Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv

1937-04-30 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:304, Med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

1

Nr 304.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

given Stockholms slott den 30 april 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937

1 sami.

Nr 304.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 304-

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas som följer:

Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bankoch

fondinspektionens hörande, beträffande samtliga bankaktiebolag eller

sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp, förordna, att kassareserv,

som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr

74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa

skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran

eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån de icke

hänföra sig till tillgodohavanden å sparkasseräkning.

Därest förordnande jämlikt första stycket meddelas, skall tillika föreskrivas,

att kassareserven skall utgöras av medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir.

Därjämte må stadgas, att viss bestämd kvotdel av summan av kassareserven

och den inneliggande kassan skall utgöras av medel innestående i riksbanken,

samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke

uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta

å underskottet, beräknat enligt av Konungen angivna grunder, efter en räntesats,

som fastställes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens

lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 28 februari 1938. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade

bestämmelser må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 april 1937.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Levinson, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

1 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse

stadgas, att bankaktiebolag är skyldigt att i tillgångar, vilka kunna

med lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som

tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar minst tjugufem procent

av de förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 27 februari 1937 dagtecknad skrivelse

hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att ett av fullmäktige upprättat,

skrivelsen bifogat förslag till lag örn rätt för Konungen att meddela särskilda

föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. m. måtte läggas till

grund för proposition till riksdagen. Till stöd för denna hemställan hava

fullmäktige anfört följande:

Utvecklingen på den svenska penningmarknaden har under de senaste åren

kännetecknats av en fortgående, blott under kortare perioder avbruten, nedgång

i räntesatserna. Affärsbankernas likviditet har kraftigt förbättrats.

Tillgången på disponibla medel inom företag och hos enskilda har ökat.

Denna lätthet på penningmarknaden torde ha haft stor betydelse för

depressionens övervinnande. Under nu rådande konjunkturläge innebär

emellertid tillvaron av stora överskottsreserver i form av kassamedel hos bankerna

och företagen ur många synpunkter vissa risker. De verkningar av

en lätt penningmarknad, vilka under en depressionsperiod få anses i stort

sett gynnsamma, framstå under en högkonjunktur såsom mindre önskvärda

och kunna under vissa förhållanden vara direkt skadliga för näringslivets

fortsatta utveckling.

I ett läge, i vilket den förefintliga produktionskapaciteten är någorlunda

fullt utnyttjad, kan, örn kapitalinvesteringarna genom en lätt penningmarknad

givas en kraftig stimulans, en tendens till allmän prisstegring uppkomma

eller skärpas. Den rikliga tillgången på disponibla medel kan komma att

giva denna prisstegring en spekulativ karaktär. Detta kan, dels i och för

sig, dels genom att leda till en ytterligare utvidgning av investeringsverksamheten,

medföra en alltför stark stegring av högkonjunkturen. En ökning av

kreditgivningen från bankernas sida kan även bidraga till en dylik stegring.

Utan att taga ställning till frågan, huruvida den svenska konjunkturutvecklingen

för närvarande befinner sig i ett dylikt läge och huruvida faror av

antytt slag förefinnas, önska fullmäktige i riksbanken framhålla, att riks
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 304-

banken i och för fullgörande av sin valutavårdande uppgift bör givas möjlighet

att, om sådant med hänsyn till den penningpolitiska situationen prövas

nödigt, tillgripa åtgärder, som påverka penningmarknaden i restriktiv

riktning.

En åtstramning kan för närvarande tänkas komma till stånd genom att

riksbanken utnyttjar sin rätt att bevilja räntegottgörelse för vissa i banken

gjorda insättningar. Därigenom komma medel att indragas från penningmarknaden.

Fullmäktige lia vidare tagit i övervägande följande två alternativ. För det

första kunna till riksbankens förfogande ställas statspapper, genom vilkas

försäljning medel skulle kunna indragas från marknaden. För det andra

kunna genom ett tillägg till banklagstiftningen bankaktiebolagen åläggas att

hålla visst tillgodohavande på räkning i riksbanken, varigenom en del av

deras i riksbanken innestående medel bindas.

För att den första av dessa möjligheter må stå till riksbankens förfogande

lia fullmäktige hemställt, att fullmäktige i riksgäldskontoret ville vidtaga

åtgärder för att utverka en sådan ändring av riksgäldskontorets reglemente,

som skulle möjliggöra, att riksgäldskontoret till riksbankens förfogande ställde

skatlkammarväxlar eller andra statens skuldförbindelser i inhemskt mynt

och med lämplig löptid.

Ett utnyttjande av den andra av ovan nämnda möjligheter kräver ändring

i lagstiftningen angående bankernas kassareserver. För den skull ha fullmäktige

utarbetat bifogade förslag (Bil. 1.) till lag om rätt för Konungen att

meddela särskilda föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. m.

Enligt nu gällande lagstiftning äro bankaktiebolagen skyldiga att hålla

tjugufem procent av sina avistaförbindelser täckta med kassa eller tillgångar,

vilka med lätthet kunna förvandlas i penningar. Det framlagda lagförslaget,

som på grund av sin karaktär av beredskapsåtgärd erhållit formen av en

fullmaktslag, har i största möjliga utsträckning anpassats efter rådande bestämmelser.

Det innebär, jämfört med gällande lag, i första hand två modifikationer.

Dels åläggas nämligen bankaktiebolagen att i stället för tillgångar,

vilka med lätthet kunna förvandlas i penningar, redovisa medel, innestående

på räkning i riksbanken. Följaktligen kunna endast inneliggande

kassa och tillgodohavanden på räkning i riksbanken godkännas som

täckning. Dels har uppsägningsräkning jämställts med checkräkning vad

angår täckningsbestämmelserna, enär den förra räkningen synes närmare besläktad

med den senare än med depositions- och kapitalräkning. Fullmäktige

lia, efter att hava övervägt, huruvida även sparkasseräkning borde jämställas

med checkräkning, givit den föreslagna lagen en sådan utformning,

att medel innestående på sparkasseräkning ej komma att inräknas i det belopp,

som skall läggas till grund för beräkningen av reservernas storlek.

För att uppnå den med förslaget åsyftade verkan har tillagts bestämmelsen,

att viss del, som av Konungen bestämmes, dock minst tre fjärdedelar, av

ovannämnda tjugufem procent skall utgöras av i riksbanken innestående

medel.

Fullmäktige förutse, att det tillfälligtvis kan inträffa, alt bankaktiebolags

i riksbanken innestående medel ej uppgå till stadgat belopp. Beträffande

förfaringssättet i detta fall innebär lagförslaget, att ränta skall beräknas

på underskottet för den tid, sådant föreligger, efter en räntesats, som bestämmes

av riksbanken. Dock får denna räntesats ej med mera än en

procent överstiga den lägsta diskontosats, som riksbanken tillämpar vid

diskontering av växlar med en löptid av högst tre månader. Med »lägsta

diskontosats» avses i detta sammanhang icke s. k. returdiskonto vid rediskontering

åt affärsbankerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 30J
-

5

Såsom bankaktiebolags förbindelser under en viss månad böra räknas bankens

vid samma månads slut redovisade förbindelser. Såsom bankaktiebolags

tillgodohavande på räkning i riksbanken bör räknas medeltalet av bankens

tillgodohavande i riksbanken de fyra dagar i månaden, då riksbankens

rapport uppgöres. Underskott bör anses hava förelegat under hel månad,

när nämnda medeltal av bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken understiger

det belopp, till vilket sådant tillgodohavande minst skulle uppgå

vid samma månads utgång.

Kontrollen av täckningsbestämmelserna synes böra ske i bankinspektionen,

dit bankerna hava att insända erforderliga uppgifter. Riksbanken bör efter

varje månads slut till bankinspektionen överlämna uppgift på ovan nämnda

månadsmedeltal.

Fullmäktige föreslå, att lagen skall gälla till utgången av februari månad

1938. Denna tidsbegränsning har valts därför alt det synes lämpligt, att

en eventuell förlängning av lagens giltighet tages under övervägande i samband

med en förnyad behandling av frågan om fortsatt befrielse för riksbanken

från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld och

med denna fråga sammanhängande problem, vilka bruka bliva föremål för

riksdagsbehandling före februari månads utgång.

Vilka konsekvenser här föreslagna bestämmelser skulle ha medfört för

de olika bankaktiebolagen under de förhållanden, som rådde den 30 januari

1937, framgår av bifogade sammanställning (Bil. 2.). I samma mån som

den faktiska kassareserven överensstämmer med eller är större än den föreslagna,

obligatoriska kassareserven, kommer ett genomförande av här framlagda

täckningsbestämmelser ej att föranleda någon vinstminskning för bankerna.

Detta var i slutet av januari 1937, enligt sammanställningen, fallet

med de tre största bankerna. Beträffande flertalet övriga banker skulle,

örn bestämmelserna trätt i kraft vid det läge som rådde vid nämnda tidpunkt,

ett underskott hava uppkommit. I många fall torde ett dylikt underskott

kunna täckas exempelvis därigenom att bankerna i viss utsträckning

överflyttade sina tillgodohavanden bos andra banker till riksbanken. Vidare

synes en utlåning från de större bankerna till de mindre kunna komma

till stånd, då de förras tillgodohavanden i riksbanken äro avsevärt mycket

större än vad som skulle fordras enligt de föreslagna täckningsbestämmelserna.

Skulle ytterligare åtgärder för att bringa upp kassareserverna till det

fordrade beloppet behöva företagas, torde minskning av utlåningen mot

t. ex. fastighetsinteckningar, belåning av obligationer eller rediskontering i

riksbanken ligga närmast till hands. Därest här ifrågasatta bestämmelser

komma att tillämpas och om de skola hava den verkan, som åsyftats, torde

det ej vara möjligt att undvika, att flertalet banker komma att få vidkännas

olägenheter.

Föreskrifter örn viss reservs hållande på räkning i centralbank ingå i bestämmelserna

angående affärsbankernas reserver i ett flertal länder. I Förenta

staterna är genom Federal Reserve Act av 1935 stadgat, alt de till Federal

reserve systemet anslutna bankerna skola halla vissa minimitillgodohavanden

på räkning hos Federal reserve bankerna. Det tillkommer Federal Reserve

Board att inom ramen av i bankakten fastställda gränser bestämma den procentuella

del av »demand deposits», respektive »lime deposits», som skall

hållas sorn reserv. The Board bar två gånger, dels i mitten av föregående

och dels innevarande år, beslutit att skärpa föreskrifterna angående bankernas

reserver. Intill den 1 augusti 1936 gällde de lägsta i bankakten medgivna

reservsatserna, nämligen från 7 till 13 procent för »demand deposits» och

3 procent för »timo deposits». Från och med nämnda dag trädde en bestämmelse

örn en höjning av reservfordringarna med hälften i kraft. I slutet av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

januari 1937 höjdes procentsatsen till den högsta gränsen, som är från 14 till

26 procent för »demand deposits» och 6 procent för »time deposits», varvid

hälften av höjningen skulle bliva effektiv från den 1 mars och återstoden från

1 maj. Motiveringen för denna skärpning av täckningsbestämmelserna är

helt och hållet av penningpolitisk art. Det framhålles sålunda, att åtgärden

eliminerar en del av reserverna såsom grundval för en möjlig, skadlig kreditexpansion.

Vidare påpekas, att det är bättre att oskadliggöra en del av överskottsreserverna,

medan de ännu äro oanvända, än att tillåta uppbyggandet

av en kreditstruktur med dem såsom bas för att därefter draga undan denna

bas. The Board, som även har att definiera begreppen »demand deposits»

och »time deposits», har fastställt, att som »time deposits» skola betraktas insättningar,

som äro betalbara icke mindre än 30 dagar efter insättningens verkställande

eller efter icke mindre än 30 dagars uppsägning, medan som »demand

deposits» skola räknas alla övriga insättningar. »Savings deposits»

äro att hänföra till »time deposits».

Fullmäktige vilja till sist framhålla, att frågan om vilken av de här ovan

angivna möjligheterna att åtstrama penningmarknaden, som i det aktuella

fallet bör komma till användning, ej är möjlig att nu avgöra. Över huvud anse

fullmäktige det ej lämpligt att på förhand binda sig för en viss ordning mellan

de olika åtgärdernas tillgripande. De möjligheter att åstrama penningmarknaden,

som stå eller komma att ställas till riksbankens förfogande, böra

enligt fullmäktiges mening komma till användning, var för sig eller i vissa

kombinationer, på det sätt, som i det aktuella fallet synes vara det ur såväl

riksbankens som näringslivets synpunkt lämpligaste.

De vid skrivelsen fogade bilagorna hava följande lydelse:

Bilaga 1.

Förslag till lag om rätt för Konungen att meddela särskilda föreskrifter

angående bankaktiebolags kassareserv m. m.

Kungl. Majit har, med riksdagen, funnit gott förordna, att, om sådant med

hänsyn till omständigheterna prövas nödigt, Konungen på framställning av

fullmäktige i Sveriges riksbank samt efter bank- och fondinspektionens hörande

må i nedan angivna hänseenden meddela särskilda föreskrifter, att

gälla i stället för vad i 49 §, andra stycket, första punkten, lagen om bankrörelse

stadgas örn kassareserv.

Bankaktiebolag må åläggas att såsom kassareserv redovisa medel, innestående

å räkning i riksbanken, till ett belopp, som tillsammans med den inneliggande

kassan uppgår till minst tjugufem procent av de förbindelser, som

det åligger bolaget att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning

fullgöra, dock att hänsyn härvid icke skall tagas till medel, innestående å så

kallad sparkasseräkning.

Därvid skall tillika föreskrivas, att av sammanlagda beloppet av kassareserven

och den inneliggande kassan, i den mån detta belopp icke överstiger

tjugufem procent av ovan angivna förbindelser, viss del, minst tre fjärdedelar,

skall utgöras av medel, innestående å räkning i riksbanken.

Därjämte skall föreskrivas, att, örn beloppet av bankaktiebolags i riksbanken

innestående medel icke uppgår till vad här ovan stadgas, bolaget på framställning

av bank- och fondinspektionen skall av riksbanken debiteras ränta å

underskottet för den tid, sådant underskott förelegat, efter en räntesats, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Affärsbankernas ställning den 30 januari 1937.

Tusental kronor.

Bilaga 2.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Skuld a/v

inkl. upp- sägnings- räkning a)

25% av

skuld a/v

inkl. upp- sägnings- räkning

Kassa

På

check- räkning

hos riks- banken

Summa

av 3 o. 4

över- resp.

understiger

kol. 2

a/i av

kol. 2

På check- räkning

hos riksb.

minus

kol. 6

Invis- ningar

m. m.

Avista

hos in- hemska

banker

b)

Avista i

utlandet

361,845

90,461

20,139

81,816

+

11,494

67,846

+

13,970

13,280

21,501

397,988

99,497

15,589

214,205

+ 130,297

74,623

+139,582’

8,970

3,238

23,808

251,841

62,960

7,475

124,615

+

69,130

47,220

+

77,395

8,188

9,516

22,460

126,015

31,504

8,994

18,434

—

4,076

23,628

—

5,194

3,373

118

3,406

16,094

4,023

1,351

3,810

+

1,138

3,017

+

793

5,253

654

2,624

63,895

15,974

2,688

7,399

_

5,887

11,980

_

4,581

4,924

4

496

51,472

12,868

5,575

4,946

—

2,347

9,651

—

4,705

1,292

4,677

1,146

52,858

13,214

2,289

9,740

—

1,185

9,910

—

17Ö

2,013

273

2,543

24,746

6,186

1,647

87

—

4,452

4,639

—

4,552

20

11,482

200

18,992

4,748

1,357

2,750

-

641

3,561

—

811

378

906

2,050

30,029

7,507

902

225

_

6,380

5,630

—

5,405

324

_

129

30,885

7,721

2,334

—

—

5,387

5,791

—

5,791

673

6,064

134

28,070

7,017

1,943

350

—

4,724

5,263

—

4,913

1,014

4,593

522

12,341

3,085

1,623

30

—

1,432

2,314

—

2,284

67

709

279

20,278

5,069

1,944

—

—

3,125

3,802

—

3,802

99

—

434

8,349

2,087

894

—

—

1,193

1,565

—

1,565

16

1,426

87

8,151

2,038

858

—

—

1,180

1,528

—

1,528

99

2,800

56

5,849

1,462

222

—

—

1,240

1,096

—

1,096

9

1,321

1

3,886

971

176

—

_

795

728

—

728

28

754

13

3,334

833

231

—

-

602

625

-

625

106

—

33

2,604

651

165

—

_

486

488

_

488

3

438

6

2,024

506

249

—

—

257

379

—

379

28

506

9

1,513

378

171

—

—

207

283

_

283

36

27

—

1,905

476

64

—

—

412

357

—

357

7

277

—

383

96

70

—

—

26

71

—

71

—

—

—

1,729

432

25

—

—

407

324

_

324

1

449

_

2,731

683

20

—

—

663

511

_

511

—

_

3

499

125

34

—

-

91

94

—

94

—

240

—

1,530,306

382,576

79,029

468,407

+ 164,860

286,932

+ 181,475

50,200

50,472

81,939

13. Svenska Handelsbanken............

6. Skandinaviska Kreditaktiebolaget ..,

5. Stockholms Enskilda Bank.........

4. Göteborgs Bank..................

12. Stockholms Inteckningsgaranti A.-B.

23. Jordbrukarbanken................

18. Göteborgs Handelsbank...........

17. Skånska Banken..................

1. Värmlands Enskilda Bank........

7. Sundsvalls Enskilda Bank.........

10.

11.

g

a!

3.

8.

21.

25.

16.

26.

24. Dalslands Bank.......

14. Göteborgs Folkbank ..

15. Norrköpings Folkbank

27. Bohusbanken.........

22. Sundsvalls Kreditbank .

19. Luleå Folkbank.......

28. Diskontobanken......

20. Hjo Bank............

Uplands Enskilda Bank.......

Södermanlands Enskilda Bank.

Östergötlands Enskilda Bank ..

Skaraborgs Enskilda Bank

Smålandsbanken.............

Vänersborgsbanken............

Gotlands Bank ..............

Borås Bank.................

Jämtlands Folkbank.........

Kreditbanken................

Anni.

Summa

a) Kol. 1 omfattar postremissväxlar, skuld å check- och uppsägningsräkning, a/v skulder till inhemska banker och sparbanker och

utländska banker och bankirer samt beviljad, icke utnyttjad kredit i räkning.

b) Härifrån avdraget i riksgäldskontoret innestående belopp, motsvarande tillskottskapitalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

bestämmes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens lägsta

diskonto vid diskontering av växlar med en löptid av högst tre månader.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

>ch med den 28 februari 1938. Förordnande, som meddelats jämlikt denna

lag, skall ej gälla längre än till och med sistnämnda dag.

över fullmäktiges framställning har utlåtande avgivits av bank- och fondinspektionen,

som därvid bifogat yttrande från styrelsen för svenska bankföreningen.

Styrelsen för svenska bankföreningen, som anordnat överläggning i ämnet

mellan de till föreningen anslutna bankerna, har anfört följande:

Styrelsen vitsoi dar vikten av att riksbanken i och för fullgörande av sin

valutavårdande uppgift äger möjlighet att, när sådant med hänsyn till den

penningpolitiska situationen prövas nödigt, tillgripa åtgärder, som påverka

penningmarknaden i restriktiv riktning. I fråga örn sådana åtgärder erinra

fullmäktige i sin framställning om den riksbanken lämnade befogenheten att

bevilja räntegottgörelse för vissa i banken gjorda insättningar. Vidare omförmäles

en av fullmäktige gjord framställning örn sådan ändring i gällande bestämmelser,

varigenom riksbanken skulle kunna erhålla till sitt förfogande

skattkammarväxlar eller andra statens skuldförbindelser i inhemskt mynt,

medelst vilkas försäljning medel skulle kunna indragas från marknaden. En

åtgärd medsamma syfte innehålles i fullmäktiges med remissen avsedda förslag,

som går ut på att bankaktiebolagen skulle kunna åläggas att hålla visst

tillgodohavande på räkning i riksbanken, varigenom en däremot svarande del

av deras medel skulle bliva bundna.

Mot detta förslag har vid bankernas övervägande av detsamma framställts

invändningar, vilka enligt styrelsens mening äro av beskaffenhet att böra vid

förslagets prövning ägnas synnerligt beaktande.

Rent principiellt har gjorts den erinran, att genom den föreslagna lagen

skulle komma att i banklagstiftningen införas ett element som för denna är

främmande och för den skull icke bör givas plats där. Banklagens kassareservsbestämmelser

hava till uppgift att utgöra ett skydd för bankernas likviditet,

medan de föreskrifter angående kassareserven, som nu föreslås, hava

utformats med syfte, att de skola ingå som ett led i anordningar, vilka anses

böra finnas till riksbankens förfogande i och för bankens fullgörande av sin

valutavårdande uppgift.

Då i bankofullmäktiges framställning hänvisas till att man i Förenta Staterna

utfärdat liknande föreskrifter som de med det remitterade lagförslaget

avsedda, synes det befogat att framhålla den stora olikheten mellan förhållandena

inom näringslivet i allmänhet och ej minst inom bankväsendet i Förenta

Staterna och i Sverige. En rad omständigheter av för Förenta Staterna säregen

art hava medverkat till att skapa en utpräglad rörlighet inom deras ekonomiska

liv, vilket som bekant karaktäriserats av kastningar mellan feberartad

högkonjunktur och förödande depression av enastående våldsamhet och

storleksordning^ Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som man har

att betrakta ifrågavarande amerikanska föreskrifter, vilka må vara motiverade

i Förenta Staterna men framstå som främmande i vår helt olikartade

miljö. Det må i detta sammanhang även erinras om det ej betydelselösa förhållandet,

att medan checkräkningen i Förenta Staterna merendels icke är

räntebärande, de svenska bankerna alltid gottgjort ränta å de på checkräkning

innestående medlen. Vidare bör ihågkommas, att i Förenta Staterna finnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

9

tusentals banker, under det att antalet banker i vårt land är endast 28. Denna

fåtaliga grupp av bankföretag är av gammalt vand vid att nära samarbeta

med riksbanken och att i sin verksamhet taga hänsyn till de önskemål, som

från riksbankens sida uttalas. Sålunda kan exempelvis nämnas, att vid det

tillfälle, då det här föreliggande förslaget dryftades av bankerna, dessa med

anledning av uppmaning av riksbankschefen dels, såsom ett led i åtgärderna

för hindrande av spekulation, träffade en bindande överenskommelse örn

kurser, vilka vid belåning av aktier icke skulle få överskridas, och dels vidtogo

åtgärd med syfte att minska sina från utlandet härrörande avistatillgodohavanden.

Till förmån för uppkommande frågors lösning genom dylik samverkan

mellan riksbanken och bankerna i stället för genom lagstiftning talar,

att utsikterna att kunna smidigt anpassa åtgärderna efter växlande lägen därigenom

bliva större. Då bankofullmäktige hänvisa till att föreskrifter örn viss

reservs hållande på räkning i centralbank ingå i bestämmelserna angående affärsbankernas

reserver i ett flertal länder utom Förenta Staterna, må nämnas,

att enligt upplysningar till styrelsen de åsyftade länderna äro Argentina,

Chile, Sydafrika, Nya Zeeland och Grekland. Den omständigheten, att sådana

stadganden meddelats i dessa länder, torde icke medgiva några slutsatser

rörande deras lämplighet för våra förhållanden.

Under betonande ånyo av sin förståelse för vikten av att riksbanken äger

möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden liksom

även av bankernas beredvillighet att härvid biträda vill styrelsen således hävda

den mening, att en fullmaktslag med här avsedd innebörd icke utgör en

nödvändig eller lämplig del av den rustning, varmed riksbanken bör vara

försedd. Styrelsen, som under alla omständigheter förutsätter ett gott och

effektivt samarbete mellan riksbanken och de enskilda bankinstituten, håller

för sin del före, att i rådande läge det smidigaste och verksammaste vapen,

som genom åtgärder av statsmakterna må kunna beredas åt riksbanken, utgöres

av anordningar, ägnade att för riksbanken göra det möjligt att genom

operationer i den öppna marknaden påverka penningläget. Om detta medel

att reglera penningtillgången tidigare funnits till riksbankens förfogande

och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp, som skapats

genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter hand indragas

från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfonden

fyllt en alldeles likartad funktion.

Det synes styrelsen uppenbart, att åtgärder av nyss antytt slag, om de givas

tillräcklig omfattning, kunna få en omedelbar effekt, som gör den nu ifrågasatta

lagstiftningen helt obehövlig. Det må i detta sammanhang även bringas

i erinran, att affärsbankernas verksamhet sådan den kommer till uttryck i deras

omslutningssiffror praktiskt taget icke företer någon utvidgning sedan år

1931 ävensom att ökningen av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda

år är i hög grad betingad av insättningar från utländska bankinstitut. Det är

utan vidare klart, alt de banker, som mottagit dylika medel, utan alla tvingande

bestämmelser i sitt eget välförstådda intresse låta sig angeläget vara, att

icke anbringa dessa medel i sin kreditgivning utan hålla dem i beredskap för

omedelbar återbetalning. Tillgängliga sifferuppgifter och i övrigt kända förhållanden

giva alltså icke fog för uppfattningen, att tendensen hos affärsbankernas

verksamhet skulle innebära någon fara för en icke önskvärd penningpolitisk

utveckling.

Styrelsen finner sig således böra avstyrka, att det remitterade förslaget göres

lill föremål för lagstiftning.

Skulle, oaktat de vägande skäl som enligt styrelsens åsikt tala mot sådan

lagstiftning, denna anses böra komma till stånd, får styrelsen emellertid hem
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 304,

ställa, att i lagen gives bestämt uttryck åt dess karaktär att vara ett uteslutande

för osedvanliga situationer avsett medel för valutavårdens handhavande,

som således under inga omständigheter får betraktas som ett led i själva banklagstiftningen.

Under nyss angivna förutsättning finner sig styrelsen jämväl böra framhålla

vissa reella brister hos det föreliggande förslaget, vilkas avhjälpande synes

vara av behovet påkallat.

Sorn en dylik brist av beskaffenhet att böra tillmätas stor betydelse bör

betecknas, att den föreslagna lagen riktas uteslutande mot en enda grupp av

de penninginrättningar, som åt allmänheten förvalta medel, över vilka förfogas

qvista eller under därmed jämförliga betingelser, och därtill en grupp,

som företräder endast en mindre del av dessa medel. Sparbankerna, vilkas

motböcker i stor utsträckning behandlas såsom avistaförbindelser, beröras

icke av förslaget, ej heller centralkassorna för jordbrukskredit, vilka nyligen

erhållit befogenhet att åt allmänheten öppna checkräkningar. Det anmärkta

förhållandet innebär en orättvisa mot bankerna och är därjämte ägnat att

väsentligt minska effektiviteten av anordningen. Det skulle sålunda lätteligen

kunna inträffa, att följden av en tillämpning av fullmaktslagen icke

skulle bliva åsyftad begränsning av kreditgivningen utan istället en icke avsedd

överflyttning av krediter från vissa kreditinstitut till andra, vilka kunde

vara eller göra sig beredda att övertaga dem. Skall här ske lagstiftning, lärer

det således icke rimligen kunna undgås att giva densamma en väsentligt

större omfattning än som föreslagits.

Vidare synes lagen i sin föreslagna gestaltning vara mer än behövligt stel.

Det är, såvitt styrelsen kan finna, icke avsett att lämna möjlighet åt Kungl.

Majit att vid begagnande av sin fullmakt i någon mån laga efter läglighetén.

Salunda lärer Kungl. Majit bliva bunden vid de beträffande kassareserven angivna

talen — tjugufem procent av avistaförbindelsernas belopp och tre fjärdedelar

av kassareserven innestående hos riksbanken —, även om förhåliandena

skulle anses böra föranleda till mindre långt gående ingripanden.

Bestämmelsen att av den föreskrivna kassareserven minst tre fjärdedelar

skola hållas innestående i riksbanken och således endast högst en fjärdedel

må utgöras av kassamedel synes opåkallad. Huruvida kassareserven förefinnes

i form av tillgodohavande hos riksbanken eller den utgöres av kontant

kassa, bör ju med den tvingande karaktär, som lagen är avsedd att hava, vara

likgiltigt. Däremot är den stadgade maximigränsen för den kontånia kassan

ägnad att orsaka de banker, som hava avdelningskontor, vilka icke äro belägna

å riksbanksplatser, en myckenhet onödigt besvär i form av ökat antal

penningförsändelser kontoren emellan.

Jämväl må framhållas, att det från synpunkten av det intresse som är avsett

att tillgodoses med de föreslagna bestämmelserna, synes föga rationellt

att icke medgiva, att medel, som hållas placerade i utländsk bank, få inräknas

i kassareserven. Genom den trånga avfattningen av föreskriften om kassareservens

innehåll kan en bank, som normalt ligger med tämligen stora behållningar

av utländska valutor, finna sig tvingad att till riksbanken avyttra

dem för att dymedelst med minsta kostnad skaffa medel för placering av

stadgad kassareserv hos riksbanken. I dylikt fall inträffar ju ingenting annat

än att riksbanken för att draga ett penningbelopp ur marknaden måste

ställa ett lika stort belopp till marknadens förfogande.

Som en utväg för bank att, vid tillämpning av den föreslagna lagen, skaffa

medel för hållande hos riksbanken av föreskriven kassareserv hänvisas i

bankofullmäktiges skrivelse till rediskontering eller belåning av värdepapper

hos riksbanken. Hänvisningen giver en påminnelse örn, att man måste såsom

en realitet räkna med att bank kan bliva tvungen att samtidigt hava

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304-

11

skuld till riksbanken och ett genom lag bundet tillgodohavande där. Det

må ifrågasättas, huruvida icke i bankernas insättares intresse detta förhålande

bör föranleda en särbestämmelse, varigenom den risk undvikes, att

riksbanken skulle kunna genom kvittning taga i anspråk det bundna kassareservbeloppet.

Bank- och fondinspektionen har avgivit följande utlåtande:

Till en början bör framhållas, att den föreslagna lagstiftningen icke är

föranledd av något behov att skärpa banklagens bestämmelser om skyldighet

för bank att hålla kassareserv. Anledningen till densamma är att finna på

ett område, som helt ligger utanför det, som regleras genom banklagen. Med

förslaget har åsyftats att bereda riksbanken ett valutapolitiskt hjälpmedel i

en sådan situation, som för närvarande är rådande eller, fast mera, som kan

tänkas så småningom inträda. Det synes inspektionen med hänsyn härtill

vara mindre rationellt alt, såsom förslaget innebär, banklagens bestämmelser

om kassareserv skola temporärt suspenderas och ersättas av ur riksbankens

valutavårdssynpunkt givna bestämmelser. Om överhuvud taget en lagstiftning

av sådan innebörd, som fullmäktige ifrågasatt, befinnes böra tillgripas,

synes det inspektionen riktigare att denna erhåller en sådan form, att den,

med bibehållande av banklagens stadgande i ämnet, temporärt supplerar

nämnda stadgande, i visst hänseende genom skärpning och i annat hänseende

genom utvidgning av tillämpningsområdet. Detta torde än mera vara

betingat vid ett beaktande av vad inspektionen i det följande tillåter sig anföra.

Även örn inspektionen finner det vara av största betydelse, att riksbanken

i förekommande fall äger verksamma hjälpmedel för utövandet av sin valutavårdande

uppgift, ställer sig inspektionen dock, i likhet med styrelsen för

svenska bankföreningen, mycket betänksam inför fullmäktiges förslag. Den

omständigheten, att en lagstiftning av liknande innebörd finnes i ett fåtal

länder med förhållanden, som vilt skilja sig från våra, kan knappast tagas

till intäkt för att densamma skulle vara lämplig i vårt land. Inspektionen vill

understryka, att bankernas kreditgivning sedan 1931 icke undergått någon

väsentlig ökning, att ökningen av främmande medel till stor del föranletts av

insättningar från utlandet samt att man givetvis måste utgå från att bankerna

i sitt eget intresse måste tillse, att de medel, som här åsyftas, placeras på

sådant sätt att de må kunna med minsta möjliga tidsutdräkt frigöras för återbetalning.

Någon påtaglig tendens till kreditexpansion hos bankerna torde

icke heller kunna i nuvarande läge påvisas. Snarare torde då ökning av kreditgivningen

förekomma på andra områden. Syftet med den föreslagna lagstiftningen

synes därför såvitt angår bankerna kunna i huvudsak vinnas även

utan densamma, i varje fall genom underhandsöverenskommelser, något vartill

dessa enligt vad erfarenheten visat kunna förutsättas vara benägna att

medverka.

Bankföreningens styrelse har påvisat vissa brister i lagförslagets utformning

och reella innebörd. Inspektionen ansluter sig till vad styrelsen i sådant

avseende anfört. Särskilt anser inspektionen det oegentligt, att andra kreditinrättningar

än banker ställas utanför lagens tillämpning.

Härutöver vill inspektionen framhålla, hurusom den föreslagna lagstiftningens

verkningar bliva väsentligt mera betungande för vissa banker än för

andra. Såsom framgår av fullmäktiges utredning skulle med utgångspunkt

från bankernas ställning den 30 januari 1937 de föreslagna täckningsbestämmelserna

icke hava vållat någon som helst olägenhet för de tre största bankerna,

vilkas faktiska kassareserv då överensstämde med eller var större än

den föreslagna obligatoriska kassareserven. För övriga banker —- med ett

oväsentligt undantag — skulle däremot, örn den ifrågavarande lagstiftningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 304-

då varit i kraft, ett underskott hava förefunnits, vilket dessa banker hade

nödgats täcka antingen genom upplåning hos de tre största bankerna i den

mån dessa kunde disponera över överskott eller rediskonteringsvägen hos

riksbanken, genom försäljning av räntebärande tillgångar eller genom krympning

av sin egen utlåning, i sistberörda fall måhända till skada för näringslivet

inom deras verksamhetsområde.

En annan olägenhet innebär den regel för kontroll å förhållandet mellan

banks avistaförbindelser och inlåning å högst en månads uppsägning samt

kassareserv, som föreslagits i fullmäktiges skrivelse. Fullmäktige hava härom

anfört, att såsom banks förbindelser av angivna slag under en viss månad

borde räknas bankens vid samma månads slut redovisade förbindelser,

under det att såsom banks tillgodohavande på räkning i riksbanken borde

räknas medeltalet av bankens tillgodohavande i riksbanken de fyra dagar i

månaden, då riksbankens rapport uppgjorts. Underskott borde anses hava

förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av banks tillgodohavande

i riksbanken understege det belopp, till vilket sådant tillgodohavande minst

uppginge vid samma månads utgång. Frånsett det invecklade förfaringssättet

synes denna regel icke stå i god överensstämmelse med själva lagförslagets

innehåll. Det bör emellertid beaktas, å ena sidan att banks kassareserv

är en tillgång, som banken i fall av behov skall kunna tillgripa för fullgörande

av sina förpliktelser, samt å andra sidan att med den av fullmäktige

angivna regeln en vid slutet av en månad skeende större avistainsättning

hos bank kan — kanske blott tillfälligt — rubba bankens kassareservställning

med påföljd dock att banken blir påförd straffränta för en hel månad.

Därest emellertid, trots de invändningar som sålunda och av bankföreningens

styrelse framförts, en lagstiftning av ifrågavarande innebörd skulle befinnas

böra genomföras, får inspektionen hemställa, att vid densammas utformning

de gjorda invändningarna måtte beaktas. Särskilt får inspektionen

i sådant avseende såvitt angår bankerna framhålla följande.

Lagen bör endast göras tillämplig å de banker, vilka i större omfattning

hava sådana överskottsmedel, som ur riksbankens valutavårdssynpunkt böra

bliva föremål för bindning. 1 stort sett torde detta vara förhållandet allenast

med banker med större avistaförpliktelser eller insättningar på högst en månads

uppsägning eller med andra ord de största bankerna. Inspektionen

förmenar, att dit böra räknas allenast banker med dylika förbindelser å sammanlagt

minst 100 miljoner kronor eller med egna fonder uppgående till

minst 25 miljoner kronor. I fullmaktslagen bör överlämnas åt Konungen sitt

göra den närmare gränsdragningen.

I och för kontroll över lagstiftningens efterlevnad bina de banker, som träffas

av lagstiftningen, till riksbanken ingiva uppgifter å beloppet av sin kassa

och sina i lagen åsyftade förbindelser vid varje månads utgång. Därest riksbanken

därvid finner, att brist förefinnes i kassareserven, bör vederbörande

bank av riksbanken anmodas att inom viss tid fylla bristen. Först örn så

icke inom utsatt tid skett, bör straffränta påföras banken. Eif sådant förfarande

står i överensstämmelse med banklagens föreskrifter om kassareserv,

vilka förutsätta, att kassareserven kan nedgå under föreskrivet mått, men för

sådant fall stadgas, att den så snart det kan ske skall åter uppbringas till

lagenlig storlek. Med en sådan anordning som nyss nämnts, synes inspektionens

medverkan för kontroll över de tillfälliga kassareservföreskrifternas

efterlevnad icke erforderlig. Kontroll å riktigheten av bankernas uppgifter

kan nämligen i stort sett åstadkommas genom en jämförelse med bankernas

till inspektionen ingivna, i bankstatistiken offentliggjorda månadsrapporter.

Inspektionen bär ansett sig ytterligare böra framhålla, att för bankernas

vidkommande en lagstiftning sådan som den ifrågasatta skäligen bör få in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304

13

verka på tillämpningen av banklagens i 49 § första stycket givna stadgande

om visst förhållande mellan banks inlåning och dess egna fonder. Det förhållandet,

att en bank tvingas att hålla visst belopp av mottagna^ insättningar

innestående i riksbanken, bör nämligen rättvisligen befria sådan bank

från att för upprätthållande av fondrelationen vidtaga åtgärder för ökning av

sina fonder. I den för banker gällande fullmaktslagen bör därför beredas rätt

för Konungen att, sedan ståndpunkt tagits till frågan örn den omfattning

vari de temporära kassareservsbestämmelserna böra tillämpas, i likhet med

vad som skedde genom lag den 31 maj 1934 (nr 193) i förekommande fall

lämna medgivande för bank, som träffas av de nya föreskrifterna, att utöver

det belopp, vartill inlåning enligt 49 § banklagen högst må uppgå, emottaga

inlåning till belopp motsvarande det, som banken på grund av dessa föreskrifter

är nödsakad hålla innestående hos riksbanken.

Utvecklingen på den svenska penningmarknaden under de senaste åren Departementshar

på ett avgörande sätt ändrat förutsättningarna för riksbankens valuta- thelen.

vårdande verksamhet. Under tidigare såsom normala betraktade förhållanden

voro affärsbankerna för sin försörjning med betalningsmedel beroende

av upplåning i riksbanken. Affärsbankernas likviditet har numera förbättrats

till den grad, att de i stället förfoga över i vissa fall mycket avsevärda,

i riksbanken innestående reserver. Riksbankens möjligheter att med

hittills gängse medel, främst växeldiskontot samt köp och försäljningar av

obligationer, påverka utvecklingen på kreditmarknaden ha därigenom starkt

begränsats.

Förklaringen till denna betydelsefulla omsvängning i förhållandet mellan

riksbanken och affärsbankerna får sökas i utvecklingen av Sveriges betalningsförhållande

till utlandet och dess återverkningar på den inhemska penningmarknaden.

Det är en känd sak att utrikeshandeln och den utrikes fraktfarten

under tiden efter konjunkturomslaget år 1933 tillfört Sverige ett ständigt

stigande inkomstöverskott. Häri ligger i och för sig ingenting anmärkningsvärt,

då Sveriges handelsbalans redan under 1920-talet tillät en betydande

kapitalexport. Som ett nytt drag i betalningssituationen har emellertid

under uppsvingsåren tillkommit, att den gynnsamma handelsbalansen ej

bildat underlag för en kapitalexport på längre sikt som bringat betalningsbalansen

i jämvikt. Orsaken därtill torde vara att söka i föreliggande valutarisker

såväl som i de ovissa politiska och ekonomiska förhållandena på

de främmande marknader där kapitalplaceringar närmast kunnat komma i

fråga. När landets inkomstöverskott av utrikeshandeln av dessa skäl ej

disponerats för investeringar i utlandet, ha avsevärda kassabehållningar i

utländsk valuta uppstått, vilka icke givit innehavarna någon nämnvärd inkomst

men väl vid eventuella växelkursförändringar kunnat leda till förluster

och därför i regel omvandlats i svenska kronor. Då riksbanken i enlighet

med givna direktiv och i syfte att främja näringslivets återhämtning

eftersträvat att hålla en fast växelkurs på den viktigaste exportvalutan, pund

sterling, har banken varit nödsakad alt övertaga de utbjudna valutatillgodohavandena.

Genom valutaköpen lia betalningsmedel ställts till marknadens

förfogande på samma sätt som vid växeldiskontering med den oundvikliga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

konsekvensen, att affärsbankerna från att lia varit låntagare i riksbanken förvandlats

till insättare. En annan följd av denna utveckling har blivit att

räntenivån pressats ned till en icke endast för svenska förhållanden utan även

internationellt sett anmärkningsvärt låg nivå. Medan den effektiva avkastningen

på 1888 års räntelån vid det senaste årsskiftet uppgick till 3.03 procent,

var motsvarande räntesats i genomsnitt för åren 1925—192 9 4.62 procent.

I det kapitalstarka och traditionellt kapitalexporterande England torde

räntan på exempelvis botteninteckningar för närvarande ligga ej obetydligt

över den svenska nivån.

De uppenbara fördelar som äro förbundna med en lätt penningmarknad

få ej fördölja de allvarliga risker som en betydande likviditet och ett mycket

lågt ränteläge erbjuda, för den händelse den ekonomiska utvecklingen

skulle ge en kraftig stimulans till spekulativ verksamhet inom varuproduktionen

och handeln eller på fondbörsen. I Sverige föreligger för närvarande

otvivelaktigt ett underlag för en mycket betydande investeringsverksamhet

och för en kreditexpansion utan den automatiska hämning som en åtstramning

av kreditvillkoren utgör. På de utländska varumarknaderna

framträder sedan någon tid en stark prisstegring som över export- och importprisutvecklingen

sprider sig även till den svenska marknaden. Denna

spridning kan motverkas blott genom valuta- och handelspolitiska åtgärder

vilka jag i ett senare sammanhang torde få upptaga till diskussion. Av

antydda skäl kunna emellertid på basis av det lätta läget på penningmarknaden

och under stimulansen av den internationella prisrörelsen uppkomma

självständiga prisstegringstendenser på den svenska marknaden, som medföra

risk för att den inhemska prisnivån höjes mera än som direkt betingas

av den internationella prisstegringen. En sådan utveckling, vilken enligt

allas mening torde framstå såsom olycklig, mötes icke i första hand med

åtgärder av nyss antytt slag utan bör motverkas genom en sådan anpassning

av penningmarknaden efter nu föreliggande förhållanden, att riksbankens

möjligheter till kontroll av den inhemska kreditutvecklingen återställas.

I bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse med förslag till lag örn rätt

för Konungen att meddela särskilda föreskrifter om bankaktiebolags kassareserv

har erinrats om tre olika anpassningsåtgärder med angivet syfte,

nämligen rätt för riksbanken att bevilja ränta å insättningar, rätt för riksbanken

att av riksgäldskontoret erhålla statsskuldbevis för försäljning på

marknaden samt rätt för Kungl. Majit att till viss del spärra affärsbankernas

kassareserver.

Riksbanken förfogar redan över rätten att bevilja ränta å insättningar.

Vid innevarande års riksdag har möjlighet temporärt bereus riksbanken att

jämväl genom disposition över statsskuldbevis motverka en starkare kreditexpansion.

Dessa i det förändrade läget på penningmarknaden naturliga

komplement till växeldiskontot som regulator av kreditutvecklingen Iida ur

statsfinansiell synpunkt av den svagheten, att de icke ensamma kunna leda

till åsyftat resultat utan avsevärd kostnad för statsverket. Örn man utan att

vidtaga ytterligare åtgärder skulle söka påverka marknaden med hjälp av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

15

exempelvis försäljning av skattkammarväxlar, bleve det omedelbara resultatet

endast att de betydande räntelösa reserverna omplacerades i räntebärande

statspapper. Även om därvid risken för en inflatoriskt verkande kreditutvidgning

skulle minskas, kan en praktiskt mera betydelsefull åtstramning

på penningmarknaden väntas först sedan överloppsreserverna på detta sätt

absorberats.

Mot ingTipanden på marknaden genom försäljning av skattkammarväxlar

som ställts till riksbankens förfogande av riksgäldskontoret har riktats även

den invändningen, att åtgärden hade karaktären av en artificiell och opåkallad

upplåning av medel från statens sida och därutinnan väsentligt skilde sig

från de likartade försäljningar av statsskuldbevis som skett i utlandet i liknande

syfte. Detta är icke riktigt. De omfattande valutaköp som utvecklingen

nödvändiggjort måste finansieras på ett eller annat sätt. I Sverige

har finansieringen skett genom att riksbanken begagnat sin möjlighet att direkt

ställa betalningsmedel till marknadens förfogande. I exempelvis England,

där Bank of England icke är statsbank, ha valutaköpen skett

genom en särskild fond och finansierats genom upplåning; till fondens

förfogande har sålunda ställts en mycket betydande reserv i

skattkammarväxlar som av fonden realiserats i den mån behov av

likvida medel gjort sig gällande. Skulle riksbanken begagna sig av rätten

att sälja av riksgäldskontoret utställda växlar, skulle detta icke betyda annat

än att banken av penningpolitiska skäl överginge från det svenska, inflatoriskt

verkande sättet att finansiera valutaköpen till den engelska tekniken.

All penningpolitik — även den till synes helt passiva — har karaktären

av en intervention i kreditutvecklingen. Av vad jag förut anfört torde

framgå, att detta gäller icke minst den valutapolitik som hittills förts av

riksbanken. På grund av sammanhanget mellan det hittills tillämpade finansieringssättet

och en eventuellt därpå följande absorption av överskottsreserverna

på marknaden genom försäljning av växlar, kan det icke med

fog hävdas, att de av bankofullmäktige ifrågasatta och av riksdagen redan

temporärt godkända medlen att påverka kreditutvecklingen framstå som en

ny och godtycklig, av den tidigare utvecklingen eller det nuvarande läget ej

påkallad form för intervention på marknaden.

I de yttranden över bankofullmäktiges förslag som avgivits av bank- och

fondinspektionen och svenska bankföreningen har betonats angelägenheten

av att riksbanken äger möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden.

Därvid lia såsom det i rådande läge smidigaste vapnet

angivits operationer i den öppna marknaden, alltså här diskuterade försäljningar

av skattkammarväxlar eller obligationer. »Om detta medel att reglera

penningtillgången», anför bankföreningen, »tidigare funnits till riksbankens

förfogande och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp,

som skapats genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter

hand indragas från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfondcn

fyllt en alldeles likartad funktion.»

De hörda institutionerna ansluta sig sålunda till den nyss utvecklade upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

fattningen om betydelsen av operationer i öppna marknaden som penningpolitiskt

hjälpmedel i nuvarande läge. I anslutning därtill angives den av

bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen vara helt obehövlig. Mot denna

uppfattning kan, i anslutning till vad som i det föregående framhållits,

invändas att operationer i öppna marknaden av sådan omfattning att de

effektivt påverka kreditläget äro förenade med avsevärda räntekostnader

för statsverket. Dessa kunna minskas genom en spärrning av de lösa medlen.

Det får ej heller förbises, att en skärpning av kraven på bankernas

reserver i vissa avseenden når längre än obligationsförsäljningar och likartade

marknadsoperationer, i det att man nied reservlagstiftningen kan direkt

påverka kreditpolitiken även i exempelvis de fall, då bankerna föredraga

en mera räntabel kredilgivning på basis av oförändrade reserver framför en

omplacering av reserverna i kortfristiga och därför med lägre ränta löpande

statspapper.

Den av bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen erfordras sålunda såsom

komplement till de av de hörda institutionerna rekommenderade åtgärderna,

om man önskar att dessa skola verka snabbt samt kunna tillgripas

i tämligen begränsad omfattning och utan alltför stor kostnad för statsverket.

Ostridigt är att en skärpning av kraven på bankaktiebolagens reserver

skulle ställa bankerna i ett ogynnsammare läge än örn kreditkontrollen utövades

genom operationer i öppna marknaden. Denna konsekvens bör dock

ej utesluta ett utnyttjande av de i lagförslaget angivna befogenheterna, örn

en utveckling inträder, vilken ger grundad anledning att frukta en efterföljande

kris med stark reduktion av uppdrivna kapital- och jordvärden.

Eftersom den ifrågasatta lagstiftningen även enligt bankofullmäktiges mening

är avsedd att utnyttjas blott i lägen, då så temporärt kräves för att riksbanken

skall kunna fullgöra sin valutavårdande verksamhet, och då de angivna

olägenheterna träda i bakgrunden, och eftersom vidare lagstiftningens

tekniska ändamålsenlighet svnes mig obestridlig, vill jag förorda att bankofullmäktiges

förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Att en spärrning till viss del av bankernas reserver med stöd av lagen ej

bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade målet kan nås genom underhandsöverenskommelser

mellan riksbanken och affärsbankerna är givet.

Erfarenheten visar, att möjligheter till fruktbringande samverkan på ifrågavarande

område finnas. Såväl från riksbankens som från affärsbankernas

sida har även givits uttryck åt beredvillighet till samarbete i syfte att motverka

en ogynnsam konjunkturutveckling.

Bankofullmäktiges förslag har inom finansdepartementet överarbetats i

viss anslutning till vad som anförts i däröver avgivna utlåtanden. Innan jag

övergår till en redogörelse för de vidtagna ändringarna, vill jag till komplettering

av den föregående allmänna motiveringen till mitt ståndpunktstagande

beröra vissa erinringar som i utlåtandena riktats mot en lagstiftning av

ifrågavarande karaktär.

Av styrelsen för svenska bankföreningen har erinrats, att affärsbankernas

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

17

verksamhet, sådan den kommer till uttryck i deras omslutningssiffror, praktiskt

taget icke företer någon utvidgning sedan år 1931 ävensom att ökningen

av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda år är i hög grad betingad

av insättningar från utländska bankinstitut. Bankerna finge därför

i sitt eget intresse antagas låta sig angeläget vara att icke binda dessa medel

genom sin kreditgivning. Samma synpunkter ha framhållits av bank- och

fondinspektionen.

Jag vill i anledning härav beträffande omfattningen av affärsbankernas

verksamhet framhålla, att affärsbankernas utlåning (inklusive beviljade krediter)

under loppet av år 1936 ökats med över 200 miljoner kronor, varav

drygt hälften faller på lån mot säkerhet av inteckning och över 30 miljoner

kronor på lån mot säkerhet av aktier, men även att det icke är denna

dock ej obetydliga expansion utan den möjliga framtida utvecklingen som

nu ansetts motivera en beredskapslag. I detta sammanhang må erinras

om att för affärsbankernas räkning i riksbanken vid utgången av februari

1937 innestodo 570 miljoner kronor samtidigt söm bankerna redovisade en

kontant kassa å 82.3 miljoner kronor. Under tiden från utgången av februari

1936 till utgången av februari 1937 ha riksbanksinsättningarna ökats med

333 miljoner kronor och bankernas kassahållning med 7.7 miljoner kronor.

Jämföras dessa siffror med tillgängliga uppgifter rörande bankernas utlåning

är det tydligt, att mycket avsevärda möjligheter till vidgad kreditgivning

föreligga.

Av uppgifter rörande utländska bankinstituts och andra utländska insättares

tillgodohavanden i svenska kronor i affärsbankerna, varav jag under

hand erhållit tillfälle att taga del, framgår, att ökningen av dessa tillgodohavanden

sedan 1931 först under åren 1936 och 1937 kan sägas vara av någon

betydenhet. Större delen av den på senare tid inträdda ökningen torde

förklaras av valutasäkringar som gjorts av svenska exportörer och redare

eller av utländska importörer av svenska varor. En jämförelse med utvecklingen

av bankernas behållningar i riksbanken ger vid handen, att denna

endast till en mindre del är betingad av utländska insättningar. Den ojämförligt

största delen beror på de insättningar som exportindustrierna under

de senaste åren gjort av medel som erhållits vid försäljning av influtna

exportvalutor.

I anslutning till det anförda må slutligen framhållas, alt även de lösa medel,

vilka bankerna ej anse sig kunna utnyttja såsom kreditunderlag, emedan

de motsvaras av kortfristiga tillgodohavanden i främsta rummet för exportindustrien,

representera en betalningsmedelsreserv, som, om den bleve

fullt utnyttjad av vederbörande industrier, skulle göra restriktiva motåtgärder

påkallade. En expansion baserad på sådana medel skulle kunna motvägas

blott genom en begränsning av den direkta kreditgivningen.

Beträffande lagförslagets utformning må följande anföras.

Av bankföreningen har föreslagits, att i lagtexten gives bestämt uttryck åt

dess karaktär att vara ett uteslutande för osedvanliga situationer avsett ine
Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 304.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

del för valutavårdens liandhavande. Häremot synes intet vara att erinra,

och en omformulering av ingressen i anslutning till förslaget har därför vidtagits.

Invändningar ha i remissutlåtandena riktats mot lagens tillämpningsområde.

Sålunda har hävdats å ena sidan att under densamma borde föras

jämväl sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, å andra sidan att

lagen borde vinna tillämpning blott å de större affärsbankerna. En utvidgning

av bestämmelserna till att avse jämväl centralkassor för jordbrukskredit

torde för lagstiftningens syfte vara mindre väsentlig. Ej heller torde

någon utvidgning till sparbankerna böra ske. Affärsbankernas sparkasseräkningar

utgöra den närmaste motsvarigheten till sparbankernas insättningsräkningar,

ehuru de förra i väsentligt större utsträckning än sparbankernas

motsvarande räkningar utnyttjas för korta placeringar. För att likartade

medel skola erhålla enahanda behandling ha sparkasseräkningarna

redan i bankofullmäktiges förslag icke sammanförts med medel på checkeller

uppsägningsräkning. Skulle lagen medföra, att vissa krediter överflyttas

från affärsbankerna till sparbankerna, så torde detta närmast komma

att ske beträffande lån mot botteninteckningar. Sådana lån ha emellertid

under de senaste åren i viss utsträckning överflyttats från sparbankerna till

affärsbankerna.

Huruvida reservbestämmelserna på i remissyttrandena föreslaget sätt skola

begränsas att gälla blott vissa större affärsbanker torde böra bli beroende

på situationen i de fall då lagen kan komma att tillämpas. Lagtexten

har därför givits en utformning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tilllämpning

av lagen iakttaga den föreslagna begränsningen, om så skulle

visa sig möjligt och lämpligt. Det har redan framhållits, att här ifrågavarande

lagstiftning är förenad med olägenheter för bankerna utan att detta

synes böra föranleda att man avstår därifrån. Lika litet synes det motiverat

att av i remissyttrandena angivna skäl begränsa tillämpningsområdet för

den händelse man därigenom minskar lagstiftningens effektivitet. Vid bedömningen

av förevarande spörsmål bör uppmärksammas, att möjligheterna

att fylla de uppställda reservkraven icke äro utan sammanhang med den

grad, vari olika banker iakttagit försiktighet i sin tidigare politik.

I ytterligare ett par avseenden ha de föreslagna bestämmelserna uppmjukats.

Bankföreningens förslag att jämväl medel som innestå i utländsk bank

skola få inräknas i kassareserven synes mig sålunda förtjänt av beaktande.

Eftersom det av riksbanken åsyftade målet med lagstiftningen vid bifall till

förslaget icke skulle nås i samma utsträckning som eljest, torde någon bindande

föreskrift av det innehåll som förordats av bankföreningen emellertid

ej böra införas. Frågan, huruvida sådana tillgodohavanden skola få inräknas

i reserven eller ej, bör få bli föremål för prövning mot bakgrunden av det

läge på penningmarknaden som kan föreligga då föreskrifter med stöd av

lagen anses böra meddelas. Bankofullmäktiges förslag har därför modifie
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 30A
rats

så att Kungl. Maj:t skall erhålla möjlighet att lätta reservbestämmelserna

i angivet avseende.

I bankofullmäktiges lagförslag stadgas att, med viss begränsning, minst

tre fjärdedelar, av sammanlagda beloppet av kassareserven och den inneliggande

kassan skall innestå å räkning i riksbanken. Av bankföreningen

har av praktiska skäl föreslagits en uppmjukning av denna regel;

närmast åsyftas en reduktion av den angivna kvotdelen. Samtidigt har påpekats

önskvärdheten av att Kungl. Maj:t beredes tillfälle att laga efter lägligheten.

Denna speciella del av bestämmelserna är av mindre vikt ur penningpolitisk

synpunkt. Hänsyn bör vid tillämpningen tagas till å ena sidan

vad som för affärsbankerna ter sig praktiskt, å andra sidan önskvärdheten

ur riksbankssynpunkt av att bankerna icke ligga inne med alltför stora kontanta

kassor. Det torde därför vara lämpligt att någon bindande regel ej införes

i lagen.

Av bankinspektionen har riktats kritik mot det av bankofullmäktige framlagda

förslaget till förfaringssätt vid beräkningen av bankernas i riksbanken

innestående tillgodohavanden, nämligen att såsom bankaktiebolags förbindelser

under en viss månad skulle räknas bankens vid samma månads slut

redovisade förbindelser, att såsom bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken

skulle räknas medeltalet av bankens tillgodohavanden de fyra dagar

i månaden, då riksbankens rapport uppgöres, samt att underskott skulle

anses ha förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av bankaktiebolags

tillgodohavanden i riksbanken understigit det belopp, till vilket sådant

tillgodohavande minst skolat uppgå vid samma månads utgång. Ehuru givetvis

det fall, varpå inspektionens kritik närmast bygger, nämligen att en bank

vid månadsultimo får en stor tillfällig insättning på avista räkning, kan inträffa,

torde uttag vid denna tidpunkt få anses vara det normala. Den

schematiska regel som bankofullmäktige föreslagit torde under dessa förhållanden

i de flesta fall framstå såsom den för bankerna gynnsammaste.

Jag ansluter mig med hänsyn härtill till bankofullmäktiges ståndpunkt. Att

i lagtexten närmare angiva den föreslagna regelns innebörd synes mig emellertid

obehövligt. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela

närmare bestämmelser i förevarande avseende torde vara tillfyllest.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

P. Arrhenius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, bär

här uteslutits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 27 april

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 24 april 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i^statsrådet den 9 april 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

21

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 30 april 1937.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler lagrådets den

27 april 1937 avgivna utlåtande över det den 9 april 1937 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv, därvid föredraganden

hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 304-

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser a1 i texten
  2. BU 1937:68 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankakti s. 1 i texten