Angående bemyndigande att med Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och drift av en psykoneurosanstalt
1937-01-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:82, Angående bemyndigande att med Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och drift av en psykoneurosanstalt
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 83.
1
Nr 82.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att med Älvsborgs läns landsting träffa
avtal örn uppförande och drift av en psykoneurosanstalt;
given Stockholms slott den 29 januari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 29 januari 1937.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
PeHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, MÖLLER, LEVINSON, ENGBERG, SKÖLD,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:
I skrivelse den 30 oktober 1936 har pensionsstyrelsen hemställt örn bemyndigande
att med Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande i
närheten av lasarettet i Vänersborg av en anstalt för vård av psykoneuroser,
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av styrelsen tidigare slutna avtal
rörande inrättande av lasarettsavdelningar till styrelsens disposition.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 82. 823 37 1
2
Kungl. Majus proposition nr 82.
Till en början torde jag få i korthet redogöra för dels nuvarande platstillgång
och organisation å området, dels och det förslag till psykoneurosvårdens
utbyggande, som framlagts av statens sjukvårdskommitté, samt däröver avgivna
yttranden.
Nuvarande platstillgång och organisation.
Vården av de s. k. psykoneuroserna ombesörjes för närvarande huvudsakligen
å fyra specialanstalter (kuranstalter) av offentlig natur. Tre äro
helt fristående och förlagda till Åre, Nynäshamn och Tranås. Dessa anstalter,
som efter pågående ombyggnad av Nynäsanstalten komma att inrymma cirka
540 vårdplatser, tillhöra i realiteten pensionsförsäkringsfonden, ehuru de
formellt drivas av för ändamålet bildade bolag. Den fjärde anstalten är anordnad
såsom en avdelning av Malmö allmänna sjukhus. Den inrymmer 61 vårdplatser
och har, i likhet med de vid vissa länslasarett befintliga avdelningarna
för reumatiskt sjuka, tillkommit under pensionsstyrelsens ekonomiska medverkan.
Till grund för dessa avdelningars uppförande och drift ligga särskilda,
mellan pensionsstyrelsen och vederbörande landsting (respektive stad utanför
landsting) träffade avtal, vilka i huvudsak innehålla följande.
1. Landstinget förbinder sig att uppföra och med erforderlig apparatur
utrusta kuranstalten samt där intill det antal, som anstalten normalt rymmer,
till undersökning, observation och vård emottaga patienter, vilka ditsändas
enligt pensionsstyrelsens beslut eller i enlighet med av styrelsen lämnade
föreskrifter. Lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den
22 juni 1928 samt Kungl. Maj:ts stadga samma dag angående lasarett nr. m.
skola därvid vara gällande i tillämpliga delar såväl beträffande sjukvård som
ekonomisk förvaltning, försåvitt icke annan överenskommelse träffas mellan
styrelsen och lasarettsdirektionen.
2. Läkarvården å kuranstalten bestrides, därest ej annan överenskommelse
träffas, av överläkaren å lasarettets medicinska avdelning med hjälp av
en biträdande läkare. Före nytillsättning av någon av dessa befattningar
skall styrelsen beredas tillfälle att yttra sig.
3. Pensionsstyrelsen förbinder sig att från pensionsförsäkringsfonden bevilja
landstinget två amorteringslån, det ena till belopp motsvarande kostnaderna
för anstaltens uppförande samt dess beräknade andel i lasarettets
gemensamma undersöknings-, behandlings-, bad- och ekonomilokaler jämte
erforderliga personalbostäder, och det andra avsett för bestridande av kostnaderna
för anstaltens möblering och utrustning. Båda lånen löpa i regel
med 4.3 procent årlig ränta.
4. Pensionsstyrelsen betalar för vården av sina patienter dels en fastighetsavgift
och dels en dagavgift.
Fastighetsavgiften utgår för år med den annuitet, som erfordras för att
med tillämpning av i punkt 3. angivna räntefot under 50 år förränta och
amortera nyssnämnda fastighetskostnad.
Dagavgiften avser i första hand ersättning för undersökning, observation,
behandling och annan vård, kost, värme, tvätt, belysning, betjäning, transport
av patienterna och deras effekter till och från staden samt andel i lasarettets
centrala administrationskostnader. I dagavgiften inberäknas även kostnaden
för underhåll av gård, parker och vägar. Till grund för dagavgiftens beräknande
skall i princip läggas lasarettets självkostnad för styrelsens patienter.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
Som sådan självkostnad skall — om och i den mån icke annorledes överenskommes
— anses lasarettets dagkostnad för lasarettets egna avdelningar och
kuranstalten gemensamt, däri dock icke inbegripet kostnaderna för lasarettets,
inklusive kuranstaltens, uppförande, underhåll och första uppsättning inventarier.
Under vart och ett av de femton första åren betalar pensionsstyrelsen därjämte
ränta och amortering å den engångskostnad, landstinget iklätt sig folden
första uppsättningen inventarier å kuranstalten. Denna kostnad lägges
vanligen som en del till dagavgiften. Vid kontraktets upphörande skall värdering
äga rum av samtliga då befintliga inventarier i kuranstalten, varefter
det belopp, som därvid fastställes, skall till styrelsen inbetalas.
5. Pensionsstyrelsen är berättigad att taga kännedom om förhållandena å
kuranstalten och genom ombud taga del av lasarettets räkenskajier, när styrelsen
så finner erforderligt. En av styrelsen utsedd representant skall ock
äga rätt närvara vid lasarettsdirektionens sammanträden, då ärenden förekomma,
som angå styrelsens patienter, och därvid deltaga i överläggningarna,
men icke i besluten. Kallelse angående dylikt sammanträde skall delgivas
styrelsen.
6. Avtalen gälla för en tid av femtio år. Pensionsstyrelsen är dock, örn
statsmakterna icke skulle bevilja densamma erforderliga medel för bedrivande
av individuell sjukvårdsverksamhet, berättigad att tidigare uppsäga avtalet.
Skulle avtalet till följd härav upphöra före avtalstidens utgång, skall räntan
å fastighetslånet för den då återstående delen nedsättas till 3 procent. Styrelsen
är ock berättigad att överlåta avtalet på annan statlig myndighet.
Landstinget äger rätt att efter tjugufem år uppsäga avtalet, i vilket fall då
återstående belopp av fastighetslånet skall vara till betalning förfallet, därest
pensionsstyrelsen så påfordran
7. Skulle mellan kontrahenterna uppstå meningsskiljaktighet rörande den
vård och behandling, som styrelsens patienter erhålla, skall tvistefrågan hänskjutas
till medicinalstyrelsens avgörande. Skulle medicinalstyrelsen därvid
finna vården och behandlingen otillfredsställande samt meddelade föreskrifter
för rättelses vinnande ej iakttagas, är pensionsstyrelsen berättigad att häva
avtalet och påfordra omedelbar inbetalning av till landstinget utlämnade lån.
8. Yid annan tvist rörande tolkningen eller tillämpningen av avtalen eller
rörande förhållanden, som direkt eller indirekt äga sammanhang med avtalen,
hänskjutes frågan till en särskild nämnd, av vilken pensionsstyrelsen och
landstingets förvaltningsutskott utse var sin ledamot och fungerande chefen
för justitiedepartementet ordföranden, och skall det beslut, som på så sätt
fattas, vara ovillkorligen bindande.
Yid sidan om nu nämnda anstalter finnas en del enskilda kuranstalter,
som inrättats med särskild hänsyn till psykoneurosvården. Å en av dessa,
Tyringe badanstalt och sanatorium, disponerar pensionsstyrelsen ett mindre
antal platser. Härutöver har pensionsstyrelsen i viss omfattning hänvisat
psykoneurospatienter till s. k. sommarkurorter.
Kostnaderna för kurortsverksamheten har tidigare huvudsakligen bestritts
med överskottsmedel från pensionsförsäkringsfonden. Från och med budgetåret
1936/1937 gäldas dessa kostnader i sin helhet, bortsett från inflytande
patientavgifter, från det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 82.
Statens sjukvårdskommittés förslag oell
däröver avgivna yttranden.
I sitt år 1934 avgivna betänkande angående kroppssjukvården i riket
(statens offentliga utredningar 1934: 22) har statens sjukv är dsko mmitt é även
behandlat frågan om psykoneurosvårdens tillgodoseende.
Kommittén har därvid inledningsvis framhållit, att under begreppet psykoneuros
sammanfattas sjukdomar och sjukliga tillstånd med vitt skilda symtom
och symtomkomplex, vilka kunna vara förvillande lika nästan vilka kroppssjukdomar
som helst men ock kunna uppträda under former, som lätt kunna
tydas som sinnessjukdom i egentlig mening. Det gemensamma för dem alla
ligger däri, att symtomen äro yttringar av själsliga rubbningar. Såväl med
hänsyn härtill som framför allt till det förhållandet, att dessa rubbningar i
sin tur ofta framkallas av orsaker, vilka endast till ringa del eller ej alls falla
inom ramen för den medicinska terapien, såsom missräkningar och motgångar,
svåra familje- eller arbetsförhållanden, fattigdom m. m., är, betonar kommittén,
behandlingen av dessa sjuka förenad med stora vanskligheter, då den
måste inrikta sig på att få människan själv, hennes sätt att reagera och värdesätta,
förändrad. För en rätt diagnostik av hithörande fall erfordras dessutom
oftast en apparatur, varöver endast delade lasarett förfoga, ävensom
möjlighet till konsultationer med läkare inom olika specialgrenar.
Vid överläggningar, som kommittén i anledning härav haft med på området
speciellt sakkunniga, hade, fortsätter kommittén, i det stora hela enighet rått
därom, att patienter, som stöde nära egentlig sinnessjukdom, borde vårdas å
sinnessjukhusens upptagningsavdelningar eller däremot svarande platser. Å
andra sidan hade hinder ej ansetts möta mot att lättare psykoneurosfall vårdades
å centrallasarettens medicinska avdelningar. För återstående fall hade
däremot särskilda vårdanordningar befunnits erforderliga. Kommittén yttrar
härutinnan i huvudsak följande.
Beträffande vården av de svårare psykoneurosfallen har såväl inom kommittén
som bland de sakkunniga enighet rått därom, att den bör förläggas till
särskilda anstalter, där vården handhaves av läkare med speciell läggning och
utbildning för dessa fall. Kommittén anser sig härvid icke kunna förorda
helt fristående anstalter i den form de fått i Åre, Tranås och Nynäshamn. Avgörande
för kommittén har härvid varit den brist på tillfällen till samarbete
med andra specialiteter, som vidlåder denna typ. Även den kombination, som
Malmötypen i sin nuvarande gestaltning utgör, synes kommittén innebära
vissa svagheter. En sådan avdelning torde framför allt vara för stor för att
under gemensam läkare sammanbindas med den medicinska avdelningen. Kommittén
vill därför förorda, att psykoneurosvården i första hand tillgodoses å
anstalter, som förestås av egna, specialutbildade läkare men icke givas det
starkt isolerade läge, som nu befintliga anstalter av Åretypen fått, utan anslutas
till större delade lasarett. Kommittén anser sig dock icke böra påyrka,
att anstalterna skola, såsom exempelvis i Malmö, förläggas i omedelbar anslutning
till lasarett. Det väsentliga är, att anstalten ur sjukvårdssynpunkt är så
ansluten till lasarett, att den är en med övriga självständiga avdelningar jämbördig
avdelning.
Kommittén har med sitt förord för en sålunda modifierad Malmö- eller
Åretyp icke heller avsett att uttala sig för vårdanstalter av alltför stora mått.
5
Kungl. Majus proposition nr 82.
Med hänsyn till den betydelse, läkarnas personliga inflytande har för en framgångsrik
behandling, vore det sannolikt bäst, att en psykoneurosanstalt icke
gjordes större än att överläkaren kunde sköta den ensam. Kommittén har
emellertid anledning förmoda, att stora svårigheter skulle möta för att på en
sådan anstalt få behålla en dugande läkare, på vilken, förutom själva vården,
hela journal!öringen och en mängd detaljarbete skulle vila, ett arbete, som
väl kan utföras av underordnad läkare. På grund härav anser sig kommittén
böra föreslå, att ifrågavarande anstalter göras så stora, att anställande även
av underordnad läkare är motiverat.
Behovet av platser å sådana anstalter —- utöver de redan befintliga —•
finnér kommittén vanskligt att uppskatta men anser sig i varje fall kunna
tillråda uppförande av en ny psykoneurosanstalt om cirka 100 platser. Till
utveckling härav anför kommittén bland annat:
Enligt vad kommittén inhämtat uppgick vid 1931 års utgång antalet psykoneurosfall,
vilka pensionsstyrelsen beviljat bidrag till anstaltsvård men som då
ännu ej kunnat beredas plats, till 468. Väntetiden för dessa uppgives till sammanlagt
omkring 4,050 veckor eller 28,350 vårddagar. Med utgångspunkt från
dessa siffror skulle en anstalt örn cirka 85 vårdplatser vara tillräcklig för hela
väntetidens eliminerande under förutsättning, att antalet inträdessökande förbleve
konstant. Denna förutsättning torde dock näppeligen motsvara förhållandena
i verkligheten. Nya vårdtillgångar pläga nämligen mobilisera ett
latent sjukvårdsbehov. Så torde bliva fallet även här. Med hänsyn till att
meningsskiljaktigheter förefinnas angående lämpligaste formen för den slutna
psykoneurosvårdens utbyggande anser dock kommittén, att man tills vidare
bör åtnöja sig med en ny anstalt, inrymmande omkring 100 vårdplatser. Denna
bör i så fall förläggas till västra Sverige i anslutning till något lämpligt
lasarett.
Vid remissbehandlingen har sjukvårdskommitténs förslag i denna del biträtts
av det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar, bland
dem medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,
svenska föreningen för invärtes medicin samt svenska landstingsförbundet.
Av dessa har medicinska fakulteten i Uppsala ansett vårdplatsbehovet alldeles
för lågt beräknat och uppskattar detsamma till en flerdubbelt högre siffra
än 100.
Inom vissa läkarkretsar har emellertid tveksamhet yppats beträffande frågan,
huruvida hithörande vård bör i princip utbyggas i anslutning till lasarett
eller i anslutning till sinnessjukhus. Särskilt den medicinska fakulteten vid
Lunds universitet finner ytterligare utredning på denna punkt erforderlig.
Fakulteten åberopar därvid främst ett av överläkaren vid den psykiatriska
kliniken i Lund, professor H. Sjöbring avgivet utlåtande, vari denne, utan
att dock själv taga ståndpunkt till spörsmålet, närmare utvecklar fördelarna
och nackdelarna av de skilda utbyggnadslinjerna. Som sammanfattning härav
anför professor Sjöbring, att till förmån för psykoneurosavdelningar vid
sinnessjukhus talade, att organisationen av vården för psykiskt sjuka därigenom
finge större enhetlighet och fasthet och att det för allmänhetens synpunkt
på de sinnessjuka och sinnessjukdomar skulle vara av den största betydelse,
att även de lindrigare formerna av psykisk sjukdom vårdades på
6
Kungl. Majus proposition nr 82.
samma sjukhus. Till förmån för särskilda avdelningar vid centrallasarett
åter kunde anföras, att anknytning vunnes till annan sjukvård, att därmed
all den sakkunskap, varöver centrallasarettet förfogade, mobiliserades till
gagn för vården av lättare psykiskt sjuka, att möjlighet därmed bereddes att
få denna viktiga del av den psykiska sjukvården företrädd inom varje län
och förlagd till en naturlig centralpunkt, där även andra specialavdelningar
hade sin plats. Slutligen representerade detta den väg, som med hänsyn till
allmänhetens inställning, ej minst de lindrigt sjukas egen, mötte det minsta
motståndet och därför redan från början finge anses vara den mest effektiva.
Karolinska institutets lärarkollegium åberopar ett av överläkaren vid psykiatriska
sjukhuset i Stockholm, professor V. Wigert avgivet yttrande, däri
denne gör gällande, att behov av vårdavdelningar vid lasarett föreligger även
för andra psykiskt sjuka än dem, som tillhöra psykoneurosernas krets. Frågan,
huruvida detta behov kunde tillgodoses i samband med den sanatorieform
för psykoneuroser, som sjukvårdskommittén förordat, eller örn därför krävdes
speciella vårdanordningar, borde enligt Wigerts mening göras till föremål
för särskild och ingående prövning.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund slutligen ställer sig betänksam
mot att skapa stora specialsjukhus för vård av psykoneuroser och anser, att
resultatet av verksamheten vid det första sjukhuset av denna art (Malmö
allmänna sjukhus) först bör avvaktas och efter en längre verksamhetstid bedömas,
innan vidare åtgärder planeras efter samma linjer. Centralstyrelsen
understryker tillika vikten av en dispensärverksamhet för psykoneuroser
under framhållande, att den polikliniska vården av dessa åkommer torde,
där den omhänderhaves av därför väl kvalificerade läkare, vara till minst lika
stort samhälleligt gagn som stora, slutna anstalter.
Tilläggas kan i anledning härav, att direktionen för Malmö allmänna sjukhus
för sin del betonat, att de senaste årens erfarenheter från psykoneurosavdelningen
i Malmö endast varit ägnade att bekräfta de tidigare vunna erfarenheterna
och giva ytterligare stöd åt det av sjukvårdskommittén framlagda
förslaget. Behovet av en ordnad ambulatorisk vård ute i landet, ej minst
en sådan, som ombesörjdes av kuratorer, hade dock gjort sig gällande starkare
än förr.
Pensionsstyrelsens framställning oell i
anledning därav avgivna yttranden.
I sin förenämnda framställning anför pensionsstyrelsen i huvudsak följande.
Vid 1935 års utgång utgjorde antalet neurosfall, vilka pensionsstyrelsen
beviljat bidrag till vård men som då ännu icke kunnat beredas plats, 413.
Motsvarande antal uppgick i september 1932 till 314 och i september 1936
till 658. Väntetiden för neuroser under förhösten 1936 uppginge till 7 å 8
veckor. Därvid vore att märka, att väntetiden denna tid på året i allmänhet
vore relativt kort. Motsvarande tid i maj samma år utgjorde omkring 13
veckor. För pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet vore
denna långa väntetid i hög grad menlig. Styrelsen ville därvid särskilt framhålla
risken av att vederbörandes sjukdomstillstånd under tiden försämrades
7
Kungl. Maj:ts proposition nr S2.
och utsikterna till återställelse av arbets- och försörjningsförmågan därigenom
bleve mindre. De medel, allmänna såväl som enskilda, vilka komme till användning
för bekostande av den invaliditetsförebyggande verksamheten,
skulle förvisso komma till bättre nytta, därest möjligheter funnes att bereda
vederbörande vård inom kortare tid än vad som för närvarande vore fallet.
Pensionsstyrelsen hade därför undersökt möjligheterna att få till stånd
ytterligare en vårdanstalt för psykoneuroser. I likhet med statens sjukvårdskommitté
ansåge styrelsen, att denna anstalt lämpligen borde förläggas till
västra Sverige. Åtskilliga platser hade varit på förslag, belägna såväl på rena
landsbygden som i närheten av lasarett. Då pensionsstyrelsen delade kommitténs
mening, att en dylik anstalt borde anslutas till ett delat lasarett, hade
styrelsen funnit Borås och Vänersborg närmast kunna komma ifråga, och hade
styrelsen därför trätt i underhandlingar med representanter för dessa två städer.
Från drätselkamrarna därstädes hade styrelsen emottaga tvenne skilda
framställningar, vari de -—- under förutsättning av stadsfullmäktiges godkännande
— förklarat sig villiga att utan ersättning avstå viss mark för ändamålet
ävensom framdraga erforderliga ledningar för vatten, avlopp och elektrisk
kraft. Även Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott hade i särskild
skrivelse förklarat sig intresserat för saken.
Med anledning därav hade representanter för pensionsstyrelsen på ort
och ställe undersökt de föreslagna platserna för anstaltens förläggning. Därvid
hade befunnits, att en cirka 2 km från Vänersborgs lasarett belägen plats
vid Korseberg vore den lämpligaste. Denna plats, liggande jämväl på obetydligt
avstånd från järn vägsknuten Öxnered å Bergslagsbanan, vore synnerligen
centralt belägen inom den rayon, för vilken anstalten närmast vore avsedd,
en omständighet av betydelse ej minst med hänsyn till kostnaderna
för patienternas resor till och från anstalten, vilka i regel betalades av pensionsstyrelsen.
Vidare vore i närheten av Vänersborg icke mindre än två
sinnessjukanstalter belägna, så att i förekommande fall lätt tillgång till konsultation
med sinnessjukläkare funnes. Platsens belägenhet i förhållande till
lasarettet syntes ock vara i god överensstämmelse med den uppfattning, åt
vilken statens sjukvårdskommitté givit uttryck.
Pensionsstyrelsen hade av nu anförda skäl ansett, att en förläggning av
den planerade neurosanstalten till den ifrågavarande platsen i närheten av
Vänersborg vore att förorda, under förutsättning att avtal i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gällde beträffande de till styrelsens förfogande
stående reumatikeravdelningarna vid vissa lasarett kunde träffas
med Älvsborgs läns landsting och att anstalten sålunda komme att ägas
och drivas av landstinget såsom en med övriga självständiga avdelningar
å lasarettet jämställd avdelning. Styrelsen hade därför trätt i närmare
underhandlingar med representanter för landstinget, varvid från deras
sida bland annat framförts en önskan, att platsantalet å anstalten skulle
sättas till 120, enär detta antal ur administrationssynpunkt vore att föredraga
framför det föreslagna antalet 100. Då, enligt vad styrelsen inhämtat,
det anförda skälet för platsantalets höjande vore fullt bärande och
denna höjning redan i och för sig måste anses vara till fördel för den invali
ditetsförebyggande verksamheten, hade styrelsen meddelat landstinget, att
från styrelsens sida intet hinder mötte mot nämnda höjning.
Därefter hade landstinget genom beslut den 10 september 1936 förklarat
sig villigt att på förberörda villkor låta uppföra och driva den planerade
anstalten.
Styrelsen tillägger, att enär kostnaderna för pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande
verksamhet numera bestridas enbart med statsmedel, hade
styrelsen ansett sig böra underställa Kungl. Majit förevarande fråga.
8
Kungl. Majus proposition nr 82.
Vid sin framställning har pensionsstyrelsen fogat, förutom avskrift av ett
mellan styrelsen och Västmanlands läns landsting år 1929 slutet avtal angående
den vid Västerås lasarett uppförda kuranstalten för reumatiskt sjuka
jämte vissa andra handlingar,
dels en i ärendet upprättad kartskiss, utvisande, att den planerade anstalten
är avsedd att mottaga patienter företrädesvis från Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Göteborgs och Bohus län samt norra delen av Hallands län,
dels ock ett den 10 juni 1936 avgivet utlåtande av de våren 1936 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande p e nsi o n ss tyr e Is eris invaliditetsförebyggande
verksamhet, vari dessa bland annat anföra följande.
De sakkunniga hava ännu icke haft tillfälle att ingå på närmare prövning
av behovet av en ny anstalt för psykoneuroser. Därest emellertid en ny anstalt
anses böra komma till stånd, hava de sakkunniga —• i likhet med flertalet hörda
myndigheter —• intet i princip att erinra mot att anstalten förlägges i anslutning
till ett större delat lasarett, på sätt statens sjukvårdskommitté förordat.
De sakkunniga vilja för sin del endast understryka vikten av att goda
konsultationsmöjligheter stå anstalten till buds med såväl medicinskt som
psykiatriskt skolade läkare.
Ur sistnämnda synpunkt kunna skäl anföras för och emot såväl den ena
som den andra av de nu ifrågasatta förläggningsorterna. Vid en förläggning
till Borås skulle konsultationsmöjligheterna med vederbörande lasarett bli
synnerligen goda, medan avståndet till närmaste sinnessjukhus skulle bli
tämligen stort. En förläggning till A^änersborg åter skulle erbjuda bättre
tillgång till konsultation med psykiatriskt skolad läkare men något sämre
möjligheter till konsultation med lasarettsläkare. Med hänsyn till det relativt
stora avstånd från lasarettet, som anstaltens förläggning till den avsedda
platsen invid Vänersborg skulle medföra, kan möjligen sistnämnda plats anses
vara Borås underlägsen såsom förläggningsort. Då emellertid Aränersborg
har ett mera centralt läge än Borås inom den rayon, anstalten avser att
tillgodose, samt även erbjuder andra fördelar, vilja de sakkunniga icke motsätta
sig en förläggning av den ifrågasatta anstalten till Vänersborg, dock
under den av pensionsstyrelsen angivna förutsättningen, att anstalten organiseras
som en självständig avdelning av lasarettet därstädes.
Härjämte har bilagts utdrag av protokoll, hållet vid lagtima möte med Älvsborgs
läns landsting den 10 september 1936, varav framgår, att landstinget
samma dag beslutat att
dels förklara sig villigt att å angiven plats invid Aränersborg uppföra en anstalt
om cirka 120 platser för vård av personer, lidande av psykoneuros, organiserad
såsom en särskild avdelning av lasarettet samt att upplåta densamma
för pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet,
dels uppdraga åt förvaltningsutskottet, att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om upptagande av ett 35-årigt amorteringslån för täckande av landstingets
kostnader i samband med anstaltens uppförande, dock högst 1,600,000
kronor, ävensom att upptaga samma lån.
dels ock bemyndiga förvaltningsutskottet ej mindre att med pensionsstyrelsen
samt Vänersborgs stad träffa erforderliga avtal örn anstaltens uppförande
och drift och om förvärvande av erbjudet markområde m. m., allt i
huvudsaklig överensstämmelse med i framställningen angivna grunder och
9
Kungl. Majus proposition hr 82.
pensionsstyrelsens tidigare avtal rörande anstalterna å vissa andra platser,
än även att handhava bestyret med anstaltens uppförande och utrustande.
Sedermera har pensionsstyrelsen på departementets anmodan överlämnat
en inom styrelsen upprättad, den 17 november 1936 dagtecknad promemoria,
vari kostnaderna för den planerade anstalten närmare belysas.
Kostnaderna för anstaltens uppförande beräknas där till omkring
1.600.000 kronor. I detta belopp ingår även ersättning för anstaltens andel
i redan befintliga gemensamma avdelningar för röntgenbehandling m. m. samt
vidare kostnaderna för hägnad och iordningställandet av det betydande markområdet.
Bortsett från dessa sistnämnda kostnader uppskattas anläggningskostnaderna
till 12,000 kronor per vårdplats eller för samtliga 120 platser till
1.440.000 kronor. Då ritningar och arbetsbeskrivning ännu ej föreligga, hava
kostnadsberäkningarna verkställts så, att nyss angivna belopp kunna betraktas
som maximibelopp. Med utgångspunkt härifrån och efter en ränta, beräknad
enligt det nuvarande ränteläget till 3 procent, skulle den årliga fastighetsavgift,
pensionsstyrelsen hade att under 50 år erlägga, uppgå till cirka 62,000
kronor per år eller omkring kronor 1: 40 per dag och patient. Till jämförelse
meddelas, att motsvarande avgift för år 1935 utgjort vid nuvarande avdelningar
i Norrköping kronor 1:22, Västerås kronor 1:19, Lund kronor 1:61,
Lidköping kronor 1: 23, Umeå kronor 1:30 samt Malmö kronor 1:50.
Anskaffningskostnaden för första uppsättningen inventarier beräknas
till omkring 175,000 kronor. Detta belopp skulle enligt det tilltänkta avtalet
amorteras på så sätt, att i dagavgiften inräknas ersättning för årlig avskrivning
på inventarierna med Vis av nämnda anskaffningskostnad eller
11,667 kronor, motsvarande ungefär 27 öre per vårddag.
Med ledning av tillgängliga uppgifter för år 1934 angående lasarettets i
Vänersborg dagkostnader beräknas den egentliga dagavgiften för pensionsstyrelsens
del till kronor 5: 27. Lägges härtill kostnaden för inventarierna
skulle dagavgiften uppgå till sammanlagt cirka kronor 5: 54 per vårddag.
Till jämförelse meddelas, att dagavgiften för reumatikeravdelningen i
Umeå, som beräknats på likartat sätt, år 1934 uppgick till kronor 5: 14 och år
1935 till kronor 5: 37. Motsvarande kostnad i Malmö utgjorde för år 1934
kronor 6:98 och för år 1935 kronor 7:01.
Till följd av remiss hava utlåtanden i ärendet avgivits av medicinalstyrelsen
den 8 januari och statskontoret den 21 januari 1937.
Medicinalstyrelsen tillstyrker anstaltens uppförande, ehuru styrelsen finner
den beräknade kostnaden väl hög. Styrelsen yttrar:
Styrelsen vitsordar behovet av en ny anstalt för vård av psykoneuroser.
Den föreslagna förläggningsplatsen inom den del av landet, som anstalten
skall tillhandahålla vårdplatser, synes från geografisk synpunkt ändamålsenlig.
Styrelsen vill även framhålla, att ett förläggande av anstalter av ifrågavarande
slag i närheten av sinnessjukhus, där välutbildad psykiater för nödvändiga
konsultationer och övrigt samarbete finnes att tillgå, enligt styrelsens
förmenande är synnerligen önskvärt för att avdelningen väl skall fylla
sina uppgifter. Styrelsen tillstyrker sålunda, att anstalten kommer till ut
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 82. 323 87 2
10
Kungl. Majus proposition nr 82.
förande i huvudsaklig överensstämmelse med de av pensionsstyrelsen angivna
riktlinjerna. Styrelsen kan dock icke underlåta att framhålla, att den beräknade
kostnaden av 12,000 kronor per vårdplats synes väl hög med hänsyn till
att anstalten skall organiseras som en avdelning av länslasarettet och i följd
därav måste förutsättas i viss utsträckning komma att använda si^ av dettas
medicinska och tekniska utrustning. Styrelsen har icke varit i tillfälle pröva,
i vad mån en förläggning av anstalten till någon av de föreslagna byggnadsplatserna
närmare lasarettet skulle påverka driftkostnaderna, som synas bliva
avsevärda.
Statskontoret framhåller, att det, därest ifrågavarande anstalt kommer till
stånd, torde bliva erforderligt att öka anslaget till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet med ett icke obetydligt belopp. Vid sådant förhållande
syntes ärendet böra underställas riksdagens prövning.
Departemen t schefen.
Den av pensionsstyrelsen föreslagna åtgärden avser att i ett viktigt hänseende
komplettera styrelsens sedan en följd av år bedrivna invaliditetsförebyggande
verksamhet och syftar sålunda bland annat till en minskning av
statens direkta kostnader för folkpensioneringen. Såsom av det anförda framgår,
ligger styrelsens framställning, i vad den avser utbyggandet av vårdmöjligheterna
för psykoneuroser, i linje med statens sjukvårdskommittés förslag
i detta ämne. Vid remissbehandlingen av såväl sistnämnda förslag som pensionsstyrelsens
framställning har behovet av ytterligare vårdplatser för psykoneuroser
allmänt vitsordats. Det av sjukvårdskommittén föreslagna sättet för
vårdplatsbehovets tillgodoseende — genom en ny anstalt i anslutning till delat
lasarett i västra Sverige — har ock vunnit gillande, bortsett från den tveksamhet,
som framkommit i ett eller annat av de i det föregående berörda yttrandena.
Med den förläggning, som den av pensionsstyrelsen planerade anstalten avses
erhålla, lärer principfrågan, huruvida psykoneurosvården bör utbyggas i anslutning
till lasarett eller till sinnessjukhus, hava relativt ringa betydelse ur
praktisk synpunkt, då anstalten skulle få goda konsultationsmöjligheter å
såväl lasarettsvårdens som sinnessjukvårdens område. Vid sådant förhållande
och då jag under hand erfarit, att vid den fortsatta utredningen rörande pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande verksamhet intet nytt framkommit,
som är ägnat att ställa behovet eller lämpligheten av den planerade anstalten
i tveksam dager, anser jag mig oförhindrad att tillstyrka uppförandet av
nämnda anstalt.
Vad härefter angår den ekonomiska sidan av saken, vill jag erinra, att
statens sjukvårdskommitté i sin allmänna sjukvårdsplan utgått från att kostnaderna
för den slutna jjsykoneurosvårdens utbyggande och drift skola liksom
hittills i princip åvila staten. Vården förutsättes dock framdeles bliva helt
införlivad med den allmänna sjukvården och därmed förlagd under medicinalstyrelsens
överinseende. Härutinnan lär, enligt vad jag inhämtat, vid
den nu pågående utredningen icke komma att föreslås någon ändring. Själv har
jag i samband med framläggandet vid förra årets riksdag av propositionen
(nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den
slutna sjukvården uttalat min huvudsakliga anslutning till förenämnda sjuk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 82.
11
vårdsplan, och skäl synas mig icke föreligga att i nu förevarande hänseende
förorda en avvikelse därifrån. Vid sin behandling av nyssnämnda proposition
fann icke heller riksdagen, som dock endast ingick på realprövning av den
framlagda sjukvårdsplanen i de delar, varom då särskilt var fråga, anledning
till erinran mot de av kommittén uppdragna allmänna riktlinjerna för sjukvårdens
handhavande och finansiering. Då härjämte grunderna för det tilltänkta
avtalet icke synas lägga hinder i vägen för ett eventuellt inordnande
vid lämplig tidpunkt av den ifrågasatta anstalten i den allmänna sjukvården,
är jag för min del villig tillstyrka pensionsstyrelsens framställning även i
fråga om sättet för kostnadernas bestridande.
Däremot kan jag, i likhet med medicinalstyrelsen, ej undgå att finna,
att kostnaden för anstaltens uppförande beräknats väl högt. En inom departementet
med ledning av uppgifter från pensionsstyrelsen verkställd utredning
visar nämligen, att uppförandet av nuvarande lasarettsavdelningar,
vilka stå till pensionsstyrelsens disposition, i genomsnitt dragit en kostnad
av 9,800 kronor per vårdplats. Undantagas avdelningarna vid Malmö allmänna
sjukhus och lasarettet i Lund, där speciella förhållanden föreligga, blir för
de återstående avdelningarna, som äro fem till antalet och uppförda åren
1927—1935, motsvarande kostnad 9,400 kronor. Jag anser mig därför böra
förorda, att vid det av pensionsstyrelsen begärda bemyndigandet knytes det
villkoret, att statens bidrag till anstaltens uppförande, inklusive dess andel
i lasarettets gemensamma lokaler, icke må överskrida 10,000 kronor per vårdplats.
De avsedda grunderna för driftkostnadernas beräknande samt för avtalet
i övrigt giva mig icke anledning till erinran. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att enligt vad pensionsstyrelsen upplyst det blivande avtalet kommer
att i fråga örn huvudgrunderna avvika från de redan ingångna avtalen
endast därutinnan, att ansvaret för vården vid anstalten, på grund av dennas
storlek, skall handhavas av särskild överläkare samt att räntan å utlämnade
lån, med hänsyn till det allmänna ränteläget, sänkes från 4.3 procent till omkring
3 procent.
Avtalets genomförande skulle med den av mig nyss förordade kostnadsbegränsningen
och under förutsättning, att nuvarande prisnivå bibehålies
i stort sett oförändrad, komma att föranleda en årlig utgift för statsverket
av omkring 50,000 kronor i fastighetsavgifter och 240,000 kronor i dagavgifter
eller alltså tillhopa 290,000 kronor. Av detta belopp kan emeller
tid, åtminstone tills vidare, omkring en tredjedel eller 90,000 kronor beräknas
inflyta från kommuner och enskilda i form av patientavgifter. Nettokostnaden
för staten skulle alltså komma att uppgå till omkring 200,000 kronor
per år och föranleda en motsvarande höjning av det under femte huvudtiteln
uppförda reservationsanslaget till åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet. Med hänsyn härtill lärer ärendet böra underställas
riksdagens prövning. Då anstalten beräknas kunna tagas i bruk tidigast under
senare delen av år 1938, kommer ett bifall till pensionsstyrelsens framställning
icke att påverka anslagsberäkningarna för nästa budgetår.
12
Kungl. Majus proposition nr 82.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Kungl. Majit må bemyndiga pensionsstyrelsen att med
Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och drift
å angiven plats i närheten av lasarettet i Vänersborg av en
anstalt för psykoneuroser i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som gälla för de nuvarande, till pensionsstyrelsens
disposition stående lasarettsavdelningarna, dock att statens
bidrag till anstaltens uppförande och andel i lasarettets gemensamma
lokaler icke må överstiga 10,000 kronor per vårdplats.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Forssberg.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att med Älvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och drift av s. 3 i texten
- SU 1937:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att med Alvsborgs läns landsting träffa avtal örn uppförande och drift av en psykoneur s. 1 i texten