Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
1937-03-13 · 71 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 68 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:243, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 243•
>
tfr 243.
Kungl. Maj:is proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den
13 mars 1937.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami. Nr 243.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
F örslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, dels att 24 § sista stycket lagen den 29 juni 1923
om sparbanker skall upphöra att gälla, dels ock att 25, 26, 27, 29, 31 och
33 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1:
25 §.
Sparbank må inlåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta
penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,
postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade
av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer,
i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller dylik
samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana obligationer,
som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla eller
kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader och
för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i
taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande
skog;
dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.
I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens
kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,
postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro, överstiga trettio gånger sparbankens fonder.
Sparbank, som träffat avtal med annan sparbank om övertagande av dess
rörelse, må, sedan sistnämnda sparbank trätt i likvidation, vid bestämmande
av inlåningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på
1 Senaste lydelse av 24 § se 1924: 339 och av 26 § se 1932:176.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
villkor, som Konungens befallningshavande fastställer, taga i beräkning blivande
överskott, som i avtalet tillförsäkrats den övertagande sparbanken såsom
förstärkning av dess fonder.
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse--— sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skuldebrev.
Lån må, då fråga ej är örn lån till kommun eller dylik samfällighet eller
till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.
Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga
sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss
nämnts; ej heller må lån mot pant av aktier eller förlagsbevis utlämnas till
högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.
Är lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast
egendom, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts. Sådan
uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.
Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller
dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och ej utestå längre än
femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i förhållande till den lid, för vilken lånet beviljats;
dock må, där det med hänsyn till lånets ändamål finnes påkallat, frihet
från avbetalning kunna medgivas under högst tre år efter lånets utlämnande.
Oavsett vad om återbetalning avtalas, skall sparbank enligt vad i
fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning på en
Utan hinder av vad i 26 § sägs må sparbank, där summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst
fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet
av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid
än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rått att uppsäga lånet till
återbetalning inom sagda tid.
Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp
motsvarande en femtedel av summan av insättarnas behållning och
spål bankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda
belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år.
Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fastighet, vara länet sökes.
Såsom säkerhet må allenast godtagas inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken gäller med företrädesrätt framför värjo an
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
nan inteckning för fordran och är av beskaffenhet, som i 25 § sägs, samt ligger
inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde; dock må Konungens
befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande, i fråga om större
städer eller delar av dem medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl
taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet.
Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fastigheten till
följd av vanvård eller av annan anledning undergår sådan värdeminskning,
att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning av fastighetens taxeringsvärde
utgöre icke i och för sig grund för uppsägning.
29 §.
Sparbank vare skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras
av medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken
eller inländskt bankbolag eller å postgiro, av skattkammarväxlar eller
andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret, eller av sådana obligationer,
som i 25 § omförmälas och som med lätthet kunna förvandlas i
penningar; dock må av kassareserv högst etthundratusen kronor utgöras av
sådana i 25 § avsedda inteckningar, som av sparbanken innehavas såsom
säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning
inom högst sex månader. Av sparbank pantsatt tillgång av ovan angiven
beskaffenhet må icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör
säkerhet för avtalad kredit, som ej av sparbanken till fullo begagnats, den
må beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad ytterligare
utbekomma. Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den så
snart ske kan åter uppbringas till föreskrivet belopp.
31 §.
I stället för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker
skall sparbank föra följande böcker;
kassabok, som---behållningens belopp;
avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom
ett årligt sammandrag av dessa avräkningar, skolande tillgodohavanden, som
för en och samma insättare innestå å olika motböcker, föras å skilda upplägg;
lånebok,
som---av låneräkningarna.
Därjämte skola förås:
register d sparbankens insättare;
register å sparbankens gåldenårer; samt
huvudbok, som---och slut.
5
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
Sparbank skall tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning
i registret å insaltare sammanlagda beloppet av en och samma insättares
tillgodohavanden lätt kan fastställas.
Styrelsen äger---andra böcker.
33 §.
Jämte vad i bokföringslagen är stadgat gälle i avseende å upprättandet av
sparbanks balansräkning:
1) Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som i 25 § avses, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen:
beträffande obligation, utfärdad av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde,
att obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av
sparbanksinspektionen på sätt under 3) sägs beräknade medelräntan under
de senaste tio åren å där nämnda obligationer;
beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens
samtycke för omyndigs medel inköpa: sådant värde, att obligationens
avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger
nämnda medelränta; samt
beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda medelränta.
2) Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är
i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig och vilket förfaller eller
kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader,
må upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en
räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1) avsedda
medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3)
sägs beräknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.
3) Beräknandet av de under 1) och 2) avsedda tioåriga och årliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst
ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av svenska staten, Sveriges
allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa
utgivna obligationer, som vid noteringstillfället haft en återstående löptid
av minst tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda.
Därest dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt
så ringa omfattning, alt sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra
tillfredsställande grund för medelräntans beräknande, ankomme å Konungen
att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som
med avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanksinspektionen
skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar i balansräkningen
för det år, varunder den förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar
kostnaden för dess förvärvande och därefter till högre värde än det,
vartill den varit uppförd i närmast föregående balansräkning.
5) Obligation eller fordran som under 2) avses, må i balansräkningen för
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast
föregående balansräkning.
Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs
bokförda värde i nedan nämnd omfattning ske i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs
bokförda värde:
obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;
fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2) sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.
6) I stället för nedskrivning av tillgångs värde må motsvarande belopp
kunna uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Belopp, som uppförts å sådant
konto, skall avse viss bestämd tillgång. Minskning av nedskrivningskonto
vare medgiven, där nedskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder
ej möter för uppskrivning av denna tillgång samt minskning av nedskrivningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.
7) Upptages tillgång vid slutet av det räkenskapsår, varunder den förvärvats,
till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande eller
därefter till högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i den
förvaltningsberättelse, styrelsen enligt 32 § har att avlämna, angivas med
vilket belopp höjning skett. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
där nedskrivningskonto minskas.
8) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för
sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.
9) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.
Vad i bokföringslagen stadgas örn balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande
i der. i 31 § omförmälda huvudboken.
Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att densamma
skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för rörelsen under året
samt angiva verkställda avskrivningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
I fråga örn sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före nämnda dag, skola
följande bestämmelser lända till efterrättelse:
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
1) Utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket ma intill utgången av
år 1949 inlåningen med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till
ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder.
2) Har sparbank den 1 juli 1937 lån utestående mot pant av aktier eller
förlagsbevis till högre sammanlagt belopp än som motsvarar hälften av sparbankens
fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket stadgas ej hinder för sparbanken
att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas mot oförändrad säkerhet;
dock att sparbank icke efter den 1 januari 1940 må hava lån utestående,
som ej, då det omsatts eller eljest utlämnats, uppfyllt villkoren i nämnda
stadgande.
3) Tillämpningen av stadgandena i 31 § örn förande å skilda upplägg i avräkningsboken
av tillgodohavanden, som för en och samma insättare innestå
å olika motböcker, om förande av register å insättare och om träffande av
sådan anordning, att sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden
lätt kan fastställas, ma ansta till den 1 januari 1940.
4) Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1949, må vid beräknande av
värdet av obligation, som av sparbank förvärvats före den 1 juli 1937, eller
av sådant före sagda dag beviljat lån, som i 33 § första stycket 2) omförmäles,
förut gällande bestämmelser vinna tillämpning. Så länge obligation
eller lån, som nyss nämnts, i balansräkning upptages över sitt värde, beräknat
enligt de i 33 § angivna grunder, må säkerhetsfond eller grundfond eller
ränta därå icke återbäras, med mindre fonden tecknats före den 1 juli 1937
och rätt till återbäring därvid avtalats; ej heller må, där icke Konungens befall - ningshavande i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas för
ändamål, som i 35 § andra stycket sägs.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, fråga om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker samt anför därvid följande:
Inledning.
I 26 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker stadgas, bland annat, att örn
lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesman ansvarig, icke är ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är örn lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i
fast egendom, inom sex månader, sparbanken skall förbehålla sig rätt att
uppsäga länet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.
Stadgandet innebär, bortsett från kommun- och därmed jämställda lån, ett
generellt förbud för sparbank att utlämna »bundna», d. v. s. för längre tid
ouppsägbara lån.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 22 juni 1935 dagtecknad skrift framhöll
styrelsen för svenska sparbanksföreningen, hurusom förbudet mot bindning
av inteckningslån vållat vissa sparbanker allvarsamma olägenheter, samt hemställde,
att Kungl. Majit måtte föranstalta om skyndsam utredning av spörsmålet,
huruvida och under vilka villkor det kunde medgivas sparbankerna att
utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.
Vid anmälan inför Kungl. Majit den 8 november 1935 av berörda framställning
anförde jag, att jag för egen del icke ville motsätta mig, att det i
framställningen avsedda spörsmålet upptoges till närmare utredning men att
enligt min mening utredningen ej borde begränsas till att avse allenast frågan
örn rätt för sparbank att utlämna bundna inteckningslån utan utsträckas till
en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande sparbankernas kreditgivning.
En dylik utredning syntes mig påkallad med hänsyn till de
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ändrade förhållanden på penningmarknaden, som inträtt efter sparbankslagens
tillkomst. Jag tillstyrkte därför, att en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om de föreskrifter, som borde gälla rörande sparbankernas
medelsplacering och likviditet, verkställdes av särskilda sakkunniga. Jag
förutsatte därvid, att jämväl andra sparbanksväsendet berörande spörsmål
skulle under utredningen kunna upptagas till behandling, varvid det skulle
få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter framställning av de
sakkunniga lämna erforderliga direktiv därutinnan. I enlighet med min hemställan
bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst fem sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av frågan
om en revision av gällande bestämmelser angående sparbanks medelsplacering
och likviditet jämte de övriga sparbanksväsendet berörande frågor,
vilka av departementschefen till dem överlämnades.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 15 november 1935
såsom sakkunniga dåvarande häradshövdingen S. E. Ekberg, tillika ordförande,
verkställande direktören i Göteborgs sparbank C. B. T. Bursell, verkställande
direktören i Svenska bostadskreditkassan C.-R. Cramér, sparbanksinspektören
K. O. Edsman och professorn E. F. K. Sommarin. Sedan Ekberg
utnämnts till justitieråd, blev han, på därom av honom gjord framställning,
den 10 januari 1936 entledigad från ifrågavarande uppdrag, och
förordnades samtidigt utrikesrådet K. K. F. Malmar att vara ledamot av
de sakkunniga och att såsom ordförande leda deras förhandlingar.
I skrivelse den 31 januari 1936 till chefen för finansdepartementet hemställde
de sakkunniga, att utredningsuppdraget måtte utsträckas till att omfatta
en allmän översyn av de bestämmelser i sparbankslagen, som avsåge att
åstadkomma en betryggande och ändamålsenlig organisation och förvaltning
av sparbankerna, ävensom av de bestämmelser, vilka i övrigt åsyftade att
bereda garanti för insättarnas medel och för beaktande av det allmännas
intresse i fråga om sparbankernas verksamhet och användningen av deras
vinstmedel. I skrivelsen anfördes vissa exempel på spörsmål, som de sakkunniga
ur anförda synpunkter funno särskilt böra göras till föremål för
övervägande. Med anledning härav meddelade jag de sakkunniga, att jag
icke hade något att erinra mot att de sakkunniga till behandling upptoge i
skrivelsen omnämnda frågor rörande sparbanks registrering och firmateckning,
örn sparbanks styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks
vinstmedel samt om underlättande av sammanslagning av sparbanker
ävensom i omedelbart sammanhang därmed stående frågor. I skrivelsen
berörda frågor örn räntedifferentiering, insättningsmaximum och dylikt vid
sparbanks inlåning borde av de sakkunniga behandlas i den mån de direkt
sammanhängde med uppdraget att verkställa utredning rörande sparbankernas
likviditet.
Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen
1935 års sparbankssakkunniga, med skrivelse den 9 juni 1936 till
chefen för finansdepartementet överlämnat »Betänkande med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn spar
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
banker m. m.» Betänkandet är tryckt i serien statens offentliga utredningar
(1936:25).
Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
sparbanksinspektionen, som därvid överlämnat yttranden av svenska sparbanksföreningen
jämte de lokala sparbanksföreningarna, bank- och fondinspektionen,
som bifogat yttranden från styrelsen för svenska bankföreningen
och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan, patent- och registrelingsverket,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, styrelserna för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank,
som tillika överlämnat yttranden från de till banken anslutna hypoteksföreningarna,
svenska bostadskreditkassan och Sveriges fastighetsägareförbund.
Länsstyrelserna hava i åtskilliga fall inhämtat och överlämnat yttranden
från sparbanker inom respektive län. Därjämte hava Stockholms stads sparbank
och Stockholms läns sparbank inkommit med i samråd utarbetade
yttranden i ärendet.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra om, att vissa andra förslag till
ändringar i sparbankslagen, vilka tidigare vunnit aktualitet och icke upptagits
till övervägande av 1935 års sparbankssakkunniga, alltjämt äro beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Sålunda avgavs den 26 oktober 1933 av särskilda
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga utredning och
förslag rörande rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud
m.m. (statens offentliga utredningar 1933:30). I samband med denna utredning
uppkom fråga om revision av Konungens befallningshavandes och sparbanksinspektionens
inbördes befogenheter med avseende å övervakandet av
sparbankernas verksamhet, ett spörsmål som emellertid icke ingick i sistnämnda
sakunnigas uppdrag och som fördenskull icke blev föremål för närmare
undersökning från deras sida.
Vid övervägande av vilka sparbanksväsendet berörande spörsmål, som nu
böra upptagas till prövning, kunde det synas ligga närmast till hands att i
ett sammanhang behandla såväl sistberörda frågor som ock det av 1935 års
sparbankssakkunniga framlagda förslaget i dess helhet. Då enbart genomförandet
av sistnämnda förslag skulle innebära bland annat ändring i 38 av
sparbankslagens 75 paragrafer och tillägg av 13 nya paragrafer jämte åtskilliga
övergångsbestämmelser, vill det förefalla som örn denna genomgripande
reform lämpligen borde åvägabringas genom utfärdande av en helt ny
sparbankslag. Till förmån för en dylik lösning kunde även anföras, att man
därvid bleve i tillfälle att verkställa en allmän redaktionell översyn av de stadganden
i lagen, beträffande vilka ingen saklig ändring åsyftades, varjämte
vissa jämkningar, föranledda av nytillkommen lagstiftning på andra områden,
skulle kunna genomföras. Under ärendets beredning har det emellertid
visat sig, att utarbetandet av en helt ny sparbankslag skulle innebära en så
omfattande uppgift, att det näppeligen skulle bliva möjligt att framlägga förslag
i ämnet redan till innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill och då
vissa av de spörsmål, som gjorts till föremål för utredning genom de senast
tillsatta sakkunniga, synas vara av beskaffenhet att böra avgöras utan dröjs
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
inål, under det att åtskilliga andra av de ifrågasatta ändringarna utan olägenhet
torde kunna tills vidare anstå, har jag stannat vid att nu framlägga
ett förslag av mera begränsad räckvidd. De frågor, som enligt min mening
nu böra bringas till en lösning och som jag därför i det följande kommer att
upptaga, äro frågorna örn förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess
fonder (25 §), örn sparbanks rätt att bevilja s. k. bundna lån (26 och 27 §§),
om sparbanks kassareserv (29 §) samt om upprättande av sparbanks balansräkning
(33 §). I samband med behandlingen av dessa spörsmål torde jag få
upptaga jämväl vissa under ärendets beredning framkomna förslag till jämkningar
av mindre väsentlig innebörd i nyss angivna paragrafer, varjämte jag
kommer att föreslå vissa ändringar i 24 och 31 §§, vilka ändringar betingas
av förslag, som i annat sammanhang framlagts för innevarande års riksdag.
Förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess fonder.
I 25 § första stycket sparbankslagen stadgas, att sparbank må inlåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i
kontanta penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken
eller inländskt bankbolag, i riksgäldskontorets skattkammarväxlar, i
statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshvpotekskassas
eller andra fullgoda obligationer eller i fordringar på grund av
lån, för vars fulla gäldande kommun eller dylik samfällighet är ansvarig,
eller varför säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen
fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid
i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande
skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder. Enligt 25 § andra stycket må dock i intet fall inlåningen
med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,
som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken eller inländskt bankbolag,
överstiga femtio gånger sparbankens fonder.
Jämlikt övergångsbestämmelserna i 73 § 7) sparbankslagen är sparbank,
vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari 1924, då lagen tiädde i kiaft,
först efter utgången av år 1939 underkastad skyldighet att efterkomma bestämmelserna
i 25 §. Dock gäller redan från och med år 1928 föreskriften i
25 § andra stycket, alt inlåningen med avdrag av visst belopp ej må överstiga
femtio gånger sparbankens fonder. Ilar efter 1927 års utgång sådan äldre
sparbanks fondställning försämrats eller föreligger eljest särskild anledning
att påkalla förbättring därav, äger Konungens befallningshavande föreskriva,
att sparbanken må bedriva inlåning endast i viss mindre omfattning än sålunda
medgivits; dock må sådan föreskrift ej göras strängare än den i 25 §
meddelade. Konungen äger utöver vad sålunda är stadgat medgiva äldre
sparbank anstånd med efterkommande av bestämmelserna i 25 §.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Såsom framgår av nu återgivna bestämmelser har det belopp, vartill sparbanks
inlåning högst må uppgå, satts i beroende av dels beskaffenheten av
sparbankens placeringar och dels fondernas storlek. 25 § första stycket utgår
från en uppdelning av sparbanks tillgångar i sådana, som anses innebära
en i huvudsak riskfri placering, och sådana, vilkas placering synes i
högre eller mindre grad innebära möjlighet till förlust för sparbanken. Då
fondtäckning — med den modifikation som följer av regeln i paragrafens
andra stycke — icke erfordras för placeringar av förstnämnda slag, bruka
dessa benämnas täckningsfria, medan däremot de övriga, som skola
motsvaras av fonder av viss storlek, pläga kallas icke täckningsfria.
Beträffande första stycket av förevarande lagrum hava
de sakkunniga föreslagit vissa mindre jämkningar i avgränsningen av de täckningsfria
tillgångarna. Å ena sidan borde enligt de sakkunnigas mening dit
hänföras jämväl medel, som för sparbanks räkning innestå hos postsparbanken
eller hos centralkassa för jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret
utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar samt fordringar på grund
av lån mot säkerhet av inhemska fullgoda obligationer. Å andra sidan borde,
med hänsyn till svårigheten att bedöma en utländsk låntagares soliditet och
den därav följande större förlustrisken med avseende å utländska obligationer,
allenast inhemska obligationer få räknas som täckningsfria tillgångar.
Såsom jämställda med utländska borde ur ifrågavarande synpunkt betraktas
även sådana inhemska obligationer, som vilade å utländsk säkerhet.
Mot vad de sakkunniga salunda föreslagit hava några invändningar icke
framställts i de avgivna yttrandena.
Emellertid har svenska sparbanksföreningen för sin del förordat, att jämväl
medel innestående hos annan inländsk sparbank och å postgiro skulle få
medräknas bland täckningsfria tillgångar. Sparbanksinspektionen har uttalat
samma mening beträffande medel innestående å postgiro men däremot
icke funnit ändring motiverad såvitt angår medel innestående hos annan sparbank.
I varje fall borde enligt inspektionens åsikt såsom täckningsfria få
räknas endast medel, som innestode å motbok hos annan sparbank, men däremot
icke lån till annan sparbank, enär sådant lån enligt lag endast finge vara
av tillfällig natur. Sistnämnda omständighet utgjorde enligt inspektionens
mening ett avgöiande skäl för att dylika lån icke skulle få betraktas som täckningsfri
placering.
Såsom framgår av det redan anförda utgår andra stycket av 25 §
närmast från den uppfattningen, att inga placeringar böra anses helt täckningsfria.
I överensstämmelse härmed uppställer stadgandet krav på att hela
inlåningen med avdrag allenast av kassa och banktillgodohavanden skall i
viss utsträckning täckas av fonder. De sakkunniga hava nu föreslagit sådan
skärpning av detta stadgande, att fonderna skulle motsvara fyra i stället för
såsom nu två procent av inlåningen med avdrag av kassa och därmed likställda
tillgodohavanden, varmed skulle avses jämväl medel innestående hos postsparbanken
eller centralkassa för jordbrukskredit. Under en övergångstid
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
av tolv år borde emellertid sparbank, som fått sitt reglemente fastställt innan
den föreslagna ändringen trädde i kraft, äga rätt att tillämpa nu gällande
bestämmelser.
Till stöd för förslaget i denna del hava de sakkunniga i huvudsak anfört,
att det nuvarande stadgandet visserligen varit motiverat vid tiden för lagens
tillkomst i betraktande av då rådande förhållanden men att tiden nu
vore inne för en skärpning av det krav på fondtäckning, som stadgandet innefattade.
En stark fondställning utgjorde en viktig förutsättning för en
sund utveckling av sparbankernas framtida verksamhet. I stort sett hade
sparbankerna även bemödat sig om och lyckats ernå en tämligen betryggande
fondställning, så att fonderna vid 1934 års utgång i genomsnitt motsvarat
9.2 procent av insättarnas behållning. För 14 sparbanker hade fonderna
dock uppgått till lägre belopp än fem procent och av dessa hade 6 haft en
lägre fondrelation än fyra procent. Att ett fåtal sparbanker ägde mindre
tillfredsställande fondställning borde emellertid enligt de sakkunnigas mening
icke utgöra hinder för att den i allmänhet inträdda utvecklingen av
fondbildningen foges till utgångspunkt för en höjning av minimikravet på
fondernas relativa storlek till fördel för sparbanksväsendet i dess helhet.
De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts av sparbanksinspektionen
och fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat
viss tvekan men icke velat motsätta sig den föreslagna ändringen. Däremot
har förslaget avstyrkts av svenska sparbanksföreningen samt länsstyrelserna
i Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län.
Sparbanksinspektionen har framhållit, att ändringen för de allra flesta
sparbanker icke skulle innebära några rubbningar. Endast 6 sparbanker
ägde för närvarande en svagare fondrelation än fyra procent. För insättarna
skulle ändringen innebära en ökad trygghet. Från vissa håll uttalade
farhågor för att den föreslagna bestämmelsen skulle försvåra uppkomsten
av nya sparbanker och lägga hämsko på deras utveckling syntes vara överdrivna.
Då inspektionen för sin del funne kravet på ökad fondtäckning
välmotiverat, ville inspektionen bestämt tillstyrka detsamma.
Fullmäktige i riksbanken hava som skäl för sitt tillstyrkande anfört, bland
annat, att en skärpning av kravet på fondtäckning för framtiden kunde innebära
en nyttig spärr mot en alltför snabb utveckling av en sparbank.
Svenska sparbanksföreningen har anfört bland annat följande:
Sparbankernas fondställning, som år 1913 varit ungefär lika stark som
för närvarande, hade under efterkrigsåren sjunkit i relation till insättarbehållningen,
så att fondställningen — oaktat nedskrivningsskyldighet i fråga
örn obligationer ej förelegat — för flera av de förnämsta sparbankerna närmat
sig eller understigit fyra procent. Att sparbankerna därefter frivilligt
stärkt sin fondställning borde icke tagas till intäkt för skärpta lagbestämmelser,
icke ens örn skärpningen genomfördes då den minst besvärade sparbankerna.
Förslagets genomförande kunde bereda sparbankerna stora svårigheter.
Under en ny inflationsperiod skulle sparbankerna, som då också
måste verkställa betydande nedskrivningar å sina obligationer, icke kunna
hålla samma fondställning som under etterkrigsåren. Att avvisa insättarna
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Departementt.
chefen.
vöre en olycklig utväg. Den del av allmänhetens besparingar, som sparbankerna
under efterkrigsåren omhändertagit, hade räddats undan spekulation
och funnes ännu i behåll.
Även utan en ny inflation kunde emellertid den skärpta regeln vålla svårigheter.
Skulle exempelvis en sparbank genom en svekfull direktörs tillskyndan
åsamkas avsevärda förluster, kunde dess ställning i onödan helt äventyras,
örn fondtäckningsregeln vore för sträng. Med avseende å de placeringar,
varom här vore fråga, vore risken för förluster minimal, och redan den nu
gällande regeln örn två procent fondtäckning hade sparbanksföreningen ansett
onödig. En utredning örn huru stora förluster landets sparbanker ådragit
sig genom ifrågavarande placeringar skulle troligen hava visat, att praktiskt
sett inga förluster uppstått. Förbises borde ej heller, att det för en ny
sparbank kunde var ganska besvärligt att hålla den fondställning, som förordats.
Med en grundfond av 10,000 kronor skulle inlåningen stäckas, när
den kommit upp till 250,000 kronor, även om placeringen vore förstklassig.
En dylik begränsning skulle vara ett svårt hinder för sparbankerna att nå
den utveckling, som erfordrades för att vinna styrka och fasthet.
I samband med behandlingen av frågan om fondtäckningsreglerna hava
de sakkunniga jämväl föreslagit införande i 25 § av en ny bestämmelse med
syfte att underlätta sammanslagning av sparbanker. Vid
sådan sammanslagning tillgår enligt uppgift av de sakkunniga ofta så, att
den ena sparbanken övertager den andras tillgångar och ansvarigheten för
dess skulder, varefter den övertagna sparbanken träder i likvidation. Uppstår
därvid överskott, kan detta tillföras den övertagande sparbankens fonder,
dock icke förrän likvidationen avslutats och därmed klarlagts, till vilket
belopp överskottet uppgår. Förutsättning för en sammanslagning är därför,
att den övertagande sparbanken äger så stora fonder, att dessa kunna, med
tillämpning av bestämmelserna i 25 §, intill tiden för likvidationens avslutande
täcka den inlåning, som överflyttas från den likviderande sparbanken.
Till förekommande av att en önskvärd sammanslagning omöjliggöres genom
att nyss angivna förutsättning brister hava de sakkunniga — med utgångspunkt
från att en sparbanks borgenärer regelmässigt äro kända och att den
föreskrivna kallelsen å okända borgenärer därför i verkligheten aldrig föranleder
bevakning av några förut icke kända anspråk — föreslagit, att sparbank,
som träffat avtal med annan sparbank om övertagande av dess rörelse,
vid bestämmande av det belopp, till vilket inlåning högst må ske, redan
under tiden för den andra sparbankens likvidation skall äga att taga i
beräkning blivande överskott, som av sistnämnda sparbank tillförsäkrats den
övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder. På
Konungens befallningshavande skulle ankomma att pröva, till vilket belopp
och på vilka villkor en dylik fondberäkning skulle få tillämpas.
Mot nu berörda förslag hava i de avgivna yttrandena några erinringar icke
framställts.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har de sakkunnigas förslag
till ändring av 25 § första stycket sparbankslagen i de avgivna yttrandena
lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag mig kunna biträda för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
15
slaget i denna del. Till s. k. täckningsfria tillgångar skulle alltså komma att
hänföras även medel innestående hos postsparbanken eller centralkassa för
jordbrukskredit, andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än
skattkammarväxlar ävensom fordringar på grund av lån mot säkerhet av
inhemska fullgoda obligationer, varemot utländska obligationer icke längre
skulle få ingå bland de täckningsfria tillgångarna. Jag finner vidare motiverat
att, såsom från vissa håll föreslagits, jämväl medel innestående å postgiro
få medräknas bland nu avsedda tillgångar. Vad beträffar medel innestående
hos annan sparbank anser jag i likhet med sparbanksinspektionen
icke lämpligt, att lån till annan sparbank skulle få betraktas som täckningsfria,
enär dylika lån med hänsyn till sin tillfälliga karaktär icke kunna anses
jämförbara med här åsyftade placeringar. Däremot kunde det måhända
tänkas att som täckningsfri placering räkna medel innestående å motbok hos
annan sparbank, men då en bestämmelse härom uppenbarligen skulle vara
av ytterst ringa praktisk betydelse, har jag icke funnit anledning att härutinnan
föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.
Såsom jag i samband med redogörelsen för frågan örn upprättande av
sparbanks balansräkning kommer att närmare utveckla, hava sparbanksinspektionen
och svenska sparbanksföreningen beträffande inteckningslån förordat,
att såsom täckningsfritt skulle få räknas allenast sådant inteckningslån,
som kunde uppsägas inom högst sex månader, men däremot icke bundet
inteckningslån. Förslaget sammanhänger med frågan, huruvida sparbank
bör åläggas skyldighet att verkställa nedskrivning av bundna inteckningslån i
balansräkningen. Då jag av praktiska skäl, som framgå av det följande, ansett
dylik skyldighet icke böra föreskrivas, har jag emellertid i stället funnit
försiktigheten bjuda, att de bundna inteckningslånen hänföras till placeringar
för vilka den i 25 § första stycket föreskrivna fondtäckningen av åtta
procent skall förefinnas. Bundet lån, vars återstående löptid icke överstiger
sex månader, bör härvid uppenbarligen likställas med icke bundet lån.
Vad härefter angår 25 § andra stycket finner jag i likhet med de sakkunniga
samt sparbanksinspektionen och fullmäktige i riksbanken önskvärt, att
minimikraven på sparbankernas fondställning skärpas. Det synes mig emellertid
kunna ifrågasättas, om icke de sakkunnigas förslag, vilket innebär
krav på en dubbelt så stor fondtäckning som den nu föreskrivna, går längre
än som kan anses behövligt med hänsyn till insättarnas trygghet och sparbanksväsendets
sunda utveckling. Vad svenska sparbanksföreningen framhållit
i fråga om olägenheterna av en dylik stark skärpning av berörda krav
synes icke kunna lämnas utan beaktande. Jag vill diirför föreslå en regel av
innehåll, att sparbanks inlåning med avdrag av kontanta medel och därmed
likställda tillgångar — varmed skulle förstås jämväl medel innestående hos
postsparbanken, hos centralkassa för jordbrukskredit och å postgiro — icke
får överstiga trettio gånger sparbankens fonder. Enligt preliminära uppgifter,
publicerade i svensk sparbankstidskrift (1936, häfte 8), funnos vid 1935
års utgång fortfarande allenast 6 sparbanker, vilka hade en lägre fondrelation
än fyra procent, nämligen respektive 3.8, 3.7, 3.4, 3.3, 3.2 och 2.2 procent.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Med utgångspunkt från dessa siffror skulle den av mig föreslagna regeln, som
innebär fordran på en fondrelation av 3.33 procent, sålunda kräva stärkt
fondställning för högst tre sparbanker. I likhet med de sakkunniga finner
jag mig emellertid böra förorda, att en övergångstid av 12 år medgives, innan
den skärpta regeln göres obligatorisk för samtliga sparbanker.
Såsom den föregående redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga
föreslagit, att vid sammanslagning av sparbanker den övertagande sparbanken
redan under tiden för den andra sparbankens likvidation skulle äga att,
i den omfattning Konungens befallningshavande medgiver, vid bestämmande
av inlåningens storlek taga i beräkning blivande överskott, som tillförsäkrats
den övertagande sparbanken såsom förstärkning av dess egna fonder. Då
förslaget otvivelaktigt i vissa fall skulle vara ägnat att möjliggöra en önskvärd
sammanslagning, som måhända eljest icke skulle kunna komma till
stånd, och då anordningen synes kunna utan risk tillåtas, vill även jag förorda
införande i 25 § av regler av nämnda innebörd.
Slutligen anser jag mig böra nämna, att de sakkunniga med avseende å
25 § anmärkt, att med den i paragrafen använda beteckningen bankbolag avsåges
såväl bankaktiebolag som solidariska bankbolag. Då numera samtliga
solidariska bankbolag blivit ombildade till bankaktiebolag och nya bolag av
den förra kategorien enligt lag ej vidare få stiftas, hava de sakkunniga i sitt
författningsförslag använt benämningen bankaktiebolag. Då emellertid
benämningen bankbolag förekommer även i andra delar av sparbankslagen,
vilka icke beröras av förevarande förslag, anser jag någon ändring i berörda
hänseende nu icke böra ske.
Sparbanks rätt att bevilja bundna lån m. m.
Såsom inledningsvis framhållits innefattar 26 § sparbankslagen, bortsett
från kommun- och därmed jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank
att utlämna bundna lån. I sin förut omtalade framställning om borttagande
av detta förbud såvitt angår lån mot säkerhet av fastighetsinteckning anförde
styrelsen för svenska sparbanksföreningen bland annat följande.
Erfarenheten hade visat, att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat
vissa sparbanker allvarsamma olägenheter. Under trycket av de senaste
årens kapitalöverflöd och exceptionellt låga ränteläge hade nämligen vissa
sparbanker, och detta gällde i all synnerhet rikets största sparbank, Stockholms
stads sparbank, kommit i det läget att inom en mycket kort tidsperiod
avsevärd del av deras inteckningsportföljer — för Stockholms stads sparbank
enligt dess senaste styrelseberättelse 48 miljoner kronor -—■ uppsagts till betalning,
medan det mött utomordentliga svårigheter att i konkurrens med försäkringsinrättningar
m. fl., vilka kunde erbjuda för längre tid bunden utlåning,
över huvud placera de lösgjorda medlen. Det vore givetvis de bättre inteckningslånen
som i första hand uppsades. Dessa kunde icke eller i varje
fall mycket sällan ersättas med lika goda fastighetshypotek. Vid nyutlåning
mot dylika hypotek -—- i den mån sådan över huvud vore möjlig — tvingades
sparbankerna att bestämma belåningsgränsen högre än förut varit van
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
17
ligt. För att behålla äldre lån nödgades sparbankerna jämväl medge tillläggslån,
varigenom belåningsgränsen höjdes. Ofta hade också sparbankerna
i dylika fall nödgats anlita utvägen att förbinda sig att icke begagna sin
uppsägningsrätt för räntehöjning, en form som för låntagarna innebure en
fördel, örn ock ej likvärdig med den helt bundna utlåningen, men som ur
sparbankernas synpunkt ofta hade samma olägenheter sonr^ den helt bundna
utlåningen men obetydliga fördelar framför denna. På grund av svårigheter
av dessa eller liknande slag hade i själva verket sparbankerna i betydande
utsträckning tvingats att, oavsett om detta ur andra synpunkter vore
lämpligt eller ej, öka sina innehav av obligationer, nästan undantagslöst mycket
långfristiga och vanligen beredande en avsevärt sämre förräntning av
de placerade medlen än den, som skulle kunnat erhållas vid utlämnande av
bundna fastighetslån.
Sannolikheten talade för att, om ej sparbankslagstiftningen innefattade förbud
mot bindning av fastighetslån, beträffande åtminstone vissa större stadssparbanker
en del av inteckningsportföljen skulle under gångna år successivt
bundits, så att någon del av de mot inteckning utlämnade lånen skulle
varje år förfallit till betalning. Härigenom skulle den situation förebyggts,
som nu vållat vissa sparbanker så stora svårigheter. Då bindning av inteckningslån
i viss utsträckning syntes kunna utan olägenhet medgivas sparbankerna,
borde därför enligt styrelsens för svenska sparbanksföreningen mening
sparbankslagstiftningen ändras i sådan riktning att det kategoriska förbudet
mot bindning borttoges. Då det måste anses vara ett bestämt önskemål, att
sparbankerna fortfarande såsom hittills skulle kunna uppträda som primärlångivare
på fastighetsmarknaden, vore det jämväl betydelsefullt, att de kunde
i nuvarande läge, i den mån deras ställning i övrigt tilläte det, deltaga vid
tillhandagåendet med lån mot dylika säkerheter, varför det enligt styrelsens
mening vore av vikt, att sådan lagstiftning utan uppskov komme till stånd.
Vid behandlingen av förevarande spörsmål hava de sakkunniga till en början
erinrat därom, att frågan örn rätt för sparbankerna att utlämna bundna
eller räntebundna lån även varit föremål för uppmärksamhet hos 1934 års
fastighetskreditsakkunniga. I sitt den 27 juli 1935 avgivna betänkande med
vissa synpunkter och förslag i fråga örn den primära fastighetskrediten (statens
offentliga utredningar 1935:34) uttalade dessa sakkunniga att, oavsett
vad ur sparbanksväsendets synpunkt kunde erinras gentemot en bindning
av utlåningsräntorna å inteckningslån, stora betänkligheter däremot
gjorde sig gällande ur mera allmänna synpunkter. Därutinnan anfördes i
betänkandet bland annat, att då sparbankernas liksom affärsbankernas verksamhet
till största delen grundades på kortfristig inlåning och upplåning, dessa
kreditinrättningar icke kunde erbjuda samma trygghet beträffande krediternas
varaktighet som hypoteksföreningarna. Även örn en sund konkurrens
på kreditväsendets område i och för sig vore nyttig, borde detta likväl icke
innebära, att de olika kreditinstitutionerna borde få överskrida de naturliga
verksamhetsområden, som grunderna för deras medelsanskaffning samt deras
organisatoriska och övriga förutsättningar anvisade at dem. Liksom hypoteksföreningarna
under lider av högt ränteläge borde inse det naturliga i att
uppkommande kreditbehov tillgodosågcs genom kortfristiga lan hos andra
kreditanstalter och all rörelsens utveckling i någon mån avstannade, syntes
sparbankerna vid ett lågt ränteläge icke böra motverka, att detta läge av lån
Bihang
tilt riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 243. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
tagarna utnyttjades för tillgodoseende av varaktiga kreditbehov genom bundna
lån hos hypoteksföreningarna. På grund av det anförda och då det beträffande
krediter, som enligt sin natur kunde förväntas bliva varaktiga, enligt
fastighetskreditsakkunnigas mening i längden syntes ställa sig mest förmånligt
för låntagarna att anlita hypoteksinstitutionernas långfristiga kreditgivning,
hade fastighetskreditsakkunniga icke varit främmande för tanken
att föreslå sådan ändring i sparbankslagen, att det nuvarande förbudet mot
utlämnande av lån på längre tid utan förbehåll om uppsägningsrätt erhölle
en avfattning, som omöjliggjorde att uppsägningsrätten begränsades genom
några som helst villkor. Då frågan emellertid genom framställningen från
svenska sparbanksföreningens styrelse redan kommit under Kungl. Maj:ts
prövning och därför kunde bliva föremål för särskild utredning, hade fastighetskreditsakkunniga
icke funnit lämpligt att framlägga något författningsförslag
i ämnet.
Det torde böra nämnas, att en ledamot av fastighetskreditsakkunniga, sparbanksdirektören
B. J. S. Linderoth, avgav ett särskilt yttrande av innehåll,
bland annat, att det, om erforderlig försiktighet iakttoges, syntes kunna bliva
endast till nytta, därest för sådana fastighetsägare, som önskade i viss utsträckning
bundna primärlån men som icke funne de av hypoteksinstitutionerna
erbjudna låneformerna lämpliga, möjlighet hålles öppen att få lånen
bundna i sparbank på villkor, som de ansåge bättre förenliga med sina intressen.
I utlåtande den 31 augusti 1935 över sparbanksföreningens framställning
anförde sparbanlcsinspektionen bland annat, att rätten att utgiva bundna
inteckningslån sannolikt skulle stärka sparbankernas ställning i konkurrensen
med andra kreditinstitut, ehuru betydelsen för sparbankerna av
denna utlåningsfråga icke borde överskattas. Fastighetskreditsakkunniga
syntes hava underskattat sparbankernas förutsättningar att handhava en lånerörelse,
bestående av bundna fastighetslån, utlämnade på relativt kort tid.
Gentemot den av fastighetskreditsakkunnigas majoritet hävdade uppfattningen
i fråga örn fördelarna för låntagarna att anlita hypoteksinstitutionernas långfristiga
kreditgivning framhöll inspektionen, att hypoteksföreningarna erhölle
sina medel genom upplåning på obligationsmarknaden, där räntan i regel
läge högre än den ränta å insättningar, som sparbankerna betalade för sina
rörelsemedel, och att det därför icke vore uteslutet, att ifrågavarande låntagare
kunde komma i åtnjutande av billigare kredit, därest rätt att utlämna fasta
inteckningslån medgåves sparbankerna. Enligt inspektionens mening skulle
en dylik utlåningsrörelse i sparbankerna möjligen även hava en uppgift att
fylla såsom en lojal konkurrens till hypoteksföreningarnas verksamhet.
Under utredningens gång har sparbanksinspektionen på begäran av de
sakkunniga genom utsändande av ett antal frågeformulär från sparbankerna
infordrat åtskilliga uppgifter till belysande av ifrågavarande spörsmål.
En närmare redogörelse för innehållet av det material, som sålunda ställts
till de sakkunnigas förfogande, återfinnes å sid. 46—57 i betänkandet. Här
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
19
må endast nämnas följande: Omkring 150 sparbanker innehava bundna
kommunlån, sammanlagt uppgående till i runt tal 165 miljoner kronor. Dessa
sparbanker tillhöra alla storleksgrupper. För de flesta sparbanker spela
ifrågavarande lån en jämförelsevis underordnad roll i förhållande till medelsplaceringarna
i övrigt, men för några sparbanker uppgår dock sammanlagda
beloppet av bundna kommunlån till mellan 10 och 25 procent av de
förvaltade medlen. — 23 sparbanker hava utlämnat räntebundna lån, andra
än kommunlån, å sammanlagt 63 miljoner kronor. Nära hälften av detta
belopp kommer på en enda sparbank. De sparbanker, som utlämnat dylika
lån, tillhöra i regel de större; ingen av dem har en omslutning understigande
5 miljoner kronor. Lånen äro nästan genomgående utlämnade mot
inteckning i stadsfastigheter. — Summan av bundna kommunlån och räntebundna
inteckningslån uppgår för en sparbank till icke mindre än 36 procent
och för en annan till 21 procent av förvaltade medel. — 150 sparbanker,
av vilka övervägande antalet har en omslutning av 5 miljoner kronor
eller däröver, hava tillfrågats, örn de ansåge önskvärt att rätt att utlämna
bundna inteckningslån bereddes sparbank. Denna fråga har besvarats jakande
av omkring 65 sparbanker och nekande av ungefär lika många, övriga
tillfrågade sparbanker hava uttalat tvekan eller underlåtit att svara.
De sakkunniga framhålla, att det diskonto Sveriges riksbank sedan den 1
december 1933 tillämpat, 2.5 procent, vore det lägsta, som någonsin varit
gällande i Sverige. Det exceptionellt låga ränteläge, för vilket de senaste
årens diskonto vore ett uttryck, hade icke kunnat undgå att i viktiga hänseenden
medföra en helt ny situation för landets penning- och kreditinrättningar.
Vad sparbankerna beträffade hade räntans nedgående rörelse kommit
till uttryck såväl i deras inlåning som utlåning. Utvecklingen hade varit
till fördel för sparbankernas låntagare. En del av dessa, som varit i behov
av lån av varaktig natur, hade emellertid varit angelägna att under nuvarande
låga ränteläge få sina lån bundna och därmed bliva tryggade mot följderna
av en framtida höjning av räntan. Hypoteksinrättningarna och försäkringsföretagen
hade kunnat erbjuda inteckningslån bundna för lång tid
mot förhållandevis låg ränta. För att såvitt möjligt -trygga sig mot överflyttningar
av inteckningslån från sparbankerna till nyssnämnda kreditinrättningar
hade vissa sparbanker ansett sig kunna anlita utvägen att, samtidigt
som de förbehållit sig uppsägningsrätt enligt 26 § sparbankslagen, förbinda
sig att icke begagna denna rätt för räntehöjning. Då sparbankernas intressen
emellertid icke härigenom ansetts i erforderlig utsträckning tillgodosedda,
hade kravet på rätt att utlämna bundna inteckningslån framkommit.
De sakkunniga hävda, att ett medgivande för sparbankerna att utlämna
bundna inteckningslån, om detsamma utnyttjades i större omfattning, icke
skulle kunna undgå att påverka sparbankernas såväl likviditet som soliditet
och räntabilitet.
Vad först angår likviditeten yttra de sakkunniga, att det vore tydligt,
att denna måste försvagas genom bindning av en del av utlåningen, i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
det att möjligheterna att disponera medel för mötande av insättarnas krav
därigenom minskades. Såsom allmän princip måste fasthållas vid att en
kreditinstitution icke borde binda sin utlåning på andra återbetalningsvillkor
än som gällde för inlåningen. I enlighet med grunderna för sparbankernas
kapitalanskaffning borde sålunda för dessa såsom allmän regel gälla, att den
mot inlåningen svarande utlåningen borde vara ställd på kort återbetalningstid.
Praktiskt motiverade eftergifter från angivna princip kunde likväl tilllåtas.
Omloppshastigheten å insättningarna hos sparbankerna vore tämligen
låg, åtminstone i jämförelse med vad som gällde i fråga örn affärsbankerna.
En relativt betydande del av insättarnas medel komme under alla
förhållanden att kvarstå hos sparbankerna. Å andra sidan syntes det i sådana
fall, då anledning till rusning från insättarnas sida vore att söka i en
häftigt inträdande kris, kunna befaras, att icke ens lån av rörlig natur skulle
kunna utan vidare likvideras för att bereda medel till mötande av insättarnas
krav. Så mycket betänkligare vore det därvid, om de låntagare, som
kanske lättast kunnat disponera medel för återbetalning av sina lån, fått
dessa bundna för lång tid.
De sakkunniga uttala, att det sagda närmast har avseende å den del och
den långt övervägande delen av sparbankernas förvaltade medel, vilken utgöres
av insättarnas tillgodohavanden. Vad åter angår sparbankernas fonder,
vilka utgöra sparbankernas egna medel och vilka vid utgången av år
1934 uppgingo till sammanlagt omkring 305 miljoner kronor, motsvarande
9.2 procent av insättarnas behållning, framhålla de sakkunniga, att vad som
anförts angående riskerna för oberäkneliga uttag från insättarnas sida icke
vore tillämpligt å dem. Denna fondernas särställning hade beaktats, då enligt
sparbankslagen rätt medgivits sparbank att i viss relation till fondernas
storlek verkställa placeringar, som ur soliditets- eller likviditetssynpunkt betraktades
såsom ej fullt likvärdiga med övriga tillåtna placeringar.
Ur synpunkten av sparbankernas soliditet framhålla de sakkunniga,
att bindning av lån kan innebära ett riskmoment med hänsyn till möjligheten
att värdet av säkerheten för lånet reduceras under bindningstiden. Därest
sparbankerna erhålla rätt att utlämna bundna lån, bör därför enligt de
sakkunnigas mening såsom villkor föreskrivas skyldighet för sparbankerna
att göra förbehåll om uppsägningsrätt i händelse av värdeminskning å säkerheten.
Även om det i nuvarande läge ur förräntningssynpunkt kan te
sig önskvärt för spai''bankerna att inför hot örn uppsägningar av lån kunna
erbjuda bindning av dessa och härvid även betinga sig en något högre ränta
än örn samma lån utlämnas såsom icke bundna, kan det å andra sidan ej
bestridas, yttra de sakkunniga vidare, att en bindning med hänsyn till framtida
räntabilitet även kan giva anledning till farhågor. Det skulle kunna
medföra betänkliga följder, om sparbankerna under ett lågt ränteläge i större
utsträckning bunde sin utlåning mot räntesatser, vilka i en framtid kunde
komma att visa sig för låga att täcka sparbankernas inlåningsräntor, då dessa
liksom hittills i stort sett måste anpassa sig efter ränteutvecklingen på
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
allmänna marknaden och härutöver skälig marginal för förvaltningskostnader.
Örn det tillätes sparbankerna att utlämna bundna lån, måste därför
krävas, att sparbankerna nedskreve de bokförda värdena å lånen på sådant
sätt, att dessas avkastning, beräknad efter de nedskrivna värdena, kunde förväntas
motsvara ett eventuellt inträdande högre ränteläge.
Emellertid erinra de sakkunniga, att även ur säkerhets- och räntabilitetssynpunkt
sparbankernas fonder intaga en särställning.
Beträffande lån, som äro bundna endast med avseende å räntan, framhålla
de sakkunniga, att dessa kunna uppsägas vid likviditetssvårigheter och
därför icke inverka på sparbanks likviditet. Ej heller syntes en räntebindning
kunna medföra någon större fara ur soliditetssynpunkt. Däremot kunde
tydligen med avseende å utlåningens räntabilitet i huvudsak enahanda
synpunkter anföras på räntebunda som på helt bundna lån.
Att sparbankerna redan nu i icke obetydlig utsträckning kunna binda sin
medelsplacering — genom utlämnande av bundna lån till kommuner och dylika
samfälligheter samt genom förvärv av obligationer — manar enligt de
sakkunnigas mening till försiktighet vid bedömandet av lämpligheten att
medgiva bindningsrätt även i fråga om andra lån än kommunlån.
Som sammanfattning av vad sålunda anförts uttala de sakkunniga, att det
med hänsyn till sparbankernas förpliktelser mot sina insättare och övriga
fordringsägare måste ingiva starka betänkligheter att tillstädja, att de av
sparbankerna förvaltade medlen i någon mera väsentlig utsträckning placeras
i bundna inteckningslån.
De sakkunniga erinra vidare därom, att särskilda hypoteksinstitutioner
äro inrättade för långfristig kreditgivning. Då sparbankerna icke vore ägnade
att helt övertaga denna uppgift, vore det angeläget att undvika en konkurrens
om de långfristiga inteckningslånen, som skulle föranleda olägenheter
för hypoteksinrättningarna. Även försäkringsföretagen hade en icke oväsentlig
del av sina medel placerade i bundna inteckningslån. En utvidgning
av sparbankernas kreditgivning skulle kunna föranleda en försämring av
försäkringsinrättningarnas möjligheter till lämplig medelsplacering. I betraktande
av anförda omständigheter ville de sakkunniga icke bestrida, att
åtskilligt fog funnes för den ståndpunkt, som intagits av 1934 års fastighetskreditsakkunniga.
Emellertid borde fasthållas, att andra kreditinstitutioner
icke borde hava möjligheter att utnyttja ett lågt ränteläge till att undandraga
sparbankerna krediter i sådan utsträckning, att sparbankernas verksamhet
menligt påverkades. Även örn sparbankerna hittills icke kunnat utlämna
formellt bundna lån, hade de likväl i stor omfattning kommit att tillgodose
varaktiga kreditbehov genom faktiskt långfristiga lån. Någon annan anledning
än den rådande räntekonjunkturen kunde icke åberopas för en förflyttning
från sparbankerna av dessa krediter. En sådan överflyttning kunde
även såtillvida giva anledning till betänkligheter sorn ifrågavarande krediter
i allmänhet fyllde högt ställda anspråk på säkerhet och sålunda vöre ägnade
att upprätthålla allmänhetens förtroende för sparbankerna. Svårigheterna
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
till placering i primära fastighetsinteckningar kunde föranleda sparbankerna
att utlämna lån mot mindre goda säkerheter. Möjligheten att placera överskottsmedel
i obligationer erbjöde endast i begränsad utsträckning en utväg
ur svårigheterna. Åtminstone för sparbanker, som redan innehade obligationer
till ett mot omslutningen rimligen svarande belopp, måste det innefatta
synnerlig olägenhet att vid låg räntenivå förvärva ytterligare sådana.
En placering i obligationer och kommunlån innebure i allmänhet en bindning
för betydligt längre tid än som ifrågasattes vid bindning av inteckningslån.
Sparbankerna borde för övrigt icke genom onödigt omfattande obligationsförvärv
försvåra sina möjligheter att ställa medel till förfogande för lokala
kreditbehov.
De sakkunniga framhålla, att sparbankernas förvaltade medel under de
senaste tjugu åren ungefär tredubblats och att utlåningen stegrats i liknande
omfattning, medan sparbankernas obligationsinnehav mer än femdubblats.
Under de allra senaste åren hade jämväl en påtaglig ökning av kontanter
och banktillgodohavanden inträtt. Anledningen därtill vore att söka
i de av utvecklingen pa kapitalmarknaden föranledda svårigheterna för sparbankerna
att på lämpligt sätt placera av dem förvaltade medel. De olägenheter
för sparbankerna, som därav följt, hade ytterligare skärpts därigenom
att räntan å insättningarna hos bankerna väsentligt nedsatts. Enstaka sparbanker
funnes, som särskilt hart drabbats av den timade utvecklingen på
lånemarknaden och konkurrensen med andra kreditinrättningar. Det vore
fi amför allt dessa sparbanker, som för att skydda sig mot konkurrensen tillgripit
utvägen att ut lämna räntebundna lån. I allmänhet syntes ifrågavarande
sparbanker tillhöra de större storleksgrupperna och vara att finna bland
stadssparbankerna.
De sakkunniga hålla före, att det föreligger risk för att vissa sparbanker
till följd av utvecklingen på lånemarknaden kunna gå miste om en del av
de utlåningsmöjligheter, som tidigare stått till förfogande för dem, och att
därigenom för sparbankerna kunna uppstå vissa svårigheter att på ett ändamålsenligt
sätt förvalta insättarnas medel. Utan uppgivande av sina principiella
betänkligheter mot rätt för sparbankerna att utlämna bundna lån
hava de sakkunniga därför ansett sig kunna framlägga förslag till vissa undantagsbestämmelser
av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot
bindning av lån. Därvid hava emellertid de sakkunniga förutsatt, att sådana
undantagsbestämmelser böra erhålla karaktären allenast av en skyddsåtgärd
mot den skärpta konkurrensen från andra kreditinrättningars sida och under
inga förhållanden få verka såsom en uppmuntran till bindning av lån.
Beträffande utformningen av desa undantagsbestämmelser framhäva de
sakkunniga till en början, att hypoteksinrättningarnas och försäkringsföretagens
med sparbankernas utlåningsrörelse konkurrerande bundna kreditgivning
genomgående vore grundad på fastighetsinteckningar. Då ett medgivande
för spål bankerna att utlämna bundna lån motiverats allenast såsom
en skyddsåtgärd mot konkurrens, kunde de sakkunniga icke förorda, att
sparbankerna erhölle rätt att binda annat än inteckningslån. Då undantag
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
från förbudet mot bindning av lån endast vore motiverat med avseende å
sparbanker, för vilka genom utvecklingen på lånemarknaden allvarliga svårigheter
gjort sig gällande att upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning av
insättarnas medel, förordade de sakkunniga vidare, att rätten att utlämna
bundna lån gjordes beroende av medgivande från det allmännas sida för varje
särskild sparbank.
De sakkunniga hava härefter upptagit spörsmålet, huruvida sparbankernas
nuvarande bundna utlåningsrörelse borde i förevarande sammanhang
inskränkas. Härom anföra de sakkunniga bland annat, att betänkligheter
av samma art, som anförts mot ett medgivande för sparbankerna att utlämna
bundna inteckningslån, uppenbarligen kunde göras gällande även gentemot
sparbankernas bundna utlåning till kommuner och dylika samfälligheter.
De sakkunniga hava icke velat föreslå, att det skulle göras beroende på
särskild prövning, huruvida sparbank skulle äga rätt att binda kommunlån,
men däremot förordat en begränsning av den omfattning, i vilken bundna
kommunlån må utlämnas. I sådant hänseende föreslå de sakkunniga, att
det sammanlagda belopp, till vilket sådana lan ma lämnas, icke skall fa överstiga
vare sig en och en halv gång sparbankens fonder eller femton procent
av förvaltade medel. Vid beräkning av en sparbanks rätt att utlämna
bundna inteckningslån skall enligt de sakkunnigas förslag hänsyn jämväl
tagas till omfattningen av sparbankens bundna kommunlån. De sakkunniga
anse önskvärt, att sparbanker, vilka till fullo utnyttjat sin rätt att binda
kommunlån, icke därigenom under alla förhallanden skola vara uteslutna
från möjlighet att erhålla rätt till bindning av andra lån. Vid övervägande
av vilken maximigräns som bör fastställas för utlämnandet av bundna lan,
kommunlånen inberäknade, hava de sakkunniga stannat vid att föreslå, att
summan av utestående bundna lån skall kunna uppgå till tva gånger sparbankens
egna fonder. Samtidigt förordas emellertid en begränsning även
såtillvida, att summan av ifrågavarande lån icke skall få överstiga tjugu
procent av förvaltade medel.
Emellertid framhålla de sakkunniga, att bundna kommunlån stundom
kunde hava stora likheter med obligationer. Det förekomme icke sällan,
att en kommun, i stället för att upplägga ett obligationslån, upptoge lån hos
en eller flera sparbanker och därvid fördelade lånesumman på ett flertal
reverser på avrundade belopp. Med hänsyn till säkerhet och räntabilitet
vore en dylik revers fullt likvärdig med en obligation. Även i likviditetshänseende
kunde under vissa förutsättningar en av kommun utfärdad revers
i stort sett anses jämförlig med en obligation. De sakkunniga ansåge,
att kommunlån, som till sin gångbarhet vore jämförliga med fullgoda
obligationer, vid sammanräkningen av sparbanks bundna lan icke borde inbegripas
bland dessa. Då föreskrifter av ifrågavarande detaljerade art icke
borde införas i lagen, föresloge de sakkunniga, att Kungl. Majit efter hörande
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skulle meddela närmare
bestämmelser örn de kommunlån, som finge anses jämförliga med fullgoda
obligationer.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Beträffande räntebundna lån anse de sakkunniga, att dessa böra likställas
med helt bundna lån och föreslå därför en bestämmelse av innehåll, att
den uppsägningsrätt, som sparbank skall förbehålla sig utom gränserna
för den bundna lånerörelse, sparbanken erhållit rätt att bedriva, icke må av
sparbanken i något avseende inskränkas. I den mån sparbank äger bevilja
bundna lan anse de sakkunniga däremot intet hinder möta för sparbanken
att utnyttja denna rätt till att utlämna lån, som endast äro bundna i särskilda
avseenden, exempelvis i fråga örn ränta.
Beträffande de förutsättningar, under vilka sparbank skulle kunna erhålla
dispens från förbudet att binda inteckningslån, föreslå de sakkunniga,
utöver vad som framgår av det redan anförda, att medgivandet av dispens
skulle ankomma på Kungl. Majit samt få avse högst tio år för varje gång.
Lånens bindningstid skulle begränsas till tio år, varigenom bindningsrätten
bleve mindre ägnad att komma i strid med andra kreditgivande institutioners
intressen. Av hänsyn till sparbankernas säkerhet skulle bindningsrätten i
allmänhet begränsas till sådana lån, som enligt 25 § sparbankslagen godtoges
såsom täckningsfria. Vissa skäl kunde emellertid anföras för att belåningsgränsen,
som enligt nämnda paragraf vore fastställd till 50 procent av taxeringsvärdet,
bestämdes något högre. Sålunda skulle i fråga örn fastigheter
i vissa större städer eller delar av dem Konungen äga förordna, att
lån finge beviljas mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet.
I anslutning härtill understryka de sakkunniga, att, särskilt när
fråga vöre örn lan som bundes för längre tid, prövningen av låneärende, vare
sig belåningen sträckt sig till 50 eller 60 procent av egendomens taxeringsvärde,
måste ske med yttersta försiktighet och egendomens taxeringsvärde
icke oreflekterat läggas till grund för bindning utan kontrolleras genom en
uppskattning av egendomens verkliga värde, exempelvis genom en värdering
pa platsen eller med stöd av erforderliga handlingar. För att sparbankerna
vid den bundna kreditgivningen skulle bliva i tillfälle att fortlöpande
vaka över säkerhetens vidmakthållande borde vidare bestämmelsen i 26 §,
att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse sparbankens verksamhetsområde,
skärpas därhän, att bundet lån finge utlämnas endast mot
säkerhet av inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde.
Såsom villkor för bindning av lan skulle även gälla, att säkerheten utgjordes
av inteckning med företrädesrätt framför varje annan fordringsinteckning.
Slutligen skulle — i nära överensstämmelse med vad som gällde beträffande
hypoteksinrättningarna — föreskrivas skyldighet för sparbank att vid utlämnande
av bundet lån göra förbehåll om uppsägningsrätt inom tre månader
för den händelse den intecknade fastigheten i följd av vanvård eller av
annan anledning underginge sådan värdeminskning att säkerheten i märklig
män försvagades, varvid emellertid nedsättning av fastighets taxeringsvärde
icke ensam för sig skulle utgöra tillräcklig grund för uppsägning.
I enlighet med vissa bestämmelser i 27 § äger sparbank för närvarande
rätt att träffa avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
25
för jordbrukskassa inom sparbankens verksamhetsområde. De sakkunniga
uttala, att berörda bestämmelser sakna all praktisk betydelse, och föreslå därför
att desamma upphävas samt att i stället de föreslagna reglerna angående
bundna inteckningslån upptagas i 27 §.
Förslaget att sparbank under vissa betingelser skulle kunna tillerkännas
rätt att utlämna bundna inteckningslån har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. Däremot hava i åtskilliga
fall invändningar rests mot de sakkunnigas utformning av reglerna
för sparbanks bundna lånerörelse.
Bland dem som — förutom svenska sparbanksföreningen — förordat förslaget
om viss bindningsrätt med avseende å inteckningslån må här nämnas
fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspekiionen
och styrelsen för svenska bankföreningen.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län
hava givit uttryck åt tvekan beträffande själva principfrågan, varemot förslaget
örn rätt till bindning av inteckningslån för sparbankerna uttryckligen
avstyrkts i yttranden av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Västernorrlands
och Västerbottens län samt av styrelserna för konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska bostadskreditkassan
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Fullmäktige i riksbanken hava anfört bland annat:
Inom ramen av de nuvarande utlåningsbestämmelserna hade sparbankerna
visat en stark tillväxt. Summan av insättarnas behållning hos sparbankerna
och sparbankernas egna medel utgjorde vid början av år 1925
2,574.1 miljoner kronor och hade vid utgången av år 1934 stigit till 3,633.5
miljoner kronor. Till jämförelse kunde nämnas, att under samma tidsperiod
affärsbankernas inlåning från allmänheten visat någon minskning. Det vore
naturligt, att man i likhet med de sakkunniga ställde sig tveksam mot att
ändra bestämmelser, som medgivit en så stark utveckling för sparbankerna,
för att komma till rätta med olägenheter, vilka måhända skulle visa sig vara
av övergående natur.
Å andra sidan borde förslaget bedömas även ur synpunkten huruvida
därigenom skulle befrämjas en utveckling, som bleve till gagn för det allmänna.
Det borde alltid finnas anledning att överväga, huruvida den speciella
typ av kreditinstitut, som sparbanken utgjorde, kunde till gagn för det
ekonomiska samhällslivet nyttiggöras ännu mera än redan skedde.
Vid bedömande av detta spörsmål syntes man kunna utgå ifrån att en
ökad konkurrens på marknaden för bundna inteckningslån sannolikt icke
skulle medföra ogynnsamma verkningar. Inom gränserna för en sund kreditgivning
vore det av intresse för det allmänna, att exempelvis krediter för
byggnadsändamål vöre billiga och lätt tillgängliga. Möjligen skulle för
övrigt inverkningarna på marknaden av en begränsad rätt för sparbankerna
alt lämna bundna inteckningslån icke bliva omfattande. Det syntes vara
att vänta, att en del av sparbankernas nuvarande på uppsägning ställda lån
av låntagarna komme att omläggas till bundna lån. Således vore det möjligt,
att en utveckling enligt förslaget skulle kunna medföra andra fördelar
än sådana, som sammanhängde med att särskilda sparbanker därigenom i
mindre grad bleve utsatta för rubbningar i sin rörelse.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Det aterstode att bedöma, huruvida en utvidgning av sparbankernas verksamhet
pa sätt föreslagits skulle medföra risker för sparbankerna, som dessa
icke borde ikläda sig. Fullmäktige hade i detta hänseende kommit till den
uppfattningen, att en begränsad rätt för större sparbanker att utgiva bundna
intecknmgslan icke skulle utsätta dessa för sådana risker, från vilka sparbankerna
genom lagstiftning borde avhållas.
° ^Vu^mäktige ville emellertid understryka vikten av att sparbankerna själva
aläde sig den begränsning, som följde av, att de i första hand vore de mindre
spararnas institutioner och icke banker, som hade att till förvaltning mottaga
även de stora kapitalen. En alltför snabb expansion syntes oundvikligen
medföra, att sparbankerna snart nog framkomme med krav på nya utvidgningar
av verksamheten, avseende områden utanför sparbankernas egentliga
verksamhetsfält.
Bank- och fondinspektionen har bland annat framhållit följande:
Placeringssvårigheterna för sparbankerna hade visserligen accentuerats
under nu rådande förhållanden. Men anledningen till svårigheterna syntes i
ej ringa grad ligga längre tillbaka i tiden. Inspektionen syftade därvid på
den räntepolitik, som tidigare förts av sparbankerna. Genom inlåningsräntor,
som varit högre än vad det aktuella läget betingat, hade sparbankerna
dragd till sig betydande insättningar, vilka därvid i stor utsträckning överflyttats
från andra bankinrättningar. En närmare anpassning av inlåningsräntorna
efter det allmänna ränteläget hade visserligen numera vidtagits,
men olägenheterna av den utav den tidigare räntepolitiken förorsakade inlaningsökningen
framträdde nu i placeringssvårigheter. Även i andra avseenden
syntes sparbankspolitiken hava medverkat till uppkomsten av den nu
radande situationen, exempelvis genom emottagande av insättningsmedel,
som icke kunde karakteriseras såsom sparmedel, samt genom strävanden
efter insättningar å belopp överstigande det legala insättningsmaximum på
en hand. Härtill komme den intensiva — givetvis i och för sig förtjänstfulla
— propagandan för sparande genom insättning i sparbanker. Allt
detta hade lett till att sparbankernas insättarmedel blivit så rikliga, att under
nu rådande förhållanden på lånemarknaden svårigheter uppstått för deras
placering enligt de normer, som av ålder ansetts böra i sådant avseende tilllämpas.
Om nu särskilda åtgärder ansåges påkallade för att förhjälpa sparbankerna
ur en situation, för vilken de i viss mån själva bure skulden och
som därtill syntes 1a betraktas såsom av övergående natur, så gällde det enligt
inspektionens förmenande att tillse att dessa åtgärder icke bleve av den
ari, att de kunde vare sig innebära fara för sparbankernas förmåga att fullgöra
sina förbindelser eller leda till att sparbankerna alltför mycket komme
in på områden, som hittills tillhört andra kreditinrättningar. Därest en
lämplig begränsning skedde av den omfattning, vari bundna lån finge medgivas,
syntes dock några större farhågor icke behöva hysas vare sig i det
ena eller andra avseendet.
Styrelsen för svenska bankföreningen har bland annat anfört:
Så pass försiktigt som de sakkunnigas förslag örn rätt för sparbanker att
utlämna bundna inteckningslån vore avfattat funne sig styrelsen visserligen
icke böra avstyrka detsamma. Emellertid ansåge styrelsen det vara önskvärt,
att det villkor, som borde föreskrivas för sparbanks erhållande av Konungens
tillstånd att lämna dylika lån, i lagtexten preciserades i närmare
överensstämmelse med de sakkunnigas i motiveringen gjorda uttalanden.
Ett godtagande av de sakkunnigas förslag komme självfallet att vara ägnat
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
27
att accentuera kravet på att sparbankerna så handhade sin räntepolitik, att
genom densamma icke frammanades placeringsbesvärligheter, som skäligen
borde kunna undgås. En ytterligare förutsättning för förslagets realiserande
borde vara, att noggrann uppmärksamhet ägnades åt att de för spankernas
rörelse vägledande principerna i fråga om inlåningens beskaffenhet bleve
mera omsorgsfullt än hittills efterföljda. Genom att medel, som ej hade sin
plats hos sparbanker, ej heller där mottoges, minskades svårigheterna att
föra en riklig utlåningspolitik, och i den mån motboksräkningarna frigjordes
från insättningar av här avsedd tillfällig natur, komme ock de risker, som
vore förbundna med på lång tid bunden utlåning, att förlora en del av sin
betydelse.
Svenska sparbanksföreningen framhåller, att det i 1923 års sparbankslag
införda förbudet mot bindning av inteckningslån saknar motsvarighet i våra
grannländers lagstiftning, samt anför vidare bland annat följande:
Att någon erinran från sparbanksföreningens sida icke gjorts, då förbudet
infördes, förklarades av att det på den tiden knappast förelegat något behov
av bindningsrätt. Förbudet hade emellertid sedermera visat sig vara till olägenhet
för vissa större sparbanker. De sakkunniga hade förordat att vissa
sparbanker med Kungl. Maj:ts tillstånd skulle få vidtaga en begränsad bindning,
men samtidigt velat lägga ett ytterligare band på sparbankerna med avseende
å kommunlånen och detta oavsett huruvida sparbanken fått rätt att
binda inteckningslån eller ej. De skäl, som anförts för detta nya band å sparbankernas
rörelsefrihet syntes icke övertygande. Den omständigheten att
6 å 7 sparbanker haft en relativt hög procent av sin insättarbehållning placerad
i kommunlån kunde så mycket mindre betraktas som en anledning till
ändrad lagstiftning, som det icke ens påståtts, att dessa sparbankers placering
för dem vore riskabel eller eljest olämplig. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle Kungl. Majit kunna förklara, att vissa bundna kommunlån finge anses
jämförliga med fullgoda obligationer. En undersökning av åsyftade sparbankers
relativt stora placering i kommunlån skulle med all säkerhet giva
vid handen, att de just innehade sådana kommunlån, som kunde antagas bliva
likställda med fullgoda obligationer, om de sakkunnigas förslag antoges.
De framlagda siffrorna gåve snarast det intrycket, att man med fullt lugn
kunde överlämna åt de särskilda sparbankerna att pröva lämpligheten av
sina placeringar av denna art.
De svenska sparbankernas insättarbehållning vore i regel av mycket fast
karaktär. Något bekymmer för sparbankernas likviditet hade därför i stort
sett aldrig förelegat, ehuru landet genomgått världskrigets utbrott samt så
våldsamma kriser som efter krigsåren och och nu senast efter 1931. Då de
sakkunniga angåve såsom allmän regel, alt den mot inlåningen svarande utlåningen
borde vara ställd på kort återbetalningstid, innebure detta ett betraktelsesätt,
som ingalunda grundades på någon erfarenhet. Det vore en
teoretisk formel, mot vilken sparbanksföreningen ville uppställa den satsen,
att all erfarenhet visade, att sparbankerna kunde med full trygghet binda sina
medel i betydande utsträckning utan att därför riskera några olyckliga påföljder
vare sig i fråga örn selvens, likviditet eller räntabilitet. Vid en undersökning
av den inre styrkan hos den svenska sparbank, som galt längst i fråga
om att binda sitt kapital, skulle man finna, att från de tre nämnda synpunkterna
just (lenna sparbank stöde synnerligen högt.
Vad beträffade soliditeten syntes böra erinras örn alt de svenska sparbankernas
inteckningslån vore av synnerligen fast karaktär. Uppsägningar för
att från portföljen avföra en gång beviljade inteckningslån vore sa goll som
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
fullständigt okända. Man syntes därför också våga påstå, att fall, då sparbanker
skulle hava anledning att önska uppsäga ett bundet inteckningslån
pa grund av misstro till säkerheten, knappast skulle förekomma eller i vane
tall vöre av försvinnande liten betydelse.
Beträffande likviditeten finge man icke utgå ifrån att de bundna inteckningslånen
icke skulle kunna utnyttjas vid en likviditetskris. Beträffande de
mindre sparbankerna skulle de säkerligen med den starka sammanhållning
som funnes mellan sparbankerna med lätthet få stöd för en rebelåning av
även bundna inteckningslån. De större sparbankerna hade ju ett liknande
stöd i den affärsbank, med vilken de samarbetade. — Vad slutligen räntabiliteten
beträffade borde denna, därest man begränsade tiden för bindningen
och fördelade lånen att förfalla på olika tidpunkter, icke vålla några bekymmer.
Beaktade man alla dessa moment, kunde man med ganska stort lugn gå
in för ett lossande av det bindningsförbud, som genomförts i 1923 års lag
utan att vara av omständigheterna påkallat.
Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar bland annat följande:
Med undantag möjligen för länets största sparbank torde den föreslagna
rätten för länets del ej spela någon mera nämnvärd roll. Rent praktiskt sett
förelåge alltså för länsstyrelsen icke anledning att påyrka genomförande av
förslaget. Till krav därpå föranleddes länsstyrelsen ej heller av principiella
hänsyn. Det syntes nämligen länsstyrelsen, som örn man vid framförande
av kravet på att få utlämna bundna inteckningslån låtit leda sig väl mycket
av affärsbetonade synpunkter och mindre tagit sikte på den sociala uppgift,
som dock skulle vara ledmotivet för och huvudsyftet med en sparbanks verksamhet,
nämligen att mottaga och förränta företrädesvis smärre belopp i syfte
att uppmuntra till sparsamhet i allmänhet. Det hade också ansetts tillkomma
sparbank att i den utsträckning så kunde ske tillgodose ortens behov av
lånemedel. En sparbanks rätt att binda en betydande del av insättarbehållningen
i inteckningslån kunde tänkas motverka sparbankens uppgift att i
smärre poster och mot annan säkerhet än botteninteckningar tillgodose den
bredare allmänhetens behov av lånekapital. Måhända skulle det kunna ifrågasättas,
huruvida penningöverflödet skulle bliva så betydande, att det skulle
bereda placeringssvårigheter, om en sparbank förvaltades efter angivna principer.
Länsstyrelsen ställde sig därför, särskilt med tanke på de olägenheter,
som givetvis vore förbundna med rätten att utlämna bundna inteckningslån,
tveksam till lämpligheten av genomförande av ett sådant institut. Skulle
emellertid förslag därutinnan anses böra upphöjas till lag, syntes den påyrkade
skyldigheten för sparbank att söka tillstånd hos Kungl. Majit liksom
ock begränsningen av den ifrågasatta utlåningsrörelsen böra föreskrivas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat bland annat:
Om utlämnande av bundna inteckningslån överhuvud skulle kunna anses
tillåtligt för sparbank, förutsatte detta ett tvångsläge beträffande utlåningsmöjligheterna,
som i praktiken ytterst sällan syntes göra sig gällande. Frigivande
av rätten att utlämna bundna inteckningslån borde i allt fall icke
förekomma i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit. Denna
mening vunne i styrka, om man beaktade, att sparbankerna svårligen kunde
bedriva utlåningsrörelse med bundna inteckningslån utan att på ett föga
önskvärt sätt konkurrera om låntagare med de just för dylik låneverksamhet
avsedda hypoteksinrättningarna.
Att utlämna för lång tid bundna kommunlån kunde synas ur rent principiell
synpunkt föga lämpligare för en sparbank med hänsyn till likviditeten
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
29
än att utlämna bundna inteckningslån. Enligt en gammal tradition hade dock
kommunlånen ansetts tillhöra sparbankernas normala verksamhetsområde,
och lånens säkerhet hade därvidlag givit deni ett värde, som kommit den rena
likividitetssynpunkten att träda i bakgrunden. Någon olägenhet av den frihet
på området, som nu rådde, torde icke hava yppat sig. Vid detta förhållande
och då man beträffande kommunlånen kunde bortse från sådana konkurrenshänsyn,
som gjorde sig gällande i fråga örn de bundna inteckningslånen,
kunde länsstyrelsen icke finna tillräcklig anledning föreligga till begränsning
i rätten för sparbank att utlämna bundna kommunlån.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig icke utan vidare kunna tillstyrka
reformen, vilken flertalet sparbanker icke syntes anse påkallad, samt anför
vidare i huvudsak följande:
De nödvändiga restriktionerna komme att medföra sådan begränsning av
bindningsrätten, att lagändringen näppeligen kunde bliva av den nytta för
sparbankerna i allmänhet, att den rättfärdigade det principiellt mindre tilltalande
inti''ånget på andra kreditinstitutioners område. Därest bindningsrätt
överhuvud ansåges böra förekomma kunde ifrågasättas, om icke sådan rätt
borde hållas öppen för varje sparbank med viss begränsning, dock icke så
långt gående, att tillståndet bleve värdelöst kanske just för de sparbanker,
för vilka det vöre mest behövligt. Särskilt sammankopplingen med de bundna
kommunlånen syntes länsstyrelsen kunna medföra en sådan mindre lämplig
begränsning.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har yttrat bland annat:
Då ifrågavarande spörsmål vore av stor betydelse för de till banken anslutna
hypoteksföreningarna, hade styrelsen infordrat yttranden från dessa.
Av yttrandena framginge, att föreningarna så gott som enhälligt avstyrkt de
sakkunnigas förslag.
Såsom en allmän ekonomisk grundsats gällde, att kortfristig upplåning
borde motsvaras av kortfristig utlåning. Sparbankerna, vilkas huvudsakliga
uppgift vore att mottaga och förränta allmänhetens sparmedel, vore i denna
sin upplåning underkastade den uppsägningsrätt på kort tid, som enligt sakens
natur måste tillkomma insättarna. Ett bifall till förslaget komme alt
menligt inverka på sparbankernas likviditet. En bundenhet vid lågt ränteläge
skulle dessutom vid stigande ränteläge kunna verka till sänkning av den
inlåningsränta, som eljest kunnat lämnas och kanske utsätta sparbankerna
för risken av att allmänheten krävde högre inlåningsränta vid äventyr att
eljest uttaga tillgodohavandena, en situation, som kunde försvaga sparbankens
såväl likviditet som soliditet. En bindning vid högt ränteläge vore väl
i allmänhet ej att räkna med, enär låntagarna nog ej då ville binda sig, men
även dylik bindning, örn den förekomme, kunde menligt påverka likviditeten.
De sakkunniga hade uttalat starka betänkligheter mot avvikelse från berörda
allmänt vedertagna princip, att en kreditinstitution ej borde binda sin
utlåning på andra återbetalningsvillkor än dem, som gällde för inlåningen.
Sparbanksinspektionen och 1934 års fastighetskreditsakkunniga ävensom ett
stort antal sparbanker hade jämväl framhållit vådan av en bindning på
längre tid av utlåningsräntorna å inteckningslån. Konsekvensen av dessa
uttalade betänkligheter syntes hava bort bliva ett direkt avstyrkande från
nämnda korporationers sida.
Något behov att binda inlånade sparbanksmedel på sätt föreslagits förelåge
varken från allmänhetens eller sparbankernas sida. Allmänheten hade tillgång
till hypoteksinstitutionerna. Vad sparbankerna beträffade hade i fram
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
ställningen från svenska sparbanksföreningens styrelse medgivits, att någon
egentlig olägenhet av bindningsförbudet knappast försports förrän under nuvarande
tid med utomordentligt låg ränta. Det syntes ej lämpligt och riktigt
att lägga nu gällande exceptionella förhållanden till grund för en lagändring.
^ I betraktande av innehållet av de upplysningar, sparbanksinspektionen
pa begäran av de sakkunniga infordrat från sparbankerna, syntes i
nyssnämnda framställning anförda motiv för bindningsrätt icke övertygande,
klagan, huruvida det ansåges önskvärt att bindningsrätt bereddes sparbank
hade besvarats jakande av omkring 65 sparbanker och nekande av lika många,
under det att övriga sparbanker uttalat tvekan eller underlåtit att svara.
Da sparbankernas antal uppginge till inemot 500, syntes sparbankerna i stort
sett icke eftersträva bindningsrätt.
Ett bifall till förslaget skulle medföra en ytterligare skärpning av den re“,
?n nu tillräckligt skarpa konkurrensen med hvpoteksföreningarna till skada
tor dessa De sakkunniga hade också påpekat angelägenheten av att tillfälle
icke bereddes sparbankerna till en konkurrens örn de långfristiga inteckningslanen,
som skulle föranleda olägenheter för hypoteksinrättningarna.
Dessa, som i viss mån vore statsgaranterade, vore ju särskilt inrättade för
uteslutande sådan kreditgivning i motsats till sparbankerna, som till sin disposition
hade jämväl andra former för utlåningen än inteckningslån.
Styl elsen för svenska bostadskreditkassan har anfört i huvudsak följande:
De sakkunniga hade på ett ingående och övertygande sätt belyst de risker
tor sparbankernas säkerhet och insättarnas intressen, som vore förenade med
att sparbankernas pa kort tid inlånade medel bundes i långfristig utlåning.
De sakkunniga hade emellertid genom åtskilliga inskränkande regler för utnyttjande
av rätten till bindning sökt begränsa riskerna av de bundna lånen.
Härtill komme, att såvitt nu kunde bedömas den föreslagna lagändringen
syntes bliva av betydelse närmast för sparbanker med särskilt omfattande
medelsföivältning och stark fondställning. Även med beaktande därav
funné styrelsen försiktigheten bjuda, att de sakkunnigas förslag i denna del
icke upphöjdes till lag. Tillräckligt starka skäl för ett frångående av hittills
gällande regler hade icke blivit anförda.
Det bade till en början icke blivit ådagalagt, att nuvarande lagstiftning
icke lämnade tillräckliga placeringsmöjligheter öppna för sparbankerna. Förhållandet
hade nog många gånger varit det, alt placeringsobjekt förefunnits
men att sparbankerna ansett sig icke kunna godkänna den erbjudna räntan,
sorn synts deni vara för låg. I varje fall framginge det av betänkandet, att
åtminstone hittills behov av den föreslagna nya placeringsmöjligheten yppats
endast för ett fatal sparbanker, främst de i Stockholm verksamma, men att
detta behov endast varit av temporär art, varför olägenheterna av det låga
ränteläget för dessa sparbanker visat sig vara snart övergående. De i betänkandet
meddelade sifferuppgifterna örn placeringen av sparbankernas
medel, vilka uppgifter dock endast avsåge tiden t. o. m. år 1934, gåve icke
heller vid handen, att några placeringssvårigheter förelegat för sparbankerna.
Av preliminära uppgifter rörande sparbankernas utlåning m. m. vid
slutet av år 1935, som svenska bostadskreditkassan inhämtat från statistiska
centralbyrån, framginge dessutom, att sparbankerna under år 1935 kunnat
avsevärt öka sina fastighetslån och samtidigt minska sina oplacerade medel.
Såvitt framginge av i Svensk sparbankstidskrift meddelade uppgifter örn vissa
sparbankers utlåning och kassaställning, hade utvecklingen under år 1936
gått i samma riktning.
Av betänkandet framginge, att sparbankerna önskade det nuvarande förbudets
upphörande huvudsakligen för att vid ett högt ränteläge kunna skaffa
Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.
31
sig bundna lån och därigenom tillförsäkra sig en jämn och god inkomst även
under tider med låg ränta. I anledning därav finge framhållas, att det med
hänsyn till denna inställning från sparbankernas sida syntes kunna befaras,
att en bindningsrätt för sparbankerna komme att i vissa fall förhindra en
överflyttning vid för fastighetsägarna gynnsamt tillfälle av lån från sparbank
till hypoteksinrättning.
De sakkunnigas förslag byggde på den uppfattningen, att utlämnande av
bundna inteckningslån skulle vara fördelaktigare för sparbankerna än inköp
av hypoteksinrättningarnas obligationer. Riktigheten därav kunde ifrågasättas.
I avseende å räntabiliteten vore visserligen en placering i bundna
inteckningslån enligt de sakkunnigas förslag något fördelaktigare än en placering
i obligationer av angivet slag och med tio års återstående löptid, därvid
likväl borde beaktas, att förvaltningskostnaderna för inteckningslån ställde
sig högre än för obligationer. Å andra sidan innebure en placering i obligationer
större säkerhet än en placering i bundna inteckningslån, och ur
likviditetssynpunkt vore dessa obligationer avsevärt överlägsna inteckningslånet.
Med hänsyn därtill och då, såsom de sakkunniga ifrågasatt, bundna
inteckningslån i likhet med obligationer av sparbankerna skulle nedskrivas i
syfte att avkastningen, beräknad efter de nedskrivna värdena, kunde förväntas
svara mot ett eventuellt inträdande högre ränteläge, ville det synas som
om skäl funnes för en mera välvillig inställning mot placering av sparbanksmedel
i här avsedda obligationer än de sakkunniga intagit.
Sedan de omnämnda hypoteksinstitutionerna inrättats, hade intet inträffat
som skulle kunna giva anledning till intagande av en förändrad ståndpunkt
rörande deras betydelse och gagn ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det måste därför alltjämt anses vara av vikt, att fastighetskrediten stabiliserades
genom största möjliga anslutning till hypoteksinstitutionerna. Särskilt
gällde detta under tider som de nuvarande, då räntan vore låg. Åtgärder,
som förhindrade en fortsatt utveckling av hypoteksinrättningarnas utlåningsrörelse,
syntes därför icke böra vidtagas. Uppenbart vore, att i den mån
sparbankerna skulle komma att utlämna bundna inteckningslån, detta måste
innebära ett avbräck för hypoteksväsendet samt därjämte vara ägnat rubba
hittillsvarande fördelning av de olika kreditinstitutens uppgifter. Även med
hänsyn därtill måste styrelsen ställa sig avvisande till de sakkunnigas förslag,
och detta desto mer som det icke kunde göras gällande, att behov förelåge
för fastighetsägarna att erhålla ökade möjligheter till bunden primäroch
sekundärkredit eller att hypoteksinrättningarna icke framdeles liksom
hittills skulle kunna tillhandahålla sådan kredit i tillräcklig omfattning.
Styrelsen för konungariket Sveriges stadshgpotekskassa, som tagit del av
det utav styrelsen för svenska bostadskreditkassan avgivna yttrandet, förklarar
sig i sak instämma i detta samt anför vidare bland annat:
De sakkunniga hade uttalat, att förslaget om rätt för sparbankerna att utlämna
bundna lån allenast vore en skyddsåtgärd mot den skärpta konkurrensen
från andra kreditinrättningars sida. I betänkandet intagen statistik hade
väsentligen låtit stadshypotekskasseorganisationens utveckling framträda,
medan den starka utvidgningen av kreditgivningen från vissa andra institutioner
icke medtagits. I anledning därav ville styrelsen framhålla, att stadshypotekskasserörelsen
ingalunda sökt avsiktligt konkurrera med sparbankerna
örn fastighetsbelåningen. Hypoteksorganisationen hade allenast haft att
inom de av statsmakterna fastställda grunderna för och den genom anvisande
av garantikapital angivna begränsningen av dess verksamhet tillgodose
önskemålen hos de fastighetsägare, som velat begagna sig av stadshypoteks
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
kassans kreditformer. Detta kunde styrelsen icke anse utgöra någon verklig
konkurrens, och än mindre hade någon konkurrensskärpning på senare
tid ägt rum. Det behövde knappast påpekas, att stadshypotekskassan saknade
varje intresse ur vinstsynpunkt att driva fram en konkurrens med sparbankerna.
Vad° speciellt den primära fastighetskrediten beträffade, finge styrelsen
framhålla, att konkurrens från sparbankernas sida gentemot stadshypoteksföreningarna
av beskaffenhet att kunna menligt påverka de sistnämndas utlåningsrörelse
kunde befaras uppkomma, om de regler för bestämmande av
belåningsgränsen, vilka de sakkunniga föreslagit, skulle bliva upphöjda till
lag. Enligt förslaget skulle belåningsgränsen sättas i relation endast till fastighets
taxeringsvärde — en för övrigt ur säkerhetssynpunkt ingalunda betryggande
norm för belåningsgränsens bestämmande ifråga örn bundna lån
— samt fastställas till 50 procent, i vissa fall till 60 procent av detta värde.
För stadshypoteksföreningarnas utlåning gällde däremot ifråga örn belåningsgränsen
i vissa aveenden mera inskränkande bestämmelser. Det vore uppenbart,
att särskilt i de fall, då belåningsgränsen bleve högre för sparbank än
för stadshypoteksförening, sparbanken komme att beredas en alltför gynnad
ställning i förhållande till hypoteksföreningen.
Styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund har uttalat sin anslutning
till vad styrelsen för svenska bostadskreditkassan och styrelsen för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa anfört och därutöver uttalat bland annat
följande:
Fastighetsägarna fullföljde en socialekonomiskt betydelsefull uppgift, då
de strävade att skapa de vid varje tillfälle gynnsammaste upplåningsvillkoren.
Särskilt i en tid, då statsmakternas anordningar ginge ut på att såvitt
möjligt tillgodose medborgarnas intresse att erhålla låga hyror, framstode
det som nödvändigt, att statsmakterna medverkade lill att fastighetsägarnas
ränteutgifter minskades. Det samhällsgagneliga i en dylik strävan hade av
statsmakterna erkänts, bland annat genom deras medverkan vid inrättandet
av konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan.
Styrelsen funne det uppenbart, att stadsfastighetsägarnas kreditbehov
främst borde tillgodoses genom de nämnda kreditanstalterna, vilka hade de
bästa möjligheterna att erbjuda sina låntagare de gynnsammaste lånevillkoren.
På sparbankshåll gjorde man gällande, att sparbankerna, sett över en
längre period, förmådde erbjuda lika förmånliga villkor. Styrelsen kunde
icke vitsorda, att så vore förhållandet. Örn den från sparbankshåll hävdade
åsikten vore riktig, syntes det opåkallat att nu kräva den förändring, som vore
ifråga. Sparbanksintressets målsmän syntes i själva verket sträva till att
bereda möjlighet för sparbankerna att vid ett högt ränteläge binda lån i syfte
att de skulle ligga ouppsägbara från låntagarnas sida under ett därefter till
äventyrs inträffande lägre ränteläge samt i förhoppning att de skulle förfalla
till betalning under ett ånyo inträffat högre ränteläge och då kunna förnyas
på i möjligaste mån oförändrade villkor. Sparbankerna önskade med andra
ord visst icke binda lån i tider av låg ränta, något som för övrigt läge i sakens
natur och även vöre från sparbankshåll vitsordat.
Mot åsikten att sparbankerna på lång sikt skulle erbjuda fastighetsägarna
lika gynnsamma lånevillkor som hypotekskassan och bostadskreditkassan
talade även det förhållandet, att sparbankerna arbetade med vinstsyfte, som
vore alldeles främmande för den verksamhet, de båda nämnda kassorna bedreve.
Sparbankernas uppgift vore obestridligen i första hand att tillgodose
insättarnas intresse att erhålla god avkastning å sina sparmedel. I den mån
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
33
detta intresse kolliderade med fastighetsägarnas intresse att erhålla lån mot
så låg ränta som möjligt, komme sparbankerna givetvis alltid, vilket ju vore
fullt lojalt, att söka utnyttja penningläget för att tillgodose insättarnas men
icke fastighetsägarnas intresse.
Stadsfastighetsägarnas nämnda kooperativa låneanstalter vore de, som på
fastighetskreditområdet i längden effektivast vore i stånd att verka för det
hyresprisförbilligande, som statsmakterna sökte åvägabringa. Vid sådant
förhållande vore det naturligt, att rätten att utlämna bundna inteckningslån
icke utsträcktes att gälla för sådana penninginstitutioner, som icke kunde tänkas
begagna denna rätt att i första hand tillgodose fastighetsägarnas intresse
att erhålla så gynnsamma lånevillkor som möjligt. Att lagstifta med syfte
alt vid sidan av stadsfastighetsägarnas egna låneanstalter uppamma en långfristig
kreditgivning, som icke hade samma förutsättningar att bliva till det
allmännas gagn, syntes styrelsen icke böra ske.
Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig dela de sakkunnigas principiella
betänkligheter mot bindningsrätten och anser, att dessa betänkligheter
bort föranleda de sakkunniga att icke förorda något undantag från bindningsförbudet.
Vidare anför länsstyrelsen:
Bland de sparbanker, som uttalat sig för önskvärdheten av bindningsrätt
befunne sig även Stockholms läns sparbank. I anledning därav ville länsstyrelsen
framhålla, att nämnda sparbank på ett utmärkt sätt förstått att möta
och övervinna de olägenheter, som vållats banken av de i stor omfattning gjorda
uppsägningar av inteckningslån, vilka varit föranledda av gäldenärernas
önskan att få sina lån bundna. De genom dessa uppsägningar lösgjorda beloppen
hade av banken i stor omfattning placerats i primärlån i mindre fastigheter
inom länet, varigenom banken i större utsträckning än hittills tillgodosett
länets behov av dylika lån. Denna utveckling av bankens verksamhet
funne länsstyrelsen synnerligen tillfredsställande, och banken hade därmed
visat, att den icke vore beroende av rätten att binda inteckningslån för att
bibehålla och vidare förkovra sin ställning.
Enligt länsstyrelsens mening förelåge icke anledning till en sådan begränsning
av sparbanks rätt att utlämna bundna kommunlån, som de sakkunniga
föreslagit. Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hade icke någon olägenhet
försports av den obegränsade rätt, sparbankerna härutinnan ägde. Principen
att sparbank icke borde binda utlåning på längre tid vore här icke tilllämplig
på samma sätt som i fråga om inteckningslån, enär kommunernas
skuldsedlar i det närmaste kunde jämställas med av dem utfärdade obligationer,
som utan svårighet kunde realiseras.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att de svårigheter, för vilka vissa
sparbanker under de senaste årens exceptionellt låga ränteläge varit utsatta
vid förvaltningen av dem anförtrodda medel, numera till allia största delen
syntes hava övervunnits och att därför något behov av bindningsrätt icke för
närvarande lunnes. Ej heller av principiella skäl kunde ett dylikt medgivande
anses tillrådligt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län bar på liknande skäl velat ifrågasätta,
huruvida tillräcklig anledning förelåge att genomföra den föreslagna utvidgningen
av sparbankernas utlåningsverksamhet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län bar Iliand annat yttrat:
Förslaget hade visserligen fått en sådan utformning, att bindningsrätt icke
kunde förekomma annat än i särskilda undantagsfall. Likväl vore lämplig
Bihanq
till riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 243. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
heten av medgivande överhuvud taget av bindning av inteckningslån i sparbanker
så omtvistad, att man måste ställa sig tveksam även inför ett så försiktigt
formulerat medgivande som de sakkunnigas. Då därtill komme att
frågan sammankopplats med rätten att utlämna bundna kommunlån, syntes
den öppnade möjligheten få ytterst ringa praktisk betydelse. För Västerbottens
län vore det ifrågasatta medgivandet icke påkallat av något behov och
skulle därför icke få någon som helst betydelse. Länsstyrelsen funne sig därför
förhindrad att tillstyrka förslagets genomförande i denna del.
Såsom förut antytts har i många fall — jämväl då bindningsrätt i princip
förordats — kritik riktats mot de former, i vilka de sakkunniga velat medgiva
sådan rätt.
Sålunda har, såsom redan den föregående framställningen utvisar, motstånd
rests mot de sakkunnigas förslag att sammankoppla medgivandet av
bindningsrätt beträffande inteckningslån med en inskränkning av
rätten att utlämna bundna kommunlån. En dylik inskränkning
avstyrkes av fullmäktige i riksbanken, sparbank sinspektionen och svenska
sparbanksföreningen samt av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar,
Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands
och Kopparbergs län.
Beträffande denna fråga anföra fullmäktige i riksbanken bland annat, att
bundna kommunlån, särskilt mycket långa sådana och lån till ekonomiskt
svaga kommuner, visserligen kunde medföra samma olägenheter som bundna
inteckningslån. Den uppdelning av kommunlånen, som de sakkunniga föresloge
— d. v. s. i en grupp, som enligt Kungl. Maj:ts beslut finge jämställas
med kommunobligationer, och en grupp av mindre goda kommunlån — funne
fullmäktige emellertid icke tillfredsställande. Med hänsyn därtill och då
det icke syntes påkallat att införa restriktioner på ett område, där hittills frihet
varit rådande, ville fullmäktige föreslå, att någon begränsning av sparbankernas
rätt att utgiva bundna kommunlån icke genomfördes. En viss
spärr mot de olägenheter, som kunde följa av en överdriven bindning av
kommunlån, syntes kunna åstadkommas genom regler för värdesättningen
i balansräkningen av bundna kommunlån.
Jämväl sparbanksinspektionen har, då det här vore fråga om att beröva
sparbankerna en handlingsfrihet, som de hittills ägt, ehuru med någon tvekan
ansett sig kunna frångå de sakkunnigas förslag örn begränsning av rätten att
utlämna bundna kommunlån. Däremot ville inspektionen icke släppa det
regulativ, som läge i kravet på att dylika lån skulle nedskrivas till sådan nivå,
att en betryggande förräntning å lånens bokförda värde erhölles.
Länsstyrelsen i Uppsala lån har framhållit, att sparbankerna genom utlämnandet
av lån till mindre kommuner kunnat på ett lyckligt sätt tillgodose
ett viktigt slag av det lokala kreditbehovet. Utredningen gåve vid handen,
att sparbankerna hittills iakttagit stor försiktighet med avseende å bundna
kommunlån. Tillräckliga skäl förelåge således icke till ändring därutinnan.
De sakkunnigas förslag att sparbanks rätt att utlämna bundna inteckningslån
skulle vara beroende av särskild dispens av Kungl.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Maj : t har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen,
svenska sparbanksföreningen, bank- och fondinspektionen samt länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län.
Fullmäktige i riksbanken hava härutinnan anfört:
Fullmäktige ansåge, att ett sådant dispensförfarande liksom alla anordningar
av dylikt slag bleve tungt och omständligt. Mot detsamma syntes
därtill kunna invändas, att det innebure en betygssättning av sparbankerna
från högsta instans, som kunde medföra olägenheter. Ett beslut av Kungl.
Maj :t, innebärande att en sparbank icke vore kvalificerad att utlämna fasta
inteckningslån, skulle sannolikt lända till skada för ifrågavarande instituts
verksamhet. Detta bleve visserligen icke fallet, därest Kungl. Majit vid avgörandet
av dylika frågor alltid följde siffermässigt konstaterbara normer,
men i sådant fall syntes hinder icke möta att i sparbankslagen angiva dessa
normer, gällande för samtliga sparbanker. Denna sistnämnda väg vore enligt
fullmäktiges mening den riktiga, därest man ville medgiva sparbankerna
rätt att driva ifrågavarande utlåningsrörelse.
Av betänkandet franninge, att endast 23 av samtliga 480 sparbanker funnit
sig föranlåtna att utgiva räntebundna inteckningslån. I intet fall utgjorde
omslutningen för sparbank, som utgivit räntebundet lån, ett lägre belopp
än 5 miljoner kronor. Med hänsyn till dessa omständigheter och den risk,
som vore förenad med den nya rörelsen, syntes man i varje fall för närvarande
böra begränsa rätten att driva den nya utlåningen till de större sparbankerna.
Gränsen syntes lämpligen böra dragas sålunda, att sparbanker,
vilkas insättarbehållning och egna fonder enligt senaste bokslut uppginge till
lägst 5 miljoner kronor, erhölle rätt att utgiva bundna inteckningslån.
Sparbanksinspektionen bar likaledes förordat en generell bindningsrätt för
alla sparbanker med minst fem miljoner kronor i insättarbehållning och
egna fonder. Till stöd härför har inspektionen åberopat i huvudsak samma
skäl som anförts av fullmäktige i riksbanken samt därutöver framhållit, att
de mindre sparbanker, som genom en sådan regel skulle uteslutas, för närvarande
knappast hade något behov av att binda inteckningslån och att de
även i många fall syntes sakna de organisatoriska förutsättningar, som borde
erfordras för att erhålla bindningsrätt. Det vore icke någon nyhet i svensk
banklagstiftning, att skillnad gjordes mellan banker av olika storleksordningar;
för bankaktiebolag funnes redan en efter fondstorleken verkställd
kategoriklyvning i avseende på inlåningsrätten.
Även bank- och fondinspektionen har förordat en lösning av nu förevarande
fråga efter de linjer, som angivits i de sist berörda båda yttrandena.
Beträffande de synpunkter rörande reglerna i övrigt för en
eventuell bindningsrätt för sparbankerna, som framkommit i de
avgivna yttrandena, må följande återgivas.
Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att även örn de större sparbankerna,
på sätt fullmäktige förordat, erhölle en generell bindningsrätt, viss inskränkning
rörande verksamhetens utövande dock syntes böra föreskrivas.
Enligt fullmäktiges mening bolde följande begränsning giva sparbankerna
tillräcklig rörelsefrihet:
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
bundet inteckningslån borde endast få avse fastighet, belägen inom sparbankens
verksamhetsområde;
bindning borde ej få ske för längre tid än tio år;
bindning borde ej få ske i större omfattning än som motsvarade 15 procent
av summan av sparbankens insättarbehållning och egna fonder;
av de bundna lånen borde högst ett belopp, motsvarande 3 procent av
nämnda summa, få ställas att förfalla under ett och samma år.
Beträffande den intecknade fastighetens beskaffenhet och läge samt inteckningens
förmånsrättsläge syntes böra gälla vad som stadgats i 25 § sparbankslagen
med den ändringen, att möjlighet borde beredas sparbank att utlämna
bundet lån mot säkerhet av inteckning inom högst 60 procent av taxeringsvärdet
å sådan fastighet i stad, där stadshypoteksförening kunde lämna
lån till sistnämnda gräns.
Slutligen hava fullmäktige framhållit såsom önskvärt, att förbud mot utgivande
av s. k. räntebundna lån infördes i lagen.
Sparbanksinspektionen har förordat en lösning efter samma linjer som
fullmäktige i riksbanken och såsom motivering därtill anfört bl. a. följande:
Ett relationstal av 15 procent för bundna inteckningslån skulle lämna de
berörda sparbankerna rörelsefrihet inom en ram, som vore vid nog att täcka
deras behov av bindningsrätt såsom försvarsmedel i konkurrensen om placeringarna.
Inspektionen förutsatte, att sparbankerna endast med stor försiktighet
skulle begagna sig av bindningsrätten.
Bindningsrätten borde beräknas på insättarbehållningen och fonderna. Begreppet
förvaltade medel borde icke användas, enär det vore olämpligt, att
bindningsrätten även skulle få räknas på tillfällig upplåning. Nu angivna
begränsning hade sin största betydelse med avseende på de sparbanker, som
belunne sig just vid femmiljonersgränsen.
Bestämmelsen alt vid bindningsrättens fulla utnyttjande lånens förfallotider
måste utsträckas över minst fem år innebure den fördelen, att vid varje
tidpunkt den genomsnittliga återstående löptiden för de bundna lånen komme
att understiga tio år.
I likhet med de sakkunniga ansåge inspektionen, att inteckning, som utgjorde
säkerhet för bundet lan, skulle ligga inom 50 procent av taxeringsvärdet,
dock att dylikt lån beträffande vissa större städer kunde få lämnas upp
tdl 60 procent av taxeringsvärdet. Det syntes böra uppdragas åt Konungens
betallnmgshavande att efter hörande av inspektionen bestämma de städer
inom respektive län, där lån finge lämnas till den högre procentsatsen. Inspektionen
ville erinra om, att styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa
träffade avgörande rörande de städer, där stadshypoteksföreningarna
finge lämna fasta lån på tio år upp till 60 procent. De bestämningsgrunder,
som vore vägledande för stadshypotekskassans styrelse, borde kunna
g°dta.gas aven i ifrågavarande fall. Därest förslaget att sparbank skulle
erhålla ratt att utgiva bundna inteckningslån icke komine att föreläggas riksdagen,
vöre det enligt inspektionens mening angeläget, att i sparbankslagen
mtordes förbud mot utgivandet av s. k. räntebundna inteckningslån.
Svenska sparbanksföreningen har förordat följande regler:
bindning borde ej få ske för längre tid än tio år;
bindning borde ej få ske i större omfattning än som motsvarade 20 procent
av insättarbehållningen;
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
37
av de bundna lånen borde högst ett belopp, motsvarande 4 procent av insättarbehållningen,
få ställas att förfalla under ett och samma år;
endast lån mot inteckningar, som avsåges i nu gällande 25 § och som
läge inom 60 procent av taxeringsvärdet, borde få bindas.
Till motivering för detta förslag anför föreningen bland annat:
Sparbankerna vore i regel ganska ovilliga att binda sina lån, alldeles särskilt
under tider av låg ränta. Bindning skedde därför endast i de fall, då det
efter omsorgsfull prövning av alla föreliggande omständigheter befunnes vara
för sparbankens intresse nödvändigt. Genom bestämmelsen örn bindningens begränsning
till tio år och dess fördelning av maximibeloppet på fem år, vunnes
trygghet för att någon större belastning för framtiden icke behövde befaras.
Det syntes sparbanksföreningen som örn med dylika begränsningar
bindningsrätten icke skulle vare sig i fråga örn sparbankens solvens eller likviditet
leda till några som helst faror, i allt fall icke jämförliga med dem,
som kunde vara förenade med vissa andra möjliga former för placering. Lagen
borde klart uppdraga gränserna för sparbankernas befogenhet i förevarande
avseende.
Länsstyrelserna i Hallands, Värmlands och Jämtlands län hava uttalat sin
anslutning till de av svenska sparbanksföreningen förordade reglerna.
Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt, att exempelvis en tiondel av
sammanlagda beloppet av bundna inteckningslån borde ställas att årligen
förfalla till betalning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har — under erinran att sparbank ej finge
utlämna lån mot pant av aktier till högre sammanlagt belopp än som motsvarade
hälften av sparbankens fonder — förordat, att bundna inteckningslån
och lån mot aktier skulle kunna av sparbank beviljas till sammanlagt det
belopp, som motsvarade sparbankens fonder, av vilket belopp dock högst
hälften skulle få användas till aktielån. Belåningsgränsen borde sättas vid
60 procent av egendomens värde.
Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett bindningsrätten åtminstone böra
motsvara sparbanks fonder.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län
hava ifrågasatt en mera vidsträckt bindningsrält än de sakkunniga föreslagit
utan att närmare angiva gränserna därför.
Slutligen har styrelsen för svenska bankföreningen med instämmande av
bank- och fondinspektionen uttalat, att det i lagtexten borde utsägas, att
bundet inteckningslån icke finge av sparbank beviljas, med mindre fastigheten
underkastats särskild värdering genom försorg av sparbankens styrelse
ävensom att sådant lån ej finge ligga högre än inom den föreskrivna delen
av såväl fastighetens taxeringsvärde som det av styrelsen åsätta värdet.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava starka meningsskiljak- Departementstigheter
yppats i fråga örn behovet och lämpligheten av att medgiva sparban- ehelenkerna
rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning. Medan
i flertalet yttranden framhållits, att en sådan lånerörelse hos sparbanker
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
na, därest den hålles inom lämpliga gränser, kan bliva till nytta för det allmänna,
har från andra håll, framför allt från sparbankernas konkurrenter
på fastighetskreditens område, tanken på en dylik utvidgning av sparbankernas
verksamhetsområde bestämt avvisats.
I de yttranden, som innefatta ett avstyrkande av förslaget, har flerstädes
understrukits, att ett stort antal sparbanker vid tillfrågan förnekat behovet
av bindningsrätt och uttalat, att de i sparbanksföreningens framställning berörda
svårigheterna icke gjort sig mera kännbara. Att åtskilliga sparbanker
sålunda synas stå tämligen likgiltiga inför frågan, finner jag emellertid icke
böra tillmätas alltför stor betydelse. Viktigare är att, såsom de sakkunniga
framhållit, ett antal stadssparbanker, tillhörande de större storleksgrupperna,
funnit sig starkt besvärade av de berörda svårigheterna och till undvikande
av dessa funnit sig nödsakade att tillgripa s. k. räntebindning.
Såsom de sakkunniga anfört framgår icke av förarbetena till sparbankslagen,
huruvida förbudet att binda lån varit avsett att innefatta även hinder att
i någon form binda allenast räntan för lån. Att något uttalande härutinnan
icke föreligger torde sannolikt bero därpå, att vid tiden för lagens tillkomst
räntebindning ännu ej tillämpats av sparbankerna och att frågan fördenskull
då icke framstod såsom aktuell. Oaktat lagen — såsom från sparbankshåll
åberopats — icke innefattar något direkt förbud mot räntebindning, kan
den i förevarande avseende skedda utvecklingen i allt fall knappast undgå
att i viss mån te sig som ett kringgående av bindningsförbudet. En fortsatt
utveckling i sådan riktning bör enligt min mening icke tillåtas. Att emellertid
uttryckligen förbjuda sparbankerna att utlämna räntebundna lån utan att
samtidigt skapa former för en bunden lånerörelse i. begränsad omfattning,
synes mig i nuvarande situation icke böra ifrågakomma. Då det emellertid
är mera i undantagsfall — låt vara betydande sådana — som sparbankernas
rörelse drabbats av bindningsförbudet föreslår jag, att i 26 § sparbankslagen
såsom huvudregel för samtliga sparbanker fastslås, att bundna inteckningslån
icke må beviljas och att den uppsägningsrätt, som sparbank skall förbehålla
sig, icke i något avseende må inskränkas. I 27 § — vars nuvarande
bestämmelser jag i likhet med de sakkunniga finner kunna uteslutas —
skulle därefter de regler meddelas, enligt vilka bindning i särskilda fall må ske.
Med den rätt till bindning av inteckningslån, sparbankerna sålunda undantagsvis
skulle erhålla, åsyftar jag allenast att inom gränser, som i tillbörlig
mån förringa riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse, bereda
de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt ränteläge
kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område i
större utsträckning än under nuvarande räntekonjunktur visat sig vara möjligt.
Farhågorna för att sparbankerna härigenom skulle kunna bedriva en
obehörig konkurrens med hypoteksinrättningarna synas mig överdrivna. Såväl
hypoteksinrättningarna som sparbankerna kunna vara skickade att tillmötesgå
lånebehov på fastighetsmarknaden, därvid i olika situationer än den
ena och än den andra institutionens kreditvillkor torde visa sig bäst motsvara
olika låntagares önskemål.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Om jag sålunda ansluter mig till de sakkunnigas mening, att en rätt till
bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och avseende jämförelsevis
korta tidsperioder icke behöver förvägras sparbankerna vare sig med
hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn, kan
jag däremot icke undgå att finna den kritik befogad, som i ett stort antal
yttranden framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning av de undantagsregler,
enligt vilka bindningsrätt skulle kunna medgivas. Jag anser
sålunda, att sparbankernas hävdvunna rätt att tillgodose varaktiga kommunala
lånebehov icke i förevarande sammanhang bör beskäras, samt att det
ifrågasatta dispensförfarandet bör ersättas med en generell, i lagen angiven
regel.
Beträffande utformningen i övrigt av reglerna om bindningsrätten synes
mig vad fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen i sådant avseende
föreslagit innefatta en i huvudsak tillfredsställande lösning. Jag förordar
alltså, att alla sparbanker, för vilka summan av insättarnas tillgodohavanden
och de egna fonderna uppgår till 5 miljoner kronor, erhålla rätt att
binda inteckningslån på tio år. För att tillmötesgå vissa från sparbankshåll
framkomna önskemål synes det kunna medgivas, att sammanlagda beloppet
av utestående bundna inteckningslån får uppgå till högst 20 procent av
summan av sparbankens insättarbehållning och egna fonder. En dylik
mindre utvidgning i förhållande till vad fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen
föreslagit synes mig utan olägenhet kunna ske. En konsekvens
av vad jag sålunda föreslagit blir, att högst ett belopp motsvarande
4 procent av nyssnämnda summa bör få ställas att förfalla under ett och
samma år.
Även enligt min mening bör sparbank såsom säkerhet för bundet lån allenast
få godtaga botteninteckning i fastighet, belägen inom sparbankens verksamhetsområde.
Jag ansluter mig vidare till uppfattningen, att inteckning, som utgör säkerhet
för bundet lån, som regel skall ligga inom 50 procent av taxeringsvärdet,
men att beträffande vissa större städer eller delar av dem enligt
särskilt medgivande inteckning upp till 60 procent av taxeiingsvärdet ma
kunna godtagas. Såsom sparbanksinspektionen föreslagit, torde det böra
uppdragas åt Konungens befallningshavande att efter spål banksinspektionens
hörande bestämma, i vad mån inteckning upp till det högre värdet må
godtagas. En viss vägledning vid bedömandet av denna fråga synes kunna
hämtas ur stadgandet i 8 § förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet enligt vilket
stadgande hypoteksförening må, efter medgivande av hypotekskassans
styrelse, i fråga om större städer eller delar av dem bevilja fasta lån på tio
år intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig särskilt uppskattningsvärde
eller taxeringsvärdet, där den bclanadc fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hallbart ämne och avsevärd nedgång i
fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att betala. Elium jag
icke finner påkallat att i sparbankslagen införa sa detaljeiade legiér anga
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ende värdering av fastighet, som nyssnämnda förordning innehåller, finner
jag likväl motiverat att, på sätt svenska bankföreningens styrelse förordat, i
lagen införas föreskrift örn skyldighet för sparbank att föranstalta om värdering
av fastighet, innan bundet lån beviljas, ävensom bestämmelse därom,
att uppskattningsvärdet i samma mån som taxeringsvärdet skall beaktas vid
fastställande av belåningsgränsen.
I likhet med de sakkunniga anser jag hinder icke böra möta för sparbank
att utnyttja sin bindningsrätt sålunda, att sparbanken i stället för helt bundna
lan utlämnar lan, som endast äro bundna i visst avseende, exempelvis i fråga
om räntan. Utan särskilt stadgande torde det vara klart, att även räntebundna
lån, som utlämnats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skola
medräknas vid fastställande av bindningsrättens omfattning.
Till frågan örn skyldighet för sparbank att nedskriva bundet lån återkommer
jag i det följande.
Härefter torde jag få beröra vissa andra av de sakkunniga föreslagna
ändringar i 26 § sparbankslagen.
Enligt tredje stycket av förevarande paragraf må lån, då fråga ej är om
lån till kommun eller dylik samfällighet, av sparbank utlämnas allenast mot
fullgod säkerhet av pant eller borgen. Denna bestämmelse medför bland
annat, att en sparbank, som önskar upptaga lån hos en annan sparbank, antingen
måste ställa säkerhet för lånet eller ock förskaffa sig lånet i form av
en insättning från den andra sparbankens sida, i vilket senare fall ställande
av säkerhet tydligen ej ifrågakommer. De sakkunniga finna naturligast
att formen av lån väljes i ett dylikt fall, och framhålla, att det motsatta
förfaringssättet kan möjliggöra ett kringgående av bestämmelsen i
22 § forsta stycket därom, att sparbank må upptaga lån allenast för fyllande
av tillfälligt penningbehov. För att underlätta anlitande av låneformen i nu
avsedda fall föreslå de sakkunniga, att lån skall kunna lämnas till sparbank
utan säkerhet.
Nämnda förslag har icke gjorts till föremål för annat uttalande än att
sparbanksinspektionen erinrat, att ett medgivande i enlighet med förslaget
givetvis icke befriade sparbanks styrelse från skyldighet att i vederbörlig
ordning pröva låneansökningen, innan lån av ifrågavarande slag beviljades.
Enligt 26 § tredje stycket gäller vidare, att lån icke må utlämnas mot
inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventaner,
sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med
arman i och för sig fullgod säkerhet. Ej heller må lån mot pant av aktier
eller lottbrev utlämnas till högre sammanlagt belopp än som motsvarar
hälften av sparbankens fonder. Då de solidariska bankbolagen numera blivit
ombildade till bankaktiebolag och deras lotter erhållit karaktär av aktier,
föreslå de sakkunniga, att bestämmelsen om utlåning mot lottbrev
såsom saknande praktisk betydelse uteslutes och att i stället förlagsbevis
upptagas såsom i belåningshänseende likställda med aktier. De sakkunniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
41
anse förlagsbevisen tämligen jämförliga med preferensaktier. Enligt de sakkunnigas
uppfattning hörde dessa värdepapper till egendom, som sparbank
enligt 30 § ej finge förvärva, en uppfattning som också syntes hava vunnit
insteg i praxis vid tillämpningen av sistnämnda lagrum.
Bank- och fondinspektionen har med avseende å förevarande fråga uttalat,
att inspektionen förutsatte, att med förlagsbevis skulle förstås endast
sådana värdepapper, vilka i 45 § banklagen betecknades såsom förlagsbevis,
nämligen förskrivningar som medförde rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare.
Enligt 26 § sista stycket må lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen
av annan än kommun eller dylik samfällighet, utlämnas allenast på viss tid
och ej utestå längre än tio år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än
ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den
tid, för vilken lånet beviljats, sparbanken dock alltid obetaget att begagna
sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.
De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke ifrågavarande bestämmelser
borde modifieras i sådan riktning, att sparbankerna erhölle större frihet
vid bestämmandet av återbetalningstiden för borgenslån. Därigenom skulle
möjligheterna kunna vidgas för sparbankerna att tillgodose låntagarnas
växlande önskemål med avseende å sättet för lånens återbetalning. Icke
minst för jordbrukare kunde det ofta kännas som en brist, att icke borgenslån
kunde utlämnas för längre tid än tio år. Den tekniska utvecklingen
inom jordbruket hade medfört allt mera omfattande kapitalinvesteringar,
vilka föranlett behov av lån ställda på en tämligen mångårig amortering.
Även i andra fall kunde en längre amorteringstid än tio år tänkas vara befogad.
En mera väsentlig förlängning av lånets löptid kunde väl medföra
vådor med hänsyn till förändringar i de förhållanden, som legat till grund
för lånets upptagande. I allmänhet syntes önskvärt, att ett lån, som exempelvis
upptoges för inköp av inventarier, icke utlämnades för längre tid
än dessa kunde antagas förbliva användbara. De sakkunniga hade vid
övervägande av de förhållanden, som inverkade på förevarande fråga, stannat
vid att föreslå, att den längsta återbetalningstiden för amorteringslån
skulle höjas från tio till femton år. Därvid finge emellertid framhållas,
att utlämnandet av lån på tid överstigande tio år måste föranleda särskild
omsorg om att icke fordran gentemot låntagare och borgensmän bleve föremål
för preskription.
Även i andra hänseenden hava de sakkunniga förordat jämkningar i gällande
regler om återbetalningstid för borgenslån. Nuvarande bestämmelser
innebära, att lån måste börja amorteras redan första året efter upptagandet
och att återbetalningen skall jämnt fördelas i förhållande till lånetiden. De
sakkunniga uttala, att ett annat sätt för återbetalningen kan vara önskvärt
med hänsyn till karaktären av de kapitalinvesteringar, vartill lån användas.
Exempelvis erinras örn att lån ofta upptagas i syfte alt möjliggöra
för låntagaren att genomgå utbildning eller bedriva studier. De sakkunniga
föreslå,- att avbetalning årligen skall kunna ske med belopp, som i förhål
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Departements
chefen.
lande till varandra innebära en jämnt fortlöpande stegring, ävensom att,
där med hänsyn till lånets ändamål särskilda omständigheter därtill föranleda,
frihet från avbetalning skall kunna medgivas under tid ej överstigande
de tre första åren av lånets löptid. I lagen bör enligt de sakkunnigas mening
utsägas, att i sistnämnda fall godkännande av den uppskjutna amorteringen
skall inhämtas från borgensmännens sida.
De sakkunniga hava slutligen betonat angelägenheten av att omsättning
av lån i allmänhet ej medgives, med mindre avbetalning sker enligt de för
amorteringslån bestämda grunderna.
Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län hava med hänsyn till risken
för preskription avstyrkt den föreslagna utsträckningen av lånens löptid.
Sparbanksinspektionen har uttalat, att borgenslån endast i särskilda fall
borde ställas på så lång tid som femton år. Dylika långa lån borde icke utlämnas
i andra fall än när valutan avsåge investering i sådan egendom, som
icke kunde förväntas undergå värdeminskning i snabbare takt än lånet nedbringades
genom de fastställda avbetalningarna. Inspektionen har icke ansett
nödvändigt att i lagtexten inlaga föreskrift om inhämtande av löftesmännens
godkännande beträffande amorteringsfrihet under de tre första åren
av låns löptid. Om amorteringsfriheten icke stipulerats redan i den av löftesmännen
påtecknade reversen, inhämtades nämligen enligt god bankpraxis
ändock alltid sådant godkännande. Det föreslagna tillägget i 26 § att amortering
skulle kunna utfästas med belopp, som i förhållande till varandra innebure
en jämnt fortlöpande stegring, borde enligt inspektionens mening
jämväl utgå. Så som bestämmelsen avfattats kunde den i praktiken lämna
rum för en icke avsedd tillämpning. Ett borgenslån kunde därigenom praktisk!
taget förbliva oamorterat under längre tid än de tre år, som enligt förslaget
skulle kunna vara helt amorteringsfria. För sparbankernas egen del
vore en sådan utveckling icke lämplig, och för låntagarna borde de fördelar,
som erbjödes i form av vissa amorteringsfria år och längre löptid än den
nuvarande vara till fyllest.
■ De sakkunnigas förslag att sparbank skulle givas rätt utlämna lån till
annan sparbank utan säkerhet anser jag mig kunna biträda. Såsom sparbankinspektionen
framhållit är det emellertid självfallet, att ett dylikt medgivande
icke befriar sparbank från skyldigheten att i vederbörlig ordning
pröva låneansökningen, innan lån av ifrågavarande slag beviljas.
De sakkunnigas förslag att bestämmelsen i 26 § sista stycket om utlåning
mot lottbrev borde uteslutas och i stället förlagsbevis upptagas såsom i bclåningshänseende
likställda med aktier finner jag mig jämväl böra förorda.
Utan uttryckligt stadgande torde det vara klart, att med förlagsbevis i förevarande
fall skall förstås detsamma som i banklagen.
Vad beträffar regeln om längsta tillåtna återbetalningstid för amorteringslån,
ansluter jag mig till de sakkunnigas uppfattning, att en förlängning av
nämnda tid från tio till femton år bör kunna genomföras. Givetvis måste
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
sparbankerna vid dylik utlåning ägna särskild omsorg åt att preskription
icke inträder. Vad angår övriga ifrågasatta jämkningar i gällande amorteringsregler
beträffande borgenslån har jag funnit av sparbanksinspektionen
gjorda erinringar mot de sakkunnigas förslag värda beaktande, och förordar
för min del allenast den ändringen, att sparbankerna beredes möjlighet att
medgiva frihet från avbetalning under högst tre år efter lånets beviljande.
Slutligen vill jag nämna, att en av de sakkunniga, professorn Sommarin,
i reservation uttalat, att ehuru det vore ett faktum, att de nuvarande bestämmelserna
i 27 § sparbankslagen kommit att sakna all praktisk betydelse,
planen på ett organiserat samarbete mellan sparbanker och jordbrukskassor
dock icke borde släppas. Det första steget till effektiv förbättring
av det mindre jordbrukets möjligheter att få lättillgängliga och vid olika
lägen på penningmarknaden alltid jämförelsevis billiga driftskrediter hade
enligt reservantens mening bort tagas därmed, att den i 27 § stadgade rätten
för sparbank att träffa avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning
för jordbrukskassa inom sparbankens verksamhetsområde förändrats
till rätt för sparbank att träffa dylikt avtal med enskild jordbrukare.
. . O
Nu berörda förslag har även vunnit anslutning i några av de avgivna
yttrandena. Emellertid erinrar jag, att ett liknande förslag på grund av motioner
behandlats av 1936 års riksdag. Bankoutskottet framhöll därvid (utlåtande
nr 33), att en dylik utlåningsform skulle innebära en utvidgning av
sparbankernas verksamhet till en uppgift, som i fortsättningen liksom hittills
lämpligen borde ombesörjas av andra kreditinrättningar. Utskottet fann
vad i motionerna anförts i varje fall icke utgöra tillräckliga skäl för vidtagande
av en så betydelsefull omläggning av sparbanksväsendet. Utskottet
hemställde, att de berörda motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, vilken hemställan riksdagen biföll. På grund härav anser
jag mig icke böra förorda någon ändring i enlighet med reservantens förslag.
Sparbanks kassareserv.
Enligt 29 § sparbankslagen är sparbank skyldig att i tillgångar, vilka kunna
med lätthet förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tiondel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av
riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, sorn i 25 §
sparbankslagen omförmälas, eller medel, som för sparbankens räkning innestå
hos riksbanken eller inländskt bankbolag. Dock må av kassareserv högst
100,000 kronor utgöras av inteckningar av sådan beskaffenhet, som i 25 §
sågs. . .. .
Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga till en början föreslagit
den ändringen, att fastighetsinteckningar icke vidare skulle få inräknas
i kassareserven. Härom anföres i betänkandet huvudsakligen följande:
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Anledningen till att fastighetsinteckningar hittills fått inräknas i kassare.
erven vöre framst att tillskriva farhågor för att det i annat fall kunde bereda
en del sparbanker svårigheter att disponera medel för fyllande av kassa
viHepV€nii
°et i°-S Väl tydHgt’ att även fulI§oda inteckningar, i varje fall
vid en allman kris icke utan avsevard tidsutdräkt kunde förvandlas i pen
hptprar
°Ch att,f° !f,ktlf.en Cn sParbank, som hotades av likviditetssvårigheter,
vöre mycket illa stalld, om den ej i tillräcklig omfattning kunde redovisa
en kassareserv i mera lättrealiserbara tillgångar. Då det ur denna synS
/0re,raVclkt fo/ en sparbank att förfoga över en grundstomme av
tullgoda obligationer framstode det för de sakkunniga såsom ett klart önskemal
att i sparbanks kassareserv icke inräknades inteckningar. Det måste
emellertid beaktas, att en sparbanks obligationsinnehav icke borde hava sådan
omfattning, att uppgiften att i första hand tillgodose ortens kreditbehov
därigenom lede alltför starkt intrång. Det kunde under inga förhållanden
mota några svårigheter för de större sparbankerna att sörja för att kassareserverna
komme att utgöras av andra tillgångar än inteckningar. Verkställd
undersökning hade visat, att av de 205 sparbanker, hos vilka vid 1934
års utgång msättarnas behållning icke uppgått till 1.5 miljon kronor, 102
varit nödsakade att såsom kassareserv även räkna inteckningslån. Om detta
icke varit medgivet, skulle behov hava förelegat att placera ytterligare sammänlägt
omkring 3.3 miljoner kronor, d. v. s. i genomsnitt för varje sparbank
33,000 kronor, i obligationer eller därmed likvärdiga tillgångar. Örn
det medgaves sparbankerna en övergångstid av förslagsvis tio år, under vilken
de efter hand kunde vidtaga en omplacering, syntes man icke behöva
befara några mera avsevärda svårigheter.
I anslutning till de föreslagna ändringarna beträffande avgränsningen i
25 § av de täckningsfria tillgångarna hava de sakkunniga vidare förordat
sådan jämkning av 29 §, att i kassareserven skulle få inräknas även medel
innestående hos postsparbanken och centralkassa för jordbrukskredit ävensom
andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkamniarväxlar.
Beträffande obligationer skulle av den i 29 § gjorda hänvisningen
till 25 § följa, att till kassareserven framdeles komme att hänföras endast
inhemska obligationer.
Med avseende å reglerna örn sparbanks kassareserv erinra de sakkunniga
dessutom, att enligt 49 § banklagen pantsatt tillgång, där tillgången utgör
säkerhet för avtalad kredit, som ej till fullo begagnats, får beräknas till
belopp, som bank enligt avtalet äger ytterligare utbekomma. De sakkunniga
föreslå, att en bestämmelse av enahanda innehåll införes i 29 § sparbankslagen.
Slutligen yttra de sakkunniga, att det enligt deras mening måste anses
självfallet, att örn sparbanks kassareserv nedgått under vad i lagen stadgas,
det aligger sparbanken att vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa
kassareserven till föreskrivet belopp. En uttrycklig bestämmelse av dylik
innebörd förekommer i 49 § banklagen och föreslås av de sakkunniga införd
även i 29 § sparbankslagen.
De sakkunnigas förslag om upphävande av medgivandet att i kassareserven
medräkna fastighetsinteckningar har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken,
sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen och länsstyrelser
-
Kungl. May.ts proposition nr 243.
45
na i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands och
Jämtlands län, varjämte länsstyrelsen i Stockholms län ställt sig tveksam,
enär ändringen syntes kunna medföra olägenheter för mindre, nyinrättade
sparbanker.
Svenska sparbanksföreningen har erinrat, att föreningen motsatt sig förslag
i samma riktning vid tillkomsten av 1923 års sparbankslag, enär särskilt
landsbygdens sparbanker därav skulle åsamkas svårigheter. Samma
synpunkter gjorde sig fortfarande gällande åtminstone beträffande en del
mindre sparbanker. Avgörande vore emellertid att den föreslagna regeln
spelade en så underordnad roll för sparbankernas likviditet. De mindre
sparbankerna, som det här i första hand gällde, kunde alltid stödja sig på
den solidaritet emellan sparbankerna, som starkt gjort sig gällande. Vid en
allmän likviditetskris syntes ett belopp av 3.3 miljoner kronor i obligationer
varken göra till eller från. Att just nu företaga en lagstiftningsåtgärd, som
stimulerade de små sparbankerna till förvärv av obligationer, syntes för övrigt
mycket inopportunt, då på grund av tvångsnedskrivningar dylika inköp
kunde föranleda förluster, som försämrade fondställningen.
Sparbanksinspektionen har funnit tillräckliga skäl icke föreligga att, även
örn de sakkunnigas förslag i denna del vore principiellt riktigt, mot sparbankernas
bestämda önskan genomföra ändringen. Saken syntes icke vara
av större betydelse; man finge, särskilt efter de deklarationer örn solidaritet
mellan sparbankerna som avgivits av sparbanksföreningen, förutsätta att
sparbank med kassareserv, vari inteckningar inginge, vid likviditetssvårigheter
skulle kunna få belåna dessa på annat håll.
Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit, att hälften av sparbanks kassareserv,
dock högst 50,000 kronor, skulle få redovisas i fullgoda inteckningar.
Att medel innestående hos centralkassa för jordbrukskredit skulle få medräknas
i kassareserven har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken under hänvisning
till att centralkassa för jordbrukskredit icke borde mottaga tillfällig
inlåning å stora belopp och att likviditetsbestämmelserna för centralkassorna,
särskilt i jämförelse med motsvarande bestämmelser för affärsbankerna,
vore synnerligen otillfredsställande.
En minoritet inom fullmäktige ävensom sparbanksinspektionen hava uttalat
tvekan om lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del.
Slutligen har bland andra sparbanksinspektionen förordat, att medel innestående
å postgiro skulle få inräknas i kassareserven.
Vad först angår den av de sakkunniga förordade ändringen i 29 § spar-Departement*- bankslagen, att fastighetsinteckningar icke skulle få inräknas i kassareser- clielenven,
anser jag i likhet med sparbanksinspektionen, att frågan icke är av den
betydelse, att anledning för närvarande finnes att mot sparbankernas önskan
genomföra en dylik inskränkning.
Vad angår övriga ifrågasatta jämkningar av reglerna i 29 § om sparbanks
kassareserv böra, enligt vad jag förut anfört, utländska obligationer och hund
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
na inteckningslån icke få hänföras till täckningsfria tillgångar. Uppenbarligen
böra de då icke heller få medräknas i kassareserven. Jag ansluter mig
vidare till förslaget, att medel innestående hos postsparbanken och å postgiro
samt andra av riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser än skattkammarväxlar
skulle få medräknas i kassareserven. Däremot torde av skäl,
som anförts av majoriteten inom fullmäktige i riksbanken, medel innestående
hos centralkassa för jordbrukskredit icke böra få medräknas.
Mot förslaget att i sparbankslagens 29 § införa bestämmelse därom, att
pantsatt tillgång, som utgör säkerhet för avtalad kredit, må medräknas i kassareserven
i den mån krediten icke begagnats, har jag icke något att erinra.
Det förefaller mig slutligen lämpligt, att i 29 § sparbankslagen efter mönster
av banklagen införes ett uttryckligt stadgande av innehåll, att sparbank
skall vidtaga åtgärder för att snarast möjligt uppbringa kassareserven
till föreskrivet belopp, därest densamma nedgått under vad i lagen stadgas.
Angående motbok med sparbank m. m.
Enligt 24 § sista stycket sparbankslagen må, utan hinder därav, att motbok
förut utfärdats, ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel
insatts med förbehåll i avseende å medlens utbetalning, så ock för omyndig
över sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige
ej äger själv förfoga. Har i fråga örn medel, som stå under förvaltning
av förmyndare eller god man, förbehåll gjorts, att medlen ej må uttagas utan
överförmyndarens tillstånd, äger jämväl förmyndaren eller gode mannen för
insättning av medel utan sådant förbehåll utfå annan motbok.
Angående dessa bestämmelser, vilka tillkommit i sammanhang med 1924
års förmynderskapslagstiftning, hava de sakkunniga yttrat, att genom dessa i
lagen den uppfattningen kommit till uttryck, att i andra än de särskilt angivna
fallen endast en motbok finge utfärdas för en och samma insättare.
Det förekomme icke sällan, att en insättare hade medel innestående hos
sparbank mot olika utbetalnings- eller räntevillkor, i vilket hänseende, bland
annat, kunde erinras örn de särskilda villkor, som gällde för skolsparböcker,
och den räntedifferentiering efter skilda uppsägningstider, som tillämpades
av en del sparbanker. Då sålunda medel under skilda villkor innestode
för en och samma insättares räkning, vore det tydligen ägnat att befordra
enkelhet och reda, därest särskild motbok utfärdades beträffande varje
tillgodohavande, som sålunda skilde sig från annat. Även bortsett från
sådana fall som nu nämnts ansåge de sakkunniga tillräckliga skäl icke vara
förhanden att resa hinder mot att flera motböcker utfärdades för en och
samma insättare.
I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna
i 24 § sista stycket måtte upphävas, varefter något hinder icke
längre skulle föreligga för sparbank att utfärda flera motböcker för en och
samma insättare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
47
Bifall till detta förslag anses av de sakkunniga böra medföra jämväl vissa
jämkningar i 31 § sparbankslagen, vilken innehåller bestämmelser örn de
böcker, som skola föras av sparbank. Enligt nämnda lagrum skall sparbank
föra, bland annat, avräkningsbok för insättarna jämte årligt sammandrag
därav. Avräkningsboken skall föras med upplägg för envar insättare.
Då en och samma insättare nu innehar flera motböcker med en sparbank,
är det enligt uppgift av de sakkunniga vanligt, att skilda upplägg användas
för de olika tillgodohavandena. Då den föreslagna ändringen i 24 § skulle
möjliggöra användning av flera motböcker för en och samma insättare även
i andra fall än där så för närvarande är tillåtet, anse de sakkunniga ett uttryckligt
stadgande i 31 § om skyldighet att föra samma insättares olika tillgodohavanden
å skilda upplägg vara praktiskt lämpligt och ägnad att befordra
reda i bokföringen.
De sakkunniga framhålla vidare, att det ur olika synpunkter vore nödvändigt
att kunna konstatera, huruvida en insättare hos en sparbank hade
flera tillgodohavanden hos sparbanken. Sålunda vore detta behövligt för
kontrollen över att insättarens sammanlagda behållning icke överskrede föreskrivet
insättningsmaximum. Vidare kunde hänvisas till att det enligt taxeringsförordningen
kunde åläggas sparbank att tillhandahålla taxeringsmyndighet
uppgift om insättares tillgodohavande. Efterlevnaden av dessa föreskrifter
underlättades naturligen, där sparbankerna, såsom redan nu vöre
synnerligen vanligt, förde register över sina insättare. De sakkunniga ansåge
sig böra föreslå, att föreskrift om skyldighet att föra dylikt register infördes
i 31 § sparbankslagen, som redan nu upptoge föreskrift om förande av
register över sparbanks gäldenärer.
Även örn register över insättare funnes, utgjorde emellertid enligt de sakkunnigas
mening detta icke under alla förhållanden någon garanti för att
tillförlitlig överblick erhölles över en insättares samtliga tillgodohavanden.
Det kunde exempelvis förekomma, att de olika tillgodohavandena för en insättare
upptoges å skilda platser i registret. Med tanke på sådana fall hade
de sakkunniga funnit nödvändigt att i 31 § införa en bestämmelse, enligt
vilken, där i avräkningsbok olika tillgodohavanden för en och samma insättare
förts å skilda upplägg, skyldighet skulle föreligga för sparbanken
att genom anteckning i insättareregistret träffa sådan anordning, varigenom
storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden med
lätthet kunde fastställas. Med hänsyn till att nödigt rådrum borde beredas
sparbankerna med genomförande av de sålunda föreslagna anordningarna,
borde de nya bestämmelserna icke träda i tillämpning förrän vid utgången
•av andra året, räknat från året för lagens ikraftträdande.
Slutligen påpeka de sakkunniga, att i stället för den i 31 § gjorda hänvisningen
till förordningen den 4 maj 1855 angående liandelsböcker och handelsräkningar
numera, sedan denna förordning ersatts med bokföringslagen den
31 maj 1929, en hänvisning till sistnämnda lag bör upptagas.
I anledning av vad sålunda föreslagits har i de avgivna yttrandena allenast
av svenska sparbanksföreningen uttalats, att det kunde krävas, att cj spar
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
bankerna ensamt ålades de föreslagna skyldigheterna enligt 31 § utan att
samtidigt bestämmelser meddelades jämväl för affärsbankerna med avseende
å deras sparkassemedel och även för andra kreditinstitut i den mån
likartat förhållande förelåge.
DeVcJiefenntS'' * ^et f°rs*ag ^ sparbankslag, som framlades år 1892 genom proposition
nr 49, stadgades i 24 § sista stycket, att, med visst undantag, för en och samma
person insättning ej fick äga rum å mer än en motbok. I sitt utlåtande
nr 48 hemställde emellertid lagutskottet, att denna bestämmelse måtte uteslutas,
med den motiveringen att bestämmelsen skulle bliva svår att tillämpa
och lätt att kringgå. Lagen antogs i enlighet med utskottets förslag. Vid
antagandet år 1923 av ny sparbankslag infördes icke heller något förbud mot
utfärdande av flera motböcker.
I sitt förslag till förmynderskapslagstiftning, vilket förslag avgavs medan
1892 års sparbankslag ännu var gällande, föreslog lagberedningen ändrad
lydelse av 24 § nämnda lag, upptagande ett stycke i huvudsak likalydande
med 24 § sista stycket nu gällande lag. Lagberedningen anförde därvid, att
1892 års sparbankslag visserligen icke innehölle någon bestämmelse om att
för samma persons räkning insättning ej finge ske å mer än en motbok,
men att lagen uppenbarligen utginge från, att så vöre fallet. Lagberedningens
förslag ligger till grund för 1924 års ändring av 24 § sparbankslagen.
Det torde kunna anses i någon mån tveksamt, huruvida genom 1924 års
lag förbud infördes mot att, utom i de särskilt angivna fallen, utfärda melån
en motbok till samma person. I alla händelser torde sparbankerna ganska
allmänt och hittills opåtalt hava utfärdat flera motböcker. De sakkunniga
synas emellertid utgå från, att ett dylikt förbud infördes 1924.
Jag anser önskvärt, att berörda oklarhet undanröjes, och finner på de av
de sakkunniga anförda skälen lämpligt, att 24 § sista stycket sparbankslagen
upphäves, varigenom sparbankernas rätt att utfärda flera motböcker till
samma person fastslås. En sådan ändring har jämväl förutsatts i den på
föredragning av chefen för socialdepartementet beslutade propositionen nr
41 till årets riksdag angående anslag till främjande av planmässigt sparande
m. m.
De sakkunnigas förslag att tillgodohavanden å olika motböcker för en och
samma insättare i avräkningsboken skola föras å särskilda upplägg, att sparbank
skall föra register å sina insättare samt att genom hänvisningar i avräkningsboken
eller anteckning i insättareregistret skall träffas anordning,
varigenom storleken av en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden
lätt kan fastställas, finner jag mig även böra förorda. Jag har,
heller icke något att erinra gentemot förslaget, att dessa nya bestämmelser
skulle bliva obligatoriska först efter utgången av andra året, räknat från året
för lagens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
49
Reglerna angående upprättande av sparbanks balansräkning.
Enligt 33 § första stycket 1) sparbankslagen må sparbanks tillgångar ej
upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än som
motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den mån
ej annat följer av vad beträffande vissa tillgångar särskilt stadgas må tillgångarna
dock, jämlikt 33 § första stycket 2), upptagas till högre belopp än
som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt
sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse, styrelsen har att av
-
lämna.
Obligation må, enligt 33 § första stycket 1), ej anses upptagen över sitt
verkliga värde, om den upptagits till gällande marknadsvärde eller till visst
medeltalsvärde. Sistnämnda värde beräknas beträffande obligation, utfärdad
av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa på sådant sätt, att obligationens avkastning utgår
efter en räntefot, som med fyra tiondels procent understiger medeltalet
av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna tio
åren. Beträffande annan obligation bestämmes medeltalsvärdet sålunda, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, motsvarande nämnda me
-
deltal.
Dessa bestämmelser kompletteras i 33 § första stycket 5) med föreskrifter
av innehåll, att obligation i balansräkningen för det år, under vilket den inköpts,
ej må upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaden för dess
förvärvande eller anskaffande och därefter ej till högre värde än det, vartill
den varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning. Dock
må i båda fallen ökning högst till gällande marknadsvärde ske till täckande
av förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller av motsvarande nedsättning
av annan tillgångs bokförda värde.
Beträffande tillkomsten av nu berörda stadganden tillåter jag mig hänvisa
till de sakkunnigas betänkande (sid. 75—79).
Med avseende å reglerna för värderingen i sparbanks balansräkning
av obligationer framhålla de sakkunniga, att sparbankerna
placera en icke oväsentlig del av sina medel i obligationer och att
det därför är av stor vikt, att garantier finnas för att dessa tillgångar bokföras
efter betryggande grunder.
De sakkunniga anse ändring icke böra ifrågakomma i den nuvarande regeln,
att obligation ej må anses upptagen över sitt verkliga värde, örn den
upptagits till gällande marknadsvärde. Vad åter angår de nuvarande möjligheterna
att alternativt därmed verkställa bokföringen i anslutning till vissa
i lagen angivna medeltalsregler hava de sakkunniga framhållit i huvudsak
följande: . .. .
Såsom ett principiellt önskemål borde uppställas, att sparbank tillhörig
obligation bokfördes till sådant värde, att sparbanken, i händelse obligationen
behövde försäljas, kunde antagas uppnå ett pris för densamma, som
icke understege dess bokförda belopp. Till underlättande därav bolde »paredång
till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 243■ 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
bankerna med avseende å obligationer, som inköpts vid höga obligationskurser,
i tid sörja för att deras värden nedskreves på sådant sätt, att en anpassning
efter kommande, kanske väsentligt sänkta marknadskurser bleve möjlig
utan alltför stora uppoffringar. Emellertid vore att märka att, även örn
en sparbank i ett visst läge icke skulle kunna vid en realisation av sitt obligationsinnehav
ernå ett pris som svarade mot de bokförda beloppen, det
kunde finnas anledning antaga, att kurserna på obligationsmarknaden under
sparbankens fortsatta verksamhet ånyo skulle stiga, så att överensstämmelse
kunde vinnas mellan dessa kurser och de bokförda beloppen. I varje fall
bomme sparbanken, därest den behölle obligationerna intill dess desamma
bleve inlösta, att därvid utfå obligationernas nominella belopp. Med hänsyn
till det nu sagda kunde det vara försvarligt, att sparbankernas obligationer
finge bokföras till värden, som, även om de överstege de aktuella
marknadsvärdena, likväl icke vore högre än att de kunde förväntas bliva
täckta av det pris, som en försäljning eller inlösning av dem framdeles kunde
inbringa.
Ur en annan synpunkt sett kunde det krav uppställas, att avkastningen
å bokförda värdet av sparbankens obligationer borde vara tillräcklig för
att täcka dess inlåningsränta jämte förvaltningskostnader. Då obligationsavkastningen
i regel stöde i sådant förhållande till sparbankernas infåningsräntor,
att den täckte dessa räntor jämte förvaltningskostnader, borde en
bokföring efter obligationernas marknadsvärden i allmänhet även komma
att tillgodose sparbankernas förräntningsbehov. Emellertid förekomme understundom
avvikelser, vilka medförde, att en bokföring med ledning av
obligationernas marknadsvärden ledde till andra resultat än en bokföring
efter sparbankernas förräntningsbehov.
Om man ville tillgodose förräntningsbehovet, skulle det tydligen ligga närmast
till hands att en sparbanks obligationer icke finge bokföras till högre
belopp än att avkastningen därå motsvarade samma sparbanks inlåningsränta
jämte förvaltningskostnader. Då tillämpningen av en sådan bestämmelse
skulle göra det beroende av den enskilda sparbankens räntepolitik,
huru sparbankens obligationer skulle bokföras, samt en enhetlig grund skulle
saknas för bedömandet av boksluten hos de olika sparbankerna, kunde tanken
på en bokföringsregel av nu antydd innebörd — även bortsett från principiella
synpunkter — icke upprätthållas. Regeln kunde emellertid modifieras
på sådant sätt, att en för samtliga sparbanker för en följd av år beräknad
genomsnittlig inlåningsränta jämte en uppskattad avrundad procentsats
för täckande av förvaltningskostnader lades till grund för bokföringen.
Till sistnämnda tankegång hade svenska sparbanksföreningen anslutit
sig i ett vid årsmöte 1922 gjort uttalande, enligt vilket obligationer ej
skulle anses upptagna över sina verkliga värden, örn de upptagits till gällande
marknadsvärden eller till värdet av obligationernas sammanlagda avkastning,
kapitaliserad efter en räntesats, utgörande, vad anginge statens, allmänna
hypoteksbanken och konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer,
medeltalet av inlåningsräntan i samtliga rikets sparbanker under
de tio sista år, för vilka statistiska uppgifter funnes tillgängliga, med
tillägg av en fjärdedels procent och, vad anginge övriga obligationer, nämnda
medeltal med tillägg av en halv procent. De procentuella tilläggen skulle
täcka förvaltningskostnader och skälig vinstmarginal. Då den till 1923 års
riksdag avlåtna propositionen angående ny sparbankslag i förevarande hänseende
icke anslutit sig till sparbanksföreningens förslag, hade detta motiverats
med att det visat sig, att en medeltalsberäkning på grundval av
diskontot smidigare anslöte sig till obligationernas saluvärden och alltså utgjorde
ett riktigare uttryck för de faktiska förhållandena, ävensom därmed,
att den officiella sparbanksstatistiken förelåge i tryck först omkring ett och
Kungl Maj.ts proposition nr 243.
51
ett halvt år efter utgången av det år som avsåges, på grund varav hänsyn
icke kunde tagas till inlåningsräntan under de två sista åren, vilka i
ifrågavarande avseende vore de viktigaste.
Av en i betänkandet gjord sammanställning (sid. 83) framginge, att siffrorna
för det tioåriga medeltalsdiskontot minskat med 0.4 procent och för
den tioåriga genomsnittliga inlåningsräntan för sparbankerna ökad med 0.25
procent löpte tämligen parallellt under 1920-talet, därvid sistnämnda siffror
i allmänhet läge omkring 0.3—0.4 procent lägre än de på angivet sätt modifierade
diskontosiffrorna. Sedan diskontosatserna emellertid under senare
delen av nämnda decennium börjat falla, vilken utveckling sedermera fortgått,
under det att sparbankerna endast i långsammare tempo sänkt sina
inlåningsräntor, hade siffrorna för sparbanksräntorna jämte förvaltningskostnader
i stället kommit att överstiga de reducerade diskontomedeltalen,
för de senaste åren med nästan en hel procent.
Örn jämförelse skedde med den tioåriga genomsnittsförräntnmgen a guldkantade
obligationer, befunnes, att denna under 1930-talet läge högre än
nyssnämnda medeltalsräntor och att en nedskrivning i anslutning till dessa
senare således icke varit tillräcklig att täcka obligationernas tioåriga genom
snittsförräntning.
. , , . . ,
En jämförelse mellan nu antydda olika alternativa nedsknvningsregler
måste leda till olika resultat alltefter konjunkturernas utveckling. Det kunde
också tänkas förekomma, att här avsedda modifierade tioårsmedeltal for
diskontosatser och inlåningsräntor läge högre än den tioariga genomsnittsräntan
å guldkantade obligationer. Under sådana förhållanden kunde det
inträffa att en bokföring av obligationer efter genomsnittskurserna a guldkantade
obligationer ledde till det resultat, att avkastningen av obligationernas
bokförda värden icke täckte sparbankernas inlåningsränta jämte erforderliga
förvaltningskostnader. . ,
Enligt de sakkunnigas mening hade erfarenheterna visat, att nu gapande
regler för bokföring av obligationer icke vore tillfredsställande. Riksbankens
diskontosatser kunde icke anses utgöra någon tillförlitlig mätare av obligationskur
serna, och ej heller stöde de i någon bestämd relation till sparbankernas
inlåningsräntor. Anlädes den synpunkten på bokformgen, att avkastningen
av obligationerna, beräknade efter dessas bokförda vardén, borde
täcka erforderliga ränte- och förvaltningsutgifter, skulle det vara att föredraga
om såsom bokföringsnorm valdes sparbankernas genomsnittliga lnlaningsränta
och kostnader för förvaltningen. Statistikens färdigställande hade
numera påskyndats, så att endast det sista året behövde lämnas ur rakningen.
Bortsett från den olägenhet, som sålunda likväl kvarstode, syntes emellertid
nu ifrågavarande bokföringsregel vara förenad med vissa praktiska
svårigheter. Sålunda kunde det bliva tveksamt i vad män hänsyn skulle
tagas till att en del sparbanker tillämpade differentierad ranta för medel,
som innestode mot olika återbetalningsvillkor. Vidare skulle det bliva nödvändigt
att icke blott bygga på en genomsnittlig inlåningsränta för sparba
kerna utan även på ett genomsnittstal för förvaltningskostnaderna. Icke
minst skulle det vara vanskligt att bedöma, huru hansynen till fo ^a tn ng^- kostnaderna borde påverka de skiljaktiga regler, som liksom hdhlls borde
gälla för bokföringen av guldkantade och andra obligatKiner Re lan n
berörda omständigheter syntes de sakkunniga tala emot valet av mlamngsräntorna
såsom utgångspunkt för bokföringen. . , .
Ett avgörande skäl för de sakkunniga alt icke godtaga sistnämnda regel
bade emellertid varit, att de sakkunniga för sin del ansåge det vara princip - ellt riktigt att en sparbanks obligationer bokfördes till belopp, sinn i möjligaste
mån anslöte sig till obligationernas marknadsvärden. För insattarna
syntes det nämligen vara ett avgörande intresse, att tillgång»! na bokfördes sa
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
att deras värden motsvarade vad en försäljning av desamma å allmänna
marknaden skulle inbringa. De sakkunniga ansåge med hänsyn därtill, att
—• där bokföringen icke skedde på grundval av obligationernas aktuella
marknadsvärden —■ den medeltalsberäkning, vilken borde kunna anlitas för
möjliggörande av en jämn anpassning av de bokförda värdena å obligationer
efter konjunkturernas utveckling, borde bygga på de genomsnittliga obligationskurserna
för en följd av år. Visserligen kunde det förekomma, att genomsnittssiffran
för förräntningen under ett år alltför starkt påverkades av
förekomsten av enstaka obligationslån, som — t. ex. på grund av kort återstående
löptid —- mer eller mindre avveke från vad som gällde å marknaden
i övrigt. Denna påverkan syntes emellertid på grund av den omfattning, materialet
av a Stockholms fondbörs noterade obligationer numera ägde, icke
vara av sådan räckvidd, att densamma hade någon nämnvärd betydelse för
bestämmandet av ett mångårigt genomsnittstal för obligationsräntorna. Ej
heller syntes mot detta genomsnittstal kunna riktas några vägande invändningar
ur den synpunkten, att de särskilda sparbankernas obligationsinnehav
ej vore sammansatta i fullkomlig överensstämmelse med sammansättningen
av de å allmänna marknaden noterade obligationerna.
De sakkunniga funne sig böra förorda, att i överensstämmelse med vad
som nu gällde genomsnittstalen grundades på tioårsperioder.
I enlighet med det anförda föresloge de sakkunniga, att de på Stockholms
fondbörs noterade kurserna å guldkantade obligationer, beräknade efter tioåriga
genomsnittstal, borde ligga till grund för den alternativa bokföringsregel
med avseende å sparbankernas obligationer, som kunde tillämpas vid sidan
av värderingen efter det aktuella marknadsvärdet.
Vad sålunda föreslagits avsåge naturligen närmast de guldkantade obligationernas
värdering. Mest önskvärt vore, att varje obligationspost bokfördes
efter värdena å motsvarande slag av obligationer. För undvikande av alltför
komplicerade regler föresloge emellertid de sakkunniga, att obligationerna
uppdelades i tre olika kategorier, som inbördes behandlades lika. Guldkantade
obligationer borde liksom för närvarande utgöra en grupp för sig.
Obligationer, i vilka förmyndare ägde att utan överförmyndarens samtycke
placera omyndigs medel, borde utgöra en andra grupp och övriga obligationer
en tredje. Då noteringarna å Stockholms fondbörs av de båda sist avsedda
grupperna av obligationer icke syntes tillräckligt representativa, borde
även bokföringen av dessa obligationer bygga på noteringen av guldkantade
obligationer, därvid liksom nu i lagen borde angivas ett visst värdeförhållande
mellan olika grupper av obligationer. Vid jämförelse mellan förräntningen
å ifrågavarande tre kategorier av obligationer vid utgången av åren
1925 1934 hade befunnits, att medelförräntningen för guldkantade obliga
tioner
understigit medelförräntningen för andra" för placering av omyndigs
medel kvalificerade obligationer med 0.22 procent och övriga obligationer
med 0.96 procent. Även för de särskilda arén hade relationen varit ungefär
densamma. På grund därav föresloge de sakkunniga, att medeltalsvärdet
för obligationer av andra gruppen skulle beräknas sålunda, att obligationernas
avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstege
medelräntan under de senast tilländagångna tio åren å guldkantade obligationer.
För övriga obligationer borde avkastningen förutsättas skola utgå
efter en räntefot, som med en procent överstege nämnda medelränta
De sakkunniga hade visserligen funnit det vara principiellt riktigt att vid
bokföring av obligationer hänsyn toges icke blott till den direkta räntan å
dessa utan även till den vinst, som kunde ernas genom obligationernas inlösning,
alltså till den s. k. effektiva räntan. Då det emellertid vid ett dvlikt
beräkningssätt vore nödvändigt att beträffande varje obligationslån taga hän
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majis proposition nr 243.
syn till inlösningstid och i förekommande fall utlottningsmöjligheter, hade
de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå, att sparbankerna skulle åläggas
att taga den effektiva räntan till utgångspunkt för bokföringen. Emellertid
utgjorde icke de sakkunnigas förslag, lika litet som hittills gällande bestämmelser,
något hinder för de sparbanker, som så önskade, att använda nyssnämnda
beräkningssätt.
Det kunde uppenbarligen icke ifrågakomma, att sparbankerna envar for
sig skulle beräkna de för bokföringen grundläggande tioårsmedeltalen för
obligationskurserna. På sparbanksinspektionen måste förutsättas ankomma
att årligen beräkna och för sparbankerna tillkännagiva ifrågavarande medeltal.
Angivna förslag till medeltalsberäkning innebure, att i sparbankernas balansräkningar
för år 1935 de tre grupperna av obligationer enligt medeltalsregeln
skulle hava bokförts efter en förräntningsprocent av respektive 4.45,
4.70 och 5.45. Enligt gällande bestämmelser utgjorde förräntningsprocenten
för guldkantade obligationer 3.38 och för andra obligationer 3.78. De sakkunnigas
förslag innebure alltså i nuvarande läge en icke oväsentlig skärpning
av den alternativa bokföringsregeln. En undersökning hade visat, att
omkring 350 sparbanker hade obligationer bokförda till högre belopp än
vad som skulle följa av en tillämpning av förslaget. De sakkunniga hade
funnit lämpligt föreslå en övergångsbestämmelse, enligt vilken vid bokslut,
som skedde för tidigare år än det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande,
vid beräknande av värdet av sparbank vid tiden för den föreslagna
lagändringens ikraftträdande tillhöriga obligationer bestämmelserna i 33 §
första stycket 1) enligt dess nuvarande lydelse finge vinna tillämpning.
Även om sparbankerna alternativt skulle äga rätt att bokföra obligationer
efter deras marknadsvärden, syntes det de sakkunniga önskvärt, att i den
mån medeltalsregeln föranledde en lägre värdering denna regel anlitades.
Då bokföring efter medeltalsvärden endast borde komma i fråga beträffande
fullgoda obligationer och då på grund av svårigheten att bedöma säkerheten
för andra än inhemska obligationer övriga obligationer icke borde
få bokföras till högre belopp än som motsvarade marknadsvärdena, föresloge
de sakkunniga att tillämpningen av medeltalsreglerna inskränktes till
obligationer, som omförmäldes i 25 § sparbankslagen. De särskilda bestämmelserna
örn bokföring av obligationer med utgångspunkt från dessas förräntning
kunde tydligen icke heller tillämpas, då fråga vore om premieobligationer.
De sakkunniga hade därför inskränkt de särskilda bokföringsreglernas
tillämpning till räntebärande obligationer.
De sakkunniga hava vidare funnit önskvärt, att sparbankernas möjligheter
att uppskriva de bokförda värdena å obligationer
bestämmas något restriktivare än vad för närvarande är fallet,
övervägande skäl syntes visserligen tala för att sparbank under alla förhållanden
skulle äga att för täckande av förlust uppskriva sina obligationer intill
marknadsvärdet, även örn medeltalsvärdet vore lägre. För möjliggörande
av en nedskrivning av annan tillgångs bokförda värde syntes det däremot
näppeligen motiverat att medgiva uppskrivning av en obligations värde över
något av följande värden, nämligen dess marknadsvärde, dess nominella värde
eller dess medeltalsvärde. Ett medgivande till en uppskrivning över något
av nu angivna värden skulle innebära, att den skyldighet att nedskriva bundna
lån, vilken förcsloges av de sakkunniga, till sina verkningar bleve illusorisk.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Bank- och fondinspektionen har funnit den av de sakkunniga föreslagna
bokföringsgrunden vara att föredraga framför den nu gällande. Större hänsyn
foges nämligen därigenom till huru förändringarna i det allmänna ränteläget
i realiteten påverkat obligationernas avkastningsvärde. Den föreslagna
bokföringsregeln syntes även vara att föredraga framför att, såsom svenska
sparbanksföreningen tidigare föreslagit, grunda bokföringen på sparbankernas
medelinlåningsränta under viss förfluten tid. Erfarenheten hade
nämligen visat, att sparbankernas inlåningsränta icke alltid följde det allmänna
ränteläget, under det att börskurserna å obligationer gåre ett snabbt
uttryck för förändringar i detta hänseende.
De sakkunnigas förslag i nu angivna del har däremot blivit föremål för
mer eller mindre vittgående invändningar i yttranden av fullmäktige i riksbanken,
sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen och styrelsen
för svenska bankföreningen. Jämväl Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Västerbottens lån hava intagit en avvisande ställning. I övriga yttranden
har förslaget antingen lämnats utan erinran eller icke blivit föremål för särskilt
omnämnande.
Svenska sparbanksföreningen har beträffande förevarande fråga anfört i
huvudsak följande:
Enligt de sakkunnigas mening vore det principiellt riktigt, att en sparbanks
obligationer bokfördes till belopp, som i möjligaste mån anslöte sig till
obligationernas marknadsvärden. De sakkunniga hade med andra ord här
liksom på flera andra ställen lagt likvidationssynpunkten till grund för sitt
betraktelsesätt. Även i denna fråga måste sparbanksföreningen ställa sig på
en principiellt annan grund än de sakkunniga. En sparbanks obligationer
vöre icke avsedda att säljas. Genom uppsägning och utlottning återflöte kapitalet
till sparbanken. Huvudsaken vore att de lämnade en avkastning, som
täckte sparbankens inlåningsränta under normala förhållanden och lämnade
marginal för kostnader och fondbildning. Det vore knappast antagligt, att
man praktiskt sett behövde räkna med högre inlåningsränta än 4 procent
under det att sannolikhet väl förelåge att räntan under lång tid komme att
understiga denna procent. Sparbankerna hade också många medel att neutralisera
en allmän räntehöjning. Man kunde därför med tämligen stor
trygghet nöja sig med att kräva ett avkastningsvärde av omkring 4 V2 procent.
Att märka vore att Norge med dess betydligt högre ränta i lag ansett
sig kunna fastslå 4 V2 procent för statspapper och 5 procent för övriga obligationer
såsom högsta gräns.
Med denna sparbanksföreningens utgångspunkt måste man reagera, då de
sakkunniga förordade en regel, som under nuvarande förhållanden skulle för
de icke särskilt gynnade fullgoda obligationerna kräva en nedskrivning av
dessa så att de lämnade en avkastning av 5.45 procent. Förslaget innebure att
under nuvarande förhållanden det högst tillåtna bokföringsvärdet, enligt avkastningsvärdet,
skulle bliva för en statsobligation med 3 1/i procent ränta
73: 03, för en kommunobligation med 3 1/2 procent 74:47 och för en industriobligation
med 4 procent ränta 73: 37. Med hastigt stigande ränta och därmed
följande kursfall å obligationer skulle sparbankerna vara skyldiga att
med avseende å alla efter lagens ikraftträdande inköpta obligationer vid
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
tagna nedskrivningar, som eventuellt skulle kunna uppgå till respektive 26.97
procent, 25.53 procent och 26.63 procent för de olika obligationerna. Enligt
sparbanksföreningens förslag under förarbetena till 1923 års lag skulle avkastningsvärdena
för likartade lån bliva respektive 74.37 procent, 80.09 procent
och 86.58 procent och nedskrivningen eventuellt kunna uppgå till respektive
25.63 procent, 19.91 procent och 13.42 procent. De här relaterade
nedskrivningsreglerna enligt medeltalsvärdet skulle tillämpas å i 25 § omnämnda
obligationer, under det att övriga obligationer skulle upptagas till
marknadsvärdet. Man funne sålunda, att de sakkunniga pa grund av sin
teoretiska utgångspunkt föranletts att kräva nedskrivningar till avsevärt högre
belopp än som med hänsyn till räntabiliteten kunde anses skäligt. Att
dessa strängare krav under vissa omständigheter skulle kunna vålla sparbankerna
onödiga svårigheter syntes vara uppenbart. Vid hastigt stigande
ränta och i följd därav fallande obligationspriser kunde en sparbank tvingas
att på en gång företaga omfattande nedskrivningar, vilket kunde vara ägnat
att utåt giva en alldeles felaktig föreställning om sparbanken. ^ Det borde
icke förbises, att även sparbanksföreningens förslag innebure så pass stora
nedskrivningskrav att under vissa förutsättningar en viss fara i nu namnt
avseende kunde uppstå. Dess mera betänksam måste man ställa sig mot regler,
som utan hänsyn till räntabilitetskravet skärpte nedskrivningsreglerna.
Det vore emellertid''möjligt att man jämväl på den av de sakkunniga föreslagna
grunden kunde bygga lämpliga nedskrivningsregler, förutsatt att man
vid bestämmande av tilläggsprocenten för de mindre gynnade obligationerna
läte räntabilitetssynpunkten göra sig gällande. Båda förslagen syntes lämna
en jämn kurva, och det kunde väl på goda skäl antagas, att de bada kurvorna
icke komme att visa alltför stora avvikelser. Vid ett fortsatt lågt ränteläge
förelåge med avseende på båda kurvorna den risken att de pekade sa
lågt ned, att den på dem byggda nedskrivningen icke med hänsyn till möjligen
inträffande förändringar bleve effektiv. Det skulle med andra ord kunna
inträffa, att inom ett antal år den föreslagna nedskrivningsregeln liksom
den nuvarande sattes ur spelet. ..
I valet mellan de båda grunderna för medelsavkastningsvardets bestämmande
måste sparbanksföreningen giva sparbankernas medelinlåningsränta
företräde. Hade denna regel fastslagits 1923, skulle säkerligen ingen rost
nu höjts för en ändring. Vad som mot densamma invants darom, att vissa
sparbanker hade delad inlåningsränta och att detta skulle försvåra beräkningen,
syntes knappast förtjäna avseende. Man kunde nämligen föreskriva, att
där’olika ränta utginge den allmänna inlåningsräntan å det mera fast placerade
kapitalet skulle läggas till grund. Numera torde ej heller hinder toreligga
att redan vid ett års utgång kunna beräkna medelinlaningsrantan tor
det gångna året. Emellertid borde det tagas under övervägande, huruvida
man icke borde räkna med ett medeltalsvärde för 20 år i stället för 10, detta
för att förhindra ett alltför hastigt dalande av kurvan vid en period av laga
^Beträffande den av de sakkunniga föreslagna grunden för medelsavkastningsvärdets
beräkning finge följande anföras.
Vid studerandet av primärmaterialet till de sakkunnigas tabell över »ärlig
genomsnittsförräntning å guldkantade obligationer» (sid. 83) funné man, att
rubriken vore missvisande, då till grund för varje ars genomsmttsranta icke
lage årets genomsnittskurser utan kursen den 31 december för värjo i beräkningen
ingående obligation. Enligt detta beräkningssätt kunde t. ex en kraftig
men kortvarig nedgång i kurserna, örn (ten inträffade omkring ultimo december,
giva anledning till ett felaktigt utslag i ett tioårigt medeltal.
Från och med är 1932, dä räntefallet börjat och som en följd därav obliga
-
56
Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.
tionskurserna stigit, hade allt flera lan kommit att noteras över pari. Naturligt
vöre att dessa lan icke noterats sa högt, att den direkta avkastningen
kommit ned i nivå med den verkliga obligationsräntan, utan läge högre. Vid
kurssättningen för dessa lån bleve den effektiva räntan utslagsgivande. Lån
av denna karaktär inginge i avsevärd utsträckning i beräkningarna åren
1932 t. o. m. 1935. Av följande tabell framginge, huru medeltalen, örn dessa
lån icke varit medtagna i beräkningarna, skulle bliva.
Å r
Effektivt värde
den «/12
kronor
Därav ingå
4l/2 % 0. 5 % lån
med kronor
Totalt antal i
beräkningen
ingående lån
Antal
4i/2% 0.
5% lån
Medelför- räntn. enligt
sakkunniga
Medelför- räntn. om
4‘/s* 0. b%
lån borttagas
1932........
2,434,405,835
1,520,397,425
49
20
4.35
4.02
1933........
2,835,535,112
1,679,660,869
50
18
4.08
3.74
1934........
2,991,558,386
1,584,960,374
43
16
3.83
3.50
1935........
3,064,080,266
1,418,036,245
47
15
3.87
3.55
Tabellen utvisade, att medelförräntningen under de nämnda 4 åren, om
4 J2 och 5 procent-lånen borttoges, skulle sjunka med drygt 0.3 procent. Om
de sålunda framkomna medeltalen användes för uträknandet av det tioåriga
medeltalet för åren 1926—1935 skulle detsamma sjunka från 4.45 till 4.31,
vilket motsvarade en differens av nära 2V2 procent mellan de kurser till vilka
nedskrivning skulle ske. En verklig obligationsmarknad hade ju icke existerat
i vart land under någon längre tid, och en allmän börsnotering av obligationerna
vöre också av rätt ungt datum, varför det syntes som om större
erfarenhet på detta område borde vinnas, innan ett medeltal som det av de
sakkunniga föreslagna intoges i lag.
Det behövde t. ex. endast framhållas, att hitintills några kortfristiga lån
knappast existerat i vår marknad men att en viss tendens till en ökning gjorde
sig gällande. Skulle dylika lån uppstå i ett större antal och bliva föremål
för börsnotering, kunde dessa under vissa perioder utöva ett motsatt inflytande
på medeltalen genom ett för lågt utslag.
Utom dessa erinringar, vilka gåve ett mycket tydligt uttryck för vanskligheten
av att finna en exakt norm för beräkningen av de guldkantade obligationernas
ränteavkastning, finge jämväl erinras om att någon möjlighet att
grunda medelavkastningsvärdet på en tjuguårig serie icke funnes. Man
kunde därför, som förut nämnts, befara, att den av de sakkunniga föreslagna
normen inom kort visade sig ineffektiv.
Med den principiella ställning sparbanksföreningen i frågan intagit vore
det tydligt, att föreningen mäste finna en ytterligare kategoriklyvning emellan
obligationer av olika slag olämplig och onödig.
Länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Jämtlands
län hava i huvudsak anslutit sig till svenska sparbanksföreningens ståndpunkt.
Sparbanksinspektionen har i likhet med de sakkunniga uttalat, att den till
riksbanksdiskontot anslutna medeltalsregeln icke längre uppfyllde de krav,
som borde ställas på densamma. Härom anför inspektionen huvudsakligen
följande:
Inspektionen funné riktigt, att värdesättningen av obligationer i sparbanks
balansräkning alltid skulle ske i så nära anslutning som möjligt till de verkliga
obligationskurserna. Även när sparbank på grund av snabbt fallande
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
57
kurser icke kunde på en gång nedskriva sin obligationsportföl.j till de nya
marknadsvärdena utan måste tillgripa den alternativa medellalsregeln, borde
denna vara så konstruerad, att icke sambandet med utvecklingen på obligationsmarknaden
därigenom släpptes.
Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke de sakkunnigas metod vid uträknandet
av medelräntan för en given tioårsperiod kunde förbättras. De
sakkunniga hade till grund för beräkningarna lagt kurserna den sista december
varje år för samtliga börsnoterade guldkantade obligationer. Ett mera
rättvisande resultat borde nås, örn till utgångspunkt toges kursläget vid flera
tillfällen under året — exempelvis en gång i kvartalet — varvid kvartals- och
årsskiften helst borde undvikas, då obligationskurserna vid angivna tidpunkter
kunde påverkas av särskilda förhållanden. Denna synpunkt kunde emellertid
lätt tillgodoses vid regelns tillämpande i praktiken, då det enligt förslaget
skulle ankomma på inspektionen att årligen beräkna och för sparbankerna
tillkännagiva ifrågavarande medeltal.
I det material som de sakkunniga använt inginge sådana högprocentiga
obligationer, som på grund av kort återstående löptid lämnade en förhållandevis
mycket hög avkastning, när denna uttrycktes i procent på kursen (genastränta)
utan hänsynstagande till det övervärde, som under obligationens
återstående löptid skulle amorteras med anlitande av ränteavkastningen. De
sakkunniga, som räknat med genastränta, hade på detta sätt fått fram en
för hög avkastningsprocent för de senaste åren. Sparbanksföreningen hade i
sitt yttrande visat, att örn dylika obligationer uteslötes, så skulle medelförräntningen
under åren 1932—1935 sjunka med drygt 0.3 procent. Om man
åter medräknade dessa obligationer men i stället för genastränta tillämpade
effektiv ränta, vilket förefölle riktigare, eftersom denna vore ett uttryck för
den verkliga avkastningen till inlösningsdagen, finge man ett utslag åt rakt
motsatt håll. Högprocentiga obligationer med kort återstående löptid hade
nämligen de sista åren varit så eftersökta placeringar för kassamedel, att den
effektiva räntan läge betydligt lägre för dessa obligationer än för övriga
guldkantade papper. För här avsett ändamål förefölle det riktigt att söka
eliminera dylika tillfälliga och onormala påverkningar på kurserna. Man
leddes då till den tanken att från materialet utesluta alla guldkantade obligationer,
som noterades över pari. Med tillämpning av effektiv ränta vid beräkning
av avkastningen å återstående del av materialet, borde man komma
så nära den »rena» obligationsräntan, d. v. s. den ränta som bortsett från tillfälliga
och speciella faktorer bestämde kursen å guldkantade obligationer,
som gärna vore möjligt.
Mot denna modifierade metod kunde visserligen invändas, att man kunde
komma i den situationen, att materialbrist inträdde. Vid årsskiftet 1934—
1935 hade t. ex. ett enda guldkantat obligationslån noterats under pari. Örn
emellertid kursläget vid flera olika tidpunkter på året toges med i beräkningen,
skulle denna svårighet icke hava uppstått. Man finge emellertid icke
bortse ifrån, att den antydda situationen kunde inträda. Visserligen komme
nya lån med kontinuerlig anpassning efter ränteläget ständigt i marknaden.
För det teoretiskt möjliga fall likväl, att materialbrist skulle föreligga, syntes
kunna uppdragas åt inspektionen att efter hörande av fullmäktige i riksbanken
bestämma den avkastningsprocent, som för visst år skulle ingå i det tioåriga
medeltalet. Det syntes inspektionen, att det nu skisserade beräkningssättet
för fastställande av medeltalsvärdet å guldkantade obligationer skulle
med avseende å möjligheten att uppnå del avsedda resultatet erbjuda avsevärda
förbättringar av de sakkunnigas metod.
En siffermässig jämförelse mellan de båda metoderna gåve följande resultat:
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Å r
De sakkunnigas
förslag, genom- snittlig genast- ränta å samtliga
guldkantade
obligationer
%
Effektiv genom- snittsränta å
guldkantade
obligationer no- terade högst i
pari
%
10-årig genom- snittsförränt- ning enligt de
sakkunnigas
förslag
%
Effektiv 10-årig
genomsnittsför- räntning å guld- kantade obliga- tioner noterade
högst i pari
%
1924 ........................
4.99
5.12
1925 ........................
4.90
4.96
—
—
1926 ........................
4.81
4.75
—
—
1927 ........................
4.75
4.62
—
—
1928 ........................
4.76
4.66
—
—
1929 ........................
4.71
4.49
—
—
1930 ........................
4.49
4.17
4.85
4.84
1931 ........................
4.80
4.76
4.80
4.75
1932 ........................
4.35
4.30
4.75
4.69
1933 ........................
4.08
3.69
4.66
4.55
1934 ........................
3.83
3.03
4.55
4.34
1935 ........................
3.87
3.46
4.45
4.19
Som syntes rådde god överensstämmelse mellan de tioåriga medeltalen för
tidigare år, innan förut berörda onormala påverkningar på kurserna hunnit
bliva utslagsgivande. Med all sannolikhet komme medeltalet i sista kolumnen
att höjas något för åren 1934 och 1935, örn beräkningen grundades på
kursläget vid flera tidpunkter under varje år. Nu angivna tal vore nämligen
i överensstämmelse med de sakkunnigas metod kalkylerade på kurserna vid
respektive årsskiften. En i annat sammanhang verkställd beräkning för år
1934 av effektiv ränta å statsräntelånen på basis av de dagliga noteringarna
visade en genomsnittsförräntning av 3.47 procent, vilket tydde på att talet 3.03
procent vore för lågt såsom årsgenomsnitt. Å andra sidan visade en liknande
jämförelse för år 1935, att talet 3.46 procent troligen komme att sänkas något
så att en jämnare kurva för årsmedeltalen komme att uppstå.
Sparbanksföreningen hade uttryckt sympatier för att medeltalsvärdet borde
grundas på ett tjuguårigt i stället för ett tioårigt medeltal. Därigenom
skulle förhindras ett alltför hastigt dalande av medeltalskurvan vid en period
av låga räntor. Inspektionen ville bestämt uttala sig mot en sådan lösning. Medeltalsvärdet,
som skulle vara en buffert för att mildra verkan av stora kursfall,
borde icke göras till ett i det närmaste konstant tal, som bleve okänsligt
för mera markanta svängningar i marknadsläget. Det borde tvärtom smidigt
men icke brådstörtat följa utvecklingen av obligationskurserna. Ur denna
synpunkt vore t. o. m. ett fem- eller sjuårigt medeltal att föredraga. Det
skulle visserligen sjunka hastigare vid en period av låga räntor, men också
stiga hastigare när räntorna åter ginge upp. Det borde icke vara meningen
att med medeltalsregelns hjälp alltför länge fördröja den önskvärda nedskrivningen
till marknadsvärdena.
Uppdelningen av obligationerna i tre grupper ansåge inspektionen vara
riktig. Ej heller mot de av de sakkunniga föreslagna procenttalen för tillläggsränta
—- en kvarts resp. en procent — funne inspektionen något i princip
att erinra. Med hänsyn dels till att nu gällande regler endast upptoge
en differens av 0.4 procent mellan de räntesatser, som vore bestämmande för
nedskrivningen av å ena sidan guldkantade och å andra sidan övriga obligationer,
och dels till att sparbanksföreningen uttalat sig för en lägre tilläggsprocent
för grupp 3, ville sparbanksinspektionen emellertid icke motsätta sig
att denna bestämdes till endast en halv procent.
Jämväl fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att beräkningen av medeltalsvärdet
icke lämpligen borde grundas på riksbankens diskontosatser och
59
Kungl Maj:ts proposition nr 243.
att fullmäktige i princip icke hade något att erinra mot att beräkningen i
stället grundades på den verkliga räntan på obligationsmarknaden. Den metod
de sakkunniga föreslagit syntes emellertid kunna göras mera ändamålsenlig.
Av praktiska skäl hade de sakkunniga stannat vid att föreslå, att beräkningen
av medeltalet skulle grundas på den genomsnittliga genasträntan
av alla å fondbörsen noterade guldkantade obligationer. Det syntes lämpligare,
att man i stället sökte basera medeltalsberäkningen på den effektiva
räntan. Då emellertid kursen å obligationer, noterade över pari, påverkades
av en efterfrågan även för placering av kassamedel och därför icke avspeglade
läget på kapitalmarknaden, syntes obligationer, noterade över pari, icke
böra ifrågakomma såsom basis för beräkningen. Därest man uteslöte obligationer,
som noterades över pari, skulle dock materialbrist kunna uppkomma.
I en dylik situation syntes det böra åligga sparbanksinspektionen, som
hade att verkställa beräkningarna, att med stöd av annat befintligt material
— andra obligationskurser, ränteläget för kommunallån etc. — fastställa
medeltalet för året. Fullmäktige ville ifrågasätta, örn det icke kunde anses
lämpligt att inspektionen, innan dylikt fastställande skedde, begärde yttrande
i frågan av fullmäktige i riksbanken. — Fullmäktige förutsatte, att sparbank
alltid skulle äga verkställa värdesättningen av obligationerna sålunda,
att den effektiva räntan överensstämde med berörda medeltal.
Den av de sakkunniga förordade indelningen av obligationerna i tre grupper
har av fullmäktige tillstyrkts, under förutsättning att den beräknade
skillnaden i avkastningen mellan grupp 1 och grupp 3 avsevärt minskades.
Det syntes fullmäktige, att man utan risk borde kunna tillämpa en regel, som
innebure, att man för grupp 3 räknade med endast en halv procent större
avkastning än för grupp 1.
Styrelsen för svenska bankföreningen har yttrat:
Enligt styrelsens mening vore det mest rationellt att för här avsedda ändamål
utforma regler, som innebure att sparbanker, vilkas ställning icke medgåve
dem att bokföra sina obligationer till det aktuella värdet, skulle kunna
av sparbanksinspektionen meddelas tillstånd att tills vidare hålla dem i högre
värden men med skyldighet att under en viss tidsperiod och enligt en fastställd
plan småningom bortskriva övervärdena. Skulle frågans lösning enligt
dylikt principer icke anses möjlig, återstode att överväga de alternativa
regler, som diskuterats av de sakkunniga. Alla dessa regler sökte den önskade
tryggheten i anknytning till förhållandena under en förfluten tid. Den
svaghet, som följde därav, vore således för dem samtliga gemensam. På sådana
regler som dessa kunde emellertid icke ställas större anspråk än att de
skulle åstadkomma säkerhet för en värdering, som kunde anses motsvara
skäliga anspråk på försiktighet och vore ägnad att verka utjämnande vid
tvära kastningar på marknaden. Från denna synpunkt syntes de tre alternativen
icke vara alltför mycket olika varandra. Till förmån för den tor
närvarande gällande regeln talade, att sparbankerna inrättat sig efter densamma
och att den lörefölle enklare än de övriga. Skulle den av de sakkunniga
förordade linjen föredragas, enligt vilken värderingen skulle fotas
på obligationsräntan under de senaste tio åren, vöre givetvis, såsom de sakkunniga
jämväl anmärkt, det riktigaste att varje lios sparbankerna löre
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Departements
chefen.
fintlig obligationspost bleve bokförd efter värdena å samma slag av obligationer.
En sådan regel skulle dock enligt de sakkunnigas mening bliva alltför
komplicerat!. Styrelsen holle för sannolikt, att de sakkunniga här överskattat
svårigheterna. Antagligen skulle de erforderliga beräkningarna kunna
utan stor möda årligen utföras inom sparbanksinspektionen, som skulle
hava att sammanställa de erhållna värdena i en förteckning för distribuering
till sparbankerna. Valdes emellertid det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet
att sammanföra obligationerna i ett mindre antal kategorier,
som inbördes behandlades lika, ansåge styrelsen det vara önskvärt, att i de
regler, som i enlighet därmed meddelades, hänvisning icke gjordes till annan
lagstiftning, nämligen förmynderskapslagstiftningen. Bättre syntes vara att
de obligationer, som borde hänföras till den andra av de tre i förslaget upptagna
klasserna, uppräknades, eventuellt med rätt för sparbanksinspektionen
att till denna klass foga även andra obligationer, då omständigheterna
gjorde det påkallat.
Beträffande de sakkunnigas förslag att uppskrivning av obligations bokförde
värde till täckande av motsvarande nedskrivning av annan tillgångs bokförda
värde ej skulle få överstiga vare sig medeltalsvärdet, nominella värdet
eller marknadsvärdet har svenska sparbanksföreningen yttrat, att det vore
meningslöst att förhindra obligationernas uppskrivning till marknadsvärdet,
eftersom en sparbank uppenbarligen kunde sälja obligationer ena dagen och
återköpa likartade obligationer en annan dag.
Sparbanksinspektionen har yttrat, att uppskrivning av ifrågavarande slag
borde få ske oberoende av medeltalsvärdet till det lägsta av följande två värden,
nämligen marknadsvärdet och nominella värdet.
Fullmäktige i riksbanken hava på denna punkt gjort ett uttalande av samma
innebörd.
Bank- och fondinspektionen har förordat, att obligationer icke i något
fall skulle få bokföras över sitt parivärde.
■ Frågan om värdering av sparbanks obligationer är utan gensägelse en av
de allra vanskligaste inom hela sparbankslagstiftningen. De övriga nordiska
ländernas motsvarande lagstiftning erbjuder prov på ett flertal olika metoder
för lösning av detta spörsmål, av vilka dock ingen synes vara av beskaffenhet
att kunna tjäna som förebild för vårt lands vidkommande.
Emellertid synes så gott som fullständig enighet råda därom, att den i gällande
lag stadgade anknytningen av medeltalsberäkningen till riksbankens
diskontosatser icke längre kan anses innefatta någon lämplig lösning.
Såsom den i det föregående lämnade redogörelsen giver vid handen hava
de sakkunniga i stället förordat, att ett tioårigt genomsnittsvärde av guldkantade
obligationer enligt noteringarna å Stockholms fondbörs skulle läggas
till grund för den alternativa bokföringsregeln med avseende å sparbanks
obligationer. Härigenom skulle man, anse de sakkunniga, kunna förverkliga
den enligt deras mening riktiga principen, att en sparbanks obligationer
bokföras till belopp, som i möjligaste mån ansluta sig till vad en försäljning å
allmänna marknaden skulle inbringa.
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
61
Gentemot detta resonemang har från sparbankshåll invänts, att man därigenom
tillmätte likvidationssynpunkten alltför stor betydelse. Emellertid
torde väl — även om det hör till undantagen, att en sparbank nödgas träda
i likvidation — stundom förekomma att en sparbank av en eller annan
anledning finner påkallat att sälja en viss obligationspost. Särskild
tyngd äger också likviditetskravet nied avseende å den del av sparbanks
obligationsinnehav, sparbanken redovisar såsom kassareserv. Givetvis måste
det av dessa skäl ur det allmännas synpunkt framstå såsom ett önskemål,
att obligationerna bokföras på ett sätt som i möjligaste mån tillgodoser även
likvidationssynpunkten. Enligt min uppfattning framstår det då som en
naturlig lösning, att man vid värdering av obligationer lägger börsnoteringarna
å sådana värdepapper till grund. Vad från sparbankshåll i övrigt invänts
emot de sakkunnigas förslag synes mig i väsentlig mån bliva beaktat,
om man accepterar de av fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen
föreslagna modifikationerna i sakkunnigförslaget. För att undvika den
påverkan å obligationskurserna, som efterfrågan å placeringsmöjligheter för
kassamedel utövar, synes mig dock från det material, som skulle läggas till
grund för medeltalsberäkningen, böra avföras icke blott obligationer noterade
över pari utan även sådana obligationer noterade i eller under pari,
vilka hava en kortare återstående löptid än tio år. Förnekas kan visserligen
icke, att nu åsyftade modifikationer i de sakkunnigas förslag i viss mån äro
ägnade att komplicera ifrågavarande regler. Men även om denna lösning av
problemet sålunda icke går helt fri från anmärkningar, synes den mig dock
innebära en framkomlig väg och utgöra en uppenbar förbättring i förhållande
till nu gällande bestämmelser.
Den av mig förordade lösningen skulle alitsa innebära, att guldkantade
obligationer i sparbanks balansräkning skulle få alternativt upptagas till sådant
värde, att avkastningen motsvarar medelräntan under de senaste tio
åren å nämnda slag av obligationer, vilka å fondbörsen noterats högst till
pari och för vilka den återstående löptiden överstiger tio år. Sagda medelränta
skulle för varje år beräknas av sparbanksinspektionen.
I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att de olika slagen av obligationer
hänföras till tre olika grupper, på sätt de sakkunniga angivit. Såsom
fullmäktige i riksbanken förordat, torde tilläggen för grupperna 2 och
3 böra fastställas till en fjärdedels respektive en halv procent.
Från vissa håll har framhållits, att materialbrist vid något tillfälle kunde
tänkas föreligga vid medelräntans beräknande enligt den nu föreslagna metoden.
Uppenbarligen minskas dock olägenheterna därav i den mån hänsyn
tages till flera tidpunkter under varje år. Av detta skäl synes det böra
föreskrivas, att hänsyn skall tagas till noteringarna vid minst ett tillfälle under
varje kalenderkvartal. Därest obligationer, varom här är fråga, under
något kvartal noterats i så ringa omfattning, att sparbanksinspektionen finner
noteringarna icke utgöra tillfredsställande grund för medelräntans beräknande,
torde det böra ankomma å Kungl. Maj:t att efter framställning
av inspektionen fastställa det procenttal, som med avseende å detta kvartal
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
skall utgöra grund för beräkningen. Att avgörandet hänskjutes till Kungl.
Majit synes motiverat med hänsyn till frågans betydelse för sparbankerna.
I likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen utgår
jag från, att medeltalsberäkningen skall baseras på den s. k. effektiva räntan,
vid vars beräkning hänsyn tages ej blott till i obligationen utfäst ränta
utan även till vid obligationens inlösning eventuellt uppkommande kapitalvinst.
Särskild föreskrift härom i lagtexten torde icke vara erforderlig.
Såsom fullmäktige i riksbanken uttalat, bör sparbank uppenbarligen äga
rätt att verkställa värdesättningen av sina obligationer sålunda, att den effektiva
räntan för sparbanken överensstämmer med det av sparbanksinspektionen
beräknade medeltalet. Dock bör intet hinder föreligga för sparbank
att tillämpa genastränta, ett beräkningssätt som praktiskt taget alltid leder till
en starkare nedskrivning.
I likhet med de sakkunniga finner jag medeltalsregelns tillämpning böra
begränsas till räntebärande obligationer av i 25 § angivet slag. Den föreslagna
övergångstiden av tolv år synes mig även vara att förorda.
Beträffande frågan om reglerna för uppskrivning av obligations bokförda
värde anser jag i likhet med fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen,
att uppskrivning till täckande av motsvarande nedskrivning av annan
tillgångs bokförda värde bör få ske oberoende av medeltalsvärdet till
marknadsvärdet i den mån detta icke överstiger nominella värdet.
Jag övergår härefter till frågan om bokföring av bundna lån. I
sparbankslagen finnas för närvarande inga särskilda bestämmelser angående
bokföringen av sådana bundna lån, som sparbankerna redan enligt gällande
bestämmelser äga utlämna, d. v. s. bundna kommunlån.
De sakkunniga framhålla, att delvis samma skäl, som läge till grund för
reglerna om bokföringen av obligationer, syntes tala för att motsvarande
föreskrifter även gjordes tillämpliga med avseende å bundna lån. Även en
placering av sparbanks medel i sådana tillgångar innefattade risk för att,
örn placeringen bundits under en tid av lågt ränteläge, avkastningen icke
komme att vid en högre räntenivå täcka sparbankens inlåningsränta och
förvaltningskostnader. Med hänsyn till risker av förevarande art hade de
sakkunniga, då de tillstyrkt medgivande för sparbankerna att i vissa fall
utlämna bundna inteckningslån, uttalat att såsom förutsättning därför borde
gälla, att sparbankerna skulle åläggas nedskriva de bokförda värdena
å lånen på sådant sätt, att avkastningen kunde beräknas medgiva en tillfredsställande
förräntning även under ett eventuellt inträdande högre ränteläge.
I överensstämmelse med denna synpunkt ansåge de sakkunniga motiverat,
att bestämmelser meddelades jämväl om bokföringen av bundna
kommunlån.
Beträffande grunderna för bokföringen av bundna lån uttala de sakkunniga,
att reglerna därutinnan i möjligaste mån borde anslutas till vad som
skulle gälla i fråga om obligationer. Då man emellertid med avseende å
bundna lån näppeligen kunde tala om några marknadsvärden, syntes det
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
63
vara nödvändigt att grunda bokföringsreglerna för dessa å medeltalsvärden.
Det syntes därvid till en början naturligt, att de bundna kommunlånen i
bokföringshänseende jämställdes med kommunobligationer och att det sålunda
föreskreves, att dessa lån i balansräkning ej finge upptagas till högre
värde än att deras avkastning utginge efter en räntefot, som med en fjärdedels
procent överstege medelräntan för tio år å guldkantade obligationer.
Vad anginge de bundna inteckningslånen vore enligt de sakkunnigas förslag
förutsatt, att dessa skulle vara grundade på primär inteckningssäkerhet.
Med hänsyn därtill borde även dessa lån bokföras efter samma grunder
som föreslagits för kommunala och andra för placering av omyndigs medel
kvalificerade obligationer.
Av motsvarande skäl som anförts i fråga örn de nya bestämmelserna om
bokföring av obligationer hava de sakkunniga även beträffande de föreslagna
bokföringsreglerna i avseende å bundna lån funnit en övergångstid på åtskilliga
år vara erforderlig och i sådant hänseende föreslagit, att av sparbank
före lagens ikraftträdande bundet lån vid bokslut för tidigare år än
det tolfte, räknat från året för lagens ikraftträdande, skall få upptagas till
värde överstigande det i förslaget angivna medeltalsvärdet.
Då de sakkunniga, såsom förut nämnts, likställt s. k. räntebundna lån med
bundna lån i allmänhet skulle enligt deras förslag samma bokföringsregler
gälla för räntebundna som för helt bundna lån.
Enligt uppgift av de sakkunniga är det icke ovanligt, att sparbankerna till
kommuner utlämna fasta amorteringslån med räntan rörlig i relation till den
inlåningsränta, som vederbörande sparbank under lånets löptid lämnar sina
insättare. Ofta vore därvid en viss maximigräns fastställd, som räntan å
lånet under inga förhållanden finge överskrida. I sistnämnda fall borde enligt
de sakkunnigas mening lånet få bokföras till högst det värde, som skulle
få beräknas, örn maximiräntan vöre generellt gällande. Om åter lånet löpte
med marginalränta utan maximering, funnes icke tillräckliga skäl för att
lånet skulle vara underkastat bokföringsreglerna för bundna lån utan borde
för detsamma gälla de allmänna föreskrifterna örn bokföringen av sparbanks
tillgångar. Det sist sagda gällde naturligen i än högre grad i fråga om lån,
som vore bundna beträffande återbetalningstid och i andra hänseenden men
löpte med helt rörlig ränta.
Slutligen nämna de sakkunniga, att fastställandet av särskilda bokföringsregler
för bundna lån hade betydelse icke endast ur bokföringssynpunkt utan
även såtillvida som för sparbanker med mindre god ställning därigenom
sattes en naturlig spärr mot placering av medel i bundna lån.
Svenska sparbanksföreningen har i förevarande fråga yttrat bland annat
följande:
Mellan obligationer och bundna lån förelåge den väsentliga skillnaden, att
under det att obligationer kunde vara uppförda till marknadsvärdet, de
bundna lånen omedelbart måste nedskrivas till avkastningsvärdet. Med de
strängare krav på avkastningsvärdet, som av såväl de sakkunniga som
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
sparbanksföreningen förordats, vöre det vanskligt att föreskriva nedskrivningsskvldighet
för dylika lån. Att t. ex. omedelbart nedskriva ett kommunlån
med 20 procent vore, örn lånet icke vore av ringa betydelse i förhållande
till sparbankens insättarbehållning, ägnat att avskräcka från placering. En
sparbank med 10 miljoner kronors insättarbehållning och en reservfond på
800,000 kronor borde t. ex. utan risk kunna lägga upp ett lån på 300,000
kronor åt sitt landsting. Med en omedelbar nedskrivning av cirka 60,000
kronor skulle emellertid denna nedskrivning måhända sluka sparbankens
hela årsvinst och icke lämna rum för andra nedskrivningar. Det syntes
därför som om man borde lämna kommunlånen helt och hållet utanför, så
mycket mer som den av de sakkunniga gjorda utredningen visade, att desamma
icke procentuellt intoge någon större plats i sparbankernas utlåning.
Vad de bundna inteckningslånen beträffade ställde sig saken något annorlunda.
Med den föreslagna korta löptiden och med den effektiva räntan
som beräkningsgrund borde nedskrivningsprocenten kunna bliva tämligen
måttlig. Det kunde därför ifrågasättas, om det verkligen vore nödvändigt
att för dessa korta lån hava allt det bokföringsbesvär, som föranleddes av
nedskrivningarna och deras successiva återförande till vinstkontot. Sparbanksföreningen
funne det mera tilltalande, att man i stället hänförde dessa
bundna lån till de mindre riskfria placeringarna. På detta sätt skulle 8 procent
täckning finnas för desamma i sparbankernas fonder, varigenom svagt
fonderade sparbanker avhölles från dylika lån. Även därvidlag vore den avgörande
synpunkten, att det kunde innebära stor olägenhet för banken att
omedelbart på en gång verkställa en större nedskrivning. Sparbanksföreningen
hemställde alltså, att det intresse de sakkunniga velat tillgodose med
avseende på dessa lån tillfredsställdes genom en ändring av 25 §. Beträffande
den föreslagna övergångsbestämmelsen kunde ifrågasättas, huruvida
icke av försiktighetsskäl övergångstiden lämpligen borde utsträckas till
sjutton år.
Sparbanksinspektionen har ansett nedskrivningsplikt beträffande bundna
inteckningslån icke erforderlig. Med den korta löptid, som bleve gällande
för de bundna inteckningslånen och med de inskränkningar i övrigt, som
omgärdade rätten att utlämna dylika lån, ansåge sig inspektionen med hänsyn
till de praktiska skäl, som talade mot nedskrivningstvånget, kunna släppa
kravet därpå. Därvid förutsattes dock, att de bundna inteckningslånen
enligt sparbanksföreningens förslag icke längre skulle få inräknas bland
täckningsfria placeringar enligt 25 §.
Beträffande bundna kommunlån har inspektionen däremot förordat nedskrivningsskyldighet.
Härom anför inspektionen bland annat följande:
Bundet kommunlån hade i regel en längre löptid än tio år och måste därför
ur förräntningssynpunkt likställas med långa obligationer. Det bundna
kommunlånet saknade emellertid obligationens omsättningsmöjlighet, även
om man finge antaga, att icke ens i en likviditetskris det skulle vara helt
omöjligt att omplacera ett dylikt lån. Man måste emellertid då räkna med
eventualiteten av stor kapitalrabatt. Den omständigheten finge ej heller
förglömmas, att alla sparbanker, även de minsta och fondsvagaste, enligt den
förutsättning, som läge till grund för detta resonemang, fortfarande skulle
få binda kommunlån i obegränsad omfattning. Inspektionen hyste även vissa
farhågor, att den från kommunernas sida framträdande tendensen att
binda lån skulle vinna i omfattning under nuvarande räntekonjunktur. Tillräckligt
starka skäl talade därför enligt inspektionens mening för att bundna
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kommunlån borde underkastas nedskrivningstvång. Invändningar däremot
med hänsyn till de tekniska olägenheterna kunde icke anses nog vägande.
Den av de sakkunniga föreslagna nedskrivningsregeln för bundna kommunlån
syntes bliva betungande för sparbankerna. Örn man ville behålla nedskrivningstvånget,
borde därför regeln modifieras så, att bundna kommunlån
i dylikt hänseende bleve likställda med obligationer. Det gällde darfor
att fastställa ett marknadsvärde för ifrågavarande lån. Den enklaste lösningen
syntes inspektionen vara, att den för sist förflutna året uträknade
genomsnittsräntan för guldkantade obligationer ökad med det för obligationsgrupp
2 föreslagna tillägget — 0.25 procent — skulle angiva den ranteavkastning,
vartill bundet kommunlån vid slutet av samma år skulle nedskrivas
för att icke anses vara bokfört över marknadsvärdet. Det borde aven i detta
fall ankomma på inspektionen att för varje år fastställa och för sparbankerna
bekantgöra ifrågavarande förräntningstal (marknadsvärdetal). Vid uträknandet
av här föreslagna beräknade marknadsvärde borde sparbankerna
äga frihet att göra detta med effektiv ränta som basis. För de flesta
och i varje fall de mindre — sparbankerna komme det dock troligen att te
sig mindre besvärligt att räkna med genastränta. Med tillämpande av effektiv
ränta komme emellertid nedskrivningarna icke att Wiva för betungande.
I analogi med vad som anförts beträffande uppskrivning av obligation till
täckande av nedskrivning å annan tillgång borde bundet kommunlan tor samma
ändamål eller för täckande av förlust å sparbankens rörelse fa uppskrivas
till det lägsta av följande två värden, nämligen beräknat marknadsvarde
och nominellt belopp.
Jämväl fullmäktige i riksbanken hava, med hänsyn till att lånetiden för
bundna inteckningslån skulle begränsas till tio år, funnit föreskrift om nedskrivning
av dessa lån kunna undvaras, därest man i stället föreskreve, att
lån av dylikt slag borde räknas såsom icke täckningsfri placering. Därigenom
skulle för sparbanken inträda viss fondtäckningsskyldighet beträffande
dylika lån. .....
Även beträffande bundna kommunlån hava fullmäktige intagit samma
ståndpunkt som sparbanksinspektionen. Fullmäktige framhålla, att dessa
lån i regel hade lång löptid. Även mindre sparbanker utlämnade ofta dylika
lån av relativt betydande storlek. Med hänsyn därtill syntes önskvärt,
att lånen bleve föremål för nedskrivning, därest man kunde erhålla en
lämplig nedskrivningsregel. En nedskrivning enligt de sakkunnigas regel
kunde bliva onödigt betungande. Det syntes i stället böra övervägas att beräkna
ett marknadsvärde för bundna kommunlån på basis av den för det
senaste årsskiftet beräknade medelavkastningen för grupp 2 av obligationerna,
vilken grupp omfattade jämväl kommunobligationer. Sparbankerna
skulle då för bundna kommunlån liksom beträffande obligationer hava att
välja mellan ett beräknat marknadsvärde och ett medeltalsvärde. Därigenom
syntes de olägenheter, som skulle följa av att sparbank nödgades nedskriva
bundna kommunlån, avsevärt minskas. Enligt fullmäktiges mening
borde uppskrivning av bundet kommunlån under de förutsättningar de
sakkunniga angivit alltid kunna ske till det beräknade marknadsvärdet, dock
ej till högre belopp än det, varå lånet lydde.
Bihang till riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 243.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
DetcheienBeträffande frågan, huruvida nedskrivningsskyldighet med avseende å
bundna inteckningslån bör föreskrivas, anser jag i likhet med bland andra
fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen cn dylik föreskrift kunna
undvaras, därest på sätt i det föregående av mig förordats i stället stadgas,
att dylikt lån icke får räknas såsom täckningsfri placering.
Jämväl beträffande frågan om nedskrivning av bundna kommunlån ansluter
jag mig till de av fullmäktige och inspektionen föreslagna reglerna,
vilka innebära att sparbankerna vid uppförandet i balansräkningen av dessa
lån få välja antingen ett beräknat marknadsvärde, grundat på den för det
sistförflutna året uträknade genomsnittsräntan för guldkantade obligationer,
ökad med det för kommunobligationer föreslagna tillägget av
en fjärdedels procent, eller ock det tioåriga medeltalsvärdet med samma tilllägg.
Mot den av de sakkunniga föreslagna övergångstiden av tolv år har jag
icke något att erinra.
I detta sammanhang anser jag mig även böra omnämna ett uttalande av
de sakkunniga, att de av dem föreslagna nedskrivningsreglerna endast skulle
avse att bestämma de högsta belopp, till vilka obligationer och bundna lån
skulle få bokföras, medan det ofta vore ett önskemål att sparbankerna till
stärkande av sin ställning verkställde längre gående nedskrivningar. I anledning
av detta uttalande har svenska sparbanksföreningen framhållit, att
taxeringsmyndigheterna ofta ej godkänt en nedskrivning å sparbanks obligationer,
som gått utöver bestämmelserna i 33 §, ett förhållande som föranlett
föreningen att i en den 22 juni 1935 dagtecknad skrift hos Kungl. Majit
hemställa om åtgärder till rättelse av berörda förhållande. Sistnämnda spörsmål
är för närvarande föremål för utredning, vars resultat torde komma att
framläggas i annat sammanhang. Emellertid synas de från sparbankshåll
framhållna synpunkterna redan hava rönt beaktande i vissa av regeringsrätten
under senare delen av år 1936 meddelade utslag, på grund varav berörda
spörsmål icke längre torde äga samma aktualitet som förut.
Utöver de förslag till ändringar i 33 § sparbankslagen, för vilka jag nu
redogjort, hava de sakkunniga förordat vissa andra jämkningar
och tillägg med avseende å sagda paragraf.
De sakkunniga erinra sålunda, att enligt 33 § 1) sparbanks tillgångar ej
må upptagas vare sig över sina verkliga värden eller till högre belopp än
som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande. I den
mån ej annat följer av vad som stadgas beträffande bokföring av fast egendom
och av obligationer, må dock jämlikt punkten 2) av samma paragraf
tillgångarna upptagas till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras förvärvande eller anskaffande, så framt sådant särskilt angives i
den förvaltningsberättelse, styrelsen har att avlämna. I anslutning till vad
som gäller enligt 1929 års bokföringslag föreslå de sakkunniga sådan komplettering
av nämnda bestämmelser, att uppskrivning av tillgångs bokförda
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
67
värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott när tillgången upptages
till högre belopp än som motsvarar kostnaden för dess förvärvande
eller anskaffande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast
föregående balansräkning.
Enligt 9 § 2) bokföringslagen må i stället för avskrivning å tillgångar, avsedda
för stadigvarande bruk, motsvarande belopp uppföras bland skulderna
å särskilt värdeminskning skonto. Sådant konto får ej minskas annorledes
än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande
tillgångar.
De sakkunniga yttra, att vissa sparbanker ansett det vara förenat med
fördelar att, sedan av bokföringsreglerna i 33 § sparbankslagen betingade
avskrivningar ägt rum, därutöver av årsvinsten uppföra särskilda belopp
å delcrederekonto med ändamål att framdeles tjäna till täckning av ytterligare
behövliga avskrivningar. Det hade emellertid varit föremål för tvekan,
om sålunda avsatta medel borde betraktas såsom tillhörande reservfonden
eller vilken natur de eljest skulle anses hava. Till undvikande av oklarhet
i förevarande hänseende förorda de sakkunniga, att i 33 § införas bestämmelser
med motsvarande syfte som nyss angivna stadganden i bokföringslagen
beträffande användning av värdeminskningskonto. Till skillnad
från sådant värdeminskningskonto, vilket finge anses reserverat för bokföring
av tillgångar avsedda till stadigvarande bruk i den bokföringsskyldiges
rörelse, borde enligt de sakkunnigas uppfattning i sparbankslagen begagnas
beteckningen nedskrivningskonto. De sakkunniga föreslå sålunda,
att i stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp skulle få
uppföras å särskilt nedskrivningskonto. Denna möjlighet borde stå öppen,
vare sig nedskrivningen påkallades av lagens föreskrifter eller densamma
ginge längre än som föranleddes av dessa. Belopp, som uppförts å nedskrivningskonto,
skulle avse viss bestämd tillgång. Minskning av sådant
konto skulle endast vara medgiven, där nedskrivning med samma belopp
skedde å motsvarande tillgång eller då uppskrivning av denna tillgång skedde
enligt vad i 33 § medgåves.
Till närmare upplysning örn hur de sakkunniga tänkt sig att nedskrivningskonto
skulle uppläggas och användas anföres i betänkandet, att —
ehuru sådant konto skulle hänföras till bestämt angiven tillgång, t. ex. ett
visst lån eller en viss obligationspost — det likväl icke borde möta hinder att
i balansräkningen sammanföra ifrågavarande konton antingen i en gemensam
post eller, kanske lämpligare, med uppdelning efter de slag av tillgångar,
lån, obligationer o. s. v., som avsåges med kontona. Det borde stå sparbank
fritt att uppföra nedskrivningskontona å skuldsidan i balansräkningen eller
att anknyta dem såsom avdragsposter till respektive tillgångar. Liksom uppskrivning
av tillgångs bokförda värde borde även minskning av nedskrivningskonto
angivas i förvaltningsberättelsen. När en tillgång, vartill visst
nedskrivningskonto blivit hänfört, avförts ur sparbankens räkenskaper,
exempelvis på grund av återbetalning av lån, borde det åligga sparbanken
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Departements■
chefen.
att återföra det å kontot kvarstående beloppet såsom vinst i sparbankens räkenskaper.
Detta syntes bland annat påkallat ur taxeringssynpunkt. Ett
nedskrivningskonto av föreslagen art intoge uppenbarligen en helt fristående
ställning i förhållande till sparbanks reservfond och borde överhuvud taget
icke få inräknas bland fonderna. Detta innebure bland annat, att hänsyn
till storleken av dylika konton icke finge tagas vid beräknande av sparbanks
inlåningsrätt enligt 25 § sparbankslagen.
Utöver nu berörda ändringar i 33 § hava de sakkunniga jämväl föreslagit
vissa jämkningar i paragrafen av redaktionell natur, vilka icke torde tarva
närmare förklaring.
I yttrandena har de sakkunnigas förslag i nu angivna delar lämnats utan
erinran.
Jag biträder de sakkunnigas förslag att, i anslutning till bokföringslagens
motsvarande föreskrifter, i 33 § sparbankslagen utsäges, att uppskrivning av
tillgångs bokförda värde skall angivas i förvaltningsberättelsen icke blott
när tillgången upptages till högre belopp än som motsvarar kostnaden för
dess förvärvande utan även då tillgångens värde uppföres högre än i närmast
föregående balansräkning.
Förslaget att i stället för nedskrivning av tillgångs värde motsvarande belopp
skall få uppföras å särskilt nedskrivningskonto finner jag mig jämväl
böra förorda. Mot de ändringsförslag av redaktionell natur, som de sakkunniga
framlagt, synes intet vara att erinra.
De nu förordade nya bestämmelserna i sparbankslagen torde böra träda i
kraft den 1 juli 1937.
Utöver vad i det föregående yttrats angående de övergångsbestämmelser,
som synas erforderliga, torde allenast behöva tilläggas följande. Beträffande
sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937, torde böra föreskrivas,
att så länge obligation eller bundet kommunlån i balansräkning upptages
över sitt värde, beräknat enligt de nya reglerna, säkerhetsfond eller
grundfond eller ränta därå icke må återbäras, med mindre fonden tecknats
före nyssnämnda dag och rätt till återbäring därvid avtalats, och ej heller
uppkommen vinst utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande
användas för ändamål, som i 35 § andra stycket sägs. I
I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kongl. Maj:t« proposition nr 243.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Ilo;
Us ?.l böv.nl l:.j
. . , T
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
bär uteslutits.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
. /: it ad
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars
1937.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
tidigt lagrådet den 5 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 12 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 243.
71
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kunglig
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstoup, Westman, Wigforss, Möli.er, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, lagrådets den 9 mars 1937 avgivna utlåtande över det den 12 februari
1937 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Ericson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1937:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 a1 i texten
- BU 1937:77 Memorial, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av visst ärende. Bankoutskottet har under innevarande års riksdag anlitat b a1 i texten
- BU 1937:65 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 s. 1 i texten