Sök i Ratio Lex

Angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 193711938

1937-03-05 · 119 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 108 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:178, Angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 193711938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till länsstyrelserna

för budgetåret 193711938; given Stockholms

slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför departementschefen,

statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkt 146, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/

1938 beräkna ett förslagsanslag av 5,500,000 kronor.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga denna fråga.

Inledning.

Genom 1634 års regeringsform lades grunden till ordnandet av den lokala

förvaltningen i länen genom landshövdingar. En utförlig landshövdinginstruktion

utfärdades den 8 januari 1635. Redan då funnos vid länens förvaltning

såsom biträden åt landshövdingen en handskrivare, landssekreterare,

samt en bokhållare, sedermera benämnd landskamrerare, och viss arbetsfördelning

var genomförd. Häri torde upprinnelsen vara att söka till den

alltjämt bestående organisationen av länsstyrelserna å två avdelningar,

landskansli och landskontor.

Av länsstyrelsens tjänstebefattningar i övrigt hava även länsnotarie, länsbokhållare,

landskanslist och landskontorist gamla anor. Detta gäller jämväl

lantr än Imästaren, som förestod länets ränteri, till dess indragning därav

skedde enligt riksdagens beslut år 1908.

Genom beslut vid 1917 års riksdag skapades den organisation av länsstyrelsernas

arbete och tjänstebefattningar, som sedermera i huvudsak bibehållits.

Sålunda tillkom då befattningen som länsassessor, vilket innebar en

viktig förändring i länsstyrelsernas arbetsförhållanden. I varje län med undantag

av Gotlands inrättades en dylik befattning vid såväl landskansli som

landskontor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

3

Vid denna tid uppgick antalet ordinarie befattningshavare vid länsstyrelserna

till 405, vartill kommo 12 lanträntmästare å övergångsstat. Antalet

ständiga extra tjänstemän beräknades till 12 länsnotarie!-, 13 länsbokhållare,

52 landskanslister och 53 landskontorister, eller tillhopa 130 befattningshavare.

Avlöningsstaten för kalenderåret 1918 upptog för de ordinarie befattningshavarna

1,296,650 kronor och för extra arbetskrafter 311,000 kronor.

Den 12 april 1918 utfärdades instruktion för landshövdingarna i rikets

län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. I instruktionen har

benämningen länsstyrelse blivit konsekvent genomförd, sedan den redan från

början av 1800-talet kommit till användning vid sidan om Konungens (Kungl.

Maj:ts) befallningshavande.

Vid 1925 års riksdag fingo befattningshavarna vid länsstyrelserna sina löner

reglerade enligt det civila avlöningsreglementet. Redan dessförinnan hade

emellertid spörsmålet om ändrad organisation av länsstyrelserna uppmärksammats,

ehuru åtgärder för frågans lösning av olika anledningar icke blivit

vidtagna. Sedermera erhöll den genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 november

1930 förordnade statens organisationsnämnd i uppdrag att verkställa en

omprövning av länsstyrelsernas organisation. Nämnden kom dock icke att

upptaga frågan till slutlig behandling, enär Kungl. Majit den 9 januari 1935

förklarade, att nämndens verksamhet skulle upphöra.

I samband med behandlingen av länsstyrelsernas medelsbehov för budgetåret

1935/1936 framhöll statsutskottet vid 1935 års riksdag i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 5) angelägenheten av att en allmän omprövning

av länsstyrelsernas organisation och personaluppsättning anpassades efter de

föreliggande arbetsuppgifterna. Då denna prövning icke borde ytterligare

uppskjutas, utverkade jag den 28 juni 1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att

tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag

rörande länsstyrelsernas organisation. Vid ärendets föredragning anförde

jag i huvudsak följande.

Utredningen torde i första hand böra uppmärksamma frågan om arbetsbördans

storlek i de olika länsstyrelserna. På denna punkt hade redan igångsatts

en preliminär undersökning, närmast avsedd att tjäna till ledning vid

fördelningen för budgetåret 1935/1936 av anslaget till avlöningar till ickeordinarie

personal vid länsstyrelserna. Det sålunda åvägabragta rikhaltiga

materialet vore visserligen ägnat att läggas till grund för en uppfattning i

berörda avseende, men, såsom också vid undersökningen förutsatts, mäste

de inhämtade uppgifterna i åtskilliga hänseenden kompletteras för att klarlägga

samtliga de faktorer, som vore av betydelse.

I nära samband med berörda spörsmål gjorde sig den Dagan gallande,

huruvida icke möjligheter förelåge att genom olika åtgärder vinna lättnader

i arbetsbördan. Sålunda torde böra undersökas, örn icke vissa arbetsuppgifter

skulle kunna avlyftas från länsstyrelserna och handläggas av underordnade

organ, såsom magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler

på landet. I enahanda syfte borde vidare lill prövning upptagas frågan örn

länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt. Det ville nämligen förefalla,

sorn örn — åtminstone inom vissa länsstyrelser — förenklingar i arbetsbesparande

syfte skulle kunna genomföras, vilka redan med gott resultat vunnit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tillämpning på andra håll. Överhuvud taget syntes sättet för ärendenas handläggning

i olika avseenden böra bliva föremål för en allmän granskning. I

detta sammanhang torde det ock förtjäna övervägas, huruvida icke fördelningen

av arbetsuppgifterna mellan landskansliet och landskontoret skulle

hunna jämkas för uppnående av en bättre balans mellan verksamheten å de

båda avdelningarna.

Sedan ståndpunkt tagits till berörda allmänt organisatoriska spörsmål, syntes

en närmare prövning böra ske av personalbehovet. Att därvid den rådande

fördelningen av arbetskrafterna mellan ordinarie och icke-ordinarie

måste ingående prövas, läge i sakens natur. Placeringen i lönegrader av

olika befattningar, såväl ordinarie som icke-ordinarie, borde också övervägas,

liksom förhållandet mellan extra ordinarie och extra personal. Undersökningen

borde tillika klarlägga förhållandet i nu berörda hänseenden mellan

länsstyrelserna inbördes. Det förefölle nämligen, som örn vissa länsstyrelser

blivit bättre tillgodosedda med arbetskrafter än andra, utan att motsvarande

skillnad i arbetsbörda förelåge.

Ytterligare en angelägenhet borde vid förevarande övervägande icke lämnas

åsido. Vid olika tillfällen hade riksdagens revisorer uppmärksammat

vissa förhållanden vid länsstyrelserna och därvid riktat anmärkning mot den

betydande omfattning, vari befattningshavare därstädes toges i anspråk för

uppdrag utom tjänsten. Även om rådande förhållanden i detta hänseende

icke skulle hava föranlett, att vederbörande befattningshavares huvudtjänstgöring

åsidosatts, torde det icke kunna förnekas, att det ur olika synpunkter

vore ett allmänt intresse, att alla befogade anledningar till anmärkning i

berörda avseende undanröjdes. Vid översynen av länsstyrelsernas organisation

borde därför tillses, att det överklagade mångsyssleriet avvecklades.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1935

såsom sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning landshövdingen

B. Hasselrot, ledamoten av riksdagens andra kammare O. Andersson

i Höör, landskamreraren B. Gillner, landssekreteraren A. Lidén samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare M. Skoglund och H. Svensson i

Grönvik. Åt Hasselrot uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas

arbete.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen länsstyrelseutredningen, avlämnade

den 17 december 1936 betänkande med förslag angående länsstyrelsernas

organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål (statens offentliga

utredningar 1936: 56).

Betänkandet har varit föremål för remiss till samtliga länsstyrelser, statskontoret,

riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Vidare hava länsstyrelsetjänstemännens personalorganisationer bereus tillfälle

att yttra sig, varjämte utlåtanden infordrats över betänkandets detaljförslag

från olika verk och myndigheter.

Allmän översikt över utredningens förslag.

Den nuvarande indelningen av länsstyrelserna å två avdelningar, landskansli

och landskontor, skall enligt utredningens förslag bibehållas. Utredningen

har således icke biträtt det vid olika tillfällen framkomna förslaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. &

om införande vid länsstyrelserna av byråsystem efter förebild från de centrala

ämbetsverken. Däremot har utredningen föreslagit, att skyldighet införes

för befattningshavare, tillhörande den ena avdelningen, att fullgöra göromål

å den andra. Då utredningen emellertid funnit det vara av vikt, att den

artskillnad mellan avdelningarna, som av ålder är rådande, lämnas orubbad,

har utredningen i sitt förslag till instruktion för länsstyrelserna verkställt

fördelningen av ärendena mellan avdelningarna med tanke härå.

Ifråga om beslutanderätten, som enligt gällande instruktion tillkommer

landshövdingen ensam i alla de ärenden, som föredragas inför honom, föreslår

utredningen, att i ärenden av expeditionell natur samt i åtskilliga, i instruktionsförslaget

särskilt angivna ärenden avgörandet överflyttas å viss

tjänsteman. I landshövdingens frånvaro skall vidare enligt förslaget chefen

å vederbörande avdelning inträda som beslutande tillsammans med den föredragande

i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till

viss tjänsteman. Beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som

vederbörande avdelningschef själv har att föredraga, bibehålies däremot hos

landssekreteraren och landskamreraren gemensamt.

För åstadkommande av ett rationellt ordnande av föredragningen vid länsstyrelserna

anser utredningen, att sådana anordningar böra vidtagas, att föredragningsskyldighet

normalt kommer att ombesörjas av ordinarie personal.

De föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full sysselsättning

året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning. Antalet

assessorer skulle därvid komma att ökas med 27, därav 23 a landskanslierna.

Fördelningen mellan avdelningschef och länsassessorerna av

föredragningsskyldigheten föreslår utredningen skola ske genom en av vederbörande

länsstyrelse, efter anvisningar av Kungl. Majit fastställd arbetsordning.

Beslut angående fastställelse av dylik arbetsordning och ändring däri

skall anmälas till chefen för socialdepartementet. För beredande av lättnad

i arbetsbördan vid tillfällig anhopning av göromål hos avdelningschef eller

länsassessor skola dessa befattningshavare vara berättigade att till länsnotarie

eller länsbokhållare överlämna ärenden av enkel beskaffenhet inom

vissa i arbetsordningen angivna, av Kungl. Majit bestämda grupper av ärenden.

Jämkning av arbetsfördelningen mellan de olika föredragandena skall

kunna vidtagas. Avdelningschef skall alltid äga rätt att, närhelst han

därtill finner anledning, övertaga handläggning av ärende, som eljest skolat

ankomma på annan föredragande. Dessutom skall för beredande av lättnad

i arbetsbördan tillfällig utökning av antalet föredragande — beträffande

icke-ordinarie befattningshavare dock med viss begränsning — kunna komma

till stånd. För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes

det utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, nämligen

att vid partiell ledighet förordna tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning

bestrida befattning inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest

ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad. Genom införande i instruktionen

av skyldighet för den juridiskt utbildade personalen, såväl ordinarie

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

som icke-ordinarie, att fullgöra föredragning beträffande vilka ärenden som

helst kommer sådan utökning av antalet föredragande icke att medföra särskild

kostnad för statsverket. Partiell ledighet med vikariatsersättning för

vikarie skall således icke vidare förekomma och befattningshavarna komma

följaktligen att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som systemet med

vikariatsersättning under partiell ledighet innebär.

Å underordnad tjänsteman skall enligt utredningens förslag kunna överflyttas

befogenhet att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden,

som för ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga.

För att bereda länsstyrelserna tillgång till erforderlig sakkunskap vid handläggning

av frågor, som hava samband med försvarsväsendet, föreslås inrättande

av särskilda arvodesbefattningar, benämnda försvarsassistenter och

avsedda företrädesvis för pensionerade officerare.

Ändrad löneställning skall enligt utredningens förslag tillkomma allenast

länsassessorerna. Vid avdelning, varest endast en länsassessor erfordras,

skall denne benämnas länsassessor av l:a klass och placeras i lönegraden

B 28. Om flera assessorer erfordras, skall en vara placerad i lönegraden

B 28 samt den eller de övriga, under benämningen länsassessor av 2:a klass,

i lönegraden B 26. Beträffande landskanslist- och landskontoristbefattningarna

förmenar utredningen, att det icke utan skäl kan göras gällande, att

en högre löneställning än den nuvarande i lönegraden B 15 är motiverad för

dessa befattningshavare. Spörsmålet om förbättrad löneställning för dessa

tjänstemän sammanhänger emellertid med frågorna om ändring av uppbördsväsendet

och landsfiskalsorganisationen samt därav beroende rekryteringsfrågor.

Antalet ordinarie befattningar vid länsstyrelserna, som bortsett från en

lanträntmästare å övergångsstat för närvarande uppgår till 469, skall enligt

utredningens förslag ökas med 169. De ordinarie tjänsterna vid varje länsstyrelse

komma därefter att uppgå till omkring 60 procent av den vid varje

avdelning erforderliga personalen.

Beträffande icke-ordinarie personal skola vissa för samtliga länsstyrelser

gemensamma regler gälla, innebärande, att de extra befattningshavarna efter

viss prövotid skola kunna vinna befordran till extra-ordinarie befattning.

Kungl. Majit skall följaktligen icke vidare bestämma antalet extra-ordinarie

befattningar för varje länsstyrelse.

Vidare föreslår utredningen vissa åtgärder i arbetsbesparande syfte. Slutligen

förordas, att postgirorörelsen anlitas för in- och utbetalningar till länsstyrelserna

samt en viss uppmjukning av nuvarande bestämmelser i fråga

örn rätt att kontant inbetala medel till länsstyrelserna m. m. I anslutning

härtill har utredningen framlagt utkast till kungörelse dels angående länsstyrelsernas

anlitande av postgirorörelsen m. m., dels ock angående ändring i

vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter

angående medelsförvaltningen i länen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

7

Brister i den nuvarande organisationen.

Genom 1917 års organisatoriska förändringar och den därefter den 12

april 1918 utfärdade nya instruktionen för landshövdingarna och länsstyrelsernas

tjänstemän blevo länsstyrelsernas arbetsformer och deras personals

anställningsförhållanden ordnade på sätt, som för det dåvarande torde varit

tillfredsställande.

Emellertid har länsstyrelsernas arbetsbelastning efter år 1917 varit stadd

i oavbruten stegring. Nya sociala och ekonomiska spörsmål ävensom därav

föranledd lagstiftning hava i hög grad berört länsstyrelserna. Sålunda har

den länsstyrelserna i gällande instruktion givna uppgiften, att hava noggrann

akt uppå länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling

och dess befolknings bästa blivit mer maktpåliggande än någonsin. Utvecklingen

har gått i den riktningen, att länsstyrelserna hava att taga befattning

med allt fler områden inom samhällets och den enskildes liv och

verksamhet. Omfattande grupper av arbetskrävande ärenden hava tillkommit

eller utökats, detta i alldeles särskild grad i fråga örn landskansliet.

För landskansliets del hava ärenden tillkommit genom vägväsendets omorganisation,

civilbefolkningens skydd vid luftanfall, kontrollen över vapenhandeln

samt vapen och ammunition, brandväsendet å landsbygden, hotelloch

pensionatsstadgans ikraftträdande i full utsträckning, förordningen om

biografer, dagsbotssystemet, stadsplanelagen och den nya byggnadsstadgan,

jorddelningslagen, polislagen och länsstyrelsens därav föranledda befattning

med hela polispersonalen inklusive ordningsmän och ordningsvakter, kontrollen

över nöjeslivet å landsbygden, barnavårdslagen, ensittarlagen, avlösning

av inteckningsansvar från avstyckad fastighet m. m. Utom allt det nya

som tillkommit, hava även de mål och ärenden, tillhörande ämnesgrupper,

som tidigare påvilat landskansliet, avsevärt ökat, framförallt ärenden beroende

av motorfordonstrafiken samt fattigvårdsmål.

Aven landskontorets arbetsbörda har sedan år 1917 ökats. Visserligen

hava nya föreskrifter angående ecklesiastika boställen och förvaltningen av

kronans domäner medfört viss minskning av landskontorets arbete, men nya,

lika krävande uppgifter hava i stället tillkommit, såsom befattningen med

stödlåneärenden samt tillsynen över stiftelser och inventeringar hos medelsförvaltare.

Vägväsendets och polisväsendets omorganisation har även för landskontoret

medfört betydande nya arbetsuppgifter. Därjämte hava emellertid

antalet av landskontoret förut tillkommande ärenden successivt stigit. Särskilt

gäller detta i fråga örn taxeringsväsendet och mantalsskrivningsärendena.

Arbetet med anordnings- och uppbördsväsendet har också väsentligt ökat på

grund av de senaste årens lagstiftning. Kronouppbördens fördelning på två

uppbördsterminer har medfört ökat besvär.

Arbetslösheten och därav föranledda kommunala och statliga stödåtgärder

hava för länsstyrelsernas båda avdelningar medfört ökad arbetsbelastning,

som i vissa län varit högst betydande. För de nordligaste länens del tillkom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

mer det ökade arbete med lappärenden, som föranletts bland annat av renbeteskonventionen

med Norge och ny inhemsk lagstiftning på området.

Av länsstyrelsernas arbetsredogörelser framgår, att sammanlagda antalet

inom länsstyrelserna handlagda ärenden utgjort 672,139 år 1919, 915,431 år

1928 och 1,235,400 år 1933. Samtidigt har antalet balanserade mål och

ärenden ökat från 25,995 vid 1919 års slut till 34,006 vid 1928 års slut och

44,415 vid 1933 års slut.

Utredningen.

Såsom en väsentlig brist i den nuvarande organisationen framstår för utredningen,

att den förstärkning av arbetskrafterna vid länsstyrelserna, som

det ökade arbetet framtvingat, i allt för stor utsträckning skett genom anställande

av icke-ordinarie befattningshavare. Därigenom har uppstått

en betydande disproportion mellan länsstyrelsernas ordinarie

och icke-ordinarie arbetskrafter (betänkandet sid.

7 ff). Visserligen inrättades under åren 1918—1922 61 nya ordinarie tjänster,

av vilka dock 47 vörö avsedda för förut å extra stat avlönade kvinnliga

biträden. Vid 1923 års riksdag anmäldes i statsverkspropositionen under femte

huvudtiteln, att framställningar förelågo från länsstyrelserna i Kristianstads,

Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län örn erhållande av vissa

nya ordinarie tjänster. Dåvarande departementschefen förklarade sig emellertid

icke kunna förorda bifall till någon av dessa framställningar, enär

det icke syntes lämpligt att, innan igångsatta undersökningar rörande möjligheten

av besparingar i administrationskostnaderna hunnit utsträckas till

landsstaten, därstädes inrätta nya ordinarie tjänster. När 1925 års riksdag

i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslutade lönereglering för landshövdingarna

och befattningshavarna vid länsstyrelserna m. m., innebar detta icke

några organisatoriska förändringar utan i huvudsak endast, att de befintliga

ordinarie befattningshavarna fingo sina löner reglerade enligt det civila

avlöningsreglementet. Någon ökning av antalet ordinarie befattningar

skedde icke. Under åren 1927 och 1929 tillkommo däremot tre ordinarie

tjänster.

Den år 1923 i utsikt ställda undersökningen lät emellertid vänta på sig.

Först genom tillsättandet jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1930

av statens organisationsnämnd kom frågan örn länsstyrelsernas organisation

och, arbetssätt att bliva föremål för närmare undersökning. Såsom inledningsvis

framhållits blev denna undersökning icke slutförd.

Då behovet av ytterligare arbetskrafter huvudsakligen tillgodosetts genom

utökning av den icke-ordinarie personalen, hava de för dennas avlönande

anvisade medlen företett en kraftig ökning. Anslaget för avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare m. m. vid länsstyrelserna utgjorde för budgetåret

1925/1926 675,000 kronor. Ur anslagsposten utgick hela den avlöning,

som tillkom denna personal och således ej blott grundlönen utan även

de löneförhöjningar, som de extra-ordinarie befattningshavarna erhöllo.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Men utom nämnda anslagspost hade länsstyrelserna till sitt förfogande

vissa belopp, tillhopa 273,200 kronor, att användas till renskrivning och

tillfälliga arbetsbiträden från femte huvudtitelns anslag till skrivmaterialier

och expenser. Medan sålunda för sistnämnda budgetår stod till förfogande

tillhopa 948,200 kronor, uppgå de till grundavlöningar m. m. till ickeordinarie

personal för budgetåret 1936/1937 anvisade medlen till 1,370,000

kronor, vartill komma medlen till avlöningsförhöjningar m. m. med 50,000

kronor.

I detta sammanhang har utredningen framhållit, att en kraftigt bidragande

orsak till att arbetet i stor utsträckning måste utföras av extra tjänstemän

eller av tjänstemän, vilka icke såsom ordinarie innehava den tjänst de utöva,

äro föreskrifterna i cirkulären den 5 december 1924 och den 15 maj 1931,

enligt vilka ledigblivna landsfiskals- och häradsskrivartjänster få besättas

endast medelst förordnande tills vidare. Dessa förordnanden innehavas i

väsentlig omfattning av vid länsstyrelserna anställda ordinarie tjänstemän,

vilkas tjänster följaktligen måste uppehållas av vikarier. På grund av dessa

förhållanden voro vid ingången av 1936 3 länsassessors-, 16 länsnotarie- och

länsbokhållar- samt 57 landskanslist- och landskontoristtjänster besatta med

icke-ordinarie innehavare av tjänsterna. Därjämte var en länsassessorstjänst

av samma anledning vakant och två landsfogdetjänster uppehöllos av innehavare

av ordinarie landskanslisttjänster.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev den 9 oktober 1936 medgivit, att de tjänstemän,

vilka senast under år 1931 efter landsfiskals tjänsts behöriga kungörande

förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst, må utnämnas till landsfiskal

envar inom det av honom omhänderhavda distriktet, i den mån landsfiskalstjänsten

inom ifrågavarande distrikt vore ledig, torde någon förbättring i berörda

förhållande vara att förvänta.

Missförhållandet med för stor extra personal i jämförelse med den ordinarie

belystes genom en undersökning, vars resultat framlades i 1928 års lönekommittés

år 1931 avgivna betänkande med förslag till avlöningsreglemente

för extra-ordinarie och extra tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen

m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 12). Däri konstaterades

disproportionen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän inom

de centrala ämbetsverken men i kanske ännu högre grad inom vissa grenar

av lokalförvaltningen, främst då länsstyrelserna, där särskilt antalet extra

befattningshavare vore i ögonen fallande stort. Undersökningen visade för

budgetåret 1930/1931 vid länsstyrelserna tillhopa 469 ordinarie tjänstemän,

196 extra-ordinarie och 324 extra. De icke-ordinarie motsvarade sålunda

52.6 %> av totala antalet. Dessa uppgifter omfattade all stadigvarande personal

vid länsstyrelserna, således jämväl kontors- och skrivbiträden samt vaktmästare,

däremot icke tillfälliga befattningshavare.

För jämförelse mellan antalet ordinarie befattningar enligt 1917 års organisation

och förhållandena under budgetåret 1936/1937 har länsstyrelseutredningen

uppgjort följande sammanställning:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt 1917 Under budårs

organi- getåret

sation. 1936/1937.

Landssekreterare ............. 24 24

Landskamrerare .............. 24 24

Länsassessorer ................. 46 46

Länsnotarier av l:a klass...... 24 24

Länsbokhållare av l:a klass .... 19 24

Länsnotarier av 2:a klass...... 4 8

Länsbokhållare av 2:a klass. ... 2 8

Landskanslister ............... 81 83

Landskontorister ............. 86 86

Kansli-, kameral-, kontors- och

skrivbiträden .............. 46 93

Expeditionsvakter ............ 49 49

Lanträntmästare ............. 12 1

Ökning. Minskning

5

4

6

2

47

11

Summa 417 470 64 11

Antalet ordinarie befattningar i lönegraderna B 30—B 15 utgjorde således

under budgetåret 1936/1937 327 mot 322 år 1918, 12 lanträntmästare medräknade

i sistnämnda siffra. Av de nyinrättade 15 länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna

inrättades 12 redan före 1923 och 9 utgjorde ersättning för

lanträntmästartjänster eller tillkommo på grund av vissa olägenheter, som

varit förenade med bibehållande av dessa tjänster.

De extra-ordinarie tjänsterna uppgingo under budgetåret 1936/1937 till 283,

varav 62 i 19:e och 112 i 14:e lönegraden.

Antalet extra befattningar — extra expeditionsvakter och telefonister, tillhopa

16, ej inräknade — uppgick till 241.

De ordinarie tjänsterna utgöra således omkring 46 % av totala antalet och

de icke-ordinarie omkring 54 %>. På grund av förut angivna vakanssystem

med avseende å landsfiskals- och häradsskrivartjänster är emellertid antalet

icke-ordinarie befattningshavare större än antalet icke-ordinarie tjänster giver

vid handen.

Större delen av arbetet vid länsstyrelserna, åtminstone i kvantitativt hänseende,

utföres därför av icke-ordinarie personal.

Anpassningen av länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt

efter den växande arbetsbördan har skett i mycket olika utsträckning vid skilda

länsstyrelser (betänkandet sid. 34 ff).

Vid åtskilliga tillfällen har förslag framkommit om verkställande av undersökning

angående länsstyrelsernas arbetsförhållanden i syfte närmast att

utröna möjligheten att åstadkomma förenklingar i arbetsbesparande syfte

och inskränkning av personalen. Genom statens organisationsnämnd verkställdes

i detta hänseende vissa förberedande undersökningar.

Utredningen har låtit verkställa en sådan undersökning vid samtliga länsstyrelser

genom utredningens sekretariat. Därvid har bland annat sättet för

handläggningen av ärendena i detalj granskats samt användningen av personalen

och särskilt utnyttjandet av arbetskrafterna i lägre lönegrader un
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dersökts, allt med fäst avseende å huruvida möjlighet till besparing kunde

förefinnas.

Av undersökningen framgår, att olika sätt för diarieföring, konceptering av

länsstyrelses beslut, ordnande av arkivhandlingar och handläggningen i övrigt

förekomma vid de särskilda länsstyrelserna, ett förhållande som emellertid

torde förefinnas jämväl inom skilda byråer vid ett och samma centrala ämbetsverk.

Under förutsättning av oförändrade arbetsuppgifter synas emellertid

de arbetsbesparande åtgärder, som härutinnan kunna vidtagas, icke vara

av den betydelse, att inskränkning i personalstyrkan kan åstadkommas. Möjligen

kunna emellertid åtgärder av ifrågavarande art medföra, dels att personal

i lägre lönegrader kunna ställas till föredragandenas disposition för verkställande

av särskilda utredningar, vilka med hänsyn till brist på arbetskraft

under nuvarande förhållanden måst eftersättas, dels ock att utförandet av

tjänstegöromål å övertid i någon mån kan inskränkas. Enär emellertid särskild

ersättning för sådant övertidsarbete endast undantagsvis förekommer,

kan genom vidtagande av arbetsbesparande åtgärder allenast obetydlig kostnadsbesparing

vinnas.

Beträffande personalförhållandena torde särskilt i fråga örn personal i högre

lönegrader arbetsfördelningen vara av betydelse för bedömande av spörsmålet

om möjligheten att vidtaga besparingsåtgärder. Arbetsfördelningen beträffande

föredragandena har med allenast få undantag bestämts av Kungl.

Majit. Såsom utredningen i annat sammanhang framhåller, kan med nuvarande

arbetsuppgifter någon inskränkning i antalet föredragande icke komma

ifråga, varemot en annan arbetsfördelning föredragandena emellan i de

flesta fall torde vara erforderlig på grund därav, att vissa föredragande för

närvarande äro alltför tyngda av dem åliggande tjänstearbete.

Vad därefter angår användningen av den juridiskt utbildade biträdespersonal,

som står till föredragandenas förfogande, förekommer visserligen vid ett

fåtal länsstyrelser, att sådan personal anlitas till utförande av arbete, vartill vid

andra länsstyrelser utan olägenhet icke juridiskt utbildad personal kunnat

begagnas. Där så har varit fallet, har detta i ett par fall varit beroende därå,

att föredragandena varit så arbetstyngda, att i stor utsträckning ansvaret för

vissa beslut i själva verket måst läggas å underordnad tjänsteman, och i

andra fall betingats av särskilda förhållanden.

Beträffande användningen av personalen i övrigt har iakttagits, att arbete

av samma beskaffenhet utföres vid vissa länsstyrelser av manlig, relativt väl

avlönad arbetskraft, vid andra däremot av kvinnlig, relativt lågt avlönade befattningshavare.

Nämnda förhållande torde äga ett visst samband med landsfiskalsutbildningen

och det system, som hittills tillämpats, i fråga örn rekryteringen

av länsstyrelsernas personal. Vid länsstyrelser i län, i vilka stort

antal landsfiskalsaspiranter förekommit och dessa efter avlagd examen erhållit

anställning vid länsstyrelsen i avbidan å befattning inom fögderiförvaltningen,

har kvinnlig personal allenast i ringa utsträckning kommit till användning.

Verkställd undersökning angående den omfattning, i vilken kvinnliga

befattningshavare kommit till användning under treårsperioden 1932—

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1934, visar, att antalet kvinnliga befattningshavare i förhållande till hela personalen

växlat å landskanslierna mellan omkring 7 och 43 procent. Motsvarande

siffror för landskontoren hava varit lägst omkring 7 och högst omkring

53 procent.

En differentiering av göromålen mellan befattningshavare med högre eller

lägre kompetens bör enligt utredningen vid vissa länsstyrelser i större utsträckning

än vad hitintills skett äga rum. Göromålen böra mellan olika befattningshavare

fördelas så, att fullgörandet av enklare göromål icke uppdrages

åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Från de

juridiskt utbildade tjänstemännen bör, så långt utan olägenhet ske kan, avlyftas

sådant arbete, som kan utföras av annan personal. Kvinnliga biträden

torde böra bibringas kunskaper och erfarenhet, som kunna göra dem skickliga

att utföra även kvalificerat arbete. Jämväl expeditionsvakter böra, såvitt

möjligt, anlitas även för andra sysslor än sådana, som i allmänhet pläga verkställas

av dessa befattningshavare. Särskilt vid de mindre länsstyrelserna är

detta av betydelse, då expeditionsvakterna eljest icke alltid kunna beredas full

sysselsättning.

Att omedelbart i full utsträckning realisera dessa principer för fördelningen

av arbetet anser utredningen emellertid erbjuda vissa svårigheter, särskilt vid

de mindre länsstyrelserna. Det torde skäligen icke kunna ifrågasättas, att

ändring av personalbeståndet vidtages uteslutande för tillgodoseende av dessa

önskemål vid länsstyrelser, där de icke kunna anses i full utsträckning beaktade.

Vid uppgörande av förslag till personalstater har utredningen emellertid

iakttagit, att antalet ordinarie befattningar av olika slag icke bestämts

högre än vad som kan anses stå i god överensstämmelse med de angivna principerna.

Länsstyrelserna hava i viss utsträckning ålagts uppgifter, som med fördel

kunna anförtros andra myndigheter eller underlydande organ såsom

magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler på landet. Denna

brist i den nuvarande organisationen har utredningen ock ägnat uppmärksamhet.

Utredningen erinrar om att statens organisationsnämnd upprättat vissa promemorior

i ämnet, vilka emellertid icke blevo slutbehandlade, innan nämndens

verksamhet upphörde. I anslutning till dessa promemorior har utredningen

avlåtit särskilda framställningar rörande begränsningar i länsstyrelsernas

arbetsuppgifter, vilka delvis lett till resultat (betänkandet sid. 16). Ytterligare

åtgärder i nämnda syfte föreslås emellertid av utredningen.

Den med åren allt mera ökade arbetsbördan vid länsstyrelserna har medfört,

att partiell ledighet kommit till användning i betydligt större

omfattning än inom civilförvaltningen i övrigt.

I 18 § avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och

vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, stadgas att, örn

tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning

må bestämmas, örn och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid

må äga rum.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

13

Därjämte föreskrives i avlöningsreglementets 19 § 2 morn., att ersättning

till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 18 § omförmäld befrielse från viss

del av tjänstgöringen, må, där ej undantagsvis vikariatsersättningen finnes

böra utgå enligt de i 19 § 1 mom. angivna grunderna, bestämmas till det lägre

belopp, som prövas skäligt.

Vidare hava i kungörelsen den 22 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt

tillämpning av förenämnda avlöningsreglemente m. m. under avdelning B.,

punkt 12, meddelats vissa särskilda bestämmelser att från och med den 1

juli 1925 gälla för däri angivna tjänstemän vid länsstyrelserna, varjämte

förklarats, att beträffande landssekreterares och landskamrerares avlöningsförmåner

vid tjänstledighet samt rörande ersättning till vikarie för sådan

tjänsteman skulle utöver de i 19 § uti avlöningsreglementet givna bestämmelserna

gälla de särskilda föreskrifter, som av Kungl. Majit i sådant hänseende

meddelades. Genom brev den 26 mars 1926 har Kungl. Majit förordnat,

att beträffande ersättning till sådan vikarie skola, likaledes från och

med den 1 juli 1925, gälla följande särskilda bestämmelser.

Därest tjänsteman, på vilken avlöningsreglementet äger tillämpning, förordnas

att under längre tid i oavbruten följd än sju dagar uppehålla befattning

såsom landssekreterare eller landskamrerare eller erhållit uppdrag att

bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan befattning,

samt gällande bestämmelser örn arbetsfördelning och skyldighet att förrätta

landssekreterares eller landskamrerares tjänst ej utgöra hinder för tillgodonjutande

av särskild vikariatsersättning, äger tjänstemannen att för den tid

förordnandet, respektive uppdraget varar, uppbära dylik särskild vikariatsersättning

med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan,

å ena sidan, i cirkuläret angivet tjänstledighetsavdrag i 30:e löneklassen och,

å andra sidan, i 16 § 1 mom. i avlöningsreglementet omförmält tjänstledighetsavdrag

i lägsta löneklassen för tjänstemannens egen tjänst, dock att i fall,

som avses i 19 § 2 mom. i avlöningsreglementet, ersättningen må, där densamma

ej undantagsvis finnes böra utgå enligt nyss angivna grunder, bestämmas

till det lägre belopp, som prövas skäligt.

Därjämte har genom brev den 1 februari 1929 föreskrivits, att landskamrerare

må för fullgörande av vad honom enligt taxeringsförordningen åligger

erhålla ledighet från övriga med tjänsten förenade göromål, om och i den

mån länsstyrelsen prövar sådan ledighet oundgängligen erforderlig för att

taxeringsarbetet inom länet, i vad på landskamreraren beror, må kunna avslutas

inom föreskriven tid eller på landskamreraren ankommande handläggning

av besvärsmål i beskattningsfrågor icke må bliva under längre tid

fördröjd. Vidare har förordnats, att enahanda ledighet må, örn och i den

mån länsstyrelsen finner sådant möjligt, beviljas hos länsstyrelsen anställd

tjänsteman, som förordnats att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa

grupper av sådana ärenden fullgöra landskamrerarens åligganden (biträdande

landskamrerare). 1928 års taxeringsförordning innehåller icke några bestämmelser

rörande vikariatsersättning åt den, som uppehåller tjänst, vars

innehavare erhållit befrielse från löpande göromål för utförande av taxeringsarbete.

Anledningen härtill torde, enligt vad som framgår av 1923 års

taxeringssakkunnigas betänkande, vara, att vederbörande vikarie ansetts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 178.

kunna beredas ersättning enligt 19 § i förut omförmälda avlöningsreglemente.

Utredningen framhåller, att befrielse från viss del av tjänstgöring kan innebära

antingen befrielse från löpande göromål eller också inskränkning i

tjänstgöringstiden, d. v. s. vad som brukar benämnas partiell tjänstledighet.

Avdelningschefernas vid länsstyrelserna, särskilt landssekreterarnas ordinarie

arbetstid, splittras i regel på en altför stor mängd av uppgifter och tages för

övrigt ofta i anspråk av konferenser med representanter för de skilda institutioner,

som under länsstyrelsernas överinseende hava att taga befattning

med det statliga och kommunala livets olika grenar, samt med den hjälpsökande

allmänheten ävensom med tillsynen över tjänstemännen. För att handläggningen

av större ärenden, studium av betänkanden och uppsättande av

yttranden och utlåtanden skall kunna medhinnas, tvingas landssekreterarna

att under längre tider av året frigöra sig från de löpande göromålen. Motsvarande

är förhållandet å landskontoren. Landskamrerarna nödgas i allt större

omfattning frånträda handläggningen av löpande göromål för beredning och

handläggning av det ständigt växande antalet taxeringsärenden. Då befattningshavarna

på detta sätt erhålla befrielse från löpande göromål, utföra de

fortfarande i full utsträckning tjänsteåligganden. Annorlunda är förhållandet

örn, såsom allenast i undantagsfall torde förekomma, befattningshavare erhåller

befrielse från viss del av tjänstgöringen på så sätt, att inskränkning sker i

antalet arbetstimmar. I sistberörda fall är befattningshavaren tjänstledig i

vanlig bemärkelse och bör i avlöningshänseende vara underkastad de vanliga

reglerna för olika slag av tjänstledighet, givetvis med vederbörlig hänsyn

tagen till ledighetens större eller mindre omfattning.

Frågan om partiell ledighet har varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens

revisorer vid flera tillfällen (betänkandet sid. 38 ff). Med anledning

av uttalande av 1934 års revisorer anhöll 1935 års riksdag, att Kungl.

Majit ville taga under omprövning frågan om åtnjutande av partiell ledighet

inom den allmänna civilförvaltningen samt vad därmed ägde samband.

Genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 12 april 1935 lät chefen för

socialdepartementet verkställa utredning angående förekomsten vid länsstyrelserna

av ledigheter för beredande av särskilda, till tjänsten hörande ärenden.

Denna utredning, som avsåg år 1934, giver vid handen, att de ledighéter,

varom här är fråga, förekommit i tämligen stor omfattning, särskilt i vad

avser landssekreterar- och landskamrerartjänsterna. Sålunda uppgingo sammanlagda

antalet ledighetsdagar å landssekreterartjänster till 3,705 och å

landskamrerartjänster till 4,840, motsvarande för länsstyrelse räknat i medeltal

å landssekreterartjänst omkring fem månader och å landskamrerartjänst

något över sex och en halv månad. Ä landskanslierna hava i två fall och

å landskontoren i fem fall avdelningschefsbefattningarna under viss kortare

tid varit uppdelad å flera än två personer. Å länsassessorstjänsterna hava

däremot dylika ledigheter förekommit allenast å landskanslierna och därstädes

endast i mindre omfattning. Icke några ledigheter av det slag, som här avses,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

15

förekommo under år 1934 å landskanslierna i Kalmar län och Västernorrlands

län (utredningens tabell XII).

Omfattningen av tiden för partiell ledighet varierar givetvis något under

olika år beroende dels på den växlande arbetsbördan dels ock på vederbörande

befattningshavare. I förhållande till budgetåret 1933/1934 förelåg under

kalenderåret 1934 en minskning av 327 dagar.

Den verkställda undersökningen har omfattat jämväl de utgifter, som här

avsedda ledigheter medfört för statsverket. Särskild ersättning till vikarie

jämlikt 19 § 2 mom. avlöningsreglementet har icke i samtliga fall utgått. Vid

fyra landskanslier har vikariatsersättning icke alls utgått, vid några andra

har vikariatsersättning utgått allenast under en del av vikariatstiden. I det

övervägande antalet fall har ersättning emellertid utbetalats. Å samtliga landskontor

har vikariatsersättning utbetalats. Dock har i tre fall ersättning icke

utgått under en del av vikariatstiden. I de fall, då vikariatsersättning utgått,

har å landskanslierna full vikariatsersättning utbetalats i ungefär halva antalet

fall, medan ersättningen eljest underkastats reduktion i större eller

mindre grad. Å samtliga landskontor har full vikariatsersättning utgått,

dock har vid tre landskontor ersättningen under viss tid varit reducerad.

Approximativa uppgifter angående de utgifter, ifrågavarande vikariat föranlett

i form av vikariatsersättning till vikarie och vikarie i succession, hava

jämväl införskaffats. Dessa utgifter hava uppgått till å landskanslierna omkring

17,300 kronor och å landskontoren omkring 38,800 kronor eller sammanlagt

omkring 56,100 kronor.

Såsom 1934 års revisorer påpekat, medför ledighet av ifrågavarande art,

att i regel en icke-ordinarie befattningshavare förordnas att bestrida ordinarie

befattning, antingen den partiellt ledige befattningshavarens eller också

genom förordnande i succession annan tjänst. Den sålunda förordnade

icke-ordinarie befattningshavarens lön, vilken eljest skulle belastat anslagsposten

avlöningar till icke-ordinarie befattningsshavare, har härigenom kommit

att under den tid, undersökningen omfattar, utgå från anslagsposten

vikariatsersättningar eller numera anslagsposten avlöningar till tjänstemän å

ordinarie stat. Härigenom hava medel å anslagsposten avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare blivit disponibla, så att andra icke-ordinarie befattningshavare

kunnat avlönas därmed. De besparingar, som på grund av

angivna förhållanden under år 1934 uppkommo å anslagsposten avlöningar

till icke-ordinarie befattningshavare, uppgingo å landskanslierna till omkring

34,100 kronor och å landskontoren till omkring 73,200 kronor eller sammanlagt

till omkring 107,300 kronor.

Enligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter hade någon extra arbetskraft

icke anställts uteslutande på grund därav, att vikariat i följd av ledighet av

ifrågavarande art förekommit. Den personal, som varit anställd, hade således

varit nödvändig för att länsstyrelserna överhuvud skulle hava kunnat

fullgöra sina åligganden. De s. k. partiella ledigheterna hade icke tillgripits

för att utöka den icke-ordinarie personalen. Örn således möjlighet icke förefunnits

att på sätt som skett avlöna icke-ordinarie befattningshavare från i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

länsstyrelsernas avlöningsstat upptaget ordinarie förslagsanslag, hade det för

dessas avlöning erfordrats en ökning av anslagsposten grundavlöningar till

icke-ordinarie personal med omkring 107,300 kronor. Belastningen av förslagsanslaget

hade då givetvis minskats med samma belopp.

En dubblering av tjänster kan sägas hava ägt rum vid några länsstyrelser,

huvudsakligen de större. Att detta blivit fallet är beroende av den ökning i

arbetsbördan, som inträtt.

Utredningen förmenar, att man, då det gäller att söka ändring i nu angivna

förhållanden, måste hava för ögonen, att därigenom arbetsförhållandena å

länsstyrelserna icke försvåras. De s. k. partiella ledigheterna hava tillgripits

för att utöka antalet föredragande i länsstyrelserna. De verkställda undersökningarna

ådagalägga, att detta också varit erforderligt för arbetsbördans

avverkande inom rimlig tid. En första åtgärd bör således vara, att i erforderlig

utsträckning inrätta nya föredragandetjänster. Att avväga dessa så

alt de motsvara behovet även vid toppbelastningen kan emellertid icke komma

i fråga. Man måste i stället söka finna det antal, som kan med säkerhet

året om hava full föredragning, men därjämte skapa anordningar, som medgiva

tillfällig utökning av föredragandenas antal, då så tarvas. Möjlighet att

vid anhopning av göromål hos en befattningshavare lätta dennes arbetsbörda,

så att ärendenas avgörande icke försenas, måste således förefinnas. Såväl

för landssekreterare som landskamrerare föreligger behov av avkoppling

från löpande göromål vid fullgörandet av särskilda arbetsuppgifter eller

handläggning av vidlyftigare ärenden, som kräva särskild omsikt och koncentration.

Hit höra exempelvis förarbetena till prövningsnämnden, remissutlåtanden

i viktigare författnings- och organisationsfrågor o. s. v. Men även

i andra fall måste en överflyttning från en till annan av arbetsgöromål kunna

ske, där så för arbetets jämna gång kräves.

För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes det emellertid

utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, att förordna

tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning bestrida befattning

inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman

inom högre lönegrad. Spörsmålet synes kunna lösas på det sätt, att

med de för den juridiskt utbildade personalen avsedda ordinarie tjänsterna

vid länsstyrelserna förenas skyldighet att i fall, varom här är fråga, utan särskild

ersättning handlägga ärenden, vilka eljest ankomma på annan tjänsteman.

Enahanda skyldighet bör även förenas med icke-ordinarie juristbefattningar.

1 instruktionen för länsstyrelserna bör följaktligen intagas bestämmelse om

skyldighet för länsassessor samt länsnotarie och länsbokhållare, såväl ordinarie

som icke-ordinarie, att enligt närmare föreskrifter fullgöra föredragning

eller utföra göromål, som åligger annan befattningshavare, även sådan

i högre lönegrad.

Genom dylika bestämmelser får länsstyrelse möjlighet att vid anhopning

av göromål utöka antalet föredragande och därigenom fördela fördragningsskyldigheten

å flera, men rätten att, på sätt nu sker, utbetala vikariatsersätt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

17

ningar kommer att försvinna. Sådan utökning av föredragandenas antal

kommer följaktligen icke att medföra någon ökad utgift för statsverket.

Befattningshavarna komma att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som

systemet med vikariatsersättning under s. k. partiell ledighet innebär.

Häremot böra emellertid ställas utredningens förslag örn lönegradsplaceringar

och ökat antal ordinarie befattningar, varigenom gives en viss kompensation,

som dock till följd av det mindre antalet assessorat å landskontoren

i väsentligt mindre grad kommer befattningshavarna å landskontoren

än befattningshavarna å landskanslierna till godo.

Frågan örn länsstyrelsetjänstemännens bisysslor har

vid skilda tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Utredningen framhåller, att spörsmålet i ett större sammanhang behandlats

i det av tillkallade sakkunniga den 18 juni 1928 avlämnade betänkandet med

utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor (statens offentliga

utredningar 1928:14). Detta betänkande överlämnades till 1928 års

lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén

lämnade uppdraget. I sitt den 21 juli 1930 avlämnade betänkande med

förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän tillhörande

den civila statsförvaltningen (statens offentliga utredningar 1930: 17) upptog

lönekommittén till övervägande vad förenämnda sakkunniga anfört och intog

i sitt förslag till avlöningsreglemente avsevärt skärpta bestämmelser angående

tjänstemännens innehav av bisysslor.

Sistnämnda förslag är för närvarande föremål för överarbetning av 1936

års lönekommitté.

En förnyad utredning rörande förekomsten av bisysslor bland vissa grupper

av befattningshavare inom statsförvaltningen — för landsstatens del avseende

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs

och Jämtlands län med underlydande fögderiförvaltningar — föranstaltades

av 1933 års riksdagsrevisorer. I revisorernas berättelse om resultatet

av denna undersökning anfördes, bland annat, följande.

Den av revisorerna verkställda undersökningen hade givit vid handen, att

ett jämförelsevis stort antal befattningshavare innehade bisysslor och att detta

särskilt vore förhållandet inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna,

där bisysslor allmänt förekomme. Beträffande övriga undersökta tjänstemannagrupper

syntes innehavet av bisysslor vara av proportionsvis mindre

omfattning. Inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen innehade i det

närmaste 70 procent av alla befattningshavare — i såväl högre som lägre

grad därvid medräknade — bisysslor, och antalet dylika för varje befattningshavare,

som hade sådana sysslor, uppginge i medeltal till 3. Det förefölle

revisorerna som örn dessa siffror vore oproportionerligt höga. Revisorerna

ville framhålla, att ett stort antal tjänstemän inom de högsta lönegraderna

hade erhållit sina uppdrag av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och

att dessa uppdrag merendels vore av offentlig natur. I åtskilliga lall vore också

dessa uppdrag att betrakta såsom rena honnörsposter. Befattningshavare i

mellangradcrna hade i vissa fall bisysslor i ganska stor utsträckning och åt
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 17S. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skilliga av dessa bisysslor, särskilt vad länsstyrelserna och fögderiförvaltningen

beträffade, syntes vara av den art, att de borde kräva längre eller kortare

tids tjänstledighet från den ordinarie tjänsten. Detta torde enligt revisorerna

närmast gälla tjänstemän, som var och en innehade flera taxeringsuppdrag

eller som bestrede tjänster inom städernas uppbördsväsende.

Utredningen har till åtlydnad av lämnade direktiv införskaffat uppgifter

från länsstyrelserna om personalens bisysslor under budgetåret 1934/1935.

över uppgifterna uppgjorda sammanställningar bifogas detta protokoll (Bilaga

A och B).

Av de inhämtade uppgifterna framgår, att av länsstyrelsernas 1,018 befattningshavare

under budgetåret 1934/1935 — landshövdingarna icke medräknade

— ett antal av 454 eller 44.G °/o innehade bisysslor, under det att

564 voro ulan sådana. Bisysslornas totala antal beräknas till 955, varav

258 hänföra sig till uppdrag i taxeringsnämnd och 145 till arbete vid prövningsnämnd.

Totala antalet bisysslor motsvarar 2.1 sysslor per befattningshavare.

örn taxeringsuppdragen icke medräknas, utgöra bisysslorna

endast 552.

Vid 1933 års undersökning innehade 62 % av personalen bisysslor med

2.9 uppdrag i medeltal per person. I anslutning därtill framhåller utredningen,

att då sistnämnda undersökning avsåg endast fem länsstyrelser, anledning

funnes att antaga, att resultatet av samma undersökning och det

därpå grundade uttalandet hade blivit något annorlunda, om samtliga länsstyrelser

medtagits. Enligt utredningens åsikt ådagalägger den för budgetåret

1934/1935 verkställda undersökningen, att vid länsstyrelserna bisysslor

icke förekomme i särskilt anmärkningsvärd omfattning utan att förhållandena

vid länsstyrelserna hade sin motsvarighet vid andra verk.

På grund av vad sålunda framkommit vid den av utredningen verkställda

undersökningen, anser utredningen, att det icke kan ifrågasättas, att

särskilda normerande bestämmelser skulle beträffande bisysslor i allmänhet

utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare. Frågan

om bisysslorna bör i stället lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i

dess helhet. Även om utredningen sålunda anser att särskilda bestämmelser

för närvarande icke äro erforderliga beträffande rätten för länsstyrelsernas

befattningshavare att innehava bisysslor i allmänhet, understryker utredningen

kraftigt, att länsstyrelserna städse böra, i vad på dem ankommer,

tillse, att varje berättigad anmärkning i förevarande avseende undanröjes.

Utredningen övergår därefter till den grupp av bisysslor, som utgöras av

taxeringsuppdrag och lämnar därvid en redogörelse för de anmärkningar

gentemot nämnda uppdrag, som tidigare framkommit (betänkandet

sid. 48 ff).

1922 års riksdagsrevisorer funno sig efter verkställd undersökning rörande

den utsträckning, vari befattningshavare i statens tjänst jämte statstjänsten

innehade andra sysslor, böra uttala följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

19

För länsstyrelsernas vidkommande borde uppmärksammas, att icke uppdrag

såsom ordförande och ledamöter i beskattningsnämnder tilldelades underlydande

tjänstemän i större omfattning än som av omständigheterna med

nödvändighet påkallades. I den utsträckning, som dylika uppdrag nu lämnades

länsstyrelserna underställda tjänstemän, måste enligt revisorernas mening

vederbörandes arbete bliva eftersatt och följaktligen behov uppstå aV

ökade arbetskrafter.

Även 1925 drs riksdag srevisor er intresserade sig för frågan om nämnda

taxeringsuppdrag och uttalade sig om olämpligheten därav i mera skärpt

form än vad 1922 års revisorer gjort. Sedan även 1926 års revisorer tagit

upp frågan, blev denna vid 1927 års riksdag behandlad av statsutskottet, som

då bland annat anförde följande.

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt

vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att behandla

och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd

eller ledamot av prövningsnämhd. Å andra sidan lärer det icke

kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för såväl kammarrätten

som Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att hos dem anställda

befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning

hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom dylikt ordförande- och

ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt beaktande av sistnämnda synpunkt

har utskottet dock, då på sätt revisorerna jämväl påpekat, vissa myndigheter

synas i anmärkningsvärd utsträckning meddela förordnanden för

hos myndigheterna i fråga anställda befattningshavare att vara ordförande

och ledamöter i taxeringsnämnder ävensom ledamöter i prövningsnämnder,

ansett sig böra framhålla angelägenheten av att förordnanden av detta slag

inskränkas i möjligaste mån, särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder.

Det vill nämligen synas utskottet, som örn större hänsyn än hittills

skett borde tagas till allmänhetens berättigade krav på att inom taxeringsdistriktet

för förfrågningar äga tillgång till taxeringsnämndsordföranden. Svårighet

syntes ej heller hava förelegat att i flertalet av de angivna fallen

inom vederbörande orter erhålla fullt kompetenta och lämpliga personer för

dessa uppdrag.

Slutligen bör framhållas, att även om vederbörande befattningshavare i viss

utsträckning använda sin semester för fullgörandet av ifrågavarande uppdrag,

behovet av medel för avlönande ulav icke-ordinarie personal dock måste påverkas

av här ovan nämnda förhållanden. Utöver vad ovan anförts, har utskottet

med hänsyn till den utredning, som pågår rörande statstjänstemännens

bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit har utskottet dock funnit vara av den betydelse,

att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen omförmäla.

Riksdagens år 1921 församlade revisorer anförde, att i de i samband med

frågan örn utbetalda övertidsersättningar till länsstyrelsernas personal uppmärksammat

de ersättningar, som utginge till vissa hos länsstyrelserna anställda,

av beskattningsnämnderna, framför allt prövningsnämnderna, anlitade

befattningshavare. Revisorerna förklarade sig anse det önskvärt, att normerande

bestämmelser av allmänna civilförvaltningens lönenämnd utarbetades

och av Kungl. Majit fastställdes för ett mera enhetligt ordnande av den

mångfald ersättningar, som utginge till hos länsstyrelserna anställd personal.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I ett allmänna civilförvaltningens lönenämnd avfordrat yttrande över denna

revisorernas anmärkning anförde nämnden.

Under förutsättning att gällande avlöningsbestämmelser rörande tjänstledighet

och löneavdrag noggrant iakttagas samt att det från länsstyrelsens

sida aktgives därpå, att arbetet inom länsstyrelsen icke bliver lidande på att

befattningshavarna åtaga sig särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, vill det

emellertid synas lönenämnden, som örn några särskilda normerande bestämmelser

knappast vore erforderliga beträffande sådana uppdrag och arbeten

vid sidan av tjänsten, som ovan berörts. I varje händelse torde det enligt

lönenämndens mening icke kunna ifrågasättas, att dylika normerande bestämmelser

skulle utfärdas att gälla allenast beträffande länsstyrelsernas befattningshavare.

Särskilda uppdrag av olika slag innehavas nämligen i avsevärd

utsträckning även av befattningshavare inom statsdepartementen och

de centrala ämbetsverken. Här må allenast erinras, hurusom sistnämnda befattningshavare

tagas i anspråk för arbete hos riksdagen, dess utskott och revisorer

liksom taxeringsnämnder m. m. Även i sådana fall bör givetvis tillses,

att gällande regler rörande tjänstledighet och löneavdrag tillämpas på

ett med grunderna för det gällande avlöningssystemet överensstämmande

sätt. Det förtjänar härvid framhållas, hurusom i 18 § av avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att, därest tjänsteman erhållit

befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må bestämmas,

om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga rum. Dylik

partiell tjänstledighet med däremot svarande löneavdrag kunna i åtskilliga

fall lämpligen ifrågakomma vid uppdrag av här avsedd art.

Beträffande ersättningarna till länsstyrelsernas befattningshavare för ovanberörda

uppdrag hos beskattningsmvndigheter och landsting synes det lönenämnden,

men hänsyn därtill, att dessa uppdrag kunna vara mycket olika

krävande såväl i kvalitativt avseende som i fråga örn den tid, vilken vederbörande

tjänsteman måste tillsätta för desammas fullgörande, att det knappast

kan vara lämpligt att uppställa några enhetliga normer för ifrågavarande

ersättningar. En dylik normering kräver i varje händelse en långt mera

ingående undersökning än den, som lönenämnden nu varit i tillfälle att ägna

hithörande frågor. Lönenämnden vill i detta sammanhang även erinra därom,

att de ersättningar, som utgå för ifrågavarande uppdrag, i många fall ej

äro att anse såsom en nettoinkomst för vederbörande befattningshavare, i

det att dessa understundom måste på egen bekostnad anlita biträden för utförande

av vissa arbeten i samband med uppdragen.

Statsutskottet vid 1928 års riksdag gjorde i denna fråga bland annat följande

uttalande.

Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan, huruvida

icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som numera

skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan gäller för arbete

utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare hos länsstyrelserna,

allt hos dessa nämnder förekommande arbete betraktas såsom

tjänsteåliggande, och örn ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp, vilka

härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande av icke- ordinarie

personal vid länsstyrelserna.

Sedan 1930 års statsrevisorer verkställt undersökning rörande den omfattning,

i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit

ersättning för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder, sammanförde

de sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 178.

21

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän i så

stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete, som

enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden. Enligt inkomna

uppgifter har visserligen ersättning allenast utgått för arbete, som

icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna, som om, ifall

övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för taxeringsarbetets fullgörande

inom föreskriven tid, den riktiga utvägen vore att förordna vikarie för den

med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen under den tid taxeringsarbetet

kräver hela hans arbetstid. Förutom att på detta sätt kostnaderna san,

nolikt kunde nedbringas, borde även taxeringens enhetlighet vinna härpå.

De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna

lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen emellan.

Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika förfaranden

praktiserats, då det gällt ledighet för arbetets utförande och därav följande

avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt, att i dessa hänseenden

samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla län.

Statsutskottet vid 1931 års riksdag föreslog med anledning härav utredning

rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn

till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen behövde

tagas i anspråk. Utskottet anförde som motivering härtill följande:

Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas

tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet,

anser utskottet en undersökning erforderlig till utrönande, huruvida

icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt ordna taxeringsarbetet

i avseende å dispositionen av den personal, som härför måste tagas

i anspråk, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna

behöver för framtiden i nuvarande omfattning utnyttjas vid taxeringsarbetet,

Otvivelaktigt är nämligen, att genom de nuvarande anordningarna

kostnaderna bliva högst betydande, och det lärer även kunna befaras,

att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande förvaltningar menligt påverkas

av nu gällande ordning härutinnan. En omständighet, som i hög grad

medverkar till att nuvarande förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt,

är givetvis, att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren

starkt ökats, varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas

taxeringsuppgifterna. Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande

omständigheter synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för

närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet för

vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings

och prövningsnämnderna.

I gemensamt utlåtande av allmänna civilförvaltningens lönenämnd och

lcommunikationsverkens lönenämnd den 12 januari 1934 med anledning av

1933 års statsrevisorers utredning örn bisysslor åberopade lönenämnderna

1930 års statsrevisorers uttalande samt anförde för egen del, att åtskilligt

vore att vinna genom att låta prövningsnämndsarbetet ingå i befattningshavarens

tjänsteåligganden och i stället för medel till dylika ersättningar anvisa

förhöjda medelsbelopp till avlönande av länsstyrelsernas befattningshavare.

I enlighet med statsutskottets förenämnda förslag avlät 1931 drs riksdag

skrivelse till Kungl. Majit.

Denna skrivelse är alltjämt beroende på Kungl. Majlis prövning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Med anledning av vad sålunda framkommit inom riksdagen i fråga örn

taxeringsuppdragen för länsstyrelsernas befattningshavare har utredningen

ansett sig böra verkställa särskild undersökning för erhållande av närmare

uppgifter rörande omfattningen av tjänstemännens uppdrag i taxeringsnämnder.

Efter därom av utredningen gjord hemställan har därför Kungl. Majit

i cirkulär den 31 januari 1936 till länsstyrelserna anbefallt dessa att, innan

taxeringsarbetet år 1936 toge sin början, ålägga envar tjänsteman, som för

nämnda år innehade uppdrag i taxeringsnämnd, att i samband med avgivande

av uppgifter till ledning för bestämmande av ersättning för taxeringsuppdraget

till länsstyrelsen även lämna skriftliga uppgifter angående använd

lid därför enligt ett vid cirkuläret fogat frågeformulär. Uppgifterna, vilka

sedermera tillhandahållits utredningen, hava sammanställts i en vid detta

protokoll fogad tabell (Bilaga C).

Utredningen anmärker, att vid bedömandet av de inhämtade uppgifterna

bör beaktas, att vid 1936 års taxering, som uppgifterna avse, förekommit

taxering och eftertaxering av skattskyldiga med från taxering tidigare undandraget

kapital och ränteinkomst såsom en nyhet för året, föranledd av

1935 års ändring i taxeringsförordningen. Anledning finnes därför att antaga,

att uppdragen under år 1936 varit mera tidskrävande än under normala

förhållanden.

Under hänvisning till tabellen anför utredningen följande (betänkandet sid.

52 ff).

Under år 1936 innehade 256 tjänstemän eller omkring 25 % av länsstyrelsernas

befattningshavare med stadigvarande anställning uppdrag i taxeringsnämnd.

Den tid, som använts för uppdragets fullgörande, understeg i 145 fall

400 timmar. Högsta timantalet uppgick till 808. Arbetet utfördes i allmänhet

under tiden början av februari—början av juni eller fyra månader. I

några fall påbörjades arbetet redan i januari och avslutades i vissa fall i senare

delen av juni.

För arbetets utförande har i 180 fall semestertid i större eller mindre omfattning

tagits i anspråk, huvudsakligen för själva sammanträdena med taxeringsnämnden.

Antalet semesterdagar växlade från 1 till 24. Medeltalet per

befattningshavare, som använt semestertid för uppdraget, utgjorde 6 dagar.

Tjänstledighet nied avstående av samtliga löneförmåner kom däremot endast

i mindre utsträckning i fråga för uppdragets fullgörande. Vid tio länsstyrelser

förekom icke alls tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Vid övriga

länsstyrelser hade sammanlagt 49 befattningshavare begagnat tjänstledighet

under tillhopa 442,5 dagar. Tjänstledighetstiden understeg i 33 fall 10

dagar. Medeltalet per befattningshavare, som använt tjänstledighet, utgjorde

9 dagar.

I åtskilliga fall, tillhopa 102, har uppgivits, att uppdraget till någon del utförts

å ordinarie tjänstetid. Anledningen till att tjänstetid begagnats för fullgörande

av taxeringsuppdrag har angivits vara, att deklarationer avlämnats

å tjänstelokalen, ankommande post öppnats, förfrågningar per telefon eller

vid besök besvarats samt resa till eller närvaro vid sammanträde under del

av dag. För dessa ändamål har emellertid i regel enligt uppgifterna mycket

ringa tjänstetid, 3—25 timmar, tagits i anspråk. Vid fyra länsstyrelser synas

dock några tjänstemän hava fått använda hela tjänstetiden för sammanträden

med taxeringsnämnd, vilken tid emellertid i dessa fall kompenserats ge
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

23

noin övertidstjänstgöring vid annat tillfälle. Den för taxeringsuppdrag i andra

fall använda tjänstetiden har i regel kompenserats med övertidstjänstgöring

vid annat tillfälle. I elva fall har dock uppgivits, att så icke skett därvid

den tjänstetid, som icke kompenserats med övertidstjänstgöring, understigit

10 timmar utom i två fall, då tiden angivits till 24 respektive

35 timmar. Emellertid framgår det, att uppgiftslämnarna avsett att angiva,

att den använda tjänstetiden icke kunnat kompenseras under tiden för taxeringsarbetets

fortgång, men att sådan kompensation ägde rum under annan

tid.

I mycket stor utsträckning har biträde av annan person ofta familjemedlem,

av vederbörande befattningshavare anlitats för uppdragets fullgörande,

såsom för att upprätta stommar till taxeringslängder, ordna och numrera

deklarationer samt uppgifter, utskriva och expediera anmaningsskrivelser

samt meddelanden om avvikelse från deklaration, utsätta taxeringsvärdena i

fastighetstaxeringslängden, införa efter deklarationerna samtliga belopp i inkomsttaxeringslängderna,

kontrollera uträkningar av de beskattningsbara beloppen,

föra pensionsförteckningarna, verkställa summering m. m. I allmänhet

hava befattningshavare, vilka varit ordförande i taxeringsnämnd, anlitat

biträde, medan detta däremot icke varit förhållandet, då befattningshavaren

varit kronoombud i taxeringsnämnd.

De uppdrag, för vilkas fullgörande avsevärd tid tagits i anspråk, hava varit

föremål för särskild uppmärksamhet vid granskningen för utrönande, huruvida

anledning kunde förefinnas till antagande, att uppdraget icke kunnat utföras

utan att tjänstearbetet därvid blivit åsidosatt. Därvid har emellertid

konstaterats, att i några fall arbetet varit utsträckt under längre tidrymd än

vanligt, ända till 5 månader, samt att i andra fall semestertid eller tjänstledighet

begagnats i stor utsträckning. Genom att vederbörande kunnat odelat

ägna sig åt taxeringsarbetet torde under semester eller annan ledighet, liksom

under helgdagar, antalet arbetstimmar per dag hava kunnat uppgå till

10—14. Icke i något av nu avsedda fall har tjänstetid begagnats för uppdragets

fullgörande utan att denna tid kompenserats med övertidstjänstgöring

vid annat tillfälle.

Utredningen framhåller, att den sålunda verkställda undersökningen allenast

berört uppdragen i taxeringsnämnd. Härutöver tillkomma uppdrag att

biträda vid prövningsnämndsarbetet.

I taxeringsnämnd sträcker sig arbetet från början av februari till början av

juni månad. Prövningsnämndsarbetet infaller i huvudsak under tiden julislutet

av september eller början av oktober.

Taxeringsarbetet — av båda slagen — är således av utpräglad säsongnatur,

krävande tillfälliga arbetskrafter. Endast i arbetet väl insatta personer kunna

användas för att resultatet skall bliva gott. Särskilt må framhållas, att örn

ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna utföra ett mindre

gott arbete, prövningsnämnden får sitt arbete onödigt ökat och försvårat. Ju

noggrannare arbetet blir i första instansen, desto större blir möjligheten att

med färre arbetskrafter fullgöra arbetet i prövningsnämnden.

Utredningen understryker i detta sammanhang det betydande intresse, som

staten såväl som kommunen har av att taxeringsarbetet ulföres på ett sätt

som fyller höga krav på omsorg och insikt i arbetets olika detaljer. Eftersättes

något därutinnan, minskas skattekronorna. De svårigheter, som finnas

att för arbetet förvärva kompetenta personer, villiga att påtaga sig därmed

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

förenad möda och personligt obehag, äro på sina ställen sådana, att länsstyrelsens

tjänstemän måste anlitas. Härtill har även bidragit det förhållandet,

att den ekonomiska gottgörelsen för taxeringsuppdrag blivit av staten så nedskuren,

att den icke anses motsvara arbetets omfattning.

Efter att hava erinrat om att åtskilliga förslag till omorganisation av taxeringsväsendet

framkommit, anför utredningen i fråga om uppdragen i taxeringsnämnd

följande.

Anställandet jämlikt 1935 års riksdags beslut av bokföringssakkunniga är

ett steg i riktning mot anlitande av särskilda tjänstemän för taxeringsarbetet

och ett vidaregående på den inslagna vägen synes värt att överväga. Vid

landskontoren särskilt anställda befattningshavare skulle kunna tillhandagå

ordförande, som därom gjorde framställning, med råd och anvisningar. De

skulle möjligen såsom kronoombud i taxeringsnämnd eller biträde med åliggande

enligt 108 § taxeringsförordningen åt ordförande i nämnder med särskilt

besvärligt arbete kunna — år efter år i olika nämnder — bidraga till att

taxeringsarbetet inom länet bedreves enligt enhetliga principer och på sådant

sätt, att statens och kommunens intressen bleve tillgodosedda. Under tiden för

arbetet i taxeringsnämnderna skulle de således vara sysselsatta i nämnderna

såsom kronoombud eller biträde åt ordförande. En stor del av det granskningsarbete,

som för närvarande sker under sommaren, skulle härigenom

komma att utföras under årets första hälft och anmärkningsmålen i prövningsnämnden

borde kunna icke oväsentligt nedbringas. Sedan arbetet i taxeringsnämnderna

avslutats, borde de deltaga i prövningsnämndsarbetet med

kontrollgranskning av deklarationer, varmed de icke förut haft befattning,

tjänstgöra som protokoll- eller längdförare i prövningsnämnd samt i övrigt

biträda landskamreraren med prövningsnämndsarbetet. Härigenom skulle

sysselsättning kunna beredas dem från början av februari till mitten av oktober.

övriga delen av året torde de, i den mån de icke själva skulle åtnjuta

semesterledighet, kunna tjänstgöra som vikarie för befattningshavarna å

landskontoren under dessas ledighet, biträda landskamreraren vid avgivande

av yttranden över taxeringsbesvär, genomgå tidigare deklarationer från distrikt,

i vilka de ett kommande år komme att bliva verksamma, granska inregistrerade

bouppteckningar för utrönande om däri upptagna tillgångar

blivit vederbörligen deklarerade, undersöka fastiglietsförsäljningar samt utföra

annat arbete, som kunde anvisas dem av landskamreraren. Den nu

skisserade organisationen synes emellertid innebära en så väsentlig ändring

och utökning av taxeringsorganisationen, att särskild utredning härom synes

böra verkställas. I varje fall lärer det icke kunna anses falla inom utredningens

uppdrag, att framlägga förslag i denna taxeringsväsendet berörande

fråga. Utredningen har allenast velat omnämna spörsmålet såsom innefattande

en möjlighet att avveckla det ofta påtalade systemet, att taxeringsuppdrag

lämnats länsstyrelsernas befattningshavare såsom bisyssla.

I avbidan å en taxeringsreform finner utredningen emellertid lämpligt, att

Kungl. Maj:t anbefaller länsstyrelserna, att vid utseende av ordförande eller

kronoombud i taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse

icke må förordnas i andra fall än då detta för vinnande av bästa möjliga resultat

av taxeringsarbetet visar sig angeläget. Därjämte synas länsstyrelserna

böra tillse att i dylika fall sådant uppdrag icke blir av den omfattning, att

tjänstearbetet eftersättes, samt att, örn ordinarie tjänstetid till någon del måste

tagas i anspråk för uppdragets fullgörande, full kompensation för den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

använda tjänstetiden lämnas vid annat tillfälle. Än vidare torde länsstyrelse,

som ser sig nödsakad att till uppdrag i taxeringsnämnd anlita befattningshavare

hos länsstyrelsen, böra undersöka, huruvida samma befattningshavare

tilldelade uppdrag i särskilda taxeringsnämnder kunde fullgöras det ena efter

det andra under en sammanhängande tidsperiod, under vilken period befattningshavaren,

liksom vid taxeringsuppdrag av större omfattning, skulle, där

tjänstearbetet vid länsstyrelsen sådant tilläte, åtnjuta tjänstledighet och avstå

alla löneförmåner av tjänst vid länsstyrelsen. Arvodet för taxeringsuppdraget

skulle givetvis bestämmas så, att full kompensation för mistade löneförmåner

erhölles jämte skälig ytterligare ersättning.

Vad därefter särskilt angår frågan om taxeringsuppdragen för länsstyrelsens

personal i samband med prövningsnämnderna anmärker utredningen

till en början, att vid ordinarie prövningsnämnden kunna förekomma uppdrag

som biträdande landskamrerare, protokollförare, längdförare samt biträde

vid eftergranskning av taxeringsliandlingarna, bokföringsgranskning,

referat av besvärsskrifter samt utskriftsarbeten m. m. Vid särskild prövningsnämnd

förekommer protokollföring som särskilt uppdrag ävensom utskrift

av protokoll.

Beträffande gällande föreskrifter om personal, som erfordras för utförande

av prövningsnämndsarbetet, erinrar utredningen örn följande stadganden. Enligt

16 § 2 mom. taxeringsförordningen må länsstyrelse, där så anses oundgängligen

nödvändigt, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med

länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa

grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt förordningen

åvila landskamreraren (biträdande landskamrerare). Jämlikt 94 § i taxeringsförordningen

må landskamrerare vid fullgörande av honom åliggande förberedande

åtgärder för prövningsnämnd åtnjuta nödigt biträde av, förutom

till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl andra personer, som av honom

tillkallas. Jämlikt 98 § i samma förordning skall nämndens protokoll

föras och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna i taxeringslängderna

och ändringslängden verkställas av den eller de personer, som länsstyrelsen

därtill förordnat.

Till vissa uppgifter vid prövningsnämnden har vid några länsstyrelser annan

arbetshjälp än landskontorets personal kunnat erhållas, men i allmänhet

torde praktiska svårigheter hava yppats mot sådan anordning. Allenast i undantagsfall

torde hitintills kompetent tillfällig arbetskraft hava kunnat uppbringas

till hjälp vid arbetet för prövningsnämnden.

Utredningen anför därefter följande.

Av stadgandet i 94 § framgår, att det biträde, som landskontorets tjänstemän

kunna lämna landskamreraren, är att anse såsom tjänstebestyr.

Med nuvarande organisation av taxeringsväsendet lärer det emellertid icke

vara möjligt att med den å länsstyrelserna till buds stående personalen å

vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet och annat under samma

tid förekommande arbete. Härutinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet

inträffar under en tid, då göromålen å landskontoren äro minst lika

omfattande som övriga delen av året. Under denna tid förekomma dessutom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående

budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker

för det nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade

kronoutskylder från underredogörarna granskas och beslut om avkortning

och avskrivning av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner

av statsbidrag till skolor och andra inrättningar granskas, redovisning

lämnas till statskontoret för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån

m. m. Då besvär över mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före

den 1 juli, förekommer under perioden även en anhopning av mål angående

mantalsskrivning, vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör,

att det arbete, som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande

prövningsnämnd, till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie

tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd vid

landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under normal

tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet

bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet

å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som vikarier för de

ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta vikarier

icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas inom

länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena

i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det övertidsarbete,

som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare, har varit synnerligen

betungande och av helt annan omfattning än som torde ha förutsatts

såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet, vilket utgår från

att övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum. Särskild ersättning

härför har också utgått från anslaget till kostnader för årlig taxering, det s. k.

taxeringsanslaget. Vissa grunder för bestämmande av ersättningsbeloppen

hava brukat av Kungl. Majit årligen bestämmas och delgivas länsstyrelserna

att av dessa iakttagas vid beräkning av ersättning för det arbete för prövningsnämnden,

vilket utföres utom den ordinarie tjänstetiden. Dessa grunder

gälla icke blott den personal i löneställning upp till och med 20:e lönegraden,

som enligt avlöningsreglementet är berättigad till övertidsersättning,

utan även personal över nämnda lönegrad, för vilken sådan övertidsersättning

enligt avlöningsreglementet eljest icke kan utgå. Därför utgår ersättning

även till länsassessor (lönegrad 27) och ordinarie länsbokhållare (lönegrad

24 eller 21), vilka bruka innehava uppdrag såsom biträdande landskamrerare

eller protokollförare vid prövningsnämnd men även vid vissa länsstyrelser

utföra eftergranskningsarbeten. Ersättningen till dessa befattningshavare

beräknas för biträdande landskamrerare efter visst belopp per övertidstimme

och för protokollförare till visst belopp för varje paragraf i protokollet.

I övrigt beräknas gotlgörelse med visst belopp för övertidstimme.

Enligt utredningens mening har statsverkets intresse gagnats av det sätt,

varpå prövningsnämndsarbetet hittills varit organiserat. Utan samband med

en taxeringsreform kan någon väsentlig ändring i nu bestående förhållanden

beträffande prövningsnämndsarbetet icke ske.

För det övertidsarbete som å landskontoret utföres i och för prövningsnämnden

måste alltså särskild ersättning alltjämt utgå, och utredningen

finner icke anledning ifrågasätta någon överflyttning av härför erforderligt

belopp från taxeringsanslaget. Prövning av frågan härom bör upptagas i

samband med en blivande taxeringsreform.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

27

Likaledes finner utredningen, att särskild ersättning bör liksom hittills utgå

även till befattningshavare över 20:de lönegraden. Utredningen anser sig

dock beträffande grunderna för ersättningen böra ifrågasätta, om icke ersättning

till protokollförare i prövningsnämnd, i likhet med vad som gäller för

biträdande landskamrerare, bör utgå efter visst belopp per övertidstimme i

stället för med visst belopp för paragraf i protokollet. Örn nämligen i besvärsförteckningarna

intages sammanfattning av målens innehåll, torde protokollföringen

kunna i hög grad underlättas och möjligen till någon del utföras

å tjänstetid. Emellertid måste därvid beaktas, att protokollförare, liksom

längdförare, för närvarande själva bekosta erforderligt biträde. Förändring

av grunderna för ersättning åt protokollförare bör följaktligen medföra,

att ersättning till deras biträden skall utgå direkt ur taxeringsanslaget.

För att få i instruktionen uttryckligen utsagt, att biträde åt landskamreraren

ävensom vissa sysslor för prövningsnämnden är ett tjänstebestyr för befattningshavarna

å landskontoret, föreslår utredningen särskilt stadgande

härom, jämväl innehållande hänvisning till taxeringsförordningens bestämmelser

örn särskild ersättning för dylikt arbete.

Till särskild behandling upptager utredningen härefter frågan om kommissionärsverksamheten

vid länsstyrelserna och särskilt möjligheten

att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande.

I denna del erinras av utredningen, att nämnda fråga vid skilda tillfällen

upptagits till behandling av riksdagens revisorer (betänkandet sid. 60 ff).

Redan år 1925 uttalade riksdagen i anledning av vissa utav 1924 års revisorer

påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden

som sin mening, att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande

kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till

dåmera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i så

måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades i möjligaste

mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet

anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie

under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att

Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta om en omarbetning av berörda

föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.

På föranledande närmast av en av 1933 års riksdag gjord hemställan utfärdades

nya bestämmelser angående kommissionärsverksamheten genom

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer hos statens

förvaltningsmyndigheter.

Enligt 1 § i nämnda kungörelse skall bland annat vid länsstyrelse kommissionär

vara anställd med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå

den, som anlitar honom, i de avseenden, kungörelsen bestämmer.

Till kommissionär må länsstyrelse förordna hos länsstyrelsen anställd

tjänsteman, dock allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i

tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.

Kommissionärens verksamhetsområde kan begränsas att omfatta viss avdelning

av länsstyrelsen eller vissa grupper av ärenden hos densamma. Örn

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

två eller flera kommissionärer finnas böra anställas, skall framställning därom

göras hos Kungl. Majit. Bifalles framställningen, skall länsstyrelsen, så

framt ej särskilda skäl däremot äro, bestämma visst verksamhetsområde för

varje kommissionär eller på annat sätt fördela uppdragen mellan kommissionärerna.

Kommissionärernas mottagningstid bestämmes av länsstyrelsen.

Har någon direkt hos länsstyrelse, där kommissionär är anställd, gjort

framställning om vidtagande av åtgärd, som kommissionär äger ombesörja,

eller uppkommer eljest hos länsstyrelsen fråga örn vidtagande av dylik åtgärd,

må ärendet överlämnas till kommissionären.

Det åligger länsstyrelse, att i den omfattning, som prövas lämplig, fastställa

särskild taxa för vissa uppdrag samt att i övrigt meddela de föreskrifter,

som finnas erforderliga för arvodenas bestämmande.

Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 hava länsstyrelserna anbefallts,

att i möjligaste mån tillse, att hos länsstyrelse anställd tjänsteman, som ej

innehar förordnande såsom kommissionär, icke yrkesmässigt eller eljest i

större omfattning utövar kommissionärsverksamhet hos länsstyrelsen.

Utredningen har från länsstyrelserna införskaffat uppgifter dels huruvida

till kommissionär vore förordnad annan än tjänsteman vid länsstyrelsen,

dels huruvida kommissionärsverksamhet vid länsstyrelsen utövades av annan

än därtill av länsstyrelsen förordnad person, dels ock angående bruttoinkomsten

av kommissionärsverksamheten under år 1934 för de av länsstyrelserna

förordnade kommissionärerna.

Av uppgifterna angående bruttoinkomsterna under år 1934 framgår följande:
-

Bruttoinkomst

Antal kom-

Bruttoinkomst

Antal kom-

kronor

missionärer

kronor

missionärer

1— 500

20

4,001— 5,000

6

501—1,000

5

5,001— 6,000

3

1,001—2,000

4

6,001— 7,000

3

2,001—3,000

2

7,001—10,000

6

3,001—4,000

2

10,001—13,000

5

Summan av de uppgivna beloppen utgör 196,505 kronor.

Uppgifterna giva vid handen, att kommissionärsverksamheten å landskansli

i allmänhet är tämligen omfattande, medan däremot å landskontoren

anställda kommissionärer allenast i mycket begränsad utsträckning synas

hava uppdrag, varom här är fråga.

Kommissionärsverksamhet utövas vid ett flertal länsstyrelser jämväl av

andra tjänstemän än till kommissionärer förordnade, dock, såvitt av uppgifterna

framgår, i allmänhet endast i ringa omfattning.

Vid landskanslierna har kommissionärsverksamheten i åtskilliga fall uppdelats

på flera tjänstemän. Allenast vid en länsstyrelse har annan än

tjänsteman vid länsstyrelsen förordnats till kommissionär.

Vid två länsstyrelser tillhandahållas åt allmänheten vissa blanketter för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 178.

29

ansökningar till länsstyrelsen, varigenom allmänheten för upprättande av

enkla ansökningar icke behöver anlita kommissionären.

I allmänhet hava kommissionärerna å landskanslierna egna biträden för

fullgörande av kommissionärsverksamheten. På grund härav kommer

tjänstetid allenast i mycket ringa utsträckning att tagas i anspråk för fullgörande

av kommissionärsuppdrag. Det kan givetvis icke undvikas, att någon

del av tjänstetiden måste tagas i anspråk för mottagande av allmänhet,

som personligen inställer sig hos kommissionären, eller telefonsamtal angående

kommissionärsuppdrag. I dessa avseenden synes emellertid svårligen

kunna göras egentlig skillnad mellan kommissionärskapet och tjänsteåliggandet.

Därest tjänsteman icke varit kommissionär, hade givetvis vederbörande

uppdragsgivare personligen eller per telefon kunnat vända sig direkt

till vilken tjänsteman som helst vid länsstyrelsen för att ingiva handling,

begära avskrift av handling, anhålla om handlings översändande genom

kommissionären m. m. För arbetet vid länsstyrelserna måste det anses vara

till fördel, att allmänheten i dylika angelägenheter kan hänvända sig till

bestämd tjänsteman. Härigenom åstadkommes minsta störning i arbetet.

Mera tidsödande kommissionärsuppdrag samt allt det arbete, som är förenat

med översändande av handlingar till uppdragsgivare, utföres däremot

med ett par undantag — såvitt utrönas kunnat —- icke å tjänstetid av kommissionären.

En omläggning av kommissionärskapet vid länsstyrelserna till

tjänsteåliggande skulle därför otvivelaktigt medföra behov av ökning av

länsstyrelsernas arbetskrafter.

Utredningen anför därefter följande.

Kommissionären måste betraktas såsom förmedlare mellan allmänheten

och länsstyrelsen. Kommissionärsuppdragen kunna därför näppeligen anförtros

tjänsteman att i tjänsten utföras. Underlåtenhet att ordentligt fullgöra

ett uppdrag med därav föranledd rättsförlust skulle, därest så skedde, kunna

medföra ersättningsskyldighet för staten. Utredningen anser sig därför sakna

anledning att för länsstyrelsernas del föreslå förändring av nu bestående

förhållande. Länsstyrelserna synas i nu ifrågavarande avseende böra intaga

samma ställning som övriga förvaltningsmyndigheter.

Enligt gällande bestämmelser må, såsom förut nämnts, tjänsteman vid

länsstyrelse förordnas till kommissionär allenast där denne utan eftersättande

av sina göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.

Det synes utredningen angeläget, att länsstyrelserna noga iakttaga denna

föreskrift. Skulle det emellertid i något fall visa sig att för utförande av

kommissionärsuppdrag tjänstegöromålen bliva till någon del eftersatta och

lämplig anordning till undvikande härav icke låter sig genomföra, torde länsstyrelse,

efter därom gjord framställning, böra erhålla bemyndigande att utan

hinder av nyssnämnda föreskrift förordna tjänsteman till kommissionär. Då

tjänsteman sålunda icke kommer att fullgöra tjänstegöromål under hela den

föreskrivna tjänstetiden utan måste betraktas såsom partiellt tjänstledig, synes

det naturligt, att tjänstemannen i avlöningshänseende blir underkastad de

vanliga reglerna för tjänstledighet, varvid hänsyn bör tagas till den större eller

mindre omfattning, vari inskränkning i tjänstgöringstiden äger rum. Givetvis

bör löneavdrag icke förekomma, örn den tjänstetid, som tages i anspråk

för kommissionärsuppdrag, kompenseras med övertidsarbete vid annat

tillfälle.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Det synes icke lämpligt, att juridiskt utbildade tjänstemän förordnas till

kommissionärer, enär, örn sådan tjänsteman förordnas, det skulle kunna inträffa,

att denne vid avgörande av ett ärende, som rätteligen ankomme på

hans föredragning, icke kunde anses fullt opartisk att deltaga i ärendets avgörande.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke på

statsverkets bekostnad å länsstyrelserna borde tillhandahållas allmänheten

tryckta blanketter till vanligen förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet

såsom ansökan om erhållande av körkort, registrering av fordon och

dylikt. Automobilismens utveckling har medfört, att länsstyrelsernas bilavdelningar

i fråga om allmänhetens betjänande kunna jämställas med de affärsdrivande

verken och liksom vid dessa torde vissa blanketter för anmälningar

och ansökningar böra finnas tillgängliga å länsstyrelsernas expeditioner.

För enkla ärenden skulle allmänheten sålunda icke behöva anlita kommissionär.

Yttranden.

De uttalanden, som vid remissbehandlingen framkommit rörande partiell

ledighet vid länsstyrelserna, avse utredningens förslag till avskaffande

av vikariatsersättning under dylik ledighet. Jag återkommer härtill

i det följande.

I fråga om bisyssleväsendet förklara sig länsstyrelserna i Stockholms

och Uppsala län dela utredningens uppfattning, att det icke kunde

ifrågasättas, att särskilda normerande bestämmelser beträffande bisysslor i

allmänhet skulle utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare.

Frågan om bisysslorna bör enligt länsstyrelsens i Stockholms län

mening rätteligen lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i dess helhet.

Samma länsstyrelse anför därefter följande.

Det ojämförligt största antalet bisysslor, varom här är fråga, torde med

bortseende från taxeringsuppdrag vara sådana, vilka stå i nära samband med

länet och dess förvaltning, t. ex. uppdrag i landsting och dess utskott, statens

ombud i sparbanker och järnvägsföretag, som trafikera länet, sekreterare i

styrelse för brandstodsbolag i länet med flera liknande. Innehavet av dylika

bisysslor tjänar till att mera allsidigt informera landsstatstjänstemannen för

hans egentliga värv, statstjänsten, samt utöka hans kännedom örn länet och

för detsamma betydelsefulla frågor. En länsstyrelse, vars befattningshavare

innehava bisysslor av nämnd art, har inom sig en sakkunskap, som den svårligen

kan erhålla på annat sätt. Länsstyrelsen anser sålunda, alt ett förbud

mot innehav av bisysslor under inga omständigheter bör rikta sig mot dylika

bisysslor, då detta skulle vara till skada för länsstyrelsen. Givetvis utgår

länsstyrelsen från att tjänstetid icke får användas till bisysslors skötande

eller, därest detta någon gång kan ifrågakomma, att sådan tjänstetid kompenseras

med övertidstjänstgöring. Detta har noggrant iakttagits inom länsstyrelsen

för Stockholms län.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd understryker vikten av, att tjänstledighet

regelmässigt begagnas, då utövandet av bisysslor kräver minskning

i den normala arbetstiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.

;si

De bisysslor, som utgöras av taxeringsup p drag hava föranlett uttalanden

från vissa länsstyrelser. Sålunda erinrar länsstyrelsen i Uppsala län

örn den för stat och kommun synnerligen stora betydelsen av att taxeringsarbetet

utföres av kompetenta personer samt framhåller därefter i huvudsak följande.

Därest kravet på kompetenta personer eftersattes, kommer följden att bliva,

att vissa skattskyldiga i större eller mindre grad undandraga sig sin förpliktelse

till nackdel för övriga skattskyldiga. Risken i detta avseende ökas

i samma mån som den direkta beskattningen skarpes. Ur de enskildas synpunkt

är det också i hög grad viktigt, att taxeringsarbetet utföres med jämnhet

och objektivitet såväl mellan olika grupper inom samma distrikt som mellan

distrikten inbördes. Dessa intressen måste framför allt tillvaratagas av

ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnderna. De fel, som

kunna uppstå under taxeringsnämndernas arbete, kunna icke fullständigt avhjälpas

i prövningsnämnderna. Det granskningsarbete, som där försiggår,

kan omöjligt utföras med samma detaljerade person- och sakkunskap som

i taxeringsnämnderna. Kronoombudens i prövningsnämnderna yrkanden måste

oftast begränsa sig till skärpningar. Rättelser i motsatt riktning bliva beroende

på besvär från de enskilda skattskyldiga. Det ligger således synnerligen

stor vikt på att framför allt lill ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

erhålla kunniga och lämpliga personer. Svårigheterna i detta avseende

äro mycket stora, och de bero icke blott på det invecklade tekniska

detaljarbetet. Huvudorsaken ligger däri, att det är ont om tillräckligt sakkunniga

och opartiska personer samt att de enskilda med större eller mindre skäl

anse sig genom taxeringsarbetet utsättas för ovilja och obehag från många

skattskyldigas sida, ehuru dessa med förståelse se, om en ordförande eller ett

kronoombud i tjänstemannaställning tillämpar skattskyldigheten utan efterlåtenhet.

Det lärer ej heller kunna tänkas, att landskamreraren för taxeringsarbetet

skulle kunna utrustas med så många nya tjänstemän, att de kunde ersätta

alla dem, som nu måste rekryteras från länsstyrelsen. Det må i detta

sammanhang påpekas, att förslag om sammanslagning i större utsträckning

till större områden för taxeringsnämnderna mött ett bestämt motstånd från

allmänhetens sida. Länsstyrelsen kan således uttala, att vid länsstyrelsen redan

tillämpats den av utredningen förordade principen, att befattningshavare

vid länsstyrelse icke förordnats i andra fall, än då detta för vinnande av

bästa möjliga residtat av taxeringsarbetet visat sig angeläget. Syftet att skaffa

befattningshavarna biinkomster har därvid icke inverkat på valet. Beträffande

taxeringsarbete på tjänstetid förekommer detta vid länsstyrelsen uteslutande

i den form, att de skattskyldiga då och då särskilt under deklarationstiden

anlita taxeringsordföranden med telefonförfrågningar eller besök under

tjänstetiden. Dylika hänvändelser från allmänhetens sida är det svårt att

avvisa. Den sammanlagda tid, som de upptaga, är ringa.

Vad därefter angår befattningshavarnas arbete i prövningsnämnd

e n, har även där visat sig, att praktiska svårigheter mött mot att anskaffa

tillräckligt sakkunnig arbetshjälp till prövningsnämnderna på annat sätt än

genom att anlita landskontorets personal. Men effekten av prövningsnämndsarbetet

hänger tydligen så gott som helt och hållet på det förberedande arbete,

som utföres av landskamreraren och hans medhjälpare. Med den stora

mängd mål, som behandlas på några få dagar vid prövningsnämndens sammanträden,

är det omöjligt för de enskilda ledamöterna att annat än i undantagsfall

taga del av akterna. De bliva hänvisade till de promemorior, som

utarbetats på landskontoret.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Det arbete för prövningsnämnden, som sålunda kommer att vila på landskontorets

tjänstemän, är synnerligen betungande. Det utföres till allra

största delen under en tid på året, då tjänstemän i allmänhet vilja använda

sig av sin stadgade semesterrätt, och det är av en helt annan omfattning

än det tillfälliga övertidsarbete, som avses i avlöningsreglementet. Det

skulle därför vara ganska orimligt, örn tjänstemännen -— även länsassessor

och länsbokhållare — skulle få sig ålagt att verkställa arbetet utan särskild

ersättning. Då arbetet till sin natur tillhör taxeringen, bör ersättning därför

utgå från taxeringsanslaget. De nuvarande grunderna för ersättningen hava,

såvitt länsstyrelsen har sig bekant, tillkommit efter ingående inom finansdepartementet

verkställda jämförelser mellan arbetets olika detaljer inom de

särskilda länen. Huruvida lämpligare grunder kunna fastställas, torde böra

prövas i samband med en eventuell taxeringsreform. Dock synes beräkning

av arvode såsom övertidsersättning kunna leda till, att samma arbete betalas

olika allt efter befattningshavarens lönegrad.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma kommer beträffande länsstyrelsen utredningens

förslag om möjligheten att tillfälligt öka antalet föredragande icke att

inskränka behovet av övertidsarbete och ersättning därför för prövningsnämndernas

läkning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att tjänstemännens medverkan

i taxeringsarbetet, vare sig detta gäller taxerings- eller prövningsnämnd, icke

kan vid nuvarande organisation undvaras utan att taxeringarna och resultatet

av dem försämras. Vidare lärer det enligt länsstyrelsens mening vara

nödvändigt att bereda landskontorets tjänstemän möjlighet att deltaga i ifrågavarande

arbete för vinnande av nödig rutin och erfarenhet. I enahanda

riktning gå de av länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län i förevarande

avseende gjorda uttalandena.

Rörande det av utredningen upptagna detalj spörsmålet om grunderna för

ersättning till protokollsförare i prövningsnämnd yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs

län i huvudsak följande.

Av utredningen har i detta avseende föreslagits den ändringen, att bestyret

med protokollföringen ersättes med visst belopp per övertidstimma i stället

för, såsom för närvarande, med visst belopp för paragraf i protokollet. Länsstyrelsen

anser ingendera av dessa ersättningsnormer tillfredsställande. Det

lämpligaste sättet för ersättningens beräkning torde vara dels en viss minimiersättning

per paragraf, dels ock en tilläggsersättning för varje paragraf

med vidlyftigare motivering.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner intet att erinra emot utredningens

förslag, att det biträde, som landskontorets tjänstemän kunde lämna landskamreraren

jämlikt 94 § taxeringsförordningen, skulle anses som tjänstebestyr

samt att följaktligen särskild ersättning för sådant arbete endast finge

medgivas i form av övertidsersättning, att därvid liksom hittills även utgå till

befattningshavare över 20 :e lönegraden.

Vidare framhåller 1936 års uppbördskommitté, att den under sitt arbete

icke haft anledning att taga direkt ställning till spörsmålet om länsstyrelsetjänstemännens

anlitande för taxeringsarbete. Kommittén har funnit, att,

därest häradsskrivarorganisationen skulle kvarstå, häradsskrivarnas arbetsuppgifter

böra vidgas. Därvid borde till närmare övervägande upptagas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

33

tidigare framfört förslag, att till häradsskrivarna överflytta större delen av

det rent tekniska arbetet, framför allt längdföringen, och därigenom väsentligt

minska arbetsbördan för ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna.

Kommittén, som ännu icke tagit slutlig ställning till detta spörsmål,

finner vissa skäl tala för en sådan anordning och det torde, enligt kommittén,

vara ställt utom tvivel, att en dylik reform skulle för länsstyrelserna

medföra större möjligheter än nu att till ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd

förvärva andra personer än länsstyrelsernas egna tjänstemän.

I fråga om kommissionär sverksa m heten vid länsstyrelserna

har vid remissbehandlingen förekommit följande.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län giva sin anslutning till utredningens

ståndpunktstagande och förslag i denna del. Allmänna civilförvaltningens

lönenåmnd uttalar däremot, att nämnden icke känt sig övertygad

av de skäl, som utredningen anfört mot en förändring av sagda verksamhet

till ett tjänsteåliggande. Av de lämnade uppgifterna rörande storleken

av kommissionärernas bruttoinkomster synas framgå — yttrar nämnden vidare

— att inkomsten av en dylik bisyssla i ett avsevärt antal fall uppgår

till ett belopp, som väsentligt överstiger vad som kan erfordras för att avlöna

särskild befattningshavare. Det torde fördenskull enligt nämndens uppfattning

förtjäna närmare övervägas, huruvida icke kommissionärsgöromålen

med fördel kunde anförtros befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Då

de nuvarande förhållandena på detta område synas lönenämnden mindre

tillfredsställande, har nämnden för sin del förordat, att den berörda frågan

göres till föremål för förnyat övervägande. I detta sammanhang förordar

lönenämnden — såsom utredningen ifrågasatt -— en undersökning, huruvida

icke tryckta blanketter böra på statsverkets bekostnad i större utsträckning

än för närvarande kunna tillhandahållas allmänheten i vissa enklare ansök - ningsärenden. Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar sympatier för

ett sådant förfarande, vilket synes kunna bliva till gagn såväl för länsstyrelsen

som för allmänheten. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar

sig i sistnämnda avseende i och för sig icke hava något att invända. Därjämte

yttrar länsstyrelsen i huvudsak följande.

De ärenden, beträffande vilka blankettsystem skulle införas, torde huvudsakligen

hänföra sig till motorfordonsväsendet och utgöras av ansökningar

örn körkort, registrering av motorfordon och dessas avförande ur registret

samt anmälningar örn äganderätt och adress. Under år 1936 uppgick antalet

dylika ärenden'' hos länsstyrelsen till i runt tal 9,000. Den erforderliga årliga

upplagan av blanketter blir sålunda betydlig. Frånsett kostnaden därför

bör bemärkas, att införandet av ifrågavarande blanketter kan förväntas

komma att öka expeditionernas arbete.

För närvarande uppsättas endast i ett ringa antal fall dylika ansökningar

oell anmälningar av kommissionären. Ansökningar örn körkort utskrivas i

regel av körskolan, varest sökanden erhållit utbildning, och automobilförsäljarna

ombesörja utan kostnad för sina kunder av försäljningarna föranledda

registreringsärenden. Därest blanketter komma att tillhandahållas,

kan det förutses, att vederbörande komma att hänvisas till länsstyrelsernas

Hiliana till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 178. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

expeditioner, och att den där tjänstgörande personalens tid därigenom kommer

att i avsevärd grad tagas i anspråk för lämnande av anvisningar till

blanketternas riktiga ifyllande.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län befarar som en konsekvens av det

ifrågasatta tillhandahållandet av ansökningsblanketter, att vissa länsstyrelsetjänstemäns

tid kommer att tämligen avsevärt tagas i anspråk för att lämna

sökande anvisningar angående blanketternas ifyllande.

Departementschefen.

Under de två årtionden, som förflutit, sedan länsstyrelserna i all huvudsak

erhöllo sin nuvarande organisativa gestaltning, har den samhälleliga utvecklingen

i mycket väsentlig mån pålagt dessa myndigheter nya uppgifter

av de mest växlande slag Det ligger under dessa förhållanden i sakens natur,

att inför den oavlåtligt stegrade arbetsbördan organisationen skall hava

utsatts för påfrestningar, som blottat brister, vilka icke kunna få fortbestå.

Det må vara tillfyllest att för belysning av arbetsuppgifternas stegring erinra

därom, att de i rikets länsstyrelser handlagda ärendena år 1919 belöpte

sig till 672,000 men år 1933 uppgingo till 1,235,000, sålunda i det närmaste

dubbla antalet.

Den ingående och mångsidiga granskning, som länsstyrelseutredningen

ägnat det föreliggande problemkomplexet, har å ena sidan klarlagt de framträdande

grundfelen i organisationen och å den andra lämnat praktiskt värdefulla

anvisningar för dessas avhjälpande.

I förstnämnda avseende vill jag till en början erinra därom, att den snabba

tillväxten av länsstyrelsernas arbetsbörda under ett förhållandevis kort

tidsskede medfört, att den därav föranledda ökningen i personaluppsättningen

i mycket avsevärd utsträckning skett genom anställande av icke-ordinarie

befattningshavare. Under de senaste femton åren har det ordinarie

personalbeståndet praktiskt taget förblivit oförändrat. Innevarande budgetår

finnas i samtliga länsstyrelser — inberäknat en lanträntmästare å övergångsstat

— anställda 470 ordinarie befattningshavare. De icke-ordinarie

befattningshavarnas antal utgör ej mindre än 540. Av det totala antalet

befattningshavare inom länsstyrelserna äro sålunda allenast 46 °/o ordinarie.

Därtill kommer som en omständighet, ägnad att ytterligare skärpa berörda

missförhållande, att ett icke ringa antal ordinarie befattningshavare åtnjuta

ledighet å egna tjänster för uppehållande av häradsskrivar- och landsfiskalsbefattningar.

Då man vidare går att undersöka bristerna i den nuvarande organisationen,

har man att uppmärksamma ännu en omständighet, som är av beskaffenhet

att i ogynnsam riktning påverka arbetet. Jag åsyftar därvid det förhållandet,

att arbetsformerna icke allestädes och icke i erforderlig utsträckning

anpassats efter den växande arbetsbördan. Utredningen har i detta

avseende kunnat påvisa, hurusom åtskilliga ärendesgrupper med fördel eller

i varje fall utan olägenhet kunna överlämnas till avgörande åt andra myndigheter.

Men därutöver har utredningen givit uttryck för den uppfattnin

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17S.

35

gen, att förenklingar i arbetsformerna kunna vidtagas, som äro ägnade att

öka effektiviteten i verksamheten. Denna sida av den föreliggande frågan,

vilken jag fann mig böra särskilt framhålla vid uppdragande av riktlinjerna

för utredningen, är otvivelaktigt av avgörande betydelse, då det gäller

att främja en organisatorisk utveckling av länsstyrelserna. Jag återkommer

till denna sak i det följande och har här endast velat i korthet antyda dess

nära sammanhang med övriga delar av reformen.

Vid sidan av berörda spörsmål hava i den tidigare förda diskussionen

kring bristerna i länsstyrelsernas organisation framför allt två omständigheter

tilldragit sig uppmärksamhet. Särskilt har riksdagen med anledning

av de iakttagelser, som av riksdagens revisorer gjorts vid granskningen av

statsverkets tillstånd och behov, påtalat dels att vid länsstyrelserna partiell

ledighet för befattningshavarna kommit till användning i betydligt större utsträckning

än inom civilförvaltningen i övrigt, dels att befattningshavarna

innehade bisysslor i en omfattning, som ansetts lända tjänsteutövningen till

men.

Medan det sistnämnda av nu avhandlade spörsmål obestridligen är av beskaffenhet

att kunna öva inverkan på länsstyrelsernas arbetseffektivitet, är

den förstnämnda av väsentligen tjänstgörings- och avlöningsteknisk natur.

Utredningen har i fråga örn de partiella ledigheterna verkställt en ingående

undersökning, som bekräftar de iakttagelser, som tidigare gjorts. Det har

sålunda konstaterats, att inom vissa länsstyrelser — framför allt de allra

största —• de ledande befattningarna genom en dylik tillämpning av avlöningsreglementets

bestämmelser varit dubblerade praktiskt taget hela året

och att jämväl i övrigt sådan ledighet ifrågakommit i en utsträckning, som

knappast förutsatts vid reglementsbestämmelsernas tillkomst. Förhållandet

sammanhänger nära med den hittills onekligen alltför stela arbetsfördelningen

mellan olika befattningshavare inom länsstyrelserna. Till sättet för

ordnande av denna fråga återkommer jag senare. Jag vill emellertid redan

här uttala, att den nuvarande ordningen i berörda avseende i samband med

omorganisationen bör upphöra.

Vad bisyssleväsendet angår lär det icke kunna förnekas, att detta vid

länsstyrelserna har en betydande omfattning, bland såväl högre som lägre

befattningshavare. Den verkställda utredningen har sålunda ådagalagt, att

under budgetåret 1934/1935 av 1,018 befattningshavare ett antal av 454 eller

nära 45 °/o innehade bisysslor till ett sammanlagt antal av 955 eller i genomsnitt

mer än 2 per befattningshavare. Till väsentlig del hänförde sig dessa

bisysslor lill uppdrag i taxeringsnämnd och prövningsnämnd, respektive 258

och 145. Det har vidare kunnat konstateras, alt bisysslorna endast i förhållandevis

ringa utsträckning föranlett tjänstledighet från innehavande befattning

samt att de lill en del kommit till utförande under tjänstetid, ehuru

del därvid gällt, alt kompensation vunnits genom övertidstjänstgöring.

Vid utredningens igångsättande tillkännagav jag den uppfattningen,

att vid översynen tillika borde tillses, att det överklagade mångsyssleriet

avvecklades. Tyvärr har utredningen i detta avseende, trots beaktans
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

värda försök, icke lyckats alt anvisa en generellt framkomlig väg för

uppnående av en mera tillfredsställande ordning. Främst måste detta

negativa resultat tillskrivas den omständigheten, att vårt beskattningsväsen

icke för närvarande anses kunna avvara medverkan från länsstyrelsetjänstemännen.

Den logiska slutsatsen av dessa premisser, att vid sådant

förhållande sagda medverkan borde åvägabringas därigenom, att uppgifterna

i fråga tilldelas befattningshavarna såsom tjänsteuppdrag, kan icke realiseras

utan en omläggning av taxeringsförfarandet och vad därtill hör. Utredningen

föreslår emellertid vissa åtgärder för att inom den bestående ordningens

ram sanera förhållandena. För dessa har jag förut redogjort. Vid

remissbehandlingen har förslaget i denna del icke föranlett egentliga erinringar.

Jag är med utredningen ense därom, att för befattningshavarna vid länsstyrelserna

icke böra i förevarande avseende uppställas andra eller strängare

regler än för statsförvaltningen i allmänhet. Men å andra sidan innesluter

denna ståndpunkt tillika, att befattningshavarna icke på grund av sin

ställning böra tilldelas uppdrag, som kunna anförtros åt andra. Här lär

kritikens kärnpunkt vara att söka. För min del måste jag finna det angeläget,

att man visar återhållsamhet såväl vid medgivande av tillstånd till

innehavande av annan befattning eller uppdrag, som också vid anlitandet av

länsstyrelses befattningshavare för uppdrag, som det ankommer på länsstyrelse

att meddela. Enahanda synes analogivis böra tillämpas vid Kungl.

Maj:ts prövning av motsvarande frågor. Och som en undantagslöst giltig regel

måste, på sätt lönenämnden framhållit, vid tillstånd till innehavande av

befattning eller uppdrag uppställas, att tjänstledighet regelmässigt begagnas,

då utövandet av bisyssla kräver minskning av den normala arbetstiden. Endast

på detta sätt torde nödig kontroll kunna effektivt upprätthållas. Fullgörande

under arbetstiden av utanför tjänsten liggande uppdrag bör sålunda

icke medgivas. Jag anser mig hava så mycket starkare skäl att intaga denna

ståndpunkt, som genom det förslag, jag avser att framlägga, antalet ordinarie

befattningar i mycket avsevärd utsträckning ökas och de hittills i fråga om

den icke-ordinarie personalen föreliggande ömmande omständigheterna sålunda

icke längre komma att föreligga.

Vad till sist angår de av utredningen i detta sammanhang föreslagna åtgärderna

i fråga om länsstyrelsetjänstemännens medverkan vid olika stadier

av taxeringsarbetet, finner jag dem välbetänkta och ägnade att främja en utveckling

i den riktning jag nyss angivit såsom önskvärd.

I detta sammanhang har utredningen berört ytterligare en fråga, till

vilken jag här torde böra taga ställning. Jag åsyftar spörsmålet om kommissionärsverksamhetens

ordnande. Utredningen har verkställt en närmare

undersökning av de rådande förhållandena samt övervägt möjligheterna

att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande. Därvid

har utredningen funnit en dylik omläggning otvivelaktigt komma att medföra

behov av ökade arbetskrafter och för sin del ifrågasatt allenast den

förändringen i nuvarande ordning, att på statsverkets bekostnad borde å

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

37

länsstyrelserna tillhandahållas allmänheten tryckta blanketter till vanligen

förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet. Härigenom skulle allmänheten

icke behöva anlita kommissionär för enkla ärenden. Lönenämnden

har icke känt sig övertygad av utredningens argumentering mot en förändring

av sagda verksamhet till tjänsteåliggande.

Då man inhämtat, att under år 1934 kommissionärsarvodena uppgått till

sammanlagt inemot 200,000 krohor, synes det mig uppenbart, att anledning

föreligger att närmare överväga en förändring i av lönenämnden angivet

syfte. Ett sådant övervägande har ock av nämnden påyrkats. Redan nu

torde man böra provisoriskt vidtaga den av utredningen föreslagna anordningen

att tillhandahålla blanketter för att såmedelst begränsa allmänhetens

kostnader.

I vidare mån än nu skett saknar jag skäl att uppehålla mig vid de mera

framträdande brister i länsstyrelsernas organisation, vilka vid en reform

böra beaktas och så långt möjligt undanröjas. Jag kommer att i det följande

ingå i en närmare prövning av principiellt grundläggande förändringar

i anslutning till den verkställda utredningen och de i anledning därav avgivna

remissyttrandena.

Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas

arbetssätt.

De ur organisationssynpunkt betydelsefullaste delarna av utredningens förslag

avse begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, delegation av beslutanderätten,

föredragningens ordnande samt, ehuru i mindre mån, ändring

av sättet för inbetalning av medel till länsstyrelserna. Jag skall under

denna avdelning uppehålla mig vid dessa samt vissa därmed "ammanhängande

spörsmål.

1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.

Utredningen.

Bland ärenden, som tillhöra land skansliets handläggning,

märkas förordnanden av ordningsvakt vid offentlig

tillställning enligt 21 § i polisreglementet den 26 september 1925 (nr 407).

Utredningen föreslår, all meddelandet av dylika förordnanden överflyttas till

vederbörande polischef. För bibehållande av enhetlig tillämpning inom länet

böra emellertid vederbörande länsstyrelser lämna erforderliga direktiv,

varjämte blanketter för förordnandenas utfärdande böra tillhandahållas polischeferna.

Utredningen förutsätter, att besvär över polischefens beslut får

anföras hos länsstyrelsen.

Vidare förordar utredningen, att länsstyrelserna befrias från uppgiften att

meddela tillstånd till förvärv av ammunition enligt vapen
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315). Denna uppgift borde i stället i stad

tillkomma poliskammare, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare

samt å landet landsfiskal. Över den underordnade myndighetens beslut

skulle besvär få anföras hos länsstyrelsen.

Enligt stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse

tillkomma vissa i §§ 2, 9, 11, 13, 14, 18, 30—33 och 46 angivna

befogenheter länsstyrelserna. Sålunda skall ansökan om tillstånd att

driva hotell- och pensionatrörelse göras hos vederbörande länsstyrelse, som

vidare äger meddela eftergifter från stadgans föreskrifter om skydd mot

eldfara samt påbjuda särskild anordning till säkerhet mot sådan fara. Länsstyrelserna

skola vi lare bestämma ersättning för resor, som erfordas för

polismyndighets besiktning av hotell och pensionat, samt gottgörelse åt vid

dylik besiktning anlitat sakkunnigt biträde. Därjämte skall en gång årligen

för länsstyrelserna uppvisas inom hotell och pensionat förd liggare för anteckning

örn sotningar och besiktningar. Under närmare angivna förutsättningar

må länsstyrelserna dessutom skilja innehavare av eller föreståndare

för hotell eller pensionat från rörelsens fortsatta utövande. De uppgifter,

som sålunda och enligt promulgationsbestämmelserna till kungörelsen den 3

juni 1932 (nr 177) om ändring i vissa delar av ifrågavarande stadga, tillkomma

länsstyrelserna, föreslås överflyttade å magistrat i städer, där invånarantalet

uppgår till minst 20,000. Däremot anser utredningen lämpligt, att i

§ 29 av stadgan omnämnda anslag och ordningsföreskrifter fortfarande tryckas

och tillhandahållas av länsstyrelserna.

Lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda beräknas även kunna åstadkommas

därigenom, att kammarrätten direkt hos vederbörande magistrat, stadsstyrelse,

poliskammare eller landsfiskal påkallar handräckning för

delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds- och

barnavårdsmål enligt 81 § 4 och 5 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr

422) om fattigvården och 84 § 3 mom. i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr

361). Till den länsstyrelse, som i första hand fattat beslut i målet eller ärendet

bör emellertid i enlighet med det av hovrätterna praktiserade förfaringssättet

översändas en avskrift av utslaget. Handräckning för uttagande av

stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk anser utredningen

likaledes böra begäras direkt hos vederbörande länsstyrelsen underordnad

myndighet.

Länsstyrelserna böra därjämte enligt utredningen befrias från mottagandet

av underrättelse från kontrollstyrelsen enligt 10 § i förordningen den 1

juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit, då

detaljhandlare med enkeldenaturerad skattefri sprit antages.

Behandlingen av flottled sfrågor, som tidigare tillkomna I länsstyrelserna,

överflyttades från den 1 januari 1920 delvis till vattendomstolarna.

Utredningen anser, att åtskilliga av de flottledsfrågor, som för närvarande

skola behandlas av länsstyrelserna, lämpligen böra handläggas av vattenrättsdomare

eller vattendomstol. Genom särskild utredning borde undersökas,

huruvida det är möjligt och lämpligt alt från länsstyrelserna till vattenrätts
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

39

domaren eller vattendomstolen överflytta några av de länsstyrelserna enligt

flottledslagstiftningen nu åliggande arbetsuppgifterna.

Bland ärenden, som tillhöra landskontorets h andl

ä g g ning, intager den grupp, som utgöres av utbetalning av avlöningsmedel

m. m. en icke obetydlig plats.

Utbetalningen av avlöningar till befattningshavare vid

häradsrätterna m. fl. liandhaves av länsstyrelserna, som sålunda utbetala

avlöningsmedel m. m. till häradshövdingarna och deras vikarier ävensom

arvoden till biträdande domare, sekreterare, rättsbildade biträden samt

vikarier för dem. Arbetet med utbetalningen av ifrågavarande avlöningar och

arvoden föreslår utredningen överflyttat till hovrätterna. Därigenom skulle

arbetsbesparing otvivelaktigt uppstå. Örn överflyttningen med hänsyn till

pågående utredning om avlöningsförhållandena vid häradsrätterna eller av

annan anledning icke bör omedelbart vidtagas, förordar utredningen emellertid,

att de underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra

förordnanden vid häradsrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning,

slopas. Därigenom skulle vinnas viss arbetsbesparing såväl lör hovrätterna

som särskilt för länsstyrelserna.

Vidare anser utredningen, att ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas

avskaffande såväl till häradshövdingarna som till befattningshavare

vid rådhusrätter och till städer lämpligen bör utbetalas av hovrätterna,

därest utbetalningen av avlöningsmedel överflyttas dit. Ifrågavarande,

till häradshövdingarna utgående ersättning ingår nämligen från budgetåret

1936/1937 i häradsrätternas avlöningsanslag under anslagsposten särskilda

löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. Den till

befattningshavare vid rådhusrätter och till städer utgående ersättning bör

lämpligen utbetalas av samma myndighet, som utbetalar ersättning till häradshövdingarna.

Därest länsstyrelserna skulle befrias från liandhavandet av utbetalningarna

av avlöningsmedel till befattningshavare vid häradsrätterna, synas övervägande

skäl tala för att Svea hovrätt i egenskap av krigshovrätt jämväl övertager

bestyret med avlönings utbetalningar till civila befattningshavare

vid krigsrätterna.

De flesta beslut, som inverka på löneutbetalningar till provinsialläkarstaten,

expedieras av medicinalstyrelsen. Det ligger därför närmast till hands, att

medicinalstyrelsen verkställer utbetalningen av lön till förste provinsialläkare

och provinsialläkare ävensom arvoden

till biträdande förste provinsialläkare. Samtidigt bör till

medicinalstyrelsen överflyttas bestyret med utbetalandet till förste provinsialläkarna

av ersättning för vissa expenser. Till medicinalstyrelsen bör därjämte

kunna koncentreras följande arbetsuppgifter, nämligen liandhavandet av

utbetalning av dels ersättning till sundhetsinspektörer jämlikt kungörelsen

den 30 juni 1922 (nr 412) angående statsbidrag lili bestridande av arvoden

åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer, dels arvode till

läkare vid poliklinik, som avses i 5 § andra stycket av lagen den 20 juni 1918

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vilket arvode

jämlikt 5 § i kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 239) om ersättning av statsmedel

för läkarundersökning, läkemedel m. m. enligt nyssnämnda lag skall

utbetalas i Stockholm av medicinalstyrelsen och i övriga städer genom vederbörande

länsstyrelse, dels ock ersättning till läkare för undersökning av sjöfolk

enligt förordningen den 31 december 1917 (nr 932) angående läkarintyg

för sjöfolk, vilken sislberörda ersättning jämlikt 3 § kungörelsen den 22

juni 1928 (nr 243) angående granskning av rapporter och räkningar m. m. i

anledning av vissa av läkare och veterinärer verkställda förrättningar skall

utbetalas beträffande förrättningar i Stockholm av medicinalstyrelsen men i

övrigt av länsstyrelserna.

Avlöningar till folkskolinspektörer borde kunna överflyttas

från länsstyrelserna till skolöverstyrelsen. Dylik överflyttning är

emellertid av så ringa betydelse för länsstyrelserna, att utredningen icke ansett

sig böra väcka förslag härutinnan, i all synnerhet som frågan synes böra

behandlas i samband med pågående utredning angående skolöverstyrelsens

organisation.

Utbetalningen av avlöningar till lantbruksingenjörer

borde kunna överflyttas från länsstyrelserna till lantbruksstyrelsen. Utredningen

anser emellertid, att frågan örn överflyttning av denna arbetsuppgift

bör upptagas till slutlig prövning i annat sammanhang.

Utredningen förordar däremot, att utbetalningen av avlöningar till

distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen.

Det åligger vidare länsstyrelserna att utbetala avlöningar till fartygsinspektörer,

bergmästare, gruvingenjörer och deras

biträden. Utredningen föreslår, att denna utbetalning överflyttas

till kommerskollegium. Samtidigt därmed bör till kollegium överflyttas arbetet

med utbetalande av rese- och traktamentsersättningar till fartygsinspektörerna

och extra funktionärerna vid fartygsinspektionen.

Slutligen föreslår utredningen för vinnande av arbetsbesparing sådan ändring

av 10 § andra stycket i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående

statsbidrag till polisväsendet, att rekvisition av dylikt

bidrag må göras hos länsstyrelserna i efterskott för ett kalenderår, i stället

för som nu i efterskott för ett eller flera kvartal.

Såsom ett sammanfattande omdöme rörande den verkställda undersökningen

angående möjligheten att avlyfta arbetsuppgifter från länsstyrelserna

framhåller utredningen, att undersökningen givit vid handen, att överflyttning

lill andra myndigheter av länsstyrelsernas åligganden endast beträffande ett

fåtal grupper av ärenden lämpligen låter sig genomföra. Med hänsyn till att

länsstyrelsernas nuvarande arbetsbörda i förhållande till arbetskrafterna i allmänhet

är alltför stor, kunna de föreslagna överflyttningarna ej förväntas

medföra sådan nedgång i arbetsbördan, som kan leda till minskning av totala

personalbeståndet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

41

Yttranden.

Ett flertal länsstyrelser hava instämt i utredningens uttalande, att de föreslagna

överflyttningarna till underordnad myndighet av vissa länsstyrelserna

nu tillkommande arbetsuppgifter, ej äro av den betydelse, att de kunna komma

att medföra minskat personalbehov vid länsstyrelserna. Statskontoret

däremot anser, att den minskning i arbetsbördan, som skulle uppstå genom

en dylik överflyttning, icke kan frånkännas betydelse. Riksräkenskapsverket

åter framhåller i likhet med utredningen, att. de utbetalningsärenden, vilka

enligt utredningens förslag skulle överflyttas till andra myndigheter icke äga

någon större betydelse för lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Ämbetsverket

förordar emellertid, att utbetalning av medel för undervisningsändamål

överflyttas i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Jag återkommer

härtill i det följande.

Utredningens förslag att till polischef överflytta länsstyrelsernas befogenhet

att meddela förordnanden av ordningsvakt vid offentlig

tillställning enligt 21 § polisreglementet har av de flesta länsstyrelserna lämnats

utan erinran. Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län föreslå,

att befogenheten överflyttas till vederbörande landsfogde. Då den omständigheten,

att ifrågavarande förordnande meddelas av länsstyrelsen, torde medföra

större auktoritet för ordningsvakten, anser sig länsstyrelsen i Uppsala

län ur ordningssynpunkt icke kunna tillstyrka överflyttningen.

Förslaget att till underordnad myndighet överflytta beslutanderätten i ärenden

angående tillstånd till förvärv av ammunition avstyrkes

av flertalet länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga. Därvid framhålles

bland annat, att den föreslagna ändringen synes komma att medföra endast

ringa arbetsbesparing för länsstyrelserna, enär ansökan om tillstånd till vapenförvärv,

som i ett mycket stort antal fall brukar begäras i samma ansökan,

som avser tillstånd att förvärva ammunition, alltjämt skall prövas av länsstyrelserna.

Därjämte anföres, att den föreslagna anordningen för allmänheten

kommer att medföra både ökade kostnader, enär stämpelavgift måste

erläggas för två bevis i stället för ett, och ökat besvär, enär två olika ansökningar

biiva erforderliga. Därtill kommer, afl en mindre enhetlig tillämpning

av vapenkungörelsens bestämmelser måste bliva en följd av att beslutanderätten

inom ett län tilldelades ett flertal myndigheter.

över förslaget att i städer med minst 20,000 invånare till magistraten överflytta

vissa befogenheter, som enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse

tillkomma länsstyrelserna, hava endast ett fåtal länsstyrelser

yttrat sig. Länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs, Västernorrlands oell

Norrbottens län hava icke något att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Västmanlands

län föreslår, att magistratens befogenhet inskränkes till att avse

endast botell, som icke direkt eller indirekt ägas av staden. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län anser, alt beslutanderätten i alla städer, där magistrat linnes,

bör överflyttas till denna myndighet. Avstyrkande utlåtande bar avgivits

av länsstyrelsen i Jönköpings lån, som erinrar örn angelägenheten av enhetlig
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

het i tillämpningen av stadgan, särskilt i vad gäller sökt dispens från stadgans

bestämmelser. Därest av hänsyn till förhållandena inom andra län en ändring

anses ofrånkomlig, föreslår länsstyrelsen, att stadgandet får sådant innehåll,

att Kungl. Majit efter framställning av länsstyrelse må kunna förordna,

att i viss stad på länsstyrelse ankommande åtgärder skola fullgöras av magistraten.

Den ifrågasatta ändringen av det nuvarande förfarandet vid handräckning

för delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds-

och barnavårdsmål anser sig kammarrätten icke böra motsätta

sig. Delgivningen skulle sålunda medelst tillämpning av kungörelsen

den 3 juli 1916 (nr 338) i regel ske genom vederbörande länsstyrelse underordnad

myndighet. Förutsättning härför är dock att 81 § 4 mom. i lagen örn

fattigvården så ändras, att dess lydelse icke lägger hinder i vägen för ett dylikt

delgivningssätt. En följd härav kommer ock att bliva, att handräckning

för uttagande av stämpel å dylika utslag begäres hos samma lokala myndigheter.

Då mål örn mantalsskrivning och mål rörande tillämpning av bestämmelserna

angående kyrkoböckers förande i viss mån äro likställda med fatligvårds-

och barnavårdsmål synes det kammarrätten lämpligt, att jämväl utslag

i sådana mål delgivas på det föreslagna sättet. Kammarrätten finner

ändamålsenligt, att myndighet, som i första hand fattat beslut i berörda mål,

erhåller kännedom om kammarrättens utslag medelst översändande av avskrifter

av utslag i målen. För detta ändamål erfordras uttrycklig föreskrift,

i likhet med vad i cirkuläret den 11 april 1924 (nr 85) till hovrätterna förordnats.

De nya anordningarna komma givetvis att medföra en viss ökning

av arbetet för kammarrättens tjänstemän. Därest emellertid en mera betydande

lättnad skulle uppstå för länsstyrelserna, har kammarrätten velat tillstyrka

förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den av utredningen

anmärkta onödiga omgången vid delgivning av kammarrättens utslag

m. m. beror på en snäv tolkning av bestämmelserna i 1916 års kungörelse.

Därest ordalagen i denna kungörelse anses lägga hinder i vägen för en mera

praktisk expeditionsordning, synes det länsstyrelsen, att denna författning

bör ändras.

Över det föreslagna slopandet av underrättelse enligt 10 § i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit har utlåtande

avgivits av kontrollstyrelsen, som framhåller, att uppgiftsskyldighet enligt

nämnda föreskrift skall fullgöras av styrelsen, då fråga är örn detaljhandlare

med enkeldenaturerad skattefri sprit, och av aktiebolaget Vin- & spritcentralen

beträffande detaljhandlare med annan dubbeldenaturerad skattefri sprit

än motorsprit. Styrelsen utgår från att förslaget jämväl avser anmälningar,

som insändas till länsstyrelserna från spritcentralen, samt har icke något att

erinra mot vidtagande av ändring i enlighet med utredningens förslag.

Beträffande behandlingen av flottledsfrågor anför länsstyrelsen i

Uppsala län, att förläggningen av vissa flottledsfrågor till länsstyrelserna ur

allmänhetens synpunkt torde medföra vissa fördelar, enär länsstyrelsen är

mera lätt tillgänglig för allmänheten än vattendomstolarna. Länsstyrelsen i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.

43

Kopparbergs lån anser, att den ingående kännedom om de särskilda orternas

förhållanden och behov, som länsstyrelserna besitta, men vattendomstolarna

väl svårligen kunna bliva i tillfälle att förvärva, torde vara av sadan vikt,

att den ifrågasatta överflyttningen näppeligen bör komma till stånd. Skulle

en utredning därom emellertid anses böra verkställas, bör densamma avse

möjligheten att från länsstyrelserna överflytta samtliga åligganden enligt vattenlagen

och därmed sammanhängande författningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län har icke något att erinra mot utredning i frågan, men ställer sig

rätt tveksam örn de flottningsärenden, som nu behandlas av länsstyrelserna,

böra överflyttas därifrån. Jämväl vattenöverdomstolen och de fyra vattendomstolarna

tillstyrka, att den ifrågasatta särskilda utredningen i förevarande

hänseende kommer till stånd.

Överflyttningen av avlöningsutbetal ningen till befattningshavare

vid häradsrätterna m. fl. till de hovrätter, varunder

häradsrätterna sortera, avstyrkes av riksråkenskapsverket. Ett genomförande

av utredningens förslag skulle nödvändiggöra en utökning av den

kamerala personalen vid samtliga hovrätter och den härav föranledda kostnadsökningen

skulle sannolikt icke kompenseras av en motsvarande minskning

av utgifterna för länsstyrelsernas personal. Det torde dessutom kunna ifrågasättas,

huruvida icke hovrätterna i största möjliga mån böra vara befriade

från sådana uppgifter, som icke sammanhänga med dessa myndigheters dömande

verksamhet. Svea hovrätt har intet alt erinra mot den ifrågasatta

överflyttningen under förutsättning dels att hovrätten erhåller en mot arbetet

med utbetalningen av ifrågavarande löner svarande förstärkning av hovrätternas

arbetskrafter, dels ock att överflyttningen icke medför ökat arbete för

presidenten eller ledamöterna. Mot förslaget, att hovrätterna jämväl skulle

såväl till häradshövdingar som till befattningshavare vid rådhusrätterna och

till städer utbetala ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas

avskaffande, har hovrätten i princip intet att erinra, men framhåller

att detta innebär en ytterligare ökning av hovrättens arbete. Hovrätten uttalar

sin anslutning till utredningens förslag, att oberoende av om länsstyrelserna

eller hovrätterna hava bestyret med avlöningsmedlens utbetalande, hovrätterna

icke vidare skola lämna länsstyrelserna meddelanden om sådana förordnanden,

vilka icke äro förbundna med ersättning. Göta hovrätt avstyrker

den föreslagna överflyttningen. Hovrätternas organisation är uppbyggd uteslutande

med tanke på deras egenskap av domstolar och övervakare av rättsvården

vid underlydande domstolar. De uppgifter, varom nu är fråga, äro

av rent kamerai natur och handhavas därför bäst av länsstyrelserna,

inom vilka finnas för detta ändamål särskilt utbildad personal med vana

och träning för arbetet. Därjämte synes det tvivelaktigt, örn någon arbetsbesparing

verkligen kommer att uppstå genom den ifrågasatta tivert lytt - ningen. Därest ifrågavarande bestyr överflyttas å hovrätten, böra dess arbetskrafter

förstärkas med därför kvalificerat biträde. Hovrätten har däremot

icke något att erinra mot det i betänkandet alternativt framställda förslaget

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

om avskaffande av underrättelser till länsstyrelserna i sådana fall, då ett

meddelat förordnande saknar betydelse i avlöningshänseende. Hovrätten

över Skäne och Blekinge har lämnat förslaget örn överflyttning utan erinran

och jämväl hovrutten för Övre Norrland tillstyrker detsamma under förutsättning,

att hovrätten erhåller medel för anställande av en amanuens. Länsstgrelsen

i Uppsala län anmärker, att bortflyttning av utanordnandet av avlöningsmedel

till befattningshavare vid häradsrätterna visserligen skulle medföra

någon, men mycket obetydlig arbetsbesparing för landskontoret. Däremot

synes knappast ett slopande av expediering från hovrätterna till länsstyrelserna

av förordnanden vid häradsrätterna kunna genomföras. På landskontoret

skulle ju allt fortfarande ankomma att verkställa vissa till häradsrätternas

verksamhet hörande utbetalningar såsom ersättningar till nämndemän,

förskott med påföljande redovisning av kostnader för fri rättegång, ersättning

för konkurskostnader m. m. Då rekvisitioner å ifrågavarande medel

ofta underskrivas av notarie i domsagan, måste länsstyrelsen antingen genom

hovrätten hava tillgång till förordnandet eller rekvirera avskrift därav

från vederbörande domhavande. Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus

län, örn en överflyttning av utbetalningarna lämpligen bör äga rum. Skulle

så likväl anses vara förhållandet, torde något skäl icke föreligga att låta

landskontoren alltjämt handhava uppgiften med utbetalningen av tingsgästningspengarna,

utan bör även detta bestyr överflyttas till hovrätterna.

Ej heller förslaget örn överflyttning till Svea hovrätt av avlöning sutbetalningar

till civila befattningshavare vid krigsrätterna

anser sig riksräkenskapsverket böra tillstyrka. Krigshovråtten

åter har icke något att däremot erinra, såvitt angår krigsrätternas ledamöter.

Beträffande åklagaren vid krigsrätterna, krigsfiskalerna, med vilkas förordnanden

och ledigheter krigshovrätten icke har någon befattning, ifrågasätter

krigshovråtten emellertid, huruvida ej nuvarande system för utbetalning utav

avlöning genom statskontoret respektive länsstyrelserna lämpligen bör bibehållas.

Överflyttningen till medicinalstyrelsen av arbetet med utbetalning av a vlöningsmedel

till förste provinsialläkare och provinsialläkare

ävensom av expenser till förste provinsialläkare

samt vissa arvoden åt stadsläkare m. fl.

föranleder icke någon erinran från riksräkenskapsverket. För den händelse

ett förläggande till medicinalstyrelsen av dessa löneutbetalningar kommer

till stånd, anser ämbetsverket, att jämväl granskningen och utbetalningen

av resekostnadsersättningar m. m. till dessa befattningshavare bör överflyttas

till styrelsen. Därjämte ifrågasättes, huruvida icke även av länsstyrelserna

handlagda utbetalningsärenden rörande vissa i anledning av smittsamma

husdjurssjukdomar uppkomna kostnader böra överflyttas till medicinalstyrelsen.

Därest jämväl reseräkningars granskning och likviderande förlägges

till medicinalstyrelsen, finnes måhända fog för att personalen å styrelsens

kameralbyrå utökas med förslagsvis en halvtidsamanuens. Medici
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 178.

45

nalstyrelsen förklarar, att utbetalning av förste provinsialläkares, provinsialläkares

och biträdande förste provinsialläkares avlöningar kan övertagas av

medicinalstyrelsen, dock endast under förutsättning att arbetskrafterna på

styrelsens kameralbyrå i samband därmed utökas med en tjänsteman med

halvtidstjänstgöring. Likaså har styrelsen icke något att erinra mot att

även övertaga bestyret nied utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning

för vissa expenser. Beträffande övriga uppgifter, som enligt utredningen

skulle kunna koncentreras till medicinalstyrelsen, vill styrelsen icke

motsätta sig förslaget därutinnan, men framhåller, att styrelsen vid sådant

förhållande bör få medel till sitt förfogande att anställa ett extra ordinarie

kontorsbiträde med heltidstjänstgöring å styrelsens kameralbyrå. Den stora

mängd räkningar, som skulle komma att inflyta till styrelsen, kräver nämligen

mycket arbete med siffergranskning och expediering, som lämpligen bör

utföras av ett kvinnligt biträde.

I anslutning till utredningens uttalande rörande utbetalningen av avlöningar

till folkskolinspektörer, erinrar riksräkenskapsverket,

att ämbetsverket i annat sammanhang framhållit önskvärdheten av att

framdeles om möjligt alla anslag, som avse undervisningsändamål, kunde

omhänderhavas och disponeras av skolöverstyrelsen. En dylik överflyttning

skulle visserligen å ena sidan förutsätta, att en särskild kameralbyrå organiserades

i skolöverstyrelsen, men å andra sidan medföra sådan lättnad i

länsstyrelsernas arbetsbörda, att med hänsyn tagen enbart därtill länsstyrelsernas

bestyr med utbetalningsärenden skulle minskas i sådan omfattning,

att med all sannolikhet inom länsstyrelserna besparing av personalkostnader

kunde äga rum. Skolöverstyrelsen åter hyser vissa betänkligheter mot överflyttning

från länsstyrelserna till överstyrelsen av utbetalningarna av folkskolinspektörernas

avlöningar. Då emellertid utredningen icke ansett sig

böra väcka förslag i detta hänseende, finner överstyrelsen en dylik överflyttning

icke böra ifrågasättas, i vart fall icke så länge överstyrelsens organisation

är föremål för utredning.

Beträffande utbetalningen av avlöningar till lantbruks! ngenjörer

framhåller riksräkenskapsverket, att ämbetsverket tidigare föreslagit,

att utbetalningen av såväl lanlbruksingenjörernas löner som till

lantbruksingenjörerna och deras biträden utgående resekostnadsersättningar

borde överflyttas till lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda personalförstärkning,

som lantbruksstvrelsens räkenskapsavdelning enligt innevarande

års statsverksproposition skulle erhålla, synes det riksräkenskapsverket,

att även bestyret med granskningen och utbetalningen av ifrågavarande

resekostnadsersättningar bör kunna överflyttas till lantbruksstyrelsen utan

ytterligare personalökning. Lantbruksstyrelsen hänvisar till att frågan örn

utbetalningen av lantbruksingenjörernas avlöningar för närvarande är beroende

på Kungl. Maj:ts prövning i samband med förslag att lantbruksstyrelsen

skulle från och med den 1 juli 1937 upptagas bland statsverkets huvudförvaltningar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 178.

En överflyttning till lantraäteristyrelsen icke endast av utbetalningen av a vlöningar

till distriktslantmätare utan jämväl av granskningen

och utbetalningen av resekostnadsersättning till distriktslantmätare och deras

biträden skulle enligt riksräkenskapsverket medföra en icke obetydlig lättnad

i landskontorens arbetsbörda. Även granskningen av överlantmätarnas reseräkningar,

som nu ombesörjes i länsstyrelserna, synes böra överflyttas till

lantmäteristyrelsen. Riksräkenskapsverket förbiser därvid icke, att den sålunda

ifrågasatta överflyttningen måste medföra en utökning av personalen

vid lantmäteristyrelsens administrativa byrå. Lantmäteristyrelsen har icke

något att erinra mot utredningens förslag, att utbetalningen av avlöningar till

distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen.

Styrelsen framhåller, att genom överflyttning av ifrågavarande arbetsuppgift

en förstärkning av arbetskrafterna blir ofrånkomlig; och anser sig styrelsen

härvid icke kunna räkna med mindre än ytterligare ett kontorsbiträde för

helt år.

Den ifrågasatta överflyttningen av utbetalning av avlöningar till

fartygsinspektörer, bergmästare, gruvingenjörer och deras

biträden från länsstyrelserna till kommerskollegium tillstyrkes av

riksräkenskapsverket. Kommerskollegium har ej heller något att invända

mot denna överflyttning. Kollegium framhåller emellertid, att det icke beträffande

granskningen av reseräkningar för fartygsinspektionens personal i

landsorten framgår klart, huru utredningen tänkt sig fördelningen av denna

granskning mellan vederbörande länsstyrelse och kollegium. Med hänsyn

till alt en viss granskning under alla förhållanden torde få anses erforderlig

jämväl från den utbetalande myndighetens sida, anser kollegium lämpligast,

att granskningen i dess helhet verkställes i kollegium, dock att från vederbörande

länsstyrelse eller ortsmyndighet må inhämtas de upplysningar,

som kunna vara erforderliga för detta granskningsarbete.

Rekvisition av statsbidrag till polisväsendet bör enligt länsstyrelsen

i Malmöhus län av kommunerna få ingivas till länsstyrelserna för

varje halvår. Dels bleve arbetsbördan då mera jämnt fördelad och dels bleve

kommunernas berättigade krav på att under ej alltför lång tid behöva förskottera

de belopp, de äga rätt erhålla såsom statsbidrag, bättre tillgodosedda

än enligt utredningens förslag.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för åstadkommande av ytterligare

begränsning i länsstyrelsernas arbetsuppgifter hava icke ansetts komma

att medföra någon så avsevärd lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda, att en

minskning av personalbehovet därigenom inträder. Emellertid synes det mig

icke osannolikt, att för landskontorens del den föreslagna avlastningen måste

innebära en påtaglig lättnad i arbetsbördan. Skulle vidare fortsatta överväganden

resultera i en fortgående överflyttning till andra myndigheter av till

landskontorens handläggning hörande utbetalningar av avlöningsmedel, rese
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

47

kostnadsersättningar ra. m., bör arbelsminskningen uppnå en sådan storleksordning,

att därav bör kunna motiveras en inskränkning i personalbeståndet.

Med hänsyn härtill har jag ansett försiktigheten bjuda, att vid bedömandet

av länsstyrelsernas personalstater, vartill jag återkommer i det följande,

iakttaga en viss varsamhet ifråga om ökningen av antalet ordinarie tjänster å

landskontoren. Detta synes mig motiverat jämväl med hänsyn därtill att om

sagda befattningar, på sätt åtskilliga länsstyrelser gjort gällande, icke längre

hava samma betydelse ur rekryteringssynpunkt som tidigare, anledning föreligger

att särskilt undersöka, om icke för vissa hithörande göromål skulle

kunna, i analogi med vad inom centralförvaltningen skett, avses arbetskrafter

i kansliskrivar- eller kontoristgrad.

Frågan om överflyttande till andra verk och myndigheter av länsstyrelsernas

hittillsvarande bestyr med utbetalning av vissa avlöningsmedel gjordes

till föremål för undersökning genom statens organisationsnämnd. Undersökningen

hann dock icke slutföras, innan nämndens arbete upphörde. Jag

vill emellertid erinra, att i åtskilliga fall centralisering av löneutbetalningar

redan ägt rum. I innevarande års statsverksproposition har ock chefen för

finansdepartementet vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor

föreslagit, att ett stort antal myndigheter skulle i räkenskapshänseende

göras till huvudförvaltningar. I samband därmed skulle utbetalningar från

anslag, vilka för närvarande omliänderhavas av statskontoret eller länsstyrelserna,

i stor utsträckning överflyttas till de nya huvudförvaltningarna.

Genomförandet av detta förslag, till vilket riksdagen anslutit sig (riksdagens

skrivelse nr 50), kommer att motverka behov av personalökning vid länsstyrelserna,

även om några direkta tjänsteindragningar icke nu därav föranledas.

I berörda förslag har till statsverkets huvudförvaltningar hänförts bland

annat lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i tidigare

yttrande anfört har chefen för finansdepartementet funnit anslaget till reseersättningar

till lantbruksingenjörer och deras biträden tills vidare böra fortfarande

utbetalas och disponeras av länsstyrelserna. Även skolöverstyrelsen

bör enligt förslaget upptagas bland huvudförvaltningarna. Så länge överstyrelsens

organisation är föremål för utredning, torde dock frågan om överflyttning

av kamerala äx''enden från länsstyrelserna till överstyrelsen böra

anstå.

Efter dessa allmänna reflexioner övergår jag alt granska de framkomna

uppslagen till lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Därav har jag beträffande

sådana omläggningar, som vitsordats föranleda ökat behov av arbetskraft

bos den myndighet, till vilken bestyren skulle överflyttas, funnit

mig böra iakttaga stor försiktighet vid prövningen.

Utredningens förslag beträffande förordnanden av ordningsvakt samt ärenden

enligt hotell- och pensionatstadgan anser jag mig kunna biträda. Klagan

över beslut, som på grund av förenämnda stadga för närvarande meddelas

av länsstyrelse, må föras bos Kungl. Majit i regeringsrätten. Därest vissa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelserna nu tillkommande befogenheter, på sätt föreslagits, överflyttas

till magistraterna i större städer, bör klagan över magistratens beslut få föras

hos vederbörande länsstyrelse.

Den av utredningen förordade förenklade handläggningen av delgivning av

kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål synes mig böra genomföras.

Jag har fördenskull för avsikt att föreslå härför erforderlig ändring

i fattigvårdslagens 81 § 4 mom. Likaledes bör handräckning för uttagande

av stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk

ävensom för delgivning av kammarrättens utslag i mantalsskrivnings- och

kyrkobokföringsmål överflyttas å underordnade myndigheter.

Beträffande länsstyrelsernas befriande från mottagande av underrättelser

om antagande av detaljhandlare av viss skattefri sprit ansluter jag mig till den

av kontrollstyrelsen uttalade meningen.

Spörsmålet huruvida ytterligare flottledsfrågor lämpligen kunna överflyttas

från länsstyrelserna synes mig i viss mån tveksamt och torde böra avgöras

först efter ytterligare övervägande.

Örn jag således i stort sett anslutit mig till utredningens förslag rörande begränsning

av landskansliernas arbetsbörda, anser jag emellertid, att förslaget

att till underordnade myndigheter överflytta uppgiften att meddela tillstånd

till förvärv av ammunition knappast bör ifrågakomma till genomförande.

Med hänsyn till vad som anförts i avstyrkande riktning i yttrandena beträffande

överflyttning till hovrätterna av vissa utbetalningar anser jag mig

ej kunna förorda utredningens förslag härutinnan. Däremot synes utan

olägenhet underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra förordnanden

vid hovrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning, kunna

slopas.

Till övriga förberörda förslag av utredningen örn överflyttning från länsstyrelserna

av utbetalning av vissa avlöningar m. m. till andra myndigheter

kan jag ansluta mig. Ej heller har jag någon erinran mot förslaget angående

ändring av tiden för rekvisition av statsbidrag till polisväsendet.

2. Beslutanderätten.

Utredningen.

Enligt gällande landshövdinginstruktion äger landshövdingen ensam beslutanderätt

i alla de ärenden, som föredragas inför honom. Föredraganden

är skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande,

låta anteckna densamma till protokollet. Vid ledighet å landshövdingetjänsten

eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller eljest

hindrad av andra tjänsteangelägenheter, utövas beslutanderätten av landssekreteraren

och landskamreraren gemensamt. Uppstå mellan dem skiljaktiga

meningar, gäller föredragandens mening såsom länsstyrelsens beslut.

Då föredragningsskyldighet åligger annan befattningshavare än landssekreterare

och landskamrerare, inträder denne i vederbörande avdelningschefs

ställe, så att till landskansliet hörande ärenden avgöras av föredragande å

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

landskansliet och landskamrerare^ till landskontoret hörande ärenden av

föredragande å landskontoret och landssekreteraren. Vissa åtgärder få icke

vidtagas vid de tillfällen, då beslutanderätten icke utövas av landshövdingen,

såvida icke Kungl. Majit särskilt annorlunda förordnar.

I de mest arbetstyngda länsstyrelserna har det visat sig omöjligt för landshövdingen

att deltaga i avgörandet av samtliga vid länsstyrelsen förekommande

ärenden. För att kunna ägna sig åt de för länet viktigaste frågorna

har han nödgats avstå från beslutanderätten i mindre viktiga ärenden. Avgörandet

av sistberörda ärenden har därför måst läggas å den tjänsteman,

som haft sig ålagd föredragningsskyldighet beträffande ärendet, och avdelningschefen

å andra avdelningen. Ärendena hava således regelmässigt avgjorts

i den ordning, som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens

frånvaro från residensstaden. Samma förfaringssätt har kommit till

användning jämväl i mindre arbetstyngda länsstyrelser, ehuru icke i sådan

omfattning som i de större länen. Därigenom att ett stort antal ärenden undantagits

från föredragning för landshövdingen och handlagts i den ordning,

som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens frånvaro, har

arbetet för avdelningscheferna ökat. Detta merarbete torde dock i allmänhet

hava inskränkt sig till verkställande av underskrift å utgående expeditioner

och inhämtande i samband därmed av innehållet i desamma, ett arbete som

åtminstone i de större länen varit tidsödande nog och därigenom hinderligt

för göromålen å den egna avdelningen.

Liksom landshövdingen i länsstyrelse är vederbörande chef för centralt

ämbetsverk i allmänhet ensam beslutande i de till verkets handläggning hörande

ärenden. Emellertid har i de centrala ämbetsverken verkchefens beslutanderätt

i stor utsträckning delegerats till tjänstemän i verket. Utredningen

finner, att överflyttning av beslutanderätten från landshövdingen

till viss tjänsteman borde kunna ske i åtskilliga ärenden, särskilt

som sådan överflyttning kan sägas hava i viss utsträckning redan ägt rum

(betänkandet sid. 78 ff).

Utredningen föreslår på grund härav, att tjänsteman å länsstyrelsens vägnar

må ensam besluta i vissa ärenden, där ej landshövdingen påkallar föredragning

eller föredragande finner särskild omständighet böra föranleda till

föredragning för landshövdingen. I instruktionen för länsstyrelserna böra

angivas och, i den mån så kan ske, uppräknas de ärenden, som äro av den

art, att i avgörandet icke lämpligen bör krävas deltagande av mer än en

person.

Då det gäller att avgränsa de ärenden, som äro av beskaffenhet att beslutanderätten

däri bör kunna delegeras till viss tjänsteman, anser utredningen,

att dit i första hand böra hänföras ärenden av expeditionell natur.

Order till under länsstyrelserna lydande befattningshavare, vilka order visserligen

innefatta ett slutligt beslut men äro av mindre vikt, t. ex. order örn

delgivning av beslut eller vidtagande av andra vanligen förekommande handräckningsålgärder,

torde vara av beskaffenhet att icke behöva föredragas

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 17S.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

för landshövdingen Likaså torde åtskilliga beslut, som innefattas i meddelanden

från en länsstyrelse till annan länsstyrelse, överlämnande av ärenden

för vidare handläggning m. m. kunna meddelas av vederbörande tjänsteman

utan föredragning. Vissa framställningar till överordnade myndigheter

och skriftväxling med sådana myndigheter torde å länsstyrelsens vägnar

kunna ske genom vederbörande tjänsteman utan föredragning. Vidare

torde flertalet av de ärenden, som i vissa län redan undantagits från föredragning

för landshövdingen och således praktiskt taget, ehuru ej formellt,

för närvarande avgöras av en enda tjänsteman, få anses vara av den

art, att beslutanderätten däri må kunna delegeras till viss tjänsteman. Åtskilliga

andra ärenden synas vara av likartad natur. Utredningen föreslår,

att till ärenden av nu ifrågavarande art hänföras ärenden angående exekutiva

auktioner och fördelning av köpeskilling ävensom fördelning av medel, som

nedsatts enligt expropriations-, ensittare- och vattenlagen, lagen örn återköpsrätt

till fast egendom, gruvestadgan, lagen örn inteckningshavares rätt till betalning

ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal eller lagen

om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, angående

lagsökning och handräckning för fordrans utfående, därest dessa

ärenden fortfarande skola handläggas av länsstyrelserna, förvandling av böter,

sammanläggning av straff och straffs befordran till verkställighet, häktads

inställande till rannsakning eller förhör eller förflyttning för sådant eller

annat ändamål, granskning av fångförteckning, ersättningstvister enligt

8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen samt tillämpning av bestämmelserna

i nordiska fattigvårdskonventionen samt rörande nödställda

sjömän och nödställda svenska undersåtar, anteckning i handels-, närings-,

försäkrings- och automobilregistren ävensom anteckning i föreningsregistret,

dock ej då fråga är angående registrering av förening eller ändring av stadgar

för förut registrerad förening, stiftelseurkund för aktiebolag, utfärdande

av kör- och trafikkort, där sådant icke förut varit indraget för sökanden, utfärdande

av pass för resa utom riket, påförande av och befrielse från böter

enligt värnpliktslagen, utfärdande av jaktpass, restitution, avkortning och

avskrivning av utskylder och avgifter till kronan, automobilskatt och registreringsavgifter

inräknat, samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän

författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Majit meddelade

stadganden uppbäras eller redovisas i sammanhang med kronouppbörden,

avkortning och avskrivning av böter, granskning av deklaration rörande

arvsskatt och skatt å gåva, mantalsskrivning och anordningsärenden.

Beträffande anordningsärenden framhåller utredningen, att jämlikt

§ 33 i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående

medelsförvaltningen i länen utbetalning av medel för länsstyrelses räkning

får ske endast efter anordningsbeslut, som fattas på föredragning av landssekreteraren,

då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel

och, efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest

på föredragning av landskamrerare^ Då anordningsbeslutet grundas på

skriftlig framställning, skall länsbokhållaren granska handlingarna och därå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Bl

teckna bevis, i vad mån anordning till- eller avstyrkes, dock att detta icke

gäller för anordningar, som avse landskansliets expeditionsmedel, eller övriga

ärenden, föredragna av landssekreteraren. Utredningen understryker, att beträffande

anordningsbeslut frågan om beslutanderättens utövande har avsevärt

större ekonomisk räckvidd än vad fallet är, då det gäller andra beslut

av länsstyrelserna. 1 följd härav bör icke vid bedömande av spörsmålet örn

lämpligaste sättet för dessa ärendens föredragning bortses från den ekonomiska

sidan av saken. Dessa beslut skilja sig för övrigt i visst avseende från

andra beslut av länsstyrelse. Medan i allmänhet allenast de, som deltagit i

länsstyrelsens beslut bliva därför ansvariga, har enligt stadgad praxis ansvarighet

för anordningsbeslut, varom nu är fråga, lagts jämväl å tjänsteman,

som bereder ärendet till föredragning genom att granska handlingarna och

därefter till- eller avstyrker anordning. Emellertid synes det utredningen

vara riktigt att anordningsbesluten hänföras till enmansärenden.

Utredningen föreslår på grund härav sådan ändrad lydelse av § 33 medelsförvaltningskungörelsen,

att anordningsbeslut må meddelas av landssekreteraren,

då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel och,

efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest av

landskamrerare:!, i senare fall efter till- eller avstyrkande av länsbokhållaren.

Det nuvarande systemet för utövande av beslutanderätt i landshövdingens

frånvaro finner utredningen lida av vissa allvarliga

brister. Emot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att avdelningschefen

å den ena av länsstyrelsens båda avdelningar eller hans ställföreträdare

på grund därav, att hans tid är upptagen framför allt av den egna avdelningens

göromål, i regel icke är i stånd att ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet

åt sådana ärenden från den andra avdelningen, i vilkas avgörande

han enligt instruktionen måste deltaga. De båda avdelningarnas göromål

äro helt olika och därav blir en följd, att den ena avdelningens tjänstemän

icke alltid upprätthålla tillräckligt ingående kunskaper å den andra avdelningens

område för att utan tidsutdräkt kunna bilda sig en självständig mening

rörande dithörande ärenden. Föredragningen kan därför i regel endast

bliva en ren formalitet. Att så är förhållandet kan i viss mån förklaras därav,

att länsstyrelsens beslut i dylika fall vid skiljaktiga meningar bestämmes av

föredragandens mening. En både reellt och formellt bättre ordning anser

utredningen vara att, när landshövdingen är frånvarande, chefen å vederbörande

avdelning inträder som beslutande tillsammans med den föredragande

i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till tjänsteman.

I ärenden, vari beslutanderätten delegerats, bör givetvis även i landshövdingens

frånvaro beslutanderätten utövas av vederbörande tjänsteman. Denne

bör dock kunna påfordra, örn han är avdelningschef, alt den andre avdelningschefen,

och örn lian är annan föredragande, att avdelningschefen å

samma avdelning deltager i beslutet. Dessa kunna i så fall icke undandraga

sig deltagande.

Beträffande beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som

vederbörande avdelningschef har att själv föredraga, finner utredningen rik
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tigast att denna rätt bibehålies hos landssekreteraren och landskamreraren

gemensamt.

Vid de tillfällen, då beslutanderätten icke av landshövdingen utövas, böra,

liksom nu är fallet, vissa åtgärder beträffande återbesättande av tjänst icke

få vidtagas. Emellertid kunna även andra ärenden vara av den vikt, att

landshövdingen vill förbehålla sig beslutanderätten. Sådana ärenden böra

givetvis icke få avgöras i landshövdingens frånvaro, så framt icke sådant påkallas

av ärendets synnerligen brådskande beskaffenhet.

Yttranden.

De i ärendet hörda myndigheterna hava i allmänhet funnit de av utredningen

föreslagna ändringarna i ordningen för meddelande av länsstyrelsernas

beslut lämpliga samt vitsordat utredningens uppgifter, att ärenden redan

nu i praktiken i stor utsträckning avgöras av föredraganden ensam. Den uppfattningen

har allmänt kommit till uttryck, att landshövdingen icke kan deltaga

i mer än en mindre del av de ärenden, som förekomma vid en länsstyrelse,

samt att det ej heller för avdelningscheferna är tänkbart att verkligen sätta

sig in i de ärenden, som från den andra avdelningen överlämnas till dem och

för vilka de äro medansvariga. Mot förslaget att beslutanderätten i anordningsärenden

skulle kunna delegeras till en tjänsteman hava dock allvarliga

erinringar framställts.

Att en överflyttning av beslutanderätten över huvud sker

i enklare frågor, synes statskontoret ändamålsenligt. Länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län

föreslå viss utvidgning av de ärenden, i vilka delegering skall kunna förekomma.

Sålunda förordas, att jämväl hemsändningsmål enligt 57 § fattigvårdslagen

samt ansökningar örn gottgörelse av statsmedel för fattigvård

enligt 60 och 61 §§ samma lag ävensom motsvarande mål och ärenden enligt

barnavårdslagen böra hänföras dit. Även beslutanderätten angående

registrering av förening eller ändring av stadgar för förut registrerad förening

bör kunna delegeras. Ärenden enligt vapenkungörelsen, som gälla

tillstånd till innehav av salongsgevär eller andra för jakt avsedda gevär samt

förvärv av ammunition till dylika vapen, böra kunna delegeras ävensom

ärenden angående fördelning av medel, som nedsatts enligt lagen om avstyckat

eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheter

samt ärenden angående fastställelse av avstyckning och meddelande

av byggnadslov. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar som sin uppfattning,

att man beträffande enmansärendena synes böra gå fram med en

viss försiktighet. På en klassificering av ärenden följer lätt en deklassering,

vilket varken med tanke på den rent interna verksamheten eller eljest utåt

kan anses önskvärt. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka utredningens

förslag örn möjlighet att härutinnan träffa förfogande i den utsträckning

förslaget angiver. Från ärenden, däri beslutanderätten kan delegeras,

vill länsstyrelsen i Älvsborgs län undantaga ärenden angående ersättningstvister

enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen även
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majrts proposition nr 17

som tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen samt

rörande nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar. Enligt länsstyrelsen

i Norrbottens län bör utfärdandet av körkort och trafikkort för

automobil samt pass för resa utom riket icke hänföras till ensamhandläggning

av en underordnad tjänsteman.

Beträffande anordningsärenden vill riksräkenskapsverket föreslå

ändring så till vida, att länsbokhållare ålägges biträda landskamreraren med

granskning av alla till landskontoret hörande anordningsärenden samt genom

påskrift å rekvisitionshandlingen eller själva anordningen till- eller

avstyrka medlens utbetalning ävensom kontrasignera anordningen ä beloppet.

Samma skyldighet bör även åläggas någon tjänsteman å landskans1

liet beträffande utanordningsärenden, som avgöras av landssekreteraren.

Riksräkenskapsverket anser i likhét med 1933 års riksdagsrevisorer, att

stämpel i vissa fall med fördel kan användas vid utanordning. Fördenskull

synes det ämbetsverket icke tillrådligt att ur § 33 medelsförvaltningskungörelsen

borttaga bestämmelserna härutinnan. Länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län anse att anordningsbesluten

ej böra göras till enmansärenden. I princip anser länsstyrelsen i

Uppsala län riktigt, att avdelningschefen skall taga ansvaret för anordningsbesluten,

men erinrar samtidigt om att förändringen kommer att

för landskamreraren innebära ett avsevärt merarbete. Tillstyrkande utlåtande

har, om ock med tvekan, avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län. Föreningen Sveriges landskamrerare framhåller, att i de

centrala ämbetsverken hava anordningsärendena ansetts vara av sådan vikt,

att beslutanderätten däri så gott som undantagslöst icke delegerats till viss

tjänsteman inom verket utan avgöras såsom tvämansärenden. I pensionsstyrelsen,

domänstyrelsen, kommerskollegium och socialstyrelsen avgöras

sådana ärenden av general- eller överdirektören på föredragning av vederbörande

byråchef. I socialstyrelsen har emellertid beträffande sjukkassebyrån

föreskrivits, att till byrån hörande anordningsärenden må avgöras av

byråchefen efter föredragning av byrådirektören. En del utbetalningsärenden

äro givetvis av tämligen enkel beskaffenhet, men någon uppdelning av

ärendena efter svårighetsgrad kan lämpligen icke genomföras.

I fråga om beslutanderätten i landshövdingens frånvaro

anser länsstyrelsen i Södermanlands län, att en lättnad i avdelningschefernas

arbetsbörda utan olägenhet kan vinnas, därest endast förste läns*

assessorns ärenden föredragas inför avdelningschefen, under det att andre

länsassessorns och länsnotariens föredragning äger rum inför respektive förste

och andre länsassessorn. Samma förfaringssätt förordas av länsstyrelsen

i Örebro län. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, alt bestämmelse örn att

vissa ärenden icke få föredragas i landshövdingens frånvaro icke erfordras.

Det kan nämligen förutsättas, att länsstyrelserna komma att tillse, att viktigare

ärenden, som icke äro av särskilt brådskande beskaffenhet och i vilkas

avgörande avdelningschefen är skyldig deltaga, föredragas i betryggande

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kunni- Maj:ts proposition nr 178.

ordning. I syfte att lätta arbetsbördan för avdelningscheferna föreslås vissa

mindre jämkningar i utredningens förslag av länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus

och Älvsborgs län, vilken sistnämnda länsstyrelse därjämte ifrågasätter,

huruvida icke i landshövdingens frånvaro samtliga ärenden i princip borde

göras till enmansärenden, vare sig de föredragas av avdelningschef eller

annan föredragande.

Angående skyldighet för avdelningschef att mottaga föredragning i ärenden,

som delegerats, vill länsstyrelsen i Stockholms län icke ifrågasätta annat

än att den föreslagna principen är lämplig och bör genomföras, men det lärer

icke kunna förbises, att sådan skyldighet, örn den stadgas såsom ovillkorlig,

kan vålla avsevärt hinder i avdelningschefens arbete. Länsstyrelsen i Östergötlands

lån anser dock tveksamt, huruvida det kan vara riktigt att medgiva

föredragande ovillkorlig rätt att få ett i regel föredragningsfritt ärende föredraget

inför landshövdingen eller vederbörande avdelningschef. I samma riktning

uttalar sig länsstyrelsen i Blekinge län.

Departementschefen.

Nu berörda spörsmål äro av natur att böra slutligt bedömas i samband med

utfärdandet av ny landshövdinginstruktion. Jag har dock ansett mig böra

redogöra för utredningens förslag och de däröver avgivna yttrandena, då de

ifrågasatta anordningarna givetvis äro av beskaffenhet att påverka länsstyrelsernas

arbetsbörda och därigenom deras personalbehov. För närvarande

saknar jag anledning att ingå i ett närmare bedömande av de olika uppslagen.

I stort sett hava de emellertid upptagits med gillande, varjämte ytterligare

åtgärder i förenklande syfte från vissa håll ansetts möjliga att genomföra.

Jag inskränker mig att här uttala, att jag avser att medverka till förslagens

realiserande i all den mån så befinnes möjligt utan eftergivande av

garantier för ett riktigt avgörande av föreliggande frågor. Beträffande anordningsbesluten

synes mig emellertid, på sätt riksräkenskapsverket och ett

flertal länsstyrelser framhållit, en viss varsamhet vara av förhållandena påkallad.

3. Föredragningens ordnande m. m.

Utredningen.

Enligt landshövdinginstruktionen förutsättes icke andra föredragande i

länsstyrelserna än avdelningscheferna och länsassessorerna. Efter Kungl.

Maj:ts bestämmande kan emellertid föredragning åläggas jämväl länsnotarie

och länsbokhållare. Fördelningen mellan avdelningschef och vederbörande

länsassessor av dem åliggande föredragningsskyldighet regleras genom Kungl.

Maj:ls brev den 31 december 1918 till länsstyrelserna i samtliga län med undantag

av Gotlands län. Enligt samma brev må i tre län länsnotarie och i ett

län länsbokhållare bereda, föredraga och lill expedition befordra vissa grupper

av ärenden. Dessutom hava särskilda bestämmelser rörande föredragningsskyldigheten

å landskansliet i Stockholms län meddelats genom brev

den 31 maj 1918.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utredningen framhåller, att den sålunda gjorda uppdelningen av föredragningsskyldigheten

visat sig otillräcklig för en tillfredsställande handläggning

av ärendena. Den stora ökning av arbetsmängden, som efter 1918

ägt rum, har givetvis i hög grad inverkat å föredragandenas arbetsbörda.

På grund härav har den genom brevet den 31 december 1918 fastställda fördelningsplanen

för föredragningsskyldighetens fullgörande å landskanslierna

i allmänhet icke kunnat följas. Vid samtliga länsstyrelser utom fem har

efter 1918 föredragningsskyldighet, som ålegat avdelningschef eller länsassessor,

överflyttats å länsnotarie och detta i sådan utsträckning, att länsnotarierna

hava blivit i väsentlig grad sysselsatta med föredragning. Den

genom 1918 års brev föreskrivna fördelningsplanen för föredragningsskyldigheten

har av Kungl. Majit i hög grad rubbats genom specialbestämmelser

för särskilda län. överflyttningen av föredragningsskyldighet från landssekreterare

och länsassessor har emellertid icke skett efter enhetlig grund

vid de särskilda länsstyrelserna utan en mängd olika kombinationer hava

begagnats. På grund härav kan föredragningsskyldighet beträffande ärende

av samma art för närvarande åligga i ett län avdelningschef meli i ett annat

län länsnotarie.

Utredningen håller före, att ett stadigvarande ordinarie arbete principiellt

bör så långt som möjligt ombesörjas av ordinarie personal. De tjänstemän,

som vid länsstyrelserna erfordras för fullgörande av stadigvarande föredragningsskyldighet,

böra därför erhålla en ställning som motsvarar det ansvar,

som åligger dem. Sådana anordningar böra därför vidtagas, att föredragningsskyldighet

vid länsstyrelserna normalt ombesörjes av ordinarie tjänstemän,

varvid det antal föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full

sysselsättning året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning

(betänkandet sid. 92 ff.).

Vid beräkning av antalet länsassessorer bör med föredragning likställas

därmed i vikt jämförliga göromål, exempelvis laxeringsarbete, som i landskamrerarens

ställe av annan utföres. I län, där dylikt arbete tillika med

övriga göromål giver arbete året om för en ytterligare länsassessor, bör en

sådan tjänst nyinrättas.

Fördelningen av föredragningsskyldigheten bör ske

så, att ärenden av större vikt eller fordrande mera mogen erfarenhet handläggas

av avdelningschef, övriga av länsassessor. Från avdelningscheferna böra

avlastas åtskilliga dem nu åliggande göromål. Vid flertalet landskanslier och

vid några landskontor kan föredragningsskyldigheten uppenbarligen icke

fullgöras av avdelningschefen och en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster

erfordras. Mellan länsassessorerna bör föredragningsskyldigheten

så fördelas, att viktigare ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt

delegerats till föredragande tjänsteman, ävensom andra ärenden, krävande

större omdöme, tilldelas den mest kvalificerade länsassessorn och

enklare ärenden den eller de andra.

Efter utfärdandet av gällande landshövdinginstruktion har bemyndigande

alt efter eget beprövande i viss utsträckning verkställa fördelning av föredrag
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

nmgsskyldighet mellan olika föredragande å landskansliet meddelats några

länsstyrelser. Att åt länsstyrelserna överlämna att, liksom andra ämbetsverk,

genom arbetsordningar meddela bestämmelser angående arbetsfördelningen

mellan befattningshavarna synes utredningen stå i god överensstämmelse med

riksdagens revisorers uttalande i berättelsen till 1935 års riksdag angående

åtgärder till åstadkommande av minskat behov av s. k. partiella ledigheter.

Utredningen anser sig på grund härav böra förorda frångående av nuvarande

ordning för fastställande av arbetsfördelningen mellan föredragandena. Till

förhindrande av ojämnheter likartade länsstyrelser emellan och för åstadkommande

av största möjliga enhetlighet i förevarande avseende synes det emellertid

lämpligt, att Kungl. Maj:t lämnar anvisningar för huru arbetsfördelningen

mellan föredragande i princip bör verkställas. Vidare torde länsstyrelserna

böra till chefen för socialdepartementet anmäla beslut angående fastställelse

av arbetsordning och ändring däri med angivande beträffande vissa

ärenden, som kunna anses vara av betydelse för bedömande av arbetsbördan,

av antalet enligt senaste arbetsredogörelse.

Såsom nämnts kan föredragningsskyldighet för närvarande i viss omfattning

åläggas länsnotarie och länsbokhållare. Utredningen anser visserligen,

att föredragande i princip bör innehava minst länsassessors tjänsteställning

men att möjligheten att utnyttja länsnotarie och länsbokhållare för viss mindre

omfattande föredragning bör bibehållas. Tillfällig anhopning av göromål

eller förekomsten av något eller några mera tidsödande ärenden kunna nödvändiggöra,

att, tili förhindrande av dröjsmål med löpande ärendens handläggning,

lättnad i arbetsbördan beredes avdelningschef eller länsassessor.

Sadan lättnad i arbetsbördan synes kunna åstadkommas därigenom, att avdelningschef

eller länsassessor berättigas att till den, som uppehåller länsnotarie-

eller länsbokhållartjänst, för föredragning eller avgörande överlämna

vissa ärenden av enkel beskaffenhet, vilkas handläggning normalt tillhör

avdelningschef eller länsassessor. Till förhindrande av att denna möjlighet

till vinnande av lättnad i arbetsbördan obehörigen utnyttjas, torde

Kungl. Majit vid meddelande av anvisningar för upprättande av arbetsordningar

böra angiva de grupper av ärenden, inom vilka föredragningsskyldighet

på nämnt sätt skall kunna uppdragas åt länsnotarie eller länsbokhållare,

varefter för varje länsstyrelse dessa grupper uppräknas i arbetsordningen.

Dylik överflyttning av arbetsuppgifter på underordnad bör enligt utredningens

förmenande ske allenast där så erfordras för arbetets jämna gång eller

således under vissa tidsperioder. Länsstyrelsen bör bestämma den tid, varunder

sådan överflyttning i varje särskilt fall skall komma i fråga. Givet

är, att överflyttning samtidigt kan omfatta såväl avdelningschef som länsassessor

enligt arbetsordningen normalt åliggande ärenden. Till ledning för

länsstyrelserna har utredningen uppgjort utkast till arbetsordning.

Utredningen föreslår vidare, att bestämmelse meddelas om att avdelningschef

skall äga rätt att, när helst han därtill finner anledning, övertaga handläggning

av ärende, som eljest skolat ankomma å annan föredragande.

I 1918 års brev angående fördelning av 1''öredragningsskyldigheten förkla
-

/

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

57

rades, att länsstyrelsen med hänsyn till särskilda förhållanden inom länet

eller eljest för arbetets jämna gång ägde vidtaga viss jämkning i fördelningen

av föredragningsskyldigheten i huvudsaklig överensstämmelse med i brevet

följda grunder. Enligt vissa av de för särskilda länsstyrelser sedermera givna

bestämmelser angående fördelning av föredragningsskyldigheten å landskanslierna

har Kungl. Maj :t också förklarat, att länsstyrelsen ägde att, oberoende

av vad som bestämts rörande fördelningen av ärendenas föredragning,

förordna viss föredragande att föredraga och till expedition befordra ärende,

som eljest icke skulle tillhöra dennés föredragning. Bestämmelse av samma

innebörd synes böra givas för ordnande av föredragningen vid samtliga länsstyrelser.

Båda här förut omnämnda åtgärder till lättnad av arbetsbördan, överflyttning

av enklare ärenden till länsnotarie respektive länsbokhållare samt

jämkning mellan de ordinarie föredragandena, böra givetvis samtidigt kunna

komma till användning.

Den lättnad i arbetsbördan som, på sätt förut angivits, kan beredas avdelningschef

och länsassessor, torde dock icke under alla förhållanden vara tillfyllest.

Under vakans å landshövdingämbetet eller om landshövding längre

tid på grund av sjukdom, tjänstledighet eller eljest är hindrad att deltaga

i ämbetsgöromålen, under vilka förhållanden länsassessorernas och i förekommande

fall länsnotariernas respektive länsbokhållarnas föredragning enligt

utredningens förslag skall ske inför avdelningschefen, kommer givetvis avdelningschefernas

arbetsbörda att väsentligt ökas. Men även andra omständigheter,

såsom särskild arbetsanhopning, beredning av ett visst ärende,

tjänsteresa eller dylikt och, vad landskamreraren beträffar, särskilt taxeringsgöromål,

kunna nödvändiggöra, att avdelningscheferna för att icke oskäligen

betungas behöva beredas lättnad i arbetsbördan på så sätt, att föredragningsskyldighet

beträffande flertalet grupper av ärenden överflyttas å annan föredragande

och dessas antal fördenskull utökas.

Hur väl man än må söka avväga och tillgodose det ordinarie behovet av

föredragandekrafter, kan man icke helt utesluta möjligheten av en dylik

tillfällig utökning av föredragandenas antal. Därförutan

skulle äventyras behörigt fullgörande av länsstyrelserna åliggande arbetsuppgifter.

Dylik utökning hava länsstyrelserna hittills kunnat åstadkomma genom

tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser om s. k. partiell ledighet

och brevet den 1 februari 1929 angående landskamrerares ledighet för taxeringsarbete,

varvid i allmänhet vikariatsersättning utgått.

På sätt utredningen framhållit, bör emellertid möjlighet till utökning av

antalet föredragande kunna beredas utan ökad utgift för statsverket genom

införande i instruktionen av bestämmelse örn .skyldighet för tjänsteman i

lägre lönegrad att fullgöra föredragning eller bestrida göromål, som ankomma

på befattningshavare i högre lönegrad. På sådant sätt kommer enligt

utredningens förmenande rätten till den med förordnande å högre tjänst

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

under s. k. partiell ledighet hitintills förbundna vikariatsersättningen att bortfalla.

Däremot kommer uppenbarligen vikariatsersättning alltjämt att utgå i

sådana fall, då någon tjänsteman icke är i tjänstgöring, såsom vid semester

och tjänstledighet på grund av sjukdom eller av annan anledning och vikarie

å befattning inom högre lönegrad således måste förordnas.

Vad särskilt beträffar det landskamreraren med biträde av tjänstemän å

landskontoret åliggande bestyret med prövningsnämndsarbetet, bliva länsassessorn

och länsbokhållaren genom de föreslagna bestämmelserna i instruktionen

pliktiga att utföra jämväl de göromål, som åligga landskamreraren i

detta avseende. Vid utökning av antalet föredragande å landskontoret kan

således länsstyrelsen uppdela jämväl landskamrerarens arbete för prövningsnämnden

mellan honom och övriga föredragande. Detta innebär, att länsstyrelsen

icke såsom hittills vid behov av sådan uppdelning måste hos Kungl.

Maj:t begära förordnande av biträdande landskamrerare jämlikt 16 § taxeringsförordningen

utan själv kan därom besluta. Bestämmelse örn rätt till

utökning av antalet föredragande i den av Kungl. Maj:t fastställda instruktionen

måste nämligen anses innefatta sådant medgivande, varom stadgas i 16 §

taxeringsförordningen.

Utökning av antalet föredragande kan undantagsvis komma att medföra,

att länsbokhållare får meddela beslut i anordningsärenden. Detta är emellertid

icke annat än vad redan nu kan förekomma under s. k. partiell ledighet.

Det är självklart, att länsbokhållare icke skall deltaga i sådana beslut örn anordning,

vilka han såsom länsbokhållare till- eller avstyrkt.

Beslut örn huru arbetsfördelningen vid tillfällig anhopning för avdelningschef

av göromål under året skall ske, torde lämpligen kunna fattas i början

av året att gälla tillsvidare, där ej annat bestämmes, och på så sätt, att uppdrag

lämnas åt vederbörande befattningshavare att handlägga vissa i arbetsordningen

angivna ärenden. I övrigt torde beslut härom böra fattas från

fall till fall.

Då vikariatsersättning icke skall utgå vid på angivet sätt förekommande

utökning av antalet föredragande, blir möjligheten att utöka antalet föredragande

begränsad genom tilldelningen av medel å anslagsposten till avlöningar

till icke-ordinarie befattningshavare.

Utredningen föreslår, att å icke-ordinarie befattningshavare ej må överflyttas

föredragning eller därmed jämförliga göromål i vidare mån än som

enligt arbetsordningen i regel gäller för ordinarie länsnotarie eller länsbokhållare,

att länsstyrelse skall noga tillse, att jämkning i arbetsordning, som

innebär utökning av antalet föredragande, icke må tillämpas under längre

tid än som oundgängligen erfordras samt att beslut örn dylik utökning, fattat

under landshövdings frånvaro, skall för honom vid återkomsten anmälas.

Än vidare bör länsstyrelse inom en månad efter varje budgetårs utgång

till chefen för socialdepartementet ingiva redogörelse för de jämkningar, som

under budgetåret skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning

och göromål i övrigt. Denna redogörelse bör, enligt anvisningar av

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

59

Kungl. Majit, innehålla uppgifter om tid och skäl för jämkningar, den överflyttning

av arbetsbörda dessa inneburit med särskilt angivande av i vad mån

överflyttningen berört icke-ordinarie befattningshavare ävensom dessas tjänsleålder.

En jämförelse mellan dylika redogörelser från olika länsstyrelser

torde bereda möjlighet att bedöma, huruvida och i vad mån rätten till utökning

av antalet föredragande obehörigen utnyttjas. Skulle så i något fall

hava skett, lärer Kungl. Majit vidtaga åtgärd för erforderlig ändring.

Enligt utredningens förmenande synes möjlighet till överflyttning

av beslut om remisser och dylika åtgärder från föredragande

till annan befattningshavare böra beredas.

Befogenhet bör sålunda lämnas föredragande att uppdraga åt underordnad

tjänsteman att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, vilka för

ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga. Sådant uppdrag, vilket

förutsättes komma att givas allenast i undantagsfall och huvudsakligen i

mycket arbetstyngda länsstyrelser, torde kunna lämnas i grupper av ärenden,

vari handläggningen i allmänhet är densamma, generellt och i andra ärenden,

där så finnes lämpligt, från fall till fall. Föredragande tillkommande

befogenhet enligt samma bestämmelse att för enskild part eller länsstyrelsen

underordnad tjänsteman stadga vite för underlåtenhet att fullgöra föreskrift,

som meddelats i samband med infordrande av förklaringar, upplysningar eller

yttranden, synes däremot icke böra tillerkännas underordnad tjänsteman.

Vidare torde föredragande böra erhålla befogenhet att själv eller genom

underordnad tjänsteman besvara till länsstyrelsen inkomna förfrågningar

rörande faktiska förhållanden. Föregripande av något länsstyrelsens beslut

får dock givetvis härigenom icke ske.

Avdelningschef för närvarande tillagd befogenhet att meddela sådana detaljbestämmelser,

som utgöra omedelbar tillämpning av länsstyrelses beslut

eller gällande föreskrifter synes böra tillkomma samtliga föredragande beträffande

ärende, som tillhör vederbörandes handläggning.

I detta sammanhang anmäler utredningen framkommet förslag örn anlitande

av vägingenjör och länsarkitekt såsom föredragande

vid länsstyrelserna inom vederbörandes verksamhetsområde.

Utredningen framhåller bland annat, att om vägingenjör respektive länsarkitekt,

vilka båda äro tjänstemän hos central förvaltningsmyndighet, skulle

tjänstgöra såsom föredragande i länsstyrelserna, ett motsatsförhållande mellan

chefsmyndigheten och vägingenjör respektive länsarkitekt lätt torde kunna

uppstå. Vägingenjörs och länsarkitekts nuvarande uppgift är att såsom

sakkunniga biträda vederbörande länsstyrelse i huvudsakligen tekniska frågor,

vägingenjör i fråga örn vägärenden och vägtrafikärenden, länsarkitekt

beträffande stadsplan- och byggnadsväsendet. Dessa grupper av ärenden

måste emellertid av länsstyrelserna bedömas huvudsakligen ur allmänt administrativa

synpunkter. Detta visar sig bland annat däruti, att de olika intressen,

som vägingenjör och länsarkitekt ur teknisk synpunkt hava att tillgodose,

kunna i vissa fall komma att stå i strid mot varandra. Under såda
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

na förhållanden synes det utredningen varken möjligt eller lämpligt att tilldela

vägingengör och länsarkitekt föredragandeställning i länsstyrelse.

Härefter övergår utredningen till att behandla det med frågan om föredragningens

ordnande sammanhängande spörsmålet örn behov av biträde åt

länsstyrelserna vid handläggning av frågor, som hava samband med försvarsväsendet.

Enligt utredningens förmenande är det en nödvändig förutsättning

för att länsstyrelserna skola på ett tillfredsställande sätt genomföra

sina nuvarande och tillämnade arbetsuppgifter å försvarsväsendets område,

att erforderlig sakkunskap anställes hos länsstyrelserna i fastare administrativa

former. Utredningen förordar därför inrättande av särskilda arvodesbefattningar

vid länsstyrelserna, avsedda företrädesvis för pensionerade officerare.

Befattningshavarna ifråga komma att syssla jämväl med sådana

försvarsåtgärder, som icke äro att hänföra till det militära försvaret. Benämningen

försvarsassistent synes på grund härav lämpligare än

den av försvarskommissionen föreslagna benämningen militärassistent.

Försvarsassistent bör icke erhålla befogenhet att självständigt handlägga

frågor, som beröra försvarsväsendet, utan endast tjänstgöra som sakkunnigt

biträde åt vederbörande civile föredragande inom länsstyrelsen vid handläggning

av sådana ärenden. Ansvaret för arbetets utförande och ledningen

av arbetet bör åvila vederbörande föredragande.

Försvarsassistent bör utses av Kungl. Maj:t för viss tid, förslagsvis två år.

Genom att lägga tillsättandet av befattningarna i Kungl. Maj:ts hand skapas

garantier för att de mest kvalificerade placeras vid de länsstyrelser, varest

planläggningsarbetet är särskilt omfattande eller betydelsefullt. Kungl.

Maj:t torde genom att i ärendet höra militära chefer kunna bilda sig en god

uppfattning om de sökandes lämplighet.

En viss utbildning i luftskydd bör meddelas försvarsassistenterna. För

sådant ändamål bör en för dem gemensam kurs vid anställningstidens början

böra hållas, lämpligen i Stockholm. Därvid bör jämväl handläggningen

av ärenden angående vanliga mobiliseringsförberedelser bliva föremål för behandling.

Med hänsyn till av utredningen framhållna synpunkter torde luftskyddsarbetet

icke kunna anförtros åt försvarsassistenterna med mindre för dessa

befattningar kunna förvärvas väl kvalificerade personer. Man lärer följaktligen

få erbjuda relativt goda ekonomiska förmåner. Omfattningen av de

tjänstegöromål, som komma alt åvila försvarsassistenterna, torde emellertid

med all sannolikhet bliva mycket skiftande såväl inom skilda län som vid

olika tidpunkter inom ett och samma län. Organiserandet av det civila luftskyddet

och möjligen även den ekonomiska försvarsberedskapen kommer

helt visst att förorsaka ett mycket betydande arbete för försvarsassistenterna.

Sedan de grundläggande åtgärderna därför avslutats, torde dock arbetet i

fortsättningen bliva mindre betungande. Med hänsyn härtill kan utredningen

icke biträda försvarskommissionens förslag, att det för varje befattning

avsedda arvodet borde bestämmas till samma belopp, som utginge till fler
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

61

talet rullföringsbefälhavare, eller 3,180 kronor för år. Intill dess erfarenhet

vunnits angående omfattningen av arbetet inom de särskilda länen synes arvodet

böra göras rörligt och lämpligheten av fast arvode i sinom tid upplagas

till prövning. Utredningen finner lämpligt, att arvodet tillsvidare bestämmes

att utgå dels såsom årsarvode, dels ock såsom dagarvode för varje

dag, vederbörande försvarsassistent fullgör tjänsteåliggande. Årsarvodet föreslås

till 1,200 kronor och dagarvodet till 8 kronor. Dyrtidstillägg synes

icke böra utgå å års- och dagarvoden. Utöver dessa arvoden bör utgå resekostnads-

och traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglemente!

för resor, som försvarsassistent på uppdrag av länsstyrelsen företager.

Dagarvodet bör såsom löneförmån få bibehållas även för dag, varunder

traktamentsersättning vid tjänsteresa utgår. Det förutsättes, att försvarsassistent

i regel är bosatt i residensstaden.

I 5 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr

167) stadgas, att militär pensionstagare, som åtnjuter lön eller arvode från

annan statstjänst till sådant belopp, att de sammanlagda förmånerna, inberäknat

pensionen, överstiger 5,400 kronor, skall vidkännas viss minskning i

pensionen. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall emellertid enligt

2 mom. av samma paragraf, såvida icke Kungl. Majit annorlunda förordnar,

hänsyn icke tagas till i stat upptaget eller av Kungl. Majit fastställt arvode

för icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet eller vid sjökarteverket.

För att en avlöningsbestämmelse sådan som den av utredningen föreslagna

skall bliva effektiv, erfordras därför att sistnämnda undantag utvidgas till

att avse jämväl sådan befattning vid länsstyrelse, varom nu är fråga.

Vid inrättandet av försvarsassistentbefattningar böra länsstyrelserna icke

betagas den för närvarande till buds stående möjligheten att erhålla militärt

biträde av officer i aktiv tjänst, enär dels det kan antagas, att svårighet någon

gång uppstår att erhålla för befattningarna fullt kompetenta och lämpliga

personer, dels ock samarbete med officer i aktiv tjänst i åtskilliga fall torde

vara av stort värde för förberedelsearbetet.

Utredningen föreslår vidare viss utökning av de grupper av ärenden, vid

vilkas handläggning inför landshövdingen, förutom föredraganden, jämväl

avdelningschefen å den andra avdelningen skall vara närvarande med skyldighet

att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande,

låta anteckna densamma till protokollet.

Dylik gemensam föredragning skall enligt gällande instruktion

äga rum, då ärende förekommer rörande inventering och inspektion hos utmätningsman

och magistrat, som utövar utmätningsmans befattning, då fråga

förekommer om tillsättning av befattningshavare vid landsstaten eller örn

sådan befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, då fråga är örn

avgivande av länsstyrelsens arbetsredogörelse, då frågor örn fördelning av

ärenden mellan landskansli och landskontor förekomma, samt i övrigt då

länsstyrelsen beträffande särskilt ärende så bestämmer.

Enligt utredningens mening torde gemensam föredragning även böra ske

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

av fråga om tjänstledighet eller förordnande av vikarie för landsfiskal under

längre sammanhängande tid än fjorton dagar.

Jämväl meddelande av tjänstgöringsbetyg för befattningshavare vid landsstaten

torde böra handläggas i enahanda ordning.

Frågor om personalens avlöningsförhållanden, såsom lönegradsplacering

eller bestämmande av arvode för extra befattningshavare, tillgodoräknande

av föregående tjänstgöring för löneklassplacering m. m., synas böra i större

utsträckning än hitintills varit fallet behandlas efter samma grunder å de

båda avdelningarna. Samma expeditionstid torde, såvitt möjligt, böra gälla

för båda avdelningarna. Även dessa frågor synas fördenskull böra handläggas

i här avsedd ordning. Personalens normala arbets- och vilotid bestämmes

enligt § 66 i gällande instruktion av landshövdingen och någon ändring

häri synes ej påkallad. Föredragning i vanlig bemärkelse förekommer således

icke vid avgörande av sådan fråga, ehuru givetvis avdelningschefernas

mening inhämtas. Då avdelningscheferna var för sin avdelning hava ansvaret

för göromålens gång, torde föreskrift om gemensam föredragning av

fråga enligt samma paragraf om inskränkning i arbetstiden under sommarmånaderna

icke böra givas i instruktionen.

Frågor örn länsstyrelsens lokaler samt anskaffande av möbler, skrivmaskiner

m. fl. inventarier böra däremot, såsom berörande länsstyrelsen i dess

helhet, behandlas i här avsedd ordning.

Vidare böra givetvis framställningar eller utlåtanden, som beröra båda

avdelningarnas verksamhetsområde, handläggas i samma ordning. Detsamma

synes böra gälla, då fråga är örn fastställelse eller ändring av länsstyrelsens

arbetsordning, liksom vid tillfällig förflyttning av personal från den

ena till den andra avdelningen.

Yttranden.

Statskontoret förklarar sig icke dela utredningens uppfattning, att föredragande

hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och att

länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning eller tillfälligtvis

böra anlitas såsom föredragande. Det behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer

och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i huvudsak tillgodoses

genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållarljänster inrättas.

Visserligen bör såsom huvudsaklig indelningsgrund gälla, att ärenden fördelas

på befattningshavare med skilda löneställningar med hänsyn till ärendenas

vikt och svårighetsgrad, men det torde ligga i sakens natur, att gränsdragningen

mellan de olika ärendegrupperna icke kan och icke bör göras så

bestämd, att icke betydliga förskjutningar vid behov kunna äga rum. Partiella

ledigheter med ty åtföljande vikariatsersättningar böra fördenskull kunna

väsentligen undvikas.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner de av utredningen föreslagna

föreskrifterna ägnade att undanröja de vid olika tillfällen påtalade olägenheter,

som äro förenade med partiella ledigheter. Med hänsyn till stadgandet i

avlöningsreglementets 19 § 3 mom. synas bestämmelserna böra så utformas,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

63

att därav tydligt framgår, att assessor respektive länsnotarie har till allmänt

tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.

Länsstyrelserna uttala i allmänhet sin anslutning till utredningens förslag,

att föredragningsskyldigheten normalt bör ombesörjas av ordinarie tjänstemän,

åt vilka bör givas länsassessors tjänsteställning, men framhålla att

överflyttning av föredragningsskyldigheten måste komma att bliva den norman!

organisationen av landskontorets arbete. Av flera länsstyrelser föreslås

därför i större utsträckning än som förordats av utredningen inrättandet

av nya föredragandetjänster jämväl å de landskontor, där stadigvarande behov

av ännu en föredragande finnes.

Beträffande fördelningen av föredragningsskyldigheten

kan länsstyrelsen i Stockholms lån icke giva sin anslutning till förslaget

att låta densamma helt verkställas av vederbörande länsstyrelse. Enligt länsstyrelsens

mening är det nödvändigt att genom instruktion, fastställd av Kungl.

Majit, vissa betydelsefullare ärenden åläggas avdelningscheferna utan delegationsrätt

annat än i undantagsfall. En del länsstyrelser hava framfört vissa

invändningar mot det utkast till arbetsordning, som utredningen uppgjort,

delvis beroende på de olika förhållandena inom länsstyrelsernas verksamhetsområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förutsätter att, innan i betänkandet

förordade instruktionella bestämmelser och anvisningar utfärdas, tillfälle

kommer att beredas länsstyrelsen att ånyo yttra sig i ärendet. Vidare

ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, örn bestämmelsen att länsstyrelse

skall inom en månad efter varje budgetårs utgång till chefen för socialdepartementet

ingiva redogörelse för de jämkningar, som under budgetåret

skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning och göromål

i övrigt, må anses vara av behovet påkallad. Uppgörandet av denna förteckning

torde komma att förorsaka ett icke så obetydligt arbete.

Utredningens förslag om tillfällig utökning av föredragandenas

antal och den i samband därmed berörda frågan örn avskaffande

av vikariatsersättningar under de partiella ledigheterna har varit föremål för

uttalanden av ett flertal länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak följande.

Utredningen avser tydligen att för länsstyrelsernas del skapa ett undantag

från avlöningsreglementet. Att överflytta flertalet grupper av ärenden från

avdelningschefen till annan föredragande och att låta detta ske regelbundet

och under långa perioder lärer vara en typisk åtgärd av det slag, som avlöningsreglementet

betecknar såsom partiell ledighet. Frågan gäller således icke

befattningshavarnas skyldighet att »fullgöra föredragning beträffande vilka

ärenden som helst», såsom utredningen säger, utan huruvida en överflyttning

av flertalet grupper av ärenden må utan att avlöningsreglementet ändras kunna

betraktas såsom annat än partiell ledighet i reglementets mening. Enligt

länsstyrelsens uppfattning bör denna fråga med dess konsekvenser för andra

verks befattningshavare undersökas av 1936 års lönekommitté, innan en så

ingripande åtgärd vidtages med avseende å länsstyrelserna.

I huvudsak samma synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms,

Ostergötlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands län.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Därjämte framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, alt utredningen, därest

dess förslag grundas å antagandet att missbruk av partiella ledigheter förekommit,

synes hava bort föreslå, att ifrågavarande förordnanden ej längre

skulle få meddelas av länsstyrelserna själva utan av Kungl. Majit. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län tillägger, att om förslaget skulle vinna statsmakternas

gillande trots de tungt vägande skäl, som föreligga däremot, bör full kompensation

genom höjning av lönegrad eller annorledes beredas de missgynnade

vikarierna — såväl avdelningschefens vikarie som successionsvikarierna.

Jämväl lånsstgrelserna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings samt Norrbottens

län framhålla, att det icke heller för framtiden torde kunna undvikas att avdelningschef

i länsstyrelse alltjämt beredes möjlighet till partiell ledighet. Sistnämnda

länsstyrelse föreslår, att för att förebygga missbruk kan lämpligen

särskilt för varje länsstyrelse bestämmas den tid, varunder partiell ledighet

högst må beviljas för varje år.

Beslut om överflyttning av remisser och dylika åtgärder

från föredragande till annan befattningshavare anser

länsstyrelsen i Uppsala län hava så stor betydelse för arbetets gång, att dylika

beslut, såvitt de angå grupper av ärenden och icke enstaka fall, böra fattas

av länsstyrelsen och icke av föredraganden. Exempelvis beträffande fattigvårdsärenden

kan remissförfarandet i hög grad inverka på den snabba behandlingen

och avgörandet av ärendet.

Beträffande vägingenjör och länsarkitekt dela länsstyrelserna i

Uppsala och Älvsborgs län utredningens mening, att dessa tjänstemän ej böra

överföras till gruppen befattningshavare med ställning såsom föredragande.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att en särskild byrå för kommunikationsärenden

med fördel bör kunna inrättas, för vilken vägingenjören skulle bliva

chef och i lönehänseende jämställas med förste länsassessor. Byggnadsstyrelsen

åter har för sin del icke något att erinra mot uttalandet i betänkandet,

att länsarkitekt icke synes böra tilldelas föredragandeställning. Styrelsen

anser sig emellertid i detta sammanhang böra understryka vad i styrelsens

utredningsförslag beträffande länsarkitektsinstitutionens organisation

framhållits, nämligen att länsarkitekt och biträdande länsarkitekt böra, där

så lämpligen kan ske, närvara vid föredragningen av dem berörande tjänsteärenden,

samt att, då dessa tjänstemän hava att till länsstyrelse avgiva yttrande

i ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, exempelvis

förslag till stadsplaner m. m., yttrandena böra avfattas skriftligen med fullständig

motivering. I fråga om vägingenjörs ställning av föredragande i

ärenden inom hans verksamhetsområde har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhållit, att den nuvarande ordningen på området enligt styrelsens erfarenhet

visat sig lämplig och ändamålsenlig. På grund härav instämmer

styrelsen i utredningens uttalande, att ändring härutinnan icke bör ske. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen understryker emellertid angelägenheten av att

samarbetet mellan länsstyrelse och vägingenjör sker under så smidiga och

enkla former som möjligt. Styrelsen har sig bekant, att detta icke alltid är

fallet, ett förhållande, som är ägnat att medföra försening av ärendenas av
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

65

görande samt bidraga till arbetsbalansen på vägingenjörskontoren, vilken balans,

enligt vad riksdagens år 1936 församlade revisorer anmärkt, i vissa län

är mycket stor. Styrelsen åsyftar här närmast den omständigheten, att länsstyrelserna

i avsevärd omfattning tillämpa förfarandet att genom skriftlig

remiss infordra vägingenjörens skriftliga yttrande i alla ärenden, som angå

honom. Ett dylikt omständligt förfarande synes enligt styrelsens mening

vara onödigt. Styrelsen håller före, att i de flesta fall det bör vara tillräckligt

med muntlig konferens mellan länsstyrelsens föredragande och vägingenjören,

därvid vägingenjören genom anbringande av signatur å koncept eller

i diarium bekräftar, att han deltagit i ärendets handläggning. Är fråga om

beslut av mera viktig eller principiell innebörd eller har vägingenjören annan

mening än länsstyrelsens föredragande, bör vägingenjören sammanfatta sina

synpunkter i en promemoria, som bilägges akten.

Över förslaget om anställande av försvarsassistent hava länsstyrelserna

i allmänhet uttryckt sin tillfredsställelse. Vissa erinringar hava

emellertid framställts emot de föreslagna detaljbestämmelserna. Sålunda

förefaller det länsstyrelsen i Uppsala län som örn det av utredningen föreslagna

årsarvodet vore väl lågt för att tillförsäkra länsstyrelserna de skickliga

biträden, som i detta fall behövas. Det torde emellertid icke vara lämpligt

att för närvarande fastställa arvodet definitivt. Länsstyrelsen i Kalmar

län finner det jämväl önskvärt, att bättre avlöningsförmåner, särskilt i fråga

om fast arvode, beredes ifrågavarande befattningshavare. Vidare synes det

länsstyrelsen önskvärt, att de även med avseende å tiden för förordnandets

längd beredas en mera tryggad ställning. Länsstyrelsen anser sig därför böra

påyrka, att tiden för förordnandet i regel bestämmes till minst fem år. Även

länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller vikten av att avlöningen blir sådan,

att fullt kvalificerad arbetskraft kan påräknas. Länsstyrelsen vill för sin

del förorda, att till dessa befattningar uteslutande antagas personer med militär

utbildning, enär det endast härigenom blir möjligt att påräkna verklig

sakkunskap. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör försvarsassistent

självständigt handlägga samtliga ärenden, som beröra försvarsväsendet och

därmed sammanhängande frågor. Därest en sådan anordning emellertid

anses icke kunna genomföras, synes det i allt fall böra medgivas vederbörande

föredragande att, om så prövas lämpligt, uppdraga åt försvarsassistenten

att medelst remisser eller särskilda skrivelser infordra förklaringar, upplysningar

eller yttranden, som för ärendes beredande till föredragning finnas

erforderliga. Statskontoret — som i och för sig icke har något att erinra

mot de avlöningsförmåner, vilka föreslagits för berörda befattningshavare —•

ifrågasätter, örn den föreslagna anordningen för länsstyrelsernas förseende

med sakkunskap på försvarsväsendets område är den mest ändamålsenliga.

Det vill förefalla ämbetsverket, som örn denna fråga borde bliva föremål

för närmare övervägande, sedan större klarhet vunnits rörande länsstyrelsernas

arbetsuppgifter inom det civila luftskyddets område. Därest emellertid utredningens

förslag skulle anses böra komma till genomförande, bar statskontoret

icke något att erinra mot att 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsregle
Bihang

till riksdagens protokoll 19.''l7. 1 saini. Nr 178.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mentet ändras i det av utredningen avsedda syftet. Chefen för flggvapnet föreslår

att för befattningar vid länsstyrelserna såsom sakkunniga i militära

spörsmål samt frågor berörande luftskydd, krigsindustri m. m. avses uteslutande

pensionerade officerare, att dessa befattningshavare benämnas militärassislenter

samt att till dem tills vidare må utgå löneförmåner i enlighet med

försvarskommissionens förslag. Därjämte hava chefen för generalstaben

och t. f. chefen för försvarsstaben framhållit i gemensamt utlåtande bland annat

följande.

Befattningarna böra tillsättas från och med den 1 juli 1937. Med hänsyn

till att arbetet för här avsedd befattningshavare övervägande kommer att

vara av militär natur och då befattningen för den skull bör besättas med

militär personal, synes anledning icke föreligga att frångå den av försvarskommissionen

föreslagna benämningen militärassistent — detta så mycket

mindre som denna benämning står i överensstämmelse med benämningen

på andra militära biträden hos civila myndigheter. Därest befattningshavaren

i fråga icke anses böra vara självständig föredragande, synas sådana bestämmelser

böra utfärdas, att skyldighet ålägges honom att närvara vid föredragning

i beslutande instans av ärenden, som hava samband med försvarsväsendet.

Militärassistenterna böra utses av Kungl. Maj:t efter förslag av

länsstyrelserna. I fråga örn anställningstiden synas i varje fall böra gälla

motsvarande föreskrifter som för hos militär myndighet i arvodesbefattning

anställd pensionerad personal. Genom ett fast arvode skulle befattningarna

sannolikt bliva mera eftersträvansvärda för den bäst kvalificerade personalen.

Anses ett rörligt arvode ändock böra ifrågakomma, måste detta betraktas

som ett provisorium, vilket snarast bör avvecklas sedan önskade erfarenheter

vunnits.

Med avseende å de ärenden, vilka skola handläggas vid gemensam

föredragning, ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands län, örn sådant

verkligen kan anses nödvändigt, då det gäller att bevilja landsfiskal tjänstledighet

eller förordna vikarie för honom för längre tid än fjorton dagar. Dylika

ärenden hava hittills handlagts enbart å landskansliet och någon olägenhet

därav har icke försports. Vidare synes det kunna ifrågasättas, huruvida

avdelningscheferna å bägge avdelningarna skola behöva deltaga i handläggning

av ärenden om utfärdande av tjänstgöringsbetyg för länsstyrelsens tjänstemän.

Avdelningschefen å den avdelning, till vilken vederbörande tjänsteman

icke hör, lärer endast i undantagsfall äga en så ingående kännedom om

tjänstemannens duglighet och förhållanden i övrigt, att han kan bilda sig ett

självständigt omdöme rörande de betygsgrader, som böra komma till användning

i betyget. Frågor om anskaffande av inventarier, såvitt icke avser landskansliets

tjänstelokaler, torde såsom hittills böra handläggas enbart å landskontoret.

Departementschefen.

Det förslag till ändrad ordning för föredragningen inom länsstyrelserna,

som av utredningen framlagts, innefattar otvivelaktigt den ur allmän organisationssynpunkt

betydelsefullaste delen av reformen och jag torde icke överskatta

räckvidden av detsamma, om jag däri ser ett viktigt bidrag till ratio
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

67

nalisering av arbetet inom länsstyrelserna. Den nuvarande ordningen, vilken

går tillbaka till 1918, har erfarenhetsmässigt visat sig icke kunna upprätthållas

och jämväl måst modifieras genom särbestämmelser.

Såsom av redogörelsen framgår, förutsättas för närvarande som regel icke

andra föredragande än avdelningschefer och länsassessorer, d. v. s. tjänstemän

i lönegraderna B 30 och B 27. I praktiken har man utökat antalet föredragande

dels genom att anförtro föredragning jämväl åt länsnotarie!'' och

länsbokhållare, dels ock genom att anlita icke-ordinarie tjänstemän i samband

med partiella ledigheter. Häri föreslås nu den förändringen, att föredragningsskyldigheten

normalt ombesörjes av ordinarie personal. Samtidigt

hävdar utredningen det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla kravet, att

befattningshavare, som vid sidan av avdelningschefen bliva fullt sysselsatta

med föredragning året örn, böra erhålla länsassessors ställning och avlönas

lägst enligt lönegraden B 26.

Den nuvarande ordningen bygger på en stelt utformad arbetsfördelning.

Det ligger i sakens natur, att den förut berörda avsevärda arbetsökning, som

inträtt, sedan denna organisation tillkom, framtvingat ändrade dispositioner.

Det gäller nu att söka uppnå en anpassning av organisationen efter de faktiska

förhållandena. Därvid synes det mig utan vidare klart, att det ligger

helt utanför möjligheternas område att i detalj fastställa en enhetlig ordning,

som skall kunna med samma fördel tillämpas i alla länsstyrelser, större och

mindre, och under alla delar av året, oberoende av växlingarna i arbetsbelastningen.

Ett huvudvillkor för att organisationen skall visa sig hållbar, ser jag däri,

att man i görligaste mån undviker att binda vissa arbetsuppgifter till viss

tjänst. Arbetsbördan ensam bör för fördelningen bliva bestämmande. Den

växlar, såsom jag redan framhållit, väsentligt de olika länsstyrelserna emellan

och den växlar tillika inom en och samma länsstyrelse under olika årstider.

Från denna utgångspunkt har jag kommit till den uppfattningen, vilken i

denna del jämväl hävdats av utredningen, att det bör ankomma på länsstyrelsen

själv att fördela arbetet mellan olika befattningshavare. Att därvid

ordinarie tjänster böra tillhandahållas i en utsträckning, som står i rimligt

förhållande till de faktiska arbetsuppgifterna, synes mig vara ställt utom

diskussion. Den enda grundsats, som vid sagda fördelning bör bestämt upprätthållas,

är efter min mening, att de svårare och viktigare ärendena handläggas

av de mest kvalificerade arbetskrafterna och att även i övrigt vid

iirendenas fördelning å vederbörande befattningshavare hänsyn tages till

dessas kvalifikationer.

Såsom jag redan antytt, har emellertid utredningen vid sitt ställningstagande

utöver den allmänna anordning, åt vilken jag givit min obetingade anslutning,

uppställt den fordran, att full föredragningsskyldighet icke skulle åligga befattningshavare

i lägre tjänsteställning än länsassessors. Därvid har dock

utredningen, såsom jag i det följande kominer att närmare beröra, avsett,

att assessorstjänster i lägre lönegrad än den nu fastställda skulle nyinrättas.

Mot denna uppfattning hava starka gensagor framkommit från såväl stats
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kontoret som civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret förklarar sig sålunda

icke dela utredningens uppfattning, att föredragande hos länsstyrelserna

i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och håller före, att

förefintligt behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer och länsassessorer

bör kunna i huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster

inrättas. Lönenämnden framhåller likaledes, att bestämmelser

böra meddelas av innehåll, att även länsnotarie har till allmänt

tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.

Inom statsförvaltningen i övrigt har en sådan regel, som den av utredningen

uppställda, icke kunnat tillämpas. Såväl inom statsdepartementen

som inom de centrala ämbetsverken omhänderhaves för närvarande föredragning

av befattningshavare i till och med lägre löneställningar än den för länsnotarie!

bestämda. Inom domkapitlen utföras föredragningsgöromål av såväl

stiftsnotarier som amanuenser. En sådan anordning har ur olika synpunkter

visat sig praktisk och motiveras av den obestridliga förekomsten av mål och

ärenden av vitt skild svårighetsgrad. Jag kan icke inse, att denna förutsättning

brister, när det gäller länsstyrelserna. Då jag sålunda icke kan dela

den av utredningen hävdade uppfattningen och då ett tillmötesgående av det

uppställda kravet för statsförvaltningen i dess helhet skulle vara ägnat att

medföra mycket vittgående konsekvenser, utgår jag från att föredragningen

efter av mig angivna huvudgrunder fördelas mellan olika befattningshavare.

Genom en dylik omläggning bortfaller det formella stödet för tillämpningen

av bestämmelserna örn partiell ledighet. Frågan om härutinnan eventuellt

erforderligt förtydligande av avlöningsreglementets föreskrifter torde få

senare prövas av chefen för finansdepartementet.

I samband med nu berörda huvudfråga har utredningen avhandlat även

ett par detaljspörsmål, avseende dels länsarkitekts och vägingenjörs ställning

inom länsstyrelsen, dels sättet för försvarsärendenas, framförallt ärendenas

rörande civilt luftskydd, handläggning. I förstnämnda fråga biträder jag

utredningens mening.

Vad den andra frågan angår, synas mig skäl hava anförts för att länsstyrelserna

böra erhålla tillgång i erforderlig utsträckning till biträde, som

besitter speciell kännedom örn de förhållanden, som härvid avses. Ur vissa

synpunkter skulle det otvivelaktigt varit en bestämd fördel, om för ändamålet

kunnat, på sätt hittills i vissa fall skett, disponeras officerare på stat. Då

det emellertid icke ansetts görligt att tillhandahålla sådan personal, har

jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag, att samtliga länsstyrelser

utrustas med försvarsassistent, förordnad för viss tid av Kungl. Majit efter

vederbörlig ansökan. Omfattningen av försvarsassistenten åliggande uppgifter

synes icke oväsentligt växla inom olika länsstyrelser och jag har jämväl

inhämtat, att behovet av försvarsassistentens medverkan kan förutsättas

i allmänhet icke vara konstant utan efter ett eller annat år, sedan vissa

planläggningsarbeten slutförts, minskas. Under sådana förhållanden kan

det uppenbarligen icke ifrågakomma att inrätta fasta arvodestjänster, utan

bör den av utredningen förordade anordningen i princip följas. Jag åter
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

69

kommer till denna fråga i samband med övriga avlöningsspörsmål. Här vill

jag endast tillägga, att jag, lika med utredningen, icke avser, att försvarsassistenten

skall i länsstyrelsen inträda såsom självständig föredragande.

4. Inbetalning ay medel till länsstyrelserna m. m.

Utredningen.

I anledning av de erinringar, som framställts vid granskning inom riksräkenskapsverket

av länsstyrelsernas huvudböcker jämte bilagor, och med

hänsyn till den på senare år alltmer tilltagande kontanta uppbörden hos

länsstyrelserna har riksräkenskapsverket funnit erforderligt att hos länsstyrelserna

förrätta systematiska inventeringar samt verkställa undersökningar

rörande redovisningsväsendet i övrigt, däri inbegripen kontrollen å inbetalning

av medel. Därvid har framgått, att åtskilliga brister vidlåda nu gällande bestämmelser

i fråga örn förfaringssättet vid verkställande av inbetalning av

medel till länsstyrelserna samt kontrollen å dessa inbetalningar ävensom redovisningen

av hos nämnda myndigheter förvarade värde- och säkerhetshandlingar

m. m., varjämte det visat sig, att gällande bestämmelser på nämnda

områden icke till alla delar iakttagas.

På grund härav har inom riksräkenskapsverkets riksbokslutsbyrå utarbetats

en promemoria med förslag till ändring av vissa bestämmelser i kungörelsen

med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen och landshövdinginstruktionen.

Med cirkulärskrivelse den 30 april 1935 har denna promemoria

remitterats till samtliga länsstyrelser för yttrande. Efter ytterligare

bearbetning inom riksräkenskapsverket, varvid upprättats nya förslag till

ändring av förenämnda kungörelse och instruktion ävensom förslag till kungörelse

angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen

m. m., hava handlingarna i ärendet överlämnats till utredningen

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag (betänkandet

sid. 107 ff).

Enligt detta kungörelseförslag skulle länsstyrelse vara pliktig att för mottagande

av andra medel än kronoutskylder och automobilskatt hava särskilt

postgirokonto, benämnt allmänna postgirokontot. Å detta konto skulle genom

automatisk överföring gottskrivas, förutom belopp för girokort och inbetalningskort,

belopp för till länsstyrelse adresserade postanvisningar och

utbetalningskort. Likvid, som influtit å kontot, skulle, såvida ej annorlunda

fastställts, gentemot statsverket anses vara fullgjord, där likviden skett medelst

inbetalningskort eller postanvisning, den dag kortet eller postanvisningen

avlämnats å postanstalt, och, där likviden skett medelst girokort eller utbetalningskort,

den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto. Vid

insättning medelst inbetalningskort skulle användas särskilt, av postverket

tillhandahållet sådant kort, å vars kupong (levereringsuppgift) insättningens

ändamål skulle noga uppgivas. Till postgirokontot influtna medel skulle av

postgirokontoret gireras till riksbankens huvudkontors postgirokonto för att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

insättas å statsverkets checkräkning. Härom skulle länsstyrelsen meddela

postgirokontoret besked genom att insända för riksbanken avsett reversal. Å

kontot felaktigt influtet belopp skulle dock, på begäran av länsstyrelsen, kunna

av postgirokontoret gireras till annat tjänstepostgirokonto eller återställas

till avsändaren.

Utredningen har i princip anslutit sig till de synpunkter, som inom riksräkenskapsverket

framförts i fråga om fördelarna av anlitandet utav postgirorörelsen,

och förordar på grund härav stadgande om skyldighet för länsstyrelse

att för inbetalning av medel till länsstyrelsen hava postgirokonto.

Något behov av särskilt postgirokonto för inbetalning av automobilskatt

enligt 7 § i kungörelsen den 12 december 1924 (n:r 513) angående uppbörd

av automobilskatt anser utredningen icke föreligga. Genom att allenast ett

postgirokonto står allmänheten till buds för inbetalning till länsstyrelsen behöver

sammanblandning av för automobilskatt avsett konto och annat postgirokonto

icke komma i fråga.

Enär särskild ordning gäller för erläggande av kronoutskylder och automobilskatt,

som inbetalas enligt 2 § i nyssnämnda kungörelse, böra dessa medel

icke få inbetalas å postgirokontot.

I vissa fall torde det kunna visa sig lämpligt att låta inbetalning till länsstyrelse

ske å för särskilt ändamål öppnat postgirokonto. Utredningen utgår

ifrån, att hinder icke skall möta för länsstyrelserna att tillfälligtvis inrätta

ytterligare ett eller flera postgirokonton vid sidan av det »allmänna».

Vidare framhåller utredningen, att frågan örn sättet för bokföring av medel,

som inflyta på länsstyrelses postgirokonto icke berörts i det inom riksräkenskapsverket

upprättade förslaget. Då denna bokföringsfråga emellertid

nu torde böra systematiskt ordnas, har utredningen i detta sammanhang

framlagt vissa synpunkter beträffande ifrågavarande spörsmål.

Erforderliga detaljföreskrifter angående postgirots användning och bokföringens

ordnande torde enligt utredningens förmenande böra meddelas av

riksräkenskapsverket.

I förenämnda inom riksräkenskapsverket upprättade promemoria framhölls

vidare, att, även om ett genomförande av förslaget örn införande av

postgirokonto säkerligen komme att i stor utsträckning minska allmänhetens

behov att verkställa kontanta inbetalningar å länsstyrelserna,

möjlighet för dessa myndigheter borde förefinnas att i undantagsfall

kunna mottaga kontanta medel. Det syntes därför påkallat, att en uppmjukning

av gällande bestämmelser vidtoges på så sätt, att länsstyrelserna

medgåves rätt att i viss utsträckning mottaga kontanta inbetalningar även av

andra medel än de i § 30 mom. 4 i kungörelsen med föreskrifter angående

medelsförvaltningen i länen omförmälda (betänkandet sid. 113 ff).

Utredningen ansluter sig till vad inom riksräkenskapsverket anförts örn

en uppmjukning av hittills gällande förbud mot kontantinbetalning å länsstyrelserna

av andra medel än sådana, som omnämnas i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen.

Den föreslagna uppmjukningen innebär ett godkännande

av flerstädes tillämpat förfaringssätt, varemot enligt utredningens

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

71

mening hinder lämpligen icke böra resas. Härigenom tillgodoses berättigade

anspråk från allmänhetens sida på ett mera smidigt inbetalningsförfarande.

I samband med beredande av möjlighet att i större utsträckning än hitintills

verkställa inbetalning till länsstyrelserna synes benämningen kassör

böra införas å den tjänsteman, som skall hava att i regel emottaga å länsstyrelsen

inbetalda medel. I § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen förekommande

uttryck »vederbörande tjänsteman» synes därför böra utbytas

mot »den befattningshavare vid landskansliet eller landskontoret, som av

länsstyrelsen förordnats att inom avdelningen vara kassör». Dylikt förordnande

såsom kassör torde böra givas att gälla tillsvidare under ett år. Särskild

ställföreträdare för kassör torde samtidigt böra förordnas, så att vid

tillfälligt förfall behörig personal alltid finnes för ändamålet tillgänglig. I

regel bör endast en kassör jämte ställföreträdare finnas vid vardera avdelningen.

Där särskild expedition för automobilärenden finnes inrättad, tala

emellertid organisatoriska skäl för att ytterligare en kassör bör förordnas

att å denna expedition mottaga kontanta inbetalningar.

På sätt inom riksräkenskapsverket blivit ifrågasatt, lärer prövningen, huruvida

kontant inbetalning av andra medel än i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen

omförmälda skall få äga rum, böra anförtros åt vederbörande

avdelningschef. Emellertid synes det angeläget, att fortlöpande

kontroll över mottagandet av dylika medel införes. Det kan icke anses

betryggande ordnat, därest sådana medel skola mottagas på samma

enkla sätt som registrerings- och därmed liknande avgifter, enär möjligheten

till kontroll å vederbörande kassör därvidlag är betydligt sämre. En bestämd

skillnad bör därför göras mellan medel, som utgöra registrerings- och

därmed liknande avgifter, å ena sidan, och övriga medel, å andra sidan. En

dast medel av förstnämnda slag böra få kvitteras av kassören ensam. Härefter

redogör utredningen närmare för den kontrollverksamhet, som bör utövas

över kontantuppbörden (betänkandet sid. 116 ff).

Ur kontrollsynpunkt synes det utredningen icke lämpligt, att förordnande

såsom kassör lämnas åt tjänsteman, som handlägger frågor örn avgiftspåföring

eller bar att utöva kontroll över indrivning och uppbörd eller eljest i

diarier och liggare anteckna verkställda inbetalningar. Från erhållande av

sådant uppdrag bör därför undantagas dels befattningshavare, som förordnats

att verkställa påföring av automobilskatt samt anteckning i automobilregistret

örn fullgjord betalningsskyldighet m. m., dels länsbokhållare, dels

ock föreståndare för landskontorets uppbördsavdelning. Huruvida kommissionär

må erhålla förordnande såsom kassör bör göras till föremål för länsstyrelsens

prövning i varje särskilt fall.

I samband med att inbetalningar över postgiro godkännas såsom laglig

betalningsmetod synes det utredningen lämpligt att även giva erkännande åt

ett vid åtskilliga länsstyrelser tillämpat förfaringssätt, enligt vilket likvider

verkställas genom överföring från eget postgirok

o n t o. Sådana likvider böra verkställas från särskilt expeditionspostgirokonto

(betänkandet sid. 117 ff).

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

I detta sammanhang har utredningen ansett sig böra ifrågasätta sådan

ändring av bestämmelsen i § 26 i medelsförvaltningskungörelsen, enligt vilken

landskamreraren har att underskriva räkenskaper och redogörelser

ävensom de avskrifter av inkomst- och utgiftsjournalerna

samt inkomst- och utgiftsböckerna, som enligt § 22 l) i kungörelsen skola

till riksräkenskapsverket insändas, att berörda underskrifter skola verkställas

av länsbokhållare i stället för av landskamreraren.

Vid betänkandet har fogats av utredningen uppgjorda utkast till kungörelser

angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. samt

ändring i vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med

föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen.

Yttranden.

De myndigheter, som yttrat sig angående skyldighet för länsstyrelserna att

hava allmänt postgirokonto, hava i princip icke haft något att erinra däremot.

Vissa erinringar hava dock framställts mot utredningens förslag till

detaljbestämmelser. Sålunda anser länsstgrelsen i Stockholms län det nödvändigt

för att icke bringa oreda i uppbörden av kronoutskylder och automobilskatt,

att helt avstänga nämnda medel från insättning å länsstyrelsens

allmänna postgirokonto. Inbetalning av s. k. interimsskatt bör alltjämt hänvisas

till ett särskilt postgirokonto. Utredningen har lämnat öppen frågan örn

vem som skall underskriva giro- och utbetalningskort för s. k. expeditionspostgirokonto.

Å länsstyrelsen i Stockholms län hava sådana underskrifter

icke fått verkställas av annan än landskamreraren, som därigenom helt hållit

utanordningsväsendet i sin hand. Uppgifterna att underskriva landskontorets

räkenskaper och redogörelser jämte utdrag av böcker och journaler synas

rätteligen böra tillkomma föredragande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att förslaget om inrättande av allmänt

postgirokonto icke synes innebära några större svårigheter ur bokföringssynpunkt

men att det torde vara nödvändigt, att detaljföreskrifter beträffande

bokföringen utfärdas. Beträffande förslaget om utvidgad rätt för

länsstyrelserna att mottaga kontanta inbetalningar, meddelar länsstyrelsen,

att länsstyrelsen redan nu icke ansett sig böra vägra mottaga kontanta likvider

även örn de icke äro hänförliga till sådana slag av medel, som omförmälas

i § 30 mom. 4 medelsförvaltningsförordningen, vadan genom inrättandet

av postgirokonto för länsstyrelsens del snarast minskning av inbetalningarna

torde komma att bliva följden. För att avdelningschefen icke onödigt skall

störas i sitt arbete, bör denne enligt länsstyrelsens förmenande kunna å annan

tjänsteman överlåta sitt åliggande att utfärda kvitto.

Jämväl länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län förorda lättnader i avdelningschefens

föreslagna bestyr med medelsinbetalning till länsstyrelserna.

Beträffande tillsättandet av kassör framhåller länsstyrelsen i Östergötlands

lån, att till dylik befattning bör kunna utses även kansli-, kameral- eller kontorsbiträde

med för detta uppdrag erforderliga kvalifikationer.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle det inom riksräkenskapsverket

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

73

uppgjorda reviderade förslaget komma att medföra mindre arbete för länsstyrelserna

och större reda i bokföringen än utredningens förslag.

I det av generalpoststyrelsen avgivna yttrandet ifrågasättes, huruvida det

kan vara lämpligt att på sätt förutsatts uti utredningens utkast till kungörelse

angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. i en allmän

författning intaga bestämmelser, som äro att anse som rent postala expeditionsföreskrifter,

beträffande vilka generalpoststyrelsen självfallet bör

äga att, om och när så ur posttjänstens synpunkt befinnes nödvändigt eller

lämpligt, vidtaga erforderliga ändringar. Enligt generalpoststyrelsens åsikt

är det därför lämpligast och riktigast, att de föreskrifter, som för länsstyrelsernas

vidkommande kunna befinnas erforderliga i nu förevarande hänseende,

icke intagas i berörda kungörelse utan i de detaljföreskrifter rörande postgirots

användning och bokföringens ordnande, som enligt förslaget förutsatts

skola utfärdas av riksräkenskapsverket.

Statskontoret uttalar, att vad utredningen anfört rörande inbetalning av

medel till länsstyrelserna m. m. närmast torde falla under riksräkenskapsverkets

bedömande, men vill dock framhålla angelägenheten av att de medel,

som komma att inflyta på länsstyrelsernas för inbetalningar avsedda

postgirokonton, utan onödig tidsutdräkt tillföras statverkets checkräkning.

Även riksräkenskapsverket framställer erinringar mot innehållet i utkastet

till kungörelse angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m.

samt föreslår vissa ändringar i förslaget till medelsförvaltningskungörelse,

varigenom ämbetsverket anser, att länsstyrelsernas bokföring skulle bliva

enklare än enligt utredningens förslag.

Departementschefen.

Den föreliggande frågan är helt av administrativ natur. Jag har emellertid

med hänsyn till dess betydelse såväl i och för sig som för bedömandet av

länsstyrelsernas arbetsbörda velat i korthet erinra om de framställda förslagen,

utan att därvid uppehålla mig vid detaljer. Den ifrågasatta ordningen

synes mig praktisk och ägnad att medföra förbättrad kontroll över redovisning

och medelsförvaltning.

5. Tissa organisationsfrågor i övrigt.

De spörsmål rörande länsstyrelsernas organisation, som utredningen i övrigt

avhandlar, äro i förhållande till dem, för vilka jag i det föregående redogjort,

av underordnad betydelse. Jag tillåter mig därför att i dessa delar hänvisa

till betänkandet. Här skall jag ytterligare uppehålla mig vid allenast

två frågor, nämligen fördelningen av ärenden mellan länsstyrelsernas avdelningar

samt vissa synpunkter rörande personalens rekrytering och kompetens.

Utredningen.

Huvudgrunderna för fördelningen av arbetsuppgifter mellan

länsstyrelsernas avdelningar anser utredningen böra

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

angivas i instruktionen på sådant sätt, att landskontorets arbetsuppgifter uppräknas

och samtidigt stadgas, att i landskansliet skola upptagas och avgöras

alla till länsstyrelsens verksamhetsområde hörande ärenden utom de, vilka

höra till landskontoret. Där tveksamhet kan råda, skall länsstyrelsen äga att

förordna å vilken avdelning ärendet skall handläggas. Möjligheten att verkställa

jämkning i fördelning av ärendena mellan avdelningarna synes icke

böra helt uteslutas, men sådan bör allenast i undantagsfall förekomma. Dylikt

beslut bör anmälas till chefen för socialdepartementet (betänkandet sid.

70 ff.).

Då det är av vikt, att de arbetsuppgifter och befogenheter, som i särskilda

författningar angivas för länsstyrelserna, äro samlade på ett ställe, synes det

utredningen lämpligt, att varje länsstyrelse håller en fullständig förteckning

över gällande lagar, förordningar, kungörelser, förklaringar, brev, cirkulär,

stadgar m. m., enligt vilka åligganden och befogenheter tillkomma länsstyrelsen.

Över nu gällande sådana författningar m. m. torde lämpligen inom

socialdepartementet böra upprättas och länsstyrelserna tillhandahållas dylik

förteckning i två exemplar, ett för vardera avdelningen.

I enlighet med de av utredningen förordade principerna för fördelningen

av ärendena mellan avdelningarna har utarbetats och intagits förslag till bestämmelser

i det av utredningen uppgjorda instruktionsförslaget.

Vid behandlingen av kompetens- och rekryteringsfrågor

erinrar utredningen, att gällande bestämmelser rörande behörighetsvillkor

för befattningshavare vid länsstyrelserna återfinnas i kungörelsen den 12 maj

1865 (nr 32) angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar,

med däri genom kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904)

vidtagna ändringar, samt föreslår, att, i fråga örn föredragandebefattningarna

å landskontoret, med juris kandidatexamen i kompetenshänseende

likställes statsvetenskaplig-juridisk examen jämlikt stadgan angående statsvetenskaplig

examen av den 20 juni 1935 (nr 468, ändrad genom kungörelsen

den 12 juni 1936, nr 300). Beträffande åter föredragandebefattningarna

å landskansliet anser sig utredningen icke kunna förorda, att sistnämnda

examen jämställes med juris kandidatexamen (betänkandet sid. 123 ff).

Utredningen framhåller vidare, att en omläggning bör ske därhän, att omsorgen

och ansvaret för rekryteringen av landsstatstjänsterna förlägges till

länsstyrelserna, så att dessa få ett fastare grepp på personalfrågorna. För

ernående härav synes det nödvändigt, att landsfiskals- och häradsskrivareaspiranter

på ett tidigt stadium av utbildningen — helst redan från början

— av länsstyrelserna mottagas till provtjänstgöring, så att möjlighet finnes

till effektiv gallring innan vederbörande ägnat för lång tid åt banan. Provtjänstgöringen

torde böra omfatta högst ett år och fullgöras på länsstyrelsens

båda avdelningar. Det är av stor vikt, att aspiranterna under denna tid stå

under särskild tillsyn och åtnjuta nödig handledning. Det huvudsakliga bestyret

härmed synes böra anförtros åt en särskild tjänsteman å vardera avdelningen,

förslagsvis i assessorsgraden. Endast aspiranter, vilkas provtjänstgöring

utfallit till belåtenhet, böra få ifrågakomma till fortsatt utbildning

och tjänstgöring inom landsstaten.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

75

Med utformandet av de närmare föreskrifter rörande rekryteringen och

provtjänstgöringen, som kunna vara erforderliga, synes emellertid böra anstå

till dess de svävande frågorna om reformering av landsfiskalsinstitutionen

och uppbördsväsendet bragts närmare sin lösning.

Yttranden.

Mot den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifter

mellan länsstyrelsernas avdelningar hava flera länsstyrelser

framställt erinringar under framhållande av att ärenden, som hittills

i en länsstyrelse handlagts å viss avdelning alltjämt böra bibehållas därstädes.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser det olämpligt att uppräkna allenast de

uppgifter, som skola tillkomma landskontoret, och förordar i stället bibehållande

av den nuvarande anordningen för angivande av de ärenden, som höra

till handläggning i landskansliet och i landskontoret. Vidare erinrar länsstyrelsen

i Gävleborgs län om att någon bestämmelse icke finnes i förslaget

till fördelning angående arbetsuppgifter, vilka tillkomma länsstyrelsen genom

nya författningar. Örn dessa icke genom sin natur uppenbarligen tillhöra

endera avdelningen, skulle förslaget kunna tänkas medföra, att sådana

arbetsuppgifter överföras till landskansliet. Riktigast synes vara, att länsstyrelserna

besluta till vilken avdelning dylikt ärende skall hänföras. Jämväl

länsstyrelsen i! Östergötlands lån uttalar sig i samma riktning.

I fråga om de kompetens- och rekryteringsfrågor utredningen

berört, har statskontoret icke något att erinra emot den föreslagna uppmjukningen

beträffande kompetenskraven. De länsstyrelser, som yttrat sig

i denna fråga, ställa sig antingen tveksamma eller avstyrkande till förslaget.

Föreningen Sveriges landskamrerare avstyrker på det bestämdaste.

Departementsch efen.

Den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna mellan

länsstyrelsens båda avdelningar, vilken fördelning i huvudsak ansluter sig

till bestående förhållanden, kan jag i princip biträda.

Förslaget att i fråga örn landskontorens juridiskt utbildade tjänstemän vidtaga

den ändringen i nu gällande kompetenskrav, att med juris kandidatexamen

likställes statsvetenskaplig-juridisk examen, har, såsom jag redan

framhållit, mött starkt motstånd i de avgivna yttrandena. Denna avböjande

ståndpunkt synes mig så mycket mera överraskande, som ända till 1918 för

sagda tjänster allenast stadgats krav på avlagd kansliexamen. Med hänsyn

till länsstyrelsernas allmänna uppgifter kan jag ej finna annat än att de förutsättningar

för administrativt arbete, som den nya statsvetenskaplig-juridiska

examen avser att skänka, måste vara väl avpassade efter landskontorens

behov. Då jag därtill, principiellt sett, icke önskar medverka till att rekryteringskretsen

onödigt begränsas, ansluter jag mig till utredningens förslag

på nu förevarande punkt.

Utredningen synes hava anfört goda skäl för sin ståndpunkt, att omsorgen

och ansvaret för rekryteringen jämväl av landskanslist- och landskontorist
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

befattningarna förlägges till länsstyrelserna. Den hittills tillämpade ordningen

härutinnan kan icke betraktas såsom tillfredsställande. I den mån

skälig hänsyn till fögderiförvaltningens rekryteringsbehov så medgiver, torde

den av utredningen föreslagna ordningen böra komma i tillämpning redan

i samband med reformens genomförande.

Personalens löneställning m. m.

Vid övervägandet av hithörande frågor har utredningen avgivit förslag

berörande såväl den ordinarie som den icke-ordinarie personalen vid länsstyrelserna.

1. Ordinarie befattningshavare.

Utredningen.

Spörsmålet om landssekreterares och landskamrerares ställning

i lönehänseende har utredningen, med hänsyn till den allmänna översyn

av avlöningsbestämmelsema och lönegradsplaceringen för statens befattningshavare,

som för närvarande verkställes av 1936 års lönekommitté, icke

upptagit till prövning.

Utredningen förutsätter sålunda, att för dessa befattningshavare hittills

gällande bestämmelser skola tillämpas.

Beträffande länsassessorerna åter föreligger enligt utredningens

uppfattning anledning att, utan avbidan av resultatet av lönekommitténs prövning,

vidtaga ändring av lönegradsplaceringen. Utredningen anför härutinnan

i huvudsak följande.

Vid flertalet landskansli och vid några landskontor kan det normalt förekommande

föredragandearbetet icke fullgöras av avdelningschefen och allenast

en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster erfordras. Från

avdelningscheferna komma enligt utredningens förslag att till länsassessorerna

överflyttas viss del av den avdelningscheferna för närvarande enligt

gällande fördelningsplan åliggande föredragningsskyldighet. En avsevärt

vidsträcktare föredragningsskyldighet än som vid fastställande av nuvarande

löneställning var ifrågasatt kommer således att åvila länsassessorerna. Dessa

komma i ännu högre grad än tillförne att i avseende å ärendenas behandling

intaga i huvudsak samma ställning som avdelningscheferna och komma

att stå i spetsen för en underavdelning eller sektion inom länsstyrelsen. Mycket

stora krav såväl i fråga örn skicklighet som beträffande arbetsförmåga

måste på grund härav ställas å länsassessorerna. Vederbörande föredragande

komma enligt utredningens förslag att självständigt avgöra åtskilliga

grupper av ärenden. Dessa ärenden torde i allmänhet, särskilt å landskanslierna,

komma att handläggas av länsassessor. Landskontorens assessorer få

enligt utredningens förslag i ökad omfattning utföra landskamrerares åligganden

beträffande prövningsnämnd. Å länsassessorerna komma följaktligen

att läggas nya och vidgade arbetsuppgifter, på grund varav en förbättrad

löneställning synes böra beredas dem. Å andra sidan torde, då flera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

11

länsassessorer å samma avdelning äro erforderliga, en differentiering av

göromålen mellan dem lämpligen böra komma till stånd, så att ärenden, som

kräva större omdöme, tilldelas en av dem och enklare ärenden den eller de

andra. Den ene av länsassessorerna skall vid förfall för avdelningschefen

i första hand bestrida dennes tjänst. Såväl nämnda förhållanden som befordringssynpunkter

motivera enligt utredningens förmenande inrättande av

två grader av länsassessorstjänster vid avdelning, å vilken mera än en länsassessor

erfordras.

På sätt i annat sammanhang anmärkts, skall s. k. partiell ledighet enligt utredningens

förslag icke vidare komma i fråga vid länsstyrelserna, i följd varav

vikariatsersättning i samma omfattning som hittills varit fallet icke kommer

att utgå. Jämväl denna omständighet talar för en förbättrad lönegradsplacering.

Bibehållande av länsassessorerna i lönegraden B 27 skulle för

nuvarande befattningshavare medföra minskade löneförmåner.

Utredningen erinrar ock därom, att länsassessor under tjänsteutövningen

kan komma att intaga överordnad ställning i förhållande till vägingenjör och

landsfogde, vilka befattningshavare, utom de i Gotlands län tjänstgörande,

äro placerade vägingenjör i lönegraden B 28 och landsfogde i lönegraden

B 29.

För befattningshavarna å landskanslierna kommer länsassessorstjänst att

i avsevärd utsträckning bliva sluttjänst. Antalet landssekreterartjänster utgör

nämligen allenast 24, under det att antalet länsassessorstjänster föreslås till

46.

I skrivelse till utredningen har föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier

och länsbokhållare hemställt, att samtliga assessorer måtte placeras i

lönegraden B 28.

Utredningen föreslår, att vid varje länsstyrelse, utom i Gotlands län, å

vardera avdelningen inrättas en länsassessorstjänst av l:a klass i lönegraden

B 28 samt att vid avdelning, å vilken mer än en länsassessor erfordras, inrättas

ytterligare en eller flera länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden B 26

till sådant antal, att avdelningschefen och länsassessorerna kunna tillsammans

fullgöra normalt förekommande föredragningsskyldighet och därmed jämförliga

göromål.

Länsnotarie- och länsbokhållarbefattningarna äro för

närvarande indelade i två grupper, av vilka den lägre av de båda grupperna

— länsnotarie av 2:a klass och länsbokhållare av 2:a klass — hänföres till

lönegraden B 21 och den högre gruppen, d. v. s. motsvarande befattningar

av lia klass, hänföres till lönegraden B 24.

Utredningen anmäler, att föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier

och länsbokhållare i en till utredningen ställd skrivelse hemställt, att samtliga

de ordinarie juristtjänster vid länsstyrelserna, vilka icke bleve förenade

med föredragningsskyldighet, måtte föreslås till placering i lönegraden B 24

samt till stöd därför anfört följande.

Lönegraden B 24 vore den lönegrad, som gällde för flertalet sekreterartjänster

i de centrala verken. En placering, innebärande likställighet med

sistnämnda tjänster, syntes föreningen i och för sig naturlig. Det måste

vidare enligt föreningens åsikt ligga stor vikt uppå, att de lägre juristtjänsterna

bleve besatta med goda arbetskrafter, som verkligen hade förutsätt
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Alaj.ts proposition nr 178.

ningar att kunna mera effektivt biträda föredragandena samt att förvärva

den insikt i arbetet, som erfordrades för ett nöjaktigt bestridande av detsamma

vid förekommande vikariat.

Enligt utredningen föreligger icke skäl att frångå den nuvarande gruppindelningen

och lönegradsplaceringen. I detta sammanhang framhåller ock

utredningen, att enligt dess förslag länsnotarie respektive länsbokhållare

skulle vara pliktig att i den omfattning länsstyrelse för arbetets jämna gång

finner erforderligt utföra göromål, som enligt arbetsordningen åligger avdelningschefen

eller annan föredragande å samma avdelning. Den föredragningsskyldighet,

som kommer att åvila länsnotarie respektive länsbokhållare

blir, anmärker utredningen, på grund därav icke obetydlig. Vidare erinras

om den befogenhet att självständigt handlägga vissa ärenden, som kan tillkomma

dessa tjänstemän, samt om den länsbokhållare enligt kungörelsen den

13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen

i länen åliggande skyldigheten att till- eller avstyrka anordning och det därmed

förenade ekonomiska ansvaret.

Till särskilt övervägande upptager utredningen därjämte uppkommen fråga

örn utbytande av tjänstetiteln länsbokhållare. I detta

avseende hava, anmäler utredningen, åtskilliga länsbokhållare i en till Kungl.

Maj:t ingiven skrivelse hemställt, att denna titel måtte utbytas mot en med

hänsyn till tjänsteåligganden och för länsbokhållartjänsten uppställda kompetensvillkor

bättre lämpad beteckning.

För sin del förordar utredningen — med samtidig förklaring, att den pågående

omarbetningen av lönereglementet med tillhörande tjänsteförteckning

icke syntes utredningen utgöra hinder för ändring redan nu av ifrågavarande

tjänstetitel — ett utbyte av benämningen länsbokhållare mot titeln länsnotarie

å landskontoret. I följd därav föreslås utfärdande av särskild kungörelse

därom, att vad i särskilda författningar stadgas örn länsbokhållare skall

i stället gälla länsnotarie å landskontoret.

Landskansli ster och landskontorister äro för närvarande

placerade i lönegraden B 15.

Beräffande frågan örn dessa befattningshavares löneplacering anmärker

utredningen till en början, att förbättrad löneställning för dem tidigare varit

ifrågasatt.

I detta avseende erinrar utredningen, bland annat, att 1902 års löneregleringskommitté

i utlåtande den 11 maj 1923 angående ny definitiv lönereglering

för befattningshavarna vid länsstyrelserna föreslagit, att landskanslister

och landskontorister skulle placeras i lönegraden B 15. I åtskilliga yttranden

över kommitténs förslag hade framhållits, att denna placering vore för låg. Av

länsstyrelserna hade en del föreslagit befattningarnas hänförande till lönegraden

B 17 och andra deras inordnande i lönegraden B 16. Tvenne länsstyrelser

ifrågasatte en uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna

i en högre och en lägre grad. Ett liknande förslag framlades av

statskontoret.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

79

1924 års landsstatslönesakkunniga ifrågasatte likaledes en uppdelning av

dessa befattningar i en till lönegraden B 17 och en till lönegraden B 15 hänförlig

grupp. Vederbörande departementschef ansåg sig emellertid icke kunna

biträda detta förslag, dels enär ur administrativ synpunkt och med hänsyn

till göromålens art något särskilt behov av den föreslagna uppdelningen icke

förelåge, vartill komme risk för att vissa befattningar, tillhörande berörda

tjänstegrupper, skulle rekryteras från utomstående håll, på grund varav fördelen

av en uppdelning bleve ganska ringa för de tjänstemän vid länsstyrelserna,

varom fråga vore.

Utredningen anmäler därefter, att till densamma för att tagas i övervägande

vid uppdragets fullgörande överlämnats en av föreningen Sveriges

landskanslister och landskontorister den 5 november 1935 till Kungl. Majit ingiven

skrivelse med hemställan i förevarande ämne. Av denna skrivelse återgiver

utredningen följande:

Hos länsstyrelserna hade sedan 1925 alltmer gjort sig gällande en strävan

att med hänsyn till arbetsökningen och arbetsansvaret få fram en personal

bland berörda tjänstemän, som stannade inne vid länsstyrelserna i stället för

att som förr mycket ofta vara ute i länen på olika förordnanden. Härigenom

bleve landskanslist- och landskontoristtjänsterna i långt högre grad än förut

sluttjänster. Bidragande härtill vore naturligtvis också svårigheten att erhålla

befordran till andra tjänster såsom landsfiskals- och häradsskrivartjänst.

Särskilt för erhållande av sistnämnda tjänst vore svårigheterna numera så

stora, att flertalet landskontorister knappast någonsin kunde räkna därmed.

Dessa omständigheter bidroge jämväl till att åldern för utnämning till ordinarie

landskanslist eller landskontorist bleve högre.

Av de i 1922 års statskalender upptagna 164 landskanslister och landskontorister

hade endast 38 uppnått 40 års ålder. Av de i 1935 års statskalender

upptagna 167 landskanslister och landskontorister hade 107 uppnått samma

ålder. Antalet tjänstemän under 40 år hade under samma tid minskat från

126 till 60. Härav framginge enligt föreningens åsikt dels att landskanslistoch

landskontoristtjänsterna redan nu praktiskt taget vore sluttjänster, dels

ock att medelutnämningsåldern för befattningshavarna vore stadd i stark förskjutning

uppåt.

Förhållandena inom länsstyrelserna hade småningom utvecklats på sådant

sätt, att en omgestaltning av dessa ifrågasatts. Det kunde ej betvivlas, att

denna utveckling högst väsentligt på mångahanda sätt inverkat också på förhållandena

för landskanslister och landskontorister. Landskanslist- och landskontoristtjänsterna,

som tidigare varit av övervägande expeditionell natur, hade

genom länsstyrelsernas alltmer stegrade arbetsbörda småningom kommit

att helt ändra karaktär. Det mindre kvalificerade expeditionellt betonade arbetet

hade nämligen i stor utsträckning avlastats på extra tjänstemän och befattningshavare

i lägre lönegrader, under det att åt landskanslister och landskontorister

uppdragits mera krävande arbetsuppgifter. Denna förskjutning

av arbetsuppgifterna inom länsstyrelserna hade framträtt redan vid löneregleringen

år 1925 och framhållits jämväl av vissa länsstyrelser i yttrandena

över förslaget till lönereglering. Sedan dess hade kvalificerade arbetsuppgifter

i ännu större omfattning lagts å landskanslist- och landskontoristtjänsterna,

och det syntes icke vara någon överdrift att påstå, att det numera å innehavarna

av dessa tjänster ställdes betydligt större anspråk i olika avseenden

än tidigare. För fullgörande av de arbetsuppgifter, som ålades dem, krävdes

sålunda omfattande författningskännedom och allmänna juridiska insikter

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

samt förmåga att självständigt sätta sig in i mera invecklade ärenden och uppsätta

förslag till en mångfald beslut. Föredragandena måste med hänsyn till

den stora mängden av ärenden av skilda slag i stor utsträckning kunna lita på

den utredning, som landskanslister och landskontorister verkställde. Det vore

därför av stor betydelse, att de tjänstemän, som föredragandena sålunda

hade till sitt förfogande såsom biträden vid ärendenas föredragning, med saklighet

och omsorg utförde sina åligganden. Dessa synpunkter hade i annat

sammanhang särskilt framhållits av riksdagens revisorer, nämligen år 1933 i

yttrande under socialdepartementet, § 12. Ofta plägade vissa grupper av ärenden

å landskansliet eller landskontoret sammanföras till behandling å olika

underavdelningar, vilka förestodes av en landskanslist eller landskontorist,

som sålunda hade att under föredraganden leda och ansvara för arbetet å denna

avdelning. Detta krävde av tjänstemannen i fråga icke ringa organisationsoch

ledarförmåga samt vakenhet och ordningssinne. Landskanslister och

landskontorister voro även de tjänstemän, som å länsstyrelserna närmast hade

att betjäna allmänheten med råd och upplysningar, för vilken uppgift kunnighet

och omdöme ej heller saknade betydelse.

De arbetsuppgifter, som numera ålåge landskanslister och landskontorister,

syntes icke mindre krävande än de, som fordrades exempelvis av registrator

vid riksbankens avdelningskontor och förste postassistenter, vilka vöre placerade

i respektive lönegraderna B 18 och B 17. Med hänsyn härtill och då

landskanslist- och landskontoristtjänsterna därjämte i stor utsträckning finge

betraktas såsom sluttjänster, hemställde föreningen, att landskanslister och

landskontorister måtte i löneskalan placeras i lägst lönegraden B 18.

Föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän har vidare i skrivelse den

27 december 1935 ifrågasatt en gradering av landskanslist- och landskontoristtjänsterna.

För egen del uttalar utredningen följande.

Utredningen vill till en början framhålla, att enligt gällande instruktion

landskanslister och landskontorister hava att efter vederbörande avdelningschefs

föreskrifter deltaga i förekommande göromål. Härutinnan förutsätter

utredningen icke annan ändring än föreskrift för dessa befattningshavare att

efter förordnande av länsstyrelsen mottaga och ansvara för kontant erlagda

medel.

ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda har otvivelaktigt medfört, att

betydligt större krav måste uppställas på nu ifrågavarande befattningshavares

förmåga att utföra arbete av mera kvalificerad art än tidigare varit fallet.

Handhavandet av diarier och därmed förenade registreringsgöromål, som ursprungligen

utgjorde en väsentlig del av deras arbete, har blivit allenast en

obetydlig del av deras åligganden. På befattningshavarna i fråga har i stor

utsträckning överflyttats arbete med ärendenas förberedning till föredragning

samt uppsättande av förslag till beslut i stora grupper av ärenden. Då

mängden av ärenden ofta omöjliggör för föredraganden att själv fullständigt

hinna genomgå och kontrollera varje detalj av ärendena, måste föredraganden

kunna lita på riktigheten av den av underordnad tjänsteman verkställda utredningen.

Av dessa tjänsters innehavare kräves ett stort mått av rutin och

erfarenhet på de arbetsområden, inom vilka de hava att verka.

Det kan på grund härav icke utan skäl göras gällande, att ifrågavarande

befattningar under årens lopp tillförts nya eller vidgade arbetsuppgifter, som

kunna motivera en högre löneställning. Vad landskontoristerna beträffar har

dessutom det till landskontoren från landsfogdarna nyligen överflyttade bestyret

med inventering av underredogörares medelsförvaltning aktualiserat

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 178.

81

spörsmålet om uppdelning av landskontoristtjänsterna i en högre och en lägre

grad. Ett tillmötesgående av kravet å bättre löneställning för föreståndarna å

landskontorens uppbördsavdelningar borde kunna underlätta möjligheten för

länsstyrelserna att till inventeringsförrättare anlita landskontorist i stället för

juridiskt utbildad personal. Såväl föreståndarskapet för uppbördsavdelning

som inventeringsbestyret torde få anses vara mera kvalificerade uppgifter än

landskontoristgöromålen i övrigt. Även beträffande de landskanslisterna åliggande

göromålen har en viss differentiering under årens lopp skett, varigenom

vid samma landskansli, särskilt i större län, ansvaret för en eller flera landskanslister

blivit större än för övriga.

Spörsmålet om förbättrad löneställning för landskanslister och landskontorister

— framhåller utredningen vidare — synes emellertid hava samband

med den under utredning varande frågan om uppbördsväsendet samt ifrågasatt

reformering av landsfiskalsinstitutionen och särskilt därav beroende

rekryteringsfrågor, på sätt utredningen i det föregående anfört. Därest landsfiskals-

och häradsskrivarbefattningarna jämväl framdeles komma att besättas

av landskanslister respektive landskontorister, komma landskanslistoch

landskontoristtjänsterna i regel icke att bliva sluttjänster. Under sådana

förhållanden synes löneställningen enligt utredningens åsikt böra bliva lägre

än vad fallet borde bliva, om befattningarna måste betraktas som sluttjänster.

På grund därav har utredningen ansett sig icke böra för närvarande framlägga

förslag om förhöjning av nu utgående löneförmåner åt landskanslister

och landskontorister, men förutsätter, att spörsmålet om dessas löneställning

blir föremål för förnyade överväganden i samband med att frågorna örn uppbördsväsendet

och landsfiskalsinstitutionen lösas.

Biträdesbefattningar finnas vid länsstyrelserna i lönegraden

B 7 under benämningen kansli- eller kameralbiträden och i lönegraden B 4

under benämningen kontorsbiträden. Därjämte finnes en befattning som

skrivbiträde i lönegraden B 2 placerad vid länsstyrelsen i Jönköpings län.

Föreningen kvinnor i statens tjänst har i skrivelse den 9 januari 1936 till

utredningen anfört bland annat.

I första hand borde en väsentlig ökning av antalet befattningar i lönegraden

B 7 komma till stånd. Det syntes även befogat att inrätta befattningar

i lönegraden Bil. Sålunda syntes kassagöromål och annat kameralt

arbete av mera självständig art ävensom mer kvalificerat registratorsarbete,

i den mån dessa arbetsuppgifter icke berättigade till än högre placering, böra

tillkomma kansliskrivare.

Föreningen har vidare, under påpekande att allmänna civilförvaltningens

lönenämnd i samband med frågan angående omorganisation av pensionsstyrelsen

och generaltullstyrelsen föreslagit inrättandet av befattningar i lönegraden

B 9, under benämningen kontorister, för registreringsarbeten, föreståndarskap

för biträdespersonal m. fl. mera självständiga arbeten, framhållit,

att det syntes föreningen som om jämväl denna typ av befattningar

bolde kunna komma till tillämpning vid länsstyrelserna och bereda en rättvisare

lönegradsplacering för en hel del av de hos länsstyrelserna anställda

biträdena.

Slutligen har föreningen avstyrkt inrättandet av ordinarie skrivbiträdesbcfattningar

i lönegraden B 2.

Milana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 178.

Beträffande spörsmålet om inrättande av biträdesbefattningar i lönegraden

Bil uttalade vederbörande departementschef vid framläggande av 1925

års lönereglering, att med frågan örn upptagande för länsstyrelsernas del av

befattning i nämnda lönegrad motsvarande kansliskrivarna borde tillsvidare

anstå.

Utredningens förslag i förevarande avseende innefattas i följande uttalande.

Utredningen har icke funnit anledning föreligga att för närvarande föreslå

införande vid länsstyrelserna av befattningar i lönegraderna B 11 och B 9.

Däremot synas starka skäl tala för utökning av antalet biträdestjänster i

lönegraden B 7. Dessa utgöra för närvarande tillhopa allenast 29, varav

alla utom en disponeras av landskontoren. Åtskilliga göromål å landskanslierna,

såsom förande av register av olika slag, upprättande av statistiska

uppgifter och dylikt synas lämpligen kunna anförtros åt kanslibiträden. Vanliga

skrivgöromål böra däremot givetvis ombesörjas av kontorsbiträden. Nuvarande

skrivbiträdesbefattningen vid länsstyrelsen i Jönköpings län synes

böra ombildas till en kontorsbiträdesbefattning.

De ordinarie biträdesbefattningarna äro för närvarande icke tilldelade viss

avdelning vid länsstyrelse. Starka skäl synas emellertid tala för att framdeles

för vardera avdelningen, landskansli och landskontor, bestämmes antalet

befattningar, varom här är fråga. Befattningarna i lönegraden B 7

torde benämnas å landskanslierna kanslibiträden och å landskontoren kameralbiträden.

I fråga örn expeditionsvakter och förste expedition svakter

föreslås av utredningen icke någon ändring i löneavseende.

Yttranden.

Utredningens uttalande rörande fortsatt tillämpning av hittills gällande bestämmelser

beträffande landssekreterares och landskamrerare

s ställning i lönehänseende har vid remissbehandlingen icke föranlett

något däremot avvikande yttrande.

I fråga örn länsassessorernas placering i löneklass hava av de

länsstyrelser, som uttalat sig härom, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

örebro och Jämtlands lån förklarat sig vilja biträda förslaget i denna del

eller uttryckligen lämnat detsamma utan erinran. Ett antal länsstyrelser

hava däremot uttalat sig till förmån för en löneplacering i högre klass. Sålunda

ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån — med motivering att vad

utredningen anfört om att länsassessorstjänsterna i avsevärd utsträckning

komme att bliva sluttjänst närmast komme att gälla assessorerna av 2:a

klass — att sistnämnda tjänster placeras i lönegraden B 27. Ett inordnande

av länsassessorerna av 1 :a klass i lönegraden B 29 förordas av länsstyrelserna

i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs lån. Till stöd därför

har åberopats att enligt utredningens förslag ökade arbetsuppgifter komme

att åvila denna grupp av befattningshavare samtidigt med att förut utgående

s. 83 Kontrollera mot PDF

''Kungl. Majlis proposition nr 178.

83

vikariatsersättningar vid uppehållande under partiell ledighet av högre tjänst

icke längre skulle komma att utgå. En hemställan i samma syfte har gjorts

i det av föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare

avgivna yttrandet.

I avstyrkande riktning i denna del yttrar sig statskontoret, som därvid

anför följande.

De sakkunnigas förslag att uppflytta de nuvarande länsassessorstjänsterna

i lönegraden B 28 kan statskontoret icke biträda. De skäl, som anförts för

denna placering, finner ämbetsverket ej bärande. Erinras må, ätt närmast

jämförliga tjänstemän inom centralförvaltningen — sekreterare med föredragningsskyldighet

— vilka icke torde hava mindre kvalificerade arbetsuppgifter

än länsassessorerna, äro hänförda till lönegraden B 26 eller en lönegrad

lägre än länsassessorernas nuvarande placering. Lika litet kan statskontoret

tillstyrka inrättande av länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden

B 26. Ämbetsverket delar nämligen icke de sakkunnigas uppfattning,

att föredragande hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning

och att länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning

eller tillfälligtvis böra anlitas såsom föredragande. Såvitt statskontoret

kan förstå, måste bland länsstyrelsernas arbetsuppgifter finnas en hel

del ärenden av relativt enkel beskaffenhet, vilkas föredragning utan risk

bör kunna stadigvarande anförtros åt befattningshavare i lönegraderna B 24

och B 21. Statskontoret föreställer sig därför, att det behov av föredragandehjälp

åt avdelningschefer och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i

huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster

inrättas. Härvid torde företrädesvis böra komma ifråga dylika befattningar

av 2:a klass eller således i lönegraden B 21. En rationell uppdelning

av arbetsuppgifterna synes nämligen böra medföra, att befattningshavare

i denna lönegrad — motsvarande gamla första normalgraden —- kunna

komma till användning i betydligt större utsträckning än hittills varit fallet

och nu föreslagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förklarar sig för sin del hysa

starka betänkligheter mot inrättande av länsassessorsbefattningar i 28 och 26

lönegraderna. Länsstyrelseutredningen, anför nämnden vidare, har till stöd

för en förbättrad löneställning för de nuvarande länsassessorerna åberopat,

bland annat, att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall

komma i fråga vid länsstyrelserna, vilket komme att för assessorerna medföra

minskade löneförmåner. Nämnda förhållande synes emellertid lönenämnden

icke kunna åberopas såsom ett skäl för en allmän uppflyttning av ifrågavarande

tjänster. Förlust av tidigare utgående vikariatsersättning har lönenämnden

veterligt icke förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i

högre lönegrad. Med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas vara

förenade med inrättande av länsassessorstjänster i 28 och 26 lönegraderna,

anser lönenämnden denna fråga vara av den vikt, att densamma icke bör

lösas utan att först hava gjorts till föremål för prövning av 1936 års lönekommitté.

Den oförändrade löneställning, som av utredningen föreslagits för län snotarier

och länsbokhållare, har föranlett erinringar från några

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelsers sida. Enligt den uppfattning, som uttalas av länsstyrelsen i

Kalmar län borde länsnotarier och länsbokhållare av 2:a klass uppflyttas i

lönegrad B 22, detta med hänsyn till den föredragningsplikt, som kunde åläggas

dessa befattningshavare, samt det betydande ekonomiska ansvar som desamma

stöde genom sysslandet med anordningsväsendet. Länsstyrelsen i

Malmöhus län förmenar, att samtliga ordinarie länsnotarier borde placeras i

lönegraden B 25 samt anför till stöd därför följande.

Beträffande de ordinarie länsnotarietjänsterna innebär utredningens förslag,

att å innehavarna av dessa befattningar skulle kunna överlåtas föredragning

inom vilka ärendesgrupper som helst ävensom delegeras landshövdingens

beslutanderätt. Visserligen är det avsett, att föredragningsskyldighet

skulle utkrävas allenast under begränsad tid, men några bestämda regler härutinnan

hava icke föreslagits, utan det har överlåtits åt länsstyrelserna att

härom själva besluta under Kungl. Majrts kontroll. Därest arbetsanhopning

uppkommer i en omfattning, som icke kunnat förutses vid beräkningen av

antalet ständiga föredragandebefattningar, återstår tydligen icke annat för

länsstyrelsen än att, intill dess nya sådana befattningar bliva inrättade, å de

ordinarie länsnotarierna överlåta föredragning i stor omfattning och tämligen

stadigvarande. Vare sig utvecklingen går i denna riktning eller behovet av

dylika föredragande kommer att visa sig vara mindre omfattande, kvarstår

dock, att de ordinarie länsnotariernas tjänstgöringsskyldighet avsevärt utvidgas.

Kommer så härtill, att rätten till vikariatsersättning under partiella ledigheter

skulle bortfalla, tala alla skäl för en högre löneställning än den nuvarande,

och länsstyrelsen får av sådan anledning föreslå en höjning från

24:e till 25:e lönegraden. Något skäl att bibehålla nuvarande olikhet med

avseende å lönegradsplacering föreligger icke, enär någon skillnad beträffande

skyldigheten att övertaga föredragning icke skulle föreligga för de olika

befattningshavarna i denna grupp. Nuvarande skillnad i lönehänseende synes

för övrigt icke någonsin hava varit sakligt motiverad annat än ur befordringssynpunkt.

Länsstyrelsens tre ordinarie länsnotarier, varav två av

andra klass, hava varit sysselsatta med föredragning under mer än tio år

och i tämligen likvärdig omfattning i varje fall under de senaste åren.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör gällande, att länsbokhållare av lia klass

i de större och medelstora länen borde, enär ifrågavarande befattningshavare

praktiskt taget fullgjorde länsassessors tjänst, erhålla länsassessors tjänsteställning

och att förty i län av den nämnda storleksordningen länsbokhållartjänsten

av lia klass borde ombildas till länsassessorstjänst av 2:a klass.

Samma mening företrädes — förutom av föreningen Sveriges landskamrerare

— av länsstyrelsen i Örebro län, som vidare uppgiver, att enligt en å landskontoret

i länet verkställd beräkning kostnaden för inrättande av en ny

1’öredragandetjänst i lönegraden B 26 å de landskontor, som därav vore i

behov, icke komme att överstiga sammanlagda beloppet av de vikariatsersättningar,

som utgått under partiell ledighet år 1934.

Det av utredningen föreslagna utbytet av tjänstetiteln länsbokhållare

mot benämningen länsnotarie å landskontor avvisas såsom

opåkallat av länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län. Riksräkenskapsverket

framhåller, att praktiska skäl avgjort tala för ett bibehållande av den

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

85

nuvarande benämningen länsbokhållare. Även allmänna civilförvaltningens

lönenämnd finner det nuvarande förhållandet med — bortsett från assessorerna

— olika tjänstetitlar för landskansliernas och landskontorens befattningshavare

vara mera praktiskt. Lönenämnden erinrar jämväl om, att länsnotarier och

länsbokhållare hava väsentligen olika arbetsuppgifter. Därest en förändring

av den ifrågavarande tjänstetiteln emellertid anses böra komma till stånd,

vill lönenämnden för sin del med hänsyn till arten av befattningshavarnas

arbetsuppgifter ifrågasätta införande av benämningen länsrevisor (av lia

respektive 2:a klass).

Gentemot utredningens förslag att landskanslisterna och landskontoristerna

skola tillsvidare bibehållas i nuvarande lönegrad, B 15,

hava från så gott som samtliga länsstyrelser framkommit kritik. I ett flertal

av länsstyrelsernas yttranden framhålles, att grunden för utredningens

ståndpunktstagande i denna del — att storleken av en eventuell löneökning

stöde i beroende av frågan, huruvida ifrågavarande befattningar bleve sluttjänster

eller icke, vilken fråga icke kunde avgöras förrän i samband med

lösandet av spörsmålen om uppbördsväsendets och landsfiskalsinstitutionens

nyorganisation — icke vore bärande. Landskanslists befordran till landsfiskal,

yttras det, ägde redan under nuvarande förhållanden icke rum i sådan

utsträckning, att detta kunde åberopas som skäl mot en eljest såsom

befogad vitsordad lönereglering för landskanslisterna. Inga skäl förefunnes

heller till antagande, att någon ändring i riktning mot ökade befordringsmöjligheter

skulle i framtiden kunna åvägabringas. Även landskontoristernas

möjligheter att vinna befordran till häradsskrivartjänster vöre väsentligen

beskurna därigenom, att till dessa väl avlönade tjänster jurister i länsassessors-,

länsnotarie- eller länsbokhållarställning ofta anmälde sig och som regel

måste tillerkännas företräde framför landskontoristerna. I betydande utsträckning

bleve därför tjänsterna inom förevarande tjänstemannagrupp

sluttjänster. Vidare anföres från något håll, att det för länsstyrelserna vore

av stor betydelse att hava tillgång till landskanslister och landskontorister,

som under lång tjänstgöringstid vunnit sådan erfarenhet i göromålens alla

detaljer, att de lämpade sig att övervaka och fördela arbetet på de olika underavdelningarna.

Ur denna synpunkt måste det — heter det vidare —

anses mindre lyckligt örn dessa tjänster i regel blott bleve genomgångstjänster.

Rörande placeringen i lönehänseende av berörda tjänster hava inom länsstyrelserna

skilda meningar yppats. En del av dem hava sålunda föreslagit

dessa befattningshavares hänförande till lönegraden B 16, andra deras inordnande

i B 17. Några länsstyrelser hava icke ansett ens sistnämnda placering

erbjuda tillräckliga löneförmåner utan förordat en omedelbar uppflyttning

i lönegraden B 18. Ett antal länsstyrelser slutligen hava ifrågasatt en

uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en lägre

grad — i allmänhet den nuvarande B 15 — samt en högre, i vilket sistnämnda

avseende B 18 utan undantag föreslås. Föreningen Sveriges landskamrerare

framhåller önskvärdheten av att vid länsstyrelserna åtminstone en,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majlis proposition nr 178.

eventuellt vid de större länsstyrelserna två landskontorister placeras i

högre lönegrad än B 15, varvid 18 :e lönegraden funnits böra närmast ifrågakomma.

Föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister hemställer,

bland annat, att befattningarna placeras i lägst lönegraden B 18 eller vid

uppdelning i lönegraderna B 18 och B 16. Jämväl riksräkenskapsverket anser

starka skäl tala för ett hänförande till högre lönegrad —- exempelvis

lönegrad B 18 — av dels sådan landskontorist, som förestår landskontorets

uppbördsavdelning, dels ock den landskanslist, som har inseendet över länsstyrelsens

automobilavdelning. Slutligen må anmärkas, att länsstyrelsen i

Jönköpings län framhåller som angeläget, att, därest en placering i lönegraden

B 18 icke anses kunna ifrågakomma för nämnda befattningshavare,

desamma i avbidan på slutlig prövning av frågan om deras löneställning

beredas ett provisoriskt tillägg.

Utredningens uttalande och förslag rörande biträdesbefattningarna

har föranlett ett uttalande från föreningen kvinnor i statens tjänst,

varav här följande torde böra återgivas.

För landskontoren genomfördes år 1919/1920 en omorganisation så till

vida, att arbete, som tidigare ålegat befattningshavare i lönegrad 15, skulle

överflyttas till kvinnliga biträden. Denna omorganisation har inneburit, att biträden

fått alltmer utföra sådant kameralt arbete, som måste anses mer kvalificerat

än biträdesarbete i egentlig mening. Det synes då egendomligt, att i

länsstyrelseutredningens förslag icke upptagits några befattningar i lönegraderna

mellan 7 och 15. Utredningen anför beträffande denna fråga endast, att den

icke funnit anledning att för närvarande föreslå befattningar i lönegraderna B

11 och B 9. Utredningen synes härvid vilja stödja sig på att vederbörande

departementschef vid framläggande av 1925 års lönereglering ansåg frågan

om upptagande för länsstyrelsernas del av befattningar, motsvarande kansliskrivare

(B 11), tillsvidare böra anstå.

Enligt föreningens uppfattning torde starka skäl förefinnas för inrättandet

av tjänster i lönegraderna B 9 och Bil och anser det icke rätt, att länsstyrelseutredningen

vid den nu föreslagna omorganisationen skjuter åt sidan

frågan om en rättvis lönegradsplacering av den lägre kontorspersonalen.

Givetvis blir personalens ställning i någon mån förbättrad, örn det vid länsstyrelserna

i särskilt hög grad florerande extraanställningssystemet begränsas

till rimlig proportion, men föreliggande utredning torde icke endast vara avsedd

att åstadkomma en förbättrad proportion mellan ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän utan även böra medföra en värdering av befattningshavarna

åliggande arbetsuppgifter. Så har även skett i fråga om uppskattningen

av arbete, som utföres av juridiskt utbildad personal, för vilken föreslås en

vittgående förändrad uppdelning av arbetsuppgifterna på tjänstemän inom

olika lönegrader. Däremot synes utredningen icke hava upptagit till verklig

prövning och värdering de göromål, som nu åvila kvinnliga biträden. Skulle

så hava skett, torde nämligen enligt föreningens uppfattning befattningar i

lönegraderna Bil och B 9 hava blivit föreslagna. Föreningen syftar härvid

på sådant arbete som förande av diarier och register, kassörsgöromål samt

bokföringsarbete. Dessa arbetsuppgifter torde, i den mån de äro av mer kvalificerad

art, i regel inom de centrala ämbetsverken utföras av tjänstemän i

lägst kansliskrivargrad (B 11). En del annat arbete, som nu vid länsstyrelserna

utföres av kansli- och kameralbiträden, torde ock vara av så kvalificerad

art att det berättigar till en något högre lönegradsplacering såsom t. ex.

i lönegraden B 9.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

87

Att det arbete, som för närvarande utföres av den kvinnliga personalen, är

relativt kvalificerat bestyrkes av länsstyrelseutredningens uttalande i samband

med frågan örn kompetensfordringar, där det framhålles, att av kvinnliga

befattningshavare med mera kvalificerat arbete i regel torde fordras

normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper. Inom de centrala ämbetsverken

torde det emellertid vara regel, att sådan högre teoretisk kompetens

icke är föreskriven för lägre befattningar än i Ilie lönegraden. Föreningen

kan därför icke finna, att utredningens uttalande, att anledning icke finnes

för inrättandet av befattningar i lönegraderna Bil och B 9, överensstämmer

med verkliga förhållandena, om hänsyn tages till vad som kräves i fråga om

teoretisk underbyggnad.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anmärker, i detta sammanhang,

att det synes nämnden vara förtjänt att tagas under övervägande, örn icke

ytterligare ett antal biträdestjänster skulle kunna överföras på ordinarie stat.

Statskontoret finner endast anledning till ett påpekande, att benämningen kameralbiträde

plägade användas å biträdestjänst i lönegraden B 8 och att med

hänsyn härtill samtliga biträden hos länsstyrelserna i lönegraden B 7 torde

böra upptagas under beteckningen kanslibiträden.

Utredningens ståndpunkt i fråga om expeditionsvakternas löneplacering

har i det övervägande antalet av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena

icke föranlett särskilt uttalande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner

emellertid, åtminstone för de större länsstyrelsernas del, en lönehöjning

för dessa befattningshavares del icke obillig, enär arbetsbördans ökning å dessa

länsstyrelser jämväl måste i viss mån återverka på expeditionsvakternas

arbete. Därest denna lönefråga — yttrar länsstyrelsen — icke anses äga

sådant samband med frågan om en allmän lönereglering för statens befattningshavare,

att densamma bör komma under prövning allenast i dylikt sammanhang,

har länsstyrelsen icke något att erinra mot en höjning av förste

expeditionsvaktens löneställning till lönegraden B 9 och en motsvarande höjning

beträffande övriga expeditionsvakter till B 7.

Civilförvaltningens personalförbund hemställer dels örn inrättande vid

landskontoren i Stockholm samt Göteborgs och Bohus län av ordinarie förste

expeditionsvaktsbefattningar med placering i lönegrad B 7, dels ock om

åtgärder för en ingående prövning av frågan om expeditionsvakternas vid

länsstyrelserna lönegradsplacering, i vilken utredning jämväl borde ingå en

undersökning, huruvida icke en del göromål, vilka för närvarande åvila

tjänstemän i högre lönegrader, lämpligen kunde överflyttas å tjänstemän i

lägre lönegrad, såsom materialförvaltare, arkivbiträden eller kontorister.

Departementschefen.

Av större principiell räckvidd äro allenast två av de föreliggande löneplaceringsfrågorna,

avseende den ena assessorsbefattningarna och den andra

landskanslist- och Iandskontoristbefattningarna.

Jag har redan i det föregående givit uttryck åt en från utredningen avvikande

uppfattning beträffande det huvudskäl, som föranlett utredningen att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

föreslå utökning av antalet länsassessorer och dessa tjänsters uppdelning på

två grupper, den ena, inneslutande de nuvarande befattningshavarna under

den ändrade beteckningen länsassessorer av Ira klass med placering i lönegraden

B 28 och den andra, omfattande ett antal till nyinrättande föreslagna

befattningar såsom länsassessor av 2:a klass, med placering i lönegraden

B 26. Mot en uppfattning av de nuvarande länsassessorerna i nämnda lönegrad

hava mycket bestämda erinringar framställls av såväl statskontoret som

civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret finner utredningens skäl härför

icke bärande och betonar för övrigt, att närmast jämförliga tjänster inom

centralförvaltningen äro hänförda till lönegraden B 26. Och lönenämnden

anser, med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas förenade med inrättande

av länsassessorstjänster i lönegraderna B 28 och B 26, frågan vara

av den vikt, att densamma icke bör lösas utan att först hava gjorts till

föremål för prövning av 1936 års lönekommitté. Lönenämnden framhåller

tillika, gentemot det av utredningen för nämnda uppf lyftning åberopade skälet

— att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall ifrågakomma

— att förlust av tidigare utgående vikariatsersättning veterligt icke

förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i högre lönegrad.

Inför den vägande kritik, som sålunda mött förslaget i denna del, har jag

icke ansett mig böra förorda detsamma. I den mån resultatet av den pågående

avlöningsrevisionens arbete kan vara ägnat att undanröja de framkomna

betänkligheterna, torde frågan böra bliva föremål för förnyat övervägande.

Med den ståndpunkt jag i det föregående tillkännagivit har spörsmålet

icke något omedelbart inflytande på den omläggning av länsstyrelsernas

arbetsformer, som bör komma till stånd.

De ordinarie befattningshavarnas med juridisk kompetens löneställning

anser jag sålunda böra lämnas orubbad.

Jag kommer så till den andra huvudfrågan, landskanslisternas och landskontoristernas

löneplacering. Utredningen har i detta avseende visserligen

framhållit vissa skäl, som tala för en förbättrad löneställning för de nämnda

befattningshavarna. Med hänsyn till det sammanhang, som förefinnes mellan

denna fråga och spörsmålet om uppbördsväsendet samt ifrågasatt reformering

av landsfiskalsinstitutionen, har utredningen dock icke ansett sig

böra framlägga förslag om ändrad löneställning för sagda befattningshavare.

Utredningen har därvid förutsatt, att spörsmålet blir föremål för förnyade

överväganden i samband med nämnda organisationsfrågors lösning.

Häremot hava ganska allmänt gensagor framkommit. Yrkanden hava

gjorts på placering av ifrågavarande befattningshavare i lönegraderna B 16,

B 17 och B 18.

Även örn i och för sig visst fog föreligger för kraven på en förbättrad löneställning

för åtminstone dem inom förevarande befattningshavaregrupp, som

hava att utföra mera kvalificerade uppgifter, måste jag finna de av utredningen

anförda skälen för ett uppskov med frågans lösning bindande. Jag

anser denna ståndpunkt så mycket starkare motiverad, som, därest den vid

remissbehandlingen från många håll uttalade meningen är riktig — att

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

89

tjänsterna i fråga numera finge anses i stor utsträckning utgöra sluttjänster

— anledning förvisso föreligger, att allvarligt överväga om icke ett vidsträcktare

anlitande av kvalificerade biträdesbefattningar skulle vara sakligt befogat.

För min del känner jag mig icke övertygad därom, att förhållandena

inom länsstyrelserna äro så artskilda från de inom centralförvaltningen rådande,

att icke en differentiering av arbetsuppgifterna skulle vara tänkbar.

I så fall torde ifrågavarande befattningar i viss omfattning böra utbytas mot

befattningar såsom kansliskrivare och kontorist i enlighet med vad som

hävdats av föreningen kvinnor i statens tjänst. Detta organisationsspörsmål

bör vid det framtida ställningstagandet till föreliggande avlöningsfrågor ingående

övervägas.

Beträffande övriga frågor, till vilka jag i detta sammanhang har att taga

ståndpunkt, vill jag framhålla följande.

Anledning synas knappast föreligga att binda befattningshavarna i biträdesgrad

vid viss avdelning. Ingen olägenhet synes mig följa av den nuvarande

ordningens bibehållande i detta avseende. Jag anser mig redan

av detta skäl böra, på sätt statskontoret föreslagit, för samtliga dessa befattningshavare

i lönegraden B 7 använda beteckningen kanslibiträde. I övrigt

finner jag icke tillräckliga skäl anförda för ändrade benämningar å länsstyrelsernas

befattningshavare.

2. Icke-ordinarie personal.

Utredningen.

Beträffande icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna tillämpas kungörelsen

den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie

befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen.

Till extra-ordinarie och extra tjänsteman utgår lön enligt i avlöningsreglementet

intagna löneplaner. För tillfälligt anställd personal ävensom för andra

icke-ordinarie befattningshavare äga länsstyrelserna fastställa avlöningsförmånerna,

där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende.

Grundlönen till den icke-ordinarie personalen avföres å särskild inom avlöningsstaten

för länsstyrelserna upptagen, till beloppet begränsad anslagspost.

De belopp härav, som varje länsstyrelse må för budgetår använda, fastställas

av Kungl. Majit, som jämväl bestämmer det antal extra-ordinarie

befattningshavare i olika lönegrader, som länsstyrelserna, särskilt för landskanslierna

och landskontoren, äga anställa.

De avlöningsbelopp, som utgå till länsstyrelsernas icke-ordinarie befattningshavare

vid vägorganisationen i länen och länsarkitektsorganisationen liksom

ersättningar till personal, som anställes för taxeringsarbete eller vid röstsammanräkningar,

bestridas från andra anslag och beröras icke i detta sammanhang.

Länsstyrelsernas rätt att efter eget beprövande och inom ramen för till
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

delat anslag placera den icke-ordinarie personalen i lönegrad är såtillvida

begränsad, att antalet extra-ordinarie befattningar, som vid de särskilda länsstyrelserna

må tillsättas, såsom förut nämnts, bestämmes av Kungl. Maj:t.

Vid övervägande av spörsmålet om lönesättningen för den ickeordinarie

personalen! vid länsstyrelserna uttalar sig utredningen inledningsvis

på följande sätt.

Utredningen vill för sin del framhålla, att den rätt länsstyrelserna hittills

haft att inplacera de extra befattningshavarna i lönegrad verkat synnerligen

ojämnt. En viss förbättring i detta avseende torde dock hava ägt rum efter

utfärdande av nådiga cirkuläret den 26 juni 1936 till länsstyrelserna i samtliga

län angående anvisande av medel till icke-ordinarie personal m. m., enligt

vilket av utredningen framlagda förslag angående lönegradsplaceringar

för extra befattningshavare skulle beaktas.

Vad angår frågan om befogenheten att anställa extra-ordinarie personal,

vill utredningen erinra, hurusom 1928 års lönekommitté i sitt betänkande

med förslag till extra-ordinarie-reglemente ifrågasatt, att Kungl. Maj:t i regel

skulle fastställa lönestat för samtliga extra-ordinarie tjänstemän eller i varje

fall meddela bestämda föreskrifter angående lönesättningen. Härigenom skulle

man, såsom kommittén framhållit, ernå enhetlig lönegradsplacering av

extra-ordinarie tjänstemän i samma tjänsteställning och med likartade göromål.

I propositionen nr 220 till 1934 års riksdag angående uppställningen av riksstatens

utgiftssida (sid. 34) uttalade emellertid chefen för finansdepartementet,

att ämbetsverken inom ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter

skulle få bestämma antal och löneställning för andra icke-ordinarie

befattningshavare än tjänstemän å extra stat.

Även om nu gällande begränsning av länsstyrelsernas handlingsfrihet i fråga

om anställande av extra-ordinarie personal skulle upphöra och länsstyrelserna

i detta hänseende bliva likställda med de centrala verken, komme givetvis

en stark begränsning i länsstyrelsernas befogenhet i detta avseende likväl

att ligga däri, att anslaget till grundavlöningar till sådan personal numera

i avlöningsstaten är upptaget till bestämt belopp.

Därest rätten att tillsätta extra-ordinarie befattningar anförtroddes åt länsstyrelserna,

skulle utan tvivel vissa betydande fördelar vara att vinna. Att

lämna länsstyrelserna fullständig frihet i detta hänseende har emellertid synts

vanskligt. De jämförelser, som verkställts mellan länsstyrelserna, hava givit

vid handen, att mycket olika principer blivit tillämpade vid rekryteringen av

personalen och, som ovan nämnts, i fråga om lönevillkor för extra tjänstemän.

Under det att några länsstyrelser varit angelägna att i största möjliga

utsträckning anställa biträden för utförande av enklare skriv- och registreringsgöromål,

hava andra intagit personer, som äro lämpade för utförande

av mera kvalificerade arbetsuppgifter. Även örn begynnelselönen för dessa

sistnämnda varit jämförelsevis blygsam och kanske mindre än motsvarande

begynnelselön för en befattningshavare, som allenast antagits såsom biträde,

är det naturligt, att inom en jämförelsevis kort tid anspråk på löneförbättring

kommit att framställas, vilka anspråk i allmänhet icke kunnat

med fog avvisas. Att även den merkostnad, som härmed sammanhänger, skall

bestridas inom ramen för det länsstyrelsen tilldelade anslaget åt icke-ordinarie

personal har vid tiden för anställandet måhända förbisetts eller ock hava

möjligheterna för befattningshavarens befordran till bättre avlönade, redan

befintliga tjänster blivit överskattade. Exempel saknas icke heller på att

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

91

löneförbättring tilldelats den icke-ordinarie personalen under år, då anslaget,

på grund av tillfällig nedgång i arbetsbördan, lämnat utrymme härför. När

arbetets mängd åter ökats, har löneförbättringen icke ansetts kunna återtagas.

Nämnda förhållanden torde hava bidragit att skärpa de krav, som från länsstyrelsernas

sida tid efter annan framställts på ökning av anslaget till avlöning

åt icke-ordinarie personal. Det kan antagas, att detta än mera skulle

bliva fallet, därest länsstyrelserna erhölle full frihet att tillsätta befattningar

i extra-ordinarie grad. Utredningen har därför ansett det angeläget att söka

utfinna en formel, som å ena sidan icke onödigtvis binder länsstyrelserna i

fråga om personalrekryteringen, men å andra sidan åstadkommer största möjliga

likformighet för länsstyrelser av samma storleksordning och med likartade

arbetsuppgifter såväl i fråga om extra-ordinarie personalen som lönegradsplaceringen

av extra personal.

Utredningen förordar en lösning av omförmälda fråga efter följande riktlinjer.

Vid länsstyrelserna kunna tre olika grupper av befattningshavare särskiljas,

nämligen dels jurister, dels landskanslister och landskontorister, dels biträden.

Så snart befattningshavare vid länsstyrelse kan anses vara stadigvarande

anställd, skall han hänföras till någon av nämnda grupper och medelst

skriftligt antagningsbevis antagas såsom extra länsnotarie eller extra länsbokhållare,

extra landskanslist eller extra landskontorist eller extra biträde.

Till extra länsnotarie eller länsbokhållare må endast antagas befattningshavare,

som äger kompetens att befordras till ordinarie länsnotarie respektive

länsbokhållare och föredragande. Såsom extra landskanslist respektive

extra landskontorist må icke anställas annan aspirant än sådan, som skall utbildas

till landskanslist respektive landskontorist eller befattning inom fögderiförvaltningen.

Antalet ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare vid länsstyrelsen

inom varje grupp avväges i förhållande till sammanlagda personalstyrkan,

särskilt för landskanslierna och särskilt för landskontoren. På grund av den

växlande arbetsbördan vid de särskilda länsstyrelserna kommer antalet befattningshavare

inom varje grupp att bliva skiftande. Vid länsstyrelser av

mindre storleksordning måste antalet jurister och landskanslister respektive

landskontorister bliva jämförelsevis högt och för dessa länsstyrelser blir det

nödvändigt att tillåta en jämförelsevis dyrbar organisation. Allt efter avdelningarnas

storlek böra vissa typer kunna urskiljas.

På grundval av de iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda

länsstyrelsernas arbetsbörda ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter,

har utredningen uppgjort förslag till sådana typer för organisationen

av de särskilda landskanslierna och landskontoren. Förslagen innehålla

uppgift örn det högsta antal såväl icke-ordinarie som ordinarie befattningar inom

varje grupp, som anses erforderligt vid varje länsstyrelse. Rörande den närmare

utformningen av dessa förslag, vilka samtidigt innefatta en uppskattning

av länsstyrelsernas inbördes storleksordning sådan den för närvarande

gestaltar sig, hänvisar jag till vid detta protokoll fogade sammanställningar

(Bilaga D och E).

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen yttrar vidare följande.

Det förutsattes, att länsstyrelserna hädanefter årligen skola, liksom andra

ämbetsverk, anmäla behovet av medel till avlöningar åt icke-ordinarie personal

för det kommande budgetåret med angivande av lönegradsplacering för

extra-ordinarie och extra befattningshavare. Vid prövningen av länsstyrelsernas

anslagsäskanden beräknas för varje länsstyrelse normalt icke större

belopp än som med tillämpning av nedan angivna regler för lönegradsplacering

svarar mot antalet icke-ordinarie befattningar för var och en av ovan

nämnda tre grupper. Därest särskilda förhållanden skulle motivera beviljande

av ett högre belopp för visst budgetår, bör liksom under övergångsåren

givetvis hinder därför icke möta. Sedan riksdagen i vanlig ordning

beviljat anslag till bestridande av avlöningskostnaderna, fastställer

Kungl. Majit enligt förenämnda grunder för varje länsstyrelse det högsta

belopp, som under budgetåret må användas för grundavlöningar till ickeordinarie

personal. Vederbörande länsstyrelse berättigas att inom kostnadsramen

för den givna typorganisationen antaga befattningshavare i extra eller

extra-ordinarie lönegrad.

För ernående av en, såvitt möjligt, enhetlig lönegradsplacering vid de särskilda

länsstyrelserna och för åstadkommande i möjligaste mån av samma

befordringsregler böra, framhåller utredningen, bestämda föreskrifter angående

lönesättningen meddelas att av länsstyrelserna iakttagas. I detta avseende

har utredningen ansett sig böra föreslå följande.

Vid antagande till stadigvarande anställning bör den, som icke förut tjänstgjort

vid länsstyrelse, placeras såsom extra befattningshavare. Till extraordinarie

tjänsteman bör efter länsstyrelsens beprövande befordran ske, då

tjänstemannen befunnits lämplig för fortsatt befordran till ordinarie tjänst

vid länsstyrelsen eller förutsättning härför enligt avlöningsförfattningen eljest

föreligger.

Extra länsnotarie och extra länsbokhållare, som fullgjort s. k. tingstjänstgöring

eller efter avlagd examen erhållit därmed jämförlig utbildning, placeras

vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse i högst 14 :e lönegraden

såsom extra, men må efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom extra tjänsteman

i högst 19:e lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring må han

antagas till extra-ordinarie länsnotarie eller extra-ordinarie länsbokhållare

med placering högst i 19 :e lönegraden enligt löneplanen för extra-ordinarie

tjänstemän.

Extra landskanslist liksom extra landskontorist erhåller vid stadigvarande

anställning avlöning högst enligt 4:e lönegraden, men må efter ett års tjänstgöring

hos länsstyrelse placeras högst i 7:e lönegraden och efter 3 års tjänstgöring

högst i Ilie lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter ytterligare

tjänstgöring i 3 år, d. v. s. efter minst 6 års tjänstgöring vid länsstyrelse,

må vederbörande antagas till extra-ordinarie tjänsteman med placering högst

i 14 :e lönegraden. Allenast i fall, då länsstyrelsen av särskilda skäl därtill

finner anledning, må vid denna beräkning med tjänstgöring vid länsstyrelse

likställas efter antagningen infallande tjänstgöring inom fögderiförvaltningen.

Extra biträde erhåller begynnelselön högst enligt 2:a lönegraden i löneplanen

för extra tjänstemän. Efter ett år från anställningen må avlöningen

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

93

bestämmas efter högst 4:e lönegraden för extra befattningshavare. Efter

ytterligare tre år må befattningshavaren antagas till extra-ordinarie tjänsteman

i högst 4:e lönegraden.

Utredningen anser icke lämpligt, att extra-ordinarie befattningar i 7 :e lönegraden

inrättas vid landskanslierna eller landskontoren. De befattningar, som

nu finnas och som med hänsyn till redan förefintligt antal ordinarie kameralbiträdestjänster

icke anses kunna ombildas till ordinarie befattningar, böra

i samband med framtida ledighet indragas.

För icke-ordinarie expeditionsvakt föreslås placering i högst 5:e lönegraden.

Beträffande telefonist förslås extra-ordinarie anställning i högst 4:e lönegraden.

Icke-ordinarie tjänsteman bör givetvis genom tillämpning av ovan givna

regler icke lida minskning i den avlöning, som före reglernas bekantgörande

tillkommit befattningshavaren.

Utredningen anför i denna del slutligen.

Genom vad sålunda föreslagits synes Kungl. Maj:t erhålla möjlighet att

säkrare bedöma länsstyrelsernas medelsbehov samt att öva kontroll över att

enhetliga principer följas vid den icke-ordinarie personalens inplacering i

lönegrad. För den icke-ordinarie personalen beredes rättvisare och mera betryggande

anställnings- och avlöningsvillkor. Då utredningens förslag beträffande

icke-ordinarie landskanslister och landskontorister likväl innebär ett

avsevärt avsteg från den av 1928 års lönekommitté uttalade principen, att tre

år vore den längsta tid, som anställning i extra befattning borde omfatta, beror

detta därpå, att utredningen icke kunnat bortse från sambandet med förestående

omorganisation av uppbördsväsendet och landsfiskalsinstitutionen

samt de lönefrågor, som i samband därmed kunna uppkomma. Därest det

framdeles skulle visa sig, att aspiranter å landsfiskals- och häradsskrivartjänster

icke komma att tagas i anspråk för arbete å länsstyrelserna i samma

omfattning som hitintills, torde anledning möjligen finnas att förkorta tiden

för anställningen som extra för nu ifrågavarande grupp av befattningshavare.

Därest man tar i betraktande, att den 1 april 1935 vid länsstyrelserna såsom

extra befattningshavare funnos 49 män och 10 kvinnor, vilka då varit

anställda längre tid än sju år, lärer det emellertid vara klart, att det framlagda

förslaget bereder väsentlig förbättring i förhållandena på icke-ordinarie

området.

Slutligen vill utredningen i detta sammanhang uttala, att, da de extra-ordinarie

befattningarna enligt utredningens förslag bliva personliga, vikariatsförordnande

å dessa för extra befattningshavare, såsom hittills i vissa fall

meddelats, icke vidare torde böra förekomma.

Rörande vissa vikariat å t j än st er vid länsstyrelserna anför utredningen

till en början följande.

För att kunna utnämnas till länsbokhållare fordras numera att vederbörande

avlagt examen, medförande behörighet till domarebefattning (juris

kandidat- eller högre juridisk examen). Före 1918 fordrades endast kansliexamen.

För anställning som extra-ordinarie länsbokhållare gälla icke några kompetensfordringar,

men det ligger i sakens natur, alt till sadan tjänst icke an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

tages annan person än den, som är behörig till erhållande av länsbokhållartjänst.

Genom cirkulärskrivelse den 21 november 1919 till länsstyrelserna i samtliga

län bemyndigades dessa tillsvidare att, för beredande av semester åt

landskamrerare, länsassessor å landskontor och länsbokhållare samt eljest

vid förfall för den sistnämnde, förordna, i händelse kompetent person för

länsbokhållartjänstens bestridande icke funnes att tillgå, annan skicklig och

pålitlig samt i räkenskapsväsendet förfaren person att uppehålla samma

tjänst.

Under tid då länsbokhållare eller extra-ordinarie länsbokhållare förordnas

att uppehålla högre befattning brukar vid några länsstyrelser alltjämt som

vikarie förordnas ordinarie landskontorist, även om han icke innehar den för

länsbokhållarbefattning föreskrivna kompetensen. Med förordnandet har

följt rätt till vikariatsersättning. Förordnande som extra-ordinarie länsbokhållare

har medfört, att den ordinarie landskontoristens lön jämte, i förekommande

fall, vikariatsersättning, bestritts från den till beloppet begränsade,

under anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal upptagna delposten

till grundavlöningar m. m.

Det har även förekommit, att ordinarie kameralbiträde förordnats att uppehålla

landskontoristtjänst.

I båda fallen torde understundom befattningshavare, som erhållit förordnande

å den högre tjänsten, icke hava frånträtt den egna befattningen för att

helt ägna sig åt till den högre tjänsten hörande göromål. Då ett verkligt uppehållande

av högre befattning således icke ägt rum, synes vikariatsersättning

icke hava bort utgå.

Utredningen angiver sin ställning till denna fråga på följande sätt.

Förordnande av ordinarie befattningshavare å icke-ordinarie tjänst medför

svårighet att rättvist avväga anslaget till avlöningar åt icke-ordinarie personal

och torde därför icke böra förekomma annat än då så oundgängligen

erfordras för att arbetet skall behörigen kunna fortgå, således allenast då vederbörande

befattningshavare verkligen måste bestrida de med den högre

befattningen förenade göromålen. För sådant ändamål torde i instruktionen

böra införas föreskrift därom, att vikarie må förordnas endast i fall, då sådan

oundgängligen erfordras för arbetets jämna gång.

Till vikarie synes i allmänhet böra förordnas endast person, som innehar

den kompetens, som är föreskriven för ordinarie tjänsteman med närmast

jämförliga arbetsuppgifter. Örn av särskild anledning vid någon länsstyrelse

till uppehållade av länsbokhållartjänst kompetent person icke finnes att tillgå

eller sådan icke utan avsevärd kostnadsökning kan erhållas, lärer Kungl.

Majit, så länge sådant förhållande räder, kunna medgiva, att annan lämplig

och skicklig person förordnas som vikarie. Det genom cirkuläret den 21

november 1919 givna generella bemyndigandet torde därför återkallas.

Då landskontorist efter dylikt medgivande av Kungl. Majit med frånträdande

av sin egen tjänst bestrider göromål, som åligga länsbokhållare, bör även

om anledning härtill är sådan tillfällig utökning av antalet föredragande,

som av utredningen i ett tidigare sammanhang behandlats, vikariatsersättning

utgå. Skyldighet att utan särskild ersättning på eget ansvar fullgöra

dylika göromål synes icke böra åläggas landskontorist. Vikariatsersättning

torde i nyssnämnda fall böra beräknas i enlighet med gällande bestämmelser

i fråga om vikarie för befattningshavare i lönegraden B 21.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

95

Yttranden.

Utredningens förslag om föreskrifter rörande lönesättningen för

den icke-ordinarie personalen har ägnats uppmärksamhet i några av de i

ärendet avgivna utlåtandena.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån finner de av utredningen föreslagna principerna

för ifrågavarande personals placering i lönegrad samt för rätten att efter

loppet av vissa år placera befattningshavare såsom extra-ordinarie icke föranleda

någon erinran från länsstyrelsens sida samt framhåller, att nämnda

principer onekligen synas vara ägnade att bereda den icke-ordinarie personalen

rättvisare och mera betryggande anställnings- och avlöningsvillkor.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker de av utredningen härutinnan

framlagda förslagen, vilka enligt länsstyrelsens mening äro ägnade att avhjälpa

de mest framträdande bristerna i den nuvarande organisationen.

Statskontoret finner däremot de regler, som för närvarande tillämpas med

avseende å anslagsberäkning och bestämmande av antal och lönegradsplacering

för extra-ordinarie befattningshavare vara att föredraga framför den

anordning, som utredningen föreslagit. Statskontoret kan, anför ämbetsverket

vidare, icke finna det lämpligt att — särskilt sedan numera pensionsrätt

medgivits extra-ordinarie befattningshavare — viss tid på förhand bestämmes,

efter vilken extra-ordinarie anställning må erhållas. Avgörande härför

bör enligt ämbetsverkets mening vara befordringsgången och arbetsbelastningen.

I detta sammanhang anföres vidare, att — med avlöningsreglementenas

nuvarande utformning — benämningarna extra länsnotarie och extra länsbokhållare

måste anses missvisande och mindre lämpliga för extra-ordinarie befattningshavare

i lägre lönegrad än de ordinarie tjänstemän, efter vilka de

uppkallats. Enligt statskontorets mening bör tagas under övervägande, huruvida

icke dessa befattningshavare i överensstämmelse med vad som sker vid

centralförvaltningen böra benämnas amanuenser och även erhålla högst den

lönegradsplacering, som i avlöningsreglementet angives för dylika tjänstemän.

Av samma skäl finner statskontoret benämningen extra landskanslist och extra

landskontorist icke böra vidare användas i hittillsvarande betydelse.

Jämväl riksräkenskapsverket finner det önskvärt, att benämningarna extra

länsnotarie och extra länsbokhållare icke vidare komma till användning. I

likhet med vad fallet är med rekryteringspersonalen inom den centrala statsförvaltningen

bör, yttrar riksräkenskapsverket, jämväl länsstyrelsernas ifrågavarande

rekryteringspersonal kunna benämnas amanuenser. Även i lönehänseende

böra länsstyrelsernas ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare

kunna jämställas med de centrala verkens amanuenser. Den omständigheten

att nuvarande extra länsnotarier och extra länsbokhållare ofta åläggas

att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på högre befattningshavare vid

länsstyrelserna, synes riksräkenskapsverket ej utgöra något skäl för en högre

placering i lönehänseende av länsstyrelsernas icke-ordinarie tjänstemän än vad

fallet är med statsdepartementens och de centrala ämbetsverkens amanuenser.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Dessa amanuenser åläggas även ofta att bestrida göromål, som eljest tillkomma

befattningshavare i avsevärt högre löneställning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför följande.

För de icke-ordinarie befattningshavarna har utredningen föreslagit bestämda

grunder för lönesättningen. Sålunda skulle en extra länsnotarie eller

länsbokhållare, som fullgjort tingstjänstgöring eller erhållit därmed jämförlig

utbildning, vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse placeras i högst 14

lönegraden såsom extra men kunna efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom

extra tjänsteman i högst 19 lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring

skulle han kunna antagas till extra ordinarie med placering i högst 19

lönegraden enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

Lönenämnden vill erinra om, att vid de till allmänna civilförvaltningen i

övrigt hörande ämbetsverken befordringsgången för de icke-ordinarie tjänstemännen

med motsvarande utbildning som de nu avsedda i stort sett plägar

ske över 14, 16 och 18 lönegraderna. Lönenämnden har för sin del icke kunnat

finna några vägande skäl för en avvikelse från en dylik befordringsgång

för länsstyrelsernas vidkommande. På grund härav får lönenämnden förorda,

att ifrågavarande föreskrifter givas en närmare anslutning till de inom

civilförvaltningen vanligen tillämpade grunderna för lönesättningen.

Enligt utredningens förslag skulle extra landskanslist eller landskontorist

vid stadigvarande anställning erhålla avlöning högst enligt 4 lönegraden, men

efter ett års tjänstgöring hos länsstyrelse placeras högst i 7 lönegraden och

efter tre års tjänstgöring högst i 11 lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter

ytterligare tjänstgöring i 3 år skulle vederbörande kunna antagas till extra

ordinarie tjänsteman med placering högst i 14 lönegraden. Med hänsyn till

att ifrågavarande tjänstemän få anses såsom rekryteringspersonal till befattningar

i 15 lönegraden håller lönenämnden före, att de icke böra erhålla en så

låg begynnelselön, som i förslaget avsetts. En placering under 7 lönegraden

synes lönenämnden knappast böra ifrågakomma för dem.

Departementschefen.

Lika med utredningen håller jag före, att det är ägnat att medföra önskvärd

överskådlighet och reda i länsstyrelsernas förhållanden, örn enhetliga

regler fastställas för den icke-ordinarie personalens lönegradsplacering. Därigenom

uppnås jämväl rättvisare anställnings- och avlöningsvillkor. Av en

dylik ordning bör, såsom utredningen erinrat, följa, att personalbehovet årligen

avväges i samband med prövningen av behovet av anslag till grundavlöningar

till icke-ordinarie tjänstemän.

Utredningen har i berörda avseende framlagt detaljerade förslag beträffande

såväl befordringsgång som löneplacering, vilka emellertid på vissa

punkter föranlett erinringar från statskontoret och lönenämnden. Det äger

visserligen sin riktighet, att länsstyrelsernas juridiskt utbildade personal enligt

förslaget skulle få en gynnsammare ställning än den i allmänhet inom

förvaltningen fastslagna. Därest det gällt att bestämma nya regler uti ifrågavarande

avseende, skulle jag icke hava tvekat att medverka till uppnående av

önskvärd likformighet. Nu har emellertid berörda ordning redan tillämpats,

och jag anser mig med hänsyn härtill icke böra påkalla en ändring.

I övrigt har jag funnit anledning till avvikelse från de av utredningen angivna

löneställningarna allenast i fråga örn telefonisterna, vilka, i avvaktan

på en allmän omprövning, vid nyanställning enligt vedertagna regler böra placeras

högst i 2:a lönegraden.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

97

Personalens antal.

Utredningen.

Vid bedömande av behovet av personal har utredningen, som lämnat länsstyrelserna

tillfälle att yttra sig häröver, utgått från att de av utredningen

föreslagna organisationsförändringarna genomföras. Beträffande personalbehovet

vid länsstyrelserna i de norrländska länen har utredningen tagit hänsyn

till de i dessa län rådande särskilda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet

att inverka på arbetsbördan (betänkandet sid. 146 ff).

Såsom förut framhållits bör enligt utredningens förslag ytterligare

föredragandebefattningar inrättas.

I fråga om landskanslierna föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster

i samtliga län utom Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Kronobergs och Västmanlands län. Av nämnda länsstyrelser har länsstyrelsen

i Uppsala län ansett behov av ökning av antalet föredragande till

tre föreligga. Jämförelse med arbetsbördan i andra län synes emellertid

utredningen giva vid handen, att ytterligare länsassessorstjänst icke bör inrättas

i Uppsala län. Så länge viss föredragningsskyldighet vid länsstyrelsen

i Gotlands län kan fullgöras av landsfogden i länet, finner utredningen icke

anledning föreligga att därstädes inrätta länsassessorstjänst. Med hänsyn

till arbetsbördan vid länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster

vid landskanslierna i de två förstnämnda länen till fyra samt i Göteborgs och

Bohus län till tre. Av sist nämnda länsstyrelser hava länsstyrelserna i Stockholms

och Malmöhus län var för sig ifrågasatt utökning av antalet dylika

tjänster till fem. Med tillämpning av föreslagna regler för föredragningens

ordnande föreslås emellertid antalet böra begränsas till fyra, jämväl efter

överflyttning vid länsstyrelsen i Stockholms län från landskontoret till landskansliet

av ärenden enligt jorddelningslagen m. m. Vid övriga länsstyrelser,

där utökning av antalet länsassessorstjänster å landskansliet föreslås, skall

enligt förslaget endast en ny befattning inrättas.

Beträffande landskontoren finner utredningen behov av utökning av antalet

länsassessorstjänster föreligga allenast vid fyra länsstyrelser, nämligen

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands

län. Taxeringsarbetet i dessa län är, enligt vad för utredningen

tillgängliga uppgifter utvisa, av betydligt större omfattning än i andra län.

Att därav framtvingats befrielse för landskamreraren från övriga arbetsuppgifter

nära nog hela året, synes utredningen visa, att ytterligare föredragandekraft

erfordras. Genom den vidgade möjligheten till bokföringsgranskningar

hos skattskyldiga efter 1935 års ändringar i taxeringsförordningen samt

anställandet av särskilda bokföringssakkuniga — taxeringsrevisorer — närmast

för sådan granskning under hela året, kan antagas, att landskamrerarens

arbetsbörda bliver än mera ökad. Utökning av antalet länsassessorstjänster

till två föreslås därför vid nämnda fyra länsstyrelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen övergår härefter till frågan om det totala personalbehovet vid

de särskilda länsstyrelserna och fördelningen av arbetskrafterna

mellan ordinarie och icke-ordin arie personal.

Till en början erinrar utredningen därvid om, att de ordinarie tjänsterna

under innevarande budgetår utgöra allenast omkring 46 procent av totala

antalet, tillfällig arbetskraft ej medräknad. Relationen mellan antalet ordinarie

och icke-ordinarie tjänstemän är således onormal. Den oproportionerligt

höga procent, som icke-ordinarie tjänstemän, vilka fylla ett varaktigt behov

av arbetskraft, utgöra av hela personalen, omkring 54 procent, giver vid

handen, att antalet ordinarie tjänster i betydande omfattning bör ökas.

Vid avvägningen av förhållandet mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän har utredningen, under beaktande av de fördelar den extraordinarie

anställningen medför och kommer att medföra samt under antagande,

att extra-ordinarie anställning skall kunna vinnas enligt de regler, utledningen

föreslagit, ansett skäligt, att omkring 60 procent av den vid varje

avdelning erforderliga personalen, expeditionsvakter och telefonister i detta

sammanhang ej medräknade, bör erhålla ordinarie ställning.

I samband med uppgörande av förut omförmälda förslag till typorganisationer

vid länsstyrelserna har utredningen på grundval av de undersökningar

och iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda länsstyrelsernas arbetsbörda

ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter, uppskattat

det för fullgörande av de länsstyrelserna nu åliggande arbetsuppgifter, som

alltjämt skola åvila desamma, normala behovet av personal för de särskilda

landskanslierna och landskontoren. Totala personalbehovet å nämnda avdelningar

enligt utredningens beräkningar ävensom fördelningen av personalen

mellan ordinarie och icke-ordinarie inom varje kategori av befattningshavare

framgår således av de vid detta protokoll fogade bilagorna D och E.

Utredningen anmärker, att särskilda förhallanden kunna motivera avvikelse

från de i sist åberopade förslag angivna siffrorna för personalbeståndet.

Därest personalen på grund av ålder eller andra omständigheter icke kan anses

fullt arbetsduglig, måste uppenbarligen ytterligare personal erfordras.

Enär dylika förhållanden dock icke böra inverka vid fördelningen av arbetskrafterna

mellan ordinarie och icke-ordinarie, har utredningen i detta sammanhang

ansett sig kunna bortse fran sådana och liknande omständigheter.

Till dylika avvikelser från normala förhållanden måste emellertid hänsyn

tagas vid bedömande av medelsbehovet för visst budgetår. I de fall de angivna

talen för personalbeståndet vid viss länsstyrelse mera väsentligt understiga

nuvarande personalantalet mäste under en övergångstid sådan länsstyrelse

anvisas medel utöver vad enligt typorganisationen skulle vara erforderligt.

Jämväl andra omständigheter anses kunna påkalla, att personal

tillfälligtvis tages i anspråk utöver den här beräknade. Tillfällig arbetskraft

måste i mycket stor utsträckning anlitas å landskontoren för kronouppbörden.

Å båda avdelningarna kan personalen tillfälligtvis erfordras för

undanröjande av arbetsbalans. Beräkningen av den tillfälliga personal, som

för dylika ändamål kan erfordras, erbjuder dock väsentliga svårigheter, då

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

99

behovet givetvis kan ändras år från år. Vid beräkningen av delposten till

grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal har utredningen medtagit

de belopp, som med ledning av nu tillgängliga uppgifter kunnat beräknas

erforderliga utöver medel till avlöning åt personal enligt typorganisationerna.

I fråga om antalet ordinarie expedition svakter, som för närvarande

utgör 2 vid alla länsstyrelser utom vid länsstyrelsen i Malmöhus län, varest

3 ordinarie finnas, föreslås icke annan förändring än utökning av antalet

expeditionsvakter i lönegraden B 5 vid länsstyrelserna i Stockholms samt

Göteborgs och Bohus län från en till två. För länsstyrelsen i Stockholms

län föreslås dessutom, att en sedan nio år tjänstgörande expeditionsvakt beredes

extra-ordinarie anställning ävensom att en extra expeditionsvakt må

nyanställas. Vidare har en icke-ordinarie expeditionsvakt ansetts fortfarande

erforderlig vid länsstyrelsen i Uppsala län, varest telefonväxeln skötes av

expeditionsvakterna. För länsstyrelsen i Västerbottens län har, liksom nu,

beräknats en icke-ordinarie expeditionsvakt gemensam för länsstyrelsens

båda avdelningar och vägingenjörskontoret. I anledning av utvidgning av

lokalerna vid länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Gävleborgs och Västernorrlands

län har envar av dessa länsstyrelser anmält behov av ytterligare

expeditionsvakt. Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Älvsborgs län hava beräknat medel för arvoden åt personal för utförande

av expeditionsvakt åliggande göromål. Utredningen har ansett sig

böra räkna med att sålunda anmälda behov böra tillgodoses, vilket emellertid,

där fast anställd personal icke redan finnes, torde tillsvidare kunna ske

utan att personalen fast knytes till länsstyrelserna. I efterföljande sammanställning

av totala personalen har ifrågavarande personal medräknats under

rubriken övriga stadigvarande.

Telefonister hava beräknats vid länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län till ett antal av vid länsstyrelsen i Malmöhus län 2

och vid envar av de övriga länsstyrelserna en. Samtliga dessa länsstyrelser

utom länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län hava redan anställt

eller erhållit bemyndigande att anställa telefonist.

Beträffande antalet ordinarie befattningar av olika slag vid de särskilda

länsstyrelserna hänvisar utredningen till följande personalstat, vari

upptagits jämväl antalet icke-ordinarie befattningshavare för tillgodoseende

av konstant behov av arbetskraft.

I anslutning till den sålunda föreslagna personalstaten konstaterar utredningen,

att den nuvarande länsnotarietjänsten av 2:a klass i Östergötlands

län, en av de nuvarande länsnotarietjänsterna av 2:a klass i Malmöhus

län, en av de nuvarande länsbokhallartjänsterna av 2:a klass i sistnämnda

län samt en skrivbiträdestjänst vid länsstyrelsen i Jönköpings län skulle

indragas och därför borde uppföras a övergångsstat. Det kunde emellertid

antagas, att innehavarna av dessa befattningar erhölle befordran till an
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Persoiialstat för länsstyrelserna.

Av utredningen föreslagen organisation.

Befattningshavare å ordinarie stat i lönegrad:

Län

B

30

B 28

B

26

B

24

B

21

B

15

B

7

B 5

B 4

digvarande

Summa stadigvarande

Landssekreterare

Landskamrerare

Länsassessorer av l:a

klass å landskansli

Länsassessorer av lia

klass å landskontor

Länsassessorer av 2:a

klass å landskansli

Länsassessorer av 2:a

klass å landskontor

Länsnotarier av Ira

klass å landskansli

Länsnotarier av Ira

klass å landskontor

Länsnotarier av 2:a

klass å landskansli

Länsnotarier av 2:a

klass å landskontor

Landskanslister

Landskontorister

Förste expeditionsvakterj

Kanslibiträden

Kameral biträden

Expeditionsvakter

Kontorsbitr, ålandskans.]

| Kontorsbitr, å landskont.

Å landskanslierna

Å landskontoren

Gemensamma

Stockholms ..

i

1

1

1

3

1

1

1

1

1

12

6

i

2

3

2

4

8

18

14

3

85

Uppsala ....

i

1

1

1

—

—

1

1

—

-

4

4

i

1

1

1

1

1

6

5

1

32

Södermanlands

i

1

1

1

1

—

1

1

—

—

5

4

i

1

1

1

1

2

7

6

—

36

Östergötlands

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

7

5

i

1

2

1

2

3

9

9

1

49

Jönköpings ..

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

6

4

i

1

1

1

1

3

8

7

1

42

Kronobergs ..

i

1

1

1

—

—

1

1

—

—

4

4

i

1

1

1

1

1

6

5

—

31

Kalmar......

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

5

4

i

1

1

1

1

3

7

8

2

42

Gotlands ....

i

1

—

—

—

—

1

1

—

—

1

2

i

1

1

1

1

—

2

3

—

17

Blekinge.....

i

1

1

1

—

—

1

1

—

—

3

4

i

1

1

1

1

1

5

5

—

29

Kristianstads

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

4

4

i

1

1

1

1

3

7

7

2

40

Malmöhus ..

i

1

1

1

3

1

1

1

1

1

8

6

i

2

2

2

4

6

14

12

3

72

Hallands____

i

1

1

1

—

—

1

1

—

—

3

3

i

1

1

1

1

1

5

5

1

29

Göt. o. Boh.

i

1

1

1

2

1

1

1

1

1

8

5

i

2

2

2

4

4

13

10

2

64

Älvsborgs____

i

1

1

1

1

—

1

1

1

2

8

4

i

1

1

1

2

3

10

9

2

52

Skaraborgs ..

i

1

1

1

1

—

1

1

—

—

4

4

i

1

1

1

1

3

7

7

—

37

Värmlands ..

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

6

4

i

1

1

1

1

3

9

7

1

43

örebro......

i

1

1

1

1

—

1

1

—

—

5

4

i

1

1

1

2

2

7

6

—

37

Västmanlands

i

1

1

1

—

—

1

1

—

—

4

4

i

1

1

1

1

2

6

6

—

33

Kopparbergs

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

6

4

i

1

2

1

2

3

9

8

—

45

Gävleborgs ..

i

1

1

1

1

—

1

1

—

1

6

4

i

1

1

1

2

3

9

8

2

46

Västernorrlands

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

8

&

i

2

2

1

2

3

11

9

2

56

Jämtlands ..

i

1

1

1

1

—

1

1

—

—

5

4

i

1

1

1

1

2

7

7

—

37

Västerbottens

i

1

1

1

1

—

1

1

-

1

5

4

i

1

1

1

2

3

7

8

2

43

Norrbottens..

i

1

1

1

1

—

1

1

1

1

5

4

i

1

1

1

1

3

7

7

1

41

Summa

24|24

23

23

23

4

24

24

6

15

13210024

2S

31 27j40

60

196

178

26

1,038

nan tjänst. Förekomsten av å övergångsstat uppförd tjänst borde dock

icke utan Kungl. Maj:ts medgivande få föranleda, att antalet befattningar

komme att överstiga det i förslagen till typorganisationer angivna tal för den

kategori, varom vore fråga.

I samband med genomförande av den nya organisationen torde, anför ut
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

101

ledningen i fortsättningen, länsstyrelserna beträffande kansli- eller kameralbiträden

samt kontorsbiträde^ vilka å gällande stat icke äro tilldelade

viss avdelning, meddela beslut angående nuvarande befattningshavares fördelning

mellan landskansli och landskontor. Enligt utredningens förslag

hade allenast en kameralbiträdestjänst tilldelats landskontoren i Jönköpings,

Älvsborgs och Gävleborgs län. För närvarande tjänstgjorde å vart och ett

av dessa landskontor 2 kameralbiträden. Möjlighet förefunnes viserligen att

förflytta befattningshavarna till landskanslierna, vilket emellertid ur arbetssynpunkt

icke kunde anses rationellt. Jämväl dessa tjänster torde därför böra

uppföras å övergångsstat. Så länge det ena av de vid nämnda landskontor

nu tjänstgörande kameralbiträdena kvarstode i tjänst, borde en ordinarie

kontorsbiträdestjänst hållas obesatt.

Sammanlagda antalet ordinarie tjänstemän vid länsstyrelserna utgör enligt

utredningens förslag 638. Då antalet motsvarande tjänstemän för närvarande

utgör 469, lanträntmästaren i Norrbottens län oräknad, innebär alltså

förslaget en ökning med 169 ordinarie tjänstemän.

Om man bortser från expeditionsvakter och telefonister, ställer sig resultatet

för de skilda avdelningarna så, att för landskanslierna de ordinarie tjänstemännens

antal ökats med 104, därav 21 med juridisk utbildning, 49 landskanslister

och 34 biträdesbefattningar, under det att de stadigvarande ickeordinaries

antal minskats med 98. Landskontorens ordinarie personal har

ökats med 63 tjänstemän, därav 11 med juridisk utbildning, 14 landskontorister

och 38 biträdesbefattningar. Att ökningen av landskontorens tjänstemän

för kvalificerat arbete kunnat begränsas på sätt skett förklaras av utredningen

sammanhänga med att landskontorens arbetsbörda icke ökats i

samma omfattning som landskansliernas. Landskontorens stadigvarande icke-ordinarie

personal, nu uppgående till ett antal av 230, skulle enligt förslaget

bliva 178. Att minskningen här ej blivit större finner enligt utredningen

sin förklaring däri, att extrasystemet varit mindre utpräglat å landskontoren

än å landskanslierna.

Yttranden.

Vid remissbehandlingen hava ett flertal länsstyrelser framställt vissa erinringar

mot det av utredningen uppgjorda förslaget till personalorganisation

samt framhållit behovet av ytterligare befattningar utöver de av utredningen

för vederbörande länsstyrelse föreslagna. Beträffande de av dessa

länsstyrelser anförda skälen för inrättandet av nya tjänster samt för ändrad

löneplacering av vissa befattningshavare, tillåter jag mig att hänvisa

till handlingarna i ärendet. Här vill jag endast i korthet omnämna de i

förevarande avseende av länsstyrelserna i huvudsak framställda yrkandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att länsbokhållaren av Ira klass bör

uppflyttas till länsassessor av 2:a klass å landskontoret samt att å landskansliet

bör tillkomma ytterligare en länsassessor av 2:a klass. Vidare hem
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ställer länsstyrelsen, att två av de av utredningen för landskontoret föreslagna

kontorsbiträdesbefattningarna ombildas till kameralbiträdesbefattningar.

Kan icke, såsom länsstyrelsen i Uppsala län tidigare begärt, en assessor av

2:a klass erhållas å landskansliet, framstår det såsom en angelägenhet av

stor vikt för länsstyrelsen att erhålla en länsnotarie av 2:a klass å landskansliet.

Även å landskontoret synes det länsstyrelsen erforderligt, att en länsbokhållare

av 2:a klass anställes. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län

bör lämpligen den nuvarande länsbokhållaren av l:a klass erhålla tjänsteställning

såsom länsassessor av 2:a klass å landskontoret. Mot det föreslagna

antalet tjänstemän har länsstyrelsen i Östergötlands län intet att erinra,

men hemställer, att å landskontoret erhålla en länsassessor av 2:a klass i

stället för den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass. Länsstyrelsen

i Jönköpings län vidhåller sina till utredningen framställda yrkanden

om en landskanslist- och en landskontoristtjänst utöver vad utredningen

föreslagit. Om landskamrerarens rätt till ledighet i samma omfattning som

tidigare ej längre är tillfinnandes, framträder därjämte behovet av en länsassessor

av 2:a klass å landskontoret såsom ofrånkomligt. Från länsstyrelsen

i Kronobergs län föreligger hemställan att antalet ordinarie juristbefattningar

å landskansliet måtte utökas med en ordinarie länsnotarie av 2:a

klass samt att för landskontorets vidkommande den extra ordinarie länsbokhållartjänsten

måtte ombildas till en ordinarie länsbokhållartjänst av 2:a

klass. Enligt länsstyrelsens i Kalmar län mening bör en länsassessorsbefattning

av 2:a klass inrättas å landskontoret. Utan tvekan anser sig länsstyrelsen

i Gotlands län böra förorda inrättandet av en assessorstjänst av lia klass

å vardera avdelningen. I sådant fall torde indragning kunna ske av länsnotarietjänsten

å landskansliet och av länsbokhållartjänsten å landskontoret.

Därjämte vidhåller länsstyrelsen tidigare framförda krav på att skrivbiträdet

å landskontoret placeras å ordinarie stat såsom kontorsbiträde. Länsstyrelsen

i Blekinge län understryker bestämt behovet av en ny länsassessorsi

jänst av 2:a klass å såväl landskansliet som landskontoret. Vidare kan

länsstyrelsen icke finna något rimligt skäl, varför utredningen föreslagit

ett nedbringande av de av länsstyrelsen begärda fyra landskanslistbefattningarna

till tre. Det synes länsstyrelsen i Kristianstads län föreligga behov

av ytterligare en föredragande å landskontoret, vilken bör erhålla länsassessorsbefattning

av 2:a klass. Å landskansliet synes en länsnotarie av 2:a klass

vara erforderlig. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning föreslår länsstyrelsen

i Malmöhus län, alt landssekreterarens närmaste man placeras i 30:e

lönegraden och benämnes andre landssekreterare. Därjämte föreslår länsstyrelsen

beträffande landskansliet, att de av utredningen föreslagna tre länsassessorerna

av 2.-a klass uppflyttas till Ira klass, att antalet landskanslister

utökas till tio samt att två nya kontorsbiträden tillkomma. Därvid erfordras

dock icke den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass samt endast

ett kanslibiträde och 13 icke-ordinarie befattningshavare. Vidkommande

landskontoret anser länsstyrelsen, att antalet länsassessorer av lia klass

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 178.

103

bör ökas med två, att båda länsbokhållare böra hänföras till l:a klass samt

att antalet landskontorister bör ökas med en till sju. Däremot kan för landskontorets

del avvaras länsassessorn av 2:a klass, ett kontorsbiträde samt en

icke-ordinarie befattningshavare. För ett flertal befattningshavare föreslår

länsstyrelsen ändrad löneplacering. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller,

att en länsassessorstjänst av 2:a klass bör inrättas å vardera avdelningen

samt ytterligare en icke-ordinarie befattningshavare tillkomma å landskansliet.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör ännu en länsassessorstjänst av

2:a klass inrättas å landskansliet. Samma befattning bör införas även å

landskontoret, varjämte ett kameralbiträde torde böra tillkomma. Länsstyrelsen

i Örebro län hemställer örn inrättandet av en länsassessorstjänst av

2:a klass å landskontoret. Samma framställning göres av länsstyrelsen i Västmanlands

län, som dessutom anser att en länsnotariebefattning av 2:a klass

bör inrättas å landskansliet. Likaledes länsstyrelsen i Gävleborgs lån finner

önskvärt, att en länsassessor av 2:a klass anställes å landskontoret. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller behovet av en länsassessor av 2:a

klass å landskansliet. Slutligen anse länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens

län behov föreligga av en länsassessor av 2:a klass å landskontoren.

Departementschefen.

I enlighet med den av mig i det föregående utvecklade uppfattningen bör

det nuvarande antalet länsassessorstjänster å ordinarie stat bibehållas oförändrat.

Den arbetsbörda, som åvilar de tre största länsstyrelserna, synes

mig emellertid motivera, att för dessa länsstyrelser beredes möjlighet att

genom anställande av extra ordinarie befattningshavare i 27 :e lönegraden

utöka antalet mera kvalificerade föredragande. Genom en dylik löneplacering

föregripes icke en framtida prövning av löneställningen. Jag avser sålunda

för envar av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län en extra ordinarie länsassessor i nyssnämnda lönegrad å landskansliet

och en å landskontoret.

Den arbetsbörda, som åvilar landskontoret i Västernorrlands län, synes mig

vara av en så betydande storleksordning, att det får anses försvarligt, att

jämväl för denna länsstyrelse beräkna en extra ordinarie länsassessor i 27 :e

lönegraden å landskontoret.

Av de av utredningen föreslagna 27 nya assessorstjänsterna återstå härefter

20, avsedda för landskanslierna. I anslutning till den av statskontoret

uttalade meningen synas dessa böra i lämplig proportion fördelas å lönegraderna

B 24 och B 21, därvid det övervägande antalet bör hänföras till sistnämnda

lönegrad. Jag förordar alltså, att i förhållande till utredningens förslag

antalet länsnotarier av l:a klass i Stockholms och Malmöhus län utökas med

en vid vardera länsstyrelsen samt att envar av samtliga länsstyrelser med

undantag av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands

och Västmanlands län förses med ytterligare en länsnotarie av 2:a klass.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Antalet nuvarande och av departementschefen föreslagna stadigvarande befattningshavare vid länsstyrelserna,

Befattnin

g s h

a v a

r e

å o

r d i

nar

i e stat

i 1

ö n

grad:

B 30

B 27

B

24

B 21

B

15

Län

Lands-

sekreterare

Lands-

kamrerare

Läns- assessor å

landskansli

Läns- assessor å

lands- kontor

Läns- notarie

av l:a kl.

Läns- bokhållare

av l:a kl.

Läns- notarie

av 2:a kl.

Läns- bokhållare

av 2:a kl.

Lands-

kanslist

Lands-

kontorist

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga- nisation

Departe-

mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe- i mentschefen

Nuv. orga-

nisation

Departe-

mentschefen

Stockholms.....

1

1

1

1

1

1

x

1

1

1

1

i

2

i

12

Uppsala .........

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Södermanlands.....

]

1

1

l

1

x

1

x

1

x

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

2

4

3

4

Östergötlands........

1

1

1

in

l

i

i

1

o

5

3

4

Jönköpings.........

1

1

]

1

i

1

1

x

x

1

1

0

7

6

5

5

Kronobergs......

1

1

1

1

1

i

i

x

t

1

o

3

4

Kalmar............

1

1

1

1

1

x

1

1

2

4

5

3

4

Gotlands.........

1

1

1

1

1

0

1

4

4

Blekinge ........

1

1

1

1

1

i

1

1

X

1

1

x

1

1

1

1

1

1

1

1

3

3

Kristianstads ........

1

1

1

i

1

1

i

1

z

3

3

4

4

4

Malmöhus.........

1

1

1

1

i

1

1

1

1

2

1

1

2

2

8

Hallands ............

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

2

3

3

3

Göteborgs och Bohus.

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

2

i

1

6

8

5

5

Älvsborgs.........

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

2

i

2

5

7

4

4

Skaraborgs..........

1

1

1

1

i

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Värmlands...........

1

1

1

1

1

1

i

1

O

5

4

6

4

4

4

4

Örebro..............

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

3

5

4

4

4

Västmanlands........

1

1

1

1

i

1

1

1

l

1

1

1

2

4

3

3

Kopparbergs.........

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

4

6

4

Gävleborgs...........

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

4

6

3

4

5

Västernorrlands......

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

2

1

4

7

3

Jämtlands...........

1

1

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

3

5

3

4

Västerbottens........

1

i

1

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

1

3

5

4

4

Norrbottens..........

1

1

1 |

1

i

1

1

1

1

1

1

1

1

2

—

1

3

5

3

4

Summa

24

24

24

24

23

23

23

23 |

24

26 !

24 1

24 |

8 1

24

8

15

as !

130

86

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Befattningshavare å ordinarie

stat i

lönegrad

Övriga stadigvarande

en-

ina

Summa

stadig-

varande

För

expe

tioi

va

B 7

B 5

B 4

ste

di-

1S-

kt

Kansli-

biträde

Expedi-

tions-

vakt

Kontors-

biträde

Å lands- kanslierna

Å lands- kon- toren

Geni

sam

3.?

C/J <1

P *

C. o

o ra

3 P

l

3

g O

B. ra

W *0

O P

sr ra

2,ra

ra r

SJ

3.?

C/J ^

Sö

C". O

§ era

?

3

g ö

5. ra

O Sö

sr ra

2, ra

ra 1

3

3.?

c/i ^

Sö •

£ o

o *-1

3 era

1

3

g O

5. ra

ra sö

3* 3.

2, ra

ra 1

SJ

B C

55 ^

p

C. o

O rS

3 Cici

** P

i

3

g G

5- ra

ra sö

ra*

3

2

SJ c

S *

C. o

O ra

3 era

^ Sö

i

3

g O

3. ra

ra P

sr ra

2, ra

ra 1

SS

3 ^

3. c

£ <

g °

Stg

1

3

g G

E* ra

ra P

sr ra

2. <?

ra 1

3

2.?

C/J ^

P •

C. o

© rS

3®

ra ö

3 ra

P

2, ?

3

3 C

55* ^

p

C. o

2(3

3

3

g G

E. ra

c/j *"3

ra P

sr ra

2. ra

ra ''

3

Stockholms...............

l

i

2

2 + 3

1

3

4

4 + 8

29

17

26

17

3

2

85

84

Uppsala..................

l

i

—

1 + 1

1

1

2

1+1

9

6

7

5

1

1

32

32

Södermanlands............

l

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 2

11

7

8

6

—

—

36

36

Östergötlands.............

1

i

2

1 + 1

1

1

2

2 + 4

13

9

12

9

1

1

50

49

Jönköpings ...............

1

i

2

1 + 1

1

1

2

1 + 2

12

8

10

8

1

1

41

42

Kronobergs...............

l

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 1

9

6

6

5

—

—

31

31

Kalmar ..................

1

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 3

10

7

11

7

—

2

39

41

1 Gotlands..................

1

i

1

1 + 1

1

1

1

1 + 0

3

2

3

3

—

—

17

17

Blekinge..................

l

i

—

1 + 1

1

1

2

1 + 1

6

5

7

5

—

—

28

29

i Kristianstads..............

l

i

1

l + l

1

1

3

1+2

8

7

8

7

1

2

36

39

Malmöhus ................

l

i

1

2 + 2

2

3

6

4 + 6

25

15

14

13

3

2

74

72

Hallands..................

l

i

1

1 + 1

1

1

1

1 + 1

10

5

5

5

—

1

30

29

Göteborgs och Bohus......

l

i

2

2 + 2

1

2

5

4 + 4

20

14

11

11

3

2

62

64

Älvsborgs .................

l

i

2

1 + 1

1

1

3

2 + 3

17

10

9

9

—

2

50

51

Skaraborgs................

l

i

1

1 + 1

1

1

1

1 + 3

10

7

11

7

—

—

38

37

Värmlands................

1

i

—

1 + 1

1

1

3

1 + 2

12

9

8

7

—

1

41

42

Örebro...................

l

i

1

1 + 1

1

1

2

2 + 1

10

7

6

6

—

—

34

36

Västmanlands.............

l

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 2

8

6

9

6

—

—

33

33

Kopparbergs..............

l

i

2

1 + 1

1

1

3

2 + 3

13

9

12

9

—

—

45

45

Gävleborgs................

l

i

2

1 + 1

1

1

4

2 + 3

13

9

8

8

—

2

42

46

Västernorrlands...........

l

i

2

2 + 1

1

1

4

2 + 4

16

11

11

9

1

2

50

55

Jämtlands................

l

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 2

11

7

9

7

—

—

37

37

Västerbottens.............

l

i

1

1+1

1

1

3

2 + 3

11

7

10

8

2

2

42

43

Norrbottens...............

1

i

1

1 + 1

1

1

2

1 + 2

8

6

9

7

—

1

35

39

Summa

24

24

29

56

25

29

63

103

294

196

230

184

16

24

1,008

1,029

Anm. 1: För underlättande av jämförelsen med utredningens personalstat har i departementschefens förslag beträffande kanslibiträden (B 7) och cn

kontorsbiträde!! (B 4) uppdelning skett å landskansli och landskontor. Första siffran avser landskansli och andra landskontor.

Anm. 2: I det för Jönköpings län angivna nuvarande totalantalet befattningshavare ingår icke skrivbiträdet i lönegraden B 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majlis proposition nr 178.

Med hänsyn till den enligt min mening väl stora ökning av det totala

antalet befattningar, som utredningen ifrågasatt beträffande vissa länsstyrelser,

anser jag mig böra påkalla en mindre reduktion härutinnan. Utredningen

föreslår, att sammanlagda antalet befattningar ökas vid länsstyrelsen

i Kalmar län från 39 till 42, vid länsstyrelsen i Kristianstads län från 36 till

40, vid länsstyrelsen i Älvsborgs län från 50 till 52, vid länsstyrelsen i Värmlands

län från 41 till 43, vid länsstyrelsen i örebro län från 34 till 37, vid

länsstyrelsen i Västernorrlands län från 50 till 56 och vid länsstyrelsen i

Norrbottens län från 35 till 41.

Det av utredningen föreslagna antalet befattningar anser jag utan olägenhet

kunna minskas med en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,

Älvsborgs, Värmlands och örebro län samt med två vid envar av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Norrbottens län, eller sålunda med sammanlagt

nio befattningar. Dessa fördela sig med tre å landskanslierna och

sex å landskontoren.

Av de befattningar, som ur utredningens förslag böra avföras från landskanslierna,

äro två ordinarie, nämligen en landskanslistbefattning vid envar

av länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län samt en icke-ordinarie,

nämligen en biträdesbefattning i Norrbottens län.

För landskontorens vidkommande innebär mitt förslag en minskning i

förhållande till utredningens personalstat med dels fyra ordinarie kontorsbiträdesbefattningar,

nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kristianstads,

Värmlands, örebro och Norrbottens län, dels ock två icke-ordinarie biträdesbefattningar,

nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands

län.

Dessutom förordar jag i förhållande till utredningens förslag vissa mindre

jämkningar beträffande befattningshavarnas löneställning samt uppdelning

å ordinarie och icke-ordinarie, på sätt närmare framgår vid jämförelse mellan

den av utredningen föreslagna personalstaten och sammanställningen av

det av mig framlagda förslaget.

För närvarande finnas — örn jag bortser från lanträntmästaren å övergångsstat

i Norrbottens län och skrivbiträdesbefattningen i lönegraden B 2

i Jönköpings län — 1,008 stadigvarande befattningshavare, därav 468 ordinarie.

Utredningens förslag ökar det totala antalet befattningshavare till

1,038, därav 638 ordinarie. Enligt mitt förslag åter kommer antalet stadigvarande

befattningshavare att uppgå till 1,029, därav 625 ordinarie, vilket

sålunda innebär en ökning av totalantalet befattningshavare med 21 och

samtidigt en ökning av de ordinarie tjänstemännens antal med icke mindre

än 157.

De icke-ordinarie befattningshavarna uppgå enligt mitt förslag till 404.

I förhållande till utredningens förslag har jag beträffande denna personal

vidtagit de förändringar, som framgå av följande sammanställning. För att

underlätta jämförelsen har jag bibehållit biträdesbefattningarna uppdelade å

avdelningar. Med siffror inom parentes har angivits utredningens förslag, i

de fall avvikelse skett.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Sammanställning av departementschefens förslag rörande icke

ordinarie befattningshavare.

Län

Landskansli

Landskontor

Gemensamt

Summa

1

Juris-

ter

Lands-

kans-

lister

Biträ-

den

Juris-

ter

Lands-

konto-

rister

Biträ-

den

Exp-

vakt

Tele-

fonist

Stockholms................

5(4)

10

2(4)

3(2)

4

10(8)

1(2)

1

36

Uppsala...................

2

3

1

1

2

2

1

—

12

Södermanlands.............

2

3

2

2

2

2

—

—

13

Östergötlands ..............

2

5

2

2

3

4

—

1

19

Jönköpings.................

2

4

2

1

3

4(3)

—

1

17

Kronobergs................

2

3

1

1

2

2

—

—

11

Kalmar....................

2

3

2

1

3

3(4)

1

1

16

Gotlands..................

1

1

—

—

2

1

i.

—

—

5

Blekinge...................

2

2

1

1

2

2

—

—

10

Kristianstads...............

2

4

1

1

3

3

1

1

16

Malmöhus.................

5(4)

6

4

3(2)

4

6

-(1)

2

30

Hallands..................

2

2

1

1

2

2

—

1

11

Göteborgs o. Bohus.........

3(2)

7

4

3(2)

3

5

1

1

27

Älvsborgs..................

2

6

2

2

3

4

1

1

21

Skaraborgs ................

2

4

1

2

3

2

—

—

14

Värmlands ................

2

5

2

1

3

3

—

1

17

Örebro....................

2

3

2

2

2

2

—

—

13 ;

; Västmanlands..............

2

3

1

2

2

2

—

—

12

Kopparbergs...............

2

5

2

2

3

4(3)

—

—

18

Gävleborgs ................

2

5

2

2

3

3

1

1

19 !

Västernorrlands............

2

6

3

3(2)

3

3(4)

1

1

22 1

Jämtlands.................

2

4

1

2

3

2

—

—

14

Västerbottens..............

2

3

2

2

3

3

1

1

17

Norrbottens................

2

3

1(2)

2

3

2

—

1

14

Summa

54

100

| 42

42

| 66

76

9

15

404

Vid bifall till den av mig förordade utökningen av befattningarna i lönegraden

B 21 torde å övergångsstat böra uppföras en länsbokhållartjänst

av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län. Antalet länsbokhållare av

2:a klass därstädes utgör nämligen för närvarande två, men skulle enligt

mitt förslag nedsättas till en. Förekomsten av denna å övergångsstat uppförda

tjänst bör dock icke få föranleda, att antalet juristbefattningar vid

landskontoret utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiger det av mig förordade.

Därest, på sätt jag föreslagit, någon uppdelning av biträdesbefattningarna

i lönegraden B 7 å länsstyrelsernas olika avdelningar icke kommer till

stånd, erfordras icke överflyttning å övergångsstat av de av utredningen därtill

föreslagna kameralbiträdesbefattningarna. Däremot bör i enlighet med

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

utredningens förslag å övergångsstat uppföras den nuvarande skrivbiträdes - befattningen i Jönköpings län. I personalförteckningen bör emellertid anmärkas,

att en av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna

vid nämnda länsstyrelse skall hållas obesatt, så länge ifrågavarande skrivbiträde

kvarstår i tjänst.

Vid fördelningen länsstyrelserna emellan av de stadigvarande befattningarna

har jag ansett angeläget att i möjligaste mån följa de av utredningen uppgjorda

typorganisationerna. De yrkanden, som från skilda länsstyrelser

framkommit rörande avvikelser härifrån, har jag därför icke funnit mig

i vidare mån än av det anförda följer böra tillstyrka. Skulle på grund av

tillfälliga omständigheter ökat personalbehov inställa sig, lärer detta få prövas

i vanlig ordning.

Anslagsberäkningen.

Med hänsyn till det vidlyftiga administrativa förfarande, som måste föregå

ikraftträdandet av de av mig förordade ändringarna beträffande länsstyrelsernas

arbetsformer, finner jag mig nödsakad föreslå, att den gällande ordningen

lämnas i huvudsak orubbad till och med utgången av innevarande

år. Med avseende å anslagsberäkningen betyder detta, att personalens nuvarande

antal och löneplacering måste läggas till grund för uppskattningen av

medelsbehovet för tiden 1 juli—31 december 1937 samt att de av mig föreslagna

personal- och avlöningsförändringarna bliva avgörande för samma

uppskattning för återstoden av budgetåret.

I det följande skall jag med utgångspunkt från gällande avlöningsstat för

länsstyrelserna upptaga de olika posterna var för sig till granskning.

Anslagsposten till avlöningar till landshövdingarna är för

närvarande uppförd med 494,600 kronor. Efter avräkning av familjepensionsavdragen,

tillhopa 16,100 kronor, bör posten för nästa budgetår upptagas

med (494,600— 16,100) 478,500 kronor.

Till avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat

är i gällande avlöningsstat uppfört ett belopp av 2,930,000 kronor. Efter avdrag

av sammanlagda beloppet av familjepensionsavdragen, i runt tal 95,000

kronor, erhållas 2,835,000 kronor. Då till avlöningar till ifrågavarande befattningshavare

enligt den av mig förordade personalorganisationen efter vederbörliga

pensionsavdrag åtgår 3,385,000 kronor, bör å avlöningsstaten uppföras

hälften av (2,835,000 + 3,385,000) 6,220,000 kronor eller 3,110,000

kronor.

Till avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat

bör uppföras oförändrat belopp eller 4,300 kronor.

I utredningens förslag har upptagits en anslagspost till avlöningar till

övriga tjänstemän å övergångsstat. En dylik post bör ock ingå

i den nya avlöningsstaten. Under densamma böra beräknas medel till en länsbokhållare

av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län och ett skrivbiträde

i Jönköpings län. Posten bör därför upptagas med hälften av 9,200 kronor

eller 4,600 kronor.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

109

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj: t, är för närvarande uppförd med 7,000 kronor.

Från posten bestridas ersättningar till sakkunniga för biträde åt länsstyrelserna

vid utredningar m. m. Utredningen föreslår, att härför beräknas

ett belopp av 15,000 kronor, enär knappheten å medel medfört, att länsstyrelserna

avhållas från anlitande av fackteknisk sakkunskap. Jag är för

min del beredd tillstyrka, att 10,000 kronor beräknas för ändamålet under

nästa budgetår.

I det föregående har jag redogjort för utredningens förslag rörande arvoden

m. m. till försvarsassistenterna ävensom för de yttranden, som avgivits över

förslaget. Jag har därvid förklarat mig anse, att den av utredningen förordade

anordningen i princip bör följas. Befattningshavarna böra sålunda benämnas

försvarsassistenter och icke, såsom från några håll föreslagits, militärassistenter

samt förordnas av Kungl. Majit för viss tid.

Liksom utredningen anser jag, att arvodet till försvarsassistenterna bör

göras rörligt. Årsarvodet synes mig lämpligen böra bestämmas till 800 kronor

och dagarvodet till 8 kronor. Därigenom skulle assistenterna vid tjänstgöring

under helt år komma upp till ungefär samma ersättning, som utgår

till flertalet rullföringsbefälhavare, vilket jag finner lämpligt. Dyrtidstillägg

bör i enlighet med utredningens förslag icke utgå å års- och dagarvoden.

Mot utredningens förslag rörande ersättning under resor har jag icke något

att erinra. Efter samråd med chefen för finansdepartementet förordar jag,

att den föreslagna ändringen av 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsreglementet

vidtages.

Vid uppskattningen av medelsbehovet för avlönande av försvarsassistenterna

har jag utgått från inhämtade upplysningar rörande den ungefärliga

tid, varunder behov av assistenter för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 beräknas

föreligga. Med ledning av dessa uppgifter och i anslutning till de av

mig förordade grunderna för arvodenas bestämmande beräknar jag medelsbehovet

till 60,000 kronor. På grund av den osäkerhet, som måste vidlåda

förhandsberäkningarna rörande tiden för assistenternas anlitande, anser jag

mig emellertid böra förorda, att posten anvisas förslagsvis.

Till arvode och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, bör alltså

för nästa budgetår beräknas ett belopp av (10,000 + 60,000) 70,000 kronor,

uppdelat med 10,000 kronor å en post till ersättning till sakkunniga till

biträde vid utredningar m. m. och med 60,000 kronor å en post till ersättning

till försvarsassistenter.

I gällande avlöningsstat är till grundavlöningar m. m. till ö vrig

icke-ordinarie personal upptaget ett belopp av 1,370,000 kronor.

Frånräknas 60 procent av familjepensionsavdragen, i runt tal 10,000

kronor, erhålles ett belopp av 1,360,000 kronor.

För nästa budgetår uppskattar utredningen posten till 1,110,000 kronor.

Utredningen bar därvid icke räknat med familjepensionsavdrag. Frånräknas

60 procent av dessa, i runt tal 15,000 kronor, uppgår posten till 1,095,000

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kronor. Vid bifall till de av mig förordade ändringarna av utredningens förslag

rörande den icke-ordinarie personalen bör sistnämnda belopp dels minskas

med 5,000 kronor, dels ock höjas med 50,000 kronor i anledning av mitt

förslag rörande extra ordinarie länsassessorer. Härvid erhålles 1,140,000 kronor.

För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (1,360,000 + 1,140,000)

2.500.000 kronor eller 1,250,000 kronor.

Till avlöningsförhöjningar m. m. till övrig icke-ordinarie

personal bör beräknas hälften av det nuvarande beloppet,

50.000 kronor, och hälften av det av utredningen föreslagna, 81,000 kronor,

eller i runt tal 66,000 kronor.

Det i gällande avlöningsstat upptagna beloppet av 124,000 kronor till a vlöningsförstärkning

till landssekreterare och landskamrerare

bör i den nya avlöningsstaten upptagas oförändrat.

I gällande avlöningsstat är vidare upptagen en post till provisoriskt

dyrortstillägg. Från denna post bör för nästa budgetår bestridas lönekompensation

till extra ordinarie befattningshavare i anledning av familjepensioneringen.

Postens beteckning bör därför ändras till provisoriskt dyrortstillägg

m. m.

Utredningen beräknar posten till 35,500 kronor, medan i gällande avlöningsstat

upptagits 23,300 kronor. Vid tillägg av de förut under posten till

grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal angivna familjepensionsavdragen

uppgå nämnda belopp till 50,500 respektive 33,300 kronor.

För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (50,500 + 33,300)

83,800 kronor eller 41,900 kronor, vilket belopp för avrundning av avlöningsstatens

slutsumma synes böra jämkas till 42,600 kronor.

Då tillfällig löneförbättring till lanträntmästaren i Norrbottens län icke vidare

skall utgå, bör posten till tillfällig löneförbättring till en

lanträntmästare icke medtagas i den nya avlöningsstaten.

Länsstyrelsernas avlöningsstat kommer sålunda att vid bifall till vad jag

här förordat sluta å (478,500 + 3,110,000 + 4,300 + 4,600 + 70,000 +

1.250.000 + 66,000 + 124,000 + 42,600) 5,150,000 kronor. För innevarande

budgetår har anvisats 5,004,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för länsstyrelserna,

att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lil

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Län

Löne-

grad

B 30

Löne- grad

B 27

Löne-

grad

B 24

Löne-

grad

B 21

Löne-

grad

B 15

Löne-

grad

B 7

Löne- grad

B 5

Löne-

grad

B 4

CA

cd

2f r

|§

3 T

3

pr

§ r

P P

5= t

CD

g r

i £

CA 3

O *?

•i

P

< - i_i P f-l

r, p 3

p cd

8

2 ö- ^ O

& 3* P:

Z. se» 3

“ CA

g g

£ 3

ris

ll P 3

jr 2. T

ET 5’

CA

CA

§ o1

t? pr r*

p sr

P* 3

Fr ^ ca

P g»

CA CD

TT HH

SS

Sitt

CA CA

<-+• ''

pr

© r

3 p

r* <-{

S o-

o. Ti

E?

o >5.

3 re

2 re

» Jj

TT ‘O

c re

g**

p

H 3

p: CA

Q* P:

CD 1

r+

o W

ö £

ca *a

< CD

P Q,

5"''

Ko

C 3

Is- si- *1

CD CA

Stockholms ....

i

1

2

2

1

2

1

12

6

1

5

3

12

Uppsala.......

i

1

2

1

1

—

—

4

4

1

2

1

2

Södermanlands.

i

1

2

1

1

1

—

5

4

1

2

1

3

Östergötlands ..

i

1

2

1

1

1

1

7

5

1

2

1

6

Jönköpings.....

i

1

2

1

1

1

1

6

4

1

2

1

3

Kronobergs____

i

1

2

1

1

—

—

4

4

1

2

1

2

Kalmar........

i

1

2

1

1

1

1

5

4

1

2

1

4

Gotlands......

i

1

—

1

1

—

—

1

2

1

2

1

1

Blekinge.......

i

1

2

1

1

—

—

3

4

1

2

1

2

Kristianstads...

i

1

2

1

1

1

1

4

4

1

2

1

3

Malmöhus.....

i

1

2

2

1

2

1

8

6

1

4

3

10

Hallands......

i

1

2

1

1

—

—

3

3

1

2

1

2

Göteb. o. Bohus

i

1

2

1

1

2

1

8

5

1

4

2

8

Älvsborgs ......

i

1

2

1

1

2

2

7

4

1

2

1

5

Skaraborgs.....

i

1

2

1

1

1

—

4

4

1

2

1

4

Värmlands.....

i

1

2

1

1

1

1

6

4

1

2

1

3

Örebro........

i

1

2

1

1

1

—

5

4

1

2

1

3

Västmanlands ..

i

1

2

1

1

—

—

4

4

1

2

1

3

Kopparbergs ...

i

1

2

1

1

1

1

6

4

1

2

1

5

Gävleborgs.....

i

1

2

1

1

1

1

6

4

1

2

1

5

Västernorrlands

i

1

2

1

1

2

1

7

5

1

3

1

6

Jämtlands.....

i

1

2

1

1

1

—

5

4

1

2

1

3

Västerbottens ..

i

1

2

1

1

1

1

5

4

1

2

1

5

Norrbottens....

i

1

2

1

1

2

1

5

4

1

2

1

3

Tjänstemän & övergångsstat.

Befattning

1 länsbokhållare av 2:a klass (Malmöhus län).....

1 skrivbiträde (Jönköpings län) .................

Lönegrad

. B 21

. B 2

Anin.: En av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna vid länsstyrelsen i

Jönköpings län skall hållas obesatt, så länge det å övergångsstat uppförda skrivbiträdet kvarstår

i tjänst;

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dels godkänna följande avlöningsstat för länsstyrelserna,

att tillämpas under budgetåret 1937/1938:

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

Avlöningsstat.

Avlöningar till landshövdingarna, förslagsvis kronor 478,500

Avlöningsstat.

1 landshövding (i Malmöhus

län)........ kronor 23,500

1 landshövding (i Göteborgs

och Bohus län) » 23,500

1 landshövding....... » 21,000

21 landshövdingar..... » 441,000

kronor 509,000

Avgå: pensionsavdrag, förslagsvis

................ » 30,500

kronor 478,500

Avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis .................... »

Avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat:
a.

Lön................ kronor 2,500

b. Ålderstillägg........ » 500

c. Tjänstgöringspennin
gar

.............. » 1,300 >

Avlöningar till övriga tjänstemän å övergångsstat,

förslagsvis .................... »

3,110,000

4,300

4,600

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit:

a. Ersättning till sakkunniga

till biträde

vid utredningar m m. kronor 10,000

b. Ersättning till för
svarsassistenter,

förslagsvis

............ » 60,000 ,

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar

m. m...............kronor 1,250,000

b. Avlöningsförhöjnin
gar

m. m., förslagsvis » 66,000 >

Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän:

a. Avlöningsförstärk
ning

till landssekreterare

och landskamrerare

.............. kronor 124,000

b. Provisoriskt dyrorts
tillägg

m. m., förslagsvis

................. » 42,600 ,

70,000

1,316,000

166,600

Summa förslagsanslag kronor 5,150,000

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

113

dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av .. kronor 5,150,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Vinell.

Bihang till riksdagens protokoll 19.''I7.

1 sami. Nr 178.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Bilaga A.

Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under budgetåret

1934/1935.

Län

Landssed.

och

landskamr.

Länsass.

länsnot.

länsbokh.

Landskansl

och

landskont.

övriga

befattn.-

havare

Summa

Totalsumma

Härav

taxe-

rings-

uppdrag

3

4

5

3

4

5

3

4

5

3

4

5

3

4

5

T.N.

P.N.

Stockholms......

5

1

13

1

8

26

2

28

14

1

Uppsala .........

4

2

13

1

11

10

38

1

2

41

8

13

Södermanlands ...

21

6

2

23

5

28

3

3

Östergötlands ....

5

26

1

2

13

4

6

1

3

50

2

9

61

16

11

Jönköpings ......

4

16

1

3

10

30

1

3

34

9

Kronobergs......

1

13

2

11

3

1

25

2

4

31

5

3

Kalmar..........

4

11

1

12

2

1

5

32

3

1

36

14

Gotlands.........

4

1

2

4

8

1

1

16

2

3

21

4

1

Blekinge ........

3

14

13

1

30

1

31

10

4

Kristianstads.....

3

20

11

34

34

13

7

Malmöhus .......

10

1

3

39

3

20

1

26

2

95

2

8

105

20

30

Hallands.........

8

2

13

10

10

1

1

41

3

1

45

13

7

Göteborgs o. Bohus

4

2

38

2

1

20

2

1

11

1

73

6

3

82

26

7

Älvsborgs ........

4

1

24

4

2

13

41

5

2

48

12

9

Skaraborgs.......

5

2

20

1

1

16

1

6

1

47

2

4

53

12

14

Värmlands.......

6

1

11

2

11

28

3

31

11

2

örebro..........

4

14

2

7

25

2

27

11

2

Västmanlands____

1

3

11

4

6

1

1

18

8

1

27

10

Kopparbergs.....

2

4

1

11

6

12

1

26

10

1

37

9

2

Gävleborgs ......

3

13

3

12

2

1

28

5

1

34

10

9

Västernorrlands ..

3

1

19

3

5

1

28

3

1

32

10

5

Jämtlands.......

8

1

15

4

1

9

32

5

1

38

7

6

Västerbottens ....

3

2

9

2

8

20

4

24

5

6

Norrbottens......

3

1

13

3

7

23

4

27

6

3

Summa

97

18

18

4011

44 |

17 |

256

10 |

121

76

»1

»1

8291

75 |

511

9551

258 |

145

Förklaring.

Kolumn 3 avser vid sidan av tjänsten innehavd befattning eller erhållet uppdrag, avlönat av

statsmedel eller eljest av offentlig natur.

Kolumn 4 avser innehavd befattning i verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj

eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag det

vara må.

Kolumn 5 avser uppgift å utövat förvärvsarbete (Frivillig uppgift).

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178-

115

Bilaga B.

Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under budget

Äret 1934/1935 m. m.

r a n

O

O

^ r

so

so 3

Länsassessorer

länsnotarier

länsbokhållare

Landskanslister och

landskontorister

Övriga befattnings- havare

Summa befatt- ningshavare

Befattningshavare

med uppdrag i %

av hela antalet

Antal uppdrag per

befattningshavare

med bisysslor

K g.

g*

J-J

hela

an-

talet

med

upp-

drag

utan

upp-

drag

Stockholms .................

2

10

8

87

20

67

23.0

1.4

Uppsala ....................

2

7

5

7

33

21

12

63.6

1.9

Södermanlands..............

—

7

2

—

34

9

25

26.5

3.1

Östergötlands ...............

2

8

10

8

51

28

23

54.9

2.2

Jönköpings..................

1

8

9

—

39

18

21

46.1

1.9

Kronobergs..................

1

6

9

1

31

17

14

54.8

1.8

Kalmar.....................

2

6

10

3

39

21

18

53.8

1.7

Gotlands....................

2

2

4

—

18

8

10

44.4

2.6

Blekinge....................

1

6

7

1

28

15

13

53.6

2.1

Kristianstads................

2

9

7

—

35

18

17

51.4

1.9

Malmöhus ..................

2

12

11

22

77

47

30

61.0

2.2

Hallands....................

2

6

4

7

31

19

12

61.3

2.4

Göteborgs och Bohus........

2

13

15

6

61

36

25

59.0

2.3

Älvsborgs ...................

2

10

8

—

50

20

30

40.0

2.4

Skaraborgs..................

2

7

9

8

39

26

13

66.6

2.0

Värmlands..................

2

5

8

—

41

15

26

36.6

2.1

örebro......................

2

6

6

—

34

14

20

41.2

1.9

Västmanlands...............

2

6

4

1

35

13

22

37.1

2.1

Kopparbergs''................

2

6

8

2

47

18

29

38.3

2.1

Gävleborgs..................

2

•y

i

6

1

43

16

27

37.2

2.1

Västernorrlands.............

2

9

4

1

51

16

35

31.4

2.0

Jämtlands ..................

2

7

6

—

38

15

23

39.5

2.5

Västerbottens................

2

4

3

—

42

9

33

21.4

2.7

Norrbottens.................

2

8

5

—

34

15

19

44.1

1.8

Summa

43

175

168

68

1018

454

564

44.6

2.1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga C.

Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda tjänstemän beträffande uppdrag

i taxeringsnämnd för 1936.

Län

Antal tjänste- män med

uppdrag i

taxerings- nämnd

Antal tjänstemän, som för uppdragets fullgörande

för egen del använt nedanstående antal timmar

Antal tjänstemän som

delvis använt

under

100

100-

199

200-

299

300-

399

400-

499

500-

599

600—

699

700-

799

800—

899

tjänste-

tid

semes-

ter

tjänst-

ledighet

använt

biträde

Stockholms........................

13

2

2

3

1

2

2

1

ii

1

10

Uppsala ..........................

8

1

1

1

1

3

1

4

7

—

8

Södermanlands ....................

5

1

2

2

3

5

—

4

Östergötlands......................

17

1

1

8

3

2

1

1

10

14

4

13

Jönköpings........................

10

1

2

6

1

4

2

—

7

Kronobergs.......................

7

5

2

1

7

—

6

Kalmar...........................

14

1

3

1

2

2

3

1

1

11

8

—

7

Gotlands..........................

5

1

3

1

3

1

—

4

Blekinge..........................

12

1

1

5

4

1

9

10

1

8

Kristianstads......................

12

1

1

8

2

8

12

—

9

Malmöhus ........................

21

8

5

4

2

1

1

8

20

2

18

Hallands..........................

14

3

3

1

5

1

1

8

6

2

4

Göteborgs och Bohus ..............

22

2

4

4

7

5

3

14

4

13

Älvsborgs ........................

11

1

3

1

3

1

1

1

3

10

—

7

Skaraborgs........................

11

1

6

2

1

1

8

10

1

7

Värmlands........................

9

2

2

1

1

3

1

8

8

8

örebro............................

10

1

1

2

2

1

3

2

6

4

8

Västmanlands ....................

11

2

1

1

2

5

6

8

_

6

Kopparbergs ......................

9

2

2

1

2

1

1

—

5

7

9

Gävleborgs........................

10

1

1

1

1

5

1

1

6

—

7

Västernorrlands....................

9

1

2

3

3

_

6

6

8

Jämtlands ........................

8

2

2

3

1

7

1

5

5

Västerbottens......................

5

2

2

1

2

2

1

2

Norrbottens .......................

3

1

1

1

—

1

3

3

Summa

256

15

22

53

55

53

35

18

3

2

102

180

49

181

Kungl. Majlis proposition nr 178■

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 178-

117

Bilaga D.

Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.

Län

Jurister

Landskanslist-

befattningar

Biträdes-

befattningar

Total-

ord.

icke

ord.

s:a

ord.

icke

ord.

s:a

ord.

icke

ord.

s:a

Gotlands..............

2

1

3

1

1

2

2

—

2

7

Blekinge.............1

Hallands .............|

Kronobergs...........1

3

2

5

3

2

5

2

1

3

13

Uppsala..............>

Västmanlands ........]

3

2

5

4

3

7

2

1

3

15

Kristianstads .........1

Skaraborgs ...........J

4

2

6

4

4

8

2

1

3

17

Jämtlands.............

4

2

6

5

4

9

2

1

3

18

Södermanlands........|

Kalmar ..............1

4

2

6

5

3

8

2

2

4

18

örebro ...............|

Västerbottens.........]

4

2

6

5

3

8

3

2

5

19

Norrbottens............

5

2

7

5

3

8

2

2

4

19

Jönköpings.............

4

2

6

6

4

10

2

2

4

20

Värmlands.............

4

2

6

6

5

11

2

2

4

21

Kopparbergs..........1

Gävleborgs ...........J

4

2

6

6

5

11

3

2

5

22

Östergötlands...........

4

2

6

7

5

12

3

2

5

23

Älvsborgs..............

5

2

7

8

6

14

3

2

5

26

Västernorrlands........

5

2

7

8

6

14

4

3

7

28

Göteborgs o. Bohus____

6

2

8

8

7

15

6

4

10

33

Malmöhus..............

7

4

11

8

6

14

6

4

10

35

Stockholms ............

7

4

11

12

10

22

6

4

10

43

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl Maj:ts proposition nr 178.

Bilaga E.

Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren.

Län

Jurister

Landskontorist-

befattningar

Biträdes-

befattningar

Total-

ord.

icke

ord.

s:a

ord.

icke

ord.

s:a

ord.

icke

ord.

s:a

s:a

Gotlands...............

2

_

2

2

2

4

1

1

2

8

Hallands ..............

3

1

4

3

2

5

2

2

4

13

Blekinge .............]

Kronobergs ..........>

3

1

4

4

2

!

6

2

2

4

14

Uppsala..............1

Södermanlands .......|

1 Västmanlands ........;

3

2

5

4

2

6

3

2

5

16

I örebro ...............1

Jämtlands.............

3

2

5

4

3

7

3

2

5

j

17

Skaraborgs.............

3

2

5

4

3

7

4

2

6

18

Kristianstads .........I

Jönköpings ...........>

4

1

5

4

3

7

4

3

7

19

Värmlands ...........)

Norrbottens............

4

2

6

4

3

7

4

2

6

19

Kalmar................

4

1

5

4

3

7

4

4

8

20

Västerbottens.........1

4

2

6

4

3

7

4

3

7

20

Gävleborgs ...........|

Kopparbergs..........

4

2

6

4

3

7

5

3

8

21

Älvsborgs..............

5

2

7

4

3

7

4

4

8

22

Östergötlands..........

4

2

6

5

3

8

5

4

9

23

Västernorrlands........

5

2

7

5

3

8

5

4

9

24

Göteborgs o. Bohus ....

5

2

7

5

3

8

6

5

11

26

Malmöhus.............

5

2

7

6

4

10

8

6

14

31

Stockholms............

5

2

7

6

4

10

11

8

19

36

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

119

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen........................................................ 1

Inledning............................................................ 2

Allmän översikt över utredningens förslag.............................. 4

Brister i den nuvarande organisationen ................................ 7

Utredningen 8. — Yttranden 30. — Departementschefen 34.

Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas arbetssätt .............. 37

1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.................... 37

Utredningen 37. — Yttranden 41. — Departementschefen 46.

2. Beslutanderätten................................................ 48

Utredningen 48. — Yttranden 52. — Departementschefen 54.

3. Föredragningens ordnande m. m................................. 54

Utredningen 54. — Yttranden 62. — Departementschefen 66.

4. Inbetalning av medel till länsstyrelserna m. m..................... 69

Utredningen 69. — Yttranden 72. — Departementschefen 73.

5. Vissa organisationsfrågor i övrigt................................ 73

Utredningen 73. — Yttranden 75. — Departementschefen 75.

Personalens löneställning m. m......................................... 76

1. Ordinarie befattningshavare...................................... 76

Utredningen 76. — Yttranden 82. — Departementschefen 87.

2. Icke-ordinarie personal .......................................... 89

Utredningen 89. — Yttranden 95. — Departementschefen 96.

Personalens antal .................................................... 97

Utredningen 97. — Yttranden 101. — Departementschefen 103.

Anslagsberäkningen .................................................. 108

Hemställan.......................................................... 110

Bilaga A. Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under

budgetåret 1934/1935 .................................... 114

B. Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under

budgetåret 1934/1935 m. m............................... 115

C. Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda

tjänstemän beträffande uppdrag i taxeringsnämnd för 1936.. 116

D. Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.. 117

E. Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren .. 118

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:389 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner. a2 i texten
  2. 2LU 1937:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 44 § och 81 § 4 mom. lagen den 4 juni 1918 s. 5 i texten
  3. SU 1937:162 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten