Angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 193711938
1937-03-05 · 119 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 108 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:178, Angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 193711938
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
1
Nr 178.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till länsstyrelserna
för budgetåret 193711938; given Stockholms
slott den 5 mars 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför departementschefen,
statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkt 146, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/
1938 beräkna ett förslagsanslag av 5,500,000 kronor.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga denna fråga.
Inledning.
Genom 1634 års regeringsform lades grunden till ordnandet av den lokala
förvaltningen i länen genom landshövdingar. En utförlig landshövdinginstruktion
utfärdades den 8 januari 1635. Redan då funnos vid länens förvaltning
såsom biträden åt landshövdingen en handskrivare, landssekreterare,
samt en bokhållare, sedermera benämnd landskamrerare, och viss arbetsfördelning
var genomförd. Häri torde upprinnelsen vara att söka till den
alltjämt bestående organisationen av länsstyrelserna å två avdelningar,
landskansli och landskontor.
Av länsstyrelsens tjänstebefattningar i övrigt hava även länsnotarie, länsbokhållare,
landskanslist och landskontorist gamla anor. Detta gäller jämväl
lantr än Imästaren, som förestod länets ränteri, till dess indragning därav
skedde enligt riksdagens beslut år 1908.
Genom beslut vid 1917 års riksdag skapades den organisation av länsstyrelsernas
arbete och tjänstebefattningar, som sedermera i huvudsak bibehållits.
Sålunda tillkom då befattningen som länsassessor, vilket innebar en
viktig förändring i länsstyrelsernas arbetsförhållanden. I varje län med undantag
av Gotlands inrättades en dylik befattning vid såväl landskansli som
landskontor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
3
Vid denna tid uppgick antalet ordinarie befattningshavare vid länsstyrelserna
till 405, vartill kommo 12 lanträntmästare å övergångsstat. Antalet
ständiga extra tjänstemän beräknades till 12 länsnotarie!-, 13 länsbokhållare,
52 landskanslister och 53 landskontorister, eller tillhopa 130 befattningshavare.
Avlöningsstaten för kalenderåret 1918 upptog för de ordinarie befattningshavarna
1,296,650 kronor och för extra arbetskrafter 311,000 kronor.
Den 12 april 1918 utfärdades instruktion för landshövdingarna i rikets
län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. I instruktionen har
benämningen länsstyrelse blivit konsekvent genomförd, sedan den redan från
början av 1800-talet kommit till användning vid sidan om Konungens (Kungl.
Maj:ts) befallningshavande.
Vid 1925 års riksdag fingo befattningshavarna vid länsstyrelserna sina löner
reglerade enligt det civila avlöningsreglementet. Redan dessförinnan hade
emellertid spörsmålet om ändrad organisation av länsstyrelserna uppmärksammats,
ehuru åtgärder för frågans lösning av olika anledningar icke blivit
vidtagna. Sedermera erhöll den genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 november
1930 förordnade statens organisationsnämnd i uppdrag att verkställa en
omprövning av länsstyrelsernas organisation. Nämnden kom dock icke att
upptaga frågan till slutlig behandling, enär Kungl. Majit den 9 januari 1935
förklarade, att nämndens verksamhet skulle upphöra.
I samband med behandlingen av länsstyrelsernas medelsbehov för budgetåret
1935/1936 framhöll statsutskottet vid 1935 års riksdag i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 5) angelägenheten av att en allmän omprövning
av länsstyrelsernas organisation och personaluppsättning anpassades efter de
föreliggande arbetsuppgifterna. Då denna prövning icke borde ytterligare
uppskjutas, utverkade jag den 28 juni 1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att
tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande länsstyrelsernas organisation. Vid ärendets föredragning anförde
jag i huvudsak följande.
Utredningen torde i första hand böra uppmärksamma frågan om arbetsbördans
storlek i de olika länsstyrelserna. På denna punkt hade redan igångsatts
en preliminär undersökning, närmast avsedd att tjäna till ledning vid
fördelningen för budgetåret 1935/1936 av anslaget till avlöningar till ickeordinarie
personal vid länsstyrelserna. Det sålunda åvägabragta rikhaltiga
materialet vore visserligen ägnat att läggas till grund för en uppfattning i
berörda avseende, men, såsom också vid undersökningen förutsatts, mäste
de inhämtade uppgifterna i åtskilliga hänseenden kompletteras för att klarlägga
samtliga de faktorer, som vore av betydelse.
I nära samband med berörda spörsmål gjorde sig den Dagan gallande,
huruvida icke möjligheter förelåge att genom olika åtgärder vinna lättnader
i arbetsbördan. Sålunda torde böra undersökas, örn icke vissa arbetsuppgifter
skulle kunna avlyftas från länsstyrelserna och handläggas av underordnade
organ, såsom magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler
på landet. I enahanda syfte borde vidare lill prövning upptagas frågan örn
länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt. Det ville nämligen förefalla,
sorn örn — åtminstone inom vissa länsstyrelser — förenklingar i arbetsbesparande
syfte skulle kunna genomföras, vilka redan med gott resultat vunnit
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
tillämpning på andra håll. Överhuvud taget syntes sättet för ärendenas handläggning
i olika avseenden böra bliva föremål för en allmän granskning. I
detta sammanhang torde det ock förtjäna övervägas, huruvida icke fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan landskansliet och landskontoret skulle
hunna jämkas för uppnående av en bättre balans mellan verksamheten å de
båda avdelningarna.
Sedan ståndpunkt tagits till berörda allmänt organisatoriska spörsmål, syntes
en närmare prövning böra ske av personalbehovet. Att därvid den rådande
fördelningen av arbetskrafterna mellan ordinarie och icke-ordinarie
måste ingående prövas, läge i sakens natur. Placeringen i lönegrader av
olika befattningar, såväl ordinarie som icke-ordinarie, borde också övervägas,
liksom förhållandet mellan extra ordinarie och extra personal. Undersökningen
borde tillika klarlägga förhållandet i nu berörda hänseenden mellan
länsstyrelserna inbördes. Det förefölle nämligen, som örn vissa länsstyrelser
blivit bättre tillgodosedda med arbetskrafter än andra, utan att motsvarande
skillnad i arbetsbörda förelåge.
Ytterligare en angelägenhet borde vid förevarande övervägande icke lämnas
åsido. Vid olika tillfällen hade riksdagens revisorer uppmärksammat
vissa förhållanden vid länsstyrelserna och därvid riktat anmärkning mot den
betydande omfattning, vari befattningshavare därstädes toges i anspråk för
uppdrag utom tjänsten. Även om rådande förhållanden i detta hänseende
icke skulle hava föranlett, att vederbörande befattningshavares huvudtjänstgöring
åsidosatts, torde det icke kunna förnekas, att det ur olika synpunkter
vore ett allmänt intresse, att alla befogade anledningar till anmärkning i
berörda avseende undanröjdes. Vid översynen av länsstyrelsernas organisation
borde därför tillses, att det överklagade mångsyssleriet avvecklades.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1935
såsom sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning landshövdingen
B. Hasselrot, ledamoten av riksdagens andra kammare O. Andersson
i Höör, landskamreraren B. Gillner, landssekreteraren A. Lidén samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare M. Skoglund och H. Svensson i
Grönvik. Åt Hasselrot uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete.
De sakkunniga, vilka antogo benämningen länsstyrelseutredningen, avlämnade
den 17 december 1936 betänkande med förslag angående länsstyrelsernas
organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål (statens offentliga
utredningar 1936: 56).
Betänkandet har varit föremål för remiss till samtliga länsstyrelser, statskontoret,
riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Vidare hava länsstyrelsetjänstemännens personalorganisationer bereus tillfälle
att yttra sig, varjämte utlåtanden infordrats över betänkandets detaljförslag
från olika verk och myndigheter.
Allmän översikt över utredningens förslag.
Den nuvarande indelningen av länsstyrelserna å två avdelningar, landskansli
och landskontor, skall enligt utredningens förslag bibehållas. Utredningen
har således icke biträtt det vid olika tillfällen framkomna förslaget
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 178. &
om införande vid länsstyrelserna av byråsystem efter förebild från de centrala
ämbetsverken. Däremot har utredningen föreslagit, att skyldighet införes
för befattningshavare, tillhörande den ena avdelningen, att fullgöra göromål
å den andra. Då utredningen emellertid funnit det vara av vikt, att den
artskillnad mellan avdelningarna, som av ålder är rådande, lämnas orubbad,
har utredningen i sitt förslag till instruktion för länsstyrelserna verkställt
fördelningen av ärendena mellan avdelningarna med tanke härå.
Ifråga om beslutanderätten, som enligt gällande instruktion tillkommer
landshövdingen ensam i alla de ärenden, som föredragas inför honom, föreslår
utredningen, att i ärenden av expeditionell natur samt i åtskilliga, i instruktionsförslaget
särskilt angivna ärenden avgörandet överflyttas å viss
tjänsteman. I landshövdingens frånvaro skall vidare enligt förslaget chefen
å vederbörande avdelning inträda som beslutande tillsammans med den föredragande
i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till
viss tjänsteman. Beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som
vederbörande avdelningschef själv har att föredraga, bibehålies däremot hos
landssekreteraren och landskamreraren gemensamt.
För åstadkommande av ett rationellt ordnande av föredragningen vid länsstyrelserna
anser utredningen, att sådana anordningar böra vidtagas, att föredragningsskyldighet
normalt kommer att ombesörjas av ordinarie personal.
De föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full sysselsättning
året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning. Antalet
assessorer skulle därvid komma att ökas med 27, därav 23 a landskanslierna.
Fördelningen mellan avdelningschef och länsassessorerna av
föredragningsskyldigheten föreslår utredningen skola ske genom en av vederbörande
länsstyrelse, efter anvisningar av Kungl. Majit fastställd arbetsordning.
Beslut angående fastställelse av dylik arbetsordning och ändring däri
skall anmälas till chefen för socialdepartementet. För beredande av lättnad
i arbetsbördan vid tillfällig anhopning av göromål hos avdelningschef eller
länsassessor skola dessa befattningshavare vara berättigade att till länsnotarie
eller länsbokhållare överlämna ärenden av enkel beskaffenhet inom
vissa i arbetsordningen angivna, av Kungl. Majit bestämda grupper av ärenden.
Jämkning av arbetsfördelningen mellan de olika föredragandena skall
kunna vidtagas. Avdelningschef skall alltid äga rätt att, närhelst han
därtill finner anledning, övertaga handläggning av ärende, som eljest skolat
ankomma på annan föredragande. Dessutom skall för beredande av lättnad
i arbetsbördan tillfällig utökning av antalet föredragande — beträffande
icke-ordinarie befattningshavare dock med viss begränsning — kunna komma
till stånd. För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes
det utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, nämligen
att vid partiell ledighet förordna tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning
bestrida befattning inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest
ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad. Genom införande i instruktionen
av skyldighet för den juridiskt utbildade personalen, såväl ordinarie
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
som icke-ordinarie, att fullgöra föredragning beträffande vilka ärenden som
helst kommer sådan utökning av antalet föredragande icke att medföra särskild
kostnad för statsverket. Partiell ledighet med vikariatsersättning för
vikarie skall således icke vidare förekomma och befattningshavarna komma
följaktligen att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som systemet med
vikariatsersättning under partiell ledighet innebär.
Å underordnad tjänsteman skall enligt utredningens förslag kunna överflyttas
befogenhet att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden,
som för ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga.
För att bereda länsstyrelserna tillgång till erforderlig sakkunskap vid handläggning
av frågor, som hava samband med försvarsväsendet, föreslås inrättande
av särskilda arvodesbefattningar, benämnda försvarsassistenter och
avsedda företrädesvis för pensionerade officerare.
Ändrad löneställning skall enligt utredningens förslag tillkomma allenast
länsassessorerna. Vid avdelning, varest endast en länsassessor erfordras,
skall denne benämnas länsassessor av l:a klass och placeras i lönegraden
B 28. Om flera assessorer erfordras, skall en vara placerad i lönegraden
B 28 samt den eller de övriga, under benämningen länsassessor av 2:a klass,
i lönegraden B 26. Beträffande landskanslist- och landskontoristbefattningarna
förmenar utredningen, att det icke utan skäl kan göras gällande, att
en högre löneställning än den nuvarande i lönegraden B 15 är motiverad för
dessa befattningshavare. Spörsmålet om förbättrad löneställning för dessa
tjänstemän sammanhänger emellertid med frågorna om ändring av uppbördsväsendet
och landsfiskalsorganisationen samt därav beroende rekryteringsfrågor.
Antalet ordinarie befattningar vid länsstyrelserna, som bortsett från en
lanträntmästare å övergångsstat för närvarande uppgår till 469, skall enligt
utredningens förslag ökas med 169. De ordinarie tjänsterna vid varje länsstyrelse
komma därefter att uppgå till omkring 60 procent av den vid varje
avdelning erforderliga personalen.
Beträffande icke-ordinarie personal skola vissa för samtliga länsstyrelser
gemensamma regler gälla, innebärande, att de extra befattningshavarna efter
viss prövotid skola kunna vinna befordran till extra-ordinarie befattning.
Kungl. Majit skall följaktligen icke vidare bestämma antalet extra-ordinarie
befattningar för varje länsstyrelse.
Vidare föreslår utredningen vissa åtgärder i arbetsbesparande syfte. Slutligen
förordas, att postgirorörelsen anlitas för in- och utbetalningar till länsstyrelserna
samt en viss uppmjukning av nuvarande bestämmelser i fråga
örn rätt att kontant inbetala medel till länsstyrelserna m. m. I anslutning
härtill har utredningen framlagt utkast till kungörelse dels angående länsstyrelsernas
anlitande av postgirorörelsen m. m., dels ock angående ändring i
vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
7
Brister i den nuvarande organisationen.
Genom 1917 års organisatoriska förändringar och den därefter den 12
april 1918 utfärdade nya instruktionen för landshövdingarna och länsstyrelsernas
tjänstemän blevo länsstyrelsernas arbetsformer och deras personals
anställningsförhållanden ordnade på sätt, som för det dåvarande torde varit
tillfredsställande.
Emellertid har länsstyrelsernas arbetsbelastning efter år 1917 varit stadd
i oavbruten stegring. Nya sociala och ekonomiska spörsmål ävensom därav
föranledd lagstiftning hava i hög grad berört länsstyrelserna. Sålunda har
den länsstyrelserna i gällande instruktion givna uppgiften, att hava noggrann
akt uppå länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling
och dess befolknings bästa blivit mer maktpåliggande än någonsin. Utvecklingen
har gått i den riktningen, att länsstyrelserna hava att taga befattning
med allt fler områden inom samhällets och den enskildes liv och
verksamhet. Omfattande grupper av arbetskrävande ärenden hava tillkommit
eller utökats, detta i alldeles särskild grad i fråga örn landskansliet.
För landskansliets del hava ärenden tillkommit genom vägväsendets omorganisation,
civilbefolkningens skydd vid luftanfall, kontrollen över vapenhandeln
samt vapen och ammunition, brandväsendet å landsbygden, hotelloch
pensionatsstadgans ikraftträdande i full utsträckning, förordningen om
biografer, dagsbotssystemet, stadsplanelagen och den nya byggnadsstadgan,
jorddelningslagen, polislagen och länsstyrelsens därav föranledda befattning
med hela polispersonalen inklusive ordningsmän och ordningsvakter, kontrollen
över nöjeslivet å landsbygden, barnavårdslagen, ensittarlagen, avlösning
av inteckningsansvar från avstyckad fastighet m. m. Utom allt det nya
som tillkommit, hava även de mål och ärenden, tillhörande ämnesgrupper,
som tidigare påvilat landskansliet, avsevärt ökat, framförallt ärenden beroende
av motorfordonstrafiken samt fattigvårdsmål.
Aven landskontorets arbetsbörda har sedan år 1917 ökats. Visserligen
hava nya föreskrifter angående ecklesiastika boställen och förvaltningen av
kronans domäner medfört viss minskning av landskontorets arbete, men nya,
lika krävande uppgifter hava i stället tillkommit, såsom befattningen med
stödlåneärenden samt tillsynen över stiftelser och inventeringar hos medelsförvaltare.
Vägväsendets och polisväsendets omorganisation har även för landskontoret
medfört betydande nya arbetsuppgifter. Därjämte hava emellertid
antalet av landskontoret förut tillkommande ärenden successivt stigit. Särskilt
gäller detta i fråga örn taxeringsväsendet och mantalsskrivningsärendena.
Arbetet med anordnings- och uppbördsväsendet har också väsentligt ökat på
grund av de senaste årens lagstiftning. Kronouppbördens fördelning på två
uppbördsterminer har medfört ökat besvär.
Arbetslösheten och därav föranledda kommunala och statliga stödåtgärder
hava för länsstyrelsernas båda avdelningar medfört ökad arbetsbelastning,
som i vissa län varit högst betydande. För de nordligaste länens del tillkom
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
mer det ökade arbete med lappärenden, som föranletts bland annat av renbeteskonventionen
med Norge och ny inhemsk lagstiftning på området.
Av länsstyrelsernas arbetsredogörelser framgår, att sammanlagda antalet
inom länsstyrelserna handlagda ärenden utgjort 672,139 år 1919, 915,431 år
1928 och 1,235,400 år 1933. Samtidigt har antalet balanserade mål och
ärenden ökat från 25,995 vid 1919 års slut till 34,006 vid 1928 års slut och
44,415 vid 1933 års slut.
Utredningen.
Såsom en väsentlig brist i den nuvarande organisationen framstår för utredningen,
att den förstärkning av arbetskrafterna vid länsstyrelserna, som
det ökade arbetet framtvingat, i allt för stor utsträckning skett genom anställande
av icke-ordinarie befattningshavare. Därigenom har uppstått
en betydande disproportion mellan länsstyrelsernas ordinarie
och icke-ordinarie arbetskrafter (betänkandet sid.
7 ff). Visserligen inrättades under åren 1918—1922 61 nya ordinarie tjänster,
av vilka dock 47 vörö avsedda för förut å extra stat avlönade kvinnliga
biträden. Vid 1923 års riksdag anmäldes i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln, att framställningar förelågo från länsstyrelserna i Kristianstads,
Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län örn erhållande av vissa
nya ordinarie tjänster. Dåvarande departementschefen förklarade sig emellertid
icke kunna förorda bifall till någon av dessa framställningar, enär
det icke syntes lämpligt att, innan igångsatta undersökningar rörande möjligheten
av besparingar i administrationskostnaderna hunnit utsträckas till
landsstaten, därstädes inrätta nya ordinarie tjänster. När 1925 års riksdag
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslutade lönereglering för landshövdingarna
och befattningshavarna vid länsstyrelserna m. m., innebar detta icke
några organisatoriska förändringar utan i huvudsak endast, att de befintliga
ordinarie befattningshavarna fingo sina löner reglerade enligt det civila
avlöningsreglementet. Någon ökning av antalet ordinarie befattningar
skedde icke. Under åren 1927 och 1929 tillkommo däremot tre ordinarie
tjänster.
Den år 1923 i utsikt ställda undersökningen lät emellertid vänta på sig.
Först genom tillsättandet jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1930
av statens organisationsnämnd kom frågan örn länsstyrelsernas organisation
och, arbetssätt att bliva föremål för närmare undersökning. Såsom inledningsvis
framhållits blev denna undersökning icke slutförd.
Då behovet av ytterligare arbetskrafter huvudsakligen tillgodosetts genom
utökning av den icke-ordinarie personalen, hava de för dennas avlönande
anvisade medlen företett en kraftig ökning. Anslaget för avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. m. vid länsstyrelserna utgjorde för budgetåret
1925/1926 675,000 kronor. Ur anslagsposten utgick hela den avlöning,
som tillkom denna personal och således ej blott grundlönen utan även
de löneförhöjningar, som de extra-ordinarie befattningshavarna erhöllo.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Men utom nämnda anslagspost hade länsstyrelserna till sitt förfogande
vissa belopp, tillhopa 273,200 kronor, att användas till renskrivning och
tillfälliga arbetsbiträden från femte huvudtitelns anslag till skrivmaterialier
och expenser. Medan sålunda för sistnämnda budgetår stod till förfogande
tillhopa 948,200 kronor, uppgå de till grundavlöningar m. m. till ickeordinarie
personal för budgetåret 1936/1937 anvisade medlen till 1,370,000
kronor, vartill komma medlen till avlöningsförhöjningar m. m. med 50,000
kronor.
I detta sammanhang har utredningen framhållit, att en kraftigt bidragande
orsak till att arbetet i stor utsträckning måste utföras av extra tjänstemän
eller av tjänstemän, vilka icke såsom ordinarie innehava den tjänst de utöva,
äro föreskrifterna i cirkulären den 5 december 1924 och den 15 maj 1931,
enligt vilka ledigblivna landsfiskals- och häradsskrivartjänster få besättas
endast medelst förordnande tills vidare. Dessa förordnanden innehavas i
väsentlig omfattning av vid länsstyrelserna anställda ordinarie tjänstemän,
vilkas tjänster följaktligen måste uppehållas av vikarier. På grund av dessa
förhållanden voro vid ingången av 1936 3 länsassessors-, 16 länsnotarie- och
länsbokhållar- samt 57 landskanslist- och landskontoristtjänster besatta med
icke-ordinarie innehavare av tjänsterna. Därjämte var en länsassessorstjänst
av samma anledning vakant och två landsfogdetjänster uppehöllos av innehavare
av ordinarie landskanslisttjänster.
Sedan Kungl. Maj:t genom brev den 9 oktober 1936 medgivit, att de tjänstemän,
vilka senast under år 1931 efter landsfiskals tjänsts behöriga kungörande
förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst, må utnämnas till landsfiskal
envar inom det av honom omhänderhavda distriktet, i den mån landsfiskalstjänsten
inom ifrågavarande distrikt vore ledig, torde någon förbättring i berörda
förhållande vara att förvänta.
Missförhållandet med för stor extra personal i jämförelse med den ordinarie
belystes genom en undersökning, vars resultat framlades i 1928 års lönekommittés
år 1931 avgivna betänkande med förslag till avlöningsreglemente
för extra-ordinarie och extra tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen
m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 12). Däri konstaterades
disproportionen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän inom
de centrala ämbetsverken men i kanske ännu högre grad inom vissa grenar
av lokalförvaltningen, främst då länsstyrelserna, där särskilt antalet extra
befattningshavare vore i ögonen fallande stort. Undersökningen visade för
budgetåret 1930/1931 vid länsstyrelserna tillhopa 469 ordinarie tjänstemän,
196 extra-ordinarie och 324 extra. De icke-ordinarie motsvarade sålunda
52.6 %> av totala antalet. Dessa uppgifter omfattade all stadigvarande personal
vid länsstyrelserna, således jämväl kontors- och skrivbiträden samt vaktmästare,
däremot icke tillfälliga befattningshavare.
För jämförelse mellan antalet ordinarie befattningar enligt 1917 års organisation
och förhållandena under budgetåret 1936/1937 har länsstyrelseutredningen
uppgjort följande sammanställning:
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Enligt 1917 Under budårs
organi- getåret
sation. 1936/1937.
Landssekreterare ............. 24 24
Landskamrerare .............. 24 24
Länsassessorer ................. 46 46
Länsnotarier av l:a klass...... 24 24
Länsbokhållare av l:a klass .... 19 24
Länsnotarier av 2:a klass...... 4 8
Länsbokhållare av 2:a klass. ... 2 8
Landskanslister ............... 81 83
Landskontorister ............. 86 86
Kansli-, kameral-, kontors- och
skrivbiträden .............. 46 93
Expeditionsvakter ............ 49 49
Lanträntmästare ............. 12 1
Ökning. Minskning
5
4
6
2
47
11
Summa 417 470 64 11
Antalet ordinarie befattningar i lönegraderna B 30—B 15 utgjorde således
under budgetåret 1936/1937 327 mot 322 år 1918, 12 lanträntmästare medräknade
i sistnämnda siffra. Av de nyinrättade 15 länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna
inrättades 12 redan före 1923 och 9 utgjorde ersättning för
lanträntmästartjänster eller tillkommo på grund av vissa olägenheter, som
varit förenade med bibehållande av dessa tjänster.
De extra-ordinarie tjänsterna uppgingo under budgetåret 1936/1937 till 283,
varav 62 i 19:e och 112 i 14:e lönegraden.
Antalet extra befattningar — extra expeditionsvakter och telefonister, tillhopa
16, ej inräknade — uppgick till 241.
De ordinarie tjänsterna utgöra således omkring 46 % av totala antalet och
de icke-ordinarie omkring 54 %>. På grund av förut angivna vakanssystem
med avseende å landsfiskals- och häradsskrivartjänster är emellertid antalet
icke-ordinarie befattningshavare större än antalet icke-ordinarie tjänster giver
vid handen.
Större delen av arbetet vid länsstyrelserna, åtminstone i kvantitativt hänseende,
utföres därför av icke-ordinarie personal.
Anpassningen av länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt
efter den växande arbetsbördan har skett i mycket olika utsträckning vid skilda
länsstyrelser (betänkandet sid. 34 ff).
Vid åtskilliga tillfällen har förslag framkommit om verkställande av undersökning
angående länsstyrelsernas arbetsförhållanden i syfte närmast att
utröna möjligheten att åstadkomma förenklingar i arbetsbesparande syfte
och inskränkning av personalen. Genom statens organisationsnämnd verkställdes
i detta hänseende vissa förberedande undersökningar.
Utredningen har låtit verkställa en sådan undersökning vid samtliga länsstyrelser
genom utredningens sekretariat. Därvid har bland annat sättet för
handläggningen av ärendena i detalj granskats samt användningen av personalen
och särskilt utnyttjandet av arbetskrafterna i lägre lönegrader un
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
dersökts, allt med fäst avseende å huruvida möjlighet till besparing kunde
förefinnas.
Av undersökningen framgår, att olika sätt för diarieföring, konceptering av
länsstyrelses beslut, ordnande av arkivhandlingar och handläggningen i övrigt
förekomma vid de särskilda länsstyrelserna, ett förhållande som emellertid
torde förefinnas jämväl inom skilda byråer vid ett och samma centrala ämbetsverk.
Under förutsättning av oförändrade arbetsuppgifter synas emellertid
de arbetsbesparande åtgärder, som härutinnan kunna vidtagas, icke vara
av den betydelse, att inskränkning i personalstyrkan kan åstadkommas. Möjligen
kunna emellertid åtgärder av ifrågavarande art medföra, dels att personal
i lägre lönegrader kunna ställas till föredragandenas disposition för verkställande
av särskilda utredningar, vilka med hänsyn till brist på arbetskraft
under nuvarande förhållanden måst eftersättas, dels ock att utförandet av
tjänstegöromål å övertid i någon mån kan inskränkas. Enär emellertid särskild
ersättning för sådant övertidsarbete endast undantagsvis förekommer,
kan genom vidtagande av arbetsbesparande åtgärder allenast obetydlig kostnadsbesparing
vinnas.
Beträffande personalförhållandena torde särskilt i fråga örn personal i högre
lönegrader arbetsfördelningen vara av betydelse för bedömande av spörsmålet
om möjligheten att vidtaga besparingsåtgärder. Arbetsfördelningen beträffande
föredragandena har med allenast få undantag bestämts av Kungl.
Majit. Såsom utredningen i annat sammanhang framhåller, kan med nuvarande
arbetsuppgifter någon inskränkning i antalet föredragande icke komma
ifråga, varemot en annan arbetsfördelning föredragandena emellan i de
flesta fall torde vara erforderlig på grund därav, att vissa föredragande för
närvarande äro alltför tyngda av dem åliggande tjänstearbete.
Vad därefter angår användningen av den juridiskt utbildade biträdespersonal,
som står till föredragandenas förfogande, förekommer visserligen vid ett
fåtal länsstyrelser, att sådan personal anlitas till utförande av arbete, vartill vid
andra länsstyrelser utan olägenhet icke juridiskt utbildad personal kunnat
begagnas. Där så har varit fallet, har detta i ett par fall varit beroende därå,
att föredragandena varit så arbetstyngda, att i stor utsträckning ansvaret för
vissa beslut i själva verket måst läggas å underordnad tjänsteman, och i
andra fall betingats av särskilda förhållanden.
Beträffande användningen av personalen i övrigt har iakttagits, att arbete
av samma beskaffenhet utföres vid vissa länsstyrelser av manlig, relativt väl
avlönad arbetskraft, vid andra däremot av kvinnlig, relativt lågt avlönade befattningshavare.
Nämnda förhållande torde äga ett visst samband med landsfiskalsutbildningen
och det system, som hittills tillämpats, i fråga örn rekryteringen
av länsstyrelsernas personal. Vid länsstyrelser i län, i vilka stort
antal landsfiskalsaspiranter förekommit och dessa efter avlagd examen erhållit
anställning vid länsstyrelsen i avbidan å befattning inom fögderiförvaltningen,
har kvinnlig personal allenast i ringa utsträckning kommit till användning.
Verkställd undersökning angående den omfattning, i vilken kvinnliga
befattningshavare kommit till användning under treårsperioden 1932—
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
1934, visar, att antalet kvinnliga befattningshavare i förhållande till hela personalen
växlat å landskanslierna mellan omkring 7 och 43 procent. Motsvarande
siffror för landskontoren hava varit lägst omkring 7 och högst omkring
53 procent.
En differentiering av göromålen mellan befattningshavare med högre eller
lägre kompetens bör enligt utredningen vid vissa länsstyrelser i större utsträckning
än vad hitintills skett äga rum. Göromålen böra mellan olika befattningshavare
fördelas så, att fullgörandet av enklare göromål icke uppdrages
åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Från de
juridiskt utbildade tjänstemännen bör, så långt utan olägenhet ske kan, avlyftas
sådant arbete, som kan utföras av annan personal. Kvinnliga biträden
torde böra bibringas kunskaper och erfarenhet, som kunna göra dem skickliga
att utföra även kvalificerat arbete. Jämväl expeditionsvakter böra, såvitt
möjligt, anlitas även för andra sysslor än sådana, som i allmänhet pläga verkställas
av dessa befattningshavare. Särskilt vid de mindre länsstyrelserna är
detta av betydelse, då expeditionsvakterna eljest icke alltid kunna beredas full
sysselsättning.
Att omedelbart i full utsträckning realisera dessa principer för fördelningen
av arbetet anser utredningen emellertid erbjuda vissa svårigheter, särskilt vid
de mindre länsstyrelserna. Det torde skäligen icke kunna ifrågasättas, att
ändring av personalbeståndet vidtages uteslutande för tillgodoseende av dessa
önskemål vid länsstyrelser, där de icke kunna anses i full utsträckning beaktade.
Vid uppgörande av förslag till personalstater har utredningen emellertid
iakttagit, att antalet ordinarie befattningar av olika slag icke bestämts
högre än vad som kan anses stå i god överensstämmelse med de angivna principerna.
Länsstyrelserna hava i viss utsträckning ålagts uppgifter, som med fördel
kunna anförtros andra myndigheter eller underlydande organ såsom
magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler på landet. Denna
brist i den nuvarande organisationen har utredningen ock ägnat uppmärksamhet.
Utredningen erinrar om att statens organisationsnämnd upprättat vissa promemorior
i ämnet, vilka emellertid icke blevo slutbehandlade, innan nämndens
verksamhet upphörde. I anslutning till dessa promemorior har utredningen
avlåtit särskilda framställningar rörande begränsningar i länsstyrelsernas
arbetsuppgifter, vilka delvis lett till resultat (betänkandet sid. 16). Ytterligare
åtgärder i nämnda syfte föreslås emellertid av utredningen.
Den med åren allt mera ökade arbetsbördan vid länsstyrelserna har medfört,
att partiell ledighet kommit till användning i betydligt större
omfattning än inom civilförvaltningen i övrigt.
I 18 § avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, stadgas att, örn
tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning
må bestämmas, örn och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid
må äga rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
13
Därjämte föreskrives i avlöningsreglementets 19 § 2 morn., att ersättning
till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 18 § omförmäld befrielse från viss
del av tjänstgöringen, må, där ej undantagsvis vikariatsersättningen finnes
böra utgå enligt de i 19 § 1 mom. angivna grunderna, bestämmas till det lägre
belopp, som prövas skäligt.
Vidare hava i kungörelsen den 22 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt
tillämpning av förenämnda avlöningsreglemente m. m. under avdelning B.,
punkt 12, meddelats vissa särskilda bestämmelser att från och med den 1
juli 1925 gälla för däri angivna tjänstemän vid länsstyrelserna, varjämte
förklarats, att beträffande landssekreterares och landskamrerares avlöningsförmåner
vid tjänstledighet samt rörande ersättning till vikarie för sådan
tjänsteman skulle utöver de i 19 § uti avlöningsreglementet givna bestämmelserna
gälla de särskilda föreskrifter, som av Kungl. Majit i sådant hänseende
meddelades. Genom brev den 26 mars 1926 har Kungl. Majit förordnat,
att beträffande ersättning till sådan vikarie skola, likaledes från och
med den 1 juli 1925, gälla följande särskilda bestämmelser.
Därest tjänsteman, på vilken avlöningsreglementet äger tillämpning, förordnas
att under längre tid i oavbruten följd än sju dagar uppehålla befattning
såsom landssekreterare eller landskamrerare eller erhållit uppdrag att
bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan befattning,
samt gällande bestämmelser örn arbetsfördelning och skyldighet att förrätta
landssekreterares eller landskamrerares tjänst ej utgöra hinder för tillgodonjutande
av särskild vikariatsersättning, äger tjänstemannen att för den tid
förordnandet, respektive uppdraget varar, uppbära dylik särskild vikariatsersättning
med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan,
å ena sidan, i cirkuläret angivet tjänstledighetsavdrag i 30:e löneklassen och,
å andra sidan, i 16 § 1 mom. i avlöningsreglementet omförmält tjänstledighetsavdrag
i lägsta löneklassen för tjänstemannens egen tjänst, dock att i fall,
som avses i 19 § 2 mom. i avlöningsreglementet, ersättningen må, där densamma
ej undantagsvis finnes böra utgå enligt nyss angivna grunder, bestämmas
till det lägre belopp, som prövas skäligt.
Därjämte har genom brev den 1 februari 1929 föreskrivits, att landskamrerare
må för fullgörande av vad honom enligt taxeringsförordningen åligger
erhålla ledighet från övriga med tjänsten förenade göromål, om och i den
mån länsstyrelsen prövar sådan ledighet oundgängligen erforderlig för att
taxeringsarbetet inom länet, i vad på landskamreraren beror, må kunna avslutas
inom föreskriven tid eller på landskamreraren ankommande handläggning
av besvärsmål i beskattningsfrågor icke må bliva under längre tid
fördröjd. Vidare har förordnats, att enahanda ledighet må, örn och i den
mån länsstyrelsen finner sådant möjligt, beviljas hos länsstyrelsen anställd
tjänsteman, som förordnats att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa
grupper av sådana ärenden fullgöra landskamrerarens åligganden (biträdande
landskamrerare). 1928 års taxeringsförordning innehåller icke några bestämmelser
rörande vikariatsersättning åt den, som uppehåller tjänst, vars
innehavare erhållit befrielse från löpande göromål för utförande av taxeringsarbete.
Anledningen härtill torde, enligt vad som framgår av 1923 års
taxeringssakkunnigas betänkande, vara, att vederbörande vikarie ansetts
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition nr 178.
kunna beredas ersättning enligt 19 § i förut omförmälda avlöningsreglemente.
Utredningen framhåller, att befrielse från viss del av tjänstgöring kan innebära
antingen befrielse från löpande göromål eller också inskränkning i
tjänstgöringstiden, d. v. s. vad som brukar benämnas partiell tjänstledighet.
Avdelningschefernas vid länsstyrelserna, särskilt landssekreterarnas ordinarie
arbetstid, splittras i regel på en altför stor mängd av uppgifter och tages för
övrigt ofta i anspråk av konferenser med representanter för de skilda institutioner,
som under länsstyrelsernas överinseende hava att taga befattning
med det statliga och kommunala livets olika grenar, samt med den hjälpsökande
allmänheten ävensom med tillsynen över tjänstemännen. För att handläggningen
av större ärenden, studium av betänkanden och uppsättande av
yttranden och utlåtanden skall kunna medhinnas, tvingas landssekreterarna
att under längre tider av året frigöra sig från de löpande göromålen. Motsvarande
är förhållandet å landskontoren. Landskamrerarna nödgas i allt större
omfattning frånträda handläggningen av löpande göromål för beredning och
handläggning av det ständigt växande antalet taxeringsärenden. Då befattningshavarna
på detta sätt erhålla befrielse från löpande göromål, utföra de
fortfarande i full utsträckning tjänsteåligganden. Annorlunda är förhållandet
örn, såsom allenast i undantagsfall torde förekomma, befattningshavare erhåller
befrielse från viss del av tjänstgöringen på så sätt, att inskränkning sker i
antalet arbetstimmar. I sistberörda fall är befattningshavaren tjänstledig i
vanlig bemärkelse och bör i avlöningshänseende vara underkastad de vanliga
reglerna för olika slag av tjänstledighet, givetvis med vederbörlig hänsyn
tagen till ledighetens större eller mindre omfattning.
Frågan om partiell ledighet har varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens
revisorer vid flera tillfällen (betänkandet sid. 38 ff). Med anledning
av uttalande av 1934 års revisorer anhöll 1935 års riksdag, att Kungl.
Majit ville taga under omprövning frågan om åtnjutande av partiell ledighet
inom den allmänna civilförvaltningen samt vad därmed ägde samband.
Genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 12 april 1935 lät chefen för
socialdepartementet verkställa utredning angående förekomsten vid länsstyrelserna
av ledigheter för beredande av särskilda, till tjänsten hörande ärenden.
Denna utredning, som avsåg år 1934, giver vid handen, att de ledighéter,
varom här är fråga, förekommit i tämligen stor omfattning, särskilt i vad
avser landssekreterar- och landskamrerartjänsterna. Sålunda uppgingo sammanlagda
antalet ledighetsdagar å landssekreterartjänster till 3,705 och å
landskamrerartjänster till 4,840, motsvarande för länsstyrelse räknat i medeltal
å landssekreterartjänst omkring fem månader och å landskamrerartjänst
något över sex och en halv månad. Ä landskanslierna hava i två fall och
å landskontoren i fem fall avdelningschefsbefattningarna under viss kortare
tid varit uppdelad å flera än två personer. Å länsassessorstjänsterna hava
däremot dylika ledigheter förekommit allenast å landskanslierna och därstädes
endast i mindre omfattning. Icke några ledigheter av det slag, som här avses,
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
15
förekommo under år 1934 å landskanslierna i Kalmar län och Västernorrlands
län (utredningens tabell XII).
Omfattningen av tiden för partiell ledighet varierar givetvis något under
olika år beroende dels på den växlande arbetsbördan dels ock på vederbörande
befattningshavare. I förhållande till budgetåret 1933/1934 förelåg under
kalenderåret 1934 en minskning av 327 dagar.
Den verkställda undersökningen har omfattat jämväl de utgifter, som här
avsedda ledigheter medfört för statsverket. Särskild ersättning till vikarie
jämlikt 19 § 2 mom. avlöningsreglementet har icke i samtliga fall utgått. Vid
fyra landskanslier har vikariatsersättning icke alls utgått, vid några andra
har vikariatsersättning utgått allenast under en del av vikariatstiden. I det
övervägande antalet fall har ersättning emellertid utbetalats. Å samtliga landskontor
har vikariatsersättning utbetalats. Dock har i tre fall ersättning icke
utgått under en del av vikariatstiden. I de fall, då vikariatsersättning utgått,
har å landskanslierna full vikariatsersättning utbetalats i ungefär halva antalet
fall, medan ersättningen eljest underkastats reduktion i större eller
mindre grad. Å samtliga landskontor har full vikariatsersättning utgått,
dock har vid tre landskontor ersättningen under viss tid varit reducerad.
Approximativa uppgifter angående de utgifter, ifrågavarande vikariat föranlett
i form av vikariatsersättning till vikarie och vikarie i succession, hava
jämväl införskaffats. Dessa utgifter hava uppgått till å landskanslierna omkring
17,300 kronor och å landskontoren omkring 38,800 kronor eller sammanlagt
omkring 56,100 kronor.
Såsom 1934 års revisorer påpekat, medför ledighet av ifrågavarande art,
att i regel en icke-ordinarie befattningshavare förordnas att bestrida ordinarie
befattning, antingen den partiellt ledige befattningshavarens eller också
genom förordnande i succession annan tjänst. Den sålunda förordnade
icke-ordinarie befattningshavarens lön, vilken eljest skulle belastat anslagsposten
avlöningar till icke-ordinarie befattningsshavare, har härigenom kommit
att under den tid, undersökningen omfattar, utgå från anslagsposten
vikariatsersättningar eller numera anslagsposten avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat. Härigenom hava medel å anslagsposten avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare blivit disponibla, så att andra icke-ordinarie befattningshavare
kunnat avlönas därmed. De besparingar, som på grund av
angivna förhållanden under år 1934 uppkommo å anslagsposten avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare, uppgingo å landskanslierna till omkring
34,100 kronor och å landskontoren till omkring 73,200 kronor eller sammanlagt
till omkring 107,300 kronor.
Enligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter hade någon extra arbetskraft
icke anställts uteslutande på grund därav, att vikariat i följd av ledighet av
ifrågavarande art förekommit. Den personal, som varit anställd, hade således
varit nödvändig för att länsstyrelserna överhuvud skulle hava kunnat
fullgöra sina åligganden. De s. k. partiella ledigheterna hade icke tillgripits
för att utöka den icke-ordinarie personalen. Örn således möjlighet icke förefunnits
att på sätt som skett avlöna icke-ordinarie befattningshavare från i
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
länsstyrelsernas avlöningsstat upptaget ordinarie förslagsanslag, hade det för
dessas avlöning erfordrats en ökning av anslagsposten grundavlöningar till
icke-ordinarie personal med omkring 107,300 kronor. Belastningen av förslagsanslaget
hade då givetvis minskats med samma belopp.
En dubblering av tjänster kan sägas hava ägt rum vid några länsstyrelser,
huvudsakligen de större. Att detta blivit fallet är beroende av den ökning i
arbetsbördan, som inträtt.
Utredningen förmenar, att man, då det gäller att söka ändring i nu angivna
förhållanden, måste hava för ögonen, att därigenom arbetsförhållandena å
länsstyrelserna icke försvåras. De s. k. partiella ledigheterna hava tillgripits
för att utöka antalet föredragande i länsstyrelserna. De verkställda undersökningarna
ådagalägga, att detta också varit erforderligt för arbetsbördans
avverkande inom rimlig tid. En första åtgärd bör således vara, att i erforderlig
utsträckning inrätta nya föredragandetjänster. Att avväga dessa så
alt de motsvara behovet även vid toppbelastningen kan emellertid icke komma
i fråga. Man måste i stället söka finna det antal, som kan med säkerhet
året om hava full föredragning, men därjämte skapa anordningar, som medgiva
tillfällig utökning av föredragandenas antal, då så tarvas. Möjlighet att
vid anhopning av göromål hos en befattningshavare lätta dennes arbetsbörda,
så att ärendenas avgörande icke försenas, måste således förefinnas. Såväl
för landssekreterare som landskamrerare föreligger behov av avkoppling
från löpande göromål vid fullgörandet av särskilda arbetsuppgifter eller
handläggning av vidlyftigare ärenden, som kräva särskild omsikt och koncentration.
Hit höra exempelvis förarbetena till prövningsnämnden, remissutlåtanden
i viktigare författnings- och organisationsfrågor o. s. v. Men även
i andra fall måste en överflyttning från en till annan av arbetsgöromål kunna
ske, där så för arbetets jämna gång kräves.
För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes det emellertid
utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, att förordna
tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning bestrida befattning
inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman
inom högre lönegrad. Spörsmålet synes kunna lösas på det sätt, att
med de för den juridiskt utbildade personalen avsedda ordinarie tjänsterna
vid länsstyrelserna förenas skyldighet att i fall, varom här är fråga, utan särskild
ersättning handlägga ärenden, vilka eljest ankomma på annan tjänsteman.
Enahanda skyldighet bör även förenas med icke-ordinarie juristbefattningar.
1 instruktionen för länsstyrelserna bör följaktligen intagas bestämmelse om
skyldighet för länsassessor samt länsnotarie och länsbokhållare, såväl ordinarie
som icke-ordinarie, att enligt närmare föreskrifter fullgöra föredragning
eller utföra göromål, som åligger annan befattningshavare, även sådan
i högre lönegrad.
Genom dylika bestämmelser får länsstyrelse möjlighet att vid anhopning
av göromål utöka antalet föredragande och därigenom fördela fördragningsskyldigheten
å flera, men rätten att, på sätt nu sker, utbetala vikariatsersätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
17
ningar kommer att försvinna. Sådan utökning av föredragandenas antal
kommer följaktligen icke att medföra någon ökad utgift för statsverket.
Befattningshavarna komma att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som
systemet med vikariatsersättning under s. k. partiell ledighet innebär.
Häremot böra emellertid ställas utredningens förslag örn lönegradsplaceringar
och ökat antal ordinarie befattningar, varigenom gives en viss kompensation,
som dock till följd av det mindre antalet assessorat å landskontoren
i väsentligt mindre grad kommer befattningshavarna å landskontoren
än befattningshavarna å landskanslierna till godo.
Frågan örn länsstyrelsetjänstemännens bisysslor har
vid skilda tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Utredningen framhåller, att spörsmålet i ett större sammanhang behandlats
i det av tillkallade sakkunniga den 18 juni 1928 avlämnade betänkandet med
utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor (statens offentliga
utredningar 1928:14). Detta betänkande överlämnades till 1928 års
lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén
lämnade uppdraget. I sitt den 21 juli 1930 avlämnade betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän tillhörande
den civila statsförvaltningen (statens offentliga utredningar 1930: 17) upptog
lönekommittén till övervägande vad förenämnda sakkunniga anfört och intog
i sitt förslag till avlöningsreglemente avsevärt skärpta bestämmelser angående
tjänstemännens innehav av bisysslor.
Sistnämnda förslag är för närvarande föremål för överarbetning av 1936
års lönekommitté.
En förnyad utredning rörande förekomsten av bisysslor bland vissa grupper
av befattningshavare inom statsförvaltningen — för landsstatens del avseende
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs
och Jämtlands län med underlydande fögderiförvaltningar — föranstaltades
av 1933 års riksdagsrevisorer. I revisorernas berättelse om resultatet
av denna undersökning anfördes, bland annat, följande.
Den av revisorerna verkställda undersökningen hade givit vid handen, att
ett jämförelsevis stort antal befattningshavare innehade bisysslor och att detta
särskilt vore förhållandet inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna,
där bisysslor allmänt förekomme. Beträffande övriga undersökta tjänstemannagrupper
syntes innehavet av bisysslor vara av proportionsvis mindre
omfattning. Inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen innehade i det
närmaste 70 procent av alla befattningshavare — i såväl högre som lägre
grad därvid medräknade — bisysslor, och antalet dylika för varje befattningshavare,
som hade sådana sysslor, uppginge i medeltal till 3. Det förefölle
revisorerna som örn dessa siffror vore oproportionerligt höga. Revisorerna
ville framhålla, att ett stort antal tjänstemän inom de högsta lönegraderna
hade erhållit sina uppdrag av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och
att dessa uppdrag merendels vore av offentlig natur. I åtskilliga lall vore också
dessa uppdrag att betrakta såsom rena honnörsposter. Befattningshavare i
mellangradcrna hade i vissa fall bisysslor i ganska stor utsträckning och åt
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 17S. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
skilliga av dessa bisysslor, särskilt vad länsstyrelserna och fögderiförvaltningen
beträffade, syntes vara av den art, att de borde kräva längre eller kortare
tids tjänstledighet från den ordinarie tjänsten. Detta torde enligt revisorerna
närmast gälla tjänstemän, som var och en innehade flera taxeringsuppdrag
eller som bestrede tjänster inom städernas uppbördsväsende.
Utredningen har till åtlydnad av lämnade direktiv införskaffat uppgifter
från länsstyrelserna om personalens bisysslor under budgetåret 1934/1935.
över uppgifterna uppgjorda sammanställningar bifogas detta protokoll (Bilaga
A och B).
Av de inhämtade uppgifterna framgår, att av länsstyrelsernas 1,018 befattningshavare
under budgetåret 1934/1935 — landshövdingarna icke medräknade
— ett antal av 454 eller 44.G °/o innehade bisysslor, under det att
564 voro ulan sådana. Bisysslornas totala antal beräknas till 955, varav
258 hänföra sig till uppdrag i taxeringsnämnd och 145 till arbete vid prövningsnämnd.
Totala antalet bisysslor motsvarar 2.1 sysslor per befattningshavare.
örn taxeringsuppdragen icke medräknas, utgöra bisysslorna
endast 552.
Vid 1933 års undersökning innehade 62 % av personalen bisysslor med
2.9 uppdrag i medeltal per person. I anslutning därtill framhåller utredningen,
att då sistnämnda undersökning avsåg endast fem länsstyrelser, anledning
funnes att antaga, att resultatet av samma undersökning och det
därpå grundade uttalandet hade blivit något annorlunda, om samtliga länsstyrelser
medtagits. Enligt utredningens åsikt ådagalägger den för budgetåret
1934/1935 verkställda undersökningen, att vid länsstyrelserna bisysslor
icke förekomme i särskilt anmärkningsvärd omfattning utan att förhållandena
vid länsstyrelserna hade sin motsvarighet vid andra verk.
På grund av vad sålunda framkommit vid den av utredningen verkställda
undersökningen, anser utredningen, att det icke kan ifrågasättas, att
särskilda normerande bestämmelser skulle beträffande bisysslor i allmänhet
utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare. Frågan
om bisysslorna bör i stället lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i
dess helhet. Även om utredningen sålunda anser att särskilda bestämmelser
för närvarande icke äro erforderliga beträffande rätten för länsstyrelsernas
befattningshavare att innehava bisysslor i allmänhet, understryker utredningen
kraftigt, att länsstyrelserna städse böra, i vad på dem ankommer,
tillse, att varje berättigad anmärkning i förevarande avseende undanröjes.
Utredningen övergår därefter till den grupp av bisysslor, som utgöras av
taxeringsuppdrag och lämnar därvid en redogörelse för de anmärkningar
gentemot nämnda uppdrag, som tidigare framkommit (betänkandet
sid. 48 ff).
1922 års riksdagsrevisorer funno sig efter verkställd undersökning rörande
den utsträckning, vari befattningshavare i statens tjänst jämte statstjänsten
innehade andra sysslor, böra uttala följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
19
För länsstyrelsernas vidkommande borde uppmärksammas, att icke uppdrag
såsom ordförande och ledamöter i beskattningsnämnder tilldelades underlydande
tjänstemän i större omfattning än som av omständigheterna med
nödvändighet påkallades. I den utsträckning, som dylika uppdrag nu lämnades
länsstyrelserna underställda tjänstemän, måste enligt revisorernas mening
vederbörandes arbete bliva eftersatt och följaktligen behov uppstå aV
ökade arbetskrafter.
Även 1925 drs riksdag srevisor er intresserade sig för frågan om nämnda
taxeringsuppdrag och uttalade sig om olämpligheten därav i mera skärpt
form än vad 1922 års revisorer gjort. Sedan även 1926 års revisorer tagit
upp frågan, blev denna vid 1927 års riksdag behandlad av statsutskottet, som
då bland annat anförde följande.
I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt
vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att behandla
och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd
eller ledamot av prövningsnämhd. Å andra sidan lärer det icke
kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för såväl kammarrätten
som Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att hos dem anställda
befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning
hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom dylikt ordförande- och
ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt beaktande av sistnämnda synpunkt
har utskottet dock, då på sätt revisorerna jämväl påpekat, vissa myndigheter
synas i anmärkningsvärd utsträckning meddela förordnanden för
hos myndigheterna i fråga anställda befattningshavare att vara ordförande
och ledamöter i taxeringsnämnder ävensom ledamöter i prövningsnämnder,
ansett sig böra framhålla angelägenheten av att förordnanden av detta slag
inskränkas i möjligaste mån, särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder.
Det vill nämligen synas utskottet, som örn större hänsyn än hittills
skett borde tagas till allmänhetens berättigade krav på att inom taxeringsdistriktet
för förfrågningar äga tillgång till taxeringsnämndsordföranden. Svårighet
syntes ej heller hava förelegat att i flertalet av de angivna fallen
inom vederbörande orter erhålla fullt kompetenta och lämpliga personer för
dessa uppdrag.
Slutligen bör framhållas, att även om vederbörande befattningshavare i viss
utsträckning använda sin semester för fullgörandet av ifrågavarande uppdrag,
behovet av medel för avlönande ulav icke-ordinarie personal dock måste påverkas
av här ovan nämnda förhållanden. Utöver vad ovan anförts, har utskottet
med hänsyn till den utredning, som pågår rörande statstjänstemännens
bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.
Vad i ärendet förekommit har utskottet dock funnit vara av den betydelse,
att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen omförmäla.
Riksdagens år 1921 församlade revisorer anförde, att i de i samband med
frågan örn utbetalda övertidsersättningar till länsstyrelsernas personal uppmärksammat
de ersättningar, som utginge till vissa hos länsstyrelserna anställda,
av beskattningsnämnderna, framför allt prövningsnämnderna, anlitade
befattningshavare. Revisorerna förklarade sig anse det önskvärt, att normerande
bestämmelser av allmänna civilförvaltningens lönenämnd utarbetades
och av Kungl. Majit fastställdes för ett mera enhetligt ordnande av den
mångfald ersättningar, som utginge till hos länsstyrelserna anställd personal.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
I ett allmänna civilförvaltningens lönenämnd avfordrat yttrande över denna
revisorernas anmärkning anförde nämnden.
Under förutsättning att gällande avlöningsbestämmelser rörande tjänstledighet
och löneavdrag noggrant iakttagas samt att det från länsstyrelsens
sida aktgives därpå, att arbetet inom länsstyrelsen icke bliver lidande på att
befattningshavarna åtaga sig särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, vill det
emellertid synas lönenämnden, som örn några särskilda normerande bestämmelser
knappast vore erforderliga beträffande sådana uppdrag och arbeten
vid sidan av tjänsten, som ovan berörts. I varje händelse torde det enligt
lönenämndens mening icke kunna ifrågasättas, att dylika normerande bestämmelser
skulle utfärdas att gälla allenast beträffande länsstyrelsernas befattningshavare.
Särskilda uppdrag av olika slag innehavas nämligen i avsevärd
utsträckning även av befattningshavare inom statsdepartementen och
de centrala ämbetsverken. Här må allenast erinras, hurusom sistnämnda befattningshavare
tagas i anspråk för arbete hos riksdagen, dess utskott och revisorer
liksom taxeringsnämnder m. m. Även i sådana fall bör givetvis tillses,
att gällande regler rörande tjänstledighet och löneavdrag tillämpas på
ett med grunderna för det gällande avlöningssystemet överensstämmande
sätt. Det förtjänar härvid framhållas, hurusom i 18 § av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att, därest tjänsteman erhållit
befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må bestämmas,
om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga rum. Dylik
partiell tjänstledighet med däremot svarande löneavdrag kunna i åtskilliga
fall lämpligen ifrågakomma vid uppdrag av här avsedd art.
Beträffande ersättningarna till länsstyrelsernas befattningshavare för ovanberörda
uppdrag hos beskattningsmvndigheter och landsting synes det lönenämnden,
men hänsyn därtill, att dessa uppdrag kunna vara mycket olika
krävande såväl i kvalitativt avseende som i fråga örn den tid, vilken vederbörande
tjänsteman måste tillsätta för desammas fullgörande, att det knappast
kan vara lämpligt att uppställa några enhetliga normer för ifrågavarande
ersättningar. En dylik normering kräver i varje händelse en långt mera
ingående undersökning än den, som lönenämnden nu varit i tillfälle att ägna
hithörande frågor. Lönenämnden vill i detta sammanhang även erinra därom,
att de ersättningar, som utgå för ifrågavarande uppdrag, i många fall ej
äro att anse såsom en nettoinkomst för vederbörande befattningshavare, i
det att dessa understundom måste på egen bekostnad anlita biträden för utförande
av vissa arbeten i samband med uppdragen.
Statsutskottet vid 1928 års riksdag gjorde i denna fråga bland annat följande
uttalande.
Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan, huruvida
icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som numera
skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan gäller för arbete
utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare hos länsstyrelserna,
allt hos dessa nämnder förekommande arbete betraktas såsom
tjänsteåliggande, och örn ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp, vilka
härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande av icke- ordinarie
personal vid länsstyrelserna.
Sedan 1930 års statsrevisorer verkställt undersökning rörande den omfattning,
i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit
ersättning för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder, sammanförde
de sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.
Kunell. Maj.ts proposition nr 178.
21
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän i så
stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete, som
enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden. Enligt inkomna
uppgifter har visserligen ersättning allenast utgått för arbete, som
icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna, som om, ifall
övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för taxeringsarbetets fullgörande
inom föreskriven tid, den riktiga utvägen vore att förordna vikarie för den
med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen under den tid taxeringsarbetet
kräver hela hans arbetstid. Förutom att på detta sätt kostnaderna san,
nolikt kunde nedbringas, borde även taxeringens enhetlighet vinna härpå.
De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna
lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen emellan.
Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika förfaranden
praktiserats, då det gällt ledighet för arbetets utförande och därav följande
avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt, att i dessa hänseenden
samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla län.
Statsutskottet vid 1931 års riksdag föreslog med anledning härav utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn
till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen behövde
tagas i anspråk. Utskottet anförde som motivering härtill följande:
Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,
anser utskottet en undersökning erforderlig till utrönande, huruvida
icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt ordna taxeringsarbetet
i avseende å dispositionen av den personal, som härför måste tagas
i anspråk, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna
behöver för framtiden i nuvarande omfattning utnyttjas vid taxeringsarbetet,
Otvivelaktigt är nämligen, att genom de nuvarande anordningarna
kostnaderna bliva högst betydande, och det lärer även kunna befaras,
att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande förvaltningar menligt påverkas
av nu gällande ordning härutinnan. En omständighet, som i hög grad
medverkar till att nuvarande förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt,
är givetvis, att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren
starkt ökats, varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas
taxeringsuppgifterna. Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande
omständigheter synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för
närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet för
vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings
och prövningsnämnderna.
I gemensamt utlåtande av allmänna civilförvaltningens lönenämnd och
lcommunikationsverkens lönenämnd den 12 januari 1934 med anledning av
1933 års statsrevisorers utredning örn bisysslor åberopade lönenämnderna
1930 års statsrevisorers uttalande samt anförde för egen del, att åtskilligt
vore att vinna genom att låta prövningsnämndsarbetet ingå i befattningshavarens
tjänsteåligganden och i stället för medel till dylika ersättningar anvisa
förhöjda medelsbelopp till avlönande av länsstyrelsernas befattningshavare.
I enlighet med statsutskottets förenämnda förslag avlät 1931 drs riksdag
skrivelse till Kungl. Majit.
Denna skrivelse är alltjämt beroende på Kungl. Majlis prövning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Med anledning av vad sålunda framkommit inom riksdagen i fråga örn
taxeringsuppdragen för länsstyrelsernas befattningshavare har utredningen
ansett sig böra verkställa särskild undersökning för erhållande av närmare
uppgifter rörande omfattningen av tjänstemännens uppdrag i taxeringsnämnder.
Efter därom av utredningen gjord hemställan har därför Kungl. Majit
i cirkulär den 31 januari 1936 till länsstyrelserna anbefallt dessa att, innan
taxeringsarbetet år 1936 toge sin början, ålägga envar tjänsteman, som för
nämnda år innehade uppdrag i taxeringsnämnd, att i samband med avgivande
av uppgifter till ledning för bestämmande av ersättning för taxeringsuppdraget
till länsstyrelsen även lämna skriftliga uppgifter angående använd
lid därför enligt ett vid cirkuläret fogat frågeformulär. Uppgifterna, vilka
sedermera tillhandahållits utredningen, hava sammanställts i en vid detta
protokoll fogad tabell (Bilaga C).
Utredningen anmärker, att vid bedömandet av de inhämtade uppgifterna
bör beaktas, att vid 1936 års taxering, som uppgifterna avse, förekommit
taxering och eftertaxering av skattskyldiga med från taxering tidigare undandraget
kapital och ränteinkomst såsom en nyhet för året, föranledd av
1935 års ändring i taxeringsförordningen. Anledning finnes därför att antaga,
att uppdragen under år 1936 varit mera tidskrävande än under normala
förhållanden.
Under hänvisning till tabellen anför utredningen följande (betänkandet sid.
52 ff).
Under år 1936 innehade 256 tjänstemän eller omkring 25 % av länsstyrelsernas
befattningshavare med stadigvarande anställning uppdrag i taxeringsnämnd.
Den tid, som använts för uppdragets fullgörande, understeg i 145 fall
400 timmar. Högsta timantalet uppgick till 808. Arbetet utfördes i allmänhet
under tiden början av februari—början av juni eller fyra månader. I
några fall påbörjades arbetet redan i januari och avslutades i vissa fall i senare
delen av juni.
För arbetets utförande har i 180 fall semestertid i större eller mindre omfattning
tagits i anspråk, huvudsakligen för själva sammanträdena med taxeringsnämnden.
Antalet semesterdagar växlade från 1 till 24. Medeltalet per
befattningshavare, som använt semestertid för uppdraget, utgjorde 6 dagar.
Tjänstledighet nied avstående av samtliga löneförmåner kom däremot endast
i mindre utsträckning i fråga för uppdragets fullgörande. Vid tio länsstyrelser
förekom icke alls tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Vid övriga
länsstyrelser hade sammanlagt 49 befattningshavare begagnat tjänstledighet
under tillhopa 442,5 dagar. Tjänstledighetstiden understeg i 33 fall 10
dagar. Medeltalet per befattningshavare, som använt tjänstledighet, utgjorde
9 dagar.
I åtskilliga fall, tillhopa 102, har uppgivits, att uppdraget till någon del utförts
å ordinarie tjänstetid. Anledningen till att tjänstetid begagnats för fullgörande
av taxeringsuppdrag har angivits vara, att deklarationer avlämnats
å tjänstelokalen, ankommande post öppnats, förfrågningar per telefon eller
vid besök besvarats samt resa till eller närvaro vid sammanträde under del
av dag. För dessa ändamål har emellertid i regel enligt uppgifterna mycket
ringa tjänstetid, 3—25 timmar, tagits i anspråk. Vid fyra länsstyrelser synas
dock några tjänstemän hava fått använda hela tjänstetiden för sammanträden
med taxeringsnämnd, vilken tid emellertid i dessa fall kompenserats ge
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
23
noin övertidstjänstgöring vid annat tillfälle. Den för taxeringsuppdrag i andra
fall använda tjänstetiden har i regel kompenserats med övertidstjänstgöring
vid annat tillfälle. I elva fall har dock uppgivits, att så icke skett därvid
den tjänstetid, som icke kompenserats med övertidstjänstgöring, understigit
10 timmar utom i två fall, då tiden angivits till 24 respektive
35 timmar. Emellertid framgår det, att uppgiftslämnarna avsett att angiva,
att den använda tjänstetiden icke kunnat kompenseras under tiden för taxeringsarbetets
fortgång, men att sådan kompensation ägde rum under annan
tid.
I mycket stor utsträckning har biträde av annan person ofta familjemedlem,
av vederbörande befattningshavare anlitats för uppdragets fullgörande,
såsom för att upprätta stommar till taxeringslängder, ordna och numrera
deklarationer samt uppgifter, utskriva och expediera anmaningsskrivelser
samt meddelanden om avvikelse från deklaration, utsätta taxeringsvärdena i
fastighetstaxeringslängden, införa efter deklarationerna samtliga belopp i inkomsttaxeringslängderna,
kontrollera uträkningar av de beskattningsbara beloppen,
föra pensionsförteckningarna, verkställa summering m. m. I allmänhet
hava befattningshavare, vilka varit ordförande i taxeringsnämnd, anlitat
biträde, medan detta däremot icke varit förhållandet, då befattningshavaren
varit kronoombud i taxeringsnämnd.
De uppdrag, för vilkas fullgörande avsevärd tid tagits i anspråk, hava varit
föremål för särskild uppmärksamhet vid granskningen för utrönande, huruvida
anledning kunde förefinnas till antagande, att uppdraget icke kunnat utföras
utan att tjänstearbetet därvid blivit åsidosatt. Därvid har emellertid
konstaterats, att i några fall arbetet varit utsträckt under längre tidrymd än
vanligt, ända till 5 månader, samt att i andra fall semestertid eller tjänstledighet
begagnats i stor utsträckning. Genom att vederbörande kunnat odelat
ägna sig åt taxeringsarbetet torde under semester eller annan ledighet, liksom
under helgdagar, antalet arbetstimmar per dag hava kunnat uppgå till
10—14. Icke i något av nu avsedda fall har tjänstetid begagnats för uppdragets
fullgörande utan att denna tid kompenserats med övertidstjänstgöring
vid annat tillfälle.
Utredningen framhåller, att den sålunda verkställda undersökningen allenast
berört uppdragen i taxeringsnämnd. Härutöver tillkomma uppdrag att
biträda vid prövningsnämndsarbetet.
I taxeringsnämnd sträcker sig arbetet från början av februari till början av
juni månad. Prövningsnämndsarbetet infaller i huvudsak under tiden julislutet
av september eller början av oktober.
Taxeringsarbetet — av båda slagen — är således av utpräglad säsongnatur,
krävande tillfälliga arbetskrafter. Endast i arbetet väl insatta personer kunna
användas för att resultatet skall bliva gott. Särskilt må framhållas, att örn
ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna utföra ett mindre
gott arbete, prövningsnämnden får sitt arbete onödigt ökat och försvårat. Ju
noggrannare arbetet blir i första instansen, desto större blir möjligheten att
med färre arbetskrafter fullgöra arbetet i prövningsnämnden.
Utredningen understryker i detta sammanhang det betydande intresse, som
staten såväl som kommunen har av att taxeringsarbetet ulföres på ett sätt
som fyller höga krav på omsorg och insikt i arbetets olika detaljer. Eftersättes
något därutinnan, minskas skattekronorna. De svårigheter, som finnas
att för arbetet förvärva kompetenta personer, villiga att påtaga sig därmed
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.
förenad möda och personligt obehag, äro på sina ställen sådana, att länsstyrelsens
tjänstemän måste anlitas. Härtill har även bidragit det förhållandet,
att den ekonomiska gottgörelsen för taxeringsuppdrag blivit av staten så nedskuren,
att den icke anses motsvara arbetets omfattning.
Efter att hava erinrat om att åtskilliga förslag till omorganisation av taxeringsväsendet
framkommit, anför utredningen i fråga om uppdragen i taxeringsnämnd
följande.
Anställandet jämlikt 1935 års riksdags beslut av bokföringssakkunniga är
ett steg i riktning mot anlitande av särskilda tjänstemän för taxeringsarbetet
och ett vidaregående på den inslagna vägen synes värt att överväga. Vid
landskontoren särskilt anställda befattningshavare skulle kunna tillhandagå
ordförande, som därom gjorde framställning, med råd och anvisningar. De
skulle möjligen såsom kronoombud i taxeringsnämnd eller biträde med åliggande
enligt 108 § taxeringsförordningen åt ordförande i nämnder med särskilt
besvärligt arbete kunna — år efter år i olika nämnder — bidraga till att
taxeringsarbetet inom länet bedreves enligt enhetliga principer och på sådant
sätt, att statens och kommunens intressen bleve tillgodosedda. Under tiden för
arbetet i taxeringsnämnderna skulle de således vara sysselsatta i nämnderna
såsom kronoombud eller biträde åt ordförande. En stor del av det granskningsarbete,
som för närvarande sker under sommaren, skulle härigenom
komma att utföras under årets första hälft och anmärkningsmålen i prövningsnämnden
borde kunna icke oväsentligt nedbringas. Sedan arbetet i taxeringsnämnderna
avslutats, borde de deltaga i prövningsnämndsarbetet med
kontrollgranskning av deklarationer, varmed de icke förut haft befattning,
tjänstgöra som protokoll- eller längdförare i prövningsnämnd samt i övrigt
biträda landskamreraren med prövningsnämndsarbetet. Härigenom skulle
sysselsättning kunna beredas dem från början av februari till mitten av oktober.
övriga delen av året torde de, i den mån de icke själva skulle åtnjuta
semesterledighet, kunna tjänstgöra som vikarie för befattningshavarna å
landskontoren under dessas ledighet, biträda landskamreraren vid avgivande
av yttranden över taxeringsbesvär, genomgå tidigare deklarationer från distrikt,
i vilka de ett kommande år komme att bliva verksamma, granska inregistrerade
bouppteckningar för utrönande om däri upptagna tillgångar
blivit vederbörligen deklarerade, undersöka fastiglietsförsäljningar samt utföra
annat arbete, som kunde anvisas dem av landskamreraren. Den nu
skisserade organisationen synes emellertid innebära en så väsentlig ändring
och utökning av taxeringsorganisationen, att särskild utredning härom synes
böra verkställas. I varje fall lärer det icke kunna anses falla inom utredningens
uppdrag, att framlägga förslag i denna taxeringsväsendet berörande
fråga. Utredningen har allenast velat omnämna spörsmålet såsom innefattande
en möjlighet att avveckla det ofta påtalade systemet, att taxeringsuppdrag
lämnats länsstyrelsernas befattningshavare såsom bisyssla.
I avbidan å en taxeringsreform finner utredningen emellertid lämpligt, att
Kungl. Maj:t anbefaller länsstyrelserna, att vid utseende av ordförande eller
kronoombud i taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse
icke må förordnas i andra fall än då detta för vinnande av bästa möjliga resultat
av taxeringsarbetet visar sig angeläget. Därjämte synas länsstyrelserna
böra tillse att i dylika fall sådant uppdrag icke blir av den omfattning, att
tjänstearbetet eftersättes, samt att, örn ordinarie tjänstetid till någon del måste
tagas i anspråk för uppdragets fullgörande, full kompensation för den
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
använda tjänstetiden lämnas vid annat tillfälle. Än vidare torde länsstyrelse,
som ser sig nödsakad att till uppdrag i taxeringsnämnd anlita befattningshavare
hos länsstyrelsen, böra undersöka, huruvida samma befattningshavare
tilldelade uppdrag i särskilda taxeringsnämnder kunde fullgöras det ena efter
det andra under en sammanhängande tidsperiod, under vilken period befattningshavaren,
liksom vid taxeringsuppdrag av större omfattning, skulle, där
tjänstearbetet vid länsstyrelsen sådant tilläte, åtnjuta tjänstledighet och avstå
alla löneförmåner av tjänst vid länsstyrelsen. Arvodet för taxeringsuppdraget
skulle givetvis bestämmas så, att full kompensation för mistade löneförmåner
erhölles jämte skälig ytterligare ersättning.
Vad därefter särskilt angår frågan om taxeringsuppdragen för länsstyrelsens
personal i samband med prövningsnämnderna anmärker utredningen
till en början, att vid ordinarie prövningsnämnden kunna förekomma uppdrag
som biträdande landskamrerare, protokollförare, längdförare samt biträde
vid eftergranskning av taxeringsliandlingarna, bokföringsgranskning,
referat av besvärsskrifter samt utskriftsarbeten m. m. Vid särskild prövningsnämnd
förekommer protokollföring som särskilt uppdrag ävensom utskrift
av protokoll.
Beträffande gällande föreskrifter om personal, som erfordras för utförande
av prövningsnämndsarbetet, erinrar utredningen örn följande stadganden. Enligt
16 § 2 mom. taxeringsförordningen må länsstyrelse, där så anses oundgängligen
nödvändigt, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med
länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa
grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt förordningen
åvila landskamreraren (biträdande landskamrerare). Jämlikt 94 § i taxeringsförordningen
må landskamrerare vid fullgörande av honom åliggande förberedande
åtgärder för prövningsnämnd åtnjuta nödigt biträde av, förutom
till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl andra personer, som av honom
tillkallas. Jämlikt 98 § i samma förordning skall nämndens protokoll
föras och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna i taxeringslängderna
och ändringslängden verkställas av den eller de personer, som länsstyrelsen
därtill förordnat.
Till vissa uppgifter vid prövningsnämnden har vid några länsstyrelser annan
arbetshjälp än landskontorets personal kunnat erhållas, men i allmänhet
torde praktiska svårigheter hava yppats mot sådan anordning. Allenast i undantagsfall
torde hitintills kompetent tillfällig arbetskraft hava kunnat uppbringas
till hjälp vid arbetet för prövningsnämnden.
Utredningen anför därefter följande.
Av stadgandet i 94 § framgår, att det biträde, som landskontorets tjänstemän
kunna lämna landskamreraren, är att anse såsom tjänstebestyr.
Med nuvarande organisation av taxeringsväsendet lärer det emellertid icke
vara möjligt att med den å länsstyrelserna till buds stående personalen å
vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet och annat under samma
tid förekommande arbete. Härutinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet
inträffar under en tid, då göromålen å landskontoren äro minst lika
omfattande som övriga delen av året. Under denna tid förekomma dessutom
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående
budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker
för det nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade
kronoutskylder från underredogörarna granskas och beslut om avkortning
och avskrivning av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner
av statsbidrag till skolor och andra inrättningar granskas, redovisning
lämnas till statskontoret för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån
m. m. Då besvär över mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före
den 1 juli, förekommer under perioden även en anhopning av mål angående
mantalsskrivning, vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör,
att det arbete, som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande
prövningsnämnd, till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie
tjänstetid.
Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd vid
landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under normal
tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som vikarier för de
ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta vikarier
icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas inom
länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena
i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det övertidsarbete,
som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare, har varit synnerligen
betungande och av helt annan omfattning än som torde ha förutsatts
såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet, vilket utgår från
att övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum. Särskild ersättning
härför har också utgått från anslaget till kostnader för årlig taxering, det s. k.
taxeringsanslaget. Vissa grunder för bestämmande av ersättningsbeloppen
hava brukat av Kungl. Majit årligen bestämmas och delgivas länsstyrelserna
att av dessa iakttagas vid beräkning av ersättning för det arbete för prövningsnämnden,
vilket utföres utom den ordinarie tjänstetiden. Dessa grunder
gälla icke blott den personal i löneställning upp till och med 20:e lönegraden,
som enligt avlöningsreglementet är berättigad till övertidsersättning,
utan även personal över nämnda lönegrad, för vilken sådan övertidsersättning
enligt avlöningsreglementet eljest icke kan utgå. Därför utgår ersättning
även till länsassessor (lönegrad 27) och ordinarie länsbokhållare (lönegrad
24 eller 21), vilka bruka innehava uppdrag såsom biträdande landskamrerare
eller protokollförare vid prövningsnämnd men även vid vissa länsstyrelser
utföra eftergranskningsarbeten. Ersättningen till dessa befattningshavare
beräknas för biträdande landskamrerare efter visst belopp per övertidstimme
och för protokollförare till visst belopp för varje paragraf i protokollet.
I övrigt beräknas gotlgörelse med visst belopp för övertidstimme.
Enligt utredningens mening har statsverkets intresse gagnats av det sätt,
varpå prövningsnämndsarbetet hittills varit organiserat. Utan samband med
en taxeringsreform kan någon väsentlig ändring i nu bestående förhållanden
beträffande prövningsnämndsarbetet icke ske.
För det övertidsarbete som å landskontoret utföres i och för prövningsnämnden
måste alltså särskild ersättning alltjämt utgå, och utredningen
finner icke anledning ifrågasätta någon överflyttning av härför erforderligt
belopp från taxeringsanslaget. Prövning av frågan härom bör upptagas i
samband med en blivande taxeringsreform.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
27
Likaledes finner utredningen, att särskild ersättning bör liksom hittills utgå
även till befattningshavare över 20:de lönegraden. Utredningen anser sig
dock beträffande grunderna för ersättningen böra ifrågasätta, om icke ersättning
till protokollförare i prövningsnämnd, i likhet med vad som gäller för
biträdande landskamrerare, bör utgå efter visst belopp per övertidstimme i
stället för med visst belopp för paragraf i protokollet. Örn nämligen i besvärsförteckningarna
intages sammanfattning av målens innehåll, torde protokollföringen
kunna i hög grad underlättas och möjligen till någon del utföras
å tjänstetid. Emellertid måste därvid beaktas, att protokollförare, liksom
längdförare, för närvarande själva bekosta erforderligt biträde. Förändring
av grunderna för ersättning åt protokollförare bör följaktligen medföra,
att ersättning till deras biträden skall utgå direkt ur taxeringsanslaget.
För att få i instruktionen uttryckligen utsagt, att biträde åt landskamreraren
ävensom vissa sysslor för prövningsnämnden är ett tjänstebestyr för befattningshavarna
å landskontoret, föreslår utredningen särskilt stadgande
härom, jämväl innehållande hänvisning till taxeringsförordningens bestämmelser
örn särskild ersättning för dylikt arbete.
Till särskild behandling upptager utredningen härefter frågan om kommissionärsverksamheten
vid länsstyrelserna och särskilt möjligheten
att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande.
I denna del erinras av utredningen, att nämnda fråga vid skilda tillfällen
upptagits till behandling av riksdagens revisorer (betänkandet sid. 60 ff).
Redan år 1925 uttalade riksdagen i anledning av vissa utav 1924 års revisorer
påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden
som sin mening, att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande
kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till
dåmera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i så
måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades i möjligaste
mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet
anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie
under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att
Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta om en omarbetning av berörda
föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.
På föranledande närmast av en av 1933 års riksdag gjord hemställan utfärdades
nya bestämmelser angående kommissionärsverksamheten genom
kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer hos statens
förvaltningsmyndigheter.
Enligt 1 § i nämnda kungörelse skall bland annat vid länsstyrelse kommissionär
vara anställd med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå
den, som anlitar honom, i de avseenden, kungörelsen bestämmer.
Till kommissionär må länsstyrelse förordna hos länsstyrelsen anställd
tjänsteman, dock allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i
tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.
Kommissionärens verksamhetsområde kan begränsas att omfatta viss avdelning
av länsstyrelsen eller vissa grupper av ärenden hos densamma. Örn
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
två eller flera kommissionärer finnas böra anställas, skall framställning därom
göras hos Kungl. Majit. Bifalles framställningen, skall länsstyrelsen, så
framt ej särskilda skäl däremot äro, bestämma visst verksamhetsområde för
varje kommissionär eller på annat sätt fördela uppdragen mellan kommissionärerna.
Kommissionärernas mottagningstid bestämmes av länsstyrelsen.
Har någon direkt hos länsstyrelse, där kommissionär är anställd, gjort
framställning om vidtagande av åtgärd, som kommissionär äger ombesörja,
eller uppkommer eljest hos länsstyrelsen fråga örn vidtagande av dylik åtgärd,
må ärendet överlämnas till kommissionären.
Det åligger länsstyrelse, att i den omfattning, som prövas lämplig, fastställa
särskild taxa för vissa uppdrag samt att i övrigt meddela de föreskrifter,
som finnas erforderliga för arvodenas bestämmande.
Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 hava länsstyrelserna anbefallts,
att i möjligaste mån tillse, att hos länsstyrelse anställd tjänsteman, som ej
innehar förordnande såsom kommissionär, icke yrkesmässigt eller eljest i
större omfattning utövar kommissionärsverksamhet hos länsstyrelsen.
Utredningen har från länsstyrelserna införskaffat uppgifter dels huruvida
till kommissionär vore förordnad annan än tjänsteman vid länsstyrelsen,
dels huruvida kommissionärsverksamhet vid länsstyrelsen utövades av annan
än därtill av länsstyrelsen förordnad person, dels ock angående bruttoinkomsten
av kommissionärsverksamheten under år 1934 för de av länsstyrelserna
förordnade kommissionärerna.
Av uppgifterna angående bruttoinkomsterna under år 1934 framgår följande:
-
Bruttoinkomst
Antal kom-
Bruttoinkomst
Antal kom-
kronor
missionärer
kronor
missionärer
1— 500
20
4,001— 5,000
6
501—1,000
5
5,001— 6,000
3
1,001—2,000
4
6,001— 7,000
3
2,001—3,000
2
7,001—10,000
6
3,001—4,000
2
10,001—13,000
5
Summan av de uppgivna beloppen utgör 196,505 kronor.
Uppgifterna giva vid handen, att kommissionärsverksamheten å landskansli
i allmänhet är tämligen omfattande, medan däremot å landskontoren
anställda kommissionärer allenast i mycket begränsad utsträckning synas
hava uppdrag, varom här är fråga.
Kommissionärsverksamhet utövas vid ett flertal länsstyrelser jämväl av
andra tjänstemän än till kommissionärer förordnade, dock, såvitt av uppgifterna
framgår, i allmänhet endast i ringa omfattning.
Vid landskanslierna har kommissionärsverksamheten i åtskilliga fall uppdelats
på flera tjänstemän. Allenast vid en länsstyrelse har annan än
tjänsteman vid länsstyrelsen förordnats till kommissionär.
Vid två länsstyrelser tillhandahållas åt allmänheten vissa blanketter för
Kungl. Majlis proposition nr 178.
29
ansökningar till länsstyrelsen, varigenom allmänheten för upprättande av
enkla ansökningar icke behöver anlita kommissionären.
I allmänhet hava kommissionärerna å landskanslierna egna biträden för
fullgörande av kommissionärsverksamheten. På grund härav kommer
tjänstetid allenast i mycket ringa utsträckning att tagas i anspråk för fullgörande
av kommissionärsuppdrag. Det kan givetvis icke undvikas, att någon
del av tjänstetiden måste tagas i anspråk för mottagande av allmänhet,
som personligen inställer sig hos kommissionären, eller telefonsamtal angående
kommissionärsuppdrag. I dessa avseenden synes emellertid svårligen
kunna göras egentlig skillnad mellan kommissionärskapet och tjänsteåliggandet.
Därest tjänsteman icke varit kommissionär, hade givetvis vederbörande
uppdragsgivare personligen eller per telefon kunnat vända sig direkt
till vilken tjänsteman som helst vid länsstyrelsen för att ingiva handling,
begära avskrift av handling, anhålla om handlings översändande genom
kommissionären m. m. För arbetet vid länsstyrelserna måste det anses vara
till fördel, att allmänheten i dylika angelägenheter kan hänvända sig till
bestämd tjänsteman. Härigenom åstadkommes minsta störning i arbetet.
Mera tidsödande kommissionärsuppdrag samt allt det arbete, som är förenat
med översändande av handlingar till uppdragsgivare, utföres däremot
med ett par undantag — såvitt utrönas kunnat —- icke å tjänstetid av kommissionären.
En omläggning av kommissionärskapet vid länsstyrelserna till
tjänsteåliggande skulle därför otvivelaktigt medföra behov av ökning av
länsstyrelsernas arbetskrafter.
Utredningen anför därefter följande.
Kommissionären måste betraktas såsom förmedlare mellan allmänheten
och länsstyrelsen. Kommissionärsuppdragen kunna därför näppeligen anförtros
tjänsteman att i tjänsten utföras. Underlåtenhet att ordentligt fullgöra
ett uppdrag med därav föranledd rättsförlust skulle, därest så skedde, kunna
medföra ersättningsskyldighet för staten. Utredningen anser sig därför sakna
anledning att för länsstyrelsernas del föreslå förändring av nu bestående
förhållande. Länsstyrelserna synas i nu ifrågavarande avseende böra intaga
samma ställning som övriga förvaltningsmyndigheter.
Enligt gällande bestämmelser må, såsom förut nämnts, tjänsteman vid
länsstyrelse förordnas till kommissionär allenast där denne utan eftersättande
av sina göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.
Det synes utredningen angeläget, att länsstyrelserna noga iakttaga denna
föreskrift. Skulle det emellertid i något fall visa sig att för utförande av
kommissionärsuppdrag tjänstegöromålen bliva till någon del eftersatta och
lämplig anordning till undvikande härav icke låter sig genomföra, torde länsstyrelse,
efter därom gjord framställning, böra erhålla bemyndigande att utan
hinder av nyssnämnda föreskrift förordna tjänsteman till kommissionär. Då
tjänsteman sålunda icke kommer att fullgöra tjänstegöromål under hela den
föreskrivna tjänstetiden utan måste betraktas såsom partiellt tjänstledig, synes
det naturligt, att tjänstemannen i avlöningshänseende blir underkastad de
vanliga reglerna för tjänstledighet, varvid hänsyn bör tagas till den större eller
mindre omfattning, vari inskränkning i tjänstgöringstiden äger rum. Givetvis
bör löneavdrag icke förekomma, örn den tjänstetid, som tages i anspråk
för kommissionärsuppdrag, kompenseras med övertidsarbete vid annat
tillfälle.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Det synes icke lämpligt, att juridiskt utbildade tjänstemän förordnas till
kommissionärer, enär, örn sådan tjänsteman förordnas, det skulle kunna inträffa,
att denne vid avgörande av ett ärende, som rätteligen ankomme på
hans föredragning, icke kunde anses fullt opartisk att deltaga i ärendets avgörande.
Slutligen har utredningen i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke på
statsverkets bekostnad å länsstyrelserna borde tillhandahållas allmänheten
tryckta blanketter till vanligen förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet
såsom ansökan om erhållande av körkort, registrering av fordon och
dylikt. Automobilismens utveckling har medfört, att länsstyrelsernas bilavdelningar
i fråga om allmänhetens betjänande kunna jämställas med de affärsdrivande
verken och liksom vid dessa torde vissa blanketter för anmälningar
och ansökningar böra finnas tillgängliga å länsstyrelsernas expeditioner.
För enkla ärenden skulle allmänheten sålunda icke behöva anlita kommissionär.
Yttranden.
De uttalanden, som vid remissbehandlingen framkommit rörande partiell
ledighet vid länsstyrelserna, avse utredningens förslag till avskaffande
av vikariatsersättning under dylik ledighet. Jag återkommer härtill
i det följande.
I fråga om bisyssleväsendet förklara sig länsstyrelserna i Stockholms
och Uppsala län dela utredningens uppfattning, att det icke kunde
ifrågasättas, att särskilda normerande bestämmelser beträffande bisysslor i
allmänhet skulle utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare.
Frågan om bisysslorna bör enligt länsstyrelsens i Stockholms län
mening rätteligen lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i dess helhet.
Samma länsstyrelse anför därefter följande.
Det ojämförligt största antalet bisysslor, varom här är fråga, torde med
bortseende från taxeringsuppdrag vara sådana, vilka stå i nära samband med
länet och dess förvaltning, t. ex. uppdrag i landsting och dess utskott, statens
ombud i sparbanker och järnvägsföretag, som trafikera länet, sekreterare i
styrelse för brandstodsbolag i länet med flera liknande. Innehavet av dylika
bisysslor tjänar till att mera allsidigt informera landsstatstjänstemannen för
hans egentliga värv, statstjänsten, samt utöka hans kännedom örn länet och
för detsamma betydelsefulla frågor. En länsstyrelse, vars befattningshavare
innehava bisysslor av nämnd art, har inom sig en sakkunskap, som den svårligen
kan erhålla på annat sätt. Länsstyrelsen anser sålunda, alt ett förbud
mot innehav av bisysslor under inga omständigheter bör rikta sig mot dylika
bisysslor, då detta skulle vara till skada för länsstyrelsen. Givetvis utgår
länsstyrelsen från att tjänstetid icke får användas till bisysslors skötande
eller, därest detta någon gång kan ifrågakomma, att sådan tjänstetid kompenseras
med övertidstjänstgöring. Detta har noggrant iakttagits inom länsstyrelsen
för Stockholms län.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd understryker vikten av, att tjänstledighet
regelmässigt begagnas, då utövandet av bisysslor kräver minskning
i den normala arbetstiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.
;si
De bisysslor, som utgöras av taxeringsup p drag hava föranlett uttalanden
från vissa länsstyrelser. Sålunda erinrar länsstyrelsen i Uppsala län
örn den för stat och kommun synnerligen stora betydelsen av att taxeringsarbetet
utföres av kompetenta personer samt framhåller därefter i huvudsak följande.
Därest kravet på kompetenta personer eftersattes, kommer följden att bliva,
att vissa skattskyldiga i större eller mindre grad undandraga sig sin förpliktelse
till nackdel för övriga skattskyldiga. Risken i detta avseende ökas
i samma mån som den direkta beskattningen skarpes. Ur de enskildas synpunkt
är det också i hög grad viktigt, att taxeringsarbetet utföres med jämnhet
och objektivitet såväl mellan olika grupper inom samma distrikt som mellan
distrikten inbördes. Dessa intressen måste framför allt tillvaratagas av
ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnderna. De fel, som
kunna uppstå under taxeringsnämndernas arbete, kunna icke fullständigt avhjälpas
i prövningsnämnderna. Det granskningsarbete, som där försiggår,
kan omöjligt utföras med samma detaljerade person- och sakkunskap som
i taxeringsnämnderna. Kronoombudens i prövningsnämnderna yrkanden måste
oftast begränsa sig till skärpningar. Rättelser i motsatt riktning bliva beroende
på besvär från de enskilda skattskyldiga. Det ligger således synnerligen
stor vikt på att framför allt lill ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
erhålla kunniga och lämpliga personer. Svårigheterna i detta avseende
äro mycket stora, och de bero icke blott på det invecklade tekniska
detaljarbetet. Huvudorsaken ligger däri, att det är ont om tillräckligt sakkunniga
och opartiska personer samt att de enskilda med större eller mindre skäl
anse sig genom taxeringsarbetet utsättas för ovilja och obehag från många
skattskyldigas sida, ehuru dessa med förståelse se, om en ordförande eller ett
kronoombud i tjänstemannaställning tillämpar skattskyldigheten utan efterlåtenhet.
Det lärer ej heller kunna tänkas, att landskamreraren för taxeringsarbetet
skulle kunna utrustas med så många nya tjänstemän, att de kunde ersätta
alla dem, som nu måste rekryteras från länsstyrelsen. Det må i detta
sammanhang påpekas, att förslag om sammanslagning i större utsträckning
till större områden för taxeringsnämnderna mött ett bestämt motstånd från
allmänhetens sida. Länsstyrelsen kan således uttala, att vid länsstyrelsen redan
tillämpats den av utredningen förordade principen, att befattningshavare
vid länsstyrelse icke förordnats i andra fall, än då detta för vinnande av
bästa möjliga residtat av taxeringsarbetet visat sig angeläget. Syftet att skaffa
befattningshavarna biinkomster har därvid icke inverkat på valet. Beträffande
taxeringsarbete på tjänstetid förekommer detta vid länsstyrelsen uteslutande
i den form, att de skattskyldiga då och då särskilt under deklarationstiden
anlita taxeringsordföranden med telefonförfrågningar eller besök under
tjänstetiden. Dylika hänvändelser från allmänhetens sida är det svårt att
avvisa. Den sammanlagda tid, som de upptaga, är ringa.
Vad därefter angår befattningshavarnas arbete i prövningsnämnd
e n, har även där visat sig, att praktiska svårigheter mött mot att anskaffa
tillräckligt sakkunnig arbetshjälp till prövningsnämnderna på annat sätt än
genom att anlita landskontorets personal. Men effekten av prövningsnämndsarbetet
hänger tydligen så gott som helt och hållet på det förberedande arbete,
som utföres av landskamreraren och hans medhjälpare. Med den stora
mängd mål, som behandlas på några få dagar vid prövningsnämndens sammanträden,
är det omöjligt för de enskilda ledamöterna att annat än i undantagsfall
taga del av akterna. De bliva hänvisade till de promemorior, som
utarbetats på landskontoret.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Det arbete för prövningsnämnden, som sålunda kommer att vila på landskontorets
tjänstemän, är synnerligen betungande. Det utföres till allra
största delen under en tid på året, då tjänstemän i allmänhet vilja använda
sig av sin stadgade semesterrätt, och det är av en helt annan omfattning
än det tillfälliga övertidsarbete, som avses i avlöningsreglementet. Det
skulle därför vara ganska orimligt, örn tjänstemännen -— även länsassessor
och länsbokhållare — skulle få sig ålagt att verkställa arbetet utan särskild
ersättning. Då arbetet till sin natur tillhör taxeringen, bör ersättning därför
utgå från taxeringsanslaget. De nuvarande grunderna för ersättningen hava,
såvitt länsstyrelsen har sig bekant, tillkommit efter ingående inom finansdepartementet
verkställda jämförelser mellan arbetets olika detaljer inom de
särskilda länen. Huruvida lämpligare grunder kunna fastställas, torde böra
prövas i samband med en eventuell taxeringsreform. Dock synes beräkning
av arvode såsom övertidsersättning kunna leda till, att samma arbete betalas
olika allt efter befattningshavarens lönegrad.
Såvitt länsstyrelsen kan bedöma kommer beträffande länsstyrelsen utredningens
förslag om möjligheten att tillfälligt öka antalet föredragande icke att
inskränka behovet av övertidsarbete och ersättning därför för prövningsnämndernas
läkning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att tjänstemännens medverkan
i taxeringsarbetet, vare sig detta gäller taxerings- eller prövningsnämnd, icke
kan vid nuvarande organisation undvaras utan att taxeringarna och resultatet
av dem försämras. Vidare lärer det enligt länsstyrelsens mening vara
nödvändigt att bereda landskontorets tjänstemän möjlighet att deltaga i ifrågavarande
arbete för vinnande av nödig rutin och erfarenhet. I enahanda
riktning gå de av länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län i förevarande
avseende gjorda uttalandena.
Rörande det av utredningen upptagna detalj spörsmålet om grunderna för
ersättning till protokollsförare i prövningsnämnd yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs
län i huvudsak följande.
Av utredningen har i detta avseende föreslagits den ändringen, att bestyret
med protokollföringen ersättes med visst belopp per övertidstimma i stället
för, såsom för närvarande, med visst belopp för paragraf i protokollet. Länsstyrelsen
anser ingendera av dessa ersättningsnormer tillfredsställande. Det
lämpligaste sättet för ersättningens beräkning torde vara dels en viss minimiersättning
per paragraf, dels ock en tilläggsersättning för varje paragraf
med vidlyftigare motivering.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner intet att erinra emot utredningens
förslag, att det biträde, som landskontorets tjänstemän kunde lämna landskamreraren
jämlikt 94 § taxeringsförordningen, skulle anses som tjänstebestyr
samt att följaktligen särskild ersättning för sådant arbete endast finge
medgivas i form av övertidsersättning, att därvid liksom hittills även utgå till
befattningshavare över 20 :e lönegraden.
Vidare framhåller 1936 års uppbördskommitté, att den under sitt arbete
icke haft anledning att taga direkt ställning till spörsmålet om länsstyrelsetjänstemännens
anlitande för taxeringsarbete. Kommittén har funnit, att,
därest häradsskrivarorganisationen skulle kvarstå, häradsskrivarnas arbetsuppgifter
böra vidgas. Därvid borde till närmare övervägande upptagas
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
33
tidigare framfört förslag, att till häradsskrivarna överflytta större delen av
det rent tekniska arbetet, framför allt längdföringen, och därigenom väsentligt
minska arbetsbördan för ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna.
Kommittén, som ännu icke tagit slutlig ställning till detta spörsmål,
finner vissa skäl tala för en sådan anordning och det torde, enligt kommittén,
vara ställt utom tvivel, att en dylik reform skulle för länsstyrelserna
medföra större möjligheter än nu att till ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd
förvärva andra personer än länsstyrelsernas egna tjänstemän.
I fråga om kommissionär sverksa m heten vid länsstyrelserna
har vid remissbehandlingen förekommit följande.
Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län giva sin anslutning till utredningens
ståndpunktstagande och förslag i denna del. Allmänna civilförvaltningens
lönenåmnd uttalar däremot, att nämnden icke känt sig övertygad
av de skäl, som utredningen anfört mot en förändring av sagda verksamhet
till ett tjänsteåliggande. Av de lämnade uppgifterna rörande storleken
av kommissionärernas bruttoinkomster synas framgå — yttrar nämnden vidare
— att inkomsten av en dylik bisyssla i ett avsevärt antal fall uppgår
till ett belopp, som väsentligt överstiger vad som kan erfordras för att avlöna
särskild befattningshavare. Det torde fördenskull enligt nämndens uppfattning
förtjäna närmare övervägas, huruvida icke kommissionärsgöromålen
med fördel kunde anförtros befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Då
de nuvarande förhållandena på detta område synas lönenämnden mindre
tillfredsställande, har nämnden för sin del förordat, att den berörda frågan
göres till föremål för förnyat övervägande. I detta sammanhang förordar
lönenämnden — såsom utredningen ifrågasatt -— en undersökning, huruvida
icke tryckta blanketter böra på statsverkets bekostnad i större utsträckning
än för närvarande kunna tillhandahållas allmänheten i vissa enklare ansök - ningsärenden. Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar sympatier för
ett sådant förfarande, vilket synes kunna bliva till gagn såväl för länsstyrelsen
som för allmänheten. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar
sig i sistnämnda avseende i och för sig icke hava något att invända. Därjämte
yttrar länsstyrelsen i huvudsak följande.
De ärenden, beträffande vilka blankettsystem skulle införas, torde huvudsakligen
hänföra sig till motorfordonsväsendet och utgöras av ansökningar
örn körkort, registrering av motorfordon och dessas avförande ur registret
samt anmälningar örn äganderätt och adress. Under år 1936 uppgick antalet
dylika ärenden'' hos länsstyrelsen till i runt tal 9,000. Den erforderliga årliga
upplagan av blanketter blir sålunda betydlig. Frånsett kostnaden därför
bör bemärkas, att införandet av ifrågavarande blanketter kan förväntas
komma att öka expeditionernas arbete.
För närvarande uppsättas endast i ett ringa antal fall dylika ansökningar
oell anmälningar av kommissionären. Ansökningar örn körkort utskrivas i
regel av körskolan, varest sökanden erhållit utbildning, och automobilförsäljarna
ombesörja utan kostnad för sina kunder av försäljningarna föranledda
registreringsärenden. Därest blanketter komma att tillhandahållas,
kan det förutses, att vederbörande komma att hänvisas till länsstyrelsernas
Hiliana till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 178. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
expeditioner, och att den där tjänstgörande personalens tid därigenom kommer
att i avsevärd grad tagas i anspråk för lämnande av anvisningar till
blanketternas riktiga ifyllande.
Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län befarar som en konsekvens av det
ifrågasatta tillhandahållandet av ansökningsblanketter, att vissa länsstyrelsetjänstemäns
tid kommer att tämligen avsevärt tagas i anspråk för att lämna
sökande anvisningar angående blanketternas ifyllande.
Departementschefen.
Under de två årtionden, som förflutit, sedan länsstyrelserna i all huvudsak
erhöllo sin nuvarande organisativa gestaltning, har den samhälleliga utvecklingen
i mycket väsentlig mån pålagt dessa myndigheter nya uppgifter
av de mest växlande slag Det ligger under dessa förhållanden i sakens natur,
att inför den oavlåtligt stegrade arbetsbördan organisationen skall hava
utsatts för påfrestningar, som blottat brister, vilka icke kunna få fortbestå.
Det må vara tillfyllest att för belysning av arbetsuppgifternas stegring erinra
därom, att de i rikets länsstyrelser handlagda ärendena år 1919 belöpte
sig till 672,000 men år 1933 uppgingo till 1,235,000, sålunda i det närmaste
dubbla antalet.
Den ingående och mångsidiga granskning, som länsstyrelseutredningen
ägnat det föreliggande problemkomplexet, har å ena sidan klarlagt de framträdande
grundfelen i organisationen och å den andra lämnat praktiskt värdefulla
anvisningar för dessas avhjälpande.
I förstnämnda avseende vill jag till en början erinra därom, att den snabba
tillväxten av länsstyrelsernas arbetsbörda under ett förhållandevis kort
tidsskede medfört, att den därav föranledda ökningen i personaluppsättningen
i mycket avsevärd utsträckning skett genom anställande av icke-ordinarie
befattningshavare. Under de senaste femton åren har det ordinarie
personalbeståndet praktiskt taget förblivit oförändrat. Innevarande budgetår
finnas i samtliga länsstyrelser — inberäknat en lanträntmästare å övergångsstat
— anställda 470 ordinarie befattningshavare. De icke-ordinarie
befattningshavarnas antal utgör ej mindre än 540. Av det totala antalet
befattningshavare inom länsstyrelserna äro sålunda allenast 46 °/o ordinarie.
Därtill kommer som en omständighet, ägnad att ytterligare skärpa berörda
missförhållande, att ett icke ringa antal ordinarie befattningshavare åtnjuta
ledighet å egna tjänster för uppehållande av häradsskrivar- och landsfiskalsbefattningar.
Då man vidare går att undersöka bristerna i den nuvarande organisationen,
har man att uppmärksamma ännu en omständighet, som är av beskaffenhet
att i ogynnsam riktning påverka arbetet. Jag åsyftar därvid det förhållandet,
att arbetsformerna icke allestädes och icke i erforderlig utsträckning
anpassats efter den växande arbetsbördan. Utredningen har i detta
avseende kunnat påvisa, hurusom åtskilliga ärendesgrupper med fördel eller
i varje fall utan olägenhet kunna överlämnas till avgörande åt andra myndigheter.
Men därutöver har utredningen givit uttryck för den uppfattnin
Kungl. Mcij.ts proposition nr 17S.
35
gen, att förenklingar i arbetsformerna kunna vidtagas, som äro ägnade att
öka effektiviteten i verksamheten. Denna sida av den föreliggande frågan,
vilken jag fann mig böra särskilt framhålla vid uppdragande av riktlinjerna
för utredningen, är otvivelaktigt av avgörande betydelse, då det gäller
att främja en organisatorisk utveckling av länsstyrelserna. Jag återkommer
till denna sak i det följande och har här endast velat i korthet antyda dess
nära sammanhang med övriga delar av reformen.
Vid sidan av berörda spörsmål hava i den tidigare förda diskussionen
kring bristerna i länsstyrelsernas organisation framför allt två omständigheter
tilldragit sig uppmärksamhet. Särskilt har riksdagen med anledning
av de iakttagelser, som av riksdagens revisorer gjorts vid granskningen av
statsverkets tillstånd och behov, påtalat dels att vid länsstyrelserna partiell
ledighet för befattningshavarna kommit till användning i betydligt större utsträckning
än inom civilförvaltningen i övrigt, dels att befattningshavarna
innehade bisysslor i en omfattning, som ansetts lända tjänsteutövningen till
men.
Medan det sistnämnda av nu avhandlade spörsmål obestridligen är av beskaffenhet
att kunna öva inverkan på länsstyrelsernas arbetseffektivitet, är
den förstnämnda av väsentligen tjänstgörings- och avlöningsteknisk natur.
Utredningen har i fråga örn de partiella ledigheterna verkställt en ingående
undersökning, som bekräftar de iakttagelser, som tidigare gjorts. Det har
sålunda konstaterats, att inom vissa länsstyrelser — framför allt de allra
största —• de ledande befattningarna genom en dylik tillämpning av avlöningsreglementets
bestämmelser varit dubblerade praktiskt taget hela året
och att jämväl i övrigt sådan ledighet ifrågakommit i en utsträckning, som
knappast förutsatts vid reglementsbestämmelsernas tillkomst. Förhållandet
sammanhänger nära med den hittills onekligen alltför stela arbetsfördelningen
mellan olika befattningshavare inom länsstyrelserna. Till sättet för
ordnande av denna fråga återkommer jag senare. Jag vill emellertid redan
här uttala, att den nuvarande ordningen i berörda avseende i samband med
omorganisationen bör upphöra.
Vad bisyssleväsendet angår lär det icke kunna förnekas, att detta vid
länsstyrelserna har en betydande omfattning, bland såväl högre som lägre
befattningshavare. Den verkställda utredningen har sålunda ådagalagt, att
under budgetåret 1934/1935 av 1,018 befattningshavare ett antal av 454 eller
nära 45 °/o innehade bisysslor till ett sammanlagt antal av 955 eller i genomsnitt
mer än 2 per befattningshavare. Till väsentlig del hänförde sig dessa
bisysslor lill uppdrag i taxeringsnämnd och prövningsnämnd, respektive 258
och 145. Det har vidare kunnat konstateras, alt bisysslorna endast i förhållandevis
ringa utsträckning föranlett tjänstledighet från innehavande befattning
samt att de lill en del kommit till utförande under tjänstetid, ehuru
del därvid gällt, alt kompensation vunnits genom övertidstjänstgöring.
Vid utredningens igångsättande tillkännagav jag den uppfattningen,
att vid översynen tillika borde tillses, att det överklagade mångsyssleriet
avvecklades. Tyvärr har utredningen i detta avseende, trots beaktans
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
värda försök, icke lyckats alt anvisa en generellt framkomlig väg för
uppnående av en mera tillfredsställande ordning. Främst måste detta
negativa resultat tillskrivas den omständigheten, att vårt beskattningsväsen
icke för närvarande anses kunna avvara medverkan från länsstyrelsetjänstemännen.
Den logiska slutsatsen av dessa premisser, att vid sådant
förhållande sagda medverkan borde åvägabringas därigenom, att uppgifterna
i fråga tilldelas befattningshavarna såsom tjänsteuppdrag, kan icke realiseras
utan en omläggning av taxeringsförfarandet och vad därtill hör. Utredningen
föreslår emellertid vissa åtgärder för att inom den bestående ordningens
ram sanera förhållandena. För dessa har jag förut redogjort. Vid
remissbehandlingen har förslaget i denna del icke föranlett egentliga erinringar.
Jag är med utredningen ense därom, att för befattningshavarna vid länsstyrelserna
icke böra i förevarande avseende uppställas andra eller strängare
regler än för statsförvaltningen i allmänhet. Men å andra sidan innesluter
denna ståndpunkt tillika, att befattningshavarna icke på grund av sin
ställning böra tilldelas uppdrag, som kunna anförtros åt andra. Här lär
kritikens kärnpunkt vara att söka. För min del måste jag finna det angeläget,
att man visar återhållsamhet såväl vid medgivande av tillstånd till
innehavande av annan befattning eller uppdrag, som också vid anlitandet av
länsstyrelses befattningshavare för uppdrag, som det ankommer på länsstyrelse
att meddela. Enahanda synes analogivis böra tillämpas vid Kungl.
Maj:ts prövning av motsvarande frågor. Och som en undantagslöst giltig regel
måste, på sätt lönenämnden framhållit, vid tillstånd till innehavande av
befattning eller uppdrag uppställas, att tjänstledighet regelmässigt begagnas,
då utövandet av bisyssla kräver minskning av den normala arbetstiden. Endast
på detta sätt torde nödig kontroll kunna effektivt upprätthållas. Fullgörande
under arbetstiden av utanför tjänsten liggande uppdrag bör sålunda
icke medgivas. Jag anser mig hava så mycket starkare skäl att intaga denna
ståndpunkt, som genom det förslag, jag avser att framlägga, antalet ordinarie
befattningar i mycket avsevärd utsträckning ökas och de hittills i fråga om
den icke-ordinarie personalen föreliggande ömmande omständigheterna sålunda
icke längre komma att föreligga.
Vad till sist angår de av utredningen i detta sammanhang föreslagna åtgärderna
i fråga om länsstyrelsetjänstemännens medverkan vid olika stadier
av taxeringsarbetet, finner jag dem välbetänkta och ägnade att främja en utveckling
i den riktning jag nyss angivit såsom önskvärd.
I detta sammanhang har utredningen berört ytterligare en fråga, till
vilken jag här torde böra taga ställning. Jag åsyftar spörsmålet om kommissionärsverksamhetens
ordnande. Utredningen har verkställt en närmare
undersökning av de rådande förhållandena samt övervägt möjligheterna
att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande. Därvid
har utredningen funnit en dylik omläggning otvivelaktigt komma att medföra
behov av ökade arbetskrafter och för sin del ifrågasatt allenast den
förändringen i nuvarande ordning, att på statsverkets bekostnad borde å
Kungl. Maj:ts proposition nr 178
37
länsstyrelserna tillhandahållas allmänheten tryckta blanketter till vanligen
förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet. Härigenom skulle allmänheten
icke behöva anlita kommissionär för enkla ärenden. Lönenämnden
har icke känt sig övertygad av utredningens argumentering mot en förändring
av sagda verksamhet till tjänsteåliggande.
Då man inhämtat, att under år 1934 kommissionärsarvodena uppgått till
sammanlagt inemot 200,000 krohor, synes det mig uppenbart, att anledning
föreligger att närmare överväga en förändring i av lönenämnden angivet
syfte. Ett sådant övervägande har ock av nämnden påyrkats. Redan nu
torde man böra provisoriskt vidtaga den av utredningen föreslagna anordningen
att tillhandahålla blanketter för att såmedelst begränsa allmänhetens
kostnader.
I vidare mån än nu skett saknar jag skäl att uppehålla mig vid de mera
framträdande brister i länsstyrelsernas organisation, vilka vid en reform
böra beaktas och så långt möjligt undanröjas. Jag kommer att i det följande
ingå i en närmare prövning av principiellt grundläggande förändringar
i anslutning till den verkställda utredningen och de i anledning därav avgivna
remissyttrandena.
Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas
arbetssätt.
De ur organisationssynpunkt betydelsefullaste delarna av utredningens förslag
avse begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, delegation av beslutanderätten,
föredragningens ordnande samt, ehuru i mindre mån, ändring
av sättet för inbetalning av medel till länsstyrelserna. Jag skall under
denna avdelning uppehålla mig vid dessa samt vissa därmed "ammanhängande
spörsmål.
1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.
Utredningen.
Bland ärenden, som tillhöra land skansliets handläggning,
märkas förordnanden av ordningsvakt vid offentlig
tillställning enligt 21 § i polisreglementet den 26 september 1925 (nr 407).
Utredningen föreslår, all meddelandet av dylika förordnanden överflyttas till
vederbörande polischef. För bibehållande av enhetlig tillämpning inom länet
böra emellertid vederbörande länsstyrelser lämna erforderliga direktiv,
varjämte blanketter för förordnandenas utfärdande böra tillhandahållas polischeferna.
Utredningen förutsätter, att besvär över polischefens beslut får
anföras hos länsstyrelsen.
Vidare förordar utredningen, att länsstyrelserna befrias från uppgiften att
meddela tillstånd till förvärv av ammunition enligt vapen
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315). Denna uppgift borde i stället i stad
tillkomma poliskammare, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare
samt å landet landsfiskal. Över den underordnade myndighetens beslut
skulle besvär få anföras hos länsstyrelsen.
Enligt stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse
tillkomma vissa i §§ 2, 9, 11, 13, 14, 18, 30—33 och 46 angivna
befogenheter länsstyrelserna. Sålunda skall ansökan om tillstånd att
driva hotell- och pensionatrörelse göras hos vederbörande länsstyrelse, som
vidare äger meddela eftergifter från stadgans föreskrifter om skydd mot
eldfara samt påbjuda särskild anordning till säkerhet mot sådan fara. Länsstyrelserna
skola vi lare bestämma ersättning för resor, som erfordas för
polismyndighets besiktning av hotell och pensionat, samt gottgörelse åt vid
dylik besiktning anlitat sakkunnigt biträde. Därjämte skall en gång årligen
för länsstyrelserna uppvisas inom hotell och pensionat förd liggare för anteckning
örn sotningar och besiktningar. Under närmare angivna förutsättningar
må länsstyrelserna dessutom skilja innehavare av eller föreståndare
för hotell eller pensionat från rörelsens fortsatta utövande. De uppgifter,
som sålunda och enligt promulgationsbestämmelserna till kungörelsen den 3
juni 1932 (nr 177) om ändring i vissa delar av ifrågavarande stadga, tillkomma
länsstyrelserna, föreslås överflyttade å magistrat i städer, där invånarantalet
uppgår till minst 20,000. Däremot anser utredningen lämpligt, att i
§ 29 av stadgan omnämnda anslag och ordningsföreskrifter fortfarande tryckas
och tillhandahållas av länsstyrelserna.
Lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda beräknas även kunna åstadkommas
därigenom, att kammarrätten direkt hos vederbörande magistrat, stadsstyrelse,
poliskammare eller landsfiskal påkallar handräckning för
delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds- och
barnavårdsmål enligt 81 § 4 och 5 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården och 84 § 3 mom. i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr
361). Till den länsstyrelse, som i första hand fattat beslut i målet eller ärendet
bör emellertid i enlighet med det av hovrätterna praktiserade förfaringssättet
översändas en avskrift av utslaget. Handräckning för uttagande av
stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk anser utredningen
likaledes böra begäras direkt hos vederbörande länsstyrelsen underordnad
myndighet.
Länsstyrelserna böra därjämte enligt utredningen befrias från mottagandet
av underrättelse från kontrollstyrelsen enligt 10 § i förordningen den 1
juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit, då
detaljhandlare med enkeldenaturerad skattefri sprit antages.
Behandlingen av flottled sfrågor, som tidigare tillkomna I länsstyrelserna,
överflyttades från den 1 januari 1920 delvis till vattendomstolarna.
Utredningen anser, att åtskilliga av de flottledsfrågor, som för närvarande
skola behandlas av länsstyrelserna, lämpligen böra handläggas av vattenrättsdomare
eller vattendomstol. Genom särskild utredning borde undersökas,
huruvida det är möjligt och lämpligt alt från länsstyrelserna till vattenrätts
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
39
domaren eller vattendomstolen överflytta några av de länsstyrelserna enligt
flottledslagstiftningen nu åliggande arbetsuppgifterna.
Bland ärenden, som tillhöra landskontorets h andl
ä g g ning, intager den grupp, som utgöres av utbetalning av avlöningsmedel
m. m. en icke obetydlig plats.
Utbetalningen av avlöningar till befattningshavare vid
häradsrätterna m. fl. liandhaves av länsstyrelserna, som sålunda utbetala
avlöningsmedel m. m. till häradshövdingarna och deras vikarier ävensom
arvoden till biträdande domare, sekreterare, rättsbildade biträden samt
vikarier för dem. Arbetet med utbetalningen av ifrågavarande avlöningar och
arvoden föreslår utredningen överflyttat till hovrätterna. Därigenom skulle
arbetsbesparing otvivelaktigt uppstå. Örn överflyttningen med hänsyn till
pågående utredning om avlöningsförhållandena vid häradsrätterna eller av
annan anledning icke bör omedelbart vidtagas, förordar utredningen emellertid,
att de underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra
förordnanden vid häradsrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning,
slopas. Därigenom skulle vinnas viss arbetsbesparing såväl lör hovrätterna
som särskilt för länsstyrelserna.
Vidare anser utredningen, att ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande såväl till häradshövdingarna som till befattningshavare
vid rådhusrätter och till städer lämpligen bör utbetalas av hovrätterna,
därest utbetalningen av avlöningsmedel överflyttas dit. Ifrågavarande,
till häradshövdingarna utgående ersättning ingår nämligen från budgetåret
1936/1937 i häradsrätternas avlöningsanslag under anslagsposten särskilda
löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. Den till
befattningshavare vid rådhusrätter och till städer utgående ersättning bör
lämpligen utbetalas av samma myndighet, som utbetalar ersättning till häradshövdingarna.
Därest länsstyrelserna skulle befrias från liandhavandet av utbetalningarna
av avlöningsmedel till befattningshavare vid häradsrätterna, synas övervägande
skäl tala för att Svea hovrätt i egenskap av krigshovrätt jämväl övertager
bestyret med avlönings utbetalningar till civila befattningshavare
vid krigsrätterna.
De flesta beslut, som inverka på löneutbetalningar till provinsialläkarstaten,
expedieras av medicinalstyrelsen. Det ligger därför närmast till hands, att
medicinalstyrelsen verkställer utbetalningen av lön till förste provinsialläkare
och provinsialläkare ävensom arvoden
till biträdande förste provinsialläkare. Samtidigt bör till
medicinalstyrelsen överflyttas bestyret med utbetalandet till förste provinsialläkarna
av ersättning för vissa expenser. Till medicinalstyrelsen bör därjämte
kunna koncentreras följande arbetsuppgifter, nämligen liandhavandet av
utbetalning av dels ersättning till sundhetsinspektörer jämlikt kungörelsen
den 30 juni 1922 (nr 412) angående statsbidrag lili bestridande av arvoden
åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer, dels arvode till
läkare vid poliklinik, som avses i 5 § andra stycket av lagen den 20 juni 1918
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vilket arvode
jämlikt 5 § i kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 239) om ersättning av statsmedel
för läkarundersökning, läkemedel m. m. enligt nyssnämnda lag skall
utbetalas i Stockholm av medicinalstyrelsen och i övriga städer genom vederbörande
länsstyrelse, dels ock ersättning till läkare för undersökning av sjöfolk
enligt förordningen den 31 december 1917 (nr 932) angående läkarintyg
för sjöfolk, vilken sislberörda ersättning jämlikt 3 § kungörelsen den 22
juni 1928 (nr 243) angående granskning av rapporter och räkningar m. m. i
anledning av vissa av läkare och veterinärer verkställda förrättningar skall
utbetalas beträffande förrättningar i Stockholm av medicinalstyrelsen men i
övrigt av länsstyrelserna.
Avlöningar till folkskolinspektörer borde kunna överflyttas
från länsstyrelserna till skolöverstyrelsen. Dylik överflyttning är
emellertid av så ringa betydelse för länsstyrelserna, att utredningen icke ansett
sig böra väcka förslag härutinnan, i all synnerhet som frågan synes böra
behandlas i samband med pågående utredning angående skolöverstyrelsens
organisation.
Utbetalningen av avlöningar till lantbruksingenjörer
borde kunna överflyttas från länsstyrelserna till lantbruksstyrelsen. Utredningen
anser emellertid, att frågan örn överflyttning av denna arbetsuppgift
bör upptagas till slutlig prövning i annat sammanhang.
Utredningen förordar däremot, att utbetalningen av avlöningar till
distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen.
Det åligger vidare länsstyrelserna att utbetala avlöningar till fartygsinspektörer,
bergmästare, gruvingenjörer och deras
biträden. Utredningen föreslår, att denna utbetalning överflyttas
till kommerskollegium. Samtidigt därmed bör till kollegium överflyttas arbetet
med utbetalande av rese- och traktamentsersättningar till fartygsinspektörerna
och extra funktionärerna vid fartygsinspektionen.
Slutligen föreslår utredningen för vinnande av arbetsbesparing sådan ändring
av 10 § andra stycket i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående
statsbidrag till polisväsendet, att rekvisition av dylikt
bidrag må göras hos länsstyrelserna i efterskott för ett kalenderår, i stället
för som nu i efterskott för ett eller flera kvartal.
Såsom ett sammanfattande omdöme rörande den verkställda undersökningen
angående möjligheten att avlyfta arbetsuppgifter från länsstyrelserna
framhåller utredningen, att undersökningen givit vid handen, att överflyttning
lill andra myndigheter av länsstyrelsernas åligganden endast beträffande ett
fåtal grupper av ärenden lämpligen låter sig genomföra. Med hänsyn till att
länsstyrelsernas nuvarande arbetsbörda i förhållande till arbetskrafterna i allmänhet
är alltför stor, kunna de föreslagna överflyttningarna ej förväntas
medföra sådan nedgång i arbetsbördan, som kan leda till minskning av totala
personalbeståndet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
41
Yttranden.
Ett flertal länsstyrelser hava instämt i utredningens uttalande, att de föreslagna
överflyttningarna till underordnad myndighet av vissa länsstyrelserna
nu tillkommande arbetsuppgifter, ej äro av den betydelse, att de kunna komma
att medföra minskat personalbehov vid länsstyrelserna. Statskontoret
däremot anser, att den minskning i arbetsbördan, som skulle uppstå genom
en dylik överflyttning, icke kan frånkännas betydelse. Riksräkenskapsverket
åter framhåller i likhet med utredningen, att. de utbetalningsärenden, vilka
enligt utredningens förslag skulle överflyttas till andra myndigheter icke äga
någon större betydelse för lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Ämbetsverket
förordar emellertid, att utbetalning av medel för undervisningsändamål
överflyttas i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Jag återkommer
härtill i det följande.
Utredningens förslag att till polischef överflytta länsstyrelsernas befogenhet
att meddela förordnanden av ordningsvakt vid offentlig
tillställning enligt 21 § polisreglementet har av de flesta länsstyrelserna lämnats
utan erinran. Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län föreslå,
att befogenheten överflyttas till vederbörande landsfogde. Då den omständigheten,
att ifrågavarande förordnande meddelas av länsstyrelsen, torde medföra
större auktoritet för ordningsvakten, anser sig länsstyrelsen i Uppsala
län ur ordningssynpunkt icke kunna tillstyrka överflyttningen.
Förslaget att till underordnad myndighet överflytta beslutanderätten i ärenden
angående tillstånd till förvärv av ammunition avstyrkes
av flertalet länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga. Därvid framhålles
bland annat, att den föreslagna ändringen synes komma att medföra endast
ringa arbetsbesparing för länsstyrelserna, enär ansökan om tillstånd till vapenförvärv,
som i ett mycket stort antal fall brukar begäras i samma ansökan,
som avser tillstånd att förvärva ammunition, alltjämt skall prövas av länsstyrelserna.
Därjämte anföres, att den föreslagna anordningen för allmänheten
kommer att medföra både ökade kostnader, enär stämpelavgift måste
erläggas för två bevis i stället för ett, och ökat besvär, enär två olika ansökningar
biiva erforderliga. Därtill kommer, afl en mindre enhetlig tillämpning
av vapenkungörelsens bestämmelser måste bliva en följd av att beslutanderätten
inom ett län tilldelades ett flertal myndigheter.
över förslaget att i städer med minst 20,000 invånare till magistraten överflytta
vissa befogenheter, som enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse
tillkomma länsstyrelserna, hava endast ett fåtal länsstyrelser
yttrat sig. Länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs, Västernorrlands oell
Norrbottens län hava icke något att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Västmanlands
län föreslår, att magistratens befogenhet inskränkes till att avse
endast botell, som icke direkt eller indirekt ägas av staden. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län anser, alt beslutanderätten i alla städer, där magistrat linnes,
bör överflyttas till denna myndighet. Avstyrkande utlåtande bar avgivits
av länsstyrelsen i Jönköpings lån, som erinrar örn angelägenheten av enhetlig
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
het i tillämpningen av stadgan, särskilt i vad gäller sökt dispens från stadgans
bestämmelser. Därest av hänsyn till förhållandena inom andra län en ändring
anses ofrånkomlig, föreslår länsstyrelsen, att stadgandet får sådant innehåll,
att Kungl. Majit efter framställning av länsstyrelse må kunna förordna,
att i viss stad på länsstyrelse ankommande åtgärder skola fullgöras av magistraten.
Den ifrågasatta ändringen av det nuvarande förfarandet vid handräckning
för delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds-
och barnavårdsmål anser sig kammarrätten icke böra motsätta
sig. Delgivningen skulle sålunda medelst tillämpning av kungörelsen
den 3 juli 1916 (nr 338) i regel ske genom vederbörande länsstyrelse underordnad
myndighet. Förutsättning härför är dock att 81 § 4 mom. i lagen örn
fattigvården så ändras, att dess lydelse icke lägger hinder i vägen för ett dylikt
delgivningssätt. En följd härav kommer ock att bliva, att handräckning
för uttagande av stämpel å dylika utslag begäres hos samma lokala myndigheter.
Då mål örn mantalsskrivning och mål rörande tillämpning av bestämmelserna
angående kyrkoböckers förande i viss mån äro likställda med fatligvårds-
och barnavårdsmål synes det kammarrätten lämpligt, att jämväl utslag
i sådana mål delgivas på det föreslagna sättet. Kammarrätten finner
ändamålsenligt, att myndighet, som i första hand fattat beslut i berörda mål,
erhåller kännedom om kammarrättens utslag medelst översändande av avskrifter
av utslag i målen. För detta ändamål erfordras uttrycklig föreskrift,
i likhet med vad i cirkuläret den 11 april 1924 (nr 85) till hovrätterna förordnats.
De nya anordningarna komma givetvis att medföra en viss ökning
av arbetet för kammarrättens tjänstemän. Därest emellertid en mera betydande
lättnad skulle uppstå för länsstyrelserna, har kammarrätten velat tillstyrka
förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den av utredningen
anmärkta onödiga omgången vid delgivning av kammarrättens utslag
m. m. beror på en snäv tolkning av bestämmelserna i 1916 års kungörelse.
Därest ordalagen i denna kungörelse anses lägga hinder i vägen för en mera
praktisk expeditionsordning, synes det länsstyrelsen, att denna författning
bör ändras.
Över det föreslagna slopandet av underrättelse enligt 10 § i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit har utlåtande
avgivits av kontrollstyrelsen, som framhåller, att uppgiftsskyldighet enligt
nämnda föreskrift skall fullgöras av styrelsen, då fråga är örn detaljhandlare
med enkeldenaturerad skattefri sprit, och av aktiebolaget Vin- & spritcentralen
beträffande detaljhandlare med annan dubbeldenaturerad skattefri sprit
än motorsprit. Styrelsen utgår från att förslaget jämväl avser anmälningar,
som insändas till länsstyrelserna från spritcentralen, samt har icke något att
erinra mot vidtagande av ändring i enlighet med utredningens förslag.
Beträffande behandlingen av flottledsfrågor anför länsstyrelsen i
Uppsala län, att förläggningen av vissa flottledsfrågor till länsstyrelserna ur
allmänhetens synpunkt torde medföra vissa fördelar, enär länsstyrelsen är
mera lätt tillgänglig för allmänheten än vattendomstolarna. Länsstyrelsen i
Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.
43
Kopparbergs lån anser, att den ingående kännedom om de särskilda orternas
förhållanden och behov, som länsstyrelserna besitta, men vattendomstolarna
väl svårligen kunna bliva i tillfälle att förvärva, torde vara av sadan vikt,
att den ifrågasatta överflyttningen näppeligen bör komma till stånd. Skulle
en utredning därom emellertid anses böra verkställas, bör densamma avse
möjligheten att från länsstyrelserna överflytta samtliga åligganden enligt vattenlagen
och därmed sammanhängande författningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har icke något att erinra mot utredning i frågan, men ställer sig
rätt tveksam örn de flottningsärenden, som nu behandlas av länsstyrelserna,
böra överflyttas därifrån. Jämväl vattenöverdomstolen och de fyra vattendomstolarna
tillstyrka, att den ifrågasatta särskilda utredningen i förevarande
hänseende kommer till stånd.
Överflyttningen av avlöningsutbetal ningen till befattningshavare
vid häradsrätterna m. fl. till de hovrätter, varunder
häradsrätterna sortera, avstyrkes av riksråkenskapsverket. Ett genomförande
av utredningens förslag skulle nödvändiggöra en utökning av den
kamerala personalen vid samtliga hovrätter och den härav föranledda kostnadsökningen
skulle sannolikt icke kompenseras av en motsvarande minskning
av utgifterna för länsstyrelsernas personal. Det torde dessutom kunna ifrågasättas,
huruvida icke hovrätterna i största möjliga mån böra vara befriade
från sådana uppgifter, som icke sammanhänga med dessa myndigheters dömande
verksamhet. Svea hovrätt har intet alt erinra mot den ifrågasatta
överflyttningen under förutsättning dels att hovrätten erhåller en mot arbetet
med utbetalningen av ifrågavarande löner svarande förstärkning av hovrätternas
arbetskrafter, dels ock att överflyttningen icke medför ökat arbete för
presidenten eller ledamöterna. Mot förslaget, att hovrätterna jämväl skulle
såväl till häradshövdingar som till befattningshavare vid rådhusrätterna och
till städer utbetala ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande, har hovrätten i princip intet att erinra, men framhåller
att detta innebär en ytterligare ökning av hovrättens arbete. Hovrätten uttalar
sin anslutning till utredningens förslag, att oberoende av om länsstyrelserna
eller hovrätterna hava bestyret med avlöningsmedlens utbetalande, hovrätterna
icke vidare skola lämna länsstyrelserna meddelanden om sådana förordnanden,
vilka icke äro förbundna med ersättning. Göta hovrätt avstyrker
den föreslagna överflyttningen. Hovrätternas organisation är uppbyggd uteslutande
med tanke på deras egenskap av domstolar och övervakare av rättsvården
vid underlydande domstolar. De uppgifter, varom nu är fråga, äro
av rent kamerai natur och handhavas därför bäst av länsstyrelserna,
inom vilka finnas för detta ändamål särskilt utbildad personal med vana
och träning för arbetet. Därjämte synes det tvivelaktigt, örn någon arbetsbesparing
verkligen kommer att uppstå genom den ifrågasatta tivert lytt - ningen. Därest ifrågavarande bestyr överflyttas å hovrätten, böra dess arbetskrafter
förstärkas med därför kvalificerat biträde. Hovrätten har däremot
icke något att erinra mot det i betänkandet alternativt framställda förslaget
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
om avskaffande av underrättelser till länsstyrelserna i sådana fall, då ett
meddelat förordnande saknar betydelse i avlöningshänseende. Hovrätten
över Skäne och Blekinge har lämnat förslaget örn överflyttning utan erinran
och jämväl hovrutten för Övre Norrland tillstyrker detsamma under förutsättning,
att hovrätten erhåller medel för anställande av en amanuens. Länsstgrelsen
i Uppsala län anmärker, att bortflyttning av utanordnandet av avlöningsmedel
till befattningshavare vid häradsrätterna visserligen skulle medföra
någon, men mycket obetydlig arbetsbesparing för landskontoret. Däremot
synes knappast ett slopande av expediering från hovrätterna till länsstyrelserna
av förordnanden vid häradsrätterna kunna genomföras. På landskontoret
skulle ju allt fortfarande ankomma att verkställa vissa till häradsrätternas
verksamhet hörande utbetalningar såsom ersättningar till nämndemän,
förskott med påföljande redovisning av kostnader för fri rättegång, ersättning
för konkurskostnader m. m. Då rekvisitioner å ifrågavarande medel
ofta underskrivas av notarie i domsagan, måste länsstyrelsen antingen genom
hovrätten hava tillgång till förordnandet eller rekvirera avskrift därav
från vederbörande domhavande. Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus
län, örn en överflyttning av utbetalningarna lämpligen bör äga rum. Skulle
så likväl anses vara förhållandet, torde något skäl icke föreligga att låta
landskontoren alltjämt handhava uppgiften med utbetalningen av tingsgästningspengarna,
utan bör även detta bestyr överflyttas till hovrätterna.
Ej heller förslaget örn överflyttning till Svea hovrätt av avlöning sutbetalningar
till civila befattningshavare vid krigsrätterna
anser sig riksräkenskapsverket böra tillstyrka. Krigshovråtten
åter har icke något att däremot erinra, såvitt angår krigsrätternas ledamöter.
Beträffande åklagaren vid krigsrätterna, krigsfiskalerna, med vilkas förordnanden
och ledigheter krigshovrätten icke har någon befattning, ifrågasätter
krigshovråtten emellertid, huruvida ej nuvarande system för utbetalning utav
avlöning genom statskontoret respektive länsstyrelserna lämpligen bör bibehållas.
Överflyttningen till medicinalstyrelsen av arbetet med utbetalning av a vlöningsmedel
till förste provinsialläkare och provinsialläkare
ävensom av expenser till förste provinsialläkare
samt vissa arvoden åt stadsläkare m. fl.
föranleder icke någon erinran från riksräkenskapsverket. För den händelse
ett förläggande till medicinalstyrelsen av dessa löneutbetalningar kommer
till stånd, anser ämbetsverket, att jämväl granskningen och utbetalningen
av resekostnadsersättningar m. m. till dessa befattningshavare bör överflyttas
till styrelsen. Därjämte ifrågasättes, huruvida icke även av länsstyrelserna
handlagda utbetalningsärenden rörande vissa i anledning av smittsamma
husdjurssjukdomar uppkomna kostnader böra överflyttas till medicinalstyrelsen.
Därest jämväl reseräkningars granskning och likviderande förlägges
till medicinalstyrelsen, finnes måhända fog för att personalen å styrelsens
kameralbyrå utökas med förslagsvis en halvtidsamanuens. Medici
-
Kungl. Majlis proposition nr 178.
45
nalstyrelsen förklarar, att utbetalning av förste provinsialläkares, provinsialläkares
och biträdande förste provinsialläkares avlöningar kan övertagas av
medicinalstyrelsen, dock endast under förutsättning att arbetskrafterna på
styrelsens kameralbyrå i samband därmed utökas med en tjänsteman med
halvtidstjänstgöring. Likaså har styrelsen icke något att erinra mot att
även övertaga bestyret nied utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning
för vissa expenser. Beträffande övriga uppgifter, som enligt utredningen
skulle kunna koncentreras till medicinalstyrelsen, vill styrelsen icke
motsätta sig förslaget därutinnan, men framhåller, att styrelsen vid sådant
förhållande bör få medel till sitt förfogande att anställa ett extra ordinarie
kontorsbiträde med heltidstjänstgöring å styrelsens kameralbyrå. Den stora
mängd räkningar, som skulle komma att inflyta till styrelsen, kräver nämligen
mycket arbete med siffergranskning och expediering, som lämpligen bör
utföras av ett kvinnligt biträde.
I anslutning till utredningens uttalande rörande utbetalningen av avlöningar
till folkskolinspektörer, erinrar riksräkenskapsverket,
att ämbetsverket i annat sammanhang framhållit önskvärdheten av att
framdeles om möjligt alla anslag, som avse undervisningsändamål, kunde
omhänderhavas och disponeras av skolöverstyrelsen. En dylik överflyttning
skulle visserligen å ena sidan förutsätta, att en särskild kameralbyrå organiserades
i skolöverstyrelsen, men å andra sidan medföra sådan lättnad i
länsstyrelsernas arbetsbörda, att med hänsyn tagen enbart därtill länsstyrelsernas
bestyr med utbetalningsärenden skulle minskas i sådan omfattning,
att med all sannolikhet inom länsstyrelserna besparing av personalkostnader
kunde äga rum. Skolöverstyrelsen åter hyser vissa betänkligheter mot överflyttning
från länsstyrelserna till överstyrelsen av utbetalningarna av folkskolinspektörernas
avlöningar. Då emellertid utredningen icke ansett sig
böra väcka förslag i detta hänseende, finner överstyrelsen en dylik överflyttning
icke böra ifrågasättas, i vart fall icke så länge överstyrelsens organisation
är föremål för utredning.
Beträffande utbetalningen av avlöningar till lantbruks! ngenjörer
framhåller riksräkenskapsverket, att ämbetsverket tidigare föreslagit,
att utbetalningen av såväl lanlbruksingenjörernas löner som till
lantbruksingenjörerna och deras biträden utgående resekostnadsersättningar
borde överflyttas till lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda personalförstärkning,
som lantbruksstvrelsens räkenskapsavdelning enligt innevarande
års statsverksproposition skulle erhålla, synes det riksräkenskapsverket,
att även bestyret med granskningen och utbetalningen av ifrågavarande
resekostnadsersättningar bör kunna överflyttas till lantbruksstyrelsen utan
ytterligare personalökning. Lantbruksstyrelsen hänvisar till att frågan örn
utbetalningen av lantbruksingenjörernas avlöningar för närvarande är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning i samband med förslag att lantbruksstyrelsen
skulle från och med den 1 juli 1937 upptagas bland statsverkets huvudförvaltningar.
46
Kungl. Majlis proposition nr 178.
En överflyttning till lantraäteristyrelsen icke endast av utbetalningen av a vlöningar
till distriktslantmätare utan jämväl av granskningen
och utbetalningen av resekostnadsersättning till distriktslantmätare och deras
biträden skulle enligt riksräkenskapsverket medföra en icke obetydlig lättnad
i landskontorens arbetsbörda. Även granskningen av överlantmätarnas reseräkningar,
som nu ombesörjes i länsstyrelserna, synes böra överflyttas till
lantmäteristyrelsen. Riksräkenskapsverket förbiser därvid icke, att den sålunda
ifrågasatta överflyttningen måste medföra en utökning av personalen
vid lantmäteristyrelsens administrativa byrå. Lantmäteristyrelsen har icke
något att erinra mot utredningens förslag, att utbetalningen av avlöningar till
distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen.
Styrelsen framhåller, att genom överflyttning av ifrågavarande arbetsuppgift
en förstärkning av arbetskrafterna blir ofrånkomlig; och anser sig styrelsen
härvid icke kunna räkna med mindre än ytterligare ett kontorsbiträde för
helt år.
Den ifrågasatta överflyttningen av utbetalning av avlöningar till
fartygsinspektörer, bergmästare, gruvingenjörer och deras
biträden från länsstyrelserna till kommerskollegium tillstyrkes av
riksräkenskapsverket. Kommerskollegium har ej heller något att invända
mot denna överflyttning. Kollegium framhåller emellertid, att det icke beträffande
granskningen av reseräkningar för fartygsinspektionens personal i
landsorten framgår klart, huru utredningen tänkt sig fördelningen av denna
granskning mellan vederbörande länsstyrelse och kollegium. Med hänsyn
till alt en viss granskning under alla förhållanden torde få anses erforderlig
jämväl från den utbetalande myndighetens sida, anser kollegium lämpligast,
att granskningen i dess helhet verkställes i kollegium, dock att från vederbörande
länsstyrelse eller ortsmyndighet må inhämtas de upplysningar,
som kunna vara erforderliga för detta granskningsarbete.
Rekvisition av statsbidrag till polisväsendet bör enligt länsstyrelsen
i Malmöhus län av kommunerna få ingivas till länsstyrelserna för
varje halvår. Dels bleve arbetsbördan då mera jämnt fördelad och dels bleve
kommunernas berättigade krav på att under ej alltför lång tid behöva förskottera
de belopp, de äga rätt erhålla såsom statsbidrag, bättre tillgodosedda
än enligt utredningens förslag.
Departementschefen.
De av utredningen föreslagna åtgärderna för åstadkommande av ytterligare
begränsning i länsstyrelsernas arbetsuppgifter hava icke ansetts komma
att medföra någon så avsevärd lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda, att en
minskning av personalbehovet därigenom inträder. Emellertid synes det mig
icke osannolikt, att för landskontorens del den föreslagna avlastningen måste
innebära en påtaglig lättnad i arbetsbördan. Skulle vidare fortsatta överväganden
resultera i en fortgående överflyttning till andra myndigheter av till
landskontorens handläggning hörande utbetalningar av avlöningsmedel, rese
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
47
kostnadsersättningar ra. m., bör arbelsminskningen uppnå en sådan storleksordning,
att därav bör kunna motiveras en inskränkning i personalbeståndet.
Med hänsyn härtill har jag ansett försiktigheten bjuda, att vid bedömandet
av länsstyrelsernas personalstater, vartill jag återkommer i det följande,
iakttaga en viss varsamhet ifråga om ökningen av antalet ordinarie tjänster å
landskontoren. Detta synes mig motiverat jämväl med hänsyn därtill att om
sagda befattningar, på sätt åtskilliga länsstyrelser gjort gällande, icke längre
hava samma betydelse ur rekryteringssynpunkt som tidigare, anledning föreligger
att särskilt undersöka, om icke för vissa hithörande göromål skulle
kunna, i analogi med vad inom centralförvaltningen skett, avses arbetskrafter
i kansliskrivar- eller kontoristgrad.
Frågan om överflyttande till andra verk och myndigheter av länsstyrelsernas
hittillsvarande bestyr med utbetalning av vissa avlöningsmedel gjordes
till föremål för undersökning genom statens organisationsnämnd. Undersökningen
hann dock icke slutföras, innan nämndens arbete upphörde. Jag
vill emellertid erinra, att i åtskilliga fall centralisering av löneutbetalningar
redan ägt rum. I innevarande års statsverksproposition har ock chefen för
finansdepartementet vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor
föreslagit, att ett stort antal myndigheter skulle i räkenskapshänseende
göras till huvudförvaltningar. I samband därmed skulle utbetalningar från
anslag, vilka för närvarande omliänderhavas av statskontoret eller länsstyrelserna,
i stor utsträckning överflyttas till de nya huvudförvaltningarna.
Genomförandet av detta förslag, till vilket riksdagen anslutit sig (riksdagens
skrivelse nr 50), kommer att motverka behov av personalökning vid länsstyrelserna,
även om några direkta tjänsteindragningar icke nu därav föranledas.
I berörda förslag har till statsverkets huvudförvaltningar hänförts bland
annat lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i tidigare
yttrande anfört har chefen för finansdepartementet funnit anslaget till reseersättningar
till lantbruksingenjörer och deras biträden tills vidare böra fortfarande
utbetalas och disponeras av länsstyrelserna. Även skolöverstyrelsen
bör enligt förslaget upptagas bland huvudförvaltningarna. Så länge överstyrelsens
organisation är föremål för utredning, torde dock frågan om överflyttning
av kamerala äx''enden från länsstyrelserna till överstyrelsen böra
anstå.
Efter dessa allmänna reflexioner övergår jag alt granska de framkomna
uppslagen till lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Därav har jag beträffande
sådana omläggningar, som vitsordats föranleda ökat behov av arbetskraft
bos den myndighet, till vilken bestyren skulle överflyttas, funnit
mig böra iakttaga stor försiktighet vid prövningen.
Utredningens förslag beträffande förordnanden av ordningsvakt samt ärenden
enligt hotell- och pensionatstadgan anser jag mig kunna biträda. Klagan
över beslut, som på grund av förenämnda stadga för närvarande meddelas
av länsstyrelse, må föras bos Kungl. Majit i regeringsrätten. Därest vissa
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
länsstyrelserna nu tillkommande befogenheter, på sätt föreslagits, överflyttas
till magistraterna i större städer, bör klagan över magistratens beslut få föras
hos vederbörande länsstyrelse.
Den av utredningen förordade förenklade handläggningen av delgivning av
kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål synes mig böra genomföras.
Jag har fördenskull för avsikt att föreslå härför erforderlig ändring
i fattigvårdslagens 81 § 4 mom. Likaledes bör handräckning för uttagande
av stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk
ävensom för delgivning av kammarrättens utslag i mantalsskrivnings- och
kyrkobokföringsmål överflyttas å underordnade myndigheter.
Beträffande länsstyrelsernas befriande från mottagande av underrättelser
om antagande av detaljhandlare av viss skattefri sprit ansluter jag mig till den
av kontrollstyrelsen uttalade meningen.
Spörsmålet huruvida ytterligare flottledsfrågor lämpligen kunna överflyttas
från länsstyrelserna synes mig i viss mån tveksamt och torde böra avgöras
först efter ytterligare övervägande.
Örn jag således i stort sett anslutit mig till utredningens förslag rörande begränsning
av landskansliernas arbetsbörda, anser jag emellertid, att förslaget
att till underordnade myndigheter överflytta uppgiften att meddela tillstånd
till förvärv av ammunition knappast bör ifrågakomma till genomförande.
Med hänsyn till vad som anförts i avstyrkande riktning i yttrandena beträffande
överflyttning till hovrätterna av vissa utbetalningar anser jag mig
ej kunna förorda utredningens förslag härutinnan. Däremot synes utan
olägenhet underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra förordnanden
vid hovrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning, kunna
slopas.
Till övriga förberörda förslag av utredningen örn överflyttning från länsstyrelserna
av utbetalning av vissa avlöningar m. m. till andra myndigheter
kan jag ansluta mig. Ej heller har jag någon erinran mot förslaget angående
ändring av tiden för rekvisition av statsbidrag till polisväsendet.
2. Beslutanderätten.
Utredningen.
Enligt gällande landshövdinginstruktion äger landshövdingen ensam beslutanderätt
i alla de ärenden, som föredragas inför honom. Föredraganden
är skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande,
låta anteckna densamma till protokollet. Vid ledighet å landshövdingetjänsten
eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller eljest
hindrad av andra tjänsteangelägenheter, utövas beslutanderätten av landssekreteraren
och landskamreraren gemensamt. Uppstå mellan dem skiljaktiga
meningar, gäller föredragandens mening såsom länsstyrelsens beslut.
Då föredragningsskyldighet åligger annan befattningshavare än landssekreterare
och landskamrerare, inträder denne i vederbörande avdelningschefs
ställe, så att till landskansliet hörande ärenden avgöras av föredragande å
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
landskansliet och landskamrerare^ till landskontoret hörande ärenden av
föredragande å landskontoret och landssekreteraren. Vissa åtgärder få icke
vidtagas vid de tillfällen, då beslutanderätten icke utövas av landshövdingen,
såvida icke Kungl. Majit särskilt annorlunda förordnar.
I de mest arbetstyngda länsstyrelserna har det visat sig omöjligt för landshövdingen
att deltaga i avgörandet av samtliga vid länsstyrelsen förekommande
ärenden. För att kunna ägna sig åt de för länet viktigaste frågorna
har han nödgats avstå från beslutanderätten i mindre viktiga ärenden. Avgörandet
av sistberörda ärenden har därför måst läggas å den tjänsteman,
som haft sig ålagd föredragningsskyldighet beträffande ärendet, och avdelningschefen
å andra avdelningen. Ärendena hava således regelmässigt avgjorts
i den ordning, som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens
frånvaro från residensstaden. Samma förfaringssätt har kommit till
användning jämväl i mindre arbetstyngda länsstyrelser, ehuru icke i sådan
omfattning som i de större länen. Därigenom att ett stort antal ärenden undantagits
från föredragning för landshövdingen och handlagts i den ordning,
som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens frånvaro, har
arbetet för avdelningscheferna ökat. Detta merarbete torde dock i allmänhet
hava inskränkt sig till verkställande av underskrift å utgående expeditioner
och inhämtande i samband därmed av innehållet i desamma, ett arbete som
åtminstone i de större länen varit tidsödande nog och därigenom hinderligt
för göromålen å den egna avdelningen.
Liksom landshövdingen i länsstyrelse är vederbörande chef för centralt
ämbetsverk i allmänhet ensam beslutande i de till verkets handläggning hörande
ärenden. Emellertid har i de centrala ämbetsverken verkchefens beslutanderätt
i stor utsträckning delegerats till tjänstemän i verket. Utredningen
finner, att överflyttning av beslutanderätten från landshövdingen
till viss tjänsteman borde kunna ske i åtskilliga ärenden, särskilt
som sådan överflyttning kan sägas hava i viss utsträckning redan ägt rum
(betänkandet sid. 78 ff).
Utredningen föreslår på grund härav, att tjänsteman å länsstyrelsens vägnar
må ensam besluta i vissa ärenden, där ej landshövdingen påkallar föredragning
eller föredragande finner särskild omständighet böra föranleda till
föredragning för landshövdingen. I instruktionen för länsstyrelserna böra
angivas och, i den mån så kan ske, uppräknas de ärenden, som äro av den
art, att i avgörandet icke lämpligen bör krävas deltagande av mer än en
person.
Då det gäller att avgränsa de ärenden, som äro av beskaffenhet att beslutanderätten
däri bör kunna delegeras till viss tjänsteman, anser utredningen,
att dit i första hand böra hänföras ärenden av expeditionell natur.
Order till under länsstyrelserna lydande befattningshavare, vilka order visserligen
innefatta ett slutligt beslut men äro av mindre vikt, t. ex. order örn
delgivning av beslut eller vidtagande av andra vanligen förekommande handräckningsålgärder,
torde vara av beskaffenhet att icke behöva föredragas
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 17S.
4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
för landshövdingen Likaså torde åtskilliga beslut, som innefattas i meddelanden
från en länsstyrelse till annan länsstyrelse, överlämnande av ärenden
för vidare handläggning m. m. kunna meddelas av vederbörande tjänsteman
utan föredragning. Vissa framställningar till överordnade myndigheter
och skriftväxling med sådana myndigheter torde å länsstyrelsens vägnar
kunna ske genom vederbörande tjänsteman utan föredragning. Vidare
torde flertalet av de ärenden, som i vissa län redan undantagits från föredragning
för landshövdingen och således praktiskt taget, ehuru ej formellt,
för närvarande avgöras av en enda tjänsteman, få anses vara av den
art, att beslutanderätten däri må kunna delegeras till viss tjänsteman. Åtskilliga
andra ärenden synas vara av likartad natur. Utredningen föreslår,
att till ärenden av nu ifrågavarande art hänföras ärenden angående exekutiva
auktioner och fördelning av köpeskilling ävensom fördelning av medel, som
nedsatts enligt expropriations-, ensittare- och vattenlagen, lagen örn återköpsrätt
till fast egendom, gruvestadgan, lagen örn inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal eller lagen
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, angående
lagsökning och handräckning för fordrans utfående, därest dessa
ärenden fortfarande skola handläggas av länsstyrelserna, förvandling av böter,
sammanläggning av straff och straffs befordran till verkställighet, häktads
inställande till rannsakning eller förhör eller förflyttning för sådant eller
annat ändamål, granskning av fångförteckning, ersättningstvister enligt
8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen samt tillämpning av bestämmelserna
i nordiska fattigvårdskonventionen samt rörande nödställda
sjömän och nödställda svenska undersåtar, anteckning i handels-, närings-,
försäkrings- och automobilregistren ävensom anteckning i föreningsregistret,
dock ej då fråga är angående registrering av förening eller ändring av stadgar
för förut registrerad förening, stiftelseurkund för aktiebolag, utfärdande
av kör- och trafikkort, där sådant icke förut varit indraget för sökanden, utfärdande
av pass för resa utom riket, påförande av och befrielse från böter
enligt värnpliktslagen, utfärdande av jaktpass, restitution, avkortning och
avskrivning av utskylder och avgifter till kronan, automobilskatt och registreringsavgifter
inräknat, samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän
författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Majit meddelade
stadganden uppbäras eller redovisas i sammanhang med kronouppbörden,
avkortning och avskrivning av böter, granskning av deklaration rörande
arvsskatt och skatt å gåva, mantalsskrivning och anordningsärenden.
Beträffande anordningsärenden framhåller utredningen, att jämlikt
§ 33 i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående
medelsförvaltningen i länen utbetalning av medel för länsstyrelses räkning
får ske endast efter anordningsbeslut, som fattas på föredragning av landssekreteraren,
då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel
och, efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest
på föredragning av landskamrerare^ Då anordningsbeslutet grundas på
skriftlig framställning, skall länsbokhållaren granska handlingarna och därå
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Bl
teckna bevis, i vad mån anordning till- eller avstyrkes, dock att detta icke
gäller för anordningar, som avse landskansliets expeditionsmedel, eller övriga
ärenden, föredragna av landssekreteraren. Utredningen understryker, att beträffande
anordningsbeslut frågan om beslutanderättens utövande har avsevärt
större ekonomisk räckvidd än vad fallet är, då det gäller andra beslut
av länsstyrelserna. 1 följd härav bör icke vid bedömande av spörsmålet örn
lämpligaste sättet för dessa ärendens föredragning bortses från den ekonomiska
sidan av saken. Dessa beslut skilja sig för övrigt i visst avseende från
andra beslut av länsstyrelse. Medan i allmänhet allenast de, som deltagit i
länsstyrelsens beslut bliva därför ansvariga, har enligt stadgad praxis ansvarighet
för anordningsbeslut, varom nu är fråga, lagts jämväl å tjänsteman,
som bereder ärendet till föredragning genom att granska handlingarna och
därefter till- eller avstyrker anordning. Emellertid synes det utredningen
vara riktigt att anordningsbesluten hänföras till enmansärenden.
Utredningen föreslår på grund härav sådan ändrad lydelse av § 33 medelsförvaltningskungörelsen,
att anordningsbeslut må meddelas av landssekreteraren,
då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel och,
efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest av
landskamrerare:!, i senare fall efter till- eller avstyrkande av länsbokhållaren.
Det nuvarande systemet för utövande av beslutanderätt i landshövdingens
frånvaro finner utredningen lida av vissa allvarliga
brister. Emot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att avdelningschefen
å den ena av länsstyrelsens båda avdelningar eller hans ställföreträdare
på grund därav, att hans tid är upptagen framför allt av den egna avdelningens
göromål, i regel icke är i stånd att ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet
åt sådana ärenden från den andra avdelningen, i vilkas avgörande
han enligt instruktionen måste deltaga. De båda avdelningarnas göromål
äro helt olika och därav blir en följd, att den ena avdelningens tjänstemän
icke alltid upprätthålla tillräckligt ingående kunskaper å den andra avdelningens
område för att utan tidsutdräkt kunna bilda sig en självständig mening
rörande dithörande ärenden. Föredragningen kan därför i regel endast
bliva en ren formalitet. Att så är förhållandet kan i viss mån förklaras därav,
att länsstyrelsens beslut i dylika fall vid skiljaktiga meningar bestämmes av
föredragandens mening. En både reellt och formellt bättre ordning anser
utredningen vara att, när landshövdingen är frånvarande, chefen å vederbörande
avdelning inträder som beslutande tillsammans med den föredragande
i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till tjänsteman.
I ärenden, vari beslutanderätten delegerats, bör givetvis även i landshövdingens
frånvaro beslutanderätten utövas av vederbörande tjänsteman. Denne
bör dock kunna påfordra, örn han är avdelningschef, alt den andre avdelningschefen,
och örn lian är annan föredragande, att avdelningschefen å
samma avdelning deltager i beslutet. Dessa kunna i så fall icke undandraga
sig deltagande.
Beträffande beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som
vederbörande avdelningschef har att själv föredraga, finner utredningen rik
-
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
tigast att denna rätt bibehålies hos landssekreteraren och landskamreraren
gemensamt.
Vid de tillfällen, då beslutanderätten icke av landshövdingen utövas, böra,
liksom nu är fallet, vissa åtgärder beträffande återbesättande av tjänst icke
få vidtagas. Emellertid kunna även andra ärenden vara av den vikt, att
landshövdingen vill förbehålla sig beslutanderätten. Sådana ärenden böra
givetvis icke få avgöras i landshövdingens frånvaro, så framt icke sådant påkallas
av ärendets synnerligen brådskande beskaffenhet.
Yttranden.
De i ärendet hörda myndigheterna hava i allmänhet funnit de av utredningen
föreslagna ändringarna i ordningen för meddelande av länsstyrelsernas
beslut lämpliga samt vitsordat utredningens uppgifter, att ärenden redan
nu i praktiken i stor utsträckning avgöras av föredraganden ensam. Den uppfattningen
har allmänt kommit till uttryck, att landshövdingen icke kan deltaga
i mer än en mindre del av de ärenden, som förekomma vid en länsstyrelse,
samt att det ej heller för avdelningscheferna är tänkbart att verkligen sätta
sig in i de ärenden, som från den andra avdelningen överlämnas till dem och
för vilka de äro medansvariga. Mot förslaget att beslutanderätten i anordningsärenden
skulle kunna delegeras till en tjänsteman hava dock allvarliga
erinringar framställts.
Att en överflyttning av beslutanderätten över huvud sker
i enklare frågor, synes statskontoret ändamålsenligt. Länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län
föreslå viss utvidgning av de ärenden, i vilka delegering skall kunna förekomma.
Sålunda förordas, att jämväl hemsändningsmål enligt 57 § fattigvårdslagen
samt ansökningar örn gottgörelse av statsmedel för fattigvård
enligt 60 och 61 §§ samma lag ävensom motsvarande mål och ärenden enligt
barnavårdslagen böra hänföras dit. Även beslutanderätten angående
registrering av förening eller ändring av stadgar för förut registrerad förening
bör kunna delegeras. Ärenden enligt vapenkungörelsen, som gälla
tillstånd till innehav av salongsgevär eller andra för jakt avsedda gevär samt
förvärv av ammunition till dylika vapen, böra kunna delegeras ävensom
ärenden angående fördelning av medel, som nedsatts enligt lagen om avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheter
samt ärenden angående fastställelse av avstyckning och meddelande
av byggnadslov. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar som sin uppfattning,
att man beträffande enmansärendena synes böra gå fram med en
viss försiktighet. På en klassificering av ärenden följer lätt en deklassering,
vilket varken med tanke på den rent interna verksamheten eller eljest utåt
kan anses önskvärt. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka utredningens
förslag örn möjlighet att härutinnan träffa förfogande i den utsträckning
förslaget angiver. Från ärenden, däri beslutanderätten kan delegeras,
vill länsstyrelsen i Älvsborgs län undantaga ärenden angående ersättningstvister
enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen även
-
53
Kungl. Majrts proposition nr 17
som tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen samt
rörande nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar. Enligt länsstyrelsen
i Norrbottens län bör utfärdandet av körkort och trafikkort för
automobil samt pass för resa utom riket icke hänföras till ensamhandläggning
av en underordnad tjänsteman.
Beträffande anordningsärenden vill riksräkenskapsverket föreslå
ändring så till vida, att länsbokhållare ålägges biträda landskamreraren med
granskning av alla till landskontoret hörande anordningsärenden samt genom
påskrift å rekvisitionshandlingen eller själva anordningen till- eller
avstyrka medlens utbetalning ävensom kontrasignera anordningen ä beloppet.
Samma skyldighet bör även åläggas någon tjänsteman å landskans1
liet beträffande utanordningsärenden, som avgöras av landssekreteraren.
Riksräkenskapsverket anser i likhét med 1933 års riksdagsrevisorer, att
stämpel i vissa fall med fördel kan användas vid utanordning. Fördenskull
synes det ämbetsverket icke tillrådligt att ur § 33 medelsförvaltningskungörelsen
borttaga bestämmelserna härutinnan. Länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län anse att anordningsbesluten
ej böra göras till enmansärenden. I princip anser länsstyrelsen i
Uppsala län riktigt, att avdelningschefen skall taga ansvaret för anordningsbesluten,
men erinrar samtidigt om att förändringen kommer att
för landskamreraren innebära ett avsevärt merarbete. Tillstyrkande utlåtande
har, om ock med tvekan, avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Föreningen Sveriges landskamrerare framhåller, att i de
centrala ämbetsverken hava anordningsärendena ansetts vara av sådan vikt,
att beslutanderätten däri så gott som undantagslöst icke delegerats till viss
tjänsteman inom verket utan avgöras såsom tvämansärenden. I pensionsstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium och socialstyrelsen avgöras
sådana ärenden av general- eller överdirektören på föredragning av vederbörande
byråchef. I socialstyrelsen har emellertid beträffande sjukkassebyrån
föreskrivits, att till byrån hörande anordningsärenden må avgöras av
byråchefen efter föredragning av byrådirektören. En del utbetalningsärenden
äro givetvis av tämligen enkel beskaffenhet, men någon uppdelning av
ärendena efter svårighetsgrad kan lämpligen icke genomföras.
I fråga om beslutanderätten i landshövdingens frånvaro
anser länsstyrelsen i Södermanlands län, att en lättnad i avdelningschefernas
arbetsbörda utan olägenhet kan vinnas, därest endast förste läns*
assessorns ärenden föredragas inför avdelningschefen, under det att andre
länsassessorns och länsnotariens föredragning äger rum inför respektive förste
och andre länsassessorn. Samma förfaringssätt förordas av länsstyrelsen
i Örebro län. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, alt bestämmelse örn att
vissa ärenden icke få föredragas i landshövdingens frånvaro icke erfordras.
Det kan nämligen förutsättas, att länsstyrelserna komma att tillse, att viktigare
ärenden, som icke äro av särskilt brådskande beskaffenhet och i vilkas
avgörande avdelningschefen är skyldig deltaga, föredragas i betryggande
54
Kunni- Maj:ts proposition nr 178.
ordning. I syfte att lätta arbetsbördan för avdelningscheferna föreslås vissa
mindre jämkningar i utredningens förslag av länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus
och Älvsborgs län, vilken sistnämnda länsstyrelse därjämte ifrågasätter,
huruvida icke i landshövdingens frånvaro samtliga ärenden i princip borde
göras till enmansärenden, vare sig de föredragas av avdelningschef eller
annan föredragande.
Angående skyldighet för avdelningschef att mottaga föredragning i ärenden,
som delegerats, vill länsstyrelsen i Stockholms län icke ifrågasätta annat
än att den föreslagna principen är lämplig och bör genomföras, men det lärer
icke kunna förbises, att sådan skyldighet, örn den stadgas såsom ovillkorlig,
kan vålla avsevärt hinder i avdelningschefens arbete. Länsstyrelsen i Östergötlands
lån anser dock tveksamt, huruvida det kan vara riktigt att medgiva
föredragande ovillkorlig rätt att få ett i regel föredragningsfritt ärende föredraget
inför landshövdingen eller vederbörande avdelningschef. I samma riktning
uttalar sig länsstyrelsen i Blekinge län.
Departementschefen.
Nu berörda spörsmål äro av natur att böra slutligt bedömas i samband med
utfärdandet av ny landshövdinginstruktion. Jag har dock ansett mig böra
redogöra för utredningens förslag och de däröver avgivna yttrandena, då de
ifrågasatta anordningarna givetvis äro av beskaffenhet att påverka länsstyrelsernas
arbetsbörda och därigenom deras personalbehov. För närvarande
saknar jag anledning att ingå i ett närmare bedömande av de olika uppslagen.
I stort sett hava de emellertid upptagits med gillande, varjämte ytterligare
åtgärder i förenklande syfte från vissa håll ansetts möjliga att genomföra.
Jag inskränker mig att här uttala, att jag avser att medverka till förslagens
realiserande i all den mån så befinnes möjligt utan eftergivande av
garantier för ett riktigt avgörande av föreliggande frågor. Beträffande anordningsbesluten
synes mig emellertid, på sätt riksräkenskapsverket och ett
flertal länsstyrelser framhållit, en viss varsamhet vara av förhållandena påkallad.
3. Föredragningens ordnande m. m.
Utredningen.
Enligt landshövdinginstruktionen förutsättes icke andra föredragande i
länsstyrelserna än avdelningscheferna och länsassessorerna. Efter Kungl.
Maj:ts bestämmande kan emellertid föredragning åläggas jämväl länsnotarie
och länsbokhållare. Fördelningen mellan avdelningschef och vederbörande
länsassessor av dem åliggande föredragningsskyldighet regleras genom Kungl.
Maj:ls brev den 31 december 1918 till länsstyrelserna i samtliga län med undantag
av Gotlands län. Enligt samma brev må i tre län länsnotarie och i ett
län länsbokhållare bereda, föredraga och lill expedition befordra vissa grupper
av ärenden. Dessutom hava särskilda bestämmelser rörande föredragningsskyldigheten
å landskansliet i Stockholms län meddelats genom brev
den 31 maj 1918.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utredningen framhåller, att den sålunda gjorda uppdelningen av föredragningsskyldigheten
visat sig otillräcklig för en tillfredsställande handläggning
av ärendena. Den stora ökning av arbetsmängden, som efter 1918
ägt rum, har givetvis i hög grad inverkat å föredragandenas arbetsbörda.
På grund härav har den genom brevet den 31 december 1918 fastställda fördelningsplanen
för föredragningsskyldighetens fullgörande å landskanslierna
i allmänhet icke kunnat följas. Vid samtliga länsstyrelser utom fem har
efter 1918 föredragningsskyldighet, som ålegat avdelningschef eller länsassessor,
överflyttats å länsnotarie och detta i sådan utsträckning, att länsnotarierna
hava blivit i väsentlig grad sysselsatta med föredragning. Den
genom 1918 års brev föreskrivna fördelningsplanen för föredragningsskyldigheten
har av Kungl. Majit i hög grad rubbats genom specialbestämmelser
för särskilda län. överflyttningen av föredragningsskyldighet från landssekreterare
och länsassessor har emellertid icke skett efter enhetlig grund
vid de särskilda länsstyrelserna utan en mängd olika kombinationer hava
begagnats. På grund härav kan föredragningsskyldighet beträffande ärende
av samma art för närvarande åligga i ett län avdelningschef meli i ett annat
län länsnotarie.
Utredningen håller före, att ett stadigvarande ordinarie arbete principiellt
bör så långt som möjligt ombesörjas av ordinarie personal. De tjänstemän,
som vid länsstyrelserna erfordras för fullgörande av stadigvarande föredragningsskyldighet,
böra därför erhålla en ställning som motsvarar det ansvar,
som åligger dem. Sådana anordningar böra därför vidtagas, att föredragningsskyldighet
vid länsstyrelserna normalt ombesörjes av ordinarie tjänstemän,
varvid det antal föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full
sysselsättning året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning
(betänkandet sid. 92 ff.).
Vid beräkning av antalet länsassessorer bör med föredragning likställas
därmed i vikt jämförliga göromål, exempelvis laxeringsarbete, som i landskamrerarens
ställe av annan utföres. I län, där dylikt arbete tillika med
övriga göromål giver arbete året om för en ytterligare länsassessor, bör en
sådan tjänst nyinrättas.
Fördelningen av föredragningsskyldigheten bör ske
så, att ärenden av större vikt eller fordrande mera mogen erfarenhet handläggas
av avdelningschef, övriga av länsassessor. Från avdelningscheferna böra
avlastas åtskilliga dem nu åliggande göromål. Vid flertalet landskanslier och
vid några landskontor kan föredragningsskyldigheten uppenbarligen icke
fullgöras av avdelningschefen och en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster
erfordras. Mellan länsassessorerna bör föredragningsskyldigheten
så fördelas, att viktigare ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt
delegerats till föredragande tjänsteman, ävensom andra ärenden, krävande
större omdöme, tilldelas den mest kvalificerade länsassessorn och
enklare ärenden den eller de andra.
Efter utfärdandet av gällande landshövdinginstruktion har bemyndigande
alt efter eget beprövande i viss utsträckning verkställa fördelning av föredrag
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
nmgsskyldighet mellan olika föredragande å landskansliet meddelats några
länsstyrelser. Att åt länsstyrelserna överlämna att, liksom andra ämbetsverk,
genom arbetsordningar meddela bestämmelser angående arbetsfördelningen
mellan befattningshavarna synes utredningen stå i god överensstämmelse med
riksdagens revisorers uttalande i berättelsen till 1935 års riksdag angående
åtgärder till åstadkommande av minskat behov av s. k. partiella ledigheter.
Utredningen anser sig på grund härav böra förorda frångående av nuvarande
ordning för fastställande av arbetsfördelningen mellan föredragandena. Till
förhindrande av ojämnheter likartade länsstyrelser emellan och för åstadkommande
av största möjliga enhetlighet i förevarande avseende synes det emellertid
lämpligt, att Kungl. Maj:t lämnar anvisningar för huru arbetsfördelningen
mellan föredragande i princip bör verkställas. Vidare torde länsstyrelserna
böra till chefen för socialdepartementet anmäla beslut angående fastställelse
av arbetsordning och ändring däri med angivande beträffande vissa
ärenden, som kunna anses vara av betydelse för bedömande av arbetsbördan,
av antalet enligt senaste arbetsredogörelse.
Såsom nämnts kan föredragningsskyldighet för närvarande i viss omfattning
åläggas länsnotarie och länsbokhållare. Utredningen anser visserligen,
att föredragande i princip bör innehava minst länsassessors tjänsteställning
men att möjligheten att utnyttja länsnotarie och länsbokhållare för viss mindre
omfattande föredragning bör bibehållas. Tillfällig anhopning av göromål
eller förekomsten av något eller några mera tidsödande ärenden kunna nödvändiggöra,
att, tili förhindrande av dröjsmål med löpande ärendens handläggning,
lättnad i arbetsbördan beredes avdelningschef eller länsassessor.
Sadan lättnad i arbetsbördan synes kunna åstadkommas därigenom, att avdelningschef
eller länsassessor berättigas att till den, som uppehåller länsnotarie-
eller länsbokhållartjänst, för föredragning eller avgörande överlämna
vissa ärenden av enkel beskaffenhet, vilkas handläggning normalt tillhör
avdelningschef eller länsassessor. Till förhindrande av att denna möjlighet
till vinnande av lättnad i arbetsbördan obehörigen utnyttjas, torde
Kungl. Majit vid meddelande av anvisningar för upprättande av arbetsordningar
böra angiva de grupper av ärenden, inom vilka föredragningsskyldighet
på nämnt sätt skall kunna uppdragas åt länsnotarie eller länsbokhållare,
varefter för varje länsstyrelse dessa grupper uppräknas i arbetsordningen.
Dylik överflyttning av arbetsuppgifter på underordnad bör enligt utredningens
förmenande ske allenast där så erfordras för arbetets jämna gång eller
således under vissa tidsperioder. Länsstyrelsen bör bestämma den tid, varunder
sådan överflyttning i varje särskilt fall skall komma i fråga. Givet
är, att överflyttning samtidigt kan omfatta såväl avdelningschef som länsassessor
enligt arbetsordningen normalt åliggande ärenden. Till ledning för
länsstyrelserna har utredningen uppgjort utkast till arbetsordning.
Utredningen föreslår vidare, att bestämmelse meddelas om att avdelningschef
skall äga rätt att, när helst han därtill finner anledning, övertaga handläggning
av ärende, som eljest skolat ankomma å annan föredragande.
I 1918 års brev angående fördelning av 1''öredragningsskyldigheten förkla
-
/
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
57
rades, att länsstyrelsen med hänsyn till särskilda förhållanden inom länet
eller eljest för arbetets jämna gång ägde vidtaga viss jämkning i fördelningen
av föredragningsskyldigheten i huvudsaklig överensstämmelse med i brevet
följda grunder. Enligt vissa av de för särskilda länsstyrelser sedermera givna
bestämmelser angående fördelning av föredragningsskyldigheten å landskanslierna
har Kungl. Maj :t också förklarat, att länsstyrelsen ägde att, oberoende
av vad som bestämts rörande fördelningen av ärendenas föredragning,
förordna viss föredragande att föredraga och till expedition befordra ärende,
som eljest icke skulle tillhöra dennés föredragning. Bestämmelse av samma
innebörd synes böra givas för ordnande av föredragningen vid samtliga länsstyrelser.
Båda här förut omnämnda åtgärder till lättnad av arbetsbördan, överflyttning
av enklare ärenden till länsnotarie respektive länsbokhållare samt
jämkning mellan de ordinarie föredragandena, böra givetvis samtidigt kunna
komma till användning.
Den lättnad i arbetsbördan som, på sätt förut angivits, kan beredas avdelningschef
och länsassessor, torde dock icke under alla förhållanden vara tillfyllest.
Under vakans å landshövdingämbetet eller om landshövding längre
tid på grund av sjukdom, tjänstledighet eller eljest är hindrad att deltaga
i ämbetsgöromålen, under vilka förhållanden länsassessorernas och i förekommande
fall länsnotariernas respektive länsbokhållarnas föredragning enligt
utredningens förslag skall ske inför avdelningschefen, kommer givetvis avdelningschefernas
arbetsbörda att väsentligt ökas. Men även andra omständigheter,
såsom särskild arbetsanhopning, beredning av ett visst ärende,
tjänsteresa eller dylikt och, vad landskamreraren beträffar, särskilt taxeringsgöromål,
kunna nödvändiggöra, att avdelningscheferna för att icke oskäligen
betungas behöva beredas lättnad i arbetsbördan på så sätt, att föredragningsskyldighet
beträffande flertalet grupper av ärenden överflyttas å annan föredragande
och dessas antal fördenskull utökas.
Hur väl man än må söka avväga och tillgodose det ordinarie behovet av
föredragandekrafter, kan man icke helt utesluta möjligheten av en dylik
tillfällig utökning av föredragandenas antal. Därförutan
skulle äventyras behörigt fullgörande av länsstyrelserna åliggande arbetsuppgifter.
Dylik utökning hava länsstyrelserna hittills kunnat åstadkomma genom
tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser om s. k. partiell ledighet
och brevet den 1 februari 1929 angående landskamrerares ledighet för taxeringsarbete,
varvid i allmänhet vikariatsersättning utgått.
På sätt utredningen framhållit, bör emellertid möjlighet till utökning av
antalet föredragande kunna beredas utan ökad utgift för statsverket genom
införande i instruktionen av bestämmelse örn .skyldighet för tjänsteman i
lägre lönegrad att fullgöra föredragning eller bestrida göromål, som ankomma
på befattningshavare i högre lönegrad. På sådant sätt kommer enligt
utredningens förmenande rätten till den med förordnande å högre tjänst
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
under s. k. partiell ledighet hitintills förbundna vikariatsersättningen att bortfalla.
Däremot kommer uppenbarligen vikariatsersättning alltjämt att utgå i
sådana fall, då någon tjänsteman icke är i tjänstgöring, såsom vid semester
och tjänstledighet på grund av sjukdom eller av annan anledning och vikarie
å befattning inom högre lönegrad således måste förordnas.
Vad särskilt beträffar det landskamreraren med biträde av tjänstemän å
landskontoret åliggande bestyret med prövningsnämndsarbetet, bliva länsassessorn
och länsbokhållaren genom de föreslagna bestämmelserna i instruktionen
pliktiga att utföra jämväl de göromål, som åligga landskamreraren i
detta avseende. Vid utökning av antalet föredragande å landskontoret kan
således länsstyrelsen uppdela jämväl landskamrerarens arbete för prövningsnämnden
mellan honom och övriga föredragande. Detta innebär, att länsstyrelsen
icke såsom hittills vid behov av sådan uppdelning måste hos Kungl.
Maj:t begära förordnande av biträdande landskamrerare jämlikt 16 § taxeringsförordningen
utan själv kan därom besluta. Bestämmelse örn rätt till
utökning av antalet föredragande i den av Kungl. Maj:t fastställda instruktionen
måste nämligen anses innefatta sådant medgivande, varom stadgas i 16 §
taxeringsförordningen.
Utökning av antalet föredragande kan undantagsvis komma att medföra,
att länsbokhållare får meddela beslut i anordningsärenden. Detta är emellertid
icke annat än vad redan nu kan förekomma under s. k. partiell ledighet.
Det är självklart, att länsbokhållare icke skall deltaga i sådana beslut örn anordning,
vilka han såsom länsbokhållare till- eller avstyrkt.
Beslut örn huru arbetsfördelningen vid tillfällig anhopning för avdelningschef
av göromål under året skall ske, torde lämpligen kunna fattas i början
av året att gälla tillsvidare, där ej annat bestämmes, och på så sätt, att uppdrag
lämnas åt vederbörande befattningshavare att handlägga vissa i arbetsordningen
angivna ärenden. I övrigt torde beslut härom böra fattas från
fall till fall.
Då vikariatsersättning icke skall utgå vid på angivet sätt förekommande
utökning av antalet föredragande, blir möjligheten att utöka antalet föredragande
begränsad genom tilldelningen av medel å anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare.
Utredningen föreslår, att å icke-ordinarie befattningshavare ej må överflyttas
föredragning eller därmed jämförliga göromål i vidare mån än som
enligt arbetsordningen i regel gäller för ordinarie länsnotarie eller länsbokhållare,
att länsstyrelse skall noga tillse, att jämkning i arbetsordning, som
innebär utökning av antalet föredragande, icke må tillämpas under längre
tid än som oundgängligen erfordras samt att beslut örn dylik utökning, fattat
under landshövdings frånvaro, skall för honom vid återkomsten anmälas.
Än vidare bör länsstyrelse inom en månad efter varje budgetårs utgång
till chefen för socialdepartementet ingiva redogörelse för de jämkningar, som
under budgetåret skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning
och göromål i övrigt. Denna redogörelse bör, enligt anvisningar av
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
59
Kungl. Majit, innehålla uppgifter om tid och skäl för jämkningar, den överflyttning
av arbetsbörda dessa inneburit med särskilt angivande av i vad mån
överflyttningen berört icke-ordinarie befattningshavare ävensom dessas tjänsleålder.
En jämförelse mellan dylika redogörelser från olika länsstyrelser
torde bereda möjlighet att bedöma, huruvida och i vad mån rätten till utökning
av antalet föredragande obehörigen utnyttjas. Skulle så i något fall
hava skett, lärer Kungl. Majit vidtaga åtgärd för erforderlig ändring.
Enligt utredningens förmenande synes möjlighet till överflyttning
av beslut om remisser och dylika åtgärder från föredragande
till annan befattningshavare böra beredas.
Befogenhet bör sålunda lämnas föredragande att uppdraga åt underordnad
tjänsteman att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, vilka för
ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga. Sådant uppdrag, vilket
förutsättes komma att givas allenast i undantagsfall och huvudsakligen i
mycket arbetstyngda länsstyrelser, torde kunna lämnas i grupper av ärenden,
vari handläggningen i allmänhet är densamma, generellt och i andra ärenden,
där så finnes lämpligt, från fall till fall. Föredragande tillkommande
befogenhet enligt samma bestämmelse att för enskild part eller länsstyrelsen
underordnad tjänsteman stadga vite för underlåtenhet att fullgöra föreskrift,
som meddelats i samband med infordrande av förklaringar, upplysningar eller
yttranden, synes däremot icke böra tillerkännas underordnad tjänsteman.
Vidare torde föredragande böra erhålla befogenhet att själv eller genom
underordnad tjänsteman besvara till länsstyrelsen inkomna förfrågningar
rörande faktiska förhållanden. Föregripande av något länsstyrelsens beslut
får dock givetvis härigenom icke ske.
Avdelningschef för närvarande tillagd befogenhet att meddela sådana detaljbestämmelser,
som utgöra omedelbar tillämpning av länsstyrelses beslut
eller gällande föreskrifter synes böra tillkomma samtliga föredragande beträffande
ärende, som tillhör vederbörandes handläggning.
I detta sammanhang anmäler utredningen framkommet förslag örn anlitande
av vägingenjör och länsarkitekt såsom föredragande
vid länsstyrelserna inom vederbörandes verksamhetsområde.
Utredningen framhåller bland annat, att om vägingenjör respektive länsarkitekt,
vilka båda äro tjänstemän hos central förvaltningsmyndighet, skulle
tjänstgöra såsom föredragande i länsstyrelserna, ett motsatsförhållande mellan
chefsmyndigheten och vägingenjör respektive länsarkitekt lätt torde kunna
uppstå. Vägingenjörs och länsarkitekts nuvarande uppgift är att såsom
sakkunniga biträda vederbörande länsstyrelse i huvudsakligen tekniska frågor,
vägingenjör i fråga örn vägärenden och vägtrafikärenden, länsarkitekt
beträffande stadsplan- och byggnadsväsendet. Dessa grupper av ärenden
måste emellertid av länsstyrelserna bedömas huvudsakligen ur allmänt administrativa
synpunkter. Detta visar sig bland annat däruti, att de olika intressen,
som vägingenjör och länsarkitekt ur teknisk synpunkt hava att tillgodose,
kunna i vissa fall komma att stå i strid mot varandra. Under såda
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
na förhållanden synes det utredningen varken möjligt eller lämpligt att tilldela
vägingengör och länsarkitekt föredragandeställning i länsstyrelse.
Härefter övergår utredningen till att behandla det med frågan om föredragningens
ordnande sammanhängande spörsmålet örn behov av biträde åt
länsstyrelserna vid handläggning av frågor, som hava samband med försvarsväsendet.
Enligt utredningens förmenande är det en nödvändig förutsättning
för att länsstyrelserna skola på ett tillfredsställande sätt genomföra
sina nuvarande och tillämnade arbetsuppgifter å försvarsväsendets område,
att erforderlig sakkunskap anställes hos länsstyrelserna i fastare administrativa
former. Utredningen förordar därför inrättande av särskilda arvodesbefattningar
vid länsstyrelserna, avsedda företrädesvis för pensionerade officerare.
Befattningshavarna ifråga komma att syssla jämväl med sådana
försvarsåtgärder, som icke äro att hänföra till det militära försvaret. Benämningen
försvarsassistent synes på grund härav lämpligare än
den av försvarskommissionen föreslagna benämningen militärassistent.
Försvarsassistent bör icke erhålla befogenhet att självständigt handlägga
frågor, som beröra försvarsväsendet, utan endast tjänstgöra som sakkunnigt
biträde åt vederbörande civile föredragande inom länsstyrelsen vid handläggning
av sådana ärenden. Ansvaret för arbetets utförande och ledningen
av arbetet bör åvila vederbörande föredragande.
Försvarsassistent bör utses av Kungl. Maj:t för viss tid, förslagsvis två år.
Genom att lägga tillsättandet av befattningarna i Kungl. Maj:ts hand skapas
garantier för att de mest kvalificerade placeras vid de länsstyrelser, varest
planläggningsarbetet är särskilt omfattande eller betydelsefullt. Kungl.
Maj:t torde genom att i ärendet höra militära chefer kunna bilda sig en god
uppfattning om de sökandes lämplighet.
En viss utbildning i luftskydd bör meddelas försvarsassistenterna. För
sådant ändamål bör en för dem gemensam kurs vid anställningstidens början
böra hållas, lämpligen i Stockholm. Därvid bör jämväl handläggningen
av ärenden angående vanliga mobiliseringsförberedelser bliva föremål för behandling.
Med hänsyn till av utredningen framhållna synpunkter torde luftskyddsarbetet
icke kunna anförtros åt försvarsassistenterna med mindre för dessa
befattningar kunna förvärvas väl kvalificerade personer. Man lärer följaktligen
få erbjuda relativt goda ekonomiska förmåner. Omfattningen av de
tjänstegöromål, som komma alt åvila försvarsassistenterna, torde emellertid
med all sannolikhet bliva mycket skiftande såväl inom skilda län som vid
olika tidpunkter inom ett och samma län. Organiserandet av det civila luftskyddet
och möjligen även den ekonomiska försvarsberedskapen kommer
helt visst att förorsaka ett mycket betydande arbete för försvarsassistenterna.
Sedan de grundläggande åtgärderna därför avslutats, torde dock arbetet i
fortsättningen bliva mindre betungande. Med hänsyn härtill kan utredningen
icke biträda försvarskommissionens förslag, att det för varje befattning
avsedda arvodet borde bestämmas till samma belopp, som utginge till fler
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
61
talet rullföringsbefälhavare, eller 3,180 kronor för år. Intill dess erfarenhet
vunnits angående omfattningen av arbetet inom de särskilda länen synes arvodet
böra göras rörligt och lämpligheten av fast arvode i sinom tid upplagas
till prövning. Utredningen finner lämpligt, att arvodet tillsvidare bestämmes
att utgå dels såsom årsarvode, dels ock såsom dagarvode för varje
dag, vederbörande försvarsassistent fullgör tjänsteåliggande. Årsarvodet föreslås
till 1,200 kronor och dagarvodet till 8 kronor. Dyrtidstillägg synes
icke böra utgå å års- och dagarvoden. Utöver dessa arvoden bör utgå resekostnads-
och traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglemente!
för resor, som försvarsassistent på uppdrag av länsstyrelsen företager.
Dagarvodet bör såsom löneförmån få bibehållas även för dag, varunder
traktamentsersättning vid tjänsteresa utgår. Det förutsättes, att försvarsassistent
i regel är bosatt i residensstaden.
I 5 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr
167) stadgas, att militär pensionstagare, som åtnjuter lön eller arvode från
annan statstjänst till sådant belopp, att de sammanlagda förmånerna, inberäknat
pensionen, överstiger 5,400 kronor, skall vidkännas viss minskning i
pensionen. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall emellertid enligt
2 mom. av samma paragraf, såvida icke Kungl. Majit annorlunda förordnar,
hänsyn icke tagas till i stat upptaget eller av Kungl. Majit fastställt arvode
för icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet eller vid sjökarteverket.
För att en avlöningsbestämmelse sådan som den av utredningen föreslagna
skall bliva effektiv, erfordras därför att sistnämnda undantag utvidgas till
att avse jämväl sådan befattning vid länsstyrelse, varom nu är fråga.
Vid inrättandet av försvarsassistentbefattningar böra länsstyrelserna icke
betagas den för närvarande till buds stående möjligheten att erhålla militärt
biträde av officer i aktiv tjänst, enär dels det kan antagas, att svårighet någon
gång uppstår att erhålla för befattningarna fullt kompetenta och lämpliga
personer, dels ock samarbete med officer i aktiv tjänst i åtskilliga fall torde
vara av stort värde för förberedelsearbetet.
Utredningen föreslår vidare viss utökning av de grupper av ärenden, vid
vilkas handläggning inför landshövdingen, förutom föredraganden, jämväl
avdelningschefen å den andra avdelningen skall vara närvarande med skyldighet
att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande,
låta anteckna densamma till protokollet.
Dylik gemensam föredragning skall enligt gällande instruktion
äga rum, då ärende förekommer rörande inventering och inspektion hos utmätningsman
och magistrat, som utövar utmätningsmans befattning, då fråga
förekommer om tillsättning av befattningshavare vid landsstaten eller örn
sådan befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, då fråga är örn
avgivande av länsstyrelsens arbetsredogörelse, då frågor örn fördelning av
ärenden mellan landskansli och landskontor förekomma, samt i övrigt då
länsstyrelsen beträffande särskilt ärende så bestämmer.
Enligt utredningens mening torde gemensam föredragning även böra ske
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
av fråga om tjänstledighet eller förordnande av vikarie för landsfiskal under
längre sammanhängande tid än fjorton dagar.
Jämväl meddelande av tjänstgöringsbetyg för befattningshavare vid landsstaten
torde böra handläggas i enahanda ordning.
Frågor om personalens avlöningsförhållanden, såsom lönegradsplacering
eller bestämmande av arvode för extra befattningshavare, tillgodoräknande
av föregående tjänstgöring för löneklassplacering m. m., synas böra i större
utsträckning än hitintills varit fallet behandlas efter samma grunder å de
båda avdelningarna. Samma expeditionstid torde, såvitt möjligt, böra gälla
för båda avdelningarna. Även dessa frågor synas fördenskull böra handläggas
i här avsedd ordning. Personalens normala arbets- och vilotid bestämmes
enligt § 66 i gällande instruktion av landshövdingen och någon ändring
häri synes ej påkallad. Föredragning i vanlig bemärkelse förekommer således
icke vid avgörande av sådan fråga, ehuru givetvis avdelningschefernas
mening inhämtas. Då avdelningscheferna var för sin avdelning hava ansvaret
för göromålens gång, torde föreskrift om gemensam föredragning av
fråga enligt samma paragraf om inskränkning i arbetstiden under sommarmånaderna
icke böra givas i instruktionen.
Frågor örn länsstyrelsens lokaler samt anskaffande av möbler, skrivmaskiner
m. fl. inventarier böra däremot, såsom berörande länsstyrelsen i dess
helhet, behandlas i här avsedd ordning.
Vidare böra givetvis framställningar eller utlåtanden, som beröra båda
avdelningarnas verksamhetsområde, handläggas i samma ordning. Detsamma
synes böra gälla, då fråga är örn fastställelse eller ändring av länsstyrelsens
arbetsordning, liksom vid tillfällig förflyttning av personal från den
ena till den andra avdelningen.
Yttranden.
Statskontoret förklarar sig icke dela utredningens uppfattning, att föredragande
hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och att
länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning eller tillfälligtvis
böra anlitas såsom föredragande. Det behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer
och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i huvudsak tillgodoses
genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållarljänster inrättas.
Visserligen bör såsom huvudsaklig indelningsgrund gälla, att ärenden fördelas
på befattningshavare med skilda löneställningar med hänsyn till ärendenas
vikt och svårighetsgrad, men det torde ligga i sakens natur, att gränsdragningen
mellan de olika ärendegrupperna icke kan och icke bör göras så
bestämd, att icke betydliga förskjutningar vid behov kunna äga rum. Partiella
ledigheter med ty åtföljande vikariatsersättningar böra fördenskull kunna
väsentligen undvikas.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner de av utredningen föreslagna
föreskrifterna ägnade att undanröja de vid olika tillfällen påtalade olägenheter,
som äro förenade med partiella ledigheter. Med hänsyn till stadgandet i
avlöningsreglementets 19 § 3 mom. synas bestämmelserna böra så utformas,
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
63
att därav tydligt framgår, att assessor respektive länsnotarie har till allmänt
tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.
Länsstyrelserna uttala i allmänhet sin anslutning till utredningens förslag,
att föredragningsskyldigheten normalt bör ombesörjas av ordinarie tjänstemän,
åt vilka bör givas länsassessors tjänsteställning, men framhålla att
överflyttning av föredragningsskyldigheten måste komma att bliva den norman!
organisationen av landskontorets arbete. Av flera länsstyrelser föreslås
därför i större utsträckning än som förordats av utredningen inrättandet
av nya föredragandetjänster jämväl å de landskontor, där stadigvarande behov
av ännu en föredragande finnes.
Beträffande fördelningen av föredragningsskyldigheten
kan länsstyrelsen i Stockholms lån icke giva sin anslutning till förslaget
att låta densamma helt verkställas av vederbörande länsstyrelse. Enligt länsstyrelsens
mening är det nödvändigt att genom instruktion, fastställd av Kungl.
Majit, vissa betydelsefullare ärenden åläggas avdelningscheferna utan delegationsrätt
annat än i undantagsfall. En del länsstyrelser hava framfört vissa
invändningar mot det utkast till arbetsordning, som utredningen uppgjort,
delvis beroende på de olika förhållandena inom länsstyrelsernas verksamhetsområden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förutsätter att, innan i betänkandet
förordade instruktionella bestämmelser och anvisningar utfärdas, tillfälle
kommer att beredas länsstyrelsen att ånyo yttra sig i ärendet. Vidare
ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, örn bestämmelsen att länsstyrelse
skall inom en månad efter varje budgetårs utgång till chefen för socialdepartementet
ingiva redogörelse för de jämkningar, som under budgetåret
skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning och göromål
i övrigt, må anses vara av behovet påkallad. Uppgörandet av denna förteckning
torde komma att förorsaka ett icke så obetydligt arbete.
Utredningens förslag om tillfällig utökning av föredragandenas
antal och den i samband därmed berörda frågan örn avskaffande
av vikariatsersättningar under de partiella ledigheterna har varit föremål för
uttalanden av ett flertal länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak följande.
Utredningen avser tydligen att för länsstyrelsernas del skapa ett undantag
från avlöningsreglementet. Att överflytta flertalet grupper av ärenden från
avdelningschefen till annan föredragande och att låta detta ske regelbundet
och under långa perioder lärer vara en typisk åtgärd av det slag, som avlöningsreglementet
betecknar såsom partiell ledighet. Frågan gäller således icke
befattningshavarnas skyldighet att »fullgöra föredragning beträffande vilka
ärenden som helst», såsom utredningen säger, utan huruvida en överflyttning
av flertalet grupper av ärenden må utan att avlöningsreglementet ändras kunna
betraktas såsom annat än partiell ledighet i reglementets mening. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör denna fråga med dess konsekvenser för andra
verks befattningshavare undersökas av 1936 års lönekommitté, innan en så
ingripande åtgärd vidtages med avseende å länsstyrelserna.
I huvudsak samma synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms,
Ostergötlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands län.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Därjämte framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, alt utredningen, därest
dess förslag grundas å antagandet att missbruk av partiella ledigheter förekommit,
synes hava bort föreslå, att ifrågavarande förordnanden ej längre
skulle få meddelas av länsstyrelserna själva utan av Kungl. Majit. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län tillägger, att om förslaget skulle vinna statsmakternas
gillande trots de tungt vägande skäl, som föreligga däremot, bör full kompensation
genom höjning av lönegrad eller annorledes beredas de missgynnade
vikarierna — såväl avdelningschefens vikarie som successionsvikarierna.
Jämväl lånsstgrelserna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings samt Norrbottens
län framhålla, att det icke heller för framtiden torde kunna undvikas att avdelningschef
i länsstyrelse alltjämt beredes möjlighet till partiell ledighet. Sistnämnda
länsstyrelse föreslår, att för att förebygga missbruk kan lämpligen
särskilt för varje länsstyrelse bestämmas den tid, varunder partiell ledighet
högst må beviljas för varje år.
Beslut om överflyttning av remisser och dylika åtgärder
från föredragande till annan befattningshavare anser
länsstyrelsen i Uppsala län hava så stor betydelse för arbetets gång, att dylika
beslut, såvitt de angå grupper av ärenden och icke enstaka fall, böra fattas
av länsstyrelsen och icke av föredraganden. Exempelvis beträffande fattigvårdsärenden
kan remissförfarandet i hög grad inverka på den snabba behandlingen
och avgörandet av ärendet.
Beträffande vägingenjör och länsarkitekt dela länsstyrelserna i
Uppsala och Älvsborgs län utredningens mening, att dessa tjänstemän ej böra
överföras till gruppen befattningshavare med ställning såsom föredragande.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att en särskild byrå för kommunikationsärenden
med fördel bör kunna inrättas, för vilken vägingenjören skulle bliva
chef och i lönehänseende jämställas med förste länsassessor. Byggnadsstyrelsen
åter har för sin del icke något att erinra mot uttalandet i betänkandet,
att länsarkitekt icke synes böra tilldelas föredragandeställning. Styrelsen
anser sig emellertid i detta sammanhang böra understryka vad i styrelsens
utredningsförslag beträffande länsarkitektsinstitutionens organisation
framhållits, nämligen att länsarkitekt och biträdande länsarkitekt böra, där
så lämpligen kan ske, närvara vid föredragningen av dem berörande tjänsteärenden,
samt att, då dessa tjänstemän hava att till länsstyrelse avgiva yttrande
i ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, exempelvis
förslag till stadsplaner m. m., yttrandena böra avfattas skriftligen med fullständig
motivering. I fråga om vägingenjörs ställning av föredragande i
ärenden inom hans verksamhetsområde har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit, att den nuvarande ordningen på området enligt styrelsens erfarenhet
visat sig lämplig och ändamålsenlig. På grund härav instämmer
styrelsen i utredningens uttalande, att ändring härutinnan icke bör ske. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen understryker emellertid angelägenheten av att
samarbetet mellan länsstyrelse och vägingenjör sker under så smidiga och
enkla former som möjligt. Styrelsen har sig bekant, att detta icke alltid är
fallet, ett förhållande, som är ägnat att medföra försening av ärendenas av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
65
görande samt bidraga till arbetsbalansen på vägingenjörskontoren, vilken balans,
enligt vad riksdagens år 1936 församlade revisorer anmärkt, i vissa län
är mycket stor. Styrelsen åsyftar här närmast den omständigheten, att länsstyrelserna
i avsevärd omfattning tillämpa förfarandet att genom skriftlig
remiss infordra vägingenjörens skriftliga yttrande i alla ärenden, som angå
honom. Ett dylikt omständligt förfarande synes enligt styrelsens mening
vara onödigt. Styrelsen håller före, att i de flesta fall det bör vara tillräckligt
med muntlig konferens mellan länsstyrelsens föredragande och vägingenjören,
därvid vägingenjören genom anbringande av signatur å koncept eller
i diarium bekräftar, att han deltagit i ärendets handläggning. Är fråga om
beslut av mera viktig eller principiell innebörd eller har vägingenjören annan
mening än länsstyrelsens föredragande, bör vägingenjören sammanfatta sina
synpunkter i en promemoria, som bilägges akten.
Över förslaget om anställande av försvarsassistent hava länsstyrelserna
i allmänhet uttryckt sin tillfredsställelse. Vissa erinringar hava
emellertid framställts emot de föreslagna detaljbestämmelserna. Sålunda
förefaller det länsstyrelsen i Uppsala län som örn det av utredningen föreslagna
årsarvodet vore väl lågt för att tillförsäkra länsstyrelserna de skickliga
biträden, som i detta fall behövas. Det torde emellertid icke vara lämpligt
att för närvarande fastställa arvodet definitivt. Länsstyrelsen i Kalmar
län finner det jämväl önskvärt, att bättre avlöningsförmåner, särskilt i fråga
om fast arvode, beredes ifrågavarande befattningshavare. Vidare synes det
länsstyrelsen önskvärt, att de även med avseende å tiden för förordnandets
längd beredas en mera tryggad ställning. Länsstyrelsen anser sig därför böra
påyrka, att tiden för förordnandet i regel bestämmes till minst fem år. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller vikten av att avlöningen blir sådan,
att fullt kvalificerad arbetskraft kan påräknas. Länsstyrelsen vill för sin
del förorda, att till dessa befattningar uteslutande antagas personer med militär
utbildning, enär det endast härigenom blir möjligt att påräkna verklig
sakkunskap. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör försvarsassistent
självständigt handlägga samtliga ärenden, som beröra försvarsväsendet och
därmed sammanhängande frågor. Därest en sådan anordning emellertid
anses icke kunna genomföras, synes det i allt fall böra medgivas vederbörande
föredragande att, om så prövas lämpligt, uppdraga åt försvarsassistenten
att medelst remisser eller särskilda skrivelser infordra förklaringar, upplysningar
eller yttranden, som för ärendes beredande till föredragning finnas
erforderliga. Statskontoret — som i och för sig icke har något att erinra
mot de avlöningsförmåner, vilka föreslagits för berörda befattningshavare —•
ifrågasätter, örn den föreslagna anordningen för länsstyrelsernas förseende
med sakkunskap på försvarsväsendets område är den mest ändamålsenliga.
Det vill förefalla ämbetsverket, som örn denna fråga borde bliva föremål
för närmare övervägande, sedan större klarhet vunnits rörande länsstyrelsernas
arbetsuppgifter inom det civila luftskyddets område. Därest emellertid utredningens
förslag skulle anses böra komma till genomförande, bar statskontoret
icke något att erinra mot att 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsregle
Bihang
till riksdagens protokoll 19.''l7. 1 saini. Nr 178.
5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
mentet ändras i det av utredningen avsedda syftet. Chefen för flggvapnet föreslår
att för befattningar vid länsstyrelserna såsom sakkunniga i militära
spörsmål samt frågor berörande luftskydd, krigsindustri m. m. avses uteslutande
pensionerade officerare, att dessa befattningshavare benämnas militärassislenter
samt att till dem tills vidare må utgå löneförmåner i enlighet med
försvarskommissionens förslag. Därjämte hava chefen för generalstaben
och t. f. chefen för försvarsstaben framhållit i gemensamt utlåtande bland annat
följande.
Befattningarna böra tillsättas från och med den 1 juli 1937. Med hänsyn
till att arbetet för här avsedd befattningshavare övervägande kommer att
vara av militär natur och då befattningen för den skull bör besättas med
militär personal, synes anledning icke föreligga att frångå den av försvarskommissionen
föreslagna benämningen militärassistent — detta så mycket
mindre som denna benämning står i överensstämmelse med benämningen
på andra militära biträden hos civila myndigheter. Därest befattningshavaren
i fråga icke anses böra vara självständig föredragande, synas sådana bestämmelser
böra utfärdas, att skyldighet ålägges honom att närvara vid föredragning
i beslutande instans av ärenden, som hava samband med försvarsväsendet.
Militärassistenterna böra utses av Kungl. Maj:t efter förslag av
länsstyrelserna. I fråga örn anställningstiden synas i varje fall böra gälla
motsvarande föreskrifter som för hos militär myndighet i arvodesbefattning
anställd pensionerad personal. Genom ett fast arvode skulle befattningarna
sannolikt bliva mera eftersträvansvärda för den bäst kvalificerade personalen.
Anses ett rörligt arvode ändock böra ifrågakomma, måste detta betraktas
som ett provisorium, vilket snarast bör avvecklas sedan önskade erfarenheter
vunnits.
Med avseende å de ärenden, vilka skola handläggas vid gemensam
föredragning, ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands län, örn sådant
verkligen kan anses nödvändigt, då det gäller att bevilja landsfiskal tjänstledighet
eller förordna vikarie för honom för längre tid än fjorton dagar. Dylika
ärenden hava hittills handlagts enbart å landskansliet och någon olägenhet
därav har icke försports. Vidare synes det kunna ifrågasättas, huruvida
avdelningscheferna å bägge avdelningarna skola behöva deltaga i handläggning
av ärenden om utfärdande av tjänstgöringsbetyg för länsstyrelsens tjänstemän.
Avdelningschefen å den avdelning, till vilken vederbörande tjänsteman
icke hör, lärer endast i undantagsfall äga en så ingående kännedom om
tjänstemannens duglighet och förhållanden i övrigt, att han kan bilda sig ett
självständigt omdöme rörande de betygsgrader, som böra komma till användning
i betyget. Frågor om anskaffande av inventarier, såvitt icke avser landskansliets
tjänstelokaler, torde såsom hittills böra handläggas enbart å landskontoret.
Departementschefen.
Det förslag till ändrad ordning för föredragningen inom länsstyrelserna,
som av utredningen framlagts, innefattar otvivelaktigt den ur allmän organisationssynpunkt
betydelsefullaste delen av reformen och jag torde icke överskatta
räckvidden av detsamma, om jag däri ser ett viktigt bidrag till ratio
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
67
nalisering av arbetet inom länsstyrelserna. Den nuvarande ordningen, vilken
går tillbaka till 1918, har erfarenhetsmässigt visat sig icke kunna upprätthållas
och jämväl måst modifieras genom särbestämmelser.
Såsom av redogörelsen framgår, förutsättas för närvarande som regel icke
andra föredragande än avdelningschefer och länsassessorer, d. v. s. tjänstemän
i lönegraderna B 30 och B 27. I praktiken har man utökat antalet föredragande
dels genom att anförtro föredragning jämväl åt länsnotarie!'' och
länsbokhållare, dels ock genom att anlita icke-ordinarie tjänstemän i samband
med partiella ledigheter. Häri föreslås nu den förändringen, att föredragningsskyldigheten
normalt ombesörjes av ordinarie personal. Samtidigt
hävdar utredningen det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla kravet, att
befattningshavare, som vid sidan av avdelningschefen bliva fullt sysselsatta
med föredragning året örn, böra erhålla länsassessors ställning och avlönas
lägst enligt lönegraden B 26.
Den nuvarande ordningen bygger på en stelt utformad arbetsfördelning.
Det ligger i sakens natur, att den förut berörda avsevärda arbetsökning, som
inträtt, sedan denna organisation tillkom, framtvingat ändrade dispositioner.
Det gäller nu att söka uppnå en anpassning av organisationen efter de faktiska
förhållandena. Därvid synes det mig utan vidare klart, att det ligger
helt utanför möjligheternas område att i detalj fastställa en enhetlig ordning,
som skall kunna med samma fördel tillämpas i alla länsstyrelser, större och
mindre, och under alla delar av året, oberoende av växlingarna i arbetsbelastningen.
Ett huvudvillkor för att organisationen skall visa sig hållbar, ser jag däri,
att man i görligaste mån undviker att binda vissa arbetsuppgifter till viss
tjänst. Arbetsbördan ensam bör för fördelningen bliva bestämmande. Den
växlar, såsom jag redan framhållit, väsentligt de olika länsstyrelserna emellan
och den växlar tillika inom en och samma länsstyrelse under olika årstider.
Från denna utgångspunkt har jag kommit till den uppfattningen, vilken i
denna del jämväl hävdats av utredningen, att det bör ankomma på länsstyrelsen
själv att fördela arbetet mellan olika befattningshavare. Att därvid
ordinarie tjänster böra tillhandahållas i en utsträckning, som står i rimligt
förhållande till de faktiska arbetsuppgifterna, synes mig vara ställt utom
diskussion. Den enda grundsats, som vid sagda fördelning bör bestämt upprätthållas,
är efter min mening, att de svårare och viktigare ärendena handläggas
av de mest kvalificerade arbetskrafterna och att även i övrigt vid
iirendenas fördelning å vederbörande befattningshavare hänsyn tages till
dessas kvalifikationer.
Såsom jag redan antytt, har emellertid utredningen vid sitt ställningstagande
utöver den allmänna anordning, åt vilken jag givit min obetingade anslutning,
uppställt den fordran, att full föredragningsskyldighet icke skulle åligga befattningshavare
i lägre tjänsteställning än länsassessors. Därvid har dock
utredningen, såsom jag i det följande kominer att närmare beröra, avsett,
att assessorstjänster i lägre lönegrad än den nu fastställda skulle nyinrättas.
Mot denna uppfattning hava starka gensagor framkommit från såväl stats
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
kontoret som civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret förklarar sig sålunda
icke dela utredningens uppfattning, att föredragande hos länsstyrelserna
i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och håller före, att
förefintligt behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer och länsassessorer
bör kunna i huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster
inrättas. Lönenämnden framhåller likaledes, att bestämmelser
böra meddelas av innehåll, att även länsnotarie har till allmänt
tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.
Inom statsförvaltningen i övrigt har en sådan regel, som den av utredningen
uppställda, icke kunnat tillämpas. Såväl inom statsdepartementen
som inom de centrala ämbetsverken omhänderhaves för närvarande föredragning
av befattningshavare i till och med lägre löneställningar än den för länsnotarie!
bestämda. Inom domkapitlen utföras föredragningsgöromål av såväl
stiftsnotarier som amanuenser. En sådan anordning har ur olika synpunkter
visat sig praktisk och motiveras av den obestridliga förekomsten av mål och
ärenden av vitt skild svårighetsgrad. Jag kan icke inse, att denna förutsättning
brister, när det gäller länsstyrelserna. Då jag sålunda icke kan dela
den av utredningen hävdade uppfattningen och då ett tillmötesgående av det
uppställda kravet för statsförvaltningen i dess helhet skulle vara ägnat att
medföra mycket vittgående konsekvenser, utgår jag från att föredragningen
efter av mig angivna huvudgrunder fördelas mellan olika befattningshavare.
Genom en dylik omläggning bortfaller det formella stödet för tillämpningen
av bestämmelserna örn partiell ledighet. Frågan om härutinnan eventuellt
erforderligt förtydligande av avlöningsreglementets föreskrifter torde få
senare prövas av chefen för finansdepartementet.
I samband med nu berörda huvudfråga har utredningen avhandlat även
ett par detaljspörsmål, avseende dels länsarkitekts och vägingenjörs ställning
inom länsstyrelsen, dels sättet för försvarsärendenas, framförallt ärendenas
rörande civilt luftskydd, handläggning. I förstnämnda fråga biträder jag
utredningens mening.
Vad den andra frågan angår, synas mig skäl hava anförts för att länsstyrelserna
böra erhålla tillgång i erforderlig utsträckning till biträde, som
besitter speciell kännedom örn de förhållanden, som härvid avses. Ur vissa
synpunkter skulle det otvivelaktigt varit en bestämd fördel, om för ändamålet
kunnat, på sätt hittills i vissa fall skett, disponeras officerare på stat. Då
det emellertid icke ansetts görligt att tillhandahålla sådan personal, har
jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag, att samtliga länsstyrelser
utrustas med försvarsassistent, förordnad för viss tid av Kungl. Majit efter
vederbörlig ansökan. Omfattningen av försvarsassistenten åliggande uppgifter
synes icke oväsentligt växla inom olika länsstyrelser och jag har jämväl
inhämtat, att behovet av försvarsassistentens medverkan kan förutsättas
i allmänhet icke vara konstant utan efter ett eller annat år, sedan vissa
planläggningsarbeten slutförts, minskas. Under sådana förhållanden kan
det uppenbarligen icke ifrågakomma att inrätta fasta arvodestjänster, utan
bör den av utredningen förordade anordningen i princip följas. Jag åter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
69
kommer till denna fråga i samband med övriga avlöningsspörsmål. Här vill
jag endast tillägga, att jag, lika med utredningen, icke avser, att försvarsassistenten
skall i länsstyrelsen inträda såsom självständig föredragande.
4. Inbetalning ay medel till länsstyrelserna m. m.
Utredningen.
I anledning av de erinringar, som framställts vid granskning inom riksräkenskapsverket
av länsstyrelsernas huvudböcker jämte bilagor, och med
hänsyn till den på senare år alltmer tilltagande kontanta uppbörden hos
länsstyrelserna har riksräkenskapsverket funnit erforderligt att hos länsstyrelserna
förrätta systematiska inventeringar samt verkställa undersökningar
rörande redovisningsväsendet i övrigt, däri inbegripen kontrollen å inbetalning
av medel. Därvid har framgått, att åtskilliga brister vidlåda nu gällande bestämmelser
i fråga örn förfaringssättet vid verkställande av inbetalning av
medel till länsstyrelserna samt kontrollen å dessa inbetalningar ävensom redovisningen
av hos nämnda myndigheter förvarade värde- och säkerhetshandlingar
m. m., varjämte det visat sig, att gällande bestämmelser på nämnda
områden icke till alla delar iakttagas.
På grund härav har inom riksräkenskapsverkets riksbokslutsbyrå utarbetats
en promemoria med förslag till ändring av vissa bestämmelser i kungörelsen
med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen och landshövdinginstruktionen.
Med cirkulärskrivelse den 30 april 1935 har denna promemoria
remitterats till samtliga länsstyrelser för yttrande. Efter ytterligare
bearbetning inom riksräkenskapsverket, varvid upprättats nya förslag till
ändring av förenämnda kungörelse och instruktion ävensom förslag till kungörelse
angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen
m. m., hava handlingarna i ärendet överlämnats till utredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag (betänkandet
sid. 107 ff).
Enligt detta kungörelseförslag skulle länsstyrelse vara pliktig att för mottagande
av andra medel än kronoutskylder och automobilskatt hava särskilt
postgirokonto, benämnt allmänna postgirokontot. Å detta konto skulle genom
automatisk överföring gottskrivas, förutom belopp för girokort och inbetalningskort,
belopp för till länsstyrelse adresserade postanvisningar och
utbetalningskort. Likvid, som influtit å kontot, skulle, såvida ej annorlunda
fastställts, gentemot statsverket anses vara fullgjord, där likviden skett medelst
inbetalningskort eller postanvisning, den dag kortet eller postanvisningen
avlämnats å postanstalt, och, där likviden skett medelst girokort eller utbetalningskort,
den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto. Vid
insättning medelst inbetalningskort skulle användas särskilt, av postverket
tillhandahållet sådant kort, å vars kupong (levereringsuppgift) insättningens
ändamål skulle noga uppgivas. Till postgirokontot influtna medel skulle av
postgirokontoret gireras till riksbankens huvudkontors postgirokonto för att
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
insättas å statsverkets checkräkning. Härom skulle länsstyrelsen meddela
postgirokontoret besked genom att insända för riksbanken avsett reversal. Å
kontot felaktigt influtet belopp skulle dock, på begäran av länsstyrelsen, kunna
av postgirokontoret gireras till annat tjänstepostgirokonto eller återställas
till avsändaren.
Utredningen har i princip anslutit sig till de synpunkter, som inom riksräkenskapsverket
framförts i fråga om fördelarna av anlitandet utav postgirorörelsen,
och förordar på grund härav stadgande om skyldighet för länsstyrelse
att för inbetalning av medel till länsstyrelsen hava postgirokonto.
Något behov av särskilt postgirokonto för inbetalning av automobilskatt
enligt 7 § i kungörelsen den 12 december 1924 (n:r 513) angående uppbörd
av automobilskatt anser utredningen icke föreligga. Genom att allenast ett
postgirokonto står allmänheten till buds för inbetalning till länsstyrelsen behöver
sammanblandning av för automobilskatt avsett konto och annat postgirokonto
icke komma i fråga.
Enär särskild ordning gäller för erläggande av kronoutskylder och automobilskatt,
som inbetalas enligt 2 § i nyssnämnda kungörelse, böra dessa medel
icke få inbetalas å postgirokontot.
I vissa fall torde det kunna visa sig lämpligt att låta inbetalning till länsstyrelse
ske å för särskilt ändamål öppnat postgirokonto. Utredningen utgår
ifrån, att hinder icke skall möta för länsstyrelserna att tillfälligtvis inrätta
ytterligare ett eller flera postgirokonton vid sidan av det »allmänna».
Vidare framhåller utredningen, att frågan örn sättet för bokföring av medel,
som inflyta på länsstyrelses postgirokonto icke berörts i det inom riksräkenskapsverket
upprättade förslaget. Då denna bokföringsfråga emellertid
nu torde böra systematiskt ordnas, har utredningen i detta sammanhang
framlagt vissa synpunkter beträffande ifrågavarande spörsmål.
Erforderliga detaljföreskrifter angående postgirots användning och bokföringens
ordnande torde enligt utredningens förmenande böra meddelas av
riksräkenskapsverket.
I förenämnda inom riksräkenskapsverket upprättade promemoria framhölls
vidare, att, även om ett genomförande av förslaget örn införande av
postgirokonto säkerligen komme att i stor utsträckning minska allmänhetens
behov att verkställa kontanta inbetalningar å länsstyrelserna,
möjlighet för dessa myndigheter borde förefinnas att i undantagsfall
kunna mottaga kontanta medel. Det syntes därför påkallat, att en uppmjukning
av gällande bestämmelser vidtoges på så sätt, att länsstyrelserna
medgåves rätt att i viss utsträckning mottaga kontanta inbetalningar även av
andra medel än de i § 30 mom. 4 i kungörelsen med föreskrifter angående
medelsförvaltningen i länen omförmälda (betänkandet sid. 113 ff).
Utredningen ansluter sig till vad inom riksräkenskapsverket anförts örn
en uppmjukning av hittills gällande förbud mot kontantinbetalning å länsstyrelserna
av andra medel än sådana, som omnämnas i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen.
Den föreslagna uppmjukningen innebär ett godkännande
av flerstädes tillämpat förfaringssätt, varemot enligt utredningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
71
mening hinder lämpligen icke böra resas. Härigenom tillgodoses berättigade
anspråk från allmänhetens sida på ett mera smidigt inbetalningsförfarande.
I samband med beredande av möjlighet att i större utsträckning än hitintills
verkställa inbetalning till länsstyrelserna synes benämningen kassör
böra införas å den tjänsteman, som skall hava att i regel emottaga å länsstyrelsen
inbetalda medel. I § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen förekommande
uttryck »vederbörande tjänsteman» synes därför böra utbytas
mot »den befattningshavare vid landskansliet eller landskontoret, som av
länsstyrelsen förordnats att inom avdelningen vara kassör». Dylikt förordnande
såsom kassör torde böra givas att gälla tillsvidare under ett år. Särskild
ställföreträdare för kassör torde samtidigt böra förordnas, så att vid
tillfälligt förfall behörig personal alltid finnes för ändamålet tillgänglig. I
regel bör endast en kassör jämte ställföreträdare finnas vid vardera avdelningen.
Där särskild expedition för automobilärenden finnes inrättad, tala
emellertid organisatoriska skäl för att ytterligare en kassör bör förordnas
att å denna expedition mottaga kontanta inbetalningar.
På sätt inom riksräkenskapsverket blivit ifrågasatt, lärer prövningen, huruvida
kontant inbetalning av andra medel än i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen
omförmälda skall få äga rum, böra anförtros åt vederbörande
avdelningschef. Emellertid synes det angeläget, att fortlöpande
kontroll över mottagandet av dylika medel införes. Det kan icke anses
betryggande ordnat, därest sådana medel skola mottagas på samma
enkla sätt som registrerings- och därmed liknande avgifter, enär möjligheten
till kontroll å vederbörande kassör därvidlag är betydligt sämre. En bestämd
skillnad bör därför göras mellan medel, som utgöra registrerings- och
därmed liknande avgifter, å ena sidan, och övriga medel, å andra sidan. En
dast medel av förstnämnda slag böra få kvitteras av kassören ensam. Härefter
redogör utredningen närmare för den kontrollverksamhet, som bör utövas
över kontantuppbörden (betänkandet sid. 116 ff).
Ur kontrollsynpunkt synes det utredningen icke lämpligt, att förordnande
såsom kassör lämnas åt tjänsteman, som handlägger frågor örn avgiftspåföring
eller bar att utöva kontroll över indrivning och uppbörd eller eljest i
diarier och liggare anteckna verkställda inbetalningar. Från erhållande av
sådant uppdrag bör därför undantagas dels befattningshavare, som förordnats
att verkställa påföring av automobilskatt samt anteckning i automobilregistret
örn fullgjord betalningsskyldighet m. m., dels länsbokhållare, dels
ock föreståndare för landskontorets uppbördsavdelning. Huruvida kommissionär
må erhålla förordnande såsom kassör bör göras till föremål för länsstyrelsens
prövning i varje särskilt fall.
I samband med att inbetalningar över postgiro godkännas såsom laglig
betalningsmetod synes det utredningen lämpligt att även giva erkännande åt
ett vid åtskilliga länsstyrelser tillämpat förfaringssätt, enligt vilket likvider
verkställas genom överföring från eget postgirok
o n t o. Sådana likvider böra verkställas från särskilt expeditionspostgirokonto
(betänkandet sid. 117 ff).
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.
I detta sammanhang har utredningen ansett sig böra ifrågasätta sådan
ändring av bestämmelsen i § 26 i medelsförvaltningskungörelsen, enligt vilken
landskamreraren har att underskriva räkenskaper och redogörelser
ävensom de avskrifter av inkomst- och utgiftsjournalerna
samt inkomst- och utgiftsböckerna, som enligt § 22 l) i kungörelsen skola
till riksräkenskapsverket insändas, att berörda underskrifter skola verkställas
av länsbokhållare i stället för av landskamreraren.
Vid betänkandet har fogats av utredningen uppgjorda utkast till kungörelser
angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. samt
ändring i vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med
föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen.
Yttranden.
De myndigheter, som yttrat sig angående skyldighet för länsstyrelserna att
hava allmänt postgirokonto, hava i princip icke haft något att erinra däremot.
Vissa erinringar hava dock framställts mot utredningens förslag till
detaljbestämmelser. Sålunda anser länsstgrelsen i Stockholms län det nödvändigt
för att icke bringa oreda i uppbörden av kronoutskylder och automobilskatt,
att helt avstänga nämnda medel från insättning å länsstyrelsens
allmänna postgirokonto. Inbetalning av s. k. interimsskatt bör alltjämt hänvisas
till ett särskilt postgirokonto. Utredningen har lämnat öppen frågan örn
vem som skall underskriva giro- och utbetalningskort för s. k. expeditionspostgirokonto.
Å länsstyrelsen i Stockholms län hava sådana underskrifter
icke fått verkställas av annan än landskamreraren, som därigenom helt hållit
utanordningsväsendet i sin hand. Uppgifterna att underskriva landskontorets
räkenskaper och redogörelser jämte utdrag av böcker och journaler synas
rätteligen böra tillkomma föredragande.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att förslaget om inrättande av allmänt
postgirokonto icke synes innebära några större svårigheter ur bokföringssynpunkt
men att det torde vara nödvändigt, att detaljföreskrifter beträffande
bokföringen utfärdas. Beträffande förslaget om utvidgad rätt för
länsstyrelserna att mottaga kontanta inbetalningar, meddelar länsstyrelsen,
att länsstyrelsen redan nu icke ansett sig böra vägra mottaga kontanta likvider
även örn de icke äro hänförliga till sådana slag av medel, som omförmälas
i § 30 mom. 4 medelsförvaltningsförordningen, vadan genom inrättandet
av postgirokonto för länsstyrelsens del snarast minskning av inbetalningarna
torde komma att bliva följden. För att avdelningschefen icke onödigt skall
störas i sitt arbete, bör denne enligt länsstyrelsens förmenande kunna å annan
tjänsteman överlåta sitt åliggande att utfärda kvitto.
Jämväl länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län förorda lättnader i avdelningschefens
föreslagna bestyr med medelsinbetalning till länsstyrelserna.
Beträffande tillsättandet av kassör framhåller länsstyrelsen i Östergötlands
lån, att till dylik befattning bör kunna utses även kansli-, kameral- eller kontorsbiträde
med för detta uppdrag erforderliga kvalifikationer.
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle det inom riksräkenskapsverket
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
73
uppgjorda reviderade förslaget komma att medföra mindre arbete för länsstyrelserna
och större reda i bokföringen än utredningens förslag.
I det av generalpoststyrelsen avgivna yttrandet ifrågasättes, huruvida det
kan vara lämpligt att på sätt förutsatts uti utredningens utkast till kungörelse
angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. i en allmän
författning intaga bestämmelser, som äro att anse som rent postala expeditionsföreskrifter,
beträffande vilka generalpoststyrelsen självfallet bör
äga att, om och när så ur posttjänstens synpunkt befinnes nödvändigt eller
lämpligt, vidtaga erforderliga ändringar. Enligt generalpoststyrelsens åsikt
är det därför lämpligast och riktigast, att de föreskrifter, som för länsstyrelsernas
vidkommande kunna befinnas erforderliga i nu förevarande hänseende,
icke intagas i berörda kungörelse utan i de detaljföreskrifter rörande postgirots
användning och bokföringens ordnande, som enligt förslaget förutsatts
skola utfärdas av riksräkenskapsverket.
Statskontoret uttalar, att vad utredningen anfört rörande inbetalning av
medel till länsstyrelserna m. m. närmast torde falla under riksräkenskapsverkets
bedömande, men vill dock framhålla angelägenheten av att de medel,
som komma att inflyta på länsstyrelsernas för inbetalningar avsedda
postgirokonton, utan onödig tidsutdräkt tillföras statverkets checkräkning.
Även riksräkenskapsverket framställer erinringar mot innehållet i utkastet
till kungörelse angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m.
samt föreslår vissa ändringar i förslaget till medelsförvaltningskungörelse,
varigenom ämbetsverket anser, att länsstyrelsernas bokföring skulle bliva
enklare än enligt utredningens förslag.
Departementschefen.
Den föreliggande frågan är helt av administrativ natur. Jag har emellertid
med hänsyn till dess betydelse såväl i och för sig som för bedömandet av
länsstyrelsernas arbetsbörda velat i korthet erinra om de framställda förslagen,
utan att därvid uppehålla mig vid detaljer. Den ifrågasatta ordningen
synes mig praktisk och ägnad att medföra förbättrad kontroll över redovisning
och medelsförvaltning.
5. Tissa organisationsfrågor i övrigt.
De spörsmål rörande länsstyrelsernas organisation, som utredningen i övrigt
avhandlar, äro i förhållande till dem, för vilka jag i det föregående redogjort,
av underordnad betydelse. Jag tillåter mig därför att i dessa delar hänvisa
till betänkandet. Här skall jag ytterligare uppehålla mig vid allenast
två frågor, nämligen fördelningen av ärenden mellan länsstyrelsernas avdelningar
samt vissa synpunkter rörande personalens rekrytering och kompetens.
Utredningen.
Huvudgrunderna för fördelningen av arbetsuppgifter mellan
länsstyrelsernas avdelningar anser utredningen böra
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
angivas i instruktionen på sådant sätt, att landskontorets arbetsuppgifter uppräknas
och samtidigt stadgas, att i landskansliet skola upptagas och avgöras
alla till länsstyrelsens verksamhetsområde hörande ärenden utom de, vilka
höra till landskontoret. Där tveksamhet kan råda, skall länsstyrelsen äga att
förordna å vilken avdelning ärendet skall handläggas. Möjligheten att verkställa
jämkning i fördelning av ärendena mellan avdelningarna synes icke
böra helt uteslutas, men sådan bör allenast i undantagsfall förekomma. Dylikt
beslut bör anmälas till chefen för socialdepartementet (betänkandet sid.
70 ff.).
Då det är av vikt, att de arbetsuppgifter och befogenheter, som i särskilda
författningar angivas för länsstyrelserna, äro samlade på ett ställe, synes det
utredningen lämpligt, att varje länsstyrelse håller en fullständig förteckning
över gällande lagar, förordningar, kungörelser, förklaringar, brev, cirkulär,
stadgar m. m., enligt vilka åligganden och befogenheter tillkomma länsstyrelsen.
Över nu gällande sådana författningar m. m. torde lämpligen inom
socialdepartementet böra upprättas och länsstyrelserna tillhandahållas dylik
förteckning i två exemplar, ett för vardera avdelningen.
I enlighet med de av utredningen förordade principerna för fördelningen
av ärendena mellan avdelningarna har utarbetats och intagits förslag till bestämmelser
i det av utredningen uppgjorda instruktionsförslaget.
Vid behandlingen av kompetens- och rekryteringsfrågor
erinrar utredningen, att gällande bestämmelser rörande behörighetsvillkor
för befattningshavare vid länsstyrelserna återfinnas i kungörelsen den 12 maj
1865 (nr 32) angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar,
med däri genom kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904)
vidtagna ändringar, samt föreslår, att, i fråga örn föredragandebefattningarna
å landskontoret, med juris kandidatexamen i kompetenshänseende
likställes statsvetenskaplig-juridisk examen jämlikt stadgan angående statsvetenskaplig
examen av den 20 juni 1935 (nr 468, ändrad genom kungörelsen
den 12 juni 1936, nr 300). Beträffande åter föredragandebefattningarna
å landskansliet anser sig utredningen icke kunna förorda, att sistnämnda
examen jämställes med juris kandidatexamen (betänkandet sid. 123 ff).
Utredningen framhåller vidare, att en omläggning bör ske därhän, att omsorgen
och ansvaret för rekryteringen av landsstatstjänsterna förlägges till
länsstyrelserna, så att dessa få ett fastare grepp på personalfrågorna. För
ernående härav synes det nödvändigt, att landsfiskals- och häradsskrivareaspiranter
på ett tidigt stadium av utbildningen — helst redan från början
— av länsstyrelserna mottagas till provtjänstgöring, så att möjlighet finnes
till effektiv gallring innan vederbörande ägnat för lång tid åt banan. Provtjänstgöringen
torde böra omfatta högst ett år och fullgöras på länsstyrelsens
båda avdelningar. Det är av stor vikt, att aspiranterna under denna tid stå
under särskild tillsyn och åtnjuta nödig handledning. Det huvudsakliga bestyret
härmed synes böra anförtros åt en särskild tjänsteman å vardera avdelningen,
förslagsvis i assessorsgraden. Endast aspiranter, vilkas provtjänstgöring
utfallit till belåtenhet, böra få ifrågakomma till fortsatt utbildning
och tjänstgöring inom landsstaten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
75
Med utformandet av de närmare föreskrifter rörande rekryteringen och
provtjänstgöringen, som kunna vara erforderliga, synes emellertid böra anstå
till dess de svävande frågorna om reformering av landsfiskalsinstitutionen
och uppbördsväsendet bragts närmare sin lösning.
Yttranden.
Mot den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifter
mellan länsstyrelsernas avdelningar hava flera länsstyrelser
framställt erinringar under framhållande av att ärenden, som hittills
i en länsstyrelse handlagts å viss avdelning alltjämt böra bibehållas därstädes.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser det olämpligt att uppräkna allenast de
uppgifter, som skola tillkomma landskontoret, och förordar i stället bibehållande
av den nuvarande anordningen för angivande av de ärenden, som höra
till handläggning i landskansliet och i landskontoret. Vidare erinrar länsstyrelsen
i Gävleborgs län om att någon bestämmelse icke finnes i förslaget
till fördelning angående arbetsuppgifter, vilka tillkomma länsstyrelsen genom
nya författningar. Örn dessa icke genom sin natur uppenbarligen tillhöra
endera avdelningen, skulle förslaget kunna tänkas medföra, att sådana
arbetsuppgifter överföras till landskansliet. Riktigast synes vara, att länsstyrelserna
besluta till vilken avdelning dylikt ärende skall hänföras. Jämväl
länsstyrelsen i! Östergötlands lån uttalar sig i samma riktning.
I fråga om de kompetens- och rekryteringsfrågor utredningen
berört, har statskontoret icke något att erinra emot den föreslagna uppmjukningen
beträffande kompetenskraven. De länsstyrelser, som yttrat sig
i denna fråga, ställa sig antingen tveksamma eller avstyrkande till förslaget.
Föreningen Sveriges landskamrerare avstyrker på det bestämdaste.
Departementsch efen.
Den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
länsstyrelsens båda avdelningar, vilken fördelning i huvudsak ansluter sig
till bestående förhållanden, kan jag i princip biträda.
Förslaget att i fråga örn landskontorens juridiskt utbildade tjänstemän vidtaga
den ändringen i nu gällande kompetenskrav, att med juris kandidatexamen
likställes statsvetenskaplig-juridisk examen, har, såsom jag redan
framhållit, mött starkt motstånd i de avgivna yttrandena. Denna avböjande
ståndpunkt synes mig så mycket mera överraskande, som ända till 1918 för
sagda tjänster allenast stadgats krav på avlagd kansliexamen. Med hänsyn
till länsstyrelsernas allmänna uppgifter kan jag ej finna annat än att de förutsättningar
för administrativt arbete, som den nya statsvetenskaplig-juridiska
examen avser att skänka, måste vara väl avpassade efter landskontorens
behov. Då jag därtill, principiellt sett, icke önskar medverka till att rekryteringskretsen
onödigt begränsas, ansluter jag mig till utredningens förslag
på nu förevarande punkt.
Utredningen synes hava anfört goda skäl för sin ståndpunkt, att omsorgen
och ansvaret för rekryteringen jämväl av landskanslist- och landskontorist
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
befattningarna förlägges till länsstyrelserna. Den hittills tillämpade ordningen
härutinnan kan icke betraktas såsom tillfredsställande. I den mån
skälig hänsyn till fögderiförvaltningens rekryteringsbehov så medgiver, torde
den av utredningen föreslagna ordningen böra komma i tillämpning redan
i samband med reformens genomförande.
Personalens löneställning m. m.
Vid övervägandet av hithörande frågor har utredningen avgivit förslag
berörande såväl den ordinarie som den icke-ordinarie personalen vid länsstyrelserna.
1. Ordinarie befattningshavare.
Utredningen.
Spörsmålet om landssekreterares och landskamrerares ställning
i lönehänseende har utredningen, med hänsyn till den allmänna översyn
av avlöningsbestämmelsema och lönegradsplaceringen för statens befattningshavare,
som för närvarande verkställes av 1936 års lönekommitté, icke
upptagit till prövning.
Utredningen förutsätter sålunda, att för dessa befattningshavare hittills
gällande bestämmelser skola tillämpas.
Beträffande länsassessorerna åter föreligger enligt utredningens
uppfattning anledning att, utan avbidan av resultatet av lönekommitténs prövning,
vidtaga ändring av lönegradsplaceringen. Utredningen anför härutinnan
i huvudsak följande.
Vid flertalet landskansli och vid några landskontor kan det normalt förekommande
föredragandearbetet icke fullgöras av avdelningschefen och allenast
en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster erfordras. Från
avdelningscheferna komma enligt utredningens förslag att till länsassessorerna
överflyttas viss del av den avdelningscheferna för närvarande enligt
gällande fördelningsplan åliggande föredragningsskyldighet. En avsevärt
vidsträcktare föredragningsskyldighet än som vid fastställande av nuvarande
löneställning var ifrågasatt kommer således att åvila länsassessorerna. Dessa
komma i ännu högre grad än tillförne att i avseende å ärendenas behandling
intaga i huvudsak samma ställning som avdelningscheferna och komma
att stå i spetsen för en underavdelning eller sektion inom länsstyrelsen. Mycket
stora krav såväl i fråga örn skicklighet som beträffande arbetsförmåga
måste på grund härav ställas å länsassessorerna. Vederbörande föredragande
komma enligt utredningens förslag att självständigt avgöra åtskilliga
grupper av ärenden. Dessa ärenden torde i allmänhet, särskilt å landskanslierna,
komma att handläggas av länsassessor. Landskontorens assessorer få
enligt utredningens förslag i ökad omfattning utföra landskamrerares åligganden
beträffande prövningsnämnd. Å länsassessorerna komma följaktligen
att läggas nya och vidgade arbetsuppgifter, på grund varav en förbättrad
löneställning synes böra beredas dem. Å andra sidan torde, då flera
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
11
länsassessorer å samma avdelning äro erforderliga, en differentiering av
göromålen mellan dem lämpligen böra komma till stånd, så att ärenden, som
kräva större omdöme, tilldelas en av dem och enklare ärenden den eller de
andra. Den ene av länsassessorerna skall vid förfall för avdelningschefen
i första hand bestrida dennes tjänst. Såväl nämnda förhållanden som befordringssynpunkter
motivera enligt utredningens förmenande inrättande av
två grader av länsassessorstjänster vid avdelning, å vilken mera än en länsassessor
erfordras.
På sätt i annat sammanhang anmärkts, skall s. k. partiell ledighet enligt utredningens
förslag icke vidare komma i fråga vid länsstyrelserna, i följd varav
vikariatsersättning i samma omfattning som hittills varit fallet icke kommer
att utgå. Jämväl denna omständighet talar för en förbättrad lönegradsplacering.
Bibehållande av länsassessorerna i lönegraden B 27 skulle för
nuvarande befattningshavare medföra minskade löneförmåner.
Utredningen erinrar ock därom, att länsassessor under tjänsteutövningen
kan komma att intaga överordnad ställning i förhållande till vägingenjör och
landsfogde, vilka befattningshavare, utom de i Gotlands län tjänstgörande,
äro placerade vägingenjör i lönegraden B 28 och landsfogde i lönegraden
B 29.
För befattningshavarna å landskanslierna kommer länsassessorstjänst att
i avsevärd utsträckning bliva sluttjänst. Antalet landssekreterartjänster utgör
nämligen allenast 24, under det att antalet länsassessorstjänster föreslås till
46.
I skrivelse till utredningen har föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier
och länsbokhållare hemställt, att samtliga assessorer måtte placeras i
lönegraden B 28.
Utredningen föreslår, att vid varje länsstyrelse, utom i Gotlands län, å
vardera avdelningen inrättas en länsassessorstjänst av l:a klass i lönegraden
B 28 samt att vid avdelning, å vilken mer än en länsassessor erfordras, inrättas
ytterligare en eller flera länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden B 26
till sådant antal, att avdelningschefen och länsassessorerna kunna tillsammans
fullgöra normalt förekommande föredragningsskyldighet och därmed jämförliga
göromål.
Länsnotarie- och länsbokhållarbefattningarna äro för
närvarande indelade i två grupper, av vilka den lägre av de båda grupperna
— länsnotarie av 2:a klass och länsbokhållare av 2:a klass — hänföres till
lönegraden B 21 och den högre gruppen, d. v. s. motsvarande befattningar
av lia klass, hänföres till lönegraden B 24.
Utredningen anmäler, att föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier
och länsbokhållare i en till utredningen ställd skrivelse hemställt, att samtliga
de ordinarie juristtjänster vid länsstyrelserna, vilka icke bleve förenade
med föredragningsskyldighet, måtte föreslås till placering i lönegraden B 24
samt till stöd därför anfört följande.
Lönegraden B 24 vore den lönegrad, som gällde för flertalet sekreterartjänster
i de centrala verken. En placering, innebärande likställighet med
sistnämnda tjänster, syntes föreningen i och för sig naturlig. Det måste
vidare enligt föreningens åsikt ligga stor vikt uppå, att de lägre juristtjänsterna
bleve besatta med goda arbetskrafter, som verkligen hade förutsätt
-
78
Kungl. Alaj.ts proposition nr 178.
ningar att kunna mera effektivt biträda föredragandena samt att förvärva
den insikt i arbetet, som erfordrades för ett nöjaktigt bestridande av detsamma
vid förekommande vikariat.
Enligt utredningen föreligger icke skäl att frångå den nuvarande gruppindelningen
och lönegradsplaceringen. I detta sammanhang framhåller ock
utredningen, att enligt dess förslag länsnotarie respektive länsbokhållare
skulle vara pliktig att i den omfattning länsstyrelse för arbetets jämna gång
finner erforderligt utföra göromål, som enligt arbetsordningen åligger avdelningschefen
eller annan föredragande å samma avdelning. Den föredragningsskyldighet,
som kommer att åvila länsnotarie respektive länsbokhållare
blir, anmärker utredningen, på grund därav icke obetydlig. Vidare erinras
om den befogenhet att självständigt handlägga vissa ärenden, som kan tillkomma
dessa tjänstemän, samt om den länsbokhållare enligt kungörelsen den
13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen åliggande skyldigheten att till- eller avstyrka anordning och det därmed
förenade ekonomiska ansvaret.
Till särskilt övervägande upptager utredningen därjämte uppkommen fråga
örn utbytande av tjänstetiteln länsbokhållare. I detta
avseende hava, anmäler utredningen, åtskilliga länsbokhållare i en till Kungl.
Maj:t ingiven skrivelse hemställt, att denna titel måtte utbytas mot en med
hänsyn till tjänsteåligganden och för länsbokhållartjänsten uppställda kompetensvillkor
bättre lämpad beteckning.
För sin del förordar utredningen — med samtidig förklaring, att den pågående
omarbetningen av lönereglementet med tillhörande tjänsteförteckning
icke syntes utredningen utgöra hinder för ändring redan nu av ifrågavarande
tjänstetitel — ett utbyte av benämningen länsbokhållare mot titeln länsnotarie
å landskontoret. I följd därav föreslås utfärdande av särskild kungörelse
därom, att vad i särskilda författningar stadgas örn länsbokhållare skall
i stället gälla länsnotarie å landskontoret.
Landskansli ster och landskontorister äro för närvarande
placerade i lönegraden B 15.
Beräffande frågan örn dessa befattningshavares löneplacering anmärker
utredningen till en början, att förbättrad löneställning för dem tidigare varit
ifrågasatt.
I detta avseende erinrar utredningen, bland annat, att 1902 års löneregleringskommitté
i utlåtande den 11 maj 1923 angående ny definitiv lönereglering
för befattningshavarna vid länsstyrelserna föreslagit, att landskanslister
och landskontorister skulle placeras i lönegraden B 15. I åtskilliga yttranden
över kommitténs förslag hade framhållits, att denna placering vore för låg. Av
länsstyrelserna hade en del föreslagit befattningarnas hänförande till lönegraden
B 17 och andra deras inordnande i lönegraden B 16. Tvenne länsstyrelser
ifrågasatte en uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna
i en högre och en lägre grad. Ett liknande förslag framlades av
statskontoret.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
79
1924 års landsstatslönesakkunniga ifrågasatte likaledes en uppdelning av
dessa befattningar i en till lönegraden B 17 och en till lönegraden B 15 hänförlig
grupp. Vederbörande departementschef ansåg sig emellertid icke kunna
biträda detta förslag, dels enär ur administrativ synpunkt och med hänsyn
till göromålens art något särskilt behov av den föreslagna uppdelningen icke
förelåge, vartill komme risk för att vissa befattningar, tillhörande berörda
tjänstegrupper, skulle rekryteras från utomstående håll, på grund varav fördelen
av en uppdelning bleve ganska ringa för de tjänstemän vid länsstyrelserna,
varom fråga vore.
Utredningen anmäler därefter, att till densamma för att tagas i övervägande
vid uppdragets fullgörande överlämnats en av föreningen Sveriges
landskanslister och landskontorister den 5 november 1935 till Kungl. Majit ingiven
skrivelse med hemställan i förevarande ämne. Av denna skrivelse återgiver
utredningen följande:
Hos länsstyrelserna hade sedan 1925 alltmer gjort sig gällande en strävan
att med hänsyn till arbetsökningen och arbetsansvaret få fram en personal
bland berörda tjänstemän, som stannade inne vid länsstyrelserna i stället för
att som förr mycket ofta vara ute i länen på olika förordnanden. Härigenom
bleve landskanslist- och landskontoristtjänsterna i långt högre grad än förut
sluttjänster. Bidragande härtill vore naturligtvis också svårigheten att erhålla
befordran till andra tjänster såsom landsfiskals- och häradsskrivartjänst.
Särskilt för erhållande av sistnämnda tjänst vore svårigheterna numera så
stora, att flertalet landskontorister knappast någonsin kunde räkna därmed.
Dessa omständigheter bidroge jämväl till att åldern för utnämning till ordinarie
landskanslist eller landskontorist bleve högre.
Av de i 1922 års statskalender upptagna 164 landskanslister och landskontorister
hade endast 38 uppnått 40 års ålder. Av de i 1935 års statskalender
upptagna 167 landskanslister och landskontorister hade 107 uppnått samma
ålder. Antalet tjänstemän under 40 år hade under samma tid minskat från
126 till 60. Härav framginge enligt föreningens åsikt dels att landskanslistoch
landskontoristtjänsterna redan nu praktiskt taget vore sluttjänster, dels
ock att medelutnämningsåldern för befattningshavarna vore stadd i stark förskjutning
uppåt.
Förhållandena inom länsstyrelserna hade småningom utvecklats på sådant
sätt, att en omgestaltning av dessa ifrågasatts. Det kunde ej betvivlas, att
denna utveckling högst väsentligt på mångahanda sätt inverkat också på förhållandena
för landskanslister och landskontorister. Landskanslist- och landskontoristtjänsterna,
som tidigare varit av övervägande expeditionell natur, hade
genom länsstyrelsernas alltmer stegrade arbetsbörda småningom kommit
att helt ändra karaktär. Det mindre kvalificerade expeditionellt betonade arbetet
hade nämligen i stor utsträckning avlastats på extra tjänstemän och befattningshavare
i lägre lönegrader, under det att åt landskanslister och landskontorister
uppdragits mera krävande arbetsuppgifter. Denna förskjutning
av arbetsuppgifterna inom länsstyrelserna hade framträtt redan vid löneregleringen
år 1925 och framhållits jämväl av vissa länsstyrelser i yttrandena
över förslaget till lönereglering. Sedan dess hade kvalificerade arbetsuppgifter
i ännu större omfattning lagts å landskanslist- och landskontoristtjänsterna,
och det syntes icke vara någon överdrift att påstå, att det numera å innehavarna
av dessa tjänster ställdes betydligt större anspråk i olika avseenden
än tidigare. För fullgörande av de arbetsuppgifter, som ålades dem, krävdes
sålunda omfattande författningskännedom och allmänna juridiska insikter
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
samt förmåga att självständigt sätta sig in i mera invecklade ärenden och uppsätta
förslag till en mångfald beslut. Föredragandena måste med hänsyn till
den stora mängden av ärenden av skilda slag i stor utsträckning kunna lita på
den utredning, som landskanslister och landskontorister verkställde. Det vore
därför av stor betydelse, att de tjänstemän, som föredragandena sålunda
hade till sitt förfogande såsom biträden vid ärendenas föredragning, med saklighet
och omsorg utförde sina åligganden. Dessa synpunkter hade i annat
sammanhang särskilt framhållits av riksdagens revisorer, nämligen år 1933 i
yttrande under socialdepartementet, § 12. Ofta plägade vissa grupper av ärenden
å landskansliet eller landskontoret sammanföras till behandling å olika
underavdelningar, vilka förestodes av en landskanslist eller landskontorist,
som sålunda hade att under föredraganden leda och ansvara för arbetet å denna
avdelning. Detta krävde av tjänstemannen i fråga icke ringa organisationsoch
ledarförmåga samt vakenhet och ordningssinne. Landskanslister och
landskontorister voro även de tjänstemän, som å länsstyrelserna närmast hade
att betjäna allmänheten med råd och upplysningar, för vilken uppgift kunnighet
och omdöme ej heller saknade betydelse.
De arbetsuppgifter, som numera ålåge landskanslister och landskontorister,
syntes icke mindre krävande än de, som fordrades exempelvis av registrator
vid riksbankens avdelningskontor och förste postassistenter, vilka vöre placerade
i respektive lönegraderna B 18 och B 17. Med hänsyn härtill och då
landskanslist- och landskontoristtjänsterna därjämte i stor utsträckning finge
betraktas såsom sluttjänster, hemställde föreningen, att landskanslister och
landskontorister måtte i löneskalan placeras i lägst lönegraden B 18.
Föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän har vidare i skrivelse den
27 december 1935 ifrågasatt en gradering av landskanslist- och landskontoristtjänsterna.
För egen del uttalar utredningen följande.
Utredningen vill till en början framhålla, att enligt gällande instruktion
landskanslister och landskontorister hava att efter vederbörande avdelningschefs
föreskrifter deltaga i förekommande göromål. Härutinnan förutsätter
utredningen icke annan ändring än föreskrift för dessa befattningshavare att
efter förordnande av länsstyrelsen mottaga och ansvara för kontant erlagda
medel.
ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda har otvivelaktigt medfört, att
betydligt större krav måste uppställas på nu ifrågavarande befattningshavares
förmåga att utföra arbete av mera kvalificerad art än tidigare varit fallet.
Handhavandet av diarier och därmed förenade registreringsgöromål, som ursprungligen
utgjorde en väsentlig del av deras arbete, har blivit allenast en
obetydlig del av deras åligganden. På befattningshavarna i fråga har i stor
utsträckning överflyttats arbete med ärendenas förberedning till föredragning
samt uppsättande av förslag till beslut i stora grupper av ärenden. Då
mängden av ärenden ofta omöjliggör för föredraganden att själv fullständigt
hinna genomgå och kontrollera varje detalj av ärendena, måste föredraganden
kunna lita på riktigheten av den av underordnad tjänsteman verkställda utredningen.
Av dessa tjänsters innehavare kräves ett stort mått av rutin och
erfarenhet på de arbetsområden, inom vilka de hava att verka.
Det kan på grund härav icke utan skäl göras gällande, att ifrågavarande
befattningar under årens lopp tillförts nya eller vidgade arbetsuppgifter, som
kunna motivera en högre löneställning. Vad landskontoristerna beträffar har
dessutom det till landskontoren från landsfogdarna nyligen överflyttade bestyret
med inventering av underredogörares medelsförvaltning aktualiserat
Kungl. Majlis proposition nr 178.
81
spörsmålet om uppdelning av landskontoristtjänsterna i en högre och en lägre
grad. Ett tillmötesgående av kravet å bättre löneställning för föreståndarna å
landskontorens uppbördsavdelningar borde kunna underlätta möjligheten för
länsstyrelserna att till inventeringsförrättare anlita landskontorist i stället för
juridiskt utbildad personal. Såväl föreståndarskapet för uppbördsavdelning
som inventeringsbestyret torde få anses vara mera kvalificerade uppgifter än
landskontoristgöromålen i övrigt. Även beträffande de landskanslisterna åliggande
göromålen har en viss differentiering under årens lopp skett, varigenom
vid samma landskansli, särskilt i större län, ansvaret för en eller flera landskanslister
blivit större än för övriga.
Spörsmålet om förbättrad löneställning för landskanslister och landskontorister
— framhåller utredningen vidare — synes emellertid hava samband
med den under utredning varande frågan om uppbördsväsendet samt ifrågasatt
reformering av landsfiskalsinstitutionen och särskilt därav beroende
rekryteringsfrågor, på sätt utredningen i det föregående anfört. Därest landsfiskals-
och häradsskrivarbefattningarna jämväl framdeles komma att besättas
av landskanslister respektive landskontorister, komma landskanslistoch
landskontoristtjänsterna i regel icke att bliva sluttjänster. Under sådana
förhållanden synes löneställningen enligt utredningens åsikt böra bliva lägre
än vad fallet borde bliva, om befattningarna måste betraktas som sluttjänster.
På grund därav har utredningen ansett sig icke böra för närvarande framlägga
förslag om förhöjning av nu utgående löneförmåner åt landskanslister
och landskontorister, men förutsätter, att spörsmålet om dessas löneställning
blir föremål för förnyade överväganden i samband med att frågorna örn uppbördsväsendet
och landsfiskalsinstitutionen lösas.
Biträdesbefattningar finnas vid länsstyrelserna i lönegraden
B 7 under benämningen kansli- eller kameralbiträden och i lönegraden B 4
under benämningen kontorsbiträden. Därjämte finnes en befattning som
skrivbiträde i lönegraden B 2 placerad vid länsstyrelsen i Jönköpings län.
Föreningen kvinnor i statens tjänst har i skrivelse den 9 januari 1936 till
utredningen anfört bland annat.
I första hand borde en väsentlig ökning av antalet befattningar i lönegraden
B 7 komma till stånd. Det syntes även befogat att inrätta befattningar
i lönegraden Bil. Sålunda syntes kassagöromål och annat kameralt
arbete av mera självständig art ävensom mer kvalificerat registratorsarbete,
i den mån dessa arbetsuppgifter icke berättigade till än högre placering, böra
tillkomma kansliskrivare.
Föreningen har vidare, under påpekande att allmänna civilförvaltningens
lönenämnd i samband med frågan angående omorganisation av pensionsstyrelsen
och generaltullstyrelsen föreslagit inrättandet av befattningar i lönegraden
B 9, under benämningen kontorister, för registreringsarbeten, föreståndarskap
för biträdespersonal m. fl. mera självständiga arbeten, framhållit,
att det syntes föreningen som om jämväl denna typ av befattningar
bolde kunna komma till tillämpning vid länsstyrelserna och bereda en rättvisare
lönegradsplacering för en hel del av de hos länsstyrelserna anställda
biträdena.
Slutligen har föreningen avstyrkt inrättandet av ordinarie skrivbiträdesbcfattningar
i lönegraden B 2.
Milana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 6
82
Kungl. Majlis proposition nr 178.
Beträffande spörsmålet om inrättande av biträdesbefattningar i lönegraden
Bil uttalade vederbörande departementschef vid framläggande av 1925
års lönereglering, att med frågan örn upptagande för länsstyrelsernas del av
befattning i nämnda lönegrad motsvarande kansliskrivarna borde tillsvidare
anstå.
Utredningens förslag i förevarande avseende innefattas i följande uttalande.
Utredningen har icke funnit anledning föreligga att för närvarande föreslå
införande vid länsstyrelserna av befattningar i lönegraderna B 11 och B 9.
Däremot synas starka skäl tala för utökning av antalet biträdestjänster i
lönegraden B 7. Dessa utgöra för närvarande tillhopa allenast 29, varav
alla utom en disponeras av landskontoren. Åtskilliga göromål å landskanslierna,
såsom förande av register av olika slag, upprättande av statistiska
uppgifter och dylikt synas lämpligen kunna anförtros åt kanslibiträden. Vanliga
skrivgöromål böra däremot givetvis ombesörjas av kontorsbiträden. Nuvarande
skrivbiträdesbefattningen vid länsstyrelsen i Jönköpings län synes
böra ombildas till en kontorsbiträdesbefattning.
De ordinarie biträdesbefattningarna äro för närvarande icke tilldelade viss
avdelning vid länsstyrelse. Starka skäl synas emellertid tala för att framdeles
för vardera avdelningen, landskansli och landskontor, bestämmes antalet
befattningar, varom här är fråga. Befattningarna i lönegraden B 7
torde benämnas å landskanslierna kanslibiträden och å landskontoren kameralbiträden.
I fråga örn expeditionsvakter och förste expedition svakter
föreslås av utredningen icke någon ändring i löneavseende.
Yttranden.
Utredningens uttalande rörande fortsatt tillämpning av hittills gällande bestämmelser
beträffande landssekreterares och landskamrerare
s ställning i lönehänseende har vid remissbehandlingen icke föranlett
något däremot avvikande yttrande.
I fråga örn länsassessorernas placering i löneklass hava av de
länsstyrelser, som uttalat sig härom, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
örebro och Jämtlands lån förklarat sig vilja biträda förslaget i denna del
eller uttryckligen lämnat detsamma utan erinran. Ett antal länsstyrelser
hava däremot uttalat sig till förmån för en löneplacering i högre klass. Sålunda
ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån — med motivering att vad
utredningen anfört om att länsassessorstjänsterna i avsevärd utsträckning
komme att bliva sluttjänst närmast komme att gälla assessorerna av 2:a
klass — att sistnämnda tjänster placeras i lönegraden B 27. Ett inordnande
av länsassessorerna av 1 :a klass i lönegraden B 29 förordas av länsstyrelserna
i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs lån. Till stöd därför
har åberopats att enligt utredningens förslag ökade arbetsuppgifter komme
att åvila denna grupp av befattningshavare samtidigt med att förut utgående
''Kungl. Majlis proposition nr 178.
83
vikariatsersättningar vid uppehållande under partiell ledighet av högre tjänst
icke längre skulle komma att utgå. En hemställan i samma syfte har gjorts
i det av föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare
avgivna yttrandet.
I avstyrkande riktning i denna del yttrar sig statskontoret, som därvid
anför följande.
De sakkunnigas förslag att uppflytta de nuvarande länsassessorstjänsterna
i lönegraden B 28 kan statskontoret icke biträda. De skäl, som anförts för
denna placering, finner ämbetsverket ej bärande. Erinras må, ätt närmast
jämförliga tjänstemän inom centralförvaltningen — sekreterare med föredragningsskyldighet
— vilka icke torde hava mindre kvalificerade arbetsuppgifter
än länsassessorerna, äro hänförda till lönegraden B 26 eller en lönegrad
lägre än länsassessorernas nuvarande placering. Lika litet kan statskontoret
tillstyrka inrättande av länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden
B 26. Ämbetsverket delar nämligen icke de sakkunnigas uppfattning,
att föredragande hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning
och att länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning
eller tillfälligtvis böra anlitas såsom föredragande. Såvitt statskontoret
kan förstå, måste bland länsstyrelsernas arbetsuppgifter finnas en hel
del ärenden av relativt enkel beskaffenhet, vilkas föredragning utan risk
bör kunna stadigvarande anförtros åt befattningshavare i lönegraderna B 24
och B 21. Statskontoret föreställer sig därför, att det behov av föredragandehjälp
åt avdelningschefer och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i
huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster
inrättas. Härvid torde företrädesvis böra komma ifråga dylika befattningar
av 2:a klass eller således i lönegraden B 21. En rationell uppdelning
av arbetsuppgifterna synes nämligen böra medföra, att befattningshavare
i denna lönegrad — motsvarande gamla första normalgraden —- kunna
komma till användning i betydligt större utsträckning än hittills varit fallet
och nu föreslagits.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förklarar sig för sin del hysa
starka betänkligheter mot inrättande av länsassessorsbefattningar i 28 och 26
lönegraderna. Länsstyrelseutredningen, anför nämnden vidare, har till stöd
för en förbättrad löneställning för de nuvarande länsassessorerna åberopat,
bland annat, att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall
komma i fråga vid länsstyrelserna, vilket komme att för assessorerna medföra
minskade löneförmåner. Nämnda förhållande synes emellertid lönenämnden
icke kunna åberopas såsom ett skäl för en allmän uppflyttning av ifrågavarande
tjänster. Förlust av tidigare utgående vikariatsersättning har lönenämnden
veterligt icke förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i
högre lönegrad. Med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas vara
förenade med inrättande av länsassessorstjänster i 28 och 26 lönegraderna,
anser lönenämnden denna fråga vara av den vikt, att densamma icke bör
lösas utan att först hava gjorts till föremål för prövning av 1936 års lönekommitté.
Den oförändrade löneställning, som av utredningen föreslagits för län snotarier
och länsbokhållare, har föranlett erinringar från några
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
länsstyrelsers sida. Enligt den uppfattning, som uttalas av länsstyrelsen i
Kalmar län borde länsnotarier och länsbokhållare av 2:a klass uppflyttas i
lönegrad B 22, detta med hänsyn till den föredragningsplikt, som kunde åläggas
dessa befattningshavare, samt det betydande ekonomiska ansvar som desamma
stöde genom sysslandet med anordningsväsendet. Länsstyrelsen i
Malmöhus län förmenar, att samtliga ordinarie länsnotarier borde placeras i
lönegraden B 25 samt anför till stöd därför följande.
Beträffande de ordinarie länsnotarietjänsterna innebär utredningens förslag,
att å innehavarna av dessa befattningar skulle kunna överlåtas föredragning
inom vilka ärendesgrupper som helst ävensom delegeras landshövdingens
beslutanderätt. Visserligen är det avsett, att föredragningsskyldighet
skulle utkrävas allenast under begränsad tid, men några bestämda regler härutinnan
hava icke föreslagits, utan det har överlåtits åt länsstyrelserna att
härom själva besluta under Kungl. Majrts kontroll. Därest arbetsanhopning
uppkommer i en omfattning, som icke kunnat förutses vid beräkningen av
antalet ständiga föredragandebefattningar, återstår tydligen icke annat för
länsstyrelsen än att, intill dess nya sådana befattningar bliva inrättade, å de
ordinarie länsnotarierna överlåta föredragning i stor omfattning och tämligen
stadigvarande. Vare sig utvecklingen går i denna riktning eller behovet av
dylika föredragande kommer att visa sig vara mindre omfattande, kvarstår
dock, att de ordinarie länsnotariernas tjänstgöringsskyldighet avsevärt utvidgas.
Kommer så härtill, att rätten till vikariatsersättning under partiella ledigheter
skulle bortfalla, tala alla skäl för en högre löneställning än den nuvarande,
och länsstyrelsen får av sådan anledning föreslå en höjning från
24:e till 25:e lönegraden. Något skäl att bibehålla nuvarande olikhet med
avseende å lönegradsplacering föreligger icke, enär någon skillnad beträffande
skyldigheten att övertaga föredragning icke skulle föreligga för de olika
befattningshavarna i denna grupp. Nuvarande skillnad i lönehänseende synes
för övrigt icke någonsin hava varit sakligt motiverad annat än ur befordringssynpunkt.
Länsstyrelsens tre ordinarie länsnotarier, varav två av
andra klass, hava varit sysselsatta med föredragning under mer än tio år
och i tämligen likvärdig omfattning i varje fall under de senaste åren.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör gällande, att länsbokhållare av lia klass
i de större och medelstora länen borde, enär ifrågavarande befattningshavare
praktiskt taget fullgjorde länsassessors tjänst, erhålla länsassessors tjänsteställning
och att förty i län av den nämnda storleksordningen länsbokhållartjänsten
av lia klass borde ombildas till länsassessorstjänst av 2:a klass.
Samma mening företrädes — förutom av föreningen Sveriges landskamrerare
— av länsstyrelsen i Örebro län, som vidare uppgiver, att enligt en å landskontoret
i länet verkställd beräkning kostnaden för inrättande av en ny
1’öredragandetjänst i lönegraden B 26 å de landskontor, som därav vore i
behov, icke komme att överstiga sammanlagda beloppet av de vikariatsersättningar,
som utgått under partiell ledighet år 1934.
Det av utredningen föreslagna utbytet av tjänstetiteln länsbokhållare
mot benämningen länsnotarie å landskontor avvisas såsom
opåkallat av länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län. Riksräkenskapsverket
framhåller, att praktiska skäl avgjort tala för ett bibehållande av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
85
nuvarande benämningen länsbokhållare. Även allmänna civilförvaltningens
lönenämnd finner det nuvarande förhållandet med — bortsett från assessorerna
— olika tjänstetitlar för landskansliernas och landskontorens befattningshavare
vara mera praktiskt. Lönenämnden erinrar jämväl om, att länsnotarier och
länsbokhållare hava väsentligen olika arbetsuppgifter. Därest en förändring
av den ifrågavarande tjänstetiteln emellertid anses böra komma till stånd,
vill lönenämnden för sin del med hänsyn till arten av befattningshavarnas
arbetsuppgifter ifrågasätta införande av benämningen länsrevisor (av lia
respektive 2:a klass).
Gentemot utredningens förslag att landskanslisterna och landskontoristerna
skola tillsvidare bibehållas i nuvarande lönegrad, B 15,
hava från så gott som samtliga länsstyrelser framkommit kritik. I ett flertal
av länsstyrelsernas yttranden framhålles, att grunden för utredningens
ståndpunktstagande i denna del — att storleken av en eventuell löneökning
stöde i beroende av frågan, huruvida ifrågavarande befattningar bleve sluttjänster
eller icke, vilken fråga icke kunde avgöras förrän i samband med
lösandet av spörsmålen om uppbördsväsendets och landsfiskalsinstitutionens
nyorganisation — icke vore bärande. Landskanslists befordran till landsfiskal,
yttras det, ägde redan under nuvarande förhållanden icke rum i sådan
utsträckning, att detta kunde åberopas som skäl mot en eljest såsom
befogad vitsordad lönereglering för landskanslisterna. Inga skäl förefunnes
heller till antagande, att någon ändring i riktning mot ökade befordringsmöjligheter
skulle i framtiden kunna åvägabringas. Även landskontoristernas
möjligheter att vinna befordran till häradsskrivartjänster vöre väsentligen
beskurna därigenom, att till dessa väl avlönade tjänster jurister i länsassessors-,
länsnotarie- eller länsbokhållarställning ofta anmälde sig och som regel
måste tillerkännas företräde framför landskontoristerna. I betydande utsträckning
bleve därför tjänsterna inom förevarande tjänstemannagrupp
sluttjänster. Vidare anföres från något håll, att det för länsstyrelserna vore
av stor betydelse att hava tillgång till landskanslister och landskontorister,
som under lång tjänstgöringstid vunnit sådan erfarenhet i göromålens alla
detaljer, att de lämpade sig att övervaka och fördela arbetet på de olika underavdelningarna.
Ur denna synpunkt måste det — heter det vidare —
anses mindre lyckligt örn dessa tjänster i regel blott bleve genomgångstjänster.
Rörande placeringen i lönehänseende av berörda tjänster hava inom länsstyrelserna
skilda meningar yppats. En del av dem hava sålunda föreslagit
dessa befattningshavares hänförande till lönegraden B 16, andra deras inordnande
i B 17. Några länsstyrelser hava icke ansett ens sistnämnda placering
erbjuda tillräckliga löneförmåner utan förordat en omedelbar uppflyttning
i lönegraden B 18. Ett antal länsstyrelser slutligen hava ifrågasatt en
uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en lägre
grad — i allmänhet den nuvarande B 15 — samt en högre, i vilket sistnämnda
avseende B 18 utan undantag föreslås. Föreningen Sveriges landskamrerare
framhåller önskvärdheten av att vid länsstyrelserna åtminstone en,
86
Kungl. Majlis proposition nr 178.
eventuellt vid de större länsstyrelserna två landskontorister placeras i
högre lönegrad än B 15, varvid 18 :e lönegraden funnits böra närmast ifrågakomma.
Föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister hemställer,
bland annat, att befattningarna placeras i lägst lönegraden B 18 eller vid
uppdelning i lönegraderna B 18 och B 16. Jämväl riksräkenskapsverket anser
starka skäl tala för ett hänförande till högre lönegrad —- exempelvis
lönegrad B 18 — av dels sådan landskontorist, som förestår landskontorets
uppbördsavdelning, dels ock den landskanslist, som har inseendet över länsstyrelsens
automobilavdelning. Slutligen må anmärkas, att länsstyrelsen i
Jönköpings län framhåller som angeläget, att, därest en placering i lönegraden
B 18 icke anses kunna ifrågakomma för nämnda befattningshavare,
desamma i avbidan på slutlig prövning av frågan om deras löneställning
beredas ett provisoriskt tillägg.
Utredningens uttalande och förslag rörande biträdesbefattningarna
har föranlett ett uttalande från föreningen kvinnor i statens tjänst,
varav här följande torde böra återgivas.
För landskontoren genomfördes år 1919/1920 en omorganisation så till
vida, att arbete, som tidigare ålegat befattningshavare i lönegrad 15, skulle
överflyttas till kvinnliga biträden. Denna omorganisation har inneburit, att biträden
fått alltmer utföra sådant kameralt arbete, som måste anses mer kvalificerat
än biträdesarbete i egentlig mening. Det synes då egendomligt, att i
länsstyrelseutredningens förslag icke upptagits några befattningar i lönegraderna
mellan 7 och 15. Utredningen anför beträffande denna fråga endast, att den
icke funnit anledning att för närvarande föreslå befattningar i lönegraderna B
11 och B 9. Utredningen synes härvid vilja stödja sig på att vederbörande
departementschef vid framläggande av 1925 års lönereglering ansåg frågan
om upptagande för länsstyrelsernas del av befattningar, motsvarande kansliskrivare
(B 11), tillsvidare böra anstå.
Enligt föreningens uppfattning torde starka skäl förefinnas för inrättandet
av tjänster i lönegraderna B 9 och Bil och anser det icke rätt, att länsstyrelseutredningen
vid den nu föreslagna omorganisationen skjuter åt sidan
frågan om en rättvis lönegradsplacering av den lägre kontorspersonalen.
Givetvis blir personalens ställning i någon mån förbättrad, örn det vid länsstyrelserna
i särskilt hög grad florerande extraanställningssystemet begränsas
till rimlig proportion, men föreliggande utredning torde icke endast vara avsedd
att åstadkomma en förbättrad proportion mellan ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän utan även böra medföra en värdering av befattningshavarna
åliggande arbetsuppgifter. Så har även skett i fråga om uppskattningen
av arbete, som utföres av juridiskt utbildad personal, för vilken föreslås en
vittgående förändrad uppdelning av arbetsuppgifterna på tjänstemän inom
olika lönegrader. Däremot synes utredningen icke hava upptagit till verklig
prövning och värdering de göromål, som nu åvila kvinnliga biträden. Skulle
så hava skett, torde nämligen enligt föreningens uppfattning befattningar i
lönegraderna Bil och B 9 hava blivit föreslagna. Föreningen syftar härvid
på sådant arbete som förande av diarier och register, kassörsgöromål samt
bokföringsarbete. Dessa arbetsuppgifter torde, i den mån de äro av mer kvalificerad
art, i regel inom de centrala ämbetsverken utföras av tjänstemän i
lägst kansliskrivargrad (B 11). En del annat arbete, som nu vid länsstyrelserna
utföres av kansli- och kameralbiträden, torde ock vara av så kvalificerad
art att det berättigar till en något högre lönegradsplacering såsom t. ex.
i lönegraden B 9.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
87
Att det arbete, som för närvarande utföres av den kvinnliga personalen, är
relativt kvalificerat bestyrkes av länsstyrelseutredningens uttalande i samband
med frågan örn kompetensfordringar, där det framhålles, att av kvinnliga
befattningshavare med mera kvalificerat arbete i regel torde fordras
normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper. Inom de centrala ämbetsverken
torde det emellertid vara regel, att sådan högre teoretisk kompetens
icke är föreskriven för lägre befattningar än i Ilie lönegraden. Föreningen
kan därför icke finna, att utredningens uttalande, att anledning icke finnes
för inrättandet av befattningar i lönegraderna Bil och B 9, överensstämmer
med verkliga förhållandena, om hänsyn tages till vad som kräves i fråga om
teoretisk underbyggnad.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anmärker, i detta sammanhang,
att det synes nämnden vara förtjänt att tagas under övervägande, örn icke
ytterligare ett antal biträdestjänster skulle kunna överföras på ordinarie stat.
Statskontoret finner endast anledning till ett påpekande, att benämningen kameralbiträde
plägade användas å biträdestjänst i lönegraden B 8 och att med
hänsyn härtill samtliga biträden hos länsstyrelserna i lönegraden B 7 torde
böra upptagas under beteckningen kanslibiträden.
Utredningens ståndpunkt i fråga om expeditionsvakternas löneplacering
har i det övervägande antalet av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena
icke föranlett särskilt uttalande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner
emellertid, åtminstone för de större länsstyrelsernas del, en lönehöjning
för dessa befattningshavares del icke obillig, enär arbetsbördans ökning å dessa
länsstyrelser jämväl måste i viss mån återverka på expeditionsvakternas
arbete. Därest denna lönefråga — yttrar länsstyrelsen — icke anses äga
sådant samband med frågan om en allmän lönereglering för statens befattningshavare,
att densamma bör komma under prövning allenast i dylikt sammanhang,
har länsstyrelsen icke något att erinra mot en höjning av förste
expeditionsvaktens löneställning till lönegraden B 9 och en motsvarande höjning
beträffande övriga expeditionsvakter till B 7.
Civilförvaltningens personalförbund hemställer dels örn inrättande vid
landskontoren i Stockholm samt Göteborgs och Bohus län av ordinarie förste
expeditionsvaktsbefattningar med placering i lönegrad B 7, dels ock om
åtgärder för en ingående prövning av frågan om expeditionsvakternas vid
länsstyrelserna lönegradsplacering, i vilken utredning jämväl borde ingå en
undersökning, huruvida icke en del göromål, vilka för närvarande åvila
tjänstemän i högre lönegrader, lämpligen kunde överflyttas å tjänstemän i
lägre lönegrad, såsom materialförvaltare, arkivbiträden eller kontorister.
Departementschefen.
Av större principiell räckvidd äro allenast två av de föreliggande löneplaceringsfrågorna,
avseende den ena assessorsbefattningarna och den andra
landskanslist- och Iandskontoristbefattningarna.
Jag har redan i det föregående givit uttryck åt en från utredningen avvikande
uppfattning beträffande det huvudskäl, som föranlett utredningen att
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
föreslå utökning av antalet länsassessorer och dessa tjänsters uppdelning på
två grupper, den ena, inneslutande de nuvarande befattningshavarna under
den ändrade beteckningen länsassessorer av Ira klass med placering i lönegraden
B 28 och den andra, omfattande ett antal till nyinrättande föreslagna
befattningar såsom länsassessor av 2:a klass, med placering i lönegraden
B 26. Mot en uppfattning av de nuvarande länsassessorerna i nämnda lönegrad
hava mycket bestämda erinringar framställls av såväl statskontoret som
civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret finner utredningens skäl härför
icke bärande och betonar för övrigt, att närmast jämförliga tjänster inom
centralförvaltningen äro hänförda till lönegraden B 26. Och lönenämnden
anser, med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas förenade med inrättande
av länsassessorstjänster i lönegraderna B 28 och B 26, frågan vara
av den vikt, att densamma icke bör lösas utan att först hava gjorts till
föremål för prövning av 1936 års lönekommitté. Lönenämnden framhåller
tillika, gentemot det av utredningen för nämnda uppf lyftning åberopade skälet
— att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall ifrågakomma
— att förlust av tidigare utgående vikariatsersättning veterligt icke
förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i högre lönegrad.
Inför den vägande kritik, som sålunda mött förslaget i denna del, har jag
icke ansett mig böra förorda detsamma. I den mån resultatet av den pågående
avlöningsrevisionens arbete kan vara ägnat att undanröja de framkomna
betänkligheterna, torde frågan böra bliva föremål för förnyat övervägande.
Med den ståndpunkt jag i det föregående tillkännagivit har spörsmålet
icke något omedelbart inflytande på den omläggning av länsstyrelsernas
arbetsformer, som bör komma till stånd.
De ordinarie befattningshavarnas med juridisk kompetens löneställning
anser jag sålunda böra lämnas orubbad.
Jag kommer så till den andra huvudfrågan, landskanslisternas och landskontoristernas
löneplacering. Utredningen har i detta avseende visserligen
framhållit vissa skäl, som tala för en förbättrad löneställning för de nämnda
befattningshavarna. Med hänsyn till det sammanhang, som förefinnes mellan
denna fråga och spörsmålet om uppbördsväsendet samt ifrågasatt reformering
av landsfiskalsinstitutionen, har utredningen dock icke ansett sig
böra framlägga förslag om ändrad löneställning för sagda befattningshavare.
Utredningen har därvid förutsatt, att spörsmålet blir föremål för förnyade
överväganden i samband med nämnda organisationsfrågors lösning.
Häremot hava ganska allmänt gensagor framkommit. Yrkanden hava
gjorts på placering av ifrågavarande befattningshavare i lönegraderna B 16,
B 17 och B 18.
Även örn i och för sig visst fog föreligger för kraven på en förbättrad löneställning
för åtminstone dem inom förevarande befattningshavaregrupp, som
hava att utföra mera kvalificerade uppgifter, måste jag finna de av utredningen
anförda skälen för ett uppskov med frågans lösning bindande. Jag
anser denna ståndpunkt så mycket starkare motiverad, som, därest den vid
remissbehandlingen från många håll uttalade meningen är riktig — att
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
89
tjänsterna i fråga numera finge anses i stor utsträckning utgöra sluttjänster
— anledning förvisso föreligger, att allvarligt överväga om icke ett vidsträcktare
anlitande av kvalificerade biträdesbefattningar skulle vara sakligt befogat.
För min del känner jag mig icke övertygad därom, att förhållandena
inom länsstyrelserna äro så artskilda från de inom centralförvaltningen rådande,
att icke en differentiering av arbetsuppgifterna skulle vara tänkbar.
I så fall torde ifrågavarande befattningar i viss omfattning böra utbytas mot
befattningar såsom kansliskrivare och kontorist i enlighet med vad som
hävdats av föreningen kvinnor i statens tjänst. Detta organisationsspörsmål
bör vid det framtida ställningstagandet till föreliggande avlöningsfrågor ingående
övervägas.
Beträffande övriga frågor, till vilka jag i detta sammanhang har att taga
ståndpunkt, vill jag framhålla följande.
Anledning synas knappast föreligga att binda befattningshavarna i biträdesgrad
vid viss avdelning. Ingen olägenhet synes mig följa av den nuvarande
ordningens bibehållande i detta avseende. Jag anser mig redan
av detta skäl böra, på sätt statskontoret föreslagit, för samtliga dessa befattningshavare
i lönegraden B 7 använda beteckningen kanslibiträde. I övrigt
finner jag icke tillräckliga skäl anförda för ändrade benämningar å länsstyrelsernas
befattningshavare.
2. Icke-ordinarie personal.
Utredningen.
Beträffande icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna tillämpas kungörelsen
den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen.
Till extra-ordinarie och extra tjänsteman utgår lön enligt i avlöningsreglementet
intagna löneplaner. För tillfälligt anställd personal ävensom för andra
icke-ordinarie befattningshavare äga länsstyrelserna fastställa avlöningsförmånerna,
där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende.
Grundlönen till den icke-ordinarie personalen avföres å särskild inom avlöningsstaten
för länsstyrelserna upptagen, till beloppet begränsad anslagspost.
De belopp härav, som varje länsstyrelse må för budgetår använda, fastställas
av Kungl. Majit, som jämväl bestämmer det antal extra-ordinarie
befattningshavare i olika lönegrader, som länsstyrelserna, särskilt för landskanslierna
och landskontoren, äga anställa.
De avlöningsbelopp, som utgå till länsstyrelsernas icke-ordinarie befattningshavare
vid vägorganisationen i länen och länsarkitektsorganisationen liksom
ersättningar till personal, som anställes för taxeringsarbete eller vid röstsammanräkningar,
bestridas från andra anslag och beröras icke i detta sammanhang.
Länsstyrelsernas rätt att efter eget beprövande och inom ramen för till
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.
delat anslag placera den icke-ordinarie personalen i lönegrad är såtillvida
begränsad, att antalet extra-ordinarie befattningar, som vid de särskilda länsstyrelserna
må tillsättas, såsom förut nämnts, bestämmes av Kungl. Maj:t.
Vid övervägande av spörsmålet om lönesättningen för den ickeordinarie
personalen! vid länsstyrelserna uttalar sig utredningen inledningsvis
på följande sätt.
Utredningen vill för sin del framhålla, att den rätt länsstyrelserna hittills
haft att inplacera de extra befattningshavarna i lönegrad verkat synnerligen
ojämnt. En viss förbättring i detta avseende torde dock hava ägt rum efter
utfärdande av nådiga cirkuläret den 26 juni 1936 till länsstyrelserna i samtliga
län angående anvisande av medel till icke-ordinarie personal m. m., enligt
vilket av utredningen framlagda förslag angående lönegradsplaceringar
för extra befattningshavare skulle beaktas.
Vad angår frågan om befogenheten att anställa extra-ordinarie personal,
vill utredningen erinra, hurusom 1928 års lönekommitté i sitt betänkande
med förslag till extra-ordinarie-reglemente ifrågasatt, att Kungl. Maj:t i regel
skulle fastställa lönestat för samtliga extra-ordinarie tjänstemän eller i varje
fall meddela bestämda föreskrifter angående lönesättningen. Härigenom skulle
man, såsom kommittén framhållit, ernå enhetlig lönegradsplacering av
extra-ordinarie tjänstemän i samma tjänsteställning och med likartade göromål.
I propositionen nr 220 till 1934 års riksdag angående uppställningen av riksstatens
utgiftssida (sid. 34) uttalade emellertid chefen för finansdepartementet,
att ämbetsverken inom ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter
skulle få bestämma antal och löneställning för andra icke-ordinarie
befattningshavare än tjänstemän å extra stat.
Även om nu gällande begränsning av länsstyrelsernas handlingsfrihet i fråga
om anställande av extra-ordinarie personal skulle upphöra och länsstyrelserna
i detta hänseende bliva likställda med de centrala verken, komme givetvis
en stark begränsning i länsstyrelsernas befogenhet i detta avseende likväl
att ligga däri, att anslaget till grundavlöningar till sådan personal numera
i avlöningsstaten är upptaget till bestämt belopp.
Därest rätten att tillsätta extra-ordinarie befattningar anförtroddes åt länsstyrelserna,
skulle utan tvivel vissa betydande fördelar vara att vinna. Att
lämna länsstyrelserna fullständig frihet i detta hänseende har emellertid synts
vanskligt. De jämförelser, som verkställts mellan länsstyrelserna, hava givit
vid handen, att mycket olika principer blivit tillämpade vid rekryteringen av
personalen och, som ovan nämnts, i fråga om lönevillkor för extra tjänstemän.
Under det att några länsstyrelser varit angelägna att i största möjliga
utsträckning anställa biträden för utförande av enklare skriv- och registreringsgöromål,
hava andra intagit personer, som äro lämpade för utförande
av mera kvalificerade arbetsuppgifter. Även örn begynnelselönen för dessa
sistnämnda varit jämförelsevis blygsam och kanske mindre än motsvarande
begynnelselön för en befattningshavare, som allenast antagits såsom biträde,
är det naturligt, att inom en jämförelsevis kort tid anspråk på löneförbättring
kommit att framställas, vilka anspråk i allmänhet icke kunnat
med fog avvisas. Att även den merkostnad, som härmed sammanhänger, skall
bestridas inom ramen för det länsstyrelsen tilldelade anslaget åt icke-ordinarie
personal har vid tiden för anställandet måhända förbisetts eller ock hava
möjligheterna för befattningshavarens befordran till bättre avlönade, redan
befintliga tjänster blivit överskattade. Exempel saknas icke heller på att
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
91
löneförbättring tilldelats den icke-ordinarie personalen under år, då anslaget,
på grund av tillfällig nedgång i arbetsbördan, lämnat utrymme härför. När
arbetets mängd åter ökats, har löneförbättringen icke ansetts kunna återtagas.
Nämnda förhållanden torde hava bidragit att skärpa de krav, som från länsstyrelsernas
sida tid efter annan framställts på ökning av anslaget till avlöning
åt icke-ordinarie personal. Det kan antagas, att detta än mera skulle
bliva fallet, därest länsstyrelserna erhölle full frihet att tillsätta befattningar
i extra-ordinarie grad. Utredningen har därför ansett det angeläget att söka
utfinna en formel, som å ena sidan icke onödigtvis binder länsstyrelserna i
fråga om personalrekryteringen, men å andra sidan åstadkommer största möjliga
likformighet för länsstyrelser av samma storleksordning och med likartade
arbetsuppgifter såväl i fråga om extra-ordinarie personalen som lönegradsplaceringen
av extra personal.
Utredningen förordar en lösning av omförmälda fråga efter följande riktlinjer.
Vid länsstyrelserna kunna tre olika grupper av befattningshavare särskiljas,
nämligen dels jurister, dels landskanslister och landskontorister, dels biträden.
Så snart befattningshavare vid länsstyrelse kan anses vara stadigvarande
anställd, skall han hänföras till någon av nämnda grupper och medelst
skriftligt antagningsbevis antagas såsom extra länsnotarie eller extra länsbokhållare,
extra landskanslist eller extra landskontorist eller extra biträde.
Till extra länsnotarie eller länsbokhållare må endast antagas befattningshavare,
som äger kompetens att befordras till ordinarie länsnotarie respektive
länsbokhållare och föredragande. Såsom extra landskanslist respektive
extra landskontorist må icke anställas annan aspirant än sådan, som skall utbildas
till landskanslist respektive landskontorist eller befattning inom fögderiförvaltningen.
Antalet ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare vid länsstyrelsen
inom varje grupp avväges i förhållande till sammanlagda personalstyrkan,
särskilt för landskanslierna och särskilt för landskontoren. På grund av den
växlande arbetsbördan vid de särskilda länsstyrelserna kommer antalet befattningshavare
inom varje grupp att bliva skiftande. Vid länsstyrelser av
mindre storleksordning måste antalet jurister och landskanslister respektive
landskontorister bliva jämförelsevis högt och för dessa länsstyrelser blir det
nödvändigt att tillåta en jämförelsevis dyrbar organisation. Allt efter avdelningarnas
storlek böra vissa typer kunna urskiljas.
På grundval av de iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda
länsstyrelsernas arbetsbörda ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter,
har utredningen uppgjort förslag till sådana typer för organisationen
av de särskilda landskanslierna och landskontoren. Förslagen innehålla
uppgift örn det högsta antal såväl icke-ordinarie som ordinarie befattningar inom
varje grupp, som anses erforderligt vid varje länsstyrelse. Rörande den närmare
utformningen av dessa förslag, vilka samtidigt innefatta en uppskattning
av länsstyrelsernas inbördes storleksordning sådan den för närvarande
gestaltar sig, hänvisar jag till vid detta protokoll fogade sammanställningar
(Bilaga D och E).
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Utredningen yttrar vidare följande.
Det förutsattes, att länsstyrelserna hädanefter årligen skola, liksom andra
ämbetsverk, anmäla behovet av medel till avlöningar åt icke-ordinarie personal
för det kommande budgetåret med angivande av lönegradsplacering för
extra-ordinarie och extra befattningshavare. Vid prövningen av länsstyrelsernas
anslagsäskanden beräknas för varje länsstyrelse normalt icke större
belopp än som med tillämpning av nedan angivna regler för lönegradsplacering
svarar mot antalet icke-ordinarie befattningar för var och en av ovan
nämnda tre grupper. Därest särskilda förhållanden skulle motivera beviljande
av ett högre belopp för visst budgetår, bör liksom under övergångsåren
givetvis hinder därför icke möta. Sedan riksdagen i vanlig ordning
beviljat anslag till bestridande av avlöningskostnaderna, fastställer
Kungl. Majit enligt förenämnda grunder för varje länsstyrelse det högsta
belopp, som under budgetåret må användas för grundavlöningar till ickeordinarie
personal. Vederbörande länsstyrelse berättigas att inom kostnadsramen
för den givna typorganisationen antaga befattningshavare i extra eller
extra-ordinarie lönegrad.
För ernående av en, såvitt möjligt, enhetlig lönegradsplacering vid de särskilda
länsstyrelserna och för åstadkommande i möjligaste mån av samma
befordringsregler böra, framhåller utredningen, bestämda föreskrifter angående
lönesättningen meddelas att av länsstyrelserna iakttagas. I detta avseende
har utredningen ansett sig böra föreslå följande.
Vid antagande till stadigvarande anställning bör den, som icke förut tjänstgjort
vid länsstyrelse, placeras såsom extra befattningshavare. Till extraordinarie
tjänsteman bör efter länsstyrelsens beprövande befordran ske, då
tjänstemannen befunnits lämplig för fortsatt befordran till ordinarie tjänst
vid länsstyrelsen eller förutsättning härför enligt avlöningsförfattningen eljest
föreligger.
Extra länsnotarie och extra länsbokhållare, som fullgjort s. k. tingstjänstgöring
eller efter avlagd examen erhållit därmed jämförlig utbildning, placeras
vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse i högst 14 :e lönegraden
såsom extra, men må efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom extra tjänsteman
i högst 19:e lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring må han
antagas till extra-ordinarie länsnotarie eller extra-ordinarie länsbokhållare
med placering högst i 19 :e lönegraden enligt löneplanen för extra-ordinarie
tjänstemän.
Extra landskanslist liksom extra landskontorist erhåller vid stadigvarande
anställning avlöning högst enligt 4:e lönegraden, men må efter ett års tjänstgöring
hos länsstyrelse placeras högst i 7:e lönegraden och efter 3 års tjänstgöring
högst i Ilie lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter ytterligare
tjänstgöring i 3 år, d. v. s. efter minst 6 års tjänstgöring vid länsstyrelse,
må vederbörande antagas till extra-ordinarie tjänsteman med placering högst
i 14 :e lönegraden. Allenast i fall, då länsstyrelsen av särskilda skäl därtill
finner anledning, må vid denna beräkning med tjänstgöring vid länsstyrelse
likställas efter antagningen infallande tjänstgöring inom fögderiförvaltningen.
Extra biträde erhåller begynnelselön högst enligt 2:a lönegraden i löneplanen
för extra tjänstemän. Efter ett år från anställningen må avlöningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
93
bestämmas efter högst 4:e lönegraden för extra befattningshavare. Efter
ytterligare tre år må befattningshavaren antagas till extra-ordinarie tjänsteman
i högst 4:e lönegraden.
Utredningen anser icke lämpligt, att extra-ordinarie befattningar i 7 :e lönegraden
inrättas vid landskanslierna eller landskontoren. De befattningar, som
nu finnas och som med hänsyn till redan förefintligt antal ordinarie kameralbiträdestjänster
icke anses kunna ombildas till ordinarie befattningar, böra
i samband med framtida ledighet indragas.
För icke-ordinarie expeditionsvakt föreslås placering i högst 5:e lönegraden.
Beträffande telefonist förslås extra-ordinarie anställning i högst 4:e lönegraden.
Icke-ordinarie tjänsteman bör givetvis genom tillämpning av ovan givna
regler icke lida minskning i den avlöning, som före reglernas bekantgörande
tillkommit befattningshavaren.
Utredningen anför i denna del slutligen.
Genom vad sålunda föreslagits synes Kungl. Maj:t erhålla möjlighet att
säkrare bedöma länsstyrelsernas medelsbehov samt att öva kontroll över att
enhetliga principer följas vid den icke-ordinarie personalens inplacering i
lönegrad. För den icke-ordinarie personalen beredes rättvisare och mera betryggande
anställnings- och avlöningsvillkor. Då utredningens förslag beträffande
icke-ordinarie landskanslister och landskontorister likväl innebär ett
avsevärt avsteg från den av 1928 års lönekommitté uttalade principen, att tre
år vore den längsta tid, som anställning i extra befattning borde omfatta, beror
detta därpå, att utredningen icke kunnat bortse från sambandet med förestående
omorganisation av uppbördsväsendet och landsfiskalsinstitutionen
samt de lönefrågor, som i samband därmed kunna uppkomma. Därest det
framdeles skulle visa sig, att aspiranter å landsfiskals- och häradsskrivartjänster
icke komma att tagas i anspråk för arbete å länsstyrelserna i samma
omfattning som hitintills, torde anledning möjligen finnas att förkorta tiden
för anställningen som extra för nu ifrågavarande grupp av befattningshavare.
Därest man tar i betraktande, att den 1 april 1935 vid länsstyrelserna såsom
extra befattningshavare funnos 49 män och 10 kvinnor, vilka då varit
anställda längre tid än sju år, lärer det emellertid vara klart, att det framlagda
förslaget bereder väsentlig förbättring i förhållandena på icke-ordinarie
området.
Slutligen vill utredningen i detta sammanhang uttala, att, da de extra-ordinarie
befattningarna enligt utredningens förslag bliva personliga, vikariatsförordnande
å dessa för extra befattningshavare, såsom hittills i vissa fall
meddelats, icke vidare torde böra förekomma.
Rörande vissa vikariat å t j än st er vid länsstyrelserna anför utredningen
till en början följande.
För att kunna utnämnas till länsbokhållare fordras numera att vederbörande
avlagt examen, medförande behörighet till domarebefattning (juris
kandidat- eller högre juridisk examen). Före 1918 fordrades endast kansliexamen.
För anställning som extra-ordinarie länsbokhållare gälla icke några kompetensfordringar,
men det ligger i sakens natur, alt till sadan tjänst icke an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 178
tages annan person än den, som är behörig till erhållande av länsbokhållartjänst.
Genom cirkulärskrivelse den 21 november 1919 till länsstyrelserna i samtliga
län bemyndigades dessa tillsvidare att, för beredande av semester åt
landskamrerare, länsassessor å landskontor och länsbokhållare samt eljest
vid förfall för den sistnämnde, förordna, i händelse kompetent person för
länsbokhållartjänstens bestridande icke funnes att tillgå, annan skicklig och
pålitlig samt i räkenskapsväsendet förfaren person att uppehålla samma
tjänst.
Under tid då länsbokhållare eller extra-ordinarie länsbokhållare förordnas
att uppehålla högre befattning brukar vid några länsstyrelser alltjämt som
vikarie förordnas ordinarie landskontorist, även om han icke innehar den för
länsbokhållarbefattning föreskrivna kompetensen. Med förordnandet har
följt rätt till vikariatsersättning. Förordnande som extra-ordinarie länsbokhållare
har medfört, att den ordinarie landskontoristens lön jämte, i förekommande
fall, vikariatsersättning, bestritts från den till beloppet begränsade,
under anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal upptagna delposten
till grundavlöningar m. m.
Det har även förekommit, att ordinarie kameralbiträde förordnats att uppehålla
landskontoristtjänst.
I båda fallen torde understundom befattningshavare, som erhållit förordnande
å den högre tjänsten, icke hava frånträtt den egna befattningen för att
helt ägna sig åt till den högre tjänsten hörande göromål. Då ett verkligt uppehållande
av högre befattning således icke ägt rum, synes vikariatsersättning
icke hava bort utgå.
Utredningen angiver sin ställning till denna fråga på följande sätt.
Förordnande av ordinarie befattningshavare å icke-ordinarie tjänst medför
svårighet att rättvist avväga anslaget till avlöningar åt icke-ordinarie personal
och torde därför icke böra förekomma annat än då så oundgängligen
erfordras för att arbetet skall behörigen kunna fortgå, således allenast då vederbörande
befattningshavare verkligen måste bestrida de med den högre
befattningen förenade göromålen. För sådant ändamål torde i instruktionen
böra införas föreskrift därom, att vikarie må förordnas endast i fall, då sådan
oundgängligen erfordras för arbetets jämna gång.
Till vikarie synes i allmänhet böra förordnas endast person, som innehar
den kompetens, som är föreskriven för ordinarie tjänsteman med närmast
jämförliga arbetsuppgifter. Örn av särskild anledning vid någon länsstyrelse
till uppehållade av länsbokhållartjänst kompetent person icke finnes att tillgå
eller sådan icke utan avsevärd kostnadsökning kan erhållas, lärer Kungl.
Majit, så länge sådant förhållande räder, kunna medgiva, att annan lämplig
och skicklig person förordnas som vikarie. Det genom cirkuläret den 21
november 1919 givna generella bemyndigandet torde därför återkallas.
Då landskontorist efter dylikt medgivande av Kungl. Majit med frånträdande
av sin egen tjänst bestrider göromål, som åligga länsbokhållare, bör även
om anledning härtill är sådan tillfällig utökning av antalet föredragande,
som av utredningen i ett tidigare sammanhang behandlats, vikariatsersättning
utgå. Skyldighet att utan särskild ersättning på eget ansvar fullgöra
dylika göromål synes icke böra åläggas landskontorist. Vikariatsersättning
torde i nyssnämnda fall böra beräknas i enlighet med gällande bestämmelser
i fråga om vikarie för befattningshavare i lönegraden B 21.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
95
Yttranden.
Utredningens förslag om föreskrifter rörande lönesättningen för
den icke-ordinarie personalen har ägnats uppmärksamhet i några av de i
ärendet avgivna utlåtandena.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån finner de av utredningen föreslagna principerna
för ifrågavarande personals placering i lönegrad samt för rätten att efter
loppet av vissa år placera befattningshavare såsom extra-ordinarie icke föranleda
någon erinran från länsstyrelsens sida samt framhåller, att nämnda
principer onekligen synas vara ägnade att bereda den icke-ordinarie personalen
rättvisare och mera betryggande anställnings- och avlöningsvillkor.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker de av utredningen härutinnan
framlagda förslagen, vilka enligt länsstyrelsens mening äro ägnade att avhjälpa
de mest framträdande bristerna i den nuvarande organisationen.
Statskontoret finner däremot de regler, som för närvarande tillämpas med
avseende å anslagsberäkning och bestämmande av antal och lönegradsplacering
för extra-ordinarie befattningshavare vara att föredraga framför den
anordning, som utredningen föreslagit. Statskontoret kan, anför ämbetsverket
vidare, icke finna det lämpligt att — särskilt sedan numera pensionsrätt
medgivits extra-ordinarie befattningshavare — viss tid på förhand bestämmes,
efter vilken extra-ordinarie anställning må erhållas. Avgörande härför
bör enligt ämbetsverkets mening vara befordringsgången och arbetsbelastningen.
I detta sammanhang anföres vidare, att — med avlöningsreglementenas
nuvarande utformning — benämningarna extra länsnotarie och extra länsbokhållare
måste anses missvisande och mindre lämpliga för extra-ordinarie befattningshavare
i lägre lönegrad än de ordinarie tjänstemän, efter vilka de
uppkallats. Enligt statskontorets mening bör tagas under övervägande, huruvida
icke dessa befattningshavare i överensstämmelse med vad som sker vid
centralförvaltningen böra benämnas amanuenser och även erhålla högst den
lönegradsplacering, som i avlöningsreglementet angives för dylika tjänstemän.
Av samma skäl finner statskontoret benämningen extra landskanslist och extra
landskontorist icke böra vidare användas i hittillsvarande betydelse.
Jämväl riksräkenskapsverket finner det önskvärt, att benämningarna extra
länsnotarie och extra länsbokhållare icke vidare komma till användning. I
likhet med vad fallet är med rekryteringspersonalen inom den centrala statsförvaltningen
bör, yttrar riksräkenskapsverket, jämväl länsstyrelsernas ifrågavarande
rekryteringspersonal kunna benämnas amanuenser. Även i lönehänseende
böra länsstyrelsernas ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare
kunna jämställas med de centrala verkens amanuenser. Den omständigheten
att nuvarande extra länsnotarier och extra länsbokhållare ofta åläggas
att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på högre befattningshavare vid
länsstyrelserna, synes riksräkenskapsverket ej utgöra något skäl för en högre
placering i lönehänseende av länsstyrelsernas icke-ordinarie tjänstemän än vad
fallet är med statsdepartementens och de centrala ämbetsverkens amanuenser.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Dessa amanuenser åläggas även ofta att bestrida göromål, som eljest tillkomma
befattningshavare i avsevärt högre löneställning.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför följande.
För de icke-ordinarie befattningshavarna har utredningen föreslagit bestämda
grunder för lönesättningen. Sålunda skulle en extra länsnotarie eller
länsbokhållare, som fullgjort tingstjänstgöring eller erhållit därmed jämförlig
utbildning, vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse placeras i högst 14
lönegraden såsom extra men kunna efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom
extra tjänsteman i högst 19 lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring
skulle han kunna antagas till extra ordinarie med placering i högst 19
lönegraden enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.
Lönenämnden vill erinra om, att vid de till allmänna civilförvaltningen i
övrigt hörande ämbetsverken befordringsgången för de icke-ordinarie tjänstemännen
med motsvarande utbildning som de nu avsedda i stort sett plägar
ske över 14, 16 och 18 lönegraderna. Lönenämnden har för sin del icke kunnat
finna några vägande skäl för en avvikelse från en dylik befordringsgång
för länsstyrelsernas vidkommande. På grund härav får lönenämnden förorda,
att ifrågavarande föreskrifter givas en närmare anslutning till de inom
civilförvaltningen vanligen tillämpade grunderna för lönesättningen.
Enligt utredningens förslag skulle extra landskanslist eller landskontorist
vid stadigvarande anställning erhålla avlöning högst enligt 4 lönegraden, men
efter ett års tjänstgöring hos länsstyrelse placeras högst i 7 lönegraden och
efter tre års tjänstgöring högst i 11 lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter
ytterligare tjänstgöring i 3 år skulle vederbörande kunna antagas till extra
ordinarie tjänsteman med placering högst i 14 lönegraden. Med hänsyn till
att ifrågavarande tjänstemän få anses såsom rekryteringspersonal till befattningar
i 15 lönegraden håller lönenämnden före, att de icke böra erhålla en så
låg begynnelselön, som i förslaget avsetts. En placering under 7 lönegraden
synes lönenämnden knappast böra ifrågakomma för dem.
Departementschefen.
Lika med utredningen håller jag före, att det är ägnat att medföra önskvärd
överskådlighet och reda i länsstyrelsernas förhållanden, örn enhetliga
regler fastställas för den icke-ordinarie personalens lönegradsplacering. Därigenom
uppnås jämväl rättvisare anställnings- och avlöningsvillkor. Av en
dylik ordning bör, såsom utredningen erinrat, följa, att personalbehovet årligen
avväges i samband med prövningen av behovet av anslag till grundavlöningar
till icke-ordinarie tjänstemän.
Utredningen har i berörda avseende framlagt detaljerade förslag beträffande
såväl befordringsgång som löneplacering, vilka emellertid på vissa
punkter föranlett erinringar från statskontoret och lönenämnden. Det äger
visserligen sin riktighet, att länsstyrelsernas juridiskt utbildade personal enligt
förslaget skulle få en gynnsammare ställning än den i allmänhet inom
förvaltningen fastslagna. Därest det gällt att bestämma nya regler uti ifrågavarande
avseende, skulle jag icke hava tvekat att medverka till uppnående av
önskvärd likformighet. Nu har emellertid berörda ordning redan tillämpats,
och jag anser mig med hänsyn härtill icke böra påkalla en ändring.
I övrigt har jag funnit anledning till avvikelse från de av utredningen angivna
löneställningarna allenast i fråga örn telefonisterna, vilka, i avvaktan
på en allmän omprövning, vid nyanställning enligt vedertagna regler böra placeras
högst i 2:a lönegraden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
97
Personalens antal.
Utredningen.
Vid bedömande av behovet av personal har utredningen, som lämnat länsstyrelserna
tillfälle att yttra sig häröver, utgått från att de av utredningen
föreslagna organisationsförändringarna genomföras. Beträffande personalbehovet
vid länsstyrelserna i de norrländska länen har utredningen tagit hänsyn
till de i dessa län rådande särskilda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet
att inverka på arbetsbördan (betänkandet sid. 146 ff).
Såsom förut framhållits bör enligt utredningens förslag ytterligare
föredragandebefattningar inrättas.
I fråga om landskanslierna föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster
i samtliga län utom Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Kronobergs och Västmanlands län. Av nämnda länsstyrelser har länsstyrelsen
i Uppsala län ansett behov av ökning av antalet föredragande till
tre föreligga. Jämförelse med arbetsbördan i andra län synes emellertid
utredningen giva vid handen, att ytterligare länsassessorstjänst icke bör inrättas
i Uppsala län. Så länge viss föredragningsskyldighet vid länsstyrelsen
i Gotlands län kan fullgöras av landsfogden i länet, finner utredningen icke
anledning föreligga att därstädes inrätta länsassessorstjänst. Med hänsyn
till arbetsbördan vid länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster
vid landskanslierna i de två förstnämnda länen till fyra samt i Göteborgs och
Bohus län till tre. Av sist nämnda länsstyrelser hava länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus län var för sig ifrågasatt utökning av antalet dylika
tjänster till fem. Med tillämpning av föreslagna regler för föredragningens
ordnande föreslås emellertid antalet böra begränsas till fyra, jämväl efter
överflyttning vid länsstyrelsen i Stockholms län från landskontoret till landskansliet
av ärenden enligt jorddelningslagen m. m. Vid övriga länsstyrelser,
där utökning av antalet länsassessorstjänster å landskansliet föreslås, skall
enligt förslaget endast en ny befattning inrättas.
Beträffande landskontoren finner utredningen behov av utökning av antalet
länsassessorstjänster föreligga allenast vid fyra länsstyrelser, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län. Taxeringsarbetet i dessa län är, enligt vad för utredningen
tillgängliga uppgifter utvisa, av betydligt större omfattning än i andra län.
Att därav framtvingats befrielse för landskamreraren från övriga arbetsuppgifter
nära nog hela året, synes utredningen visa, att ytterligare föredragandekraft
erfordras. Genom den vidgade möjligheten till bokföringsgranskningar
hos skattskyldiga efter 1935 års ändringar i taxeringsförordningen samt
anställandet av särskilda bokföringssakkuniga — taxeringsrevisorer — närmast
för sådan granskning under hela året, kan antagas, att landskamrerarens
arbetsbörda bliver än mera ökad. Utökning av antalet länsassessorstjänster
till två föreslås därför vid nämnda fyra länsstyrelser.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 7
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Utredningen övergår härefter till frågan om det totala personalbehovet vid
de särskilda länsstyrelserna och fördelningen av arbetskrafterna
mellan ordinarie och icke-ordin arie personal.
Till en början erinrar utredningen därvid om, att de ordinarie tjänsterna
under innevarande budgetår utgöra allenast omkring 46 procent av totala
antalet, tillfällig arbetskraft ej medräknad. Relationen mellan antalet ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän är således onormal. Den oproportionerligt
höga procent, som icke-ordinarie tjänstemän, vilka fylla ett varaktigt behov
av arbetskraft, utgöra av hela personalen, omkring 54 procent, giver vid
handen, att antalet ordinarie tjänster i betydande omfattning bör ökas.
Vid avvägningen av förhållandet mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän har utredningen, under beaktande av de fördelar den extraordinarie
anställningen medför och kommer att medföra samt under antagande,
att extra-ordinarie anställning skall kunna vinnas enligt de regler, utledningen
föreslagit, ansett skäligt, att omkring 60 procent av den vid varje
avdelning erforderliga personalen, expeditionsvakter och telefonister i detta
sammanhang ej medräknade, bör erhålla ordinarie ställning.
I samband med uppgörande av förut omförmälda förslag till typorganisationer
vid länsstyrelserna har utredningen på grundval av de undersökningar
och iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda länsstyrelsernas arbetsbörda
ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter, uppskattat
det för fullgörande av de länsstyrelserna nu åliggande arbetsuppgifter, som
alltjämt skola åvila desamma, normala behovet av personal för de särskilda
landskanslierna och landskontoren. Totala personalbehovet å nämnda avdelningar
enligt utredningens beräkningar ävensom fördelningen av personalen
mellan ordinarie och icke-ordinarie inom varje kategori av befattningshavare
framgår således av de vid detta protokoll fogade bilagorna D och E.
Utredningen anmärker, att särskilda förhallanden kunna motivera avvikelse
från de i sist åberopade förslag angivna siffrorna för personalbeståndet.
Därest personalen på grund av ålder eller andra omständigheter icke kan anses
fullt arbetsduglig, måste uppenbarligen ytterligare personal erfordras.
Enär dylika förhållanden dock icke böra inverka vid fördelningen av arbetskrafterna
mellan ordinarie och icke-ordinarie, har utredningen i detta sammanhang
ansett sig kunna bortse fran sådana och liknande omständigheter.
Till dylika avvikelser från normala förhållanden måste emellertid hänsyn
tagas vid bedömande av medelsbehovet för visst budgetår. I de fall de angivna
talen för personalbeståndet vid viss länsstyrelse mera väsentligt understiga
nuvarande personalantalet mäste under en övergångstid sådan länsstyrelse
anvisas medel utöver vad enligt typorganisationen skulle vara erforderligt.
Jämväl andra omständigheter anses kunna påkalla, att personal
tillfälligtvis tages i anspråk utöver den här beräknade. Tillfällig arbetskraft
måste i mycket stor utsträckning anlitas å landskontoren för kronouppbörden.
Å båda avdelningarna kan personalen tillfälligtvis erfordras för
undanröjande av arbetsbalans. Beräkningen av den tillfälliga personal, som
för dylika ändamål kan erfordras, erbjuder dock väsentliga svårigheter, då
Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.
99
behovet givetvis kan ändras år från år. Vid beräkningen av delposten till
grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal har utredningen medtagit
de belopp, som med ledning av nu tillgängliga uppgifter kunnat beräknas
erforderliga utöver medel till avlöning åt personal enligt typorganisationerna.
I fråga om antalet ordinarie expedition svakter, som för närvarande
utgör 2 vid alla länsstyrelser utom vid länsstyrelsen i Malmöhus län, varest
3 ordinarie finnas, föreslås icke annan förändring än utökning av antalet
expeditionsvakter i lönegraden B 5 vid länsstyrelserna i Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län från en till två. För länsstyrelsen i Stockholms
län föreslås dessutom, att en sedan nio år tjänstgörande expeditionsvakt beredes
extra-ordinarie anställning ävensom att en extra expeditionsvakt må
nyanställas. Vidare har en icke-ordinarie expeditionsvakt ansetts fortfarande
erforderlig vid länsstyrelsen i Uppsala län, varest telefonväxeln skötes av
expeditionsvakterna. För länsstyrelsen i Västerbottens län har, liksom nu,
beräknats en icke-ordinarie expeditionsvakt gemensam för länsstyrelsens
båda avdelningar och vägingenjörskontoret. I anledning av utvidgning av
lokalerna vid länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Gävleborgs och Västernorrlands
län har envar av dessa länsstyrelser anmält behov av ytterligare
expeditionsvakt. Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs län hava beräknat medel för arvoden åt personal för utförande
av expeditionsvakt åliggande göromål. Utredningen har ansett sig
böra räkna med att sålunda anmälda behov böra tillgodoses, vilket emellertid,
där fast anställd personal icke redan finnes, torde tillsvidare kunna ske
utan att personalen fast knytes till länsstyrelserna. I efterföljande sammanställning
av totala personalen har ifrågavarande personal medräknats under
rubriken övriga stadigvarande.
Telefonister hava beräknats vid länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län till ett antal av vid länsstyrelsen i Malmöhus län 2
och vid envar av de övriga länsstyrelserna en. Samtliga dessa länsstyrelser
utom länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län hava redan anställt
eller erhållit bemyndigande att anställa telefonist.
Beträffande antalet ordinarie befattningar av olika slag vid de särskilda
länsstyrelserna hänvisar utredningen till följande personalstat, vari
upptagits jämväl antalet icke-ordinarie befattningshavare för tillgodoseende
av konstant behov av arbetskraft.
I anslutning till den sålunda föreslagna personalstaten konstaterar utredningen,
att den nuvarande länsnotarietjänsten av 2:a klass i Östergötlands
län, en av de nuvarande länsnotarietjänsterna av 2:a klass i Malmöhus
län, en av de nuvarande länsbokhallartjänsterna av 2:a klass i sistnämnda
län samt en skrivbiträdestjänst vid länsstyrelsen i Jönköpings län skulle
indragas och därför borde uppföras a övergångsstat. Det kunde emellertid
antagas, att innehavarna av dessa befattningar erhölle befordran till an
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Persoiialstat för länsstyrelserna.
Av utredningen föreslagen organisation.
Befattningshavare å ordinarie stat i lönegrad:
Län
B
30
B 28
B
26
B
24
B
21
B
15
B
7
B 5
B 4
digvarande
Summa stadigvarande
Landssekreterare
Landskamrerare
Länsassessorer av l:a
klass å landskansli
Länsassessorer av lia
klass å landskontor
Länsassessorer av 2:a
klass å landskansli
Länsassessorer av 2:a
klass å landskontor
Länsnotarier av Ira
klass å landskansli
Länsnotarier av Ira
klass å landskontor
Länsnotarier av 2:a
klass å landskansli
Länsnotarier av 2:a
klass å landskontor
Landskanslister
Landskontorister
Förste expeditionsvakterj
Kanslibiträden
Kameral biträden
Expeditionsvakter
Kontorsbitr, ålandskans.]
| Kontorsbitr, å landskont.
Å landskanslierna
Å landskontoren
Gemensamma
Stockholms ..
i
1
1
1
3
1
1
1
1
1
12
6
i
2
3
2
4
8
18
14
3
85
Uppsala ....
i
1
1
1
—
—
1
1
—
-
4
4
i
1
1
1
1
1
6
5
1
32
Södermanlands
i
1
1
1
1
—
1
1
—
—
5
4
i
1
1
1
1
2
7
6
—
36
Östergötlands
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
7
5
i
1
2
1
2
3
9
9
1
49
Jönköpings ..
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
6
4
i
1
1
1
1
3
8
7
1
42
Kronobergs ..
i
1
1
1
—
—
1
1
—
—
4
4
i
1
1
1
1
1
6
5
—
31
Kalmar......
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
5
4
i
1
1
1
1
3
7
8
2
42
Gotlands ....
i
1
—
—
—
—
1
1
—
—
1
2
i
1
1
1
1
—
2
3
—
17
Blekinge.....
i
1
1
1
—
—
1
1
—
—
3
4
i
1
1
1
1
1
5
5
—
29
Kristianstads
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
4
4
i
1
1
1
1
3
7
7
2
40
Malmöhus ..
i
1
1
1
3
1
1
1
1
1
8
6
i
2
2
2
4
6
14
12
3
72
Hallands____
i
1
1
1
—
—
1
1
—
—
3
3
i
1
1
1
1
1
5
5
1
29
Göt. o. Boh.
i
1
1
1
2
1
1
1
1
1
8
5
i
2
2
2
4
4
13
10
2
64
Älvsborgs____
i
1
1
1
1
—
1
1
1
2
8
4
i
1
1
1
2
3
10
9
2
52
Skaraborgs ..
i
1
1
1
1
—
1
1
—
—
4
4
i
1
1
1
1
3
7
7
—
37
Värmlands ..
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
6
4
i
1
1
1
1
3
9
7
1
43
örebro......
i
1
1
1
1
—
1
1
—
—
5
4
i
1
1
1
2
2
7
6
—
37
Västmanlands
i
1
1
1
—
—
1
1
—
—
4
4
i
1
1
1
1
2
6
6
—
33
Kopparbergs
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
6
4
i
1
2
1
2
3
9
8
—
45
Gävleborgs ..
i
1
1
1
1
—
1
1
—
1
6
4
i
1
1
1
2
3
9
8
2
46
Västernorrlands
i
1
1
1
1
1
1
1
1
1
8
&
i
2
2
1
2
3
11
9
2
56
Jämtlands ..
i
1
1
1
1
—
1
1
—
—
5
4
i
1
1
1
1
2
7
7
—
37
Västerbottens
i
1
1
1
1
—
1
1
-
1
5
4
i
1
1
1
2
3
7
8
2
43
Norrbottens..
i
1
1
1
1
—
1
1
1
1
5
4
i
1
1
1
1
3
7
7
1
41
Summa
24|24
23
23
23
4
24
24
6
15
13210024
2S
31 27j40
60
196
178
26
1,038
nan tjänst. Förekomsten av å övergångsstat uppförd tjänst borde dock
icke utan Kungl. Maj:ts medgivande få föranleda, att antalet befattningar
komme att överstiga det i förslagen till typorganisationer angivna tal för den
kategori, varom vore fråga.
I samband med genomförande av den nya organisationen torde, anför ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
101
ledningen i fortsättningen, länsstyrelserna beträffande kansli- eller kameralbiträden
samt kontorsbiträde^ vilka å gällande stat icke äro tilldelade
viss avdelning, meddela beslut angående nuvarande befattningshavares fördelning
mellan landskansli och landskontor. Enligt utredningens förslag
hade allenast en kameralbiträdestjänst tilldelats landskontoren i Jönköpings,
Älvsborgs och Gävleborgs län. För närvarande tjänstgjorde å vart och ett
av dessa landskontor 2 kameralbiträden. Möjlighet förefunnes viserligen att
förflytta befattningshavarna till landskanslierna, vilket emellertid ur arbetssynpunkt
icke kunde anses rationellt. Jämväl dessa tjänster torde därför böra
uppföras å övergångsstat. Så länge det ena av de vid nämnda landskontor
nu tjänstgörande kameralbiträdena kvarstode i tjänst, borde en ordinarie
kontorsbiträdestjänst hållas obesatt.
Sammanlagda antalet ordinarie tjänstemän vid länsstyrelserna utgör enligt
utredningens förslag 638. Då antalet motsvarande tjänstemän för närvarande
utgör 469, lanträntmästaren i Norrbottens län oräknad, innebär alltså
förslaget en ökning med 169 ordinarie tjänstemän.
Om man bortser från expeditionsvakter och telefonister, ställer sig resultatet
för de skilda avdelningarna så, att för landskanslierna de ordinarie tjänstemännens
antal ökats med 104, därav 21 med juridisk utbildning, 49 landskanslister
och 34 biträdesbefattningar, under det att de stadigvarande ickeordinaries
antal minskats med 98. Landskontorens ordinarie personal har
ökats med 63 tjänstemän, därav 11 med juridisk utbildning, 14 landskontorister
och 38 biträdesbefattningar. Att ökningen av landskontorens tjänstemän
för kvalificerat arbete kunnat begränsas på sätt skett förklaras av utredningen
sammanhänga med att landskontorens arbetsbörda icke ökats i
samma omfattning som landskansliernas. Landskontorens stadigvarande icke-ordinarie
personal, nu uppgående till ett antal av 230, skulle enligt förslaget
bliva 178. Att minskningen här ej blivit större finner enligt utredningen
sin förklaring däri, att extrasystemet varit mindre utpräglat å landskontoren
än å landskanslierna.
Yttranden.
Vid remissbehandlingen hava ett flertal länsstyrelser framställt vissa erinringar
mot det av utredningen uppgjorda förslaget till personalorganisation
samt framhållit behovet av ytterligare befattningar utöver de av utredningen
för vederbörande länsstyrelse föreslagna. Beträffande de av dessa
länsstyrelser anförda skälen för inrättandet av nya tjänster samt för ändrad
löneplacering av vissa befattningshavare, tillåter jag mig att hänvisa
till handlingarna i ärendet. Här vill jag endast i korthet omnämna de i
förevarande avseende av länsstyrelserna i huvudsak framställda yrkandena.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att länsbokhållaren av Ira klass bör
uppflyttas till länsassessor av 2:a klass å landskontoret samt att å landskansliet
bör tillkomma ytterligare en länsassessor av 2:a klass. Vidare hem
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
ställer länsstyrelsen, att två av de av utredningen för landskontoret föreslagna
kontorsbiträdesbefattningarna ombildas till kameralbiträdesbefattningar.
Kan icke, såsom länsstyrelsen i Uppsala län tidigare begärt, en assessor av
2:a klass erhållas å landskansliet, framstår det såsom en angelägenhet av
stor vikt för länsstyrelsen att erhålla en länsnotarie av 2:a klass å landskansliet.
Även å landskontoret synes det länsstyrelsen erforderligt, att en länsbokhållare
av 2:a klass anställes. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län
bör lämpligen den nuvarande länsbokhållaren av l:a klass erhålla tjänsteställning
såsom länsassessor av 2:a klass å landskontoret. Mot det föreslagna
antalet tjänstemän har länsstyrelsen i Östergötlands län intet att erinra,
men hemställer, att å landskontoret erhålla en länsassessor av 2:a klass i
stället för den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass. Länsstyrelsen
i Jönköpings län vidhåller sina till utredningen framställda yrkanden
om en landskanslist- och en landskontoristtjänst utöver vad utredningen
föreslagit. Om landskamrerarens rätt till ledighet i samma omfattning som
tidigare ej längre är tillfinnandes, framträder därjämte behovet av en länsassessor
av 2:a klass å landskontoret såsom ofrånkomligt. Från länsstyrelsen
i Kronobergs län föreligger hemställan att antalet ordinarie juristbefattningar
å landskansliet måtte utökas med en ordinarie länsnotarie av 2:a
klass samt att för landskontorets vidkommande den extra ordinarie länsbokhållartjänsten
måtte ombildas till en ordinarie länsbokhållartjänst av 2:a
klass. Enligt länsstyrelsens i Kalmar län mening bör en länsassessorsbefattning
av 2:a klass inrättas å landskontoret. Utan tvekan anser sig länsstyrelsen
i Gotlands län böra förorda inrättandet av en assessorstjänst av lia klass
å vardera avdelningen. I sådant fall torde indragning kunna ske av länsnotarietjänsten
å landskansliet och av länsbokhållartjänsten å landskontoret.
Därjämte vidhåller länsstyrelsen tidigare framförda krav på att skrivbiträdet
å landskontoret placeras å ordinarie stat såsom kontorsbiträde. Länsstyrelsen
i Blekinge län understryker bestämt behovet av en ny länsassessorsi
jänst av 2:a klass å såväl landskansliet som landskontoret. Vidare kan
länsstyrelsen icke finna något rimligt skäl, varför utredningen föreslagit
ett nedbringande av de av länsstyrelsen begärda fyra landskanslistbefattningarna
till tre. Det synes länsstyrelsen i Kristianstads län föreligga behov
av ytterligare en föredragande å landskontoret, vilken bör erhålla länsassessorsbefattning
av 2:a klass. Å landskansliet synes en länsnotarie av 2:a klass
vara erforderlig. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning föreslår länsstyrelsen
i Malmöhus län, alt landssekreterarens närmaste man placeras i 30:e
lönegraden och benämnes andre landssekreterare. Därjämte föreslår länsstyrelsen
beträffande landskansliet, att de av utredningen föreslagna tre länsassessorerna
av 2.-a klass uppflyttas till Ira klass, att antalet landskanslister
utökas till tio samt att två nya kontorsbiträden tillkomma. Därvid erfordras
dock icke den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass samt endast
ett kanslibiträde och 13 icke-ordinarie befattningshavare. Vidkommande
landskontoret anser länsstyrelsen, att antalet länsassessorer av lia klass
Kungl. May.ts proposition nr 178.
103
bör ökas med två, att båda länsbokhållare böra hänföras till l:a klass samt
att antalet landskontorister bör ökas med en till sju. Däremot kan för landskontorets
del avvaras länsassessorn av 2:a klass, ett kontorsbiträde samt en
icke-ordinarie befattningshavare. För ett flertal befattningshavare föreslår
länsstyrelsen ändrad löneplacering. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller,
att en länsassessorstjänst av 2:a klass bör inrättas å vardera avdelningen
samt ytterligare en icke-ordinarie befattningshavare tillkomma å landskansliet.
Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör ännu en länsassessorstjänst av
2:a klass inrättas å landskansliet. Samma befattning bör införas även å
landskontoret, varjämte ett kameralbiträde torde böra tillkomma. Länsstyrelsen
i Örebro län hemställer örn inrättandet av en länsassessorstjänst av
2:a klass å landskontoret. Samma framställning göres av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som dessutom anser att en länsnotariebefattning av 2:a klass
bör inrättas å landskansliet. Likaledes länsstyrelsen i Gävleborgs lån finner
önskvärt, att en länsassessor av 2:a klass anställes å landskontoret. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller behovet av en länsassessor av 2:a
klass å landskansliet. Slutligen anse länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens
län behov föreligga av en länsassessor av 2:a klass å landskontoren.
Departementschefen.
I enlighet med den av mig i det föregående utvecklade uppfattningen bör
det nuvarande antalet länsassessorstjänster å ordinarie stat bibehållas oförändrat.
Den arbetsbörda, som åvilar de tre största länsstyrelserna, synes
mig emellertid motivera, att för dessa länsstyrelser beredes möjlighet att
genom anställande av extra ordinarie befattningshavare i 27 :e lönegraden
utöka antalet mera kvalificerade föredragande. Genom en dylik löneplacering
föregripes icke en framtida prövning av löneställningen. Jag avser sålunda
för envar av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län en extra ordinarie länsassessor i nyssnämnda lönegrad å landskansliet
och en å landskontoret.
Den arbetsbörda, som åvilar landskontoret i Västernorrlands län, synes mig
vara av en så betydande storleksordning, att det får anses försvarligt, att
jämväl för denna länsstyrelse beräkna en extra ordinarie länsassessor i 27 :e
lönegraden å landskontoret.
Av de av utredningen föreslagna 27 nya assessorstjänsterna återstå härefter
20, avsedda för landskanslierna. I anslutning till den av statskontoret
uttalade meningen synas dessa böra i lämplig proportion fördelas å lönegraderna
B 24 och B 21, därvid det övervägande antalet bör hänföras till sistnämnda
lönegrad. Jag förordar alltså, att i förhållande till utredningens förslag
antalet länsnotarier av l:a klass i Stockholms och Malmöhus län utökas med
en vid vardera länsstyrelsen samt att envar av samtliga länsstyrelser med
undantag av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands
och Västmanlands län förses med ytterligare en länsnotarie av 2:a klass.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antalet nuvarande och av departementschefen föreslagna stadigvarande befattningshavare vid länsstyrelserna,
Befattnin
g s h
a v a
r e
å o
r d i
nar
i e stat
i 1
ö n
grad:
B 30
B 27
B
24
B 21
B
15
Län
Lands-
sekreterare
Lands-
kamrerare
Läns- assessor å
landskansli
Läns- assessor å
lands- kontor
Läns- notarie
av l:a kl.
Läns- bokhållare
av l:a kl.
Läns- notarie
av 2:a kl.
Läns- bokhållare
av 2:a kl.
Lands-
kanslist
Lands-
kontorist
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga- nisation
Departe-
mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe- i mentschefen
Nuv. orga-
nisation
Departe-
mentschefen
Stockholms.....
1
1
1
1
1
1
x
1
1
1
1
i
2
i
12
Uppsala .........
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Södermanlands.....
]
1
1
l
1
x
1
x
1
x
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
2
4
3
4
Östergötlands........
1
1
1
in
l
i
i
1
o
5
3
4
Jönköpings.........
1
1
]
1
i
1
1
x
x
1
1
0
7
6
5
5
Kronobergs......
1
1
1
1
1
i
i
x
t
1
o
3
4
Kalmar............
1
1
1
1
1
x
1
1
2
4
5
3
4
Gotlands.........
1
1
1
1
1
0
1
4
4
Blekinge ........
1
1
1
1
1
i
1
1
X
1
1
x
1
1
1
1
1
1
1
1
3
3
Kristianstads ........
1
1
1
i
1
1
i
1
z
3
3
4
4
4
Malmöhus.........
1
1
1
1
i
1
1
1
1
2
1
1
2
2
8
Hallands ............
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
2
3
3
3
Göteborgs och Bohus.
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
2
i
1
6
8
5
5
Älvsborgs.........
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
2
i
2
5
7
4
4
Skaraborgs..........
1
1
1
1
i
i
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Värmlands...........
1
1
1
1
1
1
i
1
O
5
4
6
4
4
4
4
Örebro..............
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
3
5
4
4
4
Västmanlands........
1
1
1
1
i
1
1
1
l
1
1
1
2
4
3
3
Kopparbergs.........
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
1
4
6
4
Gävleborgs...........
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
1
4
6
3
4
5
Västernorrlands......
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
2
1
4
7
3
Jämtlands...........
1
1
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
3
5
3
4
Västerbottens........
1
i
1
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
1
3
5
4
4
Norrbottens..........
1
1
1 |
1
i
1
1
1
1
1
1
1
1
2
—
1
3
5
3
4
Summa
24
24
24
24
23
23
23
23 |
24
26 !
24 1
24 |
8 1
24
8
15
as !
130
86
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län
Befattningshavare å ordinarie
stat i
lönegrad
Övriga stadigvarande
en-
ina
Summa
stadig-
varande
För
expe
tioi
va
B 7
B 5
B 4
ste
di-
1S-
kt
Kansli-
biträde
Expedi-
tions-
vakt
Kontors-
biträde
Å lands- kanslierna
Å lands- kon- toren
Geni
sam
3.?
C/J <1
P *
C. o
o ra
3 P
l
3
g O
B. ra
W *0
O P
sr ra
2,ra
ra r
SJ
3.?
C/J ^
Sö
C". O
§ era
?
3
g ö
5. ra
O Sö
sr ra
2, ra
ra 1
3
3.?
c/i ^
Sö •
£ o
o *-1
3 era
1
3
g O
5. ra
ra sö
3* 3.
2, ra
ra 1
SJ
B C
55 ^
p
C. o
O rS
3 Cici
** P
i
3
g G
5- ra
ra sö
ra*
3
2
SJ c
S *
C. o
O ra
3 era
^ Sö
i
3
g O
3. ra
ra P
sr ra
2, ra
ra 1
SS
3 ^
3. c
£ <
g °
Stg
1
3
g G
E* ra
ra P
sr ra
2. <?
ra 1
3
2.?
C/J ^
P •
C. o
© rS
3®
ra ö
3 ra
P
2, ?
3
3 C
55* ^
p
C. o
2(3
3
3
g G
E. ra
c/j *"3
ra P
sr ra
2. ra
ra ''
3
Stockholms...............
l
i
2
2 + 3
1
3
4
4 + 8
29
17
26
17
3
2
85
84
Uppsala..................
l
i
—
1 + 1
1
1
2
1+1
9
6
7
5
1
1
32
32
Södermanlands............
l
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 2
11
7
8
6
—
—
36
36
Östergötlands.............
1
i
2
1 + 1
1
1
2
2 + 4
13
9
12
9
1
1
50
49
Jönköpings ...............
1
i
2
1 + 1
1
1
2
1 + 2
12
8
10
8
1
1
41
42
Kronobergs...............
l
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 1
9
6
6
5
—
—
31
31
Kalmar ..................
1
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 3
10
7
11
7
—
2
39
41
1 Gotlands..................
1
i
1
1 + 1
1
1
1
1 + 0
3
2
3
3
—
—
17
17
Blekinge..................
l
i
—
1 + 1
1
1
2
1 + 1
6
5
7
5
—
—
28
29
i Kristianstads..............
l
i
1
l + l
1
1
3
1+2
8
7
8
7
1
2
36
39
Malmöhus ................
l
i
1
2 + 2
2
3
6
4 + 6
25
15
14
13
3
2
74
72
Hallands..................
l
i
1
1 + 1
1
1
1
1 + 1
10
5
5
5
—
1
30
29
Göteborgs och Bohus......
l
i
2
2 + 2
1
2
5
4 + 4
20
14
11
11
3
2
62
64
Älvsborgs .................
l
i
2
1 + 1
1
1
3
2 + 3
17
10
9
9
—
2
50
51
Skaraborgs................
l
i
1
1 + 1
1
1
1
1 + 3
10
7
11
7
—
—
38
37
Värmlands................
1
i
—
1 + 1
1
1
3
1 + 2
12
9
8
7
—
1
41
42
Örebro...................
l
i
1
1 + 1
1
1
2
2 + 1
10
7
6
6
—
—
34
36
Västmanlands.............
l
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 2
8
6
9
6
—
—
33
33
Kopparbergs..............
l
i
2
1 + 1
1
1
3
2 + 3
13
9
12
9
—
—
45
45
Gävleborgs................
l
i
2
1 + 1
1
1
4
2 + 3
13
9
8
8
—
2
42
46
Västernorrlands...........
l
i
2
2 + 1
1
1
4
2 + 4
16
11
11
9
1
2
50
55
Jämtlands................
l
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 2
11
7
9
7
—
—
37
37
Västerbottens.............
l
i
1
1+1
1
1
3
2 + 3
11
7
10
8
2
2
42
43
Norrbottens...............
1
i
1
1 + 1
1
1
2
1 + 2
8
6
9
7
—
1
35
39
Summa
24
24
29
56
25
29
63
103
294
196
230
184
16
24
1,008
1,029
Anm. 1: För underlättande av jämförelsen med utredningens personalstat har i departementschefens förslag beträffande kanslibiträden (B 7) och cn
kontorsbiträde!! (B 4) uppdelning skett å landskansli och landskontor. Första siffran avser landskansli och andra landskontor.
Anm. 2: I det för Jönköpings län angivna nuvarande totalantalet befattningshavare ingår icke skrivbiträdet i lönegraden B 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178
106
Kungl. Majlis proposition nr 178.
Med hänsyn till den enligt min mening väl stora ökning av det totala
antalet befattningar, som utredningen ifrågasatt beträffande vissa länsstyrelser,
anser jag mig böra påkalla en mindre reduktion härutinnan. Utredningen
föreslår, att sammanlagda antalet befattningar ökas vid länsstyrelsen
i Kalmar län från 39 till 42, vid länsstyrelsen i Kristianstads län från 36 till
40, vid länsstyrelsen i Älvsborgs län från 50 till 52, vid länsstyrelsen i Värmlands
län från 41 till 43, vid länsstyrelsen i örebro län från 34 till 37, vid
länsstyrelsen i Västernorrlands län från 50 till 56 och vid länsstyrelsen i
Norrbottens län från 35 till 41.
Det av utredningen föreslagna antalet befattningar anser jag utan olägenhet
kunna minskas med en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,
Älvsborgs, Värmlands och örebro län samt med två vid envar av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Norrbottens län, eller sålunda med sammanlagt
nio befattningar. Dessa fördela sig med tre å landskanslierna och
sex å landskontoren.
Av de befattningar, som ur utredningens förslag böra avföras från landskanslierna,
äro två ordinarie, nämligen en landskanslistbefattning vid envar
av länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län samt en icke-ordinarie,
nämligen en biträdesbefattning i Norrbottens län.
För landskontorens vidkommande innebär mitt förslag en minskning i
förhållande till utredningens personalstat med dels fyra ordinarie kontorsbiträdesbefattningar,
nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kristianstads,
Värmlands, örebro och Norrbottens län, dels ock två icke-ordinarie biträdesbefattningar,
nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands
län.
Dessutom förordar jag i förhållande till utredningens förslag vissa mindre
jämkningar beträffande befattningshavarnas löneställning samt uppdelning
å ordinarie och icke-ordinarie, på sätt närmare framgår vid jämförelse mellan
den av utredningen föreslagna personalstaten och sammanställningen av
det av mig framlagda förslaget.
För närvarande finnas — örn jag bortser från lanträntmästaren å övergångsstat
i Norrbottens län och skrivbiträdesbefattningen i lönegraden B 2
i Jönköpings län — 1,008 stadigvarande befattningshavare, därav 468 ordinarie.
Utredningens förslag ökar det totala antalet befattningshavare till
1,038, därav 638 ordinarie. Enligt mitt förslag åter kommer antalet stadigvarande
befattningshavare att uppgå till 1,029, därav 625 ordinarie, vilket
sålunda innebär en ökning av totalantalet befattningshavare med 21 och
samtidigt en ökning av de ordinarie tjänstemännens antal med icke mindre
än 157.
De icke-ordinarie befattningshavarna uppgå enligt mitt förslag till 404.
I förhållande till utredningens förslag har jag beträffande denna personal
vidtagit de förändringar, som framgå av följande sammanställning. För att
underlätta jämförelsen har jag bibehållit biträdesbefattningarna uppdelade å
avdelningar. Med siffror inom parentes har angivits utredningens förslag, i
de fall avvikelse skett.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Sammanställning av departementschefens förslag rörande icke
ordinarie befattningshavare.
Län
Landskansli
Landskontor
Gemensamt
Summa
1
Juris-
ter
Lands-
kans-
lister
Biträ-
den
Juris-
ter
Lands-
konto-
rister
Biträ-
den
Exp-
vakt
Tele-
fonist
Stockholms................
5(4)
10
2(4)
3(2)
4
10(8)
1(2)
1
36
Uppsala...................
2
3
1
1
2
2
1
—
12
Södermanlands.............
2
3
2
2
2
2
—
—
13
Östergötlands ..............
2
5
2
2
3
4
—
1
19
Jönköpings.................
2
4
2
1
3
4(3)
—
1
17
Kronobergs................
2
3
1
1
2
2
—
—
11
Kalmar....................
2
3
2
1
3
3(4)
1
1
16
Gotlands..................
1
1
—
—
2
1
i.
—
—
5
Blekinge...................
2
2
1
1
2
2
—
—
10
Kristianstads...............
2
4
1
1
3
3
1
1
16
Malmöhus.................
5(4)
6
4
3(2)
4
6
-(1)
2
30
Hallands..................
2
2
1
1
2
2
—
1
11
Göteborgs o. Bohus.........
3(2)
7
4
3(2)
3
5
1
1
27
Älvsborgs..................
2
6
2
2
3
4
1
1
21
Skaraborgs ................
2
4
1
2
3
2
—
—
14
Värmlands ................
2
5
2
1
3
3
—
1
17
Örebro....................
2
3
2
2
2
2
—
—
13 ;
; Västmanlands..............
2
3
1
2
2
2
—
—
12
Kopparbergs...............
2
5
2
2
3
4(3)
—
—
18
Gävleborgs ................
2
5
2
2
3
3
1
1
19 !
Västernorrlands............
2
6
3
3(2)
3
3(4)
1
1
22 1
Jämtlands.................
2
4
1
2
3
2
—
—
14
Västerbottens..............
2
3
2
2
3
3
1
1
17
Norrbottens................
2
3
1(2)
2
3
2
—
1
14
Summa
54
100
| 42
42
| 66
76
9
15
404
Vid bifall till den av mig förordade utökningen av befattningarna i lönegraden
B 21 torde å övergångsstat böra uppföras en länsbokhållartjänst
av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län. Antalet länsbokhållare av
2:a klass därstädes utgör nämligen för närvarande två, men skulle enligt
mitt förslag nedsättas till en. Förekomsten av denna å övergångsstat uppförda
tjänst bör dock icke få föranleda, att antalet juristbefattningar vid
landskontoret utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiger det av mig förordade.
Därest, på sätt jag föreslagit, någon uppdelning av biträdesbefattningarna
i lönegraden B 7 å länsstyrelsernas olika avdelningar icke kommer till
stånd, erfordras icke överflyttning å övergångsstat av de av utredningen därtill
föreslagna kameralbiträdesbefattningarna. Däremot bör i enlighet med
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
utredningens förslag å övergångsstat uppföras den nuvarande skrivbiträdes - befattningen i Jönköpings län. I personalförteckningen bör emellertid anmärkas,
att en av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna
vid nämnda länsstyrelse skall hållas obesatt, så länge ifrågavarande skrivbiträde
kvarstår i tjänst.
Vid fördelningen länsstyrelserna emellan av de stadigvarande befattningarna
har jag ansett angeläget att i möjligaste mån följa de av utredningen uppgjorda
typorganisationerna. De yrkanden, som från skilda länsstyrelser
framkommit rörande avvikelser härifrån, har jag därför icke funnit mig
i vidare mån än av det anförda följer böra tillstyrka. Skulle på grund av
tillfälliga omständigheter ökat personalbehov inställa sig, lärer detta få prövas
i vanlig ordning.
Anslagsberäkningen.
Med hänsyn till det vidlyftiga administrativa förfarande, som måste föregå
ikraftträdandet av de av mig förordade ändringarna beträffande länsstyrelsernas
arbetsformer, finner jag mig nödsakad föreslå, att den gällande ordningen
lämnas i huvudsak orubbad till och med utgången av innevarande
år. Med avseende å anslagsberäkningen betyder detta, att personalens nuvarande
antal och löneplacering måste läggas till grund för uppskattningen av
medelsbehovet för tiden 1 juli—31 december 1937 samt att de av mig föreslagna
personal- och avlöningsförändringarna bliva avgörande för samma
uppskattning för återstoden av budgetåret.
I det följande skall jag med utgångspunkt från gällande avlöningsstat för
länsstyrelserna upptaga de olika posterna var för sig till granskning.
Anslagsposten till avlöningar till landshövdingarna är för
närvarande uppförd med 494,600 kronor. Efter avräkning av familjepensionsavdragen,
tillhopa 16,100 kronor, bör posten för nästa budgetår upptagas
med (494,600— 16,100) 478,500 kronor.
Till avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat
är i gällande avlöningsstat uppfört ett belopp av 2,930,000 kronor. Efter avdrag
av sammanlagda beloppet av familjepensionsavdragen, i runt tal 95,000
kronor, erhållas 2,835,000 kronor. Då till avlöningar till ifrågavarande befattningshavare
enligt den av mig förordade personalorganisationen efter vederbörliga
pensionsavdrag åtgår 3,385,000 kronor, bör å avlöningsstaten uppföras
hälften av (2,835,000 + 3,385,000) 6,220,000 kronor eller 3,110,000
kronor.
Till avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat
bör uppföras oförändrat belopp eller 4,300 kronor.
I utredningens förslag har upptagits en anslagspost till avlöningar till
övriga tjänstemän å övergångsstat. En dylik post bör ock ingå
i den nya avlöningsstaten. Under densamma böra beräknas medel till en länsbokhållare
av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län och ett skrivbiträde
i Jönköpings län. Posten bör därför upptagas med hälften av 9,200 kronor
eller 4,600 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
109
Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj: t, är för närvarande uppförd med 7,000 kronor.
Från posten bestridas ersättningar till sakkunniga för biträde åt länsstyrelserna
vid utredningar m. m. Utredningen föreslår, att härför beräknas
ett belopp av 15,000 kronor, enär knappheten å medel medfört, att länsstyrelserna
avhållas från anlitande av fackteknisk sakkunskap. Jag är för
min del beredd tillstyrka, att 10,000 kronor beräknas för ändamålet under
nästa budgetår.
I det föregående har jag redogjort för utredningens förslag rörande arvoden
m. m. till försvarsassistenterna ävensom för de yttranden, som avgivits över
förslaget. Jag har därvid förklarat mig anse, att den av utredningen förordade
anordningen i princip bör följas. Befattningshavarna böra sålunda benämnas
försvarsassistenter och icke, såsom från några håll föreslagits, militärassistenter
samt förordnas av Kungl. Majit för viss tid.
Liksom utredningen anser jag, att arvodet till försvarsassistenterna bör
göras rörligt. Årsarvodet synes mig lämpligen böra bestämmas till 800 kronor
och dagarvodet till 8 kronor. Därigenom skulle assistenterna vid tjänstgöring
under helt år komma upp till ungefär samma ersättning, som utgår
till flertalet rullföringsbefälhavare, vilket jag finner lämpligt. Dyrtidstillägg
bör i enlighet med utredningens förslag icke utgå å års- och dagarvoden.
Mot utredningens förslag rörande ersättning under resor har jag icke något
att erinra. Efter samråd med chefen för finansdepartementet förordar jag,
att den föreslagna ändringen av 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsreglementet
vidtages.
Vid uppskattningen av medelsbehovet för avlönande av försvarsassistenterna
har jag utgått från inhämtade upplysningar rörande den ungefärliga
tid, varunder behov av assistenter för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 beräknas
föreligga. Med ledning av dessa uppgifter och i anslutning till de av
mig förordade grunderna för arvodenas bestämmande beräknar jag medelsbehovet
till 60,000 kronor. På grund av den osäkerhet, som måste vidlåda
förhandsberäkningarna rörande tiden för assistenternas anlitande, anser jag
mig emellertid böra förorda, att posten anvisas förslagsvis.
Till arvode och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, bör alltså
för nästa budgetår beräknas ett belopp av (10,000 + 60,000) 70,000 kronor,
uppdelat med 10,000 kronor å en post till ersättning till sakkunniga till
biträde vid utredningar m. m. och med 60,000 kronor å en post till ersättning
till försvarsassistenter.
I gällande avlöningsstat är till grundavlöningar m. m. till ö vrig
icke-ordinarie personal upptaget ett belopp av 1,370,000 kronor.
Frånräknas 60 procent av familjepensionsavdragen, i runt tal 10,000
kronor, erhålles ett belopp av 1,360,000 kronor.
För nästa budgetår uppskattar utredningen posten till 1,110,000 kronor.
Utredningen bar därvid icke räknat med familjepensionsavdrag. Frånräknas
60 procent av dessa, i runt tal 15,000 kronor, uppgår posten till 1,095,000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
kronor. Vid bifall till de av mig förordade ändringarna av utredningens förslag
rörande den icke-ordinarie personalen bör sistnämnda belopp dels minskas
med 5,000 kronor, dels ock höjas med 50,000 kronor i anledning av mitt
förslag rörande extra ordinarie länsassessorer. Härvid erhålles 1,140,000 kronor.
För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (1,360,000 + 1,140,000)
2.500.000 kronor eller 1,250,000 kronor.
Till avlöningsförhöjningar m. m. till övrig icke-ordinarie
personal bör beräknas hälften av det nuvarande beloppet,
50.000 kronor, och hälften av det av utredningen föreslagna, 81,000 kronor,
eller i runt tal 66,000 kronor.
Det i gällande avlöningsstat upptagna beloppet av 124,000 kronor till a vlöningsförstärkning
till landssekreterare och landskamrerare
bör i den nya avlöningsstaten upptagas oförändrat.
I gällande avlöningsstat är vidare upptagen en post till provisoriskt
dyrortstillägg. Från denna post bör för nästa budgetår bestridas lönekompensation
till extra ordinarie befattningshavare i anledning av familjepensioneringen.
Postens beteckning bör därför ändras till provisoriskt dyrortstillägg
m. m.
Utredningen beräknar posten till 35,500 kronor, medan i gällande avlöningsstat
upptagits 23,300 kronor. Vid tillägg av de förut under posten till
grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal angivna familjepensionsavdragen
uppgå nämnda belopp till 50,500 respektive 33,300 kronor.
För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (50,500 + 33,300)
83,800 kronor eller 41,900 kronor, vilket belopp för avrundning av avlöningsstatens
slutsumma synes böra jämkas till 42,600 kronor.
Då tillfällig löneförbättring till lanträntmästaren i Norrbottens län icke vidare
skall utgå, bör posten till tillfällig löneförbättring till en
lanträntmästare icke medtagas i den nya avlöningsstaten.
Länsstyrelsernas avlöningsstat kommer sålunda att vid bifall till vad jag
här förordat sluta å (478,500 + 3,110,000 + 4,300 + 4,600 + 70,000 +
1.250.000 + 66,000 + 124,000 + 42,600) 5,150,000 kronor. För innevarande
budgetår har anvisats 5,004,000 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna följande personalförteckning för länsstyrelserna,
att tillämpas från och med den 1 januari 1938:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
lil
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Län
Löne-
grad
B 30
Löne- grad
B 27
Löne-
grad
B 24
Löne-
grad
B 21
Löne-
grad
B 15
Löne-
grad
B 7
Löne- grad
B 5
Löne-
grad
B 4
CA
cd
2f r
|§
3 T
3
pr
§ r
P P
5= t
CD
g r
i £
CA 3
O *?
•i
P
< - i_i P f-l
r, p 3
p cd
8
2 ö- ^ O
& 3* P:
Z. se» 3
“ CA
g g
£ 3
ris
ll P 3
jr 2. T
ET 5’
CA
CA
§ o1
t? pr r*
p sr
P* 3
Fr ^ ca
P g»
CA CD
TT HH
SS
Sitt
CA CA
<-+• ''
pr
© r
3 p
r* <-{
S o-
o. Ti
E?
o >5.
3 re
2 re
» Jj
TT ‘O
c re
g**
p
H 3
p: CA
Q* P:
CD 1
r+
o W
ö £
ca *a
< CD
P Q,
5"''
Ko
C 3
Is- si- *1
CD CA
Stockholms ....
i
1
2
2
1
2
1
12
6
1
5
3
12
Uppsala.......
i
1
2
1
1
—
—
4
4
1
2
1
2
Södermanlands.
i
1
2
1
1
1
—
5
4
1
2
1
3
Östergötlands ..
i
1
2
1
1
1
1
7
5
1
2
1
6
Jönköpings.....
i
1
2
1
1
1
1
6
4
1
2
1
3
Kronobergs____
i
1
2
1
1
—
—
4
4
1
2
1
2
Kalmar........
i
1
2
1
1
1
1
5
4
1
2
1
4
Gotlands......
i
1
—
1
1
—
—
1
2
1
2
1
1
Blekinge.......
i
1
2
1
1
—
—
3
4
1
2
1
2
Kristianstads...
i
1
2
1
1
1
1
4
4
1
2
1
3
Malmöhus.....
i
1
2
2
1
2
1
8
6
1
4
3
10
Hallands......
i
1
2
1
1
—
—
3
3
1
2
1
2
Göteb. o. Bohus
i
1
2
1
1
2
1
8
5
1
4
2
8
Älvsborgs ......
i
1
2
1
1
2
2
7
4
1
2
1
5
Skaraborgs.....
i
1
2
1
1
1
—
4
4
1
2
1
4
Värmlands.....
i
1
2
1
1
1
1
6
4
1
2
1
3
Örebro........
i
1
2
1
1
1
—
5
4
1
2
1
3
Västmanlands ..
i
1
2
1
1
—
—
4
4
1
2
1
3
Kopparbergs ...
i
1
2
1
1
1
1
6
4
1
2
1
5
Gävleborgs.....
i
1
2
1
1
1
1
6
4
1
2
1
5
Västernorrlands
i
1
2
1
1
2
1
7
5
1
3
1
6
Jämtlands.....
i
1
2
1
1
1
—
5
4
1
2
1
3
Västerbottens ..
i
1
2
1
1
1
1
5
4
1
2
1
5
Norrbottens....
i
1
2
1
1
2
1
5
4
1
2
1
3
Tjänstemän & övergångsstat.
Befattning
1 länsbokhållare av 2:a klass (Malmöhus län).....
1 skrivbiträde (Jönköpings län) .................
Lönegrad
. B 21
. B 2
Anin.: En av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna vid länsstyrelsen i
Jönköpings län skall hållas obesatt, så länge det å övergångsstat uppförda skrivbiträdet kvarstår
i tjänst;
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
dels godkänna följande avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas under budgetåret 1937/1938:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Avlöningsstat.
Avlöningar till landshövdingarna, förslagsvis kronor 478,500
Avlöningsstat.
1 landshövding (i Malmöhus
län)........ kronor 23,500
1 landshövding (i Göteborgs
och Bohus län) » 23,500
1 landshövding....... » 21,000
21 landshövdingar..... » 441,000
kronor 509,000
Avgå: pensionsavdrag, förslagsvis
................ » 30,500
kronor 478,500
Avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis .................... »
Avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat:
a.
Lön................ kronor 2,500
b. Ålderstillägg........ » 500
c. Tjänstgöringspennin
gar
.............. » 1,300 >
Avlöningar till övriga tjänstemän å övergångsstat,
förslagsvis .................... »
3,110,000
4,300
4,600
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit:
a. Ersättning till sakkunniga
till biträde
vid utredningar m m. kronor 10,000
b. Ersättning till för
svarsassistenter,
förslagsvis
............ » 60,000 ,
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar
m. m...............kronor 1,250,000
b. Avlöningsförhöjnin
gar
m. m., förslagsvis » 66,000 >
Särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän:
a. Avlöningsförstärk
ning
till landssekreterare
och landskamrerare
.............. kronor 124,000
b. Provisoriskt dyrorts
tillägg
m. m., förslagsvis
................. » 42,600 ,
70,000
1,316,000
166,600
Summa förslagsanslag kronor 5,150,000
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
113
dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av .. kronor 5,150,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Vinell.
Bihang till riksdagens protokoll 19.''I7.
1 sami. Nr 178.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Bilaga A.
Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under budgetåret
1934/1935.
Län
Landssed.
och
landskamr.
Länsass.
länsnot.
länsbokh.
Landskansl
och
landskont.
övriga
befattn.-
havare
Summa
Totalsumma
Härav
taxe-
rings-
uppdrag
3
4
5
3
4
5
3
4
5
3
4
5
3
4
5
T.N.
P.N.
Stockholms......
5
1
13
1
8
26
2
28
14
1
Uppsala .........
4
2
13
1
11
10
38
1
2
41
8
13
Södermanlands ...
21
6
2
23
5
28
3
3
Östergötlands ....
5
26
1
2
13
4
6
1
3
50
2
9
61
16
11
Jönköpings ......
4
16
1
3
10
30
1
3
34
9
Kronobergs......
1
13
2
11
3
1
25
2
4
31
5
3
Kalmar..........
4
11
1
12
2
1
5
32
3
1
36
14
Gotlands.........
4
1
2
4
8
1
1
16
2
3
21
4
1
Blekinge ........
3
14
13
1
30
1
31
10
4
Kristianstads.....
3
20
11
34
34
13
7
Malmöhus .......
10
1
3
39
3
20
1
26
2
95
2
8
105
20
30
Hallands.........
8
2
13
10
10
1
1
41
3
1
45
13
7
Göteborgs o. Bohus
4
2
38
2
1
20
2
1
11
1
73
6
3
82
26
7
Älvsborgs ........
4
1
24
4
2
13
41
5
2
48
12
9
Skaraborgs.......
5
2
20
1
1
16
1
6
1
47
2
4
53
12
14
Värmlands.......
6
1
11
2
11
28
3
31
11
2
örebro..........
4
14
2
7
25
2
27
11
2
Västmanlands____
1
3
11
4
6
1
1
18
8
1
27
10
Kopparbergs.....
2
4
1
11
6
12
1
26
10
1
37
9
2
Gävleborgs ......
3
13
3
12
2
1
28
5
1
34
10
9
Västernorrlands ..
3
1
19
3
5
1
28
3
1
32
10
5
Jämtlands.......
8
1
15
4
1
9
32
5
1
38
7
6
Västerbottens ....
3
2
9
2
8
20
4
24
5
6
Norrbottens......
3
1
13
3
7
23
4
27
6
3
Summa
97
18
18
4011
44 |
17 |
256
10 |
121
76
»1
»1
8291
75 |
511
9551
258 |
145
Förklaring.
Kolumn 3 avser vid sidan av tjänsten innehavd befattning eller erhållet uppdrag, avlönat av
statsmedel eller eljest av offentlig natur.
Kolumn 4 avser innehavd befattning i verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj
eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag det
vara må.
Kolumn 5 avser uppgift å utövat förvärvsarbete (Frivillig uppgift).
Kungl. Maj:ts proposition nr 178-
115
Bilaga B.
Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under budget
Äret 1934/1935 m. m.
r a n
O
O
^ r
so
so 3
Länsassessorer
länsnotarier
länsbokhållare
Landskanslister och
landskontorister
Övriga befattnings- havare
Summa befatt- ningshavare
Befattningshavare
med uppdrag i %
av hela antalet
Antal uppdrag per
befattningshavare
med bisysslor
K g.
g*
J-J
hela
an-
talet
med
upp-
drag
utan
upp-
drag
Stockholms .................
2
10
8
87
20
67
23.0
1.4
Uppsala ....................
2
7
5
7
33
21
12
63.6
1.9
Södermanlands..............
—
7
2
—
34
9
25
26.5
3.1
Östergötlands ...............
2
8
10
8
51
28
23
54.9
2.2
Jönköpings..................
1
8
9
—
39
18
21
46.1
1.9
Kronobergs..................
1
6
9
1
31
17
14
54.8
1.8
Kalmar.....................
2
6
10
3
39
21
18
53.8
1.7
Gotlands....................
2
2
4
—
18
8
10
44.4
2.6
Blekinge....................
1
6
7
1
28
15
13
53.6
2.1
Kristianstads................
2
9
7
—
35
18
17
51.4
1.9
Malmöhus ..................
2
12
11
22
77
47
30
61.0
2.2
Hallands....................
2
6
4
7
31
19
12
61.3
2.4
Göteborgs och Bohus........
2
13
15
6
61
36
25
59.0
2.3
Älvsborgs ...................
2
10
8
—
50
20
30
40.0
2.4
Skaraborgs..................
2
7
9
8
39
26
13
66.6
2.0
Värmlands..................
2
5
8
—
41
15
26
36.6
2.1
örebro......................
2
6
6
—
34
14
20
41.2
1.9
Västmanlands...............
2
6
4
1
35
13
22
37.1
2.1
Kopparbergs''................
2
6
8
2
47
18
29
38.3
2.1
Gävleborgs..................
2
•y
i
6
1
43
16
27
37.2
2.1
Västernorrlands.............
2
9
4
1
51
16
35
31.4
2.0
Jämtlands ..................
2
7
6
—
38
15
23
39.5
2.5
Västerbottens................
2
4
3
—
42
9
33
21.4
2.7
Norrbottens.................
2
8
5
—
34
15
19
44.1
1.8
Summa
43
175
168
68
1018
454
564
44.6
2.1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga C.
Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda tjänstemän beträffande uppdrag
i taxeringsnämnd för 1936.
Län
Antal tjänste- män med
uppdrag i
taxerings- nämnd
Antal tjänstemän, som för uppdragets fullgörande
för egen del använt nedanstående antal timmar
Antal tjänstemän som
delvis använt
under
100
100-
199
200-
299
300-
399
400-
499
500-
599
600—
699
700-
799
800—
899
tjänste-
tid
semes-
ter
tjänst-
ledighet
använt
biträde
Stockholms........................
13
2
2
3
1
2
2
1
ii
1
10
Uppsala ..........................
8
1
1
1
1
3
1
4
7
—
8
Södermanlands ....................
5
1
2
2
3
5
—
4
Östergötlands......................
17
1
1
8
3
2
1
1
10
14
4
13
Jönköpings........................
10
1
2
6
1
4
2
—
7
Kronobergs.......................
7
5
2
1
7
—
6
Kalmar...........................
14
1
3
1
2
2
3
1
1
11
8
—
7
Gotlands..........................
5
1
3
1
3
1
—
4
Blekinge..........................
12
1
1
5
4
1
9
10
1
8
Kristianstads......................
12
1
1
8
2
8
12
—
9
Malmöhus ........................
21
8
5
4
2
1
1
8
20
2
18
Hallands..........................
14
3
3
1
5
1
1
8
6
2
4
Göteborgs och Bohus ..............
22
2
4
4
7
5
3
14
4
13
Älvsborgs ........................
11
1
3
1
3
1
1
1
3
10
—
7
Skaraborgs........................
11
1
6
2
1
1
8
10
1
7
Värmlands........................
9
2
2
1
1
3
1
8
8
8
örebro............................
10
1
1
2
2
1
3
2
6
4
8
Västmanlands ....................
11
2
1
1
2
5
6
8
_
6
Kopparbergs ......................
9
2
2
1
2
1
1
—
5
7
9
Gävleborgs........................
10
1
1
1
1
5
1
1
6
—
7
Västernorrlands....................
9
1
2
3
3
_
6
6
8
Jämtlands ........................
8
2
2
3
1
7
1
5
5
Västerbottens......................
5
2
2
1
2
2
1
2
Norrbottens .......................
3
1
1
1
—
1
3
3
Summa
256
15
22
53
55
53
35
18
3
2
102
180
49
181
Kungl. Majlis proposition nr 178■
Kungl Maj:ts proposition nr 178-
117
Bilaga D.
Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.
Län
Jurister
Landskanslist-
befattningar
Biträdes-
befattningar
Total-
ord.
icke
ord.
s:a
ord.
icke
ord.
s:a
ord.
icke
ord.
s:a
Gotlands..............
2
1
3
1
1
2
2
—
2
7
Blekinge.............1
Hallands .............|
Kronobergs...........1
3
2
5
3
2
5
2
1
3
13
Uppsala..............>
Västmanlands ........]
3
2
5
4
3
7
2
1
3
15
Kristianstads .........1
Skaraborgs ...........J
4
2
6
4
4
8
2
1
3
17
Jämtlands.............
4
2
6
5
4
9
2
1
3
18
Södermanlands........|
Kalmar ..............1
4
2
6
5
3
8
2
2
4
18
örebro ...............|
Västerbottens.........]
4
2
6
5
3
8
3
2
5
19
Norrbottens............
5
2
7
5
3
8
2
2
4
19
Jönköpings.............
4
2
6
6
4
10
2
2
4
20
Värmlands.............
4
2
6
6
5
11
2
2
4
21
Kopparbergs..........1
Gävleborgs ...........J
4
2
6
6
5
11
3
2
5
22
Östergötlands...........
4
2
6
7
5
12
3
2
5
23
Älvsborgs..............
5
2
7
8
6
14
3
2
5
26
Västernorrlands........
5
2
7
8
6
14
4
3
7
28
Göteborgs o. Bohus____
6
2
8
8
7
15
6
4
10
33
Malmöhus..............
7
4
11
8
6
14
6
4
10
35
Stockholms ............
7
4
11
12
10
22
6
4
10
43
118
Kungl Maj:ts proposition nr 178.
Bilaga E.
Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren.
Län
Jurister
Landskontorist-
befattningar
Biträdes-
befattningar
Total-
ord.
icke
ord.
s:a
ord.
icke
ord.
s:a
ord.
icke
ord.
s:a
s:a
Gotlands...............
2
_
2
2
2
4
1
1
2
8
Hallands ..............
3
1
4
3
2
5
2
2
4
13
Blekinge .............]
Kronobergs ..........>
3
1
4
4
2
!
6
2
2
4
14
Uppsala..............1
Södermanlands .......|
1 Västmanlands ........;
3
2
5
4
2
6
3
2
5
16
I örebro ...............1
Jämtlands.............
3
2
5
4
3
7
3
2
5
j
17
Skaraborgs.............
3
2
5
4
3
7
4
2
6
18
Kristianstads .........I
Jönköpings ...........>
4
1
5
4
3
7
4
3
7
19
Värmlands ...........)
Norrbottens............
4
2
6
4
3
7
4
2
6
19
Kalmar................
4
1
5
4
3
7
4
4
8
20
Västerbottens.........1
4
2
6
4
3
7
4
3
7
20
Gävleborgs ...........|
Kopparbergs..........
4
2
6
4
3
7
5
3
8
21
Älvsborgs..............
5
2
7
4
3
7
4
4
8
22
Östergötlands..........
4
2
6
5
3
8
5
4
9
23
Västernorrlands........
5
2
7
5
3
8
5
4
9
24
Göteborgs o. Bohus ....
5
2
7
5
3
8
6
5
11
26
Malmöhus.............
5
2
7
6
4
10
8
6
14
31
Stockholms............
5
2
7
6
4
10
11
8
19
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
119
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen........................................................ 1
Inledning............................................................ 2
Allmän översikt över utredningens förslag.............................. 4
Brister i den nuvarande organisationen ................................ 7
Utredningen 8. — Yttranden 30. — Departementschefen 34.
Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas arbetssätt .............. 37
1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.................... 37
Utredningen 37. — Yttranden 41. — Departementschefen 46.
2. Beslutanderätten................................................ 48
Utredningen 48. — Yttranden 52. — Departementschefen 54.
3. Föredragningens ordnande m. m................................. 54
Utredningen 54. — Yttranden 62. — Departementschefen 66.
4. Inbetalning av medel till länsstyrelserna m. m..................... 69
Utredningen 69. — Yttranden 72. — Departementschefen 73.
5. Vissa organisationsfrågor i övrigt................................ 73
Utredningen 73. — Yttranden 75. — Departementschefen 75.
Personalens löneställning m. m......................................... 76
1. Ordinarie befattningshavare...................................... 76
Utredningen 76. — Yttranden 82. — Departementschefen 87.
2. Icke-ordinarie personal .......................................... 89
Utredningen 89. — Yttranden 95. — Departementschefen 96.
Personalens antal .................................................... 97
Utredningen 97. — Yttranden 101. — Departementschefen 103.
Anslagsberäkningen .................................................. 108
Hemställan.......................................................... 110
Bilaga A. Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under
budgetåret 1934/1935 .................................... 114
B. Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under
budgetåret 1934/1935 m. m............................... 115
C. Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän beträffande uppdrag i taxeringsnämnd för 1936.. 116
D. Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.. 117
E. Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren .. 118
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1937:389 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner. a2 i texten
- 2LU 1937:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 44 § och 81 § 4 mom. lagen den 4 juni 1918 s. 5 i texten
- SU 1937:162 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten