Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening, m. m

1937-02-26 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:229, Med förslag till förordning angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående särskilda åtgärder till motverkande av

skada å fiske genom vattenförorening, m. m.; given

Stockholms slott den 26 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående särskilda åtgärder

till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening

dels ock till bestridande av kostnaderna för i förslaget omförmäld tillsynsmyndighets

verksamhet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av 30,000 kronor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 229.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

Förslag

till

Förordning

angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske

genom vattenförorening.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall

till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn enligt

denna förordning.

Konungen förordnar för viss tid sakkunnig person att utöva tillsyn, som i

första stycket avses. Den som innehar sådant uppdrag benämnes i denna

förordning tillsynsmyndighet.

2 §•

Tillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag så

erfordras, tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller

ej, ävensom rätt att inom dess område företaga erforderliga undersökningar.

Vad nu är sagt skall, oavsett örn tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl

gälla fiskeritjänsteman eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande

av tillsyn enligt denna förordning kan påkallas.

3 §■

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt

utsläppes i vatten, är skyldig alt på begäran lämna tillsynsmyndigheten

eller den som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken

eller anläggningen.

4 §•

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, äger tillsynsmyndigheten

meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande

av föroreningen.

Vidtager ej innehavare av fabrik eller annan anläggning till motverkande

av vattenförorening åtgärd eller anstalt, som skäligen kan fordras, skall tillsynsmyndigheten

därom göra anmälan hos länsstyrelsen för den åtgärd, som

på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen den 30 december

1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

3

5 §•

Har i fråga om viss fabrik eller annan anläggning meddelats föreskrift

örn vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande av vattenförorening,

äger länsstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten

förordna särskild person att tillse, att föreskriften iakttages.

Vad i 2 § är stadgat skall ock gälla tillsyningsman, som avses i första stycket

av förevarande paragraf.

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, för vilken särskild tillsyningsman

blivit utsedd, skall till bestridande av kostnaden för dennes tillsyn

gälda avgift enligt bestämmelser, som Konungen meddelar.

6 §•

Innan någon hädanefter uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik,

sockerfabrik, jästfabrik eller anrikningsverk eller vidtager väsentlig

ändring eller utvidgning av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall

han i god tid förut göra skriftlig anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

Vid anmälan, som i första stycket sägs, skola fogas ritningar över fabriken

eller anläggningen och de anordningar till motverkande av vattenförorening,

som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna, ävensom de

uppgifter som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad erfordras.

Konungen äger förordna, att vad ovan i denna paragraf är stadgat skall

gälla jämväl annan fabrik eller anläggning än i första stycket sägs.

7 §•

Finnes i fall, som i 6 § avses, att fara föreligger för betydande skada å

fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen på begäran av tillsynsmyndigheten

meddela förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra

eller utvidga driften, förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd

eller anstalt till motverkande av förorening, som skäligen kan fordras.

Förbud, som i första stycket sägs, skall omedelbart lända till efterrättelse

och gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

8 §•

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 3 eller 6 § eller med stöd av sistnämnda

paragraf utfärdade föreskrifter åligger honom, eller överträder någon

förbud, som i 7 § sägs, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

9 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna förordning må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa

driftanordning eller affärsförhållande vid fabrik eller annan anläggning, i

avseende å vilken han haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig

till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

10 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 9 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av

målsägande angives till åtal.

11 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinscn-Regeuten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,

fråga om särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom

vattenförorening.

Föredraganden anför:

Gällande rätt m. m.

Sedan lång tid tillbaka ha klagomål anförts över de olägenheter, som vållas

genom förorening av vatten. Frågan i vad mån ingripande häremot bör

äga rum har ej i svensk rätt blivit föremål för någon mera ingående behandling.

Vissa bestämmelser av intresse finnas emellertid inrymda i hälsovårdsstadgan,

vari bland annat föreskrives övervakning från hälsovårdsnämndernas

sida över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så att de

medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Huruvida

fabrik eller näring förorsakar skada av rent ekonomisk beskaffenhet — till

exempel förstör fisket i visst vattendrag — torde icke kunna upptagas till bedömande

av hälsovårdsnämnd.

I vattenlagen finnes frågan örn utsläppande i vatten av ämnen, varigenom

vattnet kan förorenas, berörd i 2 kap. 35 §. I lagrummet har emellertid blott

givits en hänvisning till vad särskilt är eller kan varda stadgat. I 8 kap.

17 § vattenlagen omnämnes frågan, huruvida och i vilken mån det må vara

tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller

luften, så ock i vad mån ersättning skall gäldas för skada och olägenhet genom

sådant förorenande. Även i detta lagrum göres emellertid blott en hänvisning

till vad särskilt är eller kan varda stadgat. Slutligen innehåller 10

kap. 51 § vattenlagen stadganden örn syneförrättning angående avledande

av kloakvatten. Synemännen skola enligt dessa stadganden meddela bestämmelser

för att förhindra eller minska olägenheter genom vattenförorening.

Synemännen lia därvid att noga iakttaga särskilt meddelade föreskrifter i

ämnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Den särskilda lagstiftning, som sålunda på skilda ställen i vattenlagen åsyftas,

har ännu icke kommit till stånd. Hänvisningarna i omförmälda lagrum

lära vid sådant förhållande tillsvidare avse det från äldre tid kvarstående

stadgandet i 12 § förordningen den 30 december 1880 om

jordägares rätt över vattnet å hans grund, enligt vilket

stadgande det skall ankomma å ägare till sågkvarn att tillse att avfall ej utsläppes

i vattnet. Detsamma skall även gälla om vid annat verk eller inrättning

avfall uppkommer, varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.

Stadgandet är enligt 8 § lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av vattenlagen fortfarande tillämpligt när olägenheten

är vattenförorening. Vidtager i dylikt fall ägaren icke nödig åtgärd

eller anstalt till skadans förekommande, äger Konungens befallningshavande

föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den tredskande

vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Örn skada ändock

sker, äger den som lider skadan njuta ersättning efter rättens beprövande.

I förarbetena till vattenlagen anfördes, att de svårigheter som vore förenade

med en reglering av ifrågavarande spörsmål föranlett att frågan därom

gjorts till föremål för särskild, på ingående undersökningar baserad behandling

utan direkt sammanhang med den övriga vattenlagstiftningen. Den s. k.

dikningslagskommittén, åt vilken nämnda utredning uppdragits, avgav den 3

juni 1915 betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening

m. m. Häri föreslogs ett särskilt koncessionssystem för såväl sådana industriella

anläggningar, som åstadkomma föroreningar av vatten eller luft, som

kloakanläggningar. Sedan yttranden avgivits över kommitténs förslag samt

frågan örn luftförorening blivit föremål för en kompletterande utredning av

rent teknisk karaktär, förklarade Kungl. Maj:t den 12 september 1921 förslaget

icke för det dåvarande föranleda någon åtgärd.

Sedermera har bland annat lantbruksstyrelsen gjort upprepade framställningar

i ämnet, senast den 28 februari 1933.

Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (1:24 och 11:61), i

vilka huvudsakligen under åberopande av lantbruksstyrelsens skrivelse år

1933 yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att snarast möjligt

måtte för riksdagen framläggas lagförslag med effektiva bestämmelser

rörande fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen.

I avgivet utlåtande (nr 35) över motionerna anförde jordbruksutskottet,

att vid nyanläggning av fabrik eller liknande inrättning undersöktes i allmänhet

ej i förväg, huruvida anläggningen kunde väntas komma att medföra

ekonomisk skada därigenom att avfallsprodukter, som utsläpptes i vattendrag

och sjöar, förorsakade exempelvis förgörelse å fiske eller växtlighet.

Först sedan fabriksdriften en tid pågått ägde sakägare genom att påvisa skadeverkningar

möjlighet att få saken prövad. Härjämte kunde även genom

annan förorening av vatten, såsom på grund av kloakledningar, avsevärd

skada uppkomma. För länsstyrelserna syntes det vara förenat med stora

svårigheter och synnerligen vanskligt att utan annan sakkunnig utredning än

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

som parterna själva förebragt ålägga företag att vidtaga anordningar som

kunde vara betungande. Utskottet framhöll vidare, att utredningsapparaten

även vore så omständlig att lång tid kunde förflyta under vilken skadegörelse

obehindrat finge försiggå. Även om det vore fisket, som därvid främst syntes

bliva lidande, kunde jämväl åtskilliga andra olägenheter uppkomma. En

snar utredning av hithörande spörsmål syntes utskottet synnerligen önskvärd.

Därvid borde särskilt undersökas möjligheterna att bereda landets fiskerinäring

rimligt skydd. Utskottet ville emellertid framhålla, att en sådan lösning,

vilken krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk, borde undvikas.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att till Kungl. Majit avlåta skrivelse

(nr 89) med anhållan, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam

utredning om åtgärder för att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag,

till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen, samt

vidtaga de åtgärder, som av utredningen i förenämnda hänseenden kunde

befinnas påkallade.

Sedan därefter 1936 års riksdag i skrivelse (nr 104) hemställt örn utredning

jämväl angående rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar, upptog den

11 september 1936 dåvarande chefen för justitiedepartementet,

efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, fragan

om utredning i förenämnda ämnen till behandling i statsrådet. Han

anförde därvid, att starka skäl förelåge att igångsätta utredning i dessa ämnen.

Vad först anginge frågan om förorening av vatten syntes angeläget,

att de bestämmelser, som komme till stånd, ej bleve mera betungande för

de industrier och andra företag, vilka därav skulle beröras, än som vore

erforderligt. Vid utredningen borde undersökas, om och i vad mån ett sådant

system kunde skapas, att redan i samband med en anläggnings tillkomst

garanti kunde vinnas att skada till följd av vattenförorening i görligaste män

undvekes samt att, om viss skadlig förorening visade sig ofrånkomlig, frågan

örn ersättning därför i den mån så vore möjligt på förhand reglerades. Att

vissa kontrollåtgärder även måste tillgripas syntes departementschefen ofrånkomligt.

Såsom riksdagen framhållit borde emellertid inrättandet av ett nytt

ämbetsverk undvikas. I stället borde särskilt övervägas, huruvida icke prövningen

av hithörande frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter,

i främsta rummet vattendomstolarna.

Chefen för justitiedepartementet anförde vidare, att i samband med utredningen

om vattenföroreningar borde även till behandling upptagas spörsmålet

om åtgärder lill skydd mot förorening av luften. Beträffande frågan

om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar framhöll departementschefen,

att behov visat sig föreligga av att nämnda rätt bleve föremål för

reglering, samt tilläde att samtliga anförda frågor borde bliva föremål för

gemensam utredning.

Sedan Kungl. Majit därefter lämnat chefen för justitiedepartementet bemyndigande

att tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning

beträffande frågan örn lagstiftning rörande åtgärder för ali förhindra

förorening av vatten och lufi samt rörande rätt att utnyttja lindel joi diska

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

vattentillgångar, lia den 22 september 1936 för sådant ändamål tillkallats

vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, tillika ordförande, majoren i vägoch

vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, verkställande direktören hos Skönviks

aktiebolag G. Göransson och agronomen T. Andersson i Tejarp.

Förslag om provisorisk lagstiftning.

1 en den 29 december 1936 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet

ha ovannämnda sakkunniga väckt förslag om vidtagande av

vissa provisoriska åtgärder i syfte att till skydd för fisket i görligaste mån

avhjälpa vissa särskilt framträdande missförhållanden med avseende å vattenförorening.

Vid skrivelsen hade fogats en promemoria med närmare motivering

till de sakkunnigas förslag jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser

till motverkande av skada å fiske genom förorening av vatten

och till instruktion för i lagutkastet omförmäld tillsynsmyndighet. De sakkunnigas

promemoria med därtill hörande författningsutkast torde såsom

bilaga A böra fogas vid detta protokoll. De sakkunniga ha jämväl åberopat

en särskild utredning rörande vattenföroreningars inverkan å fisket, vilken

utarbetats av byrådirektören å lanlbruksstyrelsens fiskeribyrå G. Alm.

Beträffande anledningen till ifrågavarande förslag lia de sakkunniga i

förenämnda skrivelse framhållit att de funnit det dem anförtrodda uppdraget

innefatta flera viktiga spörsmål som krävde en snar lösning. Då de sakkunnigas

arbetsuppgifter vore av mycket omfattande beskaffenhet, hade de

sakkunniga noggrant övervägt, hur arbetet bäst borde planläggas utan att något

spörsmål undanskötes på sådant sätt att väsentlig olägenhet vållades. De

sakkunniga hade funnit, att frågan om lagstiftning beträffande förorening

av vatten och luft tarvade insamlande av åtskilligt material samt jämväl

i övrigt måste antagas bliva både tidsödande och krävande. Frågan örn rätt

att utnyttja underjordiska vattentillgångar syntes vara av mer begränsad

räckvidd. Det vore fördenskull antagligt, att de sakkunnigas uppdrag härutinnan

skulle kunna slutföras tidigare än uppdraget i övrigt. En skyndsam

utredning av spörsmålet örn rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar

vöre också av vikt. Å andra sidan syntes beträffande förorening av vatten

betänkligt att för den icke obetydliga tid, som måste åtgå innan fullständiga

förslag i detta ämne kunde tänkas bliva utarbetade och av Kungl. Maj:t förelagda

riksdagen, helt undanskjuta frågan. Vid förberedande undersökningar

hade de^ sakkunniga vunnit bekräftelse därå att särskilt beträffande skadegörelse

å fisket allvarliga missförhållanden förelåge. De sakkunniga hade

ansett, att dessa missförhållanden i avvaktan å en mera omfattande reglering

av frågan om åtgärder till förhindrande av vattenförorening skulle kunna till

en del avhjälpas genom en lag med begränsad räckvidd. Härjämte ha de

sakkunniga, som föreslagit att en tillsynsmyndighet borde inrättas, framhållit,

att den erfarenhet, som denna tillsynsmyndighet under ifrågavarande

övergångsperiod kunde inhämta, borde komma de sakkunniga till godo vid

det fortsatta arbetet å deras utredningsuppdrag samt att detta för de sakkunniga

måste bliva av stort värde.

Till närmare upplysning örn behovet av en provisorisk lagstiftning ha de

sakkunniga åberopat den av byrådirektören Alm verkställda utredningen. I

denna anföras åtskilliga exempel å svårartade vattenföroreningar i vårt land.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

9

Dessa exempel vöre dock endast ett urval bland det stora antal fall, där betydande

vattenföroreningar förekommit eller alltjämt förekomme. Vidare

har i den av de sakkunniga utarbetade promemorian givits en redogörelse

för infordrade yttranden från fiskeriintendenterna, vilka jämväl lämnat talrika

uppgifter örn förekommande vattenföroreningar.

De förslag till åtgärder, som de sakkunniga ansett sig böra framlägga, innefattas

i förenämnda utkast till lag med särskild a bestäm meisel-

till motverkande av skada å fiske genom förorening

av vatten.

Enligt detta utkast skulle över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta

områden inom riket till motverkande av skada å fiske genom vattnets förorenande

utövas tillsyn av sakkunnig person (1 §). Denne, som borde förordnas

av Konungen, benämnes i utkastet tillsynsmyndighet. Ifrågavarande

tillsyn borde i främsta rummet ägnas den inverkan å fiske, som kunde äga

rum till följd av vattenförorening genom utsläppande av avfall eller dylikt

från fabrik eller annan anläggning (2 §). De sakkunniga lia framhållit, att

härmed avsåges jämväl vanliga kloakanläggningar. För erforderliga inspektioner

skulle tillsynsmyndigheten och biträde, som den kunde behöva, äga

tillträde till fabrik eller annan anläggning ävensom rätt att inom dess område

företaga de undersökningar, till vilka anledning kunde förefinnas. Det

borde åligga fabrikens eller anläggningens innehavare samt hos honom anställd

personal att tillhandagå myndigheten med behövliga upplysningar.

Örn tillsynsmyndigheten funne, att vattenförorening medförde skada å

fiske, skulle det enligt utkastet (3 §) tillkomma tillsynsmyndigheten att meddela

råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande

eller minskande av föroreningen. Förutsättning härför vore emellertid,

att de skadliga verkningarna ej vöre inskränkta till fiske, som tillhörde

den skadevållande eller någon som vore pliktig att tåla skadan. Härjämte

.skulle tillsynsmyndigheten äga att. när skäl därtill förelåge, hos Konungens

befallningshavande yrka åläggande för den skadevållande att vidtaga åtgärd

eller anstalt, som utan alt i förhållande till skadans betydelse vara oskäligt

betungande kunde finnas erforderlig till förekommande eller minskande av

föroreningen. De befogenheter, som nu nämnts, skulle därjämte tillkomma

tillsynsmyndigheten redan på grund av fara för skada genom vattenförorening

(4 §).

Beträffande behandlingen av mål, som tillsynsmyndigheten anhängiggjort,

har i utkastet föreslagits att Konungens befallningshavande skulle äga att på

yrkande av tillsynsmyndigheten genast meddela förbud, vid vite, mot utsläppande

av avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som funnes

oundgängligen nödig, blivit vidtagen (5 §). Förutsättning härför vore att

betydande skada å fiske skedde eller kunde befaras komma att ske. Föreskrift,

som nu nämnts, skulle, där Konungens befallningshavande prövade

nödigt så förordna, utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess

annorlunda kunde bliva beslutat. 1 slutliga utslaget skulle Konungens befallningshavande

pröva tillsynsmyndighetens talan enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning.

Härvid skulle emellertid iakttagas, att tillsynsmyndigheten

enligt vad förut sagts ej finge yrka åläggande alt vidtaga åtgärd eller anstalt

som i förhållande till skadans betydelse vore oskäligt betungande. I anslutning

till nu nämnda bestämmelser har föreslagits, att Konungens befallningshavande

skulle äga befogenhet att på begäran av tillsynsmyndigheten beträffande

viss fabrik eller annan anläggning utse särskild person att utöva tillsyn

däröver alt av Konungens befallningshavande givna föreskrifter iaktto
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

ges. Sådan tillsyningsman skulle äga samma befogenheter i fråga om rätt

att vinna tillträde till fabrik m. m. som tillsynsmyndigheten. Ersättning åt

tillsyningsmannen skulle bestämmas av Konungens befallningshavande och

gäldas av fabrikens eller anläggningens innehavare.

Slutligen innehåller lagutkastet vissa bestämmelser om straff och åtal m. m.

(6—7 §§).

Av det anförda torde framgå, att de sakkunniga ansett, att den föreslagna

tillsynsmyndigheten borde utgöras av ett särskilt organ. De ha emellertid

tillika utalat, att någon särskild tjänst för ändamålet icke för närvarande

borde inrättas utan att Kungl. Maj:t allenast borde för viss tid uppdraga åt

därtill lämpad person att vara tillsynsmyndighet. Beträffande dennes kompetens

ha de sakkunniga framhållit, att han helst borde dels vara en i biologi

och kemi skolad person dels ock äga kännedom örn olika medel att förekomma

eller minska vattenförorening.

I sitt utkast till instruktion för tillsynsmyndigheten

lia de sakkunniga föreslagit, att tillsynsmyndigheten skulle lyda under lantbruksstyrelsen.

Vidare stadgas, att tillsynsmyndigheten borde intaga en

opartisk ställning till olika intressen samt vid bedömande, huruvida anmärkning

borde framställas, taga tillbörlig hänsyn till en fabriks eller anläggnings

betydelse för orten och det allmänna. Den borde ej uppställa större krav på

fabrik eller annan anläggning än som vore rimligt med hänsyn tagen till

kostnaderna för vidtagande av erforderlig åtgärd eller anstalt till förekommande

eller minskande av vattenförorening, den skada som därav uppkomme

samt övriga föreliggande omständigheter. Slutligen borde myndigheten,

örn den funne att sanitära olägenheter vållades av vattenförorening, göra anmälan

därom hos hälsovårdsnämnden eller Konungens befallningshavande.

Yttranden över förslaget.

Över de sakkunnigas förslag lia avgivits utlåtanden av kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och

fiskeriintendenter, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund

och svenska cellulosaföreningen. Lantbruksstyrelsen

har före avgivandet av sitt utlåtande inhämtat yttrande från statens

fiskeriingenjör. Härjämte lia åtskilliga länsstyrelser inhämtat yttranden från

hushållningssällskapen nied flera.

I de avgivna utlåtandena vitsordas allmänt behovet av en ny lagstiftning

i förevarande ämne. De sakkunnigas förslag om provisoriska åtgärder till

skydd för fisket har också i princip så gott som enhälligt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I ett flertal utlåtanden från länsstyrelserna liksom

från fiskeriintendenterna framhålles, att de sakkunnigas förslag fyllde ett

länge känt behov, varför dess genomförande på det livligaste förordades.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

11

Å andra sidan har kommerskollegium uttalat, att det knappast

vore ådagalagt att behovet av speciellt skydd för fisket nu blivit så trängande

att en provisorisk lagstiftning i sådant syfte verkligen skulle behöva skyndsamt

genomföras. Kollegiet har anfört att fiskets värde i förhållande till

exempelvis pappersmasseindustriernas tillverkningar vore jämförelsevis obetydligt.

Med hänsyn till att en lagstiftning till skydd för fisket nära sammanhängde

med övriga åtgärder rörande vattenförorening hade kollegiet ställt sig

tveksamt till förevarande förslag. Kollegiet ville emellertid ej motsätta sig,

att ärendet redan nu upptoges lill avgörande, då förslagets genomförande i

vissa hänseenden skulle medföra en förbättring gentemot rådande förhållanden.

Den nuvarande lagstiftningen måste nämligen betraktas såsom föråldrad

och bristfällig. Härjämte vore att beakta behovet hos länsstyrelse av biträde,

som med större sakkunskap än nu stöde till buds kunde bedöma föreliggande

problem.

Även Sveriges industriförbund har, utan att avstyrka de sakkunnigas

förslag, funnit tveksamt, huruvida det kunde vara oundgängligen

nödvändigt att genomföra ett provisorium. Förbundet har därvid framhållit,

att en omgestaltning av de nuvarande föråldrade bestämmelserna på området

jämväl borde öppna möjlighet för ett förorenande företag att mot ersättning

befria sig från vidtagandet av åtgärder för vattnets renande. Denna angelägenhet

hade i förslaget ej upptagits till behandling. Å andra sidan innebure

detta enligt förbundets mening tvivelsutan vissa förbättringar i jämförelse

med gällande bestämmelser. Dit räknade förbundet tillkomsten av ett särskilt

tillsynsorgan samt möjligheten att erhålla en förhandsprövning av spörsmål

som sammanhängde med vattenförorening. Ett steg i rätt riktning innebure

också de principer som enligt utkastet till instruktion för tillsynsmyndigheten

skulle ligga till grund för dess avgöranden.

Svens ka cellulosaföreningen bar yttrat att, ehuru föreningen

ej kunnat finna att förhållandena inom det område, som nu avsåges att reglera,

vore av sådan beskaffenhet att en provisorisk lagstiftning skulle vara nödvändig,

hade föreningen dock icke något att invända mot att en sådan komme

till stånd.

De sakkunnigas förslag har avstyrkts av länsstyrelsen i Skaraborgs

län, som, ehuru den vitsordat behovet av ny och förbättrad lagstiftning

på området, funnit att detta behov knappast kunde anses så trängande

att en provisorisk lagstiftning i ämnet borde åvägabringas. Länsstyrelsen

ansåge förslaget innebära ett föregripande av den definitiva lagstiftningen.

Härjämte må nämnas, att länsstyrelserna i Stockholms

och Kronobergs län icke ansett behövligt, alt särskilt tillsynsorgan

för närvarande inrättades. Länsstyrelsen i Stockholms län,

liksom länsstyrelsen i Uppsala lä n, har emellertid starkt framhållit

behovet av att teknisk sakkunskap ställdes till länsstyrelsernas förfogande.

Beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag har av

kommerskollegiet, Sveriges industriförbund och sven
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

ska cellulosaföreningen uttalats betänkligheter mot bestämmelserna

i de sakkunnigas lagutkast örn rätt för Konungens befallningshavande

alt i ett ärende genast meddela förbud mot utsläppande av avfall eller dylikt

utan att åtgärd eller anstalt, som funnes oundgängligen nödig, blivit vidtagen.

Därvid har föreslagits, att vederbörande företag borde äga möjlighet att vinna

befrielse från vidtagandet av sådan åtgärd eller anstalt genom att ställa

säkerhet för eventuell skada. Härutöver ha i de avgivna yttrandena endast

föreslagits vissa mindre ändringar i de sakkunnigas lagutkast.

I fråga örn kompetensen hos den som skulle komma att fungera såsom tillsynsmyndighet

har lantbruksstyrelsen anfört, att det icke kunde påräknas

att för uppdraget finna en person som ägde kunskaper såväl i biologi

och kemi som angående medel att förekomma vattenföroreningar. Styrelsen

funne hittillsvarande erfarenhet snarast giva vid handen, att i första hand

insikter på kemiens, särskilt vattenkemiens, område vöre viktigast. I övrigt

ville styrelsen för sin del närmast antaga att, då teknisk sakkunskap redan

funnes inom fiskeriadministrationen tillgänglig hos statens fiskeriingenjör,

vilken åtminstone tillsvidare i dylika ärenden kunde stå till tjänst med behövliga

tekniska undersökningar och utredningar, biologiska insikter borde

givas företräde. Å andra sidan har kommerskollegium lagt huvudvikten

vid den tekniska sakkunskapen.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att tillsynsmyndigheten borde

lyda under lantbruksstyrelsen, har av vattenfallsstyrelsen, Sveriges

industriförbund och svenska cellulosaföreningen uttalats

önskemål, att tillsynsmyndigheten, för att bliva mer oberoende av

fiskeintresset, i stället borde lyda under socialstyrelsen. Även kommerskollegium

har uttalat, att socialstyrelsen syntes kunna komma i fråga.

Lantbruksstyrelsen, under vars inseende på sätt nyss nämnts tillsynsmyndigheten

enligt de sakkunnigas förslag skulle lyda, har i sitt utlåtande

även behandlat frågan örn organisationen av tillsynsmyndighetens

verksamhet. Styrelsen har därvid framhållit, att tillsynsmyndigheten

vore i behov av laboratorium men att denna fråga tillsvidare kunde

nöjaktigt ordnas så att arbetsplats bereddes å statens undersöknings- och

försöksanstalt för sötvattenfisket å Lovön. Det syntes även erforderligt att

tillsynsmyndigheten erhölle biträde som kunde assistera vid större undersökningar

m. m. Örn uppdraget att vara tillsynsmyndighet anförtroddes en

person med insikter främst å kemiens och biologiens område, bleve tillsynsmyndigheten

i behov av att anlita särskild teknisk sakkunskap, vartill, såsom

förut nämnts, enligt styrelsens mening i första hand borde anlitas statens

fiskeriingenjör. I vissa fall kunde det emellertid bliva nödvändigt att

anlita särskild teknisk expertis.

I fråga örn avlöning och kostnader har lantbruksstyrelsen föreslagit, att

den som skulle fungera såsom tillsynsmyndighet borde tillerkännas ett årligt

arvode av 11,000 kronor. För assistent borde beräknas ett arvode av högst

400 kronor för månad eller sålunda, om behov av sådant biträde gjorde sig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

13

gällande under hela året, 4,800 kronor för år. Å nämnda arvoden borde ej

dyrtidstillägg utgå. För anlitande av särskild teknisk expertis borde vidare

anslås ett belopp av högst 2,000 kronor för år. Styrelsen beräknade härjämte

för skrivhjälp högst 1,000 kronor och för expenser likaledes högst

1,000 kronor för år. Vad härefter anginge resekostnader ansåge styrelsen

att för detta ändamål ej borde räknas med lägre belopp än 6,000 kronor för

år. Slutligen syntes för inköp av nödvändiga undersökningsapparater m. m.

böra räknas med en engångskostnad av 2,000 kronor. Styrelsen hemställde

i anslutning till det anförda, att Kungl. Maj :t täcktes föreslå riksdagen att

till bestridande av kostnaderna för ifrågavarande tillsynsverksamhet för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 27,800 kronor.

Sedan ovannämnda yttranden inkommit, har förevarande ärende av chefen

för justitiedepartementet för vidare behandling överlämnats till chefen

för jordbruksdepartementet.

Frågan i vad mån ingripande mot förorening av vatten bör äga rum krä- Departementsver

hänsynstagande till flera olika intressen. Att sådan förorening även till ehefenen

viss grad måste tålas, är oundvikligt. De sakkunnigas förslag att i avbidan

på en mera slutgiltig lagstiftning i ämnet söka genom åtgärder av begränsad

räckvidd motverka den skadegörelse som sker synes det oaktat väl

förtjänt att tagas i övervägande.

Beträffande behovet av åtgärder mot vattenförorening framgick redan av

den utredning, som låg till grund för riksdagens skrivelse i ämnet år 1935,

att särskilt med hänsyn till fisket anmärkningsvärda missförhållanden även

på senare tid visat sig föreligga. Den i förevarande ärende verkställda utredningen

har — ehuru av förberedande natur — givit bekräftelse därå.

Detta gäller främst vattenförorening genom utsläppande av avfall från industriella

anläggningar, men även kloakvatten från samhällen kan orsaka

fisket avsevärt men. Omfattningen av den skada som vållas genom vattenförorening

är givetvis svår att bedöma. Att den i sin helhet är mycket betydande,

lärer emellertid vara ställt utom allt tvivel. I åtskilliga enskilda

fall har ock enligt vad känt är omfattande skadegörelse kunnat direkt ledas

i bevis och i talrika andra fall är tydligt, att betydande skadegörelse skett,

ehuru den verkat under så lång tid eller på sådant sätt att en uppskattning

av dess ekonomiska betydelse måste bliva mer eller mindre osäker.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand inrättande av en sakkunnig

myndighet med speciell uppgift att till motverkande av sådan skada å fiske

sorn ovan nämnts öva tillsyn över vattendrag, sjöar oell andra vattentäckta

områden. Frånvaron av en dylik sakkunnig och stadigvarande tillsyn har

sedan lång tid tillbaka påtalats såsom en synnerligen framträdande brist och

det torde icke kunna bestridas, att ett ingripande på denna punkt .skulle

vara ägnat att medföra stor nytta. De sakkunniga lia därjämte såsom en

bidragande orsak till framläggande av deras förslag framhållit, att den erfarenhet,

som tillsynsmyndigheten under ifrågavarande övergångsperiod

kunde inhämta, borde komma de sakkunniga till godo vid det fortsatta ar
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

betet å deras utredningsuppdrag. I likhet med de sakkunniga tillmäter jag

även detta skäl betydelse.

Å andra sidan torde vara ofrånkomligt, att införandet av skärpt kontroll

kan medföra vissa olägenheter för industrien. Vidtagandet av erforderliga

reningsanordningar är nämligen särskilt i fråga örn redan befintliga anläggningar

understundom förenat med avsevärda kostnader. Då en sådan tillsynsmyndighet

som de sakkunniga föreslagit uppenbarligen bör åläggas att

i sin verksamhet iakttaga tillbörlig hänsyn till kostnaden för vidtagande av

reningsanordningar liksom till en anläggnings betydelse för orten och det

allmänna, lärer emellertid någon grundad farhåga, att industrien skulle

komma att alltför mycket betungas, icke föreligga.

För att uppnå ändamålet med de sakkunnigas förslag är av vikt, att den

föreslagna tillsynen anförtros därför särskilt lämpad person. Liksom de

sakkunniga finner jag, att tillsynen i fråga icke kan med fördel inordnas

under någon nu befintlig befattning. Det torde också vara lämpligt, att tillsynen

på sätt föreslagits överlämnas som ett uppdrag åt någon sakkunnig.

Däremot lärer knappast vara möjligt att för uppdraget finna någon person,

som företräder mera ingående sakkunskap icke blott i fråga örn biologi och

kemi utan även beträffande de tekniska spörsmålen rörande reningsanordningar.

Vid övervägande av de möjligheter som stå till buds synes antagligt,

att företräde bör givas åt lantbruksstyrelsen förslag, att den som skall förordnas

att vara tillsynsmyndighet bör i första hand äga insikter i kemi och

biologi. Uteslutet torde icke för den skull vara, att vederbörande samtidigt

kan äga en ganska betydande erfarenhet om de praktiska möjligheterna att

genomföra reningsanordningar. För mera ingående tekniska utredningar

kan såsom lantbruksstyrelsen yttrat biträde erhållas av statens fiskeriingenjör,

ehuru det torde bliva nödvändigt att i viss utsträckning anlita jämväl annan

teknisk sakkunskap.

Redan det behov att anlita statens fiskeriingenjör, som sålunda lärer komma

att föreligga, torde innebära ett vägande skäl för att den nya tillsynsmyndigheten

bör lyda under lantbruksstyrelsen. Härigenom kan erforderligt

samarbete även vinnas med fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman,

varjämte den under styrelsen hörande undersöknings- och försöksanstalten

för sötvattenfisket kan användas för nödiga laboratorieundersökningar.

Det bör emellertid uppmärksammas att, därest framdeles särskild

fiskeristyrelse, varom fråga väckts, kommer att inrättas, det torde bliva nödvändigt

att tillsynsmyndigheten i stället lyder under denna styrelse. Jag vill

dock framhålla, att anordning, som vidtages för genomförande av de sakkunnigas

nu ifrågavarande förslag, icke får verka bindande vid en mera

slutgiltig lagstiftning angående vattenförorening.

De sakkunniga ha förutsatt, att den föreslagna tillsynsmyndighetens verksamhet

skulle bekostas av statsmedel. Av lantbruksstyrelsen utförda beräkningar

synas visa, att kostnaden för en sådan verksamhet icke torde komma

att uppgå till belopp som behöver vålla betänkligheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

15

Av det anförda torde framgå, att jag är beredd att tillstyrka de sakkunnigas

förslag i vad det innebär inrättandet av en särskild tillsynsmyndighet

för ifrågavarande ändamål. Det torde ock vara erforderligt att, på sätt de

sakkunniga tillika föreslagit, en författning utfärdas, varigenom tillsynsmyndigheten

tillerkännes vissa befogenheter gentemot innehavarne av vattenförorenande

fabriker och anläggningar samt vissa frågor, som äga samband därmed,

regleras. Med hänsyn till den provisoriska karaktären hos de föreslagna

åtgärderna synes emellertid lämpligt, att ifrågavarande bestämmelser i

vissa hänseenden erhålla en något mera begränsad räckvidd än i de sakkunnigas

utkast till lag i ämnet. Därest en sådan begränsning genomföres,

torde erforderliga föreskrifter kunna meddelas i form av en förordning angående

särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.

En sådan förordning som nu nämnts torde till en början i anslutning till

de sakkunnigas utkast böra innehålla en allmän bestämmelse av innebörd,

att över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall

till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn i

enlighet med förordningens bestämmelser. Det synes böra tillkomma Kungl.

Majit att för viss tid förordna sakkunnig person att utöva denna tillsyn.

Denne torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra benämnas tillsynsmyndighet.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bör tillsynsmyndigheten,

i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras, äga tillträde till fabrik

eller annan anläggning, oavsett om denna är i bruk eller ej, ävensom rätt att

inom dess område företaga erforderliga undersökningar. Vad nu sagts bör,

även om tillsynsmyndigheten ej är tillstädes, gälla jämväl fiskeritjänsteman

eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten. I anslutning härtill torde det

böra åläggas polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande

av ifrågavarande tillsyn kan påkallas. Vidare synes innehavare av fabrik

eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes i vatten,

böra förklaras skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndigheten eller den

som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken eller anläggningen.

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, bör tillsynsmyndigheten

meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande

av föroreningen. Härjämte torde böra stadgas att, örn innehavare

av fabrik eller annan anläggning icke vidtager åtgärd eller anstalt, som skäligen

kan fordras, tillsynsmyndigheten skall göra anmälan därom hos länsstyrelsen

för den åtgärd som på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen

den ,30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund.

Länsstyrelsen skulle sålunda i anledning av tillsynsmyndighetens framställning,

på sätt i nämnda lagrum stadgas, taga under övervägande vilka föreskrifter

som borde meddelas med avseende å den fabrik eller anläggning som

är i fråga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

I vissa yttranden har framställts önskemål, att tillsynsmyndigheten borde

uttryckligen tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Jag vill

med anledning härav framhålla, att sådan rätt lärer utan särskild bestämmelse

tillkomma tillsynsmyndigheten.1

På sätt de sakkunniga föreslagit synes det böra medgivas länsstyrelsen rätt

att, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten förordna särskild

tillsyningsman för viss fabrik eller annan anläggning. Såsom förutsättning

härför torde böra krävas, att förut beträffande fabriken eller anläggningen

meddelats föreskrift örn vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande

av vattenförorening. Uppenbarligen bör sådan tillsyningsman, som nu

nämnts, tillerkännas rätt att vinna tillträde till fabriken eller anläggningen

och att där företaga erforderliga undersökningar. Till bestridande av kostnaderna

för ifrågavarande särskilda tillsyn synes avgift böra gäldas av fabrikens

eller anläggningens innehavare enligt bestämmelser, som Kungl. Majit

meddelar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tillsynsmyndigheten äga att redan

på grund av fara för vattenförorening hos länsstyrelsen påkalla en fullständig

prövning av frågan om vidtagande av reningsanordningar. Jag bar

icke ansett mig böra föreslå någon direkt motsvarighet härtill. Det synes

emellertid lämpligt att för vissa fall, då skadlig vattenförorening

kan befaras, föreskriva skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

Vad beträffar omfattningen av en sådan anmälningsplikt torde

den böra inskränkas till fabriker eller anläggningar, som enligt erfarenhetens

vittnesbörd företrädesvis visat sig medföra vattenförorening av

betydenhet. Härvid komma i första hand sulfit- och sulfatcellulosafabriker,

sockerfabriker, jästfabriker och anrikningsverk i fråga. Skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndigheten lärer sålunda böra stadgas för de fall att

någon vill uppföra eller inrätta sådan fabrik eller anläggning som nyss

nämnts eller att någon vill vidtaga väsentlig ändring eller utvidgning av

driften vid dylik fabrik eller anläggning. Anmälan bör ske i god tid förut

och i skriftlig form. Det synes önskvärt att vid anmälningen fogas ritningar

över fabriken eller anläggningen och de anordningar till motverkande av

vattenförorening, som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna,

ävensom de uppgifter, som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad

erfordras. Härjämte torde det böra stadgas, att Kungl. Majit äger föreskriva

anmälningsskyldighet även beträffande annan fabrik eller anläggning än

ovan angivits.

Därest i något fall, då skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten

komme att föreligga, betydande skada å fiske kan befaras, synes lämpligt,

att länsstyrelsen må äga att på begäran av tillsynsmyndigheten meddela

förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra eller utvidga driften,

förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd eller anstalt till ska
-

1 Jfr ang. fiskeriintendent Regeringsrättens årsbok 1931 not. Jo 47.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 229-

17

dans motverkande som skäligen kan fordras. Meddelat förbud torde böra

omedelbart lända till efterrättelse oell gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

I övrigt har jag icke ansett, att länsstyrelsen bör tillerkännas rätt att av

hänsyn till skada å fiske ingripa med föreskrift eller förbud, som omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Det torde vara lämpligt, att straff stadgas för den som underlåter att fullgöra

vad i förut angivna hänseenden åligger honom eller överträder sådant

förbud, som ovan nämnts. Straffet synes böra utgöra dagsböter eller vid

försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Härjämte torde

den som tagit befattning med tillsyn enligt den föreslagna förordningen böra

vid straffansvar förbjudas att röja yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses

påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid

fabrik eller annan anläggning, i avseende å vilken han haft att taga sådan befattning.

Straffet synes i detta fall böra vara dagsböter eller fängelse. I

anslutning till nu nämnda straffbestämmelser torde böra meddelas vissa

stadganden om laga domstol, åtal och bötesförvandling m. m.

De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

Jag återkommer härefter till frågan om kostnaderna för ovannämnda tillsynsverksamhet.

Dessa kostnader ha av lantbruksstyrelsen för budgetåret

1937/1938 beräknats till 27,800 kronor. De grunder, å vilka styrelsens beräkning

vilar, synas i huvudsak kunna godtagas. Härvid må emellertid framhållas,

att, då någon erfarenhet angående en sådan tillsynsverksamhet, som

nu är i fråga, ännu icke föreligger, torde för ändamålet böra anvisas ett förslagsanslag

att användas på sätt Kungl. Maj :t finner lämpligast. Beloppet av

detta anslag synes kunna sättas till 30,000 kronor. Då medel för ändamålet

icke beräknats i det framlagda riksstatsförslaget, torde chefen för finansdepartementet

framdeles få avgiva förslag rörande täckandet av det ifrågasatta

anslaget.

På grund av vad jag ovan i skilda hänseenden anfört får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga bilagda förslag till förordning angående särskilda

åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening,

dels ock till bestridande av kostnaderna för den i förslaget

omförmälda tillsynsmyndighetens verksamhet för budgetåret

1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 30,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 229.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

genten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

19

Bilaga A.

P. M.

angående provisorisk lagstiftning till skydd mot förorening av

vatten med särskild hänsyn till fisket.

Allmän motivering.

Lagstiftningen i vårt land har av gammalt innehållit vissa föreskrifter béträffande

förorening av vatten. Det viktigaste stadgandet är för närvarande

12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å

hans grund som lyder:

Där sågkvarn är, ligge å ägarens vårdnad att avfallet ej utsläppes i vattnet. Lag

samma vare, där vid annat verk eller inrättning avfall uppkommer, varav uppgrundning

eller annan olägenhet kan förorsakas.

Vidtager ej ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, åge Konungens

befallningshavande föreskriva vad i sådant hänseende iakttagas bör, så ock

förelägga den tredskande vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter rättens beprövande.

Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen den 28 juni 1918 är ovannämnda

lagrum alltjämt gällande i vad det avser vattnets förorenande. För

ingripande enligt lagrummet torde förutsättas att förorening medför bevislig

skada t. ex. genom att förstöra ett givande laxfiske. Härjämte kau ingripande

mot vattenförorening ske jämlikt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

Därvid förutsättes att vattenförorening vållar sanitära olägenheter t. ex. genom

stank, skada å dricksvatten eller å vatten för hushållsändamål o. s. v.

Däremot beaktas ej genom hälsovårdsstadgan intrång i andra enskilda intressen.

Ett ingripande ur sanitär synpunkt kan emellertid faktiskt lända till gagn

jämväl för andra intressen.

Redan år 1903 avlät riksdagen en skrivelse, nr 52, i vilken riksdagen anhöll

om utredning i vad mån lagstiftning kunde och borde förebygga de olägenheter,

som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom

förorenande av vatten och luft. År 1907 uppdrog härefter Kungl. Maj:t åt

den s. k. dikningslagskommittén att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

åtgärders vidtagande till förebyggande av olägenheter genom vattens

förorenande.

Denna kommitté avgav år 1915 betänkande med förslag till lag angående

bl. a. vattenförorening. Detta lagförslag omfattade såväl industriella anläggningar

som kloakanläggningar, med viss begränsning. Ett koncessionssystem

föreslogs, varigenom frågan örn lämpliga reningsanordningar och eventuella

ersättningar i närmare angiven omfattning skulle prövas på förhand. Handläggningen

av koncessionsärenden skulle ankomma på ett nytt kollegialt ämbetsverk,

kallat vatteninspektionen. Denna myndighet skulle jämväl förvalta

en regleringsfond, avsedd att komma till användning där efter en anläggning*;

tillkomst nya anordningar visade sig erforderliga eller oförutsedda skador

inträffade. Till fonden skulle ingå vissa regleringsavgifter, av vilka en del

skulle användas till främjande av fisket inom landet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

Över kommitténs förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter

och korporationer. Beträffande innehållet i dessa yttranden må här endast i

korthet anmärkas den ståndpunkt, som de centrala ämbetsverken intogo.

Kommerskollegium förordade en provisorisk lösning av hithörande spörsmål:

En tillsynsmyndighet lydande under kollegiet borde tillskapas. Myndigheten

borde äga befogenhet att föreskriva vissa anordningar. Dess organisation

borde utgöras av en överinspektör jämte två på lokalstat ställda underinspektörer.

Lantbruksstyrelsen tillstyrkte förslaget, därvid den särskilt framhöll

behovet av inspektörer för den lokala kontrollens skull. Socialstyrelsen ansåg,

att den föreslagna vatteninspektionen ej var tillräckligt motiverad. Viss

komplettering av hälsovårdsstadgan jämte medverkan av yrkesinspektionen

vid arbetet å avhjälpande av sanitära olägenheter förordades. Medicinalstyrelsen

ansåg, att Konungens befallningshavande borde bibehållas vid prövningsrätt

i förevarande frågor. Sakkunnigt biträde skulle kunna erhållas,

om styrelsen utrustades med tekniskt-hygieniskt laboratorium. Dessutom

borde styrelsen utrustas med ett sakkunnigt råd, i vilket såväl industrien som

fiskeriintresset borde vara representerat.

Genom beslut den 12 september 1921 fann Kungl. Majit kommitténs betänkande

för det dåvarande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera har lantbruksstyrelsen i skrivelser till Konungen den 1 februari

1926, den 29 oktober 1928 och den 28 februari 1933 hemställt att frågan måtte

upptagas lill förnyad behandling.

I sistnämnda skrivelse anförde styrelsen, bland annat:

I och med industriens starka utveckling under de senaste årtiondena hade vårt

lands vattendrag alltmer kommit att tagas i anspråk av densamma såväl för själva

driften som för att uppsamla de därvid uppkommande avfallsprodukterna. Ehuru

dessa avfallsprodukter ingalunda under alla förhållanden vore av direkt skadlig

art, kunde dock så ofta sägas vara fallet. Delia ägde giltighet med hänsyn lill såväl

fisket som den allmänna hygienen. I sistnämnda avseende innehölle dock gällande

hälsovårdsstadga ganska detaljerade föreskrifter till skydd mot förorening från

industriens sida. Några i lika grad effektiva bestämmelser till skydd för fisket funnes

däremot ej. I sistnämnda avseende gällde allt fortfarande inga andra bestämmelser

än vissa föreskrifter i förordningen den 30 december 1880 örn jordägares rätt

över vattnet å hans grund. Dessa föreskrifter som återfunnes i 12 § av sagda förordning,

ålade ägaren av sågkvarnar samt andra verk och inrättningar att tillse, att

avfall, varav kunde förorsakas uppgrundning eller annan olägenhet, ej utsläpptes

i vattnet. I samma paragraf stadgades vidare att, om ägaren ej vidtoge nödig åtgärd

eller anstalt till skadans förekommande, Konungens befallningshavande ägde föreskriva

vad i sådant hänseende borde iakttagas och förelägga den tredskande vite,

där ej ansvar å försummelsen funnes särskilt stadgat. Det tillädes slutligen att,

därest skada ändock skedde, den som skadan led skulle tillerkännas ersättning efter

rättens beprövande.

Dessa bestämmelser vore framför allt i det hänseendet otillfredsställande, att de

ej toge sikte på att effektivt förebygga vattenföroreningar. Det vore först sedan

viss skada skett, som ett ingripande kunde äga rum. Ett sådant ingripande utebleve

emellertid ofta, då dels den erforderliga bevisningens fullgörande vore rätt så

besvärligt och tidsödande, dels ock sakägarna ofta stöde i beroende i ena eller andra

hänseendet av den industri, som vore ansvarig för föroreningen och varemot det alltså

gällde att inskrida. För att komma till rätta med dessa missförhållanden torde

införandet av koncessionstvång vid anläggandet av fabriker och andra dylika inrättningar,

i överensstämmelse med vad dikningslagskommittén i sitt ovannämnda

betänkande föreslagit, vara erforderligt. På så sätt skulle tillstånd till anläggande

av fabrik föregås av en prövning ur föroreningssynpunkt och tillståndet förknippas

med villkor att vidtaga till förebyggande av föroreningar behövliga anordningar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 229.

21

Till vidare utvecklande av sin syn på här ifrågavarande problem ville lantbruksstyrelsen

ytterligare anföra följande.

Till följd av den ogynnsamma ställningen i avseende å skydd mot vattenföroreningar

rådde mångenstädes allvarliga bekymmer för fiskets fortbestånd i vissa av industrien

berörda vattendrag. Styrelsen ville anföra några exempel från dylika fall

av mera framträdande art under de senaste åren. I första rummet komme härvid i

betraktande vattendrag, invid vilka cellulosa-, främst sulfit- och sulfatfabriker vore

belägna. Utredningar påginge rörande skadeverkan och möjligheten att genom reningsanordningar

avhjälpa och förebygga densamma vid bland annat Munksunds

sulfatfabrik vid kusten i Norrbottens län; Obbola sulfatfabrik vid kusten i Västerbottens

län; Marmaverkens sulfatfabrik vid Ljusnan i Gävleborgs län; Ulriksfors

sulfitfabrik vid Faxälven i Jämtlands län; Emsfors sulfitfabrik och pappersbruk vid

Kolbäcksån i Västmanlands län; Mariannelunds sulfitfabrik vid Brusa—Silverån i

Jönköpings län; Konga sulfitfabrik vid Ronnebyån i Kronobergs län; Kyrkebyns sulfitfabrik

i Värmlands län.

Föremål för liknande utredningar vore även föroreningar, förorsakade av järnindustrier,

exempelvis av Oxelösunds järnverk vid Oxelösund i Södermanlands län

och av Riddarhyttans anrikningsverk vid Hedströmmen i Västmanlands län, samt

föroreningar, åstadkomna av vissa sockerfabriker i Malmöhus län.

Vad nu behandlingen av dylika föroreningsfrågor beträffade, vore det, såsom

styrelsen ovan framhållit, angeläget att tillse, att sådana bestämmelser i ärendet

bleve utfärdade, att föroreningar i möjligaste mån kunde förebyggas. För det dåvarande

förhölle det sig i stort sett så att, då en viss fabrik anlades eller utvidgades,

fiskets synpukter vanligen ej alls beaktades. Följden bleve därför lätt den, att,

sedan fabriken någon tid varit i gång och vattnet tillförts en viss mängd avfallsprodukter,

dödlighet uppträdde bland fisken genom syrebrist, eller den såsom fiskföda

lämpliga faunan försvunne, såvitt ej rentav i sådan grad giftiga ämnen utsläpptes,

som direkt dödade både fisk och fauna. I alla händelser vore vanligen skada i större

eller mindre omfattning redan skedd, innan möjlighet funnes att jämlikt nu gällande

lagbestämmelser på området vidtaga några åtgärder i saken. Även om så småningom

vederbörande fabrik ålades vidtaga effektiva åtgärder till förhindrande av föroreningens

fortsättande, och detta verkligen också utfördes, vore det dock ofta omöjligt

att i framtiden få upp fisket till dess förutvarande omfattning. Härvid förtjänade

framhållas, att ifrågavarande ärendens behandling ofta toge synnerligen lång

tid i anspråk, nästan alltid flera år, varunder sålunda skadorna fortsatte och fisket

finge lida.

Styrelsen ville i detta sammanhang framhålla, att den utvägen visserligen funnes

för de fiskerättsägare, som åsamkats skada, att genom vanlig rättegång utkräva ersättning

härför. Oftast vore dock fiskerättsägarna obenägna att inlåta sig på dylika

processer, som ju också toge lång tid och lätt föranledde kostnader ävensom understundom

repressalier från fabriksledningens sida, till vilken de måhända, såsom ovan

framhållits, stöde i ett visst beroende.

En annan punkt, som styrelsen särskilt ville framhålla, då det gällde vattenföroreningsfrågor,

vore anordnadet av reningsanläggningar. Såsom fabriker nu anlades

och utvidgades, ofta utan tanke på anordningar till förebyggande av vattenföroreningar,

funnes det i många fall inga möjligheter att utan oproportionerligt

stora kostnader sedermera anordna fullt effektiva reningsanläggningar. Framför

allt gällde detta avsättningsbassänger för kvarbållande av cellulosaindustriens avfallsprodukter.

Örn det däremot, såsom dikningslagskommittén ifrågasatt, vid anläggning

av sådant industriföretag, som kunde tänkas komma att medföra vattenförorening,

förelåge skyldighet att redan från början vidtaga nödiga åtgärder häremot,

skulle aldrig sådana fall som de nyssnämnda behöva inträda.

Slutligen ville styrelsen såsom den kanske allvarligaste bristen i nuvarande förhål
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

landen på området framhålla avsaknaden av kontroll över dels, huruvida verkligen

de åtgärder vidtoges, som en ägare av fabrik eller annan sådan inrättning ålagts

att vidtaga, dels huru vidtagna anordningar sedermera underhölles och sköttes. Det

hände nu tyvärr ej sällan, att industriföretag, som efter vederbörligen gjord anmälan

till länsstyrelsen och erforderlig utredning ålagts att vidtaga närmare preciserade

åtgärder, ej efterkomme de givna bestämmelserna. För allmänheten och i

vissa fall även för en fiskeritjänsteman kunde det stundom vara svårt att få vetskap

om, huruvida dylika givna bestämmelser verkligen åtlyddes eller ej. Till belysande

av ett dylikt fall bifogade styrelsen avskrift av en från fiskeriintendenten i södra distriktet

till länsstyrelsen i Jönköping ingiven framställning i ett vattenföroreningsärende.

Ännu svårare vore det emellertid att utöva kontroll däröver, att en gång påbjudna

och i enlighet därmed utförda reningsanordningar verkligen underhölles och sköttes

på sådant sätt, att den med desamma åsyftade verkan åstadkommes. Det vore

sålunda ej ovanligt, att vid besök vid fabriker med dylika anläggningar finna, antingen

att desamma på grund av bristande underhåll ej fungerade eller att, örn fråga

vore örn avsättning av avfallsprodukter och avfallsvattnet i bassänger, dessa sistnämnda

blivit fyllda och ej rensade, så att avloppsvattnet runne förbi dem direkt

ut i vattendraget, eller att de visserligen utförts men ej användes på grund av vissa

fördelar med direkt utsläppande av avfallsvatten etc.

Det vöre därför av synnerlig vikt, ej blott att bestämmelser meddelades om vidtagande

av anordningar till förebyggande av föroreningar, utan även att anstalter vidtoges

till tryggande av att påbjudna reningsanordningar verkligen komme till utförande

och sedermera även underhölles. Det torde sålunda vara nödvändigt att, såsom

jämväl dikningslagskommittén föreslagit, försummelser i nu angivna hänseende

straffbelädes. Därjämte syntes det nödvändigt, därest icke enligt dikningslagskommitténs

förslag ett särskilt kontrollorgan i fråga om hithörande ärenden inrättades,

att såväl statens tjänstemän på fiskeriområdet som även länsfiskeritjänstemännen utrustades

med befogenhet att verkställa besiktningar, i ändamål att kontrollera att

föreskrivna åtgärder verkligen bleve vidtagna och att utförda anläggningar tillfredsställande

fungerade.

Slutligen syntes böra utredas frågan örn utfärdande av bestämmelser angående

skyldighet för ägare av fabrik eller annan inrättning, varifrån förorenande ämnen

utsläpptes i vatten, att i överensstämmelse nied vad som gällde enligt 2 kap. 8 §

vattenlagen vidtaga vissa fiskevårdsåtgärder i sådana fall, då det även med vidtagande

av alla tänkbara reningsanordningar ändock vore omöjligt att helt undvika

skadliga inverkningar på fisket.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde styrelsen att Kungl. Majit

ville vidtaga åtgärder för framläggande snarast möjligt av förslag i anslutning till

dikningslagskommitténs ovannämnda betänkande till effektiva lagbestämmelser angående

fiskets skydd mot skadliga vattenföroreningar.

Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (I: 24 och II: 61), i vilka huvudsakligen

under åberopande av lantbruksstyrelsens skrivelse år 1933 yrkades,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att snarast möjligt måtte för riksdagen

framläggas lagförslag med effektiva bestämmelser rörande fiskets skyddande

mot förorening av vattnet i vattendragen.

Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde i avgivet utlåtande,

nr 35:

Utskottet funne av motionärerna framställda önskemål beaktansvärda. Gällande

bestämmelser torde visserligen lämna formell möjlighet för dem, som genom andras

åtgöranden lede skada på grund av vattenförorening, att påkalla rättelse samt erhålla

ersättning, men hithörande föreskrifter syntes vara så avfattade, att tillämpningen

därav ofta nog icke givit det verkliga skydd för den enskilde, som finge an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

23

ses rimligt. Vid nyanläggning av en fabrik eller liknande inrättning undersöktes

i allmänhet ej i förväg, huruvida anläggningen kunde väntas komma att medföra

ekonomisk skada därigenom, att avfallsprodukter, som utsläpptes i vattendrag och

sjöar, förorsakade exempelvis förgörelse å fiske och växtlighet. Först sedan fabriksdriften

en tid pågått, ägde sakägare genom att påvisa skadeverkningar möjlighet att

få saken prövad. Det torde — såsom jämväl tidigare framhållits — vara otvivelaktigt,

att det mången gång vore dyrbart och osäkert för enskilda personer att i förevarande

hänseende föra ersättningstalan mot ett industriföretag. De, som därvid

vöre sakägare, torde ej sällan stå i sådant beroende av företaget, att de knappast

ville riskera en process mot detsamma. Aven genom annan förorening av vattnet,

såsom på grund av kloakledningar, torde avsevärd skada kunna uppkomma. För

länsstyrelserna, på vilka det ankomme att meddela föreskrifter angående åtgärder

och anstalter till skadas förekommande, torde det vara förenat med stora svårigheter

och synnerligen vanskligt att — utan annan sakkunnig utredning än som parterna

själva förebragt — ålägga företag att vidtaga anordningar, som för företaget

kunde vara betungande, allra helst i förhållande till den nytta åtgärdernas vidtagande

skulle medföra. Mången gång vöre jämväl skadan — såsom dikningslagskommittén

framhållit beträffande skada å fiske — av sådan art, att särskild sakägare icke

torde finnas. Även där synnerliga missförhållanden förelåge och myndigheterna påtalat

dessa, bleve utredningsapparaten för närvarande så omständlig, att lång tid

kunde förflyta, innan det bleve avgjort vad som skulle företagas för skadans undanröjande.

Under tiden finge skadegörelse obehindrat försiggå.

Även örn det vore fisket, som därvid främst syntes bliva lidande, torde från anläggningar

av ifrågavarande slag jämväl åtskilliga andra olägenheter hava uppkommit

genom föroreningar, vilka icke ansåges vara direkt hälsovådliga. Vattnet bleve

sålunda ej sällan av sådan anledning försämrat eller till och med oanvändbart för

hushållsändamål, för vattning av kreatur och för badning. Jämväl kunde växtligheten

i och omkring vattendrag, där exempelvis lut uttömts, allvarligt skadas.

Jämlikt utskottets uppfattning vore en snar utredning av hithörande spörsmål

synnerligen önskvärd. Därvid syntes böra prövas, vilka åtgärder som erfordrades

för att effektivt förhindra uppkomsten av nu antydda olägenheter. Särskilt torde

böra undersökas möjligheterna att bereda landets fiskerinäring rimligt skydd. På

utredningen torde jämväl ankomma att pröva, i vad mån något av de uppslag till

frågans lösning, som tidigare framkommit, fortfarande kunde anses vara beaktansvärt.

Emellertid ville utskottet därvid framhålla, att en sådan lösning, vilken krävde

inrättande av ett nytt ämbetsverk, borde undvikas.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att till Kungl. Majit avlåta

skrivelse (nr 89) med anhållan att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam

utredning örn åtgärder för att undvika förorening av vattnet i sjöar

och vattendrag till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen

samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen i förenämnda hänseenden

kunde befinnas påkallade.

Kungl. Majit anbefallde genom beslut den 30 december 1935 lagberedningen

att avgiva utlåtande över riksdagens skrivelse. I ett den 2 september

1930 dagtecknat yttrande, som jämväl berörde frågan om lagstiftning rörande

förorening av luften samt beträffande underjordiska vattentillgångar,

anförde beredningen, efter en redogörelse för gällande bestämmelser, bland

annat, att beredningen ansåge sig böra antaga att ett verkligt praktiskt behov

förelåge för en lagstiftning hv nu ifrågavarande slag. Väl förefölle det

sannolikt alt den fortskridande tekniska utvecklingen, exempelvis beträffande

möjligheten att tillvarataga biprodukter inom industrien, i väsentlig

grad reducerat eller stundom belt eliminerat olägenheter, som fabriksrörelse

av visst slag tidigare medfört för kringboende. Alt den framtida utveck
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

lingen skulle göra den ifrågasatta lagstiftningen helt överflödig syntes emellertid

svårligen kunna förutsättas. Beredningen ansåge sålunda goda skäl

föreligga för att den av riksdagen begärda utredningen komme till stånd och

hade ej något att invända mot att utredningen igångsattes utan avbidan på

resultatet av den tillämnade jordabalksrevisionen.

Den 11 september 1936 upptog chefen för justitiedepartementet, efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet, nu förevarande

spörsmål jämte frågan örn lagstiftning beträffande förorening av luften och

rätt till underjordiska vattentillgångar till behandling i statsrådet. Chefen

för justitiedepartementet anförde därvid bland annat:

Det förelåge ovedersägligen ett praktiskt behov av ny lagstiftning till förebyggande

av olägenheter i olika avseenden, icke minst med avseende å fisket, som industriella

kloakanläggningar kunde orsaka genom förorening av vatten. Det måste även anses

vara ett intresse icke blott för de skadelidande och allmänheten utan också för

de berörda anläggningarna, att frågan örn skapande av betryggande rättsregler på

förevarande område gjordes till föremål för behandling.

Vid den utredning, som fördenskull borde ifrågasättas, borde naturligen beaktas

icke endast tidigare förslag i ämnet samt yttranden i anledning av dessa utan även

de nya rön, som framkommit genom teknikens utveckling på området. Angeläget

syntes vara att de bestämmelser, som kunde komma till stånd, ej bleve mera betungande

för de industrier och andra företag, vilka därav skulle beröras, än som vore

erforderligt. I fråga om de närmare riktlinjerna för utredningen finge även framhållas,

att enligt nu gällande ordning förebyggande åtgärder i avseende å vattenförorening

endast i undantagsfall kunde framtvingas i samband med anläggningens tillkomst

samt att möjligheterna till ingripande och rättelse samt ersättning, då det

visat sig att skada åstadkommes, icke vore tillfredsställande. Vid den blivande utredningen

borde därför undersökas, om och i vad mån ett sådant system kunde

skapas att redan från början garanti vunnes för att skada till följd av vattenförorening

i görligaste mån undvekes samt att, örn viss skadlig förorening visade sig

ofrånkomlig, frågan örn ersättning därför i den mån så vore möjligt på förband

reglerades. Anstalter borde även vidtagas för tryggande av att påbjudna reningsanläggningar

verkligen komme till utförande och foges i bruk samt att i övrigt för

ändamålet meddelade föreskrifter efterlevdes. Att därför vissa kontrollåtgärder måste

tillgripas torde vara ofrånkomligt. På utredningsmännen ankomme att pröva olika

möjligheter i nu ifrågavarande avseenden. Såsom riksdagen framhållit borde en sådan

lösning, vilken krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk, undvikas. I stället

syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande frågor

kunde anförtros redan bestående myndigheter, i främsta rummet vattendomstolarna.

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter den 22 september

1936 de sakkunniga för utredning beträffande, bland annat, frågan om lagstiftning

rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten.

Såsom en förberedande åtgärd vid arbetet å fullgörandet av sitt uppdrag

ha de sakkunniga sökt inhämta i vad mån för närvarande allvarliga missförhållanden

särskilt med hänsyn till fisket äro rådande i avseende å förorening

av vatten.

De sakkunniga ha därvid från byrådirektören å lantbruksstyrelsen fiskeribyrå

G. Alm fått mottaga en utredning, vilken såsom bilaga fogas vid denna

promemoria.1

Härjämte ha de sakkunniga infordrat uppgifter från fiskeriintendenterna.

Genom inkomna yttranden från dessa bekräftas att alltjämt svåra missförhållanden^

genom vattenförorening äro talrikt förekommande. Bland indu
-

Här utesluten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

25

stixelia anläggningar, som enligt yttrandena särskilt vålla skada, må nämnas

cellulosafabriker, sågverk, träsliperiet pappersbruk, sockerfabriker, anrikningsverk,

kopparverk, jästfabriker och mejerier. Skadan uppgives ha bestått

i fullständigt utrotande av fiskbeståndet inom ett visst avstånd från föroreningskällor.

Till följd av föroreningar från cellulosafabrikerna har fisken

på betydande avstånd från fabrikerna tagit till sig sådan smak att den blivit

oduglig som människoföda. Fiskets utövande försvåras genom att fiber

från cellulosafabrikerna tilltäppa maskorna å nät och ryssjö!-. Vidare förstöras

genom föroreningarna ofta lekplatser. — Avsevärd skada skall även

ha vållats genom kloakvatten från samhällen. Sålunda uppgives att värdefulla

kräftbestånd förintats. — I vissa fall ha efter framställning av vederbörande

fiskeriintendent anordningar till motverkande av vattenförorening

vidtagits utan att ingripande från Konungens befallningshavande behövt påkallas.

I andra fall har föreläggande meddelats men reningsanordningar likväl

icke blivit vidtagna eller vederbörligen skötta. Effektivare lagstiftning

och bättre kontroll förordas.

Av den verkställda förberedande undersökningen framgår sålunda att även

på senare tid genom förorening av vatten uppkommit betydande skada å

fiske. Såsom lantbruksstyrelsen i sin skrivelse år 1933 framhållit ger den

nuvarande lagstiftningen icke tillräckliga medel häremot. Då de av styrelsen

påtalade bristerna äro mycket framträdande, är ett snabbt ingripande

synnerligen behövligt. Pä sätt de sakkunniga i skrivelsen lill herr statsrådet

och chefen för justitiedepartementet anfört är det emellertid tydligt, att arbetet

å de sakkunnigas uppdrag måste taga avsevärd tid i anspråk. De sakkunniga

lia därför av skäl som i nämnda skrivelse angivits funnit sig böra

föreslå en provisorisk åtgärd, som tills vidare kan avhjälpa några av de

största olägenheterna. För sådant ändamål lia de sakkunniga hemställt om

införande av särskild tillsyn för motverkande av skada å fiske genom förorening

av vatten.

De sakkunniga vilja här ytterligare beröra frågan örn tillsynsorganet. Uppenbarligen

bör, innan något nytt organ tillskapas, tagas under övervägande,

huruvida redan nu finnes någon ämbets- eller tjänsteman, som skulle kunna

taga hand örn ifrågavarande tillsyn. Man torde härvid i första hand böra

tänka på fiskeriintendenterna. De äro emellertid icke sakkunniga i fråga

örn de anordningar, som erfordras till förekommande av skadegörelse genom

förorening. Sådan sakkunskap måste uppställas såsom oeftergivligt

villkor. Härtill kommer att fiskeriintendenternas tid torde vara strängt upptagen

av dem redan nu åliggande tjänstegöromål, varför någon ökning av

arbetsbördan icke lärer vara tillrådlig. — Ett annat alternativ är att utöka

fiskeriingenjörens åligganden till ifrågavarande tillsyn. Denne har emellertid

redan nu åtskilliga arbetsuppgifter som medföra att han svårligen kan

tänkas bliva i tillfälle att ägna någon avsevärd tid åt ifrågavarande tillsyn.

Att fungera såsom tillsynsorgan måste nämligen antagas bliva en krävande

uppgift som icke, örn tillsynen skall bliva till avsedd nytta, kan åläggas

en tjänsteman vid sidan av andra åligganden av någon betydenhet. I fråga

örn fiskeriingenjuren torde dessutom vara mindre lämpligt att han, vilken

bland annat på beställning utför ritningar till anordningar av ifrågavarande

slag, i förväg prövar behovet av sådana anordningar. Att under någon

annan nu befintlig tjänst inordna berörda tillsyn torde icke komma i fråga.

De sakkunniga hålla alltså före alt tillsynen bör anförtros ett särskilt

organ.

De sakkunniga övergå härefter till behandling av de utkast till författningar

som ansetts erforderliga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

Speciell motivering.

1) Utkast

till

lag med särskilda bestämmelser till motverkande av skada å fiske

genom förorening av vatten.

1 §•

Paragrafen omfattar alla vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden

i riket. Av syftet med lagen följer emellertid att tillsyn icke behöver

ske över vatten, där fisk icke vistas eller har sin gång.

Skada å fiske kan ske genom mångahanda olika slag av vattenförorening.

Här må endast nämnas förorening genom utsläppande av avfall eller dylikt

från industriell anläggning eller genom kloakledning från ett samhälle.

Naturligen lärer under den nu föreslagna provisoriska lagens giltighetstid

effektiv tillsyn näppeligen kunna förväntas ske över alla tänkbara föroreningskällor.

Det har dock icke för den skull ansetts påkallat eller lämpligt

att göra någon inskränkning av lagen till vissa slag av de föroreningar som

kunna vålla skada å fiske.

För utövande av förenämnda tillsyn bör Konungen förordna sakkunnig

person. Av denne bör helst krävas att han äger kunskap såväl i biologi och

kemi som angående medel att förekomma vattenföroreningar. Den som förordnats

att utföra uppdrag som nu nämnts benämnes i lagutkastet tillsynsmyndighet.

2 §•

Den största skadan å fisket uppkommer i allmänhet genom vattenförorening

från industriella anläggningar men även kloakledningar från samhällen

m. m. förorsaka understundom betydande skada. Första stycket av paragrafen

avser att särskilt framhäva de industriella anläggningarna men omfattar

även kloakanläggningarna.

Tillsynsmyndigheten bör uppenbarligen, i den mån för utförande av dess

uppdrag så erfordras, äga tillträde till fabrik eller annan anläggning, oavsett

örn den tagits i bruk eller ej. Den bör även äga att inom fabrikens eller anläggningens

område företaga de undersökningar till vilka anledning kan förefinnas.

Tillika torde det böra åligga fabrikens eller anläggningens innehavare

och dennes personal att lämna tillsynsmyndigheten behövliga upplysningar.

Stadganden härom ha införts i andra stycket av förevarande paragraf.

Det torde böra förutsättas, att tillsynsmyndigheten icke alltid själv kan

förrätta inspektion av viss fabrik eller anläggning eller att den vid inspektion

behöver hjälp för utförande av undersökningar. Rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning och där företaga undersökningar m. m. synes

för den skull, där tillsynsmyndigheten finner nödigt anlita biträde, även böra

tillkomma fiskeritjänsteman eller annan som myndigheten anmodar därom.

3 §•

Örn tillsynsmyndigheten finner att vattenförorening medför skada å fiske,

bör den i första hand söka genom råd och anvisningar förmå vederbörande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

27

ali vidtaga lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande eller minskande

av föroreningen. Härvid synes dock av naturliga skäl böra uppställas den

förutsättningen att de skadliga verkningarna ej äro inskränkta till sådant

fiske som tillhör den som vållar skadan eller någon som är pliktig att tåla

skadan. Det är emellertid att märka, hurusom en sålunda begränsad skadeverkan

icke föreligger t. ex. i det fall, att en sjö, i vilken fisket tillkommer

den skadevållande enskilt, är av betydelse som lekplats för vandringsfisk.

Så snart föroreningen medför skada å fisketillgången i vatten, där fisket icke

uteslutande tillhör den skadevållande eller någon som är pliktig tåla skadan,

äger tillsynsmyndigheten ingripa.

Ovan har framhållits, att tillsynsmyndigheten bör meddela råd och anvisningar

angående lämplig »åtgärd eller anstalt» till förekommande eller

minskande av vattenförorening. Uttrycket »åtgärd eller anstalt» är hämtat

från 12 § i 1880 års vattenrättsförordning. Föreläggande enligt detta lagrum

att vidtaga »åtgärd eller anstalt» kan uppenbarligen inbegripa ej blott

föreskrift att viss reningsanordning skall utföras utan även förbud att under

vissa förhållanden t. ex. vid liten vattenföring i recipient utsläppa avfall

eller dylikt liksom föreskrift att sköta och underhålla reningsanordning

på visst sätt m. m.

Det synes böra tillkomma tillsynsmyndigheten att vid behov hos Konungens

befallningshavande föra talan örn åläggande för vederbörande att vidtaga

erforderlig åtgärd eller anstalt. De sakkunniga lia avsett, att denna

talan i allmänhet skall prövas helt enligt de grunder som angivas i 12 § i

vattenrättsförordningen. Sistnämnda stadgande innebär att Konungens befallningshavande

i fall som där avses äger att, örn skada genom vattenförorening

konstateras, vid vite föreskriva åtgärd eller anstalt som till skadans

förekommande finnes nödigt, d. v. s. att all skada skall förebyggas. Denna

regel torde emellertid, om densamma strängt tillämpas, understundom medföra

icke önskvärda följder. I vissa fall torde den icke kunna genomföras

utan att en industri får nedläggas. Av denna anledning torde framdeles smidigare

bestämmelser böra införas. För närvarande synes emellertid någon

ändring av 12 g i vattenrättsförordningen icke vara tillrådlig. För det fall

att någon av de intressenter, som hittills enligt denna paragraf ägt föra talan

örn vattenförorening, väcker yrkande örn viss åtgärd eller anstalt, synas sålunda

dess stadganden därom tillsvidare böra oförändrat gälla.

Den särskilda tillsyn som de sakkunniga nu vilja föreslå avser emellertid

att tillvarataga det allmännas intresse av skydd för fiskerinäringen. Ett ensidigt

tillgodoseende av detta intresse skulle kunna medföra större skada för

det allmänna än den skada som man avser att förekomma. Tillsynsmyndighetens

befogenhet att föra talan om erforderlig åtgärd eller anstalt synes

av denna anledning böra inskränkas på det sätt att åtgärden eller anstalten

icke får i förhållande lill skadans betydelse anses oskäligt betungande. Härmed

avses, att tillsynsmyndigheten för att förekomma en ringa skada icke

må kräva synnerligen omfattande och dyrbara åtgärder. Däremot torde något

direkt avvägande av den ekonomiska skadan å fiske genom vattenförorening

å ena samt kostnaderna å andra sidan icke böra ske. Dels kan skadan

å fisket svårligen tillförlitligen uppskattas. Dels har man att utgå från att

all skadegörelse å fisket är i strit! med lag och bör såvitt möjligt förhindras.

Endast i sådana lall, där för skadas förekommande erforderliga åtgärder

skulle bliva så dyrbara att de framstå såsom oförenliga med vad ur allmän

ekonomisk synpunkt sett kan anses vara rimligt, bör undantag medgivas. En

viss hänsyn synes härvid också kunna tågås till vederbörandes villighet att

ersätta uppkommande skada, att bidraga till fiskodling o. s. v.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

4 §•

En betydande brist i nu gällande lagstiftning är att något ingripande mot

vattenförorening icke ur fiskesynpunkt kan äga ruin förrän skada redan

skett. Denna brist torde icke helt eller till huvudsaklig del kunna avhjälpas

på annat sätt än genom införande av förhandsprövning. I viss utsträckning

torde dock en förbättring kunna vinnas därest tillsynsmyndigheten medges

rätt att ingripa så snart den får kännedom om fara för sådan skada som i

3 § sägs. Det viktigaste fallet är härvid att en ny fabrik eller annan anläggning

är under byggnad. I sådana fall kan ofta med visshet förutses att, om

ej reningsanordning vidtages, skada kommer att ske. Men även ifråga om

en planerad omläggning eller utvidgning av en fabriks drift kan mången gång

sådan skada förutsägas. I sistnämnda fall torde väl ofta vissa svårigheter

möta att på förhand få kännedom örn omläggningen eller utvidgningen av

driften. Genom inspektion kan dock i en del fall sådan kännedom vinnas.

Vidare torde i fall, då sådan tillsyningsman som i 5 § tredje stycket omnämnes

blivit tillsatt, i regel tillräcklig kunskap om blivande förändringar av

driften få anses säkerställd.

Det kan övervägas att redan nu införa anmälningsskyldighet för de fall

att ny fabrik eller anläggning eller omläggning eller utvidgning av en fabriks

eller anläggnings drift planeras. De sakkunniga lia dock icke för närvarande

ansett sig böra väcka förslag därom. Till detta ståndpunktstagande har

bland annat medverkat, att tillsynsmyndigheten säkerligen får stora svårigheter

att medhinna undersökning i alla fall, där förorening kan tänkas.

I 4 § har intagits stadgande som avser att möjliggöra för tillsynsmyndigheten

att på förhand ingripa i ovannämnda fall.

5 §■

I talrika fall har, särskilt genom industrien, överträdelse skett av den i 12

§ i 1880 års vattenrättsförordning intagna regeln att ägaren av verk eller inrättning

skall tillse att avfall ej utsläppes i vatten till men för annan. Sådan

kränkning av annans rätt har fortgått under lång tid jämväl efter det talan

i ärendet anhängiggjorts hos Konungens befallningshavande. Anledning härtill

är bland annat att Konungens befallningshavande icke enligt nyssnämnda

lagrum äger att omedelbart meddela något förbud mot förorening.

Uppenbarligen kan det anföras vissa betänkligheter mot att i Konungens

befallningshavandes hand lägga en alltför vidsträckt befogenhet i sådant

hänseende. Å andra sidan är emellertid denna myndighet väl förtrogen med

förhållandena i länet och kan fördenskull bedöma vilka verkningar det skulle

medföra örn ett industriföretag t. ex. under någon tid finge inställa sin

verksamhet. Det torde därför icke kunna anses olämpligt att medge Konungens

befallningshavande viss rätt att i mål som anhängiggjorts av tillsynsmyndigheten

på dess yrkande genast meddela förbud mot utsläppande av

avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som finnes oundgängligen nödig,

vidtagits. Den omständigheten att talan anhängigjorts av tillsynsmyndigheten,

vilken förutsättes vara speciellt sakkunnig på området, utgör även

en garanti mot missbruk. Härutöver synes böra göras den inskränkningen

i den föreslagna befogenheten för konungens befallningshavande, att

den icke får utövas annat än där betydande skada å fiske sker eller kan

befaras komma att ske. För överträdelse av förbud som nu nämnts synes

Konungens befallningshavande böra äga att stadga erforderligt vite.

För att föreskrift i ovannämnda hänseende skall erhålla tillbörlig effektivitet

synes nödvändigt att Konungens befallningshavande må förordna att vad

som föreskrivits utan hinder av besvär skall lända till efterrättelse intill dess

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

29

annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat. (Motsvarande befogenhet

tillkommer Konungens befallningshavande vid sanitära olägenheter

enligt 60 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.)

I slutliga utslaget synes Konungens befallningshavande böra pröva ärendet

jämlikt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning. En hänvisning till detta

lagrum synes lämplig. Härvid bör emellertid erinras om den inskränkning

i tillsynsmyndighetens talerätt som följer av 3 § andra stycket i förevarande

lagutkast. Myndigheten må enligt vad där stadgas icke föra talan om åtgärd

eller anstalt som i förhållande till skadans betydelse är oskäligt betungande.

Uppenbarligen bör icke heller Konungens befallningshavande i anledning

av tillsynsmyndighetens talan föreskriva sådan åtgärd eller anstalt.

Härigenom kan väl utgången av ett ärende tänkas i viss mån bliva beroende

av om enskild part eller tillsynsmyndigheten anhängiggjort talan. Denna

olägenhet torde dock icke under den övergångstid, varom fråga är, bliva av

någon praktisk betydelse. För övrigt synes tillämpningen av 12 § i 1880 års

vattenrättsförordning beträffande de fall, för vilka den nu gäller, icke vara

så sträng som ordalagen giva vid handen.

I anslutning till vad ovan under 3 § anförts beträffande uttrycket »åtgärd

eller anstalt» må här påpekas, att Konungens befallningshavande uppenbarligen

får anses äga befogenhet att jämlikt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning

giva vitesföreläggande sådan avfattning att det klart och tydligt inbegriper

t. ex. skyldighet att under vissa förhållanden, såsom vid liten vattenföring

i recipient, icke utsläppa avfall eller dylikt liksom att sköta och underhålla

eventuella reningsanläggningar på visst sätt. Begagnar Konungens befallningshavande

sig ej av nu nämnda befogenhet, kan lätt syftet med föreläggandet

helt förfelas.

Enligt hittillsvarande erfarenhet lärer det ofta förekomma att vederbörligen

föreskrivna åtgärder eller anstalter icke komma till utförande eller icke

skötas eller underhållas. En praktisk åtgärd synes fördenskull vara att tillsätta

särskild kontrollant för viss fabrik eller annan anläggning. Befogenhet

i sådant hänseende torde uttryckligen böra tillerkännas Konungens befallningshavande

åtminstone för det fall, att tillsynsmyndigheten gör framställning

om sådan åtgärd. Finner kontrollanten skäl till anmärkning, bör han

givetvis göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten. Särskild föreskrift

härom har ansetts överflödig. Ersättning för ifrågavarande kontroll synes

böra bestämmas av Konungens befallningshavande och gäldas utav innehavaren

av vederbörande fabrik eller anläggning.

6 §.

Uppenbarligen bör den som tagit befattning med tillsyn enligt den föreslagna

lagen iakttaga tystnadsplikt i fråga örn yrkeshemlighet, driftanordning

eller affärsförhållande, varom vederbörande kan ha vunnit kännedom. Att

yppa driftanordning eller affärsförhållande kan dock vara påkallat av vederbörandes

uppdrag. Straff för brytande av tystnadsplikten i annat fall

stadgas i förevarande paragraf. Lämpligen bör förseelse ej atalas av allmän

åklagare där den ej av målsäganden angives till åtal.

7 §•

Denna paragraf kräver ej närmare motivering.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

2) Utkast

till

Instruktion för tillsynsmyndighet som omförmäles i 1 § lagen med särskilda

bestämmelser till motverkande av skada å fiske genom förorening

av vatten.

Stadgandena i utkastet synas vara så utförliga att de icke kräva någon närmare

motivering. Påpekas må, att de sakkunniga velat i instruktionen framhäva

att tillsynsmyndigheten bör framgå med försiktighet. Det är sålunda

icke ur allmän synpunkt påkallat att myndigheten befattar sig med varje

mindre olägenhet för fiske som följer av vattenförorening. Den bör i första

hand ägna sig åt de svåra fallen, ehuru det icke ansetts lämpligt att direkt

inskränka dess befogenhet till dessa. En sådan inskräkning, som i så fall

bort inrymmas i ovannämnda lag, skulle lätt kunna föranleda onödig och

hämmande diskussion huruvida den skada som i ett visst fall sker är svår

eller mindre betydande.

Av instruktionen torde indirekt framgå, att tillsynsmyndigheten icke är

skyldig att själv i detalj angiva eller göra utkast till reningsanordningar. Den

bör emellertid kunna angiva de typer som finnas samt beräkna den ungefärliga

kostnad de draga i anläggning, underhåll och drift. Innehavaren av

vederbörande fabrik eller anläggning bör däremot i första hand själv låta utföra

ritningar m. m. till de anordningar, som erfordras. Har talan väckts

hos Konungens befallningshavande kan emellertid bliva nödvändigt att de

reningsanordningar som skola vidtagas mera i detalj angivas.

I instruktionen har bland annat särskilt angivits, att tillsynsmyndigheten

skall tillhandagå de sakkunniga med erforderliga upplysningar. De sakkunniga

vänta sig därav stor nytta.

Uppenbarligen bör det åligga envar fiskeritjänsteman att såvitt möjligt tillhandagå

den nya tillsynsmyndigheten när denna är i behov av biträde. Då

tillsynsmyndigheten enligt de sakkunnigas förslag komme att sortera under

lantbruksstyrelsen, torde sådant samarbete lätt kunna anordnas av styrelsen.

Lämpligen torde ock styrelsen genom cirkulär till fiskeritjänstemännen böra

erinra dem därom, att de, när vattenförorening finnes göra skada å fiske eller

sådan skada kan befaras, böra göra anmälan därom till tillsynsmyndigheten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

31

Utkast

till

Lag

med särskilda bestämmelser till motverkande av skada å fiske

genom förorening av vatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall

till motverkande av skada å fiske genom vattnets förorenande utövas tillsyn

av sakkunnig person.

Sakkunnig förordnas av Konungen. Den som innehar sådant förordnande

benämnes i denna lag tillsynsmyndighet.

2 §•

Tillsyn som i 1 § sägs skall i främsta rummet ägnas den inverkan å fiske

som kan äga rum till följd av vattenförorening genom utsläppande av avfall

eller dylikt från fabrik eller annan anläggning.

Tillsynsmyndigheten åge, i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras,

tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den tagits i bruk

eller ej, ävensom rätt att inom dess område företaga de undersökningar till

vilka anledning kan förefinnas; och åligge fabrikens eller anläggningens innehavare

samt hos honom anställd personal att tillhandagå myndigheten med

behövliga upplysningar.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att för inspektion av fabrik eller annan

anläggning anlita biträde, skall vad i andra stycket sägs äga tillämpning å

fiskeritjänsteman eller annan som myndigheten anmodar därom.

3 §•

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske och äro de skadliga verkningarna

icke inskränkta till sådant fiske som tillhör den skadevållande eller

någon som är pliktig att tåla skadan, åge tillsynsmyndigheten meddela råd

och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande eller

minskande av föroreningen.

Tillsynsmyndigheten må ock, när skäl därtill äro, hos Konungens befallningshavande

yrka åläggande för den skadevållande att vidtaga åtgärd eller

anstalt som, utan att i förhållande till skadans betydelse vara oskäligt betungande,

kan finnas erforderlig till förekommande eller minskande av föroreningen.

4 §■

Kan med skäl befaras att, såvida ej särskild åtgärd eller anstalt vidtages,

driften av ny fabrik eller anläggning eller, där väsentlig ändring i driften av

annan fabrik eller anläggning är ifrågasatt, den sålunda ändrade driften kom
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

mer att genom vattenförorening medföra skada som i 3 § sågs, skall, ändå

att skada ännu ej skett, vad i nämnda paragraf är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

5 §■

Har tillsynsmyndigheten anhängiggjort talan om åtgärd eller anstalt till

förekommande eller minskande av vattenförorening, åge Konungens befallningshavande

i fall, där betydande skada å fiske sker eller kan befaras komma

att ske, på yrkande av tillsynsmyndigheten genast meddela förbud mot

utsläppande av avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som finnes

oundgängligen nödig, blivit vidtagen ävensom för överträdelse av förbudet

stadga erforderligt vite. Föreskrift som nu nämnts skall, där Konungens befallningshavande

prövar nödigt så förordna, utan hinder av besvär lända till

efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat.

I slutliga utslaget pröve Konungens befallningshavande, med iakttagande

av vad ovan i 3 § andra stycket är stadgat, tillsynsmyndighetens talan efter

ty i 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet

å hans grund sägs.

När skäl därtill äro, äge Konungens befallningshavande på begäran av tillsynsmyndigheten

beträffande viss fabrik eller annan anläggning utse särskild

person att, med befogenhet som i 2 § andra stycket sägs, utöva tillsyn däröver

att av Konungens befallningshavande givna föreskrifter iakttagas. Ersättning

härför skall bestämmas av Konungens befallningshavande och gäldas

av fabrikens eller anläggningens innehavare.

6 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning

eller affärsförhållande vid fabrik eller annan anläggning i avseende

å vilken han haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik

förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som ovan sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av

målsäganden angives till åtal.

7 §•

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böters eller vites gäldande, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den ...

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

33

Utkast

till

Kungl. Maj:ts instruktion för tillsynsmyndighet, som omförmäles

i 1 § lagen med särskilda bestämmelser till motverkande av skada

å fiske genom förorening av vatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Konungen förordnar för viss tid sakkunnig person att utöva de befogenheter

som jämlikt lagen med särskilda bestämmelser till motverkande av

skada å fiske genom förorening av vatten tillkommer den i 1 § av lagen omförmälda

tillsynsmyndighet.

Den sakkunnige lyder i och för uppdraget under lantbruksstyrelsen och

står under dess inseende.

2 §•

Den som förordnats att vara tillsynsmyndighet bör låta sig angeläget vara

att intaga en opartisk ställning med hänsyn till förhållandet mellan olika

intressenter vid vattendrag, sjö eller annat vattentäckt område och må ej av

enskild mottaga uppdrag att mot ersättning upprätta förslag till reningsanordningar

eller dylikt.

3 §■

Tillsynsmyndigheten åligger,

att genom inspektion förskaffa sig noggrann kännedom om fabriker och

andra anläggningar, från vilka avfall eller dylikt utsläppes i vatten,

att tillse att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter till förekommande

eller minskande av vattenförorening noga iakttagas,

att söka inhämta uppgift om nya fabriker eller anläggningar, vilka, därest

ej särskild åtgärd eller anstalt vidtages, skulle komma att vålla vattenförorening,

att söka inhämta uppgift angående planerade omläggningar eller utvidgningar

av driften vid fabriker och andra anläggningar som kunna medföra

ökad vattenförorening, samt

att med uppmärksamhet följa teknikens utveckling i fråga om de medel

som kunna användas för att förekomma eller minska skada eller olägenhet

genom förorening av vatten.

4 §•

Där ej särskilt förhållande påkallar annat tillvägagående, bör tillsynsmyndigheten

söka undvika, att tillämnad inspektionsförrättning på förhand

bliver känd vid fabrik eller annan anläggning som skall inspekteras.

5 §•

Tillsynsmyndigheten skall tillvägagå med varsamhet och omsikt samt i

första hand söka att på övertygelsens väg bibringa innehavaren av fabrik

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 229. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

eller annan anläggning insikt om behovet av åtgärd eller anstalt till förekommande

eller minskande av vattenförorening.

Inspektionsförrättning skall utföras på sådant sätt, att den ej mer än nödigt

rubbar gången av arbetet vid den fabrik eller anläggning, varå förrättningen

har avseende, och må ej, därest icke särskilda skäl därtill föranleda,

företagas nattetid.

6 §•

Har tillsynsmyndigheten från fiskeritjänsteman eller fiskerättsinnehavare

mottagit anmälan om missförhållande genom vattenförorening från fabrik

eller annan anläggning, bör den, därest behöriga fullgörandet av dess åligganden

i övrigt medger det, utan dröjsmål genom inspektion förvissa sig örn

huruvida anledning till anmärkning från myndighetens sida föreligger.

7 §•

Vid bedömande huruvida anmärkning bör framställas skall tillsynsmyndigheten

iakttaga tillbörlig hänsyn till en fabriks eller annan anläggnings

betydelse för orten eller det allmänna. Den bör ej ställa större krav å fabrikens

eller anläggningens innehavare än som är rimligt med hänsyn tagen

till kostnaderna för vidtagande av erforderlig åtgärd eller anstalt till förekommande

eller minskande av vattenförorening, den skada som därav uppkommer

eller kan befaras uppkomma samt övriga föreliggande omständigheter.

8 §■

Vad ovan i 3—7 §§ är föreskrivet skall av tillsynsmyndigheten jämväl

iakttagas när vattenförorening sker eller befaras komma att ske genom utsläppande

av avfall eller dylikt utan att fråga är om utsläppande därav från

fabrik eller annan anläggning.

9 §•

Tillsynsmyndigheten skall i första hand ägna uppmärksamhet åt de fall

av vattenförorening som kunna antagas medföra den största skadan för

fisket.

Finner myndigheten vid inspektion att sanitära olägenheter vållas av vattenförorening,

bör den, där ej missförhållandet ändå varder avhjälpt, göra

anmälan därom hos hälsovårdsnämnden i orten eller Konungens befallningshavande.

10 §.

Utöver vad förut sagts åligger tillsynsmyndigheten

att föra de böcker och anteckningar samt lämna de redogörelser som lantbruksstyrelsen

föreskriver,

att på anmodan av styrelsen avgiva yttrande i tjänsteangelägenhet,

att vid behov biträda styrelsen vid beredningen av visst ärende inom området

för myndighetens särskilda sakkunskap,

ävensom att tillhandagå av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga för verkställande

av utredning beträffande frågan örn lagstiftning rörande åtgärder

för att förhindra förorening av vatten m. m. med erforderliga upplysningar.

377515 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket m. m. a1 i texten
  2. JoU 1937:69 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69 s. 1 i texten