Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar

1937-03-05 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:179, Angående ersättning till vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ersättning

till vissa personer i anledning av ådragna

yrkessjukdomar; given Stockholms slott den 5 mars

1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna Ilo—5:o hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inf ör Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet d

Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående

ersättning till vissa i det följande angivna personer i anledning av ådragna

yrkessjukdomar samt anför:

Frågor hava uppkommit om beredande av ersättning till vissa personer,

som i arbete ådragit sig yrkessjukdomar, för vilka enligt gällande lagstiftning

ersättning icke kan utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 179.

005 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 179.

Jag anser mig böra i korthet redogöra för de bestämmelser i lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar, vilka i förevarande hänseende äro av

betydelse, ävensom för vissa därmed sammanhörande spörsmål.

1929 års lag.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930.

Enligt 1 § skulle den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete vore försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall,

anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller

till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa i paragrafen uppräknade

ämnen eller fysikaliska orsaker, bland annat röntgenstrålar eller

radium.

I ikraftträdelsebestämmelserna föreskrevs emellertid, att lagen icke skull©

äga tillämpning i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari

1930, och ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest

arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där arbetarna vore utsatta för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen.

I det förslag till lag, som framlagts av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen, hade upptagits bestämmelse, att lagen

skulle träda i kraft den 1 januari 1930 men att den icke skulle äga tillämpning

i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag. Som motiv

härtill anfördes (prop. 184/1929, sid. 70): »Enligt de principer, som hittills

följts med avseende å hithörande lagstiftning, torde lagen böra tillämpas

endast å sådan sjukdom, som yppats efter lagens ikraftträdande.» — I fråga

örn yrkessjukdom, som yppats före lagens ikraftträdande nämndes intet i

propositionen i ämnet eller i det däröver av andra lagutskottet avgivna utlåtandet

(nr 40). Däremot diskuterades vissa spörsmål rörande sjukdom,

som yppats efter ikraftträdandet.

Lagändring år 1930.

Vid 1930 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 161 av mig

m. fl. och II: 254 av herr Olsson i Mellerud m. fl., att tillämpningen av

lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar måtte utsträckas att omfatta

även silikos.

På förslag av andra lagutskottet (uti. nr 18) beslöt riksdagen antaga lagändring

beträffande 1 § av innehåll att stendamm upptogs bland de sjukdomsalstrande

ämnen och fysikaliska orsaker, som omfattades av lagstiftningen.

Övergångsbestämmelsen till riksdagens lagförslag hade —• i överensstämmelse

med övergångsbestämmelsen till 1929 års lag — följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931 men skall icke äga

tillämpning i fråga örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som

yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som

yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit syssel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

■Kungl. Majus proposition nr 179.

satt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsätta för inverkan av den

art, som framkallat sjukdomen.» Intet yttrades angående övergångsbestämmelsen.

— Lag angående ändrad lydelse av 1 § utfärdades därefter den 12

september 1930 (nr 335).

Lagändring år 1936,

I proposition nr 209 framlades för 1936 års riksdag förslag till vissa

ändringar i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, som inneburo,

bland annat, utvidgningar av lagens tillämpningsområde samt utsträckning

— i fråga örn yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan av stendamm

— av den då (i 3 §) föreskrivna tid av ett år, inom vilken arbetare före

dagen för yrkessjukdoms (med undantag för sjukdom, som framkallats genom

inverkan av röntgenstrålar eller radium, där motsvarande tid var tio år)

yppande skall hava varit sj^sselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen, för att ersättning

skulle kunna utgå. Beträffande stendamm föreslogs utsträckning

till tio år.

Propositionen grundades å förslag av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen. Ämbetsverken hade föreslagit följande övergångsbestämmelser

:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937, men skall i fråga örn

sådan sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tilllämpning,

därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens

ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro

utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

I fråga örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, skall bestämmelsen

i 3 § äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda

tiden av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av denna lag.

I yttrande över ämbetsverkens förslag anförde grov- och fabriksarbetareförbundet,

bland annat:

Förbundet erinrade örn att, när genom lagen den 12 september 1930

silikos förklarades från och med den 1 januari 1931 vara att hänföra till av

försäkringen omfattad yrkessjukdom, gränserna för lagens tillämplighet blivit

så snävt avgränsade, att arbetare, hos vilka sjukdomen yppats före lagens

ikraftträdande, icke erhållit ersättning för yrkessjukdom, oaktat de vid

ikraftträdandet och senare arbetat i samma företag, vari de ådragit sig sjukdomen.

Ingen tvekan om var dessa arbetare ådragit sig sjukdomen förelåge

således, och lagens bestämmelser att dessa arbetare icke skulle inrymmas

under densamma saknade därför motivering. Förbundet förordade,

att lagen tillfördes en bestämmelse örn att arbetare, som ådragit sig silikos

och fortfarande vore anställd vid det företag, där han ådragit sig sjukdomen,

skulle inrymmas i lagen, oavsett tidpunkten för sjukdomens yppande eller

när han upphörde med det farliga arbetet. Förbundet föreslog vidare, att

andra stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens lagförslag icke

måtte upptagas i den nya lagen.

I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över socialärenden

anförde jag:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Mot första stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens förslag,

vilket stycke är avfattat efter mönster av övergångsbestämmelserna till gällande

lag, synes ingen erinran vara att framställa. Förutom den ändring,

som föranletts av ändringen i 1 § sista stycket, har dock i departementsförslaget

vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits.

Däremot har jag icke ansett mig böra biträda vad ämbetsverken i andra

stycket föreslagit. Bestämmelsen ifråga skulle innebära, att den rörande

silikos i 3 § föreslagna utsträckta tiden icke skulle komma de arbetare till

godo, vilka väl varit sysselsatta i för silikos farligt arbete efter den 1

januari 1931 och således omfattats av försäkringen men vilka sedermera

upphört med det farliga arbetet före den 1 januari 1936. Jag vill erinra,

att jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag en arbetare, hos

vilken yrkessjukdom yppats efter lagens ikraftträdande, kunde erhålla full

ersättning enligt lagen även om arbetaren blott någon enda dag efter ikraftträdandet

varit sysselsatt i farlig verksamhet och det därför med visshet

kunde sägas att sjukdomen framkallats under tid, då försäkringen icke var

gällande. Vid jämförelse härmed synes det obilligt att nu av andra och

uteslutande formella skäl förvägra vissa arbetare, vilka när deras sjukdom

grundlädes vörö omfattade av försäkringen, möjligheten att göra deras rätt

enligt försäkringen gällande.

Att, såsom grov- och fabriksarbetareförbundet förordat, ur den av arbetsgivarna

bekostade försäkringen skulle bestridas ersättningar även åt arbetare,

hos vilka sjukdomen yppats redan innan försäkringen trädde i kraft,

synes däremot knappast kunna ifrågakomma. Mot en dylik bestämmelse

kan nämligen bland annat erinras, att det icke vore förenligt med själva

försäkringsbegreppet örn ersättning från försäkringen utginge för en sjukdom,

som varit känd redan innan försäkringen blivit gällande.

Riksdagen godkände propositionens lagförslag med tillägg av ett andra

stycke i övergångsbestämmelserna: »I fråga örn yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av stendamm, skall 3 § i nu gällande lag fortfarande

äga tillämpning, därest den i samma paragraf örn förmälda tiden av ett år

redan utlöpt den 1 januari 1937.» Emellertid hemställde därjämte riksdagen

i skrivelse (nr 278), att i fall då yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan

av stendamm, yppats under sådana omständigheter, att enligt det

tillägg till övergångsbestämmelserna, som antagits av riksdagen, rätt till

ersättning enligt lagen icke förelåge, Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder

för att bereda lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen, som skulle

hava utgått, därest lagen varit tillämplig.

Lag i ämnet av den lydelse riksdagen antagit utfärdades den 26 juni

1936 (nr 384).

Sistnämnda dag har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att på

lämpligt sätt bringa till allmän kännedom, att i fall, då på grund av sista

stycket i övergångsbestämmelserna till 1936 års lagändringar och 3 § i den

före den 1 januari 1937 gällande lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

ersättning enligt lagen icke kan beviljas, Kungl. Majit på ansökan

vill vidtaga åtgärder för att bereda vederbörande lika stor ersättning som

den, vilken skulle hava utgått, därest nämnda lagrum icke varit tillämpliga.

Ansökan skall insändas till riksförsäkringsanstalten, som, sedan utredning

verkställts, har att med eget yttrande avlämna densamma till Kungl. Majit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Yad i ärendet förekommit kar riksförsäkringsanstalten därefter bringat

till allmän kännedom genom ett av anstalten den 7 augusti 1936 utfärdat

meddelande.

Jag övergår härefter till närmare behandling av de fall, beträffande vilka

ersättning ifrågasättes skola utgå.

l:o—4:o.

I en till socialdepartementet inkommen den 26 januari 1937 dagtecknad skrift

hava porslinsfabriksarbetarna Emil Efraim Eklund, Gustaf Efraim

Karlsson, Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson

— ävensom John Elias Karlsson, varom dock nu icke är fråga — alla i

Gustavsberg, uppgivit, att de under anställning vid Gustavsbergs porslinsfabrik

drabbats av sjukdomen silikos. Pettersson hade sedermera på grund

av sjukdomen måst avbryta arbetet den 30 december 1931 och Geschvindt

i maj 1936. De övriga vore fortfarande anställda vid det företag, hos vilket

de ådragit sig sjukdomen. I skrivelsen har vidare framhållits, bland annat:

Yi ha icke erhållit någon ersättning i anledning av sjukdomen. Anledningen

till att vi icke erhöllo ersättning var, att vi den 22 december 1930

anmodades av arbetsgivaren att låta undersöka oss av läkare vid serafimerlasarettet

i Stockholm, varvid sjukdomen blev konstaterad någon vecka före

den 1 januari 1931, då lagen den 12 september 1930, varigenom sjukdomen

silikos infördes i lagen örn yrkessjukdomar, trädde i kraft.

Genom lagändringen den 26 juni 1936 hoppades vi att komma i åtnjutande

av ersättning för yrkessjukdom. Enligt vad som framgår av riksförsäkringsanstaltens

meddelande den 7 augusti 1936 angående nämnda lagändring, visar

det sig, att våra förhoppningar icke infriats, då lagändringens retroaktivitet

beträffande silikos icke sträcker sig före den 1 januari 1931, således 9 dagar

efter det att vår sjukdom enligt lagens mening yppats.

I skrivelsen har hemställts, att åtgärder, på sätt som funnes lämpligt,

måtte vidtagas, så att den ersättning måtte utgå till sökandena, vilken skulle

hava tillkommit dem, örn deras sjukdom yppats nio dagar senare än som

skett.

Framställning örn ersättning för yrkessjukdom har i fråga örn samtliga

förutnämnda arbetare ingivits till Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olyeksfall^försäkringsbolag

, varest arbetsgivaren—Aktiebolaget Gustavsbergs-Fabriks-Intressenter

— haft anställda arbetare försäkrade för yrkessjukdom.

I ärendet tillgängliga handlingar utvisa, att Eklund, Gustaf Efraim Karlsson

och Geschvindt varit porslinsformare samt Pettersson slamhusarbetare

ävensom att de varit anställda hos bolaget, Eklund (född 1885) sedan år 1898

(med avbrott under åren 1900—1905), Gustaf Efraim Karlsson (född 1878)

sedan år 1890, Geschvindt (född 1889) sedan år 1902 och Pettersson (född

1871) sedan år 1892.

Bolaget har genom beslut, meddelade beträffande Geschvindt den 20

oktober 1936, i fråga örn Pettersson den 3 november 1936 samt beträffande

Eklund, Gustaf Efraim Karlsson och John Elias Karlsson den 17 november

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5 Kungl. Maj-.ts proposition nr 17it.

1936, förklarat, att enär sjukdomen yppats år 1930, ersättning icke kunde

utgivas.

Besvär över bolagets beslut hava anförts hos för säkring srådet. Genom utslag

den 22 januari 1937 har rådet beträffande Geschvindt ej gjort ändring

i bolagets beslut. Utslag av samma innehåll har den 26 februari 1937 meddelats

i fråga örn Pettersson, Eklund och Gustaf Efraim Karlsson. Beträffande

de två sistnämnda har reservation anförts mot försäkringsrådets utslag

av tre ledamöter, som ansett, att sjukdomen stendammslunga icke kunde

anses yppad hos dem före den 1 januari 1931. — I utslag den 26 februari

1937 beträffande John Elias Karlsson har försäkringsrådet förklarat, att

stendammslunga icke kunde anses yppad hos honom före den 1 januari

1931 (en reservant).

Över skrivelsen den 26 januari 1937 hava utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet och medicinalstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten har yttrat:

Då det genom utslag av försäkringsrådet beträffande Eklund, Geschvindt,

Pettersson och Gustaf Efraim Karlsson fastslagits, att sjukdomen stendammslunga

yppats före den 1 januari 1931, föreligger för dem ej förutsättning

för tillämpning av kungl, brevet den 26 juni 1936 angående beredande i

vissa fall av ersättning av statsmedel i anledning av ifrågavarande sjukdom.

Ersättning för denna sjukdom synes sålunda icke kunna beredas sistnämnda

personer annat än efter särskild framställning till riksdagen. Enligt

anstaltens uppfattning måste alldeles särskilda skäl kunna åberopas för beredande

i visst fall av dylik ersättning vid sidan örn såväl gällande lag örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar som de genom förutnämnda kungl, brev särskilt

utfärdade bestämmelser. Beträffande ifrågavarande personer är emellertid

att märka, att de, enligt i den remitterade framställningen lämnade upplysningar,

omedelbart innan lagen den 12 september 1930 angående ändrad

lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

trädde i kraft, hänvisades att låta undersöka sig av läkare vid serafimerlasarettet

i Stockholm, varvid sjukdomen konstaterades. Riksförsäkringsanstalten

vill ifrågasätta, örn ej denna omständighet kan anses utgöra ett

sådant särskilt skäl, som bör föranleda åtgärder för beredande åt dem i

särskild ordning av ersättning i enlighet med grunderna i lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar.

Försäkringsrådet har -— efter anmärkning att dess yttrande icke avsåge

John Elias Karlsson, hos vilken stendammslunga icke yppats före den 1

januari 1931 — erinrat örn innehållet i 1936 års riksdagsskrivelse (nr 278) samt

Kungl. Maj:ts i anledning därav den 26 juni 1936 avlåtna brev till riksförsäkringsanstalten,

varefter anförts:

Förhållandena vid yrkessjukdomen stendammslunga hava sålunda varit av

sådan egenartad natur, att de med avseende å ersättning för sjukdomen föranlett

särskilda åtgärder.

I detta sammanhang anser sig rådet böra framhålla, att sjukdomen stendammslunga

visat sig erbjuda alldeles särskilda svårigheter vid bedömande

av frågan, när sjukdomen skall anses yppad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 179.

Det torde icke få anses uteslutet att, därest röntgenundersökning av

sökandena icke företagits före den 1 januari 1931, stendammslunga kommit

att anses såsom yppad först efter nämnda tidpunkt. Ifrågavarande fyra

sökande hava sålunda genom röntgenundersökningen kommit i sämre läge

än arbetare, likaledels behäftade med stendammslunga före den 1 januari

1931, vilka först senare blivit röntgenundersökta.

Denna ojämnhet vid lagens genomförande torde — med hänsyn jämväl

därtill att såsom förut anmärkts viss grupp av stendammslungsjuka beretts

möjlighet till ersättning av statsmedel — utgöra skäl, talande för tillmötesgående

av den gjorda ansökningen.

Rådet vill emellertid framhålla, att utgivande av ersättning till Eklund,

Gustaf Efraim Karlsson, Geschvindt och Pettersson såsom en konsekvens

torde böra medföra, att ersättning för stendammslunga av statsmedel jämväl

utgives till andra personer, som icke kunnat tillerkännas ersättning på

grund av förhållanden, likartade dem, som åberopats i förevarande ansökan.

Någon utredning angående antalet fall, som sålunda skulle komma ifråga,

har icke verkställts.

En ledamot av försälcringsrådet har förklarat, att nu ifrågavarande arbetare

icke kunde anses hava mera befogade anspråk på statsunderstöd än

andra arbetare, som vore behäftade med stendammslunga, vilken yppats

före den 1 januari 1931. En prövning av den föreliggande framställningen

borde därför leda till ett övervägande, huruvida och i vad mån statsunderstöd

kunde över huvud taget beredas arbetare, som vore behäftade med

tidigare yppad stendammslunga.

Medicinalstyrelsen har erinrat, att den föreliggande framställningen avsåge

retroaktiv tillämpning av lagen den 12 september 1930. Konstaterandet av

sjukdomen silikos hos sökandena hade visserligen skett endast 9 dagar före

det 1930 års lag trädde i kraft, men konsekvenserna av en utsträckt retroaktiv

lagtillämpning kunde bliva betydande och den stadgade gränsen måste

enligt styrelsens mening upprätthållas. Medicinalstyrelsen funne därför

icke skäl tillstyrka bifall till framställningen.

Departementschefen.

Hos de fyra porslinsfabriksarbetare, varom det i föreliggande ärende numera

är fråga, har genom en av dem själva icke påkallad undersökning

yrkessjukdomen stendammslunga konstaterats endast några dagar före den 1

januari 1931, då den lagändring trädde i kraft, varigenom ämnet stendamm

upptogs i yrkessjukdomslagen såsom sådant ämne, varav yrkessjukdom kan

framkallas. Då sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande, kan ersättning

jämlikt densamma icke utgå. En lagändring, varigenom ifrågavarande fall

skulle gå in under lagens bestämmelser, anser jag, på sätt jag i annat sammanhang

framhållit, icke böra ifrågakomma.

Jag har emellertid övervägt, huruvida icke ersättning skulle kunna beviljas

dessa arbetare i annan ordning. För att ersättning vid sidan av

gällande lag skall medgivas måste, såsom riksförsäkringsanstalten anfört,

alldeles särskilda skid kunna åberopas. Sådana starkt talande skäl av huma
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

nitär art föreligga emellertid enligt min mening i nu ifrågavarande fall. Jag

vill därför föreslå, att ersättning av statsmedel beredes berörda fyra porslinsfabriksarbetare

i anledning av den yrkessjukdom, vilken de ådragit sig, efter

samma grunder som örn gällande lag varit tillämplig å dem. Ersättningarna

torde böra utgå från ock med den 1 januari 1937.

Med anledning av vad i ärendet förekommit rörande konsekvenserna av

ett bifall till vad jag sålunda föreslagit, vill jag ej bestrida möjligheten av

att även framdeles fall kunna förekomma, beträffande vilka tillräckliga skäl

för framställning till riksdagen örn beviljande av ersättning kunna förebringas.

Jag har dock svårt att föreställa mig, att i något större antal fall

så säregna omständigheter skola kunna åberopas, som i de här förevarande.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj.t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till

l:o) Emil Efraim Eklund,

2:o) Gustaf Efraim Karlsson,

3:o) Karl Edvin Geschvindt och

4:o) Johannes Gottfrid Pettersson

må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättningar

från och med den 1 januari 1937 med belopp, som skulle

hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar varit å dem tillämplig.

5:o.

I en den 16 juni 1936 dagtecknad skrift har förra röntgensköterskan Anna

Viktoria Christianson lios Kungl. Maj:t gjort framställning örn statlig

pension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas till en början,

att Christianson är född den 20 november 1882 och alltså 54 år gammal;

att hon hade anställning såsom biträde vid röntgenbehandling samt röntgenfotografering

jämte framkallning å medicine doktor Tage Sjögrens privata

röntgeninstitut i Stockholm åren 1902—1921 samt å legitimerade läkaren

doktor Nils Hanssons privata röntgeninstitut därstädes under tiden

från och med den 1 januari 1922 till och med den 30 april 1928, vilken

sistnämnda dag hon på egen begäran lämnade sin anställning;

att hon under sin berörda tjänstgöring till följd av röntgenstrålning ådrog

sig röntgenskador (hudatrofier och hyperkeratoser) å båda händerna, vilka

skador synas hava uppträtt första gången i början av år 1913; samt

att ifrågavarande skador efter hand förvärrats och år 1933 resulterat i

uppkomsten av ett cancerliknande sår, vilket nödvändiggjort amputation av

vänstra handens pekfinger.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

I januari 1934 ingav Christianson till riksförsäkringsanstalten ansökan om

ersättning under åberopande av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Genom beslut den 14 februari 1934 förklarade riksförsäkringsanstalten

att, då ifrågavarande sjukdom yppats redan före den 1 januari 1930 samt

lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke vore tillämplig, örn sjukdomen

yppats före nyssnämnda dag, anstalten funnit ersättning enligt berörda

lag icke kunna tillerkännas Christianson.

Häröver anförde Christianson besvär hos försäkringsrådet. Vid besvären

fanns fogat ett intyg av förenämnde doktor Tage Sjögren, vari denne som

sin uppfattning uttalade, att den sjukdom, varav Christianson lede, finge

anses hava yppats först under år 1933 eller i och med uppkomsten av den

sårskada, som nödvändiggjorde amputation av vänstra handens pekfinger.

Intill denna tidpunkt hade hon nämligen kunnat obehindrat använda ifrågavarande

hand i sitt arbete. Doktor Sjögren holle ock för sannolikt, att

Christianson för all framtid bomme att lida av nedsatt arbetsförmåga genom

upprepade sårnader av liknande beskaffenhet, enär erfarenheten visat, att

verkningarna av röntgenbestrålningen fortsatte åratal efter det röntgenarbetet

avslutats.

Genom utslag den 7 september 1934 fann emellertid försäkringsrådet ej

skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut.

Av handlingarna inhämtas vidare, att pensionsnämnden i Stockholms

stads sjätte distrikt den 19 oktober 1935 avslagit en ansökan från Christianson

örn pension och därvid beräknat hennes årsinkomst för den närmaste

framtiden till över 400 kronor av hyresagentur.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr G. Nyblom i en inom andra kammaren

väckt motion, nr 556, att Christianson måtte tillerkännas en årlig

pension av 1,176 kronor jämte dyrtidstillägg, motsvarande pension till röntgensköterska

vid Stockholms stads sjukhus. I motionen framhölls bland

annat, att Christianson vore landets första röntgensköterska och att hennes

skador vore en följd av att man under de första åren av röntgenverksamheten

icke kommit till insikt örn de allvarliga faror för den behandlade, som

en ständig röntgenbestrålning medförde. Då Christianson sålunda offrat

sin hälsa »i det allmännas tjänst» under arbete för de sjuka, vore det enligt

motionärens uppfattning hårt, örn hon skulle lämnas helt utan hjälp av

det allmänna.

I utlåtande nr 20, punkt 17, anförde bankoutskottet beträffande ifrågavarande

motion följande.

Det i motionen framställda förslaget är av den art, att det undandrager

sig bedömande efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande

av pension eller understöd. Christianson har nämligen icke innehaft

anställning i statens tjänst, utan förslaget grundar sig på en önskan att

genom en statspension bringa hjälp åt Christianson, som offrat sin hälsa i

sjukvårdens tjänst. Ehuru utskottet funnit nu förevarande fall vara i hög

grad belijärtansvärt, har utskottet med hänsyn till ärendets säregna beskaffenhet

likväl icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den föreliggande motio
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 179. eos 37 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

nen. Enligt utskottets mening torde det i första hand böra ankomma på

Kungl. Majit att efter därom gjord framställning taga under omprövning,

huruvida och i vad mån förutsättningar kunna vara för handen för tillgodoseende

av motionens syfte.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens

åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda förekommit har Christianson i förenämnda

skrift hos Kungl. Majit gjort framställning örn en statlig pension

å enahanda belopp, som yrkats vid 1935 års riksdag. Utöver vad tidigare

anförts framhåller Christianson däri, att hennes fingrar steg för steg blivit

alltmer angripna utan att något hopp örn förbättring förefunnes, vadan

svårigheterna för henne att förskaffa sig sitt livsuppehälle ökats. Tillika

betonas, att några konsekvenser i form av liknande krav från andra röntgensköterskor

icke torde vara att befara, då enligt bifogat intyg av läkare vid

röntgenavdelningen å Ersta sjukhus i Sverige icke funnes någon från godkänd

sjuksköterskeskola utexaminerad sköterska, som erhållit röntgenskada

under sitt arbete å röntgenavdelning, med undantag av Christianson.

Till följd av remiss hava utlåtanden över framställningen avgivits av

medicinalstyrelsen den 23 juli 1936 och statskontoret den 14 september 1936.

Medicinalstyrelsen har funnit förevarande fall vara i hög grad behjärtansvärt

samt tillstyrkt årligt understöd med högsta möjliga belopp.

Statskontoret åter har ansett sig av principiella skäl och med hänsyn till

de oöverskådliga konsekvenser, som eljest skulle kunna bliva följden, böra

avstyrka bifall till framställningen.

Från riks för säkrings anstalten har vidare överlämnats en promemoria rörande

den ersättning, som skulle ha utgått till Christianson, därest lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å henne. Efter upplysning

att Christianson under sin anställning hos doktor Hansson haft en

årlig arbetsförtjänst av 3,600 kronor, varav 3,120 kronor i kontant lön och

återstoden i form av fritt husrum och lunch, har i promemorian anförts

huvudsakligen följande.

Vid besök å anstalten den 13 januari 1937 har Christianson uppgivit, att

hon sökt läkarbehandling för åkomman först den 22 februari 1933 å radiumhemmet.

I medio av samma år började sår uppstå i den genom röntgenskadorna

torra huden å vänster hand. Såret förvärrades så småningom och

radiumbehandling ägde rum den 3 november samma år. Ett par månader därefter

var detta sår läkt. I januari 1935 fick hon nytt sår. I februari 1935

amputerades vänstra pekfingret in på andra phalangen. Sårläkningen fördröjdes

genom varbildning till i maj. Sista behandlingen ägde rum den 9

maj 1935. I juni 1936 behandlades hon å radiumhemmet för uppkommen

hudåkomma å bålen, även den en följd av röntgen.

På grund av de avsevärda besvär, som hudatrofin å händerna medförde,

kunde hon icke utan mycket stor olägenhet hava händerna i vattnet. Hon

kan enligt uppgift fortfarande nätt och jämt tvätta sig utan att klåda och

irritation uppstå. Hon kan t. ex. icke heller sy, enär fingertopparna äro

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 179. 11

känslolösa och svårighet föreligger att fasthålla ett så fint föremål som

en nål.

Med hänsyn härtill har anstalten beträffande den ersättning, som skulle

hava utgått till Christianson, örn hon varit försäkrad enligt förenämnda lag,

ansett, att Christianson, efter erhållande av eventuellt viss tids sjukpenning

med 5: 50 kronor örn dagen saint ersättning för läkarvård, bort från tiden

omkring den 1 juli 1933 tillerkännas livränta efter en invaliditetsgrad av

50 procent, utgörande 1,000 kronor för år. Vid framtida ökning av denna

invaliditet skulle invaliditetsgraden i motsvarande mån ökas. Härutöver

skulle Christianson under alla omständigheter vara berättigad till sådan behandling,

som omförmäles i olycksfallsförsäkringslagen 6 § 2) b). Under de

tider, Christianson på grund av inträdande särskilda akuta sjukdomstillstånd

är i behov av behandling för dessa, skulle förutom ersättning för sådan

behandling livräntan kunna utbytas mot sjukpenning å högst 5:50 kronor

örn dagen.

Departementschefen.

Enligt min uppfattning föreligger i detta fall sådana i ordets egentliga

mening ömmande omständigheter, att det allmänna icke rimligen kan underlåta

att träda hjälpande emellan. Christiansons nedsatta arbetsförmåga är

en direkt följd av ett pioniärarbete i sjukvårdens tjänst, som utförts under

sådana betingelser, att ersättning skulle ha utgått jämlikt 1929 års lag örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar, därest icke övergångsbestämmelserna

lagt hinder i vägen. Av handlingarna bifogat int3rg att döma, synas ej heller

några allvarliga konsekvenser vara att förvänta, därest förevarande framställning

skulle bifallas. I sitt vid fjolårets riksdag avgivna utlåtande över den

då väckta motionen i ämnet fann ock bankoutskottet ifrågavarande fall vara

i hög grad behjärtansvärt, ehuru utskottet med hänsyn till frågans säregna

beskaffenhet ansåg, att densamma borde i första hand prövas av Kungl. Maj:t.

Under sådana förhållanden är jag, i likhet med medicinalstyrelsen, benägen

tillstyrka, att ersättning av statsmedel i någon form utgår till Christianson.

Lämpligast synes mig därvid vara, att Christianson beredes ersättning enligt

samma grunder, som skulle ha gällt, därest lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit tillämplig å henne. Jämlikt de i riksförsäkringsanstaltens

promemoria lämnade uppgifterna innebär detta i huvudsak, att Christianson

tillerkännes en livränta å 1,000 kronor för år, räknat från och med den

1 juli 1933. Skulle invaliditetsgraden ökas, kommer livräntan att i motsvarande

grad förhöjas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj: t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till förra röntgen sköterskan Anna Viktoria Christianson

må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättning

från och med den 1 juli 1933 med belopp, som skulle hava

utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit å henne tillämplig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Till vad föredraganden under punkterna l:o—5:o hem

ställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Vinell.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1937:44 Bankoutskottets utlåtande Nr 44 s. 7 i texten