Med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv
1937-04-30 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:304, Med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
1
Nr 304.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;
given Stockholms slott den 30 april 1937.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937
1 sami.
Nr 304.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 304-
Förslag
till
Lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas som följer:
Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bankoch
fondinspektionens hörande, beträffande samtliga bankaktiebolag eller
sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp, förordna, att kassareserv,
som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa
skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran
eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån de icke
hänföra sig till tillgodohavanden å sparkasseräkning.
Därest förordnande jämlikt första stycket meddelas, skall tillika föreskrivas,
att kassareserven skall utgöras av medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir.
Därjämte må stadgas, att viss bestämd kvotdel av summan av kassareserven
och den inneliggande kassan skall utgöras av medel innestående i riksbanken,
samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke
uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta
å underskottet, beräknat enligt av Konungen angivna grunder, efter en räntesats,
som fastställes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens
lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 28 februari 1938. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade
bestämmelser må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 april 1937.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Levinson, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
1 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
stadgas, att bankaktiebolag är skyldigt att i tillgångar, vilka kunna
med lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som
tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar minst tjugufem procent
av de förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 27 februari 1937 dagtecknad skrivelse
hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att ett av fullmäktige upprättat,
skrivelsen bifogat förslag till lag örn rätt för Konungen att meddela särskilda
föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. m. måtte läggas till
grund för proposition till riksdagen. Till stöd för denna hemställan hava
fullmäktige anfört följande:
Utvecklingen på den svenska penningmarknaden har under de senaste åren
kännetecknats av en fortgående, blott under kortare perioder avbruten, nedgång
i räntesatserna. Affärsbankernas likviditet har kraftigt förbättrats.
Tillgången på disponibla medel inom företag och hos enskilda har ökat.
Denna lätthet på penningmarknaden torde ha haft stor betydelse för
depressionens övervinnande. Under nu rådande konjunkturläge innebär
emellertid tillvaron av stora överskottsreserver i form av kassamedel hos bankerna
och företagen ur många synpunkter vissa risker. De verkningar av
en lätt penningmarknad, vilka under en depressionsperiod få anses i stort
sett gynnsamma, framstå under en högkonjunktur såsom mindre önskvärda
och kunna under vissa förhållanden vara direkt skadliga för näringslivets
fortsatta utveckling.
I ett läge, i vilket den förefintliga produktionskapaciteten är någorlunda
fullt utnyttjad, kan, örn kapitalinvesteringarna genom en lätt penningmarknad
givas en kraftig stimulans, en tendens till allmän prisstegring uppkomma
eller skärpas. Den rikliga tillgången på disponibla medel kan komma att
giva denna prisstegring en spekulativ karaktär. Detta kan, dels i och för
sig, dels genom att leda till en ytterligare utvidgning av investeringsverksamheten,
medföra en alltför stark stegring av högkonjunkturen. En ökning av
kreditgivningen från bankernas sida kan även bidraga till en dylik stegring.
Utan att taga ställning till frågan, huruvida den svenska konjunkturutvecklingen
för närvarande befinner sig i ett dylikt läge och huruvida faror av
antytt slag förefinnas, önska fullmäktige i riksbanken framhålla, att riks
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 304-
banken i och för fullgörande av sin valutavårdande uppgift bör givas möjlighet
att, om sådant med hänsyn till den penningpolitiska situationen prövas
nödigt, tillgripa åtgärder, som påverka penningmarknaden i restriktiv
riktning.
En åtstramning kan för närvarande tänkas komma till stånd genom att
riksbanken utnyttjar sin rätt att bevilja räntegottgörelse för vissa i banken
gjorda insättningar. Därigenom komma medel att indragas från penningmarknaden.
Fullmäktige lia vidare tagit i övervägande följande två alternativ. För det
första kunna till riksbankens förfogande ställas statspapper, genom vilkas
försäljning medel skulle kunna indragas från marknaden. För det andra
kunna genom ett tillägg till banklagstiftningen bankaktiebolagen åläggas att
hålla visst tillgodohavande på räkning i riksbanken, varigenom en del av
deras i riksbanken innestående medel bindas.
För att den första av dessa möjligheter må stå till riksbankens förfogande
lia fullmäktige hemställt, att fullmäktige i riksgäldskontoret ville vidtaga
åtgärder för att utverka en sådan ändring av riksgäldskontorets reglemente,
som skulle möjliggöra, att riksgäldskontoret till riksbankens förfogande ställde
skatlkammarväxlar eller andra statens skuldförbindelser i inhemskt mynt
och med lämplig löptid.
Ett utnyttjande av den andra av ovan nämnda möjligheter kräver ändring
i lagstiftningen angående bankernas kassareserver. För den skull ha fullmäktige
utarbetat bifogade förslag (Bil. 1.) till lag om rätt för Konungen att
meddela särskilda föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. m.
Enligt nu gällande lagstiftning äro bankaktiebolagen skyldiga att hålla
tjugufem procent av sina avistaförbindelser täckta med kassa eller tillgångar,
vilka med lätthet kunna förvandlas i penningar. Det framlagda lagförslaget,
som på grund av sin karaktär av beredskapsåtgärd erhållit formen av en
fullmaktslag, har i största möjliga utsträckning anpassats efter rådande bestämmelser.
Det innebär, jämfört med gällande lag, i första hand två modifikationer.
Dels åläggas nämligen bankaktiebolagen att i stället för tillgångar,
vilka med lätthet kunna förvandlas i penningar, redovisa medel, innestående
på räkning i riksbanken. Följaktligen kunna endast inneliggande
kassa och tillgodohavanden på räkning i riksbanken godkännas som
täckning. Dels har uppsägningsräkning jämställts med checkräkning vad
angår täckningsbestämmelserna, enär den förra räkningen synes närmare besläktad
med den senare än med depositions- och kapitalräkning. Fullmäktige
lia, efter att hava övervägt, huruvida även sparkasseräkning borde jämställas
med checkräkning, givit den föreslagna lagen en sådan utformning,
att medel innestående på sparkasseräkning ej komma att inräknas i det belopp,
som skall läggas till grund för beräkningen av reservernas storlek.
För att uppnå den med förslaget åsyftade verkan har tillagts bestämmelsen,
att viss del, som av Konungen bestämmes, dock minst tre fjärdedelar, av
ovannämnda tjugufem procent skall utgöras av i riksbanken innestående
medel.
Fullmäktige förutse, att det tillfälligtvis kan inträffa, alt bankaktiebolags
i riksbanken innestående medel ej uppgå till stadgat belopp. Beträffande
förfaringssättet i detta fall innebär lagförslaget, att ränta skall beräknas
på underskottet för den tid, sådant föreligger, efter en räntesats, som bestämmes
av riksbanken. Dock får denna räntesats ej med mera än en
procent överstiga den lägsta diskontosats, som riksbanken tillämpar vid
diskontering av växlar med en löptid av högst tre månader. Med »lägsta
diskontosats» avses i detta sammanhang icke s. k. returdiskonto vid rediskontering
åt affärsbankerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30J
-
5
Såsom bankaktiebolags förbindelser under en viss månad böra räknas bankens
vid samma månads slut redovisade förbindelser. Såsom bankaktiebolags
tillgodohavande på räkning i riksbanken bör räknas medeltalet av bankens
tillgodohavande i riksbanken de fyra dagar i månaden, då riksbankens
rapport uppgöres. Underskott bör anses hava förelegat under hel månad,
när nämnda medeltal av bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken understiger
det belopp, till vilket sådant tillgodohavande minst skulle uppgå
vid samma månads utgång.
Kontrollen av täckningsbestämmelserna synes böra ske i bankinspektionen,
dit bankerna hava att insända erforderliga uppgifter. Riksbanken bör efter
varje månads slut till bankinspektionen överlämna uppgift på ovan nämnda
månadsmedeltal.
Fullmäktige föreslå, att lagen skall gälla till utgången av februari månad
1938. Denna tidsbegränsning har valts därför alt det synes lämpligt, att
en eventuell förlängning av lagens giltighet tages under övervägande i samband
med en förnyad behandling av frågan om fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld och
med denna fråga sammanhängande problem, vilka bruka bliva föremål för
riksdagsbehandling före februari månads utgång.
Vilka konsekvenser här föreslagna bestämmelser skulle ha medfört för
de olika bankaktiebolagen under de förhållanden, som rådde den 30 januari
1937, framgår av bifogade sammanställning (Bil. 2.). I samma mån som
den faktiska kassareserven överensstämmer med eller är större än den föreslagna,
obligatoriska kassareserven, kommer ett genomförande av här framlagda
täckningsbestämmelser ej att föranleda någon vinstminskning för bankerna.
Detta var i slutet av januari 1937, enligt sammanställningen, fallet
med de tre största bankerna. Beträffande flertalet övriga banker skulle,
örn bestämmelserna trätt i kraft vid det läge som rådde vid nämnda tidpunkt,
ett underskott hava uppkommit. I många fall torde ett dylikt underskott
kunna täckas exempelvis därigenom att bankerna i viss utsträckning
överflyttade sina tillgodohavanden bos andra banker till riksbanken. Vidare
synes en utlåning från de större bankerna till de mindre kunna komma
till stånd, då de förras tillgodohavanden i riksbanken äro avsevärt mycket
större än vad som skulle fordras enligt de föreslagna täckningsbestämmelserna.
Skulle ytterligare åtgärder för att bringa upp kassareserverna till det
fordrade beloppet behöva företagas, torde minskning av utlåningen mot
t. ex. fastighetsinteckningar, belåning av obligationer eller rediskontering i
riksbanken ligga närmast till hands. Därest här ifrågasatta bestämmelser
komma att tillämpas och om de skola hava den verkan, som åsyftats, torde
det ej vara möjligt att undvika, att flertalet banker komma att få vidkännas
olägenheter.
Föreskrifter örn viss reservs hållande på räkning i centralbank ingå i bestämmelserna
angående affärsbankernas reserver i ett flertal länder. I Förenta
staterna är genom Federal Reserve Act av 1935 stadgat, alt de till Federal
reserve systemet anslutna bankerna skola halla vissa minimitillgodohavanden
på räkning hos Federal reserve bankerna. Det tillkommer Federal Reserve
Board att inom ramen av i bankakten fastställda gränser bestämma den procentuella
del av »demand deposits», respektive »lime deposits», som skall
hållas sorn reserv. The Board bar två gånger, dels i mitten av föregående
och dels innevarande år, beslutit att skärpa föreskrifterna angående bankernas
reserver. Intill den 1 augusti 1936 gällde de lägsta i bankakten medgivna
reservsatserna, nämligen från 7 till 13 procent för »demand deposits» och
3 procent för »timo deposits». Från och med nämnda dag trädde en bestämmelse
örn en höjning av reservfordringarna med hälften i kraft. I slutet av
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
januari 1937 höjdes procentsatsen till den högsta gränsen, som är från 14 till
26 procent för »demand deposits» och 6 procent för »time deposits», varvid
hälften av höjningen skulle bliva effektiv från den 1 mars och återstoden från
1 maj. Motiveringen för denna skärpning av täckningsbestämmelserna är
helt och hållet av penningpolitisk art. Det framhålles sålunda, att åtgärden
eliminerar en del av reserverna såsom grundval för en möjlig, skadlig kreditexpansion.
Vidare påpekas, att det är bättre att oskadliggöra en del av överskottsreserverna,
medan de ännu äro oanvända, än att tillåta uppbyggandet
av en kreditstruktur med dem såsom bas för att därefter draga undan denna
bas. The Board, som även har att definiera begreppen »demand deposits»
och »time deposits», har fastställt, att som »time deposits» skola betraktas insättningar,
som äro betalbara icke mindre än 30 dagar efter insättningens verkställande
eller efter icke mindre än 30 dagars uppsägning, medan som »demand
deposits» skola räknas alla övriga insättningar. »Savings deposits»
äro att hänföra till »time deposits».
Fullmäktige vilja till sist framhålla, att frågan om vilken av de här ovan
angivna möjligheterna att åtstrama penningmarknaden, som i det aktuella
fallet bör komma till användning, ej är möjlig att nu avgöra. Över huvud anse
fullmäktige det ej lämpligt att på förhand binda sig för en viss ordning mellan
de olika åtgärdernas tillgripande. De möjligheter att åstrama penningmarknaden,
som stå eller komma att ställas till riksbankens förfogande, böra
enligt fullmäktiges mening komma till användning, var för sig eller i vissa
kombinationer, på det sätt, som i det aktuella fallet synes vara det ur såväl
riksbankens som näringslivets synpunkt lämpligaste.
De vid skrivelsen fogade bilagorna hava följande lydelse:
Bilaga 1.
Förslag till lag om rätt för Konungen att meddela särskilda föreskrifter
angående bankaktiebolags kassareserv m. m.
Kungl. Majit har, med riksdagen, funnit gott förordna, att, om sådant med
hänsyn till omständigheterna prövas nödigt, Konungen på framställning av
fullmäktige i Sveriges riksbank samt efter bank- och fondinspektionens hörande
må i nedan angivna hänseenden meddela särskilda föreskrifter, att
gälla i stället för vad i 49 §, andra stycket, första punkten, lagen om bankrörelse
stadgas örn kassareserv.
Bankaktiebolag må åläggas att såsom kassareserv redovisa medel, innestående
å räkning i riksbanken, till ett belopp, som tillsammans med den inneliggande
kassan uppgår till minst tjugufem procent av de förbindelser, som
det åligger bolaget att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning
fullgöra, dock att hänsyn härvid icke skall tagas till medel, innestående å så
kallad sparkasseräkning.
Därvid skall tillika föreskrivas, att av sammanlagda beloppet av kassareserven
och den inneliggande kassan, i den mån detta belopp icke överstiger
tjugufem procent av ovan angivna förbindelser, viss del, minst tre fjärdedelar,
skall utgöras av medel, innestående å räkning i riksbanken.
Därjämte skall föreskrivas, att, örn beloppet av bankaktiebolags i riksbanken
innestående medel icke uppgår till vad här ovan stadgas, bolaget på framställning
av bank- och fondinspektionen skall av riksbanken debiteras ränta å
underskottet för den tid, sådant underskott förelegat, efter en räntesats, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Affärsbankernas ställning den 30 januari 1937.
Tusental kronor.
Bilaga 2.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Skuld a/v
inkl. upp- sägnings- räkning a)
25% av
skuld a/v
inkl. upp- sägnings- räkning
Kassa
På
check- räkning
hos riks- banken
Summa
av 3 o. 4
över- resp.
understiger
kol. 2
a/i av
kol. 2
På check- räkning
hos riksb.
minus
kol. 6
Invis- ningar
m. m.
Avista
hos in- hemska
banker
b)
Avista i
utlandet
361,845
90,461
20,139
81,816
+
11,494
67,846
+
13,970
13,280
21,501
397,988
99,497
15,589
214,205
+ 130,297
74,623
+139,582’
8,970
3,238
23,808
251,841
62,960
7,475
124,615
+
69,130
47,220
+
77,395
8,188
9,516
22,460
126,015
31,504
8,994
18,434
—
4,076
23,628
—
5,194
3,373
118
3,406
16,094
4,023
1,351
3,810
+
1,138
3,017
+
793
5,253
654
2,624
63,895
15,974
2,688
7,399
_
5,887
11,980
_
4,581
4,924
4
496
51,472
12,868
5,575
4,946
—
2,347
9,651
—
4,705
1,292
4,677
1,146
52,858
13,214
2,289
9,740
—
1,185
9,910
—
17Ö
2,013
273
2,543
24,746
6,186
1,647
87
—
4,452
4,639
—
4,552
20
11,482
200
18,992
4,748
1,357
2,750
-
641
3,561
—
811
378
906
2,050
30,029
7,507
902
225
_
6,380
5,630
—
5,405
324
_
129
30,885
7,721
2,334
—
—
5,387
5,791
—
5,791
673
6,064
134
28,070
7,017
1,943
350
—
4,724
5,263
—
4,913
1,014
4,593
522
12,341
3,085
1,623
30
—
1,432
2,314
—
2,284
67
709
279
20,278
5,069
1,944
—
—
3,125
3,802
—
3,802
99
—
434
8,349
2,087
894
—
—
1,193
1,565
—
1,565
16
1,426
87
8,151
2,038
858
—
—
1,180
1,528
—
1,528
99
2,800
56
5,849
1,462
222
—
—
1,240
1,096
—
1,096
9
1,321
1
3,886
971
176
—
_
795
728
—
728
28
754
13
3,334
833
231
—
-
602
625
-
625
106
—
33
2,604
651
165
—
_
486
488
_
488
3
438
6
2,024
506
249
—
—
257
379
—
379
28
506
9
1,513
378
171
—
—
207
283
_
283
36
27
—
1,905
476
64
—
—
412
357
—
357
7
277
—
383
96
70
—
—
26
71
—
71
—
—
—
1,729
432
25
—
—
407
324
_
324
1
449
_
2,731
683
20
—
—
663
511
_
511
—
_
3
499
125
34
—
-
91
94
—
94
—
240
—
1,530,306
382,576
79,029
468,407
+ 164,860
286,932
+ 181,475
50,200
50,472
81,939
13. Svenska Handelsbanken............
6. Skandinaviska Kreditaktiebolaget ..,
5. Stockholms Enskilda Bank.........
4. Göteborgs Bank..................
12. Stockholms Inteckningsgaranti A.-B.
23. Jordbrukarbanken................
18. Göteborgs Handelsbank...........
17. Skånska Banken..................
1. Värmlands Enskilda Bank........
7. Sundsvalls Enskilda Bank.........
10.
11.
g
a!
3.
8.
21.
25.
16.
26.
24. Dalslands Bank.......
14. Göteborgs Folkbank ..
15. Norrköpings Folkbank
27. Bohusbanken.........
22. Sundsvalls Kreditbank .
19. Luleå Folkbank.......
28. Diskontobanken......
20. Hjo Bank............
Uplands Enskilda Bank.......
Södermanlands Enskilda Bank.
Östergötlands Enskilda Bank ..
Skaraborgs Enskilda Bank
Smålandsbanken.............
Vänersborgsbanken............
Gotlands Bank ..............
Borås Bank.................
Jämtlands Folkbank.........
Kreditbanken................
Anni.
Summa
a) Kol. 1 omfattar postremissväxlar, skuld å check- och uppsägningsräkning, a/v skulder till inhemska banker och sparbanker och
utländska banker och bankirer samt beviljad, icke utnyttjad kredit i räkning.
b) Härifrån avdraget i riksgäldskontoret innestående belopp, motsvarande tillskottskapitalet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
opaginerad Kontrollera mot PDF
° Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
bestämmes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens lägsta
diskonto vid diskontering av växlar med en löptid av högst tre månader.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
>ch med den 28 februari 1938. Förordnande, som meddelats jämlikt denna
lag, skall ej gälla längre än till och med sistnämnda dag.
över fullmäktiges framställning har utlåtande avgivits av bank- och fondinspektionen,
som därvid bifogat yttrande från styrelsen för svenska bankföreningen.
Styrelsen för svenska bankföreningen, som anordnat överläggning i ämnet
mellan de till föreningen anslutna bankerna, har anfört följande:
Styrelsen vitsoi dar vikten av att riksbanken i och för fullgörande av sin
valutavårdande uppgift äger möjlighet att, när sådant med hänsyn till den
penningpolitiska situationen prövas nödigt, tillgripa åtgärder, som påverka
penningmarknaden i restriktiv riktning. I fråga örn sådana åtgärder erinra
fullmäktige i sin framställning om den riksbanken lämnade befogenheten att
bevilja räntegottgörelse för vissa i banken gjorda insättningar. Vidare omförmäles
en av fullmäktige gjord framställning örn sådan ändring i gällande bestämmelser,
varigenom riksbanken skulle kunna erhålla till sitt förfogande
skattkammarväxlar eller andra statens skuldförbindelser i inhemskt mynt,
medelst vilkas försäljning medel skulle kunna indragas från marknaden. En
åtgärd medsamma syfte innehålles i fullmäktiges med remissen avsedda förslag,
som går ut på att bankaktiebolagen skulle kunna åläggas att hålla visst
tillgodohavande på räkning i riksbanken, varigenom en däremot svarande del
av deras medel skulle bliva bundna.
Mot detta förslag har vid bankernas övervägande av detsamma framställts
invändningar, vilka enligt styrelsens mening äro av beskaffenhet att böra vid
förslagets prövning ägnas synnerligt beaktande.
Rent principiellt har gjorts den erinran, att genom den föreslagna lagen
skulle komma att i banklagstiftningen införas ett element som för denna är
främmande och för den skull icke bör givas plats där. Banklagens kassareservsbestämmelser
hava till uppgift att utgöra ett skydd för bankernas likviditet,
medan de föreskrifter angående kassareserven, som nu föreslås, hava
utformats med syfte, att de skola ingå som ett led i anordningar, vilka anses
böra finnas till riksbankens förfogande i och för bankens fullgörande av sin
valutavårdande uppgift.
Då i bankofullmäktiges framställning hänvisas till att man i Förenta Staterna
utfärdat liknande föreskrifter som de med det remitterade lagförslaget
avsedda, synes det befogat att framhålla den stora olikheten mellan förhållandena
inom näringslivet i allmänhet och ej minst inom bankväsendet i Förenta
Staterna och i Sverige. En rad omständigheter av för Förenta Staterna säregen
art hava medverkat till att skapa en utpräglad rörlighet inom deras ekonomiska
liv, vilket som bekant karaktäriserats av kastningar mellan feberartad
högkonjunktur och förödande depression av enastående våldsamhet och
storleksordning^ Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som man har
att betrakta ifrågavarande amerikanska föreskrifter, vilka må vara motiverade
i Förenta Staterna men framstå som främmande i vår helt olikartade
miljö. Det må i detta sammanhang även erinras om det ej betydelselösa förhållandet,
att medan checkräkningen i Förenta Staterna merendels icke är
räntebärande, de svenska bankerna alltid gottgjort ränta å de på checkräkning
innestående medlen. Vidare bör ihågkommas, att i Förenta Staterna finnas
Kungl. Maj.ts proposition nr 304.
9
tusentals banker, under det att antalet banker i vårt land är endast 28. Denna
fåtaliga grupp av bankföretag är av gammalt vand vid att nära samarbeta
med riksbanken och att i sin verksamhet taga hänsyn till de önskemål, som
från riksbankens sida uttalas. Sålunda kan exempelvis nämnas, att vid det
tillfälle, då det här föreliggande förslaget dryftades av bankerna, dessa med
anledning av uppmaning av riksbankschefen dels, såsom ett led i åtgärderna
för hindrande av spekulation, träffade en bindande överenskommelse örn
kurser, vilka vid belåning av aktier icke skulle få överskridas, och dels vidtogo
åtgärd med syfte att minska sina från utlandet härrörande avistatillgodohavanden.
Till förmån för uppkommande frågors lösning genom dylik samverkan
mellan riksbanken och bankerna i stället för genom lagstiftning talar,
att utsikterna att kunna smidigt anpassa åtgärderna efter växlande lägen därigenom
bliva större. Då bankofullmäktige hänvisa till att föreskrifter örn viss
reservs hållande på räkning i centralbank ingå i bestämmelserna angående affärsbankernas
reserver i ett flertal länder utom Förenta Staterna, må nämnas,
att enligt upplysningar till styrelsen de åsyftade länderna äro Argentina,
Chile, Sydafrika, Nya Zeeland och Grekland. Den omständigheten, att sådana
stadganden meddelats i dessa länder, torde icke medgiva några slutsatser
rörande deras lämplighet för våra förhållanden.
Under betonande ånyo av sin förståelse för vikten av att riksbanken äger
möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden liksom
även av bankernas beredvillighet att härvid biträda vill styrelsen således hävda
den mening, att en fullmaktslag med här avsedd innebörd icke utgör en
nödvändig eller lämplig del av den rustning, varmed riksbanken bör vara
försedd. Styrelsen, som under alla omständigheter förutsätter ett gott och
effektivt samarbete mellan riksbanken och de enskilda bankinstituten, håller
för sin del före, att i rådande läge det smidigaste och verksammaste vapen,
som genom åtgärder av statsmakterna må kunna beredas åt riksbanken, utgöres
av anordningar, ägnade att för riksbanken göra det möjligt att genom
operationer i den öppna marknaden påverka penningläget. Om detta medel
att reglera penningtillgången tidigare funnits till riksbankens förfogande
och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp, som skapats
genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter hand indragas
från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfonden
fyllt en alldeles likartad funktion.
Det synes styrelsen uppenbart, att åtgärder av nyss antytt slag, om de givas
tillräcklig omfattning, kunna få en omedelbar effekt, som gör den nu ifrågasatta
lagstiftningen helt obehövlig. Det må i detta sammanhang även bringas
i erinran, att affärsbankernas verksamhet sådan den kommer till uttryck i deras
omslutningssiffror praktiskt taget icke företer någon utvidgning sedan år
1931 ävensom att ökningen av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda
år är i hög grad betingad av insättningar från utländska bankinstitut. Det är
utan vidare klart, alt de banker, som mottagit dylika medel, utan alla tvingande
bestämmelser i sitt eget välförstådda intresse låta sig angeläget vara, att
icke anbringa dessa medel i sin kreditgivning utan hålla dem i beredskap för
omedelbar återbetalning. Tillgängliga sifferuppgifter och i övrigt kända förhållanden
giva alltså icke fog för uppfattningen, att tendensen hos affärsbankernas
verksamhet skulle innebära någon fara för en icke önskvärd penningpolitisk
utveckling.
Styrelsen finner sig således böra avstyrka, att det remitterade förslaget göres
lill föremål för lagstiftning.
Skulle, oaktat de vägande skäl som enligt styrelsens åsikt tala mot sådan
lagstiftning, denna anses böra komma till stånd, får styrelsen emellertid hem
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 304,
ställa, att i lagen gives bestämt uttryck åt dess karaktär att vara ett uteslutande
för osedvanliga situationer avsett medel för valutavårdens handhavande,
som således under inga omständigheter får betraktas som ett led i själva banklagstiftningen.
Under nyss angivna förutsättning finner sig styrelsen jämväl böra framhålla
vissa reella brister hos det föreliggande förslaget, vilkas avhjälpande synes
vara av behovet påkallat.
Sorn en dylik brist av beskaffenhet att böra tillmätas stor betydelse bör
betecknas, att den föreslagna lagen riktas uteslutande mot en enda grupp av
de penninginrättningar, som åt allmänheten förvalta medel, över vilka förfogas
qvista eller under därmed jämförliga betingelser, och därtill en grupp,
som företräder endast en mindre del av dessa medel. Sparbankerna, vilkas
motböcker i stor utsträckning behandlas såsom avistaförbindelser, beröras
icke av förslaget, ej heller centralkassorna för jordbrukskredit, vilka nyligen
erhållit befogenhet att åt allmänheten öppna checkräkningar. Det anmärkta
förhållandet innebär en orättvisa mot bankerna och är därjämte ägnat att
väsentligt minska effektiviteten av anordningen. Det skulle sålunda lätteligen
kunna inträffa, att följden av en tillämpning av fullmaktslagen icke
skulle bliva åsyftad begränsning av kreditgivningen utan istället en icke avsedd
överflyttning av krediter från vissa kreditinstitut till andra, vilka kunde
vara eller göra sig beredda att övertaga dem. Skall här ske lagstiftning, lärer
det således icke rimligen kunna undgås att giva densamma en väsentligt
större omfattning än som föreslagits.
Vidare synes lagen i sin föreslagna gestaltning vara mer än behövligt stel.
Det är, såvitt styrelsen kan finna, icke avsett att lämna möjlighet åt Kungl.
Majit att vid begagnande av sin fullmakt i någon mån laga efter läglighetén.
Salunda lärer Kungl. Majit bliva bunden vid de beträffande kassareserven angivna
talen — tjugufem procent av avistaförbindelsernas belopp och tre fjärdedelar
av kassareserven innestående hos riksbanken —, även om förhåliandena
skulle anses böra föranleda till mindre långt gående ingripanden.
Bestämmelsen att av den föreskrivna kassareserven minst tre fjärdedelar
skola hållas innestående i riksbanken och således endast högst en fjärdedel
må utgöras av kassamedel synes opåkallad. Huruvida kassareserven förefinnes
i form av tillgodohavande hos riksbanken eller den utgöres av kontant
kassa, bör ju med den tvingande karaktär, som lagen är avsedd att hava, vara
likgiltigt. Däremot är den stadgade maximigränsen för den kontånia kassan
ägnad att orsaka de banker, som hava avdelningskontor, vilka icke äro belägna
å riksbanksplatser, en myckenhet onödigt besvär i form av ökat antal
penningförsändelser kontoren emellan.
Jämväl må framhållas, att det från synpunkten av det intresse som är avsett
att tillgodoses med de föreslagna bestämmelserna, synes föga rationellt
att icke medgiva, att medel, som hållas placerade i utländsk bank, få inräknas
i kassareserven. Genom den trånga avfattningen av föreskriften om kassareservens
innehåll kan en bank, som normalt ligger med tämligen stora behållningar
av utländska valutor, finna sig tvingad att till riksbanken avyttra
dem för att dymedelst med minsta kostnad skaffa medel för placering av
stadgad kassareserv hos riksbanken. I dylikt fall inträffar ju ingenting annat
än att riksbanken för att draga ett penningbelopp ur marknaden måste
ställa ett lika stort belopp till marknadens förfogande.
Som en utväg för bank att, vid tillämpning av den föreslagna lagen, skaffa
medel för hållande hos riksbanken av föreskriven kassareserv hänvisas i
bankofullmäktiges skrivelse till rediskontering eller belåning av värdepapper
hos riksbanken. Hänvisningen giver en påminnelse örn, att man måste såsom
en realitet räkna med att bank kan bliva tvungen att samtidigt hava
Kungl. Maj.ts proposition nr 304-
11
skuld till riksbanken och ett genom lag bundet tillgodohavande där. Det
må ifrågasättas, huruvida icke i bankernas insättares intresse detta förhålande
bör föranleda en särbestämmelse, varigenom den risk undvikes, att
riksbanken skulle kunna genom kvittning taga i anspråk det bundna kassareservbeloppet.
Bank- och fondinspektionen har avgivit följande utlåtande:
Till en början bör framhållas, att den föreslagna lagstiftningen icke är
föranledd av något behov att skärpa banklagens bestämmelser om skyldighet
för bank att hålla kassareserv. Anledningen till densamma är att finna på
ett område, som helt ligger utanför det, som regleras genom banklagen. Med
förslaget har åsyftats att bereda riksbanken ett valutapolitiskt hjälpmedel i
en sådan situation, som för närvarande är rådande eller, fast mera, som kan
tänkas så småningom inträda. Det synes inspektionen med hänsyn härtill
vara mindre rationellt alt, såsom förslaget innebär, banklagens bestämmelser
om kassareserv skola temporärt suspenderas och ersättas av ur riksbankens
valutavårdssynpunkt givna bestämmelser. Om överhuvud taget en lagstiftning
av sådan innebörd, som fullmäktige ifrågasatt, befinnes böra tillgripas,
synes det inspektionen riktigare att denna erhåller en sådan form, att den,
med bibehållande av banklagens stadgande i ämnet, temporärt supplerar
nämnda stadgande, i visst hänseende genom skärpning och i annat hänseende
genom utvidgning av tillämpningsområdet. Detta torde än mera vara
betingat vid ett beaktande av vad inspektionen i det följande tillåter sig anföra.
Även örn inspektionen finner det vara av största betydelse, att riksbanken
i förekommande fall äger verksamma hjälpmedel för utövandet av sin valutavårdande
uppgift, ställer sig inspektionen dock, i likhet med styrelsen för
svenska bankföreningen, mycket betänksam inför fullmäktiges förslag. Den
omständigheten, att en lagstiftning av liknande innebörd finnes i ett fåtal
länder med förhållanden, som vilt skilja sig från våra, kan knappast tagas
till intäkt för att densamma skulle vara lämplig i vårt land. Inspektionen vill
understryka, att bankernas kreditgivning sedan 1931 icke undergått någon
väsentlig ökning, att ökningen av främmande medel till stor del föranletts av
insättningar från utlandet samt att man givetvis måste utgå från att bankerna
i sitt eget intresse måste tillse, att de medel, som här åsyftas, placeras på
sådant sätt att de må kunna med minsta möjliga tidsutdräkt frigöras för återbetalning.
Någon påtaglig tendens till kreditexpansion hos bankerna torde
icke heller kunna i nuvarande läge påvisas. Snarare torde då ökning av kreditgivningen
förekomma på andra områden. Syftet med den föreslagna lagstiftningen
synes därför såvitt angår bankerna kunna i huvudsak vinnas även
utan densamma, i varje fall genom underhandsöverenskommelser, något vartill
dessa enligt vad erfarenheten visat kunna förutsättas vara benägna att
medverka.
Bankföreningens styrelse har påvisat vissa brister i lagförslagets utformning
och reella innebörd. Inspektionen ansluter sig till vad styrelsen i sådant
avseende anfört. Särskilt anser inspektionen det oegentligt, att andra kreditinrättningar
än banker ställas utanför lagens tillämpning.
Härutöver vill inspektionen framhålla, hurusom den föreslagna lagstiftningens
verkningar bliva väsentligt mera betungande för vissa banker än för
andra. Såsom framgår av fullmäktiges utredning skulle med utgångspunkt
från bankernas ställning den 30 januari 1937 de föreslagna täckningsbestämmelserna
icke hava vållat någon som helst olägenhet för de tre största bankerna,
vilkas faktiska kassareserv då överensstämde med eller var större än
den föreslagna obligatoriska kassareserven. För övriga banker —- med ett
oväsentligt undantag — skulle däremot, örn den ifrågavarande lagstiftningen
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 304-
då varit i kraft, ett underskott hava förefunnits, vilket dessa banker hade
nödgats täcka antingen genom upplåning hos de tre största bankerna i den
mån dessa kunde disponera över överskott eller rediskonteringsvägen hos
riksbanken, genom försäljning av räntebärande tillgångar eller genom krympning
av sin egen utlåning, i sistberörda fall måhända till skada för näringslivet
inom deras verksamhetsområde.
En annan olägenhet innebär den regel för kontroll å förhållandet mellan
banks avistaförbindelser och inlåning å högst en månads uppsägning samt
kassareserv, som föreslagits i fullmäktiges skrivelse. Fullmäktige hava härom
anfört, att såsom banks förbindelser av angivna slag under en viss månad
borde räknas bankens vid samma månads slut redovisade förbindelser,
under det att såsom banks tillgodohavande på räkning i riksbanken borde
räknas medeltalet av bankens tillgodohavande i riksbanken de fyra dagar i
månaden, då riksbankens rapport uppgjorts. Underskott borde anses hava
förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av banks tillgodohavande
i riksbanken understege det belopp, till vilket sådant tillgodohavande minst
uppginge vid samma månads utgång. Frånsett det invecklade förfaringssättet
synes denna regel icke stå i god överensstämmelse med själva lagförslagets
innehåll. Det bör emellertid beaktas, å ena sidan att banks kassareserv
är en tillgång, som banken i fall av behov skall kunna tillgripa för fullgörande
av sina förpliktelser, samt å andra sidan att med den av fullmäktige
angivna regeln en vid slutet av en månad skeende större avistainsättning
hos bank kan — kanske blott tillfälligt — rubba bankens kassareservställning
med påföljd dock att banken blir påförd straffränta för en hel månad.
Därest emellertid, trots de invändningar som sålunda och av bankföreningens
styrelse framförts, en lagstiftning av ifrågavarande innebörd skulle befinnas
böra genomföras, får inspektionen hemställa, att vid densammas utformning
de gjorda invändningarna måtte beaktas. Särskilt får inspektionen
i sådant avseende såvitt angår bankerna framhålla följande.
Lagen bör endast göras tillämplig å de banker, vilka i större omfattning
hava sådana överskottsmedel, som ur riksbankens valutavårdssynpunkt böra
bliva föremål för bindning. 1 stort sett torde detta vara förhållandet allenast
med banker med större avistaförpliktelser eller insättningar på högst en månads
uppsägning eller med andra ord de största bankerna. Inspektionen
förmenar, att dit böra räknas allenast banker med dylika förbindelser å sammanlagt
minst 100 miljoner kronor eller med egna fonder uppgående till
minst 25 miljoner kronor. I fullmaktslagen bör överlämnas åt Konungen sitt
göra den närmare gränsdragningen.
I och för kontroll över lagstiftningens efterlevnad bina de banker, som träffas
av lagstiftningen, till riksbanken ingiva uppgifter å beloppet av sin kassa
och sina i lagen åsyftade förbindelser vid varje månads utgång. Därest riksbanken
därvid finner, att brist förefinnes i kassareserven, bör vederbörande
bank av riksbanken anmodas att inom viss tid fylla bristen. Först örn så
icke inom utsatt tid skett, bör straffränta påföras banken. Eif sådant förfarande
står i överensstämmelse med banklagens föreskrifter om kassareserv,
vilka förutsätta, att kassareserven kan nedgå under föreskrivet mått, men för
sådant fall stadgas, att den så snart det kan ske skall åter uppbringas till
lagenlig storlek. Med en sådan anordning som nyss nämnts, synes inspektionens
medverkan för kontroll över de tillfälliga kassareservföreskrifternas
efterlevnad icke erforderlig. Kontroll å riktigheten av bankernas uppgifter
kan nämligen i stort sett åstadkommas genom en jämförelse med bankernas
till inspektionen ingivna, i bankstatistiken offentliggjorda månadsrapporter.
Inspektionen bär ansett sig ytterligare böra framhålla, att för bankernas
vidkommande en lagstiftning sådan som den ifrågasatta skäligen bör få in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 304
13
verka på tillämpningen av banklagens i 49 § första stycket givna stadgande
om visst förhållande mellan banks inlåning och dess egna fonder. Det förhållandet,
att en bank tvingas att hålla visst belopp av mottagna^ insättningar
innestående i riksbanken, bör nämligen rättvisligen befria sådan bank
från att för upprätthållande av fondrelationen vidtaga åtgärder för ökning av
sina fonder. I den för banker gällande fullmaktslagen bör därför beredas rätt
för Konungen att, sedan ståndpunkt tagits till frågan örn den omfattning
vari de temporära kassareservsbestämmelserna böra tillämpas, i likhet med
vad som skedde genom lag den 31 maj 1934 (nr 193) i förekommande fall
lämna medgivande för bank, som träffas av de nya föreskrifterna, att utöver
det belopp, vartill inlåning enligt 49 § banklagen högst må uppgå, emottaga
inlåning till belopp motsvarande det, som banken på grund av dessa föreskrifter
är nödsakad hålla innestående hos riksbanken.
Utvecklingen på den svenska penningmarknaden under de senaste åren Departementshar
på ett avgörande sätt ändrat förutsättningarna för riksbankens valuta- thelen.
vårdande verksamhet. Under tidigare såsom normala betraktade förhållanden
voro affärsbankerna för sin försörjning med betalningsmedel beroende
av upplåning i riksbanken. Affärsbankernas likviditet har numera förbättrats
till den grad, att de i stället förfoga över i vissa fall mycket avsevärda,
i riksbanken innestående reserver. Riksbankens möjligheter att med
hittills gängse medel, främst växeldiskontot samt köp och försäljningar av
obligationer, påverka utvecklingen på kreditmarknaden ha därigenom starkt
begränsats.
Förklaringen till denna betydelsefulla omsvängning i förhållandet mellan
riksbanken och affärsbankerna får sökas i utvecklingen av Sveriges betalningsförhållande
till utlandet och dess återverkningar på den inhemska penningmarknaden.
Det är en känd sak att utrikeshandeln och den utrikes fraktfarten
under tiden efter konjunkturomslaget år 1933 tillfört Sverige ett ständigt
stigande inkomstöverskott. Häri ligger i och för sig ingenting anmärkningsvärt,
då Sveriges handelsbalans redan under 1920-talet tillät en betydande
kapitalexport. Som ett nytt drag i betalningssituationen har emellertid
under uppsvingsåren tillkommit, att den gynnsamma handelsbalansen ej
bildat underlag för en kapitalexport på längre sikt som bringat betalningsbalansen
i jämvikt. Orsaken därtill torde vara att söka i föreliggande valutarisker
såväl som i de ovissa politiska och ekonomiska förhållandena på
de främmande marknader där kapitalplaceringar närmast kunnat komma i
fråga. När landets inkomstöverskott av utrikeshandeln av dessa skäl ej
disponerats för investeringar i utlandet, ha avsevärda kassabehållningar i
utländsk valuta uppstått, vilka icke givit innehavarna någon nämnvärd inkomst
men väl vid eventuella växelkursförändringar kunnat leda till förluster
och därför i regel omvandlats i svenska kronor. Då riksbanken i enlighet
med givna direktiv och i syfte att främja näringslivets återhämtning
eftersträvat att hålla en fast växelkurs på den viktigaste exportvalutan, pund
sterling, har banken varit nödsakad alt övertaga de utbjudna valutatillgodohavandena.
Genom valutaköpen lia betalningsmedel ställts till marknadens
förfogande på samma sätt som vid växeldiskontering med den oundvikliga
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
konsekvensen, att affärsbankerna från att lia varit låntagare i riksbanken förvandlats
till insättare. En annan följd av denna utveckling har blivit att
räntenivån pressats ned till en icke endast för svenska förhållanden utan även
internationellt sett anmärkningsvärt låg nivå. Medan den effektiva avkastningen
på 1888 års räntelån vid det senaste årsskiftet uppgick till 3.03 procent,
var motsvarande räntesats i genomsnitt för åren 1925—192 9 4.62 procent.
I det kapitalstarka och traditionellt kapitalexporterande England torde
räntan på exempelvis botteninteckningar för närvarande ligga ej obetydligt
över den svenska nivån.
De uppenbara fördelar som äro förbundna med en lätt penningmarknad
få ej fördölja de allvarliga risker som en betydande likviditet och ett mycket
lågt ränteläge erbjuda, för den händelse den ekonomiska utvecklingen
skulle ge en kraftig stimulans till spekulativ verksamhet inom varuproduktionen
och handeln eller på fondbörsen. I Sverige föreligger för närvarande
otvivelaktigt ett underlag för en mycket betydande investeringsverksamhet
och för en kreditexpansion utan den automatiska hämning som en åtstramning
av kreditvillkoren utgör. På de utländska varumarknaderna
framträder sedan någon tid en stark prisstegring som över export- och importprisutvecklingen
sprider sig även till den svenska marknaden. Denna
spridning kan motverkas blott genom valuta- och handelspolitiska åtgärder
vilka jag i ett senare sammanhang torde få upptaga till diskussion. Av
antydda skäl kunna emellertid på basis av det lätta läget på penningmarknaden
och under stimulansen av den internationella prisrörelsen uppkomma
självständiga prisstegringstendenser på den svenska marknaden, som medföra
risk för att den inhemska prisnivån höjes mera än som direkt betingas
av den internationella prisstegringen. En sådan utveckling, vilken enligt
allas mening torde framstå såsom olycklig, mötes icke i första hand med
åtgärder av nyss antytt slag utan bör motverkas genom en sådan anpassning
av penningmarknaden efter nu föreliggande förhållanden, att riksbankens
möjligheter till kontroll av den inhemska kreditutvecklingen återställas.
I bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse med förslag till lag örn rätt
för Konungen att meddela särskilda föreskrifter om bankaktiebolags kassareserv
har erinrats om tre olika anpassningsåtgärder med angivet syfte,
nämligen rätt för riksbanken att bevilja ränta å insättningar, rätt för riksbanken
att av riksgäldskontoret erhålla statsskuldbevis för försäljning på
marknaden samt rätt för Kungl. Majit att till viss del spärra affärsbankernas
kassareserver.
Riksbanken förfogar redan över rätten att bevilja ränta å insättningar.
Vid innevarande års riksdag har möjlighet temporärt bereus riksbanken att
jämväl genom disposition över statsskuldbevis motverka en starkare kreditexpansion.
Dessa i det förändrade läget på penningmarknaden naturliga
komplement till växeldiskontot som regulator av kreditutvecklingen Iida ur
statsfinansiell synpunkt av den svagheten, att de icke ensamma kunna leda
till åsyftat resultat utan avsevärd kostnad för statsverket. Örn man utan att
vidtaga ytterligare åtgärder skulle söka påverka marknaden med hjälp av
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
15
exempelvis försäljning av skattkammarväxlar, bleve det omedelbara resultatet
endast att de betydande räntelösa reserverna omplacerades i räntebärande
statspapper. Även om därvid risken för en inflatoriskt verkande kreditutvidgning
skulle minskas, kan en praktiskt mera betydelsefull åtstramning
på penningmarknaden väntas först sedan överloppsreserverna på detta sätt
absorberats.
Mot ingTipanden på marknaden genom försäljning av skattkammarväxlar
som ställts till riksbankens förfogande av riksgäldskontoret har riktats även
den invändningen, att åtgärden hade karaktären av en artificiell och opåkallad
upplåning av medel från statens sida och därutinnan väsentligt skilde sig
från de likartade försäljningar av statsskuldbevis som skett i utlandet i liknande
syfte. Detta är icke riktigt. De omfattande valutaköp som utvecklingen
nödvändiggjort måste finansieras på ett eller annat sätt. I Sverige
har finansieringen skett genom att riksbanken begagnat sin möjlighet att direkt
ställa betalningsmedel till marknadens förfogande. I exempelvis England,
där Bank of England icke är statsbank, ha valutaköpen skett
genom en särskild fond och finansierats genom upplåning; till fondens
förfogande har sålunda ställts en mycket betydande reserv i
skattkammarväxlar som av fonden realiserats i den mån behov av
likvida medel gjort sig gällande. Skulle riksbanken begagna sig av rätten
att sälja av riksgäldskontoret utställda växlar, skulle detta icke betyda annat
än att banken av penningpolitiska skäl överginge från det svenska, inflatoriskt
verkande sättet att finansiera valutaköpen till den engelska tekniken.
All penningpolitik — även den till synes helt passiva — har karaktären
av en intervention i kreditutvecklingen. Av vad jag förut anfört torde
framgå, att detta gäller icke minst den valutapolitik som hittills förts av
riksbanken. På grund av sammanhanget mellan det hittills tillämpade finansieringssättet
och en eventuellt därpå följande absorption av överskottsreserverna
på marknaden genom försäljning av växlar, kan det icke med
fog hävdas, att de av bankofullmäktige ifrågasatta och av riksdagen redan
temporärt godkända medlen att påverka kreditutvecklingen framstå som en
ny och godtycklig, av den tidigare utvecklingen eller det nuvarande läget ej
påkallad form för intervention på marknaden.
I de yttranden över bankofullmäktiges förslag som avgivits av bank- och
fondinspektionen och svenska bankföreningen har betonats angelägenheten
av att riksbanken äger möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden.
Därvid lia såsom det i rådande läge smidigaste vapnet
angivits operationer i den öppna marknaden, alltså här diskuterade försäljningar
av skattkammarväxlar eller obligationer. »Om detta medel att reglera
penningtillgången», anför bankföreningen, »tidigare funnits till riksbankens
förfogande och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp,
som skapats genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter
hand indragas från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfondcn
fyllt en alldeles likartad funktion.»
De hörda institutionerna ansluta sig sålunda till den nyss utvecklade upp
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
fattningen om betydelsen av operationer i öppna marknaden som penningpolitiskt
hjälpmedel i nuvarande läge. I anslutning därtill angives den av
bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen vara helt obehövlig. Mot denna
uppfattning kan, i anslutning till vad som i det föregående framhållits,
invändas att operationer i öppna marknaden av sådan omfattning att de
effektivt påverka kreditläget äro förenade med avsevärda räntekostnader
för statsverket. Dessa kunna minskas genom en spärrning av de lösa medlen.
Det får ej heller förbises, att en skärpning av kraven på bankernas
reserver i vissa avseenden når längre än obligationsförsäljningar och likartade
marknadsoperationer, i det att man nied reservlagstiftningen kan direkt
påverka kreditpolitiken även i exempelvis de fall, då bankerna föredraga
en mera räntabel kredilgivning på basis av oförändrade reserver framför en
omplacering av reserverna i kortfristiga och därför med lägre ränta löpande
statspapper.
Den av bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen erfordras sålunda såsom
komplement till de av de hörda institutionerna rekommenderade åtgärderna,
om man önskar att dessa skola verka snabbt samt kunna tillgripas
i tämligen begränsad omfattning och utan alltför stor kostnad för statsverket.
Ostridigt är att en skärpning av kraven på bankaktiebolagens reserver
skulle ställa bankerna i ett ogynnsammare läge än örn kreditkontrollen utövades
genom operationer i öppna marknaden. Denna konsekvens bör dock
ej utesluta ett utnyttjande av de i lagförslaget angivna befogenheterna, örn
en utveckling inträder, vilken ger grundad anledning att frukta en efterföljande
kris med stark reduktion av uppdrivna kapital- och jordvärden.
Eftersom den ifrågasatta lagstiftningen även enligt bankofullmäktiges mening
är avsedd att utnyttjas blott i lägen, då så temporärt kräves för att riksbanken
skall kunna fullgöra sin valutavårdande verksamhet, och då de angivna
olägenheterna träda i bakgrunden, och eftersom vidare lagstiftningens
tekniska ändamålsenlighet svnes mig obestridlig, vill jag förorda att bankofullmäktiges
förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.
Att en spärrning till viss del av bankernas reserver med stöd av lagen ej
bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade målet kan nås genom underhandsöverenskommelser
mellan riksbanken och affärsbankerna är givet.
Erfarenheten visar, att möjligheter till fruktbringande samverkan på ifrågavarande
område finnas. Såväl från riksbankens som från affärsbankernas
sida har även givits uttryck åt beredvillighet till samarbete i syfte att motverka
en ogynnsam konjunkturutveckling.
Bankofullmäktiges förslag har inom finansdepartementet överarbetats i
viss anslutning till vad som anförts i däröver avgivna utlåtanden. Innan jag
övergår till en redogörelse för de vidtagna ändringarna, vill jag till komplettering
av den föregående allmänna motiveringen till mitt ståndpunktstagande
beröra vissa erinringar som i utlåtandena riktats mot en lagstiftning av
ifrågavarande karaktär.
Av styrelsen för svenska bankföreningen har erinrats, att affärsbankernas
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
17
verksamhet, sådan den kommer till uttryck i deras omslutningssiffror, praktiskt
taget icke företer någon utvidgning sedan år 1931 ävensom att ökningen
av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda år är i hög grad betingad
av insättningar från utländska bankinstitut. Bankerna finge därför
i sitt eget intresse antagas låta sig angeläget vara att icke binda dessa medel
genom sin kreditgivning. Samma synpunkter ha framhållits av bank- och
fondinspektionen.
Jag vill i anledning härav beträffande omfattningen av affärsbankernas
verksamhet framhålla, att affärsbankernas utlåning (inklusive beviljade krediter)
under loppet av år 1936 ökats med över 200 miljoner kronor, varav
drygt hälften faller på lån mot säkerhet av inteckning och över 30 miljoner
kronor på lån mot säkerhet av aktier, men även att det icke är denna
dock ej obetydliga expansion utan den möjliga framtida utvecklingen som
nu ansetts motivera en beredskapslag. I detta sammanhang må erinras
om att för affärsbankernas räkning i riksbanken vid utgången av februari
1937 innestodo 570 miljoner kronor samtidigt söm bankerna redovisade en
kontant kassa å 82.3 miljoner kronor. Under tiden från utgången av februari
1936 till utgången av februari 1937 ha riksbanksinsättningarna ökats med
333 miljoner kronor och bankernas kassahållning med 7.7 miljoner kronor.
Jämföras dessa siffror med tillgängliga uppgifter rörande bankernas utlåning
är det tydligt, att mycket avsevärda möjligheter till vidgad kreditgivning
föreligga.
Av uppgifter rörande utländska bankinstituts och andra utländska insättares
tillgodohavanden i svenska kronor i affärsbankerna, varav jag under
hand erhållit tillfälle att taga del, framgår, att ökningen av dessa tillgodohavanden
sedan 1931 först under åren 1936 och 1937 kan sägas vara av någon
betydenhet. Större delen av den på senare tid inträdda ökningen torde
förklaras av valutasäkringar som gjorts av svenska exportörer och redare
eller av utländska importörer av svenska varor. En jämförelse med utvecklingen
av bankernas behållningar i riksbanken ger vid handen, att denna
endast till en mindre del är betingad av utländska insättningar. Den ojämförligt
största delen beror på de insättningar som exportindustrierna under
de senaste åren gjort av medel som erhållits vid försäljning av influtna
exportvalutor.
I anslutning till det anförda må slutligen framhållas, alt även de lösa medel,
vilka bankerna ej anse sig kunna utnyttja såsom kreditunderlag, emedan
de motsvaras av kortfristiga tillgodohavanden i främsta rummet för exportindustrien,
representera en betalningsmedelsreserv, som, om den bleve
fullt utnyttjad av vederbörande industrier, skulle göra restriktiva motåtgärder
påkallade. En expansion baserad på sådana medel skulle kunna motvägas
blott genom en begränsning av den direkta kreditgivningen.
Beträffande lagförslagets utformning må följande anföras.
Av bankföreningen har föreslagits, att i lagtexten gives bestämt uttryck åt
dess karaktär att vara ett uteslutande för osedvanliga situationer avsett ine
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 304.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
del för valutavårdens liandhavande. Häremot synes intet vara att erinra,
och en omformulering av ingressen i anslutning till förslaget har därför vidtagits.
Invändningar ha i remissutlåtandena riktats mot lagens tillämpningsområde.
Sålunda har hävdats å ena sidan att under densamma borde föras
jämväl sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, å andra sidan att
lagen borde vinna tillämpning blott å de större affärsbankerna. En utvidgning
av bestämmelserna till att avse jämväl centralkassor för jordbrukskredit
torde för lagstiftningens syfte vara mindre väsentlig. Ej heller torde
någon utvidgning till sparbankerna böra ske. Affärsbankernas sparkasseräkningar
utgöra den närmaste motsvarigheten till sparbankernas insättningsräkningar,
ehuru de förra i väsentligt större utsträckning än sparbankernas
motsvarande räkningar utnyttjas för korta placeringar. För att likartade
medel skola erhålla enahanda behandling ha sparkasseräkningarna
redan i bankofullmäktiges förslag icke sammanförts med medel på checkeller
uppsägningsräkning. Skulle lagen medföra, att vissa krediter överflyttas
från affärsbankerna till sparbankerna, så torde detta närmast komma
att ske beträffande lån mot botteninteckningar. Sådana lån ha emellertid
under de senaste åren i viss utsträckning överflyttats från sparbankerna till
affärsbankerna.
Huruvida reservbestämmelserna på i remissyttrandena föreslaget sätt skola
begränsas att gälla blott vissa större affärsbanker torde böra bli beroende
på situationen i de fall då lagen kan komma att tillämpas. Lagtexten
har därför givits en utformning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tilllämpning
av lagen iakttaga den föreslagna begränsningen, om så skulle
visa sig möjligt och lämpligt. Det har redan framhållits, att här ifrågavarande
lagstiftning är förenad med olägenheter för bankerna utan att detta
synes böra föranleda att man avstår därifrån. Lika litet synes det motiverat
att av i remissyttrandena angivna skäl begränsa tillämpningsområdet för
den händelse man därigenom minskar lagstiftningens effektivitet. Vid bedömningen
av förevarande spörsmål bör uppmärksammas, att möjligheterna
att fylla de uppställda reservkraven icke äro utan sammanhang med den
grad, vari olika banker iakttagit försiktighet i sin tidigare politik.
I ytterligare ett par avseenden ha de föreslagna bestämmelserna uppmjukats.
Bankföreningens förslag att jämväl medel som innestå i utländsk bank
skola få inräknas i kassareserven synes mig sålunda förtjänt av beaktande.
Eftersom det av riksbanken åsyftade målet med lagstiftningen vid bifall till
förslaget icke skulle nås i samma utsträckning som eljest, torde någon bindande
föreskrift av det innehåll som förordats av bankföreningen emellertid
ej böra införas. Frågan, huruvida sådana tillgodohavanden skola få inräknas
i reserven eller ej, bör få bli föremål för prövning mot bakgrunden av det
läge på penningmarknaden som kan föreligga då föreskrifter med stöd av
lagen anses böra meddelas. Bankofullmäktiges förslag har därför modifie
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 30A
rats
så att Kungl. Maj:t skall erhålla möjlighet att lätta reservbestämmelserna
i angivet avseende.
I bankofullmäktiges lagförslag stadgas att, med viss begränsning, minst
tre fjärdedelar, av sammanlagda beloppet av kassareserven och den inneliggande
kassan skall innestå å räkning i riksbanken. Av bankföreningen
har av praktiska skäl föreslagits en uppmjukning av denna regel;
närmast åsyftas en reduktion av den angivna kvotdelen. Samtidigt har påpekats
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t beredes tillfälle att laga efter lägligheten.
Denna speciella del av bestämmelserna är av mindre vikt ur penningpolitisk
synpunkt. Hänsyn bör vid tillämpningen tagas till å ena sidan
vad som för affärsbankerna ter sig praktiskt, å andra sidan önskvärdheten
ur riksbankssynpunkt av att bankerna icke ligga inne med alltför stora kontanta
kassor. Det torde därför vara lämpligt att någon bindande regel ej införes
i lagen.
Av bankinspektionen har riktats kritik mot det av bankofullmäktige framlagda
förslaget till förfaringssätt vid beräkningen av bankernas i riksbanken
innestående tillgodohavanden, nämligen att såsom bankaktiebolags förbindelser
under en viss månad skulle räknas bankens vid samma månads slut
redovisade förbindelser, att såsom bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken
skulle räknas medeltalet av bankens tillgodohavanden de fyra dagar
i månaden, då riksbankens rapport uppgöres, samt att underskott skulle
anses ha förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av bankaktiebolags
tillgodohavanden i riksbanken understigit det belopp, till vilket sådant
tillgodohavande minst skolat uppgå vid samma månads utgång. Ehuru givetvis
det fall, varpå inspektionens kritik närmast bygger, nämligen att en bank
vid månadsultimo får en stor tillfällig insättning på avista räkning, kan inträffa,
torde uttag vid denna tidpunkt få anses vara det normala. Den
schematiska regel som bankofullmäktige föreslagit torde under dessa förhållanden
i de flesta fall framstå såsom den för bankerna gynnsammaste.
Jag ansluter mig med hänsyn härtill till bankofullmäktiges ståndpunkt. Att
i lagtexten närmare angiva den föreslagna regelns innebörd synes mig emellertid
obehövligt. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela
närmare bestämmelser i förevarande avseende torde vara tillfyllest.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
P. Arrhenius.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, bär
här uteslutits.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 27 april
1937.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 24 april 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i^statsrådet den 9 april 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 304.
21
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 30 april 1937.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler lagrådets den
27 april 1937 avgivna utlåtande över det den 9 april 1937 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv, därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 304-
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser a1 i texten
- BU 1937:68 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankakti s. 1 i texten