Sök i Ratio Lex

Angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet

1937-02-05 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:81, Angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majchi proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tillägg

till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928

(nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet;

given Stockholms slott den 5 februari

1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att godkänna

härvid fogade förslag till kungörelse angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet

den 11 maj 1928 för fast anställt manskap vid försvarsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1987.

1 sami. Nr 81

Säl) 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Kungörelse

angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928

(nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928

för fast anställt manskap vid försvarsväsendet skall fogas ett nytt moment

av följande lydelse:

3. Beställningshavare, som är gift och har sin förläggningsort (ordinarie

tjänstgöringsort) inom fästning, må vid tjänstgöring å förläggningsorten (ordinarie

tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret

icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av särskild gottgörelse

enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 81.

3

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 5 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bramstoep, Möller, Levinson,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler till behandling

uppkommen fråga angående kommenderingstillägg åt gifta beställningshavare

av manskapet under viss tjänstgöring inom fästning och anför därvid:

I 25 § 2 mom. avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare

och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat

m. fl. vid försvarsväsendet stadgas, att beställningshavare, som har sin förläggningsort

(ordinarie tjänstgöringsort) inom fästning, må vid tjänsteutövning

å förläggningsorten (ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden,

att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande

av tjänstgöringstraktamente enligt av Kungl. Maj:t angivna grunder,

dock icke i något fall till högre belopp än den för beställningshavaren enligt

resereglementet bestämda traktamentsersättning. På grundval av berörda

stadgande hava i 8 kap. 3 § 3 mom. kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260)

med vissa tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena införts

bestämmelser om tjänstgöringstraktamente från och med fjärde tjänstgöringsdagen

åt officerare och underofficerare, som hava sin förläggningsort

(ordinarie tjänstgöringsort) inom fästning, vid tjänsteutövning å förläggningsorten

(ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden, att det vanliga

kvarteret icke kan bibehållas (s. k. forttraktamente).

I avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap

vid försvarsväsendet saknas motsvarighet till den nyssberörda i 25 § 2 mom.

officersavlöningsreglementet upptagna bestämmelsen, varav följer, att icke

heller det nämnda stadgandet i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena

örn s. k. forttraktamente åt officerare och underofficerare

äger någon motsvarighet i fråga örn manskap.

Angående betingelserna för den berörda olikheten mellan officersavlöningsreglementet,

å ena sidan, och manskapsavlöningsreglementet, å den

andra, får jag här återgiva vad arméförvaltningens intendents- och civila

departement därutinnan anfört i sitt i ärendet avgivna utlåtande, till vars

övriga delar jag i det följande återkommer.

Uti det av 1918 års militäravlöningssakkunniga framlagda betänkande och

förslag rörande lönereglering för arméns och marinens personal (del I, sid.

132 och del II, sid. 129) upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida

icke särskild gottgörelse (tjänstgöringstraktamente) skulle kunna utgå

även vid tjänstgöring å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. De sakkunniga erinrade i sådant

hänseende, att redan då mässpenningar i vissa fall utginge vid tjänstgöring å

kustfästning, och ansågo, att exempelvis jämväl den förläggning till olika

fort inom Bodens fästning, som icke sällan förekomme för personalen vid de

dit förlagda truppförbanden, kunde anses betinga särskild gottgörelse.

I enlighet härmed hade de sakkunniga i sitt förslag till manskapsavlöningsreglemente

under 9 § 2 mom. intagit en bestämmelse, att särskilda förmåner

skulle kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter utgå, bland

annat, under »kommendering till tjänstgöring av särskilt krävande art å egen

förläggningsort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan

bibehållas». Ungefärligen motsvarande föreskrift hade av de sakkunniga intagits

i 27 § i det av dem framlagda förslaget till officersavlöningsreglemente.

Vid avlåtande till 1921 års riksdag av proposition nr 350 anförde föredragande

departementschefen, bland annat (sid. 218), att han i likhet med de

sakkunniga ansåge lämpligt, att Kungl. Majit skulle kunna, därest efter närmare

utredning så befunnes lämpligt, för vissa fall medgiva särskild gottgörelse

vid kommendering till tjänstgöring å egen förläggningsort under sådana

förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas.

I enlighet härmed avfattades den till riksdagen avlåtna propositionen i

ämnet.

Förslaget vann emellertid i denna del icke riksdagens bifall. I skrivelse

den 16 juni 1921, nr 351, anförde riksdagen beträffande denna fråga (sid. 11),

att riksdagen icke velat fatta ståndpunkt till frågan, örn förmånen över huvud

borde utgå, innan ytterligare utredning i ärendet skett. I varje fall syntes

emellertid denna fråga böra underställas riksdagens prövning. Riksdagen

hade på grund härav ur förslaget till avlöningsreglemente uteslutit hithörande

bestämmelser.

Frågan upptogs därefter ånyo i proposition nr 248 till 1922 års riksdag.

Av propositionen framgår (sid. 135 ff.), att försvarsväsendets lönenämnd,

efter verkställd utredning, ansett förevarande spörsmål icke hava någon större

räckvidd, annat än såvitt anginge sådan till armén och marinen hörande personal,

som hade sin förläggningsort inom fästning. Vad anginge dylik personal,

hade det synts lönenämnden, som örn de i förevarande avseende då

gällande bestämmelserna icke kunde anses fullt tillfredsställande, i det att

särskild ersättning under vissa förutsättningar kunde utgå vid tjänstgöring

utom förläggningsorten, men icke i något fall, då tjänstgöring fullgjordes

inom förläggningsorten. Några starkare skäl kunde dock knappast anses tala

för att bereda manskapet särskild ersättning vid tjänstgöring å den egna förläggningsorten.

Dylik förmån syntes nämligen, lika litet som tjänstgöringstraktamentet

vid tjänstgöring utom förläggningsorten, vara att betrakta såsom

en gottgörelse för tjänstgöringen såsom sådan; dess syfte vore att bereda

personalen någon ersättning för de av tjänstgöringen föranledda särskilda

kostnaderna. Några dylika kostnader torde manskapet icke hava att vidkännas,

då manskapet under sådan tjänstgöring, som avsåges, städse bereddes

inkvartering och förplägnad genom kronans försorg.

På grund härav ansåg lönenämnden, att särskild ersättning vid tjänstgöring

å den egna förläggningsorten borde utgå allenast till de officerare och

underofficerare med vederlikar, som hade sin förläggningsort inom fästning,

och endast vid sådan tjänstgöring, då det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas.

Föredragande departementschefen anslöt sig till lönenämndens i ämnet

uttalade åsikt beträffande manskapet. Däremot tillstyrktes dylik förmån för

officerare och underofficerare.

Sedan förslaget härom bifallits av riksdagen, infördes föreskrift i ämnet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 5

i 25 § 2 mom. av det då provisoriskt gällande officersavlöningsreglementet

den 29 juni 1921.

Frågan om kommenderingstillägg berördes jämväl av 1930 ars militaravlöningssakkunniga.

Av de sakkunnigas betänkande (statens offentliga utredningar

1930:36) framgår, att försvarsväsendets underbefälsförbund i skrivelse

till de sakkunniga framhållit, att kommenderingstillägg borde tillerkännas

manskap i de fall, då officerare och underofficerare ägde ratt till

traktamentsersättning eller tjänstgöringstraktamente. A''ad som gällde för

officerare och underofficerare under tjänstgöring utom eget truppförband,

hade även sin tillämplighet beträffande manskap, som deltoge i övningsmarscher

eller annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring

utom förläggningsorten, och i vissa fall jämväl å förläggningsorten, då

det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas.

De sakkunnigas förslag upptog emellertid icke några sådana bestämmelser,

som skulle medföra rätt till kommenderingstillägg för manskap under tjänstgöring

å egen förläggningsort.

I skrivelse till Konungen den 5 juli 1935 har chefen för Bodens artilleriregemente

hemställt örn vidtagande av sådana åtgärder, att gift furir vid

regementet, vilken med regementschefens tillstånd bodde utom kasern och

åtnjöte kontant portionsersättning samt hade eget hushåll, erhölle kommenderingstillägg

med 1 krona om dagen att utgå från och med fjärde tjänstgöringsdagen

vid tjänsteutövning å förläggningsorten under sådana förhållanden,

att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. Till stöd för framställningen

har regementschefen anfört, bland annat, följande: Vid regementet

förekomme under varje utbildningsår numera regelbundet förläggning av

trupp i fästningens fort. I första hand vore detta fallet under regementsövningarna,

då normalt fem fort vöre bemannade, vilket innebure att huvuddelen

av manskapspersonalen, inklusive furirer, vid ^em av regementets sex

kompanier fullgjorde dylik tjänstgöring. I andra hand bemannades under

vintern ett fort, under försommaren ett fort samt under tidsperiod närmast

före regementsövningarna två fort. Samtliga dessa kommenderingsperioder

omfattade i stort sett tre veckor å en månad för varje förläggningsperiod.

Bland den till fort förlagda manskapspersonalen inginge så gott som ständigt

gifta furirer, vilket på grund av7 det stora antalet dylika icke kunde undvikas.

Gift furir erhölle under sin ordinarie tjänstgöring regelbundet kontant portionsersättning

samt tillstånd att bo utom kasern. Officerare och underoffi

cerare erhölle jämlikt tilläggsbestämmelserna till de militära avlömngsreglementena

från och med fjärde tjänstgöringsdagen ersättning för de merkostnader

som förorsakades genom förläggningen till fort i form av s. k. forttraktamente.

Regementschefen ansåge emellertid, att foitkommendeiingaina

vore i lika hög grad betungande för gifta furirer, varför alla skäl talade för att

dessa furirer bereddes understöd i principiell överensstämmelse med vad forttraktamentet

innebure för officerare och underofficerare. I sådant avseende

kunde lämpligen gifta furirer tilldelas kommenderingstillägg ä en krona per

dag att utgå efter samma grunder, som i de nämnda tilläggsbestämmelserna

angivits i fråga örn forttraktamente till officerare och underofficerare.

Kommendanten i Bodens fästning har i yttrande den 9 juli 1935 förklarat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 81.

sig tillstyrka regementschefens berörda framställning och därvid anfört bland

annat följande: Ännu för ett fåtal år sedan hade antalet gifta furirer vid

Bodens artilleriregemente varit så litet, att sådana endast undantagsvis behövde

kommenderas till forttjänst. På grund av de förmåner, som numera

tillkomme gift furir, inginge emellertid allt flera furirer äktenskap, vilket

måste anses innebära övervägande fördelar för tjänsten och därför även ur

tjänstesynpunkt borde uppmuntras. Förhållandet hade sålunda blivit det,

att ett stort antal gifta furirer vid regementet måste kommenderas till forttjänst,

i anledning varav frågan örn särskild ersättning härför till denna personalgrupp

på sätt regementschefen anfört fått stor betydelse. Kommendanten

ansåge därför ett bifall till förevarande framställning vara synnerligen

angeläget.

Arméförvaltningens fortifikations- och civila departement hava i yttrande

i ärendet den 3 januari 1936 anfört, bland annat:

Enligt brev den 20 december 1929 äger furir (musikfurir, likställd beställningsman)

vid truppförband av armén, vilken har eget hushåll samt antingen

är gift eller ock varit gift och fortfarande har minderårigt barn hos sig och

som beordras att för en tid av minst 20 dagar — av kommenderingen betingade

rese- och färddagar däri ej inberäknade — tjänstgöra utom egen förläggningsort,

att under tiden för kommenderingen ävensom under därav föranledda

resor eller färder i trupp, såframt traktamentsersättning därunder eljest icke

utgår, åtnjuta särskild ersättning (kommenderingstillägg) med en krona örn

dagen, dock att sådan förmån icke må utgå under kommendering såsom elev

vid arméns underofficersskola eller för deltagande i sådan tjänstgöring med

egen trupp utom förläggningsorten, som avses i 8 kap. 3 § av tilläggsbestämmelserna

till de militära avlöningsreglementena.

Förmånen av kommenderingstillägg utgår sålunda vid viss tjänstgöring

utom vederbörandes egen förläggningsort. Däremot saknas bestämmelser örn

motsvarande förmån för i framställningen avsedd tjänstgöring å den egna förläggningsorten,

och för vilken tjänstgöring officerare och underofficerare äga

åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt 8 kap. 3 § 3 mom. tilläggsbestämmelserna

till officersavlöningsreglementet.

Detta sammanhänger med att manskapsavlöningsreglementet saknar motsvarighet

till det i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet intagna stadgandet

örn att beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort)

inom fästning må, jämväl vid tjänsteutövning å förläggningsorten

(ordinarie tjänstgöringsorten) under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret

icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att på grund av den nuvarande

lydelsen av manskapsavlöningsreglementet möjlighet saknas att bereda manskap

den förmån, som med föreliggande framställningen avses. Härför

kräves nämligen en sådan ändring av samma reglemente, att däri införes en

bestämmelse, motsvarande den i 25 8 2 mom. officersavlöningsreglementet

intagna.

Beträffande frågan örn en sådan ändring kan anses påkallad, få intendentson

civila departementen, som gemensamt handlagt ärendet, framhålla, att,

även om de synpunkter, som föranlett medgivande av kommenderingstillägg

i hittills stadgad omfattning, icke torde med fullt samma styrka kunna göras

gällande ifråga örn gifta furirers tjänstgöring å egen förläggningsort under

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

fietingl. Majus proposition nr 81.

så jämförelsevis begränsade tidsperioder, varom, enligt vad handlingarna utvisa,

här är fråga, skäl dock synas tala för att möjlighet hålles öppen att

kunna medgiva kommenderingstillägg även vid sådan tjänstgöring. Det torde

nämligen för den gifta personalen vara ekonomiskt fördelaktigare att uppbära

kontant portionsersättning och kunna intaga sina måltider i hemmet, än att

vid bortovaro därifrån komma i åtnjutande av förplägnad in natura.

Departementen vilja emellertid framhålla, att enligt ovan åberopade brev

kommenderingstillägg över huvudtaget icke utgår för sådan tjänstgöring, som

avses i 8 kap. 3 § tilläggsbestämmelserna till officersavlöningsreglementet.

I visst fall gjord framställning örn sådan förmån under tjänstgöring av dylik

art har av Kungl. Majit genom beslut den 6 juni 1929 lämnats utan bifall.

Ett vidtagande av åtgärder för möjliggörande av särskild ersättning åt

manskap under tjänstgöring i fort å egen förläggningsort lär alltså böra ske

endast under förutsättning, att samtidigt till prövning upptages frågan örn

sådan reglering av bestämmelserna rörande kommenderingstillägg, att dylik

förmån må komma manskapet till godo jämväl under annan tjänstgöring av

den art, som avses i 8 kap. 3 § tilläggsbestämmelserna till officersavlöningsreglementet.

För bedömande av frågan rörande de kostnader, som komme att uppstå,

därest kommenderingstillägg skulle utgå i här ifrågasatt omfattning, härinom

intendentsdepartementet verkställts särskild utredning. Denna utredning

har givit vid handen, att, därest kommenderingstillägg skulle medgivas gifta

furirer i samma utsträckning, som för närvarande tjänstgöringstraktamente

under motsvarande tjänstgöring utgår till officer och underofficer — med

undantag dock för kommendering till arméns underofficersskola — kostnaderna

böra uppskattas till omkring 30,000 kronor. Då kostnaderna för kommenderingstillägg

för närvarande uppgå till cirka 12,000 kronor, skulle alltså

uppstå en merkostnad av omkring 18,000 kronor, med vilket belopp sålunda

anslaget till truppförbandens övningar skulle få höjas.

Slutligen har försvarsväsendets lönenämnd den 3 mars 1936 avgivit utlåtande

i ärendet och därvid framhållit, att, såsom arméförvaltningens intendents-

och civila departement i sitt yttrande anfört, bestämmelser i angivet

syfte icke kunde av Kungl. Majit utfärdas utan att sådan ändring skedde i

manskapsavlöningsreglementet, att däri infördes en bestämmelse, motsvarande

den i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet intagna. Lönenämnden har

vidare erinrat örn att förslag örn införande av dylik bestämmelse i manskapsavlöningsreglementet

tidigare varit före men fått förfalla på den grund att

manskapet under sådan tjänstgöring, som här avsåges, städse bereddes inkvartering

och beklädnad genom kronans försorg och alltså icke syntes hava

att vidkännas särskilda kostnader på samma sätt som officerare och underofficerare.

Med hänsyn till vad i den förevarande framställningen anförts ansåge

lönenämnden, att skäl numera förelåge för att särskild ersättning vid

sådan tjänstgöring, som i framställningen avsåges, finge utgå till gift underbefäl.

Lönenämnden tillstyrkte därför, att proposition avlätes till riksdagen

med förslag till införande under 9 § manskapsavlöningsreglementet av en

bestämmelse i sådan riktning.

Den skillnad, som i förevarande hänseende är till finnandes mellan offi- Departementscerare

och underofficerare, å ena sidan, samt manskap, å den andra, nämligen CÄCfen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 81.

att särskilt traktamente vid tjänstgöring i fort inom förläggningsorten, s. k.

forttraktamente, kan utgå till de förra kategorierna men icke till den sistnämnda,

grundar sig såsom av det anförda framgår därpå, att manskapet,

som vid fortförläggning liksom eljest erhåller inkvartering och förplägnad

genom kronans försorg, i motsats till officerare och underofficerare icke ansetts

hava att vid dylik förläggning vidkännas några särskilda kostnader.

Denna åtskillnad lärer väl alltjämt vara befogad i fråga om beställningshavare

av manskapet, som äro ogifta och sålunda regelmässigt bo och intaga

sina måltider i kasern; för dessa behöver uppenbarligen fortförläggningen

icke medföra några särskilda utgifter. Annorlunda ställer sig emellertid förhållandet

i fråga om manskap, som ingått äktenskap, vilket bland det äldre

underbefälet numera ofta är fallet. Gift underbefäl bor i allmänhet utom

kasern och erhåller därvid visst hyresbidrag samt äger dessutom i stället

för naturaportion uppbära kontant portionsersättning. För en sådan beställningshavare

lärer en kommendering i fort, varunder det vanliga kvarteret

icke kan bibehållas, medföra merkostnader av samma slag som de, vilka utgjort

motivet för att bevilja forttraktamente åt officerare och underofficerare.

Av det anförda synes mig framgå, att införandet av möjlighet för gift

underbefäl att i likhet med officerare och underofficerare under forttjänstgöring

erhålla särskild gottgörelse måste sägas stå i överensstämmelse

med billighet och rättvisa. En förutsättning för utfärdande av bestämmelser

i sådan riktning är emellertid, att i manskapsavlöningsreglementet

införes ett stadgande av liknande innebörd som det i 25 § 2 mom. officersavlöningsreglementet

intagna. Jag finner mig därför böra förorda, att till 9 §

manskapsavlöningsreglementet fogas ett nytt moment av den innebörd som

nyss sagts. Förslag härom lärer böra underställas riksdagen för godkännande.

Under förutsättning av riksdagens godkännande av förslaget lärer jag sedermera

få återkomma till frågan örn de närmare bestämmelser i fråga örn

forttraktamente åt gift underbefäl, som på grund därav må befinnas lämpligt

utfärda. Hedan nu vill jag emellertid förutskicka, att det enligt min mening

icke synes vara oundgängligen nödvändigt att, på sätt arméförvaltningens

intendents- och civila departement i sitt yttrande i ärendet gjort gällande,

förknippa utfärdandet av dylika bestämmelser med en utvidgning av de nuvarande

bestämmelserna angående kommenderingstillägg åt manskap vid

tjänstgöring utom förläggningsorten. Under sådana förhållanden lärer den

av åtgärden i fråga följande belastningen av övningsanslagen kunna inskränka

sig till relativt obetydliga belopp.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts

upprättat förslag till kungörelse angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet

den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet

samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till godkännande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 81.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl-Axel Bloch.

Bihang till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr 81.

321) 37 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:110 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 a1 i texten
  2. SU 1937:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilllägg till 9 § avlöningsreglementet den 11 maj 1928 s. 1 i texten