Sök i Ratio Lex

Angående statsverkets övertagande av vissa ståders förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas

1937-02-26 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:223, Angående statsverkets övertagande av vissa ståders förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsverkets

övertagande av vissa ståders förpliktelser beträffande

befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna

i samma städer komma att indragas; given

Stockholms slott den 26 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

>Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke förBihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 223.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas nied domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte

och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.

Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan

stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,

såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan

finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension

till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,

samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd

olägenhet för staden.

Med föranledande av anförda bestämmelser hava utredningar sedan någon

tid pågått ifråga om åtskilliga städers förenande i judiciellt avseende

med domsaga. Sedan utredningarna numera slutförts beti''äffande vissa av

dessa städer, anhåller jag att få underställa samma frågor Kungl. Maj :ts

prövning, i vad förpliktelser genom indelningsändringarna kunna uppkomma

för statsverket att övertaga avlöningsförmåner till befattningshavare,

vilka vid rådhusrätternas upphörande komma att indragas. De städer, beträffande

vilka detta spörsmål nu torde böra upptagas till behandling, äro

Lysekil, Örnsköldsvik och Falkenberg.

l:o

Staden Lysekil inträdde i utövning av stadsrättigheter den 1 april 1903.

Dessförinnan tillhörde samhället, då köping, i judiciellt avseende Stångenäs

härad och Sunnervikens domsaga. Domsagan, som består av Lane, Tunge,

Sörbygdens, Stångenäs och Sotenäs härader, bildar numera ett tingslag med

tingsställe i Kviström i närheten av Munkedals järnvägsstation å Bohusbanan

samt kansli i Uddevalla. Tidigare var domsagan indelad i två tingslag,

av vilka det ena, som omfattade Lane härad, hade tingsställe i Uddevalla

och det andra, som utgjordes av övriga förenämnda härader, hade tingsställe

i Kviström. Avståndet är mellan Lysekil och Kviström cirka 40 km

samt mellan Lysekil och Uddevalla cirka 63 km landvägen och cirka 40

km sjövägen. Mellan Lysekil och Munkedal finnes järnvägs- och omnibusförbindelse

i samtrafik. I domsagan hållas 20 allmänna tingssammanträden

årligen eller sålunda var fjortonde dag under tingsterminerna.

Lysekils stad hade den 31 december 1935 ett invånarantal av 5,833 personer.

Enligt Kungl. Maj :ts brev den 1 november 1901 skall rådhusrätten

och magistraten i staden utgöras av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän,

därav en extra rådman. Borgmästartjänsten är sedan i december 1934

vakant. Rådmansbefattningarna innehavas av Josef Centerwall, vilken avlagt

hovrättsexamen, landsfiskalen Gunnar Daniel Nyblom och förre folkskolläraren

Otto flerman Tingdahl, den sistnämnde extra rådman. Center
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

B

wall är född år 1872, Nyblom år 1890 och Tingdahl år 1862; de hava utsetts

till rådmän åren 1912, 1920 och 1927 respektive. — Enligt stadsfullmäktigebeslut

den 12 september 1918 och den 9 september 1920 utgå till

rådmännen följande årliga löner, nämligen: till Centerwall 1,500 kronor,

till Nyblom 500 kronor och till Tingdahl 200 kronor. Centerwall och Nyblom

äro dessutom tillförsäkrade viss sportel- eller annan dylik inkomst, vilken

inkomst under åren 1932—1934 i medeltal uppgått till för Centerwall 450

kronor och för Nyblom 25 kronor. De sammanlagda årliga avlöningsförmånerna

i rådmanstjänsten kunna sålunda beräknas hava i medeltal utgjort

1,950 kronor för Centerwall, 525 kronor för Nyblom och 200 kronor för

Tingdahl. Anmärkas må, att Centerwall -— vilken under vakansen uppehåller

borgmästartjänsten i staden — dessförinnan årligen under omkring

halva året bestritt samma tjänst under ledighet för ordinarie innehavaren i

anledning av riksdagsmanna- och landstingsmannaskap. Medräknas den

merinkomst som i form av vikariatsarvode härigenom tillförts Centerwall, har

dennes nettoinkomst såsom rådman och t. f. borgmästare under åren 1930—

1934 i medeltal utgjort 3,524 kronor årligen. — Någon utfästelse från stadens

sida om pensionering föreligger icke i fråga om någon av rådmännen,

och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå från

tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift örn skyldighet

att övergå till annan tjänst. Beträffande Centerwall är därjämte att märka,

att han, som genom avlagd hovrättsexamen innehar behörighet som föreskrives

för att kunna utses till kommunalborgmästare, likväl med hänsyn

till sin ålder icke lärer kunna ifrågakomma till dylik befattning i staden.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1934 har genom länsstyrelsens

i Göteborgs och Bohus län försorg utredning skett rörande Lysekils

återförenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga. Utredningen,

som verkställts jämlikt 3 § ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt

avhandlat de frågor som angivas i samma paragraf, har på länsstyrelsens

uppdrag utförts av magistratssekreteraren i Göteborg Jarl Holmquist. Utredningsmannen

har därjämte haft att vid fullgörande av uppdraget taga i

övervägande en av stadsfullmäktige i Lysekil den 17 maj 1935 hos Kungl.

Maj:t gjord, till utredningsmannen jämlikt föreskrift i remiss den 21 i samma

månad överlämnad framställning, däri stadsfullmäktige hemställt, att — till

förminskande av de olägenheter som för staden uppkomme i händelse den

berövades egen jurisdiktion — antingen en ny domsaga måtte bildas, omfattande

Sotenäs och Stångenäs härader, Lysekils stad, Orusts västra härad

samt eventuellt Bokenäs och Dragsmarks socknar av Lane härad, med tingsställe

och domarkansli i Lysekil eller ock Lysekils stad måtte förenas med

Sunnervikens domsaga, därvid domarekansliet och helst även tingsställe för

hela domsagan borde förläggas till Lysekil eventuellt, därest det sistnämnda

icke kunde ske, domsagan delas i två tingslag, bestående det ena av Sotenäs

och Stångenäs härader, Bokenäs och Dragsmarks socknar samt Lysekils

stad med tingsställe i staden och det andra av den övriga delen av domsagan

nied tingsställe i Kviström.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I sitt den 25 maj 1935 dagtecknade utlåtande i ärendet Ilar utredningsmannen,

i fråga om nyssnämnda av Lysekils stad framförda yrkanden,

uttalat att bildandet av en ny domsaga med staden såsom centrum — vilket

måste komma att beröra icke blott Sunnervikens utan även Orusts och Tjörns

samt Inlands domsagor -—■ visserligen kunde anses genomförbart, därest hänsyn

främst foges till geografiska förhållanden inom de berörda domsagorna,

men att de ekonomiska konsekvenserna därav säkerligen bleve betydande

samt att någon större anledning att för en tillfredsställande lösning av frågan

om Lysekils förenande med domsaga inblanda ytterligare två domsagor ej

syntes föreligga. Frågan härom löstes nämligen enklast genom uppdelning

av Sunnervikens domsaga i två tingslag med tingsställe för det ena i Lysekil.

Med såväl en eventuell uppdelning av domsagan i två tingslag som ock en

förflyttning av domsagokansliet till Lysekil — därför, sedan staden förenats

med domsagan, vissa skäl förefunnes — borde emellertid anstå åtminstone

under nuvarande häradshövdingens återstående tjänstetid, detta

desto hellre som staden för närvarande saknade eget rådhus och först genom

uppförande av ett planerat stadshus bleve i tillfälle tillhandahålla tillfredsställande

lokaler för häradsrätten och domsagokansliet. -— Utredningen ger

vidare vid handen, att för stadens förvaltning efter uppgåendet i domsagan

kan under de närmaste fem åren väntas uppstå en årlig kostnadsminskning

av omkring 2,000 kronor. Utredningsmannen har därvid dels förutsatt, att

statsverket komme att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningsförmånerna

till ovan omförmälda rådmän, vilkas tjänster komme att indragas,

dels ock upptagit, å ena sidan, såsom utgiftspost visst årligt belopp.

703 kronor, för gäldande av ränta och annuitet å ett för inlösen i domsagans

tingshus i Kviström upptaget lån, å andra sidan, såsom inkomstpost de till stadskassan

indragna sportlerna av kommunalborgmästartjönsten; och har därvid

tillika föreslagits att kommunalborgmästaren skulle bliva skyldig mottaga förordnande

såsom särskild inskrivningsdomare för staden. — I fråga om de

årliga ersättningar, som från statsverket skulle utgå till rådmännen, har

utredningsmannen med hänsyn till dessas inkomster i tjänsten föreslagit för

Nyblom 525 kronor och för Tingdahl 200 kronor. Med användande av samma

beräkningsgrund har för Centerwall angivits ett ersättningsbelopp av lägst

1,950 kronor. Beträffande ersättningen till Centerwall har emellertid framhållits,

alt en något förmånligare beräkning kunde ifrågasättas. Då denne

under olika tidsperioder långa tider på förordnande uppehållit borgmästartjänsten,

varunder hela hans arbetskraft tagits i anspråk för arbetet i magistraten

och rådhusrätten, hade nämligen hans sysselsättning med enskilda

advokatuppdrag vid sidan av den lågt avlönade rådmanstjänsten så gott som

helt upphört. Det finge anses uteslutet att Centerwall med hänsyn till sin

ålder vid ett upphörande av rådhusrätten kunde återupptaga advokatprakliken

i någon större utsträckning. Därest han från statsverket endast kunde

påräkna en ersättning av 1,950 kronor årligen, skulle framtidsutsikterna för

honom te sig allt annat än ljusa. Utredningsmannen ansåge därför att Centerwall

av billighetsskäl borde få tillgodoräkna sig även den inkomst av tjän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 223.

5

sten, som han haft till följd av de långvariga borgmästarförordnandena

före vakansens inträffande. Vid sådant förhållande skulle årliga ersättningsbeloppet

bliva 3,524 kronor, vilket borde utgå åtminstone till dess Centerwall

fyllde 70 år, varefter ersättningen möjligen kunde utgå med allenast två

tredjedelar av samma belopp. — Såsom sammanfattning av utredningens

resultat har slutligen anförts, bland annat, att stadens förenande med Sunnervikens

domsaga med hänsyn till förhållandena i staden borde bliva till gagn

för rättsskipningen, att, ehuru vissa olägenheter givetvis komme att uppstå

för stadens invånare, den rättssökande allmänhetens berättigade krav på

snabbhet i fråga örn rättsvården likväl i betraktande av den relativt gynnsamma

tingsordningen i domsagan och, därest vissa av utredningsmannen

föreslagna särskilda anordningar — bland annat förordnande av särskild

inskrivningsdomare för staden —- vidtoges, finge anses tillgodosedd,

att förändringen icke torde innebära någon särskild fördel för domsagan

med undantag för de tingshusbyggnadsskyldige, att, därest särskild

överexekutor förordnades för staden och i följd härav stadsfogdetjänsten bibehölles,

i fråga örn exekutionsväsendet icke uppkomme någon olägenhet, att

olägenheterna av rådhusrättens upphörande, vilka i varje fall icke vore av

beskaffenhet att kunna karakteriseras såsom avsevärda, syntes åtminstone

delvis uppvägas av det förhållande att en viss besparing kunde vinnas förstaden

genom förändringen, samt att utredningen därför syntes giva vid handen

att stadens förening med domsaga^ kunde anses genomförbar på grundval

av gällande lagstiftning i ämnet.

Sunnervikens domsagas häradsrätt, som hörts över utredningen,

har i yttrande den 26 juni 1935 icke framställt någon erinran mot

stadens uppgående i domsagan men avstyrkt stadens hemställan att domsagan

i samband härmed skulle antingen omregleras eller uppdelas i två

tingslag och att domsagokansliet skulle förläggas till Lysekil. Jämväl förslaget

om förordnande av särskild inskrivningsdomare för staden bär avstyrkts

av häradsrätten.

Stadsfullmäktige i Lysekil hava behandlat ärendet vid sammanträde

den 8 augusti 1935 och därvid enhälligt beslutat bestrida stadens

förenande med domsagan, då en dylik förening ej innebure någon större ekonomisk

fördel för staden men väl avsevärda olägenheter och ekomiska uppoffringar

för dess invånare, därest ej domsagan uppdelades i två tingslag

med tingsställe i Lysekil för det ena tingslaget och domsagokansliet dit förlagt.

Då denna anordning cj kunde genomföras, förrän häradshövdingämbetet

i domsagan bleve ledigt, hemställde stadsfullmäktige att stadens uppgående

i domsagan måtte uppskjutas, till dess densammas omreglering och

därmed sammanhängande frågor kunde prövas i ett sammanhang. Stadsfullmäktige

hava vidare, i händelse föreningen ändock omedelbart komme

till stånd, hemställt, bland annat, att staden måtte befrias från erläggande

av avgifter lill Sunnervikens tingshuskassa.

Magistraten i Lysekil har instämt i stadsfullmäktiges yttrande

och tillstyrkt dessas uppskovsliemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 31 oktober 1935 under åberopande

av innehållet i den verkställda utredningen uttalat, att då en särskild domstol

för en menighet av ej fullt 6,000 personer icke syntes under nu rådande

uppfattning om domstolarnas organisation kunna förordas samt Lysekils

förenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga icke korame att

medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden,

samma förening borde åvägabringas. Länsstyrelsen har därvid utgått från

att omreglering av domsagan icke skulle i samband därmed företagas. I

fråga om det av staden framförda yrkandet om domsagans uppdelning å

två tingslag, har länsstyrelsen, ehuru en dylik indelning torde erbjuda avgjorda

fördelar, ansett anordningen knappast kunna förverkligas under annan

förutsättning än att staden tillhandahölle för det nya tingsstället erforderliga

lokaler. Därest tingsställe anordnades i Lysekil, syntes anledning

saknas att motsätta sig förflyttning dit av domsagokansliet, då dettas förläggning

till staden antagligen komme att bliva till gagn för en större del av

domsagans befolkning än fallet vore med nuvarande förläggning, önskvärt

vöre därför att, innan tidpunkten för föreningen bestämdes, frågorna örn uppdelningen

i tingslag av domsagan och om förläggningen av domsagokansliet

till Lysekil bleve slutligen prövade, detta desto hellre som sistnämnda fråga

vore av betydelse för bedömandet av huruvida särskild inskrivningsdomare

borde förordnas för staden. —- I fråga örn ersättningen av statsmedel till

rådmännen Centerwall, Nyblom och Tingdahl bar länsstyrelsen biträtt utredningsmannens

förslag härutinnan vad de båda sistnämnda angår samt

beträffande Centerwall uttalat, att billighetsskäl onekligen talade för att tillerkänna

denne det av utredningsmannen ifrågasatta högre beloppet, 3,524

kronor.

Jämväl Göta hovrätt, som på grund av remiss avgivit utlåtande i

ärendet, har i skrivelse den 15 april 1936 tillstyrkt att staden i judiciellt

avseende förenades med Sunnervikens domsaga. Hovrätten bar därvid anfört

följande:

Upphävandet av den egna jurisdiktionen skulle visserligen för Lysekils

stad medföra vissa olägenheter, men dessa vore icke av den art eller omfattning,

att de övervägde den fördel, som otvivelaktigt skulle vinnas därigenom

att rättsskipningen komme att anförtros åt den goda domstolsorganisation,

som en domsaga erbjöde. Lysekils stad vöre för övrigt icke av den

storlek, att densamma kunde uppbära en för egen jurisdiktion lämpad organisation.

Förändringen skulle således enligt hovrättens uppfattning komma

att vara till övervägande gagn för rättsskipningen. Enligt den verkställda utredningen

skulle den föreslagna förändringen icke innebära ökad ekonomisk

börda utan tvärtom medföra besparing för staden. Den av utredningsmannen

härutinnan verkställda beräkningen utginge visserligen från att staden

Hnge tillgodonjuta de sportler, som äro förenade med inskrivningsdomarbefattningen.

Men även örn dessa sportler icke beräknades såsom en stadens

inkomst — vilket vore riktigast, enär det vore ovisst, om de komme staden

till godo — syntes någon ökad ekonomisk börda icke behöva uppkomma för

staden. Någon avsevärd olägenhet av annat slag kunde icke anses uppkomma

genom stadens förenande med domsagan. Under förutsättning att staten

övertoge stadens ersättningsplikt i förhållande till de befattningshavare,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.3.

7

som genom rådhusrättens upphävande indroges, skulle således de i lagen

angivna villkoren för att staden trots bestridande skall kunna förenas med

domsaga vara uppfyllda.

Hovrätten har jämväl ställt sig avvisande mot förslagen att omreglera domsagan

eller att uppdela densamma i tingslag samt att förflytta domsagokansliet

till Lysekil och att där förordna särskild inskrivningsdomare. I dessa

hänseenden har hovrätten anfört i huvudsak:

Alt med anledning av förevarande sammanslagningsfråga verkställa en omreglering

av Sunnervikens och angränsande domsagor på sätt av staden blivit

ifrågasatt vore enligt hovrättens uppfattning varken erforderligt eller

lämpligt, enär därigenom — såsom framginge av utredningen — skvdle uppkomma

så stora olägenheter, att de icke skulle uppvägas av de fördelar, som

genom förändringen skulle kunna vinnas för Lysekil med omnejd. Lysekils

stad hade såsom ett alternativ föreslagit, att Sunnervikens domsaga skulle j

samband med en eventuell förening av staden med domsagan delas i två

tingslag, av vilka det ena skulle omfatta Stångenäs och Sotenäs härader samt

Bokenäs och Dragsmarks socknar i Lane härad, samt att Lysekils stad skulle

föras till detta tingslag. Då de tingsliusbyggnadsskyldige icke yttrat sig över

detta förslag, vore ovisst, huruvida detsamma i någon mån biträddes av befolkningen

inom domsagan. Inom häradsrätten hade några sympatier för

detsamma icke kommit till uttryck. Hovrätten ville framhålla, att mot förslagets

förverkligande talade dels de goda kommunkationerna från domsagans

olika delar till det nuvarande tingsstället i Kviström, vilket läge mycket

centralt i domsagan, dels ock den omständigheten att domsagan där ägde

ett tämligen nyuppfört, rymligt och ändamålsenligt tingshus. Från Lysekils

stads sida hade vidare gjorts gällande, att Lysekil vore den lämpligaste platsen

för domsagans kansli och att detta därför borde förläggas dit.^ Det vore

uppenbart, att någon förändring i detta hänseende ej kunde ifrågakomma

under den nuvarande häradshövdingens tjänstetid, varför saken icke för närvarande

vöre aktuell. Emellertid ville hovrätten, med anledning av länsstyrelsens

yttrande, för sin del framhålla, att även örn tingsställe skulle komma

att anordnas i Lysekil, därav ingalunda torde följa, att domsagans kansli

borde dit förflyttas. Lysekil vöre icke centralt beläget i förhållande till domsagans

olika delar och vore även av andra skäl mindre lämplig som kansliort.

Utredningsmannen hade föreslagit, att särskild inskrivningsdomare förordnades

för staden med skyldighet för kommunalborgmästaren, om han besuttc

domarkompetens och därtill förordnades, att fullgöra detta uppdrag.

Hovrätten ansåge sig icke kunna tillstyrka detta förslag. Den befattningshavare

som svarade för inskrivningsväsendet för domsagan i övrigt torde vara

mest kompetent att handlägga dessa ärenden, vartill komme att det med nuvarande

avlöningssystem för häradshövdingarna syntes riktigast, att den ökning

i arbetsbördan, som stadens förenande med domsagan givetvis medförde,

finge uppvägas av ökade inkomster från inskrivningsärendena.

Med anledning av hovrättens utlåtande hava de tingshusbyggnadsskyldige

i Sunnervikens do m s a g a, efter remiss, avgivit yttrande

i ärendet vid sammanträde inför häradsrätten den 21 oktober 1936. De

tingshusbyggnadsskyldige laiva därvid enhälligt uttalat sin anslutning till

hovrättens uppfattning alt i förevarande sammanhang omreglering av domsagan

och angränsande domsagor varken vore erforderlig eller lämplig samt,

likaledes enhälligt, bestämt avstyrkt förslaget örn domsagans uppdelning i två

tingslag. I fråga örn dnmsagokanslicts framtida förläggning hava de tings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements
chefen.

husbyggnadsskyldige ansett, att därest upprättat förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet

bleve lag, kansliet borde förflyttas till Kviström men

i motsatt fall kvarbliva i Uddevalla. Slutligen hava de tingshusbyggnadsskyldige

belutat eftergiva tidigare framställt krav på att staden för erhållande

av andel i de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar skulle gälda viss ersättning.

Häradshövdingen i Sunne r vikens domsaga har i huvudsak

biträtt de tingshusbyggnadsskyldiges yttrande, dock att han ansett att

domsagans kansli under alla förhållanden borde bibehållas i Uddevalla.

Statskontoret — som på grund av remiss haft att yttra sig i ärendet

så vitt angår statsverkets övertagande av stadens förpliktelser i avseende å,

ovannämnda tre rådmän, i händelse rådhusrätten komme att upphöra — har

i utlåtande den 17 december 1936 ansett intet vara att erinra mot att under

angivna förutsättning ersättning, på sätt utredningsmannen föreslagit, av

statsmedel tillerkändes rådmannen Nyblom med 525 kronor och rådmannen

Tingdahl med 200 kronor årligen. Beträffande Centerwall har statskontoret

däremot funnit, att endast de av dennes inkomstef som kunde anses hänförliga

till rådmanstjänsten, eller tillhopa 1,950 kronor årligen, borde ersättas

av statsmedel. Till stöd för denna sin uppfattning har statskontoret framhållit,

att den omständigheten att Centerwall innehaft långvariga förordnanden

såsom borgmästare, icke kunde för staden medföra förpliktelse att vid

förordnandenas upphörande hålla honom skadeslös för de därigenom minskade

inkomsterna samt att statens skyldigheter i förevarande fall icke

sträckte sig längre än stadens. Statsverkets sammanlagda ersättningsskyldighet

borde sålunda stanna vid ett belopp av (1,950 + 525 + 200) 2,675

kronor, vilket torde böra anvisas från allmänna indragningsstaten; och borde

å beloppet dyrtidstillägg icke beräknas.

Av stadsfullmäktige utsedda deputerade hava slutligen

i skrivelse den 5 februari 1937 anfört, att staden alltjämt bestrede föreningen

med domsagan, därest ej stadens behöriga ställning inom densamma kunde

tillgodoses, samt ånyo framfört fullmäktiges tidigare hemställan om uppskov

med ärendets avgörande.

Den i ärendet förebragta utredningen får anses ådagalägga, att därest

statsverket såsom föreslagits övertager staden Lysekils förpliktelser beträffande

avlöningsförmånerna till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och

med rådhusrättens upphörande komma att indragas, den ifrågasatta föreningen

med Sunnervikens domsaga icke behöver medföra kostnadsökning

för staden, och detta även örn för staden icke skulle komma att förordnas

särskild inskrivningsdomare och stadskassan sålunda ej erhålla de sportler

som härröra från inskrivningsärendena. För denna slutsats torde finnas så

mycket mera grund som, enligt vad de tingshusbyggnadsskyldige numera

medgivit, staden utan erläggande av någon ersättning kommer att erhålla

delaktighet i de tingshusbyggnadsskyldiges i domsagan tillgångar. Vid sådant

förhållande och då utredningen tillika får anses giva vid handen, att

stadens förenande med domsagan skulle bliva till övervägande gagn för rätts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

9

skipningen samt icke medföra avsevärd olägenhet för staden, lära de i 2 §

förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna förutsättningarna för meddelande

mot stadens bestridande av förordnande om stadens förenande i judiciellt

avseende med domsaga föreligga. Det är också min avsikt föreslå Kungl.

Majit utfärdande av föreskrift härom. Väl har från stadens sida hemställts

om uppskov härmed till dess det av staden väckta förslaget om Sunnervikens

domsagas omreglering och därmed sammanhängande frågor kunde prövas i

ett sammanhang. Enligt min uppfattning föreligger emellertid ingen anledning

till uppskov med ärendets avgörande. Utredningen har nämligen bibragt

mig den övertygelsen att i anledning av förevarande sammanslagningsfråga

Sunnervikens domsaga varken bör omregleras eller, på sätt staden föreslagit,

uppdelas i tingslag. Uppskov med sammanslagningsfrågan synes ej

heller påkallat i avbidan på nyprövning av frågan örn domsagokansliets förläggning.

Det kan icke rimligen ifrågakomma att under nuvarande häradshövdingens

tjänstetid flytta kansliet från Uddevalla, där det nu är beläget.

Med omprövning av denna fråga bör sålunda anstå till dess vakans i häradshövdingämbetet

härnäst inträffar, vilket torde komma att ske i november

1939. Att till denna tidpunkt hålla borgmästartjänsten i Lysekil vakant med

de olägenheter för rättsskipningen som därmed måste vara förbundna, förefaller

så mycket mindre tillrådligt som utredningen i förevarande ärende icke

synes giva anledning till antagande att Lysekil skulle vara den ur hela domsagans

synpunkt lämpligaste platsen för domsagokansliet.

Vid nu angivna förhållanden lärer föreskrift snarast böra meddelas om

Lysekils förenande med Sunnervikens domsaga. Innan detta sker, måste

emellertid riksdagens samtycke utverkas till statsverkets övertagande av stadens

förpliktelser mot förenämnda rådmän. Ehuruväl billighetsskäl må tala

för att i sådant hänseende tillerkänna rådmannen Centerwall den av utredningsmannen

ifrågasatta högre ersättningen, finner jag mig likväl med hänsyn

till vad statskontoret i ärendet anfört böra biträda ämbetsverkets förslag om

samma ersättningsbelopps beräknande. I fråga om gottgörelsen till de två

övriga rådmännen föreligger i ärendet icke skiljaktiga meningar.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

att till rådmännen i Lysekil Josef Centerwall, Gunnar Daniel

Nyblom och Otto Herman Tingdahl må från och med

den dag, då föreskrift örn stadens förenande i judiciellt avseende

med Sunnervikens domsaga träder i kraft, från allmänna

indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas

årlig gottgörelse av 1,950 kronor till Centerwall, 525

kronor till Nyblom och 200 kronor till Tingdahl, med iakttagande

av att å förmånen dyrtidstillägg icke skall utgå.

2:o.

Örnsköldsviks stad beviljades genom Kungl. Majits brev den 17 februari

1893 stadsrättigheter under egen jurisdiktion, att träda i kraft från och med

månaden efter den då borgmästare blivit utnämnd och förordnad. Dessför
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

innan tillhörde samhället såsom köping i judiciellt avseende Själevads dåvarande

tingslag av Ångermanlands norra domsaga. Denna domsaga -—■ vilken

sedermera undergått åtskilliga omregleringar — består av de förutvarande,

numera till ett tingslag förenade Själevads, Arnäs och Nätra tingslag

samt har tingsställe och kansli i Örnsköldsvik, där tingshus med erforderliga

arkiv- och kanslilokaler finnes uppfört. I domsagan förrättas sedan den

1 januari 1936 årligen tjugu allmänna tingssammanträden, eller sålunda ett

sammanträde var fjortonde dag under tingsterminerna. Häradshövdingämbetet

i domsagan är vakant sedan den 1 juli 1936.

Borgmästartjänsten i Örnsköldsvik, vars invånarantal den 31 december

1935 uppgick till 5,372 personer, är sedan den 21 november 1929 vakant.

Förutom av borgmästaren skall stadens rådhusrätt utgöras av tre icke lagfarna

rådmän. Av sistnämnda befattningar är en, jämlikt föreskrift i kungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 362) örn tillsättande av befattning såsom icke

lagfaren rådman i vissa städer, tillsatt allenast på förordnande. De två övriga

befattningarna innehavas av köpmännen Carl Gustaf Lindgren och Carl

Kusoffsky, vilka utsetts till rådmän, Lindgren, som är född år 1869, den 6

februari 1924 och Kusoffsky, som är född år 1864, den 7 januari 1931. En

var av Lindgren och Kusoffsky åtnjuta en årlig lön av 150 kronor. Någon

utfästelse från stadens sida örn pensionering föreligger icke beträffande dem.

Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet att övergå

till annan tjänst hos staden.

På grund av särskilda Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1931 och den 19

augusti 1932 har genom länsstyrelsens i Västernorrlands län försorg verkställts

utredning rörande Örnsköldsviks återförenande i judiciellt avseende

med Ångermanlands norra domsaga. Utredningen, som verkställts jämlikt 3

§ lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende

och särskilt tagit sikte på de frågor som uttryckligen angivas i samma

paragraf, har enligt länsstyrelsens uppdrag utförts av rådmannen i Sundsvall

Gustaf Velander.

I sitt den 27 september 1933 dagtecknade betänkande i ämnet har utredningsmannen

— som erinrat att statsverket vid rådhusrättens upphörande

hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningen till de

rådmän vilka för dylik händelse komme att indragas — sammanfattat resultatet

av utredningen sålunda, att stadens förenande med domsagan icke

skulle ur rättsvårdens eller andra synpunkter vara förenat med olägenheter

för domsagan, att en sådan förening med avseende å rättsskipningen näppeligen

kunde sägas medföra enbart fördelar för stadens vidkommande, att —

huru än stadens förvaltning efter en sådan förening anordnades —■ densamma

måste medföra ökad ekonomisk börda för staden, samt att genom en

sådan förening ökade utgifter jämväl komme att uppstå för statsverket, ökningen

i kostnaden för stadens förvaltning har av utredningsmannen —- på

sätt framgår av följande av honom sammanställda tablå över stadens utgifter

dels vid bibehållen magistrat och rådhusrätt dels ock efter eventuell förening

med domsagan — beräknats till 10,552 kronor 59 öre om året under de

närmaste 30 åren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

11

Med nuvarande organisation:

Borgmästaren:

grundlön ........................ kronor 5,000: —

3 ålderstillägg .................... » 1,500: —

vikariatsersättning ................ » 500:— kronor 7,000: —

Rådmännen:

arvoden

450: —

Rådhusvaktmästaren: lön m. m,

2,275: —

Stadsbokhållaren (kronouppbördskassören): lön med dyr
tidstillägg.

....................................... »

Stadsfogden: lön m. m............................. »

Exekutionsbiträde!: lön m. m....................... »

Stadsf iskalen: lön m. m........................... »

Summa kronor

1,875: —

2,400: —

2,950: —

5,925: —

22,875:—.

Efter stadens förenande med domsagan:

Kommunalborgmästaren:

grundlön ........................ kronor 11,000: —

3 ålderstillägg .................. » 1,500: —

vikariatsersättning ................ » 500: —

Kommunalborgmästarens expeditionsbiträde: lön m. m.

Rådhusvaktmästaren: lön m. m.....................

Stadsfogden: lön m. m.............................

Exekutionsbiträdet: lön m. m.......................

Stadsf iskalen: lön m. m.............................

Valnämnden ......................................

Häradsskrivaren ..................................

Amortering m. m. av tingshus under 30 år............

Årligt underhåll av tingshus m. m...................

kronor

13,000: —

3,650: —

»

2,275: —

»

2,400: —

»

2,950: —

»

5,925: —

»

450: —

»

715: —

»

3,399: 59

»

2,613: —

Kronor

37,377: 59.

Härifrån avgår till stadskassan indragna sportler, att

redovisas av kommunalborgmästaren:

såsom överexekutor .............. kronor 300: —

» notarius publicus .......... » 3,500: —

av magistratsexpeditioner ........ » 150:— kronor 3,950: —

vadan stadens sammanlagda utgifter skulle uppgå till kronor 33,427: 59.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Anm. 1. Kronouppbördskassörstjänsten är vakant och uppehälles på förordnande.

En ordinarie innehavare av befattningen skulle, utöver det i uppställningen

angivna lönebeloppet, vara berättigad åtnjuta ett ålderstillägg med 500 kronor. I

händelse staden förenas med domsagan kommer tjänsten att indragas.

Anm. 2. Kommunalborgmästaren, vilken författningsenligt är ordförande i valnämnden

och ledamot av byggnadsnämnden samt, i egenskap av polischef, av hälsovårdsnämnden,

skulle dessutom vara överexekutor, notarius publicus och stadens

ombudsman samt anförtros handläggningen av ärenden rörande avstyckning ävensom

vara pliktig efter anmodan verkställa utredningar m. m. åt stadsfullmäktige

och drätselkammaren.

Anm. 3. Kostnaden för staden för inlösen i tingshuset har enligt förhållandet

mellan antalet skattekronor i staden och i den utvidgade domsagan beräknats till

26.1 procent av tingshusets värde, 200,000 kronor, eller till 52,260 kronor. Beloppet

skulle gäldas genom upptagande av ett 30-årigt amorteringslån efter en räntefot av

5 procent.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hava vid sammanträde

den 5 oktober 1933 tagit ställning till utredningen och därvid med åberopande

av densamma uttalat, att då staden, vilken vore stadd i rask och oavbruten

utveckling, bestrede landsrättsförläggningen, förutsättningarna härför,

sådana de angåves i lagen den 17 juni 1932, icke förelåge. Därest förening

med domsagan ändock beslötes, hemställde stadsfullmäktige att statsverket

måtte ersätta staden icke blott dess härav föranledda ökade utgifter utan

även kostnaderna för åklagarväsendet och för pension med 1,350 kronor,

som sedan den 1 januari 1932 utginge till senaste innehavaren av kronouppbördskassörstjänsten.

Magistraten iörnsköldsvik och domhavanden i Ångermanlands

norra domsaga, vilka jämväl hörts över utredningen,

hava tillstyrkt att staden måtte få behålla egen jurisdiktion.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 4 november 1933 anfört att av

den verkställda utredningen syntes framgå, att den ifrågasatta ändringen med

hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan icke kunde anses

vara till särskilt gagn för rättsskipningen ävensom att ändringen otvivelaktigt

komme att medföra ökad ekonomisk börda för såväl staten som staden.

Till följd härav och då stadsfullmäktige bestämt motsatte sig rådhusrättens

upphörande och stadens förenande med domsaga, syntes enligt länsstyrelsens

förmenande de i lagen den 17 juni 1932 stadgade förutsättningar icke

föreligga för den ifrågasatta förändringen.

Med anledning av utredningen och länsstyrelsens däröver avgivna utlåtande

har inom justitiedepartementet upprättats en den 15 januari

1934 dagtecknad promemoria, däri erinringar i olika avseenden

framställts mot utredningen. Sålunda har i promemorian till en början anmärkts,

att därest i den med staden förstorade domsagan inrättades tingssammanträden,

såväl allmänna som dylika nied tremansnämnd, till ett sammanlagt

antal av ett i veckan, någon försämring för staden i avseende å rättsskipningens

snabbhet icke komme att inträda. Tvärtom vore genom föreningen

med domsagan en bestämd fördel för rättsskipningen att påräkna därigenom,

att det kunde förväntas att i den reglerade domsagan häradshövdingämbetet

alltid skulle komma att innehavas av en vida mer kvalificerad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

13

domare än vad staden ensam kunde antagas erhålla för borgmästarbefattningen.

I promemorian har vidare gjorts gällande, att den föreslagna lönen

till kommunalborgmästaren, 12,500 kronor, vöre under alla förhållanden för

hög och lämpligen borde sänkas till högst 10,000 kronor, därest med tjänsten

förenades vissa kommunala sekreterarskap, men eljest till ännu lägre

belopp. Slutligen har i promemorian framförts den tanken, att det borde

närmare undersökas, huruvida icke genom omorganisation av stadsfiskalsoch

stadsfogdetjänsterna — antingen så att de med dessa tjänster förenade

göromålen helt eller delvis uppdroges åt landsfiskal i staden angränsande

distrikt eller så att tjänsterna sammansloges till en tjänst — besparingar

kunde vinnas i stadens framtida förvaltning.

över promemorian hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige,

häradsrätten och t. f. domhavanden i Ångermanlands norra domsaga,

av landsfiskalerna i Mellansel fögderi och landsfogden i Västernorrlands

län, av stadsfullmäktige och magistraten i Örnsköldsvik samt av länsstyrelsen

i länet.

De tingshusbyggnadsskyldige hava vid sammanträde den 29

juni 1936 beslutat att staden i händelse av förening med domsagan icke skulle

hava att erlägga något engångsbelopp för vinnande av delaktighet i tingshusets

i Örnsköldsvik nuvarande värde. Däremot hava de tingshusbyggnadsskyldige

fordrat att staden skulle efter enahanda grund som domsagan i övrigt

deltaga i kostnaderna för viss av föreningen betingad utvidgning och

förändring av lokalerna i tingshuset samt för anskaffande av nya inventarier

till detsamma, vilka kostnader beräknats till sammanlagt 25,000 kronor.

Häradsrätten har åberopat ett av t. f. domhavanden i domsagan

avgivet yttrande av innehåll att hinder för domsagans vidkommande icke

mötte mot föreningen, därvid staden borde jämte den övriga domsagan utgöra

ett tingslag. I detta borde lämpligen hållas allmänt sammanträde varje

vecka under tingsterminerna samt dessutom vissa sammanträden med tremansnämnd

under uppehållet mellan vår- och hösttingen, varigenom stadens

krav på snabbhet i rättsskipningen skulle bliva fullt tillgodosett.

Landsfiskalerna i Arnäs och Själevads distrikt, vilka

båda distrikt angränsa staden, hava framhållit, att de var för sig redan

vore så arbetstyngda att de icke kunde åtaga sig det ökade arbete som bestridandet

av stadsfogde- eller stadsfiskalsgöromålen i staden krävde, med

mindre distrikten omreglerades och ytterligare arbetskrafter tillfördes landsfiskalskontoren.

Landsfogden har sammanfattat sitt uttalande i ämnet sålunda, att

med hänsyn till den bebådade omorganisationen av hela rikets polis- och

åklagarväsen den nuvarande ordningen med en stadsfogde och en stadsfiskal

i Örnsköldsvik borde bibehållas under nuvarande ordinarie befattningshavares

tjänstetid, att därest någon av dessa befattningshavare skulle avgå från

tjänsten, tjänsterna borde vakanssättas, att lämplig omreglering av landsfiskalsdistrikten

i Mellansels fögderi för underlättande av Arnäs eller Själevads

distrikts införlivande med staden icke lämpligen läte sig göra, att därest

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

statsmakterna ändock skulle anse det lämpligt att införliva något av nyssnämnda

distrikt med staden, Själevads distrikt därtill företrädesvis borde

ifrågakomma, samt att under sådana förhållanden dels landsfiskalen i detta

distrikt borde tillföras hjälp av assistent och ytterligare ett biträde samt beredas

ersättning för större tjänstelokaler, dels ock i staden tillsättas ett polisbefäl

av poliskommissaries tjänstegrad.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hava vid sammanträde den

8 april 1936 beslutat godkänna ett av särskilda kommitterade å stadsfullmäktiges

vägnar den 4 december 1935 avgivet yttrande i anledning av promemorian,

däri kommitterade uttalat, att även med den i promemorian

föreslagna tingsordningen i den förstorade domsagan ingen förbättring

komme att inträda i avseende å stadens rättsskipning, ävensom framhållit

att de i promemorian antydda utvägarna till nedbringande av

stadens förvaltningskostnader efter rådhusrättens och magistratens upphörande

icke lämpligen kunde eller borde ifrågakomma. På grund härav vidhölles

alltjämt, att förutsättningar för stadens tvångsvisa förenande med

domsagan icke förelåge.

Magistraten har i yttrande den 14 april 1936 givit uttryck åt enahanda

uppfattning som stadsfullmäktige, varjämte magistraten understrukit

vikten av att rådhusrätten bibehölles med hänsyn till att den vore specialdomstol

för bland annat sjörätts- och växelmål.

I yttrande över promemorian den 11 november 1936 har länsstyrelsen

— som i likhet med landsfogden ansett åtgärder för omorganisation av

åklagar- och utsökningsväsendet i staden och densamma angränsande landsfiskalsdistrikt

för närvarande icke böra företagas — anfört, att då länsstyrelsen

av den i ärendet förebragta ytterligare utredningen icke kunnat bibringas

annan uppfattning än den som länsstyrelsen i sitt tidigare yttrande

givit uttryck för, länsstyrelsen fortfarande ansåge sig böra ifrågasätta huruvida

den föreslagna sammanslagningen av staden med domsagan borde mot

stadens uttryckliga önskan komma till stånd.

Svea hovrätt har avgivit utlåtande i ärendet i skrivelse av den 18

december 1936. Däri har hovrätten tillstyrkt alt förordnande måtte trots stadens

bestridande meddelas om densammas förenande med Ångermanlands

norra domsaga till ett tingslag med tingsställe i staden. I sitt utlåtande har

hovrätten till ingående granskning upptagit frågan huruvida förutsättningarna

för meddelande av dylikt förordnande i detta fall vöre för handen. Beträffande

den första förutsättningen, eller att indelningsändringen funnes

med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan vara till gagn

för rättsskipningen, har hovrätten — under erinran bland annat att lagförslag

förelåge om behörighet för häradsrätt att upptaga sjömål och om att,

i samband med lagsökningsmålens överflyttande från överexekutor till domaren

i orten i egenskap av lagsökningsdomare, upphäva nu gällande förbud

emot att anlita lagsökningsvägen i fråga örn fordran som grundade sig på

växel eller check — anfört, att därest i domsagan i samband med stadens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

15

uppgående i densamma infördes sådan tingsordning som förordats i domhavandens

förberörda yttrande samt vidare omförmälda lagändringar genomfördes,

det icke lede något tvivel örn att ändringen med hänsyn till förhållandena

i staden måste vara till gagn för rättsskipningen, därest denna fråga

prövades från de synpunkter vilka kommit till uttryck i 1931 års riksdags

uttalande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform och 1932 års

lag i ämnet. Vad anginge förhållandena i domsagan bleve svaret enligt hovrättens

mening detsamma.

Jämväl i fråga om den andra förutsättningen för stadens förenande med

domsagan utan stadsfullmäktiges samtycke, eller att ändringen icke medförde

ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden, har

hovrätten — som post för post granskat den av utredningsmannen framlagda,

av staden biträdda beräkningen av utgifterna i förevarande avseende

före och efter en förening med domsagan — kommit till den uppfattningen

att samma förutsättning förelåge. Hovrättens granskning hade nämligen

givit vid handen att, sedan jämlikt de tingshusbyggnadsskyldiges beslut utgift

icke behövde beräknas för stadens inlösen i tingshuset i Örnsköldsvik, för

staden genom ändringen borde — därest kommunalborgmästarens arbetskraft

fullt utnyttjades och toges i anspråk jämväl för fullgörande av uppdragen

såsom sekreterare hos stadsfullmäktige, drätselkammaren och hälsovårdsnämnden

— uppstå en omedelbar årlig besparing av 2,157 kronor 36

öre. Den jämförande kostnadstablån, i fråga örn vilken ytterligare är att

märka, bland annat, att enligt hovrätten kommunalborgmästarens grundlön

icke borde däri ingå till högre belopp än 8,500 kronor, borde nämligen erhålla

följande ändrade innebörd:

Den nuvarande organisationen.

Borgmästaren:

grundlön .......................

3 ålderstillägg ...................

vikariatsersättning ...............

. kronor

»

. »

5,000: —

1,500: —

500: —

ersättning för minskade sportler .

. »

2,000: —

kronor

9,000

—

Rådmännen:

arvoden .......................

kronor

450

—

Rådhusvaktmästare^ lön m. m.............

Stadsbokhållaren (kronouppbördskassören):

lön med

»

2,275

—

dyrtids- och ålderstillägg .......

»

2,375

—

Stadsfogden: lön m. m............

»

2,400

—

Exekutionsbiträde!: lön m. m. ...

»

2,950

—

Stadsfiskalen: lön m. m..........

»

5,925

—

Lokalkostnader för rådhusrätten .

»

Kronor

2,000

27,375

—

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Efter stadens förenande nied domsagan.

Kommunalborgmästaren:

grundlön ........................ kronor 8,500: —

3 ålderstillägg .................... » 1,500: —

vikariatsersättning ................ » 500: — kronor 10,500:_

Kommunalborgmästarens expeditionsbiträde:

lön m. m.....................................

Rådhusvaktmästaren: lön m. m.....................

Stadsfogden: lön m. m.............................

Exekutionsbiträde^ lön m. m.......................

Stadsfiskalen: lön m. m...........................

Valnämnden ..................

Häradsskrivaren ................................

Engångskostnad för tingshuset, fördelad på 30 år

Årligt underhåll av tingshus m. m.................

»

1,800: —

»

2,275: —

»

2,400: —

»

2,950: —

»

5,925: —

»

200: —

»

390: —

»

344:14

»

3,136: —

.ronor

29,920: 14

Härifrån avgår:

Till stadskassan indragna sportler, alt redovisas av

kommunalborgmästaren:

såsom överexekutor .............. kronor 300: —

» notarius publicus .......... » 1,500: —

av magistratsexpeditioner .......... » 150: —

Besparade sekreterararvoden.......... » 2,752: 50 kronor 4,702: 50

vadan stadens sammanlagda utgifter skulle uppgå till .. Kronor 25,217:64.

Hovrätten har ytterligare framhållit, att vid beräkningen, som gjorts med

stor försiktighet, hänsyn ej tagits till behovet att förstärka rådhusrättens arbetskrafter

och till vissa besparingar som möjligen kunde vinnas med den

nya ordningen, exempelvis genom kommunalborgmästarens anlitande såsom

byggnadsnämndens sekreterare. Hovrätten hade vidare utgått ifrån att såväl

stadsfiskals- som stadsfogdebefattningarna skulle bibehållas. I längden

bleve otvivelaktigt besparingen betydande. Sålunda bleve staden befriad från

den ökning av personal- och lokalkostnaderna för rättsvården, som bleve en

följd av samhällets växt och de ständigt stegrade krav som ställas på domstolsorganisationen.

För stadens ekonomi skulle sålunda dess förenande med

domsagan lända till fördel, och ej heller i något annat hänseende torde olägenheter

för staden vara att befara.

Statskontoret har på grund av remisser haft att yttra sig i ärendet

dels så vitt avsåge statsverkets övertagande av stadens förpliktelser beträffande

avlöningen till innehavare av befattningar som genom rådhusrättens upphörande

komme att indragas, dels ock över av t. f. kronokassören Helga Frånberg

och stadsfogden Bertil Brounéus gjorda framställningar, däri hemställts

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

17

av Frånberg att, därest staden lades under landsrätt och den av henne uppehållna

kronokassörsbefattningen sålunda komme att upphöra, hon måtte av

statsmedel erhålla ersättning för lön och sportler eller, därest rätt till sådan

ersättning icke skulle finnas tillkomma henne, skälig gottgörelse, och av Brounéus

att han i samband med stadens förenande med domsagan måtte varda

överförd å indragningsstat, därest vissa magistraten för närvarande åliggande

handräckningsgöromål i avseende å uttagande av kronoutskylder m. m. därvid

skulle åläggas honom.

I sitt den 5 februari 1937 dagtecknade utlåtande har statskontoret beträffande

förstnämnda fråga tillstyrkt, att en var av rådmännen Lindgren och

Kusoffsky i händelse av rådhusrättens upphörande av statsmedel tillerkändes

ersättning för mistad lön med 150 kronor om året under återstående livstiden

utan rätt till dyrtidstillägg å beloppet, att bestridas från allmänna indragningsstaten.

Vad beträffar den tredje allenast på förordnande tillsatte

rådmannen, har statskontoret, då någon skyldighet för staden icke förelåge att

vid återkallande av förordnandet i samband med rådhusrättens upphörande

hålla denne skadeslös, ansett skäl fördenskull saknas för statsverket att av

sådan anledning bereda vederbörande ersättning. — I fråga om Helga Funbergs

och Brounéus ansökningar har statskontoret uttalat, att vad statskontoret

anfört i fråga örn stadens ställning i förhållande till den på förordnande

tillsatte rådmannen och förutsättningarna för ett statsingripande i detta fall

även borde gälla Frånberg samt att Brounéus ansökning syntes vara av den

art, att densamma borde prövas av staden och sålunda icke föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 februari 1937 hava förenämnda av

stadsfullmäktige i Örnsköldsvik utsedda kommitterade

ingått i bemötande av hovrättens och statskontorets utlåtanden, det sistnämnda

i vad det avsåge Helga Frånberg och Brounéus, samt därvid alltjämt gjort

gällande, att genom stadens förenande med domsagan skulle för denna uppstå

viss årlig merkostnad, vilken av de kommitterade numera beräknats till 10,367

kronor 36 öre årligen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreligga i ärendet olika me- Departementsningar

om huruvida de i 2 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds chelenförenande

i judiciellt avseende angivna förutsättningar för meddelande mot

stads bestridande av förordnande örn dess uppgående i domsaga i förevarande

fall föreligga. Utredningsmannen, stadsfullmäktige i Örnsköldsvik och länsstyrelsen

hava gjort gällande att så icke är fallet, medan Svea hovrätt hävdat

den motsatta ståndpunkten. Enligt min mening står det utom tvivel att den

avsedda föreningen mellan staden och Ångermanlands norra domsaga kommer

att lända rättsskipningen till gagn i såväl staden som domsagan, därest

— såsom jag har för avsikt föreslå -— i den utvidgade domsagan införes en

tingsordning med under tingsterminerna allmänt sammanträde varje vecka

och mellan tingsterminerna vissa sammanträden med tremansnämnd. Vitsord

synes mig även böra tillerkännas hovrättens på en ingående granskning av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 223.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

utredningen grundade uppfattning att förändringen jämväl kommer att, särskilt

på längre sikt, bliva för staden ekonomiskt fördelaktig. Det förefaller

ock ligga i sakens natur, att stadens kostnader för ombesörjande av endast

administrativa och kommunala uppgifter böra kunna ordnas på ett

sådant sätt, att de bliva lägre än kostnaderna för såväl dessa som de judiciella

uppgifterna. Då ej heller påvisats, att i annat hänseende olägenheter

vore att befara för staden genom dess förenande med domsagan, finner jag

förordnande härom kunna mot stadens bestridande meddelas. Det kan icke

anses stå i överensstämmelse med de av statsmakterna antagna grundsatser

för rättsskipningens framtida ordnande i städerna att utan tvingande skäl

upprätthålla egen jurisdiktion för ett samhälle av så ringa storlek som Örnsköldsvik,

låt vara att staden för närvarande är stadd i utveckling. Det är

också min avsikt föreslå Kungl. Maj :t att utfärda föreskrift om stadens förenande

med domsagan. Innan det avsedda förordnandet meddelas, måste

emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens

förpliktelser beträffande avlöningen till innehavare av befattningar som genom

rådhusrättens upphörande komma att indragas. Lika med statskontoret

finner jag därvid ersättning böra av statsmedel utgå allenast till rådmännen

Lindgren och Kusoffsky och med belopp som statskontoret angivit. Den

av stadsfogden Brounéus gjorda framställningen om överförande, under viss

förutsättning, å indragningsstat torde icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts

åtgärd. Stadens i yttrandet den 5 oktober 1933 framställda ersättningsanspråk

kunna uppenbarligen, särskilt som genom förändringen merkostnad

icke behöver uppstå för staden, icke förordas till bifall.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till en var av rådmännen i Örnsköldsvik Carl Gustaf

Lindgren och Carl Kusoffsky, må från och med den dag, då

föreskrift örn stadens förenande i judiciellt avseende med

Ångermanlands norra domsaga träder i kraft, från allmänna

indragningsstaten under återstående livstiden utbetalas en

årlig gottgörelse av 150 kronor, med iakttagande av att å

denna förmån dyrtidstillägg icke skall utgå.

3:o.

Borgmästartjänsten i Falkenberg, vars invånarantal den 31 december 1935

uppgick till 5,895 personer, är sedan den 5 juni 1932 vakant. Enligt av Kungl.

Maj :t den 29 april 1921 fastställd arbetsordning skall stadens rådhusrätt

utgöras av, förutom borgmästaren, en förste rådman som skall vara lagfaren,

en andre rådman och en extra rådman. Förstnämnda rådmansbefattning innehaves

sedan år 1913 av Iwan Gunnar Leonard Cassel, som är född år 1883.

Andre rådman är Oscar Per Tomas Tomander, född år 1867 och vald år

1930. I fråga örn andre rådmanstjänsten föreskrev Kungl. Maj:t den 25

april 1930, efter framställning av staden, att samma tjänst skulle tillsättas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

allenast på förordnande, dock att förordnandet finge återkallas endast i sammanhang

med en blivande omorganisation av underrätterna eller på grund

av anledning, som länsstyrelsen prövade skälig. Kungörelsen om befattningens

ledigförklarande innehöll jämväl upplysning om berörda villkor, vilka

även anmärktes i stadsfullmäktiges protokoll angående rådmansvalet, men

i den av länsstyrelsen för Tomander utfärdade fullmakten kom intet att

inflyta härom. Extra rådman är Adolf Ivar Werner Lundén, som är född

år 1879 och utsedd till rådman år 1932. — I detta sammanhang bör anmärkas

att stadsfiskalen i staden Carl Johan Bergwall, vilken är född år 1868,

tillika innehar befattningarna såsom stadsfogde och såsom kronouppbördskassör.

Enligt gällande lönestat utgå från staden till rådmännen följande årliga

avlöningsförmåner: till förste rådmannen lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar

1,000 kronor samt tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, tillhopa

3,800 kronor, till andre rådmannen lön 600 kronor och tjänstgöringspenningar

300 kronor, sammanlagt 900 kronor, och till extra rådmannen arvode

å 300 kronor. Förste rådmannen är dessutom tillförsäkrad viss sportelinkomst

men är skyldig att själv bekosta erforderlig skrivhjälp för ijänsten.

Behållningen av sportlerna har, efter avdrag med omkring 500 kronor för

renskrivningskostnader, uppskattats till i medeltal 1,800 kronor om året,

vadan förste rådmanens sammanlagda inkomst av tjänsten kan beräknas till

5,600 kronor årligen vid åtnjutande av samtliga ålderstillägg. Sådana åtnjutas

av nuvarande tjänsteinnehavaren. — Slutligen må omnämnas, att stadsfiskalen

Bergwall i egenskap av kronouppbördskassör uppbär avlöning, ålderstillägg

inräknade, med 2,650 kronor samt sportler. — Någon utfästelse

från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande någon av rådmännen,

och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå

från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet

att övergå till annan tjänst hos staden. I sådant avseende är av betydelse,

att rådmannen Cassel, vilken avlagt hovrättsexamen, innehar föreskriven

kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare. — Beträffande

stadsfiskalen Bergwall hava stadsfullmäktige genom beslut den

25 september 1936 tillerkänt honom pension, att med visst årligt belopp utgå

för varje av honom innehavd befattning, så snart han avgår från densamma.

Bergwall, som icke är skyldig att vid viss ålder avgå ur tjänst, har

ännu icke i något avseende begagnat sig av den honom tillerkända pensionsförmånen.

Hallands mellersta domsaga består av två tingslag, av vilka det ena, eller

Årstads och Faurås tingslag, omsluler staden och har tingsställe därstädes.

Domsagokansliet är förlagt till Falkenberg och inrymt i nyssnämnda tingslags

där uppförda tingshus. I tingslaget hållas årligen under tingsterminema

tio allmänna tingssammanträden.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 19 augusti 1932 har genom länsstyrelsens

i Hallands län försorg utredning ägt rum rörande Falkenbergs

förenande i judiciellt avseende med nyssnämnda domsaga. Utredningen,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt

avhandlat de frågor som angivas i nämnda paragraf, har jämlikt länsstyrelsens

uppdrag utförts av borgmästaren i Halmstad Georg Bissmark.

I sitt den 27 oktober 1934 dagtecknade utlåtande i ämnet har utredningsmannen

— som utgått från att staden vid förening med domsagan

borde ingå i gemensamt tingslag med Årstads och Faurås tingslag —

föreslagit, att staden för vinnande av delaktighet i tingshuset i Falkenberg

skulle erlägga ett engångsbelopp, som fastställdes till 42 procent av ett tingshuset

för detta ändamål åsatt värde av 150,000 kronor, samt att staden för

gäldande av beloppet, 63,000 kronor, skulle upptaga ett tjuguårigt amorteringslån

efter en räntefot av 3.5 procent, då årliga kostnaden bleve 4,431

kronor. För sådan händelse har utredningsmannen vidare funnit, att genom

förändringen skulle uppstå en årlig merkostnad för staden av 1,007 kronor 41

öre, så länge nuvarande kronouppbördskassören kvarstode i tjänsten, men

att, så snart han därur avginge, samma merkostnad skulle förbytas i en årlig

besparing av 1,642 kronor 59 öre, vilken besparing komme att växa med

4,431 kronor, sedan engångsersättningen till de tingshusbyggnadsskyldige

slutamorterats. I övrigt har utredningsmannen ansett bland annat, att statsverket

vid rådhusrättens upphörande endast vore pliktigt övertaga löneförmånerna

i fråga om rådmännen Cassel och Lundén, därvid såsom ersättningsbelopp

föreslagits för Cassel 5,600 kronor och för Lundén 300 kronor

årligen. Sammanfattningsvis har slutligen uttalats, att det icke torde kunna

bestridas, att förändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som

domsagan komme att bliva till gagn för rättsskipningen, att förändringen —

därest i tingslaget vid sidan av de tio allmänna tingssammanträdena anordnades

ett sammanträde med tremansnämnd i månaden — icke komme att medföra

avsevärt ökade kostnader eller tidsutdräkt för den rättssökande allmänheten,

helst tingshuset vore centralt beläget i staden, att därest särskild överexekutor

förordnades för staden och stadsfogdetjänsten i följd härav bibehölles,

exekutionsväsendet för stadens del finge anses ordnat på ett fullt tillfredsställande

sätt, samt att, då den blivande rättegångsreformens genomförande

såsom förutsättning krävde de alltför små domstolarnas avskaffande, föreningen

med domsagan — ehuru på sina håll inom staden framträtt (en

framför allt på ett pietetsfullt hänsynstagande till stadens gamla traditioner

och fruktan för deklassering genom åtgärden grundad) motvilja mot densamma

—■ borde snarast vidtagas.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige

och häradsrätten i Årstads och Faurås tingslag, av domliavanden

i Hallands mellersta domsaga, av stadsfullmäktige och magistraten i

Falkenberg, av länsstyrelsen i Hallands län samt av Göta hovrätt.

De tinghusbyggnadsskyldige hava vid sammankomst den 15

december 1934 förklarat, att de icke bade något intresse av att staden förenades

med tingslaget men att de ej heller hade anledning lägga svårigheter

i vägen för en dylik förening, örn blott tillbörlig hänsyn toges till tingslagets

hittills gjorda uppoffringar. Ur sistnämnda synpunkt anfördes att inlösnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

21

värdet för tingshuset borde fastställas till 170,000 kronor, eller sammanlagda

beloppet av de för tingshusbyggnaden upptagna lånen, därvid stadens inlösningsbelopp

efter förut angiven grund bomme att bliva 71,400 kronor och årliga

annuiteten under tjugu år 5,023 kronor 78 öre.

Häradsrätten och domhavanden hava var för sig förklarat,

att de i princip icke hade något att invända mot föreningen.

Stadsfullmäktige hava behandlat ärendet vid sammanträde den 31

januari 1935 och därvid bestämt motsatt sig att förordnande meddelades örn

stadens förenande med domsagan. Den föreslagna förändringen skulle enligt

stadsfullmäktiges mening icke medföra något som helst gagn för rättsskipningen

utan snarare olägenheter, särskilt beträffande handläggningen av

växel- och kravmål. Därtill bomme, att genom förändringen även skulle

uppkomma betydande merkostnader för staden, vilka kostnader — därföre

statsverket borde hålla staden skadeslös — av stadsfullmäktige, sedan kronouppbördskassören

avgått ur tjänsten, beräknades till 9,691 kronor 28 öre

årligen. Även för statsverkets del måste man enligt stadsfullmäktiges mening

räkna med högre kostnader för föreningens genomförande än utredningsmannen

ansett. Statsverket borde nämligen övertaga jämväl avlöningen,

900 kronor, till andre rådmannen Tomander, vilken av länsstyrelsen erhållit

öppen fullmakt å sin tjänst utan någon inskränkning, varjämte ersättningen

till rådmannen Cassel, vid det förhållande att denne själv verkställt nödig

utskrift och sålunda icke haft några utgifter för skrivhjälp, borde höjas med

500 kronor utöver det belopp utredningsmannen föreslagit. — I en särskild

promemoria, som bilagts stadsfullmäktiges yttrande och av fullmäktige i

huvudsak biträtts, har stadsfiskalen, stadsfogden och kronouppbördskassören

Bergwall därjämte yrkat, att statsverket vid genomförande av föreningen

skulle dels vidkännas de utgifter, som staden beslutat eller kunde komma

att besluta för pensionering av Bergwall i hans tre befattningar,

dels ock ersätta honom för mistade sportler i egenskap av kronouppbördskassör

med 3,000 kronor om året.

Magistraten har instämt i stadsfullmäktiges yttrande och Bergwalls

promemoria.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 4 maj 1935 tillstyrkt, att förordnande

meddelades om Falkenbergs förenande i judiciellt avseende med Årstads

och Faurås tingslag. I yttrandet har länsstyrelsen verkställt en ingående

granskning av stadens uppgifter angående de ekonomiska verkningarna för

densamma av rådhusrättens upphörande med resultat att den av staden uppgivna

merkostnaden av länsstyrelsen väsentligen reducerats. Länsstyrelsen

har därvid på alla punkter utom en, nämligen i fråga örn kostnaden för stadens

inlösen i tingshuset, anslutit sig till utredningsmannens uppfattning örn

samma verkningar. Beträffande angivna post har länsstyrelsen ansett att

man, såsom de tingshusbyggnadsskyldige påfordrat, borde utgå från ett värde

å tingshuset av 170,000 kronor, varvid inlösningssumman för staden bleve

71,400 kronor. Då emellertid räntefoten för det lån som staden för gäldande

av ersättningen skulle upptaga kunde sättas till allenast 3 procent, stannade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

på grund härav den beräknade årliga annuiteten vid 4,799 kronor 20 öre.

Vid angivna förhållande komme stadens kostnadsökning vid förslagets genomförande

att bliva 1,375 kronor 61 öre, vilken merkostnad vid kronouppbördskassörens

avgång ur tjänst överginge i en besparing av 1,274 kronor 39 öre

årligen. — Länsstyrelsen bär vidare i likhet med utredningsmannen ansett,

att skyldighet icke förelåge för statsverket att övertaga stadens löneförpliktelser

gentemot rådmannen Tomander. Däremot borde statsverket övertaga

stadens pensionsutfästelse gentemot stadsfiskalen Bergwall i dennes egenskap

av kronouppbördskassör, enär sistnämnda tjänst enligt länsstyrelsens

mening vore att hänföra till befattning som genom rådhusrättens upphörande

indroges. Någon ersättning till Bergwall för mistade sportler i nyssnämnda

egenskap borde, sedan han avgått med pension, icke ifrågakomma.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 6 september 1935 hava

utsedda deputerade för stadsfullmäktige inkommit med påminnelser

i anledning av länsstyrelsens utlåtande och därvid, i fråga örn de

ekonomiska verkningarna för staden av den ifrågasatta föreningen, hävdat,

att stadens årliga merkostnader i anledning av föreningen under alla förhållanden

kunde skattas till omkring 5,400 kronor.

Jämväl Göta hovrätt har i utlåtande den 18 januari 1937 tillstyrkt

att — under förutsättning att statsverket övertoge stadens förpliktelser, i den

mån dylika förefunnes för staden, beträffande avlöning och pension till innehavare

av de befattningar vid rådhusrätten som genom dess upphörande

skulle komma att indragas -—- förordnande måtte meddelas örn stadens förenande

i judiciellt avseende med ifrågavarande domsaga från tid som Kungl.

Maj:t kunde finna skäligt bestämma. Hovrätten har härvid anfört följande:

Genom att stadsfullmäktige i Falkenberg icke lämnat sitt samtycke till den

ifrågasatta föreningen uppkomme fråga, huruvida de i 2 § av lagen den 17

juni 1932 för dylikt fall angivna förutsättningar för stads förenande med

domsaga kunde anses uppfyllda. Varken stadens storlek eller rådhusrättens

arbetsbörda motiverade ett bibehållande av egen jurisdiktion för staden. De

skäl som särskilt vid antagandet av de allmänna grunderna för en processreform

anförts mot bibehållande av egen jurisdiktion för mindre städer ägde

i förevarande fall sin giltighet. Den genom föreningen uppkomna domsagan

komme att utgöra en naturligt sammansatt domkrets av lämplig storlek, som

möjliggjorde en ändamålsenlig organisation av domsagoarbetet. Genom att

införa tremansting mellan de allmänna tingssammanträdena och under sommaren

kunde stadens krav på ett tillräckligt antal rättegångstillfällen bliva

i rimlig mån tillgodosett. En dylik utökning komme för övrigt det tingslag,

med vilket staden kunde komma att förenas, till godo. Enligt hovrättens

mening komme således den ifrågasatta föreningen att bliva till gagn för rättsskipningen.

Beträffande de ekonomiska verkningarna för staden gåve den verkställda

utredningen vid handen, att en förening visserligen till en början skulle för

staden medföra en något ökad kostnad, örn hänsyn toges till dess ännu bestående

avlöningsförpliktelse till kronouppbördskassören och om annuiteten å

det för inlösen i tingshuset avsedda lånet även såvitt anginge däri ingående

amortering betraktades såsom årsomkostnad. Emellertid vore att marka, att

denna kostnadsökning inom en snar framtid skulle komma att försvinna och

förbytas i en årlig kostnadsminskning för staden. En besparing kunde vän
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

23

tas inträda redan i samband med den nuvarande stadsfiskalen-stadsfogdenkronouppbördskassörens

avgång med pension, vilken enligt uppgift från

t. f. borgmästaren torde inträffa under innevarande år, varefter besparingen

bleve betydande sedan annuiteterna å omförmälda lån upphört. Enligt hovrättens

uppfattning torde man därför icke behöva räkna med att någon kostnadsökning

för staden skulle uppkomma av förändringen.

Någon avsevärd olägenhet ur annan synpunkt än ekonomisk kunde genom

föreningen icke anses uppkomma för staden.

Statskontoret har i skrivelse den 20 februari 1937 avgivit infordrat

yttrande i ärendet, såvitt angår däri framställda anspråk på ersättning av

statsmedel i händelse staden förenades med domsagan. I utlåtandet har statskontoret

uttalat, att under angivna förutsättning statsverket syntes böra allenast

beträffande rådmännen Cassel och Lundén övertaga stadens förpliktelser

i fråga om dessas avlöning. Vad rådmannen Tomander anginge saknades

däremot skäl för ett dylikt övertagande. I den för denne utfärdade fullmakten

hade väl icke intagits underrättelse att tjänsten tillsatts allenast på

förordnande, men då i övrigt vid tillsättningen de av Kungl. Majit föreskrivna

villkoren iakttagits, förelåge icke skyldighet för staden att hålla Tomander

skadeslös vid ett återkallande av fullmakten i samband med rådhusrättens

upphörande. Vad beträffade storleken av ersättningarna till Cassel

och Lundén anslöte sig statskontoret — under erinran att Gassels sportelinkomster

icke låtit sig beräkna på grundval av styrkta och detaljerade uppgifter

utan måst uppskattas approximativt — till vad utredningsmannen härutinnan

föreslagit eller 5,600 kronor till den förre och 300 kronor till den

senare. Beloppen, å vilka dyrtidstillägg icke borde utgå, föresloges till anvisande

å allmänna indragningsstaten. — I fråga om de av Bergwall framställda

ersättningsanspråken i egenskap av kronouppbördskassör hemställde

statskontoret — utan att ingå på spörsmålet huruvida nämnda befattning

kunde hänföras till sådan tjänst, beträffande vilken förpliktelse av här ifrågavarande

art kunde föreligga för statsverket — under framhållande att

Bergwall uppnått sådan ålder att en pensionering av honom under alla förhållanden

varit förestående, att samma anspråk måtte lämnas utan bifall. —

Vad slutligen anginge frågan om de ekonomiska verkningarna för staden av

dess läggande under landsrätt, hade de av utredningsmannen och länsstyrelsen

verkställda undersökningarna givit vid handen, att visserligen vid nuvarande

förhållanden en ringa ökning i kostnaderna komme att uppstå, men

att denna kostnadsökning sedermera komme att uppvägas av den utgiftsminskning

som föranleddes av kronouppbördskassörens avgang från tjänsten.

Vid sådant förhållande torde, såvitt statskontoret kunde finna, någon

sådan ekonomisk börda icke kunna anses uppkomma för staden, att hinder

förelåge för dess läggande under landsrätt.

Den i ärendet verkställda utredningen får, såsom jämväl länsstyrelsen, Departement»- hovrätten och statskontoret funnit, anses ådagalägga, att — även örn den che/en''

engångsersättning som staden Falkenberg i händelse av förening med Årstads

och Faurås tingslag bör erlägga för vinnande av delaktighet i tingslagets

tingshus upptages till det av de tingshusbyggnadsskyldige i sådant

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

hänseende fordrade högre beloppet — den ifrågasatta föreningen icke behöver

medföra kostnadsökning för staden, i all synnerhet därest föreningen

— såsom synes lämpligt — genomföres först efter det kronouppbördskassören

avgått ur tjänsten. Utredningen torde jämväl utvisa, att avsevärd olägenhet

av annat slag ej heller kommer att genom förändringen uppstå för

staden samt att rättsskipningen i såväl staden som domsagan därigenom kommer

att gagnas. Vid angivna förhållanden lära de i 2 § lagen den 17 juni

1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende angivna förutsättningarna

för meddelande mot stadens bestridande av förordnande om

dess förening med Hallands mellersta domsaga föreligga, allt likväl under

den ytterligare förutsättning att statsverket övertager stadens förpliktelser

beträffande avlöningsförmåner till de befattningshavare i staden, vilkas tjänster

i och med rådhusrättens upphörande komma att indragas. Det är också

min avsikt föreslå Kungl. Majit utfärdande av föreskrift härom, att träda i

tillämpning å lämplig tidpunkt efter det nuvarande kronouppbördskassören

i staden med begagnande av den honom av staden tillerkända pensionsrätt

avgått från sin tjänst. Innan detta kan ske, måste emellertid riksdagens samtycke

utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser mot vissa

dess befattningshavare. Skyldighet i sådant avseende finner jag föreligga allenast

beträffande rådmännen Cassel och Lundén, och ansluter jag mig i fråga

om ersättningsbeloppen till dessa till vad utredningsmannen och statskontoret

härutinnan föreslagit eller sålunda 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor till

Lundén, att utgå under deras återstående livstid. Beträffande Cassel torde

emellertid böra föreskrivas att, för den händelse han skulle komma att utses

till kommunalborgmästare i staden, ersättningsbeloppet icke vidare skall utgå.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva

att till rådmännen i Falkenberg Iwan Gunnar Leonard

Cassel och Adolf Ivar Werner Lundén må från och med den

dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende

med Hallands mellersta domsaga träder i kraft, från allmänna

indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas

årlig gottgörelse med 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor

till Lundén, med iakttagande av dels att å förmånen

dyrtidstillägg icke skall utgå, dels ock att, därest Cassel skulle

utses till kommunalborgmästare i Falkenberg, han ej vidare

skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse.»

Vad departementschefen ovan under punkterna l:o—

3:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371153

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:297 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts groga situm angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, a1 i texten
  2. SU 1937:129 Utlåtande i anledning av Kungl. Alaj.ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas tjäns s. 1 i texten