Angående ersättning till vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar
1937-03-05 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:179, Angående ersättning till vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
1
Nr 179.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ersättning
till vissa personer i anledning av ådragna
yrkessjukdomar; given Stockholms slott den 5 mars
1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna Ilo—5:o hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inf ör Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet d
Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående
ersättning till vissa i det följande angivna personer i anledning av ådragna
yrkessjukdomar samt anför:
Frågor hava uppkommit om beredande av ersättning till vissa personer,
som i arbete ådragit sig yrkessjukdomar, för vilka enligt gällande lagstiftning
ersättning icke kan utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 179.
005 37 1
2
Kungl. Majus proposition nr 179.
Jag anser mig böra i korthet redogöra för de bestämmelser i lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, vilka i förevarande hänseende äro av
betydelse, ävensom för vissa därmed sammanhörande spörsmål.
1929 års lag.
Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930.
Enligt 1 § skulle den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete vore försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall,
anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller
till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa i paragrafen uppräknade
ämnen eller fysikaliska orsaker, bland annat röntgenstrålar eller
radium.
I ikraftträdelsebestämmelserna föreskrevs emellertid, att lagen icke skull©
äga tillämpning i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari
1930, och ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest
arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna vore utsatta för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen.
I det förslag till lag, som framlagts av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen, hade upptagits bestämmelse, att lagen
skulle träda i kraft den 1 januari 1930 men att den icke skulle äga tillämpning
i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag. Som motiv
härtill anfördes (prop. 184/1929, sid. 70): »Enligt de principer, som hittills
följts med avseende å hithörande lagstiftning, torde lagen böra tillämpas
endast å sådan sjukdom, som yppats efter lagens ikraftträdande.» — I fråga
örn yrkessjukdom, som yppats före lagens ikraftträdande nämndes intet i
propositionen i ämnet eller i det däröver av andra lagutskottet avgivna utlåtandet
(nr 40). Däremot diskuterades vissa spörsmål rörande sjukdom,
som yppats efter ikraftträdandet.
Lagändring år 1930.
Vid 1930 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 161 av mig
m. fl. och II: 254 av herr Olsson i Mellerud m. fl., att tillämpningen av
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar måtte utsträckas att omfatta
även silikos.
På förslag av andra lagutskottet (uti. nr 18) beslöt riksdagen antaga lagändring
beträffande 1 § av innehåll att stendamm upptogs bland de sjukdomsalstrande
ämnen och fysikaliska orsaker, som omfattades av lagstiftningen.
Övergångsbestämmelsen till riksdagens lagförslag hade —• i överensstämmelse
med övergångsbestämmelsen till 1929 års lag — följande lydelse:
»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931 men skall icke äga
tillämpning i fråga örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som
yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som
yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit syssel
-
3
■Kungl. Majus proposition nr 179.
satt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsätta för inverkan av den
art, som framkallat sjukdomen.» Intet yttrades angående övergångsbestämmelsen.
— Lag angående ändrad lydelse av 1 § utfärdades därefter den 12
september 1930 (nr 335).
Lagändring år 1936,
I proposition nr 209 framlades för 1936 års riksdag förslag till vissa
ändringar i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, som inneburo,
bland annat, utvidgningar av lagens tillämpningsområde samt utsträckning
— i fråga örn yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan av stendamm
— av den då (i 3 §) föreskrivna tid av ett år, inom vilken arbetare före
dagen för yrkessjukdoms (med undantag för sjukdom, som framkallats genom
inverkan av röntgenstrålar eller radium, där motsvarande tid var tio år)
yppande skall hava varit sj^sselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen, för att ersättning
skulle kunna utgå. Beträffande stendamm föreslogs utsträckning
till tio år.
Propositionen grundades å förslag av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen. Ämbetsverken hade föreslagit följande övergångsbestämmelser
:
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937, men skall i fråga örn
sådan sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tilllämpning,
därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens
ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro
utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.
I fråga örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, skall bestämmelsen
i 3 § äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda
tiden av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av denna lag.
I yttrande över ämbetsverkens förslag anförde grov- och fabriksarbetareförbundet,
bland annat:
Förbundet erinrade örn att, när genom lagen den 12 september 1930
silikos förklarades från och med den 1 januari 1931 vara att hänföra till av
försäkringen omfattad yrkessjukdom, gränserna för lagens tillämplighet blivit
så snävt avgränsade, att arbetare, hos vilka sjukdomen yppats före lagens
ikraftträdande, icke erhållit ersättning för yrkessjukdom, oaktat de vid
ikraftträdandet och senare arbetat i samma företag, vari de ådragit sig sjukdomen.
Ingen tvekan om var dessa arbetare ådragit sig sjukdomen förelåge
således, och lagens bestämmelser att dessa arbetare icke skulle inrymmas
under densamma saknade därför motivering. Förbundet förordade,
att lagen tillfördes en bestämmelse örn att arbetare, som ådragit sig silikos
och fortfarande vore anställd vid det företag, där han ådragit sig sjukdomen,
skulle inrymmas i lagen, oavsett tidpunkten för sjukdomens yppande eller
när han upphörde med det farliga arbetet. Förbundet föreslog vidare, att
andra stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens lagförslag icke
måtte upptagas i den nya lagen.
I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över socialärenden
anförde jag:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Mot första stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens förslag,
vilket stycke är avfattat efter mönster av övergångsbestämmelserna till gällande
lag, synes ingen erinran vara att framställa. Förutom den ändring,
som föranletts av ändringen i 1 § sista stycket, har dock i departementsförslaget
vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits.
Däremot har jag icke ansett mig böra biträda vad ämbetsverken i andra
stycket föreslagit. Bestämmelsen ifråga skulle innebära, att den rörande
silikos i 3 § föreslagna utsträckta tiden icke skulle komma de arbetare till
godo, vilka väl varit sysselsatta i för silikos farligt arbete efter den 1
januari 1931 och således omfattats av försäkringen men vilka sedermera
upphört med det farliga arbetet före den 1 januari 1936. Jag vill erinra,
att jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag en arbetare, hos
vilken yrkessjukdom yppats efter lagens ikraftträdande, kunde erhålla full
ersättning enligt lagen även om arbetaren blott någon enda dag efter ikraftträdandet
varit sysselsatt i farlig verksamhet och det därför med visshet
kunde sägas att sjukdomen framkallats under tid, då försäkringen icke var
gällande. Vid jämförelse härmed synes det obilligt att nu av andra och
uteslutande formella skäl förvägra vissa arbetare, vilka när deras sjukdom
grundlädes vörö omfattade av försäkringen, möjligheten att göra deras rätt
enligt försäkringen gällande.
Att, såsom grov- och fabriksarbetareförbundet förordat, ur den av arbetsgivarna
bekostade försäkringen skulle bestridas ersättningar även åt arbetare,
hos vilka sjukdomen yppats redan innan försäkringen trädde i kraft,
synes däremot knappast kunna ifrågakomma. Mot en dylik bestämmelse
kan nämligen bland annat erinras, att det icke vore förenligt med själva
försäkringsbegreppet örn ersättning från försäkringen utginge för en sjukdom,
som varit känd redan innan försäkringen blivit gällande.
Riksdagen godkände propositionens lagförslag med tillägg av ett andra
stycke i övergångsbestämmelserna: »I fråga örn yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av stendamm, skall 3 § i nu gällande lag fortfarande
äga tillämpning, därest den i samma paragraf örn förmälda tiden av ett år
redan utlöpt den 1 januari 1937.» Emellertid hemställde därjämte riksdagen
i skrivelse (nr 278), att i fall då yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan
av stendamm, yppats under sådana omständigheter, att enligt det
tillägg till övergångsbestämmelserna, som antagits av riksdagen, rätt till
ersättning enligt lagen icke förelåge, Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
för att bereda lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen, som skulle
hava utgått, därest lagen varit tillämplig.
Lag i ämnet av den lydelse riksdagen antagit utfärdades den 26 juni
1936 (nr 384).
Sistnämnda dag har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten att på
lämpligt sätt bringa till allmän kännedom, att i fall, då på grund av sista
stycket i övergångsbestämmelserna till 1936 års lagändringar och 3 § i den
före den 1 januari 1937 gällande lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
ersättning enligt lagen icke kan beviljas, Kungl. Majit på ansökan
vill vidtaga åtgärder för att bereda vederbörande lika stor ersättning som
den, vilken skulle hava utgått, därest nämnda lagrum icke varit tillämpliga.
Ansökan skall insändas till riksförsäkringsanstalten, som, sedan utredning
verkställts, har att med eget yttrande avlämna densamma till Kungl. Majit.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Yad i ärendet förekommit kar riksförsäkringsanstalten därefter bringat
till allmän kännedom genom ett av anstalten den 7 augusti 1936 utfärdat
meddelande.
Jag övergår härefter till närmare behandling av de fall, beträffande vilka
ersättning ifrågasättes skola utgå.
l:o—4:o.
I en till socialdepartementet inkommen den 26 januari 1937 dagtecknad skrift
hava porslinsfabriksarbetarna Emil Efraim Eklund, Gustaf Efraim
Karlsson, Karl Edvin Geschvindt och Johannes Gottfrid Pettersson
— ävensom John Elias Karlsson, varom dock nu icke är fråga — alla i
Gustavsberg, uppgivit, att de under anställning vid Gustavsbergs porslinsfabrik
drabbats av sjukdomen silikos. Pettersson hade sedermera på grund
av sjukdomen måst avbryta arbetet den 30 december 1931 och Geschvindt
i maj 1936. De övriga vore fortfarande anställda vid det företag, hos vilket
de ådragit sig sjukdomen. I skrivelsen har vidare framhållits, bland annat:
Yi ha icke erhållit någon ersättning i anledning av sjukdomen. Anledningen
till att vi icke erhöllo ersättning var, att vi den 22 december 1930
anmodades av arbetsgivaren att låta undersöka oss av läkare vid serafimerlasarettet
i Stockholm, varvid sjukdomen blev konstaterad någon vecka före
den 1 januari 1931, då lagen den 12 september 1930, varigenom sjukdomen
silikos infördes i lagen örn yrkessjukdomar, trädde i kraft.
Genom lagändringen den 26 juni 1936 hoppades vi att komma i åtnjutande
av ersättning för yrkessjukdom. Enligt vad som framgår av riksförsäkringsanstaltens
meddelande den 7 augusti 1936 angående nämnda lagändring, visar
det sig, att våra förhoppningar icke infriats, då lagändringens retroaktivitet
beträffande silikos icke sträcker sig före den 1 januari 1931, således 9 dagar
efter det att vår sjukdom enligt lagens mening yppats.
I skrivelsen har hemställts, att åtgärder, på sätt som funnes lämpligt,
måtte vidtagas, så att den ersättning måtte utgå till sökandena, vilken skulle
hava tillkommit dem, örn deras sjukdom yppats nio dagar senare än som
skett.
Framställning örn ersättning för yrkessjukdom har i fråga örn samtliga
förutnämnda arbetare ingivits till Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olyeksfall^försäkringsbolag
, varest arbetsgivaren—Aktiebolaget Gustavsbergs-Fabriks-Intressenter
— haft anställda arbetare försäkrade för yrkessjukdom.
I ärendet tillgängliga handlingar utvisa, att Eklund, Gustaf Efraim Karlsson
och Geschvindt varit porslinsformare samt Pettersson slamhusarbetare
ävensom att de varit anställda hos bolaget, Eklund (född 1885) sedan år 1898
(med avbrott under åren 1900—1905), Gustaf Efraim Karlsson (född 1878)
sedan år 1890, Geschvindt (född 1889) sedan år 1902 och Pettersson (född
1871) sedan år 1892.
Bolaget har genom beslut, meddelade beträffande Geschvindt den 20
oktober 1936, i fråga örn Pettersson den 3 november 1936 samt beträffande
Eklund, Gustaf Efraim Karlsson och John Elias Karlsson den 17 november
opaginerad Kontrollera mot PDF
(5 Kungl. Maj-.ts proposition nr 17it.
1936, förklarat, att enär sjukdomen yppats år 1930, ersättning icke kunde
utgivas.
Besvär över bolagets beslut hava anförts hos för säkring srådet. Genom utslag
den 22 januari 1937 har rådet beträffande Geschvindt ej gjort ändring
i bolagets beslut. Utslag av samma innehåll har den 26 februari 1937 meddelats
i fråga örn Pettersson, Eklund och Gustaf Efraim Karlsson. Beträffande
de två sistnämnda har reservation anförts mot försäkringsrådets utslag
av tre ledamöter, som ansett, att sjukdomen stendammslunga icke kunde
anses yppad hos dem före den 1 januari 1931. — I utslag den 26 februari
1937 beträffande John Elias Karlsson har försäkringsrådet förklarat, att
stendammslunga icke kunde anses yppad hos honom före den 1 januari
1931 (en reservant).
Över skrivelsen den 26 januari 1937 hava utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet och medicinalstyrelsen.
Riksförsäkringsanstalten har yttrat:
Då det genom utslag av försäkringsrådet beträffande Eklund, Geschvindt,
Pettersson och Gustaf Efraim Karlsson fastslagits, att sjukdomen stendammslunga
yppats före den 1 januari 1931, föreligger för dem ej förutsättning
för tillämpning av kungl, brevet den 26 juni 1936 angående beredande i
vissa fall av ersättning av statsmedel i anledning av ifrågavarande sjukdom.
Ersättning för denna sjukdom synes sålunda icke kunna beredas sistnämnda
personer annat än efter särskild framställning till riksdagen. Enligt
anstaltens uppfattning måste alldeles särskilda skäl kunna åberopas för beredande
i visst fall av dylik ersättning vid sidan örn såväl gällande lag örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar som de genom förutnämnda kungl, brev särskilt
utfärdade bestämmelser. Beträffande ifrågavarande personer är emellertid
att märka, att de, enligt i den remitterade framställningen lämnade upplysningar,
omedelbart innan lagen den 12 september 1930 angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
trädde i kraft, hänvisades att låta undersöka sig av läkare vid serafimerlasarettet
i Stockholm, varvid sjukdomen konstaterades. Riksförsäkringsanstalten
vill ifrågasätta, örn ej denna omständighet kan anses utgöra ett
sådant särskilt skäl, som bör föranleda åtgärder för beredande åt dem i
särskild ordning av ersättning i enlighet med grunderna i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Försäkringsrådet har -— efter anmärkning att dess yttrande icke avsåge
John Elias Karlsson, hos vilken stendammslunga icke yppats före den 1
januari 1931 — erinrat örn innehållet i 1936 års riksdagsskrivelse (nr 278) samt
Kungl. Maj:ts i anledning därav den 26 juni 1936 avlåtna brev till riksförsäkringsanstalten,
varefter anförts:
Förhållandena vid yrkessjukdomen stendammslunga hava sålunda varit av
sådan egenartad natur, att de med avseende å ersättning för sjukdomen föranlett
särskilda åtgärder.
I detta sammanhang anser sig rådet böra framhålla, att sjukdomen stendammslunga
visat sig erbjuda alldeles särskilda svårigheter vid bedömande
av frågan, när sjukdomen skall anses yppad.
7
Kungl. Majus proposition nr 179.
Det torde icke få anses uteslutet att, därest röntgenundersökning av
sökandena icke företagits före den 1 januari 1931, stendammslunga kommit
att anses såsom yppad först efter nämnda tidpunkt. Ifrågavarande fyra
sökande hava sålunda genom röntgenundersökningen kommit i sämre läge
än arbetare, likaledels behäftade med stendammslunga före den 1 januari
1931, vilka först senare blivit röntgenundersökta.
Denna ojämnhet vid lagens genomförande torde — med hänsyn jämväl
därtill att såsom förut anmärkts viss grupp av stendammslungsjuka beretts
möjlighet till ersättning av statsmedel — utgöra skäl, talande för tillmötesgående
av den gjorda ansökningen.
Rådet vill emellertid framhålla, att utgivande av ersättning till Eklund,
Gustaf Efraim Karlsson, Geschvindt och Pettersson såsom en konsekvens
torde böra medföra, att ersättning för stendammslunga av statsmedel jämväl
utgives till andra personer, som icke kunnat tillerkännas ersättning på
grund av förhållanden, likartade dem, som åberopats i förevarande ansökan.
Någon utredning angående antalet fall, som sålunda skulle komma ifråga,
har icke verkställts.
En ledamot av försälcringsrådet har förklarat, att nu ifrågavarande arbetare
icke kunde anses hava mera befogade anspråk på statsunderstöd än
andra arbetare, som vore behäftade med stendammslunga, vilken yppats
före den 1 januari 1931. En prövning av den föreliggande framställningen
borde därför leda till ett övervägande, huruvida och i vad mån statsunderstöd
kunde över huvud taget beredas arbetare, som vore behäftade med
tidigare yppad stendammslunga.
Medicinalstyrelsen har erinrat, att den föreliggande framställningen avsåge
retroaktiv tillämpning av lagen den 12 september 1930. Konstaterandet av
sjukdomen silikos hos sökandena hade visserligen skett endast 9 dagar före
det 1930 års lag trädde i kraft, men konsekvenserna av en utsträckt retroaktiv
lagtillämpning kunde bliva betydande och den stadgade gränsen måste
enligt styrelsens mening upprätthållas. Medicinalstyrelsen funne därför
icke skäl tillstyrka bifall till framställningen.
Departementschefen.
Hos de fyra porslinsfabriksarbetare, varom det i föreliggande ärende numera
är fråga, har genom en av dem själva icke påkallad undersökning
yrkessjukdomen stendammslunga konstaterats endast några dagar före den 1
januari 1931, då den lagändring trädde i kraft, varigenom ämnet stendamm
upptogs i yrkessjukdomslagen såsom sådant ämne, varav yrkessjukdom kan
framkallas. Då sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande, kan ersättning
jämlikt densamma icke utgå. En lagändring, varigenom ifrågavarande fall
skulle gå in under lagens bestämmelser, anser jag, på sätt jag i annat sammanhang
framhållit, icke böra ifrågakomma.
Jag har emellertid övervägt, huruvida icke ersättning skulle kunna beviljas
dessa arbetare i annan ordning. För att ersättning vid sidan av
gällande lag skall medgivas måste, såsom riksförsäkringsanstalten anfört,
alldeles särskilda skid kunna åberopas. Sådana starkt talande skäl av huma
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
nitär art föreligga emellertid enligt min mening i nu ifrågavarande fall. Jag
vill därför föreslå, att ersättning av statsmedel beredes berörda fyra porslinsfabriksarbetare
i anledning av den yrkessjukdom, vilken de ådragit sig, efter
samma grunder som örn gällande lag varit tillämplig å dem. Ersättningarna
torde böra utgå från ock med den 1 januari 1937.
Med anledning av vad i ärendet förekommit rörande konsekvenserna av
ett bifall till vad jag sålunda föreslagit, vill jag ej bestrida möjligheten av
att även framdeles fall kunna förekomma, beträffande vilka tillräckliga skäl
för framställning till riksdagen örn beviljande av ersättning kunna förebringas.
Jag har dock svårt att föreställa mig, att i något större antal fall
så säregna omständigheter skola kunna åberopas, som i de här förevarande.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj.t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till
l:o) Emil Efraim Eklund,
2:o) Gustaf Efraim Karlsson,
3:o) Karl Edvin Geschvindt och
4:o) Johannes Gottfrid Pettersson
må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättningar
från och med den 1 januari 1937 med belopp, som skulle
hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar varit å dem tillämplig.
5:o.
I en den 16 juni 1936 dagtecknad skrift har förra röntgensköterskan Anna
Viktoria Christianson lios Kungl. Maj:t gjort framställning örn statlig
pension.
Av handlingarna i ärendet inhämtas till en början,
att Christianson är född den 20 november 1882 och alltså 54 år gammal;
att hon hade anställning såsom biträde vid röntgenbehandling samt röntgenfotografering
jämte framkallning å medicine doktor Tage Sjögrens privata
röntgeninstitut i Stockholm åren 1902—1921 samt å legitimerade läkaren
doktor Nils Hanssons privata röntgeninstitut därstädes under tiden
från och med den 1 januari 1922 till och med den 30 april 1928, vilken
sistnämnda dag hon på egen begäran lämnade sin anställning;
att hon under sin berörda tjänstgöring till följd av röntgenstrålning ådrog
sig röntgenskador (hudatrofier och hyperkeratoser) å båda händerna, vilka
skador synas hava uppträtt första gången i början av år 1913; samt
att ifrågavarande skador efter hand förvärrats och år 1933 resulterat i
uppkomsten av ett cancerliknande sår, vilket nödvändiggjort amputation av
vänstra handens pekfinger.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
I januari 1934 ingav Christianson till riksförsäkringsanstalten ansökan om
ersättning under åberopande av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Genom beslut den 14 februari 1934 förklarade riksförsäkringsanstalten
att, då ifrågavarande sjukdom yppats redan före den 1 januari 1930 samt
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke vore tillämplig, örn sjukdomen
yppats före nyssnämnda dag, anstalten funnit ersättning enligt berörda
lag icke kunna tillerkännas Christianson.
Häröver anförde Christianson besvär hos försäkringsrådet. Vid besvären
fanns fogat ett intyg av förenämnde doktor Tage Sjögren, vari denne som
sin uppfattning uttalade, att den sjukdom, varav Christianson lede, finge
anses hava yppats först under år 1933 eller i och med uppkomsten av den
sårskada, som nödvändiggjorde amputation av vänstra handens pekfinger.
Intill denna tidpunkt hade hon nämligen kunnat obehindrat använda ifrågavarande
hand i sitt arbete. Doktor Sjögren holle ock för sannolikt, att
Christianson för all framtid bomme att lida av nedsatt arbetsförmåga genom
upprepade sårnader av liknande beskaffenhet, enär erfarenheten visat, att
verkningarna av röntgenbestrålningen fortsatte åratal efter det röntgenarbetet
avslutats.
Genom utslag den 7 september 1934 fann emellertid försäkringsrådet ej
skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut.
Av handlingarna inhämtas vidare, att pensionsnämnden i Stockholms
stads sjätte distrikt den 19 oktober 1935 avslagit en ansökan från Christianson
örn pension och därvid beräknat hennes årsinkomst för den närmaste
framtiden till över 400 kronor av hyresagentur.
Vid 1936 års riksdag hemställde herr G. Nyblom i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 556, att Christianson måtte tillerkännas en årlig
pension av 1,176 kronor jämte dyrtidstillägg, motsvarande pension till röntgensköterska
vid Stockholms stads sjukhus. I motionen framhölls bland
annat, att Christianson vore landets första röntgensköterska och att hennes
skador vore en följd av att man under de första åren av röntgenverksamheten
icke kommit till insikt örn de allvarliga faror för den behandlade, som
en ständig röntgenbestrålning medförde. Då Christianson sålunda offrat
sin hälsa »i det allmännas tjänst» under arbete för de sjuka, vore det enligt
motionärens uppfattning hårt, örn hon skulle lämnas helt utan hjälp av
det allmänna.
I utlåtande nr 20, punkt 17, anförde bankoutskottet beträffande ifrågavarande
motion följande.
Det i motionen framställda förslaget är av den art, att det undandrager
sig bedömande efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande
av pension eller understöd. Christianson har nämligen icke innehaft
anställning i statens tjänst, utan förslaget grundar sig på en önskan att
genom en statspension bringa hjälp åt Christianson, som offrat sin hälsa i
sjukvårdens tjänst. Ehuru utskottet funnit nu förevarande fall vara i hög
grad belijärtansvärt, har utskottet med hänsyn till ärendets säregna beskaffenhet
likväl icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den föreliggande motio
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 179. eos 37 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
nen. Enligt utskottets mening torde det i första hand böra ankomma på
Kungl. Majit att efter därom gjord framställning taga under omprövning,
huruvida och i vad mån förutsättningar kunna vara för handen för tillgodoseende
av motionens syfte.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens
åtgärd.
Under åberopande av vad sålunda förekommit har Christianson i förenämnda
skrift hos Kungl. Majit gjort framställning örn en statlig pension
å enahanda belopp, som yrkats vid 1935 års riksdag. Utöver vad tidigare
anförts framhåller Christianson däri, att hennes fingrar steg för steg blivit
alltmer angripna utan att något hopp örn förbättring förefunnes, vadan
svårigheterna för henne att förskaffa sig sitt livsuppehälle ökats. Tillika
betonas, att några konsekvenser i form av liknande krav från andra röntgensköterskor
icke torde vara att befara, då enligt bifogat intyg av läkare vid
röntgenavdelningen å Ersta sjukhus i Sverige icke funnes någon från godkänd
sjuksköterskeskola utexaminerad sköterska, som erhållit röntgenskada
under sitt arbete å röntgenavdelning, med undantag av Christianson.
Till följd av remiss hava utlåtanden över framställningen avgivits av
medicinalstyrelsen den 23 juli 1936 och statskontoret den 14 september 1936.
Medicinalstyrelsen har funnit förevarande fall vara i hög grad behjärtansvärt
samt tillstyrkt årligt understöd med högsta möjliga belopp.
Statskontoret åter har ansett sig av principiella skäl och med hänsyn till
de oöverskådliga konsekvenser, som eljest skulle kunna bliva följden, böra
avstyrka bifall till framställningen.
Från riks för säkrings anstalten har vidare överlämnats en promemoria rörande
den ersättning, som skulle ha utgått till Christianson, därest lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å henne. Efter upplysning
att Christianson under sin anställning hos doktor Hansson haft en
årlig arbetsförtjänst av 3,600 kronor, varav 3,120 kronor i kontant lön och
återstoden i form av fritt husrum och lunch, har i promemorian anförts
huvudsakligen följande.
Vid besök å anstalten den 13 januari 1937 har Christianson uppgivit, att
hon sökt läkarbehandling för åkomman först den 22 februari 1933 å radiumhemmet.
I medio av samma år började sår uppstå i den genom röntgenskadorna
torra huden å vänster hand. Såret förvärrades så småningom och
radiumbehandling ägde rum den 3 november samma år. Ett par månader därefter
var detta sår läkt. I januari 1935 fick hon nytt sår. I februari 1935
amputerades vänstra pekfingret in på andra phalangen. Sårläkningen fördröjdes
genom varbildning till i maj. Sista behandlingen ägde rum den 9
maj 1935. I juni 1936 behandlades hon å radiumhemmet för uppkommen
hudåkomma å bålen, även den en följd av röntgen.
På grund av de avsevärda besvär, som hudatrofin å händerna medförde,
kunde hon icke utan mycket stor olägenhet hava händerna i vattnet. Hon
kan enligt uppgift fortfarande nätt och jämt tvätta sig utan att klåda och
irritation uppstå. Hon kan t. ex. icke heller sy, enär fingertopparna äro
Kungl. Majus proposition nr 179. 11
känslolösa och svårighet föreligger att fasthålla ett så fint föremål som
en nål.
Med hänsyn härtill har anstalten beträffande den ersättning, som skulle
hava utgått till Christianson, örn hon varit försäkrad enligt förenämnda lag,
ansett, att Christianson, efter erhållande av eventuellt viss tids sjukpenning
med 5: 50 kronor örn dagen saint ersättning för läkarvård, bort från tiden
omkring den 1 juli 1933 tillerkännas livränta efter en invaliditetsgrad av
50 procent, utgörande 1,000 kronor för år. Vid framtida ökning av denna
invaliditet skulle invaliditetsgraden i motsvarande mån ökas. Härutöver
skulle Christianson under alla omständigheter vara berättigad till sådan behandling,
som omförmäles i olycksfallsförsäkringslagen 6 § 2) b). Under de
tider, Christianson på grund av inträdande särskilda akuta sjukdomstillstånd
är i behov av behandling för dessa, skulle förutom ersättning för sådan
behandling livräntan kunna utbytas mot sjukpenning å högst 5:50 kronor
örn dagen.
Departementschefen.
Enligt min uppfattning föreligger i detta fall sådana i ordets egentliga
mening ömmande omständigheter, att det allmänna icke rimligen kan underlåta
att träda hjälpande emellan. Christiansons nedsatta arbetsförmåga är
en direkt följd av ett pioniärarbete i sjukvårdens tjänst, som utförts under
sådana betingelser, att ersättning skulle ha utgått jämlikt 1929 års lag örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar, därest icke övergångsbestämmelserna
lagt hinder i vägen. Av handlingarna bifogat int3rg att döma, synas ej heller
några allvarliga konsekvenser vara att förvänta, därest förevarande framställning
skulle bifallas. I sitt vid fjolårets riksdag avgivna utlåtande över den
då väckta motionen i ämnet fann ock bankoutskottet ifrågavarande fall vara
i hög grad behjärtansvärt, ehuru utskottet med hänsyn till frågans säregna
beskaffenhet ansåg, att densamma borde i första hand prövas av Kungl. Maj:t.
Under sådana förhållanden är jag, i likhet med medicinalstyrelsen, benägen
tillstyrka, att ersättning av statsmedel i någon form utgår till Christianson.
Lämpligast synes mig därvid vara, att Christianson beredes ersättning enligt
samma grunder, som skulle ha gällt, därest lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit tillämplig å henne. Jämlikt de i riksförsäkringsanstaltens
promemoria lämnade uppgifterna innebär detta i huvudsak, att Christianson
tillerkännes en livränta å 1,000 kronor för år, räknat från och med den
1 juli 1933. Skulle invaliditetsgraden ökas, kommer livräntan att i motsvarande
grad förhöjas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj: t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till förra röntgen sköterskan Anna Viktoria Christianson
må av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ersättning
från och med den 1 juli 1933 med belopp, som skulle hava
utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit å henne tillämplig.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Till vad föredraganden under punkterna l:o—5:o hem
ställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Vinell.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1937:44 Bankoutskottets utlåtande Nr 44 s. 7 i texten