påföljd för uraktlåtenhet därutinnan att brandfogden eller, där

sådan ej finnes, järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad äger verkställa

de behövliga åtgärderna.

6 §•

Det åligger kommun att i enlighet med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla

ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av skogseld.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

7 §•

Varje socken å landet skall utgöra en blindrote; dock äger länsstyrelse

efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning

i fråga örn viss socken eller att två eller flera socknar må förenas till

en brandrote.

Länsstyrelse äger ock efter vederbörandes hörande besluta, att socken

skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall till

brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör

egen kommun, skall, där länsstyrelse efter vederbörandes hörande finner

skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8 §•

Förvaltningen av brandrotes angelägenheter skall handhavas å landet av

kommunalnämnden och i stad av drätselkammaren, därest ej kommunen finner

skäligt uppdraga förvaltningen åt en för sådant ändamål särskilt utsedd

skogsbrandstyrelse eller ock åt annan kommunal förvaltningsmyndighet.

9 §•

För varje brandrote skall finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

Till brandfogde och vice brandfogde förordnas efter kommunens hörande

av länsstyrelsen för en tid av fyra år därtill lämpliga personer, som äro

mantalsskrivna inom kommunen. Då förordnande meddelats, skall kommunen

genast underrättas.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde

än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen; eller

d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice

brandfogde.

Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp

icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från

densamma.

Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att

uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning

tillsatt.

10 §.

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld

meddelade bestämmelser varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste inseendet

över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla

förseelser mot denna lag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt

eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes

åligganden.

11 §•

Kommun är pliktig att till brandfogde och vice brandfogde utgiva skäligt

arvode för uppdraget.

12 §.

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,

som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser

äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.

Skogsbrandordning skall angiva:

a) då särskild skogbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;

b) de åligganden och befogenheter, som tillkomma den förvaltande myndigheten;
c)

skogsbrandväsendets organisation; samt

d) de åligganden och befogenheter, som tillkomma brandfogden och vice

brandfogden.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter

högst trehundra kronor.

13 §.

Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning

fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelsema. Det åligger kommunen att skyndsamt besörja, att

dylikt meddelande intages i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för orten i allmänhet införas, samt att förteckning, upptagande

namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar, vice brandfogdar och

annat brandbefäl, som kan hava utsetts jämlikt skogsbrandordningen, ävensom

exemplar av skogsbrandordningen finnas inom kommunen att tillgå för

köpare.

14 §.

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är

tillfredsställande ordnat.

15 §.

1 mom. Kommuns beslut örn arvode till brandfogde eller vice brandfogde

eller om skogsbrandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Beslut angående arvode må ej ogillas på den grund, att arvodet anses

bestämt till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är

skäligt. Vägras fastställelse, skola skälen därtill uppgivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr lö
-

fö

Har beslut fastställts, skall det utan hinder av besvär lända till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen förordnas.

2 mom. Finner länsstyrelse, att arvode bestämts till belopp, som uppenbarligen

icke är skäligt, eller att för brandrote icke finnes skogsbrandordning

eller att kommun eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter

enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos kommunen göra framställning om

rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig

åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

3 mom. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse,

må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning,

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd.

16 §.

Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Berör eller

hotar elden två eller flera brandrotar, skall den brandfogde, å vars område

elden utbrutit, utöva befälet; och åligger det övriga brandfogdar att i släckningsarbetet

vara befälhavaren behjälpliga. Har elden tagit eller befaras

den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

17 §.

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet

eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,

fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel

till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma

åt befälhavaren eller den, som går hans ärenden.

18 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden

eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelse

anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos

skogsvårdsstyrelse anställd person erhållit sådant meddelande, skall han

genast underrätta brandfogden härom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara

därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens

släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.

Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgäng
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 16-

liga släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga i släckningsarbetet.

Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället, skall

han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse skynda dit och

taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,

skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan civilmyndighet, som är behörig att

begära sådan handräckning.

19 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga

moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande

nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren är tillstädes, hans föreskrift

först skall inhämtas.

20 §.

Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället,

förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga

att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen är

fullbordad.

21 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller avlägsna sig från brandställe gäller, örn

någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,

som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller om ledighet härför

vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller

arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må

ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

22 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld,

må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför

ävensom ersättning för skada till följd av arbetet.

Har vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom

ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden härför

bestridas av statsmedel.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelas av Kungl.

Majit.

23 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig

till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket

eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §

andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren eller

annat brandbefäl i eller för arbetet befaller, straffes med dagsböter.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

67

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe till

följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i 21 §

andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning avlägsnat

sig från brandställe, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren

eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna

paragraf sägs.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag

eller mot skogsbrandordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill

varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits honom

fällas till det straff, som är bestämt för förseelsen.

Till böter enligt denna lag eller enligt skogsbrandordning må icke dömas,

om förseelsen är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare straff.

24 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

25 §.

Böter eller vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,

skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om

förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1937,

dock att skogsbrandordning icke behöver underställas länsstyrelses prövning

före den 1 januari 1938.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Bilaga A.

Skogsbrandkommitténs förslag

till

Reviderad lag om förekommande och släckning av skogseld.

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära

skog, att elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erforderliga

till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,

må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas eller

eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld uppgöras

i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, får ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål

å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan

uppstå.

5 §:

Där avverkning ägt rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår,

å vilket bantåg framföres, än trettio meter, vare markägare pliktig

att, på anmodan av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad,

vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för

skogseld uppstår.

6 §•

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är

tillfredsställande ordnat.

Vid handläggning av ärenden, som angå skogsbrandväsendet, må länsstyrelse

inhämta yttrande av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

7 §.

Kommun skall upprätthålla ett brandskydd, som anses kunna tillfredsställa

skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld.

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote. Dock åge länsstyrelse,

efter hörande av kommunen, besluta, att vad sålunda är stadgat ej skall

äga tillämpning i fråga om viss socken eller att två eller flera socknar må

förenas till en brandrote.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kartol. Maj.ts proposition nr 16.

69

Där så är erforderligt för beredande av trygghet mot skada av skogseld,

må länsstyrelse, efter kommunens hörande, besluta, att socken skall

utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall i brandrotar

indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som

utgör egen kommun, skall, där länsstyrelse, efter vederbörandes hörande,

finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8§.

Förvaltningen av brandrotes angelägenheter skall handhavas av kommunalnämnd,

drätselkammare eller annat kommunalt organ med motsvarande

uppgift, därest ej kommunen finner skäligt uppdraga förvaltningen åt

en för sådant ändamål särskilt utsedd brandstyrelse.

I skogsbrandordning, varom förmäles i 18 §, skola föreskrifter meddelas

om de åligganden och befogenheter, som tillkomma den förvaltande myndigheten.

9 §■

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, som av länsstyrelse efter

kommuns hörande förordnas för en tid av fyra år. Då brandfogde förordnats,

skall kommunen härom ofördröjligen underrättas.

Det åligger den, som förordnats till brandfogde, att åtaga sig uppdraget;

dock äger den, som innehaft sådant uppdrag, att för nästkommande fyraårsperiod

avböja nytt förordnande.

Befinnes brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för

befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma.

För varje brandrote skall finnas en vice brandfogde; och gäller i fråga

om denne, vad ovan är stadgat örn brandfogde.

10 §.

Närmaste inseendet över brandrotes brandväsen utövas av brandfogden.

Vid brandfogdens frånvaro skall vice brandfogden inträda i hans ställe.

Örn brandfogdes och vice brandfogdes åligganden skola bestämmelser

meddelas i skogsbrandordningen.

11 §•

Brandfogde och vice brandfogde äga av kommunens medel åtnjuta arvoden

för uppdraget till belopp, som må kunna finnas skäligt.

12 §.

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet

eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

13 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka elden eller undanröja faran, är han skyldig dels att, om

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden

eller annan med skogsbrandväsendet betrodd person, som jämlikt

bestämmelser i skogsbrandordningen kan hava för sådant uppdrag utsetts,

polismyndighet eller vid domänverket eller hos skogsvårdsstyrelse anställd

person.

Polismyndighet eller vid domänverket eller hos skogsvårdsstyrelse an
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

ställd person, som får sådan underrättelse, skall omedelbart meddela brandfogden

härom.

Har skogseld utbrutit eller föreligger överhängande fara därför, skall

brandfogden eller hans ställföreträdare ofördröjligen sammankalla erforderligt

manskap för eldens släckning samt, så fort ske kan, underrätta

vederbörande polismyndighet. Utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål

fortskaffas.

Innhavare av telefon åligger att vid skogseld eller överhängande fara

därför ställa telefonen till förfogande åt brandfogde eller dem, som hans

ärenden gå.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med erforderliga

släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga i

släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,

skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse skynda

dit och taga del i arbetet.

Ägare av häst, bil eller annat fordon eller båt är pliktig att, när brandfogde

för släckningsarbete det påfordrar, ställa dem till brandfogdens förfogande.

14 §.

Vid släckning av skogseld skall befälet utövas av brandfogde. Hotar eller

berör elden två eller flera brandrotar, skall den brandfogde, å vars område

elden utbrutit, utöva befälet; och åligger det övriga brandfogdar att i

släckningsarbetet vara befälhavaren behjälpliga.

Har elden tagit eller befaras den taga större omfattning må länsstyrelsen

förordna särskild befälhavare ävensom rekvirera det biträde av militär, som

kan erfordras. Länsstyrelsen äger jämväl att vid skogseld eller överhängande

fara därför från militärmyndigheterna rekvirera erforderligt biträde för

spaningsändamål och liknande.

15 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga

moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika, för ändamålets vinnande

nödiga åtgärder; dock att, där befälhavare är tillstädes, hans föreskrift

först skall inhämtas.

16 §.

Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället,

förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren åge, där så erfordras, ålägga släckningsskyldige att, sedan

elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen är

fullbordad.

17 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller, efter anmälan, avlägsna sig från

brandställe gälle, örn någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande

av viktiga göromål, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna

eller örn ledighet härför vägras honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren

eller arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld

må ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

18 §.

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,

som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

bestämmelser äro till förekommande och släckning av skogseld skäligen erforderliga.

Skogsbrandordning skall uppgöras av kommun samt, för att vara gällande,

prövas och fastställas av länsstyrelse.

Vad sålunda är stadgat skall äga tillämpning jämväl ifråga om ändring

i eller tillägg till skogsbrandordning.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas

dagsböter.

19 §.

Då brandfogde och vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning

fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelserna. Det åligger kommun att skyndsamt besörja, att

dylik kungörelse intages i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för orten i allmänhet införas, samt att tillse att förteckning, upptagande

namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar och vice brandfogdar

samt å det brandbefäl i övrigt, som jämlikt bestämmelser i skogsbrandordningen

kunnat utses, ävensom att exemplar av skogsbrandordningen finnas

för köpare tillgängliga.

20 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

skogseld, ävensom ägare av transportmedel, som vid sådant tillfälle tagits

i bruk, må kunna, efter ty skäligt prövas, av statsmedel bekomma ersättning

eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till följd

av arbetet.

Därest vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom

ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden

därför bestridas av statsmedel.

Brandfogden skall till länsstyrelsen avgiva förslag rörande tilldelande av

ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit till honom,

skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Länsstyrelse pröve förslag eller framställning, som nu sagts, och utanordne

till vederbörande dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelses

beslut i sådant ärende må ej föras.

21 §.

över av länsstyrelse jämlikt denna lag fastställda beslut, med undantag

av vad i 20 § sägs, åge vederbörande föra klagan hos Konungen inom tid,

som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,

till dess annat vederbörligen förordnas.

22 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej stäD

ler sig till efterrättelse vad i 13 § första, fjärde, femte eller sjätte stycket

föreskrives eller vad i tredje stycket av samma paragraf stadgas örn kallelses

fortskaffande eller bestämmelsen i 16 § första stycket; så ock släckningsskyldig,

som ej åtlyder vad befälhavaren i eller för släckningsarbetet befaller,

straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare brandfogde eller vice brandfogde förfallen, där

han är försumlig i fullgörandet av sina åligganden.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften

i 17 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning

avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit hemlov, är arbetsgivaren

eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna

paragraf sägs.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna

lag eller skogsbrandordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill

varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning honom delgivits

fällas till det straff, som är bestämt för förseelsen.

Till böter enligt denna lag eller enligt skogsbrandordning må icke dömas,

om förseelsen är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare

straff.

23 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot

skogsbrandordning.

24 §-

Böter, vilka ådömas efter denna lag eller skogsbrandordning, skola tillfalla

kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligtallmän

lag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

73

Bilaga B.

Av skogsbrandkommittén uppgjord

Handledning

vid utarbetande av skogsbrandordningar.

De i det följande framlagda förslagen äro avsedda att lämna vägledning vid

utarbetande av skogsbrandordningar. Sålunda angives vad som under vissa

förhållanden lämpligen bör införas i dessa. I form av anmärkningar hava

därjämte lämnats en del kompletterande upplysningar.

Då kommitténs lagförslag syftar till att åvägabringa ett förbättrat skogsbrandskydd,

är det tydligt, att även skogsbrandordningarna, som skola fullständiga

lagen, böra bliva ett uttryck härför. För att vara gällande skall skogsbrandordning

prövas och fastställas av länsstyrelsen. Denna myndighet skall

också vaka över att skogsbrandväsendet inom länet är tillfredsställande ordnat.

Länsstyrelserna torde därför vid granskningen av skogsbrandordningarna

icke underlåta att taga i övervägande, huruvida bestämmelserna i dessa

efter förhållandena äro av nöjaktig beskaffenhet.

Förslag nr 1.

Detta förslag är avsett att tillämpas i de fall, där mera omfattande åtgärder

för brandförsvaret äro påkallade. Förslaget bör med de modifikationer, som

av lokala orsaker må erfordras, i regel kunna följas i brandrotar i de skogrikare,

men glest bebyggda landsdelarna, där det är av nöden att en rätt omfattande

organisation av brandstyrkan reden i förtid ordnas. Huvuddragen

av sagda organisation, såsom den här tänkts, äro följande.

Brandroten indelas i erforderligt antal brandkretsar. Inom varje krets utses

brandmästare, vice brandmästare, uppbådare, vice uppbådare, brandförman

och vice brandförman samt beredskapsmän. Därjämte utses vissa personer

att vid skogseld tjänstgöra som adjutanter, gångbud, velocipedordonnanser

m. m. De släckningsskyldiga indelas i två uppbåd: första och andra

uppbådet. Brandförman är befälhavare för en grupp på tio å femton närmast

honom boende män i första uppbådet. Brandmästare är befälhavare

för c:a tio sådana grupper. Vice brandförman och vice brandmästare utöva

motsvarande befäl i andra uppbådet. De föreslagna styrkeförhållandena

skola självfallet anpassas efter ortsförhållandena. Brandfogden är brandrotens

högste befälhavare med vice brandfogden som ersättare.

Vid skogseld utrycka beredskapsmännen utan dröjsmål. Beräknas dessa

ej kunna hämma branden, insättes, efter kallelse genom uppbådarna, första

uppbådet, helt eller delvis. Grupperna inställa sig å samlingsplatser, där respektive

brandförmän taga befälet.

Andra uppbådet är avsett att stå sorn reserv eller tjänstgöra som avlösning.

Dess utryckning sker på brandfogdens order och är organiserad på samma

sätt som första uppbådets.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Skogsbrandordning.

för ............ brandrote av ............ socken, upprättad jämlikt

18 § av lagen om förekommande och släckning av skogseld den ..........

........... 19 .... och fastställd av länsstyrelsen enligt resolution den ....

.......... 19 ....

Anm. Då socken är indelad till flera brandrotar, skola dessa erhålla särskilda

namn eller littera. Därest socken utgör en brandrote eller två eller flera

socknar äro förenade till en sådan, införes i rubriken endast socknens eller

socknarnas namn.

KAP. A.

Örn skogsbrandordningens tillämpningsområde.

1 §•

Anm. Här skall närmare angivas det område, för vilket skogsbrandordningen

gäller. Paragrafen kan exempelvis erhålla följande lydelse: Denna

skogsbrandordning gäller för N. N. sockens N. N. brandrote, omfattande området,

som begränsas i norr av N. N., i söder av N. N. etc.; eller: Denna

skogsbrandordning gäller för N. N. sockens N. N. brandrote, omfattande

byarna N. N. etc.

KAP. B.

Örn förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter.

2 §•

Förvaltningen av skogsbrand väsendets angelägenheter handhaves av kommunalnämnden.

För handläggning av hithörande ärenden sammanträder

kommunalnämnden så ofta omständigheterna det påkalla och jämväl när det

äskas av länsstyrelsen eller brandfogde.

Då ärende, som rör skogsbrandväsendet, förekommer till behandling inför

kommunalnämnden, skall det föredragas av vederbörande brandfogde; och

åligger det denne att, då hans uppfattning avviker från kommunalnämndens,

om sin mening låta göra anteckning till protokollet. Av de fattade besluten

skall länsstyrelsen omedelbart erhålla del genom protokollsutdrag.

Anm. Vad ovan och i det följande sägs om kommunalnämnd gäller, i tilllämpliga

fall, även drätselkammare eller annat kommunalt organ med motsvarande

uppgift. — Finner kommun skäligt att uppdraga förvaltningen av

skogsbrandväsendets angelägenheter åt en särskild brandstyrelse, skall i denna

paragraf införas bestämmelser om styrelsens storlek och sammansättning,

sammanträden, förhandlingsordning, förande av protokoll etc. Till ledning

vid utarbetande av dessa bestämmelser torde kunna tjäna jämförliga regler

i »Handledning vid utarbetande av brandordningar för landskommuner», 2

och 3 §§, Statens offentliga utredningar 1924:23.

3 §•

Det tillkommer kommunalnämnden: att uppgöra förslag till skogsbrandordningar

och ändring i dessa; att årligen avgiva förslag till stat för skogs
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

75

brandväsendet under det nästföljande året; att övervaka anskaffandet av

brand- och sjukvårdsmateriel; att i skogsbrandväsendet rörande angelägenheter

avgiva de yttranden, som av vederbörande myndigheter infordras, samt

att i övrigt främja allt, som kan åvägabringa ett tillfredsställande skogsbrandskydd.

Anm. Därest särskild brandstyrelse är utsedd, skola nu ifrågavarande åligganden

ankomma på denna.

KAP. C.

Om brandfogde och vice brandfogde.

4 §•

Förutom vad i gällande lag eller eljest kan vara föreskrivet, åligger det

brandfogden: att övervaka efterlevnaden av skogseldslagen, denna brandordning

eller vad eljest i ämnet kan finnas stadgat samt att till laga beivran anmäla

brott mot sålunda meddelade föreskrifter; att vårda sig örn att rotens

brandväsen är efter förhållandena nöjaktigt ordnat samt att, då för sådant

ändamål anslag av kommunens medel eller förändring eller tillägg i skogsbrandordningen

erfordras, därom göra framställning till kommunalnämnden,

att före januari månads utgång till landsfiskalen i orten avgiva statistisk redogörelse

enligt fastställda grunder över nästföregående års skogseldar inom

brandroten, samt att på kommunens bekostnad deltaga i de kurser i skogseldsläckning

m. m., som för brandfogdar kunna bliva anordnade.

5 §.

Vice brandfogden åligger: att biträda brandfogden i dennes åligganden^ att,

då brandfogden är hindrad, fullgöra de med hans befattning förenade åligganden,

samt att på kommunens bekostnad deltaga i kurser, varom förmäles

i 4 §.

6 §.

Brandfogden och vice brandfogden skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen

fastställda tjänstetecken. Dessa anskaffas och underhållas på kommunens

bekostnad.

Anm. Tjänstetecknen torde lämpligen utgöras av mössa med lämpligt märke

ävensom armbindel med inskriptionen »brandfogde» resp. »vice brandfogde».

Enhetlighet bör råda inom länet och i största möjliga utsträckning

även länen emellan.

7 §■

Brandfogden och vice brandfogden skola under tiden..................

vara beredda att träda i tjänstgöring och vid resor inom brandroten vidtaga

sådana åtgärder, att de äro lätt anträffbara. ''

Om brandfogden under tid, som nu nämnts, för mer än ett dygn begiver sig

utom rotens område, skall han dessförinnan i sitt ställe sätta vice brandfogden.

Därest vice brandfogden för mer än ett dygn begiver sig utom rotens område,

skall han härom underrätta brandfogden.

Brandfogden och vice brandfogden få under sagda tid icke samtidigt vistas

utom brandrotens område utan att hava i sitt ställe satt av kommunalnämndens

ordförande godkänd ställföreträdare.

Anm. I första stycket skall angivas den för skogseld farliga tiden i orten,

då bestämmelserna skola tillämpas. I syfte att förenkla befälsskiftet kan

kommunalnämndens ordförande en gång för alla godkänna brandfogdes

och vice brandfogdes ställföreträdare.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

KAP. D.

Örn allmänna försiktighetsmått till förekommande av skogseld.

8 §•

Brandfogden skall vårda sig om att allmänheten iakttager varsamhet vid

handhavande av eld ute å marken. Han skall jämväl vaka över att erforderliga

försiktighetsmått till förebyggande av skogseld bliva vidtagna.

Anm. Det förebyggande skogsbrandskyddet måste tillmätas största vikt.

Det är därför önskvärt, att brandfogden vid lämpliga tillfällen, medelst föredrag

eller på annat sätt och med hänvisning till gällande lag, manar till

varsamhet med eld i skog och mark. Han skall med uppmärksamhet följa

de företeelser inom brandroten, vilka till vinnande av ökad trygghet mot

skogseld synas påkalla särskilda åtgärder, och därvid ingripa på det sätt, som

i varje fall kan anses lämpligt. Genom brandfogdens försorg bör vid behov

framställning göras till järnvägsförvaltning om vidtagande av anstalter för

minskande av eldfara längs järnväg. Särskilt betydelsefullt är att han under

tid av fara för skogseld drager försorg om att antändningar snarast observeras

genom att på kommunens bekostnad anordna tillfällig bevakning. Då gräsoch

risbränningar ej sällan verkställas på ett sätt, som föranleder stor eldfara

för skogen, utgör tillsyn häröver en viktig uppgift för brandfogden.

Även andra åtgärder kunna ifrågakomma. I detta arbete kan brandfogden

biträdas av samtliga i det följande omnämnda funktionärer. — I förevarande

kapitel torde i de fall, då så är erforderligt, böra upptagas bestämmelser

angående anmälan till brandfogde om avsikt att verkställa markbränning

(se sid. 35).

9 §>

Brandfogden skall tillse, att på lämpliga, allmänt besökta platser inom

brandroten, såsom järnvägs- och busstationer, skolor o. s. v., samt på kommunala

anslagstavlor anslås dels utdrag ur skogseldslagen jämte en allmän

uppmaning till försiktighet med eld i skog och mark, dels ock en förteckning

över skogsbrandfunktionärer inom roten.

Anm. Ifrågavarande utdrag torde i främsta rummet böra omfatta lagens

fyra första paragrafer ävensom bestämmelserna om skyldighet att deltaga i

skogseldsläckning. Förslag till funktionärsförteckning är uppgjord i formulär

nr 1. — Det är önskvärt att länsstyrelsens bistånd vinnes så till vida,

att nämnda handlingar kunna utfärdas som länskungörelser.

KAP. E.

Örn brandrulla, brandkretsar, brandmästare, uppbådare, brandförman och

beredskapsmån.

10 §.

Brandfogden skall å kontrollkort låta årligen före utgången av februari

månad upprätta förteckning över de släckningsskyldiga inom brandroten

ävensom över därstädes hemmahörande motorfordon och andra lämpliga

transportmedel.

Anm. För varje släckningsskyldig eller motorfordon — båtar kunna även

ifrågakomma — upplägges enligt självkopieringssystem ett kort i fyra exemplar.

På kortet antecknas den släckningsskyldiges namn, adress och tele
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Mi
-

ll

fonnummer, uppbådets nummer, namn på vederbörande brandmästare och

brandförman, dessas adresser och telefonnummer, samlingsplats vid uppbåd,

den släckningsskyldiges funktion vid släckningsarbete, vilka verktyg, som

skola medhavas eller hämtas till brandplats, för vilken tid proviant skall medföras,

bils nummer, ägare, chaufför och funktion m. m. Därjämte skall å

baksidan av kortet finnas plats för anteckningar örn medförda eller hämtade

redskap, ankomst till brandplats, tillfälligt hemlov, förnyad inställelsetid,

slutligt hemlov, förstörda redskap och kläder, redovisade redskap samt för

brandbefälets signatur. Förslag till kontrollkort återfinnes i formulär nr 2.

Rätt förda oell kompletterade med uppgifter å sättet för uppbådningens

verkställande utgöra kontrollkorten en mobiliseringsplan vid skogseld. Vid

deras upprättande må beaktas nödvändigheten såväl av planmässighet beträffande

medförda redskaps art som av att utryckning sker på sådant sätt,

att reserver för avlösning finnas. Här räknas, som redan anförts, med två

uppbåd, av vilka — sedan beredskapsmännen begivit sig till brandplatsen

— det första skall bereda sig att genast rycka ut, och det andra stå som reserv

att ingripa på närmare order. Detta utesluter icke, att brandfogden vid mera

omfattande skogseld omedelbart må rekvirera större del av andra uppbådet

och särskilt kanske de närmast brandplatsen boende. Vid brand, då första

uppbådet ej förslår, bör även kunna ordnas så, att närliggande brandrotars

första uppbåd rekvireras genom hänvändelse till resp. brandlogdar. Under

alla förhållanden bör en viss del av andra uppbådet reserveras för avlösning.

Kallelse till släckningsarbetet kan ske på olika sätt efter förhållandena på

olika platser. Man torde kunna förutsätta, att telefon eller budkavle i allmänhet

kommer att användas. Telefon bör uppenbarligen nyttjas, så långt

omständigheterna det tillåta och särskilt för inkallande av beredskapsmännen.

Emellertid måste även budkavle tillgripas för delgivningen, särskilt i

trakter där telefon saknas. Förslag till blankett till budkavle återfinnes i

formulär nr 3. Klämtning på överenskommet sätt kan ofta vara ägnad att

väcka tillbörlig uppmärksamhet vid hotande eldfara. — Ifråga örn användande

av telefon hänvisas till föreskrifter i det följande. — För befordrande av

släckningsmanskap eller för transport av redskap m. m. böra i möjligaste

mån motorfordon och motorbåtar användas. Det är lämpligt att avtal på förhand

träffas örn sådana transporters verkställande.

I samband härmed må framhållas önskvärdheten av, att brandfogden a

kartor studerar och markerar de försvarsställningar, som vid släckning av

skogseld under olika förhållanden kunna visa sig lämpliga. Härigenom vinnes

en god översikt av de möjligheter i sådant hänseende, trakten erbjuder.

Vid brandfogdeskiften torde det vara till stor nytta att dylikt kartmaterial

förefinnes.

11 §•

Brandroten skall av brandfogden indelas i erforderligt antal brandkretsar.

Inom varje brandkrets skall brandfogden för samma tid, för vilken lian

blivit förordnad, utse en brandmästare, en uppbådare samt lämpligt antal

brandförmän och beredskapsmän jämte vice brandmästare, vice uppbådare

och erforderligt antal vice brandiörmän. Ifrågavarande funktionärer skola

av brandfogden erhålla instruktion rörande sina uppdrag.

Brandfogden skall ock vidtala personer att i händelse av skogseld övervaka

redskaps- och provianttransporter, tjänstgöra som adjutanter, gångbud,

velocipedordonnanser, sjukvårdare el. dyl.

Anin. Härigenom ordnas på förhand befälsföringen vid släckning. Det ma

beaktas, att mot en grupp av tio å femton närboende slåckningsskyldiga

lämpligen bör svara en brandförman, samt alt brandkretsen bör avgränsas

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

så, att brandmästaren förfogar över tio sådana grupper. Lokala förhållanden

kunna givetvis förorsaka en modifiering av dessa regler.

Som redan nämnts skall brandmästare och brandförman tjänstgöra som

befäl i första uppbådet, vice brandmästare och vice brandförman i andra

uppbådet samt därjämte som ersättare i det första. Beredskapsmans och

uppbådares funktioner framgå av vad i det föregående nämnts; se även 13

och 15 §§.

Till brandmästare bör utses person med befälsegenskaper och kännedom

om det tekniska förfarandet vid skogseldsläckning. Till uppbådare utses

person nied för uppdraget nödig auktoritet i orten. Brandförmän och beredskapsmän

utses bland vana skogskarlar av den bofasta befolkningen. Såväl

brandmästare som uppbådare och örn möjligt även brandförman och

beredskapsman böra vara anträffbara med telefon.

12 §.

Förutom vad i det följande föreskrives äro brandmästare och vice brandmästare

skyldiga att efter kallelse på utsatt tid infinna sig vid av brandfogden

bestämd samlingsplats och taga befälet över det brandkretsens släckningsmanskap,

som där infinner sig, samt efter order av brandfogden eller

hans ställföreträdare och på sätt av denne bestämmes med dessa begiva sig

till brandplatsen.

13 §.

Uppbådare är, förutom vad nedan stadgas, skyldig dels att på brandfogdens

anmodan och i den ordning, denne bestämmer, skyndsamt sammankalla

släckningsskyldiga, dels ock att vid skogseld ständigt uppehålla kontakt

med brandfogden samt efter dennes order verkställa kallelser och uppbåd

ävensom i övrigt gå honom tillhanda.

Vice uppbådare åligger att biträda uppbådaren samt att, då den senare är

hindrad, fullgöra dennes åligganden.

14 §.

Förutom vad nedan föreskrives åligger det brandförman och vice brandförman

att på kallelse skyndsamt begiva sig till samlingsplats samt taga befälet

över dem tilldelat släckningsmanskap, som där infinner sig, samt därefter

handla enligt order av brandfogden eller hans ställföreträdare eller vederbörande

brandmästare.

15 §.

Beredskapsman åligger att vid erhållen kännedom att skogseld utbrutit

inom brandkretsen utan särskild kallelse snabbast möjligt begiva sig till

brandstället samt där påbörja släckningsarbetet.

Den beredskapsman, som först infunnit sig vid brandplatsen, för befäl över

övriga tillstädeskommande till dess annat brandbefäl anlänt. Han skall

sörja för att brandfogden hålles underrättad om släckningsarbetets fortgång.

16 §.

Brandmästare, uppbådare, brandförman samt motsvarande vice befattningshavare

ävensom beredskapsman skola under tid, som i 7 § sägs, vara

beredda att på kortast möjliga tid träda i tjänstgöring.

De äro skyldiga att ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter till

efterrättelse samt att mottaga och utöva det befäl, som av närmaste förman

eller brandfogden ålägges. Då de erhållit kännedom om timad skogseld,

skola de ofördröjligen meddela brandfogde!! härom.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

79

17 §.

Brandmästare, uppbådare och brandförman samt motsvarande vice befattningshavare

skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen fastställda tjänstetecken.

Anm. Nämnda tjänstetecken utgöras lämpligen av armbindlar med inskription.

Det är önskvärt, att brandfogden disponerar över ett antal reservbindlar,

att användas bland annat vid tillfällen, då extra befäl kan komma

att utses.

KAP. F.

Om mobilisering spion, släckningsredskap, proviantering och sjukvård.

18 §.

Brandfogden skall till ledning för uppbådare årligen före mars månads utgång

tillställa denne: 1) en upplaga av de i 10 § omnämnda kontrollkorten

för brandkretsen; 2) förteckning å brandbefäl och beredskapsmän inom

brandkretsen, samt 3) uppgift å sättet för de släckningsskyldiges inkallande,

visande i vilka fall telefon, budkavle eller annan kallelsemetod skall användas.

Handlingar, som under l) och 2) här ovan sägs, skola före samma tidpunkt

tillställas jämväl brandmästare. Brandförman skall samtidigt erhålla

förteckning å de släckningsskyldiga, vilka stå under hans befäl, samt uppgift

om samlingsplats vid utryckning till skogseld ävensom förteckning enligt

2) här ovan.

Till släckningsskyldig skall utsändas kopia av vederbörandes kontrollkort.

Anm. Enligt 10 § skall kontrollkort uppläggas i fyra exemplar, nämligen

ett stamkort och tre kopior. Stamkortet behålles av brandfogden, och av

de tre kopiorna tillställas uppbådare, brandmästare och släckningsskyldig

vardera en. Brandmästarens upplaga skall — som framgår av det följande

— användas för anteckningar vid släckningsarbetet och bör därför bestå av

kartong eller dylikt. Den släckningsskyldiges eget kort, som enbart är avsett

som påminnelse örn vederbörandes åliggande i händelse av skogseld,

kan distribueras genom resp. brandmästare och brandförman, i vilket fall

den senare själv kan upprätta härovan omförmäld förteckning å släckningsskyldiga

under hans befäl.

19 §.

Brandfogden skall ombesörja, att förråd, bestående av ................

........, finnas tillgängliga, över ifrågavarande redskap skall brandfogden

årligen före februari månads utgång upprätta förteckning. Bedskapen

skola förvaras i ................. och skall brandfogden hava tillsyn över

att de äro i brukbart skick.

Brandfogden skall även tillse, att förbands- och medicinlåda finnes vid

brandplats tillgänglig. Av kommunen inköpt förbands- och medicinlåda

skall av brandfogden förvaras.

Anm. I paragrafen skall införas dels detaljerad uppgift över de redskap,

yxor, hackor, hinkar, spadar m. m., som av kommunen skola hållas disponibla,

dels ock uppgift å den eller de platser, där redskapen skola förvaras.

Det är önskvärt att för brandroten uppläggas särskilda förråd av redskap

och särskilt då sådana, vilka beräknas icke komma att i tillräcklig omfattning

medföras av släckningsmanskapet. I vissa fall torde kunna ordnas så,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

att handlande i orten vidtalas att under sommarhalvåret upplägga tillräckligt

lager av erforderliga redskap samt vid rekvisition till i förväg bestämt

pris ställa dessa till förfogande.

20 §.

Det åligger brandfogden att i förtid ordna för gemensam proviantering av

släckningsmanskapet för fall av mera omfattande skogseld.

Anm. Av vikt är att frågor, samhörande med proviantanskaffning vid

större skogseldar, redan i förtid beaktas och ordnas, på det att någon tvekan

örn vem, som skall ombesörja provianteringen, när elden pågår, ej må uppstå.

Visserligen bör varje man vid utryckningen enligt order vara försedd

med proviant för viss tid, exempelvis ett dygn, men vid mera omfattande

skogseld måste man dock som regel räkna med central proviantanskaffning.

Handlande eller annan lämplig person i orten bör vidtalas att vid behov

leverera lämplig proviant till släckningsmankapet.

KAP. G.

Om förfarandet vid skogseld.

21 §.

Uppbådare och brandförman skola tillse, att utfärdad kallelse noggrant

och utan uppskov hörsammas av envar släckningsskyldig, som icke kan visa

laga förfall.

Efter fullgjort uppdrag skall uppbådaren begiva sig till av brandfogden

anvisad plats för att där fullgöra av brandfogden lämnade uppdrag.

22 §.

Vid mötesplatsen skola brandförmännen taga befäl var och en över sin

grupp.

Snarast möjligt skall tillstädeskommande manskap av brandmästaren erhålla

resp. kontrollkort enligt 10 och 18 §§, sedan brandmästaren därå låtit

verkställda anteckningar rörande inställelsetid samt medförda redskaps art,

antal och tillstånd. Å korten skola under släckningsarbetets gång av brandbefälet

göras anteckningar om arbetstid, hemlov etc. samt, sedan arbetet avslutats,

om förstörda kläder och redskap m. m. Anteckningarna skola av

brandbefälet signeras.

Anm. Vid utdelande av omförmälda kort kan viss kontroll erhållas över

att uppbådat manskap infunnit sig. De föreskrivna anteckningarna om medförda

redskap, arbetstid etc. skola tjäna till ledning vid bestämmande av ersättningar.

23 §.

Då skogseld utbrutit eller då överhängande fara därför är för handen,

äger brandfogden vidtaga åtgärder för öppenhållning av rikstelefonstation i

orten eller anordnande av extra förbindning enligt de bestämmelser, som

kunna vara gällande.

Anm. I föreliggande betänkande har ifrågasatts, att brandfogde skall

vara behörig att hos föreståndare för telefonväxel eventuellt annan telegrafverkets

myndighet begära öppenhållning eller anordnande av extra förbindning.

Då brandfaran är överstånden, skall brandfogden omedelbart vidtaga

åtgärder för att i vanlig ordning återförsätta telefonförbindelserna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

81

24 §.

Brandfogden, som utövar högsta befälet över brandrotens släckningsstyrka,

äger enligt eget omdöme avgöra, huru släckningsbefälet skall utövas å

brandplatsen, när han skall avlösas m. m.

25 §.

Den, som deltager i släckning av skogseld, är pliktig att ovillkorligen efterkomma

överordnads i tjänsten givna befallningar.

Allt brandbefäl skall under släckningsarbetet vinnlägga sig örn att uppehålla

förbindelsen med närmaste överordnad.

Anm. Vid avgivande av rapporter och meddelande av order, där sådant

under skogseldsläckning ej kan muntligen verkställas, kunna blanketter enligt

formulär nr 4 och 5 användas.

26 §.

Vid mera långvarigt släckningsarbete skall brandfogden tillse, att manskap

för avlösning i god tid uppbådas.

Vid tillfälligt hemlov skall å kontrollkortet anteckning av brandbefäl göras

rörande tiden för såväl hemlovet som för förnyad inställelse å angiven

mötesplats. Det åligger brandbefäl att hålla noggrann tillsyn över att meddelade

föreskrifter om förnyad inställelse av släckningsskyldiga iakttagas.

27 §.

Det åligger brandfogden eller hans ställföreträdare att hos landsfiskalen

i orten, så fort ske kan, anmäla varje skogseld samt att hålla landsfiskalen

underrättad örn släckningsarbetets fortgång i och för manskaps uppbådande

eller länsstyrelsens ingripande med förordnande av särskild befälhavare,

militärhandräckning eller dylikt.

Anm. Härmed avses, som tidigare framhållits, att bland annat åvägabringa

förutsättningar för länsstyrelsen att, då så erfordras, snabbt och tidigast

möjligt vidtaga åtgärder av omförmält slag. Biträde av militär bör begränsas

till vad som kan anses vara oundgängligen nödvändigt. Det kan

ofta vara tillräckligt att påkalla visst slag av militärbiträde, såsom signalavdelning,

telefongrupp, flygplan för spaning etc. Behovet härav skall i varje

fall av vederbörande övervägas och till landsfiskalen meddelas.

28 §.

Sedan det egentliga släckningsarbetet blivit avslutat, skall manskapet

hemförlovas.

Om eftersläckningen påkallar särskild vakthållning, skall brandfogden eller

hans ställföreträdare träffa anstalter härför. Efter slutlig avsyning av

brandplatsen skall det kvarlämnade vaktmanskapet meddelas särskilt hemlov.

29 §.

Då hemlov meddelats, skall tillgängligt brandbefäl härom göra anteckning

å kontrollkorten, som därefter överlämnas till brandmästaren för att

av honom behållas. Vid hemförlovningen skall deltagare i släckningsarbetet

till brandmästaren göra de framställningar örn ersättning för skada till

följd av släckningsarbetet, vartill han anser sig äga fog. Ifrågavarande

framställningar ävensom uppgifter rörande den tid, vari vederbörande deltagit

i arbetet, samt den utsträckning, vari transportmedel använts, skola av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

brandmästaren överlämnas till brandfogden, som på grundval härav skall

till länsstyrelsen avgiva förslag rörande utbetalande av ersättningar.

Sedan släckningsarbetet avslutats skola de redskap, som avses i 19 §, omedelbart

uppräknas och granskas för att därefter genom brandfogdens försorg

ofördröjligen underkastas nödiga reparationer.

KAP. H.

Örn ersättningar.

30 §.

Brand fogden är berättigad att av kommunala medel uppbära gottgörelse

för med uppdraget förenade kostnader till skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton,

resor o. dyl. utgifter med ett belopp av......kronor per år. över

medel, som hava blivit ställda till hans förfogande, skall föras bok, vilken avslutas

för kalenderår.

För sitt arbete åtnjuta brandfogden och vice brandfogden ersättning av

kommunen enligt följande grunder: ..................................

Brandfogdens räkenskaper och förvaltning samt åt honom anförtrodda

släckningsredskap m. m. skola årligen granskas av två för ett år i sänder av

kommunen utsedda revisorer, som över sina iakttagelser skola avgiva berättelse

före mars månads utgång nästföljande år.

Anm. Det är önskvärt, att medel i kommunens stat ställas till brandfogdens

förfogande för bestridande av utgifter i samband med hans uppdrag. Av

största vikt är att tillräckliga medel anslås för bekostande av den vakthållning

under tid av fara för skogseld, varom tidigare (se anm. till 8 §) nämnts.

31 §.

Vid bestämmande av ersättning för deltagande i släckning av skogseld, varom

i 20 § av skogseldslagen talas, iakttages bland annat, att gottgörelse ej bör

utgå till den, som haft direkt personligt intresse av skogseldsläckningen. Sådan

ersättning må ej uppbäras av brandfogde eller vice brandfogde.

Anm. Med hänsyn till den betydelsefulla och krävande funktion, beredskapsman

innehar, bör han kunna erhålla förhöjd ersättning. — Begångna

förseelser, visad ovillighet eller annan försumlighet vid eldsläckningsarbetet

böra medföra nedsättning eller indragning av ersättning. Därest gemensam

proviantering på statens bekostnad varit anordnad, torde detta vid fastställande

av ersättning böra beaktas.

32 §.

Då gemensam proviantering anordnats, skall av brandfogden bestyrkt räkning

för prövning och likvidering, insändas till länsstyrelsen.

KAP. I.

Ansvarsbestämmelser.

33 §.

Är brandfogde eller vice brandfogde försumlig i fullgörandet av sina åligganden,

straffes med dagsböter.

Brandmästare, uppbådare, brandförman eller motsvarande vice befattningshavare

ävensom beredskapsman, som bryter mot vad i 12, 13 eller 14 § eller

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

83

15 § första stycket eller 16 § andra stycket finnes stadgat, ävensom den, som

ej ställer sig till efterrättelse vad i 25 § första stycket föreskrives, straffes jämväl

med dagsböter.

Till straff enligt denna skogsbrandordning må icke dömas, om å förseelsen

följer straff enligt allmän lag.

Förslag nr 2.

De särskilt i de två nordligaste länen rådande förhållandena kunna nödvändiggöra,

att inom brandroten finnes en stab av kvalificerat brandbefäl

utan speciellt uppdrag men med skyldighet att under brandfogdens eller vice

brandfogdens frånvaro föra självständigt befäl över manskapet vid släckning

av utbruten skogseld och i övrigt biträda brandfogden i befälsutövningen på

det sätt, denne finner lämpligt.

Vid utarbetande av skogsbrandordning för dylika fall torde den brandordning,

som här framlagts som förslag nr 1, kunna tjäna till ledning med iakttagande

av följande kompletteringar. Nu ifrågavarande brandbefäl har därvid

benämnts reservbefäl.

6 §•

Paragrafen fullständigas i så måtto, att även reservbefälet under tjänstgöring

skall bära av kommunen anskaffade och underhållna tjänstetecken av

samma art och beskaffenhet som brandfogdens och vice brandfogdens. Inskriptionen

å armbindel bör vara »reservbefäl».

9 §•

Förteckning över skogsbrandfunktionärer inom brandroten skall även upptaga

reservbefälet.

11 §•

Här upptages en bestämmelse, att brandfogden skall utse lämpligt antal

reservbefäl, som utan att tillhöra någon brandkrets skola tjänstgöra som befäl

vid skogseld.

I särskild paragraf bör föreskrivas, att reservbefälsperson, som varsnar eller

erhåller underrättelse, att skogseld utbrutit inom brandroten, genast skall inställa

sig å brandplatsen och där självständigt leda släckningsarbetet till dess

brandfogde eller vice brandfogde övertager befälet. Därjämte skall han vara

skyldig, att, efter kallelse av brandfogden, inställa sig vid skogsbrand.

Till reservbefäl, som skall erhålla instruktion av brandfogden, bör utses

skogligt kunniga och erfarna män. Det reservbefäl, som först infinner sig

vid brandplats, skall där föra befäl till dess brandfogden annat förordnar.

Örn så finnes lämpligt kan reservbefälet efter duglighet och erfarenhet uppföras

å en brandroterulla, och äger lägre nummer å rullan taga befäl över

högre nummer. Ett lämpligt antal av de främsta å varje brandroterulla kan

sammanföras å en gemensam förteckning, länsrulla, som bestämmer befälsrätten

mellan reservbefäl inom olika brandrotar. Reservbefäl, som icke uppförts

å länsrulla, äger ej taga befäl i annan brandrote i konkurrens med reservbefäl

därifrån.

16 §.

Jämväl reservbefälsperson skall vara beredd att under skogseldsäsongen

snabbt rycka ut. Han skall ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter

till efterrättelse samt utöva det befäl, som av brandfogden ålägges. Till den

senare skall han ofördröjligen lämna meddelande om utbruten skogseld, som

kommit till hans kännedom.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

33 §.

Om så anses behövligt må denna paragraf fullständigas med ansvarsbestämmelser

jämväl för reservbefäl.

Förslag nr 3.

Det kan tänkas, att en skogsbrandordning enligt förslag nr 1 anses nödvändig

för att ordna brandförsvaret, men att förhållandena i övrigt i regel icke

torde påkalla mobilisering vid skogseld av samtliga släckningsskyldiga. Detta

kan exempelvis inträffa i trakt, som på grund av där befintliga samhällen,

industriella anläggningar m. m. är mycket folkrik.

I sådant fall synes icke nödvändigt att jämlikt 10 § förslag nr 1 å kontrollkort

registrera samtliga släckningsskyldiga. Det kan för ändamålet vara nöjaktigt,

om ett begränsat antal personer utses att tjänstgöra i första eller andra

uppbådet. Å den brandstyrka, som därigenom upprättas, tillämpas de i förslag

nr 1 givna bestämmelserna. Övriga släckningsskyldiga stå sedan som en

extra reserv — ett tredje uppbåd — vilken tillkallas endast i sista hand.

Vid bestämmandet av första och andra uppbådets manskapsstyrka skall

självfallet den rena landsbygdsbefolkningen i första hand tagas i anspråk.

Förslag nr 4.

Därest risken för skada av skogseld är obetydlig och för brandskyddet erfordras

väsentligt mindre omfattande åtgärder än de härovan behandlade, kan

till vägledning för skogsbrandordningarnas utarbetande tjäna nedanstående

förslag. Detta torde, med av ortsförhållandena betingade jämkningar, kunna

användas i tätare bebyggda trakter, där skog förekommer i ringa utsträckning

och kommunikationsmöjligheterna äro goda.

Skogsbrandordning.

för............brandrote av............socken, upprättad jämlikt 18 §

av lagen örn förekommande och släckning av skogseld den..........19 ....

och fastställd av länsstyrelsen enligt resolution den............ 19 ....

KAP. A.

Örn skogsbrandordningens tillämpningsområde.

1 §•

Anm. Se anm. till 1 § förslag nr 1.

KAP. B.

Örn förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter.

2 §•

Förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter handhaves av kommunalnämnden.

För handläggning av hithörande ärenden sammanträder

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

85

kommunalnämnden så ofta omständigheterna det påkalla och jämväl när det

äskas av länsstyrelsen eller brandfogde.

Då ärende, som rör skogsbrandväsendet, förekommer till behandling inför

kommunalnämnden, skall det föredragas av vederbörande brandfogde; och

åligger det denne att, då hans uppfattning avviker från kommunalnämndens,

om sin mening låta göra anteckning till protokollet. Av de fattade besluten

skall länsstyrelsen omedelbart erhålla del genom protokollsutdrag.

Anm. Se anm. till 2 § förslag nr 1.

3 §•

Det tillkommer kommunalnämnden: att uppgöra förslag till skogsbrandordningar

och ändring i dessa; att årligen avgiva förslag till stat för skogsbrandväsendet

under det nästföljande året; att övervaka anskaffandet av

brand- och sjukvårdsmateriel; att i skogsbrandväsendet rörande angelägenheter

avgiva de yttranden, som av vederbörande myndigheter infordras, samt

att i övrigt främja allt, som kan åvägabringa ett tillfredsställande brandskydd.

Anm. Se anm. till 3 § förslag nr 1.

KAP. C.

Örn brandfogde och vice brandfogde.

4 §.

Förutom vad i gällande lag eller eljest kan vara förskrivet, åligger det

brandfogden: att övervaka efterlevnaden av skogseldslagen, denna brandordning

eller vad eljest i ämnet kan finnas stadgat samt att till laga beivran anmäla

brott mot sålunda meddelade föreskrifter; att vårda sig om, att rotens

brandväsen är efter förhållandena nöjaktigt ordnat samt att, då för sådant ändamål

anslag av kommunens medel eller förändring eller tillägg i skogsbrandordningen

erfordras, därom göra framställning till kommunalnämnden, att

före januari månads utgång till landsfiskalen i orten avgiva statistisk redogörelse

enligt fastställda grunder över nästföregående års skogseldar inom brandroten,

samt att, på kommunens bekostnad deltaga i de kurser i skogseldsläckning

m. m., som för brandfogdar kunna bliva anordnade.

5§.

Vice brandfogden åligger: att biträda brandfogden i dennes åligganden; att,

då brandfogden är hindrad, fullgöra de med hans befattning förenade åligganden,

samt att på kommunens bekostnad deltaga i kurser, varom förmäles

i 4 §.

6§.

Brandfogden och vice brandfogden skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen

fastställda tjänstetecken. Dessa anskaffas och underhållas på kommunens

bekostnad.

Amri. Se anm. till 6 § förslag nr 1.

7 §•

Brandfogden och vice brandfogden skola under tiden..............vara

beredda att träda i tjänstgöring och vid resor inom brandroten vidtaga sådana

åtgärder, att de äro lätt anträffbara.

Örn brandfogden under tid, som nu nämnts, för mer än ett dygn begiver sig

utom rotens område, skall han dessförinnan i sitt ställe sätta vice brandfog
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

den. Därest vice brandfogden för mer än ett dygn begiver sig utom rotens

område, skall han därom underrätta brandfogden.

Brandfogden och vice brandfogden få under sagda tid icke samtidigt vistas

utom brandrotens område utan att hava i sitt ställe satt av kommunalnämndens

ordförande godkänd ställföreträdare.

Anin. Se anm. till 7 § förslag nr 1.

KAP. D.

Örn uppbådare och beredskapsman.

8 §.

Inom varje brandrote skall brandfogden för samma tid, för vilken han

blivit förordnad, utse en uppbådare och en vice uppbådare samt lämpligt

antal beredskapsmän. Ifrågavarande funktionärer skola av brandfogden erhålla

instruktion rörande sina uppdrag.

Anm. Se anm. till 11 § förslag nr 1, tillämpliga delar.

9 §•

Uppbådare är, förutom vad nedan stadgas, skyldig dels att på brandfogdens

anmodan och i den ordning, denne bestämmer, skyndsamt sammankalla

släckningsskyldiga, dels ock att vid skogseld ständigt uppehålla kontakt med

brandfogden samt efter dennes order verkställa kallelser och uppbåd ävensom

i övrigt gå brandfogden tillhanda.

Vice uppbådare åligger att biträda uppbådaren samt att, då den senare är

hindrad, fullgöra dennes åligganden.

10 §.

Beredskapsman åligger att vid erhållen kännedom om att skogseld utbrutit

inom brandroten utan särskild kallelse snabbast möjligt begiva sig till brandplatsen

och där påbörja släckningsarbetet.

Den beredskapsman, som först infunnit sig å brandplats, för befäl över

övriga tillstädeskommande till dess brandfogden anlänt. Han skall sörja för

att brandfogden hålles underrättad om släckningsarbetets fortgång.

11 §-

Uppbådare, vice uppbådare och beredskapsman skola under tid, som i 7 §

sägs, vara beredda att på kortast möjliga tid träda i tjänstgöring.

De äro skyldiga att ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter

till efterrättelse samt att mottaga och utöva det befäl, som av brandfogden

ålägges. Då de erhållit kännedom om timad skogseld, skola de ofördröjligen

meddela brandfogden härom.

KAP. E.

Örn mobiliseringsplan.

12 §.

Brandfogden skall till ledning för uppbådare årligen före mars månads

utgång tillställa denne uppgift å sättet för de släckningsskyldigas sammankallande

samt förteckning å beredskapsmän inom brandroten.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

87

KAP. F.

Örn förfarandet vid skogseld.

13 §.

Uppbådare och brandförman skola tillse, att utfärdad kallelse noggrant

och utan uppskov hörsammas av envar släckningsskyldig, som icke kan visa

laga förfall.

Efter fullgjort uppdrag skall uppbådaren begiva sig till av brandfogden

anvisad plats för att där fullgöra av brandfogden lämnade uppdrag.

Anm. Det bör ankomma på uppbådare att tillse, att lämpliga släckningsredskap

medföras av de uppbådade enligt instruktion av brandfogden.

14 §.

Uppbådat släckningsmanskap skall vid mötesplatsen omhändertagas av

brandfogden eller hans ställföreträdare och indelas i arbetslag. Innan manskapet

lämnar mötesplatsen under vederbörandes befäl, skall förteckning

upprättas över de personer, som kommit tillstädes. Förteckningen skall jämväl

inrymma uppgift över medförda redskap och anteckningar rörande deras

beskaffenhet.

15 §.

Brandfogden, som utövar högsta befälet över brandrotens släckningsstyrka,

äger enligt eget omdöme avgöra, huru släckningsbefälet skall utövas å

brandplatsen, när han skall avlösas m. m.

16 §.

Uppbådat släckningsmanskap är pliktigt att under tjänstgöring vid skogseld

ovillkorligen efterkomma överordnads i tjänsten givna befallningar.

17 §.

Vid mera långvarigt släckningsarbete skall brandfogden tillse, att manskap

för avlösning i god tid uppbådas.

Vid tillfälligt hemlov skall anteckning göras rörande tiden för såväl hemlovet

som för förnyad inställelse å angiven mötesplats. Det åligger brandfogden

att hålla noggrann tillsyn över, att meddelade föreskrifter rörande

förnyad inställelse av släckningsskyldiga iakttagas.

18 §.

Det åligger brandfogden eller hans ställföreträdare att hos landsfiskalen

i orten, så fort ske kan, anmäla varje skogseld, samt att hålla landsfiskalen

underrättad om släckningsarbetets fortgång i och för manskaps uppbådande

eller länsstyrelsens ingripande med förordnande av särskild befälhavare, militärhandräckning

eller dylikt.

Anm. Se anm. till 27 § förslag nr 1.

19 §.

Sedan det egentliga släckningsarbetet blivit avslutat, skall manskapet hemförlovas.

Örn eftersläckningen påkallar särskild vakthållning, skola anstalter träffas

härför. Efter slutlig avsyning av brandplatsen skall det kvarlämnade vaktmanskapet

meddelas särskilt hemlov.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

20 §.

Då hemlov meddelats, skall brandfogden härom göra anteckning. Vid

hemförlovning skall deltagare i släckningsarbetet till brandfogden göra de

framställningar om ersättning för skada till följd av arbetet, vartill han anser

sig äga fog. På grundval av dessa framställningar samt den tid, vari vederbörande

deltagit i släckningsarbetet, ävensom den utsträckning, vari transportmedel

därvid använts, skall brandfogden till länsstyrelsen avgiva förslag

rörande utbetalande av ersättningar.

KAP. G.

Örn ersättningar.

21 §.

Brandfogden är berättigad att av kommunala medel uppbära gottgörelse

för med uppdraget förenade kostnader till skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton,

resor o. dyl. utgifter med ett belopp av ............ kronor per år.

över medel, som hava blivit ställda till hans förfogande, skall föras bok, vilken

avslutas för kalenderår.

För sitt arbete åtnjuta brandfogden och vice brandfogden ersättning av

kommunen enligt följande grunder: ..................................

Brandfogdens räkenskaper och förvaltning samt åt honom anförtrodda

släckningsredskap m.m. skola årligen granskas av två för ett år i sänder av

kommunen utsedda revisorer, som över sina iakttagelser skola avgiva berättelse

före mars månads utgång nästföljande år.

Anm. Se anm. till 30 § förslag nr 1.

22 §.

Vid bestämmande av ersättning för deltagande i skogseldsläckning, varom

i 20 § av skogseldslagen talas, iakttages bland annat, att gottgörelse ej bör

utgå till den, som haft direkt personligt intresse av släckningen. Sådan ersättning

må ej uppbäras av brandfogde eller vice brandfogde.

Anm. Se anm. till 31 § förslag nr 1.

KAP. H.

Ansvarsbestämmelser.

23 §.

Är brandfogde eller vice brandfogde försumlig i fullgörandet av sina åligganden,

straffes med dagsböter.

Uppbådare eller vice uppbådare eller beredskapsman, som bryter mot vad

i 9 § eller 10 § första stycket finnes stadgat ävensom den, som ej ställer sig till

efterrättelse vad i 16 § föreskrives, straffes jämväl med dagsböter.

Till straff enligt denna skogsbrandordning må ej dömas, om å förseelsen

följer straff enligt allmän lag.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 16.

89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 oktober

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den

14 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet H. F. Knagenhielm Karlsson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

5 §■

Lagrådet:

Av förarbetena synes framgå, att den med bestämmelserna i förevarande

paragraf avsedda verkan icke sträcker sig längre än till själva utförandet av

de rensningsåtgärder å skogsmark utmed järnvägslinje, vilka ansetts vara

av betydelse för att förekomma skogseld i följd av antändning från lokomotiv.

Att genom detta stadgande markägaren skulle i avseende å straff- eller

skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än som följer av gällande

rätt lärer således ligga utanför förslagets syfte. En dylik begränsning, vilken

i detta sammanhang måste synas naturlig och riktig, kan dock med den

avfattning paragrafen erhållit icke anses till fullo iakttagen. En omformulering

är fördenskull att förorda.

Att i samband med åtgärder till förekommande av skogseld särskilda bestämmelser

rörande järnvägarna kunna ifrågakomma, har föranletts av den

fara, som framkallas genom eldspridning från lokomotiv. Denna grund för

bestämmelser av dylikt slag bortfaller i den mån järnvägarna övergå till

elektrisk drift. Från denna synpunkt är emellertid icke någon erinran att

göra emot förevarande paragraf, då den ökade fara för skogseld, vilken där

förutsättes, icke är för handen vid elektrifierad järnväg, och för övrigt järnvägsförvaltnings

medverkan till rensningsåtgärdernas utförande icke angi
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

ves såsom en förpliktelse utan allenast såsom en rätt. Däremot måste

ifrågasättas huruvida beträffande de järnvägar, för vilka en rätt att ingripa

med åtgärder för detta ändamål fortfarande är av betydelse, det kan

vara lämpligt att låta stadgandet gälla endast för det fall att brandfogde

ej finnes. Med hänsyn till bestämmelserna i 7 § och den tillämpning av

dessa, som enligt förarbetena är åsyftad, måste det nämligen anses helt stridande

mot lagens grunder, om brandfogde komme att saknas i trakter,

där sådan järnväg går fram genom skogsmark av någon avsevärd omfattning.

Praktiskt sett lärer därför det föreslagna stadgandet i vad det rör

järnvägsförvaltning kunna betecknas såsom nära nog innehållslöst. Utan

olägenhet synes i detta avseende järnvägsförvaltningen kunna erhålla lika

befogenhet med brandfogden. Tydligen bör förutsättas, att en dylik befogenhet

icke begagnas med mindre markägaren, där så lämpligen och utan

dröjsmål kunnat ske, förut anmanats att genast verkställa de ifrågavarande

åtgärderna. Särskild föreskrift härom torde emellertid icke böra meddelas

i lagen, då efter all sannolikhet ett sådant tillvägagående ändock kommer

att iakttagas och det med hänsyn till vikten av att åtgärderna omedelbart

utföras är angeläget att undvika all onödig omgång.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker lagrådet, att åt förevarande

paragraf gives ungefär den lydelse, att hava efter skogsavverkning

invid järnväg på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter

erforderliga åtgärder ej vidtagits till förhindrande av att genom avverkningen

uppstår ökad fara för skogseld, äger brandfogden eller järnvägsförvaltningen

att på markägarens bekostnad verkställa de behövliga åtgärderna.

6 §.

Lagrådet:

Stadgande om länsstyrelses övervakning av skogsbrandväsendet meddelas

först i 14 §. Då emellertid redan i tidigare paragrafer förekomma bestämmelser,

grundade på denna länsstyrelsens befogenhet, synes det lämpligt att stadgandet

upptages såsom andra stycke i 6 §. Härigenom vinnes, att med

större klarhet kommer att framgå vem det tillhör att pröva, huruvida skogsbrandväsendet

må anses tillfredsställa skäliga anspråk.

Genom stadgandet i förevarande paragraf lägges skyldigheten att vidmakthålla

ett tillfredsställande skogsbrandväsen å varje särskild kommun.

Enligt 7 § och andra bestämmelser i förslaget framstår emellertid brandroten

såsom en särskilt skapad enhet för skogsbrandväsendets handhavande,

och brandrote kan bestå av en eller flera kommuner eller del av

kommun. Flerstädes i förslaget meddelas stadgande angående kommun, som

rätteligen bör avse brandrote. En mera enhetlig och följdriktig terminologi

torde kunna erhållas, om i förevarande paragraf utsäges, att skyldigheten

att vidmakthålla skogsbrandväsendet skall åligga kommunerna samt att

dessa för fullgörande av detta åliggande skola indelas i brandrotar. Härav

lärer följa, att skyldigheten att i varje särskilt fall svara för skogsbrandväsendets

vidmakthållande kommer att åvila brandroten. I 7 §, som bibehål
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

91

les oförändrad, meddelas närmare bestämmelser om kommunernas indelande

i brandrotar. Därefter bör lämpligen i 8 § inarbetas föreskrift om kommuns

skyldighet att svara för den brandrotes förpliktelser, vari kommunen

ingår, samt om kommunens befogenhet att utöva brandrotens rättigheter.

Vinner vad sålunda föreslagits beaktande, böra även vissa ändringar vidtagas

i 9, 11, 13 och 15 §§.

8 §■

Lagrådet:

Paragrafens avfattning kan giva anledning till det antagandet att at här

avsedda förvaltningsorgan skulle anförtros en befogenhet av mer vittgående

karaktär än som enligt kommunallagstiftningen i allmänhet tillkommer

dem. Då detta ej lärer vara avsett, torde avfattningen böra något jämkas.

Förslaget innehåller ej särskilda regler om huru förvaltningen skall ordnas

för det fall att två eller flera socknar blivit förenade till en brandrote. I motiveringen

uttalas härom (vid 7 §) allenast dels att de ekonomiska spörsmål,

som uppstå vid sammanslagning, äro av sådan beskaffenhet, att de lämpligen

böra lösas genom överenskommelse kommunerna emellan, dels ock att,

då länsstyrelsen har att pröva fråga örn kommuners förening till en brandrote,

givetvis måste tillses att kommunerna träffat erforderliga anordningar

rörande den ifrågasatta brandrotens ekonomiska angelägenheter.

För att bereda erforderlig fasthet åt en sådan brandrotes organisation och

åt förvaltningen av dess angelägenheter synes det önskvärt, att de däri ingående

kommunerna sammansluta sig till kommunalförbund. I den mån så

ej sker, är det nödvändigt, att mellan kommunerna träffas överenskommelse

angående gemensamma förvaltningsorgan, grunderna för förvaltningens utövande,

bestridande av erforderliga utgifter m. m. En erinran härom synes

böra inflyta i lagtexten.

I fråga om införande i denna paragraf av en föreskrift angående kommuns

förhållande till brandroten hänvisar lagrådet till sitt yttrande vid 6 §.

9 §■

Lagrådet:

Bestämmelserna i andra stycket torde i stället för kommun böra avse

brandrote.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde:
Enligt

nu gällande lag utgör brandfogdesysslan en kommunal förtroendepost.

Brandfogde utses av kommunalstämma eller av stadsfullmäktige under

viss kontroll av länsstyrelsen. Arvode kan utgå enligt beslut av nämnda

kommunala organ men är icke obligatoriskt. Förslaget däremot gör brandfogden

till en kommunal befattningshavare, som utses av länsstyrelsen efter

kommunens hörande och till vilken skall utgå arvode.

Det kan väl icke förnekas att förslaget i jämförelse med nuvarande för
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

hållanden erbjuder större garanti för att posten skall bliva besatt med kompetent

innehavare och att förslagets genomförande därigenom skulle bidraga

till en förhöjd effektivitet i brandskyddsväsendet. Emellertid måste det

sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl finnas för att i förevarande avseende

offra den kommunala självbestämningsrätten. Brandfogdens uppgift, särskilt

i vad det gäller ledandet av eldsläckningsarbetet, är visserligen ansvarsfullt

och maktpåliggande, men detsamma kan sägas i lika hög grad vara

fallet med många av de kommunala uppdrag, vilka tillsättas av de kommunala

representationerna. Det torde, i varje fall på de flesta håll, bliva mycket

sällan som brandfogdens tjänster komma att tagas i anspråk för ledandet av

eldsläckningsarbete, och med undantag möjligen för den jämförelsevis korta

tid, som i början kan åtgå för att organisera en släckningsberedskap sådan som

förslaget åsyftar, torde posten åtminstone i regel ej bliva särdeles betungande.

Varken arbetets natur eller dess omfattning synes fördenskull i och för

sig böra föranleda en annan ordning beträffande postens tillsättande än i

fråga örn kommunala uppdrag i allmänhet. Det saknas också skäl att antaga

att de beslutande kommunala organen icke skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt fylla uppgiften att utse brandfogdarna. I den mån brister påpekats

i detta hänseende förefaller det sannolikt att de mindre berott på

systemet såsom sådant än därpå att vikten av ifrågavarande angelägenhet

icke stått tillräckligt klar för vederbörande kommuner. Det finnes all anledning

tro att önskvärd effektivitet skall kunna uppnås med bibehållande

av den nuvarande ordningen, endast det tillses att från auktoritativt

håll föras fram lämpliga kandidater. I sådant avseende kunde tänkas att

skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet ställdes till de beslutande kommunalorganens

förfogande på det sätt att valet skulle ske efter förslag av vederbörande

styrelse. Utöver de i remissprotokollet föreslagna åtgärderna för höjande

av organisationens effektivitet kunde dessutom ifrågasättas att anordna en

konsulentbefattning, vars innehavare hade till uppgift att inspektera brandskyddsväsendet

och tillhandagå med råd.

De synpunkter som sålunda framförts torde förtjäna så mycket mera beaktande

som den ståndpunkt förslaget intager i fråga örn sättet för brandfogdepostens

tillsättande haft till följd den ändring som föreslås i arvodesfrågan.

Visserligen har i betänkandet såsom skäl för förslagets ståndpunkt i denna

del åberopats jämväl det krävande och ansvarsfulla arbete som är förenat

med brandfogde- och vice brandfogdeposterna. Utan att underskatta detta

arbete torde man emellertid, såsom redan antytts, kunna utgå ifrån att brandfogdeposten

i regel ej ens efter den nya organisationen skall bliva särdeles

betungande. På många håll måste förhållandena antagas vara sådana att ett

arvode överhuvud taget icke är påkallat. Det synes därför vara lämpligast

att såsom för närvarande lämna åt kommunen att bestämma huruvida arvode

skall utgå. Med förslagets ståndpunkt kan lätt inträffa att, sett från det allmännas

synpunkt, kostnaderna för den nya organisationen bliva större än

som motsvarar den ökade effektiviteten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det böra tagas under över
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 16-

93

vägande huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna

alltjämt böra anordnas såsom kommunala förtroendeposter

utan obligatoriskt arvode. Därest så finnes böra ske, skulle därav föranledas

vissa ändringar i 9, 11, 13 och 15 §§.

11 §■

Lagrådet:

»Kommun» torde här böra utbytas mot »brandrote».

12 §.

Lagrådet:

Förslaget innehåller ej uttrycklig bestämmelse om huru beslut angående

antagande av skogsbrandordning skall fattas. Av en jämförelse med 15 §

1 mom. kan emellertid slutas, att sådant avgörande skall ankomma å kommun.

För att tydligen må komma till uttryck, huru med hänsyn till brandroteindelningen

i särskilda fall skall förfaras, torde i förevarande paragraf

såsom andra stycke böra införas ett stadgande av innehåll, att beslut om

antagande av skogsbrandordning fattas av den eller de kommuner, som

bilda brandroten, eller, där brandroten utgör del av kommun, av kommunen.

Härvid må erinras att, om i förekommande fall kommuner ej enas

om brandordning för den brandrote, vari de ingå, länsstyrelsen jämlikt 15 §

kan meddela föreskrift i ämnet.

Bland bestämmelser som skola ingå i skogsbrandordning nämnas i andra

stycket av förevarande paragraf sådana som röra den förvaltande myndighetens

ävensom brandfogdes och vice brandfogdes åligganden och befogenheter.

I sista stycket angives att för överträdelse av skogsbrandordningens

föreskrifter må stadgas böter högst trehundra kronor. Av bestämmelse i

23 § följer vidare, att till sådana böter ej må dömas, »örn förseelsen är enligt

allmänna strafflagen belagd med strängare straff».

Med hänsyn till de uppgifter, som ankomma å brandfogde och vice brandfogde,

samt ordningen för deras tillsättande lärer tvekan ej kunna råda därom,

att de äro underkastade stadgandena i 25 kap. strafflagen. Enahanda

torde förhållandet vara med »den förvaltande myndigheten» (jfr 8 §). Med

avseende å innehavarna av dessa uppdrag böra straffbestämmelser därför

icke upptagas i skogsbrandordningen. Även i övrigt lärer böra undvikas

att förseelse, som i allmän lag — närmast skogseldslagen — är belagd med

straff, göres till föremål för straffstadgande i skogsbrandordning. Till

utmärkande härav synes i sista stycket av förevarande paragraf böra infogas

det förbehåll, att böter ej må stadgas, där å förseelsen kan följa straff

efter allmän lag.

Av de bestämmelser, genom vilka förslaget avser att höja effektiviteten av

skogsbrandskyddet, lärer den i förevarande paragraf upptagna, varigenom

brandordning göres obligatorisk, vara en av de viktigare. För den brand
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts vroposition nr 16.

beredskap som kommer att anordnas torde brandordningen i stor utsträckning

bliva bestämmande. Det är därför av vikt att kommunerna vid utarbetandet

av dessa äga tillgång till lämplig handledning. Skogsbrandkommittén

hade också uppgjort en sådan, innehållande åtskilliga normalförslag

till brandordning. Denna handledning har fogats såsom bilaga till remissprotokollet.

Departementschefen uttalar emellertid såsom sin mening, att

kommitténs normalförslag synas förutsätta en alltför vidlyftig organisation

och att de såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna ändringarna

i kommitténs lagförslag icke kunna komma till användning i oförändrat

skick. Tydligen avses att vid den prövning och fastställelse av

brandordning, som skall ankomma på länsstyrelsen, särskild uppmärksamhet

skall ägnas åt att brandordning får det innehåll som med hänsyn till

omständigheterna är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. På grund av

den betydelse brandordningen kommer att erhålla torde det vara önskvärt,

att kommitténs handledning överarbetas och att kommunerna i god tid erhålla

tillfälle att taga kännedom om det resultat, som kan komma att framgå

av denna överarbetning.

13 §.

Lagrådet:

Även bestämmelserna i förevarande paragraf synas böra hänföra sig till

brandrote i stället för till kommun.

De föreskrifter, som innefattas i paragrafens andra punkt, torde näppeligen

vara av beskaffenhet att behöva upptagas i lagen, utan lärer det kunna

överlämnas åt brandroten att, i samband med upprättande av skogsbrandordning

eller eljest, därom bestämma. Vad särskilt angår den här omnämnda

förteckningen synes det kunna vara av större praktiskt värde, ej

minst av hänsyn till stadgandena i 18 §, örn, i stället för förteckningens befordrande

till trycket och dess tillhandahållande åt allmänheten, det fastställdes,

att en dylik förteckning skall finnas anslagen å lämpliga ställen

inom brandrotens område. 1 detta avseende torde emellertid en bestämmelse

i skogsbrandordningen göra tillfyllest.

U §.

Lagrådet:

Vid 6 § har lagrådet tillstyrkt att dit överflyttas det i förslaget under förevarande

paragraf upptagna stadgandet. Ett godkännande härav medför

ändrad paragrafbeteckning i efterföljande del av förslaget.

15 §.

Lagrådet:

I 1 mom. första stycket torde av skäl, som framgå av lagrådets yttrande

vid 6 §, ordet »kommuns» böra utgå.

Av enahanda skäl lära i 2 mom. orden »kommun» och »kommunen» böra

ersättas med »brandrote» och »brandroten».

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr löle

§.

95

Lagrådet:

Enligt andra punkten i förevarande paragraf skall, därest eld berör eller

hotar två eller flera brandrotar, befälet vid släckningen utövas av den brandfogde,

å vars område elden utbrutit.

I regel torde det väl förhålla sig så, att den brandfogde, inom vars område

elden uppstått, är den som först kommer att taga befattning med släckningsarbetet;

och lian bör då jämväl i fortsättningen ensam utöva befälet. Men

förhållanden kunna naturligtvis inträffa, då brandfogde för brandrote, dit

elden spritt sig eller hotar att sprida sig, blir den som i första hand kommer

att omhänderhava organisationen och ledningen av arbetet med släckningen.

I sådant fall synes också befälsrätten under det vidare släckningsarbetet

lämpligen böra utövas av honom allena. För övrigt kan också den

situation föreligga att det är oklart, inom vilken brandrote elden utbrutit.

Av det nu sagda torde följa att den för här åsyftade fall såsom ovillkorlig

uppställda regeln om befälsrättens utövande måste anses mindre tillfredsställande.

Något praktiskt behov av en uttrycklig lagbestämmelse som reglerar

nu omhandlade befälsfråga torde näppeligen föreligga. Det lärer nämligen

icke finnas anledning antaga annat än att i de särskilda fall, då frågan

kan komma upp, vederbörande brandfogdar på överenskommelsens väg ordna

frågan på det med hänsyn till förhållandena mest lämpliga sättet. Härvid

bör tillika beaktas, att enligt sista punkten i paragrafen länsstyrelsen

äger förordna befälhavare, därest elden tagit eller befaras skola taga större

omfattning. På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet andra punkten

i paragrafen böra utgå.

23 §.

Lagrådet:

Anledning synes ej föreligga att i denna lag införa sådan bestämmelse

angående upprepad förseelse som innefattas i tredje stycket av förevarande

paragraf. I flertalet dylika fall, om vilka här kan bliva fråga, torde 4 kap.

2 § strafflagen erhålla tillämpning, och därest i övrigt något under bestämmelsen

hänförligt fall skulle förekomma, lärer ett undantagsstadgande sådant

som det här föreslagna icke vara behövligt. Stycket torde därför böra

utgå.

Med hänsyn till det olämpliga uti att skogsbrandordning skulle kunna innehålla

bestämmelse om straff för överträdelse, som hemfaller under stadgande

i allmän lag, har lagrådet vid 12 § förordat sådan ändring däri, att

dylika bestämmelser icke skola kunna upptagas i skogsbrandordning. Vinner

vad sålunda erinrats beaktande, blir en lagregel i enlighet med fjärde

stycket i förevarande paragraf ej erforderlig såvitt angår skogsbrandordning,

och med avseende å de sannolikt sällsynta fall, då tillämpning av straffbestämmelse

i skogseldslagen och av strafflagen skulle kunna samtidigt ifråga
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

komma, torde reglerna för s. k. lagkonkurrens eller ock bestämmelserna i

4 kap. strafflagen kunna gälla. Jämväl detta stycke synes fördenskull böra

uteslutas.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Då det obligatoriska införandet av skogsbrandordning utgör en av de mera

väsentliga nyheterna i förevarande lagförslag och inverkar på flera bestämmelser

däri, synes det mindre egentligt och måhända även ägnat att bereda

vissa svårigheter, om lagen skulle träda i kraft en avsevärd tid innan de

särskilda skogsbrandordningarna skola hava undergått föreskriven behandling.

Lämpligare torde vara att låta så lång tid förflyta till ikraftträdandet

av den nya och upphävandet av den gällande lagen, att skogsbrandordningar

i allmänhet kunna föreligga i färdigt skick vid samma tidpunkt. I sådant

syfte synes till bestämmelse örn den dag, som finnes böra stadgas för

ikraftträdandet, kunna — i stället för vad förslaget innehåller om anstånd

med underställning av skogsbrandordning — fogas föreskrift, att om indelning

i brandrotar och örn skogsbrandordning, avsedda att tillämpas från och

med nämnda dag, må jämväl dessförinnan beslutas i enlighet med bestämmelserna

i denna lag (jfr t. ex. 126 § 1 mom. byggnadsstadgan den 20

november 1931).

Då brandfogde enligt nya lagen kommer att utses i annan ordning än som

för närvarande gäller, lärer utan särskilt stadgande vara tydligt, att sådant

uppdrag, som tillkommit under äldre lag, upphör i och med nya lagens

ikraftträdande. På länsstyrelserna torde ankomma att vid denna tid brandfogdar

och vice brandfogdar finnas tillsatta enligt den nya ordningen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 16.

97

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden. hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 december 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson, lagrådets den 23 oktober 1936 avgivna utlåtande över

det den 14 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förekommande

och släckning av skogseld.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrar föredraganden:

I anledning av de från lagrådets sida gjorde erinringarna och med iakttagande

av desamma har förslaget blivit inom jordbruksdepartementet överarbetat.

Härutinnan torde i huvudsak kunna hänvisas till de inom lagrådet

anförda grunderna. Med hänsyn till att stadgandet i det remitterade förslagets

14 § på sätt lagrådet förordat upptagits såsom andra stycke i 6 §

av det överarbetade förslaget, har förstnämnda förslags 15 § blivit i det

överarbetade förslaget uppdelad på två paragrafer, 13 och 14 §§. Det remitterade

förslagets 13 § motsvaras av 15 § i det överarbetade förslaget.

Jämväl vissa andra jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur hava

vidtagits. Närmare redogörelse härför torde icke behöva lämnas.

De under 22 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna, avseende

ersättning för skada m. m. vid eldsläckning, har jag ansett kunna såsom

onödiga uteslutas ur lagen. De efterföljande paragraferna hava på grund

härav erhållit ändrad beteckning. Härom ävensom beträffande ett pär andra

spörsmål, vilka synas böra utförligare behandlas, må anföras följande.

5 §•

En av brandfogdens viktigare uppgifter enligt den föreslagna lagstiftningen

är att, då skogsavverkning företages invid järnvägslinje, särskilt sådan

som befares med ånglokomotiv eller liknande järn vägsfordon, öva tillsyn

däröver, att ökad fara för skogseld icke uppstår genom att timmer, ved,

grenar, kvistar, ris eller dylikt efter de avverkade träden kvarlämnas i närheten

av järnvägslinjen. Närmare föreskrifter örn brandfogdens skyldigheter

i förevarande avseende skola intagas i skogsbrandordningen.

Lagrådet har föreslagit, att järnvägsförvaltningarna skola tillerkännas

samma befogenhet som brandfogdarna att vidtaga erforderliga röjningseller

andra åtgärder, därest sådana underlåtas av avverkare eller markägare.

Av vad förut sagts i fråga om brandfogdarnas allmänna tillsyns
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:t$ proposition nr 16.

skyldighet lärer väl i regel följa, att brandfogdarna komma att inskrida, när

dylika omständigheter föreligga. Då emellertid i praktiken fall kunna tänkas

uppstå, i vilka det ur olika synpunkter kan vara ändamålsenligt med en

rätt för järnvägsförvaltningarna att omedelbart ingripa, har jag ansett mig

böra biträda lagrådets förslag i denna del. Jämväl i övrigt har förevarande

paragraf omformulerats i enlighet med de av lagrådet föreslagna riktlinjerna.

9 och 11 §§.

Två ledamöter i lagrådet hava ansett det böra tågås under övervägande,

huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna

alltjämt borde anordnas såsom kommunala förtroendeposter utan obligatoriskt

arvode. Vad först angår det system, efter vilket ifrågavarande

poster böra tillsättas, har jag med hänsyn till de skäl, vilka i samband med

remissen till lagrådet anförts till stöd för det remitterade förslagets ståndpunkt

härutinnan, ej ansett mig böra frångå nämnda förslag. Vidkommande

härefter frågan örn arvode åt brandfogde och vice brandfogde torde

väl på åtskilliga håll, i varje fall sedan den förberedande organisationen av

skogsbrandväsendet genomförts, det med dessa befattningar förenade arbetet

icke bliva särskilt betungande. Skyldigheten att övervaka och kontrollera

skogsbrandväsendets organisation kommer dock alltid att bestå. Att märka

är även, att brandfogde- och vice brandfogdeuppdragen under delar av året

komma att medföra en viss begränsning för vederbörande befattningshavare

i deras rörelsefrihet. Arvodet behöver ej nödvändigtvis fastställas i ett årligt

engångsbelopp utan kan, örn så befinnes lämpligare, bestämmas att utgå i

form av dagarvode, antingen för både brandfogden och vice brandfogden

eller för endera av dem, särskilt då för vice brandfogden. För en sådan anordning

bör emellertid förutsättas, att vederbörande befattningshavares skyldigheter

blivit tämligen noggrant angivna i skogsbrandordningen samt att

erforderliga bestämmelser meddelas rörande kontroll och attestering av arvodesräkningarna.

I detta sammanhang kan erinras om att de med brandfogde-

och vice brandfogdebefattningarna förenade expenser samt ersättningar

till brandfogde och vice brandfogde för deltagande i släckningsarbete

ej skola ingå i arvodet utan gottgöras i annan ordning. Med hänsyn till nu

anförda omständigheter och då arvodet i fall där befattningen medför endast

obetydligt arbete kan sättas så lågt, att brandrotens kostnad därför inskränkes

till ett minimum, finner jag mig icke heller i arvodesfrågan böra förorda

någon ändring i det remitterade förslaget.

22 och följande §§.

Såsom redan nämnts har jag funnit onödigt, att i lagen intagas bestämmelser

av den i 22 § av det remitterade förslaget angivna beskaffenheten. Frågan

om ersättning eller belöning av statsmedel i anledning av eldsläckning är

närmast en anslagsfråga. Den torde sålunda icke behöva avgöras genom

civillag. Jag förutsätter att, därest riksdagen ej fattar beslut i annan riktning,

Kungl. Maj:t utan särskilt lagstadgande meddelar bestämmelser angå
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr 16.

99

ende dylik ersättning i överensstämmelse med de grunder, som innehållas

i det remitterade förslaget och motiven till detta. Nämnas må emellertid,

att riksförsäkringsanstalten i anledning av Kungl. Maj:ts i statsrådsprotokollet

den 14 februari 1936 omförmälda beslut numera, den 24 september

1936, avgivit utlåtande över riksdagens skrivelse den 28 maj 1935 (nr 236)

angående enhetliga grunder vid bestämmandet av ersättningar för olycksfall

m. m. vid deltagande i eldsläckningsarbete, över utlåtandet och de förslag

till lösning av ifrågavarande spörsmål, som däri innehållas, hava yttranden

avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är under beredning i socialdepartementet.

Huruvida detsamma kan underställas Kungl. Maj:t i sådan

tid, att en eventuell proposition hinner avlåtas till 1937 års riksdag, är ännu

ovisst.

Med anledning av att det remitterade förslagets bestämmelser under 22 §

sålunda uteslutits hava i det överarbetade förslaget under denna paragraf i

stället upptagits föreskrifterna i förstnämnda förslags 23 §. Av enahanda

skäl motsvara 23 och 24 §§ av det överarbetade förslaget 24 och 25 §§ av det

remitterade.

övergångsbestämmelser m. m.

Lagrådet har med anledning av det i 12 § upptagna stadgandet örn skogsbrandordning

framhållit önskvärdheten av att kommitténs normalförslag

till skogsbrandordning överarbetas. Min avsikt är att, därest förevarande

lagförslag vinner riksdagens bifall, låta föranstalta om utarbetande av erforderlig

handledning till skogsbrandordning. Med hänsyn härtill och då

det, såsom lagrådet erinrat, lärer vara lämpligt, att skogsbrandordningarna i

allmänhet kunna föreligga i färdigt skick, då nya lagen skall börja tillämpas,

torde densamma ej böra träda i kraft förrän den 1 januari 1939.

Då ifrågavarande lagstiftningsärende behandlades den 14 februari 1936,

uttalade föredragande departementschefen den åsikten, att kommun borde,

under närmare angivna förutsättningar, beredas möjlighet att utav allmänna

medel erhålla bidrag till sina kostnader för skogsbrandväsendet, samt föreslog

för sådant ändamål viss ökning av förslagsanslaget till släckning av

skogseld. Jag har icke funnit anledning att frångå detta förslag. Med den

nu föreslagna dagen för lagens ikraftträdande kommer emellertid den ifrågasatta

anslagsökningen icke att erfordras förrän under budgetåret 1938/

1939.

I annat sammanhang torde framläggas förslag till viss av förevarande lagstiftning

betingad ändring av lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredraganden hemställer, att det inom jordbruksdepartementet överarbetade

förslaget till lag örn förekommande och släckning av skogseld måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majda proposition nr 16.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga tili

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

366218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:197 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt mo a1 i texten
  2. 1LU 1937:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten