Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut

1937-01-15 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:56, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om

riksdagens yttrande angående vissa av den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1936 vid

dess tjugonde sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla örn riksdagens

yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde

fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella

arbetskonferensen år 1936 fattade beslut samt anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och

associerade makterna, å ena, samt Tyska riket, å andra sidan, vars del I omBihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 56. H5 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

fattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt

reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella

arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta

program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande

församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande

förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för

godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell

konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock

skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande

vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer

en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och

konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden

respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av

andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt

att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast

möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets

avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd

eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag

icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters

bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon

vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess

verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan

kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete

»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tjugonde sammanträde hölls i

Genéve under tiden 4—24 juni 1936. Antalet representerade stater utgjorde

51, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud

samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog

i sammanträdet med en fullständig delegation.1

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen tre konventionsförslag och två

rekommendationer, nämligen:

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 maj 1936 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud i. d. byråchefen J. A. E. Molin och f. d. yrkesinspektrisen Kerstin

Hesselgren med byråchefen E. V. Gabrielsson och docenten A. H. Johansson som experter;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i järnbruksförbundet K. K. Wistrand

med verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F.

Söderbäck och direktörsassistenten i nämnda förening E. H. Brodén såsom experter; samt

såsom arbetarombud dåvarande ordföranden i landsorganisationen i Sverige J. A. Forslund

med dåvarande förbundsordföranden G. Andersson, ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet

N. Linde, chefen för landsorganisationens pressinformation R.

Casparsson, ordföranden i de anställdas centralorganisation E. Ahlberg och redaktören S.

Backlund såsom experter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 56.

1) Förslag till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda

system för rekrytering av arbetare.

2) Rekommendation (nr 46) angående fortskridande avskaffande av rekrytering.

3) Förslag till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden vid

offentliga arbeten.

4) Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

5) Rekommendation (nr 47) angående semester.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg

utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut

torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den män redogörelse därför ej lämnas

i det följande, hänvisa till nämnda bilaga.1

Förslaget till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda

system för rekrytering av arbetare.

Förslagets bestämmelser.

Detta konventionsförslag har, liksom den år 1930 antagna konventionen

angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, avseende å förhållanden i kolonier,

besittningar, mandatområden och dylika territorier och syftar till att reglera

rekryteringen av infödda arbetare. Uttrycket »rekrytering» innefattar varje

åtgärd, företagen i syfte att förskaffa sig eller annan arbetskraft, som

icke frivilligt erbjuder sina tjänster å arbetsstället eller å offentliga eller av

vederbörande myndighet övervakade emigrations- eller arbetsförmedlingsbyråer.

Uttrycket »infödda arbetare» innefattar sådana arbetare, som tillhöra

eller äro likställda med den infödda befolkningen i områden, som lyda under

medlemmar av arbetsorganisationen, eller den beroende, infödda befolkningen

i medlemmarnas hemlandsområden. Regleringen avser att förebygga att tvång

utövas på den infödda befolkningen vid anskaffande av arbetskraft inom

ifrågavarande områden, att säkerställa såvitt möjligt att befolkningens politiska

och sociala organisation samt förmåga av anpassning efter nya ekonomiska

förhållanden icke äventyras genom kraven på arbetskraft samt att motverka

menliga följder av den ekonomiska utvecklingen för den infödda befolkningen.

Utöver allmänna bestämmelser om skyldighet för vederbörande myndighet att

före beviljande av tillstånd till rekrytering av arbetskraft beakta de möjliga

återverkningarna på befolkningens sociala liv, innehåller konventionsförslaget

särskilda föreskrifter angående bland annat rekrytering av minderåriga, tillstånd

av vederbörande myndighet till rekrytering, krav på värvare, administrativ

kontroll av rekrytering, läkarundersökning av rekryterade arbetare samt

transport och hemsändning av arbetare.

1 Internationella arbetskonferensens tjugoförsta sammanträde, ägnat sjöfartsfrågor,

ägde ram i oktober 1936. Vid konferensen antogos konventionsförslag rörande arbetstiden

ombord och bemanning, semester för sjöfolk, minimikrav i fråga om fartygsbefäls kompetens,

fartygsägares ansvarighet i fall av sjömäns sjukdom, skada och dödsfall samt sjukförsäkring

för sjömän. Dessutom antogos rekommendationer rörande arbetstid, bemanning

samt välfärdsanordningar för sjömän i hamnarna. Dessa konventionsförslag och

rekommendationer torde sedermera komma att underställas riksdagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 56.

Förberedande behandling.

Detta konventionsförslag, som vid den slutliga voteringen vid internationella

arbetskonferensens tjugonde sammanträde antogs med samtliga avgivna röster,

har inom den internationella arbetsorganisationen föregåtts av den sedvanliga

förberedande behandlingen. Då de ifrågasatta bestämmelserna icke kunna

ifrågakomma till tillämpning å svenskt område, har ställningstagande från

svensk sida icke ansetts påkallat.

Yttrande.

över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 14

november 1936 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, som hänvisar till att förslagets bestämmelser sakna tillämplighet

i Sverige och att någon åtgärd för omsättning av bestämmelserna i svensk lagstiftning

sålunda ej behöver övervägas. I frågan huruvida förevarande konvention

bör biträdas av Sverige anför delegationen, att beträffande ovannämnda

konvention av år 1930 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete föredragande

departementschefen i den proposition, varmed konventionen underställdes riksdagen,

uttalat, att densamma borde ratificeras för vårt lands del, sedan något

eller några av de större kolonialländerna gjort det, till vilken uppfattning riksdagen

anslutit sig, varefter konventionen ratificerats den 22 december 1931.

Härvid hade som skäl anförts, att det med hänsyn till vårt lands ställning såsom

medlem av internationella arbetsorganisationen vore önskvärt och lämpligt,

att ratifikation av konventionen komme till stånd såsom ett uttryck för

landets principiella inställning till den föreliggande rättsfrågan. Delegationen

finner, att en dylik motivering visserligen kan synas försvarbar, men att det

måste anses riktigare och värdigare att avhålla sig från ratifikation i fall, då

denna åtgärd uppenbarligen måste te sig som en tom gest utan praktisk innebörd.

Departementschefen.

Medlemsstaterna i den internationella arbetsorganisationen böra enligt min

mening såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska samarbetet

genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna konventionerna.

Sålunda bör i princip anslutning ske, även då åtgärden ur andra

synpunkter framstår såsom obehövlig, såsom i fall när redan bestående lagstiftning

i Sverige helt uppfyller konventionernas bestämmelser. Då emellertid

nu ifrågavarande konventions bestämmelser sakna tillämplighet på svenska

förhållanden, anser jag lika med delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, att ratifikation icke bör ske.

Rekommendationen (nr 46) angående fortskridande avskaffande

av rekrytering.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen, som vid den slutliga voteringen antogs med alla avgivna

röster, avser att komplettera här ovan behandlade konventionsförslag

och innebär en hemställan till medlemsstaterna att vidtaga åt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

5

gärder till påskyndande av det fortskridande avskaffandet av rekryteringen (i

konventionens mening) av arbetare och av utvecklingen av frivilligt utbud av

arbetskraft. Bland sådana åtgärder nämnas förbättring av arbetsförhållandena,

utveckling av transportmedlen, främjande av arbetarnas och deras familjers

bosättning inom området för arbetets bedrivande, för såvitt sådan bosättning

motsvarar vederbörande myndighets politik, underlättande av arbetskraftens

frivilliga förflyttning under administrativ uppsikt och kontroll samt fortskridande

utveckling av den infödda befolkningen och förbättring av dess

levnadsstandard.

Yttrande.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrar i nyssnämnda

utlåtande, att på enahanda grund som anförts beträffande konventionsförslaget

i ämnet rekommendationen icke kan komma till tillämpning här

i landet, varför det sålunda icke torde kunna ifrågakomma att med hänsyn till

denna rekommendation någon åtgärd vidtoges från Sveriges sida.

Departementschefen.

Oavsett örn konventionen angående reglering av vissa särskilda system för

rekrytering av arbetare ratificeras för Sveriges del eller ej, kunna, såsom

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört, inga

åtgärder från svensk sida vara påkallade med anledning av rekommendationen.

Förslaget till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden

vid offentliga arbeten.

Förslagets bestämmelser.

Denna konvention ingår i den serie av specialkonventioner för olika industrier,

vilka inom ramen av den principkonvention angående arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan, som i proposition nr 15 underställdes

1935 års riksdag, skola i detalj ge bestämmelser om arbetstidens förkortning

inom särskilda industrier under hänsynstagande till de speciella förhållandena

på respektive arbetsområden. I ingressen till konventionsförslaget hänvisas

även till nämnda principkonvention och den däri angivna grundsatsen

örn fyrtio timmars arbetsvecka med upprätthållande av arbetarnas levnadsstandard.

Förslaget äger tillämpning å personer, som direkt sysselsättas med hus-,

väg- eller vattenbyggnadsarbeten, vilka finansieras eller subventioneras av

regeringen. Den exakta innebörden av uttrycken »hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten»,

»finansieras» samt »subventioneras» skall definieras av vederbörande

myndighet efter samråd med de arbetsgivare- och arbetarorganisationer,

som saken kan angå. Från tillämpning av bestämmelserna kunna av

vederbörande myndighet i samråd med nämnda organisationer undantagas

dels personer i företag, vari endast medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas,

dels personer, som intaga ledande ställning och i vanliga fall icke deltaga

i manuellt arbete.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 56.

Arbetstiden för personer, på vilka konventionsbestämmelserna äga tillämpning,

får icke överskrida fyrtio timmar i veckan i genomsnitt, dock att i fråga

örn arbeten, vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets natur nödvändigtvis

mäste fortgå utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan,

den genomsnittliga veckoarbetstiden må uppgå till fyrtiotvå timmar. Den

period, till vilken beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden får hänföras,

ävensom maximiantalet arbetstimmar i veckan skall bestämmas av

vederbörande myndighet i samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Med »arbetstid» avses den tid, varunder arbetaren står till arbetsgivarens

förfogande, däri innefattas icke vilotider, under vilka arbetaren icke står till

arbetsgivarens förfogande.

överskridanden av arbetstiden enligt den allmänna regeln må i viss fastställd

utsträckning medgivas medelst författningar, utfärdade av vederbörande

myndighet efter samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer, dels beträffande

personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande

arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsgränser, som

bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets allmänna arbete, samt

personer i sysselsättningar, vilka på grund av sin natur innebära långa perioder

av overksamhet, varunder av arbetaren icke kräves fysisk verksamhet eller

ihållande uppmärksamhet, dels beträffande fall, där arbetstidens överskridande

finnes nödvändig för undvikande av allvarlig rubbning av visst allmänt

arbete eller med hänsyn till exceptionella förhållanden, såsom arbetsplatsens

svårtillgänglighet eller omöjlighet att anskaffa kvalificerad arbetskraft i tillräcklig

omfattning. Tillfälliga överskridanden av arbetstiden kunna dessutom

medgivas bland annat \id inträffad eller hotande olyckshändelse, vid force

majeure, då trängande arbeten behöva utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar

samt vid oförutsedd frånvaro av medlem av skiftlag.

Utöver nämnda överskridanden må medgivas övertidstimmar till ett i författning,

utfärdad i samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer, bestämt

högsta antal, som ej får överstiga hundra timmar per år. All övertid

skall betalas med lön, som med minst tjugofem procent överstiger den normala.

För att underlätta tillämpningen av konventionens bestämmelser skall det

åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt sätt tillkännagiva

de regler, som avse arbetstiden, samt i liggare anteckna förlängningar

av arbetstiden jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas

i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, vilken bygger på principen

örn 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Från tillämpning

av bestämmelserna i denna lag undantages enligt 1 § mom. c) arbete, som

bedrives av staten. Tillämpningsområdet är även i vissa andra avseenden

annorlunda bestämt i den svenska arbetstidslagen än i nu ifrågavarande konventionsförslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 56.

7

Förberedande behandling.

I proposition nr 15 till 193G års riksdag lämnades en utförlig redogörelse

för den behandling, som den allmänna frågan örn arbetstidens förkortning

till fyrtio timmar i veckan undergått inom internationella arbetsorganisationen.

Beträffande då ifrågavarande förslag till konvention anförde

jag bland annat, att detta konventionsförslag i själva verket endast

hade karaktären av en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan.

Anledningen till denna egenartade form för konvention torde

ha varit uppfattningen att man borde framgå med viss försiktighet och söka

vinna allmän anslutning till själva principen från de olika staternas sida,

innan konkreta lagstiftningsåtgärder ifrågasattes. Ratifikation av konventionen

innebure ett gillande av principdeklarationen från den ratificerande

statens sida. Men beträffande principens tillämpning på olika slag av sysselsättningar

hänvisades i konventionstexten till specialkonventioner, vilka bleve

bindande först genom särskild ratifikation. Anslutning till principkonventionen

berövade icke en stat dess fria prövningsrätt i fråga örn ratifikation av

blivande specialkonventioner örn principens praktiska förverkligande. Med

hänsyn till då ifrågavarande konventions karaktär av principuttalande och

under erinran att framtida praktiska statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan

krävde särskild prövning och särskilda beslut av de svenska

statsmakterna, förordade jag, att den då föreliggande principkonventionen av

Sverige ratificerades. Denna ståndpunkt vann dock icke riksdagens godkännande.

Vid arbetskonferensens nittonde sammanträde i juni 1935 framlades serier

av diskussionspunkter eller förberedande konventionsförslag angående arbetstidens

förkortning vid offentliga arbeten, inom järn- och stålindustrier, vid

hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, i kolgruvor samt i buteljglasbruk. Av

dessa blev endast det sistnämnda antaget av 1935 års konferens. (Se proposition

nr 15 till 1936 års riksdag.) Beträffande de övriga utsände internationella

arbetsbyrån i sedvanlig ordning under loppet av hösten frågeformulär

till medlemsstaternas regeringar.

I sitt den 20 januari 1936 avgivna svar på dessa frågeformulär anförde den

svenska regeringen bland annat följande:

Den svenska arbetslöshetspolitiken under senare år hade byggt på expansionistiska

principer och haft till ändamål att skapa arbetstillfällen. Det bestode

visserligen icke någon nödvändig motsättning mellan en dylik politik

och en politik, som syftade till att medelst arbetstidsförkortning fördela en

existerande sysselsättningsvolym på ett större antal arbetare. IJr en expansionistisk

arbetslöshetspolitiks synpunkt måste dock arbetstidsförkortning

framstå som ett sekundärt medel, värt att tillgripa endast örn andra arbetslösheten

motverkande medel icke visat sig tillräckligt effektiva. (Härvid förbisåges

icke, att förkortning av arbetstiden kunde framstå som ett socialt önskemål

ur andra synpunkter än den arbetslöshetspolitiska.) I känslan av att

intet möjligen verksamt medel borde lämnas oprövat i bekämpandet av den

utomordentligt omfattande arbetslösheten under de senare årens depression

hade dock den svenska regeringen städse varit beredd att ställa sig gillande

till internationella strävanden att förkorta arbetstiden. Som en förutsättning

för anslutning från svensk sida till internationella regleringar i detta syfte

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 56.

hade emellertid alltid framhävts, dels att arbetstidsförkortningen kunde

genomföras under bevarande av arbetarnas levnadsstandard, dels att motsvarande

åtgärd vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter å världsmarknaden.

Det syntes nämligen sannolikt, att den tekniska utvecklingen

under senare decennier i de industriellt mera utvecklade länderna gjort sådana

framsteg, att en förkortning av arbetstiden skulle kunna ske utan att i

försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden, förutsatt att

den industriella organisationen kunde på ett produktivitetsbefrämjande sätt

anpassa sig till den ändrade arbetstiden och att de förefintliga produktiva

resurserna kunde effektivt utnyttjas. Men örn endast några länder genomförde

arbetstidsförkortning med bevarade inkomster för arbetarna, måste följden

bli en förskjutning i de relativa produktionskostnaderna till dessa länders

nackdel och därigenom även risk för ökad arbetslöshet uppkomma.

Under de senaste åren och i synnerhet under loppet av år 1935 hade läget

på den svenska arbetsmarknaden i hög grad förbättrats. Vid den tid, då frågan

örn en internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot arbetslöshet

togs upp till behandling hösten 1932, uppgick antalet hjälpsökande

arbetslösa i vårt land under den månad fdecember), då det var högst, till

161,15o. Antalet arbetslösa inom fackföreningarna i procent av medlemsantalet

uppgavs samma månad till 31.o. De högsta siffrorna för antalet hjälpsökande

arbetslösa registrerades i början av år 1933, då antalet närmade sig

190,000. Därefter hade arbetslöshetssiffrorna gått ned mycket betydligt.

Under 1935 års nio första månader hade arbetslösheten minskat från 93,419

hjälpsökande till 41,190; det procentuella antalet arbetslösa inom fackföreningarna

hade under samma tid nedgått från 22.5 till 11.o. Därefter hade någon

stegring, som dock helt vore av säsongkaraktär, inträtt.

Även undersökningar rörande tillgången på arbetskraft hade lämnat resultat,

som tydde på stark förbättring av arbetsmarknaden i Sverige. En under

senare år regelbundet företagen undersökning rörande förekomsten under

viss vecka i november månad av korttidsarbete m. m. utvisade bland annat, att

av hela det antal arbetare, som varit sysselsatt inom den egentliga industrin,

antalet arbetare med förkortad arbetstid (inklusive permitterade) uppgick:

1932 till omkring 40 procent, 1933 till omkring 25 procent, 1934 till omkring

10 procent och 1935 till omkring 7 procent. Den genomsnittliga arbetstiden

för samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta

under redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 46.0 timmar,

år 1934 47.0 timmar och år 1935 47.5 timmar. Till belysning av arbetsmarknadsförhållandenas

utveckling tjänade också det faktum, att antalet av de

övertidstimmar, som kunde beviljas i fall av trängande behov, avsevärt stigit

under de senaste två åren.

På vissa områden hade under det senast gångna året förekommit en icke

alldeles obetydlig brist på yrkeskunnig arbetskraft. Den offentliga arbetsförmedlingen

hade i sina rapporter omnämnt fall av sådan brist inom den mekaniska

verkstadsindustrin och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda

verksamhet hade för övrigt till och med inträffat, att under den mest

brådskande säsongen tillfällig import av dansk och norsk arbetskraft måst

tillgripas.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att arbetstillgången i vårt land för

det dåvarande i stort sett måste betecknas som god. Inom större delen av den

svenska arbetsmarknaden kunde läget anses som normalt. Den ännu kvarstående

övernormala arbetslösheten hänförde sig huvudsakligen till vissa

distrikt, där sysselsättningen till väsentlig del vore beroende av produktionsgrenar,

som på grund av strukturella förskjutningar i exporten varit i tillbakagående.

Med hänsyn till det sålunda angivna läget på den svenska arbetsmark
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 56.

9

naden torde det, oberoende av vad sorn principiellt kunde anföras i ämnet,

icke kunna anses påkallat att för det dåvarande genomföra en förkortning av

arbetstiden till fyrtio timmar i veckan i syfte att motverka arbetslösheten.

I vad angick det speciella konventionsförslaget rörande arbetstidens förkortning

vid offentliga arbeten anfördes i svenska regeringens svar följande:

Offentliga arbeten, anordnade av regeringen eller subventionerade av den,

kunde icke med avseende på regleringen av arbetstiden skiljas från annan

byggnads- och anläggningsverksamhet. En betydande del av de offentliga

arbetena enligt nämnda definition utfördes av kommuner (vägar o. s. v.),

privata entreprenörer, jordbrukare (bostadsförbättring, torrläggningsföretag

o. s. v.) med flera. Frågan om arbetstidsförkortning inom de offentliga

arbeten, som avsåges i konventionsförslaget, måste för Sveriges del bedömas

med hänsyn till de föreliggande betingelserna för en dylik förkortning inom

hela byggnads- och anläggningsverksamheten, inbegripande såväl den offentliga

som den enskilda.

I Sverige vore — på grund av dels klimatiska, dels konventionella omständigheter

— byggnadsverksamheten i hög grad säsongbetonad. Arbetslöshetsproblemet

inom den svenska byggnadsindustrin vore därför väsentligen

ett problem örn säsongarbetslöshet. Såsom förut anförts hade under det

senaste året en sådan brist på arbetskraft gjort sig gällande under högsäsongen

inom den svenska byggnadsverksamheten att tillfällig import av arbetare från

de skandinaviska grannländerna måst tillgripas. Under vinterhalvåret, då

byggnadsverksamheten till stor del läge nere, vore å andra sidan arbetslösheten

betydande. Örn en arbetstidsförkortning inom byggnadsindustrin ledde

till att mera arbetskraft fick sysselsättning på detta område, skulle tydligen

även säsongarbetslösheten öka. Så länge byggnadsverksamheten hade så utpräglad

säsongkaraktär, som för närvarande vore fallet i Sverige, måste det

anses mindre välbetänkt att genom arbetstidsförkortning främja rekryteringen

till en levnadsbana med så tillfällig sysselsättning som byggnadsarbetarnas.

Beträffande arbetstidens förkortning inom den av staten finansierade eller

subventionerade byggnadsverksamheten framhölls även utöver redan anförda

erinringar den menliga inverkan en sådan åtgärd skulle utöva på den mycket

omfattande verksamhet till bostadsbeståndets utökande eller förbättring, som

för närvarande bedreves i Sverige med stöd av statsmedel. Denna verksamhet

hade i första hand syftet att åstadkomma en socialt nödvändig förbättring av

bostadsförhållandena, men den hade även mycket stor betydelse ur arbetslöshetspolitisk

synpunkt. Det kunde befaras, att denna verksamhet skulle lida

avbräck, örn genom arbetstidsförkortning med lönekompensation de redan

höga byggnadskostnaderna i Sverige skulle komma att ytterligare stegras.

Det vore även nödvändigt att i detta sammanhang beakta de betydande och

socialt olägliga löneskillnader, vilka bestode mellan å ena sidan industrin och

å andra sidan jordbruket och skogsbruket. Statliga åtgärder till förkortning

av arbetstiden med lönekompensation inom industrin skulle ytterligare öka

dessa skillnader. Det syntes som örn åtgärder till arbetstidens reglering för

närvarande skulle vara mest påkallade inom jordbruket. I syfte att åstadkomma

principiell likställighet i avseende å arbetstiden mellan industrins

och jordbrukets arbetare hade den svenska regeringen för avsikt att i en

snar framtid föreslå riksdagen lagstiftning angående arbetstidens begränsning

inom jordbruket.

Med stöd av denna motivering framfördes i svenska regeringens svar, att

det för det dåvarande icke funnes förutsättningar för genomförandet av en

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

begränsning av arbetstiden till fyrtio timmar i veckan i Sverige inom något av

de verksamhetsområden, som i frågeformulären vore ifrågasatta.

Vid internationella arbetskonferensens tjugonde sammanträde i juni 1936

erhöllo konventionsförslagen angående arbetstidens förkortning i hus-, vägoch

vattenbyggnadsarbeten, i järn- och stålindustrin samt i kolgruvor icke

erforderlig majoritet. Konventionsförslaget rörande arbetstidens förkortning

vid offentliga arbeten antogs med 79 röster mot 38. De svenska regeringsdelegaterna

nedlade sina röster. Det svenska arbetarombudet röstade för,

arbetsgivarombudet mot konventionens antagande.

Yttrande.

I utlåtande den 14 november 1936 hänvisar delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet dels till sin i flera tidigare sammanhang

deklarerade avvisande hållning till tanken på arbetstidsförkortning som medel

mot arbetslöshet dels därtill, att den svenska regeringen i sitt nyss refererade

svar till arbetsbyrån med hänsyn till läget å den svenska arbetsmarknaden

och oberoende av varje principiell synpunkt framhållit, att det för det dåvarande

icke syntes föreligga anledning att till bekämpande av arbetslöshet

genomföra en förkortning av veckoarbetstiden till fyrtio timmar. Den utveckling

av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden, som därefter

ägt rum, har enligt delegationens mening bekräftat riktigheten av detta svar

och än ytterligare minskat behovet av att utnyttja arbetstidsförkortning såsom

ett medel mot arbetslösheten.

Departementschefen•

Det nuvarande läget på den svenska arbetsmarknaden är sådant, att för

närvarande en förkortning av arbetstiden icke låter sig motiveras ur arbetslöshetspolitisk

synpunkt och detta oavsett vilken principiell ståndpunkt man intager

till frågan örn arbetstidsförkortning som arbetslöshetspolitiskt medel.

Även örn en allmän förkortning av arbetstiden kan framstå som ett i och för sig

eftersträvansvärt socialt mål — vars förverkligande utan sänkning av den allmänna

levnadsstandarden den produktivitetsbefrämjande tekniska utvecklingen

successivt bör kunna möjliggöra — synes det mig i närvarande tid mest angeläget,

att strävandena på denna punkt i första hand inriktas på en effektiv

reglering av arbetstiden för de arbetstagargrupper i samhället, som ännu äro

i detta hänseende eftersatta. — Yad angår speciellt frågan örn arbetstidsförkortning

vid hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, som finansieras eller

subventioneras av staten, torde denna fråga åtminstone i vårt land icke kunna

behandlas skild från frågan örn arbetstiden inom byggnads- och anläggningsarbeten

överhuvud. En dylik särskillnad skulle ställa de genom statsmedel

understödda eller finansierade arbetena i en ur kostnadssynpunkt ogynnsam

ställning jämfört med andra liknande arbeten, vilket skulle väsentligen ändra

förutsättningarna för stora delar av den statliga verksamheten, bland annat

på bostadspolitikens område.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke för närvarande kunna förorda ratifikation

av konventionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 56.

11

Förslaget till konvention (nr 52) angående semester.

Förslagets bestämmelser.

Konventionsförslaget angående semester avser att ge allmänna föreskrifter

om semesterns minimivaraktighet, villkor för semesterrättens inträdande, semesterns

kontinuitet, grunderna för beräkning av lön under semester och dylikt,

under det att vissa mera detaljerade eller mera krävande regler för semestersystemets

tillämpning placerats i den rekommendation angående semester, som

behandlas i det följande. I ingressen till denna rekommendation angives som

konferensens uppfattning, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna

tillfälle till vila, rekreation och utveckling av deras anlag, vilken uppfattning

torde kunna anses ligga till grund jämväl för konventionsförslaget.

Konventionsförslagets tillämpningsområde omfattar icke sjöfart, jordbruk,

husligt arbete och hemarbete. Vid internationella arbetskonferensens

tjugonde sammanträde antogos fyra resolutioner, vari internationella arbetsbyråns

styrelse uppmanades att på dagordningen för en följande konferens

upptaga frågorna örn semester för vissa särskilda grupper av arbetstagare, vilka

icke ansågos lämpligen kunna innefattas i nu föreliggande konventionsförslag,

nämligen i husligt arbete anställda, portvakter (utom de i industriella och

kommersiella företag anställda), hemarbetare samt arbetare inom jordbruket.

Frågan örn semester för sjöfolk behandlades vid konferensens tjugoförsta

sammanträde under hösten 1936, varvid ett konventionsförslag i denna fråga

antogs.

Nu ifrågavarande konventionsförslag äger tillämpning på alla dem,

som sysselsättas inom sådana offentliga eller enskilda företag eller anläggningar,

vilka uppräknas i konventionsförslagets första artikel. Dessa äro i

huvudsak företag inom industri, hantverk, skeppsbyggeri och kraftproduktion,

företag inom hus-, väg- och vattenbyggnad samt annan anläggningsverksamhet,

transportföretag av olika slag, gruvor, stenbrott och liknande företag,

handelsföretag, företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen

sysselsättes med byråarbete, tidningsföretag, anstalter för vård av sjuka,

vanföra, fattiga eller sinnessjuka, hotell-, restaurang- och nöjesföretag.

För en mera detaljerad förteckning över de företag, som falla inom konventionsförslagets

tillämpningsområde, hänvisar jag till konventionsförslagets

text i Bilaga A. I tveksamma fall skall myndighet i varje land, efter samråd

med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer, uppdraga gränsen

mellan sådana företag, som avses i konventionsförslaget, och sådana, som

falla utom dess tillämpningsområde. Undantag kunna av vederbörande myndighet

göras beträffande företag, däri endast sysselsättas medlemmar av

arbetsgivarens familj, samt offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor

berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet, som föreskrives

i konventionsförslaget.

Färje person, på vilken konventionen äger tillämpning, skall efter ett års

oavbruten tjänst vara berättigad till en årlig semester örn minst sex arbets
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 56.

dagar. För minderåriga arbetare (under sexton år), lärlingar däri inbegripna,

skall semestern omfatta minst tolv arbetsdagar. I semestern få icke inräknas

offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott i arbetet på grund av sjukdom.

Semestern skall i allmänhet vara sammanhängande; dock må den

nationella lagstiftningen medgiva semesterns uppdelning men endast beträffande

sådan del av semester, som överskrider minimivaraktigheten. Förlängning

av semestern i visst förhållande till tjänstetiden bör föreskrivas i

den nationella lagstiftningen.

Under semestern skall den anställde uppbära antingen den vanliga avlöningen,

beräknad på sätt den nationella lagstiftningen stadgar, jämte kontant

ersättning för löneförmåner in natura eller en genom kollektivavtal fastställd

avlöning.

överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från uttagande

av semester skall vara ogiltig. Då tillgodoseendet av semesterns

rekreationssyfte är ett intresse jämväl för arbetsgivaren, kan den nationella

lagstiftningen föreskriva, att person som åtager sig betalt arbete under

semestern skall mista rätten till avlöning under semestertiden.

Arbetstagare som, innan han uttagit honom tillkommande semester, avskedas

på grund av omständighet, som är att tillskriva arbetsgivaren, skall

erhålla ersättning för varje honom tillkommande semesterdag enligt de grunder

för beräkning av lön under semester, som föreskrivas i konventionen.

För att underlätta tillämpningen av konventionen bör arbetsgivare på sätt,

som godkänts av vederbörande myndighet, i liggare föra anteckningar för

varje arbetstagare över tidpunkt för anställning, semesterrätt, tid för semesterns

uttagande samt avlöning för semestertiden.

Gällande bestämmelser.

Bland de tillägg till den svenska lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912,

som gjordes genom lag den 12 juni 1931, finnes även en bestämmelse om

semester. I 5 § mom. m) föreskrives, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll

användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller

företaget någon längre tid, bör, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas

semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel

bör vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller

helgdag.

Förberedande behandling.

Initiativet till upptagande på internationella arbetskonferensens dagordning

av frågan om semester härleder sig från svensk sida. Vid konferensens

första sammanträde, i Washington 1919, väckte de svenska regeringsombuden

motion örn att frågan örn arbetarsemester skulle uppföras på dagordningen

för ett påföljande konferenssammanträde, och en liknande motion framlades

år 1920 i arbetsbyråns styrelse av dess svenska arbetarledamot. Dessa

motioner ledde visserligen ej till omedelbara resultat, men semesterfrågan

blev dock genom dem införlivad med den samling frågor, som beaktades av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majis proposition nr 56.

arbetsbyråns styrelse vid uppgörande av dagordningar för konferenssammanträdena.

Att de från svensk sida framställda yrkandena länge ej vunno erforderlig

anslutning inom styrelsen torde ha berott på att man ansåg, att

semestern ännu ej kommit till så allmän tillämpning, att antagande och tillfredsställande

ratifikation av en konvention i ämnet kunde påräknas.

Nu ifrågavarande konventionsförslag har genomgått den sedvanliga förberedande

behandlingen, d. v. s. den dubbla diskussionsproceduren. Sålunda

behandlades frågan på basis av en av internationella arbetsbyrån utarbetad

rapport vid en första diskussion vid arbetskonferensens nittonde sammanträde

i juni 1935. I yttrande den 18 april 1935 över nämnda förberedande

rapport framhölls av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

att bruket av semester, i stor omfattning grundat på gammal sedvänja,

hade vunnit ovanligt vidsträckt tillämpning i vårt land. Hölles den

tillämnade regleringen fri från detalj föreskrifter och begränsades den till ett

fåtal minimibestämmelser i de för semesterförmånens utformning väsentliga

avseendena, torde densamma ej behöva lägga några svårare hinder i vägen för

en skälig anpassning av semesterförmåner efter förhandenvarande omständigheter.

Att en internationell reglering av semestern i en del fall torde leda

till gynnsammare semestervillkor — detta vore ju meningen med den förevarande

internationella aktionen — och därmed måhända också till ökad belastning

av produktionen kunde visserligen icke bestridas. Denna verkan torde

emellertid ej kunna tillmätas någon avgörande betydelse, då man mot densamma

vägde den allmänt erkända nyttan för att ej säga behovet för deri

stadigvarande sysselsatte arbetstagaren av en ej alltför kort tids årlig ledighet.

Delegationen påpekade vidare i fråga örn lämpligheten av en internationell

reglering på området, att det med hänsyn till semesterns relativt omfattande

tillämpning i Sverige ville synas, som örn det svenska näringslivet

och särskilt exportindustrierna med hänsyn till den internationella konkurrensen

borde ha intresse av att semesterförmånen komme till vidgad användning

i andra länder — något som den åsyftade regleringen otvivelaktigt komme

att främja

Med ledning av den första diskussionen över frågan vid arbetskonferensens

nittonde sammanträde i juni 1935 utarbetade arbetshjon ett frågeformulär

i ämnet, som i sedvanlig ordning tillställdes medlemsstaternas regeringar.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgav

den 7 november 1935 utlåtande med förslag till svar på frågeformuläret. Delegationen

hade för utredning i ärendet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,

de anställdas centralorganisation (Daco) samt landsorganisationen i

Sverige. Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och generalpoststyrelsen samt

Daco och landsorganisationen förordade den tillämnade internationella regleringen.

övriga myndigheter och organisationer antingen ställde sig avvisande

eller underläto att taga ställning till frågan örn en internationell

reglering av semesterförmånen. Den avvisande hällning, som från en del håll

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 56.

kom till uttryck, gällde väsentligen den internationella regleringen i konventionens

form, vilken med hänsyn till de starkt växlande förhållandena,

inom olika verksamhetsområden och olika länder ansågs icke kunna genomföras,

under det att nyttan av semester allmänt erkändes. Delegationen hänvisade

till sitt tillstyrkande yttrande den 18 april 1935.

I sitt den 20 januari 1936 avgivna svar å internationella arbetsbyråns frågeformulär

rörande semester förordade svenska regeringen en internationell

reglering i konventionens form. Konventionen borde innefatta en principreglering,

avsedd att trygga skäliga minimikrav i avseende å semester, men ej giva

mera detaljerade föreskrifter; sådana borde lämpligen ingå i en kompletterande

rekommendation. Tillämpningsområdet borde bestämmas icke genom

en detaljerad uppräkning av de företag eller sysselsättningsområden, för vilka

bestämmelserna örn semester skulle gälla, utan genom en mera generell

formulering, inbegripande alla arbetstagare med i väsentlig mån full och

stadigvarande sysselsättning året runt. Rätt till semester borde inträda efter

tjänstgöring örn högst tolv månader. Semesterns varaktighet borde fastställas

till minst tolv arbetsdagar. Vidare yrkades i den svenska regeringens svar å

frågeformuläret, att det i konventionsförslaget borde utsägas, att arbetstagaren

i det fall att han lämnat sin anställning, innan han kommit i åtnjutande av

semester, borde äga uppbära den honom eljest tillkommande avlöningen under

semestertiden.

I den rapport, som av arbetsbyrån förelädes arbetskonferensens tjugonde

sammanträde, hade de från svensk sida framställda önskemålen i stor utsträckning

tillgodosetts. Vid den slutliga omröstningen antogs konventionsförslaget

med 99 röster mot J5. De svenska regeringsombuden och det svenska

arbetarombudet röstade för förslaget, arbetsgivarombudet mot detsamma.

Yttrande.

över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet den 14 november 1936. Delegationen

hänvisar till att Kungl. Majit den 5 juni 1936 bemyndigat chefen för socialdepartementet

att utse högst sex sakkunniga att inom departementet biträda

med utredning rörande frågan örn en laglig reglering av arbetares och andra

löneanställdas rätt till semester och att departementschefen den 10 i samma

månad tillkallat sakkunniga för samma utredning. Med hänsyn härtill har det

synts delegationen, som örn ifrågavarande konferensbeslut för närvarande icke

kunde föranleda annan åtgärd än att detsamma överlämnas till nämnda sakkunniga

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas

uppdrag.

Departem en tsch ef en.

Då frågan om laglig reglering av semesterförmånen för närvarande är

under utredning, torde beslut rörande ratifikation av konventionen angående

semester böra anstå i avvaktan på nyssnämnda sakkunnigas förslag och de

åtgärder, som därav må föranledas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

15

Rekommendationen (nr 47) angående semester.

Rekommendationens bestämmelser.

Såsom i det föregående framhållits, innehåller rekommendationen angående

semester vissa mera preciserade föreskrifter örn semestersystemet, vilka ansetts

icke lämpligen böra inskrivas i konventionen. Rekommendationen kan

sägas uppställa vissa önskemål, som i den nationella lagstiftningen borde i

görligaste mån förverkligas, angående den närmare bestämningen av villkoren

för semesterrättens förvärvande, semesterns kontinuitet, semesterns förlängning

i förhållande till tjänstetiden, beräkningen av ersättning under semestern

samt speciella semesterförmåner för minderåriga arbetare.

Den för förvärvande av rätt till semester fordrade oavbrutna tjänstgöringen

bör enligt rekommendationen icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom

eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga

rättigheter, förändring i ledningen av företaget eller tidvis återkommande

oförvållad arbetslöshet, som icke överstiger viss angiven gräns,

allt försåvitt arbetstagaren återgår till sin tjänst. Beträffande anställning,

där arbetet icke fortgår regelbundet hela året, bör villkoret örn oavbruten

tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under

en bestämd tidrymd. Några mått angivas icke i rekommendationen på denna

punkt; rekommendationen avser endast att framhålla önskvärdheten av att

sådana mått fastställas i den nationella lagstiftningen.

Av väsentlig betydelse är den punkt i rekommendationen, som utsäger,

att semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma eller

flera arbetsgivare, samt att varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder

till förebyggande av att de av semestern föranledda kostnaderna komma att

drabba enbart den senaste arbetsgivaren. Uppfyllandet av detta krav torde

kunna ske endast genom ett system med centrala kassor för betalning av ersättning

under semester.

I fråga örn semesterns kontinuitet kompletteras konventionens föreskrift

i denna punkt med rekommendationens bestämmelse, att det bör tillses att,

när i undantagsfall uppdelning eller överförande till ett följande år av semester

lämpligen medgives, sådant medgivande icke motverkar semesterns

ändamål att möjliggöra rekreation och att uppdelningen, utom under helt

exceptionella förhållanden, begränsas till två perioder, av vilka den ena icke

må understiga den föreskrivna minimitiden.

Semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden bör enligt rekommendationen

börja så tidigt som möjligt och inträda med regelbundna mellantider,

så att visst minimum nås efter visst antal år, t. ex. tolv arbetsdagar

efter sju års tjänstgöring. — I fråga om beräkningen av lön under semester

för arbetare, som helt eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck,

angives i rekommendationen det rättvisaste sättet vara att beräkna den genomsnittliga

arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd, varigenom

variationerna i avlöningen utjämnas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 56.

Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet att i bestämmelserna

örn semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn bör

tagas till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid, för att under en

period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta

övergången från skollivet till förvärvsverksamheten.

Departementschefen.

De synpunkter, som innehållas i rekommendationen angående semester,

synas mig beaktansvärda. Då emellertid frågan örn laglig reglering av semesterförmånen

är under utredning, torde för närvarande inga särskilda åtgärder

med anledning av rekommendationen kunna ifrågakomma.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört

får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med

anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av den

internationella arbetsorganisationens konferens vid dess tjugonde

sammanträde i Genéve år 1936 antagna konventionsförslag och

rekommendationer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Johson.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj is proposition nr 36.

17

Bilaga A.

Förslag till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda

system för rekrytering av arbetare.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående regleringen av vissa särskilda

system för rekrytering av arbetare, vilken fråga utgör den första

punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga formen av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention angående

rekrytering av infödda arbetare, 1936»:

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att i enlighet med efterföljande bestämmelser

reglera rekryteringen av infödda arbetare i samtliga sina områden,

där sådan rekrytering förekommer eller framdeles kan förekomma.

Artikel 2.

Med hänsyn till tillämpningen av denna konvention:

a) innefattar uttrycket »rekrytering» varje förrättning, som företages

i syfte att förskaffa sig eller annan arbetskraft, vilken icke frivilligt erbjuder

sina tjänster å arbetsstället, en offentlig byrå för emigration eller

arbetsförmedling eller en byrå, som ledes av en arbetsgivarorganisation

och övervakas av vederbörande myndighet;

b) innefattar uttrycket »infödda arbetare» sådana arbetare, som tillhöra

eller äro likställda med personer, tillhörande den infödda befolkningen

i områden, som lyda under medlemmar av arbetsorganisationen,

ävensom arbetare, vilka tillhöra eller äro likställda med personer, tillhörande

den icke oberoende befolkningen i medlemmarnas liemlandsområden.

Artikel 3.

Från tillämpningen av denna konvention må vederbörande myndighet, da

omständigheterna göra en sådan politik önskvärd, undantaga efterföljande

slag av rekryteringsförrättningar, såvida de icke företagas av personer eller

sammanslutningar, som utöva yrkesmässig rekrytering:

a) förrättningar, som företagas av eller för arbetsgivare, vilka icke

använda flera än ett visst, begränsat antal arbetare;

b) förrättningar, som företagas inom ett visst begränsat avstånd fran

arbetsstället;

c) förrättningar, som företagas för anställande av arbetare, avsedda

för personlig tjänst eller husligt arbete, eller av icke-manuella arbetare.

Artikel 4.

Innan vederbörande myndighet beträffande en trakt godkänner en plan

för ekonomisk utveckling av beskaffenhet att medföra rekrytering av arbetskraft,

lior densamma vidtaga alla möjliga och nödvändiga åtgärder:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr f>S. 14S 37 9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. ,\faj:t_s proposition nr 56.

a) till förebyggande av faran att tvång kommer att utövas på befolkningen

av arbetsgivarna eller å deras vägnar för erhållande av nodin

arbetskraft;

b) till säkerställande såvitt möjligt att befolkningens politiska och

sociala organisation samt förmåga av anpassning efter de nya ekonomiska

förhållandena icke äventyras genom kraven på arbetskraft;

c) till motverkande av övriga menliga följder, som den ekonomiska

utvecklingen kan medföra för befolkningen.

Artikel 5.

1. Innan vederbörande myndighet beviljar tillstånd till rekrytering av

arbetskraft i en trakt, bör densamma uppmärksamma de möjliga återverkningarna

på befolkningens sociala liv av vuxna mäns avlägsnande och därvid

särskilt beakta följande punkter:

a) befolkningens täthet, dess tendens till ökning eller minskning samt

de antagliga verkningarna på födelsefrekvensen av avlägsnandet av vuxna

män;

b) de möjliga verkningarna av berörda avlägsnande å befolkningens

hälsotillstånd, trevnad och utveckling, särskilt med hänsyn till tillgången

på livsmedel;

c) de faror för familjen och sedligheten, som avlägsnandet kan förorsaka;
d)

de möjliga verkningarna på befolkningens sociala organisation, som

avlägsnandet kan leda till.

2. Då förhållandena göra en sådan politik möjlig och nödvändig, bör

vederbörande myndighet, till skyddande av befolkningen mot menliga återverkningar

av avlägsnandet av vuxna män, fastställa det högsta antalet dylika

män, som må rekryteras från en samhällelig enhet och detta med beaktande,

att antalet vuxna män, som kvarlämnas i enheten, icke sjunker

under ett visst procenttal av det normala förhållandet mellan vuxna män

samt kvinnor och barn.

Artikel 6.

Icke-vuxna personer må ej rekryteras. Vederbörande myndighet må dock

tillåta rekrytering av icke-vuxna över viss ålder, för såvitt det sker med

föräldrarnas medgivande och för utförande av lätt arbete samt åtgärder till

tryggande av dessa arbetares välfärd tillika föreskrivas.

Artikel 7.

1. Rekryteringen av en familjs överhuvud skall icke anses innebära rekrytering

jämväl av någon annan medlem av familjen.

2. Då förhållandena göra en sådan politik möjlig och önskvärd, bör vederbörande

myndighet uppmuntra de rekryterade arbetarna att låta sig åtföljas

av sina familjer och detta särskilt, då arbetarna rekryteras till jordbrukseller

liknande arbete, som skall utföras på stort avstånd från deras hem

och under tidrymder, som överskrida en viss varaktighet.

3. Utom på vederbörandes uttryckliga begäran böra de rekryterade arbetarna

icke skiljas från sina hustrur och minderåriga barn, som tillåtits att

åtfölja dem till arbetsstället och kvarstanna där.

4. I saknad av överenskommelse örn motsatsen, träffad före arbetarens

avresa från rekryteringsstället, skall tillåtelse att åtfölja arbetaren anses

innefatta tillstånd att kvarstanna hos honom under hela hans anställningstid.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 50.

19

Artikel 8.

Där förhållandena göra en sådan politik möjlig oell önskvärd, må vederbörande

myndighet göra tillståndet till rekrytering beroende av det villkoret,

att de rekryterade arbetarna på arbetsstället grupperas efter etnisk frändskap.

Artikel !).

Offentliga tjänstemän skola ej, vare sig direkt eller indirekt, bedriva rekrytering

för enskilda företag utom i fall, då de rekryterade arbetarna skola

användas till allmännyttiga arbeten, vilka av enskilda företag utföras för en

offentlig myndighets räkning.

Artikel 10.

Hövdingar och andra infödda myndigheter må ej:

a) uppträda såsom rekryteringsombud;

b) utöva tvång på eventuella arbetare;

c) från någon som helst källa mottaga särskild ersättning eller annan

särskild förmån för medverkan till rekrytering.

Artikel 11.

Ej må någon person eller sammanslutning bedriva yrkesmässig rekrytering,

med mindre den därtill erhållit tillstånd av vederbörande myndighet

och endast rekryterar arbetare åt en offentlig förvaltning eller åt en eller

liera särskilda arbetsgivare eller sammanslutningar av arbetsgivare.

Artikel 12.

Ej må arbetsgivare, ombud för arbetsgivare, organisationer av arbetsgivare,

organisationer som subventioneras av arbetsgivare, ombud för arbetsgivarorganisationer

eller ombud för organisationer, som subventioneras av

arbetsgivare, bedriva rekrytering utan att därtill hava erhållit tillstånd av

vederbörande myndighet.

Artikel 13.

1. Vederbörande myndighet bör, innan den lämnar tillstånd till rekrytering,

a) försäkra sig om, att sökanden, i fall denne är en enskild person,

har för verksamheten erforderliga egenskaper och erbjuder tillfredsställande

garantier;

b) förplikta sökanden, för såvitt ej fråga är örn en arbetsgivarorganisation

eller en organisation, som subventioneras av arbetsgivare, att

ställa finansiell eller annan säkerhet för tillbörligt fullgörande av sina

åligganden såsom tillståndshavare;

c) förplikta sökanden, örn han är en arbetsgivare, att ställa finansiell

eller annan säkerhet för betalning av lönerna;

d) försäkra sig örn, att alla erforderliga anordningar vidtagits till skyddande

av de blivande arbetarnas hälsa och trevnad.

2. Tillståndsliavaren skall på sätt, vederbörande myndighet godkänt, föra

ett register, som möjliggör att kontrollera varje rekryteringsförrättning och

identifiera varje rekryterad arbetare.

3. Varje tillståndshavare, som är ombud för annan tillståndshavare, bör

såvitt möjligt erhålla fast lön; erhåller han en gottgörelse, som är proportionell

till antalet rekryterade arbetare, får denna gottgörelse icke överskrida

ett visst högsta belopp, som skall fastställas av vederbörande myndighet.

4. Tillståndens giltighet bör begränsas till en av vederbörande myndighet

fastställd tidrymd, som icke får överskrida ett år.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 56.

5. Förnyandet av tillstånd bör göras beroende av det sätt, varpå innehavaren

därav iakttagit de villkor, som förbundits med tillståndets beviljande.

6. Vederbörande myndighet bör vara berättigad:

a) att återkalla ett tillstånd, örn innehavaren därav gjort sig skyldig

till en förseelse eller ett fel av beskaffenhet att göra honom olämplig

för rekryteringsverksamhet;

b) att suspendera tillståndet i avbidan på resultatet av en undersökning,

som vidtagits beträffande tillståndshavarens uppträdande.

Artikel 14.

1. Ej må någon såsom underordnad biträda en tillståndshavare vid själva

rekryteringsförrättningarna utan att vara godkänd av offentlig tjänsteman

och försedd med medgivande av tillståndsliavaren.

2. Varje tillståndshavare skall ansvara för sådana biträdens rätta uppträdande.

Artikel 15.

1. Då förhållandena göra en sådan politik nödvändig eller önskvärd, må

vederbörande myndighet från skyldigheten att innehava ett tillstånd fritaga

arbetare-värvare:

a) vilka användas såsom arbetare av det företag, åt vilket de rekrytera

arbetare;

b) vilka uttryckligen, genom skriftlig handling av arbetsgivaren, fått

i uppdrag att rekrytera andra arbetare;

c) vilka icke erhålla någon gottgörelse eller annan förmån för rekryteringen.

2. Arbetare-värvare få icke åt de rekryterade utgiva förskott å lönen.

3. Arbetare-värvare få icke rekrytera utom ett område, som bestämmes

av vederbörande myndighet.

4. Arbetare-värvares förrättningar böra kontrolleras på sätt, som föreskrives

av vederbörande myndighet.

Artikel 16.

1. Rekryterade arbetare böra föras inför en offentlig tjänsteman, som skall

försäkra sig om, att lagstiftningen rörande rekrytering blivit iakttagen och

särskilt att arbetarna icke blivit underkastade olagligt tvång eller rekryterats

på bedrägligt sätt eller genom misstag.

2. Rekryterade arbetare böra föras inför sådan tjänsteman så nära rekryteringsstället

som är möjligt och lämpligt eller i fråga örn arbetare, som

rekryterats i ett område för att användas i ett annat, underställt annan förvaltning,

senast å platsen för avresan från rekryteringsområdet.

Artikel 17.

Då förhållandena göra vidtagande av en sådan åtgärd möjlig och nödvändig,

skall vederbörande myndighet föreskriva, att till varje rekryterad

arbetare, som icke anställes å eller i närheten av rekryteringsstället, skall

utlämnas en skriftlig handling, såsom ett anställningsbevis, en arbetsbok

eller ett provisoriskt avtal, innehållande sådana uppgifter, som myndigheten

kan finna lämpligt föreskriva, t. ex. rörande arbetarens identitet, villkoren

för den åsyftade anställningen och till arbetaren lämnade förskott å lönen.

Artikel IS.

1. Varje rekryterad arbetare skall underkastas läkarundersökning.

2. Då en arbetare rekryterats för användande å ett ställe, som är av
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

21

lagset från rekryteringsorten, eller rekryterats i ett område till användande

i ett område under annan förvaltning, skall läkarundersökningen äga rum

så nära rekryteringsstället, som är möjligt och lämpligt, samt beträffande

arbetare, som rekryterats i ett område för användande i ett annat, underställt

annan förvaltning, senast å platsen för avresa från rekryteringsområdet.

3. Vederbörande myndighet må bemyndiga offentlig tjänsteman, inför

vilken rekryterade arbetare enligt artikel 16 böra föras, att medgiva arbetarna

avresa utan läkarundersökning, såvida tjänstemannen försäkrat sig örn:

a) att det varit och förblir omöjligt att underkasta arbetarna läkarundersökning

invid rekryteringsstället eller platsen för avresan;

b) att varje arbetare är fysiskt lämpad för resan och den framtida

sysselsättningen;

c) att varje arbetare kommer att underkastas läkarundersökning vid

sin ankomst till arbetsstället eller snarast möjligt därefter.

4. Vederbörande må, särskilt då de rekryterade arbetarnas resa är av

sådan varaktighet och försiggår under sådana förhållanden, att deras hälsa

kan lida skada därav, föreskriva, att de rekryterade arbetarna skola underkastas

läkarundersökning såväl före sin avresa som efter ankomsten till

arbetsstället.

5. Vederbörande myndighet skall försäkra sig om, att alla nödiga åtgärder

vidtagits till de rekryterade arbetarnas acldimatisering och anpassning

samt till deras immunisering mot sjukdomar.

Artikel 19.

1. Värvaren eller arbetsgivaren bör i varje fall, då så är möjligt, låta

transportera de rekryterade arbetarna ända till arbetsstället.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga alla nödiga åtgärder till tryggande

:

a) att fordon och fartyg, som användas för transport av arbetarna,

äro lämpliga för sådan transport, i gott skick från hygienisk synpunkt

och icke överfyllda;

b) att, då resan måste avbrytas för natten, lämpliga härbärgen tillhandahållas

arbetarna;

c) att vid långa resor alla erforderliga anordningar vidtagits till säkerställande

åt arbetarna av läkarhjälp och skälig trevnad.

3. Då de rekryterade arbetarna hava att tillryggalägga långa sträckor till

fots för att uppnå arbetsstället, bör vederbörande myndighet vidtaga alla

nödiga åtgärder till säkerställande:

a) att de dagliga färdernas längd är förenlig med bevarandet av arbetarnas

hälsa och krafter;

b) att, då utsträckningen av arbetarnas förflyttning nödvändiggör det,

viloläger eller -härbärgen anordnas på lämpliga ställen utmed de förnämsta

vägarna samt hållas i ett tillstånd av tillfredsställande renlighet

och så, att de erbjuda erforderliga tillfällen till läkarvård.

4. Då rekryterade arbetare färdas i grupp till arbetsstället och hava att

tillryggalägga stora sträckor, böra de ledsagas av en ansvarig person.

Artikel 20.

1. Kostnaderna för rekryterade arbetares resor till arbetsstället ävensom

de kostnader, som föranledas av deras skyddande under resan, skola bäras

av värvaren eller arbetsgivaren.

2. Värvaren eller arbetsgivaren skall förse de rekryterade arbetarna med

allt, som kan erfordras för deras underhåll under resan till arbetsstället,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunell. Maj:ts proposition nr 56.

oell särskilt, i enlighet med de lokala förhållandenas krav, med tillfyllestgörande

och lämpliga livsmedel, dricksvatten, bränsle och kokkärl samt kläder

och täcken.

3. Denna artikel äger på arbetare, som rekryterats av arbetare-värvare,

tillämpning endast i den utsträckning, vederbörande myndighet finner dess

tillämpning vara möjlig.

Artikel 21.

Varje rekryterad arbetare:

a) som drabbas av arbetsoförmåga, vare sig till följd av sjukdom eller

olycksfall, under resan till arbetsstället,

b) som vid läkarundersökning förklarats oförmögen till arbete,

c) som efter rekryteringen på grund av omständighet, varför han ej

bär ansvar, icke anställes,

d) som vederbörande myndighet finner hava rekryterats på bedrägligt

sätt eller av misstag,

skall hemsändas på värvarens eller arbetsgivarens bekostnad.

Artikel 22.

Vederbörande myndighet skall begränsa det belopp, som må betalas till

rekryterade arbetare såsom förskott å lönen, samt reglera de villkor, varunder

sådana förskott få lämnas.

Artikel 23.

Då rekryterade arbetares familjer tillåtits medfölja till arbetsstället, bör

vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder till skyddande av deras

hälsa och trevnad under resan. Särskilt:

a) skola artiklarna 19 och 20 i denna konvention tillämpas på sådana

familjer;

b) skall, i fall en arbetare liemsändes enligt artikel 21, hans familj

jämväl hemsändas;

c) skall, i fall en arbetare avlider under resan till arbetsstället, hans

familj hemsändas.

Artikel 24.

1. Innan tillstånd gives till rekrytering av arbetare, som skola användas

inom ett område under annan förvaltning, skall vederbörande myndighet i

rekryteringsområdet försäkra sig örn, att alla erforderliga åtgärder vidtagits

till skyddande, enligt bestämmelserna i denna konvention, av de rekryterade

arbetarna, när dessa icke längre befinna sig under myndighetens domvärjo.

2. Då arbetare rekryteras inom ett område för att användas inom ett

annat, underställt annan förvaltning, och vederbörande myndigheter i de

båda områdena finna förhållandena och rekryteringens betydenhet göra det

påkallat, böra dessa myndigheter träffa avtal, som fastställa, i vilken omfattning

rekryteringen må tillåtas, och som dem emellan åvägabringa samverkan

flir övervakande, att villkoren för rekryteringen och arbetarnas användande

iakttagas.

3. Rekrytering av arbetare inom ett område för deras användande inom

ett annat, underställt annan förvaltning, må företagas allenast med stöd av

ett tillstånd, som beviljats av vederbörande myndighet i rekryteringsområdet.

Nämnda myndighet må dock såsom likvärdigt godtaga ett tillstånd, som beviljats

av vederbörande myndighet i det område, där arbetarna skola användas.

4. Då vederbörande myndighet i rekryteringsområdet finner, att förhållandena

samt betydenheten av rekryteringen utav arbetare, som skola an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

vändas inom ett annat område, underställt annan förvaltning, nödvändiggöra

det, bör nämnda myndighet föreskriva, att rekryteringen endast må företagas

av organisationer, som godkänts av myndigheten.

Artikel 25.

1. Beträffande sådana områden, som avses i artikel 35 av konstitutionen

för internationella arbetsorganisationen, skall varje medlem av nämnda organisation,

vilken ratificerar denna konvention, låta sin ratifikation åtföljas

av en deklaration, angivande:

a) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att utan modifikationer

tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att tillämpa konventionens

bestämmelser med modifikationer samt vari dessa modifikationer

bestå;

c) de områden, inom vilka konventionen icke skall tillämpas, jämte

skälen härför;

d) de områden, beträffande vilka medlemmen förbehåller sig att senare

besluta.

2. De i submomenten a) och b) av moment 1 i denna artikel omnämnda

förbindelserna skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och

medföra med densamma identiska verkningar.

3. Yarje medlem skall äga att genom en ny deklaration helt eller delvis

upphäva förbehåll, som angivits i hans ursprungliga deklaration enligt submomenten

b), c) eller d) av moment 1 i denna artikel.

Artikel 26.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 27.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 28.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 29.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft, förrän

ett år efter det den registrerats.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

s. 24 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

24

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 30.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 31.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 29 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 32.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Rekommendation (nr 46) angående fortskridande avskaffande

av rekrytering.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1966 till sitt tjugonde sammanträde

och besluta antaga vissa förslag angående fortskridande avskaffande

av rekrytering, vilken fråga inbegripes under den första punkten på dagordningen

för sammanträdet,

samt besluta, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

avskaffande av rekrytering, 1936»:

Konferensen, som antagit ett förslag till konvention angående reglering

av vissa särskilda system för rekrytering av arbetare,

och som anser, att man jämte reglering av rekryteringen av arbetskraft

bör till beaktande av internationella arbetsorganisationens medlemmar såsom

en grundläggande princip uppställa den regeln, att deras politik bör, där så

är nödvändigt och önskvärt, inriktas på ett fortskridande avskaffande av

rekryteringen av arbetare och på utvecklingen av frivilligt utbud av arbetskraft,

hemställer till varje medlem av internationella arbetsorganisationen

att vidtaga åtgärder till påskyndande av berörda avskaffande genom:

a) förbättring av arbetsförhållandena;

b) utveckling av transportmedlen;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 56.

c) främjande av arbetarnas och deras familjers bosättning inom området

för arbetets bedrivande, för såvitt sådan bosättning motsvarar

vederbörande myndighets politik;

d) underlättande av arbetskraftens frivilliga förflyttning under administrativ

uppsikt och kontroll;

e) fortskridande utveckling av den infödda befolkningen och förbättring

av dess levnadsnivå.

Förslag till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden

vid offentliga arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som samlats i Genéve den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,

beaktar, att frågan örn arbetstidens förkortning vid offentliga arbeten,

bedrivna eller subventionerade av regeringarna, utgör det tredje ärendet

på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars arbetsvecka

angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas

levnadsstandard,

anser det vara önskvärt, att nämnda princip genom internationell

överenskommelse tillämpas på offentliga arbeten,

och antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra

trettiosex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention

angående förkortning av arbetstiden (offentliga arbeten) 1936»;

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å personer, som direkt sysselsättas

nied hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten, vilka finansieras eller subventioneras

av centralregeringarna.

2. För tillämpningen av denna konvention skall den exakta innebörden

av uttrycken »hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten», »finansieras» samt

»subventioneras» definieras av vederbörande myndighet efter samråd med

befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan angå.

3. Vederbörande myndighet må efter samråd med befintliga arbetsgivaroch

arbetarorganisationer, som saken kan angå, från tillämpningen av denna

konvention undantaga:

a) personer, som användas i företag, vari endast sysselsättas medlemmar

av arbetsgivarens familj;

b) personer, som intaga en ledande ställning och i vanliga fall icke

deltaga i manuellt arbete.

Artikel 2.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning,

må i genomsnitt icke överskrida fyrtio timmar i veckan.

2. För personer, som i varandra avlösande skift sysselsättas med arbeten,

vilkas bedrivande nied hänsyn till arbetets natur nödvändigtvis måste fortgå

utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan, må den

genomsnittliga veckoarbetstiden uppgå till fyrtiotvå timmar.

3. Vederbörande myndighet skall efter samråd med befintliga arbetsgivaroch

arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbeten, å

vilka moment 2 av denna artikel äger tillämpning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 56.

4. I fall, där arbetstiden beräknas genomsnittligt, skall vederbörande

myndighet efter samråd med förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

som frågan kan angå, fastställa det antal veckor, med hänsyn till

vilket den genomsnittliga arbetstiden må beräknas, ävensom maximiantalet

arbetstimmar i veckan.

5. Vid tillämpning av denna konvention avser uttrycket »arbetstid» den

tid, varunder personalen står till arbetsgivarens förfogande, och innefattar

icke vilotider, under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

Artikel ■''>.

1. Vederbörande myndighet må medelst författningar, utfärdade efter

samråd med befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan

angå, medgiva, att de i föregående artikel stadgade begränsningar av arbetstiden

överskridas för:

a) personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande

arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsbegränsningar,

som bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets

allmänna arbete;

b) personer, som användas till sysselsättningar, vilka på grund av

sin natur innebära långa perioder av overksamhet, varunder åsyftade

personer icke hava att utöva någon fysisk verksamhet eller ihållande

uppmärksamhet eller varunder de stanna på sin post allenast för att

svara på eventuella kallelser.

2. De i moment 1 föreskrivna författningar böra bestämma det maximiantal

timmar, som får utgöras med stöd av denna artikel.

3. Vederbörande myndighet må, med fastställande av utsträckningen

därför, medgiva, att de i nästföregående artikel stadgade begränsningarna av

arbetstiden överskridas i fall, där så finnes nödigt för undvikande av allvarlig

rubbning av visst allmänt arbete eller med hänsyn till exceptionella

förhållanden såsom arbetsplatsens svårtillgänglighet eller omöjlighet att

rekrytera kvalificerad arbetskraft i tillräcklig myckenhet.

Artikel 4.

De i föregående artiklar stadgade begränsningar av arbetstiden må överskridas,

men endast i den mån så är nödvändigt för att undvika en för

företagets normala drift allvarlig rubbning:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse eller i fall, då

trängande arbeten behöva utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar,

eller i fall av force majeure;

b) då så erfordras med hänsyn till oförväntad frånvaro av en eller

flera medlemmar av ett skiftlag.

Artikel 5.

1. De i artiklar 2 och 3 fastställda arbetstidsbegränsningarna må överskridas

i fall, då förlängning av vissa personers arbetstid är nödvändig för

slutförandet av en arbetsförrättning, vars avbrytande är tekniskt omöjligt.

2. Vederbörande myndighet skall efter samråd med befintliga arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbetsförrättningar,

å vilka denna artikel äger tillämpning, samt det maximiantal

timmar, överskridande de föreskrivna begränsningarna, varunder den åsyftade

personalen må arbeta.

3. Övertidsarbete, som utförts enligt bestämmelserna i denna artikel, bör

betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger den

normala.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

27

Artikel 6.

1. Vederbörande myndighet äger medgiva visst antal övertidstimmar till

mötande av exceptionella fall av arbetsbrådska. Sådant medgivande må

allenast lämnas med stöd av författningar, som utfärdats efter samråd med

förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, vilka frågan kan angå,

rörande nödvändigheten av övertidstimmar och deras antal. Ej må sådant

medgivande möjliggöra, att någon person användes under mer än hundra

övertidstimmar något år.

2. Övertidsarbete, som utförts enligt bestämmelserna i denna artikel,

skall betalas enligt en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger

den normala.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention

bör varje arbetsgivare

a) medelst anslag, anbragta på i ögonen fallande sätt inom företaget

eller å annat lämpligt ställe, eller på annat av vederbörande myndighet

godkänt sätt giva tillkänna:

i) de tider, då arbetet börjar och slutar;

ii) örn arbetet bedrives med skiftindelning, de tider då varje skift

börjar och slutar;

m) örn tursystem tillämpas, en beskrivning av systemet med däri

inbegripen timplan för varje person eller grupp av personer;

iv) de anordningar, som vidtagits i fall den genomsnittliga veckoarbetstiden

beräknas med hänsyn till flera veckor;

v) vilotider i den mån de icke anses ingå i arbetstiden;

b) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna

alla förlängningar av arbetstiden, som vidtagits med stöd av artikel 3

(moment 3), 5 eller 6, jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Artikel 8.

De årliga rapporter, som medlemsstaterna avgiva rörande tillämpningen

av denna konvention, böra innehålla fullständiga upplysningar angående

särskilt:

a) definitioner, som antagits enligt artikel 1 moment 2;

b) arbeten, som vederbörande myndighet med hänsyn till artikel 2

moment 3 erkänt vara till sin natur nödvändigtvis kontinuerliga;

c) avgöranden träffade enligt artikel 2 moment 4;

d) beslut, som fattats enligt bestämmelserna i artikel 3;

e) medgivanden av övertid enligt artikel 6.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall göra intrång på någon lag, sedvänja eller

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, vilken tillförsäkrar gynnsammare

villkor än dem, som föreskrivas i denna konvention.

Artikel 10,

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general

sekreteraren.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 56.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalsekreteraren

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 13 Färövan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 56.

2U

Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,

och beslutit antaga vissa förslag rörande semester, vilken fråga utgör

den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention

angående semester, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å alla personer, som sysselsättas

i följande företag eller anläggningar, vare sig dessa äro offentliga eller

enskilda:

a) företag, i vilka föremål tillverkas, förändras, rengöras, repareras,

utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, förstöras eller rivas

eller i vilka råämnen omgestaltas, härunder inbegripna företag för

skeppsbyggeri samt företag för framställning, transformering eller överföring

av elektricitet eller drivkraft av vad slag som helst;

b) företag, som uteslutande eller förnämligast ägna sig åt uppförande,

återuppförande, underhåll, reparerande, förändrande eller rivning av:

husbyggnader, järnvägar, spårvägar, flyghamnar, hamnar, dockor, vågbrytare,

anläggningar till skydd mot vattendrag eller havet, kanaler, anläggningar

för inre eller yttre sjöfart eller luftfart, vägar, tunnlar, broar,

viadukter, kloaker, avlopp, brunnar, anläggningar för bevattning eller

torrläggning, anläggningar för fjärrförbindelse, anläggningar för produktion

eller distribution av elektricitet eller gas, rörledningar, anläggningar

för distribution av vatten ävensom företag, som ägna sig åt liknande

arbeten eller åt förberedelse- eller grundläggningsarbete för något av

ovan angivna byggnadsverk;

c) företag för transport av personer eller gods på vägar, spår, inre

vattenvägar eller genom luften, härunder inbegripet handhavande av

gods i dockor, på kajer eller lastbryggor, i packhus eller flyghamnar;

d) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av ämnen

ur jorden;

e) handelsföretag, härunder inbegripna post- och fjärrförbindelsetjänst;

f) företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsättes

med byråarbete;

g) tidningsföretag;

h) företag för behandling eller vård av sjuka, vanföra, fattiga eller

sinnessjuka;

i) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,

vari förtäring tillhandahålles;

j) teatrar och nöjesföretag;

k) företag av blandad kommersiell och industriell karaktär, vilka icke

fullständigt motsvara någon av de förut angivna kategorierna.

2. I varje land skall vederbörande myndighet, efter samråd med de förnämsta

befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, som saken kan

angå, uppdraga gränsen mellan ovan angivna företag och anläggningar samt

sådana, som falla utom denna konventions tillämpningsområde.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

3. I varje land må vederbörande mjmdighet från tillämpningen av denna

konvention undantaga:

a) personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, vari

endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj;

b) personer, som äro sysselsatta i offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor

berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet,

som föreskrives i denna konvention.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, är efter

ett års oavbruten tjänst berättigad till en årlig, betald ledighet (semester),

omfattande minst sex arbetsdagar.

2. Personer under sexton år, lärlingar därunder inbegripna, äga efter ett

års oavbruten tjänst rätt till årlig semester, omfattande minst tolv arbetsdagar.

3. I semestern skola icke inräknas:

a) offentliga fridagar eller fridagar på grund av sedvänja;

b) avbrott i arbetet på grund av sjukdom.

4. Den nationella lagstiftningen må under särskilda omständigheter medgiva

semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semestern,

som överskrider den i denna artikel föreskrivna minimivaraktigheten.

5. Semesterns varaktighet bör på sätt, som fastställes i den nationella

lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden.

Artikel 3.

Varje person, som uttager semester med stöd av artikel 2 i denna konvention,

skall för hela semestertiden uppbära:

a) antingen sin vanliga avlöning, beräknad på sätt den nationella lagstiftningen

stadgar, jämte kontant ersättning för löneförmåner in natura ;

b) eller en genom kollektivavtal fastställd avlöning.

% Artikel 4.

Varje överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att person som åtager sig

betalt arbete under sin semester, skall kunna berövas sin avlöning för hela

semestertiden.

Artikel 6.

Varje person, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, entledigats

på grund av en omständighet, vilken är att tillskriva arbetsgivaren,

skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande semesterdag

tillhandahållas det i artikel 3 stadgade lönebelopp.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av denna konvention bör varje arbetsgivare

på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare anteckna:
a)

dagen, då de hos honom anställda trätt i tjänst samt varaktigheten

av den semester, vartill var och en av dem är berättigad;

b) de dagar, under vilka vars och ens semester uttagits;

c) den avlöning var och en uppburit för sin semestertid.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

31

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall till säkerställande

av dess tillämpning anordna ett system av påföljder.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall rubba en lag, dom, sedvänja eller överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetare, vilken tillförsäkrar förmånligare

villkor än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden fölen

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalsekreteraren

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 13 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Rekommendation (nr 47) angående semester
internationella

arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående semester, vilken fråga utgör

andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra

trettiosex efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation

angående semester, 1936»:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention, vilken tillförsäkrar arbetstagarna

årlig semester,

som anser, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna tillfälle

till vila, rekreation och utveckling av deras anlag,

som anser, att det antagna konventionsförslaget angiver de minimikrav,

som varje semestersystem måste motsvara, och

som anser det vara önskvärt att mer i detalj behandla sätten för systemets

tillämpning,

hemställer till varje medlemsstat att beakta efterföljande regler:

1. (1) Den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna utövningen

av tjänsten bör icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom

eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga

rättigheter, förändringen i ledningen av det företag, vari arbetstagaren

är anställd, eller tidvis återkommande ofrivillig arbetslöshet, som icke överskrider

viss angiven begränsning, allt för såvitt arbetstagaren återgår till

sin tjänst.

(2) Beträffande anställning, där arbetet icke fortgår regelbundet hela

året, bör villkoret örn oavbruten tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort

arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd.

(3) Semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma

eller flera arbetsgivare. Varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till

förebyggande, att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba

enbart den senaste arbetsgivaren.

2. Ehuru det kan vara lämpligt att i undantagsfall medgiva uppdelning

eller överförande till ett följande år av semester, bör det tillses, att sådant

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

33

medgivande icke motverkar semesterns ändamål att möjliggöra för organismen

att återhämta under årets lopp förlorade kropps- och själskrafter. I

andra fall bör uppdelningen, utom under helt exceptionella förhållanden,

begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må understiga den föreskrivna

minimitiden.

3. Det är önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden

börjar så tidigt som möjligt och inträder med regelbundna mellantider,

så att ett visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv

arbetsdagar efter sju års tjänst.

4. Det rättvisaste sättet för beräkning av lönen åt arbetstagare, som helt

eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, består i att beräkna

den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd,

varigenom variationerna i avlöningen utjämnas.

5. Det är önskvärt, att medlemsstaterna måtte taga under övervägande,

örn ej, till underlättande under en period av fysisk utveckling av övergången

från skollivet till det industriella livet, ett förmånligare system borde införas

för unga personer och lärlingar under aderton år.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 56.

146 87 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1937:3 Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 5 § m) i lagen om arbetarskydd. s. 5 i texten