Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m

1937-05-13 · 42 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:313, Med förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

1

Nr 313.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer m. m.; given Stockholms slott den 13 maj

1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

lag örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer; samt

lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn

försäkring för olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1037

1 sami.

Nr 313.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 313.

Förslag

till

Lag

om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord

å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen den 17

juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, till följd av kriasåtaärd drabbas

av olycksfall i arbetet, skola, med tillämpning i övrigt av vad i nämnda

lag stadgas, i fråga örn sådant olycksfall följande särskilda bestämmelser

gälla.

2 §•

Vid beräkning för bestämmande av sjukpenning eller livränta av årlig arbetsförtjänst

skall, örn arbetsförtjänsten överstiger fyratusenåttahundra kronor,

det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning samt, om arbetsför

tjänsten understiger tvåtusenniohundra kronor, densamma beräknas till detta

belopp.

3 §•

Hel sjukpenning skall utgå med belopp, som framgår av följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten

Sjukpenningens

belopp

kronor öre

uppgår till

(kronor)

men ej till

(kronor)

2,900

3,105

5

50

3,105

3,375

6

—

3.375

3,645

6

50

3,645

3,915

7

—

3,915

4.185

7

50

4,185

4.455

8

—

4,455

4,725

8

50

4,725

—

9

—

4 §•

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,

vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden bestående,

skall, utöver livränta, till den skadade utgivas vid förlust av arbetsförmå
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

3

gan, om den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp,

motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön,

som den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst femtusen och

högst niotusen kronor, och eljest ett belopp av fyratusenåttahundra kronor

samt vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom i denna paragraf sägs, blivit för den skadade

genom beslut av försäkringsinrättningen bestämd, den skadades tillstånd

väsentlig försämring i förhållande till vad som vid beslutets fattande

antagits, må jämkning i ersättningen äga rum.

5 §•

Har olycksfallet medfört döden, skall, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande

utgivas ett belopp motsvarande det, som enligt 4 § skall utgå

vid förlust av arbetsförmågan, dock med avdrag av dels begravningshjälp,

som utgives jämlikt 7 § första stycket a) lagen om försäkring för olycksfall

i arbete, dels ock vad som må hava utgivits jämlikt 4 §.

Med efterlevande avses i denna paragraf allenast make, barn, som äger

rätt till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt

föräldrar och adoptivföräldrar. Finnes ej annan efterlevande än make, tillfaller

hela det enligt första stycket utgående beloppet maken. Finnas jämte

make andra efterlevande, tillfaller halva beloppet maken. Belopp, som utgår

till andra efterlevande än make, fördelas dem emellan enligt de regler, som

gälla för fördelning av arvfallen egendom.

6 §.

Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos honom

anställda äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

erlägga det tillägg till tidigare bestämd försäkringsavgift, som må föranledas

av tillämpningen av denna lag.

7 §•

Försäkring enligt denna lag må meddelas jämväl för olycksfall utom arbete,

därvid föreskrifterna i 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skola äga tillämpning.

8 §.

Bestämmelserna i denna lag avse ej personer, som tjänstgöra ombord å

krigsfartyg, och äga ej heller tillämpning i fråga om skada, som kan uppkomma

därav att Sverige råkat i krig.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 35 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Arbetsgivare vare---delägares arbetare.

Har försäkring---till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp än

i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten eller bolag, som

i 4 § avses, dock att dels försäkringsinrättning, som nyss nämnts, må meddela

försäkring enligt lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer, dels ock riksförsäkringsanstalten må, enligt vad därom särskilt är

stadgat, sluta avtal örn livränta åt barn utom äktenskap och om livförsäkring

i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare

ävensom, med Konungens begivande, övertaga bestämmande och utgivande

av ersättning, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Vad i — — — samma värde.

Har anstalten---livräntan övertagits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se SFS 1928:135.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 30 april 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen fråga

angående lagstiftning om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer m. m. samt anför:

Inledning.

I skrivelse den 15 december 1936 har Sveriges redareförening hemställt, att

med anledning av den osäkerhet, som vore rådande på grund av det pågående

inbördeskriget i Spanien, till prövning måtte upptagas spörsmålet örn lagstiftning

rörande krigsförsäkring av de ombord anställda vid fart på spanska

hamnar.

Sedermera hava i skrivelser den 20 februari 1937 av redareföreningen, Sveriges

fartygsbefälsförening och svenska maskinbefälsförbundet samt den 24

mars 1937 av redareföreningen, svenska sjöfolksförbundet, svenska stewartsföreningen

och Sveriges radiotelegrafistförening framställningar gjorts, att åtgärder

måtte vidtagas i syfte att få till stånd en lag om krigsförsäkring, vilken

lag emellertid avsågs skola gälla icke allenast under det pågående spanska

inbördeskriget utan även eljest, då förhållandena därtill kunde föranleda.

Slutligen har riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 5 april 1937 hemställt,

att Kungl. Maj :t — som i sammanhang med frågan om krigsförsäkringslagstiftning

torde komma att till behandling upptaga spörsmålet om viss ändring

i 35 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete — måtte

vidtaga åtgärder för ändring av nämnda lagrum jämväl så till vida, att riksförsäkringsanstalten,

enligt Konungens bestämmande, skulle beredas möjlighet

att övertaga bestämmande och utgivande av ersättning — icke blott, såsom

nu vore fallet, utgivande av livränta — som på grund av olycksfall skulle utgivas

av annan än anstalten.

Jag kommer i det följande att behandla spörsmålen om krigsförsäkringslagstiftning

och örn sist omförmälda ändring av 35 § olycksfallsförsäkringslagen

vart för sig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Lagstiftning- om krigsförsäkring.

Gällande allmänna bestämmelser örn olycksfallsförsäkring.

Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, vilken trädde i kraft den 1 januari

1918, är som huvudregel envar arbetare försäkrad för skada till följd av

olycksfall i arbetet (1 §). Med arbetare förstås i lagen envar, som mot avlöning

användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom

vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar som för vinnande

av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete (2 §). Enligt

dessa bestämmelser äro således ombord å svenska fartyg tjänstgörande personer

obligatoriskt försäkrade för olycksfall i arbete, oberoende av om olycksfallet

förorsakats av krigsförhållanden eller icke. Den obligatoriska försäkringen

gäller i riksförsäkringsanstalten; arbetsgivaren äger emellertid rätt att

i stället taga försäkring i sådant för ändamålet bildat ömsesidigt försäkringsbolag,

som omnämnes i lagens 4 §.

Skadas arbetare till följd av olycksfall i arbetet, skall — om olycksfallet

medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

— på grund av försäkringen under vissa förutsättningar till honom i ersättning

utgivas sjukpenning, som vid förlust av arbetsförmågan utgår med

visst belopp per dag, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst

(hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan med det lägre

belopp, som svarar mot nedsättningen (6 § första stycket 1) b)). Högsta sjukpenning

är 5 kronor 50 öre, som utbetalas, om den årliga arbetsförtjänsten

uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Medför olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, under längre eller kortare tid bestående

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas livränta med belopp,

som står i visst närmare angivet förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst

(6 § första stycket 2) a)). På ansökan av den skadade äger försäkringsrådet,

när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället

för livränta eller del därav till den skadade skall utgivas ett kapital för en

gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas begravningshjälp

(7 § första stycket a)) med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock lägst 100 kronor, samt livräntor (7 § första stycket b)) till

efterlevande — änka eller änkling, barn och adoptivbarn, som ej fyllt sexton

år, samt fader, moder, adoptivfader och adoptivmoder, därest de för sitt

uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete — beräknade på

visst sätt i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages det överskjutande

beloppet icke i beräkning. Understiger densamma 450 kronor, skall den

beräknas till detta belopp (9 § fjärde stycket).

Enligt 35 § tredje stycket får avtal örn annan försäkring eller försäkring till

högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas — med vissa undantag beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

riksförsäkringsanstalten — icke avslutas av anstalten eller bolag, som avses

i 4 §.

Tidigare bestämmelser angående krigsförsäkring.

Intill den 1 januari 1918 gällde lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, enligt vilken lag försäkring av sjöfolk

för dylikt olycksfall icke var obligatorisk, vartill kom att 1901 års lag

— i motsats till 1916 års lag — icke avsåg skador, som uppsåtligen förorsakats

av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet.

Vid krigsutbrottet år 1914 visade det sig förenat med vissa svårigheter att

upprätthålla sjöfarten bland annat på den grund, att försäkringsbolagen icke

voro beredda att meddela försäkring av fartyg och last mot krigsfara. Då

det ansågs nödvändigt, att staten vidtog åtgärder för detta hinders undanröjande,

föreslog Kungl. Maj:t (proposition nr 271) 1914 ars senare lagtima

riksdag att medgiva, att staten, där det för främjande av sjöfartens återupptagande

funnes nödigt, finge iklädas ansvar för krigsrisk för fartyg och last

i huvudsaklig överensstämmelse med vissa föreslagna grunder. Sedan riksdagen

(skrivelse nr 188) lämnat det begärda medgivandet, utfärdades den 17

augusti 1914 förordning (nr 139) örn statens meddelande av sjöförsäkring mot

krigsfara.

Enligt denna förordning skulle frågor om krigsförsäkring handläggas av en

kommission, som tillsattes av Kungl. Maj:t. Denna kommission benämndes

statens krigsförsäkringskommission. Försäkringen var frivillig och meddelades

endast för svenskt maskindrivet fartyg eller svenskt fiskefartyg. Den

fick icke avse skada, som kunde uppkomma därav, att Sverige råkat i krig.

För tillgodoseende av fartygsbefälets och manskapets intressen uppställdes

som villkor för meddelande av kaskoförsäkring mot krigsrisk, att redaren åtagit

sig att till befälhavare och besättning utgiva viss skälig, av kommissionen

godkänd ersättning för skada till följd av olycksfall, härflytande från krigsfara,

eller genom betryggande försäkring berett dem rätt till sådan ersättning.

Denna bestämmelse gällde emellertid ej fiskefartyg.

I nyssnämnda avseende träffade kommissionen med vissa olycksfallsförsäkringsbolag

avtal om övertagande av krigsförsäkring mot olycksfall, som

träffade befälhavare och besättning på hos kommissionen kaskoförsäkrade

fartyg. Ersättningsgrunderna för sådana försäkringar avveko i vissa hänseenden

från de ersättningsgrundcr, som stadgats i lagen den 5 juli 1901 örn

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, i vilken lag sjöfarten

icke medtagits bland de ersättningspliktiga yrkena.

De till Sveriges redareförening anslutna redarna atogo sig senare att utöver

nyssnämnda olycksfallsförsäkring ombesörja särskild livförsäkring för däcksbefälet.

Sådan försäkring garanterades sedermera även maskinbefälet och

manskapet. Försäkringen, som togs i något av de större livförsäkringsbolagen,

täckte även andra risker än de med kriget sammanhängande, men avsåg

icke ersättning vid invaliditet eller övergående skada.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Genom förordning den 28 september 1914 (nr 241) utsträcktes bestämmelserna

att gälla även andra svenska segelfartyg än fiskefartyg, varjämte såväl

genom denna förordning som genom förordning den 27 april 1915 (nr 117)

vissa andra ändringar i förordningen den 17 augusti 1914 vidtogos.

Sedermera utfärdades ny förordning i ämnet den 9 juli 1915 (nr 272).

Då sjöfarten år 1917 ytterligare försvårades genom det oinskränkta u-båtskriget

och med anledning därav vidtagna åtgärder, ingrepo statsmakterna

ånyo för att tillmötesgå framställda krav på en mera betryggande olycksfallsförsäkring.

Genom kungörelse den 6 februari 1917 (nr 36) bestämdes,

dels att i vissa fall försäkring kunde meddelas av kommissionen även för utländskt

fartyg, dels ock att kommissionen kunde själv övertaga olycksfallsförsäkring

för befälhavare och besättning å av staten försäkrade fartyg.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 23 februari 1917 till krigsförsäkringskommissionen

förordnades, dels att kaskoförsäkring icke finge av kommissionen

beviljas, så framt ej redaren förbundit sig att i händelse av olycksfall till

följd av krigstillståndet lämna ersättning åt besättningen efter de i lagen den

17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete angivna grunder och åt befälet

efter samma grunder med den ändring, att maximum av den avlöning,

enligt vilken ersättning bestämdes, höjdes från 1,800 kronor till 3,000 kronor,

dels ock att staten skulle tills vidare intill utgången av år 1917 genom

kommissionen erbjuda redarna försäkring av denna ersättningsplikt på villkor,

som kommissionen ägde bestämma.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 16 mars 1917 till krigsförsäkringskommissionen

förordnades, att tills vidare kaskoförsäkring icke finge av kommissionen

beviljas, så framt ej redaren förbundit sig att i händelse av olycksfall, som

till följd av krigstillståndet kunde drabba befäl och besättning å fartyg, lämna

ersättning vid dödsfall med ett kapitalbelopp av 5,000 kronor efter befäl

och 3,000 kronor efter besättningsman, att utgå i stället för begravningshjälp.

Genom samma brev bemyndigades kommissionen, bland annat, att på villkor,

som kommissionen ägde bestämma, tills vidare meddela redarna försäkring

av denna ersättningsplikt samt av den vidsträcktare ersättningsplikt redarna

kunde åtaga sig beträffande befäl och besättning å av staten försäkrade fartyg.

Vidare föreskrevs genom Kungl. Majrts brev den 16 april 1917 till kommissionen,

att förutnämnda kapitalbelopp skulle utbetalas jämväl vid invaliditet

i förhållande till invaliditetsgraden samt att i händelse av dödsfall beloppen

skulle bestämmas att utgå endast till de personer, som enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

vore berättigade till livränta.

Genom kungörelse den 1 juni 1917 (nr 241) angående visst undantag från

bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring mot krigsfara utsträcktes

därefter statens (= krigsförsäkringskommissionens) möjlighet att

meddela olycksfallsförsäkring på sådant sätt, att staten skulle få övertaga

försäkring för olycksfall till följd av rådande krigstillstånd för befäl och besättning

å svenskt fartyg i de fall, där fartyget på grund av gällande bestämmelser

kunde av staten försäkras.

Sedan 1916 års olycksfallsförsäkringslag trätt i kraft, bemyndigade Kungl.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

9

Majit genom brev den 8 februari 1918 krigsförsäkringskommissionen att även

efter utgången av år 1917 tills vidare erbjuda redarna försäkring av den ersättningsplikt,

som enligt gällande bestämmelser beträffande krigsförsäkring

av sjöfolk påvilade redarna, därvid det emellertid skulle åligga kommissionen

att till riksförsäkringsanstalten eller i förekommande fall till sådant

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som i lagen omförmäldes, överlåta

försäkringen av den del av ersättningsplikten, som omfattades av försäkringen

enligt lagen.

Genom brev den 12 april 1918 till kommissionen förordnade Kungl. Majit,

med ändring så till vida av dittills gällande föreskrifter, att kaskoförsäkring

icke finge av kommissionen beviljas, så framt ej redaren förbundit sig

att i händelse av olycksfall, som till följd av krigstillståndet kunde drabba

befäl och besättning å fartyg, lämna ersättning, utöver vad i 1916 års olycksfallsförsäkringslag

föreskreves, vid dödsfall med ett kapitalbelopp av 15,000

kronor efter befälhavare och 10,000 kronor efter styrman; och bemyndigades

kommissionen att på villkor, som kommissionen ägde bestämma, meddela

redarna försäkring av denna ersättningsplikt samt av den vidsträcktare

ersättningsplikt, redarna kunde åtaga sig beträffande dylikt befäl å av staten

försäkrade fartyg.

Föreskrifterna på förevarande område ändrades slutligen åter den 11 oktober

1918 så till vida, som genom Kungl. Majits brev nämnda dag ersättningsbeloppen

vid dödsfall fastställdes att utgå med ett kapitalbelopp av 12,000

kronor efter befälhavare, 8,000 kronor efter styrman, 8,000 kronor efter person,

tillhörande maskinbefälet, samt 4,000 kronor efter envar av övriga ombord

anställda.

Förhållandet mellan krigsförsäkringskommissionen och riksförsäkringsanstalten

beträffande av kommissionen meddelade olycksfallsförsäkringar —

därest arbetsgivaren hade sin försäkring enligt 1916 års lag gällande i anstalten

— ordnades så, att kommissionen av den erlagda premien inbetalade till

riksförsäkringsanstalten så stor del, som motsvarade ersättningarna enligt,

den obligatoriska försäkringen, och själv behöll den del, som motsvarade

överskjutande ersättningar. Vid inträffade olycksfall utgingo ersättningarna

enligt den obligatoriska försäkringen från riksförsäkringsanstalten och de

överskjutande ersättningarna från kommissionen.

Om arbetsgivaren tagit liv- och olycksfallsförsäkring för krigsrisk i något

av affärsbolagen, medgav anstalten nedsättning i försäkringsavgiften med

belopp, som beräknades motsvara ersättningarna enligt den obligatoriska

försäkringen för olycksfall på grund av krigsfara, och ersättningarna för sådana

olycksfall utgingo i sin helhet från bolaget.

Ersättningarna enligt lagen bestämdes emellertid i båda fallen av riksförsäkringsanstalten,

som för sitt besvär härmed jämlikt 16 § i lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete uppbar tilläggsavgift med 5 procent av den beräknade

försäkringsavgiftens belopp.

I förevarande sammanhang må erinras därom, att — jämlikt förordning

den 1 juni 1923 (nr 138) — svensk medborgare, som skadats till följd av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

olycksfall, förorsakat av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,

samt, om olycksfallet medfört döden, hans efterlevande äro berättigade till

ersättning av statsmedel under förutsättning att olycksfallet inträffat i arbete

för statens räkning eller eljest å svenskt fartyg eller för oskadliggörande inom

svenskt område av mina eller annat krigsredskap. Vid förlust av arbetsförmågan

utgör hel livränta 1,600 kronor om året. Har olycksfallet medfört den

skadades död, utgivas årliga livräntor till änka eller änkling, barn till dess

det uppnått sexton års ålder och föräldrar, därest de för sitt uppehälle varit

beroende av den avlidnes arbete och annan till livränta berättigad ej finnes,

med respektive 600, 400 och 600 kronor.

Krigsförsäkringslagstiftning i grannländerna.

Efter framställning från redarnas och de ombord å fartyg anställdas organisationer

har under år 1936 i Danmark framlagts proposition med förslag

till lag om krigsolycksfallsförsäkring för sjöfarande. Sedan propositionsförslaget

oförändrat antagits, har lag i ämnet utfärdats den 19 december 1936.

Den nya lagen ansluter sig till lagen den 20 maj 1933 örn försäkring mot

följder av olycksfall. Den särskilda försäkringen gäller beträffande personer,

vilka drabbas av olycksfall, som äro en följd av krigshändelser. Invaliditetsoch

dödsfallsersättningar skola beräknas på grundval av årslön, fastställd

enligt 1933 års lag, med ett tillägg av 1,900 kronor. Vid invaliditet utgår därjämte

en tilläggsersättning, vilken då invaliditeten är fullständig utgör 10,000

kronor men eljest viss andel därav. Jämväl vid dödsfall utgår under vissa

förhållanden nyssnämnda belopp eller del därav. Lagen äger icke tillämpning

på personer, som befinna sig å sjöförsvarets egentliga krigsfartyg och

å fartyg, som av regeringen användas till trupptransport. Uppstår tvekan,

huruvida betingelserna för tillämplighet av den nya lagen föreligga, träffas

avgörande av ministern för handel, industri och sjöfart.

Även i Korge har efter framställning från såväl sjömansorganisationerna

som redareförbundet frågan om krigsförsäkring behandlats.

I där gällande lag av den 24 juni 1931 örn olycksfallsförsäkring för sjömän

har enligt lag den 12 mars 1937 genom tillägg till § 11 föreskrivits, att,

om kroppsskada eller dödsfall vållats vid krigsolycka, vissa särskilda regler

skola gälla. Ersättningar enligt 1931 års lag, vilkas storlek skola bestämmas

med hänsyn till arbetsförtjänsten, skola förhöjas enligt regler, som fastställas

av Konungen. Därutöver tillerkännes den, som skadats, en extraersättning

å 10,000 kronor vid full invaliditet; har arbetsförmågan icke fullt gått

förlorad, nedsättas nyssnämnda ersättningsbelopp i förhållande till invaliditeten.

Vid dödsfall utbetalas extraersättningen till sådana den dödes efterlevande,

som äro berättigade till livränta enligt lagen. Bestämmelserna i lagen

den 12 mars 1937, vilken omedelbart trädde i kraft, skola tillämpas

även i fråga örn krigsolyckor, som inträffat under tiden mellan den 1 december

1936 och lagens ikraftträdande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

11

I Finland saknas lagbestämmelser beträffande försäkring för av krigshändelser

förorsakade olycksfall i arbete.

Förslag angående krigsförsäkring i framställningar till

Kungl. Majit m. lii.

Inledningsvis har jag omnämnt, att hemställan rörande framläggande för

riksdagen av förslag till lag örn krigsförsäkring för ombordanställda gjorts i

frenne den 15 december 1936 samt den 20 februari och den 24 mars 1937

dagtecknade skrivelser.

Vid skrivelsen den 20 februari 1937 har fogats avskrift av ett den 14 januari

1937 mellan Sveriges redareförening, å ena sidan, samt Sveriges fartygsbefälsförening

och svenska maskinbefälsförbundet, å andra sidan, ingånget

avtal angående krigsförsäkring av befälhavare, styrmän och maskinbefäl,

som äro medlemmar av någon utav de båda sistnämnda organisationerna

och anställda å fartyg, anslutna till redareföreningen. Avtalet torde

såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Med skrivelsen den 24 mars 1937 har överlämnats avskrift av ett den 22

i samma månad mellan redareföreningen, å ena, samt svenska sjöfolksförbundet,

svenska stewartsföreningen och Sveriges radiotelegrafistförening, å andra

sidan, upprättat avtal angående krigsförsäkring av ombordanställda, som äro

medlemmar av någon utav de tre sistnämnda organisationerna och anställda

å fartyg, anslutna till redareföreningen. Jämväl detta avtal torde fogas såsom

bilaga (Bilaga C) vid statsrådsprotollet i delta ärende.

I fråga om innehållet i dessa avtal må återgivas följande.

Beträffande fartyg i viss fart, som beröres av det pågående spanska inbördeskriget,

äro i händelse av olycksfall, som kan hänföras till krigsförhållandena,

de ombordanställda eller vid dödsfall deras efterlevande enligt

båda avtalen tillförsäkrade högre ersättningsbelopp än de i olycksfallsförsäkringslagen

föreskrivna.

Sålunda skall, om den anställdes årliga arbetsförtjänst överstiger 2,835 kronor,

under 6 § första stycket 1) i olycksfallsförsäkringslagen angiven hel sjukpenning

förhöjas på sådant sätt, att den motsvarar 1/3oo av två tredjedelar

utav den högre årliga arbetsförtjänsten, därvid arbetsförtjänsten i fråga om

befäl är maximerad till 4,800 kronor.

I stället för den i lagen stadgade begravningshjälpen skall till befäl utgå ett

belopp, motsvarande en årslön, därvid denna skall beräknas på grundval av

den vid olyckstillfället för envar gällande kontanta månadslönen enligt grundtarifferna

uti gällande kollektivavtal mellan redareföreningen och de förut

omnämnda befälsorganisationerna, dock lägst 5,000 kronor och högst 9,000

kronor. Till övriga ombord anställda skall i stället för begravningshjälp utgå

4,800 kronor. Nu omförmälda belopp skola tillfalla de personer, som

enligt olycksfallsförsäkringslagen äro berättigade till livräntor efter den avlidne.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Om olycksfallet icke medfört döden men dock bestående förlust av arbetsförmågan,

skall till den skadade utgå ett belopp, i respektive fall till storleken

motsvarande nyss angivna; vid nedsättning av arbetsförmågan skall utgå det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.

Vid krigsförsäkring skall enligt båda avtalen det i 9 § sista stycket olycksfallsförsäkringslagen

föreskrivna maximibeloppet för den försäkrades arbetsförtjänst,

3,000 kronor, höjas till 4,800 kronor. Enligt avtalet den 22

mars 1937 skall vidare det stadgade minimibeloppet höjas från 450 kronor

till. 2,900 kronor.

Enär — som förut nämnts — riksförsäkringsanstalten (med vissa undantag)

eller bolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, jämlikt 35 § samma

lag icke får avsluta avtal om annan försäkring eller försäkring till högre

ersättningsbelopp än i lagen stadgas, kan försäkring, som avser de genom

de nyss omförmälda avtalen bestämda ersättningarna, i den mån de äro större

än ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen, ej meddelas av riksförsäkringsanstalten

eller de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

För övertagande av försäkring avseende de genom avtalen bestämda ersättningarna

hava vissa svenska olycksfallsförsäkringsbolag bildat en särskild

sammanslutning, benämnd svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool

för krigsolycksfallsförsäkring år 1937. Poolen övertager även ansvaret för

ersättning enligt bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete

i fråga om olycksfall, som föranletts av krigsförhållandena. I sådant fall

kan arbetsgivare, vars försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller i

riksförsäkringsanstalten, erhålla befrielse från erläggandet av viss särskild

tilläggspremie till anstalten, vilken av anstalten den 5 januari 1937 föreskrivits

på grund av den ökning i olycksfallsrisken, som förelåge i samband med

det spanska inbördeskriget. Då anstalten emellertid har att i sista hand bestämma

ersättningarna enligt lagen, skall likväl tilläggsavgift enligt lagens

16 § (utgörande bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet) erläggas med 5 °/o av den

särskilda tilläggspremiens beräknade belopp.

I skrivelserna den 20 februari och den 24 mars 1937 har hemställts, att

bestämmelserna i den lag angående krigsförsäkring, om vars utfärdande

framställning gjorts, måtte grundas å föreskrifterna i nyss omförmälda avtal.

över de tre i ärendet omnämnda skrivelserna hava utlåtanden avgivits av

kommerskollegium den 30 sistlidne mars samt av riksförsäkringsanstalten

den 3 innevarande april. Vid riksförsäkringsanstaltens utlåtande har fogats

dels »förslag till grunder för särskilda bestämmelser om försäkring av ombord

å fartyg anställda för olycksfall i arbete i fall av krig eller krigsfara»

—- innehållande nio punkter — dels och »förslag till ändrad lydelse av 35 §

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete».

Sedan inom socialdepartementet på grundval av handlingarna i ärendet

upprättats »utkast till lag angående krigsförsäkring för olycksfall i arbete

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

13

av ombord å fartyg anställda» ävensom »utkast till lag angående ändrad lydelse

av 35 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete», hava efter remiss utlåtanden däröver avgivits av försäkringsrådet

den 23 och av försäkringsinspektionen den 24 innevarande april. De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening, som lämnats tillfälle att yttra sig

över utkasten, har avgivit yttrande den 22 i samma månad.

Lagutkastet beträffande krigsförsäkring har lämnats utan erinran av försäkringsinspektionen.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har

•— under framhållande av att endast kort tid stått föreningen till buds för avgivande

av yttrande —- förklarat, att föreningen ansett sig icke böra göra något

uttalande rörande detta lagutkast. För vad försäkringsrådet, som yttrat

sig beträffande åtskilliga av lagutkastets paragrafer, därutinnan anfört lämnas

redogörelse i det följande.

Utkastet till lag angående ändrad lydelse av 35 § olycksfallsförsäkringslagen

har lämnats utan erinran av försäkringsrådet och försäkringsinspektionen.

Föreningen har framställt förslag rörande viss formell jämkning.

Jag övergår nu till närmare behandling av de lagförslag, vilka på grundval

av vad i ärendet förekommit upprättats inom socialdepartementet.

Förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer.

Allmän motivering.

Beträffande spörsmålet, huruvida det vore ett allmänt intresse

att tillse, att de risker, som förefunnes för personer, anställda

ombord å fartyg, vilka trafikerade av krig berörda

områden, särskilt försäkrades, samt beträffande frågan, huruvida

en sådan försäkring skulle ordnas genom lagstiftning,

må omnämnas, att Sveriges redareförening — som i anledning av

framställningar till föreningen av de ombordanställdas organisationer förklarat

sig i princip icke hava något att erinra mot en dylik försäkring — i skrivelsen

den 15 december 1936 framhållit, att den utvägen syntes ligga närmast

till hands, att en utbyggnad skedde av nu gällande föreskrifter i 1916

års olycksfallsförsäkringslag. Enär staten reglerat villkoren för den allmänna

olycksfallsförsäkringen, vore det enligt föreningens åsikt följdriktigt,

att staten även fastställde den ifrågasatta utbyggnaden av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att situationen beträffande olycksfallsförsäkring

av ombord å fartyg anställda personer nu vore en helt annan

än den var vid krigsutbrottet år 1914. Anstalten har fortsatt:

Obligatorisk försäkring eller i lag stadgad ersättningsskyldighet för skada

till följd av olycksfall i arbete fanns såvitt sjöfolket anginge ej då. I de fall,

då försäkring ändock tagits i riksförsäkringsanstalten för fartygsbesättningar,

voro ersättningarna även med hänsyn till dåvarande penningvärde syn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

nerligen låga. Nu gällde obligatorisk försäkring även för sjöfolket. Ersättningarna

enligt densamma utginge inom gränser, som ansåges lämpliga för

socialförsäkringen, med belopp, som stöde i skäligt förhållande till den skadades

arbetsförtjänst. Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning borde det

icke utan tvingande skäl förekomma, att för någon viss grupp av arbetare

i lag meddelades bestämmelser om ersättning vid olycksfall i arbete, som väsentligen

avveke från de i olycksfallförsäkringslagen angivna.

Det kunde enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning knappast ifrågakomma,

att enbart eller väsentligen på den grund, att en överenskommelse

örn vissa högre ersättningar träffats mellan enskilda parter — även om denna

överenskommelse skulle avse förhållanden, som berörde ett stort antal

arbetare och därför hade en allmännare räckvidd — vidtaga lagstiftningsåtgärder,

som innebure ett konfirmerande av dessa högre ersättningar för

en viss arbetargrupp. Tiden för giltigheten av en dylik överenskommelse

vore i allmänhet begränsad, vartill bomme, att redan under giltighetstiden

avtalet kunde ändras, närhelst parterna enades därom. Ur dessa synpunkter

syntes de nu förevarande framställningarna böra upptagas med tveksamhet.

Men den föreliggande frågan måste förvisso ses ur en vidare synpunkt.

Den särskilda olycksfallsrisk, för vilken de ombord å fartyg anställda måste

utsätta sig, därest sjöfarten skulle kunna upprätthållas inom av krig berörda

farvatten, vore så betydande, alt det måste anses berättigat, att bestämmelser

meddelades om högre ersättningar för krigsolycksfall än för

olycksfall i arbete under vanliga förhållanden. Det vore nämligen här fråga

om att vidtaga åtgärder i syfte att under extraordinära förhållanden i möjligaste

mån undanröja hinder, som eljest kunde väntas uppkomma för sjöfartens

upprätthållande inom vissa farvatten. Om detta upprätthållande

under normala förhållanden vore av vital betydelse för landet i dess helhet,

så gällde detta i särskild grad i händelse krigsförhållanden inträdde inom

för sjöfarten viktiga farvatten.

Det kunde därför anses vara ett allmänt intresse att tillse, att tillräckliga

ersättningar för krigsolycksfall bland de ombordanställda föreskreves, så att

icke sjöfartens normala gång av denna anledning äventyrades. Riksförsäkringsanstalten

funne sig på denna grund kunna tillstyrka, att lagstiftningsåtgärder

vidtoges för att fastställa högre ersättningar för krigsolycksfall

än de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående.

Kommerskollegium har yttrat:

Meningarna torde knappast vara delade om skäligheten av att sjöfolket vid

olycksfall, som vöre att hänföra till krigsrisk, tillförsäkrades högre ersättningsbelopp

än de i olycksfallsförsäkringslagen bestämda. Ur principiell synpunkt

och med utgångspunkt från grunderna för den sociallagstiftning, vari

olycksfallsförsäkringslagen utgjorde ett led, syntes det även föreligga starka

skäl för att ej överlåta åt parterna att avtalsvis reglera storleken av de särskilda

ersättningslopp, som borde utgå vid olycksfall till följd av krigsförhållanden,

utan att genom lagstiftning fastställa minimiersättningar, som

därvid borde ifrågakomma.

Beträffande tillämpligheten av en lag örn krigsförsäkring

må omnämnas, att enligt avtalet mellan redareföreningen och befälssammanslutningarna

avtalet gäller vid fart på spanska hamnar under pågående inbördeskrig

i Spanien. I avtalet mellan redareföreningen och manskapsorga
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

15

nisationerna har föreskrivits, att avtalet gäller under pågående inbördeskrig

i Spanien vid fart inom ett noga angivet område, innefattande samtliga delar

av spansk kust.

I de föreliggande framställningarna har anförts, att en lag örn krigsförsäkring

— även örn den i större eller mindre utsträckning grundades på föreskrifterna

i de avtal, som ingåtts mellan redareföreningen och de ombordanställdas

organisationer i fråga om sjöfart å Spanien — icke borde gälla

allenast under det nu pågående spanska inbördeskriget utan även träda i tillämpning,

då förhållandena eljest kunde föranleda därtill.

Riksförsäkringsanstalten har anslutit sig till denna uppfattning samt framhållit,

att lagen därför syntes böra innefatta bemyndigande för Kungl. Majit

att bestämma, under vilka tider och för vilka farvatten lagen skulle gälla

(punkt 8 i grunderna).

Kommerskollegium bar anfört, att det syntes ändamålsenligt, att en laglig

reglering av högre olycksfallsersättningar vid krig skedde med sikte icke

endast å det just nu aktuella läget utan å varje liknande situation, som kunde

uppstå i framtiden, och därvid jämväl på det läge, som kunde uppkomma

vid en krigskonflikt av större omfattning. Det torde böra ankomma

på Konungen att förordna, när krigsrisk skulle anses föreligga. Vidare

borde Konungen — eller eventuellt den myndighet Konungen förordnade —

äga meddela föreskrifter rörande vilka områden, som berördes av krigsrisken.

I 7 § i lagutkastet hade upptagits följande stadgande: »Konungen äger

bestämma, inom vilket område och under vilken tid stadgandena i denna

lag skola tillämpas.»

I förevarande sammanhang må vidare omnämnas, att såväl riksförsäkringsanstalten

som kommerskollegium påpekat, att — i likhet med vad som

skedde under världskriget —- undantag borde göras för olycksfall, som förorsakades

därav, att Sverige råkat i krig.

I fråga örn sättet för anordnandet av obligatorisk

olycksfallsförsäkring för krigsrisk hava både kommerskollegium

och riksförsäkringsanstalten förklarat, att en sådan försäkring borde

utformas i nära anslutning till gällande olycksfallsförsäkringslag.

Kommerskollegium har framhållit, att lagstiftningen lagtekniskt kunde

genomföras antingen i form av en särskild tilläggslag till olycksfallsförsäkringslagen

eller genom att i 6, 7 och 9 §§ av sistnämnda lag infördes tillägg,

avseende de högre ersättningsbelopp, vilka i de olika fallen skulle bliva gällande

vid olycksfall, som direkt hade samband med de av krigstillstånd eller

därmed jämförliga förhållanden förorsakade särskilda riskerna.

Riksförsäkringsanstalten har yttrat, att det kunde ifrågasättas, om det

icke vore lämpligt att inarbeta erforderliga bestämmelser rörande krigsförsäkring

i gällande olycksfallsförsäkringslag. Då det emellertid vore fråga

om bestämmelser, som skulle gälla endast under den tid och inom de områden,

sorn Kungl. Majit för varje fall, då förhållandena därtill kunde föran
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

leda, skulle angiva, syntes bestämmelserna av praktiska skäl lämpligen böra

sammanföras i en särskild författning.

Departementschefen.

Då krig pågår eller krigsfara är för handen, äro med sjötrafik till områden,

som därav beröras, förenade betydligt större risker för de sjöfarande

till liv och lem än under fredliga förhållanden. Det är ett rimligt krav, att de

sjömän, vilka med de större riskerna för ögonen giva sig ut till sjöss, som

kompensation därför tillförsäkras högre ersättningar vid inträffat olycksfall

än de, som under vanliga förhållanden utgå.

Ombord å fartyg tjänstgörande personer äro enligt bestämmelserna i 1916

års olycksfallsförsäkringslag obligatoriskt försäkrade för skada till följd av

olycksfall i arbetet. Allmängiltiga lagbestämmelser om förhöjd ersättning

vid olycksfall, förorsakade av krigsförhållanden, saknas däremot för närvarande

i vårt land. Avtalsvis ha emellertid — genom överenskommelser mellan

Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer — för

ett enstaka fall, det nu pågående spanska inbördeskriget, bestämts sådana

förhöjda ersättningar. De skola utgå vid olycksfall, som förorsakats av krigshändelser

vid fart inom områden, som beröras av nämnda krig.

De sjömän, som begiva sig ut till av krig berörda områden, synas emellertid

med visst fog kunna räkna med att samhället självt tillser, att, om en

olycka skulle inträffa, skälig högre ersättning under alla förhållanden är

dem tillförsäkrad. Häremot kan visserligen invändas, att samhället icke annat

än i undantagsfall bör för en särskild grupp arbetare giva bestämmelser

om olycksfallsersättning, vilka avvika från de i den allmänna olycksfallsförsäkringslagen

meddelade. Ett sådant undantagsförhållande synes mig

emellertid föreligga beträffande nu ifrågavarande slags arbetare, vilka fullgöra

sina tjänsteåligganden i farvatten, som på grund av krig eller krigsfara

äro för sjöfarten osäkra. Det är nämligen ett samhällsintresse av stor vikt,

att samfärdseln över haven till och från vårt land under alla förhållanden

upprätthålles i så stor utsträckning som möjligt. I våra grannländer Danmark

och Norge hava också nyligen lagbestämmelser antagits, enligt vilka

vissa högre ersättningsbelopp utgå till sjömän vid olycksfall i arbete, som

förorsakas av krigshändelser. Med hänsyn till det anförda har jag ansett

mig böra föreslå införande i svensk rätt av lagbestämmelser angående obligatorisk

krigsförsäkring för olycksfall i arbete av ombord å fartyg tjänstgörande

personer.

Det synes mig lämpligt, att — liksom i Danmark och Norge — den nya

lagstiftningen icke inskränkes till att avse allenast det nu förevarande krigsförhållandet

utan erhåller allmängiltig karaktär. En sådan omfattning av

lagstiftningen har jämväl föreslagits i de i ärendet ingivna skrivelserna samt

har tillstyrkts av hörda myndigheter. Undantag torde dock böra göras i

fråga om skada, som kan uppkomma därav att vårt land råkat i krig.

Beträffande sättet för anordnandet av obligatorisk olycksfallsförsäkring

för krigsrisk säger det sig självt, att reglerna härom böra utformas i nära

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

17

anslutning till allmänna olycksfallsförsäkringslagen. Den nya lagstiftningen

kan därvid genomföras antingen i form av särskild lag, upptagande vissa

speciella bestämmelser men i övrigt hänvisande till 1916 års lag, eller på sådant

sätt, att till vissa paragrafer i sistnämnda lag göras tillägg, som innehålla

nyss omförmälda speciella bestämmelser. Vid valet mellan dessa två

alternativ har det först angivna synts mig lämpligast, varför jag låtit utarbeta

förslag till särskild lag i ämnet.

I enlighet med vad i ärendet föreslagits synes den nya lagen böra erhålla

karaktär av fullmaktslag. Enligt densamma bör sålunda Konungen äga bestämma

inom vilket område och under vilken tid olycksfall skall inträffa

för att stadgandena i lagen skola tillämpas. Bestämmelser med nu angivet

innehåll, vilka i lagutkastet upptagits i 7 §, hava överflyttats till 1 §.

Specialmotivering.

1 §■

Beträffande frågan vilken eller vilka försäkringsinrättningar,

som skola meddela krigsförsäkring, har kommerskollegium

anfört, att det förefölle såsom ur alla synpunkter mest ändamålsenligt,

att bestämmelserna om krigsförsäkringens organisation så nära som

möjligt anslöte sig till vad som därutinnan gällde i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Försäkringen skulle alltså i princip meddelas av riksförsäkringsanstalten

eller i 4 § olycksfallsförsäkringslagen avsett ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.

Ytterst skulle som en följd härav även beträffande krigsriskförsäkringar

för olycksfall i arbete riksförsäkringsanstalten kunna bliva ansvarig

för försäkringens genomförande. Detta uteslöte emellertid icke, att

den anordning, som 11 och 15 §§ olycksfallsförsäkringslagen förutsatte och

som anlitats i fråga om de nu aktuella, speciella försäkringsfall, vilka hade

samband med inbördeskriget i Spanien och de därmed sammanhängande

osäkra förhållandena i angränsande farvatten, alltjämt i praktiken komme i

tillämpning, d. v. s. att under vissa angivna förutsättningar även andra än i

4 § i lagen avsedda enskilda företag övertoge det av lagen reglerade ansvaret

för olika försäkringsfall; något som redan nu kunde ske även i fall, som vöre

förbundna med krigsrisk. Utan tvivel kunde också praktiska skäl tala

för att även den ifrågavarande enskilda försäkringsverksamheten bereddes

tillfälle att omhänderhava den särskilda försäkring, som betingades av en

föreliggande krigsrisk.

Riksförsäkringsanstalten, vilken som förut nämnts vid sitt utlåtande i

ärendet fogat ett förslag till grunder för särskilda bestämmelser i ämnet, har

i dess punkt 3 föreslagit, att försäkringen skulle äga rum i den försäkringsinrättning,

i vilken arbetsgivare hade sina arbetare försäkrade enligt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete. Anstalten har härutinnan anfört:

För vinnande av trygghet att en effektiv krigsförsäkring alltid förefunnes

vore det oundgängligt, att försäkringen grundades på försäkringsplikt för de

ombord anställdas arbetsgivare. Örn krigsförsäkringen ordnades i nära an
Bihang

till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 313. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

slutning till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, läte det sig utan svårighet

göra att ge krigsförsäkringen obligatorisk karaktär, då ju olycksfallsförsäkringens

kontrollorganisation kunde utnyttjas även för krigsförsäkringen

och något särskilt nytt kontrollorgan därför icke behövde inrättas. Försäkringen

skulle alltså utan vidare gälla i den försäkringsinrättning, i vilken

arbetsgivaren hade sina arbetare försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Självfallet skulle försäkringsinrättningen hava befogenhet att föreskriva

erläggandet av den särskilda tilläggspremie, som föranleddes av krigsförsäkringen.

Möjligen förekommande tvister mellan försäkringsinrättning och

arbetsgivare om tilläggspremies storlek finge avgöras av försäkringsrådet. Det

finge framhållas, att vid fart på spanska hamnar såväl riksförsäkringsanstalten

som ömsesidiga socialförsäkringsbolag redan nu i förekommande fall,

med tillämpning av bestämmelserna i 15 § olycksfallsförsäkringslagen, påförde

särskilda tilläggspremier, som avsåge de enligt samma lag utgående ersättningarna

vid olycksfall på grund av krigsförhållandena.

Något hinder att ålägga de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att övertaga

den utvidgade ersättningsskyldighet, varom här vore fråga, torde icke

förefinnas. Örn krigsförsäkringen anordnades såsom en utbyggnad av den

sociala olycksfallsförsäkringen, torde det fastmer få anses naturligt, att den

sociala olycksfallsförsäkringens bärare finge åtaga sig uppgiften att handhava

jämväl denna utbyggnad. Möjligheten att genom återförsäkring till viss

del avlasta även risker av den art, varom här vore fråga, torde kunna förutsättas

stå öppen för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

Såväl under världskriget som under nuvarande förhållanden hade vissa försäkringsbolag

antingen vart och ett för sig eller genom en av flera bolag

bildad sammanslutning övertagit försäkringar motsvarande de utöver ersättningarna

enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningsbeloppen.

Även om i samband med införande av obligatorisk krigsförsäkring de sociala

olycksfallsförsäkringsinrättningarna skulle åläggas att övertaga utgivandet av

även de högre ersättningsbeloppen, bleve de privata olycksfallsförsäkringsbolagen

likväl ej avskurna från möjligheten att meddela försäkringar med

motsvarande ersättningsförmåner. Med tillämpning av bestämmelserna i 11

och 15 §§ olycksfallsförsäkringslagen kunde nämligen — örn dessa bestämmelser

bleve gällande även för den ifrågasatta krigsförsäkringen — arbetsgivare,

som tagit sådan försäkring i ett privat olycksfallsförsäkringsbolag, erhålla

befrielse från eller nedsättning i försäkringsavgiften till den försäkringsinrättning,

där den obligatoriska försäkringen vore gällande. Ersättningarna

bestämdes då av sistnämnda försäkringsinsättning eller i sista hand av försäkringsrådet,

men utgåves helt eller delvis av det privata försäkringsbolaget.

För socialförsäkringsinrättningens besvär utginge förvaltningsbidrag i vanlig

ordning.

Angående spörsmålet vilka risker, som skola försäkras

genom krigsförsäkringen, må erinras därom, att båda de i ärendet

företedda avtalen föreskriva, att ersättning enligt avtalens bestämmelser

skall utgå, om olycksfallet direkt förorsakats genom beskjutning, bomber, minor

och torpeder, även då de äro kringdrivande, kapning, beslagläggning, embargo,

uppbringning, kollision med krigsfartyg eller genom andra åtgärder

av de i Spanien stridande parterna eller genom sjöolyckor på grund av sjömärkens

eller fyrskepps indragning eller förändring samt släckning av fyrar

inom de av inbördeskriget berörda områdena.

Riksförsäkringsanstalten har, under punkt 2 i grunderna, föreslagit, att en

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

19

uppräkning — i överensstämmelse med innehållet i avtalen — skall göras av

de omständigheter, som skola föranleda olycksfallsersättning enligt krigsförsäkringsbestämmelsema.

Härom har vidare anförts:

I de upprättade avtalen bestämdes den ersättning, som under angivna förutsättningar

skulle utgå, då olycksfallet föranlett försäkrad persons död eller

medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Ersättningsrätten begränsades

således icke uttryckligen till det fall, att olycksfallet inträffat i arbete.

I fråga örn olycksfall, som inträffade ombord å fartyg och som föranleddes

av krigsförhållanden, torde någon tvekan icke kunna råda därom,

att de vore olycksfall i arbete. Träffade olycksfallet däremot en försäkrad

person under det denne, vid fartygets uppehåll i hamn inom krigsområdet,

befunne sig i land i eget ärende, kunde tvekan uppstå, huruvida ett av krigsförhållandena

föranlett olycksfall skulle anses hava inträffat i arbete eller

icke. Sådana fall måste emellertid komma att bliva mycket sällsynta och det

torde därför icke vara av någon större praktisk betydelse om försäkringen

begränsades till att avse endast olycksfall i arbete. Därest försäkringen gjordes

obligatorisk, syntes det riksförsäkringsanstalten lämpligast att sådan begränsning

skedde. Riksförsäkringsanstalten ville i detta sammanhang erinra

om att några lagbestämmelser om särskild ersättning för krigsolycksfall icke

funnes i fråga om arbetare, som arbetsgivare inom andra yrken än sjöfarten

utsände till länder, där krigstillstånd rådde.

Kommerskollegium har påpekat, att olycksfall, som inträffade under resa

inom krigsriskzonen av annan anledning än sådan, som särskilt angivits i avtalen,

enligt desamma skulle ersättas enligt olycksfallsförsäkringslagens vanliga

regler. En dylik begränsning syntes böra intagas även i lagbestämmelserna

om krigsförsäkring.

I fråga om vilka personer, som skola bliva försäkrade

genom krigsförsäkringen, har riksförsäkringsanstalten yttrat:

Anstalten ville erinra därom, att gällande förordning örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, omfattade värnpliktiga

och vissa vid försvarsväsendet fast anställda. I den mån personer

tillhörande dessa eller andra personalgrupper tjänstgjorde ombord å svenskt

krigsfartyg, syntes den föreslagna lagen icke böra vara tillämplig å dem. Försäkringen

borde därför omfatta envar ombord å annat svenskt fartyg än

krigsfartyg anställd person, å vilken 1916 års olycksfallsförsäkringslag vore

tillämplig (punkt 1 i grunderna). Försäkringen skulle således icke begränsas

till de medlemmar av olika organisationer, för vilka de avslutade avtalen

gällde.

I den mån särskilda bestämmelser för krigsförsäkring icke meddelades i

den nya lagen borde, enligt vad såväl kommerskollegium som riksförsäkringsanstalten

anfört, 1916 års olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Riksförsäkringsanstalten har därvid tillagt,

att det med hänsyn till den särskilda ordning, enligt vilken ersättningarna på

grund av krigsförsäkringen skulle utgå, kunde ifrågasättas, huruvida bestämmelserna

i 27 § olycksfallsförsäkringslagen borde gälla för krigsförsäkringen.

Anstalten ansåge emellertid för sin del, att även nämnda paragraf i tillämpliga

delar skulle vara gällande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

I det inom socialdepartementet upprättade lagutkastet hade 1 § följande

lydelse:

Har å svenskt fartyg, med undantag av krigsfartyg, anställd person, som är

försäkrad jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,

till följd av någon i anledning av krig eller krigsfara vidtagen åtgärd drabbats

av olycksfall i arbetet, skall, med tillämpning i övrigt av vad i nämnda lag

stadgas, i fråga örn sådant olycksfall följande särskilda bestämmelser gälla.

Försäkringsrddet har beträffande denna paragraf anfört:

Enligt utkastet skulle försäkringen omfatta å fartyg anställd person, som

vöre försäkrad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen. Enligt försäkringsrådets

praxis kunde emellertid nämnda lag vara tillämplig å vissa personer, exempelvis

restauratöier eller restauratrise^ som icke vore att anse såsom anställda

ombord i den mening, som avses i 70 och 71 §§ sjömanslagen. Meningen

torde väl i allt fall vara, att den föreslagna krigsförsäkringen skulle omfatta

jämväl nyssnämnda personer.

Ordalagen i utkastet syntes närmast giva vid handen, att den föreslagna

försäkringen endast skulle omfatta olycksfall i arbete. Enligt försäkringsrådets

mening borde dock möjlighet beredas arbetsgivare att teckna försäkring

för olycksfall utom arbetet; detta bland annat med hänsyn till att de till

Sveriges redareförening anslutna arbetsgivarna enligt avtal med vederbörande

arbetarorganisationer syntes skyldiga att täcka även risken för olycksfall

utom arbetet. Därest denna ståndpunkt godkändes, torde till paragrafen

behöva göras ett tillägg, avseende rätt för arbetsgivare, som tecknat frivillig

försäkring för olycksfall utom arbete enligt 35 § olycksfallsförsäkringslagen,

att taga sådan försäkring jämväl till de i förslaget angivna högre ersättningarna.

För kongruensens skull syntes det i rubriken använda ordet »ombord» böra

i paragrafen inskjutas mellan »Har» och »å».

D epartementscliefen.

Den nya lagstiftningen, som avser obligatorisk försäkring för olycksfall i

visst slags arbete, bör enligt min mening, på sätt jag i det föregående antytt,

så utformas, att vissa särskilda regler givas rörande högre ersättningar vid

krigsförsäkring än de enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagen utgående,

samt att därutöver allenast föreskrives, att sistnämnda lags bestämmelser i

övrigt utan undantag skola gälla. Vad nu anförts har direkt blivit utsagt i 1 §.

I 1 § hava emellertid därutöver vissa erforderliga stadganden av grundläggande

natur intagits.

Redan i det föregående har omnämnts, att bestämmelser därom, att lagen

skall hava karaktär av fullmaktslag, upptagits i förevarande paragraf.

Föreskrifter hava vidare lämnats rörande de personer, som skola vara försäkrade,

nämligen alla å svenskt fartyg tjänstgörande personer, som enligt 1916

års lag äro försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Undantag

har dock, såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit och den danska lagen stadgar,

synts böra göras i fråga om personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg.

Bestämmelse härom har emellertid överflyttats till 8 §. Ordet »anställd»,

som använts i lagutkastet, har utbytts mot »tjänstgörande», enär avsikten givetvis

är, att alla, som göra tjänst ombord under sådana omständigheter att de

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

21

omfattas av 1916 års lag, skola erhålla de i förevarande lag stadgade särskilda

ersättningarna.

Med tillämpning av allmänna olycksfallsförsäkringslagen skall försäkring

enligt den nya lagen meddelas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagen. Hinder kommer dock icke att föreligga för

privata olycksfallsförsäkringsbolag att meddela krigsförsäkring, enär arbetsgivare,

som tagit sådan försäkring i privat bolag, kan erhålla befrielse från

eller nedsättning i avgiften till den försäkringsinrättning, där den obligatoriska

försäkringen är gällande.

I de mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer

upprättade avtalen ha genom uppräkning angivits de sätt, på vilka olycksfall

kunna förorsakas, för vilka ersättning enligt avtalen skall utgå. Riksförsäkringsanstalten

har föreslagit, att samma uppräkning skall göras i lagen.

Med hänsyn till svårigheten att erhålla en fullt uttömmande uppräkning och

då anledning ej synes föreligga till antagande, att ett sammanfattande uttryck

i lagtexten skulle komma att föranleda olägenheter vid tillämpningen, har jag

ansett det vara lämpligt att giva ifrågavarande bestämmelser i 1 § det innehåll,

att den ombord tjänstgörande skall hava drabbats av olycksfall i arbetet

»till följd av krigsåtgärd». Därmed avses icke endast beskjutning, loxpedering

och liknande åtgärder utan jämväl utläggning av minor, indragning

av sjömärken, släckning av fyrar o. dyl. Till krig är i förevarande sammanhang

givetvis att hänföra även inbördeskrig. Det av mig förordade förfaringssättet

har kommit till användning i de danska och norska lagarna i

ämnet, vari stadgats örn »Ulykkestilfaelde som Folge af Krigsbegivenheder»,

respektive »krigsulykke».

I enlighet med vad försakrincsrådet anfört bör av arbetsgivare -— jämlikt

bestämmelserna i 35 § i 1916 års lag — tecknad frivillig försäkring för olycksfall

utom arbetet kunna avse de enligt förevarande lag stadgade ersättningsbeloppen.

Då möjlighet härtill icke lärer föreligga enligt lagtexten sådan den

utformats i lagutkastet, har bestämmelse härom upptagits såsom en ny paragraf

(7 §).

2 §■

I de avtal, som ingåtts mellan redareföreningen, å ena, samt de ombord anställdas

organisationer, å andra sidan, har föreskrivits, att vid beräkning av

den årliga arbetsförtjänsten minimigränsen skall flyttas från 450 kronor till

2,900 kronor. Arbetsförtjänsten skall sålunda alltid anses uppgå till minst

sistnämnda belopp. Maximigränsen, som för närvarande är 3,000 kronor, har

höjts till 4,800 kronor.

Kommerskollegium har framhållit, att det visserligen skulle kunna ifrågasättas

att åtminstone beträffande de ersättningsbelopp, som ställdes i relation

till den enligt 9 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag enligt vissa grunder beräknade

årliga arbetsförtjänsten, i överensstämmelse med det förfaringssätt,

som anlitats i den nyutfärdade norska lagen, överlåta fixerandet därav vid

varje särskilt tillfälle åt Kungl. Maj:t. Kollegium hade emellertid icke flin
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

nit tillräckliga skäl föreligga för en dylik anordning utan ville för sin del förorda,

att ersättningsbeloppen fastställdes i själva lagen. Ersättningsgrunderna

syntes därvid lämpligen böra fixeras i anslutning till vad som genom de föreliggande

avtalen mellan de av frågan berörda parterna nu överenskommits.

Vid sitt bedömande av ersättningsbeloppens lämpliga storlek hade kollegium

för sin del jämväl beaktat de ersättningsbelopp, vilka genom förordningen

den 1 juni 1923 fastställts att utgå av statsmedel för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Riksförsåkringsanstalten har förklarat, att den ansett sig icke behöva ingå

i prövning av storleken av de ersättningar, vilka borde utgå vid olycksfall,

som förorsakades av krigsförhållanden. I punkt 4 av de av anstalten föreslagna

grunderna hava upptagits bestämmelser om maximi- och minimibelopp

i överensstämmelse med avtalens innehåll.

2 § i lagutkastet överensstämmer helt med motsvarande paragraf i föreliggande

lagförslag.

Departementschefen.

. I stället för de maximi- och minimibelopp i fråga om årlig arbetsförtjänst,

vilka stadgats i 9 § fjärde stycket i 1916 års lag, skola vissa förhöjda

belopp gälla, då sjukpenning eller livränta skall utgå på grund av

olycksfall i arbete till följd av någon i anledning av krig eller krigsfara vidtagen

åtgärd. Jag har ansett de belopp kunna godtagas, som därutinnan

stadgats i avtalen mellan redareföreningen och de anställdas organisationer.

Att märka är att de i 2 § i förevarande lagförslag stadgade maximi- och minimigränserna

icke skola gälla vid bestämmandet av storleken å begravningshjälp

jämlikt 7 § första stycket a) i 1916 års lag, vilken — såsom framgår

av 5 § i det följande — skall avdragas från i sistnämnda paragraf stadgad

särskild ersättning.

3 §■

Enligt 1916 års lag utgår, som förut nämnts, hel sjukpenning med högst

5 kronor 50 öre, vilket är fallet, örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till

eller överstiger 2,835 kronor.

I avtalen mellan redareföreningen och de ombordanställdas organisationer

har föreskrivits, att, därest den årliga arbetsförtjänsten uppgår till högre

belopp än 2,835 kronor, hel sjukpenning skall förhöjas på sådant sätt, att

den motsvarar Väst) av två tredjedelar utav den högre årliga arbetsförtjänsten.

Riksförsåkringsanstalten har under punkt 5 i grunderna föreslagit, att ersättning

på grund av krigsförsäkring skall bestämmas enligt de i lagen örn

försäkring för olycksfall i arbete angivna grunderna med iakttagande dels

av bestämmelserna örn ändrade maximi- och minimibelopp beträffande beräknandet

av årsinkomsten, dels ock av vissa under a)—c) i punkt 5 upptagna

föreskrifter. Under a) har på samma sätt som i 6 § i 1916 års lag

närmare angivits sjukpenningens storlek — från och med 6 till och med 9

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

kronor nied intervaller å 50 öre — vid olika inkomstbelopp. Liksom i 1916

års lag hava intervallerna i fråga om inkomstbeloppen upptagits till 270

kronor.

3 § i lagutkastet överensstämmer helt med motsvarande paragraf i föreliggande

lagförslag.

Departementschefen.

I denna paragraf har i tabellform angivits storleken av sjukpenning vid

olika inkomstbelopp.

Lägsta angivna inkomstbelopp har med hänsyn till bestämmelserna i 2 §

upptagits till 2,900 kronor. Den övre inkomstgränsen för en sjukpenning av

5 kronor 50 öre — som enligt 1916 års lag utgår vid en årsinkomst av 2,835

kronor eller därutöver — har i tabellen i förevarande paragraf, med iakttagande

av att intervallen beträffande inkomstbelopp enligt gällande lag är

270 kronor, bestämts till 3,105 kronor. I tabellen äro intervallerna i fråga

örn inkomstbelopp jämväl i övrigt 270 kronor. Beträffande sjukpenningens

belopp äro intervallerna liksom i 1916 års lag 50 öre. Högsta sjukpenning,

9 kronor, utgår, då årsinkomsten uppgår till eller överstiger 4,725 kronor.

4 §.

Enligt de mellan redareföreningen och de ombordanställdas organisationer

ingångna avtalen skola i anledning av olycksfall, utöver livränta, utgå

vissa engångsbelopp, uppgående till lägst 5,000 och högst 9,000 kronor, örn

den skadade varit befälhavare, styrman eller maskinbefäl, samt eljest till

4,800 kronor.

På grundval av avtalens bestämmelser har riksförsäkringsanstalten — under

punkten 5 b) i grunderna — föreslagit, att, om olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, medfört för framtiden bestående

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, till befälhavare, styrman eller

maskinbefäl skulle utgivas ett belopp motsvarande vid förlust av arbetsförmågan

ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som

den skadade åtnjutit vid tiden för olycksfallet, dock lägst 5,000 och högst

9,000 kronor, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som

svarade mot nedsättningen, samt till övriga ombord anställda vid förlust av

arbetsförmågan ett belopp av 4,800 kronor och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen. I

I lagutkastet hade 4 § följande lydelse:

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst

en tiondel, vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva för framtiden

bestående, skall, utöver livränta, till den skadade utgivas vid förlust av arbetsförmågan,

örn den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl,

ett belopp, motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta

månadslön, som den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst

femtusen och högst niotusen kronor, och eljest ett belopp av fyratusenåtta
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 313.

hundra kronor samt vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen.

Försäkringsrådet har i fråga om denna paragraf yttrat:

Med avseende å tidpunkten för bestämmandet av den invaliditetsgrad, som

skulle ligga till grund för kapitalbeloppets storlek, finge till en början erinras

örn praxis vid invaliditetsbestämning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Sedan

det av olycksfallet föranledda sjukdomstillståndet upphört, tillerkände

försäkringsinrättningen den skadade livränta eller, därest invaliditetsgraden

ej uppginge till 10 procent, beslutade, att livränta icke skulle utgå. Med ett

beslut av sistnämnda innebörd vore att jämställa det förhållandet, att till

försäkringsinrättningen inkommit läkarintyg utvisande att den skadade vore

återställd utan men. Livränta fastställdes i regel för viss bestämd tid, varefter

omprövning av invaliditetsgraden företoges. Sedan tillståndet efter

en eller flera livränteperioder syntes hava stabiliserat sig, beslutades en definitiv

invaliditetsgrad, som ofta vore lägre än den som gällde för första livräntan.

Skulle genom försämring eller förbättring väsentlig förändring inträda

i tillståndet, kunde livräntan jämlikt 13 § olycksfallsförsäkringslagen

höjas, sänkas eller indragas.

Därest, såsom meningen syntes vara, vid fastställandet av i utkastet avsett

kapitalbelopp graden av nedsättning i arbetsförmågan skulle bedömas med

hänsyn till tillståndet vid sjukdomens upphörande sådant detta kunde antagas

bliva för framtiden bestående (d. v. s. ofta en lägre invaliditetsgrad än

den, som bestämdes för livräntan), kunde exempelvis följande situation uppstå.

Vid sjukdomstillståndets upphörande förelåge ingen nedsättning i arbetsförmågan.

På grund därav kunde varken livränta eller kapital tillerkännas

den skadade. Sedermera inträffade en väsentlig ej förutsedd försämring

i tillståndet. Livränta kunde då tillerkännas den skadade, men frågan,

om kapitalbelopp skulle utgivas, skulle bli beroende på huruvida reglerna

om jämkning vore tillämpliga. Samma spörsmål döke upp, därest från början

livränta bestämts och kapital utgivits samt efter längre eller kortare tid

försämring inträdde. Enligt försäkringsrådets mening borde det tagas under

övervägande, huruvida icke vid inträdande försämring av åtminstone mera

betydande grad jämkning skulle få äga rum och kapital utgivas till belopp,

motsvarande tillståndet.

Ifrågasättas kunde vidare, enligt rådets mening, huruvida skadad icke

kunde medgivas rätt att i stället för kapitalbelopp utbekomma en årlig livränta.

Då så gott som undantagslöst försäkringsinrättningen hade att till

den skadade samtidigt utgiva livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, syntes

en dylik anordning icke förorsaka nämnvärda besvär för inrättningen.

För den skadade skulle emellertid livränta i stället för kapital kunna vara

att föredraga, bland annat med hänsyn till det större skyddet mot borgenärer.

Därest en rätt av ovannämnda innebörd stadgades, torde emellertid med

hänsyn till det för försäkringsinrättningen oförmånliga urval, som en dylik

rätt med sannolikhet skulle medföra, livräntans årliga belopp böra fastställas,

enligt särskilda försäkringstekniska grunder.

Departementschefen.

Om olycksfall, som drabbat en ombord tjänstgörande person till följd av

någon i anledning av krig eller krigsfara vidtagen åtgärd, medfört förlust

eller nedsättning av dennes arbetsförmåga, skall livränta utgå, beräknad

enligt bestämmelserna i 1916 års lag under iakttagande av vad i 2 § i den nu

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

25

föreslagna lagen stadgas. I övrigt äro — jämlikt 1 § i förevarande lag —

i fråga örn sådan livränta stadgandena i 1916 års lag, t. ex. i fråga om jämkning,

tillämpliga.

Enligt 4 § skall utöver livränta utgå ett engångsbelopp. Bestämmelser om

dylikt engångsbelopp, till sin karaktär väsentligen annorlunda beskaffat än

livränta, finnas i de föreliggande avtalen. Motsvarighet härtill förekommer

också i de danska och norska lagarna i ämnet. De regler rörande beloppets

storlek, vilka föreslagits av riksförsäkringsanstalten och vilka i huvudsak

överensstämma med de i avtalen upptagna, har jag ansett lämpliga. Då det

här är fråga om utbetalning av ett engångsbelopp, lärer det vara nödvändigt,

att, så snart av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, ett avgörande

träffas rörande storleken av nyssnämnda belopp. Ehuru vissa svårigheter

därför torde komma att möta, synes vederbörande läkare böra avgiva utlåtande

rörande spörsmålet huruvida förlust av arbetsförmåga eller nedsättning

av densamma —- i senare fallet jämväl graden av nedsättning —

kan antagas bliva för framtiden bestående. För det fall att, sedan ersättning

enligt denna paragraf blivit bestämd genom beslut av försäkringsinrättningen,

den skadades tillstånd undergår väsentlig försämring i förhållande till

vad som vid beslutets fattande antagits, synas emellertid reglerna om jämkning

av ersättning böra tillämpas. Härav följer, att till den skadade skall

utbetalas skillnaden mellan å ena sidan det ersättningsbelopp, som motsvarar

den nya invaliditetsgraden, och å andra sidan det belopp, som redan utbetalats.

Har nedsättningen i arbetsförmågan tidigare icke ansetts komma

att uppgå till tio procent samt ersättning förty förklarats icke skola utgå, skall

följaktligen hela det ersättningsbelopp, som motsvarar den nya invaliditetsgraden,

utgivas. Återbetalning skall däremot givetvis icke ifrågakomma, i

vilken grad den skadades tillstånd än förbättrats.

På grund av nu ifrågavarande ersättningsbelopps karaktär av engångsersättning

anser jag anledning icke föreligga att genom lagstadgande medgiva

den skadade möjlighet till beloppets utbytande mot årlig livränta.

5 §•

Enligt avtalen skall, om olycksfall medfört döden, till de personer, som

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag äro berättigade till livräntor, i stället

för den i 7 § första stycket a) nämnda lag stadgade begravningshjälpen

utgivas engångsbelopp, till storleken lika med de belopp, som utöver livränta

skola utgå till skadad person vid förlust av arbetsförmågan.

Riksförsäkringsanstalten bar i sina grunder under punkt 5 c) föreslagit,

att, om olycksfallet medfört den anställdes död, ett belopp skulle utgivas,

motsvarande det under punkt 5 b) för förlust av arbetsförmågan stadgade

beloppet, med avdrag av ett belopp, motsvarande nyss omförmälda begravningshjälp.

Belopp, som i enlighet därmed utgåves, skulle tillfalla den avlidnes

jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag till livränta berättigade

efterlevande. Närmare bestämmelser syntes, därest flera efterlevande funnes,

erfordras rörande beloppets fördelning dem emellan. Anstalten före
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

slog, att beloppet skulle tillfalla, om änka eller änkling men ej barn (som ej

fyllt sexton år) levde efter, änkan eller änklingen, örn barn men ej änka eller

änkling levde efter, barnen till lika fördelning dem emellan samt, om änka

eller änkling och barn levde efter, änkan eller änklingen med hälften och

barnen med hälften till lika fördelning dem emellan. — Om efterlevande,

som sålunda angivits, ej funnes, skulle beloppet tillfalla den avlidnes barn,

som fyllt sexton år, till lika fördelning dem emellan. Funnes ej heller sådana

barn, skulle beloppet tillfalla den avlidnes fader eller moder eller, om båda

levde, dem båda gemensamt, även örn de ej varit för sitt uppehälle väsentligt

beroende av den avlidnes arbete. — Med barn skulle likställas adoptivbarn

och med föräldrar adoptivföräldrar.

5 § hade i lagutkastet följande lydelse:

Har olycksfallet medfört den anställdes död, skall, utöver livränta, till den

avlidnes efterlevande utgivas ersättning med samma belopp, som enligt 4 §

skall utgå vid förlust av arbetsförmågan, dock med avdrag av begravningshjälp,

som utgives jämlikt 7 § första stycket a) lagen om försäkring för

olycksfall i arbete.

Med efterlevande avses i denna paragraf allenast make, barn och adoptivbarn

jämte deras avkomlingar samt Jiöräldpr och adoptivföräldrar. Finnes

ej annan efterlevande än make, tillfaller liela det enligt första stycket utgående

beloppet maken. Finnas jämte make andra efterlevande, tillfaller

halva beloppet maken. Belopp, som utgår till andra efterlevande än make,

fördelas dem emellan såsom arvfallen egendom.

För säkring srådet har framhållit, att vad i fråga örn 4 § anförts beträffande

kapitalbeloppets utbytande mot livränta i viss mån ägde tillämpning jämväl

å kapital, som utginge enligt 5 §.

Försäkringsrådet har vidare yttrat:

Meningen med stadgandet kunde vara antingen att kapital skulle utbetalas

allenast därest döden inträffat i omedelbar anslutning till olycksfallet eller i

allt fall under den första sjukdomstiden och den avlidne alltså icke blivit

tillerkänd kapital enligt 4 §, eller att kapital skulle utgå oberoende av tidpunkten

för dödsfallet. Under sistnämnda förutsättning och med antagande,

att jämkning i kapitalbelopp, som utginge enligt 4 §, icke vore tillåten,

kunde det inträffa, att de efterlevande komme i bättre ställning än den skadade.

Om denne exempelvis efter sjukdomstillståndets upphörande icke

blivit tillerkänd kapital men tillståndet sedermera försämrades, kunde han

icke utbekomma kapital, under det att de efterlevande vid inträffat dödsfall

vore berättigade till dylik ersättning. Detta resultat syntes icke tilltalande.

Om åter jämkningsrätt medgåves beträffande ersättning enligt 4 §,

komme visserligen de efterlevande i åtnjutande av kapital enligt 5 § men

även den skadade erhölle ersättning, motsvarande invaliditetstillståndet.

Av vad nyss sagts framginge, att, därest stadgandet borde tolkas så, att

kapital till efterlevande skulle utgå även örn dödsfallet inträffat efter första

sjukdomstillståndets upphörande, det kunde inträffa, att kapital utbetalades

både till den skadade och de efterlevande. För sådant fall torde i 5 §

böra stadgas, att avdrag skulle ske med vad som tillerkänts i ersättning enligt

4 §.

Sista punkten i andra stycket syntes giva vid handen, att endast sådana efterlevande

avsåges, som vore arvsberättigade. Med hänsyn till att detta i så

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

27

fall avveke från den eljest enligt olycksfallsförsäkringslagen gällande principen

och att den i början av stycket förekommande uppräkningen av ersättningsberättigade

efterlevande i och för sig innefattade jämväl icke arvsberättigade,

syntes för undanröjande av tvekan ett förtydligande böra göras.

Enligt sista punkten skulle belopp, som utginge till andra efterlevande an

make, fördelas dem emellan såsom arvfallen egendom. Rådet utginge från,

att innebörden av stadgandet vore att allenast angiva fördelningsgrunden

och att övriga bestämmelser om arv t. ex. reglerna om förskott på arv,

avsägelse av arvsrätt och preskription av arv icke därjämte skulle vinna tilllämpning.

Departementschefen.

Har den skadade avlidit, skola livräntor utgå jämlikt bestämmelserna i

1916 års lag under iakttagande av stadgandena i 2 § av den nu föreslagna

lagen.

Utöver livränta skall emellertid jämväl i förevarande fall ett engångsbelopp

utbetalas.

En bestämmelse — i överensstämmelse med vad de föreliggande avtalen

stadga — att engångsbelopp enligt förevarande paragraf skall tillfalla de

personer, som enligt 1916 års lag äro berättigade till livränta, anser jag icke

tillfredsställande. Om den avlidne efterlämnade t. ex. två barn i åldern 15

och 16 år, skulle det yngre barnet erhålla livränta för tiden tills det uppnått

16 års ålder samt därutöver hela engångsbeloppet, under det att det sextonåriga

barnet icke skulle erhålla någonting. Ej heller riksförsäkringsanstaltens

förslag anser jag mig kunna godtaga. Enligt min mening bör beloppet

tillfalla den avlidnes närmaste efterlevande, till vilka jag räknar make, barn,

som äger rätt till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar

samt föräldrar och adoptivföräldrar. Om annan efterlevande av nyssnämnda

kategorier än make ej finnes, skall beloppet tillfalla maken. Finnas

andra efterlevande, synes mig maken böra erhålla halva beloppet. Mellan

övriga efterlevande bör enligt min mening fördelning ske enligt vanliga

arvsregler. Då med efterlevande icke avses andra än i det föregående särskilt

uppräknade, få syskon icke någon del i belopp, varom bär är fråga. På sätt

försäkringsrådet antagit, avses med bestämmelsen om att fördelning skall

ske enligt arvsregler allenast att angiva fördelningsgrunden. Ett förtydligande

härutinnan av lagtexten har vidtagits.

Därest engångsbelopp, som avses i 5 §, skall utgå, synes begravningshjälp,

som skall utgivas jämlikt 7 § första stycket a) lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, icke samtidigt böra ifrågakomma. I anledning härav

har, oaktat de till begravningshjälp och engångsersättning berättigade personkategorierna

icke äro fullständigt desamma, stadgats, att från engångsbelopp

enligt 5 § i förevarande lag skall avdragas sådan begravningshjälp.

Enär engångsbelopp, varom nu är fråga, synes böra utgå i varje fall, då

orsakssammanhang föreligger mellan olycksfallet och döden och sålunda

oberoende av tidpunkten för dödsfallet, samt engångsersättning jämlikt 4 §

under mellantiden kan hava utbetalats, synes vidare — på sätt försäkrings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 313.

rådet framhållit — föreskrift böra meddelas, att i sådant fall avdrag från

ersättning enligt 5 § skall ske med ersättningsbelopp, som utgått enligt 4 §.

6 §•

I huvudsaklig överensstämmelse med av riksförsäkringsanstalten framlagt

förslag — punkten 9 i grunderna — hade 8 § i lagutkastet erhållit följande

lydelse:

Har Konungen förordnat, att stadgandena i denna lag under viss tid skola

tillämpas, är arbetsgivare, oaktat försäkringsavgift för hos honom anställda enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete tidigare blivit för nämnda tid

genom avtal eller eljest bestämd, pliktig att till försäkringsinrättningen erlägga

det tillägg lill försäkringsavgiften, som må föranledas av tillämpningen

av denna lag.

Försäkringsrådet har anfört, att det vore tveksamt, huruvida försäkringsinrättning

ägde att med bindande verkan ingå avtal örn storleken av försäkringsavgift.

Med hänsyn därtill och då uttrycket »genom avtal eller eljest»

syntes obehövligt, torde detsamma kunna uteslutas.

Departementschefen.

Enär försäkringsavgift enligt 1916 års lag redan tidigare kan hava blivit

bestämd för tid, beträffande vilken sedermera förordnande meddelas, att

stadgandena i förevarande lag under densamma skola tillämpas, synes en bestämmelse

böra upptagas i sistnämnda lag angående skyldighet för arbetsgivare

att erlägga det tillägg till försäkringsavgiften, som betingas därav. —

Formell jämkning av texten har ur förenklingssynpunkt vidtagits.

7 §•

Motivering till stadgandet i denna paragraf återfinnes under 1 §.

8 §•

Såväl riksförsäkringsanstalten som kommerskollegium hava framhållit, att

— i likhet med vad som stadgades beträffande krigsförsäkring under världskriget

— undantag beträffande den föreslagna lagstiftningens tillämplighet

borde göras i fråga om krig, vari Sverige råkat.

6 § i lagutkastet hade följande lydelse: »Bestämmelserna i denna lag äga

icke tillämpning i fråga örn skada, som kan uppkomma därav, att Sverige

råkar i krig.»

Departementschefen.

Redan i den allmänna motiveringen har jag anfört, att nu ifrågavarande

lags bestämmelser icke böra vara tillämpliga beträffande skada, som kan uppkomma

därav att vårt land råkat i krig. Ett undantagsstadgande härom har

upptagits i förevarande paragraf. Däri har jämväl, såsom i det föregående

anförts, intagits stadgande därom, att bestämmelserna i lagen ej avse personer,

som tjänstgöra ombord å krigsfartyg.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Rubrik och ikraftträdelsebestämmelser.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det torde kunna ifrågasättas,

om ej lagen med hänsyn till rådande osäkerhet om de vid olika tider erforderliga

bestämmelsernas innehåll borde givas en till tiden begränsad giltighet,

exempelvis under tre år.

I lagutkastet hade som rubrik föreslagits »lag angående krigsförsäkring för

olycksfall i arbete av ombord å fartyg anställda». Lagen föreslogs skola bli

definitiv samt träda i kraft omedelbart.

Departementschefen.

Lagens rubrik har, med jämkning av förslaget i lagutkastet, i departementsförslaget

formulerats i överensstämmelse med vad som under 1 § anförts rörande

de personer, å vilka lagen skall äga tillämpning, varjämte viss förkortning

vidtagits.

Anledning att giva lagen en till tiden begränsad giltighet — exempelvis tre

år — anser jag icke föreligga.

Förslag till ändring av 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete

föranledd av förslaget till lag om krigsförsäkring. I

I 35 § tredje stycket i 1916 års olycksfallsförsäkringslag föreskrives, på sätt

förut nämnts, såsom huvudregel, att avtal örn annan försäkring eller försäkring

till högre ersättningsbelopp än i lagen stadgas ej må avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller bolag, som avses i lagens 4 §. Från denna bestämmelse

stadgas emellertid det undantaget, att riksförsäkringsanstalten, enligt vad därom

särskilt är stadgat, må sluta avtal om livränta åt barn utom äktenskap och

om livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring

för fiskare ävensom, enligt Konungens bestämmande, övertaga utgivande

av livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Det tredje stycket i 35 § tillädes av riksdagen vid lagens tillkomst år 1916

på förslag av särskilda utskottet, som (i utlåtande nr 1) yttrade, bland annat:

Utskottet ansåge, att i lagtexten borde införas uttryckliga bestämmelser rörande

samtliga de fall, i vilka riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarebolag

skulle äga att meddela annan försäkring av arbetare än den i lagen obligatoriskt

stadgade. Det syntes nämligen utskottet angeläget, att berörda försäkringsinrättningars

verksamhet i förevarande hänseende genom lagens bestämmelser

noga begränsades, så att den ej finge sträcka sig utöver socialförsäkringens

ändamål samt ej heller göra allt för stort intrång å de privata olycksfallsförsäkringsanstalternas

verksamhetsområde.

Kommerskollegium har framhållit, att, örn lagstiftning rörande krigsförsäkring

genomfördes i form av en särskild tilläggslag till olycksfallsförsäkringslagen,

i den sistnämnda lagen borde intagas en erinran örn den särskilda

lagstiftningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att för att anstalten och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen skulle kunna övertaga försäkring med rätt till särskilda

ersättningsbelopp enligt den föreslagna nya lagstiftningen ändring av

tredje stycket i 35 § olycksfallsförsäkringslagen vore erforderlig.

I utkastet till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete hade början av tredje stycket i berörda paragraf givits följande

ändrade lydelse:

»Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp

än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten eller bolag,

som i 4 § avses, dock att utan hinder härav dels försäkringsinrättning, som

nyss nämnts, må, enligt vad därom särskilt är stadgat, meddela krigsförsäkring

för olycksfall i arbete av ombord å fartyg anställda, dels ock riksförsäkringsanstalten

må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om

livränta ...»

Såsom i det föregående nämnts hava för säkring srådet och försäkringsinspektionen

lämnat utkastet utan erinran. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening har förklarat, att det syntes föreningen vara lämpligt, att ordet

»må» i bestämmelsen »dock att utan hinder härav dels försäkringsinrättning,

som nyss nämnts, må, enligt vad därom särskilt är stadgat meddela

krigsförsäkring för olycksfall i arbete av ombord å fartyg anställda» måtte

utbytas mot annat uttryck, exempelvis »har att», varigenom tydligare framginge,

att vederbörande försäkringsinrättning skulle vara skyldig att meddela

ifrågavarande försäkring.

Departementschefen.

Enär i tredje stycket av 35 § allmänna olycksfallsförsäkringslagen särskilt

angivits förefintliga undantag från en däri uttalad huvudregel, att avtal om

annan försäkring eller försäkring till lägre ersättningsbelopp än i nämnda

lag stadgas ej får avslutas av riksförsäkringsanstalten eller i lagens 4 § omnämnt

bolag, synes i nämnda stycke erinran böra göras därom, att försäkring

får äga rum jämlikt den nu föreslagna lagen angående krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Användningen i förevarande

sammanhang av ordet »må», varemot erinran gjorts av de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening, synes mig stå i överensstämmelse med eljest

i lagen tillämpat språkbruk, varför jag ej finner skäl föreligga att därutinnan

vidtaga någon ändring. Härav föranledes givetvis icke någon rubbning

av den i 1 § av förslaget till lag örn krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer upptagna regeln, att arbetare, som är försäkrad hos

riksförsäkringsanstalten eller i 4 § olycksfallsförsäkringslagen avsett bolag

för skada till följd av olycksfall i arbete, automatiskt är försäkrad jämväl

enligt bestämmelserna i krigsförsäkringslagen.

Viss formell jämkning av lagutkastet har vidtagits.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

31

Förslag till ändring av 35 § lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, föranledd av riksförsäkringsanstaltens

skrivelse den 5 april 1937.

Gällande bestämmelser och deras tillkomst.

För innehållet i 35 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen har redogörelse

lämnats i det föregående.

I fjärde och femte styckena av samma paragrafer stadgas följande:

Vad i 234 och 237 §§ i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse

sägs om inländskt försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall

så bestämmer, i fråga örn övertagande av försäkringar av livräntor enligt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete och denna lag i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten,

och skall administrationsbo, som i 231 § i lagen om försäkringsrörelse

omförmäles, omfatta jämväl livräntor, som varda fastställda under administrationstiden,

i följd varav fordringsrätt, varom i sista stycket av sistnämnda

paragraf sägs, skall omfatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor,

ökat med en tjugondei av samma värde.

Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande

av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter,

som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till

livräntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan

övertagits.

Bestämmelsen i 35 § tredje stycket att riksförsäkringsanstalten, enligt Konungens

bestämmande, äger övertaga utgivande av livränta, som på grund

av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten, tillkom år 1922.

I skrivelse den 29 januari 1921 med förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

hade den s. k. socialförsäkringskommittén anfört, bland annat:

Då det vore av vikt att särskilt arbetsgivare, som stöde s. k. självrisk, och

i vissa fall även ömsesidigt i lagen avsett bolag finge å riksförsäkringsanstalten

mot inbetalande av erforderligt belopp för en gång kunna överlåta

dem åliggande livräntor, hade i sista [tredje] stycket av 35 § införts en bestämmelse,

enligt vilken riksförsäkringsanstalten, efter Konungens bestämmande,

skulle äga sluta avtal örn övertagande av livränta, som på grund av

olycksfall skulle utgivas av annan än anstalten. Med denna allmänna formulering

bleve det även möjligt för anstalten att kunna övertaga utgivande

av livräntor, som utginge på grund av beslut av krigsförsäkringskommissionen

m. m.

I propositionen (nr 39) i ämnet vid 1922 års riksdag anförde föredragande

departementschefen, statsrådet Lindqvist, bland annat:

Mot kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseende syntes ej några betänkligheter

möta. Vad beträffade livräntor, som skulle utgivas av arbetsgivare,

vilka med stöd av 11 och 15 §§ i lagen stöde s. k. självrisk, syntes

det synnerligen lämpligt, att sådana arbetsgivare bereddes möjlighet att i

riksförsäkringsanstalten inköpa dylika livräntor. Därvid finge erinras, att

enligt 1901 års lag örn ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

dylik rätt tillkom varje arbetsgivare med avseende å livränta, som skulle av

honom utgivas. Även ömsesidigt bolag, som i 4 § omförmäles, syntes böra

tillerkännas sådan möjlighet. Slutligen erinrades därom, att krigsförsäkringskommissionen

väckt förslag om att livräntor, som det ålåge kommissionen

att utgiva, skulle få överlåtas på riksförsäkringsanstalten. Det syntes

emellertid ej vare sig lämpligt eller behövligt att i lagen angiva alla de fall,

då ett sådant inköp av livräntor skulle få äga rum.

Med hänsyn härtill föreslogs den allmänna formulering av lagtexten, som

förefinnes i nu gällande lag.

Propositionens förslag härutinnan godkändes av riksdagen.

Bestämmelserna i 35 § fjärde och femte styckena tillkommo år 1926. I

den proposition (nr 109), varigenom vid nämnda års riksdag förslag framlades

om inrättande av en ny riksförsäkringsanstalt med monopolrätt å

social olycksfallsförsäkring, anförde jag i egenskap av föredragande departementschef,

bland annat, att sådana åtgärder vore avsedda att vidtagas, att

de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, därest de så önskade, skulle

kunna å den nya riksförsäkringsanstalten överlåta hela sin verksamhet.

De åtgärder, som i sådant hänseende syntes erforderliga, bestode i vissa

tillägg till bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse. För att en överlåtelse

till riksförsäkringsanstalten av ett ömsesidigt bolags livränteförsäkringsverksamhet

skulle kunna komma till stånd erfordrades bestämmelse örn att

riksförsäkringsanstalten i fråga om rätten att övertaga rörelse skulle likställas

med inländskt försäkringsbolag. Erforderliga bestämmelser i sistnämnda

hänseende upptogos i 35 § — bestående av två stycken — i det i propositionen

framlagda förslaget till lag örn försäkring för olycksfall i arbete.

I 34 § i samma förslag stadgades, att den nya riksförsäkringsanstalten

skulle övertaga den förutvarande anstaltens verksamhet.

Förslaget innehöll vidare en 36 § av följande lydelse:

»Riksförsäkringsanstalten äger jämväl annorledes än i 34 och 35 §§ avses

med Konungens begivande övertaga bestämmande och utgivande av ersättning

som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.»

I fråga om den föreslagna 36 § anförde jag:

Beträffande övertagande från ömsesidigt bolag av skyldigheten att bestämma

och utgiva annan ersättning på grund av olycksfall än livräntor,

d. v. s. sjukpenning, läkarvård m. m., torde icke behöva meddelas andra

bestämmelser än sådana som möjliggjorde för riksförsäkringsanstalten att

utöva jämväl den verksamhet, som ett sådant övertagande innebure. I de

arbetsgivares intresse, vilka hade försäkringar i anstalten, torde emellertid

därvid böra fästas det villkor, att dylikt övertagande finge ske allenast med

Kungl. Maj:ts begivande, därvid givetvis Kungl. Majit ägde föreskriva de

villkor som ansåges böra gälla för övertagandet. Den härutinnan föreslagna

bestämmelsen möjliggjorde även för anstalten, bland annat, att från

arbetsgivare, som enligt 1916 års lag stått självrisk, övertaga skyldigheten

att utgiva livräntor enligt samma lag.

På förslag av andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1) avslog riksdagen

Kungl. Maj:ts förslag i vad det avsåg omorganisation av den sociala olycks
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

33

fallsförsäkringen, men ansåg hinder icke möta att vidtaga vissa ändringar i

olycksfallsförsäkringslagens materiella bestämmelser, som icke sammanhängde

med organisationsfrågan.

Utskottet anförde under 35 §, bland annat:

Efter förslag av socialförsäkringskommittén vidtogs år 1922 en sådan

ändring av förevarande lagrum, att riksförsäkringsanstalten skulle äga att

enligt Konungens bestämmande övertaga utgivande av livränta, som på

grund av olycksfall skulle utgivas av annan än anstalten. Såsom motiv för

ändringen anförde kommittén bland annat, att det vore av vikt att i vissa fall

i lagen avsett ömsesidigt bolag kunde mot inbetalande av erforderligt belopp

för en gång i riksförsäkringsanstalten överlåta livränta, som bolaget hade

att utgiva. Detta skäl upptogs jämväl av dåvarande departementschefen i

dennes anförande till den proposition, varmed ändringsförslaget framlades

för riksdagen.

Behov av möjlighet till sådan överlåtelse yppade sig framför allt, då i lagen

avsett bolag trätt i likvidation. Emellertid syntes, på grund av bestämmelse

i 234 § i gällande lag örn försäkringsrörelse, i dylikt fall en överlåtelse

av bolaget åliggande livräntor å riksförsäkringsanstalten lagligen icke kunna

äga rum, och det kunde möjligen sättas i fråga, huruvida, med hänsyn till

stadgandena i 237 § nyssnämnda lag, bolag kunde före likvidation göra en

dylik överlåtelse å riksförsäkringsanstalten. Kungl. Majit hade i 35 § i förslaget

till lag örn försäkring för olycksfall i arbete upptagit bestämmelser,

ägnade att möjliggöra en dylik överlåtelse å den föreslagna riksförsäkringsanstalten,

vilka bestämmelser syntes lämpliga att intagas såsom tillägg till

35 § i gällande lag i ändamål att möjliggöra överlåtelse å den nuvarande

riksförsäkringsanstalten av i olycksfallsförsäkringslagen avsett bolags livränteförsäkringar.

Emellertid syntes såsom förutsättning för att riksförsäkringsanstalten

skulle äga i föreslagen ordning övertaga livränteförsäkring

böra stadgas, att Kungl. Majit i varje särskilt fall samtyckt därtill.

Den av Kungl. Majit föreslagna 35 § fogades såsom fjärde och femte stycken

till gällande 35 §. Bestämmelserna i den av Kungl. Majit föreslagna

36 § upptogos däremot icke av riksdagen.

Riksförsäkringsanstaltens skrivelse deli 5 april 1937.

I skrivelse till Kungl. Majit den 5 april 1937 har riksförsäkringsanstalten

anfört, bland annat:

Sedan Kungl. Majit den 4 mars 1932 med stöd av 35 § fjärde stycket i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete därtill lämnat medgivande, hade

riksförsäkringsanstalten den 13 maj 1932 ingått avtal med försäkringsinspektionen

i egenskap av förvaltare av Olycksfallsförsäkringsbolaget Sleipner,

ömsesidigt, administrationsbo och med nämnda bolags likvidatorer, om

övertagande räknat från och med den 1 januari 1932 av det bolaget enligt

1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

och 1916 års olycksfallsförsäkringslag åvilande ansvaret för samtliga till

administrationsboet sistnämnda dag börande livräntor ävensom för sådana

livräntor, som därefter enligt nämnda lagar beviljats eller komme att beviljas

bos bolaget försäkrad person.

I skrivelse till anstalten den 9 januari 1936 hade bolagets likvidatorer

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 313. ,''5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 313.

framställt förfrågan, huruvida och i så fall på vilka villkor riksförsäkringsanstalten

vore villig att med likvidatorerna träffa avtal om övertagande för

framtiden av bolagets förpliktelser att utgiva sjukpenning och läkarvård

m. m., som kunde komma att åvila bolaget på grund av olycksfall, inträffat

före bolagets trädande i likvidation och beträffande vilka livränta icke blivit

eller komme att bliva fastställd.

Riksförsäkringsanstalten funne för sin del starka skäl tala för, att anstalten,

som redan övertagit bolaget åvilande skyldighet att utgiva livränta,

jämväl övertoge dess förpliktelser i övrigt enligt förutnämnda lagar.

Emellertid torde anstalten på grund av bestämmelserna i tredje stycket

av 35 § olycksfallsförsäkringslagen vara förhindrad därtill.

Även i andra fall än det nu föreliggande torde det vara önskvärt att riksförsäkringsanstalten

kunde övertaga ifrågavarande slag av förpliktelser, t. ex.

då arbetsgivare, som stått självrisk, trädde i likvidation utan samband med

konkurs.

Riksförsäkringsanstalten — som förklarat, att förevarande spörsmål i och

för sig icke vore av så stor betydelse att det ensamt bort föranleda lagändring,

men samtidigt uttalat, att, då fråga om ändring av 35 § olycksfallsförsäkringslagen

ändock torde komma att prövas i samband med förslaget till

lag om krigsförsäkring, jämväl nyssnämnda spörsmål syntes kunna upptagas

till behandling — har föreslagit, att 35 § tredje stycket måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

»Avtal---ävensom, enligt Konungens bestämmande övertaga bestäm
mande

och utgivande av ersättning, som på grund av olycksfall skall utgivas

av annan än anstalten.»

Över riksförsäkringsanstaltens skrivelse hava efter remiss utlåtanden avgivits

av försäkringsrådet den 23 och av försäkringsinspektionen den 24 innevarande

april. Båda myndigheterna hava förklarat sig icke hava något att

erinra mot den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen av tredje

stycket i 35 § olycksfallsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Av riksförsäkringsanstaltens skrivelse finner jag framgå, att starka skäl

tala för att anstalten skall äga möjlighet att — dock allenast med Konungens

begivande — övertaga bestämmande och utgivande av även annan ersättning

än livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

Den redogörelse för gällande lag och omständigheterna vid dess tillkomst,

som lämnats i det föregående, utvisar, att anstalten för närvarande

icke torde äga sådan möjlighet. Jag tillstyrker därför, att erforderlig ändring

av lagen vidtages. Bestämmelser härutinnan hava upptagits i det förslag

till lag angående ändring av 35 § olycksfallsförsäkringslagen, som upprättats

i samband med förslaget till lag om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättade

förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

35

söner samt lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse bilaga (Bilaga A)l

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Bilaga B.

Avtal

mellan Sveriges redareförening å ena sidan och Sveriges fartygsbefälsförening

samt Svenska maskinbefälsförbundet å andra angående krigsförsäkring

av befälhavare, styrmän och maskinbefäl, som äro medlemmar av någon utav

de båda sistnämnda organisationerna och anställda å fartyg, anslutna till

Sveriges redareförening.

§ 1.

Försäkring enligt detta avtal gäller vid fart på spanska hamnar under nu

pågående inbördeskrig i Spanien, då olycksfallet föranlett försäkrad persons

död eller medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan och direkt förorsakats

genom beskjutning, bomber, minor och torpeder, även då de äro

kringdrivande, kapning, beslaglaggning. embargo, uppbringning, kollision

med krigsfartyg eller genom andra åtgärder av de i Spanien stridande parterna

eller genom sjöolyckor på grund av sjömärkens eller fyrskepps indragning

eller förändring samt släckning av fyrar inom de av inbördeskriget

Berörda områdena.

§ 2.

Örn olycksfallet medfört döden, skall till befälhavare, styrmän och maskinbefäl,

vilka innefattas i detta avtal, i stället för den i 7 § a) i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete stadgade begravningshjälp

utgå ett belopp, motsvarande en årslön, därvid denna beräknas På

grundval av den vid olyckstillfället för envar gällande kontanta månadslönen

enligt grundtarifferna uti gällande kollektivavtal mellan Redareföreningen

och de båda befälsorganisationerna, vilket belopp dock skall utgöra

lägst 5,000 och högst 9,000 kronor.

Samma belopp utgår till den skadade, därest olycksfallet medfört förlust

av arbetsförmågan och utgår i händelse av lägre grad av invaliditet med en

emot invaliditetsgraden svarande del därav.

Beloppet skall tillfalla de personer, som enligt olycksfallförsäkringslagen

äro berättigade till livräntor. ■

§ 3.

Det i olycksfallförsäkringslagens 9 §, sista stycket, föreskrivna maximibeloppet

för den försäkrades arbetsförtjänst å 3,000 kronor skall vid krigsförsäkring

höjas till 4,800 kronor.

§ 4.

Därest den årliga arbetsförtjänsten uppgår till högre belopp än 2,835 kronor»

skall i olycksfallsförsäkringslagens 6 § 1) angiven hel sjukpenning förhöjas

på sådant sätt, att den motsvarar 1/36o av två tredjedelar utav den högre

årliga arbetsförtjänsten, begränsad uppåt till 4,800 kronor.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

37

§ 5.

Detta avtal, som avser försäkringar, vilka tagas från och med den 16 januari

1937, träder i kraft, sedan vederbörande rederi hunnit träffa överenskommelse

med försäkringsanstalt angående övertagande av försäkringen, och

avser fartyg, som därefter avgå till spansk hamn.

6 §.

Parterna skola hos Handelsministern göra framställning örn, att åtgärder

måtte vidtagas i syfte att genomföra en lag om krigsförsäkring, grundad på

föreskrifterna i förevarande avtal.

Göteborg den 14 januari 1937.

Sveriges redareförening.

K. R. Bökman. O. A. Nordborg.

Sveriges fartygsbefälsförening. Svenska maskinbefälsförbundet.

G. Osvald. Simon Åström.

Bilaga C.

Avtal

mellan Sveriges redareförening å ena och Svenska sjöfolksförbundet, Svenska

stewartsföreningen och Sveriges radiotelegrafistförening å andra sidan angående

krigsförsäkring av ombordanställda, som äro medlemmar av någon

utav de tre sistnämnda organisationerna och anställda å fartyg, anslutna

till Sveriges redareförening.

8 1.

Försäkring enligt detta avtal gäller under nu pågående inbördeskrig i Spanien

vid fart inom ett område begränsat av en linje dragen från Cape S:t

Vincent söderut till 36° N. latitud, därifrån ostvart till 2° V. longitud, därifrån

till 38° N. latitud 5° O. longitud, och vidare nordvart till franska kusten

5° O., samt inom ett område norr om Spanien, begränsat av en linje dragen

från franska kusten 44°40'' N. till 10° V., vidare till 41°50'' N. och därifrån

i rätt ostlig riktning till spansk/portugisiska kusten, då olycksfallet föranlett

försäkrad persons död eller medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

och direkt förorsakats genom beskjulning^ bomber, minor och torpeder,

även då de äro kringdrivande, kapning, beslagläggning, embargo, uppbringning,

kollision med krigsfartyg eller genom andra åtgärder av de i

Spanien stridande parterna eller genom sjöolyckor på grund av sjömärkens

eller fyrskepps indragning eller förändring samt släckning av fyrar inom de

av inbördeskriget berörda områdena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3° Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

§ 2.

Om olycksfallet medfört döden, skall till personal, som innefattas i detta

avtal, i stället för den i 7 § a) i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete stadgade begravningshjälp utgå 4,800 kronor.

Samma belopp utgår till den skadade, därest olycksfallet medfört förlust

av arbetsförmågan och utgår i händelse av lägre grad av invaliditet med en

emot invaliditetsgraden svarande del därav.

Beloppet skall tillfalla de personer, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

äro berättigade till livräntor.

§ 3.

Det i olycksfallsförsäkringslagens 9 §, sista stycket, föreskrivna minimibeloppet

för den försäkrades arbetsförtjänst av 450 kronor skall vid krigsriskförsäkring

höjas till 2,900 kronor, varjämte maximibeloppet i sagda lag å

kronor 3,000 skall höjas till 4,800 kronor.

§ 4.

Därest den årliga arbetsförtjänsten uppgår till högre belopp än 2,835 kronor,

skall i olycksfallsförsäkringslagens 6 § 1) angiven hel sjukpenning förhöjas

på sådant sätt, att den motsvarar två tredjedelar av den högre årliga

arbetsförtjänsten, dividerad med 360.

§ 5.

Detta avtal, som avser försäkringar, vilka tagas från och med den 23 mars

1937, träder i kraft, sedan vederbörande rederi hunnit träffa överenskommelse

med försäkringsanstalt angående övertagande av försäkringen, och avser

fartyg, som därefter avgå till något av de områden, varom i § 1 omförmäles.

§ 6-

Parterna skola hos Handelsministern göra framställning, att åtgärder måtte

skyndsamt vidtagas i syfte att genomföra en lag om krigsförsäkring grundad

på bestämmelserna i detta avtal i vad angår beloppens storlek och därtill

sig anslutande stadganden.

Göteborg den 22 mars 1937.

Sveriges redareförening.

G. Carlsson.

O. A. Nordborg.

Svenska sjöfolksförbundet.

Sven Lundgren.

Svenska stewartsföreningen.

Joel Carlsson.

Sveriges radiotelegrafistförening.

N. Nilsson.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 maj

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 7 maj 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 30 april 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer samt lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den

17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn

Sven Björkholm.

Förslagen föranledde ej erinran i vidare mån än att i fråga om 5 § i förslaget

till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer

justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Afzelius och regeringsrådet

Aschan instämde, yttrade:

Beträffande fördelningen av det engångsbelopp, som enligt förevarande paragraf

skall utgå till dé efterlevande vid dödsfall, har förslaget icke följt de

mellan redareföreningen och de anställda slutna avtalen, vilka utan närmare

utformning av reglerna för fördelningen principiellt synas utgå från de efterlevandes

behov sådant det kommit till uttryck genom den dem tillförsäkrade

rätten till livränta. I stället har fördelningen i viss mån anknutits till de regler,

som gälla för en arvsdelning. De föreslagna reglerna innebära bl. a. att

då av här ifrågavarande efterlevande finnes endast änka, hon skall erhålla

hela belopppet, att då jämte änka barn finnas, hälften tilldelas änkan och

hälften barnen, varemot i delta fall föräldrar icke erhålla del i beloppet, samt

att då änka och föräldrar utgöra de enda efterlevande, änkan skall erhålla

hälften och föräldrarna hälften.

Att finna en enkel och lätt tillämpad princip, som under alla förhållanden

möjliggör en tillfredsställande fördelning av beloppet, torde icke låta sig göra.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

Då beloppet icke ingått i den avlidnes bo och fyller en speciell uppgift, nämligen

att, i den mån det låter sig göra genom ekonomisk kompensation, lindra

förlusten, kan någon direkt ledning icke heller lämnas av reglerna för arvsdelning

eller av bestämmelserna örn tilldelning av livränta. Ersättningens

särskilda uppgift synes emellertid anvisa en sådan fördelning, att beloppet

åtminstone huvudsakligen tillfaller den eller dem, som förlusten får antagas

ekonomiskt sett drabba hårdast.

Med hänsyn till det sagda och vad av departementschefen anförts synas

starka skäl tala för den lösning som i förslaget träffats rörande fördelning

mellan make och barn. För det fall åter att endast make och föräldrar leva

efter, synes förslaget icke tillräckligt hava tillgodosett makens — i regel

änkas — intresse. I flertalet dylika fall lärer änkan i ekonomiskt avseende

genom mannens död drabbas ojämförligt hårdare än dennes föräldrar. De

fall då mannen i någon väsentlig mån underhåller sina föräldrar, sedan han

bildat egen familj, torde icke vara särdeles talrika, och där så skett kan det

stöd föräldrarna haft av hans inkomst näppeligen jämföras med det som

kommit hustrun till del. Med hänsyn till bestämmelserna om tilldelande av

livränta måste de ekonomiska följderna av dödsfallet mindre ofta för föräldrarna

bliva av samma genomgripande betydelse som för hustrun. En

regel, som ger hustrun företräde framför föräldrarna, synes därför bättre

tillgodose vad som genomsnittligt kan antagas vara av förhållandena påkallat.

I samma riktning leder även den uppfattning som kommit till uttryck

i arvsreglerna. Den i 5 § avsedda engångsersättningen är nämligen endast

en utbyggnad av den ersättning som föreskrives i 4 §, och ett enligt sistnämnda

paragraf utgående ersättningsbelopp går till fördelning direkt enligt

arvsreglerna. De omständigheter, under vilka beloppen enligt de båda paragraferna

tänkas utgå, torde icke vara så olikartade att de kunna motivera en

alltför stor skillnad i reglerna för deras fördelning.

Med stöd av det anförda hemställer jag att fördelningsreglerna i andra stycket

jämkas så, att då de efterlevande utgöras av make och föräldrar, make

erhåller hela beloppet eller i varje fall en större del därav än föräldrarna.

♦

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj

1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

lagrådets den 11 maj 1937 avgivna utlåtande över de den 30 april 1937 till

lagrådet remitterade förslagen till lag örn krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer samt lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den

17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Tre ledamöter av lagrådet hava hemställt, att fördelningsreglerna i andra

stycket av 5 § i förstnämnda lagförslag måtte jämkas så, att då de efterlevande

utgöras av make och föräldrar, make skall erhålla hela det enligt paragrafen

utgående ersättningsbeloppet eller i varje fall en större del därav än

föräldrarna.

Vid fastställandet av regler rörande fördelning av ifrågavarande belopp synes

mig hänsyn böra tagas icke enbart till ekonomiska behovssynpunkter.

Örn de efterlevande utgöras av make och föräldrar, anser jag, att jämväl

föräldrarna böra erhålla visst »ideellt skadestånd» för den förlust de lidit.

Annan fördelning än hälften till make och hälften till föräldrarna synes mig

därvid icke lämpligen kunna komma i fråga. Med hänsyn till det sålunda

anförda finner jag den av tre ledamöter av lagrådet gjorda hemställan icke

böra föranleda till ändring i det upprättade förslaget till lag om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att lagförslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 313.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 313.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372022

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:405 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1937:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer m. m. s. 1 i texten