Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

1937-03-13 · 71 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:243, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243•

>

tfr 243.

Kungl. Maj:is proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den

13 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 243.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

F örslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, dels att 24 § sista stycket lagen den 29 juni 1923

om sparbanker skall upphöra att gälla, dels ock att 25, 26, 27, 29, 31 och

33 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1:

25 §.

Sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta

penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,

postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade

av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket

Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer,

i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik

samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana obligationer,

som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla eller

kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader och

för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i

taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande

skog;

dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens

kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,

postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro, överstiga trettio gånger sparbankens fonder.

Sparbank, som träffat avtal med annan sparbank om övertagande av dess

rörelse, må, sedan sistnämnda sparbank trätt i likvidation, vid bestämmande

av inlåningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på

1 Senaste lydelse av 24 § se 1924: 339 och av 26 § se 1932:176.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

villkor, som Konungens befallningshavande fastställer, taga i beräkning blivande

överskott, som i avtalet tillförsäkrats den övertagande sparbanken såsom

förstärkning av dess fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse--— sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet eller

till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga

sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss

nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier eller förlagsbevis utlämnas till

högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Är lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast

egendom, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts. Sådan

uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och ej utestå längre än

femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i förhållande till den lid, för vilken lånet beviljats;

dock må, där det med hänsyn till lånets ändamål finnes påkallat, frihet

från avbetalning kunna medgivas under högst tre år efter lånets utlämnande.

Oavsett vad om återbetalning avtalas, skall sparbank enligt vad i

fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning på en

Utan hinder av vad i 26 § sägs må sparbank, där summan av insättarnas

behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst

fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet

av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid

än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rått att uppsäga lånet till

återbetalning inom sagda tid.

Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp

motsvarande en femtedel av summan av insättarnas behållning och

spål bankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda

belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fastighet, vara länet sökes.

Såsom säkerhet må allenast godtagas inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken gäller med företrädesrätt framför värjo an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

nan inteckning för fordran och är av beskaffenhet, som i 25 § sägs, samt ligger

inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde; dock må Konungens

befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande, i fråga om större

städer eller delar av dem medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl

taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fastigheten till

följd av vanvård eller av annan anledning undergår sådan värdeminskning,

att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning av fastighetens taxeringsvärde

utgöre icke i och för sig grund för uppsägning.

29 §.

Sparbank vare skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras

av medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken

eller inländskt bankbolag eller å postgiro, av skattkammarväxlar eller

andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret, eller av sådana obligationer,

som i 25 § omförmälas och som med lätthet kunna förvandlas i

penningar; dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av

sådana i 25 § avsedda inteckningar, som av sparbanken innehavas såsom

säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning

inom högst sex månader. Av sparbank pantsatt tillgång av ovan angiven

beskaffenhet må icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör

säkerhet för avtalad kredit, som ej av sparbanken till fullo begagnats, den

må beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad ytterligare

utbekomma. Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den så

snart ske kan åter uppbringas till föreskrivet belopp.

31 §.

I stället för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker

skall sparbank föra följande böcker;

kassabok, som---behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom

ett årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som

för en och samma insättare innestå å olika motböcker, föras å skilda upplägg;
lånebok,

som---av låneräkningarna.

Därjämte skola förås:

register d sparbankens insättare;

register å sparbankens gåldenårer; samt

huvudbok, som---och slut.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

Sparbank skall tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning

i registret å insaltare sammanlagda beloppet av en och samma insättares

tillgodohavanden lätt kan fastställas.

Styrelsen äger---andra böcker.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat gälle i avseende å upprättandet av

sparbanks balansräkning:

1) Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som i 25 § avses, i stället upptagas till nedan angivet

värde, nämligen:

beträffande obligation, utfärdad av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde,

att obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3) sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens

samtycke för omyndigs medel inköpa: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning

utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda medelränta.

2) Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är

i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig och vilket förfaller eller

kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader,

må upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en

räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1) avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3)

sägs beräknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

3) Beräknandet av de under 1) och 2) avsedda tioåriga och årliga medelräntorna

skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av svenska staten, Sveriges

allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa

utgivna obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid

av minst tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda.

Därest dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt

så ringa omfattning, alt sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra

tillfredsställande grund för medelräntans beräknande, ankomme å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som

med avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen

skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar i balansräkningen

för det år, varunder den förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar

kostnaden för dess förvärvande och därefter till högre värde än det,

vartill den varit uppförd i närmast föregående balansräkning.

5) Obligation eller fordran som under 2) avses, må i balansräkningen för

det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som

motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp

och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast

föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs

bokförda värde i nedan nämnd omfattning ske i syfte att täcka förlust

å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs

bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda

syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den

under 2) sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6) I stället för nedskrivning av tillgångs värde må motsvarande belopp

kunna uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Belopp, som uppförts å sådant

konto, skall avse viss bestämd tillgång. Minskning av nedskrivningskonto

vare medgiven, där nedskrivning med samma belopp sker å motsvarande

tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder

ej möter för uppskrivning av denna tillgång samt minskning av nedskrivningskonto

sker i stället för sådan uppskrivning.

7) Upptages tillgång vid slutet av det räkenskapsår, varunder den förvärvats,

till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande eller

därefter till högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i den

förvaltningsberättelse, styrelsen enligt 32 § har att avlämna, angivas med

vilket belopp höjning skett. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

där nedskrivningskonto minskas.

8) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för

sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

9) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

Vad i bokföringslagen stadgas örn balansräknings införande i inventariebok

skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

i der. i 31 § omförmälda huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att densamma

skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen under året

samt angiva verkställda avskrivningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

I fråga örn sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före nämnda dag, skola

följande bestämmelser lända till efterrättelse:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

1) Utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket ma intill utgången av

år 1949 inlåningen med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till

ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder.

2) Har sparbank den 1 juli 1937 lån utestående mot pant av aktier eller

förlagsbevis till högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens

fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket stadgas ej hinder för sparbanken

att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas mot oförändrad säkerhet;

dock att sparbank icke efter den 1 januari 1940 må hava lån utestående,

som ej, då det omsatts eller eljest utlämnats, uppfyllt villkoren i nämnda

stadgande.

3) Tillämpningen av stadgandena i 31 § örn förande å skilda upplägg i avräkningsboken

av tillgodohavanden, som för en och samma insättare innestå

å olika motböcker, om förande av register å insättare och om träffande av

sådan anordning, att sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden

lätt kan fastställas, ma ansta till den 1 januari 1940.

4) Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1949, må vid beräknande av

värdet av obligation, som av sparbank förvärvats före den 1 juli 1937, eller

av sådant före sagda dag beviljat lån, som i 33 § första stycket 2) omförmäles,

förut gällande bestämmelser vinna tillämpning. Så länge obligation

eller lån, som nyss nämnts, i balansräkning upptages över sitt värde, beräknat

enligt de i 33 § angivna grunder, må säkerhetsfond eller grundfond eller

ränta därå icke återbäras, med mindre fonden tecknats före den 1 juli 1937

och rätt till återbäring därvid avtalats; ej heller må, där icke Konungens befall - ningshavande i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas för

ändamål, som i 35 § andra stycket sägs.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, fråga om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker samt anför därvid följande:

Inledning.

I 26 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker stadgas, bland annat, att örn

lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesman ansvarig, icke är ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är örn lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i

fast egendom, inom sex månader, sparbanken skall förbehålla sig rätt att

uppsäga länet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.

Stadgandet innebär, bortsett från kommun- och därmed jämställda lån, ett

generellt förbud för sparbank att utlämna »bundna», d. v. s. för längre tid

ouppsägbara lån.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 22 juni 1935 dagtecknad skrift framhöll

styrelsen för svenska sparbanksföreningen, hurusom förbudet mot bindning

av inteckningslån vållat vissa sparbanker allvarsamma olägenheter, samt hemställde,

att Kungl. Majit måtte föranstalta om skyndsam utredning av spörsmålet,

huruvida och under vilka villkor det kunde medgivas sparbankerna att

utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 8 november 1935 av berörda framställning

anförde jag, att jag för egen del icke ville motsätta mig, att det i

framställningen avsedda spörsmålet upptoges till närmare utredning men att

enligt min mening utredningen ej borde begränsas till att avse allenast frågan

örn rätt för sparbank att utlämna bundna inteckningslån utan utsträckas till

en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande sparbankernas kreditgivning.

En dylik utredning syntes mig påkallad med hänsyn till de

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ändrade förhållanden på penningmarknaden, som inträtt efter sparbankslagens

tillkomst. Jag tillstyrkte därför, att en allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan om de föreskrifter, som borde gälla rörande sparbankernas

medelsplacering och likviditet, verkställdes av särskilda sakkunniga. Jag

förutsatte därvid, att jämväl andra sparbanksväsendet berörande spörsmål

skulle under utredningen kunna upptagas till behandling, varvid det skulle

få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter framställning av de

sakkunniga lämna erforderliga direktiv därutinnan. I enlighet med min hemställan

bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla

högst fem sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av frågan

om en revision av gällande bestämmelser angående sparbanks medelsplacering

och likviditet jämte de övriga sparbanksväsendet berörande frågor,

vilka av departementschefen till dem överlämnades.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 15 november 1935

såsom sakkunniga dåvarande häradshövdingen S. E. Ekberg, tillika ordförande,

verkställande direktören i Göteborgs sparbank C. B. T. Bursell, verkställande

direktören i Svenska bostadskreditkassan C.-R. Cramér, sparbanksinspektören

K. O. Edsman och professorn E. F. K. Sommarin. Sedan Ekberg

utnämnts till justitieråd, blev han, på därom av honom gjord framställning,

den 10 januari 1936 entledigad från ifrågavarande uppdrag, och

förordnades samtidigt utrikesrådet K. K. F. Malmar att vara ledamot av

de sakkunniga och att såsom ordförande leda deras förhandlingar.

I skrivelse den 31 januari 1936 till chefen för finansdepartementet hemställde

de sakkunniga, att utredningsuppdraget måtte utsträckas till att omfatta

en allmän översyn av de bestämmelser i sparbankslagen, som avsåge att

åstadkomma en betryggande och ändamålsenlig organisation och förvaltning

av sparbankerna, ävensom av de bestämmelser, vilka i övrigt åsyftade att

bereda garanti för insättarnas medel och för beaktande av det allmännas

intresse i fråga om sparbankernas verksamhet och användningen av deras

vinstmedel. I skrivelsen anfördes vissa exempel på spörsmål, som de sakkunniga

ur anförda synpunkter funno särskilt böra göras till föremål för

övervägande. Med anledning härav meddelade jag de sakkunniga, att jag

icke hade något att erinra mot att de sakkunniga till behandling upptoge i

skrivelsen omnämnda frågor rörande sparbanks registrering och firmateckning,

örn sparbanks styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks

vinstmedel samt om underlättande av sammanslagning av sparbanker

ävensom i omedelbart sammanhang därmed stående frågor. I skrivelsen

berörda frågor örn räntedifferentiering, insättningsmaximum och dylikt vid

sparbanks inlåning borde av de sakkunniga behandlas i den mån de direkt

sammanhängde med uppdraget att verkställa utredning rörande sparbankernas

likviditet.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen

1935 års sparbankssakkunniga, med skrivelse den 9 juni 1936 till

chefen för finansdepartementet överlämnat »Betänkande med förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn spar
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

banker m. m.» Betänkandet är tryckt i serien statens offentliga utredningar

(1936:25).

Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

sparbanksinspektionen, som därvid överlämnat yttranden av svenska sparbanksföreningen

jämte de lokala sparbanksföreningarna, bank- och fondinspektionen,

som bifogat yttranden från styrelsen för svenska bankföreningen

och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan, patent- och registrelingsverket,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, styrelserna för

konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank,

som tillika överlämnat yttranden från de till banken anslutna hypoteksföreningarna,

svenska bostadskreditkassan och Sveriges fastighetsägareförbund.

Länsstyrelserna hava i åtskilliga fall inhämtat och överlämnat yttranden

från sparbanker inom respektive län. Därjämte hava Stockholms stads sparbank

och Stockholms läns sparbank inkommit med i samråd utarbetade

yttranden i ärendet.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra om, att vissa andra förslag till

ändringar i sparbankslagen, vilka tidigare vunnit aktualitet och icke upptagits

till övervägande av 1935 års sparbankssakkunniga, alltjämt äro beroende på

Kungl. Maj:ts prövning. Sålunda avgavs den 26 oktober 1933 av särskilda

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga utredning och

förslag rörande rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud

m.m. (statens offentliga utredningar 1933:30). I samband med denna utredning

uppkom fråga om revision av Konungens befallningshavandes och sparbanksinspektionens

inbördes befogenheter med avseende å övervakandet av

sparbankernas verksamhet, ett spörsmål som emellertid icke ingick i sistnämnda

sakunnigas uppdrag och som fördenskull icke blev föremål för närmare

undersökning från deras sida.

Vid övervägande av vilka sparbanksväsendet berörande spörsmål, som nu

böra upptagas till prövning, kunde det synas ligga närmast till hands att i

ett sammanhang behandla såväl sistberörda frågor som ock det av 1935 års

sparbankssakkunniga framlagda förslaget i dess helhet. Då enbart genomförandet

av sistnämnda förslag skulle innebära bland annat ändring i 38 av

sparbankslagens 75 paragrafer och tillägg av 13 nya paragrafer jämte åtskilliga

övergångsbestämmelser, vill det förefalla som örn denna genomgripande

reform lämpligen borde åvägabringas genom utfärdande av en helt ny

sparbankslag. Till förmån för en dylik lösning kunde även anföras, att man

därvid bleve i tillfälle att verkställa en allmän redaktionell översyn av de stadganden

i lagen, beträffande vilka ingen saklig ändring åsyftades, varjämte

vissa jämkningar, föranledda av nytillkommen lagstiftning på andra områden,

skulle kunna genomföras. Under ärendets beredning har det emellertid

visat sig, att utarbetandet av en helt ny sparbankslag skulle innebära en så

omfattande uppgift, att det näppeligen skulle bliva möjligt att framlägga förslag

i ämnet redan till innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill och då

vissa av de spörsmål, som gjorts till föremål för utredning genom de senast

tillsatta sakkunniga, synas vara av beskaffenhet att böra avgöras utan dröjs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

inål, under det att åtskilliga andra av de ifrågasatta ändringarna utan olägenhet

torde kunna tills vidare anstå, har jag stannat vid att nu framlägga

ett förslag av mera begränsad räckvidd. De frågor, som enligt min mening

nu böra bringas till en lösning och som jag därför i det följande kommer att

upptaga, äro frågorna örn förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess

fonder (25 §), örn sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna lån (26 och 27 §§),

om sparbanks kassareserv (29 §) samt om upprättande av sparbanks balansräkning

(33 §). I samband med behandlingen av dessa spörsmål torde jag få

upptaga jämväl vissa under ärendets beredning framkomna förslag till jämkningar

av mindre väsentlig innebörd i nyss angivna paragrafer, varjämte jag

kommer att föreslå vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar betingas

av förslag, som i annat sammanhang framlagts för innevarande års riksdag.

Förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess fonder.

I 25 § första stycket sparbankslagen stadgas, att sparbank må inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i

kontanta penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken

eller inländskt bankbolag, i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i

statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshvpotekskassas

eller andra fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av

lån, för vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig,

eller varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen

fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid

i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande

skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder. Enligt 25 § andra stycket må dock i intet fall inlåningen

med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,

som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,

överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

Jämlikt övergångsbestämmelserna i 73 § 7) sparbankslagen är sparbank,

vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari 1924, då lagen tiädde i kiaft,

först efter utgången av år 1939 underkastad skyldighet att efterkomma bestämmelserna

i 25 §. Dock gäller redan från och med år 1928 föreskriften i

25 § andra stycket, alt inlåningen med avdrag av visst belopp ej må överstiga

femtio gånger sparbankens fonder. Ilar efter 1927 års utgång sådan äldre

sparbanks fondställning försämrats eller föreligger eljest särskild anledning

att påkalla förbättring därav, äger Konungens befallningshavande föreskriva,

att sparbanken må bedriva inlåning endast i viss mindre omfattning än sålunda

medgivits; dock må sådan föreskrift ej göras strängare än den i 25 §

meddelade. Konungen äger utöver vad sålunda är stadgat medgiva äldre

sparbank anstånd med efterkommande av bestämmelserna i 25 §.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Såsom framgår av nu återgivna bestämmelser har det belopp, vartill sparbanks

inlåning högst må uppgå, satts i beroende av dels beskaffenheten av

sparbankens placeringar och dels fondernas storlek. 25 § första stycket utgår

från en uppdelning av sparbanks tillgångar i sådana, som anses innebära

en i huvudsak riskfri placering, och sådana, vilkas placering synes i

högre eller mindre grad innebära möjlighet till förlust för sparbanken. Då

fondtäckning — med den modifikation som följer av regeln i paragrafens

andra stycke — icke erfordras för placeringar av förstnämnda slag, bruka

dessa benämnas täckningsfria, medan däremot de övriga, som skola

motsvaras av fonder av viss storlek, pläga kallas icke täckningsfria.

Beträffande första stycket av förevarande lagrum hava

de sakkunniga föreslagit vissa mindre jämkningar i avgränsningen av de täckningsfria

tillgångarna. Å ena sidan borde enligt de sakkunnigas mening dit

hänföras jämväl medel, som för sparbanks räkning innestå hos postsparbanken

eller hos centralkassa för jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret

utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar samt fordringar på grund

av lån mot säkerhet av inhemska fullgoda obligationer. Å andra sidan borde,

med hänsyn till svårigheten att bedöma en utländsk låntagares soliditet och

den därav följande större förlustrisken med avseende å utländska obligationer,

allenast inhemska obligationer få räknas som täckningsfria tillgångar.

Såsom jämställda med utländska borde ur ifrågavarande synpunkt betraktas

även sådana inhemska obligationer, som vilade å utländsk säkerhet.

Mot vad de sakkunniga salunda föreslagit hava några invändningar icke

framställts i de avgivna yttrandena.

Emellertid har svenska sparbanksföreningen för sin del förordat, att jämväl

medel innestående hos annan inländsk sparbank och å postgiro skulle få

medräknas bland täckningsfria tillgångar. Sparbanksinspektionen har uttalat

samma mening beträffande medel innestående å postgiro men däremot

icke funnit ändring motiverad såvitt angår medel innestående hos annan sparbank.

I varje fall borde enligt inspektionens åsikt såsom täckningsfria få

räknas endast medel, som innestode å motbok hos annan sparbank, men däremot

icke lån till annan sparbank, enär sådant lån enligt lag endast finge vara

av tillfällig natur. Sistnämnda omständighet utgjorde enligt inspektionens

mening ett avgöiande skäl för att dylika lån icke skulle få betraktas som täckningsfri

placering.

Såsom framgår av det redan anförda utgår andra stycket av 25 §

närmast från den uppfattningen, att inga placeringar böra anses helt täckningsfria.

I överensstämmelse härmed uppställer stadgandet krav på att hela

inlåningen med avdrag allenast av kassa och banktillgodohavanden skall i

viss utsträckning täckas av fonder. De sakkunniga hava nu föreslagit sådan

skärpning av detta stadgande, att fonderna skulle motsvara fyra i stället för

såsom nu två procent av inlåningen med avdrag av kassa och därmed likställda

tillgodohavanden, varmed skulle avses jämväl medel innestående hos postsparbanken

eller centralkassa för jordbrukskredit. Under en övergångstid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

av tolv år borde emellertid sparbank, som fått sitt reglemente fastställt innan

den föreslagna ändringen trädde i kraft, äga rätt att tillämpa nu gällande

bestämmelser.

Till stöd för förslaget i denna del hava de sakkunniga i huvudsak anfört,

att det nuvarande stadgandet visserligen varit motiverat vid tiden för lagens

tillkomst i betraktande av då rådande förhållanden men att tiden nu

vore inne för en skärpning av det krav på fondtäckning, som stadgandet innefattade.

En stark fondställning utgjorde en viktig förutsättning för en

sund utveckling av sparbankernas framtida verksamhet. I stort sett hade

sparbankerna även bemödat sig om och lyckats ernå en tämligen betryggande

fondställning, så att fonderna vid 1934 års utgång i genomsnitt motsvarat

9.2 procent av insättarnas behållning. För 14 sparbanker hade fonderna

dock uppgått till lägre belopp än fem procent och av dessa hade 6 haft en

lägre fondrelation än fyra procent. Att ett fåtal sparbanker ägde mindre

tillfredsställande fondställning borde emellertid enligt de sakkunnigas mening

icke utgöra hinder för att den i allmänhet inträdda utvecklingen av

fondbildningen foges till utgångspunkt för en höjning av minimikravet på

fondernas relativa storlek till fördel för sparbanksväsendet i dess helhet.

De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts av sparbanksinspektionen

och fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat

viss tvekan men icke velat motsätta sig den föreslagna ändringen. Däremot

har förslaget avstyrkts av svenska sparbanksföreningen samt länsstyrelserna

i Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län.

Sparbanksinspektionen har framhållit, att ändringen för de allra flesta

sparbanker icke skulle innebära några rubbningar. Endast 6 sparbanker

ägde för närvarande en svagare fondrelation än fyra procent. För insättarna

skulle ändringen innebära en ökad trygghet. Från vissa håll uttalade

farhågor för att den föreslagna bestämmelsen skulle försvåra uppkomsten

av nya sparbanker och lägga hämsko på deras utveckling syntes vara överdrivna.

Då inspektionen för sin del funne kravet på ökad fondtäckning

välmotiverat, ville inspektionen bestämt tillstyrka detsamma.

Fullmäktige i riksbanken hava som skäl för sitt tillstyrkande anfört, bland

annat, att en skärpning av kravet på fondtäckning för framtiden kunde innebära

en nyttig spärr mot en alltför snabb utveckling av en sparbank.

Svenska sparbanksföreningen har anfört bland annat följande:

Sparbankernas fondställning, som år 1913 varit ungefär lika stark som

för närvarande, hade under efterkrigsåren sjunkit i relation till insättarbehållningen,

så att fondställningen — oaktat nedskrivningsskyldighet i fråga

örn obligationer ej förelegat — för flera av de förnämsta sparbankerna närmat

sig eller understigit fyra procent. Att sparbankerna därefter frivilligt

stärkt sin fondställning borde icke tagas till intäkt för skärpta lagbestämmelser,

icke ens örn skärpningen genomfördes då den minst besvärade sparbankerna.

Förslagets genomförande kunde bereda sparbankerna stora svårigheter.

Under en ny inflationsperiod skulle sparbankerna, som då också

måste verkställa betydande nedskrivningar å sina obligationer, icke kunna

hålla samma fondställning som under etterkrigsåren. Att avvisa insättarna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Departementt.

chefen.

vöre en olycklig utväg. Den del av allmänhetens besparingar, som sparbankerna

under efterkrigsåren omhändertagit, hade räddats undan spekulation

och funnes ännu i behåll.

Även utan en ny inflation kunde emellertid den skärpta regeln vålla svårigheter.

Skulle exempelvis en sparbank genom en svekfull direktörs tillskyndan

åsamkas avsevärda förluster, kunde dess ställning i onödan helt äventyras,

örn fondtäckningsregeln vore för sträng. Med avseende å de placeringar,

varom här vore fråga, vore risken för förluster minimal, och redan den nu

gällande regeln örn två procent fondtäckning hade sparbanksföreningen ansett

onödig. En utredning örn huru stora förluster landets sparbanker ådragit

sig genom ifrågavarande placeringar skulle troligen hava visat, att praktiskt

sett inga förluster uppstått. Förbises borde ej heller, att det för en ny

sparbank kunde var ganska besvärligt att hålla den fondställning, som förordats.

Med en grundfond av 10,000 kronor skulle inlåningen stäckas, när

den kommit upp till 250,000 kronor, även om placeringen vore förstklassig.

En dylik begränsning skulle vara ett svårt hinder för sparbankerna att nå

den utveckling, som erfordrades för att vinna styrka och fasthet.

I samband med behandlingen av frågan om fondtäckningsreglerna hava

de sakkunniga jämväl föreslagit införande i 25 § av en ny bestämmelse med

syfte att underlätta sammanslagning av sparbanker. Vid

sådan sammanslagning tillgår enligt uppgift av de sakkunniga ofta så, att

den ena sparbanken övertager den andras tillgångar och ansvarigheten för

dess skulder, varefter den övertagna sparbanken träder i likvidation. Uppstår

därvid överskott, kan detta tillföras den övertagande sparbankens fonder,

dock icke förrän likvidationen avslutats och därmed klarlagts, till vilket

belopp överskottet uppgår. Förutsättning för en sammanslagning är därför,

att den övertagande sparbanken äger så stora fonder, att dessa kunna, med

tillämpning av bestämmelserna i 25 §, intill tiden för likvidationens avslutande

täcka den inlåning, som överflyttas från den likviderande sparbanken.

Till förekommande av att en önskvärd sammanslagning omöjliggöres genom

att nyss angivna förutsättning brister hava de sakkunniga — med utgångspunkt

från att en sparbanks borgenärer regelmässigt äro kända och att den

föreskrivna kallelsen å okända borgenärer därför i verkligheten aldrig föranleder

bevakning av några förut icke kända anspråk — föreslagit, att sparbank,

som träffat avtal med annan sparbank om övertagande av dess rörelse,

vid bestämmande av det belopp, till vilket inlåning högst må ske, redan

under tiden för den andra sparbankens likvidation skall äga att taga i

beräkning blivande överskott, som av sistnämnda sparbank tillförsäkrats den

övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder. På

Konungens befallningshavande skulle ankomma att pröva, till vilket belopp

och på vilka villkor en dylik fondberäkning skulle få tillämpas.

Mot nu berörda förslag hava i de avgivna yttrandena några erinringar icke

framställts.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har de sakkunnigas förslag

till ändring av 25 § första stycket sparbankslagen i de avgivna yttrandena

lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag mig kunna biträda för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

15

slaget i denna del. Till s. k. täckningsfria tillgångar skulle alltså komma att

hänföras även medel innestående hos postsparbanken eller centralkassa för

jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än

skattkammarväxlar ävensom fordringar på grund av lån mot säkerhet av

inhemska fullgoda obligationer, varemot utländska obligationer icke längre

skulle få ingå bland de täckningsfria tillgångarna. Jag finner vidare motiverat

att, såsom från vissa håll föreslagits, jämväl medel innestående å postgiro

få medräknas bland nu avsedda tillgångar. Vad beträffar medel innestående

hos annan sparbank anser jag i likhet med sparbanksinspektionen

icke lämpligt, att lån till annan sparbank skulle få betraktas som täckningsfria,

enär dylika lån med hänsyn till sin tillfälliga karaktär icke kunna anses

jämförbara med här åsyftade placeringar. Däremot kunde det måhända

tänkas att som täckningsfri placering räkna medel innestående å motbok hos

annan sparbank, men då en bestämmelse härom uppenbarligen skulle vara

av ytterst ringa praktisk betydelse, har jag icke funnit anledning att härutinnan

föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.

Såsom jag i samband med redogörelsen för frågan örn upprättande av

sparbanks balansräkning kommer att närmare utveckla, hava sparbanksinspektionen

och svenska sparbanksföreningen beträffande inteckningslån förordat,

att såsom täckningsfritt skulle få räknas allenast sådant inteckningslån,

som kunde uppsägas inom högst sex månader, men däremot icke bundet

inteckningslån. Förslaget sammanhänger med frågan, huruvida sparbank

bör åläggas skyldighet att verkställa nedskrivning av bundna inteckningslån i

balansräkningen. Då jag av praktiska skäl, som framgå av det följande, ansett

dylik skyldighet icke böra föreskrivas, har jag emellertid i stället funnit

försiktigheten bjuda, att de bundna inteckningslånen hänföras till placeringar

för vilka den i 25 § första stycket föreskrivna fondtäckningen av åtta

procent skall förefinnas. Bundet lån, vars återstående löptid icke överstiger

sex månader, bör härvid uppenbarligen likställas med icke bundet lån.

Vad härefter angår 25 § andra stycket finner jag i likhet med de sakkunniga

samt sparbanksinspektionen och fullmäktige i riksbanken önskvärt, att

minimikraven på sparbankernas fondställning skärpas. Det synes mig emellertid

kunna ifrågasättas, om icke de sakkunnigas förslag, vilket innebär

krav på en dubbelt så stor fondtäckning som den nu föreskrivna, går längre

än som kan anses behövligt med hänsyn till insättarnas trygghet och sparbanksväsendets

sunda utveckling. Vad svenska sparbanksföreningen framhållit

i fråga om olägenheterna av en dylik stark skärpning av berörda krav

synes icke kunna lämnas utan beaktande. Jag vill diirför föreslå en regel av

innehåll, att sparbanks inlåning med avdrag av kontanta medel och därmed

likställda tillgångar — varmed skulle förstås jämväl medel innestående hos

postsparbanken, hos centralkassa för jordbrukskredit och å postgiro — icke

får överstiga trettio gånger sparbankens fonder. Enligt preliminära uppgifter,

publicerade i svensk sparbankstidskrift (1936, häfte 8), funnos vid 1935

års utgång fortfarande allenast 6 sparbanker, vilka hade en lägre fondrelation

än fyra procent, nämligen respektive 3.8, 3.7, 3.4, 3.3, 3.2 och 2.2 procent.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle den av mig föreslagna regeln, som

innebär fordran på en fondrelation av 3.33 procent, sålunda kräva stärkt

fondställning för högst tre sparbanker. I likhet med de sakkunniga finner

jag mig emellertid böra förorda, att en övergångstid av 12 år medgives, innan

den skärpta regeln göres obligatorisk för samtliga sparbanker.

Såsom den föregående redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga

föreslagit, att vid sammanslagning av sparbanker den övertagande sparbanken

redan under tiden för den andra sparbankens likvidation skulle äga att,

i den omfattning Konungens befallningshavande medgiver, vid bestämmande

av inlåningens storlek taga i beräkning blivande överskott, som tillförsäkrats

den övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder. Då

förslaget otvivelaktigt i vissa fall skulle vara ägnat att möjliggöra en önskvärd

sammanslagning, som måhända eljest icke skulle kunna komma till

stånd, och då anordningen synes kunna utan risk tillåtas, vill även jag förorda

införande i 25 § av regler av nämnda innebörd.

Slutligen anser jag mig böra nämna, att de sakkunniga med avseende å

25 § anmärkt, att med den i paragrafen använda beteckningen bankbolag avsåges

såväl bankaktiebolag som solidariska bankbolag. Då numera samtliga

solidariska bankbolag blivit ombildade till bankaktiebolag och nya bolag av

den förra kategorien enligt lag ej vidare få stiftas, hava de sakkunniga i sitt

författningsförslag använt benämningen bankaktiebolag. Då emellertid

benämningen bankbolag förekommer även i andra delar av sparbankslagen,

vilka icke beröras av förevarande förslag, anser jag någon ändring i berörda

hänseende nu icke böra ske.

Sparbanks rätt att bevilja bundna lån m. m.

Såsom inledningsvis framhållits innefattar 26 § sparbankslagen, bortsett

från kommun- och därmed jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank

att utlämna bundna lån. I sin förut omtalade framställning om borttagande

av detta förbud såvitt angår lån mot säkerhet av fastighetsinteckning anförde

styrelsen för svenska sparbanksföreningen bland annat följande.

Erfarenheten hade visat, att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat

vissa sparbanker allvarsamma olägenheter. Under trycket av de senaste

årens kapitalöverflöd och exceptionellt låga ränteläge hade nämligen vissa

sparbanker, och detta gällde i all synnerhet rikets största sparbank, Stockholms

stads sparbank, kommit i det läget att inom en mycket kort tidsperiod

avsevärd del av deras inteckningsportföljer — för Stockholms stads sparbank

enligt dess senaste styrelseberättelse 48 miljoner kronor -—■ uppsagts till betalning,

medan det mött utomordentliga svårigheter att i konkurrens med försäkringsinrättningar

m. fl., vilka kunde erbjuda för längre tid bunden utlåning,

över huvud placera de lösgjorda medlen. Det vore givetvis de bättre inteckningslånen

som i första hand uppsades. Dessa kunde icke eller i varje

fall mycket sällan ersättas med lika goda fastighetshypotek. Vid nyutlåning

mot dylika hypotek -—- i den mån sådan över huvud vore möjlig — tvingades

sparbankerna att bestämma belåningsgränsen högre än förut varit van
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

17

ligt. För att behålla äldre lån nödgades sparbankerna jämväl medge tillläggslån,

varigenom belåningsgränsen höjdes. Ofta hade också sparbankerna

i dylika fall nödgats anlita utvägen att förbinda sig att icke begagna sin

uppsägningsrätt för räntehöjning, en form som för låntagarna innebure en

fördel, örn ock ej likvärdig med den helt bundna utlåningen, men som ur

sparbankernas synpunkt ofta hade samma olägenheter sonr^ den helt bundna

utlåningen men obetydliga fördelar framför denna. På grund av svårigheter

av dessa eller liknande slag hade i själva verket sparbankerna i betydande

utsträckning tvingats att, oavsett om detta ur andra synpunkter vore

lämpligt eller ej, öka sina innehav av obligationer, nästan undantagslöst mycket

långfristiga och vanligen beredande en avsevärt sämre förräntning av

de placerade medlen än den, som skulle kunnat erhållas vid utlämnande av

bundna fastighetslån.

Sannolikheten talade för att, om ej sparbankslagstiftningen innefattade förbud

mot bindning av fastighetslån, beträffande åtminstone vissa större stadssparbanker

en del av inteckningsportföljen skulle under gångna år successivt

bundits, så att någon del av de mot inteckning utlämnade lånen skulle

varje år förfallit till betalning. Härigenom skulle den situation förebyggts,

som nu vållat vissa sparbanker så stora svårigheter. Då bindning av inteckningslån

i viss utsträckning syntes kunna utan olägenhet medgivas sparbankerna,

borde därför enligt styrelsens för svenska sparbanksföreningen mening

sparbankslagstiftningen ändras i sådan riktning att det kategoriska förbudet

mot bindning borttoges. Då det måste anses vara ett bestämt önskemål, att

sparbankerna fortfarande såsom hittills skulle kunna uppträda som primärlångivare

på fastighetsmarknaden, vore det jämväl betydelsefullt, att de kunde

i nuvarande läge, i den mån deras ställning i övrigt tilläte det, deltaga vid

tillhandagåendet med lån mot dylika säkerheter, varför det enligt styrelsens

mening vore av vikt, att sådan lagstiftning utan uppskov komme till stånd.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål hava de sakkunniga till en början

erinrat därom, att frågan örn rätt för sparbankerna att utlämna bundna

eller räntebundna lån även varit föremål för uppmärksamhet hos 1934 års

fastighetskreditsakkunniga. I sitt den 27 juli 1935 avgivna betänkande med

vissa synpunkter och förslag i fråga örn den primära fastighetskrediten (statens

offentliga utredningar 1935:34) uttalade dessa sakkunniga att, oavsett

vad ur sparbanksväsendets synpunkt kunde erinras gentemot en bindning

av utlåningsräntorna å inteckningslån, stora betänkligheter däremot

gjorde sig gällande ur mera allmänna synpunkter. Därutinnan anfördes i

betänkandet bland annat, att då sparbankernas liksom affärsbankernas verksamhet

till största delen grundades på kortfristig inlåning och upplåning, dessa

kreditinrättningar icke kunde erbjuda samma trygghet beträffande krediternas

varaktighet som hypoteksföreningarna. Även örn en sund konkurrens

på kreditväsendets område i och för sig vore nyttig, borde detta likväl icke

innebära, att de olika kreditinstitutionerna borde få överskrida de naturliga

verksamhetsområden, som grunderna för deras medelsanskaffning samt deras

organisatoriska och övriga förutsättningar anvisade at dem. Liksom hypoteksföreningarna

under lider av högt ränteläge borde inse det naturliga i att

uppkommande kreditbehov tillgodosågcs genom kortfristiga lan hos andra

kreditanstalter och all rörelsens utveckling i någon mån avstannade, syntes

sparbankerna vid ett lågt ränteläge icke böra motverka, att detta läge av lån
Bihang

tilt riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 243. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tagarna utnyttjades för tillgodoseende av varaktiga kreditbehov genom bundna

lån hos hypoteksföreningarna. På grund av det anförda och då det beträffande

krediter, som enligt sin natur kunde förväntas bliva varaktiga, enligt

fastighetskreditsakkunnigas mening i längden syntes ställa sig mest förmånligt

för låntagarna att anlita hypoteksinstitutionernas långfristiga kreditgivning,

hade fastighetskreditsakkunniga icke varit främmande för tanken

att föreslå sådan ändring i sparbankslagen, att det nuvarande förbudet mot

utlämnande av lån på längre tid utan förbehåll om uppsägningsrätt erhölle

en avfattning, som omöjliggjorde att uppsägningsrätten begränsades genom

några som helst villkor. Då frågan emellertid genom framställningen från

svenska sparbanksföreningens styrelse redan kommit under Kungl. Maj:ts

prövning och därför kunde bliva föremål för särskild utredning, hade fastighetskreditsakkunniga

icke funnit lämpligt att framlägga något författningsförslag

i ämnet.

Det torde böra nämnas, att en ledamot av fastighetskreditsakkunniga, sparbanksdirektören

B. J. S. Linderoth, avgav ett särskilt yttrande av innehåll,

bland annat, att det, om erforderlig försiktighet iakttoges, syntes kunna bliva

endast till nytta, därest för sådana fastighetsägare, som önskade i viss utsträckning

bundna primärlån men som icke funne de av hypoteksinstitutionerna

erbjudna låneformerna lämpliga, möjlighet hålles öppen att få lånen

bundna i sparbank på villkor, som de ansåge bättre förenliga med sina intressen.

I utlåtande den 31 augusti 1935 över sparbanksföreningens framställning

anförde sparbanlcsinspektionen bland annat, att rätten att utgiva bundna

inteckningslån sannolikt skulle stärka sparbankernas ställning i konkurrensen

med andra kreditinstitut, ehuru betydelsen för sparbankerna av

denna utlåningsfråga icke borde överskattas. Fastighetskreditsakkunniga

syntes hava underskattat sparbankernas förutsättningar att handhava en lånerörelse,

bestående av bundna fastighetslån, utlämnade på relativt kort tid.

Gentemot den av fastighetskreditsakkunnigas majoritet hävdade uppfattningen

i fråga örn fördelarna för låntagarna att anlita hypoteksinstitutionernas långfristiga

kreditgivning framhöll inspektionen, att hypoteksföreningarna erhölle

sina medel genom upplåning på obligationsmarknaden, där räntan i regel

läge högre än den ränta å insättningar, som sparbankerna betalade för sina

rörelsemedel, och att det därför icke vore uteslutet, att ifrågavarande låntagare

kunde komma i åtnjutande av billigare kredit, därest rätt att utlämna fasta

inteckningslån medgåves sparbankerna. Enligt inspektionens mening skulle

en dylik utlåningsrörelse i sparbankerna möjligen även hava en uppgift att

fylla såsom en lojal konkurrens till hypoteksföreningarnas verksamhet.

Under utredningens gång har sparbanksinspektionen på begäran av de

sakkunniga genom utsändande av ett antal frågeformulär från sparbankerna

infordrat åtskilliga uppgifter till belysande av ifrågavarande spörsmål.

En närmare redogörelse för innehållet av det material, som sålunda ställts

till de sakkunnigas förfogande, återfinnes å sid. 46—57 i betänkandet. Här

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

19

må endast nämnas följande: Omkring 150 sparbanker innehava bundna

kommunlån, sammanlagt uppgående till i runt tal 165 miljoner kronor. Dessa

sparbanker tillhöra alla storleksgrupper. För de flesta sparbanker spela

ifrågavarande lån en jämförelsevis underordnad roll i förhållande till medelsplaceringarna

i övrigt, men för några sparbanker uppgår dock sammanlagda

beloppet av bundna kommunlån till mellan 10 och 25 procent av de

förvaltade medlen. — 23 sparbanker hava utlämnat räntebundna lån, andra

än kommunlån, å sammanlagt 63 miljoner kronor. Nära hälften av detta

belopp kommer på en enda sparbank. De sparbanker, som utlämnat dylika

lån, tillhöra i regel de större; ingen av dem har en omslutning understigande

5 miljoner kronor. Lånen äro nästan genomgående utlämnade mot

inteckning i stadsfastigheter. — Summan av bundna kommunlån och räntebundna

inteckningslån uppgår för en sparbank till icke mindre än 36 procent

och för en annan till 21 procent av förvaltade medel. — 150 sparbanker,

av vilka övervägande antalet har en omslutning av 5 miljoner kronor

eller däröver, hava tillfrågats, örn de ansåge önskvärt att rätt att utlämna

bundna inteckningslån bereddes sparbank. Denna fråga har besvarats jakande

av omkring 65 sparbanker och nekande av ungefär lika många, övriga

tillfrågade sparbanker hava uttalat tvekan eller underlåtit att svara.

De sakkunniga framhålla, att det diskonto Sveriges riksbank sedan den 1

december 1933 tillämpat, 2.5 procent, vore det lägsta, som någonsin varit

gällande i Sverige. Det exceptionellt låga ränteläge, för vilket de senaste

årens diskonto vore ett uttryck, hade icke kunnat undgå att i viktiga hänseenden

medföra en helt ny situation för landets penning- och kreditinrättningar.

Vad sparbankerna beträffade hade räntans nedgående rörelse kommit

till uttryck såväl i deras inlåning som utlåning. Utvecklingen hade varit

till fördel för sparbankernas låntagare. En del av dessa, som varit i behov

av lån av varaktig natur, hade emellertid varit angelägna att under nuvarande

låga ränteläge få sina lån bundna och därmed bliva tryggade mot följderna

av en framtida höjning av räntan. Hypoteksinrättningarna och försäkringsföretagen

hade kunnat erbjuda inteckningslån bundna för lång tid

mot förhållandevis låg ränta. För att såvitt möjligt -trygga sig mot överflyttningar

av inteckningslån från sparbankerna till nyssnämnda kreditinrättningar

hade vissa sparbanker ansett sig kunna anlita utvägen att, samtidigt

som de förbehållit sig uppsägningsrätt enligt 26 § sparbankslagen, förbinda

sig att icke begagna denna rätt för räntehöjning. Då sparbankernas intressen

emellertid icke härigenom ansetts i erforderlig utsträckning tillgodosedda,

hade kravet på rätt att utlämna bundna inteckningslån framkommit.

De sakkunniga hävda, att ett medgivande för sparbankerna att utlämna

bundna inteckningslån, om detsamma utnyttjades i större omfattning, icke

skulle kunna undgå att påverka sparbankernas såväl likviditet som soliditet

och räntabilitet.

Vad först angår likviditeten yttra de sakkunniga, att det vore tydligt,

att denna måste försvagas genom bindning av en del av utlåningen, i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

det att möjligheterna att disponera medel för mötande av insättarnas krav

därigenom minskades. Såsom allmän princip måste fasthållas vid att en

kreditinstitution icke borde binda sin utlåning på andra återbetalningsvillkor

än som gällde för inlåningen. I enlighet med grunderna för sparbankernas

kapitalanskaffning borde sålunda för dessa såsom allmän regel gälla, att den

mot inlåningen svarande utlåningen borde vara ställd på kort återbetalningstid.

Praktiskt motiverade eftergifter från angivna princip kunde likväl tilllåtas.

Omloppshastigheten å insättningarna hos sparbankerna vore tämligen

låg, åtminstone i jämförelse med vad som gällde i fråga örn affärsbankerna.

En relativt betydande del av insättarnas medel komme under alla

förhållanden att kvarstå hos sparbankerna. Å andra sidan syntes det i sådana

fall, då anledning till rusning från insättarnas sida vore att söka i en

häftigt inträdande kris, kunna befaras, att icke ens lån av rörlig natur skulle

kunna utan vidare likvideras för att bereda medel till mötande av insättarnas

krav. Så mycket betänkligare vore det därvid, om de låntagare, som

kanske lättast kunnat disponera medel för återbetalning av sina lån, fått

dessa bundna för lång tid.

De sakkunniga uttala, att det sagda närmast har avseende å den del och

den långt övervägande delen av sparbankernas förvaltade medel, vilken utgöres

av insättarnas tillgodohavanden. Vad åter angår sparbankernas fonder,

vilka utgöra sparbankernas egna medel och vilka vid utgången av år

1934 uppgingo till sammanlagt omkring 305 miljoner kronor, motsvarande

9.2 procent av insättarnas behållning, framhålla de sakkunniga, att vad som

anförts angående riskerna för oberäkneliga uttag från insättarnas sida icke

vore tillämpligt å dem. Denna fondernas särställning hade beaktats, då enligt

sparbankslagen rätt medgivits sparbank att i viss relation till fondernas

storlek verkställa placeringar, som ur soliditets- eller likviditetssynpunkt betraktades

såsom ej fullt likvärdiga med övriga tillåtna placeringar.

Ur synpunkten av sparbankernas soliditet framhålla de sakkunniga,

att bindning av lån kan innebära ett riskmoment med hänsyn till möjligheten

att värdet av säkerheten för lånet reduceras under bindningstiden. Därest

sparbankerna erhålla rätt att utlämna bundna lån, bör därför enligt de

sakkunnigas mening såsom villkor föreskrivas skyldighet för sparbankerna

att göra förbehåll om uppsägningsrätt i händelse av värdeminskning å säkerheten.

Även om det i nuvarande läge ur förräntningssynpunkt kan te

sig önskvärt för spai''bankerna att inför hot örn uppsägningar av lån kunna

erbjuda bindning av dessa och härvid även betinga sig en något högre ränta

än örn samma lån utlämnas såsom icke bundna, kan det å andra sidan ej

bestridas, yttra de sakkunniga vidare, att en bindning med hänsyn till framtida

räntabilitet även kan giva anledning till farhågor. Det skulle kunna

medföra betänkliga följder, om sparbankerna under ett lågt ränteläge i större

utsträckning bunde sin utlåning mot räntesatser, vilka i en framtid kunde

komma att visa sig för låga att täcka sparbankernas inlåningsräntor, då dessa

liksom hittills i stort sett måste anpassa sig efter ränteutvecklingen på

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

allmänna marknaden och härutöver skälig marginal för förvaltningskostnader.

Örn det tillätes sparbankerna att utlämna bundna lån, måste därför

krävas, att sparbankerna nedskreve de bokförda värdena å lånen på sådant

sätt, att dessas avkastning, beräknad efter de nedskrivna värdena, kunde förväntas

motsvara ett eventuellt inträdande högre ränteläge.

Emellertid erinra de sakkunniga, att även ur säkerhets- och räntabilitetssynpunkt

sparbankernas fonder intaga en särställning.

Beträffande lån, som äro bundna endast med avseende å räntan, framhålla

de sakkunniga, att dessa kunna uppsägas vid likviditetssvårigheter och

därför icke inverka på sparbanks likviditet. Ej heller syntes en räntebindning

kunna medföra någon större fara ur soliditetssynpunkt. Däremot kunde

tydligen med avseende å utlåningens räntabilitet i huvudsak enahanda

synpunkter anföras på räntebunda som på helt bundna lån.

Att sparbankerna redan nu i icke obetydlig utsträckning kunna binda sin

medelsplacering — genom utlämnande av bundna lån till kommuner och dylika

samfälligheter samt genom förvärv av obligationer — manar enligt de

sakkunnigas mening till försiktighet vid bedömandet av lämpligheten att

medgiva bindningsrätt även i fråga om andra lån än kommunlån.

Som sammanfattning av vad sålunda anförts uttala de sakkunniga, att det

med hänsyn till sparbankernas förpliktelser mot sina insättare och övriga

fordringsägare måste ingiva starka betänkligheter att tillstädja, att de av

sparbankerna förvaltade medlen i någon mera väsentlig utsträckning placeras

i bundna inteckningslån.

De sakkunniga erinra vidare därom, att särskilda hypoteksinstitutioner

äro inrättade för långfristig kreditgivning. Då sparbankerna icke vore ägnade

att helt övertaga denna uppgift, vore det angeläget att undvika en konkurrens

om de långfristiga inteckningslånen, som skulle föranleda olägenheter

för hypoteksinrättningarna. Även försäkringsföretagen hade en icke oväsentlig

del av sina medel placerade i bundna inteckningslån. En utvidgning

av sparbankernas kreditgivning skulle kunna föranleda en försämring av

försäkringsinrättningarnas möjligheter till lämplig medelsplacering. I betraktande

av anförda omständigheter ville de sakkunniga icke bestrida, att

åtskilligt fog funnes för den ståndpunkt, som intagits av 1934 års fastighetskreditsakkunniga.

Emellertid borde fasthållas, att andra kreditinstitutioner

icke borde hava möjligheter att utnyttja ett lågt ränteläge till att undandraga

sparbankerna krediter i sådan utsträckning, att sparbankernas verksamhet

menligt påverkades. Även örn sparbankerna hittills icke kunnat utlämna

formellt bundna lån, hade de likväl i stor omfattning kommit att tillgodose

varaktiga kreditbehov genom faktiskt långfristiga lån. Någon annan anledning

än den rådande räntekonjunkturen kunde icke åberopas för en förflyttning

från sparbankerna av dessa krediter. En sådan överflyttning kunde

även såtillvida giva anledning till betänkligheter sorn ifrågavarande krediter

i allmänhet fyllde högt ställda anspråk på säkerhet och sålunda vöre ägnade

att upprätthålla allmänhetens förtroende för sparbankerna. Svårigheterna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

till placering i primära fastighetsinteckningar kunde föranleda sparbankerna

att utlämna lån mot mindre goda säkerheter. Möjligheten att placera överskottsmedel

i obligationer erbjöde endast i begränsad utsträckning en utväg

ur svårigheterna. Åtminstone för sparbanker, som redan innehade obligationer

till ett mot omslutningen rimligen svarande belopp, måste det innefatta

synnerlig olägenhet att vid låg räntenivå förvärva ytterligare sådana.

En placering i obligationer och kommunlån innebure i allmänhet en bindning

för betydligt längre tid än som ifrågasattes vid bindning av inteckningslån.

Sparbankerna borde för övrigt icke genom onödigt omfattande obligationsförvärv

försvåra sina möjligheter att ställa medel till förfogande för lokala

kreditbehov.

De sakkunniga framhålla, att sparbankernas förvaltade medel under de

senaste tjugu åren ungefär tredubblats och att utlåningen stegrats i liknande

omfattning, medan sparbankernas obligationsinnehav mer än femdubblats.

Under de allra senaste åren hade jämväl en påtaglig ökning av kontanter

och banktillgodohavanden inträtt. Anledningen därtill vore att söka

i de av utvecklingen pa kapitalmarknaden föranledda svårigheterna för sparbankerna

att på lämpligt sätt placera av dem förvaltade medel. De olägenheter

för sparbankerna, som därav följt, hade ytterligare skärpts därigenom

att räntan å insättningarna hos bankerna väsentligt nedsatts. Enstaka sparbanker

funnes, som särskilt hart drabbats av den timade utvecklingen på

lånemarknaden och konkurrensen med andra kreditinrättningar. Det vore

fi amför allt dessa sparbanker, som för att skydda sig mot konkurrensen tillgripit

utvägen att ut lämna räntebundna lån. I allmänhet syntes ifrågavarande

sparbanker tillhöra de större storleksgrupperna och vara att finna bland

stadssparbankerna.

De sakkunniga hålla före, att det föreligger risk för att vissa sparbanker

till följd av utvecklingen på lånemarknaden kunna gå miste om en del av

de utlåningsmöjligheter, som tidigare stått till förfogande för dem, och att

därigenom för sparbankerna kunna uppstå vissa svårigheter att på ett ändamålsenligt

sätt förvalta insättarnas medel. Utan uppgivande av sina principiella

betänkligheter mot rätt för sparbankerna att utlämna bundna lån

hava de sakkunniga därför ansett sig kunna framlägga förslag till vissa undantagsbestämmelser

av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot

bindning av lån. Därvid hava emellertid de sakkunniga förutsatt, att sådana

undantagsbestämmelser böra erhålla karaktären allenast av en skyddsåtgärd

mot den skärpta konkurrensen från andra kreditinrättningars sida och under

inga förhållanden få verka såsom en uppmuntran till bindning av lån.

Beträffande utformningen av desa undantagsbestämmelser framhäva de

sakkunniga till en början, att hypoteksinrättningarnas och försäkringsföretagens

med sparbankernas utlåningsrörelse konkurrerande bundna kreditgivning

genomgående vore grundad på fastighetsinteckningar. Då ett medgivande

för spål bankerna att utlämna bundna lån motiverats allenast såsom

en skyddsåtgärd mot konkurrens, kunde de sakkunniga icke förorda, att

sparbankerna erhölle rätt att binda annat än inteckningslån. Då undantag

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

från förbudet mot bindning av lån endast vore motiverat med avseende å

sparbanker, för vilka genom utvecklingen på lånemarknaden allvarliga svårigheter

gjort sig gällande att upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning av

insättarnas medel, förordade de sakkunniga vidare, att rätten att utlämna

bundna lån gjordes beroende av medgivande från det allmännas sida för varje

särskild sparbank.

De sakkunniga hava härefter upptagit spörsmålet, huruvida sparbankernas

nuvarande bundna utlåningsrörelse borde i förevarande sammanhang

inskränkas. Härom anföra de sakkunniga bland annat, att betänkligheter

av samma art, som anförts mot ett medgivande för sparbankerna att utlämna

bundna inteckningslån, uppenbarligen kunde göras gällande även gentemot

sparbankernas bundna utlåning till kommuner och dylika samfälligheter.

De sakkunniga hava icke velat föreslå, att det skulle göras beroende på

särskild prövning, huruvida sparbank skulle äga rätt att binda kommunlån,

men däremot förordat en begränsning av den omfattning, i vilken bundna

kommunlån må utlämnas. I sådant hänseende föreslå de sakkunniga, att

det sammanlagda belopp, till vilket sådana lan ma lämnas, icke skall fa överstiga

vare sig en och en halv gång sparbankens fonder eller femton procent

av förvaltade medel. Vid beräkning av en sparbanks rätt att utlämna

bundna inteckningslån skall enligt de sakkunnigas förslag hänsyn jämväl

tagas till omfattningen av sparbankens bundna kommunlån. De sakkunniga

anse önskvärt, att sparbanker, vilka till fullo utnyttjat sin rätt att binda

kommunlån, icke därigenom under alla förhallanden skola vara uteslutna

från möjlighet att erhålla rätt till bindning av andra lån. Vid övervägande

av vilken maximigräns som bör fastställas för utlämnandet av bundna lan,

kommunlånen inberäknade, hava de sakkunniga stannat vid att föreslå, att

summan av utestående bundna lån skall kunna uppgå till tva gånger sparbankens

egna fonder. Samtidigt förordas emellertid en begränsning även

såtillvida, att summan av ifrågavarande lån icke skall få överstiga tjugu

procent av förvaltade medel.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att bundna kommunlån stundom

kunde hava stora likheter med obligationer. Det förekomme icke sällan,

att en kommun, i stället för att upplägga ett obligationslån, upptoge lån hos

en eller flera sparbanker och därvid fördelade lånesumman på ett flertal

reverser på avrundade belopp. Med hänsyn till säkerhet och räntabilitet

vore en dylik revers fullt likvärdig med en obligation. Även i likviditetshänseende

kunde under vissa förutsättningar en av kommun utfärdad revers

i stort sett anses jämförlig med en obligation. De sakkunniga ansåge,

att kommunlån, som till sin gångbarhet vore jämförliga med fullgoda

obligationer, vid sammanräkningen av sparbanks bundna lan icke borde inbegripas

bland dessa. Då föreskrifter av ifrågavarande detaljerade art icke

borde införas i lagen, föresloge de sakkunniga, att Kungl. Majit efter hörande

av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skulle meddela närmare

bestämmelser örn de kommunlån, som finge anses jämförliga med fullgoda

obligationer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Beträffande räntebundna lån anse de sakkunniga, att dessa böra likställas

med helt bundna lån och föreslå därför en bestämmelse av innehåll, att

den uppsägningsrätt, som sparbank skall förbehålla sig utom gränserna

för den bundna lånerörelse, sparbanken erhållit rätt att bedriva, icke må av

sparbanken i något avseende inskränkas. I den mån sparbank äger bevilja

bundna lan anse de sakkunniga däremot intet hinder möta för sparbanken

att utnyttja denna rätt till att utlämna lån, som endast äro bundna i särskilda

avseenden, exempelvis i fråga örn ränta.

Beträffande de förutsättningar, under vilka sparbank skulle kunna erhålla

dispens från förbudet att binda inteckningslån, föreslå de sakkunniga,

utöver vad som framgår av det redan anförda, att medgivandet av dispens

skulle ankomma på Kungl. Majit samt få avse högst tio år för varje gång.

Lånens bindningstid skulle begränsas till tio år, varigenom bindningsrätten

bleve mindre ägnad att komma i strid med andra kreditgivande institutioners

intressen. Av hänsyn till sparbankernas säkerhet skulle bindningsrätten i

allmänhet begränsas till sådana lån, som enligt 25 § sparbankslagen godtoges

såsom täckningsfria. Vissa skäl kunde emellertid anföras för att belåningsgränsen,

som enligt nämnda paragraf vore fastställd till 50 procent av taxeringsvärdet,

bestämdes något högre. Sålunda skulle i fråga örn fastigheter

i vissa större städer eller delar av dem Konungen äga förordna, att

lån finge beviljas mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet.

I anslutning härtill understryka de sakkunniga, att, särskilt när

fråga vöre örn lan som bundes för längre tid, prövningen av låneärende, vare

sig belåningen sträckt sig till 50 eller 60 procent av egendomens taxeringsvärde,

måste ske med yttersta försiktighet och egendomens taxeringsvärde

icke oreflekterat läggas till grund för bindning utan kontrolleras genom en

uppskattning av egendomens verkliga värde, exempelvis genom en värdering

pa platsen eller med stöd av erforderliga handlingar. För att sparbankerna

vid den bundna kreditgivningen skulle bliva i tillfälle att fortlöpande

vaka över säkerhetens vidmakthållande borde vidare bestämmelsen i 26 §,

att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse sparbankens verksamhetsområde,

skärpas därhän, att bundet lån finge utlämnas endast mot

säkerhet av inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde.

Såsom villkor för bindning av lan skulle även gälla, att säkerheten utgjordes

av inteckning med företrädesrätt framför varje annan fordringsinteckning.

Slutligen skulle — i nära överensstämmelse med vad som gällde beträffande

hypoteksinrättningarna — föreskrivas skyldighet för sparbank att vid utlämnande

av bundet lån göra förbehåll om uppsägningsrätt inom tre månader

för den händelse den intecknade fastigheten i följd av vanvård eller av

annan anledning underginge sådan värdeminskning att säkerheten i märklig

män försvagades, varvid emellertid nedsättning av fastighets taxeringsvärde

icke ensam för sig skulle utgöra tillräcklig grund för uppsägning.

I enlighet med vissa bestämmelser i 27 § äger sparbank för närvarande

rätt att träffa avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

25

för jordbrukskassa inom sparbankens verksamhetsområde. De sakkunniga

uttala, att berörda bestämmelser sakna all praktisk betydelse, och föreslå därför

att desamma upphävas samt att i stället de föreslagna reglerna angående

bundna inteckningslån upptagas i 27 §.

Förslaget att sparbank under vissa betingelser skulle kunna tillerkännas

rätt att utlämna bundna inteckningslån har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. Däremot hava i åtskilliga

fall invändningar rests mot de sakkunnigas utformning av reglerna

för sparbanks bundna lånerörelse.

Bland dem som — förutom svenska sparbanksföreningen — förordat förslaget

om viss bindningsrätt med avseende å inteckningslån må här nämnas

fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspekiionen

och styrelsen för svenska bankföreningen.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län

hava givit uttryck åt tvekan beträffande själva principfrågan, varemot förslaget

örn rätt till bindning av inteckningslån för sparbankerna uttryckligen

avstyrkts i yttranden av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Västernorrlands

och Västerbottens län samt av styrelserna för konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska bostadskreditkassan

och Sveriges fastighetsägareförbund.

Fullmäktige i riksbanken hava anfört bland annat:

Inom ramen av de nuvarande utlåningsbestämmelserna hade sparbankerna

visat en stark tillväxt. Summan av insättarnas behållning hos sparbankerna

och sparbankernas egna medel utgjorde vid början av år 1925

2,574.1 miljoner kronor och hade vid utgången av år 1934 stigit till 3,633.5

miljoner kronor. Till jämförelse kunde nämnas, att under samma tidsperiod

affärsbankernas inlåning från allmänheten visat någon minskning. Det vore

naturligt, att man i likhet med de sakkunniga ställde sig tveksam mot att

ändra bestämmelser, som medgivit en så stark utveckling för sparbankerna,

för att komma till rätta med olägenheter, vilka måhända skulle visa sig vara

av övergående natur.

Å andra sidan borde förslaget bedömas även ur synpunkten huruvida

därigenom skulle befrämjas en utveckling, som bleve till gagn för det allmänna.

Det borde alltid finnas anledning att överväga, huruvida den speciella

typ av kreditinstitut, som sparbanken utgjorde, kunde till gagn för det

ekonomiska samhällslivet nyttiggöras ännu mera än redan skedde.

Vid bedömande av detta spörsmål syntes man kunna utgå ifrån att en

ökad konkurrens på marknaden för bundna inteckningslån sannolikt icke

skulle medföra ogynnsamma verkningar. Inom gränserna för en sund kreditgivning

vore det av intresse för det allmänna, att exempelvis krediter för

byggnadsändamål vöre billiga och lätt tillgängliga. Möjligen skulle för

övrigt inverkningarna på marknaden av en begränsad rätt för sparbankerna

alt lämna bundna inteckningslån icke bliva omfattande. Det syntes vara

att vänta, att en del av sparbankernas nuvarande på uppsägning ställda lån

av låntagarna komme att omläggas till bundna lån. Således vore det möjligt,

att en utveckling enligt förslaget skulle kunna medföra andra fördelar

än sådana, som sammanhängde med att särskilda sparbanker därigenom i

mindre grad bleve utsatta för rubbningar i sin rörelse.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Det aterstode att bedöma, huruvida en utvidgning av sparbankernas verksamhet

pa sätt föreslagits skulle medföra risker för sparbankerna, som dessa

icke borde ikläda sig. Fullmäktige hade i detta hänseende kommit till den

uppfattningen, att en begränsad rätt för större sparbanker att utgiva bundna

intecknmgslan icke skulle utsätta dessa för sådana risker, från vilka sparbankerna

genom lagstiftning borde avhållas.

° ^Vu^mäktige ville emellertid understryka vikten av att sparbankerna själva

aläde sig den begränsning, som följde av, att de i första hand vore de mindre

spararnas institutioner och icke banker, som hade att till förvaltning mottaga

även de stora kapitalen. En alltför snabb expansion syntes oundvikligen

medföra, att sparbankerna snart nog framkomme med krav på nya utvidgningar

av verksamheten, avseende områden utanför sparbankernas egentliga

verksamhetsfält.

Bank- och fondinspektionen har bland annat framhållit följande:

Placeringssvårigheterna för sparbankerna hade visserligen accentuerats

under nu rådande förhållanden. Men anledningen till svårigheterna syntes i

ej ringa grad ligga längre tillbaka i tiden. Inspektionen syftade därvid på

den räntepolitik, som tidigare förts av sparbankerna. Genom inlåningsräntor,

som varit högre än vad det aktuella läget betingat, hade sparbankerna

dragd till sig betydande insättningar, vilka därvid i stor utsträckning överflyttats

från andra bankinrättningar. En närmare anpassning av inlåningsräntorna

efter det allmänna ränteläget hade visserligen numera vidtagits,

men olägenheterna av den utav den tidigare räntepolitiken förorsakade inlaningsökningen

framträdde nu i placeringssvårigheter. Även i andra avseenden

syntes sparbankspolitiken hava medverkat till uppkomsten av den nu

radande situationen, exempelvis genom emottagande av insättningsmedel,

som icke kunde karakteriseras såsom sparmedel, samt genom strävanden

efter insättningar å belopp överstigande det legala insättningsmaximum på

en hand. Härtill komme den intensiva — givetvis i och för sig förtjänstfulla

— propagandan för sparande genom insättning i sparbanker. Allt

detta hade lett till att sparbankernas insättarmedel blivit så rikliga, att under

nu rådande förhållanden på lånemarknaden svårigheter uppstått för deras

placering enligt de normer, som av ålder ansetts böra i sådant avseende tilllämpas.

Om nu särskilda åtgärder ansåges påkallade för att förhjälpa sparbankerna

ur en situation, för vilken de i viss mån själva bure skulden och

som därtill syntes 1a betraktas såsom av övergående natur, så gällde det enligt

inspektionens förmenande att tillse att dessa åtgärder icke bleve av den

ari, att de kunde vare sig innebära fara för sparbankernas förmåga att fullgöra

sina förbindelser eller leda till att sparbankerna alltför mycket komme

in på områden, som hittills tillhört andra kreditinrättningar. Därest en

lämplig begränsning skedde av den omfattning, vari bundna lån finge medgivas,

syntes dock några större farhågor icke behöva hysas vare sig i det

ena eller andra avseendet.

Styrelsen för svenska bankföreningen har bland annat anfört:

Så pass försiktigt som de sakkunnigas förslag örn rätt för sparbanker att

utlämna bundna inteckningslån vore avfattat funne sig styrelsen visserligen

icke böra avstyrka detsamma. Emellertid ansåge styrelsen det vara önskvärt,

att det villkor, som borde föreskrivas för sparbanks erhållande av Konungens

tillstånd att lämna dylika lån, i lagtexten preciserades i närmare

överensstämmelse med de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalanden.

Ett godtagande av de sakkunnigas förslag komme självfallet att vara ägnat

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

27

att accentuera kravet på att sparbankerna så handhade sin räntepolitik, att

genom densamma icke frammanades placeringsbesvärligheter, som skäligen

borde kunna undgås. En ytterligare förutsättning för förslagets realiserande

borde vara, att noggrann uppmärksamhet ägnades åt att de för spankernas

rörelse vägledande principerna i fråga om inlåningens beskaffenhet bleve

mera omsorgsfullt än hittills efterföljda. Genom att medel, som ej hade sin

plats hos sparbanker, ej heller där mottoges, minskades svårigheterna att

föra en riklig utlåningspolitik, och i den mån motboksräkningarna frigjordes

från insättningar av här avsedd tillfällig natur, komme ock de risker, som

vore förbundna med på lång tid bunden utlåning, att förlora en del av sin

betydelse.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att det i 1923 års sparbankslag

införda förbudet mot bindning av inteckningslån saknar motsvarighet i våra

grannländers lagstiftning, samt anför vidare bland annat följande:

Att någon erinran från sparbanksföreningens sida icke gjorts, då förbudet

infördes, förklarades av att det på den tiden knappast förelegat något behov

av bindningsrätt. Förbudet hade emellertid sedermera visat sig vara till olägenhet

för vissa större sparbanker. De sakkunniga hade förordat att vissa

sparbanker med Kungl. Maj:ts tillstånd skulle få vidtaga en begränsad bindning,

men samtidigt velat lägga ett ytterligare band på sparbankerna med avseende

å kommunlånen och detta oavsett huruvida sparbanken fått rätt att

binda inteckningslån eller ej. De skäl, som anförts för detta nya band å sparbankernas

rörelsefrihet syntes icke övertygande. Den omständigheten att

6 å 7 sparbanker haft en relativt hög procent av sin insättarbehållning placerad

i kommunlån kunde så mycket mindre betraktas som en anledning till

ändrad lagstiftning, som det icke ens påståtts, att dessa sparbankers placering

för dem vore riskabel eller eljest olämplig. Enligt de sakkunnigas förslag

skulle Kungl. Majit kunna förklara, att vissa bundna kommunlån finge anses

jämförliga med fullgoda obligationer. En undersökning av åsyftade sparbankers

relativt stora placering i kommunlån skulle med all säkerhet giva

vid handen, att de just innehade sådana kommunlån, som kunde antagas bliva

likställda med fullgoda obligationer, om de sakkunnigas förslag antoges.

De framlagda siffrorna gåve snarast det intrycket, att man med fullt lugn

kunde överlämna åt de särskilda sparbankerna att pröva lämpligheten av

sina placeringar av denna art.

De svenska sparbankernas insättarbehållning vore i regel av mycket fast

karaktär. Något bekymmer för sparbankernas likviditet hade därför i stort

sett aldrig förelegat, ehuru landet genomgått världskrigets utbrott samt så

våldsamma kriser som efter krigsåren och och nu senast efter 1931. Då de

sakkunniga angåve såsom allmän regel, alt den mot inlåningen svarande utlåningen

borde vara ställd på kort återbetalningstid, innebure detta ett betraktelsesätt,

som ingalunda grundades på någon erfarenhet. Det vore en

teoretisk formel, mot vilken sparbanksföreningen ville uppställa den satsen,

att all erfarenhet visade, att sparbankerna kunde med full trygghet binda sina

medel i betydande utsträckning utan att därför riskera några olyckliga påföljder

vare sig i fråga örn selvens, likviditet eller räntabilitet. Vid en undersökning

av den inre styrkan hos den svenska sparbank, som galt längst i fråga

om att binda sitt kapital, skulle man finna, att från de tre nämnda synpunkterna

just (lenna sparbank stöde synnerligen högt.

Vad beträffade soliditeten syntes böra erinras örn alt de svenska sparbankernas

inteckningslån vore av synnerligen fast karaktär. Uppsägningar för

att från portföljen avföra en gång beviljade inteckningslån vore sa goll som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

fullständigt okända. Man syntes därför också våga påstå, att fall, då sparbanker

skulle hava anledning att önska uppsäga ett bundet inteckningslån

pa grund av misstro till säkerheten, knappast skulle förekomma eller i vane

tall vöre av försvinnande liten betydelse.

Beträffande likviditeten finge man icke utgå ifrån att de bundna inteckningslånen

icke skulle kunna utnyttjas vid en likviditetskris. Beträffande de

mindre sparbankerna skulle de säkerligen med den starka sammanhållning

som funnes mellan sparbankerna med lätthet få stöd för en rebelåning av

även bundna inteckningslån. De större sparbankerna hade ju ett liknande

stöd i den affärsbank, med vilken de samarbetade. — Vad slutligen räntabiliteten

beträffade borde denna, därest man begränsade tiden för bindningen

och fördelade lånen att förfalla på olika tidpunkter, icke vålla några bekymmer.

Beaktade man alla dessa moment, kunde man med ganska stort lugn gå

in för ett lossande av det bindningsförbud, som genomförts i 1923 års lag

utan att vara av omständigheterna påkallat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar bland annat följande:

Med undantag möjligen för länets största sparbank torde den föreslagna

rätten för länets del ej spela någon mera nämnvärd roll. Rent praktiskt sett

förelåge alltså för länsstyrelsen icke anledning att påyrka genomförande av

förslaget. Till krav därpå föranleddes länsstyrelsen ej heller av principiella

hänsyn. Det syntes nämligen länsstyrelsen, som örn man vid framförande

av kravet på att få utlämna bundna inteckningslån låtit leda sig väl mycket

av affärsbetonade synpunkter och mindre tagit sikte på den sociala uppgift,

som dock skulle vara ledmotivet för och huvudsyftet med en sparbanks verksamhet,

nämligen att mottaga och förränta företrädesvis smärre belopp i syfte

att uppmuntra till sparsamhet i allmänhet. Det hade också ansetts tillkomma

sparbank att i den utsträckning så kunde ske tillgodose ortens behov av

lånemedel. En sparbanks rätt att binda en betydande del av insättarbehållningen

i inteckningslån kunde tänkas motverka sparbankens uppgift att i

smärre poster och mot annan säkerhet än botteninteckningar tillgodose den

bredare allmänhetens behov av lånekapital. Måhända skulle det kunna ifrågasättas,

huruvida penningöverflödet skulle bliva så betydande, att det skulle

bereda placeringssvårigheter, om en sparbank förvaltades efter angivna principer.

Länsstyrelsen ställde sig därför, särskilt med tanke på de olägenheter,

som givetvis vore förbundna med rätten att utlämna bundna inteckningslån,

tveksam till lämpligheten av genomförande av ett sådant institut. Skulle

emellertid förslag därutinnan anses böra upphöjas till lag, syntes den påyrkade

skyldigheten för sparbank att söka tillstånd hos Kungl. Majit liksom

ock begränsningen av den ifrågasatta utlåningsrörelsen böra föreskrivas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat bland annat:

Om utlämnande av bundna inteckningslån överhuvud skulle kunna anses

tillåtligt för sparbank, förutsatte detta ett tvångsläge beträffande utlåningsmöjligheterna,

som i praktiken ytterst sällan syntes göra sig gällande. Frigivande

av rätten att utlämna bundna inteckningslån borde i allt fall icke

förekomma i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit. Denna

mening vunne i styrka, om man beaktade, att sparbankerna svårligen kunde

bedriva utlåningsrörelse med bundna inteckningslån utan att på ett föga

önskvärt sätt konkurrera om låntagare med de just för dylik låneverksamhet

avsedda hypoteksinrättningarna.

Att utlämna för lång tid bundna kommunlån kunde synas ur rent principiell

synpunkt föga lämpligare för en sparbank med hänsyn till likviditeten

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

29

än att utlämna bundna inteckningslån. Enligt en gammal tradition hade dock

kommunlånen ansetts tillhöra sparbankernas normala verksamhetsområde,

och lånens säkerhet hade därvidlag givit deni ett värde, som kommit den rena

likividitetssynpunkten att träda i bakgrunden. Någon olägenhet av den frihet

på området, som nu rådde, torde icke hava yppat sig. Vid detta förhållande

och då man beträffande kommunlånen kunde bortse från sådana konkurrenshänsyn,

som gjorde sig gällande i fråga örn de bundna inteckningslånen,

kunde länsstyrelsen icke finna tillräcklig anledning föreligga till begränsning

i rätten för sparbank att utlämna bundna kommunlån.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig icke utan vidare kunna tillstyrka

reformen, vilken flertalet sparbanker icke syntes anse påkallad, samt anför

vidare i huvudsak följande:

De nödvändiga restriktionerna komme att medföra sådan begränsning av

bindningsrätten, att lagändringen näppeligen kunde bliva av den nytta för

sparbankerna i allmänhet, att den rättfärdigade det principiellt mindre tilltalande

inti''ånget på andra kreditinstitutioners område. Därest bindningsrätt

överhuvud ansåges böra förekomma kunde ifrågasättas, om icke sådan rätt

borde hållas öppen för varje sparbank med viss begränsning, dock icke så

långt gående, att tillståndet bleve värdelöst kanske just för de sparbanker,

för vilka det vöre mest behövligt. Särskilt sammankopplingen med de bundna

kommunlånen syntes länsstyrelsen kunna medföra en sådan mindre lämplig

begränsning.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har yttrat bland annat:

Då ifrågavarande spörsmål vore av stor betydelse för de till banken anslutna

hypoteksföreningarna, hade styrelsen infordrat yttranden från dessa.

Av yttrandena framginge, att föreningarna så gott som enhälligt avstyrkt de

sakkunnigas förslag.

Såsom en allmän ekonomisk grundsats gällde, att kortfristig upplåning

borde motsvaras av kortfristig utlåning. Sparbankerna, vilkas huvudsakliga

uppgift vore att mottaga och förränta allmänhetens sparmedel, vore i denna

sin upplåning underkastade den uppsägningsrätt på kort tid, som enligt sakens

natur måste tillkomma insättarna. Ett bifall till förslaget komme alt

menligt inverka på sparbankernas likviditet. En bundenhet vid lågt ränteläge

skulle dessutom vid stigande ränteläge kunna verka till sänkning av den

inlåningsränta, som eljest kunnat lämnas och kanske utsätta sparbankerna

för risken av att allmänheten krävde högre inlåningsränta vid äventyr att

eljest uttaga tillgodohavandena, en situation, som kunde försvaga sparbankens

såväl likviditet som soliditet. En bindning vid högt ränteläge vore väl

i allmänhet ej att räkna med, enär låntagarna nog ej då ville binda sig, men

även dylik bindning, örn den förekomme, kunde menligt påverka likviditeten.

De sakkunniga hade uttalat starka betänkligheter mot avvikelse från berörda

allmänt vedertagna princip, att en kreditinstitution ej borde binda sin

utlåning på andra återbetalningsvillkor än dem, som gällde för inlåningen.

Sparbanksinspektionen och 1934 års fastighetskreditsakkunniga ävensom ett

stort antal sparbanker hade jämväl framhållit vådan av en bindning på

längre tid av utlåningsräntorna å inteckningslån. Konsekvensen av dessa

uttalade betänkligheter syntes hava bort bliva ett direkt avstyrkande från

nämnda korporationers sida.

Något behov att binda inlånade sparbanksmedel på sätt föreslagits förelåge

varken från allmänhetens eller sparbankernas sida. Allmänheten hade tillgång

till hypoteksinstitutionerna. Vad sparbankerna beträffade hade i fram
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

ställningen från svenska sparbanksföreningens styrelse medgivits, att någon

egentlig olägenhet av bindningsförbudet knappast försports förrän under nuvarande

tid med utomordentligt låg ränta. Det syntes ej lämpligt och riktigt

att lägga nu gällande exceptionella förhållanden till grund för en lagändring.

^ I betraktande av innehållet av de upplysningar, sparbanksinspektionen

pa begäran av de sakkunniga infordrat från sparbankerna, syntes i

nyssnämnda framställning anförda motiv för bindningsrätt icke övertygande,

klagan, huruvida det ansåges önskvärt att bindningsrätt bereddes sparbank

hade besvarats jakande av omkring 65 sparbanker och nekande av lika många,

under det att övriga sparbanker uttalat tvekan eller underlåtit att svara.

Da sparbankernas antal uppginge till inemot 500, syntes sparbankerna i stort

sett icke eftersträva bindningsrätt.

Ett bifall till förslaget skulle medföra en ytterligare skärpning av den re“,

?n nu tillräckligt skarpa konkurrensen med hvpoteksföreningarna till skada

tor dessa De sakkunniga hade också påpekat angelägenheten av att tillfälle

icke bereddes sparbankerna till en konkurrens örn de långfristiga inteckningslanen,

som skulle föranleda olägenheter för hypoteksinrättningarna.

Dessa, som i viss mån vore statsgaranterade, vore ju särskilt inrättade för

uteslutande sådan kreditgivning i motsats till sparbankerna, som till sin disposition

hade jämväl andra former för utlåningen än inteckningslån.

Styl elsen för svenska bostadskreditkassan har anfört i huvudsak följande:

De sakkunniga hade på ett ingående och övertygande sätt belyst de risker

tor sparbankernas säkerhet och insättarnas intressen, som vore förenade med

att sparbankernas pa kort tid inlånade medel bundes i långfristig utlåning.

De sakkunniga hade emellertid genom åtskilliga inskränkande regler för utnyttjande

av rätten till bindning sökt begränsa riskerna av de bundna lånen.

Härtill komme, att såvitt nu kunde bedömas den föreslagna lagändringen

syntes bliva av betydelse närmast för sparbanker med särskilt omfattande

medelsföivältning och stark fondställning. Även med beaktande därav

funné styrelsen försiktigheten bjuda, att de sakkunnigas förslag i denna del

icke upphöjdes till lag. Tillräckligt starka skäl för ett frångående av hittills

gällande regler hade icke blivit anförda.

Det bade till en början icke blivit ådagalagt, att nuvarande lagstiftning

icke lämnade tillräckliga placeringsmöjligheter öppna för sparbankerna. Förhållandet

hade nog många gånger varit det, alt placeringsobjekt förefunnits

men att sparbankerna ansett sig icke kunna godkänna den erbjudna räntan,

sorn synts deni vara för låg. I varje fall framginge det av betänkandet, att

åtminstone hittills behov av den föreslagna nya placeringsmöjligheten yppats

endast för ett fatal sparbanker, främst de i Stockholm verksamma, men att

detta behov endast varit av temporär art, varför olägenheterna av det låga

ränteläget för dessa sparbanker visat sig vara snart övergående. De i betänkandet

meddelade sifferuppgifterna örn placeringen av sparbankernas

medel, vilka uppgifter dock endast avsåge tiden t. o. m. år 1934, gåve icke

heller vid handen, att några placeringssvårigheter förelegat för sparbankerna.

Av preliminära uppgifter rörande sparbankernas utlåning m. m. vid

slutet av år 1935, som svenska bostadskreditkassan inhämtat från statistiska

centralbyrån, framginge dessutom, att sparbankerna under år 1935 kunnat

avsevärt öka sina fastighetslån och samtidigt minska sina oplacerade medel.

Såvitt framginge av i Svensk sparbankstidskrift meddelade uppgifter örn vissa

sparbankers utlåning och kassaställning, hade utvecklingen under år 1936

gått i samma riktning.

Av betänkandet framginge, att sparbankerna önskade det nuvarande förbudets

upphörande huvudsakligen för att vid ett högt ränteläge kunna skaffa

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.

31

sig bundna lån och därigenom tillförsäkra sig en jämn och god inkomst även

under tider med låg ränta. I anledning därav finge framhållas, att det med

hänsyn till denna inställning från sparbankernas sida syntes kunna befaras,

att en bindningsrätt för sparbankerna komme att i vissa fall förhindra en

överflyttning vid för fastighetsägarna gynnsamt tillfälle av lån från sparbank

till hypoteksinrättning.

De sakkunnigas förslag byggde på den uppfattningen, att utlämnande av

bundna inteckningslån skulle vara fördelaktigare för sparbankerna än inköp

av hypoteksinrättningarnas obligationer. Riktigheten därav kunde ifrågasättas.

I avseende å räntabiliteten vore visserligen en placering i bundna

inteckningslån enligt de sakkunnigas förslag något fördelaktigare än en placering

i obligationer av angivet slag och med tio års återstående löptid, därvid

likväl borde beaktas, att förvaltningskostnaderna för inteckningslån ställde

sig högre än för obligationer. Å andra sidan innebure en placering i obligationer

större säkerhet än en placering i bundna inteckningslån, och ur

likviditetssynpunkt vore dessa obligationer avsevärt överlägsna inteckningslånet.

Med hänsyn därtill och då, såsom de sakkunniga ifrågasatt, bundna

inteckningslån i likhet med obligationer av sparbankerna skulle nedskrivas i

syfte att avkastningen, beräknad efter de nedskrivna värdena, kunde förväntas

svara mot ett eventuellt inträdande högre ränteläge, ville det synas som

om skäl funnes för en mera välvillig inställning mot placering av sparbanksmedel

i här avsedda obligationer än de sakkunniga intagit.

Sedan de omnämnda hypoteksinstitutionerna inrättats, hade intet inträffat

som skulle kunna giva anledning till intagande av en förändrad ståndpunkt

rörande deras betydelse och gagn ur samhällsekonomisk synpunkt.

Det måste därför alltjämt anses vara av vikt, att fastighetskrediten stabiliserades

genom största möjliga anslutning till hypoteksinstitutionerna. Särskilt

gällde detta under tider som de nuvarande, då räntan vore låg. Åtgärder,

som förhindrade en fortsatt utveckling av hypoteksinrättningarnas utlåningsrörelse,

syntes därför icke böra vidtagas. Uppenbart vore, att i den mån

sparbankerna skulle komma att utlämna bundna inteckningslån, detta måste

innebära ett avbräck för hypoteksväsendet samt därjämte vara ägnat rubba

hittillsvarande fördelning av de olika kreditinstitutens uppgifter. Även med

hänsyn därtill måste styrelsen ställa sig avvisande till de sakkunnigas förslag,

och detta desto mer som det icke kunde göras gällande, att behov förelåge

för fastighetsägarna att erhålla ökade möjligheter till bunden primäroch

sekundärkredit eller att hypoteksinrättningarna icke framdeles liksom

hittills skulle kunna tillhandahålla sådan kredit i tillräcklig omfattning.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshgpotekskassa, som tagit del av

det utav styrelsen för svenska bostadskreditkassan avgivna yttrandet, förklarar

sig i sak instämma i detta samt anför vidare bland annat:

De sakkunniga hade uttalat, att förslaget om rätt för sparbankerna att utlämna

bundna lån allenast vore en skyddsåtgärd mot den skärpta konkurrensen

från andra kreditinrättningars sida. I betänkandet intagen statistik hade

väsentligen låtit stadshypotekskasseorganisationens utveckling framträda,

medan den starka utvidgningen av kreditgivningen från vissa andra institutioner

icke medtagits. I anledning därav ville styrelsen framhålla, att stadshypotekskasserörelsen

ingalunda sökt avsiktligt konkurrera med sparbankerna

örn fastighetsbelåningen. Hypoteksorganisationen hade allenast haft att

inom de av statsmakterna fastställda grunderna för och den genom anvisande

av garantikapital angivna begränsningen av dess verksamhet tillgodose

önskemålen hos de fastighetsägare, som velat begagna sig av stadshypoteks
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

kassans kreditformer. Detta kunde styrelsen icke anse utgöra någon verklig

konkurrens, och än mindre hade någon konkurrensskärpning på senare

tid ägt rum. Det behövde knappast påpekas, att stadshypotekskassan saknade

varje intresse ur vinstsynpunkt att driva fram en konkurrens med sparbankerna.

Vad° speciellt den primära fastighetskrediten beträffade, finge styrelsen

framhålla, att konkurrens från sparbankernas sida gentemot stadshypoteksföreningarna

av beskaffenhet att kunna menligt påverka de sistnämndas utlåningsrörelse

kunde befaras uppkomma, om de regler för bestämmande av

belåningsgränsen, vilka de sakkunniga föreslagit, skulle bliva upphöjda till

lag. Enligt förslaget skulle belåningsgränsen sättas i relation endast till fastighets

taxeringsvärde — en för övrigt ur säkerhetssynpunkt ingalunda betryggande

norm för belåningsgränsens bestämmande ifråga örn bundna lån

— samt fastställas till 50 procent, i vissa fall till 60 procent av detta värde.

För stadshypoteksföreningarnas utlåning gällde däremot ifråga örn belåningsgränsen

i vissa aveenden mera inskränkande bestämmelser. Det vore uppenbart,

att särskilt i de fall, då belåningsgränsen bleve högre för sparbank än

för stadshypoteksförening, sparbanken komme att beredas en alltför gynnad

ställning i förhållande till hypoteksföreningen.

Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund har uttalat sin anslutning

till vad styrelsen för svenska bostadskreditkassan och styrelsen för konungariket

Sveriges stadshypotekskassa anfört och därutöver uttalat bland annat

följande:

Fastighetsägarna fullföljde en socialekonomiskt betydelsefull uppgift, då

de strävade att skapa de vid varje tillfälle gynnsammaste upplåningsvillkoren.

Särskilt i en tid, då statsmakternas anordningar ginge ut på att såvitt

möjligt tillgodose medborgarnas intresse att erhålla låga hyror, framstode

det som nödvändigt, att statsmakterna medverkade lill att fastighetsägarnas

ränteutgifter minskades. Det samhällsgagneliga i en dylik strävan hade av

statsmakterna erkänts, bland annat genom deras medverkan vid inrättandet

av konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan.

Styrelsen funne det uppenbart, att stadsfastighetsägarnas kreditbehov

främst borde tillgodoses genom de nämnda kreditanstalterna, vilka hade de

bästa möjligheterna att erbjuda sina låntagare de gynnsammaste lånevillkoren.

På sparbankshåll gjorde man gällande, att sparbankerna, sett över en

längre period, förmådde erbjuda lika förmånliga villkor. Styrelsen kunde

icke vitsorda, att så vore förhållandet. Örn den från sparbankshåll hävdade

åsikten vore riktig, syntes det opåkallat att nu kräva den förändring, som vore

ifråga. Sparbanksintressets målsmän syntes i själva verket sträva till att

bereda möjlighet för sparbankerna att vid ett högt ränteläge binda lån i syfte

att de skulle ligga ouppsägbara från låntagarnas sida under ett därefter till

äventyrs inträffande lägre ränteläge samt i förhoppning att de skulle förfalla

till betalning under ett ånyo inträffat högre ränteläge och då kunna förnyas

på i möjligaste mån oförändrade villkor. Sparbankerna önskade med andra

ord visst icke binda lån i tider av låg ränta, något som för övrigt läge i sakens

natur och även vöre från sparbankshåll vitsordat.

Mot åsikten att sparbankerna på lång sikt skulle erbjuda fastighetsägarna

lika gynnsamma lånevillkor som hypotekskassan och bostadskreditkassan

talade även det förhållandet, att sparbankerna arbetade med vinstsyfte, som

vore alldeles främmande för den verksamhet, de båda nämnda kassorna bedreve.

Sparbankernas uppgift vore obestridligen i första hand att tillgodose

insättarnas intresse att erhålla god avkastning å sina sparmedel. I den mån

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

33

detta intresse kolliderade med fastighetsägarnas intresse att erhålla lån mot

så låg ränta som möjligt, komme sparbankerna givetvis alltid, vilket ju vore

fullt lojalt, att söka utnyttja penningläget för att tillgodose insättarnas men

icke fastighetsägarnas intresse.

Stadsfastighetsägarnas nämnda kooperativa låneanstalter vore de, som på

fastighetskreditområdet i längden effektivast vore i stånd att verka för det

hyresprisförbilligande, som statsmakterna sökte åvägabringa. Vid sådant

förhållande vore det naturligt, att rätten att utlämna bundna inteckningslån

icke utsträcktes att gälla för sådana penninginstitutioner, som icke kunde tänkas

begagna denna rätt att i första hand tillgodose fastighetsägarnas intresse

att erhålla så gynnsamma lånevillkor som möjligt. Att lagstifta med syfte

alt vid sidan av stadsfastighetsägarnas egna låneanstalter uppamma en långfristig

kreditgivning, som icke hade samma förutsättningar att bliva till det

allmännas gagn, syntes styrelsen icke böra ske.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig dela de sakkunnigas principiella

betänkligheter mot bindningsrätten och anser, att dessa betänkligheter

bort föranleda de sakkunniga att icke förorda något undantag från bindningsförbudet.

Vidare anför länsstyrelsen:

Bland de sparbanker, som uttalat sig för önskvärdheten av bindningsrätt

befunne sig även Stockholms läns sparbank. I anledning därav ville länsstyrelsen

framhålla, att nämnda sparbank på ett utmärkt sätt förstått att möta

och övervinna de olägenheter, som vållats banken av de i stor omfattning gjorda

uppsägningar av inteckningslån, vilka varit föranledda av gäldenärernas

önskan att få sina lån bundna. De genom dessa uppsägningar lösgjorda beloppen

hade av banken i stor omfattning placerats i primärlån i mindre fastigheter

inom länet, varigenom banken i större utsträckning än hittills tillgodosett

länets behov av dylika lån. Denna utveckling av bankens verksamhet

funne länsstyrelsen synnerligen tillfredsställande, och banken hade därmed

visat, att den icke vore beroende av rätten att binda inteckningslån för att

bibehålla och vidare förkovra sin ställning.

Enligt länsstyrelsens mening förelåge icke anledning till en sådan begränsning

av sparbanks rätt att utlämna bundna kommunlån, som de sakkunniga

föreslagit. Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hade icke någon olägenhet

försports av den obegränsade rätt, sparbankerna härutinnan ägde. Principen

att sparbank icke borde binda utlåning på längre tid vore här icke tilllämplig

på samma sätt som i fråga om inteckningslån, enär kommunernas

skuldsedlar i det närmaste kunde jämställas med av dem utfärdade obligationer,

som utan svårighet kunde realiseras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att de svårigheter, för vilka vissa

sparbanker under de senaste årens exceptionellt låga ränteläge varit utsatta

vid förvaltningen av dem anförtrodda medel, numera till allia största delen

syntes hava övervunnits och att därför något behov av bindningsrätt icke för

närvarande lunnes. Ej heller av principiella skäl kunde ett dylikt medgivande

anses tillrådligt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bar på liknande skäl velat ifrågasätta,

huruvida tillräcklig anledning förelåge att genomföra den föreslagna utvidgningen

av sparbankernas utlåningsverksamhet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bar Iliand annat yttrat:

Förslaget hade visserligen fått en sådan utformning, att bindningsrätt icke

kunde förekomma annat än i särskilda undantagsfall. Likväl vore lämplig
Bihanq

till riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 243. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

heten av medgivande överhuvud taget av bindning av inteckningslån i sparbanker

så omtvistad, att man måste ställa sig tveksam även inför ett så försiktigt

formulerat medgivande som de sakkunnigas. Då därtill komme att

frågan sammankopplats med rätten att utlämna bundna kommunlån, syntes

den öppnade möjligheten få ytterst ringa praktisk betydelse. För Västerbottens

län vore det ifrågasatta medgivandet icke påkallat av något behov och

skulle därför icke få någon som helst betydelse. Länsstyrelsen funne sig därför

förhindrad att tillstyrka förslagets genomförande i denna del.

Såsom förut antytts har i många fall — jämväl då bindningsrätt i princip

förordats — kritik riktats mot de former, i vilka de sakkunniga velat medgiva

sådan rätt.

Sålunda har, såsom redan den föregående framställningen utvisar, motstånd

rests mot de sakkunnigas förslag att sammankoppla medgivandet av

bindningsrätt beträffande inteckningslån med en inskränkning av

rätten att utlämna bundna kommunlån. En dylik inskränkning

avstyrkes av fullmäktige i riksbanken, sparbank sinspektionen och svenska

sparbanksföreningen samt av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar,

Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands

och Kopparbergs län.

Beträffande denna fråga anföra fullmäktige i riksbanken bland annat, att

bundna kommunlån, särskilt mycket långa sådana och lån till ekonomiskt

svaga kommuner, visserligen kunde medföra samma olägenheter som bundna

inteckningslån. Den uppdelning av kommunlånen, som de sakkunniga föresloge

— d. v. s. i en grupp, som enligt Kungl. Maj:ts beslut finge jämställas

med kommunobligationer, och en grupp av mindre goda kommunlån — funne

fullmäktige emellertid icke tillfredsställande. Med hänsyn därtill och då

det icke syntes påkallat att införa restriktioner på ett område, där hittills frihet

varit rådande, ville fullmäktige föreslå, att någon begränsning av sparbankernas

rätt att utgiva bundna kommunlån icke genomfördes. En viss

spärr mot de olägenheter, som kunde följa av en överdriven bindning av

kommunlån, syntes kunna åstadkommas genom regler för värdesättningen

i balansräkningen av bundna kommunlån.

Jämväl sparbanksinspektionen har, då det här vore fråga om att beröva

sparbankerna en handlingsfrihet, som de hittills ägt, ehuru med någon tvekan

ansett sig kunna frångå de sakkunnigas förslag örn begränsning av rätten att

utlämna bundna kommunlån. Däremot ville inspektionen icke släppa det

regulativ, som läge i kravet på att dylika lån skulle nedskrivas till sådan nivå,

att en betryggande förräntning å lånens bokförda värde erhölles.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har framhållit, att sparbankerna genom utlämnandet

av lån till mindre kommuner kunnat på ett lyckligt sätt tillgodose

ett viktigt slag av det lokala kreditbehovet. Utredningen gåve vid handen,

att sparbankerna hittills iakttagit stor försiktighet med avseende å bundna

kommunlån. Tillräckliga skäl förelåge således icke till ändring därutinnan.

De sakkunnigas förslag att sparbanks rätt att utlämna bundna inteckningslån

skulle vara beroende av särskild dispens av Kungl.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Maj : t har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen,

svenska sparbanksföreningen, bank- och fondinspektionen samt länsstyrelserna

i Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län.

Fullmäktige i riksbanken hava härutinnan anfört:

Fullmäktige ansåge, att ett sådant dispensförfarande liksom alla anordningar

av dylikt slag bleve tungt och omständligt. Mot detsamma syntes

därtill kunna invändas, att det innebure en betygssättning av sparbankerna

från högsta instans, som kunde medföra olägenheter. Ett beslut av Kungl.

Maj :t, innebärande att en sparbank icke vore kvalificerad att utlämna fasta

inteckningslån, skulle sannolikt lända till skada för ifrågavarande instituts

verksamhet. Detta bleve visserligen icke fallet, därest Kungl. Majit vid avgörandet

av dylika frågor alltid följde siffermässigt konstaterbara normer,

men i sådant fall syntes hinder icke möta att i sparbankslagen angiva dessa

normer, gällande för samtliga sparbanker. Denna sistnämnda väg vore enligt

fullmäktiges mening den riktiga, därest man ville medgiva sparbankerna

rätt att driva ifrågavarande utlåningsrörelse.

Av betänkandet franninge, att endast 23 av samtliga 480 sparbanker funnit

sig föranlåtna att utgiva räntebundna inteckningslån. I intet fall utgjorde

omslutningen för sparbank, som utgivit räntebundet lån, ett lägre belopp

än 5 miljoner kronor. Med hänsyn till dessa omständigheter och den risk,

som vore förenad med den nya rörelsen, syntes man i varje fall för närvarande

böra begränsa rätten att driva den nya utlåningen till de större sparbankerna.

Gränsen syntes lämpligen böra dragas sålunda, att sparbanker,

vilkas insättarbehållning och egna fonder enligt senaste bokslut uppginge till

lägst 5 miljoner kronor, erhölle rätt att utgiva bundna inteckningslån.

Sparbanksinspektionen bar likaledes förordat en generell bindningsrätt för

alla sparbanker med minst fem miljoner kronor i insättarbehållning och

egna fonder. Till stöd härför har inspektionen åberopat i huvudsak samma

skäl som anförts av fullmäktige i riksbanken samt därutöver framhållit, att

de mindre sparbanker, som genom en sådan regel skulle uteslutas, för närvarande

knappast hade något behov av att binda inteckningslån och att de

även i många fall syntes sakna de organisatoriska förutsättningar, som borde

erfordras för att erhålla bindningsrätt. Det vore icke någon nyhet i svensk

banklagstiftning, att skillnad gjordes mellan banker av olika storleksordningar;

för bankaktiebolag funnes redan en efter fondstorleken verkställd

kategoriklyvning i avseende på inlåningsrätten.

Även bank- och fondinspektionen har förordat en lösning av nu förevarande

fråga efter de linjer, som angivits i de sist berörda båda yttrandena.

Beträffande de synpunkter rörande reglerna i övrigt för en

eventuell bindningsrätt för sparbankerna, som framkommit i de

avgivna yttrandena, må följande återgivas.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att även örn de större sparbankerna,

på sätt fullmäktige förordat, erhölle en generell bindningsrätt, viss inskränkning

rörande verksamhetens utövande dock syntes böra föreskrivas.

Enligt fullmäktiges mening bolde följande begränsning giva sparbankerna

tillräcklig rörelsefrihet:

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

bundet inteckningslån borde endast få avse fastighet, belägen inom sparbankens

verksamhetsområde;

bindning borde ej få ske för längre tid än tio år;

bindning borde ej få ske i större omfattning än som motsvarade 15 procent

av summan av sparbankens insättarbehållning och egna fonder;

av de bundna lånen borde högst ett belopp, motsvarande 3 procent av

nämnda summa, få ställas att förfalla under ett och samma år.

Beträffande den intecknade fastighetens beskaffenhet och läge samt inteckningens

förmånsrättsläge syntes böra gälla vad som stadgats i 25 § sparbankslagen

med den ändringen, att möjlighet borde beredas sparbank att utlämna

bundet lån mot säkerhet av inteckning inom högst 60 procent av taxeringsvärdet

å sådan fastighet i stad, där stadshypoteksförening kunde lämna

lån till sistnämnda gräns.

Slutligen hava fullmäktige framhållit såsom önskvärt, att förbud mot utgivande

av s. k. räntebundna lån infördes i lagen.

Sparbanksinspektionen har förordat en lösning efter samma linjer som

fullmäktige i riksbanken och såsom motivering därtill anfört bl. a. följande:

Ett relationstal av 15 procent för bundna inteckningslån skulle lämna de

berörda sparbankerna rörelsefrihet inom en ram, som vore vid nog att täcka

deras behov av bindningsrätt såsom försvarsmedel i konkurrensen om placeringarna.

Inspektionen förutsatte, att sparbankerna endast med stor försiktighet

skulle begagna sig av bindningsrätten.

Bindningsrätten borde beräknas på insättarbehållningen och fonderna. Begreppet

förvaltade medel borde icke användas, enär det vore olämpligt, att

bindningsrätten även skulle få räknas på tillfällig upplåning. Nu angivna

begränsning hade sin största betydelse med avseende på de sparbanker, som

belunne sig just vid femmiljonersgränsen.

Bestämmelsen alt vid bindningsrättens fulla utnyttjande lånens förfallotider

måste utsträckas över minst fem år innebure den fördelen, att vid varje

tidpunkt den genomsnittliga återstående löptiden för de bundna lånen komme

att understiga tio år.

I likhet med de sakkunniga ansåge inspektionen, att inteckning, som utgjorde

säkerhet för bundet lan, skulle ligga inom 50 procent av taxeringsvärdet,

dock att dylikt lån beträffande vissa större städer kunde få lämnas upp

tdl 60 procent av taxeringsvärdet. Det syntes böra uppdragas åt Konungens

betallnmgshavande att efter hörande av inspektionen bestämma de städer

inom respektive län, där lån finge lämnas till den högre procentsatsen. Inspektionen

ville erinra om, att styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa

träffade avgörande rörande de städer, där stadshypoteksföreningarna

finge lämna fasta lån på tio år upp till 60 procent. De bestämningsgrunder,

som vore vägledande för stadshypotekskassans styrelse, borde kunna

g°dta.gas aven i ifrågavarande fall. Därest förslaget att sparbank skulle

erhålla ratt att utgiva bundna inteckningslån icke komine att föreläggas riksdagen,

vöre det enligt inspektionens mening angeläget, att i sparbankslagen

mtordes förbud mot utgivandet av s. k. räntebundna inteckningslån.

Svenska sparbanksföreningen har förordat följande regler:

bindning borde ej få ske för längre tid än tio år;

bindning borde ej få ske i större omfattning än som motsvarade 20 procent

av insättarbehållningen;

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

37

av de bundna lånen borde högst ett belopp, motsvarande 4 procent av insättarbehållningen,

få ställas att förfalla under ett och samma år;

endast lån mot inteckningar, som avsåges i nu gällande 25 § och som

läge inom 60 procent av taxeringsvärdet, borde få bindas.

Till motivering för detta förslag anför föreningen bland annat:

Sparbankerna vore i regel ganska ovilliga att binda sina lån, alldeles särskilt

under tider av låg ränta. Bindning skedde därför endast i de fall, då det

efter omsorgsfull prövning av alla föreliggande omständigheter befunnes vara

för sparbankens intresse nödvändigt. Genom bestämmelsen örn bindningens begränsning

till tio år och dess fördelning av maximibeloppet på fem år, vunnes

trygghet för att någon större belastning för framtiden icke behövde befaras.

Det syntes sparbanksföreningen som örn med dylika begränsningar

bindningsrätten icke skulle vare sig i fråga örn sparbankens solvens eller likviditet

leda till några som helst faror, i allt fall icke jämförliga med dem,

som kunde vara förenade med vissa andra möjliga former för placering. Lagen

borde klart uppdraga gränserna för sparbankernas befogenhet i förevarande

avseende.

Länsstyrelserna i Hallands, Värmlands och Jämtlands län hava uttalat sin

anslutning till de av svenska sparbanksföreningen förordade reglerna.

Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt, att exempelvis en tiondel av

sammanlagda beloppet av bundna inteckningslån borde ställas att årligen

förfalla till betalning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har — under erinran att sparbank ej finge

utlämna lån mot pant av aktier till högre sammanlagt belopp än som motsvarade

hälften av sparbankens fonder — förordat, att bundna inteckningslån

och lån mot aktier skulle kunna av sparbank beviljas till sammanlagt det

belopp, som motsvarade sparbankens fonder, av vilket belopp dock högst

hälften skulle få användas till aktielån. Belåningsgränsen borde sättas vid

60 procent av egendomens värde.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett bindningsrätten åtminstone böra

motsvara sparbanks fonder.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län

hava ifrågasatt en mera vidsträckt bindningsrält än de sakkunniga föreslagit

utan att närmare angiva gränserna därför.

Slutligen har styrelsen för svenska bankföreningen med instämmande av

bank- och fondinspektionen uttalat, att det i lagtexten borde utsägas, att

bundet inteckningslån icke finge av sparbank beviljas, med mindre fastigheten

underkastats särskild värdering genom försorg av sparbankens styrelse

ävensom att sådant lån ej finge ligga högre än inom den föreskrivna delen

av såväl fastighetens taxeringsvärde som det av styrelsen åsätta värdet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava starka meningsskiljak- Departementstigheter

yppats i fråga örn behovet och lämpligheten av att medgiva sparban- ehelenkerna

rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning. Medan

i flertalet yttranden framhållits, att en sådan lånerörelse hos sparbanker
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

na, därest den hålles inom lämpliga gränser, kan bliva till nytta för det allmänna,

har från andra håll, framför allt från sparbankernas konkurrenter

på fastighetskreditens område, tanken på en dylik utvidgning av sparbankernas

verksamhetsområde bestämt avvisats.

I de yttranden, som innefatta ett avstyrkande av förslaget, har flerstädes

understrukits, att ett stort antal sparbanker vid tillfrågan förnekat behovet

av bindningsrätt och uttalat, att de i sparbanksföreningens framställning berörda

svårigheterna icke gjort sig mera kännbara. Att åtskilliga sparbanker

sålunda synas stå tämligen likgiltiga inför frågan, finner jag emellertid icke

böra tillmätas alltför stor betydelse. Viktigare är att, såsom de sakkunniga

framhållit, ett antal stadssparbanker, tillhörande de större storleksgrupperna,

funnit sig starkt besvärade av de berörda svårigheterna och till undvikande

av dessa funnit sig nödsakade att tillgripa s. k. räntebindning.

Såsom de sakkunniga anfört framgår icke av förarbetena till sparbankslagen,

huruvida förbudet att binda lån varit avsett att innefatta även hinder att

i någon form binda allenast räntan för lån. Att något uttalande härutinnan

icke föreligger torde sannolikt bero därpå, att vid tiden för lagens tillkomst

räntebindning ännu ej tillämpats av sparbankerna och att frågan fördenskull

då icke framstod såsom aktuell. Oaktat lagen — såsom från sparbankshåll

åberopats — icke innefattar något direkt förbud mot räntebindning, kan

den i förevarande avseende skedda utvecklingen i allt fall knappast undgå

att i viss mån te sig som ett kringgående av bindningsförbudet. En fortsatt

utveckling i sådan riktning bör enligt min mening icke tillåtas. Att emellertid

uttryckligen förbjuda sparbankerna att utlämna räntebundna lån utan att

samtidigt skapa former för en bunden lånerörelse i. begränsad omfattning,

synes mig i nuvarande situation icke böra ifrågakomma. Då det emellertid

är mera i undantagsfall — låt vara betydande sådana — som sparbankernas

rörelse drabbats av bindningsförbudet föreslår jag, att i 26 § sparbankslagen

såsom huvudregel för samtliga sparbanker fastslås, att bundna inteckningslån

icke må beviljas och att den uppsägningsrätt, som sparbank skall förbehålla

sig, icke i något avseende må inskränkas. I 27 § — vars nuvarande

bestämmelser jag i likhet med de sakkunniga finner kunna uteslutas —

skulle därefter de regler meddelas, enligt vilka bindning i särskilda fall må ske.

Med den rätt till bindning av inteckningslån, sparbankerna sålunda undantagsvis

skulle erhålla, åsyftar jag allenast att inom gränser, som i tillbörlig

mån förringa riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse, bereda

de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt ränteläge

kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område i

större utsträckning än under nuvarande räntekonjunktur visat sig vara möjligt.

Farhågorna för att sparbankerna härigenom skulle kunna bedriva en

obehörig konkurrens med hypoteksinrättningarna synas mig överdrivna. Såväl

hypoteksinrättningarna som sparbankerna kunna vara skickade att tillmötesgå

lånebehov på fastighetsmarknaden, därvid i olika situationer än den

ena och än den andra institutionens kreditvillkor torde visa sig bäst motsvara

olika låntagares önskemål.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Om jag sålunda ansluter mig till de sakkunnigas mening, att en rätt till

bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och avseende jämförelsevis

korta tidsperioder icke behöver förvägras sparbankerna vare sig med

hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn, kan

jag däremot icke undgå att finna den kritik befogad, som i ett stort antal

yttranden framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning av de undantagsregler,

enligt vilka bindningsrätt skulle kunna medgivas. Jag anser

sålunda, att sparbankernas hävdvunna rätt att tillgodose varaktiga kommunala

lånebehov icke i förevarande sammanhang bör beskäras, samt att det

ifrågasatta dispensförfarandet bör ersättas med en generell, i lagen angiven

regel.

Beträffande utformningen i övrigt av reglerna om bindningsrätten synes

mig vad fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen i sådant avseende

föreslagit innefatta en i huvudsak tillfredsställande lösning. Jag förordar

alltså, att alla sparbanker, för vilka summan av insättarnas tillgodohavanden

och de egna fonderna uppgår till 5 miljoner kronor, erhålla rätt att

binda inteckningslån på tio år. För att tillmötesgå vissa från sparbankshåll

framkomna önskemål synes det kunna medgivas, att sammanlagda beloppet

av utestående bundna inteckningslån får uppgå till högst 20 procent av

summan av sparbankens insättarbehållning och egna fonder. En dylik

mindre utvidgning i förhållande till vad fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen

föreslagit synes mig utan olägenhet kunna ske. En konsekvens

av vad jag sålunda föreslagit blir, att högst ett belopp motsvarande

4 procent av nyssnämnda summa bör få ställas att förfalla under ett och

samma år.

Även enligt min mening bör sparbank såsom säkerhet för bundet lån allenast

få godtaga botteninteckning i fastighet, belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Jag ansluter mig vidare till uppfattningen, att inteckning, som utgör säkerhet

för bundet lån, som regel skall ligga inom 50 procent av taxeringsvärdet,

men att beträffande vissa större städer eller delar av dem enligt

särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av taxeiingsvärdet ma

kunna godtagas. Såsom sparbanksinspektionen föreslagit, torde det böra

uppdragas åt Konungens befallningshavande att efter spål banksinspektionens

hörande bestämma, i vad mån inteckning upp till det högre värdet må

godtagas. En viss vägledning vid bedömandet av denna fråga synes kunna

hämtas ur stadgandet i 8 § förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet enligt vilket

stadgande hypoteksförening må, efter medgivande av hypotekskassans

styrelse, i fråga om större städer eller delar av dem bevilja fasta lån på tio

år intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvärde

eller taxeringsvärdet, där den bclanadc fastighetens huvudbyggnad

är av sten eller annat lika hallbart ämne och avsevärd nedgång i

fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att betala. Elium jag

icke finner påkallat att i sparbankslagen införa sa detaljeiade legiér anga
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ende värdering av fastighet, som nyssnämnda förordning innehåller, finner

jag likväl motiverat att, på sätt svenska bankföreningens styrelse förordat, i

lagen införas föreskrift örn skyldighet för sparbank att föranstalta om värdering

av fastighet, innan bundet lån beviljas, ävensom bestämmelse därom,

att uppskattningsvärdet i samma mån som taxeringsvärdet skall beaktas vid

fastställande av belåningsgränsen.

I likhet med de sakkunniga anser jag hinder icke böra möta för sparbank

att utnyttja sin bindningsrätt sålunda, att sparbanken i stället för helt bundna

lan utlämnar lan, som endast äro bundna i visst avseende, exempelvis i fråga

om räntan. Utan särskilt stadgande torde det vara klart, att även räntebundna

lån, som utlämnats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skola

medräknas vid fastställande av bindningsrättens omfattning.

Till frågan örn skyldighet för sparbank att nedskriva bundet lån återkommer

jag i det följande.

Härefter torde jag få beröra vissa andra av de sakkunniga föreslagna

ändringar i 26 § sparbankslagen.

Enligt tredje stycket av förevarande paragraf må lån, då fråga ej är om

lån till kommun eller dylik samfällighet, av sparbank utlämnas allenast mot

fullgod säkerhet av pant eller borgen. Denna bestämmelse medför bland

annat, att en sparbank, som önskar upptaga lån hos en annan sparbank, antingen

måste ställa säkerhet för lånet eller ock förskaffa sig lånet i form av

en insättning från den andra sparbankens sida, i vilket senare fall ställande

av säkerhet tydligen ej ifrågakommer. De sakkunniga finna naturligast

att formen av lån väljes i ett dylikt fall, och framhålla, att det motsatta

förfaringssättet kan möjliggöra ett kringgående av bestämmelsen i

22 § forsta stycket därom, att sparbank må upptaga lån allenast för fyllande

av tillfälligt penningbehov. För att underlätta anlitande av låneformen i nu

avsedda fall föreslå de sakkunniga, att lån skall kunna lämnas till sparbank

utan säkerhet.

Nämnda förslag har icke gjorts till föremål för annat uttalande än att

sparbanksinspektionen erinrat, att ett medgivande i enlighet med förslaget

givetvis icke befriade sparbanks styrelse från skyldighet att i vederbörlig

ordning pröva låneansökningen, innan lån av ifrågavarande slag beviljades.

Enligt 26 § tredje stycket gäller vidare, att lån icke må utlämnas mot

inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventaner,

sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med

arman i och för sig fullgod säkerhet. Ej heller må lån mot pant av aktier

eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar

hälften av sparbankens fonder. Då de solidariska bankbolagen numera blivit

ombildade till bankaktiebolag och deras lotter erhållit karaktär av aktier,

föreslå de sakkunniga, att bestämmelsen om utlåning mot lottbrev

såsom saknande praktisk betydelse uteslutes och att i stället förlagsbevis

upptagas såsom i belåningshänseende likställda med aktier. De sakkunniga

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

41

anse förlagsbevisen tämligen jämförliga med preferensaktier. Enligt de sakkunnigas

uppfattning hörde dessa värdepapper till egendom, som sparbank

enligt 30 § ej finge förvärva, en uppfattning som också syntes hava vunnit

insteg i praxis vid tillämpningen av sistnämnda lagrum.

Bank- och fondinspektionen har med avseende å förevarande fråga uttalat,

att inspektionen förutsatte, att med förlagsbevis skulle förstås endast

sådana värdepapper, vilka i 45 § banklagen betecknades såsom förlagsbevis,

nämligen förskrivningar som medförde rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare.

Enligt 26 § sista stycket må lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen

av annan än kommun eller dylik samfällighet, utlämnas allenast på viss tid

och ej utestå längre än tio år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än

ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den

tid, för vilken lånet beviljats, sparbanken dock alltid obetaget att begagna

sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande bestämmelser

borde modifieras i sådan riktning, att sparbankerna erhölle större frihet

vid bestämmandet av återbetalningstiden för borgenslån. Därigenom skulle

möjligheterna kunna vidgas för sparbankerna att tillgodose låntagarnas

växlande önskemål med avseende å sättet för lånens återbetalning. Icke

minst för jordbrukare kunde det ofta kännas som en brist, att icke borgenslån

kunde utlämnas för längre tid än tio år. Den tekniska utvecklingen

inom jordbruket hade medfört allt mera omfattande kapitalinvesteringar,

vilka föranlett behov av lån ställda på en tämligen mångårig amortering.

Även i andra fall kunde en längre amorteringstid än tio år tänkas vara befogad.

En mera väsentlig förlängning av lånets löptid kunde väl medföra

vådor med hänsyn till förändringar i de förhållanden, som legat till grund

för lånets upptagande. I allmänhet syntes önskvärt, att ett lån, som exempelvis

upptoges för inköp av inventarier, icke utlämnades för längre tid

än dessa kunde antagas förbliva användbara. De sakkunniga hade vid

övervägande av de förhållanden, som inverkade på förevarande fråga, stannat

vid att föreslå, att den längsta återbetalningstiden för amorteringslån

skulle höjas från tio till femton år. Därvid finge emellertid framhållas,

att utlämnandet av lån på tid överstigande tio år måste föranleda särskild

omsorg om att icke fordran gentemot låntagare och borgensmän bleve föremål

för preskription.

Även i andra hänseenden hava de sakkunniga förordat jämkningar i gällande

regler om återbetalningstid för borgenslån. Nuvarande bestämmelser

innebära, att lån måste börja amorteras redan första året efter upptagandet

och att återbetalningen skall jämnt fördelas i förhållande till lånetiden. De

sakkunniga uttala, att ett annat sätt för återbetalningen kan vara önskvärt

med hänsyn till karaktären av de kapitalinvesteringar, vartill lån användas.

Exempelvis erinras örn att lån ofta upptagas i syfte alt möjliggöra

för låntagaren att genomgå utbildning eller bedriva studier. De sakkunniga

föreslå,- att avbetalning årligen skall kunna ske med belopp, som i förhål
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Departements
chefen.

lande till varandra innebära en jämnt fortlöpande stegring, ävensom att,

där med hänsyn till lånets ändamål särskilda omständigheter därtill föranleda,

frihet från avbetalning skall kunna medgivas under tid ej överstigande

de tre första åren av lånets löptid. I lagen bör enligt de sakkunnigas mening

utsägas, att i sistnämnda fall godkännande av den uppskjutna amorteringen

skall inhämtas från borgensmännens sida.

De sakkunniga hava slutligen betonat angelägenheten av att omsättning

av lån i allmänhet ej medgives, med mindre avbetalning sker enligt de för

amorteringslån bestämda grunderna.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län hava med hänsyn till risken

för preskription avstyrkt den föreslagna utsträckningen av lånens löptid.

Sparbanksinspektionen har uttalat, att borgenslån endast i särskilda fall

borde ställas på så lång tid som femton år. Dylika långa lån borde icke utlämnas

i andra fall än när valutan avsåge investering i sådan egendom, som

icke kunde förväntas undergå värdeminskning i snabbare takt än lånet nedbringades

genom de fastställda avbetalningarna. Inspektionen har icke ansett

nödvändigt att i lagtexten inlaga föreskrift om inhämtande av löftesmännens

godkännande beträffande amorteringsfrihet under de tre första åren

av låns löptid. Om amorteringsfriheten icke stipulerats redan i den av löftesmännen

påtecknade reversen, inhämtades nämligen enligt god bankpraxis

ändock alltid sådant godkännande. Det föreslagna tillägget i 26 § att amortering

skulle kunna utfästas med belopp, som i förhållande till varandra innebure

en jämnt fortlöpande stegring, borde enligt inspektionens mening

jämväl utgå. Så som bestämmelsen avfattats kunde den i praktiken lämna

rum för en icke avsedd tillämpning. Ett borgenslån kunde därigenom praktisk!

taget förbliva oamorterat under längre tid än de tre år, som enligt förslaget

skulle kunna vara helt amorteringsfria. För sparbankernas egen del

vore en sådan utveckling icke lämplig, och för låntagarna borde de fördelar,

som erbjödes i form av vissa amorteringsfria år och längre löptid än den

nuvarande vara till fyllest.

■ De sakkunnigas förslag att sparbank skulle givas rätt utlämna lån till

annan sparbank utan säkerhet anser jag mig kunna biträda. Såsom sparbankinspektionen

framhållit är det emellertid självfallet, att ett dylikt medgivande

icke befriar sparbank från skyldigheten att i vederbörlig ordning

pröva låneansökningen, innan lån av ifrågavarande slag beviljas.

De sakkunnigas förslag att bestämmelsen i 26 § sista stycket om utlåning

mot lottbrev borde uteslutas och i stället förlagsbevis upptagas såsom i bclåningshänseende

likställda med aktier finner jag mig jämväl böra förorda.

Utan uttryckligt stadgande torde det vara klart, att med förlagsbevis i förevarande

fall skall förstås detsamma som i banklagen.

Vad beträffar regeln om längsta tillåtna återbetalningstid för amorteringslån,

ansluter jag mig till de sakkunnigas uppfattning, att en förlängning av

nämnda tid från tio till femton år bör kunna genomföras. Givetvis måste

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sparbankerna vid dylik utlåning ägna särskild omsorg åt att preskription

icke inträder. Vad angår övriga ifrågasatta jämkningar i gällande amorteringsregler

beträffande borgenslån har jag funnit av sparbanksinspektionen

gjorda erinringar mot de sakkunnigas förslag värda beaktande, och förordar

för min del allenast den ändringen, att sparbankerna beredes möjlighet att

medgiva frihet från avbetalning under högst tre år efter lånets beviljande.

Slutligen vill jag nämna, att en av de sakkunniga, professorn Sommarin,

i reservation uttalat, att ehuru det vore ett faktum, att de nuvarande bestämmelserna

i 27 § sparbankslagen kommit att sakna all praktisk betydelse,

planen på ett organiserat samarbete mellan sparbanker och jordbrukskassor

dock icke borde släppas. Det första steget till effektiv förbättring

av det mindre jordbrukets möjligheter att få lättillgängliga och vid olika

lägen på penningmarknaden alltid jämförelsevis billiga driftskrediter hade

enligt reservantens mening bort tagas därmed, att den i 27 § stadgade rätten

för sparbank att träffa avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning

för jordbrukskassa inom sparbankens verksamhetsområde förändrats

till rätt för sparbank att träffa dylikt avtal med enskild jordbrukare.

. . O

Nu berörda förslag har även vunnit anslutning i några av de avgivna

yttrandena. Emellertid erinrar jag, att ett liknande förslag på grund av motioner

behandlats av 1936 års riksdag. Bankoutskottet framhöll därvid (utlåtande

nr 33), att en dylik utlåningsform skulle innebära en utvidgning av

sparbankernas verksamhet till en uppgift, som i fortsättningen liksom hittills

lämpligen borde ombesörjas av andra kreditinrättningar. Utskottet fann

vad i motionerna anförts i varje fall icke utgöra tillräckliga skäl för vidtagande

av en så betydelsefull omläggning av sparbanksväsendet. Utskottet

hemställde, att de berörda motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, vilken hemställan riksdagen biföll. På grund härav anser

jag mig icke böra förorda någon ändring i enlighet med reservantens förslag.

Sparbanks kassareserv.

Enligt 29 § sparbankslagen är sparbank skyldig att i tillgångar, vilka kunna

med lätthet förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans

med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas

behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av

riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, sorn i 25 §

sparbankslagen omförmälas, eller medel, som för sparbankens räkning innestå

hos riksbanken eller inländskt bankbolag. Dock må av kassareserv högst

100,000 kronor utgöras av inteckningar av sådan beskaffenhet, som i 25 §

sågs. . .. .

Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga till en början föreslagit

den ändringen, att fastighetsinteckningar icke vidare skulle få inräknas

i kassareserven. Härom anföres i betänkandet huvudsakligen följande:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Anledningen till att fastighetsinteckningar hittills fått inräknas i kassare.

erven vöre framst att tillskriva farhågor för att det i annat fall kunde bereda

en del sparbanker svårigheter att disponera medel för fyllande av kassa
viHepV€nii

°et i°-S Väl tydHgt’ att även fulI§oda inteckningar, i varje fall

vid en allman kris icke utan avsevard tidsutdräkt kunde förvandlas i pen
hptprar

°Ch att,f° !f,ktlf.en Cn sParbank, som hotades av likviditetssvårigheter,

vöre mycket illa stalld, om den ej i tillräcklig omfattning kunde redovisa

en kassareserv i mera lättrealiserbara tillgångar. Då det ur denna synS

/0re,raVclkt fo/ en sparbank att förfoga över en grundstomme av

tullgoda obligationer framstode det för de sakkunniga såsom ett klart önskemal

att i sparbanks kassareserv icke inräknades inteckningar. Det måste

emellertid beaktas, att en sparbanks obligationsinnehav icke borde hava sådan

omfattning, att uppgiften att i första hand tillgodose ortens kreditbehov

därigenom lede alltför starkt intrång. Det kunde under inga förhållanden

mota några svårigheter för de större sparbankerna att sörja för att kassareserverna

komme att utgöras av andra tillgångar än inteckningar. Verkställd

undersökning hade visat, att av de 205 sparbanker, hos vilka vid 1934

års utgång msättarnas behållning icke uppgått till 1.5 miljon kronor, 102

varit nödsakade att såsom kassareserv även räkna inteckningslån. Om detta

icke varit medgivet, skulle behov hava förelegat att placera ytterligare sammänlägt

omkring 3.3 miljoner kronor, d. v. s. i genomsnitt för varje sparbank

33,000 kronor, i obligationer eller därmed likvärdiga tillgångar. Örn

det medgaves sparbankerna en övergångstid av förslagsvis tio år, under vilken

de efter hand kunde vidtaga en omplacering, syntes man icke behöva

befara några mera avsevärda svårigheter.

I anslutning till de föreslagna ändringarna beträffande avgränsningen i

25 § av de täckningsfria tillgångarna hava de sakkunniga vidare förordat

sådan jämkning av 29 §, att i kassareserven skulle få inräknas även medel

innestående hos postsparbanken och centralkassa för jordbrukskredit ävensom

andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkamniarväxlar.

Beträffande obligationer skulle av den i 29 § gjorda hänvisningen

till 25 § följa, att till kassareserven framdeles komme att hänföras endast

inhemska obligationer.

Med avseende å reglerna örn sparbanks kassareserv erinra de sakkunniga

dessutom, att enligt 49 § banklagen pantsatt tillgång, där tillgången utgör

säkerhet för avtalad kredit, som ej till fullo begagnats, får beräknas till

belopp, som bank enligt avtalet äger ytterligare utbekomma. De sakkunniga

föreslå, att en bestämmelse av enahanda innehåll införes i 29 § sparbankslagen.

Slutligen yttra de sakkunniga, att det enligt deras mening måste anses

självfallet, att örn sparbanks kassareserv nedgått under vad i lagen stadgas,

det aligger sparbanken att vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa

kassareserven till föreskrivet belopp. En uttrycklig bestämmelse av dylik

innebörd förekommer i 49 § banklagen och föreslås av de sakkunniga införd

även i 29 § sparbankslagen.

De sakkunnigas förslag om upphävande av medgivandet att i kassareserven

medräkna fastighetsinteckningar har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken,

sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen och länsstyrelser
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 243.

45

na i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands och

Jämtlands län, varjämte länsstyrelsen i Stockholms län ställt sig tveksam,

enär ändringen syntes kunna medföra olägenheter för mindre, nyinrättade

sparbanker.

Svenska sparbanksföreningen har erinrat, att föreningen motsatt sig förslag

i samma riktning vid tillkomsten av 1923 års sparbankslag, enär särskilt

landsbygdens sparbanker därav skulle åsamkas svårigheter. Samma

synpunkter gjorde sig fortfarande gällande åtminstone beträffande en del

mindre sparbanker. Avgörande vore emellertid att den föreslagna regeln

spelade en så underordnad roll för sparbankernas likviditet. De mindre

sparbankerna, som det här i första hand gällde, kunde alltid stödja sig på

den solidaritet emellan sparbankerna, som starkt gjort sig gällande. Vid en

allmän likviditetskris syntes ett belopp av 3.3 miljoner kronor i obligationer

varken göra till eller från. Att just nu företaga en lagstiftningsåtgärd, som

stimulerade de små sparbankerna till förvärv av obligationer, syntes för övrigt

mycket inopportunt, då på grund av tvångsnedskrivningar dylika inköp

kunde föranleda förluster, som försämrade fondställningen.

Sparbanksinspektionen har funnit tillräckliga skäl icke föreligga att, även

örn de sakkunnigas förslag i denna del vore principiellt riktigt, mot sparbankernas

bestämda önskan genomföra ändringen. Saken syntes icke vara

av större betydelse; man finge, särskilt efter de deklarationer örn solidaritet

mellan sparbankerna som avgivits av sparbanksföreningen, förutsätta att

sparbank med kassareserv, vari inteckningar inginge, vid likviditetssvårigheter

skulle kunna få belåna dessa på annat håll.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit, att hälften av sparbanks kassareserv,

dock högst 50,000 kronor, skulle få redovisas i fullgoda inteckningar.

Att medel innestående hos centralkassa för jordbrukskredit skulle få medräknas

i kassareserven har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken under hänvisning

till att centralkassa för jordbrukskredit icke borde mottaga tillfällig

inlåning å stora belopp och att likviditetsbestämmelserna för centralkassorna,

särskilt i jämförelse med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,

vore synnerligen otillfredsställande.

En minoritet inom fullmäktige ävensom sparbanksinspektionen hava uttalat

tvekan om lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del.

Slutligen har bland andra sparbanksinspektionen förordat, att medel innestående

å postgiro skulle få inräknas i kassareserven.

Vad först angår den av de sakkunniga förordade ändringen i 29 § spar-Departement*- bankslagen, att fastighetsinteckningar icke skulle få inräknas i kassareser- clielenven,

anser jag i likhet med sparbanksinspektionen, att frågan icke är av den

betydelse, att anledning för närvarande finnes att mot sparbankernas önskan

genomföra en dylik inskränkning.

Vad angår övriga ifrågasatta jämkningar av reglerna i 29 § om sparbanks

kassareserv böra, enligt vad jag förut anfört, utländska obligationer och hund
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

na inteckningslån icke få hänföras till täckningsfria tillgångar. Uppenbarligen

böra de då icke heller få medräknas i kassareserven. Jag ansluter mig

vidare till förslaget, att medel innestående hos postsparbanken och å postgiro

samt andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar

skulle få medräknas i kassareserven. Däremot torde av skäl,

som anförts av majoriteten inom fullmäktige i riksbanken, medel innestående

hos centralkassa för jordbrukskredit icke böra få medräknas.

Mot förslaget att i sparbankslagens 29 § införa bestämmelse därom, att

pantsatt tillgång, som utgör säkerhet för avtalad kredit, må medräknas i kassareserven

i den mån krediten icke begagnats, har jag icke något att erinra.

Det förefaller mig slutligen lämpligt, att i 29 § sparbankslagen efter mönster

av banklagen införes ett uttryckligt stadgande av innehåll, att sparbank

skall vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa kassareserven

till föreskrivet belopp, därest densamma nedgått under vad i lagen stadgas.

Angående motbok med sparbank m. m.

Enligt 24 § sista stycket sparbankslagen må, utan hinder därav, att motbok

förut utfärdats, ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel

insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig

över sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige

ej äger själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning

av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, att medlen ej må uttagas utan

överförmyndarens tillstånd, äger jämväl förmyndaren eller gode mannen för

insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.

Angående dessa bestämmelser, vilka tillkommit i sammanhang med 1924

års förmynderskapslagstiftning, hava de sakkunniga yttrat, att genom dessa i

lagen den uppfattningen kommit till uttryck, att i andra än de särskilt angivna

fallen endast en motbok finge utfärdas för en och samma insättare.

Det förekomme icke sällan, att en insättare hade medel innestående hos

sparbank mot olika utbetalnings- eller räntevillkor, i vilket hänseende, bland

annat, kunde erinras örn de särskilda villkor, som gällde för skolsparböcker,

och den räntedifferentiering efter skilda uppsägningstider, som tillämpades

av en del sparbanker. Då sålunda medel under skilda villkor innestode

för en och samma insättares räkning, vore det tydligen ägnat att befordra

enkelhet och reda, därest särskild motbok utfärdades beträffande varje

tillgodohavande, som sålunda skilde sig från annat. Även bortsett från

sådana fall som nu nämnts ansåge de sakkunniga tillräckliga skäl icke vara

förhanden att resa hinder mot att flera motböcker utfärdades för en och

samma insättare.

I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna

i 24 § sista stycket måtte upphävas, varefter något hinder icke

längre skulle föreligga för sparbank att utfärda flera motböcker för en och

samma insättare.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

47

Bifall till detta förslag anses av de sakkunniga böra medföra jämväl vissa

jämkningar i 31 § sparbankslagen, vilken innehåller bestämmelser örn de

böcker, som skola föras av sparbank. Enligt nämnda lagrum skall sparbank

föra, bland annat, avräkningsbok för insättarna jämte årligt sammandrag

därav. Avräkningsboken skall föras med upplägg för envar insättare.

Då en och samma insättare nu innehar flera motböcker med en sparbank,

är det enligt uppgift av de sakkunniga vanligt, att skilda upplägg användas

för de olika tillgodohavandena. Då den föreslagna ändringen i 24 § skulle

möjliggöra användning av flera motböcker för en och samma insättare även

i andra fall än där så för närvarande är tillåtet, anse de sakkunniga ett uttryckligt

stadgande i 31 § om skyldighet att föra samma insättares olika tillgodohavanden

å skilda upplägg vara praktiskt lämpligt och ägnad att befordra

reda i bokföringen.

De sakkunniga framhålla vidare, att det ur olika synpunkter vore nödvändigt

att kunna konstatera, huruvida en insättare hos en sparbank hade

flera tillgodohavanden hos sparbanken. Sålunda vore detta behövligt för

kontrollen över att insättarens sammanlagda behållning icke överskrede föreskrivet

insättningsmaximum. Vidare kunde hänvisas till att det enligt taxeringsförordningen

kunde åläggas sparbank att tillhandahålla taxeringsmyndighet

uppgift om insättares tillgodohavande. Efterlevnaden av dessa föreskrifter

underlättades naturligen, där sparbankerna, såsom redan nu vöre

synnerligen vanligt, förde register över sina insättare. De sakkunniga ansåge

sig böra föreslå, att föreskrift om skyldighet att föra dylikt register infördes

i 31 § sparbankslagen, som redan nu upptoge föreskrift om förande av

register över sparbanks gäldenärer.

Även örn register över insättare funnes, utgjorde emellertid enligt de sakkunnigas

mening detta icke under alla förhållanden någon garanti för att

tillförlitlig överblick erhölles över en insättares samtliga tillgodohavanden.

Det kunde exempelvis förekomma, att de olika tillgodohavandena för en insättare

upptoges å skilda platser i registret. Med tanke på sådana fall hade

de sakkunniga funnit nödvändigt att i 31 § införa en bestämmelse, enligt

vilken, där i avräkningsbok olika tillgodohavanden för en och samma insättare

förts å skilda upplägg, skyldighet skulle föreligga för sparbanken

att genom anteckning i insättareregistret träffa sådan anordning, varigenom

storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden med

lätthet kunde fastställas. Med hänsyn till att nödigt rådrum borde beredas

sparbankerna med genomförande av de sålunda föreslagna anordningarna,

borde de nya bestämmelserna icke träda i tillämpning förrän vid utgången

•av andra året, räknat från året för lagens ikraftträdande.

Slutligen påpeka de sakkunniga, att i stället för den i 31 § gjorda hänvisningen

till förordningen den 4 maj 1855 angående liandelsböcker och handelsräkningar

numera, sedan denna förordning ersatts med bokföringslagen den

31 maj 1929, en hänvisning till sistnämnda lag bör upptagas.

I anledning av vad sålunda föreslagits har i de avgivna yttrandena allenast

av svenska sparbanksföreningen uttalats, att det kunde krävas, att cj spar
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

bankerna ensamt ålades de föreslagna skyldigheterna enligt 31 § utan att

samtidigt bestämmelser meddelades jämväl för affärsbankerna med avseende

å deras sparkassemedel och även för andra kreditinstitut i den mån

likartat förhållande förelåge.

DeVcJiefenntS'' * ^et f°rs*ag ^ sparbankslag, som framlades år 1892 genom proposition

nr 49, stadgades i 24 § sista stycket, att, med visst undantag, för en och samma

person insättning ej fick äga rum å mer än en motbok. I sitt utlåtande

nr 48 hemställde emellertid lagutskottet, att denna bestämmelse måtte uteslutas,

med den motiveringen att bestämmelsen skulle bliva svår att tillämpa

och lätt att kringgå. Lagen antogs i enlighet med utskottets förslag. Vid

antagandet år 1923 av ny sparbankslag infördes icke heller något förbud mot

utfärdande av flera motböcker.

I sitt förslag till förmynderskapslagstiftning, vilket förslag avgavs medan

1892 års sparbankslag ännu var gällande, föreslog lagberedningen ändrad

lydelse av 24 § nämnda lag, upptagande ett stycke i huvudsak likalydande

med 24 § sista stycket nu gällande lag. Lagberedningen anförde därvid, att

1892 års sparbankslag visserligen icke innehölle någon bestämmelse om att

för samma persons räkning insättning ej finge ske å mer än en motbok,

men att lagen uppenbarligen utginge från, att så vöre fallet. Lagberedningens

förslag ligger till grund för 1924 års ändring av 24 § sparbankslagen.

Det torde kunna anses i någon mån tveksamt, huruvida genom 1924 års

lag förbud infördes mot att, utom i de särskilt angivna fallen, utfärda melån

en motbok till samma person. I alla händelser torde sparbankerna ganska

allmänt och hittills opåtalt hava utfärdat flera motböcker. De sakkunniga

synas emellertid utgå från, att ett dylikt förbud infördes 1924.

Jag anser önskvärt, att berörda oklarhet undanröjes, och finner på de av

de sakkunniga anförda skälen lämpligt, att 24 § sista stycket sparbankslagen

upphäves, varigenom sparbankernas rätt att utfärda flera motböcker till

samma person fastslås. En sådan ändring har jämväl förutsatts i den på

föredragning av chefen för socialdepartementet beslutade propositionen nr

41 till årets riksdag angående anslag till främjande av planmässigt sparande

m. m.

De sakkunnigas förslag att tillgodohavanden å olika motböcker för en och

samma insättare i avräkningsboken skola föras å särskilda upplägg, att sparbank

skall föra register å sina insättare samt att genom hänvisningar i avräkningsboken

eller anteckning i insättareregistret skall träffas anordning,

varigenom storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden

lätt kan fastställas, finner jag mig även böra förorda. Jag har,

heller icke något att erinra gentemot förslaget, att dessa nya bestämmelser

skulle bliva obligatoriska först efter utgången av andra året, räknat från året

för lagens ikraftträdande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

49

Reglerna angående upprättande av sparbanks balansräkning.

Enligt 33 § första stycket 1) sparbankslagen må sparbanks tillgångar ej

upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än som

motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den mån

ej annat följer av vad beträffande vissa tillgångar särskilt stadgas må tillgångarna

dock, jämlikt 33 § första stycket 2), upptagas till högre belopp än

som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt

sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse, styrelsen har att av
-

lämna.

Obligation må, enligt 33 § första stycket 1), ej anses upptagen över sitt

verkliga värde, om den upptagits till gällande marknadsvärde eller till visst

medeltalsvärde. Sistnämnda värde beräknas beträffande obligation, utfärdad

av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket

Sveriges stadshypotekskassa på sådant sätt, att obligationens avkastning utgår

efter en räntefot, som med fyra tiondels procent understiger medeltalet

av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna tio

åren. Beträffande annan obligation bestämmes medeltalsvärdet sålunda, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, motsvarande nämnda me
-

deltal.

Dessa bestämmelser kompletteras i 33 § första stycket 5) med föreskrifter

av innehåll, att obligation i balansräkningen för det år, under vilket den inköpts,

ej må upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaden för dess

förvärvande eller anskaffande och därefter ej till högre värde än det, vartill

den varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning. Dock

må i båda fallen ökning högst till gällande marknadsvärde ske till täckande

av förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller av motsvarande nedsättning

av annan tillgångs bokförda värde.

Beträffande tillkomsten av nu berörda stadganden tillåter jag mig hänvisa

till de sakkunnigas betänkande (sid. 75—79).

Med avseende å reglerna för värderingen i sparbanks balansräkning

av obligationer framhålla de sakkunniga, att sparbankerna

placera en icke oväsentlig del av sina medel i obligationer och att

det därför är av stor vikt, att garantier finnas för att dessa tillgångar bokföras

efter betryggande grunder.

De sakkunniga anse ändring icke böra ifrågakomma i den nuvarande regeln,

att obligation ej må anses upptagen över sitt verkliga värde, örn den

upptagits till gällande marknadsvärde. Vad åter angår de nuvarande möjligheterna

att alternativt därmed verkställa bokföringen i anslutning till vissa

i lagen angivna medeltalsregler hava de sakkunniga framhållit i huvudsak

följande: . .. .

Såsom ett principiellt önskemål borde uppställas, att sparbank tillhörig

obligation bokfördes till sådant värde, att sparbanken, i händelse obligationen

behövde försäljas, kunde antagas uppnå ett pris för densamma, som

icke understege dess bokförda belopp. Till underlättande därav bolde »paredång

till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 243■ 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

bankerna med avseende å obligationer, som inköpts vid höga obligationskurser,

i tid sörja för att deras värden nedskreves på sådant sätt, att en anpassning

efter kommande, kanske väsentligt sänkta marknadskurser bleve möjlig

utan alltför stora uppoffringar. Emellertid vore att märka att, även örn

en sparbank i ett visst läge icke skulle kunna vid en realisation av sitt obligationsinnehav

ernå ett pris som svarade mot de bokförda beloppen, det

kunde finnas anledning antaga, att kurserna på obligationsmarknaden under

sparbankens fortsatta verksamhet ånyo skulle stiga, så att överensstämmelse

kunde vinnas mellan dessa kurser och de bokförda beloppen. I varje fall

bomme sparbanken, därest den behölle obligationerna intill dess desamma

bleve inlösta, att därvid utfå obligationernas nominella belopp. Med hänsyn

till det nu sagda kunde det vara försvarligt, att sparbankernas obligationer

finge bokföras till värden, som, även om de överstege de aktuella

marknadsvärdena, likväl icke vore högre än att de kunde förväntas bliva

täckta av det pris, som en försäljning eller inlösning av dem framdeles kunde

inbringa.

Ur en annan synpunkt sett kunde det krav uppställas, att avkastningen

å bokförda värdet av sparbankens obligationer borde vara tillräcklig för

att täcka dess inlåningsränta jämte förvaltningskostnader. Då obligationsavkastningen

i regel stöde i sådant förhållande till sparbankernas infåningsräntor,

att den täckte dessa räntor jämte förvaltningskostnader, borde en

bokföring efter obligationernas marknadsvärden i allmänhet även komma

att tillgodose sparbankernas förräntningsbehov. Emellertid förekomme understundom

avvikelser, vilka medförde, att en bokföring med ledning av

obligationernas marknadsvärden ledde till andra resultat än en bokföring

efter sparbankernas förräntningsbehov.

Om man ville tillgodose förräntningsbehovet, skulle det tydligen ligga närmast

till hands att en sparbanks obligationer icke finge bokföras till högre

belopp än att avkastningen därå motsvarade samma sparbanks inlåningsränta

jämte förvaltningskostnader. Då tillämpningen av en sådan bestämmelse

skulle göra det beroende av den enskilda sparbankens räntepolitik,

huru sparbankens obligationer skulle bokföras, samt en enhetlig grund skulle

saknas för bedömandet av boksluten hos de olika sparbankerna, kunde tanken

på en bokföringsregel av nu antydd innebörd — även bortsett från principiella

synpunkter — icke upprätthållas. Regeln kunde emellertid modifieras

på sådant sätt, att en för samtliga sparbanker för en följd av år beräknad

genomsnittlig inlåningsränta jämte en uppskattad avrundad procentsats

för täckande av förvaltningskostnader lades till grund för bokföringen.

Till sistnämnda tankegång hade svenska sparbanksföreningen anslutit

sig i ett vid årsmöte 1922 gjort uttalande, enligt vilket obligationer ej

skulle anses upptagna över sina verkliga värden, örn de upptagits till gällande

marknadsvärden eller till värdet av obligationernas sammanlagda avkastning,

kapitaliserad efter en räntesats, utgörande, vad anginge statens, allmänna

hypoteksbanken och konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer,

medeltalet av inlåningsräntan i samtliga rikets sparbanker under

de tio sista år, för vilka statistiska uppgifter funnes tillgängliga, med

tillägg av en fjärdedels procent och, vad anginge övriga obligationer, nämnda

medeltal med tillägg av en halv procent. De procentuella tilläggen skulle

täcka förvaltningskostnader och skälig vinstmarginal. Då den till 1923 års

riksdag avlåtna propositionen angående ny sparbankslag i förevarande hänseende

icke anslutit sig till sparbanksföreningens förslag, hade detta motiverats

med att det visat sig, att en medeltalsberäkning på grundval av

diskontot smidigare anslöte sig till obligationernas saluvärden och alltså utgjorde

ett riktigare uttryck för de faktiska förhållandena, ävensom därmed,

att den officiella sparbanksstatistiken förelåge i tryck först omkring ett och

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 243.

51

ett halvt år efter utgången av det år som avsåges, på grund varav hänsyn

icke kunde tagas till inlåningsräntan under de två sista åren, vilka i

ifrågavarande avseende vore de viktigaste.

Av en i betänkandet gjord sammanställning (sid. 83) framginge, att siffrorna

för det tioåriga medeltalsdiskontot minskat med 0.4 procent och för

den tioåriga genomsnittliga inlåningsräntan för sparbankerna ökad med 0.25

procent löpte tämligen parallellt under 1920-talet, därvid sistnämnda siffror

i allmänhet läge omkring 0.3—0.4 procent lägre än de på angivet sätt modifierade

diskontosiffrorna. Sedan diskontosatserna emellertid under senare

delen av nämnda decennium börjat falla, vilken utveckling sedermera fortgått,

under det att sparbankerna endast i långsammare tempo sänkt sina

inlåningsräntor, hade siffrorna för sparbanksräntorna jämte förvaltningskostnader

i stället kommit att överstiga de reducerade diskontomedeltalen,

för de senaste åren med nästan en hel procent.

Örn jämförelse skedde med den tioåriga genomsnittsförräntnmgen a guldkantade

obligationer, befunnes, att denna under 1930-talet läge högre än

nyssnämnda medeltalsräntor och att en nedskrivning i anslutning till dessa

senare således icke varit tillräcklig att täcka obligationernas tioåriga genom
snittsförräntning.

. , , . . ,

En jämförelse mellan nu antydda olika alternativa nedsknvningsregler

måste leda till olika resultat alltefter konjunkturernas utveckling. Det kunde

också tänkas förekomma, att här avsedda modifierade tioårsmedeltal for

diskontosatser och inlåningsräntor läge högre än den tioariga genomsnittsräntan

å guldkantade obligationer. Under sådana förhållanden kunde det

inträffa att en bokföring av obligationer efter genomsnittskurserna a guldkantade

obligationer ledde till det resultat, att avkastningen av obligationernas

bokförda värden icke täckte sparbankernas inlåningsränta jämte erforderliga

förvaltningskostnader. . ,

Enligt de sakkunnigas mening hade erfarenheterna visat, att nu gapande

regler för bokföring av obligationer icke vore tillfredsställande. Riksbankens

diskontosatser kunde icke anses utgöra någon tillförlitlig mätare av obligationskur

serna, och ej heller stöde de i någon bestämd relation till sparbankernas

inlåningsräntor. Anlädes den synpunkten på bokformgen, att avkastningen

av obligationerna, beräknade efter dessas bokförda vardén, borde

täcka erforderliga ränte- och förvaltningsutgifter, skulle det vara att föredraga

om såsom bokföringsnorm valdes sparbankernas genomsnittliga lnlaningsränta

och kostnader för förvaltningen. Statistikens färdigställande hade

numera påskyndats, så att endast det sista året behövde lämnas ur rakningen.

Bortsett från den olägenhet, som sålunda likväl kvarstode, syntes emellertid

nu ifrågavarande bokföringsregel vara förenad med vissa praktiska

svårigheter. Sålunda kunde det bliva tveksamt i vad män hänsyn skulle

tagas till att en del sparbanker tillämpade differentierad ranta för medel,

som innestode mot olika återbetalningsvillkor. Vidare skulle det bliva nödvändigt

att icke blott bygga på en genomsnittlig inlåningsränta för sparba

kerna utan även på ett genomsnittstal för förvaltningskostnaderna. Icke

minst skulle det vara vanskligt att bedöma, huru hansynen till fo ^a tn ng^- kostnaderna borde påverka de skiljaktiga regler, som liksom hdhlls borde

gälla för bokföringen av guldkantade och andra obligatKiner Re lan n

berörda omständigheter syntes de sakkunniga tala emot valet av mlamngsräntorna

såsom utgångspunkt för bokföringen. . , .

Ett avgörande skäl för de sakkunniga alt icke godtaga sistnämnda regel

bade emellertid varit, att de sakkunniga för sin del ansåge det vara princip - ellt riktigt att en sparbanks obligationer bokfördes till belopp, sinn i möjligaste

mån anslöte sig till obligationernas marknadsvärden. För insattarna

syntes det nämligen vara ett avgörande intresse, att tillgång»! na bokfördes sa

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

att deras värden motsvarade vad en försäljning av desamma å allmänna

marknaden skulle inbringa. De sakkunniga ansåge med hänsyn därtill, att

—• där bokföringen icke skedde på grundval av obligationernas aktuella

marknadsvärden —■ den medeltalsberäkning, vilken borde kunna anlitas för

möjliggörande av en jämn anpassning av de bokförda värdena å obligationer

efter konjunkturernas utveckling, borde bygga på de genomsnittliga obligationskurserna

för en följd av år. Visserligen kunde det förekomma, att genomsnittssiffran

för förräntningen under ett år alltför starkt påverkades av

förekomsten av enstaka obligationslån, som — t. ex. på grund av kort återstående

löptid —- mer eller mindre avveke från vad som gällde å marknaden

i övrigt. Denna påverkan syntes emellertid på grund av den omfattning, materialet

av a Stockholms fondbörs noterade obligationer numera ägde, icke

vara av sådan räckvidd, att densamma hade någon nämnvärd betydelse för

bestämmandet av ett mångårigt genomsnittstal för obligationsräntorna. Ej

heller syntes mot detta genomsnittstal kunna riktas några vägande invändningar

ur den synpunkten, att de särskilda sparbankernas obligationsinnehav

ej vore sammansatta i fullkomlig överensstämmelse med sammansättningen

av de å allmänna marknaden noterade obligationerna.

De sakkunniga funne sig böra förorda, att i överensstämmelse med vad

som nu gällde genomsnittstalen grundades på tioårsperioder.

I enlighet med det anförda föresloge de sakkunniga, att de på Stockholms

fondbörs noterade kurserna å guldkantade obligationer, beräknade efter tioåriga

genomsnittstal, borde ligga till grund för den alternativa bokföringsregel

med avseende å sparbankernas obligationer, som kunde tillämpas vid sidan

av värderingen efter det aktuella marknadsvärdet.

Vad sålunda föreslagits avsåge naturligen närmast de guldkantade obligationernas

värdering. Mest önskvärt vore, att varje obligationspost bokfördes

efter värdena å motsvarande slag av obligationer. För undvikande av alltför

komplicerade regler föresloge emellertid de sakkunniga, att obligationerna

uppdelades i tre olika kategorier, som inbördes behandlades lika. Guldkantade

obligationer borde liksom för närvarande utgöra en grupp för sig.

Obligationer, i vilka förmyndare ägde att utan överförmyndarens samtycke

placera omyndigs medel, borde utgöra en andra grupp och övriga obligationer

en tredje. Då noteringarna å Stockholms fondbörs av de båda sist avsedda

grupperna av obligationer icke syntes tillräckligt representativa, borde

även bokföringen av dessa obligationer bygga på noteringen av guldkantade

obligationer, därvid liksom nu i lagen borde angivas ett visst värdeförhållande

mellan olika grupper av obligationer. Vid jämförelse mellan förräntningen

å ifrågavarande tre kategorier av obligationer vid utgången av åren

1925 1934 hade befunnits, att medelförräntningen för guldkantade obliga
tioner

understigit medelförräntningen för andra" för placering av omyndigs

medel kvalificerade obligationer med 0.22 procent och övriga obligationer

med 0.96 procent. Även för de särskilda arén hade relationen varit ungefär

densamma. På grund därav föresloge de sakkunniga, att medeltalsvärdet

för obligationer av andra gruppen skulle beräknas sålunda, att obligationernas

avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstege

medelräntan under de senast tilländagångna tio åren å guldkantade obligationer.

För övriga obligationer borde avkastningen förutsättas skola utgå

efter en räntefot, som med en procent överstege nämnda medelränta

De sakkunniga hade visserligen funnit det vara principiellt riktigt att vid

bokföring av obligationer hänsyn toges icke blott till den direkta räntan å

dessa utan även till den vinst, som kunde ernas genom obligationernas inlösning,

alltså till den s. k. effektiva räntan. Då det emellertid vid ett dvlikt

beräkningssätt vore nödvändigt att beträffande varje obligationslån taga hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 243.

syn till inlösningstid och i förekommande fall utlottningsmöjligheter, hade

de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå, att sparbankerna skulle åläggas

att taga den effektiva räntan till utgångspunkt för bokföringen. Emellertid

utgjorde icke de sakkunnigas förslag, lika litet som hittills gällande bestämmelser,

något hinder för de sparbanker, som så önskade, att använda nyssnämnda

beräkningssätt.

Det kunde uppenbarligen icke ifrågakomma, att sparbankerna envar for

sig skulle beräkna de för bokföringen grundläggande tioårsmedeltalen för

obligationskurserna. På sparbanksinspektionen måste förutsättas ankomma

att årligen beräkna och för sparbankerna tillkännagiva ifrågavarande medeltal.

Angivna förslag till medeltalsberäkning innebure, att i sparbankernas balansräkningar

för år 1935 de tre grupperna av obligationer enligt medeltalsregeln

skulle hava bokförts efter en förräntningsprocent av respektive 4.45,

4.70 och 5.45. Enligt gällande bestämmelser utgjorde förräntningsprocenten

för guldkantade obligationer 3.38 och för andra obligationer 3.78. De sakkunnigas

förslag innebure alltså i nuvarande läge en icke oväsentlig skärpning

av den alternativa bokföringsregeln. En undersökning hade visat, att

omkring 350 sparbanker hade obligationer bokförda till högre belopp än

vad som skulle följa av en tillämpning av förslaget. De sakkunniga hade

funnit lämpligt föreslå en övergångsbestämmelse, enligt vilken vid bokslut,

som skedde för tidigare år än det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande,

vid beräknande av värdet av sparbank vid tiden för den föreslagna

lagändringens ikraftträdande tillhöriga obligationer bestämmelserna i 33 §

första stycket 1) enligt dess nuvarande lydelse finge vinna tillämpning.

Även om sparbankerna alternativt skulle äga rätt att bokföra obligationer

efter deras marknadsvärden, syntes det de sakkunniga önskvärt, att i den

mån medeltalsregeln föranledde en lägre värdering denna regel anlitades.

Då bokföring efter medeltalsvärden endast borde komma i fråga beträffande

fullgoda obligationer och då på grund av svårigheten att bedöma säkerheten

för andra än inhemska obligationer övriga obligationer icke borde

få bokföras till högre belopp än som motsvarade marknadsvärdena, föresloge

de sakkunniga att tillämpningen av medeltalsreglerna inskränktes till

obligationer, som omförmäldes i 25 § sparbankslagen. De särskilda bestämmelserna

örn bokföring av obligationer med utgångspunkt från dessas förräntning

kunde tydligen icke heller tillämpas, då fråga vore om premieobligationer.

De sakkunniga hade därför inskränkt de särskilda bokföringsreglernas

tillämpning till räntebärande obligationer.

De sakkunniga hava vidare funnit önskvärt, att sparbankernas möjligheter

att uppskriva de bokförda värdena å obligationer

bestämmas något restriktivare än vad för närvarande är fallet,

övervägande skäl syntes visserligen tala för att sparbank under alla förhållanden

skulle äga att för täckande av förlust uppskriva sina obligationer intill

marknadsvärdet, även örn medeltalsvärdet vore lägre. För möjliggörande

av en nedskrivning av annan tillgångs bokförda värde syntes det däremot

näppeligen motiverat att medgiva uppskrivning av en obligations värde över

något av följande värden, nämligen dess marknadsvärde, dess nominella värde

eller dess medeltalsvärde. Ett medgivande till en uppskrivning över något

av nu angivna värden skulle innebära, att den skyldighet att nedskriva bundna

lån, vilken förcsloges av de sakkunniga, till sina verkningar bleve illusorisk.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Bank- och fondinspektionen har funnit den av de sakkunniga föreslagna

bokföringsgrunden vara att föredraga framför den nu gällande. Större hänsyn

foges nämligen därigenom till huru förändringarna i det allmänna ränteläget

i realiteten påverkat obligationernas avkastningsvärde. Den föreslagna

bokföringsregeln syntes även vara att föredraga framför att, såsom svenska

sparbanksföreningen tidigare föreslagit, grunda bokföringen på sparbankernas

medelinlåningsränta under viss förfluten tid. Erfarenheten hade

nämligen visat, att sparbankernas inlåningsränta icke alltid följde det allmänna

ränteläget, under det att börskurserna å obligationer gåre ett snabbt

uttryck för förändringar i detta hänseende.

De sakkunnigas förslag i nu angivna del har däremot blivit föremål för

mer eller mindre vittgående invändningar i yttranden av fullmäktige i riksbanken,

sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen och styrelsen

för svenska bankföreningen. Jämväl Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands

och Västerbottens lån hava intagit en avvisande ställning. I övriga yttranden

har förslaget antingen lämnats utan erinran eller icke blivit föremål för särskilt

omnämnande.

Svenska sparbanksföreningen har beträffande förevarande fråga anfört i

huvudsak följande:

Enligt de sakkunnigas mening vore det principiellt riktigt, att en sparbanks

obligationer bokfördes till belopp, som i möjligaste mån anslöte sig till

obligationernas marknadsvärden. De sakkunniga hade med andra ord här

liksom på flera andra ställen lagt likvidationssynpunkten till grund för sitt

betraktelsesätt. Även i denna fråga måste sparbanksföreningen ställa sig på

en principiellt annan grund än de sakkunniga. En sparbanks obligationer

vöre icke avsedda att säljas. Genom uppsägning och utlottning återflöte kapitalet

till sparbanken. Huvudsaken vore att de lämnade en avkastning, som

täckte sparbankens inlåningsränta under normala förhållanden och lämnade

marginal för kostnader och fondbildning. Det vore knappast antagligt, att

man praktiskt sett behövde räkna med högre inlåningsränta än 4 procent

under det att sannolikhet väl förelåge att räntan under lång tid komme att

understiga denna procent. Sparbankerna hade också många medel att neutralisera

en allmän räntehöjning. Man kunde därför med tämligen stor

trygghet nöja sig med att kräva ett avkastningsvärde av omkring 4 V2 procent.

Att märka vore att Norge med dess betydligt högre ränta i lag ansett

sig kunna fastslå 4 V2 procent för statspapper och 5 procent för övriga obligationer

såsom högsta gräns.

Med denna sparbanksföreningens utgångspunkt måste man reagera, då de

sakkunniga förordade en regel, som under nuvarande förhållanden skulle för

de icke särskilt gynnade fullgoda obligationerna kräva en nedskrivning av

dessa så att de lämnade en avkastning av 5.45 procent. Förslaget innebure att

under nuvarande förhållanden det högst tillåtna bokföringsvärdet, enligt avkastningsvärdet,

skulle bliva för en statsobligation med 3 1/i procent ränta

73: 03, för en kommunobligation med 3 1/2 procent 74:47 och för en industriobligation

med 4 procent ränta 73: 37. Med hastigt stigande ränta och därmed

följande kursfall å obligationer skulle sparbankerna vara skyldiga att

med avseende å alla efter lagens ikraftträdande inköpta obligationer vid
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tagna nedskrivningar, som eventuellt skulle kunna uppgå till respektive 26.97

procent, 25.53 procent och 26.63 procent för de olika obligationerna. Enligt

sparbanksföreningens förslag under förarbetena till 1923 års lag skulle avkastningsvärdena

för likartade lån bliva respektive 74.37 procent, 80.09 procent

och 86.58 procent och nedskrivningen eventuellt kunna uppgå till respektive

25.63 procent, 19.91 procent och 13.42 procent. De här relaterade

nedskrivningsreglerna enligt medeltalsvärdet skulle tillämpas å i 25 § omnämnda

obligationer, under det att övriga obligationer skulle upptagas till

marknadsvärdet. Man funne sålunda, att de sakkunniga pa grund av sin

teoretiska utgångspunkt föranletts att kräva nedskrivningar till avsevärt högre

belopp än som med hänsyn till räntabiliteten kunde anses skäligt. Att

dessa strängare krav under vissa omständigheter skulle kunna vålla sparbankerna

onödiga svårigheter syntes vara uppenbart. Vid hastigt stigande

ränta och i följd därav fallande obligationspriser kunde en sparbank tvingas

att på en gång företaga omfattande nedskrivningar, vilket kunde vara ägnat

att utåt giva en alldeles felaktig föreställning om sparbanken. ^ Det borde

icke förbises, att även sparbanksföreningens förslag innebure så pass stora

nedskrivningskrav att under vissa förutsättningar en viss fara i nu namnt

avseende kunde uppstå. Dess mera betänksam måste man ställa sig mot regler,

som utan hänsyn till räntabilitetskravet skärpte nedskrivningsreglerna.

Det vore emellertid''möjligt att man jämväl på den av de sakkunniga föreslagna

grunden kunde bygga lämpliga nedskrivningsregler, förutsatt att man

vid bestämmande av tilläggsprocenten för de mindre gynnade obligationerna

läte räntabilitetssynpunkten göra sig gällande. Båda förslagen syntes lämna

en jämn kurva, och det kunde väl på goda skäl antagas, att de bada kurvorna

icke komme att visa alltför stora avvikelser. Vid ett fortsatt lågt ränteläge

förelåge med avseende på båda kurvorna den risken att de pekade sa

lågt ned, att den på dem byggda nedskrivningen icke med hänsyn till möjligen

inträffande förändringar bleve effektiv. Det skulle med andra ord kunna

inträffa, att inom ett antal år den föreslagna nedskrivningsregeln liksom

den nuvarande sattes ur spelet. ..

I valet mellan de båda grunderna för medelsavkastningsvardets bestämmande

måste sparbanksföreningen giva sparbankernas medelinlåningsränta

företräde. Hade denna regel fastslagits 1923, skulle säkerligen ingen rost

nu höjts för en ändring. Vad som mot densamma invants darom, att vissa

sparbanker hade delad inlåningsränta och att detta skulle försvåra beräkningen,

syntes knappast förtjäna avseende. Man kunde nämligen föreskriva, att

där’olika ränta utginge den allmänna inlåningsräntan å det mera fast placerade

kapitalet skulle läggas till grund. Numera torde ej heller hinder toreligga

att redan vid ett års utgång kunna beräkna medelinlaningsrantan tor

det gångna året. Emellertid borde det tagas under övervägande, huruvida

man icke borde räkna med ett medeltalsvärde för 20 år i stället för 10, detta

för att förhindra ett alltför hastigt dalande av kurvan vid en period av laga

^Beträffande den av de sakkunniga föreslagna grunden för medelsavkastningsvärdets

beräkning finge följande anföras.

Vid studerandet av primärmaterialet till de sakkunnigas tabell över »ärlig

genomsnittsförräntning å guldkantade obligationer» (sid. 83) funné man, att

rubriken vore missvisande, då till grund för varje ars genomsmttsranta icke

lage årets genomsnittskurser utan kursen den 31 december för värjo i beräkningen

ingående obligation. Enligt detta beräkningssätt kunde t. ex en kraftig

men kortvarig nedgång i kurserna, örn (ten inträffade omkring ultimo december,

giva anledning till ett felaktigt utslag i ett tioårigt medeltal.

Från och med är 1932, dä räntefallet börjat och som en följd därav obliga
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.

tionskurserna stigit, hade allt flera lan kommit att noteras över pari. Naturligt

vöre att dessa lan icke noterats sa högt, att den direkta avkastningen

kommit ned i nivå med den verkliga obligationsräntan, utan läge högre. Vid

kurssättningen för dessa lån bleve den effektiva räntan utslagsgivande. Lån

av denna karaktär inginge i avsevärd utsträckning i beräkningarna åren

1932 t. o. m. 1935. Av följande tabell framginge, huru medeltalen, örn dessa

lån icke varit medtagna i beräkningarna, skulle bliva.

Å r

Effektivt värde

den «/12

kronor

Därav ingå

4l/2 % 0. 5 % lån

med kronor

Totalt antal i

beräkningen

ingående lån

Antal

4i/2% 0.

5% lån

Medelför- räntn. enligt

sakkunniga

Medelför- räntn. om

4‘/s* 0. b%

lån borttagas

1932........

2,434,405,835

1,520,397,425

49

20

4.35

4.02

1933........

2,835,535,112

1,679,660,869

50

18

4.08

3.74

1934........

2,991,558,386

1,584,960,374

43

16

3.83

3.50

1935........

3,064,080,266

1,418,036,245

47

15

3.87

3.55

Tabellen utvisade, att medelförräntningen under de nämnda 4 åren, om

4 J2 och 5 procent-lånen borttoges, skulle sjunka med drygt 0.3 procent. Om

de sålunda framkomna medeltalen användes för uträknandet av det tioåriga

medeltalet för åren 1926—1935 skulle detsamma sjunka från 4.45 till 4.31,

vilket motsvarade en differens av nära 2V2 procent mellan de kurser till vilka

nedskrivning skulle ske. En verklig obligationsmarknad hade ju icke existerat

i vart land under någon längre tid, och en allmän börsnotering av obligationerna

vöre också av rätt ungt datum, varför det syntes som om större

erfarenhet på detta område borde vinnas, innan ett medeltal som det av de

sakkunniga föreslagna intoges i lag.

Det behövde t. ex. endast framhållas, att hitintills några kortfristiga lån

knappast existerat i vår marknad men att en viss tendens till en ökning gjorde

sig gällande. Skulle dylika lån uppstå i ett större antal och bliva föremål

för börsnotering, kunde dessa under vissa perioder utöva ett motsatt inflytande

på medeltalen genom ett för lågt utslag.

Utom dessa erinringar, vilka gåve ett mycket tydligt uttryck för vanskligheten

av att finna en exakt norm för beräkningen av de guldkantade obligationernas

ränteavkastning, finge jämväl erinras om att någon möjlighet att

grunda medelavkastningsvärdet på en tjuguårig serie icke funnes. Man

kunde därför, som förut nämnts, befara, att den av de sakkunniga föreslagna

normen inom kort visade sig ineffektiv.

Med den principiella ställning sparbanksföreningen i frågan intagit vore

det tydligt, att föreningen mäste finna en ytterligare kategoriklyvning emellan

obligationer av olika slag olämplig och onödig.

Länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Jämtlands

län hava i huvudsak anslutit sig till svenska sparbanksföreningens ståndpunkt.

Sparbanksinspektionen har i likhet med de sakkunniga uttalat, att den till

riksbanksdiskontot anslutna medeltalsregeln icke längre uppfyllde de krav,

som borde ställas på densamma. Härom anför inspektionen huvudsakligen

följande:

Inspektionen funné riktigt, att värdesättningen av obligationer i sparbanks

balansräkning alltid skulle ske i så nära anslutning som möjligt till de verkliga

obligationskurserna. Även när sparbank på grund av snabbt fallande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

57

kurser icke kunde på en gång nedskriva sin obligationsportföl.j till de nya

marknadsvärdena utan måste tillgripa den alternativa medellalsregeln, borde

denna vara så konstruerad, att icke sambandet med utvecklingen på obligationsmarknaden

därigenom släpptes.

Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke de sakkunnigas metod vid uträknandet

av medelräntan för en given tioårsperiod kunde förbättras. De

sakkunniga hade till grund för beräkningarna lagt kurserna den sista december

varje år för samtliga börsnoterade guldkantade obligationer. Ett mera

rättvisande resultat borde nås, örn till utgångspunkt toges kursläget vid flera

tillfällen under året — exempelvis en gång i kvartalet — varvid kvartals- och

årsskiften helst borde undvikas, då obligationskurserna vid angivna tidpunkter

kunde påverkas av särskilda förhållanden. Denna synpunkt kunde emellertid

lätt tillgodoses vid regelns tillämpande i praktiken, då det enligt förslaget

skulle ankomma på inspektionen att årligen beräkna och för sparbankerna

tillkännagiva ifrågavarande medeltal.

I det material som de sakkunniga använt inginge sådana högprocentiga

obligationer, som på grund av kort återstående löptid lämnade en förhållandevis

mycket hög avkastning, när denna uttrycktes i procent på kursen (genastränta)

utan hänsynstagande till det övervärde, som under obligationens

återstående löptid skulle amorteras med anlitande av ränteavkastningen. De

sakkunniga, som räknat med genastränta, hade på detta sätt fått fram en

för hög avkastningsprocent för de senaste åren. Sparbanksföreningen hade i

sitt yttrande visat, att örn dylika obligationer uteslötes, så skulle medelförräntningen

under åren 1932—1935 sjunka med drygt 0.3 procent. Om man

åter medräknade dessa obligationer men i stället för genastränta tillämpade

effektiv ränta, vilket förefölle riktigare, eftersom denna vore ett uttryck för

den verkliga avkastningen till inlösningsdagen, finge man ett utslag åt rakt

motsatt håll. Högprocentiga obligationer med kort återstående löptid hade

nämligen de sista åren varit så eftersökta placeringar för kassamedel, att den

effektiva räntan läge betydligt lägre för dessa obligationer än för övriga

guldkantade papper. För här avsett ändamål förefölle det riktigt att söka

eliminera dylika tillfälliga och onormala påverkningar på kurserna. Man

leddes då till den tanken att från materialet utesluta alla guldkantade obligationer,

som noterades över pari. Med tillämpning av effektiv ränta vid beräkning

av avkastningen å återstående del av materialet, borde man komma

så nära den »rena» obligationsräntan, d. v. s. den ränta som bortsett från tillfälliga

och speciella faktorer bestämde kursen å guldkantade obligationer,

som gärna vore möjligt.

Mot denna modifierade metod kunde visserligen invändas, att man kunde

komma i den situationen, att materialbrist inträdde. Vid årsskiftet 1934—

1935 hade t. ex. ett enda guldkantat obligationslån noterats under pari. Örn

emellertid kursläget vid flera olika tidpunkter på året toges med i beräkningen,

skulle denna svårighet icke hava uppstått. Man finge emellertid icke

bortse ifrån, att den antydda situationen kunde inträda. Visserligen komme

nya lån med kontinuerlig anpassning efter ränteläget ständigt i marknaden.

För det teoretiskt möjliga fall likväl, att materialbrist skulle föreligga, syntes

kunna uppdragas åt inspektionen att efter hörande av fullmäktige i riksbanken

bestämma den avkastningsprocent, som för visst år skulle ingå i det tioåriga

medeltalet. Det syntes inspektionen, att det nu skisserade beräkningssättet

för fastställande av medeltalsvärdet å guldkantade obligationer skulle

med avseende å möjligheten att uppnå del avsedda resultatet erbjuda avsevärda

förbättringar av de sakkunnigas metod.

En siffermässig jämförelse mellan de båda metoderna gåve följande resultat:
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Å r

De sakkunnigas

förslag, genom- snittlig genast- ränta å samtliga

guldkantade

obligationer

%

Effektiv genom- snittsränta å

guldkantade

obligationer no- terade högst i

pari

%

10-årig genom- snittsförränt- ning enligt de

sakkunnigas

förslag

%

Effektiv 10-årig

genomsnittsför- räntning å guld- kantade obliga- tioner noterade

högst i pari

%

1924 ........................

4.99

5.12

1925 ........................

4.90

4.96

—

—

1926 ........................

4.81

4.75

—

—

1927 ........................

4.75

4.62

—

—

1928 ........................

4.76

4.66

—

—

1929 ........................

4.71

4.49

—

—

1930 ........................

4.49

4.17

4.85

4.84

1931 ........................

4.80

4.76

4.80

4.75

1932 ........................

4.35

4.30

4.75

4.69

1933 ........................

4.08

3.69

4.66

4.55

1934 ........................

3.83

3.03

4.55

4.34

1935 ........................

3.87

3.46

4.45

4.19

Som syntes rådde god överensstämmelse mellan de tioåriga medeltalen för

tidigare år, innan förut berörda onormala påverkningar på kurserna hunnit

bliva utslagsgivande. Med all sannolikhet komme medeltalet i sista kolumnen

att höjas något för åren 1934 och 1935, örn beräkningen grundades på

kursläget vid flera tidpunkter under varje år. Nu angivna tal vore nämligen

i överensstämmelse med de sakkunnigas metod kalkylerade på kurserna vid

respektive årsskiften. En i annat sammanhang verkställd beräkning för år

1934 av effektiv ränta å statsräntelånen på basis av de dagliga noteringarna

visade en genomsnittsförräntning av 3.47 procent, vilket tydde på att talet 3.03

procent vore för lågt såsom årsgenomsnitt. Å andra sidan visade en liknande

jämförelse för år 1935, att talet 3.46 procent troligen komme att sänkas något

så att en jämnare kurva för årsmedeltalen komme att uppstå.

Sparbanksföreningen hade uttryckt sympatier för att medeltalsvärdet borde

grundas på ett tjuguårigt i stället för ett tioårigt medeltal. Därigenom

skulle förhindras ett alltför hastigt dalande av medeltalskurvan vid en period

av låga räntor. Inspektionen ville bestämt uttala sig mot en sådan lösning. Medeltalsvärdet,

som skulle vara en buffert för att mildra verkan av stora kursfall,

borde icke göras till ett i det närmaste konstant tal, som bleve okänsligt

för mera markanta svängningar i marknadsläget. Det borde tvärtom smidigt

men icke brådstörtat följa utvecklingen av obligationskurserna. Ur denna

synpunkt vore t. o. m. ett fem- eller sjuårigt medeltal att föredraga. Det

skulle visserligen sjunka hastigare vid en period av låga räntor, men också

stiga hastigare när räntorna åter ginge upp. Det borde icke vara meningen

att med medeltalsregelns hjälp alltför länge fördröja den önskvärda nedskrivningen

till marknadsvärdena.

Uppdelningen av obligationerna i tre grupper ansåge inspektionen vara

riktig. Ej heller mot de av de sakkunniga föreslagna procenttalen för tillläggsränta

—- en kvarts resp. en procent — funne inspektionen något i princip

att erinra. Med hänsyn dels till att nu gällande regler endast upptoge

en differens av 0.4 procent mellan de räntesatser, som vore bestämmande för

nedskrivningen av å ena sidan guldkantade och å andra sidan övriga obligationer,

och dels till att sparbanksföreningen uttalat sig för en lägre tilläggsprocent

för grupp 3, ville sparbanksinspektionen emellertid icke motsätta sig

att denna bestämdes till endast en halv procent.

Jämväl fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att beräkningen av medeltalsvärdet

icke lämpligen borde grundas på riksbankens diskontosatser och

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl Maj:ts proposition nr 243.

att fullmäktige i princip icke hade något att erinra mot att beräkningen i

stället grundades på den verkliga räntan på obligationsmarknaden. Den metod

de sakkunniga föreslagit syntes emellertid kunna göras mera ändamålsenlig.

Av praktiska skäl hade de sakkunniga stannat vid att föreslå, att beräkningen

av medeltalet skulle grundas på den genomsnittliga genasträntan

av alla å fondbörsen noterade guldkantade obligationer. Det syntes lämpligare,

att man i stället sökte basera medeltalsberäkningen på den effektiva

räntan. Då emellertid kursen å obligationer, noterade över pari, påverkades

av en efterfrågan även för placering av kassamedel och därför icke avspeglade

läget på kapitalmarknaden, syntes obligationer, noterade över pari, icke

böra ifrågakomma såsom basis för beräkningen. Därest man uteslöte obligationer,

som noterades över pari, skulle dock materialbrist kunna uppkomma.

I en dylik situation syntes det böra åligga sparbanksinspektionen, som

hade att verkställa beräkningarna, att med stöd av annat befintligt material

— andra obligationskurser, ränteläget för kommunallån etc. — fastställa

medeltalet för året. Fullmäktige ville ifrågasätta, örn det icke kunde anses

lämpligt att inspektionen, innan dylikt fastställande skedde, begärde yttrande

i frågan av fullmäktige i riksbanken. — Fullmäktige förutsatte, att sparbank

alltid skulle äga verkställa värdesättningen av obligationerna sålunda,

att den effektiva räntan överensstämde med berörda medeltal.

Den av de sakkunniga förordade indelningen av obligationerna i tre grupper

har av fullmäktige tillstyrkts, under förutsättning att den beräknade

skillnaden i avkastningen mellan grupp 1 och grupp 3 avsevärt minskades.

Det syntes fullmäktige, att man utan risk borde kunna tillämpa en regel, som

innebure, att man för grupp 3 räknade med endast en halv procent större

avkastning än för grupp 1.

Styrelsen för svenska bankföreningen har yttrat:

Enligt styrelsens mening vore det mest rationellt att för här avsedda ändamål

utforma regler, som innebure att sparbanker, vilkas ställning icke medgåve

dem att bokföra sina obligationer till det aktuella värdet, skulle kunna

av sparbanksinspektionen meddelas tillstånd att tills vidare hålla dem i högre

värden men med skyldighet att under en viss tidsperiod och enligt en fastställd

plan småningom bortskriva övervärdena. Skulle frågans lösning enligt

dylikt principer icke anses möjlig, återstode att överväga de alternativa

regler, som diskuterats av de sakkunniga. Alla dessa regler sökte den önskade

tryggheten i anknytning till förhållandena under en förfluten tid. Den

svaghet, som följde därav, vore således för dem samtliga gemensam. På sådana

regler som dessa kunde emellertid icke ställas större anspråk än att de

skulle åstadkomma säkerhet för en värdering, som kunde anses motsvara

skäliga anspråk på försiktighet och vore ägnad att verka utjämnande vid

tvära kastningar på marknaden. Från denna synpunkt syntes de tre alternativen

icke vara alltför mycket olika varandra. Till förmån för den tor

närvarande gällande regeln talade, att sparbankerna inrättat sig efter densamma

och att den lörefölle enklare än de övriga. Skulle den av de sakkunniga

förordade linjen föredragas, enligt vilken värderingen skulle fotas

på obligationsräntan under de senaste tio åren, vöre givetvis, såsom de sakkunniga

jämväl anmärkt, det riktigaste att varje lios sparbankerna löre
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Departements
chefen.

fintlig obligationspost bleve bokförd efter värdena å samma slag av obligationer.

En sådan regel skulle dock enligt de sakkunnigas mening bliva alltför

komplicerat!. Styrelsen holle för sannolikt, att de sakkunniga här överskattat

svårigheterna. Antagligen skulle de erforderliga beräkningarna kunna

utan stor möda årligen utföras inom sparbanksinspektionen, som skulle

hava att sammanställa de erhållna värdena i en förteckning för distribuering

till sparbankerna. Valdes emellertid det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet

att sammanföra obligationerna i ett mindre antal kategorier,

som inbördes behandlades lika, ansåge styrelsen det vara önskvärt, att i de

regler, som i enlighet därmed meddelades, hänvisning icke gjordes till annan

lagstiftning, nämligen förmynderskapslagstiftningen. Bättre syntes vara att

de obligationer, som borde hänföras till den andra av de tre i förslaget upptagna

klasserna, uppräknades, eventuellt med rätt för sparbanksinspektionen

att till denna klass foga även andra obligationer, då omständigheterna

gjorde det påkallat.

Beträffande de sakkunnigas förslag att uppskrivning av obligations bokförde

värde till täckande av motsvarande nedskrivning av annan tillgångs bokförda

värde ej skulle få överstiga vare sig medeltalsvärdet, nominella värdet

eller marknadsvärdet har svenska sparbanksföreningen yttrat, att det vore

meningslöst att förhindra obligationernas uppskrivning till marknadsvärdet,

eftersom en sparbank uppenbarligen kunde sälja obligationer ena dagen och

återköpa likartade obligationer en annan dag.

Sparbanksinspektionen har yttrat, att uppskrivning av ifrågavarande slag

borde få ske oberoende av medeltalsvärdet till det lägsta av följande två värden,

nämligen marknadsvärdet och nominella värdet.

Fullmäktige i riksbanken hava på denna punkt gjort ett uttalande av samma

innebörd.

Bank- och fondinspektionen har förordat, att obligationer icke i något

fall skulle få bokföras över sitt parivärde.

■ Frågan om värdering av sparbanks obligationer är utan gensägelse en av

de allra vanskligaste inom hela sparbankslagstiftningen. De övriga nordiska

ländernas motsvarande lagstiftning erbjuder prov på ett flertal olika metoder

för lösning av detta spörsmål, av vilka dock ingen synes vara av beskaffenhet

att kunna tjäna som förebild för vårt lands vidkommande.

Emellertid synes så gott som fullständig enighet råda därom, att den i gällande

lag stadgade anknytningen av medeltalsberäkningen till riksbankens

diskontosatser icke längre kan anses innefatta någon lämplig lösning.

Såsom den i det föregående lämnade redogörelsen giver vid handen hava

de sakkunniga i stället förordat, att ett tioårigt genomsnittsvärde av guldkantade

obligationer enligt noteringarna å Stockholms fondbörs skulle läggas

till grund för den alternativa bokföringsregeln med avseende å sparbanks

obligationer. Härigenom skulle man, anse de sakkunniga, kunna förverkliga

den enligt deras mening riktiga principen, att en sparbanks obligationer

bokföras till belopp, som i möjligaste mån ansluta sig till vad en försäljning å

allmänna marknaden skulle inbringa.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

61

Gentemot detta resonemang har från sparbankshåll invänts, att man därigenom

tillmätte likvidationssynpunkten alltför stor betydelse. Emellertid

torde väl — även om det hör till undantagen, att en sparbank nödgas träda

i likvidation — stundom förekomma att en sparbank av en eller annan

anledning finner påkallat att sälja en viss obligationspost. Särskild

tyngd äger också likviditetskravet nied avseende å den del av sparbanks

obligationsinnehav, sparbanken redovisar såsom kassareserv. Givetvis måste

det av dessa skäl ur det allmännas synpunkt framstå såsom ett önskemål,

att obligationerna bokföras på ett sätt som i möjligaste mån tillgodoser även

likvidationssynpunkten. Enligt min uppfattning framstår det då som en

naturlig lösning, att man vid värdering av obligationer lägger börsnoteringarna

å sådana värdepapper till grund. Vad från sparbankshåll i övrigt invänts

emot de sakkunnigas förslag synes mig i väsentlig mån bliva beaktat,

om man accepterar de av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen

föreslagna modifikationerna i sakkunnigförslaget. För att undvika den

påverkan å obligationskurserna, som efterfrågan å placeringsmöjligheter för

kassamedel utövar, synes mig dock från det material, som skulle läggas till

grund för medeltalsberäkningen, böra avföras icke blott obligationer noterade

över pari utan även sådana obligationer noterade i eller under pari,

vilka hava en kortare återstående löptid än tio år. Förnekas kan visserligen

icke, att nu åsyftade modifikationer i de sakkunnigas förslag i viss mån äro

ägnade att komplicera ifrågavarande regler. Men även om denna lösning av

problemet sålunda icke går helt fri från anmärkningar, synes den mig dock

innebära en framkomlig väg och utgöra en uppenbar förbättring i förhållande

till nu gällande bestämmelser.

Den av mig förordade lösningen skulle alitsa innebära, att guldkantade

obligationer i sparbanks balansräkning skulle få alternativt upptagas till sådant

värde, att avkastningen motsvarar medelräntan under de senaste tio

åren å nämnda slag av obligationer, vilka å fondbörsen noterats högst till

pari och för vilka den återstående löptiden överstiger tio år. Sagda medelränta

skulle för varje år beräknas av sparbanksinspektionen.

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att de olika slagen av obligationer

hänföras till tre olika grupper, på sätt de sakkunniga angivit. Såsom

fullmäktige i riksbanken förordat, torde tilläggen för grupperna 2 och

3 böra fastställas till en fjärdedels respektive en halv procent.

Från vissa håll har framhållits, att materialbrist vid något tillfälle kunde

tänkas föreligga vid medelräntans beräknande enligt den nu föreslagna metoden.

Uppenbarligen minskas dock olägenheterna därav i den mån hänsyn

tages till flera tidpunkter under varje år. Av detta skäl synes det böra

föreskrivas, att hänsyn skall tagas till noteringarna vid minst ett tillfälle under

varje kalenderkvartal. Därest obligationer, varom här är fråga, under

något kvartal noterats i så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen finner

noteringarna icke utgöra tillfredsställande grund för medelräntans beräknande,

torde det böra ankomma å Kungl. Maj:t att efter framställning

av inspektionen fastställa det procenttal, som med avseende å detta kvartal

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

skall utgöra grund för beräkningen. Att avgörandet hänskjutes till Kungl.

Majit synes motiverat med hänsyn till frågans betydelse för sparbankerna.

I likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen utgår

jag från, att medeltalsberäkningen skall baseras på den s. k. effektiva räntan,

vid vars beräkning hänsyn tages ej blott till i obligationen utfäst ränta

utan även till vid obligationens inlösning eventuellt uppkommande kapitalvinst.

Särskild föreskrift härom i lagtexten torde icke vara erforderlig.

Såsom fullmäktige i riksbanken uttalat, bör sparbank uppenbarligen äga

rätt att verkställa värdesättningen av sina obligationer sålunda, att den effektiva

räntan för sparbanken överensstämmer med det av sparbanksinspektionen

beräknade medeltalet. Dock bör intet hinder föreligga för sparbank

att tillämpa genastränta, ett beräkningssätt som praktiskt taget alltid leder till

en starkare nedskrivning.

I likhet med de sakkunniga finner jag medeltalsregelns tillämpning böra

begränsas till räntebärande obligationer av i 25 § angivet slag. Den föreslagna

övergångstiden av tolv år synes mig även vara att förorda.

Beträffande frågan om reglerna för uppskrivning av obligations bokförda

värde anser jag i likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen,

att uppskrivning till täckande av motsvarande nedskrivning av annan

tillgångs bokförda värde bör få ske oberoende av medeltalsvärdet till

marknadsvärdet i den mån detta icke överstiger nominella värdet.

Jag övergår härefter till frågan om bokföring av bundna lån. I

sparbankslagen finnas för närvarande inga särskilda bestämmelser angående

bokföringen av sådana bundna lån, som sparbankerna redan enligt gällande

bestämmelser äga utlämna, d. v. s. bundna kommunlån.

De sakkunniga framhålla, att delvis samma skäl, som läge till grund för

reglerna om bokföringen av obligationer, syntes tala för att motsvarande

föreskrifter även gjordes tillämpliga med avseende å bundna lån. Även en

placering av sparbanks medel i sådana tillgångar innefattade risk för att,

örn placeringen bundits under en tid av lågt ränteläge, avkastningen icke

komme att vid en högre räntenivå täcka sparbankens inlåningsränta och

förvaltningskostnader. Med hänsyn till risker av förevarande art hade de

sakkunniga, då de tillstyrkt medgivande för sparbankerna att i vissa fall

utlämna bundna inteckningslån, uttalat att såsom förutsättning därför borde

gälla, att sparbankerna skulle åläggas nedskriva de bokförda värdena

å lånen på sådant sätt, att avkastningen kunde beräknas medgiva en tillfredsställande

förräntning även under ett eventuellt inträdande högre ränteläge.

I överensstämmelse med denna synpunkt ansåge de sakkunniga motiverat,

att bestämmelser meddelades jämväl om bokföringen av bundna

kommunlån.

Beträffande grunderna för bokföringen av bundna lån uttala de sakkunniga,

att reglerna därutinnan i möjligaste mån borde anslutas till vad som

skulle gälla i fråga om obligationer. Då man emellertid med avseende å

bundna lån näppeligen kunde tala om några marknadsvärden, syntes det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

63

vara nödvändigt att grunda bokföringsreglerna för dessa å medeltalsvärden.

Det syntes därvid till en början naturligt, att de bundna kommunlånen i

bokföringshänseende jämställdes med kommunobligationer och att det sålunda

föreskreves, att dessa lån i balansräkning ej finge upptagas till högre

värde än att deras avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels

procent överstege medelräntan för tio år å guldkantade obligationer.

Vad anginge de bundna inteckningslånen vore enligt de sakkunnigas förslag

förutsatt, att dessa skulle vara grundade på primär inteckningssäkerhet.

Med hänsyn därtill borde även dessa lån bokföras efter samma grunder

som föreslagits för kommunala och andra för placering av omyndigs medel

kvalificerade obligationer.

Av motsvarande skäl som anförts i fråga örn de nya bestämmelserna om

bokföring av obligationer hava de sakkunniga även beträffande de föreslagna

bokföringsreglerna i avseende å bundna lån funnit en övergångstid på åtskilliga

år vara erforderlig och i sådant hänseende föreslagit, att av sparbank

före lagens ikraftträdande bundet lån vid bokslut för tidigare år än

det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande, skall få upptagas till

värde överstigande det i förslaget angivna medeltalsvärdet.

Då de sakkunniga, såsom förut nämnts, likställt s. k. räntebundna lån med

bundna lån i allmänhet skulle enligt deras förslag samma bokföringsregler

gälla för räntebundna som för helt bundna lån.

Enligt uppgift av de sakkunniga är det icke ovanligt, att sparbankerna till

kommuner utlämna fasta amorteringslån med räntan rörlig i relation till den

inlåningsränta, som vederbörande sparbank under lånets löptid lämnar sina

insättare. Ofta vore därvid en viss maximigräns fastställd, som räntan å

lånet under inga förhållanden finge överskrida. I sistnämnda fall borde enligt

de sakkunnigas mening lånet få bokföras till högst det värde, som skulle

få beräknas, örn maximiräntan vöre generellt gällande. Om åter lånet löpte

med marginalränta utan maximering, funnes icke tillräckliga skäl för att

lånet skulle vara underkastat bokföringsreglerna för bundna lån utan borde

för detsamma gälla de allmänna föreskrifterna örn bokföringen av sparbanks

tillgångar. Det sist sagda gällde naturligen i än högre grad i fråga om lån,

som vore bundna beträffande återbetalningstid och i andra hänseenden men

löpte med helt rörlig ränta.

Slutligen nämna de sakkunniga, att fastställandet av särskilda bokföringsregler

för bundna lån hade betydelse icke endast ur bokföringssynpunkt utan

även såtillvida som för sparbanker med mindre god ställning därigenom

sattes en naturlig spärr mot placering av medel i bundna lån.

Svenska sparbanksföreningen har i förevarande fråga yttrat bland annat

följande:

Mellan obligationer och bundna lån förelåge den väsentliga skillnaden, att

under det att obligationer kunde vara uppförda till marknadsvärdet, de

bundna lånen omedelbart måste nedskrivas till avkastningsvärdet. Med de

strängare krav på avkastningsvärdet, som av såväl de sakkunniga som

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sparbanksföreningen förordats, vöre det vanskligt att föreskriva nedskrivningsskvldighet

för dylika lån. Att t. ex. omedelbart nedskriva ett kommunlån

med 20 procent vore, örn lånet icke vore av ringa betydelse i förhållande

till sparbankens insättarbehållning, ägnat att avskräcka från placering. En

sparbank med 10 miljoner kronors insättarbehållning och en reservfond på

800,000 kronor borde t. ex. utan risk kunna lägga upp ett lån på 300,000

kronor åt sitt landsting. Med en omedelbar nedskrivning av cirka 60,000

kronor skulle emellertid denna nedskrivning måhända sluka sparbankens

hela årsvinst och icke lämna rum för andra nedskrivningar. Det syntes

därför som om man borde lämna kommunlånen helt och hållet utanför, så

mycket mer som den av de sakkunniga gjorda utredningen visade, att desamma

icke procentuellt intoge någon större plats i sparbankernas utlåning.

Vad de bundna inteckningslånen beträffade ställde sig saken något annorlunda.

Med den föreslagna korta löptiden och med den effektiva räntan

som beräkningsgrund borde nedskrivningsprocenten kunna bliva tämligen

måttlig. Det kunde därför ifrågasättas, om det verkligen vore nödvändigt

att för dessa korta lån hava allt det bokföringsbesvär, som föranleddes av

nedskrivningarna och deras successiva återförande till vinstkontot. Sparbanksföreningen

funne det mera tilltalande, att man i stället hänförde dessa

bundna lån till de mindre riskfria placeringarna. På detta sätt skulle 8 procent

täckning finnas för desamma i sparbankernas fonder, varigenom svagt

fonderade sparbanker avhölles från dylika lån. Även därvidlag vore den avgörande

synpunkten, att det kunde innebära stor olägenhet för banken att

omedelbart på en gång verkställa en större nedskrivning. Sparbanksföreningen

hemställde alltså, att det intresse de sakkunniga velat tillgodose med

avseende på dessa lån tillfredsställdes genom en ändring av 25 §. Beträffande

den föreslagna övergångsbestämmelsen kunde ifrågasättas, huruvida

icke av försiktighetsskäl övergångstiden lämpligen borde utsträckas till

sjutton år.

Sparbanksinspektionen har ansett nedskrivningsplikt beträffande bundna

inteckningslån icke erforderlig. Med den korta löptid, som bleve gällande

för de bundna inteckningslånen och med de inskränkningar i övrigt, som

omgärdade rätten att utlämna dylika lån, ansåge sig inspektionen med hänsyn

till de praktiska skäl, som talade mot nedskrivningstvånget, kunna släppa

kravet därpå. Därvid förutsattes dock, att de bundna inteckningslånen

enligt sparbanksföreningens förslag icke längre skulle få inräknas bland

täckningsfria placeringar enligt 25 §.

Beträffande bundna kommunlån har inspektionen däremot förordat nedskrivningsskyldighet.

Härom anför inspektionen bland annat följande:

Bundet kommunlån hade i regel en längre löptid än tio år och måste därför

ur förräntningssynpunkt likställas med långa obligationer. Det bundna

kommunlånet saknade emellertid obligationens omsättningsmöjlighet, även

om man finge antaga, att icke ens i en likviditetskris det skulle vara helt

omöjligt att omplacera ett dylikt lån. Man måste emellertid då räkna med

eventualiteten av stor kapitalrabatt. Den omständigheten finge ej heller

förglömmas, att alla sparbanker, även de minsta och fondsvagaste, enligt den

förutsättning, som läge till grund för detta resonemang, fortfarande skulle

få binda kommunlån i obegränsad omfattning. Inspektionen hyste även vissa

farhågor, att den från kommunernas sida framträdande tendensen att

binda lån skulle vinna i omfattning under nuvarande räntekonjunktur. Tillräckligt

starka skäl talade därför enligt inspektionens mening för att bundna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kommunlån borde underkastas nedskrivningstvång. Invändningar däremot

med hänsyn till de tekniska olägenheterna kunde icke anses nog vägande.

Den av de sakkunniga föreslagna nedskrivningsregeln för bundna kommunlån

syntes bliva betungande för sparbankerna. Örn man ville behålla nedskrivningstvånget,

borde därför regeln modifieras så, att bundna kommunlån

i dylikt hänseende bleve likställda med obligationer. Det gällde darfor

att fastställa ett marknadsvärde för ifrågavarande lån. Den enklaste lösningen

syntes inspektionen vara, att den för sist förflutna året uträknade

genomsnittsräntan för guldkantade obligationer ökad med det för obligationsgrupp

2 föreslagna tillägget — 0.25 procent — skulle angiva den ranteavkastning,

vartill bundet kommunlån vid slutet av samma år skulle nedskrivas

för att icke anses vara bokfört över marknadsvärdet. Det borde aven i detta

fall ankomma på inspektionen att för varje år fastställa och för sparbankerna

bekantgöra ifrågavarande förräntningstal (marknadsvärdetal). Vid uträknandet

av här föreslagna beräknade marknadsvärde borde sparbankerna

äga frihet att göra detta med effektiv ränta som basis. För de flesta

och i varje fall de mindre — sparbankerna komme det dock troligen att te

sig mindre besvärligt att räkna med genastränta. Med tillämpande av effektiv

ränta komme emellertid nedskrivningarna icke att Wiva för betungande.

I analogi med vad som anförts beträffande uppskrivning av obligation till

täckande av nedskrivning å annan tillgång borde bundet kommunlan tor samma

ändamål eller för täckande av förlust å sparbankens rörelse fa uppskrivas

till det lägsta av följande två värden, nämligen beräknat marknadsvarde

och nominellt belopp.

Jämväl fullmäktige i riksbanken hava, med hänsyn till att lånetiden för

bundna inteckningslån skulle begränsas till tio år, funnit föreskrift om nedskrivning

av dessa lån kunna undvaras, därest man i stället föreskreve, att

lån av dylikt slag borde räknas såsom icke täckningsfri placering. Därigenom

skulle för sparbanken inträda viss fondtäckningsskyldighet beträffande

dylika lån. .....

Även beträffande bundna kommunlån hava fullmäktige intagit samma

ståndpunkt som sparbanksinspektionen. Fullmäktige framhålla, att dessa

lån i regel hade lång löptid. Även mindre sparbanker utlämnade ofta dylika

lån av relativt betydande storlek. Med hänsyn därtill syntes önskvärt,

att lånen bleve föremål för nedskrivning, därest man kunde erhålla en

lämplig nedskrivningsregel. En nedskrivning enligt de sakkunnigas regel

kunde bliva onödigt betungande. Det syntes i stället böra övervägas att beräkna

ett marknadsvärde för bundna kommunlån på basis av den för det

senaste årsskiftet beräknade medelavkastningen för grupp 2 av obligationerna,

vilken grupp omfattade jämväl kommunobligationer. Sparbankerna

skulle då för bundna kommunlån liksom beträffande obligationer hava att

välja mellan ett beräknat marknadsvärde och ett medeltalsvärde. Därigenom

syntes de olägenheter, som skulle följa av att sparbank nödgades nedskriva

bundna kommunlån, avsevärt minskas. Enligt fullmäktiges mening

borde uppskrivning av bundet kommunlån under de förutsättningar de

sakkunniga angivit alltid kunna ske till det beräknade marknadsvärdet, dock

ej till högre belopp än det, varå lånet lydde.

Bihang till riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 243.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

DetcheienBeträffande frågan, huruvida nedskrivningsskyldighet med avseende å

bundna inteckningslån bör föreskrivas, anser jag i likhet med bland andra

fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen cn dylik föreskrift kunna

undvaras, därest på sätt i det föregående av mig förordats i stället stadgas,

att dylikt lån icke får räknas såsom täckningsfri placering.

Jämväl beträffande frågan om nedskrivning av bundna kommunlån ansluter

jag mig till de av fullmäktige och inspektionen föreslagna reglerna,

vilka innebära att sparbankerna vid uppförandet i balansräkningen av dessa

lån få välja antingen ett beräknat marknadsvärde, grundat på den för det

sistförflutna året uträknade genomsnittsräntan för guldkantade obligationer,

ökad med det för kommunobligationer föreslagna tillägget av

en fjärdedels procent, eller ock det tioåriga medeltalsvärdet med samma tilllägg.

Mot den av de sakkunniga föreslagna övergångstiden av tolv år har jag

icke något att erinra.

I detta sammanhang anser jag mig även böra omnämna ett uttalande av

de sakkunniga, att de av dem föreslagna nedskrivningsreglerna endast skulle

avse att bestämma de högsta belopp, till vilka obligationer och bundna lån

skulle få bokföras, medan det ofta vore ett önskemål att sparbankerna till

stärkande av sin ställning verkställde längre gående nedskrivningar. I anledning

av detta uttalande har svenska sparbanksföreningen framhållit, att

taxeringsmyndigheterna ofta ej godkänt en nedskrivning å sparbanks obligationer,

som gått utöver bestämmelserna i 33 §, ett förhållande som föranlett

föreningen att i en den 22 juni 1935 dagtecknad skrift hos Kungl. Majit

hemställa om åtgärder till rättelse av berörda förhållande. Sistnämnda spörsmål

är för närvarande föremål för utredning, vars resultat torde komma att

framläggas i annat sammanhang. Emellertid synas de från sparbankshåll

framhållna synpunkterna redan hava rönt beaktande i vissa av regeringsrätten

under senare delen av år 1936 meddelade utslag, på grund varav berörda

spörsmål icke längre torde äga samma aktualitet som förut.

Utöver de förslag till ändringar i 33 § sparbankslagen, för vilka jag nu

redogjort, hava de sakkunniga förordat vissa andra jämkningar

och tillägg med avseende å sagda paragraf.

De sakkunniga erinra sålunda, att enligt 33 § 1) sparbanks tillgångar ej

må upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än

som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den

mån ej annat följer av vad som stadgas beträffande bokföring av fast egendom

och av obligationer, må dock jämlikt punkten 2) av samma paragraf

tillgångarna upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna för

deras förvärvande eller anskaffande, så framt sådant särskilt angives i

den förvaltningsberättelse, styrelsen har att avlämna. I anslutning till vad

som gäller enligt 1929 års bokföringslag föreslå de sakkunniga sådan komplettering

av nämnda bestämmelser, att uppskrivning av tillgångs bokförda

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

67

värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott när tillgången upptages

till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande

eller anskaffande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast

föregående balansräkning.

Enligt 9 § 2) bokföringslagen må i stället för avskrivning å tillgångar, avsedda

för stadigvarande bruk, motsvarande belopp uppföras bland skulderna

å särskilt värdeminskning skonto. Sådant konto får ej minskas annorledes

än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande

tillgångar.

De sakkunniga yttra, att vissa sparbanker ansett det vara förenat med

fördelar att, sedan av bokföringsreglerna i 33 § sparbankslagen betingade

avskrivningar ägt rum, därutöver av årsvinsten uppföra särskilda belopp

å delcrederekonto med ändamål att framdeles tjäna till täckning av ytterligare

behövliga avskrivningar. Det hade emellertid varit föremål för tvekan,

om sålunda avsatta medel borde betraktas såsom tillhörande reservfonden

eller vilken natur de eljest skulle anses hava. Till undvikande av oklarhet

i förevarande hänseende förorda de sakkunniga, att i 33 § införas bestämmelser

med motsvarande syfte som nyss angivna stadganden i bokföringslagen

beträffande användning av värdeminskningskonto. Till skillnad

från sådant värdeminskningskonto, vilket finge anses reserverat för bokföring

av tillgångar avsedda till stadigvarande bruk i den bokföringsskyldiges

rörelse, borde enligt de sakkunnigas uppfattning i sparbankslagen begagnas

beteckningen nedskrivningskonto. De sakkunniga föreslå sålunda,

att i stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp skulle få

uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Denna möjlighet borde stå öppen,

vare sig nedskrivningen påkallades av lagens föreskrifter eller densamma

ginge längre än som föranleddes av dessa. Belopp, som uppförts å nedskrivningskonto,

skulle avse viss bestämd tillgång. Minskning av sådant

konto skulle endast vara medgiven, där nedskrivning med samma belopp

skedde å motsvarande tillgång eller då uppskrivning av denna tillgång skedde

enligt vad i 33 § medgåves.

Till närmare upplysning örn hur de sakkunniga tänkt sig att nedskrivningskonto

skulle uppläggas och användas anföres i betänkandet, att —

ehuru sådant konto skulle hänföras till bestämt angiven tillgång, t. ex. ett

visst lån eller en viss obligationspost — det likväl icke borde möta hinder att

i balansräkningen sammanföra ifrågavarande konton antingen i en gemensam

post eller, kanske lämpligare, med uppdelning efter de slag av tillgångar,

lån, obligationer o. s. v., som avsåges med kontona. Det borde stå sparbank

fritt att uppföra nedskrivningskontona å skuldsidan i balansräkningen eller

att anknyta dem såsom avdragsposter till respektive tillgångar. Liksom uppskrivning

av tillgångs bokförda värde borde även minskning av nedskrivningskonto

angivas i förvaltningsberättelsen. När en tillgång, vartill visst

nedskrivningskonto blivit hänfört, avförts ur sparbankens räkenskaper,

exempelvis på grund av återbetalning av lån, borde det åligga sparbanken

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Departements■

chefen.

att återföra det å kontot kvarstående beloppet såsom vinst i sparbankens räkenskaper.

Detta syntes bland annat påkallat ur taxeringssynpunkt. Ett

nedskrivningskonto av föreslagen art intoge uppenbarligen en helt fristående

ställning i förhållande till sparbanks reservfond och borde överhuvud taget

icke få inräknas bland fonderna. Detta innebure bland annat, att hänsyn

till storleken av dylika konton icke finge tagas vid beräknande av sparbanks

inlåningsrätt enligt 25 § sparbankslagen.

Utöver nu berörda ändringar i 33 § hava de sakkunniga jämväl föreslagit

vissa jämkningar i paragrafen av redaktionell natur, vilka icke torde tarva

närmare förklaring.

I yttrandena har de sakkunnigas förslag i nu angivna delar lämnats utan

erinran.

Jag biträder de sakkunnigas förslag att, i anslutning till bokföringslagens

motsvarande föreskrifter, i 33 § sparbankslagen utsäges, att uppskrivning av

tillgångs bokförda värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott

när tillgången upptages till högre belopp än som motsvarar kostnaden för

dess förvärvande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast

föregående balansräkning.

Förslaget att i stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp

skall få uppföras å särskilt nedskrivningskonto finner jag mig jämväl

böra förorda. Mot de ändringsförslag av redaktionell natur, som de sakkunniga

framlagt, synes intet vara att erinra.

De nu förordade nya bestämmelserna i sparbankslagen torde böra träda i

kraft den 1 juli 1937.

Utöver vad i det föregående yttrats angående de övergångsbestämmelser,

som synas erforderliga, torde allenast behöva tilläggas följande. Beträffande

sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937, torde böra föreskrivas,

att så länge obligation eller bundet kommunlån i balansräkning upptages

över sitt värde, beräknat enligt de nya reglerna, säkerhetsfond eller

grundfond eller ränta därå icke må återbäras, med mindre fonden tecknats

före nyssnämnda dag och rätt till återbäring därvid avtalats, och ej heller

uppkommen vinst utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande

användas för ändamål, som i 35 § andra stycket sägs. I

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t« proposition nr 243.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

R. Borgström.

Ilo;

Us ?.l böv.nl l:.j

. . , T

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

bär uteslutits.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

. /: it ad

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

tidigt lagrådet den 5 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 12 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29

juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 243.

71

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kunglig

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstoup, Westman, Wigforss, Möli.er, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, lagrådets den 9 mars 1937 avgivna utlåtande över det den 12 februari

1937 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, därvid föredraganden

hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Ericson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 a1 i texten
  2. BU 1937:77 Memorial, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av visst ärende. Bankoutskottet har under innevarande års riksdag anlitat b a1 i texten
  3. BU 1937:65 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 s. 1 i texten