Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m
1937-01-20 · 98 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 80 av 98 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:281, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
1
Nr 281.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 m. m.; given Stockholms slott den 2
april 1937.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
dels förordning angående ändrad lydelse av 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 281.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 10 § samt anvisningarna till 9
och 10 §§J kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola hava ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
5 §•
1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:
a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;
b) staten samt---fastighetens värde.
10 §.
Vid taxering---annat ändamål än jordbruk med binäringar eiler
skogsbruk;
för annan fastighet:
a) markvärde eller---och anläggningar;
b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten,
skolande särskilt angivas vad av byggnadsvärdet som belöper å maskiner
och liknande tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt
eller därmed jämförligt ändamål (särskilt maskinvärde); samt
c) parkvårde eller---och dylikt.
(Se vidare anvisningarna.)
1 Senaste lydelse av anvisningarna till 9 och 10 §§, se S. F. S. 1932:291.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
3
Anvisningar
till 9 §.
1. Med fastighets---betald köpeskilling.
Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund
dock ingalunda må underskattas — måste vid taxeringen
beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av
allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning m. m.
Särskilt vad angår jordbruksfastighet böra till ledning vid taxeringen gälla
de enhetsvärden, som föreslagits i den ordning, taxeringsförordningen närmare
omförmäler.
Vid taxering av annan fastighet, särskilt bostadsfastighet, kan ofta förfaras
så, att man utgår från förhållandena beträffande ett tillräckligt antal
för ändamålet utvalda fastigheter, vilka varit föremål för försäljning under
normala förhållanden i allmänna marknaden eller för vilka eljest det allmänna
saluvärdet är känt, och verkställer taxeringen under jämförelse med
värdena å dessa fastigheter. Vid en dylik jämförelse kan avkastningens och
framför allt hyresavkastningens storlek tjäna till ledning. Stundom torde det
emellertid ej vara möjligt att använda en dylik uppskattningsgrund, utan
måste värderingsmetoden lämpas efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Beträffande byggnad för industriellt ändamål eller annan byggnad, för vilken
det är svårt att direkt beräkna en normal hyresavkastning, kan det exempelvis
visa sig lämpligt att utgå från antingen den faktiska eller den uppskattade
anskaffningskostnaden, som förvandlas till nuvärde under beaktande av
ändringar i penningvärdet, byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid
m. m.
När allmänna saluvärdet skall utrönas väsentligen med ledning av avkastningen,
bör märkas, att fråga är örn den normalt paräkneliga framtida avkastningen,
samt att värdet vanligen erhålles genom kapitalisering av denna
enligt den procentsats, varmed för fastigheter av ifrågavarande slag kalkyleras
vid affärer å fastighetsmarknaden. Hänsyn måste emellertid tagas
jämväl till variationer i avkastningen och dennas sannolika varaktighet, vilka
förhållanden kunna böra föranleda modifikationer i det värde, som framkommer
vid enkel kapitalisering. Härvid bör beaktas, att nuvärdet av ett
avkastningsbelopp är mindre, ju längre avlägsen den tidpunkt är vid vilken
avkastningsbeloppet förväntas utfalla. Kan avkastningen även vid normal
användning av fastigheten antagas komma att förete mera avsevärda växlingar
eller bliva av kort varaktighet, kan en mera noggrann beräkning bliva
erforderlig. Därvid kan tillgå så, att varje beräknelig framtida nettoårsavkastning
diskonteras till ett nuvärde, varefter de salunda crhallna nuvärdena
sammanläggas. Det torde ej sällan förekomma att, där värdet i första hand
utiöncs efter annan metod än avkastningsmetoden, denna senare metod
lämpligen bör användas för kontroll och eventuell justering av värdesättningen.
Särskilt kan ett sådant förfaringssätt anbefallas, där för en äldre
byggnad förutses en jämförelsevis kort återstående varaktighetstid.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
Allmänna saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande
av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet
å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden.
Det må---andra synpunkter,
2. Vid värdesättning--—- angivna enhetsvärden.
3. Taxering av---erlagda köpeskillingar.
Outbyggt vattenfall uppskattas till värdet på normal lågvatteneffekt enligt
för orten gällande pris på vattenkraft, under hänsynstagande till den tid, som
beräknas förflyta, tills fallet blir utbyggt, möjligheter till korttidsreglering
av vattenföringen vid fallet, förhållanden som inverka på kostnaderna för
fallets utbyggande såsom fallhöjd, fallets långsträckthet och grundförhållanden,
avstånd från järnvägsstation och huvudsaklig kraftavsättningsort, kostnader
för andel i regleringsdamm m. m. (fallvärde).
Normal lågvatteneffekt beräknas, vare sig vattendraget är reglerat eller ej,
efter den faktiska bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och den faktiska
normala lågvattenmängden (jfr vattenlagen 14 kap. 1 §). Vattenmängd,
som vid normal lågvattenföring måste avslås till samfärdsel och andra behov,
medräknas ej.
Outbyggt vattenfall---omedelbart utbyggas.
Den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus,
upptages till skäligt värde (utmålsvärde).
Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maskiner,
uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, jämväl bostadshus, särskilt för turbinutrustning,
särskilt för elektrisk utrustning och särskilt för reservkraftmaskineri
med utgångspunkt från den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad
till värdet vid den tidpunkt taxeringen avser under hänsynstagande
till prisändringar, som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffning skett,
och erforderlig avskrivning (värde å byggnader). Vid uppskattning av avskrivningens
storlek beaxtas, att för större anläggningar vanligen kan beräknas
en längre varaktighetstid än för mindre sådana.
Avdrag får---till användning.
Värdet av regleringsdamm uppskattas med hänsyn till dels dammbyggnaden,
dels för densamma i anspråk tagen mark. Dammbyggnaden uppskattas
på sätt ovan sagts örn till kraftverk hörande byggnad. I kostnaden för
byggnaden inräknas kostnad för sådana rensningar intill dammen ovan- och
nedanför densamma, som erfordrats för att avbörda vattnet genom dammen.
Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen, minskas
i stället med belopp, svarande mot deras andel i dammanläggningen.
4. För jordbruksfastighet — — — sin normala avkastningsförmåga
(skogsmarkens avkastningsvärde).
Såsom skogsmark — — — lämpa sig för skogsproduktion. Är å skogbeväxt
hagmark (betesmark) betestillgången det väsentliga och skogsproduktionen
av underordnad betydelse, skall marken likväl redovisas såsom skogsmark,
såvida icke densamma är att betrakta såsom kultiverad betesäng. Med
kultiverad betesäng avses sådan---egentliga kulturåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
5
Till skogsmark —--särskilt angivas.
Består en del av en taxeringsenhets skogsområde av skyddsskog eller annan
därmed jämförlig skog, skall, därest för denna del av skogsområdet här
ovan omnämnt förhöjt kostnadsavdrag skall beräknas, särskild värdesättning
för sådan del av taxeringsenheten äga rum.
Särskild förmån---anvisningarna till 10 §.
5. Jordbruksfastighet eller--— gälla enligt punkt 4 här ovan.
6. Örn två —--särskild kommun.
7. Vid uppskattning —--räntans belopp.
till 10 §.
1. Det i — ---åsätta taxeringsvärdet.
2. Vid angivande---taxeringen, m. m.
3. Såsom skogsvärde---till 9 §.
4. Tomt- och industrivärde---i längden angivas.
5. Vid uppskattning---eventuellt parkvärde.
Enligt lagen örn vad till fast egendom är att hänföra skola till fabrik eller
annan för industriell verksamhet inrättad byggnad höra, bland annat, byggnadens
ägare tillhöriga motorer, maskiner, kärl eller därmed jämförliga redskap,
som för sin användning kräva och jämväl vila på fast, från grunden
berett underlag (fasta maskiner). Värdet av fasta maskiner skall, om de äro
avsedda att i huvudsak direkt tjäna industriellt ändamål, vid fastighetstaxeringen
angivas såsom särskilt maskinvärde. På samma sätt skall förfaras
beträffande dylika fasta maskiner i liknande byggnad, som ej är att enligt
nämnda lag hänföra till fast egendom. Därest fast maskin, som är avsedd
att i huvudsak direkt tjäna industriellt ändamål, är hänförlig till fast inredning
i byggnad, vars värde ingår i byggnadsvärde å annan fastighet, skall,
ändock att byggnaden icke är i huvudsak inrättad för industriell verksamhet,
den fasta maskinens värde angivas såsom särskilt maskinvärde. Vad
nu sagts om fast maskin, som är avsedd att i huvudsak direkt tjäna industriellt
ändamål, skall även tillämpas å maskin eller liknande anordning,
vilkens värde ingår i byggnadsvärde, därest den är avsedd att i huvudsak direkt
tjäna ett ändamål jämförligt med ett industriellt sådant, såsom fallet kan
vara med anordning för distribution av eldfarliga oljor, vissa anordningar i
spannmålslagerhus, automobilgarage m. m. Då i byggnadsvärde ingår värde
av ledningar och liknande inrättningar, vilka förbinda i särskilt maskinvärde
inbegripna maskiner med byggnaden, skall i det särskilda maskinvärdet
ingå även värdet av dessa, därest de närmast äro att betrakta som tillbehör
till maskinerna och hava sitt väsentliga värde tillsammans med dem,
samt antagas kan att borttagande av maskinerna skulle föranleda, att även
ledningarna m. m. avlägsnades. Uteslutet är ej, att byggnadsvärde i sin
helhet tillika bör betecknas som särskilt maskinvärde; så kan exempelvis
vara fallet med sådan förvaringscistern för eldfarliga oljor, som är att betrakta
såsom byggnad.
Särskilt maskinvärde kan sålunda icke förekomma i fråga örn bygg
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
nåd, som uteslutande är avsedd för bostadsändamål. Värdet av fasta
maskiner, vilka hava övervägande annat syfte än att direkt tjäna industriellt
eller likartat ändamål, såsom anläggningar för belysning och uppvärmning,
sanitetsanordningar, personhissar eller annat som är avsett för
att göra byggnaden lämplig såsom uppehållsplats för människor, skall, vare
sig byggnaden är inrättad för industriellt eller därmed jämförligt ändamål
eller ej, icke ingå i särskilt maskinvärde.
Vanligen skall såsom särskilt maskinvärde angivas skillnaden mellan, å
ena sidan, hela byggnadsvärdet och, å andra sidan, värdet av byggnaden
med bortseende från maskinerna m. m. Därest byggnad i huvudsak ej har
annat ändamål än att utgöra skydd för maskiner eller dylikt, vilka ej kunna
avlägsnas utan att även byggnaden i det väsentliga borttages, skall emellertid
såsom särskilt maskinvärde upptagas värdet av maskinerna med bortseende
från byggnaden. I laxeringslängden skall antecknas särskilt maskinvärde.
Parkvärde förekommer---såsom parkvärde.
6. Ingår i---vattenfallets värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938; dock skall densamma redan
dessförinnan lända till efterrättelse, såvitt angår allmän fastighetstaxering
år 1938.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
7
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 8 § 3 moni. och 17 § 1
mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)1.
Härigenom förordnas, att 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:
8 §•
3 mom. Därjämte skola--— högst åtta. Består taxeringsdistriktet
av två eller flera kommuner, bestämmes antalet ledamöter från varje kommun
av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt under
iakttagande att ledamöterna skola vara högst fem från varje kommun, dock
sammanlagt högst tio.
17 §.
1 mom. Till ledning---sådan innehavare.
Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter örn fastighetens
areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,
den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed
jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda
förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, örn åkerjordens
dränering, kreatursbesättningen och skogen, beträffande annan fastighet, örn
anskaffningsår och anskaffningskostnader för sådana maskiner och liknande
tillgångar, för vilka särskilt maskinvärde skall angivas, samt, beträffande
fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter örn normal lagvatteneffekt, anläggningsår
och anskaffningskostnader.
Är jordbruksfastighet--— av Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.
1 Senaste lydelse av 17 § 1 morn., se S. F. S. 1932: 292.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Allmänna
värderings■
grunder.
Begreppet
skogsmark.
Förslag
till
förordning med instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet.
Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall jämte de föreskrifter,
som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande
Instruktion för värdering av skogsmark och växande skog.
1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.
Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga på sätt
i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkastningsvärde).
Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess faktiska värdeavkastning
enligt punkterna 4, 5, 6 och 7 (skogsvärdet).
A. Skogsmark.
2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig
den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan dylik
mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig för
skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det
väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken
likväl redovisas såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom
kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig
mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan något
trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad
skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering,
kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller upptagas
sådan skoglös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som, ehuru
den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras
för foderproduktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning
även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är
föremål för egentliga kulturåtgärder.
Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar, myrar,
kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska
förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de lösa jordlagrens
ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion
där icke kan påräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
9
Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.
3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna
skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga officiella
uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning med
tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar efter uppgifter i
dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret,
ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter
ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.
4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall beräknas
efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per hektar,
som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk
och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång). Boniteten
är således icke beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen
är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är melån
vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång på moget virke,
eller lägre än normalt, på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres av
övervägande ungskog, utan boniteten bestämmes av den uthålliga årliga virkesavkastning,
skogsmarken skulle lämna, örn skogstillgången under rationell
skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att anse exempelvis
den, som i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där det väl
sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl slutet
och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.
Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan
hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande.
Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig och således
skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika
delar skiftande producerande förmåga.
Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesavkastningen
uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått tillstånd,
mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet,
som erhålles, då virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten
angives — utom i visst i anvisningarna till kommunalskattelagen angivet
fall då skyddsskog eller liknande skog ingår i en taxeringsenhet — som
en för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet. Finnas för skogen
tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, angivande skogsmarkens olika
boniteter eller innehållande andra uppgifter, varav medelboniteten kan
bedömas, sker uppskattningen med ledning därav. Saknas sådana handlingar,
uppskattas boniteten med ledning av vad som är känt eller kan utrönas
örn skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten å trakten i övrigt.
Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell I,
som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i tabellen
angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal.
5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala virkes
-
Areal
skogsmark.
Bonitel.
Halvards.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
avkastningen beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde)
enligt de pris, som under åren 1932—1936 på grund av prissättning nämnda
år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal
virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssammansättning). I
de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen skola fastställas
för varje län eller område av län, bestämmes vad som för länets
eller områdets vidkommande skall anses såsom normal sortimentssammansättning.
Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna läggas
till grund för prissättningen, under förutsättning att de bokförda priserna
varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållanden representativa.
I de fall, där virke försålts å rot, erhållas de för prissättningen behövliga
medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda åren, under förutsättning
att det å rot försålda virket har den sålunda fastställda sortimentssammansättningen
och ett för skogen genomsnittligt avsättningsläge. Eljest
kunna de erhållna priserna ej direkt användas som taxeringsunderlag utan
måste jämkas. Så t. ex. inträffar ofta, att endast den grövsta och värdefullaste
skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom
vanligt är i jordbruksbygder, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa
trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även om dylika
extrema fall ej föreligga, inträffar, att den årliga virkesavkastningen å en
skog visst år är sammansatt av onormala mängder grovt eller klent virke,
eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera,
och kunna även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga.
Å sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat
skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader,
såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan
transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, direkt arbetsledning,
avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser,
skogsaccis- och skogsvårdsavgift- samt olycksfalls- och försäkringsavgifter
i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Därvid är
att märka, att såsom avdragsgilla kostnader skola godkännas allenast sådana,
som äro representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden
och som icke äro beroende av avverkningarnas förläggning eller virkesförrådets
anhopning i sämre eller bättre avsättningslägen.
Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sortimentssammansättningen
skall iakttagas, att brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom
bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste omräknas till verklig
kubikmassa fast mått på bark. För varje sortiment och klass av ekonomiskt
likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart och ett av de år, som
skola läggas till grund för beräkningen, samt medeltal för dessa årsvärden
uträknas. Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samtliga sortiment enligt
den fastställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande
uträkning, vilken allenast utgör ett exempel:
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
11
Sortimentsklass:
I: timmer .................. 35 %
II: sulfitved och l:a björkved 20 %
III: sulfatved, props och lia
barrved................ 20%''
IV: kolved, industribränsle och
diverse virke .......... 25 %
å 8 kronor
»6 »
per
»
kubikmeter
»
kronor
»
2: 80
1:20
» 4 »
»
»
»
0: 80
» 1 »
»
»
»
0: 25
Rotvärde
per
kubikmeter
kronor
5:05.
Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse
hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinner
avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört
till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta utföras
med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor 80 öre per kubikmeter.
Motsvarande gäller även, då försäljning skett på rot men virke under
viss brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa
ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.
Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget
representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda
priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet
med ledning av det medelpris för orten, som jämlikt förenämnda särskilda
anvisningar med hänsyn till skogens läge anses tillämpligt för en normalt
sammansatt virkesavkastning. Vid uppskattningen må det sålunda erhållna
värdet jämkas med hänsyn till utdrivningens större eller mindre svårigheter
i fråga om körvägar och flottningsförhållanden m. m. dylikt, ävensom därtill,
att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan även
mindre värdefulla sortiment.
Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att
taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort
och annat, som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och avsättningsläge
skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen, även
örn skogsbruk i olika syften bedrives med olika omloppstider. Avvikelser
från den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen,
inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens
sammansättning och värde, men skall hänsyn till dessa avvikelser tagas
vid beräkningen av växande skogens värde enligt punkt 7.
Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av prisklasserna
i tabell I, som ligger närmast.
6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen per
hektar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet.
Från den värdeavkastning, som därvid framkommer, skall avdragas en tredjedel
för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m.
För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande
lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skydds
-
Skogsmarkens
avkastningsvärde.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
syfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor
del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter prövning i varje
särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften
av den beräknade normala värdeavkastningen. Det sålunda reducerade värdet
anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.
Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall utgöra
fyra och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning.
Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som, vid avdrag
för kostnader med en tredjedel, angiver skogsmarkens värde per hektar
vid förekommande kombinationer mellan bonitets- och rotvärdesklasser. Vid
avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell I icke användas,
• utan särskild värdeberäkning måste göras.
B. Växande skog.
^r^uuiv ''1 o 7'' Växande sko» ska11 — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp^
högst ingång.Iåtits eller eJ — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt befinner
sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur kan uttagas
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehaller
ett sa beskaffat virkesförråd, att den beräknade normala värdeavkastningen
genast och uthålligt kan uttagas, och sålunda normal skogstillgång
förefinnes, sättes värdet å den växande skogen (skogsvärdet) till tjugo och en
halv gånger nettovärdet på den normala årliga värdeavkastningen. I fråga
örn denna värdeberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver skogsvärdet
per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som upptagits
i fråga örn skogsmarkens avkastningsvärde.
Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning och beskaffenhet
i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogstillgången betingar
ett från det normala mer eller mindre avvikande skogsvärde. Detta
värde i förhållande till det normala utgör den relativa skogstillgången, som
betecknas med tal, uttryckta i tiondelar. Talet för relativa skogstillgången
är således 1.0, örn skogsvärdet överensstämmer med det normala. Relativ
skogstillgång 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. innebär, att det förhandenvarande virkesförrådet,
såsom i utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist
eller i välskötta skogar med brist på moget virke, icke medgiver normal
värdeavkastning. Är detta fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande
mån lägre. På samma sätt innebär relativ skogstillgång l.l, 1.2, 1.3
o. s. v., att skogsbeståndet till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller
jämförelsevis god tillgång på moget virke under viss tid kan medgiva större
avverkning eller uttagande av värdefullare dimensioner än som för normal
värdeavkastning kan beräknas, varför skogsvärdet i samma mån sättes högre.
Den erforderliga jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal
skogstillgång sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd
och dettas sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser
samt grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrådet
å en normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att vid
Kungl. Maj.ts proposition nr 281. 13
uthålligt skogsbruk giva en mot åsatt bonitet och rotvärde svarande värdeavkastning.
För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången med utgångspunkt
från förefintligt virkesförråd bar upprättats bifogade tabell II, vilken
för olika boniteter och omloppstider utvisar den storlek för ett normalt sammansatt
och slutet virkesförråd, som motsvarar relativa skogstillgången 1.0.
Tabellens användning framgår av följande exempel. I en viss landsända
skall enligt för länet jämlikt 59 § taxeringsförordningen fastställda särskilda
anvisningar och hjälptabell 100-årig omloppstid tillämpas för skogar, vars
bonitet bestämts till 2.5. Örn sådan skog innehåller virke i normal ålders- och
dimensionsfördelning, skall virkesförrådet enligt tabellen (och hjälptabellen)
uppgå till 83 kubikmeter per hektar för att relativa skogstillgången skall vara
1.0. Om skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i
genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och dimensionsfördelning
kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången 60/83 eller 0.6 av
det normala.
Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, måste
den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanligen jämkas
ytterligare, nämligen uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd
eller grövre virke än normalt, och nedåt, örn de äldre åldersklasserna saknas
eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.
Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesförrådet
— vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta uppskattade
— utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända icke
är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för jämförelse
med det normala virkesförrådet.
Innebörden av ovan angivna värderingsmetod belyses därav, att å skogar,
för vilka tillförlitliga hushållningsplaner finnas, ur vilka översikt kan erhållas
rörande den virkesavkastning som omedelbart och i framtiden årligen bör
kunna utvinnas, skogens och skogsmarkens sammanlagda värde kan erhållas
på det sätt att dessa avkastningar värderas i penningar med tillämpning av
de priser, som varit bestämmande för det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet,
och skogsbrukets hela till nutiden diskonterade avkastning därefter uträknas
efter 4 procents räntefot, varefter avdrag sker med en tredjedel för beräknade
omkostnader. Av det sålunda erhållna värdet skall ett enligt ovan i punkt
6 angivna grunder beräknat värde redovisas såsom skogsmarkens avkastningsvärde,
resten såsom den växande skogens värde. Relativa skogstillgången
är i detta fall det tal, som erhålles, örn nämnda värde å den växande
skogen divideras med 20l/2 gånger den normala årliga värdeavkastningen,
minskad med en tredjedel.
Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre än 0.2.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937 och skall första gången
tillämpas i avseende å 1938 års allmänna fastighetstaxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tab. I, utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika boniteter och rotvärden. ^
Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.
Virkesavkast-
Markens
normala virkesavkastningsförmåga por hektar i
kbm. fast mått
(b o
nitet)
snittliga rotvärde
0.50
0.75
1.00
1.25
1.50
1.75
2.00
2.25
2.50
2.75
3.00
3.25
3.50
3.75
4.00
4.50
5.00
5.50
6.00
6.50
7.00
7.60
8.00
per kbm.
Kronor
Markvärde samt skogsvärde vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång 1.0), kronor per hektar
0.60............
1
1
2
2
2
3
3
3
4
4
5
5
5
6
6
7
8
8
9
10
11
11
12
3
5
7
9
10
12
14
15
77
79
57
55
54
56
57
37
34
39
47
44
48
51
55
0.76............
1
2
2
3
3
4
6
5
6
6
7
7
8
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
5
8
10
13
15
18
21
23
26
59
31
33
36
39
47
46
57
56
65
67
75
77
85
1.00............
o
2
3
4
5
5
6
7
8
8
9
10
11
11
12
14
15
17
18
20
21
23
24
7
10
14
17
21
24
27
31
34
38
47
44
48
57
55
65
69
75
95
89
96
703
709
1.25............
2
3
4
5
6
7
8
8
9
10
11
12
13
14
15
17
19
21
23
24
26
28
30
1
9
13
17
21
26
30
34
38
43
47
57
56
60
64
69
77
95
94
703
lil
750
759
737
1.50............
2
3
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
20
23
25
27
29
32
34
36
10
15
21
26
31
36
41
46
51
56
62
67
75
77
95
95
703
773
123
733
744
754
164
1.75............
3
4
5
7
8
9
11
12
13
14
16
17
18
20
21
24
26
29
32
34
37
39
42
7,2
18
24
30
36
42
48
54
60
66
75
78
94
90
96
709
750
735
744
755
767
779
797
2.oo............
3
5
6
8
9
11
12
14
15
17
18
20
21
23
24
27
30
33
36
39
42
45
48
14
21
27
34
41
48
55
62
68
75
82
99
96
703
709
753
737
750
764
778
797
505
579
2.25............
3
5
7
8
10
12
14
15
17
19
20
22
24
25
27
30
34
37
41
44
47
51
54
15
23
31
38
46
54
62
69
77
85
95
700
108
775
123
739
754
769
795
500
575
231
546
2.50............
4
6
8
9
11
13
15
17
19
21
23
24
26
28
30
34
38
41
45
49
53
56
60
17
26
34
43
51
60
68
77
85
94
703
lil
750
128
737
754
777
188
505
222
539
556
573
2.75............
4
6
8
10
12
14
17
19
21
23
25
27
29
31
33
37
41
45
50
54
58
62
66
19
28
38
47
56
66
75
85
07
703
773
755
132
747
750
769
799
507
226
544
563
585
301
3.00............
5
7
9
11
14
16
18
20
23
55
27
29
32
34
36
41
45
50
54
59
63
68
72
21
31
41
51
62
72
82
92
703
773
753
733
744
754
764
795
505
556
546
567
587
308
359
'' 3.25............
5
7
10
12
15
17
20
22
24
27
29
32
34
37
39
44
49
54
59
63
68
73
78
1
22
33
44
56
67
78
89
700
lil
755
733
744
755
767
779
500
222
544
567
589
377
333
355
3.50............
5
8
11
13
16
18
21
24
26
29
32
34
37
39
42
47
53
58
63
68
74
79
84
24
36 I
48 |
60
72
84
96
108
750
7351
744
755
767
779
797
575
539
563
587
377
335
359
383
Kungl. Maj:ts proposition nr 281■
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tab. I (forts.)» utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika boniteter och rotvärden.
Övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.
Virkesavkast- ningens genom- j
snittliga rot- j värde per kbm.
Kronor
Markens normala virkesavkastningsför
måg
a per hektar
kbm. fast mått (bonitet)
0.50
0.75
1.00
1.25
1.50
1.75
2.00
2.25
2.50
2.76
3.00
3.25
3.50
3.75
4.00
4.50
5.00
5.50
6.00
6.50
7.00
7.50
8.00
Markvärde samt skogsvärde vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång 1.0), kronor per hektar
3 75
6
8
11
14
17
20
23
25
28
31
34
37
39
42
45
51
56
62
68
73
79
84
90
56
38
51
64
77
90
103
115
128
141
154
167
179
795
205
537
256
282
308
333
559
384
470
4 oo
9
12
15
18
21
24
27
30
33
36
39
42
45
48
54
60
66
72
78
84
90
96
27
41
55
68
82
96
109
123
137
150
164
178
191
505
579
546
573
307
358
355
383
470
437
6
10
13
16
19
22
26
29
32
35
38
41
45
48
51
57
64
70
77
83
89
96
102
29
44
58
73
87
102
116
131
145
160
174
189
503
578
535
567
590
379
349
378
407
436
465
7
10
14
17
20
24
27
30
34
37
41
44
47
51
54
61
68
74
81
88
95
101
108
31
46
62
77
92
108
123
138
154
769
185
200
575
537
546
577
308
338
369
400
437
467
495
7
11
14
18
21
25
29
32
36
39
43
46
50
53
57
64
71
78
86
93
100
107
114
32
49
65
81
97
114
130
146
162
179
195
577
227
543
560
595
355
357
390
455
454
487
579
8
11
15
19
23
26
30
34
38
41
45
49
53
56
60
68
75
83
90
98
105
113
120
34
51
68
85
103
120
137
154
171
188
505
555
239
256
573
SOS
345
376
470
444
478
573
547
1 5 95
8
12
16
20
24
28
32
35
39
43
47
51
55
59
63
71
79
87
95
102
110
118
126
36
54
72
90
108
126
144
161
179
197
575
533
557
569
587
353
359
395
437
466
505
538
574
! f» 50
8
12
17
21
25
29
33
37
41
45
50
54
58
62
66
74
83
91
99
107
116
124
132
38
56
75
94
113
132
150
169
188
207
556''
544
263
585
307
338
376
473
457
489
556
564
607
9
13
17
22
26
30
35
39
43
47
52
56
60
65
69
78
86
95
104
112
121
129
138
39
59
79
98
118
138
157
177
196
576
236
555
575
595
374
354
393
435
475
577
550
589
659
6.00............
9
14
18
23
27
32
36
41
45
50
54
59
63
68
72
81
90
99
108
117
126
135
144
41
62
82
103
123
144
164
185
505
556
546
567
267
308
358
369
470
457
495
533
574
675
656
6.50............
10
20
24
29
34
39
44
49
54
59
63
68
73
78
88
98
107
117
127
137
146
156
44
67
89
lil
133
155
178
200
222
547
567
289
311
333
355
400
444
489
533
577
655
666
777
11
16
21
26
32
37
42
47
53
58
63
68
74
79
84
95
105
116
126
137
147
158
168
48
72
96
120
144
167
191
215
539
563
287
311
335
359
383
437
478
556
574
655
670
778
765
. 7.50............
11
17
23
28
34
39
45
51
56
62
68
73
79
84
90
101
113
124
135
146
158
169
180
51
77
103
128
154
179
205
231
556
282
308
333
359
384
470
467
573
564
675
666
778
769
850
Kungl. Majlis proposition nr 2S1
opaginerad Kontrollera mot PDF
03
Tab. I (forts.), utvisande skogsmarkens samt den växande skogens värde per hektar vid olika boniteter och rotvärden.
övre raden angiver markvärde, undre raden angiver skogsvärde.
Virkesavkast-
Markens normala virkesavkastnin
gsförmåga per hektar i
kbm. fast mått (bon
i t e t)
snittliga rot-
0.50
0.75
1.00
1.25
1.50
1.75
2.00
2.25
2.50
2.75
3.00
3.25
3.50
3.75
4.00
4.50
5.00
5.50
6.00
6.50
7.00
7.50
8.00
värde per kbm.
Kronor
Markvärde samt skogsvärde vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång 1.0), kronor per hektar
8.00 ..........
12
18
24
30
36
42
48
54
60
66
72
78
84
90
96
108
120
132
144
156
168
180
192
55
82
109
137
164
191
219
246
273
301
328
355
383
410
437
492
547
601
656
711
765
820
875
9.oo ..........
14
20
27
34
41
47
54
61
68
74
81
88
95
101
108
122
135
149
162
176
189
203
216
62
92
123
154
185
215
246
277
308
338
369
400
431
461
492
554
615
677
738
800
861
923
984
10.00 ..........
15
23
30
38
45
53
60
68
75
83
90
98
105
113
120
135
150
165
180
195
210
225
240
68
103
137
171
205
239
273
308
342
376
410
444
478
513
547
615
683
752
820
888
957
1,025
1,093
11.00 ..........
17
25
33
41
50
58
66
74
83
91
99
107
116
124
132
149
165
182
198
215
231
248
264
75
113
150
188
226
263
301
338
376
413
451
489
526
564
601
677
752
827
902
977
1,052
1,128
1,203
12.00 ..........
18
27
36
45
54
63
72
81
90
99
108
117
126
135
144
162
180
198
216
234
252
270
288
82
123
164
205
246
287
328
369
410
451
492
533
574
615
656
738
820
902
984
1,066
1,148
1^30
1,312
13.00 ..........
20
29
39
49
59
68
78
88
98
107
117
127
137
146
156
176
195
215
234
254
273
293
312
89
133
178
222
267
311
355
400
444
489
533
577
622
666
711
800
888
977
1,066
1,155
1,244
1,333
1,421
14.00 ..........
21
32
42
53
63
74
84
95
105
116
126
137
147
158
168
189
210
231
252
273
294
315
336
96
144
191
239
287
335
383
431
478
526
574
622
670
718
765
861
957
1,052
1,148
1,244
1,339
1,435
1,531
15.00 ..........
23
34
45
56
68
79
90
101
113
124
135
146
158
169
180
203
225
248
270
293
315
338
360
103
154
205
256
308
359
410
461
513
564
615
666
718
769
820
923
1,025
1,128
1^30
1,333
1,435
1,538
1,640
16.00 ..........
24
36
48
60
72
84
96
108
120
132
144
156
168
180
192
216
240
264
288
312
336
360
384
109
164
219
273
328
383
437
492
547
601
656
711
765
820
875
984
1,093
1,203
1,312
1,421
1,531
1,640
1,749
17.00 ..........
26
38
51
64
77
89
102
115
128
140
153
166
179
191
204
230
255
281
306
332
357
383
408
116
174
232
290
349
407
465
523
581
639
697
755
813
871
929
1,046
1,162
1,278
1,394
1,510
1,626
1,743
1,859
18.00 ..........
27
41
54
68
81
95
108
122
135
149
162
176
189
203
216
243
270
297
324
351
378
405
432
123
185
246
308
369
431
492
554
615
677
738
800
861
923
984
1,107
1£30
1,353
1,476
1,599
1,722
1,845
1,968
19.00 ..........
29
43
57
71
86
100
114
128
143
157
171
185
200
214
228
257
285
314
342
371
399
428
456
130
195
260
325
390
454
519
584
649
714
779
844
909
974
1,039
1,169
1,298
1,428
1,558
1,688
1,818
1,948
2,077
20.00 ..........
30
45
60
75
90
105
120
135
150
165
180
195
210
225
240
270
300
330
360
390
420
450
480
137
205
273
342
410
478
547
615
683
752
820
888
957
1,025
1,093
1,230
1,367
1,503
1,640
1,777
1,913\2,050
2,187\
Kungl. Maj:ts proposition nr 281■
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 281.
Tab. II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd för olika boniteter och omloppstider.
Virkesavkastning per hektar i kubikmeter (bonitet)
Om-
lopps-
tid
Massa-
till-
växt
0.50
0.75
1.00
1.25
1.50
1.75
2.00
2.25
2.50
2.75
3.00
3.25
3.50
3.75
4.00
4.50
5.00
5.50
6.00
6.50
7.00
7.50
8.00
år
%
N o
r m
a 1 t
v i
r k
s f
ö r r
å d
P e
r li
e k t
a r
i k
u b i km
e t
e r
60
5.0
10
15
20
25
30
35
40
45
50
55
60
65
70
75
80
90
100
110
120
130
140
150
160
80
3.7
14
20
27
34
41
47
54
61
68
74
81
88
95
101
108
122
135
149
162
176
189
203
216
100
3.0
17
25
33
42
50
58
67
75
83
92
100
108
117
125
133
150
167
183
200
217
233
250
267
120
2.4
21
31
42
52
63
73
83
94
104
115
125
135
146
156
167
188
208
229
250
271
292
—
-
140
2.0
25
38
50
63
75
88
100
113
125
138
150
163
175
188
200
225
250
275
300
—
—
—
—
160
1.7
29
44
59
74
88
103
118
132
147
162
176
191
206
221
235
265
294
—
—
-
—
—
—
Kungl. Maj:ts proposition nr 281■
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tab. III. Exempel på hjfilptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdistrikt &r 1938.
Virkesav- kastningens
genomsnitt- liga rotvärde
per kbm.
Kronor
Markens normala virkesavkastningsförmåga per hektar i kubikmeter fast mått (bonitet)
Anvisningar
0.50
0.76
1.00
1.25
1.60
1.75
2.00
2.25
2.50
2.75
3.00
3.25
3.50
3.75
4.00
Markvärde samt skogsvärde vid normal skogstillgång, kronor per hektar
4.00........
6
9
12
15
18
21
24
27
30
33
36
39
42
45
48
Markvärde
27
11
55
68
82
96
109
123
137
150
161
178
191
205
519
Skogsvärde
Dåliga avsättningsförhål-
4.25........
6
10
13
16
19
22
26
29
32
35
38
41
45
48
51
Markvärde
landen, höga avverk-
29
44
58
73
87
102
116
131
115
160
171
189
503
518
232
Skogsvärde
nings- och transport-
4''50........
7
10
14
17
20
24
27
30
34
37
41
44
47
51
54
Markvärde
kostnader.
31
16
62
77
92
108
153
138
151
169
185
500
215
531
216
Skogsvärde
4.75........
7
11
14
18
21
25
29
32
36
39
43
46
50
53
57
Markvärde
32
19
65
81
97
lil
130
116
162
179
195
511
227
513
560
Skogsvärde
5.00........
8
11
15
19
23
26
30
34
38
41
45
49
53
56
60
Markvärde
31
51
68
85
103
120
137
151
171
188
505
555
539
556
573
Skogsvärde
5.25........
8
12
16
20
24
28
32
35
39
43
47
51
55
59
63
Markvärde
36
51
72
90
108
126
lil
161
179
197
515
233
551
569
287
Skogsvärde
Medelgoda avsättnings-
5.60........
8
12
17
21
25
29
33
37
41
45
50
54
58
62
66
Markvärde
i och transportförhål-
38
56
75
91
113
132
150
169
188
507
226
511
563
282
301
Skogsvärde
5.75........
9
13
17
22
26
30
35
39
43
47
52
56
60
65
69
Markvärde
39
59
79
96
118
138
157
177
196
516
536
255
275
595
311
Skogsvärde
6.00........
9
14
18
23
27
32
36
41
45
50
54
59
63
68
72
Markvärde
11
62
82
103
123
lil
161
185
505
556
516
267
587
308
328
Skogsvärde
6.50........
10
15
20
24
29
34
39
44
49
54
59
63
68
73
78
Markvärde
44
67
89
lil
133
155
178
500
555
511
567
589
311
333
355
Skogsvärde
7.00........
ii
16
21
26
32
37
42
47
53
58
63
68
74
79
84
Markvärde
Goda eller utmärkta av-
18
72
96
120
lil
167
191
215
239
563
587
311
335
359
383
Skogsvärde
portförhållanden.
7.60........
11
17
23
28
34
39
45
51
56
62
68
73
79
84
90
Markvärde
51 1
77
103
128
151
179
205
231
556
282
308
333
359
381
110
Skogsvärde
Omloppstid,
år........
160
140
120
100
90
80
Normalt vir-
kesförråd,
kbm......
59
68
75
80
83
83
83
86
90
93
97
102
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
19
Exempel å användning av hjälptabellerna.
Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden, bland annat, 30 hektar
skogsmark. Med hänsyn till skogens normala virkesavkastningsförmåga
och belägenhet hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitetssiffran
3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarksvärdet
(skogsmarkens avkastningsvärde) per hektar enligt hjälptabellen (tab.
III) beräknas till 45 kronor och således skogsmarksvärdet å hela arealen till
1,350 kronor. Den relativa skogstillgången anses motsvara 0.8 av normal
skogstillgång. Då enligt hjälptabellen virkesvärdet per hektar utgör 205 kronor,
blir alltså den faktiska skogstillgångens värde per hektar 205 X 0.8 =
164 kronor eller således sammanlagt för hela arealen 4,920 kronor. Hemmanet
uppskattas alltså med hänsyn till skogsmarken och växande skogen till
respektive 1,350 och 4,920 kronor eller sammanlagt 6,270 kronor. I taxeringslängdens
anmärkningskolumn antecknas siffrorna 5; 3; 0.8.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 281-
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 2 april 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
PeHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, LEVINSON, ENGBERG,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Genom skrivelse från finansdepartementet den 3 oktober 1936 anmodades
domänstyrelsen att till departementet inkomma med yttrande och förslag
angående de ändringar i gällande instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog, som styrelsen kunde finna påkallade med hänsyn till dess
tillämpning vid allmän fastighetstaxering år 1938. Sedan yttranden av styrelsen
inhämtats från samtliga Överjägmästare, vissa jägmästare och en
skogstaxator, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges
skogsägareförbund, skogssällskapet och skogsägareföreningarnas riksförbund
samt efter tagen del av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 november
1933 av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet utarbetade redogörelsen
rörande taxeringsutfallet för skogsmark och växande skog m. m.
(Statens off. utredn. 1936: 52) avgav domänstyrelsen i en den 20 januari
1937 dagtecknad skrivelse förslag i berörda avseende. Denna skrivelse —
som torde få såsom bilaga fogas vid dagens statsrådsprotokoll (bil. 1) — utställdes
till yttrande av myndigheter och sammanslutningar.
Yttranden hava på grund härav inkommit från Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser, lantbruksstyrelsen och kammarrätten, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, skogssällskapet ävensom handelskammaren i Gävle samt
Smålands och Blekinge handelskammare.
Den 16 februari har till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar m. m.
remitterats en i anledning av förestående allmänna fastighetstaxering inom
finansdepartementet utarbetad promemoria med förslag till vissa ändringar
i kommunalskattelagen m. m. I denna promemoria hava under olika avdelningar
behandlats dels grunderna för taxering av annan fastighet, dels brandförsäkringsvärdets
betydelse för fastighetstaxeringen, dels taxering av vatten
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
fall m. m., dels fasta maskiner, och hava vid promemorian varit fogade förslag
till ändrad lagstiftning rörande dessa frågor.
Yttranden över promemorian hava inkommit från Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, vattenfallsstyrelsen, kammarrätten, kommunalskatteberedningen,
1936 års skattekommitté, svenska landskommunernas förbund,
Sveriges industriförbund, svenska vattenkraftföreningen samt svenska
teknologföreningens avdelning för industriell ekonomi och organisation.
Svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet hava meddelat, att
de ej begagnade dem berett tillfälle att avgiva yttrande.
Jag kommer i det följande att under olika punkter beröra de spörsmål, som
sålunda varit föremål för utredning.
Värdering av skogsmark och växande skog.
I de yttranden över domänstyrelsens förslag till instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog, som inga pa ett närmare bedömande av
detta spörsmål, har särskilt framhållits frågan om avvägningen vid den förestående
allmänna fastighetstaxeringen av allmänna värdenivån för skog och
skogsmark i förhållande till dels den motsvarande värdenivå, som uppnåtts
vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar, dels gällande saluvärden å sådan
egendom. Ur denna synpunkt hava i de olika yttrandena upptagits till behandling
en eller flera av de faktorer, som inverka på skogstaxeringens allmänna
värdenivå, nämligen bonitet, virkespris, avdrag för allmänna omkostnader,
kapitaliseringsprocent samt — beträffande växande skog — relativ
skogstillgång, varjämte i ett antal yttranden frågan om avvägningen avsagda
värdenivå sammanställts med frågan om repartitionstalet för skogsvärde.
Av de hörda myndigheterna hava nio länsstyrelser mer eller mindre bestämt
givit uttryck åt den meningen, att den vid senaste allmänna fastighetstaxering
gjorda värdesättningen av skogsmark och växande skog resulterat i
värden, som understiga gällande saluvärden.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Södermanlands län, att ägare av skogsfastigheter
hittills intagit en gynnad ställning gentemot andra skattedragare, i det
att skogsmark och växande skog vid fastighetstaxering ej upptagits till fulla
värden och viss förmögenhet sålunda undgått beskattning. En ändring härutinnan
måste enligt länsstyrelsens mening anses vara påkallad.
Enligt vad länsstyrelsen i Gotlands län anför lärer erfarenheten från de
senaste taxeringarna hava visat, att de hittills åsätta taxeringarna så långt
ifrån lett till någon övervärdering i taxeringsväg av den växande skogen, att
det tvärtom snarare finge anses vara regel, att de taxerade skogsvärdena överlag
i mer eller mindre väsentlig mån understege vad som skäligen borde därå
belöpa, om i det allmänna skattesystemet värdet å skogsmark och växande
skog skulle komma i behörig relation till värdena å fastighet i övrigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kungl. Majlis proposition nr 281-
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att, åtminstone i detta
län, den använda skogstaxeringsmetoden vid de allmänna fastighetstaxeringarna
nog torde hava resulterat i skogsvärden, som icke oväsentligt understigit
saluvärdena.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar:
»I Skaraborgs län torde en tillämpning av senaste hjälptabeller för skogstaxeringen
hava medfört en skogstaxering, motsvarande knappast 50 procent
av skogens saluvärde. Hela det praktiska fastighetstaxeringsarbetet förryckes
också genom den låga skogsvärderingen. Skogstaxeringsarbetet är närmast
en uträkning med tillämpning av den för länet upprättade hjälptabellen. För
att efter skogstaxeringens slut bringa taxeringsvärdena å fastigheter, bestående
av såväl skog som inägor, i närmare överensstämmelse med saluvärdet
nödgas beskattningsmyndigheterna värdera sådana fastigheters inägojord efter
ett annat och högre å-pris än det för skoglösa fastigheter tillämpade.»
En tankegång liknande den, för vilken länsstyrelsen i Skaraborgs län givit
uttryck, har även länsstyrelsen i Stockholms län varit inne på, då i dess yttrande
påpekas att, om vid användandet av skogstaxeringstabellerna erhållas
resultat, som i alltför hög grad avvika från det allmänna konjunkturläget, följden
otvivelaktigt blir den, att nämnderna söka utjämna avvikelserna genom
tillägg, respektive avdrag å andra i en fastighets taxeringsvärde ingående värdefaktorer,
ett förfaringssätt som icke vöre avsett eller önskvärt men som vid
angivna förhållanden icke torde kunna undvikas.
Vidare framhålla ytterligare ett par länsstyrelser i sina yttranden den väsentliga
stegring av saluvärdet å skogsmark och växande skog, som ägt rum
under senaste år.
Endast länsstyrelsen i Uppsala län har direkt uttalat, att under år 1936
taxeringsvärdena och saluvärdena i stort sett sammanfalla.
I ett särskilt, av en taxeringsnämndsordförande avgivet yttrande, till vilket
länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar, uppgiver denne, att han ägde kännedom
örn en hel del köp av skogsfastigheter under 1936 och början av 1937,
att priserna i regel icke visade några större avvikelser från taxeringsvärdena,
att man knappast kunde tala örn någon allmän stegring av priserna på skogsfastighet,
men att man däremot möjligen kunde säga, att det låga ränteläget
och de hösten 1936 höjda virkespriserna skapat ett visst intresse för kapitalplacering
i skogsfastigheter.
Handelskammaren i Gävle framhåller, bland annat, att även örn i vissa
fall en stigande tendens för saluvärdena skulle kunna påvisas, denna är begränsad
till allra senaste tid samt till sin styrka och framför allt sin långvarighet
alltför obestämd för att därav böra få dragas alltför vittgående slutsatser.
Kammarrätten uttalar härom, att i betraktande av det nuvarande ränteläget
och nu rådande konjunkturer på virkesmarknaden det torde vara uteslutet
att godtaga ett resultat av nästkommande allmänna fastighetstaxering,
som innebure en sänkning av skogsfastigheternas taxeringsvärden. Å andra
sidan lärer enligt kammarrättens mening en större ökning av dessa värden
under de osäkra ekonomiska förhållanden, som för närvarande råda, ej
heller vara tillrådlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har gjort gällande,
att den vid 1933 års allmänna fastighetstaxering framkomna värdenivån
å skogsmark och växande skog överstiger nu gällande allmänna saluvärden
å sådan egendom, ej heller synes någon av dessa anse, att en lägre
sådan nivå bör eftersträvas vid den förestående fastighetstaxeringen.
Vad angår beräknande av den normala årliga virke savkastningens rotvär~
de gäller enligt anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, att virkets netto\
ärde per kubikmeter å rot skall beräknas enligt det pris, som för liknande
sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod. Vid 1933
års allmänna fastighetstaxering lågo priserna för de fem åren 1927—1931
till grund för beräkningen av saluvärdet.
Domänstyrelsens förslag till ny skogsvärderingsinstruktion innehåller bestämmelse,
att rotvärdet skall beräknas enligt priserna under femårsperioden
1932—1936. I domänstyrelsens yttrande finnes intagen en sammanställning
över rotnetto å försålt virke från kronoskogar under åren från och
med 1927, vilken i medelvärden för hela landet upptager följande priser:
år 1927 .................................. kronor 6: 68
» 1928 .................................. » 5:75
» 1929 .................................. » 6:00
» 1930 .................................. * 4:78
»> 1931.................................. » 3:22
» 1932 .................................. ’> 3:31
» 1933 .................................. » 3:91
» 1934 .................................. » 4:69
» 1935 .................................. » 4:55
»> 1936 .............................. c:a » 7:00
medeltal för åren 1927—1931 .............. » 5:29
» » » 1932—1936 .......... c:a » 4:70,
Domänstyrelsen anför, att det torde få anses särskilt betydelsefullt, örn
taxeringen kan grundas på slutna prisserier utan det subjektiva bedömande
av mer eller mindre representativa årspriser, som eljest måste förekomma,
Styrelsen framhåller, att det visserligen torde kunna förutsättas, att taxeringen
kommer att äga rum vid ett dagsprisläge, som med all sannolikhet
kommer att i högre eller lägre grad överstiga 1932—1936 års medelpriser,
men detta bör enligt styrelsens mening icke medföra några svårigheter för
ett riktigt genomförande av taxeringen. Dess nivå bestämmes nämligen dessutom
och väsentligen av för taxeringen gällande kapitaliseringsprocent och
förvaltningskostnadsavdrag.
Mot domänstyrelsens förslag rörande beräkningen av den normala årliga
virkesavkastningens rotvärdc hava i flertalet av de avgivna yttrandena icke
framställts några erinringar. Endast länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar
och Hallands län samt Svenska landskommunernas förbund hava anmält av
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 281-
vikande mening i fråga om den tidsperiod, som föreslås skola ligga till grund
vid beräkningen av rotvärdet, varjämte länsstyrelsen i Blekinge län åberopar
ett av länsjägmästaren i länet avgivet yttrande, vari framställas erinringar
mot förslaget i denna del. I samtliga dessa yttranden förordas, att ett
medeltal av uppnådda virkespriser för en tidsperiod av 10 år lägges till grund
för beräkningen av rotvärdet.
Denna ståndpunkt utvecklar länsstyrelsen i Stockholms län sålunda:
»En granskning av sammanställningen över rotnettot å försålt virke synes
ägnad att ingiva betänkligheter i fråga om lämpligheten över huvud taget
ätt använda femårsperioder vid bestämmande av rotvärdena. Redan
vid avgivande av utlåtande över förslaget till skogsinstruktion vid 1933 års
allmänna fastighetstaxering ansåg länsstyrelsen det medeltal, som grundade
sig a priserna under femårsperioden 1927—1931, mindre tillfredsställande.
Länsstyrelsen uttalade då, att ett riktigare resultat skulle kunna ernås, örn
rotvärdena grundades å medeltalet av priser, som erhållits under ett
högkonjunktursår, ett övergångsår och ett depressionsår, och ansåg
sig på grund härav kunna ansluta sig till ett förslag, som innebar
att medeltalet borde beräknas å priserna från 1929, 1930 och 1931.
Det är givet, att länsstyrelsen icke i princip ansåg treårsmedeltal lämpligare
än femårsmedeltal. Tillfälliga omständigheter medförde, att just dessa år
voro typiska för de tre olika konjunkturlägena. Vill man använda en medeltalsberäkning,
som ger godtagbara utslag, synes det tvärtom nödvändigt att
i beräkningen medtaga större antal år än fem. En sammanställning av
prisuppgifterna i domänstyrelsens yttrande synes också giva vid handen, att
man med användande av tioårigt medeltal skulle erhålla för taxeringen
lämpligare medelpriser än sådana, som erhållas vid användande av den senaste
femårsperiodens medelpris.»
Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, bland annat:
Det torde kunna förutsättas att, såsom domänstyrelsen påpekat, fastighetstaxeringen
kommer att äga rum vid ett dagsprisläge, som med största sannolikhet
överstiger 1932—1936 års medelpriser, samt att de höga virkespriserna
antagligen komma att vara bestående under en stor del av nästa fastighetstaxeringsperiod,
avseende åren 1938—1942. De låga virkespriserna skulle
sålunda komma att bidraga till sänkning av taxeringsvärdena under en
taxeringsperiod, då höga priser äro att förvänta. Det motsatta förhållandet
inträffar, då en högkonjunktur beträffande virkespriserna efterträdes av
en lågkonjunktur. Länsstyrelsen anser, att rotvärdet bör bestämmas efter
virkesprisernas medeltal under en längre tidsperiod, förslagsvis tio år, till
iörhindrande därav att de ofta förekommande konjunkturväxlingarna beträffande
virkespriserna skola hava ett alltför starkt inflytande på taxeringsvärdena.
En motsatt ståndpunkt har kommit till uttryck i yttrande från Sveriges
skogsägareförbund, däri framhålles, att, örn man en gång under en följd av
taxeringar tillämpat de slutna femårsserierna, man även i fortsättningen måste
använda denna regel, om ej uppenbara orättvisor gent emot de skattskyldiga
skola inträda. Det bör, enligt förbundets mening, icke ifrågakomma,
att man tillämpar sådan serie endast när detta är till nackdel för skattedragarna,
men överger samma princip, när den genom att verka utjämnande
skulle vara till viss fördel för de skattskyldiga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
25
Kammarrätten förklarar sig dela den av domänstyrelsen uttalade uppfattningen,
att en tillämpning av de under åren 1932—1936 gällande virkespriserna
vid rotvärdets beräknande med all sannolikhet kommer att medföra
en allmän sänkning av rotvärdena vid instundande allmänna fastighetstaxering,
och yttrar, bland annat:
En sänkning av rotvärdesnivån vid nuvarande konjunkturläge med stigande
virkespriser kanske kan synas oegentlig, men, då man nu under flera
fastighetstaxeringsperioder tillämpat principen om användande av slutna
prisserier såsom grund för rotvärdets beräkning, syftande till en i det långa
loppet åstadkommen prisutjämning, kan en ändring härutinnan icke gärna
ifrågasättas. För taxeringens resultat är det mindre betydelsefullt, vilka priser
som komma att läggas till grund för rotvärdets beräkning. Långt viktigare
är storleken av den kapitaliseringsprocent, som vid taxeringen vinner
tillämpning.
Vad angår den vid skogstaxeringen tillämpliga kapitaliseringsprocenten må
här erinras om att denna i 1921 års skogsvärderingsinstruktion var bestämd
till 6, att den i 1927 års skogsvärderingsinstruktion sänktes till 5 och att detta
procenttal bibehölls i 1932 års instruktion. Domänstyrelsen förordar nu en
ytterligare sänkning av kapitaliseringsprocenten till 4. Angående skälen härför
får jag i huvudsak hänvisa till styrelsens yttrande. Ur dess motivering för
en sådan åtgärd må här endast framhållas, att enligt styrelsens förmenande
med utgångspunkt enbart från de senaste årens räntesatser en väsentligt lägre
kapitaliseringsprocent än 5 skulle kunna ifrågasättas. Emellertid kunde en
stor sänkning av kapitaliseringsprocenten för skogsfastigheter medföra sådana
förskjutningar av det kommunala skattetrycket, som ur allmän synpunkt
icke kunde vara lämpliga. Å andra sidan framhåller styrelsen angelägenheten
av en sådan värdesättning av skogsfastigheter, att deras taxeringsvärden
bilda ett möjligast riktigt underlag även för den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Det utslagsgivande borde vara en riktig avvägning
av den skogliga taxeringens nivå. Därvid kunde saluvärdena tjäna till ledning
i så måtto, att alltför stora skillnader mellan taxeringsvärde och saluvärde
för skogsfastigheter icke borde uppstå. En allmän höjning av de skogliga
taxeringsvärdena vid 1938 års taxering vore på den grund berättigad. Då
detta med hänsyn till den något sänkta rotvärdesnivån icke syntes kunna genomföras,
därest kapitaliseringsprocenten och övriga värderingsfaktorer bleve
oförändrade, vore en av enbart ränteläget betingad sänkning av kapitaliseringsprocenten
väl motiverad. Styrelsen hade, även med beaktande av vad
som anförts mot en sådan åtgärd, funnit sig kunna tillråda att procenten
sättes till 4. Totalvärdet vid normal skogstillgång bleve alltså 25 årsavkastningar,
vilka borde fördelas efter samma förhållande som tidigare, så att 4 Vz
årsavkastningar utgjorde skogsmarkens värde och 20 V2 årsavkastningar
skogsvärde. Styrelsen utginge från att frågan örn sänkning av repartitionstalet
för skogsvärde från 0.04 till 0.03 i delta sammanhang upptages till förnyad
prövning.
Frågan om vilken kapitaliseringsprocent, som bör tillämpas vid den förestående
skogstaxeringen, har livligt uppmärksammats i de avgivna yttrande
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
na. Skilda meningar hava däri kommit till uttryck rörande den rätta lösningen
av detta spörsmål. I allmänhet synes viss tvekan göra sig gällande. Fyra
av de hörda sammanslutningarna, nämligen centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas riksförbund
och handelskammaren i Gävle synas närmast ansluta sig till tanken
att bibehålla kapitaliseringsprocenten vid 5. Av länsstyrelserna uttala sig
länsstyrelsen i Uppsala län för att örn möjligt 1933 års taxeringsvärden å
skog och skogsmark bibehållas samt länsstyrelsen i Älvsborgs län för ett
bibehållande av den skogliga taxeringen vid samma nivå som år 1933. Sex
länsstyrelser förorda närmast en medelväg, i det att de ifrågasätta en kapitaliseringsprocent
av omkring 4 V2, medan tolv länsstyrelser synas mest böjda
tor en kapitaliseringsprocent av 4, därvid emellertid flera länsstyrelser ställt
denna fråga i samband med frågan om sänkning av repartitionstalet för skogsvärdet
och åtminstone fyra angivit sådan sänkning såsom förutsättning för
sitt tillstyrkande av kapitaliseringsprocenten 4. övriga länsstyrelser hava ej
uttalat sig för något särskilt förslag.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund antager, att en sänkning av
kapitaliseringsprocenten från 5 till 4 kommer att, i stort sett, överlag höja de
vid 1933 års taxering ernådda taxeringsvärden å skogsfastigheter med 25 procent
samt anför, bland annat:
»En dylik stegring kan centralrådet dock icke finna annat än obillig med
hänsyn till de därav för skogsbruket följande konsekvenserna i skattehänseende
i vad gäller de kommunala utskylderna. Detta hade dock icke
behövt vara fallet, därest repartitionstalet för skogsvärde sänkts med 1 procent
från 4 till 3 i samband med att vid 1932 års riksdag detta tal för jordbruksfastighet
sänktes från 6 till 5. På grund av att så icke kom att ske är
skogsbrukets kommunala beskattning med hänsyn till den jämväl utgående
skogsaccisen hårdare än jordbrukets. Man kan säga, att sänkningen av repartitionstalet
för jordbruksfastighet kommit att medföra viss övervältring
av det kommunala skattetrycket på skogsbruket. Visserligen är det sant,
att det lägre repartitionstalet för jordbruksvärde även kommit skogsmarken
till godo, men denna representerar vanligen en väsentligt mindre del av värdet
än den växande skogen, varför vinsten i det ena avseendet mer än väl
uppväges av förlusten i det andra. En rättvis avvägning av skatteförhållandelia
vid nu åberopade tillfälle skulle alltså endera ha lett till en sänkning
av repai titionstalet för skogsvärde med en enhet eller till en motsvarande
sänkning av skogsaccisen. Sa skedde emellertid ej, och det är alltså närmast
av denna anledning centralrådet nu finner en förhöjning av skogsfastigheter
nas
taxeringsvärde med 25 % betänklig.---- Skulle det emellertid vid
ärendets fortsatta prövning visa sig, att frågan örn repartitionstalen nu icke
lämpligen kan lösbrytas ur sitt sammanhang med övriga kommunalskattespörsmål
för övervägande i samband med kapitaliseringsprocentens fastställande,
kan centralrådet på anförda skäl och med hänsyn jämväl till vad Sveriges
skogsägareförbund uttalat icke annat än vidhålla sitt förslag om kapitaliseringsprocentens
bibehållande vid oförändrad storlek.»
Sveriges skogsägare förbund anför, bland annat, följande:
Även om rotvärdena vid nu förestående taxering möjligen skulle komma
att något nedgå, torde sänkningen av kapitaliseringsprocenten ändock under
alla förhållanden komma att medföra, att taxeringens slutresultat blir en
Kungl. Maj.ts proposition nr 281 •
27
väsentlig höjning av skogsvärdena. Förbundet medger, att 5 procents ränteläge
inom skogsbruket kan synas högt i en tid, då räntan såväl för statliga
som kommunala och enskilda lån är lägre och Iros hålla sig å en låg nivå under
avsevärd tid framåt. Förbundet vill emellertid erinra om, att den nu förestående
taxeringen skall gälla under åren 1939, 1940, 1941, 1942 och 1943;
man har, enligt förbundets åsikt, i själva verket ingen som helst pålitlig kännedom
örn huru ränteläget kommer att gestalta sig ens vid början av denna
period och än mindre vid dess slut. Slutligen uttalar förbundet, att en höjning
av skogsbrukets taxeringsvärden icke bör ske annat än i sammanhang
med en justering nedåt av skogsvärdets repartitionstal.
Handelskammaren i Gävle framhåller, bland annat:
Det måste framstå såsom särskilt olyckligt att under nuvarande tider åstadkomma
alltför stora rubbningar i bestående värden. De värden, det nu gäller
att bestämma, komma att få sin betydelse för skattebördorna under åren
1939—1943. Enligt handelskammarens mening kan man med fog våga åtminstone
det påståendet, att de ekonomiska förhållandena under denna tid
för närvarande te sig ännu mera svårbedömbara än som vanligen är fallet, när
det gäller att skapa sig en bild av den antagliga utvecklingen. Därom torde
nämligen en ganska allmän mening råda, att man har att räkna med flera
och mera svårfixerbara faktorer än som vanligen behöva tagas med vid ett
försök till ekonomiskt förbedömande. Vad angår frågan örn ränteläget och
dess betydelse i förevarande fall är det obestridligt, att detta numera är och
under senare år varit avsevärt lägre än vid tidigare taxeringsperiod, och att
man sålunda har att räkna med lägre räntor än tidigare, även om man icke,
såsom domänstyrelsen, vid beräkningen av ränteläget utgår från den av domänstyrelsen
såsom betecknande härför anförda procentsatsen för riksbankens
officiella diskonto för 3-månaders växlar utan, såsom rätteligen bör
ske, kalkylerar med den ränta en köpare kan väntas erhålla på lång sikt.
Handelskammaren anser icke en höjning av taxeringsvärdena tillräckligt
motiverad. Enligt dess förmenande framstår, oberoende av denna fråga, en
sänkning av repartitionstalet för skogsvärde såsom rättvis och billig.
Skogssällskapet uttalar i huvudsak följande:
Stora omkastningar i taxeringsvärdena äro ägnade att medföra ogynnsamma
konsekvenser ej blott ur beskattningssynpunkt utan även med hänsyn till
1''astighetskrediten och böra såvitt möjligt undvikas. Med hänsyn till att en
nedgång av rotvärdena kunde förväntas medföra en sänkning av taxeringsvärdena
med omkring 11 % och till det nu rådande marknadsläget kunde det,
enligt sällskapets mening, förefalla befogat att såsom motvikt häremot något
sänka kapitaliseringsprocenten. Å andra sidan borde uppmärksammas, att ökningen
i arbetslönerna i skogsbruket kunde komma att på ett nog så bestående
sätt verka sänkande på rotvärdena. På anförda skäl funne sällskapet, att, därest
någon sänkning av kapitaliseringsprocenten ansåges böra ifrågakomma,
denna under alla förhållanden icke borde överstiga en halv procent.
Såsom redan påpekats, hava vissa myndigheter och sammanslutningar närmast
varit böjda för en medelväg. Ur dessa yttranden må här återgivas följande:
Länsstyrelsen
i Östergötlands län anför, att oberoende av en ändring i det
kommunala repartitionstalet för skogsvärde en sänkning av kapitaliseringsprocenten
bör genomföras, därest en sådan anses av det allmänna ränteläget
eller andra orsaker påkallad.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
De skäl, som anförts för en dylik åtgärd, synas länsstyrelsen beaktansvärda.
Att den skulle medföra en relativ och i många fall även en absolut höjning
av skogstaxeringsvärdena torde måhända icke vara ur alla synpunkter lyckligt,
men det måste å andra sidan anses såsom eftersträvansvärt att skogstaxeringen
icke alltför mycket understege saluvärdena. Det torde dock enligt
länsstyrelsens åsikt kunna ifrågasättas, örn icke en eventuell sänkning
av procentsatsen borde stanna vid 41/2 %>.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför:
Den procentuella höjning av värdena för skogsmark och växande skog,
som skulle bliva en följd av domänstyrelsens förslag om sänkning av kapitaliseringsprocenten
från 5 till 4 %>, synes, såvitt länsstyrelsen kunnat finna
utav erlagda köpeskillingar vid en del fastighetsförsäljningar i länet, skälig
och icke för högt bestämd i förhållande till gällande saluvärden. Då skogsmark
och skog skola upptagas till det värde, som de kunna anses äga vid
ett efter rationella grunder bedrivet, mera uthålligt skogsbruk, ifrågasätter
emellertid länsstyrelsen för sin del, huruvida icke kapitaliseringsprocenten
genom den föreslagna sänkningen till 4 °/o bleve något för låg. Högre procenttal
än 4V2 % borde emellertid, enligt länsstyrelsens åsikt, icke böra ifrågakomma.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att alltför stora skillnader emellan
taxeringsvärdet och allmänna saluvärdet för skogsfastigheter icke böra
uppstå.
En sänkning av kapitaliseringsprocenten synes länsstyrelsen sålunda böra
ske, men ifrågasättes, huruvida icke denna lämpligen bör bestämmas till 41/2
0/o. Enligt länsstyrelsens åsikt bör det icke lämnas ur sikte att med all sannolikhet
åtminstone de första åren av taxeringsperioden goda virkespriser komma
att föreligga och det kan därför befaras, att skogsägare inför de högre
skatter, som höjt taxeringsvärde medför, i större utsträckning än eljest komma
att avverka skog och — som följd härav -— undanskjuta nödvändiga men
mera långsiktiga förbättringsföretag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner för sin del, att, till undvikande av
alltför hård skattebelastning av skogsbruket, kapitaliseringsprocenten i varje
fall icke bör sättas lägre än 4 V2.
Länsstyrelsen i Västmanlands lån anser, att den föreslagna sänkningen av
kapitaliseringsprocenten möjligen är väl stor och lämpligen synes kunna stanna
vid V2 procent. Örn så skedde, kunde måhända en sänkning av repartitionstalet
för skogsvärde komma att för närvarande sakna aktualitet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar, bland annat:
»Nu gällande taxeringsvärden å skogsmark och växande skog torde i allmänhet
vara så måttfulla, att en genomgående sänkning av dessa värden icke
kan anses påkallad. För undvikande av ett sådant resultat av den blivande
fastighetstaxeringen bör enligt länsstyrelsens åsikt kapitaliseringsfaktorn höjas-
— •—- ■—■ Då det framtida konjunkturförloppet å trävarumarknaden nu
svårligen lärer kunna bedömas, anser länsstyrelsen försiktigheten bjuda, att
man såsom kapitaliseringsfaktor väljer ett något lägre tal än domänstyrelsen
föreslagit. Länsstyrelsen vill för sin del föreslå, att kapitaliseringsfaktorn
bestämmes till 22V2, motsvarande en sänkning av kapitaliseringsprocenten till
något under 4.5. Skogsmarkens värde synes därvid böra uppskattas till 4
årsavkastningar och skogens värde till 18 V2 årsavkastningar.»
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
Av de länsstyrelser, som synas vara böjda för en kapitaliseringsprocent av
4, hava länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, örebro och Kopparbergs län
för en sådan sänkning uttryckligen förutsatt en nedsättning av repartitionstalet
för skogsvärde.
Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län, som finner en ändring i
andra på den skogliga taxeringens nivå inverkande faktorer i syfte att höja
denna icke kunna ifrågasättas, att under sådana förhållanden en sänkning
av kapitaliseringsfaktorn, som är betingad redan av det sedan flera år rådande
låga ränteläget i och för sig, får anses så mycket mer välgrundad. Länsstyrelsen
ansluter sig till domänstyrelsens förslag, dock under framkallande
av att åtgärder böra vidtagas för sänkning av repartitionstalet för skogsvärde.
Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar, att da det icke far lämnas ur räkningen,
att skogsbruket redan förut på grund av vissa skattetekniska förhållanden
bliver utsatt för en rätt väsentlig skattebelastning, länsstyrelsen
anser sig icke kunna tillstyrka sänkning av kapitaliseringsfaktorn annat än
under den bestämda förutsättning att jämväl repartitionstalet sänkes.
Länsstyrelsen i Örebro län, som finner det vara obestridligt att vissa skäl
och främst det nuvarande låga ränteläget tala för en sänkning av kapitaliseringsprocenten,
håller före att med hänsyn till skattebördans fördelning en
nedsättning av kapitaliseringsprocenten för skogen icke bör ske utan att
repartitionstalet för skogsvärdet i sammanhang därmed sänkes.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som icke har något att erinra mot en
sänkning av kapitaliseringsprocenten till 4 i och för sig, finner nödvändigt
att, om en sådan sänkning skulle komma till stånd, repartitionstalet för skogsvärdet
nedsättes från 4 till 3 för minskning av skogsbrukets skattebörda.
En annan ståndpunkt intager länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån,
som tillstyrker en nedsättning av kapitaliseringsprocenten till 4 under uttalande
att, då utvecklingen efter år 1930 — med undantag för året 1931 — företett
en fortgående sänkning av räntesatsen för riksbankens officiella diskonto
från 3 V2 procent till år 1936 endast 2 Va procent, det ville synas nära nog
nödvändigt att därav nu taga konsekvensen med sänkning av kapitaliseringsprocenten
från 5 till 4 procent.
Skogsägaren förbehölles därigenom likväl en avkastning å sitt i skogsbruk
nedlagda kapital, som betydligt överstege penningkapitalets avkastning. Den
omständigheten att sådan sänkning av kapitaliseringsprocenten, bortsett fran
andra faktorers inverkan, skulle innebära ökning av de hittillsvarande skogstaxeringsvärdena
med 25 °/o utgjorde icke för länsstyrelsen skäl till tvekan
inför åtgärden, enär, åtminstone i detta län, den använda taxeringsmetoden
vid de tidigare och även den senaste fastighetstaxeringen nog torde hava
resulterat i skogsvärden, som icke oväsentligt understigit saluvärdena. När
härtill komme, att rotvärdena, som enligt taxeringsmetoden skola beräknas
som medeltal för tiden 1932—1936, skulle komma att ligga avsevärt lägre
än de för närvarande aktuella virkespriserna, vöre detta av praktisk betydelse
så tillvida, att totalresultatet av en blivande skogstaxering nu sannolikt icke
behövde befaras lända skogsägarna till förfång genom för höga taxeringsvärden.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 221-
Vidare anför emellertid länsstyrelsen:
»Då det blivit ifrågasatt såsom åtgärd till motverkande av den med kapitaliseringsprocentens
nedsättning följande värdehöjningen att reducering skulle
ske av garantiskatteprocenten för skogsfastigdiet från nuvarande 4 procent
till 3 procent, vill länsstyrelsen emellertid bestämt motsätta sig en sammankoppling
av dessa båda frågor. En sådan nedsättning i garantiskatteprocenten
skulle leda till nedsättning i garantiskattetrycket å skogsbruket med
25 procent och sålunda helt uppväga förenämnda, ur avkastningssynpunkt
väl motiverade ökning i taxeringsvärde. En sådan ändring i repartitionstalet
för skogsvärdenas andel i den kommunala skattetungan är emellertid av
en helt annan betydelse än frågan om sättet för beräkning av taxeringsvärdet;
detta senare kan ju i allt fall icke i princip syfta till annat än att nå en riktig
uppskattning av saluvärdet. Frågan om repartitionstalets ändring torde
däremot icke böra prövas i detta sammanhang utan böra bero av pågående
utredningsarbete.»
Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som finner att
förslaget om kapitaliseringsprocentens sänkning från 5 till 4 procent måste
anses vara välgrundat med hänsyn till nuvarande ränteläget och att ovissheten
inför framtida förändringar av detta ränteläge icke kan få verka återhållande
på en sänkning av kapitaliseringsprocenten. Vidare anför länsstyrelsen, att
tillräckliga skäl icke synas vara anförda för en sammankoppling av en sådan
åtgärd med en sänkning av repartitionstalet för skogsvärdet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser den föreslagna sänkningen av
kapitaliseringsprocenten berättigad med hänsyn till den faktiska värdestegring
å skogsmark och växande skog, som ägt rum genom den kraftiga nedgången
i allmänna ränteläget under senare åren.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att mot sänkning av kapitaliseringsprocenten
visserligen kunna förefinnas betänkligheter, men att länsstyrelsen
anser övervägande skäl tala för en sådan åtgärd och att 4 procent bör
vara en under nuvarande förhållanden lämplig siffra.
Kammarrätten yttrar:
»Med hänsyn till den väntade nedgången av rotvärdena och under förutsättning
att någon förändring icke äger rum beträffande övriga värderingsgrunder
kommer, om kapitaliseringsprocenten bibeliålles vid 5, med all säkerhet
en sänkning av skogsfastigheternas taxeringsvärden att inträda. I
betraktande av det nuvarande ränteläget och nu rådande konjunkturer på
virkesmarknaden, torde det vara uteslutet att godtaga ett sådant resultat av
nästkommande allmänna fastighetstaxering. Å andra sidan lärer enligt kammarrättens
mening en större ökning av dessa värden under de osäkra ekonomiska
förhållanden, som för närvarande råda, ej heller vara tillrådlig.
—--Försiktigheten torde därför bjuda att kapitaliseringsprocenten icke
sänkes mera än till 4 V2, varigenom, så vitt det är möjligt att nu bedöma
dessa förhållanden, en mindre höjning av taxeringsvärdena kan beräknas inträda.
Kammarrätten får alltså för sin del tillstyrka en nedsättning av kapitaliseringsprocenten
till 4 V2, vid vilket förhållande värdet å skogsmark bör
kunna bestämmas till 4 gånger den uträknade årsavkastningen och värdet å
skog till 18 gånger samma avkastning.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
31
Smålands och Blekinge handelskammare anför:
De av domänstyrelsen föreslagna grunderna för den förestående allmänna
fastighetstaxeringen äro uppbyggda på den principen, att skogskapitalet för
den kommande femårsperioden bör bestämmas med hänsyn till den allmänna
räntenivån. Handelskammaren vill nu ifrågasätta, huruvida denna beräkningsgrund
leder till en rättvis uppskattning av skogens och skogsmarkens
skatteförmåga. Variationerna i skogskapitalets avkastning följa icke växlingarna
i det allmänna ränteläget. Skogskapitalräntan är i allmänhet under
en femårsperiod högst variabel, och allmänna räntenivån kan vara låg under
såväl lågkonjunktur som högkonjunktur. Skogskapitalräntans fluktuationer
borde, enligt handelskammarens förmenande, avspeglas i ett mera rörligt
taxeringssystem i avseende å skogsvärdet, så att detta årligen kunde omräknas
med hänsyn till rådande prisläge. Därigenom skulle vinnas icke blott
en rättvisare kommunal beskattning av skogen utan även en vid förmögenhetstaxeringen
riktigare uppskattning av skattskyldigs förmögenhet. En framkomlig
väg för ernående av detta syfte syntes kunna vara att under de år, då
allmän fastighetstaxering icke äger rum, justera det taxerade skogsvärdet
uppåt eller nedåt med hänsyn till de ändringar i nettorotvärdet, som prisväxlingar
och övriga förhållanden betinga. Därvid kunde enligt handelskammarens
åsikt det ändrade värdet ställas i relation till det vid nästföregående
allmänna fastighetstaxeringen beräknade nettorotvärdet och ändringen
bestämmas genom ett indextal, som årligen kunde fastställas för varje län.
Beträffande den nu förestående allmänna fastighetstaxeringen finner handelskammaren
sig kunna tillstyrka, att kapitaliseringsprocenten sänkes från 5
till 4.
Domänstyrelsen har föreslagit införande i den till instruktionen hörande
tabell I av två nya bonitetsklasser, nämligen 3.25 och 3.75.
De hörda myndigheter och sammanslutningar, som särskilt yttrat sig
häröver, tillstyrka samtliga förslaget i denna del, därvid flera vitsorda att den
föreslagna åtgärden skulle bliva till gagn för taxeringen såsom ägnad att
bidraga till en bättre differentiering mellan de vanligast förekommande boniteterna.
Härom uttalar kammarrätten, bland annat:
»Införandet i instruktionen av bonitetsklasserna 3.25 och 3.75 kommer principiellt
sett att bidraga till riktigare taxeringsvärden än den nu gällande bo
nitetsklassindelningen.
---Då införandet av två nya bonitetsklasser nu
förordats från skogligt håll, finner kammarrätten för sin del goda skäl tala
för den ifrågasatta ändringen av bonitetsklassindelningen.»
Vid 1933 års allmänna fastighetstaxering höjdes det avdrag för förvaltnings-
m. fl. allmänna kostnader, som närmast göres vid uträkningen av
nettovärdet på den normala årliga virkesavkastningen, från V4 till V3 av det
belopp, som erhålles genom att multiplicera bonitetssiffran med rotvärdet.
Någon ändring av detta avdrags storlek har domänstyrelsen i sitt avgivna
yttrande icke funnit skäl ifrågasätta.
Förslaget i denna del har i flertalet yttranden icke föranlett någon anmärkning.
Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar, att länsstyrelsen vid avgivande av
yttrande över förslaget till skogsinstruktion vid 1933 års taxering ansag tvek
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
samt, huruvida någon ökning av kostnadsavdraget borde äga runi. Denna
uppfattning grundade länsstyrelsen bland annat på den omständigheten, att
omkostnaderna å de s. k. bondeskogarna, där rationellt skogsbruk icke förekommer,
sannolikt icke ens uppginge till 25 procent.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke någon
nedsättning av avdraget för allmänna kostnader, kanske till 30 procent, vore
påkallad. Denna synpunkt utvecklas vidare i ett av länsstyrelsens skogssakkunniga
biträde, länsjägmästaren i länet, avgivet yttrande, däri denne riktar
en bestämd erinran mot ett bibehållande av avdraget i fråga vid en tredjedel
av värdeavkastningen, vilket synes honom vara för högt, särskilt för mindre
skogar. I stället förordas ett avdrag beräknat efter 25 procent för skogar under
1,000 har och 30 procent för större skogar.
Domänstyrelsen föreslår beträffande de gällande bestämmelserna rörande
beräkningen av skogsvärde och relativ skogstillgång, förutom några huvudsakligen
redaktionella jämkningar i avfattningen till förtydligande av deras
innebörd, vissa ändringar som i huvudsak sammanhänga med det av styrelsen
uttalade önskemålet, att i den jämlikt 59 § taxeringsförordningen för
varje län fastställda hjälptabellen jämte särskilda anvisningar uttryckligen
fastställas icke blott omloppstiden utan även det samband mellan boniteter
och normalförråd, som enligt de för länet tillämpade omloppstiderna bestämmes
genom tabell II till skogsvärderingsinstruktionen.
Härom anför kammarrätten, att den erfarenhet i fråga om skogsfastigheters
taxering varpå kammarrätten har att bygga, torde giva stöd för antagandet,
att det av domänstyrelsen tilltänkta förfaringssättet skulle komma att medföra
avsevärda fördelar vid bestämmandet av den relativa skogstillgången,
enär därigenom fastare hållpunkter skulle vinnas för fixerandet av denna
svårbestämbara faktor samt större reda och enhetlighet i taxeringsförfarandet
tillskapas. Om alltså detta samband mellan bonitet, omloppstider och normalförråd
icke ansåges lämpligen böra fastslås i själva värderingsinstruktionen,
syntes det kammarrätten angeläget, att i varje fall, på sätt domänstyrelsen
föreslagit, i värderingsinstruktionen gives uttryck åt vikten av att detta
samband vid uppgörandet av hjälptabeller och anvisningar för de olika länen
observeras.
De hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava allmänt kraftigt
understrukit de av domänstyrelsen i dess yttrande påtalade svårigheter, som
i samband med taxeringen av skogsvärde möter vid beräkningen av den relativa
skogstillgången, samt, i likhet med styrelsen, framhållit önskvärdheten
av en enklare och mera lättillämplig beräkningsmetod utan att dock framkomma
med något positivt förslag i sådan riktning.
Länsstyrelsen i örebro län anför:
En närmelsemetod för beräkningen av relativa skogstillgången, innebärande
största möjliga schablonisering av taxeringsförfarandet, och biträde av skogssakkunniga
utgöra givetvis betydelsefulla hjälpmedel till vinnande av riktiga
skogsvärden, men dessa synas icke vara tillräckliga. Såsom ett led i det
förberedande fastighetstaxeringsarbetet bör enligt länsstyrelsens mening ingå
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
33
en av en centralnämnd för hela länet eller större delar därav verkställd
uppskattning av en eller helst flera skogar inom varje beredningsdistrikt med
på grundval av undersökningen utarbetat förslag för varje skog till siffror
för rotvärde, bonitet och relativ skogstillgång. Genom dylika förslag skulle
såväl nämnderna som de enskilda skogssakkunniga erhålla god ledning för
bedömande av samma faktorer vid taxeringen av andra skogar inom distriktet.
Domänstyrelsen har vidare ifrågasatt en utveckling och förstärkning av
sakkunniginstitutionen vid skogstaxeringen. I sådant syfte föreslår styrelsen
dels bestämmelser av innebörd, att anlitande av biträde nied högre eller
lägre skoglig utbildning, utsedda av länsstyrelsen efter förslag av domänstyrelsen
och vederbörande skogsvårdsstyrelse, skola vara en ofrånkomlig förutsättning
för skogstaxeringens bedrivande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna,
dels ock en utökning av antalet länssakkunniga, förslagsvis
till två, av vilka den ene skall leda sakkunnigarbetet. Styrelsen håller före,
att ändringar i taxeringsförordningen och föreskrifterna rörande taxeringsförfarandet
i angivet syfte skulle bereda möjligheter för ett i alla avseenden
bättre skogligt taxeringsresultat och därjämte vara ägnade att hos de skattskyldiga
stärka förtroendet för fastighetstaxeringen.
Behovet av en förstärkning på sålunda antytt sätt av sakkunniginstitutionen
vid fastighetstaxeringen vitsordas av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län anse icke
mera än en länssakkunnig i varje län erforderlig, och förstnämnda länsstyrelse
uttalar, att det synes böra ankomma på varje länsstyrelse att bestämma
antalet skogssakkunniga för länet efter vad som prövas erforderligt
och lämpligt.
Kammarrätten anför:
»Av behandlingen i kammarrätten av fastighetstaxeringsmål har kammarrätten
understundom fått ett starkt intryck av den fördel för taxeringen som
vinnes, särskilt då det gäller frågor om relativ skogstillgång, därest skogligt
kunnig person, som äger förstahandskännedom om den ifrågavarande skogen
eller lätteligen kan inhämta pålitliga upplysningar om densamma, får tillfälle
att yttra sig om skogens tillstånd och beskaffenhet. Visserligen finnes
i 14 § taxeringsförordningen en anvisning för beskattningsnämnd att i man
av behov tillkalla sakkunnigt biträde, men denna bestämmelse har icke
alltid blivit på ett tillfredsställande sätt tillämpad. Kammarrätten vill alitsa
förorda, att biträden med högre eller lägre skoglig utbildning i ökad utsträckning
bliva mera fast knutna vid berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna.
Samtidigt vill kammarrätten understryka vikten av att de för
utförande av sitt arbete erhålla utförliga och klara instruktioner.»
Domänstyrelsen föreslår vidare sådant tillägg till bestämmelserna i 5 §
1 mom. a) kommunalskattelagen, att såsom naturminnesmärken fredade områden
undantagas från skatteplikt.
Förslaget i denna punkt har icke föranlett någon erinran från hörda myndigheter
och sammanslutningar i vidare mån än att kammarrätten, som i
princip ansluter sig till den av domänstyrelsen uttalade uppfattningen i denna
fråga, uttalar, att befrielsen från skatteplikt icke bör gälla andra områden
o
Pihanq litt riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 281.
Departements
chefen.
34 Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
än sådana som blivit av vederbörande länsstyrelse förklarade såsom fridlysta
naturminnesmärken.
Vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna rörande värdering
av skogsmark och växande skog har stundom uppstått tveksamhet om hur
värdesättningen borde ske i det fall, att en taxeringsenhet till någon del utgöres
av skyddsskog eller därmed jämförlig skog. Därvid lärer hava förekommit,
att för skyddsskogsområdet bestämts andra siffror för rotvärde,
bonitet och relativ skogstillgång än för taxeringsenheten i övrigt, i stället för,
såsom bort ske, genomsnittliga sådana värden för taxeringsenheten i dess
helhet. Sedan med tillämpning av dessa faktorer särskilda värden uträknats
för skyddsskogsområdet och för taxeringsenheten i övrigt, hava dessa värden
sammanlagts till ett taxeringsvärde för taxeringsenheten i dess helhet. Ett
av domänstyrelsen föreslaget tillägg till punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
är avsett att inrymma ett uttryckligt medgivande att i fall,
varom här är fråga, tillämpa särskilda värderingsgrunder för de olika delarna
av taxeringsenheten.
Mot syftet med den föreslagna tilläggsbestämmelsen hava i de inkomna yttrandena
över förslaget icke framställts några erinringar.
Kammarrätten har slutligen föreslagit ett par redaktionella ändringar i
skogsvärderingsinstruktionen samt i punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen.
Den allmänna värdenivå, som skall läggas till grund för taxeringen av
skogsmark och växande skog, bestämmes, förutom av faktiska förhållanden
såsom bonitet och relativ skogstillgång, av vissa ekonomiska faktorer, vilka
det ligger i lagstiftarens skön att bestämma, nämligen det medelpris efter
vilket rotvärdet skall kalkyleras, det omkostnadsavdrag varmed man har att
räkna för att ur den uppskattade bruttoavkastningen få fram den normala
nettoavkastningen, samt den procentsats efter vilken nettoavkastningen skall
kapitaliseras för att normalskogens värde skall erhållas. Domänstyrelsen
har nu för den förestående allmänna fastighetstaxeringen år 1938 föreslagit
oförändrat omkostnadsavdrag, ett rotvärde efter medelpriserna för åren 1932
—1936 — vilken prisserie omedelbart ansluter sig till den vid 1933 års allmänna
fastighetstaxering tillämpade prisserien för åren 1927—1931 — samt
en kapitaliseringsfaktor av 4 procent mot 5 vid förra taxeringen. Av förut
återgivna, av domänstyrelsen lämnade sifferuppgifter framgår, att den föreslagna
prisserien i förhållande till den vid 1933 års taxering tillämpade kan
antagas medföra en genomsnittlig sänkning av rotvärdet från ungefär 5.29 till
omkring 4.70 kronor per kubikmeter, d. v. s. med omkring 11 procent. Kapitaliseringsfaktorns
sänkning från 5 till 4 verkar åter därhän att värdenivån vid
oförändrade rotvärden skulle höjas nied 25 procent. Den sammanlagda verkan
av båda faktorernas ändring skulle bliva en genomsnittlig höjning av
värdenivån med omkring 13 procent. Att av de siffror, som här ligga till grund
för rotvärdets beräkning, draga säkra slutsatser låter sig visserligen ej göra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
35
Det torde dock kunna antagas, att siffrorna giva en ungefärlig föreställning
om storleksordningen av den höjning av den allmänna värdenivån, som skulle
bliva en följd av att domänstyrelsens förslag godkännes, därvid givetvis bortses
från de ändringar, som må föranledas av de under den löpande fastiglietstaxeringsperioden
inträffade förskjutningarna i virkesmassans storlek,
rättelser av fel vid taxeringen m. m. Såsom en jämförelse må nämnas, att,
bortsett från ändringar som föranledas av omständigheter av sistberörda slag,
den genomsnittliga sänkningen av taxeringsnivån vid 1933 års taxering i förhållande
till den nivå, som ernåtts vid 1928 års taxering, belöpte sig till i runt
tal 20 procent, vilken sänkning till större delen berodde på omkostnadsavdragets
ökning från 1/i till V3 av bruttoavkastningen. Vid anmälan i statsrådet
den 18 mars 1932 av frågan om grunden för värdering av skogsmark och
växande skog vid 1933 års allmänna fastighetstaxering hade dock dåvarande
chefen för finansdepartementet på grundval av då föreliggande siffror ansett
sig kunna räkna med en nedsättning av taxeringsvärdena med i medeltal
allenast omkring 10 procent.
Innan jag tager ställning till det nu föreliggande förslaget vill jag bringa
i erinran några synpunkter rörande syftet med den gällande taxeringsmetoden,
vilka vid nyss nämnda tillfälle framlades av dåvarande chefen för finansdepartementet.
Den för taxering av skogsmark och växande skog gällande
särskilda metoden åsyftade att fastställa »det värde, som de kunna
anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk». Tidigare
(prop. 102/1927, sid. 490) hade framhållits, att man med denna metod syftade
till att — visserligen schablonmässigt — få fram värden, som skäligen
kunde anses motsvara skogens saluvärde under de närmaste åren under förutsättning
av skogens fortsatta användning för uthålligt skogsbruk. »Man
har sålunda», yttrade departementschefen (prop. 220/1932 sid. 82), »att ställa
sig frågan, hurudan kalkyl en köpare, som har för avsikt att fortsätta
med rationellt skogsbruk, plägar göra. Han måste därvid uppenbarligen
göra klart för sig, att det gäller en affär på lång sikt. Han räknar sålunda
med ej blott årsavkastningen under de närmaste åren utan den sannolika
årsavkastningen under en överskådlig framtid. Säkerligen kalkylerar han
ej heller med räntefoten för kortfristiga placeringar utan med den ränta,
han kan väntas erhålla på lång sikt. Om köpet sker under en högkonjunktur
eller en lågkonjunktur, bör i och för sig föga påverka denna del av kalkylen.
Vederbörande har strängt taget ingen anledning att komma till annat
resultat vid det ena tillfället än vid det andra men har sannolikt benägenhet
för större optimism vid högkonjunktur. Ävenledes måste det givetvis
påverka hans pris, örn lågkonjunktur eller högkonjunktur förutses under
de allra närmaste åren, i så måtto nämligen, att det uppenbarligen ställer
sig fördelaktigare, om de närmaste årens värden väntas bli höga och de
påföljande årens låga, än örn ordningen blir den motsatta. Att dessutom en
mer eller mindre knapp kapitaltillgång utövar sin verkan på efterfrågans
storlek, är tydligt, men just därför att det gäller långtidsplaceringar blir ej
heller verkan av denna faktor så stark, som om det gäller mera kortfristiga
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
sådana. Allt detta sammanlagt innebär, att saluvärdet på skogsmark och
växande skog under förutsättning av dess fortsatta användning för rationellt
skogsbruk visserligen fluktuerar men — vid oförändrat penningvärde —
inom jämförelsevis trånga gränser och mindre än de faktiska saluvärdena,
vilka lätt röna inverkan av möjligheten att omedelbart göra ett mer eller
mindre betydande kapitaluttag ur skogen. Om det exempelvis skulle kunna
påvisas, att de faktiska saluvärdena för växande skog sedan ingången av år
1928 nedgått med 25 procent, får detta följaktligen ej tagas till intäkt för ett
påstående, att taxeringsvärdena böra sänkas i samma proportion. Taxeringsvärdena
på skogen böra förete en jämnare kurva än de faktiska saluvärdena.
» Om såsom utgångspunkt antoges, att värderingsgrunderna borde
medföra en genomsnittlig nedsättning av taxeringsnivån med viss bestämd
procent, så återstode att fastställa, på vilken väg detta resultat skulle uppnås.
Departementschefen kunde ej anse, att valet härutinnan borde tillmätas
alltför stor vikt. Det vore uppenbart, att ej någon årsserie, som syftade
på tidigare priser, kunde sägas innefatta en tillförlitlig prognos rörande de
värden, som kunde påräknas i framtiden under en lång följd av år. Genom
jämkning av kapitaliseringsfaktorn kunde man med vilken serie som helst
uppnå i huvudsak samma slutliga taxeringsresultat. Att departementschefen
för sin del förordade årsserien 1927—1931 — i stället för ifrågasatt serie
avseende ett mindre antal år — finge följaktligen främst tillskrivas det förhållandet,
att denna prisserie erbjöde ett tillförlitligare statistiskt material än
den kortare serien och eliminerade mera tillfälliga faktorer, som kunde i
olika landsändar tillfälligtvis hava satt sin prägel på prissättningen.
De sålunda framlagda synpunkterna återgiva, såvitt jag kan finna, på ett
riktigt sätt innebörden av den gällande taxeringsmetoden för skogsmark
och växande skog. Enligt min mening peka dessa synpunkter oförtydbart
därhän, att en höjning av den allmänna nivån för skogstaxeringen nu bör äga
rum. En tillämpning vid taxeringen av de rotpriser, som i genomsnitt varit
gällande under åren 1932—1936, kan jag för min del godkänna, ehuru denna
serie torde representera väsentligt lägre priser än dem som nu normalt räknas
med för de närmaste åren. Någon ändring av omkostnadsavdraget har
jag ej för avsikt att föreslå. Olika avdrag för skogar av olika storlek torde
ej böra ifrågakomma, då någon allmän olikhet i prisnivå dem emellan knappast
kan påvisas. Att med en dylik grund för beräkning av rotvärdet och med
oförändrat omkostnadsavdrag behålla den gällande kapitaliseringsfaktorn 5
procent synes mig uteslutet. Denna skulle med sannolikhet i allmänhet resultera
i betydligt lägre taxeringsvärden än dem som erhöllos år 1933, och jag
har svårt att föreställa mig att någon kunde med klar insikt örn denna konsekvens
på allvar ifrågasätta oförändrad kapitaliseringsprocent. Därest kapitaliseringsfaktorn,
på sätt från några håll föreslagits, bestämdes till 4 Vä procent,
kunde väl väntas en i stort sett oförändrad taxeringsnivå. Ej heller
ett sådant resultat av taxeringen synes mig önskvärt. I själva verket hava
värdena å skogsegendomar stigit högst väsentligt sedan år 1933; sannolikt
ligga de ej sällan t. o. m. högre än 1928 års värden. Detta utgör enligt mitt
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
37
förmenande ett avgörande skäl för höjning av den genomsnittliga taxeringsnivån
för dylika egendomar. Givetvis måste i detta sammanhang beaktas
den betydelse i beskattningsavseende som tillkommer taxeringsvärdena. Vid
den kommunala beskattningen öva taxeringsvärdena å skogen sin verkan
i jämförelse med andra beskattningsföremål, främst värdena å fastighet i
övrigt, varför en relativ undertaxering av skog betyder överbeskattning av
andra beskattningsföremål. Taxeringsvärdena äro grundläggande för förmögenhetsbeskattningen,
vid vilken skogen rätteligen bör medräknas till sitt
fulla värde. De äga ock betydelse för stämpelbeläggning av fång å fastighet,
särskilt arv och gåva. Ur alla dessa synpunkter verkar en relativ undertaxering
— liksom givetvis en relativ övertaxering — orättvist. Det förefaller,
som om den uppfattningen på sina håll vore rådande, att taxeringsvärdena
å skogsmark och växande skog alltid böra ligga på en lägre nivå än saluvärdena.
En sådan uppfattning är ej riktig: med metoden avses, såsom
framgår av det förut anförda, att schablonmässigt få fram värden, som skäligen
kunna anses motsvara skogens saluvärde under förutsättning av dess fortsatta
användning för uthålligt skogsbruk. Där den växande skogens värde
påverkas av tillfälliga konjunkturer, vilka locka till skogsspekulationer och
omedelbar avverkning av virke, som vid uthålligt skogsbruk borde behållas,
bör vid taxeringen hänsyn ej tagas till sålunda uppkommande övervärden,
men eljest lärer taxeringsnivån i stort sett böra följa de allmänna saluvärdena.
Det förefaller mig nu ej otroligt, att den stegring av saluvärdena å växande
skog, som på senaste tid ägt rum, delvis kan vara beroende på en hos vissa
köpare av skogsfastigheter förefintlig avsikt att under den närmaste tiden
göra stora virkesuttag, för vilka kunna erhållas goda priser, men som måhända
ej överensstämma med principerna för uthålligt skogsbruk. Denna
omständighet i förening med önskvärdheten av att kommunernas fasta beskattningsunderlag
ej blir föremål för alltför brådstörtade förskjutningar får
anses motivera en viss försiktighet vid kapitaliseringsfaktorns bestämmande.
I intet av de avgivna yttrandena har ifrågasatts en lägre kapitaliseringsprocent
än 4, vilken siffra föreslagits av domänstyrelsen. Jag vill för min
del biträda förslaget om denna kapitaliseringsprocent under framhållande
av att en dylik norm, som antagligen icke kommer att höja taxeringen till
1928 års nivå, ej kan väntas leda till värden överstigande skogarnas saluvärden
under den närmaste tiden under förutsättning av deras fortsatta användning
för rationellt skogsbruk. I många av de avgivna yttrandena har
man anslutit sig till domänstyrelsens förslag i denna punkt. Vissa myndigheter
m. fl. hava visserligen velat göra sitt tillstyrkande av förslaget beroende
av att repartitionstalet för skogsviirde, på sätt domänstyrelsen även ifrågasatt,
bliver sänkt. De som intagit denna ståndpunkt måste dock hava utgått
ifrån att en lägre taxeringsnivå än den föreslagna ej med gällande författningsbestämmelser
rimligen bör komma i fråga. Huruvida bibehållandet av
gällande repartitionstal för skogsvärde leder till överbeskattning av skogsbruket
eller ej är elt fristående spörsmål, som lärer komma att prövas vid
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
den pågående revisionen av den kommunala beskattningen. Jag saknar anledning
att här uppehålla mig vid denna fråga.
Det synes av såväl domänstyrelsens utlåtande som olika yttranden framgå,
att trots det arbete som nedlagts på den gällande skogstaxeringsmetodens utveckling
och tillämpning, densamma, framför allt på grund av svårigheten
att bestämma den relativa skogstillgången, ej lett till fullt tillfredsställande
resultat. Jag instämmer i den uppfattningen, att en förenkling av metoden
är önskvärd, och anser åtgärder böra vidtagas för att undersöka möjligheten
av metodens omarbetning i god tid före 1943 års allmänna fastighetstaxering.
Tillsvidare synes man få nöja sig med vissa smärre ändringar och
förtydliganden i skogsvärderingsinstruktionen. Utöver vad domänstyrelsen
i sådant avseende ifrågasatt föreslår jag en omformulering av näst sista stycket
i sjunde punkten av skogsvärderingsinstruktionen, avsedd att ytterligare
klargöra innebörden av begreppet relativ skogstillgång.
Domänstyrelsens förslag rörande antagande av hjälptabeller för skogstaxeringen
kan jag biträda. Till dess förslag örn ordnande av sakkunniginstitutionen
vid denna taxering lärer jag få tillfälle återkomma. Taxeringsförordningen
torde ej lägga hinder i vägen för frågans ordnande på det sätt
domänstyrelsen ifrågasätter.
Jag förordar förslaget örn införande i tabellerna av tvenne nya bonitetsklasser.
Domänstyrelsens förslag rörande förfarandet vid taxering av vissa skyddsskogar
och om skattefrihet för naturminnesmärken föranleder ej annan erinran
från min sida än att sistberörda skattefrihet synes böra inskränkas på
sätt kammarrätten föreslagit.
De smärre ändringar, som av domänstyrelsen blivit ifrågasatta, kunna i allmänhet
av mig tillstyrkas, i vissa fall med den formulering som föreslagits
av kammarrätten. Jag finner dock ej skäl att föreslå ändring i det exempel
på sortimentssammansättning som återfinnes i femte punkten av skogsvärderingsinstruktionen.
Detta exempel ändrades i 1932 års instruktion i samma
riktning som nu föreslagits; ytterligare ändring synes ej tillräckligt motiverad.
Ett par av kammarrätten föreslagna smärre redaktionella ändringar i
fjärde punkten av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen samt i skogsvärderingsinstruktionen
får jag för min del förorda. Ytterligare ett par obetydliga
formella ändringar i den föreslagna texten hava vidtagits.
Värdesättning av annan fastighet.
I första punkten av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen meddelas
vissa allmänna riktlinjer för bestämmande av allmänna saluvärdet å fastighet.
Härmed förstås i stort sett det belopp, som en förståndig köpare kan
antagas vilja betala för fastigheten, örn den tänkes såld inom den kundkrets,
som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med
hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande. I anvisningarna
utvecklas närmare, att faktiskt erlagd köpeskilling ej behöver vara ett uttryck
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
39
för allmänna saluvärdet, men framhålles tillika de normala köpeskillingarnas
betydelse för värdesättningen. Därefter stadgas följande:
»Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund
dock ingalunda må underskattas — mäste vid taxeringen
beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av
allmänna saluvärdet å en fastighet, såsom fastighetens avkastning, brandförsäkringsvärde
å byggnader m. m. Särskilt vad angar jordbruksfastighet
böra till ledning vid taxeringen gälla de enhetsvärden, som föreslagits i den
ordning, taxeringsförordningen närmare omförmäler. Allmänna saluvärdet
bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande av olika beträffande
fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavarande fastigheten
kända förhållanden.»
Efter ett stadgande av mera speciell innebörd angivas därefter i andra anvisningspunkten
dels för jordbruksfastighet, dels för annan fastighet förhållanden
av mera speciell natur som böra beaktas vid jämförelsen mellan individuella
fastigheter inbördes, såsom fastigheternas belägenhet m. m. Slutligen
påpekas i denna punkt, att det vid värdesättningen alltid måste fasthållas,
att det, alldeles oavsett vilken metod som användes för denna, alltid,
där ej fråga är om skogsmark och växande skog, är allmänna saluvärdet, som
skall vara avgörande vid taxeringen.
Av det anförda framgår, att några allmänna riktlinjer för förfarandet vid
värdesättning av annan fastighet ej finnas. Med jordbruksfastighet är förhållandet
annorlunda. Beträffande sådan fastighet hänvisas nämligen till taxeringsförordningens
bestämmelser om enhetsvärden, som skola föreslås för
taxeringen. I denna hänvisning ligger i verkligheten stadfästande av en utformad
taxeringsmetod för jordbruksfastighet, vilken kommit till ytterligare
uttryck i formulären för fastighetsdeklarationer, längder för fastighetstaxeringen
m. m.
1 förberörda, inom finansdepartementet utarbetade promemoria har nu
föreslagits, att det nyss återgivna stycket i första punkten av anvisningarna
till 9 § kommunalskattelagen skulle ersättas med följande:
»Vid sidan---såsom fastighetens avkastning m. m.
Särskilt vad---närmare omförmäler.
Vid taxering av annan fastighet, särskilt bostadsfastighet, kan förfaras
exempelvis så, att man utgår från förhållandena beträffande ett tillräckligt
antal för ändamålet utvalda fastigheter, vilka varit föremål för försäljning
under normala förhållanden i allmänna marknaden eller för vilka eljest det
allmänna saluvärdet är känt, och verkställer'' taxeringen i övrigt i jämförelse
med värdena å dessa fastigheter. Vid en dylik jämförelse kan avkastningens
och framförallt hyresavkastningens storlek tjäna till ledning. Stundom torde
det emellertid — speciellt beträffande byggnad för industriellt ändamål,
där driften är i gång — vara lämpligt att utgå från antingen den faktiska eller
den beräkneliga anskaffningskostnaden, som förvandlas till nuvärde under
beaktande av byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid
m. m.
När allmänna saluvärdet skall utrönas väsentligen med ledning av avkastningen,
måste beaktas att fråga är om den normalt påräkneliga framtida avkastningen,
samt att värdet erhålles genom kapitalisering av denna, därvid
givetvis hänsyn måste tagas jämväl till variationer i avkastningen och dennas
sannolika varaktighet. Väntas avkastningen komma att förete mera avse
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
värda fluktuationer, kräver en noggrann beräkning att varje årsbelopp diskonteras
till ett nutidsvärde, varefter de sålunda erhållna värdena sammanläggas.
Det torde ej sällan förekomma att, där värdet i första hand utrönes
genom annan metod än avkastningsmetoden, denna senare metod lämpligen
bör användas för kontroll och eventuell justering av värdesättningen. Särskilt
kan ett sadant förfaringssätt anbefallas, där för en äldre byggnad förutses
en jämförelsevis kort återstående livslängd.
Allmänna saluvärdet----kända förhållanden.»
Såsom motivering för detta ändringsförslag anföres i promemorian:
»Det har mot gällande bestämmelser om fastighetstaxering anmärkts, bl. a.,
att, i motsats mot vad som gällde beträffande jordbruksfastighet, allmänna
regler för värdesättning av annan fastighet saknas. Olika metoder för dylik
värdering torde visserligen vara vedertagna å olika håll, men det kan antagas
att särskilt personer, som ej tidigare sysslat med fastighetstaxering,
skulle kunna hava nytta av en antydan om olika möjligheter som i sådant
avseende stå till buds. Särskilt värdering av industrifastigheter möter ofta
stora svårigheter.
Helt allmänt sett torde kunna göras gällande, att annan fastighets allmänna
saluvärde är lika med nuvärdet av de påräkneliga normala framtida avkastningarna
av fastigheten. Att detta ej utan vidare gäller även jordbruksfastighet
beror bl. a. därpå, att i avkastningen därav normalt inkluderas
värdet av ägarens eget arbete. Man kan därför med ett visst fog göra gällande,
att för annan fastighet taxering efter avkastningsmetoden borde vara den
mest tillförlitliga. Men metoden har sin uppenbara svaghet därutinnan, att
det dels kan vara svårt att bedöma med vilken framtida avkastning normalt
bör räknas och dels kan erbjuda svårigheter att konstatera vilken kapitaliseringsprocent
som bör tillämpas vid uppskattningen. Vanligen torde man
emellertid ha tillfälle att till utgångspunkt för taxeringarna taga fastigheter,
vilkas genomsnittliga dagsvärde på den allmänna fastighetsmarknaden man
med tillhjälp av skedda försäljningar eller dyl. kan konstatera. Genom att
jämföra den påräkneliga normala avkastningen från övriga fastigheter med
avkastningen från dessa fastigheter försiggår därefter taxeringen. Med en
sådan utgångspunkt är avkastningsmetoden ofta mycket användbar, särskilt
beträffande bostadsfastighet.
Vad angår industrifastighet o. dyl. är avkastningsmetoden såsom primär
värderingsnorm antagligen i regel i praktiken mindre användbar, närmast
på den grund att ägaren själv vanligen nyttjar sin fastighet och att dess avkastning
inkluderas i allmänna rörelseinkomster. Beträffande sådan fastighet
torde man därför i vanliga fall få tillgripa annan värderingsnorm, såsom
faktisk anläggningskostnad och pris för inköp av fasta maskiner m. m. eller,
i vissa fall, en uppskattning av vad det, med kännedom om byggnadskostnaden
för dagen för visst normalt kubikutrymme skulle kosta att uppföra
en nybyggnad, varefter reduktion sker med hänsyn till ålder, förslitning,
återstående beräknelig varaktighetstid m. m. Att härvid kunna uppstå vissa
svåra problem, ej minst med hänsyn till avskrivningarna, bör emellertid ej
förbises. I detta avseende kan avkastningsmetoden lämpligen användas för
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
kontroll och justering. Det är nämligen ofta lättare att med utgångspunkt
från denna bedöma vissa värderingsfrågor. Om exempelvis en byggnad beräknas
ha kvar fem år av sin livslängd, så är dess värde i regel lika stort
som det diskonterade nuvärdet av dessa fem års avkastningar (minskade
med ränta å tomtvärdet), ett värde som, med hänsyn till att årsavkastningarna
falla under de närmaste åren, särskilt vid låg räntefot är i det närmaste
lika stort som värdet av de fem sammanlagda (med räntan å tomtvärdet
minskade) årsavkastningarna. För bedömande av värdet av ett rivningshus
kan uppenbarligen en dylik tankegång äga ett visst värde, likaså
för värdering av en äldre industrianläggning eller en sådan industrianläggning
som förutses ej kunna fullt utnyttjas under de närmaste åren.
Det lärer vara uteslutet att i kommunalskattelagen närmare utveckla de
spörsmål som i detta sammanhang kunna uppsta, men det ma ifragasättas,
huruvida det ej kan verka i viss mån klarläggande, om några allmänna, mera
principiella påpekanden göras i anvisningarna.»
I de remissyttranden, som avgivits över promemorian, har förslaget i förevarande
punkt nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I vissa yttranden hava dock ifrågasatts ändringar i formuleringen. Endast
kammarrätten har avstyrkt förslaget.
Av vissa länsstyrelser har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna i
huvudsak återgiva redan tillämpad praxis. Länsstyrelsen i Kristianstads
län framhåller lämpligheten av att beskattningsnämnden i första instans, innan
taxering verkställes, anmodas göra sammanställningar rörande inom
laxeringsdistriktet förekommande försäljningar av annan fastighet och köpeskillingarnas
förhållande till deklarerad hyresavkastning, varigenom för vissa
typer av exempelvis bostadsfastigheter kunde framräknas viss kapitaliseringsprocent
att användas som riktlinje vid taxeringen. Detta kunde emellertid
också framhållas i de anvisningar, som länsstyrelsen komme att utfärda.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill som en mycket viktig fördel med
förslaget beteckna, att mera uppmärksamhet däri ägnas åt värderingsgrunderna
beträffande annan fastighet än som hittills skett i kommunalskattelagens
anvisningar. Medan frågorna örn jordbruksvärdets uppskattning
och skogsvärdes beräkning kanske fått spela en dominerande roll vid de tidigare
allmänna fastighetstaxeringarna, hade nog värdesättningen av annan
fastighet och särskilt industrifastigheter icke kommit att ske med den grad
av säkerhet, som varit önskvärd, delvis beroende på frånvaron av allmänna
normer därom i kommunalskattelagen. Länsstyrelsen föreslår tillika ändringar
i de för annan fastighet gällande fastighetsdeklarationerna.
Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig mot den föreslagna punkten örn det
fall, då avkastningen väntas komma att förete mera avsevärda fluktuationer,
i vilken det angives att en noggrann beräkning kräver att varje årsbelopp
diskonteras till ett nutidsvärde, varefter de sålunda erhållna värdena sammanläggas.
Härom yttrar länsstyrelsen:
»Denna regel, vilken enligt närmast föregående stycke gäller annan fastighet,
särskilt bostadsfastighet, synes leda till följande sannolikt icke avsedda
resultat.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S1
Oni en affärslägenhet i en bostadsfastighet är uthyrd på 5 år mot en hyra
per år av 10,000 kronor, skall värdet erhållas genom kapitalisering av 10,000
(med avdrag av vederbörliga kostnader). Om hyran utgör för vart och ett
av de 4 första aren 10,000 samt för det femte 11,000 kronor — exempelvis
därför att affärens goodwillvärde anses stiga •— skall varje års hyra, (även
hyresbeloppen på 10,000 kronor) diskonteras, varvid sammanlagda nuvärdet
på grund av hyresstegringen blir lägre än i förstnämnda fall. Proportionsvis
enahanda sänkning erhålles, örn kontraktet föreskriver för de 4 första
åren 10,000 kronors årshyra och för det femte året en hyra av 9,500 kronor
(på grund av fastighetens förslitning). Taxeringsregeln synes i stället böra
vara att de beräkneliga arsavkastningarna för samtliga 5 åren sammanläggas
och värdet beräknas efter medeltalet. Då nämligen fastighetstaxeringen av
praktiska skäl^ får gälla för en hel 5-årsperiod, innebär detta, att densamma
icke gör anspråk på att för varje år svara mot den verkliga skatteförmågan. I
de två sista exemplen utan diskontering skulle detta visa sig till fördel, respektive
till nackdel för den skattskyldige under femte året, men denna omständighet
bör icke föranleda att taxeringsvärdet för hela perioden nedsättes i undantagsfallen
med varierande avkastning.»
Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:
»Vad i promemorian anförts örn lämpligheten av att vid värdering av
byggnad även beakta dess ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid
m. m. anser länsstyrelsen böra komma till uttryck även i lagtexten. Vid
hittillsvarande allmänna fastighetstaxeringar torde, åtminstone här i länet,
i fråga om annan fastighet den kapitaliserade hyresavkastningen i de flesta
fall varit normgivande vid taxeringsvärdes fastställande, utan att hänsyn tagits
till den återstående tidrymd, under vilken de angivna hyresintäkterna
kunnat beräknas inflyta. 1 anseende härtill bör å fastighetsdeklaration lämnas
upplysning ej blott örn byggnaders ålder utan även örn det material,
varav de äro uppförda, och övriga omständigheter, som kunna anses vara
av betydelse vid beräknandet av deras varaktighet.»
Rörande taxering av bostadsbyggnad och tomt till sådan yttrar länsstyrelsen
i Jönköpings län, bland annat, följande:
Enligt det i Jönköpings stad tillämpade förfarandet vid såväl 1928 som
1933 års fastighetstaxeringar hava med ledning av de i 18 § taxeringsförordningen
omförmälda lagfartsförteckningar redan vid arbetets början utarbetats
två översikter över samtliga under perioden timade, i förteckningen upptagna
köp, den ena omfattande bebyggda fastigheter, den andra obebyggda.
översikten över de bebyggda fastigheterna har givit möjlighet dels att för
varje fastighet beräkna proportionen mellan köpeskilling och vid senaste allmänna
fastighetstaxering åsatt taxeringsvärde, dels att för varje fastighet beräkna
proportionen mellan köpeskillingen och den avtalade hyresavkastningens
värde enligt fastighetsdeklaration. Av de så erhållna uppgifterna
hava vissa utmönstrats, exempelvis sådana som avse köp mellan nära anhöriga
eller mellan ett aktiebolag och en enskild delägare i bolaget. Genom ordnande
av de återstående uppgifterna efter de olika stadsdelarna, har för varje
stadsdel kunnat bedömas fastighetsvärdenas förändring under de gångna åren
ävensom bruttoräntabiliteten för olika fastighetstyper. Frånsett vissa ytterlighetsfall,
som ej lämpligen kunna tagas till utgångspunkt för taxeringen av
andra fastigheter av samma typ, har genom angivna förfarandet i stort sett
god ledning erhållits för värdesättning av fastigheter utav samma art.
Av översikten över de obebyggda fastigheterna som varit föremål för köp —
i de allra flesta fall nyavstyckningar — har utrönts, huru vissa stadsdelar
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
43
utmärkas av stigande markvärden och andra av konstanta markvärden. De
av denna översikt framgående värdena visa i allmänhet mycket god inbördes
överensstämmelse och kunna vanligen efter mindre jämkningar läggas till
grund för markvärdetaxeringen.
Beträffande taxering av annan fastighet i allmänhet uttalar sagda länsstyrelse
i huvudsak:
I P. M. angives den regeln, att en annan fastighets allmänna saluvärde är
lika med saluvärdet av de påräkneliga normala framtida avkastningarna av
fastigheten. Riktigheten av denna ekvation kan ej bestridas, men någon härledning
av en fastighets allmänna saluvärde ur denna ekvation lärer svårligen
kunna göras i de normala fallen. »Den framtida avkastningen» vet man ingenting
om. Det allmänna ekonomiska läget, den olika räntabiliteten av olika
förmögenhetsobjekt, penningvärdets förskjutning åt ena eller andra hållet —
allt sådant inverkar på den framtida avkastningen, men är alldeles oåtkomligt
för ett många år på förhand skeende bedömande. Att ur en ekvation härleda
den obekanta ur en rad termer, som äro ännu obekantare — blir en olöslig
uppgift. Den enda framkomliga vägen för beräkning av den framtida avkastningen
är att verkställa densamma med ledning av den nuvarande avkastningen.
I normala fall bör därför den regeln tillämpas, att allmänna saluvärdet
i första hand skall bedömas med utgångspunkt från den nuvarande
avkastningens värde.
Olämpligt är också att i normala fall röra sig med så vaga begrepp som
»återstående beräknelig varaktighetstid», »sannolika varaktighetstiden», »återstående
livslängd». Det blir mindre tillkrånglat att bedöma en fastighets värde
i analogi med andra likartade fastigheter, vilkas anläggningskostnader man
känner, än att gissa sig till dess »sannolika varaktighetstid». Det torde endast
vara i exceptionella undantag, som man känner en framtida avkastning, som
avviker från den nuvarande eller på förhand kan veta, att en fastighet örn
ett visst antal år blir värdelös. Men dessa undantagsfall äro inbördes av mycket
skiftande art. Att binda dessa olika ärendens behandling vid en gemensam
regel kan näppeligen anses vara lyckligt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att avkastningsmetodens värde vid
taxering av annan fastighet i förslaget blivit något för generellt betonat.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför:
»Beträffande taxering av annan fastighet är det givetvis svårt att avgöra
vilka beräkningsgrunder, som skola komma till användning för att få fram
ett så rättvist taxeringsvärde som möjligt. I fråga örn industrifastigheter
torde det vara lämpligast bedöma dessa från fall till fall. Att här på förhand
bestämma vissa beräkningsgrunder, som sedan skulle gälla för alla industrier,
synes knappast riktigt, helst som industriernas värde är beroende
på mångå olika faktorer såsom läge, råvarutillgång, kraftförsörjning m. m.
Försäljningsvärden lämpliga att läggas till grund för taxering av industrifastigheter
torde ytterst sällan föreligga. Beträffande bostadsfastigheter synes
avkastningsmetoden vara den lämpligaste. För industrifastigheter torde
den endast i undantagsfall kunna användas, detta på grund av de stora växlingar,
som förekomma inom de olika industrigrenarna. En industrifastighets
värde synes sålunda böra bedömas efter en vid taxeringstillfället beräknad
anläggningskostnad, därvid hänsyn givetvis bör tagas till att fastigheten
på grund av ålder eller andra omständigheter kan hava minskat i värde.
Våra s. k. hemmaindustrier, som endast i viss mån äro beroende av världsmarknadens
fluktuationer, torde däremot kunna värderas efter avkastnings
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
metod och skulle i så fall medeltalet för exempelvis de senaste fem årens avkastning
kunna läggas till grund för värderingen.»
Länsstyrelsen i örebro län anser att den punkt, som talar om diskontering
av framtida avkastningsbelopp till nutidsvärde, bör utgå på grund av
svårigheten att överblicka utvecklingen under ens den närmaste framtiden.
Det torde knappast få förväntas, att beskattningsmyndigheterna vid den
stundande fastighetstaxeringen skulle våga inlåta sig på en bedömning av
den normalt påräkneliga framtida avkastningen.
Kammarrätten anför:
»Då den huvudsakliga delen av de föreslagna författningsändringarna, vad
angår grunderna för taxering av annan fastighet, avse en utbyggnad av anvisningarna
till 9 § kommunalskattelagen, anser sig kammarrätten böra
framhålla, att nyssnämnda anvisningar redan nu äro av en sådan vidlyftighet,
att varje förslag om ytterligare utökning av desamma måste framkalla
tvekan. I fråga särskilt örn de uttalanden av allmänt innehåll, vilka
hava till ändamål att förtydliga givna stadganden och åt taxeringsarbetet förläna
ökad stadga och effektivitet, måste säkerhet föreligga att detta ändamål
verkligen främjas, innan en påbyggnad av ifrågavarande bestämmelser i sådant
syfte åvägabringas. Så kan emellertid ej sägas vara fallet med de två
nya stycken i punkt 1 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, vilka
mer ingående än hittills skett behandla frågan om värdering av annan fastighet.
Vad först beträffar bostadsfastighet äro de föreslagna allmänna reglerna
rörande avkastningsmetodens tillämpning så kända och allmänt anlitade,
att det synes överflödigt att lagstifta härom. Metodens tyngdpunkt
ligger för övrigt, vilket också framhålles i promemorian, i just de praktiska
åtgärderna att beräkna huru stor avkastning för framtiden normalt bör
kunna utvinnas av fastigheten samt att fastställa den kapitaliseringsprocent,
som bör tillämpas vid uppskattningen. Härom lära emellertid några speciella
regler icke kunna givas i anvisningarna. I fråga åter om byggnad
för industriellt ändamål är givet, att användandet av anläggningskostnadsmetoden
för taxeringsvärdets fastställande — vilken för övrigt i punkt 3
av ifrågavarande anvisningar i utförligare form förordas vid taxering avkraftverk
— under vissa förutsättningar kan leda till ett riktigt resultat.
Särskilt beträffande äldre anläggningar ställer det sig emellertid ofta svårt
att utröna anskaffningskostnaden och för att kunna mera allmänt godtagas,
torde metoden dessutom tarva utarbetandet av tabeller för indextal och
avskrivningsprocenter i överensstämmelse med vad som skett i fråga om
taxering av kraftverk. Med hänsyn till den skiftande karaktären hos de
fastigheter, varom här är fråga, lärer åvägabringandet av dylika tabeller
i Större utsträckning näppeligen låta sig göra, i följd varav det praktiska
värdet av den föreslagna metoden blir i hög grad inskränkt.
Härtill kommer, att det finnes flera andra sätt för industrifastigheters taxering
än de i förslaget antydda, såsom t. ex. värdering av en fabrik efter dess
produktionsförmåga, maskininstallation, golvyta, kubikutrymme m. m. Det
kan därför tänkas, att en exemplifiering av ett visst sätt att värdera en
industrifastighet kan komma att verka så, att andra sätt för taxeringen avdylik
fastighet bliva väl mycket satta tillbaka. Detta kanske kan sägas ej
vara sa lyckligt, da det beträffande industrifastigheter, som kunna vara särskilt
svåra att värdesätta, mer än eljest gäller att låta alla tänkbara vägar stå
öppna för åstadkommande av en riktig taxering.
Under åberopande av vad sålunda anförts och med erinran att jämväl i
promemorian röjes en viss tvekan örn lämpligheten av att i anvisningarna
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
45
intaga de ifrågavarande allmänna uttalandena rörande taxering av annan
fastighet får kammarrätten förklara sig icke kunna tillstyrka ändringsförslagen
i nu berörda delar.»
Svenska landskommunernas förbund yttrar:
»Erfarenheten från föregående fastighetstaxeringar giver vid handen, att
särskilt värdering av industrifastigheter i allmänhet möter stora svårigheter.
Med hänsyn till att avkastningen av en industrifastighet oftast i hög grad är
beroende av det sätt, varpå rörelsen bedrives ävensom på grund av en hel
del andra omständigheter, lärer avkastningen endast undantagsvis kunna
läggas till grund för värderingen av industrifastigheter. Någon ledning av
skedda försäljningar kunna taxeringsmyndigheterna i regel icke få vid taxering
av sådana fastigheter. I vissa fall torde en, ehuru tämligen approximativ
värdesättning kunna ske med ledning av industrianläggningens produktionsförmåga.
I de fall, då uppgift kan erhållas örn den faktiska anskaffningskostnaden
för anläggningen, däri inbegripet såväl byggnader som
fasta maskiner, erhålles en fast utgångspunkt för värdesättning, men sådana
uppgifter torde ofta icke kunna anskaffas, särskilt då fråga är om äldre
anläggningar. Enligt förslaget till anvisning till 9 § kommunalskattelagen
kan emellertid även den beräkneliga anskaffningskostnaden tagas till utgångspunkt
vid värderingen.
Förbundet, som ansluter sig till i promemorian härutinnan framförda
synpunkter, ifrågasätter dock, huruvida anvisningarna icke borde givas en
sådan avfattning, att därav framginge, att den beräkneliga anskaffningskostnaden
i regel endast borde läggas till grund för värdesättningen i sådana
fall, då uppgift om den faktiska anskaffningskostnaden icke kunnat erhållas
eller då en beräkning med ledning av den faktiska anskaffningskostnaden
på grund av anläggningens ålder är vansklig. Vidare borde enligt förbundets
förmenande intagas anvisning om att den faktiska anskaffningskostnaden
bör omräknas till nuvärde under beaktande icke blott av byggnadens
ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m. m. utan jämväl av penningvärdets
förändring (index). Det vöre önskvärt att till ledning vid dessa
beräkningar utarbetades hjälptabeller i huvudsaklig överensstämmelse med
de till ledning vid 1933 års allmänna fastighetstaxering genom finansdepartementets
försorg utgivna hjälptabellerna rörande taxering av vattenfall och
kraftverk. Till prövningsnämndernas och i speciella fall jämväl till taxeringsnämndernas
förfogande borde stå på området sakkunniga experter,
som med ledning av givna direktiv kunde tillhandagå med råd, så att dessa
taxeringar så långt möjligt komme att följa enhetliga principer inom riket
i sin helhet.»
Det framlagda förslaget till anvisningar rörande taxering av annan fastig-Departementshet
har i det närmaste enhälligt tillstyrkts i de inkomna remissyttrandena. cAe/en*
Endast kammarrätten har avstyrkt förslaget, bland annat med den motiveringen
att det föranledde en icke önskvärd belastning av anvisningarna, som
redan vore tillräckligt vidlyftiga, samt att det till stor del återgåve redan
kända och tillämpade regler. Å andra sidan hava av vissa länsstyrelser starkt
framhållits önskvärdheten och lämpligheten av bestämmelser i den angivna
riktningen. Den omständigheten, att flertalet taxeringsnämnder i regel knappast
hava annan källa att tillgå för sin kännedom örn beskattningsrätten
än lagtexten, synes mig utgöra ett vägande skill att göra denna så fullstän
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 281-
dig, som lämpligen kan ske. Beträffande taxering av annan fastighet i allmänhet
saknas för närvarande varje antydan örn de bägge metoder, avkastnings-
och anläggningskostnadsmetoden, som merendels tillämpas, samt örn
deras rätta innebörd och förhållande till varandra.
Mot den föreslagna textens utformning hava vissa anmärkningar framställts,
som jag funnit böra föranleda omredigering. Genom denna torde de
skäl, som föranlett kammarrättens ståndpunktstagande, delvis bortfalla. Den
av länsstyrelsen j Uppsala län framställda anmärkningen synes utgå från
att genom fastighetstaxeringen skulle fastställas värden, vilka kunde tänkas
representera ett genomsnitt under den kommande femårsperioden. Enligt
6 § kommunalskattelagen skall emellertid värdesättningen ske med hänsyn
till förhallandena vid taxeringsårets ingång. Från denna utgångspunkt lärer
anvisningspunkten vara riktig.
Jag förordar alltså, att i huvudsaklig anslutning till vad i promemorian
föreslagits anvisningar införas i kommunalskattelagen rörande grunder för
taxering av annan fastighet.
Brandförsäkringsvärdets betydelse för fastighetstaxeringen.
I den av mig förut vid behandling av frågan örn värdesättning av annan
fastighet återgivna punkten av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
angives brandförsäkringsvärde å byggnader såsom ett av de förhållanden,
som jämte erlagda köpeskillingar kunna tjäna till ledning för bedömande
av allmänna saluvärdet. Enligt 17 § 1 mom. taxeringsförordningen skall
allmän fastighetsdeklaration innehålla uppgift om gällande brandförsäkringsvärde.
Enligt 19 § samma förordning är brandförsäkringsanstalt efter
anmaning skyldig att till ledning vid allmän fastighetstaxering avlämna uppgift
rörande försäkringsvärdet å byggnader, som äro hos anstalten försäkrade
mot brandskada.
I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian föreslogs nu,
att brandförsäkringsvärdet såsom särskild uppskattningsnorm skulle borttagas
ur berörda anvisningspunkt och uppgifterna därom avföras ur deklarationsformulären,
men att brandförsäkringsanstalts skyldighet att efter
anmaning avlämna uppgift rörande brandförsäkringsvärde skulle bibehållas.
I motiveringen yttrades bl. a. följande:
»I äldre tider, då skatterna voro lägre än nu och mindre krav ställdes
på fastighetstaxeringen, torde brandförsäkringsvärdet hava betraktats som
ett ej betydelselöst hjälpmedel vid taxeringarna. Det kan måhända göras
gällande, att nämnda värde ej heller nu är betydelselöst såsom sådant hjälpmedel,
och att under sådana förhållanden uppgiftsskyldigheten rörande detsamma
såsom föga betungande kunde bibehållas. Skälet för dess borttagande
skulle emellertid vara, ej att uppgiftsskyldigheten vore svår att fullgöra,
utan att uppgiften örn brandförsäkringsvärdet inbjöde till att, där svång
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 281.
47
heter att företaga taxering efter annan metod förefunnes, undvika dessa genom
att anknyta värderingen till brandförsäkringsvärdet, vilket nästan i
regel skulle medföra ett oriktigt resultat.
I själva verket förefinnes intet som helst regelmässigt förhållande mellan
brandförsäkringsvärdet och allmänna saluvärdet. Det råder möjligen
en utbredd uppfattning, att i händelse av fullständig förstöring genom brandskada
ersättning från försäkringsanstalten erhålles med hela försäkringsbeloppet.
Denna uppfattning är emellertid givetvis oriktig. Brandförsäkringsvärdet
har, där ej fullständig s. k. förvärdering ägt rum, ingen annan
betydelse än att ange den maximisumma, inom vilken försäkringsbelopp
kan utbetalas vid fullständig förstöring. Huru högt försäkringsbelopp som
bestämmes beror ofta på graden av brandrisk och storleken av försäkringspremien.
Vanligt är att, där försäkringspremien är låg, försäkringsbeloppet
tilltages så högt att ej något tvivel skall föreligga örn att varje partiell
brandskada skall bliva fullt ersatt. Tillika må framhållas, att gränsen mellan
fastighet och inventarier vanligen i brandförsäkringsavtalen dragés på
ett sätt, som ej överensstämmer med civillagstiftningens gräns mellan fast
och lös egendom, och givetvis än mindre ansluter sig till skattelagstiftningens
fastighetsbegrepp. För jordbruksfastighet verkställes ju numera taxeringen
enligt normer, som sakna samband med brandförsäkringsvärdet, varför
nämnda värde för denna taxering saklöst bör kunna undvaras. Även
beträffande bostadsfastighet kan värdering regelmässigt ske efter annan
grund. I fråga om industri- eller liknande fastighet kunde väl brandförsäkringsvärdet
närmast tänkas tjäna till viss ledning vid taxeringen, men
just beträffande sådan fastighet torde riskerna för ett missledande vara särskilt
stora.
Det har därför velat synas, som om så starka skäl tala för att borttaga
brandförsäkringsvärdet såsom särskilt angiven taxeringsnorm och avföra
uppgifterna därom ur deklarationsformulären, att verkligt goda skäl behöva
anföras för att bibehålla nuvarande bestämmelser i denna punkt.
Det anförda hindrar givetvis ej, att taxeringsmyndighet bör kunna vid
behov infordra uppgift örn brandförsäkringsvärde — jämväl från försäkringsanstalt,
varför 19 § taxeringsförordningen bör bibehållas. Ej heller betages
skattskyldig rättigheten att i deklaration eller argumentering rörande
värdesättningen åberopa brandförsäkringsvärdet, vilket, i synnerhet där förvärdering
ägt rum, synes kunna vara befogat.»
Det framlagda förslaget i förevarande punkt har varit föremål för delade
meningar i de avgivna remissyttrandena. Överståthållarämbetet och sju länsstyrelser
hava ej framställt anmärkning mot detsamma. Två länsstyrelser
hava tillstyrkt detsamma utom beträffande vissa fastigheter. Fyra länsstyrelser
hava vänt sig mot förslaget, att brandförsäkringsvärdet skulle avföras
ur fastighetsdeklarationerna; tre av dessa länsstyrelser hava däremot givit
särskilt uttryck åt den meningen, att dess borttagande ur anvisningarna till
9 § kommunalskattelagen vore befogat. Tre länsstyrelser hava uttryckt tve
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
kan om de ifrågasatta ändringarna rörande brandförsäkringsvärdet. Åtta
länsstyrelser hava avstyrkt dessa ändringar.
Av de övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig rörande
denna speciella fråga, har endast kammarrätten gjort erinringar och anslutit
sig till tanken att avföra brandförsäkringsvärdet såsom särskild taxeringsnorm
ur kommunalskattelagens anvisningar men låta det bibehållas i deklarationerna.
Två reservanter i kammarrätten hava helt avstyrkt förslaget i
denna punkt.
Ur yttrandena må några uttalanden här återgivas:
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar:
»Beträffande brandförsäkringsvärdets betydelse vid taxering av jordbruksfastighet
utsäges i promemorian, att taxeringen numera sker enligt normer,
som sakna samband med brandförsäkringsvärdet, varför nämnda värde för
denna taxering saklöst bör kunna undvaras. En fastighets jordbruksvärde
påverkas i hög grad av åbyggnadernas beskaffenhet och gäller detta särskilt
de små fastigheterna, där byggnadsvärdet ofta är det väsentliga. Enligt punkt
2 i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen skall vid taxering beaktas,
om och i vilken omfattning ökning eller minskning av det värde, som erhålles
vid tillämpning av de för fastigheter av motsvarande storlek i orten
antagna enhetspriser eller andra allmänna taxeringsgrunder, bör äga rum till
följd av förhållanden, vilka äro för den fastigheten säregna, såsom åbyggnadernas
beskaffenhet, om de skilja sig från i orten för fastigheter av motsvarande
storlek vanligt medelbestånd, det vill säga om å fastigheten finnes
förnämligare bostadsbyggnad eller eljest ovanligt goda åbyggnader eller örn
åbyggnaderna äro olämpliga, förfallna eller otillräckliga. Gäller det alltså
att avgöra, huruvida en ökning eller minskning i de efter enhetspris satta
värdena bör vidtagas, måste brandförsäkringsvärdet vara till god ledning, då
man av detsamma torde kunna utläsa bostadsbeståndets beskaffenhet vid
jämförelse med andra fastigheter i orten.
Det har i promemorian framhållits, att hinder ej bör möta att vid behov
infordra uppgift om brandförsäkringsvärdet, men då detta skulle komma
att medföra ökat arbete för taxeringsmyndigheterna samt lämnande av uppgift
i deklarationen icke torde förorsaka den skattskyldige särskilt besvär, anser
länsstyrelsen, att skyldigheten att utan anfordran lämna uppgift bör kvarstå.
Länsstyrelsen anser fördenskull att brandförsäkringsvärdet fortfarande bör
bibehållas som uppskattningsnorm vid fastighetstaxeringen.»
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:
»Vad först angår det i promemorian innefattade förslaget att borttaga
brandförsäkringsvärdet såsom särskilt angiven taxeringsnorm och att avföra
uppgifterna därom ur deklarationsformulären synes det länsstyrelsen tveksamt,
huruvida uppgiftsskyldigheten i fråga örn brandförsäkringsvärden i
alla förekommande fall bör borttagas, helst som denna uppgiftsskyldighet,
såsom i promemorian säges, är föga betungande och ifrågavarande uppgifter
onekligen alltjämt kunna hava en viss betydelse vid fastighetstaxeringens
verkställande.
Ännu enligt 1910 års oförändrade skattelagstiftning gällde ju, att vid fas
tighetstaxeringen ''åbyggnader å stadsegendom’ och ''i köping och därmed
jämförlig ort befintliga egendomars åbyggnad samt bruks-, kvarn- och fabriksbyggnader
på landet’ m. fl. byggnader ej fingo ''upptagas till lägre värde
än det, för vilket samma byggnader äro hos allmän brandförsäkringsinrätt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
49
ning emot brandskada försäkrade’, nied mindre ’de särskilda skäl, vilka därtill
föranlett, i taxeringshandlingarna eller nämndens protokoll antecknas’.
Det är möjligt, att, även sedan hithörande föreskrifter ändrats, genom minnet
av dem uppgifter örn brandförsäkringsvärde någon gång inverkat vilseledande
vid taxering. Men den i promemorian uttalade farhågan, att uppgifter i
sådant avseende alltjämt skulle inbjuda till att oriktigt anknyta taxeringen av
respektive fastigheter till deras brandförsäkringsvärden synes länsstyrelsen,
med gällande tydliga bestämmelser i fråga örn de värderingsgrunder, som
skola användas, och allt bättre taxeringsorganisation, knappast grundad.
Särskilt får dylik farhåga anses ogrundad i fråga örn jordbruksfastighet,
beträffande vilken brandförsäkringsvärdet ju icke heller enligt tidigare lagstiftning
haft någon betydelse, jämförlig med den ovan berörda för annan
fastighet. Icke minst beträffande jordbruksfastigheterna innebära dock uppgifter
i förevarande avseende enligt nu gällande föreskrifter och deklarationsformulär
en mycket nyttig upplysning, som svårligen kan likvärdigt ersättas
med andra uppgifter om fastigheterna.
Då vad angår stadsfastigheter vid brandförsäkring förvärdering brukar
ske i stor utsträckning, synes det länsstyrelsen kunna vara av så mycket
större betydelse, att vid sådana fastigheters taxering uppskattningsmännen
hava uppgifter om gällande brandförsäkringsvärden.»
Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar följande:
»Vad beträffar brandförsäkringsvärdets betydelse för fastighetstaxeringen
synes obestridligt, att starka skäl anförts för avförande av brandförsäkringsvärdet
såsom särskilt angiven uppskattningsnorm i anvisningarna för fastighetstaxeringen.
Länsstyrelsen anser dock för sin del önskvärt, att uppgifter
å brandförsäkringsvärdena tillhandahållas vid fastighetstaxeringen, så att
taxeringsmyndigheterna i varje fall må kunna verkställa jämförelse mellan
taxerings- och brandförsäkringsvärdena, vilka sistnämnda värden i regel
grunda sig på i särskild ordning granskade och prövade, detaljerade uppgifter
om byggnaderna och deras beskaffenhet. En uppgift å brandförsäkringsvärdet
kan giva anledning till verkställande av närmare undersökning
eller kontroll vid taxeringen vilken värderingsnorm, som därvid eljest må
tillämpas. Brandförsäkringsuppgifterna kunna således anses innebära en
viss garanti för att felaktigheter icke skola uppkomma vid fastighetstaxeringen.
Ehuru den i första punkten av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
intagna bestämmelsen örn brandförsäkringsvärdet såsom uppskattningsnorm
torde böra borttagas, anser länsstyrelsen .således med stöd av vad här
ovan anförts, att uppgift örn brandförsäkringsvärdet fortfarande bör lämnas
i deklarationsformulären.»
Länsstyrelsen i Hallands län yttrar följande:
»Länsstyrelsen kan icke biträda förslaget örn att borttaga brandförsäkringsvärdet
såsom särskilt angiven taxeringsnorm och avföra uppgifterna därom
ur deklarationsformulären. Enligt länsstyrelsens erfarenhet äro uppgifterna
örn brandförsäkringsvärdena icke betydelselösa såsom hjälpmedel i
taxeringsarbetet. Särskilt de brandförsäkringsvärden, som tillkommit efter
s. k. förvärdering, vilket tillvägagångssätt för närvarande användes av ett
betydande antal försäkringsanstalter, hava varit till stor nytta för taxeringsmyndigheterna.
Då ifrågavarande uppgiftsskyldighet dessutom är toga betungande
för de skattskvldiga, anser länsstyrelsen att uppgifterna örn brandförsäkringsvärde
böra bibehållas å deklarationsformulären och sålunda fortfarande
tjäna såsom taxeringsnorm. Då det för taxeringsmyndigheterna ar
av stort värde att få reda på, huruvida brandförsäkringsvärdet tillkommit el
liihang
lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 281. 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
ter s. k. förvärdering eller ej, anser länsstyrelsen, att den skattskyldiges uppgiftsskyldighet
bör utökas härmed, och vill i sådant avseende föreslå att å
deklarationsblanketterna under uppgiften om vilket år brandförsäkringen
meddelats, införes förslagsvis följande fråga:
’Har brandförsäkringen meddelats efter förut skedd värdering?’
I samband härmed bör 19 § taxeringsförordningen erhålla ett tillägg, innefattande
skyldighet för brandförsäkringsanstalt att vid meddelande av uppgift
rörande försäkringsvärde jämväl uppgiva, huruvida försäkringen tillkommit
efter s. k. förvärdering.
Länsstyrelsen vill dessutom påpeka, att det även vid inkomsttaxeringen
kan vara värdefullt att erhålla upplysning örn huruvida brandförsäkring tillkommit
efter för värdering eller ej. Å bilagorna till självdeklarationen synes
det därför lämpligt att införa en sådan förfrågan angående förvärdering, som
föreslagits beträffande fastighetsdeklarationerna.»
Kammarrätten har i förevarande punkt gjort följande uttalande:
»I promemorian föreslås tillika borttagandet av hänvisningen till brandförsäkringsvärdet
såsom norm vid uppskattningen av allmänna saluvärdet. Skälet
härtill angives vara, att uppgiften örn brandförsäkringsvärdet inbjöde
till att, där svårigheter att företaga taxering efter annan metod förefunnes,
undvika dessa genom att anknyta värderingen till brandförsäkringsvärdet,
vilket, då något som helst regelmässigt förhållande mellan detsamma och
allmänna saluvärdet icke förefunnes, nästan i regel skulle leda till oriktigt
resultat.
Kammarrätten vill först erinra örn, att någon bestämmelse örn brandförsäkringsvärdet
icke förefanns vare sig i motsvarande anvisning i förordningen
om allmän fastighetstaxering år 1922 eller i 1921 års kommunalskattekommittés
förslag till kommunalskattelag. Däremot voro de till ledning för
sistnämnda taxering avlämnade uppgifterna, såsom fastighetsdeklarationerna
då kallades, så uppställda, att upplysning örn brandförsäkringsvärdet erhölls,
varjämte den i anslutning till samma taxering utfärdade taxeringsförordningen
ålade° styrelse för inländsk brandförsäkringsanstalt eller syssloman
för utländsk sadan uppgiftsskyldighet beträffande brandförsäkringsvärdet
å vissa fastigheter. Bestämmelsens förekomst i nu gällande lag härleder sig
från 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag (nr 102). Anledningen
till dess införande synes hava varit, bland annat, att man velat
därmed i viss mån tillmötesgå det önskemålet, att någon ytterligare anvisning
måtte meddelas beträffande taxering av sådan fastighet, särskilt fabriksbyggnad,
som egentligen kunde användas endast just för det ändamål,
varför den brukades, och alltså svårligen kunde säljas för annat ändamål.
Otvivelaktigt lämnar i de flesta fall brandförsäkringsvärdet föga ledning
vid fastställandet av en fastighets taxeringsvärde. På grund härav torde
vara lämpligt, att bestämmelsen om brandförsäkringsvärdet såsom grund
för värdesättningen, vilken bestämmelse understundom synes kunna föranleda
en oriktig taxering, borttages. Emellertid lärer å andra sidan ej kunna
förnekas att i enstaka fall viss ledning kan vara att hämta ur brandförsäkringsvärdet.
dill följd härav synas de i 17 § 1 mom. och 19 § taxeringsförordningen
stadgade föreskrifterna om uppgiftsskyldighet i nu förevarande
avseende böra bibehållas oförändrade.
Kammarrätten får alltså tillstyrka förslaget allenast i vad detsamma avser
uteslutande ur anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen av den däri förekommande
hänvisningen till brandförsäkringsvärdet.»
Kungl. Maj.ts proposition nr 281-
51
Med hänsyn till det motstånd mot borttagandet ur deklarationsformulären
av uppgifter örn brandförsäkringsvärden, som kommit till uttryck i
remissvaren å departementspromemorian, kan jag ej förorda det i sådant avseende
framställda förslaget. Den lämpligaste lösningen av det föreliggande
spörsmålet synes mig vara att, på sätt förordats av vissa länsstyrelser och av
kammarrätten, bibehålla ifrågavarande uppgifter i deklarationsformulären
men borttaga nämnda värde såsom särskilt angiven taxeringsnorm ur anvisningarna
till 9 § kommunalskattelagen, vilket i själva verket innebär en återgång
till vad som gällde före år 1928. Att uppgifterna om brandförsäkringsvärdena
i vissa fall kunna vara anledning till oriktig taxering torde få anses
bekräftat i yttrandena. Genom att stadgandet örn brandförsäkringsvärdet såsom
särskild värderingsnorm strykes, borttages i och med detsamma det stöd,
som beskattningsnämnderna tiiläventyrs i detta stadgande kunnat finna för
en dylik felvärdering. Att sådana brandförsäkringsvärden, som grunda sig
på förvärdering, äga större värde för taxeringen än övriga brandförsäkringsvärden,
torde ligga i sakens natur. Vid fastställande av nya deklarationsblanketter
synes därför böra tagas i övervägande, huruvida ej i deklarationerna
uppgifter böra meddelas, i vad mån brandförsäkringsvärdena grunda
sig på förvärdering.
Taxering av vattenfall m. m.
Rörande taxering av vattenfall och kraftverk m. m. infördes genom lagstiftning
år 1932 i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen en ny (tredje)
punkt av följande lydelse:
»Taxering av vattenfall med tillhörande byggnader torde endast undantagsvis
kunna ske med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar.
Outbyggt vattenfall uppskattas till värdet på normal lågvatteneffekt enligt
för orten gällande pris på vattenkraft, under hänsynstagande till den tid,
som beräknas förflyta, tills fallet blir utbyggt, regleringsmöjligheter vid
fallet, förhållanden som inverka på kostnaderna för fallets utbyggande såsom
fallhöjd, fallets långsträckthet och grundförhållanden, avstånd från
järnvägsstation och huvudsaklig kraftavsättningsort, kostnader för andel i
regleringsdamm m. m.
Normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd
och normal lågvattenmängd. Vattenmängd, som måste avstås
till samfärdsel och andra behov, medräknas ej.
Outbyggt vattenfall, som ej kan tillgodogöras tillsammans med annat vattenfall,
kan anses sakna självständigt värde, om dess fallhöjd understiger en
meter. Vattenfall, som ej kan förväntas bliva utbyggt inom överskådlig framtid,
kan jämväl anses sakna särskilt värde.
Värdet av kraftverk kan uppskattas med utgångspunkt från den avkastning,
som med hänsyn till den för anläggningen naturliga kundkretsen bör
normalt kunna påräknas från en dylik anläggning, samt normala omkostnader
för verkets årliga drift under beaktande av anläggningens påräkneliga
varaktigbetstid.
Då emellertid tillfredsställande uppgifter för bedömande av de i det föregående
angivna förhållandena vanligen ej torde stå till förfogande, bör vid
Departements
chefen.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
taxering av kraftverk följande värderingsmetod i regel komma till användning.
Vattenfallet såsom sådant uppskattas, såsom om det vore outbyggt och
skulle omedelbart utbyggas.
Den mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus,
upptages till skäligt värde.
Värdet å i kraftverk ingående byggnader, däri inbegripna fasta maskiner,
uppskattas särskilt för byggnadsarbeten, jämväl bostadshus, särskilt för turbinutrustning
och särskilt för elektrisk utrustning med utgångspunkt från
den faktiska anskaffningskostnaden, omräknad till värdet vid den tidpunkt
taxeringen avser under hänsynstagande till prisändringar, som ägt rum sedan
de tidpunkter, då anskaffning skett, och erforderlig avskrivning. Vid
uppskattning av avskrivningens storlek beaktas, att för större anläggningar
vanligen kan beräknas en längre varaktiglietstid än för mindre sådana.
Avdrag får vid uppskattningen ske för skyldighet att leverera ersättningskraft,
grundad på vattenlagen; rättighet att utfå dylik kraft skall, i den mån
rättigheten kan utnyttjas av den fastighet, varmed den är förenad, tagas i
betraktande vid dess taxering.
För uppskattning av värdet å kvarnar, sågar och liknande smärre anläggmngar
torde, i den mån ej annan värderingsgrund står till buds, sist omförmalda
värderingsmetod i tillämpliga delar kunna komma till användning.
Regleringsdamm uppskattas med hänsyn till dels för densamma i anspråk
fägen mark dels dammbyggnaden. Dammbyggnad uppskattas på sätt ovan
sagts örn till kraftverk hörande byggnad. I kostnaden för byggnaden inraknas
kostnad for rensningar intill dammen ovan- och nedanför densamma.
Värdet av de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen
minskas i stallet med belopp, svarande mot deras andel i dammanläggningen.
» 00 I
I berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria föreslås i
dessa anvisningar ändringar av följande lydelse:
»Taxering av — ---erlagda köpeskillingar.
Outbyggt vattenfall---blir utbyggt, möjligheter till korttidsreglering
Vanvärde)0”118611 ^ faHet’ förhållanden---regleringsdamm m. m.
Normal lågvatteneffekt beräknas, vare sig vattendraget är reglerat eller ei
efter den faktiska bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och den faktiska
normala lågyattenmängden. Vattenmängd, som vid normal lågvattenfÖring
mäste avstås till samfärdsel och andra behov, medräknas ej.
Outbyggt vattenfall •—• -—- ■—■ omedelbart utbyggas.
Den mark---skäligt värde (utmålsvärde).
Värdet å • — särskilt för turbinutrustning, särskilt för elektrisk utrustning
och särskilt för reservkraftmaskineri med utgångspunkt___
mindre sådana. (Värde å byggnader.)
Avdrag får--- — till användning.
Regleringsdamm uppskattas--■ — hörande byggnad. I kostnaden för
byggnaden inräknas kostnad för sådana rensningar intill dammen ovan- och
nedanför densamma, som äro nödvändiga för att avbörda vattnet. Värdet
--andel i dammanläggningen.»
av
Tillika har i promemorian föreslagits ett tillägg till första punkten av dessa
anvisningar av innehåll att mark, som t. ex. på grund av uppdämning
satts under vatten, i regel torde sakna värde även om den före uppdämningen
haft större eller mindre sådant.
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
53
Dessa ändringar motiveras i promemorian på följande sätt:
»Genom lagstiftning år 1932 infördes nya bestämmelser om taxering av
vattenfall, kraftverk m. m. Erfarenheten hade givit vid handen, att tidigare
på detta område synnerlig oklarhet varit rådande, och att taxeringarna utfallit
i hög grad ojämnt. 1932 års lagstiftning betraktades närmast som ett
försök att åstadkomma ett bättre tillstånd. Tvivel lärer emellertid ej råda
att detta försök slagit i huvudsak lyckligt ut, och att den s. k. anläggningskostnadsmetoden,
om vilken jämförelsevis utförliga anvisningar meddelades
och som ytterligare utvecklades i deklarationsformulären, kan anses utgöra
en i stort sett tillfredsställande grund för uppskattning av flertalet kraftverksfastigheter.
Dock måste metoden i tillämpningen ytterligare utvecklas,
något som emellertid i stort sett synes kunna och böra ske utan lagändringar,
genom att i viss mån omarbeta deklarationsformulären och ställa
till förfogande nya hjälptabeller m. m., för vilkas utarbetande samråd torde
böra äga rum med intresserade vattenkraftskretsar m. fl. Emellertid lärer
mot avfattningen av tredje punkten i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
kunna framställas några anmärkningar örn bristande tydlighet, varav
följt tvistigheter, vilka böra kunna undvikas i framtiden, om vissa förtydliganden
äga rum.
Värdet å outbyggt vattenfall skall enligt sagda anvisningar uppskattas till
värdet på normal lågvatteneffekt enligt för orten gällande pris på vattenkraft,
under hänsynstagande till olika omständigheter, däribland ''regleringsmöjligheter
vid fallet’. Detta uttryck lärer i åtskilliga fall, särskilt av intresserade
kommuner, hava uppfattats så, att hänsyn skulle tagas till möjliga
sjöregleringar och andra omständigheter som eventuellt kunna tänkas höja
fallets värde i framtiden. Detta åsyftas emellertid ej med uttrycket i fråga,
som i stället avser att antyda att fallet, därest vattenmängden invid detsamma
kan genom s. k. dygns- eller veckoreglering bättre tillgodogöras, erhåller
ett högre värde. Omformulering med hänsyn härtill synes böra äga
rum. En mera avlägsen möjlighet till sjöreglering eller dylikt avspeglar sig
i stället i ortens gällande pris för vattenkraft och kommer såmedelst att påverka
taxeringen.
Stadgandet att ''normal lågvatteneffekt beräknas efter bruttofallhöjden vid
normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd’ lärer hava givit anledning
till olika tolkningar, i det kraftverksägare stundom velat göra gällande
att till grund för taxeringen skulle läggas den ''naturliga’ lågvattenmängd,
som förefanns före regleringen, medan intresserade kommuner någon gång
drivit den satsen att i ett outbyggt fall fråga skulle vara örn den lågvattenmängd,
som kunde vara att förvänta efter utbyggnad och reglering. Ingen
av dessa uppfattningar lärer vara riktig. Hänsyn bör i stället tagas till den
lågvattenmängd — liksom även till det lågvattenstånd — som faktiskt förefinnes.
Detta synes böra uttryckligen angivas i lagtexten.
Därest vattenmängd måste avstås till samfärdsel och andra behov, skall den
enligt ifrågavarande anvisningar ej medräknas. Uppenbarligen är här fråga
allenast om den åtgång på vatten för främmande behov som faktiskt inkräk
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
tar på lågvattenmängden. Om exempelvis — såsom fallet är i de norrländska
vattendragen, där lågvatten inträffar under vinterhalvåret — flottning äger
rum endast vid större vattenföring, inkräktar denna ej på lågvattenmängden.
Erfarenheten lärer lia utvisat, att förtydligande härutinnan är önskvärt.
Det stycke i anvisningarna, som behandlar värderingen enligt anläggningskostnadsmetoden
av kraftverk, synes i anslutning till den uppdelning som befunnits
böra göras i deklarationsformulären, böra så omformuleras, att särskild
uppskattning bör ske jämväl med hänsyn till reservkraftmaskineri, till
skillnad från byggnadsarbeten, turbinutrustning och elektrisk utrustning.
Vad angår regleringsdammar lär frågan om kostnaden för rensningar hava
vållat svårigheter vid tillämpningen. Det kan ej heller bestridas, att denna
fråga kan principiellt vara föremål för olika uppfattningar. Den har emellertid
i gällande lagstiftning ansetts böra lösas på det sättet, att i kostnaden
för byggnaden inräknas kostnad för rensningar intill dammen ovan- och nedanför
densamma. En sådan lösning av spörsmålet lärer alltjämt framstå
som den mest naturliga. Följdriktigt är givetvis, att hänsyn skall tagas endast
till sådana rensningar, som krävts för regleringen såsom sådan, men ej till
dem som erfordrats för tillgodoseende av sådana behov som t. ex. flottled, farled,
fiske m. m. Ett förtydligande i sådan riktning lärer vara önskvärt. Uppenbart
är, att detta bör gälla även till kraftverk hörande damm, vilket emellertid
ej torde behöva uttryckligen utsägas.
Det må ock här framhållas, att det ej lärer vara ovanligt, att kommuner
framställa yrkanden om taxering av mark, som översvämmats genom uppdämning,
under den motivering att kommunerna eljest skulle genom vattenkraftsanläggningen
gå miste om beskattningsföremål, som förut tillkommit
deni. En dylik motivering är icke bärande. Om en kommun mister jordområden,
mäste dessa betraktas som icke längre existerande för kommunen, på
samma sätt som om exempelvis en fabrik nedlägges eller dylikt. Även om ett
sådant mistande kan för kommunen framstå såsom beklagligt, lärer intet vara
att göra däråt. Ett uttryckligt stadgande i ämnet torde vara av behovet påkallat
och synes lämpligen böra hava sin plats i slutet av andra punkten av
anvisningarna till 9 §.
I gällande deklarationsformulär för vattenfallsfastigheter skiljes mellan
fallvärde, utmålsvärde och värde å byggnader. Det torde vara lämpligt att,
för belysande av sambandet mellan lagtexten och uppställningen av deklarationsformulären,
i lagtexten införa dessa benämningar på vederbörliga ställen
i tredje punkten av anvisningarna till 9 §.»
I de avgivna remissyttrandena hava förslagen till ändringar rörande taxering
av vattenfall m. m. i allmänhet lämnats utan erinran eller tillstyrkts. I
länsstyrelsernas yttranden rörande denna fråga har spörsmålet vanligen ej
gjorts till föremål för särskilt uttalande. Det har från några håll vitsordats,
att 1932 års lagändringar föranlett förbättringar av taxeringen av vattenfall
m. m.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida ej det i promemorian
föreslagna tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 9 § kommunalskattela
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
gen rörande taxering av mark, som genom uppdämning blivit satt under
vatten, kan utgå.
Länsstyrelsen i Hallands län bär överlämnat ett av en sakkunnig avgivet
yttrande, däri beröras de för taxering av vattenfall tänkbara metoderna, anläggningskostnadsmetoden
och avkastningsmetoden, och frambålles den sistnämnda
metodens principiella företräden.
Vattenfallsstyrelsen yttrar:
»I anvisningarna föreskrives, att ''normal lågvatteneffekt beräknas efter
bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och normal lågvattenmängd’.
Enligt promemorian bör detta stadgande erhålla följande lydelse: ''Normal
lågvatteneffekt beräknas, vare sig vattendraget är reglerat eller ej, efter den
faktiska bruttofallhöjden vid normalt lågvattenstånd och den faktiska lågvattenmängden.
’
Det förefaller, som om denna föreskrift borde förtydligas sålunda, att med
den faktiska normala lågvattenmängden skall förstås medeltalet för ett så
stort antal år som möjligt av de vattenmängder, vilka var för sig utgöra den
minsta vattenmängden under året, varvid, då fråga är om reglerat vattendrag,
medeltalsberäkningen skall börja med det år, då regleringen tagits i bruk.
Skulle regleringen pågått så kort tid, att statistiskt material saknas, får till
grund för taxeringen läggas den lågvattenmängd efter reglering, som beräknats
vid domstolsbehandlingen av regleringsmålet.»
Kammarrätten anför rörande ifrågavarande förslag:
»I promemorian under rubriken ''Taxering av vattenfall m. m.’ upptagna
ändringsförslag föranleda allenast följande erinringar från kammarrättens
sida. Vad angår förslaget om frånräknande från anläggningskostnaderna av
kostnaderna för sådana rensningar intill en damm, som erfordras för tillgodoseende
av behov av flottled, farled, fiske m. m., är blott det att säga, att en
dylik beskärning av anläggningskostnaderna har till följd, att fallvärdet ej
heller får påverkas av de ogynnsamma utbyggnadsförhållanden, som bestå
i skyldigheten att vidtaga de ifrågavarande åtgärderna för flottled, farled,
fiske m. m. Tillägget till sista stycket av punkt 1 av anvisningarna till 9 §
kommunalskattelagen i fråga om mark, som på grund av uppdämning blivit
satt under vatten, torde kunna undvaras. Vad däri utsäges förefaller ganska
självklart. Av kommun framställt yrkande örn taxering av översvämmad
mark synes också mera vara ett uttryck för missnöje med förlust av beskattningsföremål
än ett påstående örn att marken äger visst värde.»
Svenska landskommunernas förbund har gjort ett uttalande av följande
innehåll:
»De föreslagna ändringarna av bestämmelserna rörande taxering av vattenfall
och kraftstation, som huvudsakligen avse att förtydliga nu gällande stadganden,
torde vara lämpliga och av behovet påkallade. I detta sammanhang
vill förbundet emellertid framhålla önskvärdheten av att de ovanberörda till
ledning vid 1933 års allmänna fastighetstaxering utarbetade hjälptabellerna
rörande taxering av vattenfall och kraftverk bliva föremål för viss omarbetning
till nästkommande allmänna fastighetstaxering. Erfarenheten synes
nämligen utvisa, att berörda tabeller tillämpats så, att taxeringsvärdena å såväl
vattenfall som kraftverk i stor utsträckning blivit för låga. Så synas de
i tabellerna angivna normala fallvärdena i vissa landsdelar med goda avsättningsmöjligheter
för elektrisk energi vara för låga. Ej heller synes den avsevärda
förhöjning av fallvärdct, som kan föranledas av särskilt goda utbyggnadsmöjligheter
hava tillbörligen vid taxeringen beaktats. Örn så ej sker måste
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1-
anläggningens taxeringsvärde bliva för lågt, då själva kraftverkets värde
beräknas enligt anläggningskostnadsmetoden samt anläggningskostnaderna
vid goda utbyggnadsmöjligheter i hög grad kunna understiga de för anläggningar
av den ifrågavarande storleksordningen normala. Örn över huvud taget
några normala fallvärden böra intagas i hjälptabellerna, synes uttryckligen
böra angivas, att avsevärda avvikelser härifrån kunna förekomma samt exempel
på sådana avvikelser anföras. Vidare synas vid hjälptabellernas tillämpning
allt för stora avskrivningar å anskaffningsvärdet hava medgivits. Särskilt
torde detta hava varit fallet beträffande äldre anläggningar, för vilka
flera års avskrivningar beräknats. Då en anläggning underhålles så, att den
trots relativt hög ålder befinner sig i fullt driftdugligt skick, bör försiktighet
vid medgivande av avskrivningar iakttagas, samt särskild uppmärksamhet
inriktas därå, att icke i såsom underhållsarbeten redovisade kostnader till
äventyrs ingå kostnader för ombyggnad och grundförbättringar. För reservstationer
böra avskrivningarna givetvis i regel beräknas till vida lägre belopp
än för vanliga kraftstationer.»
Svenska vattenkraftföreningen har till sitt utlåtande fogat ett antal publikationer
och skrifter rörande värdering av kraftverk m. m. och yttrar för egen
del i huvudsak följande:
»Föreningen anser sig kunna vitsorda, att 1933 års allmänna fastighetstaxering
i stort sett medförde något jämnare taxeringsvärden för vattenkraftverk
än den allmänna taxeringen fem år tidigare. Fortfarande uppvisade
emellertid taxeringsvärdena i många fall oförklarligt stora avvikelser
från vad som med hänsyn till resp. anläggningars ålder, storlek och läge
m. m. kunde anses motsvara allmänna saluvärdet. Hithörande förhållanden
belysas av den i meddelande nr 30 i föreningens skriftserie publicerade undersökningen,
bilaga 1, över taxeringsutfallet vid 1933 års allmänna fastighetstaxering.
Genom de till nämnda taxering utarbetade anvisningarna gavs taxeringsförfarandet
otvivelaktigt större stadga än tidigare. Ytterligare förbättringar
äro emellertid önskvärda, såsom också påpekas i promemorian. Föreningen
delar den däri uttalade åsikten att någon ingripande lagändring f. n. ej synes
erforderlig. Förbättringar böra kunna åstadkommas genom smärre justeringar
i anvisningarna, omarbetade deklarationsformulär, nya hjälptabeller
m. m. Föreningen skulle gärna se, alt härvidlag liksom år 1932 departementet
och v-attenkraftintresserade kunde samråda i viss utsträckning, vilket
också föreslås i promemorian. I detta sammanhang vill föreningen meddela,
att vissa diskussioner i hithörande frågor ägde rum hösten 1933 mellan
intresserade inom och utom föreningen. Med ledning av då föreliggande ytterligare
erfarenhet om kostnadsindex för vattenkraftverk ansågs därvid den
till 1933 års taxering utarbetade indextabellen i fortsättningen lämpligen
böra ersättas med en modifierad index, vilken jämte skrivelse av februari
1934 närslutes som bilaga 2.
Föreningen övergår härefter till de i promemorian föreslagna ändringarna
i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, i vad dessa röra taxering av
vattenfall m. m.
Förslaget att i anvisningen rörande värdering av outbvggt vattenfall, vilken
anvisning även är tillämplig vid taxering av utbyggt vattenfall enligt anläggningskostnadsmetoden,
i förtydligande syfte ersätta ''regleringsmöjligheter
vid fallet’ med ''möjligheter till korttidsreglering av vattenföringen vid
fallet’ synes kunna förordas. Framtida möjligheter till års- och säsongreglering
av högre upp i vattendraget eller vid fallet belägna sjöar böra
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
nämligen avspegla sig i ortens gällande pris för vattenkraft. Genomförda
regleringar av sistnämnda slag medföra höjning av taxeringsvärdet pa grund
av ökning av den för värdet bestämmande vattenföringen. Föreningen vill
emellertid i detta sammanhang påpeka, att möjligheterna till korttidsreglering
endast undantagsvis torde kunna bedömas vid outbyggda vattentall. Den
citerade anvisningen blir därför i huvudsak tillämplig endast lid taxeiing av
utbyggda vattenfall. , „ .
I princip finnes intet att invända mot att vattenfallets elfekt skall beräknas
med ledning av den faktiskt förefintliga vattenföringen, d. v. s den
vattenföring som erhålles med för tillfället genomförda regleringar, och således
ej heller mot ett förtydligande i detta avseende. Man måste emellertid
göra klart för sig, att det alltid är avsevärt svårare att bestämma den taktiska
lågvattenmängden’ än att bestämma den naturliga lågvattenmängden.
I synnerhet gäller detta ett nyreglerat vattendrag. Lågvattenmängden ar
nämligen ett statistiskt begrepp, som icke kan angivas med säkerhet torrån
erfarenhet från ett antal år med genomförd reglering föreligga. Innan dess
måste man nöja sig med att, under antagande av att någon viss tappmngsplan
kommer att följas, beräkna regleringens inverkan. .
I detta sammanhang vill föreningen under åberopande av sin skrivelse^ den
10 mars 1932, meddelande nr 24 i föreningens skriftserie, bilaga 3, ånyo
anföra betänkligheter mot att värdet av ett vattenfall skall beraknas efter
normala lågvatteneffekten. Anledningen till att denna effekt pa sin tid
valdes som norm vid taxeringen i stället för den sedan länge vid köp av
vattenfall m. m. tillämpade beräkningen på basis av vattenmängden med i
medeltal nio månaders varaktighet per ar var dels att den normala lågvattenmängden
och lågvatteneffekten spela stor roll i vattenlagen, dels att lagvattenmängden
ansågs representera ett enklare och mera lättförståeligt statistiskt
begrepp än niomånadersvattenmängden. Värdering efter lagvattenmängden
Ilar emellertid enligt föreningens uppfattning ett pär olägenheter. I
reglerade (säsong- och korttidsreglerade) vattendrag är den beroende av
ovanförliggande kraftverks minskade vattenförbrukning under nätter, helgdagar
och semestertid och blir därigenom ett mera obestämt begrepp än niomånadersvattenföringen,
som är mindre beroende av tilliälliga avvikelsei
av antytt slag. En bokstavstolkning av vattenlagens lågvattendefinition utesluter
icke, att ett korttidsreglerat vattendrag, där vattenföringen åtminstone
en gång varje år nattetid nedgår till 0, skulle kunna påstås lia en normal
lågvattenmängd av 0 m3/s. Det kan anföras, att Statens MeteoiologiskHydrografiska
Anstalt för dylika korttidsreglerade vattendrag ej längre angiver
normala lågvattenmängden utan har övergått till att angiva lattenmängden
nied 95 °/o varaktighet. Utan tvivel torde de deklarerande och
taxeringsmyndigheterna i flertalet lall lia lika svårt att angiva natuiliga lagvattenmängden
som niomånadersvattenmängden. I bägge fallen måste nian
nämligen anlita tillgängliga uppslagsböcker, exempelvis ''Sveriges utbyggda
vattenkraft 1930’, där bägge vattenmängderna finnas angivna, eller ock
konsultera Statens Meteorologisk-Hydrografiska Anstalt. Den allvarligaste
olägenheten med normala lågvattenmängden är emellertid att den icke ger
något riktigt uttryck för fallets värde. Av två lika vattenfall med samma
normala lågvattenmängd har nämligen fallet i det sjöfattigare eliel nedcrbördsrikare
området, som således bar större medelvattenmängd, ett högie
värde. Hade fallen däremot baft samma niomånadersmängd, skulle värdet
luna varit praktiskt taget lika. Man kail nämligen vid normal relation mellan
värdet av kialt med olika varaktighet utgå fran att värdet av kiaft1,
risten under årets tre vattenfattigaste månader, örn utbyggnadsslorlekcn
icke är alltför extrem, i stort sett motsvarar värdet av krattöverskottet lindel
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
övriga nio månader, varvid brist resp. överskott räknas från niomånaderseffekten.
Av anförda skäl vill föreningen förorda, att niomånaderseffekten
skall vara avgörande för taxeringen. Man måste självfallet samtidigt härmed
sänka kraftens enhetsvärde.
Mot det föreslagna förtydligandet beträffande vatten, som skall avstås till
andra intressen, finnes intet att erinra och ej heller mot förslaget, att undantagsvis
inom vattenkraftverk förekommande reservmaskineri särskilt skall
angivas.
Föreningen har i förutnämnda skrivelse 1932 velat framhålla, att vid taxering
av regleringsdammar bör beträffande rensningar endast rensningar för
dammens grundläggning medräknas. Föreningen ställer sig fortfarande tveksam
till den principiella lämpligheten av att även rensningar erforderliga
lör vattnets avbördande skola medräknas. Med hänsyn bl. a. till att tveksamma
gränsfall kunna förefinnas vill föreningen emellertid nu ansluta sig
lill promemorians tolkning av denna fråga och däri föreslagen förändring.
Föreningen kan således tillstyrka promemorians förslag till förtydliganden
m. m. i bestämmelserna rörande taxering av vattenfall m. m. men har
samtidigt velat uttrycka önskemål örn att taxering skall ske efter niomånaderseffekten.
Promemorians samtliga förslag till förändringar avse taxering
enligt den s. k. anläggningskostnadsmetoden. Däremot beröres icke alls den
s. k. avkastningsmetoden för taxering av vattenkraftverk, vilken enligt föreningens
förmenande utgör den principiellt riktigare metoden. I promemorians
avsnitt ''Grunderna för taxering av annan fastighet’ anföres: ''Helt allmänt
sett torde kunna göras gällande, att annan fastighets allmänna saluvärde
är lika med nuvärdet av de påräkneliga normala framtida avkastningarna
av fastigheten . . . Man kan därför med ett visst fog göra gällande, att
för annan fastighet taxering efter avkastningsmetoden borde vara den mest
tillförlitliga.’ Föreningen vill belt ansluta sig till de anförda synpunkterna
och anser, att den nuvarande lagstiftningen beträffande taxering av vattenfall
m. m. i alltför liög grad skjutit avkastningsmetoden åt sidan. Föreningen
är emellertid ingalunda ovetande om att avkastningsmetoden, vilken vid
sakkunnig tillämpning ger taxeringsvärden som bättre ansluta sig till allmänna
saluvärdet än anläggningskostnadsmetoden, vid osakkunnig tillämpning
lättare än anläggningskostnadsmetoden kan giva avsevärt felaktiga taxeringsvärden.
Metoden ställer således större krav på den taxerande. Under
alla omständigheter måste emellertid den strikta avkastningsmetoden hava
sitt värde för kontroll och justering av taxeringsvärden för vattenkraftverk
samt vid de tillfällen, då en ingående värdering behöver göras.
En av ingenjör Charles Hässler föreslagen och i flera fall tillämpad modifierad
avkastningsmetod ställer mindre krav på den taxerande än den
strikta^ metoden. Den modifierade metoden innebär, att kraftverkets normala
årsinkomst vid kraftstationsväggen beräknas efter ett standardförfarande
samt att denna inkomst anses utgöra en viss bestämd procent av taxeringsvärdet,
varför detta helt enkelt erhålles därigenom, att den beräknade
normala årsinkomsten multipliceras med ett bestämt tal. För beräkningen
av den normala årsinkomsten erfordras kännedom om kraftverkets energiproduktionsförmåga.
Denna beräkning synes, örn förklaring lämnas, böra
kunna utföras även av icke tekniker.
Den modifierade avkastningsmetoden tar icke som den strikta avkastningsmetoden
full hänsyn till alla på det allmänna saluvärdet inverkande
faktorer men gör det i betydligt högre grad än anläggningskostnadsmetoden.
Skillnaden mellan de tre metoderna vid taxering belyses i stora drag av nedanstående
tabell, som avser tre kraftverk av samma ålder, på samma ort,
med samma kraftavsättning, vid samma vattendrag och med samma fall
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
59
höjd, med samma grundförhållanden samt samma byggnader så när som på
t. ex. olika längd på vattenvägarna, varigenom utbyggnadskostnaderna blivit
skiljaktiga.
Utbyggnads
möjligheter
Dåliga
Normala
Goda
-
Anläggnings
kostnadsmetoden
-
Taxeringsvärde
Modifierad avkastningsmetod
enl. Hässler
Strikt avkastningsmetod
(= den metod som ger det
mest oantastliga taxeringsvärdet)
-
Högt Normalt
Normalt »
Lågt »
Lågt
Normalt
Högt
Av tabellen framgår, att den modifierade avkastningsmetoden ger resultat,
som ligga emellan de riktiga värdena enligt den strikta avkastningsmetoden
och värdena enligt anläggningskostnadsmetoden. En närmare undersökning
visar därutöver, att den modifierade avkastningsmetodens resultat ligga närmare
den strikta metodens värden än anläggningskostnadsmetodens.
Föreningen ifrågasätter, om icke den modifierade avkastningsmetoden
borde kunna tillämpas vid taxering i de fall, där anläggningskostnadsmetoden
ger för extrema värden och där samtidigt den strikta avkastningsmetoden
anses vara alltför komplicerad. Det skulle därför vara önskvärt, om
genom finansdepartementets försorg tabeller kunde utarbetas över normala
kraftvärdet vid kraftstationsväggen. Föreningen vill i detta sammanhang
erinra örn ingenjör Charles Hässlers utredning om normala kraftvärden,
Svenska vattenkraftföreningens publikation 289, bilaga 4. De officiella tabellerna
skulle kunna användas även vid tillämpningen av den strikta metoden.
För denna vore dessutom tabeller över normala årskostnader önskvärda.
»
Föreningen hänvisar härefter till en ännu ej publicerad uppsats och yttrar
slutligen:
»Med anledning av promemorians uttalande rörande dämningsskadad mark
vill föreningen i förbigående erinra om att skadan å mark ersättes med fulla
värdet och 50 % förhöjning. Vederbörande kommun förlorar genom skadan
visst garantiskatteunderlag men torde som regel samtidigt kunna påräkna
viss kompensation i skattehänseende huvudsakligen genom skatt på ökade
inkomster av kapital, motsvarande erhållna ersättningar. Den kommun, på
vilkens område regleringsdammen blir förlagd, torde på grund av dammen
undantagslöst erhålla full kompensation i skattehänseende. Under nuvarande
förhållanden beträffande ränteläge m. m. är det däremot i allmänhet
icke säkert att andra berörda kommuner annat än i gynnsamma fall bliva
fullt kompenserade. Sistnämnda förhållande synes föreningen mindre tilltalande
men med hänsyn till frågans komplicerade natur är föreningen icke
beredd att lämna något förslag till en förbättring.»
De förslag, som i departementspromemorian framlagts rörande ändring av Departementagällande
bestämmelser örn taxering av vattenfall, kraftverk m. m., avse alle- CÄe/ennast
förtydliganden. De hava i huvudsak ej rönt gensaga i remissyttrandena.
.lag tillstyrker förslaget i denna punkt. Dock instämmer jag med ett par av
de hörda myndigheterna därutinnan, att det föreslagna tillägget till första
punkten av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen angående värdesiittning
av översvämmad mark ej är erforderligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
CO
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
I ett pär av yttrandena hava föreslagits vissa ändringar av saklig innebörd
i hithörande bestämmelser. Jag finner ej så vägande skäl anförda för
dessa ändringar, att jag anser mig böra förorda dem. Det torde vara önskvärt,
att ej utan mycket starka skäl mera väsentliga ändringar nu vidtagas
i en värderingsmetod, som är under utveckling och som i det stora hela visat
sig motsvara på densamma ställda förväntningar. Svenska vattenkraftföreningen
har uttalat sig för att avkastningsmetoden borde erhålla större rum
vid nästa allmänna fastighetstaxering än som synes följa av gällande bestämmelser.
Jag vill i sådant avseende erinra, att hinder ej möter att enligt
gällande bestämmelser verkställa taxering enligt dylik metod, även en mera
schabloniserad sådan. För enhetlighetens skull måste dock enligt min mening
den hittillsvarande anordningen bibehållas, enligt vilken deklarationsblankett
i anslutning till anläggningskostnadsmetoden måste ifyllas även där
taxering efter annan metod påyrkas. Jag håller emellertid för sannolikt, att
det för en riktig förståelse av anläggningskostnadsmetodens innebörd och för
en riktig tillämpning av denna ofta kan vara av värde att ur kontrollsynpunkt
beakta de resultat, vartill en följdriktig användning av avkastningsmetoden
skulle leda. Den föreslagna lydelsen av anvisningarna rörande värdering av
annan fastighet i allmänhet synes mig tillräckligt starkt framhålla denna
möjlighet.
De av svenska landskommunernas förbund framförda synpunkterna synas
närmast avse taxeringsmetodernas praktiska tillämpning. Det är min avsikt
att låta förberedelserna till den kommande allmänna fastighetstaxeringen
under samråd i erforderlig omfattning med sakkunniga institutioner och
ämbetsverk bedrivas på sådant sätt, att största möjliga effektivitet av denna
taxering skall kunna utvinnas.
Fasta maskiner.
I förenämnda, inom finansdepartementet utarbetade promemoria föreslås
sådan ändring i 10 § kommunalskattelagen, att det för annan fastighet skall
särskilt angivas vad av byggnadsvärdet som belöper å maskiner och liknande
tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller likartat
ändamål (särskilt maskinvärde).
I förslag till ändrad lydelse av punkt 5 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen
utvecklas detta förslag på följande sätt:
»Enligt lagen örn vad till fast egendom är att hänföra skall till fabrik eller
annan för industriell verksamhet inrättad byggnad höra, bland annat, byggnadens
ägare tillhöriga motorer, maskiner, kärl eller därmed jämförliga redskap,
som för sin användning kräva och jämväl vila på fast, från grunden
berett underlag. Värdet av dylika tillgångar skall, om de äro avsedda att i
huvudsak direkt tjäna industriellt ändamål, angivas såsom särskilt maskinvärde.
På samma sätt skall förfaras i fråga örn motsvarande tillgångar i
liknande byggnad, som ej är att enligt nämnda lag hänföra till fast egendom.
Utgör maskin eller annan anordning av nyss omförmäld beskaffenhet fast
inredning i byggnad, vars värde ingår i byggnadsvärde å annan fastighet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
61
skall, ändock att byggnaden icke är i huvudsak inrättad för industriell verksamhet,
maskinens eller anordningens värde angivas såsom särskilt maskinvärde.
Detsamma skall gälla, örn maskin eller liknande anordning, vars
värde ingår i byggnadsvärde, i huvudsak direkt tjänar ett ändamål likartat
med ett industriellt sådant, såsom fallet kan vara med anordning för distribution
av eldfarliga oljor, vissa anordningar i spannmålslagerhus, automobilgarage
m. m. Då i byggnadsvärde ingår värde av ledningar och liknande
inrättningar, skall i det särskilda maskinvärdet inbegripas även värdet av
dessa, därest de närmast äro att betrakta som tillbehör till maskiner m. m.
som nyss sagts och hava sitt väsentliga värde tillsammans med dera, samt
antagas kan att borttagande av maskinerna skulle föranleda, att även ledningarna
m. m. avlägsnades; huruvida ledningarna salunda skola anses i
förevarande avseende närmast likställda med maskiner m. fl. inventarier,
torde ofta komma till uttryck i ägarens bokföring. Lteslutet är ej, att byggnadsvärde
i sin helhet tillika bör betecknas som särskilt maskinvärde; sa
kan exempelvis vara fallet med förvaringscistern för eldfarliga oljor, som
är att betrakta såsom byggnad. Särskilt maskinvärde kan sålunda icke förekomma
i fråga om byggnad, som uteslutande är avsedd för bostadsändamål.
Finnas i byggnad, som helt eller delvis är inrättad för industriellt eller likartat
ändamål, maskiner eller liknande anordningar, vilka hava övervägande
annat syfte än att direkt tjäna dylikt ändamål, såsom anläggningar för belysning
och uppvärmning, sanitetsanordningar, personhissar eller annat som
är avsett för att göra byggnaden lämplig såsom uppehållsplats för människor,
skall värdet därav icke ingå i särskilt maskinvärde. Vanligen skall såsom
särskilt maskinvärde angivas skillnaden mellan, å ena sidan, hela byggnadsvärdet
och, å andra sidan, värdet av byggnaden med bortseende tran maskinerna
m. m. Därest byggnad i huvudsak ej har annat ändamål an att
utgöra skydd för maskiner eller dylikt, vilka ej kunna avlägsnas utan att
även byggnaden i det väsentliga borttages, skall emellertid såsom särskilt
maskinvärde upptagas maskinernas värde med bortseende fran byggnaden.
1 taxeringslängden skall antecknas vilka maskiners värde som mraknats i
maskinvärdet.»
Detta förslag har närmast föranletts därav, att en riktig tillämpning av
gällande bestämmelser rörande avskrivning för värdeminskning vid inkomstbeskattningen
ofta försvåras därav, att det ej låter sig göra att vid denna
beskattning bedöma, huruvida och i vad mån värdet å fasta maskiner är
inkluderat i industrifastighets taxeringsvärde, samt att en rationell lösning av
det aktuella avskrivningsproblemet skulle försvåras, därest ej vid nästa allmänna
fastighetstaxering särskild redovisning erhålles av värde å fasta maskiner
i industrifastigheter. Av betydelse för förslagets framläggande balock
varit den omständigheten, att det för förmögenhetsberäkningen beträffande
till förmögenhetsskatt skattskyldiga personer är nödvändigt att äga
kännedom örn vilka fasta maskiner som ingå i taxeringsvärde å dem tillhöriga
fastigheter. Motiven för ändringsförslaget utvecklas närmare i förberörda
promemoria, varav ett transumt berörande ifrågavarande spörsmål torde iå
såsom bilaga (bil. 2) fogas vid statsrådsprotokollet.
I de inkomna remissyttrandena bar det stora flertalet av de börda myndigheterna
och sammanslutningarna tillstyrkt förslaget eller lämnat detta
utan erinran. Länsstyrelserna i Stockholms, Orebro och Västernorrlands
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
län hava avstyrkt förslaget, medan i tre av de avgivna yttrandena denna
fråga icke berörts.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför i huvudsak följande:
Länsstyrelsen mäste ställa sig betänksam mot förslaget att vid taxeringen
av industrifastigheter införa ett nytt begrepp, maskinvärde. De avsedda fördelarna
med förslaget hänföra sig, enligt länsstyrelsens mening, huvudsakligen
till förfarandet vid åsättande av taxering för inkomst och förmögenhet.
För själva fastighetstaxeringen skulle nämligen ett delvärde för fasta
maskiner vara av ringa betydelse. Givet vore, att taxeringsvärdet bör åsättas
med kännedom om anläggningskostnaderna, men någon uppdelning av
desamma torde icke vara nödvändig för själva fastighetstaxeringen. I fråga
örn förmögenhetsbeskattningen vore det givetvis riktigt, att det kunde vara
av värde att veta, om och i vad mån maskiners värden kunna ingå i fastighetens
taxeringsvärde. Även om ett maskinvärde skulle åsättas vid fastighetstaxeringen,
måste vid förmögenhetstaxeringen utredning verkställas om dylika
inventariers värde, vilket kunde ske endast genom granskning av räkenskaper
eller särskild undersökning på annat sätt. Avdrag för värdeminskning
av maskiner och inventarier skulle principiellt verkställas med ledning
av anskaffningsvärdena och enligt värdeminskningsplaner. I största utsträckning
borde även vid beräkningen av sagda avdrag bokföringsgranskning
anlitas för införskaffande av tillförlitlig utredning. På anförda skäl
och då berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna icke borde belastas
med arbete, som icke är nödvändigt för själva fastighetstaxeringen, ansåge
sig länsstyrelsen icke kunna förorda förslaget om maskinvärde.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför, bland annat:
»Vad som särskilt aktualiserat förslaget om införande av ett särskilt maskinvärde
torde hava varit de stora svårigheter, som tillämpningen av gällande
avskrivningsregler vållat på grund av ovisshet om vilka fasta maskiner,
som ingått i byggnadsvärdet. Detta har otvivelaktigt i stor utsträckning medfört,
att dubbel avskrivning erhållits, nämligen dels i form av vanligt värdeminskningsavdrag
till den del det belöper å de fasta maskinerna, dels såsom
avdrag för värdeminskning å samma maskiner vid taxeringen för inkomst
av rörelse. Det måste därför framstå som synnerligen önskvärt, att sådan
anordning vidtages, som kan bereda möjlighet för taxeringsmyndigheterna
att bedöma i vilken utsträckning maskiner hänförts till fastigheten vid fastighetstaxeringen
och med vilket belopp deras värde ingå i taxeringsvärdet.
---Att i taxeringslängden uppräkna de i maskinvärdet inräknade maskinerna
kan, då det gäller större företag, bli mycket betungande för nämnderna.
»
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser goda skäl hava anförts för ett
angivande av det värde å maskiner och liknande tillgångar, som beräknas
ingå i fastställt byggnadsvärde vid industriella anläggningar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som förklarar sig icke hava något att
erinra mot införandet av maskinvärde i och för sig, anser sig böra avråda
från att belasta taxeringslängdernas anteckningskolumn med specifikation
å de maskiner och övriga inventarier, som skola innefattas i maskinvärdet.
Dylika anteckningar finge antagas ofta bliva så omfattande, att de icke
utan att förrycka tydlighet och överskådlighet kunde där inpassas jämsides
med andra nödiga anteckningar. Den i promemorian alternativt föreslagna
anordningen med särskilda, i två exemplar upprättade och med anteckning
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
63
om taxeringsnämndernas beslut kompletterade uppgifter om maskinbeståndet
syntes trots därmed förknippade olägenheter obetingat vara att föredraga.
Det kunde ock tänkas, att uträkningen av maskinvärdet protokollfördes hos
vederbörande bekattningsnämnd och medelst protokollsutdrag delgåves inkomsttaxeringsnämnden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar:
»Beträffande inbegripande av fasta maskiner vid fastighetstaxeringen i förekommande
fall synes ökad klarhet högeligen önskvärd, oell promemorian
innefattar enligt länsstyrelsens mening bärande skäl för att vid taxeringen av
fastigheter, till vilka höra fasta maskiner, ett särskilt maskinvärde urskiljes
och sålunda ett delvärde av byggnadsvärdet införes utöver de särskilda värden,
i vilka fastigheternas taxeringsvärden enligt bestämmelserna i 10 §
kommunalskattelagen skola redovisas.
Länsstyrelsen har icke heller funnit något att erinra rörande vad i promemorian
anföres angående regler för fastställande av särskilt maskinvärde
eller angående förfarandet vid åsättande av sådant särskilt värde och dess
utförande i fastighetstaxeringslängd.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:
»Det i promemorian föreslagna tillägget angående särskilt maskinvärde
för maskiner och liknande tillgångar, avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt
eller likartat ändamål och vilkas värde ingå i byggnadsvärdet, motiveras
bland annat med nödvändigheten att undvika dubbelavskrivningar å
fasta inventarier. Med nuvarande anordning har sannolikt i en del tall
extra avdrag kommit att åtnjutas genom att vid avdragets beräknande fasta
inventariers värde icke frånräknats byggnadsvärdet.
De skattskyldiga måste anses berättigade erhålla avdrag för kostnaderna
för anskaffning av i rörelsen investerat realkapital i form av fastigheter, maskiner
och inventarier. Verkställes sålunda avskrivningen å anskaffningsvärdet
för både byggnader, vartill rättsfall inbjuda, och inventarier samt å
de senare i enlighet med värdeminskningsplaner och i balansräkningar angivna
värden av dels fasta och dels lösa maskiner och inventarier, synes behov
av fastställande av särskilt maskinvärde icke föreligga.
Därest av skäl, som i promemorian angivas, anses nödvändigt att särskilt
maskinvärde fastställes, vill länsstyrelsen framhålla, att bestämmandet av
detta värde kommer att i praktiken vålla vissa svårigheter, icke blott när det
gäller att fastslå vilka inventarier, som skola anses som fasta, utan även vid
bestämmandet av hur stor del av byggnadsvärdet, som skall inbegripas i
maskinvärdet, vilket bort korrespondera med inventariernas anskaffningsvärde
minskat med eventuella avskrivningar. Då emellertid maskinvärdet under
alla förhållanden tjänar det ändamål att lämna uppgift örn vilka inventarier,
som däri inbegripas, synas skäl tala för införande av ett dylikt värde.
I fråga om det tekniska utförandet av maskinvärdet är länsstyrelsen tveksam
inför förslaget att i fastighetstaxeringslängdens anmärkningskolumn antecknas
de maskiner och inventarier, som ingå i maskinvärdet. Därest förteckningen
skall göras fullständig, är icke anmärkningskolumnen lämplig
och tillräcklig. I stället torde av deklaranten avlämnat exemplar av specifikation
å maskinbeståndet med taxeringsnämndens anteckningar fogas som
bilaga till fastighetstaxeringslängden.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför rörande införande av särskilt maskinvärde:
»För
egen del kan länsstyrelsen biträda det i angivna hänseende framlagda
förslaget, men har dock velat däremot anmärka, att detsamma, förutom ökat
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
arbete för beskattningsmyndigheterna, kommer att förorsaka en rätt så avsevärd
och föga önskvärd belastning av taxeringslängderna. Härutöver vill
länsstyrelsen hava påpekat att under den mellan tvenne allmänna fastighetstaxeringar
liggande perioden ofta stora förändringar beträffande maskiner
och inventarier kunna inträffa, utan att detta förhållande kommer att framträda
i taxeringslängden. Visserligen förutsättes bestämmelserna i § 12
mom. 2 vara tillämpliga jämväl beträffande åsättande av maskinvärde. Emellertid
får ju sådan taxeringsåtgärd, där det icke gäller ''fortsatt bebyggelse’,
vidtagas allenast när en ändring av taxeringsvärdet — antingen uppåt eller
nedåt —■ föreligger med minst en femtedel. Det kräves sålunda en ganska
avsevärd värdeförändring i en maskinpark för att omtaxering skall få äga
rum.
Den i förslaget ifrågasatta begränsningen i användningsområdet för maskinvärde
förefaller länsstyrelsen väl motiverad.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar:
»I förslaget har framhållits den olägenhet, som föranledes av att osäkerhet
kan råda, om och i vad mån fasta maskiner ingå i åsatt byggnadsvärde
å industrifastighet, och som kan föranleda dubbelt värdeminskningsavdrag
vid inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen förmenar det vara ofrånkomligt att i
detta avseende ingå på den väg, som förslaget anvisar, med särskild uppskattning
av maskinvärde. Att ökade svårigheter för beskattningsnämnderna uppkomma,
när det därvid gäller att avgöra, vilka maskiner och anordningar
som skola hänföras till fast egendom, är lika uppenbart som att någon principiell
ändring i det skatterättsliga fastighetsbegreppet därvid dock icke bör
ske. Länsstyrelsen är även på det klara med att något maskinvärde icke
behöver särskilt angivas i taxeringslängd, när fråga gäller värde, som ingår
i jordbruksvärde eller byggnadsvärde å bostadsfastighet utan endast i byggnad
för industriellt eller likartat ändamål. Det ökade arbetet för nämnderna
att avskilja sådant särskilt maskinvärde från byggnadsvärdet i övrigt, vilket
arbete under alla förhållanden även hittills måst föregå totala byggnadsvärdets
bestämmande, kommer att uppvägas genom i hög grad underlättad
möjlighet att hädanefter riktigare beräkna värdeminskningsavdragen för
fabriksinventarier vid inkomsttaxeringen. Även den föreslagna formen för
sådant maskinvärdes anteckning i taxeringslängden såsom delvärde av byggnadsvärdet
i analogi med skogsmarksvärde av jordbruksvärde samt åtgärden
med specifikation av maskinernas art i anteckningskolumn synes ändamålsenlig
och tillstyrkes.»
Länsstyrelsen i Värmlands län finner de i promemorian framförda synpunkterna
och föreslagna författningsändringarna vara väl grundade. Det
synes dock länsstyrelsen, som om ett specifikt uppräknande av de fasta maskiner,
som taxerats, skulle komma att bereda taxeringsnämnderna ej obetydliga
svårigheter.
Länsstyrelsen i örebro län anför, bland annat:
I den mån det i fastighetstaxeringsvärde ingående byggnadsvärdet lägges
till grund för beräkning av värdeminskningsavdraget, föreligger givetvis risk
för dubbel avskrivning. Tillämpas konsekvent det system att beträffande
byggnader för industriellt ändamål värdeminskningsavdraget beräknas icke
på byggnadsvärdet utan på anskaffningsvärdet, synes länsstyrelsen denna risk
vara utesluten och det föreslagna åsättandet av ett särskilt maskinvärde med
hänsyn till värdeminskningsavdragen vara överflödigt. Emellertid anser
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
65
länsstyrelsen att, då det gäller att söka åstadkomma en riktigare taxering
av industrifastigheter, uppslaget örn ett särskilt maskinvärde icke lärer kunna
utan vidare avföras. Förslaget till sådan ändring i 17 § 1 mom. taxeringsförordningen,
att i fastighetsdeklaration skall angivas jämväl anskaffningsår
och anskaffningskostnad för dylika maskiner, synes länsstyrelsen därför vara
välbetänkt, oavsett den nytta som därigenom kan komma att tillskyndas
även taxeringen för inkomst. Bestämmelsen örn åsättande enligt förslaget
av ett särskilt maskinvärde torde, enligt länsstyrelsens mening, på grund av
dess nära samband med värdeminskningsavdragen vid inkomsttaxeringen
näppeligen kunna undgå att föregripa pågående utredning rörande den statliga
och kommunala beskattningen. Länsstyrelsen uttalar, att den därför
för det närvarande icke vill ansluta sig till förslaget rörande införande av
ett maskinvärde såsom särskilt delvärde vid fastighetstaxeringen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som instämmer i förslaget, i vad det avser
införande av särskilt maskinvärde, anför vidare i fråga örn tillvägagångssättet
vid sådant värdes åsättande:
Vad angår själva förfaringssättet vid åsättande av maskinvärde synes det
lämpligt, att uppgifter å maskiner, som upptagits såsom fast egendom, lämnas
medelst särskilda bilagor till fastighetsdeklarationen. Taxeringsnämnderna
hava sedan att till protokollet under angivande av den fastighet, vars
taxering frågan gäller, upptaga samtliga de maskiner och anordningar, som
ingå i maskinvärdet, varefter dels protokollsutdrag i denna del fogas såsom
bilaga till taxeringslängden, dels hänvisning sker till bilagan genom anteckning
i taxeringslängdens anmärkningskolumn för den fastighet, vars taxering
är i fråga. Att direkt i taxeringslängden införa uppräkningar av maskiner
med mera, skulle i flertalet fall, särskilt då det gäller stora industriföretag,
stöta på praktiska olägenheter för att icke säga omöjligheter.»
Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att enligt länsstyrelsens erfarenhet
åtminstone beträffande äldre fastigheter inom länet betydande svårigheter
möta vid genomförandet av den föreslagna utbrytningen ur byggnadsvärdet
av särskilda värden å maskiner och inventarier på grund av svårigheten
att förebringa utredning örn anskaffningskostnader och anskaffningsår.
Vidare framhåller länsstyrelsen att den föreslagna specifikationen av
maskiner och inventarier, som ingå i byggnadsvärdet, komme att medföra ett
högst väsentligt arbete för taxeringsmyndigheterna, varjämte taxeringslängderna
därigenom komme att betydligt utökas och göras mera svårhanterliga.
Enligt länsstyrelsens uppfattning vore lämpligast, att specifikationerna finge
lämnas å särskild bilaga till längden eller protokollet. Vidai-e anför länsstyrelsen:
»Uppdelningen
av byggnadsvärdet pa föreslaget sätt torde förutsätta, att
den s. k. anläggningskostnadsmetoden användes vid taxeringen. Vid de två
senaste fastighetstaxeringarna har vid uppskattningen i länet av saluvärdet
ä fastigheterna inom träförädlingsindustrien — de dominerande industrifastigheterna
inom länet — denna metod emellertid icke kunnat tillämpas.
Anledningen härtill har varit icke endast förutnämnda svårighet att fastslå
anläggningskostnadernas storlek utan även den inverkan, som de säregna
förhållandena inom träförädlingsindustrien haft å fastigheternas saluvärden.
De av länsstyrelsen vid förutnämnda fastighetstaxeringar tillkallade sakkunniga
hava också enhälligt uttalat, att ett riktigt taxeringsvärde icke kun
Hihnnq
lill riksdagens protokoll 19.''I7. 1 sami. Nr 281. •''
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
de erhållas, om man huvudsakligen lade anläggningskostnaderna till grund
vid värderingen. Saluvärdet å ifrågavarande fastigheter vore nämligen i
hög grad beroende av anläggningens produktionskapacitet, produktionskostnaden
och prisläget å trävarumarknaden. Det torde kunna förutsättas, att
vid innevarande års fastighetstaxering taxeringsmyndigheterna i länet icke
äro benägna att avvika från tidigare principer vid taxering av ifrågavarande
fastigheter.
Med hänsyn till ovan nämnda praktiska svårigheter och då uppdelningen
av byggnadsvärdet, såsom förut framhållits, icke torde böra ifrågakomma
beträffande sådana fastigheter, vid vilkas taxering avkastningsmetoden huvudsakligen
tillämpats, anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget
i denna del.»
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar rörande skyldigheten för skattskyldig
att till taxeringen lämna uppgift om beståndet av de fasta maskinerna
samt om anskaffningsår och anskaffningskostnader för dessa följande:
»Vid förfrågan hos ett antal industriföretag inom länet rörande möjligheten
för företagen att lämna dylika uppgifter har i några fall den invändningen
gjorts att, särskilt beträffande äldre företag, det torde bliva svårt eller rent
av omöjligt att behörigen kunna fullgöra en sådan uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen
har dock bibragts den uppfattningen att i allmänhet hinder icke
bör möta för vederbörande skattskyldiga att lämna nödiga upplysningar för
maskinvärdets bestämmande, om detta också understundom kan vara förenat
med betydande arbete. Även örn fullt exakta uppgifter angående maskinernas
anskaffningsår och anskaffningskostnad icke i varje fall skulle
kunna vinnas, bör likväl enligt länsstyrelsens mening tanken på ett särskilt
maskinvärde icke övergivas. Med hänsyn till det syfte detta värde har att
tjäna samt vad i promemorian anförts rörande denna sak anser nämligen
länsstyrelsen övervägande skäl tala för införandet av ett dylikt värde.»
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:
»Av de i promemorian föreslagna ändringar knyter sig huvudintresset vid
den bestämmelsen, att vid fastställande av taxeringsvärde å för fabriksrörelse
eller annan därmed likartad verksamhet avsedd fastighet ett särskilt
maskinvärde skall åsättas maskiner och liknande tillgångar, vilka äro ämnade
att huvudsakligen tjäna industriellt eller likartat ändamål. En sådan
bestämmelse kommer givetvis att i en del distrikt åsamka vederbörande beskattningsmyndigheter
ett avsevärt ökat arbete och vissa svårigheter, men
länsstyrelsen anser, att dessa olägenheter mer än väl uppvägas av de fördelar,
som genom en sådan anordning skulle vinnas, nämligen ett fastställande
av vilka maskiner och övriga inventarier i varje fall ingå i en fastighets
taxeringsvärde och därmed ett underlättande av kontrollen i vederbörandes
yrkanden om värdeminskningsavdrag å dylika inventarier. Länsstyrelsen
har således intet att erinra emot förslaget i denna del.»
Under framhållande av att kraftverksägare redan enligt nu gällande lagstiftning
är skyldig lämna uppgifter till ledning för fastighetstaxeringen i sådan
omfattning, som i förslaget förutsättes för åsättande av särskilt maskinvärde,
förklarar sig vattenfallsstyrelsen icke hava något att erinra mot införande
av sådant värde.
Kammarrätten anför rörande förslaget i denna del, bland annat:
»Det huvudsakliga ändamålet med införandet av bestämmelser av nu antydd
art synes vara åstadkommandet av förbättrade regler örn avdrag vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
07
inkomsttaxeringen för värdeminskning av inventarier m. m. Då kammarrätten
ej känner till riktningen av de planer, som i sistnämnda'' avseende
kunna vara å bane, kan kammarrätten i fråga om förslaget rörande särskilt
maskinvärde vid taxering av annan fastighet taga i betraktande dess lämplighet
allenast med hänsyn till nuvarande beskattningsförhållanden, särskilt
vad fastighetsskatten angår. Vid bedömandet av förslaget från sådan utgångspunkt
är utan vidare klart, att möjlighet för taxeringsmyndigheten att
erhålla kunskap örn i en fastighet ingående fasta maskiner och deras värde
i högst väsentlig mån måste underlätta taxering av industrifastigheter och
göra värdesättningen av desamma säkrare. De ledamöter av fastighetstaxeringsavdelningen,
som deltaga i detta ärendes behandling, kunna också vitsorda,
att svårigheterna i fråga örn industrifastighets taxering ej sällan hänfört
sig just till obekantskapen örn de i fastigheten ingående fasta maskinei
na. Emellertid har ju saken också en annan sida. Framskaffandet av det
material, som erfordras för åsättande av särskilt maskinvärde, och materialets
bearbetning torde, såsom ju också mycket riktigt i promemorian framhålles,
åsamka såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna avsevärt
ökat arbete och besvär. Likaledes torde kammarrätten och regeringsrätten
få sitt arbete ökat, då det kan förväntas, att förslagets genomförande kommer
att föra med sig en tillväxt av de understundom rätt så vidlyftiga tvisterna
angående vad som är att hänföra till fastighet. Även mål i kammarrätten
angående industrifastigheters värdering kunna beräknas komma att
såväl öka i antal som bliva av större omfattning.
Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot det i promemorian
framlagda förslaget om särskilt maskinvärde vid taxering av annan fastighet,
finner sig kammarrätten kunna, örn än med tvekan, tillstyrka samma
förslag.»
Kammarrättens utlåtande är ej enhälligt. Tre ledamöter hava uttalat i
huvudsak följande:
Det torde ifråga om större industriella anläggningar, vid vilka i regel ingå
ett stort antal maskiner, icke bliva möjligt att, på sätt föreslagits, i fastighetslängdens
anteckningskolumn angiva de maskiner och inventarier, vilkas
värde ingår i särskilt maskinvärde. Däremot torde det sammanlagda maskinvärdet
kunna upptagas i nämnda kolumn. Därest specifikation av maskinerna
med hänsyn till avskrivningskontroll befunnes nödvändig, syntes denna
böra förläggas till beredningsnämndens och taxeringsnämndens protokoll
och en hänvisning till paragrafnumret göras i anteckningskolumnen. — I
inånga fall torde fastighetsägares räkenskaper för beskattningsåret icke giva
direkt upplysning om anskaffningsår och anskaffningskostnader för maskiner
och inventarier, t. ex. då ett industriföretag övergått till ny ägare.
1936 års skattekommitté yttrar:
»Kommitténs yttrande lärer påkallas närmast ur synpunkten, huruvida
dess utredningsarbete kommer att föregripas genom de i promemorian framlagda
förslagen. Från denna .synpunkt har kommittén ingen erinran att
framställa mot desamma. Kommittén vitsordar önskvärdheten ur de synpunkter,
kommittén har att anlägga, av alt åtgärder vidtagas för erhållande
av särskild redovisning vid fastighetstaxeringen av värde å fasta maskiner.»
Kommunalskntteberedningen, som ansett sitt utlåtande böra avse allenast
frågan, huruvida promemorians förslag giva anledning till erinran med hänsyn
till beredningens arbete, anmäler, att beredningen vid granskning av
promemorian icke funnit anledning lill sådan erinran.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Departement*-
chefen.
Svenska teknolog!öreningens avdelning för industriell ekonomi och organisation
förklarar sig icke hava något att erinra mot förslaget men påkallar uppmärksamhet
på det förhållandet, att det i många fall torde för den skattskvldige
vara förbundet med vissa svårigheter att lämna exakta uppgifter rörande
anskaffningskostnader och anskaffningsår för maskiner och inventarier, för
vilka maskinvärde skall angivas, varför det vöre lämpligt att kraven på
dessa uppgifters exakthet icke ställdes alltför högt.
Sveriges industriförbund förklarar sig icke hava något att erinra mot införande
av ett särskilt maskinvärde i och för sig, men framhåller, att en ur
industriens synpunkt rationell lösning av taxenngsprobleinet icke kan vinnas
med mindre samtliga till maskiner m. m. hänförliga tillgångar — oavsett
deras karaktär av fast eller lös egendom — avskiljas från fastighetsbegreppet.
En sådan anordning skulle, enligt förbundets mening, vara rent sakligt motiverad
såtillvida, att överensstämmelse därigenom skulle åstadkommas mellan
behandlingen av maskiner vid fastighetstaxeringen och de regler, som
för närvarande gälla ifråga örn rätten till värdeminskningsavdrag å maskiner.
Skulle lagstiftning i överensstämmelse med förslaget komma till stånd,
hemställer förbundet, att det måtte beaktas att svårigheter emellanåt torde
komma att uppstå för vederbörande skattskyldiga att lämna exakta uppgifter
angående anskaffningskostnader och anskaffningsår för sådana maskiner
och inventarier, för vilka maskinvärde skall angivas. För att de uppgiftsskyldiga
företagen icke skola härutinnan onödigt betungas, synes det förbundet
angeläget att kraven på uppgifternas exakthet icke ställas för högt,
så att, där svårigheter av antydd art visas föreligga, uppgifter i ifrågakomna
avseenden böra godtagas vid taxeringen, därest de framkommit som resultat
av en utav den skattskyldige efter skälighetsprövning företagen uppskattning.
Vid ställningstagande till förslaget örn särskilt maskinvärde måste givetvis
beaktas det ökade besvär vid taxeringarna som en lagstiftning enligt förslaget
kan väntas föranleda. När trots denna olägenhet förslaget i huvudsak tillstyrkts
av de allra flesta myndigheterna och sammanslutningarna ger detta
vid handen, att ändringen är av ett starkt behov påkallad. I vissa yttranden
göres såsom ett skäl mot anordningen gällande, att denna kommer att föranleda
besvärligheter vid bedömande av frågan, huruvida maskiner äro att hänföra
till fasta eller lösa sådana. Om dylikt åtskiljande ej skett, vittnar emellertid
detta om en brist i tillämpningen av redan gällande bestämmelser, som
oavsett den ifrågasatta redovisningen av maskinvärde bör avhjälpas.
1936 års skattekommitté, under vars utredningsuppdrag det faller, bland
annat, att framlägga förslag till nya bestämmelser om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för värdeminskning å inventarier m. m. samt örn förmögenhetsbeskattning
o. s. v., vitsordar önskvärdheten ur de synpunkter, kommittén
har att anlägga, av att åtgärder vidtagas för erhållande av särskild redovisning
vid fastighetstaxeringen av värde å fasta maskiner. Jag vill för
egen del framhålla följande. För förmögenhetsbeskattningen är det nödvändigt
att veta, vilka maskiner som äro inbegripna i taxeringsvärdet å en
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
69
skattskyldig tillhörig fastighet, då väldet å övriga maskiner skall upptagas i
förmögenheten utöver taxeringsvärdet. I den mån avskrivning av fastighets
värde sker på grundval av byggnadsvärdet — och med en sådan avskrivningsmetod
lärer man få tillsvidare räkna i stor utsträckning — är det jämväl
nödvändigt att äga dylik kännedom. Det måste vara lämpligare att låta de
beskattningsnämnder, som besluta örn fastighetstaxeringen, skapa underlaget
för dylik kännedom än att överlåta åt de beskattningsnämnder, som verkställa
taxeringen för inkomst och förmögenhet, att söka bedöma vad fastighetstaxeringsnämnderna
kunna antagas hava avsett. Vid närmare prövning
lärer det i själva verket visa sig att det ökade arbete, som ifrågasättes,
egentligen ej innebär annat än överflyttande till de mest kompetenta nämnderna,
fastighetstaxeringsnämnderna, av en prövning som enligt gällande bestämmelser
regelmässigt åtminstone borde företagas av inkomsttaxeringsnämnderna.
Mot det ifrågavarande förslagets detaljer hava ej mera betydelsefulla anmärkningar
gjorts. Vissa gjorda påpekanden synas mig emellertid böra föranleda
justeringar. Jag biträder kammarrättens förslag om borttagande av
den sats, som innebär en hänvisning till de skattskyldigas bokföring, men
finner i motsats mot nämnda ämbetsverk att borttagande av de punkter, som
angiva metoden vid fördelning av byggnadsvärdet, skulle innebära en stympning
av förslaget, som kunde befaras föranleda tvekan och oklarhet i tillämpningen.
Jag finner ej anledning att här närmare ingå på frågan om vilken metod
som rätteligen bör användas vid taxering av fasta maskiner. Denna fråga
är egentligen ej ny och lärer ej kunna generellt besvaras. Det måste emellertid
givetvis vid taxeringen beaktas, att maskiner ofta hastigt nog kunna
minskas i värde på grund av omodernitet m. m. Jag håller för sannolikt att
uppskattningen av värdet å fasta maskiner stundom måste ske enligt ganska
summariska grunder.
De anmärkningar, som framställts mot förslaget att uppräkna maskinerna
i fastighetslängdernas anteckningskolumn, finner jag så vägande, att annan
anordning måste sökas. Det förefaller mig, som om denna fråga bäst kan
ordnas på det sätt, att den skattskyldige förpliktas inlämna sina uppgifter
i tre exemplar, varav det ena får åtfölja deklarationen, det andra lägges som
bilaga till fastighetstaxeringsnämndens protokoll och det tredje tillställes
länsstyrelsen för att hållas tillgängligt vid taxering för inkomst och förmögenhet.
Beslutar fastighetstaxeringsnämnd avvikelse från de lämnade
uppgifterna, böra anteckningar härom göras å samtliga exemplar.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Beparlemen''
chefen.
Övriga frågor rörande fastighetstaxeringen.
Jag bär att i detta sammanhang beröra tvenne framställningar, vilka avse
genomförande av vissa ändringar i skatteförfattningarna för tillämpning vid
nästa allmänna fastighetstaxering.
Den ena, ingiven av svenska landskommunernas förbund, avser sådan ändring
av gällande skatteförfattningar att under begreppet fastighet i skatterättslig
mening innefattas transformatorer, ändå att de icke äro på sådant
sätt förenade med eller uppställda i byggnad, att de såsom tillbehör till denna
äro att civilrättsligt anse såsom fast egendom.
över denna framställning hava yttranden inhämtats från sex länsstyrelser
samt kammarrätten. Av de hörda länsstyrelserna hava tre tillstyrkt och en avstyrkt
förslaget, medan två förordat en närmare utredning av den väckta
frågan.
Under framhållande av att spörsmålet har en större räckvidd och föreligger
icke endast i fråga om transformatorer, uttalar kammarrätten, att det
förefölle mindre välbetänkt att vidtaga en isolerad åtgärd på skattelagstiftningens
område beträffande dessa. Kammarrätten anser det böra tagas i
övervägande, huruvida icke en undersökning bör göras örn lämpligheten av
sådan ändring i lagen den 25 maj 1895 angående vad till fast egendom är
att hänföra, att den omständigheten att i nämnda lag avsedda maskiner och
inventarier blivit så uppställda att de ej äro att anse såsom fast egendom, icke
skall utgöra hinder för deras hänförande till fastighet i skatterättslig mening.
Emellertid hava inom kammarrätten skiljaktiga meningar uttalats, i det att
en reservant avstyrkt den ifrågasatta lagändringen, medan en annan framhållit
såsom i hög grad önskvärt att en lagändring i avsett syfte bleve genomförd
inom sådan tid, att den kunde träda i tillämpning redan vid nästkommande
allmänna fastighetstaxering.
I sitt yttrande över förberörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria
rörande olika taxeringsspörsmål har svenska landskommunernas
förbund vidhållit sitt förslag.
Den andra av förenämnda båda framställningar, ingiven av Malmöhus läns
småbrukareförbund, innehåller en hemställan örn sådan ändring av gällande
bestämmelser om fastställande av enhetsvärden till ledning för taxeringen
av jordbruksfastighet att jord av samma beskaffenhet skall, oavsett om
den ligger i storbruk eller småbruk, taxeras lika.
. Vad angår frågan om behandling vid fastighetstaxeringen av transformatorer
delar jag den uppfattningen, att gällande lagstiftning leder till mindre
tillfredsställande resultat. Av inkomna yttranden framgår att den svårligen
låter sig lösa inom ramen för den nu gällande lagstiftningens principer.
Jag har därför för avsikt att överlämna framställningen och yttrandena över
densamma till kommunalskatteberedningen för att tagas i övervägande i samband
med det beredningen lämnade uppdraget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
71
Vidkommande framställningen från Malmöhus läns småbrukareförbund
finner jag att densamma mera riktar sig mot den gällande lagstiftningens tilllämpning
än mot lagstiftningen såsom sådan, i vilken det kraftigt betonats
att taxeringen av jordbruksjord alltid skall åsyfta att komma fram till det
allmänna saluvärdet. Denna framställnings innehål! torde därför böra tagas
under övervägande i samband med de allmänna förberedelser, som innan
fastighetstaxeringsarbetet i bygderna tager sin början, lära få vidtagas för
att erhålla så goda förutsättningar som möjligt för en jämn och riktig fastighetstaxering.
Sammansättningen i vissa fall av taxeringsnämnd vid den årliga
taxeringen.
I 8 § 3 mom. taxeringsförordningen stadgas, bland annat, att, i det fall
att taxeringsdistrikt består av två eller flera kommuner, länsstyrelsen skall
i samband med indelningen i taxeringsdistrikt bestämma antalet ledamöter
i nämnden från varje kommun under iakttagande av att ledamöterna skola
vara högst fyra från var kommun, dock sammanlagt högst tio.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån har i den 4 december 1936 dagtecknad skrivelse
till finansdepartementet väckt förslag om sådan ändring av sagda bestämmelser,
att med bibehållande av maximigränsen för totala antalet ledamöter
i taxeringsnämnd för taxeringsdistrikt, bestående av flera kommuner,
högsta antalet ledamöter från varje kommun måtte höjas till fem. Såsom
skäl för förslaget åberopar länsstyrelsen den omständigheten, att från två
taxeringsdistrikt inom länet, vartdera bestående av en folkrik och en folkfattig
kommun, gjorts framställningar hos länsstyrelsen örn medgivande för
vederbörande större kommun att utse fem ledamöter i taxeringsnämnden.
Framställningarna hade motiverats därmed, att vederbörande kommuns stora
ytvidd i förening med andra geografiska förhållanden hindrat en livligare
kommunikation mellan befolkningen i kommunens olika delar samt
att i följd härav den för taxeringsnämndens verksamhet önskvärda ortskännedomen
icke kunnat bliva tillfredsställande företrädd av endast fyra ledamöter.
Över förslaget hava yttranden inhämtats från jern länsstyrelser samt kammarrätten,
vilka icke framställt några erinringar mot detsamma.
Enär syftet med den föreslagna ändringen synes mig beaktansvärt, och Departement—
då del ankommer på länsstyrelse att pröva, vilket antal taxeringsnämnds- cAe,enledamöter
får anses vara erforderligt, anser jag mig kunna tillstyrka ändring
av ifrågakomna författningsrummet i enlighet med vad därom föreslagits.
I
I överensstämmelse med det anförda hava inom finansdepartementet utarbetats
förslag till
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
dels förordning angående ändrad lydelse av 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet.
Under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer departementschefen,
att berörda förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Kungl. Majlis proposition nr 281.
73
Bilaga 1.
Till herr Statsrådet och Chefen för Kungl, finansdepartementet.
Genom finansdepartementets ämbetsskrivelse den 3 oktober 1936 har domänstyrelsen
anmodats att, därest ändringar i förordningen den 22 juni 1932
(nr 293) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog ansåges
erforderliga, inkomma med yttrande och förslag angående de ändringar
i nämnda förordning, som styrelsen kunde finna påkallade med hänsyn till
dess tillämpning vid allmän fastighetstaxering år 1938.
Med anledning härav får domänstyrelsen, som i ärendet inhämtat här bilagda
yttranden från samtliga Överjägmästare, vissa jägmästare och en skogstaxator,
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges skogsägareförbund,
Skogssällskapet samt Skogsägareföreningarnas riksförbund
— ävensom tagit del av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 november
1933 av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet utarbetade redogörelsen
rörande taxeringsutfallet för skogsmark och växande skog m. m.
vördsamt anföra följande.
De principer, som äro grundläggande för värdering av skogsmark och
växande skog enligt den instruktion, som gällde för 1933 års allmänna fastighetstaxering,
given i nämnda förordning den 22 juni 1932, vila på 9 § kommunalskattelagen
och äro närmare utformade i punkt 4 av anvisningarna
till nämnda paragraf. De grundläggande principerna för värdering av skogsmark
och växande skog vid allmän fastighetstaxering beröras icke av de
ändringar i instruktionen, som styrelsen anser sig nu böra föreslå. Ändringsförslagen
avse sålunda väsentligen den i skogsvärderingsinstruktionen föi
varje fastighetstaxering återkommande avvägningen av den skogliga taxeringens
nivå och dessutom smärre justeringar samt förslag angående tillämpningsföreskrifter,
motiverade i huvudsak av erfarenheterna från senaste
fastighetstaxering, inhämtade yttranden och taxeringsutfallet enligt nyssnämnda
undersökning. Angående den med skogstaxeringen nära förbundna taxeringen
av övrig mark har styrelsen, sedan taxeringen i fråga avsevärt föi - bättrats, ansett hittills givna anvisningar vara tillfyllest.
Domänstyrelsen har till förslaget till instruktion för skogsmark och växande
skog lämnat motivering till av styrelsen ifrågasätta ändringar eller tillägg
ävensom påpekat i samband därmed enligt styrelsens mening önskvärda förändringar
i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen. Understrukna
delar av texten i förslaget utmärka ifrågasatta ändringar.
Förslag till instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid allmän fastighetstaxering år 1938. 1
1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.
Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga på sätt
i punkterna 4, 5 och 6 närmare angives (skogsmarkens avkastningsväide).
Växande skog skall värdesättas med hänsyn till dess laktiska värdeavkastning
enligt punkterna A, 5, 6 och 1 (skogsvärdet).
Allmänna
värderings
grunder.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
A. Skogsmark.
Begreppet 2. Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark, som, vare sig
skogsmark, den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogs1
»reduktion. lill skogsmark hänföres således även ljungmark och annan
dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig
lör skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången
det väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken
likväl redovisas såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta
såsom kultiverad betesäng. Med kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig
mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan
något trädbevuxen betesmark, som för betets förbättrande är föremål förordnad
skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering,
kalkning^ gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller
upptagas sådan skoglös eller ej sällan något trädbevuxen ängsmark, som,
ehuru den visserligen kan användas för skogsproduktion, i främsta rummet
disponeras för foderproduktion genom bete eller slåtter samt med god hushållning
även bör därtill användas (naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru
den ej är föremål för egentliga kulturåtgärder.
Till skogsmark räknas icke s. k. impediment, vartill hänföras mossar,
inyrar, kärr, berg, fjällmark och annan dylik mark, som på grund av klimatiska
förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller de
lösa jordlagrens ringa djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion
där icke kan påräknas.
Värdet av sådan mark ävensom, i förekommande fall, av bete å skogsmark
skall inräknas i värdet av fastigheten i övrigt.
Areal skogs- 3. Arealen skogsmark beräknas, vad angår statens och andra allmänna
mark- skogar, efter därom av domänstyrelsen meddelade eller eljest tillgängliga
officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ordnad hushållning med
tillgängliga och tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar efter uppgifter i
dessa; samt, vad angår övriga skogar, med ledning av uppgifter från jordregistret,
ekonomiska kartverk eller andra offentliga handlingar, så ock efter
ingivna deklarationer och andra upplysningar, som kunna införskaffas.
Bomtet. 4. Skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga (boniteten) skall
beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kubikmeter per
hektar, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång).
Boniteten är således icke beroende av att den för viss tid uttagbara virkesavkastningen
är vare sig högre än normalt, på grund av att skogen är mer
än vanligt väl sluten eller innehåller relativt stor tillgång på moget virke,
t-iler lägre än normalt, på grund av att skogen är utglesnad eller utgöres avövervägande
ungskog, utan boniteten bestämmes av den uthålliga årliga
virkesavkastning, skogsmarken skulle lämna, örn skogstillgången under rationell
skötsel vore normal. Såsom sådan normal virkesavkastning är att
anse exempelvis den, sorn i medeltal uppnås på sådana större skogsbruk, där
det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där det finnes ett väl
slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.
Boniteten skall bestämmas efter den virkesproducerande förmågan utan
hänsyn till föreliggande möjlighet eller sätt för virkesavkastningens utnyttjande.
Vidare är att märka, att boniteten skall vara genomsnittlig och således
skall för skogsmarken i dess helhet avvägas med hänsyn till dess i olika
delar skiftande producerande förmåga.
Vid bestämning av boniteten skall hela den normala årliga virkesavkastningen
uppskattas i kubikmeter per hektar och avse virke i rått tillstånd,
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
75
mätt i verklig kubikmassa fast mått på bark, d. v. s. den virkeskvantitet, som
erhålles, då virket mates på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten
angives som en för hela taxeringsenheten i fråga gällande medelbonitet.
Finnas för skogen tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar, angivande
skogsmarkens olika boniteter eller innehållande andra uppgifter, varav medelboniteten
kan bedömas, sker uppskattningen med ledning därav. Saknas
skogsuppskattningshandlingar, uppskattas boniteten med ledning av vad som
är känt eller kan utrönas om skogsmarken i fråga, jämfört med medelboniteten
å trakten i övrigt.
Den uppskattade boniteten jämkas till den av bonitetsklasserna i tabell I,
som ligger närmast. Bonitet, som uppskattas högre än den högsta i tabellen
angivna bonitetsklassen, jämkas till närmaste hela tal.
5. För värdering i penningar av den sålunda uppskattade normala virkesavkastningen
beräknas virkets nettovärde per kubikmeter å rot (rotvärde)
enligt de pris, som under åren 1932—1936 på grund av prissättning nämnda
år i genomsnitt varit å orten gällande för de sortiment, varav dylik normal
virkesavkastning anses sammansatt (normal sortimentssammansättning). I
de särskilda anvisningar, som jämlikt 59 § taxeringsförordningen skola fastställas
för varje län eller område av län, bestämmes, vad som för länets eller
områdets vidkommande skall anses såsom normal sortimentssammansättning.
Finnes för skogen ordnad bokföring tillgänglig, må densamma kunna läggas
till grund för prissättningen under förutsättning, att de bokförda priserna
varit av normal beskaffenhet och sålunda för liknande förhållanden
representativa. I de fall, där virke försålts å rot, erhållas de för prissättningen
behövliga medeltalen direkt för vart och ett av de nämnda åren, under
förutsättning att det å rot försålda virket har den sålunda fastställda sortimentssammansättningen
och ett för skogen genomsnittligt avsättningsläge.
Eljest kunna de erhållna priserna ej direkt användas som taxeringsunderlag
utan måste jämkas. Så t. ex. inträffar ofta, att endast den grövsta och^värdefullaste
skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom
vanligt är i jordbruksbygder, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i vissa
trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även örn dylika
extrema fall ej föreligga, inträffar, att den årliga virkesavkastningen å en
skog visst ar är sammansatt av onormala mängder grovt eller klent virke,
eller att avverkning skett på särskilt långa eller korta körvägar med mera,
och kunna även i dylika fall jämkningar i de erhållna priserna bliva nödvändiga.
A sådana skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat
skick, skola från bruttopriserna avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader,
såsom kostnader för huggning, körning, Honning eller annan
transport till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, direkt arbetsledning,
avmätning och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser,
skogsaccis- och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls- och försäkringsavgifter
i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Därvid är att
märka, att såsom avdragsgilla kostnader skola godkännas allenast sådana,
som äro representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden
och som icke äro beroende av avverkningarnas förläggning eller virkesförrådets
anhopning i sämre eller bättre avsättningslägen.
Vid rotvärdets bestämmande enligt den normala sorlimcntssammansättningen
skall iakttagas, att brukliga handelsmått, t. ex. toppmätt massa inom
bark för timmer, löst mått för brännved etc., måste omräknas till verklig kubikmassa
fast mått på bark. För varje sortiment och klass av ekonomiskt
likvärdiga sortiment skall rotvärdet utrönas för vart och ett av de ar, som
Rotvärde.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
skola läggas till grund för beräkningen, saint medeltal för dessa årsvärden uträknas.
Ur medeltalen bestämmes rotvärdet för samtliga sortiment enligt
den fastställda normala sortimentssammansättningen på sätt framgår av följande
uträkning, vilken allenast utgör ett exempel:
Sortimentsklass:
I: timmer .................. 30% ä 8 kronor per kubikmeter kronor 2:40
II: sulfitved oell lia björkved.. 20% » 6 » » >, » 1:20
III: sulfatved, props och l:a
barrved ................ 20% i i » » » , 0: .SO
IV: kolved, industribränsle och
diverse virke............ 30% » 1 » » > » 0:30
Rotvärde per kubikmeter kronor 4: 70.
Det bör beaktas, att den normala sortimentssammansättningen skall avse
hela virkesavkastningen, oberoende av huruvida viss del av denna icke vinne1''
avsättning. Skulle sålunda å viss trakt virke, i exemplet här ovan hänfört
till fjärde sortimentsklassen, ej vara avsättningsbart, bör i exemplet detta
utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 4 kronor A0 öre per kubikmeter.
Motsvarande gäller även, då försäljning skett på rot men virke under
viss^ brösthöjdsdimension ej kunnat vinna avsättning, ehuru dess kubikmassa
ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkastningen.
Saknas ordnad bokföring för skogen, eller hava för det genomsnittliga prisläget
representativa virkesförsäljningar ej förekommit, eller anses de bokförda
priserna icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rotvärdet
med ledning av det medelpris för orten, som jämlikt förenämnda särskilda
anvisningar med hänsyn till skogens läge anses tillämpligt för en normalt
sammansatt virkesavkastning. Vid uppskattningen kan det sålunda bestämda
rotvärdet jämkas med hänsyn till utdrivningens större eller mindre
svårigheter i fråga örn körvägar och flottningsförhållanden m. m. dylikt, ävensom
därtill, att sämre mark producerar ej blott kvantitativt mindre virke utan
även mindre värdefulla sortiment.
Vid uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möjlighet att taga
hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till avsättningsort och annat,
som inverkar på virkesvärdet. Vid enahanda bonitet och avsättningsläge
skall samma rotvärde åsättas den normala virkesavkastningen, även örn
skogsbruk i olika syften bedrives med olika omloppstider. Avvikelser från
den omloppstid, som kan anses motsvara den för orten normala sortimentssammansättningen,
inverka visserligen på den verkliga virkesavkastningens
sammansättning och värde, men skall hänsyn till dessa avvikelser tågås vid
beräkningen av växande skogens värde enligt punkt 7.
Det enligt det föregående bestämda rotvärdet jämkas till den av prisklasserna
i tabell I, som ligger närmast.
Skogsma]-- 6. Den enligt punkt 4 bestämda normala årliga virkesavkastningen per
kastning helJtar skogsmark multipliceras med det enligt punkt 5 beräknade rotvärdet,
"v&rdef*" Från ^en värdeavkastning, som därvid framkommer, skall avdragas en tredjedel
för kostnader för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m. För
skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av gällande
lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i skyddssyfte
med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt stor
del av avkastningens värde, må avdraget för kostnader efter prövning i varje
särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till mer än hälften
av den beräknade normala värdeavkastningen. Det sålunda reducerade vär
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr :JS1. 1 <
det anses utgöra nettovärdet på ett års normal avkastning per hektar skogsmark.
Skogsmarkens värde per hektar (skogsmarkens avkastningsvärde) skall utgöra
furu och en halv gånger nettovärdet på ett års normal avkastning.
Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som vid avdrag
för kostnader med en tredjedel angiver skogsmarkens värde per hektar
vid förekommande kombinationer mellan bonitets- och rotvärdesklasser. Vid
avdrag för kostnader med mera än en tredjedel kan tabell I icke användas,
utan särskild värdeberäkning måste göras.
B. Växande skog.
7. Växande skog skall — oavsett örn avverkningsrätt till densamma upp- sigvarda
låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt be- och relativ
finner sig, och den värdeavkastning, som för framtiden därur kan uttagas skogstugan
under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen innehåller
ett så beskaffat virkesförråd, att den beräknade normala värdeavkastningen
genast och uthålligt kan uttagas, och sålunda normal skogstillgång
förefinnes, sättes värdet å den växande skogen (skogsvärdet) till tjugo
och en halv gånger nettovärdet på den normala årliga värdeavkastningen.
I fråga örn denna värdeberäkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver
skogsvärdet per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer,
som upptagits i fråga örn skogsmarkens avkastningsvärde.
Emellertid är den växande skogens slutenhet, sammansättning och beskaffenhet
i övrigt vanligen sådan, att den faktiska skogstillgången betingar ett
från det normala mer eller mindre avvikande skogsvärde. Detta värde i
förhållande till det normala utgör den relativa skogstillgången, som betecknas
med tal, uttryckta i tiondelar. Talet för relativa skogstillgången är således
1.0, örn skogsvärdet överensstämmer med det normala. Relativ skogstillgång
0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. innebär, att det förhandenvarande virkesförrådet,
såsom i utglesnade eller vanskötta skogar med allmän virkesbrist eller i välskötta
skogar med brist på moget virke, icke medgiver normal värdeavkastning.
Är detta fallet, skall skogsvärdet sättas i motsvarande mån lägre. På
samma sätt innebär relativ skogstillgång 1.1, 1.2, 1.3 o. s. v., att skogsbeståndet
till följd av mer än vanligt stor slutenhet eller jämförelsevis god tillgång
på moget virke under viss tid kan medgiva större avverkning eller uttagande
av värdefullare dimensioner än som för normal värdeavkastning
kan beräknas, varför skogsvärdet i samma mån sättes högre. Den erforderliga
jämkningen av de i tabell I angivna skogsvärdena vid normal skogstillgång
sker med stöd av de kända avvikelser, skogens virkesförråd och dettas
sammansättning med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt
grövre och klenare dimensioner uppvisar vid jämförelse med förrådet å en
normalt sammansatt skog och skogens därav beroende förmåga att giva en
mot åsatt bonitet och rotvärde svarande framtida värdeavkastning.
För att underlätta bedömandet av relativa skogstillgången med utgångspunkt
från förefiniligt virkesförråd har upprättats bifogade tabell II, vilken
för olika boniteter och omloppstider utvisar den storlek för ett normalt sammansatt
och slutet virkesförråd, som motsvarar relativa skogstillgången 1.0.
Tabellens användning framgår av följande exempel. 1 en viss landsända
skall enligt för länet jämlikt 59 § taxeringsförordningen fastställda särskilda
anvisningar och hjälptabcll 100-årig omloppstid tillämpas för skogar, vars
bonitet bestämts till 2.-r>. Örn sädan skog innehåller virke i normal åldersoch
dimensionsfördelning, skall virkesförrådet enligt tabellen (och hjälplabellen)
uppgå till 8.3 kubikmeter per hektar för att relativa skogstillgången
skall vara 1.0. Örn skogen på grund av allmän gleshet innehåller allenast
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
50 kubikmeter i genomsnitt per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och
dimensionsfördelning kan betraktas som normal, är relativa skogstillgången
60/83 eller 0.6 av det normala.
Då normal ålders- och dimensionsfördelning oftast ej är för handen, måste
den enligt nyssnämnda regel funna relativa skogstillgången vanligen jämkas
ytterligare, nämligen uppåt, örn förrådet är sammansatt av äldre bestånd
eller grövre virke än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna saknas
eller bestånden äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.
Det skall uppmärksammas, att det förhandenvarande totala virkesförrådet
— vari skall ingå jämväl virke av mindre dimensioner än den minsta
uppskattade — utan hänsyn till att viss del av dess avkastning måhända
icke är avsättningsbar eller utnyttjas för husbehov, skall ligga till grund för
jämförelse med det normala virkesförrådet.
A skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och
för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den
framtida virkesavkastningen, som av nämnda orsaker äro att vänta, kan
skogens bruttovärde erhållas på så sätt, att dessa avkastningar värderas i
penningar med tillämpning av de priser, som varit bestämmande för det enligt
punkt 5 bestämda rotvärdet och hela skogsbrukets till nutiden diskonterade
avkastning därefter uträknas efter 4 procents räntefot. Efter avdrag
dels med en tredjedel för omkostnader, dels också för skogsmarkens avkastningsvärde,
som ju uppskattas efter andra grunder, erhålles den växande
skogens fristående värde.
Endast undantagsvis lärer relativa skogstillgången kunna sättas lägre
än 0.2.
Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar för
olika boniteter och rotvärden.
(Tabellen har ej här uträknats.)
Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd
för olika boniteter och omloppstider (återgives ej här).
Exempel på hjälptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdistrikt
år 1938 (exemplifieras ej här).
Motiv
till domänstyrelsens förslag om ändringar i instruktionen
för värdering av skogsmark och växande skog vid
taxering av fastighet.
Vid punkt 1.
Huvudregeln för värdesättning av växande skog har förtydligats genom
hänvisning icke blott till punkt 7 utan även till punkterna 4, 5 och 6, varigenom
tvekan icke behöver uppstå, att denna värdesättning skall ske i anslutning
till de för skogsmarkens värdesättning fastställda grunder.
Vid punkt 2.
Ett par smärre omredigeringar hava föreslagits.
Vid punkt 4.
I bestämmelserna rörande uppskattning av boniteten föreslås endast en
mindre ändring i texten. Dessutom anser sig styrelsen böra i tabell I föreslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
79
införande av två nya bonitetsklasser, 3.25 och 3.75, mellan klasserna 3.0,
3.5 och 4.0. Behovet av dessa bonitetsklasser synes enligt avgivna yttranden
hava gjort sig starkt gällande i det praktiska taxeringsarbetet inom län,
där skogsmarken till stora delar ligger omkring nämnda boniteter. En sådan
utökning av tabell I har åtminstone beträffande bonitetsklass 3.25 ansetts
lämplig även av de sakkunniga för undersökning av taxeringsutfallet vid
1933 års allmänna fastighetstaxering.
Vid punkt 5.
Till grund för beräkningen av rotvärdet lågo vid föregående taxering virkespriserna
under femårsperioden 1927—31. I anslutning till dessa har nu
föreslagits, att 1932—36 års priser skola läggas till grund för taxeringen.
För bedömande härav torde viss ledning erhållas av följande sammanställning
över rotnetto å försålt virke från kronoskogar under åren från och med
år 1927:
Å r
Norrbottens
och Väster- bottens län
kronor
Södra Norr- land och
Dalarna
kronor
Svealand
utom
Dalarna samt
Götaland
kronor
Hela
landet
kronor
1927 ................................
6.10
6.58
9.66
6.68
1928 ................................
5.06
6.21
9.45
5.75
1929 ................................
5.26
6.22
9.02
6.00
1930 ................................
3.91
4.93
8.14
4.78
1931 ................................
2.41
3.17
6.00
3.22
1932 ................................
2.86
3.46
4.63
3.31
1933 ................................
3.23
4.22
5.74
3.91
1934 ................................
3.90
4.78
6.86
4.69
1935 ................................
3.45
4.96
6.74
4.55
1936 ................................
c:a 6.00
c:a 7.00
c:a 9.00
c:a 7.00
4.55
5.42
8.45
5.29
. » » 1932—36 ..............
c:a 3.90
c:a 4.90
c:a 6.60
c:a 4.70
Av sammanställningen framgår, att prisutvecklingen under åren 1932—36
varit ojämn, vilket kommer till synes även vid jämförelse mellan medeltalen
för dessa år och för perioden 1927—31. Vid sådan jämförelse bör beaktas,
att det material, som ligger till grund för medeltalen, icke varit likformigt,
beroende på inträffade förändringar i dimensionssammansättning
samt skillnader i avsättningsläge för det försålda virket. Vilket prisläge,
som med hänsyn till 1932—36 års priser kan bliva bestämmande för taxeringen,
kan därför med ovanstående uppgifter icke med säkerhet avgöras,
sannolikt torde emellertid rotvärdesnivån enligt nämnda priser komma att
genomgående sänkas något. En sådan följd av valet av årsperiod bör enligt
styrelsens mening icke i och för sig tillmätas alltför stor vikt. Det torde
nämligen få anses särskilt betydelsefullt, om taxeringen kan grundas på slutna
prisserier, utan det subjektiva bedömande av mer eller mindre representativa
årspriser, som eljest måste förekomma. I de avgivna yttrandena har
icke ifrågasatts, att andra virkespriser än för perioden 1932—36 borde komma
i tillämpning. Styrelsen anser sig icke heller böra till diskussion upptaga
något annat alternativ. Det torde visserligen kunna förutsättas, att taxeringen
kommer att äga rum vid ett dagsprisläge, som med all sannolikhet kommer
att i större eller mindre grad överstiga 1932—36 års medelpriser, men detta
bör enligt styrelsens mening icke medföra några svårigheter för ett riktigt
genomförande av taxeringen. Dess nivå bestämmes nämligen dessutom och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 2S1.
8n
väsentligen av för taxeringen gällande kapitaliseringsprocent och förvaltningskostnadsavdrag,
varom styrelsen hänvisar till vad som anförts vid motiven
till punkt 6.
De ändringar, som verkställts i bestämmelserna om rotvärdets uppskattning
i de fall, då ordnad bokföring för skogen saknas, äro närmast av redaktionell
karaktär och avse att förtydliga texten. Såsom styrelsen redan i förslaget
till nu gällande instruktion påpekade, anser styrelsen, att jämkning
i rotvärdet för orten med hänsyn till väsentligt bättre eller sämre bonitet
i regel endast bör gälla närmaste prisklass. Då sådan jämkning är mindre
vanligen förekommande, har bestämmelsen härom ansetts böra givas en
mindre framträdande plats i texten.
Vid punkt 6.
Vid föregående taxering höjdes avdraget för förvaltnings- m. fl. allmänna
kostnader från V4 till Vs. De skäl, som föranledde avdragets bestämmande
till Vs, synas styrelsen alltjämt äga giltighet, och någon ändring av avdragets
storlek anses därför icke nu böra ifrågasättas.
I fråga örn kapitaliseringsprocenten vidtogs vid 1933 års taxering ingen
ändring, ehuru en sänkning från 5 °/o till 4V2 % av styrelsen då diskuterades.
De förhållanden, som därvid togos i övervägande och som redan då i och
för sig talade för sänkning, hava nu starkare accentuerats. Av de avgivna
yttrandena angående denna viktiga detalj i instruktionen må anföras följande:
Centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund yttrar: »Med hänsyn till
det nuvarande låga ränteläget skulle måhända synas påkallat, att en sänkning
av kapitaliseringsprocenten nu toges under övervägande. En sänkning
av denna med 1 enhet motsvarar en ökning av taxeringsvärdena med 25 %.
Enbart detta förhållande synes böra mana till försiktighet, då alltför tvära
omkastningar med avseende på skogsfastigheternas taxeringsvärden knappast
kunna ur det allmännas synpunkt vara till fördel. Jämförelsevis låga
taxeringsvärden å skogen torde däremot stimulera ägarna till vidtagande
av skogsvårdande åtgärder. Härigenom beredas ökade arbetstillfällen inom
skogsbruket, vilket för tillgodoseende av kommunernas skatteintressen torde
vara lika värdefullt som ett utökat garantiskatteunderlag. Då dessutom nu
omöjligen torde kunna förutses vilka räntor, som komma att bliva gällande
under den nästkommande taxeringsperioden, finner centralrådet, med beaktande
jämväl att den i kommunalskatlelagen stadgade garantiskatteprocenten
för skogsfastighet av 4 °/o måste anses relativt hög, övervägande skäl
tala för, att vid 1938 års fastighetstaxering kapitaliseringsprocenten bibehålies
oförändrad.»
Sveriges skogsägareförbund framhåller liknande synpunkter: »Det torde
kunna förväntas, att i anledning av nu rådande allmänna ränteläge förslag
komma att framställas örn räntefotens sänkning, vilket innebär motsvarande
höjning av kapitaliseringsfaktorn, d. v. s. medför en höjning av taxeringsvärdena.
Ehuru förbundet icke vill bestrida, att det nuvarande låga ränteläget
och därav exempelvis framkallade höga värden å obligationer kan
synas motivera en lägre ränta även vid beräkningen av skogsbrukets avkastningsvärden.
så vill förbundet dock uttala en varning mot att nu företaga
en sänkning av den räntefot, som tillämpades 1933. Skulle denna sänkas
från 5 till 4, innebär detta att kapitaliseringsfaktorn höjes från 20 till
25 eller med 25 °/o. Åtgärden skulle således medföra en höjning av skogsbrukets
taxeringsvärden med 25 %. Förbundet finner en sådan höjning
äventyrlig särskilt i nuvarande tid, då den kommunala beskattningen i sin
helhet ligger under omarbetning och kanske redan örn ett eller annat år
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
81
kommer att utgå efter helt nya grunder. Kommunalskatteberedningen har
hos Kungl. Maj:t begärt att få verkställa provtaxeringar (avseende den kommunala
inkomst- och fastighetsbeskattningen, skogsaccisen m. m.) i ett stort
antal kommuner. På grundval av dessa provtaxeringar kommer skatteberedningen
att framlägga förslag om den kommunala beskattningens revision.
Helt oavsett vad detta revisionsförslag kan komma att innehålla, så lärer
det dock komma att bygga sina överväganden om den kommunala inkomstskattens,
fastighetsskattens och skogsaccisens inbördes ställning i skatterepartitionen
samt om de nuvarande skattekällornas bärkraft på nu förefintliga,
i de av beredningen utförda provtaxeringarna tillämpade taxeringsvärdena
å ''annan fastighet’, jordbruksfastighets jordbruksvärde och dess skogsvärde.
Kommer nu en kommunal skattereform att grundas på dessa värden
och deras inbördes förhållande samt därefter skogsvärdena att på ovan antytt
sätt höjas högst väsentligt, så lärer skogsbeskattningen kunna komma in
på äventyrliga vägar.
Förbundet finner det önskvärt, att medan den förestående kommunala
skattereformen är under arbete, vilken reform väl säkerligen kommer att
grundas på nuvarande taxeringsvärden, icke några språngvisa förskjutningar
göras i vissa delar av fastighetsvärdena, vilka helt rubba den beräknade och
avsedda skattebelastningen å de olika näringsgrenarna.
Förbundet får av denna anledning hemställa, att kapitaliseringsprocenten
vid 1938 års allmänna fastighetstaxering bibehålies vid nuvarande 5 %.»
Av dessa yttranden framgår tydligt, vilka starka betänkligheter som
förefinnas mot en sådan höjning av taxeringsvärdena, som vid en av nuvarande
ränteläge betingad lägre kapitaliseringsprocent beräknas uppkomma.
De för ränteläget betecknande procenttalen för riksbankens officiella diskonto
för 3 månaders växlar hava under senare år varit följande:
, Vid utgången I medeltal
Ar av år för år
1930 .............................. 31/* 3.72
1931 .............................. 6 4.io
1932 .............................. 3 Va 4.39
1933 .............................. 2 Va 3.17
1934 .............................. 2 Va 2.5 0
1935 .............................. 2 Va 2.50
1936 .............................. 2 Va 2.50
Med utgångspunkt enbart från dessa räntesatser skulle enligt styrelsens
förmenande en väsentligt lägre kapitaliseringsfaktor än 5 % kunna ifrågasättas.
Såsom framhållits i de citerade yttrandena, kan en stor sänkning av
kapitaliseringsprocenten för skogsfastigheter medföra sådana förskjutningar
beträffande det kommunala skattetrycket, som ur allmän synpunkt icke
kunna anses lämpliga. Därvid får emellertid icke bortses från det för beskattningen
angelägna i sådan värdesättning av skogsfastigheter, att deras
taxeringsvärden bilda ett möjligast riktigt underlag även för den statliga inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen. Det utslagsgivande bör sålunda vara
en riktig avvägning av den skogliga taxeringens nivå. Därvid torde saluvärdena
kunna tjäna till ledning i så måtto, att alltför stora skillnader mellan
taxeringsvärde och saluvärde för skogsfastigheter icke borde uppsta. En
allmän höjning av de skogliga taxeringsvärdena vid 1938 års taxering anses
på den grund vara berättigad. Då detta med hänsyn till den något sänkta
rotvärdesnivån icke synes kunna genomföras, därest kapitaliseringsprocenten
och övriga värderingsfaktorer bliva oförändrade, är en av enbart ränteläget
betingad sänkning av kapitaliseringsprocenten väl motiverad. Vid övervä
Bihang
lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 281. 6
82
Kungl. J\Icij:ts proposition nr 281.
gande av det procenttal, som bör läggas till grund, har styrelsen, även med
beaktande av vad som anförts mot en sådan åtgärd, funnit sig kunna tillråda,
att procenten sättes till 4 %. På så sätt blir totalvärdet vid normal skogstillgång
25 årsavkastningar i värde, fördelat efter samma förhållande som tidigare,
så att 4V2 årsavkastningar utgöra skogsmarkens värde och 2OV2 årsavkastningar
utgöra skogsvärde. Efter sådana grunder skulle sålunda ny
tabell I till instruktionen upprättas.
Vid avgivande av förslaget om sänkt kapitaliseringsprocent vill styrelsen,
i likhet med vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, dock
framhålla, att det för den kommunala beskattningen nu gällande repartitionstalet
för skogsvärde, 0.04, principiellt innebär en alltför hård skattebelastning
för växande skog, särskilt ungskogen, och att detta förhållande med höjda
taxeringsvärden måste bliva ännu mera framträdande. Styrelsen vill erinra
om, att i samband med sänkningen av repartitionstalet 0.06 till 0.05 för jordbruksvärde
frågan om en berättigad sänkning av repartitionstalet för skogsvärde
från 0.04 till 0.03 var föremål för särskilt övervägande. Styrelsen utgår
från att frågan i detta sammanhang upptages till förnyad prövning och att
med nuvarande skogsaccisbeskattning åtgärder för sänkning i detta repartitionstal
från 0.04 till 0.03 vidtagas.
Vid punkt 7.
I första stycket har uttrycket »ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd»
ändrats till »ett så beskaffat virkesförråd», emedan ett poängterande
av enbart åldersfördelningens betydelse icke lämpligen har sin plats i den
allmänna regeln. Av samma anledning anses orden »i åldersklasser» böra
utgå ur texten i början av andra stycket.
Tredje t. o. m. sjätte styckena av denna punkt innehålla i det praktiska
taxeringsarbetet vanligen använda tillämpningsföreskrifter för relativa skogstillgångens
bestämning med utgångspunkt från virkesförrådet. Av erfarenheterna
att döma skulle dessa mera allmänt hållna föreskrifter icke vara
tillfyllest. I flera avgivna yttranden framföres nämligen som ett önskemål,
att därjämte någon lämplig närmelsemetod anvisas för beräkning av relativa
skogstillgången, vars uppskattning tämligen allmänt anses osäker. Sålunda
har resultatet av 1933 års fastighetstaxering av förutnämnda sakkunniga sammanfattats
sålunda:
»De sakkunniga tveka icke att beteckna relativa skogstillgången som en
svårbestämbar faktor vid den använda taxeringsmetoden, om icke särskild
uppmärksamhet ägnas denna detalj i fastighetstaxeringsarbetets tidigaste
skeden. Det alltmer beaktade sambandet mellan denna faktor och boniteten
anse de sakkunniga böra föranleda, att i länsanvisningarna allmänt angivas
för uppskattningen tillämpliga normalförråd för inom länet förekommande
boniteter. I de flesta län torde de länsskogssakkunniga med utgångspunkt
från de vid 1933 års fastighetstaxering erhållna siffrorna för relativa skogstillgången
kunna med stöd av lokalkännedom för varje kommun göra vägande
uttalanden angående behovet av eventuell justering, vilka uttalanden
kunde tjäna till viss "ledning. I övrigt är för taxeringens nöjaktiga genomförande
i denna del särskilt angeläget, att skoglig sakkunskap i tid, d. v. s.
redan i beredningsnämnderna, ställes till förfogande för taxeringsarbetet.»
Av vad sålunda anförts framgår, att en bättre uppskattning av relativa
skogstillgången är särskilt eftersträvansvärd. Vid övervägande av lämpliga
åtgärder i sådant syfte genom ändringar i instruktionen har styrelsen funnit,
att tillämpningsföreskrifterna icke för närvarande kunna kompletteras med
en närmelsemetod. Av hittills vid taxeringen använda metoder har nämligen
icke någon viss metod ansetts så välgrundad, att den är värd erkännande
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
83
framför andra. Nyssnämnda sakkunnigas uttalande, att sambandet mellan
bonitet och relativ skogstillgång borde allmänt föranleda anvisningar om
normalförråd för skilda boniteter, skulle enligt styrelsens förmenande innebära
taxeringstekniska fördelar oell möjliggöra en uppskattning efter mera
likformiga grunder. Behovet av sådana anvisningar har tidigare påpekats i
samband med de förarbeten till 1933 års taxering, som omnämnas i 58 § taxeringsförordningen.
Domänstyrelsen framlade då i de uppgifter, som jämlikt
nämnda författningsrum överlämnades till länsstyrelserna, ett förslag till normalförråd
för skilda boniteter. Vid det möte mellan landskamrerarna i riket
och ett antal skogssakkunniga, som hölls i Stockholm den 5—8 oktober 1932,
var bl. a. styrelsens förslag i denna del föremål för diskussion. Mötet uttalade
sig emellertid därvid för att de omloppstider inom de olika länen, som angivits
till ledning för 1928 års taxering, och vilka för vissa län avveko från
de av styrelsen föreslagna, fortfarande skulle tillämpas vid 1933 års taxering.
Dock skulle starkare differentiering göras för olika boniteter inom länen, varvid
domänstyrelsens förslag till omloppstider och normalförråd för skilda
boniteter kunde tjäna till viss ledning.
Till följd av detta mötesuttalande har enligt de sakkunniga för undersökning
av taxeringsutfallet vid 1933 års allmänna fastighetstaxering den av domänstyrelsen
förordade principen om normalförråd för skilda boniteter vunnit
tillämpning i ett stort antal län och därjämte bidragit till en ökad differentiering
av omloppstiden för olika boniteter inom andra län. Oaktat mötesuttalandet
hava, såsom de sakkunniga påpekat, vissa ojämnheter uppstått,
närmast till följd av bristande samarbete länen emellan vid fastställande av
en sådan taxeringsgrund som den här ifrågavarande. Ett upprepande härav
skulle förhindras, om normalförråden och omloppstiderna närmare fastlåstes
i instruktionen, vilket i någon mån borde motverka den osäkerhet, som präglar
relativa skogstillgångens uppskattning. Vid övervägande av åtgärder i
den av de sakkunniga utpekade riktningen har styrelsen med hänsyn till den
tvekan inför tillämpningen, varåt 1932 års möte i Stockholm givit uttryck,
icke ansett sig böra föreslå intagande i instruktionen av en för hela landet
gällande serie, angivande normalförråd och omloppstider för olika boniteter.
Däremot bör enligt styrelsens förmenande inom varje län fastställas icke
blott omloppstider utan även det samband mellan förekommande boniteter
och normalförråd, som enligt för länet anvisade omloppstider bestämmes genom
tabell II till instruktionen. Styrelsen anser därför, att detta samband
bör angivas i den lijälptabell för länet, som skall inför länsstyrelsen faststallas
I enlighet härmed har styrelsen föreslagit ändringar i föreskrifterna om
användningen av nämnda tabell II. De tillämpliga normalförråden synas
lämpligen böra intagas som ett tillägg under den nuvarande hjälptabellen och
där angivas för varje bonitetsklass. ...
Genom den föreslagna anordningen förutsättes, att ojämnheter i uppskattningen
av relativa skogstillgången på grund av ofullständiga länsanvisningar
icke skola uppkomma. Dessutom förtjänar papekas, att en differentiering av
normalförråden på de olika boniteterna möjliggör en principiellt riktigare
tillämpning av den för visst län eller viss länsdel fastställda normala sortimentssammansättningen
än om omloppstiderna för länet, såsom skett, fastlåsas
inom snävare gränser. Genom den ytterligare schablonisering av taxeringen,
som delta förslag innebär, vinnes en önskvärd fin enkling och liktoimighet
i uppskattningsgrunden, utan att dess teoretiska grundvalar kunna
sägas bliva rubbade. .
I övrigt har styrelsen icke ifrågasatt annan ändring under denna punkt,
än ett förtydligande i näst sista stycket, varigenom värderingen uttryckligen
angives vara bunden till de priser, som varit bestämmande lör lotvärdet.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Vilka föreskrifter som än kunna bliva givna beträffande relativa skogstillgången,
anser styrelsen en tillfredsställande uppskattning av denna faktor
kunna påräknas, endast om skoglig sakkunskap utnyttjas vid taxeringen,
vilket starkt framhållits av de särskilda sakkunniga. I anslutning till liknande
yttrande i denna detalj av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
vill styrelsen därjämte betona vikten av att lämpliga personer utväljas
för sådana uppdrag och särskilt, att de i nämnderna verkande lokala sakkunniga
enhetligt instrueras för sin uppgift, varigenom redan från början
mycket bör kunna vinnas. Därvid torde det böra påpekas, att missuppfattning
av innebörden av uppdrag såsom skogssakkunnig i fråga om rena
skatteintresset kan leda till onödigt besvär och arbete för högre taxeringsinstanser.
1 anslutning till vad sålunda anförts om möjligheterna till förbättrad uppskattning
av relativa skogstillgången vill styrelsen framföra följande synpunkter
på taxeringsarbetets organisation med hänsyn till den skogliga delen
av fastighetstaxeringen.
Vid tidigare taxeringar hava ordförandena i berednings- och taxeringsnämnderna
icke i erforderlig utsträckning erhållit biträde av skoglig sakkunskap
med de kompetensfordringar, som i 29 § av kungörelsen med vissa
föreskrifter rörande taxeringsförfarandet hava uppställts beträffande i skogshantering
sakkunniga. Detta förklaras därav, att inom länet tillgången på
sådana sakkunniga, som samtidigt äga god lokalkännedom, icke torde vara
tillräcklig för taxeringsarbetets behov. Under sådana förhållanden är det
fullt naturligt, om därjämte personer med lägre skoglig utbildning (från
skogsskola) anlitats för ändamålet. Sålunda hava huvudsakligen länsskogvaktare
men även kronojägare biträtt i nämnderna. Ofta hava dessa en
mycket god lokalkännedom och torde, rätt instruerade, vara en så värdefull
tillgång i taxeringsarbetet, att deras användning i detsamma bör konfirmeras
i gällande bestämmelser. Enligt styrelsens förmenande bör anlitande av biträde
med högre eller lägre skoglig utbildning vara en ofrånkomlig förutsättning
för den skogliga taxeringens bedrivande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna.
Sådana biträden — som till skillnad från förutnämnda
skogssakkunniga skulle kunna benämnas skogstaxeringsmän — böra inom
varje fastighetstaxeringsdistrikt utses av länsstyrelsen efter förslag av domänstyrelsen
och vederbörande skogsvårdsstvrelse. Skogstaxeringsman skulle
hava skyldighet att enligt de instruktioner, som av landskamrerare!! och av
länsstyrelsen tillkallade skogssakkunniga meddelas, biträda vid respektive
beredningsnämnders förslagstaxering och inom fastighetstaxeringsnämnden
deltaga i dess sammanträden med rätt och skyldighet att i händelse av avvikande
mening låta densamma antecknas till protokollet.
Genom sådan förändring i taxeringsarbetet får på intet sätt förringas betydelsen
av att bästa skogliga biträde erhålles, utan böra givetvis i första hand
undersökas möjligheterna att härför kunna få anlita personer med högre
skoglig utbildning och erforderlig lokal kännedom. Skulle sådant biträde
av olika anledningar icke kunna påräknas, är det dock angeläget, att lämplig
person med lägre skoglig utbildning erhåller uppdrag som skogstaxeringsman,
i vilken riktning praxis redan utbildat sig.
Skogstaxeringsmännens arbete i de lägre instanserna bör vara särskilt betydelsefullt
för den skogliga sakkunskap, som skall vara representerad i
fastighetsprövningsnämnden. Det oaktat torde den arbetsuppgift, som åvilar
sådan sakkunnig, vara så omfattande och mången gång så krävande, att
det kan ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt och lämpligt att anförtro
densamma åt endast en länsskogssakkunnig. Såvitt styrelsen kunnat finna,
borde en förstärkning av denna sakkunniginstitution förtjäna övervägas, för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
85
slagsvis så, att inom varje län i nu föreskriven ordning förordnas två skogssakkunniga,
varav en skall leda sakkunnigarbetet.
Styrelsen håller före, att förändringar i taxeringsförordningen och föreskrifterna
rörande taxeringsförfarandet i ovan angivet syfte skulle bereda
möjligheter för ett i alla avseenden bättre skogligt taxeringsresultat och därjämte
vara ägnade att hos de skattskyldiga stärka förtroendet för fastighetstaxeringen.
I detta sammanhang vill styrelsen, med hänsyn till de mindre goda erfarenheterna
av den skogliga fastighetstaxeringen i vad avser särskilt relativa
skogstillgångens uppskattning, framhålla, att den använda taxeringsmetoden
måste anses behäftad med vissa svagheter trots betydande arbete och därmed
förenade kostnader. Dessa svagheter hänföra sig väsentligen till de ganska
svårbestämbara, men för taxeringen synnerligen utslagsgivande värdeförhållanden,
som skola finna sitt uttryck i relativa skogstillgången, och som
göra denna faktor osäker i det praktiska taxeringsarbetet. Skulle en förenkling
av detsamma kunna åstadkommas och samtidigt större säkerhet vinnas,
vore detta i hög grad önskvärt. Utan att vilja förutsäga något örn resultatet
av den nu stundande allmänna fastighetstaxeringen anser sig styrelsen
kunna förorda, att utredning verkställes örn möjligheterna till den skogliga
fastighetstaxeringens omläggning efter enklare linjer, även om styrelsen
vid detta tillfälle icke är beredd att avgiva något positivt förslag eller lämna
anvisning örn de vägar som i sådant syfte kunna vara framkomliga.
I samband med ändringsförslaget får domänstyrelsen slutligen föreslå
följande tillägg till kommunalskattelagen:
Till 5 § 1 mom. a:
1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:
a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fredade områden.
Det understrukna tillägget avser sådana områden, som med avseende å
deras ekonomiska utnyttjande äro jämförbara med nationalparkerna och på
den grund böra undantagas från skatteplikt. Styrelsen avser dels sådana
områden, som av länsstyrelsen jämlikt lagen den 25 juni 1909 blivit förklarade
för fridlysta naturminnesmärken, dels ock sådana områden å kronan
tillhörig mark, vilka genom beslut av den myndighet, som därmed äger befattning,
tillsvidare lämnas orubbade såsom naturminnesmärken.
Till punkt 4 av anvisningarna till 9 §:
Består taxeringsenhet till en del av skyddsskog eller annan därmed jämförlig
skog, må för denna del av taxeringsenheten särskild värdesåttning äga
rum.
Med hittills gällande bestämmelser kan tvekan råda angående sättet för
beräkningen av taxeringsvärdet i det angivna fallet, varför ett förtydligande
anses vara erforderligt. Tillägget synes lämpligen kunna införas före det
tredje stycket, från slutet räknat, i anvisningstexten. Stockholm den 20
januari 1937.
G. KUYLENSTJERNA.
Gösta Olhammar.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
Bilaga 2.
P. M.
med förslag till vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.
(I anledning av förestående allmän fastighetstaxering utarbetad inom
finansdepartementet.)
Vid prövning av frågan, huruvida och i vad mån ändringar kunna vara önskvärda
i gällande skatteförfattningar i anledning av den förestående allmänna
fastighetstaxeringen år 1938, har uppmärksamheten fästats å bl. a. frågan örn
behandlingen i skatteavseende av s. k. fasta maskiner. Vad som framför allt
bidragit till att denna fråga aktualiserats har varit den omständigheten, att frågan
om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för värdeminskning å inventarier
m. m. är föremål för prövning av den s. k. statsskattekommittén, och
att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, vid hittillsvarande tillämpning
av avskrivningsreglerna betydande svårigheter föranletts av den rådande
oklarheten i vad mån inventarier m. m. inräknats i byggnadsvärdet. Det har
antagits, att i själva verket dubbel avskrivning i ej ringa utsträckning förekomma,
enär avskrivning ägde rum enligt de för inventarier gällande regler
även beträffande sådana inventarier, vilkas värde inginge i byggnadsvärdet,
utan att detta dock föranledde minskat avdrag för värdeminskning å själva
byggnaden. Med sannolikhet skulle avskrivningsfrågans lösning försvåras,
om ej klarhet bringas i frågan örn de fasta maskinerna, och, eftersom en tid
av fem år enligt gällande lag skall förflyta till nästa allmänna fastighetstaxering,
har det ansetts lämpligt att redan nu taga denna fråga under övervägande.
Vid detta övervägande har tagits till allmän riktlinje, att pågående utredningar
rörande dels den statliga dels den kommunala beskattningen ej böra
föregripas.
Tillika har tagits under omprövning, huruvida ej vissa andra ändringar i
skattelagarna vore önskvärda för att i ett eller annat avseende effektivisera
den förestående allmänna fastighetstaxeringen. Vissa sådana ändringar ifrågasättas
i det följande.
Fasta maskiner.
Begreppet fast egendom i civilrättslig mening.
Rörande omfattningen i civilrättsligt avseende av begreppet fast egendom
lämnas dels allmänna bestämmelser i lagen den 24 maj 1895 angående vad till
fast egendom är att hänföra, vilken lag sedermera i vissa avseenden ändrats
genom lagar den 22 juni 1911, den 22 juni 1920 och den 4 juni 1926, dels ock
specialbestämmelser beträffande elektriska anläggningar i lag den 22 juni
opaginerad Kontrollera mot PDF
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m m.
Lagen den 24 maj 1895 innehåller bl. a. följande:
Fast egendom är jord å landet och i stad. Till jorden höra, jämte annat,
därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader samt för stadigvarande
bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar.
Till byggnad höra: fast inredning, såsom avbalkningar, ledstänger, spinor,
krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling
samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande, annat, som i
vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt vad till stadigvarande bruk
för byggnaden blivit anskaffat, såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar,
järnspislar, järnugnar, kaminer, brandredskap m. m.
Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad hör
dessutom varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för
sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag,
så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag
av sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra kraft
till särskild maskin, som ej är att hänföra till fast egendom.
Finnes till något, som sålunda hörer till byggnad, reservdel eller duplett,
då må den ej hänföras till den fasta egendomen.
Har någon efter särskilt stadgande eller på annan emot en var gällande
grund äganderätt till byggnad eller annat, som, enligt vad nu sagts, skulle
till annans fasta egendom höra, må det ej räknas till den fasta egendomen.
Byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande^ bruk avsedd anläggning å
tomt, som besväras av inskriven tomträtt, eller å område, som besväras av
inskriven vattenfallsrätt, eller å jord, som upplåtits under besittningsrätt för
obegränsad tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord,
må ej, ändå att byggnaden eller anläggningen tillhör ägaren av den fasta
egendomen, hänföras till denna.
För gruvdrift avsedd byggnad, stängsel, ledning m. m. må ej, ända att den
tillhör ägaren av den jord, varå gruvan är belägen, hänföras till jorden.
Såsom fast egendom anses:
byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att den ej
må av ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för
byggnaden gives;
vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt tdl grunden, att den
ej må av ägaren återtagas, så länge verket uppehälles;
i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad;
samt
frälseränta.
I nu förevarande sammanhang äro de stadganden, genom vilka omfattningen
av begreppet tillbehör till byggnad bestämmes, av särskilt intresse^ med
hänsyn såväl till gränslinjen mellan byggnad med dess beståndsdelar å ena
sidan och tillbehören å den andra som, framför allt, till gränsdragningen mellan
sådana tillgångar som utgöra byggnad eller tillbehör till byggnad och sådana
tillgångar som icke äro att anse såsom dylika tillbehör och därför icke
äro att hänföra till fast egendom. I det senare avseendet tillerkänner lagen
_ särskilt i fråga om maskiner och vissa andra redskap i fabrik eller annan
för industriell verksamhet inrättad byggnad — det rent yttre sammanhanget
mellan maskiner och övriga inventarier å ena sidan och byggnaden å den
andra i huvudsak avgörande betydelse. Redan vid granskningen i högsta
domstolen av lagförslaget i denna del hade dock ifrågasatts att låta »det inre
sambandet» — byggnadens ändamål — bliva bestämmande för omfånget av
»byggnadens adpertinenser».
88
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2S1.
Begreppet fastighet i skatterättslig mening.
Omfånget av begreppet fastighet i skatterättslig mening bestämmes i 4 §
kommunalskaltelagen sålunda:
»Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till
fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig
till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med
vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt
till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad
egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres till fastighet.
»
Det skatterättsliga begreppet fastighet och det civilrättsliga begreppet fast
egendom sammanfalla sålunda icke helt. Det förra är mera omfattande i det
avseendet, att däri alltid ingår byggnad, oavsett om den civilrättsligt är att
hänföra till fast egendom eller ej, sålunda även exempelvis byggnad å annans
grund och för gruvdrift avsedd byggnad. Då i skatteförfattningarna i detta
sammanhang talas örn byggnad, torde detta begrepp, då fråga är om byggnad
som ej är att hänföra till fast egendom, böra anses hava samma omfattning
som byggnad enligt 1895 års lag, så att, om exempelvis i byggnad å annans
grund finnas maskiner och inventarier, vilka, örn byggnaden utgjort
fast egendom i civilrättsligt avseende, skulle såsom tillbehör hänförts till
sagda egendom, dessa ingå i fastighet i skatterättslig mening (från sådan
uppfattning synes regeringsrätten hava utgått i exempelvis det rättsfall som
beröres i R. Å. 1932 not. Fi 623). Vidare föreligger i fråga om elektriska anläggningar
icke full överensstämmelse mellan begreppen fast egendom och
fastighet. I detta avseende är den skatterättsliga fastighetsbestämningen mera
inskränkt än den civilrättsliga bestämningen av fast egendom.
Det torde få anses vara närmast i enhetlighetens och enkelhetens intresse,
som skattelagstiftningen sålunda i huvudsak anknyter till den civilrättsliga bestämningen
av begreppet fast egendom. I själva verket följa emellertid just
av denna anknytning en del påtagliga olägenheter. Gränserna för det sistnämnda
begreppets omfattning äro nämligen i vissa avseenden svävande, och
motsvarande svårigheter framträda vid bedömande av frågan om vad som är
att i skatterättsligt avseende hänföra till fastighet. Särskilt torde bestämmelserna
om tillbehör till byggnad vid taxeringen giva anledning till ovisshet. Redan
begreppen »byggnad» och »till fabrik eller annan för industriell verksamhet
inrättad byggnad» framstå såsom oklara. I detta sammanhang må exempelvis
erinras om att enligt regeringsrättens avgörande cisterner för förvaring
av eldfarliga oljor hänförts till byggnad och följaktligen till skatterättslig
fastighet (R. Å. 1931 ref. 59). Understundom kan i en byggnadskonstruktion
maskinen utgöra det väsentliga och den övriga delen av konstruktionen endast
ett skydd eller omhölje åt denna, anordnat antingen så, att maskinen utgör
den bärande delen i konstruktionen, eller på sådant sätt, att skyddet är
fristående, exempelvis ett av stolpar uppburet tak. Osäkerheten i rättstillämpningen
hänför sig emellertid framför allt till de i 3 g av 1895 års lag givna
bestämmelserna om förutsättningarna för att vissa maskiner och inventarier,
bl. a. de s. k. fasta maskinerna, skola såsom tillbehör till fabrik eller annan
för industriell verksamhet inrättad byggnad hänföras till fast egendom. Såsom
förut framhållits, har det rent yttre sammanhanget tillerkänts huvudsakligen
bestämmande betydelse i detta avseende. Härav följer bl. a„ att
identiskt lika maskiner kunna bliva i nu ifrågakomna hänseende olika behandlade,
beroende på om konstruktionen av de olika byggnader, i vilka de
i de särskilda fallen äro inrymda, betingar särskilt underlag för maskinerna
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
89
eller ej, och att en och samma maskin, som förut krävt och vilat å fast, från
grunden berett underlag men efter ombyggnad av den byggnad, i vilken den
är uppställd, icke kräver särskilt sådant underlag, skulle övergå från fast
till lös egendom. Understundom kan det vara vanskligt att överhuvud taget
avgöra, huruvida på visst sätt beskaffat underlag är att anse såsom fast och
från grunden berett. Allteftersom byggnadstekniken utvecklats, torde det för
övrigt hava blivit allt mindre vanligt att för maskin erfordras sådant fast underlag.
Maskiner, som förr fastgjordes, monteras nu ofta på rullar, hjul,
trissor eller liknande anordningar för att därigenom göras lättare flyttbara.
Det torde med hänsyn härtill utan vidare kunna fastslås, att det är förenat
med svårigheter att bedöma, huruvida vid fastighetstaxeringen i de särskilda
fallen maskiner och övriga inventarier skola betraktas såsom tillbehör till
den byggnad, i vilken de äro inrymda, samt att avgöra, huruvida värde å
maskiner och inventarier i ett särskilt fall ingår i ett åsatt taxeringsvärde och,
i så fall, med vilket belopp.
Betydelsen av klarhet rörande oinfattningen av de fasta maskinerna.
Frågan om de fasta maskinerna har intresse i första hand i taxeringsavseende
men även, medelbart, med hänsyn till fastighetskrediten i vissa fall
och till försäkringsväsendet, företrädesvis brandförsäkring.
I taxeringsavseende har frågan, huruvida och med vilket belopp värdet
av maskiner inräknas i fastighets taxeringsvärde, omedelbar betydelse för
fastighetsskatten. Men indirekt är frågan vilka tillgångar innefattas i taxeringsvärdet
av betydelse även för taxeringen av inkomst och förmögenhet.
Fastighet ingår i förmögenhetsberäkningen med taxeringsvärdet. Tillika
är det för en riktig förmögenhetsberälcning nödvändigt att äga kännedom örn
vilka maskiners värden i förekommande fall skola utöver taxeringsvärdet å
fastigheten ingå i beräkningen. Vad inkomsttaxeringen angår äger denna
fråga särskilt samband med beräkningen av avdrag för värdeminskning å
byggnader samt å maskiner och inventarier. Då, såsom i det följande kommer
att närmare utvecklas, ofta värdeminskningsavdrag beräknas för byggnader
å det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet och för maskiner
eller andra inventarier å bokförda värdet eller anskaffningskostnaderna,
kunna, i brist på kännedom om det belopp, med vilket maskiners eller andra
inventariers värde ingår i byggnadsvärdet, dubbla avdrag förekomma. När
i samband med bestämmelserna om realisationsvinst åtskillnad göres mellan
fast och lös egendom, lära visserligen dessa begrepp böra fattas i civilrättslig
mening. Varthän vissa maskiner eller inventarier hänförts vid fastighetstaxeringen
äger sålunda ingen direkt relevans i detta avseende. Emellertid
är det för beräkningen av beloppet av realisationsvinst erforderligt att veta,
med vilka belopp avdrag medgivits för värdeminskning å den egendom, varom
fråga är. Ur samtliga dessa synpunkter framstår det såsom erforderligt
för en riktig taxering av inkomst och förmögenhet, att taxeringsmyndigheterna
beredas möjlighet att bedöma, i vilken utsträckning vid fastighetstaxering
maskiner hänförts till fastighet samt med vilket belopp deras värden
ingå i det åsätta taxeringsvärdet. Då det av erhållna upplysningar vill synas,
som örn rättstillämpningen på detta område företer en viss ojämnhet,
framstår det såsom en angelägenhet av desto större vikt att klarhet såvitt
möjligt vinnes i nu ifrågakomna avseenden.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
Skäl för urskiljande av »särskilt maskinvärde».
Olika vägar äro tänkbara för uppnående av den önskade klarheten rörande
de fasta maskinernas ställning.
En ändring i omfånget av det civilrättsliga begreppet fast egendom kan
givetvis ej tillräckligt motiveras endast av vad som är i beskattningsavseende
önskvärt; lämpligheten därav måste främst bedömas ur andra synpunkter.
I detta avseende må särskilt framhållas de svårigheter, som en ändring av
det civilrättsliga begreppet skulle medföra i fråga örn konkurrensen mellan
ägare av fordringar mot säkerhet av fastighetsinteckning och övriga fordringsägare,
bland dem i förekommande fall sådana med säkerhet av förlagsinteckning.
Att en lösning av de föreliggande svårigheterna nu skulle kunna
vinnas genom ändrad civillagstiftning lärer vara uteslutet.
En närmare till hands liggande möjlighet vöre att vidtaga ändring i det
skatterättsliga fastighetsbegreppet. En sådan ändring skulle emellertid framstå
såsom mindre önskvärd redan av det skäl, att därigenom skulle i viss
mån förringas värdet av det stöd praxis vid tillämpningen av 1895 års lag,
trots dennas bristfällighet för nutidens förhållanden, utgör vid bedömandet
i vissa fall av omfattningen av begreppet fastighet. En utvidgning av begreppet
fastighet med avseende å maskiner och övriga inventarier — exempelvis
på det sätt att det gemensamma ändamål, byggnaden och inventarierna
äro avsedda att tjäna, tillerkändes avgörande betydelse — skulle medföra
den olägenheten, att taxeringsvärdet såsom avseende något utöver vad som
ingår i fast egendom skulle förlora i värde såsom vägledande för fastighetskrediten.
Det är även otvivelaktigt, att en sådan utvidgning av fastighetsbegreppet,
varigenom däri skulle inbegripas även smärre, lätt flyttbara föremål,
skulle medföra avsevärda tekniska svårigheter vid fastighetstaxeringen.
En inskränkning av fastighetsbegreppets omfattning, varigenom därifrån
skulle utskiljas fasta maskiner, har visserligen vid olika tillfällen ifrågasatts,
senast i 1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag
(varvid dock märkes att detta förslag innefattade även ett förslag till näringsskatt).
I 1927 års proposition med förslag till kommunalskattelag (vilket
ej innefattade någon näringsskatt) upptogs emellertid icke någon sådan
inskränkning. Härom anförde föredragande departementschefen bl. a., att
det vöre sannolikt, att taxeringen skulle ställa sig lättare, örn fasta maskiner
ej inginge i det skatterättsliga fastighetsbegreppet. I många fall skulle dock
nya svårigheter skapas, då gränsen mellan vad som är byggnad och vad som
är fast maskin ofta vore mycket svår att uppdraga. Då lösa maskiner ej
beskattades genom särskild näringsskatt, skulle det däremot för vissa kommuner,
exempelvis sådana, där större kraftstationer äro belägna, kunna
medföra en avsevärd minskning av beskattningsföremålen, om fasta maskiner
undantoges. En närmare prövning av frågan har i själva verket givit
vid handen, att de av departementschefen framhållna tekniska svårigheter,
som en utbrytning av fasta maskiner ur fastighetsbegreppet skulle skapa,
bleve mycket stora och med all sannolikhet större än de som kunna väntas
följa av en fortsatt tillämpning utav nu gällande regler. Dessa svårigheter
skulle göra sig gällande vid gränsdragningen icke endast gentemot byggnad
och dess beståndsdelar utan även mot övriga tillbehör till byggnad. Härtill
kommer det i och för sig avgörande skälet mot en mera avsevärd ändring
i förevarande sammanhang av det gällande fastighetsbegreppet, att den
pågående utredningen av kommunalskattefrågan ej bör föregripas.
Örn därför den enligt nu gällande skattelagstiftning gjorda begränsningen
av fastighetsbegreppet bibehålies oförändrad, återstår möjligheten att söka
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
91
vid fastighetstaxeringen fastslå vilka maskiner m. m. i varje särskilt fall faktiskt
medräknats vid taxeringsvärdets bestämmande. Härigenom skulle kunna
ernås den för inkomst- och förmögenhetstaxeringen önskvärda större klarheten
i fråga örn vilka maskiner och övriga inventarier, som i det särskilda
fallet inräknats i fastighet och med vilket belopp deras värden ingå i det
åsätta taxeringsvärdet. Det synes då ligga närmast till hands att införa ett
särskilt delvärde för dessa maskiner och inventarier, ett maskinvärde, utöver
de särskilda värden, i vilka fastighets taxeringsvärde enligt bestämmelserna
i 10 § kommunalskattelagen skall redovisas, samt att låta de maskiner och
inventarier, som skola därunder inbegripas, i viss utsträckning närmare specificeras.
Visserligen uppstå härigenom nya svårigheter, nämligen då det
gäller att vid fastighetstaxeringen avskilja dessa maskiner och inventarier
från de tillbehör till byggnad, som icke skola inbegripas i maskinvärdet, samt
från själva byggnadens beståndsdelar, så ock då det gäller att bestämma vilken
del av byggnadsvärdet som skall anses belöpa å nämnda maskiner och
inventarier. Det må emellertid observeras, att det sätt varpå gränsdragningen
inom byggnadsvärdet i varje särskilt fall av taxeringsmyndigheterna
verkställes med hänsyn till det syfte, maskinvärdet har att tjäna, icke behöver
tillmätas alltför stor betydelse, då fråga är allenast om ett delvärde som
icke i och för sig påverkar taxeringsvärdets totalbelopp, och följaktligen, då
särskilt repartitionstal för maskinvärde icke ifrågasättes, ej heller beloppet
av fastighetsskatten. Då emellertid frågan om det särskilda maskinvärdets
omfattning på det närmaste sammanhänger med frågan om värdeminskningsavdrag
vid inkomsttaxeringen, torde sistnämnda spörsmål i detta sammanhang
böra närmare beröras.
Reglerna om rätt till avdrag för värdeminskning.
Enligt gällande skatteförfattningar kan värdeminskningsavdrag förekomma
vid beräkning av inkomst av förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan
fastighet och rörelse.
Från bruttointäkten av förvärvskällan jordbruksfastighet, däri ingår jämväl
intäkt av binäring till jordbruk, må avdrag göras för värdeminskning,
förutom å skog, jämväl å driftsbyggnader, varemot avdrag för värdeminskning
å inventarier icke får göras. Fastighet skall taxeras såsom jordbruksfastighet,
då den användes för jordbruk eller skogsbruk, därvid under jordbruk
inbegripes jämväl binäring till jordbruket. Bedrives .sålunda i samband
med jordbruk annan förvärvsverksamhet, t. ex. mejerihantering, under
sådana omständigheter, att den i förhållande till jordbruket är att betrakta
som binäring, skall värdet av de för binäringen använda byggnaderna ingå
i jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Då sådan binäring bedrives i byggnad,
som är att betrakta såsom fabrik eller annan för industriell verksamhet
inrättad byggnad i 1895 års lags mening, äro de fasta maskiner, som
däri finnas, i sin egenskap av tillbehör till byggnaden alt hänföra lill fast
egendom, örn förutsättningarna härför eljest äro för handen. Det är sålunda
icke uteslutet, ehuru, såvitt det vill synas, sällan förekommande, att i
jordbruksfastighets taxeringsvärde — antingen på grund härav eller i anledning
av att maskin eller redskap (t. ex. kokgryta) är inmurad eller intimrad
i fastigheten — kan ingå värdet av maskin eller redskap, som användes
i förvärvskällan jordbruksfastighet. Förbudet mot värdeminskningsavdrag
å inventarier torde icke kunna antagas avse egendom, vars värde sålunda
ingår i taxeringsvärdet.
Inkomst av förvärvskällan annan fastighet torde endast i undantagsfall
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
härflyta av fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad.
Endast då sådan byggnad, som utgör fast egendom, jämte dennas ägare tillhöriga,
till byggnaden hörande fasta maskiner upplåtas under sådana omständigheter,
att den därför uppburna ersättningen icke jämlikt stadgande
i 28 § sista stycket kommunalskattelagen utgör intäkt av rörelse, synes i förvärvskällan
annan fastighet kunna förekomma fastighet (eller del av fastighet),
i vars taxeringsvärde (eller andel av taxeringsvärde) ingår värdet av
sådana tillbehör, som i 3 § andra stycket av 1895 års lag omförmälas. Däremot
torde i fastighet, som utgör underlag för förvärvskällan annan fastighet,
regelmässigt förekomma sådana tillbehör, som avses i första stycket av
förenämnda lagrum. Utöver de däri uppräknade torde såsom sådana tillbehör
vara att räkna bl. a. hissar, sanitetsanordningar, värmeanläggningar, fastighetsägaren
tillhöriga värme- och kylskåp, som ingå i fastighetens utrustning,
liksom honom tillhöriga inventarier såsom mangel, torkmaskin, radioantenn
e. dyl. som anskaffats för hyresgästernas gemensamma bruk. Däremot
äro vissa, fastighetsägare tillhöriga, butiksinventarier, såsom diskar o.
dyl., icke att hänföra till fast egendom (N. J. A. 1919, sid. 525), ej heller i
biograflokals golv fastskruvade bänkar (N. J. A. 1922, sid. 88).
I förvärvskällan rörelse kan användas annan fastighet, däremot icke jordbruksfastighet.
Enligt bestämmelserna i 7 § kommunalskattelagen skall fastighet
taxeras såsom jordbruksfastighet endast då den användes för jordbruk
med binäringar eller .skogsbruk, medan den skall taxeras såsom annan
fastighet, då den användes för annat ändamål.
o Till byggnad, som användes i förvärvskällan rörelse, torde i regel höra
sådana tillbehör, som omförmälas i 3 § första stycket av 1895 års lag,
ävensom, om byggnaden utgöres av fabrik eller eljest är inrättad för industriell
användning, understundom i andra stycket av samma lagrum omförmälda
tillbehör.
Erfarenheten synes hava ådagalagt, att vid prövningen i samband med
fastighetstaxeringen av vad som är att hänföra till fast egendom tillämpningen
av detta sistnämnda lagrum vållat särskilda svårigheter.
Vad nu sagts om byggnad jämte tillbehör, som utgöra civilrättslig fast egendom,
äger motsvarande tillämpning beträffande sådan byggnad, som ej är
fast egendom, jämte tillbehör till sådan.
Rörande värdeminskningsavdrag vid inkomsttaxeringen må vidare framhållas,
att detta enligt praxis kan beräknas efter olika metoder.
Beträffande byggnader beräknas värdeminskningsavdrag ifråga om annan
fastighet efter viss, i det särskilda fallet såsom skälig ansedd procent av något
av följande värden, nämligen antingen taxerade byggnadsvärdet, eventuellt
detta värde efter avdrag av det värde, varmed maskiner eller andra
inventarier, för vilka särskilt värdeminskningsavdrag åtnjutits, ansetts ingå
i byggnadsvärdet, eller brandförsäkringsvärdet eller ock anskaffningsvärdet.
Avdrag för värdeminskning av driftsbyggnader å jordbruksfastighet
plägar, då jordbruksfastighets taxeringsvärde icke redovisas med särskilt
byggnadsvärde, i regel beräknas efter viss procent av taxerade jordbruksvärdet
(R. Å. 1935 ref. 9).
Beträffande avdrag för värdeminskning å inventarier må anmärkas, att
sådant givetvis icke medgives, där avdrag sker för kostnad för underhåll och
nyanskaffning av dessa. Enligt ett tämligen nytt rättsfall (R. Å. 1934 ref. 39)
har vid beräkningen av inkomst av annan fastighet (bostadsfastighet) avdrag
ansetts befogat för värdeminskning å hissar med 5 °/o av deras uppgivna anskaiiningsvärde,
medan rör- och ringledningar icke ansetts hänförliga till
sådana inventarier, å vilka vid beräkning av inkomst av annan fastighet särskilt
avdrag för värdeminskning borde medgivas. Enligt ett annat rättsfall
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1-
93
(R. Å. 1934 not. Fi 144) har vid beräkning av inkomst av annan fastighet
ägaren ansetts berättigad erhålla avdrag dels tor värdeminskning genom
utrangering av värmeledningspannor, dels ock för nödiga kostnader å reparation
och underhåll av de till äldre (sedermera omändrad) värmeanläggning
hörande ledningsrören ävensom å utbyte av dylika rör mot nya sådana, i
den mån sistberörda kostnader e.j föranletts av värmesystemets omläggning.
Att vid beräkningen av inkomst av .jordbruksfastighet avdrag möjligen kan
ifrågakomma för värdeminskning å sådana inventarier, som innefattas i den
fasta egendomens taxeringsvärde, har förut antytts. Hinder lärer icke föreligga
att beräkna olika stora värdeminskningsavdrag för dessa inventarier
och för driftsbyggnaderna med undantag av förenämnda egendomen, därest
med hänsyn till olika livslängd eller andra omständigheter skäl därtill föreligger.
Sådant, särskilt för inventarier beräknat avdrag torde emellertid vara
mycket sällan förekommande.
Avdrag för värdeminskning å inventarier i förvärvskällorna annan fastighet
eller rörelse har, oavsett om dessa inventariers värde ingår i taxeringsvärde
å fastighet eller icke, enligt praxis beräknats efter viss. såsom skälig ansedd
procent å anskaffningsvärde eller bokfört värde. Då avdrag^ samtidigt
göres särskilt för värdeminskning å inventarier, vilkas värde ingår i byggnadsvärdet,
och särskilt för värdeminskning å byggnader, bär understundom
avdraget för sistnämnda värdeminskning beräknats efter visst procenttal å
byggnadsvärdet efter avdrag för det värde, varå avdraget för värdeminskning
av förstnämnda inventarier beräknats. Ofta, i synnerhet beträffande fabriksfastigheter,
torde emellertid saknas utredning örn vilka inventariers värde
som ingår i byggnadsvärdet, och merendels torde vid fastighetstaxeringen,
särskilt då fråga är örn annan fastighet än fabriksfastighet, icke hava gjorts
någon särskild uppskattning hur stor del av byggnadsvärdet som belöper å
sådana inventarier. Dessa torde i förekommande fall i regel hava tagits i beräkning
vid byggnadsvärdets åsättande med värden, som icke ställts i direkt
relation till de värden, vilka, såsom förut nämnts, vanligtvis tjäna som utgångspunkt
för beräkningen av avdrag vid inkomstbeskattningen för värdeminskning,
nämligen anskaffningskostnad eller bokfört värde. Enligt rättsfall
från 1934 (R. Å. 1934 not. Fi 98) bade bolag av taxeringsnämnd medgivits
yrkat avdrag för värdeminskning å bolaget tillhöriga, i dess rörelse ingående
byggnader med belopp, motsvarande 2 °/o av byggnadernas brandförsäkringsvärde.
Prövningsnämnden hade, på yrkande av landskamreraren,
medgivit avdrag i berörda hänseende med lägre belopp, motsvarande 4 %
av fabriksbyggnaders värde och 2 % av sågverks- och bostadsbyggnaders värde,
vilka båda sistnämnda värden enligt landskamrerarens beräkning motsvarade
vad som efter förhållandet mellan brandförsäkringsvärdena å samtliga
i rörelsen ingående byggnader och fasta maskiner utgjorde å fabriksbyggnaderna,
resp. sågverks- och bostadsbyggnaderna belöpande andelar av i taxeringsvärdet
ingående byggnadsvärde. Regeringsrätten avslog av bolaget fullföljt
yrkande örn ändring, då bolaget ej förebragt utredning örn anskaffningsvärdet
å bolaget tillhöriga, i rörelsen använda byggnader.
Regler för fastställande av särskilt maskinvärde.
Av det anförda framgår, att man vid beräkningen av inkomst av annan
fastighet och av rörelse har att i avseende å värdeminskningsavdrag skilja
mellan dels inventarier, som icke hänföras till fastighet i skatterättslig mening
och därför icke inräknas i fastighetens taxeringsvärde, dels sådana tillbehör
till byggnad, som innefattas i fastighet och därmed i byggnadsvärdet,
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 281.
dels ock byggnaden i övrigt. Särskilt maskinvärde skulle här tjäna syftet att i
möjligaste män särskilja dessa i avskrivningsavseende skilda grupper genom
att angiva, vilka inventarier vid fastighetstaxeringen såsom tillbehör hänförts
till fastigheten och med vilka belopp deras värden ingå i det fastigheten
åsätta byggnadsvärdet.
Det torde vara ofrånkomligt att, därest ett maskinvärde såsom ett särskilt
delvärde införes vid fastighetstaxeringen, detta medför en viss ökning såväl
av därav berörda skattskyldigas uppgiftsskyldighet som av vederbörande
taxeringsmyndigheters arbetsbörda. Emot dessa olägenheter böra vägas de
fördelar, som äro att vinna beträffande beräkning av värdeminskningsavdrag
m. m. Och det torde omedelbart kunna fastslås, att man i sådant avseende
icke kan gå så långt att full korrespondens kommer att föreligga mellan de
olika delvärdena å byggnad och de olika kategorierna av ifrågavarande värdeminskningsavdrag,
en uppgift som för övrigt nu är omöjlig, eftersom man
ej känner de regler för värdeminskningsavdrag för vilka en utredning kan
komma att stanna. Man lärer få nöja sig med att skapa en mera allmän
sådan korrespondens, därvid beaktande att den tvekan som nu räder, huruvida
en maskin går in i byggnadsvärdet eller ej, kommer att för de flesta
normala fall undanröjas, enär vanligen maskinvärde i första hand kommer
att åsättas sådana anordningar, vilkas hänförande till fastighet eller ej varit
föremål för tvivel.
Med hänsyn härtill förefaller det tydligt, att maskinvärde icke lämpligen
bör införas ifråga örn jordbruksfastighet. Såsom förut framhållits förekomma
maskiner och inventarier såsom tillbehör till jordbruksfastighet endast i
mindre utsträckning, och särskilt avdrag för värdeminskning å dessa vid
beräkning av inkomst av förvärvskällan ifrågakommer sällan. Härtill kommer
att avdrag för värdeminskning å driftsbyggnader i brist på särskilt byggnadsvärde
i regel beräknas efter grovt schablonmässiga grunder. Under sådana
förhållanden synes icke mycket vara att vinna med att införa särskilt
maskinvärde ifråga om jordbruksfastighet att tjäna till ledning för en jämkning
av avdraget för värdeminskning å driftsbyggnader i det mycket ovanliga
fall. då särskilt avdrag medgives för värdeminskning å inventarier, vilkas
värde ingår i taxeringsvärdet.
Vid bedömande av frågan örn särskilt maskinvärdes betydelse ifråga örn
annan fastighet torde skillnad böra göras mellan sådan fastighet, som är avsedd
för fabriksrörelse eller annan därmed likartad verksamhet, å ena sidan,
och övriga fastigheter, å den andra.
Den senare gruppen utgöres huvudsakligen av fastigheter för bostadsändamål
och för butikslokaler, smdhantverk o. dyl. I denna grupp av fastigheter
har man, där de användas uteslutande för angivna ändamål, i regel
icke att räkna med andra inventarier, å vilka särskilt värdeminskningsavdrag
vid inkomsttaxeringen må beräknas, än sådana, som jämlikt 3 § första
stycket i 1895 års lag äro att hänföra till fast egendom, samt understundom,
då fråga är om butikslokaler och dylikt, viss butiks- eller annan inredning,
som icke utgör fast egendom. Vilka inventariers värde som innefattas i byggnadsvärdet
lärer beträffande denna grupp av fastigheter merendels vara relativt
lätt att avgöra. I vilken mån deras värde påverkat byggnadsvärdet
torde, såsom förut antytts, icke vid taxeringsvärdets bestämmande hava till
beloppet särskilt beräknats, då taxeringsvärdet för sådana fastigheter lärer
regelmässigt bestämmas genom kapitalisering av den beräkneliga hyresavkastningen
och ej på grundval av den faktiska anläggningskostnaden, samt
byggnadsvärdet framkommer såsom ett skillnadsvärde mellan hela taxeringsvärdet
och markvärdet. Särskilt avdrag för värdeminskning å sådana inventarier,
i den mån sådant är medgivet, lärer i regel beräknas efter viss procent
Kungl. Maj:ts proposition nr 281-
95
å anskaffningskostnaden. Ehuru sålunda värdeminskningsavdraget beräknas
med utgångspunkt från anskaffningskostnaden, medan de inventariers
värde, för vilka värdeminskningsavdrag sålunda göres, ingår i byggnadsvärdet
med ett icke närmare bestämt belopp, som framkommit i samband
med uppskattning av taxeringsvärdet i dess helhet efter avkastningsmetoden,
torde någon väsentlig felaktighet vid inkomsttaxeringen icke behöva uppkomma.
Sådana anordningar, om vilka det kan vara tveksamt huruvida de
äro hänförliga till fastighet eller e.j, torde vanligen vara av mindre värde;
där anordningarnas egenskap av tillbehör till fastighet är klar, bör det meiN
endels ej möta synnerlig svårighet att med ledning av anskaffningskostnaderna
fastställa ett skäligt värde å dem, vilket bör avdragas från byggnadens
värde vid beräkning av värdeminskningsavdrag å denna. För beräkningen
av värdeminskningsavdrag synes sålunda ett särskilt maskinvärde å nu ifrågakomma
inventarier icke vara av större betydelse. Värdeminskningsavdrag
för de i denna grupp av fastigheter förekommande inventarier, vilka icke äro
att hänföra till fast egendom (viss butiksinredning o. dyl.), torde likaledes i
regel beräknas efter visst procenttal av anskaffningskostnaderna. Då dessa
inventariers värde icke, om fastighetstaxeringen är riktigt utförd, ingår i det
taxerade byggnadsvärdet, medför särskilt avdrag för värdeminskning å dessa
inventarier givetvis icke någon jämkning av det byggnadsvärde, varå avdrag
för värdeminskning å byggnader eventuellt beräknas.
Till industrifastigheter höra ofta, förutom sådana tillbehör som omförmälas
i 3 § första stycket av 1895 års lag, jämväl sådana maskiner och redskap,
som jämlikt andra stycket av sagda lagrum äro att hänföra till fast
egendom. Vid fastighetstaxeringen torde industrifastighets värde i allmänhet,
i varje fall då den icke är föremål för uthyrning i öppna marknaden,
uppskattas med ledning av den faktiska anläggningskostnaden eller en beräknad
sådan, möjligen med viss modifikation med hänsyn till avkastningen,
då särskilda skäl därtill äro. Fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen
betraktats såsom tillbehör till fastigheten, torde vid tillämpning
av denna metod vanligen ingå i byggnadsvärdet med sitt anskaffningsvärde
omräknat med hänsyn till prisförändringar och reducerat med hänsyn
till efter anskaffningen undergången värdeminskning på grund av slitning
o. dyl. Förut har emellertid framhållits, att vid fastighetstaxeringen bestämmelserna
örn fasta maskiner i 3 § andra stycket av 1895 års lag torde hava
givits en rätt skiftande tolkning och att det därför ofta torde vara ovisst, vilka
maskiner som i varje särskilt fall vid denna taxering hänförts till fastigheten.
Likaså torde det ofta vara förenat med svårigheter att bedöma, med vilket
värde de maskiner, som sålunda må hava hänförts till fastigheten, ingå i det
åsätta byggnadsvärdet. Den på de fasta maskinerna belöpande andelen av
byggnadsvärdet lärer merendels icke sammanfalla med hela det anskaffningsvärde
eller bokförda värde, varå värdeminskningsavdrag för inventarier beräknas.
Detta avdrag avser ofta även sådana maskiner och inventarier, som
icke äro att hänföra till fastighet och vilkas värde följaktligen rätteligen icke
skall ingå i byggnadsvärdet. Införande av ett maskinvärde såsom särskilt
delvärde vid fastighetstaxeringen skulle visserligen icke förenkla spörsmålet,
vilka maskiner och övriga inventarier äro att hänföra till fast egendom, men
det skulle lämna besked om vilka vid fastighetstaxeringen i varje särskilt
fall medräknats, samt det värde, varmed de ingå i taxerade byggnadsvärdet.
Med för industriellt ändamål inrättad byggnad torde i detta sammanhang
höra likställas vissa byggnader, sorn visserligen icke äro inrättade för fabrikation
i inskränkt mening men äro avsedda att tjäna sådan likartad verksamhet,
att beträffande dem motsvarande problem möta i avskrivningsavse
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
ende, exempelvis cisterner för förvaring av eldfarliga oljor, vilka äro att
betrakta såsom byggnader, och spannmålslagerhus.
Det ina slutligen erinras, att understundom fastighet, som delvis användes
såsom fabrik eller eljest för industriellt ändamål, kan samtidigt till annan del
nyttjas på annat stift, exempelvis såsom bostadsfastighet. Beträffande sådan
fastighet kan vad som ovan anförts ifråga om industrifastighet gälla för den
del som användes för industriellt eller liknande ändamål.
Med det anförda överensstämmer, att det särskilda maskinvärdets användningsområde
synes kunna inskränkas så att det ej omfattar alla slag
av inventarier. Särskilt böra undantagas sådana i bostadshus förefintliga
inventarier, som regelmässigt vid fastighetstaxeringen hänföras till fastighet
och om vilka i allmänhet ingen tvekan synes behöva råda att de medräknats
vid taxeringen. Hit äro att hänföra sådana tillbehör till fastighet, som
hava till uppgift att göra byggnad användbar såsom bostad eller eljest såsom
uppehållsplats för människor. Men ett sådant undantag synes följdriktigt
böra utsträckas att omfatta dylika maskiner och inventarier i fastighet
över huvud taget, sålunda även i industrifastighet, i den mån de äro avsedda
att huvudsakligen tjäna motsvarande ändamål. Helt säkert betyder
en sådan inskränkning av maskinvärdets tillämpningsområde i taxeringstekniskt
avseende, att avsevärda svårigheter undvikas.
Användningsområdet för maskinvärde skulle sålunda inskränka sig till annan
fastighet samt förekomma endast beträffande fabrik eller annan, åtminstone
delvis för industriellt eller likartat ändamål inrättad byggnad, däremot
icke beträffande ren bostadsfastighet. I maskinvärdet skulle ingå allenast
sådana maskiner och liknande tillgångar, vilka i egenskan av antingen fast
inredning eller fasta maskiner eller på annan grund utgöra tillbehör till
byggnad, och som äro avsedda att huvudsakligen direkt tjäna industriellt
eller likartat ändamål. Vad lagtexten angår synes det tillfyllest att anknyta
det särskilda maskinvärdet till inventariernas beskaffenhet, medan det bör
kunna undvikas att närmare beskriva de fastigheter, beträffande vilka dylikt
värde skall ifrågakomma.
Vid bestämmande av maskinvärdets omfattning med avseende å tillbehör
till byggnad kräva ledningar och liknande inrättningar särskild uppmärksamhet.
Frågan örn i vilken utsträckning dessa böra ingå i maskinvärdet bör
jämväl lösas med beaktande av att maskinvärdet särskilt avser att vid inkomsttaxeringen
vara till ledning för värdeminskningsavdrags beräkning.
Att här finna en fullt allmängiltig norm lärer vara uteslutet, då företagen i
sina böcker tillämpa mycket varierande regler i avseende å gränsdragningen
emellan byggnader och inventarier. En naturlig och i det hela något så
när tillfredsställande gränsdragning synes kunna ske så att värdet av ledningar
och liknande inrättningar inräknas i maskinvärdet, då ledningarna
utgöra tillbehör till maskiner och inventarier, vilka ingå i maskinvärdet, på
sådant sätt att de hava sitt väsentliga värde tillsammans med maskinerna,
samt att maskinernas borttagande kan förväntas föranleda avlägsnandet
även av ledningarna.
Åsättande av maskinvärde skulle innebära en uppskattning av vad av det
i vanlig ordning beräknade byggnadsvärdet som belöper å maskiner och inventarier,
vilka innefattas i maskinvärdet. Huru vid denna uppskattning bör
förfaras, torde få bliva beroende av omständigheterna i de särskilda fallen.
Då byggnaderna i förhållande till maskinerna i regel framstå såsom det primära,
torde det ur denna synpunkt vara mest följdriktigt att vid uppdelning
så förfares, att först uppskattas värdet av byggnaden med bortseende
från de maskiner och inventarier, som skola ingå i maskinvärdet (byggnaden
i inskränkt mening), varefter maskinvärdet framkommer såsom ett skill
-
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 2S1-
nadsvärde mellan det åsätta byggnadsvärdet och det sålunda uppskattade
värdet å byggnaden i inskränkt mening. Understundom kunna dock förhållandena
vara sådana, att maskinerna äro att uppfatta såsom det primära i en
byggnadskonstruktör och själva byggnaden såsom det sekundära, så t. ex.
i det förut omförmälda fallet att maskinen är den bärande konstruktionen
för byggnad, som utgör endast ett tak eller omhölje till denna. I sådant fall
torde ett motsatt tillvägagångssätt vid maskinvärdets beräkning framstå såsom
det naturliga. Ur synpunkten av maskinvärdets syfte att tjäna till ledning
vid beräkning av värdeminskningsavdrag torde det tillvägagångssätt,
sorn sålunda i varje fall synes mest naturligt, kunna godkännas.
Maskinvärdet synes lämpligen böra inpassas i taxeringsvärdet, ej såsom
ett självständigt redovisningsvärde utan såsom ett delvärde av byggnadsvärdet
på samma sätt som värdet å skogsmark utgör delvärde i förhållande till
jordbruksvärdet. Härigenom undvikes att med införandet av maskinvärde
gives en ny och mera inskränkt innebörd åt termen byggnadsvärde.
Förfarandet vid åsättande av särskilt maskinvärde.
För att syftet med ett särskilt maskinvärde skall kunna fyllas, måste vid
inkomsttaxeringen för vederbörande taxeringsnämnd finnas tillgängliga uppgifter
icke endast örn maskinvärdets belopp, utan även örn vilka maskiner
och övriga inventarier som innefattas i detta värde. Av sådan anledning torde
det icke kunna undvikas, att fastighetstaxeringslängderna belastas med
specifikation å dessa maskiner och inventarier, vilken lämpligen torde kunna
lämnas i kolumnen för anteckningar. Det merarbete, dessa anteckningar
skulle medföra, torde icke bliva alltför betungande, då fastigheter, i vilkas
taxeringsvärde särskilt maskinvärde skulle ingå som delvärde, icke äro^ allmänt
förekommande — i ett stort antal kommuner torde icke finnas någon
sådan fastighet, och mer än ett fåtal dylika fastigheter torde icke förekomma
utom i en mindre del av kommunerna. Därtill kommer, att antalet fasta
maskiner i varje med sådana utrustad fastighet i allmänhet är ringa. Någon
olägenhet för den skattskyldige torde det knappast kunna medföra att
sålunda gåves offentlighet åt vilka fasta maskiner, som finnas i hans fastighet.
Däremot vinnes genom en dylik anordning den fördelen, att den skattskyldige
ur fästighetstaxeringslängden kan göra sig underrättad om vilka
maskiner vid fastighetstaxeringen hänförts till fastigheten. Även andra utvägar
äro tänkbara. En sådan vore alt låta de uppgifter angående maskinbeståndet,
som vederbörande skattskyldige synes böra avlämna till ledning
för maskinvärdets åsättande, göra samma tjänst sorn en specifikation i fastighetstaxeringslängden.
Dessa uppgifter, som då finge lämnas å särskilda bilagor
till fastighet sdeklarationen och upprättas i två exemplar, skulle kompletteras
med anteckningar rörande vederbörande beskattningsnämnders beslut
i fråga örn maskinvärdet. Det eila exemplaret skulle fogas vid huvudskriften
av vederbörlig fastighetstaxeringslängd, medan det andra exemplaret
skulle år för år under löpande fastighetstaxeringsperiod i samma ordning
som föregående årets fastighetslaxeringslängd ställas till vederbörande
inkomsttaxeringsnämnds förfogande. En sådan anordning synes emellertid
vara förenad med praktiska olägenheter i olika avseenden.
För åsättande av maskinvärde, vilken åtgärd avses skola verkställas i samma
ordning som fastighetstaxering i övrigt, torde, på sätt nyss antytts, erfordras
uppgifter från vederbörande skattskyldiga, utöver vad gällande skutteförfattningar
förutsätta, angående beståndet av maskiner oell inventarier,
vilkas vinden skola ingå i maskinvärdet, samt rörande anskaffningskostna
nilian
fl lill riksdagens pralalali 1937. 1 sand. Nr 281. ~
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 281-
anskaffningsår för dessa. Däremot torde av skäl, som redan i det
föregående framhållits, uppgifter å brandförsäkringsvärde å maskiner och
inventarier i allmänhet erbjuda föga ledning för beräkningen av maskinvärdet.
Ej heller bokförda värdet torde kunna i nämnvärd utsträckning vara
vägledande för beräkningen av maskinvärdet, då dettas förhållande tili verkliga
värdet inom skilda företag torde vara mycket växlande.
Fråga om omtaxering under löpande taxeringsperiod av fastighet med
fasta maskiner.
Ovan har antytts, att åsättande av maskinvärde förutsättes skola äga rum
även i samband med sådan fastighetstaxering, som jämlikt stadgande i 12 § 2
mom. kommunalskattelagen kan förekomma under löpande taxeringsperiod.
Såsom förutsättningar för sådan taxeringsåtgärd angives i sagda lagrum
bl. a. att genom nedrivning av byggnad fastighets värde så minskats, att förändringen
föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel,
^ eller att fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts,
att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.
Avsikten torde hava varit att härmed likställa de fall, att ökningen resp.
minskningen av fastighets värde föranletts därav, att fasta maskiner eller
andra inventarier, vilka såsom tillbehör äro att hänföra till fastigheten, definitivt
avlägsnats från eller införlivats med denna. Vidare angives i sagda
lagrum bland förutsättningarna för omtaxering under löpande taxeringsperiod
den omständigheten, att fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid
den tidpunkt, näst föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd. För detta
fall har ingen begränsning av möjligheten till omtaxering gjorts genom
fastställande av en minimigräns för höjningen av värdet. Det är därför i
detta sammanhang av viss betydelse att åtskillnad göres mellan, å ena sidan,
ny-, till- eller ombyggnad och, å den andra, fortsatt bebyggelse. Då ny maskinuppsättning
definitivt införlivas med byggnad på sådant sätt, att den kommer
att ingå såsom tillbehör i denna, torde sådan åtgärd kunna betecknas
såsom fortsatt bebyggelse^ endast då den utgör ett led i förut skedd bebyggelse,
med vilken den står i visst närmare samband. Ett sådant närmare
samband lärer få anses föreligga, då de olika åtgärderna vidtagas samtidigt
eller i en följd, men även ett senare försiggående införlivande av maskiner
med byggnad torde understundom kunna betraktas såsom en fortsatt bebyggelse,
t. ex. om denna åtgärd varit på mera definitivt sätt beslutad vid själva
byggandet och manifesterat sig exempelvis därigenom att vid byggnads uppförande
särskilt utrymme reserverats eller rent av särskilda fundament iordningställts
för de senare anskaffade maskinerna. Då omständigheterna i dc
särskilda fallen torde vara mycket skiftande, synes denna fråga icke böra
göras till föremål för särskild lagstiftningsåtgärd, utan torde det böra överlåtas
åt praxis att lösa spörsmålet från fall till fall.
877552. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 19.17.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1937:412 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition nied förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. a1 i texten
- BevU 1937:37 Bevillningsutskottets memorial Nr 37 s. 1 i texten
- BevU 1937:27 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m. ävensom i s. 1 i texten