Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) örn emeritilöner för präster

18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:62, Med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) örn emeritilöner för präster

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

1

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910

(nr 141, sid. 35) örn emeritilöner för präster; given

Stockholms slott den 22 januari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden

för den 9 oktober 1936 och den 22 januari 1937 vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster.

GUSTAF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami.

Nr 62.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) om

emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner

för präster skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse 1929 : 385.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 62.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållit inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 oktober 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför:

Det prästerliga tjänstepensionsväsendet har blivit föremål för reglering

först genom lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 35) örn emeritilöner

för präster. Genom denna lags 3 § anslogs för ändamålet ett

årligt belopp av högst 500,000 kronor att utgå ur kyrkofonden, därvid

för beloppets disposition stadgades vissa förutsättningar. Detta belopp

har sedermera efter hand ökats och är enligt den lydelse sagda 3 §

erhållit genom lag den 13 december 1929 (nr 385) bestämt till 1,000,000

kronor.

Anslagsbeloppets höjning år 1929 föranleddes dels av att samtidigt

beviljades ett provisoriskt tilläggsbelopp till emeritilönerna, dels av att

den för erhållande av emeritilön stadgade minimiåldern samtidigt sänktes,

dels ock av att erfarenheten visat, att den dittillsvarande begränsningen

av beloppet förhindrat tilldelande av emeritilön åt alla de prästmän,

som önskade komma i åtnjutande därav.

Nu anförda skäl till höjning av maximibeloppet utvecklades i propositionen

till 1929 års riksdag på följande sätt:

Det årliga belopp ur kyrkofonden, som står till förfogande för utdelande

av emeritilöner, uppgår till 570,000 kronor. Detta belopp har

visat sig vara otillräckligt för att medgiva beviljandet av emeritilön åt

alla, som ansöka därom. Under ecklesiastikåret 1929—1930 finnas disponibla

högst 97 emeritilöner för kyrkoherdar, högst 26 för komministrar

och högst 25 för extra ordinarie präster. Härav hava tagits i anspråk

respektive 97, 24 och 23 emeritilöner med ett sammanlagt grundbelopp

av omkring 495,000 kronor. Vid beviljandet av nya emeritilöner för

nämnda ecklesiastikår kunde endast 14 av 28 sökande kyrkoherdar erhålla

emeritilön. För sökande komministrar och extra ordinarie präster

har däremot hittills som regel funnits lediga rum.

För att tillgodose alla till emeritilön för närvarande berättigade präster,

som önska komma i åtnjutande av dylik lön men hittills icke kunnat

erhålla sådan, torde erfordras ett årligt belopp av omkring 75,000

kronor. Det föreslagna provisoriska tilläggsbeloppet medför i fråga örn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

de nuvarande emeriti en kostnadsökning av likaledes omkring 75,000

kronor om året. Till emeritilöner åt ordinarie präster i åldersläget 70

—74 år bör beräknas cirka 250,000 kronor. Slutligen erfordras för förtidspensionering

av präster under 65 år, respektive 60 år omkring 25,000

kronor. Totalkostnaden för den utsträckta pensioneringen kan således,

örn man frånser ökningen i dyrtidstillägg, beräknas till cirka 425,000 kronor.

En förhöjning av det nuvarande emeritilöneanslaget 570,000 kronor till

1,000,000 kronor torde således vara tillräcklig för att tillgodose behovet

under den närmaste framtiden.

1931 års prästlöneregleringssakkunniga föreslogo i sitt förslag

till prästlönelag, att emeritilöneanslaget skulle höjas till 1,500,000

kronor. De sakkunniga, vilka tillika föreslogo en mindre höjning av

emeritilönerna, anförde till stöd för sitt förslag om höjning av maximibeloppet

för emeri tilöner:

Under förutsättning, att oförändrat antal emeritilöner utgå, kan de

sakkunnigas förslag beräknas medföra en utgiftsökning av omkring

25.000 kronor årligen. Till emeritilöner skulle alltså årligen erfordras

1.150.000 kronor. De sakkunniga, som anse det vara av vikt, att ingen

präst, som uppnått den för erhållande av emeritilön stadgade åldern,

mot sin vilja nödgas kvarstå i tjänsten och att skyldigheten att avgå

alltid kan göras gällande, då anledning därtill föreligger, föreslå, i syfte

att bereda tillgång till ett för alla fall tillräckligt antal emeritilöner, att

det för sådana löner avsedda beloppet bestämmes till högst 1,500,000 kronor

årligen.

I underdånig skrivelse den 1 september 1932, nr 24, har kyrkomötet,

i anledning av en vid samma års kyrkomöte väckt motion örn ökning

av härförut omförmälda, ur kyrkofonden utgående anslag till emeritilöner

för präster, anmält sig hava antagit ett av kyrkolagsutskottet

upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § i emeritilönelagen,

enligt vilket förslag denna paragraf skulle erhålla följande avfattning:

Med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än en miljon

tvåhundratusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen,

huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser av

tjänstinnehavare, uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

Över kyrkomötets skrivelse hava kammarkollegiet och statskontoret

den 12 december 1933 avgivit gemensamt underdånigt utlåtande.

Sedermera har ytterligare utredning i frågan verkställts inom ecklesiastikdepartementet

av tillkallad sakkunnig, kammarrådet Tom Wohlin,

vilken med skrivelse den 30 juni 1936 överlämnat nytt förslag i ämnet.

Över sistberörda förslag hava samtliga domkapitel och Stockholms stads

konsistorium blivit hörda, varjämte kammarkollegiet och statskontoret

den 24 juli 1936 i anledning av detta nya förslag åter avgivit underdånigt

utlåtande i frågan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

Innan jag ingår på det av den sakkunnige framlagda nya förslaget

och myndigheternas däröver avgivna yttranden, ber jag att få i korthet

redogöra för den hittillsvarande dispositionen av det anslag, som enligt

nu gällande bestämmelser må tagas i anspråk ur kyrkofonden för bestridande

av de prästerliga emeritilönerna. Härvid tillåter jag mig till

en början att återgiva följande, som kammarkollegiet och statskontoret

i sitt utlåtande den 12 december 1933 därom anfört:

På grund av visst stadgat villkor för det för ändamålet anvisade beloppets

disponerande och med hänsyn därtill att prästerskapet icke har

skyldighet att erlägga avgifter för tjänstepensioners beredande föreligger

icke någon rättighet för präst att vid viss ålder erhålla pension, varemot

präst — under förutsättning bland annat att han utnämnts till

innehavande tjänst efter dagen för emeritilönelagens utfärdande — har

skyldighet, örn så påfordras, att mot åtnjutande av emeritilön avgå från

sin befattning. Huvudsakligen till följd härav har mottagandet av emeritilön

hittills i regel varit frivilligt.

Med hänsyn till de i lagen stadgade förutsättningarna för det anvisade

beloppets disponerande har beslutet om prästernas pensionerande

trätt i verkställighet först efter hand. Enligt kungörelse den 26 november

1914 (nr 380) ställdes till förfogande 10 emeritilöner för extra ordinarie präster

från och med ecklesiastikåret 1915—1916. Enligt kungörelse den 8 november

1918 (nr 863) medgavs att emeritilöner jämväl för ordinarie präster

finge utgå från och med ecklesiastikåret 1920—1921. Genom Kongl. Maj:ts

brev till statskontoret den 25 april 1919 förordnades, att antalet emeritilöner

skulle vara för kyrkoherdar högst 50, för komministrar högst

12 och för extra ordinarie präster högst 20. Antalet emeritilöner har

därefter gång efter annan ökats och är enligt nådigt brev den 11 april

1930 bestämt till högst 145 för kyrkoherdar, högst 45 för komministrar

och högst 35 för extra ordinarie präster.

Vid de senaste fyra årens beslut om beviljande av emeritilöner har,

såvitt angår kyrkoherdar, antalet till erhållande av sådan lön anmälda

varit större än antalet av dem åt vilka emeritilön beviljades. Enligt

vad ämbetsverken inhämtat uppgingo antalet anmälda kyrkoherdar, häri

inberäknade de som på grund av sjukdom sökte emeritilön, och antalet

tillsatta rum, år 1930 till respektive 58 och 55, år 1931 till respektive

30 och 16, år 1932 till respektive 35 och 22 samt år 1933 till respektive

35 och 29. Huruvida några av de sålunda anmälda befunnits icke

uppfylla villkoren för erhållande av emeritilön och i sådant fall huru

många undandrager sig ämbetsverkens bedömande. Beträffande däremot

komministrarna och de extra ordinarie prästerna, hava de för dem avsedda

emeritilönerummen icke under något av nämnda fyra år tagits

fullständigt i anspråk. Av de 45 rummen för komministrar voro sålunda

ovannämnda fyra år tillsatta respektive 36, 44, 36 och 44 och av

de för extra ordinarie präster avsedda 35 rummen respektive 24, 27, 25

och 28. Vid flertalet tillsättningar lingö en eller ett pär av de anmälda

icke emeritilön sig tilldelad.

För ecklesiastikåret 1932—1933 utbetalades emeritilöner (inberäknat

provisoriskt tilläggsbelopp) till ett sammanlagt belopp av 850,818 kronor

33 öre, vartill kommo dyrtidstillägg å sammanlagt 101,212 kronor, eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 62.

tillhopa 952,030 kronor 33 öre. Dyrtidstillägget omfattas dock icke av

den i 3 § emeritilönelagen gjorda begränsningen i det för emeritilöner

anvisade beloppet.

Synnerligen många kyrkoherdar och komministrar kvarstå i tjänst,

ehuru de uppnått pensionsåldern. Enligt 1933 års statskalender uppgick

— frånräknat sådana präster som voro utsedda att den 1 maj 1933

tillträda emeritilön — antalet av de kyrkoherdar och komministrar,

vilka under året fyllde 70 år eller mera och således uppnått den ålder,

att de kunde den 1 maj 1934 avgå med pension, till följande:

kyrkoherdar....... 158, varav 66 voro 75 år eller däröver,

komministrar...... 25, » 9 » » » » »

Härav voro till innehavande tjänst utnämnda år 1911 eller senare:

kyrkoherdar........47, varav 6 voro 75 år eller däröver,

komministrar....... 8, varav ingen var 75 år eller däröver.

Av totalantalet ordinarie präster, som sålunda kunde den 1 maj 1934

komma i fråga till erhållande av emeritilön, utsågos under år 1933 till

emeri ti:

kyrkoherdar 27, varav 7 under året fyllde 75 år eller däröver,

komministrar 2, varav ingen under året fyllde 75 år eller däröver.

Av dessa sistnämnda präster voro till innehavande tjänst utnämnda

år 1911 eller senare:

kyrkoherdar 14, varav 2 under året fyllde 75 år eller däröver,

komministrar 2, varav ingen under året fyllde 75 år eller däröver.

För beredande av emeritilöner åt det återstående antalet omförmälda

präster, eller åt 131 kyrkoherdar och 23 komministrar, kunde beräknas

erforderligt ett belopp av omkring 735,000 kronor.

Av tvenne av den sakkunnige gjorda sammanställningar av uppgifter

för åren 1933—1936, vilka sammanställningar torde få såsom bilagor

fogas till detta protokoll (Bil. A och B), framgår, hurusom vid fördelningen

av emeritilöneanslaget ett större eller mindre antal präster alltjämt

varje år måst överstå, ehuru de av domkapitlen föreslagits till erhållande

av emeritilön. Upplysningsvis må här erinras om att jämlikt

nådigt brev till statskontoret den 22 mars 1935 det fastställda emeritilöneanslaget

numera är uppdelat i följande antal emeritilöner: till kyrkoherdar

högst 147, till komministrar högst 45 samt till extra ordinarie

präster högst 31.

Kammarkollegiet och statskontoret yttrade i sitt förutnämnda

utlåtande den 12 december 1933 i själva sakfrågan följande:

Enligt det av kyrkomötet antagna lagförslaget skulle — under enahanda

förutsättningar som förut — för beredande av emeritilöner åt

präster ställas till förfogande ett belopp av högst 1,200,000 kronor årligen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition Nr 62.

Tvivelsutan måste det — såsom 1931 års prästlöneregleringssakkunniga

i sitt i kyrkolagsutskottets utlåtande åberopade anförande yttrat

— vara av vikt, att ingen präst, som uppnått den för erhållande av

emeritilön stadgade åldern, mot sin vilja nödgas kvarstå i tjänsten och

att skyldigheten att avgå alltid kunde göras gällande, då anledning därtill

torelåge. Det av kyrkomötet föreslagna tillägget av 200,000 kronor

till det nuvarande beloppet — vilket tillägg synes kunna beräknas bereda

tillgång till omkring 40 emeritilöner för kyrkoherdar utöver det

nuvarande antalet — torde efter hittills vunnen erfarenhet kunna antagas

komma att för en ej alltför kort tid framåt fylla behovet av

emeritilöner för sådana präster, vilka själva önska avgå.

Örn icke nedannämnda betänkligheter mot förslaget framställde sig,

skulle ämbetsverken med hänsyn till vad i ärendet förekommit icke

tveka att förorda att det av kyrkomötet antagna lagförslaget förelädes

riksdagen till godkännande och, örn det bifolles, upphöjdes till lag.

Berörda betänkligheter sammanhänga med en av de förutsättningar,

vid vilka enligt emeritilönelagen användandet av det till emeritilöner

anvisade anslaget är och även enligt det antagna lagförslaget fortfarande

skulle vara bundet.

Användandet av det anvisade anslagsbeloppet skall nämligen enligt

3 § emeritilönelagen äga rum med iakttagande därav »att kyrkofonden

eljest åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas».

Nämnda förbehåll är anledningen till att emeritilönelagens bestämmelser

aktualiserades först genom kungörelsen den 26 november 1914

och då i synnerligen stark begränsning — genom att, såsom förut berörts,

endast ett fåtal emeritilöner åt extra ordinarie präster anvisades

— och att pensioneringen av ordinarie präster icke kunde taga sin

början tidigare än enligt kungörelsen den 8 november 1918, således först

sedan man vunnit visshet örn att kyrkofonden vunnit sådan styrka att

dess årliga inkomster vore tillräckliga att utöver »kyrkofonden eljest

åliggande utgifter» bestrida även emeritilönerna.

Förbehållet i fråga måste, så länge det kvarstår, föranleda att, därest

det skulle visa sig att kyrkofondens inkomster icke försloge att utöver

övriga utgifter bestrida emeritilönerna, återbesättandet av ledigblivna

emeritilönerum måste tills vidare inställas.

Hittills har en sådan påföljd av det i omförmälda 3 § omförmälda

förbehållet praktiskt taget varit att icke räkna med. Kyrkofonden har

— med undantag för ett år, 1921, — varit stadd i oavbruten tillväxt.

Denna tillväxt får antagas numera komma att upphöra såsom en följd

av 1932 års lagstiftning pä området. Hädanefter är möjligheten att

kyrkofondens utgifter, örn också mera undantagsvis, må komma att överstiga

dess inkomster ingalunda utesluten. Beloppet av kyrkofondens

utgifter är beroende bland annat av beloppet församlingsavgifter, vilka

avgifter inom varje särskilt pastorat icke må överstiga ett belopp motsvarande

en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av det öretal,

som Konungen för året bestämmer och som ej må överstiga tjugu. Balansen

mellan kyrkofondens utgifter och inkomster åstadkommes genom

den allmänna kyrkoavgiften, vilken ej må överstiga 15 öre för skattekrona.

De beräkningar, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut

rörande avgifternas fastställande, hava vid givit vid handen, att balans

mellan kyrkofondens utgifter och inkomster genom de uträknade be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

loppen skulle uppnås; men i dessa beräkningar ingå ett så stort antal

på förhand oberäkneliga faktorer, att det verkliga resultatet kan komma

att väsentligt avvika från beräkningarna antingen åt ena eller åt andra

hållet.

Med hänsyn till vad de sålunda anmärkt, funno sig ämbetsverken

icke kunna tillstyrka antagande av kyrkomötets lagförslag i oförändrat

skick. Enligt ämbetsverkens mening vore det nämligen önskvärt, att

i samband med den av kyrkomötet föreslagna höjningen av maximibeloppet

för emeritilönerna även vidtoges en sådan ändring i emeritilönelagens

bestämmelser, att prästerskapets pensionering bleve oberoende

av den angivna förutsättningen, att kyrkofondens årliga utgifter

och inkomster balansera. Härför föreslogo ämbetsverken, att ur 3 § i

lagen finge utgå förbehållet »att kyrkofonden eljest åliggande utgifter

skola i fränsta rummet bestridas». Genom borttagandet därav skulle

enligt ämbetsverken utgifterna för prästerskapets pensionering bliva fullt

jämställda med kyrkofondens övriga utgifter. Ämbetsverken ansågo

dock den föreslagna reformen böra anstå intill dess erfarenhet vunnits,

att kyrkofondens utgifter och inkomster kunde — även med föreslagen

höjning av emeritilöneanslaget — balanseras genom uttagande av allmän

kyrkoavgift inom härför i kyrkofondslagen stadgad ram.

Den sakkunnige har i sin förut omnämnda skrivelse anfört, utom

annat, följande:

Vid tiden för ämbetsverkens utlåtande var den allmänna kyrkoavgiften

bestämd att uttagas med högsta medgivna belopp, 15 öre för skattekrona.

Några säkra erfarenheter hade då ännu icke vunnits beträffande

hållbarheten av gjorda beräkningar om jämvikten mellan kyrkofondens

utgifter och inkomster enligt de först vid samma tid, år 1933, införda

nya finansieringsbestämmelserna. Allteftersom under de påföljande åren

bättre hållpunkter för bedömandet härav erhållits, ha kalkylerna, i avseende

å vad för år behöver uttagas i allmän kyrkoavgift, erhållit en

säkrare grundval. Som bekant uttages för år 1936 blott 11 öre för

skattekrona i allmän kyrkoavgift. I propositionen nr 242 till 1936 års

riksdag angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.

finnes översiktligt redogjort för kyrkofondens förhandenvarande ställning.

Därav torde framgå, att — med det skatteunderlag som nu föreligger

— en merbelastning av kyrkofonden med det belopp, som av

kyrkomötet för här ifrågavarande ändamål föreslagits, icke i och för sig

bör kunna föranleda, att för balanseringen av kyrkofondens årliga utgifter

och inkomster skulle komma att krävas uttag av allmän kyrkoavgift

med belopp utöver det nu bestämda grundbeloppet, 15 öre.

Jag får] i detta sammanhang erinra om, att enligt kungörelse nr 510

den 11 september 1936 bestämts, att av allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp

skall för år 1937 uttagas endast tio öre för skattekrona,

och1 att il de till grund härför liggande beräkningarna kalkylerats med

höjda utgifter för kyrkofonden såväl för biskoparnas avlönande en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 62.

ligt nyss omförmälda förslag som i följd av andra nu till kyrkomötet

framlagda reformförslag.

Den sakkunnige fortsätter vidare:

Upphävandet av det av ämbetsverken omnämnda särskilda förbehållet

i 3 § i emeritilönelagen synes redan med stöd av vad ämbetsverken

därom anfört vara till fullo motiverat, helst frågan örn utvidgade möjligheter

för prästernas pensionering, med hänsyn till kravet å de prästerliga

befattningarnas behöriga upprätthållande, framstår som en angelägenhet

av den största betydelse för såväl pastoraten och dess medlemmar

som kyrkan i dess helhet. Enligt såväl ämbetsverkens som kyrkomötets

förslag skulle emellertid Kungl. Maj:ts befogenhet att tilldela

emeritilön åt alla de präster, som enligt lagens bestämmelser i övrigt

vore skyldiga att avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön eller

eljest vore därtill berättigade, alltfort förbliva såtillvida inskränkt, som

Kungl. Maj.t härvid även i fortsättningen skulle vara bunden av en,

må vara vidgad, men dock i lagen fixerad kostnadsram. Det vill förefalla,

som om starka skäl skulle föreligga att, därest de förevarande bestämmelserna

nu ändock skola jämkas i av ämbetsverken föreslaget

syfte, steget härvid tages fullt ut, så att den i lagens 3 § genom emeritilöneanslagets

maximering kvarstående begränsningen med avseende å

prästernas pensionering helt borttages. Både av kyrkomötet och ämbetsverken

har, såsom berörts, liksom av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,

med styrka framhållits önskvärdheten av att prästernas

pensionering kunde i överensstämmelse med härför i lagen stadgade

grunder helt och fullt genomföras. Och kyrkomötet synes för sin del

år 1932 ha undanskjutit tanken på en sådan ytterligare höjning av maximibeloppet,

att hinder därför ej längre skulle föreligga, endast med hänsyn

till att kyrkomötet då förmodade, att frågan därom i allt fall inom

nära tid skulle i större samband upptagas till prövning. Man lärer

emellertid knappast hava att räkna med att frågan örn en allmän revision

av församlingsprästernas lönebestämmelser kommer att, åtminstone

under de närmaste åren, föras fram till någon lösning. 1931 års prästlöneregleringssakkunniga

beräknade på sin tid — med utgångspunkt

dock från en viss föreslagen mindre förhöjning av emeritilönerna samt

med inräknande i emeritilöneanslaget jämväl av dyrtidstilläggen å emeritilönerna

— såsom erforderligt för beredande av tillgång till ett för

alla fall tillräckligt antal emeritilöner ett belopp av högst 1,500,000 kronor.

Huruvida denna kostnadssumma kunde tänkas komma att något

så när motsvara de avsedda verkliga kostnaderna, är givetvis vanskligt

att bedöma, då ju varje förhandsberäkning av dessa kostnader måste

bliva synnerligen osäker. I den beräknade kostnadssumman ingingo

dyrtidstilläggen med 125,000 kronor och den tilltänkta höjningen av

emeritilönerna med 25,000 kronor. Då någon höjning av emeritilönebeloppen

icke kommit till stånd samt dyrtidstilläggen alltjämt utgå av

särskilt anslag från kyrkofonden, torde man emellertid, utgående från

vad nämnda sakkunniga beräknat, kunna räkna med att kostnaden för

utdelande av emeritilöner åt församlingspräster i den fulla utsträckning,

som lagens bestämmelser örn avgång frän tjänsten förutsätta, icke skulle

behöva för år överstiga 1,350,000 kronor. Ett uttagande av även detta

större utgiftsbelopp från kyrkofonden skulle, i enlighet med vad förut

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Marits proposition Nr 62.

framhållits, svårligen komma att i och för sig påverka storleken av den

allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp.

Gentemot vad sålunda föreslagits skulle måhända kunna göras gällande,

att, då pensioneringen av prästerna därigenom i viss mån utvidgas,

i samband därmed borde upptagas frågan om införande för prästerna

av avgiftsplikt för pensioneringen, i likhet med vad gäller för, bland andra,

de befattningshavare i statens tjänst, som efter avgången från tjänsten

komma i åtnjutande av pension enligt civila tjänstepensionsreglementet.

Härvid må dock uppmärksammas, att den föreslagna utvidgningen av

pensioneringsmöjligheterna icke innebär, att den prästerlige befattningshavaren

ernår någon formell rätt till pension. Och vidare kan erinras

därom, att införandet för prästerna av en sådan avgiftsplikt förmodligen

skulle aktualisera frågan om en samtidig omreglering av dessas

löner, vilken ur kostnadssynpunkt för kyrkofonden säkerligen i stort

sett skulle komma att uppväga inkomstökningen för fonden genom pensionsavgifterna.

Därest båda de berörda i 3 § i emeritilönelagen stadgade begränsningarna

för emeritilönernas gäldande upphävas, finnas emellertid inga

bärande skäl för att övrig del av stadgandena i samma paragraf längre

bibehålies. Vad däri föreskrives om Kungl. Maj:ts bestämmande av

antalet emeritilönerum tjänar nämligen icke, därest begränsningarna i

Kungl. Maj:ts befogenhet därutinnan bortfalla, något vidare ändamål,

då ju jämlikt 5 § i samma lag det är på Kungl. Majit själv det ankommer

att utse innehavarna av emeritilön.

Det av den sakkunnige med nu återgivna skrivelse framlagda förslaget

går, i överensstämmelse med vad han i ämnet anfört, ut på att bestämmelserna

i 3 § i emeritilönelagen helt skola upphöra att gälla.

Kammarkollegiet och statskontoret ha i sitt senare utlåtande av

den 24 juli 1936 förklarat sig i allo instämma i vad den sakkunnige sålunda

och i övrigt anfört samt tillstyrkt bifall till dennes förslag. Jämväl

alla domkapitlen, utom två, samt Stockholms stads konsistorium

hava tillstyrkt samma förslag eller förklarat sig icke hava något

däremot att erinra. Endast domkapitlen i Växjö och Luleå anmäla en

avvikande mening.

Domkapitlet i Luleå finner dock skäl tala för att de i den ifrågavarande

paragrafen stadgade begränsningarna med avseende å prästernas

pensioner, på sätt den sakkunnige föreslår, helt borttagas. Domkapitlet

anser emellertid utredningen rörande de krav, som i så fall

komme att ställas på kyrkofonden för prästernas pensionering, så pass

otillförlitlig, att försiktigheten b jode, att man för närvarande stannade

vid vad kyrkomötet år 1932 samt kammarkollegiet och statskontoret i

sitt utlåtande i frågan år 1933 föreslagit.

Domkapitlet i Växjö anför i frågan i huvudsak följande:

Domkapitlet anser i likhet med kyrkomötet, kammarkollegiet och

statskontoret samt kammarrådet Wohlin det vara en angelägenhet av

betydelse, att de präster, som enligt emeritilönelagens bestämmelser äro

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 62.

skyldiga att avgå från sin tjänst med emeritilön eller eljest äro därtill

berättigade erhålla sådan lön. Domkapitlet anser emellertid, att detta

syfte icke bör uppnås genom borttagande av 3 § emeritilönelagen, utan

genom erforderlig ändring av de däri givna bestämmelserna. Kammarkollegiet

och statskontoret hava i sitt utlåtande över kyrkomötets skrivelse

angående höjningen av det i nämnda paragraf angivna maximibeloppet

framhållit önskvärdheten av att i samband med höjningen sådan

ändring i paragrafen vidtoges, att prästerskapets pensionering icke

bleve inskränkt genom förbehållet, att kyrkofondens övriga utgifter

skulle i främsta rummet bestridas. Domkapitlet finner i likhet med

ämbetsverken att utgifterna för prästerskapets pensionering böra jämställas

med kyrkofondens övriga utgifter, varför domkapitlet vill föreslå,

att förbehållet »att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola i

främsta rummet bestridas» skall ur lagrummet utgå. Denna ändring

av lagrummet lärer vara befogad jämväl med hänsyn därtill, att kyrkofondens

omslutnadsram sedan fondens bildande utvidgats i sådan omfattning,

att det icke torde vara görligt att när som helst överblicka

dess detaljer. I det den 15 oktober 1931 avgivna betänkandet med

förslag till prästlönelag hava jämväl de sakkunniga beträffande 3 §

emeritilönelagen i förslaget uteslutit nämnda förbehåll.

Vidare hava 1931 års sakkunniga ansett sig kunna till 1,500,000 kronor

beräkna det belopp, som skulle erfordras för att tillförsäkra emeritilön

åt samtliga därav berättigade prästmän. De hava funnit lämpligt

att kyrkofondens sammanlagda årliga utgift för emeritilöner åt

prästmän hålles inom gränsen av det sålunda angivna maximibeloppet.

Riksdagen år 1936 har i visst sammanhang angående en annan kyrkofonden

åvilande utgift — ersättning åt kontrakts- och stiftsadjunkter

— använt enahanda sätt att begränsa kyrkofondens ekonomiska ansvarighet

till det av erfarenheten styrkta behovet samt föreskrivit maximibelopp,

på vilket utgifterna skola stanna. Vad angår emeritilöner åt

prästmän så hava de lagstiftande myndigheterna, ända sedan den första

tillkomsten av bestämmelserna i detta ärende, ansett att detsamma vore

eller kunde bliva av sådan ekonomisk räckvidd, i vad det gäller belastning

av kyrkofonden, att det borde behandlas såsom angående i riksstaten

upptagna anslag utan beteckning vedertaget är. Domkapitlet

finner icke heller att skäl nu föreligga att för en pensionering av prästerskapet

i nyss angiven utsträckning avsteg göres från den hittills brukade

principen att anvisa visst maximibelopp.

Domkapitlet anser sålunda, att väl det i nämnda paragraf angivna

förbehållet, att kyrkofondens övriga utgifter skola i första hand bestri- *

das, bör utgå men fasthåller vid, att det i paragrafen fortfarande bör

angivas inom vilken ram utdelning av emeritilöner får ske.

Domkapitlet vill slutligen fästa uppmärksamheten på en omständighet

av betydelse, vilken icke synes hava blivit i förebragta förslaget uttryckligen

berörd. Undantagsvis inträffar att den av åldersskäl avgångsberättigade

pästmannen besitter full arbetskapacitet samt även att han,

på grund av något pågående arbete i tjänsten eller eljest i kyrkan, är

behövlig ännu för någon tid framåt. Med nu gällande bestämmelser

kan Kungl. Majit då medgiva tillstånd att med tillträde till emerititjänst

får anstå. Denna hittills tillämpade princip bör vidmakthållas.

Emeritilön bör även framdeles icke tilldelas prästman, beträffande vil
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 62.

ken domkapitlet anser det ur kyrklig synpunkt önskvärt, att han ännu

någon tid får utöva sin prästerliga gärning i tjänsten, förutsatt givetvis,

att icke vederbörande önskar avgå. Något hinder för Kungl.

Majit att i dylikt fall underlåta att tilldela vederbörande emeritilön

torde icke heller enligt emeritilönelagens nu föreslagna revision föreligga,

såsom av det följande framgår.

Civila tjänstinnehavare äro pliktiga att vid uppnådd pensionsålder

avgå men äro också^ å andra sidan berättigade till pension. Plikten att

avgå är därför också i detta fallet sådan, att särskild bestämmelse finnes,

att den myndighet, som äger från tjänsten meddela avsked, i visst

fall kan medgiva anstånd med avskedandet, dock icke i något fall längre

tid än två år.

Lagen örn emeritilön stadgar, att prästman är pliktig att avgå under

vissa förutsättningar mot erhållande av emeritilön. Däremot finnes

ingen bestämmelse örn någon ovillkorlig rätt till sådan lön. Enligt

emeritilönelagen är skyldigheten att avgå sammankopplad med erhållande

av emeritilön. Då Kungl. Majit äger bestämma, huruvida viss

prästman må erhålla emeritilön eller icke, har Kungl. Majit följaktligen

rätt att, då anledning därtill föranleder, låta prästman kvarstå i tjänsten

trots uppnådd pensionsålder.

Domkapitlet föreslår fördenskull, att 3 § emeritilönelagen erhåller följande

ändrade lydelse: »Med iakttagande därav, att icke något år mera

än en miljon femhundratusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer

Konungen, huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika

klasser av tjänstinnehavare, uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.»

Statsmakternas tid efter annan fattade beslut örn höjning av anslaget

till de prästerliga emeritilönerna har syftat till att, såvitt medelsbehovet

härför vid ett vart tillfälle kunnat överblickas, säkerställa pensioneringen

av landets präster efter de i emeritilönelagen härför fastställda

grunderna. Förhållandena, sådana de gestaltat sig under åren efter 1929,

då en dylik höjning senast beslutades, giva tydligen vid handen, att

anslaget alltjämt är för knappt tillmätt för att här berörda syfte skall

kunna i sin fulla utsträckning tillgodoses.

Uppfattningen att kostnaderna för prästerskapets pensionering skola

stå tillbaka för andra å kyrkofonden ankommande utgifter, vilken uppfattning

väl vid det prästerliga tjänstepensionsväsendets första tillkomst

framstått såsom berättigad, kan numera ej upprätthållas. Jag tillstyrker

följaktligen i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter ett

upphävande av den i 3 § emeritilönelagen från ett tidigare rättsläge

kvarstående bestämmelsen, vari berörda uppfattning fått sitt uttryck.

Det allmännas liksom ock den enskilde befattningshavarens intresse av

att prästernas pensionering må kunna för alla fall genomföras i den utsträckning,

som i emeritilönelagen förutsättes, ligger i öppen dag och är under

frågans behandling kraftigt understruket. Men detta mål kan icke med

säkerhet uppnås, örn man nu åter inskränker sig till att höja det för emeritilönerna

i lagen angivna maximianslaget med ett belopp, som antages svara

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 62.

emot det just för dagen beräkneliga behovet av ytterligare antal emeri ti - löner. Därmed är man blott inne på samma väg, som hittills varit med

föga framgång beträdd, och risk föreligger ånyo, att anslaget snart

nog skall visa sig ändock vara för lågt tilltaget och åter behöva höjas.

Skulle däremot beräkningarna i fråga örn anslagsbehovet redan nu kunna

göras så tillförlitliga, att därvid uppskattat kostnadsbelopp komme att

för alla fall förslå, lärer en fixering i lagen av detta belopp framstå

såsom skäligen ändamålslös.

Till stöd för sin mening, att ifrågavarande anslag alltfort borde i lag

fixeras, har domkapitlet i Växjö andragit det förhållandet, att anslaget

för stifts- och kontraktsadjunkternas avlönande är på angivet

sätt i kyrkofondslagen till beloppet maximerat. Jämförelsen synes mig

icke hållbar. Maximeringen av anslaget för sistberörda utgifter avser

åstadkommande av viss, skälig befunnen begränsning av Kungl.

Maj:ts befogenhet att förordna om tillsättande av här ifrågavarande slag

av präster och tjänar härvid såsom garanti vid en behovsprövning, för

vilken eljest i det väsentliga saknas objektiva hållpunkter. Då åter

i emeritilönelagen finnas fast reglerade de objektiva förutsättningar, varunder

tilldelandet av emeritilöner må äga rum, kan en maximering av

anslag för dessa löner icke få någon motsvarande betydelse.

Jag ansluter mig på grund av det anförda till det av den sakkunnige

framställda, av såväl kammarkollegiet och statskontoret som flertalet

domkapitel understödda förslaget, att även övriga bestämmelser i 3 §

emeritilönelagen nu upphävas.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag

örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 örn emeritilöner för

präster samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande,

huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att skrivelse i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Nils Lorichs.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 62.

Bilaga

till prot. över eckl.- ärenden den e/io 1936.

(åberopad sid. 13)

Kungl. Marits skrivelse till kyrkomötet, nr 8, med förslag

till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december

1910 (nr lJfl, sid. 35) örn emeritilöner för

präster; given Stockholms slott den 9 oktober 1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed inhämta

kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade

förslag till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 örn

emeritilöner för präster1.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Detta förslag, ^vilket är likalydande nied det i kyrkomötets skrivelse (Bil. A till prot. över

eckl.-ärenden den 25A 1937) intagna författningsförslaget, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanställning

över antalet av domkapitlen föreslagna och av Kungl. Majit utsedda emeriti under åren 1933—1936.

Uppsala

Linköping

Skara

Strängnäs

Västerås

Växjö

Lund

Göteborg

Karlstad

Härnö-

sand

Luleå

Visby

Stock-,

holm

4->

4-9

4-9

4-1

4-9

4->

4->

4-9

4-9

44

£

44

£

44

g

44

£

44

s

44

£

44

£

44

£

44

£

44

£

44

£

44

£

44

£

*

Q

Q

Q

W

G

M

Q

M

Q

Q

M

Q

W

Q

W

Q

W

Q

Q

1933. .

8

6

5

4

2

2

2

2

1

1

3

2

6

5

1

1

5

4

3

3

4

4

2

1

—

—

1934. .

7

4

3

3

4

2

2

2

2

2

6

5

1

1

2

2

2

1

7

5

3

2

1

1

—

—

1935. .

5

3

5

3

1

—

5

2

2

—

3

3

6

4

2

2

—

—

4

3

—

—

1

—

1

1

1936. .

3

2

4

2

4

2

6

2

6

4

4

2

8

5

7

4

5

2

2

1

2

1

2

—

1

—

Summa

23

15

17

12

11

6

15

8

11

7

16

12

21

15

12

9

12

7

16

12

9

7

6

2

2

1

8S1

■b a
p

n Ä

O. 3 O:

8.-^ S?

to

®. <3 W

to ro

*

tn

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 62.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis ''proposition Nr 62.

Bil. B

till prot. över eckl.- ärenden den °/io 1936.

(åberopad sid. 6)

Under år 1936 tilldelade Kungl. Majit emeritilön fr. o. m. den 1 april

1937 åt 27 av 54 föreslagna prästmän. Av de 27, som ej erhöllo emeritilön,

voro endast 5, enligt emeritilönelagens bestämmelser, då skyldiga

att avgå från tjänsten. De prästmän, som sålunda ej erhöllo emeritilön,

fördelade sig på de olika stiften sålunda:

Stift

Avgångs-

skyldiga

Frivilligt

anmälda

Uppsala.............

—

i

Linköping............

1

i

Skara..............

—

2

Strängnäs............

—

4

Västerås.............

—

2

Växjö..............

1

1

Lund ..............

1

2

Göteborg............

—

3

Karlstad.............

1

2

Härnösand............

—

1

Luleå..............

—

1

Visby..............

1

1

Stockholm............

—

1

Summa

5

22

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 62.

17

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,

Wigforss, Möller Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

T. f. departementschefen, statsrådet Quensel anför:

Genom en den 9 oktober 1936 dagtecknad skrivelse, nr 8, begärde

Kungl. Maj:t kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid

skrivelsen fogat förslag till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december

1910 (nr 141, sid. 35) örn emeritilöner för präster. Detta förslag

har av kyrkomötet godkänts, vilket kyrkomötet till Kungl. Majit anmält

i skrivelse den 10 november 1936, nr 18. Kyrkomötets åberopade skrivelse

torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).

Föredraganden hemställer härefter, att det av kyrkomötet godkända

lagförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Bihang till riksdagens protokoll 1037.

1 sami.

Nr 62.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition Nr 62.

Bilaga A

till prot. över eckl.- ärenden den ~~ i 1937.

(åberopad sid. 17)

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 18, i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag till lag om upphävande av

3 § lagen den 9 december 1910 örn emeritilöner för

präster.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 20.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 9 oktober 1986, nr 8, har Eders Kungl.

Majit, under åberopande av ett skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat sig vilja

inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände ett vid

skrivelsen fogat förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9

december 1910 örn emeritilöner för präster.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35)

om emeritilöner för präster.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 9 december 1910 örn emeritilöner

för präster skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet godkänt ifrågavarande,

av Eders Kungl. Majit framlagda lagförslag i oförändrat skick.

Stockholm den 10 november 1936.

Underdånigst

ERLING EIDEM.

_ G. H. Berggren.

1 Senaste lydelse 1929: 385.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

870243

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten
  2. 1LU 1937:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten