Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

1937-03-13 · 39 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:233, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

1

Nr 233.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925

(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom; given

Stockholms slott den 13 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen deri

18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 233.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola,

6 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning

6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att

nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas

på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det

län, där egendomen är belägen.

Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening

eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande

även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav.

4 §•

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast

egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.

att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan

nyttjas för jordbruk;

3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,

vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande

omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del

av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd

för drivande av självständigt jordbruk (stöd skog), och icke heller vara att

hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägen
-

1 Senaste lydelse av 3, 4 och 6 §§, se SFS 1332:183

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

heter som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet agna

sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås

med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av

stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt

jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,

till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk

eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;

4 att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn

till skogsvårdens främjande;

5 att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra

hos'' bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder

eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livs
-

förnödenheter eller jordbruksprodukter; eller

6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna

hem eller mindre jordbruk. o . .

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten ma ej utan särskilda

skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens

ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av

skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden

erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person

av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens

näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den

ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär

motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan

sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad

jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag

eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse

av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som

förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed

bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen. ^

Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Sdjans

fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans

fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,

Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs lån, icke, utan

att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid

skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts

till hemskog och fäbodskog.

I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län skola, där beminägorna ännu ligga i storskifte,

vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller bans

make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas såsom

en fastighet.

Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas ge
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunell. Maj:ts proposition nr 233.

nom avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana

samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 §

andra stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade

ägovidden.

Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild

anledning därtill föreligger, givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet

göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

5 §.

Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter

bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av

annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom

sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än

ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen

främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse

för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse

jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall

ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande

inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid eller prövas egendomen

icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens

tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens---eller egnahemsnämnd.

Över Konungens---är stadgad.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Är i---— fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Vad i 4 § andra stycket stadgas skall allenast hava avseende å bolag, förening

eller stiftelse, som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma stycke

omförmäld egendom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Jag torde få anmäla frågan om ändrad lagstiftning angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, rörande vilken

fråga betänkande med förslag den 20 september 1935 avgivits av sociala

jordutredningen (stat. off. utr. 1935:47).

Inledning.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom. Ifrågavarande lag förbjuder aktiebolag,

handelsbolag och föreningar — ekonomiska såväl som ideella — samt

stiftelser att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom. Från lagens tilllämplighetsområde

äro undantagna bolag och föreningar, som driva bankeller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, samt vissa allmänna stiftelser

(11 §). Förbudet avser ej fast egendom inom det till bebyggande planlagda

området i stad, köping eller annan ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, och ej heller fastighet, som av Konungens

befallningshavande prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller

huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt

eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra

skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning

(1 och 3 §§).

Förvärvstillstånd må av Konungen meddelas i fall att vissa angivna koncessionsförutsättningar

äro för handen. Såsom allmän koncessionsgrund

upptages förhandenvaron av särskilda omständigheter i det enskilda

fallet. I fråga örn förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk

förening eller av stiftelse, skall såsom sådan omständighet alltid an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

ses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att

förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet

(4 § andra stycket). Jämsides med den allmänna koncessionsregeln angiver

lagen fem särskilda koncessionsgrunder, beträffande vilka

det vid lagens tillkomst förutsattes att, örn grundförutsättningarna vore

för handen, prövningen i det särskilda fallet skulle ske efter en mindre

sträng måttstock än den, som skulle äga rum efter huvudregeln (4 § första

stycket).

Sådana s. k. lindrigare koncessionsgrunder äro, att fastigheten den 1 juli

1925 ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört

dylik samfällighet (första punkten), att fastighetens förvärvande för

bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande fastighet

äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande, s. k.

förvärv i arronderingssvfte (tredje punkten), att med fastighetens förvärvande

är avsett att åt arbetare eller andra hos bolaget, föreningen eller stiftelsen

anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande av jordbruk tillgodose

sådana personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter

(fjärde punkten), samt att med fastighetens förvärvande är avsett att

främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk (femte punkten). Tillstånd

till förvärv i arronderingssyfte må ej utan att särskild anledning därtill

föreligger givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom

skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas. Ytterligare

har bland de lindrigare koncessionsfallen upptagits, att fastigheten utgör

sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken prövas

icke vara erforderlig såsom stödskog till återstående delen av hemmanet och

ej heller vara att hänföra till odlingsområde, s. k. förvärv av överloppsskog

(andra punkten). Med hemman avses här helt hemman eller hemmanslott.

Med odlingsområde menas sådana till odling tjänliga myrmarker och andra

odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet

ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna

sammanläggas med förutvarande jordbruk.

För bestämmandet av vad som skall hänföras till stödskog angiver lagen

dels (4 § första stycket andra punkten) en allmän regel, avseende hela landet,

dels ock därutöver (5 §) särskilda regler för vissa delar av Norrland, för vissa

delar av Kopparbergs län samt för Värmlands län. Enligt den allmänna

stödskogsregeln förstås med stödskog sådan mark, som med hänsyn

till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter erfordras

för att fastighet skall äga för drivande av självständigt jordbruk tillräcklig

skogstillgång. Hör till fastighet odlingsområde, skall i stödskogen inräknas

jämväl mark, som erfordras för att odlingsområdet skall äga tillräcklig

skogstillgång för därmed avsett nytt jordbruk eller sådant förutvarande

jordbruk, med vilket området kan komma att sammanläggas. Enligt uttalande

i motiven till lagen omfattar uttrycket »tillräcklig skogstillgång» även

saluskog, där sådan efter ortens förhållanden anses erforderlig för att ett

jordbruk skall vara ekonomiskt bärkraftigt. Nyssnämnda särskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

stödskogsbestämmelser innehålla, att inom de delar av landet,

som med dem avses, förevarande koncessionsgrund ej må tdlämpas’

med mindre den fastighet, varifrån förvärvet göres, har kvar ett

visst angivet minimum av skogsmark. Sålunda skall (5 § a) ett hemman inom

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Hudiksvalls,

Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns fögderier av Gävleborgs

län såsom stödskog behålla minst så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande

till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter

en areal för helt mantal av 1,500 hektar inom vissa delar, 1,200 hektar

inom andra delar samt 1,000 hektar inom återstoden av nu ifrågavarade områden.

Då fråga är örn hemman, vars skattetal understiger ett åttondels

mantal, skall den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock

ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper. Inom Nedan-Siljans,

Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar

i Kopparbergs län skall kvarvarande fastigheten alltid behålla vad vid

verkställt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog (5 § b). Vad

slutligen Värmlands län beträffar är omförmälda minsta kvantitet skogsmark

sålunda bestämd (5 § c), att varje självständigt jordbruk skall äga till skogsbörd

duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark i viss för

skilda delar av länet på tre olika sätt bestämd omfattning, nämligen 15 hektar

medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger åkerarealen svarande

område dylik mark inom norra delen av länet, 10 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot två gånger åkerarealen svarande område dy hk

mark inom länets mellersta del samt 5 hektar medelgod skogsmark och därjämte

ett med åkerarealen lika stort område dylik mark inom södra delen

av länet. Då skogsmarken är under medelgodhet skall en motsvarande ökning

ske av skogsarealen; då skogsmarken är över medelgodhet må en motsvarande

minskning kunna äga rum.

Riksdagens skrivelse den 3 juni 1925, nr 317, och yttranden däröver. De

särskilda stödskogsbestämmelser, för vilka nu redogjorts, ha i oförändrad

form överflyttats till gällande lag från den så kallade norrländska förbudslagen,

lagen den 4 maj 1906, nr 21 s. 1, angående förbud i vissa fall för bolag

och förening att förvärva fast egendom. Om lämpligheten härav voro meningarna

delade. Sålunda återfinnas bestämmelserna icke i det förslag av

Kungl. Majit, som låg till grund för 1925 års lag. Dåvarande chefen för

justitiedepartementet, på vars föredragning proposition i ärendet (nr 205:

1925) avläts till riksdagen, uttalade, att ett försök att vid en viss given tidpunkt

i arealsiffror fixera skogsbehovet för de bondejordbruk, vdka lagstiftningen

åsyftade att skydda, städse måste bli vanskligt och att norrländska

förbudslagen icke jävade detta uttalande. Bestämmelserna insattes i lagen

av riksdagen på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 33). Utskottet anförde

såsom skäl härför, bland annat, att ett slopande av norrländska förbudslagens

detaljerade stödskogsbestämmelser i tillämpningen skulle kunna

leda till godkännande i väsentlig utsträckning av förvärv, vilka ditintills

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

varit att hänföra till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas vid bondejordbruken,

och att det icke kunde anses lämpligt att vid genomförande av

en rikslagstiftning av förevarande art antaga bestämmelser, vilka för de delar

av landet, där behovet av lagstiftningen vore störst, kunde anses medföra ett

mindre effektivt skydd än den då gällande lagstiftningen. Emellertid fann

utskottet, att norrländska förbudslagens stödskogsbestämmelser, såvitt anginge

Värmlands län och de under lagen fallande delarna av Kopparbergs

län, i vissa hänseenden gåve anledning till anmärkningar. Beträffande sistnämnda

länsdelar anförde utskottet bland annat följande.

De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarna, vid vilka socknarna utgjort

skifteslag, hade mestadels verkställts så, att inägojorden delats mellan

de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken uppdelning skett blott

mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar vore närmast att anse såsom

en avvittrmgsatgärd. Vid dessa bydelningar utlades skogen ofta i olika skiften,

som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog, men även andra

växlande benämningar hade använts. När uppdelning av byskogen å de

särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en början i

lorm av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tillämpning

a\ skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättnmgar

handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter skogen

laggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång

bums ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskifte behovde

utlaggas för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden

detta skifte kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning

i allmänhet bestämmande omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda

skett genom förrättning, som kunde rubriceras såsom storskifte, bleve

den därvid använda beteckningen å skogsskiftena avgörande för frågan

vad som skulle hänföras till stödskog. Hade nämnda delning däremot ägt

rum enligt de i skiftesstadgan meddelade bestämmelser, torde den beteckning,

som använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansagare,

som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet

alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde

alitsa vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,

som fatt hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen

benämnts hemskog och fäbodskog, icke finge sälja någonting alls, hur

riklig skogstillgången än kunde vara. På grund av nu angivna förhållanden

hade stödskogsbestämmelserna kommit att i praktiken verka ytterst ojämnt

och otillfredsställande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående behovet beträffande

Värmlands län och nämnda delar av Kopparbergs län av ändrade

bestämmelser i fråga örn vad som skulle hänföras till stödskog samt i vad

mån motsvarande föreskrifter kunde anses önskvärda jämväl för andra

delar av sistnämnda län ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls av

riksdagen enligt skrivelse den 3 juni 1925, nr 317.

I anledning av riksdagens berörda framställning infordrade Kungl. Majit

år 1925 utlåtanden från domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands och

Kopparbergs län samt, beträffande sistnämnda län, Dalautredningen. Läns
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

styrelserna fogade vid sina utlåtanden yttranden fran vederbörande skogsvårdsstyrelse

och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte länsstyrelsen

i Kopparbergs län överlämnade yttranden trän åtskilliga kommunalnämnder

ävensom en av överlantmätaren i länet verkställd utiedning.

Angående det närmare innehållet i dessa utlåtanden torde jag få hänvisa

till sociala jordutredningens omförmälda betänkande (stat. off. utr.

1935: 47), där utlåtandena finnas återgivna (sid. 32—52). Jag vill här endast

redogöra för de huvudsakliga synpunkter, som i utlåtandena framkommo.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län samt förvaltningsutskottet

hos hushållningssällskapet i samma län ställde sig, under framhållande

av de olikartade förhållanden som i olika delar av länet och även inom

de i lagen fastställda zonerna vore rådande beträffande såväl skogs- som

jordbruket, tveksamma angående lämpligheten av att bibehålla nu gällande

fixa stödskogsbestämmelser för länet eller att ersätta desamma med andra

sådana. Då ett bestämmande av stödskogsbehovet enligt den generella för

hela landet gällande regeln syntes erbjuda betryggande säkerhet för att vederbörlig

hänsyn toges till det verkliga behovet av stödskog, hemställde

nämnda myndigheter, att för Värmlands län gällande särbestämmelser måtte

utgå ur lagen.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län samt förvaltningsutskottet

hos hushållningssällskapet i samma län ansågo, att man på

grund av jordsplittringen i övre Dalarna ej kunde på ett ändamålsenligt och

efter de säregna förhållandena i de olika orterna anpassat sätt i lag fastsla

behovet av stödskog inom länet och att detsamma därför borde prövas efter

utredning från fall till fall.

Överlantmätaren i Kopparbergs län framhöll, att det näppeligen vore

lämpligt att slopa den för länet gällande särskilda stödskogsbestämmelsen

och ersätta densamma endast med den för hela landet gällande allmänna

stödskogsregeln. Såsom skäl för denna ståndpunkt anförde överlantmätaren,

bland annat:

Inom det övre Dalalaget, varom här vore fråga, kunde man säga, att hemmanens

skogsmarker i regel utlagts i hemskog, fäbodskog och utskog. Med

1906 års lag syntes man hava avsett, att av dessa skogsområden utskogarna

skulle innehålla vad som av hemmanen skulle kunna avstas. Såsom allmän

regel förefölle denna bestämmelse även riktig. Det hade jämväl numera j orterna

vuxit in i medvetandet, att hemskog och fäbodskog vöre förbehållna

bondejordbruken och att eventuella bolagsförvärv finge hålla sig till utskogarna.

Regeln hade visserligen i vissa detaljfall visat sig vara stel och

schematisk, men det förefölle som örn, därest dylik särskild stödskogsbestämmelse

skulle bibehållas, man näppeligen kunde erhålla någon bättre regel.

Med hänsyn lill ifrågavarande socknars skiftande förhållanden torde det

vara ogörligt att uppställa någon viss arealgräns för stödskog eller något visst

förhållande mellan inägor och stödskog. Enär bolagen i ifrågavarande delai

av länet måste anses äga minst så stor del av skogsmarken, som borde tillkomma

denna kategori av jordägare, kunde det ej heller vara farligt, att stödskogsbestämmelserna

eventuellt hindrade vissa förvärv, som mahanda kimnät

utan särskild skada komma till stånd, då bestämmelserna å andra sidan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

bestämt hölte bolagen borta från vidare förvärv inom särskilt hem- men även

fäbodskogarna.

Överlantmätaren förordade emellertid viss jämkning i formuleringen av

bestämmelsen i fråga. Härutinnan anfördes i utlåtandet, bland annat:

Enligt den tolkning, som givits stödskogsbestämmelsen, torde till »verkställt

storskifte» få hänföras de abodelningar, vilka verkställts såsom storskifte

eller alltså innan kungörelsen den 18 februari 1859, nr 11, om förändrade

föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora

Kopparbergs län blev gällande, under det att de åbodelningar, vilka verkställts

efter sagda kungörelses tillkomst och med tillämpning av laga skiftesprinciperna,

ej finge vara avgörande i fråga om benämningarna å skogsskiftena.

Någon verklig anledning att i detta hänseende skilja emellan dessa

bägge slag av åbodelningar förelåge icke. Antingen borde man endast

hålla sig till den beteckning, som givits skogsskiftena vid bydelningen, eller

ock låta bägge slagen av åbodelningar vara lika gällande. Att endast hålla

sig till bydelningens beteckningar skulle öka anledningarna till anmärkning

mot bestämmelsen.

Överlantmätaren holle salunda före, att ordet »storskifte» borde utbytas

mot »skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte».

Ordet »skogsåbodelning» skulle då innefatta såväl de åbodelningar, vilka

verkställts i sammanhang med de allmänna storskiftena (bydelningarna),

som de åbodelningar, som verkställts för sig såväl före som efter 1859 års

kungörelse.

Det kunde tänkas vissa undantagsfall, där skogsåbodelning ej skett, utan

endast sämjedelning ägt rum. För dylika fall torde ordet storskifte böra

bibehållas. Beteckningen allmänt storskifte användes här för de storskiften,

som innebure bydelningarna.

Det torde ej vara tillrådligt att gå ännu längre och använda en formulering

gående ut på att såsom stödskog borde anses vad som vid den förrättning,

vid vilken fastighetens avrösningsjord utbrutits, betecknats såsom

hemskog och fäbodskog. Man skulle då få hänföra sig till senare tiders

hemmansklyvningar, då för övrigt dylika beteckningar ofta ej använts.

För att göra regeln ännu mindre stel torde kunna ifrågasättas, huruvida

icke ordet »betecknats» borde utbytas mot ett mindre strängt, exempelvis

»uppenbarligen utlagts» eller »avsetts» eller »beräknats». Denna ändring

syftade pa att ett skogsskifte, vilket betecknats i åbodelningsbeskrivningen

såsom exempelvis »skiftet vid Grantjärn» men uppenbarligen vöre fäbodskog

eller utskog, kunde vid prövningen hänföras under sin rätta natur eller

överhuvud att skogsskiftets verkliga karaktär av hemskog, fäbodskog eller

utskog skulle vara avgörande.

I anledning av den långt gående jorddelningen inom de storskiftade delarna

av länet föreslog överlantmätaren vidare sådan ändring i gällande stödskogsbestämmelser,

att desamma, såvitt anginge de trakter, som undergått

storskifte på bekostnad eller med understöd av staten, komme att hänföras

till brukningsdelar och icke till hemman. Såvitt överlantmätaren kunde bedöma,

saknades skäl att för de delar av länet, vilka icke berörts av 1906 års

lag, införa särskilda stödskogsbestämmelser.

Ledaren för Dalautredningen uttalade såsom sin mening, att den särskilda

stödskogsbestämmelsen för Dalarna verkat ojämnt och otillfredsställande och

att de olägenheter, som torde vidlåda varje annan schematisk regel, mer än

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

någonsin komme att göra sig gällande i Dalarna. På grund härav borde bestämmelsen

utgå ur lagen utan att ersättas av annan dylik. Då särskilt i

övre Dalarna en och samma person tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor i regel

utgjordes av andelar i ett flertal hemman, borde emellertid de generella

stödskogsbestämmelserna ändras därhän, att prövningen av vad som vore

att hänföra till stödskog beträffande Kopparbergs län i dess helhet komme

att avse hel brukningsdel och icke kamerala enheter.

Domänstyrelsen föreslog beträffande Värmlands län viss ökad skogstilldelning

inom den norra och den mellersta av de tre delar, i vilka länet i fråga

örn stödskogsberäkningen är uppdelat. Beträffande Kopparbergs län fann styrelsen

gällande bestämmelser icke vara tillfredsställande. Styrelsen föreslog en

indelning av länet i tre områden med olika skogstilldelning i huvudsaklig

överensstämmelse med vad styrelsen föreslagit beträffande Värmlands län.

Sveriges skogsägareförbund, som jämväl inkom med yttrande, anförde, att

behov icke torde föreligga av en ändring av lagens stödskogsbestämmelser, i

''vad rörde Värmlands län. Däremot ansåg förbundet, att den särskilda stödskogsbestämmelsen

för vissa delar av Kopparbergs län antingen borde helt

utgå ur lagen eller ersättas med stadganden örn stödskogsarealer efter en rörlig

skala, avpassad efter jordbrukens storlek och geografiska läge.

1931 års skogssakkunniga. År 1931 uppdrog chefen för jordbruksdepartementet

åt särskilt tillkallade utredningsmän (1931 ars skogssakkunniga) att

inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder

för vinnande av, bland annat, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket

och intensivare skogsvård. Dessa sakkunniga avgåvo betänkande den

4 januari 1933 (stat. off. utr. 1933:2). I betänkandet anfördes, bland

annat, att nu gällande förbudslag i praktiken visat sig förhindra en ändamålsenlig

arrondering av bolagens skogsfastigheter. Den norrländska skogsindustrin

bade fortfarande sitt ägovälde uppdelat på en stor mängd spridda

fastigheter, vilka i allmänhet var för sig vore för små för genomförandet

av ett rationellt ekonomiskt skogsbruk. Det läge utanför de sakkunnigas

uppdrag att pröva, i vad mån de sociala motiv, vilka föranlett ifrågavarande

lagstiftning, fortfarande vore av den betydelse, att de uteslöte varje tanke

på en uppmjukning av densamma. Man vore dock böjd att tro, att en uppmjukning,

som åtminstone i någon mån tillgodosage skogsbrukets behov

av mer gynnsamt formade hushållsenheter, borde vara till samhälleligt gagn.

De sakkunniga hemställde därför, att nuvarande förbudslag måtte undergå

revision till underlättande av en ändamålsenlig arrondering.

Riksdagens skrivelse den 20 juni 1933, nr 342. I anledning av motion av

herrar Gustaf Tamm och Elof B. Andersson (I: 292) hemställde vid 1933

års riksdag andra lagutskottet (uti. nr 33), alt riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida och på vad sätt vissa

jämkningar i den tekniska utformningen av de dispensbestämmelser, som

stadgats i 4 § andra och tredje punkterna samt i den därmed sammanhän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl Maj:ts proposition nr 233-

gande 5 § av 1925 års lag, kunde vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala

och jordpolitiska verkningar försvagades, möjliggöra att vid lagens tillämpning

mera hänsyn toges till de omständigheter, som förelåge i det särskilda

fallet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen och skrivelse avläts till

Kungl. Majit den 20 juni 1933, nr 342. I sin motivering omnämnde utskottet,

bland annat, att ansökningar örn koncession i vissa fall avslagits på den

grund, att efter försäljningen hemmanet icke skulle äga stödskog till de

arealer, som i 5 § angåves, oaktat vederbörande myndigheter intygat, att

den återstående skogen vore fullt tillräcklig för jordbrukets behöriga bedrivande.

I de fall, da mantalet ej längre motsvarade de faktiska förhållandena

beträffande den brukningsdel, vars skogsbehov lagen avsåge att skydda,

hade bestämmelserna i 5 § a) kommit att verka på ett sätt, som icke varit

åsyftat. De särskilda stödskogsbestämmelserna gåve icke uttryck för det

verkliga behovet av stödskog till olika jordbruksfastigheter, då hänsyn toges

till kamerala enheter i stället för till faktiska brukningsdelar. Till följd

härav funnes icke möjlighet att fästa avseende vid omständigheter i det särskilda

fallet, vilka mången gång ur rent social synpunkt kunde anses värda

beaktande. Utskottet hade emellertid ingalunda ensidigt åsyftat en utvidgning

för den enskilde av hans rätt att överlåta fastighet utan hade även räknat

med den möjligheten, att de ifrågasatta jämkningarna skulle medföra

inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv, som gällande lag medgåve. Utskottet

förutsatte, att den föreslagna utredningen jämväl komme att omfatta

de särskilda stödskogsbestämmelserna för Värmland och vissa delar av Kopparbergs

län. Sedan lagen nu varit i tillämpning avsevärd tid och erfarenhet

örn dess verkningar vunnits, framträdde helt säkert nya synpunkter med

avseende å de frågor, som varit föremål för 1925 års utredning.

Ändringsförslag.

Sociala jordutredningens preliminära förslag och däröver avgivna yttranden.

Genom beslut den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Majit åt sociala

jordutredningen att verkställa den i riksdagens sistberörda skrivelse begärda

utredningen. Sedan genom jordutredningens försorg utlåtanden inhämtats

från, bland andra, överlantmätarna i de norrländska länen beträffande frågan,

huruvida och i vad mån stödskogens beräkning efter mantal kunde anses

hava föranlett, att för vissa jordbruksfastigheter stödskogsarealerna i

Norrland numera icke motsvarade vad som vid lagens tillkomst ansågs vara

väl avpassat för att giva jordbruket erforderligt stöd, lät jordutredningen

utål beta två preliminära, alternativa förslag till ändringar i förbudslagen.

Förslagen överensstämde därutinnan, att några särskilda stödskogsbestämmelser

för Norrland ej upptogos. I det ena förslaget upptogos ej heller några

dylika bestämmelser för Värmlands och Kopparbergs län utan avsåg detta

förslag införande av enhetliga bestämmelser för hela riket beträffande förvärv

av s. k. överloppsskog. I det andra förslaget bibehöllos för samma län nu

gällande särbestämmelser med de jämkningar, som i samband med 1925 års

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

utredning föreslagits av domänstyrelsen beträffande stödskogstilldelningen

i Värmlands län samt av överlantmätaren i Kopparbergs län i fråga om bestämmelsernas

utformning, såvitt angår sistnämnda län. Dessa alternativa

förslag utremitterades för yttrande till länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och

Sveriges skogsägareförbund. Länsstyrelserna anmodades därvid tillika att

över förslagen höra egnahemsnämnderna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

jordbrukskommissionerna, skogsvårdsstyrelserna och överlantmätarna.

Yttranden avgåvos av samtliga remissmyndigheter utom jordbrukskommissionen

i Norrbottens län. Angående det närmare innehållet i

förslagen och de avgivna utlåtandena torde jag få hänvisa till sociala jordutredningens

förut omförmälda betänkande. Jag kommer här endast att

göra en sammanställning av yttrandena, i vad de beröra fragan, huru nu gällande

särskilda stödskogsbestämmelser i praktiken hava verkat och huruvida

för tillgodoseendet av jordbruksfastigheternas behov av stödskog dylika särbestämmelser

fortfarande kunna anses påkallade.

Överlantmätarna i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län hava efter verkställda undersökningar samstämmigt förklarat, att

skattetalet, såvitt nämnda län anginge, numera utgjorde ett synnerligen missvisande

mått på hemmanens verkliga behov av stödskog. Nuvarande beräkningssätt

grundade sig på avvittringsförfattningarnas bestämmelser i fråga

om skogsanslag. Sedan tiden för avvittringen hade emellertid en fullständig

omvälvning ägt rum inom lanthushållningen och skogsbruket. Ett

flertal hemman med tillgång till odlingsmark hade genom nyodlingar avsevärt

utökats i avseende å den odlade jordens omfattning, under det andra

hemman vunnit sådan utökning i endast mindre grad. Härtill komme, att

större eller mindre del av ett hemmans åkerjord kunde hava avskilts genom

jordavsöndring eller avstyckning, medan däremot ett annat hemman genom

sammanläggning med ett avsöndrat eller avstyckat område kunde hava erhållit

ansenlig tillökning i åkerjorden. Stödskogsbestämmelserna hade i vissa

fall tillämpats till förmån för jordbruk, som icke sedan lång tid tillbaka existerat

och icke kunde existera. Å andra sidan funnes det hemman, som

icke ens hade skogsmark till husbehovet.

överlantmätarna i Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län ansågo, att

till grund för stödskogens beräkning borde läggas inägojordens omfång och

produktionsförmåga samt skogsmarkens avkastningsförmåga, överlantmätaren

i Norrbottens län har förklarat sig anse, att vad andra lagutskottet anfört

till motivering av 1933 års riksdags anhållan om utredning ej kunde

tillämpas i fråga om Norrbottens län. För länets vidkommande kunde man

säga, att bestämmelserna i 5 § förbudslagen mycket väl skyddat brukningsdelarnas

skogsbehov. Det kunde dock medgivas, att mantalet såsom mätare

av stödskogstilldelningen ej kunde anses vara den lämpligaste beräkningsgrunden

utan att denna borde anslutas till andra faktiskt föreliggande

förhållanden i varje särskilt fall.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Samtliga övriga remissmyndigheter i Norrland ävensom domänstyrelsen,

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund

hava vitsordat, att nu gällande normer för beräkning av stödskog efter

mantal icke vore tillfredsställande. I allmänhet har man ansett, att den

för hela landet gällande generella regeln för tilldelande av stödskog erbjöde

tillräckliga garantier för ett tillgodoseende av det norrländska jordbrukets

verkliga behov av stödskog.

Vad Värmlands och Kopparbergs län angår hava länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län

i huvudsak haft enahanda uttalanden och förslag som år 1925. Jämväl egnahemsnämnden,

jordbrukskommissionen och överlantmätaren i sistnämnda

län hava uttalat, att nuvarande särbestämmelser för länet borde utgå ur

lagen. Länsmyndigheterna i Kopparbergs län med undantag av jordbrukskommissionen

hava tillstyrkt, att för länet nu gällande stödskogsbestämmelser

måtte med de jämkningar, som av sociala jordutredningen föreslagits, bibehållas.

Man har därvid särskilt framhållit, att jordbruket inom stora delar

av länet uppenbarligen icke hade eller kunde komma att få självständig bärkraft

och att det därför vore synnerligen angeläget, att den självägande jordbruksbefolkningens

behov av stödskog i möjligaste mån säkerställdes. Den

erfarenhet man hittills vunnit av nuvarande bestämmelser vore för värdefull

för att dessa skulle utbytas mot andra, vars verkningar icke nöjaktigt kunde

överblickas. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län har såsom sin mening

uttalat, att gällande särbestämmelser för Dalarna kommit att verka

ojämnt och otillfredsställande. De borde därför antingen utgå ur lagen eller

ock ersättas med andra efter mera rationella grunder utformade bestämmelser.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund

hava förklarat sig anse, att för hela landet enhetliga bestämmelser

borde gälla i fråga om fastställandet av vad som skulle anses såsom stödskog

och att med hänsyn därtill särbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs

län borde upphävas.

Sociala jordutredningens slutliga förslag. På grundval av den i ämnet

förebragta utredningen har sociala jordutredningen utarbetat och i sitt nämnda

betänkande framlagt ett slutligt förslag till lag om ändring i vissa delar

av 1925 års förbudslag. Enligt detta förslag skola de särskilda stödskogsbestämmelserna

för vissa delar av Norrland och Värmlands län utgå ur

lagen. Vad som i nämnda landsdelar bör förbehållas hemmanen såsom stödskog

föreslås skola avgöras med tillämpning allenast av den allmänna hela

riket avseende stödskogsbestämmelsen i 4 § första stycket andra punkten.

Stödskogsbegreppet har i samband därmed givits en något förändrad utformning.

Sålunda har uttrycket »för drivande av självständigt jordbruk

tillräcklig skogstillgång» i förslaget utbytts mot »skogstillgång tillräcklig att

utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk». Vidare har till

den allmänna regeln fogats det tillägget, att vid beräkning av stödskog hänsyn

skall tagas ej allenast — såsom redan nu gäller — till möjligheten att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

15

av förefintligt odlingsområde bilda självständigt jordbruk eller sammanslå

sådant område med befintlig brukningsdel utan jämväl till möjligheten att

genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk.

De särskilda stödskogsbestämmelserna för Kopparbergs län hava bibehållits

i den utformning, som givits dem i det ena av jordutredningens preliminära

förslag. Slutligen har i förslaget införts den nyheten i förhållande till nu

gällande lag, att koncession enligt 4 § första stycket andra punkten (förvärv

av s. k. överloppsskog) företrädesvis må beviljas bolag, förening eller stiftelse,

som efter den 1 juli 1925 genom avlåtelse av skogsmark eller till jordbruk

tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning eller eljest genom sådan avlåtelse

av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens

näring i orten, till enskild person eller till egnahemsbolag eller egnahemsförening

avhänt sig mark av ungefär samma taxeringsvärde som med

förvärvet avses.

Till motivering av sitt förslag har sociala jordutredningen anfört, bland

annat, följande:

Den av sociala jordutredningen verkställda utredningen hade givit vid

handen, att de i 5 § bolagsförbudslagen givna normerna för beräkning av

stödskog tekniskt sett vore synnerligen otillfredsställande. Detta gällde särskilt

de bestämmelser, som angåve att stödskogen skulle i vissa delar av

landet beräknas efter mantal. Mantalet hade nämligen numera fullständigt

förlorat sin betydelse såsom mätare av en fastighets omfattning och avkastningsförmåga.

En fastighet med mycken inrösningsjord kunde sålunda betecknas

med ett mindre mantal än en fastighet med ringa inrösningsjord

och jämstora fastigheter kunde ofta hava olika mantalsbeteckningar. Åtskilliga

hemman hade nämligen avsevärt utökat sin odlade jord, under det att

andra hemman i stället minskat åkerjorden genom försäljning av områden.

Trots sådana förändringar hade likväl sedan lång tid tillbaka skattetalet

bibehållits oförändrat. Enligt vad som framginge av de inkomna yttrandena

funnes fulla hemman, som numera icke ens hade skogsmark till husbehovet,

under det att hemmansdelar, som knappast hade inägor i den omfattning,

att hemmansdelen kunde anses vara tjänlig till jordbruk, kunde

innehava en betydande areal skogsmark, långt utöver den efter mantal beräknade

stödskogen. Ett kvarblivande vid stödskogens beräkning efter mantal

hade efter vunna upplysningar synts sociala jordutredningen icke vara

lämpligt.

Då det gällde att söka ersättning för mantalsberäkningen kunde det förefalla

naturligast att fastställa egendomens storlek och produktionsförmåga

såsom mätare av stödskogstilldelningen. Förslag hade också framställts

att härför i lag angiva normer med beräkningsgrund efter jordens totala

avkastningsförmåga uttryckt i skördeenheter. Förutom att avsevärda svårigheter

torde föreligga för bestämmandet av dylika normer, skulle införande

av sådan beräkningsgrund i många fall medföra, att stora skogsområden,

som för närvarande inrymdes under stödskogsbegreppet, skulle komma att

betecknas såsom överloppsskog och därigenom kunna förvärvas av bolag,

förening eller stiftelse. Att härigenom en väsentlig uppmjukning^ av nuvarande

principer för bolagsförvärv skulle inträda, torde vara ofrånkomligt.

Med hänsyn till lagstiftningens allmänna syftemål torde därför icke vara

tillrådligt att genomföra en dylik norm för beräkning av stödskog.

Däremot skulle det stå i överensstämmelse med den jordpolitik, som förts

i vårt land under de senaste årtiondena, därest i lagstiftningen infördes ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

stadgande av sådant innehåll, att tillstånd till förvärv av överloppsskog företrädesvis

finge beviljas bolag, förening eller stiftelse, som kunde styrka, att

skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning

till ungefär samma taxeringsvärde, som med förvärvet avsåges, under

den tid, som förflutit sedan den nu gällande bolagsförbudslagen trädde i

kraft, eller den 1 juli 1925, från bolaget, föreningen eller stiftelsen övergått

i enskild persons ägo. Även sådan avlåtelse enbart av odlad jord eller odlingsområde,

vilken prövades gagnelig för befolkningens näring i orten, t. ex.

för^ komplettering av ofullständiga jordbruk eller för bildande av arbetarsmåbruk,

borde kunna i berörda hänseende räknas bolag, förening och stiftelse

till godo. Däremot borde i byteshänseende såsom motvärde icke få

räknas för bostads- eller liknande ändamål försåld mark. Som dylikt motvärde

borde givetvis ej heller räknas försålda fastigheter, som enligt äldre

lagstiftning bildats utan den skogstilldelning, som enligt gällande lag vore

erforderlig. Med enskild person syntes härvid böra jämställas egnahemsbolag

och egnahemsförening.

Genom att för förvärv av överloppsskog uppställa sådana villkor, som nu

nämnts, skulle ett jämviktsförhållande i areal mellan bolagsskogar och bondeskogar

kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas. Bolagen skulle

beredas möjlighet att, då detta vore ändamålsenligt för deras drift, förvärva

sådana, i allmänhet avlägset belägna skogar, som icke behövdes såsom stöd

för bondejordbruken, under det att i bondebesittning skulle kunna återföras

den bolagsjord, som vore belägen i närheten av bruten bygd. Såsom av det

föregående framgått innebure det förslag, som sociala jordutredningen framställt,

att vid prövning av ansökan örn rätt att förvärva bondeskog det sökande

bolaget borde tillgodoräknas försäljning av ej blott skogsmark utan

även till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning samt i

vissa fall odlad jord och odlingsområde. I åtskilliga till sociala jordutredningen

avgivna yttranden hade visserligen föreslagits, att sökanden skulle

tillgodoräknas försäljning av allenast skogsmark men ej av en jordbruksfastighets

inägor med därå uppförda hus. En lagbestämmelse i enlighet med

dessa yttranden skulle emellertid icke innebära tillräcklig anledning för bolagen

att företaga utbyten, som åstadkomme den förskjutning av bolagens

jordinnehav till mera avlägset belägna skogstrakter, vilken i det föregående

angivits som önskvärd.

Någon invändning mot att bolagen i byte skulle få förvärva överloppsskogar

torde rimligtvis icke kunna resas, då ju redan enligt gällande lagstiftning

förvärv av överloppsskog knnde ske enligt de lindrigare koncessionsgrunderna

utan att förvärvaren lämnade vare sig inägojord eller skogsmark

i vederlag. Enligt förslaget skulle däremot i allmänhet fordras vederlag

för förvärv av överloppsskog. Sociala jordutredningen hade dock

icke genom kategorisk föreskrift om vederlag såsom villkor för förvärv av

överloppsskog velat binda Kungl. Majit utan hade ansett det lämpligt, att

i lagen stadgades att koncession för förvärv företrädesvis borde beviljas enligt

bytesprincipen. Det borde icke vara uteslutet att Kungl. Majit kunde,

där det funnes lämpligt, medgiva bolag, förening eller stiftelse rätt till förvärv

av överloppsskog, även om det icke kunde uppvisas, att bolaget, föreningen

eller stiftelsen tidigare på sätt i lagen föreskreves frånsålt jord eller

skog. Å andra sidan borde bolag, förening eller stiftelse, som uppfyllde föreskrifterna

om rätt att förvärva överloppsskog, icke utan särskilda skäl förvägras

detta.

I lagförslaget hade icke utsagts något därom, huruvida bolag, förening

eller stiftelse för förvärv av överloppsskog skulle hänvisas till allenast den

del av landet, där godkännbar avlåtelse tidigare skett. Det hade synts

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

sociala jordutredningen lämpligt att överlåta bestämmandet härom till

Kungl. Majit. Sociala jordutredningen förutsatte emellertid, att koncession

i allmänhet endast komme att medgivas i fråga om förvärv av skogsmark

i län, där respektive bolag, förening eller stiftelse tidigare innehade skogskomplex.

Därest de i 5 § bolagsförbudslagen upptagna särskilda bestämmelserna om

beräkning av stödskog upphävdes, torde vara lämpligt att i 4 § lämna en

något utförligare bestämning rörande stödskogsbegreppet. Såsom stödskog

i motsats till överloppsskog borde sålunda anses den del av ett hemmans

avrösningsjord, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt

föreliggande omständigheter prövades vara erforderlig för att återstående

del av hemmanet skulle äga tillräcklig skogstillgång såsom varaktigt stöd

för drivande av självständigt jordbruk. Vid beräkningen av stödskog skulle

hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintlig brukningsdel

bilda nya självständiga jordbruk, dels beträffande odlingsområde

(till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter) till möjligheten

att av dylikt område bilda självständiga jordbruk eller med sådant område

förstärka egen eller annans brukningsdel.

Efter mantal beräknades stödskogen i hela Norrland med undantag av

vissa delar av Gävleborgs län. För Värmlands län samt för vissa delar av

Kopparbergs län gällde särskilda bestämmelser. För den återstående delen

av riket funnes icke särskild beräkningsgrund angiven.

För den händelse att den nu föreslagna bytesprincipen genomfördes för

huvuddelen av Norrland, borde tagas under övervägande, huruvida icke

samma princip lämpligen borde gälla jämväl för övriga delar av riket. De

jordpolitiska skäl, som talade för bytesprincipens genomförande i Norrland,

gällde enligt sociala jordutredningens mening med samma styrka i fråga om

Värmlands och Kopparbergs län samt de skogrika delarna av mellersta och

södra Sverige. Sociala jordutredningen föresloge därför, att omförmäld bytesprincip

infördes för hela riket. Den enhetlighet i lagtillämpningen, som

härigenom vunnes, vore uppenbarligen till stor fördel.

Därest bytesprincipen genomfördes för Värmlands län, syntes de för detta

län givna särskilda stödskogsbestämmelserna kunna undvaras. Mot en sådan

anordning hade anmärkningar icke riktats från myndigheterna inom

länet.

I fråga om de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa delar av Kopparbergs

län ställde sig däremot saken annorlunda. Såsom franninge av

vad myndigheterna vttrat rörande förhållandena inom detta län, torde det

icke vara möjligt att''utan att äventyra lagstiftningens allmänna syfte frigöra

sig från särskilda stödskogsbestämmelser för länets vidkommande. Sociala

jordutredningen föresloge därför, att de stödskogsbestämmelser, som i nuvarande

lag förefunnes beträffande Kopparbergs län, i huvudsak bibeliölles.

På grund av de anmärkningar, som från skilda håll riktats mot den närmare

utformningen av dessa bestämmelser, hade sociala jordutredningen

verkställt viss revision av desamma.

Ett genopiförande av bytesprincipen för förvärv av överloppsskog borde

icke rubba bolags, förenings eller stiftelses rätt jämlikt 4 § /Örsta stycket

tredje punkten att med hänsyn till skogsvårdens främjande fa för arrondering

inköpa bondeskog. Enligt sociala jordutredningens mening kunde nuvarande

arronderingsbestämmelser alltjämt bibehållas, då de möjliggjorde

en tillämpning, som toge hänsyn lill önskemål, vilka vore berättigade ur

skogsvårdssynpunkt.

Hiliana till riksdagens protokoll i937. 1 saini. Nr 233.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Yttranden, över sociala jordutredningens ifrågavarande förslag hava

yttranden avgivits av domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, lantmäteristyrelsen, samtliga länsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund

och skogsägareföreningarnas riksförbund. Samtliga länsstyrelser utom

länsstyrelsen i Stockholms län hava vid sina utlåtanden fogat yttranden av vederbörande

jordbrukskommissioner. Länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs samt Västerbottens län hava därjämte överlämnat yttranden,

förstnämnda myndighet från länets egnahemsnämnd samt de övriga

från länens hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund har i sitt utlåtande återgivit yttranden till centralrådet

från skogsvårdsstyrelserna.

I vad förslaget avser upphävande av nuvarande särskilda stödskogsbestämmelser

för Norrland och Värmlands län har detsamma enhälligt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Jordbrukskommissionen i Västerbottens

län har emellertid ansett sig böra framhålla vikten av att vid lagens tillämpning

iakttoges, att ett varaktigt stöd för ett självständigt jordbruk i övre

Norrland förutsatte tillgång till så mycket skog av olika åldrar att en jämn

kontantinkomst därav erhölles.

Bibehållandet av särbestämmelserna för vissa delar av Kopparbergs län

i den utformning, de i förslaget erhållit, har tillstyrkts av länsmyndigheterna.

Den nya regeln att tillstånd till förvärv av s. k. överloppsskog företrädesvis

må beviljas bolag, förening eller stiftelse, som styrkt sig hava efter den

1 juli 1925 till enskilda försålt i förslaget angiven fast egendom av ungefär

samma värde som med förvärvet avses, har i allmänhet upptagits med gillande.

Förslaget i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

samtliga de myndigheter, vilka i det följande ej särskilt omförmälas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat sig kunna tillstyrka bytesprincipens

införande endast under förutsättning, att i lagen fastsloges, att, där

särskilda skäl till avslag ej förelåge, tillstånd ej finge förvägras bolag, förening

eller stiftelse, som uppfyllt de föreskrivna villkoren. Länsstyrelserna i

Stockholms och Örebro län hava ansett sådan omarbetning av stadgandet

erforderlig, att hinder icke komme att uppstå för förvärv av skogsmark för

bolag, som icke varit i tillfälle att avhända sig däremot svarande jordegendom.

Skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs län och Västmanlands län hava ej funnit

bytesregeln vara tillräckligt motiverad. Sistnämnda styrelse har uttalat,

att för bolag, som av brist på material eller av driftstekniska skäl ej kunde

göra några försäljningar, sagda regel komme att innebära en skärpning av

gällande lag, som från allmän nyttosynpunkt kunde verka olämpligt. Skogsvårdsstyrelsen

i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett övervägande

skäl tala för att lagstiftningen lämnade garantier för att några större förskjutningar

i jordbesittandet bolag och bönder emellan icke uppstode men

förklarat sig befara, att regeln för områdets södra delar komme att innebära

en ytterligare inskränkning i bolagens förvärvsrätt utan att omständigheter,

som i det särskilda fallet förelåge, bleve beaktade. Styrelsen ansåge det till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

19

räckligt, att i motiven till lagen uttalades, att vid prövning av koncessionsansökningar

skälig hänsyn skulle tagas jämväl till omfattningen av sökandens

tidigare markavlåtelser. Skogsvårclsstyrelsen i Kronobergs lein har ansett

det tveksamt, huruvida det framlagda förslaget kunde anses fullt tillfredsställande.

Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och

Malmöhus län hava på grund av bristande erfarenhet ej ansett sig kunna

taga ställning till förslaget.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har såsom sin mening uttalat,

att de önskvärda jämkningarna i dispensbestämmelserna på lämpligaste

sätt kunde hava åvägabringats genom tillämpning av de principer, som förordats

i propositionen till 1925 års riksdag. Centralrådet ansåge emellertid,

att förslaget i stort sett borde giva utrymme för ett skäligt tillgodoseende av

skogsbrukets intressen samtidigt som det skapade garantier för att den jordfördelning

mellan bönder och bolag, som nu förefunnes, icke i nämnvärd

mån komme att rubbas. En förutsättning härför vore emellertid, att lagens

tolkning ej bleve tendentiös i ena eller andra riktningen. Centralrådet ville

framhålla, att alltför prohibitiva bestämmelser kunde leda till ur allmärt

synpunkt mindre önskvärda skogsskövlingar, då under dylika förhållanden

bolagen icke kunde konkurrera med egendomsjobbare och virkesspekulanter

om utbjudna skogsegendomar. Centralrådet ansåge därför, att i fall då

bolag icke frånsålt någon jord eller skog, bifall till markförvärv icke borde

vägras, därest förvärvet ägde avsevärd betydelse för säkerställande av bolagets

fortsatta bestånd eller utveckling och detsamma i övrigt vore ur allmän

synpunkt lämpligt.

Jämväl domänstyrelsen har ansett, att de önskvärda jämkningarna i koncessionsbestämmelserna

lämpligast kunde hava uppnåtts på det sätt, som i

1925 års proposition föreslagits. Det av sociala jordutredningen framlagda

förslaget innebure ett fastlåsande av det nuvarande förhållandet mellan bolagsskog

och enskild skog. Med stöd av siffror, hämtade från 1933 års allmänna

fastighetstaxering, påvisade styrelsen, att skogsmarkens fördelning

mellan olika skogsägaregrupper starkt växlade inom olika områden. Sålunda

omfattade bolagsgruppen vid nämnda tidpunkt 16.1 procent i övernorrland

(Norrbottens och Västerbottens län), 45.5 procent i Nedernorrland

(Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län), 37 procent i Bergslagslänen

(Kopparbergs, Värmlands och Örebro län samt Västmanlands län

med undantag av slättbygden), 15 procent i Mälardalslänen (Stockholms,

Uppsala, Södermanlands och Örebro län samt Västmanlands läns slättbygd)

jämte Östergötlands, Skaraborgs och Malmöhus län samt 6.3 procent i övriga

Götaland. Den nuvarande besittningsfördelningen torde med hänsyn till

dennas lokalisation och fördelning på olika ägoslag in. m. stundom icke vara

den lämpligaste. Förändrade lägen, vilka kunde påverka grunderna för besittningsfördelningen,

inträffade på grund av produktionens växlande inriktning

tämligen oavbrutet i etl samhälle. Möjligheterna till utnyttjande

av små motordrivna sågar, automobilismens utveckling i förening med ett

förbättrat vägnät, virkeskapitalets ökning i södra Sverige vore några av de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

förhållanden, som för närvarande påverkade skogsdriften på ett annat sätt

än för ett tjugutal år sedan. Med hänsyn till det anförda ansåge styrelsen,

att en skärpning av gällande lag ur synpunkten av det allmännas nytta icke

kunde vara önskvärd. Den föreslagna bytesregeln komme att innebära sådan

skärpning i de fall, då koncessionssökande bolaget icke kunde erbjuda

motprestation. Styrelsen kunde därför tillstyrka förslaget endast under förutsättning,

att bytesregeln erhölle en lydelse, som innebure ett lättande av

nuvarande restriktiva bestämmelser, alltjämt dock med bibehållande — så

långt förhållandena numera kunde därtill föranleda — av lagens sociala och

jordpolitiska verkningar.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att innebörden av sociala jordutredningens

förslag vore, att smärre omflyttningar i jordinnehavet skulle

kunna äga rum mellan bolag och enskilda men att dessa ägaregruppers totala

ägovälde i stort sett skulle bibehållas vid det nuvarande. Förslaget

hade sålunda en utomordentlig räckvidd i nationalekonomiskt hänseende

samt på det jordpolitiska och sociala området. Förbundet ansåge, att det

vore olyckligt, om statsmakterna i anledning av förslaget skulle i någon

mån binda sig för ett principuttalande, att juridiska personers jordbesittande

i landet borde maximeras vid nuvarande arealer. De försörjningsmöjligheter,

som kunde anknytas till en jordbruksfastighet under industriell

disposition, vore ofta många gånger större än de utkomstmöjligheter, samma

fastighet kunde bereda, när den nyttjades enbart för jordbruk. Ur social

synpunkt borde därför industrins möjligheter att göra jordförvärv, som

kunde vara behövliga för dess drift eller för nyanläggningar, ej försvåras.

Vad speciellt kustindustrin beträffade kunde man skönja en utveckling i

den riktningen, att industrins förmåga att uppehålla rörelsens omfattning

samt försörja till densamma knuten arbetarbefolkning alltmer begränsades

eller nedkrymptes efter storleken av de råvarutillgångar, som kunde erhållas

från industrins egna skogsfastigheter. Trävaruindustrins skogsbesittande

vore därför en social fråga, som i lika hög grad berörde industridistriktens

arbetarbefolkning och skogsbygdens bondebefolkning.

I fråga om den tid, inom vilken enligt förslaget markavlåtelse, som åberopas

för koncession, skall hava ägt rum, hava skiljaktiga meningar uttalats.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län, vars utlåtande länsstyrelsen

i länet åberopat som eget yttrande, har ansett, att den av sociala jordutredningen

föreslagna tiden borde utsträckas till den 1 september 1909, då lagen

den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,

Dalarne och Värmland trädde i kraft. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län

har ifrågasatt tidens utsträckande till dagen för ikraftträdandet av 1906 års

förbudslag. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län har såsom begynnelsedag

för samma tid föreslagit dagen för ikraftträdandet av de av sociala

jordutredningen föreslagna lagändringarna. Såsom skäl härför har kommissionen

åberopat av kommissionen avgivet yttrande över sociala jordutredningens

preliminära förslag, däri tiden var bestämd till de senast förflutna

fem åren före ansökningens ingivande. Kommissionen framhöll i det
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 233-

la yttrande, att i vissa trakter skogsbolagen under senare åren av rent privatekonomiska

motiv bedrivit en rätt omfattande försäljning av jordbruksfastigheter

och inägojord och sålunda läge med samlade bytesobjekt i betydande

omfattning. Då de försäljningar, som skett i det förflutna, i och för

sig varit förmånliga för bolagen, syntes det icke finnas skäl, att de skulle

få räknas som grund för nya markförvärv. Endast om bytesrätten hänförde

sig allenast till affärer efter lagens ikraftträdande komme den nya anordningen

att ha någon kraftigare verkan i fråga örn att stimulera till nya

försäljningar av jordbruksjord. Sveriges skogsägareförbund har häremot

anfört, att visserligen åtskilliga företag efter den 1 juli 1925 sålt ett icke

ringa antal lägenheter eller arrendejordbruk men dessa försäljningar hade i

regel skett till arrendatorerna till så låga priser, långt under fastigheternas

värden i öppna marknaden, att några stora belopp härigenom ej tillförts bolagen.

Det behövde därför ej befaras, att bytesregeln ens i den form den

erhållit i sociala jordutredningens slutliga förslag komme att medföra några

stora jordförvärvsmöjligheter för bolagen. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs

län, skogsvårdssty reisen i Jönköpings län och skogsägare föreningarnas

riksförbund ha uttalat sig till förmån för omförmälda i jordutredningens

preliminära förslag upptagna femårsregel. Dock har jordbrukskommissionen

i Gävleborgs län ansett, att hänsyn endast skulle tagas till försäljningar,

som ägt rum efter ikraftträdandet av de nu ifrågasatta lagändringarna.

I detta sammanhang må omnämnas, att i åtskilliga yttranden över sociala

jordutredningens preliminära förslag framhölls, att den däri upptagna femårsregeln

skulle leda till vissa orättvisor, då de bolag, som genom försäljning

av jord gynnat egnahemsbildningen, hardast skulle drabbas, under det att

de bolag, som ej försålt sina arrendegårdar, komme att oskäligt gynnas.

Vidare framhölls, att regeln kunde verka pa sadant sätt, att flan social

synpunkt önskvärda försäljningar av bolagsjord komme att försenas, i det

att bolagen kunde finna med sin fördel förenligt att ransonera sina egendomsförsäljningar.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande

bestämt påyrkat, att vid tillämpning av bytesprincipen koncession till

förvärv av skogsmark endast skulle lämnas sökande, som styrkt sig hava

under viss tid till enskilda avyttrat skogsmark, vilken i avkastningshänseende

vore av ungefär samma värde som den skogsmark förvärvet avsåge. Såsom

skäl härför har utskottet anfört, bland annat:

Örn, såsom sociala jordutredningen föreslagit, värdet av hela hemmanslotter

med både skog, åker och byggnadsbestånd skulle få räknas koncessionssökande

till godo, kunde betydande arealer skogsmark komma att överföras

från enskild ägo till sammanslutningar. Jordbruket inom skogsbygderna i

landet, synnerligast i Norrland, kunde ofta icke giva utövarna erforderlig

försörjning utan ett betydande inkomsttillskott av skogskörsler eller skogsprodukter.

Då under sista tiden jordbrukarnas inkomster av skogskörsler

på grund av den starkt utvecklade lastbilstrafiken avsevärt krympt diop,

hade skogsprodukterna såsom inkomstkälla för jordbrukarna blivit mera

framträdande. Det gällde bär jordbruksbefolkningens i skogsbygderna förutsättningar

att i fortsättningen kunna försörja sig och den fara, som foreläge,

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

att denna befolkning undan för undan skulle komma att förlora det stöd

som tillgången på skog skapade för dess ekonomiska och sociala bestånd.''

Av domänstyrelsens yttrande över sociala jordutredningens preliminära förslag

franninge, att i nedre Norrland (Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs

län) aktiebolag och andra sammanslutningar innehade 45.5 procent

samt bönder och enskilda i övrigt 43.9 procent av skogsmarksarealen. Återstoden

komme på stats- och övriga allmänna skogar. För detta område vore alitsa

samfälligheternas skogsmarksinnehav övervägande. Av dessa samfälligheter

hade några så betydande skogsmarksinnehav, att de åtminstone periodvis

kunde lita till egen virkesförsörjning och därmed tillfälligt göra sig oberoende

av de smärre skogsägarnas utbud av virke. En förskjutning av

skogsmai ksinnehavet till de större samfälligheternas förmån skulle givetvis

än mer försämra de mindres möjligheter att göra sig gällande. — Någon

uppoffring från bolagens sida behövde icke vara förbunden med bolagens

avyttring av arrendegardar till enskilda. Brukarnas arrendeavgifter motsvarade

nämligen ofta icke på långt när ägarnas kostnader för fastigheternas

förräntning och underhåll. Arrendeavgifterna avspeglade väl också i

regel möjligheterna för brukarna att försörja sig på respektive jordbruk.

Där avyttrade arrendegårdar vore välbelägna med hänsyn till kommunikationer

och avsättningsmöjligheter för jordbruket och därtill försedda med

nödig skogsdräng, måste avyttringen betraktas såsom mycket önskvärd

ur social synpunkt. Annorlunda läge det ej sällan till med i skogsbygden

ensligt och avlägset belägna arrendegårder. Där vore fastighetens brukare

för sin utkomst i huvudsak beroende av arbetstillfällen utanför jordbruket.

Så länge han vöre arrendator, vore han tämligen viss om förtjänstarbete

hos skogsmarkens innehavare. Som egen brukare av samma fastighet bleve

hans ställning i nämnda hänseende mera oviss. Fördelen i socialt avseende

med en jordupplåtelse av sistnämnda beskaffenhet kunde bliva diskutabel.

Länsstyrelsen, jordbrukskommissionen och skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs

län samt skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län hava förordat, att vid

bytesregelns tillämpning hänsyn skulle tagas allenast till försäljningar av

skogsmark och att såsom norm för bydesförfarandet skulle gälla vederbörande

fastigheters virkesavkastning. Skogsägareföreningarnas riksförbund har

ansett, att endast värdet av försåld skogsmark borde räknas koncessionssökande

till godo. Enligt riksförbundets uppfattning talade intet för att bolagen

skulle få öka sitt innehav av skogsmark, medan man däremot hade all

anledning ställa sig betänksam i fråga om verkningarna av en dylik ökning.

Bolagen vore så gott som undantagslöst synnerligen angelägna om att bliva

kvitt inägojorden och skälet till att så ej skett vore, att bolagen med hänsyn

till jorddelningsbestämmelserna måste samtidigt med inägojorden avhända

sig viss skogsmark. Det återhållande moment, som läge häruti, borteliminerades

emellertid, örn bolagen berättigades att i stället förvärva annan

skogsmark till motsvarande värde.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har ansett, att vid bedömandet

av bytesobjektets värde särskild hänsyn skulle tagas till dess betydelse

som jordbrukslägenhet och till omfattningen och kvaliteten av det skogsområde,

som hörde samman med lägenhetens inägor. Kommissionen ansåge

därjämte, att fastighets åbyggnader endast skulle räknas till ett avsevärt

reducerat värde. Länsstyrelsen i Uppsala lån har förordat, att jämväl mark

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

för bostads- eller liknande ändamål skulle få utgöra bytesobjekt. Länsstyrelsen

befarade, att möjligheterna för industriarbetare att i närheten av^ den

industriella anläggningen förvärva bostadsegnahem eljest skulle försvåras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det vara väl så viktigt, att den

odlade jorden som skogsmarken överfördes i enskild ägo, och förty ifrågasatt,

att samma hänsyn skulle tagas till alla försäljningar av odlad jord.

Då jag nu övergår till att redogöra för min egen mening i de frågor, som Departementsomfattas

av sociala jordutredningens betänkande, synes det mig naturligt

att först beröra de särskilda stödskogsbestämmelserna i 5 § av nu gällande

lag. Då behovet av förevarande lagstiftning är ojämförligt större inom

de områden, där dessa bestämmelser gälla, än i övriga delar av landet, kommer

givetvis frågan örn upphävande helt eller delvis av nämnda bestämmelser

väsentligen att bliva beroende av huruvida de intressen, bestämmelserna

avse att skydda, på annat sätt kunna erhålla tillfredsställande hägn. Ehuru

tillgängliga statistiska uppgifter synas giva vid handen, att bolagens jordinnehav

inom nämnda områden under de sista femton åren minskats såväl i absoluta

som relativa tal, är detsamma dock fortfarande av sådan storleksordning,

att någon mera väsentlig utökning av jordinnehavet ej bör av statsmakterna

tillåtas. Jordbrukets behov av stödskog är också betydligt större inom

förevarande områden än i övriga delar av landet. Det torde vara en känd

sak, att jordbrukarna i skogsbygderna, särskilt i Norrland, för sin bärgning

ofta äro beroende av betydande inkomsttillskott av skogskörsler eller skogsprodukter.

Sedan inkomsten av skogskörsler på grund av kommunikationsväsendets

utveckling avsevärt nedgått, har det egna skogsbrukets betydelse

såsom inkomstkälla blivit än mera framträdande.

Att de grunder, efter vilka stödskogstilldelningen för närvarande äger rum

i huvuddelen av Norrland, äro otillfredsställande, har allmänt vitsordats.

Enighet synes också råda därom, att stödskogsbestämmelserna i 5 § a) ej böra

i sin nuvarande form bibehållas. Detta är också min uppfattning. Av vad jag

nyss anfört lärer emellertid framgå, att jag ej kan förorda bestämmelsernas

upphävande, med mindre garantier givas, att ej den självägande bondeklassens

ställning därigenom kommer att försvagas. Sociala jordutredningens förslag

torde i stort sett inrymma sådana garantier. Såsom jordutredningen anfört

torde med bytesprincipens införande ett jämviktsförhållande mellan

bonde- och bolagsskogar kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas.

Med den avfattning de allmänna reglerna för stödskogsberäkningen i lorslaget

erhållit torde det jämväl kunna förväntas, att, örn reglerna rätt tillämpas,

jordbrukets behov av stödskog bliver behörigen tillgodosett. Det ligger

dock vikt uppå, att stödskogsbegreppet i praktiken ej gives en alltför snäv

tolkning. Kravet på att fastighet, varifrån förvärv göres, efter försäljningen

skall kunna bereda innehavaren och hans familj full sysselsättning och

bärgning får ej eftersättas. Detta krav kan ofta ej anses uppfyllt, med

mindre återstående fastigheten äger tillgång till så mycket skog av olika

åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

I flera över sociala jordutredningens förslag avgivna yttranden har mot

bytesprincipens införande anförts, att densamma komme att verka mycket

ojämnt, i det att förvärvsmöjligheterna för de större jordbesittande bolagen

underlättades, medan principen för andra bolag, som kanske ej ägde annan

fastighet än som oundgängligen erfordrades för bolagets rörelse, komme att

innebära en skärpning i förhållande till nu gällande lag. Denna invändning

synes icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Sociala jordutredningen

torde med de föreslagna lagändringarna ej hava åsyftat att göra det

lättare för bolagen i gemen att förvärva fast egendom; i den mån sådana

lättnader äro förbundna med ändringarna ifråga, uppbäras de av ett allmänt

intresse att främja önskvärda omflyttningar av bolagens jordinnehav.

Av anförda skäl finner jag mig kunna i princip biträda det föreliggande

förslaget örn ändrade grunder för koncession till förvärv av s. k. överloppsskog

i Norrland. Därest bytesprincipen genomföres för denna del av riket,

torde, såsom sociala jordutredningen föreslagit, samma princip böra gälla

jämväl för rikets övriga delar. De särskilda stödskogsbestämmelserna för

Värmland synas i sådant fall kunna undvaras. I fråga om motsvarande bestämmelser

för vissa delar av Kopparbergs län biträder jag sociala jordutredningens

uppfattning, att desamma med hänsyn särskilt till de lokala

myndigheternas härom gjorda uttalanden fortfarande böra bibehållas i lagen.

Dock böra sistnämnda bestämmelser, såsom jordutredningen funnit,

undergå vissa jämkningar. Härtill torde jag senare få återkomma. I likhet

med jordutredningen anser jag, att ett genomförande av bytesprincipen

för förvärv av överloppsskog icke bör rubba de nuvarande grunderna för

s. k. arronderingsförvärv.

Jag övergår härefter till en närmare granskning av den föreslagna bytesprincipen

med utgångspunkt från att densamma, såsom jordutredningen förutsatt,

skall tjäna det dubbla syftet att förhindra ett försvagande av den nuvarande

lagstiftningens sociala och jordpolitiska karaktär samt stimulera

till försäljning av bolagsjord, vars övergång i bondehand måste betraktas

såsom önskvärd. Enligt förslaget fordras för förvärv enligt bytesprincipen,

att överlåtelse, som i sådant hänseende må räknas bolag, förening eller stiftelse

till godo, skall hava ägt rum efter den 1 juli 1925, då nu gällande förbudslag

trädde i kraft. För egen del är jag närmast böjd att anse tillräckliga

skäl icke föreligga att medgiva bytesförvärv, i fall att överlåtelsen skett före

lagändringens trädande i kraft. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke

skulle vara ägnad att stimulera till nya försäljningar av bolagsjord. Det

kan snarare med fog ifrågasättas, om icke bestämmelsen komme att få en

i viss mån motsatt verkan. Genom bytesprincipens införande kommer inagojord

i bolagshand att få ett visst värde som den tidigare icke haft, nämligen

såsom bytesobjekt vid förvärv av skogsmark. Därest, såsom jag i det

följande vill föreslå, bytesrätten begränsas till viss tid från överlåtelsen,

kunde den av jordutredningen föreslagna bestämmelsen komma att verka

på sådant sätt, att bolag, som under tiden mellan den 1 juli 1925 och lagändringens

ikraftträdande avyttrat en relativt stor myckenhet inägojord,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

funne det lämpligt att ej företaga några ytterligare försäljningar av sådan

jord, förrän de tidigare försäljningarna blivit i byteshänseende fullt utnyttjade.

Farhågor ha också uttalats, att jordutredningens förslag i vissa trakter

komme att medföra ej önskvärda förskjutningar av det nuvarande förhållandet

mellan bonde- och bolagsskogar. Dessa farhågor torde icke kunna

frånkännas visst berättigande särskilt som förslaget förutsätter, att sökande,

som uppfyllt de föreskrivna fordringarna för bytesförvärv, ej utan

särskilda skäl må förvägras koncession. På grund av det anförda anser jag

försiktigheten bjuda att begränsa lagbestämmelsen örn bytesförvärv till de fall,

där bolags jord försäljes efter lagändringens ikraftträdande. Jag vill därmed

icke hava sagt, att vid prövning av ansökningar om förvärv av överloppsskog

ingen hänsyn må tagas till markförsäljningar före sistnämnda tidpunkt. En

dylik regel skulle, såsom i flera yttranden över jordutredningens preliminära

förslag framhållits, kunna leda till vissa orättvisor. Emellertid torde

det få ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall avgöra, vilken betydelse

som skall tillmätas sådana försäljningar. Därvid torde särskilt avseende

böra fästas vid försäljningarnas omfattning i förhållande till sökandens

jordinnehav den 1 juli 1925 ävensom till frågan örn och i vad mån försäljningarna

befrämjat bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk med

erforderlig skogstillgång.

Enligt sociala jordutredningens förslag fordras ej att överlåtelse, som må

tillgodoräknas för bytesförvärv, skall hava skett inom viss tid från ansökningen.

Det synes dock uppenbart, att ju längre tid som förflutit mellan

överlåtelsen och ansökningen, desto mindre anledning förefinnes att å överlåtelsen

grunda tillstånd till sådant förvärv. Om överlåtelsen ligger långt

tillbaka i tiden, torde det också bliva svårt att avgöra, vilket bytesvärde

som skall åsättas den överlåtna egendomen. Jag hänvisar härutinnan till

den redogörelse, som i det följande kommer att lämnas rörande de grunder,

som enligt min mening böra vara bestämmande för värdesättningen. Å

andra sidan bör den tid, inom vilken överlåtelsen skall hava ägt rum, ej

tilltagas så kort, att bolagen finna det med sina intressen förenligt att uppskjuta

sina markförsäljningar, till dess tillfälle i det konkreta fallet yppats

att i stället förvärva annan mark. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill

jag förorda, att nämnda tid bestämmes till tio år, räknat från koncessionsansökningens

ingivande,

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över sociala jordutredningens

förslag, hava ansett, att såsom bytesobjekt endast skulle få räknas försåld

skogsmark. Skälen för en sådan begränsning av förvärvsmöjligheterna hava

med särskild utförlighet framhållits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Gävleborgs län. Å andra sidan har den meningen också uttalats,

att alla försäljningar av odlad jord borde räknas sökande till godo.

Vid övervägande av de skäl, som anförts till stöd för de olika åsikterna i

denna fråga, har jag ej funnit anledning frångå förslaget i annan mån än att

jordbruksfastighets åbyggnader ej torde böra inräknas i bytesvärdet. Det

med bytcsprincipen förenade syftet att stimulera bolagen till att försälja sina

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

arrendegårdar torde i huvudsak uppnås även med sistberörda begränsning.

Då jag ansett mig kunna ga med pa att jordbruksfastighets inägor må utgöra

bytesobjekt, har jag fäst särskilt avseende vid det härför uppställda villkoret,

att fastigheten skall vara tjänlig till jordbruk och äga för sådant ändamål erforderlig

skog. Uppställandet av nämnda villkor torde giva bolagen anledning

tillse, att mer eller mindre ofullständiga jordbruk, innan de försäljas,

kompletteras i sådant hänseende. Villkoret torde böra tolkas på det sätt, att

fastigheten vid överlåtelsen skall uppfylla då gällande fordringar på nybildad

jordbruksfastighet. Jag torde i detta sammanhang få erinra, att

förut denna dag framlagts förslag örn ändrade bestämmelser rörande avstyckning

av jordbruksfastighet, vilka bättre än nu gällande regler skola

tillgodose kravet pa att sadan fastighet bör kunna bereda innehavaren och

hans familj full bärgning och sysselsättning. Nämnda förslag innebär,

bland annat, att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens

näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av

varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt,

att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning

må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet

i mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra

varaktigt stöd för jordbruket. Dock må avvikelse härifrån göras beträffande

viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig

fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets

fördel av stödskog icke därigenom minskas. Därest berörda förslag vinner

statsmakternas bifall, torde de nya bestämmelserna bliva normerande jämväl

för frågan, huruvida inägor till jordbruksfastighet i byteshänseende må

räknas bolag, förening eller stiftelse tillgodo.

Odlad jord och odlingsområde må enligt sociala jordutredningens förslag

utgöra bytesobjekt endast i fall att överlåtelsen därav prövas gagnelig för

befolkningens näring i orten. Såsom exempel härpå nämnes i motiven, att

överlåtelsen ägt rum för komplettering av ofullständiga jordbruk eller för

bildande av arbetarsmåbruk. Det motsatta fallet exemplifieras med försäljningar

för bostads- eller liknande ändamål. Emellertid synes det ej uteslutet,

att även försäljning av mark för sistnämnda ändamål kan vara till gagn för

befolkningens näring i orten. Så torde vara fallet, då med försäljningen avses

att främja bildandet av bostadsegnahem åt ett företags arbetarstam eller

att gynna uppkomsten av någon ny industri, som ökar befolkningens utkomstmöjligheter.

övervägande skäl tala för att jämväl dylik överlåtelse

må räknas koncessionssökande till godo.

På grund av stadgande i lagens 7 § äger bolag, förening eller stiftelse medelst

inrop å exekutiv auktion förvärva fast egendom utan avseende å dess

beskaffenhet. Enligt 8 § skall vad sålunda förvärvats såsom regel avyttras

inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förrän tre år förflutit från

det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft. Under vissa förutsättningar

kan jämlikt 9 § anstånd med avyttrandet medgivas. Det torde utan särskild

föreskrift vara tydligt, att vid tillämpning av den föreslagna bytesprincipen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

27

icke får tillgodoräknas överlåtelse av fast egendom, som ägaren är skyldig

avyttra enligt nu angivna stadganden.

Enligt förslaget förutsattes, att överlåtelsen ägt rum antingen till enskild

person eller till egnahemsbolag eller egnahemsförening. Häremot har jag

intet annat att erinra, än att det, vad angår egnahemsbolag och egnahemsförening,

bör fordras, att sammanslutningen i fråga utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet.

Dessutom torde böra såsom bytesobjekt få räknas

mark, som överlåtits till kommun eller till hushållningssällskap, vilket utövar

nyss nämnd verksamhet. De särskilda villkor i fråga om överlåtelsens eller

den överlåtna egendomens beskaffenhet, som uppställts för att överlåtelse till

enskild person må räknas sökande till godo, synas ej erforderliga med avseende

å överlåtelse till kommun eller till sammanslutning som i det föregående

omförmälts.

Bytesprincipen torde förutsätta en värdering av den egendom, som i det

särskilda fallet är i fråga. Ehuru det torde få ankomma på Kungl. Majit

att, därest förslaget till lagändring antages av riksdagen, utfärda närmare

föreskrifter rörande sådan värdering ävensom beträffande de grunder,

som därvid skola tillämpas, vill jag redan i detta sammanhang angiva, hur

jag tänkt mig, att denna fråga lämpligen bör lösas. Vad då först angår egendom,

som sökande önskar förvärva, torde bytesvärdet å sådan egendom ej

böra beräknas lägre än den för egendomen i penningar utgående köpeskillingen.

Då man i allmänhet torde vara berättigad antaga, att köpeskillingen

bestämts huvudsakligen med hänsyn lill den i förvärvet ingående marken

med därå växande skog, synes det ej böra ifrågakomma att medgiva avdrag

för åbyggnader eller annan dylik förmån. Understiger köpeskillingen egendomens

taxeringsvärde året näst före det fånget skedde, torde detta värde böra

läggas till grund för bytet; finnes för egendomen icke särskilt taxeringsvärde,

bör såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt

intyg av trovärdiga män eller efter Konungens prövning. För bestämmande

av den frånsålda egendomens bytesvärde synes det böra åligga sökanden

att föranstalta om särskild värdering av densamma. Vid värderingen bör

hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid den tid, då sökanden försålt

densamma. Den utredning, som i sådant hänseende må finnas erforderlig,

bör givetvis förebringas av sökanden. I övrigt torde vid värdering av frånsåld

egendom i tillämpliga delar böra iakttagas de grunder, som i kommunalskattelagen

stadgas för taxering av fastighet; dock bör egendom, varom

fråga är, ej få åsättas högre värde än den kan anses betinga, örn den nyttjas

för jordbruksändamål eller för skogsbruk. Finnas byggnader uppförda

å egendomen, böra marken och byggnaderna först värderas såsom en enhet;

från det sålunda fastställda enhetsvärdet bör därefter avdragas vad av detsamma

kan anses belöpa å byggnaderna. Ingives ansökan om förvärvstillstånd

senare än två år efter värdering, som nu sagts, torde värderingen

böra kompletteras med en utredning angående den värdeförändring egendomen

på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget under mellantiden

må hava undergått.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

Den omständigheten att sökande uppfyllt fordringarna för bytesförvärv bör

ej utesluta en verklig prövning av förvärvet. Dock torde, såsom sociala jordutredningen

uttalat, sådan sökande icke böra utan särskilda skäl förvägras

koncession. Med hänsyn till den med bytesprincipen avsedda verkan att stimulera

till försäljning av bolagsjord torde detta böra komma till uttryck i

lagtexten. I likhet med jordutredningen anser jag, att tillstånd till förvärv av

överloppsskog utan tillämpning av bytesprincipen såsom regel endast bör lämnas

i fall, då det ej är möjligt eller lämpligt att framtvinga en bytesförsäljning.

Såsom jag i det föregående anfört bör dock denna regel ej utgöra hinder

för att tillåta förvärv, där sökanden visar sig hava under tiden mellan den

1 juli 1925 och de nya bestämmelsernas trädande i kraft avhänt sig jord

under sådana förhållanden, att avhändelsen, om den skett efter sistnämnda

tidpunkt, skulle i byteshänseende ha räknats sökanden till godo.

Jag torde härefter få till behandling upptaga en fråga, som äger samband

med det förut berörda förslaget till ändrade bestämmelser rörande avstyckning.

Stadgandet i 4 § första stycket andra punkten av nu gällande förbudslag

avser endast förvärv av överloppsskog, som utgör del av hemman eller

hemmansdel. Förvärv av skogsmark, som bildar självständig fastighet eller

tillhör avsöndrad lägenhet, är således alltid underkastat de strängare reglerna

i andra stycket av samma paragraf. Vid tiden för 1925 års lags tillkomst

förelago särskilda skäl att på sadant sätt begränsa räckvidden av

förevarande stadgande. Grundsatsen att skog, som erfordrades till stöd för

jordbruket, ej finge av bolag, förening eller stiftelse förvärvas, med mindre

särskild anledning till sådant förvärv förelåge, hade eljest lätteligen kunnat

kringgås. Då gällande jorddelningslagstiftning upptog nämligen —

om man bortser från de särskilda bestämmelser om tilldelning av husbehovsskog,

som beträffande Norrland och vissa delar av Svealand innehöllos i

3 § lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,

1 § lagen den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs

län och 20 § 1 mom. lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring — inga regler, som förhindrade att en jordbruksfastighet

uppdelades utan behörig hänsyn till jordbrukets behov av

skog. Genom ägostyckning eller jordavsöndring kunde man således från en

jordbruksfastighets inägor skilja skog, som erfordrades för att självständigt

jordbruk a inägorna skulle kunna bedrivas. Sedan ägostyckning och jordavsöndring

ersatts med avstyckning, ha de strängare koncessionsvillkoren

kommit att få motsvarande giltighet för förvärv av skogsmark, som tillhör

avstyckad fastighet. Därest de ändrade bestämmelser om skogstilldelning

vid avstyckning, som innehållas i förenämnda förslag och för vilka jag tidigare

redogjort, av statsmakterna antagas, synes på ett betryggande sätt vara

sörjt för att skogsmark, som erfordras till stöd för jordbruket, ej kommer

att frånskiljas detta. Därmed torde ur nyss angivna synpunkter anledning ej

föreligga att från de lindrigare koncessionsfallen helt utesluta förvärv av

mark, som bildar särskild fastighet eller tillhör lägenhet eller avstyckad

ägolott. Ej heller har jag funnit några andra skäl, som motivera att sådana

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

förvärv underkastas en strängare prövning än förvärv av mark från hemman

eller hemmansdel. Avgörande bör i det ena såväl som i det andra

fallet vara, vilken betydelse marken äger för jordbruket och den jordbrukande

befolkningen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av nu

gällande bestämmelser, att enhetliga regler införas beträffande samtliga de

förvärv, som nyss omförmälts. Ändringen torde lämpligen kunna ske sålunda,

att dels ordet »hemman» i nuvarande 4 § första stycket andra punkten

ersättes med »fastighet» och dels en ny koncessionsgrund införes, avseende

förvärv av självständig fastighet. Vid avfattningen av sistnämnda

koncessionsbestämmelse torde böra beaktas, att jordbrukskommissionen i

Jämtlands län i sitt yttrande över sociala jordutredningens förslag hemställt

om införande i lagen av ett stadgande, enligt vilket bolag med tillämpning

av de lindrigare bestämmelserna skulle kunna medgivas att förvärva mark,

som ursprungligen utlagts såsom inrösningsjord men sedermera visat sig

vara olämplig för jordbruk. Jordbrukskommissionen bär härutinnan anfört

i huvudsak följande.

Vid den länet under förra hälften av 1800-talet övergångna avvittringen

hade utlagts ett flertal s. k. nyhemman eller nybyggen, vilka sedermera visat

sig föga lämpliga som jordbruksfastigheter och a vilka jordbruk antingen

aldrig bedrivits eller, där det bedrivits, på grund av markens för jordbruk

olämpliga beskaffenhet måst nedläggas. Det hade emellertid visat sig, att

å dylika fastigheter i regel skogsbruk kunnat idkas. Det syntes vid sadant

förhållande meningslöst, att å dylika fastigheter söka framtvinga en jordbruksdrift,

som från början vöre dömd att misslyckas. Sådana fastigheter

borde däremot överlämnas till skogsindustrin, som för sitt behov med fordel

kunde tillgodogöra sig deras avkastning.

Till vad jordbrukskommissionen sålunda anfört har länsstyrelsen i länet

anslutit sig. Även jag anser, att de av kommissionen anförda synpunkterna

äro värda beaktande. Jag vill därför förorda, att den nya koncessionsbestämmelsen

avfattas så, att den kommer att inrymma förvärv av självständig

fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk. V id bedömande

av huruvida sådant fall är förhanden bör hänsyn tagas ej endast

till ägornas naturliga beskaffenhet, läge och omfång utan jämväl, da fråga

är om till odling tjänlig jord, till möjligheten att sammanslå sådan jord

med förefintlig brukningsdel. Därest bytesprincipen införes beträffande förvärv

av överloppsskog, synes densamma jämväl böra gälla förväg, som

nyss sagts.

På grund av särskilt stadgande i 4 § första stycket andra punkten gäller

för närvarande, att tillstånd till förvärv av överloppsskog icke utan särskild

anledning må givas, örn den fastighet, vartill marken hör, undergått ägostyckning

utan iakttagande av vad i 3 § förenämnda lag den 25 juni 1909

var för där avsedda fall föreskrivet. Stadgandet innebär i huvudsak, att de

lindrigare koncessionsbestämmelserna ej må tillämpas, med mindre en var av

de jordbruksfastigheter, som ingått i den ägostyckning, varigenom den till förvärv

avsedda marken blivit utbruten, vid styckningsförrättningen tilldelats

erforderlig husbehovsskog. Lämpligheten av att bibehålla detta stadgande i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

oförändrad eller med hänsyn till förutnämnda utvidgning av berörda bestämmelser

modifierad form torde kunna ifrågasättas. Anmärkas må, att

stadgandet numera icke tjänar det ändamål, för vilket det tillkommit. Enligt

uttalande i motiven till lagen skulle detsamma ersätta en med hänsyn

till stödskogsreglernas effektivitet eljest nödvändig utsträckning av 1909

ars lags tillämplighetsomrade till de delar av riket, där denna lag ej gällde.

Sedan efter jorddelningslagens tillkomst sådan uppdelning av bestående fastigheter,

som 1909 års lag såvitt angick dess giltighetsområde avsåg att förebygga,

ej längre kan komma till stånd, har stadgandet förlorat sitt huvudsakliga

underlag. Mot ett bibehållande därav talar jämväl den omständigheten,

att detsamma icke täger sikte på de faktiskt föreliggande förhållandena

vid tiden för förvärvsansökningens ingivande utan på förhållandena

vid tiden för den förrättning, varigenom den till förvärv avsedda marken

blivit utbruten. Vidare hänför sig stadgandet endast till de fastigheter, som

ingått i nämnda förrättning. Viktigast synes mig emellertid vara, att stadgandet

endast tillgodoser kravet på husbehovsskog och därför är ägnat att

ingiva den enligt min mening oriktiga föreställningen, att vid prövning

av hithörande ärenden hänsyn ej må tagas till vederbörande fastigheters

behov av skog utöver husbehovet. Av nu anförda skäl har jag kommit till

den uppfattningen, att stadgandet ej bör bibehållas i lagen. Inom departementet

har övervägts att ersätta detsamma med ett nytt stadgande av huvudsaklig

innebörd, att tillstånd till förvärv av överloppsskog eller självständig

fastighet, som ej lämpar sig för jordbruk, ej utan särskilda skäl finge

givas, örn förvärvet uppenbarligen skulle förhindra eller försvåra en i avseende

å stödskog erforderlig komplettering av angränsande eller närliggande

jordbruksfastighet. På grund av svårigheterna att i lagtext på ett

lämpligt sätt avgränsa kretsen av de fastigheter, som skulle omfattas av en

sadan prövning, och att bedöma ett dylikt stadgandes verkningar torde

det emellertid få överlämnas åt Kungl. Maj:t att till de förhållanden, varom

nu är fråga, taga den hänsyn, som lagstiftningens huvudsakliga ändamål

— skydd för jordbruket och den jordbrukande befolkningen — kan

anses kräva. Därest de synpunkter, åt vilka jag i det föregående givit uttryck,

delas av riksdagen, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ

ordning utfärda bestämmelser, ägnade att tillgodose behovet av utredning

vid ifrågavarande ärendens avgörande.

I anslutning till vad jag i det föregående anfört har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 3-— 6 §§ lagen

den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom, vilket förslag torde såsom bilaga få

fogas till statsrådsprotokollet. Jag övergår nu till att redogöra för detta förslags

särskilda bestämmelser, i den mån deras innehåll icke redan blivit av

mig berört.

3 §•

I gällande lag användes ordet »fastighet» såsom benämning å fast egendom

överhuvud taget. Vid förslagets utarbetande har det ej kunnat und
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

31

gås att använda detta ord jämväl i annan bemärkelse, nämligen såsom särskild

beteckning å fast egendom, som utgör fastighet i jorddelningslagens

mening. Till undvikande av missförstånd har därför ordet »fastighet» i

3 § liksom å andra ställen i lagen, där detta ord förekommer såsom benämning

å fast egendom i allmänhet, utbytts mot »fast egendom».

4 §•

I första punkten av första stycket har ingen annan ändring vidtagits,

än att ordet »fastigheten» utbytts mot »egendomen».

Under andra punkten har upptagits det i det föregående tillstyrkta

stadgandet beträffande självständig fastighet, som icke till någon del

lämpligen kan nyttjas för jordbruk.

Tredje punkten motsvarar nuvarande andra punkten; dock ha vissa

bestämmelser, som nu finnas upptagna i sistnämnda punkt, av redaktionella

skäl nedflyttats efter första stycket. Beträffande den sakliga innebörden av

de ändringar, som i denna punkt vidtagits, hänvisar jag till redogörelsen för

sociala jordutredningens förslag och mitt i anslutning därtill avgivna allmänna

yttrande. Jag vill här endast tillägga, att jämkningen i de ordalag, som

bestämma begreppet odlingsområde, företagits i förtydligande syfte.

Fjärde, femte och sjätte punkterna motsvara tredje, fjärde

och femte punkterna i nu gällande 4 §. Undantagsbestämmelsen i nuvarande

tredje punkten återfinnes i sista stycket av paragrafen.

Andra stycket upptager bestämmelserna rörande bytesprincipens tillämpning.

Vid bedömande av frågan, huruvida avhändelsen ägt rum inom de före

ansökningens ingivande senast förflutna tio åren, bör, där både köpekontrakt

och köpebrev utfärdats, tiden räknas från köpekontraktets dag.

Stadgandet i sista meningen av andra stycket har tillkommit för att förebygga

markförsäljningar till skogsspekulanter och egendomsjobbare och

motsvarar av sociala jordutredningen i samma syfte föreslagen bestämmelse.

I tredje stycket återfinnas de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa

delar av Kopparbergs län. Såsom motivering till de jämkningar bestämmelserna

i förhållande till nu gällande lag undergått har sociala jordutredningen

anfört:

Stödskogsbestämmelserna i 1906 års lag, vilka utan ändring överflyttades

till 1925 års lag, berörde i fråga om Kopparbergs län ej hela den del av

länet, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av statsmedel.

Bestämmelserna, som hade tillämplighet å Nedan-Siljans, OvanSiljans

och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar, berörde

nämligen icke Stora Tuna, Gustafs, Säters oell Silfbergs socknar, vilka

i likhet med nyssnämnda socknar och fögderier helt undergått dylikt storskifte,

samt Vika och Torsångs socknar, vilka i fråga örn skattejorden varit

föremål för samma storskifte. Man hade ansett, att berörda socknar till

natur och skogsförhållanden voro likställda med södra delarna av länet.

Att märka vore emellertid, att Säfsnäs socken, som inginge i Väster-Dals

fögderi, ej undergått dylikt storskifte. Denna socken borde således icke

medtagas i de bestämmelser, som komme att motsvara nuvarande 5 § b).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 233-

Vidare vore att märka, att från och med år 1918 genomförts en viss förändrad

fögderiindelning. Dels hade vissa överflyttningar av storskiftade

socknar skett mellan fögderierna, dels hade till Nedan-Sil.jans fögderi överförts

Kopparbergs och Aspeboda socknar, vilka ej undergått storskifte. Slutligen

hade Svartnäs avskilts från Svärdsjö socken till egen jordebokssocken.

Dessa ändringar i fögderiindelningen påkallade vissa jämkningar.

Bestämmelserna i 5 § b) »vad vid verkställt storskifte betecknats såsom

hemskog och fäbodskog» syntes därjämte böra undergå vissa jämkningar.

Till »verkställt storskifte» hade hittills hänförts, utom storskiftet mellan

byarna, jämväl de åbodelningar, vilka verkställts såsom storskifte, d. v. s.

innan kungörelsen den 18 februari 1859 blev gällande, varemot de åbodelningar,

vilka verkställts efter sagda kungörelses tillkomst och med tillämpning

av lagaskiftesprinciperna, ej ansetts hava någon betydelse beträffande

då åsätta benämningar å skogsskiftena. Anledning att skilja mellan dessa

båda slag av åbodelningar torde emellertid ej föreligga, då någon skillnad

beträffande skogsmarkens uppdelning i hemskog, fäbodskog och utskog ej

förelåge vid de båda olika slagen av åbodelning. För att göra regeln ännu

mindre stel syntes ordet »betecknats» böra utbytas mot »avsetts». Ändamålet

med sistnämnda ändring vore att giva vid handen, att det vöre skogsskiftets

verkliga karaktär och icke dess beteckning, som skulle vara avgörande.

Den ifrågavarande bestämmelsen föresloges alltså erhålla lydelsen

»vad vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte

avsetts såsom hemskog och fäbodskog».

Mot vad sociala jordutredningen sålunda anfört har jag ej funnit något

att erinra. Med den avfattning stödskogsbestämmelserna i förslaget erhållit

torde de i andra lagutskottets utlåtande nr 33 till 1925 års riksdag omförmälda

olägenheter, som vidlåda nu gällande bestämmelser, i huvudsak vara

undanröjda. Anledning synes ej föreligga att för de delar av Kopparbergs

län, som icke beröras av bestämmelserna i nuvarande 5 § b), införa motsvarande

föreskrifter.

Stadgandet i fjärde stycket har betingats av de särskilda jordförhållanden,

som äro rådande inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län, och utgör en motsvarighet till bestämmelserna

i 25 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Stadgandet

överensstämmer i sak med förslag av sociala jordutredningen, såvitt angår

de delar av länet, som beröras av de särskilda stödskogsbestämmelserna. Såsom

motivering till sitt förslag har utredningen framhållit, att då en brukningsenhet

inom förevarande områden i regel utgjordes av andelar i ett stort

antal hemman samt olika ägoslag inginge i olika andelar, resultatet av en

prövning i strikt överensstämmelse med bestämmelserna i den föreslagna

tredje punkten lätt kunde bliva beroende av rena tillfälligheter. Tillstånd

skulle således kunna meddelas till förvärv av skogsmark från fastighet

med riklig skogstillgång, oaktat denna vore behövlig till fyllande av brist

i sambrukad fastighet, bestående huvudsakligen av inägor, medan åter bestämmelserna

komme att medföra hinder för förvärv från brukningsenhet

med riklig skogstillgång, på den grund att detta överskott icke vore tillfinnandes

å just den hemmansdel, från vilken förvärvet skulle ske. Med

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233-

33

hänsyn härtill föresloges, att i fråga om de i tredje stycket angivna delarna

av Kopparbergs län skulle, där heminägorna ännu läge i storskifte, vid

tillämpning av bestämmelserna i första stycket tredje punkten hänsyn tagas

jämväl till andra samme ägare eller hans make tillhöriga ägor, vilka såsom

en brukningsdel nyttjades tillsammans med den del av hemmanet, som skulle

återstå efter upplåtelsen.

Till vad sociala jordutredningen anfört kan jag ansluta mig. De av utredningen

framhållna synpunkterna torde genom departementsförslaget bliva

tillgodosedda. Då i de avseenden, utredningen angivit, samma förhållanden

äro rådande inom samtliga de delar av länet, som undergått storskifte på

bekostnad eller med understöd av staten, synes anledning ej föreligga att

begränsa stadgandet till de områden, som beröras av de särskilda stödskogsbestämmelserna.

Bestämmelserna i femte och sjätte styckena finnas i nu gällande lag upptagna

i andra och tredje punkterna av 4 § första stycket.

Kungl. Maj :ts tillstånd till förvärv av område, som skall avstyckas, utgör

naturligen icke hinder för de myndigheter, som hava att handlägga jorddelningsärenden,

att ur andra synpunkter än dem som legat till grund för Kungl.

Maj:ts prövning granska avstyckningens överensstämmelse med gällande lag.

5 §•

Förslagets 5 § innehåller den allmänna koncessionsregel, som i gällande

lag upptages i andra stycket av 4 §.

6 §■

Ändringarna i denna paragraf äro av redaktionell art.

övergångsbestämmelser.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1937. I fråga om förvärv, som

skett före nämnda dag, torde i varje särskilt fall böra tillämpas vad dittills

gällande lag innehåller.

Beträffande stadgandet i andra stycket torde jag få hänvisa till vad jag i

den allmänna motiveringen anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att lagrådets

utlåtande över det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till lag

örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom

utdrag av statsrådsprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 233.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

Bilaga.

F örslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola,

6 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning

6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen

vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att

nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas

pa grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.

Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det

län, där egendomen är belägen.

Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening

eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande

även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav.

4 §•

Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast

egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.

att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan

nyttjas för jordbruk;

3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,

vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande

omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del

av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd

för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att

hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägen
-

1 Senaste lydelse av 3, 4 och 6 §§, se SFS 1932:183.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

35

heter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna

sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås

med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av

stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintlig

brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,

till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk

eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;

4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn

till skogsvårdens främjande;

5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra

hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder

eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov avlivsförnödenheter

eller jordbruksprodukter; eller

6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av

egna hem eller mindre jordbruk.

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda

skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens

ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av

skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden

erforderlig skogslillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person

av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens

näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den

ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär

motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan

sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad

jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag

eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse

av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som

förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed

bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen.

Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Siljans

fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans

fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,

Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län, icke, utan

att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid

skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts

till hemskog och fäbodskog.

I fråga örn de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade

delarna av Kopparbergs län skola, där lieminägorna ännu ligga i storskifte,

vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller

bans make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas

såsom en fastighet.

Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas ge
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 233.

nom avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana

samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 §

andra stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade

ägovidden.

Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild

anledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet

göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

5 §•

Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter

bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av

annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom

sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än

ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen

främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse

för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

6 §•

Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse

jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall

ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande

inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid eller prövas egendomen

icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens

tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens--— eller egnahemsnämnd.

över Konungens---är stadgad.

Närmare föreskrifter — — — av Konungen.

Är i---fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Vad i 4 § andra stycket stadgas skall allenast hava avseende å bolag, förening

eller stiftelse, som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma stycke

omförmäld egendom.

I fråga om bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast egendom, vilket

skett före denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad

dittills gällande lag innehåller.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 233-

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 9 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

22 januari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925

(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Olof Söderström.

Lagrådet yttrade:

När innehållet i 1906 års lag angående bolags jordförvärv med åtskilliga

ändringar överflyttades till den nu gällande lagen av år 1925, bibehölls den

äldre lagens språkbruk i sådana delar, som icke berördes av ändringarna eller

av det vid lagens revision jämväl föreliggande önskemålet att på särskilda

punkter vinna överensstämmelse med 1916 års lagstiftning örn utlänningars

rättsförvärv. Härav förklaras det bruk, som i lagen göres av uttrycken »fastighet»

och »fast egendom». I de sammanhang, där det förra i rättslig bemärkelse

mer begränsade uttrycket användes, torde från innehållets synpunkt

icke vara något att erinra häremot. Sociala jordutredningen har, såsom

det vill synas med fullt fog, icke sträckt sitt förslag till ändringar i lagen

utöver vad som påkallats av här ifrågavarande sakliga ändamål. Vid överarbetningen

av detta förslag har emellertid företagits en terminologisk revision

av lagen i syfte att utbyta »fastighet» mot »fast egendom», och detta

har haft till följd att ändrad avfattning föreslås även i sådana avseenden,

vilka icke äga något sammanhang med nu förevarande lagstiftningsspörsmål.

Huruvida härigenom vinnes en redaktionell förbättring måste synas tvivel
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 233-

aktigt, såsom särskilt den föreslagna lydelsen av 4 § lärer giva vid handen.

I allmänhet torde gälia, att när — såsom i detta fall — dylika omskrivningar

äro att anse såsom helt onödiga, de helst också böra undvikas.

* §■

Tvekan kan råda om den åsyftade innebörden av det i första stycket tredje

punkten använda uttrycket brukningsdel. När i denna punkt talas om delning

av »förefintlig brukningsdel», åsyftas därmed uppenbarligen detsamma

som i gällande lag betecknas med »förutvarande jordbruk». Samtidigt

talas emellertid örn att sammanslå odlingsområde med »annan brukningsdel»,

varav skulle kunna dragas den slutsatsen att även ett i sin helhet

ouppodlat område skulle falla under beteckningen brukningsdel, i den mening

ordet här användes. Stadgandet lärer alltså böra förtydligas.

Slutstadgandet.

Innehållet av de med förevarande förslag avsedda lagändringarna torde

icke vara av sådan beskaffenhet att en bestämmelse i enlighet med slutstadgandets

tredje stycke kan anses pakallad. Detta stycke synes därför kunna

utgå.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

39

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 13 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 11 mars 1937 avgivna utlåtande över det den 22 januari 1937 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18

juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I anledning av de från lagrådets sida gjorda erinringarna har förslaget blivit

inom jordbruksdepartementet överarbetat. Sålunda har till förtydligande

av stadgandet i 4 § första stycket tredje punkten de här förekommande orden

»förefintlig brukningsdel» utbytts mot »förefintligt jordbruk». Efter denna

jämkning av stadgandets avfattning torde det vara klart, att undei beteckningen

brukningsdel, i den mening detta ord eljest förekommer, faller jämväl

ett i sin helhet ouppodlat område, som lämpligen kan brukas. Vidare har

sista stycket i förslagets slutstadgande utgått. Vad lagrådet anfört med avseende

å det inom departementet verkställda utbytet av »fastighet» mot »fast

egendom» har synts mig ej innefatta tillräcklig anledning att göra ändring

i det upprättade förslaget.

Föredraganden hemställer, att det inom jordbruksdepartementet överarbetade

förslaget till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925

(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:402 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 a1 i texten
  2. 2LU 1937:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 s. 1 i texten