Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1937-03-13 · 65 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:232, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.;

given Stockholms slott den 13 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.

25) örn servitut; samt

4) lag om ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 232.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 §, 19 kap. 1, 3, 9, 11, 12 och S6 §§

samt 21 kap. 42, 43 och 68 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord

a landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

2 §•

Laga skifte---tillkommit skifteslaget.

Fastighet, som — ---det skifteslag.

Har skifteslag---äga rum.

Vad i--— under 2 avses.

Utöver skifteslag, örn vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas

särskilda skifteslag på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkommit

genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen örn sammanläggning

av fastigheter å landet, skall, där den bildats av ägor, tillhörande

olika ursprungliga skifteslag, eller genom sammanläggning av samtliga

ägolotter i vilka under 1 omförmält skifteslag må vara uppdelat, anses såsom

skifteslag, varom under 1 sägs. Hava eljest fastigheter, vilka själva utgöra

skifteslag, sammanlagts till en fastighet, skall denna anses såsom skifteslag,

varom under 2 förmäles. I övrigt skall angående särskilt bildat skifteslag

gälla, att, där till ett skifteslag sammanförts ägor belägna å ömse sidor örn rågång,

skifteslaget anses såsom sadant skifteslag, varom under 1 sägs. men i

annat fall såsom skifteslag, varom under 2 eller 3 förmäles.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas

viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för

att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet eller

fastighetsdel som för ändamålet avstyckas, dock att, där ägovidd som nu

1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se SFS 1931: 144, 21 kap. 43 och 68 §§ se SFS 1935: 236

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

3

sagts är avsedd att ingå i sammanläggning eller avstyckning skall ske under

villkor att stamfastigheten sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel,

för avstyckningen tillika erfordras att sådan sammanläggning efter

vad därom är särskilt stadgat må äga rum.

Avstyckning av----inom området.

Vid uppgörande--— för avlopp.

Finner Konungens — — — lämnar tillstånd.

3 §•

Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet

i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande

förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt

sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den

skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet

gemensamt med denna. Ej må avstyckning ske sålunda, att stamfastigheten

ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall

ingå i sammanläggning, bilda en fastighet gemensamt med den fastighet eller

fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas.

I övrigt skall vid avstyckning iakttagas följande:

1. Fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla åker, äng eller därtill

odlingsbar mark samt, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas,

lämpligt belägen skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång

till sådan finnes; och skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov

kan erhållas tillgång till bete ävensom, där sa finnes önskvärt och lämpligen

kan ske, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.

Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, må

vid uppskattningen av behovet av olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande

ägoslag å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.

2. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum med mindre det

kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där

sammanläggning skall äga rum, genom avstyckningen och sammanläggningen

skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande

befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.

3. Är fråga örn avstyckning från jordbruksfastighet, skall örn tilldelning

av skogsmark särskilt gälla,

a) att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,

för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig

natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt

att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning

må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet i

mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för

jordbruket; dock att avvikelse från vad nu stadgats må göras beträffande

viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av

stödskog icke därigenom minskas;

b) att i ort med ringa skogstillgång avstyckning må så verkställas, att

skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,

såframt det för skogens bestånd prövas angeläget;

c) att i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt

dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för

drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark, ägolott må avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning

härav.

4. Vad under 1—3 stadgats skall ej utgöra hinder för avstyckning av mark

för tillgodoseende av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare,

som beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av

eget jordbruk, eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt

ändamål; dock att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses, att å

lägenhetens mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen

kan ske.

9 §•

Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den

därom upprättade avhandlingen införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt

avskrift biläggas detta. Är ägovidd, som avstyckas, eller stamfastigheten avsedd

att ingå i sammanläggning, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

11 §•

Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften

eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts flera än tre skiften, lika

många skiften som tillhöra stamfastigheten, dock att, där avstyckningen avser

mark, som är samfälld för flera fastigheter, skiftenas antal icke i något

fall må överstiga tre. Vid avstyckning skall tillses, att ägovidd som avstyckas,

så ock stamfastigheten, i den mån ägornas läge och beskaffenhet det

medgiva erhåller regelbunden och för dess nyttjande lämplig form.

Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, skall tillses,

att antalet skiften, vari den för sammanläggning avsedda marken utlägges,

och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom

är stadgat.

12 §.

Avstyckning skall--— nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd

skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfasligheten

och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma

stamfastigheten; dock må, därest i ägovidd, som avstyckas, ingår

åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten var
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

der tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för sådant ändamål varom

i 3 § andra stycket under 4 sägs, bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade

ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed

likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande

andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden

tilläggas denna.

För de--— sådan fastighet.

Avsättande av — — — fastighetens ägare.

26 §.

Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,

må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav, att avstyckningen icke

överensstämmer med vad i 3 § första stycket andra punkten samt andra stycket

under 1—3 är för avstyckning i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning

av sådant område skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 16 18 §§ icke

heller tillämpas.

21 KAP.

42 §.

Då talan — ■--mot förrättningen.

Avser mot----43 § stadgas.

Finnes i----å förrättningen.

Har laga--— från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må fastställelse ej meddelas med

mindre tillika gives förordnande örn sammanläggningen.

43 §.

Hava besvär---stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne förrättningen

till prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga tilllämpning.

Där anledning ej förekommer till annat ån att förrättningen äi

lagligen beskaffad samt, såvitt angår avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, förordnande

tillika gives örn sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren fastställelse

å förrättningen, men eljest hänskjuta han frågan till ägodelnmgsrätten

samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning.

För ägodelningsrättens behandling av målet gällö i ty fall vad i

42 g tredje stycket sägs.

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning, med vilken avses bildande

av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor att stamlastigheten skall

ingå i sammanläggning, har överlantmätaren att företaga förrättningen till

prövning samt, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad, meddela fastställelse dåra. Ilar förrättningen, pa

sätt i 22 § andra stycket sågs, blivit medelst påskrift å protokollet godkänd, ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

gore den omständigheten, att den för talan mot avstyckningsförrättning stadgade

tid icke gått till ända, ej hinder för prövningens företagande. Förekommer

anledning^ att förrättningen icke är lagligen beskaffad, hänskjute överlantmätaren

frågan om fastställelse till ägodelningsrätten, skolande för sådant

fall de i första stycket meddelade föreskrifter äga tillämpning.

68 §.

I mål---- Konungens befallningshavande.

Är någon---är bestämt.

I mål---från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor

att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må Konungens befallningshavande

meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor att förordnande

gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan — ---är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937; dock att vad däri stadgats icke

skall utgöra hinder för avstyckning, beträffande vilken utlåtande, varom i

19 kap. 16 § sägs, avgivits före lagens ikraftträdande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 joni 1920 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

*

Härigenom förordnas, att 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 §•

Fastigheter å--— å landet.

Vidare må---— å landet.

Ej vare----- mot sammanläggning.

Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet ingå i sammanläggning skall äga

motsvarande tillämpning å del därav, som i den ordning särskilt är stadgad

för ändamålet avstyckas; skolande, där ej annorlunda stadgas, vad nedan

sägs om fastighet i tillämpliga delar gälla örn fastighetsdel, varom här är

fråga.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, varom

under 1 sägs, eller som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet,

må med fastighet eller för ändamålet avstyckad del av fastighet sammanläggas

från annan fastighet för ändamålet avstyckad del av beskaffenhet att

ej kunna bestå såsom särskild fastighet, så ock fastighet, från vilken avstyckning

skett under villkor att återstoden skall ingå i den sammanläggning, och

som efter avstyckningen ej kan bestå såsom särskild fastighet.

Fastigheter, vilka ---- — prövas föreligga.

6 §.

Fastigheter, vilkas--— laga skifte.

Sammanläggning i---lag stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § femte stycket förmärs, må ej äga rum med

mindre därigenom befordras en lämplig fastighetsindelning.

15 §.

Sedan ärendet — — — om sammanläggningen.

Har sökanden----ägodelningsrättens prövning.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1936: 318, 15 § se SFS 1935. 240.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning i samband med avstyckning,

beslut i ärendet, där ansökningen bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang

med fastställelse å avstyckningen, därom skils i 21 kap. 42 och

43 §§ i lagen örn delning av jord a landet. Ankommer fastställelseprövningen

a Konungens befallningshavande, må förordnande om sammanläggningen ej

inedddas, förrän avstyckningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd

på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat--— i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet--— till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 232.

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande innehåll, dels ock att

3 och 8 §§ samma lag1 skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse:

3 §•

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat

i fråga örn nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning;

dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten

eller av dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av

återköp enligt lagen örn återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tilllämpning

å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller

vid avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,

som tillkommit före den 1 januari 1876, eller å servitut, som avses i 7 a §. 7

7 a §.

Har servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera

av dessa rättigheter och som ej är till tiden begränsat, varit av ålder

gällande eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband

med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det gäller, vare medgivande

av den fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, utan

verkan med mindre medgivandet godkänts av domstol. Sådant godkännande

må meddelas allenast:

1. örn servitutet ersättes med annat servitut, som prövas medföra lika fördel

för den fastighet till vars förmån det gäller;

2. om servitutet ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas

med den fastighet till vars förmån servitutet gäller, och som prövas

svara mot den förmån servitutet innebär;

3. örn eljest servitutets upphörande prövas vara av väsentlig betydelse

för den fastighet som besväras av servitutet och till gagn för ortens näringsförhållanden,

samt det är uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1924: 390, 8 § se SFS 1936: 381.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fordran varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken, icke äventyras genom åtgärden.

Har, enligt vad under 1 sagts, servitut ersatts med annat servitut, skall i

fråga örn det nya servitutet sa anses, som örn det tillkommit å samma tid

och sätt som det förra. I fall, som avses under 2, må servitutet ej upphöra

förr än sammanläggningen genomförts.

Om domstols beslut i fall, som avses under 1 och 2, skall genom dess föranstaltande

så snart ske kan anteckning göras i fastighets- eller inteckningsboken.

8 §•

Vad i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ stadgas angående begränsning, förflyttning, förändring

och upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid

upplåtelsen annat förbehåll skett.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 55 § andra stycket förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Vad

i 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för servitut; dock att,

där inteckning beviljats för servitut, som innefattar rättighet för all framtid

till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, och som tillkommit

före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av

den fastighet, till vars förmån det gäller, inteckningen ej må dödas, med,

mindre det visas att servitutet upphört.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 213; jfr SFS 1934: 254.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om vissa

ändringar i jorddelningslagen m. m.

Föredraganden anför:

»Gällande jorddelningslagstiftning innefattar åtskilliga bestämmelser, vilka

åsyfta att förhindra en olämplig fastighetsbildning. Vad särskilt angår rätten

till avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är denna

underkastad inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffenheten av de

särskilda fastigheter, vilka äro avsedda att bildas genom åtgärden, som ock

till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inverkan på näringsförhållandena.

Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926 ha vid upprepade

tillfällen statsmakternas förnyade uppmärksamhet riktats på dessa

stadganden och framställningar gjorts örn revision av dem, bland annat i

sjfte att vid avstyckning bättre tillgodose jordbruksnäringens krav.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 mars 1933 (nr 106)

anhållit örn utredning, huruvida och i vad mån tillämpningen av 19 kap.

3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande lagrum varit gyrin - sam för bildande av bärkraftiga jordbruksfastigheter — vid vilken utredning

särskilt avseende borde fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga

om tilldelning av erforderliga ägoslag — uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut

den 28 augusti 1933 åt den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december

1930 tillsatta sociala jordutredningen att verkställa den begärda utredningen.

Sociala jordutredningen har den 12 juni 1936 avlämnat betänkande med

förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning m. m. (statens

off. utredn. 1936: 26), innefattande av motiv åtföljda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18

juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut;

samt

3) lag om tillägg till förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom.

Dessa lagförslag torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Utlåtanden över betänkandet ha, efter remiss, avgivits av lantmäteristyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens jordnämnd och länsstyrelserna

ävensom av Sveriges skogsägareförbund och skogsägareföreningarnas

riksförbund. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden av

överlantmätarna, hushållningssällskapens egnahemsnämnder, skogsvårdsstyrelserna

och jordbrukskommissionerna i riket. Slutligen har föreningen

Västra Sveriges skogsmän till Kungl. Majit inkommit med en skrivelse i

ärendet.

Ärendet har därefter varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

I anslutning härtill har behandlats ett i annan ordning väckt förslag

om ändring av de i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning

av fastigheter å landet meddelade bestämmelserna angående sammanläggning

av delar av olika primära skifteslag, vilken fråga äger visst samband

med den förut nämnda.

Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för förslagen

och de däröver avgivna yttrandena.

A. Ändrade bestämmelser örn avstyckning.

Gällande allmänna bestämmelser angående avstyckning återfinnas i 19 kap.

jorddelningslagen. Enligt det grundläggande stadgandet i 1 § må, i den ordning

och under de villkor i nämnda kapitel omförmälas, från fastighet viss

till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för att utgöra

en fastighet för sig eller för att sammanläggas med annan fastighet. Örn

vad i materiellt hänseende därvid skall iakttagas stadgas i 3 §. I denna paragrafs

första stycke meddelas föreskrifter angående beskaffenheten av ägovidd

som skall avstyckas: sådan ägovidd skall, med hänsyn till omfång och

belägenhet samt beskaffenhet i övrigt ävensom till eljest föreliggande förhållanden,

lämpligen kunna antingen såsom fastighet för sig på varaktigt

sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, om den

skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med

denna. Enligt andra stycket får avstyckning ej ske sålunda, att stamfastighelen

ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. I fråga om avstyckning

från jordbruksfastighet innehåller tredje stycket den särskilda bestämmelsen,

att sådan avstyckning ej får äga rum med mindre det kan antagas

att den fastighetsindelning som skulle uppstå genom avstyckningen, respektive

genom avstyckningen och sammanläggningen, bereder ökade utkomstmöjligheter

för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordbruksnäringen i orten. Särskilda föreskrifter finnas vidare upptagna i

fjärde stycket för sådana fall då till fastighet, varifrån avstyckning skall ske,

hör skogsmark. Avstyckningen får då ej ske på sådant sätt att icke såväl

stamfastigheten som avstyckad del — envar såframt däri ingår åker, äng

elier därtill odlingsbar mark av den omfattning att fastigheten blir tjänlig

till jordbruk i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande erforderlig skog;

är fråga om avstyckning för sammanläggning, skall vid beräkningen härav

hänsyn tagas även till skogstillgangen å den fastighet varmed den avstyckade

delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång kan

emellertid hela skogsmarken tilldelas en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,

örn så prövas angeläget för skogens bestånd eller eljest skäl därtill

äro. Enligt sista (femte) stycket gäller såsom undantag från de nu återgivna

bestämmelserna, att vad i tredje och fjärde styckena stadgas ej skall

utgöra hinder för avstyckning av mark för att tillgodose behov av mindre

lägenheter eller för att bereda plats för industriell anläggning eller därmed

jämförligt ändamål.

Sociala jordutredningens förslag.

I betänkandet har föreslagits en fullständig omarbetning av 19 kap. 3 §

ävensom ett par därav föranledda, huvudsakligen formella jämkningar i

1 § och 11 § andra stycket samma kapitel.

I sin motivering till dessa lagändringar har sociala jordutredningen inledningsvis

uttalat, att den omfattande undersökning som verkställts otvivelaktigt

givit vid handen, att myndigheterna på ett i stort sett tillfredsställande

sätt handhaft tillämpningen av bestämmelserna om avstvckning.

Av undersökningen har sociala jordutredningen vidare funnit

framgå, att i fråga om jorddelningslagens tillämpning en bestämd praxis numera

utbildat sig hos de myndigheter som fått lagens tillämpning sig anförtrodd,

samt att dessa myndigheter ägnade en livlig uppmärksamhet åt de

frågor soln sammanhängde med nybildning av fastigheter genom avstyckning.

Angående riktlinjerna för en lagstiftning på området anföres härefter

i betänkandet:

Fordringarna på ett jordbruks bärkraft måste ställas olika i olika delar av

andet. Detaljerade bestämmelser örn storlek och ägosammansättning, tilllampliga

pa hela landet, kunna därför aldrig uppställas. Den nuvarande

,?ftn/?,rUtS^tt?r för sin rätta tillämpning individuell prövning i varje särskilt

fall och denna princip torde vara ofrånkomlig. De av naturen betingade

förutsättningarna för fastighetsbildning sätta med nödvändighet sin

prägel pa avstyckningsverksamheten. Någon ändring av de olika orternas

tastighetstyper kan givetvis ej komma i fråga. Strävandena måste i stället

ga ut pa att inom den av naturen själv utstakade ramen göra nybildade

fastigheter sa lampliga för sitt ekonomiska ändamål, som förhållandena medDet

torde 1 sakens natur, att en verksamhet, som strävar till

de a mai, icke kan bindas av alltför snävt tillskurna lagbestämmelser. Förhållandena

skifta fran fall till fall, och ett lyckligt resultat kan icke vinnas

med mindre an att vederbörande skiftesmyndigheter hava frihet att i en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

lighet nied lagens anda och mening handla så som förhållandena i det särskilda

fallet kräva.

Vidare uttalas, att — även om den gångna tidens erfarenhet givit vid handen,

att de ifrågavarande bestämmelserna i huvudsak varit lämpliga för bildande

av bärkraftiga jordbrukslägenheter och att de med stöd av 1926 års

jorddelningslag bildade jordbrukslägenheterna blivit så långt görligt varit

efter ortens förhållanden försedda med erforderliga ägoslag — den verkställda

utredningen dock blottat brister i lagstiftningen, vilka visade att lagen

i vissa hänseenden vore i behov av jämkning. Härutinnan anföres i betänkandet,

att det befunnits lämpligt att tydligare i lagtexten angiva att det för

bärkraften av ett jordbruk, särskilt då fråga vore örn mindre jordbrukslägenheter,

vöre önskvärt att utvecklingsmöjligheter funnes och att följaktligen

odlingsmark borde tilldelas såvitt ske kunde, att av utredningen framgått

att den för ett jordbruks bärkraft synnerligen viktiga betesfrågan icke

alltid vunnit tillbörligt beaktande, samt att behov framträtt att på annat sätt

än för närvarande vore fallet utforma bestämmelserna örn skogstilldelning

vid avstyckning.

19 kap. 3 § jorddelningslagen har för bättre överskådlighets vinnande

föreslagits uppdelad i tre moment.

1 mom. Såsom huvudstadgande har paragrafens nuvarande första stycke

upptagits i det närmaste oförändrat. Avfattningen har emellertid jämkats

i syfte att därav skall uttryckligen framgå, att avstyckning av två eller

flera fastighetsdelar för sammanläggning med varandra är tillåten. (Härmed

sammanhänga ock de nyss omnämnda ändringarna i 1 och 11 §§.) — Utöver

huvudstadgandet lia i 1 mom. under fyra punkter föreslagits vissa särskilda

regler att iakttagas vid avstyckning.

I punkt i stadgas sålunda att fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla

odlad jord eller odlingsmark samt för dess nyttjande till jordbruksändamål

erforderlig lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan

finnes, samt att det skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov kan

erhållas tillgång till bete. Vidare bör, där så är erforderligt och lämpligen

Iean ske, tillses att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.

Dessa bestämmelser sakna motsvarighet enligt paragrafens nuvarande lydelse.

Avsikten med deras införande har sociala jordutredningen förklarat

vara att framhålla, att fastighet för jordbruksändamål skall lia en sådan allsidig

sammansättning och en sådan ägoarrondering, att fastigheten med

hänsyn till användningen och under iakttagande av de olika betingelserna

för jordbruk, som finnas inom olika delar av landet, kan antagas ha förutsättningar

att bestå och utvecklas. Härom anföres i betänkandet, att från

myndigheterna framförts en rätt allmän önskan att grunderna för fastighetsbildningen

skulle tydligare angivas i lagtexten, men att det synts sociala

jordutredningen icke vara möjligt att där införa särskilda arealbestämmelser

i fråga örn avstyckad fastighet. I detta sammanhang har sociala jordutredningen

även framhållit vikten av att vid avstyckning tillse, att nybildade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 232.

jordbruksfastigheter i fråga om de olika ägoslagen tilltagas så att de kunna

bereda innehavaren och hans familj bärgning och sysselsättning. I motiveringen

yttras härefter bland annat:

Med hänsyn till den framträdande plats, som frågan örn skogstilldelning

för närvarande intager, har tillgodoseende av betesbehovet och möjligheterna

till jordbrukets utveckling genom nyodling kommit i skymundan.

~ — — Särskilt inom de län, där fri betesgång på skogen ännu tilllämpas,

torde man inom den närmaste tiden måhända icke kunna påräkna

något intresse för betesmarkstiildelning vid avstyckning. Då man emellertid

kan vara berättigad att utgå ifrån att skogsbetet så småningom i stor utsträckning

kommer att försvinna, framstår med nödvändighet vikten av att

man redan nu vid fastighetsbildningen har sin uppmärksamhet riktad på

betydelsen av att tillse, att de avstyckade fastigheterna inom sina gränser

erhålla sådan mark, varå bete utan alltför stora kostnader kan anordnas.

Främst avses härvid betesäng eller skogsmark, som kan beredas till bete,

men i brist på sådan betesproducerande mark måste tillses att arealen odlad

jord eller odlingsmark tilltages så stor, att en del av densamma kan utläggas

till kulturbete.--— Den av sociala jordutredningen verkställda ut
redningen

har tydligt visat, att möjligheten att tillägga en nybildad fastighet

odlingsbar mark icke alltid är tillfinnandes. I stora delar av riket är

all mark, som med ekonomisk fördel kan uppodlas, redan lagd under plog.

Det torde huvudsakligen vara i de norrländska länen, som odlingsbar mark

förekommer i någon större utsträckning. Där odlingsmöjligheter föreligga,

kan det uppenbarligen vara av största vikt för ett jordbruks framtida bärighet

och utveckling att vid fastighetsbildningen dessa möjligheter tillvaratagas.

Av uttalanden till sociala jordutredningen framgår, att lagstiftningen

icke ansetts tillräckligt vägledande härutinnan.--—

I lagförslaget har uttryckligen angivits, att en jordbruksfastighet kan bildas

ej blott av åker och äng, utan jämväl av odlingsmark. Det torde böra

framhållas, att då mark vid avstyckning upptages som odlingsmark, det

givetvis är av stor vikt, att såsom sådan icke upptages annan mark än den

som uppfyller betingelserna för odlingsmark enligt 11 kap. 1 § jorddelningslagen

samt kungl, kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) nied föreskrifter

om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors

gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning

samt örn beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare.

I punkt 2 har föreslagits bestämmelse därom att, då fråga är örn avstyckning

av mark för sammanläggning med annan fastighet eller del därav, vid

uppskattningen av behovet av olika ägoslag må medräknas tillgång av motsvarande

ägoslag å den fastighet eller fastighetsdel, varmed den avstyckade

delen är avsedd att sammanläggas.

Stadgandet saknar motsvarighet i gällande lag men innebär, enligt vad i

betänkandet uttalas, icke någon ändring i bestämmelserna utan allenast ett

förtydligande därav. Efter framhållande, att ordalagen i paragrafens första

stycke uppenbarligen måste så förstås att den genom sammanläggningen

uppkommande fastigheten skall uppfylla villkoren för en fullständig fastighet,

anföres till närmare utveckling härav:

Det bör således icke vara tillåtet att genom avstyckning av en mera betydande

ägovidd och dennas sammanläggning med exempelvis en bostadslägenhet

eller arbetarsmåbrukslägenhet bilda en jordbruksfastighet, som icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majtts proposition nr 232.

uppfyller lagens krav på fullständighet. Däremot kan det givetvis förekomma

fall då för visst ändamål, t. ex. Tätning av ägogränser eller önskvärd

komplettering av visst ägoslag, avstyckning kan medgivas av ägovidd tor sammanläggning

med en tidigare bildad men ofullständig fastighet, aven om

denna senare efter kompletteringen icke i alla hänseenden uppfyller lagens

fordran på fullständighet. Den har i varje fall blivit ur fastighetsbildnmgssynpunkt

bättre än den var före åtgärdens vidtagande. Ej heller torde hinder

böra möta mot att exempelvis avstycka ett mindre skogsområde för sammanläggning

med en bostadslägenhet, örn skäl för sådan åtgärd toreligga.

1 punkt 3 återfinnes stadgandet i nuvarande andra stycket med ett tilllägg,

vilket bereder möjlighet till avstyckning under förutsättning att stamfastigheten,

där den skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel,

kan bilda en fastighet gemensamt med denna. — Punkt 4 är lika lydande

med nuvarande tredje stycket.

2 mom. upptager särskilda bestämmelser om skogstilldelning vid avstyckning

från jordbruksfastighet och utgör alltså en motsvarighet till fjärde

stycket enligt paragrafens gällande lydelse. I sin motivering framhåller sociala

jordutredningen till en början, hurusom lämpligheten av att vid avstyckning

föreskriva obligatorisk tilldelning av skog alltid varit föremål for

delade meningar samt att motsättningarna på senare tider väsentligen skärpts.

Efter erinran örn att lagens uttryck ''erforderlig skog’ i praktiken i allmänhet

tolkats så, att därmed avsåges s. k. husbehovsskog, anföres i betänkandet

vidare att under den verkställda undersökningen vitt skilda uppfattningar

rörande vikten och värdet av skogstilldelning till mindre jordbrukslägenheter

framträtt. Vid övervägande av spörsmålet har sociala jordutredningen kommit

till den uppfattningen, att den nu gällande lagens krav på skogstilldelning

borde i princip bibehållas, men att vissa jämkningar i bestämmelserna

vore påkallade. — Momentet är uppdelat i tre punkter, innefattande

särskilda regler för orter med olika skogstillgång och näringsförhållanden i

uvngi.

Punkt 1 avser ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens

näringsförhållanden, för så vilt dessa äro grundade på förutsättningar av

varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk är erforderligt att inom

fastighetens gränser finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra

varaktigt stöd för jordbruket (stödskog). Där skall, enligt förslaget, avstyckning

få ske endast på sådant sätt att jordbrukets fördel av stödskog icke

minskas.

Stadgandet är nytt. 1 motiveringen understrykes att det för vissa delar

av landet, särskilt den norrländska skogsbygden, vore ett både socialt och

jordbrukspolitiskt intresse att den stödskog som funnes kvar för jordbruket

icke avskildes därifrån. Rörande tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen

heter det i betänkandet:

Avstyckning från en jordbruksfastighet med stödskog får sålunda endast

ske på sådant sätt att'' tillräcklig stödskog antingen bibehålies vid stamfastigheten

eller, örn huvuddelen av inägojorden avstyckas, tilldelas avstyckningen.

Det hör sålunda icke vara tillåtet alt exempelvis avstycka magojorden

jämte erforderlig husbehovsskog och såsom stamfastighet bibehålla

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

huvuddelen av skogsmarken. Däremot bör det vara tillåtet att från en fas*•?,

,, • stodskog avstycka en lägenhet med allenast husbehovsskogstilldelmng

under förutsättning att vid stamfastigheten bibehålies så stor

myckenhet stödskog, som i orten anses erforderlig. Huvudvikten bör läggas

därpå, att den fördel, ett bestående jordbruk har av stödskog, icke bör

fa mmskas genom jorddelning.

I punkt 2 har upptagits det i sista punkten av nuvarande fjärde stycket

meddelade stadgandet örn befrielse från skogstilldelningstvånget i ort med

ringa skogstillgång. Undantagsregeln skall dock enligt förslaget bliva tillämplig

endast där så prövas angeläget för skogens bestånd. Denna avvikelse

från gällande rätt motiveras av en under punkt 3 föreslagen ny bestämmelse,

avseende ort dar det med hänsyn till näringsförhållandena, för så vitt dessa

aro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för

drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark. 1 sådan ort skall ägolott få avskiljas utan eljest erforderlig

tilldelning därav. Till närmare utveckling av sistnämnda stadgandes

innebörd anför sociala jordutredningen:

1 j?.unkt 3 av 2 momentet föreslås lättnader beträffande skogstilldelningstvånget

tor sådana orter med gynnsamma avsättningsförhållanden, där näringslivet

ar sa specialiserat, att mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning och

ti adgardsskotsel m. m. utgöra jordbrukens huvudsakliga produktionsgrenar,

under det att tillgången på egen mark av skogsprodukter icke är erforderlig

tor jordbrukets bärighet.---Bakom denna ståndpunkt ligger samma tan
ke

som föranledde lagstiftaren att föreskriva, att man i orter med jämförelsevis

ringa skogstillgång icke skulle genom alltför stränga bestämmelser om

skogstilldelnmg omöjhggöra önskvärda upplåtelser av jordbruk. Dessa förhallanden

äro givetvis att finna huvudsakligen i södra och mellersta Sveriges

jordbruksbygder, under det att sådana näringsförhållanden endast i undantagsfall

kunna beraknas förekomma i Norrland. Sociala jordutredningen föreslar,

att bestämmelsen skall hava den lydelsen att i omnämnda fall ''ägolott

ina avskiljas utan eljest erforderlig tilldelning’ av skogsmark. Härmed avses,

att ett avstående från det generella kravet på husbehovsskog icke medför att

styckmngslinjerna få dragas utmed gränserna för den odlade jorden så att icke

någon som helst skogsmark medföljer. I stället bör tillses, att annans skogsmark

icke gransar omedelbart intill den odlade jorden. 3

3 moni. innefattar vissa undantag från förut i paragrafen medelade regler.

Sålunda skola bestämmelserna i 1 mom. punkterna 1 och 4 samt i 2 mom.

ej utgöra hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av uppkommet

behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som beräknas erhålla sin huvudsakliga

bärgning av annan näring än jordbruksverksamhet, eller av bostadslägenheter

eller för beredande av plats för industriell, kommunikationstekmsk

eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt ändamål. I fråga om

småbrukslägenheter skall dock tillses att å sådan lägenhets mark, där så lämpligen

kan ske, i mån av behov kan erhållas tillgång till bete.

Vad här föreslagits överensstämmer i huvudsak med nuvarande sista stycket

av 3 §. I betänkandet anföres, att den gällande lydelsen ansetts icke tillräckligt

betona bestämmelsens innebörd av undantag från vissa av de stadgade materiella

förutsättningarna för fastighetsbildning genom avstyckning. Avstyckning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

på förlag för alf möta ett eventuellt uppkommande behov av smålägenheter

har sociala jordutredningen ansett icke böra tillatas, da stora olägenheter syntes

kunna uppkomma därigenom. Även har funnits erforderligt att något tydligare

än i nuvarande lag definiera vilka lägenheter som avsages med ifrågavarande

undantag. Slutligen har sociala jordutredningen understrukit

betesfrågans betydelse för dessa små lägenheter, å vilka kreatursskötsel^

i den mån den kunde drivas där, utgjorde den viktigaste försörjningskällan.

Yttranden.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i allmänhet tillstyrkt

förslaget i nu förevarande del eller lämnat det utan erinran i sak;

de anmärkningar som framställts hänföra sig mestadels till förslagets detaljer.

Endast i ett fåtal utlåtanden, för vilka redogörelse skall lämnas i det

följande, har en mera avvisande ståndpunkt intagits.

I åtskilliga fall har behovet av nya bestämmelser understrukits och såsom

allmänt omdöme uttalats, att förslaget syntes vara betingat av vunna erfarenheter

samt väl avvägt och ägnat att tillgodose det avsedda syftet att

främja en med hänsyn till de växlande lokala förhållandena lämplig jorddelning.

Lantmåteristyrelsen har — under framhållande att förslaget framför

allt ginge ut på ett starkare betonande och ett preciserande av de krav

vilka borde ställas på en jordbruksfastighet som tillkomme genom avstyckning,

för att den skulle bliva fullt lämplig och ändamålsenlig —■ förklarat

sig helt ansluta sig till de principer, från vilka förslaget utginge, samt anse

att förslaget i huvudsak innebure betydelsefulla och välbehövliga jämkningar

och förbättringar i lagen. Statens egnahemsstyrelse har funnit förslaget

på tillfredsställande sätt tillgodose önskemålen, att jorddelningen måtte främja

uppkomsten av självständiga jordbruk, varå innehavaren kunde erhålla

sin fulla bärgning och sysselsättning, samt att väl avvägd tilldelning av olika

markslag måtte ske. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund betecknar

förslaget såsom i stort sett ändamålsenligt; dess genomförande bolde

enligt centralrådets mening möjliggöra en smidigare anpassning till omständigheterna

i varje särskilt fall med hänsynstagande jämväl till de i olika

orter genomsnittligt rådande förhållandena, ehuruväl i fråga örn de föreslagna

reglerna för skogstilldelning olika meningar kunde göras gällande. Länsstyrelsen

i Västernorrlands lån har anfört, att de föreslagna bestämmelserna

syntes grunda sig på riktiga principer i fråga örn fastighetsbildningens reglering

samt tillika lämna förrättningsmännen erforderlig frihet att lämpa

fastighetsbildningen efter behovet och möjligheterna i det särskilda fallet.

Mot förslaget i dess helhet lia i huvudsak följande uttalanden förekommit.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, i likhet med jordbrukskommissionen i norra

Kalmar län, funnit de nuvarande bestämmelserna i ämnet tillfredsställande

och följaktligen någon ändring därav i huvudsak icke påkallad. Egnahemsnämnden

i Jämtlands län har anmärkt att det syntes väl tidigt att nu

ånyo företaga en lagändring, innan man vunnit tillräcklig erfarenhet örn de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

gällande bestämmelsernas verkningar. Överlantmätaren i Hallands län har

uttryckt tvivel örn att lagändringen komme att fylla sitt syfte och i detta sammanhang

anfört, att en tillfredsställande jorddelning icke vunnes enbart genom

materiella föreskrifter om huru jordbruksfastigheter borde sammansättas

av olika ägoslag; uppenbarligen måste uppmärksamhet också ägnas

frågan, huruvida garantier funnes för att givna materiella bestämmelser

bleve rätt tillämpade. Enligt överlantmätarens mening kunde för närvarande

lätt ett avgörande inflytande på avstyckningsförrättningar utövas av sakägarna

och lagens föreskrifter därigenom bliva ineffektiva, något som syntes

motivera en undersökning av de organisatoriska förhållandena på området.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån har ställt sig i princip avvisande mot

våra dagars jordlagstiftning då denna, enligt vad länsstyrelsen uttalat, satte

en för länge sedan övergiven naturahushållning som önskemål för varje nybildad

jordbruksenhet. Sveriges skogsägareförbund slutligen har väl förklarat

sig till fullo inse betydelsen av att nya jordbruksfastigheter, som uppstode

vid den i snabb takt pågående jorddelningen, bleve försedda med ägor

av skilda slag i den omfattning att fastigheterna lämpligen kunde brukas

och bestå såsom självständiga enheter. Emellertid har förbundet även velat

påpeka, att det kunde ligga en viss fara i att detta självförsörjningskrav dreves

för långt: i den mån kraven på avstyckningarnas areal av vissa ägoslag

stegrades, innebure avstyckningen ofta ökad olägenhet för säljaren så att

dennes benägenhet att sälja minskades, samtidigt som styckningslotternas

pris fördyrades och köparens möjligheter att genomföra förvärvet därigenom

minskades. Under framhållande att lagstiftningen ej finge så helt inriktas

på att skapa garantier för de nya fastigheternas bestånd, att den därmed

förhindrade dem att överhuvud taget uppstå, har förbundet förklarat

sig från dessa utgångspunkter ha erinringar att göra mot förslaget. Föreningen

Västra Sveriges skogsmän har funnit förslaget i vissa delar innefatta

en icke önskvärd skärpning av lagstiftningen i ämnet.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning innehålla remissvaren

en mångfald uttalanden, hänförande sig till förslagets särskilda delar.

19 kap. 3 §.

1 m o m. I anslutning till momentets huvudstadgande ha framställts

önskemål örn lättnad i det redan enligt gällande rätt såsom villkor för avstyckning

uppställda kravet på att den ifrågavarande ägovidden skall ingå

i sammanläggning, om den ej kan utgöra fastighet för sig. Sålunda har

överlantmätaren i örebro lån förordat att, utan avvaktan å en eventuell

revision av sammanläggningslagen, nämnda villkor förklaras icke skola

gälla, då påvisade hinder för sammanläggning äro av sådan beskaffenhet

att de ej utan oskäliga kostnader eller inom rimlig tid kunna undanröjas.

Liknande mening har uttalats av överlantmätaren i Gävleborgs län.

Punkt 1. De här upptagna bestämmelserna ha givit anledning till ganska

skiftande omdömen, vilka emellertid i allmänhet gå i tillstyrkande riktning.

Den i lagtexten gjorda uppräkningen av ägoslag, vilka böra ingå i en jordbruksfastighet

av normal sammansättning, har synts överlantmätaren i

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Örebro län komma att bliva till stor hjälp för förrättningsmännen, då det

gällde att mot sakägares ensidiga uppfattning söka åstadkomma den bästa

möjliga jordbruksfastigheten av tillgängliga ägoslag. Även länsstyrelsen i

Stockholms län har funnit de uppställda kraven på en allsidigare sammansättning

av jordbruksfastigheterna med hänsyn till däri ingående ägoslag

synnerligen välmotiverade. Vad punkten innehåller om tilldelning av betesmark

har mottagits med tillfredsställelse på skilda håll, liksom även den

ifrågasatta särskilda föreskriften angående beredande av möjlighet till nyodling

vunnit anslutning i åtskilliga utlåtanden. Lantbruksstyrelsen har sålunda

förklarat sig tillstyrka förslaget i dessa delar, då de uppställda kraven

syftade till att fullständiga vid avstyckning uppkommet jordbruk och

öka dess besuttenhet samt det därför måste ligga i jordbrukets intresse att

förslaget genomfördes. Centralrådet för skogsvardsstyrelsernas förbund har

understrukit lämpligheten av att vid avstyckning tillse att å fastighetens

mark erhölles tillgång till bete, särskilt ur den synpunkten att det för strävandena

inom lanthushållningen att söka åstadkomma ett successivt upphörande

av skogsbetet vore av stor vikt, att i beteshänseende ofullständiga

fastigheter ej längre finge bildas. Lantmåteristyrelsen har ansett stadgandet

örn betesmarkstilldelning vara av mycket stor vikt och funnit den föreslagna

lagtexten i denna del lämpligt avfattad.

Mot den föreslagna avfattningen av punkt 1 har överlantmätaren i Södermanlands

län anmärkt, att däri borde starkare än som skett betonas vikten

av att jordbruksfastighet i avseende på sin storlek i mån av tillgång på jord

gjordes bärkraftig; liknande synpunkt har anlagts av egnahemsnämnden i

samma län. I vissa yttranden har framhållits, hurusom det ej alltid vore

möjligt att upprätthålla kraven på bete, odlingsmark och husbehovsskog.

Överlantmätaren i Västerbottens län har ansett det böra på något sätt komma

till uttryck i lagtexten, att en viss myckenhet åker och äng eller odlingsmark

erfordrades för att en fastighet skulle kunna betecknas såsom jordbruksfastighet.

Av överlantmätaren i Kalmar län har pakallats en omredigering

av punkten i vad anginge tilldelning av skog, så att av ordalydelsen

tydligt framginge att avstyckat område, i mån av tillgång, skulle erhålla så

mycket skogsmark att det i fråga örn åtminstone husbehovsvirke bleve självförsörjande.

Å andra sidan har föreningen Västra Sveriges skogsmän förklarat

sig anse, att kravet på husbehovsskog vore ägnat att omöjliggöra eljest

önskvärda försäljningar av torplägenheter.

Vad särskilt angår bestämmelsen örn betesmark lia, bland andra, länsstyrelsen

i Älvsborgs län och Sveriges skogsägareförbund yppat vissa betänkligheter

mot att på sätt som föreslagits fordra tilldelning av detta ägoslag.

Länsstyrelsen har i stället förordat en sådan formulering, att önskemålet

örn tilldelning ej kunde tydas som ett ofrånkomligt krav, under det

förbundet — med erkännande av riktigheten i sociala jordutredningens principiella

inställning i frågan — ansett alt någon bestämmelse i förevarande

hänseende ej borde införas i lagtexten. Enligt vad förbundet befarade kunde

ett dylikt stadgande föranleda de myndigheter som hade dess tillämp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ning om hand att i onödan utvidga och fördyra styckningslotterna. Föreskriften

har ock synts förbundet leda till en skärpning av kravet på tilldelning

av skog och därigenom ägnad att bryta den numera stadgade praxis,

att lägenheter med viss mindre areal odlad jord finge avstyckas utan skogstilldelning,

en utveckling som enligt förbundets mening komme att verka

väsentligt återhållande på bildandet av mindre, självständiga jordbruk, ej

minst arbetarsmåbruk. överlantmätaren i Jämtlands län har likaledes ansett,

att införandet av särskild föreskrift om tilldelning av betesmark icke

vore av behovet påkallat; i allt fall borde tilldelning därav ej krävas i andra

fall än där så lämpligen kunde ske. En dylik inskränkning har förordats

jämväl av överlantmätarna i Östergötlands och Gotlands län, vilka ock, i

likhet med vissa egnahemsnämnder, anmärkt att fordran på mark för betesändamål

borde göras beroende ej blott av behovet utan även av tillgången

pa dylik mark. Även överlantmätaren i Hallands län har funnit ifrågavarande

bestämmelse väl sträng. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att

bestämmelserna om betesmarkstilldelning i nu förevarande punkt och i det

föreslagna 3 mom. syntes kunna framkalla olika tolkningar och därigenom

svårigheter i tillämpningen. Då avsikten synts länsstyrelsen vara att hänsyn

skulle tagas såväl till ortens naturliga förutsättningar — betning å inägor,

a skogsmark eller a kulturbeten —- som till den speciella näringsgren

för vilken fastigheten vore avsedd att stadigvarande brukas, men dessa

olika synpunkter knappast kunde anses tillräckligt angivna i lagtexten, har

länsstyrelsen funnit ett förtydligande av tankegången härutinnan önskvärt.

Ett klarläggande av begreppet bete påkallas även av överlantmätaren i Kronobergs

län.

Den föreslagna bestämmelsen örn särskild tilldelning av odlingsmark har

gjorts till föremål för kritik av länsstyrelsen i Älvsborgs län och skogsägareförbundet

på huvudsakligen enahanda grunder som av dem åberopats mot

stadgandet angående betesmarkstilldelning. överlantmätaren i Gotlands län

har anfört, att behovet av möjlighet till jordbrukets förstärkning genom nyodling

borde vara tillgodosett genom tilldelning av åker eller odlingsmark

i den omfattning som i varje särskilt fall ansåges tillfyllest, samt att det även

kunde vara olämpligt att tilldela en nybildad fastighet förstärkning i odlingsbar

mark, som kanske aldrig bleve odlad; stadgandet borde därför enligt

överlantmätarens mening utgå eller åtminstone omredigeras. Lantmäteristyrelsen

har instämt i denna anmärkning och — under framhållande

att, därest det vore erforderligt att ett visst jordbruk förstärktes, tydligen

ett ofullständigt jordbruk bildats i strid mot övriga bestämmelser — funnit

tilldelning av odlingsmark i allt fall böra krävas endast i fall där så vöre

önskvärt och lämpligen kunde ske.

Punkt 2. Mot det materiella innehållet av förslaget i denna del har ej

framställts någon erinran, men överlantmätaren i Jämtlands län har funnit

stadgandet vara självklart efter de föreskrifter som förut meddelats.

Punkt 3. Jämväl detta stadgande synes överlantmätaren i Jämtlands län

anse obehövligt. Överlantmätaren i Gotlands län har, med hänsyn till före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kornsten av fastigheter som i ostyckat skick ej kunde betraktas såsom självständiga

fastigheter — exempelvis fastigheter på Gotland med uteslutande

myrjord — men från vilka kunde tänkas avstyckas småbruk, bostadslägenheter

eller dylika för sig bestående fastigheter enligt det föreslagna 3 morn.,

förordat att det för rätt till avstyckning skulle anses tillräckligt att stamfastigheten

efter styckningen kunde brukas på sätt som skett dessförinnan.

Lantmäteristgrelsen har, med instämmande i en av överlantmätaren i Kalmar

län framställd anmärkning, påkallat ett uttryckligt lagstadgande till förhindrande

jämväl av att stamfastigheten efter avstyckning erhölle olämplig form.

2 mom. Beträffande här föreslagna bestämmelser angående skogstilldelning

gå meningarna ganska starkt isär. Särskilt gäller detta om de i punkt

1 upptagna reglerna rörande stödskog. Såsom av det förut sagda framgår

innefattar emellertid flertalet av de avgivna utlåtandena ett godkännande av

förslaget även i dessa delar. Från olika håll har anförts, att den nya avfattningen

syntes medgiva en smidigare tillämpning än den nu gällande Länsstyrelsen

i Uppsala län — som enligt vad redan nämnts ansett ändring av

paragrafen i huvudsak icke påkallad — har förklarat sig icke ha något att

erinra mot det i 2 mom. innefattade förtydligandet av föreskrifterna om

skogstilldelning och särskilt uttalat sin anslutning till att i lagen mera uttryckligt

än hittills hänsyn toges till förhållandena på olika orter i landet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit förslaget i förevarande del innebära

en påtaglig och behövlig förbättring, då därigenom ett smidigare och

mera praktiskt utnyttjande av avstyckningsförfarandet möjliggjordes; ur

skogsvårdssynpunkt har länsstyrelsen ansett det tillfredsställande, att skogsmarken

såvitt möjligt behölles under rationell vård i mera samlade områden

och icke alltför starkt uppdelades på smålotter. Liknande åsikt har uttalats

av skogsvärdsstyrelsen i Västerbottens län. Ur jordbrukets synpunkt,

å andra sidan, har lantbruksstyrelsen funnit någon befogad erinran ej gärna

kunna göras mot bestämmelserna i 2 mom.

Punkt 1. De myndigheter som anslutit sig till den föreslagna bestämmelsen

om stödskog ha i allmänhet ej närmare motiverat sitt ställningstagande.

Lantmäteristyreisen har emellertid uttalat, att styrelsen funne stadgandet utgöra

ett betydelsefullt led i förslagets strävan att genomgående göra de nya

jordbruksfastigheter som bildades genom avstyckning lämpliga och bärkraftiga.

I fråga om bestämmelsens närmare innebörd har styrelsen anfört:

Bestämmelsen innebär enligt styrelsens mening, att i trakter, där riklig

tillgång på skog finnes och där jordbruk på grund av markens beskaffenhet,

bruknings- och avsättningsmöjligheter m. m. icke kan med fördel bedrivas

för sig utan måste sammankopplas med skogsbruk, jordbrukets fördel av

stödskog icke får minskas genom avstyckning. Under angivna förhållanden

måste stödskog, när sådan finnes, tilldelas varje jordbruk, som bildas, och

kan detta icke ske, blir den ifrågasatta fastigheten icke bärkraftig och bör

därför icke bildas. Lagbestämmelsen bör enligt styrelsens mening givas sådan

tolkning, ehuru denna i någon mån strider mot visst uttalande i sociala

jordutredningens motivering.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Samtidigt som lantmäteristyrelsen sålunda förklarat sig icke lia någon erinran

att göra mot ifrågavarande bestämmelse har styrelsen emellertid velat

framhålla, att mycken vikt läge på en väl ledd och övervakad tillämpning.

Överlantmåtaren och skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län lia funnit stadgandet

ägnat att befordra en sund jorddelning inom detta län. Överlantmätarna

i Malmöhus och Skaraborgs län ha likaledes instämt med förslaget i

fråga om stödskogen men synas därvid ha utgått från att bestämmelsen skulle

bliva tillämplig endast eller huvudsakligen i Norrland. Egnahemsnämnden i

Norrbottens län har uttalat, att förslaget i förevarande del syntes på ett nöjaktigt

sätt tillgodose jordbrukets och egnahemsbildningens intressen inom

sistnämnda landsända. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har väl funnit

det föreslagna skärpta kravet på skogstilldelning ej vara önskvärt ur ren

skogsvårdssynpunkt, men då erfarenheten visade att jordbruket åtminstone i

Norrbotten redde sig sämre örn det saknade tillgång till stödskog, har styrelsen

ansett sig ej böra motsätta sig förslaget. Även länsstyrelsen i Norrbottens

län har understrukit, att bestämmelsens lämplighet kunde bliva föremål

för delade meningar ur skogsvårdens synpunkt, men det oaktat anslutit

sig till förslaget med hänsyn till den synnerliga angelägenheten av att ej

minst det norrländska jordbruket med dess skäligen osäkra och snävt begränsade

utkomstmöjligheter bereddes så verksamt stöd av skogen, som omständigheterna

överhuvud medgåve. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund har likaledes, under uttalande att stödskogstilldelningen i många fall

icke syntes komma att fylla sitt ändamål, hävdat att stadgandet därom kunde

komma att medföra vissa olägenheter för skogsvården. Emellertid har

centralrådet förklarat sig benäget att ej fästa alltför stort avseende därvid,

enär, med hänsyn till framtiden, tilldelning av stödskog syntes krävas för en

rationell jorddelning under de i förslaget angivna förutsättningarna samt

för övrigt bildandet av rena husbehovsskogar ej kunde anses eftersträvansvärt

ur skogsvårdssynpunkt. Huruvida icke de ur sistnämnda synpunkt yppade

farhågorna beträffande förslagets konsekvenser skulle besannas, vore

emellertid enligt centralrådets förmenande beroende av den tolkning som

finge givas åt stadgandet i vissa angivna avseenden.

Mot ett införande av stödskogstilldelningstvång har framför allt åberopats,

att detta vore ägnat att hämma nybildningen av jordbruksfastigheter och

särskilt motverka ett önskvärt överflyttande av inägojord från de norrländska

träindustribolagens till enskilda jordbrukares ägo, dels genom att fördyra

fastigheterna och dels på grund av bolagens obenägenhet att avhända sig

mera avsevärda skogsområden. I detta sammanhang har ock framhållits, att

en alltför tung ekonomisk belastning av köparen lätt kunde driva denne till

en ur skogsvårdssynpunkt olämplig och för jordbruksnäringen onyttig avverkning

av stödskogen i syfte att vinna lättnad i skuldbördan. Sålunda har

Sveriges skogsägareförbund — efter anmärkande att av stadgandets formulering

närmast syntes framgå, att i vissa delar av Norrland bondehemmanens

totala skogsområden skulle betraktas såsom omistlig skog, helt oavsett deras

arealer — anfört följande:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

25

Är såsom förbundet tror denna uppfattning riktig, skulle en fastlåsning

av ägofördelningen komma att äga rum i Norrland, vilken förvisso bleve

mycket hindersam för det fria näringslivets utveckling. En hemmansägare,

som kanske besitter några tusen hektar skogsmark, skall ej få sälja en del

därav (annat än som husbehovsskog till såld jordbruksfastighet), även örn

han skulle hava trängande behov av att minska sin investering i fastigheten.

Förslaget påminner örn den äldre hårda lagstiftningen till besuttenhetens

bevarande.

Får förslaget sålunda egendomliga konsekvenser ifråga örn jord i enskild

ägo, blir det än mera fantastiskt beträffande bolagsjorden. Bolagens skogsegendomar

hava från början utgjorts av hela bondehemman med både

dessas jordbruk och skog. Efterhand ha bolagen enligt hittills gällande jorddelningslagstiftnings

bestämmelser börjat sälja bort jordbruken med tillhörande

husbehovsskog, varvid den återstående huvudsakliga delen av skogsmarken

kvarblivit i bolagets hand såsom stamhemman. Detta skall nu ej

längre bliva tillåtet. — ---Skulle ett sådant stadgande bli lag, skulle de

nordsvenska skogsbolagen alltså ej längre kunna försälja sina arrendegårdar,

utan att samtidigt sälja hela hemmanen med ali till dessa hörande

skogsmark. Detta innebär sålunda intet mindre än att den nordsvenska

träindustrien skulle, örn den önskade frisälja sina jordbruk, tvingas avhända

sig all sin skog, i den mån avstyckning ej redan skett enligt de nu gällande

bestämmelserna. Självfallet kan industrien icke inlåta sig på ett

sådant förfarande, som skulle undanrycka själva grunden för och stabiliteten

i dess egen verksamhet. Den direkta följden av jordutredningens i 2

mom. punkt 1 meddelade förslag skulle därför bli, att bolagens försäljningar

av arrendejordbruken ögonblickligt och fullständigt avstannade. En sådan

utveckling finner förbundet ej minst ur social synpunkt vara olycklig samt

får därför på det bestämdaste avstyrka jordutredningens förslag i denna

punkt. . ■ <

Skogsägareförbundet har vidare anmärkt, att bestämmelserna i förevarande

punkt vore svävande och gåve rum för godtycklig tillämpning. Bland

annat har förbundet betecknat det såsom synnerligen vanskligt att sammankoppla

kravet på stödskog med jordbrukens förmenta större eller mindre

bärighet; även på många platser i övre Norrlands skogsbygd i närheten av

större industrisamhällen kunde ett småbruk eller bondejordbruk existera

utan avsaluskog fullt lika bra som jordbruken i många klimatiskt mera

gynnade men avsides belägna trakter i södra och mellersta Sverige, varför

det vore svårt eller omöjligt att genom en grov generalisering fastslå för

vilka trakter kravet på avsaluskog vid avstyckning skulle gälla.

Föreningen Västra Sveriges skogsmän har uttalat, att ett genomförande av

kravet på stödskogstilldelning i enlighet med förslaget skulle verka i hög

grad hämmande på egnaliemsbildningen i mellersta och södra Sverige, samt

med hänsyn härtill funnit den ifrågavarande bestämmelsen böra utgå eller

i allt fall begränsas att gälla de inre delarna av Norrland. Överlantmätaren

i Gävleborgs län, som ävenledes avstyrkt förslaget i förevarande del, anför

bland annat:

Särskilt ömtåligt blir föreliggande spörsmål då fråga är örn jordbruksfastigheter

av den storleksordning, att de icke lämna full försörjning för

brukaren, utan denne är hänvisad till arbetsförtjänster vid sidan av det

egentliga jordbruket. Till den kategorien torde få hänföras flertalet jord
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

bruksfastigheter inom detta län. -—--Jordbrukaren bör i likhet med

övriga medborgare kunna försörja sig genom sitt arbete. All social örntanke

om^ denna grupp av samhällsmedlemmar måste därför först och

främst inriktas på att söka förmera arbetstillfällena och först i sista hand

på att anpassa jorddejningslagstiftningen efter dess behov. Däremot synes

varje lagstiftningsåtgärd, som kan antagas få till följd en uppdelning

av en av landets viktigaste naturtillgångar, skogskapitalet, till förbrukning,

undvikas. Bestämmelsen om stödskog torde, vad detta län angår,

komma att medföra, att nybildning av jordbruksfastigheter genom avstyckning

nästan helt kommer att upphöra.---I stället kommer åtminsto
ne

bolagens inägojord att genom avstyckning uppdelas i småbruk utan

skog. Enligt mitt förmenande vöre det icke lyckligt, om de av bolagen

nu ägda, medelstora jordbruken -— några större jordbruk finns det knappast

i dessa skogsbygder — skulle helt försvinna.

överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat att, såvitt anginge bondehemman,

det ifrågavarande stadgandet syntes vara till gagn för jordbruksnäringen.

Vidkommande åter den grupp av jordbruksfastigheter, som ägdes

av trävarubolagen, har överlantmätaren funnit en ändring av lagen i enlighet

med förslaget helt visst komma att medföra, att många jordbruksfastigheter

även i framtiden förbleve utarrenderade beträffande jordbruket.

Under framhållande att arrendatorssystemet i Norrland otvivelaktigt icke

vore bra för själva jordbrukets skötsel, samt att skogen i bolagens händer

åtminstone i regel erhölle rationell vård och samtidigt skapade arbetstillfällen

av stora mått, har överlantmätaren med avseende å dessa fastigheter ansett

det vara till fördel saväl för jordbruksnäringen som för industrien, om

avstyckning finge ske av inägor jämte allenast erforderlig husbehovsskog.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands lån har förklarat sig förutsätta, att

de föreslagna bestämmelserna örn stödskog icke avsåge bolagsfastigheter; i

motsatt fall borde de ändras, enär avstyckning av stödskog från sådana av

bolag ägda skogsmarker, som sammanförts till ur skoglig synpunkt lämpliga

brukningsenheter, icke kunde ifrågakomma. En mot förslaget i förevarande

del mer eller mindre bestämt avvisande ståndpunkt har ock på förut

nämnda grunder intagits av överlantmätaren i Uppsala län — som särskilt

anfört att stadgandet komme att verka olägligt för kronans del genom att

försvåra eller rent av omöjliggöra bildandet av lämpliga större skogskomplex

att behållas i statens ägo — överlantmätaren, egnahemsnämnden och

jordbrukskommissionen i Jämtlands län, jordbrukskommissionen i Västernorrlands

län samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Stockholms lån. Sistnämnda

myndighet har tillika förklarat sig anse det tvivelaktigt, huruvida

man genom en ökning av jordbruksfastigheternas skogsareal kunde skapa

och bevara bärkraftiga jordbruk, samt betonat att skogsbruksnäringen därvid

icke borde lida ett intrång som stöde i missförhållande till de jordbruket

beredda fördelarna. Samma länsstyrelse har ock anmärkt, att åt stadgandet

möjligen kunde givas den knappast avsedda innebörden att något försvagande

av förefintlig stödskog ej finge ske, även örn denna efter en ifrågasatt

minskning skulle ha sådan omfattning att den kunde utgöra ett varaktigt

stöd för jordbruket. Detta förhållande har påpekats jämväl i andra

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

27

yttranden. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att i här

föreliggande fall det ofta vore fråga om att befria skogsbruket från en betungande

jordbruksdrift, samt påkallat ett tilläggsstadgande av innebörd att, i

fall då förutsättningarna för drivande av självständigt skogsbruk vore större

än beträffande jordbruk, avstyckning finge verkställas med iakttagande av

skogsbrukets bästa. I allt fall vore den föreslagna bestämmelsen, att jordbrukets

fördel av stödskog ej finge minskas, enligt styrelsens mening otillfredsställande,

enär för ett dylikt stadgande måste förutsättas att begreppet

stödskog hade en övre gräns, som kunde fastställas vid förrättningen. Skogsvårdsstyrelsen

i Värmlands län har framställt önskemål om större möjlighet

till en för varje fall skeende prövning av behovet av stödskog. Domänstyrelsen

har funnit det i och för sig ej vara något att erinra mot att i orter

med riklig skogstillgång, där skogsbruk sedan gammalt bedrivits av innebyggarna

och jordbruket ensamt icke kunde lämna full försörjning, skogsmark

bibehölles som stöd åt jordbruket, men styrelsen har samtidigt betonat

att de erforderliga kapitalutläggen kunde bliva så stora att den därav

följande större skuldsättningen måste allvarligt äventyra fastigheternas bärighet.

Med hänsyn härtill har det synts styrelsen icke möjligt att, på sätt

som föreslagits, under alla förhållanden uppställa krav på tilldelning av stödskog.

Även i andra yttranden, vilka innefatta en principiell anslutning till

förslaget, ha betänkligheter av nu omförmäld innebörd kommit till uttryck.

För att i fall, då tvekan kunde råda om behövligheten av stödskog inom

viss ort, undvika att skogsmarken skildes från jordbruket har skogsägareföreningarnas

riksförbund förordat den ändring i förslaget, att sadan avstyckning

finge — med de i paragrafen i övrigt angivna undantagen — komma

till stånd endast om det vore uppenbart, att behov av stödskog ej förelåge.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har funnit det tveksamt, huruvida

från en i ort med riklig skogstillgång belägen jordbruksfastighet, som

saknade stödskog, avstyckning för bildande av nytt jordbruk finge ske. Från

skilda håll har påkallats en fixering av stödskogsbegreppets omfattning och

den förevarande bestämmelsens tillämpningsområde i övrigt, varjämte förtydligande

av lagtexten påkallats, förutom i redan omnämnda hänseenden,

särskilt beträffande begreppet ’ort med riklig skogstillgång’.

Punkt 2 har föranlett endast ett fåtal uttalanden. Egnahemsnämnden i

Malmöhus län framhåller att i ett län sådant som detta, med dess ringa

skogstillgång och goda kommunikationer, i regel intet behov för jordbruket

av husbehovsskog förelåge, varför det ofta ur skogsvårdssynpunkt vore lämpligast

att vid avstyckning behålla skogen vid stamhemmanet. Överlantmätaren

i Jämtlands län har förklarat sig anse den av sociala jordutredningen

här föreslagna ändringen i gällande rätt obehövlig, medan överlantmätaren i

Gävleborgs län anmärkt, att även i orter med riklig skogstillgång lunnes

fastigheter med ringa skogsmarksareal, beträffande vilka bestämmelsen i

punkt 2 borde gälla. I formellt hänseende har påkallats förtydligande av

begreppet ’ort med ringa skogstillgång’.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Punkt 3. Det undantag från skogstilldelningstvånget, som enligt detta

stadgande skulle möjliggöras, har mötts med gillande i åtskilliga yttranden.

Överlantmätaren i Värmlands lån har understrukit betydelsen av vad i motiveringen

anförts därom, att med stadgandets formulering åsyftades markera

att styckningslinjerna ej finge dragas utmed gränserna av den odlade jorden.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, överlantmätaren

i Örebro län samt egnahemsnämnden i södra Älvsborgs län ha samtliga

funnit bestämmelsen vara av värde med hänsyn till förhållandena inom deras

respektive verksamhetsområden. Egnahemsnämnden har därvid erinrat

om de särskilda förhållandena i södra Västergötland, där lantbefolkningen

såsom binäring till ett högt utvecklat jordbruk i stor utsträckning idkade

industriellt hemarbete eller hantverk, och i fråga örn Stockholms län har

framhållits hurusom jordbruken i huvudstadens omnejd så gott som uteslutande

vore lagda på mjölkproduktion. Lantmäteristyrelsen har givit uttryck

åt den farhågan, att med hänsyn till befintliga strävanden mot skogstilldelning

vid avstyckning försök till missbruk av stadgandet komme att

bliva mycket vanliga, men förklarat sig likväl biträda förslaget, då styrelsen

utginge från att stadgandet avsåge ett undantagsförhållande och skulle

tillämpas endast då särskilda skäl förelåge. Å andra sidan har Sveriges skogsägareförbund

uttalat att den lättnad, som sociala jordutredningen här avsett

att bereda, vid en restriktiv lagtillämpning kunde komma att stanna på

papperet. Förbundet har funnit denna lättnad erforderlig samt ägnad att

befrämja nybildningen av jordbruk och frilösningen av arrendejordbruk i de

orter där den ifrågavarande bestämmelsen kunde komma att tillämpas, men

samtidigt velat framhålla att tillämpningen förvisso komme att bereda myndigheterna

svårigheter. Även från andra håll har betonats, att den betydelse

stadgandet kunde få vöre beroende av det sätt varpå det bleve tillämpat,

samt att vägledande föreskrifter och anvisningar erfordrades.

Farhågorna för att bestämmelsen i punkt 3 skulle i praktiken tolkas på

ett icke avsett sätt lia understrukits av överlantmätaren i Älvsborgs län, som

väl funnit den motsvara ett från många håll uttryckt önskemål men förklarat

sig anse det vanskligt att utsträcka eftergiften så långt som enligt förslaget

skett. Enligt överlantmätarens mening borde förslaget i denna del

kompletteras åtminstone sålunda, att undantagsstadgandet icke finge tillämpas

i andra fall än då det vore ställt utom varje tvivel att ägolotten, även

utan eljest erforderlig tilldelning av skogsmark, hade varaktiga förutsättningar

att bestå såsom bärkraftig jordbruksfastighet. Skogsvårdsstyrelsen i

Uppsala län har ansett det olämpligt att tillskapa nya fastigheter utan skog,

där skogstillgången å stamfastigheten medgåve tilldelning av sådan; det ifrågasatta

undantaget borde därför gälla endast då stamfastighetens skogstillgång

vore så liten att en avstyckning av skogsmark skulle för stamfastigheten

innebära större olägenhet, överlantmätaren i Jämtlands lån har förklarat

sig anse stadgandet överflödigt, enär därmed avsedd avstyckning syntes

kunna ske redan enligt gällande lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3 mom. Beträffande rätten till avstyckning enligt detta moment ha

överlantmätaren, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Västernorrlands

län framställt erinringar ur jordbruksnäringens synpunkt mot vad

därutinnan föreslagits. Sålunda har uttalats, alt här avsedda lägenheter ej

under alla förhållanden borde få avstyckas utan hänsyn till jordbruksintresset,

utan att det fastmera borde prövas, huruvida den fördel som vunnes

genom avstyckning av dylika lägenheter måste anses vara större än den

nackdel som uppkomme exempelvis genom att på sådant sätt förinta en god

jordbruksfastighet. I anslutning till en av överlantmätaren i örebro län

gjord anmärkning att, enligt den föreslagna ordalydelsen, småbrukslägenheter

ej skulle kunna avstyckas för jordbruksarbetare, har lantmåteristyrelsen

föreslagit en omarbetning av stadgandet för möjliggörande härav.

Överlantmätaren i Gotlands län har funnit önskvärt att såsom villkor för

avstyckning till småbruk uppställa mindre stränga fordringar på inkomst av

annan näring, enär behov säkerligen förelåge att tillskapa småbruk, vilka

vid sidan av annan näring gåve huvudsaklig bärgning åt sina innehavare.

Å andra sidan har överlantmätaren i Älvsborgs län påkallat en inskränkning

av stadgandets tillämpning, så att av nu ifrågavarande lägenheter inga

andra skulle få avstyckas med stöd av undantagsbestämmelsen i 3 mom. än

sådana som vore avsedda huvudsakligen för bostadsändamål. Av egnahemsnämnden

i Kristianstads län ha särskilda bestämmelser påkallats till förebyggande

av att genom avstyckning bildades sådana ofullständiga lägenheter,

som kunde betraktas varken som arbetarsmåbruk eller som verkliga

jordbruksegnahem. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har funnit förbudet

mot avstyckning på förlag kunna medföra ogynnsamma resultat, särskilt då

det gällde att planlägga ett område för bebyggelse eller kolonisering, och

fördenskull förordat bibehållande av gällande lags ståndpunkt härutinnan,

medan överlantmätaren i Gävleborgs län ifrågasatt, huruvida ej avstyckning

på förlag av bostadslägenheter borde få ske inom sådana planlagda m. fl.

områden som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ansett det vara oriktigt att i ort,

där jordbruk icke kan drivas utan stöd av skog, tillåta avstyckning av jordbrukslägenheter

utan tilldelning av stödskog, och överlantmätaren i Värmlands

län har, med hänsyn till önskvärdheten av att gränserna för småbrukslägenheter

ej gjordes alltför snäva, funnit samma inskränkning i den generella

undantagsbestämmelsen för skogstilldelning, som skett enligt 2 mom.

punkt 3, böra göras i fråga örn dessa lägenheter.

Betydelsen av att vid avstyckning av småbrukslägenheter tillse att tillgång

till bete beredes å lägenhetens mark har understrukits av överlantmätaren i

Örebro län, som framhållit att det till följd av den moderna skogsvården och

skogsbetets utbytande mot kulturbete syntes inom en snar framtid bliva

omöjligt för småbrukarna att, på sätt som för närvarande vore vanligt, på

billiga villkor erhålla sommarbete för sina djur på närliggande skogsmarker.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, såsom redan nämnts i anslutning till

1 mom. punkt 1, påkallat förtydligande av bestämmelsen örn betesmark.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Egnahemsnämnden i Gävleborgs län har ansett, att för tvång av betesmarkstilldelning

till småbrukslägenheter ej borde gälla mindre stränga förutsättningar

än som enligt sistnämnda stadgande föreslagits i fråga örn större jordbruksfastigheter,

varemot egnahemsnämnden i Östergötlands län förordat att

tilldelning i nu förevarande fall skall ske allenast i mån av tillgång.

överlantmätaren i Örebro län och egnahemsnämnden i Västerbottens län

lia ansett behov föreligga att i lagen införa ett uttryckligt stadgande om

rätt att avstycka fastighet, avsedd till skogsbruk, medan överlantmätaren i

Kronobergs län i fråga örn sistnämnda slag av avstyckningar efterlyst bestämmelser

i syfte att förhindra bildandet av små skogsbruksfastigheter.

Egnahemsnämnden i Stockholms län har funnit det önskvärt, att beträffande

avstyckning av jordbruksfastigheter meddelades en föreskrift angående

tilldelning av fiskevatten. Angelägenheten av att de i enlighet med de föreslagna

nya bestämmelserna avstyckade fastigheterna för framtiden bibehölles

ostyckade, så att icke det med avstyckningen avsedda ändamålet förfelades,

har understrukits av skogsvdrdsstgrelsen i Stockholms län, som därvid

särskilt erinrat om den starka efterfrågan på mark för sportstugor och

sommarvillor inom ett ganska vidsträckt område omkring Stockholm. I

vissa yttranden ha framhållits svårigheterna för förrättningsmännen att rätt

bedöma jordbrukets bärkraft å de till avstyckning avsedda områdena. Statens

egnahemsstgrelse har i detta sammanhang erinrat om att sakkunnig

medverkan lämpligen syntes kunna erhållas från egnahemsnämnderna. Från

andra håll har uttalats, att åt vederbörande länsstyrelse borde anförtros en

förhandsprövning, så snart fråga vore om avstyckning av skogsmark, och

att yttranden över tillämnade avstyckningar borde inhämtas såväl av kommunal

myndighet som ock, beträffande större styckningsföretag, av egnahemsnämnden

och skogsvårdsstyrelsen.

En omarbetning av den i 19 kap. 11 § upptagna bestämmelsen angående

det antal skiften, som får läggas till en genom avstyckning bildad

fastighet, har påkallats av överlantmätaren i Västernorrlands län, medan yrkanden

örn ändring av stadgandet i 19 kap. 12 §, att avstyckad jordbruksfastighet

ovillkorligen skall erhålla andel i allmänning eller därmed

likställd samfällighet, vari stamfastigheten äger del, framställts både av

överlantmätaren i Östergötlands län, som ansett att denna bestämmelse borde

utgå, och av egnahemsnämnden därstädes, som förordat en jämkning

därav till bättre överensstämmelse med det ifrågasatta nya stadgandet i 2

mom. punkt 3 av 19 kap. 3 §.

I några utlåtanden har ock anmärkts, att sociala jordutredningens förslag

syntes nödvändiggöra ändrade föreskrifter i 2 1 kap. angående fastställelseförfarandet

vid avstyckning. Yrkanden därom ha framställts av överlantmätarna

i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län ävensom

lantmäteristgrelscn, vilka samtliga givit uttryck åt den uppfattningen, att

avstyckning under villkor av stamfastighetens sammanläggning med annan

fastighet eller fastighetsdel icke bör fastställas av överlantmätaren, såsom

fallet bleve om de nu gällande bestämmelserna bibehölles oförändrade.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 31

Vad i de avgivna yttrandena anförts lärer bekräfta den av sociala jordutredningen

uttalade uppfattningen, att en revision av jorddelningslagens

bestämmelser om nybildning genom avstyckning av fastigheter för jordbruksändamål

är av förhållandena påkallad. Även om i vissa delar av landet den

nuvarande lagstiftningens brister gjort sig mindre märkbara, torde dock på

andra håll behovet av nya eller förtydligade regler om vad som skall iakttagas

vid avstyckning ha gjort sig så starkt gällande, att denna fråga nu

bör bringas till sin lösning. Mot de riktlinjer för lagstiftningen, som

sociala jordutredningen förordat, synes ej heller någon befogad erinran

kunna göras. Det är sålunda icke gärna tänkbart att i lagen meddela utförliga

föreskrifter örn fastigheternas storlek och ägoinnehåll eller överhuvud

att insnöra avstyckningsverksamheten i en mångfald av detaljbestämmelser.

Därtill äro förhållandena alltför växlande i olika delar av riket, ej sällan

inom samma landsända. Fastmera bör lagen — samtidigt som vissa

nödvändiga allmängiltiga inskränkningar i rätten till styckning av fastigheter

vidmakthållas — i möjligaste mån lämna rum för en prövning från fall till

fall av fordringarna på jordbrukets bärighet, därvid behörig hänsyn kan

tagas till de för orten utmärkande natur- och näringsförhållandena. Uppenbarligen

ställer en dylik allmänt hållen avfattning av lagbuden stora krav på

de myndigheter, i vilkas händer deras tillämpning är lagd. Framhållas må

emellertid att, därest för prövning av viss fråga praktisk sakkunskap skulle

erfordras utöver den som företrädes av förrättningsmännen eller ägodelningsrätten,

möjlighet står öppen till samarbete med vederbörande ortsmyndighet,

arbetarsmåbruksnämnd, egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse eller annat

lokalt organ, varinom sådan särskild sakkunskap kan finnas att tillgå; detta

samarbete torde i allmänhet lämpligen böra komma till stånd under förrättningens

gång men kan eventuellt åvägabringas genom att fastställelsemyndigheten

inhämtar sakkunnigutlåtande i ärendet före dettas avgörande.

Enligt vad utredningen givit vid handen ha bristerna hos gällande lag

framträtt särskilt beträffande de för skapande av bärkraftiga jordbruksfastigheter

betydelsefulla frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och

jordbrukets utvecklingsmöjligheter samt örn tilldelning av skog. De sakliga

nyheter som sociala jordutredningens förslag innefattar hänföra sig huvudsakligen

till dessa spörsmål. Den i betänkandet framlagda lösningen har i

allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. De meningsskiljaktigheter,

som från några håll yppats framför allt i fråga om skogstilldelningen,

synas väsentligen grunda sig på en avvikande principiell inställning

till kravet på jordbrukets självförsörjning. Till de synpunkter som därvid

anlagts torde jag få återkomma i det följande. Förutskickas må emellertid,

att vad sålunda anförts icke utgör något egentligt nytt utan i allt väsentligt

varit föremål för ställningstagande vid upprättandet av sociala jordutredningens

förslag.

Vad beträffar de bestämmelser som skola upptagas i 19 kap. 3 § jorddelningslagen,

lärer i enlighet med förslaget (1 mom. huvudstadgandet)

även efter lagrummets omarbetande i övrigt där böra bibehållas den nu
-

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

varande grundtegeln, att avstyckad ägovidd skall lämpligen kunna antingen

såsom fastighet för sig pa varaktigt sätt användas för det med styckningen

avsedda ändamålet eller ock, om den skall sammanläggas med annan fastighet,

bilda en fastighet gemensamt med denna. Såsom i betänkandet förordats

torde emellertid stadgandets ordalag böra jämkas, så att därav uttryckligen

fiamgar att ägovidd må avstyckas även i syfte av sammanläggning med

annan för sådant ändamål avstyckad fastighetsdel. Till det av två överlantmätare

framförda önskemålet, att i detta sammanhang måtte medgivas vissa

av kostnadshänsyn m. m. motiverade undantag från kravet på att ägovidd,

som ej kan bestå såsom självständig fastighet, skall ingå i sammanläggning,

kan jag ej ansluta mig.

Den i andra stycket av paragrafen enligt dennas gällande lydelse upptagna

bestämmelsen, att avstyckning ej må ske sålunda att stamfastigheten ej

lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet, har enligt sociala jordutredningens

förslag (1 mom. punkt 3) kompletterats med ett stadgande, som

lämnar rum även för den eventualiteten att stamfastigheten skall sammanläggas

med annan fastighet eller fastighetsdel och bilda en fastighet gemensamt

med denna. Någon erinran mot en sådan utvidgning av möjligheterna

till avstyckning har ej framställts i yttrandena och synes ej heller vara att

göra. Den nu asyftade ändringen torde föranleda en viss omredigering av

paragrafens nuvarande tredje stycke, vilket i övrigt lärer böra bibehållas

oförändrat i sak, såsom ock sociala jordutredningen föreslagit (1 mom.

punkt 4).

Till vägledning vid avstyckning av fastigheter, avsedda till jordbruk, ha i

sociala jordutredningens förslag (1 mom. punkt 1) angivits vissa allmänna

gi under för tilldelningen av olika ägoslag. En sådan bestämmelse — till

vilken motsvarighet saknas i gällande lag men varom önskemål från åtskilliga

håll framförts under utredningen — synes ägnad att på ett verksamt

sätt bidraga till att nybildade jordbruksfastigheter bliva så beskaffade, att

de kunna bestå och utvecklas. Såsom i betänkandet framhållits är det av

vikt att vid avstyckning för jordbruksändamål fastigheterna i fråga om de

olika ägoslagen såvitt möjligt tilltagas så, att de kvinna bereda innehavaren

och hans familj bärgning och sysselsättning. Härför lärer regelmässigt fordlas

att till fastigheten lägges åker eller äng eller bådadera; understundom

kan dock en tilldelning av huvudsakligen eller enbart odlingsmark (till åker

eller äng odlingsbar mark) vara tillfyllest. Att, såsom i vissa yttranden påkallats,

i lagtexten skarpare än i förslaget skett understryka eller precisera

f°* oringarna på jordbrukets bärighet synes av förut antydda skäl ej lämpligt.

Vidkommande tilldelningen av skog har sociala jordutredningen såsom allmänt

villkor för avstyckning av fastighet, avsedd till jordbruk, föreslagit att

denna skall innehålla för dess nyttjande för jordbruksändamål erforderlig

lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan finnes. Den nu gällande

lagens krav på skogstilldelning har alltså i princip bibehållits, och

anledning att frångå denna ståndpunkt lärer ej föreligga. Emellertid synes

ökad klarhet i paragrafens skogstilldelningsbestämmelser vinnas, därest den

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nu ifrågasatta allmänna regeln uttryckligen angåves avse skog för tillgodoseende

av nödigt husbehov, ett i såväl lagstiftning som praxis hävdvunnet

begrepp. På särskild plats i förslaget (2 mom.) redovisas undantagen från

denna huvudregel, innefattande antingen föreskrift örn tilldelning av skog

utöver husbehovet eller dispens från kravet på husbehovsskog.

Särskild uppmärksamhet har, såsom nämnts, i detta sammanhang ägnats

frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och av möjligheterna till jordbrukets

utveckling genom nyodling. Enligt vad av betänkandet framgår har

betesfrågans stora betydelse för jordbruket allmänt framhållits under utredningen,

därvid även den meningen kommit till uttryck, att tilldelning av

betesmark vore vida viktigare för en nybildad jordbruksfastighet än skogsmarkstilldelning.

Örn ock detta innebär en överdrift, måste det likväl anses

angeläget att genom ett uttryckligt lagstadgande säkerställa att betesbehovet

tillbörligen beaktas vid avstyckning för jordbruksändamål. I sociala jordutredningens

förslag har i sådant syfte stadgats skyldighet tillse, att å fastighetens

mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete. I yttrandena

över förslaget har denna föreskrift i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Från en del håll lia emellertid mot dess införande rests invändningar,

vilka åtminstone delvis synas bottna i en missuppfattning av bestämmelsens

innebörd. Avsikten därmed har enligt motiven varit, att de

avstyckade fastigheterna skola inom sina gränser erhålla sådan mark varå

bete utan alltför stora kostnader kan anordnas, därvid främst avsetts betesäng

eller skogsmark, som kan beredas till bete, men i brist därpå även odlad

jord eller odlingsmark; den totala arealen av sådant ägoslag bör i så

fall tilltagas så stor att en del därav kan utläggas till kulturbete. Därest

den ifrågasatta bestämmelsen tillämpas på detta till synes nära till hands

liggande sätt, lärer den ej kunna anses innebära någon skärpning av kravet

på skogstilldelning eller eljest föranleda utvidgning av ägolotterna, utöver

vad som är av nöden för deras bärighet. — Jämväl mot det föreslagna särskilda

stadgandet i syfte att tillgodose jordbrukets möjligheter till utveckling

genom nyodling ha, såsom redan nämnts, vissa betänkligheter yppats.

Den av sociala jordutredningen vid dess undersökning konstaterade benägenheten

på många håll att göra jordbruksfastigheterna väl små och i saknad

av utvecklingsmöjligheter, liksom även de ganska allmänt framförda

önskemålen örn vägledande bestämmelser på området, torde emellertid tillräckligt

motivera införandet av ett uttryckligt lagbud i angivet syfte. Framhållas

må emellertid, att en tillämpning därav i mera avsevärd utsträckning

knappast kan tänkas ifrågakomma annat än i vissa delar av Norrland

och möjligen Svealand. Vissa skäl synas även i övrigt kunna anföras för att

ej giva det ifrågasatta stadgandet en alltför kategorisk avfattning. Med hänsyn

härtill synes särskild tilldelning av odlingsmark till förstärkning av

jordbruket böra krävas endast under förutsättning att sådan tilldelning finnes

önskvärd och lämpligen kan ske.

I sociala jordutredningens förslag har vidare upptagits en bestämmelse

därom att, då fråga är örn avstyckning av mark för sammanläggning, vid

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 232. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 232.

uppskattningen av behovet av olika ägoslag må medräknas tillgång av motsvarande

ägoslag å den fastighet eller fastighetsdel, varmed den avstyckade

delen är avsedd att sammanläggas (1 mom. punkt 2). Vad sålunda stadgats

utgör tydligen endast en konsekvens av den allmänna principen att, då det

område som avstyckas icke är avsett att bestå såsom fastighet för sig utan

skall ingå i sammanläggning, de på en styckningslott ställda anspråken skola

lämpas till den fastighet som skall bildas genom sammanläggningen. Det

har emellertid framhållits att ett uttryckligt understrykande därav i lagtexten

vore av värde vid rättstillämpningen. Då den meddelade regeln —

som naturligen äger giltighet även för det fall att stamfastigheten skall ingå

i sammanläggning — lärer ha praktisk betydelse endast i fråga örn jordbruksfastighet,

synes det ur redaktionell synpunkt lämpligt att sammanfoga

den med de allmänna bestämmelser angående sådan fastighet, för vilka

nyss redogjorts.

Medan gällande lag, sådan den i allmänhet tolkats, ej kräver att till avstyckad

ägovidd, avsedd till jordbruk, lägges mera skog än till husbehov,

innehåller sociala jordutredningens förslag en regel, ägnad att medföra obligatorisk

tilldelning i vissa fall av skog utöver husbehovet (2 mom. punkt 1).

Denna särskilda bestämmelse är avsedd att gälla i fråga om avstyckning från

jordbruksfastighet i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,

för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, för drivande

av självständigt jordbruk är erforderligt att inom fastighetens gränser

finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra varaktigt stöd för

jordbruket (stödskog). I sådan ort skall enligt förslaget avstyckning få ske

endast på sådant sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas. Syftet

med stadgandet är att förhindra att den stödskog, som i ifrågavarande

delar av landet finnes kvar för jordbruket, avskiljes därifrån. Det skall således

icke vara tillåtet att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet

med stödskog så, att huvuddelen av skogsmarken utlägges i en eller flera

styckmngslotter för sig — dessa må betecknas såsom avstyckat område eller

såsom stamfastighet — medan allenast husbehovsskog bibehålies vid inägorna.

Regelmässigt bör varje i förrättningen ingående ägolott, avsedd till

jordbruk, i mån av tillgång erhålla åtminstone så stor myckenhet stödskog

som i orten anses erforderlig. Emellertid lärer detta icke böra utgöra absolut

hinder för att i fall då den till en fastighet hörande inägojorden är tillräcklig

för att kunna styckas till särskilda självständiga jordbruk — något

som i de nu åsyftade trakterna torde vara ganska sällsynt — därifrån avskilja

en jordbruksfastighet med endast husbehovsskog, såframt säkra utkomstmöjligheter

föreligga antingen genom jordbruksdriften enbart eller

med stöd av någon binäring. Ett villkor härför synes dock böra vara, att

en för det odelade jordbruket tillräcklig myckenhet stödskog behålles vid

återstoden av inägojorden eller, med andra ord, att jordbrukets fördel av

stodskog icke minskas genom åtgärden. Huvudvikten bör alltså såsom

grundsatsen formulerats i betänkandet, läggas därpå att den fördel ett bestående

jordbruk har av stödskog icke får minskas genom jorddelning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

35

Bland dem, som i sina yttranden över sociala jordutredningens förslag motsatt

sig tanken att för vissa fall föreskriva obligatorisk stödskogstilldelning

vid avstyckning, märkes i främsta rummet Sveriges skogsägareförbund ävensom

vissa överlantmätare och länsstyrelser. Såsom skäl bär särskilt åberopats

att en sådan lagstiftning, vilken icke betingades av något verkligt praktiskt

behov, vore ägnad att äventyra den fortgående avyttringen till arrendatorer

av jordbruk, tillhörande de norrländska träindustribolagen, eftersom

dessa icke kunde förväntas vara benägna att samtidigt avhända sig en mera

betydande del av sina skogstillgångar. Även har förmenats att kravet på

stödskog skulle medföra en sådan fördyring av fastigheterna, att det i de

flesta fall bleve omöjligt för mindre bemedlade personer att utan en alltför

betungande skuldsättning förvärva egna jordbruk. Förslagets genomförande

skulle sålunda leda till en icke önskvärd fastlåsning av den nuvarande

ägofördelningen i de berörda landsdelarna. Lagstiftningen borde, enligt vad

skogsägareförbundet yttrat, ej så helt inrikta sig på att skapa garantier för

att de nya fastigheterna skola kunna bestå, att den därmed hindrade dem att

överhuvud taget uppstå. Med anledning härav må till en början anmärkas,

att den förvisso av många delade uppfattning angående jordstyckningsproblemet,

varåt det sist återgivna uttalandet i polemiskt tillspetsad form givit

uttryck, icke synes stå i överensstämmelse med de grundsatser, på vilka vår

gällande lagstiftning i ämnet bygger. Tidigare erfarenheter från skilda håll

lära ha ådagalagt att en nybildning av fastigheter, som sakna åtminstone

någorlunda betryggande möjligheter att bestå och utvecklas, överhuvud icke

är önskvärd. Å andra sidan är en avveckling av arrendatorssystemet på bolagsjordarna

uppenbarligen en angelägenhet av sådan vikt ur såväl social som

nationalekonomisk synpunkt, att dess genomförande på ett lämpligt sätt bör

av statsmakterna främjas. I detta hänseende må framhållas att, enligt vad

jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att i dag

framlägga förslag till ändringar i lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, åsyftande

att stimulera bolagens försäljningar av arrendegårdar. Enligt detta

förslag skall i fråga om bolagsförvärv införas den s. k. bytesprincipen, innebärande

bland annat att bolag (förening, stiftelse), som under viss senare tid

till enskild jordbrukare överlåtit till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig

skogstillgång, ej utan särskilda skäl må förvägras tillstånd till förvärv av

skog, som icke är behövlig såsom stöd för jordbruk (överloppsskog), till

värde motsvarande ungefär den överlåtna egendomen, inägorna däri inbegripna.

Möjlighet skulle därmed bland annat beredas bolagen att i stället för

stödskog, som avyttrats tillsammans med en jordbruksfastighet, förvärva

överloppsskog, vilken visserligen i allmänhet skulle lia mindre gynnsamt

läge men i gengäld kan vara av större omfattning. Med hänsyn till det nu

anförda och i betraktande även därav, att det för industriföretagen ej sällan

är ett intresse att frigöra sig från en tyngande jordbruksdrift, bör enligt

min mening alltför stor vikt ej läggas vid de anförda betänkligheterna i

nu nämnt hänseende. Dessa synas för övrigt delvis grundade på den missupp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fattningen att enligt förslaget ej heller överloppsskogen finge skiljas från

jordbruket. De befarade svårigheterna att finna köpare till fastigheter med

stödskog torde ock få betecknas såsom överdrivna. Lagstiftningens genomförande

kan dock möjligen giva anledning att överväga jämkningar i de för

närvarande tillämpade grunderna för tilldelning av egnahemslån. Vad slutligen

beträffar vissa ur speciell skogsvårdssynpunkt framställda erinringar

mot förslaget i förevarande del synas mig dessa, om än värda beaktande, icke

få tillmätas avgörande betydelse.

Samtidigt som jag sålunda funnit mig böra tillstyrka ett godtagande i sak

av sociala jordutredningens förslag även i fråga om stödskogstilldelningen,

synas mig vissa gjorda uttalanden giva anledning till en formell omarbetning

av stadgandet i förtydligande syfte, så att lagtexten så nära som möjligt

ansluter sig till de synpunkter på dess avsedda tillämpning, för vilka i det

föregående redogjorts. I detta sammanhang torde ock böra vidtagas någon

jämkning av definitionen på sådan ort, som avses med stadgandet, till förekommande

av den tolkningen att dettas tillämpning skall vara inskränkt till

de egentliga norrländska skogsbygderna; tydligen äro näringsförhållanden

av den art, som föranlett bestämmelsens upptagande i förslaget, tillfinnandes

även på sina ställen i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.

Att helt undgå begrepp av mindre skarpt begränsat innehåll — såsom husbehovsskog,

stödskog, ’ort med riklig skogstillgång’ och liknande — lärer vara

uteslutet, såvida ej bestämmelserna skola förlora önskvärd smidighet. Framhållas

må i detta sammanhang, att för bedömandet av stödskogsbehovet enahanda

grunder skola tillämpas vid avstyckning som då fråga är om rätt till

bolagsförvärv. I detta hänseende skall enligt det nyssnämnda lagförslaget

gälla, att vid beräkning av stödskog hänsyn skall tagas till möjligheten att

genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk

ävensom, beträffande odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område

bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område med annan

brukningsdel. Understrykas må ock, att kravet på bärighet ofta ej kan anses

uppfyllt med mindre till fastigheten hör så mycket skog av olika åldrar, att

en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas. — I fall då det upplysts,

att den ägovidd som skall avstyckas är avsedd att förvärvas av rättssubjekt

som omförmäles i 1925 års lag, bör uppenbarligen fastställelse å avstyckningen

eller, där enligt 4 § sistnämnda lag koncession erfordras, ej ens tillstånd

till avstyckning meddelas, förrän frågan om rätten till förvärvet blivit avgjord.

Enligt sociala jordutredningens förslag äro undantag från kravet på husbehovsskog

vid avstyckning från jordbruksfastighet medgivna i två särskilda

fall. Det ena avser ort med ringa skogstillgång, och bestämmelsen innebär

att i sådan ort avstyckning må verkställas så, att skogsmarken i sin helhet

tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet, örn det prövas angeläget

för skogens bestånd (2 mom. punkt 2). Förslaget skiljer sig i denna

del endast så till vida från vad som redan nu gäller, att undantagsstadgandet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

37

för närvarande må tillämpas överhuvud taget så snart skäl därtill äro. Mot

ifrågavarande bestämmelse — som i sin nu gällande form tillkommit i syfte

att undvika, att man genom alltför stränga bestämmelser örn skogstilldelning

omöjliggjorde måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk — synes

ingen befogad erinran kunna göras. Den föreslagna omredigeringen är av

huvudsakligen formell natur, i det att behovet av dispensmöjlighet för annat

än skogsvårdande ändamål ansetts tillräckligt tillgodosett genom det andra

föreslagna undantagsstadgandet. Detta är nytt och gäller för ort, där det

med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade

på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande av självständigt

jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet hör skogsmark.

Ägolott skall å sådan ort få avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning

av sådan mark (2 mom. punkt 3). Bestämmelsens införande är motiverat

av enahanda hänsyn som föranlett det nyssnämnda, nu gällande undantagsstadgandet.

Det synes ock föga rationellt att. upprätthålla skogstilldelningstvånget

för sådana orter med gynnsamma avsättningsförhållanden,

där huvudvikten lägges vid speciella grenar av jordbruksnäringen, såsom

mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning eller trädgårdsskötsel,

och jordbrukets bärighet är oberoende av tillgång å skog på egen mark. Den

lättnad i förhållande till gällande rätt, som stadgandet avser att medföra,

har på de flesta håll lämnats utan erinran. Å andra sidan saknas ej röster,

som beteckna den ifrågasatta eftergiften såsom vansklig och giva uttryck för

farhågor att försök till missbruk därav komme att bliva vanliga. Lantmäteristyrelsen

har förklarat sig biträda förslaget från den utgångspunkten, att

stadgandet avser ett undantagsförhållande och skall tillämpas endast då särskilda

skäl därtill föreligga. Den uppfattning styrelsen sålunda uttalat giver

jag min anslutning.

Understrykas bör vad i betänkandet uttalats därom, att ett avstående från

det generella kravet på husbehovsskog icke medför att styckningslinjerna få

dragas utmed gränserna för den odlade jorden, så att icke någon som helst

skogsmark medföljer. I stället bör tillses, att annans skogsmark icke gränsar

omedelbart till den odlade jorden.

De lättnader i bestämmelserna beträffande avstyckning av smålägenheter,

som sociala jordutredningen föreslagit (3 mom.), överensstämma i huvudsak

med vad som finnes stadgat härom i sista stycket av paragrafen enligt dess

nuvarande lydelse. Sistnämnda bestämmelse har emellertid befunnits tarva

vissa förtydliganden och kompletteringar. Sålunda har på förekommen anledning

särskilt understrukits, att avstyckning enligt de lindrigare bestämmelserna

må ske endast för tillgodoseende av ett uppkommet behov, vilket

innebär att avstyckning av smålägenheter på förlag för att möta ett eventuellt

uppkommande behov icke får förekomma. Att, såsom i ett yttrande

ifrågasatts, tillåta avstyckning på förlag inom område som avses i 19 kap.

5 § andra stycket lärer med hänsyn till detta lagrums vidsträckta tillämpningsområde

icke kunna anses tillrådligt; frågan örn undantag i nu avsedd

riktning torde emellertid förtjäna att tagas under övervägande vid en mera

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

genomgripande revison av jorddelningslagen. — I förslaget har vidare något

utförligare än i gällande lag angivits de ändamål för vilka avstyckning av

förevarande art må ske. Härutinnan torde få hänvisas tili den förut lämnade

redogörelsen för förslaget och sociala jordutredningens motiv i denna del.

Anmärkas må endast, att det med anledning av vissa uttalanden ansetts

lämpligt att vidtaga en jämkning i definitionen på arbetarsmåbruk, så att

därunder otvetydigt inbegripes även småbruk för jordbruksarbetare. -—- Utan motsvarighet i gällande lag är den i förslaget upptagna särskilda föreskriften,

att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses att å lägenhetens mark

i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen kan ske.

Med hänsyn till betesfrågans stora betydelse för flertalet småbruk synes

införandet av en dylik bestämmelse välbetänkt. Däremot anser jag det icke

tillrådligt att, såsom från vissa håll förordats, ytterligare skärpa kravet på

betestillgång eller fordra tilldelning av skog även vid avstyckning av småbrukslägenheter.

—- Härutöver lia i avgivna yttranden ifrågasatts en del ändringar

i förslaget i nu förevarande del, i allmänhet innefattande skärpningar

av villkoren för avstyckning av smålägenheter. Tillräcklig anledning

synes emellertid ej föreligga att i vidare mån än nu förordats frångå gällande

rätts ståndpunkt härutinnan.

I övrigt framställda önskemål om ändringar i de föreslagna materiella

bestämmelserna i 19 kap. 3 § synas icke vara av beskaffenhet att föranleda

åtgärd. Det torde sålunda ej vara av nöden att meddela någon uttrycklig

föreskrift om rätt att verkställa avstyckning av fastighet, avsedd till skogsbruk,

eller att närmare reglera sådan avstyckning i syfte att förhindra bildandet

av alltför små skogsbruksfastigheter. De allmänna bestämmelserna

få i dessa hänseenden anses tillfyllest. I ett yttrande har förordats införande

av en bestämmelse därom att jordbruksfastighet bör tilldelas fiskevatten,

där så kan ske. Örn än behov av en sådan föreskrift kan tänkas föreligga

för vissa trakters vidkommande, är det dock såsom förut anmärkts ej möjligt

att vid lagtextens avfattning taga hänsyn till förhållanden av alltför

begränsad lokal räckvidd. Även i sådana fall torde emellertid viss ledning

kunna hämtas av de allmänna bestämmelserna. Erinras må därjämte om

det i 19 kap. 12 § upptagna stadgandet, att vid avstyckning skall bestämmas

om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. —

I formellt avseende torde bättre överskådlighet vinnas genom en omredigering

av stadgandena i 3 § sålunda, att huvudstadgandet och punkt 3 av 1

mom. i förslaget, motsvarande paragrafens nuvarande första och andra

stycken, sammanslås till ett huvudstadgande för paragrafen i dess helhet,

medan de övriga mera speciella reglerna upptagas därunder såsom fyra

punkter: 1 mom. punkt 1 förenas med punkt 2 av samma moment till

punkt 1, 1 mom. punkt 4 betecknas såsom punkt 2, 2 mom. såsom punkt 3

och 3 mom. såsom punkt A.

övriga erforderliga ändringar i jorddelningslagen sammanhänga med de

nu nämnda ändringarna i 19 kap. 3 § och äro av huvudsakligen formell na
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tur. Regeln att avstyckning skall kunna ske under förutsättning att stamfastigheten

sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel lärer sålunda

böra komma till uttryck i det grundläggande stadgandet örn avstyckning

i 19 kap. 1 § samt därjämte föranleda omformulering av bestämmelserna

i 1 9 k a p. 9 § angående anmärkande i förrättningsprotokollet

av tillämnad sammanläggning och i 1 1 § andra stycket angående antalet

skiften, vari för sammanläggning avsedd mark utlägges, och dessas form.

I första stycket av 11 § synes ock, med anledning av vad som framhållits i

vissa yttranden, böra i detta sammanhang införas ett stadgande därom att

vid avstyckning stamfastigheten, lika väl som avstyckad del, skall erhålla regelbunden

och för dess nyttjande lämplig form. Såsom lantmäteristyrelsen

m. fl. påpekat bör vidare fastställelse å avstyckning, som skett under villkor

att stamfastigheten sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel,

meddelas under motsvarande förutsättningar och av samma myndighet, som

stadgats i fråga om fastställelse i fall då den avstyckade ägovidden skall ingå

i sammanläggning. Fastställelse genom överlantmätaren bör alltså förekomma

endast då förrättningen utgöres av sådan avstyckning, med vilken avses

bildande av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor om sammanläggning.

För genomförande av en sådan ordning erfordras ändringar i 2 1 kap.

4 2, 4 3 och 6 8 §§. Samtidigt med de nyss nämnda ändringarna i 19 kap.

1 § och 11 § andra stycket torde lämpligen, enligt vad sociala jordutredningen

förordat, en jämkning av ordalagen i dessa lagrum vidtagas i syfte att

utmärka, att sammanläggning av särskilda för ändamålet avstyckade ägovidder

må ske. Slutligen föranleder den ändrade uppställningen av 19 kap.

3 § justering av de i 19 kap. 12 och 2 6 §§ förekommande hänvisningarna

till förstnämnda lagrum.

Vid sidan av jorddelningslagen lära de nu ifrågasätta nya bestämmelserna

ej föranleda lagändringar utom beträffande lagen örn sammanläggning av

fastigheter å landet. Till ändringarna i denna lag torde jag få återkomma i

det följande. Erinras må emellertid om stadgandet ill kap. 2 § andra stycket

jordabalken om undantag från reglerna i paragrafens första stycke i fall,

där å landet ägare av fastighet till annan överlåtit viss till gränserna bestämd

ägovidd för att sammanläggas med annan fastighet. Vad sålunda föreskrivits

synes, enligt grunderna därför, utan lagändring kunna analogivis tilllämpas

vid överlåtelse av restfastighet, sedan avstyckning skett under villkor

örn stamfastighetens sammanläggning med annan fastighet eller fastighetsdel.

Lagändringarna torde böra träda i kraft så snart som möjligt, förslagsvis

den 1 maj 1937. Beträffande avstyckningsförrättning som påbörjats före

nämnda dag synas de nya bestämmelserna böra vinna tillämpning, såframt

förrättningen ej fortskridit så långt att utlåtande varom i 19 kap. 16 § jorddelningslagen

sägs rörande tillstånd till avstyckning avgivits före lagändringarnas

ikraftträdande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

B. Ändrade bestämmelser örn skogsfång^- och mulbetes
servitut.

I anslutning till det nu behandlade ämnet har i sociala jordutredningens

betänkande till prövning upptagits frågan om bevarande av sådana servitut,

som före jorddelningslagens ikraftträdande tillkommit i syfte att fullständiga

jordbruksfastigheter.

Enligt vad i lagen om servitut är stadgat kan servitut bringas att upphöra

genom utbrytning (6 §) samt genom att servitutet förklaras förfallet eller avlöses

(7 §). Utbrytning av servitut — därvid i vederlag för servitutsrätten

skall utbrytas eller avsättas ett så stort område av den tjänande fastigheten,

som prövas svara mot förmånen av servitutet — kan ske antingen i samband

med laga skifte eller genom särskild förrättning. Förfarandet är reglerat i

jorddelningslagen. Förklaring att servitut skall vara förfallet må meddelas

av domstol, om servitutet på grund av ändrade förhållanden blivit helt onyttigt.

Även avlösning av servitut — d. v. s. ett upphävande därav mot löseskilling

— är beroende av domstols prövning. En förutsättning för åtgärden

är, att i följd av tidens förändrande inverkan nyttan av servitutet kommit

att sta i missförhållande till den tunga som därav uppkommer vid den

tjänande fastighetens bruk. Vad nu sagts äger avseende å servitut i allmänhet.

Beträffande sådant servitut, som innefattar rättighet till skogsfång

och mulbete eller endera av dessa rättigheter, gäller därjämte i fall

då visst ställe för servitutets begagnande ej blivit bestämt, att utövningen

därav kan genom domstols förordnande begränsas till en del av den tjänande

fastigheten (4 § andra stycket). Området för ett mulbetesservituts utövande

kan ock underkastas jämkning vid betesreglering (5 § andra stycket);

härom stadgas närmare i lagen om ägofred. Servitut kan vidare komma att

upphöra till följd av överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen

den 20 juni 1924 av den tjänande fastigheten på motsvarande sätt som i

allmänhet gäller örn nyttjanderätt till fast egendom; så är dock icke fallet

beträffande servitut som uppkommit vid laglig lantmäteriförrättning eller

före den 1 januari 1876 (3 §). Slutligen kan servitut bringas att upphöra

genom expropriation antingen i sammanhang med expropriation av den tjänande

fastigheten eller såsom självständigt föremål för åtgärden, allt enligt

bestämmelser i lagen örn expropriation.

Frågan huruvida servitut kan hävas genom avtal mellan de båda fastigheternas

ägare är ej reglerad i lag och synes ej heller till fullo klarlagd genom

praxis. Sadant avtal lärer emellertid åtminstone under vissa omständigheter

tillmätas laga verkan.1

Anmärkas må, att efter jorddelningslagens ikraftträdande skogsfångs- eller

mulbetesservitut ej må bildas vare sig vid laga skifte eller vid avstyckning.

1 Jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1935 s. 477 och där anmärkta äldre rättsfall.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Sociala jordutredningens förslag.

I betänkandet anföres att, enligt vad den av sociala jordutredningen verkställda

undersökningen givit vid handen, på senare tid i stor utsträckning

förekommit att trävarubolag och hemmansägare i Norrland såsom ägare av

stamfastigheter träffat avtal med ägare av servitutsberättigade avsöndrade

lägenheter om upphörande av skogsfångs- och mulbetesservitut, vanligen

mot vederlag i penningar. Efter att lia framhållit att skogsfångs- och mulbetesservitut,

som av ålder varit gällande eller som före jorddelningslagens

ikraftträdande tillkommit i samband med avskiljandet av den fastighet till

vars förmån det gäller, undantagslöst torde ha upplåtits för att fullständiga

en eljest skoglös fastighet samt att servitutsrätten således finge anses vara

av stor betydelse för denna, har sociala jordutredningen uttalat, att det måste

vara ett verkligt statsintresse att genom lagstiftning söka förhindra att de

ifrågavarande servituten genom avtal bragtes att upphöra. Till närmare

utveckling härav anföres i betänkandet:

Statsmakterna hava under de senaste årtiondena strävat efter att å ena sidan

förhindra bildandet av ofullständiga jordbrukslägenheter och å andra

sidan att i fråga om redan bildade lägenheter på olika sätt komplettera desamma,

om de befinnas vara ofullständiga. Statsmakterna hava dessutom

velat förhindra att från en bestående lämpligt sammansatt fastighet område

avskiljes, varigenom fastigheten blir ofullständig. Dessa strävanden mäste

givetvis i hög grad motverkas, ifall skogsägarna alltjämt skola hava möjlighet

att återköpa de skogsfångs- och mulbetesservitut, som tillkommit för att

fullständiga de smärre jordbrukslägenheterna. Lika väl som lagen reglerar

de fall, då den vederlagsmark, som tillägges en fastighet vid servitutsutbrytning,

får frånskiljas denna fastighet, böra regler finnas för de fall, då själva

servitutet får skiljas från fastigheten. Härtill kommer, att enär vid utlämnande

av egnahemslån åt lägenhetsägare hänsyn givetvis tagits till de servitutsförmåner,

som tillkomma lägenheten, en återförsäljning av servitutet kan

komma att i väsentlig mån försämra kreditobjektet och måhända föranleda

egnahemslånets uppsägning.---För en mindre jordbrukare ligger det

givetvis stor frestelse att medverka till servitutets upphörande däri, att han

utan nämnvärd uppoffring kan komma i besittning av kontanta medel till

efter hans ekonomiska förhållanden betydande belopp. Detta gäller särskilt

i de fall, då han själv tillförsäkras att under livstiden få tillgodogöra sig den

rätt servitutsavtalet innehåller.

De av sociala jordutredningen sålunda ifrågasatta bestämmelserna ha enligt

förslaget fått sin plats i servitutslagen och där upptagits i en särskild

paragraf, betecknad 7 a §. I samband därmed har en jämkning vidtagits i

8 § samma lag samt i inteckningsförordningen införts en ny paragraf, betecknad

57 a §.

7 a § servitutslagen. Enligt första stuckets luwudstadgande skola

där avsedda servitut ej få, utom i fall som i 7 § sägs, bringas att upphöra helt

eller delvis annorledes än genom expropriation eller utbrytning, där ej domstol

i vissa angivna fall lämnat medgivande till åtgärden. De av bestämmelsen

omfattade servituten äro sådana skogsfångs- och mulbetesservitut, som

antingen varit av ålder gällande eller före den 1 januari 1928 tillkommit ge
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

noin avtal i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån servitutet

gäller. Denna begränsning motiveras i betänkandet sålunda:

Härvid måste uppmärksammas, att icke alla servitut belasta den fastighet,

från vilken avsöndringen skett, utan att servitutet kan hava lagts å annan

fastighet än stamfastigheten. Då emellertid de senare servitutens antal,

enligt vad utredningen givit vid handen, torde vara ytterligt ringa, kan man

i praktiken bortse från desamma. De servitut, som med eller utan uttryckligt

stöd av lagbud tillkommit vid skiftesförrättningar, utgöra tillbehör till de

fastigheter, till vilkas förmån de upplåtits, och kunna icke frånskiljas desamma

genom avtal. Anledning att inbegripa dessa servitut i förbudet saknas

sålunda. De servitut, som efter ikraftträdandet av 1926 års jorddelningslag

tillkommit genom avtal, kunna icke anses hava varit nödvändiga för fullständigandet

av vederbörande fastighet, då ju enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen

den genom avstyckning bildade ägovidden skall vara lämplig för det

med styckningen avsedda ändamålet och således i och för sig en fullständig

jordbrukslägenhet. Anledning torde därför saknas i detta sammanhang att

förbjuda vederbörande parter fri dispositionsrätt över sistnämnda slag av

servitut. Härtill kommer att ett utsträckande av förbudet till dessa servitut

med all sannolikhet skulle få till följd, att skogsfångs- och mulbetesservitut

för framtiden icke längre komme att upplåtas, en utveckling, som i viss mån

vore mindre lycklig.

De fall då domstols medgivande må lämnas äro under första stycket upptagna

i tre särskilda punkter.

Punkt 1 omförmäler det fall, att fastigheternas ägare träffat överenskommelse

att det ifrågavarande servitutet skall ersättas med annat servitut. Härtill

skall domstolen äga lämna bifall, om det nya servitutet befinnes till sitt

innehåll medföra lika fördel för den härskande fastigheten. Om rätt att

upphäva sistnämnda servitut helt eller delvis skall gälla vad i servitutslagen

är stadgat.

Enligt vad i betänkandet anföres har sociala jordutredningen med detta

stadgande närmast avsett sådant fall då ett servitut med oinskränkta skogsrättigheter

funnes böra ersättas med servitut, som bättre motsvarade nutida

krav på en god skogsskötsel, ävensom sådant fall då betesrätt på ett större

skogsområde funnes böra utbytas mot betesrättens tillgodoseende på kultiverad

betesmark och dylikt. I detta sammanhang har framhållits att det

ej spelade någon roll, huruvida i bytet komme att ingå delvis kontant ersättning,

utan att huvudsaken vore att gagnet av de nya servitutsförmånerna

icke bleve mindre än de förmåner som tillkommit fastigheten enligt det

gamla avtalet.

Enligt punkt 2 förutsättes överenskommelse fastighetsägarna emellan, att

servitutet skall ersättas med äganderätt till område som kan sammanläggas

med den härskande fastigheten. Är området av sådan beskaffenhet att det

lämpligen kan ersätta servitutet, skall domstolen kunna medgiva att detta

må upphöra, sedan sammanläggningen genomförts.

I sin motivering uttalar sociala jordutredningen, att det synts lämpligt att,

vid sidan av det i jorddelningslagen reglerade utbrytningsförfarandet, i nu

föreslagen omfattning bibehålla den rätt att ersätta ett servitut med ägande
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rätt till visst område, vilken syntes föreligga i de fall då servitut kunde upphävas

genom överenskommelse utan myndighets medverkan. Det föreslagna

sammanläggningsvillkoret vore, enligt vad i betänkandet anföres, av

stor vikt för att hindra att genom den föreslagna proceduren bildades en

självständig skogslott, som sedermera kunde utan vidare säljas till förfång

för den fastighet till vars komplettering den bildats. Även anmärkes att,

till skillnad från vad som vore fallet beträffande servitutsutbrytning enligt

jorddelningslagen, hinder ej borde föreligga för att avstycka det område,

som skulle ersätta servitutet, från annan fastighet än den tjänande fastigheten.

I punkt 3 slutligen avses det fall att, enligt fastighetsägarnas överenskommelse,

servitutet skall hävas helt eller delvis utan att ersättas med annat servitut

eller med äganderätt till visst område. För bifall härtill förutsättes, att

domstolen finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande

fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, samt att det är uppenbart

att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför säkerhet åtnjutes

på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras

genom åtgärden.

Med denna bestämmelse har sociala jordutredningen förklarat sig åsyfta

exempelvis sådana fall, då ett industriföretag ville använda skogsmark till

anläggningar till gagn för näringsförhållandena i orten och det för anläggningarnas

utförande och rationella användning vöre av väsentlig betydelse, att

förefintligt servitut upphörde. I samband härmed framhålles att, medan

sådana förändringar av servitut, som omförmäldes i punkterna 1 och 2 ej

syntes kunna ha någon inverkan på tredje mans rätt, detta däremot kunde

vara fallet med förändring enligt den nu förevarande punkten.

I andra stycket ha upptagits stadganden därom, att domstols beslut rörande

servituts hävande med stöd av det nya lagrummet skall genom rättens

ordförandes försorg meddelas inskrivningsdomaren, där sådan finnes, samt

att anteckning om beslutet skall göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

I motiveringen har anmärkts, att anteckning lämpligen syntes böra ske ej

blott beträffande intecknade servitut utan även beträffande sådana icke intecknade

servitut som varit av ålder gällande; därigenom syntes en från

många synpunkter önskvärd publicitet ernås i fråga om några av dessa

servitut.

Den föreslagna ändringen i 8 § servitutslagen innebär, att föreskrifterna

i 7 a § skola lända till efterrättelse, ändå att vid servitutets upplåtelse

annat förbehåll skett.

I sammanhang med redogörelsen för de ifrågasätta nya bestämmelserna i

servitutslagen anföres i betänkandet, att sociala jordutredningen haft under

övervägande huruvida icke bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål ävensom

frågorna om servituts upphörande och avlösning lämpligen borde tillkomma

ägodelningsdomstol i stället för allmän domstol. Sociala jordutred
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ningen har emellertid funnit detta vara en fråga som lämpligen borde upptagas

först vid en allmän revision av jorddelningslagen.

Vad slutligen beträffar den ifrågasatta nya paragrafen i inteckning sförordningen

skulle enligt förslaget där upptagas ett stadgande avinnebörd

att, om inteckning beviljats för sådant servitut som avses i 7 a §

servitutslagen, inteckningen ej finge dödas såvida ej servitutet upphört genom

expropriation eller utbrytning eller domstol förklarat det förfallet eller

förordnat om dess avlösning eller eljest funnit skäl lämna bifall till dess

upphörande.

Yttranden.

Sociala jordutredningens förslag i förevarande del har i de avgivna yttrandena

nästan undantagslöst lämnats utan anmärkning i huvudsak, ehuru

på enstaka punkter erinringar framställts mot bestämmelsernas utformning.

Åtskilliga myndigheter ha emellertid framhållit, att bestämmelserna syntes

ha ingen eller ringa betydelse med hänsyn till förhållandena inom deras

verksamhetsområden. En länsstyrelse och en jordbrukskommission ha ställt

sig tveksamma beträffande behovet av nya föreskrifter, och från skogsägarhåll

har en lösning efter väsentligen andra linjer förordats.

Flertalet utlåtanden innehåller inga särskilda uttalanden angående förslagen

till ändringar i servitutslagen och inteckningsförordningen. Från några

myndigheters sida har emellertid betonats, att de ifrågasatta bestämmelserna

syntes fylla ett förefintligt behov samt vara av värde ur fastighetsbildningssynpunkt.

Yttranden i sådan riktning föreligga exempelvis från lantmåteristgrelsen

och lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen och egnahemsnämnden i

Västernorrlands län — vilken sistnämnda förklarat sig lia betydande erfarenhet

om de olägenheter som sociala jordutredningen avsett att förebygga

— liksom även egnahemsnämnden i Jämtlands lån lia framhållit de ifrågasatta

stadgandenas betydelse för fastighetskrediten.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har anfört, att viss tvekan syntes kunna

råda om lämpligheten av de föreslagna restriktionerna med avseende å möjligheten

att genom avtal bringa skogsfångs- och mulbetesservitut att upphöra,

enär sådana servitut vore skadliga ur skogsvårdssynpunkt och ofta

även ägnade att medföra slitningar grannar emellan. Med hänsyn till att

en okontrollerad avveckling av bestående servitut understundom kunde medföra

fara för minskning i den rätt som tillkomme sakrättsägare, har emellertid

länsstyrelsen funnit en i smidiga former anordnad domstolskontroll

över avvecklingen mahända vara motiverad. Även jordbrukskommissionen

i Jönköpings län har förklarat sig vara tveksam huruvida lagändring borde

vidtagas, då gällande rätt visar sig ändamålsenlig genom att möjliggöra

hävandet av vissa servitut till gagn och sämja för båda parterna. Sveriges

skogsägareförbund har visserligen ansett förslaget i förevarande del stå i god

överensstämmelse med sociala jordutredningens principiella inställning, att

jordbruksfastigheterna örn möjligt borde vara självförsörjande i fråga örn

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

alla produkter som kunde framställas inom deras gränser. Emellertid har

förbundet betecknat förslaget såsom mindre lyckligt ur skogsvårdssynpunkt,

enär förbudet för återköp av skogsfångsservitut skulle för all framtid fastlåsa

ur sådan synpunkt belt olämpliga eller rent skadliga förhållanden. Därest

virkesservituten av sociala skäl skulle bevaras, måste därför enligt förbundets

mening återköpsförbudet åtföljas av en reglering av förefintliga, ur

skoglig synpunkt otillfredsställande servitut, vilken reglering vore avsedd

icke att minska utan endast att på ett förnuftigt sätt ordna uttaget av den

härskande fastighetens rätt. Då det förslag till reglering, som sociala jordutredningen

framlagt, byggde på frivilliga avtal mellan parterna men man

kunde förutse att ägarna av de härskande fastigheterna sällan skulle kunna

vinnas härför, har förbundet funnit detta förslag ineffektivt. I stället har

förbundet förordat en laglig reglering av ur skogsvårdssynpunkt otillfredsställande

servitut på det sätt att, örn den tjänande fastigheten visades lida

uppenbart men av det sätt varpå servitutet utnyttjades, domstol skulle på

ansökan av den tjänande fastighetens ägare kunna förordna att den härskande

fastighetens skogsfång skulle uttagas efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen.

Slutligen har förbundet anmärkt att återköpsförbudet rimligen

icke borde gälla till förmån för sådana avstyckningar, beträffande vilka på

grund av deras ringa areal odlad jord tvång av skogsmarkstilldelning vid

avstyckningen ej skolat föreligga. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län har

ansett, att om avyttring av servitut skulle förbjudas — vartill goda skäl företaga

— möjlighet borde finnas att reglera servitutet efter nutida skogsvård

även utan den härskande fastighetens samtycke.

Med avseende å förslagets detaljer föreligga några närmare uttalanden

endast beträffande 7 a § servitutslagen.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands lån har ifrågasatt, huruvida icke

jämväl sådana servitut som tillkommit efter 1927 års utgång borde inbegripas

i lagstiftningen, då servitutsupplåtelser av hithörande slag alltjämt förekomme

i ej ringa omfattning. Överlantmätaren i Västernorrlands lån —

som ansett det lämpligast att handläggningen av frågor örn servituts upphörande

och avlösning m. m. redan nu överflyttades till ägodelningsdomstol

— har anmärkt att i allt fall de under punkt 2 i sociala jordutredningens

förslag upptagna bestämmelserna borde utgå och, i den mån de erfordrades,

inarbetas i jorddelningslagen. För den händelse bestämmelserna bibehölles,

borde enligt överlantmätarens mening häradsrätten icke äga att träffa sitt

beslut med mindre utredning av lantmätare förelåge. Sveriges skogsägareförbund

har förordat ett tillägg till punkt 2 av innehåll att, i fall då ett större

antal från samma stamfastighet avstyckade ägolotter hade skogsfångsservitut

å stamfastigheten, ersättning i mark skulle få lämnas för servituten på

det sätt, att vederlagsmarken bleve samfälld för styckningslotterna.

Beträffande sådant upphävande av servitut, som avses i punkt 3, har

överlantmätaren i Jämtlands län betecknat de föreslagna förutsättningarna

för åtgärden onödigt stränga, i betraktande därav att vid utbrytningsförrättning

enligt jorddelningslagen sakägarna ägde oinskränkt rätt att träffa över
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 232.

Departe
ments
chefen.

enskommelse om vederlagsjordens storlek med hänsyntagande endast till inteckningshavares

rätt. Egnahemsnämnden i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida

icke innehavare av fordran varför säkerhet åtnjötes på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken borde erhålla tillfälle att yttra

sig över ansökan örn upphävande av servitut, som gällde till förmån folden

hypotiserade fastigheten. Därest innehavare av dylik fordran lämnat

medgivande till servitutets hävande, syntes enligt egnahemsnämndens mening

hinder för hävandet icke böra föreligga på den grund att hans rätt

äventyrades.

Överlantmätaren i Gävleborgs lån har såsom sin mening anfört, att nu

ifrågavarande servitut borde, åtminstone då den härskande fastigheten vöre

att anse såsom sadan smabrukslägenhet som omförmäldes i det av sociala

jordutredningen föreslagna 3 mom. av 19 kap. 3 § jorddelningslagen, kunna

avlösas mot vederlag i penningar, om parterna vore ense därom och eventuella

inteckningshavare medgåve det. Med instämmande i ett av överlantmåtaren

i örebro län gjort uttalande har lantmäteristyrelsen framhållit

önskvärdheten av att vederbörande lantmäterikontor erhölle underrättelse

örn domstols beslut i fråga örn förändring eller upphävande av servitut som

tillkommit vid lantmäteriförrättning.

Mot tanken att i lagstiftningsväg vidtaga åtgärder för att bevara sådana

servitut av nu ifrågavarande slag, som äro av vital betydelse för de fastigheter

till vilkas förmån de gälla, ha några betänkligheter av principiell innebörd

icke yppats i de avgivna utlåtandena. Förslaget härom synes ock

stå i god överensstämmelse med de i senare tids lagstiftning framträdande

strävandena att motverka uppkomsten av ofullständiga jordbruksfastigheter

vare sig genom nybildning eller genom frånskiljande av delar av bestående

fastigheter på sådant sätt, att jordbrukets självständiga bedrivande äventyras.

Upplåtelserna av skogsfångs- och mulbetesservitut ha till stor del skett

i syfte att tillförsäkra skoglösa fastigheter en för jordbruksdriften nödvändig

tillgång å bete och skogsnyttigheter. I all synnerhet torde så vara fallet

med servitut, som varit av ålder bestående eller som före jorddelningslagens

ikraftträdande tillagts en fastighet vid bestämmandet av dess område. Dessa

äro att betrakta som tillbehör till den härskande fastigheten, över vilka

ägaren ej synes böra få fritt förfoga genom avtal. I fråga om sådana servitut

som uppkommit vid lantmäteriförrättning står denna uppfattning utan tvivel

i överensstämmelse med gällande rätt. Vad övriga beträffar — bland vilka

särskilt märkas, jämte de av ålder gällande servituten, sådana som tillagts

avsöndrad lägenhet genom bestämmelse i avhandlingen om dennas upplåtande

synes ett visst avgörande i högsta domstolen, avseende ett fall där avtal

om servituts hävande träffats efter jorddelningslagens ikraftträdande, giva

vid handen att sådant avtal saknar laga verkan. I andra rättsfall ha emellertid

avtal örn hävande ansetts giltiga. Av den undersökning som sociala

jordutredningen verkställt har ock framgått, att skogsfångs- och mulbetesservitut

av nu ifrågavarande slag i avsevärd omfattning varit föremål för

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

47

återköp. I den mån de sålunda upphävda servituten ej till följd av ändrade

förhållanden väsentligen förlorat sin betydelse, lia tydligen därmed

i flertalet fall ofullständiga fastigheter uppkommit. Till förebyggande av

att denna ur fastighetsbildningssynpunkt otillfredsställande utveckling fortfar

synes det vara av behovet påkallat att genom uttryckliga bestämmelser i lag

reglera avtalsfriheten på området.

Tillämpningsområdet för en lagstiftning i nu nämnt syfte lärer framgå redan

av det sagda. Sålunda torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad

sociala jordutredningen föreslagit, därav böra omfattas sådana till tiden icke

begränsade servitut, innefattande rättighet till skogsfång och mulbete eller

endera av dessa rättigheter, som varit av ålder gällande eller som tillkommit

före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 genom avtal i

samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån de gälla. Utmärkande

för sålunda uppkomna servitut, jämte de i sammanhang med laga delning

tillkomna, är att vid utbrytning vederlaget skall tilläggas den härskande

fastigheten såsom integrerande del. Att de ifrågasatta bestämmelserna ej

äga tillämpning å servitut, vilkas fortvaro är begränsad till viss tid eller beroende

av visst villkor, torde böra uttryckligen framgå av ordalagen. — Ett

utsträckande av den nya lagstiftningen till servitut, uppkomna efter jorddelningslagens

ikraftträdande, synes ej erforderligt eller ens lämpligt.

Beträffande den närmare utformningen av de ifrågasatta bestämmelserna

tala vissa skäl för att något skarpare än enligt förslaget skett i lagtexten utmärka

deras karaktär av inskränkningar i avtalsfriheten. Lämpligen torde

åt huvudregeln kunna givas den formen att medgivande av den härskande

fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, skall vara utan

verkan. Med ett sådant stadgande åsyftas naturligen ej fall, då ett medgivande

från fastighetsägaren åberopas till stöd för yrkande om någon eljest

i lagen reglerad form av upphävande eller inskränkning av servitut; på frågan,

vilken betydelse man bör tillmäta exempelvis ett medgivande till servitutets

avlösning, inverkar denna bestämmelse ej.

Från den nämnda huvudregeln torde, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad sociala jordutredningen föreslagit, domstol böra äga att medgiva undantag

under vissa förutsättningar. Servitut bör sålunda först och främst kunna

ersättas med annat servitut, såframt detta prövas medföra lika fördel för

den härskande fastigheten. Det synes ej därvid — liksom ej heller i de övriga

undantagsfallen — nödvändigtvis behöva förutsättas ett avtal mellan

den härskande och den tjänande fastighetens ägare, utan det bör exempelvis

vara möjligt för ett bolag som äger en av servitut besvärad fastighet att få

denna befriad från servitutet genom att ett annat, samarbetande bolag träffar

överenskommelse med den härskande fastighetens ägare, att servitutet

skall ersättas med ett likvärdigt servitut på en fastighet, tillhörig sistnämnda

bolag. På domstolen ankommer naturligen att, innan fastighetsägarens medgivande

godkännes, pröva att upplåtelsen av det nya servitutet skett på betryggande

sätt. Då det kräves att det nya servitutet skall medföra lika fördel

för den härskande fastigheten som det gamla, innebär detta, såsom sociala

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordutredningen uttalat, att gagnet av de nya servitutsförmånerna ej få vara

mindre än de förmåner som tillkommit fastigheten på grund av det gamla

servitutet, däremot icke att det nya servitutet behöver till sitt innehåll fullt

överensstämma med det gamla. Så t. ex. bör ett obegränsat skogsservitut

kunna ersättas med ett servitut som bättre motsvarar nutida krav på en

god skogsskötsel, och hinder bör ej heller föreligga att utbyta ett servitut,

innefattande betesrätt på ett större skogsområde, mot ett som avser betesrätt

på kultiverad mark. Huruvida även kontantersättning ingår i bytet lärer

i och för sig få anses sakna betydelse. — Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar

i olika avseenden, som knutits vid tidpunkten och sättet för servituts

tillkomst, synes det nya servitutet böra härutinnan likställas med det

gamla. Uppenbarligen skulle den ifrågasatta lagstiftningens syfte äventyras,

om — sedan exempelvis ett servitut, som före år 1876 uppkommit genom avtal

i samband med den härskande fastighetens tillkomst, ersatts med ett nytt

servitut — detta senare, såsom ej tillkommet på sådan tid och sådant sätt

att det vore på motsvarande sätt skyddat, kunde gå förlorat till följd av den

tjänande fastighetens exekutiva försäljning eller genom utbrytning ersättas

med en fristående fastighet.

Vid sidan av utbrytning enligt jorddelningslagen torde vidare böra bibehållas

viss möjlighet att, oberoende av de förutsättningar som finnas stadgade

för detta förfarandes tillämpning och de regler som eljest gälla därom,

låta ett servitut ersättas med äganderätt till område. Framhållas må särskilt,

att fall kunna tänkas ej sällan förekomma, då det vore fördelaktigt att uttaga

vederlagsjorden från annan fastighet än den tjänande, något som emellertid

ej går för sig vid utbrytning enligt jorddelningslagen. — För servituts

ersättande med område genom det nu ifrågasatta förfarandet lärer böra

krävas, att vederlaget i övrigt fyller samma anspråk som enligt 9 kap. 7 §

första stycket nämnda lag stadgats i fråga om utbrytning, eller att området

skall svara mot den förmån servitutet innebär. Vidare bör, såsom motsvarighet

till bestämmelsen att vederlaget vid utbrytning skall tilläggas den härskande

fastigheten som del av denna, för åtgärdens godkännande i nu förevarande

fall förutsättas att vederlagsjorden skall kunna sammanläggas med

den härskande fastigheten, och servitutet får icke anses ha upphört förrän

sammanläggningen genomförts.

Hänsyn till allmännyttan har slutligen föranlett upptagande i förslaget

av ett stadgande, enligt vilket domstol skall kunna medgiva att servitut av

nu ifrågavarande slag avtalsvis häves utan att ersättas med vare sig annai

servitut eller äganderätt till område. Härför kräves enligt förslaget, att domstolen

finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten

och till gagn för ortens näringsförhållanden. Såsom exempel på fall

då en sådan bestämmelse skulle tänkas få tillämpning har sociala jordutredningen

anfört, att ett industriföretag önskar använda skogsmark till anläggningar,

som äro till gagn för näringsförhållandena i orten, och det för dessa

anläggningars utförande och rationella användning är av väsentlig betydelse

att förefintligt servitut upphör. Till skydd för tredje man har ytterligare så
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 232.

49

som förutsättning för domstolens samtycke i föreliggande fall angivits, att det

skall vara uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför

säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,

icke äventyras genom åtgärden. Mot en så restriktivt avfattad bestämmelse

synas några betänkligheter knappast kunna resas. Att på sätt i ett par

yttranden förordats giva efter på de uppställda villkoren torde å andra sidan

ej få anses tillrådligt.

Sveriges skogsägareförbund har funnit förslaget ej innefatta tillräckliga

möjligheter att reglera servitut som utövas på ett ur skogsvårdssynpunkt

skadligt sätt samt för sin del förordat ett särskilt domstolsförfarande i sådan

syfte. I detta hänseende må framhållas att berörda önskemål måste anses

åtminstone i viss män tillgodosett genom bestämmelserna i 4 § servitutslagen.

Till sistnämnda lagrum gjordes i fjol ett förtydligande tillägg, avsett

att klarlägga fastighetsägarnas ömsesidiga rättsställning med avseende å sättet

för skogsfångs- och mulbetesservituts begagnande. Tillräcklig anledning

synes ej föreligga att redan nu överväga en förnyad revision av dessa bestämmelser.

— En överlantmätare har anmärkt, att frågor om servituts upphörande

m. m. ej borde handläggas av allmän domstol utan av ägodelningsrätt,

samt att under alla förhållanden reglerna för sådana fall då servitut

skall ersättas med äganderätt till område borde från början inarbetas i jorddelningslagen.

Emellertid torde, vad sistnämnda fall beträffar, den omständigheten

att annan myndighet än domstolen har att avgöra, huruvida avstyckning

och sammanläggning må ske, icke i och för sig vara ägnad att föranleda

svårigheter, detta med hänsyn till att servitutets upphörande skall

vara beroende av att sammanläggningen genomföres. Såsom sociala jordutredningen

uttalat synas ifrågavarande spörsmål böra komma under omprövning

i ett sammanhang vid en allmän revision av nämnda lag. Därvid kan

ock till övervägande upptagas ett från skogsägarhåll väckt förslag att, i fall

då flera skogsfångsservitut på samma fastighet samtidigt skola utbrytas, vederlagsjorden

skall kunna utläggas som samfällighet för de härskande fastigheterna.

De föreslagna bestämmelserna upptagas lämpligen i servitutslagen under

en ny paragraf, betecknad 7 a §. Där torde ock böra stadgas att, såvitt fråga

är om servituts ersättande med annat servitut eller med äganderätt till område,

anteckning om domstolens beslut skall genom dess föranstaltande så

snart ske kan göras i fastighets- eller inteckningsboken. Erforderliga tilllämpningsföreskrifter,

liksom även de bestämmelser som må föranledas av

vissa från lantmätarliåll framställda önskemål örn lantmäterikontorens underrättande,

torde kunna meddelas i administrativ ordning. — I syfte att förläna

de nya bestämmelserna tvingande natur bör erforderligt tillägg göras till

8 § samma lag. Beträffande domstolsförfarandet synas inga särskilda föreskrifter

av nöden; prövning av medgivande varom här är fråga bör kunna

vinnas efter ansökan.

Genom den tidigare omnämnda föreskriften i jorddelningslagen, att vid

utbrytning av servitut varom nu är fråga vederlagsjorden skall ingå i den

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 232. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

härskande fastigheten, har sörjts för att den fördel det innebär icke kan på

denna väg frånhändas fastigheten. Har servitutet tillkommit genom avtal

efter 1875 års utgång, kan det emellertid, om det ej är intecknat, gå förlorat

till följd av att den härskande fastigheten överlåtes till ny ägare eller återköpes

enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, utan att förbehåll örn

servitutets bestånd gjorts eller skall anses föreligga. Även om servitutet är

intecknat, förlorar det sin giltighet, därest fastigheten försäljes exekutivt

utan förbehåll örn dess bestånd. För att syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen

skall vinnas synes det erforderligt att giva även dessa servitut

samma skydd i nu omnämnda hänseenden, som tillkommer dem

som uppkommit före den 1 januari 1876 eller vid lantmäteriförrättning.

Några betänkligheter mot en sådan åtgärd ur den nye fastighetsägarens synpunkt

synas knappast kunna göras gällande, då de ifrågavarande servituten

så gott som alltid torde vara intecknade och således skola upptagas i

gravationsbevis rörande den tjänande fastigheten. Där undantagsvis så icke

är fallet, lära önskade upplysningar angående servituten kunna inhämtas av

de i lagfartsprotokollen intagna köpehandlingarna rörande från fastigheten

avsöndrade lägenheter. — För tillgodoseende av det nu angivna önskemålet

erfordras ett tillägg till 3 § lagen örn servitut.

Därest sistnämnda lagändring genomföres, torde det av sociala jordutredningen

föreslagna förbudet mot att döda vissa servitutsinteckningar, utan att

lagligt beslut örn servitutets upphörande föreligger, i och för sig icke vara

erforderligt. Såsom nyss antytts innefattar emellertid inteckningen den viktigaste

källan till upplysningar rörande en del av de nu ifrågavarande servitutens

existens. I rättssäkerhetens intresse synes därför böra stadgas att

inteckning för sådant till tiden obegränsat skogsfångs- eller mulbetesservitut,

som tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten

av den fastighet till vars förmån det gäller, icke må dödas med

mindre det visas att servitutet upphört. Denna föreskrift kan lämpligen

givas formen av ett tillägg till 55 § andra stycket inteckningsförordningen.

C. Ändrade bestämmelser örn sammanläggning av

fastigheter.

o Til1 behandling återstår härefter den inledningsvis omnämnda frågan angående

ändringar i bestämmelserna örn sammanläggning av fastigheter.

Enligt 1 § lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet må med varandra

sammanläggas dels olika primära skifteslag — byar, enstaka hemman

och lägenheter, vilka ha sina områden genom rågång skilda från andra

ägor — i sin helhet, dels ock i närmare angiven omfattning fastigheter och

delar av fastigheter, tillhörande ett och samma primära skifteslag. Den omständigheten

att från någon eller några av de fastigheter som skola sammanläggas

skett avsöndring för alltid eller avstyckning utgör ej hinder mot åtgärden.

i vidare man än som följer av sistnämnda förhållande bereda gällan
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

de bestämmelser ej möjlighet att — utan sammanhang med laga skifte —

sammanlägga delar av olika primära skifteslag.

Under förarbetena till jorddelnings- och sammanläggningslagarna blev den

nämnda begränsningen av rätten till sammanläggning ej mera ingående dryftad.

Redan skiftesstadgekommittén fastslog i sitt år 1911 avgivna betänkande,

att de genom laga delning uppkomna fastigheter som borde kunna bliva föremål

för sammanslagning måste ha utbrutits ur ett och samma skifteslag, att

medgiva sammanläggning av fastigheter, utbrutna ur skilda skifteslag, hade

nämligen ansetts kunna medföra oreda, särskilt med avseende å det samband

som jämväl efter skifte vore i viss mån rådande mellan lotterna inom skifteslaget

och som bland annat visade sig i möjlighet till gemensamt nytt skifte.

Vid remiss till lagrådet av ett förslag till sammanläggningslag, vilket sedermera

lades till grund för proposition till 1916 års riksdag, anförde föredragande

departementschefen, att det funnits angeläget tillse att sammanläggning

ej komme till stånd på sådant sätt att den medförde rubbning i skifteslagsindelningen,

samt att man genom uppställande av villkoret, att de fastigheter

som finge sammanläggas skulle utgöra antingen hela skifteslag eller

ock delar av samma skifteslag, ville förhindra att sammanläggning skedde så,

att vid blivande delningsförrättning svårigheter uppstode för bestämmande

av skifteslagets omfång. — I fråga örn sammanläggning av fastigheter, tillhörande

olika primära skifteslag, intogo samtliga senare framlagda förslag

utan särskild motivering enahanda ståndpunkt som de nu nämnda.

Vad åter beträffar spörsmålet, huru långt rätten till sammanläggning av

ägolotter inom de primära skifteslagen borde sträcka sig, ha meningsskiljaktigheter

yppats, vilka äro av visst intresse i detta sammanhang. Medan de

äldre lagförslagen intogo en mycket restriktiv ståndpunkt och såsom villkor

stadgade att de för sammanläggning avsedda ägolotterna skulle ha utbrutits

ej blott ur samma skifteslag utan även vid samma förrättning, förordade

jordstyckningskommissionen i sitt betänkande av år 1920 större frihet härutinnan.

Väl skulle, enligt vad kommissionen uttalade, en viss garanti för en

lämplig fastighetsbildning ligga däri att — såsom förhållandet kännetecknats

— gången av sammanläggningen vöre motsatt gången av uppdelningen, men

kommissionen fann det å andra sidan kunna ifragasättas, örn den tidigare föreslagna

begränsningen fullt överensstämde med den vidsträckta rätten till

sammanläggning av fastigheter, vilka bildade primära skifteslag eller utgjorde

delar av ett oskiftat skifteslag eller ock områden, avsöndrade eller avstyckade

från samma stamfastighet. Då en bestämmelse, som gjorde rätten till

sammanläggning av ur samma skifteslag utbrutna ägolotter beroende av att

utbrytningen skett genom samma förrättning, syntes kunna hindra sammanläggning

i många fall då sådan lämpligen borde komma till stand, ansåg

kommissionen för sin del alt denna inskränkning borde bortfalla. Kommissionens

mening delades ej av lagrådet, som i utlåtande den 4 oktober 1922

(iver kommissionens förslag — under papekande bl. a. att ägaren av ifrågavarande

ägolotter genom sammanläggningsreglerna skulle få möjlighet att

ensidigt rubba på skifteslagsförhållandena och att förslagets bestämmelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 i12.

sålunda kunde föranleda en viss oreda i fastighetsväsendet — förklarade sig

anse det riktigaste vara att återgå till den ståndpunkt som de tidigare förslagen

intagit. I det överarbetade förslag till sammanläggningslag, som år 1924

remitterades till lagrådet och sedermera kom att ligga till grund för lagstiftningen

i ämnet, bibehölls emellertid jordstyckningskomissionens förslag på

denna punkt i sakligt hänseende oförändrat. Vid remissen till lagrådet underströk

föredragande departementschefen önskvärdheten av att rätten till

sammanläggning gjordes i möjligaste mån fri och framhöll han tillika det

mindre sannolika i att de omdelningar med avseende å sekundära skifteslag,

vid vilka olägenheterna i skifteslagshänseende huvudsakligen befarades skola

göra sig gällande, komme att äga rum i större utsträckning. Vid frågans behandling

i lagrådet uppnåddes ej enighet. Två ledamöter lämnade förslaget

i förevarande del utan anmärkning, medan de övriga två, under erinran örn

de betänkligheter lagrådet år 1922 uttalat, framhöllo hurusom någon anvisning

till övervinnande av de svårigheter som i följd av en sammanläggning

enligt förslagets regler kunde yppas vid senare delningsförrättningar icke

givits och svårligen syntes kunna givas; med hänsyn härtill hemställde dessa

ledamöter örn ändring av förslaget till överensstämmelse med de äldre förslagen.

Anmärkningen föranledde emellertid ej någon åtgärd från Kungl.

Majrts eller riksdagens sida.

I skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1936 har lant mäle rist grelsen hemställt

om den enligt styrelsens mening i hög grad önskvärda ändringen i 1 §

sammanläggningslagen, att det skulle bliva tillåtet att med varandra sammanlägga

fastigheter eller för ändamålet avstyckade fastighetsdelar, tillhörande

olika primära skifteslag. Under erinran om det i 19 kap. 3 § jorddelningslagen

uppställda kravet på att ägovidd, som avstyckas utan att sammanläggas

med annan fastighet, till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt

skall vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande

förhållanden lämpligen kan för sig på varaktigt sätt användas för det med

styckningen avsedda ändamålet, har styrelsen förklarat att den ifrågavarande

inskränkningen i rätten till sammanläggning synnerligen ofta visat sig utgöra

hinder för genomförande av lämpliga fastighetsbildningar. Till exemplifiering

härav har styrelsen anfört:

En fastighetsägare, som har ett hus stående endast några meter från

fastighetens gräns, behöver för tillbyggnad av huset förvärva ett mindre

område av grannfastigheten, vars ägare också är villig att upplåta härför

erforderlig mark. Tillhöra de båda fastigheterna samma primära skifteslag,

kan, där laga hinder i övrigt icke möter, det behövliga området avstyckas

för sammanläggning med den förstnämnda fastigheten, men utgöra

fastigheterna delar av olika primära skifteslag, går detta icke för sig. Den

enda framkomliga utvägen är då, att området från grannfastigheten tilltages

så stort, att det lämpligen kan brukas såsom fastighet för sig, men vanligen

är ingen av parterna villig att medverka till en sådan i och för sig

fullkomligt ändamålslös fastighetsbildning. Slutet blir i stället oftast, att

avtal träffas örn arrende av den för tillbyggnaden erforderliga marken, vilket

emellertid för byggnadens ägare medför vissa olägenheter och risker.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl Maj:ts proposition nr 232.

Såsom exempel på andia omständigheter, varunder en fastighet kan vara

i behov av tillökning av mark från en grannfastighet, må nämnas, att en

jordbruksfastighet är i saknad av odlingsmark eller för fastighetens brukande

erforderlig skogsmark. Särskilt vid styckning av större egendomskomplex

till smärre jordbruksfastigheter har förbudet mot sammanläggning

av områden från i egendomen ingående delar av olika primära skifteslag

visat sig vara ett svårt hinder tor bildande av lämpliga fastigheter. Ett

ganska typiskt sådant fall är då inägorna till ett primärt skifteslag äro belägna

å skogsmark, hörande till annat primärt skifteslag.

I särskilt hög grad framträda de här berörda olägenheterna inom områden,

där större byggnadsverksamhet råder eller är att lörvänta. En person,

som äger två intill varandra belägna fastigheter, tillhörande olika primära

skifteslag, har före jorddelningslagens och sammanläggningslagens

ikraftträdande därifrån upplåtit och genom avsöndring avskilt ett flertal

bostadslägenheter i enlighet med en på förhand uppgjord plan. Da rågängen

mellan fastigheterna har sådan sträckning, att utformningen av kvarteren

på grund av terrängförhållandena icke lämpligen kunnat anslutas till

densamma, har planen uppgjorts så, att rågången snett genomskär vissa

kvarter liksom åtskilliga av de därinom planerade bostadslägenheterna, sa

länge avsöndring kunde verkställas, medförde detta ingen annan olägenhet

än att envar av de sistnämnda bostadslägenheterna kommit att bestå av tva

avsöndrade lägenheter. Men i och med jorddelningslagens och sammanläggningslagens

ikraftträdande förändras situationen, emedan av skal, som

förut anförts, avstyckning av de i en planerad bostadslägenhet ingående delar

av de olika primära skifteslagen ej kan verkställas. Vid uppgörande

av sådan plan för områdets ordnande, varom förmärs i 19 kap. 1 § andia

stycket jorddelningslagen, ställes därför planförfattaren inför tva toga lockande

alternativ. Antingen skall han i görligaste man lagga om den tomt

planerade kvartersindelningen så, att utan alltför stora olägenheter ingången

kan följas vid lägenhetsindelningen inom kvarteren, och följden blix- da

den att de planerade vägarna få en mindre lämplig sträckning, varjamte

olägenheter uppstå med hänsyn till att här och var enstaka upplåtelser

skett i enlighet med den äldre planen. Eller också skall han "PP8°™ gj''

styckningsplanen i anslutning till den äldre planen med påföljd att fastighetsbildningen

inom de kvarter, sorn genomskaras av raganBen, mäste

°lSjälvfallet är att även vid exploatering av nya områden tor tatare bebyggande

i huvudsak samma olägenheter göra sig kännbara.

Med beklagande att de konsekvenser med avseende å möjligheten att verkställa

avstyckning, som stadgandena i 1 § sammanläggningslagen sålunda

medförde, icke tillräckligt beaktats under förarbetena till gällande lagstiftning

har styrelsen vidare framhållit, att de argument som anförts mot en

så vittgående sammanläggningsrätt som lagen medgåve i viss mån ägde tilllämpning

även beträffande den nu ifrågasatta utvidgningen. I iil närmare

utveckling av sin syn på denna truga har styrelsen ani ört.

örn exempelvis laga skifteslotten A genom hemmansklyvning delats i Aa,

Ab och Ac, laga skifteslotten 11 först kluvits i Ba och Bb samt den sistnämnda

lotten genom ägostyckning ytterligare uppdelats i Bba och Bbb samt slutligen

de intill varandra gränsande lotterna Aa oell Bbb sammanlagts till en

fastighet X, så innehåller 1 kap. 2 § jordddelningslagen ej någon anvisning

örn hur skall förfaras med denna fastighet, i fall att nytt skifte skall verkställas

å något av berörda tre sekundära skifteslag av högre ordning, det vill

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

säga laga skifteslotterna A eller B eller klyvningslotten Bb. Frånvaron av

särskilda bestämmelser skulle möjligen kunna anses tyda på att meningen

varit, att sammanläggningen icke skall öva något inflytande på skifteslagens

omfattning. Man skulle sålunda vid omskifte av skifteslaget A medtaga endast

de ägor av X, som motsvara klyvningslotten Aa, och vid omskifte av

B eller Bb endast de ägor av X, som motsvara ägostyckningslotten Bbb. En

sadan tolkning leder emellertid till vissa mindre önskvärda konsekvenser.

Sålunda skulle genom förhandenvaron av den utanför skifteslaget befintliga

delen av fastigheten X skiftesläggningen måhända bliva så bunden, att eljest

föreliggande möjligheter till en förbättrad skiftesläggning icke skulle

kunna utnyttjas. Såsom förut anförts ansåg 1922 års lagråd det tydligt, att

i dylikt fall sambandet i skifteslagshänseende mellan de sammanlagda delarna

av de olika sekundärskifteslagen och återstående delar av samma skifteslag

måste upplösas, men kunde icke uttala sig örn vilken följden av sammanläggningen

i övrigt skulle anses hliva.

Under uppgift att, såvitt för styrelsen vore känt, ännu icke vid någon

skiftesförrättning ståndpunkt behövt tagas till ifrågavarande spörsmål har

styrelsen uttalat, att detta förhållande — vilket berodde därpå att omskiften

enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen vore mycket sällsynta — bäst visade

huru klokt det varit att icke av fruktan för eventuella svårigheter vid blivande

omskiften avstå från de stora fördelar, som möjligheten ati med varandra

sammanlägga fastigheter från olika sekundära skifteslag innebure.

I skrivelsen har slutligen anförts, att den ifrågasatta ändringen i 1 § sammanläggningslagen

syntes föranleda jämväl vissa ändringar i jorddelningslagen.

Anmärkas må, att den i lantmäteristyrelsens skrivelse behandlade frågan

också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I anledning av en

motion till 1936 års riksdag (I: 72) med yrkande örn vissa lagändringar i

syfte att underlätta sammanläggning av fastigheter m. m. uttalade andra

lagutskottet (utlåt, nr 27) att de i motionen väckta spörsmålen -— vilka enligt

utskottets mening vore värda beaktande — till huvudsakliga delar syntes

komma att prövas av lantmäteristyrelsen vid förarbetena till vissa tillämnade

framställningar till Kungl. Maj :t, bland dem en angående upphävande

av förbudet mot sammanläggning av områden tillhörande olika primära skifteslag.

Med hänsyn därtill fann utskottet ej skäl föreligga att göra någon

framställning hos Kungl. Maj :t i anledning av motionen, vilken också avslogs

av kamrarna.

Att nämna är vidare, att överlantmätaren i Örebro län i sitt yttrande över

sociala jordutredningens omförmälda betänkande understrukit fördelen av

att vid lägligt tillfälle kunna sammanlägga fastigheter. Överlantmätaren har

i detta sammanhang förklarat det vara att beklaga, att jorddelningslagens syftemål

att sammanföra de i en brukningsenhet ingående fastigheterna till en

ofta motverkades av sammanläggningslagens fordringar på de ifrågavarande

fastigheternas ställning till varandra i skifteslagshänseende, samt framhållit

hurusom i alla andra avseenden lämpliga och önskvärda fastighetsbildningar

sålunda kunde förhindras av förhållanden, som praktiskt taget vore

den ekonomiska utvecklingen ovidkommande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 00

Sedan lantmäteristyrelsens framställning härefter upptagits till behandling

inom justitiedepartementet, ha därstädes upprättats utkast till nya bestämmelser,

innefattande ändringar i 1, 3, 6 och 15 §§ sammanläggningslagen

samt 1 kap. 2 § jorddelningslagen, jämte en promemoria i ämnet.

Över promemorian och lagutkasten har utlåtande inhämtats av lantmäteristyrelsen,

som förklarat sig icke lia funnit något att erinra mot dem.

Att det hinder gällande lag uppställer mot sammanläggning av ägor, vilka

utgöra delar av olika primära skifteslag, i åtskilliga fall medför ogynnsamma

verkningar synes ådagalagt genom vad lantmäteristyrelsen i sin skrivelse

anfört. Särskilt med hänsyn till de i jorddelningslagen uppställda kraven

på beskaffenheten av ägovidd, som skall avstyckas för att bestå såsom särskild

fastighet, lärer genom den ifrågavarande inskränkningen i ratten till

sammanläggning en önskvärd fastighetsbildning mången gång omöjliggöras.

Ur social synpunkt betydelsefulla torde särskilt de fall vara, då lagens bestämmelser

förhindra att till en jordbruksfastighet, som saknar odlingsmark

eller för brukandet erforderlig skogsmark, lägges sådan mark från en grannfastighet,

tillhörande annat primärt skifteslag. Sammanläggnmgsförbudet

är tydligen i sådana fall ägnat att direkt motverka strävandena att åvägabringa

komplettering av ofullständiga jordbruk. Avsevärd olägenhet kan,

såsom lantmäteristyrelsen framhållit, denna lagstiftningens ståndpunkt ävenledes

förorsaka, då vid styckning för byggnadsändamål av ett större område

som innefattar delar av olika primära skifteslag gränserna mellan de tillamnade

byggnadstomterna ej sammanfalla med rågången, liksom då behov föreligger

att utvidga en redan bestående fastighet med ett angränsande mindre

område, beläget på andra sidan om en rågång. Erinras må ock örn de säkerligen

ej sällan förekommande fall då, till följd av rötning eller annan

flyttning av en väg som tidigare följt rågångens sträckning, till det ena skifteslaget

hörande mark avskäres av den nya vägbanan från skifteslagets övriga

ägor för att i stället komma att direkt sammanhänga med ägorna till

det andra skifteslaget utan att dock kunna i rättsligt avseende förenas med

(10SSä

Såsom skäl mot en utsträckning av rätten till sammanläggning, oberoende

av skifteslagsindelningen, har åberopats att detta vore ägnat medföra oreda

i fastighetsväsendet och vålla svårigheter särskilt vid omdelningar å de skifteslag,

till vilka i sammanläggningen ingående områden höra. Emellertid ha de

anförda betänkligheterna — vilka måste äga samma giltighet vare sig fråga

är örn delar av olika primära eller av olika sekundära skifteslag icke

hindrat att rätten till sammanläggning inom de primära skifteslagen gjorts

i princip oinskränkt, en ordning som veterligen icke i praktiken förorsakat

några olägenheter. Erinras må ock, att sista stycket av 1 § sammanläggningslagen

medgiver full frihet i skifteslagshänseende att sammanlägga fastigheter,

vilka ingå i ett oell samma under skifte varande skifteslag. Delta

stadgande, jämfört med bestämmelserna i 1 kap. 4 § jorddelningslagen darum

att flera — primära eller sekundära — skifteslag, vilka skola undergå

Departe
ments
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

laga skifte, eller delar av olika sådana skifteslag under vissa förutsättningar

må sammanföras till ett skifteslag, gör det i själva verket redan nu i vissa

fall möjligt att på en omväg få till stånd sammanläggning av den art varom

nu är fråga.1 Vid dessa förhållanden synes tillräcklig anledning knappast

föreligga att strängt fasthålla vid den åtskillnad som gällande rätt i sammanlaggnmgshänseende

gör mellan primära och sekundära skifteslag. Goda skäl

torde fastmera tala för att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en jämkning

av stadgandena härutinnan. Frågan härom synes lämpligen böra upptagas

i samband med det förut anmälda förslaget till ändring av bestämmelserna

om avstyckning, utan avbidan å en allmän revision av jorddelningslagstiftningen.

Olagenheterna av det nuvarande systemet lära, såsom av det förut sagda

framgår, med särskild skärpa framträda då något av de ifrågavarande områdena

är av beskaffenhet att ej kunna bestå såsom särskild fastighet och

följaktligen ej får avstyckas annat än under villkor av sammanläggning. I

den män en sammanläggning i dylikt fall finnes befordra en lämplig fastighetsindelning

synes möjlighet därtill böra beredas. Sammanläggning bör alitsa

fa ske av fastighet eller för ändamålet avstyckad fastighetsdel, å ena sidan,

samt å andra sidan fastighetsdel, som för ändamålet avstyckas och ej

kan bestå såsom särskild fastighet. Med fastighetsdel bör tydligen i sistnämnda

hänseende, i anslutning till de föreslagna bestämmelserna om avstyckning,

hkstallas stamfastighet, från vilken avstyckning sker under villkor att återstoden

skall ingå i den sammanläggning varom fråga är. Då det med hänsyn

till de förut återgivna betänkligheterna mot sammanblandning av de primära

skifteslagen dock synes önskvärt att, åtminstone tills vidare i avbidan på ytterligare

praktiska erfarenheter, ej utsträcka reformen längre än som erfordras

tor att tillgodose ett mera trängande behov, torde man för närvarande böra

stanna vid en lagändring av nu angiven omfattning. Sammanläggning av

områden av olika primära skifteslag — utan sammanhang med laga skifte

— skall alltså få äga rum endast under förutsättning att högst ett av områdena

utgör eller kan utgöra fastighet för sig. Utgöra de ifrågavarande delarna

av olika primära skifteslag särskilda bestående fastigheter, eller äro de

av sådan beskaffenhet att de kunna avstyckas för att bilda särskilda

fastigheter, skola de ej få ingå i sammanläggning med varandra. I dessa

fall föreligger tydligen ej samma behov av möjlighet till sammanläggning

som i de först nämnda. Mot en sålunda begränsad lagstiftning kan måhända

anmärkas, att den i viss mån eftersätter önskemålet att åstadkomma

överensstämmelse mellan fastighetsindelning och brukningsenheter. Härtill

må framhållas, att gällande rätt ej föreskriver någon skyldighet att sammanlägga

fastigheter och att alltså en tillämpning av sammanläggningsinstitutet

i åsyftade fall under alla förhållanden blir beroende av fastighetsägarens

gottfinnande. I den mån emellertid längre gående avvikelser från de

nuvarande bestämmelserna finnas önskvärda och genomförbara, lärer detta

1 Jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1932 s. 677, 1935 s. 318.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

57

böra beaktas i samband med en mera genomgripande revision av jorddelnings-

och sammanläggningslagarna.

Vidkommande den förutsatta prövningen av sammanläggningens ändamålsenlighet

ur synpunkten av en lämplig fastighetsindelning torde böra understrykas.

att vid denna prövning såväl samhälleliga som enskilda intressen

böra vinna tillbörligt beaktande samt att man — i överensstämmelse med den

uppfattning som kommit till uttryck vid avfattningen av jorddelningslagens

avstyckningsbestämmelser — i det särskilda fallet har att taga hänsyn såväl

till den genom avstyckningen uppkomna fastighetsbildningen som till den

sammanlagda fastigheten.

De nya stadgandena böra upptagas i 1 och 6 §§ sammanläggningslagen.

I samband därmed torde ett par andra, huvudsakligen redaktionella ändringar

i lagen böra vidtagas. Enligt fjärde stycket av 1 § må fastighet, som kan

sammanläggas med annan fastighet, ock sammanläggas med del därav, som

för ändamålet avstyckas. I praktiken lärer denna bestämmelse städse ha

ansetts medgiva sammanläggning av två eller flera för ändamålet avstyckade

fastighetsdelar inbördes. Utformningen av den ifrågasatta regeln beträffande

de fall, då sammanläggning av delar av olika primära skifteslag skall få

äga rum, synes emellertid göra en omredigering av fjärde stycket behövlig

i syfte att vinna en formell överensstämmelse mellan stadgandena. Även

15 § tredje stycket är i behov av ändring för att täcka olika förekommande

fall; i detta sammanhang torde en där förekommande hänvisning till vissa

bestämmelser i jorddelningslagen lämpligen böra förtydligas. Att vidtaga

redaktionella jämkningar på de övriga ställen i sammanläggningslagen eller

andra författningar, där det talas om områdes sammanläggning med annan

''fastighet’, synes däremot ej påkallat.

En fastighet, som uppkommit genom sammanläggning av delar av olika

primära skifteslag i enlighet med de nu ifrågasatta bestämmelserna, lärer

böra bilda ett skifteslag. Med jorddelningslagens grundsatser i fråga om särskilt

bildade skifteslags klassificering synes bäst överensstämma, att denna

nya kategori av skifteslag hänföres till ursprungliga skifteslag varom förmäles

under 1 i 1 kap. 2 § nämnda lag. — Att i detta sammanhang ingå på

en lösning av det redan enligt gällande rätt föreliggande spörsmålet örn skyldigheten

för en fastighet som är bildad av delar av olika skifteslag att ingå

i sökt omskifte å skifteslag, vartill i fastigheten ingående mark hört, synes

i betraktande av den ifrågasatta lagändringens starkt begränsade räckvidd

knappast erforderligt.

De ändringar i sammanläggnings- och jorddelningslagarna, som sålunda

ifrågasatts, överensstämma med motsvarande delar av de till lantmäteristyrelsen

remitterade lagutkasten. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1026 (nr 326)

om delning av jord å landet;

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 25) örn servitut; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders. 1

1 Denna bilaga, som, frånsett vissa å sid. 65 anmärkta redaktionella jämkningar i 19 kap. 3,

12 och 26 §§ av förslaget till lag ang. ändring i vissa delar av lagen om delning av jord å

landet, är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

59

Bilaga A.

SOCIALA JORDUTREDNINGENS LAGFÖRSLAG.

i) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet skola, 1 och 11 §§ i nedan angivna delar, erhålla

följande ändrade lydelse:

1 §•

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas

viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning

för att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet

eller del därav som för ändamålet avstyckas, dock att, där ägovidd, som nu

sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel,

för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom

är särskilt stadgat må äga rum.

Avstyckning---- området.

Vid uppgörande---för avlopp.

Finner---tillstånd.

3 §.

1 mom. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt

beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest

föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för °sig

på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet

eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet eller del därav,

bilda en fastighet gemensamt med denna. Härvid skall följande iakttagas.

1. Fastighet avsedd till jordbruk skall innehålla odlad jord eller odlingsmark

samt för dess nyttjande för jordbruksändamål erforderlig lämpligt belägen

skog, i den mån tillgång till sådan finnes; och skall tillses att å fastighetens

mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete. Där så är

erforderligt och lämpligen kan ske, bör tillses att möjlighet finnes till jordbrukets

förstärkning genom nyodling.

2. Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan

fastighet eller del därav, må vid uppskattningen av behovet av olika

ägoslag medräknas tillgång av motsvarande ägoslag å den fastighet eller

fastighetsdel, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.

3. Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan

bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall sammanläggas med annan

fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet gemensamt med denna.

4. Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det

kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller,

där avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och

sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den

jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i

orten.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

.2 morn. Vid avstyckning från jordbruksfastighet skall i fråga om tilldelning

av skogsmark särskilt iakttagas,

. 1- ,^tl l ort med rikli§ skogsdräng, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,

för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig

natur, för drivande av självständigt jordbruk är erforderligt att inom

fastighetens gränser finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra

varaktigt stöd för jordbruket (stödskog), avstyckning må ske endast på sådant

sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas;

2. att i ort med ringa skogsdräng avstyckning må så verkställas, att

skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,

där det för skogens bestånd prövas angeläget;

3. att i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt

dessa äro grundade pa förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart, att

för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark, ägolott må avskiljas utan eljest erforderlig tilldelning

härav.

3 mom. Bestämmelserna i första momentet första och fjärde punkterna

samt andra momentet skola ej utgöra hinder för avstyckning av mark för

tillgodoseende av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare,

som beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning av annan näring än

jordbruksverksamhet, eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats

for industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed^

jämförligt ändamål; dock skall i fråga örn småbrukslägenheter tillses,

att a sadan lägenhets mark, där så lämpligen ske kan, i mån av behov kan

erhållas tillgång till bete.

11 §•

Till fastighet---— lämplig form.

Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet

eller del därav, skall tillses, att antalet skiften, vari den mark utlägges,

och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom

är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den

2) L a g

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angivet innehåll, dels ock

att 8 § nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande

framgar: 7

7 a §-

Har servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera

av dessa rättigheter, varit av ålder gällande eller har före den 1 januari

1928 sadant servitut tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av

den fastighet, till vars förmån det gäller, må utom i fall, som i 7 g sägs, servitutet

ej bringas att upphöra helt eller delvis annorledes än genom expropriation

eller utbrytning på sätt särskilt är stadgat, där ej domstol i nedan

angivna fall lämnat medgivande till åtgärden.

1. Hava ägarna av den fastighet, som av servitutet besväras, och den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller, träffat överenskommelse att servi
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

61

tut, varom nu är fråga, skall ersättas med annat servitut, må domstol härtill

lämna bifall, där sistnämnda servitut befinnes till sitt innehåll medföra lika

fördel för den fastighet, tills vars förmån det gäller. Om rätt att upphäva

det nya servitutet helt eller delvis skall gälla vad i denna lag är stadgat.

2. Hava ovan nämnda fastighetsägare träffat överenskommelse att servitut,

varom nu är fråga, skall ersättas med äganderätt till område, som kan

sammanläggas med den fastighet, till vars förmån det gäller, och är detta

område av sådan beskaffenhet att det lämpligen kan ersätta servitutet, må

domstol medgiva, att servitutet, sedan sammanläggningen genomförts, må

upphöra.

3. Hava nämnda fastighetsägare träffat överenskommelse att servitut,

varom nu är fråga, skall hävas helt eller delvis utan att ersättas med annat

servitut eller med äganderätt till visst område, må domstol härtill lämna bifall,

därest domstolen finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den fastighet,

som av servitutet besväras, och till gagn för ortens näringsförhållanden

samt det är uppenbart, att rätt, som tillkommer innehavare av

fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom åtgärden.

Domstols beslut rörande servituts hävande med stöd av detta lagrum skall

genom rättens ordförandes försorg meddelas inskrivningsdomaren, där sådan

finnes. Om beslutet skall anteckning göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

8 §•

Vad i 5, 5 a, 7 och 7 a §§ stadgas angående förflyttning, förändring och

upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen

annat förbehåll skett.

Denna lag skall träda i kraft den

3) Lag

om tillägg till förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom skall införas en ny paragraf, betecknad 57 a §, av

följande lvdelse:

57 a §.

Har inteckning blivit beviljad för servitut, bestående i rättighet till skogsfång

och mulbete eller endera av dessa rättigheter, som före den 1 januari

1928 tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet,

till vars förmån det gäller, må inteckningen ej dödas, där ej servitutet upphört

genom expropriation eller utbrytning på sätt särskilt är stadgat eller

domstol förklarat servitutet förfallet eller förordnat örn dess avlösning eller

eljest funnit skäl lämna bifall till dess upphörande.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 4 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 22 januari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 25) örn servitut; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni

1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Carl

Romberg.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

3 §.

I fråga om tilldelning av skogsmark vid avstyckning från jordbruksfastighet

innefattar stadgandet under 3 a) den skärpning av nu gällande bestämmelser

att, därest förhållandena äro sådana som i nämnda punkt avses, såsom

regel skall gälla, att en var genom avstyckningen uppkommen jordbruksfastighet

skall i mån av tillgång tilläggas ej blott husbehovsskog utan även

skog därutöver så att fastigheten erhåller skog tillräcklig att utgöra varaktigt

stöd för jordbruket (stödskog). Vad sålunda stadgats torde i huvudsak ej

innefatta annat än en tillämpning av den i jorddelningslagen allmänt fastställda

grundsatsen i fråga örn all fastighetsbildning, vare sig den sker ge
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

63

nom laga skifte eller avstyckning, att endast uppkomsten av sådana fastigheter

bör tillåtas, vilka äga förutsättning att kunna på varaktigt sätt användas

för det ändamål de äro avsedda. Mot stadgandet såsom huvudregel synes

därför ur denna synpunkt knappast kunna göras befogad anmärkning.

Ä andra sidan lärer det, där nämnda förutsättning föreligger, vara ett allmänt

intresse särskilt vad angår jordbruksfastigheter att uppkomsten av nya självständiga

jordbruk i möjligaste mån främjas. Det vill emellertid förefalla

som örn i fall varom nu är fråga detta intresse bort beaktas i högre grad än

som skett. Väl har medgivits rätt till avvikelse från huvudregeln, såframt det

beträffande viss vid avstyckningen utlagd jordbruksfastighet är uppenbart,

att den kan bestå såsom självständig fastighet utan tillgång av skog utöver

husbehovet, men genom det samtidigt uppställda förbehållet att detta får ske

endast under villkor att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas har bestämmelsens

räckvidd inskränkts i en omfattning som knappast kan vara av

förhållandena påkallad. Förbehållet innebär först och främst att hinder möter

att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet i två sådana fastigheter,

av vilka vardera erhåller husbehovsskog, oavsett att förhållandena äro

sådana att fastigheterna var för sig kunna bestå såsom självständiga. Och

även om i nyss angivna fall den ena fastigheten tillägges skog i sådan omfattning

att den erhåller erforderlig stödskog, skall avstyckningen ändock ej

få ske med mindre den skog fastigheten får utöver husbehovet till fullo motsvarar

den ostyckade fastighetens behov av sådan skog. Det synes svårt

att förklara, varför just den omständigheten att fråga är om avstyckning å

sådan ort som här avses skall föranleda att strängare villkor än att de genom

avstyckningen bildade jordbruksfastigheterna äro fullt bärkraftiga skall

uppställas. I de fall då ett jordbruk kan bliva fullt tillfredsställande med

blott husbehovsskog medför kravet på stödskog för den, som vill förvärva

den nya fastigheten, ett onödigt kapitalutlägg. Ett sådant krav kan ock såsom

ofta framhållits minska säljarens benägenhet till den ifrågasatta upplåtelsen

eller sålunda motverka strävandena att bilda nya självständiga jordbruk.

Det får ej förbises, att åtminstone i de södra delarna av landet förhållandena

inom samma ort kunna vara mycket växlande. Bliva de nya

reglerna alltför schablonartade, kommer tvånget lätt att kännas tryckande.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande punkt uteslutas

orden »samt jordbrukets fördel av stödskog icke därigenom minskas».

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet ä Stockholms slott den 13 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 11

mars 1937 avgivna utlåtande över de den 22 januari 1937 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18

juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, lag angående ändrad lydelse

av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av

fastigheter ä landet, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 25) örn servitut samt lag örn ändrad lydelse av 55 § andra

stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i

fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»De remitterade lagförslagen ha föranlett erinran från lagrådets sida endast

i fråga om det i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn

delning av jord å landet i 19 kap. 3 § under 3 a) upptagna stadgandet om

tilldelning av stödskog vid avstyckning från jordbruksfastighet i vissa orter.

Enligt förslaget skall avvikelse från den härutinnan meddelade huvudregeln

få ske beträffande viss fastighet endast under förutsättning, dels att det är

uppenbart att fastigheten kan bestå såsom självständig fastighet utan tillgång

av skog utöver husbehovet, dels ock att jordbrukets fördel av stödskog

icke därigenom minskas. Lagrådet har hemställt att det sistnämnda förbehållet

måtte utgå ur förslaget. Enligt lagrådets mening vore förbehållet

ägnat att inskränka undantagsbestämmelsens räckvidd i en omfattning som

knappast kunde vara av förhållandena påkallad och att motverka strävandena

att bilda nya självständiga jordbruk. Lagrådet har i detta sammanhang

ock framhållit, att berörda krav i fråga om stödskogstilldelning innebure

att, i fråga örn avstyckning å sådan ort som här avses, strängare villkor

uppställdes än att de genom avstyckningen bildade jordbruksfastigheterna

skola vara fullt bärkraftiga.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

65

Den av lagrådet sålunda framställda anmärkningen, vilken är av jordpolitisk

innebörd, kan jag icke biträda. För de skäl, varpå mitt ställningstagande

i frågan örn stödskogstilldelning grundar sig, har jag tidigare redogjort.

Erinras må allenast, att den regel varom fråga är sammanhänger med en av

huvudpunkterna i förslagets bestämmelser om tilldelning av skogsmark vid

avstyckning. Den grundtanke varpå såväl sociala jordutredningens förslag

som det remitterade förslaget i denna del bygger innebär, att den stödskog

som i de ifrågavarande delarna av landet finnes kvar för jordbruket icke bör

avskiljas därifrån, samt att för dessa landsdelars vidkommande den fördel

ett bestående jordbruk har av stödskog icke skall få minskas genom jorddelning.

En ändring av förslaget i enlighet med lagrådets hemställan skulle

medföra att, vid styckning av en jordbruksfastighet i två sådana fastigheter,

till båda dessa skulle kunna komma att läggas allenast husbehovsskog och att

som följd härav all den till styckningsfastigheten hörande skogen utöver husbehovet

kunde avskiljas från jordbruket. Därest i sådant fall den ena fastigheten

erhölle stödskog i tillräcklig omfattning men till den andra lades blott

husbehovsskog, skulle övrig å sistnämnda del av styckningsfastigheten belöpande

stödskog kunna avskiljas därifrån. Intetdera resultatet låter sig förena

med den grundsats som, enligt vad jag nyss framhöll, ansetts böra upprätthållas

beträffande jorddelningen inom de åsyftade landsdelarna, där jordbrukets

förhållandevis svaga ställning påkallar särskilda hänsyn.

I förslaget till ändrad lydelse av 19 kap. 3 § jorddelningslagen torde en

jämkning av redaktionell natur böra vidtagas sålunda, att de under 1—4 meddelade

specialstadgandena gemensamt upptagas såsom ett särskilt andra

stycke av paragrafen. De i kapitlets 12 och 26 §§ förekommande hänvisningarna

till bestämmelser i 3 § böra ock undergå ändring i överensstämmelse

därmed.»

Föredraganden hemställer alt förslagen, efter jämkning i nyssnämnda hänseenden,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

alt till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Bihang lill riksdagens protokoll 19:17. 1 sami. Nr 232.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1937:55 Memorial angående arvode dt byråchefen C. Romberg, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor. För behandling av Kungl. Maj:ts prop s. 1 i texten
  2. Rskr. 1937:226 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 a1 i texten
  3. 2LU 1937:32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32 s. 1 i texten