Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om verkställighet av bötesstraff, m. m

1937-01-15 · 175 sidor, varav 164 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 164 av 175 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:35, Med förslag till lag om verkställighet av bötesstraff, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

1

Nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

verkställighet av bötesstraff, m. m.; given Stockholms

slott den 15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn verkställighet av bötesstraff;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

3) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

4) lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning,

pension eller livränta;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen

den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni

1924 (nr 206) innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

O

Kungl Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om betalning och indrivning av böter.

1 §•

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår att

strax gälda böterna, äger myndighet, som jämlikt lag eller författning har

att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande

eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under fyra

månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst

belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,

och i övrigt så, att böterna äro till fullo guldna inom ett år från dagen

för beslutet. Då särskilda skäl därtill äro, må tiden utsträckas, för anstånd

till åtta månader och för avbetalning till två år.

Anstånd och avbetalning må ej beviljas, då den bötfällde saknar stadigt

hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets

verkställighet eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller rätt

till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §''

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning

till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må

sådan ändring vidtagas, dock att anstånd eller avbetalning ej må utsträckas

utöver den i 1 § för vartdera fallet stadgade tid, räknat från den dag då beslut

örn anstånd eller avbetalning först meddelades.

3 §•

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet

förfallet till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda,

anstånd eller ytterligare avbetalning kunna medgivas i enlighet med

vad i 2 § stadgas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

4 §•

Böter, som äro förfallna till betalning och ej erläggas, skola, där så kan

ske, ultagas genom utmätning så ock medelst införsel enligt vad därom särskilt

stadgas.

Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från

utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

5 §•

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt,

må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras.

6 §•

över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock

åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning

eller införsel. Om prövning av sådant beslut i samband med fråga

om böternas förvandling stadgas i 12 §.

Om förvandling av böter.

7 §•

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 8, 9 och

11 §§, vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Om villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen

angående villkorlig straffdom.

8 §•

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller

tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas; då flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna

föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller

uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet

erfordras för hans tillrättaförande eller ock bötesstraffet ådömts för

fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två

åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse.

9 §•

Där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt eller

tvångsarbetsanstalt, vare beslut om förvandling som dessförinnan meddelats

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

förfallet; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.

Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas

med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

10 §.

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling

av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes

eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan om ansvar varom i målet

är fråga; dock må sådant mål i rättens ställe upptagas på landet av domaren

och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, vilken därtill är satt.

Polisdomstol, så ock poliskammare med domsrätt, havé samma behörighet

som allmän underrätt att upptaga mål varom nu är fråga.

Talan örn förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

11 §•

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott, och har den bötfällde under de två

senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,

skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,

hos vederbörande nykterhetsnämnd göra anmälan örn förhållandet. Har

nämnden ej inom två månader därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan om

den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt, före åklagaren talan

om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnande meddelat örn den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, skall frågan örn böternas förvandling vara förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om

böternas förvandling.

12 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig

i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande åtgärd för

indrivning av böterna, skall domstolen hänskjuta saken till ny behandling

av indrivningsmyndigheten.

13 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med tio dagsböter

mot femton dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot

en dags fängelse samt varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot

en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas

över nittio dagar.

Hava böter delvis guldits, varde förvandlingen gjord efter antalet oguldna

dagsböter, och skall därvid dagsbot som endast delvis guldits anses som

ogulden.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje

påbörjat belopp av fem kronor anses svara mot en dagsbot.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

14 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl

för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga

böter förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade

antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika,

skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas å

bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes, efter det förvandling av böter ägt rum, att den bötfällde häftar

för andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling

ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan

vara verkställt.

15 §.

Är bötesbelopp beroende av värdet av viss egendom eller eljest bestämt

efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) och kan med skäl antagas

att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, må, där

med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas

lägre än enligt 13 och 14 §§, dock ej under åtta dagar, eller ock den bötfällde

befrias från förvandlingsstraff.

Kan i fråga om andra böter med skäl antagas att den bötfällde gjort vad

han förmått för att betala böterna, må nedsättning av förvandlingsstraffet ske

i enlighet med vad i första stycket stadgas, såframt synnerliga skäl därtill

föreligga; hava böterna till huvudsaklig del guldits och är vad som återstår

ringa, må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

16 §.

Beträffande mål örn förvandling av böter skall, där ej annat följer av

bestämmelserna i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat

om brottmål däri talan örn ansvar fores; dock att mål som här avses må

handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt sig i

målet.

Har domare eller ledamot i rådhusrätt upptagit sådant mål, åge han,

där det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten.

17 §.

Vad som är stadgat örn verkställighet av utslag varigenom någon dömts

till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff

ålagts; dock må i mål örn förvandling av böter förordnas

att utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

18 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff

för böter, skola straffen förenas sålunda, att sammanlagda

strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Vad nu sagts skall även gälla där, efter det ett förvandlingsstraff avtjänats,

till verkställighet förekommer beslut örn annat sådant straff, såframt beslutet

vunnit laga kraft innan verkställigheten av förstnämnda straff avslutats.

19 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 12 § eller mot beslut av

domare eller ledamot i rådhusrätt att till rätten hänskjuta mål om förvandling

av böter; ej heller må ändring sökas i hovrätts beslut i sådant

mål.

Där först i hovrätt uppgives tillgång till böters gäldande, må beslut enligt

12 § ej på den grund av hovrätten meddelas med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa

delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles i målet

häktad skall ock gälla, där på grund av beslut i mål om förvandling av

böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav att det

ej vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat örn böter skall även gälla vitén.

I 7—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt

särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft, beträffande 11 § den dag Konungen förordnar,

samt i övrigt den 1 januari 1939.

24 §.

Genom denna lag upphävas, med de förbehåll som i 25—27 §§ sägs:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1876 angående förvandling av böter i särskilt

fall;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 7

kungörelsen den 24 september 1931 om anstånd med böters gäldande samt

örn avbetalning av böter;

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning

av böter;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 9, 18 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej

äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen

trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget före

lagens ikraftträdande, skall i fråga örn förvandlingsstraffets längd äldre lag

äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas efter

olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt och förvandlingsstraffen

sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda

straffet ej bliva längre än örn samtliga böter förvandlas efter nya lagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531)

angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1—4, 12, 15 och 25 §§ lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a §,

av den lydelse nedan angives:

1 §•

Dömes någon---i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff

som där avses, ej brukas,

1. där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit

dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt

straff, som blivit honom tidigare ådömt; eller

2. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för

brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall

än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihetsstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag

må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet

ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas

anstånd, åge sammanläggning av straffen ej rum.

2 §•

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för

böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde

av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets

verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Där böterna ådömts

för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen, må dock villkorlig dom ej

meddelas. % jsf»j|

Ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 § sägs, må an
-

1 Senaste lydelse av 25 §, se SFS 1924: 207.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

9

stånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera

allena; och åge där anstånd beviljas sammanläggning av straffen ej rum.

3 §•

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § första stycket

förmäles, intill dess två år förflutit från den dag, då domen i de delar, som

i 20 § sägs, vann laga kraft

4 §•

Då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, skall den dömde, där

ej i den villkorliga domen, enligt vad i andra stycket sägs, eller sedermera,

enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå

under övervakning av därtill, på sätt i 10 § sägs, förordnad person (övervakare),

som har att utöva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka

befordra vad som kan lända till hans rättelse.

Kan i fall som i första stycket avses av särskilda skäl antagas att den

dömde skall utan övervakning låta sig rättas, skall i domen föreskrivas, att

övervakning ej skall äga rum. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i domen

intagas erinran därom, att den dömde jämlikt första stycket skall stå under

övervakning.

Meddelas villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där

det av särskilda skäl finnes erforderligt, förordnas att den dömde skall stå

under övervakning enligt vad i första stycket stadgas.

12 §.

Varder den -—- -—- — äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon

erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling

sker enligt 14 § andra stycket lagen örn verkställighet av bötesstraff.

12 a §.

Varder den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter

domens meddelande men före prövotidens slut ålagd förvandlingsstraff för

böter, må anståndet kunna förklaras förverkat.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för brott

eller föres mot honom talan örn förvandling av böter, skall övervakaren, så

snart detta kommit till hans kännedom, hos domstolen anmäla, att den tilltalade

genom villkorlig dom undfått anstånd med straff.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

25 §.

Har enligt vad särskilt stadgas till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon som fyllt aderton år blivit häktad för brott, och ingår

i den straffsats som finnes för sådant brott bestämd straffarbete i sex månader

eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest

den häktade erkänt gärningen och fall ej föreligger som omförmäles i 1 g

andra stycket, ordföranden skyndsamt, för vinnande av utredning huruvida

erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna örn särskild

förundersökning, där ej anledning är antaga att sådan utredning kommer att

därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar eller örn förvandling av böter väckts

mot någon som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande

av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna

beslutas, före målets handläggning vid domstol av dess ordförande och

därefter av domstolen.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning — — — särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 men skall ej äga tillämpning

i fall, där målet blivit av första domstol avdömt före nämnda dag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

11

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 20 § strafflagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 kap.

9 §•

Om verkställighet av bötesstraff är särskilt stadgat.

4 kap.

7 §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika förfallen till förvandlingsstraff för böter; då skall detta straff, under

iakttagande av de i 5 och 6 §§ här ovan stadgade grunder, med övriga straffet

förenas.

5 kap.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas innan nedan

nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta år

ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann

laga kraft, där ej dessförinnan talan örn böternas förvandling blivit anställd.

Ålagt förvandlingsstraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan

tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Huru ådömt —- — — villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 men skall ej äga tillämpning

i fall då förordnande örn förvandling av böter dessförinnan meddelats.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 9 § SFS 1931: 327, beträffande 4 kap. 7 § SFS 1884: 21

s. 1 och beträffande 5 kap. 20 § SFS 1926: 70.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

F örslag

till

Lag

om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att till lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,

pension eller livränta skall fogas en ny paragraf av nedan angivna

lydelse:

22 §.

Vad i 21 § är stadgat om införsel för utskylder eller allmänna avgifter

skall ock, med följande tillägg och undantag, gälla i fråga om böter eller

vitén, som äro förfallna till betalning och ej erläggas:

1) Sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, må införsel

ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande förutom av böter eller vitén jämväl av

underhållsbidrag eller av skatter eller allmänna avgifter, och förslår ej därtill

det belopp, som må innehållas, åge böter och vitén minsta rätt.

3) I fråga örn redovisning för influtna medel skola tillämpas de i gällande

författningar angående indrivning och redovisning av böter meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 morn. samt 8 § 2 mom.

lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen den

17 oktober 1900 om straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från

domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans

betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen därtill

samt örn domen; uppgift örn villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter

skall dock härjämte innehålla upplysning örn bötesbeslutet.

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera

av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret lämnas

uppgift.

8 §.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än villkorlig dom

å förvandlingsstraff för böter, må på begäran av denne meddelas, där han

med intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,

svensk beskickning eller svenskt konsulat, styrker att hans rätt kan

vara beroende av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

‘ Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 och 2 mom. SFS 1918: 533 och beträffande 8 § 2 mom.

SFS 1936: 248.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni

1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i

brottmål rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Prövas eljest, då talan om ansvar eller om förvandling av böter väckts

mot någon som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för

vinnande av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning

kunna beslutas, före målets handläggning vid domstol av dess ordförande,

och därefter av domstolen.

4 §•

Finner domstol---aderton år.

Meddelas ej---skola avträda.

Utan hinder--- — övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål om förvandling av

böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål

och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket punkt 1 lagen den 7 maj

1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och

ärenden skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd

med svårare straff än böter, högst femhundra kronor, såvida målet ej

är av beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande, ävensom mål örn

förvandling av böter;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra

att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge dessa

straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff för

böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

I fråga örn viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle

vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff anses lika

med fängelse enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

17

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914 om

krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

39 §.

Till krigsdomstol--- — någon ålagt.

Mål örn förvandling av böter skall upptagas av allmän domstol ändå att

den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad

straff efter samma lag.

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge---denna avgöras.

Där inför---allmän domstol.

Är i — — — det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol åge---— rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda

mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande

av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom

utföras, eller vid förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse

i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som--— omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme--- ■—- krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att 10, 11, 18, 26, 29, 31, 51 och 52 §§ lagen den 12

juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag) skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet — — — hos nämnden.

Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen

fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

11 §.

Har nykterhetsnämnden —--- inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det

nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader efter det

anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder som vidtagits

i anledning av anmälan.

18 §.

Vid ansökning---meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den

innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder, som vidtagits. Där ansökning av nykterhetsnämnd

sker efter anmälan, som avses i 10 § andra stycket, skall sådan

anmälan fogas vid ansökningen.

Saknas prästbevis---eget liv.

Vill länsstyrelsen---- motsvarande tillämpning.

26 §.

Länsstyrelsens slutliga--— beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 § andra stycket,

varde underrättelse om beslutet tillställd åklagaren.

Där nykterhetsnämnd---denna nämnd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

29 §.

Har beslut---av beslutet.

Lag samma vare där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses

i 10 § andra stycket.

Finner länsstyrelsen — — — tre månader.

Föreligga i fall som i första stycket omförmäles särskilda skäl till antagande

att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å allmän

alkoholistanstalt, må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets

verkställande, och äger länsstyrelsen därvid ställa honom under övervakning

på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet

därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall länsstyrelsen

förklara anståndet förverkat.

Vad i fjärde stycket är sagt skall även gälla i fall som avses i andra stycket;

dock att i sådant fall övervakning alltid skall anordnas, där beslutet ej

genast går i verkställighet, och att övervakningen må fortgå under två år.

r 31 §.

Där verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats

inom ett år eller, i fall varom i 29 § andra stycket sägs, inom två år

efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra

stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen

fråga angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och

förvandling av bötesstraff.

Föredraganden anför:

»Den 20 april 1934 erhöll jag, såsom framgår av statsrådsprotokollet

för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer

på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden.

Bland reformfrågor som därvid skulle upptagas nämnde jag frågan

om en reformering av bötesförvandlingsstraffet. Resultatet av den i anledning

härav verkställda utredningen föreligger i en den 15 november

1935 avgiven, inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående

ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff

(statens off. utredn. 1935: 56). Sedan numera yttranden över denna promemoria

inkommit från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan

varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller

jag att få upptaga densamma till behandling.

Gällande rätt.

Böter ådömas antingen i dagsböter eller omedelbart i penningar.

Omedelbart i penningar ådömas böter dels vid brott för vilka straffet är

beroende av värdet av viss egendom eller eljest är bestämt efter särskild beräkningsgrund

(normerade böter), dels vid vissa i strafflagen upptagna ordningsförseelser,

nämligen förseelser mot 7 kap. 3 §, 11 kap. 9 § andra stycket

och 15 §, 12 kap. 19 §, 18 kap. 15 § samt 24 kap. 9—11 §§, dels ock

vid brott mot andra lagar och författningar än strafflagen, varå ej kan följa

svårare straff än böter till belopp av högst trehundra kronor.

I andra fall ådömas böter i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter

brottets beskaffenhet till minst en och högst etthundratjugu. Dagsboten fast
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

21

ställes i penningar till belopp från och med en krona till och med trehundra

kronor efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är

brottet ringa, kan dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff är

fem kronor.

Dagsbotssystemet infördes genom lagen den 24 september 1931 (nr 327)

om ändring i vissa delar av strafflagen samt lagen samma dag (nr 328) angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag). Dessa lagar

trädde i kraft den 1 januari 1932; enligt övergångsbestämmelser till desamma

skall dock äldre lag äga tillämpning vid bestämmande av straff för

brott mot tryckfrihetsförordningen, och jämväl för sådana brott ådömas på

grund härav böter omedelbart i penningar.

Anstånd med böters gäldande så ock avbetalning av böter må enligt 2 kap.

9 § första stycket strafflagen äga rum i den ordning och under de villkor

Konungen bestämmer. Närmare bestämmelser i detta ämne äro givna i

kungl, kungörelsen den 24 september 1931 (nr 330) örn anstånd med böters

gäldande samt om avbetalning av böter ävensom i kungl, kungörelsen den

8 februari 1935 (nr 15) med särskild bestämmelse angående avbetalning av

böter. Anstånd med böters gäldande må medgivas under högst fyra månader

och avbetalning under högst ett år räknat från den dag bötesbeslutet vann

laga kraft. Medgivande till anstånd eller avbetalning meddelas av indrivningsmyndigheten.

Gäldas böter ej godvilligt, kunna de uttagas genom utmätning; erinras må

emellertid att på grund av stadganden i 2 kap. 9 § andra stycket strafflagen

och 65 § utsökningslagen egendom i viss utsträckning är undantagen från

utmätning.

Saknar bötfälld tillgång till böternas fulla gäldande, skola böterna enligt

2 kap. 10 och 11 §§ strafflagen förvandlas till fängelse, därvid en dagsbot

svarar mot tre dagars fängelse, två dagsböter mot fyra dagars fängelse och

varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot en dags fängelse, dock

med iakttagande att fängelsestraffet ej må sättas över sextio dagar. Vid förvandling

av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje påbörjat

tiotal kronor anses svara mot en dagsbot.

I 2 kap. 12 § strafflagen givas stadganden om sammanträffande av flera

bötesstraff. Förekomma sådana på en gång till förvandling, skall denna göras

efter sammanräknade antalet dagsböter; har för något av straffen förvandling

redan ägt rum, skall denna vara förfallen och förvandling av samtliga

böterna verkställas. Detsamma gäller om till verkställighet på en gång

förekomma särskilda förvandlingsstraff.

I 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen finnas därjämte särskilda regler örn bestämmande

av förvandlingsstraff för böter som delvis guldits.

Örn förvandling av böter förordnar jämlikt 2 kap. 13 § strafflagen Konungens

befallningshavande, där ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat.

Enligt dylika särskilda stadganden kan förordnande örn förvandling meddelas

av tillsyningsman vid kronohäkte (kungl, förordningen den 30 december

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

1876 angående förvandling av böter i särskilt fall) och av befälhavare vid

krigsmakten (21 § strafflagen för krigsmakten).

Före dagsbotssystemets införande ådömdes alla böter omedelbart i penningar;

anstånd med böters gäldande kunde ej medgivas och ej heller var avbetalning

tilläten. Efter lagändring under år 1922 skedde förvandling av böter

till fängelse så, att tre dagars fängelse svarade mot böter icke överstigande

tio kronor, fyra dagars fängelse mot böter utöver tio till och med tjugu kronor

samt varje följande dags fängelse mot tjugu kronor, dock med iakttagande

att förvandlingsstraffet ej fick sättas över sextio dagar.

Jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom kan i fråga

om bötesstraff villkorlig dom beviljas under samma förutsättningar som beträffande

frihetsstraff, dock med tillägg av den särskilda förutsättningen att

anledning skall vara till antagande att den dömde till följd av fattigdom och

bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Prövotiden är vid bötesstraff ett år.

Enligt lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister (alkoholistlag)

— vars innehåll torde böra i korthet beröras med hänsyn till den särskilda

uppmärksamhet som måste ägnas frågan om förvandling av böter då fråga är

om alkoholister — gäller i huvudsak följande. Underkastad behandling enligt

lagen är den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav, antingen

är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätter

någon som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja för nöd eller

uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person,

eller ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, eller är ur stånd att

taga vård örn sig själv, eller för ett för närboende eller andra grovt störande

levnadssätt, eller blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

dömd till ansvar för fylleri. De åtgärder som kunna vidtagas äro dels vissa

hjälpåtgärder, bland vilka särskilt bör framhållas övervakning, dels ock intagning

å allmän alkoholistanstalt. Beslut om intagning å alkoholistanstalt

ankommer å länsstyrelse, medan beslut örn hjälpåtgärder kan meddelas även

av nykterhetsnämnd. Initiativ till behandling kan tagas av nykterhetsnämnd,

av polis- eller åklagarmyndighet i vissa fall genom anmälan till sådan nämnd

eller länsstyrelse, samt av förmyndare eller anhöriga genom hemställan hos

nämnden. Utan därom gjord ansökan äger länsstyrelse besluta om hjälpåtgärd

eller örn intagning å allmän alkoholistanstalt, därest någon som är hemfallen

åt alkoholmissbruk begått brottslig gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar och funnits ej vara i behov av vård

å sinnessjukhus. Därjämte må den som är hemfallen åt alkoholmissbruk på

egen ansökan intagas å anstalt, därest han förbinder sig kvarstanna under

viss tid, ej över ett år. Den som enligt myndighets beslut intagits å allmän

alkoholistanstalt må i allmänhet lcvarhållas under en tid av ett år eller, därest

han förut varit intagen å sådan anstalt och beslut meddelats inom fem år

från senaste utskrivningen, under en tid av två år. Utskrivningen från anstalten

skall dock ske tidigare än nu sagts, där grundad anledning föreligger

till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

23

ordentligt liv. I vissa fall av särskilt kvalificerat alkoholmissbruk må den

som intagits kvarhållas i två år utöver nyss nämnda tid. Allmän alkoholistanstalt

enligt alkoholistlagen är dels anstalt eller avdelning därav som av

staten inrättats för sådant ändamål, dels ock av landsting, kommun, förening,

stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Konungen

erkänts såsom allmän alkoholistanstalt. De allmänna alkoholistanstalterna

stå under uppsikt av socialstyrelsen.

Historik.

Tid efter annan hava förslag väckts om reformering av bötesförvandlingsstraffet.

Sålunda hemställde 1898 års riksdag, bland annat, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande huruvida ej i stället för enkelt fängelse andra

mera affliktiva frihetsstraff borde komma till användning såsom förvandlingsstraff.

Sedan en kommitté blivit tillsatt för utredning av denna fråga ävensom

frågan örn införande av varning eller villkorlig dom, avgav kommittén år

1902 ett betänkande med förslag i dessa ämnen. Kommittén föreslog att

såsom förvandlingsstraff för böter skulle användas fängelse vid inskränkt

kost från och med tre till och med trettio dagar alltefter de oguldna böternas

belopp. I vissa undantagsfall där sådant fängelse kunde innebära våda för

den bötfälldes hälsa skulle användas vanligt fängelse under två gånger så

lång tid. Förslaget ledde icke till någon lagstiftning i vad detsamma avsåg

bötesförvandlingsstraffet. Däremot lades kommitténs förslag rörande villkorlig

straffdom till grund för lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig

straffdom. Denna lag begränsade, liksom nu gällande lag i ämnet, användningen

av villkorlig dom beträffande bötesstraff till fall, där anledning var

att antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga

skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

I skrivelse (nr 62) hemställde 1908 års riksdag att Kungl. Maj:t måtte taga

i övervägande, huruvida icke gällande stadganden rörande såväl själva bötesstraffet

som bötesförvandlingsstraffet borde ändras i vissa närmare angivna

avseenden, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta

övervägande kunde giva anledning.

Vid anmälan av sistnämnda riksdagsskrivelse framhöll dåvarande chefen

för justitiedepartementet att det vore att förutse att en reform av de nämnda

straffarterna icke skulle kunna bringas till stånd utan att ändringar vidtoges

även i sådana delar av straffrätten som ej omedelbart anginge det ifrågavarande

ämnet. Kungl. Majit uppdrog därpå åt professorn Johan C. W. Thyrén

att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande lagstiftning

vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på grundvalen av

denna utredning framlägga utkast till sådana ändringsförslag. Den av Thyrén

verkställda utredningen framlades i hans arbete Principerna för en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

strafflagsreform. På grundval av denna utredning avgav Thyrén dr 1916 ett

förberedande utkast till strafflag, allmänna delen.

I detta utkast föreslogs införande av dagsbotssystem samt frister för betalning

av böterna. Hade frist gått till ända utan att böterna guldits och kunde

bötesdomen icke heller verkställas genom utmätning och försäljning av den

bötfälldes egendom, skulle enligt utkastet den bötfällde ånyo ställas inför

domstol och ådömas fängelse såsom förvandlingsstraff. Straffet skulle bestämmas

av domstolen inom en latitud som för vanliga fall sträckte sig från

och med en till och med tre månader. Vid straffmätningen skulle tagas hänsyn

till icke blott brottets beskaffenhet utan även den större eller mindre villighet

att betala som den bötfällde ådagalagt. Utgjorde det felande bötesbeloppet

mindre än trettio dagsböter och kunde det skäligen antagas att den

sakfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kunde förvandlingsstraffet

nedsättas till åtta dagar. Dessa regler kompletterades av stadgandet

att, därest det icke varit den bötfällde möjligt att gälda böterna, villkorlig

dom beträffande förvandlingsstraffet kunde meddelas; möjligheten härtill var

sålunda ej bunden vid förutsättning att den dömde skulle låta sig rättas utan

undergående av straffet. Prövotiden skulle utgöra ett år.

I ett av tillkallade sakkunniga år 1917 avgivet betänkande, vilket ligger till

grund för gällande lag angående villkorlig straffdom av den 28 juni 1918,

upptogs till behandling bl. a. frågan örn en utvidgning av den villkorliga

straffdomens tillämplighet till böter även i de fall, då anledning ej förelåge

att antaga att den dömde skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

De sakkunniga togo emellertid avstånd från denna tanke, och densamma

upptogs ej heller i propositionen.

Strafflagskommissionen upptog i sitt 1923 avlämnade förslag till strafflag,

allmänna delen, i huvudsak följande bestämmelser rörande bötesstraff. Böter

skulle ådömas i dagsböter och den bötfällde skulle få åtnjuta betalningsfrist.

Därest fristen tilländagått utan att böterna till fullo guldits, skulle förvandling

av oguldet bötesbelopp till fängelse verkställas av administrativ myndighet,

och skulle därvid en till och med tjugu dagsböter övergå till tjugu dagars

fängelse samt varje följande dagsbot till en dags fängelse, dock med iakttagande

att förvandlingsfängelse ej finge sättas över nittio dagar. Emellertid

skulle domstol kunna dels på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet

för bötfälld som genom synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet

vållat att böterna icke guldits, dels ock på yrkande av den dömde sänka förvandlingsstraffet,

därest skäligen kunde antagas att han gjort vad han förmått

för att betala böterna. Enligt förslaget kunde villkorlig dom ej beviljas

vare sig beträffande bötesstraff eller förvandlingsstraff.

Kommissionens förslag till ordnande av bötesförvandlingen och därmed

sammanhängande frågor var icke enhälligt. Sålunda reserverade sig fyra

av dess ledamöter mot förslaget att utesluta villkorlig dom i fråga örn bötesstraff,

och två andra ledamöter ansågo att den bestämmelse i förslaget borde

utgå, enligt vilken förvandlingsstraff skulle kunna av domstol höjas eller

sänkas. Vidare uttalades inom kommissionen en från dess förslag i denna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

25

del helt avvikande mening, i det att en ledamot föreslog att förvandlingsstraffet

skulle avskaffas och i dess ställe såsom särskilt brott upptagas, att bötfälld

genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat att bötesstraffet

icke kunnat verkställas. Straffet härför föreslogs till fängelse i högst

sex månader.

Beträffande såväl Thyréns utkast som kommissionens förslag är att märka

att de ej avsågo bötesstraff som ådömdes för ordningsförseelser.

I proposition till 1927 års riksdag föreslogs införande av dagsbotssystem

och betalningsanstånd. Propositionen blev emellertid icke antagen av riksdagen.

Efter proposition till 1931 års riksdag som bifölls av riksdagen utfärdades

de förutnämnda lagarna den 24 september 1931 varigenom dagsbotssgstemet

infördes.

Såsom ett led i det enligt Kungl. Maj :ts beslut den 20 april 1934 igångsatta

utredningsarbetet angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden har, på sätt förut nämnts, en promemoria

angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av

bötesstraff framlagts den 15 november 1935. I arbetet på denna lagstiftning

hava jämlikt beslut den 20 april 1934 och den 18 juli 1935 deltagit statssekreteraren

i justitiedepartementet Gunnar Dahlman, numera överdirektören

Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, sekreteraren i Överståthållarämbetet

K. G. A. Sandström och professorn Folke Wetter. Såsom sekreterare

vid utredningen har tjänstgjort hovrättsassessorn Nils Regner.

över promemorian ha utlåtanden infordrats från hovrätterna —- efter hörande

av rådhusrätterna i de största städerna och domhavandena i de största

domsagorna samt polisdomstolarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg

ävensom poliskammaren i Norrköping — krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna ävensom styrelserna för statens alkoholistanstalt

å Venngarn samt statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler,

Sveriges stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar ävensom sakkunniga för utredning

rörande länsstyrelsernas organisation, Sveriges fångvårdsmannaförbund,

svenska fångvårdssällskapet och nykterhetsnämndernas centralkommitté.

r i!

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar,

däribland från 18 rådhusrätter och 28 domhavande. Vissa myndigheter lia

bifogat yttranden från dem underställda myndigheter m. fl.

Förslagets allmänna grunder.

De sakkunnigas förslag angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet

och förvandling av bötesstraff kan sägas avse genomförande av åtgärder

av olika slag ägnade att leda till en minskning av antalet fall då böter

förvandlas till frihetsstraff.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Till en början må anmärkas, att de sakkunniga, som visserligen anse att

dagsbotssystemet bidragit till den nedgång av antalet förvandlingsstraff som

under senare år framträtt, under åberopande bl. a. av att bötesförvandlingsproblemet

ej kunde lösas endast genom en utvidgning av dagsbotsområdet

icke funnit sig böra i detta sammanhang föreslå någon ändring i fråga örn

dagsbotssystemets tillämpning. De sakkunniga ha i första hand hemställt

om åtgärder för underlättande av frivillig betalning av böter. Sålunda föreslås

en fördubbling av tiden för anstånd med böters erläggande till åtta

månader och av tiden för avbetalning av böter till två år. Då gällande bestämmelser

om anstånd och avbetalning enligt de sakkunniga icke städse blivit

av indrivningsmyndigheterna tillämpade på sätt som varit avsett, utan det

stundom inträffat att bötfälld fått undergå förvandlingsstraff oaktat han,

örn någon tids anstånd erhållits, kunnat betala böterna, föreslås att domstolarna

skola beredas möjlighet till kontroll å indrivningsmyndigheternas tilllämpning

av bestämmelserna örn anstånd och avbetalning på det sätt att

domstol, som enligt förslaget skall komma att pröva frågan örn förvandling

av ådömt bötesstraff, i samband härmed skall kunna hänskjuta frågan örn

anstånd eller avbetalning till indrivningsmyndigheten för ny behandling.

I fråga om de tvångsmedel som kunna komma till användning för indrivning

av böter som icke frivilligt erläggas föreslås ingen ändring i gällande

bestämmelser om utmätning. Däremot hemställes om införande av bestämmelser

om uttagande av böter genom införsel i avlöning, pension eller livränta.

Vid konkurrens om innehållna belopp skola underhållsbidrag ha företräde

framför böter. Böter och utskylder skola däremot ha samma rätt. Beträffande

den tid, under vilken införsel må äga rum, har densamma ansetts icke

böra vara längre än tiden för frivillig avbetalning och alltså bestämts till två

år från det bötesbeslutet vann laga kraft. I promemorian har vidare till behandling

upptagits frågan om beredande av möjlighet åt den som ej kan

betala ådömda böter att avarbeta böterna genom arbete för det allmännas räkning.

Då mot en sådan lösning av förvandlingsspörsmålet skulle möta starka

betänkligheter av praktisk och ekonomisk art, har densamma emellertid avvisats.

Beträffande frågan huruvida och på vad sätt förvandling av böter bör äga

rum, därest betalning av böterna icke kan ernås vare sig frivilligt eller genom

tvångsindrivning, upptages i promemorian till en början till övervägande

tanken att avskaffa det nuvarande förvandlingsstraffet och i stället stadga

särskilt straff för avsiktlig underlåtenhet eller uppenbar vårdslöshet i fråga

örn bötesbetalningen. Det sålunda ifrågasatta straffet skulle alltså icke ha

karaktären av ett förvandlingsstraff utan dess syfte skulle vara att, där tillgångar

funnes, framtvinga böternas gäldande. Straffet skulle med andra ord

allenast vara ett tvångsmedel. De sakkunniga avvisa emellertid denna tanke

och förorda att den nuvarande ordningen med förvandling av böter till frihetsstraff

i princip behålles. Bötesförvandlingens uppgift skall alltså fortfarande

vara att med frihetsstraff ersätta ett förmögenhetsstraff, som på

grund av att den bötfällde saknar tillgångar ej kan verkställas mot honom.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35j

27

De sakkunniga föreslå emellertid en genomgripande omläggning av nu gällande

regler beträffande förvandlingen i syfte dels att i möjligaste mån undvika

att bötfälld, som på grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt ej kunnat

betala ådömda böter, kommer att undergå förvandlingsstraff dels ock

att förstärka förvandlingsstraffets verkan såsom tvångsmedel mot sådana

bötfällda som kunna betala böterna. Denna omläggning går i främsta rummet

ut på införande av villkorlig straffdom beträffande förvandlingsstraffet

samt skärpning av detsamma.

I avseende på den villkorliga domen föreslås att sådan icke längre skall

kunna ådömas i fråga örn själva bötesstraffet. I stället skall,

därest ådömda böter icke bliva vederbörligen guldna, i samband med att

beslut fattas om förvandling av böterna villkorlig dom kunna meddelas i

fråga om förvandlingsstraffet. Förutsättning härför är att den

bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna

eller givit anledning till antagande att straffets verkställighet erfordras

för hans tillrättaförande. Såväl förvandlingen av böterna som frågan örn

villkorlig dom skola upptagas och avgöras — icke såsom nu sker vid förvandling

av böter — av administrativ myndighet utan av domstol. Förvandlingen

och prövningen huruvida villkorlig dom skall ifrågakomma skola äga

rum i särskilt mål (''mål om förvandling av böter’). Från denna regel uppställas

emellertid vissa undantag. I de fall, då det redan vid ådömande av

bötesstraff finnes skälig anledning antaga att böterna ej komma att gäldas

och det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet

synes uppenbart att villkorlig dom ej bör ifrågakomma, finna de sakkunniga

det onödigt att domstolen vid ett senare tillfälle upptager frågan om förvandling

av böterna, för den händelse att dessa ej gäldas. Domstolen skall därför

i sådana fall redan i samband med bötesåläggandet förordna om förvandling

för det fall att böterna ej gäldas. Det nu sagda skall gälla även i de fall

då någon jämte böter dömes till straffarbete eller fängelse utan att anstånd

med verkställigheten beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom eller

då enligt nämnda lag anstånd med straff förklaras förverkat. Även i dessa

fall sker alltså en omedelbar förvandling och villkorlig dom är utesluten.

Mål örn förvandling av böter skall upptagas av allmän underrätt i den ort,

där den bötfällde finnes; dock skall sådant mål kunna upptagas i stad av

polisdomstol eller poliskammare samt på landet av domaren i rättens ställe.

Talan skall utföras av allmän åklagare; även i övrigt skall för sådant mål

med vissa modifikationer i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat örn

brottmål, däri talan örn ansvar föres.

Beträffande skärpningen av förvandlingsstraffet föreslås såväl en höjning

av dess minimum till tjugu dagar som av dess maximum till nittio dagar.

Inom denna latitud skall liksom hittills, för att underlätta domstolarnas arbete

med förvandlingen av böter och för att erhålla en jämnare straffmätning,

gälla en fast förvandlingsskala, som dock genomgående skall vara

strängare än den nu gällande. Domstolen skall emellertid, då förvandling av

böter äger rum i särskilt mål (alltså utan samband med bötesådömandet), lia

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

rätt att skärpa eller mildra det förvandlingsstraff som enligt skalan motsvarar

de ådömda böterna. Därest den bötfällde av tredska eller uppenbar

vårdslöshet underlåtit gälda böterna, kan alltså förvandlingsstraffet sättas

högre än som följer av skalan, dock ej över nittio dagar. Kan åter med skäl

antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kan

förvandlingsstraffet sättas lägre än vad som följer enligt skalan, dock ej under

tio dagar. I sistnämnda fall skall domstolen även kunna helt befria den

bötfällde från förvandlingsstraff.

I fråga om böter som ådömts omedelbart i penningar föreslås att vid förvandling

varje påbörjat belopp av fem kronor skall anses svara mot en dagsbo!.

Då för närvarande varje påbörjat tiotal kronor motsvarar en dagsbot,

medför förslaget en ytterligare skärpning av förvandlingsstraffet vid penningböter

utöver den som inträder i följd av den föreslagna skärpta förvandlingsskalan.

Beträffande normerade böter föreslås, för att förhindra att vid förvandling

av sådana böter skall inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet

alltför långvarigt förvandlingsstraff, att domstolen vid böternas ådömande

skall kunna förordna att allenast viss del av böterna, ej understigande i varje

fall stadgat lägsta straff, skall tagas i beräkning vid förvandling. I fråga om

normerade böter innebär förslaget alltså att en mildring av förvandlingsstraffet

kan komma att inträda.

Från principen att vid bristande betalning av böter förvandling skall äga

rum göres i förslaget vissa undantag såvitt angår mindre böter. Till stöd för

att i sådana fall förvandling icke skall företagas åberopa de sakkunniga att

det då fråga är örn mindre förseelser utgör en misshushållning med statens

maktmedel och en alltför kraftig reaktion att förvandla böterna till frihetsstraff.

Beträffande avgränsningen av området för de bagatellfall beträffande

vilka förvandling ej skall äga rum framhålles i promemorian att avgränsningen

kan tänkas ske på två olika sätt. Antingen kunde det, såsom

föreslagits i Finland, föreskrivas att förvandling icke skall verkställas av

mindre böter, såvida ej den bötfällde under viss tid ådragit sig flera bötesstraff

som sammanlagt uppgå till visst fastställt belopp; förvandling skulle

emellertid, oavsett böternas storlek, äga rum, om skälig anledning funnes till

antagande att den bötfällde genom tredska eller uppenbar vårdslöhet vållat

att böterna icke blivit guldna. De sakkunniga ha emellertid avvisat denna

lösning väsentligen med hänsyn till de praktiska olägenheter som äro förbundna

härmed; bl. a. skulle det för tillämpligheten av detta system vara erforderligt

att ett centralregister upprättades, vari skulle upptagas alla bötesstraff

med vilkas förvandling uppskov ägde rum. I stället har det andra alternativet

förordats, vilket innebär att vissa mindre bötesbelopp alltid undantagas

från förvandling oberoende av om personen i fråga bötfälles flera gånger.

Enligt promemorian skall alltså förvandling icke äga rum i fråga örn

bötesstraff understigande fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart i

penningar; då flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla

de särskilda straffen. Vid de förseelser, där bötesmaximum uppgår till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 35.

29

nämnda belopp, kan domstolen alltså vid bötesstraffets utmätande bestämma

huruvida böterna vid bristande betalning skola förvandlas eller ej genom

att sätta bötesstraffet över eller under den fastställda gränsen.

Beträffande böter för fylleri och för förargelseväckande beteende i samband

med fylleri föreslås i promemorian ytterligare ett undantag från regeln

att oguldna böter skola förvandlas, av innehåll att för sådana förseelser ådömt

bötesstraff icke må — ändå att det uppgår till tjugufem kronor — förvandlas

med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre eller flera gånger fälles

till ansvar för sådana förseelser. Ifrågavarande undantag har ansetts motiverat

främst med hänsyn till den erkänt ringa effektiviteten av ett kortvarigt

förvandlingsstraff å särskilt de personer som begå fylleriförseelser.

De sakkunniga ha vidare upptagit till behandling frågan om förvandling

av böter beträffande personer som intagits å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt.

Sedan i promemorian erinrats örn de olägenheter som ur vårdsynpunkt

äro förbundna därmed att behandlingen å alkoholistanstalt efterföljes

av eller avbrytes för avtjänande av ett kortvarigt förvandlingsstraff ävensom

att för undvikande härav den praxis utbildat sig att de å alkoholistanstalt

intagna nådevägen få förvandlingsstraffet efterskänkt, föreslås ett stadgande

av innebörd att, där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt,

förvandling av böter som dessförinnan skett skall vara förfallen

och att förvandling ej må ske av böter som ådömts före intagandet. Böter

som ådömas efter intagandet men före utskrivningen kunna förvandlas

allenast om det påkallas av anstaltens styrelse. Härigenom har möjlighet

bereus för styrelsen att utnyttja förvandlingsstraffet såsom disciplinmedel

beträffande förseelser för vilka straff ådömts efter intagandet. Av liknande

skäl ha samma regler föreslagits beträffande personer som intagits å tvångsarbetsanstalt.

De sakkunniga ha slutligen föreslagit särskilda bestämmelser angående

förvandling av böter då fråga år örn alkoholister. Sedan i promemorian erinrats

om behovet av åtgärder syftande till att åstadkomma en effektivare

tillämpning av alkoholistlagen och särskilt om den brist i gällande alkohollagstiftning

som låge däri att bestämmelser saknades som möjliggjorde ett

mera regelmässigt och effektivt ingripande mot personer som begått upprepade

fylleriförseelser, föreslås att domstolarna vid förvandling av böter som

ådömts alkoholister erhålla befogenhet att taga initiativ till åtgärder enligt

alkoholistlagen. Behörigheten att meddela beslut örn sådana åtgärder

skulle däremot alltjämt tillkomma länsstyrelserna. Enligt förslaget skall sådan

initiativrätt tillkomma domstolen då det vid förvandling av böter — oberoende

av om böterna ådömts för fylleri eller för annan förseelse — upplyses

att den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

dömts till ansvar för fylleri och det föreligger skäl till antagande att den bötfällde

är hemfallen åt alkoholmissbruk. Domstolen resp. domaren å landet

bar då att göra anmälan hos länsstyrelsen för prövning huruvida åtgärder

enligt alkoholistlagen böra vidtagas mot den bötfällde. Domstolen skall sedan

låta anstå med förvandlingen till dess laga kraft ägande beslut förelig
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ger i anledning av anmälan. Innehåller beslutet att den bötfällde skall intagas

i allmän alkoholistanslalt, är frågan om böternas förvandling förfallen.

Skall däremot enligt beslutet ingen åtgärd eller allenast hjälpåtgärd vidtagas

mot honom, förordnar domstolen örn förvandling. Har anmälan gjorts hos

länsstyrelsen, skola i fråga örn ärendets behandling, verkställighet av beslut

i ärendet m. m. alkoholistlagens regler med vissa modifikationer äga tillämpning.

Den nu ifrågavarande delen av sakkunnigförslaget har sålunda ett

dubbelt syfte, dels, såsom förut nämnts, att åstadkomma en effektivare tillIämpning

av alkoholistlagen, dels ock att tillse att återfallsfyllerister i viss utsträckning

erhålla alkoholistbehandling i stället för förvandlingsstraff.

Sedan de sakkunnigas förslag såsom förut omnämnts utsänts för yttrande

till vissa myndigheter och sammanslutningar, har inom justitiedepartementet

undersökts huruvida icke en önskvärd effektivisering av alkoholistlagens

föreskrifter skulle kunna nås utan den belastning av domstolarna, bestämmelserna

i de sakkunnigas förslag skulle medföra. Ett förslag i sådan riktning

har utarbetats inom departementet och framlagts i en promemoria angående

förvandling av böter för fylleri m. m. Promemorian har för kännedom

överlämnats till de myndigheter — med undantag av krigshovrätten och

generaltullstyrelsen — och sammanslutningar till vilka de sakkunnigas förslag

remitterats.

I berörda promemoria lämnas följande redogörelse för det sålunda utarbetade

förslaget:

I många fall, då böter för fylleri äro förvandlingsbara, torde förutsättningarna

för åtgärd enligt alkoholistlagen mot vederbörande vara för handen.

Enligt de sakkunnigas förslag fordras för att böter för fylleri eller förargelseväckande

beteende i samband med fylleri må förvandlas —- förutom att beloppet

av böterna uppgår till minst 25 kronor — att den bötfällde inom loppet

av två år tre eller flera gånger fälles till ansvar för sådana förseelser.

Enligt 1 § andra stycket alkoholistlagen skall åtgärd enligt nämnda lag vidtagas

mot den, som under de två senast förflutna åren blivit tre eller flera

gånger dömd till ansvar för fylleri under förutsättning tillika att den bötfällde

är hemfallen åt alkoholmissbruk. Det ligger vid sådant förhållande

nära till hands att för det fall, då böter för fylleri förekomma till förvandling,

söka ordna så att innan förvandlingsmål anhänggigöres prövning

sker om åtgärd enligt alkoholistlagen skall vidtagas mot den bötfällde. Giver

denna prövning till resultat ett förordnande om den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt, saknas anledning att anmäla böterna till förvandling.

Domstolarna befrias sålunda från dessa förvandlingsfall.

Den nu ifrågasatta anordningen förutsätter att de böter, som förekomma

till förvandling, helt eller delvis ådömts för fylleri. Detta innebär i viss mån

en begränsning i förhållande till de sakkunnigas förslag, enligt vilket prövning

av frågan om alkoholistlagens tillämplighet kan komma till stånd vid

förvandling av böter oavsett beskaffenheten av det brott, för vilket böterna

ådömts. Den i de sakkunnigas förslag omförmälda förvandlingen lärer emellertid

i de flesta fall avse fylleriböter. Begränsningen torde därför vara mer

skenbar än verklig.

Förfarandets gång vid förvandling av böter varom nu är fråga skulle bliva

följande. Då böter för fylleri eller fylleri jämte annat brott förekomma till

förvandling, skall åklagare, som har att föra talan om förvandling av böterna,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

31

inhämta upplysning huruvida den bötfällde inom de två senast förflutna

åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri. Finnes så vara fallet,

åligger det åklagaren att före förvandlingsmålets anhängiggörande föranstalta

om utredning för prövning av frågan huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen

skall vidtagas mot den bötfällde. För ändamålet skall vederbörande nykter - hetsnämnd på åklagarens begäran verkställa undersökning samt till åklagaren

avgiva redogörelse för undersökningen. Har nykterhetsnämnden redan

vidtagit åtgärd mot den bötfällde, bör upplysning härom lämnas. I redogörelsen

skall nämnden uttryckligen angiva örn enligt nämndens uppfattning

den bötfällde är hemfallen åt alkoholmissbruk eller ej. Anses hemfallenhet

föreligga, skall nämnden tillika angiva vilken åtgärd — hjälpåtgärd eller internering

— bör vidtagas. Åklagaren har därefter att med ledning av vad

som förekommit taga ställning lill huru vidare skall förfaras. Har nykterhetsnämnden

funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,

må åklagaren låta bero vid den verkställda utredningen och föra talan om

böternas förvandling. Går nykterhetsnämndens yttrande i motsatt riktning,

har åklagaren att anmäla ärendet hos länsstyrelsen. Jämväl för det fall att

nykterhetsnämnden funnit den bötfällde ej vara hemfallen åt alkoholmissbruk,

äger åklagaren göra dylik anmälan, därest han är av annan mening

än nämnden. Vid anmälan till länsstyrelsen skall fogas nykterhetsnämndens

redogörelse. Bör enligt nämndens uppfattning internering å allmän alkoholistanstalt

äga rum, skall åklagaren vid anmälan foga jämväl prästbevis

och läkarintyg enligt 18 § alkoholistlagen. I fråga om ärendets handläggning

hos länsstyrelsen skola alkoholistlagens regler gälla, därvid åklagaren

såsom sökande har att svara för den ytterligare utredning som länsstyrelsen

kan finna erforderlig. Förordnar länsstyrelsen om internering, skola i fråga

örn verkställigheten av beslutet samt behandlingen av den som beslutet angår

alkoholistlagens regler gälla, dock med de modifikationer som upptagits

i de sakkunnigas förslag. Innan åklagaren vidtager ytterligare åtgärd för

böternas förvandling har han att avvakta laga kraft vunnet beslut i det hos

länsstyrelsen anmälda ärendet. Innehåller sådant beslut förordnande örn

den bötfhildes intagande å allmän alkoholistanslalt, förfaller frågan om böternas

förvandling. Innefattar beslutet däremot att ingen åtgärd eller allenast

hjälpåtgärd skall vidtagas, har åklagaren att vid domstolen föra talan om

böternas förvandling.

Skulle åklagaren anhängiggöra förvandlingsmål hos domstolen utan att

föranstalta om sådan prövning som här avses, oaktat skyldighet därtill förelegat,

bör domstolen lämna åklagaren tillfälle att i detta hänseende komplettera

utredningen och för sådant ändamål uppskjuta målet. Åklagaren har

då att förfara som ovan sagts. Ä den dag, till vilken målet uppskjutits, skall

åklagaren vara beredd att förete antingen bevis från nykterhetsnämnden, att

nämnden funnit den bötfällde icke vara hemfallen åt alkoholmissbruk eller

ock laga kraft vunnet beslut i anledning av anmälan som gjorts hos länsstyrelsen.

Upplyser åklagaren vid den förnyade handläggningen att utredningen

icke är slutförd, bör givetvis nytt uppskov beviljas.

I)et kan ock tänkas alt domstolen, i mål där åklagaren låtit verkställa utredning

genom nykterhetsnämnden men icke gjort anmälan till länsstyrelsen,

finner av utredningen framgå att åtgärd enligt alkoholistlagen kan ifrågakornma.

Domstolen skall då likaledes uppskjuta målet med föreläggande

för åklagaren att göra vederbörlig anmälan hos länsstyrelsen för frågans avgörande,

varefter lorfares på sätt nyss sagts.

färdigt de sakkunnigas förslag skola under vissa förutsättningar då någon

dömes allenast till böter böterna förvandlas redan i samband nied ådöman
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

det. Tillämpas denna bestämmelse å böter varom nu är fråga, finnes tydligen

intet utrymme för ett förfarande som ovan beskrivits. Föreskrifter böra

därför meddelas, som utesluta tillämpningen av nämnda bestämmelse å böter

för fylleri eller fylleri jämte annat brott, där åtgärd enligt alkoholistlagen på

grund av upprepade fylleriförseelser kan ifrågakomma.

De sakkunnigas förslag utmynnar i utkast till följande lagar eller förordningar:

lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff, lag om ändring

i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, lag om

ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i lagen den 24 september

1931 angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag), lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, lag

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, lag om ändrad

lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller

livränta, förordning om upphävande av 46 § 3. i förordningen den 11 juni

1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, förordning om upphävande

av 58 § förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker, kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i

kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet

bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m.

eller att därvid medverka, lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten, lag om ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt lag med särskilda

bestämmelser angående förvandling av böter ådömda alkoholister.

Ifrågavarande författningsutkast torde jämte de lagutkast, som utarbetats

inom departementet i anslutning till den nyss berörda promemorian angående

förvandling av böter för fylleri m. m., såsom bilaga få åtfölja detta protokoll.

4j

Beträffande den närmare motiveringen för de sakkunnigas förslag får jag

hänvisa till de sakkunnigas promemoria.

Yttrandena. Behovet av en reformering av det nuvarande systemet

för bötesförvandling vitsordas allmänt i de yttranden som avgivits

över de sakkunnigas förslag. I några yttranden uttalas dock att innan åtgärder

härutinnan vidtagas, ytterligare erfarenhet borde vinnas angående verkningarna

av dagsbotssystemet samt rätten till anstånd med böters gäldande

och avbetalning av böter.

Av de utav Kungl. Majit och hovrätterna hörda myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig över förslaget i dess helhet, har detsamma tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms

rådhusrätt, häradshövdingen i Västra Göinge domsaga samt polisdomarna

i Stockholm och Malmö. -— I huvudsak tillstyrkande yttranden ha

avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdssty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3o.

33

reisen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Göteborg,

Norrköping, Borås, Jönköping, Linköping, Västerås och Karlskrona

samt häradshövdingarna i Västerbottens västra och norra domsagor, Tveta,

Vista och Mo domsaga, Östbo och Västbo domsaga, Sunnervikens domsaga

samt Oxie och Skytts domsaga ävensom poliskammaren i Norrköping samt

föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges stadsfogdar. I nu nämnda

yttranden hava dock anmärkningar i olika hänseenden framställts mot förslaget.

En del av dessa anmärkningar gälla mindre väsentliga punkter medan

andra rikta sig mot viktigare delar av förslaget, särskilt frågan örn undantagande

av vissa småböter från förvandling. — Följande myndigheter

och sammanslutningar hava avstyrkt lagstiftning i enlighet med förslaget,

nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands och Västmanlands

län, rådhusrätterna i Gävle, Örebro, Lund och Halmstad, häradshövdingarna

i Södra Roslags domsaga, Sollentuna och Färentuna domsaga, Uppsala

läns norra domsaga, Oppunda och Villåttinge domsaga, Vättle, Ale och

Kullings domsaga, Torna och Bara domsaga, Frosta och Eslövs domsaga

samt Luggude domsaga ävensom t. f. domhavanden i Medelpads östra domsaga,

polisdomarna i Göteborg och Hälsingborg samt föreningarna Sveriges

häradshövdingar, Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler. I åtskilliga

andra yttranden ha därjämte mot väsentliga punkter i förslaget riktats

anmärkningar i sådan omfattning att förslaget får anses avstyrkt. Så synes

vara fallet beträffande de yttranden som avgivits av Göta hovrätt, länsstyrelserna

i Uppsala och Kristianstads län, rådhusrätterna i Malmö, Hälsingborg,

Eskilstuna, Karlstad, Sundsvall och Kristianstad, häradshövdingarna i Södertörns

domsaga, Västemärkes domsaga, Bråbygdens och Finspånga läns

domsaga, Hallands södra domsaga, Askims, Risings och Sävedals domsaga

samt Vadsbo domsaga. — Beträffande en del nu ej nämnda yttranden kan

ej angivas vilken ställning däri intages till förslaget som helhet betraktat.

I de yttranden, som efter anmodan av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

avgivits av dem underordnade myndigheter, har förslaget lämnats utan

erinran eller i huvudsak tillstyrkts av polismästaren i Stockholm, sex landsfogdar

och fyra länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler. Tre

landsfogdar och fem länsavdelningar av nämnda förening få däremot anses

hava avstyrkt förslaget.

I det föregående har hänsyn icke tagits till utlåtanden, som allenast behandlat

speciella delar av förslaget.

Efter denna översikt över den allmänna inställningen lill förslaget skall här

lämnas en närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena.

Tanken på införandet av en ny straffart för bötesförvandlingsstraffet

beröres blott i yttrandet av polisdomaren i Hälsingborg, som anser att

sådant straff borde utgöras av arrest.

En reformering av själva bötesstraffet genom utsträckning av d a g s
Bihang

tilt riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 36. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ts proposition nr 35-

botssystemets tillämpningsområde föreslås i ett flertal yttranden.

Förslag härom har sålunda väckts av Svea hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare

och Sveriges stadsfiskaler samt svenska fångvärdssällskapet ävensom

i ett flertal av de till hovrätterna inkomna yttrandena från rådhusrätter och

domhavande.

Svea hovrätt anför:

Erfarenheterna från dagsbotssystemets praktiska tillämpning synas tala

för att en utvidgning utan alltför stora svårigheter skulle låta sig göra, och

av flera skäl är det av vikt, att den ifrågasatta omläggningen av bötesförvandlingen

ej genomföres, innan dagsbotssystemets tillämplighetsområde blivit på

ett mera slutgiltigt sätt bestämt. Såsom de sakkunniga framhållit, torde

visserligen de hittills vunna erfarenheterna giva vid handen, att bötesförvandlingsproblemet

ej kan lösas endast genom utvidgning av dagsbotsområdet.

Men utan tvivel har dagsbotssystemet visat sig väl ägnat att främja bötesbetalning.

Ur principiell synpunkt framstår det ock såsom önskvärt, att

grundsatsen örn bötesbeloppens avpassande efter betalningsförmågan vinner

mera allmän tillämplighet, innan förvandlingsstraffet på föreslaget sätt skärpes

och övriga vittgående ändringsförslag upphöjas till lag. Om dagsbotssystemet

erhölle sådan vidgad giltighet, skulle tydligen en fastare grundval

vinnas för den nya lagstiftningen och dennas följdriktiga tillämpning sålunda

underlättas. De praktiska olägenheter de föreslagna lagändringarna kunna

befaras medföra skulle därmed också i avsevärd grad förminskas.

I flera av de yttranden, däri utvidgning av dagsbotsområdet förts på tal,

har särskilt betonats, att utvidgningen skulle medföra en minskning av antalet

förvandlingsfall. Jämväl erinras om att genom sådan utvidgning skulle

borttagas de olägenheter som vore förbundna med den nuvarande rent formella

gränsdragningen mellan dagsbots- och penningbotsområdena och som

understundom ledde till att en ringare förseelse medförde högre bötesbelopp

än en svårare.

I några fall synes förslaget om utvidgning av dagsbotssystemet stå i sammanhang

med betänkligheter mot de sakkunnigas förslag att avskaffa förvandlingen

av mindre böter; i vad sistnämnda förslag motiveras av önskan

att vinna sådan minskning av förvandlingsfallen att bötesförvandlingen skall

kunna överflyttas till domstol, skulle enligt denna mening den önskade minskningen

i stället kunna vinnas genom en utvidgning av dagsbotssystemet.

Frågan örn avarbetande av böter genom arbete för det allmännas

räkning har berörts i yttrandena av föreningen Sveriges häradshövdingar,

två häradshövdingar, en polisdomare samt en magistrat. I förstnämnda

yttrande framhålles såsom sannolikt att hotet om att nödgas avarbeta böter

skulle medföra en avsevärt ökad bötesbetalning. I övriga yttranden förordas

att avarbetande i en eller annan form införes.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av tiderna för anstånd och

avbetalning i syfte att underlätta bötesbetalningen har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Frånsett de myndigheter som på grund

av invändningar mot andra delar av förslaget avstyrkt detta i sin helhet, har

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

35

förslaget i förevarande del avstyrkts allenast i fyra yttranden (en domhavande,

två polisdomare och en länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler).

I några yttranden lia dock framförts betänkligheter mot den föreslagna

utsträckningen av tiderna. Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar

sålunda att, ehuru genom den föreslagna utsträckningen troligen skulle vinnas

en ökad bötesbetalning, det vore olämpligt att låta en alltför lång tidrymd

förflyta mellan brott och straff. Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län och

föreningen Sveriges stadsfogdar peka på faran av att bötesstraffets verkan

skulle försvagas, varjämte av föreningen erinras om risken för en alltför

kraftig ökning av indrivningsmyndigheternas arbetsbörda. Hovrätten över

Skåne och Blekinge framhåller att de nya bestämmelserna uppenbarligen

måste tillämpas med den största varsamhet och urskillning, då eljest säkerligen

skulle uppstå stora möjligheter för de bötfällda att helt undandraga sig

straffet.

I detta sammanhang må beröras ett särskilt förslag, som gjorts av svenska

fångvårdssällskapet. Under erinran om den straffavkortning som genom

villkorlig frigivning kan ske beträffande frihetsstraff, föreslår sällskapet att

vid ordentlig och helt frivillig betalning inom viss för anstånd medgiven kortare

tid, inom vilken inga tvångsåtgärder finge vidtagas, endast 4/5 av bötesbeloppet

skulle uttagas och återstoden efterskänkas. Likaledes skulle vid avbetalning,

som frivilligt sökts inom behörig tid och ordentligt fullgjorts till 4/6,

återstoden efterskänkas. Härigenom skulle bötesstraffet för de ordentliga

verka snabbare och nuvarande avbetalningstid skulle säkerligen räcka till.

Detta tillvägagångssätt syntes lämpligare än de sakkunnigas förslag om utsträckning

av betalningsfristerna.

I fråga om tvångsindrivning av böter har i några yttranden berörts

användningen av utmätnings- och konkursförfarande. Rådhusrätten i

Sundsvall ifrågasätter sålunda, huruvida vid indrivning av böter egendom

borde vara fredad från utmätning i så stor utsträckning som nu gäller; särskilt

anföres att införsel kunde komma att drabba hårdare än utmätning enligt

därom nu gällande bestämmelser. Föreningen Sveriges landsfiskaler och

Stockholms länsavdelning av denna förening föreslå, att även konkursförfarande

upptages såsom medel för böters indrivande. Även landsfogden i Stockholms

län anser det kunna ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att upphäva

den nuvarande bestämmelsen i 17 kap. 18 § handelsbaden, som uteslöte

möjligheten att begagna konkursförfarande för att uttaga böter.

De sakkunnigas förslag om införselinstitutcts tillämpning jämväl å bötesindrivning

har i flertalet yttranden tillstyrkts. I några yttranden ha dock

principiella erinringar framställts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län invänder sålunda att införsel för böter

förnärmade enskilda fordringsägares rätt och strede mot stadgandet i 17 kap.

18 § handelsbaden att böter äga minsta rätt. Jämväl borgmästaren i Jönköping

upptager, i en reservation till yttrandet av rådhusrätten därstädes,

denna invändning samt anmärker vidare, att redan nu införselberättigade

anspråk i synnerligen kännbar grad inkräktade på existensminimum för de

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

svagast ställda och att såsom en följd av förslagets genomförande skulle uppstå

ökat arbete för exekutionsväsendet och skärpta konkurrenskonflikter

mellan olika intressen utan att den med reformen avsedda nytta i någon

väsentlig mån skulle vinnas.

Sveriges fångvårdsmannajörbund, som även är betänksamt mot förslaget

i denna del, yttrar:

Förbundet funne det ur flera avseenden betänkligt att uttaga böter genom

införsel, särskilt därför att något rättvist system vid införselförfarandets

praktiska tillämpning knappast kunde åstadkommas. Erfarenheten hade visat,

att det på grund av reglerna om utmätningsfri egendom funnes möjlighet

även för den som besutte stor egendom att undgå utmätning, varemot det

enligt förslaget knappast skulle finnas någon möjlighet för bötfälld, som

bade sin bärgning av en anställning, att undgå införsel även om avlöningen

vore ringa. Införselförfarande skulle komma att drabba skötsamma bötfällda

hårdare än de mindre skötsamma, i fråga om vilka det läge nära till

hands att bötfälld för alt undkomma införsel skulle sluta sin anställning

utan att därför alltid ådraga sig något ansvar. Bestämmelser borde i varje

fall utfärdas om högre minimigräns för införselbefriad avlöning vid uttagande

av böter än som för närvarande tillämpades.

I ett annat yttrande har föreslagits att införsel ej skulle få beviljas i fråga

örn icke förvandlingsbara småböter.

Slutligen har i denna fråga till departementet inkommit en framställning

från svenska stadsförbundets styrelse, däri anföres i huvudsak följande:

Statsmakterna hade hittills iakttagit en välbetänkt varsamhet, när det gällt

att möjliggöra fordringars uttagande genom införsel. En dylik varsamhet

syntes vara särskilt motiverad med hänsyn till dels redan införselberättigade

fordringar, dels övriga fordringar. Vad beträffade redan införselberättigade

fordringar, närmast kommunalutskylder, vore det visserligen svårt att med

siffror påvisa, vilken inverkan indrivningen skulle röna av en konkurrens

med böter. Det förefölle emellertid i hög grad troligt, att indrivningsresultatet

i åtskilliga fall skulle komma att bli sämre och att sålunda i realiteten

kommunerna skulle få helt eller delvis betala den bötfälldes böter i sådana

fall.

Även för icke införselberättigade fordringars del hade man anledning att

betrakta frågan ur synpunkten att böter äga minst rätt enligt förmånsrättsordningen.

Kommunerna bade speciellt anledning att tänka på sina fattigvårdsfordringar.

Tid efter annan hade röster höjts för att medgiva införsel

för dem, men utan resultat. Det allmänna intresset av att böter betalades

kunde väl vara stort. Det allmänna intresset av att åtnjuten fattigvård återbetalades,

när dömande myndighet enligt de milda och milt tillämpade bestämmelserna

i 65 § fattigvårdslagen funnit sig kunna föreskriva sådant, vore

dock säkerligen minst lika stort. Att införsel skulle medgivas just för böter,

måste under sådana omständigheter väcka starka betänkligheter hos kommunerna.

Under hänvisning till det anförda hemställde styrelsen sålunda, att de

sakkunnigas förslag om införsel för böter icke måtte upptagas, åtminstone

ej utan att samtidigt införsel med bättre förmånsrätt medgåves för kommunernas

utdömda fattigvårdsfordringar, och i vart fall endast med sämre för

månsrätt för böter än för utskylder och allmänna avgifter.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

37

En av huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag är tillämpning av institutet

villkorlig dom. Härutinnan går förslaget, såsom förut nämnts, ut

på att villkorligt anstånd skall kunna beviljas beträffande förvandlingsstraff,

men att bötesstraffet som sådant ej längre skall kunna ådömas villkorligt.

De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet ej några erinringar mot den

uppställda principen i och för sig. Förslaget har emellertid avstyrkts i ett

stort antal yttranden. De myndigheter och sammanslutningar, som ställt sig

avvisande mot tanken att överflytta bötesförvandlingen till domstol, hava

nämligen, då villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet knappast kan

genomföras utan att förvandlingen överflyttas till domstol, också avstyrkt

förslaget rörande omläggningen av den villkorliga domens användning, i de

flesta fall utan att särskilt yttra sig över detsamma. I en del yttranden har

emellertid användningen av villkorlig dom gjorts till föremål för särskild

behandling.

Enighet råder i stort sett därom att institutet villkorlig dom i en eller annan

form bör på ifrågavarande brottsområde komma till vidsträcktare användning

än för närvarande sker.

Fångvårdsstyrelsen anför, att då den villkorliga domen vid bötesstraffet

närmast avsåge att förhindra ett förvandlingsstraff, läge det närmast till

hands att göra förvandlingsstraffet villkorligt; principiellt sett syntes ej heller

några mera vägande betänkligheter vara att anföra mot att sålunda låta den

villkorliga domen avse icke bötesstraffet utan förvandlingsstraffet.

Principiella invändningar mot användandet av villkorlig dom vid förvandlingsstraff

framföras av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge

domsaga, som anser att förvandlingsstraff utan villkorlig dom borde användas

emot dem, som av tredska eller vårdslöshet underlåtit att gälda böterna,

men att förvandling av böterna ej skulle äga rum gentemot övriga bötfällda.

I åtskilliga yttranden, vari förslaget örn villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff

godtages, har uttalats, att möjligheten till villkorlig dom i

fråga örn själva bötesstraffet borde bibehållas och vidgas. Underlättande av

tillgången till villkorlig dom beträffande bötesstraff föreslås jämväl i några av

de yttranden, däri de sakkunnigas förslag i denna del avvisas. Länsstyrelsen

i Blekinge län framhåller att genom bibehållande av möjligheten att ådöma

även bötesstraff villkorligt antalet förvandlingsmål skulle minskas samt att,

örn förslaget i övrigt genomfördes, domstolarna skulle komma att visa större

benägenhet att ådöma böter villkorligt. Enahanda uttalande göres av föreningen

Sveriges häradshövdingar. Häradshövdingen i Våsternärkes domsaga

ifrågasätter, huruvida icke möjlighet alt göra bötesstraff från början

villkorligt borde kvarstå, åtminstone för unga brottslingar. En liknande uppfattning

göres gällande av svenska fångvårdssällskapet. Göta hovrätt uttalar

att åtskilliga av de fördelar, som skulle vinnas genom villkorlig dom beträffande

förvandlingsstraffet, enklare kunde ernås genom att utvidga möjligheterna

alt vid ådömande av böter meddela villkorlig dom. 1 sådant hänseende

anser hovrätten att det borde övervägas, om ej bestämmelsen i 1 §

andra stycket lagen angående villkorlig straffdom kunde ändras därhän, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

det endast krävdes att verkställighet av bötesstraffet till följd av den dömdes

fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle bereda honom avsevärd svårighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att de gynnsamma erfarenheter

som vunnits av den villkorliga domen i fråga om övriga straffarter gåve anledning

förmoda att fördelar stöde att vinna genom en utsträckning av institutets

tillämpning beträffande bötesstraff, varför det syntes som om även

vid en partiell reform användningen av villkorlig dom kunde utvidgas, därvid

domens villkorlighet icke borde anknytas till den dömdes bristande förmåga

att gälda böterna utan borde i princip kunna medgivas, fast i lämplig

omfattning under samma omständigheter som i fråga om andra straff. Föreningen

Sveriges landsfiskaler finner villkorlig dom böra tillämpas i större

utsträckning än vad hittills varit fallet och komma till användning även beträffande

böter för rena ordningsförseelser samt föreslår, att bötfälld borde medgivas

rätt att efter bötesbeslutet genom ansökan till domstolen utverka villkorligt

anstånd med straffets verkställande. I yttrandena från rådhusrätten

i Karlstad och föreningen Sveriges stadsfogdar ifrågasättes att göra användande

av villkorlig dom obligatoriskt vid förstagångsförseelser.

I övrigt förekomma uttalanden örn önskvärdheten att bibehålla och utvidga

möjligheten till villkorlig dom beträffande bötesstraff i yttranden från tre

häradshövdingar, en landsfogde, andre stadsfogden i Malmö samt en länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler. Under hänvisning till vad i

propositionen till 1931 års riksdag örn införande av dagsbotssystemet av dåvarande

departementschefen yttrades angående användning av villkorlig

dom vid dagsbotsstraff, avstyrker däremot rådhusrätten i Örebro utvidgad

rätt att bevilja villkorlig dom i fråga om bötesstraff ådömda i dagsböter.

Beträffande de i sakkunnigförslaget uppställda förutsättningarna

för villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff anför Svea hovrätt:

Enligt hovrättens mening borde villkorlig dom kunna meddelas allenast

där omständigheterna ej föranledde till antagande att tredska eller vårdslöshet

förelåge och det därjämte funnes skälig anledning antaga, att den bötfällde

skulle utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. Örn förutsättningarna

för villkorlig dom så utformades och reglerna utan efterlåtenhet

tillämpades, kunde man våga hoppas, att utsikterna att få förvandlingsstraffet

villkorligt eftergivet ej skulle alltför menligt inverka på bötesbetalningen.

Jämväl fångvårdsstyrelsen framhåller att en alltför stor frikostighet med

användande av villkorlig dom vid förvandlingsstraff innebure risk för att den

bötfälldes vilja att betala böterna slappades samt ifrågasätter därför att lagtexten

i förevarande avseende gåves det innehåll, att villkorlig dom finge meddelas,

så framt den bötfällde gjort vad på honom skäligen kunde anses ankomma

i fråga om böternas gäldande. Liknande ändringsförslag göres av

två häradshövdingar. Generaltullstyrelsen kräver varsamhet vid tillämpningen

av de nya reglerna örn villkorlig dom.

I samband härmed må omnämnas att i några yttranden bragts på tal frågan

om åtalseftergift. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar sålunda,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

39

att åklagarmyndigheten i fråga om mindre förseelser borde medgivas rätt att,

när återfall ej förelåge, underlåta åtala och i stället såsom ett första försök

att föra den felande till rätta tilldela honom varning. Föreningen Sveriges

landsfiskaler yttrar att tiden syntes vara inne för lagstiftning om åtalseftergift

samt att därigenom icke blott domstolarna skulle besparas ett icke oväsentligt

antal bagatellmål utan även i huvudsak skulle nås samma syften som

motiverade förslaget om villkorligt anstånd med förvandlingsstraff.

Förslaget att anordna dom stolsprocedur för bötesförvandlingen

har tillstyrkts eller godtagits av Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, aderton

länsstyrelser, sju rådhusrätter, sju häradshövdingar, två polisdomstolar, en

poliskammare och Sveriges fångvårdsmannaförbund. Avstyrkande yttranden

ha avgivits av Göta hovrätt, fem länsstyrelser, nio rådhusrätter, sexton

häradshövdingar och domhavande, två polisdomstolar samt föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler.

I en del yttranden intages en mera obestämd ståndpunkt beträffande ifrågavarande

spörsmål. Det sagda gäller yttranden, som avgivits av generaltullstyrelsen,

en länsstyrelse, två rådhusrätter, fem häradshövdingar samt föreningarna

Sveriges stadsfiskare och Sveriges stadsfogdar ävensom svenska

fångvärdssällskapet.

Mot överflyttande av bötesförvandlingen till domstolarna har anmärkts,

dels att sådan förvandling innebure en verkställighetsåtgärd och därför borde

ankomma å administrativ myndighet och dels att överflyttningen skulle medföra

en avsevärd ökning av arbetsbördan icke endast för domstolarna utan

även för åklagare och indrivningsmyndigheter. I sistnämnda avseende har

förslaget särskilt kritiserats i yttranden från domstolar och häradshövdingar.

Göta hovrätt anför härutinnan:

Såsom franninge av de yttranden över förslaget som kommit hovrätten till

handa, hade starka betänkligheter yppats mot förslaget att å domstol överflytta

frågan om förvandling av böter. Även hovrätten ansåge att denna

fråga, vilken huvudsakligen vore av administrativ natur, icke borde åvila

domstol. En särskild domstolsprocedur för förvandling av böter skulle föranleda

en av förhållandenas natur knappast påkallad vidlyftighet med större

tidsutdräkt och kostnader för såväl det allmänna som de bolf ända än den

nuvarande ordningen. Domstolarna skulle genom att denna arbetsuppgift

pålades dem åsamkas avsevärd ökning i den redan under nuvarande förhållanden

tunga arbetsbördan. Hovrätten ansåge att dessa olägenheter icke

kunde uppvägas av de fördelar, som möjligen kunde vinnas genom den föreslagna

anordningen. På grund härav ansåge sig hovrätten icke kunna tillstyrka

förslaget i denna del.

Rådhusrätten i Karlstad finner de skäl, som åberopats för överflyttningen

av bötesförvandlingen på domstolarna, icke vara bärande samt yttrar vidare:

Underrätternas arbetsbörda vore redan tillräckligt stor. Bestyret med bötesmålen

bomme att i hög grad lägga beslag på tid som borde ägnas åt omsorgen

om viktigare mål; förslaget innebure alltså ett steg i motsatt riktning

mot den, som åtminstone ifråga örn lantdomstolarna framträtt i önskemålet,

att häradshövdingen skulle huvudsakligen ägna sig åt de betydelsefullare

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

målen. Det syntes icke otroligt, att förslagets genomförande skulle för domstolarna

medföra behov av ökade arbetskrafter; och kännedomen om svårigheterna

för en rådhusrätt att erhålla sådana gjorde rådhusrätten i hög

grad ovillig att påtaga sig bestyret med bötesförvandlingen.

I yttrande från föreningen Sveriges häradshövdingar framhålles, att prövningen

av förvandlingsmålen, som ej finge ske summariskt, kommc att medföra

ett betydande tillskott i domstolarnas arbetsbörda.

Häradshövdingen i Västernärkes domsaga yttrar:

Förslaget bröte i påfallande grad med principen att den dömande verksamheten

och den verkställande skulle handhavas av skilda organ. Väl kunde

redan nu avsteg från denna princip påvisas, såsom att meddelande av villkorlig

straffdom enligt sakens natur lagts i domstolarnas händer, men härifrån

och till att domstolarna skulle övertaga all bötesförvandling vore steget

långt. Domstolarnas arbetsbörda komme att ökas väsentligt, därest förslaget

genomfördes. Antalet förvandlingsmål bleve icke lågt; målen förutsattes

komma att förlöpa med förundersökning, partsförhör och vittnesförhör och

det vore att lägga märka till att med hänsyn till forumregeln domstol, som

skulle handlägga förvandlingsmålet, kunde vara helt främmande för det mål

vari ansvaret ådömts. Skulle även, på landet, domaren åläggas skyldighet

att mellan de ordinarie tingssammanträdena hålla särskilda sammanträden

för handläggning av förvandlingsmål, ökades alltför starkt för domaren den

splittring av arbetstiden, som redan nu åstadkommes av de enligt nyare föreskrifter

allt tätare förekommande tingssammanträdena i kombination med

övriga förrättningar.

Beträffande arbetsökningen för domstolarna erinrar vidare häradshövdingen

i Södra Roslags domsaga bl. a. att en omfattande och noggrann undersökning

måste ske rörande bötfällds personliga förhållanden samt att, då

förvandlingsdomstolen näppeligen kunde undgå att taga del av vad i ansvarsmålet

förekommit, förslaget för domstolarna medförde en betungande ökning

av protokollsutskrivningen.

Som representant för dem som syssla med bötesindrivningen betonar föreningen

Sveriges stadsfogdar, att förslagets genomförande skulle föranleda

väsentlig ökning av indrivningsmvndigheternas arbete, samt påpekar i sådant

hänseende att domstol vid handläggning av förvandlingsmål måste låta

höra exekutionstjänstemännen såsom vittnen för att utröna huruvida tredska

eller vårdslöshet förelegat. Föreningen Sveriges landsfiskaler framställer enahanda

erinringar samt tillägger, att det i de flesta fall bleve förenat med

stora svårigheter att bevisa huruvida tredska eller liknöjdhet förorsakat

utebliven bötesbetalning.

I avseende å den föreslagna lagstiftningens inverkan på länsstyrelsernas

arbetsbörda och organisatoriska förhållanden uttalar länsstyrelseutredningen,

att den avlastning i länsstyrelsernas arbetsbörda som skulle uppstå genom

bötesförvandlingsärendenas överflyttande till annan myndighet icke bleve av

någon större omfattning och knappast kunde antagas i och för sig inverka

på organisationen av länsstyrelsearbetet i övrigt.

Åtskilliga av yttrandena innehålla uttalanden att förslagets genomförande

komme att föranleda behov av ytterligare arbetskrafter vid domstolarna och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35•

41

därigenom ökade kostnader. Svea hovrätt yttrar, att även om de nya arbetsuppgifter

som föranleddes av förslagen i möjligaste mån förenklades,

förslagens genomförande på sina håll och särskilt i de största städerna medförde

behov av ökad personal och därav föranledda kostnader; i vilken utsträckning

detta kunde bliva följden kunde ej på grundval av den hittills

förebragta utredningen bedömas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Länsstyrelsen vöre icke av den fasta övertygelsen att man borde vara

alltför optimistisk då det gällde att bedöma frågan om den inbesparing av

utgifter för statsverket, som ställdes i utsikt genom reformen. Givetvis komme

det stora antalet uteblivna bötesfångar att minska statsverkets utgifter

men å andra sidan Lomme bötesförvandlingen enligt förslaget att på mångahanda

sätt åsamka statsverket utgifter som måhända icke komme att understiga

det belopp som på andra håll besparats.

Jämväl fångvårdsstyrelsen uttalar tvekan, huruvida reformen komme att

medföra några egentliga besparingar samt framhåller, att antalet förvandlingsstraff

visserligen skulle sjunka men att å andra sidan skärpningen av

straffet komme att förlänga de olika straffen, och att åklagarmyndigheternas

och domstolarnas ökade arbete ej heller kunde undgå att medföra ökade

kostnader.

Mot förslaget om bötesförvandlingens liandhavande av domstol har även

framförts erinringar ur straffverkställighetssynpunkt. Från flera håll har

sålunda uttalats betänkligheter av innebörd att verkställighetsförfarandet

komme att bliva omständligare och långsammare samt göra det lättare för

den dömde att undandraga sig straffets verkställighet. Därjämte har gjorts

gällande, att straffet i många fall komme att avtjänas först sedan lång tid

förflutit efter det brottet begicks, vilket i icke ringa mån komme att betaga

straffet dess verkan.

Risken att bötfällda med den föreslagna proceduren skulle lyckas undandraga

sig förvandlingsstraff har närmare behandlats i några yttranden.

Generaltullstyrelsen —- som förmäler att från styrelsens sida icke något

vore att erinra mot de allmänna principer, som läge till grund för de föreslagna

reglerna örn upptagande av särskilt mål för förvandling av böter —

framhåller sålunda, att för en viss grupp av tullmål den ifrågasatta förvandlingsproceduren

inneburc ett försvårande av verkställigheten, nämligen de

mål, däri böter ådömts personer som icke stadigvarande vistades inom landet,

företrädesvis fartygspersonal. Styrelsen ansåge därför det vara erforderligt

att de föreslagna bestämmelserna i ämnet modifierades med hänsyn till här

åsyftade förhållanden, vilket måhända kunde ske på det sätt, att reglerna örn

meddelande av förvandlingsbeslut i omedelbar anslutning till bötesstraffets

ådömande gjordes tillämpliga, då den bötfällde icke stadigvarande vistades

inom riket, oavsett huruvida böterna kunde antagas bliva erlagda eller icke.

Liknande erinringar framföras av föreningen Sveriges stadsfiskaler och

tredje stadsfogden i Göteborg i fråga om bötfällda som sakna fast bostad och

kunna befaras skola undandraga sig straffverkställighet. Den sistnämnde an
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

för tillika att mycket arbete med bötfälldas uppspårande skulle bliva ändamålslöst,

då förvandlingsbeslut ej bomme att vara tillgängligt när bötfälld

anträffades samt denne efter delgivning av stämningen hade lika stora möjligheter

som förut att ånyo försvinna. Farhågor i angivna hänseende uttalas

jämväl av häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga. Länsstyrelsen

i Stockholms län uttalar, att det kunde tagas i övervägande, att polismyndighet

berättigades att taga en till böter dömd, vilken förut hållit sig

undan, i förvar, till dess förvandlingsbeslut meddelats, därest utsikt funnes

att sådant kunde meddelas inom viss kortare tid.

I en del av de yttranden, vari förslaget örn bötesförvandlingens överflyttande

till domstol avvisas, har hänvisats till andra åtgärder som i stället för

införande av den dubbla domstolsbehandlingen kunde vidtagas.

Göta hovrätt anför sålunda:

Om förvandlingen av böter fortfarande skulle ankomma på de administrativa

myndigheterna, syntes villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff

knappast kunna komma i fråga, enär meddelandet av sådan dom, såsom de

sakkunniga anfört, förutsatte prövning av domstol. Det kunde emellertid

ifrågasättas örn denna konsekvens innebure någon olägenhet av större betydelse.

I fall då villkorlig dom ej meddelats vid böternas ådömande syntes

hinder icke möta att medgiva de administrativa myndigheterna befogenhet

att under vissa förutsättingar befria den bötfällde från undergående av förvandlingsstraff.

I motsats mot vad Göta hovrätt sålunda uttalat bär i några yttranden invänts,

att det förhållandet att villkorligt anstånd skulle kunna beviljas med

förvandlingsstraff icke nödvändigt måste hava till konsekvens, att bötesförvandlingen

överflyttades till domstolarna, utan i stället kunde åt länsstyrelserna,

som nu handhade förvandlingen, uppdragas att bevilja dylikt anstånd.

Härigenom skulle proceduren med dubbel domstolsbehandling undvikas i

normala fall.

Denna mening omfattas av häradshövdingarna i Oppunda och Villåttinge

domsaga, Hallands södra domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga.

Häradshövdingen i sistnämnda domsaga anför härom:

Bötesförvandlingen borde verkställas av länsstyrelsen och denna borde även

äga meddela anstånd med förvandlingsstraffet. Sådant anstånd borde i regel

beviljas, vilket överensstämde med de sakkunnigas förslag. Det förefölle knappast

lämpligt att benämna detta anstånd villkorlig dom, det vore närmast att

jämställa med sådant anstånd med böters gäldande som finge meddelas av

indrivningsmyndighet. Det kunde icke vara ägnat att ingiva betänkligheter

att anförtro sådant anståndsmeddelande åt länsstyrelsen, som handhade ärenden

av betydligt ömtåligare beskaffenhet såsom internering av alkoholister,

omhändertagande av barn för skyddsuppfostran och andra ärenden, som

stöde den dömande funktionen nära.

Nödvändigheten av dubbel domstolsbehandling för bötesförvandlingen

ifrågasättes vidare av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anvisar som möjlig

utväg att domstol samtidigt med den dom varigenom böterna ådömts skulle

meddela ett, låt vara villkorligt förvandlingsbeslut.

Till undvikande av dubbel domstolsbehandling i den utsträckning som före
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

43

slagits, förordas i några yttranden det system i fråga om förvandlingens anordnande

som föreslogs av strafflagskommissionen. Bötesförvandlingen

skulle enligt dessa yttranden i princip alltjämt ankomma å länsstyrelserna

men skulle för vissa fall kunna överflyttas å domstolarna för möjliggörande

av villkorlig dom, avvikelse från den fastställda förvandlingsskalan eller befrielse

från förvandlingsstraff. Uttalanden i denna riktning förekomma i

yttranden från länsstyrelsen i Uppsala län, häradshövdingarna i Västernärkes

domsaga, Vättle, Ale och Kullings domsaga samt Flundre, Väne och

Bjärke domsaga ävensom polisdomstolen i Göteborg.

I syfte att minska behovet av dubbel domstolsbehandling föreslår länsstyrelsen

i Blekinge län att det i viss utsträckning kunde överlämnas åt åklagaren

att träffa avgörande, huruvida talan örn förvandling av böter skulle föras

eller ej, så att i fall, då åklagaren kommit till den uppfattningen att den

bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, det hela skulle stanna

vid att åklagaren gjorde anmälan härom hos domstolen, vilken det skulle

tillkomma att avskriva böterna, om ej särskilda skäl påkallade annat.

Rådhusrätten i Gävle ifrågasätter att åtminstone i vissa fall bötesförvandling

borde ankomma å länsstyrelserna, exempelvis då någon som intagits i

fängelse för undergående av urbota bestraffning samtidigt skulle undergå förvandlingsstraff

för böter, som icke ådömts i samband med den urbota bestraffningen.

Frågan huru förfarandet vid bötesförvandling i sina huvuddrag

bör ordnas har föranlett uttalanden i en del yttranden.

Med erinran om de betänkligheter som förefunnes mot domstolsförfarande

bar från skilda håll betonats vikten av att enklast möjliga former bestämdes

för detta förfarande. Olika förslag och önskemål härutinnan ha framförts.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår en i huvudsak skriftlig handläggning

nied remissförfarande, varifrån övergång till muntligt förfarande skulle kunna

ske, då det funnes erforderligt eller av part begärdes. Enligt länsstyrelsens

mening borde, om sådan anordning tillämpades, framställning om förvandling

göras genom ansökan direkt av indrivningsmyndigheten men allmänne

åklagaren borde höras i fråga örn villkorlig dom m. m. Liknande

anordning förordas av föreningen Sveriges stads fiskaler.

I yttrandena från Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

och stadsfogden i Luleå anmärkes på att förhandlingen enligt förslaget

skulle påkallas av allmän åklagare och icke av indrivningsmyndigheten.

Länsavdelningen anför:

Vad som skulle prövas vore den bötfälldes förhållande under indrivningstiden

och härom kunde icke åklagaren få någon kännedom, försåvitt han icke

samtidigt skulle råka vara indrivningsförrättare. Det bleve alltså nödvändigt

alt åklagaren av indrivningsmyndigheten inhämtade alla de upplysningar

han kunde få. Det riktigaste och mest enkla vore att den som hade att

verkställa indrivningen också direkt gjorde framställning örn förvandling.

Framställningen borde insändas postledes och således utan att sökanden inställde

sig. Endast i enstaka undantagsfall borde sökanden vara skyldig till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

personlig inställelse. Den bötfällde borde ej inkallas genom formlig stämning

utan det vore tillräckligt att han underrättades genom rekommenderad

postförsändelse med föreläggande för honom att yttra sig inom viss tid. Endast

örn utsikt ej funnes att på så sätt träffa den bötfällde med delgivning

borde för denna åtgärd anlitas indrivningsmyndigheten.

I fråga om behörigheten för domare å landet att handlägga förvandlingsmål

anför hovrätten över Skåne och Blekinge.

Då vid häradsrätterna nämndens medverkan ansåges så värdefull, och detta

särskilt inom straffprocessen, kunde det synas mindre lämpligt, att häradshövdingen

ensam skulle kunna avdöma förvandlingsmål, där svarandens personliga

och ekonomiska förhållanden komme att spela stor roll. De hänsyn

till processens snabbhet som motiverat nämnda anordning finge emellertid

anses väga tyngre än kravet på nämndens medverkan.

I åtskilliga yttranden har föreslagits, att mål örn förvandling borde få upptagas

även av lagfaren ledamot av rådhusrätt lika väl som av domare på

landet. Som skäl härför har åberopats, att förvandlingsproceduren därigenom

skulle förenklas, att beslutet ofta bleve av rent expeditionell natur och

att det med hänsyn till omgången för erhållande av förvandlingsbeslut av

rådhusrätten eljest skulle föreligga stor risk att bötfälld, som saknade

stadigt hemvist, bleve i tillfälle att undandraga sig förvandlingsstraffet. Önskemål

i denna riktning uttalas sålunda av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Norrbottens

län samt rådhusrätterna i Hälsingborg, Karlstad, Västerås och Eskilstuna.

I de två sistnämnda rådhusrätternas yttrande förordas att undantag

gjordes beträffande sådana fall, då villkorlig dom eller avvikelse från förvandlingsskalan

kunde ifrågasättas; målen borde då hänskjutas till rätten.

Rådhusrätten i Västerås anser även att den bötfällde alltid borde äga påkalla

rådhusrättens prövning av förvandlingsbeslutet.

Att även sekreterare i domsaga borde äga handlägga mål örn förvandling

föreslås av Svea hovrätt och häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna

domsaga. I några yttranden framhålles även behovet av föreskrift huruvida

mål örn förvandling skulle vara inbegripna bland dem, som avses i 1 § lagen

örn särskilda sammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden

samt 19 § 2. domsagostadgan. Enligt Svea hovrätts mening borde förvandlingsmålen

omfattas av dessa bestämmelser, medan hovrätten över Skåne och

Blekinge under hänvisning till målens vikt uttalat en motsatt åsikt.

De sakkunnigas förslag i avseende å kontroll från domstolarnas sida

över indrivningsförfarandet, vilken fråga i flertalet av de avgivna

yttrandena icke närmare berörts, har i några yttranden föranlett erinringar.

Dessa erinringar gå främst ut på att det vore olämpligt att domstolarna

skulle utöva tillsyn över organ som äro underordnade länsstyrelserna. Anmärkning

i detta hänseende uttalas av bland andra Göta hovrätt och länsstyrelsen

i Kristianstads län. Länsstyrelsen utvecklar denna anmärkning sålunda:
Den

ökade kontroll å bötesindrivningen, som de sakkunniga eftersträvade,

borde icke vinnas genom domstols medverkan på föreslaget sätt. Domstolarna

och indrivningsmyndigheterna vore av varandra helt oberoende stats
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

45

organ. Att låta domstolarna genom beslut, som icke finge överklagas, få

korrigerande inverka på de administrativa myndigheternas indrivningsåtgärder

kunde därför skapa kollisionsfall och vöre icke att tillråda. Domstolarnas

medverkan borde inskränka sig till en hemställan om ytterligare utredning

i bötesärendet. För övrigt ansåge länsstyrelsen, att den ökade kontrollen

lämpligast borde ordnas genom föreskrift för de underordnade indrivningsmyndigheterna

att exempelvis en gång varje månad till länsstyrelsen rapportera

beslut angående beviljat anstånd eller avbetalning av böter.

Nyttan och nödvändigheten av domstolskontrollen ifrågasättes i några yttranden.

Föreningen Sveriges stadsfogdar framhåller att de bötfällda själva

noga vakade över att deras rätt tillgodosåges, vilket bestyrktes därav att

några klagomål knappast förekommit över indrivningsmyndigheternas beslut

örn anstånd och avbetalning.

Vidare ha anmärkningar riktats mot förevarande förslag med hänsyn

till den arbetsökning för domstolar och indrivningsmyndigheter som förslagets

genomförande ansåges skola medföra. Föreningen Sveriges stadsfogdar

yttrar i detta hänseende.

Förslaget komme att förorsaka mycket och onödigt utredningsarbete, i

synnerhet som bötesindrivarna genom sin praktiska erfarenhet och sin personkännedom

örn de bötfällda vore de enda som vore i stånd att giva besked

i nu ifrågavarande avseenden. Ett hänskjutande av förut handlagda mål till

vederbörande indrivningsmyndighet för ny behandling skulle i allmänhet resultera

i, förutom onödig omgång, att bättre indrivningsresultat än förut skett

icke skulle ernås. Om den bötfällde påkallade sådan åtgärd, borde det i de

flesta fall icke medgivas, ty i dylika fall borde tredska anses hava förelegat,

eftersom eventuella tillgångar icke redan uppgivits.

Förslaget örn skärpning av förvandlingsstraffet genom höjning

av dess minimum till tjugu dagar och dess maximum till nittio dagar

har i de flesta yttranden tillstyrkts eller lämnats utan särskild erinran. I

vissa yttranden har dock uttalats betänkligheter mot det höga minimistraffet

och föreslagits sänkning därav; i flera fall göres en sådan uppfattning gällande

i samband med förslag att även mindre bötesstraff alltid eller under vissa

förutsättningar skola kunna förvandlas.

Göta hovrätt, som anser det föreslagna minimistraffet för högt, anför

härom:

Det vore givetvis riktigt, som de sakkunniga framhölle, att ett mycket

kortvarigt förvandlingsstraff icke vore ett tillräckligt verksamt tvångsmedel

mot tredskande bötesbetalare samt jämväl ur andra synpunkter vore olämpligt.

Emellertid syntes en så kraftig höjning av minimum för förvandlingsstraffet

som till 20 dagar knappast påkallad. Ett så högt förvandlingsstraff

som 30 dagars fängelse skulle enligt förslaget inträda redan vid ett — relativt

sett — så lågt straff som 20 dagsböter, vilket icke vore lämpligt. Då

även i fall när böter delvis guldits förvandlingsstraffet normalt skulle uppgå

till minst 20 dagars fängelse, syntes detta ägnat att motverka önskemålet

örn böternas erläggande. Hovrätten hemställde, att förvandlingsstraffets minimum

bestämdes väsentligt lägre. Utsikten till frihetsberövande under

exempelvis lägst en vecka vore i de flesta fall ett tillräckligt effektivt medel

att framtvinga betalning av böterna.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som är av samma uppfattning, yttrar:

Länsstyrelsen kunde icke underlåta att framhålla hurusom ett så högt

förvandlingsstraff som det föreslagna minimum för en ringare förseelse kunde

befaras komma att verka både deprimerande och orättvist för en bötfälld,

som mindre tänkte på den vandel, som kunde vara anledningen till att han

ådömdes förvandlingsstraff, än på arten av den förseelse han begått. En

befarad disproportion mellan förseelse och förvandlingsstraff bomme måhända

än mera att framträda i de fall, då böter skulle förvandlas samtidigt

som straffarbete eller fängelse ådömdes.

Förslag örn sänkning av förvandlingsstraffets minimum till tio dagars

fängelse framställes av följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen

Svea hovrätt, länsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län, rådhusrätterna

i Hälsingborg, Gävle, Jönköping och Karlskrona, föreningen Sveriges

landsfiskaler ävensom Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Sänkning förordas vidare av länsstyrelsen i Uppsala lån (till sex dagar

eller ’en arbetsvecka’), länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län, rådhusrätterna

i Eskilstuna och Västerås, häradshövdingarna i Sollentuna och Färentuna

domsaga, Oppunda och Villåttinge domsaga, Oxie och Skytts domsaga

samt Frosta och Eslövs domsaga ävensom föreningen Sveriges stadsdomare.

Under erinran att ett avsevärt antal fångar avtjänade förvandlingsstraff i

samband med omedelbart ådömt frihetsstraff framhåller svenska fångvårdssällskapet,

att dessa fångars möjligheter att betala böterna vore avsevärt beskurna

genom den längre eller kortare frihetsförlusten men genom förvandlingsstraffets

skärpning komme de att i likhet med tredskande bötesbetalare

få strafftiderna förlängda.

De föreslagna bestämmelserna örn rätt för domstol att höja eller

sänka förvandlingsstraff eller befria därifrån ha i vissa

yttranden väckt betänkligheter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sålunda synnerlig stor tvekan

kunna råda om lämpligheten av befogenheten för domstolarna att med hänsyn

till den bötfälldes större eller mindre beredvillighet att gälda böterna sätta

förvandlingsstraffet lägre, respektive högre än som motsvarade den för

normalfallen avsedda förvandlingsskalan. Länsstyrelsen yttrar härom:

I och för sig syntes det föga tilltalande, att under identiskt lika förhållanden

begångna likartade förseelser på detta sätt kunde komma att förskylla

olika straff, beroende på omständigheter, som icke hade något som helst

samband med själva förseelsen. Men härtill komme, att det i flertalet fall

bleve synnerligen vanskligt för domstolen att avgöra, huruvida den dömde

av ''tredska eller vårdslöshet’ underlåtit att gälda böterna, eller örn han i sådant

avseende ''gjort vad han förmått’. Om icke prövningen härav skulle

urarta till rena godtycket, syntes det nödvändigt att i varje särskilt fall förebragtes

fullständig utredning örn den dömdes yttre levnadsförhållanden och

hela livsföring i tiden efter bötesdomens avkunnande. Huruvida arbetet med

en sådan utredning komme att stå i rimlig proportion till de resultat, som

uppnåddes, kunde lämnas därhän. Sannolikt komme i praktiken utredningssvårigheterna

att föra med sig, att domstolarna sällan eller aldrig avveke från

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

47

normalskalan, men i så fall bleve ju också betydelsen av här ifrågavarande

bestämmelser ringa eller ingen.

Att ifrågavarande bestämmelser skulle vara ägnade att leda till ojämnhet

och godtycke i rättsskipningen har jämväl hävdats av länsstyrelsen i Uppsala

län, rådhusrätten i Karlstad och Kopparbergs länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler. Berörda länsstyrelse tillägger, att förslaget

örn rätt för domstol att höja förvandlingsstraffet på grund av tredska eller

uppenbar vårdslöshet träffades av de sakkunnigas egen anmärkning, att bevisning

angående dylikt förfarande vore mycket svår att åvägabringa, varför

bestämmelsen sannolikt sällan skulle komma att tillämpas. Bestämmelsen

avstyrkes även av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge domsaga,

som anser den skärpning av förvandlingsstraffet som i övrigt föreslagits vara

tillräckligt stor för att förmå de bötfällda att betala böterna.

De föreslagna bestämmelserna i avseende å förvandling av normerade

b ö ter hava i allmänhet ej föranlett särskilda uttalanden. Från

några håll hava dock erinringar framställts. Länsstyrelsen i Uppsala län

ifrågasätter huruvida sådan avvikelse från eljest gällande straffregler lämpligen

borde ske i detta sammanhang. Rådhusrätten i Västerås och föreningen

Sveriges stadsdomare framhålla att de föreslagna stadgandena vore främmande

för vår strafflag och knappast påkallade av något praktiskt behov.

Av rådhusrätterna i Gävle, örebro och Eskilstuna har föreslagits att normerade

böter helt eller i största möjliga utsträckning borde utbytas mot

dagsböter, varigenom ifrågavarande särbestämmelser bleve onödiga. Generaltullstyrelsen

ville icke motsätta sig de föreslagna bestämmelserna men förutsatte

därvid att dessa icke i någon avsevärd utsträckning skulle finnas behöva

tillämpas i tullmålen.

De sakkunnigas förslag örn undantag från förvandling av

vissa mindre böter har i de ojämförligt flesta yttrandena gjorts

till föremål för kritik. Förslaget har lämnats utan erinran av fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Stockholms rådhusrätt

(majoriteten), polisdomarna i Stockholm och Malmö, sex häradshövdingar,

styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges fångvårdsmannaförbund och nykterhet snämndernas

centralkommitté. Härjämte har av följande myndigheter uttalats, att

övervägande skäl ansetts i princip tala för förslaget, nämligen hovrätten över

Skåne och Blekinge, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i örebro län och

tre häradshövdingar. I övriga yttranden har förslaget avstyrkts eller mot

detsamma framförts allvarliga betänkligheter.

Den framställda kritiken har i främsta rummet gått ut på att förslaget

skulle vara ägnat att leda till minskning av respekten för lagbuden och de

myndigheter som tillsåge deras upprätthållande. Svea hovrätt anför sålunda,

att den föreslagna regeln helt visst skulle utöva en mycket menlig inverkan

på bötesbetalningen samt utan tvivel även kunde uppmuntra till trots

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

emot lag och laga myndighet samt alstra slapphet beträffande vissa lagbuds

efterlevnad. Liknande uttalande göres av Göta hovrätt. Länsstyrelsen i Kristianstads

län yttrar att även böter för mindre förseelser, vare sig dessa riktade

sig mot samhället eller den enskilde, utgjorde en bestraffning som måste

utkrävas för att icke det allmänna rättsmedvetandet skulle bliva kränkt; i

annat täll skulle lydnaden för gällande lagar och författningar undergrävas

samt polismyndigheterna beredas stora svårigheter vid ordningens upprätthållande.

Länsstyrelsen framhåller även att ett beivrande av smärre lagöverträdelser

måste för polismyndigheterna te sig fullständigt meningslöst, om

det på förhand vore uppenbart att någon påföljd för den felande icke komme

att inträda. Att det på grund härav vore förklarligt att polismyndighetens intresse

att beivra dylika förseelser komme att slappna, framhåller föreningen

Sveriges landsfiskaler, som även anser det påtagligt att domstolarnas och

myndigheternas prestige skulle taga allvarlig skada om förslaget genomfördes.

Föreningen Sveriges stadsfogdar förklarar att om icke hela domstolsförfarandet

skulle bliva fullkomligt meningslöst, följden av förslaget måste

bliva att bötesstraffen av domstolarna höjdes.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför:

Det vore för rättskänslan kränkande, att gärningar, som enligt gällande

lag vore belagda med ansvar, ej komme att för den sakfällde medföra någon

påföljd. De personer, som det här gällde, tillhörde oftast en kategori, vilken

ej betraktade det såsom någon skam att ställas under åtal och för vilken

därför åtalet i och för sig icke innebure något straffmoment. Däremot komme

sådana tilltalade, som kunde betala sina böter, i allmänhet att i dubbel

måtto drabbas menligt av åtalet, i det de nämligen utom den egendomsförlust,

erläggande av böterna innebure, finge vidkännas det lidande, som skammen

av ett åtal medförde. Fixerandet av en viss gräns beträffande böter,

som icke skulle förvandlas, kunde befaras medföra en straffmätning, vilken

ej, såsom borde ske, toge hänsyn uteslutande till förseelsens mer eller

mindre svåra art samt föreliggande förmildrande eller försvårande

omständigheter. Enligt de sakkunnigas mening borde domstolarna vid

straffmätningen kunna anlägga andra synpunkter än dem, som enligt vad

ovan anförts borde vara ensamt avgörande. Att en dylik oegentlighet också

komme att bliva följden av den föreslagna nya lagstiftningen vore mycket

sannolikt. Det kunde med fog antagas, att en del domstolar, som icke

kunde finna det berättigade i att begångna lagöverträdelser lämnades

straffria, komme att till förebyggande härav sätta bötesbeloppen högre,

än som eljest skulle hava blivit fallet. I detta sammanhang borde i fråga

om bötesindrivningen framhållas en omständighet, som syntes ej hava beaktats

av de sakkunniga. Å landsbygden förekomme en stor grupp bötfällda,

som saknade utmätningsbara tillgångar men dock i regel erlade utdömda

böter. Denna grupp utgjordes av lantbrukares söner och döttrar samt hos

lantbrukare anställda drängar och kvinnliga hembiträden. Vid häradsrätterna

förekomme i mycket stor omfattning åtal för förseelser, begångna av

dessa, särskilt förseelser mot vägtrafikstadgan vid färd med velociped, och

de utdömda bötesbeloppen understege i regel tjugufem kronor. Enligt vad

från åklagarhåll vitsordats betalades dylika böter så gott som undantagslöst,

oaktat vederbörande saknade utmätningsbara tillgångar. Skulle det nu föreliggande

förslaget upphöjas till lag, kunde det med visshet förutses, att dylika

böter bleve obetalda, och förseelserna följaktligen bleve straffria.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

49

I likhet med föreningen Sveriges häradshövdingar har jämväl från andra

håll mot förslaget erinrats att det skulle bryta mot principen om allas likhet

inför lagen. Svea hovrätt yttrar sålunda, att det läge något för rättsmedvetandet

stötande däruti, att av två personer i samma ekonomiska läge den

mindre nogräknade skulle kunna undandraga sig varje påföljd av sin förseelse,

medan den mera pliktmedvetne finge vidkännas bötesstraff.

Generaltullstyrelsen förklarar att styrelsen, även med erkännande av önskvärdheten

att finna en form för undvikande av de kortvariga förvandlingsstraffen,

icke kunde tillstyrka, att förslaget i förevarande del genomfördes,

med mindre sådana jämkningar i en eller annan form vidtoges, att möjligheten

till bötesförvandling lämnades orubbad vid brott mot tullförfattningarna,

i varje fall vid olovlig varuinförsel.

Ehuru sålunda i många yttranden de sakkunnigas förslag om förvandlingsfrihet

för småböter starkt kritiserats, har dock icke den tanken helt avvisats att

i viss utsträckning undantag från förvandling kunde göras beträffande böter

för mindre förseelser. I ett flertal yttranden har sålunda tillstyrkts att undantag

från förvandling i föreslagen utsträckning borde ske men på villkor

att den bötfällde icke av tredska eller vårdslöshet underlåtit gälda böterna. I

andra yttranden bar denna utväg anvisats i den formen, att i vart fall förvandling

måste kunna ske vid tredska eller vårdslöshet. Uttalanden av nu

angiven innebörd göras sålunda av Svea och Göta hovrätter, länsstyrelserna

i Stockholms, Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, rådhusrätterna

i Göteborg, Gävle, Eskilstuna, Västerås och Karlskrona ävensom en

minoritet inom Stockholms rådhusrätt samt häradshövdingen i Södra Roslags

domsaga.

Svea hovrätt och rådhusrätten i Göteborg förorda därjämte att det skulle

stå åklagaren öppet att påkalla förvandling även i fall då den bötfällde givit

anledning till antagande att straffets undergående erfordrades för hans tillrättaförande.

Som utväg att undgå vissa av olägenheterna av undantagen från förvandling

har vidare i ett yttrande (häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga)

väckts förslag att den domstol som ådömde bötesstraffet skulle, där den

funne förhållandena vid förseelsens begående så påkalla, äga förordna att

böterna vid bristande betalning skulle förvandlas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som avstyrker förslaget att småböter icke

skulle vara förvandlingsbara, föreslår att det föreslagna stadgandet om rätt

för domstol att under vissa förhållanden helt befria bötfälld från förvandlingsstraff

så tillämpas, att bagatellförseelser icke behöva sonas med fängelse.

Beträffande sättet för bestämmandet av de fall som skulle undantagas från

förvandling lia häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga samt landsfogden

i Gotlands län förordat ett system, vilket i princip överensstämmer med

det som, på sätt framgår av de sakkunnigas promemoria, varit ifrågasatt i

Finland. Användande av detta system ifrågasättes jämväl av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Norrbottens län samt rådhusrätten i Hälsingborg.

Vidare har i några yttranden anmärkning riktats mot att mindre böter cj

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 33.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

skulle få förvandlas vid sådant sammanträffande med andra böter att böterna

sammanlagt uppnå gränsen för förvandlingsbarhet. Anmärkning häremot

framställes sålunda av rådhusrätten i Gävle och av häradshövdingen i

Tveta, Vista och Mo domsaga. Av länsstyrelsen i Östergötlands län har ock

påpekats att bötfälld, som ådömts två bötesstraff å vartdera tjugu kronor, ej

borde behandlas mildare än den som dömts till ett straff å trettio kronor.

I fråga om den föreslagna gränsen för förvandlingsfrihet lia några avvikande

meningar yppats. Med hänsyn särskilt till den talrika förekomsten

av mindre trafikförseelser har häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga

ansett gränsen böra nedsättas till tre dagsböter och femton kronor penningböter.

Ä andra sidan har höjning av gränsen förordats av häradshövdingen

i Västerbottens västra domsaga till tio dagsböter och av häradshövdingen i

Sollentuna och Färentuna domsaga till tio å femton dagsböter.

I några yttranden framhålles att förslagets genomförande nödvändiggör en

justering av straffskalorna uppåt i vissa författningar. Sålunda anmärker

hovrätten över Skåne och Blekinge att bland de förseelser, vid vilka bötesmaximum

vore under tjugufem kronor och där ådömt bötesstraff sålunda

icke ens vid iteration skulle kunna förvandlas, otvivelaktigt funnes några,

som hade en viss praktisk betydelse och vid vilka iteration vore mycket tänkbar,

t. ex. vissa förseelser mot ordningsstadgan för rikets städer eller med

stöd av denna utfärdade bestämmelser. Under uttalande att det icke kunde

anses tillrådligt att helt avstänga samhället från möjlighet att reagera mot

medellösa personer, som gång på gång gjorde sig skyldiga till sådana förseelser,

konstaterar hovrätten att, därest såsom hovrätten förordade dagsbotssystemet

utsträcktes att avse alla böter, frågan bomme att lösas av sig

själv; skulle sådan utsträckning av dagsbotssystemet ej vidtagas, syntes bötesmaxima

böra justeras så att alla praktiskt betydelsefulla förseelser kunde

beläggas med böter till belopp av minst tjugufem kronor. Föreningen Sveriges

häradshövdingar anför att örn en gräns av ifrågavarande slag skulle uppställas,

det framstode som en given nödvändighet att straffskalan höjdes

i fråga om de förseelser, för vilka böterna ej nådde upp till denna gräns. Yrkande

örn straffhöjning framställes även av kontrollstyrelsen beträffande

fylleriförseelser. Styrelsen yttrar att ehuru den hyste starka principiella

betänkligheter mot förslaget rörande mindre böter, vilket hade sin huvudsakliga

betydelse i fråga om fylleriförseelserna, styrelsen ej ville underskatta

vikten av de skäl som kunde anföras för förslaget, men att med bifall

till förslaget syntes oundgängligen böra förknippas förslag örn sådan ändring

i straffbestämmelserna för fylleri, att iteration vid sådana förseelser medförde

straffskärpning utöver gränsen för böters förvandlingsbarhet.

Vad härefter angår det särskilda förslaget örn begränsning av förvandlingsbarheten

av böter för fylleri och förargelseväckande beteende i samband med

fylleri har detta i allmänhet ej föranlett speciella uttalanden. Inställningen

därtill torde i stort sett vara densamma som till frågan örn särbehandling i

förvandlingshänseende av mindre böter över huvud. I några yttranden har

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

51

emellertid markerats en annan uppfattning till detta förslag och i andra har

detsamma gjorts till föremål för särskilda anmärkningar.

Rådhusrätten i Eskilstuna, som i övrigt avstyrker bifall till förslaget om

förvandlingsfrihet, förklarar sålunda att den beträffande fylleriförseelserna

i stort sett vore ense med förslagets grundlinjer men förordade i första hand

användning av varning såsom påföljd å fylleriförseelse. Socialstyrelsen vill,

ur de synpunkter styrelsen företräder, ej motsätta sig förslaget om förvandlingsfrihet;

det vore enligt styrelsens mening tillfyllest att konstatera att avtjänande

av fylleriböter ur alkoholistvårdens synpunkt knappast fyllde någon

funktion och ej heller motsvarade något större allmänpreventivt syfte att avhålla

från fylleri. Nykterhetsnämndernas centralkommitté yttrar att den

praktiska erfarenheten visat, att de kortvariga förvandlingsstraffen för böter

hade ytterst ringa, örn ens någon betydelse såsom avskräckande och uppfostrande

moment, och kommittén tvekade ej att tillstyrka, att fängelsestraffen

för fylleri på föreslaget sätt ställdes på avskrivning.

I motsatt riktning uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län, som icke finner

det påkallat att giva fylleriböter särställning i förvandlingshänseende;

länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslaget medföra risk för nykterhetstillståndet.

Kontrollstyrelsen, som framfört allvarliga betänkligheter mot att undantaga

mindre böter över huvud från förvandling, avstyrker nu ifrågavarande

förslag. Styrelsen anför:

Som motiv för förslaget hade de sakkunniga i huvudsak hänvisat till att vissa

andra reaktioner från det allmännas sida följde å en begången fylleriförseelse,

i vilket hänseende de sakkunniga särskilt erinrat örn bestämmelserna i

34, 35 och 64 §§ av gällande rusdrycksförsäljningsförordning samt örn vissa

stadganden i det av 1928 års revision av rusdrvckslagstiftningen framlagda

förslaget till lag om nykterhetsvård. Sistnämnda stadganden hade emellertid

veterligen i flera av de yttranden, som avgivits över det ifrågavarande förslaget,

utsatts för en kritik, som, redan den, gjorde frågan örn antagandet

av denna del av förslaget till lag synnerligen oviss. Det i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen

meddelade stadgandet hade alltmera kommit ur

tillämpning. Kvar stöde de åtgärder, som enligt 34 och 64 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen

kunde av systembolag vidtagas mot fyllerister. Erinras

kunde till en början, att enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag

förefintligheten av flera än två fylleriförseelser under de två senaste åren

icke längre skulle utgöra en absolut avstängningsgrund. Framhållas kunde

vidare, att av systembolag vidtagna åtgärder icke hade karaktären av straff

och, enligt kontrollstyrelsens mening, icke kunde fullgöra straffets funktioner.

Syftet med de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende angåves vara

att begränsa antalet förvandlingsstraff. Å andra sidan konstaterade de

sakkunniga, att det tydligtvis vöre förenat med fara ur allpiänpreventiv synpunkt

att undantaga från förvandlingsstraff andra förseelser än de utpräglat

bagatellartade. Från dessa båda principiella utgångspunkter kunde det örn de

fall av fylleri, som berördes av nu ifrågavarande förslag —- d. v. s. sådana

första och andra gångens fylleriförseelser under en tvåårsperiod, för vilka

högre straff än 25 kronor ådömts, och vilka ifrågakomma till förvandling —

sägas, att de varken vore så talrika — enligt stickprovsundersökning avseende

straffmätningen under tiden 1929—1934 beträffande ettusen personer

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

överstege det genomsnittliga fylleristraffet först med femte förseelsen tjugufem

kronor — att en undantagsregel för deras vidkommande vöre av synnerlig

betydelse, eller så utpräglat bagatellartade, att en sådan regel icke desto

mindre vore försvarlig. Det kunde svårligen betecknas som ett missbruk av

statens maktmedel att i dessa fall låta förvandlingsstraff inträda. Den privilegierade

särställning, fylleristerna enligt förslaget skulle komma att intaga,

kunde enligt kontrollstyrelsens mening knappast undgå att verka uppluckrande

på den opinionsbildning i fråga om fylleriets förkastlighet, som enligt

de sakkunniga numera stadgat sig, och på denna uppfattnings allmänprevenerande

verkan mot fylleriförseelser.

I några yttranden har erinrats örn den genom lagstiftning under 1925 genomförda

skärpningen av straffet för fylleri och anmärkts att föreliggande

förslag stöde i strid mot nämnda lagstiftning.

Mot förslaget att böter för förargelseväckande beteende, där förseelsen begåtts

i samband med fylleri, skulle i förvandlingshänseende behandlas lika

med böterna för fylleriet, har i ett flertal yttranden riktats anmärkning. Svea

hovrätt yttrar sålunda att den privilegierade ställning som inrymts åt förargelseväckande

beteende i samband med fylleri kunde, örn ej hovrättens hemställan

om befogenhet för åklagaren att i vissa fall föra talan om förvandling

vunne bifall, leda till stötande resultat särskilt i sådana fall, då bland flera,

som vid ett och samma tillfälle ådragit sig ansvar för förargelseväckande beteende,

somliga drabbats av ansvar jämväl för fylleri, andra däremot icke.

Kontrollstgrelsen finner det förklarligt örn fylleriet under sådana förhållanden,

mot stadgandet i 3 § av 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap,

komme att uppfattas som en ursäkt för det under berusning begångna brottet.

I andra yttranden har påpekats att åklagarna i dylika fall, för att undvika

den nu berörda stötande konsekvensen, skulle nödgas inskränka åtal att

gälla endast förargelseväckande beteende.

De sakkunnigas förslag rörande böter ådömda å alkoholisteller

tvångsarbetsanstalt intagna personer har med allenast

få undanlag gillats eller lämnats utan erinran.

Frånsett en erinran beträffande bestämmelsernas formulering hava allenast

i två yttranden framställts anmärkningar mot desamma. Det ena yttrandet

är avgivet av nykterhetsnämndernas centralkommitté. Däri ifrågasättes huruvida

det ej vore lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla även

för dem som frivilligt ingått å alkoholistanstalt, enär i annat fall en person

som bringats till insikt örn behovet och nödvändigheten att söka vård å alkoholistanstalt,

komme i en ogynnsam situation. I det andra yttrandet, som avgivits

av en landsfiskal, uttalas att tillräckliga motiv icke förebragts för att

förvandlingsstraff skulle förfalla i fråga om andra böter än sådana för fylleri.

Av de myndigheter och sammanslutningar som haft tillfälle yttra sig över

den inom departementet utarbetade promemorian angående förvandling

av böter för fylleri m. m. har det däri framställda förslaget tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av Svea och Göta hovrätter, fångvårdsstyrelsen,

Överståthållarämbetet, tjugu länsstyrelser och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Därutöver tillstyrkes förslaget i princip av hovrätten över

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

53

Skåne och Blekinge, kontrollstyrelsen, två länsstyrelser, styrelserna för statens

alkoholistanstalt å Venngarn och statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

samt nykterlietsnämndernas centralkommitté. Avstyrkande yttranden hava

avgivits av socialstyrelsen och två länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som ställer sig avvisande till förslaget, anför:

Vad anginge användningen av internering på alkoholistanstalt såsom reaktion

mot fylleriförseelser erinrades, att förutsättningen för internering vore

och även framdeles måste vara, att personen i fråga vore hemfallen åt alkoholmissbruk.

Medlet bleve således icke användbart mer än i en bråkdel av

de fall, då fylleriförseelser förelåge, vilket också framginge av en jämförelse

mellan siffrorna för fylleriförseelser och de på grund av alkoholmissbruk internerade.

Nykterhetsnämndernas och alkoholistanstalternas arbete borde

icke heller försvåras genom att den föreställningen uppstode, att de användes

såsom ett slags straffanstalter. Den utvidgning av inlerneringsinstitutet, som

möjligen kunde vara påkallad, komma dock att befrämjas, örn i anslutning

till de sakkunnigas förslag kostnaden för vård å allmän anstalt finge gäldas

av statsverket beträffande sådana personer, som intagits på grund av straff

för fylleri eller förargelseväckande beteende i samband därmed.

Socialstyrelsen, som jämväl avstyrker förslaget, har framhållit att det

i och för sig icke syntes alldeles ofrånkomligt att sammankoppla frågan rörande

bötesförvandlingen med alkoholistlagstiftningen. Styrelsen vitsordar

att det utan tvivel läge något irrationellt i den nuvarande ordningen, att jurisdiktionen

hade att taga omedelbar befattning med en samhällsföreteelse,

där det i många individuella fall kunde röjas att denna vöre av beskaffenhet

att i annan ordning påkalla ett omfattande förfarande enligt meddelad lagstiftning,

ulan att ett fast förbindelseled därvid åstadkommits i författningsväg.

Styrelsen uttalar att den principiellt anslöte sig till de önskemål som

i detta hänseende kommit till uttryck i de sakkunnigas promemoria. Emellertid

förklarar sig styrelsen nödgad att för närvarande — i avvaktan på att

utredning verkställdes rörande behovet av vårdplatser å alkoholistanstalterna

och att åtgärder träffades för tillgodoseende av detta behov — avstyrka lagstiftningsåtgärder,

som kunde förväntas medföra ökat behov av dylika vårdplatser.

Styrelsen anför i detta avseende:

Under senare år hade behovet av vårdplatser visat stigande tendens, och

man hade, i mån av tillgång på statsmedel för ändamålet, sökt att tillgodose

detsamma genom utvidgningar och nya anstalter. Det tillskott på vårdplatser,

som hittills med tillhjälp av anvisade statsmedel kunnat vinnas, hade icke

motsvarat stegringen av platsbehovet. Platser kunde även i trängande vårdfall

icke beredas, och nykterhetsnämnderna rapporterade stigande antal

vårdbehövandc expektanter. Redan med nuvarande lagstiftning och lagtilllämpning

vore bristningsgränsen uppnådd och överskriden, varför lagtilllämpningen

äventyrades. Den enligt styrelsens mening ojämförligt viktigaste

frågan för den organiserade alkoholistvårdens vidkommande vore för närvarande

att råda hot i här berörda nödläge. För ändamålet krävdes närmast

en undersökning av platsbehovets verkliga omfattning samt häremot svarande

tillgång på .statsmedel för anordnande av allmänna anstalter.

Socialstyrelsen ifrågasätter vidare huruvida den föreslagna lagstiftningen

kunde ur praktisk synpunkt anses ändamålsenlig. Härutinnan anför styrelsen

:

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Mot förslagen kunde riktas den erinringen, att de icke behörigen beaktat

den stora sakliga olikhet, som förefunnes beträffande vagabonderande fyllerister

och sådana med mera stadigvarande hemvist. I förra fallet syntes olägenheterna

av det nuvarande tillståndet företrädesvis vara av rent praktisk

och ekonomisk art; sedan en anhållen vagabonderande fyllerist erkänt sin

förseelse, hade han tillfälle att avlägsna sig, innan utredning om hans eventuella

tidigare förseelser hunnit verkställas, och domen avkunnades i hans

frånvaro. Ett initiativ vare sig från domstols eller åklagares sida bleve därigenom

nära nog lika ineffektivt som enligt nu gällande ordning; det vagabonderande

klientelet, som ofta vore mest i behov av anstaltsvård, kunde faktiskt

undandraga sig de samhällsåtgärder, som lagutkasten åsyftade att främja.

Det syntes icke lämpligt, att det spörsmål om judiciellt initiativ inom

alkoholistvården, som avhandlades i remisspromemorian, företoges till avgörande

utan att jämväl här berörda närmast praktiska fråga därvid bringades

till en ändamålsenlig lösning.

Beträffande valet mellan att såsom enligt de sakkunnigas förslag låta initiativtagande

till åtgärder enligt alkoholistlagen ankomma å domstolarna eller,

såsom i promemorian föreslagits, å åklagarna har det senare alternativet

vunnit gillande i alla yttranden som beröra denna fråga. Svea hovrätt uttalar

sålunda, att det vore synnerligen önskvärt örn det syfte som avsåges med förslagen

kunde vinnas utan den belastning av domstolarna som enligt de sakkunnigas

förslag skulle inträda. I några av de genom hovrätterna inkomna

yttrandena har anförts, att det icke lämpligen borde ifrågakomma att åt domstolarna

uppdraga befattning med åtgärder mot alkoholister. Emellertid har

i åtskilliga yttranden hemställts att behovet av alkoholistvård skulle prövas

redan i samband med ådömande av böter för fylleri och ej först vid den senare

tidpunkt, då frågan om förvandling av dylika böter bleve aktuell. Denna

mening uttalas av hovrätten över Skåne och Blekinge, som finner det böra

föreskrivas, att åklagaren redan innan han för tredje gången instämde en

person för fylleri skulle undersöka örn denne vore hemfallen åt alkoholmissbruk.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att det ur

alkoholistvårdens synpunkt vore att föredraga, att åtgärderna vidloges redan

då fylleriböterna ådömdes, samt att det ej alltid vore säkert att den som erlade

fylleriböter vore mindre hemfallen åt alkoholmissbruk än den som ej

betalade, varjämte det kunde framstå såsom en orättvisa, att den som hade

penningar kunde köpa sig fri från risken för alkoholistbehandling. Jämväl

nykterhetsnämndernas centralkommitté ansluter sig till berörda mening.

Departements»

chefen.

Vid behandlingen i statsrådet den 20 april 1934 av frågan om tillkallande

av särskilda sakkunniga för verkställande av utredning angående reformer

på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden framhöll

jag beträffande det nuvarande förvandlingsstraffet, att det vore principiellt

oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff för ett brott som

domstolen funnit böra sonas med böter. Anledningen till frihetsstraffets avtjänande

vöre icke det begångna brottets beskaffenhet utan den, att brottslingen

antingen icke kunnat eller ock icke velat erlägga böterna. Örn den

dömde på grund av arbetslöshet eller dylikt icke kunnat betala böterna,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

55

vore det för rättsmedvetandet stötande att straffet skärptes från bötesstraff

till frihetsstraff. Beträffande det fall då den dömde på grund av tredska

underläte att betala böterna, innebure risken att enligt nuvarande regler

få böterna förvandlade till frihetsstraff icke ett tillräckligt verksamt tvångsmedel

mot den tredskande. Vidare erinrades därom, att fortfarande intoges

årligen i fängelserna för avtjänande av böter mer än 10,000 personer. Ett

stort antal människor vandes sålunda vid fängelselivet under kortvariga

uppehåll i straffanstalterna. Härigenom försvagades det avskräckande momentet

hos frihetsstraffen. Innan de sakkunnigas reformförslag upptages

till närmare granskning må i anslutning till nyss berörda yttrande de huvudlinjer

efter vilka en reform kan tänkas genomförd något utförligare belysas.

Till en början må framhållas att den sist angivna omständigheten, att ett

stort antal personer genom förvandlingsstraffet vänjes vid fängelserna, icke

blott medför att respekten för frihetsstraffen överhuvud minskas hos bölesfångarna

och dem som komma i beröring med dessa fångar utan även

leder till ett utplånande av gränslinjen mellan förseelser och svårare brott,

då för båda samma straffart kommer till användning. Nämnda förhållanden

påkalla i och för sig att man såvitt möjligt söker begränsa användningen

av fängelse såsom förvandlingsstraff. En sådan begränsning är motiverad

jämväl därav, att det korta frihetsstraffet — och om något annat än ett

relativt kortvarigt straff kan det ju vid förvandling av böter icke vara tal

— även ur andra synpunkter är förkastligt.

Såsom en lösning av det föreliggande problemet kunde möjligen tänkas

att helt avskaffa det nuvarande förvandlingsstraffet och tillskapa ett från

det vanliga frihetsstraffet skilt förvandlingsstraff, arrest eller dylikt. Därest

denna väg visade sig oframkomlig och förvandlingsstraffet i dess nu gällande

form måste bibehållas, kunde den önskade begränsningen av förvandlingsstraffens

antal i viss grad uppnås redan genom vidtagande av åtgärder

som, utan att beröra förvandlingsstraffet, leda till att böter bliva erlagda

i större utsträckning än för närvarande, t. ex. genom att underlätta för den

bötfällde att erlägga böterna genom föreskrifter örn anstånd och avbetalning

av böter eller genom ett strängare indrivningsförfarande. En annan

åtgärd som även vore ägnad att medföra en ökad bötesbetalning och därmed

också en minskning av förvandlingsstraffen, vöre att utvidga dagsbotssystemets

tillämpningsområde, så att samtliga bötesstraff bleve bestämda i

relation till den dömdes betalningsförmåga. För den händelse betalning av

ådömda böter icke komme till stånd, kunde en begränsning av förvandlingsstraffet

vinnas genom att man läte sådana bötfällda som äro arbetsföra avarbeta

böterna genom arbete för det allmännas räkning. Därest nu angivna

utvägar befinnas olämpliga eller otillräckliga, återstår att undersöka huruvida

man icke under vissa förutsättningar kan avstå från att förvandla

oguldna böter, antingen så att man vid utebliven bötesbetalning låter sig

nöja med den varning bötesdomen innebär, eller så att man ersätter förvandlingsstraffet

med en villkorlig dom.

Alldeles särskilt gör sig önskemålet att begränsa det nuvarande förvandlings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majis proposition nr 35.

straffets användningsområde gällande, då den bötfällde på grund av fattigdom,

arbetslöshet eller dylikt ej kunnat betala böterna. Såsom förut nämnts är det

nämligen i dessa fall för rättsmedvetandet stötande, att straffet skärpes från

bötesstraff till frihetsstraff. Denna synpunkt gör sig kanske mindre gällande i

länder, där ett kortvarigt frihetsstraff direkt kan ådömas för ett ringare brott

och där således någon principiell gränslinje knappast förefinnes mellan bötesstraff

och frihetsstraff. I vårt land däremot, där frihetsstraffet i motsats

till bötesstraffet har en i viss grad diffamerande karaktär, framträder det

stötande i utbytandet av böter mot frihetsstraff starkare. Örn man således

bör söka uppnå att såvitt möjligt ej den omständigheten att bötfälld på

grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt ej kunnat betala böterna skall

medföra undergående av förvandlingsstraff, måste man å andra sidan undvika

det resultat att den medellöse och förvärvsoduglige utan att drabbas

av någon påföljd skall kunna begå sådana förseelser som endast äro belagda

med böter, låt vara att man, då fråga är örn tämligen obetydliga förseelser,

möjligen kan låta sig nöja med den varning som ligger i själva bötesdomen.

I själva verket torde det icke givas någon lösning som tillgodoser båda de

nämnda synpunkterna, utan man lärer fa nöja sig med en kompromisslösning.

En sadan skulle kunna tänkas bestå däri, att man vid sådan oförskylld

betalningsoförmåga varom nu är fråga beviljar villkorlig dom i avseende

på förvandlingsstraffet. Villkorlig dom kan emellertid uppenbarligen icke

ifrågakomma i de fall, då på grund av den bötfälldes vandel eller brottets

beskaffenhet straffets verkställighet icke utan fara kan eftergivas. Den som

saknar förmåga att gälda ådömda böter skulle alltså i dessa fall få bötesstraffet

utbytt mot ett ovillkorligt frihetsstraff. Det avsteg som härigenom

sker från den uppställda principen lärer emellertid vara ofrånkomligt.

Därest det uteblivna gäldandet av böterna icke beror på bristande förmåga

hos den dömde utan på tredska eller uppenbar vårdslöshet, kan det knappast

anses för rättsmedvetandet stötande att straffet förvandlas från böter

till frihetsstraff. Den dömdes tredska utgör ju ett tecken på en högre grad

av antisocial vilja. Kritiken mot användningen av fängelse som förvandlingsstraff

riktar sig därför knappast mot de fall, då fråga är om bötfällda

som icke vilja betala böterna. Tvärtom påyrkas allmänt, att förvandlingsstraffet

för sådana fall skärpes, sa att det utgör en kraftigare press på den

tredskande att betala.

Av nu angivna möjligheter som kunna ifrågakomma vid en reformering

av bötesstraffet ha de sakkunniga icke upptagit tanken att ersätta det nuvarande

förvandlingsstraffet med någon annan form av frihetsstraff. Denna

ståndpunkt synes välbetänkt. En sådan lösning, som förordats allenast i ett

yttrande, torde möta så stora praktiska svårigheter att den redan på denna

grund icke lärer kunna genomföras.

De sakkunniga ha ej heller ansett sig böra i detta sammanhang föreslå

någon ändring i fråga örn dagsbotssgstemets tillämpningsområde. Till stöd

härför har aberopats att vissa principiella skäl talade mot en utvidgning av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

57

dagsbotsområdet och att man i vart fall borde undvika att redan nu rubba

en så nyligen genomförd lagstiftning, samt slutligen att erfarenheten gåve

vid handen att den nu förevarande frågan — bötesförvandlingsproblemet —

ej kunde lösas endast genom en utvidgning av dagsbotssystemet.

I ett stort antal yttranden, särskilt från domstolarna, vilka uppenbarligen

besitta de största erfarenheterna rörande dagsbotssystemets tillämpning, har

förordats att frågan om dagsbotsområdet nu borde upptagas till lösning. De

skäl som i dessa yttranden åberopats giva vid handen, att en revidering av

dagsbotslagstiftningen i den riktning, att åt dagsbotssystemet gives ett vidare

tillämpningsområde, numera synes böra tagas under allvarligt övervägande.

Den fråga som i detta sammanhang uppställer sig är emellertid den, om en

revision av bötesförvandlingen kan och bör äga rum utan avbidan på genomförandet

av en reform i fråga örn dagsbotsområdet. I åtskilliga av de

yttranden som förordat en utvidgning av dagsbotsområdet har yrkats uppskov

med den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan härå. Till stöd härför

har åberopats, dels att utvidgningen av dagsbotsområdet skulle vara av stor

betydelse för det syfte som man genom förevarande lagstiftning vill uppnå

— en minskning av förvandlingsstraffens antal -— och dels att det vore av

vikt att den ifrågasatta omläggningen av bötesförvandlingen ej genomfördes

innan dagsbotssystemets tillämplighetsområde blivit på ett mera slutgiltigt

sätt bestämt. Riktigheten av påslåendet att en utvidgning av dagsbotsområdet

skulle leda till en minskning av förvandlingsstraffen kan icke betvivlas.

För att vinna någon hållpunkt för bedömandet av frågan i vilken omfattning

en ökning av bötesbetalningen och en nedgång av förvandlingsstraffen

kunde vid en utvidgning av dagsbotsområdet tänkas inträda, bär inom departementet

verkställts en undersökning rörande den utsträckning i vilken

dagsböter å ena sidan samt penningböter å andra sidan under år 1933 förvandlats.

Några exakta beräkningar över förvandlingsfrekvensen för de båda

bötesarterna kunna av flera skäl icke göras, bl. a. på grund av att penningböter

och dagsböter ofta förekomma samtidigt. Undersökningen utvisar,

att enbart i penningar ådömda böter förvandlades i omkring 11.5 procent fall,

under det att förvandlingsprocenten för dagsböter torde kunna beräknas

vara ungefär hälften så stor. Då antalet ådömda straff i penningböter är

betydligt större än antalet ådömda dagsbotsstraff, synes den inverkan, som

ett fullständigt avskaffande av penningböterna skulle medföra i fråga örn

förvandlingsstraffens antal, vara ganska betydande. Emellertid kunna å

andra sidan vissa omständigheter anföras som tala i motsatt riktning. Det

må sålunda erinras örn alt det, såsom de sakkunniga framhållit, med nuvarande

förvandlingsskala ofta blir ekonomiskt fördelaktigare för en bötfälld

att avtjäna penningböter än dagsböter. Den högre förvandlingsfrekvensen

för penningböterna torde således icke enbart bero på att gäldandet av penningböter

är mera betungande än betalandet av dagsböter. Den av de sakkunniga

föreslagna ändringen i förvandlingsskalan beträffande penningböter

lärer alltså komma att minska förvandlingsstraffens antal vid sådana böter.

Vidare må anmärkas, att mer än hälften av alla förvandlingsstraff hänför sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

till penningböter ådömda för fylleri eller förargelseväckande beteende. Det

synes sannolikt att en stor del av det klientel som ådömes straff för sådana

förseelser knappast skulle betala böterna, även om bötessummans storlek,

som redan nu är ganska ringa, skulle komma att sänkas genom böternas utdömande

i dagsböter — oell detta även om sådana bötfällda genom den föreslagna

skärpningen av förvandlingsstraffet komme att utsättas för ökad

press att betala. Slutligen må framhållas, att enligt det framlagda förslaget

förvandlingsstraffet för en stor del penningböter skulle bortfalla redan genom

den uppställda regeln att vissa smärre böter vid bristande betalning ej

skola förvandlas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter torde det vara

omöjligt att på förhand avgöra om en utvidgning av dagsbotssystemet skulle

i mera avsevärd grad inverka på förvandlingsstraffens antal. I varje fall

bekräftar undersökningen, att förvandling förekommer även beträffande

dagsböter i en icke ringa utsträckning och att en utvidgning av dagsbotssystemet

alltså icke skulle lösa det förevarande problemet.

Beträffande invändningen om vikten av att omläggningen av bötesförvandlingen

ej genomfördes innan dagsbotssystemets tillämpningsområde blivit mera

slutgiltigt bestämt torde det visserligen förhålla sig så, att ett framtida avskaffande

i större eller mindre omfattning av omedelbart i penningar ådömda

böter kan komma att föranleda en eller annan ändring i den lagstiftning

som nu föreslås. De ändringar som sålunda skulle kunna komma i fråga

torde dock endast komma att beröra enstaka punkter i förslaget och icke

lagstiftningens principer.

Vid de nu angivna förhållandena synes det som om övervägande skäl tala

för att man icke för åratal framåt uppskjuter en nödvändig reform, allenast

därför att en annan ävenledes erforderlig reform, vars genomförande kräver

en vidlyftig utredning, kan komma att medföra vissa justeringar av en nu för

sin lösning mogen lagstiftning.

De sakkunniga ha i likhet med de instanser som tidigare haft att taga ställning

till frågan örn en reform av förvandlingsstraffet avvisat tanken på att

bereda möjlighet för bötfällda att avarbeta böter. Denna ståndpunkt synes

riktig. I likhet med de sakkunniga finner jag att en sådan lösning — för

vilken annars starka principiella skäl tala — är praktiskt ogenomförbar.

Densamma har ej heller vunnit anslutning annat än i ett fåtal yttranden.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av tiderna för anstånd och avbetalning

i syfte att underlätta bötesbetalningen har i allmänhet vunnit gillande

eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I några av dessa har

emellertid emot den föreslagna utsträckningen anmärkts, att det vore olämpligt

att en alltför lång tidrymd förflöte mellan brott och straff. Denna anmärkning

lärer väl knappast avse de fall, då böterna efter anstånd eller avbetalning

bliva guldna. Genom beslutet om anstånd eller avbetalning blir

nämligen den dömde satt under en press, som redan den kan anses innebära

något av en verkställighet utav straffet. Bliva böterna däremot trots anstånds-

eller avbetalningsmedgivandet icke betalda, måste det anses mindre

lyckligt, om den bötfällde lång tid efter brottet skulle komma att avtjäna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

59

förvandlingsstraff. Emellertid må anmärkas att såväl enligt gällande rätt

som enligt de sakkunnigas förslag anstånd och avbetalning äro uteslutna,

då den bötfällde givit anledning till antagande att anstånd eller rätt

till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande. Man lärer alltså

kunna utgå ifrån att ett längre anstånd eller en längre avbetalningstid

icke kommer att medgivas i andra fall, än då indrivningsmyndigheten anser

sig kunna räkna med att böterna bliva vederbörligen guldna. Med en

sådan tillämpning av bestämmelserna lärer även den i några yttranden framhållna

risken, att de bötfällda genom förlängt anstånd respektive utsträckt

avbetalningstid lättare skola kunna undandraga sig straffet, avsevärt reduceras.

Då vad i övrigt invänts på denna punkt icke synes övertygande, ansluter

jag mig i princip till de sakkunnigas förslag om en utsträckning av

tiderna för anstånd och avbetalning.

Beträffande tvångsindrivning av böter ha de sakkunnigas förslag örn medgivande

av införsel för oguldna böter i det överväldigande antalet yttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det fåtal yttranden, däri invändningar

framställts mot den föreslagna utsträckningen av införselinstitutets tilllämpningsområde,

bar framhållits, att böters uttagande genom införsel innebure

ett avsteg från förmånsrättsordningens princip att böter skola hava minsta

rätt. Genom en sådan bestämmelse förnärmades såväl enskilda fordringsägares

rätt som ock kommunernas rätt med avseende på kommunalutskylder

och fattigvårdsfordringar. Vidare har erinrats därom, att ett införselförfarande

skulle drabba bötfällda personer ganska hårt. Redan nu inkräktade

införselberättigade anspråk i synnerligen kännbar grad på existensminimum

för de ekonomiskt svagast ställda. Införselförfarandet skulle komma att

drabba skötsamma bötfällda hårdare än andra, enär dessa senare utan att

drabbas av någon påföljd skulle kunna sluta sin anställning. I varje fall

borde, då fråga vöre om uttagande av böter, bestämmelser utfärdas om högre

minimigräns för införselbefriad avlöning än som för närvarande vid införsel

tillämpades. Icke förvandlingsbara småböter borde ej få uttagas genom införsel.

Vad först angår invändningen att införsel för böter skulle drabba den bötfällde

alltför hårt, må framhållas, att hänsynen till den bötfälldes eget intresse

icke kan få spela den avgörande rollen, då det gäller att verkställa ett

ådömt straff. För övrigt må erinras därom, att, då fråga är om dagsböter,

dessa skola bestämmas med hänsyn till den bötfälldes betalningsförmåga

samt att de omedelbart i penningar ådömda böterna merendels avse mindre

betydande belopp, varför deras indrivande genom införsel knappast kan innebära

någon obefogad hårdhet mot den bötfällde. Mot förslaget att icke

förvandlingsbara småböter ej skulle få uttagas genom införsel må framhållas,

att förutsättningen för att man överhuvud skall kunna avstå från förvandlingsstraffet

i berörda fall måste vara den, att det dessförinnan gjorts

allvarliga försök att få böterna betalda.

Beträffande invändningen att andra fordringsägares rättsläge skulle försämras

genom medgivande av införsel för böter lärer det icke kunna forne
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kas, att det är föga tilltalande, att vid konkurrens mellan ett kommunalt eller

enskilt fordringsanspråk (av annat slag än skatter eller underhållsbidrag,

för vilka båda fordringar införselrätt redan föreligger) och böter, statens

bötesfordran skall kunna uttagas genom införsel på bekostnad av den enskildes

eller kommunens anspråk. Utvägen att genom konkurs eller utmätning

få det senare anspråket tillgodosett framför bötesanspråket bar av praktiska

skäl mycket ringa betydelse. Emellertid måste man, såsom de sakkunniga

även framhållit, taga i betraktande, att därest böterna icke erläggas,

den bötfällde i många fall skulle komma att erhålla ett tämligen långvarigt

förvandlingsstraff, varigenom den enskilde fordringsägarens möjlighet

att få betalt skulle försämras i ännu högre grad än genom böternas indrivande.

Därtill kommer att öppnande av möjlighet till böters indrivning

genom införsel synes vara en nödvändig förutsättning för genomförande av

vissa andra grundprinciper i de sakkunnigas förslag. I detsamma ingå såsom

viktiga huvudpunkter, dels att mindre böter icke skola förvandlas och

dels att villkorlig dom å förvandlingsstraffet skall kunna meddelas, därest

böterna ej bli betalda. Uppenbarligen kan man i dessa fall icke gärna avstå

från förvandlingsstraff utan att det dessförinnan gjorts allvarliga försök att

indriva böterna. Att den som kan betala ådömda böter, låt vara först efter

den press som införselförfarandet medför, skall slippa både bötesstraff och

förvandlingsstraff kan icke vara riktigt. Men något annat effektivt sätt att

driva in böterna än medgivande av införsel torde icke stå till buds. De i

några yttranden väckta förslagen, att vid indrivning av böter genom utmätning

egendom skulle fredas i mindre utsträckning än som nu gäller eller att

bestämmelsen i 17 kap. 18 § handelsbaden skulle upphävas, så att möjlighet

öppnades att begagna konkursförfarande för att uttaga böter, synas

nämligen av flera skäl icke böra upptagas.

Av det nu anförda torde framgå, att jag finner övervägande skäl tala förde

sakkunnigas förslag att böter skola få uttagas genom införsel. Till frågan

om den inbördes ordningen, då konkurrens föreligger mellan olika slag

av fordringar för vilka införsel beviljats, återkommer jag i samband med

behandlingen av lagförslagets särskilda bestämmelser.

För den händelse en bötfälld på grund av fattigdom, arbetslöshet eller dylikt

ej kunnat betala böterna, uppstår fråga örn vad som skall sättas i bötesstraffets

ställe. De sakkunniga vilja lösa denna fråga genom ett utnyttjande

i större utsträckning av institutet villkorlig straffdom. Enligt gällande lag

kan sådan dom meddelas beträffande själva bötesstraffet under förutsättning

att det, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga förhållanden

i övrigt, finnes skälig anledning antaga, att han skall utan det

ådömda straffets undergående låta sig rättas, samt att det tillika är anledning

antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga

skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. De sakkunniga ha

föreslagit att sådan dom icke längre skall ådömas beträffande bötesstraffet.

Däremot skall, om böterna icke bliva guldna, i samband med att beslut fattas

örn förvandling av böterna — vilket beslut skall ankomma på domstol

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

61

sedan talan om förvandling inför domstolen utförts av allmän åklagare —

domstolen i vissa fall kunna meddela villkorlig dom beträffande det ådömda

förvandlingsstraffet. Förutsättning för sådan dom är enligt förslaget, att

den bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda

böterna samt att han icke heller givit anledning till antagande att straffets

verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. De sakkunniga lia uppenbarligen

utgått ifrån att vid utebliven betalning av ådömda böter den sålunda

föreslagna villkorliga domen å förvandlingsstraffet i stor utsträckning

skulle komma till användning.

Ifrågavarande förslag har från principiell utgångspunkt kritiserats allenast

i ett yttrande. Däri framhålles det orättvisa i att en bötfälld som är medellös

blir ådömd ett villkorligt fängelsestraff som hotar honom under hela

prövotiden, under det att en bötfälld som äger tillgång till böternas gäldande

kan undandraga sig en sådan dom. Bötfällda, vilka av tredska eller vårdslöshet

underläte att gälda böterna, borde ådömas förvandlingsstraff, men beträffande

övriga bötfällda borde vid bristande betalning förvandling ej äga

rum.

Uppenbarligen är det icke fullt tillfredsställande, att örn två personer begått

samma förseelse, den ene får sona sitt brott genom att betala honom

ådömda böter under det att den andre, sedan det visat sig att han icke kan

betala böterna, får villkorlig dom å frihetsstraff. Men en sådan olikhet i behandlingen

av de olika kategorierna bötfällda kan överhuvud icke undvikas,

i det att olika straffarter nödvändigtvis måste användas för den som gäldar

böterna och för den som icke kan betala dem. Och då en sådan ojämnhet

nu en gång är oundviklig, kan man med skäl fråga sig örn icke den

i förevarande yttrande föreslagna lösningen, att den som inte kan betala

böterna icke får något straff alls, är mindre tillfredsställande än de sakkunnigas

förslag. De sakkunnigas förslag örn meddelande av villkorlig dom

å förvandlingsstraff för bötfällda som sakna förmåga att betala böterna utgör

enligt min mening den mest tillfredsställande lösning, som ur principiell

synpunkt står till buds beträffande frågan örn vad som skall träda i stället

för bötesstraffet för icke-tredskande bötfällda.

I övriga yttranden där den föreslagna villkorliga domen å förvandlingsstraffet

mött kritik har densamma sin grund däri, att man ställt sig avvisande

till den dubbla domstolsbehandling som kräves för meddelande av sådan

dom. Till denna kritik återkommer jag i samband med frågan om bötesförvandlingens

överförande till domstolarna.

I åtskilliga yttranden har föreslagits att, i stället för eller jämsides med villkorlig

dom å förvandlingsstraffet, sådan dom beträffande själva bötesstraffet

borde bibehållas och möjligheterna för dess tillämpning utvidgas. Till

stöd härför har åberopats att den i förslaget åsyftade minskningen av förvandlingsstraffens

antal härigenom skulle vinnas på ett enklare sätt än genom

den av de sakkunniga föreslagna dubbla domstolsbehandlingen med

villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Göta hovrätt har sålunda ifrågasatt

örn ej bestämmelsen i 1 § andra stycket lagen angående villkorlig straffdom

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kunde ändras därhän, att —- utöver de i 1 § första stycket av nämnda lag

uppställda allmänna förutsättningarna för villkorlig dom — det endast krävdes

att verkställighet av bötesstraffet till följd av den dömdes fattigdom och

bristande förvärvsförmåga skulle bereda honom avsevärd svårighet. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har funnit villkorlig dom böra tillämpas i större

utsträckning än vad hittills varit fallet och komma till användning även

beträffande böter för rena ordningsförseelser. I vissa yttranden har ifrågasatts,

att användande av villkorlig dom kunde göras obligatorisk vid förstagångsförseelser.

Om man i enlighet med vad som sålunda föreslagits skulle kunna i större

omfattning använda villkorlig dom redan beträffande bötesstraffet i stället

för villkorlig dom å förvandlingsstraffet, skulle detta uppenbarligen innebära

en betydande förenkling av förfarandet och en minskning av den arbetsbörda

som, om de sakkunnigas förslag genomföres, kommer att åvila domstolarna.

Den olägenhet som är förbunden därmed att den bötfälldes ekonomiska

läge kan ha undergått försämring mellan bötesdomen och böternas indrivande,

så att han icke längre är i stånd att betala böterna, kunde undanröjas

genom att man för sådana fall bibehölle den föreslagna villkorliga domen

å förvandlingsstraffet. Det skäl som de sakkunniga åberopat mot att

i större utsträckning göra själva bötesstraffet villkorligt, nämligen allmänpreventiva

hänsyn, synes emellertid avgörande. Att i stor utsträckning meddela

villkorlig dom å bötesstraffet och således helt avstå från att söka indriva

ådömda böter kan icke vara riktigt. För min del anser jag sålunda, i likhet

med de sakkunniga, att en lösning av frågan hur man skall reagera mot sådana

bötfällda som icke kunna betala böterna icke kan vinnas genom en

utvidgning av den villkorliga domen beträffande själva bötesstraffet. Däremot

kan det naturligen ifrågasättas, om man icke jämte den föreslagna villkorliga

domen å förvandlingsstraffet borde bibehålla möjligheten till villkorlig

dom å bötesstraffet i den begränsade omfattning som nu gällande rätt

medgiver. Den dubbla domstolsproceduren skulle därigenom åtminstone

för några fall bli onödig. Fördelarna av en sådan bestämmelses bibehållande

skulle emellertid bliva ganska ringa. Därtill kommer att medgivande av

villkorlig dom å själva bötesstraffet med hänsyn till den dömdes betalningsförmåga

möjligen kan komma att medföra att sådan dom meddelades

i större utsträckning än som med hänsyn till nyssberörda allmänpreventiva

skäl vore önskvärt. På grund härav ansluter jag mig till de sakkunnigas

förslag att avskaffa den föreskrift om villkorlig dom å själva bötesstraffet,

som för närvarande finnes intagen i 1 § andra stycket lagen örn villkorlig

straffdom.

Emellertid ha i åtskilliga yttranden förordats stadganden om villkorlig

dom å bötesstraffet från en helt annan utgångspunkt än den nu nämnda.

Det har sålunda yrkats att villkorlig dom borde kunna meddelas beträffande

bötesstraff enligt samma förutsättningar som för andra straff. Såsom exempel

framhålles det stötande i att för första resan stöld i regel dömes till några

månaders straffarbete villkorlig dom, under det att den som gjort sig skyldig

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

63

till snatteri och som icke anses böra ådömas fängelse på grund av nyss angivna

förutsättning icke kan erhålla villkorlig dom å bötesstraffet utan måste gälda

böterna. Vad sålunda invänts synes förtjäna allt beaktande. Det må emellertid

framhållas att vad som sålunda föreslagits i främsta rummet avser den

primära frågan, huruvida en person som gjort sig skyldig till en förseelse

skall undergå bötesstraff eller om det är tillfyllest med att han ådömes villkorligt

bötesstraff, och icke det nu förevarande spörsmålet huru det skall

förfaras med den som domstolen anser böra undergå ett bötesstraff men som

icke kan betala böterna. Den föreslagna reformen synes med hänsyn härtill

böra vinna sin lösning icke i detta sammanhang utan i samband med den

nya lagstiftning om villkorlig straffdom som är under förberedande.

Av vad som inledningsvis anförts lärer framgå, att jag i princip finner de

i förslaget uppställda förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom å

förvandlingsstraffet riktiga. Beträffande den närmare utformningen av dessa

förutsättningar har Svea hovrätt anfört, att sådan dom borde kunna meddelas

allenast där omständigheterna ej föranledde till antagande att tredska

eller vårdslöshet förelåge och det därjämte funnes skälig anledning antaga

att den bötfällde skulle utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär denna formulering den

ändringen, att förutsättningarna för erhållande av villkorlig dom å förvandlingsstraffet

något skärpas. Då den av hovrätten föreslagna formuleringen

ur principiell synpunkt synes vara att föredraga framför de sakkunnigas,

torde lagtexten på denna punkt böra omformuleras i angiven riktning.

De sakkunniga lia, såsom nyss anmärkts, i samband med införandet av

villkorlig dom å förvandlingsstraffet funnit sig böra föreslå att bötesförvandlingen

överföres från länsstyrelserna till domstolarna. Frågorna om böternas

förvandling och villkorlig dom å förvandlingsstraffet skulle alltså komma

att avgöras i ett sammanhang. I ett stort antal yttranden, särskilt från

domstolshåll, har riktats en stark kritik mot förvandlingens överförande till

domstolarna och den därav påkallade dubbla domstolsbehandlingen. I flertalet

av de yttranden där man underkänt den dubbla domstolsbehandlingen

har man ock såsom en konsekvens härav helt avvisat förslaget om villkorlig

straffdom å förvandlingsstraffet.

Mot förvandlingens överförande till domstolarna och den dubbla domstolsbehandlingen

lia framställts tre huvudinvändningar. Den första, som tar

sikte allenast på bötesförvandlingens överflyttande till domstolarna, innebär

att förvandlingen till sin natur utgör en verkställighetsåtgärd och att densamma

därför bör ankomma på administrativ myndighet och icke på domstol.

Vad sålunda invänts synes knappast befogat. Den bötesförvandling

som enligt de sakkunnigas förslag skall äga rum innebär ingalunda en ren

verkställighetsåtgärd. För det första är det icke, såsom enligt nu gällande

rätt, fråga örn en rent automatisk förvandling enligt en förut uppställd orubblig

skala, utan vid förvandlingen kan domstolen under vissa förutsättningar

frångå det i skalan angivna frihetsstraffet. Med hänsyn härtill innebär förvandlingen

icke blott en verkställighet utan jämväl ett domfällande. Men fram
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

förallt bör beaktas, att domstolens befattning med förvandlingen icke får

betraktas isolerad, utan förvandlingen och prövningen av frågan om det

skall bli villkorlig dom eller icke skola upptagas till behandling och avgörande

i ett sammanhang. Slutligen må erinras om, att då nu gällande lagstiftning

låter domstol meddela villkorlig dom, åt domstolen därigenom i viss

mån anförtrotts en verkställighetsåtgärd. I realiteten innebär ju en sådan

dom, att en straffverkställighetsform utbytes mot en annan. Principen att

straffverkställigheten skall ankomma på administrativ myndighet har alltså

icke konsekvent fasthållits i den gällande rätten. För övrigt torde gränsen

mellan dom och straffverkställighet på förevarande område vara så flytande,

att principen att meddelande av dom skall ankomma på domstol och straffverkställighet

på administrativ myndighet icke kan konsekvent genomföras.

I detta sammanhang må ock erinras därom att utvecklingen i modern lagstiftning

tenderar mot att tillerkänna domstolarna ökad kompetens i fråga

om straffverkställigheten.

Helt annan betydelse måste däremot tillerkännas den i yttrandena framställda

invändningen att bötesförvandlingens överförande till domstolarna

och särskilt den dubbla domstolsbehandlingen skulle medföra en avsevärd

ökning av arbetsbördan för domstolarna liksom även för åklagar- och indrivningsmyndigheterna.

Uppenbarligen ligger det i sakens natur att en

sådan ökning måste komma att inträda såsom en följd av förslaget. Det synes

dock sannolikt att denna ökning i icke oväsentlig grad överskattats i de

avgivna yttrandena. Då det t. ex. i ett yttrande framhålles, att domstol vid

handläggning av mål om förvandling av böter måste låta höra exekutionstjänstemännen

såsom vittnen för att utröna huruvida den uteblivna bötesbetalningen

berott på tredska eller vårdslöshet, innebär detta påstående en

betydlig överdrift. Ett sådant avhörande lär väl praktiskt taget endast ifrågakomma

i de fall, då åklagaren anser att den uteblivna betalningen har sin

grund i omständigheter av angivet slag och därför motsätter sig villkorlig

dom samt därjämte den bötfällde bestrider riktigheten av åklagarens uppgifter

om vad som förekommit inför indrivningsmyndigheterna. Och även

i dessa fall lärer det ofta kunna inträffa att den bötfälldes ekonomiska förhållanden

eller livsförsel notoriskt är sådan, att något vittnesförhör icke är

erforderligt för att det klart skall framgå att tredska är förhanden. Utredningen

rörande vad som förekommit vid indrivningsförfarandet och inför indrivningsmyndigheterna

lärer för övrigt i regel kunna införskaffas genom

att vederbörande tjänsteman i för ändamålet upprättade blanketter ifyller

uppgift i berörda hänseenden. Överhuvud synes kritiken på denna punkt

lia förbisett att förvandlingsmålen i de allra flesta fall komma att handläggas

ganska summariskt. Slutligen må framhållas, att någon lättnad i arbetsbördan

lärer kunna vinnas genom vissa omläggningar i det föreslagna förfarandet,

t. ex. genom att i stad anförtro handläggningen av mål angående

förvandling åt viss ledamot i rätten samt genom föreskrift att åklagarens

närvaro ej är nödvändig för målets avgörande. Härtill återkommer jag i

annat sammanhang.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

65

Slutligen har invänts, att den dubbla domstolsbehandlingen skulle medföra

vissa olägenheter ur straffverkställighetssynpunkt, i det att den bötfälldes

möjligheter att undandraga sig straffet skulle ökas samt straffet i

många fall skulle komma att avtjänas först sedan lång tid förflutit efter

brottets begående. Den senare av dessa invändningar lärer knappast vara

befogad. Den tidsutdriikt, som genom målets handläggning vid domstol i

stället för länsstyrelse kan uppstå, hänför sig dels till den tid som kan komma

att förflyta mellan stämningens delgivning och förvandlingsmålets handläggning

och dels till att uppskovsbeslut kan komma att av domstolen meddelas.

Någon större tidsutdräkt synes emellertid härigenom knappast vara

att befara. Lika litet som i brottmål skall ju i mål av förevarande slag gälla

någon viss stämningstid, och uppskov i målet torde väl endast komma att

meddelas i undantagsfall. Vad åter den förra invändningen beträffar lärer

densamma i viss mån vara befogad. Visserligen kan även under nuvarande

förhållanden, såsom ofta påtalats, en bötfälld, som underlåtit att gälda böterna,

i många fall avvika efter det han anträffats men innan förvandlingsresolution

erhållits. Men med den föreslagna domstolsbehandlingen skulle

möjligheten härför kunna komma att ökas. I detta sammanhang må emellertid

erinras om att domstolen under vissa omständigheter är berättigad att

redan vid bötesådömandet meddela beslut örn förvandling för det fall att

böterna ej gäldas. Denna bestämmelse lärer ofta komma att tillämpas just

i nu behandlade fall.

I några yttranden ha, i syfte att undvika eller mildra de nu påtalade olägenheterna,

förslag framlagts rörande en annan ordning för bötesförvandlingen

och meddelandet av villkorlig dom. Göta hovrätt har salunda förordat

att, i de fall då villkorlig dom å bötesstraffet ej vid böternas utdömande

meddelades, de administrativa myndigheterna skulle vara befogade att under

vissa förutsättningar helt befria den bötfällde från undergående av förvandlingsstraff.

Befrielsen skulle alltså icke vara villkorlig. Mot detta förslag

kan framförallt invändas, att det ur allmänpreventiv synpunkt ej kan vara

tillfredsställande att de som icke betalt sina böter i större utsträckning erhålla

ovillkorlig befrielse från förvandlingsstraffet. Och skulle å andra sidan

en sådan befrielse endast äga rum i begränsad omfattning, skulle förslagets

syfte förfelas. Vidare har i några yttranden föreslagits, att icke blott

bötesförvandlingen utan även beslutet rörande anstånd med förvandlingsstraffets

verkställighet skulle ankomma på länsstyrelserna. Av flera skäl

synes det emellertid olämpligt att lägga den senare frågan i länsstyrelsernas

band; bl. a. må framhållas, att då det gäller att avgöra i vilken utsträckning

sådant anstånd skall meddelas, hänsyn måste tagas till vissa allmänt kriminalpolitiska

synpunkter vilka knappast kunna bedömas av annan myndighet

än domstol. En länsstyrelse har förordat den lösningen att domstolen

samtidigt med bötesdomen skulle kunna meddela ett villkorligt förvandlingsbeslut.

Även mot detta förslag kunna starka invändningar resas. För

det första är det ur allmänpreventiv synpunkt föga tillfredsställande att förvandlingsstraffet

i större utsträckning göres villkorligt redan innan något

Bihang Ull riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr .3.5. >r>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

försök att indriva böterna gjorts. Och vidare skulle det åsamka domstolarna

en betydande arbetsbörda att från de omkring 120,000 årliga bötesfallen avskilja

dem, där villkorlig dom å förvandlingsstraffet skulle inträda. Det

torde även föreligga en avsevärd risk för att domstolarna skulle komma att

i stor utsträckning meddela villkorligt förvandlingsbeslut jämväl beträffande

sådana bötfällda som kanske annars hade kommit att betala böterna. Slutligen

har i ett antal yttranden föreslagits att bötesförvandlingen alltjämt borde

ankomma på länsstyrelserna men att, i de fall då villkorlig dom, avvikelse

från den fastställda förvandlingsskalan eller befrielse från förvandlingsstraff

kunde ifrågakomma, ärendet skulle handläggas av domstolarna, tydligen

efter initiativ av den bötfällde eller åklagaren. Mot denna lösning kan

anmärkas, att de praktiska olägenheterna med den dubbla domstolsbehandlingen

härigenom knappast skulle undanröjas. Då enligt de sakkunnigas

förslag villkorlig dom skulle meddelas i ganska stor utsträckning, skulle

nämligen antalet till domstol hänskjutna fall bli så betydande, att någon

nämnvärd minskning av domstolarnas arbetsbörda icke skulle inträda. Och

möjligheten för den bötfällde att undandraga sig förvandlingsstraffet skulle

med den föreslagna ordningen snarare ökas än minskas. Dessutom må framhållas,

att örn det skulle ankomma på den bötfällde att själv draga frågan örn

villkorlig dom under domstols prövning, man måste räkna med att många av

de fall, där villkorlig dom med förvandlingsstraffet främst vore påkallad,

överhuvud icke skulle komma under domstolarnas bedömande.

Av det anförda lärer framgå, att om det avsedda syftet skall kunna vinnas,

någon annan ordning för bötesförvandlingen och meddelandet av villkorlig

dom än den de sakkunniga föreslagit svårligen står att erhålla. Frågan

gäller alltså, örn man på grund av de olägenheter som obestridligen äro

förbundna med den dubbla domstolsbehandlingen bör avstå från att genomföra

förslaget örn villkorlig dom å förvandlingsstraffet. För min del finner

jag att dessa olägenheter väl icke kunna bagatelliseras, men att de dock icke

äro så betydande, att de böra stå hindrande i vägen för genomförandet av en

av förevarande reformförslags viktigaste punkter.

I fråga om det föreslagna förfarandet vid bötesförvandling har i yttrandena

till en början anmärkts, att proceduren med domstolsförhandling såsom

i brottmål vore väl omständlig och att det vöre önskligt med ett mera

summariskt förfarande med en i huvudsak skriftlig handläggning, där emellertid

övergång till muntligt förfarande skulle kunna ske, då så funnes erforderligt

eller det av part begärdes. Enligt min mening är denna kritik såtillvida

befogad som proceduren i vissa avseenden synes böra förenklas. Till

den förordade skriftliga handläggningen kan jag emellertid icke ansluta mig.

Vad först målets anhängiggörande beträffar synes det ingalunda innebära

någon förenkling att åklagaren i stället för att utfärda stämning å den bötfällde

först skulle hos domaren utverka en kommunikationsresolution och

sedan delgiva densamma med den bötfällde. Det förefaller vidare som om

ur saklig synpunkt det kravet bör uppställas, att den bötfällde beredes möjlighet

att vid ett i stämningen utsatt sammanträde muntligen åberopa de örn
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

67

ständigheter som han vill ha framförda. Att endast bereda en bötfälld möjlighet

att på därom framställd begäran erhålla muntlig förhandling lärer icke

vara tillräckligt, då det knappast synes troligt att den bötfällde själv annat

än i undantagsfall skulle komma sig för att ta initiativ härtill. Beträffande

målets vidare handläggning må erinras därom, att enligt de sakkunnigas

förslag utslag må meddelas i målet ändå att den bötfällde uteblivit. Domstolen

behöver alltså icke tvinga en bötfälld som uteblivit till inställelse. Åklagarens

närvaro är däremot enligt förslaget nödvändig. På denna punkt synes

emellertid en förenkling i förfarandet kunna genomföras. I de fall, där

det ligger i öppen dag att målet bör avgöras i ena eller andra riktningen,

synes åklagarens närvaro icke nödvändig. I synnerhet lär detta gälla för

den händelse målet kommer att handläggas av domaren eller viss ledamot

i rådhusrätt. Förslaget bör alltså undergå den ändring, att åklagarens närvaro

lika litet som den bötfälldes blir obligatorisk.

I några yttranden göres gällande att talan örn förvandling borde utföras

icke av allmän åklagare utan av indrivningsmyndigheten, enär det som av

domstolen skulle prövas främst hänförde sig till den bötfälldes förhållande

under indrivningstiden, rörande vilka omständigheter allenast indrivningsmyndigheten

ägde kunskap. Detta förslag kan jag icke tillstyrka. Bland

annat må erinras därom att det för indrivningsmyndigheten skulle innebära

en avsevärd ökning av arbetsbördan att behöva underkasta sig den för myndigheten

främmande uppgiften att inställa sig inför domstol och där utföra

talan, under det att åklagaren i betydligt mindre grad betungas genom

att berörda uppgift anförtros honom.

I åtskilliga yttranden har föreslagits att mål örn förvandling av böter borde

få upptagas av lagfaren ledamot i rådhusrätt likaväl som av domare på

landet. Då de skäl som härför åberopats synas övertygande, torde förslaget

böra ändras i angiven riktning. I några av berörda yttranden har föreslagits,

att därest målet upptagits av sådan ledamot, detsamma borde hänskjutas

till rådhusrätten i de fall där villkorlig dom eller avvikelse från förvandlingsskalan

kunde ifrågasättas, varjämte det i ett yttrande uttalats att

den bötfällde alltid borde äga påkalla rättens prövning av förvandlingsbeslutet.

Vad sålunda föreslagits synes icke böra godkännas. Om målen i nu angiven

utsträckning hänskötes till rådhusrätten, skulle den praktiska fördelen

med deras upptagande av viss ledamot i rådhusrätten bliva ganska

ringa. Och något hänskjutande av målen till rätten synes icke vara av sakliga

skäl påkallat i andra fall än då domaren finner målet tveksamt. För den

händelse domare på landet upptagit mål örn förvandling av böter, äger han

enligt de sakkunnigas förslag att, där det finnes lämpligt, hänskjuta detsamma

till rätten. Örn denna regel utsträckes till att gälla även för de fall,

då ledamot i rådhusrätt upptagit mål örn förvandling av böter, torde härigenom

kravet på en tillfredsställande handläggning bliva fullt tillgodosett.

Beträffande frågan huruvida mål örn förvandling av böter bör få upptagas

å särskilt tingssammanträde för handläggning av vissa mål och ärenden har

Svea hovrätt uttalat sig härför under det att hovrätten över Skåne och Bie
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

lunge yttrat sig i motsatt riktning. För min del ansluter jag mig till den i

förstnämnda yttrande uttalade meningen. Därest målet skulle förefalla tveksamt,

står möjligheten öppen att meddela uppskov till allmänt tingssammanträde.

Vad nu sagts föranleder ändring i lagen örn särskilda tingssammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden. Spörsmålet huruvida mål

varom nu är fråga böra få handläggas av sekreterare eller notarie i domsaga

synes böra regleras i administrativ ordning.

I de sakkunnigas förslag ingår såsom ett viktigt led anordnande av en tillfredsställande

kontroll över indrivningsförfarandet från domstolarnas sida.

Den sålunda föreslagna kontrollen har i ett flertal yttranden mött kritik.

Därvid har framhållits att det vore olämpligt att domstolarna skulle utöva

tillsyn över organ som vore underordnade länsstyrelserna. Tillika har ifrågasatts

huruvida en sådan kontroll vore nödvändig. Beträffande sistnämnda

fråga måste jag vitsorda de sakkunnigas påstående att gällande bestämmelser

örn anstånd och avbetalning av böter icke städse blivit av vederbörande

myndigheter tillämpade på sätt som varit avsett, utan att det stundom

inträffat att bötfälld fått undergå förvandlingsstraff oaktat han, örn någon tids

anstånd erhållits, kunnat betala böterna. Vad föreningen Sveriges stadsfogdar

i sitt yttrande häremot framhållit, nämligen att de bötfällda själva noga

vakade över att deras rätt tillgodosåges och att detta bestyrktes därav att

några klagomål knappast förekommit över indrivningsmyndigheternas beslut

om anstånd och avbetalning, synes icke övertygande. Den bötfällde

äger ju icke rätt att klaga över ett sådant beslut; endast i samband med klagan

över utmätning eller med förvandling äger bötfälld påkalla prövning av

beslutet. Förvandlingen äger emellertid enligt gällande rätt i regel rum utan

att den bötfällde har någon vetskap härom, och tanken att överklaga utmätningen

på den grund att anstånd eller avbetalning bort meddelas lärer för

flertalet bötfällda vara helt främmande. Enligt gällande rätt är den bötfällde

sålunda praktiskt taget icke i tillfälle att påkalla någon ändring av indrivningsmyndigheternas

beslut i berörda frågor. Genomförandet av de sakkunnigas

förslag skulle däremot medföra att den bötfälldes synpunkter i

frågan bleve föremål för omprövning.

Vad därefter angår den förra invändningen att kontrollen över indrivningsmyndigheterna

icke borde utövas av domstolarna, vilka icke hade någon

uppsiktsrätt över dessa myndigheter, måste det ur praktisk synpunkt

framstå såsom i hög grad lämpligt, att samma myndighet som har att ta

ställning till frågan om den uteblivna bötesbetalningen beror på tredska

också är berättigad att pröva, huruvida den bötfällde verkligen kommit i

åtnjutande av det betalningsanstånd som lagen medgiver. Och länsstyrelserna

lära väl knappast vara ägnade att bättre bedöma huruvida bestämmelserna

om anstånd och avbetalning blivit riktigt tillämpade än den myndighet

som handlägger förvandlingsmålet. Det i ett yttrande framställda

förslaget, att kontrollen lämpligast borde ordnas genom föreskrift för indrivningsmyndigheterna

att exempelvis en gång varje månad till länsstyrelserna

lämna uppgifter angående beslut rörande anstånd eller avbetalning av böter,

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

69

synes icke tillfredsställande. Bortsett från den väsentliga .arbetsökning som

härav skulle föranledas måste uppenbarligen en kontroll beträffande varje

enskilt fall som förekommer till förvandling ha ett helt annat värde än en

granskning i klump av meddelade anstånds- och avbetalningsbeslut, så mycket

mer som sistnämnda granskning skulle äga rum innan det visat sig, om

böterna blivit erlagda i enlighet med anstånds- eller avbetalningsbeslutet.

Övervägande skäl synas alltså tala för att en kontroll över indrivningsmyndigheternas

åtgöranden i berörda hänseenden anordnas i enlighet med de

sakkunnigas förslag.

En av huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag består i skärpning av förvandlingsstrciffet

i syfte att detsamma skall komma att utöva en kraftigare

press på den dömde att betala böterna. I princip har vad sålunda föreslagits

vunnit gillande eller lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden. För

egen del har jag, såsom förut anförts, redan i mitt tidigare omförmälda yttrande

till statsrådsprotokollet framhållit såsom ett grundfel i gällande böteslagstiftning

att risken att enligt nuvarande regler få böterna förvandlade till

frihetsstraff icke innebär ett tillräckligt verksamt tvångsmedel mot en tredskande

bötfälld. För undanröjande av nämnda förhållande bör därför, såsom

de sakkunniga föreslagit, en allmän höjning av förvandlingsskalan komma

till stånd. Särskilt bör minimitiden för förvandlingsstraffet höjas och

detta även på den grund att de mycket korta frihetsstraffen ur alla synpunkter

äro olämpliga. Naturligen kan beträffande en höjning av förvandlingsstraffet

sägas att densamma visserligen är påkallad i den mån den verkar

som ett hot på den som kan men icke vill betala ävensom att, om den bötfällde

av tredska underlåter att betala, det icke kan riktas någon invändning

mot att han i stället för böterna får ett tämligen långt förvandlingsstraff,

men å andra sidan kan invändas att en höjning innebär en obillighet

mot den som icke kan betala. I stor utsträckning korrigeras denna obillighet

genom att en icke tredskande bötfälld, som icke kan betala, erhåller

villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Emellertid har såsom förutsättning

för villkorlig dom uppställts icke blott frånvaron av tredska utan även

att straffets verkställighet icke är av vissa skäl påkallad. Det skulle därför

kunna inträffa, att även den icke tredskande får ett förvandlingsstraff,

som i förhållande lill gärningens beskaffenhet synes alltför hårt. Denna

orättvisa kan emellertid undgås genom den av de sakkunniga föreslagna regeln,

till vilken jag senare återkommer, att domstolen under vissa förutsättningar

skall vara berättigad att vid förvandlingen gå ned under det normala

förvandlingsminimum.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid förvandling minimistraffet höjas

till tjugu dagar och maximistraffet till nittio dagar. Inom denna latitud

skulle, liksom hittills, gälla en fast förvandlingsskala, vilken genomgående

skulle vara strängare än den nu gällande. I åtskilliga yttranden ha uttalats

betänkligheter mot det höga minimistraffet. I sådant avseende har framhållits.

att ett så högt minimum icke vore erforderligt för alt straffet skulle

bli tillräckligt verksamt som tvångsmedel och att förvandlingsstraffet, då

opaginerad Kontrollera mot PDF

7o

Kungl. Maj.ts proposition nr 3Ö
-

fråga vore om en.ringare förseelse, skulle komma att framstå såsom orättvist.

Förslag har därför framställts om sänkning av minimum från föreslagna

tjugu dagar till tio eller sex dagars fängelse. Berörda båda invändningar

synas befogade. För en sänkning av minimum talar därjämte den

omständigheten att de sakkunnigas förslag, såsom senare kommer att utvecklas,

synes böra undergå den ändringen att under vissa förutsättningar

förvandling skall kunna inträda även vid småböter. Emellertid torde den i

berörda yttranden föreslagna sänkningen vara alltför stor, enär densamma

kunde medföra risk för att förvandlingsstraffets verkan såsom tvångsmedel

mot den tredskande bleve för svag. Därtill kommer, att man lärer få räkna

med obenägenhet hos domstolarna att meddela villkorlig dom beträffande

kortare förvandlingsstraff. Om däremot minimum bestämmes till två

veckor, synes detsamma varken vara så lågt att förvandlingsstraffet blir

för litet avskräckande, eller så högt att det kommer att framstå såsom

obilligt gentemot en tredskande som dömts till ett ringare bötesstraff. Förvandlingsskalan

bör alltså undergå sådan omarbetning att minimum sättes

till femton dagars fängelse. Maximum synes däremot kunna bestämmas på

sätt de sakkunniga föreslagit. I likhet med de sakkunniga finner jag att

inom denna latitud bör liksom hittills gälla en fast förvandlingsskala, vilken

genomgående är strängare än den nu gällande.

För att bereda domstolarna tillfälle att vid utmätandet av förvandlingsstraffet

beakta den bötfälldes förhållande i avseende å böternas betalning lia

de sakkunniga föreslagit att domstolen skulle vara befogad att med hänsyn

till ifrågavarande omständigheter frångå förvandlingsskalan. Domstolen

skulle sålunda kunna höja straffet upp till skalans maximum, nittio dagar,

eller sänka detsamma, dock ej under tio dagar, eller alldeles befria därifrån.

Mot detta förslag lia i flera yttranden framförts betänkligheter. Därvid har

åberopats, förutom svårigheterna att avgöra huruvida den dömde av tredska

eller vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller om han i sådant avseende

gjort vad han förmått, att det vore principiellt oriktigt att låta omständigheter

som icke lia något som helst samband med själva brottet inverka på

straffmätningen. Enligt min mening äro de sålunda framställda betänkligheterna

knappast befogade. Det må sålunda erinras örn att den föreslagna

och i samtliga yttranden tillstyrkta höjningen av förvandlingsstraffets minimum

är motiverad av omständigheter som icke ha med brottet att skaffa.

Emellertid torde en höjning av förvandlingsstraffet vid tredska icke vara erforderlig

med hänsyn till den kraftiga skärpning som föreslagits beträffande

förvandlingsskalan just i syfte att öva en starkare press på en bötfälld som

kan vara benägen för tredska. Vad däremot angår den föreslagna befogenheten

för domstolen att, då den bötfällde gjort vad han förmått för att gälda

böterna, sänka förvandlingsstraffet eller helt befria därifrån, synes en sådan

befogenhet påkallad även med hänsyn till den förut berörda omständigheten

att förvandlingsstraffet för en icke tredskande bötfälld som icke erhåller

villkorlig dom kan vara alltför hårt i förhållande till gärningens beskaffenhet.

En sänkning eller befrielse är jämväl motiverad med hänsyn till den

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

71

föreslagna bestämmelsen, att då böter delvis guldits straffet ändock icke får

sättas lägre än förvandlingsstraffets minimum. Då det normala minimum

föreslås sänkt från tjugu dagar enligt de sakkunnigas förslag till femton

dagar, synes förvandlingsstraffets minimum i nu förevarande fall böra sänkas

från tio dagar enligt de sakkunnigas förslag till åtta dagar. Någon avvikelse

från de sakkunnigas förslag att den bötfällde under vissa förutsättningar

må helt befrias från förvandlingsstraffet har icke från något håll

ifrågasatts.

De sakkunnigas förslag i avseende å förvandling av normerade böter, att

domstolen vid ådömande av sådana böter må förordna att allenast viss de!

av böterna, ej understigande i varje fall stadgat lägsta straff, skall tagas i

beräkning vid förvandling, finner jag välgrundat. Betänkligheter mot detta

förslag ha uttalats allenast i ett fåtal yttranden.

I syfte att nedbringa förvandlingsstraffens antal har föreslagits att förvandling

icke skall äga rum beträffande vissa mindre böter (bötesstraff som

ådömts lill belopp understigande fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart

i penningar). Till stöd för den föreslagna undantagsbestämmelsen

från regeln om förvandling av oguldna böter till frihetsstraff har av de sakkunniga

åberopats, att det då fråga är örn mindre förseelser utgjorde en

misshushållning med statens maktmedel och en alltför kraftig reaktion att

förvandla böterna till frihetsstraff.

Det sålunda framlagda förslaget har i flertalet yttranden mött en kraftig

kritik. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att detsamma vore ägnat

att medföra en minskning i respekten för lagarna och för de myndigheter

som hade att tillse att lagarna upprätthölles. Vissa förseelser skulle i realiteten

bli straffria, enär indrivning av böterna ofta icke kunde äga rum.

Polismyndigheternas intresse att beivra småförseelser skulle försvagas. Förslaget

skulle i varje fall ha en menlig inverkan på bötesbetalningen. De

mera pliktmedvetna komme alt betala sina böter under det att de mindre

nogräknade skulle slippa straff, ett förhållande som vore stötande för rättsmedvetandet.

För att förebygga dessa konsekvenser kunde det tänkas att

domstolarna i stor utsträckning komme att, där straffskalan det medgåve,

höja bötessatserna över den gräns vid vilken förvandling skulle äga rum.

Detta vore olyckligt, enär vid straffmätningen hänsyn uteslutande borde tagas

lill förseelsens mer eller mindre svåra art samt föreliggande förmildrande

eller försvårande omständigheter.

Det lärer icke kunna bestridas att de sålunda uttalade farhågorna till viss

del äro befogade. En allmän regel av innebörd att vid bristande betalning

av småböter ingen reaktion mot brottet utöver lagföring och dom skall inträda

kan lätt draga med sig nyss berörda ogynnsamma konsekvenser. Visserligen

kan en kriminaliserad handling mången gång vara så betydelselös,

att någon annan reaktion än den som ligger i själva bötesdomen och böternas

indrivande icke är påkallad. Men att urskilja dessa handlingar allenast med

hänsyn till det ådömda straffets storlek lärer icke vara görligt. Då det emellertid

med hänsyn till de syften som man med ifrågavarande lagstiftning vill

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr 35.

uppnå skulle vara av stor betydelse, därest man från förvandling och dubbel

domstolsbehandling kunde avskära sådana förseelser där någon annan reaktion

än den som ligger i själva bötesdomen och därav föranledda indrivningsåtgärder

icke är erforderlig, bör det undersökas, om man icke genom att

uppställa vissa modifikationer i regeln örn att småböter icke skola vara förvandlingsbara

kan i huvudsak behålla samma regel.

Innan denna fråga upptages till skärskådande må emellertid en annan,

av länsstyrelsen i Skaraborgs län i dess yttrande föreslagen lösning något beröras.

Länsstyrelsen, som avstyrkt bestämmelsen om förvandlingsfrihet

''id småböter, framhåller att det tidigare behandlade förslaget, att domstol

vid mål örn förvandling av böter må, örn bötesstraffet är ringa, helt befria

från förvandlingsstraffet, i praktiken kan och bör så tillämpas att bagatellförseelser

icke behöva sonas med fängelsestraff. Genom en mer vidsträckt

tillämpning av detta stadgande skulle alltså någon regel om förvandlingsfrihet

vid småböter icke vara erforderlig. Mot denna lösning må emellertid

framhållas, att en väsentlig fördel som är förbunden med regeln att

småböter icke äro förvandlingsbara, nämligen att man i ett stort antal fall

slipper den dubbla domstolsbehandlingen, med den föreslagna lösningen

icke skulle komma att uppnås. Ett anlitande av den föreslagna utvägen lärer

alltså icke göra en särbehandling av frågan örn småböters förvandlingsbarhet

onödig.

En lösning som innebär att småböter i regel icke skola förvandlas men

att under vissa förutsättningar förvandling skall äga rum har föreslagits i

ett flertal yttranden. Därvid har från många håll förordats att förvandling

av småböter borde kunna äga rum, då den bötfällde visat tredska eller

vårdslöshet i avseende på böternas erläggande. Svea hovrätt har förordat

att förvandling därjämte skulle kunna äga rum, därest den bötfällde givit

anledning till antagande att straffets undergående erfordrades för hans tillrättaförande.

Att förvandling bör äga rum då den bötfällde ådagalagt betalningsovilja

synes riktigt. Uppenbarligen skulle det vara i hög grad stötande,

om mot en bötfälld som visat kanske den mest uppenbara tredska

någon ytterligare reaktion icke skulle kunna förekomma, sedan försök att indriva

böterna misslyckats. Och i varje fall skulle säkerligen en sådan regel

inverka ogynnsamt på betalningen av småböter. Örn däremot möjlighet till

förvandling för sådana fall infördes, komme förvandlingshotet att utöva en

stark press på den bötfällde att betala, så mycket mer som den bötfällde icke

kan räkna med att erhålla villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet,

enär sådan dom vid tredska är utesluten. Förslaget att förvandling av småböter

jämväl skall äga rum, därest den bötfällde givit anledning till antagande

att straffets undergående erfordras för hans tillrättaförande synes ävenledes

befogat. Det torde icke så sällan inträffa att en förseelse finnes böra sonas

med ett bötesstraff, som understiger den gräns där förvandling alltid finnes

böra äga rum, men att å andra sidan med hänsyn till den bötfälldes vandel

— han har kanske tidigare fällts för samma eller liknande förseelse — förvandling

bör ske, därest den bötfällde icke kan erlägga böterna. Det kan

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

73

vidare tänkas att den bötfällde, utan att ha gjort sig skyldig till brott, efter

bötesdomen fört en sådan vandel att han icke bör undgå varje annan reaktion

för den begångna förseelsen än den som ligger i själva bötesdomen och

därav föranledda indrivningsåtgärder. Slutligen lärer det även kunna inträffa

att den bötfällde, som underlåtit att gälda böterna, icke direkt kan övertygas

örn tredska eller vårdslöshet med avseende härå — i fråga örn förhandenvaron

av tredska och vårdslöshet synes bevisbördan böra åvila åklagaren

— men att han likväl vid bötesindrivningen förhållit sig så, att man icke

bör avstå från förvandling. Enligt min mening bör alltså även under nu

ifrågavarande förutsättning förvandling äga rum. Uppställas de nu behandlade

båda inskränkningarna i regeln om förvandlingsfrihet vid småböter,

synas de påtalade ogynnsamma verkningarna av bestämmelsen att småböter

icke skola förvandlas bli undanröjda. I några yttranden har framhållits,

att det vore nödvändigt att på en och annan punkt verkställa justeringar i

gällande straffskalor för att möjliggöra förvandling vid vissa förseelser där

maximistraffet ligger under förvandlingsgränsen. Med den nu föreslagna

lösningen lärer en sådan höjning av straffmaxima icke vara erforderlig.

Frågan huruvida förvandling av småböter skall komma till stånd på grund

av ådagalagd betalningsovilja bör uppenbarligen komma under domstols bedömande

på det sätt, att åklagaren utför talan örn förvandling av böterna

inför den domstol som har att upptaga mål om förvandling av böter och där

förebringar utredning om förhandenvaron av tredska eller vårdslöshet.

Örn förvandling av småböter skall äga rum på den grund att straffets verkställighet

är erforderlig för den bötfälldes tillrättaförande, synes det tveksamt

örn förvandlingen skall företagas av domstol i samband med bötesådömandet

eller om även i dessa fall frågan skall komma under domstols

bedömande genom att åklagare efter bötesdomen utför talan örn förvandling

inför domstol som har att upptaga mål om förvandling av böter. För

att frågan örn förvandling i de nu förevarande fallen skall upptagas redan

vid bötesådömandet kan åberopas, att bötesdomstolen ju äger kännedom

om de omständigheter som hänföra sig till själva brottet under det att förvandlingsdomstolen,

därest målet avdömts vid annan domstol, saknar kunskap

örn desamma. Vidare kan anföras att det med hänsyn till beskaffenheten

av de omständigheter som göra förvandlingen påkallad kanske är mera

tilltalande att bötesdomstolen ex officio upptager förvandlingsfrågan än att

det lämnas i åklagares hand att avgöra örn han vill föra talan om förvandling

på nu ifrågavarande grund. Slutligen må erinras örn att den ståndpunkten,

att förvandlingsfrågan icke skulle kunna upptagas av bötesdomstolen,

icke skulle stå viii tillsammans med den regel som föreslås skola gälla

beträffande andra böter än småböter, nämligen att bötesdomstolen redan vid

bötfällandet skall kunna förordna örn förvandling, därest omständigheterna

uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet erfordras för den

bötfälldes tillrättaförande. Starka skäl tala sålunda för att bötesdomstolen

vid bötfällandet skall kunna förordna örn förvandling av småböter på nu

ifrågavarande grund. Å andra sidan framgår av vad som tidigare anförts

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

att en förvandling ibland kan vara motiverad av omständigheter som inträffat

efter bötesdomen. Med hänsyn härtill bör förvandling kunna äga rum

även efter bötesådömandet. Och frågan härom bör lämpligen upptagas genom

att åklagaren utför talan örn förvandling vid domstol som har att

upptaga mål härom. Att en sådan möjlighet hålles öppen lärer vara

motiverat även med hänsyn till att bötesdomstolen, därest frågan örn

förvandling icke vidare skulle kunna upptagas (annat än vid tredska),

kanske skulle finna sig föranlåten att så snart småböter ådömdes

verkställa utredning rörande frågan örn straffets verkställighet vore erforderlig

för den bötfälldes rättande. Men en sådan praxis skulle uppenbarligen

medföra en stark ökning av domstolarnas arbetsbörda utan att någon

vinst därav skulle annat än i undantagsfall uppstå. Förvandling av småböter,

där sådan är erforderlig för den bötfälldes rättande, bör alltså kunna

företagas såväl av bötesdomstolen som, på talan av åklagare, av förvandlingsdomstolen.

Beträffande frågan var gränsen skall dragas mellan förvandlingsbara böter

och sådana småböter som (i regel) icke skola förvandlas ha de sakkunniga

föreslagit, att då bötesbeloppet understiger fem dagsböter eller tjugufem

kronor omedelbart i penningar, böterna ej skola förvandlas; då flera

bötesstraff sammanträffa, skall regeln tillämpas beträffande de särskilda

straffen. Därest alltså en person bötlällts för två förseelser och bötesstraffet

endast vid sammanläggning av böterna uppgår till tjugufem kronor,

skulle förvandling alltså icke äga rum. I några yttranden har kritik riktats

mot den sistnämnda regeln. Därvid har yrkats, att örn en person under

viss kortare tidrymd dömts till böter som sammanlagt uppnå gränsen för

förvandlingsbarhet förvandling alltid borde äga rum. Även örn en sådan lösning

ur vissa synpunkter äger företräde framför den föreslagna, skulle dock

ett konsekvent genomförande av densamma vara förbundet med sådana

praktiska olägenheter i avseende på den av systemet betingade bötesregistreringen

och den därmed följande skyldigheten att införskaffa utdrag ur och

insända uppgift till registret, att den icke synes kunna godkännas. Den omständigheten

att en person ådömts böter vilka, sammanräknade med tidigare

ådömda böter, överstiga förvandlingsgränsen, lärer för övrigt, med hänsyn till

den föreslagna regeln att förvandling av småböter skall äga rum då straffets

verkställighet erfordras för den bötfälldes rättande, utan någon positiv lagbestämmelse

kunna vinna tillbörligt beaktande. Om den bötfällde kort förut

ådömts bötesstraff synes detta ofta, i synnerhet om det är fråga om återfall

i samma eller liknande brott, utgöra ett indicium på att verkställighet av

straffet är erforderlig. Enligt det tidigare anförda skulle sådan förvandling

kunna äga rum såväl i samband med den sista bötesdomen som i särskilt

mål örn förvandling av böter.

Den av de sakkunniga föreslagna gränsen för förvandling av småböter —

fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart i penningar — har i allmänhet

vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Sänkning av gränsen har påyrkats

av en häradshövding under det att två häradshövdingar uttalat sig

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

75

för en höjning. Naturligen skulle man med hänsyn till de föreslagna undantagen

från regeln att småböter icke skola förvandlas kunna tänka sig att en

höjning ägde rum. Jag har emellertid stannat vid den av de sakkunniga föreslagna

gränsen, vilken synes vara riktigt avvägd med hänsyn till de i de

sakkunnigas motivering angivna omständigheter som för gränsdragningen

äro av betydelse. Av praktiska skäl synes emellertid, såsom i ett yttrande

förordats, den jämkning böra företagas att förvandling obligatoriskt skall inträda

allenast då bötesbeloppet överstiger fem dagsböter eller tjugufem

kronor omedelbart i penningar.

Den föreslagna regeln att småböter icke skola förvandlas kommer med hänsyn

till den vid fylleri tillämpade låga bötesskalan och det stora antalet förvandlingsstraff

för sådana böter att få en särskild betydelse med avseende

på fglleriböterna. Kontrollstyrelsen har sålunda i sitt yttrande beräknat,

att om förslaget genomfördes utan modifikationer, antalet fylleriförseelser

vid vilka förvandlingen skulle bortfalla kunde beräknas till omkring 2,000

årligen. De sakkunniga ha emellertid beträffande fylleriböter föreslagit en

ytterligare inskränkning i fråga om sådana böters förvandlingsbarhet. Enligt

förslaget skall nämligen för fylleri eller förargelseväckande beteende i

samband med fylleri ådömt bötesstraff, ändå att det uppgår till tjugufem

kronor, icke förvandlas med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre

eller flera gånger fälles till ansvar för sådana förseelser.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av tillämplighetsområdet för regeln

att småböter icke skola förvandlas har i allmänhet icke gjorts till föremål för

särskilda uttalanden i de avgivna yttrandena. Två av de myndigheter som

lia att handlägga frågor som sammanhänga med alkoholspörsmålet, socialstyrelsen

och kontrollstyrelsen, ha emellertid särskilt behandlat ifrågavarande

del av förslaget. Socialstyrelsen konstaterar för sin del att avtjänande av

fylleriböter ur alkoholistvårdens synpunkt knappast fyllde någon funktion

och ej motsvarade något större allmänpreventivt syfte att avhålla från

fylleri, varför styrelsen icke ville motsätta sig förslaget. Kontrollstyrelsen

har däremot tagit avstånd från detsamma. Styrelsen har uttalat starka betänkligheter

redan mot den inverkan som huvudregeln skulle få beträffande

fylleriböterna — det förelåge fara för att den allmänna reaktionen mot fylleriet

avtrubbades om regelmässigheten i straffreaktionens inträdande rubbades

genom förvandlingens borttagande. Styrelsen har därför förklarat, att

ett genomförande av förslaget att småböter icke skulle förvandlas förutsatte

sådan ändring i straffbestämmelserna för fylleri, att iteration vid sådan förseelse

medförde slraffskärpning utöver gränsen för böters förvandlingsbarhet.

Från denna utgångspunkt har kontrollstyrelsen direkt avstyrkt det nu förevarande

förslaget örn en ännu längre gående förvandlingsfrihet vid böter för

fylleri och förargelseväckande beteende i samband med fylleri. Kontrollstyrelsen

bär i detta sammanhang särskilt framhållit, att den föreslagna undantagsregeln

beträffande fylleriböterna icke skulle bli av synnerlig betydelse,

enär en av kontrollstyrelsen företagen undersökning utvisade att bö
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

tesbeloppet vid första och andra resan fylleri endast sällan överstege tjugufem

kronor.

I likhet med kontrollstyrelsen finner jag att det särskilt ur allmänpreventiv

synpunkt kan medföra vissa vådor att tillerkänna fylleriböterna en privilegierad

särställning. Örn en person för första eller andra resan fylleri

dömes till mer än tjugufem kronors böter, lärer man i regel icke kunna utgå

ifrån att omständigheterna äro så mildrande att man utan vidare kan avstå

från förvandling av böterna. Och som kontrollstyrelsen framhållit äro dessa

fall icke så talrika att någon väsentlig praktisk fördel vore att förvänta

genom deras undantagande från förvandling. Jag kan således på nu anförda

skäl icke ansluta mig till de sakkunnigas förslag på denna punkt. Mot de

sakkunnigas förslag har jämväl anmärkts att den privilegierade ställning som

inrymts åt förargelseväckande beteende i samband med fylleri kunde leda

till stötande resultat. Godkännes den nu förordade ståndpunkten att icke

uppställa någon inskränkande bestämmelse beträffande fylleriböter, uppstår

naturligen ej heller fråga örn någon särbestämmelse angående böter för förargelseväckande

beteende.

Emellertid kan det ifrågasättas örn ens regeln att småböter i regel icke

skola förvandlas bör upprätthållas då fråga är örn fylleriböter. En av kontrollstyrelsen

företagen utredning synes utvisa att det genomsnittliga bötesbeloppet

vid fylleri först vid femte resan överstiger tjugufem kronor och att

även vid denna resa bötesbeloppet i nära 50 °/o av fallen understiger tjugufemkronorsstrecket.

Detta innebär alltså, under förutsättning att nuvarande

straffmätning bibehålies, att fylleriböter i regel icke skulle kunna förvandlas

förrän vid ett mycket stort antal återfall. Men detta resultat synes som kontrollstyrelsen

anmärkt ur allmänpreventiv synpunkt föga tillfredsställande.

Med hänsyn härtill synes det som om det undantaget från den allmänna regeln

om förvandlingsfrihet vid småböter bör uppställas, alt då någon under

loppet av två år dömes för minst tredje resan fylleri förvandling bör inträda

oberoende av örn det ådömda bötesbeloppet ej överstiger tjugufem kronor.

Örn detta förslag godtages, lärer den av kontrollstyrelsen förordade straffhöjningen

vid itererat fylleri ej vara påkallad. I detta sammanhang må även

framhållas, att om de sakkunnigas förslag bibehölles, skulle den särskilda

påföljd (undersökning huruvida åtgärder enligt alkoholistlagen böra vidtagas),

som enligt de sakkunnigas förslag skall inträda då någon under loppet

av två år tre gånger dömts för fylleriförseelser och förvandling av det sist

ådömda bötesbeloppet förekommer, i regel komma att inträffa först när den

bötfällde dömts för ett mycket större antal sådana förseelser.

De sakkunnigas förslag att förvandlingsstraff i regel icke skall inträda i

fråga om böter som ådömts d alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt intagna,

personer har i allmänhet vunnit gillande i de avgivna yttrandena. Behovet

av ett sådant stadgande har så ofta i skilda sammanhang påpekats, att det

icke torde vara erforderligt att nu erinra örn de skäl som göra detsamma påkallat.

I avseende å regelns närmare utformning beträffande personer som in
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

77

tagits å alkoholistanstalt har i ett yttrande ifrågasatts huruvida det ej vore

lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla, icke blott, såsom de sakkunniga

föreslagit, när intagning skett på grund av länsstyrelsens förordnande,

utan även när någon frivilligt ingått å alkoholistanstalt. Till stöd för sin

ståndpunkt lia de sakkunniga åberopat principiella skäl. De sakkunniga

torde därvid lia åsyftat att örn denna begränsning icke uppställdes, det skulle

kunna tänkas att en bötfälld för att undgå förvandlingsstraff skulle frivilligt

ingå å allmän eller enskild alkoholistanstalt, varifrån han kanske efter en

mycket kort lid skulle utskrivas. För min del ansluter jag mig till de sakkunnigas

betänkligheter mot att medgiva befrielse från förvandlingsstraff i

andra fall än då intagning skett på grund av länsstyrelsens förordnande och

alltså i en allmän anstalt. Visserligen kunna de olägenheter som uppstå, då

den som är intagen enligt länsstyrelses förordnande skall undergå förvandlingsstraff

för böter, i lika mån göra sig gällande då den bötfällde frivilligt

ingått å alkoholistanstalt, men dessa fall lära icke vara talrikare till antalet

än att olägenheterna liksom hittills kunna undanröjas genom att straffet av

nåd efterskänkes.

I ett annat yttrande har anmärkts att befrielse från förvandlingsstraffet

för den å alkoholistanstalt intagne icke, såsom de sakkunniga föreslagit, borde

inträda vid alla böter som föranleda förvandling utan allenast då fylleriböter

förvandlas. I sin motivering ha de sakkunniga anfört att det kunde

ifrågasättas alt befrielsen från förvandlingsstraffet inskränktes till att avse

endast böter för fylleri och för förseelser som eljest sammanhänga med alkoholmissbruket.

De sakkunniga ha emellertid förklarat, att det mera sällan

torde inträffa att de personer varom här vore fråga häftade för andra

böter än sådana som hade samband med alkoholism samt att en sådan inskränkning

skulle förorsaka avsevärda praktiska olägenheter. De skäl som

de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt åberopat synas övertygande. Uppenbarligen

vore det en irrationell ståndpunkt, örn man begränsade sig allenast

till fylleriböter; befrielse från förvandlingsstraffet måste även inträda

då fråga är örn andra böter som ha samband med alkoholmissbruket. Men

att draga upp en gräns med hänsyn härtill torde vara mycket svårt och, som

de sakkunniga framhållit, tämligen onödigt, enär de flesta böter som ådömas

personer som äro intagna å alkoholistanstalt lära lia samband med alkoholmissbruket.

Av vad som sålunda anförts lärer framgå, att jag i allo ansluter

mig till den av de sakkunniga föreslagna regeln örn befrielse från förvandlingsstraff

för den som är intagen å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt.

Den särskilda promemoria angående förvandling av böter för fylleri m. m..

som utarbetats inom departementet efter det de sakkunnigas förslag utsänts

på remiss, innehåller såsom tidigare omförmälts regler av innebörd, att örn

en alkoholist underlåtit att gälda honom ådömda böter för fylleri, förvandlingen

under vissa förutsättningar skall ersättas med åtgärder enligt alkoholistlagen.

Detta förslag bygger i princip på de bestämmelser som i samma

ämne föreslagits av de sakkunniga. Av de sakkunnigas motivering framgår

att förslaget har sin grund i en önskan att åstadkomma en effektivare till
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

lämpning av alkoholistlagen, speciellt av bestämmelsen att åtgärder enligt

alkoholistlagen skola vidtagas mot alkoholister som blivit under de två senast

förflutna åren tre eller flera gånger dömda till ansvar för fylleri. Emellertid

motiveras förslaget icke allenast med den angivna socialpolitiska synpunkten

utan jämväl från en kriminalpolitisk utgångspunkt. Det framhålles nämligen

att den föreslagna förvandlingsordningen icke är ändamålsenlig då fråga

är örn alkoholister, enär det sällan torde finnas utsikt att medelst villkorlig

dom återföra dem till ett nyktert liv (och därigenom hindra framtida fylleriförseelser)

samt förvandlingsstraff är lika otjänligt. De nu angivna synpunkterna

ha tidigare så ofta från sakkunnigt håll framförts, att det icke lärer

vara nödvändigt att jag närmare motiverar min anslutning till dem. Det

i promemorian framlagda förslaget har ock i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden med undantag av socialstyrelsens och två

länsstyrelsers. Från dessa håll har, under åberopande av vassa, företrädesvis

praktiska skäl, hemställts att förslaget icke måtte upphöjas till lag. De sålunda

framställda invändningarna skola nu upptagas till skärskådande.

En av nämnda länsstyrelser har invänt, att alkoholistanstalternas arbete

skulle försvåras genom att den föreställningen uppstode att de användes såsom

ett slags straffanstalter. Häremot må framhållas, att samma invändning

kan riktas redan mot nu gällande lagstiftning. Enligt densamma gäller

ju den regeln att hemfallenhet åt alkoholmissbruk i förening med tre

bötesstraff för fylleri inom loppet av två år skall föranleda ingripande enligt

alkoholistlagen. Då böterna såsom i annat sammanhang framhållits

ofta av nåd efterskänkas, kommer alltså alkoholistbehandlingen att i ett

mycket stort antal fall framstå såsom något som träder i stället för straff

för begångna fylleriförseelser.

Stor vikt måste däremot tillerkännas den av socialstyrelsen framställda invändningen,

att det redan nu rådde brist på vårdplatser på alkoholistanstalterna

och att åtgärder måste träffas för att tillgodose det nuvarande behovet

innan man genomförde en lagstiftning som kunde förväntas medföra ökat

behov av vårdplatser. Vad socialstyrelsen sålunda anfört rörande den rådande

platsbristen och det trängande behovet av nya vårdplatser kan jag till

fullo vitsorda. Emellertid må framhållas att det på ansvarigt håll lärer råda

enighet därom, att med det snaraste vårdplatser måste tillskapas i sådan omfattning

att alla de som enligt alkoholistlagen äro i behov av anstaltsvård

också kunna erhålla sådan vård. Och förslaget innebär ju ingalunda att

alkoholistlagens tillämpningsområde skulle komma att utvidgas utan allenast

att den i ett visst avseende skulle komma att tillämpas i den utsträckning

som av lagstiftaren varit avsedd.

Det kan nu möjligen sägas, att de nya vårdplatser som måste komma att

inrättas i första hand böra tagas i anspråk för andra alkoholister än återfallsfylleristerna,

enär inom den förra kategorien behovet av anstaltsvård

genomsnittligt sett är större än bland återfallsfylleristerna. Även om detta

resonemang, sett ur ren alkoholistvårdssynpunkt, må vara riktigt, synes det

dock icke kunna godkännas, örn man tar vederbörlig hänsyn även till sa
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 35.

79

Rens kriminalpolitiska sida. Uppenbarligen måste det ur kriminalpolitisk

synpunkt vara högst angeläget, att man kan reagera mot sådana alkoholister

som ständigt begå fylleriförseelser — och reagera på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt min mening böra alltså, örn man bortser från sådana alkoholister som

äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, vilka naturligen i

första hand böra omhändertagas, de nya vårdplatserna främst förbehållas

återfallsfyllerister. Givftvis kunna erforderligt antal vårdplatser för återfallsfyllerister

endast successivt tillskapas. Den omständigheten att man

icke kan bereda plats åt samtliga återfallsfyllerister som äro i behov därav,

synes dock icke böra lägga hinder i vägen för de föreslagna reglernas genomförande.

Det må nämligen erinras örn att den möjligheten ju alltid står

öppen att mot den bötfällde använda andra påföljder enligt alkoholistlagen

än anstaltsvård. Och det lärer icke med fog kunna hävdas att undergående

av förvandlingsstraff är mera lämpat för tillrättaförande av återfallsfyllerister

än åtgärder enligt alkoholistlagen av annan natur än anstaltsvård i

förening med villkorlig dom å förvandlingsstraffet. Det sist sagda synes

emellertid icke böra utesluta att man i avbidan på att någon ökning av vårdplatsernas

antal hinner komma till stånd, uppskjuter ikraftträdandet av nu

ifrågavarande regler. En återfallsfyllerist skulle annars med säkerhet kunna

räkna med att vid bristande bötesbetalning varken internering eller förvandlingsstraff

skulle kunna ifrågakomma. Det synes alltså böra föreskrivas

att berörda lag skall träda i kraft den dag Konungen föreskriver. Intill

denna tidpunkt skulle alltså vid bristande bötesbetalning förvandling äga

rum. Domstolen lärer därvid i regel finna lämpligt att meddela villkorlig

dom å förvandlingsstraffet i förening med övervakning.

Socialstyrelsen har vidare erinrat därom att de vagabonderande alkoholisterna,

som ofta vore mest i behov av anstaltsvård, lätt kunde undandraga

sig de vårdåtgärder som förslaget avsåge att bringa i tillämpning och att

det icke vore lämpligt att spörsmålet om judiciellt initiativ inom alkoholistvården

upptoges till avgörande utan att sagda praktiska fråga bringades till

en ändamålsenlig lösning. I anledning av denna anmärkning må framhållas

att det sålunda framställda spörsmålet är aktuellt beträffande vagabonderande

alkoholister överhuvud, oberoende av vilken utav alkoholistlagens

indikationer som är tillämplig. Frågan om vilka åtgärder som böra

vidtagas för att förhindra att vagabonderande alkoholister undandraga sig de

reaktioner som samhället uppställt bör otvivelaktigt upptagas till lösning i

hela sin vidd. I detta sammanhang må erinras om det förslag som i detta

avseende beträffande vagabonderande alkoholister framlagts av kontrollstyrelsen

år 1935 i dess yttrande över rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande.

Då emellertid en lösning av sagda fråga otvivelaktigt skulle vara

av särskild betydelse för ett lyckligt genomförande av den föreslagna lagen

angående förvandling av böter för fylleri, synes ytterligare ett skäl föreligga

för det uppskov med denna lags ikraftträdande som nyss förordats.

Om alltså en lagstiftning i föreslagen riktning bör komma till stånd, uppstår

fråga örn initiativet till företagande av åtgärder enligt alkoholistlagen bör

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J.

såsom de sakkunniga föreslagit ankomma å domstolen eller i enlighet med

den senare utarbetade promemorian överlämnas åt åklagaren. För min del

ansluter jag mig till den senare lösningen, vilken vunnit gillande eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden.

I några yttranden har hemställts att spörsmålet örn vidtagande av åtgärder

enligt alkoholistlagen mot återfallsfyllerister borde upptagas redan vid

bötfällandet och icke först då fråga uppstode om förvandling av oguldna böter.

Till stöd härför har åberopats att en sådan ändring ur alkoholistvårdssynpunkt

vore önskvärd samt att det kunde framstå som en orättvisa att den

som hade möjlighet att betala sina böter därigenom kunde köpa sig fri

från risken för alkoholistbehandling.

Det lärer icke kunna bestridas att en ändring i föreslagen riktning ur alkoholistvårdssynpunkt

vore önskvärd. Då många återfallsfyllerister betala

sina böter, skulle ändringen medföra att alkoholistlagens regel om alkoholistbehandling

för återfallsfyllerister som äro alkoholister kommer att bliva

tillämpad i avsevärt mycket större omfattning än enligt det framlagda förslaget.

Effektiviseringen av alkoholistlagen skulle med andra ord ökas i

betydande grad. Ett genomförande av den föreslagna ändringen lär emellertid

vara uteslutet med hänsyn till att det, såsom framgår av vad tidigare

anförts, icke lärer vara möjligt att inom överskådlig framtid erhålla den ytterligare

ökning av antalet vårdplatser som vid sådant förhållande skulle

vara erforderlig. Enligt min mening kan det icke heller ur sakliga synpunkter

anses oriktigt att åklagarens initiativrätt begränsas till de fall då fylleriböterna

icke guldits. Det torde nämligen förhålla sig så att den kategori av

återfallsfyllerister som icke betalar de jämförelsevis låga fylleribötema genomsnittligt

sett är i större behov av vårdåtgärder än de återfallsfyllerister

som betala sina böter. För övrigt står det nykterhetsnämnderna fritt att

enligt alkoholistlagen ingripa mot återfallsfyllerister redan vid domfällandet.

Det är endast åklagarens initiativ som uppskjutes, tills det ur straffverkställighetssynpunkt

föreligger behov därav. På grund härav synes mig

anmärkningen, att det skulle ligga en orättvisa däri att den som kunde betala

böterna kunde köpa sig fri från risken för alkoholistbehandling, övervägande

vara av teoretisk natur. Mot att i detta sammanhang utvidga initiativrätten

talar ock den omständigheten att de sakkunnigas betänkande ju huvudsakligen

tar sikte på en reformering av förvandlingsstraffet och icke på

frågan örn en reformering av straffsystemet eller alkoholistlagen. Den omfattning

av initiativrätten som föreslagits i promemorian synes alltså kunna

väl försvaras.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

81

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

1 §•

I fråga arn förslaget till utsträckning av tiderna för anstånd och avbetalning

ha i en del yttranden påyrkats vissa jämkningar. Sålunda har rådhusrätten

i Göteborg ansett de föreslagna tiderna alltför långa, medan landsfogden

i Jönköpings län föreslår maximitiden för anstånd till sex månader och

bibehållande av nuvarande tid för avbetalning. Föreståndaren för ordonnanspolisen

i Stockholm, som handhar bötesindrivningen därstädes, anser

åter att anståndstiden ej bör utökas, men har ej någon erinran mot utsträckning

av avbetalningstiden. Å andra sidan har förslag om ytterligare

tidsutsträckning gjorts av föreningen Sveriges stadsdomare, som hemställt

att anståndstiden skall bestämmas till sex månader för vanliga fall och till

ett år där särskilda skäl föreligga, av häradshövdingen i Luggude domsaga,

vilken finner en anståndstid örn ett år lämplig, samt av rådhusrätten i

Västerås, som ifrågasätter om ej tiden för anstånd, även då ej särskilda skäl

föreligga, borde sättas till åtminstone sex månader. I sistnämnda yttrande

ifrågasättes emellertid ock att i stället för den föreslagna utsträckningen av

tiden för anstånd och avbetalning nämnda tid skulle räknas icke från den

dag, då bötesbeslutet vann laga kraft, utan från den dag, då krav på böternas

gäldande först framställdes hos den bötfällde. Till stöd härför åberopas

att enligt allmän erfarenhet bötesstraffet icke aktualiserades för den

bötfällde, förrän han anmodades betala bötesbeloppet, och först då plägade

han komma att tänka på att begära anstånd eller avbetalning. Länsstgrelsen

i Uppsala län och rådhusrätten i Eskilstuna hysa i fråga örn sättet för tidsberäkningen

samma mening; rådhusrätten anser emellertid att anståndstiden

med sådan utgångspunkt för beräkningen icke bör överstiga sex månader.

I yttrandena från hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i

Karlskrona och Kristianstad samt andre stadsfogden i Malmö förordas åter,

att tiderna räknas från den dag, då beslut om anstånd eller avbetalning meddelades.

I detta sammanhang torde även böra anmärkas, att i två yttranden (häradshövdingen

i Frosta och Eslövs domsaga och landsfogden i Kopparbergs

län) ifrågasättes, om det ej borde bestämmas visst belopp, som vid avbetalning

av böter minst borde erläggas, detta till förhindrande av att bötesstraffet

eljest kunde bliva för litet kännbart.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha i de avgivna yttran- Departement*- dena olika meningar framkommit i vilken omfattning tiderna för anstånd chelen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

och avbetalning böra utsträckas. För min del finner jag de av de sakkunniga

föreslagna anstånds- och avbetalningstiderna lämpliga, dock synes i

likhet med vad som i en del yttranden föreslagits tiderna böra beräknas icke

från den dag då bötesbeslutet vinner laga kraft utan först från den senare

tidpunkt, då frågan om böternas erläggande blir för den bötfällde aktuell.

De tidpunkter som därvid kunna komma i fråga äro, då krav på böternas

gäldande först framställes hos den bötfällde samt då beslutet om anstånd eller

avbetalning meddelas. Mot att göra den dag då krav framställes på böternas

gäldande till utgångspunkt för beräkningen kan invändas, dels att det

ofta kan vara svårt att fastslå när sådant krav först skett och dels att en

sådan regel möjligen kunde giva stöd åt den oriktiga föreställningen att en

bötfälld icke skulle vara skyldig att självmant erlägga ådömda böter. Med

hänsyn härtill synes såsom utgångspunkt för beräkningen böra gälla den

dag, då beslutet om anstånd eller avbetalning meddelas. Har vid skilda tillfällen

meddelats beslut om anstånd eller avbetalning, bör beräkningen naturligen

göras från den dag då det första beslutet örn anstånd eller avbetalning

meddelades.

I två yttranden har, i syfte att undvika att bötesstraffet skulle bliva för litet

kännbart, uttalats önskemål örn bestämmande av visst minsta belopp

varmed avbetalning av böter finge ske. Därvid har i ett av yttrandena förordats

att de till upphävande föreslagna reglerna i kungl, kungörelsen den 8

februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning av böter skulle

bibehållas. Någon bestämmelse i föreslagen riktning synes emellertid ej erforderlig

med hänsyn till den av de sakkunniga föreslagna och i departementsförslaget

bibehållna regeln i 14 § andra stycket i nu ifrågavarande lag

att vid avbetalning av böter endast så många dagsböter skola vid förvandling

av böterna anses guldna som till fullo täckas av den gjorda avbetalningen.

På grund av detta stadgande lärer en bötfälld i framtiden icke ha något intresse

av att verkställa alltför obetydliga avbetalningar.

4 §■

Såsom i den allmänna motiveringen nämnts ha i yttrandena upptagits

till behandling frågan om den plats i förmånsrättsordningen vid införsel,

som böter borde intaga, därvid från flera håll särskilt framhållits att utskylder

och allmänna avgifter borde lia företräde framför böter. Uttalanden

i denna riktning lia gjorts av länsstyrelsen i Kronobergs län, sekreteraren i

överstäthällarämbetets kansli, rådhusrätterna i Karlskrona och Lund, häradshövdingen

i Tveta, Vista och Mo domsaga, polisdomaren i Hälsingborg,

magistraterna i Södertälje och Skövde, andre stadsfogden i Malmö samt

föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar. Därvid har

framhållits att då böter enligt stadgandet i 17 kap. 18 § handelsbaden vid

konkurs hade minsta rätt, detsamma borde gälla vid införsel, samt att, om

utskylder ej finge företrädesrätt, bötesuttagandet komme att ske på bekostnad

av kommunerna, som ginge miste örn kommunalskatt, varemot straffet

ej bleve kännbart för den bötfällde. Såsom förut nämnts har jämväl svenska

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö.

83

stadsförbundets styrelse med skärpa ultalat sig mot förslaget att vid införsel

giva böter samma förmånsrätt som skatter och andra allmänna avgifter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler yttrar däremot, att därest böter skulle stå

tillbaka för utskylder, knappast något skulle vara vunnet med införsel för

böter, enär i praktiken utskylder i regel komme att konkurrera med böterna.

Denna synpunkt framhäves även av Blekinge länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, som förklarar att örn det överhuvud skulle anses lönt

att införa införselrätt för böter, dessa borde tillerkännas rätt framför icke

allenast utskylder utan även underhållsbidrag. Ett annat betraktelsesätt

som leder till samma resultat anlägges av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen

yttrar att den ställer sig tveksam mot jämställande i införselhänseende

av böter och utskylder, samt anför vidare:

Vad länsstyrelsen ville ifrågasätta vore, huruvida ej i detta förhållande

kunde ligga en viss fara för att underhållsmottagaren kunde komma i en

sämre ställning än eljest. Särskilt örn minimitiden för förvandlingsstraffet,

på sätt föreslagits, sattes till 20 dagar, kunde den bötfälldes insättande i förvandlingsfängelse

beröva honom hans förvärvsförmåga och således indirekt

gå ut över understödstagaren och detta på ett långt kännbarare sätt, än örn

böterna tillerkändes förmånsrätt framför underhållsbidraget.

Mot de sakkunnigas förslag att införsel för böter ej skall få beviljas eller

meddelat beslut örn införsel äga tillämpning sedan två år förflutit från det

bötesbeslutet vann laga kraft, hava i några yttranden anmärkningar framställts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sålunda det kunna ifrågasättas

huruvida icke införseltiden borde utsträckas till tre år eller samma tid

som den föreslagna preskriptionstiden. Denna uppfattning företrädes jämväl

av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Poliskamreraren i Stockholm anser också

att införseltiden borde vara längre än som föreslagits. Jämväl rådhusrätterna

i Eskilstuna och Västerås, magistraten i Södertälje och Kopparbergs länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler uttala sig för en förlängning

av införseltiden.

Enligt sakkunnigförslaget skola vid införsel böter och utskylder hava sam- Departementsina

rätt. Mot denna lösning av konkurrensfrågan kunna emellertid starka thelen.

skäl anföras. Örn man bortser från den kriminalpolitiska synpunkten, kan

det väl knappast råda delade meningar om alt icke böter böra komma i sista

hand. Denna ståndpunkt har ju också stadfästs genom regeln i 17 kap. 18 §

handelsbaden att böter äga minsta rätt. Något frångående av denna regel

synes emellertid icke heller påkallat av kriminalpolitiska skäl. Då det föreslagits

att införsel för böter skall kunna äga rum, är ju syftet härmed närmast

att tillse att den som kan betala ådömda böter icke blir i tillfälle att undandraga

sig böternas gäldande. Men har det vid införseln visat sig att den

bötfällde icke kan betala utan att ett annat anspråk blir lidande, då har det

också blivit fastslaget att betalningsoförmåga föreligger. Det förefinnes då

knappast något kriminalpolitiskt intresse som kräver att bötesanspråket tillgodoses

framför det allmännas anspråk på utskylder. Är det fråga örn förvandlingsbara

böter, komma böterna att förvandlas, därvid med hänsyn till

den föreliggande betalningsoförmågan villkorlig dom å förvandlingsstraffet i

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

regel lärer inträda. Är det åter fråga om småböter, kunde det synas stötande

att det icke inträder någon reaktion mot den begångna förseelsen, varför man

i dessa fall kunde vara benägen att, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit,

föreskriva en uppdelning av det innehållna beloppet på utskylder och böter.

Denna synpunkt torde emellertid icke böra bli bestämmande. För den bötfällde

själv måste det ju vara tämligen likgiltigt bur det belopp som uttages

kommer att fördelas, om det tillfaller kronan eller kommunen såsom skatt,

eller kronan såsom böter.

I några yttranden har ifrågasatts att böter borde tillerkännas rätt framför

såväl utskylder som underhållsbidrag. Till stöd härför har särskilt åberopats

att den bötfälldes insättande i förvandlingsfängelse skulle kunna beröva

honom hans förvärvsförmåga, vilket skulle kunna drabba den underhållsberättigade

på ett långt kännbarare sätt än om böterna tillerkänts förmånsrätt

framför underhållsbidraget. Emot denna tankegång kan invändas,

att då genom införseln blivit ådagalagt att det föreligger betalningsoförmåga

hos den bötfällde, undergående av förvandlingsstraff av nyss antydda skäl

endast i undantagsfall lärer ifrågakomma.

På nu anförda skäl finner jag alltså, att de sakkunnigas förslag bör undergå

den ändringen att vid konkurrens om innehållet belopp utskylder skola

ha företräde till betalning framför böter.

Beträffande den tid varunder införsel må äga rum ha de sakkunniga, som

övervägt att låta densamma motsvara den föreslagna preskriptionstiden för

bötesstraff eller tre år, stannat för att bestämma införseltiden lika med tiden

för frivillig avbetalning. För min del kan jag icke finna att det möter några

principiella betänkligheter att utsträcka den tid under vilken införsel får äga

rum utöver tiden för frivillig avbetalning. Uttagande av böter genom införsel

har ju karaktären av tvångsindrivning. En sådan åtgärd bör därför

kunna förekomma under den ordinära preskriptionstiden av tre år. En utsträckning

av införseltiden till tre år skulle ock, såsom i flera yttranden framhållits,

medföra väsentliga praktiska fördelar. Att om preskriptionsavbrott

ägt rum, även förlänga införseltiden utöver tre år torde däremot knappast

vara nödvändigt. Mot en utsträckning av införseltiden till tre år kan möjligen

invändas att detta skulle kunna medföra den olägenheten att, därest av

någon anledning införseln icke medförde betalning, förvandling av böterna

på grund av preskription i vissa fall skulle vara utesluten. Emellertid lärer

man kunna utgå ifrån att indrivningsmyndigheten, om den finner att hela

bötesbeloppet icke kan genom införsel utfås, ombesörjer att åklagaren blir i

tillfälle att föra talan örn förvandling av böterna i så god tid att utslag i förvandlingsmålet

kan meddelas före preskriptionstidens utgång. De sakkunnigas

förslag bör alltså på denna punkt ändras på sätt nu angivits.

5 §•

Mot den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen har i allmänhet ej

gjorts några erinringar. Fångvårdsstyrelsen tillstyrker den på det livligaste.

I några yttranden hava dock betänkligheter mot bestämmelsen uttalats.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

85

Lämpligheten av densamma ifrågasattes sålunda, utan närmare motivering,

av Göta hovrätt ävensom av Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler. Häradshövdingen i Luggude domsaga erinrar att, då

förutsättning för villkorlig dom skulle vara att den dömde gjort vad han

kunnat för att betala böterna, det vore inkonsekvent och obilligt att förhindra

honom att bli kvitt det villkorligt ådömda fängelsestraffet, därest han

före prövotidens slut bleve i stånd att betala böterna.

Häradshövdingen i Askims, Hisings och Såvedals domsaga förmäler:

Vad de sakkunniga anfört till stöd för den intagna ståndpunkten syntes icke

böra tillerkännas avgörande betydelse, särskilt om bötesförvandlingen och

anståndet förlädes till administrativ myndighet. Det skulle tvärt om vara

stötande om den, som exempelvis genom erhållen arbetsförtjänst kommit

i tillfälle att till kronan inbetala honom ådömda böter, icke skulle äga göra

detta utan nödgas alltjämt framstå som en under övervakning stående försumlig

bötesbetalare.

Under åberopande av liknande synpunkt uttala föreningen Sveriges landsfiskaler

och Stockholms länsavdelning av samma förening att det ovillkorliga

upprätthållandet av bestämmelsen i fråga, även om densamma kunde

principiellt försvaras, måste vara ägnat att medföra allvarliga olägenheter,

varjämte erinras att statsverkets ekonomiska intresse av bötesindrivningen

ej borde motverkas genom allt för drastiska bestämmelser.

Tredje stadsfogden i Göteborg anför:

Det förefölle som örn de sakkunniga förlorat ur sikte det faktum, att det

här gällde verkställighet av ett en gång ådömt bötesstraff för ett brott, som

lagen beläde med sådant straff, och icke ådömandet av ett nytt straff. De

skäl som anförts till stöd för bestämmelsen syntes icke övertygande. Därest

bötfälld underläte att betala böterna, oaktat han förmådde gälda dem, i hopp

om att möjligen erhålla villkorlig dom eller straffsänkning, måste hans förfarande

anses som tredska och hans spekulationer på förhand vara dömda

att misslyckas.

Därest, även i andra fall än de som avses i 11 §, betalning av böter skulle Departements.

få äga rum sedan beslut meddelats, varigenom — villkorligt eller ovillkorligt chelen—

förvandlingsstraff ålagts, torde man, såsom de sakkunniga funnit, få

räkna med att bötfällda som förmådde gälda böterna, komme i viss utsträckning

att underlåta detta i hopp om att erhålla villkorlig dom eller

straffsänkning eller straffbefrielse enligt 16 §. Då mot detta resonemang

invänts, alt ett sådant förfarande från den bötfälldes sida utgjorde tredska

och att hans spekulation att erhålla villkorlig dom på grund härav vore

dömd att misslyckas, torde man lia förbisett att det mången gång då tredska

föreligger kan ställa sig svårt att vinna upplysning härom — även örn den

på denna punkt föreslagna ändringen beträffande förutsättningarna för villkorlig

dom ökar domstolarnas möjlighet att ålägga den bötfällde förvandlingsstraff.

Den i förevarande paragraf föreslagna regeln örn förbud mot

betalning av böterna sedan förvandlingsstraff ålagts lärer alltså vara ofrånkomlig

för att skärpningen siv straffskalan skall utöva sin fulla verkan på

en betalningsovillig bötfälld. Den föreslagna regeln synes icke heller kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

8G

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö
-

Departements
chefen.

betecknas såsom obillig. Därest villkorligt förvandlingsstraff ålagts, kan det

knappast anses stötande att den som oförmodat blir i tillfälle att inbetala

de ådömda böterna icke skall kunna få en villkorlig dom undanröjd. Har

den bötfällde ålagts ett ovillkorligt förvandlingsstraff, lära förhållandena regelmässigt

vara sådana, att han bör få finna sig i att han icke genom en betalning

av böterna efter förvandlingsdomen kan undgå förvandlingsstraffet.

6 §•

Beträffande rätt för bötfälld att överklaga indrivningsmyndighets beslut

om anstånd eller avbetalning uttalar rådhusrätten i Hälsingborg att rätt därtill

borde finnas eller ock bestämmelse införas att beslut, varigenom bötfälld

förvägrats anstånd eller rätt till avbetalning, skulle underställas högre myndighets

prövning.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför däremot att klagan borde medgivas

endast i samband med böternas förvandling, då bötfälld eljest genom att

klaga över utmätning eller införsel kunde fördröja bötesindrivningen.

Det lärer icke vara påkallat att tillerkänna den bötfällde någon särskild

klagorätt över indrivningsmyndighetens beslut angående anstånd och avbetalning.

Vad nu sagts synes böra gälla även för de fall då förvandling ägt

rum jämlikt 11 §, ehuru kontroll från domstolens sida över indrivningsmyndigheten

i dylika fall är utesluten. Yrkandet att den bötfällde icke borde få

påkalla prövning av beslut angående anstånd eller avbetalning ens i samband

med klagan över utmätning eller införsel synes icke heller befogat. Med

hänsyn till vad sålunda anförts har paragrafen ansetts böra bibehållas oförändrad.

9§.

Mot det sätt varpå i paragrafens andra stycke begränsningen av förvandlingsbarheten

vid fylleriböter blivit bestämd hava anmärkningar framställts

i åtskilliga hänseenden. Av häradshövdingarna i Falu domsaga och Västerbottens

västra domsaga har erinrats, att kravet på tre fällande domar för

fylleri inom viss tid gjorde det möjligt för tilltalad att, exempelvis genom

att hålla sig undan stämnings delgivning eller genom uteblivande, föranleda

att förvandlingsstraff ej inträdde; bestämmelsen borde därför utformas så

att den anknöte till tiden för förseelsernas begående i stället för till tiden för

domfällandena. Socialstyrelsen har yttrat att uttrycket ''inom loppet av två

år’ syntes böra preciseras så att det bragtes att överensstämma med uttrycket

''under de två senast förflutna åren’ i 1 § alkoholistlagen.

I sammanhang med förevarande bestämmelse hava de sakkunniga uttalat

sig angående behovet av registrering av de personer som dömts för fylleri

samt härutinnan föreslagit användande av de register över dylika förseelser

som föras av systembolagen och kontrollstyrelsen. I yttranden från

en rådhusrätt och en häradshövding har anmärkts, att de avsedda registren ej

kunde anses tillförlitliga, och därjämte har erinran gjorts mot den omgång

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

87

och arbetsökning som skulle uppkomma om, såsom de sakkunniga ifrågasatt,

redan i målet angående fylleriförseelsen skulle införskaffas registerutdrag.

Kontrollstgreisen anför i denna fråga:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag förutsatte en registrering av

samtliga inom riket avdömda fylleriförseelser. Såsom de sakkunniga också

framhållit, ägde en sådan registrering redan rum hos kontrollstyrelsen och

systembolagen på grundval av de uppgifter, som enligt 37 § rusdrycksförsäljningsförordningen

lämnades av domstolarna. Med den utomordentligt

viktiga nya funktion, ifrågavarande registrering enligt de sakkunnigas förslag

skulle erhålla, komme ökade krav att ställas å densamma i fråga om

exakthet och aktualitet. Det framginge icke otvetydligt av de sakkunnigas

framställning i detta hänseende, huruvida man avsett, att uppgifterna rörande

iteration skulle av åklagare respektive domstolar inhämtas från vederbörande

systembolag eller från kontrollstyrelsen. Av flera skäl ansåge sig kontrollstyrelsen

böra giva ett bestämt företräde åt det sistnämnda alternativet. Enligt

vunnen erfarenhet vore nämligen de till systembolagen från domstolarna

inkomna uppgifterna ej sällan ofullständiga och stundom även felaktiga. Genom

stickprovsundersökningar hade utrönts, att kontrollstyrelsens register

vore fullständigare än de lokala bolagsregistren. Dessa register kunde för

den skull icke med säkerhet antagas fylla de krav på fullständighet och tillförlitlighet,

som måste ställas på ett register med de nu föreslagna uppgifterna.

Dessa uppgifter kunde enligt kontrollstyrelsens mening tillfredsställande

lösas endast av ett verkligt centralregister över fylleriförseelserna i landet,

och såsom sådant kunde endast kontrollstyrelsens register ifrågakomma.

Förevarande paragraf har undergått den omarbetning som föranledes a v Departementide

i den allmänna motiveringen angivna ändringarna i de sakkunnigas för- eÄe/cnslag

rörande förvandlingsbarheten av vissa mindre böter. Detta innebär i

huvudsak dels att mindre böter under vissa förhållanden skola kunna förvandlas

och dels att fylleriböter oberoende av deras storlek skola förvandlas

örn viss iteration föreligger. Att i sistnämnda avseende, såsom i ett yttrande

påyrkats, anknyta förvandlingsbarheten till tiden för förseelsernas begående

i stället för till tiden för domfällandena synes uteslutet, enär den ifrågavarande

regeln bör så nära som möjligt korrespondera med den i alkoholistlagen

uppställda indikationen beträffande återfallsfyllerister. Med hänsyn

till sistnämnda skäl lärer ock, såsom socialstyrelsen förordat, förvandlingsbarheten

böra göras beroende av att de tre domfällandena ägt rum — icke,

såsom de sakkunniga föreslagit, ''inom loppet av två år’ oberoende av när

förvandlingen inträffat utan ''under de två senast förflutna åren’ räknat från

förvandlingen. De i paragrafen föreslagna sakliga ändringarna synas även

böra medföra en omredigering av paragrafens uppställning.

Beträffande frågan hur tillförlitliga upplysningar skola kunna vinnas rörande

ådömda fylleriböter har tveksamhet yppats, huruvida upplysningar

härom böra inhämtas genom det hos kontrollstyrelsen förda centrala registret

eller genom de av systembolagen förda lokala registren. Även örn det

förhåller sig så som kontrollstyrelsen anmärkt alt dess register är tillförlitligare

än de lokala registren, kan jag dock icke- förorda att de nödvändiga

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

uppgifterna obligatoriskt skola inhämtas från kontrollstyrelsen. En sådan

föreskrift synes nämligen medföra en för de flesta fall onödig omgång. I

alla sådana fall, då det icke föreligger någon anledning att betvivla riktigheten

av det lokala registret, torde man kunna nöja sig med de uppgifter, som

därifrån inhämtas. Örn den bötfällde däremot bestrider riktigheten av dessa

uppgifter eller myndigheterna eljest ha anledning att hysa tvivel beträffande

desamma, böra uppgifter från det centrala registret införskaffas.

Enligt de sakkunnigas motivering skall registerutdrag inhämtas redan i

målet angående fylleriförseelsen och icke först då fråga örn förvandling blir

aktuell. I några yttranden har emot denna ståndpunkt invänts, att en avsevärd

ökning av myndigheternas arbetsbörda härigenom skulle komma till

stånd. Då fyllerimålens antal är många gånger större än antalet fall då

fråga om förvandling av fylleriböter kan uppstå, synes denna invändning i

hög grad befogad. Med hänsyn härtill och då de skäl, som av de sakkunniga

åberopats till stöd för att registerutdrag skulle inhämtas redan i fyllerimålet,

icke synas kunna tillmätas alltför stor betydelse, kan jag icke förorda att

registerutdrag regelmässigt införskaffas förrän förvandlingsfrågan blir aktuell.

10 §.

I förevarande paragraf torde böra införas ett andra stycke med erinran

örn att enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling

av böter för fylleri m. m. frågan örn böters förvandling i visst fall skall vara

förfallen redan då förordnande meddelas örn den bötfälldes intagande å

allmän alkoholistanstalt. 11

11 §■

I avseende å paragrafens första stycke har sekreteraren vid överståthållarämbetets

kansli — under erinran att det beträffande personer som dömdes

till frihetsstraff ofta hände att kännedom om ett förut ådömt bötesstraff

vunnes först sedan frihetsstraffet börjat avtjänas — yttrat, att det icke syntes

innebära ett efter förhållandena väl avpassat förfaringssätt att i sådant

fall den omständliga förvandlingsproceduren enligt 12 § skulle träda i tilllämpning.

Bestämmelsen att domstol i fall som i andra stycket avses omedelbart skall

äga förordna om förvandling har i några yttranden mött gensagor. Rådhusrätten

i Karlskrona yttrar att förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen

ganska sällan komme att föreligga samt att densamma följaktligen

ej skulle medföra någon större arbetsbesparing för domstolarna. Jämväl

häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge domsaga anser att bestämmelsen

i praktiken skulle komma att mycket sällan tillämpas. Häradshövdingen i

Uppsala läns södra domsaga förmenar att förfarandet skulle bliva enklare om

ifrågavarande bestämmelse utginge. I liknande riktning uttalar sig häradshövdingen

i Södra Roslags domsaga, som anför att det — även om en direkt

förundersökning ej skulle erfordras — dock alltför ofta bleve nödvändigt

att redan i det mål, vari böterna ådömdes, verkställa en omfattande, må
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

89

let tyngande och för den tilltalade kanske onödigt besvärande efterforskning

och utredning rörande hans personliga förhållanden för att domstolen skulle

få ett nöjaktigt underlag för prövning av förutsättningarna för bestämmelsen.

I fråga om förutsättningarna för tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse

har av häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga uttalats att

när det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet syntes

uppenbart att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej borde beviljas,

syntes domstolen, utan prövning av den större eller mindre möjligheten för

att böterna komme att gäldas, böra utsätta förvandlingsstraffet. Till stöd

härför anföres:

Ett bötesutslag med omedelbar bötesförvandling finge större skärpa och

den omständigheten att den bötfällde vore bemedlad borde ej fritaga honom

från att kunna drabbas därav. Ordnades lagstiftningen sålunda, vunnes

dessutom den fördelen att domstolen eller domaren vid handläggning av mål

örn förvandling av böter för avgörande örn villkorlig dom borde ifrågakomma

endast hade att bedöma om tredska eller vårdslöshet föranlett att böterna

ej gäldats, men ej hade att ingå i prövning huruvida villkorlig dom borde

vara utesluten redan på grund av den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet.

För denna prövning måste den domstol som ådömt böterna vara

mest kompetent och prövningens företagande i mål om förvandling av böter

skulle utan någon motsvarande fördel öka domstolens och domarens arbetsbörda

vid handläggning av dylika mål.

Emot anmärkningen att förvandlingsproceduren i 12 § vore för omständlig

i de fall, då kännedom om ett förut ådömt bötesstraff vunnes under det att

den bötfällde holle på att avtjäna ett frihetsstraff, må invändas, att handläggningen

av förvandlingsmålet i dessa fall lärer bliva ytterst summarisk med

hänsyn till att villkorlig dom icke bör ifrågakomma. Målet bör också i sådant

fall alltid kunna behandlas av domaren, respektive av lagfaren ledamot

i rådhusrätt.

Mot den av de sakkunniga i andra stycket av förevarande paragraf föreslagna

bestämmelsen har anförts dels att någon tillämpning av densamma

ganska sällan skulle komma att äga rum, i följd varav densamma icke skulle

medföra någon större arbetsbesparing för domstolen, dels ock att bestämmelsen

skvdle föranleda att domstolen i bötesmålet finge verkställa en betungande

utredning rörande den bötfälldes personliga förhållanden. Den

första av dessa invändningar lärer i stort sett vara riktig, i synnerhet med

hänsyn till den i den särskilda promemorian föreslagna undantagsbestämmelsen

rörande återfallsfyllerister, enligt vilken förvandling jämlikt denna

paragraf vid visst återfall i fylleri endast får äga rum under viss förutsättning,

som innebär en stark inskränkning i regelns tillämpning. Med

den föreslagna regeln har emellertid icke i första hand åsyftats att

vinna någon större minskning av domstolens arbetsbörda. Men örn det

för bötesdomstolen framstår såsom uppenbart att villkorligt anstånd med

förvandlingsstraffet icke bör beviljas, bar det ansetts onödigt att förvand
-

DepartemenU
chefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

lingsfrågan upptages till ny handläggning. Då därtill kommer, att en

omedelbar bötesförvandling naturligen är ägnad att öva en starkare press

mot den bötfällde att betala än en bötesdom, som icke innehåller något

om ett eventuellt förvandlingsstraff, synes man böra öppna möjlighet för

domstolen att under angivna förutsättning verkställa en omedelbar förvandling

som skall träda i tillämpning om böterna ej gäldas. Det är givetvis icke

meningen att bötesdomstolen skall låta verkställa utredning av frågan huruvida

villkorligt anstånd kan komma att meddelas. Om en sådan föreskrift

lämnades, skulle densamma lätt komma att leda till att domstolarna i allt för

stor utsträckning komme att verkställa sådana utredningar. Omedelbar förvandling

bör därför endast äga rum då omständigheterna uppenbarligen giva

vid handen att villkorlig dom icke bör beviljas. Den mot den föreslagna regeln

framställda senare invändningen torde alltså icke vara befogad. Beträffande

formuleringen av den nu ifrågavarande förutsättningen för meddelande

av omedelbar förvandling lia de sakkunniga angivit densamma så att

det med hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet skall

synas uppenbart att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas.

Då det emellertid torde vara lämpligt att direkt anknyta till de faktiska

omständigheter som böra föranleda förvandling, synes förutsättningen böra

på det sätt angivas, att omedelbar förvandling skall äga rum, där omständigheterna

uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet erfordras

för den bötfälldes tillrättaförande. I detta sammanhang synes böra erinras

därom att, såsom framgår av den allmänna motiveringen, omedelbar förvandling

under den angivna förutsättningen kan äga rum även då fråga är om

småböter.

Vad angår det av en häradshövding framställda förslaget örn sådan modifikation

av den nu ifrågavarande regeln, att när det med hänsyn till den

bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet syntes uppenbart att villkorligt

anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas, domstolen alltid borde utsätta

förvandlingsstraffet utan prövning av den större eller mindre möjligheten

för att böterna komma att gäldas, har till stöd härför till en början åberopats,

att domstolen, om en sådan ändring genomfördes, vid handläggning av mål

om förvandling av böter endast behövde upptaga till bedömande frågan örn

tredska eller vårdslöshet föranlett att böterna ej gäldats niell icke behövde

ingå i prövning av frågan huruvida villkorlig dom borde vara utesluten på

grund av den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet. Det sålunda åberopade

skälet synes icke övertygande. Det kan nämligen tänkas att omständigheter,

som tillkommit efter bötesdomen eller som inträffat tidigare men

som blivit kända först vid förvandlingen, ådagalägga att straffets verkställighet

erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. I förvandlingsmålet

bör domstolen förty vid avgörande av frågan om villkorlig dom lia möjlighet

att taga hänsyn även till andra omständigheter än ådagalagd tredska. Däremot

synes det ytterligare skäl som åberopats till stöd för den föreslagna ändringen,

nämligen att ett bötesutslag med omedelbar bötesförvandling finge

större skärpa, värt beaktande. Därtill kommer, att bötesdomstolens prövning

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 36-

91

skulle väsentligen underlättas, därest den icke behövde undersöka frågan om

sannolikheten för att böterna icke komme att betalas. De sakkunnigas förslag

synes alltså böra undergå den ändring, att det villkor för omedelbar bötesförvandling,

som hänför sig till frågan om sannolikheten för att böterna icke

komma att gäldas, utgår. Därest bötesdomstolen icke skulle meddela beslut

om omedelbar förvandling, har, om böterna icke bliva guldna och förvandling

alltså skall äga rum i särskilt mål, förvandlingsdomstolen att undersöka

huruvida med hänsyn till ådagalagd tredska eller den bötfälldes vandel eller

brottets beskaffenhet villkorlig dom skall kunna förekomma.

I den förutnämnda inom departementet utarbetade promemorian angående

förvandling av böter för fylleri m. m. har, av skäl som framgår av berörda

promemoria, en särskild undantagsbestämmelse föreslagits i andra stycket

av 11 § för det fall att böter ådömts för fylleri eller för fylleri jämte annat

brott. En sådan undantagsbestämmelse är uppenbarligen påkallad. Då

domstolen emellertid synes böra äga större frihet att i ifrågavarande fall

verkställa omedelbar förvandling än den föreslagna bestämmelsen medger,

synes densamma för möjliggörande härav böra undergå någon ändring.

12 §.

Beträffande den föreslagna regeln om forum för mål om förvandling framhåller

Svea hovrätt, att det visserligen i regel vore lämpligast att förvandlingsmål

upptoges i den ort, där den bötfällde funnes, men att målet ej sällan

kunde med större fördel handläggas vid den domstol som ådömt bötesstraffet.

Med hänsyn till målets ari skulle det knappast väcka betänkligheter att

åt åklagaren inrymma rätt att, efter omständigheterna i det särskilda fallet,

välja mellan dessa båda fora. Rådhusrätten i Göteborg ifrågasätter, om icke

i första hand den domstol som ådömt böterna skulle vara pliktig upptaga

målet, därest detta kunde ske utan men för den bötfällde. Rådhusrätten i

Västerås förmenar att förvandlingsmålet alltid borde upptagas av bötesdomstolen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och rådhusrätten i Karlskrona finna

det däremot mest önskvärt att förvandlingsmål anhängiggjordes i den bötfälldes

hemort. Länsstyrelsen anser viss modifikation erforderlig beträffande

sådana bötfällda som saknade fast hemvist, angående vilka det vore lämpligt

att vistelseorten bleve bestämmande för forum. Av länsstyrelsen i Örebro

län bar föreslagits att forum för förvandlingsmål skulle vara den bötfälldes

mantalsskrivningsort. Samma mening uttalas av häradshövdingen i

Askims, Risings och Sävedals domsaga.

De sakkunniga ha i sin motivering uttalat att vid underrätten i den böt-Departementsfälldes

hemort utredning lättast kunde förebringas såväl rörande den böt- cAef«nfälldes

förhållande med avseende å böternas gäldande som beträffande övriga

förutsättningar för villkorlig dom. Då en stor del av sådana bötfällda

som underlåta att gälda ådömda böter utgöres av personer ulan fast hemvist

eller av personer beträffande vilka det kan vara svårt afl fastslå vilken ort

som utgör deras hemvist, lia de sakkunniga emellertid föreslagit att mål örn

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

förvandling av böter skall upptagas vid domstolen i den ort där den bötfällde

finnes, d. v. s. där delgivning av stämningen skett. För såvitt fråga är om

bötfällda med fast hemvist lärer denna domstol i regel vara densamma som

hemvistdomstolen.

Emellertid har i några yttranden framhållits, att den domstol som ådömt

böterna stundom hade bättre förutsättningar att pröva frågan örn förvandlingsstraffets

längd och om villkorlig dom borde tillämpas eller icke, och att

berörda domstol därför borde göras till forum för förvandlingsmål. Säkerligen

torde det i många fall förhålla sig så, att bötesdomstolen har bättre kunskap

om de omständigheter som äro av betydelse i förvandlingsmålet än domstolen

i den ort, där den bötfällde finnes. Detta gäller särskilt i de fall, där

det i bötesmålet förekommit någon vidlyftigare handläggning. Av flera skäl

kan emellertid bötesdomstolen icke lämpligen göras till exklusivt forum. I

detta avseende må sålunda erinras örn att i de synnerligen talrika fall, då

handläggning icke förekommit i bötesmålet, bötesdomstolen icke har större

förutsättning än annan domstol att avgöra förvandlingsmålet. Tvärtom torde

i dessa fall domstolen i den bötfälldes hemort vara mest lämpad att upptaga

målet.

Det sålunda anförda synes giva vid handen att den lämpligaste lösningen

är den, att mål om förvandling av böter skulle kunna få upplagas såväl

av allmän underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, som ock av bötesdomstolen.

Har mål om förvandling upptagits av bötesdomstolen, bör densamma

naturligen vara behörig jämväl beträffande bötesstraff, som ådömts

av annan underrätt, och som samtidigt förekomma till förvandling.

Därest bötesmålet fullföljes i högre instans, bör av praktiska skäl förvandlingsmålet

icke upptagas av den domstol som meddelat slutgiltigt utslag i

målet utan av den allmänna underrätt som dömt i saken. I de undantagsfall

då bötesmålet upptagits av hovrätt såsom första instans bör, likaledes av

praktiska skäl, förvandlingsmålet endast kunna upptagas av domstolen i den

ort, där den bötfällde vistas, men icke av bötesdomstolen. Då jämlikt den

föreslagna regeln flera domstolar äro behöriga att upptaga förvandlingsmålet,

bör valrätten mellan olika fora tillkomma åklagarmyndigheten.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår böra mål örn förvandling

av böter få upptagas även av lagfaren ledamot i rådhusrätt. Ett stadgande

härom föreslås intaget i ifrågavarande paragraf.

13 §.

Länsstyrelsen i örebro län anför, att man av paragrafen jämförd med 6 §

och uttalanden av de sakkunniga bibragtes den uppfattningen, att en förvandlingsmyndighet

— sålunda även polisdomstol eller poliskammare — utan att

nya skäl tillkommit skulle kunna i förvandlingsmål till förnyad prövning

upptaga fråga, som i samband med klagan över utmätning eller införsel förut

prövats av överexekutor eller denne överordnad instans. Detta kunde icke

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 93

vara lämpligt, och därest det ej varit avsett, vore alltså ett förtydligande önskvärt.

I formellt hänseende har av häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge

domsaga anmärkts att i paragrafen blott talades om ytterligare anstånd eller

avbetalning men att anstånd eller avbetalning borde kunna medgivas även

om det tidigare ej begärts eller erhållits. Rådhusrätten i Karlstad samt häradshövdingarna

i Sunnervikens domsaga och Flundre, Väne och Bjärke

domsaga anse att paragrafen bör så förtydligas att därav klart framgår att

sådant hänskjutande som i paragrafen avsåges, borde kunna göras även av

poliskammare och domare.

Av länsstyrelsen i Örebro län har anmärkts, att det icke vore lämpligt att Departement*

domstolen -— utan att nya skäl tillkommit — vöre berättigad att till förnyad chetenprövning

upptaga fråga, som i samband med klagan över utmätning eller införsel

förut prövats av överexekutor eller denne överordnad instans. Vad

sålunda anmärkts må väl ur principiell synpunkt vara riktigt. Då det emellertid

i förevarande fall torde vara ytterst svårt att avgöra huruvida några nya

skäl tillkommit — frågan om anstånd eller avbetalning måste naturligen avgöras

med hänsyn till den bötfälldes ekonomiska läge i det ögonblick prövningen

sker — lärer en ändring av paragrafen i antydd riktning komma att

leda till att svårigheter uppstå vid rättstillämpningen.

Anmärkningen att förordnande om anstånds- eller avbetalningsfrågans

hänskjutande till indrivningsmyndigheten för ny behandling borde kunna

meddelas även av poliskammare eller domare som upptagit förvandlingsmålet

torde icke böra medföra någon omformulering av paragrafen. Uttrycket

''domstol’ måste nämligen rimligen tolkas såsom avseende varje myndighet

som upptagit mål om förvandling av böter. Med anledning av erinringen,

att det kunde tänkas att anstånd eller avbetalning borde medgivas även då

anstånd eller avbetalning ej tidigare erhållits, synes paragrafen böra undergå

sådan jämkning, att därav framgår att stadgandet är tillämpligt även beträffande

dessa fall.

14 §•

Under hänvisning till att i paragrafens andra stycke antalet ådömda dagsböter

lagts till grund för avräkning vid delbetalning har sekreteraren vid överståthållarämbetets

kansli anmärkt, att av lagförslaget icke syntes med erforderlig

klarhet framgå, vilken verkan å förvandlingen delbetalning av omedelbart

i penningar ådömda böter hade, särskilt för fall då allenast viss del

av böterna skulle tagas i beräkning vid förvandlingen.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklas bör förvandlings- Departement*

skalan undergå sådan omarbetning att minimum sättes till femton dagars thelen.

fängelse i stället för till tjugu dagar såsom de sakkunniga föreslagit. Med

anledning av den föreslagna ändringen i 9 § måste i skalan anges, att detta

minimum även gäller då bötesstraffet understiger fem dagsböter. Även i öv
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 3ö.

rigt synes skalan böra konstrueras så, att förvandlingsstraffet genomgående

sänkes med fem dagar i förhållande till de sakkunnigas förslag. Vid denna

konstruktion av skalan kommer ettliundratjugu dagsböter, som utgör maximum

för ett i dagsböter ådömt straff, att motsvara sjuttiofem dagars fängelse.

Vid sammanträffande av flera bötesstraff bör, såsom tidigare anförts, maximum

bestämmas i enlighet med de sakkunnigas förslag till nittio dagar. Den

föreslagna ändringen av bötesstraffets minimum i första stycket till femton

dagar bör uppenbarligen föranleda en motsvarande ändring i andra stycket

av 14 §.

Tredje stycket av ifrågavarande paragraf stadgar i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag, att vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart

i penningar, en dagsbot skall anses svara mot varje påbörjat femtal kronor.

För närvarande gäller ju regeln att varje påbörjat belopp av tio kronor motsvarar

en dagsbot. Rörande skälen till den föreslagna ändringen, som i samtliga

avgivna yttranden lämnats utan erinran, kan jag i allo hänvisa till de sakkunnigas

motivering.

Därest avbetalning skett av s. k. normerade böter, lämnar de sakkunnigas

förslag ej upplysning om huruvida avbetalningen skall anses ha ägt rum å den

del av böterna som får tagas i beräkning vid förvandling eller å den återstående

delen av böterna, eller om tilläventyrs det avbetalda bötesbeloppet skall

proportionellt uppdelas mellan de båda delarna av bötesbeloppet. Att betalningen

skall avräknas å den förvandlingsbara delen av böterna torde stå bäst i

överensstämmelse med den föreslagna principen att allenast viss del av normerade

böter skola förvandlas. En positiv regel härom synes böra intagas i

tredje stycket av förevarande paragraf.

15 §.

Häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga framhåller, att skyldigheten

för domstol att tillse att i förvandlingsmålet utredning förelåge örn samtliga

bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade, helt visst komme att i många

fall erbjuda icke så ringa svårigheter. Angående sådan skyldighet uttalas i

yttrande av polischefen i Luleå, att bestämmelsen i förevarande paragraf

krävde inrättandet av ett centralt bötesregister.

Behovet av registrering av ådömda bötesstraff framhålles jämväl av landsfogden

i Stockholms län, i vilkens uttalande länsstyrelsen förklarar sig instämma.

Landsfogden uttalar, att utan tillgång till centralregister över ådömda

böter möjlighet saknades att åstadkomma tillförlitlig utredning i det hänseende

varom här vore fråga samt fortsätter:

I samband härmed vill jag framhålla att ett centralregister för hela riket

över samtliga ådömda böter skulle bliva av synnerligen stort värde icke allenast

i här förevarande hänseende utan ock för rättsskipningen i allmänhet i mål,

där det är fråga om ådömande av bötesstraff. Som det nu är, sakna både

åklagare och domstol ofta kännedom örn, huruvida den anklagade tidigare

gjort sig skyldig till förseelse av samma art, varom i målet är fråga. Denna

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

95

ovetskap kail ofta föranleda oriktigt bedömande av bland annat straffmätningsfrågan.

Även för polisens vidkommande skulle tillgången till ett centralregister

bliva ur efterspaningssynpunkt till stor nytta.

Mot föreskriften att, om förvandling skall ske av något bötesstraff, jämväl

andra böter för vilka den bötfällde häftar skola förvandlas, anmärker vidare

tredje stadsfogden i Göteborg, att detta enligt 5 § komme att leda till den föga

tilltalande konsekvensen att en bötfälld, som häftade för böter ådömda kanske

genom nyss laga kraft vunna domar, icke i fråga örn dessa böter kunde

komma i åtnjutande av möjligheten till anstånd eller avbetalning eller ens få

betala böterna.

Beträffande anmärkningen att bestämmelsen om skyldighet för dom- Departementsstol

att tillse att vid förvandling samtliga förvandlingsbara böter för vilka ^/enden

bötfällde häftade komme att förvandlas krävde att ett centralt bötesregister

funnes, må framhållas, att den omständigheten att det av praktiska

skäl är hart när omöjligt att införa registrering av alla ådömda böter icke

synes böra utgöra hinder för att domstolen ålägges att låta verkställa den

utredning i förevarande avseende som under nuvarande förhållanden kan

företagas. Såsom de sakkunniga framhållit lärer det ock i regel vara

möjligt för åklagaren att införskaffa erforderliga upplysningar. I detta sammanhang

må framhållas att en första förutsättning för att småböter, vilka

ju jämlikt den föreslagna ändringen i 9 § under vissa förutsättningar skola

kunna förvandlas, komma att omfattas av förvandlingsregeln i denna paragraf

är, att åklagaren drager frågan härom under domstolens prövning.

Invändningen att den i ifrågavarande paragraf föreslagna regeln skulle

leda till att en bötfälld, som häftade för böter ådömda genom nyss laga kraftvunna

domar, icke i fråga om sådana böter skulle komma i åtnjutande av

möjlighet till anstånd eller avbetalning eller — med hänsyn till stadgandet

i 5 § — ens få betala böterna synes icke vara befogad. En bötfälld, som befinner

sig i den situationen att vissa honom ådömda böter bliva förvandlade,

torde nämligen knappast ha något befogat intresse av att komma i åtnjutande

av rätt till anstånd eller avbetalning beträffande andra böter.

16 §.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har det icke synts erforderligt

att möjlighet öppnas för domstolen att vid tredska utsätta högre förvandlingsstraff

än som följer av förvandlingsskalan. Första stycket i 16 § av de

sakkunnigas förslag bör således utgå.

Rörande den sakliga ändringen i det kvarstående stycket av 16 § må jämväl

hänvisas till den allmänna motiveringen. Stycket har därjämte undergått

viss redaktionell jämkning.

17 §•

I fråga örn sättet för anhängiggörande av mål örn förvandling framhåller

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler som önskvärt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Departements.

ehelm.

Departements.

chefen.

att kallelse av bötfälld finge ske medelst rekommenderad postförsändelse.

Häradshövdingen i Askims, Hisings och Sävedals domsaga anser bestämmelsen

att utslag i mål om förvandling må meddelas, ändå att den bötfällde uteblivit,

vara mindre lämplig med hänsyn till önskvärdheten att vinna utredning

örn anledningen till att böterna icke erlagts; bestämmelsen vore ej heller

ägnad att befrämja den föreslagna, på domstolarna ankommande kontrollen

över indrivningsförfarandet.

Beträffande förslaget att kallelse av bötfälld skulle få ske medelst rekommenderad

försändelse må framhållas, att detta spörsmål så nära sammanhänger

med den mera omfattande och svårlösta frågan örn ökad möjlighet

att anlita posten för delgivning av stämning och dylikt, att detsamma icke

lämpligen kan upptagas i detta sammanhang.

Rörande den i förevarande paragraf föreslagna regeln att utslag i mål örn

förvandling må meddelas, ändå att åklagaren uteblivit, må hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Den invändning som framställts mot de sakkunnigas här upptagna förslag

att utslag må meddelas ändå att den bötfällde uteblivit lärer i viss mån vara

befogad. Med hänsyn till förvandlingsmålets karaktär synes det emellertid

icke vara nödvändigt att en bötfälld, som ej själv önskar utveckla sin talan,

ovillkorligen tvingas att inställa sig i målet. Det skäl som av de sakkunniga

åberopats till stöd för den föreslagna regeln härför synes ytterligare vinna i

styrka, örn såsom nyss föreslagits domstolen ej tillerkännes befogenhet att

med hänsyn till ådagalagd tredska sätta förvandlingsstraffet högre än som

angives av förvandlingsskalan.

Den i 12 § föreslagna regeln örn behörighet för ledamot i rådhusrätt att

upptaga mål om förvandling av böter har föranlett en jämkning i andra stycket

av förevarande paragraf.

19 §.

Länsstgrelserna i Stockholms och Gotlands län anse att, till förebyggande

av misstolkning, i förevarande paragraf borde intagas uttrycklig regel för det

fall att 16 § tillämpats beträffande något av de straff som skulle förenas.

Någon risk för att en oriktig tolkning av förevarande paragraf skall äga

rum vid förening av straff under det i nyssnämnda yttranden anmärkta förhållande

lärer icke föreligga. Om nämligen hänsyn skall tagas till att nedsättning

av någotdera förvandlingsstraffet ägt rum jämlikt 16 §, lärer detta

icke kunna ske på annat sätt än såsom i de sakkunnigas motivering angives,

d. v. s. att sedan sammanläggning ägt rum på vanligt sätt den fastställda sänkningen

tillämpas å den sammanlagda strafftiden. Något förtydligande tilllägg

till paragrafen lärer alltså icke vara erforderligt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

97

20 §.

1‘oliskamreraren i Stockholm uttalar, att han ur indrivningssynpunld bestämt

måste avstyrka att klagan finge föras mot domstols utslag i förvandlingsmål;

ett ändringssökande kunde rimligen blott avse erhållande av villkorlig

dom eller sänkning av straffet där detta skärpts enligt 16 §, varför det

med hänsyn till den noggranna prövning som komme att äga rum i första

instans, syntes obehövligt med klagorätt, vilken än ytterligare skulle fördröja

verkställigheten.

De sakkunniga ha föreslagit att fullföljdsrätten i mål om förvandling av

böter skulle begränsas så, att klagan över hovrätts utslag i dylikt mål ej

skulle få föras. Att på sätt i nyssberörda yttrande föreslagits ytterligare inskränka

fullföljdsrätten finner jag icke tillrådligt. — Den i 12 § föreslagna

regeln om behörighet för ledamot i rådhusrätt att upptaga mål örn förvandling

av böter har föranlett en jämkning i förevarande paragraf.

23 §.

*

Såsom av det föregående framgår åsyftar den i 10 § andra stycket intagna

hänvisningen förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling

av böter för fylleri m. m., vilken lag föreslås skola träda i kraft

den dag Kungl. Majit förordnar. Undantagsbestämmelsen i 11 § andra stycket

sista punkten är jämväl motiverad av nämnda lagförslag. Nu ifrågavarande

bestämmelser böra alltså träda i kraft först i samband med ikraftträdandet

av nämnda lag.

27 §.

Rådhusrätten i Västerås och föreningen Sveriges stadsdomare erinra att

av övergångsbestämmelserna ej med tydlighet franninge, huru det skulle

förfaras med förvandling av böter för fylleri och förargelseväckande beteende

i det fall, att den dömde inom loppet av två år före lagens ikraftträdande

tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådana förseelser; uppenbarligen

borde i dylika fall förvandling av sådana böter som ådömts efter

lagens ikraftträdande, kunna komma till stånd, men för undvikande av

varje missförstånd borde ett förtydligande ske.

Då det enligt min mening icke kan vara föremål för tvekan att vid avgörandet

av frågan örn förvandling skall äga rum av fylleriböter jämlikt 9 §

andra stycket hänsyn skall tagas även till fylleriböter, som ådömts före den

föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, lärer något förtydligande av förevarande

paragraf i detta hänseende icke vara erforderligt.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 35.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

hepartem fritsch

ef en.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1818

angående villkorlig straffdom.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas

förslag; dock att med hänsyn till den vid årets riksdag antagna lagen

örn ändring i vissa delar av strafflagen, innebärande avskaffande av vissa

straffpåföljder, paragrafen undergått därav föranledd jämkning.

2 §.

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna i de sakkunnigas

förslag rörande förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom å förvandlingsstraff

må hänvisas till den allmänna motiveringen.

De tre första styckena av den nuvarande 2 § innehålla regler om att villkorlig

dom under vissa angivna förhållanden ej må brukas. De sakkunniga ha

föreslagit att nämnda bestämmelser icke skola gälla då fråga är örn villkorlig

dom å förvandlingsstraff. Vad sålunda föreslagits synes riktigt och

någon anmärkning häremot har ej heller framställts i de avgivna yttrandena.

Rörande skälen för sagda förslag får jag hänvisa till de sakkunnigas

motivering.

Även beträffande de sakkunnigas av mig biträdda förslag rörande upphävande

av tredje stycket i nuvarande 1 § får jag hänvisa till de sakkunnigas

motivering.

3 §•

Beträffande längden av prövotiden vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff

uttala rådhusrätten i Eskilstuna och föreningen Sveriges stadsdomare

att prövotiden borde nedsättas till ett år, varjämte rådhusrätten i

Västerås förklarar att möjlighet borde finnas för domstolen att fastställa prövotiden

till endast ett år. Förkortning av prövotiden ifrågasättes jämväl av

Svea hovrätt.

Prövotiden vid bötesstraff utgör för närvarande ett år. Med hänsyn till

att villkorlig dom å förvandlingsstraff är avsedd att tillämpas i mycket större

omfattning än villkorlig dom vid bötesstraff enligt gällande lag, kunna vissa

skäl tala för de sakkunnigas ståndpunkt att förlänga prövotiden till två år

för att därigenom förläna den villkorliga domen en allvarligare innebörd.

Mot denna ståndpunkt kan emellertid framhållas att villkorlig dom å förvandlingsstraffet

är avsedd att ifrågakomma beträffande personer som icke

kunna betala sina böter och som tillhöra den relativt ofarliga kategori som

för sitt rättande anses icke behöva undergå förvandlingsstraff. Med hänsyn

härtill synes den föreslagna förlängningen av prövotiden från ett till

två år, vilken onekligen skulle åsamka övervakare och myndigheter ökning

i arbetsbördan, knappast påkallad.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

99

25 §.

Denna paragraf bör undergå sådan redaktionell jämkning att därav framgår

att förundersökning må kunna beslutas jämväl av ledamot i rådhusrätt

som upptagit mål örn förvandling av böter.

I åtskilliga yttranden har förts på tal frågan om förundersökning

i förvandlingsmål och övervakning i samband med villkorlig

dom beträffande förvandlingsstraff.

Sålunda ha, mestadels i sammanhang med kritik av den föreslagna förvandlingsproceduren,

några häradshövdingar uttalat att såväl särskild förundersökning

som övervakning i regel skulle behöva anordnas. Häradshövdingen

i Uppsala läns norra domsaga anför härutinnan:

Såsom utkastet vore avfattat borde beslut örn villkorligt anstånd med förvandlingsstraff

i regel föregås av förundersökning. Dels vöre ju nämligen i

bötesmål utredning om den tilltalades personliga förhållanden oftast otillräcklig,

dels skulle förvandlingsmål upptagas i den ort där svaranden funnes, vilken

ju ofta kunde vara en annan än den där bötesdomen fällts, så att svaranden

ofta vore för domstol och åklagare okänd. Vidare borde övervakare i

regel förordnas. Vore avsikten att förundersökning icke skulle äga rum utan

att prövningen av frågan örn villkorligt anstånd med förvandlingsstraffet skulle

vara mera summarisk, och att övervakning ej heller skulle äga rum, hade

detta väl bort komma till tydligt uttryck i lagtexten.

I andra yttranden har påyrkats, att förundersökning och övervakning borde

erhålla en mer begränsad användning då fråga vore örn förvandlingsstraff.

Av denna mening är Svea hovrätt, som anser det lämpligt att erinran i sådan

riktning göres åtminstone i motiveringen till det slutliga förslaget i ämnet.

Rådhusrätten i Gävle åberopar till stöd för samma mening att den stora apparat,

som alltid måste igångsättas då övervakning skulle äga rum, icke borde

bringas i tillämpning annat än då så befunnes oundgängligen nödvändigt,

samt att statsverkets kostnader för förundersökning och övervakning eljest

skulle kunna komma att stiga till avsevärda belopp, utan att någon egentlig,

däremot svarande fördel kunde påräknas.

Häradshövdingen i Luggude domsaga uttalar att det borde stadgas, att övervakning

ej skulle äga rum i fråga örn förvandlingsstraff, samt anför till stöd

härför dels att med hänsyn till förseelsernas beskaffenhet övervakning ej vore

nödig för den bötfälldes rättande och dels att det många gånger visat sig förenat

med nästan oöverkomliga svårigheter att förmå lämpliga personer att

åtaga sig uppdrag som övervakare.

Såsom i flera yttranden framhållits synas förundersökning och över- Derartementsvakning

erforderliga endast i begränsad omfattning i fall varom nu ch«’en.

är fråga. Förundersökning lärer sålunda i regel endast vara påkallad,

då brottets beskaffenhet eller för domstolen kända förhållanden

rörande den bötfälldes person synas peka på att villkorlig dom

icke bör förekomma. Och vad övervakningen beträffar synes domstolen redan

på den grund att brottet endast föranlett böter i regel kunna utgå ifrån

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Departements
chefen.

att övervakning ej erfordras. Att såsom i några yttranden förordats genom

uttryckligt stadgande i lagen angiva att förundersökning och övervakning

avses skola förekomma endast mera undantagsvis i nu ifrågavarande fall,

synes ej nödvändigt. Varken 4 § andra stycket eller 25 § andra stycket, vari

angivas förutsättningarna för anordnande av övervakning och förundersökning,

synas kräva att övervakning eller förundersökning i fall varom nu är

fråga anordnas i större omfattning än som enligt det nu sagda bör äga rum.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

I de sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

upptagas ändringar i 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 3 och 20 §§.

Beträffande den i 5 kap. 3 § föreslagna ändringen må anmärkas, att de bestämmelser

ändringen avsåg, enligt ett i dag till lagrådet remitterat förslag

till, bland annat, lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen och lag

om tvångsuppfostran, skall utgå ur berörda strafflagsparagraf och ersättas

med en ny bestämmelse i 19 § av sistnämnda förslag. Någon ändring i

nämnda strafflagsparagraf är alltså icke erforderlig. Vad angår de i övrigt

föreslagna ändringarna i strafflagen ha i yttrandena vissa erinringar framställts

mot den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 20 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda mot den föreslagna förkortningen

av preskriptionstiden för bötesstraff anmärkt, att det med hänsyn

till förslagets bestämmelser om bötesförvandling ofta skulle inträffa, att en

preskriptionstid å endast tre år ginge till ända innan förvandlingsbeslut hunne

meddelas. Landsfogden i samma län anser att preskriptionstiden ej bör

förkortas mera än till fyra år samt åberopar därvid särskilt utsträckningen

av tiden för bötesavbetalning.

Rörande skälen till de föreslagna ändringarna beträffande preskriptionstidens

beräkning vid bötesstraff må hänvisas till de sakkunnigas motivering.

Emot den i några yttranden framställda anmärkningen att det ofta skulle

kunna inträffa att preskriptionstiden ginge till ända innan förvandlingsbeslut

hunnit meddelas må erinras om vad som under 4 § lagen om verkställighet

och förvandling av bötesstraff anförts därom, att indrivnings- och

åklagarmyndigheterna måste ha sin uppmärksamhet riktad på att talan om

förvandling utföres i så god tid att utslag kan meddelas i förvandlingsmålet

före treårstidens utgång.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister. 1

1 §•

De sakkunnigas förslag om intagande i straffregistret av uppgifter angående

dem som ålagts förvandlingsstraff för böter har i några yttranden kritiserats.

Svea hovrätt yttrar härutinnan:

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

101

Det syntes böra närmare övervägas, huruvida införandet i straffregistret av

uppgifter om ådömda förvandlingsstraff för böter måste anses oeftergivligt.

Beträffande villkorligt ådömda förvandlingsstraff vore väl registrering nödvändig,

men det kunde ifrågasättas, huruvida dessa jämförelsevis lindriga

brottsfall borde upptagas i straffregistret, som därigenom kunde bliva alltför

oöverskådligt och svårhanterligt. Hänsyn till den dömde syntes ock

med styrka tala för, att dessa fall sammanfördes i ett särskilt register.

Göta hovrätt finner det ävenledes tveksamt huruvida registreringsskyldighet

beträffande förvandlingsstraffen vore erforderlig samt anser en sådan

skyldighet bli alltför betungande i förhållande till de fördelar, som kunde

vinnas genom densamma.

Jämväl fångvårdsstyrelsen förklarar att förslaget syntes ägnat att väcka

starka betänkligheter samt yttrar vidare:

Vid bestämmandet av vilka utslag som skulle antecknas i registret borde

den allra största varsamhet iakttagas. Ty hade en person väl en gång kommit

in i registret, kunde icke erhållas bevis om att han ej förekomme däri.

Och då dylikt bevis erfordrades i en mängd olika fall, kunde hans förekomst

i registret innebära ett allvarsamt hinder i hans fortkomst och näring.

Med hänsyn härtill hemställer fångvårdsstyrelsen att för bötesförvandlingsbeslut

skulle anordnas ett särskilt register. Styrelsen framhåller vidare

att behov bomme att uppstå av ökade arbetskrafter å styrelsens avdelning

för straffregistret.

Att register av ett eller annat slag måste föras beträffande villkorliga för- Deparu,neniavandlingsstraff

synes mig uppenbart. Däremot är det mera tveksamt hu- cheten''

ruvida registrering är påkallad beträffande ovillkorliga förvandlingsstraff.

Uppenbarligen skulle det, såsom de sakkunniga framhållit, vara av betydelse

då fråga är om beviljande av villkorlig dom om tillförlitlig upplysning

kunde vinnas huruvida den bötfällde tidigare undergått förvandlingsstraff.

Då villkorlig dom avses skola komma att meddelas i betydligt större omfattning

än tidigare och då förundersökning såsom förut nämnts endast mera

sällan lärer komma att företagas i mål om förvandling, skulle en sådan

registrering, därest den föreslagna lagstiftningen genomföres, vara mera av

behovet påkallad än enligt gällande rätt. Mot en registrering kan å andra

sidan anföras att den givetvis skulle medföra en icke ringa arbetsbörda för

registreringsmyndigheten utan att någon praktisk vinst därav skulle uppstå

annat än i enstaka fall. Med hänsyn härtill och då åklagaren i regel torde

hava ganska god kunskap om den bötfälldes föregående samt möjlighet föreligger

att i tveksamma fall anordna förundersökning, synes det mig som om

man åtminstone tillsvidare skulle kunna avstå från att föreskriva registrering

beträffande ovillkorliga förvandlingsstraff.

Beträffande frågan huruvida den erforderliga registreringen av villkorligt

ådömda förvandlingsstraff bör äga rum i straff registret eller örn ett särskilt

register bör uppläggas för nu ifrågavarande uppgifter måste ett visst fog tillerkännas

den invändning som framställts av fångvårdsstyrelsen, att det kunde

uppstå ett visst förfång för en lill villkorligt förvandlingsstraff dömd böt
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

fälld, därest han ej kunde erhålla bevis om att han ej förekomme i straffregistret.

Denna ogynnsamma konsekvens synes emellertid icke böra avhjälpas

genom att ett särskilt register upplägges för nu ifrågavarande uppgifter.

Förandet av två olika register och nödvändigheten för myndigheterna

att inhämta upplysningar från båda registren skulle nämligen obestridligen

medföra praktiska olägenheter. Den av fångvårdsstyrelsen framförda

synpunkten torde emellertid i huvudsak kunna tillgodoses även om registreringen

av de villkorligt ådömda förvandlingsstraffen äger rum i straffregistret

därigenom att man i 8 § 2 mom. av förevarande lag intager stadgande

av innebörd att vid utfärdande av sådant intyg hänsyn ej må tagas

till villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter.

Av det nyss anförda framgår att den av de sakkunniga föreslagna regeln

att straffregistret skall innehålla uppgifter å dem som ålagts förvandlingsstraff

för böter bör ersättas med en bestämmelse av innebörd att i registret

skola förekomma uppgifter å dem som erhållit villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter. De ytterligare ändringar som föreslås i paragrafen ha sin

grund däri att hänsyn tagits till vissa ändringar i paragrafen som vidtagits

genom lagen den 16 februari 1934 (nr 17) örn ändring i vissa delar av lagen

den 17 oktober 1900 om straffregister och genom en av 1936 års riksdag antagen

lag i samma ämne vilken ännu ej utfärdats.

2 §•

Den i 1 § föreslagna ändringen avseende intagande i straffregistret av uppgifter

om förvandlingsstraff medför såsom nödvändig konsekvens viss ändring

i förevarande paragraf.

8 §•

Rörande den i 2 mom. av förevarande paragraf föreslagna ändringen må

hänvisas till vad som anförts under 1 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen

den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

1 §■

Denna paragraf bör undergå sådan redaktionell jämkning att därav framgår

att förundersökning må kunna beslutas jämväl av ledamot i rådhusrätt

som upptagit mål örn förvandling av böter.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 om

särskilda tingssam man träden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Rörande den föreslagna ändringen i denna lag må hänvisas till den allmänna

motiveringen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

103

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling av böter

för fylleri m. m.

2 och 3 §§.

I dessa paragrafer lia vissa redaktionella jämkningar synts böra företagas.

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 och 5 §§ i det remitterade förslaget.

Mot den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen att åklagaren skulle

äga att i strid mot nykterhetsnämndens uppfattning påkalla åtgärder enligt

alkoholistlagen ha framställts några erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms

län yttrar härom:

En sådan befogenhet för åklagaren läte sig enligt länsstyrelsens mening

näppeligen förenas med en viktig princip i hittills gällande alkohollagstiftning,

nämligen den, att internering icke kunde ifrågakomma utan framställning

därom från den kommunala myndighet, som vore skapad för tillgodoseende

av alkoholistvården, nykterhetsnämnden, med undantag endast för

de fall, då på grund av vederbörandes ''farlighet’ polismyndighet ägde särskild

rätt att direkt ingripa. Att åklagare skulle beträffande så att säga

mera normala fall av itererat bötesstraff kunna sätta sitt omdöme örn vederbörandes

behov av alkoholistvård emot nykterhetsnämndens omdöme att

sådant behov ej förelåge, syntes innebära ett betänkligt avsteg från nyssnämnda

viktiga princip, en avvikelse som för övrigt ej kunde anses i något

avseende påkallad. Länsstyrelsen tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida

icke, därest förslaget i övrigt ansåges böra läggas till grund för lagstiftning,

den nu anmärkta punkten däri borde utgå, så att det ankomme på nykterhetsnämnden

att efter åklagarens till nämnden gjorda anmälan vidtaga den

åtgärd i fråga om alkoholistvård, som nämnden funne behövlig. Funne nykterhetsnämnden

efter sådan anmälan från åklagarens sida internering behövlig,

skulle det ankomma på nämnden att själv därom göra anmälan till

länsstyrelsen och samtidigt örn denna anmälan underrätta åklagaren, vilken

senare i dylikt fall hade att i ärendet avvakta beslut av länsstyrelsen.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn framhåller att, även om

det någon gång skulle inträffa att en nykterhetsnämnd motsatte sig en internering,

ehuru den bötfällde uppenbarligen vore i behov av vård å alkoholistanstalt,

syntes det med hänsyn till nykterhetsnämndens auktoritet dock

vara riktigare att i ett enstaka fall taga denna risk än att göra en sidoordnad

myndighet — åklagaren — till kontrollant över nykterhetsnämnden.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att åklagaren icke bör äga Departement*- rätt att, då nykterhetsnämnden funnit att alkoholism icke föreligger, draga chelen■

frågan härom under länsstyrelsens prövning. Det torde väl endast i rena

undantagsfall komma att inträffa att mellan nämnden och åklagaren skulle

råda olika meningar rörande frågan örn hemfallenhet åt alkoholmissbruk

föreligger. Och skulle det någon gång inträffa att en person som vore i behov

av alkoholistvård på grund av nämndens felaktiga uppfattning icke

bleve föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen, torde olägenheten härav icke

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Departements

chefen.

vara så stor, att man fördenskull bör göra ett avsteg från den princip om

nykterhetsnämndens ansvar för alkoholistvården, varpå gällande lagstiftning

bygger. Det synes icke vara helt uteslutet att örn åklagaren tillerkändes

rätt att i strid mot nämndens mening draga frågor av detta slag under länsstyrelsens

prövning, nykterhetsnämndei-nas ansvarskänsla beträffande de

fall varom nu är fråga skulle slappas. Paragrafen lärer alltså böra undergå

ändring i nu angiven riktning.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i det remitterade förslaget.

Med avseende å bestämmelsen i denna paragraf anmärker länsstyrelsen i

Älvsborgs län att då länsstyrelse enligt 9 § i förslaget jämförd med 29 § i alkoholistlagen

skulle äga förordna om villkorligt anstånd med internering

men det oaktat frågan örn bötesförvandling skulle vara förfallen så snart

genom lagakraftvunnet beslut förordnats örn internering, skulle bötesstraff

ofia kunna bortfalla utan att den bötfällde utsattes för annan påföljd, vilket

uppenbarligen vore olämpligt.

Beträffande den invändning som sålunda framställts må erinras att, därest

länsstyrelsen förordnar om villkorligt anstånd med interneringen, länsstyrelsen

skall ställa den bötfällde under övervakning enligt alkoholistlagen.

Då ett sådant ingripande såväl kriminalpolitiskt sett som ur alkoholistvårdssynpunkt

torde vara att föredraga framför verkställighet av förvandlingsstraff

eller meddelande av villkorlig dom å förvandlingsstraffet, synes den

framställda invändningen ej böra föranleda någon ändring i förslaget.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i det remitterade förslaget.

Angående bestämmelsen i förevarande paragraf om verkställighet av beslut

om intagning å allmän alkoholistanstalt ifrågasätter styrelsen för statens alkoholistanstalt

ä Venngarn huruvida icke nykterhetsnämnderna även i ifrågavarande

fall borde ha att ombesörja verkställigheten av länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att den i konsekvens med sin

under 4 § omförmälda uppfattning om åklagares befogenhet att påkalla åtgärd

enligt alkoholistlagen ansåge, att de särskilda föreskrifterna i 9 § om

verkställighet borde utgå, samt att anledning saknades att föreskriva att kostnaden

för vården å alkoholistanstalt skulle stanna å statsverket.

Beträffande kostnadsfrågan tillägger sistnämnda länsstyrelse, att den föreslagna

bestämmelsen under alla förhållanden syntes synnerligen betänklig,

då den skulle kunna tänkas leda därhän att nykterhetsnämnd systematiskt

underläte att själv göra anmälan örn internering i fall av itererat fylleri på

den grund att, om dylika fall skötes över till anmälan från åklagaren, vederbörande

kommun skulle befrias från varje andel i kostnaden.

Under uttalande av liknande farhåga ställer sig även styrelsen för statens

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

105

alkoholistanstalt å Venngarn betänksam i kostnadsfrågan. Styrelsen anser

därför att det — så länge staten icke övertagit all vårdkostnad vid allmänna

alkoholistanstalter utan kommun överhuvud taget vore skyldig svara

för kostnaderna beträffande vissa grupper av alkoholister — vore lämpligt

att i här berörda fall föreskriva, att den kommun, där den vårdade hade

hemortsrätt vid den tid då ansökningen om förordnandet gjordes, skulle

svara för vårdkostnaden. Socialstyrelsen finner däremot förslagets genom

förande påkalla, att staten — liksom vore fallet med farliga alkoholister —

påtoge sig hela vårdkostnaden jämväl beträffande hithörande klientel men

anmärker dock att detta kunde föranleda kommunalekonomiska konsekvenser

beträffande nykterhetsnämnds bevarade initiativrätt och initiativplikt

till omhändertagande av fyllerister. Styrelsen holle det för sannolikt, att

domstolar och domare efter hand bleve eller finge göras till enda initiativtagare

i fråga örn fylleristfall; konsekvenserna härav för den nuvarande organiserade

alkoholistvårdens allmänna struktur skulle sannolikt bliva mera

vittutseende, än man enligt förslaget åsyftat.

Mot förslaget att det borde ankomma icke på länsstyrelsen utan på nykter - hetsnämnden att ombesörja verkställighet av länsstyrelsens beslut om intagande

å alkoholistanstalt kan invändas, att man beträffande nu ifrågavarande

fall av kriminalpolitiska skäl icke gärna kan överlämna åt nykterhetsnämnd

att medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande. Någon

ändring i föreslagen riktning synes således icke böra komma till stånd.

Mot förslaget att kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skulle i ifrågavarande

fall bestridas av statsverket har anmärkts att detta kunde medföra

att nykterhetsnämnderna — för att befria kommunerna från kostnaderna för

internering — underläte att taga initiativ till anordnande av alkoholistvård

vid fall av itererat fylleri. Dessa farhågor synas knappast befogade. Då

staten övertog vårdkostnaderna för de farliga alkoholisterna uttalades farhågor

för att nykterhetsnämnderna skulle inrikta sin huvudsakliga verksamhet

på denna kategori av alkoholmissbrukare. Någon tendens i denna riktning

har emellertid ej kunnat förmärkas. Däremot lärer man ha anledning förmoda,

att vissa nykterhetsnämnder, örn vårdkostnaden för nu ifrågavarande

alkoholister skulle åvila kommunerna, skulle bliva benägna att i tvivelaktiga

fall anse att alkoholism ej förelåge i syfte att bespara kommunen

kostnaderna för vården å alkoholistanstalt. Eftersom åklagaren enligt vad

jag i det föregående föreslagit icke skulle äga att för vinnande av rättelse

draga frågan under länsstyrelsens prövning, synes det angeläget att undanröja

sådana faktorer, som kunna bidraga till att minska nykterhetsnämndernas

intresse för att medverka till den nya lagstiftningens genomförande.

I likhet med nykterhetsnämndernas centralkommitté, som tillstyrkt förslaget

i denna del, finner jag praktiska skäl tala för att vårdkostnaderna läggas

på staten. Och ur principiell synpunkt synes det riktigast att kostnaden

för den alkoholistvård, som träder i stället för ådömt bötesstraff, håres av

staten.

Departements
clie/en.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Slutligen må anmärkas att paragrafen synes böra undergå viss redaktionell

jämkning.

De i 7 och 8 §§ av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna hur

domstolen skall förfara, då åklagaren underlåtit att fullgöra vad enligt denna

lag på honom ankommer, synas kunna uteslutas ur lagen.

De sakkunniga ha jämväl framlagt ett förslag till lag om ändrad lydelse

av 10 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta

av innebörd att i underrättelse till arbetsgivaren om införsel ej finge angivas

vilken fordran införseln avsåge. Mot detta förslag ha i några yttranden

framställts erinringar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda:

På grund av mängden av införselbeslut för utskylder vore det ur redovisningssynpunkt

ofrånkomligt, att underrättelsen angåve icke blott att utskylder

avsåges utan ock vilka utskylder. Underrättelsen plägade ske så, att arbetsgivaren

delgåves själva införselbeslutet genom kopia därav. I fråga örn

större industriföretag kunde införselbesluten avse hundratals poster. Om

införselmedlen, såsom vanligen vore fallet, avhämtades hos arbetsgivaren av

exekutionsbiträde, vore det ett oeftergivligt villkor, att biträdet finge specifik

förteckning på vad han toge emot. Ingen utmätningsman skulle kunna taga

ansvaret för det kaos, som eljest skulle uppstå. I fråga om underhållsbidrag

borde arbetsgivaren veta, att sådant avsåges, då detta i händelse av konkurrens

med utskylder skulle gå före dessa. Man kunde icke gå längre härutinnan

än att 10 § omredigerades så, att arbetsgivaren icke meddelades uppgifter,

som icke vore av behovet påkallade.

Liknande erinringar framställas av länsstyrelsen i Kristianstads län och

magistraten i Södertälje.

I Stockholm liksom i vissa andra städer beviljas införsel för underhållsbidrag

och införsel för utskylder av skilda utmätningsman. Om införsel nu

medgives även för böter, torde sådan införsel ofta komma att beviljas av en

tredje utmätningsman. Med hänsyn till angivna förhållanden måste det ankomma

på arbetsgivaren att tillse att vid konkurrens mellan införselberättigade

fordringar av olika slag den tidigare angivna förmånsordningen iakttages,

så att alltså böter komma att utgå i sista hand. För att arbetsgivaren

skall kunna tillse detta, måste han uppenbarligen ha vetskap om av vilket

slag de införselberättigade fordringarna äro. Den av de sakkunniga föreslagna

ändringen i 10 § skulle alltså icke kunna genomföras på andra orter

än de, där införsel för olika slag av fordringar meddelas av samme utmätningsman.

Med hänsyn härtill och till de övriga i yttrandena berörda olägenheter,

som skulle vara förbundna med den av de sakkunniga föreslagna

ändringen, synes paragrafens nu gällande lydelse böra bibehållas.

De sakkunniga lia vidare framlagt förslag till dels förordning örn upphävande

av 46 § 3. i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och

beskattning av brännvin, dels förordning örn upphävande av 58 § förordningen

den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdryc
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

107

ker, dels ock kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i kungörelsen

den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt

svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid

medverka. Förevarande förslag ha i samtliga yttranden utom två tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. De avvisande yttrandena härröra från

länsstyrelsen i Kopparbergs län, som beträffande förstnämnda förordning förmenar

att förslagets genomförande medförde upphörandet av ett kraftigt

verkande incitament mot förseelser emot förordningen, samt av andre stadsfogden

i Malmö, vilken med avseende på samma förordning uttalar att genom

den bestämmelse, vars upphävande föresloges, icke ringa belopp i tillverkningsskatt

influtit, samt att det vore skäl misstänka att genom upphävandet

förlagsverksamheten för spritanskaffning och spritlangning komme

att avsevärt tilltaga.

Kontrollstyrelsen vitsordar däremot att enligt vad erfarenheten givit vid

handen det tvångsmedel, som ursprungligen avsetts med stadgandena i fråga,

visat sig numera i praktiken sakna betydelse. Emellertid erinrar styrelsen,

att enahanda stadganden funnes i förordningarna den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat, samt

förordar att, därest de sakkunnigas ifrågavarande ändringsförslag genomfördes,

motsvarande ändringar verkställdes i nämnda författningar.

De skäl som av förstnämnda två myndigheter anförts mot de föreslagna Depiriementsändringarna

finner jag icke övertygande. Jag ansluter mig alltså till de thelen.

sakkunnigas av kontrollstyrelsen biträdda ändringsförslag. Såsom sistnämnda

myndighet funnit böra motsvarande ändringar företagas i kungl,

förordningarna den 1 juli 1918 angående handeln med skattefri sprit samt

angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Följaktligen böra 32 § 1 mom.

andra stycket i den förra förordningen samt 18 § 1 mom. andra stycket i den

senare förordningen upphävas. Samtliga nu nämnda ändringar lära emellertid

icke böra underställas lagrådets granskning.

I enlighet med vad i det föregående anförts hava upprättats förslag till

1) lag örn verkställighet och förvandling av bötesstraff;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändring i lagen den 25 september 1931 (nr 328) angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 5 § lagen den 6 juni

1925 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga;

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om

särskilda tings sammanträd en för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

10) lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri

m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

109

F ö r s i a g

till

Lag

om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om verkställighet av bötesstraff.

1 §•

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår

att strax gälda böterna, äger myndighet, som jämlikt lag eller författning

har att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande

eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under

fyra månader. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden,

där ej särskilda omständigheter annat föranleda, och i övrigt så, att

böterna äro till fullo guldna inom ett år. Då särskilda skäl därtill äro, må

tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader och för avbetalning till två

år, räknat från den dag beslut om anstånd eller avbetalning först meddelades.

Anstånd och avbetalning må ej äga rum, då den bötfällde saknar stadigt

hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets verkställighet

eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller rätt till

avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §•

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning

till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må

sådan ändring vidtagas.

3 §■

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet

förfallet till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda,

ytterligare anstånd eller avbetalning kunna medgivas i enlighet med vad i

1 § stadgas.

4 §■

Böter, som äro förfallna till betalning och ej erläggas, skola, där så kan

ske, uttagas genom utmätning eller införsel.

Ej må i mät för böter tagas den bötfälldes enda fasta egendom, varav han

har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majis proposition nr 35.

eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga

gång- och sängkläder för den bötfällde, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn; ej heller av det förråd som i huset finnes, vad till hans och

hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt utsökningslagen

egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas från utmätning,

lände det till efterrättelse.

Om införsel för böter skola gälla de angående införsel för utskylder eller

allmänna avgifter givna föreskrifter med följande tillägg och undantag:

1) Sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, må införsel

ej beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande av såväl utskylder eller avgifter som

böter, och förslår ej därtill det belopp som må innehållas, gånge detta belopp

i första hand till betalning av utskylderna eller avgifterna.

3) I fråga om redovisning för influtna medel skola tillämpas de i gällande

författningar angående indrivning och redovisning av böter meddelade bestämmelser.

5 §•

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt,

må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras

i annat fall än där förvandlingen skett enligt 11 §.

6 §•

Över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock

åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning

eller införsel. Om prövning av sådant beslut i samband med fråga om

böternas förvandling stadgas i 13 §.

7 §•

Vad ovan är stadgat om anstånd och avbetalning skall ej äga tillämpning

i fråga om böter som administrativ myndighet ådömt underlydande befattningshavare.

Om förvandling av bötesstraff.

8 §•

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 9 och 10 §§,

vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Örn villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen angående

villkorlig straffdom.

9 §•

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller

tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas; då flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, där skälig an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

lil

ledning finnes till antagande att straffets verkställighet erfordras för den

bötfälldes tillrättaförande eller den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet

underlåtit att gälda böterna eller ock bötesstraffet ådömts för fylleri

samt den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

fällts till ansvar för sådan förseelse.

10 §.

Där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt

eller tvångsarbetsanstalt, vare förvandling av böter som dessförinnan skett

förfallen; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.

Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas

med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Att i visst fall frågan om böternas förvandling skall vara förfallen redan

då förordnande meddelats örn intagande å allmän alkoholistanstalt, därom

är särskilt stadgat.

11 §•

Dömes någon till straffarbete eller fängelse utan att anstånd med verkställigheten

beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom, eller förklaras

enligt nämnda lag anstånd med straff förverkat, skall domstolen, i avseende

å böter som samtidigt åläggas eller för vilka den dömde enligt andra bötesbeslut

häftar och som enligt denna lag må förvandlas, förordna om förvandling

för det fall att böterna ej gäldas.

Lag samma vare, där någon av domstol dömes allenast till böter samt omständigheterna

uppenbarligen giva vid handen att straffets verkställighet

erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Ådömas böterna för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott och har den bötfällde förut under de två

senast förflutna åren blivit två eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,

skall vad nu sagts gälla allenast där den bötfällde ej kan antagas vara hemfallen

åt alkoholmissbruk.

12 §.

För förvandling av böter skall, utom i fall som avses ilig, särskilt mål

(mål om förvandling av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där

den bötfällde finnes eller av allmän underrätt som ådömt något bötesstraff,

varom i målet är fråga; dock må sådant mål upptagas av lagfaren ledamot i

rådhusrätt och domare på landet i rättens ställe. Finnes polisdomstol eller

poliskammare, äge den samma behörighet som allmän underrätt att upptaga

mål varom nu är fråga.

Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

13 §.

Finnes i mål örn förvandling av böter anstånd eller avbetalning i enlighet

med vad i 1 § stadgas böra medgivas eller vidare åtgärd för indrivning av

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majis proposition nr 35.

böterna vidtagas, skall domstolen med besked därom hänskjuta saken till

indrivningsmyndigheten för ny behandling.

14 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med tio dagsböter

mot femton dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot

en dags fängelse samt varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot

en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas

över nittio dagar.

Hava böter delvis guldits, varde å förvandlingsstraffet för de ådömda böterna

avdragen så stor del som svarar mot förhållandet mellan antalet till

fullo guldna och antalet ådömda dagsböter, dock med iakttagande att brutet

dagatal förfaller samt att straffet ej må sättas lägre än femton dagar.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje

påbörjat belopp av fem kronor eller, där domstol, i enlighet med vad därom

särskilt stadgas, förordnat att allenast viss del av böterna må tagas i beräkning

vid förvandling, varje påbörjat femtal kronor av nämnda del anses

svara mot en dagsbot; och skall i sistnämnda fall avbetalning avräknas

å samma del.

15 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl

för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter

förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade antalet

dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall

betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes, efter det förvandling av böter ägt runi, att den bötfällde häftar

för andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling

ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan vara

verkställt.

16 §.

Kan i mål om förvandling av böter med skäl antagas att den bötfällde

gjort vad han förmått för att betala böterna, må förvandlingsstraffet sättas

lägre än i 14 och 15 §§ stadgas, dock ej under åtta dagar; är bötesstraffet

eller den oguldna delen därav ringa, må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

17 §•

Beträffande mål om förvandling av böter skall, där ej annorlunda föreskrives,

i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat örn brottmål däri talan

om ansvar föres; dock må utslag meddelas ändå att åklagaren eller den bötfällde

uteblivit.

Har domare eller ledamot i rådhusrätt upptagit sådant mål, åge han, där

det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35•

18 §.

Vad som är stadgat om verkställighet av utslag varigenom någon dömts

till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvandlingsstraff

ålagts; dock må i mål om förvandling av böter förordnas att

utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Förvandlingsstraff som bestämts enligt 11 § må ej verkställas förr än utslaget

vunnit laga kraft samt det utrönts att böterna ej kunna uttagas.

Varda böterna delvis guldna, ankomme å myndighet som äger förordna om

verkställighet av straffet att enligt 14 och 15 §§ nedsätta detsamma.

19 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut varigenom samme person ålagts

förvandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att sammanlagda

strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

20 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 13 § eller mot beslut av domare

eller ledamot i rådhusrätt att till rätten hänskjuta mål om förvandling av

böter; ej heller må ändring sökas i hovrätts slutliga utslag i sådant mål.

Gemensamma bestämmelser.

21 §■

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla vitén.

I 8—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt

särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft, beträffande 10 § andra stycket och 11 § andra

stycket sista punkten den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 januari

1938.

24 §.

Genom denna lag upphävas:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1870 angående förvandling av böter i särskilt

fall;

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

kungörelsen den 24 september 1931 om anstånd med böters gäldande samt

om avbetalning av böter;

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning

av böter;

sä ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 10, 19 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej

äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen

trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget före

lagens ikraftträdande, skall i fråga om förvandlingsstraffets storlek äldre

lag äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas

efter olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt

och förvandlingsstraffen sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda

straffet ej bliva längre än örn samtliga böter förvandlas efter nya

lagen.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 12, 15 och 25 §§ lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a §,

av den lydelse nedan angives:

1 §■

Dömes någon —--i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff som

där avses, ej brukas,

1. där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit

dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt

straff, som blivit honom tidigare ådömt; eller

1 Senaste lydelse av 25 §, se SFS 1924: 207.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

115

2. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för

brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall än

då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihetsstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag

må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet

ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas

anstånd, åge sammanläggning av straffen ej rum.

2 §■

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för

böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde

av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna samt

skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde skall utan förvandlingsstraffets

undergående låta sig rättas.

3 §•

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § förmäles, intill

dess ett år förflutit från den dag, då domen i de delar, som i 20 § sägs, vann

laga kraft.

12 §.

Varder den---äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon

erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling

sker enligt 15 § andra stycket lagen om verkställighet och förvandling

av bötesstraff.

12 a §.

Varder den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter

domens meddelande men före prövotidens slut ålagd förvandlingsstraff för

böter, må anståndet kunna förklaras förverkat.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för brott

eller föres mot honom talan örn förvandling av böter, skall övervakaren, så

snart detta kommit till hans kännedom, hos domstolen anmäla, att den tilltalade

genom villkorlig dom undfått anstånd med straff.

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon som fyllt aderton år blivit häktad för brott, och ingår

i den straffsats som finnes för sådant brott bestämd straffarbete i sex månader

eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den häktade

erkänt gärningen, och fall ej föreligger som omförmäles i 1 § andra

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

stycket, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga

förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,

där ej anledning är antaga att sådan utredning kommer att

därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar eller om förvandling av böter väckts mot

någon som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande

av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas

av domstolens ordförande eller, där mål om förvandling av böter upptagits

av ledamot i rådhusrätt, av denne och, efter det domstol börjat handlägga

målet, av domstolen.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 20 §

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 kap.

8 §•

Böter ådömas---fem riksdaler.

Där enligt--— fem riksdaler.

Vid ådömande av böter, som äro beroende av värdet å viss egendom, må

förordnas, att allenast viss del av böterna, ej understigande fem riksdaler,

skall tagas i beräkning vid förvandling.

Böter tillfalla kronan.

9 §•

Örn verkställighet och förvandling av bötesstraff är särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 och 9 §§ SFS 1931: 327, beträffande 4 kap. 7 §

SFS 1884:21 s. 1 och beträffande 5 kap. 20 § SFS 1926: 70.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

4 kap.

117

7 §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika förfallen till förvandlingsstraff för böter; då skall detta straff, under

iakttagande av de i 5 och 6 §§ här ovan stadgade grunder, med övriga straffet

förenas.

5 kap.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan

nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta

år ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann

laga kraft eller, därest beslut örn förvandling dessförinnan meddelats, sedan

lika lång tid förflutit från det beslutet om förvandlingen vann laga kraft,

där ej förvandlingsstraffet dessförinnan börjat verkställas.

Huru ådömt---villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 men skall ej äga tillämpning

i fall då förordnande om förvandling av böter dessförinnan meddelats.

Förslag

till

Lag

örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter

utom strafflagens område (särskild böteslag).

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 24 september 1931

angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) skall hava

den lydelse nedan angives samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf,

betecknad 3 §, av följande innehåll:

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Lag angående bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag).

3 §•

Vid ådömande av normerade böter må domstol eller poliskammare förordna,

att allenast viss del av böterna, ej understigande i varje fall stadgat

lägsta straff, skall tagas i beräkning vid förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen

den 17 oktober 1900 om straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse:
-

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

1 mom. För envar, örn vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från

domstolen eller myndigheten lill registret lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande,

örn förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen därtill

samt om domen; uppgift om förvandlingsstraff för böter skall dock härjämte

innehålla upplysning om bötesbeslutet.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 och 2 morn., se SFS 1918:533. Prop. med förslag till ändrad

lydelse av bl. a. 1 § och 8 § 2 mom. bifallen av riksdagen den 20 maj 1936; lagen ännu ej utfärdad.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

119

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera

av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret lämnas

uppgift.

8 §•

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, såvitt angår sådana förhållanden som avses i

1 § 1., 3. och 4., må på begäran av denne meddelas, där han med intyg av

Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,

svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker att hans rätt kan vara beroende

av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924

(nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller om förvandling av böter väckts mot

någon som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande

av utredning som i första stycket sägs, må sådan förundersökning

kunna beslutas av domstolens ordförande eller, då mål örn förvandling av

böter upptagits av lagfaren ledamot i rådhusrätt, av denne och, efter det domstol

börjat handlägga målet, av domstolen.

4 §''

Finner domstol---—- aderton år.

Meddelas ej----skola avträda.

Utan hinder —---övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål om förvandling av

böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål

och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § första stycket punkt 1 lagen den 7 maj 1918

örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd

med svårare straff än böter, högst femhundra kronor, dock ej mål av

beskaffenhet att talan däri kan föras av målsägande, ävensom mål örn förvandling

av böter;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra

att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge

dessa straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff

för böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle

vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff anses

lika med fängelse enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

121

F ör slag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

Till krigsdomstol---någon ålagt.

Mål, däri talan allenast föres om förvandling av böter, skall upptagas av

allmän domstol ändå att den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten

eller eljest är underkastad straff efter samma lag.

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge —---denna avgöras.

Där inför —---allmän domstol.

Ari---det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol äge---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 § omförmälda

mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande

av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom

utföras, eller vid förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse

i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2 :o) mål, som---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme---krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Uppkommer fråga om förvandling av böter som ådömts någon för fylleri

eller för fylleri jämte annat brott, och finner åklagare, som har att jämlikt 12 §

lagen om verkställighet och förvandling av bötesstraff föra talan om böternas

förvandling, att den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit tre

eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren, innan mål om

förvandling av böterna anhängiggöres, på sätt nedan angives föranstalta om

prövning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen bör vidtagas mot den bötfällde.

2§-

På begäran av åklagaren har nykterhetsnämnden att verkställa undersökning

samt till åklagaren avgiva fullständig redogörelse för undersökningen

ävensom för de övriga åtgärder som av nämnden vidtagits. Nämnden

skall därvid tillkännagiva, huruvida enligt nämndens uppfattning den bötfällde

är hemfallen åt alkoholmissbruk, samt där så finnes vara fallet, vilken

åtgärd anses böra mot honom vidtagas.

3§-

Har nykterhetsnämnden funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,

före åklagaren talan om förvandling av böterna.

4§-

Är enligt nykterhetsnämndens uppfattning den bötfällde hemfallen åt alkoholmissbruk,

gore åklagaren anmälan hos länsstyrelsen och toge vid anmälan

nykterhetsnämndens redogörelse ävensom, där enligt redogörelsen intagande

å alkoholistanstalt anses erforderligt, prästbevis och läkarbetyg som i 18 §

alkoholistlagen avses.

Vid ärendets behandling hos länsstyrelsen skall åklagaren anses som sökande;

och skola bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla,

där ej nedan annorlunda stadgas.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

5 §•

Har genom laga kraftvunnet beslut på grund av anmälan enligt 4 § förordnats

att den bötfällde skall intagas å allmän alkoholistanstalt, vare frågan

om böternas förvandling förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om förvandling

av böterna.

6 §•

I fråga om verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt

på grund av anmälan enligt denna lag skola bestämmelserna i 29 § alkoholistlagen

tillämpas; övervakning må dock fortgå under två år och skall alltid

anordnas, där beslutet ej genast går i verkställighet och ej heller omhändertagande

sker. Där verkställighet av beslutet ej påbörjats inom två år efter

dess meddelande, vare det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majlis proposition nr 35.

Bilaga.

De sakkunnigas författningsutkast.

Utkast till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Härigenom förordnas som följer:

Om verkställighet av bötesstraff.

1 §.

Är anledning antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår att

strax gälda böterna äger myndighet, som jämlikt lag eller författning har

att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras erläggande

eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas under fyra

månader från den dag bötesbeslutet vann laga kraft. Avbetalning skall

ske med visst belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter

annat föranleda, och i övrigt så, att böterna äro till fullo guldna inom

ett år från den dag som nyss nämnts. Då särskilda skäl därtill äro må

tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader och för avbetalning till två år.

Anstånd och avbetalning må ej äga rum då den bötfällde saknar stadigt

hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets

verkställighet eller eljest giver anledning till antagande att anstånd eller

rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas gäldande.

2 §.

Yppas efter det beslut meddelats angående anstånd eller avbetalning anledning

till ändring i beslutet eller de däri meddelade bestämmelserna, må

sådan ändring vidtagas.

3 §.

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, vare hela det oguldna bötesbeloppet

förfallet till betalning; dock må, om synnerliga skäl därtill föranleda,

ytterligare anstånd eller avbetalning kunna medgivas i enlighet med

vad i 1 § stadgas.

4 §.

Böter som äro förfallna till betalning och ej erläggas skola, där så kan

ske, uttagas genom utmätning eller införsel.

Ej må i mät för böter tagas den bötfälldes enda fasta egendom, varav

han har sin nödiga bärgning; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören

eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver; ej

nödiga gång- och sängkläder för den bötfällde, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd som i huset finnes vad till

hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Där enligt

utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas

från utmätning, lände det till efterrättelse.

Om införsel för böter skola gälla de angående införsel för utskylder eller

allmänna avgifter givna föreskrifter; dock att införsel ej får beviljas eller

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

125

meddelat beslut om införsel äga tillämpning sedan två år förflutit från det

bötesbeslutet vann laga kraft samt att i fråga örn redovisning för influtna

medel skola tillämpas de i gällande författningar angående indrivning och

redovisning av böter meddelade bestämmelser.

5 §.

Sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt

må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras

i annat fall än där förvandlingen skett enligt 11 §.

6 §.

Över beslut angående anstånd eller avbetalning må klagan ej föras; dock

åge bötfälld påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning

eller införsel, örn prövning av sådant beslut i samband med fråga

örn böternas förvandling stadgas i 13 §.

7 §.

Vad ovan är stadgat om anstånd och avbetalning skall ej äga tillämpning

i fråga om böter som administrativ myndighet ådömt underlydande befattningshavare.

Om förvandling av bötesstraff.

8 §.

Varda böter ej till fullo guldna, skall, utom i fall varom stadgas i 9 och

10 §§, vad oguldet är förvandlas till fängelse.

Örn villkorlig dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen angående

villkorlig straffdom.

9 §.

Bötesstraff som ådömts till belopp understigande fem dagsböter eller tjugufem

kronor omedelbart i penningar må ej förvandlas; då flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

För fylleri eller förargelseväckande beteende i samband med fylleri ådömt

bötesstraff må, ändå att det uppgår till tjugufem kronor, icke förvandlas

med mindre den bötfällde inom loppet av två år tre eller flera gånger fälles

till ansvar för sådana förseelser.

10 §.

Där någon enligt meddelat förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt

eller tvångsarbetsanstalt vare förvandling av böter som dessförinnan skett

förfallen; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet.

Böter som ådömts efter intagandet men före utskrivningen må ej förvandlas

med mindre anstaltens styrelse det påkallar. 11

11 8.

Dömes någon till straffarbete eller fängelse utan att anstånd med verkställigheten

beviljas enligt lagen angående villkorlig straffdom, eller förklaras

enligt nämnda lag anstånd med straff förverkat, skall domstolen, i

avseende å böter som samtidigt åläggas eller för vilka den dömde enligt

andra bötesbeslut häftar och som enligt denna lag må förvandlas, förordna

örn förvandling för det fall att böterna ej gäldas.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Lag samma vare, där någon av domstol dömes allenast till böter samt skälig

anledning finnes antaga att böterna ej komma att gäldas och det med

hänsyn till den bötfälldes vandel eller brottets beskaffenhet synes uppenbart

att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas.

12 §.

För förvandling av böter skall, utom i fall som avses i 11 §, särskilt mål

(mål om förvandling av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där

den bötfällde finnes; dock må sådant mål i stad upptagas av polisdomstol

eller poliskammare samt på landet av domaren i rättens ställe.

Talan om förvandling av böter utföres av allmän åklagare.

13 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare anstånd eller avbetalning

i enlighet med vad i 1 § stadgas böra medgivas eller vidare åtgärd för

indrivning av böterna vidtagas, skall domstolen med besked därom hänskjuta

saken till indrivningsmyndigheten för ny behandling.

14 §.

Vid böters förvandling till fängelse svare fem till och med tio dagsböter

mot tjugu dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot

en dags fängelse samt varje följande påbörjat antal av två dagsböter mot

en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas

över nittio dagar.

Hava böter delvis guldits, varde å förvandlingsstraffet för de ådömda böterna

avdragen så stor del som svarar mot förhållandet mellan antalet till

fullo guldna och antalet ådömda dagsböter, dock med iakttagande att brutet

dagatal förfaller samt att straffet ej må sättas lägre än tjugu dagar.

Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar skall varje

påbörjat belopp av fem kronor eller, där domstol i enlighet med vad därom

särskilt stadgas förordnat att allenast viss del av böterna må tagas i beräkning

vid förvandling, varje påbörjat femtal kronor av nämnda del anses

svara mot en dagsbot.

15 §.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl

för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter

förvandlade och förvandlingsstraffet bestämt efter sammanräknade antalet

dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall

betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.

Finnes efter det förvandling av böter ägt rum att den bötfällde häftar för

andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling

ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan vara

verkställt.

16 §.

I mål om förvandling av böter må, därest den bötfällde av tredska eller

uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna, förvandlingsstraffet, sättas

högre än i 14 och 15 §§ stadgas, dock ej över nittio dagar.

Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att

betala böterna, må förvandlingsstraffet sättas lägre än i 14 och 15 §§ stadgas,

dock ej under tio dagar; är bötesstraffet eller den oguldna delen därav

ringa må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

127

17 §.

Beträffande mål om förvandling av böter skall, där ej annorlunda föreskrives,

i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål däri talan

om ansvar föres; dock må utslag meddelas ändå att den bötfällde uteblivit.

Har domare upptagit sådant mål åge han där det finnes lämpligt hänskjuta

målet till rätten.

18 §.

Vad som är stadgat om verkställighet av utslag varigenom någon dömts

till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning å utslag varigenom förvan

dlingsstraff ålagts; dock må i mål örn förvandling av böter förordnas att

utslaget skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Förvandlingsstraff som bestämts enligt 11 § må ej verkställas förr än utslaget

vunnit laga kraft samt det utrönts att böterna ej kunna uttagas. Varda

böterna delvis guldna, ankomme å myndighet som äger förordna om verkställighet

av straffet att enligt 14 och 15 §§ nedsätta detsamma.

19 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut varigenom samme person ålagts

förvandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att sammanlagda

strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats.

20 §.

Klagan må ej föras mot beslut som avses i 13 § eller mot beslut av domare

att till rätten hänskjuta mål om förvandling av böter; ej heller må ändring

sökas i hovrätts slutliga utslag i sådant mål.

Gemensamma bestämmelser.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla vitén.

I 8—20 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt

särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser.

23 §.

Denna lag träder i kraft den —--.

24 §.

Genom denna lag upphävas:

2 kap. 4 § tredje stycket och 10—13 §§ strafflagen;

förordningen den 30 december 1876 angående förvandling av böter i särskilt

fall;

kungörelsen den 24 september 1931 örn anstånd med böters gäldande samt

örn avbetalning av böter;

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

kungörelsen den 8 februari 1935 med särskild bestämmelse angående avbetalning

av böter;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

denna lags bestämmelser.

25 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall denna i stället tillämpas.

26 §.

Med undantag av 10, 19 och 27 §§ skola bestämmelserna i denna lag ej

äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen

trätt i kraft.

27 §.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget

före lagens ikraftträdande, skall i fråga om förvandlingsstraffets storlek äldre

lag äga tillämpning. Förekomma på en gång böter vilka skola förvandlas

efter olika grunder, skall förvandling av vartdera bötesslaget ske särskilt

och förvandlingsstraffen sedan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda

straffet ej bliva längre än om samtliga böter förvandlas efter nya

lagen.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918

(nr 531) angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 12, 15 och 25 §8 lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles

samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 12 a 8>

av den lydelse nedan angives.

1 §.

Dömes någon---i verkställighet.

Villkorlig dom, som i första stycket sägs, må dock, beträffande straff som

där avses, ej brukas,

1. där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit

dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt

straff, som blivit honom tidigare ådömt; eller

2. där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 8 strafflagen ådömes; eller

3. där straff ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen eller för

brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall än

då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihetsstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag

må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet

ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas

anstånd, åge sammanläggning av straffen ej rum.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

129

2 §.

Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för

böter, såframt den bötfällde icke av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit

att gälda böterna eller givit anledning till antagande att straffets

verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

3 §.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 2 § förmäles, intill

dess två år förflutit från den dag, då domen i de delar, som i 20 § sägs,

vann laga kraft.

12 §.

Varder den —--äga rum.

Vad i första stycket är sagt skall äga motsvarande tillämpning då någon

erhållit villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter och ny förvandling

sker enligt 15 § andra stycket lagen örn verkställighet och förvandling

av bötesstraff.

12 a §.

Varder den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff, efter

domens meddelande men före prövotidens slut ålagd förvandlingsstraff för

böter, må anståndet kunna förklaras förverkat.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för brott

eller föres mot honom talan om förvandling av böter, skall övervakaren, så

snart detta kommit till hans kännedom, hos domstolen anmäla, att den tilltalade

genom villkorlig dom undfått anstånd med straff.

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och

ingår i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex

månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest

den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 1 §

andra stycket, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida

erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild

förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer

att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller om förvandling av böter väckts

mot någon, som fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för

vinnande av utredning, som i första stycket sägs, må sådan förundersökning

kunna beslutas av domstolens ordförande och, efter det domstol börjat handlägga

målet, av denna.

Vid beslut---utföra densamma.

Angående förundersökning —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den — — —.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 och 9 §§, 4 kap. 7 § samt 5 kap. 3 och

20 §§ strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 kap.

8 §.

Böter ådömas---fem riksdaler.

Där enligt---fem riksdaler.

Vid ådömande av böter, som äro beroende av värdet å viss egendom, må

förordnas, att allenast viss del av böterna, ej understigande fem riksdaler,

skall tagas i beräkning vid förvandling.

Böter tillfalla kronan.

9 S
Om

verkställighet och förvandling av bötesstraff är särskilt stadgat.

4 kap.

V §•

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika förfallen till förvandlingsstraff för böter; då skall detta straff, under

iakttagande av de i 5 och 6 §§ här ovan stadgade grunder, med övriga straffet

förenas.

5 kap.

3§-

Ar brott —--är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat

tidigare meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff,

skall detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast

av böter eller förvandlingsstraff för böter. Lag samma vare, så framt

genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt de förskyllda straffen

tillsammans ej uppgå till mera än fängelse i fyra år eller straffarbete

i två år.

Inträffar sådant---är föreskrivet.

Vid utskrivning---sägs, förfallen.

20 §.

Ådömt straff vare förfallet, där domen ej börjat verkställas, innan nedan

nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

1. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta

år ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, där fängelse omedelbart ådömts.

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 35.

131

laga kraft eller, därest beslut om förvandling dessförinnan meddelats, sedan

lika lång tid förflutit från det beslutet om förvandlingen vann laga kraft,

där ej förvandlingsstraffet dessförinnan börjat verkställas.

Huru ådömt---villkorlig straffdom.

Denna lag träder i kraft den---men skall ej äga tillämpning i fall

då förordnande örn förvandling av böter dessförinnan meddelats.

Utkast till lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 24 september 1931

angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) skall hava

den lydelse nedan angives samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf,

betecknad 3 §, av följande innehåll.

Lag angående bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag).

3

Vid ådömande av normerade böter må domstol eller poliskammare förordna,

att allenast viss del av böterna, ej understigande i varje fall stadgat

lägsta straff, skall tagas i beräkning vid förvandling.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) örn straffregister.1

Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 och 2 mom. lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister, 1 § i dess lydelse enligt lagen den 24 juli 1914

(nr 126) och 2 § 1 och 2 mom. i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr

533), skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

* Vid utkastets upprättande har hänsyn icke tagits till den genom lagen den 16 februari 1934

(nr 17) vidtagna ändring, vilken ännu icke trätt i kraft.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras talan

inför rätta, eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter, eller

4. blivit för brott ställda under framtiden, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs, skall från

domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande

upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans

betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill samt om domen; uppgift om förvandlingsstraff för böter skall dock

härjämte innehålla upplysning om bötesbeslutet samt skall, där straffet

ålagts annorledes än i mål örn förvandling av böter, avgivas av den myndighet,

som förordnar om verkställighet av straffet.

2 mom. Beträffande den, som erhållit villkorlig dom, skall, där han sedermera

av domstol förklarats skola undergå straffet, därom till registret

lämnas uppgift.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924

(nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

i 8.

Har, enligt---domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan örn ansvar eller örn förvandling av böter väckts mot

någon, som ej fyllt aderton år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande

av utredning, som i första stycket sägs, må sådan förundersökning

kunna beslutas av domstolens ordförande och, efter det domstol börjat handlägga

målet, av denna.

4 §.

Finner domstol---aderton år.

Meddelas ej---skola avträda.

Utan hinder---övervara detsamma.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning i mål örn förvandling av

böter.

Denna lag träder i kraft den

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

133

Utkast till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380)

örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,

pension eller livränta skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

När införsel beviljats eller beslut örn införsel jämkats eller upphävts, låte

utmätningsmannen skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas arbetsgivaren;

i sådan underrättelse må ej angivas vad införseln avser. Underrättelse

varde ock av utmätningsmannen med posten avsänd till den underhållsberättigade

och den underhållsskyldige.

Denna lag träder i kraft den —---.

Utkast till förordning om upphävande av 46 § 3. i förordningen den 11

juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning

av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 3. i förordningen den 11 juni 1926 angående

tillverkning och beskattning av brännvin skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den---.

Utkast till förordning örn upphävande av 58 § förordningen den 1 juni

1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 58 § förordningen den 1 juni 1923 angående

tillverkning och beskattning av maltdrycker skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den----.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utkast till kungörelse om upphävande av 9 § fjärde stycket i kungörelsen

den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i

utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning

m. m. eller att därvid medverka.

Härigenom förordnas, att 9 § fjärde stycket i kungörelsen den 31 december

1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte

att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka

skall upphöra att gälla.

Denna kungörelse träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 21 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra

att gälla samt att 36 och 47 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas bägge

dessa straff. Skall den skyldige undergå fängelse såsom förvandlingsstraff

för böterna, skall jämväl arreststraffet övergå till fängelse.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gälle

vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall disciplinstraff anses

lika med fängelse enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23

oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

39 §.

Till krigsdomstol---någon ålagt.

Mål, däri talan allenast föres örn förvandling av böter, skall upptagas av

allmän domstol ändå att den bötfällde lyder under strafflagen för krigsmakten

eller eljest är underkastad straff efter samma lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

135

Utan hinder---varda stadgat.

Krigsdomstol åge---denna avgöras.

Där inför---allmän domstol.

Är i---det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol åge---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i 39 t? omförmälda

mål, nämligen: ..

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid fullgörande

av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag skall av honom

utföras, eller vid förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse

i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme--— krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den---.

Utkast till lag med särskilda bestämmelser angående förvandling av

böter ådömda alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Varder vid förvandling av böter upplyst att den bötfällde blivit under de

två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri,

och föreligga skäl till antagande att han är hemfallen åt alkoholmissbruk,

skall om dessa förhållanden domstolen ävensom domare å landet som upptagit

mål om förvandling av böter göra anmälan hos länsstyrelsen, vilken

har att pröva huruvida åtgärder enligt alkoholistlagen böra vidtagas mot

den bötfällde. , . , ,

Med förvandlingen skall anstå till dess laga kraft ägande beslut i anledning

av anmälan föreligger. Där förordnande meddelas om den bötfälldes

intagande å allmän alkoholistanstalt, vare frågan om böternas förvandling

förfallen.

2§.

Har anmälan enligt 1 § skett skola, med iakttagande av vad nedan stadgas,

bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla.

I fråga om verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt

skola bestämmelserna i 29 § nämnda lag tillämpas; dock att övervakning

må fortgå under två år samt alltid skall anordnas där beslutet ej genast

går i verkställighet och ej heller omhändertagande sker. Där verkställighet

av beslutet ej påbörjats inom två år efter dess meddelande, vare

det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den---■

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

De inom justitiedepartementet upprättade lagutkasten beträffande

återfallsfyllerister.

Utkast till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter

för fylleri m. m.

i 8-

Uppkommer fråga om förvandling av böter som ådömts någon för fyl

leri eller fylleri jämte annat brott, och finner åklagare, som har att jämlikt

12 § lagen örn verkställighet och förvandling av bötesstraff föra talan

örn böternas förvandling, att den bötfällde under de två senast förflutna

åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren,

innan mål om förvandling av böterna anhängiggöres, på sätt nedan angives

föranstalta om prövning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen bör vidtagas

mot den bötfällde.

2 8.

På begäran av åklagaren har nykterhetsnämnden att verkställa undersökning

samt att till åklagaren avgiva fullständig redogörelse för undersökningen

ävensom för de övriga åtgärder som av nämnden vidtagits. Nämnden

skall därvid tillkännagiva, huruvida enligt nämndens uppfattning den

bötfällde är hemfallen åt alkoholmissbruk eller ej samt i förstnämnda fall

vilken åtgärd anses böra mot honom vidtagas.

3 8-

Har nykterhetsnämnden funnit att den bötfällde icke är hemfallen åt alkoholmissbruk,

må åklagaren utan ytterligare utredning föra talan om förvandling

av böterna.

4 8-

Är enligt nykterhetsnämndens uppfattning den bötfällde hemfallen åt alkoholmissbruk

eller finner åklagaren i strid mot nämndens uppfattning att

sådan hemfallenhet föreligger, gore åklagaren anmälan hos länsstyrelsen

och foge vid anmälan nykterhetsnämndens redogörelse ävensom, där enligt

redogörelsen intagande å alkoholistanstalt anses erforderligt, prästbevis och

läkarbetyg som i 18 § alkoholistlagen avses.

5 8-

Vid ärendets behandling hos länsstyrelsen skall åklagaren anses som

sökande; och skola bestämmelserna i alkoholistlagen i tillämpliga delar gälla,

där ej nedan annorlunda stadgas.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35-

137

6 8.

Har genom laga kraftvunnet beslut på grund av anmälan enligt 4 § förordnats

att den bötfällde skall intagas å allmän alkoholistanstalt, vare frågan

örn böternas förvandling förfallen.

Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om förvandling

av böterna.

7 8-

Finner domstol vid handläggning av mål om förvandling av böter som

ådömts någon för fylleri eller fylleri jämte annat brott, att åklagaren, oaktat

den bötfällde under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger

dömts till ansvar för fylleri, icke låtit verkställa utredning enligt 1 §, förelägge

domstolen åklagaren att föranstalta om sådan utredning samt utsätte

målet att förekomma å senare dag, då åklagaren har att förete bevis att nykterhetsnämnden

funnit den bötfällde icke vara hemfallen åt alkoholmissbruk

eller laga kraftvunnet beslut som i 6 § avses.

8 8.

Finner domstolen i mål som i 7 § omförmäles av den förebragta utredningen

framgå att åtgärd enligt alkoholistlagen kan ifrågakomma, men har

åklagaren ej gjort anmälan enligt 4 § förelägge domstolen åklagaren att göra

sådan anmälan samt utsätte målet att förekomma å senare dag, då åklagaren

har att förete laga kraftvunnet beslut som i 6 § avses.

9 8.

I fråga om verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt

på grund av anmälan enligt denna lag skola bestämmelserna i 29 §

alkoholistlagen tillämpas; dock må övervakning fortgå under två år och

skall alltid anordnas, där beslutet ej genast går i verkställighet och ej heller

omhändertagande sker. Där verkställighet av beslutet ej påbörjats inom två

år efter dess meddelande, vare det förfallet.

Kostnaden för vård å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den —---.

Utkast till ändrad lydelse av 11 § andra stycket i utkastet till lag om

verkställighet och förvandling av bötesstraff.

il 8-

Dömes någon---ej gäldas.

Lag samma vare, där någon av domstol dömes allenast till böter samt skälig

anledning finnes antaga att böterna ej komma att gäldas och det med

hänsyn till den bötfälldes vandel eller hrottets beskaffenhet synes uppenbart

att villkorligt anstånd med förvandlingsstraff ej bör beviljas. Hava böterna

ådömts för fylleri eller fylleri jämte annat brott och har den bötfällde under

de två senast förflutna åren blivit två eller flera gånger dömd till ansvar

för fylleri, skall vad nu sagts dock ej gälla, med mindre det finnes uppenbart

att den bötfällde ej är hemfallen åt alkoholmissbruk.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 december

1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparteraentsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj 1936,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

4) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter

utom strafflagens område (särskild böteslag);

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni

1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn

särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 9 kap. 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri

m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Nils Regner.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

139

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Lagrådet:

De brister, som vidlåda bötesstraffet, hava i vårt land som annorstädes länge

varit föremål för uppmärksamhet och även framkallat åtskilliga reformförslag.

Ofullkomligheten av ett förmögenhetsstraff, som icke gör någon egentlig

åtskillnad mellan fattig och rik och som låter frihetsförlust inträda vid

bristande betalningsförmåga hos den dömde, är påtaglig nog och i sina verkningar

på mångfaldigt sätt bestyrkt. Men straffarten kan såsom sådan icke

undvaras, dess användning måste städse förbliva en alldaglig företeelse vid

våra domstolar, och dess försvagande genom förvandlingsstraffets bortfallande

kan innebära fara för att de yttringar av brottslighet, vilka den är avsedd

att träffa, icke bliva tillbörligen beivrade. Härur framgå svårigheter,

vilka åtminstone hittills väl knappast någon strafflagstiftning visat sig mäktig

att nöjaktigt övervinna. Dock har det arbete, som nedlagts på en reformering

av bötesstraffet, i vårt land så till vida haft framgång som här

omsider kunnat tagas ett avgörande steg i den allmänt eftersträvade riktningen.

Detta skedde med införandet av det dagsbotssystem, vilket — med

få motstycken i främmande länders lagstiftning — hos oss ägt tillämpning

under fem år. Det försök som därmed gjordes att avpassa bötesstraffet efter

betalningsförmågan har av allt att döma utfallit väl; inom den del av bötesstraffets

område, där systemet äger giltighet, förspörjes en gynnsam verkan

även däri, att antalet fall, då böter måste förvandlas till fängelse, visat en

bestämd tendens att nedgå. Men förvandlingsfall förekomma dock fortfarande

i överväldigande mängd, och alltjämt kvarstår därför frågan om

bötesförvandlingens ordnande såsom en olöst lagstiftningsuppgift.

Under utredningen av nu föreliggande lagärende har från flera håll —

mestadels i samband med starka betänkligheter emot de sakkunnigas förslag

— gjorts gällande, att den väg, som närmast borde beträdas vid fortsatt reformering

av bötesstraffet, skulle ligga i en vidare utveckling av dagsbotssystemet.

Departementschefen har i frågans närvarande skede funnit en sådan

anvisning icke böra följas. Att, såsom av honom framhållits, åtgärder i

nämnda syfte icke kunna upphäva behovet av en ändrad ordning för bötesförvandlingen,

är obestridligt. På dagsbotssystemet kan naturligt nog icke

ställas den förväntan att det ensamt skall vara i stånd att avhjälpa olägenheterna;

för vissa ordningsförseelser och andra synnerligen talrikt förekommande

ringare brott lämpar det sig över huvud icke, och tydligen kan det

ej heller inom det område, där det får gälla, verka så, att icke stundom böterna

ändock överstiga den dömdes betalningsförmåga. Men det spörsmål,

som sålunda väckts, synes likvisst icke böra undanskjutas. Att vid systemets

införande gjordes en tämligen stark begränsning av tillämplighetsområdet,

var naturligt med hänsyn till de fyrfaldiga ovisshetsmoment en sådan

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majlis proposition nr 35.

nybildning då måste anses innesluta. Den tid, under vilken systemet numera

i stor utsträckning prövats vid snart sagt alla rikets domstolar, bör

emellertid vara tillräcklig för ett ganska säkert bedömande av dess verkningar.

Efter all sannolikhet skulle en utvidgning av området nu kunna

göras. Då härvid icke avses någon rubbning av själva systemet, synes den

omständigheten att detta ännu är jämförelsevis nytt ej med fog kunna

åberopas såsom skäl för att i detta sammanhang lämna frågan åsido.

Att en sådan utvidgning skulle vara ägnad att underlätta en reform

av bötesförvandlingen genom att ytterligare minska behovet av dess användning,

kan näppeligen betvivlas. Helt naturligt är en dylik lagstiftningsåtgärd

icke alldeles enkel, och i varje fall måste den förberedas genom en fullständig

undersökning av de bötesbestämmelser, vilka skulle indragas under systemet.

Måhända skall därvid befinnas, att straffsatserna icke kunna lämnas oförändrade

utan att en övergång till dagsbotssystemet flerstädes kräver införande

av nya eller höjda bötesminima för att förebygga alltför låga straffmått.

Om en sådan utredning kommer att äga rum, synes den lämpligen

böra utsträckas till att omfatta även det nuvarande dagsbotsområdet. I detta

hänseende må erinras om uttalanden, som i samband med dagsbotsreformen

gjordes i lagrådet (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1931 s. 45—46).

Av vad nu anförts torde följa att, även örn lagrådet finner frågan örn en

vidsträcktare tillämpning av dagsbotssystemet äga nära gemenskap med en

förändrad anordning av bötesförvandlingen, häri likväl icke synts ligga

anledning att förorda uppskov med en reform, vilken oberoende av nämnda

sammanhang framstår såsom önsklig. I huvudsakliga delar har lagrådet

ock kunnat giva sin anslutning till de förslag, vilka nu föreligga till granskning.

Såsom redan antytts ligger i bötesstraffets försvagande genom eftergift av

förvandlingsstraff den förnämsta svårigheten vid en reform, vilken bör sätta

såsom sitt mål att så långt möjligt är upphäva den helt olika verkan straffet

kan erhålla med hänsyn till de dömdas förmögenhetsläge. Fullständigt

kan detta syfte icke uppnås, då, såsom ofta erinrats, medellöshet icke med

fog kan innebära anspråk på obetingad strafflöshet. Bättre utväg synes icke

vara funnen än den av de sakkunniga anvisade, eller att här låta den villkorliga

domen tjäna såsom prövosten på den verkan ådömandet av ett bötesstraff

i sig självt kunnat utöva. Återfaller den bötfällde inom viss tid i

brott, lärer det i regel ej uppfattas såsom stridande mot rättskänslan att

hans medellöshet ej längre befriar honom från den enda påföljd, som i dylikt

fall praktiskt taget står till buds, eller undergående av förvandlingsstraff.

Av stor vikt för att detta förfarande skall motsvara sin uppgift är

tydligen, att förutsättningarna för meddelande av villkorlig dom äro på lämpligt

sätt fastställda och att prövotidcn icke sättes alltför kort. Till dessa

spörsmål återkommer lagrådet i samband med de föreslagna ändringarna i

lagen om villkorlig straffdom.

I princip kräver den nu föreslagna anordningen av bötesstraffet, att vid

förvandlingsfrågans prövning den bötfälldes vilja och förmåga att gälda bö
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

141

terna få vara avgörande. Förutsättning härför kan i allmänhet vara för

handen först vid en efterföljande, för denna prövning avsedd förrättning.

I den mån förslaget medgiver en annan ordning — eller att förvandlingsfrågan

avgöres redan i samband med sakfällandet och då efter andra grunder

än den nyss nämnda — betecknar detta ett kvarblivande på det nuvarande

bötesstraffets ståndpunkt. Huruvida de eftergifter, förslaget i detta avseende

gör, äro att anse såsom nödvändiga eller lämpliga, tillhör behandlingen

av 11 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Emellertid synes här böra anmärkas, att det knappast kan vara fullt

överensstämmande med den nya lagstiftningens grunder, därest domstol

skulle meddela föreskrift om undergående av förvandlingsstraff endast

för att på sådan väg kunna befordra den, som dömes till böter men antages

icke kunna gälda dem, till en kraftigare näpst än som ligger i själva ådömandet

av böterna. Där dylika hänsyn göra sig gällande, lärer, om straffskalan

det medgiver, frihetsstraff böra ådömas. Och skulle i andra fall yppa sig

ett allmännare behov att låta förvandlingsstraffet tjäna ett sådant ändamål,

torde därav kunna följa att åtskilliga straffskalor böra revideras i syfte att

i dem må upptagas även fängelse.

Såsom en av de mest vägande betänkligheterna emot den föreslagna reformen

har anförts, att den avsedda ordningen för bötesförvandlingen måste

vara ägnad att över hövan öka underrätternas arbetsbörda och därigenom

menligt inverka på deras verksamhet i övrigt. Vore en sådan farhåga

berättigad, bör därvid helt visst fästas största vikt, helst som utvecklingen

under senare tid alltmer gått i riktning mot att på dessa domstolar lägga

nya arbetsuppgifter. Lagrådet har emellertid icke kunnat finna, att från

denna synpunkt hinder bör möta mot förslagens genomförande. Hela antalet

av de mål rörande förvandling av böter, vilka skola ankomma på domstols

prövning, blir visserligen — även örn det kommer att väsentligt understiga

det nuvarande antalet förvandlingsfall — högst avsevärt. Men fördelas

detta antal på de särskilda domstolarna, lärer det näppeligen kunna

ställa sig synnerligt betydande för de flesta av dem, enkannerligen häradsrätterna.

I de största städerna kan otvivelaktigt förhållandet bliva ett annat,

men där torde ock erbjuda sig större möjlighet att anordna nödig förstärkning

av arbetskraften. Framför allt bör dock beaktas, att behandlingen

av dessa mål måste antagas i regel bliva enkel och föga tidskrävande,

om blott den för målets avgörande väsentliga utredningen om indrivningsmyndighetens

åtgärder föreligger i rätt tid och i fullständigt skick. Genom

att flera mål på lämpligt sätt sammanföras till gemensam rättegångsdag

torde den nya ordningen i allmänhet icke behöva i alltför hög grad splittra

domstolens eller domarens arbetstid, över huvud vill det förefalla sannolikt,

att här såsom i fråga örn dagsbotsreformen det skall visa sig att en

till synes tämligen invecklad anordning, sedan närmare förtrogenhet med

dess förutsättningar vunnits och någon erfarenhet örn dess lämpliga liandhavande

hunnit förvärvas, icke kommer att medföra befarade olägenheter

av nu antydda slag.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

På åklagare och indrivningsmyndigheter kommer den nya lagstiftningen

att ställa anspråk, vilka utan gensägelse måste betecknas såsom synnerligen

stora. Det skärpta indrivningsförfarandet, särskilt införselinstitutets anlitande

för detta ändamål, och verkställandet av den utredning, som i bötesförvandlingsmål

skall föreläggas domstolen, måste kräva ett omfattande och

omsorgsfullt arbete. Av det sätt, på vilket detta arbete utföres, kommer i

väsentlig mån att bero huruvida tillämpningen av den nya ordningen skall

kunna försiggå utan sådana svårigheter som nu från många håll förebådats.

Vad särskilt angår åklagarna vid häradsrätterna måste erinras, att redan

deras nuvarande tjänsteåligganden av skilda slag torde vara betungande och

att därför varsamhet är av nöden vid uppställandet av nya arbetsuppgifter.

Någon mer väsentlig lättnad synes emellertid icke stå att vinna genom ändringar

i de föreslagna lagbestämmelserna, och spörsmålet blir därför i stort

sett av annan natur än att det kan anses falla inom ramen för nu förevarande

lagstiftningsärende.

I anslutning till vad här erinrats örn domstolars, åklagares och indrivningsmyndigheters

medverkan vid tillämpningen av denna lagstiftning synes

böra framhållas angelägenheten av att dess genomförande i god tid förberedes.

Härmed åsyftas ej blott följdförfattningar, som utfärdas i administrativ

ordning, utan ock vissa åtgärder i ändamål att förenkla arbetet

och, i den mån göromålens art det medgiver, befordra deras likformiga behandling.

Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att åt vederbörande

lämnas tillfälle att på förhand vinna noggrann kännedom om lagstiftningen

och vad som kan vara att iakttaga för underlättande av dess tilllämpning

bör måhända komma under övervägande, huruvida den tid, som

föreslagits för ikraftträdandet, må böra framflyttas.

Utöver vad nu anförts hänvisar lagrådet till efterföljande uttalanden vid

de särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Rubriken.

Lagrådet:

Av lagrubriken, sammanställd med de två första underrubrikerna, framgår

att åt ordet verkställighet här givits den inskränkta betydelsen av verkställighet

genom frivillig eller framtvingad betalning av bötesbeloppet. Det

synes emellertid i viss mån oegentligt och även mot vanligt språkbruk stridande

att ej under verkställighet av bötesstraff inbegripa jämväl förvandling

av böterna. Vid sådant förhållande torde lagen riktigare kunna erhålla benämningen

»lag om verkställighet av bötesstraff» och i samband härmed den

första underrubriken ändras till »om betalning och indrivning av böter». Anmärkas

må ock, att såsom sammanfattande beteckning för 21 och 22 §§ synes

böra väljas annat uttryck, exempelvis »särskilda bestämmelser».

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

1 och 2 §§.

143

Lagrådet:

I 1 § första stycket, andra och tredje punkterna, meddelas föreskrift om de

tider, fyra månader respektive ett år, under vilka anstånd med och avbetalning

av böter i regel längst må kunna beviljas, varefter i sista punkten följer

bestämmelse om vissa utsträckta maximitider, åtta månader respektive två

år, under vilka vid förhandenvaro av särskilda skäl sådant uppskov med bötesbetalningen

kan meddelas. Först i samband med sistnämnda bestämmelse

angives från vilken dag tiderna skola räknas. Därvid tages hänsyn

jämväl till möjligheten att genom nytt beslut förlänga den en gång fastställda

tiden. Stadgande som innefattar sådan möjlighet meddelas emellertid

icke förr än i 2 §. Ordalagen i sista punkten av 1 § första stycket synas för

övrigt — tydligen emot vad som är avsett — lämna rum för den tolkningen

att de utsträckta tiderna kunna fastställas först genom nytt beslut.

Större följdriktighet och tydlighet torde uppnås, därest redan i 1 § första

stycket, andra och tredje punkterna, angives att de ordinära maximitiderna

för anstånd och avbetalning skola räknas från beslutets dag samt åt sista

punkten av samma stycke gives endast det innehåll att, då särskilda skäl

därtill äro, må tiden bestämmas för anstånd till åtta månader och för avbetalning

till två år. Till 2 § bör därvid fogas det förbehåll, att anstånd eller

avbetalning ej må utsträckas utöver den i 1 § för varje fall stadgade tid räknat

från den dag då beslut örn anstånd eller avbetalning först meddelades.

*§■

Lagrådet:

Av stadgandet i 22 § förordningen om nya utsökningslagens införande och

vad i avseende därå iakttagas skall följer, att utmätning, som erfordras för

indrivning av böter, skall ske i enlighet med bestämmelserna i utsökningslagen,

såvitt dessa ej äro stridande mot vad som kan finnas särskilt stadgat

angående verkställighet av utslag i brottmål.

I fråga om vad som må undantagas från utmätning för böter givas i 2 kap.

9 § strafflagen utförliga bestämmelser, vilka i vissa avseenden, till ordalag

eller innehåll, sammanfalla med motsvarande stadganden i 65 § utsökningslagen

angående utmätning för gäld i allmänhet, i vissa avseenden gå längre

än dessa och i andra återigen äro mindre omfattande. I den mån enligt

utsökningslagen egendom må undantagas i större utsträckning hava stadgandena

i strafflagen icke ansetts utgöra hinder för att även i där avsedda

fall utsökningslagens bestämmelser skulle vinna tillämpning, och år 1918

intogs i 2 kap. 9 § strafflagen uttrycklig föreskrift härom.

Lagreglerna i fråga örn vad som må undantagas vid utmätning för böter

framgå sålunda av en jämförelse mellan tvenne detaljerade uppräkningar.

Denna ordning, som förklaras av förhållandena vid dessa stadgandens tillkomst,

kan knappast anses tillfredsställande ur lagteknisk synpunkt, och i

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

samband med den nu föreslagna överflyttningen av bestämmelserna i 2 kap.

9 § strafflagen till en särskild lag om verkställighet av bötesstraff synes en

omarbetning lämpligen böra företagas. Anledning härtill föreligger jämväl

däri att i tydlighetens intresse en i viss mån ändrad redaktion är önskvärd.

Vid omarbetningen synes det naturligt att under hänvisning till 65 § utsökningslagen

angiva i vad mån därutöver undantag må göras från utmätning.

2 kap. 9 § strafflagen torde gå längre än 65 § utsökningslagen därutinnan

att lösören må, även om deras värde överstiger de i sistnämnda lagrum angivna

beloppen, undantagas från utmätning, ifall de utgöra till jordbruket

nödiga lösören eller vad den bötfällde eljest till sin närings bedrivande behöver,

samt att därjämte må undantagas den bötfälldes enda fasta egendom,

varav han sin nödiga bärgning haver, ävensom nödig bostad. Den tanke,

som ligger till grund för dessa bestämmelser -— utom i vad de gälla nödig

bostad — lärer kunna återgivas så, att böternas gäldande icke skall betaga

den bötfällde möjligheten till förvärv av vad för livsuppehället är nödigt

och att förty för sådant ändamål icke må utmätas egendom som är nödvändig

för yrke eller näring, varigenom han bereder sig och de sina en nödtorftig

försörjning. Denna innebörd av stadgandet synes kunna i förevarande

paragraf uttryckas ungefär på det sätt, att utom egendom som jämlikt

65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning må för böter ej

heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i den bötfälldes näring erfordras

för alt åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda

nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

I den mån ett sådant stadgande åtminstone efter orden skulle kunna anses

medgiva undantagande av egendom vid utmätning för böter i en något större

utsträckning än som för närvarande gäller, lärer därigenom allenast på ett

mer konsekvent sätt komma till uttryck vad med den nuvarande bestämmelsen

är åsyftat. Vid den praktiska tillämpningen torde i varje fall den utvidgning,

som tilläventyrs kan inläggas i den ändrade avfattningen, visa sig

sakna väsentlig betydelse.

Med avseende å de bestämmelser, som erfordras för att reglera böters uttagande

genom införsel, torde större reda och överskådlighet i lagstiftningen

vinnas, därest dessa bestämmelser införas i lagen om införsel i avlöning, pension

eller livränta. I sådant fall lärer förevarande paragraf lämpligen böra

innehålla en hänvisning till vad sålunda stadgas i annat sammanhang.

Bestämmelsernas upptagande i införsellagen kan tänkas ske antingen genom

deras inarbetande i 21 §, så att regler där givas angående införsel

såväl för oguldna utskylder eller allmänna avgifter som för oguldna böter,

eller ock genom införandet av en ny paragraf, betecknad 22 §, som nied hänvisning

till bestämmelserna i 21 § skulle meddela de i förevarande paragraf

nu föreslagna särskilda föreskrifterna i ämnet. Därest det senare alternativet

väljes, torde för tydlighetens skull den under 2) upptagna bestämmelsen

böra omformuleras så, att därav framgår att böterna komma i fråga till betalning

i sista hand även i jämförelse med underhållsbidrag.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

7 §.

145

Lagrådet:

Det i paragrafen stadgade undantaget från förslagets bestämmelser om anstånd

och avbetalning motsvarar 6 § i kungörelsen den 24 september 1931 om

anstånd med böters gäldande samt örn avbetalning av böter. Grunden till

sistnämnda stadgande lärer hava varit att man ansett det böra överlåtas åt

vederbörande myndighet att träffa överenskommelse med den bötfällde örn

böternas betalning.

Emellertid synes tillräcklig anledning ej föreligga att vid reglering i lag av

bötfällds rätt till anstånd och avbetalning från regleringen undantaga det

fall, varom här är fråga. Lagrådet hemställer därför att paragrafen må utgå.

Bifalles denna hemställan, lärer därav ej behöva föranledas någon rubbning

av den praxis i förevarande hänseende, som utbildats inom de olika ämbetsverken

och befunnits ändamålsenlig.

9 §.

Lagrådet:

De i förevarande paragraf givna bestämmelserna angående förvandlingsfrihet

för mindre bötesstraff kunna sägas åsyfta att genom en förenklad anordning

vinna samma mål som avses med den villkorliga domen. Av den bötfälldes

förhållande till bötesbetalningen samt på hans karaktär och vandel

— jämväl efter bötesstraffets ådömande intill dess preskription inträtt —

kommer att bero huruvida mål örn förvandling skall anhängiggöras. Med

hänsyn till det samband paragrafen sålunda har med bestämmelserna angående

villkorlig dom synas i andra stycket förutsättningarna för att förvandling

skall äga rum lämpligen böra i här avsedda delar angivas på enahanda

sött som förutsättningarna för villkorlig dom å förvandlingsstraff (jfr 2 §

i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen angående villkorlig

straffdom).

Med de »två senast förflutna åren», under vilka ansvar för fylleri tre eller

flera gånger skall hava ådömts för att vid bristande betalning bestämmelsen

örn förvandling av därvid ålagt bötesstraff skall äga tillämpning, åsyftas, enligt

vad remissprotokollet utvisar, de två åren närmast före beslutet örn förvandling.

Att sålunda såsom utgångspunkt skall tagas en tid, vilken icke på

förhand låter sig bestämma, måste betraktas såsom mindre tillfredsställande

men bar sin grund däri, att detta ansetts erforderligt med hänsyn till

den ståndpunkt alkoholistlagen intager i motsvarande fall. Emellertid torde

i tydlighetens intresse i lagtexten uttryckligen böra angivas att tiden skall så

räknas.

n §.

Lagrådet:

Förevarande lagförslags huvudsyfte är att med olika medel i möjligaste

mån förekomma det otillfredsställande förhållandet, att den som gjort sig

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 35. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Majis proposition nr 35-

skyldig till brott, vilket ej förskyllt svårare straff än böter, vid bristande betalning

av dessa i stället skall undergå frihetsstraff. Sålunda har, bland annat,

å ena sidan i ändamål att framtvinga betalning där sådan är möjlig

föreslagits en betydande skärpning av förvandlingsstraffet, särskilt dess minimum,

och å andra sidan framlagts förslag örn sådan ändring i lagen angående

villkorlig straffdom, att vid förvandling av bötesstraff anstånd med

verkställigheten skall kunna beviljas i långt större utsträckning än som nu

gäller i fråga om själva bötesstraffet. I sistnämnda hänseende föreslås sålunda

att villkorlig dom må kunna beviljas, såframt omständigheterna ej föranleda

till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet

underlåtit att gälda böterna samt skälig anledning finnes till antagande

att han skall utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. I de

ojämförligt flesta fallen torde den förstnämnda frågan komma att avgöra huruvida

villkorlig dom må beviljas eller ej. I händelse bedömandet av denna

fråga så utfaller, att anstånd anses ej kunna meddelas, erhåller då förvandlingsstraffets

stränghet sin motivering i de förhållanden som utgjort hinder

för villkorlig dom. I överensstämmelse härmed skall ock enligt 16 § i förevarande

lagförslag lindring i förvandlingsstraffet under vissa förhållanden

kunna medgivas i de säkerligen mindre vanliga fall, då, ehuru betalningsvillighet

ådagalagts, villkorlig dom ej kunnat meddelas med hänsyn därtill

att den senare av de nyss angivna förutsättningarna brustit.

Såsom grund för att i fall som avses i förevarande paragraf den regelmässiga

ordningen för förvandling av böter ej skall tillämpas har under förarbetena

framhållits, att då redan vid bötesbeslutet förelåge förhållanden,

som föranledde att villkorlig dom ej kunde ifrågakomma, det vore onödigt

eller ändamålslöst att låta med beslut om förvandling anstå. Emellertid

måste på grund av förvandlingsstraffets stränghet och den betydelse lagförslaget

tillägger viljan att betala det anses mindre följdriktigt, att den bötfällde

i dessa fall ej får tillgodonjuta samma hänsyn som vid böternas förvandling i

särskilt mål. I synnerhet bör i detta sammanhang framhållas, att vid omedelbar

förvandling möjligheten att jämlikt 16 § få förvandlingsstraffet nedsatt

eller efterskänkt blir den bötfällde betagen. Den omständigheten att redan

vid bötesbeslutet kunna föreligga förhållanden, som utesluta villkorlig

dom, synes därför ej böra medföra, att det normala förvandlingsförfarandet

icke skall tillämpas.

Stadgandet i första stycket om omedelbar förvandling av böter vid sammanträffande

med urbota straff, med vilket ej lämnas anstånd enligt lagen

om villkorlig straffdom, vilar på den uppfattningen att i ett sådant fall anstånd

icke kan meddelas med blott det ena av straffen. Emellertid kommer

lagrådet vid förslaget till lag örn ändring i vissa delar av nämnda lag att

förorda ett stadgande, enligt vilket omedelbart ådömande av frihetsstraff

samtidigt med åläggande av förvandlingsstraff ej skall utgöra hinder för

villkorlig dom enbart i fråga om förvandlingsstraffet. Vinner denna hemställan

bifall, föreligger ej längre den åberopade grunden för bestämmelsen

i första stycket av förevarande paragraf örn bötesstraffs omedelbara för
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

147

vandring i samband med ådömande av frihetsstraff; oell lärer då ej heller

finnas anledning bibehålla föreskriften örn sådan förvandling i sammanhang

med att ett tidigare villkorligt anstånd förklaras förverkat.

Enligt bestämmelsen i andra stycket skall såsom förutsättning för omedelbar

förvandling gälla, att omständigheterna uppenbarligen giva vid handen

att straffets verkställighet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Av

stadgandets innehåll liksom av remissprotokollet framgår, att bestämmelsen

är avsedd att tillämpas med stor varsamhet och således endast i undantagsfall.

Även om understundom förhållanden skulle föreligga då en dylik bestämmelse

kunde visa sig vara förenad med vissa fördelar, torde dock dessa

icke i verkligheten vara av den betydelse att de böra föranleda en lagregel,

som väsentligen avviker från vad i allmänhet ansetts böra gälla. Fastmera

lärer ett sådant stadgande lätt nog kunna leda till en viss godtycklighet i tilllämpningen

och jämväl inbjuda till användning i fall som ingalunda åsyftats.

Ytterligare kan anmärkas att med en enhetlig ordning för förvandlingsstraffets

åläggande denna lagstiftning lärer komma att i hög grad förenklas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att förevarande

paragraf må utgå. Bifalles denna hemställan, bliva ändringar erforderliga i

5, 12, 18 och 23 §§.

Om 11 § bibehålies, torde för att tydligt utmärka, att med dess bestämmelser

ej avses att göra någon rubbning i de regler 9 § innehåller vare sig

då böterna ådömas samtidigt med den urbota bestraffningen eller då fråga

är örn tidigare bötesbeslut, sådan omredigering böra äga rum i första stycket

att av de relativsatser, som hänföra sig till ordet böter, den sista sättes

främst.

12 §.

Lagrådet:

Vid övervägande av lämplig lagregel rörande forum i mål om förvandling

av böter ligger obestridligen närmast att, såsom i allmänhet

gäller i brottmål, låta e n allmän underrätt eller i dess ställe annan judiciell

myndighet vara i varje särskilt fall uteslutande behörig att upptaga målet.

Emellertid inverkar här det ingalunda ovanliga förhållandet att den bötfällde

vid tiden för verkställighet av bötesbeslutet vistas annorstädes än inom den

underrätts domvärjo, där målet örn ansvar å honom var anhängigt. Valet

av forum kommer därför att stå mellan denna domstol och domstolen i den

ort, där den bötfällde finnes. Under utredningen av detta lagstiftningsärende

hava beaktansvärda skäl framförts till stöd för såväl det ena som det andra

alternativet. Det remitterade förslaget vill förena båda ståndpunkterna genom

att låta dessa domstolar äga lika behörighet att upptaga förvandlingsmålet,

vilket följaktligen skulle komma att handläggas vid den av domstolarna

där så funnes lägligast kunna ske.

I betraktande av de särskilda förhållanden, till vilka i fråga örn dessa

mångtaliga mål är att taga hänsyn, måste den sålunda angivna lösningen an
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ses erbjuda oförnekliga fördelar. En nödvändig förutsättning för dess genomförande

är dock, att förfarandet anordnas så, att förvandlingsmål icke

kan komma att dragas under prövning av mer än en av de i fråga om behörigheten

jämställda domstolarna. Att målet icke kan upptagas av domstol

utan att stämning delgivits den bötfällde och att denne således sättes i tillfälle

att bevaka sitt intresse, gör härvid icke tillfyllest, då enligt förslaget

målet kan handläggas och avgöras utan att den bötfällde iakttagit inställelse

och sådan måhända i allmänhet icke heller blir att påräkna. Enklast torde

eljest möjliga svårigheter kunna förebyggas på det sätt, att när förvandlingsmål

upptages vid domstolen i den ort där den bötfällde finnes och böterna

ådömts i mål som varit anhängigt vid annan allmän underrätt, det skall

åligga åklagaren visa, att åklagaren vid sistnämnda underrätt hemställt örn

eller samtyckt till förvandlingsmålets upptagande i den ordning nu sagts.

Föreskrift av sådant innehåll synes kunna införas i andra stycket av förevarande

paragraf.

Med det föreslagna stadgandet torde vara åsyftat att, där målet örn ansvar

å den bötfällde varit anhängigt vid allmän underrätt, denna skall vara behörig

att upptaga förvandlingsmålet oansett om det bötesbeslut som skall

verkställas givits av underrätten själv eller, efter fullföljd av talan mot dess

beslut, av högre rätt. Till utmärkande av denna stadgandets innebörd synes

en ändrad avfattning vara erforderlig.

För de tämligen sällsynta fall då böter ådömts utan att talan därom varit

anhängiggjord vid allmän underrätt — således även av överrätt ådömda böter

för processuella förseelser — torde särskilda regler icke vara av nöden.

Avfattas paragrafen i enlighet med vad här förordats, lärer därav följa, att

i dessa fall domstolen i den ort där den bötfällde finnes blir ensam behörig

att upptaga talan om förvandling av böterna och att sådan talan kan utföras

av åklagaren utan att yttrande föreligger från annan åklagare.

I fråga örn förvandlingsmåls upptagande av lagfaren ledamot i rådstuvurätt

synes lämpligen böra gälla, att behörighet i detta avseende skall tillkomma

den eller de ledamöter, som arbetsordningen anvisar eller rätten därtill

utser. Lagtexten torde böra fullständigas med erforderlig bestämmelse

härom.

Andra punkten i första stycket har erhållit en avfattning som skulle kunna

anses innebära att i stad, där såväl poliskammare som polisdomstol finnes,

jämväl poliskammaren skulle vara behörig att handlägga mål om förvandling

av böter. Även om en sådan mening icke rätteligen kan inläggas i stadgandet,

enär i angivna fall domsrätt icke tillkommer poliskammaren, synes

dock till undvikande av varje tvetydighet ordalagen böra undergå någon

jämkning.

13 §.

Lagrådet:

Att döma av uttalanden under förarbetena har stadgandet i förevarande

paragraf tillagts en särskild betydelse såsom ägnat att för domstolarna öpp
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 35-

149

na möjlighet att öva en viss insyn över det sätt, varpå de exekutiva myndigheterna

handhava sina uppgifter i fråga örn bötesindrivningen. Tanken att

åt domstol skulle lämnas en dylik befogenhet har från några håll mött gensaga,

och emot den föreslagna anordningen hava anförts såväl principiella

som praktiska betänkligheter.

Det vill förefalla som örn till grund för dessa uttalanden läge en viss överskattning

av stadgandets innehåll och räckvidd. Om någon av domstol utövad

kontrollerande verksamhet i egentlig bemärkelse kan näppeligen vara

tal, och den avfattning paragrafen erhållit i det remitterade förslaget ger ej

heller stöd för ett ingripande av sådan art. Med stadgandet åsyftas närmast

tillvaratagande av de olika möjligheter som erbjuda sig för att genom åtgärder

för böternas gäldande kunna undgå ådömandet av förvandlingsstraff.

Åt ett sådant stadgande torde i huvudsak icke böra givas annan innebörd

än den, att när i särskilt mål om bötesförvandling utredningen befinnes vara

i sig själv otillräcklig eller omständigheter tillkommit som ställa i utsikt att

genom anstånd, avbetalning eller indrivning böterna kunna bliva guldna och

att således vidare beslut av domstolen kan bliva överflödigt, denna skall äga

hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Uppnås icke

på denna väg det avsedda resultatet, har åklagaren att på nytt föra talan örn

bötesförvandling. Sålunda uppfattat lärer stadgandet utgöra allenast en nödvändig

konsekvens av förvandlingsmålens förläggande till domstol. Åtgärden

blir, sakligt sett, närmast att jämföra med beslut, varigenom i rättegång en

högre instans återförvisar mål till en lägre. Knappast kan det förväntas att

en sådan bestämmelse ofta skall behöva tillämpas, då — frånsett de talrika

fall, som torde bliva att beteckna såsom klara — den utredning, vars anordnande

är bestämmelsens ändamål, i regel lärer föreligga i fullständigt skick

redan när förvandlingsmålet förekommer vid domstolen. Därest, såsom lagrådet

vid 17 § kommer att förorda, det skall åligga åklagaren att vara tillstädes

vid målets handläggning, torde ock i många fall han kunna lämna

upplysningar, vilka tilläventyrs icke framgå av en på förhand avfattad redogörelse

för indrivningsmyndighetens undersökning.

Med den nu uttalade uppfattningen är tydligen icke förenligt, att domstolen

med bindande verkan för indrivningsmyndigheten föreskriver att en eller

annan av de i paragrafen omnämnda åtgärderna skall komma till utförande.

Även om naturligt nog ett sådant beslut av domstol ej sällan faktiskt

blir vägledande för indrivningsmyndigheten, måste denna dock äga frihet att

handla efter vad som kommer att framgå av den förnyade behandling, som

anbefalles av domstolen. Beslutet bör därför icke avse mer än den ytterligare

prövning som funnits erforderlig. Erhåller stadgandet en härefter lämpad

avfattning, torde därav följa, att i fråga örn anstånd och avbetalning indrivningsmyndigheten

ej äger göra avvikelse från de regler lagen härom innehåller,

och en uttrycklig hänvisning till dessa blir då överflödig. Att i beslutet

böra angivas skälen å vilka det grundas ligger i sakens natur och lärer

icke påkalla särskilt omnämnande i lagtexten; i varje fall böra undvikas

ordalag, vilka skulle kunna häntyda på att domstolen i verkligheten träffat

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

avgörande i frågor, som även i förevarande fall det tillhör indrivningsmyndigheten

att pröva.

I enlighet med vad här anförts synes åt förevarande paragraf böra givas

ungefär den lydelse, att finnes i mål om förvandling av böter ytterligare

prövning vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande

åtgärd för indrivning av böterna, äger domstolen hänskjuta saken till

ny behandling av indrivningsmyndigheten.

U §.

Lagrådet:

I fråga örn böter, å vilka avbetalning gjorts, gives i andra stycket den regel,

att avbetalning medför minskning av förvandlingsstraffet efter förhållandet

mellan antalet till fullo guldna och antalet ådömda dagsböter.

Strafflagskommissionen intog i sitt förslag till strafflag (7 kap. 18 §) ett

stadgande om att förvandlingen skulle avse vad av böterna icke guldits.

Vid införande av dagsbotssystemet följdes emellertid ej strafflagskommissionens

förslag i denna del, utan hithörande bestämmelser i 2 kap. 11 §

strafflagen överensstämma i princip med vad nu föreslagits. Föredragande

departementschefen åberopade till stöd för denna ståndpunkt, att i ett

fullt genomfört dagsbotssystem kunde ifrågasättas en regel sådan som den

av strafflagskommissionen föreslagna, men att man måste taga hänsyn

även till sådana böter, som ådömdes omedelbart i penningar; vid mycket

höga penningböter kunde nämligen sistnämnda regel giva det resultat att

även en avsevärd avbetalning icke medförde sänkning av förvandlingsstraffet.

Även den nu föreslagna regeln synes behäftad med vissa brister, i huvudsak

beroende på att förvandlingsstraffets relativt höga straffminimum av

femton dagar motsvarar ett jämförelsevis lågt antal dagsböter, högst 10, under

det att av de dagsböter, som överstiga 20, två motsvara en dags förvandlingsstraff.

Enligt den nu föreslagna regeln torde i allmänhet gjorda avbetalningar

medföra alltför stora avdrag på förvandlingsstraffet. Härmed sammanhänger

att man vid stora avbetalningar väl tidigt når den gräns, då ytterligare

avbetalning ej minskar straffet. Har t. ex. någon dömts till 120

dagsböter och därav betalat 96, kommer ytterligare avbetalning ej att leda

till straffminskning, i det att redan vid denna avbetalning straffminimum,

femton dagar, uppnåtts. Vid tillämpning av strafflagskommissionens regel

hade härför erfordrats en avbetalning av 110 dagsböter.

De skäl, som av departementschefen på sin tid anfördes mot den av

strafflagskommissionen föreslagna regeln, göra sig ej med samma styrka

gällande i förevarande lagstiftningsärende. Det är nämligen att märka att

enligt de remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

(2 kap. 8 §) samt till lag om ändring i lagen den 24 september 1931

angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) vid ådömande

av normerade böter -—- det enda fall då de anförda olägenheterna

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

151

skulle kunna uppkomma — må förordnas, att allenast viss del av böterna

skall tagas i beräkning vid förvandling; och enligt tredje stycket i förevarande

paragraf skall avbetalning avräknas uteslutande å denna del. Härtill

kommer att enligt den nu föreslagna lagstiftningen villkorlig dom i stor

utsträckning kan beviljas vid ådömande av förvandlingsstraff, varjämte 16 §

lämnar möjlighet till nedsättning av förvandlingsstraffet. Lagrådet kommer

visserligen vid behandling av de båda sistnämnda lagförslagen att föreslå

uteslutande av bestämmelserna att allenast viss del av normerade böter må

kunna tagas i beräkning vid förvandling, men vid bifall till ett förslag om

ändring i 16 § vilket lagrådet jämväl framlägger skulle i allt fall bliva sörjt

för avhjälpande av de olägenheter, som eljest i förevarande avseende kunde

uppkomma.

Vid nu angivna förhållanden torde övervägande skäl tala för att vid avbetalning

å böter förvandlingen skall avse den oguldna delen av böterna,

och synes förty stadgandet i andra stycket böra ändras i enlighet härmed.

Bifalles vad lagrådet på sätt nyss anförts kommer att hemställa beträffande

normerade böters förvandling, erfordras viss ändring i tredje stycket.

15 §.

Lagrådet:

I fråga om förvandling av flera bötesstraff föreskrives i andra punkten

av första stycket att avbetalning, där dagsböternas belopp äro olika, skall

avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot. Härmed avses ej att materiellt

reglera å vilket bötesbelopp betalningen skall redovisas i den mån detta kan

äga betydelse, såsom t. ex. sker i 7 § andra stycket införsellagen, vilket lagrum

enligt 4 § tredje stycket i det remitterade förslaget härvid kommer

att gälla. Bestämmelsen åsyftar endast en beräkning för förvandlingens

genomförande och torde av praktiska skäl för sin tillämpning ej ens förutsätta,

att det bötesbelopp, å vilket avräkningen skall företagas, ådömts innan

betalningen skedde. Denna avräkningens karaktär synes, för undvikande

av missförstånd, böra komma till uttryck genom omformulering av stadgandet.

Med avseende å det i samma punkt förekommande uttrycket »dagsböternas

belopp» synes böra erinras, att därmed avses ej blott belopp, vartill

varje bot fastställts vid ådömande av dagsböter, utan också, där fråga jämväl

är örn förvandling av i penningar omedelbart ådömda böter, av det belopp

som enligt evalveringsregeln i 14 § skall anses svara mot en dagsbot.

Även örn denna stadgandets innebörd icke omedelbart följer av det anmärkta

uttryckssättet, lärer den emellertid tillräckligt klart framgå av en

jämförelse med 14 § och av sammanhanget nied första punkten i förevarande

slycke. Med hänsyn härtill torde den föreslagna lydelsen kunna lämnas

oförändrad.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

16 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle förvandlingsstraffet i likhet med vad

som stadgas i det remitterade förslaget utmätas efter en fast skala. I mål

om förvandling kunde likväl den bölfälldes förhållande i avseende å böternas

betalning beaktas så till vida att, därest den bötfällde av tredska eller

uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna, förvandlingsstraffet kunde

sättas högre än enligt skalan, dock ej över dess maximum, samt att, då med

skäl kunde antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala

böterna, förvandlingsstraffet kunde intill viss gräns nedsättas eller i vissa

lall befrielse därifrån meddelas. I det remitterade förslaget hava, under

förevarande paragraf, endast upptagits sakkunnigförslagets bestämmelser

om nedsättning i och befrielse från förvandlingsstraffet med viss jämkning

i fråga örn gränsen för nedsättningen.

Att det remitterade förslaget icke upptager bestämmelse angående skärpning

av förvandlingsstraffet beror, såsom framgår av remissprotokollet, icke

på att det ansetts mindre önskvärt att den bötfälldes förhållande i avseende

å betalningen beaktades, utan därpå att en höjning av förvandlingsstraffet

vid tredska icke funnits vara erforderlig med hänsyn till den kraftiga skärpning,

som föreslagits beträffande förvandlingsskalan just i syfte att öva en

starkare press på en bötfälld, vilken kunde vara benägen för tredska. Befogenhet

för domstol att sänka förvandlingsstraffet eller helt befria därifrån

har däremot ansetts påkallad jämväl på den grund att förvandlingsstraffet

för en icke tredskande bötfälld, som ej erhåller villkorlig dom, kan vara

alltför hårt i förhållande till gärningens beskaffenhet. En sådan befogenhet

har vidare funnits önskvärd med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen

att, då böter delvis guldits, straffet ändock icke får sättas lägre än förvandlingsstraffets

minimum.

Mot tanken att i ett system med fast förvandlingsskala låta den bötfälldes

större eller mindre betalningsvillighet inverka på utmätandet av förvandlingsstraff

synas starka skäl kunna anföras. Det torde sålunda erbjuda

stora svårigheter att påvisa när tredska föreligger eller den bötfällde gjort

vad han förmått för att betala, och svårigheterna bliva självfallet större i

den mån hänsyn är att taga till de fattigare befolkningsgrupper, dit de flesta

höra som nödgas avtjäna böter. Redan på grund härav kan tanken endast

mycket ofullkomligt bliva förverkligad, och även eljest är fara att tillämpningen

blir synnerligen ojämn och att vid förvandlingsstraffets bestämmande

införes ett moment av godtycke. Det är därför ingalunda säkert, att i

verkligheten ett sådant system i sin helhet betraktat kommer att te sig tilltalande

för rättskänslan, och under alla förhållanden kan möjligheten till

avvikelse från skalan i hög grad neutralisera de obestridliga fördelarna av

denna.

Här antydda nackdelar med bestämmelser, vilka giva möjlighet att frångå

skalan, lära ökas, därest, såsom enligt det remitterade förslaget sker, endast

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

153

lindring i förvandlingsstraffet kan meddelas. Ojämnheterna i tillämpningen

torde då bliva ojämförligt mycket större och den åsyftade inverkan på

de bötfälldas beredvillighet att betala böterna däremot mindre.

Örn man icke önskar införa bestämmelser, som lämna möjlighet att skärpa

förvandlingsstraffet, synes härav följa, att även den tanken uppgives att

ådagalagd betalningsvilligliet skulle kunna göras till en a 11 m ä n straff - nedsättningsgrund i fråga örn förvandlingsstraffet. De skäl, som av departementschefen

anförts mot den av de sakkunniga ifrågasatta möjligheten alt

skärpa förvandlingsstraffet, torde under alla förhållanden motivera en viss

varsamhet. Bestämmelser örn lindring i förvandlingsstraffet bliva, ur synpunkten

att främja betalningsvilligheten, så mycket mindre påkallade som

åtminstone en mera markerad sådan lärer utgöra bevis om att förvandlingsstraffets

undergående ej erfordras för den bötfälldes tillrättaförande och därför

i regel torde leda till villkorlig dom. I betraktande härav kan utsikten

till en mindre nedsättning i förvandlingsstraffet ej i någon avsevärd mån

öka den allmänna beredvilligheten att betala böter.

Vad åter angår behovet av ett korrektiv mot att förvandlingsskalan i vissa

fall kan få en alltför sträng verkan torde ett sådant visserligen göra sig gällande,

men endast i mycket begränsad omfattning. Det kan så mycket

mindre vara fråga om en prövning av bötesstraffets stränghet med hänsyn

till den bötfälldes förmögenhetsförhållanden som dagsbotssvstemet har till

ändamål att i detta avseende åvägabringa en rättvis avvägning. I fråga örn

verkan av en betalningsvilligliet, som ådagalagts genom en väsentlig avbetalning,

kan dessutom hänvisas till vad nyss blivit anfört i detta avseende.

I den män det ur här berörda synpunkt är önskvärt att kunna lindra förvandlingsstraffet

sådant det skall utgå enligt skalan, torde emellertid

v.

såsom förutsättning därför böra stadgas, att den bötfällde gjort vad han

förmått för böternas gäldande. Det är nämligen av vikt att söka förhindra

uppkomsten av en tendens hos de bötfällda att undandraga sig bötesbetalningen.

Där befrielse från förvandlingsstraff ej skall äga rum, synes det i

förevarande paragraf angivna minimum icke böra underskridas.

De fall, då lindring kan ifrågasättas, torde vara följande:

l:o) Understiga böterna 10 dagsböter eller, då det gäller omedelbart i penningar

ådömda böter, 50 kronor, bör förvandlingsstraffet, då synnerliga skäl

därtill äro, kunna sättas under femton dagars fängelse, dock lägst till åtta

dagars fängelse.

Behovet av lindring är i detta fall motiverat därav att i förvandlingsskalan

fastställts ett relativt högt minimum. Det torde väl här nästan uteslutande

vara fråga om sådana böter varom stadgas i 9 §, och då tredska förutsättes

ej föreligga, måste anledningen till att förvandling ifrågasättes vara den, att

straffets verkställande erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. I regel

lärer därför förvandlingsstraffets vanliga minimum icke verka obilligt, men

undantagsvis torde delta kunna tänkas framstå såsom för strängt. Med

hänsyn till den nyss berörda grunden för förvandlingsfrågans upptagande

lärer befrielse från förvandlingsstraff i detta fall icke kunna komma i

fråga.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

2 :o) Därest till följd av bestämmelserna om lägsta förvandlingsstraff avbetalning

alls ej eller endast till en del skulle föranleda minskning i förvandlingsstraffet,

bör detta, där så finnes skäligt, kunna sättas lägre än enligt

14 och 15 §§, dock ej under åtta dagar.

Behovet av lindring är bär föranlett därav att förvandlingsskalans minimum

ej heller vid avbetalning får underskridas. Visserligen torde i det här

förutsatta fallet villkorlig dom ofta nog kunna tänkas komma till användning,

men där så ej är fallet kan det vara av vikt att kunna nedsätta förvandlingsstraffet,

så alt de bötfällda ej bibringas den uppfattningen att i en

viss situation deras ansträngningar för böternas gäldande äro fruktlösa.

3:o) Hava böter till huvudsaklig del guldits och är vad som återstår ringa,

bör den bölfällde kunna befrias från förvandlingsstraff.

Befrielse från förvandlingsstraff torde endast i undantagsfall böra förekomma

och fordringarna därför sättas jämförelsevis höga.

4:o) Därest de avsedda föreskrifterna angående normerade böter, såsom

lagrådet i annat sammanhang hemställer, utgå, kan jämväl i fall av sådana

böter tänkas uppkomma behov att i mål om förvandling nedsätta böterna

eller rent av befria den bötfällde från förvandlingsstraff. Begagnandet av

denna möjlighet torde emellertid böra bero på huruvida med hänsyn till

bötesbeloppets storlek, för den bötfällde genom brottet uppkommen vinst,

gjorda avbetalningar samt omständigheterna i övrigt det prövas skäligt.

Med hänsyn lill vad sålunda anförts tillstyrker lagrådet, att förra delen

av förevarande paragraf omarbetas så att däri upptagas de särskilda fall då

lindring må medgivas. Även om dylika bestämmelser i formen måste utmärkas

av en viss vidlyftighet, torde de dock i praxis komma att medföra en icke

oväsentlig förenkling. Finnas föreskrifter av detta mera detaljerade innehåll

icke böra meddelas, synes, till förebyggande av en alltför vidsträckt tillämpning,

i paragrafen böra angivas att för nedsättning av förvandlingsstraff

förutsättas synnerliga skäl.

Med avseende å senare delen av paragrafen hemställer lagrådet, under

hänvisning till vad härförut yttrats, att i lagtexten tydligt angivas de fall, i

vilka befrielse från förvandlingsstraff må äga rum.

17 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i första stycket lärer innebära, att mål örn förvandling

av böter äro att behandla såsom brottmål av angivet slag med allenast de avvikelser

som framgå av vissa bestämmelser i förevarande lag. Ytterligare

undantag från den allmänna regelns giltighet kunna tydligen icke föreskrivas

annorledes än genom lagändring. Åt vad sålunda skall gälla torde böra

givas ett mera bestämt uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten.

Enligt det remitterade förslaget skall förvandlingsmål kunna handläggas

och avgöras utan att vare sig åklagaren eller den bötfällde iakttagit inställelse

i målet. Vad den senare angår synes förslaget icke böra föranleda någon

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

155

erinran. I de flesta förvandlingsmål torde den bötfällde finna sig kunna åtnöjas

med den av åklagaren förebragta utredningen, vilken helt naturligt

måste grundas även på uppgifter, lämnade av den bötfällde själv. Mestadels

bliva därför, åtminstone från den bölfälldes synpunkt, dessa mål av den

enkla beskaffenhet att hans förnyade hörande måste antagas sakna betydelse

för utgången. Näppeligen kan då möta betänklighet att åt honom själv

överlämnas att bestämma, huruvida han, efter att hava erhållit del av stämningen,

vill avgiva svaromål inför domstolen. Tydligen bör av stämningen

framgå, att ett uteblivande ej medför annat äventyr än att målet ändå avgöres.

Finner domstolen vid den bötfälldes utevaro den av åklagaren åberopade

utredningen icke vara tillräckligt upplysande eller eljest den förres

börande önskvärt, föreligger uppenbarligen ej hinder för en inkallelse, och

hörsammas ej denna, kunna av förhållandena påkallade straffprocessuella

tvångsmedel anlitas. Aven med hänsyn till de utgifter för det allmänna, vilka

bliva en följd av att bestämmelserna om fri rättegång äga tillämplighet å

dessa mål, måste den ståndpunkt förslaget i denna del intager betraktas såsom

välbetänkt.

I vad även åklagarens uteblivande förklaras icke utgöra hinder för förvandlingsmålets

avgörande skiljer sig det remitterade förslaget från sakkunnigförslaget.

Redan från principiella utgångspunkter synes en sådan anordning

icke vara att förorda. Skall, såsom förslaget avser, handläggningen av

dessa mål i det väsentliga följa straffprocessens former, lärer domstols!örfarandet

svårligen kunna drivas till en sådan förenkling att det i verkligheten icke

får annan karaktär än en övervägande formell expeditionsåtgärd av domstolen

eller domaren. Och även från praktisk synpunkt måste det te sig föga

sannolikt, att några egentliga fördelar för domstol eller åklagare skola stå

att vinna genom att målet företages till behandling i åklagarens frånvaro.

Åtskillig onödig omgång torde därav bliva en följd. På åklagarens skriftliga

redogörelse för vidtagna indrivningsåtgärder och för tillgänglig utredning

angående den bötfälldes ekonomiska förhållanden måste då ställas vida större

anspråk än om åklagaren finnes tillstädes för att tillhandagå domstolen

med muntliga upplysningar. Ett eljest obehövligt uppskov med målet för

åklagarens hörande torde under dessa förhållanden stundom icke kunna undvikas,

bland annat i det fall att i åklagarens frånvaro den bötfällde inställt sig

och utfört sin talan. Även örn åtskilliga förvandlingsmål kunna vara så

enkla, att en kortfattad, till domstolen på förhand insänd skriftlig utredning

av åklagaren kan utgöra tillräckligt underlag för avgörandet, är det

dock mindre antagligt att alla till behandling å en rättegångsdag sammanförda

mål skola vara av dylikt slag, och åklagarens skyldighet att närvara kan

då i alla händelser icke eftergivas. Av dessa skäl har lagrådet icke kunnat

biträda det remitterade förslaget i nu berört avseende utan hemställer, att åt

det i första stycket sist upptagna stadgandet gives det innehåll, att mål som

där avses må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt

sig i målet.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

18 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket må i mål om förvandling av böter förordnas, att utslag

varigenom förvandlingsstraff ålagts skall verkställas utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft. Därest den dömde på grund av sådant förordnande

gått förlustig sin frihet, torde han vid fullföljd av talan i målet böra

erhålla enahanda lättnader i fråga om avlämnande av besvärsskrift och beträffande

besvärsproceduren i övrigt, vilka gälla för det fall att part hålles

häktad i målet. Lagrådet hemställer därför, att ett stadgande måtte meddelas

av innehåll att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14

juni 1901 om vad iakttagas skall i avseeende å införande av lagen om ändring

i vissa delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles i

målet häktad skall ock gälla där på grund av beslut i mål om förvandling

av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft. Stadgandet torde lämpligen böra ingå i förevarande

lag såsom sista paragraf i avdelningen örn förvandling av bötesstraff.

19 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf angives ej under vilka omständigheter sammanträffande

av verkställighetsbeslut må äga rum för att här avsedd sammanläggning

av straffen skall verkställas. Enligt de sakkunnigas motivering skall det

föreslagna stadgandet, oavsett huruvida verkställighet samtidigt påkallas,

vinna tillämpning även i det fall att beslut angående ett förvandlingsstraff vunnit

laga kraft innan pågående verkställighet av annat straff avslutats. Den

sålunda åsyftade innebörden torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

20 §.

Justitierådet Sandström, med vilken regeringsrådet Aschan instämde:

Med hänsyn till den utsträckning, i vilken enligt förevarande lagstiftning

bötesförvandling eller verkställighet av förvandlingsstraff kan komma att

utebliva, är det av vikt att lagstiftningen ej anordnas så, att de bötfällda

uppmuntras att spekulera i dessa möjligheter. För att förebygga sådan

spekulation har i 5 § föreskrivits att, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff

för böter blivit ålagt, må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet

på grund av betalning ändras i annat fall än där förvandlingen

skett enligt 11 §. Denna bestämmelse fyller emellertid endast ofullständigt

sin uppgift. Den bötfällde, som saknar utmätningsbara tillgångar men ändock

har möjligheter att anskaffa bötesbeloppet, kan nämligen utan större

risk underlåta betalning för att försöka erhålla villkorlig dom, då ju den

möjligheten står honom öppen att, i händelse underrätten ej skulle meddela

villkorlig dom, överklaga beslutet i hovrätten för att där påvisa säker tillgång,

som kan användas till böternas gäldande. Hovrätten torde då ej

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

157

kunna underlåta att med tillämpning av bestämmelserna i 13 § undanröja

förvandlingsbeslutet. För att göra bestämmelsen i 5 § effektiv torde

därför ett tillägg till förevarande paragraf böra göras av innehåll att,

där först i hovrätt uppgives tillgång till böternas gäldande, må beslut enligt

13 § ej på den grund av hovrätten meddelas med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom.

2 §.

Lagrådet:

Den anordning, genom vilken förslaget huvudsakligen avser att förverkliga

målet att i möjligaste mån upphäva bötesstraffets olika verkan för personer

i olika förmögenhetsläge, är, såsom antytts i lagrådets yttrande över förslagen

i allmänhet, den villkorliga domen. För den omfattning, i vilken detta reformens

syfte kommer att vinnas, bliva därför bestämmelserna i förevarande

paragraf, där förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff

äro angivna, i väsentlig mån bestämmande.

Med reformens allmänna syfte står i god överensstämmelse att i detta avseende

den bötfälldes förhållande till böternas betalande träder i förgrunden.

Det kan näppeligen råda meningsskiljaktighet därom att, såsom i förevarande

paragraf stadgas, villkorlig dom ej bör komma i fråga, då omständigheterna

föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar

vårdslöshet underlåtit att gälda böterna.

Den villkorliga domen förutsätter för sin användning viss sannolikhet för

att den brottslige skall utan straffets undergående låta sig rättas. Där med

hänsyn till den brottsliges karaktär och vandel hans tillrättaförande icke kan

väntas utan att straffet verkställes, är den villkorliga domen meningslös. Om

det sålunda är klart att möjligheten till den bötfälldes tillrättaförande utan

straffets verkställande måste beaktas, är emellertid icke lika påtagligt vilka

fordringar böra ställas på bevisningen för att i mål om bötesförvandling villkorlig

dom må tillämpas. Enligt de sakkunnigas förslag förutsättes att den

bötfällde icke givit anledning till antagande att straffets verkställande erfordras

för hans tillrättaförande, varemot det remitterade förslaget formulerar förutsättningen

så, att skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde

skall utan förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas.

Vid jämförelse med de sakkunnigas förslag kan det förefalla som örn det

remitterade förslaget innebure en betydande inskränkning i den villkorliga

domens användningsområde. Enligt sistnämnda förslag förutsätter ådömandet

av villkorlig dom en utredning, som positivt visar sannolikheten av

att den bötfällde skall utan straffets undergående låta sig rättas, under det

att sakkunnigförslaget anger den villkorliga domen såsom den regelmässiga

domsformen, vars åsidosättande med hänsyn till möjligheterna för den hot
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

fälldes tillrättaförande fordrar förebringandet av skäl som tala emot densamma.

I verkligheten torde likväl skillnaden ej visa sig vara av denna betydelse.

Även med de sakkunnigas formulering bör, då fråga ju är örn brottmål,

domstolen vaka över att tillfredsställande utredning av åklagaren förebringas

angående den bötfälldes förhållanden.

Emellertid synas de av de sakkunniga föreslagna ordalagen vara att föredraga,

då de tydligare ansluta sig till reformens syfte att den villkorliga domen

i största möjliga utsträckning må komma till användning. Även ur

praktisk synpunkt erbjuder en sådan formulering fördelar. Det måste vara

ett önskemål att ett i viss mån summariskt förfarande kommer till användning

i mål örn bötesförvandling. Bland annat torde, såsom ock framhållits

i remissprotokollet, ej vara fråga om att anordna förundersökning på långt när

i samma utsträckning som då det gäller omedelbart ådömd urbota bestraffning.

Detta skulle med den av de sakkunniga föreslagna avfattningen på ett

lämpligt sätt komma till uttryck.

Med hänsyn till skillnaden i brottslighet kan det knappast anses oberättigat

att i fråga örn förvandlingsstraff uppställa mindre stränga krav än då det gäller

omedelbart ådömt frihetsstraff. Icke heller lärer mot den förordade avfattningen

kunna invändas att den vore ägnad att leda till ett ovarsamt bruk av

den villkorliga domen. Såsom redan anförts, måste förutsättas att domstolarna

tillse att tillräcklig utredning föreligger angående de omständigheter som

kunna inverka på frågan. Avvikelsen från de sakkunnigas förslag torde närmast

hava föranletts av vissa uttalade farhågor att alltför stor frikostighet

med användande av villkorlig dom skulle få till följd att de bötfälldas vilja att

betala böterna slappas. Att så skulle komma att inträffa, måste emellertid

betvivlas. I den mån reformens genomförande visar sig medföra en tendens till

minskad vilja att betala böterna lärer det ankomma på domstolarna att motverka

en sådan riktning genom skärpning av kravet på den bötfälldes betalningsvillighet

såsom förutsättning för villkorlig dom.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill lagrådet i fråga örn den nu behandlade

förutsättningen för villkorlig dom förorda en återgång till de sakkunnigas

förslag.

I gällande lag angående villkorlig straffdom undantages helt allmänt från

sådan straffdoms tillämplighetsområde straff, som ådömes för förbrytelse

mot tryckfrihetsförordningen. Dess bestämmelser, vilka äga grundlags karaktär,

hava ansetts utgöra hinder för användande av villkorlig dom, även

örn i tryckfrihetsförordningen straffet blivit bestämt medelst hänvisning till

strafflagen. I det nu föreliggande lagförslaget har sådant undantag ansetts

behövligt endast beträffande straff varom stadgas i 1 §, d. v. s. omedelbart

ådömt straffarbete eller fängelse. I fråga om förvandlingsstraff har däremot

den i § 5 lärn tryckfrihetsförordningen gjorda hänvisningen till vad allmän

lag stadgar angående förvandling av böter ansetts medföra, att hinder ej förelåge

för villkorlig dom, i det denna vöre att betrakta som ett ordinärt led i förvandlingsförfarandet.

Då emellertid i fråga om förvandlingsstraff torde böra

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

159

gälla detsamma som om omedelbart ådömt urbota straff, synes enahanda

undantag som i 1 § böra äga tillämpning i det fall att i förevarande paragraf

avsett bötesstraff är ådömt för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Enligt gällande bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom kan ej,

därest frihetsstraff och bötesstraff samtidigt ådömas, anstånd beviljas enbart

i fråga om bötesstraffet. Vad sålunda stadgas i fråga om bötesstraff avses

nu skola gälla beträffande förvandlingsstraff. Någon uttrycklig bestämmelse

därom har ej ansetts behövlig, utan de sakkunniga hava uttalat, att då förvandlingsstraff

ådömdes tillika med omedelbart frihetsstraff, liksom när två

sådana frihetsstraff samtidigt ådömdes, det läge i sakens natur att anstånd ej

finge beviljas med endast ett av straffen.

Riktigheten av denna ståndpunkt synes emellertid såvitt angår förvandlingsstraff

kunna ifrågasättas. Sålunda skall enligt förslaget beträffande anstånd

med förvandlingsstraff ej gälla vad i 2 § första stycket i gällande lag stadgas

därom att sådan dom ej må brukas, där den tilltalade under de tio år, vilka

närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under

samma tid undergått dylikt straff som blivit honom tidigare ådömt. Därest

någon kort efter det han dömts till sådant straff utan att villkorlig dom kunnat

beviljas, begår ett brott för vilket han erhåller bötesstraff, skall alltså intet

hinder möta att vid böternas förvandling meddela villkorlig dom beträffande

förvandlingsstraffet. Har han åter ej dömts för det tidigare brottet innan det

senare begicks, utan dömes han samtidigt för båda brotten, är enligt förslaget

villkorlig dom i fråga örn förvandlingsstraff för böterna utesluten, därest ej

anstånd med frihetsstraffet kan lämnas. Det vill emellertid förefalla som om

i förra fallet möjligheten att erhålla villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet

åtminstone ej borde vara större än i senare fallet med hänsyn till den

varning det tidigare ådömandet av frihetsstraff innebär. Bristande följdriktighet

synes därför föreligga i nu anmärkta avseende.

Mot förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende kan även åberopas, att

enligt den föreslagna lagstiftningen villkorlig dom å förvandlingsstraff är

avsedd att vinna användning i betydligt större utsträckning än som nu gäller

i fråga örn bötesstraff. Då såsom förutsättning för villkorlig dom i fråga

örn såväl förvandlingsstraff som omedelbart frihetsstraff fordras, att straffets

undergående ej anses erforderligt för den dömdes tillrättaförande, kan det visserligen

synas som örn någon uppdelning ej horde få ske, utan att frågan örn

straffens verkställighet måste ses i ett sammanhang. Men såsom villkorliga domen

blivit i praxis tillämpad har ofta för frågan örn anstånds medgivande

mindre varit avgörande, huruvida straffets undergående kunnat anses erforderligt

för den brottsliges tillrättaförande, än fastmera själva brottets beskaffenhet.

Av allmänpreventiva hänsyn har nämligen i fråga om vissa förbrytelser,

exempelvis s. k. rattfylleri och vårdslöshet mot borgenärer i konkurs,

villkorlig dom ej ansetts kunna ifrågakomma annat än i ytterst sällsynta

undantagsfall. Det exempel må uppställas att någon, samtidigt som

han för ett dylikt brott ådömes fängelse i en månad, för en relativt obetyd
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

lig förbrytelse, som ej har något samband med det andra brottet, dömes till

ett mindre bötesstraff. Saknar han då möjlighet att gälda böterna, skall

han ovillkorligen avtjäna ett förvandlingsstraff. Ävenledes kan förvandlingsstraffets

längd komma att avsevärt överstiga frihetsstraffets, såsom då den,

vilken dömes till en månads fängelse, har att såsom förvandlingsstraff avtjäna

fängelse under ytterligare tid ända upp till tre månader.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt lagrådets uppfattning i förevarande

fall anstånd kunna meddelas med förvandlingsstraffet, även örn anstånd

vägras beträffande det omedelbart ådömda frihetsstraffet.

Bestämmelsen i 1 § tredje stycket i gällande lag att, om böter ådömas

jämte frihetsstraff, som i första stycket samma paragraf sägs, anstånd må

beviljas med båda straffen bar enligt motiven (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd.

II årg. 1907 s. 91) ansetts erforderlig till utmärkande av att lagen ägde tilllämplighet

jämväl i den händelse att vid böternas förvandling till frihetsstraff

straffens sammanlagda tidslängd bomme att överskjuta vad i första

stycket sägs. En bestämmelse av motsvarande innehåll torde jämväl nu

böra givas beträffande omedelbart ådömt frihetsstraff och förvandlingsstraff

för böter; varjämte, i motsvarighet till bestämmelse, som nämnda

tredje stycke innehåller, även lärer böra föreskrivas, att där anstånd beviljas,

sammanläggning av förvandlingsstraffet med frihetsstraffet ej skall äga

rum.

Såsom sammanfattning av vad i sistberörda avseenden sålunda anförts

hemställer lagrådet, att i förevarande paragraf må upptagas ett stadgande

av ungefärligen det innehåll, att ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff

som i 1 § sägs, må anstånd enligt denna lag lämnas med båda

straffen och alt den omständighet att frihetsstraff ådömes jämte förvandlingsstraff

ej skall utgöra hinder för meddelande av anstånd med förvandlingsstraffet

allena, ävensom att, där anstånd beviljas, sammanläggning ej

skall äga rum.

3 §.

Lagrådet:

Den nya lagstiftningen kommer att medföra, att villkorlig dom i synnerligen

stor utsträckning användes i fråga om förvandlingsstraff; de fall, då

detta sker, torde årligen bli att räkna i tusental. Spörsmålet om prövotidens

längd får därför i detta sammanhang en vida större betydelse än det har med

avseende å det för närvarande blott i ganska fåtaliga fall tillämpade villkorliga

anståndet med verkställighet av bötesstraff. Den villkorliga domens vanliga

funktion att utgöra en särskild form för den dömdes tillrättaförande blir i

det hela föga framträdande vid den ringare brottslighet, som ej bestraffas

högre än med böter. Därför har i nuvarande lag, som icke i någon avsevärd

mån medfört inskränkning i anlitandet av förvandlingsstraff, prövotiden vid

bötesstraff kunnat bestämmas till allenast ett år, under det att den eljest uppgår

till tre år. Vid en lagstiftning, vilken i så hög grad som denna låter den

villkorliga domen ersätta förvandlingsstraffet såsom den omedelbara påfölj
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 35.

161

den vid oförmåga att gälda böterna, blir dock utgångspunkten med nödvändighet

en annan. Sättes den tid allför kort, inom vilken den bötfällde för att

icke vedervåga det medgivna anståndet måste iakttaga ett ostraffligt uppförande,

blir den villkorliga domen i verkligheten liktydig med ett efterskänkande

av straff även för den, som snart nog efter sin förseelse åter gör sig

förfallen till ansvar. I skälig utsträckning måste möjlighet tillvaratagas att

i sådana fall befordra det förra straffet till verkställighet även örn därvid blir

oundvikligt att begagna den nödfallsutväg förvandlingsstraffet anvisar. Prövotidens

längd blir med andra ord en ingalunda oväsentlig faktor vid bedömandet

av utsikterna för att bötesstraffet efter den genomgripande reformering

som nu förestår icke skall förlora alltför mycket av sin verkningskraft.

Med denna uppfattning av frågans innebörd har lagrådet icke kunnat anse

tillrådligt att prövotiden sättes kortare än till två år i enlighet med de sakkunnigas

förslag. Härvid må erinras, att ett återkallande av tidigare beviljat

anstånd icke är oeftergivligt vid nytt förvandlingsstraff, utan att i detta avseende

domstolen äger frihet att förfara efter omständigheterna. Billighetsskäl,

som i särskild grad hänföra sig till den dömdes medellöshet eller andra

personliga förhållanden, kunna således fullt ut vinna beaktande.

Såsom grund för prövotidens fastställande till allenast ett år har departementschefen

anfört, bland annat, alt en förlängning av tiden måste åsamka

övervakare och myndigheter ökning i arbetsbördan. För att undgå en sadan

svårighet bör enligt lagrådets uppfattning, vilken härutinnan icke i sak torde

skilja sig från departementschefens, ej möta betänklighet att låta föreskrifterna

örn övervakning i allmänhet icke äga tillämpning sa vitt angar villkorlig

dom i mål örn förvandling av böter. Över huvud synes, frånsett undantagsfall,

övervakning av den, vilken ådörnts allenast bötesstraff, kunna vara

av tvivelaktigt värde och ej sällan utan motsvarande nytta bliva för den dömde

tämligen besvärande i skilda hänseenden. Under nuvarande lag, då villkorlig

dom blott sparsamt förekommer vid bötesstraff, saknar frågan större betydelse,

men i samband med den nya lagstiftningen kräver den obestridligen

en närmare uppmärksamhet. I all synnerhet gäller detta, örn prövotiden här

skulle bliva längre än den, som för närvarande är stadgad med avseende å

bötesstraff. Det synes ock uppenbart, att redan mängden av de fall, då villkorlig

dom kommer att meddelas i fråga örn förvandlingsstraff, mäste utesluta

möjligheten att övervakning skulle kunna anordnas på ett fullt tillfredsställande

och efter de dömdas individuella förhållanden avpassat sätt. Bland

dem, som sålunda erhålla villkorlig dom, torde komma alt befinna sig flera,

vilkas vistelseort är växlande. Sannolikt skulle domstolarna i stor utsträckning

finna sig nödsakade att avstå från att förordna örn övervakning. Det

synes då riktigare oell även ägnat all förenkla målens behandling, örn lagen

uttryckligen angiver att fråga örn övervakning behöver upptagas endast i undantagsfall.

I varje händelse måste i anledning av departementschefens nyssnämnda

uttalande framhållas, att hur beaktansvärd i och för sig den av honom

åberopade synpunkten må vara, det likväl med hänsyn till det särskilda

ändamål prövotiden här har att tjäna är angelägnare, att denna tid be
Bihang

tilt riksdagens protokoll 19.17. 1 Saint. Nr 35. 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

stämmes så, att slutgiltig befrielse från straffpåföljd icke inträder alltför

snart efter förseelsen.

Av sålunda anförda skäl hemställer lagrådet, att i 3 § prövotiden fastställes

till två år och att i 4 § införes stadgande av innehåll, att de i lagrummet

meddelade bestämmelserna icke skola avse villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter, så framt ej i dylikt fall av särskilda skäl övervakning finnes

erforderlig. Bifalles denna hemställan, föranledes härav jämväl ändring i

lagförslagets ingress.

25 §.

Lagrådet:

Enligt 12 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff

skall mål om förvandling av böter kunna upptagas av lagfaren ledamot

i rådstuvurätt och av domare på landet i rättens ställe. Härmed

torde med full tydlighet vara utsagt att vad i lag eller författning må vara

tillämpligt å domstols befattning med dylika mål äger giltighet jämväl med

avseende å nämnda domstolsledamot och domare. Vad den förre angår

synes uppenbart, att då han är satt att ensam träda i rättens ställe, han ock

äger utöva befogenhet som tillkommer domstolens ordförande. Med hänsyn

härtill hemställer lagrådet, att — utom såvitt angår de inledande orden —

andra stycket i förevarande paragraf bibehålies vid nu gällande lydelse.

Slutstadgandet.

Vid bestämmelsen om dag för ikraftträdandet har ej fogats något förbehåll

motsvarande det som gjordes vid införandet av 1918 års lag örn villkorlig

straffdom. De nu föreslagna ändringarna innebära emellertid, bland annat,

att villkorlig dom i fråga örn bötesstraff icke vidare skall kunna meddelas

samt att ett genom villkorlig dom beviljat anstånd med straff skall

kunna förklaras förverkat på grund av ådömt förvandlingsstraff. Detta förverkandeskäl

upptages icke i nu gällande lag och bör följaktligen ej heller

äga tillämpning å anstånd, som beviljats enligt samma lag. Med hänsyn

härtill lärer sådant förbehåll som nyss nämnts icke kunna undvaras.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

2 kap. 8 §.

Lagrådet:

I fråga om böter, som äro beroende av värdet å viss egendom eller eljest

bestämda efter särskild beräkningsgrund, s. k. normerade böter, skall enligt

den föreslagna lagstiftningen gälla den särskilda regel, att redan vid

ådömandet av dylika böter må förordnas att endast viss del av dem, ej

understigande det för varje sådant fall i lag eller författning fastställda

bötesminimum, skall tagas i beräkning vid förvandling. Ett stadgande här
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

163

om meddelas i det föreslagna tredje stycket av förevarande lagrum, och för

specialstraffrättens del innefattas en motsvarande bestämmelse i förslaget

lill lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom

strafflagens område (särskild böteslag).

Såsom de sakkunniga framhållit, saknas ingalunda skäl för att möjlighet

beredes till en reduktion av förvandlingsstraffet vid normerade böter, ity att

deras ofta högst betydande belopp kan vid tillämpning av den fasta förvandlingsskalan

medföra ett strängare förvandlingsstraff än som med hänsyn

till omständigheterna är rimligt och rättvist. Däremot är ej påvisat, att icke

även detta ändamål kan fullt nöjaktigt tillgodoses i den vanliga ordningen,

enligt vilken förvandlingsstraff fastställes i särskilt mål med ledning av reglerna

i den föreslagna lagen om verkställighet och förvandling av bötesstraff.

Vid de nu ifrågavarande bestämmelsernas utarbetande torde icke hava iakttagits

den begränsning, som följer av det här närmast avsedda syftet, utan

förslaget riktar sig i själva verket mer allmänt emot den ståndpunkt lagstiftningen

intagit i de fall, då stadganden givits örn normerade böter. Härutinnan

kan förslaget i viss mening sägas närma sig den uppfattning, som i

några enstaka författningar lett till föreskrift att böter överhuvud icke må

förvandlas. Där så skett, ligger emellertid till grund för bestämmelsen ett

övervägande av sådana hänsyn, som ansetts kräva beaktande i det särskilda

fallet. Här däremot skulle, utan närmare undersökning av grunderna för dessa

stadganden, allmängiltigt uttalas, att dylika böter må vid sakfällandet förklaras

vara icke förvandlingsbara ända ned till det för varje särskild straffbestämmelse

gällande bötesminimum. Förslaget går därvid så långt, att det

lämnas domstolen fritt att meddela sådan föreskrift eller att helt underlåta

varje uttalande i detta avseende. Att med en dylik lagbestämmelse rättslilllämpningen

måste erhålla en prägel av godtycklighet synes påtagligt. Och

föga bättre skulle det ställa sig, om ådömandet av normerade böter medförde

skyldighet för domstolen att träffa avgörande örn eller i vad mån böterna

skulle vara förvandlingsbara. Därigenom skulle en och samma straffbestämmelse

eller likartade sådana kunna av olika domstolar bedömas efter belt

skiljaktiga grunder. Att i ett så väsentligt avseende som detta förändra karaktären

av ifrågavarande bötesbeslämmelser måste vara en uppgift, som tillhör

lagstiftningen, ej lagskipningen.

Det sammanhang, vari förslaget framkommit, låter emellertid förmoda,

att avgörandet i fråga om böternas förvandlingsbarhet avsetts skola åtminstone

i viss mån ske under hänsyn till sådana omständigheter, som enligt dea

nu föreslagna lagstiftningen äga betydelse för fastställandet av förvandlingsstraff

i varje särskilt fall. Ej heller från en dylik utgångspunkt synes förslaget

vara att förorda. Att förvandlingsstraff skall fastställas i särskilt mål utgör

cn av huvudpunkterna i den nu förestående reformen. Till grund för

domstolens beslut kan då läggas indrivningsmyndighetens utredning örn den

bötfälldes vilja och förmåga att gälda böterna. Denna förutsättning saknas

vid sådant avgörande, som här föreslås i fråga om normerade böter. Medel
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

löshet kan vara sannolik eller till och med notorisk, men denna omständigset

medför icke i fråga om andra bötesstraff befogenhet för domstolen att gå

förvandlingsmålet i förväg. Där betalningsförmågan är oviss, lärer en upplysning

i bötesdomen om en redan på detta stadium fastslagen reduktion av

böternas förvandlingsbarhet icke vara ägnad att öka benägenheten hos den

bötfällde att så långt möjligt är fullgöra sin betalningsskyldighet. Och örn

vid indrivning av böterna det skulle visa sig, att dessa kunna gäldas, har

domstolen föranietts att helt i onödan verkställa en förbandsprövning med

hänsyn till ett förvandlingsstraff, som sedermera uteblir.

Enligt 16 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff

äger domstolen i förvandlingsmålet sätta förvandlingsstraffet lägre än

som följer av den fasta förvandlingsskalan eller till och med helt befria från

sådant straff. Om vid ådömande av normerade böter domstolen underlåtit

att uttala sig örn förvandlingsbarheten, föreligger intet hinder för att i

förvandlingsmålet — tilläventyrs anhängigt hos annan domstol — förvandlingsstraffet

nedsättes eller helt eftergives. Och har i bötesdomen angivits en

gräns för förvandlingsbarheten, blir ej heller den bindande för beslut örn

förvandlingsstraffet, därest detta finnes böra ytterligare nedsättas. I dessa

fall kan det svårligen anses, att icke även med avseende å normerade böter

ett avgörande i förvandlingsmålet måste vara tillfyllest. Skulle åter i förvandlingsmålet

visa sig, att en dylik i bötesdomen stadgad gräns betecknar en

större eftergift än som enligt de allmänna reglerna må göras, häntyder detta

på att i fråga örn förvandling av normerade böter synpunkter fått göra sig

gällande, vilka eljest äro för denna lagstiftning främmande.

Därest omförmälda 16 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat i sitt

yttrande vid samma paragraf, torde de särskilda hänsyn, som med avseende

å förvandlingsstraffet kunna vara i vissa fall påkallade i fråga om normerade

böter, bliva ej mindre beaktade än örn nämnda paragraf skulle bibehållas

vid den föreslagna lydelsen.

Med åberopande av vad här anförts avstyrker lagrådet att i detta sammanhang

meddelas särskilda bestämmelser med avseende å normerade böter.

Vid godkännande härav kommer alltså nu ifrågavarande lagrum att lämnas

oförändrat och förslaget till ändring i särskilda böteslagen att förfalla. Tilllika

blir ändring erforderlig, förutom i förevarande lagförslags ingress, jämväl,

på sätt redan i annat sammanhang erinrats, i 14 § i förslaget till lag örn

verkställighet och förvandling av bötesstraff.

2 kap. 9 §.

Lagrådet:

Om i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff vidtages

den av lagrådet förordade ändringen av lagrubrikens avfattning, torde

därav böra följa, att förevarande lagrum erhåller en efter samma rubrik

lämpad lydelse.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

5 kap. 20 §.

165

Lagrådet:

Därest 11 § i förslaget till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff

i enlighet med vad lagrådet hemställt får utgå, lärer andra stycket

i förevarande paragraf böra jämkas därhän, att vad däri stadgas om preskription

av böter, för det fall att beslut om förvandling meddelats, kommer

att avse förvandlingsstraffet. Under samma förutsättning föreligger ej hinder

för att, såsom naturligast är, räkna anhängiggörandet av förvandlingsmålet

såsom preskriptionsavbrytande i stället för beslutet, och även i detta

hänseende synes en ändring i paragrafens avfattning vara att förorda.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 24 september 1931 angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

Lagrådet:

Under hänvisning till sitt yttrande vid förslaget till lag om ändring i vissa

delar av strafflagen såvitt angår 2 kap. 8 § samma lag hemställer lagrådet,

att förevarande förslag får förfalla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister.

Lagrådet:

Enligt det föreliggande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen

angående villkorlig straffdom skola i samma lag ingå de nya bestämmelserna

om villkorligt förvandlingsstraff för böter. Härav lärer följa, att när i

1 § straffregisterlagen stadgas att registret skall innehålla uppgifter »angående

dem, som genom utslag av domstol eller myndighet i riket---

erhållit villkorlig straffdom», denna föreskrift kommer att vara tillämplig

jämväl i fråga om den som villkorligt dömes till förvandlingsstraff. Då

ändring i 1 § alltså icke i nu förevarande sammanhang är påkallad, hemställer

lagrådet att denna paragraf må utgå ur förslaget. Vid bifall härtill

torde erforderlig ändring vidtagas i den föreslagna lagens ingress.

Då beträffande förvandlingsstraff uppgift ej kommer att lämnas till straffregistret

i annat fall än att straffet ådömts villkorligt, synes — särskilt om

ändring ej göres i 1 § -—• det nya stadgandet i 2 § 1 mom. lämpligen kunna

pä det sätt fullständigas, att där omnämnd uppgift angives avse villkorlig

dom å förvandlingsstraff för böter.

Örn ändringsförslaget beträffande 1 § får förfalla, torde i 8 § 2 mom.

hänvisningen till 1 § böra utbytas mot annat uttryck, exempelvis »såvitt

angår annat förhållande än villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter».

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen

den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande vissa minderåriga.

Lagrådet:

Under hänvisning till det vid 25 § i förslaget till lag om ändring i vissa

delar av lagen angående villkorlig straffdom avgivna yttrandet hemställer

lagrådet, att ej heller i 1 § andra stycket av förevarande lag vidtages annan

ändring än så vitt angår de inledande orden.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter

för fylleri m. m.

Lagrådet:

Med den föreslagna lagen är icke avsett att utvidga förutsättningarna för

vidtagande av åtgärder enligt alkoholistlagen. Oavsett de nya bestämmelserna

skulle för fylleri bötfällda i samma omfattning kunna bliva föremål

för sådana åtgärder. Det väsentliga syftet med bestämmelserna är att åvägabringa

större effektivitet vid alkoholistlagens tillämpning såvitt angår för

fylleri bötfälld, beträffande vilken uppkommit fråga om böternas förvandling.

Förslaget synes emellertid innebära större rubbningar i det hittills tillämpade

förfarandet vid behandling av alkoholister än som kan anses önskvärt.

Väl har åt nykterhetsnämnden förbehållits att pröva frågan, huruvida den

bötfällde skall anses hemfallen åt alkoholmissbruk, men har sådant förhållande

konstaterats, skall åklagaren i stället för nykterhetsnämnden inför

länsstyrelsen draga frågan örn vidtagande av åtgärd enligt alkoholistlagen

mot den bötfällde samt där förebringa nödig utredning. Tillräckliga skäl

synas ej förebragta för att i förevarande fall fråntaga nykterhetsnämnderna

denna uppgift, varmed de äro väl förtrogna och för vilken de äga särskilda

förutsättningar. Nödig varsamhet lärer ock böra iakttagas, när det gäller

ökning av åklagarnas arbetsbörda, vilken på grund av den nu ifrågasatta

reformen av bötesförvandlingen torde bliva ansenligt tyngre. De farhågor

för bristande initiativ från nykterhetsnämndernas sida, som tilläventyrs legat

lill grund för ifrågavarande förslag, synas kunna i erforderlig mån undanröjas

genom lämpliga föreskrifter om samverkan mellan åklagare och nykterhetsnämnd.

Förslagets ståndpunkt i fråga örn vårdkostnadernas bestridande

verkar ock i samma riktning.

I formellt avseende vore det en olägenhet om nu ifrågavarande bestämmelser

måste upptagas i särskild lag, vilket skulle hava till följd att stadgandena

om behandlingen av alkoholister, som bötfällts för fylleri och beträffande

vilka uppkommer fråga örn förvandling av böterna, måste sökas dels

i alkoholistlagen, dels i den nu föreslagna lagen. Ävenledes skulle det vara

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

167

till fördel, om de bestämmelser i förslaget, vilka beröra den föreslagna lagen

om verkställighet och förvandling av bötesstraff, kunde där inarbetas.

I enlighet med vad nu anförts synes efter 12 § i sistnämnda förslag böra

införas en bestämmelse av huvudsakligen följande innehåll. Där fråga uppkommer

om förvandling av böter, som ådömts för fylleri eller för fylleri

jämte annat brott, och den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit

tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren, innan mål

örn förvandling av böterna anhängiggöres, hos vederbörande nykterhetsnämnd

göra anmälan om förhållandet. Inom viss tid, exempelvis tre månader,

skall nykterhetsnämnden till åklagaren avgiva redogörelse för de åtgärder,

till vilka hans anmälan föranlett. Har ej inom nämnda tid hos länsstyrelsen

gjorts ansökning om den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt,

skall åklagaren föra talan örn förvandling av böterna. — I sammanhang

härmed böra meddelas bestämmelser motsvarande innehållet i 5 § av

förevarande förslag, i vilket fall andra stycket i 10 § förslaget till lag om

verkställighet och förvandling av bötesstraff lärer kunna utgå, varjämte en

jämkning av 8 § i samma förslag blir erforderlig.

Vissa ändringar i alkoholistlagen bliva även erforderliga. I 10 § synes

sålunda böra införas en erinran därom att angående anmälan i anledning av

uppkommen fråga örn förvandling av böter är särskilt stadgat. Beträffande

verkställighet av länsstyrelses beslut om bötfällds intagande å allmän alkoholistanstalt

kunde väl ifrågasättas att, såsom i allmänhet gäller, anförtro

verkställigheten åt nykterhetsnämnden, men då detta av kriminalpolitiska

skäl knappast kan ske utan att tillika stadgas skyldighet för nykterhetsnämnden

att underställa länsstyrelsens prövning de fall, då nämnden funne beslut

icke böra omedelbart verkställas, torde tillräckliga skäl icke föreligga att

härutinnan frångå förslagets ståndpunkt. Vid sadant förhållande lära bestämmelser

motsvarande de i 6 § av förslaget upptagna böra inarbetas i 29,

31 och 52 §§ alkoholistlagen, därvid dock är att märka, att den anmälan som

i nämnda 6 § avses är den hos länsstyrelsen av åklagaren gjorda anmälan,

under det att nu endast kommer att bliva fråga örn den anmälan, som enligt

det här ifrågasatta nya stadgandet i förslaget till lag om verkställighet och

förvandling av bötesstraff av åklagaren skall göras till nykterhetsnämnden.

Vinner vad sålunda anförts beaktande, blir förevarande lagförslag överflödigt.

Viss jämkning av övergångsbestämmelsen i 23 § i förslaget till lag

om verkställighet och förvandling av bötesstraff blir erforderlig, varjämte

torde iakttagas, att ändringarna i alkoholistlagen böra träda i kraft den dag

Konungen förordnar.

Övriga förslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen, lagrådets

den 3 december 1936 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22

maj 1936 remitterade lagförslagen angående ändrade bestämmelser rörande

verkställighet och förvandling av bötesstraff samt anför:

»Lagrådet har förklarat sig kunna i huvudsakliga delar giva sin anslutning

till de ifrågavarande, på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet

till lagrådet remitterade lagförslagen. I de delar, vari lagrådet sålunda

lämnat förslagen utan erinran, har ej heller jag funnit anledning till avvikelse

från dessa. Vad angår de erinringar som lagrådet på särskilda punkter

framställt mot förslagen har jag, såsom av det följande framgår, i allmänhet

ansett mig böra beakta desamma.

I fråga om det remitterade förslaget till lag om verkställighet och förvandling

av bötesstraff har jag sålunda i anledning av vad lagrådet anfört vid 4 §

funnit den däri intagna bestämmelsen om utmätningsfri egendom böra ändras

på sätt lagrådet föreslagit samt bestämmelserna om införsel för böter

överflyttas till lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, där de ansetts

lämpligen böra upptagas i en ny paragraf, betecknad 22 §. Av skäl som

lagrådet anfört har 7 § i ifrågavarande förslag ansetts kunna utgå. De av

lagrådet vid 9 §, nu 8 §, förordade jämkningarna lia vidtagits.

Enligt det remitterade förslaget skall, därest böter ej gäldas, frågan om

desammas förvandling särskilt upptagas av domstol. I 11 § stadgades emellertid

att i vissa fall redan vid böters ådömande skulle kunna förordnas om deras

förvandling. Sådan omedelbar förvandling av böter skulle kunna äga rum

dels, enligt första stycket, vid sammanträffande med urbota straff, med vilket

ej lämnades anstånd enligt lagen örn villkorlig straffdom, dels ock, enligt

andra stycket — med viss inskränkning — då någon dömdes allenast till böter

samt omständigheterna uppenbarligen gåve vid handen att straffets verkställighet

erfordrades för den bötfälldes tillrättaförande. Dessa undantags
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

169

bestämmelser angående omedelbar förvandling voro främst motiverade av

de fördelar ur praktisk synpunkt som den omedelbara förvandlingen ansågs

skola medföra med avseende å arbetsbördan för domstolar oell övriga myndigheter.

Lagrådet bär emellertid avstyrkt de sålunda föreslagna undantagsbestämmelserna

samt därvid främst anfört att vid omedelbar förvandling

den bötfällde ej skulle få tillgodonjuta samma hänsyn som då förvandlingen

ägde rum i särskilt mål. Särskilt erinrades därom att vid omedelbar

förvandling någon tillämpning icke skulle kunna ske av det i 16 § i det remitterade

förslaget upptagna stadgandet om nedsättning av eller befrielse

från förvandlingsstraff. Härjämte har lagrådet framhållit att med

en enhetlig ordning för förvandlingsstraffets åläggande lagstiftningen skulle

komma att i hög grad förenklas. Såsom ytterligare skäl för borttagande av

undantagsbestämmelsen såvitt angår första stycket i paragrafen har lagrådet

hänvisat till det av lagrådet under 2 § i förslaget till lag om ändring i lagen

angående villkorlig straffdom framställda förslaget, att då förvandlingsstraff

ådömes jämte frihetsstraff, villkorlig dom skulle kunna meddelas beträffande

förvandlingsstraffet trots att sådan dom icke beviljades i fråga örn

frihetsstraffet. Rörande undantagsstadgandet i andra stycket har särskilt

anmärkts, att detta kunde leda till viss godtycklighet i tillämpningen och

jämväl inbjuda till användning i fall som ingalunda åsyftats.

Vad först angår bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf har

jag, såsom av det följande kommer att framgå, icke ansett mig böra upptaga

lagrådets nyss omnämnda förslag att då förvandling av böter äger rum i

samband med ådömande av urbota straff, villkorlig dom skall kunna meddelas

i avseende på förvandlingsstraffet även om sådan dom ej beviljas beträffande

det omedelbart ådömda frihetsstraffet. Det särskilda skäl som av

lagrådet anförts till stöd för borttagande av den föreslagna bestämmelsen i

första stycket om omedelbar förvandling förfaller därmed. Lagrådet har

emellertid till stöd för sin ståndpunkt att bötesförvandlingen i nu avsedda

fall skulle ske i vanlig ordning även åberopat — förutom att detta skulle

innebära en förenkling av lagstiftningen —- att den bötfällde, om omedelbar

förvandling finge äga rum, i sådana fall betoges möjligheten att erhålla nedsättning

av eller befrielse från förvandlingsstraffet i enlighet med stadgandena

i 16 § i det remitterade förslaget. Nu åberopade skäl synas mig lia den vikt

att de väga över de praktiska synpunkter — främst minskningen i domstolarnas

arbetsbörda — som anförts till stöd för undantagsstadgandet örn omedelbar

förvandling. Beträffande nämnda praktiska synpunkter må för övrigt

framhållas, att åklagare som regel har möjlighet att i mål, vari någon dömes

till straffarbete eller fängelse, framställa yrkande om förvandling såvitt fråga

är om böter som tidigare ådömts. I dessa fall erfordras således icke att

förvandlingsfrågan upptages i särskilt mål. Härjämte må nämnas att inom

justitiedepartementet numera till utredning upptagits frågan om förändrade

stadganden rörande sammanträffande av brott. Härvid kommer att bliva

föremål för undersökning örn icke i många fall, där nu frihetsstraff och böter

samtidigt åläggas, enligt en ny ordning ett enhetligt straff bör ådömas.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 35-

Om alltså bestämmelsen angående omedelbar förvandling i de fall som angivas

i första stycket av 11 § synes kunna utgå, lärer med så mycket större

skäl stadgandet om omedelbar förvandling enligt andra stycket kunna uteslutas

ur lagen. Å ena sidan torde nämligen den praktiska vinsten av en sådan

bestämmelse vara mindre här än i första styckets fall; å andra sidan

kan bestämmelsens bibehållande obestridligen, såsom lagrådet framhållit,

medföra viss ojämnhet i lagtillämpningen.

På grund av vad nu anförts har jag anslutit mig till lagrådets uppfattning

att bestämmelserna i 11 § lämpligen kunna utgå. Till följd härav lia undantagsbestämmelsen

i 5 § med avseende å betalning av böter som förvandlats

enligt 11 § och det föreslagna stadgandet i andra stycket av 18 § örn verkställighet

av förvandlingsstraff uteslutits, varjämte jämkningar i 12 §, nu

10 §, och 23 § vidtagits.

Enligt 12 § i det remitterade förslaget, nu 10 §, skall förvandlingsmål kunna

upptagas såväl av domstolen i den ort, där den bötfällde finnes, som av

den allmänna underrätt, som handlagt bötesmålet. Lagrådet har såsom

en förutsättning för genomförandet av denna forumregel angivit att betryggande

garantier skapades mot att förvandlingsmål komme att dragas under

prövning av mer än en av de i fråga örn behörigheten jämställda domstolarna.

1 sådant syfte har lagrådet förordat en bestämmelse av innehåll att om förvandlingsmål

upptages vid domstolen i den ort där den bötfällde finnes och

böterna ådömts i mål som varit anhängig! vid annan allmän underrätt, det

skall åligga åklagaren visa, att åklagaren vid sistnämnda underrätt hemställt

om eller samtyckt till förvandlingsmålets upptagande i den ordning nu

sagts. Emellertid torde det vara mindre lämpligt att sålunda göra den andre

åklagarens samtycke till målets upptagande vid hemortsdomstolen till en

ovillkorlig processförutsättning. Det av lagrådet avsedda syftet synes på ett

lika tillfredsställande sätt kunna nås genom meddelande i administrativ ordning

av särskilda föreskrifter rörande expediering av bötesbeslut och utdrag

av saköreslängd ävensom underrättelser örn förvandling till den åklagare

som fört talan i det mål, vari böterna ådömts. Någon ändring av förslaget

i anledning av lagrådets ifrågavarande hemställan har därför ej vidtagits.

Av lagrådet i övrigt förordade jämkningar i paragrafen ha däremot ansetts

böra företagas. Slutligen ha de inledande orden i paragrafen ansetts böra

något jämkas för att förebygga den tolkning att hinder skulle anses föreligga

för åklagare att i ett och samma mål föra talan såväl örn ansvar för brott som

örn förvandling av böter, för vilka den åtalade redan häftar enligt tidigare

bötesbeslut.

Den av lagrådet vid andra stycket i 14 §, nu 13 §, förordade ändringen

rörande beräkningen av förvandlingsstraff då böter delvis guldits har jag

funnit mig böra biträda.

Mot bestämmelsen i 16 §, nu 15 §, örn möjlighet för domstol att förordna

om nedsättning av eller befrielse från förvandlingsstraff då den bötfällde

gjort vad han förmått för att betala böterna har lagrådet invänt, att ådagalagd

betalningsvillighet icke i och för sig borde medföra att en avvikelse

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

171

från skalan i mildrande riktning finge äga rum. Sådan avvikelse borde

medgivas endast i de fall då förvandlingsskalan skulle leda till ett alltför

strängt straff. Med utgångspunkt härifrån har lagrådet hemställt att i lagen

borde angivas de, av lagrådet under 1 :o) ■—4:o) angivna särskilda fall då nedsättning

eller befrielse borde kunna ifrågakomma samt åberopat att härigenom

skulle vinnas en icke oväsentlig förenkling vid lagrummets tillämpning.

Under l:o) och 2:o) hava härvid upptagits de fall då straffnedsättning skulle

kunna få ske samt under 3:o) villkoren för hel befrielse, medan under 4:o)

sammanförts särskilda föreskrifter i dessa avseenden för normerade böter.

Därest beträffande nedsättning av förvandlingsstraff så detaljerade föreskrifter

icke funnes böra meddelas, borde enligt lagrådets mening, till förebyggande

av en alltför vidsträckt tillämpning av bestämmelsen örn straffnedsättning,

i paragrafen angivas att för nedsättning förutsattes att synnerliga

skäl därtill förelåge.

De skäl som lagrådet åberopat till stöd för att avvikelse i mildrande riktning

icke borde medgivas enbart därför att den bötfällde ådagalagt betalningsvillighet

synas mig tungt vägande. Jag finner mig kunna biträda lagrådets

mening, att sådan avvikelse bör medgivas endast såframt den bötfällde gjort

vad han förmått för böternas gäldande samt den normala förvandlingsskalan

skulle leda till ett alltför strängt straff. Beträffande de olika fall där i enlighet

med det anförda en straffnedsättning kan tänkas ifrågakomma synas emellertid

de av lagrådet under l:o) och 2:o) uppställda villkoren allt för starkt begränsa

möjligheterna till sådan nedsättning. Möjlighet till nedsättning torde

sålunda böra medgivas även i vissa andra fall, t. ex. då förvandlingsstraff skall

avtjänas i samband med frihetsstraff. Örn i sådant fall den bötfällde gjort

vad han förmått för att gälda böterna och villkorlig dom å förvandlingsstraffet

förhindras enbart av sammanträffandet med ovillkorligt frihetsstraff, torde

understundom det ordinära förvandlingsstraffet framstå såsom alltför

strängt. På grund härav har jag -— bortsett från fall då fråga är om normerade

böter vartill jag strax återkommer — funnit att i stadgandet ej böra närmare

angivas de fall då straffnedsättning må kunna äga rum. I stället synes,

såsom lagrådet i andra hand förordat, den av lagrådet föreslagna begränsningen

böra vinnas genom att såsom förutsättning för straffnedsättning uppställes,

förutom att det med skäl kan antagas att den bötfällde gjort vad han

förmått för att betala böterna, att synnerliga skäl till nedsättning föreligga.

Beträffande därefter det av lagrådet under 3:o) angivna fallet, då hel befrielse

från förvandlingsstraff må ifrågakomma, har jag funnit den därför uppställda

förutsättningen -— att böterna till huvudsaklig del guldits och att vad

som återstår är ringa — riktig. Med avseende å de av lagrådet under 4:o)

åsyftade fall, som gälla normerade böter, är särskild bestämmelse rörande

straffnedsättning och straffbefrielse erforderlig redan på grund av lagrådets

ändringsförslag i fråga örn förvandling av sådana böter, vilket förslag jag

ansett mig böra biträda och vartill jag i det följande återkommer. Dylik

bestämmelse har synts i huvudsak kunna givas det innehåll lagrådet antytt,

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 35•

dock har den av lagrådet ifrågasatta uppräkningen av de olika omständigheter,

vartill vid prövningen borde tagas hänsyn, icke ansetts erforderlig.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 17 §, nu 16 §, har jag ansett bestämmelsen,

att utslag i förvandlingsmål skulle kunna meddelas utan hinder

av att åklagaren uteblivit, böra utgå. Lagrådets hemställan i samband

med 18 § har iakttagits. Sålunda har i en ny 20 § upptagits föreskrifter

rörande likställande i visst fall av den som undergår förvandlingsstraff med

häktad i fråga om överklagande av straffbeslutet. I enlighet med vad lagrådet

uttalat vid 19 §, nu 18 §, har i förtydligande syfte i ett nytt andra stycke

föreskrivits att bestämmelsen i första stycket jämväl skall gälla där.

efter det ett förvandlingsstraff avtjänats, till verkställighet förekommer beslut

om annat sådant straff, såframt detta beslut vunnit laga kraft innan verkställigheten

av förstnämnda straff avslutats. Vid 20 §, nu 19 §, hava två

av lagrådets ledamöter föreslagit ett tillägg i syfte att hindra ett kringgående

av bestämmelsen i 5 § att sedan förvandling ägt rum böterna ej få uttagas

eller förvandlingstraffet ändras på grund av betalning. Denna hemställan

har jag ansett mig böra beakta.

Rubriken till det nu behandlade lagförslaget har såsom lagrådet förordat

ändrats till lag örn verkställighet av bötesstraff.

Vidkommande härefter förslaget till ändringar i lagen angående villkorlig

straffdom har i 2 § såsom förutsättning för villkorlig dom upptagits, bland

annat, att skälig anledning finnes till antagande att den bötfällde skall utan

förvandlingsstraffets undergående låta sig rättas. Lagrådet har emellertid

beträffande nämnda förutsättning förordat den formulering som de sakkunniga

föreslagit, eller att den bötfällde icke givit anledning till antagande att

straffets verkställande erfordras för hans tillrättaförande. Detta ändringsförslag

har jag funnit mig böra biträda. Likaledes kan jag ansluta mig till lagrådets

förslag att ej för förvandlingsstraffets vidkommande göra undantag

från nu gällande regel, att villkorlig dom ej får meddelas vid straff för förbrytelse

mot tryckfrihetsförordningen. Bestämmelse i nämnda hänseende

har införts i 2 §.

Lagrådet har i samband med sistnämnda paragraf vidare hemställt, att,

i motsats till vad nu gäller vid sammanträffande av frihetsstraff och bötesstraff,

den omständighet att frihetsstraff ådömes samtidigt med förvandlingsstraff

ej skall utgöra hinder för att anstånd meddelas allenast med förvandlingsstraffet.

Skäl synas kunna anföras såväl för som mot denna ståndpunkt.

Då emellertid inom departementet utredning pågår om reformering av lagen

angående villkorlig straffdom i syfte att vidga dess tillämplighet samt ett

ställningstagande till den av lagrådet väckta frågan skulle inverka på bedömandet

av spörsmål ingående under nämnda utredning, synes det icke

lämpligt att föregripa densamma genom uppställande av en bestämmelse

som skulle innebära en avvikelse i principiellt hänseende från vad som nu

gäller. Med hänsyn härtill har jag funnit lagrådets anmärkning i förevarande

hänseende icke böra föranleda någon ändring av förslaget. I förtydligande

syfte bör emellertid uttryckligen stadgas att i ifrågavarande fall villkorlig

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

173

dom ej får meddelas endast beträffande ett av straffen. Bestämmelse härom

har — jämte av lagrådet i övrigt förordade bestämmelser för det fall att förvandlingsstraff

ådömes jämte frihetsstraff — intagits i ett nytt stycke i 2 §.

Beträffande stadgandet i 3 § om prövotidens längd vid villkorlig dom å

förvandlingsstraff har lagrådet hemställt att densamma måtte fastställas till

två år. I samband därmed har lagrådet föreslagit, att de i 4 § meddelade bestämmelserna

örn övervakning icke skulle avse villkorlig dom å förvandlingsstraff,

såframt ej i dylikt fall av särskilda skäl övervakning funnes erforderlig.

Dessa ändringsförslag har jag funnit mig böra biträda. Vidare har lagrådets

hemställan örn övergångsbestämmelse till förevarande lagförslag ansetts

böra beaktas.

Vid 2 kap. 8 § i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

har lagrådet avstyrkt de föreslagna särskilda bestämmelserna med avseende

å förvandling av normerade böter. Med hänsyn till de skäl som härutinnan

anförts, har jag anslutit mig till lagrådets ifrågavarande hemställan.

Nämnda lagrum ävensom lagen angående dagsböter utom strafflagens område

(särskild böteslag) hava alltså lämnats oförändrade.

Med förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter

för fylleri m. m. åsyftades att åstadkomma större effektivitet vid tillämpning

av lagen örn behandling av alkoholister såvitt angår återfallsfyllerister.

För vinnande av detta syfte föreslogs att åklagare, innan talan örn förvandling

av böter för fylleri anställdes mot någon, som under de två senast förflutna

åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse, hade att föranstalta

örn utredning huruvida åtgärd enligt alkoholistlagen borde vidtagas

mot den bötfällde. Utredning härom skulle verkställas av nykterhetsnämnden.

Därest nämnden funne att den bötfällde var hemfallen åt alkoholmissbruk,

skulle åklagaren göra anmälan härom hos länsstyrelsen och avvakta

dess beslut. Meddelades beslut om den bötfälldes intagande å alkoholistanstalt,

skulle frågan örn böternas förvandling vara förfallen. Beträffande

ärendets behandling hos länsstyrelsen samt verkställighet av beslut

om intagande skulle med vissa modifikationer gälla vad i alkoholistlagen

är stadgat.

Lagrådet har icke framställt någon principiell invändning mot den åsyftade

effektiviseringen av alkoholistlagens bestämmelser beträffande återfallsfyllerister

men har anmärkt att förslaget innebure större rubbningar i det hittills

tillämpade förfarandet vid behandling av alkoholister än som kunde anses

önskvärt. Lagrådet har därför förordat att det skulle ankomma icke

på åklagaren utan på nykterhetsnämnden att, därest intagande å alkoholistanstalt

funnes erforderligt, därom göra ansökan hos länsstyrelsen. Denna

omläggning av förslaget borde genomföras på det sätt att i förslaget till lag

örn verkställighet och förvandling av bötesstraff infördes bestämmelse örn

skyldighet för åklagare att göra anmälan till nykterhetsnämnden och om

skyldighet för denna att inom viss tid avgiva redogörelse till åklagaren för

de åtgärder vartill anmälan föranlett, övriga erforderliga stadgande!! borde

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majlis proposition nr 35-

intagas i alkoholistlagen. Någon lag nied särskilda bestämmelser om förvandling

av böter för fylleri m. m. bleve då icke erforderlig.

Den av lagrådet sålunda föreslagna omläggningen synes medföra avsevärda

fördelar. Man undgår härigenom att göra någon väsentlig rubbning

i det förfarande som eljest enligt alkoholistlagen skall gälla vid behandling

av ärenden om åtgärder mot alkoholister, och i formellt avseende vinnes

att lagen med särskilda bestämmelser örn förvandling av böter för fylleri

m. m. ej blir erforderlig utan de nya bestämmelserna kunna införas i de

lagar, där de närmast höra hemma. Det torde ej heller vara att befara

att de sakliga olikheter som finnas mellan det remitterade förslaget och lagrådets

ändringsförslag skola minska den avsedda effektiviseringen av alkoholistlagen.

Med anslutning till lagrådets förslag har jag alltså i förslaget till

lag om verkställighet av bötesstraff intagit en ny paragraf, vilken betecknats

11 §, av det innehåll lagrådet förordat samt låtit upprätta förslag till erforderliga

ändringar i alkoholistlagen. Bestämmelse örn skyldighet för nykterhetsnämnd

att lämna åklagaren meddelande om de åtgärder, vartill hans anmälan

föranlett, har dock ansetts lämpligen böra upptagas i 11 § alkoholistlagen

i stället för, såsom lagrådet föreslagit, i nyssnämnda paragraf i lagen om

verkställighet av bötesstraff. Tiden inom vilken sådant meddelande skall

lämnas har funnits kunna sättas till två månader. Föreskrifter motsvarande

de i 6 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om förvandling av böter

för fylleri m. m. hava, såsom lagrådet föreslagit, inarbetats i 29, 31 och

52 §§ alkoholistlagen. Härav har föranletts ändring jämväl av 51 § sistnämnda

lag, varjämte funnits erforderligt att i 18 och 26 §§ alkoholistlagen

föreskriva skyldighet för nykterhetsnämnd, som efter anmälan av åklagare

ansöker örn någons intagande å alkoholistanstalt, att vid ansökningen bifoga

denna anmälan och för länsstyrelse att i sådant fall underrätta åklagaren

örn länsstyrelsens slutliga beslut.

Enligt det remitterade förslaget skulle de nya lagbestämmelserna — bortsett

från de särskilda stadgandena om förvandling av böter ådömda återfallsfyllerister,

vilka skulle träda i kraft den dag Kungl. Majit förordnade

— vinna tillämpning från och med den 1 januari 1938. Lagrådet har emellertid

ifrågasatt huruvida ej tiden för ikraftträdandet borde framflyttas. Med

hänsyn till de omständigheter lagrådet härutinnan åberopat och då ikraftträdandet

bör äga rum vid ingången av nytt kalenderår, bär jag funnit tiden

härför lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1939.

Lagrådets övriga, i det föregående ej särskilt omnämnda erinringar beträffande

lagförslagen hava iakttagits. Härutöver hava i förslagen vidtagits

smärre jämkningar av formell natur.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om verkställighet av bötesstraff;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

3) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

175

4) lag om tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom.

lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni

1924 (nr 206) innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande

vissa minderåriga;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294)

örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr

233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Staaff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 2LU 1937:54 Utlåtande i anledning av väckt motion örn effektivare tillämpning av alkoholistlagen å vagabonderande alkoholister. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1937:101 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om verkställighet av bötesstraff m. m. jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten
  3. 1LU 1937:26 Första lagutskottets memorial Nr 26 s. 1 i texten
  4. 1LU 1937:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om verkställighet av bötesstraff m. m. dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten