Angående lönereglering för folkoch småskollärare m. m
1937-03-05 · 164 sidor, varav 159 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 159 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:270, Angående lönereglering för folkoch småskollärare m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
1
Nr 270.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönereglering
för folk- och småskollärare m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg följande:
Under punkterna 128, 145, 147, 149, 162, 164 och 243 i 1937 års åttonde
huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på, bland
annat, den proposition angående lönereglering för vissa kommunalt anställda
lärare, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret
1937/1938
dels till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor ett
förslagsanslag av 1,250,000 kronor;
dels till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala mellanskolor ett
förslagsanslag av 1,800,000 kronor;
Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sami. Nr 270.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
ett förslagsanslag av 80,000,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av
3,565,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 344,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i
skolåldern ett förslagsanslag av 115,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets
nai-dligaste gränsorter ett förslagsanslag av 280,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag
av 145,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag av 880,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till Skytteanska skolan i Tärna ett
förslagsanslag av 19,000 kronor;
dels till Högre folkskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,600,000
kronor;
dels till Folkhögskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,300,000
kronor;
dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.
Berörda löneregleringsfrågor äro färdigberedda i vad angår folk- och
småskollärare. Däremot kan beredningen av frågorna rörande lönereglering
för vissa andra kategorier av icke statligt anställda lärare — lärare
vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, högre folkskolor och
folkhögskolor — icke hinna avslutas i så god tid, att förslag för dessa
befattningshavares vidkommande kan föreläggas 1937 års riksdag. Det
löneregleringsförslag, som nedan framlägges, avser därför endast folk- och
småskollärare. Det är min förhoppning att för 1938 års riksdag förslag i
motsvarande hänseenden skall kunna framläggas beträffande ovannämnda,
här icke medtagna lärargrupper.
Jag behandlar i det följande först frågan örn lönereglering för folk- och
småskollärare och framlägger därefter anslagsberäkningar för nästa budgetår.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
3
I. Lönereglering för folk- och småskollärare m. m.
A. Nuvarande avlöningsförhållanden samt verkställda utredningar.
Gällande bestämmelser rörande avlöning m. m. Nu gällandé avlöningsförmåner
för folk- och småskollärare fastställdes vid den lönereglering, som
för olika lärargrupper genomfördes vid 1918 års riksdag. Bestämmelserna
härom meddelades i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning.
Sedermera har denna kungörelse gång efter annan blivit ändrad och
i samband med vidtagandet av de ändringar av densamma, som beslötos
vid 1935 och 1936 års riksdagar, har Kungl. Maj:t utfärdat en helt ny
kungörelse i ämnet den 30 juni 1936 (nr 434).
Enligt sålunda gällande föreskrifter skall för ordinarie läkare vid folkskola
avlöningen utgöra 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för kvinnlig
lärare, vartill kunna, efter 5, 10 och 15 år, komma 3 ålderstillägg, vart
och ett å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För
extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall avlöningen utgöra
1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare, allt för redovisningsår
räknat.
För ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folkskola
och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare
med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall avlöningen
utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive 5, 10 och 15 år, komma
tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor.
Till extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare
vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd
på viss tid eller såsom vikarie, utgår avlöning med 1,000 kronor för
år räknat.
Å dessa lönebelopp utgår dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare
vid s. k. oreglerade verk gällande grunder.
Utöver nu nämnda kontanta löneförmåner skola lärarna i enlighet med
vad därom särskilt är stadgat i gällande boställsordning (kungörelse den 18
september 1918, nr 792) åtnjuta fri bostad och bränsl e eller
däremot svarande kontantersättning. För ordinarie manlig folkskollärare
skall tjänstebostad innehålla minst 3 rum och kök, för ordinarie
kvinnlig folkskollärare minst 2 rum och kök samt för annan lärare minst
1 rum och kök.
I avvaktan på en blivande definitiv lönereglering för lärarna har 1929
års riksdag på förslag av Kungl. Majit beviljat olika lärargrupper en p r ovisorisk
avlöningsförbättring, vilken för lärarpersonalen
vid folk- och småskolor uppgår till följande belopp.
4
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
Ordinarie lärare:
för manlig folkskollärare............
» kvinnlig » ............
» lärare vid småskola, lärare vid mindre
folkskola och biträdande lärare vid
folkskola....................
Icke-ordinarie lärare:
för manlig folkskollärare............
» kvinnlig » ............
» lärare vid småskola m. fl.........
å A-ort
å övriga orter
kronor 258: —
kronor 288: —
» 216: —
> 240: —
»
150: —
»
168: —
»
184: —
»
204: —
»
160: —
»
180: —
»
110: —
»
120: —
En särskild löneförmån har därutöver beviljats de icke-ordinarie lärarna
genom beslut vid 1935 års riksdag (kungörelse den 20 september 1935 nr
514), enligt vilket på viss tid anställd lärare vid folkskola, småskola eller
mindre folkskola, som innehaft anställning med full tjänstgöring vid dylika
skolor under sammanlagt minst fem läsår, må åtnjuta provisoriskt
lönetillägg med, för år räknat, följande belopp: manlig folkskollärare
300 kronor, kvinnlig folkskollärare 200 kronor samt småskollärare, anställd
vid småskola, mindre folkskola eller egentlig folkskola, 150 kronor.
I ganska betydande omfattning hava skoldistrikten att enligt eget åtagande
till lärarna utgiva tillägg till ovanstående, av Kungl. Majit och riksdagen
fastställda lönebelopp. Sålunda hava vissa skoldistrikt beviljat lärarna
kommunala tillägg utöver de av statsmedel utgående kontanta
minimilönerna ävensom kommunala tilläggspensioner. I
vissa fall hava dylika kommunala tillägg även utgått i den form, att skoldistriktet
åtagit sig att erlägga lärarnas pensionsavgifter.
Åtskilliga skoldistrikt hava utsträckt undervisningstiden utöver den tid,
åtta månader årligen, som lärarna äro skyldiga att tjänstgöra för ovannämnda
minimilöner. För övertidsläsning äro lärarna berättigade till särskild
gottgörelse, utgörande för varje månad, beräknad till 30
dagar, minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen enligt ovanberörda
kungörelse nr 434/1936.
För tjänstgöring såsom lärare i slöjd eller i fortsättningsskola utgå särskilda
arvoden enligt följande bestämmelser.
För undervisning i slöjd utgår enligt kungörelsen den 29 maj 1936 (nr
232) ersättning efter 1 krona 20 öre för undervisningstimme, dock att i intet
fall statsbidrag må utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett
redovisningsår än 153 kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 128 timmar.
Å sagda arvodesbelopp utgår dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare
vid s. k. oreglerade verk gällande grunder.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 435) skall arvode till lärare i
fortsättningsskola och ersättningsskola utgå för undervisningstimme i fortsättningsskola
med 2 kronor 50 öre och i ersättningsskola med 1 krona
50 öre. För kurs omfattande lagstadgade 180 timmar uppgår alltså ersättningen
till sammanlagt 450 kronor för fortsättningsskola och 270 kronor
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
för ersättningsskola. (För undervisning i slöjd och arbetskunskap hava
föreskrivits särskilda arvodesbelopp.) Dyrtidstillägg utgår icke å arvodena
för undervisning i fortsättningsskola och ersättningsskola.
Skoldistrikten äro oförhindrade att utöver sålunda föreskrivna arvodesbelopp
bevilja kommunala tillägg.
Statistiska uppgifter rörande folk- och småskollärarkårernas storlek
m. m. Angående antalet lärare vid utgången av läsaret 1933—1934
och deras fördelning å de olika ortsgrupperna ha 1935 års lärarlönesakkunniga
lämnat vissa uppgifter, vilka här må återgivas.
Ordinarie lärare.
Ortsgrupp
Ordinarie manliga
folkskollärare
Ordinarie kvinn- liga folkskollärare
Ordinarie lärare
vid småskola1
A-ort.....................
3,619
1,864
5,163
B-ort.................... ■
1,413
937
2,390
C-ort ....................
1,023
669
1,873
D-ort....................
558
403
855
E-ort....................
397
356
493
F-ort.....................
433
478
542
G-ort....................
288
292
345
H-ort....................
79
80
97
I-ort .....................
219
715
82
Summa
8,029
5,794
11,840
Icke-ordinarie lärare.
Ortsgrupp
Manliga folkskollärare
Kvinnliga folkskollärare
Lärare vid småskola1
extra
ordi-
narie
vakans-
vikarier
Summa
extra
ordi-
narie
vakans-
vikarier
Summa
extra
ordi-
narie
vakans-
vikarier
Summa
A-ort.......
103
99
202
187
55
242
127
127
254
B-ort.......
83
39
122
125
27
152
104
59
163
C-ort.......
90
28
118
77
20
97
86
46
132
D-ort ......
63
15
78
68
12
80
53
21
74
E-ort.......
52
11
63
65
10
75
49
12
61
F-ort .......
66
12
78
57
14
71
42
13
55
G-ort......
65
8
73
51
9
60
35
9
44
H-ort ......
8
2
10
11
2
13
7
2
9
I-ort .......
33
6
39
25
21
46
72
2
74
Summa
563
220
783
666
170
836
575
291
866
1 Avser jämväl lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor.
Anm. Med H-ort avses de orter, där det provisoriska dyrortstillägget utgår med belopp,
motsvarande löneskillnaden mellan två näst efter varandra följande ortsgrupper inom vederbörande
löneklass. Med I-ort förstås de orter, där nämnda tillägg utgår med belopp, som med
120 kronor för år överstiger denna löneskillnad.
6
Kungl. Martts proposition Nr 270.
Värdet av ifrågavarande lärarkategorier tillkommande naturaförmåner
har likaledes gjorts till föremål för en uppskattning av 1935 års
lärarlönesakkunniga. Efterföljande tabell ger en sammanfattning av resultaten.
Lärarkategorier
Ort
s g r
upp
r
Samt-
A
B
C
D
E
F
G
H
I
liga
Folksko Ilärarkåren.
Ordinarie, manliga . .
518
627
734
885
1,178
1,274
1,592
1,331
2,113
791
» , kvinnliga .
401
463
557
674
909
949
1,124
1,019
1,482
745
Småskollär orkar en . . .
281
313
347
434
580
676
700
611
1,017
372
Förekomsten av kommunala lönetillägg belyses närmare av
följande sammanställning grundad på 1935 års lärarlönesakkunnigas material,
vilket på denna punkt avser kalenderåret 1934.
D >
r o r
t
g
r u
P
P e
r
A
B
C
D
E
F
G
H
1
to
bo
bo
bo
bo
fao
bo
bo
bo
xd
xd_
xd
:<d
_roj
ia
Lärarkategorier
01
Fh
1 £
dl
Fh
Is
0)
M
H £
oj V»
S §£
01
F-i
0)
Fh
§g
01
Fh
0 £
01
Fh
f £
01
Fh
1 £
• O cd
£
O <d
Sh
O oj
£ 2 g
Fh
••O oj
2
:0 cd
2
:0 cd
2
:© d
Fh
:© <d
xd
*“1 roj
** 3
xd
''3
a
<
* u
fl dl
fl a.
a
*02
Ö
3 *-
Q 0)
fl A.
a
cJ
fl
<
3 *
Ö a;
fl fl.
a
^ a
oS
fl
<
''ds
fl fl.
a
3
o
a S
S fl.
a
3
fl
◄
3 *
fl 01
fl fl.
a
3
a
◄
a *
fl Q)
1 &
3
a
◄
a ^
fl O)
© ©.
a
B
a
a
a
a
a
i
a
a
«
3
W
W
3
w
M
Folkskollärar-
kåren.
Ordinarie,
manliga . . .
254 170
233
286
263
332
318 438
388
641
379 493
260
1,178
98
935
215
516
kvinnliga . .
90 146
141
244
185
282
242 385
377
488
473 345
291
766
52
552
516
206
Extraordinarie,
manliga . . .
13 163
10
200
18
207
31 343
44 494
76 343
64
1,203
7
406
36
786
kvinnliga . .
8 179
9
213
20
175
33 277
43 389
61
286
55
952
7
257
36
748
Småskollärar-
kåren.
Ordinarie . . .
393 136
401
169
337
203
397 290
435 394
506 309
371
952
67
687
78
Extra ordinarie
20
90
14
109
31
121
27 250
33 358
48 301
22
365
8
277
76
294
Summa
778 148
808
216
256 1,048 357 1,320 496 1,543 366 1,063
965
239
648
957 344
Samt
liga
-
2,985
532
379
351
Enligt år 1935 av 1934 års folkskolesakkunniga inhämtade uppgifter
utförde omkring 16 procent av folkskollärarkåren nämnda år till ersättning
berättigande övertidsläsning. Efterföljande tabell ger en fullstän
-
7
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
digare bild av förhållandena i nu berörda avseende; det högsta dagantalet
inom varje tidsintervall är det vanligast förekommande.
Övertidsläsning
antal dagar
1-10
11—17
18-24
25—30
Över 30
Summa
Manliga folkskollärare . .
301
193
257
1,001
4
1,756
Kvinnliga » . .
246
209
279
1,484
1
2,219
Summa
547
402
536
2,485
5
3,975
Lärare vid småskolor. . .
326
212
292
981
4
1,815
Av tillgängliga uppgifter framgår slutligen att 15,429 folk- och smaskollärare
redovisningsåret 1933/1934 tillika tjänstgjorde såsom slöj dlärar
e. Av 10,834 lärare vidfortsättningsskola respektive ersättningsskola
voro samma år 8,957 anställda vid folk- och småskolor.
Beräknade sammanlagda löneinkomster för folk- och småskollärare
enligt gällande bestämmelser. Enligt av 1935 års lärarlönesakkunniga
verkställda uppskattningar kunna till olika kommunalt anställda lärargrupper
beräknas utgå följande löneförmåner, inklusive naturaförmåner
men exklusive kommunala tillägg såväl som övertidsersättning och särskilda
arvoden för undervisning i slöjd eller i fortsättningsskola (dyrtidstillägg
beräknade efter 28 procent).
F o 1 k s k o
Hörare
Småskollärarinnor
Ortsgrupp
Ordinarie
Icke-ordinarie
Ordinarie
Extra
manliga
kvinnliga
manliga
kvinnliga
ordinarie
A-ort
Begynnelselön......
3,464
3,049
2,641
2,361
1,967
1,671
Slutlön..........
4,616
3,817
2,941
2,561
2,543
1,821
D-ort
Begynnelselön......
3,861
3,346
2,814
2,534
2,138
1,834
Slutlön..........
5,013
4,114
3,114
2,734
2,714
1,984
G-ort
Begynnelselön......
4,568
3,796
3,080
2,800
2,404
2,100
Slutlön..........
5,720
4,564
3,380
3,000
2,980
2,250
I-ort
Begynnelselön......
5,089
4,154
3,397
3,117
2,721
2,417
Slutlön..........
6,241
4,922
3,697
3,317
3,297
2,567
För lärare inom skoldistrikt där särskilda kommunala tillägg utgå tillkomma
utöver angivna minimilöner i genomsnitt tillskott av den
storlek som framgår av förut återgivna tabell. Å G-ort och I-ort uppnå
8
Kungl. Majlis ''proposition Nr 270.
berörda lärarkategorier med hänsyn därtill utan övertidsläsning eller särskilda
arvoden följande genomsnittliga löneställning (slutlön).
Folkskollärare
Småskollärarinnor
Ortsgrupp
Ordinarie
Icke-ordinarie
Ordinarie
Extra
manliga
kvinnliga
manliga
kvinnliga
ordinarie
G-ort............
6,898
5,330
4,583
3,952
3,932
2,615
I-ort ............
6,757
5,128
4,483
4,065
3,731
2,861
Till senast anförda uppgifter kan, för att en uppfattning skall erhållas
örn de högsta lönebelopp varmed man för folkskollärarnas del
har att räkna, läggas dels arvodesbelopp för slöjdundervisning, motsvarande
vad som högst kan utgå i statsbidrag för en slöjdavdelning under
ett redovisningsår, samt dyrtidstillägg därå (beräknat till 28 procent),
eller sammanlagt 196 kronor 60 öre, dels fullt arvode för undervisning
under lagstadgat antal timmar i fortsättningsskola respektive ersättningsskola,
eller såsom i det föregående nämnts 450 respektive 270 kronor.
Lönekostnaderna och deras fördelning mellan stat och kommun.
Enligt gällande bestämmelser (§§ 14 ff. i kung. 434/1936) lämnar staten
bidrag till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda
lärarpersonalens avlöning med belopp, motsvarande hela den kontanta
minimiavlöning, som distriktet enligt avlöningskungörelsens bestämmelser
har att utbetala till lärarpersonalen, varvid dock skall iakttagas, att
statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än åtta månader av året.
Vidare utgår statsbidrag till bestridande av kostnaderna för undervisning i
slöjd med hela det arvode, som utgår för sådan undervisning enligt kungörelsen
den 29 maj 1936 (nr 232).
Av statsmedel utgår vidare dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring
till här avsedda lärare.
Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med däri
sedermera vidtagna ändringar beräknas dyrtidstillägget å ett belopp, som
motsvarar det för lärare stadgade statsbidraget, dock att dyrtidstillägg till
vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett belopp, motsvarande statsbidraget
till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda beräknade tilläggsunderlaget
utgår dyrtidstillägget efter samma procenttal som till befattningshavare
vid s. k. oreglerade verk inom statsförvaltningen — d. v. s. efter ett
procenttal, som motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda
talet för levnadskostnadsökningen efter ingången av augusti 1914, i förekommande
fall avjämnat till närmast lägre tal.
Den provisoriska avlöningsförbättringen utgår enligt kungörelsen den 5
juli 1929 (nr 241) med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro
bestämda i förhållande till dyrortsgrupperingen.
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Med hänsyn till vad sålunda gäller i fråga om statens bidrag till folk- och
småskollärarnas avlöning, hava skoldistrikten allenast att tillhandahålla
lärarna dem tillkommande förmån av fri bostad och bränsle eller ersättning
därför enligt ortens pris. Närmare bestämmelser härom finnas meddelade
i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 792) angående boställsordning för
lärarpersonalen vid folk- och småskolor.
Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tjänstebostäder åt ifrågavarande
lärarpersonal utgår emellertid numera särskilt statsbidrag i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 45) angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Detta tjänstebostadsbidrag
utgår i regel med 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120
kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare samt 80 kronor för annan lärare,
allt för år räknat.
Utöver de kostnader för tillhandahållande åt lärarpersonalen av fri bostad
och bränsle, som sålunda enligt gällande bestämmelser åvila kommunerna,
hava, såsom förut framhållits, vissa skoldistrikt enligt eget åtagande
att utöver minimilönen till lärarna utgiva högre avlöning, nämligen ersättning
för övertidsläsning i de fall, då undervisningstiden blivit av vederbörande
skoldistrikt utsträckt utöver åtta månader årligen, ävensom de kommunala
löne- och pensionstillägg, som skoldistrikt beviljat lärarna utöver
dem författningsenligt tillkommande lönebelopp.
Av 1936 års lärarlönesakkunniga hava framlagts vissa beräkningar rörande
statens kostnader för bidrag till de kommunalt anställda lärarnas avlöning
enligt gällande bestämmelser. Därvid hava de sakkunniga i fråga om
de ordinarie lärarnas löner utgått ifrån lärarnas löneställning i den högsta
lönegraden, d. v. s. efter erhållande av samtliga ålderstillägg. Sålunda beräknade
belopp avse att täcka icke blott lärarna tillkommande lön utan
även avlöningskostnaderna till vikarierna under förekommande ledigheter.
Beträffande de icke-ordinarie lärarna hava de sakkunniga utgått från vissa
av 1935 års lärarlönesakkunniga framlagda beräkningar.
Från angivna utgångspunkter hava statens nuvarande kostnader för folkoch
småskollärarnas avlöningar av 1936 års sakkunniga beräknats uppgå
till följande belopp, inberäknat dels provisorisk avlöningsförbättring, dels
ock dyrtidstillägg enligt för befattningshavare vid oreglerade verk gällande
procenttal under 4:e kvartalet 1936 eller 28 procent.
för ordinarie manliga folkskollärare ...........kronor 33,050,000: —
kvinnliga » ........... » 19,900,000: —
» » lärare vid småskolor, lärare vid mindre
folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor » 26,900,000: —
Säger för ordinarie lärare kronor 79,850,000: —
10
Kungl. Majda proposition Nr 270.
för extra ordinarie lärare och vakansvikarier .... kronor 4,850,000: —
Särskilda lönetillägg enligt kungörelserna 141/1920
och 469/1924............................ » 250,000: -
Summa kronor 84,950,000: —
Till ytterligare belysande av frågan örn statens kostnader må nämnas, att
de vid 1929 och 1935 års riksdagar genomförda provisoriska avlöningsförbättringarna
beräknades medföra en kostnadsökning för statsverket å
5.ro respektive O.20 miljoner kronor (propositionerna 1929: 180 sid. 22 och
1935: 209 sid. 4).
Med den vid 1936 års riksdag beslutade ersättningen för undervisning
i slöjd, högst 153 kronor 60 öre för varje slöjdavdelning jämte dyrtidstillägg
efter för oreglerade verk gällande grunder, torde statens samtliga kostnader
för denna undervisning med stöd av de uppgifter rörande dess omfattning,
som meddelats av 1936 års lärarlönesakkunniga, kunna beräknas till omkring
3,500,000 kronor, varav omkring 3,000,000 kronor till folk- och småskolans
lärare.
Statsbidragen till arvode åt lärare i fortsättningsskolor, slutligen, kunna
beräknas uppgå till 4,300,000 kronor.
Med hänsyn till svårigheten att uppskatta värdet av den viktigaste formen
för kommunala bidrag till ifrågavarande lärarkategoriers avlöning,
nämligen naturaförmånerna, kunna endast mycket approximativa uppgifter
lämnas rörande skoldistriktens kostnader för läraravlöning. Med stöd
av material, insamlat och sammanställt av 1935 års lärarlönesakkunniga,
kan dock följande ungefärliga uppskattning av skoldistriktens nuvarande
kostnader göras.
Naturaförmåner...........................kronor 15,000,000: —
Kommunala tillägg........................ » 4,000,000: -
Summa kronor 19,000,000: —
Verkställda utredningar. Det för folk- och småskollärare gällande
lönesystemet visar väsentliga avvikelser från inom nyreglerade delar av
statsförvaltningen tillämpade avlöningsprinciper. Här må erinras örn att
lön till det stora flertalet befattningshavare inom sistnämnda områden skall
utgå enligt en gemensam löneplan, uppdelad i lönegrader och löneklasser
samt med de för varje löneklass gällande lönebeloppen differentierade efter
ortsgrupper. Inordnandet av tjänstgöringsorterna i dessa grupper sker med
hjälp av jämförelser mellan de allmänna levnadskostnaderna. Vid sidan av
den egentliga avlöningen skola några naturaförmåner icke utgå. För begagnande
av tjänstebostad skall ersättning erläggas genom avdrag å lönen
eller genom kontant inbetalning av hyresbeloppet. Mot det för folk- och
småskollärarnas del tillämpade nettolönesystemet med avseende
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
å naturaförmånerna svarar alltså för nyreglerade delar av statsförvaltningen
ett bruttolönesystem.
Sedan år 1919 en lönereglering efter bruttoprinciper genomförts för
tjänstemän inom kommunikationsverken och i anslutning härtill frågan örn
en nyreglering upptagits jämväl för statsdepartementen och de centrala
ämbetsverkens del, uppdrogs år 1920 åt en särskild kommitté, lärarlönekommittén,
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande ny definitiv
lönereglering för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk m. fl.
statliga läroanstalter samt vid folk- och småskolor, kommunala mellanskolor
och högre folkskolor, varvid som utgångspunkt skulle tjäna det för
kommunikationsverken fastställda avlöningsreglementet med där upptagna
lönebelopp.
Lärarlönekommittén avgav den 15 augusti 1923 förslag till lönereglering
för befattningshavare vid rikets allmänna läroverk samt vid folk- och småskolor
m. fl. läroanstalter (statens offentliga utredningar 1924: 13). Förslaget
byggde, av skäl vartill jag senare återkommer, på ett bibehållande av
nettolöneprincipen. Beträffande den av kommittén förordade lönegradsplaceringen
må i detta sammanhang, till karakteriserande av förslaget,
blott nämnas, att ordinarie manlig folkskollärare tänktes hänförd till nuvarande
lönegraden B 15, vilket med hänsyn till värdet av utgående
naturaförmåner beräknades ge en löneställning ungefärligen motsvarande
nuvarande lönegraden B 17. En utförligare redogörelse för förslaget till
lönegradsplacering lämnas i kap. III.
Angående de yttranden, som av olika myndigheter avgåvos över lärarlönekommitténs
förslag i fråga örn folk- och småskollärarkåren, hänvisas
till Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid
undervisningsväsendet (statens offentliga utredningar 1930: 20), avgivet
av 1928 års lönekommitté, sid. 1—41 och 172—186.
Lärarlönekommitténs förslag blev, närmast på tekniska grunder men
även av kostnadsskäl, aldrig realiserat. När löneregleringsarbetet genom
1928 års lönekommitté återupptogs, erhöll denna kommitté i uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag jämväl om reglering av lönerna för
lärarpersonalen bland annat vid folk- och småskolorna. Vid meddelande av
direktiv för detta arbete uttalade föredragande departementschefen, att
vid avlöningsfrågornas behandling de redan föreliggande löneregleringsförslagen
borde göras till föremål för granskning och överarbetning med
beaktande av dels däröver avgivna yttranden, dels ock sådana ändringar,
som påkallades av lönernas anpassning efter det system, vari kommitténs
utredning i övrigt kommc att resultera. Vad särskilt anginge lönerna för
folk- och småskollärare m. fl. lärare, syntes det vara ofrånkomligt att inrikta
undersökningen på angelägenheten av att genomföra löneregleringen
med mindre kostnad för statsverket än som enligt lärarlönekommitténs
förslag förutsatts. Särskilt fann departementschefen därvid böra under
-
12
Kungl. Martts proposition Nr 270.
sökas olika utvägar att differentiera bestämmelserna på ett sådant sätt, att
de med hänsyn till skilda förhållanden i lönehänseende sämst ställda befattningshavarnas
behov av förbättrad löneställning rimligen tillgodosåges.
1928 års lönekommitté avgav den 21 juli 1930 betänkande med förslag
till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet och
framlade i detta betänkande jämväl förslag till ett avlöningsreglemente för
lärare vid folkskola och småskolor, högre folkskolor m. fl. icke statliga
läroanstalter. I motsats till lärarlönekommittén förordade 1928 års lönekommitté
en övergång till bruttolönesystem jämväl för ifrågavarande lärarkategoriers
del. Beträffande de föreslagna lönegradsplaceringarna må anföras,
att ordinarie manlig folkskollärare skulle placeras i lönegraden B 15.
Beträffande de av olika myndigheter m. fl. över 1928 års lönekommittés
förslag avgivna yttrandena hänvisas till den sammanfattning därav, som
lämnats av 1936 års lärarlönesakkunniga i deras den 27 november 1936
avgivna Betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och
småskolor (statens offentliga utredningar 1936: 48 sid. 101—122).
De löneregleringsförslag, som framlades av 1928 års lönekommitté, hava
som bekant icke ännu lett till något slutligt ställningstagande från statsmakternas
sida. Orsaken därtill är framför allt att söka däri, att förslagens
genomförande enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle draga betydande
utgifter, vilka icke ansetts förenliga med tidigare rådande budgetläge.
När de ekonomiska förutsättningarna sedermera förbättrats, har
arbetet på en lösning av de vilande löneregleringsfrågorna i anslutning till
1928 års lönekommittés förslag återupptagits.
Genom beslut den 24 april 1936 har Kungl. Maj:t sålunda tillsatt en
kommitté, benämnd 1936 års lönekommitté, med uppdrag att verkställa
revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den
civila och militära statsförvaltningen. I sitt arbete skall kommittén enligt
meddelade direktiv bygga på den lönetekniska överarbetning av gällande
bestämmelser för reglerade befattningar, som verkställts av 1928 års lönekommitté.
Till förberedande av en revision av lärarnas löner, likartad med den, som
är avsedd att för vissa andra personalgruppers del verkställas av 1936 års
lönekommitté, hava vidare inom finansdepartementet tillkallats vissa sakkunniga.
Jämlikt bemyndigande den 8 november 1935 hava sålunda tillkallats
sakkunniga för att biträda med kostnadsberäkningar och andra förberedande
undersökningar för lönereglering för lärare vid folk- och småskolor
samt vissa andra grupper av icke statligt anställd lärarpersonal (1935
års lärarlönesakkunniga). 1935 års lärarlönesakkunniga överlämnade den
4 juni 1936 utkast till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor,
uppgjort enligt nettolönesystem och efter givna direktiv i huvudsak
grundat på av 1928 års lönekommitté angiven löneställning, ävensom P. M.
angående kostnadsberäkningar och vissa andra förberedande undersök
-
13
Kungl. May.ts proposition Nr 270.
ringar för lönereglering för lärare vid folk- och småskolor, innefattande
även motivering till författningsutkastet. Nämnda utkast och P. M. med
tillhörande tabeller äro såsom Bil. II fogade till 1936 års lärarlönesakkunnigas
nedannämnda betänkande.
Vidare hava, enligt bemyndigande den 7 februari 1936, sakkunniga tillkallats
för att biträda med fortsatt överarbetning av föreliggande förslag
till lönereglering för personal vid allmänna läroverken m. fl. statliga läroanstalter
(läroverkslönesakkunniga). Sedan det av förstnämnda sakkunniga
verkställda förberedande utredningsarbetet fortskridit så långt, att förslag
till lönereglering grundade på de redan utförda undersökningarna kunnat
utarbetas, hava slutligen, jämlikt bemyndigande den 29 maj 1936, sakkunniga
tillkallats för att biträda med fortsatt utredning och förslag till lönereglering
för folk- och småskollärare samt vissa andra grupper av icke
statligt anställd lärarpersonal (1936 års lärarlönesakkunniga). Såsom sakkunniga
tillkallades t. f. statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet N. T.
Löwbeer, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören P. C. Jonsson,
ledamoten av riksdagens första kammare, friherre I. C. G. Lagerfelt,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren A. Nilsson i Steneberg
och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj.
Svensson i Grönvik. Tillika förordnade departementschefen t. f. statssekreteraren
Löwbeer att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
1936 års lärarlönesakkunniga hava nied skrivelse den 27 november 1936
överlämnat betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folkoch
småskolor (statens offentliga utredningar 1936: 48). Deras förslag
bygger på bruttolöneprincipen. Enligt förslaget skulle en ordinarie manlig
folkskollärare placeras i lönegraden B 17, varvid emellertid bland annat
förutsättes, att skyldighet skall föreligga att utan särskild ersättning meddela
undervisning under 9 månader. Över de sakkunnigas förslag hava yttranden
efter remiss avgivits av skolöverstyrelsen den 11 december 1936,
riksför säkring sanstalten den 15 december 1936, socialstyrelsen den 23 december
1936, allmänna civilförvaltningens lönenämnd samma dag och
statskontoret den 5 januari 1937.
Myndigheternas yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag.
Lönenämnden anser, att det för kommunikationsväsendet och allmänna
civilförvaltningen gällande lönesystemet icke bör utsträckas till det kommunala
undervisningsväsendet. En lönereglering för denna lärarpersonal
bör enligt nämndens mening lämpligast ske efter ett system, som ansluter
sig till de nu gällande grunderna.
I utlåtande över 1928 års lönekommittés ovannämnda betänkande hade
lönenämnden ställt sig betänksam inför kommitténs förslag att tilliimpa
det nya lönesystemet jämväl på de kommunalt anställda lärarna, även örn
en dylik åtgärd skulle underlättas därigenom, att ett särskilt för dem avsett
avlöningsreglemente utfärdades. Att tillämpningen av de många detalje
-
14
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
rade bestämmelserna i ett dylikt reglemente — framhöll lönenämnden —
bomme att bereda skolmyndigheterna landet runt avsevärda svårigheter
syntes lönenämnden självklart. Härvid finge icke förbises, att de kommunala
lärargrupperna även sinsemellan företedde avsevärda skiljaktigheter
med avseende å sina anställnings- och tjänstgöringsförhållanden, skiljaktigheter,
som kunde vara ägnade att göra tillämpningen i det enskilda fallet
svår och invecklad. Nämnden tilläde vidare, att såvitt nämnden kunde
bedöma skolöverstyrelsen skulle komma att få sig pålagd en betydande
arbetsbörda, som knappast torde kunna avvecklas utan en avsevärd personalökning,
även av befattningshavare i högre lönegrad. En annan omständighet,
som förtjänade uppmärksamhet, vore svårigheten att anpassa
det nya lönesystemet efter den inom det kommunala undervisningsväsendet
allmänt förefintliga skyldigheten för vederbörande kommuner eller kommunala
samfälligheter att tillhandahålla lärare bostad med eller utan
bränsle eller ock ersättning därför. Hur än denna fråga löstes, kunde det
befaras, att anledningar till konflikter mellan myndighet och befattningshavare
skulle uppstå, när det gällde att tillämpa de nya föreskrifterna härutinnan.
Det av kommittén framlagda förslaget till särskilda avlöningsbestämmelser
för de kommunalt anställda lärarna innefattade så betydande
avvikelser från det för statsförvaltningens tjänstemän avsedda allmänna
avlöningsreglementet, att det syntes nämnden kunna med fog ifrågasättas,
huruvida fördelarna med detsamma ur enhetlighets- och andra synpunkter
kunde anses uppväga dc befarade olägenheterna. Lönenämnden ville fördenskull
förorda, att en blivande lönereglering för det kommunala undervisningsväsendet
skedde i huvudsaklig anslutning till de lönebestämmelser,
som dittills varit för nu ifrågavarande lärarkårer gällande och vilka
för de tillämpande lokala skolmyndigheterna sålunda vore kända och
mindre svåra att tillämpa.
Lönenämnden hade i berörda utlåtande vidare framhållit, att en reglering
av det kommunala undervisningsväsendets avlöningsförhållanden på
sätt nämnden angivit ingalunda uteslöte, att de kommunalt anställda
lärarnas löneförmåner därvid avvägdes efter jämförelse med den lönenivå,
som kunde komma att vid en blivande lönereglering tillförsäkras de statligt
anställda lärarna eller som redan tillkommit statens befattningshavare
i allmänhet vid de nyreglerade verken. Likaledes borde man härvid kunna
bereda jämväl de kommunalt anställda lärarna vissa förbättringar i löneförhållandena,
vilka det nya lönesystemet fört med sig, såsom exempelvis
lönedifferentiering efter dyrort, begravningshjälp m. m. Vad själva avlöningsbestämmelserna
anninge, skulle dessa sannolikt kunna göras enklare
oell för vederbörande myndigheter lättare att tillämpa än det avlöningsreglemente,
vartill kommittén framlagt förslag, särskilt som vid en blivande
lönereglering det för de kommunalt anställda lärarna invecklade dvrtidstilläggssystemet
skulle bortfalla.
De synpunkter på frågan om lämpligheten av att utsträcka det för kommunikationsverken
och allmänna civilförvaltningen gällande löneystemet
till dc kommunalt anställda lärarna, som lönenämnden sålunda anförde i
sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande, ansåge lönenämnden
i huvudsak äga giltighet även med avseende å 1936 års lärarlönesakkunnigas
förslag i ämnet. De fördelar, som möjligen kunde vara att vinna
vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag, syntes lönenämnden icke
uppväga de väsentliga olägenheter ur praktisk synpunkt, som skulle vara
15
Kungl. Mårds proposition Nr 270.
förenade med detsamma. Lönenämnden ville framhålla, att den utökning
av förvaltningsorganisationen, som ett genomförande av de sakkunnigas
förslag torde föranleda, borde ses i sammanhang med det ökade revisionsarbete,
som torde bliva en följd av statens övertagande av huvudparten
av kostnaderna för det kommunala undervisningsväsendet.
Statskontoret däremot anser, att det statliga lönesystemet bör tillämpas
å förevarande grupper av kommunalt anställda befattningshavare. Visserligen
hade ämbetsverket förut uttalat farhågor för att betydande svårigheter
skulle komma att möta vid tillämpningen av detta lönesystem inom
kommunerna, där avgörandet i regel skulle ligga i skolrådens (folkskolestyrelsernas)
händer. I åtskilliga hänseenden syntes emellertid numera
ändrade förhållanden råda, som kunde giva anledning till ett annat betraktelsesätt.
Att märka vore sålunda, att det statliga lönesystemet, som för mer än
femton år sedan infördes vid civilförvaltningen och något senare vid försvarsväsendet,
sedan dess vunnit avsevärd stadga och att man numera på
detta område hade tillgång till en tämligen fast praxis och en icke obetydlig
sakkunskap. Redan härigenom torde de olägenheter, som av ämbetsverket
tidigare påvisats, hava mist en del av sin betydelse, och, därest
vissa praktiska anordningar vidtoges, torde det numera icke behöva möta
alltför stora svårigheter att genomföra en tillämpning å kommunalt anställda
befattningshavare av de huvudgrunder, enligt vilka det statliga
lönesystemet vore uppbyggt. Med nämnda praktiska anordningar åsyftade
statskontoret närmast skapandet av en särskilt lönenämnd för lärare vid
folk- och småskolor. Framförallt om denna nämnd tillsattes i god tid och
finge till uppgift att på ett rationellt sätt förbereda löneregleringens genomförande,
borde såväl för lärarna som för kommunerna övergången till
det nya lönesystemet kunna väsentligen underlättas. I detta sammanhang
ville statskontoret framhålla, att det måste anses vara av ett icke ringa
värde, att en personalgrupp, vilkens kontanta löneförmåner i huvudsak
bestredes av statsmedel, inordnades under samma lönesystem, som tillämpades
för rent statlig lärarpersonal.
Jämväl skolöverstyrelsen tillstyrker en anpassning av lönerna efter det
statliga lönesystemet i övrigt.
Departementschefens yttrande.
Lärarna vid folk- och småskolor intaga i flera hänseenden en särställning,
som försvårat en reglering av deras löneförmåner efter de principer som
vunnit tillämpning inom större delen av statsförvaltningen. Genom den
rad av utredningar, som nu föreligga, synes emellertid frågan örn ett införande
även av dessa lärare i det allmänna lönesystemet hava blivit så
klarlagd, att en lönereglering efter dessa linjer nu kan övervägas.
De antydda tekniska svårigheterna hava icke ensamma förorsakat de
upprepade uppskoven med löneregleringen för de ifrågavarande kommunalt
anställda, liksom för de statsanställda, lärarna. Frågan om de olika lärargruppernas
inordnande i det nya statliga lönesystemet har nämligen alltid
förbundits med frågan om en reell förbättring av löneställningen. Och även
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.
en relativt blygsam löneökning måste på grund av lärarkårernas storlek
innebära betydande kostnadsökningar för det allmänna. Då sålunda av
olika anledningar dröjsmålet med löneregleringen blivit längre än från
början åsyftats, synes mig detta vara ett vägande skäl för att nu få fram
frågan till avgörande utan att avvakta resultaten av den utredning rörande
hela det statliga lönesystemet, som uppdragits åt 1936 års lönekommitté.
Självklart är emellertid, att med hänsyn till den sålunda pågående
allmänna löneutredningen den reglering av lärarlönerna, som nu framlägges,
måste i olika hänseenden betraktas och utformas såsom ett provisorium.
Jag är, i avvaktan på resultaten av pågående utredningar, icke beredd att
nu framlägga förslag till de ändrade bestämmelser i pensionsavseende, som
kunna påkallas vid en lönereglering för folk- och småskollärare efter av mig
förordade riktlinjer. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att med hänsyn
till det uppskov med avseende å pensionsfrågans lösning, som sålunda
är oundvikligt, de nya pensionsbestämmelserna måste erhålla retroaktiv
giltighet, nämligen för de befattningshavare, som avgå med pension efter
löneregleringens genomförande men före nämnda pensionsbestämmelsers
ikraftträdande. Det förefaller mig emellertid, som om billighetshänsyn härvid
påkalla ett övervägande, örn ej bestämmelsernas retroaktiva giltighet
borde sträcka sig ännu något längre tillbaka. För en sådan anordning talar
bland annat den återhållsamhet i fråga om medgivande att kvarstå i tjänst
efter uppnådd pensionsålder, som på grund av kända organisatoriska förhållanden
inom folkskoleväsendet under senare tider ansetts böra iakttagas.
Jag kan givetvis icke nu taga någon slutgiltig ställning till detta
spörsmål, men har ansett lämpligt att redan här bringa detsamma i åtanke.
Jag återkommer i det följande till pensionsfrågan, nämligen i vad angår
utfärdandet av vissa provisoriska föreskrifter av mera formell karaktär i
avbidan på nämnda frågas slutgiltiga reglering.
En väsentlig svårighet vid en lönereglering inom ifrågavarande område
ligger i naturaförmånernas centrala ställning inom det för folk- och småskollärare
gällande lönesystemet. En konsekvent genomförd nyreglering av
lönerna skulle kräva en omläggning av nuvarande regler beträffande rätt
till bostad etc., en reform som är alltför vittsyftande för att nu kunna
upptagas till prövning. Man måste därför utgå från rådande förhållanden
och söka infoga naturaförmånerna i ett efter eljest gängse principer uppbyggt
lönesystem. De olika utvägar, som därvid kunna komma i fråga, hava
klarlagts av de i ärendet verkställda utredningarna. Innan jag går in på
de speciella spörsmålen örn lönegradsplacering m. m., torde jag få redogöra
för de principer, som enligt min mening böra läggas till grund vid utformningen
av lönesystemet i här berörda avseende.
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
17
B. Principiella synpunkter på valet av lönesystem.
Föreliggande utredningar. Av den föregående översikten över verkställda
utredningar framgår, att delade meningar gjort sig gällande rörande
lämpligheten av att för de icke statligt anställda lärarnas del övergå från
netto- till bruttolöner. Medan lärarlönekommittén såväl som 1935 års
lärarlönesakkunniga framlagt förslag grundade på ett bibehållande av
naturaförmåner utöver den kontanta lönen, hava sålunda 1928 ars lönekommitté
och 1936 års lärarlönesakkunniga förordat ett genomförande
även för ifrågavarande lärargruppers del av det i övrigt tillämpade bruttolönesystemet.
De meningsskilj aktigheter, som sålunda gjort sig gällande, är o att se mot
bakgrunden av svårigheterna att inom bruttolönesystemets ram nå en
rättvis värdering av naturaförmånerna respektive att vid ett bibehållet
nettolönesystem lösa frågan om lönernas differentiering efter dyrort. I det
ena såväl som det andra avseendet hava olika utvägar diskuterats av de utredningar,
som haft frågan om en lönereglering för de icke statligt anställda
lärarna under behandling. Man har sålunda, i den mån den för övriga nyreglerade
förvaltningsgrenar tillämpade ortsgrupperingen ej ansetts möjlig
att oförändrad tillämpa (lärarlönekommittén), övervägt möjligheten att
vid ett nettolönesystem undvika dubbel ersättning för bostad och bränsle
genom att antingen arbeta med en dyrortsgruppering, baserad på jämförelser
mellan levnadskostnaderna exklusive kostnad för bostad etc. (1928 års
lönekommitté), eller också minska differentieringen mellan dyrortsgrupperna
varmed av praktiska skäl borde kombineras en reducering av antalet
ortsgrupper i förhållande till vad som i övrigt gäller (1935 års lärarlönesakkunniga).
Vid utarbetande av förslag till bruttolönesystem för här
ifrågavarande lärargrupper har man antingen räknat med enhetliga hyresvärden
för varje dyrortsgrupp, vid behov kompletterade genom individuella
värderingar (1928 års lönekommitté), eller förordat en speciell hyresortsgruppering
med enhetliga hyresavdrag inom varje särskild ortsgrupp
(1936 års lärarlönesakkunniga).
Utförligt behandlades frågan om valet av lönesystem av lärarlönekommittén,
av vars framställning följande sammanfattning må lämnas.
Lärarlönekommittén ansåg sig till en början kunna konstatera att något
behov av en övergång till bruttolöner för lärarpersonalens
del ej förelåge.
Kommittén framhöll, att det första skälet mot det gamla lönesystemet
med naturaförmåner eller ersättning därför utöver den kontanta lönen hade
varit den stora ojämnhet, som uppstod i lönehänseende dels mellan å ena
sidan de tjänstemän, som erhållit nämnda förmån in natura, och å andra
sidan dem, som uppburit ersättning för densamma, och dels mellan olika
Bihang till riksdagens ■protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 2
18
Kungl. Marits proposition Nr 270.
befattningshavare inom båda dessa grupper. En anledning till denna
ojämnhet var den omständigheten att bostadsersättningen, där sådan utgått,
varit bestämd till vissa procent av avlöningen och att ersättningen
sålunda ökats med varje intjänat ålderstillägg. Den största ojämnheten
i fråga om förevarande avlöningsförmåner hade emellertid bestått i de
såsom löneförmåner upplåtna lägenheternas olika beskaffenhet och värde
och att till dessa olikheter ingen hänsyn tagits vid bestämmandet av
lönerna.
På grund av alla de ojämnheter i lönehänseende, som förorsakades av
berörda förhållanden, hade personalen vid kommunikationsverken sedan
lång tid påyrkat den reform i förevarande hänseende, som i och med det
nya lönesystemet blivit genomförd.
Vid en undersökning, huruvida de missförhållanden, som föranlett staten
att frångå systemet med naturaförmåner, gjorde sig gällande i samma grad
beträffande de lärare, som åtnjöte sådana förmåner, vore först att märka,
att lärarna aldrig erhållit ersättning för naturaförmåner med viss procent
av lönen utan i allmänhet enligt på orten gällande pris för ifrågavarande
naturaförmån och alldeles oberoende av den lönegrad, i vilken befattningshavaren
befunnit sig. De ojämnheter, som i sådant hänseende förekommit
beträffande kommunikationsverken, vore i allmänhet ej till finnandes
i fråga om lärarpersonalen. Även då det gällde bostädernas beskaffenhet,
vore lärarna så till vida bättre ställda, som särskild boställsordning
eller andra förordningar bestämde bostadens storlek för stora kategorier
av lärare och, vad anginge de kommunanställda lärarna, bostadens läge i
förhållande till skolan m. m. Visserligen hade dessa bostäder betydligt
olika hyresvärde, men detta berodde väsentligen av hyresprisen på olika
orter och mindre av bostadens beskaffenhet och värde i och för sig. Förhållandena
vore således helt olika dem, som rådde i fråga om kommunikationsverken,
och som föranledde dessas personal att påyrka förändring.
Inom de olika lärarkårerna hade heller ingen önskan försports om naturaförmånernas
indragande i den kontanta avlöningen.
Kommittén fann vidare att det ej allenast skulle vara i hög grad olämpligt
utan även finge anses vara förenat med hart när oöverkomliga svårigheter
att, i de fall där naturaförmåner tillhandahölles av kommunerna
eller kommunala samfälligheter, tillämpa principen örn
avdrag å lönen för åtnjutande av dylika förmåner.
Det vore från början klart, att en värdering av bostäderna och åsättande
av hyresvärde i varje särskilt fall, såsom skedde vid kommunikationsverken,
icke vore möjlig utan betydande kostnader för det allmänna. Det stora
antalet lärarbostäder, av vilka många vore belägna på milslånga avstånd
från kommunikationer, skulle nödvändiggöra en mängd värderingsnämnder
eller värderingsman, vilkas rese- och dagtraktamenten måste uppgå till
ansenliga belopp, helst värderingen på grund av ombyggnad, ändringar
eller ombyte av boställsinnehavare tid efter annan måste göras örn. Enda
möjligheten att bestämma det belopp, som skulle avdragas å lönen för de
lärare, vilka åtnjöte bostad in natura, vore att bestämma ett för hela landet
eller för varje särskild dyrortsgrupp gällande medelvärde. En sådan
anordning hade föreslagits av ett par reservanter i 1914 års lönekommitté
för statens järnvägar men utdömdes av kommitténs majoritet samt en
-
19
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 870.
hälligt av kommunikationsverkens lönekommitté. Att tillämpa denna princip
på lärarpersonalen vore ännu olämpligare, alldenstund deras bostäder,
som i många fall läge långt mera avlägset, skulle även inom samma dyrortsgrupp
betinga betydligt mera växlande hyrespris.
Vid detta övervägande måste vidare tagas i betraktande den väsentliga
olikhet mellan kommunikationsverkens personal och lärarna, som läge däri,
att de förstnämnda samtliga erhölle sina naturaförmåner av staten, under
det däremot lärarna i långt övervägande antal åtnjöte sagda förmåner av
kommuner eller kommunala samfälligheter. Härigenom bleve spörsmålet
betydligt mera komplicerat.
Att på staten överflytta kommunernas skyldighet att tillhandahålla lärarna
bostad och bränsle m. m. kunde icke gärna ifrågasättas. I varje fall
vore ett sådant spörsmål av så betydande ekonomisk och organisatorisk
räckvidd, att det icke kunde anses ligga inom området för kommitténs
uppdrag.
Då kommittén sålunda måste utgå ifrån, att kommunerna bibehölles vid
sina nuvarande skyldigheter att svara för lärarnas naturaförmåner, skulle
betydande svårigheter inträda för frågans lösning. Av vilken myndighet
värderingsmännen skulle utses, vilken som skulle bekosta värderingen, hur
eventuella tvister angående naturaförmånernas värdering skulle lösas, huru
förfaras skulle i fråga örn bostadsavdraget vid vikariatsförordnanden med
flera detaljfrågor, alla dessa spörsmål skulle bliva synnerligen svårlösta och
i de fall, där en lösning vore möjlig, erfordra mycket komplicerade bestämmelser,
vilka skulle i hög grad inveckla förhållandena och för myndigheterna
bliva särdeles betungande.
Därtill komme, att en övergång till kommunikationsverkens lönesystem
på ifrågavarande punkt skulle till sina verkningar bliva orättvis både med
hänsyn till kommunerna och i fråga om lärarna samt därjämte bidraga till
att minska produktionen av tjänstebostäder.
Slutligen framhöll kommittén, hurusom en genomgripande förändring i
förevarande hänseende för så stora lärarkårer kunde medföra följder, som
för närvarande icke kunna överskådas, under det att gällande system med
naturaförmåner utöver den kontanta lönen, vilket av ålder tillämpats på
flertalet lärare, fungerat till belåtenhet, och både personalen och myndigheterna
vore vana därvid.
Av anförda skäl fann lärarlönekommittén att nettolönesystemet borde
bibehållas. De svagheter, varmed detta system får anses behäftat, berördes
av kommittén i samband med diskussionen örn den för lönegradsplaceringen
nödvändiga värderingen av naturaförmånerna samt,
i synnerhet, vid behandlingen av möjligheten att för lärarnas del tillämpa
en lönegradering efter dyrort, motsvarande den inom nyreglerade
områden gällande.
Beträffande värderingen av naturaförmånerna framhöll kommittén, att
en dylik värdering måste möta stora svårigheter, i synnerhet som det gällde
att få ett medelvärde för hela landet. Värdet av naturaförmånerna vore i
hög grad växlande i olika delar av riket. Vad bostaden beträffade, hade
värdet av densamma framför allt på landsbygden förut varit relativt lågt.
Förhållandena härutinnan torde få anses hava ändrats, i (Ion mån den nya
boställsordningen tillförsäkrat lärarna betydligt bättre bostadsförhållan
-
20
Kungl. Marits proposition Nr 270.
den. I fråga om förmånen av trädgård framhölls, att densamma i vissa
delar av landet spelade en viss roll, men i det stora hela torde denna förmån
icke kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse vid lönefrågans bedömande.
Att införa ett fixt medelvärde för hela riket syntes mindre lämpligt.
Då värdet av naturaförmånerna torde kunna anses fluktuera i förhållande
till dyrorterna, ansåg kommittén det nya lönesystemet med dess
ortsgruppering erbjuda en acceptabel lösning av frågan.
Vid den för kommunikationsverken och för nyreglerade delar av den allmänna
civilförvaltningen gällande indelningen i dyrortsgrupper hade orterna
grupperats efter sin inbördes dyrhet med avseende å kostnaderna för
livsmedel, lyse, bränsle, hyror och skatter. Detta kunde enligt lärarlönekommitténs
mening låta sig väl göra för kommunikationsverkens vidkommande,
där avlöningen allenast utginge i form av kontant lön utan några därutöver
kommande naturaförmåner, och där, för den händelse sådana förmåner
åtnjötos, ett efter särskild värdering bestämt avdrag å lönen ägde
runi. Skulle enahanda grundsatser komma i tillämpning i avseende å avlöningen
för de i kommitténs betänkande angivna lärargrupper, vore intet
att säga om en tillämpning på lärarkårerna jämväl av grunderna för ifrågavarande
dyrortsgruppering. Kommittén hade emellertid funnit sig böra
stanna för ett lönesystem, som i allmänhet ställde naturaförmånerna, av
vilka den fria bostaden i främsta rummet bomme i fråga, utom den kontanta
avlöningen, vilken ock med hänsyn härtill skulle beräknas till lägre
belopp för de befattningshavare, vilka skulle komma i åtnjutande av berörda
naturaförmåner. Det hade vid sådant förhållande kunnat synas tvivelaktigt,
huruvida beträffande lärargrupperna grunderna för kommunikationsverkens
ortsgruppering kunde godtagas eller ett ortstilläggssystem
efter andra principer här borde komma till tillämpning.
Vid övervägande av denna fråga hade kommittén emellertid kommit till
den uppfattningen, att det vore från alla synpunkter lämpligast, därest
man på lärarkårerna anpassade det dyrortstilläggssystem, som vunnit godkännande
i fråga om kommunikationsverken. Det finge visserligen erkännas,
att den fria bostaden, som skulle tillkomma utöver den kontanta
lönen, något kunde förskjuta beräkningsgrunderna för detta system, men
att uppmärksamma vore, att bostaden allenast betingade en viss mindre
procent i den allmänna levnadskostnadsbudgeten och att samtliga andra i
denna budget ingående delar vore underkastade de olika dyrorternas växlingar.
Därest man emellertid strängt fasthölle ett borteliminerande från
beräkningsgrunderna för dyrortsgrupperingen av förekommande naturaförmåner,
måste man dock taga hänsyn till motsvarande faktorer vid en
ortsgruppering för sådana befattningshavare, i vilkas avlöning några naturaförmåner
icke ifrågakomme, och en dylik anordning skulle konsekvent
leda till, att man beträffande de tjänstinnehavare, om vilka nu vore fråga,
skulle hava att räkna med två olika dyrortstilläggssystem. En dylik åtgärd
ansåge sig kommittén icke böra förorda, utan fann kommittén den från
praktisk synpunkt lyckligaste lösningen vara, att kommunikationsverkens
ortsgruppering utan någon rubbning jämväl vunne tillämpning i avseende
å förevarande lärarkårer.
Mot lärarlönekommitténs förslag i berörda delar riktades i däröver avgivna
utlåtanden en vägande kritik.
Sålunda har socialstyrelsen i utlåtande den 7 juli 1924 uttalat, att styrelsen
icke kunde finna den föreslagna anordningen lämplig. Vid en jämfö
-
21
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
reise av förhållandena inom de orter, som folie inom en och samma
ortsgrupp, funne man vid en närmare granskning, att de olika faktorer,
som påverkade levnadskostnaderna, kunde variera ganska kraftigt. En ort
med lantlig karaktär hade sålunda exempelvis kunnat bliva placerad i en
förhållandevis hög ortsgrupp, trots det att den uppvisade låga livsmedelsoch
hyrespriser, allenast på grund av höga skatter. Beträffande andra orter
åter kunde det vara en relativt hög hyresnivå, som åstadkomme, att desamma
hänförts till högre ortsgrupp, än vad eljest skulle blivit fallet. Borträknades
hyresposten ur hushållsbudgeten, vore det sålunda alla utsikter
till att man erhölle en annan proportion mellan levnadskostnaderna i övrigt
än den, som framginge av den officiella grupperingen.
Ett avlöningssystem, som gåve bostad in natura (eller ersättning därför
enligt ortens hyrespriser) och i övrigt kontantlön enligt orternas placering
i gällande dyrortsgruppering, skulle därför otvivelaktigt komma att kännas
som en orättvisa på många håll.
Även vid en granskning av huru totalinkomsterna inom olika ortsgr
upper enligt förslaget skulle ställa sig för lärarna i jämförelse med
dem, som tillhörde motsvarande lönegrader inom statsförvaltningen, skulle
man finna att avsevärda olikheter skulle uppstå.
Det av kommittén föreslagna lönesystemet skulle nämligen — enär bostadsutgiften
vore den mera betydande budgetpost, som visade den ojämförligt
starkaste stegringen från billigare till dyrare ort — åt befattningshavare
med bostad in natura eller ersättning därför enligt ortens pris medföra
en ej oväsentligt högre realinkomst å orter inom de dyrare ortsgrupperna
än inom de billigare. Sådana tjänstemän å de dyrare orterna skulle
nämligen få 1) i det allra närmaste samma kompensation för de högre allmänna
levnadskostnaderna som den, vilken utginge åt övriga befattningshavare,
samt 2) därutöver full ersättning för den högre bostadskostnaden.
Även skolöverstyrelsen och statskontoret påvisade den dubbelkompensation
för dyrorternas högre levnadskostnader och de ojämna verkningar i
övrigt, som i vissa fall skulle bliva en följd av lärarlönekommitténs förslag.
1928 års lönekommitté fann, vid den prövning kommittén underkastade
frågan, att det allmänna lönesystemet borde göras helt gällande även för
lärare. Denna slutsats nåddes med stöd av en undersökning av ett
nettolönesystem så utformat, att de i olika myndigheters
yttranden berörda svagheterna i lärarlönekommitténs
förslag eliminerades. Lönekommittén valde sålunda motsatt utgångspunkt
för diskussionen mot lärarlönekommittén, som byggt på en
undersökning viisentligen av de med ett bruttolönesystem förenade svårigheterna.
Det av kommittén prövade nettolönesystemets grundtanke hade varit,
att lärarna skulle liksom hittills åtnjuta bostad och bränsle in natura eller
kontant ersättning för utebliven sådan förmån, samt att den kontanta lönen
skulle så avpassas, att den samlade löneinkomsten, kontant och in
natura, i möjligaste man skulle motsvara lön i de löneklasser inom det
allmänna lönesystemet, dit respektive lärare ansåges böra hänföras. I och
för detta nettolönesystem hade undersökts, hur levnadskostnaderna beträffande
skilda dyrortstyper ställde sig, sedan bostads- och bränsleposterna
frånräknats. Undersökningen hade omfattat 587 orter, flir vilka uträknats
22
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
nya ortsindextal. Dessa hade, såsom varit att vänta, visat avsevärt mindre
relativa olikheter orterna emellan än de officiella, som omfattade även bostad
och bränsle. En konsekvens härav bleve givetvis, att man måste räkna
med en mindre stark lönestegring från billigaste till dyraste ort. Örn man
därför i ett dylikt system bibehölle lika många ortsgrupper som i det allmänna,
skulle skillnaden mellan kontantlönen i olika ortsgrupper bliva
bagatellartad. Av den anledningen borde i ett sådant system ortsgrupperna
minskas till färre och lämpligast bliva blott tre.
Kommittén, som för hela den övriga civila förvaltningen anbefallde ett
allmänt lönesystem med fem ortsgrupper, hade ansett, att ännu ett system
med tre ortsgrupper skulle te sig onödigt; skillnaden vore icke så avsevärd,
att fördelen med nettolönesystemet i övrigt skulle bliva påtaglig. Dessutom
skulle det medföra svårigheter beträffande vissa icke-ordinarie lärares löneförhållanden,
såvida man icke för lärare inom en och samma skolform ville
använda olika lönesystem, vilket uppenbarligen icke kunde komma i fråga.
Att dessutom för kommunala lärares del en fristående ortsgruppering blivit
erforderlig, hade visserligen icke behövt utgöra ett väsentligt hinder, men
dock torde även till en sådan omständighet hänsyn böra tagas.
De av lärarlönekommittén diskuterade vanskligheterna, som
möta vid ett inarbetande av naturaförmånerna i
lönen, sökte lönekommittén undvika genom en enhetlig hyresvärdering
inom respektive ortsgrupper, eventuellt korrigerad genom individuella uppskattningar.
Avlöning till lärarna skulle enligt det av kommittén på grundval av
bruttolöneprincipen föreslagna reglementet utgå enligt vederbörande löneklass
inom den lönegrad, till vilken den ifrågavarande lärartjänsten ansetts
böra hänföras. Därest åt lärare anvisades tjänstebostad, skulle han vara
skyldig bebo densamma och för dess begagnande erlägga ersättning genom
avdrag å avlöningen eller kontant inbetalning.
I fråga om värdering av tjänstebostad föreslog kommittén en bestämmelse
av innehåll, att, där värdering av tjänstebostad icke begärdes av läraren
eller av skoldistrikt, ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med för
olika ortsgrupper i reglementet angivna belopp, nämligen
i lägsta i högsta
dyrortsgruppen dyrortsgruppen
för 1 rum och kök samt bränsle........... 300: — 660: —
»2 » » » * » 480: — 1,080: —•
»3 » » » » » 660: — 1,500: — I
I fall, då värdering begärdes, skulle ersättning för tjänstebostad jämte, i
förekommande fall, gottgörelse för bränsle, bestämmas med hänsyn till det
pris, som å orten i allmänhet gällde för lägenhet, som kunde anses likvärdig
med tjänstebostaden i fråga.
Kunde överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan
skoldistrikt och vederbörande lärare, skulle frågan hänskjutas till länsstyrelsen,
som hade att i ärendet inhämta yttrande av statens folkskolinspektör.
Över länsstyrelses beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande,
skulle besvär kunna anföras hos statens bostadsnämnd, över vars beslut
klagan icke finge föras.
23
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
1935 års lärarlönesakkunniga hava mot varandra vägt de fördelar och olägenheter,
som de båda senast berörda utredningarna visat vara förbundna
med en lösning av de icke statligt anställda lärarnas lönefråga efter nettorespektive
bruttolöneprinciper. Därvid hava de sakkunniga funnit nettolönesystemet
böra föredragas. Slutsatsen förutsätter emellertid en tekniskt
enklare lösning av frågan om ortsgrupperingen än den, varmed 1928 års
lönekommitté vid sin diskussion av nettolönealternativet ansett sig böra
räkna. Sålunda hava de sakkunniga utgått från den för befattningshavare
vid nyreglerade verk gällande ortsgrupperingen men föreslagit ett sammanförande
av de nuvarande nio ortsgrupperna till endast tre utan ökning
av löneskillnaden mellan i lärarlöneplanen upptagna ortsgrupper. Då de
föreslagna löneförhöjningarna åt lärare på dyrorterna till följd därav endast
skulle utgöra en del av motsvarande förhöjningar enligt den allmänna
löneplanen, skulle detta förslag icke innefatta någon sådan dubbelkompensation
för dyrortskostnader, som ansetts bliva en följd av lärarlönekommitténs
förslag.
I likhet med lärarlönekommittén ansågo de sakkunniga, att allvarliga
svårigheter av praktisk art skulle möta mot en tillämpning av bruttolöneprincipen
för de kommunanställda lärarnas vidkommande. Särskilt syntes
böra framhållas, att det knappast vore möjligt att inom en rimlig kostnadsram
få till stånd en rättvis och efter enhetliga grunder verkställd uppskattning
av de belopp, som skulle avdragas från lärarnas bruttolöner som ersättning
för åtnjutna naturaförmåner. Härtill komme, att några väsentliga
olägenheter med den nuvarande anordningen beträffande naturaförmåner
icke blivit påvisade. De betänkligheter, som av 1928 års lönekommitté
anförts mot ett nettolönesystem, vore visserligen värda beaktande, men de
syntes dock knappast vara av den beskaffenhet, att de borde förhindra
genomförandet av en lönereglering för folk- och småskollärarna på det nya
lönesystemets grund men med bibehållandet av den nuvarande anordningen
med bostad och bränsle in natura (eller däremot svarande ersättning)
utöver den kontanta lönen.
Vid en tillämpning av nettolönesystemet mötte visserligen åtskilliga svårigheter
mot att upprätta en löneplan med rättvis dyr ortsgrupper ing. Dessa
svårigheter syntes dock i huvudsak kunna övervinnas genom en förenklad
anordning för beredande av en skälig kompensation åt lärare på dyrorter
för den kostnadsökning, som motsvarades av högre priser å andra livsförnödenheter
än bostad och bränsle. De sakkunniga hade i anslutning härtill utarbetat
förslag till en löneplan, som innebure, att manlig folkskollärare å
C-, D- och E-orter skulle som en sålunda begränsad dyrortskompensation
erhålla en förhöjning av den kontanta årslönen å A-ort med 180 kronor, och
lärare å F- och G-orter med ett belopp av 360 kronor. Motsvarande belopp
för kvinnlig folkskollärare hade föreslagits till 150 respektive 300 kronor
och för småskollärare till 120 respektive 240 kronor. Med G-ort skulle i
detta sammanhang förstås värjo ort, som i den för allmänna civilförvaltningen
gällande dyrortsgrupperingen hänförts till G-ort, oavsett örn där
stationerad befattningshavare vöre berättigad till provisoriskt dyrortstillhigg
eller icke.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
I motsats till 1935 års sakkunniga hava 1936 års lärarlönesakkunniga
stannat för att förorda en lönereglering efter bruttoprincipen. Avgörande
vikt har därvid tillmätts det förhållandet, att det enligt de sakkunnigas
mening icke är möjligt att med ett nettolönesystem uppnå samma rättvisa
avvägning av reallönen lärare på olika orter emellan som med bruttolönesystemet.
Av den av de sakkunniga framförda kritiken av ett nettolönesystem
må följande utdrag anföras.
Därest lärarna skulle erhålla bostad in natura (eller däremot svarande
ersättning enligt ortens hyrespris) och i övrigt kontantlön, som uppginge
till samma belopp på alla de orter, som tillhöra samma ortsgrupp, skulle
nämligen lärarnas reallöner komma att ställa sig rätt olika på de olika
orterna. Till belysande härav må som exempel framhållas, att Stockholms
stad och Kiruna tillhöra båda den högsta dyrortsgruppen. (Det provisoriska
dyrortstillägget är dock 120 kronor högre för år i Stockholm än i
Kiruna.) Anledningen härtill har för Stockholms stads vidkommande i
huvudsak varit de höga bostadshyrorna. Medelhyran i Stockholm för en
lägenhet örn 2 rum och kök uppgår enligt socialstyrelsens senaste beräkningar
till 1,151 kronor för år, under det att motsvarande hyreskostnad
i Kiruna beräknats till 511 kronor. Kiruna åter har närmast på grund av
sina dryga utskylder, år 1934 sammanlagt 15.43 kronor per bevillningskrona,
samt höga livsmedelspriser blivit inplacerad i denna höga dyrortsgrupp.
Stockholms stads motsvarande utskylder uppgingo endast till 8.to kronor
per bevillningskrona. Nettolönesystemet leder till att lärarna i Stockholm
och Kiruna utöver förmånen av fri bostad med bränsle eller däremot svarande
ersättning enligt ortens pris enligt löneplanen få uppbära samma
kontantlön, oaktat lärare i Kiruna hava att för denna lön erlägga väsentligt
högre kommunalskatter och livsmedelspriser än motsvarande lärare i
Stockholm. Reallönen skulle alltså ställa sig väsentligt olika för lärarna på
dessa orter.
Vid en tillämpning av bruttolönesystemet däremot skulle lärarna lämna
ersättning för anvisad tjänstebostad efter det värde, denna beräknades
hava med hänsyn till hyrespriserna på orten. Härigenom skulle lärarna liksom
statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk efter bestridandet
av kostnaderna för bostad hava en behållen avlöning, som å olika orter
vore direkt anpassad efter de övriga levnadskostnaderna, d. v. s. i första
hand efter livsmedelsprisernas höjd och kommunalutskyldernas storlek.
Den för utformningen av ett bruttolönesystem grundläggande frågan om
sättet för bostadsvärdering hava de sakkunniga ansett böra lösas genom
ett system med dels sedvanlig dyrortsdifferentiering av lönen efter gängse
ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hyreskostnaderna och enhetliga
hyresavdrag fran lönen å orter hänförda till samma hyresortsgrupp.
De sakkunniga hava härutinnan anfört i huvudsak följande:
1928 års lönekommitté hade föreslagit en sådan förenkling av förfarandet
vid tjanstebostädernas värdering, att ett visst hyresbelopp skulle gälla
för samtliga orter, tillhörande en och samma dyrortsgrupp. Då hyrespriserna
kunna variera högst väsentligt å olika orter, även om de tillhöra en
och samma dyrortsgrupp, var det nödvändigt för kommittén att komplet
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
tera detta till synes enkla förslag med en bestämmelse av innehåll, att särskild
värdering av bostaden kunde begäras av läraren eller vederbörande
skoldistrikt, och därest överenskommelse mellan parterna ej kunde träffas,
skulle frågan hänskjutas till länsstyrelsen och efter besvär över länsstyrelsens
beslut till statens bostadsnämnd. De sakkunniga hava icke kunnat ansluta
sig till 1928 års lönekommittés förslag till värderingsförfarande utan
i stället ansett sig böra undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt
att på annat sätt få till stånd en tillförlitlig och i huvudsak rättvis uppskattning
av storleken av den ersättning, som en lärare bör erlägga för
honom anvisad tjänstebostad.
I fråga om formen för fastställandet av tjänstebostadsersättningar —
som av de sakkunniga tänkes grundat på de av socialstyrelsen i samband
med indelningarna av rikets olika orter i dyrortsgrupper uppskattade
hyresvärdena — kunde det väl vara möjligt att för varje ort direkt angåves,
vilken ersättning som skulle utgå för lärarnas tjänstebostäder. Det
synes emellertid innebära en väsentlig förenkling att fastställa vissa hyresbelopp
för ett visst antal hyresgrupper och sedan hänföra de olika orterna
till den av dessa hyresgrupper, som upptager hyresbelopp, som närmast
motsvara ortens hyrespris. Fördelningen av de olika orterna å dessa hyresgrupper
torde lämpligen böra bestämmas av Kungl. Majit efter förslag
av socialstyrelsen. Med nu beskrivna, av 1936 års lärarlönesakkunniga förordade
och i deras förslag till avlöningsreglemente med därtill hörande specialmotivering
närmare utformade och motiverade ordning vinnes den avgörande
fördelen, att individuella värderingar med åtföljande besvär och
omgång undvikas.
Vad nu anförts gäller allenast sådana tjänstebostäder, som i väsentliga
avseenden uppfylla fordringarna i boställsordningen. I de fall, då brist i bostad
föreligger, torde nedsättning av hyresbeloppet böra medgivas på samma
sätt, som skoldistrikten för närvarande lämna kontant ersättning för
vad som brister i läraren lagligen tillkommande bostadsförmåner. I det avseendet
skulle alltså i sak ingen förändring i nuvarande förhållanden inträda.
Till belysande av det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig socialstyrelsens
hyresmaterial utnyttjat, må följande anföras.
Socialstyrelsens hyressiffror vore medeltal, avseende samtliga bostäder,
såväl bättre som sämre, på de olika orterna. Lärarnas tjänstebostäder vore
åter enligt de krav, som gällande boställsordning uppställde, av genomgående
bättre beskaffenhet, än vad som kunde anses motsvara genomsnittet
av bostadsbeståndet på orten. Beaktas borde jämväl, att till tjänstebostad
för ifrågavarande lärare borde, så vitt möjligt, upplåtas även trädgård.
För att få fram hyresvärdet av en lärarbostad, skulle därför, enligt
de sakkunnigas förslag, det av socialstyrelsen beräknade medelhyresvärdet
för orten höjas med visst belopp. Denna höjning syntes liimpligen kunna
beräknas till omkring 15 procent. Det hade nämligen visat sig, att av tjänstemän
i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett
hyrespris av 10—20 procent över genomsnittet (sc statens offentliga utredningar
1933: 21 sid. 24).
Socialstyrelsens ifrågavarande undersökningar avsåge smålägenheter och
sammanfattades i medelhyror för bostäder örn 2 rum och kök. Med ledning
av dessa värderingar skulle man, enligt de sakkunnigas mening, utan svå
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
låghet kunna beräkna värdet av lägenheter om 3 rum, respektive 1 rum
och kök. Värdet av en trerumslägenhet torde nämligen i stort sett få anses
utgöra 4Is och en lägenhet om 1 rum och kök 2 Is av värdet på en tvårumslägenhet.
Härtill måste emellertid läggas värdet av bränslekostnaderna,
vilka i runt tal torde kunna uppskattas till 35 å 40 kronor per år och eldstad.
Myndigheternas yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande har socialstyrelsen förklarat sig
för sin del intet hava att erinra mot att, så länge det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet
gällde för befattningshavare inom andra grenar av
statsförvaltningen, det även, på sätt 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagit,
finge sin tillämpning på folk- och småskollärarkåren. Tvärtom syntes
en sådan anordning naturlig och riktig. Vissa svårigheter mötte emellertid.
Styrelsen ansåge sig böra starkt betona, att medtagandet i nämnda
system av den stora, till väsentlig del på den rena landsbygden boende
lärarpersonalen bomme att ytterligare framhäva de med hithörande grupperingsarbete
förknippade svårigheterna. Styrelsen erinrar jämväl om den
ifrågasatta, efter delvis andra grunder uppgjorda dyrortsindelningen för
folkpensioneringen, vars eventuella genomförande ävenledes skulle i sin
mån föranleda visst merarbete.
Att överhuvud taget arbetet med och kostnaderna för de allmänna dyrortsgrupperingarna
måste komma att ej oväsentligt påverkas av nu anförda
omständigheter syntes ligga i öppen dag. Sålunda torde det bland
annat visa sig nödvändigt att företaga en avsevärd utvidgning av antalet
orter, där hyresräkning skall verkställas. Vidare syntes åtgärder i kontrollerande
syfte bliva erforderliga för ernående av mera tillförlitliga uppgifter
rörande landsbygdsorternas priser och hyresvärden. Slutligen hade man
att motse åtskilliga framställningar från lärarhåll örn utbrytning ur respektive
kommuner av nya särorter och örn undersökning av dessas speciella
levnadskostnader. Under alla omständigheter bomme antalet klagomål att
förete en kraftig ökning.
Vad beträffade kraven på utbrytning av särskilda skol orter, borde det
enligt styrelsens förmenande föreskrivas, att alla orter av ifrågavarande
slag, beträffande vilka någon speciell undersökning ur dyrhetssynpunkt
icke prövats behövlig vid den allmänna ortsgrupperingen, utan vidare
skulle förklaras tillhöra samma grupp som vederbörande kommuner. Eljest
syntes, i analogi med vad tidigare erfarenhet rörande andra personalgrupper
givit vid handen, talrika yrkanden komma att framställas på att just
de platser, där skolorna vore belägna, måtte hänföras till högre ortsgrupp
än deras respektive kommuner i övrigt. Följden härav kunde lätteligen
bliva landsbygdens ytterligare söndersprängning i olika, mot varandra
oklart avgränsade ortsgrupper, utan att i stort sett någon högre grad av
rättvisa i lönehänseende därmed vunnes men väl till otvivelaktig nackdel
genom den brist på överskådlighet och reda, som därigenom åstadkommes.
Med hänsyn jämväl till de förut påpekade svårigheterna att erhålla tillförlitliga
och med varandra jämförbara prisuppgifter och hyresvärden
från landsbygdsorterna måste en dylik ökad söndersplittring bestämt avstyras.
I detta sammanhang ville socialstyrelsen även påpeka, att gällande be
-
27
Kungl. May.ts proposition Nr 270.
stämmelser angående dyrortsgrupperingarnas tillämpning redan nu nödvändiggjorde
prisuppgifters inhämtande från ett vida större antal orter än
som enligt styrelsens uppfattning vore lämpligt och erforderligt. Ändring
av hithörande föreskrifter i sådan riktning att antalet särorter kunde
ytterligare begränsas — i stället för utökas — syntes därför högeligen
önskvärt.
Då det som nämnts med säkerhet kunde förutses, att antalet klagomal
skulle tillväxa i avsevärd grad genom införandet av folk- och småskolepersonalen
i dyrortssystemet, torde med hänsyn bland annat härtill det
i socialstyrelsens betänkande angående dyrortsgrupperingsarbetets organisation
(statens offentliga utredningar 1933: 21) framförda förslaget om en
riksprisnämnd böra särskilt tagas under övervägande.
Mot de sakkunnigas förslag om tillämpande av bruttolöneprincip och
om sättet för värdering av tjänstebostäderna syntes ej vara något att i och
för sig erinra. I fråga örn värderingsprinciperna har ämbetsverket dock
gjort följande påpekanden.
Jämlikt förslaget skulle lärarna lämna ersättning för anvisade tjänstebostäder
efter de värden dessa beräknades ha med hänsyn till hyresnivån
å respektive orter. Härvid skulle de av socialstyrelsen i samband med indelningarna
av rikets olika orter i dyrhetsgrupper tillämpade hyressiffrorna
komma till användning. Med avseende å dessa siffror vore emellertid till
en början att märka, att de endast i fråga om vissa slag av orter, huvudsakligen
sådana med åtminstone någon grad av hyresmarknad (stads- och
andra, mera tättbebyggda samhällen), avsåge individuellt beräknade hyresvärden.
För den egentliga landsbygden däremot hade man i regel måst
räkna med en generell bostadslcostnadsnivå å alla orter, med uppdelning
allenast i orter med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av
»blandad» eller mera industriellt betonad karaktär. Det måste nu enligt
styrelsens mening vid bestämmandet av till vilken yrkesgrupp i fråga om
ersättning för tjänstebostad, respektive skolorter skulle föras, noga iakttagas,
att samma hyresmedeltal komme till användning som de, vilka
fastställts för den allmänna dyrortsgrupperingen. Det borde alltså ej fa
förekomma, att individuell hyresberäkning tillämpades för skolorterna i
andra fall än där sådan enligt Kungl. Maj:ts direktiv skulle äga rum vid
riksgrupperingen. Särskilt beträffande småorter med kanske blott en eller
några få hyreslägenheter skulle ett individuellt fastställande av hyresnivån
kunna föranleda allehanda komplikationer och klagomål på de svagaste
grunder.
Vidare vore att observera, att socialstyrelsens hyressiffror vöre medeltal,
i princip avseende samtliga bostäder, såväl bättre som sämre, å respektive
orter, under det att lärarnas tjänstebostäder, även enligt nu gällande
boställsordning, i regel torde vara av bättre beskaffenhet än vad som kunde
anses motsvara genomsnittet av bostadsbeståndet på orten. På grund
härav hade de sakkunniga, för att få fram hyresvärdet av en lärarbostad,
funnit nödvändigt att höja det av socialstyrelsen beräknade medelhyresvärdet
å orten med ett belopp motsvarande omkring 15 procent. Det hade
nämligen vid styrelsens bostadsundersökningar visat sig, att av tjänstemän
i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett hyrespris
av 10—20 procent över genomsnittet.
28
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.
Socialstyrelsen ansåge sig emellertid böra framhålla, att i ovannämnda
undersökningar inginge relativt få av lärare förhyrda lägenheter och icke alls
några åt lärare upplåtna tjänstebostäder. En härav betingad kompletterande
undersökning syntes därför önskvärd (jfr nedan). Erinras må jämväl,
att även örn ett tillägg av cirka 15 procent till styrelsens medelhyresvärde
läte sig för närvarande godtaga för erhållande av ett så korrekt
uttryck som möjligt av lärarbostädernas normala hyresvärden, förhållandena
kunde relativt hastigt förändras, exempelvis genom en mera allmän
höjning av bostadsstandarden för hyreslägenheter i öppna marknaden, och
motivera en ändring av ifrågavarande procentsats. Likaledes kunde hyrorna
överhuvud taget — och ej blott tjänstemannahyrornas förhållande till
hyrorna i öppna marknaden — undergå avsevärda förändringar under
mellantiden för respektive dyrortsgrupperingar. Det ville därför synas
mindre lämpligt att i själva avlöningsreglementet intaga en hyresklasstabell
med vissa bestämda belopp, grundade på nuvarande hyror och nuvarande
proportion mellan ovannämnda slag av hyror, utan torde det
vara mera rationellt, att ifrågavarande tabell för varje gång dyrortsgruppering
skulle ske fastställdes av Kungl. Majit efter förslag av socialstyrelsen
på sätt i avlöningsreglementets § 5 vore stadgat beträffande
fördelningen på tabellens grupper av skolorterna.
Såsom.antytts, hade socialstyrelsen vid beräknandet av respektive orters
genomsnittshyror i stort sett icke kunnat taga hänsyn till lägenheternas
kvalitet utan huvudsakligen sökt utröna priset å efter varje orts bostadsförhållanden
rnedelgoda lägenheter. Detta allmänna förfaringssätt hade
emellertid icke uteslutit, att man så långt möjligt bortsett frän vissa
relativt lätt urskiljbara kategorier av lägenheter, vilkas medtagande kunde
på ett olämpligt sätt påverka hyrespriserna. Därjämte hade viss hänsyn,
enligt särskild beräkningsmetod, tagits till frekvensen av lägenheter med
centraluppvärmning såsom representerande en modern och ur kvalitetssynpunkt
mera högvärdig bostadstyp. Genom nu angivna åtgärder hade i
allt fall i ej ringa mån kunnat befrämjas det i och för sig önskvärda syftet
att få till stånd större likhet i fråga om det bostadsmaterial, varå hyresmedelpriserna
för respektive orter beräknades.
Det vore de på ovannämnda sätt av socialstyrelsen vid de allmänna dyrortsgrupperingarna
åstadkomna hyresmedelpriserna för rikets orter, som
avsetts skola ligga till grund jämväl för bestämmandet av tjänstebostadsersättningarna
å speciellt skolorterna — här dock utökade med cirka 15
procent för att motsvara en »tjänlig» lärarbostad samt med ett bränslevärde
av 40 kronor per eldstad. Att i berörda avseende för vinnande av
större jämförbarhet skolorterna emellan söka ingå på någon närmare
kvalitativ undersökning av lärarbostäderna och tillämpa resultaten härav
på bostadsersättningarna torde av samma skäl, för vilka redogjorts i styrelsens
dyrortsgrupperingsbetänkande rörande de allmänna grupperingarna,
få anses uteslutet och hade ej heller av de sakkunniga ifrågasatts. Ett sådant
förfaringssätt skulle ock vara ägnat att skapa förvirring och oreda i
dyrortsgrupperingssystemet i dess helhet samt giva rika uppslag till ytterligare
klagomål. Däremot torde det böra föreskrivas, att socialstyrelsen,
liksom vid ortsgrupperingarna i allmänhet, skulle tillerkännas rätt till viss
skälighetsprövning även i fråga om skolorternas placering i hyresgrupp.
De av socialstyrelsen beräknade hyresmedeltalen för lärarbostäder skulle
emellertid endast äga tillämpning å »tjänliga» sådana, d. v. s. i väsentliga
29
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
avseenden uppfyllande fordringarna i boställsordningen. I de fall, då bostad
ej motsvarade dessa krav, borde nedsättning av hyresbeloppet kunna medgivas
genom beslut av vederbörande folkskolestyrelse (skolråd). Härvid
skulle alltså en kvalitetsbedömning av lärarbostäderna inom varje särskild
kommun i viss mån kunna äga rum efter skälighetsprövning från fall till
fall.
Av stor vikt för möjliggörandet av nämnda skälighetsprövningar vore
uppenbarligen, att de i boställsordningen uppställda kraven på »tjänlig»
bostad vore väl avvägda och utformade. För ernående av större fullständighet
och precision härutinnan samt även till ledning för den kommunala
myndighetens bedömande av de särskilda fallen och åstadkommandet av
viss enhetlighet härutinnan mellan de olika orterna, torde det, såsom redan
förut antytts, befinnas ändamålsenligt att anordna en speciell undersökning
av lärarnas tjänstebostäder, avseende deras nuvarande beskaffenhet
ur olika synpunkter. En sådan undersökning, vilken jämväl vore av betydelse
för vinnande av jämförelse med andra tjänstemannabostäder, torde
lämpligen kunna utföras av socialstyrelsen i samband med nästkommande
allmänna hyresräkning, vilken syntes böra komma till stånd under hösten
1937. «
Lönenämnden har förklarat sig icke vara övertygad om att socialstyrelsens
hyresuppgifter vore ägnade att läggas till grund för den av de sakkunniga
förordade bostadsvärderingen.
Statskontoret har icke velat bestrida, att åtskilligt talar för att tillämpa
nettosystem men har dock icke velat motsätta sig, att de kontanta löneförmånerna
och naturaförmånernas värde sammanfördes till bruttolön.
Såvitt statskontoret kunde finna, kunde nämligen genom införande av
bruttolön för lärare vid folk- och småskolor vinnas en mera fullständig
anslutning till det statliga lönesystemet, varjämte det torde bliva något
enklare att ordna pensioneringen av lärarpersonalen enligt detta system.
Med hänsyn till det sätt, varpå bruttolönesystemet av 1936 års lärarlönesakkunniga
utformats, hade också åtskilliga av de anmärkningar, som
tidigare framställts gentemot detta system, förlorat sin betydelse, och återstående
skiljaktigheter systemen emellan torde i själva verket icke vara av
sådan avgörande vikt, att därför nettolönesystemet borde föredragas.
Statskontoret hade i detta sammanhang särskilt uppmärksammat den av
1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna hyresgrupperingen, vilken syntes
innebära en lämplig utväg att ordna frågan örn värderingen av de till lärarna
utgående förmånerna av bostad och bränsle.
En inom finansdepartementet upprättad promemoria. Frågan om
möjligheterna att på ett teoretiskt tillfredsställande sätt utforma ett lönesystem
efter netto- respektive bruttoprincipen, har inom finansdepartementet
underkastats viss ytterligare utredning, vars resultat sammanfattats
i cn promemoria av följande innehåll.
1936 års lärarlönesakkunniga anknyta i sin kritik av ett nettolönesystem
till socialstyrelsens utlåtande över lärarlönekommitténs förslag och avse
30
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
liksom socialstyrelsen ett nettolönesystem med ortsgrupperingen bestämd
av de relativa levnadskostnaderna inklusive kostnaderna för bostad och
bränsle. Denna inriktning av kritiken torde ha betingats av att de sakkunniga
utgått från 1935 års lärarlönesakkunnigas förslag, vilket visserligen
genom den förordade modifikationen av dyrortsgrupperingen undviker
dubbelkompensation olika ortsgrupper emellan men i övrigt — med
hänsyn till förhållandena inom en och samma ortsgrupp — kan göras till
föremål för en kritik efter samma linjer som lärarlönekommitténs förslag.
Vad 1936 års lärarlönesakkunniga anfört till kritik av ett nettolönesystem
av angiven utformning drabbar ej ett system med naturaförmåner
utöver lönen men med denna dyrortsgraderad på basis av en jämförelse
mellan levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad och bränsle.
Mot en sådan utformning av nettosystemet, vilken prövats av 1928 års
lönekommitté, kan däremot bland annat den invändningen riktas, att den
förutsätter dubbla dyrortsgrupperingar inom det statliga lönesystemet,
nämligen en — för befattningshavare med bruttolöner — byggd på de
allmänna levnadskostnaderna och en annan — för befattningshavare med
nettolöner — byggd på levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad
och bränsle. Sistnämnda svaghet vidlåder icke det förslag till bruttolönesystem,
som framlagts av 1928 års lönekommitté och vid vilket ett och
samma beräknade hyresbelopp skulle tillämpas vid avdrag å lönen för
samtliga orter tillhörande en och samma ortsgrupp, men väl däremot —
och då för en och samma kategori av befattningshavare — det system, som
förordats av 1936 års lärarlönesakkunniga. Dessa hava nämligen icke ansett
sig kunna acceptera 1928 års förslag i denna del, emedan detta enligt vad
1928 års lönekommitté själv förutsatt måste kompletteras med ett individuellt
värderingsförfarande beträffande bostäderna och sålunda tenderar
att övergå i ett system av värdering i varje särskilt fall mot vilket redan
lärarlönekommittén riktade en övertygande kritik. För sin del lia de sakkunniga
därför förordat ett system med dels vanlig dyrortsdifferentiering
av lönen efter gängse ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hyreskostnaderna
och enhetliga hyresavdrag från lönen å orter hänförda till
samma hyresortsgrupp.
Av föreliggande utredningar framgår, att liksom en tillfredsställande
lösning av dyrortsgraderingsfrågan vid ett nettolönesystem framtvingar
en dubbel dyrortsgruppering inom statsförvaltningen, så nödvändiggöres
vid ett bruttolönesystem en motsvarande dubblering för vissa områden av
svårigheten att genomföra en individuell bostadsvärdering. Inga skäl lia i
diskussionen förebragts som tala för att, omsorgsfullt tillämpat, det ena
systemet i och för sig ger ett allmänt sett rättvisare resultat än det andra.
Skillnaden mellan de båda systemen med hänsyn till de praktiska svårigheterna
att verkställa en subsidiär dyrortsgruppering efter levnadskostnaderna
exklusive bostadskostnaderna respektive efter bostadskostnaderna
är — örn i sistnämnda fall den av 1936 års sakkunniga föreslagna utvägen
anlitas — i alla händelser icke av den omfattning att den behöver tillmätas
betydelse i detta sammanhang. En principiell jämförelse mellan de båda
systemen måste då baseras på en prövning av tillförlitligheten av det material,
som i respektive fall kommer till användning vid den subsidiära
dyrortsgrupperingen. Huvudintresset knytes därvid av naturliga skäl vid
materialet för en värdering av bostadsförmånen.
Beträffande de av socialstyrelsen i samband med dyrortsgrupperingarna
31
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
verkställda värderingarna av hyrespriserna å olika orter, anmärka 1936
års lärarlönesakkunniga, att då de äro verkställda med så stor noggrannhet,
att de kunna läggas till grund för de till sina ekonomiska verkningar ganska
betydelsefulla dyrortsgrupperingarna, så synas de kunna tjäna till ledning
även för bestämmandet av värdet av lärarnas tjänstebostäder. Vid
bedömningen av ifrågavarande värderingars användbarhet i förevarande
sammanhang är emellertid till en början att märka, att de vid dyrortsgrupperingarna
användas som en grund för uppskattningen av den relativa
hyresnivån å olika orter, medan de enligt 1936 års sakkunnigförslag skulle
utnyttjas för bestämmandet av den absoluta hyresnivån.
Till grund för den beräknade medelhyran vid 1935 års dyrortsgrupperingar
ligga beträffande orter med utpräglad hyresnivå (städer och stadsliknande
samhällen m. m.) de allmänna hyresräkningarna. Beräkningen av
bostadskostnaden på landsbygden har måst ske mera summariskt med ledning
i huvudsak av dels de kommunala myndigheternas uppskattningssiffror
rörande den genomsnittliga årshyran för på orten befintliga hyreslägenheter,
dels genom vederbörande verk införskaffade uppgifter örn de
hyror, som deras befattningshavare betala för i fria marknaden av dem
förhyrda bostadslägenheter. Härvid ha landskommunerna, i främsta rummet
med hänsyn till yrkesförhållandena samt proportionen mellan det
sammanlagda taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet,
indelats i kommuner med övervägande jordbruksnäring, »blandade» kommuner
och »övriga» kommuner (industri- och förortskommuner o. dyl.).
För den förstnämnda gruppen har därefter beräknats en generell medelhyra,
avseende samma lägenhetstyp, som legat till grund för beräkningen
av hyresnivån å hyresräknade orter, å 250 kronor. Med undantag för vissa
orter, där särskilda förhållanden motiverat ett annat hyresbelopp, har för
de båda sistnämnda grupperna fastställts ett hyresbelopp å 300 kronor.
Vid närmast föregående gruppering hade motsvarande belopp fastställts
till 25 kronor lägre värden.
Det sålunda av socialstyrelsen tillämpade ytterst summariska beräkningssättet
synes ge vid handen, att ej mindre de beräknade generella
medelhyrorna än även de vid beräkningen utnyttjade primäruppgifterna
få anses föga ägnade att pressas så på sin innebörd som det av 1936 års
lärarlönesakkunniga framlagda förslaget förutsätter.
I själva verket kan tvekan råda, örn socialstyrelsens material ger en
fullt tillfredsställande bild ens av förhållandet mellan hyreskostnaderna på
olika orter. En prövning därav med stöd av ett material, som i detta sammanhang
förtjänar uppmärksamhet, nämligen uppgifterna rörande utgående
kontantersättning för naturaförmåner, ger vid handen, att i vissa fall
stora ojämnheter kunna konstateras; vid bedömandet av detta resultat är
dock av vikt att observera att kontantersättningarna i viss utsträckning
torde inkludera — i en del fall t. o. m. avsevärda — kommunala tillägg.
Följande tabell visar dels den kontanta ersättning för två rum och kök,
sorn å vissa orter utgår till lärare, vilken icke åtnjuter fri bostad, dels de
beräknade medelhyrorna för ungefär motsvarande lägenhetskategori enligt
dyrortsgrupperingen och den allmänna hyresräkningen. Då fri värme ingår
i de naturaförmåner, som befattningshavare vid folk- och småskolor för
närvarande åtnjuter, har en beräknad värmekostnad av 40 kronor per eldstad
lagts till de beräknade hyresbeloppen enligt dyrortsgrupperingen och
hyresräkningen. För att giva en översikt över huru relationen mellan de
32
Kungl. Majlis proposition Nr 870.
Kontant ersättning till lärare för två rum och kök samt vissa medelhyror
enligt dyrortsgrupperingen och hyresräkningen.
Ort
Kontant ersättning
till lärare för 2 rum
och kök
Medelhyra för 3 eld- städer enl. dyrorts- grupperingen +120 kr.
för värme
Medelhyra för 2 rum
och kök enl. hyres- räkningen + 120 kr.
för värme
Kronor
Indextal
Kronor
Indextal
Kronor
Indextal
Stockholm.........
1,483
100
1,271
100
1,244
100
Göteborg..........
1,171
79
983
77
999
80
Hälsingborg........
1,150
78
760
60
696
56
Malmö...........
1,040
70
870
68
802
64
Sundsvall .........
1,030
69
819
64
872
70
Jönköping.........
1,000
67
711
56
687
55
Falun............
993
67
732
58
726
58
Borås............
990
67
785
62
801
64
Västerås..........
990
67
868
68
880
71
Härnösand.........
975
66
733
58
712
57
Mölndal..........
970
65
671
53
657
53
Norrköping ........
970
65
830
65
811
65
Östersund.........
963
65
918
72
932
75
Eskilstuna.........
950
64
760
60
772
62
Södertälje.........
949
64
799
63
753
61
Luleå............
946
64
898
71
846
68
Umeå............
925
62
926
73
874
70
Västervik.........
910
61
595
47
566
45
Karlstad..........
905
61
795
63
773
62
Uppsala..........
900
61
879
69
872
70
Linköping.........
900
61
788
62
778
63
Gävle............
885
60
841
66
820
66
Örebro...........
882
59
885
70
881
71
Lund............
850
57
720
57
691
56
Kristianstad........
850
57
694
55
661
53
Uddevalla.........
844
57
642
51
670
54
Landskrona........
840
57
680
54
565
45
Halmstad .........
810
55
652
51
627
50
Nyköping.........
805
54
755
59
767
62
Karlskrona.........
802
54
736
58
661
53
Ystad............
790
53
551
43
521
42
Trälleberg.........
780
53
680
54
647
52
Söderhamn.........
750
51
665
52
616
50
Kalmar............
741
50
723
57
675
54
Kristinehamn.......
738
50
737
58
722
58
Trollhättan ........
701
47
631
50
594
48
33
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 270.
olika orterna i berörda avseenden ställer sig, lia samtliga belopp jämförts
med respektive ersättning och medelhyror i Stockholm, som därvid satts
= 100.
Tabellen är ägnad att belysa ej endast ojämnheterna i relationen mellan
bostadsvärdet å olika orter beräknat efter de skilda systemen utan även
den ej oväsentliga nivåskillnaden mellan utgående kontantersättningar och
beräknade hyreskostnader. I förbigående må anmärkas, att örn sistnämnda
förhållande vid övergången till ett bruttolönesystem blir bestående, betyder
detta, att förhållandet mellan lärare med för närvarande in natura utgående
förmåner och lärare, som nu uppbära kontant ersättning för naturaförmåner,
vid löneregleringen förskjutes till de senares nackdel. Förskjutningen
blir givetvis starkare, ju lägre värdet av hyreskostnaden sättes.
Föregående påpekanden ge vid handen, att en på hyresyärderingarna
grundad hyresgruppering måste bliva behäftad med allvarliga svagheter.
Tvekan torde ej behöva råda om att den för ett nettolönesystem nödvändiga
dyrortsgrupperingen efter levnadskostnader, exklusive kostnad för bostad
och bränsle, ger ett kvalitativt mera tillfredsställande resultat. För att
begränsningen av den budget, varpå grupperingen bygger, till huvudsakligen
livsmedelskostnader och skatter ej skall få till resultat, att olikheterna i
levnadskostnader överkompenseras genom samtidigt med naturaförmånerna
utgående dyrortstillägg, kräves endast, att antalet dyrortsgrupper minskas
med bibehållande likväl av löneskillnaden mellan de i lärarlöneplanen
uppförda grupperna; därigenom avtrubbas även konsekvenserna av eventuella
ojämnheter i det grundläggande statistiska materialet.
Ehuru sålunda ett nettolönesystem utformat efter rationella principer i
och för sig på tekniska grunder synes ägnat att ge den bättre avvägningen
mellan lönerna till lärare å olika orter, kan tvekan råda örn lämpligheten
av att bibehålla naturaförmånerna vid sidan av lönen. Därvid är främst
att märka det sammanhang, som föreligger mellan nettolönesystemet och
rätten att uppbära kommunala tillägg å lönen.
Med utgångspunkt från att de kommunala lönetilläggen icke kunde
anses stå i överensstämmelse med grundprinciperna i det nya lönesystemet,
ha 1935 års lärarlönesakkunniga med avseende å detta sammanhang anfört,
att betydande svårigheter syntes möta mot att i praktiken upprätthålla
ett förbud mot kommunala tillägg, därest naturaförmåner eller däremot
svarande ersättning, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle av
skoldistrikten tillhandahållas lärarna utöver den kontanta lönen. Vederbörande
skoldistrikt syntes nämligen, i den mån så befunnes vara av förhållandena
påkallat, exempelvis genom en högt tilltagen ersättning för
bristande naturaförmåner, kunna åstadkomma en bättre löneställning för
lärarna, än vad som avsetts i de statliga lönebestämmelserna, och i betraktande
av de varierande uppfattningar, som i de särskilda fallen kunde råda,
örn vad som borde förstås med skälig ersättning för lagenlig tjiinstebostad
med bränsle, syntes en rätt väsentlig höjning av denna ersättning kunna
vidtagas, utan att beslutet härom kunde anses direkt strida mot i ämnet
meddelade bestämmelser.
Vid det av 1930 års lärarlönesakkunniga föreslagna systemet skulle däremot
enligt de sakkunnigas mening ingenting längre hindra ett borttagande
av de kommunala tilläggen.
Folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla
samma kompensation för dc högre levnadskostnaderna å de olika dyrorter
Bihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 sami. Nr 270. -I
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
na som statens egna befattningshavare. De sakkunniga förutsätta sålunda,
att även lärarna skola komma i åtnjutande av provisoriskt dyrortstillägg
enligt samma bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän. De skäl,
som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle alltså
enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genomförandet
av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på bruttolönesystemets
grund.
De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn vad styrelsen för landskommunernas
förbund anfört i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés
förslag. Styrelsen anförde där, att styrelsen i sitt yttrande över lärarlönekommitténs
betänkande framhållit, att detta förslag särskilt genom det
sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i lönesystemet, trots förhöjda
löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att det så att säga vädjade
till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa förefintliga brister i systemet.
Vad däremot anginge 1928 års lönekommittés förslag skulle detta
komma att i fråga om naturaförmånerna ansluta sig till det i statsförvaltningen
använda, vilket visat sig fungera på ett åtminstone relativt tillfredsställande
sätt utan lönetillägg från andra håll. Då detta förslag innebure
en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes man vara berättigad
att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt skulle på ett tillfredsställande
sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kommunala tillägg.
Departementschefens yttrande.
De olägenheter och fördelar, som äro förbundna med en utformning av
lönesystemet efter netto- respektive bruttoprinciper, hava på ett uttömmande
sätt blivit klarlagda genom i ärendet verkställda utredningar. Jag vill
icke bestrida, att nettolönesystemet i själva verket synes ägnat att ge den
mera tillfredsställande avvägningen mellan lönerna till lärare å skilda orter.
Främst beror detta på att en allmänt genomförd individuell värdering av
bostadsförmånen av praktiska skäl ej kan ifrågakomma och att det material,
vartill man under dessa omständigheter är hänvisad, när det gäller att i
lönerna inarbeta naturaförmånerna, är förhållandevis ganska bristfälligt.
Vid övervägandet av frågan om sättet för naturaförmånernas infogande
i systemet har jag likväl stannat för att förorda ett bruttolönesystem med
hyresavdrag för bostadsförmånen. Därvid hava följande synpunkter varit
avgörande.
När ett försök göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa
principerna från det statliga lönesystemet, synes det önskvärt att det sker
i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i
övrigt erhållit. Det framstår vidare såsom angeläget, att den grund till
individuella ojämnheter i avlöningen, som de kommunala tilläggen utgöra,
i samband med regleringen såvitt möjligt utmönstras; ett förbud mot sådana
tillägg låter sig, såsom 1935 års lärarlönesakkunniga visat, icke
effektivt genomföra vid ett nettolönesystem. Slutligen vinnes, att betydelsen
av det irrationella moment inom lönesystemet, som naturaförmånerna
utgöra, elimineras.
35
Kungl. Marits proposition Nr 270.
Huvudinvändningen mot ett bruttolönesystem ligger i svårigheten att
erhålla en tillfredsställande bostadsvärdering. Olika utvägar hava i diskussionen
anvisats. Ytterlighetslinjerna representeras å ena sidan av förslaget om
en allmänt genomförd individuell bostadsvärdering och å den andra av det
av 1936 års lärarlönesakkunniga förordade systemet med reglementsbundna
hyresavdrag differentierade efter hyresortsgrupp, varvid hyresortsgrupperingen
baseras på det av socialstyrelsen vid den allmänna dyrortsgrupperingen
utnyttjade statistiska materialet. Mellanformer kunna
tänkas. Så förordar 1928 års lönekommitté en anordning med bestämda
hyresavdrag för varje ortsgrupp men med möjlighet till justeringar genom
individuell värdering.
De praktiska svårigheterna vid en individuell värdering hava starkt understrukits
av 1936 års lärarlönesakkunniga, vilkas förslag ju utesluter ett
sådant värderingsförfarande. För min del måste jag lägga den största vikt
vid detta förhållande. Väljes ett system, som öppnar möjlighet till individuell
värdering, är jag övertygad örn att detta kommer att draga med sig
en sådan mängd av tvister om hyressättningen, utspelade först hos skolstyrelserna,
därefter hos länsstyrelserna och slutligen hos regeringsrätten,
att konsekvenserna måste komma att te sig ojämförligt mycket svårare
och olägligare än de till Kungl. Majit framförda klagomål över dyrortsgrupperingen,
som möjligen kunna tänkas föranledda av en tillämpning
av den ordning, 1936 års sakkunniga föreslagit. Med hänsyn till vad av
socialstyrelsen och i den förenämnda, inom finansdepartementet utarbetade
promemorian anförts angående beskaffenheten av det material, som ligger
till grund för de av styrelsen verkställda hyresvärderingarna, kan man
visserligen mot de sakkunnigas förslag invända, att det leder till en
ganska summarisk värdesättning och följaktligen i vissa fall måste medföra
resultat, som för den enskilde icke komma att te sig helt rättvisa.
Detta förslag synes mig likväl av ovan anförda skäl innebära den lösning
av den föreliggande frågan som kan väntas ge det ur praktiska synpunkter
bästa resultatet. 1 stort sett torde för övrigt genom det av de sakkunniga
föreslagna tillvägagångssättet erhållas godtagbara värden å tjänstebostäderna
och längre kan man i detta fall enligt min tanke icke komma. Jag
fäster härvid särskild vikt vid att, på sätt framgår av sakkunnigbetänkandet,
vederbörande lärarrepresentanter, som förhandlat med de sakkunniga
i frågan, för sin del funnit sig kunna godtaga förslaget. Ävenledes vill jag
fästa uppmärksamheten vid att förslaget dessutom åstadkommer en relativt
lättillämpad ordning för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna.
Jag anser mig alltså böra i förevarande del förorda 1936 års lärarlönesakkunnigas
förslag.
36
Kungl. Majlis -proposition Nr 370.
C. Lönegradsplacering.
Inledande översikt.
Innan jag ingår på en närmare redogörelse för föreliggande utredningar
och förslag rörande löneställningen för lärarna vid folkskoleväsendet, torde
jag få lämna en översikt över den allmänna inriktningen av dessa förslag
och de principiella olikheterna dem emellan.
Oberoende av den ståndpunkt, som intages till valet av lönesystem, förordas
i samtliga de i det föregående behandlade utredningar, som verkställts
av frågan om lönereglering för folk- och småskollärare såväl som i
flertalet däröver avgivna utlåtanden, en inplacering av lärarna
i någon eller några av det statliga avlöningssystemets
lönegrader. Därvid föreligger givetvis den skillnaden
mellan förslag, byggda på ett nettolönesystem, och förslag, som förutsätta
ett tillämpande av bruttolöneprincipen, att lärarna, även där samma löneställning
åsyftas, vid nettolöneförslagen, där förmåner utgå utöver den
kontanta lönen, tänkas inplacerade i en lägre lönegrad än vid bruttolöneför
slagen.
Allmän enighet råder om svårigheten att vid bedömandet av den för
lärarna önskvärda faktiska lönenivån söka ledning
i löneställningen för någon annan i det statliga lönesystemet inordnad
tjänstemannakategori. Vid prövningen av skälen att i samband med en
lönereglering inom den förefintliga finansiella ramen jämväl genomföra en
förskjutning av ifrågavarande lärargruppers inkomstnivå har man främst
beaktat de för dessa säregna förhållandena med avseende å ställning och
arbetsuppgifter, utbildning (för framtiden för folkskollärarna i huvudsak
realskolekunskaper -j- 4-årig seminariekurs eller studentexamen + 2-årig
seminariekurs), befordringsutsikter, allmänna tjänstgöringsförhållanden
(det självständiga arbetet; de långa ferierna; olikheterna i fråga örn längden
av den årliga lästiden) samt möjligheten att erhålla särskilt ersatt extraarbete
(exempelvis för fortsättningsskole- och slöjdundervisning).
Reella olikheter i den föreslagna lönegradsplaceringen betingas av skiljaktigheter
med avseende å den betydelse, som tillmätes här berörda faktorer.
Det är dock av vikt att uppmärksamma, att liksom olikheterna i den
föreslagna lönegradsplaceringen vid tillämpandet av netto- respektive
bruttoprinciper delvis äro av rent formell natur, så gäller detsamma de
olikheter, som ha sin grund i olika metoder att vid lönesättningen taga hänsyn
till undervisningstidens längd. För att nämna de extrema fallen kan
sålunda en lönegradsplacering i B 13 vid nettolönesystem med ersättning
för övertidsläsning ur inkomstsynpunkt vara likvärdig med en lönegradsplacering
i B 17 vid bruttolönesystem med avdrag för förkortad lästid.
Det torde av antydda skäl finnas anledning att, innan en översikt lämnas
opaginerad Kontrollera mot PDF
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
över de föreslagna lönegradsplaceringarna, närmare karakterisera föreliggande
förslag med hänsyn till sist berörda fråga örn lönens anpassning
efter lästiden.
Som i det föregående framhållits, äro lärarna skyldiga att för de nu utgående
minimilönerna tjänstgöra 8 månader årligen (34% läsveckor). För
överstigande undervisningstid, övertidsläsning, äro lärarna berättigade till
särskild gottgörelse för varje månad med minst 1/8 av den kontanta minimilönen.
Denna gottgörelse bestrides, utom för vissa särskilda fall, i sin helhet
av vederbörande skoldistrikt. Övertidsläsning förekommer företrädesvis
i städer och större samhällen och bedrives under en tid av oftast upp till
1 månad. Övervägandena rörande tjänstgöringsförhållandenas inverkan på
lönegradsplaceringen kunna i korthet sägas hava gällt, huruvida ersättningen
för övertidsläsningen bör inarbetas i den enligt lönegrad utgående
lönen eller icke, d. v. s. huruvida lönegradsplaceringen bör ske med utgångspunkt
från den normala lästiden av 8 månader och örn i så fall särskild
ersättning för övertidsläsning bör utgå av statsmedel eller om den bör ske
med utgångspunkt från en längre lästid. De i detta hänseende föreliggande
huvudalternativen kunna sammanfattningsvis karakteriseras på följande
sätt:
a) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader utan rätt till
ersättning av statsmedel för övertidsläsning (1928 års lönekommitté, 1935
års lärarlönesakkunniga och herr Svensson i Grönvik i reservation till 1936
års lärarlönesakkunnigas förslag);
b) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader med rätt
till ersättning av statsmedel för övertidsläsning (statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd i yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas
förslag);
c) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader utan avdrag
för kortare lästid (1936 års lärarlönesakkunniga);
d) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader med avdrag
för kortare lästid (lönenämnden i förenämnda yttrande);
e) lönegradsplaceringen differentieras efter läsårets längd (herr Jonsson i
reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag och lönenämnden i
förenämnda yttrande).
På grund av principiella olikheter med avseende å reglerna för undervisningstidens
längd kunna lärarlönekommitténs och skolöverstyrelsens i yttrande
över 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande framlagda förslag ej
inordnas i föregående schema.
Vid behandlingen av folkskollärarnas lönefråga har spörsmålet om
relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga
lärare erhållit en framskjuten plats. Jämväl den ståndpunkt, som
i de olika förslagen intagits till denna fråga, påkallar här uppmärksamhet.
38
Kungl. Marits -proposition Nr £70.
Som tidigare framhållits har en kvinnlig folkskollärare enligt gällande
bestämmelser lägre kontant lön än manlig och även mindre bostadsförmåner.
Inom den civila statsförvaltningen erhåller kvinna i regel lön i
samma lönegrad som man men äger ej åtnjuta lön i sista löneklassen av
vederbörande lönegrad.
Med hänsyn till att den mer omfattande frågan om lönest ällningen för
statsanställd kvinna varit och är under utredning hava de i berörda hänseende
framlagda förslagen som regel haft provisorisk karaktär. Förslagen
kunna särskiljas i två grupper, nämligen sådana, som uppehålla den nuvarande
relationen mellan lönerna för manlig och kvinnlig lärare, och
sådana, som bygga på likalönsprincipen.
Till det förstnämnda alternativet hava samtliga sakkunnigberedningar
anslutit sig. Olika meningar hava emellertid yppat sig rörande den lönegrad,
som bör för de kvinnliga lärarna väljas, för att berörda relation skall
bibehållas. Lärarlönekommittén samt 1935 och 1936 års lärarlönesakkunniga
anse, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön
bör begränsas till allenast två lönegrader, varvid sistnämnda sakkunniga
förutsatt, att kvinnlig lärare ej skall äga åtnjuta lön i sista löneklassen.
1928 års lärarlönekommitté håller före, att berörda skillnad bör utsträckas
till tre lönegrader dock med rätt för kvinnlig lärare att åtnjuta lön även
i sista löneklassen. Skolöverstyrelsen slutligen vill bestämma löneskillnaden
till två lönegrader men samtidigt medgiva kvinnlig lärare rätt till lön även i
sista löneklassen.
Herr Jonsson har i ovannämnda reservation uttalat sig för det senare
av nyssnämnda båda alternativ men samtidigt förutsatt, att kvinnlig
lärare ej skulle uppnå sista löneklassen och även ifrågasatt tillägg till det
för kvinnlig lärare av 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna avdraget
för bostadsersättning, tydligen i syfte att undvika att kvinnlig lärare skulle
erhålla större behållen löneinkomst än manlig lärare. Lönenämnden, som
likaledes anslutit sig till likalönsprincipen, har velat vinna sistberörda syfte
genom att placera de kvinnliga lärarna en lönegrad under de manliga.
Vad ovan anförts har i allmänhet avsett folkskollärare. Beträffande
småskollärarna hava motsvarande synpunkter i stort sett gjort sig
gällande. Lönefrågan i denna del synes i allmänhet hava bedömts fristående
från de kvinnliga folkskollärarnas.
Med utgångspunkt från här angivna försök till lösning av frågan om
lönens anpassning efter undervisningstid och till bestämmande av relationen
mellan manlig och kvinnlig lärares lön hava följande lönegradsplaceringar
förordats i de förslag, som i detta sammanhang främst påkalla uppmärksamhet.
Kungl. Majlis proposition Nr 270. 39
Förslagsställande utredning eller
myndighet
F o 1 k s k c
11 ä r a r e
Småskol-
ordinarie
lärarinnor
manliga
kvinnliga
ordinarie
Nettolöneförslag.
Lärarlönekommittén................
B 15
B 13
B 4
1935 års lärarlönesakkunniga...........
B 13
B 11
B 4
Bruttolöneförslag.
1928 års lönekommitté..............
B 15
B 12
B 5
1936 års lärarlönesakkunniga:
Huvndförslag...................
B 17
B 15
B 9
Jonssons reservation...............
B 15, 17
B 15, 17
B 6, 8
Svenssons i Grönvik reservation........
B 15
B 13
B 6
Statskontoret....................
B 15, 17
B 15, 17
B 7, 9
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd.....
B 14, 15, 16
B 13, 14, 15
B 7, 8, 9
Skolöverstyrelsen..................
B 17
B 15
B 9
Med hänsyn till de olika förslagens innebörd med avseende å ersättning
för övertidsläsningen skulle en manlig ordinarie folkskollärare
med nio månaders undervisningstid enligt samtliga i tablån sammanställda
förslag, med undantag för lönenämndens, erhålla lika stora sammanlagda
löneförmånar (bruttolön B 17); det må dock nämnas, att lärarlönekommitténs
förslag räknar med högre ersättning, för den händelse
undervisningstiden utsträckts till nio månader genom skoldistriktens och ej
genom statsmakternas beslut. Vid en undervisningstid, som understiger
nio månader, ge lärarlönekommitténs och 1936 års lärarlönesakkunmgas
förslag till lönegradsplacering den förmånligaste inkomstställningen; skolöverstyrelsens
förslag faller i detta sammanhang utom jämförelsen. Vid
åtta månaders undervisningstid innebära övriga förslag, med undantag av
lönenämndens, en likvärdig löneställning för manlig ordinarie folkskollärare
(bruttolön B 15). Med avseende å de kvinnliga folkskollärarnas löneställning
skilja sig de olika förslagen mera åt än som framgår av denna
jämförelse. Detta beror givetvis på skiljaktigheter i den principiella inställningen
till frågan om relationen mellan till manlig respektive kvinnlig
befattningshavare utgående lön.
På grund av olikheter i sättet att bestrida kostnaden för övertidsläsning
kunna givetvis ur inkomstsynpunkt jämställda förslag förete väsentliga
skillnader med avseende å fördelningen av avlöningskostnaderna mellan
stat och kommun.
Någon principiell olikhet i pensionshänseende behöver icke föreligga
mellan eljest icke jämförbara förslag till lönegradsplacering.
40
Kungl. Majlis ''proposition Nr 270.
Föreliggande utredningar och förslag.
Ordinarie manlig lärare vid folkskola. Enligt lärarlönekommitténs
mening kunde några mera hållbara jämförelser med andra tjänstinnehavare
med hänsyn till de växlande förutsättningarna och de olika utgångspunkterna
näppeligen uppdragas. Lärarnas lönefråga ansåg sig kommittén hava
att pröva och bedöma från synpunkten av lärarnas utbildning, deras tjänstgöringsförhållanden
och befordringsutsikter.
Utbildningstiden vore, yttrar kommittén, jämförelsevis kort, om man
endast toge i betraktande den fyraåriga seminariekursen. Med hänsyn till
fordringarna för inträde vid seminariet, vilka i vissa ämnen motsvarade
kursen i mellanskolans fem lägre klasser, vore läraraspiranten hänvisad att
genom studier efter avgångsexamen från folkskolan förbereda sig till
inträdesprövningen vid seminariet.
I fråga örn tjänstgöringsförhållandena vore att märka, att folkskolläraren
vöre mera självständig än andra lärare, varigenom hans ansvar bleve större.
Han tjänstgjorde alltid som klassföreståndare och hade vid flertalet skolor
utom undervisningen jämväl att fullgöra en hel del åligganden av pedagogisk
art, som eljest plägade ankomma på en skolas föreståndare eller
rektor.
Utöver tjänstgöringstiden på lärorummet komme, i likhet med vad fallet
vore beträffande flertalet till den allmänna undervisningen hörande läroanstalter,
den tid, som åtginge för fullgörande av andra till lärarens tjänst
hörande åligganden, såsom förberedelse till lektioner, rättande av skrivövningar
eller skriftliga prov samt den allmänna tillsynen över eleverna
och skolarbetets gång i övrigt. Särskilt för folkskolans lärare vore att uppmärksamma
den omfattande sociala omvårdnad och den individuella tillsyn
utom undervisningstiden, desamma vore skyldiga att ägna sina elever.
Befordringsutsikterna vore så gott som inga. Endast helt få kunde, dock
först efter fortsatt utbildning, bliva folkskolinspektörer eller lärare vid
högre folkskolor.
Kommittén framhöll därjämte, att den tjänstgöring, som folkskollärarkåren
utövade, vore för landets kulturella och sociala utveckling synnerligen
betydelsefull. Vid folkskolan undervisades flertalet av landets barn,
och de flesta medborgare komme icke i åtnjutande av någon annan
undervisning, än den som meddelades av folkskolans lärare. En rätt väsentlig
ökning av lärarnas lönestandard syntes kommittén ofrånkomlig, därest
man vöre villig erkänna den betydelse, folkskolan ägde i det moderna
samhällslivet, och de anspråk, som i följd därav måste ställas på dess
lärare.
Kommittén höll före, att ifrågavarande lärares ställning och arbetsuppgifter
motiverade en placering i nuvarande lönegraden B 17. Vid denna
inplacering i lönegrad hade emellertid hänsyn icke tagits till naturaförmånerna.
Kommittén ansåg, att lärarna med hänsyn till dessa förmåner
utöver den kontanta lönen borde placeras två lönegrader lägre eller sålunda
i lönegraden B 15.
Kommittén intog icke i sitt förslag någon föreskrift om ersättning för
övertidsläsning. I fråga om dylik ersättning framhöll kommittén,
41
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
att den föreslagit en bestämmelse av innehåll, att, därest skoldistrikt beslutade
att, där förhållandena sådant föranledde, bevilja lärare högre avlöning
än avlöningsreglementet föreskreve, läraren finge tillgodonjuta sådan högre
avlöning. Under denna bestämmelse ansåge kommittén böra inrymmas
sådana fall, som reglerades genom det dittillsvarande stadgandet om viss
övertidsersättning. Därest genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag förlängning
av den lagstadgade årliga undervisningstiden av 34 x/2 veckor
skulle bliva föreskriven för samtliga skoldistrikt, syntes uppenbart, att
någon ersättning för sålunda ökad tjänstgöring icke borde ifrågakomma.
Skulle åter ett och annat skoldistrikt anse ömkligt att för sitt vidkommande
öka undervisningen till mer än åtta månader om året, ansåge kommittén
obehövligt, att ersättning utginge för den ökade tjänstgöringstiden,
såvida den icke överskrede den för lärare vid läroverk och kommunala
mellanskolor stadgade maximitiden av 39 veckor.
1928 års lönekommitté fäste uppmärksamheten vid vissa för ifrågavarande
lärargrupper, vid jämförelse med andra tjänstemannagrupper, speciella
förhållanden, som ej närmare behandlats av lärarlönekommittén.
Särskilt framhöll kommittén lärarnas långa ferier, under vilka i vissa
och talrika fall möjligheter till särskilt ersatt extraarbete, exempelvis med
fortsättningsskola, erbjöde sig och vilka i alla händelser innebure bestämda
fördelar framför andra befattningar. Att en lärare merendels under jämförelsevis
kort tid även behövde tjänstgöra före vinnandet av ordinarie
anställning ansåg kommittén jämväl böra tagas i betraktande vid löneplaceringen.
Ett tidigt ernående av ordinarie anställnings fördelar motsvarade
i viss mån de befordringsmöjligheter, som stöde med lärarna jämförbara
tjänstemän i allmänhet till buds. Det vore så mycket viktigare att
icke förbise dessa omständigheter, som lönesättningen för folk- och småskolans
lärare på grund av deras stora antal vore av utomordentlig betydelse
i statsekonomiskt hänseende.
Kommittén fann sig vid övervägande av dessa synpunkter och med
hänsyn till den i direktiven understrukna angelägenheten av att genomföra
löneregleringen med mindre kostnad för statsverket, än som enligt det
tidigare framlagda förslaget förutsatts, icke kunna förorda en högre placering
än i lönegraden B 15 (bruttolön).
Kommittén fann skäligt, att även för framtiden ersättning lämnades för
övertidsläsning och att regler för dylik övertidsersättning meddelades
i avlöningsreglementet.
Visserligen hade den tanken varit under övervägande, att lönesättningen
för här ifrågavarande lärare skulle ske med utgångspunkt från en
tjänstgöring av större omfattning än 34 V2 läsveckor, varvid avdrag å
lönen skulle äga rum, där arbetet omfattade färre antal läsveckor, än som
Indes till grund för lönesättningen. Det lämpligaste måste emellertid enligt
kommitténs mening anses vara, att den lagstadgade lönen utginge för det
42
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
arbete, som vore normalt, och att undantag från regeln borde gälla de fall,
som vore de färre. Därför hade kommittén stannat för att fastställa en
lästid av 34 V2 veckor och föreslå särskild ersättning för undervisning därutöver.
Med ett bruttolönesystem borde övertidsersättning beräknas på
bruttolön, med V8 av årslönen för varje månad. Detta ^räkningssätt
ökade nämnda ersättning avsevärt. För lärare i kommuner, vilka för närvarande
tillämpade en längre lästid än 34 V2 veckor, skulle placering i lönegraden
B 15 medföra en löneställning, som i jämförelse med nuvarande
löneförmåner måste anses väl avvägd.
I avvaktan på slutligt ställningstagande till lönefrågan hava 1935 års
lärarlönesakkunniga huvudsakligen utgått från den löneställning, som föreslagits
av 1928 års lönekommitté. Med hänsyn till att naturaförmånerna
enligt nämnda sakkunnigas mening skulle utgå utöver den kontanta lönen,
hava lärarna ansetts böra placeras tvenne lönegrader lägre än vad 1928
års lönekommitté föreslagit.
1936 års lärarlönesakkunniga hava till kritik upptagit vissa av de skäl,
som av 1928 års lönekommitté anförts mot den tidigare föreslagna inplaceringen
av lärarna i lönegraden B 17.
Särskilt framhålla de sakkunniga i detta avseende svårigheten att motivera
den lägre lönegradsplaceringen med att lärarna hava möjlighet att
under ferierna erhålla särskilt ersatt arbete. Även om hänsyn därvid toges
till det av lönekommittén särskilt anförda exemplet, undervisning i fortsättningsskola,
vore möjligheterna till extra förtjänst under ferierna icke
så allmänt förekommande, att det kunde vara möjligt att därpå grunda
en lönegradsplacering för hela kåren.
Framhållas finge även, att den av lönekommittén åberopade omständigheten,
att lärarna merendels efter jämförelsevis kort tids tjänstgöring
vunne ordinarie anställning, under de senare åren ändrats därhän, att
lärarna under väsentligt längre tid än förut finge tjänstgöra som icke ordinarie
före ordinarieblivandet. I varje fall syntes det icke med fog kunna
göras gällande, att lärarnas fördelar av »ett tidigt ernående av ordinarie
anställning» uppvägde de befordringsmöjligheter, som stöde med
lärarna jämförbara tjänstemän i allmänhet till buds men som för ifrågavarande
lärare nästan helt och hållet saknades.
Däremot kunde det icke bestridas, att omfattningen av folk- och småskollärarnas
tjänstgöringsskyldighet vöre med avseende på läsårets längd
mindre än den tjänstgöringsskyldighet, som i allmänhet ålåge andra tjänstemannakategorier,
även lärare. I detta förhållande, som självfallet måste
spela en roll vid lönesättningen, borde dock, enligt de sakkunnigas mening,
i samband nied löneregleringen en ändring komma till stånd, som medförde
större likformighet mellan folk- och småskollärare å ena sidan och andra
jämförliga befattningshavare å den andra och som samtidigt möjliggjorde för
det allmänna att bättre tillgodogöra sig ifrågavarande lärares arbetskraft.
De sakkunniga hade vid övervägande av detta spörsmål kommit till det
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr <270.
resultatet, att en utsträckning av folk- och småskollärana tjänstgöringsskyldighet
borde ske i två avseenden, dels i fråga om den årliga tjänstgöringstidens
längd från åtta månader till högst nio månader, dels ock
beträffande antalet undervisningstimmar per vecka.
För en högre löneställning än den av 1928 års lönekommitté föreslagna i
lönegraden B 15 hade vissa skäl tillkommit.
Bland annat borde beaktas, att sedan 1928 års lönekommitté hade frågan
under bedömande, åtskilligt inträffat, som motiverade en högre löneställning
och som man icke torde kunna underlåta att taga hänsyn till vid en
omprövning av lönegradsplaceringen. Genom beslut av 1936 ars riksdag
hade den obligatoriska folkskolekursen utvidgats med ytterligare ett år,
varigenom undervisningen i folkskolan under sista året komme att omfatta
ett åldersstadium, motsvarande första klassen i realskolan. Vidare hade
genom beslut av samma års riksdag mträdesfordringarna till det fyraåriga
folkskoleseminariet skärpts och seminarietiden för studenter utökats från
ett till två år. Visserligen berörde dessa sistnämnda förändringar icke de nu
i tjänst varande folkskollärarna, men en lönereglering, som toge sikte på
framtiden, kunde knappast undgå att röna inflytande härav. Slutligen
följde det av utvecklingen på alla områden, ej minst det pedagogiska, att
kraven på lärarens kunnighet och prestationsförmåga under senare tid
alltjämt ökats.
Med stöd av här refererade synpunkter nå de sakkunniga slutsatsen, att
folkskollärarna, under förutsättning av omförmälda utökning av tjänstgöringsskyldigheten,
med fog kunde göra anspråk på att bliva i fråga om
lön och tjänsteställning jämställda med statliga befattningshavare i lönegraden
B 17.
Med hänsyn till den löneställning, som sålunda föreslagits för de manliga
lärarna, och i betraktande av de sakkunnigas efterföljande förslag i motsvarande
hänseende beträffande övriga lärarkategorier, ha de sakkunniga
icke funnit skäl upptaga något tilläggsarvode för undervisning i hjälpklass,
såsom ifrågasatts av 1932 års seminariesakkunniga och jämväl av 1935 års
lärarlönesakkunniga.
Till utvecklande av förslaget om utsträckt undervisningstid
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Alla folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva
skyldiga att för fastställd lein tjänstgöra högst nio månader
årligen eller följaktligen ungefärligen lika stor del av året, som flertalet
övriga befattningshavare i lärarställning. Något oskäligt krav kunde en
sålunda utökad tjänstgöringsskyldighet uppenbarligen icke anses innebära.
Förslaget avsåge emellertid icke, att motsvarande skyldighet att utsträcka
skolornas lästid skulle stadgas för skoldistrikten. På åtskilliga håll kunde
förhållandena vara sådana, att ett till nio månader utvidgat läsår icke
lämpligen läte sig genomföra, i varje fall icke under den närmaste framtiden.
Liksom för närvarande gällde, borde det därför helt och hållet ankomma
på kommunernas eget bestämmande, huruvida en utsträckning av
lästiden skulle äga rum. I följd härav måste man räkna med att för en del
44
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
av lärarkåren, under den närmaste framtiden sannolikt den övervägande
delen, tjänstgöringsskyldighetens maximum, i vad anginge läsårets längd,
icke komme att tagas i anspråk. Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid
avlöningen utmätas med hänsyn till nämnda maximum och utgå
oavkortad, även örn den faktiska undervisningstiden understege nio månader,
blott stadgat minimum av åtta månaders tjänstgöring fullgjorts.
Vad beträffade tjänstgöringsskyldighetens omfattning, uttryckt i antal
veckotimmar, reglerades denna för närvarande genom de i undervisningsplanen
för rikets folkskolor intagna timplanerna. Enligt dessa varierade
antalet veckotimmar för folkskollärare, lärare vid mindre folkskolor och
biträdande lärare vid folkskolor mellan 28—30 och för småskollärare mellan
24—26. I den mån slöjdundervisning förekomme, folie denna utom
nämnda timtal och ersattes särskilt. I avsevärd utsträckning förekomme,
att slöjdundervisningen uppehölles av folkskollärare och småskollärare.
Denna undervisning omfattade i regel 4 timmar per vecka, fördelade på två
veckodagar. De sakkunniga ansåge en höjning av veckotimtalet
för såväl folkskollärare som småskollärare böra ske därhän, att
slöjdundervisningen kunde, örn så påfordrades, helt eller åtminstone till
väsentlig del rymmas inom undervisningsskyldighetens ram.
Det syntes emellertid de sakkunniga icke vara skäligt att pålägga alla lärare
samma utvidgade undervisningsskyldighet per vecka, oavsett läsårets
längd. Det riktiga torde vara, att nämnda undervisningsskyldighet
ställdes i en viss relation till den varierande
längden av läsåret. En rättvis avpassning kunde enligt
de sakkunnigas mening ernås genom att för lärare med en lästid av 34 V2
veckor, d. v. s. den för närvarande vanliga, stadga en mertjänstgöring av
högst 4 timmars slöjd per vecka och för lärare, vilkas lästid överstege 34ka
veckor men ej 37 veckor, föreskriva högst 2 timmars slöjd per vecka utöver
eljest stadgat maximital veckotimmar. Vad åter anginge de lärare, för
vilka lästiden vore längre än 37 veckor, ville de sakkunniga icke ifrågasätta
någon ökning av veck otimtalet. Undervisningsbördan torde nämligen
i sådant fall bliva mer än skäligt betungande och större än för lärare vid
andra slag av skolor, där lärarlönerna statligt reglerats. De sakkunniga
hade härvid beaktat, att folkskolans lärare som regel skulle undervisa i
läroplanens alla ämnen, vilket bl. a. medförde ett ej ringa förberedelsearbete
till lektionerna, att dessa lärare vidare i allmänhet vore klassföreståndare
med därav följande ansvar och särskilda göromål, samt att de i
stor utsträckning hade att med hemmen deltaga i även rent uppfostringsarbete
och slutligen i avsevärd omfattning tagas i anspråk för den sociala
omvårdnaden om eleverna, barnbespisning, stolbad, hälsoundersökningar,
skollovskoloniverksamhet, tandvård etc.
För lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor
eller för lärare vid småskola, till vilken hänvisats någon av folkskolestadiets
årsklasser, hade det överhuvud taget ej ansetts böra ifrågakomma att utöver
stadgat maximiantal veckotimmar pålägga någon ytterligare undervisningsskyldighet,
detta särskilt med hänsyn till den i förhållande till nu
berörda lärares utbildning speciellt besvärliga tjänstgöring, som ålåge dem.
Reglerades undervisningsskyldigheten per vecka på ovan angivet sätt,
åstadkommes enligt de sakkunnigas mening en rättvis avvägning. Detta
belyses av det förhållandet, att sammanlagda antalet undervisningstimmar
per läsår och lärare skulle bli i det närmaste lika för de olika huvudgrup
-
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
pernäs lärare. En folkskollärare i ett 3414-veckorsdistrikt komme att hava
undervisningsskyldighet av högst (34V2 X 34 =) 1,173 timmar per läsår,
en folkskollärare i ett 37-veckorsdistrikt högst (37 X 32 =) 1,184 timmar
per läsår, en folkskollärare i ett 39-veckorsdistrikt högst (39 X 30 = )
1,170 timmar per läsår o. s. v.
Till stöd för förslaget om skyldighet för vederbörande lärare att tjänstgöra
nio månader hava de sakkunniga även åberopat omläggningens betydelse
för undervisningens utveckling, och för kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. De sakkunniga hava därutinnan anfört följande.
Icke så få skoldistrikt, huvudsakligen städerna, hade funnit sig böra utsträcka
den årliga undervisningstiden utöver den stadgade minimitiden av
åtta månader (34Vk läsveckor), i trots av att merkostnaderna härför i sin
helhet måste bekostas av vederbörande skoldistrikt. I flertalet fall. omfattade
övertidsläsningen en månad. Många skoldistrikt vore emellertid på
grund av de därmed förbundna merkostnaderna för distriktet icke i tillfälle
att företaga en dylik utökning av lästiden vid folkskolorna. Den.möjlighet
till förbättring av folkskolans undervisning, som en förlängd lästid otvivelaktigt
innebure, vore sålunda förbehållen de i ekonomiskt hänseende bättre
ställda skoldistrikten. I betraktande av de fordringar, som numera måste
ställas på den undervisning, som eleverna i folkskolan borde erhålla, och
den rådande ämnesträngseln på folkskolans schema, syntes det de sakkunniga
vara ur det allmännas synpunkt angeläget, att de skoldistrikt, som så
önskade, skulle utan merkostnader för distriktet kunna utöka undervisningstiden
utöver nu stadgat minimum.
Genom att för åtnjutandet av den nyreglerade lönen, vilkens bestridande,
i den mån det ej gällde naturaförmånernas värde, helt skulle bäras av
statsverket, stadga en undervisningsskyldighet av högst nio månader årligen,
skulle hindret för de mindre bärkraftiga kommunerna att på angivet
sätt förstärka skolundervisningen bliva undanröjt och kvalitetsskillnaden
i skolhänseende mellan olika skoldistrikt, såvitt den berodde, av undervisningstidens
längd, icke längre behöva vara avhängig av distriktens ekonomiska
ställning. Berörda förändring innebure ett fullständigt överförande
av kostnaderna för övertidsläsningen från kommunerna på staten. Ett steg
i denna riktning hade redan tagits i och med 1936 års riksdagsbeslut, varigenom
staten i viss begränsad omfattning påtagit sig dessa kostnader. Såsom
en åtgärd till lättande av kommunernas kostnader för folkskoleväsendet
läge den ifrågasatta förändringen väl i linje med den utveckling, som
inletts genom statsmakternas åtgärder under de senaste åren.
De invändningar, som kunde riktas mot de sakkunnigas förslag med avseende
å regleringen av undervisningstidens längd, på grund av att vissa
lärare behövde tjänstgöra allenast åtta månader för fastställd lön, under
det att andra måste bestrida en till nio månader utsträckt tjänstgöring, avvisades
av de sakkunniga med följande motivering.
Liknande variationer i fråga om arbetsbördans storlek förekomme vid
befattningar i samma lönegrad inom statsförvaltningen. Sålunda vore byråchefer
vid de centrala ämbetsverken och professorer vid vissa högskolor
placerade i lönegraden B 30, men för de förra vore tjänstgöringstiden i runt
46
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
tal tio och en halv månader årligen, under det att de senares tjänstgöringstid
omfattade allenast nio månader. Flera exempel skulle kunna anföras.
Det vore visserligen sant, att det här gällde befattningshavare inom skilda
förvaltningsområden, och att därför olikheten bleve mindre i ögonen fallande.
Ur statens synpunkt kunde dock detta förhållande icke tillmätas
någon större betydelse. Det avgörande vore enligt de sakkunnigas uppfattning,
att maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av varje lärare
uttagas. Förekommande olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av omständigheter,
varöver lärarna icke rådde och det måste därför anses skäligt,
att de icke bleve härav lidande i lönehänseende. Slutligen borde uppmärksammas,
att den kortare lästiden för vissa lärare komme att enligt förslag,
som de sakkunniga enligt det följande framlägga, uppvägas av högre veckotimtal
för dessa lärare än för dem, som tjänstgjorde i distrikt med utsträckt
lästid, varigenom den berörda ojämnheten kunde anses avlägsnad.
Till närmare motivering av förslaget om en utökning av antalet undervisningstimmar
per vecka anförde de sakkunniga följande.
Förslaget hade framställts väsentligen i syfte att, så långt ske kunde,
de för ifrågavarande lärarkår nu förekommande tilläggsersättningarna,
vilka medfört ojämnheter i lönehänseende, måtte bortfalla. Det nuvarande
systemet, med särskilda ersättningar för övertidsläsning, undervisning i
slöjd och undervisning i fortsättningsskola, hade medfört en svåröverskådlighet
med avseende å folk- och småskollärarkårens avlöningsförhållanden,
som varit till icke ringa olägenhet. I fråga örn tjänstgöringen vid fortsättningsskola
hade de sakkunniga icke ansett sig böra framställa något yrkande
på dess inordnande i lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet, då fortsättningsskolan
vore att betrakta såsom en från folkskolan skild skolform
av annan art än barndomsskolan. Men vad slöjden beträffade, tillhörde
den enligt folkskolestadgan folkskolans läroämnen, ehuru såsom ett icke
under alla förhållanden obligatoriskt ämne, och i regel torde med nuvarande
seminarieutbildning lärarna besitta kompetens för undervisning i ämnet.
Vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande finnas fogade två särskilda
yttranden.
I det ena har redaktören Conrad Jonsson ifrågasatt, att lönegradsplaceringen
skulle rättas efter läsårets längd sålunda, att manlig folkskollärare
i skoldistrikt med nio månaders lästid skulle erhålla lön i lönegraden B 17,
under det att motsvarande lärare i övriga skoldistrikt skulle erhålla lön
efter lönegraden B 15. Ersättningen för undervisning i slöjd skulle utgå
efter samma grunder som hittills.
Till stöd härför har yttrats:
Den ifrågasatta olikheten i lönegradsplaceringen kunde måhända förefalla
principvidrig. Den tedde sig emellertid rättvis. Örn Andersson och
Pettersson hade vardera samma arbetsuppgift men den förre vore skyldig
att arbeta en månad längre varje år än den senare, emedan det ålåge Andersson
att utföra ett grundligare verk än Pettersson, så borde också Andersson
ha särskild och skälig ersättning härför. Detta betraktelsesätt hade
legat till grund för det avlöningsreglemente, som nu gällde. Det vore nämligen
föreskrivet, att lärare, som tjänstgjorde mer än åtta läsmånader,
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
skulle ha lönetillägg, som skoldistriktet ålades att betala. Ingen anledning
funnes att frångå principen om högre lön för nio månaders tjänstgöring
än för åtta månaders.
En årlig lästid i folkskolan på nio månader vore den lämpligaste. Den
borde vara den normala. Först och främst befriade den i någon mån, om
än icke helt, läraren från att bli föremål för besvärande anmärkningar över
»de långa ferierna». För det andra och det väsentligare, sammanfölle nio
månaders lästid med längden av det läsår, som vore föreskrivet för de allmänna
läroverken. Med det nära samband, som numera funnes mellan
folkskola och läroverk, vore det i flera hänseenden av betydelse, att folkskolans
läsår bleve längre och till tiden så nära överensstämmande med
läroverkets som möjligt.
I anslutning till det anförda har reservanten riktat följande kritik mot
de sakkunnigas förslag.
Den invändning, som mycket naturligt kunde göras mot att åtta månaders
årlig folkskollärar^’anst skulle betalas med samma ersättning som nio
månaders tjänst, hade de sakkunnigas majoritet sökt kringgå genom att
föreslå obligatorisk undervisningsskyldighet i slöjd, utan särskild ersättning,
för sådana lärare, som undervisade i skoldistrikt med mindre än 37 veckors
lästid. Genom sådan föreskrift kunde man möjligen tillfredsställa lärarnas
fordringar men absolut icke tillgodose undervisningens sanna intresse. Man
kunde icke så anordna undervisningen, att man i samtliga skoldistrikt med
de kortare årliga lästiderna sysselsatte hela lärarkåren. Den ene finge
tjänstgöra, den andre måste bli befriad från tjänstgöringsplikt, men lönen
bleve i ena som i andra fallet densamma. Det vore heller icke säkert, att
man allestädes finge en god undervisning i slöjd, bara därför att slöjden
obligatoriskt uppfördes på schemat. Likafullt komme den slöjdundervisning,
som skulle läggas inom ramen för tjänstgöringsskyldigheten i vissa
skoldistrikt, att från statens sida värdesättas och betalas tre- till femdubbelt
högre än den slöjdundervisning, som utfördes av särskilda facklärare
eller av folkskollärare på övertid i de skoldistrikt, där man hade mer än
34V2 veckors lästid.
Sakkunnigmajoritetens förslag i berörda del kunde komma att — tvärtemot
vad man torde ha avsett — konservera den kortare lästiden. Ingen i
de distrikt, där man nöjde sig med 34V2 veckors lästid, finge intresse av att
arbeta för ett längre läsår och därmed för en både lugnare och grundligare
undervisning.
I det andra särskilda yttrandet har lantbrukaren G. IIj. Svensson i Grönvik
i anslutning till den ståndpunkt, som intogs av 1928 års lärarlönekommitté,
framhållit, att som grund för lönesättningen borde läggas den undervisningsskyldighet
i folkskolans obligatoriska ämnen, som för närvarande
åvilade lärarna i det stora flertalet av landets skoldistrikt.
De relativt få skoldistrikt, huvudsakligen städer och större samhällen,
som beslutat utsträcka lästiden utöver åtta månader, torde liksom hittills
böra lämna lärarna särskild ersättning för den förlängda tjänstgöringen.
Det kunde vidare sättas i fråga, huruvida det vore liimpligt att i detta
sammanhang i lärarnas ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa undervisning
i det icke obligatoriska ämnet slöjd. Härigenom skulle ersättningen
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
för undervisning i detta ämne i själva verket komma att bliva högst väsentligt
större i de fall, då undervisningen meddelades av vederbörande
lärare inom ramen av honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, än örn den
utfördes på övertid eller meddelades av särskilda facklärare.
I fråga om den löneställning, som borde tillkomma folkskollärare för en
undervisning i de obligatoriska ämnena under åtta månader årligen, hade
lärarlönekommittén vid framläggande av sitt förslag till lönereglering —
vilket förslag hittills godtagits av lärarna — utgått ifrån, att lärare skulle
vara skyldiga att för de föreslagna löneförmånerna, vilka för manliga folkskollärare
ansågos motsvara lönegraden B 17, undervisa nio månader årligen.
Även 1936 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit inplacering i sistnämnda
lönegrad av de manliga folkskollärarna med skyldighet för dem att
undervisa nio månader årligen. I anslutning härtill borde lärare, som hade
en årlig undervisningstid av endast åtta månader, erhålla en skälig avlöning
för sin tjänstgöring, om de inplacerades i lönegraden B 15. Med den
sålunda föreslagna lönegradsplaceringen komme nu nämnda lärare i skoldistrikt
med nio månaders årlig lästid att i stort sett erhålla samma löneställning
som enligt lärarlönekommitténs förslag och även enligt majoritetsförslaget.
För jämförelsens skull framhålles, att folkskollärarna enligt reservantens
förslag skulle i distrikt med åtta månaders lästid erhålla lön enligt samma
lönegrad som exempelvis postassistenter, stationsskrivare, landskanslister
och landskontorister. Nu nämnda grupper av befattningshavare vore skyldiga
att för sin avlöning årligen fullgöra tjänstgöring under omkring elva
månader, under det att lärarna med motsvarande löneställning åtnjöte ferier
under icke mindre än fyra månader årligen. Till den avsevärda förmån,
som dessa ferier utgjorde, torde givetvis hänsyn även böra tagas, då det
gällde lärares lönegradsplacering.
Av de yttranden, som avgivits över 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag
av de i ärendet hörda myndigheterna, inhämtas följande.
Skolöverstyrelsen har med hänsyn till de betydelsefulla förändringar inom
folkskoleväsendet, som inträtt sedan lärarlönekommittén uttalade sig
för en placering av de manliga folkskollärarna i samma löneställning, som
1936 års lärarlönesakkunniga ifrågasatt, ansett skäl icke behöva saknas för
en gynnsammare placering av lärarna i det allmänna lönesystemet än den
de sakkunniga föreslagit. Då överstyrelsen det oaktat icke ansåge sig böra
framlägga något förslag i detta hänsende, skedde det med uttalande av
den bestämda meningen, att någon lägre löneplacering än den nu föreslagna
dock under inga omständigheter syntes böra komma i fråga.
Till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om olika tjänstgöringsskyldighet
för lärare med lika löneförmåner kunde överstyrelsen emellertid icke ge
sin anslutning.
Även örn det inom statsförvaltningen kunde påvisas vissa fall, då tjänstemän
i samma lönegrad hade tjänstgöringstid av olika längd, syntes det i
här ifrågavarande avseende knappast kunna betecknas som rättvist, att det
överlämnades helt och hållet åt kommunernas godtycke att bestämma,
49
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.
huruvida en lärare, oavsett lönen, skulle vara skyldig tjänstgöra atta eller
intill nio månader under året. Förslaget kunde komma att konservera den
kortare lästiden. Tanken att på visst sätt utjämna olikheterna i fråga örn
den årliga tjänstgöringstidens längd genom att stipulera skyldighet att
undervisa i slöjd utan särskild ersättning i sådana fall, da arstjänstgörmgen
understege 37 läsveckor, vore enligt överstyrelsens mening som ett medel
att skipa större rättvisa utan väsentlig betydelse, så länge slöjden icke vöre
ett obligatoriskt läroämne. De sakkunnigas förslag skulle nämligen icke
kunna på något sätt i praktiken hindra, att vissa lärares maximitjänstgöring
utgjorde 34% läsveckor utan några extra veckotimmar, under det
andra vore skyldiga att med fullt timantal per vecka tjänstgöra ända till
39 läsveckor. Dessutom syntes det svårligen kunna hävdas, att förslaget
skulle främja en allmännare utbredning av slöjdundervisning vid rikets
folkskolor. Bleve slöjden obligatorisk på så sätt, att distrikten vöre skyldiga
att vid samtliga skolor — åtminstone vid dem, där den årliga lästiden
understege 37 veckor — anordna undervisning i detta ämne, komme visserligen
olikheterna beträffande tjänstgöringen att framträda något mindre,
men med hänsyn till att mångå lärare på grund av mycket olika fallenhet
i fråga om rent praktiska göromål måste anses föga kompetenta att
undervisa i ett sådant ämne som slöjd, kunde det finnas anledning till ganska
stora betänkligheter, huruvida det för slöjdundervisningens egen skull
vore önskvärt att föreskriva undervisningsskyldighet för varje lärare i detta
läroämne. Det kunde tydligen tänkas fall, då denna undervisning kunde
anses vara mera betjänt med att facklärare bleve anställda. En sådan anordning
skulle emellertid i praktiken förhindras, där folkskolans lärare hade
kortare tjänstgöring än 37 veckor, alldenstund statsbidrag till facklärares
avlöning måhända icke kunde utgå, då folkskolläraren vore skyldig att
utan särskild ersättning meddela slöjdundervisning och detta alltså —
bortsett från lärarens kompetens — bleve för staten ekonomiskt fördelaktigare.
Överstyrelsen har i stället framlagt ett förslag till en annan lösning av
här föreliggande problem, som enligt överstyrelsens förmenande skulle, på
samma gång den verkade rättvis beträffande lärarnas tjänstgöringsförhållanden,
kunna på ett ganska väsentligt sätt främja skolundervisningen i
allmänhet.
Överstyrelsen utginge liksom de sakkunniga från den förutsättningen för
den föreslagna löneplaceringen, att lärare skulle vara skyldig att, där Kungl.
Majit ej föreskrivit kortare undervisningstid, årligen meddela undervisning
under högst 39 veckor. En dylik bestämmelse borde emellertid bliva förbunden
med en annan föreskrift, nämligen att den arliga undervisningstiden
för varje skola jämväl borde uppgå till nämnda veckoantal. Detta skulle
emellertid icke behöva med nödvändighet innebära, att varje klass eller
barn finge lästiden utsträckt till 39 veckor. I städer och större samhällen,
där skolväsendet vore anordnat enligt A-formen, och där man somligstädes
redan nu tillämpade ifrågavarande utsträckta lästid, bleve visserligen förhållandet
det nämnda. Men i skoldistrikt med sådana skolformer, där läraren
hade att samtidigt undervisa mer än en klass, skulle niomånadersläsningen
kunna anordnas antingen på det sätt, att blott en del av läraravdelningen,
t. ex. någon eller ett par av de högsta klasserna, undervisades
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.
samtliga 39 veckor, under det de övriga finge 34V2 läsveckor, eller ock så,
att samtidig undervisning av skolans alla klasser ägde rum under endast
sju månader, medan läraren under de två återstående månaderna, exempelvis
den första och den sista av läsaret eller den första av vardera terminen,
undervisade växelvis endast en del av lärara vdelningen.
Den angivna anordningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelningar
vöre i själva verket icke någon nyhet i nu gällande författningar för
folkskoleväsendet. Enligt § 15 mom. 2 folkskolestadgan, sådant detta moment
numera lydde, skulle vid skolor med sjuårig skolkurs, där en lärare
hade att samtidigt undervisa samtliga lärjungar å såväl folkskole- som
småskolestadiet, lärotiden under de år, då nybörjare intoges, omfatta nio
manader eller 39 veckor, därest vid läsarets början antalet lärjungar i skolan
utgjorde minst 12, och enligt § 15 nådiga kungörelsen den 30 juni 1936
(nr 434) skulle för den i sådana fall tillagda nionde läsmånaden utgå statsbidrag
till lärarens avlöning. Dessa bestämmelser hade tillkommit för att
mdjhggöra särskild undervisning åt nybörjarna.
Bleve alltså 39 veckors ärlig tjänstgöringstid för lärare föreskriven som
obligatorisk icke endast i teorien utan även i praktiken, bortfölle de skäl,
på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag om skyldighet för lärare att i
vissa fall utan särskild ersättning undervisa i slöjd. Överstyrelsen ville
emellertid icke helt avvisa tanken, att lärare under vissa förhållanden skulle
kunna åläggas att meddela dylik undervisning, nämligen såsom utfyllnad,
då så befunnes behövligt eller lämpligt, i den veckotjänstgöring, som skulle
påvila en lärare. Beträffande överstyrelsens härutinnan framlagda förslag
hänvisas till det följande.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har gjort sig till tolk för en
differentiering av lönegradsplaceringen efter tjänstgöringsskyldighetens
omfattning och i detta hänseende yttrat följande:
Lönenämnden hade i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslå0- förordat, att manlig lärare vid folkskola med hänsyn till de tillfällen till
extra inkomster i tjänsten genom undervisning i slöjd och vid fortsättningsskola,
som anställningen vid folkskolan erbjöde, skulle placeras i lönegraden
B 14 1 stället för i lönegraden B 15, som kommittén föreslagit." Förutsättningen
för den av nämnden sålunda förordade lönesättningen vore den av
kommittén angivna, att det normala läsåret beräknades till 34V2 läsveckor.
Lönenämnden hade övervägt frågan, huruvida det ej vore riktigare att
beräkna folkskollärarnas löner efter ett normerat läsår av omkring 9 månader
(276 dagar), med avdrag eller tillägg till lönen för understigande
respektive överstigande lästid. Vid en dylik beräkning skulle man lämpligen
kunna 1 den vanliga tjänstgöringen inlägga undervisningen i slöjd och i
lortsättningsskolorna. Även den i vissa kommuner förekommande, av kommunerna
själva bekostade utökningen av den årliga lästiden skulle kunna
häri inräknas. Denna anordning skulle möjliggöra en något högre inplacering
av folkskolans lärare å löneplanen än som förordats, utan att därigenom
ded allmännas kostnader i motsvarande grad ökades. Nämnden ansåge
denna fråga vara förtjänt att närmare utredas vid kommittébetänkandets
fortsatta behandling.
Da lönenämnden hade att taga ställning till det nu föreliggande förslaget
51
Kungl. Martts ''proposition Nr 270.
till lönegradsplacering för ifrågavarande befattningshavare, ville nämnden
erinra om den i ovannämnda utlåtande berörda frågan, huruvida icke folkskollärarnas
löner borde beräknas efter ett normerat läsår, med avdrag eller
tillägg för understigande respektive överstigande lästid. Såvitt lönenämnden
kunnat finna, måste det ur olika synpunkter anses mindre tillfredsställande,
att samma lön utginge till befattningshavare med så olika lång
faktisk tjänstgöringstid som 34V-» och 39 läsveckor, då deras åligganden i
övrigt vore desamma. En dylik anordning skulle knappast stå i överensstämmelse
med vanliga lönesättningsprinciper. Vid sådant förhållande ansåge
lönenämnden, att en differentiering efter tjänstgöringsskyldighetens
omfattning borde komma till stånd för ifrågavarande befattningshavares
vidkommande. I detta syfte skulle befattningarnas lönegradsplacering kunna
fastställas med utgångspunkt från antingen en minimitjänstgöring av
34 Vä läsveckor med tillägg för överstigande lästid eller en maximitjänstgöring
av 39 läsveckor med avdrag för understigande lästid. Nämnda tilllägg
respektive avdrag skulle i dylikt fall kunna bestämmas till visst belopp
för dag. Ett annat förfaringssätt vore, att befattningshavaren hänfördes
till endera av tre närliggande lönegrader, allteftersom hans tjänstgöringsskyldighet
närmast uppginge till 34Vä, 36 ä 37 respektive 39 läsveckor.
Vilket system, som härvidlag borde väljas, vore till väsentlig del
beroende på, huru pensionsförhållandena lämpligast kunde ordnas. Vid en
lösning enligt endera av nämnda linjer torde särskild ersättning böra utgå
för undervisning i slöjd. Sistnämnda anordning skulle för övrigt enligt lönenämndens
mening vara till förmån för slöjdundervisningen, då härigenom
skulle öppnas större möjligheter att för ändamålet anlita särskilt lämpade
personer. Lönenämnden förutsatte vidare, att förbud stadgades för skoldistrikt
att bevilja kommunala tillägg utöver den författningsenliga lärarlönen.
Då lönenämnden funnit sig i stort sett böra vidhålla den tidigare uttalade
uppfattningen beträffande de ordinarie manliga folkskollärarnas lönegradsplacering,
finge nämnden förorda, att i överensstämmelse med ovan angivna
grunder folkskollärarna placerades antingen i lönegraden B 14 med tilllägg
för längre lästid respektive i lönegraden B 16 med avdrag för kortare
lästid eller ock efter lästidens längd i endera av lönegraderna B 14, B 15
och B 16.
StatskoTitoret, som funnit sig kunna förorda, att en förbättring av löneförmånerna
nu komme till stånd, har emellertid ansett sig icke kunna i
oförändrat skick biträda vad de sakkunnigas majoritet föreslagit i fråga
om lärarnas löneställning. Detta gällde i första hand utgångspunkten för
löneregleringen, nämligen att denna skulle grundas på en tjänstgöringstid
av 9 månader av året.
I likhet med reservanten Jonsson holle statskontoret före, att löneregleringen
borde grundas på den föreskrivna minimitiden av 8 läsmånader, och
att manliga lärare, vilka hade denna undervisningsskyldighet, borde placeras
i lönegraden B 15. Ej minst i betraktande av de långa ferier, som folkskollärare
— antingen tjänstgöringstiden vore 8 eller 9 månader — komme
i åtnjutande av, kunde statskontoret ej finna annat jin att en dylik placering
vore tillräckligt hög. Ämbetsverket ville dock icke motsätta sig, att
vid 9 månaders tjänstgöringstid till avlöningen i lönegraden B 15 för man
-
52
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 270.
lig lärare finge utgå ett avlöningstillägg, som syntes böra bestämmas till
ett belopp motsvarande två löneklasser. I realiteten skulle detta innebära,
att vid 9 månaders årlig tjänstgöring avlöningen för manlig lärare bomme
att — i anslutning till majoritetsförslaget — uppgå till ett belopp, som i
huvudsak skulle svara mot lön enligt lönegraden B 17.
I viss mån samma synpunkt i löneregleringsfrågan hade framförts av
reservanten Svensson, vilken dessutom ifrågasatt, huruvida det kunde vara
lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i detta sammanhang i lärarnas
ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa undervisning i det icke
obligatoriska ämnet slöjd. Beträffande sistnämnda fråga gjorde statskontoret
gällande, att den ändringen i bestämmelserna örn skyldighet att undervisa
i slöjd borde vidtagas, att lärare ålades skyldighet att, i den mån så
läte sig göra, utfylla den fastställda tjänstgöringstiden med undervisning i
slöjd, varigenom i ett skoldistrikt, där man hade 341 !> veckors lästid, denna
kunde helt utnyttjas, likaväl som inom skoldistrikt med längre lästid den
utsträckta lästiden kunde göras fullt effektiv.
I samband med behandlingen av de för löneregleringen grundläggande
spörsmålen och närmast tjänstgöringstidens omfattning ville ämbetsverket
erinra om att för folkskolans vidkommande nyligen införts ett obligatoriskt
sjunde läsår och att vid bedömandet av de ovan behandlade löneregleringsfrågorna
hänsyn torde böra tagas även till detta förhållande, ehuru någon
erfarenhet rörande detta läsårs inverkan på undervisningen vid folkskolan
ännu icke kunnat vinnas. Det syntes nämligen icke vara orimligt att antaga,
att en utsträckning av den årliga tjänstgöringstiden vid folkskolorna
från 8 till 9 månader åtminstone på landsbygden kunde komma att motverkas
av det sjunde läsårets införande vid samma skolor. När statskontoret
alltså velat grunda utgångspunkten för löneregleringen på en årlig
tjänstgöringstid av 8 månader hade härtill medverkat beslutet örn införande
av nämnda sjunde läsår och vad som i samband därmed anförts rörande
dess betydelse för undervisningsväsendet särskilt på landsbygden.
Vidkommande därefter kostnaden för lönetillägget för den nionde läsmånaden
vore det icke omotiverat, att de kommuner, som införde 9 läsmånader,
finge bekosta detta lönetillägg. Emellertid hade statskontoret icke
kunnat bortse från vissa av de sakkunniga anförda skäl för att låta staten
gälda lärarnas avlöning i dess helhet, i den mån denna ej avsåge ersättning
för naturaförmåner. Med hänsyn härtill och för den händelse den statsfinansiella
ställningen ansåges medgiva överflyttande på staten av även
denna lönekostnad, syntes jämväl praktiska skäl tala härför. Man finge
nämligen icke förbise, att frågan örn bestridande av kostnaderna för avlöningen
till lärare vid folk- och småskolor hade sin givna betydelse ur
skatteutjämningssynpunkt och att statens övertagande för framtiden av
dessa utgifter torde vara till direkt fördel för de ekonomiskt svagare kommunerna.
Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola. Då lärarlönekommittén avgav
sitt betänkande, hade den av Kungl. Majit år 1921 tillsatta lönekommittén
— som hade i uppdrag att med hänsyn till då pågående utredning av spörsmålet
angående utsträckt tillträde för kvinnor till statstjänst verkställa
ytterligare utredning av frågan örn anordnandet av kvinnliga befattningshavares
avlönings- och pensionsförhållanden — ännu icke avgivit sitt för
-
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
slag. Lärarlönekommittén ansåg sig därför böra uppbygga ett lönesystem,
som vilade på de dåvarande grunderna för kvinnliga lärares avlöning och
som alltså i möjligaste mån bibehöll den dåvarande relationen mellan lönerna
för manlig och kvinnlig lärare. Kommittén betonade dock uttryckligen,
att en dylik anordning vore att betrakta som ett provisorium, vilket
i sinom tid borde avlösas av de definitiva anordningar, som kunde framgå
såsom det slutliga resultatet av 1921 års lönekommittés utredningsarbeten.
Enligt kommitténs förslag, vilket, såsom förut nämnts, byggde på nettolönesystemet,
skulle kvinnliga folkskollärare placeras i lönegraden B 13.
Den principiella frågan om kvinnliga befattningshavares avlönings- och
pensionsförhållanden behandlades av 1925 års riksdag, som vidtog den ändringen
i Kungl. Maj:ts för riksdagen framlagda förslag örn lika lön för
manlig och kvinnlig befattningshavare, att det bestämdes, att — därest en
befattning inom viss lönegrad besattes med kvinna — lön enligt sista löneklassen
inom denna lönegrad icke finge utgå till kvinnlig innehavare av
befattningen.
Riksdagens berörda beslut framgick såsom resultat av en gemensam
votering, på grund varav ingen motivering för beslutet inflöt i riksdagens
skrivelse. 1928 års lönekommitté har med stöd av 1925 års riksdagsbehandling
av ärendet tolkat riksdagsmajoritetens ställning till principfrågan så,
att riksdagen icke uttalat sig till förmån för likalönprincipen,
att riksdagen velat hålla öppen möjligheten att — närmast i samband
med en kommande inarbetning av dyrtidstilläggen i den fasta lönen —
framdeles pröva spörsmålet örn behovsprincipens tillämpning i det statliga
lönesystemet, samt
att riksdagen ansett 1925 års lönereglering vara av mera provisorisk
natur.
Statsutskottsmajoriteten vid 1925 års riksdag yttrade även, att den av
utskottet förordade, av riksdagen sedermera godkända löneställningen för
de kvinnliga befattningshavarna icke finge anses äga prejudicerande betydelse
för behandlingen av statens lönefrågor i övrigt. I
I anslutning till de synpunkter, som gjorde sig gällande vid 1925 års
nyssnämnda beslut, ansåg sig 1928 års lönekommitté böra föreslå, att den
nuvarande relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare
inom undervisningsväsendet i huvudsak bibehölles.
Den olika lönesättning för manliga och kvinnliga lärare, som för det
dåvarande tillämpades och som enligt kommitténs uppfattning borde i huvudsak
bibehållas, kunde genomföras på olika sätt.
För den egentliga statsförvaltningen genomfördes icke skillnaden mellan
manlig och kvinnlig lön fullständigt så, att en kvinna alltid för sitt arbete
avlönades lägre än en man med motsvarande uppgifter. Tvärtom användes
en form, som teoretiskt innebure, att man och kvinna i en och samma be
-
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
fattning erhölle lika lön. Alla befattningar inplacerades i samma löneplan,
och lönesättningen vöre lika, vare sig innehavaren vore man eller kvinna,
bortsett från att kvinnorna hittills icke kunnat uppnå högsta löneklassen i
vederbörande lönegrad. Emellertid erhölle de befattningar, som uteslutande
eller huvudsakligen bekläddes med kvinnor, en inplacering i löneplanen,
som i huvudsak motsvarade den dittillsvarande lönesättningen, även om
manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen samma
uppgifter vöre högre placerade. För att i dylika fall skilja de av män
och kvinnor innehavda befattningarna gåves åt dem olika benämningar,
den ena befattningen placerad i en högre och den andra i en lägre lönegrad.
Teoretiskt kunde män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor
de högre, men i praktiken räknade man med såsom regel, att de förra skulle
innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbetskraften
förutsatte man skola åvägabringas genom rekryterings- och befordringsväsendet.
Inom undervisningsväsendet skulle man enligt kommitténs mening icke
lämpligen kunna förfara på samma sätt. För befordringar gällde här mera
uteslutande examensmeriter och andra teoretiska kvalifikationer, till följd
varav det näppeligen läte sig göra att genom rekrytering och befordran uppdela
manlig och kvinnlig arbetskraft på olika avlöningslägen, som motsvarade
den allmänna skillnaden i värdesättning av manligt och kvinnligt arbete.
Kommittén föresloge därför, att inom undervisningsväsendet, det
statliga såväl som det kommunala, befattningar placerades i en lägre lönegrad,
när de innehades av kvinnor, och i en högre, när de innehades av
män.
Med det system för lönesättning åt män och kvinnor i statsförvaltningen,
som genomfördes år 1925, hade man ansett sig böra fastställa lika stora
pensionsavgifter för man och kvinna, i syfte att nettoavlöningen i en och
samma befattning alltid skulle bliva densamma. I fråga örn undervisningsväsendet
borde, vid ett bifall till kommitténs förslag beträffande olika lönesättning
för man och kvinna, familjepensioneringen icke medföra samma
avgifter för kvinnor som för män.
Kommittén, som utgick från bruttolönesystem, hade för kvinnlig folkskollärare
funnit sig böra föreslå lönegraden B 12, alltså tre lönegrader
lägre än för manlig folkskollärare. I anslutning till vad kommittén föreslagit
för kvinnliga befattningshavare i allmänhet skulle även de kvinnliga lärarna
komma i åtnjutande av sista löneklassen inom vederbörande lönegrad.
Lärarlönekommittén hade funnit en skillnad av allenast två lönegrader
mellan manlig och kvinnlig folkskollärare lämplig. Det syfte, i vilket
lärarlönekommittén uttalat sig härför, nämligen önskan att bibehålla
den hittillsvarande relationen mellan lärares och lärarinnors löner, kunde
emellertid, huvudsakligen med hänsyn till olika omfattande naturaförmåner
för manlig och kvinnlig lärare, lika väl sägas vara vunnet genom kommitténs
förslag till inplacering. Med en placering av de kvinnliga lärarna
i en högre lönegrad än B 12 skulle skillnaden mellan manlig och kvinnlig
lärares lön komma att minskas under vad för det dåvarande vore fallet.
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
1935 års lärarlönesakkunniga, som ansett, att nettolönesystemet borde
tillämpas för lärarna, hava i fråga örn folkskollärarinnornas inplacering i
lönegrad anslutit sig till lärarlönekommitténs uppfattning, att dessa borde
placeras allenast tvenne lönegrader lägre än motsvarande manliga lärare.
1936 års lärarlönesakkunniga, som icke velat genom något sitt ståndpunktstagande
till frågan om relationen mellan manliga och kvinnliga lärares
avlöning föregripa 1936 års lönekommittés utredning i ämnet, hava i
stort sett utgått från samma relation mellan manliga och kvinnliga lärare
som de tidigare sakkunnigberedningarna. Med hänsyn till den för kvinnliga
befattningshavare undantagslöst tillämpade regeln, att de ej ägde åtnjuta
sista ålderstillägget, hava dock de sakkunniga ansett, att skillnaden
mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön borde begränsas till allenast
två lönegrader.
I enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga, under hänvisning
i övrigt till vad som ovan anförts till stöd för de manliga lärarnas placering
i lönegraden B 17, föreslagit, att dessa lärarinnor skulle inplaceras i lönegraden
B 15.
Av de vid sistnämnda sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrandena
inhämtas, att herr Jonsson ifrågasatt, att de kvinnliga lärarna skulle
placeras i samma lönegrad som de manliga — dock utan rätt för kvinna
att åtnjuta lön i högsta löneklassen. Till stöd härför har yttrats:
Reservanten vore anhängare av principen »lika lön för lika arbete». En
kvinnlig folkskollärare hade samma utbildning som en manlig och samma
tjänstgöringsskyldighet. Det vore på folkskolans område mindre än annorstädes
befogat att ställa en lärarinna i sämre löneställning än en lärare.
Ofta hade det som skäl för olikheten anförts, att lärarinnorna överhuvud
taget utförde en klenare pedagogisk prestation än lärarna. Reservanten
vågade icke bestrida riktigheten av detta påstående. Om det stämde överens
med verkligheten, så bjöde konsekvensen, att man i undervisningens
eget intresse anställde män i stället för kvinnor som lärare, eller, bättre
uttryckt, att man läte män och kvinnor på fullt lika grunder tävla om lärarplatserna.
En konkurrens, där kvinnan hade företräde framför mannen,
allenast därför att hon »kostade mindre», hade skolan intet gagn av.
Enligt reservantens förslag skulle de enligt löneplanen utgående beloppen
— i anslutning till den olikhet, som för närvarande förefinnes mellan manlig
och kvinnlig folkskollärare i fråga om storleken av dem tillkommande bostadsförmåner
— för kvinnlig folkskollärare minskas med belopp, motsvarande
skillnaden mellan fastställd hyresersättning för manlig, respektive
kvinnlig folkskollärares tjänstebostad.
Herr Svensson i Grönvik, som enligt det föregående föreslagit en placering
av de manliga lärarna i lönegraden B 15 har — i principiell överens
-
56
Kungl. Marits proposition Nr 270.
stämmelse med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt.— ansett de kvinnliga
lärarna böra med utgångspunkt från den nuvarande relationen mellan lönerna
för manliga och kvinnliga lärare placeras i lönegraden B 13.
Av myndigheternas yttranden över det senast framlagda sakkunnigförslaget
framgår, att skolöverstyrelsen på av de sakkunniga anförda skäl funnit
sig förhindrad att för egen del ingå på någon principiell diskussion av
relationen mellan manliga och kvinnliga lärares lön. De sakkunnigas förslag
har biträtts med den ändringen, att överstyrelsen icke ansett sig kunna
godtaga den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen, att de kvinnliga
lärarna icke skulle komma i åtnjutande av sista ålderstillägget. Förutsättningen
för en dylik inskränkning vore, yttrar överstyrelsen, att manliga och
kvinnliga befattningshavare i samma tjänsteställning inplacerades i samma
lönegrad. Vid ett åsidosättande av denna regel bortfölle tydligen skälet för
ett strykande av sista löneklassen för de kvinnliga befattningshavarna.
Överstyrelsen ansåge därför, att samtliga slag av befattningshavare borde
var i sin lönegrad uppbära lön i samma antal löneklasser.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anslutit sig till den principiella
uppfattningen, att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett
örn innehavaren vore man eller kvinna, men med hänsyn till inom folkskoleväsendet
föreliggande speciella förhållanden ansett, att kvinnlig lärare
borde placeras en lönegrad lägre än manlig.
I fråga om förhållandet mellan de manliga och de kvinnliga lärarnas
löner hade lönenämnden i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslag
uttalat, att nämnden utgått från att samma lön skulle utgå till innehavare
av en och samma befattning, oavsett om befattningen vöre besatt
med man eller kvinna. Även med fasthållande av denna princip — hade
lönenämnden vidare framhållit — förelåge emellertid beträffande folkskollärarinnorna
en särskild anledning till en lägre löneställning i jämförelse
med de manliga lärarnas. En sådan anledning läge först och främst däri,
att avgifterna till statens pensionsanstalt för familjepensioneringen vore
väsentligt lägre för folkskollärarinnorna än för folkskollärarna. Därtill
komme, att kvinnlig lärare vid folkskola enligt kommitténs förslag skulle
hava att erlägga lägre hyresersättning än manlig lärare på grund av det i
gällande boställsordning fastställda mindre bostadsutrymmet för folkskollärarinnorna
än för folkskollärarna. En placering av de kvinnliga lärarna
i samma lönegrad som de manliga skulle alltså få till följd, att de förra
erhölle större behållen löneinkomst än de senare. I syfte att åstadkomma
en utjämning i detta hänseende och då omförmälda skillnad i den kontanta
löneförmånen överstege skillnaden mellan två närliggande lönegrader, syntes
de kvinnliga lärarna lämpligen böra inplaceras två lönegrader lägre än
de manliga lärarna.
Lönenämnden vidhölle den sålunda uttalade principiella uppfattningen,
att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett om innehavaren vore
man eller kvinna. I fråga om de skäl, som föranledde lönenämnden att
57
Kungl. May.ts proposition Nr 270.
föreslå en lägre lönegradsplacering för de kvinnliga lärarna, ville lönenämnden
framhålla, att enligt det från och med den 1 juli 1937 gällande civila
familjepensionsreglementet såväl pensioner som pensionsavdrag uppginge
till samma belopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Då det finge förutsättas,
att samma grunder för familjepensioneringen bomme att erhålla
tillämpning å de kommunalt anställda lärarna, skulle likställdhet inträda i
nu berörda avseende. Härigenom skulle skillnaden i de kontanta löneförmånerna
för manliga och kvinnliga lärare bliva mindre än vad nämnden i
sitt ovannämnda utlåtande räknade med. Med hänsyn härtill ville nämnden
nu förorda, att de kvinnliga lärarna måtte placeras allenast en lönegrad
lägre än de manliga.
Vid nämndens utlåtande finnes fogat ett särskilt yttrande av ledamoten
Berta Köersner, som anser, att manliga och kvinnliga löner böra inplaceras
i samma lönegrad, möjligen med den av Jonsson ifrågasatta nedsättningen
av kvinnlig lärares lön på grund av skillnaden i bostadsförmånerna mellan
manlig och kvinnlig lärare.
Statskontoret har likaledes uttalat sympatier för ett genomförande av
likalönsprincipen men samtidigt framlagt förslag till en övergångsanordning.
Ämbetsverket hade, anför statskontoret, vid skilda tillfällen gjort gällande,
att manliga och kvinnliga befattningshavare vid lika kompetens borde
erhålla samma löneställning. Vid civilförvaltningen hade denna synpunkt
vunnit beaktande. Då statskontoret icke kunde finna, att för undervisningsväsendets
vidkommande anledning funnes att hävda en annan uppfattning,
ville statskontoret uttala som sin mening att likställighet i lönehänseende
borde eftersträvas mellan manliga och kvinnliga lärare vid folkoch
småskolor. Härav följde givetvis, att samma skyldighet borde föreligga
att mottaga anvisad tjänstebostad. Kvinnliga folkskollärare skulle alltså
kunna åläggas mottaga dylik bostad intill tre rum och kök och erlägga
stadgad ersättning för denna. Kommunens bidrag till läraravlöningen borde
då också fastställas till samma belopp, oberoende av huruvida det vöre
fråga örn manlig eller kvinnlig lärare. I vad mån ett genomförande av likalönsprincipen
redan nu läte sig göra undandroge sig statskontorets bedömande.
Ämbetsverket ville dock ifrågasätta, om icke såsom en lämplig
övergång den anordningen kunde vidtagas, att de kvinnliga folkskollärarna
finge begynna med en avlöning som med belopp, motsvarande två löneklasser,
understege grundavlöningen i den av statskontoret för manlig folkskollärare
tillstyrkta lönegraden B 15 för att sedan genom successiva uppflvttningar
i liineklass erhålla en slutlön, som i anslutning till vad som
gällde för kvinnliga befattningshavare vid den statliga förvaltningen i allmänhet
vöre närmast lägre än den löneklass, manlig befattningshavare
kunde uppnå. I detta sammanhang ville statskontoret uttala, att, även
om åt 1936 års lönekommitté givits i uppdrag att behandla frågan om likalönsprincipen,
ett visst ståndpunkttagande till denna princip på förevarande
område nu knappast kunde undvikas, örn också med det slutliga bedömandet
av frågan örn manliga och kvinnliga befattningshavares inbördes
löneställning torde kunna anstå.
Lärare vid småskola. I förarbetena lill 1918 års lönereglering framhölls,
att vad i utredningen anförts örn folkskollärarkåren i vissa avseenden
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
framför allt i avseende å kårens svaga ekonomiska ställning — jämväl
ägde tillämpning å lärarna vid småskolorna, att småskollärarutbildningen
torde få anses betydligt förbättrad i förhållande till vad den förut varit,
sedan den tvååriga seminariekursen blivit allmänt genomförd, samt att lärare
med utbildning för lärarbefattning vid småskola i stor utsträckning
fått jämväl övertaga undervisning på folkskolans stadium.
Lärarlönekommittén förklarade sig hava i fråga örn placering i lönehänseende
av ifrågavarande lärare beaktat de skäl, vilka anförts vid 1918
års lönereglering och alltjämt ägde berättigande.
Arkanden hade gjorts örn bestämmande av småskollärarinnornas kontanta
lön i viss relation till de kvinnliga folkskollärarnas. Ett dylikt betraktelsesätt
hade kommittén veterligen icke gjorts gällande, då ifrågavarande
lärares^ löner senast reglerats, och enligt kommitténs mening hade sedan
dess några särskilda omständigheter icke tillkommit, som skulle motivera
anläggandet av en dylik åskådning för lönefrågans lösning. Såvitt kommittén
vöre i tillfälle bedöma, både kunde och borde småskollärarkårens löneställning
prövas och bedömas fristående och utan hänsyn till de kvinnliga
folkskollärarnas lönefråga. Att vid varje lönereglering ett hänsynstagande
till vederbörliga relationstal osökt gjorde sig gällande, ville kommittén emellertid
ingalunda förneka. Vid det förslag i nu föreliggande spörsmål, vilket
kommittén funnit sig böra framlägga, hade kommittén i främsta rummet
anlagt synpunkten av vad kommittén i betraktande av samtliga på frågan
inverkande omständigheter funnit skäligt och lämpligt, samt i andra rummet
tillsett, att en allt för stark förskjutning i nuvarande relationstal mellan
berörda lärargrupper icke komme till stånd.
Vid ett noggrant övervägande av frågan hade kommittén icke ansett sig
kunna gå längre än att för nu ifrågavarande lärare vid småskola tillstyrka
en placering i lönegraden B 4. Härtill borde komma naturaförmåner i enlighet
med vad för sagda lärare bestämts.
o Det nu utgående arvodet till manlig lärare ansåge kommittén böra såsom
sådant bibehållas, skäligen förhöjt till 300 kronor.
Inom kommittén hade behandlats frågan, huruvida en lärare med
undervisning i mindre folkskola borde i avlöningshänseende
intaga en förmånligare ställning än en lärare, vars arbete vore huvudsakligen
eller uteslutande förlagt till småskolan.
Det berättigade i kraven i denna riktning torde visserligen icke kunna
förnekas. Då emellertid den mindre folkskolan vore en skolform, som torde
fa anses vara stadd pa avskrivning, och riksdagen upprepade gånger uttalat
sig mot densamma, syntes det vara mindre lämpligt att vidtaga statliga
åtgärder för ett bättre tillgodoseende av lärarna vid denna skola. Enligt
kommitténs mening borde det ankomma på de kommuner, vilka ansåge
sig böra bibehålla den mindre folkskolan, att lämna vederbörande lärare
den ersättning utöver lagstadgad lön, som på grund av tjänstgöring i denna
skola kunde anses påkallad. Detsamma syntes böra gälla i avseende å biträdande
lärare vid folkskola.
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
1928 års lönekommitté ansåg en jämförelse med andra statens tjänstemän
icke leda till den placering, som lärarlönekommittén föreslagit.
Gjorda jämförelser med rikstelefonisterna vid telegrafverket hade icke i
tillbörlig mån skilt på obligatoriska krav på utbildning vid inträdet på
banan och de skärpningar, som av olika anledningar tillkommit på grund
av tillströmning och konkurrens. Det förhållandet, att inträde i småskoleseminarium
numera söktes av ett stort antal, vilka avlagt realskolexamen
eller förvärvat normalskolekompetens, vittnade visserligen örn trångheten
just nu på de levnadsbanor, som en ung flicka även med nämnd utbildning
hade att välja på, men det vittnade även om att inom småskolan givna
löneförmåner icke vore oskäligt låga. Kommittén ansåge det föga rationellt
att höja lönerna till sådan nivå, att nya skärpningar vid inträdet på lärarbanan,
som icke vore erforderliga, skulle göra sig gällande. Även i det hänseendet
vore en jämförelse med rikstelefonist vilseledande, att ordinarie
sådan tjänst erhölles vid långt senare ålder, än anställning såsom småskollärarinna
förvärvades. För övrigt vore det allmänt erkänt, att rikstelefonistens
arbete vore synnerligen slitsamt, och hänsyn därtill vore tagen även i
fråga om pensionsåldern, som vore satt till 55 levnadsår.
I jämförelse med kvinnliga folkskollärare skulle småskolans lärare placeras
i lönegraden B 4, om en allt för stark förskjutning i relationen skulle
undvikas. Med hänsyn till att skolöverstyrelsen så starkt framhävt behovet
av en avsevärd löneökning särskilt för ifrågavarande grupp lärare ville
kommittén likväl förorda lönegraden B 5 (bruttolön), varvid kommittén
förutsatte att kvinnliga lärare skulle komma i åtnjutande även av sista
löneklassen inom lönegraden.
Förslaget örn placering i sistnämnda lönegrad innefattade även lärare vid
mindre folkskola samt biträdande lärare vid folkskola. Kommittén biträdde
lärarlönekommitténs och överstyrelsens förslag om särskilt tillägg till manlig
småskollärare och föreslog beloppet 450 kronor.
1935 års lärarlönesakkunniga hava uttalat, att de i anslutning till sin
uppfattning, att folkskollärarinnorna borde placeras allenast tvenne lönegrader
lägre än motsvarande manliga lärare, ansett, att småskollärarinnornas
nettolön borde beräknas med utgångspunkt från lönegraden B 4.
Med hänsyn tagen till sitt förslag om viss utökning av småskollärarnas
tjänstgöringsskyldighet samt med beaktande av dels att småskollärarnas
hittillsvarande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till
det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre
barnens handledare och fostrare, dels ock de skärpta fordringar i utbildningshänseende,
som numera uppehölles även i fråga örn denna lärargrupp,
har det synts 1936 års lärarlönesakkunniga befogat, att en väsentlig förbättring
av löneställningen nu skedde, relativt större jin för övriga, här
berörda kategorier av liirare. De sakkunniga hava för sin del förordat, att
lärarna vid småskolan måtte inplaceras i lönegraden B 9 (bruttolön).
60
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Mot det av 1928 års lönekornmitté föreslagna arvodesbeloppet av 450
kronor för år till manlig småskollärare hade de sakkunniga intet att erinra.
Ett av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor
framställt krav på en högre lönegradsplacering än för lärare vid småskolor
funne de sakkunniga icke sakna ett visst berättigande, men de hade likväl
icke ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställdhet,
som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskollärare,
nu skulle brytas.
Härtill komme, att de mindre folkskolorna och framförallt de biträdande
lärarbefattningarna måste betraktas såsom stadda under avveckling, varför
det syntes mindre lämpligt att genom en löneregleringsåtgärd av antydd
innebörd giva dem karaktären av ett fast led i systemet. Örn en något
högre ersättning till ifrågavarande lärare skulle ifrågakomma, syntes det
ligga närmare till hands att för dessa fall använda formen av särskilda statliga
lönetillägg utöver den fasta lönen. De sakkunniga hade dock icke ansett
sig böra framställa något förslag härom, varvid de jämväl tagit hänsyn
till att enligt deras förslag någon utökning av undervisningsskyldigheten
per vecka icke skulle ifrågakomma för här avsedda lärare. Ett yrkande
om att nämnda lärare måtte beredas ordinarie ställning hade de sakkunniga
med hänsyn till dess utpräglat skolorganisatoriska art ansett falla
utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag, vadan de funnit sig icke böra
upptaga nämnda yrkande till behandling.
I sitt vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande fogade särskilda
yttrande har herr Jonsson, i överensstämmelse med sitt förslag om olika
lön för olika lång tjänstgöring, ställt småskollärarinnorna i två olika lönegrader,
nämligen i lönegraden B 6, respektive lönegraden B 8. Dessa löneställningar
voro icke höga, men de syntes skäliga och försvarliga vid jämförelse
med den lön, småskollärarinnorna nu åtnjöte, och de förslag, som
tidigare sett dagen.
Herr Svensson i Grönvik har ansett, att småskollärarinnorna borde med
hänsyn till de ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, de hade att fylla,
erhålla en bättre löneställning än vad 1928 års lönekornmitté föreslagit.
Reservanten har därför förordat, att ifrågavarande lärarinnor måtte placeras
i lönegraden B 6.
Beträffande myndigheternas yttranden över 1936 års förslag må följande
anföras.
Skolöverstyrelsen, som tillstyrkt den av de sakkunnigas majoritet föreslagna
lönegradsplaceringen, har till särskild behandling upptagit frågan
örn lönerna för lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor.
Av överstyrelsens yttrande inhämtas härutinnan:
Vad de sakkunniga anfört i fråga om olämpligheten att placera lärare
vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor i en särskild
lönegrad, högre än för småskolans lärarinnor, funne även överstyrelsen
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
för sin del riktigt och ville härtill påpeka den omständigheten, att mellan
ifrågavarande lärarkategorier icke funnes någon kompetensskillnad, varför
samma lärarinna kunde under en tid vara anställd vid småskola och under
en annan tid vid mindre folkskola eller som biträdande lärarinna vid folkskola.
Härigenom skulle, därest för här berörda befattningshavare skilda
lönegrader vore bestämda, uppkomma svårigheter vid tjänstårsberäkning,
när en lärarinna Övergånge från ett slag av befattning till en annan.
Däremot kunde överstyrelsen icke linna de sakkunnigas skäl mot att
lärare vid mindre folkskolor m. fl. tillerkändes ett särskilt statligt lönetilllägg
hållbart. Ett dylikt extra arvodesbelopp av 450 kronor hade de sakkunniga
föreslagit böra utgå till manliga småskollärare, vilka befattningar
också torde kunna betraktas såsom stadda på avskrivning, ett förslag,
mot vilket överstyrelsen icke hade något att invända. Då den tjänstgöring,
som påvilade lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor,
utan gensägelse måste betecknas som mera krävande än den, som
i allmänhet ålåge lärare vid småskola, syntes det överstyrelsen rättvist, att
samma princip beträffande ett extra statligt arvodesbelopp, som tillämpats
rörande de manliga småskollärarin, även komme till användning för tillgodoseende
av de lärare, örn vilka här vore fråga. Som ett ytterligare skäl
ville överstyrelsen erinra örn att sagda lärare, ehuru det tyvärr icke komme
till synes i de sakkunnigas tabeller, i vissa fall åtnjöte särskilda kommunala
lönetillägg, vilka — om de sakkunnigas förslag rörande dylika tilllägg
realiserades — nu skulle helt bortfalla.
Överstyrelsen ville som lämpligt tilläggsarvode åt lärare vid mindre folkskolor
och biträdande lärare vid folkskolor föreslå ett årligt belopp av 300
kronor att utgå under den tid vederbörande uppehölle befattning av här
ifrågavarande slag.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har funnit de efter hand
skärpta fordringarna i utbildningshänseende för småskollärarinnorna motivera
en förbättring i deras löneställning. Då de av nämnden enligt det
ovanstående för folkskollärarnas vidkommande angivna skälen för en differentiering
efter lästid jämväl gällde beträffande lärare vid småskola finge
nämnden förorda, att dessa enligt samma grunder, som av nämnden föreslagits
beträffande folkskollärarna, placerades antingen i lönegraden B 7,
respektive lönegraden B 9, med tillägg, respektive avdrag på sätt i det
föregående antytts, eller ock i endera av lönegraderna B 7, B 8 eller B 9.
Statskontoret slutligen har yttrat, att lärare vid småskolor borde i anslutning
till de synpunkter, som ämbetsverket enligt det förut sagda gjort
gällande i avseende å manliga folkskollärares ställning i lönehänseende, placeras
med utgångspunkt från en tjänstgöringstid av 8 månader per år.
Även örn en placering av småskolans lärare i lönegraden B 6 för dem skulle
innebära en icke oväsentlig förbättring, syntes man icke böra bortse från
att denna lärargrupp hittills måhända varit mindre väl tillgodosedd i lönehänseende.
På grund härav och med hänsyn till den kompetens, småskolans
lärare numera skulle hava, ansåge sig statskontoret icke böra framställa
några allvarligare erinringar mot en placering i lönegraden T} 7 vid en
tjänstgöringstid av 8 månader, vartill skulle vid en till 9 månader utsträckt
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
tjänstgöringstid komma en lönefyllnad motsvarande två löneldasser. I fråga,
om undervisningen i slöjd syntes motsvarande villkor böra gälla, som föreslagits
beträffande manlig ordinarie folkskollärare. Angående bestridandet
av kostnaden för lönefyllnaden hänvisade statskontoret till vad statskontoret
i motsvarande hänseende anfört beträffande manlig folkskollärare.
Icke-ordinarie lärare. Efter att hava erinrat, att avlöningsförmånerna
till icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom statsförvaltningen
fastställas av vederbörande verk eller av Kungl. Majit, uttalade
lärarlönekommittén, att Kungl. Majit och riksdagen liksom dittills borde
hava prövningsrätten beträffande avlöningsgrunderna för den icke-ordinarie
lärarpersonalen. Vissa detalj- och tillämpningsbestämmelser — såsom
t. ex. grunderna för uppflyttning i löneklass m. m. — borde dock överlämnas
åt Kungl. Majits eget avgörande. Avlöningsbeloppen för extra ordinarie
och vikarierande lärare vid folk- och småskolorna skulle enligt kommitténs
förslag — i anslutning till de grunder, som för icke-ordinarie befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen tillämpats i kungörelsen
nr 778/1921 — utgå enligt löneklass, som vore fyra löneklasser lägre än för
motsvarande ordinarie lärare, med rätt till uppflyttning i högre löneklass
efter av Kungl. Majit bestämda grunder. I de fall, då skoldistrikt i enlighet
med vederbörligen fastställt reglemente anställt timlärare vid folk- och
småskola, skulle sådan lärare åtnjuta avlöning efter enahanda grunder —
med olika lönebelopp för läsämnen och i övningsämnen — som ordinarie
lärare, som tjänstgjorde som timlärare.
Enligt 1928 års lönekommittés förslag skulle icke-ordinarie lärare anställas
såsom extra ordinarie lärare, extra lärare eller t i mlärare.
Extra ordinarie lärare skulle antagas för full tjänstgöring under
helt läsår, extra lärare för full tjänstgöring under kortare tid; i övrigt anställda
icke-ordinarie lärare vore timlärare.
Avlöningen till extra ordinarie och extra lärare skulle utgå enligt en särskild
löneplan, i vilken varje lönegrad började två löneklasser lägre och
slutade en löneklass lägre än lönegrad med motsvarande ordningsnummer i
löneplanen för de ordinarie lärarna. Såväl extra ordinarie som extra lärare
vid folkskola inplacerades i denna löneplan två lönegrader lägre än motsvarande
ordinarie lärare i den för dem avsedda löneplanen. För extra ordinarie
och extra lärare i småskola vore denna inplacering endast en lönegrad
lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Begynnelseavlöningen för ifrågavarande
icke-ordinarie lärare skulle alltså bliva för folkskolans lärare fyra
löneklasser och för småskolans tre löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie
lärare. De extra ordinarie lärarna skulle erhålla sjukavlöning samt
rätt till uppflyttning i högre löneklass samt vissa andra förmåner enligt
samma bestämmelser som ordinarie lärare.
För timlärarna hade kommittén föreslagit lika belopp för läsämne och
övningsämne och ifråga örn lönernas storlek i huvudsak utgått från de
föreslagna lönerna till extra befattningshavare å billigaste ort och med
63
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
denna utgångspunkt anpassat timersättningen efter orternas fördelning på
de fem föreslagna ortsgrupperna.
I sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslag uttalade skolöverstyrelsen,
att överstyrelsen delade kommitténs uppfattning, att även vissa
kommunalt anställda icke-ordinarie lärare borde med hänsyn till rådande
befordringsförhållanden beredas en förmånligare anställning, än vad gällande
bestämmelser medgåve.
Överstyrelsen ansåge sig dock icke kunna förorda den av kommittén föreslagna
uppdelningen mellan extra ordinarie och extra lärare, bl. a. med
hänsyn till de betänkligheter, som syntes möta mot att extra ordinarie
lärare i vissa fall enligt detta förslag skulle kunna anställas utan anknytning
till någon viss lärarbefattning. Härigenom skulle beräkningarna av
statsbidragen och kontrollen över deras användande försvåras.
Enligt överstyrelsens mening borde de av kommittén föreslagna bestämmelserna
ändras därhän, att extra ordinarie lärare skulle anställas för full
tjänstgöring antingen å befattning, som i föreskriven ordning inrättats såsom
extra ordinarie eller ock å vakant befattning, som enligt beslut av
skolöverstyrelsen skulle uppehållas av extra ordinarie lärare. Vidare skulle
finnas vikarierande lärare och timlärare.
1935 års lärarlönesakkunniga anslöto sig beträffande de icke-ordinarie
lärarnas indelning i olika kategorier till skolöverstyrelsens förenämnda
förslag.
Med hänsyn till den bestämda avgränsning, som enligt detta förslag
skulle vinnas mellan extra ordinarie och vikarierande lärare, syntes det
enligt dessa sakkunnigas mening vara möjligt att bereda de extra ordinarie
lärarna samma löneställning i förhållande till motsvarande ordinarie lärare,
som blivit fastställd för extra ordinarie tjänstemän inom den allmänna civilförvaltningen,
eller sålunda två löneklasser lägre än ordinarie befattningshavare
i motsvarande lönegrad.
De vikarierande lärarna däremot borde i likhet med vad som föreslagits
av de tidigare utredningskommittéerna erhålla avlöning, som med fyra
löneklasser understege begynnelselönen för motsvarande ordinarie lärare.
I fråga om timlärarnas löner hava 1935 års lärarlönesakkunniga utan
åtskillnad mellan läsämnen och övningsämnen utgått från de föreslagna
lönebeloppen för vikarierande lärare.
1936 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med tidigare sakkunnigberedningar
ansett, att den icke-ordinarie lärarpersonalen vid folk- och småskolor
borde erhålla en väsentligt förbättrad ställning i avlöningshänseende.
Härvid åsyftade de sakkunniga icke blott en förhöjning av begynnelseavlöningen
utan även att ifrågavarande personal borde erhålla samma rätt som
motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen till avlöningsförhöjningar
efter viss tids tjänstgöring. I detta sammanhang framhålla de
sakkunniga den väsentliga försämring i deras befordringsförhållanden, som
inträtt under de senare åren, till följd varav de under avsevärt längre tid
64
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.
än tidigare vore hänvisade att tjänstgöra i icke-ordinarie anställning innan
de erhölle ordinarie tjänst.
I fråga om indelningen av de icke-ordinarie lärarna i olika kategorier ansåge
de sakkunniga med hänsyn till folkskoleväsendets särskilda förhållanden
lämpligast att begränsa begreppet extra ordinarie lärare till
att avse allenast sådana ämneslärare, som anställdes för full tjänstgöring
å befattning, som i föreskriven ordning inrättats såsom extra ordinarie.
Tillräcklig anledning att i fortsättningen göra åtskillnad mellan lärare, som
vikarierade å vakant befattning, och annan vikarierande lärare torde icke
föreligga. Samtliga dessa lärare borde enligt de sakkunnigas mening benämnas
vikarierande lärare, en benämning, som, i motsats till
beteckningen »extra lärare», hade hävd på föreliggande område. Övriga
icke-ordinarie ämneslärare kunde lämpligen kallas timlärare.
De extra ordinarie lärarna skulle liksom motsvarande befattningshavare
inom statsförvaltningen erhålla sjukavlöning, rätt till uppflyttning i högre
löneklass efter viss tids tjänstgöring och vissa andra förmåner.
Med hänsyn till att lärare ej sällan överginge från tjänstgöring såsom
extra ordinarie till tjänstgöring såsom vikarierande lärare och tvärtom men
även i betraktande av att de arbetsuppgifter, som åvilade lärare av båda
kategorierna, vore exakt desamma, kunde de sakkunniga icke finna det
vara lämpligt att upprätthålla någon skillnad dem emellan i fråga om avlöningens
storlek.
På grund härav funne sig de sakkunniga icke kunna biträda 1935 års
lärarlönesakkunnigas förslag i fråga örn de extra ordinarie lärarnas löneklassplacering
utan ville i stället förorda, att de extra ordinarie lärarna
erhölle begynnelselön enligt samma löneklass som vikarierande lärare.
Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga, ehuru onekligen behovet av
en förbättring av ifrågavarande lärares avlöningsställning och deras försämrade
befordringsförhållanden kunde tala för en högre lönesättning, böra
föreslå, att såväl extra ordinarie som vikarierande lärare erhölle begynnelseavlöning
enligt löneklass, som vore tre löneklasser lägre än begynnelselönen
för motsvarande ordinarie lärare.
Av ovan anförda skäl ansåge de sakkunniga vidare, att jämställdhet
borde råda mellan extra ordinarie och vikarierande lärare i fråga om rätt
till avlöningsförhöjning. Sådan rätt syntes böra tillkomma bägge kategorierna
enligt enahanda grunder. I annat fall skulle nämligen en lärare efter
viss tids tjänstgöring i allt fall erhålla olika avlöningsbelopp, allteftersom
han vore extra ordinarie eller vikarierande lärare, ett förhållande, som såvitt
möjligt borde av praktiska skäl undvikas. En i viss mån liknande lönetursrätt
tillkomme redan nu vikarierande lärare enligt kungörelsen nr 514/1935.
Beträffande timlärarnas avlöning hade de sakkunniga utgått ifrån den
avlöning, som enligt förslaget skulle tillkomma extra ordinarie och vikarierande
lärare i begynnelselön. De sakkunniga förutsatte, att närmare bestämmelser
meddelades av Kungl. Majit angående rätt för skoldistrikt att
anställa timlärare, till vilkas avlöning bidrag utginge av statsmedel.
65
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Myndigheterna hava i anledning av 1936 års förslag yttrat följande.
Skolöverstyrelsen har för sin del förordat, att såväl extra ordinarie som
vikarierande lärare måtte erhålla begynnelseavlöning, som vore endast två
löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Detta förslag har
motiverats med den långa tid, som numera vanligen förflöte, innan en
lärare lyckades nå ordinarie anställning, och den omständigheten, att en
folk- eller småskollärare redan vid första inträdet på sin lärarbana måste
ha full behörighet såsom till ordinarie tjänst och sålunda vore i utbildningshänseende
helt jämställd med en ordinarie.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anser frågan om de icke-ordinarie
lärarnas avlöningsförmåner böra ses i samband med vad som i berörda
hänseende gäller för icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet inom den
civila statsförvaltningen. I betraktande härav holle nämnden för sin del
före, att en större skillnad i löneställning mellan ordinarie och icke-ordinarie
lärare vore befogad än vad de sakkunniga föreslagit. En sänkning av extra
ordinarie och vikarierande lärares avlöningsförmåner borde medföra en
sänkning av timlärarnas avlöning.
Statskontoret har i stort sett icke haft något att erinra mot vad 1936 års
lärarlönesakkunniga anfört beträffande de icke-ordinarie lärarnas ställning.
Ämbetsverket ansåge dock önskvärt, att även i detta hänseende en närmare
anslutning vunnes till det statliga lönesystemet och den därav betingade
placeringen av icke-ordinarie befattningshavare, samt har framhållit
nödvändigheten av att en bestämd definition gåves på extra ordinarie
lärare, så att det klart framginge, när fråga vore om dylika lärare eller
om vissa grupper av vikarierande lärare. Enligt ämbetsverkets mening
borde det särskilt med hänsyn till pensionsfrågorna icke ifrågakomma att
generellt jämställa vikarierande lärare med extra ordinarie sådana.
Övningslärare. 1936 års lärarlönesakkunniga hava erinrat, att undervisningen
i flertalet av de övningsämnen, som förekomma i folk- och småskolorna,
bestridas av ämneslärare vid dessa skolor, samt anfört, att de haft
frågan örn dessa lärares anställnings- och avlöningsförhållanden under prövning.
Enligt de sakkunnigas mening förelåge otvivelaktigt behov av en
reglering av dessa lärares löne- och anställningsvillkor. Det torde emellertid
vara nödvändigt att vid en dylik reglering i ett sammanhang upptaga frågan
örn övningslärarnas ställning vid samtliga statsunderstödda läroanstalter,
varvid särskilt måste uppmärksammas och närmare undersökas möjligheten
av att fast anställa lärare i övningsämne för undervisning vid flera
undervisningsanstalter av olika slag. Hela detta spörsmål vore av en särdeles
invecklad beskaffenhet och krävde ganska mycken tid för utredning.
Ingen av de föregående sakkunnigberedningarna hade upptagit berörda
fråga till en uttömmande behandling. De sakkunniga hava framhållit behovet
av att denna fråga med det snaraste göres till föremål för särskild
sakkunnigutredning.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Departementschefens yttrande.
Ordinarie manlig lärare vid folkskola. I de verkställda utredningarna
såväl som i flertalet däröver avgivna utlåtanden förordas, att folk- och
småskollärarna vid löneregleringen inplaceras i den allmänna löneplanen.
Vid valet av lönegradsplacering har uppmärksamhet främst ägnats folkskollärarnas
ställning, vilken också framstår såsom grundläggande för lönebestämningen
inom hela området.
De för folkskollärarnas lönegradsplacering betydelsefulla särdragen med
hänsyn till tjänstgöringsförhållanden, utbildning m. m. hava blivit föremål
för en tämligen skiftande bedömning. Orsaken därtill är visserligen främst
det av olika utredningar berörda förhållandet, att direkta jämförelser mellan
folkskollärare och andra tjänstemän endast med svårighet låta sig genomföra,
men av vikt är säkert även, att värdet för den enskilde av exempelvis
möjligheten till ersatt extraarbete i hög grad skiftar från fall till fall.
Generella omdömen bli därför lätt missvisande och isolerade iakttagelser få
icke tillmätas större betydelse.
För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den bedömning av folkskollärarnas
arbetsförhållanden, som framlagts av 1936 års lärarlönesakkunniga,
med utgångspunkt från och delvis under kritik av tidigare utredningar
i ämnet. I ett avseende finner jag emellertid de sakkunnigas framställning
i behov av en komplettering. Mot 1928 års lönekommitté, som framhållit,
att möjligheten för folkskollärarna att tidigt ernå ordinarie anställning i
viss mån uppvägde de relativt begränsade befordringsmöjligheterna, hava de
sakkunniga invänt, att detta icke längre med fog kunde göras gällande,
emedan lärarna under senare år fått tjänstgöra väsentligt längre tid än förut
som icke-ordinarie innan de blivit ordinarie. Detta är visserligen riktigt
men det får ej förbises, att en liknande förskjutning inträtt jämväl för
vissa andra tjänstemannagruppers del.
Trots den skiftande bedömning för vilken folkskollärarnas ställning blivit
föremål råder i huvudsak enighet om den för dem skäliga lönenivån. Sammanfattande
kan sägas, att frågans förberedande behandling tämligen entydigt
visat hän på att folkskollärarna böra beredas löneförmåner inom de
gränser, som vid ett bruttolönesystem för en manlig ordinarie lärare angivas
av lönegraderna B 15 och B 17 i den allmänna löneplanen.
Vid nio månaders undervisningstid hava sålunda i samtliga de olika utredningarna
och i flertalet däröver avgivna utlåtanden tillstyrkts löneförmåner
motsvarande bruttolön i B 17. Lärarlönekommittén biträder dock
denna ståndpunkt endast under förutsättning att undervisningstiden utsträckes
till nio månader genom statsmakternas beslut; i annat fall förutsättes
att ytterligare ersättning skulle kunna utgå.
För lärare med kortare undervisningstid än nio månader förordas enahanda
löneställning av lärarlönekommittén, vars förslag i denna del —
ehuru med en väsentlig förskjutning i den principiella utgångspunkten —
67
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
återupptagits av en majoritet inom 1936 års lärarlönesakkunniga men i de
över förslaget avgivna utlåtandena blivit enhälligt avstyrkt. I övrigt råder
praktiskt taget enighet om en lönegradsplacering i B 15 med ersättning för
den tid varmed undervisningen utsträckes över åtta månader.
Till den allmänna avvägning av löneställningen för folkskollärare och
dess beroende av undervisningstiden, örn vars skälighet relativ enighet
sålunda synes nådd, kan jämväl jag ansluta mig. Till närmare motivering
av mitt ståndpunktstagande torde jag få anföra följande.
1936 års lärarlönesakkunniga grunda sitt förslag örn en av undervisningstiden
oberoende lönegradsplacering på i huvudsak två argument. Dels åberopas
önskvärdheten av att nu föreliggande hinder för mindre bärkraftiga
kommuner att utsträcka lästiden undanröjas. Dels framhålles, att förekommande
olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av omständigheter,
varöver lärarna icke rådde, och att det därför måste anses skäligt, att de
icke härav bleve lidande i lönehänseende. Till dessa argument kan fogas
det ytterligare skälet för en lösning av folkskollärarnas lönefråga efter av
de sakkunniga förordade linjer, att en lönegradsplacering i B 17 med hänsyn
till folkskollärarnas ställning och ansvar allmänt sett framstår såsom
skälig och önskvärd.
Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att kostnaden för en utsträckning
av undervisningstiden bör avlastas från kommunerna för att skolundervisningen
skall kunna förstärkas och kvarstående kvalitetsskillnader
i skolhänseende mellan olika distrikt, såvitt de bero av undervisningstidens
längd, utjämnas, oberoende av distriktens ekonomiska ställning. Emellertid
förutsättes härför endast att — som jag vill förorda — staten bär även den
kostnad, som betingas av en utsträckning av undervisningstiden utöver åtta
månader. Tillräcklig anledning att generellt bestämma lönen med hänsyn
till längsta förekommande undervisningstid synes icke föreligga. Tvärtom
ökas därigenom kostnaderna för den successiva reform av undervisningen,
som enligt de sakkunnigas och även enligt min mening bör främjas.
När de sakkunniga framhålla, att en lön utmätt med hänsyn till den
längsta förekommande undervisningstiden vore motiverad med hänsyn till
att enligt förslaget maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av
varje lärare uttagas, synas de mig underskatta betydelsen av att det icke
är denna möjliga tjänstgöringstid utan den faktiskt tillämpade, som är
bestämmande för exempelvis de möjligheter att fortsätta sin utbildning,
vilkas praktiska värde framgår av den vikt dem tillmätts vid bedömningen
av folkskollärarnas lönegradsplacering. Av den teoretiska möjligheten att
tvingas till längre tjänstgöring torde läraren icke förhindras att utnyttja
de fördelar den långa semestern kan erbjuda och han torde även uppfatta
en förlängning av undervisningstiden som en försämring av arbetsvillkoren,
för vilken det är rimligt att han skall kompenseras genom förbättrad avlöning.
Ett ytterligare skäl mot den föreslagna anordningen har anförts av
68
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr f:i70.
herr Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande.
Han framhåller sålunda, att intresset för en förlängning av undervisningstiden
minskas för den händelse lönen skulle utgå oberoende av undervisningstidens
längd.
Örn jag än av angivna skäl icke kan finna de sakkunnigas motiv för en
av undervisningstiden oberoende lönegradsplacering fullt bärande, så innebär
detta givetvis ej, att jag icke på de av de sakkunniga åberopade skälen
anser en allmän placering i lönegraden B 17 önskvärd, och jag hoppas,
att en sådan genom undervisningstidens förlängning successivt skall
komma till stånd. Om jag nu icke kan tillstyrka en enhetlig placering, så
beror detta på både att — som jag redan framhållit — en sådan placering
icke synes mig rättvis i förhållandet olika lärare emellan, på den ytterligare
.stärka utgiftsökning, som därav omedelbart skulle följa, och på att en anpassning
av löneförmånerna efter den faktiska tjänstgöringstiden torde
få anses i princip genomförd för övriga tjänstemannagrupper; från smärre,
individuella oregelbundenheter kan här bortses. Den av de sakkunniga
åberopade jämförelsen med fall av olika tjänstgöringstid vid lika lön inom
andra områden synes mig missvisande bland annat av det skälet, att löneförmånerna
i dessa andra fall — som exemplifieras med sinsemellan så vitt
skilda tjänster som byråchefs- och professorstjänst — få antagas hava
blivit utmätta med fullt beaktande av olikheterna med avseende å tjänstgöringens
omfattning; vad särskilt universitetsprofessorerna beträffar torde
avseende hava fästs jämväl vid det behov av tid för omfattande självstudier
och för ostört vetenskapligt arbete, som för deras del bör föreligga och som
gör det oberättigat att betrakta den undervisningsfria tiden såsom helt
likvärdig med semester.
Vid en anpassning av lönerna efter undervisningstidens längd stå olika
möjligheter till buds. En översikt över de alternativ, som under frågans
förberedande behandling diskuterats, har lämnats i inledningen till detta
kapitel. De huvudprinciper mellan vilka valet måste stå äro dels en fast
lönegradsplacering med tillägg eller avdrag direkt proportionella mot avvikelserna
från den tjänstgöringstid med hänsyn vartill lönegradsplaceringen
blivit bestämd, dels en varierande lönegradsplacering bestämd av
tjänstgöringstidens längd. Sistnämnda alternativ, som förordats av herr
Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag samt av
statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, synes mig vara
att föredraga. Det torde även vara ägnat att bilda ett bättre underlag för
lösningen av folkskollärarnas pensionsfråga än ett system med fast lönegradsplacering
och tillägg eller avdrag. Sin mest tillfredsställande utformning
har alternativet enligt min uppfattning erhållit i lönenämndens förslag
och jag vill därför, i nära anslutning till lönenämndens förslag och med åberopande
av vad jag förut anfört rörande de gränser, inom vilka lönerna böra
fluktuera, förorda, att folkskollärare med en årlig tjänstgöring av högst
69
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
36 veckor placeras i lönegraden B 15, med en tjänstgöring av mer än 36
men ej 39 veckor i lönegraden B 16 samt med en tjänstgöring av 39 veckor
i lönegraden B 17.
Då tjänstgöringstidens längd, såvitt den överstiger stadgat minimum
av 34 V2 läsveckor, är helt beroende av skolkommunens fria bestämmanderätt,
synes mig skäligheten fordra, att en lärare, som en längre tid åtnjutit
lön enligt lönegrad, högre än den löre, icke på grund av ett kommunens
förfogande skall under alla förhållanden nödgas vidkännas nedflyttning till
en lägre löneställning. Jag föreslår därför, att, örn lästiden genom kommunens
beslut undergår minskning därhän, att lärarens lön enligt mitt nyss
framställda förslag skall utgå enligt lägre lönegrad, lärare, som under minst
fem år åtnjutit lön i den högre lönegraden, må, enligt Kungl. Maj:ts beprövande
i varje särskilt fall, kunna bibehållas vid sistnämnda löneställning.
Något motsvarande stadgande vid lärares frivilliga transport från
skoldistrikt med längre undervisningstid till distrikt med kortare undervisningstid
synes däremot icke påkallat. Sker transporten genom tvångsförf
lytt ning bör givetvis innehavande lönegrad bibehållas.
I det föregående har helt bortsetts från det av 1936 års lärårlönesakkunniga
framlagda förslaget örn att antalet veckotimmar skulle på visst
sätt utökas genom meddelande av undervisning i slöjd i de fall då lärarens
tjänstgöringstid understiger nio månader. Detta förslag är givetvis i viss
mån ägnat att begränsa skillnaderna mellan eljest i tjänstgöringshänseende
olikställda ehuru i lönehänseende likställda lärare. Det har emellertid blivit
föremål för en, så vitt jag kan finna, vägande kritik ur olika synpunkter.
Med den av mig förordade lönegradsplaceringen bortfalla skälen för ett
inbegripande av slöjdundervisningen i den normala undervisningsskyldigheten.
Jag förordar därför, att särskild ersättning liksom hittills skall utgå
till lärare för undervisning i slöjd.
I bilaga till detta protokoll hava framlagts vissa jämförelser mellan nu
utgående löneförmåner och de inkomster som efter en lönereglering skulle
tillkomma manliga folkskollärare. Av dessa jämförelser framgår, att regleringen
över lag medför någon förbättring i löneställningen. I händelse av
längre undervisningstid framstår i synnerhet höjningen av slutlönen såsom
förhållandevis icke obetydlig. Det bör påpekas, att vid jämförelse mellan
lönerna före och efter löneregleringen givetvis måste bortses från pensionsavdrag,
såsom alltid vid dylik jämförelse eljest skett. Framhållas må även,
att det nya lönesystemet innebär åtskilliga fördelar, vilka icke komma till
synes i de siffermässiga jämförelserna av lönerna före och efter löneregleringen.
Jag vill endast erinra örn en sådan förmån som kallortstillägg. Vidare
kommer jag att senare förorda framläggande för riksdagen av förslag
angående bland annat provisorisk avlöningsförstärkning för folk- och småskollärare
med ny reglerad lön. Vinner detta förslag riksdagens bifall komma
lärarlönerna efter löneregleringen att bliva ytterligare förbättrade i jämförelse
med de nu utgående.
70
Kungl. May.ts proposition Nr £70.
Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola. Ordinarie kvinnliga lärare
vid folkskola åtnjuta för närvarande löneförmåner till ett väsentligt lägre
sammanlagt värde än manliga folkskollärare. De äro härvidlag i samma
läge som de kvinnliga lärarna vid det statliga undervisningsväsendet, vilka
likaledes erhålla avlöning med lägre belopp än motsvarande manliga befattningshavare.
Mellan undervisningsväsendet och de delar av statsförvaltningen
för vilka löneregleringar under senare år genomförts föreligger i
detta avseende en väsentlig olikhet, enär inom sistnämnda områden den
enda skillnaden i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga innehavare
av en befattning formellt sett är, att kvinnlig innehavare av en befattning
icke äger rätt till uppflyttning till högsta löneklassen inom för befattningen
gällande lönegrad.
Likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare
genomfördes — med nyss angivna begränsning — för statsförvaltningens
del år 1925 i samband med slopandet av de vid kommunikationsverken
och allmänna civilförvaltningen förut gällande särskilda löneplanerna
för kvinnliga tjänstemän. Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflyttning
i den förut endast för män gällande löneplanen skapades emellertid
för vissa befattningar — dock högst i den nuvarande 17:e lönegraden —
två olika lönelägen, vilka ursprungligen icke motsvarades av olika arbetsuppgifter.
För att inga väsentliga individuella löneförändringar skulle inträda
inplacerades männen omedelbart på den högre avlönade tjänsten,
kvinnorna på den lägre avlönade. Men för såväl kvinnor som män öppnades
tillträde till båda tjänsterna. Den anordning, som av 1925 års riksdag
genomfördes, hade närmast till syfte att åstadkomma likställighet mellan
manliga och kvinnliga befattningshavare utan att samtidigt väsentligt
öka kostnaderna för statsverket så som skulle lia ägt rum genom uppflyttning
av de kvinnliga befattningshavarna till motsvarande manliga lönegrad.
Sedermera har i avseende å tjänstegöromålen och även å kompetensen
en viss differentiering genomförts, som gör det möjligt att för uppdelningen
anföra skäl, som icke från början voro tillfinnandes.
I 1925 års statsverksproposition, där förslag till här nämnda omläggning
av de kvinnliga befattningshavarnas löneställning framlades, diskuterades
även alternativet, att likställighet i lönehänseende skulle genomföras blott i
lönegraderna över den nuvarande 21 :a, medan däremot i lägre lönegrader
manliga befattningshavare alltjämt skulle erhålla en förmånligare löneställning
än kvinnliga innehavare av motsvarande befattningar. Detta alternativ
avvisades emellertid på principiella grunder.
Jag har i det föregående framhållit, att när ett försök nu göres att på de
kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga lönesystemet,
så bör detta ske i så nära anslutning som möjligt till den utformning
detta lönesystem i övrigt erhållit. Redan på formella grunder anser
jag det därför icke möjligt att bibehålla en principiell skillnad mellan de
manliga och de kvinnliga folkskollärarna med avseende å löneställningen.
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Däremot har det övervägts, huruvida icke en uppdelning av tjänsterna på
två olika lönegrader skulle kunna företagas, efter mönster av vad som
skedde år 1925 vid genomförandet av en gemensam löneplan för manliga
och kvinnliga befattningshavare. Liksom i fråga om de statliga skolorna
hava emellertid de praktiska svårigheterna vid en dylik linjes genomförande
visat sig vara så stora, att utvägen måst uppgivas.
När man vid behandlingen av frågan om de kvinnliga befattningshavarnas
löneställning år 1925 fann sig böra överväga, att lika lön skulle genomföras
blott i lönegraderna över den nuvarande 21 :a, var den principiella utgångspunkten,
att skälen för olika löneställning för män och kvinnor antogos
kunna med mindre styrka göra sig gällande vid befattningar av
mera kvalificerad art. Utan att här ingå på denna fråga kan man utgå
ifrån, att den nämnda synpunkten saknar tillämpning på skolans område.
Anledning synes icke föreligga att med avseende å kompetens och arbetsförmåga
göra skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare.
I herr Jonssons reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande,
där samma löneställning för manliga och kvinnliga folkskollärare förordas,
antydes möjligheten, att en övergång till lika lön för de kvinnliga
folkskollärarnas del i vissa fall kan leda till en minskning i deras utsikter
att vinna anställning. En dylik möjlighet får visserligen inte anses helt
utesluten, men den likställighet med avseende å lämpligheten för här ifrågavarande
arbetsuppgifter, som föreligger, giver anledning att förvänta, att
den kvinnliga arbetskraften i regel skall visa sig fullt konkurrensduglig.
Av anförda skäl finner jag mig böra förorda, att de kvinnliga folkskollärarna
erhålla samma lönegradsplacering som de manliga. Med denna
lönegradsplacering bör följa, att de kvinnliga befattningshavarna skola
vara skyldiga att i likhet med de manliga mottaga anvisad tjänstebostad å
tre rum och kök. Föreskrift därom torde få meddelas i boställsordningen.
Med hänsyn till att den föreslagna omläggningen av de kvinnliga folkskollärarnas
löneplacering och bostadsförmåner framstår såsom mycket
genomgripande, förordar jag, att övergångsbestämmelser fastställas, som
förmedla omläggningen. I anslutning till de övergångsanordningar, som jag
föreslagit för de statliga läroanstalternas del, bör nämnda bestämmelse innebära,
att övergången från nuvarande lönenivå till den slutliga lönegradsställningen
utsträckes över en tid av fem och ett halvt år. En närmare redogörelse
för det sålunda förordade systemet lämnas i det följande.
Lärare vid småskola. 1936 års lärarlönesakkunniga hava föreslagit, att
lärare vid småskola skola inplaceras i lönegraden B 9, vilket skulle medföra
en väsentlig förbättring av löneställningen för denna lärargrupp. Ett av
lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställt
krav på en högre lönegradsplacering har avvisats av de sakkunniga, emedan
de ej ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställd
-
72
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
het, som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskollärare,
nu skulle brytas.
1936 års lärarlönesakkunniga hava till stöd för den föreslagna lönegradsplaceringen
åberopat, att småskollärarnas hittillsvarande löner måste anses
alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande
arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare.
De sakkunniga hava jämväl erinrat örn att skärpta fordringar i utbildningshänseende
numera uppställts jämväl i fråga om denna lärargrupp.
Till den avvägning av småskollärarnas löneställning, åt vilken 1936 års
lärarlönesakkunnigas förslag om lönegradsplacering ger uttryck, kan jag på
av de sakkunniga anförda skäl ansluta mig.
Med åberopande av vad jag i det föregående anfört angående sättet för
avlöningens anpassning efter undervisningstiden vill jag emellertid förorda
att jämväl för småskollärarnas del lönegradsplaceringen differentieras, så
att småskollärare med tjänstgöringsskyldighet av högst 36 veckor placeras
i lönegraden B 7, med undervisningsskyldighet av mer än 36 men ej 39
veckor i lönegraden B 8 och med en undervisningsskyldighet uppgående till
39 veckor i lönegraden B 9.
Med hänsyn till den låga löneställning, ifrågavarande lärare intaga, har
jag icke ansett mig böra för dem ifrågasätta några övergångsbestämmelser
liknande de, som jag förordat för andra kvinnliga befattningshavare.
I likhet med de sakkunniga har jag även ansett, att lärare vid mindre
folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor jämväl i fortsättningen böra
i avlöningshänseende vara jämställda med lärare vid småskolor.
Jag behjärtar de önskemål, som från lärarhåll framkommit om beredande
av en mera tryggad rättslig ställning åt lärare vid mindre folkskolor
och biträdande lärare vid folkskolor. Denna fråga anser jag emellertid
tarva särskild utredning genom skolöverstyrelsen och jag kommer framdeles
att härom göra hemställan hos Kungl. Majit.
Icke-ordinarie lärare. Enligt det av 1936 års lärarlönesakkunniga framlagda
förslaget till löneställning för icke-ordinarie lärare m. fl. skulle s lutlön
e n för sådan lärare ligga en löneklass under slutlönen för motsvarande
ordinarie lärare. Denna lönerelation mellan ordinarie och icke-ordinarie
befattningshavare motsvarar den inom den allmänna civilförvaltningen gällande.
Emellertid hava de sakkunniga i sitt förslag förutsatt, att b e g y nnelselönen
för icke-ordinarie lärare skulle ligga tre löneklasser under
begynnelselönen för ordinarie lärare, medan den för extra ordinarie befattningshavare
inom statsförvaltningen ligger blott två löneklasser under de
ordinarie befattningshavarnas begynnelselöner. De sakkunnigas förslag anknyter
i senast berörda hänseende till den löneplan, som tillämpas för extra
befattningshavare inom statsförvaltningen. För att nå det åsyftade resultatet
hava de sakkunniga byggt ut den inom statsförvaltningen gällande
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.
löneplanen för extra ordinarie befattningshavare nedåt, så att vederbörande
lönegrader för folk- och småskollärares del skulle börja en löneklass lägre
än som är fallet enligt nämnda löneplan.
När de sakkunniga på angivet sätt kombinerat löneplanerna för extra
befattningshavare respektive extra ordinarie befattningshavare inom statsförvaltningen
genom att låta vederbörande lönegrad omfatta ett större
antal löneklasser, torde motivet ha varit, att man velat kringgå den svårighet,
som ligger däri, att folkskollärarna omedelbart erhålla ställning såsom
extra ordinarie befattningshavare och att alltså den övergångstid saknas,
varmed befattningshavare inom statsförvaltningen, vilka inträda i statstjänst,
som extra befattningshavare hava att räkna.
Till de sakkunnigas förslag till löneställning för icke-ordinarie lärare kan
jag i princip ansluta mig. Jag anser alltså i likhet med de sakkunniga, att
en ieke-ordinarie folkskollärare med 39 veckors undervisningstid bör erhålla
begynnelselön enligt 14:e löneklassen samt att en icke-ordinarie småskollärare
med samma undervisningstid skall erhålla begynnelselön enligt 6:e
löneklassen. Jag är även av den uppfattningen, att en icke-ordinarie befattningshavare,
för den händelse han uppnådde slutlön, borde vara placerad
blott en löneklass lägre än motsvarande ordinarie befattningshavare.
Emellertid torde det icke förekomma, att en folk- eller småskollärare så
lång tid tjänstgör som extra ordinarie, att han uppnår denna slutlön. Under
sådana förhållanden synes mig en lönetekniskt bättre lösning än den av de
sakkunniga föreslagna vara, att de icke-ordinarie folk- och småskollärarna
inplaceras i den lönegrad i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare,
vilken ger dem den av de sakkunniga åsyftade begynnelselönen. En sådan
inplacering innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag, att den sista
löneklassuppflyttning, som enligt detta förslag är teoretiskt möjlig, går förlorad,
men av antydda skäl saknar denna förändring varje praktisk betydelse.
Då jag jämväl för de icke-ordinarie lärarna förordar en differentiering av
lönegradsplaceringen efter undervisningstidens längd, får jag med stöd av
det anförda föreslå, att de icke-ordinarie folkskollärarna inplaceras i lönegraderna
14, 15 och 16 i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare
vid civilförvaltningen samt att icke-ordinarie småskollärare inplaceras i
lönegraderna 6, 7 och 8 i samma löneplan. Vad jag ovan föreslagit i fråga
om lärares möjlighet att vid minskning av undervisningstiden bibehållas
vid innehavande lönegrad torde böra äga tillämpning även i fråga om
extra ordinarie lärare.
Övningslärare. I likhet med de sakkunniga anser jag, att spörsmålet örn
övningslärarnäs anställnings- och avlöningsförhållanden bör underkastas
särskild utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare ingår på
nämnda spörsmål.
74
Kungl. Majlis ''proposition Nr 270.
Kostnadsberäkningar. Merkostnaderna för statsverket under två och
ett halvt år närmast efter ikraftträdandet av den lönereglering för folk- och
småskollärare, som ovan av mig förordats, framgå av efterföljande beräk
-
ningar:1
avlöning till manliga folkskollärare.............kronor 42,900,000
» » kvinnliga » ............. » 25,950,000
» » småskollärare, lärare vid mindre folk
skolor
och biträdande lärare vid folkskolor
.......................... » 35,800,000
Säger för ordinarie lärare........... » 104,650,000
» » extra ordinarie och vikarierande lärare » 8,200,000
Summa kronor 112,850,000.
Härtill komma
kostnaderna för inplacering i högre lönegrader av
lärarpersonalen i distrikt med längre lästid än 36
veckor årligen ............................kronor 3,000,000
samt kostnaderna för kallortstillägg....... »_750,000
Summa kronor 116,600,000.
Efter avdrag av den summa, vartill kommunbidragen
beräknas uppgå, eller sålunda.......... kronor 14,850,000
återstår statsbidrag..................Summa kronor 101,750,000.
Efter avdrag av det belopp, vartill motsvarande kostnader
för närvarande beräknas uppgå, eller sålunda kronor 84,950,000
skulle alltså statsverkets merkostnader under ifrågavarande
fem och ett halvt år uppgå till. . Summa kronor 16,800,000.
Under de tre därpå följande åren skulle härtill komma en kostnadsökning
med i runt tal 2,100,000 kronor på grund av då inträdande uppf fattning
i högre lönegrad av de kvinnliga lärarna vid folkskolorna, vadan den
sammanlagda kostnadsökningen för statsverket under dessa tre år skulle
uppgå till 18,900,000 kronor.
Efter det löneregleringen fem och ett halvt år efter dess ikraftträdande
blivit helt genomförd, skulle statsverkets merkostnader på grund av
då inträdande uppflyttning av de kvinnliga lärarna vid folkskolorna till
samma lönegrad som motsvarande manliga lärare komma att ökas med
ytterligare omkring 2,150,000 kronor. Samtidigt skulle emellertid kommunernas
bidrag till de kvinnliga folkskollärarnas avlöning utökas till samma
1 Beräkningarna hava verkställts med tillämpning av samma grunder, som användas vid beräkning
av avlöningsanslag å riksstaten. Dyrtidstillägg har beräknats efter 28 procent å de
oreglerade lönerna och efter 10 procent å de reglerade lönebeloppen; jämväl övriga till lärarna
utgående tillägg hava medräknats.
75
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
belopp, varmed kommunerna skola bidraga till avlönande av manliga
folkskollärare. Härigenom beräknas kommunbidraget till lärarlönerna komma
att ökas med omkring 1,250,000 kronor årligen. Statsverkets kostnadsökning
för den sålunda föreslagna löneregleringen skulle alltså efter dess
fulla genomförande komma att uppgå till omkring (18,900,000 +
+ 2,150,000 — 1,250,000 =) 19,800,000 kronor.
Till jämförelse må erinras, att motsvarande summa vid bifall till de
sakkunnigas majoritetsförslag skulle uppgå till 25,300,000 kronor.
D. Specialmotivering till förslag till avlöningsreglemente
för lärare vid folk- och småskolor.
1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett, att ett särskilt avlöningsreglemente
bör utfärdas för lärare vid folk- och småskolor. I fråga om de
olika paragraferna hava de sakkunniga i sitt förslag såvitt möjligt sökt
anknytning till de för kommunikationsverken och den allmänna civilförvaltningen
gällande bestämmelserna. De avsevärda olikheter i skilda
hänseenden, som förefinnas mellan dessa grenar av statsförvaltningen å
ena sidan och ifrågavarande kommunala förvaltningsområde å den andra,
hava emellertid i de sakkunnigas förslag påkallat väsentliga avvikelser
för här avsedda lärares vidkommande från de statliga bestämmelserna.
Departementschefen. Mot de av de sakkunniga sålunda förordade principerna
för utformning av här ifrågavarande avlöningsförfattning har jag
intet att erinra. Såsom de framhållit i sitt betänkande, komma nämligen
kraven på enkla och överskådliga föreskrifter att göra sig särskilt starkt
gällande i fråga örn ett avlöningsreglemente, som skall tillämpas inom vart
och ett av landets inemot 2,500 skoldistrikt. Jag anser det därför nödvändigt
att, på sätt de sakkunniga föreslagit, för dessa lärare vidtaga jämkningar
på olika punkter av de för statliga befattningshavare gällande avlöningsbestämmelserna.
Vid den departementala granskning, som de sakkunnigas
förslag underkastats, hava vissa ändringar vidtagits i huvudsak
för att, där så låter sig göra, bringa författningen till överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i det föreslagna avlöningsreglementet för lärare
vid statens undervisningsväsen. Det sålunda överarbetade förslaget
till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor, vilket jag förordar,
torde böra såsom Bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.
De företagna jämkningarna hava i det av mig förordade avlöningsreglementet
vidtagits i för lärarna såväl förmånlig som oförmånlig riktning
och, såvitt bedömas kan, avvägts på ett sådant sätt, att lärarnas ställning
i avlöningshiinseende skulle bliva i stort sett densamma som för statliga
befattningshavare i motsvarande lönegrader. ITärav följer emellertid, att
direkta jämförelser beträffande de olika detalj bestämmelserna icke alltid
76
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
kunna göras mellan det av mig förordade reglementet och det för statliga
befattningshavare gällande.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i föreliggande reglementsförslag
har jag, där ej annat särskilt angivits, i huvudsak anslutit mig till
vad de sakkunniga föreslagit.
1 kap. Ordinarie ämneslärare.
1 §•
Enligt bestämmelserna i 1 § 3 och 4 mom. skall avlöning utbetalas i
efterskott och, där ej annorlunda i reglementet stadgas, utgå från och
med den dag, tillträde skett, till och med den dag, läraren avgår från befattningen.
Då ordinarie lärare för närvarande uppbär hela den kontanta
lönen förskottsvis med en tolftedel i början av varje kalendermånad, hava
de sakkunniga förutsatt, att lärarnas tjänstepension, som enligt gällande
bestämmelser utgår först från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från tjänsten ägt rum, kommer att utgå redan från och med dagen
näst efter den, då vederbörande lärare med pensionsrätt avgått från
tjänsten. Mot vad de sakkunniga anfört i detta hänseende har jag icke
något att erinra. I anledning härav påkallas en ändring i de för folk- och
småskollärare gällande pensionsbestämmelserna. Såsom jag förut nämnt,
är pensionsfrågan i sin helhet icke för närvarande så utredd, att förslag
till pensionsreglering kan föreläggas detta års riksdag, men jag förutsätter,
att sådant förslag skall underställas 1938 års riksdag. Intill dess de nya,
av riksdagen vederbörligen prövade och godkända pensionsbestämmelserna
träda i kraft, torde det beträffande ändringar, sådana som den nyss
nämnda, vilka alltså allenast hava karaktären av självfallna konsekvenser
av det nya lönesystemet — jag nämner såsom ett annat exempel pensionsunderlagets
beräknande efter lön å A-ort — böra få ankomma på Kungl.
Majit att meddela provisoriska föreskrifter. Särskilt bemyndigande härtill
torde böra utverkas av riksdagen.
2 §.
I fråga örn rätt för lärare att med ordinarie befattning förena annan
tjänst eller särskilt uppdrag hava föreslagits i princip enahanda bestämmelser,
som gälla för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen.
Utöver vad av de sakkunniga föreslagits har — i anslutning till vad i
motsvarande hänseende i annat sammanhang ifrågasatts beträffande läroverkslärare
m. fl. — intagits en föreskrift i fråga om rätt för lärare att
åtaga sig undervisning vid sidan av tjänsten.
3 §.
De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående skyldighet för
lärare att vara underkastad föreskrifter i vederbörande folkskolestadga
77
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
och övriga i behörig ordning meddelade bestämmelser angående folkskoleväsendet
ävensom stadganden om tjänstgöringsskyldighetens omfattning
hava i de sakkunnigas reglementsförslag intagits under 9 §. Med hänsyn
till den av mig förordade inplaceringen av lärarna i särskilda lönegrader
alltefter lästidens längd har jag ansett det vara lämpligt, att dessa föreskrifter
i reglementet komma före bestämmelserna om den lönegrad, vederbörande
lärartjänst med hänsyn till lästidens längd skall tillhöra.
I avseende å innehållet av föreskriften örn tjänstgöringens längd har
jag vidtagit de ändringar i sakkunnigförslaget, som påkallas därav, att
skyldighet att i vissa fall utan särskild ersättning meddela undervisning
i slöjd borttagits. I stället för att för olika fall föreskriva viss omfattning
av undervisningsskyldigheten har jag ansett det lämpligare att hänvisa
till den för vederbörande skoldistrikt föreskrivna lästiden dock med angivande
av 39 veckor såsom årligt maximum. Antalet veckotimmar torde
liksom hittills böra regleras genom de i undervisningsplanen för rikets folkskolor
intagna timplanerna.
4 §.
I denna paragraf hava vidtagits huvudsakligen sådana ändringar i de
sakkunnigas förslag, som föranledas av den av mig förordade lönegradsplacer
ingen.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att för kvinnlig lärare bör föreskrivas
samma begränsning i fråga om rätten att erhålla uppflyttning till
den högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, som nu gäller i fråga
örn kvinnlig befattningshavare i statens tjänst.
5 och 6 §§.
De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om rätt för lärare att efter
viss tids tjänstgöring i ordinarie anställning erhålla uppflyttning i högre
löneklass samt om villkoren för dylik uppflyttning överensstämma i stort
sett med vad som i motsvarande hänseenden finnes stadgat beträffande
statens befattningshavare vid nyreglerade verk. Jag har icke funnit anledning
föreligga att biträda ett av de sakkunniga framlagt förslag, enligt
vilket ifrågavarande lärare skulle komma att intaga den särställningen,
att befogenhet skulle tillkomma skolstyrelse att vid prövning av fråga,
huruvida uppskov bör äga rum med lärares uppflyttning i högre löneklass,
i vissa fall taga hänsyn till att lärare erhållit bestraffning på grund av sin
vandel.
7 §.
Gentemot de sakkunnigas förslag till lydelse av denna paragraf (8 § i de
sakkunnigas förslag) har lönenämnden anfört, att föreskriften i 3 mom.
örn bestämmandet av läsårets omfattning vid beräkning av tjänstetid torde
komma att erhålla olika innehåll, beroende på vilka principer, som till
-
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.
lämpades vid befattningarnas lönegradsplacering. Om man såsom de sakkunniga
utginge ifrån en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor, torde läsåret
i nu berörda hänseende böra enligt nämndens mening bestämmas till
273 dagar.
Enligt min mening tala praktiska skäl för de sakkunnigas förslag, att
en undervisningstid av 242 dagar — eller sålunda den föreskrivna minimilästiden
för folk- och småskolor — skall anses utgöra ett läsår. Den av lönenämnden
föreslagna lydelsen skulle medföra påtagliga olägenheter, därest
den av mig förordade lönegradsplaceringen genomföres. En omräkning av
vederbörande lärares lönetursrätt skulle exempelvis i regel bliva erforderlig,
därest lärarna överginge från ett skoldistrikt med en viss årlig lästid till
ett annat skoldistrikt med en annan lästid. Härigenom skulle svårigheterna
att beräkna avlöning åt vikarierande lärare ökas, då ju för dessa lärare
enligt förslaget skulle gälla i stort sett samma lönetursbestämmelser som
för de ordinarie lärarna. Jag anser mig därför böra ansluta mig till de
sakkunnigas förslag till bestämmelser i förevarande avseende.
Lönenämnden har uttalat vissa farhågor för att de av de sakkunniga
föreslagna tillgodoräkningsföreskrifterna skulle såsom prejudicerande
komma att åberopas av andra befattningshavargrupper. I anledning
härav anser jag mig allenast böra hänvisa till vad jag tidigare anfört angående
behovet av att här bestämmelser utfärdas, som äro anpassade efter de
i många avseenden säregna och från den statliga förvaltningen helt skilda
förhållanden, som äro tillfinnandes på folkskoleväsendets område. De
föreslagna bestämmelserna torde med hänsyn härtill icke kunna i något
avseende tilläggas prejudicerande betydelse för statliga befattningshavare.
8 §.
I denna paragraf hava bestämmelser intagits angående skyldighet för
lärare att efter i vederbörlig ordning beslutad ändring av den årliga Jästiden
inom det skoldistrikt, han tillhör, övergå till motsvarande lärartjänst
inom den högre eller lägre lönegrad, som tjänsten med hänsyn till den ändrade
lästiden skall tillhöra. Beträffande de skäl, som föranlett denna anordning
får jag hänvisa till det föregående. Av paragrafens formulering framgår,
att läraren i den nya lönegraden givetvis äger rätt att enligt 7 § för
uppfattning tillgodoräkna sig anställningstiden i den förutvarande lönegraden.
9 §.
I fråga om skyldighet för lärare att låta sig förflyttas till annan befattning
inom undervisningsväsendet hava de sakkunniga så till vida föreslagit
en utvidgning av de bestämmelser, som finnas meddelade i kungörelsen
nr 255/1936, att förflyttning icke begränsats till folkskoleväsendet enbart,
samt att, i likhet med vad som gäller för statens befattningshavare, flyttningsskyldighet
skall föreligga även i andra fall, än då behov av förflyttning
79
Kungl. Marits proposition Nr 270.
föreligger på grund av förefintligheten av övertalig tjänst. Med hänsyn till
folkskoleväsendets speciella förhållanden har det synts de sakkunniga motiverat,
att giva stadgandet härom en sådan avfattning, att därav klart
framgår, att dess tillämpande bör ifrågakomma allenast i undantagsfall.
I övrigt ansluta sig de av de sakkunniga härutinnan föreslagna bestämmelserna
i det väsentliga till huvudreglerna i nämnda kungörelse. Dock har
det icke ansetts erforderligt eller lämpligt att i fråga om prövningen av
frågor örn ersättning för löneminskning, vilken prövning skall handhavas
av Kungl. Majit, giva närmare anvisningar i författningen beträffande de
förutvarande inkomster, till vilka hänsyn vid berörda skälighetsprövning
skall tagas.
Lönenämnden anser, att den ersättning för minskade löneförmåner, som
avsetts skola kunna tillerkännas lärare vid förflyttning till annan befattning
inom undervisningsväsendet, givetvis icke borde avse ersättning, som
utginge för undervisning i slöjd eller för annat övertidsarbete.
Statskontoret håller före, att den av de sakkunniga föreslagna förflyttningsbestämmelsen
torde böra erhålla karaktär av en för nuvarande innehavare
av lärartjänster gällande övergångsbestämmelse. För framtiden
borde enligt statskontorets bestämda mening — såsom en självfallen konsekvens
av det statliga lönesystemets tillämpning — stadgas en allmän
skyldighet att låta sig förflyttas på de villkor, som i sådant hänseende
gällde inom civilförvaltningen.
Enligt min mening finnes icke anledning att i fråga om ersättning för
i samband med tvångsförflyttning inträdd löneminskning, vidtaga den
av lönenämnden förordade inskränkningen. Fall torde nämligen kunna
förekomma, då det skulle vara uppenbart obilligt att ej medgiva någon
ersättning för till följd av förflyttningen förlorade inkomster av undervisning
i slöjd eller i fortsättningsskola. Framhållas må även, att i kungörelsen
nr 255/1936 ersättning för dylika inkomster förutsatts kunna utgå.
Genom den föreslagna bestämmelsen, att prövning av ersättningens storlek
i varje särskilt fall skall företagas av Kungl. Majit, torde tillräckliga
garantier förefinnas mot att ersättning utbetalas med högre belopp än vad
som kan anses vara skäligt.
Det av statskontoret framkastade förslaget synes mig icke vara förenligt
med de särskilda förhållanden, som råda inom folkskoleväsendet. Jag
biträder därför i denna del de sakkunnigas förslag.
10 och 11 §§.
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
12 §.
I fråga örn storleken av de kallortstillägg, som skola utgå till lärare vid
folk- och småskolor, hava de sakkunniga föreslagit en nedsättning till %
80
Kungl. Marits proposition Nr £70.
av de belopp, vartill motsvarande tillägg upptagits i de statliga avlöningsreglementena.
Enligt de sakkunnigas mening torde nämligen de olägenheter,
som i allmänhet anses följa av att tjänstgöringsorten är belägen inom de
delar av riket, där särskilda kaliortstillägg utgå, vara mindre kännbara för
lärarna än för andra befattningshavare. Under det att tjänstemän i regel
endast vore berättigade att, när det kunde ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, åtnjuta en relativt kort tids semester årligen, hade lärarna
sig tillförsäkrade ferier, vilka enligt föreliggande förslag alltid uppginge till
minst 3 månader årligen. De sakkunniga ansåge emellertid, att frågan
om kallortstilläggens storlek borde upptagas till prövning i samband med
motsvarande spörsmål beträffande de statsanställda lärarna och lärarna
vid de högre kommunala skolformerna. Därest sistnämnda lärargrupper
ansåges böra erhålla kaliortstillägg till samma belopp som övriga statens
befattningshavare, borde enahanda förmån tillkomma även folk- och småskolornas
lärare.
Skolöverstyrelsen har icke ansett en nedsättning av lärarna tillkommande
kaliortstillägg vara tillräckligt motiverad. Överstyrelsen har vidare
framhållit, att likställighet i fråga om storleken av dessa tillägg borde föreskrivas
för samtliga grupper av lärare.
För egen del anser jag, att för lärare vid folk- och småskolor böra gälla
samma kaliortstillägg som av mig för statsanställda lärare föreslagits i
propositionen nr 271/1937. Härav föranledd ändring har vidtagits i de
sakkunnigas författningsförslag.
I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att i och med löneregleringen
de särskilda tillägg skola upphöra, som för närvarande utgå enligt
kungörelsen nr 141/1920 angående särskilda lönetillägg åt lärarna inom
vissa skoldistrikt i Västerbottens och Norrbottens län och nr 469/1924
angående särskilda lönetillägg åt lärare vid folkskolor inom vissa av rikets
nordligaste gränsorter.
13 §.
Ifrågavarande paragraf har ändrats till överensstämmelse med vad som
föreslagits beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
14 §.
De sakkunniga havå erinrat, att enligt gällande avlöningskungörelse folkoch
småskollärare äger att under tjänstledighet på grund av sjukdom
åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner
med avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i
sagda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen.
Då ledighet endast behövde begäras under läsmånaderna, ägde sålunda
lärare alltid rätt att under ferierna uppbära oavkortad lön. Riksdagens
revisorer hade under § 53 av sin år 1934 avgivna berättelse påtalat detta
förhållande och framhållit det mindre tillfredsställande i att en lärare
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''270.
under flera år i en följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna
men återinträtt i tjänst under ferierna och därunder kommit i åtnjutande
av oavkortade löneförmåner. Revisorerna gjorde gällande, att sådana
föreskrifter borde meddelas för lärare vid folk- och småskolor, att i dylika
fall i ledigheten skulle inbegripas jämväl ferierna.
Även statsutskottet vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 126 punkt 21)
uttalade, att vad revisorerna sålunda anfört visade, att de nuvarande
bestämmelserna beträffande avdrag å löner vid sjukledighet för folkskolans
lärare vore i hög grad otillfredsställande. I likhet med de myndigheter,
som avgivit infordrade utlåtanden över revisorernas berörda anmärkning,
nämligen statskontoret och skolöverstyrelsen, ansåge utskottet en författningsändring
vara av förhållandena påkallad. Då enahanda bestämmelser
angående sjukavlöning gällde även andra lärargrupper vid statsunderstödda
kommunala läroanstalter, borde enligt utskottets mening en kommande
författningsändring jämväl avse dessa lärargrupper.
Då utskottet förutsatte, att denna fråga komme att upptagas till prövning,
utan att särskild åtgärd vidtoges från riksdagens sida, inskränkte sig
utskottet till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit. Denna
omförmälan lades av riksdagens båda kamrar till handlingarna.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit hade 1935 års lärarlönesakkunniga
undersökt möjligheten av att undvika nu nämnda olägenheter
genom att ålägga läraren skyldighet att i dylika fall begära tjänstledighet
jämväl under de ferier, som inf olle under den tid, läraren på grund av
sjukdom vore oförmögen att uppehålla sin befattning. Härvid hade de
sakkunniga även beaktat de fall, då vederbörande lärare av annan anledning
än sjukdom, t. ex. för offentligt uppdrag eller för enskilda angelägenheter
o. s. v., vore tjänstledig under två eller flera på varandra följande
terminer.
Det visade sig emellertid icke vara möjligt att på denna väg åstadkomma
någon lösning av ifrågavarande spörsmål. Det skulle nämligen leda till
uppenbart orimliga resultat att låta en lärares avlöning under ferierna bliva
beroende på vederbörandes tjänstgöringsförhållanden under en efterföljande
termin.
I stället hade dessa sakkunniga såväl ifråga örn sjukledighetsavdrag som
då det varit fråga örn avdrag under ledighet av annan anledning än sjukdom
sökt vinna åsyftat resultat genom en sådan skärpning av avdragsbeloppens
storlek, att en lärares sammanlagda avdrag under åtta månaders
ledighet skulle komma att uppgå till ungefärligen den löneminskning, som
en statens befattningshavare med avlöning enligt motsvarande löneklass
finge vidkännas under ett helt års ledighet.
Det hade emellertid synts de sakkunniga vara rimligt, att en lärare under
kortare sjukledigheter endast behövde avstå samma belopp för dag räknat
som motsvarande statliga befattningshavare.
I anslutning till vad sålunda anförts hade 1935 års lärarlönesakkunniga
föreslagit tvenne avdragsskalor för lärare, som åtnjöte ledighet på grund
av sjukdom. För kortare sjukledigheter, upptill sammanlagt 60 dagars
sjukledighet för varje redovisningsår, föreslogo de sakkunniga samma
avdragsbelopp för dag räknat som för statens befattningshavare med en
avlöning, motsvarande lärares kontanta löneförmåner, och för sjukledighet
därutöver ett 50 procent högre avdragsbelopp för dag räknat.
Hihavy lill rileta!(Kjern* protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. (>
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
1986 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med sistnämnda sakkunnigberedning
funnit vissa svårigheter möta att å lärare utan vidare tillämpa
de för befattningshavare i allmänhet föreskrivna sjukavdragen. Vissa kompletterande
föreskrifter syntes vara erforderliga, för att en lärare under
längre tids sjukledighet skulle vidkännas sjukavdrag till samma belopp för
år räknat som motsvarande statliga befattningshavare. Detta resultat
skulle visserligen vinnas genom den av 1935 års sakkunniga föreslagna
anordningen med förhöjda sjukavdrag vid sjukledighet utöver viss angiven
tid. Vissa ojämnheter skulle dock följa av en dylik anordning. Sålunda
skulle lärarna vid tillfälliga sjukledigheter under ett läsår komma att få
vidkännas högre avdrag än motsvarande statstjänstemän. Denna olägenhet
syntes dock kunna mildras genom lämplig utökning av den sjukledighet,
lärare skulle erhålla mot vanligt sjukavdrag. Vidare syntes även
vissa praktiska svårigheter vara förenade med tillämpningen av olika stora
avdrag alltefter omfattningen av vederbörandes sammanlagda sjukledighet
under ett redovisningsår.
1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett sig böra förorda, att vanligt
sjukavdrag alltid skulle gälla, dock att i de fall, då lärare oavbrutet under
tre på varandra följande terminer varit på grund av sjukdom förhindrad
att tjänstgöra, avdrag för tiden därefter skulle göras jämväl under lärarens
ferier. Härigenom skulle sjukavdragsbestämmelserna bliva enkla att tilllämpa
och samtidigt skulle vad riksdagens revisorer åsyftat vinna vederbörligt
beaktande. De sakkunniga ansåge sig emellertid böra uttala, att
frågan om storleken av lärares sjukavdrag borde upptagas till prövning
gemensamt för samtliga lärare, vilkas avlöning skulle utgå enligt det statliga
lönesystemet. Någon anledning att i detta avseende ställa folk- och
småskolornas lärare i en särställning syntes icke förefinnas, i all synnerhet
icke efter genomförandet för dessa lärare av en till nio månader förlängd
årlig lästid.
Lönenämnden har mot de sakkunnigas förslag i denna del icke framställt
någon annan erinran, än att nämnden ansett, att skyldigheten för
lärare att vidkännas sjukavdrag under ferier borde inträda redan då
lärare under två terminer i en följd varit förhindrad att tjänstgöra på
grund av sjukdom.
Även skolöverstyrelsen har uttalat, att nu gällande bestämmelser
örn löneavdrag vid sjuktjänstledighet kunde ge anledning till berättigade
anmärkningar, men överstyrelsen ansåge det tvivelaktigt, om de sakkunnigas
förslag till ändring i detta hänseende skulle komma att avhjälpa de
missförhållanden, statsrevisorerna påtalat, eller i övrigt komme att verka
på ett tillfredsställande sätt.
Sålunda skulle den föreslagna anordningen komma att leda till ekonomisk
orättvisa mellan olika lärare, allteftersom deras sjuktjänstledighet toge sin
början under en hösttermin eller under en vårtermin.
Vidare har överstyrelsen anfört, att örn en lärare, sedan han varit tjänst
-
83
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
ledig under två terminer, återinträdde i tjänst, skulle den följd av tre terminer,
som borde medföra löneavdrag under ferierna, tydligen bliva bruten
och örn läraren så gott som omedelbart bleve tjänstledig på nytt, skulle
han äga beräkna nya tre terminers tjänstledighet utan löneavdrag under
mellanliggande ferier. Slutligen skulle förslaget enligt överstyrelsens
mening vålla svårigheter vid ansökning, granskning och ^anordnande
av statsbidrag, eftersom undersökningar måste verkställas rörande förhållandena
under icke endast det förhandenvarande redovisningsåret utan
jämväl under föregående år.
Skolöverstyrelsen har ansett den riktigaste anordningen vara, att sjukavdraget
avpassades till sådant belopp, att det icke behövde uttagas under
annan tid än då ledighet i verkligheten erfordrades, således^ endast under
pågående lästermin. I enlighet härmed har överstyrelsen ifrågasatt, huruvida
icke huvudsyftet med de sakkunnigas förslag borde kunna nås genom
en bestämmelse, som, för den händelse sjuktjänstledigheten pagatt bada
terminerna under ett redovisningsår, stadgade, att löneavdrag skulle beräknas
för något längre tid än på året belöpande tjänstgöringsdagar, exempelvis
för 300 dagar.
I likhet med statsrevisorerna anser även jag, att det vöre önskligt, att
sådana bestämmelser kunde meddelas i fråga om lärarnas löneavdrag under
sjukledighet, som ledde till i huvudsak samma resultat för lärarna
som för motsvarande befattningshavare i statens tjänst.
Beträffande de åtgärder, som härvid lämpligen skulle kunna ifrågakomma,
anser jag mig till en början böra uttala, att det knappast kan vara
lämpligt att föreskriva ett skärpt sjukavdrag efter förloppet av viss tids
i en följd åtnjuten sjukledighet. Utöver vad skolöverstyrelsen härutinnan
anfört vill jag framhålla de svårigheter, som visat sig uppstå vid tolkningen
av uttrycket »i en följd». Den av lönenämnden föreslagna ändringen av
denna bestämmelse skulle icke avhjälpa eller minska olägenheterna med
densamma.
Enligt skolöverstyrelsens mening böra föreskrifterna om sjukavdrag
så avfattas, att avdragen verkställas under den tid, då vederbörande åtnjuter
sjukledighet, och således ej under ferierna. Enligt det av överstyrelsen
framlagda förslaget skulle emellertid sjukavdragets storlek kunna bedömas
för^t vid läsårets slut och i viss utsträckning då verkställas för hela
det gångna läsåret. Med hänsyn till de olägenheter, som skulle följa med
en dylik anordning, anser jag mig ej heller kunna förorda det av överstyrelsen
framlagda förslaget.
Enligt min mening skulle den av 1935 års lärarlönesakkunniga föreslagna
anordningen vara att föredraga, d. v. s. tillämpning av samma avdrag,
som gälla för de statliga befattningshavarna, under viss tids ledighet årligen
och under ledighet för tiden därefter ett förhöjt avdrag. Emellertid
kommer även en sådan bestämmelse att i många fall, där varje tanke på
missbruk måste uteslutas, verka obilligt.
Då alltså någon fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
icke enligt min mening kunnat vinnas och då därtill kommer, att det icke
synes befogat att för folk- och småskollärare meddela några särbestämmelser
rörande förhållanden, som i själva verket äga sin tillämpning jämväl för
övriga till undervisningsväsendet knutna lärarkårer, har jag ansett mig nu
icke kunna intaga annan ståndpunkt än att samma regler i förevarande
hänseende skola gälla som för andra nyreglerade befattningshavare.
15 §.
För närvarande finnas några särskilda bestämmelser icke meddelade angående
lärares rätt till avlöning under ledighet på grund av olycksfall i
tjänsten och ej heller ifråga örn ersättning för läkarvård och läkemedel i
samband med olycksfall i tjänsten. I detta avseende hava lärarna i förekommande
fall allenast uppburit vanlig sjukavlöning under av olycksfall
föranledd ledighet och i övrigt varit hänvisade till gällande bestämmelser i
olycksfallsförsäkringslagen.
I likhet med övriga sakkunnigberedningar hava 1936 års lärarlönesakkunniga
utgått ifrån, att dessa lärare skulle komma i åtnjutande av samma
förmåner vid olycksfall i tjänsten som statens egna befattningshavare. I
enlighet härmed hava de sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente
för lärarna intagit i huvudsak samma bestämmelser i detta ämne, som
gälla för statliga befattningshavare vid nyreglerade verk. På grund av de
särskilda anställnings- och avlöningsförhållanden, som gällde för här avsedda
lärare, syntes, yttrade de sakkunniga, förevarande fråga emellertid icke vara
slutgiltigt ordnad enbart genom införande av sagda bestämmelser i avlöningsreglementet.
Å ena sidan vöre lärarna anställda i skoldistriktens tjänst
och skoldistrikten hade alltså att i egenskap av arbetsgivare svara för
försäkringsavgifterna, å andra sidan hade staten att vidkännas huvudparten
av de löneförmåner, som utginge till läraren under här avsedda
ledigheter. En närmare reglering av dessa mellanhavanden och därav följande
ekonomiska förpliktelser torde vara erforderlig. De sakkunniga
hade dock icke tilltrott sig att härutinnan kunna framlägga något förslag.
På denna punkt erfordrades alltså ytterligare utredning, vilken lämpligen
syntes böra verkställas genom riksförsäkringsanstaltens försorg. — De
sakkunniga hade ansett, att den prövning, som enligt bestämmelserna i
denna paragraf i vissa fall skulle verkställas i fråga örn storleken av det
avdrag, läraren skulle vidkännas, lämpligen borde anförtros åt skolöverstyrelsen.
Härigenom torde nämligen vinnas en önskvärd enhetlighet i tilllämpningen.
Riksför säkring sanstalten har, efter att hava lämnat en redogörelse
för hithörande bestämmelser, yttrat i huvudsak följande.
_ Örn kommunerna även i fortsättningen skulle betraktas såsom arbetsgivare
enligt olycksfallsförsäkringslagen, syntes den mest tillfredsställande
reglering av ifrågavarande förhållanden, som kunde ifrågakomma, vara att
85
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
införa den ordning, att den enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående
ersättningen avdroges från avlöningsförmånerna i stället för tvärtom. Härigenom
skulle lärarna för sjukdomstiden erhålla rätt till bibehållande av
sådana löneförmåner, som tillsammans med den enligt olycksfallsförsäkringslagen
bestämda sjukpenningen motsvarade oavkortad lön. Om full
eller avkortad lön tillförsäkrades vid arbetsoförmåga efter sjukdomstillståndets
slut, skulle avdrag å lönen ske för livräntan. Vidare kunde stadgas,
att avlöning till i tjänst varande ordinarie lärare skulle, om särskilda förhållanden
ej förelåge, avkortas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande en anordning av sådant slag, som ifrågasättes i föregående
stycke, kunde sägas, att den icke överensstämde med den utgångspunkt,
sorn läge till grund för bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,
nämligen den, att ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen
skulle utgå i andra hand efter det understöd, som arbetsgivaren bestrede.
Då en likvärdigt tillfredsställande lösning emellertid icke torde kunna vinnas
på lämpligare sätt under den angivna förutsättningen, syntes denna omständighet
dock icke böra vålla avgörande betänklighet. Framhållas finge,
att en liknande anordning tillämpades i fråga örn sjukdomstiden för vissa
personalkategorier vid försvarsväsendet med utgångspunkt från Kungl.
Maj:ts beslut den 15 december 1922 angående bestämmelser rörande förmåner
under sjukdom åt vissa vid armén och kustartilleriet anställda
arbetare. Vidkommande frågan om livränta till i tjänst varande ordinarie
lärare skulle uppkomma spörsmålet, vilken myndighet som skulle hava
att fatta beslut med anledning av framställning från läraren, att livräntan
icke i sin helhet skulle avräknas från avlöningen. Beträffande de ordinarie
statstjänstemännen skulle motsvarande frågor prövas av riksförsäkringsanstalten,
enär det beträffande dem vore fråga om avdrag å livräntan (ej
å avlöningen); tjänstemannen kunde medgivas att utfå livräntan eller del
därav, exempelvis om han på grund av olycksfallet åsamkades särskilda
resekostnader för tjänstens fullgörande. Den prövning, som i nyssnämnda
hänseende skulle äga rum för lärarnas vidkommande, syntes lämpligen
kunna överlämnas åt skolöverstyrelsen.
Resultatet av den ovan ifrågasatta anordningen skulle för de kommuner,
som icke stöde s. k. självrisk, bliva, att de icke komme att såsom hittills
utfå sjukpenningen från försäkringsinrättningen. För kommuner med självrisk
(alltså premiebefriade) skulle den ändringen inträda, att de i likhet
med andra dylika arbetsgivare finge svara för ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.
För lärarnas vidkommande bleve följden, såsom av
ovanstående framginge, bland annat, att de ordinarie lärarna endast i särskilda
fall skulle kunna utfå oavkortad avlöning jämte livränta.
Riksförsäkringsanstalten hade ovan utgått från den förutsättningen,
att kommunerna liksom enligt hittills av försäkringsrådet tillämpad praxis
även i fortsättningen skulle vara att anse såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen
för här ifrågavarande lärarpersonal. Under denna
förutsättning mötte betydande svårigheter för att ernå en helt tillfredsställande
reglering av förhållandet mellan ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen
och avlöningsförmånerna.
Därest staten däremot på grund av ändringar av lärarnas anställningsoch
avlöningsvillkor skulle komma att kunna betraktas såsom arbetsgivare
enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller särskilda föreskrifter i sådant avseende
skulle komma att meddelas, skulle en enhetlig reglering automatiskt
86
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
komma till stånd. Förordningen den 30 november 1917 angående särskilda
bestämmelser i fråga om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å statens
arbetare skulle då bliva tillämplig å denna lärarpersonal och intet
hinder alltså möta för införandet av de i sakkunnigförslaget intagna, för
statsanställda avpassade bestämmelserna. För kommunernas vidkommande
skulle en dylik förändring innebära, att de befriades från skyldigheten att
antingen erlägga försäkrings- och tilläggsavgifter eller att mot lindring av
försäkringsavgiften åtaga sig vissa självriskförpliktelser.
I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att folk- och småskollärare
skola komma i åtnjutande av samma förmåner vid olycksfall i tjänsten
som statens egna befattningshavare.
Då emellertid dessa lärare äro anställda hos vederbörande skoldistrikt
och någon ändring härutinnan icke ifrågasättes, anser jag, att den av riksförsäkringsanstalten
under förutsättning, att kommunerna även i fortsättningen
skulle betraktas som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen,
föreslagna anordningen bör vinna tillämpning. I enlighet härmed skulle
den ersättning, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdragas från
de läraren tillkommande avlöningsförmånerna.
Enligt detta förslag skulle alltså lärarna under sjukledighet, som föranletts
av olycksfall i arbete, erhålla avlöning till sådant belopp, att denna
avlöning jämte enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående sjukpenning
motsvarade oavkortad lön. På enahanda sätt skulle förfaras beträffande
i 21 § medgiven ersättning för läkarvård och läkemedel samt i 22 och
28 §§ stadgad begravningshjälp. Härvid förutsättes alltså, att sjukpenning
enligt olycksfallsförsäkringslagen utbetalas direkt till vederbörande
lärare. I fråga örn lärare, som uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
skulle avlöningen nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek.
Efter särskild prövning skulle dock detta avdrag kunna för visst fall
bestämmas till lägre belopp. Denna prövning torde lämpligen böra ankomma
på Kungl. Maj:t.
I anslutning till vad sålunda föreslagits har jag i 15, 21, 22 och 28 §§
intagit erforderliga föreskrifter i angivna hänseenden.
16—19 §§.
Beträffande de avdrag, lärarna skola vidkännas å lönen vid olika slag
av ledigheter av annan anledning än sjukdom, hava såväl 1935 som 1936
års lärarlönesakkunniga framhållit, att de bestämmelser, som i sådant avseende
funnes meddelade för befattningshavare i statens tjänst, vore alltför
invecklade för att kunna tillämpas för folk- och småskollärarnas del.
Icke minst med hänsyn till bestyret med granskning och utbetalning av
statsbidragen hade de sakkunniga ansett det nödvändigt att så mycket
som möjligt förenkla hithörande bestämmelser. Härvid hade dock de
sakkunniga sökt tillse, att lärarna i stort sett skulle bliva likställda med
de statliga befattningshavarna. Efter samråd med representanterna för
opaginerad Kontrollera mot PDF
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
lärarna hava 1936 års lärarlönesakkunniga verkställt en dylik förenkling
av ifrågavarande bestämmelser och de föreskrifter, som i anslutning härtill
intagits i 14—17 §§ i de sakkunnigas författningsförslag, hava beräknats
leda till samma avdragsbelopp, som örn de statliga bestämmelserna oförändrade
skulle tillämpas på dessa lärare.
Lönenämnden har i anledning av de sakkunnigas förevarande^ förslag
anfört, att befattningshavare torde vid ledighet under högst åtta
dagar för enskilda angelägenheter böra av sina löneförmåner avsta något
mer än, såsom de sakkunniga föreslagit, ett belopp, motsvarande det fastställda
sj ukledighetsavdraget. Enligt nämndens mening borde vederbörande
i dylikt fall avstå halva lönen.
De sakkunniga hava i 16 § i sitt förslag till reglemente intagit en särskild
avdragsbestämmelse i syfte att för ordinarie lärare vid folkskola möjliggöra
att mottaga förordnande som folk- respektive småskollärare i annat distrikt
eller å annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt. Det
torde emellertid enligt de sakkunnigas mening bliva möjligt att definitivt
fatta ståndpunkt till frågan om storleken av de avdrag, som i dylika fall
borde tillämpas för folkskolans lärare, först då närmare utredning förelåge
beträffande de löneförmåner, som skulle tillkomma vikarierande och extra
ordinarie lärare vid de olika läroanstalterna. Med hänsyn till de skiftande
avlöningsbelopp, som kunde förekomma för dylik tjänstgöring, torde det
möjligen bliva erforderligt att för skilda fall föreskriva olika tjänstledighetsavdrag
för folk- och småskollärare med hänsyn till de löneförmåner,
läraren ägde uppbära å den tjänst, för vars uppehållande han erhållit ledighet
från den egna befattningen.
Skolöverstyrelsen har erinrat, att överstyrelsen i ett tidigare yttrande
— återgivet å sid. lil—112 i de sakkunnigas betänkande — angivit,
hur enligt överstyrelsens mening vid utanordnande av lön under här ifrågavarande
slag av tjänstledighet bolde förfaras, och de sakkunniga hade
enligt överstyrelsens mening icke anfört några synpunkter, som kunde föranleda
överstyrelsen att frångå sin där uttalade uppfattning.
Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle säkerligen vid beräkningen
av löner och statsbidrag följa en del olägenheter, som borde kunna
undvikas. Skulle ordinarie lärare som under ledighet å sm ordinarie befattning
tjänstgjorde såsom extra ordinarie eller vikarie inom annat skoldistrikt,
därstädes uppbära hela sin ordinarie avlöning, torde det bliva nödvändigt
föreskriva, att denna hans lön skulle utgå efter kalendertid. Ett sadant
undantag från den eljest obrutna regeln, att lönen till icke-ordinarie lärare
utgår efter lästid, bomme alltid att medföra ökade svårigheter vid beräkningen
av lönen, och man kunde med visshet förutse, att undantaget skulle
medföra talrika förbiseenden. Frågan örn hur lönen skulle beräknas, då lästerminerna
i de två berörda skoldistrikten icke vöre förlagda till samma
tider, finge också ökad betydelse. Utan att nu ytterligare ingå på dessa
avlöningsdetaljer, som icke hade någon större ekonomisk betydelse, alldenstund
det endast vore fråga örn på vilken plats läraren skulle uppbära sin
88
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
avlöning, ville överstyrelsen alltjämt hävda, att det såväl vid utbetalning
av lön som vid rekvisition av statsbidrag måste anses mera praktiskt, om
läraren vid det fall, som här vore i fråga, finge på den plats, där han innehade
ordinarie tjänst, avstå blott så stor del av sin ordinarie lön, som
motsvarade den avlöning han själv skulle äga uppbära, om han såsom vikarie
uppehälle tjänsten. Härav bleve följden, att läraren borde på den ort,
där han tjänstgjorde å icke-ordinarie befattning, åtnjuta lön med belopp,
som där tillkomme icke-ordinarie lärare. Tillhörde bägge orterna samma
dyrortsgrupp, komme lönen på tjänstgöringsorten att sammanfalla med
avdraget å lönen vid den ordinarie tjänsten, eljest uppstode den skillnad,
som förorsakades av dyrortsgrupperingen.
I överensstämmelse med det nu anförda har överstyrelsen föreslagit, att
16 § i de sakkunnigas reglementsförslag skulle erhålla följande lydelse:
»Lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet för att uppehålla
annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt, skall
under tiden för ledigheten avstå så stor del av lön och vid ifrågavarande
fall kallortstillägg, som motsvarar dessa löneförmåner jämlikt den löneklass,
enligt vilken läraren skulle såsom icke-ordinarie lärare å tjänsten äga
åtnjuta avlöning.»
Jag anser mig för egen del böra godtaga de sakkunnigas förslag, vilket
överensstämmer med grunderna för det nya lönesystemet och i huvudsak
ansluter sig till de bestämmelser, som i motsvarande hänseende gälla
inom statsförvaltningen. Med hänsyn till de jämkningar i sistnämnda
bestämmelser, som vidtagits av de sakkunniga i samförstånd med representanter
för lärarna, har det givetvis icke varit möjligt att undvika att,
såsom lönenämnden påpekat, avdragen vid vissa ledigheter blivit något
förmånligare för lärarna än för befattningshavare i allmänhet. Dessa förmåner
motvägas emellertid av mindre förmånliga bestämmelser i andra fall.
I fråga om de avdrag, som böra tillämpas vid lärares ledighet från egen
befattning för att uppehålla annan lärartjänst, har jag i avvaktan på
genomförandet av lönereglering för de högre kommunala skolformerna i
18 § allenast intagit föreskrift om lärares löneförmåner under ledighet för
att uppehålla mot egen tjänst svarande befattning i annat skoldistrikt.
För övriga fall av ledighet av hithörande slag avses att bestämmelserna
i 19 § skola tillämpas. Jag har dock ansett det önskvärt, att Kungl.
Maj:t för särskilda fall skulle äga rätt att medgiva undantag från föreskrifterna
i sistnämnda paragraf.
20—22 §§.
Dessa bestämmelser överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter
för befattningshavare i statens tjänst.
2 kap. Icke-ordinarie ämneslärare.
De för de icke-ordinarie ämneslärarna föreslagna bestämmelserna hava
utformats i anslutning till vad som gäller för motsvarande befattningshavare
inom allmänna civilförvaltningen med hänsyn dock tagen till de
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
avvikelser från det statliga lönesystemet, som skett för de ordinarie lärarnas
del. Beträffande detaljföreskrifterna kan i stort sett hänvisas till vad tidigare
anförts i den allmänna motiveringen och beträffande motsvarande
föreskrifter för de ordinarie lärarna.
I fråga om de i nedannämnda paragrafer intagna stadgandena torde dock
följande böra framhållas.
26 §.
Å den i andra stycket omförmälda ersättningen bör dyrtidstillägg icke
utgå, vilket torde böra klargöras genom vederbörande dyrtidstilläggsförfattnings
formulering.
28 §.
De sakkunniga hava föreslagit, att extra ordinarie lärare skulle erhålla
begravningshjälp enligt samma grunder som gälla för ordinarie lärare,
d. v. s. med ett belopp motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön
vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor.
Häremot har lönenämnden framhållit, att motsvarande bestämmelser
för extra ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen
eller kommunikationsverken stadgade ett maximum av 400 kronor, vilket
belopp enligt nämndens mening borde fastställas jämväl för den extra
ordinarie lärarpersonalens vidkommande.
Jag har ansett mig böra biträda nämndens uppfattning och fördenskull
i denna paragraf intagit en bestämmelse om maximering motsvarande den,
som nu gäller för extra ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen.
29 §.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle kallortstillägg tillkomma extra
ordinarie lärare enligt samma bestämmelser som meddelats för ordinarie
lärare.
Skolöverstyrelsen har framhållit,
att kallortstillägg enligt de för ordinarie lärare föreslagna bestämmelserna
skulle utgå för den tid, anställningen varar, och utbetalas med 1/12
av årsbeloppet för kalenderår räknat. Härigenom skulle de icke-ordinarie
lärarna, vilkas anställning alltid sträckte sig över blott en del av kalenderåret,
för varje månad erhålla endast 1/12 av nämnda tillägg och således
för år räknat högst 9/12 av kallortstillägget. Då en sådan föreskrift, varigenom
för lärare med samma effektiva tjänstgöringstid skulle i denna
punkt gälla helt olika lönegrunder, icke syntes förenlig med rättvisa, och
då det icke torde finnas någon anledning att i avseende på kallortstilläggets
utbetalande tillämpa andra beräkningsgrunder än dem, som skulle gälla
i fråga örn icke-ordinarie lärares egentliga lön, ansåge överstyrelsen, att till
icke-ordinarie lärare kallortstillägg skulle utgå efter lästid, alltså med 1/9
för anställningsmånad och med 1/273 för anställningsdag.
Även örn visst fog förefinnes för den ståndpunkt skolöverstyrelsen
intagit till detta spörsmål — särskilt i fråga örn sådana icke-ordinarie
lärare, som fullgöra tjänstgöring under helt läsår i skoldistrikt, där kall
-
90
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 270.
ortstillägg utgår — anser jag mig dock böra biträda vad de sakkunniga
föreslagit. Att märka är nämligen, att kallortstilläggen utgöra en gottgörelse
för de olägenheter, som vistelsen i de delar av landet, varom här
är fråga, kan anses medföra på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden,
och denna gottgörelse har ansetts böra utgå med samma belopp,
oavsett vilken lönegrad vederbörande befattningshavare tillhör. En föreskrift
av det innehåll, skolöverstyrelsen förordat, skulle medföra, att ickeordinarie
lärare för månad räknat erhölle dylik gottgörelse med intill
50 procent högre belopp än statens befattningshavare skulle erhålla vid
förordnande att uppehålla befattning å samma ort under motsvarande
tid. En dylik anordning synes knappast vara förenlig med det syfte som
förelegat vid beviljandet av kallortstillägget.
31 §.
Från lärarhåll hava framställts önskemål om att även vikarierande lärare
skulle vid ledighet i vissa fall, såsom exempelvis vid sjukdom, för havandeskap,
för vård av enskilda angelägenheter, erhålla rätt att bibehållas vid
en del av löneförmånerna. Även lönenämnden har ifrågasatt, huruvida
icke vikarierande lärare borde beredas sjukavlöning i någon form. Med
hänsyn till att bestämmelser härom numera utfärdats för extra tjänstemän
vid de nyreglerade verken, syntes det nämnden motiverat, att en liknande
förmån bereddes jämväl nu ifrågavarande befattningshavare, eventuellt
genom bibehållande av halva lönen.
Dessa önskemål kunna enligt min mening i vissa fall otvivelaktigt hava
sitt berättigande. Med hänsyn emellertid till svårigheterna att finna en
rimlig avgränsning av dessa fall, har jag i likhet med de sakkunniga icke
ansett mig böra för närvarande framlägga något förslag i avsedd riktning.
33 §.
I anslutning till av skolöverstyrelsen framlagt förslag har jag ansett det
vara lämpligt att i författningstexten uttryckligen angiva, att timlärararvoden
endast avse läsämnen.
3. kap. Lönenämnd.
34 §.
Vad beträffar frågan om en särskild lönenämnd såsom remissinstans m. m.
för hithörande ärenden synas mig åtskilliga skäl tala för inrättandet av
en för samtliga nyreglerade lärarkårer, såväl statliga som kommunala, gemensam
sådan institution. Denna fråga, som ännu icke är slutberedd, torde
böra avgöras först när motsvarande organisationsspörsmål för civilförvaltningens,
försvarsväsendets och kommunikationsverkens del kan upptagas
till övervägande mot bakgrunden av inom 1936 års lönekommitté verkställda
utredningar. Örn behov skulle visa sig föreligga av en remissinstans
91
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
för behandling bland annat av vissa följ dförfattningar redan under nästföljande
budgetår, torde denna uppgift provisoriskt kunna anförtros åt allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, eventuellt efter förstärkning med i
skolfrågor sakkunniga.
Vad i övrigt angår reglementets utformning torde det bliva nödvändigt,
att detsamma före utfärdandet underkastas ytterligare bearbetning i formellt
hänseende. Om därvid skulle befinnas önskvärt att, bl. a. med hänsyn
till vissa av skolöverstyrelsen i dess utlåtande framställda erinringar,
beträffande vilka jag hänvisar till handlingarna i ärendet, jämväl ur saklig
synpunkt vidtaga smärre modifikationer i de föreslagna bestämmelserna,
förutsätter jag, att Kungl. Majit skall vara oförhindrad härtill.
4. kap. Reglementets tillämplighet m. m.
Beträffande övergången till det nya lönesystemet hava de sakkunniga
föreslagit möjlighet för ordinarie lärare, som icke vill
underkasta sig det föreslagna reglementets villkor
och bestämmelser, att efter därom gjord anmälan varda
bibehållen vid de avlöningsförmåner, som utgå enligt nu gällande bestämmelser.
Som villkor för rätt att åtnjuta avlöning enligt de nya lönebestämmelserna
skulle lärare vara pliktig att frånträda samtliga honom vid tidpunkten
för reglementets ikraftträdande tillkommande, av stat eller kommun
tillerkända förmåner.
De sakkunniga hava framhållit, att det med hänsyn till de betydande
kommunala tillägg, som vissa skoldistrikt beviljat ifrågavarande lärare,
torde kunna väntas inträffa, att en del ordinarie lärare, vilka på ett rättsligen
betryggande sätt tillförsäkrats dylika tillägg, begagnade sig av förenämnda
möjlighet att fortfarande få uppbära avlöning enligt nu gällande
bestämmelser. Även med den förbättrade löneställning, som enligt de sakkunnigas
förslag ifrågavarande lärarkategorier skulle erhålla, skulle det
nämligen på grund av förefintliga kommunala tillägg komma att i ett antal
fall inträffa, att förslagets genomförande utan särskilda övergångsanordningar
medförde en försämring av lärarnas villkor. Enligt en utredning, som
tillhandahållits de sakkunniga av lärarrepresentanterna, skulle detta bliva
fallet i ett tiotal städer. I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit,
att det även kunde tänkas inträffa, att ordinarie lärare komme att
begagna sig av denna möjlighet att varda bibehållen vid gällande avlöningsbestämmelser,
oaktat han efter löneregleringens genomförande skulle
erhålla högre avlöning än för närvarande, nämligen i sådana fall, då lärare
genom att underkasta sig avlöningsreglementets bestämmelser skulle förlora
honom tillförsäkrad rätt till kommunal tilläggspension. Enligt de sakkunnigas
mening syntes det i vissa fall kunna leda till uppenbart obilliga
resultat, örn lärare för att komma i åtnjutande av en med löneregleringen
92
Kungl. Majlis proposition Nr 3,70.
avsedd förbättring i sina löneförmåner måste vidkännas en försämring av
sina pensionsförmåner.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och i betraktande av önskvärdheten
av att så många ordinarie lärare som möjligt omedelbart övergå till det
nya lönesystemet, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att det av
dem förordade statsbidragsvillkoret, att kommunala tillägg utöver den
författningsenligt fastställda lönen icke finge utgå (jfr nedan), ej skulle
gälla lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie
anställning och vilkens lön eller pension enligt de nya bestämmelserna
skulle komma att understiga hans förutvarande lön respektive pension å
innehavande tjänst. Beträffande sådan lärare syntes skäligt, att vederbörande
kommun iklädde sig att genom tilläggg till den författningsenliga
lönen respektive pensionen hålla läraren skadeslös. Föreskrift härom borde
enligt de sakkunnigas mening meddelas såsom villkor för statsbidrag till
lärarens lön i nu avsedda fall.
Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga örn övergångsanordningar för
lärare, som innehava ordinarie anställning vid folk- och småskolor vid
tidpunkten för den nya löneregleringens ikraftträdande, synes mig stå i
god överensstämmelse med vad som plägar tillämpas vid genomförandet
av löneregleringar för statens befattningshavare. Jag anser mig därför böra
ansluta mig till förslaget och kommer att i det följande föreslå härav
föranledda bestämmelser i fråga örn rätt för skoldistrikt att erhålla statsbidrag
till lärarnas avlöning. I
I det av mig föreslagna avlöningsreglementet har upptagits i princip
lika lön för manlig och kvinnlig lärare. Jag har emellertid, såsom ovan
antytts, ansett mig böra föreslå särskilda övergångsbestämmelser, avsedda
att tillämpas under en övergångstid av 0V2 år, varefter de kvinnliga
lärarna i avlöningshänseende skulle bliva i princip jämställda med
manliga folkskollärare. Dessa övergångsbestämmelser har jag funnit kunna
utformas i anslutning till vad jag i propositionen nr 271/1937 föreslagit
beträffande den kvinnliga lärarpersonalen vid de statliga läroanstalterna.
Jag föreslår härutinnan, att de kvinnliga folkskollärarna skola till och
med den 30 juni 1940 äga uppbära avlöning enligt en löneklass, som
är två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet eljes
skulle hava gällt, och under övergångstidens tre senare år enligt löneklass,
som är närmast lägre än den i avlöningsreglementet föreskrivna.
De närmare föreskrifter, som bliva erforderliga för bestämmande av
avlöningsförmånerna åt de kvinnliga lärarna vid folkskolorna under övergångstiden,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda.
I detta sammanhang bör upptagas frågan örn de manliga småskollärarnas
löneställning. För närvarande åtnjuta dessa lärare ett
särskilt arvode å 200 kronor utöver vad som eljes tillkommer lärare vid små
-
93
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
skola. 1936 års lärarlönesakkunniga hava med hänsyn till den av de sakkunniga
föreslagna lönegradsplaceringen för småskollärarinnorna ifrågasatt en
höjning av detta arvode till 450 kronor årligen.
Lönenämnden har för sin del varit tveksam, huruvida lönetillägg
överhuvud taget borde utgå till manlig lärare vid småskola eller mindre
folkskola. Därest emellertid så ansåges böra ske, torde ersättningen böra
undergå någon minskning. Lönenämnden ville erinra om, att jämväl 1928
års lönekommitté för nämnda befattningshavare föreslagit ett lönetillägg
av 450 kronor, varå emellertid icke skulle utgå något dyrtidstillägg.
1935 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit ett tillägg av 300 kronor.
Sistnämnda belopp synes lönenämnden vara det högsta, som borde ifrågakomma.
Då någon utbildning av manliga småskollärare icke längre förekommer,
anser jag det vara lämpligt att som en övergångsanordning låta det fåtal
(omkring 50) sådana lärare, som ännu finnas, få som hittills uppbära ett
särskilt arvode utöver den för småskollärare eljes föreskrivna avlöningen.
I avseende å storleken av detta arvode anser jag mig kunna förorda det av
1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna beloppet. Bestämmelser örn detta
arvode torde lämpligen böra intagas bland övergångsbestämmelserna.
Av 1935 års lärarlönesakkunniga framlagt förslag om särskilt arvode för
undervisning i hjälpklass anser jag icke böra nu upptagas till avgörande.
Frågan sammanhänger med det av seminariesakkunniga framlagda förslaget
om undervisning av psykiskt efterblivna barn och bör enligt min mening bedömas
i samband med detta förslag, som torde bliva underställt en kommande
riksdag.
Här anser jag mig även böra beröra frågan om de föreslagna
a v 1 ö n i n g s b e s t ä m m e 1 s e r n a s tillämplighet å vissa
andra grupper av lärare och med dem jämställd
personal, vilka nu åtnjuta avlöning enligt samma grunder som folkeller
småskollärare.
De sakkunniga hava framhållit, att en lönereglering för folk- och småskollärarna
borde medföra motsvarande löneförhöjning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor, lärare vid
vissa statsunderstödda sjukvårdsanstalter och barnhem samt föreståndarinna
och lärarpersonal vid Skytteanska skolan i Tärna.
Skolöverstyrelsen har beträffande lärarna vid statsfolkskolorna i de
finsktalande skoldistrikten inom Luleå stift och lärare vid Skytteanska
skolan i Tärna anfört i huvudsak följande:
Lärarna vid de s. k. statsfolkskolorna i de finsktalande skoldistrikten
inom Luleå stift intoge i förhållande till stats- och kommunalanställda
lärare en viss mellanställning, i det de enligt särskilda nådiga brev redan
före tillkomsten av senaste statsbidragsbestämmelser varit helt avlönade
av staten, som dessutom tilldelat dem särskilda lönetillägg utöver eljest
94
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
utgående lärarlöner, varjämte de tillsattes av domkapitlet, trots att de i
övriga avseenden vore helt inordnade i det kommunala skolväsendet.
Genom kungörelsen nr 79/1919 hade föreskrivits, att i fråga om dessa
lärare skulle i tillämpliga delar gälla, vad eljest vore föreskrivet angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning.
Särskilda bestämmelser i liknande avseenden gällde även för lärarna
vid Skytteanska skolan i Tärna, varvid jämväl för dem vore föreskrivet,
att med iakttagande av för skolan särskilt fastställd stat bestämmelserna
rörande avlöning åt lärare vid folk- och småskolor skulle lända till efterrättelse.
Då det alltså torde få anses självfallet, att även för nu berörda
lärare de nya avlöningsbestämmelserna skulle tillämpas och det därefter
icke syntes förefinnas någon anledning, att den hittillsvarande särställningen
för dem bibehölles, borde enligt överstyrelsens mening i bestämmelserna
om reglementets tillämplighet m. m. även intagas en föreskrift örn
skyldighet för dessa lärare att vid övergång till de nya avlöningsförhållandena
intaga samma tjänsteställning inom det kommunala skolväsendet, som
vore stadgad för övriga lärare vid folk- och småskolor i riket. Detta skulle
bland annat innebära, att de av domkapitlet förordnade lärarna vid ifrågavarande
skolor skulle bliva skyldiga att låta sig förflyttas till annat skoldistrikt
eller annan skola eller att eljest, därest så skulle befinnas erforderligt,
godtaga nytt förordnande, utfärdat av den kommunala skolmyndigheten.
De ordinarie lärarna vid Skytteanska skolan i Tärna hava hos Kungl.
Majit anhållit, att vid kommande lönereglering för lärare vid rikets folkoch
småskolor denna löneförbättring även måtte omfatta lärare vid denna
skola och att löneförbättringen för sistnämnda lärare icke måtte göras
beroende av ändrad tjänsteställning.
Jag har intet att erinra mot att den föreslagna löneregleringen utsträckes
till nu angivna grupper av befattningshavare. Jag kommer också i det
följande att föreslå av den blivande löneregleringen för ifrågavarande
lärare föranledda höjningar av de anslag å riksstaten, från vilka kostnaderna
för deras avlöning bestridas.
Däremot kan jag icke finna skäl förefinnas för ett medgivande för lärarnas
vid Skytteanska skolan vidkommande av undantag från den föreslagna
skyldigheten för lärare, som önska ingå på det nya avlöningssystemet,
att underkasta sig de i avlöningsreglementet intagna villkoren
och bestämmelserna.
Vad särskilt angår lärarna vid statens folkskolor i de finsktalande församlingarna
inom Luleå stift, har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Majit den 24 januari 1936 föreslagit, att dessa skolor skulle upphöra att
vara statsfolkskolor och ombildas till vanliga folkskolor. Denna framställning
är för närvarande föremål för utredning. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att framdeles i fråga örn dessa lärares avlöningsförmåner
meddela de särskilda föreskrifter, som kunna vara erforderliga för att
underlätta en eventuell ändring i antydda riktning av statsfolkskolornas
ställning.
95
Kungl. May.ts proposition Nr 270.
E. Grunder för statsbidrag.
1936 års lärarlönesakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening böra
kostnaderna för lärarnas författningsenliga löner även efter löneregleringens
genomförande fördelas mellan stat och kommun efter samma grunder,
som för närvarande gälla i fråga örn kostnaderna för lärarnas minimiavlöning.
Skoldistrikten skulle sålunda även i fortsättningen bidraga med belopp,
som svarade mot värdet å orten av den bostadsförmån jämte
bränsle, som i boställsordningen angåves för vederbörande lärarkategori,
och statsbidraget sålunda utgå med belopp, svarande mot vad lärare
ägde uppbära efter avdrag av den ersättning, han skulle erlägga för
honom anvisad tjänstebostad av den storlek, boställsordningen angåve.
Under det att skoldistrikten hittills tillhandahållit lärare fri bostad med
bränsle som en särskild förmån utöver den föreskrivna kontantlönen skulle
läraren enligt det föreslagna bruttolönesystemet uppbära den lön, som i
reglementet angåves för den lönegrad, han tillhörde, utan rätt att därutöver
åtnjuta några förmåner. För anvisad tjänstebostad skulle han lämna skoldistriktet
ersättning med belopp, som i reglementet angivits för den hyresgrupp,
tjänstgöringsorten tillhörde. Som en följd av detta system måste
även skoldistrikts bidrag till lärares avlöning bestämmas till visst belopp,
som i anslutning till vad ovan sagts borde vara detsamma, som vederbörande
lärare hade att erlägga i hyresavdrag för en tjänstebostad av den
storlek, som i boställsordningen angivits för respektive lärare.
Med en dylik anordning skulle i de fall, då tjänstebostad av föreskriven
beskaffenhet tillhandahölles läraren, skoldistriktet icke behöva lämna
något kontant bidrag till lärarens avlöning. Resultatet skulle, sålunda
bliva detsamma som enligt nu gällande bestämmelser: skoldistriktet tillhandahölle
läraren tjänstebostad av föreskriven beskaffenhet, och statens
bidrag uppginge till det belopp, lärare med författningsenlig tjänstebostad
ägde uppbära efter avdrag av hyresersättningen. I detta, sammanhang
framhölles, att de sakkunniga icke avsåge, att någon ändring skulle ske
i fråga örn de till skoldistrikten från staten utgående tjänstebostadsbidragen.
I de fall, då skoldistrikt icke tillhandahölle lärare tjänstebostad, skulle
läraren uppbära den i reglementet angivna lönen oavkortad, vartill distriktet
finge bidraga med belopp, motsvarande hyresvärdet å orten av den
bostad, som för läraren angivits i boställsordningen, och staten med återstoden.
Icke heller i nu angivna fall skulle sålunda någon ändring inträda
i förhållande till vad som för närvarande gällde. Den icke oväsentliga fördelen
skulle emellertid vinnas, att det bidrag till lärares avlöning, distriktet
i sådant fall skulle lämna, vore till siffran författningsenligt bestämd,
varigenom alla tvister mellan lärare och skoldistrikt angående ersättningens
storlek skulle undvikas.
För skoldistriktens vidkommande innefattade emellertid de sakkunnigas
förslag rätt väsentliga lättnader med avseende å deras kostnader för folkskoleväsendet.
Till följd av den föreslagna utökningen av lärarnas tjänstgöringsskyldighet
skulle nämligen skoldistrikt kunna utan ökning av kostnaderna
för lärarnas avlöning utsträcka undervisningstiden till nio läs
-
96
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
månader årligen. För skoldistrikt med förlängd lästid skulle således den
nuvarande ersättningen till lärarna för övertidsläsning helt inbesparas. Vidare
framhålles, att de kommuner, som i avvaktan på en blivande statlig
reglering av lärarnas löner beviljat kommunala tillägg, skulle i och med
löneregleringens genomförande, bortsett för vissa fall från en övergångstid,
befrias från utgifterna för dessa tillägg eller i varje fall få dem väsentligt
nedsatta.
Beträffande sistnämnda tillägg hava de sakkunniga yttrat följande:
De sakkunniga ansåge i likhet med de tidigare sakkunnigberedningarna,
att det icke skulle stå i överensstämmelse med det nya lönesystemet att
låta de olika skoldistrikten bevilja kommunala tillägg till lärarna, utöver
vad som skulle tillkomma dem enligt avlöningsreglementets bestämmelser.
Att dylika tillägg vore medgivna enligt nu gällande bestämmelser vore helt
naturligt, för att icke säga nödvändigt, eftersom lärarnas löner utginge
med samma belopp för hela riket utan hänsyn till levnadskostnadernas
höjd å de olika orterna. Med en dylik anordning vore skoldistrikt med
högre levnadskostnader ofta hänvisade till att lämna lärarna kompensation
härför genom särskilda lönetillägg.
Frågan, huruvida de kommunala tilläggen borde vara medgivna eller
icke, syntes emellertid, såsom styrelsen för landskommunernas förbund
framhållit i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés förslag till lönereglering,
närmast vara en fråga av praktisk natur, som borde ses ur synpunkten
av om de statligt fastställda lönerna vore så avvägda de olika
orterna emellan, att icke skoldistrikten bleve olika ställda med hänsyn till
möjligheten att förvärva dugliga lärarkrafter.
I avseende å detta spörsmål framhålles, att folk- och småskollärare enligt
de sakkunnigas förslag skulle erhålla samma kompensation för de högre
levnadskostnaderna å de olika dyrorterna som statens egna befattningshavare.
Såsom de sakkunniga framhölle i annat sammanhang förutsattes
sålunda, att även lärarna skulle komma i åtnjutande av provisoriskt dyrortstillägg
enligt samma bestämmelser, som gällde för statens tjänstemän.
De skäl, som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle
alltså enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genomförandet
av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på bruttolönesystemets
grund.
Ät en liknande uppfattning kunde även styrelsen för landskommunernas
förbund sägas hava givit uttryck i sitt förberörda yttrande över 1928
års lönekommittés förslag. Styrelsen erinrade nämligen, att styrelsen i sitt
yttrande över lärarlönekommitténs betänkande framhållit, att detta förslag
särskilt genom det sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i lönesystemet,
trots förhöjda löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att
det så att säga vädjade till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa
förefintliga brister i systemet. Vad däremot anginge 1928 års lönekommittés
förslag skulle detta komma att i fråga örn naturaförmånerna ansluta
sig till det i statsförvaltningen använda, vilket visat sig fungera på ett
åtminstone relativt tillfredsställande sätt utan lönetillägg från andra håll.
Då detta förslag innebure en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes
man vara berättigad att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt
skulle på ett tillfredsställande sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kommunala
tillägg.
97
Kungl. Maj:ts proposition Nr 870.
Framhållas finge även, att styrelsen för svenska stadsförbundet i sina
yttranden såväl över 1928 års lönekommitté som över lärarlönekommitténs
betänkande bestämt uttalat sig mot kommunala tillägg till lärarna. Som
skäl mot de kommunala tilläggen framhöll denna styrelse bl. a., att det
icke syntes innebära något oskäligt och orimligt, örn staten, som bure det
väsentliga av kostnaderna för lärarlönerna, funne sig böra tillse, att ett
genomfört system med lärarna inordnade i vissa lönegrader och deras lön
avpassad med hänsyn till olika dyrortsförhållanden verkligen bibehölles,
så att efter något tiotal år läraravlöningarna icke åter vore lika varierande
som nu.
De sakkunniga hade på grund av vad sålunda anförts och med hänsyn
jämväl tagen till de olägenheter ur synpunkten av en rättvis avvägning
av lönerna för landets samtliga lärare, som av 1928 års lönekommitté påvisats
vara förenade med kommunala tillägg, kommit till den uppfattningen,
att dylika tillägg till folk- och småskollärarnas löne- och pensionsförmåner
icke borde förekomma efter genomförandet av en lönereglering
på grundval av det av de sakkunniga framlagda förslaget.
I fråga örn formen för meddelandet av ett förbud mot kommunala
tillägg hade 1928 års lönekommitté föreslagit, att en bestämmelse skulle
intagas i avlöningsreglementet av innehåll, att ersättning till lärare för
tjänstgöring vid vederbörande läroanstalt finge varken av statsmedel eller
kommuners medel utbetalas utöver vad i reglementet förutsattes eller
enligt beslut av Kungl. Majit och riksdagen finge utgå, såframt ej Kungl.
Majit för visst uppdrag eller arbete, som kunde anses falla utom lärarnas
vanliga tjänstgöring, anvisat särskilda medel eller eljes funne skäl medgiva
särskild gottgörelse.
Beträffande lämpligheten av ett dylikt förbud erinras, att lärarlönekommittén
för sin del ifrågasatte möjligheten av att i ett avlöningsreglemente
av föreliggande slag betaga kommunerna rätt att besluta ifråga om avlöning
åt dessa lärare, som vore kommunala tjänstemän. Även skolöverstyrelsen
hade ansett, att ett dylikt förbud icke skulle stå i överensstämmelse
med den kommunala självbestämmanderätten.
Med hänsyn till de principiella betänkligheter av nu antydd art, som
sålunda anförts mot förslaget att i själva avlöningsreglementet intaga stadgande
om förbud mot kommunerna att bevilja här avsedda tillägg till
lärarna, hade det synts de sakkunniga vara lämpligt att frågan i stället
löstes på det sättet, att som villkor för statsbidrag till lärares avlöning
uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl. Majit och riksdagen
bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes ersättning för
utförande av arbetsuppgifter, som enligt gällande bestämmelser ålåge honom
i tjänsten. Överträdelse av detta villkor borde alltså medföra förlust
av statsbidraget. För vissa fall skulle dock, såsom av det ovanstående
framgår undantag från berörda villkor kunna förekomma under en övergångstid.
I enlighet med vad de sakkunniga sålunda förordat, skulle alltså följande
statsbidragsgrunder bliva gällande i och med löneregleringens
genomförande.
Statens bidrag till lärarnas löner motsvarade den avlöning, vartill lärarna
vore berättigade enligt avlöningsreglementets bestämmelser, efter avdrag
för varje lärare av det belopp, vartill hyresersättningen enligt bc
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 270. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
stämmelserna i reglementsförslaget uppginge för en tjänstebostad av den
storlek, boställsordningen angåve för respektive lärare.
Som villkor för erhållande av statsbidrag till lärarnas avlöning skulle
bl. a. gälla, att några löne- eller pensionsförmåner icke finge av skoldistrikt
beviljas att utgå till lärare utöver reglementets föreskrifter för sådan
tjänstgöring, som lärare enligt gällande bestämmelser vore skyldig att fullgöra
för den enligt reglementet utgående avlöningen, dock att i det fall
att lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie tjänst,
genom den nya löneregleringen lede minskning i honom före ikraftträdandet
tillkommande lön å innehavande tjänst eller därmed förbunden pensionsrätt,
statsbidrag till sådan lärares lön finge utgå allenast under villkor,
att skoldistriktet iklätt sig att hålla läraren skadeslös för berörda
minskning.
I övrigt skulle som villkor för statsbidrags erhållande i tillämpliga delar
gälla samma villkor och föreskrifter, som härutinnan funnes meddelade i
kungörelsen nr 434/1936.
Vissa jämkningar av huvudsakligen formell art torde härförutom bliva
erforderliga med hänsyn bl. a. till de förändrade lönebestämmelser, som
skulle gälla efter löneregleringens genomförande. Det syntes enligt de sakkunnigas
mening lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
anslutning till nu angivna grunder utfärda erforderliga bestämmelser
i fråga om här avsedda statsbidrag.
Myndigheterna. Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas förslag
rörande upphörande av de kommunala lönetilläggen i samband med
löneregleringens genomförande.
Skolöverstyrelsen har tillkännagivit en viss tveksamhet i berörda hänseende
och bland annat framhållit, att en för utvecklingen av skolans verksamhet
betydelsefull faktor skulle bortfalla, örn kommunernas eventuella
önskan att åt lärarna bevilja särskilda lönetillägg i praktiken ej skulle
kunna realiseras.
Departementschefens yttrande.
. I fråga örn de kommunala lönetilläggen ansluter jag mig helt till den
av de sakkunniga hävdade ståndpunkten. I det föregående har jag tillstyrkt
de sakkunnigas förslag i vad avser skyldighet för skoldistrikt att
hålla ordinarie lärare skadeslös för genom löneregleringen uppstående
minskning i honom före regleringens ikraftträdande tillkommande lön å
innehavande tjänst eller därmed förbunden pensionsrätt. Jag vill framhålla
att enligt min uppfattning det är rimligt, att sistnämnda bestämmelse får
avse det faktiska löneläget vid övergången till den nya löneregleringen,
oavsett huruvida förekommande tilläggsförmåner kunna anses läraren tillförsäkrade
på ett rättsligen bindande sätt eller ej.
Mot de av de sakkunniga angivna statsbidragsgrunderna har jag ingen
erinran att framställa.
99
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Enligt gällande bestämmelser för statens intressekontor åtnjuta befattningshavare
i statens tjänst vissa förmåner utöver dem, som tillkomma
övriga till intressekontoret anslutna, nämligen dels avgiftsbefrielse för samtliga
betalningsuppdrag, dels frankeringsfrihet för brevförsändelser till intressekontoret,
dels ock rätt att i viss omfattning överdraga sina intressekonton
utan att därför ställts särskild säkerhet. Folkskollärarkårens representantskap
för lönefrågor har nu jämte vissa andra organisationer gjort
framställning hos Kungl. Majit i syfte att tillförsäkra lärarna vid folk- och
småskolorna samma förmåner i fråga om anlitandet av statens intressekontor
som de statsanställda befattningshavarna. Över framställningen hava
infordrade utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen och statskontoret.
För min del anser jag liksom statskontoret, att ifrågavarande lärare böra,
i avseende å anlitande av statens intressekontor, jämställas med statliga befattningshavare
i den utsträckning, så är möjligt. Härför kräves emellertid,
att vederbörande hos skoldistriktet anställda redogörare (skolkassör) blir
skyldig till intressekontoret redovisa belopp, som läraren önskar genom avdrag
å sin avlöning avsätta för intressekontor sändamål. Såsom ytterligare
villkor för erhållande av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för
lärarnas avlöning torde böra föreskrivas, att skyldighet härutinnan av skoldistriktet
ålägges redogöraren.
Kungl. Majit torde böra äga att i sinom tid meddela närmare bestämmelser
beträffande här avsedda statsbidrag i anslutning till vad ovan förordats.
F. Löneregleringens genomförande m. m.
1936 års lärarlönesakkunniga. Efter genomförandet av en lönereglering
enligt de sakkunnigas förslag skulle den provisoriska avlöningsförbättringen
helt naturligt upphöra att utgå och dyrtidstillägg skulle beräknas
efter samma grunder, som gällde för befattningshavare i s. k. nyreglerade
verk, d. v. s. efter ett procenttal, som vore 18 enheter mindre
än det, som gällde för lärarna och för befattningshavare vid s. k. oreglerade
verk. Till följd av den av de sakkunniga föreslagna skyldigheten för
lärarna att i viss omfattning utan särskild ersättning undervisa även i
slöjd, syntes en väsentlig besparing inträda för statsverket. Såvitt de sakkunniga
kunde bedöma, torde det nämligen efter genomförandet av de
föreslagna avlöningsbestämmelserna komma att i endast relativt få fall
visa sig erforderligt att av statsmedel lämna särskilda bidrag till avlöning
åt lärare i detta ämne.
För genomförandet av löneregleringen erfordrades åtskilliga författningsföreskrifter
utöver själva avlöning sr eglcmiente t.
I detta avseende torde särskilt böra uppmärksammas, att det icke kunde
vara lämpligt, knappast ens möjligt att i ett avlöningsreglemente, som
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
vore avsett att tillämpas på en så omfattande grupp av befattningshavare
som lärarpersonalen vid rikets folk- och småskolor, intaga alla de föreskrifter,
som kunde vara behövliga för bestämmelsernas tillämpning. De
sakkunniga förutsatte därför, att det skulle få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda de tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser, som kunde
komma _ att visa sig vara erforderliga i samband med avlöningsreglementet.
Erinras finge i detta sammanhang, att vid den lönereglering, som
genomfördes år 1918 icke blott för folk- och småskollärare utan även för
övriga lärargrupper med statligt reglerade avlöningsförmåner, Kungl.
Maj :t erhöll riksdagens bemyndigande att utfärda såväl erforderliga tilllämpningsföreskrifter
som de närmare villkor och bestämmelser, vilka i
huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen
anfört till statsrådsprotokollet vid framläggandet för riksdagen av löneregleringsförslaget,
skulle stadgas för avlöningsförmånernas åtnjutande.
Samma skäl borde förefinnas för att låta Kungl. Maj:t erhålla en liknande
befogenhet beträffande det nu föreslagna lönesystemet.
Ifråga om de författningsbestämmelser, som i övrigt erfordrades i samband
med genomförandet av denna lönereglering, framhålles, att det enligt
förslaget förutsattes, att Kungl. Majit skulle fastställa en fördelning av
folk- och småskollärarnas stationeringsorter på de olika hyresgrupper, som
funnes upptagna i det föreslagna avlöningsreglementet.
Då den provisoriska avlöningsförbättringen avsetts skola upphöra att
utgå efter löneregleringens genomförande, torde härav föranledda ändringar
böra vidtagas i den i ämnet meddelade kungörelsen nr 241/1929. Härvid
syntes det emellertid de sakkunniga vara skäligt, att lärare, som icke ville
övergå till det nya lönesystemet och ej heller kunde därtill lagligen förbindas,
även efter löneregleringen finge uppbära provisorisk avlöningsförbättring
enligt samma bestämmelser som hittills.
Såsom tidigare framhållits, torde även folk- och småskollärare å de
dyraste orterna böra erhålla provisoriskt dyrortstillägg enligt samma grunder
som motsvarande statens befattningshavare. I enlighet härmed borde
för lärarnas vidkommande utfärdas motsvarande bestämmelser, som i kungörelsen
nr 104/1936 meddelats angående nämnda dyrortstillägg åt däri
avsedda befattningshavare i statens tjänst.
Med hänsyn till att dyrtidstilläggen å lönerna till här avsedda lärare
efter löneregleringen skulle utgå enligt de grunder, som gällde för nyreglerade
verk inom statsförvaltningen, erfordrades jämväl ändring av kungörelsen
nr 307/1923 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid
folk- och småskolor m. fl.
Boställsordning en för lärarna måste i vissa avseenden revideras, närmast
till följd av att bostad med bränsle in natura icke längre skulle tillkomma
lärare som en särskild löneförmån utöver kontantlönen. I stället skulle
lärare för anvisad tjänstebostad vara skyldig att lämna i reglementet föreskriven
ersättning tili skoldistriktet. De sakkunniga hade förutsatt, att det
i samband med denna översyn av boställsordningen borde undersökas,
huruvida icke möjlighet kunde förefinnas att få till stånd en opartisk utredning
angående storleken av den nedsättning, som borde förekomma i
det fall, då tjänstebostad icke uppfyllde boställsordningens föreskrifter.
Angående ordningen för lärares förflyttning erfordrades jämväl särskilda
författningsbestämmelser.
101
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Vidare torde möjligen vissa ändringar påkallas i folkskolestadgan för att
åvägabringa överensstämmelse mellan denna och avlöningsreglementets
föreskrifter.
För genomförande av den lönereglering för lärarpersonal vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vissa barnhem samt för föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor, som borde
vidtagas i samband med löneregleringen för folk- och småskollärare, erfordrades
närmare utredning angående de författningsändringar, som kunde
bliva erforderliga i avlöningshänseende och i fråga örn deras tjänstgöringsskyldighet,
särskilda ersättningar samt kommunala eller därmed jämställda
lönetillägg etc. De sakkunniga förutsatte, att Kungl. Majit erhölle
riksdagens bemyndigande att för dessa befattningshavargrupper föreskriva
i huvudsak enahanda bestämmelser i nu angivna hänseenden, som
bomme att gälla för lärarpersonalen vid folk- och småskolorna.
Enligt vad ovan uttalats angående statens bidrag till lärarnas löner,
skulle det även ankomma på Kungl. Majit att i anslutning till de grunder,
som av riksdagen kunde komma att beslutas, utfärda de särskilda författningsbestämmelser,
som erfordrades för angivande av storleken av statens
bidrag till bestridande av kostnaderna för lärarnas löner samt villkoren
för dylikt statsbidrag. Därvid torde givetvis även böra uppmärksammas,
huruvida och i vad mån särskilda föreskrifter kunde bliva erforderliga för
rekvisition och utbetalning av statsbidraget samt för granskningen av rekvisitionerna
därav. En genomgripande omarbetning av gällande formulär
för statsbidragsrekvisitioner torde bliva erforderlig.
Med hänsyn till det omfattande författningsarbete, som sålunda återstode
efter riksdagens beslut örn löneregleringens genomförande och som till
avsevärd del måste ske på grundval av det resultat, till vilket riksdagen
kunde komma beträffande olika lönefrågan berörande spörsmål, måste det
uppenbarligen bliva förenat med betydande olägenheter, om det nya lönesystemet
skulle träda i kraft redan från och med ingången av budgetåret
1937/1938. Enligt de sakkunnigas mening skulle det även för de olika skoldistrikten
innebära mycket avsevärda svårigheter att tillämpa det nya lönesystemet
från och med sagda tidpunkt. Att märka vore nämligen, att erforderliga
författningar knappast torde hinna utfärdas i sådan tid, att
skoldistriktens i det statliga lönesystemet vanligen helt obevandrade funktionärer
hunne sätta sig in i de nya bestämmelserna, innan lönerna enligt
det nya systemet skulle utbetalas. På grund av vad sålunda anförts och
särskilt i betraktande av nödvändigheten för skoldistrikten att i god tid
före ikraftträdandet få tillfälle att taga del av de nya bestämmelserna med
alla dc olikheter, dessa uppvisade i förhållande till nu gällande föreskrifter,
ansåge sig de sakkunniga böra förorda, att det nya avlöningssystemet skulle
träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Härvid skulle det visserligen
kunna komma i fråga att tillämpa de nya bestämmelserna från och med
den 1 januari 1938. Med hänsyn emellertid till de påtagliga olägenheter,
icke minst i fråga om rekvisition och utbetalning av statsbidragen, som
skulle följa av en övergång till ett nytt avlöningssystem mitt under ett
redovisningsår, hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfatt
-
102
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
ningen, att den nya löneregleringen icke lämpligen borde träda i tillämpning
förrän från och med budgetåret 1938/1939.
I samband med de frågor, som avse löneregleringens genomförande, torde
även böra framhållas, att folk- och småskollärarna enligt föreliggande förslag
komme att övergå från ett lönesystem med förskottsutbetalning av
lönen till ett system med utbetalning av lönerna i efterskott. I dylika fall
hade ordinarie befattningshavare vid tidigare löneregleringar utan undantag
fått vid det månadsskifte, då löneregleringen för dem trätt i kraft, av statens
medel uppbära ett belopp, motsvarande vad de skulle hava uppburit
i förskott för närmast följande månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna
fortfarande varit gällande. Samma engångsersättning torde
vid genomförandet av ett lönesystem med utbetalning av avlöning i efterskott
naturligen böra tillkomma även ordinarie folk- och småskollärare
och enligt de sakkunnigas mening jämväl de lärarinnor vid mindre folkskolor
och biträdande lärarinnor vid folkskola, som ansetts böra jämställas
med ordinarie lärare vid småskolor.
Departementschefens yttrande.
Uppenbart är, att provisorisk avlöningsförbättring, vilken år 1929 infördes
i syfte att bereda lärarna en förbättring i deras ekonomiska ställning i
avvaktan på en definitiv lönereglering och å vilken dyrtidstillägg icke utgår,
ej bör efter löneregleringens genomförande tillerkännas folk- och småskollärare.
Dyrtidstillägg bör i enlighet med de sakkunnigas förslag i fortsättningen
utgå efter de för befattningshavare vid nyreglerade verk gällande
grunder.
Vad nu anförts, har avseende å lärare, som övergå till det nya lönesystemet.
De sakkunniga hava funnit skäligt, att de lärare, som ej övergå till
detta system, böra även efter löneregleringen få uppbära provisorisk avlöningsförbättring
enligt samma bestämmelser som hittills. Detta förslag
kan jag med hänsyn till karaktären av ifrågavarande löneförbättring icke
biträda. Däremot torde — i anslutning till vad i motsvarande hänseende
föreslagits i propositionen nr 271/1937 beträffande läroverkslärare m. fl. —
dyrtidstillägg böra efter oförändrade grunder utgå till lärare, som ej önska
erhålla lön enligt det nya systemet. Riksdagens medgivande härtill synes
böra inhämtas.
De särskilda lönetillägg, som för närvarande utgå enligt de förutberörda
kungörelserna nr 141/1920 och 469/1924 till lärare inom vissa skoldistrikt i
Västerbottens och Norrbottens län och vid folkskolor inom vissa av rikets
nordligaste gränsorter, synas mig icke böra utgå till lärare, som föredraga
att i fortsättningen åtnjuta lön enligt hittills gällande grunder.
Vad de sakkunniga enligt det ovanstående anfört beträffande meddelande
av undervisning i slöjd utan särskild ersättning förfaller vid bifall till
vad jag i det föregående föreslagit.
103
Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.
Mot de sakkunnigas förslag örn beviljande av provisoriskt dyrortstillägg
till de folk- och småskollärare, som övergå till det nya lönesystemet, har
jag ingen erinran att framställa. Jag gör nedan hemställan i enlighet härmed.
Såsom vid tidigare genomförda löneregleringar ägt rum, bör riksdagen,
bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de tilläggsbestämmelser och tillämpningsföreskrifter,
som kunna erfordras för genomförandet av de nya avlöningsbestämmelserna
eller eljes stå i samband därmed. Härförutom nödvändiggör
löneregleringen, såsom av det sagda framgar, ändringar i ett
flertal nu gällande författningar och åtskilliga föreskrifter i övrigt, vilka
det lämpligen bör ankomma på Kungl. Majit att föranstalta om. Den
ytterligare beredning av dessa frågor, som pakallas, är av mycket tidsödande
karaktär. Med hänsyn härtill och till vad de sakkunniga i ämnet
anfört, är det icke möjligt att genomföra löneregleringen redan från och
med den 1 juli 1937. Däremot låter det sig göra att fixera tidpunkten för
ikraftträdandet till den 1 januari 1938. Ehuru denna tidpunkt av tekniska
skäl ej är den lämpligaste, anser jag mig böra — med beaktande av angelägenheten
av att den lönereglering, statsmakterna besluta, snarast möjligt
kommer vederbörande befattningshavare till godo — föreslå, att löneregleringen
må träda i kraft sistnämnda dag.
Mot de sakkunnigas förslag om beviljande av engångsersättning av
statsmedel till de lärare, som övergå till det nya lönesystemet och som på
grund av övergången från förskotts- till efterskottsutbetalning av lönen
eljes ej skulle få uppbära någon lön under loppet av två månader, har
jag intet att erinra. Såsom de sakkunniga påpekat, överensstämmer deras
förslag i denna del med vad som brukats vid tidigare genomförda löneregleringar.
Dyrtidstillägg bör härvid icke ifrågakomma.
För att för kommunerna underlätta övergången till det nya lönesystemet
torde åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda kommunerna möjlighet att
redan under nästa budgetår förskottsvis erhålla statsbidrag till sadant belopp,
att täckning beredes för större delen av den merkostnad, som uppkommer
genom den föreslagna löneregleringen. Kommunerna böra vidare
i förskott erhålla de medelsbelopp, som erfordras för bestridande av den
nyssberörda övergångslönen. Kungl. Majit lärer böra i sinom tid meddela
de föreskrifter, som härav påkallas.
II. Anslagsberäkningar för budgetåret 1937/1938.
I det följande framlägger jag på grundval av vad i det föregående anförts
och föreslagits beräkningar rörande storleken för budgetåret
1937/1938 av de anslag under åttonde huvudtiteln, som här komma i fråga.
Härvid behandlas anslagen i den ordning, i vilken de finnas upptagna å
huvudtiteln.
104
Kungl. Majlis ''proposition Nr 270.
1. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala flickskolor.
De anslagsmedel, som utgått till förevarande ändamål, hava under de
senare åren på grund av den fortgående ombildningen av enskilda flickläroverk
till kommunala flickskolor successivt ökats. Anslaget har för budgetåret
1935/1936 uppförts med förslagsvis 765,000 kronor och för innevarande
budgetår med 861,500 kronor. Av sistnämnda belopp beräknas
förslagsvis 720,000 kronor belöpa på bidrag till kommunala flickskolor och
förslagsvis 141,500 kronor på tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen
vid dessa skolor.
Från och med budgetåret 1933/1934 hava gällt vissa restriktiva bestämmelser
rörande inrättande av parallellavdelningar vid kommunala flickskolor.
Dessa bestämmelser innebära i sin nuvarande lydelse i huvudsak, dels
att uppdelning i parallellavdelning må ske i regel först vid ett lärj ungantal
av 36, i stället för tidigare 31, dels ock att statsbidrag må utgå till sammanlagt
högst 65 parallellavdelningar, där ej Kungl. Maj:t, efter framställning
av skolöverstyrelsen, för särskilt fall annorlunda bestämmer.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 gjert framställning
örn anslag till ändamålet för nästa budgetår.
Överstyrelsen har yttrat följande:
Bidrag tillkommunala flickskolor. Anslaget för bidrag
till kommunala flickskolor vore beräknat för 21 kommunala flickskolor.
Sedan Kungl. Majit genom nådigt brev den 30 april, respektive den 22
maj 1936 samt genom nådiga brev den 19 juni 1936 fattat beslut örn utgående
av statsbidrag till de kommunala flickskolorna i Falun, Göteborg,
Kalmar och Södertälje, uppginge emellertid antalet anslagsberättigade
kommunala flickskolor numera till 25. Då någon framställning om ombildning
av enskild flickskola till kommunal flickskola icke för närvarande
funnes hos överstyrelsen, hade överstyrelsen vid beräkningen av anslagsbehovet
för budgetåret 1937/1938 icke tagit hänsyn till eventuellt inrättande
av nya kommunala flickskolor utan räknade''med att 25 skolor komme
att såsom kommunala flickskolor åtnjuta understöd under budgetåret
1937/1938.
Till dessa skolor beräknade överstyrelsen ett bidrag i medeltal för var
och en å 25,000 kronor, oberäknat förekomsten av parallellavdelningar. Det
härför erforderliga _ anslagsbeloppet utgjorde således (25 X 25,000 =)
625,000 kronor. Énligt vaeren av överstyrelsen verkställd beräkning gåve
vid handen, torde emellertid detta anslagsbelopp böra ökas med 21,400
kronor för bestridande av kostnaderna för de ålderstillägg, som kunde
beräknas komma att utgå under budgetåret 1937/1938.
Överstyrelsen förutsätter, att i stort sett enahanda begränsningar i fråga
om inrättande av parallellavdelningar, som gälla för innevarande budgetår,
skulle komma att gälla jämväl för budgetåret 1937/1938, men har dock
ansett sig böra hemställa om modifikationer av desamma i nedan nämnda
hänseenden:
105
Kungl. Marits proposition Nr 270.
Under hänvisning till vad överstyrelsen i motsvarande hänseende anfört
angående uppdelning av årsklass i parallellavdelningar vid allmänna läroverk1)
har överstyrelsen beträffande de kommunala flickskolorna föreslagit,
att uppdelning av årsklass i parallellavdelningar, i vad gällde de två
högsta klasserna å stadium, motsvarande högre flickskola, finge äga rum
vid ett lärj ungantal överstigande 30. Därest den nu föreslagna bestämmelsen
varit tillämplig under föregående läsår, skulle detta lia inneburit,
att ytterligare en parallellavdelning kunnat inrättas.
Beträffande det erforderliga antalet parallellavdelningar för budgetåret
1937/1938 har överstyrelsen erinrat, att Kungl. Majit den 17 juli 1936
medgivit, att statsbidrag finge under budgetåret 1936/1937 utgå till fem
parallellavdelningar vid Majornas kommunala flickskola i Göteborg och
till en avdelning vid kommunala flickskolan i Falun. Genom inrättande av
dessa parallellavdelningar hade det för innevarande budgetår fastställda
maximiantalet 65 överskridits med 6. Med hänsyn härtill torde det för
budgetåret 1937/1938 erforderliga antalet parallellavdelningar böra uppskattas
till (65 + 6 =) 71. Härutöver ansåge sig överstyrelsen emellertid
med hänvisning till vad överstyrelsen föreslagit i fråga örn de två högsta
klassernas lärjungantal böra räkna med ytterligare en avdelning, nämligen
under förutsättning att delning i de två högsta klasserna finge ske vid ett
lärjungantal i årsklassen, överstigande 30. Inalles skulle sålunda medel
böra beviljas för ett antal av 72 parallellavdelningar. Då för varje parallellavdelning
beräknades ett statsbidrag å omkring 3,000 kronor, erfordrades
sålunda för nu senast berörda ändamål ett anslagsbelopp å (72 )< 3,000 =)
216,000 kronor.
Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen hade hemställt, att
Kungl. Majit täcktes medgiva, att årsklass eller avdelning av årsklass vid
statsunderstödd enskild läroanstalt och kommunal flickskola finge, då antalet
av de lärjungar, som deltoge i undervisningen i vederbörande ämnen,
uppginge till 24 eller det lägre tal, som kunde komma att fastställas för
de allmänna läroverken, efter medgivande av skolöverstyrelsen under en
veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar vid
undervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska i de klasser,
i vilka undervisningen i nämnda ämnen toge sin början. En dylik framställning
hade även gjorts av Fredrika Bremer-förbundet.
Överstyrelsen funne de framlagda skälen för ett dylikt medgivande värda
allt beaktande och ansåge för sin del, att starka pedagogiska skäl talade
för att uppdelning av här ifrågavarande klasser vid undervisningen i ovan
angivna ämnen vid kommunala flickskolor borde komma till stånd åtminstone
beträffande klassavdelningar, vilkas lärjungantal uppginge till eller
överstege 24. Överstyrelsen ville erinra om att rätt till sådan uppdelning
vore medgiven de kommunala mellanskolorna, varför det måste anses skäligt,
att samma förmån tillkommc även de kommunala flickskolorna. Vid
bifall (ill framställningarna i fråga bomme anslagsmedlen till bidrag till
kommunala flickskolor icke att ökas men viii anslagsmedlen till tillfällig
löneförbättring till lärarpersonalen vid dessa skolor (jfr nedan).
Anslaget till bidrag till kommunala flickskolor torde vidare böra ökas
med 19,000 kronor, vilket belopp syntes, enligt vad erfarenheten visat,
kunna beräknas åtgå till vikarier för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare,
som erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom.
*) Jfr propositionen nr 271/1937.
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Med hänsyn till ovan gjorda beräkningar borde sålunda anslagsmedlen
för bidrag till kommunala flickskolor för budgetåret 1937/1938 bestämmas
till (625,000 + 21,400 + 216,000 + 19,000 =) 881,400 kronor.
Tillfällig löneförbättring. Överstyrelsen beräknade, att till
tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid en kommunal flickskola utan
parallellavdelningar och med enbart teoretisk linje torde utgå 5,000 kronor
samt till samma ändamål vid en sådan skola utan parallellavdelningar men
med såväl teoretisk som praktisk linje 5,500 kronor. För varje tillkommande
parallellavdelning torde böra beräknas ytterligare 500 kronor.
Av de 25 kommunala flickskolor, som vore i verksamhet, hade 12 enbart
teoretisk linje, under det att de återstående 13 vore inrättade med såväl
teoretisk som praktisk linje. På grund härav och i enlighet med ovan
gjorda beräkningar i fråga örn antalet parallellavdelningar uppskattade
överstyrelsen anslagsbehovet för nu förevarande ändamål till (12 X 5,000
+ 13 X 5,500 + 72 X 500 =) 167,500 kronor. Härtill skulle komma en
ökning av anslagsbehovet med omkring 1,400 kronor, därest ovanberörda
framställningar angående uppdelning av klass i vissa ämnen vunne riksdagens
bifall.
Anslagsmedlen torde dessutom böra ökas med 5,000 kronor, vilket belopp
syntes, enligt vad erfarenheten visat, kunna beräknas åtgå till vikarier
för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare, som erhållit tjänstledighet
på grund av sjukdom.
Anslaget för tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid kommunala
flickskolor borde i sådant fall bestämmas till (167,500 + 1,400 + 5,000 —)
173,900 kronor.
Det totala anslagsbehovet för kommunala flickskolor uppginge sålunda,
enligt de av överstyrelsen verkställda beräkningarna och under ovan angivna
förutsättningar, i fråga om bidrag till kommunala flickskolor till
881,400 kronor samt i fråga om tillfällig löneförbättring till 173,900 kronor
eller sammanlagt till 1,055,300 kronor.
Departementschefen.
Såsom i det föregående anförts, ifrågasättes icke för nästa budgetår någon
ändring i de för lärare vid kommunala flickskolor gällande lönebestämmelserna.
Överstyrelsens föreliggande framställning kan därför helt
tagas till utgångspunkt vid beräkningen av förevarande anslag för nästa
budgetår.
I två hänseenden har överstyrelsen föreslagit ändringar i gällande föreskrifter
rörande uppdelning av årsklass vid de kommunala flickskolorna i
avdelningar.
Först och främst har överstyrelsen ifrågasatt, att uppdelning av årsklass
i parallellavdelningar skulle, i vad avser de två högsta klasserna av stadium
motsvarande högre flickskola, få äga rum vid ett lärjungantal överstigande
30 i stället för nu 35. Detta förslag överensstämmer i princip med vad jag
under punkten 130 i 1937 års åttonde huvudtitel och i propositionen nr
271/1937 föreslagit beträffande privatläroverken, respektive de allmänna
läroverken, och biträdes därför av mig.
107
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Vidare har överstyrelsen föreslagit, att årsklass eller avdelning av årsklass
vid kommunal flickskola skulle, då antalet av de lärjungar, som deltaga i
undervisningen i vederbörande ämne, uppgår till eller överstiger 24, efter
medgivande av överstyrelsen kunna under 1 veckotimme i varje ämne
uppdelas i två undervisningsavdelningar vid undervisningen i modersmålet,
tyska, engelska och franska i de klasser av flickskolan, i vilka undervisningen
i nämnda ämnen tager sin början. Detta förslag, som ansluter sig
till vad nu i berörda hänseende gäller vid de allmänna läroverken och de
kommunala mellanskolorna, vill jag tillstyrka.
De nu gällande restriktiva bestämmelserna angående statsunderstöd till
parallellavdelning av årsklass vid kommunal flickskola böra i övrigt oförändrade
tillämpas; dock bör det sammanlagda antal parallellavdelningar,
till vilka statsbidrag i allmänhet får utgå, i enlighet med överstyrelsens
förslag höjas från 65 till 72.
Beträffande tillfällig löneförbättring för lärarpersonalen vid de kommunala
flickskolorna torde böra för budgetåret 1937/1938 meddelas samma
bestämmelser som nu gälla.
Jag har intet att erinra mot överstyrelsens anslagsberäkningar. Förevarande
anslag bör alltså för nästa budgetår upptagas med ett belopp av
1,055,300 kronor. Anslagshöjningen utgör 193,800 kronor.
I det följande gör jag den hemställan, som påkallas av vad jag nu föreslagit.
Denna hemställan omfattar ej ovannämnda förslag rörande uppdelning
av årsklass vid viss nybörjarundervisning, i vilket avseende Kungl.
Majit lärer böra framdeles meddela erforderliga bestämmelser. Även i
övrigt torde Kungl. Majit böra i sinom tid utfärda de föreskrifter, som föranledas
av vad i det föregående anförts.
2. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala mellanskolor.
Ur detta anslag, som nu är uppfört med förslagsvis 1,454,500 kronor, beräknas
utgå följande anslagsmedel, nämligen förslagsvis 1.207,000 kronor till
bidrag jämlikt kungörelsen nr 927/1918 angående avlöning åt lärare vid
kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola, förslagsvis 19,500
kronor till bidrag till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd vid kommunala
mellanskolor samt förslagsvis 228,000 kronor till tillfällig löneförbättring
till lärarpersonalen vid dessa skolor.
Förstnämnda anslagsbelopp, som tidigare, allteftersom antalet läroanstalter
av detta slag ökats, upprepade gånger höjts, fastställdes år 1927 till
1,710,000 kronor. I anledning av 1927 års riksdags beslut örn förstatligande
av åtskilliga kommunala mellanskolor har anslaget därefter successivt
sänkts till och med budgetåret 1934/1935, då det uppfördes med 1,092,000
kronor. Med ingången av budgetåret 1935/1936 var förstatligandet av berörda
skolor i sin helhet genomfört. T fråga örn statsunderstöd till parallell
-
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
avdelning av årsklass vid kommunal mellanskola hava från och med budgetåret
1933/1934 gällt vissa restriktiva bestämmelser, vilka i sin nuvarande
utformning överensstämma med vad i motsvarande hänseenden enligt det
ovanstående gäller beträffande kommunala flickskolor, dock med den
skillnaden att statsbidrag må utgå till sammanlagt högst 112 parallellavdelningar,
där ej Kungl. Majit, efter framställning av skolöverstyrelsen,
för särskilt fall annorlunda bestämmer. Av sagda 112 parallellavdelningar
äro 5 avsedda för åstadkommande av möjlighet att bereda inträdessökande
plats i sådana fall, då eljest ett större antal skulle bliva avvisade.
Även i fråga om undervisning i manlig och kvinnlig slöjd vid kommunala
mellanskolor hava från och med budgetåret 1933/1934 gällt vissa restriktiva
bestämmelser. Dessa restriktioner hava av 1936 års riksdag upphävts vad
angår undervisning i kvinnlig slöjd. Beträffande undervisning i manlig
slöjd gäller enligt kungörelsen nr 196/1936 för budgetåret 1936/1937, att
statsbidrag må utgå allenast i sådana fall, då den för undervisningen anställde
läraren dels före läsåret 1933—1934 innehaft sin anställning och
därav haft sin väsentliga utkomst, dels ock under läsåret 1936—1937 likaledes
är för sin utkomst väsentligen hänvisad till ifrågavarande anställning.
1935 års riksdag har medgivit, att från förevarande anslag jämväl må
bestridas kostnaderna för sådana praktiska realskollinjer, som kunna komma
att upprättas vid kommunala mellanskolor. Såsom framgår av punkten
128 i 1936 års åttonde huvudtitel, har en sådan linje beräknats för de
kommunala mellanskolorna.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 gjort framställning
örn anslag till de kommunala mellanskolorna för budgetåret 1937/1938.
Av överstyrelsens skrivelse inhämtas följande:
Bidrag jämlikt kungörelsen nr 927/191 8. Med utgångspunkt
från förhållandena under läsåret 1935—1936 och under förutsättning
att årsklass icke uppdelades i parallellavdelningar, med mindre
än att lärjungantalet överstege 35, eventuellt i visst undantagsfall 30, kunde
anslagsbehovet under denna rubrik för budgetåret 1937/1938 uppskattas
till 1,243,000 kronor.
I fråga örn rätt till uppdelning i parallellavdelningar gälla för innevarande
budgetår liksom för det föregående vissa inskränkningar, varom för
innevarande budgetår bestämmelser meddelats i nådiga kungörelsen den
15 maj 1936 (nr 195). Dessa inskränkningar innebära bl. a., att statsbidrag
må utgå till sammanlagt högst 107 parallellavdelningar, där ej Kungl.
Majit efter framställning av skolöverstyrelsen för särskilt fall annorlunda
bestämmer.
Överstyrelsen förutsatte att beträffande rätt till uppdelning i parallellavdelningar
skulle i stort sett gälla oförändrade bestämmelser för budgetåret
1937/1938. Dock finge överstyrelsen — under hänvisning till vad överstyrelsen
anfört angående uppdelning av årsklass i parallellavdelningar vid
allmänna läroverk1) — föreslå, att uppdelning av årsklass i parallellavdel
-
*) Jfr propositionen nr 271/1937.
109
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
ningar, i vad gällde kommunal mellanskolas högsta klass, finge äga rum
vid ett lärjungantal överstigande 30. Därest den nu föreslagna bestämmelsen
varit tillämplig under föregående läsår, skulle detta lia inneburit,
att ytterligare fem parallellavdelningar kunnat inrättas.
För innevarande budgetår hade de 107 parallellavdelningar, rörande vilkas
inrättande det tillkomme överstyrelsen att besluta, samtliga tagits i
anspråk. Vidare hade Kungl. Majit den 4 juli 1936 i anslutning till 1936
års riksdags beslut angående upprättande av högst 5 nya parallellavdelningar
i sådana fall, där eljest ett större antal inträdessökande förväntades
bliva avvisade, medgivit, att statsbidrag finge utgå för en parallellavdelning
av första klassen vid envar av fem kommunala mellanskolor. Dessutom
hade överstyrelsen i skrivelse den 9 juli 1936 anhållit örn att statsbidrag
måtte utgå för ytterligare två parallellavdelningar vid kommunala
mellanskolor.1) Därjämte finge överstyrelsen meddela, att i tre fall utöver
de ovannämnda överstyrelsen med hänsyn till begränsningen av antalet
parallellavdelningar icke funnit sig kunna bifalla anhållan om uppdelning,
ehuru det beräknade antalet godkända inträdessökande överstigit 35. Med
hänsyn till dessa förhållanden ville överstyrelsen föreslå, att antalet parallellavdelningar
för budgetåret 1937/1938, i jämförelse med det för budgetåret
1936/1937 förutsatta antalet av 112 avdelningar, ökades dels med
(2 + 3 =) 5, dels med ytterligare 5 med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen
om uppdelning av kommunal mellanskolas högsta klass vid ett lärjungantal
överstigande 30, varvid det, i anslutning till utformningen av
gällande kungörelse angående statsunderstöd under budgetåret 1936/1937
till parallellavdelning av årsklass vid kommunal mellanskola, syntes böra
ankomma på Kungl. Majits prövning, i vad män parallellavdelningar finge
komma till stånd utöver 119, d. v. s. det antal, till vilket statsbidrag under
innevarande budgetår torde komma att utgå (= 114), ökat med 5 med
hänsyn till nyssnämnda för budgetåret 1937/1938 föreslagna bestämmelse
örn uppdelning av högsta klassen.
Det beräknade sammanlagda antalet parallellavdelningar skulle enligt
vad ovan sagts komma att uppgå till 122 och överstege alltså med 10 det
för budgetåret 1936/1937 beräknade antalet. På grund härav uppkomme
en ökning av anslagsbehovet, som kunde uppskattas till 29,500 kronor.
Genom nådigt brev den 31 juli 1936 hade från och med den 1 juli 1936
inrättats en ny kommunal mellanskola, nämligen den kommunala mellanskolan
i Östhammar. På grund härav uppkomme en anslagsökning å omkring
14,500 kronor.
Överstyrelsen funne det tillrådligt, då två ansökningar för närvarande
funnes hos överstyrelsen, avseende högre folkskolas ombildning till kommunal
mellanskola, att man vid uppskattningen av anslagsbehovet räknade
med tillkomsten av två nya kommunala mellanskolor, vilket innebure en
ökning av denna anslagspost med omkring 29,000 kronor. Då dessa två
eventuella kommunala mellanskolor tillkomme genom ombildning av förutvarande
högre folkskolor, föranledde denna ökning en motsvarande
minskning i anslaget till högre folkskolor.
Överstyrelsen hade i skrivelser den 18 maj och den 11 juli 1936 hemställt,
att vid norra kommunala mellanskolan i Stockholm måtte från och med
läsåret 1936—1937 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda bosin
*)
I anledning härav beslutade Kungl. Majit den 21 augusti 1936, att statsbidrag finge utgå
till den ena av nämnda parallellavdelningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr £70.
tade, försöksvis anordnas en handelslinje såsom inbyggd praktisk utbildningslinje
med början från och med nämnda läsår i näst högsta klassen
samt att kostnaderna för avlöning av lärare å ifrågavarande linje måtte
bestridas från förslagsanslaget bidrag till kommunala mellanskolor. Därest
anordnande av en dylik linje medgåves, skulle detta innebära, att den praktiska
linjen skulle komma att omfatta vissa av de skolan tilldelade parallellavdelningarna.
Någon merkostnad skulle härigenom icke komma att
uppstå för statsverket.
Överstyrelsen ansåge, att utom ovannämnda praktiska linje ytterligare
en sådan linje torde böra beräknas komma till stånd under budgetåret
1937/1938. Beträffande betydelsen av de praktiska utbildningslinjerna och
formerna för deras upprättande finge överstyrelsen hänvisa till vad överstyrelsen
i motsvarande hänseenden anfört rörande inbyggda praktiska realskollinjer
vid de allmänna läroverken.1)
En ökning av ifrågavarande anslag på grund av inrättandet av praktiska
linjer torde med hänsyn till vad ovan anförts således endast böra beräknas
med avseende på en första årskurs av en praktisk linje, som vore inbyggd
i en kommunal mellanskola. Jämlikt av 1927 års skolsakkunniga avgivet
förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium torde
beträffande klassavdelning, som i teoretiska läroämnen hade samläsning
med annan linje, bidraget lämpligen böra utgå med 700 kronor, ett belopp,
varmed överstyrelsen, ehuru överstyrelsen funne det väl lågt, här ansåge
sig böra räkna. En ökning av anslaget i fråga uppstode således med 700
kronor.
Anslagsbehovet för budgetåret 1937/1938, avseende bidrag jämlikt kungörelsen
nr 927/1918, uppginge sålunda till (1,243,000 + 29,500+ 14,500 +
+ 29,000 + 700 = ) 1,316,700 kronor.
Bidrag till undervisning i manlig och kvinnlig
slöjd. Anslag för detta ändamål hade i riksstaterna för vartdera av
budgetåren 1931/1933 upptagits med 23,000 kronor, för budgetåret
1933/1934 med 13,000 kronor, för budgetåret 1934/1935 med 8,400 kronor
och för budgetåret 1935/1936 med 12,300 kronor. För innevarande budgetår
vore anslagsposten upptagen med 19,500 kronor.
Minskningen i anslaget under de fyra senaste budgetåren i förhållande
till tidigare budgetår hade föranletts av den begränsning i fråga om bidrag
till slöjdundervisningen, som iakttagits från och med budgetåret 1933/1934
(jfr ovan). Därest de för budgetåret 1936/1937 härutinnan gällande bestämmelserna
skulle äga giltighet jämväl för budgetåret 1937/1938, uppginge
anslagsbehovet till 19,650 kronor.
Överstyrelsen ansåge det emellertid skäligt och rimligt, att även anslag
till undervisning i manlig slöjd från och med nästa budgetår finge utgå i
full utsträckning. Ett sådant medgivande skulle enligt de verkställda beräkningarna
innebära en anslagsökning av endast 1,800 kronor. Överstyrelsen
finge således hemställa, att statsbidrag för undervisning i manlig
och kvinnlig slöjd vid kommunala mellanskolor måtte för budgetåret
1937/1938 utgå enligt de grunder, som angåves i kungörelsen nr 938/1920.
Ett bifall härtill skulle föranleda ett anslagsbehov av 21,450 kronor. Anslaget
borde avrundas nedåt till £1,400 kronor.
*) Jfr propositionen nr 271/1937.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lil
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Tillfällig löneförbättring. Den tillfälliga, löneförbättringen
utginge enligt de grunder, som angåves i kungörelsen nr 322/1925 med
däri genom kungörelsen nr 11/1931 senare vidtagen ändring. Därjämte hade
Kungl. Majit genom kungörelsen nr 197/1936 föreskrivit, att tillfällig löneförbättring
av statsmedel finge för budgetåret 1936/1937 utgå till lärare,
som undervisade i manlig slöjd vid kommunal mellanskola, allenast i sådant
fall, då jämlikt gällande bestämmelser statsbidrag utginge till den
ifrågavarande undervisningen. Tillfällig löneförbättring till lärare, som
undervisade i kvinnlig slöjd samt handarbete, utginge däremot utan någon
begränsning.
Ett anslag av 244,559 kronor vore för ändamålet erforderligt under
budgetåret 1937/1938, under förutsättning att tillfällig löneförbättring till
lärare, som undervisade i manlig slöjd, utginge med ovan angiven begränsning.
Då överstyrelsen emellertid föreslagit, att statsbidrag till undervisning
i manlig och kvinnlig slöjd skulle utgå i enlighet med bestämmelserna
i kungörelsen nr 938/1920, måste överstyrelsen räkna med ett anslagsbelopp,
som med omkring 500 kronor överstege ovannämnda. Anslagsbehovet
uppginge följaktligen i runt tal till 24-5,000 kronor. Det sålunda uträknade
beloppet borde emellertid med hänsyn till vad överstyrelsen ovan
anfört ökas med ett belopp, motsvarande kostnaden för tillfällig löneförbättring
åt lärare vid 10 klassavdelningar. Nämnda belopp kunde uppskattas
till omkring 4,500 kronor. Därjämte torde anslaget böra ökas med
ett belopp, motsvarande tillfällig löneförbättring till lärare vid dels kommunala
mellanskolan i Östhammar, dels två nya kommunala mellanskolor,
varmed överstyrelsen i det föregående räknat. Överstyrelsen uppskattade
denna ökning till omkring 7,800 kronor.
Det erforderliga anslagsbeloppet till förevarande ändamål komme sålunda
att uppgå till (245,000 + 4,500 + 7,800 =) 257,300 kronor.
Såsom bidrag till kommunala mellanskolor under budgetåret 1937/1938
erfordrades alltså (1,316,700 + 21,400 + 257,300 =) 1,595,400 kronor.
Såsom framgår av propositionen nr 271/1937 har skolöverstyrelsen i skrivelse
den 23 december 1936 anfört vissa synpunkter på frågan om löneförmånerna
för lärare, sysselsatta vid i kommunal mellanskola inbyggd praktisk
linje. Rörande denna fråga, så ock beträffande frågan örn statsbidrag
till linjer av denna art har överstyrelsen i nyssberörda skrivelse härförutom
yttrat följande:
I anslutning till vad överstyrelsen enligt det ovanstående anfört, ville
överstyrelsen föreslå, att till skola med inbyggd praktisk linje statsbidrag
finge utgå med 1,400 kronor för år för var och en av de två högsta årsklasserna
i lärokursen, under förutsättning att ifrågakommande klass i
teoretiska läroämnen åtnjöte från den allmänna kommunala mellanskolan
skild undervisning, samt med 700 kronor för år för var och en av de två
högsta årsklasserna i lärokursen, under förutsättning att i teoretiska läroämnen
samläsning ägde rum med annan linje. Vidare borde till parallellavdelning
inom den praktiska linjen utgå statsbidrag med 1,400 kronor
för år.
Timlärare i praktiska läroämnen syntes här böra åtnjuta samma avlöningsförmåner
— någon skillnad för adjunktsbehöriga och icke-adjunkts
-
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.
behöriga gjordes icke för timlärarna i läsämnen vid kommunal mellanskola
— som timlärare i läsämnen, d. v. s. för manlig lärare 105 kronor och kvinnlig
95 kronor per veckotimme, dock att lärare i praktiska läroämnen å den
husliga linjen skulle erhålla 80 kronor per veckotimme. Överstyrelsen ansåge
sig emellertid böra fästa uppmärksamheten vid att de angivna lönebeloppen
av 105 och 95 kronor vore vardera 5 kronor lägre än motsvarande
arvoden vid yrkesbestämd högre folkskola. Överstyrelsen ville erinra om
att 1927 års skolsakkunniga i sitt betänkande rörande praktiska utbildningslinjer
på realskolans åldersstadium (sid. 243) föreslagit 115 kronor
för manlig och 105 kronor för kvinnlig per veckotimme i praktiska läroämnen
på handelslinjen och på den tekniska linjen. För undervisningen i
övningsämnen skulle timlärararvodena utgå efter samma grunder, som
vore fastställda för lärare i övningsämnen vid allmänna kommunala mellanskolor.
I likhet med ovannämnda sakkunniga finge överstyrelsen föreslå, att
statsbidrag finge utgå med 95 kronor för manlig och 85 kronor för kvinnlig
lärare för läsår och veckotimme i praktiskt läroämne å handelslinjen och
å tekniska linjen samt med 75 kronor för läsår och veckotimme i praktiskt
läroämne å husliga linjen. Det vore endast under förutsättning, att en dylik
bestämmelse bomme till stånd, som statsbidragen till praktisk linje kunde
föreslås till respektive 1,400 kronor och 700 kronor.
I fråga om avlöning åt lärare i teoretiska ämnen och övningsämnen vid
inbyggd praktisk linje hade överstyrelsen förutsatt, att samma grunder
skulle gälla som i övrigt vore fastställda för motsvarande lärare vid kommunala
mellanskolor.
Departementschefen.
Som nämnts utgår jag från att någon ändring ej för nästa budgetår inträder
i fråga örn löneförmånerna för den vid de kommunala mellanskolorna
anställda lärarpersonalen.
Mot överstyrelsens förslag i fråga örn ändringar i gällande bestämmelser
rörande parallellundervisning vid kommunala mellanskolor har jag ingen
erinran att framställa. Detta förslag ansluter sig, i vad det avser sänkning
av det elevantal, som konstituerar rätt till uppdelning i parallellavdelningar,
till vad jag nyss ifrågasatt beträffande de kommunala flickskolorna
och till vad jag under punkten 130 i årets åttonde huvudtitel tillstyrkt i
fråga om privatläroverken och i propositionen nr 271/1937 i fråga om de
allmänna läroverken.
I sistberörda proposition har Kungl. Majit hos riksdagen anhållit örn
bemyndigande att efter vederbörlig framställning medgiva upprättande vid
kommunal mellanskola av inbyggd praktisk linje i huvudsaklig överensstämmelse
med de linjer av denna art, som hittills upprättats. Överstyrelsen
har enligt det ovanstående framlagt vissa förslag rörande avlöning åt
lärare vid sådana linjer och örn statsbidrag för ändamålet. Även om det i
och för sig skulle varit önskvärt att i samband med den definitiva inordningen
av dessa linjer i skolorganisationen kunna fastare än nu är fallet
reglera nämnda avlönings- och statsbidragsfrågor, är det å andra sidan
113
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 270.
icke lämpligt att taga ställning härtill redan nu, innan förslag till lönereglering
för lärarpersonalen i övrigt föreligger. Någon olägenhet synes
knappast vållas av ett uppskov med ställningstagandet till de av överstyrelsen
berörda frågorna. Jag utgår från att de grunder, som på området
hittills tillämpats, komma till användning även under den tid, som återstår
till dess ifrågavarande löne- och statsbidragsspörsmål bliva slutligt
avgjorda. Kostnaderna härför böra jämlikt 1935 års riksdags ovanberörda
beslut gäldas från förevarande anslag.
Såsom av det sagda framgår, hava under de senare åren gällt vissa restriktioner
med avseende å slöjdundervisningen vid de kommunala mellanskolorna.
Dessa restriktioner, som till en början avsågo både den manliga
och den kvinnliga slöjden, begränsades av 1936 års riksdag till att avse endast
den manliga. Överstyrelsen har nu föreslagit, att återgång till normala
förhållanden skulle ske jämväl beträffande undervisning i manlig slöjd.
Detta förslag, som medför en relativt obetydlig kostnadsökning och ansluter
sig till min allmänna uppfattning om betydelsen av praktisk undervisning
av denna art, vill jag biträda.
Överstyrelsens förslag, i vad avser tillfällig löneförbättring, lämnar jag
utan erinran. Sådan löneförbättring bör alltså utgå utan den nu gällande
begränsningen i fråga om lärare i manlig slöjd. Likaledes godkänner jag
överstyrelsens anslagskalkyler och föreslår alltså, att förevarande anslag
för nästa budgetår beräknas till 1,595,400 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 140,900 kronor.
Jag gör i det följande den hemställan, som föranledes av vad jag ovan
föreslagit. Kungl. Majit lärer böra i sinom tid meddela härav betingade
föreskrifter.
3. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare
vid folkskolor.
Detta anslag, som för budgetåret 1936/1937 är uppfört med 62,350,000
kronor, disponeras på följande sätt:
1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor, förslagsvis......................kronor 55,950,000
2. Provisorisk avlöningsförbättring, förslagsvis..... » 6,090,000
3. Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsam
lingar
med icke-finsktalande befolkning samt i Överkalix
församling, förslagsvis........• • ....... * 90,000
4. Provisoriskt lönetillägg åt vissa icke-ordinarie lärare
vid folk- och småskolor, förslagsvis........... » 200,000
5. Ersättning för flyttningskostnad jämlikt kungörelsen
den 21 februari 1936 (nr 32) och kungörelsen
den 5 juni 1936 (nr 255), förslagsvis . ........ » 10,000
<j. Anordnande av försök med förstärkningsanord
ningar
i skolor av 11 2-formen, högst ...... »__1 (),()()(>
Summa kronor 62,350,000.
Bihang lill riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Beträffande beräkningen av detta anslag för nästa budgetår må erinras
om att 1935 års riksdag beslutat, att staten skulle från och med den 1 juli
1936 övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta
minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor — tidigare bestred staten
i huvudsak kostnaden allenast för nio tiondelar av nämnda löner. På grund
av bestämmelserna angående rekvisition av statsbidrag skulle den härigenom
vållade merutgiften för statsverket belasta anslaget först från och med budgetåret
1937/1938. I syfte att för kommunerna underlätta övergången till
det nya systemet hava emellertid meddelats bestämmelser (kungörelsen nr
201/1936) örn ökad förskottsutbetalning av statsbidrag till lärare vid folkoch
småskolor under budgetåret 1936/1937. Kostnaderna härför hava för
sistnämnda budgetår beräknats till 3,000,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti och den 2 oktober 1936
angivit, att under den ovannämnda anslagsposten till statsbidragtill
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor under
budgetåret 1935/1936 rekvirerats inalles 53,320,000 kronor mot 52,950,000
kronor under budgetåret 1934/1935. Med hänsyn till den stegrade belastning,
som de nyss anförda siffrorna ådagalägga, och till 1935 års riksdags
ovannämnda beslut har överstyrelsen beräknat medelsbehovet för nästa
budgetår under denna post till 59,035,000 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 3,085,000 kronor eller — örn här bortses från den förutberörda
tillfälliga anslagshöjningen för innevarande budgetår — med 6,085,000
kronor.
Vidare har överstyrelsen erinrat, att Kungl. Majit den 15 maj 1936 förordnat,
att jämväl för budgetåret 1936/1937 skulle gälla en tidigare given
föreskrift, att den del av den av statsmedel utgående avlöning till lärare
vid vissa statsfolkskolor i Luleå stift, vilken eljest skulle hava åvilat vederbörande
skoldistrikt, skulle bestridas från förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, samt att Kungl.
Majit tillika anbefallt överstyrelsen att avgiva utredning och förslag angående
överflyttning av här ifrågavarande utgifter till förslagsanslaget till
bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Enligt den utredning, som
överstyrelsen verkställt, uppginge nämnda utgifter för budgetåret 1936/
1937 till ett belopp av 16,720 kronor. Med hänsyn till beloppets relativt
ringa omfattning funne överstyrelsen, att den kostnadsstegring, som sålunda
föranleddes av ifrågavarande utgifters överflyttning från finnbygdsanslaget
till det allmänna anslaget till läraravlöningar, nu icke torde böra
föranleda någon ökning av sistnämnda anslag för budgetåret 1937/1938.
Då utgifterna för provisorisk avlön ingsförbättring
enligt folkskolinspektörernas uppgifter under budgetåret 1935/1936 uppgått
till 6,176,000 kronor, har överstyrelsen ifrågasatt en ökning av de för ändamålet
beräknade anslagsmedlen med (6,176,000—6,090,000 =) 86,000 kronor.
115
Kungl. Maj:ts proposition Nr 870.
Utgifterna för provisoriskt lönetillägg åt vissa ickeordinarie
lärare vid folk- och småskolor hade, anför
överstyrelsen, under budgetåretl935/1936 utgjort 244,000 kronor, varför
ifrågavarande anslagsmedel borde för nästa budgetår ökas med 44,000 kronor.
Överstyrelsen har vidare erinrat, att 1935 års riksdag beslutat, att staten
i viss utsträckning skulle lämna understöd till bestridande
av skoldistrikts kostnader för avlönande av Överlärare.
Närmare föreskrifter härom återfunnes i kungörelsen nr 307/1936.
Enligt nämnda kungörelse prövade Kungl. Maj:t för varje särskilt fall
efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag, som i
intet fall kunde uppgå till mer än 1,000 kronor för redovisningsår, skulle
utgå. Rekvisition av statsbidrag till arvode åt Överlärare skulle göras i
samband med rekvisition av statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och
småskolor inom distriktet. Då något anslag för ändamålet icke tidigare
utgått, måste uppskattningen av kostnaderna för statsbidrag till överlärares
avlöning bliva i hög grad osäker. Enligt folkskolesakkunnigas beräkningar,
mot vilka överstyrelsen icke ansåge sig kunna göra någon anmärkning,
torde det för statsbidrag till överlärares avlöning erforderliga anslaget,
vilket borde erhålla förslagsanslags natur, böra beräknas till 50,000
kronor. '' * * <j(g
I övrigt har överstyrelsen icke ifrågasatt någon ändring av dispositionen
av förevarande anslag, vilket alltså skulle för nästa budgetår höjas med
(3,085,000 + 86,000 + 44,000 + 50,000 =) 3,265,000 kronor till 65,615,000
kronor.
Statskontoret har, såsom av det efterföljande framgår, i utlåtande den
24 september 1936 tillstyrkt överstyrelsens förslag örn överflyttning till
förevarande anslag av ovannämnda kostnader* som nu bestridas från förslagsanslaget
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter.
Departementschefen.
Den i det föregående förordade löneregleringen avses som nämnts skola
träda i kraft den 1 januari 1938. För förra delen av budgetåret 1937/1938
kan förevarande anslag alltså beräknas utifrån de förhållanden, som nu
föreligga. För senare delen av budgetåret måste vid anslagsberäkningen
hänsyn tagas till de ändrade förhållanden, som uppstå genom löneregleringen.
Efter löneregleringens genomförande böra från anslaget bestridas dels
statens bidrag till de löneförmåner, som lärarna skola äga uppbära enligt
det föreslagna avlöningsreglementet, dels kostnaderna för det dem i förekommande
fall tillkommande provisoriska dyrortstilläggct, dels avlöning
116
Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.
enligt äldre grunder — exklusive provisorisk avlöningsförbättring och särskilda
lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke-finsktalande
befolkning samt i Överkalix församling — till ordinarie lärare, som icke
vill övergå till det nya lönesystemet och ej heller kan därtill lagligen förbindas,
dels statens bidrag till skoldistriktens omförmälda kostnader för
avlönande av Överlärare, dels ersättning för ovannämnda flyttningskostnader,
dels ock berörda kostnader för anordnande av försök med förstärk - ningsanordningar i skolor av B 2-formen. Vad nu anförts torde icke behöva
särskilt motiveras annat än försåvitt angår de sist nämnda kostnaderna.
Ifrågavarande anordningar till förstärkande av undervisningen i skolor
av B 2-formen äro som bekant en följd av 1936 års riksdags beslut angående
införande av obligatorisk sjuårig folkskola. I den i sistberörda ämne
avlåtna propositionen nr 99/1936 och av 1936 års riksdag togs icke definitiv
ställning till detaljerna i dessa anordningar. Det påpekades emellertid
av departementschefen och av riksdagen, att kostnaderna komme att utgöras
av ersättningar till lärare för övertidstjänstgöring och att de ersättningar
till lärare, som således skulle utgå från det ovannämnda till 10,000
kronor maximerade anslagsbeloppet, uppenbarligen icke kunde bliva prejudicerande
i löneregleringshänseende, då det vore fråga om en extraordinär
anordning av ren försökskaraktär. I skrivelse den 7 juli 1936 framlade skolöverstyrelsen
förslag till bestämmelser angående dispositionen av nämnda
anslagsbelopp. Överstyrelsen anförde här, att det uppstående behovet av
ökad direkt undervisning vid vederbörande skolor icke kunde tillgodoses
utan en utökning av antalet lärartimmar. En dylik utökning kunde, fortsatte
överstyrelsen, ernås genom att antingen avdelningsläraren utöver sin
tjänstgöringsskyldighet mot extra arvode tjänstgjorde ytterligare ett mindre
antal veckotimmar eller den vid skolan tjänstgörande småskollärarinnan
mot sådant arvode undervisade i lämpliga ämnen på folkskolestadiet,
varvid folkskolans lärare finge tillfälle att samtidigt meddela undervisning
åt den eller de klasser, som ej handleddes av småskollärarinnan. Måhända
vore en kombination av båda dessa möjligheter närmast till hands liggande.
Vidare kunde, där förhållandena sådant medgåve, även särskild timlärare
anställas för extr atimmarna. Lokala omständigheter kunde motivera
olika uppläggning av försöken i olika fall. Först när någon erfarenhet vunnits
av de preliminära försöken, syntes tiden mogen för mera bestämda
direktiv. Överstyrelsen framlade emellertid mera bestämda förslag beträffande
den yttre ramen för försöksanordningarna samt rörande
ledningen, kontrollen och finansieringen av desamma. Dessa förslag
åsyftade bland annat, att skolöverstyrelsen skulle besluta dels huruvida
försök finge anordnas och dels med vilket belopp statsbidrag till försöksanordningen
högst finge utgå, därvid överstyrelsen i varje särskilt fall
skulle fastställa det antal veckotimmar, för vilka särskilt arvode finge utgå.
117
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Arvodet borde, anförde överstyrelsen, avvägas med hänsyn till den lön,
som enligt gällande bestämmelser tillkomme lärare vid folk- och småskolor,
samt utgå med visst belopp för veckotimme.
Genom beslut den 10 september 1936 uppdrog Kungl. Majit åt överstyrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med de av överstyrelsen angivna
riktlinjerna under läsåret 1936—1937 anordna ifrågavarande försök
samt föreskrev, att statsbidrag till försöksanordningama skulle utgå med
belopp, motsvarande kostnaderna för särskild ersättning till lärare, som
enligt åtagande därvid meddelade undervisning, dock högst med 90 kronor
för veckotimme för lärare med folkskollärarkompetens och 70 kronor för
veckotimme för lärare med småskollärarkompetens, beräknat efter en lästid
av 34 4/7 veckor för läsår.
Behovet av särskilda anslagsmedel för ifrågavarande ändamål upphör
icke vid ett bifall till det ovan framställda löneregleringsförslaget. Jag vill
här lämna öppen frågan, vilka arvoden som kunna befinnas böra utgå för
ändamålet, sedan löneregleringen genomförts, i de fall då tjänstgöring
ålägges lärare utöver den tjänstgöring, på vilken löneregleringen grundar
sig. Kungl. Majit torde böra taga denna fråga under närmare omprövning.
En höjning av de nu utgående arvodena synes emellertid icke vara utesluten.
På grund härav torde det icke vara lämpligt att, såsom nu är fallet,
maximera de anslagsmedel, som för senare hälften av nästa budgetår ställas
till förfogande för ändamålet. Utgående från att någon mera nämnvärd utvidgning
av försöksverksamheten icke vidtages under nästa budgetår, förutsätter
jag, att för detta budgetår beräknas ett förslagsvis betecknat belopp
under anslaget för bestridande av de med verksamheten förenade särskilda
kostnaderna. Då de jämkningar i ersättningsgrunderna, som kunna komma
att vidtagas från och med den 1 januari 1938, ej torde komma att avsevärt
påverka medelsåtgången, lärer någon höjning av det nu utgående
beloppet ej behöva för närvarande beräknas.
Med utgångspunkt från överstyrelsens anslagskalkyler, mot vilka jag
ej har någon väsentligare erinran att framställa, torde förevarande förslagsanslag
till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor kunna för nästa
budgetår vid oförändrade löneförhållanden beräknas till i runt tal
65,600,000 kronor. Ehuru detta icke har någon mer genomgripande betydelse
vid anslagsberäkningen, förutsätter jag härvid dels att avlöningen
till lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor
i rikets nordligaste gränsorter skall i sin helhet bestridas från förevarande
anslag från och med den 1 juli 1937, dels ock att under anslaget beräknas
förslagsvis 50,000 kronor till bestridande av skoldistriktens kostnader för
avlönande av Överlärare.
Vid ett genomförande av den av mig förordade löneregleringen skulle
enligt verkställda beräkningar höjningen av förevarande anslag flir de närmaste
åren uppgå till i runt tal 25,000,000 kronor (vilket belopp dock icke
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
utgör en nettomerutgift, eftersom löneregleringen i stället medför avsevärd
reducering av vederbörande dyrtidstilläggsanslag). Enär löneregleringen
avses skola träda i kraft den 1 januari 1938, kan halva denna ökning beräknas
falla på budgetåret 1937/1938, d. v. s. 12,500,000 kronor. Då emellertid
de jämkningar i gällande förskottsbestämmelser, vilka ovan förutsatts skola
komma till stand, ej torde komma att innebära, att hela denna kostnadsökning
belastar anslaget för nästa budgetår, räknar jag här med att
anslagshöjningen för sagda budgetår kan begränsas till 11,000,000 kronor.
Härförutom böra under anslaget beräknas medel för bestridande av de till
något över 4,000,000 kronor uppskattade kostnaderna för den förutnämnda,
övergangslönen, vilka kostnader i sin helhet böra bestridas från anslaget
för nästa budgetar. Detta anslag skulle alltså behöva uppföras med
(65,600,000 + 11,000,000 + 4,000,000 =) 80,600,000 kronor. Beräkningarna
bygga på den förutsättningen att alla lärare övergå på den nya lönestaten.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
angående anslagets disposition.
4. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid
folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.
Förevarande anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med
2,665,000 kronor.
Enligt beslut av 1935 års riksdag har staten övertagit de delar av de
kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd, som förut åvilat skoldistrikten,
varigenom staten kommit att svara för hela minimiavlöningen.
Vid 1936 års riksdag beslötos följande ändringar i de tidigare gällande
grunderna för statsbidrag till anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola
eller särskild slöjdskola:
a) Minimiarvodet för undervisning i slöjd höjdes från 1 krona till 1
krona 20 öre för undervisningstimme eller till samma belopp, som utgått
före år 1933 beslutad reduktion av arvodet.
b) Det arliga timantal, för vilket statsunderstöd per slöjdavdelning får
utgå, höjdes från 124 till 128 timmar, vilket innebär, att statsbidrag till
slöjdavdelning för år kan utgå med högst 153 kronor 60 öre.
c) I fråga örn minimiantalet lärjungar i slöjdavdelning företogs den uppmjukningen,
att å det egentliga folkskolestadiet sagda antal sänktes från
6 till 3. I
I skrivelse den 31 augusti 1936 har skolöverstyrelsen hemställt örn ett
anslag av 3,565,000 kronor för ändamålet.
Till stöd härför har yttrats:
Enligt uppgifter från folkskolinspektörerna hade under redovisningsåret
1934/1935 utgått statsbidrag till 22,736 slöjdavdelningar. Då till varje
119
Kungl. Marits ''proposition Nr %70.
slöjdavdelning kunde utgå ett statsbidragsbelopp av 153 kronor 00 öre,
bleve det totala behovet 3,492,249 kronor, vilket med ett belopp av
827,249 kronor överstege det för budgetåret 1936/1937 bestämda anslaget.
Den nu angivna stegringen i medelsbehovet med 827,249 kronor inbegrepe
de kostnadsökningar, som föranleddes av lärararvodets höjande från
1 krona till 1 krona 20 öre, undervisningstidens utökning per slöjdavdelning
från 124 till 128 timmar och statens övertagande av den tiondel av
arvodet, som förut kommit på kommunerna. Härtill komme nu ytterligare
merkostnad för det ökade antal slöjdavdelningar, som kunde väntas bliva
en följd av att minimiantalet lärjungar per avdelning sänkts från 6 till 3.
Riksdagen hade räknat med en ökning av 1,000 avdelningar av denna
anledning. Om man för budgetåret 1936/1937 räknade med en ökning av
allenast 500 slöjdavdelningar — detta gällde särskilt den kvinnliga slöjden
vid mindre folkskolor och vid folkskolor av tredje B-formen — skulle
denna utveckling kräva en merkostnad av (500 X 153:60 =) 76,800 kronor.
Enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle medelsbehovet under förevarande
anslag för nästa budgetår alltså böra beräknas till (2,665,000 +
+ 827,249 + 76,800 =) 3,569,049 kronor, eller i avrundat tal 3,565,000
kronor.
I skrivelse den 2 oktober 1936 har skolöverstyrelsen meddelat, att av
folkskolinspektörerna lämnade uppgifter gåve vid handen, att under budgetåret
1935/1936 statsbidrag utgått för 22,890 slöjdavdelningar eller 154
avdelningar mer än under budgetåret 1934/1935. Utgifterna för denna
ökning beräknade överstyrelsen till (154 X 153:60 =) 23,654 kronor. Överstyrelsen
ansåge emellertid icke någon ändring av denna anledning erforderlig
i det av överstyrelsen förut beräknade anslagsbeloppet, 3,565,000
kronor.
Departementschefen.
I det föregående har jag förutsatt, att även efter genomförandet av löneregleringen
för folk- och småskollärare skola utgå arvoden för undervisning
i slöjd. I enlighet med överstyrelsens anslagskalkyler föreslår jag, att förevarande
anslag för nästa budgetår uppföres med 3,565,000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 900,000 kronor. Hemställan härom göres
i det följande.
5. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärarinnor i
hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m.
Förevarande anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med
ett belopp av 295,000 kronor.
Jämlikt beslut av 1935 års riksdag har staten övertagit den del av de
kontanta minimiarvodena för lärare i hushållsgöromål, som tidigare påvilat
skoldistrikten. Bestämmelser i ämnet hava trätt i kraft den 1 juli 1936.
Skolöverstyrelsen har enligt skrivelser den 31 augusti och den 2 oktober
1936 — efter inhämtande av uppgifter från vederbörande folkskolinspek
-
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
törer rörande medelsåtgången för ifrågavarande ändamål under budgetåren
1934/1936 — funnit anslaget böra i riksstaten för budgetåret
1937/1938 uppföras med ett belopp av 344,000 kronor, vilket innebär en
anslagsökning av 49,000 kronor. Härav beräknas en merkostnad å 34,000
kronor uppkomma genom tillämpning av de nya grunderna för statsbidragets
utgående.
Departementschefen,
Emot skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet under förevarande
anslag, vilket ej påverkas av det förutberörda löneregleringsförslaget, har
jag ej funnit anledning till erinran. Anslaget bör alltså för nästa budgetår
höjas från 295,000 kronor med 49,000 kronor till 344,000 kronor, i vilket
avseende jag gör hemställan i det följande.
6. Förslagsanslaget till bidrag till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna
barn i skolåldern.
Till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna
barn i skolåldern utgick från och med år 1920 ett extra förslagsanslag.
År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta
lärare vid statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare
vid s. k. dispensärbarnhem och vid barnhem för nervösa och psykopatiska
barn, i samband varmed anslaget erhöll sin nuvarande beteckning. Enligt
beslut av 1932 och 1933 års riksdagar medgavs, att ur anslaget jämväl
finge utgå bidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets barnhem
för friska barn från tuberkulösa familjer, Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsand i Ström samt fortsättningsskolan vid kustsanatoriet
Apelviken.
Anslaget, som under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 utgått med
42,500 respektive 41,000 kronor, höjdes för budgetåret 1935/1936 till 70,000
kronor, med vilket belopp anslaget jämväl är uppfört i riksstaten för innevarande
budgetår.
Förslag har nu framlagts om beredande av statsbidrag från anslaget för
lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse upprättade barnhemmet i
Rådan inom Spånga socken. Stiftelsens styrelse anför härom i skrivelse den
20 februari 1936 bland annat följande:
Stiftelsen, som enligt sina av Kungl. Maj:t år 1877 fastställda stadgar
hade till ändamål att åt fader- och moderlösa barn samt andra sådana barn,
vilka i saknad av behörig omvårdnad vore i fara att sedligt förfalla eller
gå förlorade, bereda kristlig uppfostran och god handledning i syfte att
dana dem till dugliga och redbara människor, utövade denna verksamhet
å egendomen Rådan i Spånga socken, Stockholms län, varest omkring 50
flickor uppfostrades i en för ändamålet byggd hemskola (internat). De
121
Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘270.
barn, som för närvarande uppfostrades å hemskolan, hade nästan uteslutande
anförtrotts stiftelsen av barnavårdsnämnder i riket, i stor utsträckning
i smärre, fattiga kommuner. Personalen utgjordes av, bland andra,
föreståndarinna, skolkökslärarinna, folkskollärarinna, småskollärarinna,
slöjdlärarinna och barnavårdarinna. Delaktighet i statens pensionsanstalt
funnes för folkskollärarinnan och för småskollärarinnan jämlikt särskilda
beslut av Kungl. Majit den 14 augusti 1908 och den 10 augusti 1917 samt
sedan år 1935 för skolkökslärarinnan och slöjdlärarinnan, de båda. sistnämnda
fallen på grund av utav skolöverstyrelsen godkända regleringar.
Hemskolans verksamhet hade hittills bedrivits helt med stiftelsens egna
medel, grundade på en donation år 1875 av änkefru Sofia Alm, dock att
smärre årsavgifter, under senare år 150 kronor om året, erlagts av de enskilda
personer eller barnavårdsnämnder, som åt stiftelsen anförtrott flickor
för uppfostran och vård. De flickor, som intagits å hemskolan, hade i
regel varit i åldern G—10 år vid intagandet och kvarstannat till 17 års
ålder efter att hava utbildats i husliga göromål.
Räntan å donationsmedlen hade hittills tillika med nämnda avgifter i
stort sett visat sig tillräcklig, ehuru vid vissa tillfällen omkostnaderna tillfälligt
stigit till mera än årsinkomsterna. Från och med år 1935 tenderade
emellertid på grund av räntenivåns sjunkande stiftelsens inkomster av såväl
stiftelsen tillhörig fastighet som obligationer att bliva otillräckliga för
verksamhetens bedrivande. Enbart lönestaten vid barnhemmet och dess
skola uppginge för närvarande till ett belopp av omkring 18,000 kronor
örn året. På grund av den minskade avkastningen å stiftelsens kapital hade
avgiften för nuvarande elever från och med år 1936 höjts till 250 kronor
om året och för nya elever till 350 kronor, men uppenbart vore, att detta
icke vore tillräckligt. Under sådana förhållanden nödgades styrelsen söka
erhålla statsbidrag till lönerna åt tvenne å ovan omförmälta reglerade^tjänster
anställda lärarinnor, nämligen en folkskollärarinna och en småskollärarinna.
Styrelsen ville framhålla, att den av stiftelsen bedrivna verksamheten
vore i hög grad allmännyttig, i det att den, jämte annat, befriat
det allmänna från kostnader, som eljest skulle bestridas av allmänna
medel.
Vederbörande folkskolinspektör tillstyrker bifall till framställningen i
yttrande den 8 april 1936, däri bland annat anföres,
att barnhemmets skola vore anordnad enligt andra B-formen i undervisningsplanen
för rikets folkskolor, att barnantalet för närvarande uppginge
till sammanlagt 30, varav 19 tillhörde folkskolestadiet och 11 småskolestadiet,
att flickorna för fullgörande av fortsättningsskolplikt erhölle utöver
deltagande i hushållsgöromål under minst ett och ett halvt år ytterligare
180 timmars undervisning i modersmålet och medborgarkunskap,
samt att skolan lämnade en undervisning, som motsvarade den av staten
understödda folk- och fortsättningsskolundervisningen.
Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 17 april 1936 anfört huvudsakligen
följande:
Det barnhem, som upprättats och underhålles av Axel och Sofia Alms
stiftelse, fyllde ett i hög grad allmännyttigt ändamål och utövade en välsignelsebringande
verksamhet, då den i sin hemskola vid Rådan mottoge
fader- och moderlösa barn samt andra barn, vilka vore i saknad av behörig
122
Kungl. Majus ''proposition Nr 270.
omvårdnad, till vård och uppfostran. De barn, som för närvarande uppfostrades
i hemskolan, hade nästan uteslutande anförtrotts stiftelsen av
barnavårdsnämnder i riket. I sådant avseende liknade anstalten närmast
barnhemmet å Råbyholm, vilket åtnjöte statsbidrag till avlöning av lärare.
Även sistnämnda barnhem mottoge sina skyddslingar huvudsakligen från
barnavårdsnämnder, dock inom ett mera begränsat område.
Den med barnhemmet i Rådan förenade skolverksamheten hade sedan
långt tillbaka vunnit officiellt erkännande genom den pensionsrätt, med
vilken lärartjänsterna vid skolan blivit förenade. Det syntes överstyrelsen
billigt, att skolan och den betydelsefulla hjälpverksamheten gent emot
kommunerna, som den utövade, komme i åtnjutande av det ekonomiska
stöd, som statsbidrag till lärarnas avlöning skulle innebära. Härigenom
skulle elevavgifterna kunna hållas nere på en lämplig nivå. Sådant statsbidrag
syntes lämpligen böra utgå från och med den 1 juli 1935. Det gällde
avlöningen åt tvenne lärarkrafter, nämligen en folkskollärarinna och en
småskollärarinna.
Överstyrelsen hemställde förty, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att
styrelsen för Axel och Sofia Alms stiftelse i egenskap av huvudman för
barnhemmet i Rådan finge ur förslagsanslaget till avlönande av lärare åt
vid statsunderstödda sjukvårdsanstalt er och vissa barnhem intagna barn i
skolåldern tills vidare, räknat från och med den 1 juli 1935, så länge riksdagen
anvisade härför erforderliga medel, erhålla statsbidrag till avlönande
av en folkskollärarinna och en småskollärarinna, som vore anställda för
meddelande av undervisning åt i hemmet intagna barn i skolåldern, samt
att Kungl. Majit ville meddela de närmare villkor och bestämmelser, som
härför kunde bliva erforderliga.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i yttrande den 18 maj 1936 förklarat
sig icke hava något att erinra mot bifall till ansökningen.
I utlåtande den 10 juli 1936 har statskontoret anfört, bland annat, följande:
Med
hänsyn till vad skolöverstyrelsen i ärendet anfört ville statskontoret
icke i och för sig motsätta sig, att statsbidrag finge utgå till avlönande av
en folkskollärarinna och en småskollärarinna vid stiftelsens barnhem. Statsbidraget
syntes dock böra ifrågakomma tidigast från och med det redovisningsår,
varunder beslut meddelades örn rätt för stiftelsen att erhålla
bidrag.
Statskontoret finge emellertid erinra om att förslagsanslaget till bidrag
till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid
vissa barnhem intagna barn i skolåldern ursprungligen blivit anvisat till
bidrag till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier
intagna barn i skolåldern. Anslagets tillämplighetsområde hade sedermera
utsträckts att omfatta jämväl lärare vid vissa andra inrättningar och ett
pär särskilt angivna barnhem. Då det barnhem, som ägdes av Axel och
Sofia Alms stiftelse, icke torde kunna hänföras till någon av de kategorier
av barnhem, som enligt riksdagens beslut kunna av Kungl. Majit förklaras
berättigade till statsbidrag, syntes riksdagens medgivande vara erforderligt
för ett bifall till föreliggande framställning.
I sin skrivelse den 31 augusti 1936 rörande behovet av anslag för folkundervisningen
för budgetåret 1937/1938 har skolöverstyrelsen föreslagit,
123
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''270.
att förevarande anslag måtte ökas med 22,000 kronor till 92,000 kronor.
Överstyrelsen anför härom bland annat:
Enligt från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter hade utgifterna
från anslaget för budgetåret 1934/1935 uppgått till 84,400 kronor, därav
74,600 kronor till avlöningsbidrag och 9,800 kronor till provisorisk avlöningsförbättring.
Någon ökning av anslaget torde bliva erforderlig av följande skäl. Jämlikt
kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 434) angående avlöning åt lärare vid
folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning komme statsbidraget
till lärare vid folk- och småskolor från och med redovisningsåret
1936/1937 att motsvara hela den lagstadgade kontanta minimilönen. Då
enligt lämnade föreskrifter i varje särskilt fall statsbidraget till avlöning åt
lärare vid vederbörande sjukvårdsanstalter och barnhem skulle utgå efter
samma grunder och i samma ordning, som vore eller kunde varda stadgade
angående statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor och
småskolor, syntes följden bliva den, att statsbidragen till lärarlönerna vid
sjukvårdsanstalterna och barnhemmen ävenledes komme att automatiskt
höjas i motsvarighet till den kontanta lönen. Överstyrelsen hade gjort en
undersökning angående storleken av de lönebelopp, för vilka nu ifrågavarande
skolors huvudmän hittills svarat (1/io av kvinnlig lärares grundlön).
Det gällde 2 folkskollärare, 28 folkskollärarinnor och 18 småskollärarinnor.
Det totala beloppet av ifrågavarande löneandelar, vilka staten nu
skulle komma att övertaga, utgjorde i avrundat tal 7,800 kronor. Utgiftsbehovet
i det hela för budgetåret 1937/1938 komme alltså att uppgå till
(84,400 + 7,800 =) 92,200 kronor, vilket belopp med 22,200 kronor överstege
det nu i riksstaten för ändamålet uppförda beloppet. Anslaget syntes
böra beräknas till i avrundat tal 92,000 kronor.
Sedermera har skolöverstyrelsen i skrivelse den 2 oktober 1936 anmält,
att medelsåtgången under budgetåret 1935/1936 utgjort 88,800 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 22 september 1936 anfört, att enligt
vad statskontoret inhämtat från riksräkenskapsverket, belastningen å förevarande
anslag under budgetåret 1935/1936 utgjorde 69,693 kronor. Med
hänsyn härtill och då skolöverstyrelsen icke ifrågasatt någon stegring av
anslaget utöver vad som föranleddes av riksdagens beslut om ändrade
grunder rörande statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor
syntes anslaget — för innevarande budgetår upptaget med 70,000 kronor
— böra ökas allenast med 7,800 kronor, eller till i avrundat tal 78,000
kronor.
Departementschefen.
Vad angår ovannämnda framställning från styrelsen för Axel och Sofia
Alms stiftelse framgår av vad i ärendet förekommit, att stiftelsens barnhem
i Rådan fyller en uppgift i folkundervisningens tjänst och att verksamheten
vid hemmet är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Vid sådant förhållande
finner jag skäligt, att statsbidrag ur förevarande anslag måtte kunna utgå
till avlönande av lärare vid barnhemmet. Tills vidare torde sådant bidrag
124
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
behöva ifrågakomma för två lärarkrafter. Kungl. Majit lärer böra meddela
de villkor och bestämmelser, som kunna befinnas erforderliga för statsbidrags
utgående till ifrågavarande barnhem.
Skolöverstyrelsen har beräknat, att anslaget för nästkommande budgetår
skulle behöva ökas med 22,000 kronor till 92,000 kronor. Av den ifrågasatta
ökningen belöper 7,800 kronor på stegring av anslaget på grund av
riksdagens beslut om ändrade grunder för statsbidrag till avlöning av lärare
vid folk- och småskolor. Statskontoret har med utgångspunkt från
föreliggande belastningssiffror ansett höjningen av anslaget kunna inskränkas
till nämnda belopp 7,800 kronor, dock avrundat uppåt till 8,000 kronor.
För egen del anser jag det säkrare att till utgångspunkt för anslagsberäkningen,
liksom när det gäller det stora avlöningsanslaget för folk- och småskollärare,
taga de av skolöverstyrelsen från folkskolinspektörerna inhämtade
uppgifterna om det faktiska medelsbehovet för det sista budgetår,
1934/1935, för vilket dylika uppgifter föreligga. Medelsbehovet utgjorde
då 88,800 kronor. Härtill bör läggas nämnda belopp å 7,800 kronor ävensom
kostnaderna för statsbidrag till vissa lärare vid det av Axel och Sofia
Alms stiftelse upprättade barnhemmet i Rådan, vilka kostnader av mig
beräknats till i runt tal 4,500 kronor. Anslaget skulle alltså för nästa
budgetår uppföras med (88,800 + 7,800 + 4,500 =) 101,100 kronor.
Förestående anslagsberäkningar avse nu rådande förhållanden i avseende
å avlöning av lärare vid förevarande läroanstalter och statsbidrag till sådan
avlöning. Såsom i det föregående framhållits, bör emellertid en lönereglering
för folk- och småskollärare medföra en motsvarande reglering
av löneförmånerna för lärare vid dessa statsunderstödda sjukvårdsanstalter
och barnhem. Kostnadsökningen på grund härav har för helt budgetår beräknats
till 30,000 kronor. Då löneregleringen avses skola träda i kraft den
1 januari 1938, torde den av denna anledning påkallade höjningen, med
hänsyn jämväl till vad i det föregående yttrats örn förskott å kostnadsökningen,
kunna begränsas till 10,000 kronor. Förevarande anslag bör alltså
för nästa budgetår bestämmas till (101,100 + 10,000 =) i avrundat tal
110.000 kronor.
7. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter.
Detta anslag är i riksstaten för budgetåret 1936/1937 uppfört med
230.000 kronor.
Beträffande ifrågavarande anslag erinrades i propositionen nr 174/1935
angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m., vilken proposition i stort sett vann riksdagens bifall, att anslaget
för budgetåret 1934/1935 uppförts med 640,000 kronor, och att skolöverstyrelsen
ansett anslaget böra beräknas för budgetåret 1935/1936 på följande
sätt:
125
Kungl. Marits ''proposition Nr 270.
1. Till anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor borde
överföras ett belopp av 180,000 kronor, motsvarande den av statsmedel
författningsenligt utgående kontanta minimilönen till lärare vid statens
egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsktalande församlingarna
inom Luleå stift (de s. k. statsfolkskolorna), utom i vad avsåge
den del av minimiavlöningen, som svarade mot det eljest utgående
kommunala bidraget. Sistnämnda del ävensom särskilda lönetillägg utöver
minimilönen åt finnbygdslärarna borde fortfarande bestridas ur det särskilda
finnbygdsanslaget.
2. Till anslaget till bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län borde överföras ett belopp av 36,700 kronor,
motsvarande statsbidrag till avlöning åt dels föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor i rikets
nordligaste gränsorter, dels ock föreståndarinnan vid skolhemmet i Vittangi
inom Jukkasjärvi skoldistrikt.
3. Till anslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor och enskilda hem borde överföras dels ett belopp av 72,000
kronor, motsvarande bidrag till vissa skoldistrikt i Norrbottens norra och
Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid skola av skolpliktiga
barn, dels ock ett belopp av 124,000 kronor, motsvarande understöd
till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor med för läsår räknat 200 kronor
för varje i stiftelsens arbetsstugor till ständigt underhåll och skolundervisning
mottaget skolpliktigt barn av vissa bofasta svensk-, finsk- eller
lapsktalande föräldrar.
4. Anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter skulle vid bifall till vad under 1—3 föreslagits alltså böra uppföras
med (640,000 — 180,000 — 36,700 — 72,000 — 124,000 =) i avrundat
tal 230,000 kronor.
I förenämnda proposition nr 174/1935 föreslogs anslagets upptagande för
budgetåret 1935/1936 till det av skolöverstyrelsen angivna beloppet 230,000
kronor, vilket förslag även vann riksdagens bifall.
Genom beslut den 28 juni 1935 föreskrev Kungl. Majit, att den del av
den av statsmedel utgående avlöning till lärare vid de s. k. statsfolkskolorna,
vilken eljest skulle hava åvilat vederbörande skoldistrikt, skulle bestridas
från anslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter.
Sedan 1936 års riksdag, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptagit
ifrågavarande anslag för innevarande budgetår med samma belopp som för
budgetåret 1935/1936 eller 230,000 kronor, förordnade Kungl. Majit den
15 maj 1936, att ovannämnda den 28 juni 1935 meddelade föreskrift skulle
äga tillämpning jämväl för budgetåret 1936/1937 utan hinder av de ändrade
grunder rörande statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor,
örn vilka 1935 års riksdag fattat beslut, men anbefallde skolöverstyrelsen
att, i samband med framställningar örn anslag för budgetåret
1937/1938, till Kungl. Majit avgiva utredning och förslag angående överflyttande
av här ifrågavarande utgifter till förslagsanslaget till bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor.
126
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
I skrivelse den 31 augusti 1936 har skolöverstyrelsen beräknat medelsbehovet
under förevarande anslag för nästkommande budgetår och härvid
anfört huvudsakligen följande:
Utgifterna å anslaget under budgetåret 1935 1936 hade ansetts kunna
preliminärt beräknas till 337,162 kronor 70 öre. Under det senast förflutna
budgetåret skulle sålunda hava uppstått en merutgift för anslaget å 107,162
kronor 30 öre. Redan vid den beräkning av anslaget, som skedde i samband
med utsöndring av vissa belopp för ändamål, vilka ansågos böra understödjas
av andra, i riksstaten uppförda anslag än det för rikets nordligaste
gränsorter särskilt avsedda, hade framgått, att en höjning av det kvarvarande
anslagsbeloppet, 230,000 kronor, behövde vidtagas. Därmed hade
överstyrelsen dock ansett lämpligen borde anstå, tills erfarenhet vunnits i
fråga om ökningens storlek. Sådan erfarenhet förelåge emellertid nu, varför
överstyrelsen nu förordade erforderlig ökning av anslaget.
_ I detta sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra framhålla en omständighet,
som syntes böra medföra ytterligare ökning av anslaget utöver
den, som franninge av belastningen under budgetåret 1935/1936.
_ Under en lång följd av år hade från förevarande anslag utgått statsbidrag
till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor med 200 kronor för år
för ettvart av de barn, som åtnjutit fostran och vård i någon av stiftelsens
17 arbetsstugor. Genom 1935 års riksdags beslut örn beviljande av ett förslagsanslag
å 900,000 kronor för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
eller enskilda hem och utfärdandet av kungörelsen nr 448/1935,
som tillkommit för möjliggörande av statsbidrag för inackordering vid
skola av barn med långa skolvägar, oavsett skoldistriktets, belägenhet inom
riket, överfördes hela den andel av anslaget, som enligt beräkning ansåges
motsvara kostnaderna för inackordering inom rikets nordligaste gränsorter,
till det nya allmänna förslagsanslaget.
Sistnämnda anslag vore emellertid allenast avsett för avlägset från skola
boende barn. Men enligt Kungl. Maj:ts tidigare beslut kunde stiftelsen
Norrbottens läns arbetsstugor åtnjuta statsbidrag jämväl för barn, boende
i närheten av skola,, när sociala förhållanden gjorde fostran och vård i
arbetsstuga nödvändig eller önskvärd.
Enligt en allmänt uttalad uppfattning kvarstode fortfarande i viss utsträckning
behov av statsbidrag jämväl för barn, som bodde så nära skola,
att överstyrelsen ej ansett kungörelsen nr 448/1935 tillämplig. Då skälen
härtill nära sammanhängde med de inom rikets nordligaste gränsorter föreliggande
befolkningsförhållandena, syntes det överstyrelsen riktigast, att
medel till statsunderstöd i dessa fall finge utgå av ''förevarande förslagsanslag,
varvid tillerkännandet av statsbidrag syntes böra förbehållas Kungl.
Maj:ts avgörande. Enligt en av överstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit
den 22 november 1935 förebragt utredning uppginge det belopp, som utöver
bidrag enligt kungörelsen nr 448/1935 ansåges böra tillerkännas stiftelsen
Norrbottens läns arbetsstugor för budgetåret 1935/1936 till i jämnat
tal 25,650 kronor. Med hänsyn till den strävan, som funnes hos stiftelsen
att i möjligaste mån inskränka intagningen i arbetsstugorna av barn, å
vilka inackorderingskungörelsen ej kunde anses tillämplig, syntes de bidrag,
som vid bifall till överstyrelsens nu gjorda framställning skulle utgå ur förevarande
förslagsanslag, kunna beräknas till omkring 20,000 kronor.
En avlastning av förevarande anslag kunde däremot träda i tillämpning
från och med budgetåret 1937/1938, därest överstyrelsens under punkten
127
Kungl. Marits proposition Nr 270.
om bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor gjorda framställning örn
överflyttning till anslaget för sistnämnda ändamål av utgifterna för den
del av den av statsmedel utgående avlöningen till lärare vid vissa statsfolkskolor
i Luleå stift, vilken eljest skulle hava åvilat vederbörande skoldistrikt,
bifolles. Ifrågavarande utgift hade av vederbörande folkskolinspektörer
beräknats till sammanlagt 16,720 kronor.
Med ledning av vad ovan anförts syntes förevarande förslagsanslag böra
för nästa budgetår beräknas till (230,000 -f- 107,162 -f- 20,000 — 16,720 =)
310,412 kronor eller i jämnt tal 340,000 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 24 september 1936 anfört följande:
I ärendet hade skolöverstyrelsen bland annat hemställt, att förevarande
anslag måtte ökas med 20,000 kronor för beredande av bidrag till stiftelsen
Norrbottens läns arbetsstugor för vissa i arbetsstugorna mottagna barn, å
vilka kungörelsen nr 448 1935 icke vore tillämplig. Statskontoret finge
härutinnan åberopa sitt utlåtande den 20 januari 1936 angående statsbidrag
åt stiftelsen ifråga till underhållskostnader för vissa barn samt Kungl.
Maj:ts beslut i ärendet den 13 mars 1936. Genom sagda beslut tillerkändes
stiftelsen med ändring av i brev den 28 juni 1935 meddelade föreskrifter,
i vad de avsåge statsbidrag för inackordering av barn i stiftelsens arbetsstugor
för läsåret 1935-—1936, visst statsbidrag utöver vad stiftelsen tillerkänts
på grund av bestämmelserna i ovannämnda kungörelse. Bidraget
skulle utanordnas från förslagsanslaget till bidrag till inackordering av skolbarn
i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem.
I överensstämmelse med de från och med budgetåret 1935/1936 tillämpade
grunderna för beräkning av medelsbehovet å förevarande anslag borde
å detsamma upptagas de särskilda kostnader, som föranleddes av de i nordligaste
gränsorterna rådande speciella förhållandena med avseende å folkundervisningen.
Därest sålunda jämväl för nästkommande budgetår statsbidrag utöver
vad som författningsenligt finge utgå från anslaget till bidrag till inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem funnes böra
beviljas ovannämnda stiftelse torde, på sätt skolöverstyrelsen hemställt,
äskade beloppet, emot vars storlek statskontoret icke hade något att erinra,
böra beräknas under nu förevarande anslag.
Vad anginge den av skolöverstyrelsen föreslagna överflyttningen från
anslaget av den del av den av statsmedel utgående avlöningen till lärare
vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsktalande
församlingarna inom Luleå stift, som åvilat vederbörande skoldistrikt,
hade Kungl. Majit visserligen i brev den 15 maj 1936 föreskrivit,
att anslaget ifråga för budgetåret 1936/1937 skulle anlitas för sagda ändamål
utan hinder av de ändrade grunder rörande statsbidrag till avlöning
av lärare vid folk- och småskolor, om vilka 1935 års riksdag fattat beslut.
Då emellertid sagda anordning torde hava karaktären av övergångsanordning,
finge statskontoret, under åberopande av vad ovan sagts rörande
grunderna för beräkningen av medelsbehovet å förevarande anslag, tillstyrka
bifall till skolöverstyrelsens förslag i denna del.
Då belastningen å ifrågavarande anslag för budgetåret 1935/1936, enligt
vad som framginge av handlingarna i ärendet, uppgått till 337,162 kronor
70 öre, medan anslaget för innevarande budgetår upptagits med 230,000
kronor, syntes — enär ett förslagsanslag borde bestämmas till belopp, som
så nära som möjligt svarade mot den beräkneliga anslagsbelastningen —
anslaget böra ökas med i avrundat tal 100,000 kronor.
128
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes anslaget för nästkommande
budgetår böra upptagas med (230,000 — 17,000 + 100,000 =) 313,000
kronor eller, därest statsbidrag till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor
funnes böra medräknas å anslaget, till (313,000 -f- 20,000 =) 333,000
kronor.
Departementschefen.
Jag biträder i likhet med statskontoret det av skolöverstyrelsen framlagda
förslaget örn bestridande från förevarande anslag av de till 20,000
kronor beräknade kostnaderna för statsbidrag till stiftelsen Norbottens läns
arbetsstugor för vissa i arbetsstugorna mottagna barn, å vilka gällande
kungörelse om inackordering av barn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda
hem, icke ansetts vara tillämplig.
I enlighet med skolöverstyrelsens av statskontoret tillstyrkta förslag bör
ifrågavarande anslag å andra sidan minskas med i runt tal 17,000 kronor,
utgörande de beräknade utgifterna för den del av den av statsmedel utgående
avlöningen till lärare vid statsfolkskolorna i Luleå stift, vilken åvilat
vederbörande skoldistrikt. Dessa kostnader böra, såsom redan i det föregående
framhållits, i stället överföras till anslaget till bidrag till avlöning av
lärare vid folkskolor.
Ur förevarande anslag hava sedan några år tillbaka utgått vissa särskilda
bidrag till förhyrande av lokaler för församlingsskolor, för upprätthållande
av undervisningen vid församlingsskolor samt till en del lärares
avlöning. Genom 1935 års riksdags beslut om statens övertagande av vissa
kostnader för folkskoleväsendet och vid bifall till det i det föregående framlagda
löneregleringsförslaget komma dessa bidragsfrågor i ett förändrat
läge. Vissa av de ifrågavarande extra bidragen bliva icke länge motiverade
och torde också utan olägenhet för skolorna kunna indragas. Dessa
frågor tarva emellertid ytterligare övervägande och torde för övrigt icke
vara av mer avsevärd betydelse vid beräkningen av förevarande anslag
för nästa budgetår. Kungl. Majit bör framdeles anbefalla skolöverstyrelsen
att verkställa utredning i ärendet. I ett avseende bör emellertid redan
nu ändring vidtagas i anslagsdispositionen. Såsom i det föregående framhållits,
böra de särskilda lönetillägg, som enligt kungörelsen nr 469/1924
utgå till lärare vid folkskolor inom vissa av rikets nordligaste gränsorter,
indragas i och med löneregleringens genomförande. Enligt föreliggande utredning
uppgå dessa lönetillägg, vilka huvdsakligen utbetalas från förevarande
anslag, till omkring 120,000 kronor för år. Anslaget bör med hänsyn
härtill och då löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari
1938 för nästa budgetår minskas med 60,000 kronor. Anslaget, som i övrigt
synes kunna beräknas i överensstämmelse med överstyrelsens förslag, bör
således för budgetåret 1937/1938 uppföras med (340,000—60,000=)
280,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.
129
8. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor.
Förevarande anslag är nu uppfört med 106,000 kronor. 1936 års riksdag
beslutade, att statsbidrag till avlönande av föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid arbetsstugor, tillhörande stiftelserna Norrbottens och
Västerbottens läns arbetsstugor, finge utgå efter samma grunder, som gälla
för motsvarande befattningshavare vid skoldistrikt tillhörigt skolhem. Bestämmelser
angående avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor och om statsbidrag därtill hava
av Kungl. Maj:t meddelats genom kungörelsen nr 437/1936.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936, under erinran att
statsbidrag nu endast kan utgå till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom de tre nordligaste
länen, föreslagit, att statsbidragsrätten skulle utsträckas att gälla
även andra delar av riket. Som motiv härför har anförts, att 1936 års
riksdag förklarat sig ej hava något att erinra mot att statens bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning, som tidigare begränsats till att
gälla vissa delar av Norrland, vidgades till att omfatta hela landet. På
grund av nämnda förslag borde anslagsrubriken undergå erforderlig ändring.
Vad angår beräkningen av anslaget för nästa budgetår, har överstyrelsen
framhållit, att rätt till statsbidrag numera förelåge jämväl för biträdande
föreståndarinnor vid arbetsstugorna i Teurajärvi samt i Tärendö
och Pajala kyrkbyar ävensom att 1936 års riksdags omförmälda beslut
vållade vissa närmare angivna utgiftsökningar. Ansökning förelåge om
statsbidrag till en föreståndarinna vid ett skolhem i Idre kyrkby i Kopparbergs
län. Även vid bifall till överstyrelsens förslag om utvidgning av statsbidragsrätten
syntes emellertid på grund av gällande bestämmelser rörande
rekvisition av statsbidrag anslaget för nästa budgetår ej behöva
inrymma medel för statsbidrag till skolhemmet i Idre. Medelsbehovet har
med hänsyn till vad nu anförts av överstyrelsen för budgetåret 1937/1938
beräknats till i runt tal 120,000 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 30 september 1936 lämnat överstyrelsens
förslag utan erinran.
Departementschefen.
Även jag anser mig böra biträda överstyrelsens förslag om utsträckning
av bidragsrätten till att gälla skolhem och arbetsstugor i andra delar av
landet än de ovannämnda länen. Mot överstyrelsens på grundval av nu
gällande lönebestämmelser verkställda anslagsberäkningar har jag ingen
erinran att framställa.
Såsom i det föregående framhållits, bör emellertid som konsekvens av
den för folk- och småskollärare ifrågasatta löneregleringen vidtagas en
Bihang till riksdagens -protokoll 1937. 1 sami. Nr 270.
9
130
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
motsvarande reglering av lönerna för de befattningshavare, som nu äro
i fråga. Merkostnaderna härför hava för helt budgetår beräknats till 50,000
kronor. Eftersom löneregleringen avses skola träda i kraft den 1 januari
1938, lärer höjningen kunna för nästa budgetår begränsas till i runt tal
20,000 kronor och förevarande anslag alltså för sistnämnda budgetår bestämmas
till (120,000 -j- 20,000 =) 140,000 kronor.
9. Förslagsanslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i
skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem.
Anslaget är nu uppfört med 900,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 anfört, att belastningen
å anslaget under budgetåret 1935/1936 visserligen uppgått allenast
till omkring 714,000 kronor men att detta hade sin förklaring däruti, att
en del av utgifterna för nämnda budgetår belöpte på bidrag, som utgått
enligt de bestämmelser, som gällde före de av 1935 års riksdag beslutade
höjda bidragsgrunderna. Då härtill komme, att inackorderingsverksamheten
snarare vore stadd i tillväxt än i avtagande, ansåge sig överstyrelsen
icke kunna förorda någon anslagsminskning utan har föreslagit, att anslaget
skulle för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp.
Departementschefen.
Mot överstyrelsens förslag har jag endast den erinran att göra, att anslaget
synes böra minskas med det belopp av 20,000 kronor, som enligt
vad ovan sagts bör från anslaget överföras till förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. Jag hemställer
alltså i det följande, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för
ändamålet anvisa ett förslagsanslag av 880,000 kronor för nästa budgetår.
10. Förslagsanslaget till bidrag till Skytteanska skolan i Tärna.
Anslaget, nu uppfört med 18,500 kronor, disponeras jämlikt en stat,
intagen å sid. 510 i statsliggaren för budgetåret 1936/1937.
Skolöverstyrelsen, som i skrivelse den 31 augusti 1936 hemställt, att anslaget
måtte för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp, har i
utlåtande den 10 november 1936 över en av Tärna skoldistrikts folkskolestyrelse
gjord framställning örn inrättande av ytterligare en läraravdelning
vid skolan föreslagit, att anslaget skulle för sagda budgetår sänkas till
17,400 kronor.
Av utredningen i sistberörda ärende framgår, att antalet lärjungar vid
skolan under läsåren 1937—1938 och 1939—1940 skulle bli 41 i den läraravdelning,
som förstnämnda läsår omfattar klasserna 3 och 4 samt sistnämnda
läsår klasserna 5 och 6. Enligt reglementet för Tärna skoldistrikt
bör lärjungantalet i folkskola ej överstiga 35. Då skolsalarna ej heller
131
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
medge högre barnantal än 35, finnes för frågans lösning att välja mellan
två alternativ, antingen inackordering vid annan skola av minst 6 av de
barn i det med skolan förbundna skolhemmet, som läsåret 1937—1938
skulle tillhöra endera av klasserna 3 eller 4, eller ock delning av denna
läraravdelning, därvid uppdelning klassvis ur undervisningens synpunkt
av överstyrelsen ansetts vara att föredraga framför parallella avdelningar.
Överstyrelsen har för sin del funnit uppdelning vara att förorda, enär det
skulle vara föga tilltalande att förflytta barn, som under två å tre år tillhört
skolhemmet och vant sig vid förmånerna därstädes och undervisningen
i skola av högre skolform — B 1-form — till inackordering i
enskilt hem vid någon av distriktets övriga skolor, som vore av B 3- eller D 1-formen. Inrättandet av en ny läraravdelning komme sålunda,
yttrar överstyrelsen, att erfordras under läsåren 1937—1938 och 1939—
1940. Med hänsyn till svårigheterna med kursväxling vid övergång från
en skolform till en annan, syntes det dock överstyrelsen lämpligast, att
samma skolform finge användas under hela treårsperioden 1937—1940,
oaktat de ytterligare kostnader för staten, som föranleddes härav. Den
nya lärartjänsten föresloges skola uppehållas av en extra ordinarie folkskollärarinna.
I samband härmed har överstyrelsen företagit en omarbetning av den
för skolan gällande staten i syfte att bringa den i överensstämmelse med
de på senare tid utfärdade författningarna. Denna omarbetning har utmynnat
i att från anslaget skulle överföras vissa belopp till förslagsanslagen
till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor, bidrag till undervisningslokaler
m. m. samt bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor. Då anslaget å
andra sidan skulle något höjas på grund av överstyrelsens förslag om anställande
av en extra ordinarie folkskollärarinna vid skolan, borde anslaget
enligt överstyrelsens beräkningar uppföras med ovannämnda belopp av
17,400 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 22 december 1936, i betraktande av
de merkostnader, som inrättandet av en ny läraravdelning skulle medföra
för statsverket, och med hänsyn jämväl till eventuella framtida konsekvenser,
för sin del förordat den av skolöverstyrelsen alternativt angivna
utvägen, nämligen inackordering av barnen. Statskontoret har ej funnit,
anledning till någon väsentlig erinran mot den av skolöverstyrelsen verkställda
omarbetningen av staten för skolan.
Departementschefen.
Jag finner de starkaste skälen — såväl humanitära som pedagogiska —
tala för att tillgång till undervisning beredes för de övertaliga barnen vid
skolan genom inrättande av en ny klassavdelning. Mot överstyrelsens härutinnan
framställda förslag har jag intet att invända. Därest emellertid lönereglering
genomföres för folk- och småskollärare från och med den 1 januari
1938, bör som nämnts från och med denna tidpunkt lönerna för den
vid förevarande läroanstalt anställda lärår- och föreståndarinnepersonalen
regleras efter samma normer. Dessa löner böra i sin helhet hädanefter be
-
132
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
lasta vederbörande riksstatsanslag till avlöningar åt lärare vid folk- och
småskolor respektive föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid
skolhem och arbetsstugor. Med hänsyn härtill bör den av Kungl. Majit för
skolan fastställda staten omarbetas. På grund av nu berörda förhållande
torde anslaget för nästa budgetår kunna sänkas till förslagsvis 15,000
kronor.
11. Förslagsanslaget till understöd åt högre folkskolor.
I riksstaten för innevarande budgetår är förevarande anslag uppfört med
1,330,000 kronor. Anslaget disponeras med 1,125,000 kronor till understöd
åt högre folkskolor, med 125,000 kronor till provisorisk avlöningsförbättring
åt lärare vid högre folkskolor samt med 80,000 kronor till bidrag till
undervisning i slöjd vid högre folkskolor.
Från och med budgetåret 1933/1934 hava gällt vissa restriktiva bestämmelser
angående understöd till högre folkskolor, vilka i sin nuvarande
lydelse innebära, att statsbidrag må utgå till i regel högst 19 parallellavdelningar
vid allmänna högre folkskolor samt att skolöverstyrelsen skall efter
framställning i varje särskilt fall och med iakttagande av vissa föreskrifter
om lärjungantalet, bestämma det antal avdelningar, för vilka statsbidrag
må utgå vid de olika allmänna och yrkesbestämda högre folkskolorna (jfr
1935 års åttonde huvudtitel, punkten 186).
Under samma tid hava även i fråga örn statsbidrag till anordnande av
slöjd i högre folkskolor tillämpats vissa restriktiva bestämmelser. Dessa
bestämmelser avsågo till en början såväl den manliga som den kvinnliga
slöjden men begränsades från och med budgetåret 1935/1936 till att gälla
endast manlig slöjd. I sistnämnda hänseende beslöt 1935 års riksdag, att
statsbidrag till anordnande av manlig slöjd i högre folkskola skulle, därest
icke skolöverstyrelsen, då särskilda omständigheter därtill kunde föranleda,
medgåve undantag, utgå endast i följande fall:
a) till sådana yrkesbestämda högre folkskolor eller linjer av dylika skolor,
vilkas undervisning vore anordnad i anslutning till teknisk utbildning;
b) till övriga högre folkskolor, i den mån den för nämnda undervisning
anställde läraren hade sin väsentliga utkomst av denna anställning.
Enligt beslut av 1933 års riksdag (skrivelse nr 257) medgavs, att från
och med budgetåret 1933/1934 högst fem yrkesbestämda högre folkskolor,
vilka därtill skulle av Kungl. Majit utses, finge i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 24 februari 1933 och av riksdagen i skrivelse den
31 maj 1933, nr 257, anförts samt i enlighet med de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit kunde finna gott meddela, försöksvis anordnas såsom praktiska
mellanskolor.
Genom beslut den 15 augusti 1933 medgav Kungl. Majit, att från och
133
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
med läsåret 1933—1934 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda
beslutade, finge försöksvis anordnas vid Stockholms högre folkskola för teknisk
undervisning en 4-årig praktisk mellanskola med teknisk linje, vid
Stockholms högre folkskola för kvinnlig utbildning en 4-årig praktisk mellanskola
med hushållslinje, vid Stockholms högre folkskola för handelsundervisning
en 4-årig praktisk mellanskola med handelslinje, vid högre
folkskolan i Örebro en 4-årig praktisk mellanskola med handelslinje och teknisk
linje samt vid högre folkskolan i Hälsingborg en 3-årig praktisk mellanskola
med handelslinje, byggd på sjuklassig folkskola.
Vidare har 1936 års riksdag (skrivelse nr 8, punkten 159) medgivit, att
de högre folkskolorna i Göteborg, Malmö och Norrköping, i den omfattning
Kungl. Maj:t bestämde, finge, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 24 februari 1933 anfört samt i enlighet med de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit kunde finna gott meddela, från och med den 1 juli
1936 försöksvis anordnas som praktiska mellanskolor.
Genom beslut den 23 oktober 1936 har Kungl. Majit medgivit, att från
och med läsåret 1936—1937 tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda
beslöte, finge försöksvis anordnas vid Göteborgs högre folkskolor en 4-årig
praktisk mellanskola med handelsundervisning för gossar, en 4-årig praktisk
mellanskola med handelsundervisning för flickor samt en 4-årig praktisk
mellanskola med teknisk undervisning, vid högre folkskolan i Malmö
(Malmö borgarskola) en 4-årig praktisk mellanskola för handelsundervisning
samt vid Norrköpings högre folkskolor en 4-årig praktisk mellanskola
för handelsundervisning och en 4-årig praktisk mellanskola för teknisk
undervisning.
Statsbidrag till ovannämnda yrkesbestämda högre folkskolor, vilka försöksvis
anordnats såsom praktiska mellanskolor, utgår enligt beslut av riksdagen
från förevarande anslag och i enlighet med de grunder, som äro
eller varda bestämda beträffande yrkesbestämda högre folkskolor.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 anfört huvudsakligen
följande.
1. Understöd åt högre folkskolor (anslag till klassavdelningar,
lärarlöner och dylikt samt för undervisning i hushållsgöromål). Så
vitt överstyrelsen nu kunde bedöma, syntes en ganska stor ökning av här
ifrågavarande utgifter vara att påräkna för innevarande budgetår. Härför
talade bland annat den omständigheten, att sex nya högre folkskolor tillkommit,
att under året sju ännu icke färdigbildade högre folkskolor komme
att automatiskt utvidgas med högre klasser samt att tre allmänna högre
folkskolor omändrats till yrkesbestämda. Visserligen komme anslagsbehovet
att minskas därigenom, att två högre folkskolor ombildats till kommunala
mellanskolor, men den besparing, som härigenom uppkomme, uppvägde
icke den ökning av kostnaderna, vilken kunde beräknas inträda på
grund av de förhållanden, för vilka här ovan redogjorts. Detta gällde, även
134 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
om ytterligare någon högre folkskola skulle komma att övergå till kommunal
mellanskola.
Överstyrelsen beräknade, att även för budgetåret 1937/1938 erfordrades
statsbidrag till 19 parallellavdelningar vid allmänna högre folkskolor. Vad
anginge de yrkesbestämda högre folkskolorna hade statsbidrag för budgetåret
1936/1937 hittills medgivits till 23 klassavdelningar utöver vad för
budgetåret 1935/1936 utgått. Det ökade behovet av klassavdelningar sammanhängde
bland annat med den fortgående utvecklingen av de försöksvis
anordnade praktiska mellanskolorna. Ökningen av ifrågavarande utgifter
för innevarande budgetår i jämförelse med föregående torde komma att
uppgå till omkring 26,000 kronor.
Med hänsyn härtill och då man för budgetåret 1937/1938 hade att räkna
med fortsatt utökning av antalet klasser vid flera högre folkskolor samt
även inrättande av nya sådana, torde anslagsmedlen böra höjas rätt avsevärt.
Endast utökningen av klassernas antal vid redan befintliga högre
folkskolor beräknades draga en kostnad av omkring 42,000 kronor. Överstyrelsen
ansåge därför anslagsmedlen böra höjas med förslagsvis 70,000
kronor till 1,195,000 kronor. Beträffande villkoren för utgående av statsbidrag
torde böra gälla enahanda bestämmelser som för innevarande
budgetår.
2. Provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid
högre folkskolor. I avvaktan på en definitiv lönereglering för
ifrågavarande lärarkår vore den provisoriska avlöningsförbättringen fortfarande
behövlig. Överstyrelsen föresloge, att anslagsposten för budgetåret
1937/1938 måtte bestämmas till oförändrat belopp, 125,000 kronor.
3. Bidrag till undervisning i slöjd vid högre folkskolor.
Beträffande villkoren för statsbidrags utgående under budgetåret
1937/1938 ville överstyrelsen framhålla, att de hittills tillämpade restriktionerna
enligt överstyrelsens mening nu borde helt och hållet bortfalla,
enär en begränsning överhuvudtaget av statsbidragen till undervisning
i slöjd vid de högre folkskolorna måste ur pedagogisk synpunkt vara
synnerligen menlig och beklaglig, allra helst som den besparing i statsutgifterna,
som i detta fall kunde vinnas, vore jämförelsevis ringa. Med tilllämpning
av gällande restriktiva bestämmelser hade överstyrelsen funnit
sig kunna bifalla framställningar om anslag för innevarande budgetår för
undervisning i manlig slöjd vid fem högre folkskolor eller linjer av dylika
skolor. I fyra fall hade överstyrelsen avslagit gjord framställning om statsunderstöd.
Ett borttagande av restriktionerna torde medföra någon ökning
av anslagsbehovet och överstyrelsen ville därför föreslå, att anslagsmedlen
för ifrågavarande ändamål måtte för budgetåret 1937/1938 höjas med
10,000 kronor till 90,000 kronor.
4. Anordnande av högre folkskolor som praktiska
mellanskolor. Yrkesbestämda högre folkskolor kunde upprättas, utvecklas
och med statsbidrag understödjas utan att därtill riksdagens bifall
särskilt behövde inhämtas. För att en yrkesbestämd högre folkskola skulle
kunna förvandlas till praktisk mellanskola fordrades givetvis, att dess
undervisningsplan vore så beskaffad, att den garanterade, att eleverna erhölle
den undervisning, som vore nödvändig som grund för en praktisk
realexamen. Själva erkännandet av skolan såsom praktisk mellanskola
innebure därefter egentligen blott, att skolan erhölle rätt att anställa praktisk
realexamen.
135
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Då enligt nu gällande bestämmelser en yrkesbestämd högre folkskola
kunde utvecklas till en med praktisk mellanskola överensstämmande skoltyp,
och då statsbidraget till praktisk mellanskola vore detsamma som till
yrkesbestämd högre folkskola, syntes det icke för framtiden vara behövligt,
att riksdagen i varje särskilt fall skulle behöva besluta, huruvida en högre
folkskola skulle få ombildas till praktisk mellanskola. Det borde alltså
kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att efter ansökan från vederbörande skolstyrelse
förklara en yrkesbestämd högre folkskola för praktisk mellanskola.
De försök, som hittills gjorts med praktiska mellanskolor och inbyggda
praktiska realskollinjer, hade slagit väl ut. Erfarenheterna från denna försöksverksamhet
syntes hava varit i allo gynnsamma, varför överstyrelsen
funne det önskvärt, att dessa försök fortsattes och successivt utvidgades,
allt eftersom behov av sådana skolor och linjer visade sig.
Överstyrelsen hade anledning antaga, att ytterligare ett antal högre folkskolor,
utom de, som enligt riksdagens beslut år 1933 och 1936 försöksvis
anordnats såsom praktiska mellanskolor, strävade efter att bliva godkända
såsom dylika skolor. Överstyrelsen ville därför förorda, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Kungl. Majit finge bestämma i fråga
örn yrkesbestämd högre folkskolas erkännande såsom praktisk mellanskola.
De anslagsbelopp, som enligt vad överstyrelsen sålunda anfört skulle
bliva erforderliga för budgetåret 1937/1938, belöpte sig till (1,195,000 +
125.000 + 90,000 =) 1,410,000 kronor.
Departementschefen.
Skolöverstyrelsens förslag innebär en höjning av anslagsmedlen dels till
understöd åt högre folkskolor med 70,000 kronor, dels ock till bidrag till
undervisning i slöjd med 10,000 kronor. Förstnämnda höjning föranledes
av fortsatt utökning av antalet klasser samt inrättandet av nya högre folkskolor.
Ökningen av anslagsmedlen till undervisning i slöjd är betingad av
överstyrelsens förslag om upphävande från och med nästa budgetår av
gällande restriktiva bestämmelser med avseende å statsbidrag till anordnande
av manlig slöjd i högre folkskolor.
Såsom av det redan sagda framgår, är jag icke i tillfälle att föreslå
Kungl. Majit att för 1937 års riksdag framlägga förslag till lönereglering
för personalen vid dessa skolor. Överstyrelsens ifrågavarande förslag kunna
därför helt tagas till utgångspunkt vid anslagsberäkningarna för nästa
budgetår.
Emot höjningen av anslagsposten till understöd åt högre folkskolor från
1.125.000 kronor med 70,000 kronor till 1,195,000 kronor har jag intet att
erinra. Överstyrelsens förslag örn nyssnämnda restriktioners upphörande
biträder jag. Den besparing i statsutgifterna, som ernås genom restriktionernas
bibehållande, synes också vara skäligen obetydlig. Åberopas må
i övrigt vad jag ovan yttrat rörande motsvarande, de kommunala inellanskolorna
avseende angelägenhet. Jag förordar alltså i likhet med överstyrelsen,
att anslagsposten till bidrag till undervisning i slöjd höjes från
80.000 kronor med 10,000 kronor till 90,000 kronor.
136
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Med hänvisning till vad jag i annat sammanhang anfört (jfr det ovanstående
och propositionen nr 271/1937), tillstyrker jag skolöverstyrelsens
förslag angående utverkande av ett generellt bemyndigande för Kungl.
Majit att bestämma örn yrkesbestämd högre folkskolas erkännande såsom
praktisk mellanskola. Såsom överstyrelsen erinrat, erfordras vid bifall härtill
icke några ökade anslagsmedel under nu förevarande anslag.
Anslaget bör för nästa budgetår uppföras med (1,330,000 + 70,000 -f
10,
000 =) i avrundat tal 1,400,000 kronor.
12. Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor.
Detta anslag är nu uppfört med 1,300,000 kronor och disponeras med
1,158,500 kronor till understöd åt folkhögskolor, med 50,500 kronor till
ökat understöd åt folkhögskolor och med 91,000 kronor till provisorisk avlöningsförbättring
åt lärare vid folkhögskolor.
Beträffande anslagsposten till understöd åt folkhögskolor må erinras, att
i kungörelsen den 31 december 1919 (nr 864) angående avlöning åt lärare
vid folkhögskola samt statsbidrag till sådan skola föreskrivits, att såsom
bidrag till kursernas uppehållande kunde utgå understöd till anordnande av
parallellundervisning, då sådan med hänsyn till elevernas olika förkunskaper
eller behovet av uppdelning i skilda arbetslag prövades nödvändig:
a) vid folkhögskolas huvudkurs eller därmed samtidigt pågående kurser
med högst 1,000 kronor samt, då elevantalet överstege 35, med ytterligare
högst 1,000 kronor;
b) vid fristående kvinnlig kurs eller därtill ansluten andra årskurs med
högst 750 kronor samt, då elevantalet överstege 35, med ytterligare högst
750 kronor.
Dessa villkor skärptes av 1933 års riksdag, som beslöt, att under budgetåret
1933/1934 skulle i förevarande avseende tillämpas vissa restriktiva
bestämmelser. Samma restriktioner gällde genom beslut av 1935 års riksdag
även under budgetåret 1935/1936 (jfr 1936 års åttonde huvudtitel, sid.
415 och 416).
1936 års riksdag beslöt en jämkning i berörda restriktionsbestämmelser,
närmast åsyftande att undanröja olägenheten av ett alltför stort elevantal
vid undervisning i hushållsgöromål samt att möjliggöra en smidigare anpassning
av kurserna efter föreliggande behov. På grund härav utgår till
folkhögskola under budgetåret 1936/1937 såsom understöd till anordnande
av parallellundervisning, då sådan undervisning med hänsyn till elevernas
olika förkunskaper eller behovet av uppdelning i skilda arbetslag prövas
nödvändig:
a) beträffande huvudkurs och därtill ansluten andra årskurs till envar
av manlig avdelning och kvinnlig avdelning ävensom avdelning med såväl
manliga som kvinnliga elever med högst 1,000 kronor samt, då elevantalet
137
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
inom någon av nämnda avdelningar överstiger 40, med ytterligare högst
1.000 kronor för sådan avdelning, dock att nu förevarande anslag tillhopa
icke må överstiga 4,000 kronor;
b) beträffande fristående kvinnlig kurs och därtill ansluten andra årskurs
med högst 750 kronor för kurs, samt, då elevantalet inom någon av
nämnda kurser överstiger 40, med ytterligare högst 750 kronor för sådan
kurs, dock att nu förevarande anslag tillhopa icke må överstiga 2,250
kronor.
Beträffande anslagsposten till ökat understöd åt folkhögskolor må anföras,
att utöver de ordinarie understöden till folkhögskolorna från och
med år 1919 till dem utgått extra understöd. 1923 års riksdag anvisade
sålunda för beredande av en höjning med 10 procent av de ordinarie anslagen
för budgetåret 1923/1924 ett extra förslagsanslag av 75,000 kronor,
med vilket belopp anslag för ändamålet beviljades jämväl för vart och ett
av de närmaste budgetåren. Anslaget höjdes sedermera successivt till 88,000
kronor, men sänktes år 1933 till 44,000 kronor, varigenom höjningen begränsades
till 5 procent av de ordinarie anslagen. För budgetåret 1935/1936
var ifrågavarande post efter sistnämnda beräkningsgrund upptagen till
48.000 kronor. För innevarande budgetår är posten enligt samma beräkningsgrund
uppförd med ovannämnda belopp av 50,500 kronor.
Provisorisk avlönings förbättring åt lärare vid folkhögskolor har utgått
från och med budgetåret 1929/1930.
Såsom närmare framgår av sid. 416 och 417 i 1936 års åttonde huvudtitel
hava bland annat av förevarande anslag från och med budgetåret
1935/1936 bestritts vissa kostnader för på grund av ungdomsarbetslösheten
vidtagna åtgärder för provisorisk utvidgning av folkhögskoleorganisationen.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1936 hemställt om anvisande
av medel till folkhögskolorna för nästa budgetår samt därvid anfört
följande:
1. Understöd åt folkhögskolor. Medelsåtgången under
verksamhetsåret 1935/1936 hade uppgått till i runt tal 1,158,700 kronor.
Med hänsyn härtill kunde ifrågavarande anslagspost beräknas till oförändrat
belopp eller till 1,158,500 kronor.
I sina medelsäskanden att föreläggas 1936 års riksdag hade överstyrelsen,
efter anhållan av styrelsen för svenska folkhögskolans lärarförening,
hemställt, att det belopp av 4,500 kronor, som enligt kungörelsen nr
627/1921 angående understöd för utbildning av lärare och lärarinnor vid
folkhögskolor tidigare utgått av förevarande anslag men som från och
med budgetåret 1932/1933 icke utgått, åter måtte få användas för det avsedda
ändamålet. Överstyrelsen ansåge sig nu böra upprepa sitt förslag
från föregående år, att medel för ändamålet finge utgå av förevarande
anslag, enär ett starkt behov av dylika utbildningskurser rådde, så mycket
mera som någon annan praktisk lärarutbildning för folkhögskollärare icke
138
Kungl. Maj:ts proposition Nr $270.
vore anordnad eller understödd av staten och som under de senaste åren
nya pedagogiska uppgifter ställts på lärarna, framför allt tack vare den
förändrade sammansättningen av folkhögskolornas elevklientel. Med hänsyn
till nu framställda förslag syntes förevarande anslagspost böra höjas
med 4,500 kronor eller från 1,158,500 kronor till 1,163,000 kronor.
2. Ökat understöd åt folkhögskolor. Medelsåtgången hade
för budgetåret 1935/1936 uppgått till i runt tal 50,300 kronor. Med anledning
härav funne sig överstyrelsen, som ansåge, att det ökade understödet
även för budgetåret 1937/1938 borde utgå med 5 procent, böra föreslå att
anslaget upptoges med oförändrat belopp eller 50,500 kronor.
3. Provisorisk a v 1 ö n i n g s f ö r b ä 11 r i n g åt lärare vid
folkhögskolor. Med hänsyn till den konstaterade medelsåtgången
borde förevarande anslagspost höjas från 91,000 kronor med 4,000 kronor
till 95,000 krono)-.
4. Folkhögskolor, inrättade för att avhjälpa ungdomsarbetslösheten.
Överstyrelsen har — utan att framlägga
något förslag beträffande budgetåret 1937/1938 — erinrat, att Kungl.
Majit genom särskilda beslut den 25 oktober 1935 och den 7 februari 1936
från förevarande anslag tilldelat den av föreningen Norra Södermanlands
folkhögskola provisoriskt uppehållna folkhögskolan i Gripsholm understöd
med sammanlagt 13,282 kronor 50 öre för anordnande under läsåret 1935
—1936 av en huvudkurs.
Enligt överstyrelsens förslag skulle alltså förevarande anslag för nästa
budgetår uppföras med (1,163,000 + 50,500 -f- 95,000 =) 1,308,500 kronor.
Departementschefen.
I de för innevarande budgetår gällande bestämmelserna med avseende
å statsbidrag till anordnande av parallellundervisning vid folkhögskola
avses icke någon ändring. Jag föreslår, att de skola tills vidare få äga
giltighet utan begränsning till visst budgetår. Såsom av det föregående
inhämtas, ifrågasätter jag icke för nästa budgetår någon ändring i gällande
bestämmelser rörande avlöning åt lärare vid dessa läroanstalter.
Enligt överstyrelsens förslag skulle anslagsposten till understöd åt folkhögskolor
höjas med 4,500 kronor för anordnande av utbildningskurser för
lärare vid folkhögskolorna. Jag anser mig ej böra för nästa budgetår beräkna
några medel för ifrågavarande ändamål. Anslagsposten bör alltså
för budgetåret 1937/1938 uppföras med oförändrat belopp eller 1,158,500
kronor. I anslutning till överstyrelsens beräkningar torde anslagsposterna
till ökat understöd åt folkhögskolor och till provisorisk avlöningsförbättring
åt lärare vid folkhögskolor böra upptagas med 50,500 kronor, respektive
91,000 kronor.
Gripsholms folkhögskola, som tidigare i särskild ordning erhållit understöd,
har genom Kungl. Majits beslut den 29 januari 1937 i bidragshänseende
jämställts med andra folkhögskolor. Såvitt jag kan finna har skolöverstyrelsen
vid sina anslagsberäkningar utgått från att denna folkhögskola
skulle erhålla understöd under budgetåret 1937/1938 i samma ordning
139
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
som förut. Kungl. Maj:ts omförmälda beslut torde icke medföra någon
väsentligare rubbning i överstyrelsens anslagskalkyler.
Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras med
(1,158,500 + 50,500 + 91,000 =) 1,300,000 kronor, d. v. s. med oförändrat
belopp.
13. Förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter.
Detta anslag är för budgetåret 1936/1937 uppfört med 20,200,000
kronor.
Departementschefen.
Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle enligt verkställda beräkningar
anslagsbehovet under nästa budgetår hava utgjort 20,000,000 kronor.
Det i det föregående framlagda löneregleringsförslaget — vilket bland
annat innebär, att folk- och småskollärare, vilka nu åtnjuta dyrtidstillägg
enligt för oreglerade verk gällande grunder, skola i fortsättningen, i den
mån de övergå på det nya avlöningssystemet, åtnjuta dyrtidstillägg
efter de grunder, som gälla för reglerade löner — medför en väsentlig
minskning i anslagsbehovet. Enligt verkställda beräkningar uppgår
denna minskning för helt budgetår räknat till 8,200,000 kronor. För
nästa budgetår torde, med hänsyn bland annat till att löneregleringen avses
skola träda i kraft den 1 januari 1938, minskningen böra begränsas till
4,000,000 kronor. Förevarande anslag bör alltså för nästa budgetår uppföras
med (20,000,000 — 4,000,000 =) 16,000,000 kronor. Anmärkas må, att dyrtidstillägg
av något slag givetvis icke skall utgå på den övergångslön, som
vederbörande lärare enligt det ovanstående skola äga uppbära vid ingången
av januari månad 1938.
III. Hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I. besluta, att ej mindre lärare vid folk- och småskolor
samt vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och
småskolor i rikets nordligaste gränsorter ävensom vid
Skytteanska skolan i Tärna, än även ovannämnda befattningshavare
vid sjukvårdsanstalter, barnhem, arbetsstugor
och skolhem skola i enlighet med vad ovan sagts från och
med den 1 januari 1938 åtnjuta avlöning jämlikt förutberörda
förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folkoch
småskolor;
II. besluta, att ifrågavarande lärare och andra befattningshavare
skola äga att under tiden den 1 januari—den
140
Kungl. Majds ''proposition Nr 270.
30 juni 1938 uppbära provisoriskt dyrortstillägg enligt
sammma grunder, som gälla för befattningshavare i statens
tjänst;
lil. medgiva, att dyrtidstillägg till de under I. nämnda
lärare och andra befattningshavare må under tiden den 1
januari—den 30 juni 1938 utgå enligt samma grunder, som
gälla för statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade
verk;
IV. godkänna de ovan angivna grunderna för statsbidrag
till bestridande av kostnaderna för avlöning åt ifrågavarande
lärare och andra befattningshavare samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda därav föranledda författningsbestämmelser
;
V. bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de tilläggsbestämmelser
och tillämpningsföreskrifter, som kunna erfordras
för genomförandet av de ovannämnda avlöningsbestämmelsema
eller eljes stå i samband därmed, ävensom
de provisoriska föreskrifter angående ifrågavarande befattningshavares
pensionsrätt, som förut angivits;
VI. medgiva, att ordinarie lärare vid folk- eller småskola
samt lärare vid mindre folkskola och sådan biträdande
lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare med
ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, samt
med nu angivna lärare i löne- och anställningshänseende
jämställda befattningshavare må, under förutsättning att
de underkasta sig ovannämnda avlöningsreglemente, vid
ingången av januari 1938 av statsmedel uppbära ett belopp,
motsvarande vad de — dyrtidstillägg frånräknat — skulle
hava uppburit i förskott för samma månad, örn de före
den 1 januari 1938 gällande avlöningsbestämmelserna då
fortfarande ägt giltighet;
VII. medgiva, att dyrtidstillägg till de under I. nämnda
lärare och andra befattningshavare, vilka innehava ordinarie
befattningar men icke vilja underkasta sig ovannämnda
avlöningsreglemente och icke heller kunna därtill
lagligen förbindas, må under tiden den 1 januari—den 30
juni 1938 utgå enligt nu gällande bestämmelser;
VIII. a) besluta, att för budgetåret 1937/1938 skall i fråga
om statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid
kommunal flickskola gälla:
1. Antalet lärjungar i varje klass eller klassavdelning i
kommunal flickskola må, vad beträffar de fem lägre klasserna
av sjuårig och de fyra lägre klasserna av sexårig lärokurs,
icke överstiga 35 och, vad beträffar de två högsta
141
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
klasserna, icke överstiga 30, såvida icke skolans styrelse
i särskilt fall finner nödvändigt, att sagda antal något överskrides.
2. Efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt
fall må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallellavdelningar
inom varje årsklass, som uppkommer med iakttagande
därav, att vid läsårets början, i fråga örn den sjuåriga
lärokursens fem lägsta klasser och den sexåriga lärokursens
fyra lägsta klasser, minst 35 lärjungar eller, där
det icke är fråga om nyintagen klass och efter överstyrelsens
beprövande särskilda skäl därtill föranleda, minst 30
lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan
ny avdelning upprättas inom densamma samt, i fråga
om de två högsta klasserna, minst 30 lärjungar komma på
varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas
inom densamma; dock må statsbidrag utgå till sammanlagt
högst 72 parallellavdelningar, där ej Kungl. Majit,
efter framställning av överstyrelsen, för särskilt fall annorlunda
bestämmer;
b) medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden den
1 juli 1937—den 30 juni 1938 utgå till lärarpersonalen vid
kommunala flickskolor med följande belopp:
till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;
till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt
extra ordinarie ämneslärare och timlärare med belopp,
som Kungl. Majit i huvudsaklig enlighet med de i sådant
hänseende nu gällande grunder bestämmer;
c) till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala
flickskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .......................... kronor 1,055,300;
IX. a) besluta, att för budgetåret 1937/1938 skall i fråga
örn statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid
kommunal mellanskola gälla:
1. Antalet lärjungar i varje klass eller klassavdelning i
kommunal mellanskola, må vad beträffar skolans tre lägre
årsklasser, icke överstiga 35 och, vad beträffar skolans högsta
årsklass, icke överstiga 30, såvida icke skolans styrelse
i särskilt fall finner nödvändigt, att sagda antal något överskrides.
2. Efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt
fall må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallellavdelningar
inom varje årsklass, som uppkommer med iakttagande
därav, att vid läsårets början, i fråga örn skolans
142
Kungl. Maj.ts proposition Nr 270.
tre lägsta årsklasser, minst 35 lärjungar eller, där det icke
är fråga om nyintagen klass och efter överstyrelsens beprövande
särskilda skäl därtill föranleda, minst 30 lärjungar
komma på varje avdelning inom årsklassen, innan
ny avdelning upprättas inom densamma, samt, i fråga om
skolans högsta årsklass, minst 30 lärjungar komma på varje
avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas
inom densamma; dock må statsbidrag utgå till sammanlagt
högst 119 parallellavdelningar, där ej Kungl. Majit, efter
framställning av överstyrelsen, för särskilt fall annorlunda
bestämmer;
b) medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden
den 1 juli 1937—den 30 juni 1938 utgå till lärarpersonalen
vid kommunala mellanskolor med följande belopp:
till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;
till ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor;
till extra ordinarie ämneslärare, Övningslärare och timlärare
med belopp, som Kungl. Majit i huvudsaklig enlighet
med de i sådant hänseende nu gällande grunder bestämmer,
dock med iakttagande av vad ovan anförts rörande
tillfällig löneförbättring åt lärare i manlig slöjd;
c) till Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala
mellanskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .......................... kronor 1,595,400;
X. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av ......................... kronor 80,600,000;
XI. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
slöjdskolor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .......................... kronor 3,565,000;
XII. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor
i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .................................. kronor 344,000;
XIII. a) medgiva, att Axel och Sofia Alms stiftelse må
efter särskild prövning av Kungl. Majit kunna tillerkännas
rätt att erhålla bidrag till avlönande av lärare vid stiftelsens
barnhem i Rådan i Spånga socken, att enligt de närmare
föreskrifter, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva,
utgå huvudsakligen efter samma grunder och i samma ordning,
som äro eller kunna varda stadgade angående statsbidrag
till avlönande av lärare vid folk- och småskolor;
143
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlönande av lärare
åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa
barnhem intagna barn i skolåldern för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av.......kronor 110,000;
XIV. till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befräm
jande
i rikets nordligaste gränsorter för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av.......kronor 280,000;
XV. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt före
ståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem
och arbetsstugor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av........................kronor 140,000;
XVI. till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av
skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .................................. kronor 880,000;
XVII. till Folkskolor m. m.: Bidrag till Skytteanska sko
lan
i Tärna för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av ........................... kronor 15,000-
XVIII, a) besluta, att de bestämmelser, som gälla för
budgetåret 1936/1937 angående statsunderstöd till parallellavdelning
av årsklass vid högre folkskola, skola äga motsvarande
tillämpning under budgetåret 1937/1938;
b) medgiva, att det må ankomma på Kungl. Maj:ts
avgörande, huruvida yrkesbestämd högre folkskola må, i
huvudsaklig överensstämmelse med hittills tillämpade
grunder, anordnas som praktisk mellanskola;
c) till Högre folkskolor: Understöd för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av . . kronor 1,400,000;
XIX. a) besluta, att de bestämmelser, som gälla för budgetåret
1936/1937 angående statsunderstöd till anordnande
av parallellundervisning vid folkhögskola, från och med
budgetåret 1937/1938 skola äga tillämpnnig tills vidare;
b) till Folkhögskolor: Understöd för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 1,300,000;
XX. till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunder
stödda
undervisnings- m. fl. anstalter för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 16,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. A. Charpentier.
144
Kungl. Majlis proposition Nr £70.
Bilaga.
Förslag
till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor.
1 kap. Ordinarie ämneslärare.
1 §•
1. Ordinarie lärare vid folk- och småskolor äga åtnjuta avlöning enligt
de i detta reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade
villkor ävensom i enlighet med de särskilda föreskrifter, som kunna varda
av Kungl. Majit och riksdagen beslutade.
2. Vad i detta reglemente föreskrives angående ordinarie lärare vid småskola
äger, där ej annat föreskrivits, jämväl tillämpning å sådan lärare vid
mindre folkskola och sådan biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit
anställd tillsvidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning.
3. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med
den dag, tillträde skett, till och med den dag, läraren avgår på grund av avsked,
entledigande eller dödsfall.
4. Utbetalning av avlöning sker månadsvis i efterskott. Där ej annorlunda
emellan folkskolestyrelsen (skolrådet) och läraren överenskommits,
sker utbetalningen genom postverket.
5. Angående befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten samt
rätt till pension är särskilt stadgat.
2 §.
1. Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets eller
riksdagens stat, ej heller, utan att sådant medgivits genom beslut av Kungl.
Majit och riksdagen, å kommuns stat.
2. Med ordinarie befattning må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med
Kungl. Majits oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, så framt ej folkskolinspektören på därom
gjord framställning, efter vederbörande folkskolestyrelses (skolråds) hörande
samt efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller befattning ej må
anses inverka {underligt för utövandet av lärartjänsten, finner uppdraget
eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas eller, därest
folkskolinspektören icke anser sig kunna lämna dylikt medgivande, tilllåtelse
erhållits av skolöverstyrelsen.
3. Lärare må ej vid sidan av tjänsten åtaga sig undervisning i läroanstalt,
som ej tillhör distriktets folkskoleväsende, såframt icke vederbörande folkskolestyrelse
(skolråd) efter av skolöverstyrelsen givna riktlinjer på därom
gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande undervisning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen å den ordinarie befattningen,
finner uppdraget kunna få mottagas och tills vidare bibehållas.
4. Genom vad i 1—3 mom. föreskrives, sker icke ändring i vad som finnes
stadgat angående förening av folkskollärartjänst med organist- och
klockarbefattning eller med prästerlig befattning.
Kungl. Majlis proposition Nr 270.
145
3 §.
1. Lärare skall vara underkastad de föreskrifter, som äro eller varda meddelade
i vederbörande folkskolestadga, ävensom övriga i behörig ordning
meddelade bestämmelser angående folkskoleväsendet.
2. I detta avlöningsreglemente omförmäld ordinarie lärare skall vara
skyldig att mot åtnjutande av de i reglementet angivna löneförmånerna
meddela undervisning under den för vederbörande skoldistrikt föreskrivna
lästiden, dock högst 39 veckor årligen.
3. Utöver vad ovan sagts skall lärare vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringskyldighet, som genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen
kan bliva honom ålagd, eller den jämkning i åligganden, som i vederbörlig
ordning varder för honom bestämd.
4 §.
1. Till ordinarie lärare, som avses i detta reglemente, utgår lön enligt
avdelning B av den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451, jfr nr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen,
vilken för varje lönegrad upptager flera löneklasser med särskilda, för
olika ortsgrupper fastställda lönebelopp; dock skall för kvinnlig lärare gälla
den begränsning, som i 5 § omförmäles.
Härvid hänföras de olika lärarna till följande lönegrader, nämligen
A. I skoldistrikt med en lästid av högst 36 veckor årligen:
Lärare vid folkskola till lönegraden B 15, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne- ll lass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
ron
o r
15
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
16
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
15:e lönegraden
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
18
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
19
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
Lärare vid småskola till lönegraden B 7, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
Iv
o n
o r
7
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
8
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
7:e lönegraden
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
10
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
11
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270. 10
146 Kungl. Majlis proposition Nr 270.
B. I skoldistrikt med en årlig lästid av mer än 36 men ej 39 veckor:
Lärare vid folkskola till lönegraden B 16, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
'' G
K
ron
o r
16
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
16:e lönegraden
18
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
19
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
20
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
Lärare vid småskola till lönegraden B 8, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
ron
o r
8
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
8:e lönegraden ■
10
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
11
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
12
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 39 veckor:
Lärare vid folkskola till lönegraden B 17, vilken för nedannämnda lönekassör
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
ron
o r
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
18
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
17:e lönegraden •
19
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
20
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
21
5,160
5,370
5,580
5,790
6,000
6,210
6,420
Kungl. Majlis proposition Nr 270. 147
Lärare vid småskola till lönegraden B 9, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
u . p p
A
B
c
D
E
F
G
K
ron
o r
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
10
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
9:e lönegraden -j
11
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
i
12
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
1
13
3,060
3,198
3,336
3,474
3,612
3,750
3,888
Fördelningen av de orter, där tjänstemännen är o stationerade å de uti
löneplanen upptagna sju ortsgrupper, fastställes av Kungl. Majit på grundval
av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.
Den löneklass inom vederbörande lönegrad, enligt vilken lärarens lön
skall utgå, fastställes i enlighet med bestämmelserna i 5—7 §§.
Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken
lärarens stationeringsort blivit hänförd.
Med stationeringsort förstås orten för den skola, vid vilken läraren har
sin huvudsakliga tjänstgöring.
2. Förutom lön kunna utgå kallortstillägg enligt stadgandet i 12 § samt
de särskilda förmåner, som omförmälas i 9 och 21 §§.
5 §.
1. Vid tillträdandet av ordinarie tjänst erhåller lärare, vare sig han förut
innehade sådan tjänst eller ej, lön enligt lägsta löneklassen inom den lönegrad,
till vilken tjänsten med hänsyn till lästidens längd hör, där ej föreskrifterna
i 6 eller 7 § giva anledning till avvikelse härutinnan.
2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas
läraren till närmast högre löneklass och efter ytterligare tre år till den
därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess den för vederbörande
lönegrad fastställda högsta löneklassen uppnåtts, allt så framt ej
annat följer av föreskrifterna i 6 eller 7 §.
Kvinnlig befattningshavare åge dock icke rätt att åtnjuta lön enligt
högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad.
3. Uppfattning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden
i den lägre löneklassen tilländagått.
4. Beslut om lärares uppflyttning i högre löneklass fattas av folkskolestyrelsen
(skolrådet) i god tid, innan läraren äger tillträda lön i den högre
löneklassen, och skall anteckning om sådant beslut i protokollet intagas.
6 §.
Såsom villkor för ordinarie lärares uppflyttning till högre löneklass gäller
utöver vad ovan är sagt:
a) att han under minst fyra femtedelar av den lagstadgade eller av Kungl.
148
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Maj:t särskilt fastställda årliga undervisningstid, som belöper på den tjänstetid,
som erfordras för vinnande av uppfattning, bestritt sin egen eller
på grund av förordnande annan lärartjänst eller skolledarbefattning vid
det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet, dock att härvid
icke skall föras honom till last den tid, han på förordnande uppehållit befattning
i statens tjänst, åtnjutit tjänstledighet med oavkortad lön eller
ledighet för fullgörande av offentligt uppdrag eller honom åliggande militär
tjänstgöring;
b) att vederbörande folkskolestyrelse (skolråd) icke prövat att uppskov
med uppflvttningen bör äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad
tjänstgöring under den tid, läraren tillhört den lägre löneklassen; dock att
härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken läraren särskilt bestraffats
icke i och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill
tagas, endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen
i dess helhet; samt
c) att läraren icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han, enligt
vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig att avgå från tjänsten.
Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas,
utan att läraren lämnats tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut
avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång
skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning
till förnyat uppskov därmed.
Har lärare, med tillämpning av föreskriften i punkten b), först efter viss
tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må vederbörande folkskolestyrelse
(skolråd) sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses
böra föranleda därtill, kunna besluta, att han för uppflyttning till än högre
löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid,
uppskovet varat.
7 §.
1. För bestämmande av lärares begynnelselön och sedermera för hans
uppflyttning till högre löneklass må tillgodoräkning ske av lärarens tjänstgöring
före tillträdandet av innehavande befattning enligt följande grunder.
I. Ordinarie lärare vid folk- eller småskola må för placering i löneklass
tillgodoräkna:
a) den tid han tjänstgjort som övningsskollärare vid folkskoleseminarium,
b) den tid han tjänstgjort antingen som ordinarie lärare vid statens eller
vid av landsting eller av stad, som icke deltager i landsting, upprättat småskoleseminarium
eller ock vid under offentligt kontroll stående småskoleseminarium
och statsbidrag utgått till hans avlönande såsom till ordinarie
folkskollärare, respektive lärare vid småskola,
c) den tid han efter vunnen behörighet till ordinarie lärartjänst vid folkrespektive
småskola tjänstgjort som föreståndare eller såsom tillsvidare
anställd lärare vid skyddshem, vilket åtnjuter statsbidrag och antingen
äger av Kungl. Majit stadfäst reglemente eller ock är av Kungl. Majit
erkänt som allmän uppfostringsanstalt,
d) den tid han tjänstgjort som lärare vid statsunderstödd sjukvårdsanstalt
eller vid barnhem och statsbidrag utgått till hans avlönande såsom
till ordinarie folkskollärare, respektive lärare vid småskola,
e) den tid han tjänstgjort såsom tillsvidare anställd nomadlärare och
därvid åtnjutit avlöning såsom lärare, vilken avlagt folkskollärarexamen,
149
Kungl. Marits -proposition Nr 270.
respektive småskollärarexamen eller i behörighetshänseende år likställd
med sådan lärare, samt
f) enligt de närmare villkor, som av Kungl. Majit i varje särskilt fall
bestämmas, den tid han i egenskap av lärare med fast anställning tjänstgjort
vid statsunderstödd svensk skola i utlandet.
II. Ordinarie lärare vid folkskola må därutöver tillgodoräkna
a) den tid han tidigare kan hava innehaft anställning som ordinarie
lärare vid folkskola eller ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola,
högre folkskola eller skeppsgosseskola eller med fast anställning innehaft
någon med lönetursrätt förenad lärarbefattning vid fortsättningsskola,
samt
b) den tid utöver fem läsår han efter avlagd examen, som medför behörighet
till ordinarie folkskollärar^''änst, innehaft anställning vid folkskola
såsom icke-ordinarie folkskollärare.
III. Ordinarie lärare vid småskola må, utöver vad ovan under punkten I
stadgats, av sin tjänstgöring före tillträdandet av innehavande befattning
tillgodoräkna
a) den tid han kan hava innehaft anställning som ordinarie lärare vid
folk- eller småskola,
b) den tid han tjänstgjort såsom lärare vid lotsbarnskola, som varit inrättad
enligt de härutinnan före den 1 juli 1925 gällande bestämmelser,
samt
c) den tid utöver fem läsår han efter avlagd examen, som medför behörighet
till ordinarie småskollärar^’änst, med anställning på viss tid tjänstgjort
såsom lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola samt såsom vikarie för tjänstledig folkskollärare.
Vid tillgodoräknande av tjänstetid, varom förmäles i detta moment,
skola bestämmelserna i 6 § a) äga motsvarande tillämpning.
2. Utöver vad ovan stadgats i fråga om tillgodoräkning för placering i
löneklass skall gälla, att där lärare eljest utfört arbete eller fullgjort uppdrag
av direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende å sin art och omfattning
finnes ur det allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med
eller av högre värde än det arbete, han har att utföra å egen befattning,
på Kungl. Majits prövning skall bero, om och i vad mån tillgodoräkning
härav må äga rum.
3. Vid beräkning av tjänstetid, som avses i denna paragraf, skall en
undervisningstid av 242 dagar anses som helt läsår, och må lärare icke
för något redovisningsår tillgodoräkna mera än nämnda antal dagar.
8 §.
Därest skoldistrikt i föreskriven ordning beslutar sådan ändring av den
årliga lästiden vid distriktets folk- respektive småskolor, att därav berörd
lärartjänst enligt bestämmelserna i 4 § kommer att tillhöra högre eller lägre
lönegrad än förut, skall tjänstens innehavare från och med den kalendermånad,
under vilken den ändrade lästiden börjar tillämpas, åtnjuta avlöning
och övriga förmåner, som örn han från och med nämnda kalendermånad
tillträtt befattning i den lönegrad, som tjänsten med hänsyn till den
ändrade lästiden skall tillhöra; dock att, örn skoldistriktets beslut enligt
vad nyss sagts skall medföra tjänstens nedflyttning till en lägre lönegrad,
Kungl. Majit må, efter därom av läraren gjord ansökning, kunna, under
förutsättning att denne under minst fem år innehaft tjänst i den högre lönegraden,
tillerkänna honom rätt att kvarstå i sistnämnda lönegrad.
150
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
9 §.
Lärare skall vara skyldig att, då sådant erfordras för indragning av
övertalig lärartjänst eller då eljest med hänsyn till undervisningsväsendets
bästa synnerliga skäl därtill äro, med bibehållnade av den lönegrad, han
innehar, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflyttas till annan
lärarbefattning inom undervisningsväsendet, jämväl med förändring av
bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt. Därvid skall dock tillses,
att läraren såvitt möjligt erhåller en tjänst, som kan anses likvärdig med
den tjänst, läraren lämnar. Vid sådan förflyttning skall läraren vara berättigad
att erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad samt för den
ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måste
vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten,
allt enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar.
Har läraren genom förflyttningen förorsakats minskning i löneförmåner,
som han åtnjutit vid den förra tjänsten, må skälig ersättning kunna tillerkännas
honom med belopp, högst motsvarande den för honom sålunda
inträdda inkomstminskningen.
Fråga om ersättning, som här avses, prövas och avgöres av Kungl. Majit
i samband med flyttningsärendet.
Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning av lärare
och vad därmed sammanhänger meddelas av Kungl. Majit.
10 §.
Därest åt lärare anvisas tjänstebostad av tjänlig beskaffenhet, skall han
vara skyldig att mottaga densamma och ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i gällande boställsordning.
11 §.
Har lärare fått sig anvisad tjänstebostad, skall han månadsvis lämna,
ersättning för densamma genom avdrag å avlöningen. Är bostadsinnehavare
på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad
att uppbära någon avlöning för månaden eller förslår ej utgående avlöningsbelopp,
skall nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kontant
inbetalas.
. Ersättning för tjänstebostad, som i väsentliga avseenden uppfyller fordringarna
i gällande boställsordning, jämte bränsle skall utgå med för olika
hyresgrupper nedan angivna belopp, för helt år räknat;
För tjänstebostad
innehållande:
Hyr
e s g
r u
P P
I
II
III
IV
V
VI
VII
VIII
IX
K
ron
o r
1 rum och kök . . .
282
366
450
534
618
702
786
870
954
2 rum och kök . . .
420
552
684
816
948
1,080
1,212
1,344
1,476
3 rum och kök . . .
564
738
912
1,086
1,260
1,434
1,608
1,782
1,956
Fördelningen å nämnda nio hyresgrupper av de orter, där lärarna äro
stationerade, fastställes av Kungl. Majit på grundval av utredning rörande
de för orterna gällande hyreskostnaderna.
Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf skall iakttagas, att
lärare, åt vilken som tjänstebostad anvisas större lägenhet än som motsva
-
151
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
rar boställsordningens bestämmelser, icke skall vara skyldig att på grund
därav erlägga högre ersättning, än vad eljest skulle vara fallet.
Har lärare fått sig anvisad tjänstebostad, som ej i väsentliga avseenden
uppfyller fordringarna i gällande boställsordning, skall den ersättning, som
läraren enligt bestämmelserna i denna paragraf skall erlägga för bostaden,
av folkskolestyrelsen (skolrådet) nedsättas med det_ belopp, som prövas
skäligt i förhållande till vad som i sådant avseende brister.
12 §.
Till lärare, som är bosatt å sådan ort inom de norra delarna av landet,
där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan,
frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter, utgår
kallortstillägg med nedanstående för sex olika kallortsklasser bestämda
belopp, för redovisningsår räknat, nämligen:
för kallortsklass I........
» » II........
........ kronor
60
120
» » lil........
»
195
» » IV
»
300
V........
»
450
* » VI........
600
Det ankommer på Kungl. Majit att bestämma de orter, där kallortstilllägg
må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.
Kallortstillägg utgår för den tid, anställningen varar, och utbetalas med
en tolftedel av ovan angivna årsbelopp för kalendermånad räknat.
13 §.
Lärare äger uppbära oavkortad lön jämte i förekommande fall kallortstillägg
icke blott för den tid, han tjänstgjort å sin befattning, utan även
för den tid, under vilken han åtnjutit ferier eller vilken han, efter i varje
särskilt fall av Kungl. Majit lämnat medgivande, använt för att utom sin
tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som på ett påtagligt
sätt kunna tjäna undervisningsväsendets intressen.
14 §.
Därest lärare av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än som avses i
15 § hindras att tjänstgöra, skall han å lönen vidkännas ett° tjänstledighetsavdrag
till belopp för dag räknat, som framgår av nedanstående tabell:
Lärare vid folksko
1 a
Lärare vid småskola
Löneklass
Avdrag
kronor
Löneklass
Avdrag
kronor
15..................
2: 30
7..................
1:20
16..................
2: 50
8..................
1:30
17 . . .............
2: 75
9..................
1:40
18..................
3: —
10..................
1: 50
19..................
3:25
11..................
1:65
20..................
3: 50
12..................
1:80
21..................
3: 75
13..................
1:95
152
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
15 §.
1. Har lärare skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom
blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han:
a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, dock med avdrag
för enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående sjukpenning, samt
b) örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan, under
tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg,
dock högst intill dess sex månader förflutit från dagen för
olycksfallet, men skall läraren för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp,
motsvarande det i 14 § angivna tjänstledighetsavdrag, såframt ej skolöverstyrelsen
funnit skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum
eller skall ske med lägre belopp, än nyss sagts; skolande dock även i de i
denna punkt avsedda fall de sålunda angivna löneförmånerna minskas med
ovannämnda sjukpenning.
2. Uppbär lärare livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, skall hans
avlöning nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek, såvida ej
Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda medgivit.
3. Har lärare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara,
eller har undervisningen måst inställas på grund av rådande smittsam
sjukdom bland människor eller husdjur, må läraren under tiden åtnjuta
oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg, dock högst under
sex månader, men skall läraren för tid därutöver av sin lön avstå ett belopp,
motsvarande det i 14 § angivna tjänstledighetsavdrag, såframt ej
skolöverstyrelsen funnit skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall äga
rum eller skall ske med lägre belopp än nyss sagts.
Lärare, vilkens tjänstgöring sålunda för en tid inställts, skall dock vara
skyldig att, oavsett örn den för honom stadgade tjänstgöringstiden därigenom
ökas, utan särskild ersättning fullgöra i vederbörlig ordning föreskriven
återlösning.
4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess, enligt
vad därom är stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten inträder.
16 §.
Lärare, som beviljats ledighet
a) för fullgörande av uppdrag att vara ledamot av riksdagen eller kyrkomötet
eller att vara riksdagens revisor, eller
b) för fullgörande av annat offentligt uppdrag, för vilket ersättning ej
utgår eller för vilket ersättning utgår endast med visst belopp för sammanträdes-
eller förrättningsdag, med undantag dock för ej mindre uppdrag,
som omförmälas i gällande kungörelse med bestämmelser angående kommittéer,
än även anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos
kyrkomötet, eller
c) för vårdande av svag hälsa, som äger rum i omedelbart sammanhang
med föregående tjänstledighet på grund av sjukdom och av vederbörande
läkare förklaras erforderlig för återvinnande av full tjänsteduglighet efter
samma sjukdom, dock högst för en månad, eller
d) under högst åtta dagar för enskild angelägenhet, som av vederbörande
folkskolinspektör befinnes vara av särskilt ömmande beskaffenhet, eller där
eljest synnerliga skäl föreligga,
153
Kungl. Maj.ts proposition Nr 270.
skall i löneavseende för sådan tid avstå ett belopp, motsvarande det i
14 § i detta reglemente angivna tjänstledighetsavdrag.
Vad sålunda stadgats skall även gälla vid kvinnlig lärares ledighet för
havandeskap eller barnsbörd under en tid av högst tre månader.
17 §.
Lärare, som erhållit ledighet för att fullgöra honom såsom beställningshavare
i försvarsväsendets reserver (reservstater) eller såsom värnpliktig
åliggande militär tjänstgöring, skall i löneavseende för sådan tid avsta hälften
av honom eljest tillkommande löneförmåner.
18 §.
Lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet från sin befattning
för att uppehålla mot denna svarande tjänst i annat skoldistrikt, skall
under tiden för ledigheten avstå hela lönen jämte i förekommande fall kallortstillägg.
19 §.
1. Vid tjänstledighet för uppdrag, som omförmälas i gällande kungörelse
med bestämmelser angående kommittéer, ävensom för anställning hos riksdagen
eller dess revisorer eller hos kyrkomötet samt vid ledighet av annan
anledning än de under 14—18 §§ nämnda, må lärare kunna under högst
fyra månader av ett och samma redovisningsår erhålla tjänstledighet mot
avstående av den på tiden belöpande delen av lönen samt i förekommande
fall kallortstillägg.
2. Vid tjänstledighet utöver fyra månader av anledning, som i mom. 1
avses, skall läraren, därest vederbörande folkskolinspektör ej på grund av
särskilda skäl medgivit, att de i mom. 1 meddelade föreskrifterna må tilllämpas,
avstå för dag räknat så stor del av årslönen och, i förekommande
fall, av honom tillkommande kallortstillägg, som i förhållande till antalet
läsdagar i distriktet belöper på varje läsdag. .
3. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 och 2 morn. skall, där ej Kungl.
Majit för särskilt fall annorlunda bestämmer, därjämte iakttagas, att lärare,
som under hela den på ett redovisningsår belöpande lästiden åtnjutit tjänstledighet
av anledning, som i sagda moment sägs, icke må för sådant år uppbära
någon del av den kontanta lönen.
20 §.
1. Varder lärare avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall hans
avlöning under tiden innehållas, så framt ej folkskolestyrelsen (skolrådet)
med folkskolinspektörens medgivande finner skäligt låta honom uppbära
något därav.
2. Avhåller sig lärare från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall, må han för
den tid vidkännas avdrag å avlöningen enligt bestämmelserna i 19 § 1 mom.
21 §.
Enligt de närmare föreskrifter Kungl. Majit meddelar, skall lärare vid
skada till följd av olycksfall i tjänsten kostnadsfritt erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel samt, där olycksfallet medfört förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande
154
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
nödiga hjälpmedel, allt dock endast i den mån sagda förmåner icke utgå
enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.
22 §.
Avlider lärare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas
ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden
för dödsfallet, dock högst 500 kronor. Vid lärares dödsfall till följd av
olycksfall i tjänsten skall dock förenämnda belopp minskas med den begravningshjälp,
vartill dödsboet är berättigat enligt olycksfallsförsäkringslagen.
2 kap. Icke-ordinarie ämneslärare.
23 §.
Med extra ordinarie lärare avses i detta reglemente ämneslärare, som
anställes för full tjänstgöring å befattning, som i föreskriven ordning inrättats
såsom extra ordinarie.
Med vikarierande lärare avses den, som anställes för full tjänstgöring
såsom vikarie för tjänstledig lärare eller å vakant befattning. I övrigt anställda
icke-ordinarie ämneslärare benämnas i detta reglemente timlärare.
24 §.
Till extra ordinarie lärare utgår, på sätt i det följande angives, lön enligt
den under 7 § kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna
civilförvaltningen införda löneplanen, vilken för varje lönegrad
upptager flera löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda
lönebelopp. För kvinnlig lärare skall dock gälla den begränsning, som i 5 §
omförmäles.
Extra ordinarie lärare skola inplaceras i följande lönegrader, nämligen
A. I skoldistrikt med en lästid av högst 86 veckor årligen:
Lärare vid folkskola i 14 :e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
| Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
r o n
o r
12
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
■
13
3,060
3,198
3,336
3,474
3,612
3,750
3,888
14:e lönegraden
14
3,240
3,384
3,528
3,672
3,816
3,960
4,104
15
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
16
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
155
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Lärare vid småskola i 6:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
ron
o r
4
1,860
1,944
2,028
2,112
2,196
2,280
2,364
5
1,980
2,070
2,160
2,250
2,340
2,430
2,520
6
2,100
2,196
2,292
2,388
2,484
2,580
2,676
6:e lönegraden <
7
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
8
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
B. I skoldistrikt nied en årlig lästid av mer än 36 men ej 39 veckor:
Lärare vid folkskola i 15 :e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
o n
o r
''
13
3,060
3,198
3,336
3,474
3,612
3,750
3,888
14
3,240
3,384
3,528
3,672
3,816
3,960
4,104
15
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
15:e lönegraden
16
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
18
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
Lärare vid småskola i 7:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
lione- ld ass
Ort
s g r
u p p
A
B
C
D
E
F
G
K
o n
o r
5
1,980
2,070
2,160
2,250
2,340
2,430
2,520
6
2,100
2,196
2,292
2,388
2,484
2,580
2,676
7
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
7 :e lönegraden >
8
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
10
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
156
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 89 veckor:
Lärare vid folkskola i 16:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
K
r o n
o r
14
3,240
3,384
3,528
3,672
3,816
3,960
4,104
15
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
16:e lönegraden
16
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
17
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
18
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
19
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
Lärare vid småskola i 8:e lönegraden, vilken för nedannämnda löneklasser
upptager följande, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp:
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
Lönegrad
A
B
c
D
E
F
G
K
ron
o r
6
2,100
2,196
2,292
2,388
2,484
2,580
2,676
7
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
8:e lönegraden <
8
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
9
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
10
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
11
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
I fråga örn fördelningen av de orter, där extra ordinarie lärare äro stationerade,
å de uti löneplanen upptagna ortsgrupperna gäller vad Kungl.
Maj:t i sådant hänseende fastställt för i detta reglemente avsedda ordinarie
lärare.
Den löneklass inom vederbörande lönegrad, enligt vilken lärarens lön
skall utgå, fastställes i enlighet med vad som i tillämpliga delar föreskrives
i 5—7 §§, dock att extra ordinarie lärare skall vara berättigad att för
placering i löneklass tillgodoräkna hela den tid, han tidigare kan hava innehaft
motsvarande anställning som icke-ordinarie lärare vid folk- respektive
småskola och därvid fullgjort tjänstgöring i den omfattning, som i
6 § a) sägs.
Vid beräkning av tjänstetid skall en undervisningstid av 242 dagar anses
som helt läsår, och må lärare icke för något redovisningsår tillgodoräkna
mera än nämnda antal dagar.
Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den ortsgrupp, till vilken
lärarens stationeringsort blivit hänförd.
Med stationeringsort förstås orten för den skola, vid vilken läraren har
sin huvudsakliga tjänstgöring.
157
Kungl. Maj:ts proposition Nr 870.
2. Förutom lön kunna utgå källortstillägg enligt stadgandet i 12 § samt
de särskilda förmåner, som omförmälas i 21 §.
25 §.
Extra ordinarie lärare, som av behörigen styrkt sjukdom i andra fall, än
som avses i 15 §, hindras att tjänstgöra, äger att under en tid av högst sex
månader av ett och samma redovisningsår eller vid sjukdom, som fortgår
vid övergången till nytt redovisningsår, under sammanlagt högst sex månader
åtnjuta lön jämte förekommande ortstillägg efter avdrag av ett belopp
för dag räknat, som framgår av efterföljande tabell:
Lärare vid folkskola
Lärare vid ps måsko
a
Löneklass
Avdrag
kronor
Löneklass
Avdrag
kronor
12..................
1: 80
4..................
0: 90
13..................
1:95
5..................
1: —
14..................
2:10
6..................
1:10
15..................
2:30
7..................
1:20
16..................
2:50
8..................
1:30
17..................
2: 75
9..................
1:40
18..................
3: —
10..................
1:50
19..................
3:25
11..................
1: 65
I övriga fall av sjukledighet skall extra ordinarie lärare avstå hälften av
honom eljest tillkommande löneförmåner.
26 §.
Extra ordinarie lärare, som beviljas ledighet av anledning, som i 16 §
sägs, skall i löneavseende för sådan tid avstå ett belopp, motsvarande det
i 25 § angivna tjänstledighetsavdrag. o .......
Till extra ordinarie lärare, som fullgör honom åliggande militär tjänstgöring,
utgår ersättning med två kronor för dag.
27 §.
Årslön till extra ordinarie lärare utgår efter läsår. Utbetalning av avlöningen
sker månadsvis i efterskott med så stort belopp, som motsvarar den
av honom under månaden fullgjorda tjänstgöringen, dock att därest lärarens
tjänstgöring avslutas före utgången av en kalendermånad, den på
tjänstgöringstiden under denna månad belöpande delen av avlöningen må
utbetalas vid tjänstgöringens slut.
28 §.
Avlider extra ordinarie lärare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön
vid tiden för dödsfallet, dock högst 400 kronor.
Vid lärares dödsfall till följd av olycksfall i tjänsten skall dock förenämnda
belopp minskas med den begravningshjälp, vartill dödsboet är
berättigat enligt olycksfallsförsäkringslagen.
158
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 870.
29 §.
För extra ordinarie lärare skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
i 3, 8, 10—12, 15 och 19—21 § § i detta reglemente.
30 §•
Vikarierande lärare äger åtnjuta lön enligt den löneklass, som han enligt
bestämmelserna i 24 § skulle hava tillhört, därest han varit extra ordinarie
lärare.
Vikarie för lärare vid mindre folkskola eller för biträdande lärare vid
folkskola skall härvid erhålla avlöning enligt samma löneklass som örn han
varit extra ordinarie lärare vid småskola.
31 §.
För vikarierande lärare skola i övrigt i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
i 3, 10—12, 15, 20, 21 och 27 §§ i detta reglemente.
32 §.
Ordinarie lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet från
egen befattning för att tjänstgöra å motsvarande icke-ordinarie lärarbefattning
i annat skoldistrikt, skall för sådan tjänstgöring åtnjuta avlöning till
samma belopp, som han, med hänsyn till den å tjänstgöringsorten föreskrivna
lästiden, skulle uppburit, därest han å samma ort i stället uppehållit
sin egen befattning.
33 §.
Timlärare i läsämne åtnjuter arvode med följande, för olika ortsgrupper
bestämda belopp, allt för veckotimme räknat:
A. I skoldistrikt med en årlig lästid av högst 86 veckor:
Ort
s g r
u p
P
A
B
C
D
E
F
G
K r
o n
o r
Timlärare vid folkskola......
96
100
104
109
113
118
122
Timlärare vid småskola ellermindre
folkskola samt biträdande tim-
lärare vid folkskola.......
62
65
68
70
73
76
79
B. I skoldistrikt med en årlig lästid av mer än 86 men ej 39 veckor:
Ort
s g r
u p
P
1
|
A
B
C
D
E
F
G
K
o n
o r
Timlärare vid folkskola......
102
106
112
116
120
125
130
Timlärare vid småskola ellermindre
folkskola samt biträdande tim-
lärare vid folkskola.......
66
69
72
75
78
81
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
C. I skoldistrikt med en årlig lästid av 39 veckor:
159
Ort
s g r
u p
P
A
B
C
D
E
F
G
K r
o n
o r
Timlärare vid folkskola......
108
112
118
122
128
132
136
Timlärare vid småskola eller mindre
folkskola samt biträdande tim- lärare vid folkskola.......
70
74
77
80
83
86
90
För timlärare skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 27 § i detta
reglemente.
3 kap. Lönenämnd.
34 §.
Där det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Majit att utfärda
allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan sådant
ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en lönenämnd,
i vilken lärår-, förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade;
och har lönenämnden jämväl att bereda andra ärenden av huvudsakligen
löneteknisk natur, vilka Kungl. Majit kan finna lämpligt hänskjuta
till densamma.
4 kap. Reglementets tillämplighet m. m.
35 §.
Lärare, som omedelbart före den tidpunkt, då detta reglemente träder i
kraft, innehar ordinarie befattning men icke vill underkasta sig detta reglementes
villkor och bestämmelser och icke heller kan därtill lagligen förbindas,
skall göra anmälan i nämnda hänseende till vederbörande skolstyrelse
före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt.
Lärare, som före sistnämnda tidpunkt gjort dylik anmälan, skall varda
bibehållen vid honom enligt dittills gillande bestämmelser tillkommande
avlöningsförmåner ävensom, i den man ej annat föranledes av vederbörande
för honom gällande pensionsbestämmelser, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit honom. I nämnda avlöningsförmåner inbegripes
icke provisorisk avlöningsförbättring och ej heller de till lärare i vissa skoldistrikt
i Norrland utgående särskilda lönetillägg.
En var annan lärare, som utan att vara underkastad äldre lönebestämmelser,
vid den tidpunkt, då detta reglemente träder i kraft, innehar ordinarie
befattning av den art, som i reglementet avses, eller som senare tillträder
sådan befattning, är pliktig att, med frånträdande av samtliga honom
vid tidpunkten för nämnda ikraftträdande tillkommande, av stat eller
kommun tillerkända förmåner, underkasta sig detta reglementes föreskrifter
och villkor ävensom dels minskning i eller upphörande av extra inkomster,
som kunna medfölja befattning eller utgå för bestyr i sammanhang
därmed, dels ock de ändrade bestämmelser, som kunna varda utfärdade
rörande de i 3 och 9 §§, 15 § 3 mom. och 21 § berörda hänseenden samt
i fråga om såväl egen pension som beträffande änke- och pupillpensionering.
160 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 270.
Detta avlöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1938.
1. Ifråga om avlöning till kvinnlig lärare vid folkskola skall i enlighet
med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit meddelar, gälla, att sådan
lärare skall under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 åtnjuta avlöning
enligt löneklass, som är två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet
eljest skulle hava gällt, och under tiden den 1 juli 1940—
den 30 juni 1943 enligt löneklass, som är närmast lägre än den enligt reglementet
eljest gällande.
2. Till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola skall utgå lönetillägg
med 450 kronor för år räknat. Vid tillämpningen av avlöningsreglementet
skola i fråga örn detta lönetillägg gälla samma bestämmelser som
beträffande den läraren tillkommande lönen.
Det alla som vederbör etc.
161
Kungl. Maj:ts proposition Nr 870.
Jämförelse mellan ordinarie manliga folkskollärares avlöningsförmåner
enligt gällande bestämmelser och enligt framställda förslag.
I. I skoldistrikt med en årlig lästid av 8 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun-
nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun-
nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 15
Ökning
För lärare,
som icke
undervisar
i slöjd
För lärare,
som har
undervisat
i slöjd
A-ort
Begynnelselön........
3,464
3,878
414
4,356
892
696
3,786
322
Slutlön............
4,616
4,874
258
5,676
1,060
864
5,016
400
D-ort
Begynnelselön........
3,861
4,449
588
4,890
1,029
833
4,284
423
Slutlön............
5,013
5,433
420
6,366
1,353
1,157
5,622
609
G-ort
Begynnelselön........
4,568
5,348
780
5,424
856
660
4,782
214
Slutlön............
5,720
6,344
624
7,056
1,336
1,140
6,240
520
I-ort
Begynnelselön........
5,089
5,869
780
5,730
641
445
5,076
13
Slutlön............
6,241
6,865
624
7,422
1,181
985
6,570
329
11. I skoldistrikt med en årlig lästid av 8x/-2 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 16
Ökning
För lärare,
sorn icke
undervisar
i slöjd
För lärare,
som har
undervisat
i slöjd
A-ort
Begynnelselön........
3,595
4,069
474
4,356
761
663
4,020
425
Slutlön............
4,803
5,121
318
5,676
873
775
5,340
537
D-ort
Begynnelselön........
3,992
4,651
659
4,890
898
800
4,536
544
Slutlön............
5,200
5,691
491
6,366
1,166
1,068
5,994
794
G-ort
Begynnelselön........
4,699
5,561
862
5,424
725
627
5,052
353
Slutlön............
5,907
6,614
707
7,056
1,149
1,051
6,648
741
I-ort
Begynnelselön........
5,220
6,082
862
5,730
510
412
5,352
132
Slutlön............
6,428
7,135
707
7,422
994
896
7,002
574
lil. 1 skoldistrikt med en årlig lästid av 9 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 17
Ökning
A-ort
Begynnelselön........
3,726
4,260
534
4,356
630
4,356
630
Slutlön............
4,991
5,369
378
5,676
685
5,676
685
D-ort
Begynnelselön........
4,123
4,854
731
4,890
767
4,890
767
Slutlön............
5,388
5,950
562
6,366
978
6,366
978
G-ort
Begynnelselön........
4,830
5,775
945
5,424
594
5,424
594
Sill tion............
6,095
6,884
789
7,056
961
7,056
961
I-ort
Begynnelselön ........
5,351
6,296
945
5,730
379
5,730
379
Slutlön............
6,616
7,405
789
7,422
806
7,422
806
Anm. Avlöningen enligt nuvarande
bestämmelser
och enligt 1935 års lärarlönesakkunnigas
forsing utgöres av de kontanta löneförmånerna jämte medelvärdet för respektive ortsgrupper
enligt 1935 års lärarlöncsakkunnigas utredning av lärare linkommande naturaförmåner. Dyrtidstilliiggen
hava beräknats efter 28 % å nuvarande och efter 10 % å de föreslagna lönebeloppen.
Bihang till riksdagens protokoll 11)87. 1 sami. Nr 270.
11
162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Jämförelse mellan ordinarie folkskollärarinnors avlöningsförmåner enligt
gällande bestämmelser och enligt framställda förslag.
L I skoldistrikt med en årlig lästid av 8 månader.
Ortsgrupp
Enligt gillande
bestämmelser
Enligt 1935 års i
lärarlönesakkun-1
nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun-
nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 15
Ökning
Under övergångs-
tidens första
period (2l s år)
Ökning
Under övergångs-
tidens senare
period (3 år)
Ökning
För lära-
rinna, som
icke under-
visar i slöjd
För lära-
rinna, som
undervisar
i‘slöjd
A-ort
Begynnelselön
3,049
3,395
346
3,786
737
541
3,786
737
3,360
311
3,564
515
Slutlön ....
3,817
4,187
370
4,680
863
667
4,680
863
4,020
203
4,356
539
D-ort
Begynnelselön
3,346
3,842
496
4,284
938
742
4,284
938
3,810
464
4,032
686
Slutlön ....
4,114
4,634
520
5,250
1,136
940
5,250
1,136
4,536
422
4,890
776
G-ort
Begynnelselön
3,796
4,454
658
4,782
986
790
4,782
986
4,272
476
4,512
716
Slutlön ....
4,564
5,246
682
5,832
1,268
1,072
5,832
1,268
5,052
488
5,424
860
I-ort
Begynnelselön
4,154
4,812
658
5,076
922
726
5,076
922
4,554
400
4,800
646
Slutlön ....
4,922
5,604
682
6,150
1,228
1,032
6,150
1,228
5,352
430
5,730
808
II. I skoldistrikt med en årlig lästid av 8''h månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 16
Ökning
Under övergångs-
tidens första
period (2V* år)
Ökning
Under övergångs-
tidens senare
period (8 år)
Ökning
För lära- rinna, som
icke under- visar i slöjd
För lära- rinna, som
undervisar
i slöjd
A-ort
Begynnelselön
3,167
3,565
398
3,786
619
521
4,020
853
3,564
397
3,786
619
Slutlön ....
3,973
4,402
429
4,680
707
609
5,016
1,043
4,356
383
4,680
707
D-ort
Begynnelselön
3,464
4,022
558
4,284
820
722
4,536
1,072
4,032
568
4,284
820
Slutlön ....
4,270
4,859
589
5,250
980
882
5,622
1,352
4,890
620
5,250
980
G-ort
Begvnnelselön
3,914
4,643
729
4,782
868
770
5,052
1,138
4,512
598
4,782
868
Slutlön ....
4,720
5,480
760
5,832
1,112
1,014
6,240
1,520
5,424
704
5,832
1,112
I-ort
Begynnelselön
4,272
5,001
729
5,076
804
706
5,352
1,080
4,800
528
5,076
804
Slutlön ....
5,078
5,838
760
6,150
1,072
974
6,570
1,492
5,730
652
6,150
1,072
III. I skoldistrikt med en årlig lästid av 9 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 17
Ökning
Under övergångs- tidens första
period (21/2 år)
Ökning
Under övergångs- tidens senare
period (3 år)
Ökning
A-ort
Begynnelselön
3,286
3,736
450
3,786
500
4,356
1,070
3,786
500
4,020
734
Slutlön ....
4,129
4,618
489
4,680
551
5,340
1,211
4,680
551
5,016
887
D-ort
Begynnelselön
3,583
4,202
619
4,284
701
4,890
1,307
4,284
701
4,536
953
Slutlön ....
4,426
5,084
658
5,250
824
5,994
1,568
5,250
824
5,622
1,196
G-ort
Begynnelselön
4,033
4,832
799
4,782
749
5,424
1,391
4,782
749
5,052
1,019
Slutlön ....
4,876
5,714
838
5,832
956
6,648
1,772
5,832
956
6,240
1,364
I-ort
Begynnelselön
4,391
5,190
799
5,076
685
5,730
1,339
5,076
685
5,352
961
Slutlön ....
5,234
6,072
838
6,150
916
7,002
1,768
6,150
916
6,570
1,336
Anm. Avlöningen enligt nuvarande bestämmelser och enligt 1935 års lärår!önesakkunnigas förslag
utgöres av de kontanta löneförmånerna jämte medelvärdet för respektive ortsgrupper enligt 1935 års
lärarlönesakkunnigas utredning av lärare tillkommande naturaförmåner. Dyrtidstilläggen hava beräknats
efter 28 % å nuvarande lön och efter 10 % ä de föreslagna lönebeloppen.
163
Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.
Jämförelse mellan ordinarie småskollärarinnors avlöningsförmåner enligt
gällande bestämmelser och enligt framställda förslag.
I. I skoldistrikt med en årlig lästid av 8 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
Enligt 1985 års
lärarlönesakkun-
nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun-
nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 7
Ökning
För lära-
rinna, som
icke under-
visar i slöjd
För lära-
rinna, som
undervisar
i slöjd
A-ort
Begynnelselön........
1,967
2,321
354
2,700
733
537
2,436
469
Slutlön............
2,543
2,849
306
3,168
625
429
2,832
289
D-ort
Begynnelselön........
2,138
2,606
468
3,078
940
744
2,778
640
Slutlön............
2,714
3,134
420
3,600
886
690
3,228
514
G-ort
Begynnelselön........
2,404
3,004
600
3,456
1,052
856
3,108
704
Slutlön............
2,980
3,532
552
4,032
1,052
856
3,624
644
I-ort
Begynnelselön........
2,721
3,321
600
3,714
993
797
3,354
633
Slutlön............
3,297
3,849
552
4,308
1,011
815
3,888
591
II. I skoldistrikt med en årlig lästid av 8*1 a månader.
a>
?§
oo C
h 3 bc
* a
ista
Ökning
-< 00
Ortsgrupp
åi
*0
"5)2
—" 00
ri <d
O js
W
JO M ''3
« o8 u
OJ oo :0
rt Oi*H
+-».0 tn
&0;3 c3
£3 t- tD
c 0ä
0
Ökning
<o X "5
co os u
OJ oo O
H D*h
tfi-C cj
23 T* to
a g*S
För lära- rinna, som
icke under- visar i slöjd
För lära- rinna, som
undervisar
i slöjd
T, ''G
g 2
«
p. o
a o
*—i«—i
Ökning
A-ort
Begynnelselön........
2,042
2,437
395
2,700
658
560
2,568
526
Slutlön............
2,646
2,995
349
3,168
522
424
2,994
348
D-ort
Begynnelselön........
2,213
2,729
516
3,078
865
767
2,928
715
Slutlön............
2,817
3,287
470
3,600
783
685
3,408
591
G-ort
Begynnelselön........
2,479
3,135
656
3,456
977
879
3,276
797
Slutlön............
3,083
3,693
610
4,032
949
851
3,834
751
I-ort
Begynnelselön........
2,796
3,452
656
3,714
918
820
3,528
732
Slutlön............
3,400
4,010
610
4,308
908
810
4,104
704
lil. I skoldistrikt med en årlig lästid av 9 månader.
Ortsgrupp
Enligt gällande
bestämmelser
1
Enligt 1935 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Enligt 1936 års
lärarlönesakkun- nigas förslag
Ökning
Inplacering i
lönegrad B 9
Ökning
A-ort
Begynnelselön........
2,117
2,553
436
2,700
583
2,700
583
Slutlön............
2,749
3,141
392
3,168
419
3,168
419
D-ort
Begynnelselön........
2,288
2,853
565
3,078
790
3,078
790
Slutlön............
2,920
3,441
521
3,600
680
3,600
680
G-ort
Begynnelselön........
2,554
3,266
712
3,456
902
3,456
902
Slutlön............
3,186
3,854
668
4,032
846
4,032
846
I-ort
Begynnelselön........
2,871
3,583
712
3,714
843
3,714
843
Slutlön............
3,503
4,171
668
4,308
805
4,308
805
Anni. Avlöningen enligt nuvarande bestämmelser och enligt 1935 års lurarlönesakkunnigas förslag
utgöres av de kontanta löneförmånerna jämte medelvärdet flir respektive ortsgrupper enligt 1935
års lärarlönesakkunnigas utredning av liirare tillkommande naturaförmåner. Dyrtidstilläggen hava
beräknats efter 28 procent å nuvarande lön och efter 10 procent å de föreslagna lönebeloppen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållsförteckning.
Sid.
I. Lönereglering för folk- och småskollärare m. m............................. 3
A. Nuvarande avlöningsförhållanden samt verkställda utredningar .......... 3
B. Principiella synpunkter på valet av lönesystem.......................... 17
C. Lönegradsplacering .................................................. 36
Inledande översikt ................................................ 36
Föreliggande utredningar och förslag ................................ 40
Ordinarie manlig lärare vid folkskola .............................. 40
Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola ............................ 52
Lärare vid småskola ............................................. 57
Icke-ordinarie lärare ............................................. 32
Övningslärare ................................................... 35
Departementschefens yttrande ...................................... 66
Ordinarie manlig lärare vid folkskola .............................. 66
Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola ............................ 70
Lärare vid småskola ............................................ 71
Icke-ordinarie lärare ............................................ 12
Övningslärare ................................................... 15
Kostnadsberäkningar ..................................... 14
D. Specialmotivering till förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folk
och
småskolor ...................................................... 15
E. Grunder för statsbidrag .............................................. 65
F. Löneregleringens genomförande m. .................................... 66
II. Anslagsberäkningar för budgetåret 1937/1938 ...;.......................... 103
1. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala flickskolor .................. 104
2. Förslagsanslaget till bidrag till kommunala mellanskolor ................ 107
3. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor........ 113
4. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre
folkskolor eller särskilda slöjdskolor ................. H®
5. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid
egentliga folkskolor m. ..........................•_................. 419
6. Förslagsanslaget till bidrag till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda
sjuk vårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern . ----- 120
7. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter ..................................................•••••••• 424
8. Förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ........................ 129
9. Förslagsanslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
eller enskilda hem ...................... 456
10. Förslagsanslaget till bidrag till Skytteanska skolan i Tärna.............. 130
11. Förslagsanslaget till understöd åt högre folkskolor...................... 132
12. Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor ........................ 136
13. Förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter ........................................... 459
III. Hemställan ............................................................. 439
Bilaga.
Förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor................ 144
Jämförelsetabeller, utvisande lärarnas avlöningsförmåner enligt gällande bestämmelser
och enligt framställda förslag............................................ 461
Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
971260
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1937:468 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för folk- * och småskollärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
- Rskr. 1937:470 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts framställningar i fråga om vissa anslag till kommunala läroverk och privatläroverk. s. 1 i texten
- SU 1937:202 Statsutskottets memorial Nr 202 s. 1 i texten
- SU 1937:178 Memorial med förslag till voteringspropositioner i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för fo s. 1 i texten
- SU 1937:166 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts ''proposition angående lönereglering för folkoch småskollärare m. m. jämte i ämne s. 1 i texten