Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333)

1937-02-12 · 65 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:94, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den

26 juni 1936 (nr 333); given Stockholms slott den 12

februari 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936 (nr 333).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 94.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

angående ändring i''vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni

1936 (nr 333).

Härigenom förordnas, att 1, 3—6, 8, 11 och 13 §§ lantarbetstidslagen den

26 juni 1936 skola, 1, 3, 5, 6, 8 och 13 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare, som

användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som---dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa

arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,

i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast anställd

i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som---av staten.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete

är att hänföra till sadant, vara denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss

arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål---domstolen tillhanda.

I annan---avgiva utlåtande.

4 §■

1 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för vecka,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94. 3

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54

timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i stället

för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9 timmar

samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest

arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor

i följd.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än

i nämnda paragraf sägs.

2 morn. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 mom. Undantag från--— oskäligt utsträckas.

6 §•

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må---meddela beslut.

Anmälan eller---allmänna posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs

användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall eller

olycksfall bland djuren.

8 §•

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. eller

7 § åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå

följande kalendervecka eller, därest då icke kan avgöras huruvida arbetstiden

är att hänföra till sådan som avses i nämnda lagrum, så snart sådant kan

bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva att anteckning

om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid som avses i 7 § 1 mom.

är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande

tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge---honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst

tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid då sista

anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

11 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 8 § åligger honom, straffes med

dagsböter.

Har arbetsgivare---under fem.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1937.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

5

Utdrag ao protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen frågan om ändring i

vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333) samt anför:

Inledning.

Tidigare behandling av frågan om lantarbetstidslag.

Genom proposition nr 230 framlade Kungl. Maj:t för 1936 års riksdag förslag

till lantarbetstidslag. I det vid propositionen fogade protokollet över

socialärenden för den 14 februari 1936 lämnade jag inledningsvis redogörelser

för då gällande svensk lagstiftning om arbetstid (sid. 7—10), statistiska

uppgifter rörande arbetstiden inom jordbruket i vårt land (sid. 10—13), avtalsförhållanden

inom jordbruk, trädgårdsskötsel, torvindustri oell djurskötsel

i vårt land med särskild hänsyn till arbetstiden (sid. 13—15) samt reglering

i utlandet av jordbrukets arbetstid genom lagstiftning och kollektivavtal

(sid. 15—16). Till den sålunda lämnade redogörelsen anhåller jag att

nu få hänvisa. Beträffande frågan örn avtalsförhållanden för lantarbetare

återkommer jag emellertid i det följande med upplysningar örn vissa avtal,

som ingåtts under år 1936.

Å sid. 16—20 i nyssnämnda protokoll redogjordes för huru frågan örn lagstadgad

reglering av arbetstiden inom jordbruket tidigare behandlats av den

år 1918 tillsatta arbetstidskommittén samt av riksdagen åren 1919, 1923 och

1930—1935. Vidare omnämndes, att jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 30 juni 1933 den 17 därpå följande juli tillkallat fem sakkunniga

att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan örn laglig

reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen lantarbetstidsutredningen1, avlämnade

den 30 september 1935 betänkande med förslag till lag om arbetstiden

i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. (statens offentliga

utredningar 1935: 48). Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels

av ledamöterna Jeppsson och Löfvander, dels ock av ledamöterna Andersson

och Johansson. Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av ett

flertal myndigheter och sammanslutningar, verkställdes överarbetning av

detsamma inom socialdepartementet. Förslag till lantarbetstidslag, innefattande

åtskilliga betydande avvikelser från de sakkunnigas förslag, framlades

därefter, som nämnts, i proposition nr 230 för 1936 års riksdag.

I anledning av propositionen väcktes sju motioner. I de likalydande motionerna

I: 418 av herr Löfvander m. fl. samt II: 797 av herr Jeppsson

m. fl. hemställdes om ändring i det genom propositionen framlagda lagförslaget

beträffande 1 samt 3—7 §§. I motionerna II: 798 av herr Magnusson

i Skövde och II: 800 av herr Wallén lii. fl. förelogos vissa ändringar beträffande

1 och 4 §§. Yrkanden att riksdagen måtte avslå propositionen framställdes

i de likalydande motionerna I: 419 av herr Henriksson m. fl. och

II: 799 av herrar Hansson i Rubbestad och Andersson i Grimbo ävensom i

motionen II: 801 av herr Lundell m. fl.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande

nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen, med förklarande att

det i propositionen framlagda förslaget till lantarbetstidslag icke kunnat i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga ett av utskottet upprättat

lagförslag, innefattande dels ändringar av 1, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ samt därmed

sammanhängande ändringar i 8 och 13 §§ i huvudsaklig överensstämmelse

med förslag, som framlagts i motionerna 1:418 och 11:797, dels ock

viss ändring av 11 §.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju

ledamöter2, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.

Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga örn 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts

i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Maj:t, efter att hava inhämtat

utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens

lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlaada.

utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333).

Gällande avtalsförhållanden beträffande lantarbetare.

Huvudavtalet angående jordbrukets arbetsförhållanden utgöres numera av

ett den 14 oktober 1936 mellan svenska lantarbetsgivarnes centralförening och

1 Till ledamöter i lantarbetstidsutredningen utsågos ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren Ola Jeppsson (ordförande), ledamoten av samma kammare, småbrukaren

Johannes Allan Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes

centralförening A. H. Garell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet C. A. Falk

samt ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander i Kvarnby. Sedan

Falk den 25 mars 1935 avlidit, utsågs den 13 april 1935 i hans ställe ledamoten av riksdagens andra

kammare, lantarbetaren Knut Emil Johansson i Hälleforsnäs.

1 Herrar Linder, Sigfrid Hansson, Norman, Hage, Olovson i Västerås, Molander och Hermansson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

7

svenska lantarbetareförbundet slutet kollektivt riksavtal vid jordbruket rörande

allmänna bestämmelser. Detta avtal skall gälla från och med den 1

november 1936 till och med den 31 oktober 1938. Om uppsägning av avtalet

icke verkställts senast tre månader före avtalstidens utgång, förlänges

detsamma med ett år i sänder. Detta kollektiva riksavtal äger giltighet endast

i samband med kollektiva lokalavtal, s. k. distriktsavtal, ingångna mellan

nämnda parter, innehållande arbets- och lönebestämmelser m. m., som betingas

av förhållandena i olika orter. Sådana distriktsavtal, merendels avseende

ett län eller ett landskap, finnas för större delen av landet, de nu

gällande med giltighetstid från och med den 1 november 1936 till och med

den 31 oktober 1937; avtal mellan huvudorganisationerna saknas endast för

Blekinge, Jönköpings, Kronobergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Utom riks- och distriktsavtalen förekomma lokala avtal,

som sortera under de förra, samt ett fåtal lokala avtal med fullständigt

egna bestämmelser.

Riksavtalet skall, jämte vederbörande lokalavtal, äga tillämpning för de

personliga arbetsavtal, skriftliga eller muntliga, vilka ingås mellan medlemmar

av parternas organisationer.

Beträffande den ordinarie arbetstiden uppdelar riksavtalet

arbetarna i tre grupper: egentliga jordbruksarbetare, djurskötare och mjölkerskor.

Den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, utgör enligt riksavtalet för

egentliga jordbruksarbetare som huvudregel följande antal timmar per vecka

och dag, nämligen:

om veckans första söckendag infaller i

tim./

vecka

måndag—

fredag

lördag

januari, februari, december....................

...... 46

8

6

mars, oktober, november .....................

...... 51

9

6

april—september..............................

...... 56

10

6

Under högst tolv av de veckor, vilkas första söckendag infaller under april—

september månader, får dock den ordinarie arbetstiden på lördagar utsträckas

till högst 8 timmar.

Arbetsgivaren äger rätt att, då så finnes erforderligt, under högst tre tvåveckorsperioder,

vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, påfordra

förlängning av den ordinarie arbetstiden antingen med 2^2 timmar

i veckan eller med 5 timmar i veckan, allt dock under förutsättning att motsvarande

förkortning av arbetstiden redan ägt rum under de veckor, vilkas

första söckendag infallit i november eller december året förut.

Arbetsgivaren äger bestämma den ordinarie arbetstidens förläggning och

indelning. Det egentliga jordbruksarbetet bör dock i regel ej börja före kl. 7

och ej sluta senare än kl. 19. Å lördagar får emellertid den ordinarie arbetstiden

icke sluta senare än kl. 13.30 sommartid och kl. 14 vintertid, med undantag

för de högst tolv lördagar, under vilka 8 timmars arbete får uttagas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

då arbetstiden får utsträckas till kl. 16. För specialarbeten medgivas undantag

beträffande arbetstidens förläggning.

Särskilda bestämmelser finnas rörande skyldighet för vissa arbetare att

före den ordinarie arbetstidens början verkställa rykt m. m. samt rörande

raster i arbetet.

För djurskötare gälla följande bestämmelser: Den ordinarie arbetstiden,

raster oräknade, utgör vid ladugårdsarbete och annat arbete, som innefattar

djurskötsel, den tid, som erfordras för djurens rationella skötsel och vård,

vilken tid som regel icke får överstiga 9 V2 timmar per dag. Vid helårsanställning

må dock, därest arbetsgivaren före tjänsteårets början så påfordrar,

den ordinarie arbetstiden under högst sex av tjänsteårets månader kunna

utsträckas till 10 timmar per dag, varvid motsvarande avkortning av den

dagliga arbetstiden skall ske under motsvarande antal månader.

För mjölkerskor utgör den ordinarie arbetstiden den tid, som åtgår för

mjölkningen. Där mjölkningsmaskiner ej användas, kan mjölkerska icke

åläggas att mot sin vilja mjölka mer per dag än 150 liter vid tre gångers

mjölkning.

Särskilda bestämmelser finnas rörande övertidsarbete, ledighet

och fridagar.

Antalet arbetare, som hava sina arbetstidsförhållanden direkt reglerade

genom kollektivavtal, torde kunna beräknas till omkring 20,000. Emellertid

torde arbetstidsförhållanden, jämförliga med de i kollektivavtalen stadgade,

råda även för ett avsevärt antal av de arbetare, som stå utanför sådana avtal.

Pågående utredningar.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, den 21 februari 1936 med stöd av

Kungl. Maj :ts samma dag givna bemyndigande tillkallat en utredningsman1

för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring

av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga2 att med utredningsmannen

deltaga i överläggningar i ämnet.

Vidare må omnämnas, att chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet

Pehrsson, i anförande till statsrådsprotokollet den 30 oktober 1936 yttrat,

bland annat:

Efter vad chefen för socialdepartementet upplyst, överväges att underställa

nästkommande års riksdag förslag till vissa ändringar i lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936 (nr 333), åsyftande en ytterligare begränsning av arbetstiden

för arbetare inom jordbruk och trädgårdsskötsel.

Vid en ändring av lantarbetstidslagen av dylik innebörd torde uppmärksamhet

böra ägnas frågan, huruvida behov av kompensation till jordbrukarna

Jbr^ väntade ökade produktionskostnader uppstår. Farhågor för verk
1

Dåvarande hovrättsrådet, numera revisionssekreteraren Konrad Persson.

* Ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Andersson i Dunker och

ombudsmannen Olof Andersson i Malmö, direktörsassistenten i svenska arbetsgivareföreningen

Erik Brodén, direktören i svenska lantarbetsgivarnes centralförening A. H. Carell, dåvarande ordföranden

i svenska sågverksindustriarbetareförbundet, numera ordföranden i landsorganisationen

i Sverige Aug. Lindberg samt ordföranden i svenska lantarbetareförbundet Henning Sander.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94.

9

rungarns av inträdande kostnadsökningar göra sig allmänt gällande och särskilt

beträffande det medelstora och mindre .jordbruket, där det ringa antalet

anställda arbetare gör en anpassning efter den förkortade arbetstiden svårare

än vid jordbruk med ett större antal anställda. Hithörande förhallanden

synas böra göras till föremål för en närmare undersökning. Därvid torde

främst böra klarläggas den ungefärliga procentuella höjning av arbetskostnaderna

vid jordbruk av olika storleksordning, som kan komma att förorsakas

av de ifrågasatta ändringarna av lantarbetstidslagen, samt den därav föranledda

sänkningen av jordbrukets räntabilitet. Jämväl bör utrönas den

höjning av produktprisnivån, som må finnas påkallad för att utan sänkning

av lantarbetarnas lönestandard vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det

svenska jordbruket.

Utredningen bör bedrivas med skyndsamhet så att resultatet av densamma

kan beaktas vid övervägande av stödåtgärder för jordbruksnäringen under

instundande budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla fyra utredningsmän

för att i enlighet med av mig angivna riktlinjer verkställa utredning

och avgiva förslag rörande frågan örn behovet av kompensation åt jordbrukare

för ökade produktionskostnader vid ändringar i lantarbetstidslagen.

Sedan begärt bemyndigande erhållits, hava fyra sakkunniga1 tillkallats

för att verkställa ifrågavarande utredning.

Departementschefen.

Då 1936 års riksdag i anledning av den på min föredragning avlåtna

propositionen nr 230 för sin del antog en lantarbetstidslag, vilken sedermera

godkändes och utfärdades av Kungl. Majit, togs ett första och grundläggande

steg för laglig reglering av arbetstidsförhållandena för de i modernäringens

tjänst anställda. Därigenom erkändes, att en dylik reglering vöre erforderlig.

Den nya lagen erhöll emellertid ett sådant innehåll, att det vunna

resultatet för dem, som därav närmast berördes — lant- och brädgårdsarbetarna

— ej kan anses fullt tillfredsställande. Lagens bestämmelser örn

arbetstidens längd, om uteslutande av djurskötsel från arbetstidsreglering

samt om begränsning av tillämpningsområdet till allenast större företag

innebära nämligen, att lagen blir tillämplig å endast en mindre del av jordbrukets

och trädgårdsskötselns arbetare. De arbetare, som omfattas av lagstiftningen,

äro för övrigt i huvudsak sådana, som hava sina arbetsförhållanden

reglerade genom bestämmelser i gällande kollektivavtal.

Vid lagens tillkomst framhölls från skilda meningsriktningar, att det gällde

att åstadkomma principiell likställighet i arbetstidshänseende mellan å

ena sidan industriens samt å andra sidan jordbrukets och trädgårdsskötselns

arbetare. Mot det av mig förordade lagförslaget erinrades emellertid,

att det för ernåendet av en sådan likställighet ingalunda erfordrades,

alt arbetstiden för jordbruks- och trädgårdsarbetare hade samma

längd som för industriarbetare. De förstnämnda arbetarnas arbetstid

borde vara längre än de senares, enär jordbruks- och trädgårdsarbetet vore

mera hälsosamt och ur olika synpunkter mera omväxlande än industriarbetet.

1 Agronomen H. Sylvan, Rönnetorp (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare

jordbruksarbetaren A. L. .Johansson i Djursnäs, lantbrukaren C. G. Johansson i Lövnäs samt verk

ställande direktören bos Sveriges allmänna lantbrukssällskap A. H. Stensgård.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utan att vilja bestrida, att jordbruks- och trädgårdsarbete, i synnerhet vid god

väderlek, är gynnsamt ur hälsosynpunkt, synes mig dock detta förhållande

ej böra tillmätas avgörande betydelse. Vid arbetstidsregleringar av olika

slag torde också yrkeshygieniska synpunkter hava spelat en jämförelsevis

ringa roll. Bestämmande för statsmakternas ingripanden i syfte att reglera

arbetstiden torde väsentligen hava varit önskemålet att tillförsäkra arbetarna

erforderlig fritid med hänsyn till behovet av familjeliv jämte möjligheter till

social och kulturell utveckling samt fysisk vila. Det synes rimligt, att jämväl

jordbruks- och trädgårdsarbetare beredas de sociala och kulturella förmåner,

som en arbetstid av i genomsnitt 8 limmar innebär.

Mot en sådan reglering av lantarbetarnas arbetsförhållanden, som 1936

års förslag innebar, invändes vidare, alt den för jordbrukarna skulle

medföra ekonomiska konsekvenser av den omfattning, att jordbruket

skulle hava svårt att bära bördan av regleringens genomförande. Redan

en lantarbetstidslag med det innehåll, som riksdagen antog, krävde höjning

av prisnivån för jordbrukets produkter. I än högre grad skulle detta

gälla en lag med det i propositionen nr 230/1936 angivna innehållet. Då

nu ifrågavarande invändning framställdes, utgick man ifrån, att förkortningen

av arbetstiden icke skulle få förorsaka sänkning av arbetarnas

levnadsstandard. Jag delar uppfattningen, att en sådan sänkning icke skall

tå äga rum. Av den redogörelse, som lämnats i det föregående, framgår, att

utredningsmän blivit tillkallade av chefen för jordbruksdepartementet för att

klarlägga den ungefärliga procentuella stegring av arbetskostnaderna vid

jordbruk av olika storleksordning, som kan komma att förorsakas genom

ytterligare begränsning av arbetstiden enligt lantarbetstidslagen, samt den därav

föranledda sänkningen av jordbrukets räntabilitet. I utredningsmännens

uppdrag ingår vidare att söka utröna den höjning av produktprisnivån, som

kan finnas pakallad för att utan sänkning av lantarbetarnas lönestandard

vidmakthålla en skälig räntabilitet vid det svenska jordbruket. De resultat,

vartill ifrågavarande utredning kan komma, skola beaktas vid övervägande av

stödåtgärder för jordbruksnäringen under instundande budgetår.

Ehuru icke någon längre tid förflutit, sedan riksdagen prövade frågan

örn laglig reglering av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel, synas

mig de skäl, vilka kunna aberopas för en jämkning i vissa avseenden av

de på förevarande områden gällande reglerna vara av sådan vikt och betydelse

för den stora befolkningsgrupp, som lant- och trädgårdsarbetarna

utgöra, att frågan om lagändring redan nu bör hänskjutas till riksdagens

prövning. Jag ämnar därvid föreslå, att lagen gives sådant innehåll, att den

kommer att i huvudsak överensstämma med det förslag i ämnet, som framlades

genom propositionen nr 230 vid 1936 års riksdag.

I det följande behandlas de paragrafer, i vilka ändring föreslås, var för

sig. Jag anser mig därvid böra återgiva vad som under förarbetena till lagen

från skilda hall anförts beträffande innehållet i och avfattningen av ifrågavarande

bestämmelser. I den mån särskilda uttalanden icke göras, får jag

hänvisa till vad jag i 1936 ars proposition anfört i fråga örn de olika paragraferna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Departenientsförslaget.

11

1 §•

Enligt 1 § äger lagen tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar,

vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete

för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom å

trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Undantag har emellertid

stadgats beträffande mindre företag. För att lagen skall vara tillämplig

gäller nämligen, att i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel

skola användas flera än fyra arbetare. I 1 § andra stycket uppräknas under

a)—e) vissa slags arbeten, som äro undantagna från lagens tillämpning, nämligen:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande; b) arbete med skötsel

och upptagning av rotfrukter, dikning samt skogsarbete i den mån dessa

arbeten utföras mot ackordsersättning; c) husligt arbete; d) arbete som

bedrives av staten; samt e) arbete som innefattar djurskötsel. — Vid beräkningen

av antalet arbetare, som användes i en rörelse, skall icke inräknas

arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagen under a)—d),

varemot hänsyn skall tagas till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen

användes till arbete med djurskötsel.

Vid lagens tillkomst yppade sig delade meningar bland annat beträffande

följande tre spörsmål, nämligen dels huruvida djurskötsel, som inginge i jordbruk

eller dess binäring, skulle falla under lagens tillämpning, dels i vad mån

lagens tillämpning borde begränsas till företag av viss storlek och dels huruvida

undantaget under d) skulle avse allenast ackordsarbete, som utfördes

av arbetare, som icke vöre fast anställd i rörelsen.

Lagens tillämpning å djurskötsel.

Sakkunnigbetänkandet.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslog,

att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från

lagens tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare

skulle dock även djurskötare medtagas. I avgiven reservation tillstyrkte däremot

herrar Andersson och Johansson, att lagen i princip skulle äga tillämpning

jämväl å arbete med djurskötsel.

De sakkunnigas majoritet påvisade till en början de olikheter, som kreatursskötarnas

nuvarande arbetstid uppvisade i jämförelse med övriga jordbruksarbetares

därutinnan, att såväl dygnsarbetstiden som vecko- och årsarbetstiden

vore dels längre och dels annorlunda fördelad. Kreatursskötarnas arbetstimmar

vöre sålunda utspridda över en betydligt större del av dagen än övriga

jordbruksarbetares, enär kreatursvården enligt sakens natur måste omspänna

större delen av dygnet. Vad anginge veckoarbetstiden omfattade kreaturssköIarnäs

arbetstid i regel även sön- och helgdagar, under det att andra jordbruksarbetare

å sådana dagar vanligen endast hade viss befattning med dragares

skötsel Slutligen vore kreatursskötarnas arbetstid av jämförelsevis konstant

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

varaktighet året runt, medan övriga jordbruksarbetares arbetstid uppvisade

stora växlingar efter årstiderna. — Övervägande skäl talade för att reglering

av kreatursskötarnas arbetstid för närvarande icke borde komma till stånd.

Som motivering för denna ståndpunkt anförde de sakkunniga i huvudsak följande:
Beträffande

kreatursskötarnas nettoarbetstid, som under nuvarande förhållanden

i regel icke behövde överstiga 10 timmar om dygnet, vore en förkortning

av någon betydelse knappast möjlig utan ökning av arbetsstyrkan,

en åtgärd som de sakkunniga ansåge för många jordbrukare ekonomiskt

oöverkomlig. Även om nettoarbetstiden kunde nedbringas till en hygieniskt

och socialt sett tillfredsställande längd, kunde dock en sådan åtgärd bliva avmindre

värde för arbetaren, därest arbetstiden genom att under dagens lopp

avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta uppehåll bleve utspridd över större

delen av dygnet. Sådana uppehåll under tider på dagen, då de flesta andra

människor vöre i arbete, vöre svåra att utnyttja som fritid på samma sätt

som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. Det kunde ifrågasättas,

örn icke ett arbetsförbud i anslutning till en sådan arbetstidsindelning

bleve mera till skada än till gagn. Ännu ett skäl mot samma indelning

vore svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera en av andra avbrott än sedvanliga

måltidsraster uppdelad arbetstid.

Ett vägande skäl för lagstiftaren att beträffande djurskötseln gå fram med

försiktighet funne de sakkunniga vidare i det förhållandet, att i de länder,

där arbetstidslagstiftning på jordbrukets område genomförts, undantag alltid

gjorts beträffande djurskötseln.

I detta sammanhang anförde de sakkunniga vidare:

De sakkunniga holle före att, därest de sakkunnigas förslag upphöjdes till

lag, blotta tillvaron av denna skulle komma att utöva ett sådant inflytande

på kreatursskötarnas arbetsavtal, att de reella motsättningar, som kunde förefinnas

mellan deras och övriga jordbruksarbetares arbetsvillkor, komme att

utjämnas så att säga av sig självt. Med denna uppfattning ansåge de sakkunniga

det lämpligaste vara, att låta praxis anvisa en framkomlig väg, innan

lagstiftningen ingrepe med tvångsföreskrifter, och detta så mycket hellre

som utvecklingen för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffade,

syntes peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande

syfte. I allt större utsträckning syntes t. ex. försök göras alt

förenkla foderordningen i ladugårdarna, och att övergå från tre gånger till

två gånger mjölkning per dag. Det kunde befaras, att en tvångsvis genomförd

förkortning av arbetstiden i ladugårdarna skulle inverka störande på dylika

försök.

De sakkunniga framhöllo därjämte, att vad de anfört till stöd för undantaget

beträffande djurskötsel visserligen närmast avsåge de egentliga kreatursskötarnas

arbete men i stort sett hade tillämpning på olika former av djurvård,

varför de sakkunniga förordade undantag beträffande varje slag därav.

Till djurskötsel hänförde de sakkunniga allt arbete, som erfordrades för

husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring

av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande från

betesgång och vallning. Med undantaget avsåges även tillfälligt arbete med

djurskötsel. Örn sålunda en arbetare, vars egentliga arbete reglerades av

lagen, tillfälligtvis sysslade med något till djurvården hörande arbete, borde

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid hänsyn icke tagas till den tid,

som åtgått för djurvården. Såtillvida skulle dock vid lagens tillämpning

enligt de sakkunnigas förslag tagas hänsyn till djurskötsel, som djurskötare

vid bedömande av frågan, huruvida lagen vore tillämplig på ett företag,

skulle inräknas i det antal arbetare, som föresloges utgöra en förutsättning

därför.

Reservanterna (herrar Andersson och Johansson) anförde till stöd för sin

ståndpunkt att lagen borde göras tillämplig jämväl å djurskötsel:

En lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket, som icke inbegrepe

kreatursvården, lede icke endast av det felet, att den lämnade en mycket

betydande grupp av jordbrukets arbetare utan varje skydd, utan den måste

tillika bli illusorisk för många av dem, som inbegrepes under regleringen.

Enär djurskötselns undantagande från regleringen komme att innebära,

att allt arbete, som erfordrades för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring,

vattning, rykt, rengöring av djurstallar o. s. v., komme att falla

utanför lagstiftningen, torde det i praktiken bliva ofta förekommande, att

arbetsgivaren beordrade sina arbetare till sådant arbete utöver den tid, som i

lagen angåves såsom den maximala för annat jordbruksarbete. En arbetstidslag,

som medgåve ett dylikt kringgående av lagens syfte, måste bliva av tämligen

ringa värde.

Redan av denna anledning kunde reservanterna icke instämma i majoritetens

förslag att från reglering undantaga kreatursskötarnas arbetstid. Därtill

komme, att vägande skäl kunde åberopas för lagstadgad reglering av just

dessa arbetares arbetstid.

Rörande sistnämnda skäl anförde reservanterna i huvudsak följande:

Kreatursskötarnas arbetstid vore den längsta i landet, möjligen med undantag

för husligt arbete, och den arbetstidsreglering, som på det fria avtalets

väg hittills kunnat uppnås för dem, vore ganska primitiv. En laglig reglering

av lantarbetarnas arbetstid, som icke omfattade kreatursskötarna, mäste

för de senare framstå som en obillighet och innebure ett vidgande av den

redan bestående klyftan i arbetstidshänseende mellan kreatursskötare och

egentliga jordbruksarbetare.

En under senare tiden uppkommen brist i tillgången på kreatursskötare

torde till väsentlig del bero på, att många arbetare icke såge sig i stånd att

acceptera den långa arbetstid, som allmänt gällde för detta slag av arbetare.

Om också yngre personer kunde gå i land med denna arbetstid, vöre den dock

allt för betungande för medelåldern och de äldre, vilket i sin tur ofta föranledde

en viss återhållsamhet hos arbetsgivare vid anställandet av medelålders

arbetare såsom kreatursskötare. En sådan återhållsamhet vore för

kreatursvården icke lycklig i betraktande av att kreatursvården vore ett

arbete, som av sin utövare fordrade ett stort mått av ansvar och omtanke.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetens

förslag att utesluta djurskötsel frän lagens tillämpning av lantbruksstgrelsen,

av de länsstyrelser och hushållningssällskap, vilka yttrat sig i denna fråga,

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Gotlands och Hallands län ävensom av svenska

lantarbctsgivarncs centralförening. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 94.

och Gotlands län biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma

län. En minoritet inom arbetsrådet, herrar Almström och Söderbäck, förordade

begränsning av arbetstiden för djurskötare endast under förutsättning

att lagen, på sätt som förordats i reservation av herrar Jeppsson och Löfvander,

skulle tillämpas endast å företag med minst 5 arbetare.

Lantbruksstyrelsen betecknade det som en bestämd förutsättning för att en

arbetstidsreglering i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget

överhuvud skulle kunna tänkas bliva införd för jordbruket, att allt arbete

som innefattade djurskötsel lämnades helt utanför. I annat fall måste med

nödvändighet skiftarbete tillgripas i en eller annan form vid en avsevärd del

av landets större jordbruk, något som produktionen icke kunde bära. För

djurskötarnas del funnes ingen annan möjlighet än att låta den längre arbetstiden

kompenseras med en något högre löneställning. Herrar Anderssons och

Johanssons reservationsvis framställda förslag att medtaga djurskötarna i

arbetstidsbegränsningen tvekade styrelsen icke att beteckna som verklighetsfrämmande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansåg en ökning av

arbetskrafterna oundviklig, därest den effektiva arbetstiden för djurskötseln

skulle uppdelas mellan olika arbetare. Att reglera fritider mellan perioderna

för mjölkning, utfodring o. s. v. innebure ett sådant ingrepp i den inre organisationen

av jordbrukens skötsel, att det knappast kunde ifrågasättas. Det

borde framhållas, att en viss kompensation för den längre arbetstiden vore

vanlig genom den löneställning kreatursskötarna intoge. En särskild fråga i

avseende å kreatursskötarnas arbetstid gällde deras fridagar, särskilt helgdagsledighet.

En utsträckt ledighet förutsatte extra arbetskrafter för kreatursskötseln,

vilka emellertid endast några få särskilt stora jordbruk hade

möjlighet att anställa. Utskottet ansåge sig icke kunna föreslå något lagstadgande

i denna del, huru önskvärt ur social synpunkt ett dylikt än vöre

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförde:

Reservanternas kategoriska påstående, att kreatursskötarens dygnsarbete

kunde maximeras till 8 timmar, syntes något verklighetsfrämmande. Då en

stor del av djurskötarna även medverkade vid mjölkningen, torde det i regel

ej gå att inskränka arbetstiden till 4 sammanhängande timmar på morgonen

och 4 sammanhängande timmar på eftermiddagen. En lagstiftning enligt

reservanternas förslag skulle icke blott medföra stora svårigheter för jordbrukets

husdjursskötsel utan också föra med sig, att arbetsgivaren tvingades

till anställande av kvinnliga mjölkerskor i stället för de mjölkande ladugårdskarlarna,

en följd som förmodligen icke ens reservanterna skulle finna

önskvärd.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhöll, att djurskötarna

såsom ersättning för en längre arbetstid möjligen kunde beredas

någon sammanhängande ledighet under sommaren.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anförde:

Det måste vara uppenbart för var och en, som vore förtrogen med de praktiska

förhållandena inom kreatursskötsel!!, att kreatursskötarens arbetstid

icke i det stora flertalet fall kunde bliva föremål för en reglering, som skulle

hava till uppgift att koncentrera hans arbete till ett färre antal timmar än

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

15

som nu i allmänhet vöre fallet. Saken läte sig helt enkelt icke genomföra i

praktiken. Naturen själv lade hinder däremot. Djurens behov av foder tidigt

på morgonen och sent på kvällen, mjölkningsintervallens längd och förekomsten

av sjukdomsfall och födelser när som helst under dygnets timmar

medförde, att kreatursskötarens arbete måste fördelas över ett större antal

timmar än övriga jordbruksarbetares. Då kreatursskötarens arbete sålunda

måste utsträckas att äga rum under en god del av dygnets timmar, skulle

en reglering av hans arbetstid därhän, att hans arbetsdag icke bleve längre

än egentliga jordbruksarbetares, endast kunna genomföras med hjälp av en

skiftindelning av arbetet. En sådan anordning vore dock av ekonomiska skäl

otänkbar.

Förutnämnda minoritet inom arbetsrådet yttrade:

Även örn det ur social synpunkt kunde anföras starka skäl för att lagen

gjordes tillämplig å djurskötarna, då dessa säkerligen vore i stort behov av

lagstiftningens skydd på förevarande område, kunde likväl icke den uppfattning

biträdas, som framförts av arbetsrådets majoritet, därest gränsdragningen

med avseende å lagens omfattning bleve den, som föreslagits av kommittén

och jämväl förordas av rådet. Det kunde nämligen uppstå mycket stora

svårigheter för lantbrukare med så små jordbruk, att de endast sysselsatte tre

arbetare, att vara bundna av viss arbetstid för sina djurskötare. Dessa företagare

vore nämligen i behov av en mer elastisk arbetstid än den, som kunde

bliva fastställd i en eventuell lagstiftning. Skulle emellertid gränsdragningen

i en eventuell lag icke bliva den av kommittén föreslagna och av rådet förordade

utan fastställas i överensstämmelse med det yrkande, som framställts

av reservanterna Jeppsson och Löfvander, så komme lagen att omfatta jordbruk

av en sådan storleksordning, att en begränsning borde kunna fastställas

av arbetstiden även för djurskötare, såsom skett i gällande kollektivavtal

inom jordbruket.

Att djurskötsel inbegrepes under lagens tillämpning förordades av socialstyrelsen

— vars ståndpunkt i denna fråga dock ägde samband med styrelsens

åsikt, att lagens tillämpning borde begränsas till företag med minst 5

arbetare — av arbetsrådet, landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet.

Socialstyrelsen anförde därom i huvudsak:

I likhet med reservanterna, herrar Andersson och Johansson, holle styrelsen

före, att en arbetstidsreglering, som ej inbegrepe kreatursvården, dels

lämnade en betydande grupp lantarbetare helt utanför och dels bleve av

mindre värde för många av de arbetare, på vilka den tillämpades, nämligen

de som utom körslor och andra jordbrukssysslor ombesörjde utfodring, vattning,

rykt, stallrengöring o. s. v. Stall- och ladugårdspersonal hade med stöd

av styrelsens omkring tio år gamla specialundersökningar uppskattats till 20

procent av totala arbetsstyrkan, men denna beräkning vore säkerligen numera

för låg. Under de senaste tio åren torde arbetsåtgången inom jordbruket

hava genom rationalisering nedbragts med 15—20 procent (se statens ofientliga

utredningar 1930: 14 sid. 8 och 23), men minskningen torde — frånsett

mjölkningsarbetets reducering genom mjölkningsmaskinerna — nästan

uteslutande falla på det egentliga jordbruksarbetet. Enligt nya uppgifter, införskaffade

genom hushållningssällskapen, skulle kreatursskötarna utgöra

åtminstone 25 procent och jämte annan personal, som utförde rykt, stallrengöring

o. s. v., omkring 50 procent. På det fria avtalets väg hade för kreatursskötarna

någon avsevärd arbetstidsbegränsning ej åstadkommits och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

kunde troligen ej heller förväntas. Styrelsen kunde med stöd av erfarenheter

från den offentliga arbetsförmedlingen understryka vad reservanterna anfört

angående befarade oförmånliga verkningar för jordbruksnäringen,

därest klyftan mellan olika arbetargrupper inom densamma bleve ännu

större än för närvarande, ävensom därom att kreatursskötarnas oförmånliga

arbetstid orsakat brist på arbetskraft och ett begränsat urval därav för djurskötselns

del. Med hänsyn till denna näringsgrens och särskilt mjölkhushållningens

dominerande betydelse för jordbruket måste det anses önskvärt att

genom förbättrade arbetsvillkor söka bereda densamma bättre tillgång till

kvalificerad arbetskraft. Det kunde vidare framhållas, att djurskötarnas

fasta anställning erbjöde förhållandevis goda förutsättningar för en effektiv

lagtillämpning i jämförelse nied annan arbetskraft, vilken i jordbruket numera

i ökad utsträckning endast bereddes säsonganställning.

Arbetsrådet förordade, att lantarbetstidslagen gjordes tillämplig även å

djurskötsel, bedriven i samband med sådana rörelser, som avsåges i lagen.

Arbetstiden vid annan djurskötsel torde däremot först i samband med en

blivande revision av den allmänna arbetstidslagen kunna bliva föremål för

reglering.

Älvsborgs låns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott — som avstyrkte

lantarbetstidsutredningens förslag i dess helhet — ansåg det med hänsyn

till befarade ökade svårigheter att erhålla djurskötare nödvändigt, afl

dessa erhölle samma rätt som andra arbetare, ehuru ett genomförande därav

komme att inverka menligt på djurens vård och på det ekonomiska utbytet

av den animaliska produktionen.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag beträffande frågan huruvida djurskötsel,

som inginge i jordbruk eller dess binäring, skulle falla under lagens

tillämpning (sid. 56):

Mot lagens tillämpning å detta område bar anförts i huvudsak, att

djurskötares arbetstid av naturliga skäl vore så lång och på sådant sätt förlagd

att en arbetstidsbegränsning för deras del icke vore möjlig att genomföra

utan en ökning av arbetsstyrkan. I varje fall kunde en arbetstidsreglering

icke ske på sådant sätt att därmed åsyftade fördelar uppnåddes. Häremot

har framhållits, att djurskötarna utgjorde en mycket betydande grupp

av jordbrukets arbetare med en arbetstid, som vore bland de längsta i landet

förekommande, och att deras ställande helt utanför regleringen måste för

dem te sig som en obillighet och innebära ett vidgande av den redan bestående

klyftan i arbetstidshänseende mellan dem och egentliga jordbruksarbetare.

Denna för djurskötseln oförmånliga motsats hade, framhålles det, redan

påverkat tillgången på god arbetskraft inom detta område. Därtill komme

att om övriga jordbruksarbetare, vilka delvis sysslade med vård av dragare

eller annan djurskötsel, icke berättigades att inräkna tiden härför i den

arbetstid, som vore underkastad lagens regler, arbetstidsregleringen för deras

vidkommande bleve illusorisk eller åtminstone av ringa värde.

Vad salunda antörts till stöd för reservationen finner jag ovedersägligt.

Aven om en arbetstidsreglering för djurskötare är förenad med vissa svårigheter

torde desamma emellertid icke vara omöjliga att övervinna. Jag vill i

detta sammanhang endast erinra örn att djurskötselns inordnande under lagen

i princip enhälligt tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen och arbetsrådet.

Enligt min mening är en reglering av djurskötarnas arbetstid sam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

17

tidigt med regleringen av övriga lantarbetares arbetstid nödvändig för att

jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad arbetskraft för deri

för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården. Med hänsyn härtill och vid

övervägande av de övriga skäl som anförts för och emot djurskötselns inbegripande

under lagen, har jag funnit mig böra förorda reservationens ståndpunkt

att lagen göres tillämplig å djurskötsel, som ingår i jordbruk eller dess

binäring.

Det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll till följd härav icke i

andra stycket något undantag från lagens tillämpning i fråga om djurskötsel.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att lagrådet i utlåtande över

det inom socialdepartementet upprättade lagförslaget yttrade:

Vid granskning av det remitterade förslaget har lagrådet icke ingått i bedömande

av förutsättningarna för genomförande av en lagstiftning i föreva

rande syfte och med ifrågasatt räckvidd. I avseende å uppställning och avfattning

äro förslagets bestämmelser, i den mån det med hänsyn till saklig

överensstämmelse varit påkallat, i stort sett utarbetade i anslutning tid gällande

lagstiftning örn reglering av arbetstiden å andra näringslivets områden.

Med beaktande av detta sammanhang har lagrådet icke i sådana delar ifrågasatt

någon ändring i förslaget.

Lagrådet gjorde därefter vissa uttalanden rörande avfattningen av dels 4

och 9 §§ i det remitterade förslaget dels ock två utav förslagets underrubriker.

Redogörelse för lagrådets uttalande såvitt angår 4 § lämnas i det följande

vid behandlingen av sistnämnda paragraf.

I motionerna I: 418 och II: 797 anfördes, att med hänsyn till de tekniska

svårigheterna vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns

indragande under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig

reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 52 (sid. 16):

För en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel i enlighet med förslaget

i propositionen möta enligt utskottets åsikt svårigheter av sådan art, att lagstiftning

därutinnan icke bör genomföras. En förkortning av någon betydelse

av kreatursskötarnas nuvarande arbetstid synes nämligen i många^ fall

knappast vara möjlig utan ökning av arbetsstyrkan, en åtgärd som för många

jordbrukare torde vara ekonomiskt oöverkomlig. Även örn arbetstiden i viss

mån skulle nedbringas, torde vidare värdet därav för arbetarna bliva tämligen

ringa. Arbetstiden komme nämligen genom att under dagens lopp

avbrytas av ett flertal jämförelsevis korta tider av ledighet bliva utspridd

över större delen av dygnet. Sådana uppehåll under den del av dagen, då

de flesta andra människor äro i arbete, äro svära att utnyttja som fritid på

samma sätt som en sammanhängande längre fritid efter arbetets slut. 1 den

mån det är möjligt alt på ett för djurskötarna fördelaktigt sätt inskränka deras

arbetstid torde detta redan nu främjas av utvecklingen, i det att densamma

för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar, synes

peka inoi en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidslörkortande

syfte.

Utskottet föreslog därför, att bland de undantag från lagens tillämpning,

som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtto upptagas en punkt e), upptagande

»arbete som innefattar djurskötsel»; emellertid skulle enligt särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1937. / sami. Nr 94.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

bestämmelse under 1) i första stycket arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen

användes till arbete med djurskötsel, medräknas vid beräkningen av

antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen mot utskottets förslag anfördes

inledningsvis:

De ändringar i Kungl. Maj :ts förslag till lantarbetstidslag, som utskottet

funnit sig böra företaga, kunna vi icke godtaga. Örn en lagstiftning på ifrågavarande

område skall fylla den för lagstiftningen angivna uppgiften, bör

densamma äga tillämpning på en väsentlig del av de arbetare, som äro

sysselsatta inom jordbruket och trädgårdsskötseln. Här föreliggande förslag

till lantarbetstidslag har emellertid av utskottet i vissa betydelsefulla delar

givits ett sådant innehåll, att flertalet arbetare inom jordbruket och trädgårdsskötseln

skulle komma att ställas utanför lagens tillämpningsområde,

varigenom syltet med lagen endast i ringa mån skulle komma att uppnås.

De skäl, som utskottet anfort för ifrågavarande avvikelser från Kungl. Maj:ts

förslag, kunna vi icke finna övertygande. Enligt vår mening är Kungl.

Maj :ts förslag till lag väl avvägt och tar nödig hänsyn till de under olika

tider skiftande arbetsförhållandena inom jordbruket och trädgårdsskötseln.

Då nu ifrågavarande och vissa andra av utskottet föreslagna begränsningai

i lagens tillämpningsområde vore ägnade att i hög grad förringa värdet

av lagstiftningen, tillstyrkte reservanterna Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Mot en arbetstidsreglering beträffande djurskötsel har främst anförts, dels

att densamma på grund av den ökning i arbetsstyrkan, som den koinme att

föranleda, icke skulle vara ekonomiskt genomförbar, dels ock att den ledighet,

som komme att vinnas, icke med fördel skulle kunna utnyttjas, enär den

skulle bliva fördelad å korta stunder, utspridda över större delen av dygnet.

Vad sålunda anförts torde icke kunna frånkännas visst berättigande, och

jag medgiver gärna, att vissa svårigheter föreligga att på lämpligt sätt ordna

en arbetstidsi eglering för djurskötare. Emellertid torde svårigheterna icke

vara omöjliga att övervinna. För arbetsgivarna torde vanskligheterna minskas,

därest man, såsom jag i det följande föreslår, med avvikelse från 1936

års förslag, helt undantager mjölkning mot ackordsersättning från lagens

tillämpning. Vad arbetarna angår lära dessa själva trots svårigheten att

helt utnyttja fritiden uppskatta att få arbetstiden lagligt reglerad. Vissa starka

skäl av allmän natur tala också för en utvidgning av regleringen till

djurskötseln. Därest nu föreliggande förslag genomföres för andra lantarbetare

än djurskötare, blir skillnaden mellan de båda grupperna ännu större än

för närvarande, vilket måste leda till väsentligt ökade svårigheter alt

på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen. Vidare skulle värdet aven

arbetstidsreglering oskäligt begränsas för sådana jordbruksarbetare, i

vilkas uppgifter vid sidan av annat arbete ingår även vård av dragare eller

annan djurskötsel, örn tiden för djurskötseln icke skulle inräknas i den

arbetstid, som vöre underkastad lagens regler. Jag tillstyrker därför sådan

ändring av 1 §, att lagen blir tillämplig även å djurskötsel, som ingår i jordbruk

eller dess binäring.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 94.

19

Taagens tillämpning å smärre företag.

Sakkunnigbetänkandet.

Beträffande frågan om och i vad mån mindre företag böra undantagas från

lantarbetstidslagens tillämpning, liksom de äro undantagna från tillämpningen

av allmänna arbetstidslagen, anförde majoriteten av de sakkunniga (herrar

Andersson, Carell och Johansson):

Ur synpunkten att arbetstidslagstiftningens syfte, sådant de sakkunniga

fattat detsamma, är att skydda arbetaren mot för hård exploatering av hans

arbetskraft och att tillförsäkra honom skälig tid för vila, förströelse, andlig

förkovran och andra personliga förehavanden, saknas anledning att från lagstiftningen

undantaga arbetare i små företag. Snarare kan det ur berörda synpunkt

förefalla särskilt angeläget att under den ifrågavarande skyddslagstiftningen

få in just de små företagens arbetare, vilkas möjligheter att i anställningsförhållandet

hävda sina personliga intressen kunna befaras vara mindre

än de möjligheter, som därutinnan stå till buds för arbetare i större företag

med starka personalorganisationer. Icke desto mindre torde det icke kunna

undgås att från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Dels lärer det

nämligen bliva förenat med hart när oöverkomliga svårigheter att anordna

en verksam kontroll över lagstiftningens efterlevnad å de synnerligen talrika

små jordbruken med spridd och avlägsen belägenhet, och dels torde de minsta

jordbruken, där arbetaren och husbonden arbeta sida vid sida, vara i stort

behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra

de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling

medföra.

Dragés gränsen så lågt som mellan företag med två och företag med tre

lejda arbetare, kan med visshet beräknas, att största delen av landets i jordbruk

anställda lönarbetare komma att falla direkt under lagen och att beträffande

återstoden lagens indirekta verkan kommer att bli ett i stort sett

tillfredsställande skydd mot missbruk.

Skulle åter gränsen mellan företag, som skola hänföras under lagen, och

företag, som i egenskap av småföretag skola undantagas från lagens tillämpning,

sättas högre än de sakkunniga föreslagit, t. ex. mellan företag med tre

och företag med fyra lejda arbetare, är att befara, att antalet av dem, vilkas

arbetstid ej komme att direkt regleras av lagen, skulle bliva så stort, att syftet

med lagen komme att äventyras.

Till belysning av ifrågavarande spörsmål åberopade de sakkunniga statistiskt

material rörande jordbruksbefolkningens sociala fördelning, antalet

brukningsdelar av olika storleksgrad inom jordbruket samt åkerarealens

fördelning å dessa storleksgrupper.

Såvitt angår jordbruksbefolkningens sociala fördelning, återgivas här av

de sakkunniga åberopade uppgifter — hämtade ur statistisk årsbok 1933,

tabell 22, vilka uppgifter grunda sig å 1920 års folkräkning — samt motsvarande

uppgifter från 1930 års folkräkning -— hämtade ur Sveriges officiella

statistik, folkräkningen den 31 december 1930, lil, tabell 8.

1920.

1930.

Den egentliga jordbruksbejolkningcn

Därav yrkesutövare.............

2,043,258

963,439

352,153

1,905,553

936,411

325,270

hustrur utan yrke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

1920. 1930.

barn under 15 år.................................. 672,329 550,516

övriga familjemedlemmar............................ 55,337 93,356

Fördelning inom gruppen yrkesutövare:

företagare:

godsägare........................................ 2,249 2,150

hemmansägare och nybyggare..................... 236,104 247,669

trädgårdsodlare (även av annans jord)............. 2,615 4,468

övriga jordägare.................................. 56,784 53,918

arrendatorer (av större egendomar)................ 739 922

brukare, landbönder.............................. 44,333 52,581

jordtorpare, torpare.............................. 35,242 17,706

andra........................................... 989 2,644

379,055 382,058

hemmavarande anhöriga (ej hustrur) över 15 år till:

hemmansägare................................... 257,551 239,310

övriga jordägare.................................. 33,292 31,058

brukare......................................... 42,871 41,826

jordtorpare...................................... 22,526 9,851

andra........................................... 475 372

356 715 322,417

funktionärer:

lantbruksinspektorer m. fl......................... 3,439 3,688

mejerister i annans tjänst........................ 1,177 774

trädgårdsmästare i annans tjänst.................. 3,608 2,798

andra........................................... 922

8,224 8,182

arbetare:

befallningsmän, rättare............................ 6,830 5,385

ladugårdsdrängar och -biträden.................... 13,980 20,192

hantverkare, kuskar, stalldrängar m. fl............. 5,060 8,453

statare, gifta drängar (ej förut upptagna).......... 26,762 19,550

tjänstefolk för jordbruk i husbondens kost......... 48,547 58,403

övriga jordbruksarbetare.......................... 104,962 92,863

lantbrukselever och -lärlingar..................... 1,735 1,348

mejeriarbetare, mejerskor......................... 3,373 4,517

trädgårdsarbetare................................ 8,196 13,043

219,445 223,754

Som komplement till 1920 års sifferuppgifter åberopade de sakkunniga

vissa uttalanden av arbetslöshetsutredningen i dess betänkande I (statens

offentliga utredningar 1931: 20 sid. 245 ff.), av vilka framgår, att gränserna

mellan de ovan angivna kategorierna vore flytande och att vissa modifika
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

21

tioner i siffrorna erfordrades för att erhålla en riktig bild av jordbruksbefolkningens

sociala fördelning. Sålunda hade gruppen brukare och jordtorpare

i sin helhet hänförts till företagare, ehuru större delen av dem vore

nödsakad att förskaffa sig kontantinkomst genom lönearbete inom jordbruk,

skogsbruk eller till landsbygden lokaliserade industrier. Vid utredningar i

lantarbetarfrågan, verkställda inom socialstyrelsen, hade endast en tredjedel

av gruppen räknats såsom företagare och återstoden såsom lantarbetare.1

De sakkunniga åberopade vidare en del uppgifter från 1927 års jordbruksräkning

om antalet brukningsdelar av olika storleksgrupper inom jordbruket

samt den på de valda storleksgrupperna belöpande arealen.2 Siffrorna angivas

i kol. 2 och 3 av följande tabell. I kol. 4 och 5 av samma tabell

återgivas till jämförelse motsvarande siffror från 1932 års jordbruksräkning.

(Sveriges officiella statistik, jordbruk med binäringar, jordbruksräkningen

år 1932, sid. 21.)

Storleksklass i hektar

åker

1927

1932

Antal bruk- ningsdelar

Summa

hektar åker

Antal bruk- ningsdelar

Summa

hektar åker

1

2

3

4

5

2—10...............

212,211

1,128,446

212,363

1,137,364

10- 20...............

59,593

851,687

59,524

852,310

20 - 30 ...............

17,114

422.993

17,176

425,512

30— 50 ...............

10,813

413,402

10,821

416,586

50-100 ...............

5,195

353.564

5,100

348,794

över 100 ...............

2,469

393,332

2,395

394,823

307,395

3,563,424

307,379

3,575,389

Med erinran om att de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönearbetarna

inom jordbruket enligt nu återgivna uppgifter kunde beräknas

till omkring 200,000 anförde de sakkunniga:

Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter

sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att

på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50

hektar, belöpa ungefär 100,000 arbetare, samt att på storleksordningen 10

hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De

1 Till belysande av det utav de sakkunniga åberopade siffermaterialet må ytterligare här anföra

några uppgifter ur jordbruksu tred ningens betänkande VIII (statens offentliga utredningar 1932

14 sid. 13 ff.). 1 det för »övriga jordbruksarbetare* angivna antalet hade sammanförts de talrika

och olikformiga befolkningselement, som mot daglön, timpenning eller ackordsbetalning biträda

vid jordbruksarbetet. Vid folkräkningen hade emellertid tagits hänsyn endast till huvudsysselsättning

samt lämnats åsido, i vad mån daglönsarbete inom jordbruket utgjorde bisyssla för

personer med annat huvudyrke. Det torde, åtminstone i skogsbygderna och särskilt i norra

Sverige, ha varit mycket svårt att vid folkräkningen draga någon bestämd gräns mellan ifrågavarande

arbetargrupp och den stora massan av de på landsbygden bosatta arbetare, vilka sakna

mera utpräglad yrkesbetoning och efter årstidernas växling och arbetstillfällenas förekomst

arbeta omväxlande inom jord- och skogsbruket samt vid säsongindustrier av olika slag.

« Det må anmärkas, att antalet brukningsdelar av högst 2 hektars storlek år 1927 utgjorde

336,719 med en areal av 152,423 hektar samt år 1932 uppgick till 362,372 med en areal av 149,236

hektar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 94.

100,000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönearbetarna fördela sig

alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser

måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar

antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis

betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda

åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor

som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan

av det mindre jordbrukets 100,000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna

20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma

skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då

de jordbruk, i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas

falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva

direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare,

vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter,

som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra

uppskattas till 20- å 25,000.

I reservation till de sakkunnigas betänkande föreslogo herrar Jeppsson och

Löfvander, att regleringen måtte begränsas till företag, som i regel sysselsatte

flera än fyra arbetare. Till stöd för sin ståndpunkt anförde reservanterna:

Valjes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag,

i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än

fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å

gårdar örn 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. Antalet

jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under

lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75,000, vilket antal utgör

omkring 35 procent av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönearbetare.

Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å

det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare,

detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare,

att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Då sålunda lagstiftningens syfte synes kunna ernås utan att påföra

det mindre och medelstora jordbruket den belastning, en lagstadgad

»reglementering» alltid kommer att innebära, föreligger enligt vårt förmenande

ingen anledning att indraga även dessa företag under lagstiftningen.

En särskild anledning att gå fram nied en viss varsamhet, då det gäller att

göra lagen direkt tillämplig å mindre jordbruksföretag, utgör den omständigheten,

att det för landsbygdens ifrågavarande arbetsgivare måste ställa sig

särskilt främmande och hindersamt att ombesörja sådan uppgiftsskrivning

eller journalföring, som lagen måste pålägga arbetsgivaren.

Det på industriens område sedan flera år gällande undantaget för förelag,

som icke sysselsätta flera än fyra arbetare, har veterligen icke medfört några

ogynnsamma verkningar i arbetstidshänseende. Arbetstiden har inom dessa

småföretag i praktiken oftast blivit densamma som inom de större företagen,

utan att småföretagen behövt underkastas de ordningsföreskrifter eller det

straffhot, som lagen utsätter. För småföretagen själva kan det endast hava

varit till båtnad att oberoende av lagtvång få ordna sina arbetstidsförhållanden.

Då sålunda arbetstidens reglering inom industrien låtit sig väl genomföras,

utan att småföretagen indragits under lagen, lärer man ej hava anledning

att vänta sig ett sämre resultat för jordbrukets del, därest samma principer

tillämpas vid reglerandet av dess arbetstid. Väl äro småföretagen inom

jordbruket procentuellt sett betydligt flera än småföretagen inom industrien,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

23

men den ledande ställning, de större jordbruken inom vårt land faktiskt intaga

beträffande jordbrukets arbetstidsförhållanden över huvud taget, och

den solidaritet, som förefinnes inom arbetarklassen i vårt land, utgöra förvisso

starka garantier för en allmän utveckling i den riktning, som blir bestämmande

för de större företagen.

De skäl, som här anförts beträffande jordbruket, och de slutsatser, som

därav för dess del dragits, torde utan vidare vara tillämpliga även för trädgårdsskötselns

del. Härtill kommer, att dessa företag i stor utsträckning äro

koncentrerade kring städer och andra tättbebyggda orter, ett förhållande

som i särskild grad måste motverka oenhetliga arbetstidsförhållanden inom

denna näring.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena tillstyrktes majoritetsförslaget

örn tillämpning å företag med minst 3 arbetare av arbetsrådet, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Hallands

och Västmanlands län, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Östergötlands

län biträdde yttrandet från samma läns hushållningssällskap.

Arbetsrådet fann majoritetsförslagets lägre gräns väl motiverad, bland

annat med hänsyn till den stora utsträckning, vari medlemmar av arbetsgivarens

familj — vilka enligt förslaget icke skulle inräknas i arbetarantalet

— plägade sysselsättas inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen framhöll, att det faktiska behovet av en laglig arbetstidsreglering

i allmänhet finge anses vara större vid de egen!liga »bondejordbruken»

än vid de större gårdarna, där reglering av arbetstiden redan nu

ofta torde vara genomförd, delvis på grund av kollektivavtal. Vidare bleve

lagen ett slag i luften, därest dess giltighet bleve allt för begränsad. På

grund härav ansåge sig styrelsen, om ock med tvekan, böra tillstyrka majoritetsförslaget

i detta avseende.

Södermanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförde:

Därest en arbetstidslag skall antagas, synes det oegentligt, örn denna i

enlighet med reservanternas förslag endast skulle komma att omfatta efter

beräkning 35 procent eller knappast mera än 1/3 av samtliga i jordbruket

varaktigt anställda arbetare. Motsvarande lag örn arbetstidens begränsning

inom industrin gäller visserligen endast för företag med över fyra arbetare,

men det är härvid att märka, alt medan inom industrin en ganska stor skillnad

ofta föreligger i fråga örn arbets- och sociala förhållanden för arbetare

vid å ena sidan större och medelstora företag och å den andra sidan vid de

egentliga småföretagen och hantverket, så kan knappast en liknande åtskillnad

anses förefinnas inom jordbruket, där lönearbetarna inom de storleksgrupper

av jordbruk, varom här är fråga, genomgående intaga en i stort sett

likartad ställning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhöll i detta hänseende i

huvudsak följande:

Därest gränsen droges liksom i allmänna arbetstidslagen, skulle förhållandena

för det övervägande flertalet arbetare inom näringen alltjämt bliva

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

oreglerade och lagen därför i stort sett förfela sitt syfte. De sociala skäl, som

åberopats för förslaget, gällde i lika hög grad för arbetarna vid de mindre

företagen. Därtill komme, att vid de större jordbruken arbetstiden redan

vöre i stor utsträckning direkt eller indirekt reglerad genom kollektivavtal.

Enär familjemedlemmar icke skulle inräknas i arbetarantalet, komme ändock

efta egendomar på upp till 50 hektar att bliva undantagna från lagstiftningen.

Den gränsdragning mot de allra minsta företagen, som likväl

måste ske, borde göras på sätt majoritetsförslaget angåve.

Herrar Jeppssons och Löfvanders reservationsvis framlagda förslag att begränsa

lagens tillämpning till företag med minst 5 arbetare förordades av

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus.

Göteborgs och Bohus, Värmlands, örebro, Gävleborgs och Norrbottens län,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra och södra),

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt en reservant i Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Gotlands län

biträdde yttrandena från hushållningssällskapen i samma län.

I de yttranden, vari reservationen tillstyrkts, framhölls bland annat följande:
Socialstyrelsen:

Vad styrelsen anfört därom, att lagen borde göras till
lämplig

jämväl på djurskötsel, vore en huvudanledning till att styrelsen i

nu ifrågavarande avseende anslöte sig till reservationen och förordade, att

lantarbetstidslagens tillämpning åtminstone till en början begränsades till

företag med flera än fyra anställda arbetare. De befarade komplikationer

vid ett genomförande av majoritetsförslaget på denna punkt, som åberopades

i reservationen, skulle enligt styrelsens mening uppenbarligen i hög grad

försvåras, därest i motsats till vad nämnda sakkunniga föreslagit lagen utvidgades

till att avse även djurskötsel.

Styrelsen hade för bedömande av denna fråga infordrat uppgifter från

samtliga hushållningssällskap angående bland annat storleken i hektar åker

av de minsta brukningsdelar, som skulle falla inom lagens tillämpningsområde

enligt de olika föreliggande förslagen; i båda fallen ha kreatursskötare

medräknats i antalet arbetare. Enligt dessa uppgifter varierade för olika län

minsta arealen för brukningsdelar med flera än 2 lejda arbetare i allmänhet

mellan 20 och 30 hektar, i undantagsfall mellan 10 och 40, och utgjorde i

medeltal omkring 25 hektar. Motsvarande uppgifter för brukningsdelar med

flera än 4 arbetare varierade för olika län mellan 30 och 80 hektar och utgjorde

i medeltal omkring 55 hektar. På grundval av dessa uppgifter hade

styrelsen uppskattat antalet arbetare å de brukningsdelar, som komme att

beröras av lagen, till omkring 150,000 enligt sakkunnigmajoritetens förslag

och omkring 77,000 enligt reservationens.

Då inom jordbruket funnes omkring en miljon yrkesutövare, skulle tydligen

arbetstidsbegränsningen först efter hand och i vissa avseenden kunna

tänkas påverka arbetssedvänjorna inom jordbruket i allmänhet. 1 smådriftens

dominerande betydelse framträdde en olikhet mellan jordbruket och de

industriella näringsgrenarna, där de på grund av ringa arbetarantal från

allmänna arbetstidslagen undantagna småföretagen tillhopa ej torde räkna

mer än Vs av de inom hela näringsgruppen sysselsatta. Även en arbetstidsreglering,

som begränsades till brukningsdelar med flera än 4 lejda arbetare,

komme emellertid att bliva direkt tillämplig på den övervägande delen av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 94.

det större jordbrukets arbetare. Därav kunde, efter erfarenheterna från det

senaste årtiondets kollektivavtalsreglering av arbetsvillkoren inom vissa

landsdelar, med sannolikhet förväntas en sådan inverkan på kollektivavtalen

för övriga jordbruksarbetare att även deras arbetstid i görligaste mån anpassades

därefter. Därmed skulle utan en lagstiftning för det mindre och medelstora

jordbruket, där en sådan skulle innebära särskilda svårigheter, kunna

utövas en successivt verkande påtryckning i lagstiftningens sylte, närmast

en opinionsyttring från samhällets sida till förmån för bättre arbetsvillkor

för vissa betungade grupper av yrkesutövare.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad i de sakkunnigas direktiv anförts

därom, att tekniska förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer åtminstone

vad anginge storbruket väsentligt minskat skillnaden mellan industriens

och jordbrukets driftsformer, hänförde sig huvudsakligen till det

större jordbruket. Därest trots yppade betänkligheter den föreslagna lagstiftningen

skulle genomföras i huvudsyfte att åstadkomma största möjliga

paritet mellan jordbrukets och industriens arbetare, borde densamma icke

utan övertygande skäl givas större räckvidd vad anginge företagsstorlek än

allmänna arbetstidslagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: För reservationen talade utöver de

skäl reservanterna anfört även den omständigheten, att småföretagen i konkurrensen

örn arbetskraft torde bliva tvingade att i allt väsentligt rätta sig

efter arbetsvillkoren vid de större jordbruken, i vad dessa för arbetarna tedde

sig fömånligare.

Länsstyrelsen i Örebro län: Fastigheter med högst 4 arbetare mäste anses

tillhöra det mindre jordbruket, inom vilket arbetsfördelning och arbetstid

knappast kunde normaliseras. I praktiken torde det ock komma att visa

sig särdeles svårt att åstadkomma en tillämpning av lagens ganska invecklade

bestämmelser å det stora antalet dylika smärre företag, något som såväl

i och för sig som med hänsyn till de för underlåtenhet härutinnan stadgade

straffbestämmelserna måste anses synnerligen otillfredsställande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ett ytterligare skäl för reservanternas

ståndpunkt vore, att jordbruksföretag med upp till tre å fyra anställda gemenligen

alltjämt torde erbjuda tämligen familjebetonade arbetsmiljöer, varl

en privilegierad undantagsställning i fråga om arbetstiden för dem bland

gårdsfolket, som ej vore söner eller döttrar i huset, skulle framstå såsom

helt omotiverad.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Bland jordbruken

i Uppsala län i det ifrågavarande mellanläget 2—4 arbetare inginge enligt

utskottets uppfattning ett icke ringa antal, där medlemmarna av jordägarnas

familj deltoge i jordbruksarbetet. Därjämte förekomme otta i dessa jordbruksgrupper

blandning av husligt arbete och jordbruksarbete för° samma

anställda, en omständighet som kunde framkalla vissa tolkningssvårigheter

med avseende å lagens tillämpning. Manga av jordbruken i förevarande storleksklass

torde ännu icke hava hämtat sig efter jordbrukskrisen och torde

därför hava svårt att åstadkomma kapitalutlägg för nya bostäder. En arbetsfördelning

vore i allmänhet icke så strängt genomförd vid dylika jordbruk.

Örn arbetet hopades till följd av arbetstidens förkortning, kunde det därtör

bliva svårare att på ett rationellt sätt fylla ut den felande arbetskvantiteten

med extra arbetskrafter. Där familjemedlemmarna deltoge i jordens skötsel,

skulle lönarbetarnas tidsförkortning i stället kunna belasta familjemedlemmarna

väl hårt. Det borde icke heller förbises, att en journalföring och statlig

inspektion med avseende å arbetets anordnande skulle vara ganska främmande

för jordbrukarna inom denna grupp.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott underströk särskilt

svårigheterna för mindre och medelstora jordbrukare att föra de journaler

och lämna de uppgifter, vilka lagen skulle kräva av arbetsgivaren.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansåg icke skäl

föreligga till olikhet i detta hänseende gentemot allmänna arbetstidslagen, då

starkare sociala och hygieniska skäl talade för regleringen inom industri och

hantverk än inom jordbruket. Att inga olägenheter av undantaget från allmänna

arbetstidslagen iakttagits berodde säkerligen därpå, att arbetstiden

inom småföretagen utan lagstiftning påverkats av förhållandena vid de större

företagen. Den föreslagna kontrollen, rapport- och journalföringen vore visserligen

rätt obetydlig och enkel men skulle säkerligen kännas främmande

och besvärlig för mindre jordbrukare. Socialt oförmånliga verkningar kunde

uppkomma genom att företagarna sökte minska arbetsstyrkan för att undgå

lagen.

Journalförings- och anmälningsskyldigheten anfördes som skäl i detta sammanhang

även av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kristianstads

län och Västerbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hävdade, att till

följd av konkurrensen om arbetskraft, vilken för närvarande vore avsevärd,

arbetstidsregleringen skulle vinna frivillig tillämpning jämväl bland medelstora

och mindre jordbrukare. Intet reellt skäl funnes för en vidare tillämpning

i detta hänseende än enligt allmänna arbetstidslagen. Kontrollen å

lagens efterlevnad måste dessutom bliva svårare inom jordbruket än inom

industrien.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhöll, att

elever vid praktiska kurser, anordnade av hushållningssällskap, mottoges av

jordbrukare för praktisk undervisning och därvid erhölle någon betalning för

sitt arbete. Enär sådan elev enligt de sakkunnigas motivering borde inräknas

i arbetarantalet, medgåve för dessa fall majoritetsförslaget otillräcklig rörelsefrihet.

Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län förordade, att lagstiftningen

skulle tillämpas å alla företag oavsett storlek.

Beträffande den antagliga omfattningen av lagens tillämpningsområde i

olika landsdelar må nämnas, att länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län uppgivit, att den föreslagna lagstiftningen för

dessa län finge ringa betydelse, samt att Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott förklarat, att för detta läns vidkommande lagen enligt

majoritetsförslaget skulle bliva tillämplig på 2 procent av antalet jordbruk

över två hektar, omfattande 15 procent av åkerarealen.

Vad särskilt angår lagens tillämpning med avseende å storleken av trädgårdsföretag

förekom i yttrandena, bland annat, följande:

Svenska trådgårdsarbetsgivareföreningen framhöll, bland annat, att arbetstidsfrågan

inom trädgårdsnäringen i sakkunnigförslaget icke ägnats samma

grad av uppmärksamhet som ämnet i övrigt, då exempelvis utredning gjorts

om utländsk lagstiftning inom jordbruket men icke inom trädgårdsskötseln.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Även vid utformandet av bestämmelserna rörande lagens omfattning och angående

arbetstiden hade de sakkunniga icke tillräckligt beaktat de speciella

förhållandena inom trädgårdsyrket. Föreningen hade principiellt icke något

att erinra mot en laglig arbetstidsreglering för trädgårdsnäringen. En sådan

kunde främja icke blott därmed avsedda sociala syften utan även näringen

själv, under förutsättning att tillbörlig hänsyn toges till dess ekonomiska bärkraft.

Bland annat kunde därigenom osund konkurrens mellan företagarna

inbördes i viss mån motverkas. Spörsmålet härom sammanhängde med fragan

örn lagens tillämpning å företag av viss storlek.

För sin del förordade föreningen, att lagen gjordes tillämplig å all trädgårdsodling,

oavsett arbetarantal och oavsett örn den bedreves i samband med

jordbruk eller ej. Med tillämpning av reservationen skulle praktiskt taget

hela trädgårdsnäringen falla utanför lagen, men med hänsyn till den föreslagna

lagens syfte och jämväl till trädgårdsnäringens egna intressen funne

föreningen icke heller majoritetsförslaget tillfredsställande.

Föreningen åberopade i detta hänseende den år 1931 verkställda företagsräkningen

inom trädgårdsnäringen, enligt vilken inom denna funnes c:a

4,200 företag och c:a 9,700 arbetare eller i medeltal 2.3 arbetare per företag.

Då räkningen vidare utvisade, att de 117 största företagen sysselsatte tillsammans

nära 3,000 personer — även andra än arbetare — vore det intet tvivel

örn att vart och ett av det stora flertalet företag ej sysselsatte flera än 2 arbetare.

Föreningen fogade vid sitt yttrande en förteckning över sina medlemmar,

vilka företrädesvis rekryterades bland de större företagarna och torde representera

ett högre medeltal arbetare per företag än som gäller för näringen

i dess helhet. I förteckningen angavs för varje företag dess antal hela eller

halva »årsarbetare», d. v. s. antalet dagsverken dividerat med 300. Av föreningens

206 medlemmar hade 48 stycken minst 41f2, 70 stycken 2J/2 å 4 samt

88 stycken högst 2 »årsarbetare». I antalet dagsverken inräknades även sådana,

som utförts av arbetsgivarens familjemedlemmar.

Jämväl Stockholms läns och stads trädgårdsråd samt Sveriges handelsträdgdrdsmästareförbund

förordade, att lagen gjordes tillämplig å alla företag

inom trädgårdsnäringen oavsett arbetarantal.

Trädgårdsrådet: Sannolikt hade en minoritet av företagarna inom trädgårdsnäringen

flera än två arbetare; i Hässelby, ett av landets centra för trädgårdsskötsel,

hade av 140 företagare endast 6 en arbetsstyrka över 2 man.

Förbundet framhöll, att de små företagarna redan hade en stor fördel på

hand framför sina större kolleger därigenom att de i de allra flesta fall arbetade

med oorganiserad arbetskraft med därav följande lägre löner. Förbundets

större företagare hade sedan år tillbaka gått in för alt skapa en god

arbetarstam med avtalsenliga löner. Skulle lagen komma att tillämpas i föreslaget

skick riskerade dessa att icke kunna som hittills fullfölja dessa avsikter

utan såge sig nödsakade att söka andra utvägar.

Lantbruksstyrelsen vitsordade, att det stora flertalet trädgårdsföretag skulle

falla utanför lagens tillämpningsområde, men att det syntes vara mindre

lämpligt att i detta avseende fastställa särskilda regler för trädgårdsskötseln.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet, vilka förklarade

sig icke hava någon erinran mot majoritetsförslaget i vad det avsåge gränsdragningen

inom jordbruket, ifrågasatte, huruvida icke beträffande trädgårdsskötsel

lagen borde utsträckas även till företag med endast två arbetare. Vissa

betänkligheter mötte mot en dylik utsträckt tillämpning av lagen, men å andra

sidan kunde ett uteslutande av ifrågavarande företag — vilka utgjorde omkring

hälften av trädgårdsföretagen med 2 eller flera arbetare — medföra

vissa risker för de större företagen på grund av de förras mera oinskränkta

möjlighet att utnyttja arbetskraften och uppmuntra en ur både arbetarnas och

arbetsgivarnas synpunkt förkastlig konkurrens.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag beträffande spörsmålet om begränsning

av lagens tillämpningsområde med hänsyn till företagets storlek

(sid. 57—58):

I detta avseende föreligga dels sakkunnigmajoritetens förslag att företag

med i regel minst 3 arbetare skola gå in under lagen, dels herrar Jeppssons

och hofvanders reservation enligt vilken tillämpningen begränsas till företag

med i regel minst 5 arbetare, dels ock de yrkanden som i vissa yttranden

framställts örn utsträckning av lagens tillämplighet, utöver sakkunnigmajoritetens

förslag, beträffande såväl lagen i dess helhet som ock särskilt

såvitt angår trädgårdsskötsel.

Vad först beträffar det egentliga jordbruket har till stöd för den längre

gående begränsningen enligt reservationen anförts dels den mera formella

omständigheten, att densamma överensstämmer med allmänna arbetstidslagens

ståndpunkt och dels vissa förhållanden, förknippade med området för

den nu ifrågavarande lagstiftningen. Främst har anförts vikten av att vid

denna lagstiftning gå fram med försiktighet och att, i den mån så kunde ske,

undvika en tvingande reglering för mellangruppen av företag, vilkas anpassningssvårigheter

i detta hänseende ansetts vara stora, och avvakta den inverkan

pa dess arbetstidsförhallanden som kunde förväntas av regleringens

lagliga genomförande för de större företagen. Inom mellangruppen deltoge

i arbetet i stor utsträckning även arbetsgivarens familjemedlemmar, gentemot

vilka en privilegiering av de lejda arbetarna inom gruppen bomme att

framsta såsom omotiverad. I något yttrande har reservationens begränsning

ansetts icke i och för sig önskvärd men nödvändig örn djurskötseln hänfördes

under lagen. För majoritetsförslaget däremot har åberopats framförallt,

att det vore oegentligt att inom en näring genomföra en arbetstidsreglering,

som berörde blott en mindre del av dennas arbetare. Vad anginge motsvarande

gränsdragning i allmänna arbetstidslagen förelåge, bär det vidare

framhållits, mellan hantverk och småindustri å ena samt större industriföretag

å andra sidan en skillnad i arbetsvillkor i allmänhet, som motiverade en

olikhet i fråga om arbetstidsreglering, men som saknade motsvarighet med

avseende å lönearbetare i mindre och större jordbruk.

Jag har i det hänseende, varom nu är fråga, icke funnit skäl frångå sakkunnigmajoritetens

förslag. Mot en i och för sig önskvärd, formell överensstämmelse

med motsvarande regel i allmänna arbetstidslagen kunna givetvis

tala faktiska olikheter inom de båda lagarnas tillämpningsområden. I detta

fall synes så vara förhållandet i såväl den nyss berörda sociala likställigheten

mellan arbetare i små och stora jordbruksföretag som den omständigheten,

att gränsen inom jordbruket måste sättas relativt lågt för att icke hu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94.

29

vudparten av dess arbetarstam skulle ställas utanför regleringen. Från

åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland lantbruksstyrelsen,

har ock framhållits att lagen skulle förfela sitt syfte, därest den endast komme

att avse företag med mer än fyra arbetare. Jämväl för jordbrukets

arbetsgivare torde det ur konkurrenssynpunkt vara av vikt att en reglering

av arbetstiden såvitt möjligt sker enhetligt. Att emellertid i detta hänseende

gå så långt som från visst arbetsgivarhåll ifrågasatts nämligen att lagen

skulle i princip omfatta alla företag inom jordbruket torde å andra sidan

åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt. Vad beträffar intresset av

en försiktig tillämpning av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka

den till företag med mer än fyra arbetare, kan detta utan att äventyra

lagens syfte tillgodoses på mångahanda sätt: genom dispensbestämmelser,

vid anordnandet av tillsynen å lagens efterlevnad, genom att försöksvis

giva lagen temporär giltighet o. s. v., spörsmål vartill jag återkommer i det

följande. Beträffande särskilt det skäl för reservationens ståndpunkt, som

skulle ligga däri, att i jordbruk av den ifrågavarande mellanstorleken arbetsgivarens

familjemedlemmar i stor utsträckning deltoge i arbetet och skulle

komma i motsättning till de lejda arbetarna, må framhållas, att denna olägenhet

oundvikligt följer med varje gränsdragning av detta slag. Det förefaller

för övrigt sannolikt, att familjemedlemmarnas deltagande i arbetet är

i högre grad kännetecknande för företag med 1 å 2 arbetare än för dem

med 3 å 4 arbetare, om vilka sistnämnda här vore fråga. Att, som i något

yttrande ifrågasatts, i anledning av djurskötselns medtagande göra en snävare

begränsning av lagens tillämpningsområde än som eljest skulle vara

påkallat av sakliga skäl, torde icke vara lämpligt.

Beträffande trädgårdsskötseln har från arbetsgivarföreningarna inom denna

näring särskilt påyrkats att lagen gjordes tillämplig å alla företag, oberoende

av arbetarantalet, och från arbetarorganisationerna att lagen utsträcktes

även till företag med endast två arbetare. Som skäl härför har

framför allt anförts att med hänsyn till de inom trädgårdsnäringen särskilt

rådande förhållandena eljest en mycket ringa del av densamma skulle falla

inom lagen och dess tillämpning medföra risker för de större företagen. De

sålunda anförda skälen finner jag bärande. Var gränsen rätteligen bör dragas

synes tveksamt. Jag har emellertid funnit övervägande skäl tala för att

såsom påyrkats från arbetsgivarhåll lagen i princip göres tillämplig å samtliga

trädgårdsföretag, sålunda jämväl å företag med endast en eller två lejda

arbetare.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, att lagen icke skulle vara tilllämplig

å andra företag — beträffande såväl jordbruk med binäringar som

trädgårdsskötsel — än sådana, i vilka för arbetsgivarens räkning i regel användes

flera än fyra arbetare. — I motionen II: 798 yrkades, att lagen icke

.skulle äga tillämpning å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,

för såvitt icke i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel

användes minst två arbetare. — I motionen II: 800 hemställdes, att i 1 §

första stycket 2) uttrycket »självständigt företag» måtte ersättas med »affärsbetonad

rörelse». Till stöd för denna hemställan anfördes, att, då trädgårdsodlingen

dreves dels såsom självständig näring och dels såsom binäring

till jordbruket, i båda fallen av olika omfattning, rättvisan torde kräva,

att all affärsbetonad trädgårdsodling sammanfördes under samma lag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Andra lagutskottet återgav i sitt utlåtande nr 52 (sid. 14—15), utöver de

sifferuppgifter, som lämnats av de sakkunniga, följande ur 1931 års företagsräkning

(statistiska meddelanden, ser. A, band IV: 10) hämtade uppgifter

rörande verksamhetsgrenen »Trädgårdsodling o. d.»:

Företag med nedanstående antal sysselsatta personer

0

1

2-3

4—5

6-10

11—50

51—200

201-500

över

500

Summa

Antalet företag . .

99

953

1942

780

329

107

9

1

4 220

Sysselsatta personer

-

953

4 724

3 380

2 397

1797

734

420

_

14 405

Närmare uppgifter beträffande de i företagen sysselsatta personerna:

Egna företagare................................................................ 3 900

Anställda företagsledare........................................................ 219

Förvaltnings- och kommersiell personal.......................................... 94

Tekniskt och vetenskapligt utbildad personal..................................... 98

Butik-, serverings- och kökspersonal............................................. 335

Arbetare vid produktionen...................................................... 9 359

Maskinister, eldare, transport-, lager-, handels- och diversearbetare................. 403

Summa 14 405

Utskottet yttrade därefter (sid. 16—17):

Beträffande frågan i vad mån lagens tillämpningsområde bör begränsas

med hänsyn till företagets storlek finner utskottet anledning föreligga att

gå fram med varsamhet och icke för nu ifrågavarande arbetsområden stadga

bestämmelser, vilka avvika från dem, som gälla enligt den allmänna arbetstidslagen.

Tillräckliga skäl för att beträffande trädgårdsskötsel föreskriva

annan reglering än den, som skall gälla för jordbruk med binäringar, hava

enligt utskottets mening icke förebragts. Utskottet föreslår med hänsyn till

vad sålunda anförts, att lagen skall äga tillämpning ej blott å jordbruk jämte

därtill hörande binäringar, vilka icke drivas såsom självständiga företag,

ävensom byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss

angivits, utan även å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag,

för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera

än fyra arbetare. I vad angår jordbruket torde lagen på grund härav kunna

beräknas komma att gälla vid gårdar om 50 hektar och därutöver, d. v. s.

å det större jordbruket, och direkt omfatta omkring 35 procent av samtliga

i jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. I fråga örn trädgårdsskötseln

torde lagen bliva tillämplig å majoriteten av antalet lönearbetare, som äro

varaktigt anställda.

Lagens tillkomst torde för övrigt beträffande mindre och medelstora företag

i viss omfattning verka till förkortning av arbetstiden, utan att lagen utsträckes

till att direkt gälla dessa företag. Enligt utskottets åsikt förefinnes

nämligen anledning antaga, att införandet av en laglig arbetstidsreglering

inom de större företagen kommer att indirekt hava sådan verkan på avtalen

vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i viss utsträckning

kommer att anpassas efter lagens bestämmelser.

Såvitt angår lagens tillämpning å företag av viss storlek, innefattar utskottets

ovan angivna förslag bifall till yrkandena i motionerna I: 418 och II: 799

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

31

men däremot avslag å yrkandena i motionerna II: 798 och II: 800. De skäl,

som torde lia föranlett yrkandet i sistnämnda motion, synas sakna aktualitet

vid det förhållandet, att förutsättningarna för lagens tillämplighet å trädgårdsskötsel

föreslås skola bliva desamma som beträffande jordbruk med

binäringar.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen anfördes efter den inledning,

som förut återgivits, följande:

Beträffande lagens tillämpningsområde innebär Kungl. Maj:ts förslag, att

lagen skall äga tillämpning å jordbruk, vid vilka i regel användas minst tre

arbetare, samt å trädgårdsskötsel för såvitt i rörelsen användes minst en

arbetare. Enligt utskottets förslag skall lagen äga tillämpning beträffande

jordbruket endast om i regel flera än fyra (minst fem) arbetare användas,

varjämte från lagens tillämpning skall undantagas arbete som innefattar

djurskötsel, och beträffande trädgårdsskötsel endast för såvitt i rörelsen i regel

användas flera än fyra (minst fem) arbetare.

Med den av utskottet sålunda föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde

skulle lagen sannolikt icke komma att omfatta ens en fjärdedel

av samtliga vid jordbruket varaktigt anställda lönearbetare. Det förhåller

sig nämligen icke så, att gårdar om 50 hektar i regel sysselsätta flera

än fyra arbetare. Säkert torde vara, att flertalet gårdar av denna storleksordning

och till och med väsentligt större sysselsätta mindre antal arbetare

än fem och följaktligen skulle komma att falla utanför lagens tillämpningsområde.

Beaktar man jordegendomarnas storlek i olika delar av landet, så

finner man, att en lag i överensstämmelse med utskottets förslag skulle bliva

en lag endast för storgods, vissa bruksegendomar i mellersta delarna av landet

och ett begränsat antal större gårdar här och där. Det kan enligt vår

mening icke vara rimligt eller rättvist, att vid lagstiftning om lantarbetstiden

utestänga från lagens tillämpningsområde drygt tre fjärdedelar av landets

lantarbetare, vilka ju alla äro i lika behov av arbetstidens reglering. Vad

som här blivit sagt beträffande tillämpningsområdet i fråga om jordbruket

gäller i stort sett även beträffande trädgårdsskötseln. På flertalet trädgårdsarbetare

skulle lagen icke komma att äga tillämpning.

Då vi finna en sådan begränsning av lagens tillämpningsområde, som utskottet

föreslagit, ägnad att i hög grad förringa värdet av lagstiftningen, tillstyrka

vi Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Såsom skäl för bestämmelsen, att lantarbetstidslagen icke skulle äga tilllämpning

å andra förelag än sådana, i vilka till arbete för arbetsgivarens

räkning i regel användas flera än fyra arbetare, anförde andra lagutskottet,

att anledning förelåge att gå fram med varsamhet och icke för de arbetsområden,

varom i lantarbetstidslagen vore fråga, stadga bestämmelser, vilka

avveke från dem, som gällde enligt allmänna arbetstidslagen. Utskottet

beräknade, att lantarbetstidslagen i den utformning utskottet tillstyrkte

skulle bliva tillämplig vid gårdar örn 50 hektar och därutöver samt direkt

omfatta omkring 35 procent av samtliga i jordbruket varaktigt anställda

lönearbetare. Anledning förefunncs därjämte att antaga, att en laglig arbetstidsreglering

inom de större företagen komme att indirekt hava sådan

verkan på avtalen vid de mindre företagen, att arbetstiden även vid dessa i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

viss utsträckning komme att anpassas efter lagens bestämmelser. För särskild

arbetslidsreglering beträffande trädgårdsskötsel hade enligt utskottets

åsikt tillräckliga skäl icke förebragts.

Mot en i och för sig önskvärd formell överensstämmelse mellan allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tala faktiska olikheter inom de båda

lagarnas tillämpningsområden. Jordbruk på något under 100 tunnland

äro knappast hänförliga till små företag på samma sätt som ett hantverkseller

industriföretag med högst fyra arbetare. Mellan arbetare i större och

mindre jordbruksföretag föreligger social likställighet. En försiktig tillämpning

av lagen, vilket framhållits som ett skäl mot att utsträcka den till mindre

företag än sådana, där mer än fyra arbetare äro sysselsatta, kan väl tillgodoses

genom dispensbestämmelser m. m. För övrigt torde det för jordbrukets

arbetsgivare vara av vikt ur konkurrenssynpunkt, att regleringen av

arbetstiden sker — såvitt det låter sig göra -— enhetligt. Att den i lagen fastställda

arbetstidsregleringen kan hava sådan inverkan på avtalen vid mindre

företag, att arbetstiden även vid dessa anpassas efter lagens bestämmelser,

torde väl i viss utsträckning äga sin riktighet men synes mig icke kunna

nämnvärt förringa de skäl, som anförts för en reglering i lag, mera omfattande

än den nu gällande. En sådan reglering anser jag mig därför böra

föreslå.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.

Sakkunnigbetänkandet.

Enligt de sakkunnigas lagförslag, som därutinnan var enhälligt, undantags

från lagens tillämpning, bland annat, »arbete som i regel utföres mot

ackordseisättning». — I nämnda förslag fanns däremot icke direkt utsagt —

på sätt som stadgas under a) i den utfärdade lagen — att från lagens tilllämpning

skulle vara undantaget »arbete som utföres under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande».

De sakkunniga anförde som motivering för nyssnämnda av dem upptagna

undantagsbestämmelse:

Ackordsavtalet är en inom det egentliga jordbruket mindre använd avlöningsform.

Dels är denna avlöningsform med hänsyn till dragarna i regel

mindre användbar vid körningar med djurkraft, och dels är jordbruksarbetets

natur sådant, att det kräver särskild omsorg, som ej låter sig väl förenas

med den forcerade arbetstakt, ackordsarbete mestadels föranleder till. Ackordsarbete

förekommer huvudsakligen endast beträffande tillfälliga arbetare,

och mera undantagsvis i fråga örn statare och andra fasta arbetare

såsom vid skördearbete och dylikt. Beträffande vissa slag av arbete brukas

ackordsformen allmänt, såsom vid rensning och upptagning av rotfrukter.

Den brukas även vid en del andra arbeten, vilka kunna kontrolleras efter

utförandet, såsom dikesgrävning och andra grundförbättringsarbeten, skogshuggning,

vissa arbeten vid hö- och sädesskörden såsom höhässjning och

skylning ävensom vid gödselkörning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

33

Att inordna inom jordbruket regelmässigt förekommande ackordsarbeten

under fasta arbetstidsregler stöter på särskilda svårigheter och torde stundom

vara praktiskt taget omöjligt. Värdet av ackordssystemet skulle för arbetaren

väsentligt förminskas, därest han icke vore i tillfälle att anpassa arbetstidens

längd och förläggning efter väderleks- och temperaturförhållanden,

och för arbetsgivaren måste det ofta ställa sig omöjligt att kontrollera

arbetstiden. De sakkunniga hava under sådana förhållanden funnit det

vara mest ändamålsenligt att från förevarande arbetstidsreglering undantaga

arbeten, som utföras mot ackordsersättning.

Till förhindrande av missbruk har dock föreslagits, att undantaget endast

skall avse arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning. Härmed avses

i första rummet arbetets art; det skall vara ett sådant arbete, som allmänt

utföres å ackord, t. ex. rensning och upptagning av rotfrukter. Men uttrycket

medgiver även, att ett arbete, som måhända endast på en viss ort eller

en viss gård regelmässigt utföres såsom ackordsarbete, skall vara undantaget.

Däremot skola mera tillfälliga ackordsöverenskommelser icke konstituera

undantag.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Socialstyrelsen anförde:

Av de sakkunnigas skäl för detta undantag, som bestämt strider mot den

allmänna arbetstidslagen, torde såsom bärande endast kunna anses den omständigheten,

alt det ofta måste ställa sig omöjligt för arbetsgivaren att kontrollera

arbetstiden. Denna uppfattning är otvivelaktigt riktig, men den synes,

i överensstämmelse med arbetarskyddslagen och den allmänna arbetstidslagen,

allenast motivera ett undantag för arbete, som bedrives »under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande». Från arbetarskyddssynpunkt torde arbetstidsbegränsningen

få anses särskilt välmotiverad i fråga om ackordsarbete, som

ju vanligen mer eller mindre forceras. Det föreslagna undantaget, som för

övrigt knappast kan anses på tillfredsställande sätt preciserat, kan också befaras

giva anledning till missbruk.

Arbctsrådet yttrade:

Det vöre principiellt betänkligt att låta avlöningsformen vara avgörande

för frågan om lagens tillämplighet. Dessutom konnne bestämmelsen med

sin vaga avfattning att inbjuda till missbruk och försvåra kontrollen av lagens

efterlevnad. Arbetsrådet underskattade å andra sidan icke de svårigheter,

som förelåge att på annat sätt, exempelvis genom direkt uppräkning,

undantaga de särskilda arbeten, som åsyftades med bestämmelsen. Lämpligast

vore måhända att i princip lägga ackordsarbeten under lagen men

låta arbetsrådet meddela dispens i särskilda fall. I varje fall borde det

övervägas, om skäl verkligen förelåge att låta undantaget omfatta även statare

och andra fast anställda arbetare. Därest det skulle befinnas, att behovet

av undantag endast gällde arbete, som utfördes under kortare tid av

tillfälligt anställd personal och mot ackordsersättning, borde stadgandet avfattas

i enlighet därmed.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott däremot betecknade

det som en förutsättning bland andra för genomförandet av sakkunnigförslagets

arbetstidsbestämmelser, att ackordsarbetet folie utanför regleringen.

Detta förvaltningsutskottets yttrande biträddes av länsstyrelsen i Uppsala

län.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 94.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 94.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag beträffande nu ifrågavarande undantagsbestämmelse

(sid. 70):

Undantaget beträffande arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning,

saknar direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. Mot förslaget i denna

del har från vissa myndigheters sida anförts, att det vore principiellt betänkligt

att — i motsats till vad som gällde enligt allmänna arbetstidslagen

— låta avlöningsformen avgöra frågan om lagens tillämpning, ävensom att

för förslaget talade ett enda skäl, nämligen svårigheten för arbetsgivaren att

beträffande dylika arbeten kontrollera arbetstiden, vilket skäl emellertid icke

borde föranleda annat undantag än beträffande sådant arbete som arbetsgivaren

icke kunde åläggas att kontrollera. Det har vidare framhållits, att

missbruk kunde befaras, örn undantagsbestämmelsen gåves den föreslagna

formen, samt att undantaget i varje fall icke kunde få omfatta statare och

andra fast anställda arbetare. — Vad sålunda anförts synes mig utgöra vägande

skäl tor att icke upptaga bestämmelsen i oförändrad form. Däremot

torde risk för missbruk knappast föreligga, därest ifrågavarande undantag

utbytes mot dels ett undantag, efter mönster av allmänna arbetstidslagen, för

arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över dess utförande, och dels ett undantag för sådant

ackordsarbete av vissa oftare förekommande slag, som utföres av andra

än företagets tast anställda arbetare. I den senare undantagsbestämmelsen

torde därvid böra innefattas arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter,

dikning och skogsarbete. Möjligen andra förekommande fall, vilka böra

därmed jämställas, torde kunna vinna beaktande dispensvägen.

Propositionens lagförslag innehöll i anslutning härtill ett undantag under

a) av samma lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt

ett undantag under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av

rotfrukter, dikning samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot

ackordsersättning av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

I motionerna I: 418 och II: 797 yrkades, att orden »av arbetare som icke

är fast anställd i rörelsen» måtte utgå ur lagtexten. Till stöd därför anfördes:
Det

synes vara olämpligt att göra lagen tillämplig på arbeten, som utföras

mot ackordsersättning av fast anställda arbetare. Härigenom skulle nämligen

lagen komma att gälla för skogsarbetarna vid de skogsbruk, som drivas i

samband med jordbruk, vilka arbetare i stor utsträckning kunna betrakta

sig såsom fast anställda. En sådan utvidgning av lagen skulle ofelbart föranleda

att de nämnda skogsarbetarnas anställningsform ändrades, vilket gi''

etvis icke skulle vara till deras förman. Örn lagen genomfördes med den

föreslagna bestämmelsen, som här påtalats, i oförändrad form, skulle ett

stort antal skogsarbetare tillfogas en direkt skada.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 23):

Med hänsyn därtill att det stöter på särskilda svårigheter och understundom

även praktiska omöjligheter att inordna ackordsarbete, som regelmässigt

förekommer inom jordbruket — avseende skötsel och upptagning av rotfrukter,

dikning samt skogsarbete — under fasta arbetstidsregler, finner utskottet

i likhet med departementschefen, att undantag från tillämpningen av

förevarande lag bör göras för sådant arbete. Skäl hava emellertid icke anförts,

som enligt utskottets åsikt motivera den i departementschefens förslag

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

35

gjorda inskränkningen, vilken innefattas däri, att undantaget föreslagits tilllämpligt

allenast beträffande arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen

Med hänsyn härtill får utskottet tillstyrka den lydelse av undantaget under

b), som föreslagits i motionerna I: 418 och II: 797.

Beträffande undantaget under a) har utskottet intet att erinra.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

Departementschefen.

Vad angår skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning

ifrågasätter jag icke någon ändring i gällande lag. Beträffande däremot dikning

och skogsarbete, som utföras på ackord, synas mig skäl icke föreligga

att låta undantaget därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utföres

av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. Härutöver har jag, med avvikelse

från 1936 års förslag, funnit även mjölkning mot ackordsersättning

böra undantagas. Till vad jag i denna del i det föregående anfört, vill jag

tillfoga, att det torde vara av betydelse för arbetare, icke minst för statare

och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar åtagit sig sådant arbete,

att vid behov kunna bistå dem vid dess utförande.

3 §•

I första stycket av lagens 3 § stadgas, att det åligger arbetsrådet att på

begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt

därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå

lagen äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna

såsom arbetare eller huruvida arbetare, som sysselsättes med djurskötsel,

skall, jämlikt vad i 1 § första stycket under 1) stadgas, inräknas i det antal

arbetare, som där sägs.

Sakkunnigbetänkandet.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo

en lydelse av 3 § första stycket, i sak fullständigt överensstämmande

med motsvarande stadgande i gällande lag.

I de fall, som omnämndes i detta stycke, skulle arbetsrådet med rättsligt

bindande verkan träffa avgörande i fråga om lagens tillämpning.

I reservation av herrar Andersson och Johansson funnos — i konsekvens

med deras ståndpunkt, enligt vilken djurskötsel folie under lagens tillämpning

— i 3 § första stycket såsom föremål för arbetsrådets avgörande icke

upptagna frågor huruvida arbetare, som sysselsattes med djurskötsel, skulle

inräknas bland ett företags arbetare vid avgörande, om lagen ägde tillämpning

å företaget.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag beträffande förevarande paragraf

(sid. 74):

Då departementsförslaget inbegriper djurskötsel under lagens tillämpning,

har däri icke upptagits majoritetsförslagets stadgande om skyldighet för ar
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

hetsrådet att avgöra, om djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet. I majoritetsförslaget

hava därjämte ändringar vidtagits varigenom detsamma i

formellt hänseende bringas till närmare överensstämmelse med allmänna

arbetstidslagen.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs den ändring i propositionens lagförslag,

att i första stycket skulle införas det av majoriteten bland de sakkunniga

föreslagna stadgandet om skyldighet för arbetsrådet att avgöra, i

vad mån djurskötare skulle inräknas i arbetarantalet.

Andra lagutskottet anförde (sid. 27):

Enligt utskottets förslag skall arbete med djurskötsel undantagas från lagens

tillämpning. Vid beräkning enligt 1 § första stycket av det antal arbetare,

som användes i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning, skall

emellertid inräknas även arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användes

till arbete med djurskötsel. Utskottets ståndpunkt härutinnan föranleder

därtill, att i 3 § bör införas ett stadgande av det innehåll, som föreslagits

i motionerna I: 418 och II: 797.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

Departementschefen.

Enligt det lagförslag, som nu framlägges, skall djurskötsel inbegripas under

lagens tillämpning. I konsekvens härmed har i förslaget icke upptagits

den av gällande lags motsatta ståndpunkt därutinnan föranledda bestämmelsen,

att arbetsrådet skall hava att avgöra, örn vid bestämmandet av antalet

i en rörelse sysselsatta arbetare djurskötare skall inräknas däri.

4 §•

I 1 mom. av denna paragraf, vilken jämte 5 § handlar om ordinarie arbetstid,

stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetare i arbete, som avses

i 1 § under 1) [jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller

sådan dess binäring som nyss nämnts], under längre tid, raster oräknade,

än 10 timmar för dygn samt vissa timmar för vecka, som framgår av

följande tabell. Till jämförelse angivas motsvarande siffror ur propositionen

nr 230/1936.

Om veckans första söckendag infaller i

januari, februari, december..............

mars, oktober, november................

april—september........................

Timmar per vecka

lagen prop. nr 230/1936

46 41

51 46

56 54

Beträffande högst tolv veckor under tiden april—september får veckoarbetstiden

dock utsträckas till 58 timmar.

Enligt 2 mom. i 4 § får arbetsgivare icke använda arbetare till arbete, som

avses i 1 § under 2) [trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag]

under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för två vec
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 94.

37

kor i följd 106 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas första söckendag

infaller under tiden april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under

året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Departementschefen.

I det följande ämnar jag inledningsvis behandla principerna för en arbetstidsreglering

inom jordbruket samt därefter de ändringar av gällande lag,

vilka jag avser att föreslå. Därvid komma de spörsmål, i fråga om vilka

ändring icke ifrågasattes, att beröras endast i den mån det ur sammanhangets

synpunkt är nödvändigt.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.

Sakkunnigbetänkandet.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) anförde,

bland annat:

Arbetstidens reglerande inom jordbruket efter principen om 8 timmars arbetsdag

hade från arbetarhåll brukat framställas som ett önskemål.

Internationellt erkänd som rättesnöre för socialpolitiskt reformarbete hade

principen blivit genom fredsfördraget i Versailles, i vars första del, omfattande

nationernas förbunds akt, de fördragsslutande parterna bland annat

förklara, att de skola bemöda sig att åvägabringa och upprätthålla rättvisa

och människovärdiga arbetsvillkor, och att de i detta syfte skola upprätta och

vidmakthålla nödiga internationella organ.

Principen örn 8 timmars arbetsdag kunde givas olika innebörd, antingen så

att arbetstiden begränsades till 8 timmar örn dygnet eller i genomsnitt för viss

tidrymd detta värde, eller ock ansåges 8 timmar vara ett normalvärde på

arbetsdagens längd, vilket, beroende på arbetets art, finge över- eller underskridas,

så att reell överensstämmelse ernåddes mellan arbeten av olika slag.

Principens uppkomst och utveckling syntes de sakkunniga giva stöd för riktigheten

av den sistnämnda meningen. Jämväl 8-timmarsdagens i förbundsakten

angivna syfte att tjäna förverkligandet av social rättvisa samt främja

lönearbetarens fysiska, moraliska och intellektuella välbefinnande förverkligades

enligt de sakkunnigas mening bäst genom att visst utrymme för differentiering

gåves så att hänsyn toges till arbetets art och så att i olika grad

ansträngande eller hälsofarliga arter av arbete icke likställdes i arbetstidshänseende.

En differentiering bleve särskilt aktuell vid reglering av arbetstiden

inom jordbruket, vars arbetsförhållanden i många hänseenden skilde

sig från det industriella arbetet.

Principen örn 8 timmars arbetsdag synes oss böra givas den innebörden,

att arbetstiden i normalt industriellt arbete, d. v. s. arbete som i regel bedrives

inomhus med tillhjälp av mekaniska anordningar, drivna av maskinell

kraft, må uppgå till högst 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, samt

att arbetstiden för arbeten, som vid jämförelse med normalt industriellt arbete

äro mer eller mindre ansträngande eller hälsofarliga, må — inom ramen

av den arbetstid, som socialt sett kan anses skälig -— anpassas så,, att

reell likställighet mellan arbetena i möjligaste nian ernås.

Därest arbetstiden inom jordbruket och därmed jämställda arbetsområden

ordnas på sätt de sakkunniga föreslå, hålla de sakkunniga före, att praktisk

motsvarighet i arbetstidshänseendc ernås mellan dessa arbetsområden och

de näringar, som hemfalla under allmänna arbetstidslagen, eller m. a. o. att

8-timmarsprincipen kommit i tillämpning även såvitt angår arbetstiden inom

jordbruket och dess binäringar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Av sådana för .jordbruket speciella förhållanden, som enligt de sakkunnigas

mening föranledde, att en arbetstidsreglering inom denna näring borde

gestaltas annorlunda än inom industrien, framhöllo de sakkunniga till en

början följande omständigheter, vilka för ernående av reell likställighet i arbetstidshänseende

med industriella arbeten motiverade en något längre genomsnittlig

dygnsarbetstid än 8 timmar.

Arbetet utföres här i regel i det fria, och det är härigenom hälsosammare

och mera omväxlande än arbetet vid en maskin inne i en fabrik. Det nyttiga

arbetet per tidsenhet blir i lantbruket med nödvändighet jämförelsevis

litet. I en fabrik är det året igenom den utan avbrott gående maskinen,

som bestämmer arbetstakten, det hela fungerar perfekt, störningarna äro få,

arbetsplatsen koncentrerad och arbetet noga övervakat. I jordbruket åter

äro störningarna många. Ofta försvåras eller hindras arbetet av ogynnsamma

väderleksförhållanden, dragdjurens vilopauser inverka på arbetets gång,

åtskillig tid åtgår för förflyttning till och från den egentliga arbetsplatsen

och för iordningställande av redskap före eller efter det egentliga arbetet.

Ett annat förhållande, som i sin mån motiverar en något längre tillmätt arbetstid

för lantbrukets arbetare än för industriens, är, att lantarbetaren i

regel är boende på den gård, där han är anställd. Han behöver för den skull

icke — såsom merendels industriarbetaren — sätta bort något av sin fritid

för att förflytta sig till och från arbetsplatsen.

Även bortsett från omständigheter av nu nämnt slag vore emellertid förhållandena

inom jordbruket sådana, att en på samma sätt som inom industrien

utmätt och indelad arbetstid icke vore lämplig för jordbruket. De sakkunniga

anförde härom:

Vad som framför allt inverkar på lantarbetarens arbetstid är jordbrukets

beroende av årstid och väderlek. Ju kortare vegetationstiden är och ju ogynnsammare

väderleksförhållandena gestalta sig, desto intensivare måste arbetet

sättas in, för att jorden skall kunna avvinnas den avkastning, som är ändamålet

med dess brukande. På arbetstiden inom jordbruket inverkar också

i hög grad dess beroende av djurkraft. Örn också maskinkraften mer och

mer kunnat tagas i jordbrukets tjänst, kan den dock aldrig där tillnärmelsevis

komma till samma arbetsbesparande användning som inom industrien.

Effekten hos en maskin kan genom fortgående förbättringar stegras och en

maskin kan arbeta utan uppehåll. Djurkraftens arbetsförmåga åter är en

gång för alla mer eller mindre given, dragaren behöver avsevärd tid för

vila och binder, i långt högre grad än maskinen, mänsklig arbetskraft för tillsyn

och vård. Inom industrien kan människan genom organisation och tekniska

hjälpmedel snart sagt göra sig till herre över arbetstiden, inom jordbruket

åter sätter naturen en gräns för den möjliga arbetstidsförkortningen, en

gräns som icke med än så planmässiga åtgärder kan ändras. Det är under

sådana förhållanden uppenbart, att en arbetstidsbegränsning på jordbrukets

område är ett betydligt svårare problem än en begränsning av arbetstiden

inom industrien. Kan inom industrien ett jämförelsevis stelt och snävt arbetstidsschema

komma till användning, är detta icke möjligt för jordbrukets

del. Totalarbetstiden måste här utmätas rundligare än inom industrien och

tidsschemat måste göras mera smidigt. Ett smidigt arbetstidsschema för jordbruket

nödvändiggöres också av skiftande klimatiska förhållanden och jordbrukens

växlande karaktär. Medan vegetationstiden på skånska slättbygden

når en längd av omkring 250 dagar, håller den sig inom mellersta Sverige

omkring 210 dagar och stannar i övre Norrland vid 150 dagar. Jordmånen

växlar också avsevärt inom landet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

39

Till belysande särskilt av den inverkan störningar och andra avbrott utöva

på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt inom jordbruket anförde

de sakkunniga resultaten av vissa tidsstudier vid Alnarp, Ultuna, Uddeholm

och Munkagård under vegetationsperioderna 1925—1928 (återgivna i tabellform

i de sakkunnigas betänkande sid. 56). Ifrågavarande undersökningar

omfattade olika former av brukning, skördearbeten och transporter, tillsammans

19 arbetsformer, och avsågo bland annat förhållandet mellan å ena

sidan den effektiva arbetstiden — varmed avsåges arbetstid utom förberedelsearbeten,

utryckning o. d., nödvändiga avbrott för påfyllning o. d., vilopauser

och störningar — samt å andra sidan nettoarbetstiden, d. v. s. tiden

från arbetets början till dess slut efter avdrag för måltidsraster. Resultatet

utvisade, att den effektiva arbetstiden i procent av nettoarbetstiden varierade

för de undersökta arbetsformerna i stort sett mellan 55 och 85 och i genomsnitt

uppgick till närmare 70 procent. Av återstoden utgjorde cirka 12 procent

förberedelsetid, medan för arbetet nödvändiga avbrott, pauser under arbetet

samt störningar upptogo 17 procent av nettoarbetstiden.

De sakkunnigas majoritet föreslog en arbetstidsreglering, enligt vilken den

ordinarie arbetstiden, raster ej inräknade, för olika tidsperioder begränsades

till visst antal timmar, nämligen för en vecka 46—59 timmar för olika arbetsområden

och årstider samt för ett dygn 10 timmar. Därjämte föreslogs ett

årsmaximum av 2,600 timmar. Veckoarbetstidens anknytning till årstider

föreslogs så anordnad, att arbetstiden beträffande jordbruk med binäringar

och byggnadsarbete skulle utgöra för vecka, vars första söckendag infölle i

december—februari 46 timmar, i mars, oktober eller november 51 timmar

samt i april—september 56 timmar eller under högst tolv veckor, då så erfordrades

för sådd med tillhörande för- och efterbrukning eller för bärgning

av hö eller mogen spannmålsgröda, 59 timmar. Veckoarbetstiden för trädgårdsskötseln

föreslogs alternativt till antingen 53 timmar under hela året

eller 50 timmar för oktober—mars och 56 timmar för april—september.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) föreslogs, att arbetstiden

för vecka enligt samma uppdelning på årstider som i majoritetsförslaget

.skulle utgöra 41, 46 och 54 timmar inom jordbruk och byggnadsarbete

samt inom trädgårdsskötsel alternativt 48 timmar hela året eller 43 å 53

timmar under respektive vinter- och sommarhalvåret. Särskild arbetstidsreglering

föreslogs för arbetare, som vore anställda uteslutande som kreatursskötare,

nämligen 56 timmar för vecka och 8 timmar för dygn (2,640 timmar

för år).

Reservanterna anförde, att den ifrågasatta regleringen måste, för att få

något egentligt värde för arbetaren, innebära likställighet med industriens

arbetare. Reservanterna yttrade härom:

Enligt vår mening erbjuder majoritetens förslag icke sådan likställighet.

Skillnaden mellan majoritetens förslag och allmänna arbetstidslagen i fråga

örn den arbetstid, som kan uttagas under loppet av eli år, är sålunda enligt

vår mening alltför stor. Därtill kommer den oregelbundenhet, som vidlåder

den för lantarbetarna föreslagna dygns- och veckoarbetstiden. Att för lantarbetarnas

del helt och hållet upphäva denna oregelbundenhet lärer, såvitt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

angår egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsarbetare, även enligt vår

mening icke kunna ske, men en längre gående utjämning än den av majoriteten

föreslagna torde i allt fall vara möjlig att åstadkomma, och vad årsarbetstiden

beträffar synes full likställighet kunna uppnås mellan den

industriella arbetstiden och arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare och

trädgårdsskötselns arbetare.

Vad kreatursskötsel!! angår gäller för dess del det särskilda förhållandet,

att arbetet ingen dag kan avbrytas utan måste pågå varje dag året igenom,

oberoende av infallande sön- och helgdagar. Detta förhållande måste med

nödvändighet medföra en i förhållande till övriga arbetares arbetstid något

förlängd årsarbetstid. Strävandet att ernå likställighet med andra arbetares

arbetstid får därför i detta fall inriktas på dygns- och veckoarbetstiden.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I åtskilliga yttranden, särskilt från hushållningssällskapen, underströkos

de skäl, som sakkunnigmajoriteten anfört för att arbetstidsregleringen borde

gestaltas annorlunda inom jordbruket än inom industrien. Därvid pekades

framför allt pa jordbruksarbetets mindre hälsofarlighet och mindre andel

effektivt arbete i jämförelse med industriarbetet.

I detta sammanhang må med avseende å principerna för regleringens anordning

endast anföras följande ur socialstyrelsens yttrande. Styrelsen återgav

till en början vissa uppgifter från en av styrelsen år 1925 framlagd statistisk

undersökning rörande allmänna arbetstidslagens verkningar, efter

vars verkställande enligt styrelsens mening inga förändringar av större omfattning

och betydelse inträffat på området. Härefter framhöll styrelsen i

huvudsak följande.

Undersökningen utvisade, att av de cirka 1.2 miljoner arbetare inom jordbruk,

industri och hantverk, handel och samfärdsel samt husligt arbete, som

torde finnas inom vårt land, omkring hälften ansåges hava en arbetsvecka

av 48 timmar eller mindre. Den återstående gruppen finge sin prägel genom

jordbruksbefolkningen, vilken torde omfatta inemot hälften av totalbefolkningen

och en föga mindre del av löntagarna. Den gräns, som sålunda i

arbetstidsavseende befunnits gå mellan å ena sidan jordbruksnäringen, tagen

i vidaste bemärkelse, och å den andra de industriella yrkena, vore dock

enligt utredningen ingalunda fast, utan stadd i ständig förskjutning beträffande

olika orter och yrkesgrupper. Härvid försigginge en brottning mellan

tvenne principer i fråga örn arbetstidens längd och kanske än mer i fråga

om dess fördelning, av vilka den ena sökte sitt berättigande i industriarbetets

jämna, maskinmässiga gång, medan den andra bottnade i jordbruksarbetets

oregelbundenhet och nära beroende av väder och vind samt av årstidernas

växling. I utredningen konstaterades, att den industriella arbetstiden,

särskilt i närheten av städer och industrisamhällen, haft inflytande på

tiderna för lantarbetet, men att dessa i sin tur återverkat på åtskilliga till

jordbruket knutna hantverk och industriella arbeten, bl. a. byggnadsarbete

för lantbrukets behov.

Att ett mera schematiskt överförande på jordbrukets område av den industriella

normalarbetsdagen skulle medföra vanskligheter torde få anses

ligga i öppen dag med hänsyn till lantbrukets speciella, av naturförhållanden

o. dyl. betingade arbetsvillkor. Detta förbisåges ej heller av de båda reservanter,

herrar Andersson och Johansson, vilka i princip yrkat likställighet

mellan arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare (jämte trädgårdsarbetare)

och den industriella arbetstiden. När de sakkunnigas majoritet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

41

avböjde detta förslag, motiverades detta ställningstagande icke allenast med

de svårigheter en så betydande arbetstidsförkortning skulle medföra för jordbruksdriften,

utan även med det genom jordbruksekonomiska undersökningar

bestyrkta faktum, att inom jordbruket störningar och andra avbrott i

arbetet utövade en betydande inverkan på förhållandet mellan arbetstid och

arbetseffekt, på sätt av de sakkunniga återgivna resultatet från tidsstudier

utvisade. Av dessa skäl kunde socialstyrelsen i fråga om ordinarie arbetstidens

längd — liksom även beträffande förändrad arbetstid, övertid m. m.

— ansluta sig till sakkunnigmajoritetens mening.

Till de sakkunnigas uppgifter örn resultatet av vissa tidsstudier anmärktes

av svenska lantarbetsgivarnes centralförening, att ifrågavarande undersökning

företagits vid egendomar, där driften vore rationaliserad och övervakningen

av arbetet tillfredsställande, samt att procentsiffrorna sannolikt

blivit väsentligt lägre, om undersökningen skett å egendomar ur olika storleksgrupper

och med mer eller mindre effektiv kontroll och dugande arbetsledning.

I motsats till nu nämnda yttranden biträddes den princip om full likställighet

mellan industriens och jordbrukets arbetstidsregleringar med avseende

å arbetstiden för år, som uttalats i herrar Anderssons och Johanssons

reservation — liksom i huvudsak reservationen i övrigt — av en reservant i

socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, och två reservanter i arbetsrådet,

herrar Holmström och Bergman, samt av landsorganisationen och svenska

lantarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhöll, att vad reservanterna anfört

beträffande lagens detaljer syntes böra komma under närmare övervägande.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I förevarande sammanhang må återgivas vad jag i propositionen nr 2301

1936 i den allmänna motiveringen till det då framlagda lagförslaget anförde,

bland annat, under rubriken »Frågan örn arbetstidsreglering för jordbruket

och närliggande arbetsområden». Jag yttrade därvid (sid. 36—37):

Vad angår spörsmålet om lagstiftningens ekonomiska konsekvenser har

från åtskilliga håll anförts att arbetstidsregleringen skulle medföra en ökning

av produktionskostnaderna, som jordbruket icke alls eller icke utan ytterligare

stödåtgärder eller eljest förbättrade produktionsvillkor kunde bära. Det

har även antytts, att en lagstiftning, som pålade jordbruket nya ekonomiska

bördor, stöde i strid med det system av stödåtgärder, som efter hand genomförts

till jordbrukets hjälp. Vad sistnämnda motsättning angår är densamma

endast skenbar. Då ett statligt stöd för jordbruksnäringen genomföres

av den omfattning, som i vårt land skett, är det en angelägenhet av största

vikt i enlighet med stödåtgärdernas eget syfte, att förmånerna av desamma

komma olika grupper inom jordbruksbefolkningen till godo. Lika visst som

dessa stödåtgärder innebära ett försök att utjämna ett allmänt ekonomiskt

motsatsförhållande mellan jordbruksbefolkningen och befolkningen i övrigt,

lika naturligt bör det vara, att i denna utjämningssträvan ingår ett försök

att minska motsatsförhållandet mellan jordbrukets och industriens arbetare

i fråga om arbetstidens längd.

Med det nu sagda är även till en del besvarad frågan örn jordbrukets förmåga

att ekonomiskt bära bördan av regleringens genomförande. Då jordbrukets

ekonomiska villkor sedan lång tid tillbaka äro föremål för statsmak
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ternas uppmärksamhet och omsorgen om jordbruksnäringens ekonomi varit

bestämmande för stödåtgärdernas omfattning och varaktighet, lärer det icke

behöva befaras att icke statsmakterna även i framtiden skola taga erforderlig

hänsyn till jordbruksnäringens ekonomiska möjligheter. Av väsentlig betydelse

i detta sammanhang är emellertid frågan örn den utsträckning, i vilken

,^en befarade ökningen av produktionskostnaderna kan utjämnas genom

förbättrad^ arbetsorganisation och ordinär teknisk rationalisering. De sakkunnigas

åsikt att på denna väg de olägenheter för produktionen, som kunde

bliva en följd av deras förslag, skulle kunna helt elimineras, har visserligen

blivit motsagd, men de endast allmänt hållna motskäl som framlagts,

hänvisande till jordbrukets svårigheter under de sist förflutna åren, torde i

allt väsentligt sakna bärkraft i och med stödåtgärdernas tilltagande effektivitet

och den^ allmänna konjukturåterhämtningens framsteg. Som av det

följande framgår kommer jag att föreslå en för lantarbetarna förmånligare

och enligt min mening rättvisare reglering av arbetstiden än vad sakkunnigmajoriteten

tillstyrkt. Ehuru dessa jämkningar i sakkunnigmajoritetens

förslag äro av synnerlig vikt för lantarbetarna, torde de dock icke vara av

den betydelse för jordbrukets ekonomi, att de föranleda någon väsentlig

förändring i de uttalanden, som ovan gjorts. I detta sammanhang önskar

jag särskilt understryka de fördelar för jordbruksnäringen själv som en ur

arbetstagarsynpunkt ej alltför otillfredsställande arbetstidsreglering innebär.

Sålunda torde den brist på arbetskraft som i vissa fall förefunnits inom jordbruket

just varit föranledd av frånvaron av en dylik reglering. Kommer en

sådan till stånd blir därav en ytterligare följd att jordbrukets möjligheter att

undfå och behålla dugliga arbetskrafter ökas, en omständighet som för jordbruket

torde vara av synnerlig vikt. Såväl härigenom som genom det av erfarenheten

bekräftade faktum att, där arbetstiden varit oskäligt lång, dess

förkortande medfört ökade arbetsprestationer per tidsenhet, torde möjligheter

finnas för en mera effektivt utnyttjad arbetstid.

Jag framhöll vidare, att, då någon nämnvärd ökning av jordbrukets behov

av arbetskraft icke torde bliva en följd av den utav mig förordade arbetstidsregleringen,

jag saknade anledning att närmare ingå på vad i vissa

yttranden anförts örn att reformen skulle föranleda ökat bostadsbehov för

jordbruket. Jag framhöll emellertid en omständighet av vikt i ifrågavarande

sammanhang, nämligen den, att vissa vidtagna undersökningar beträffande

jordbruket tydde på en åtminstone dittills fortgående minskning av dess

arbetargrupper. Slutligen anförde jag, att vad som sålunda yttrats om jordbruket

och dess binäringar i huvudsak torde äga tillämpning jämväl å de

arbetsområden i övrigt, som omfattades av den utav mig föreslagna arbetstidsregleringen.

Under rubriken »Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket»

anförde jag i 1936 års proposition (sid. 65):

Det föreliggande lagförslaget utgör ett försök till utjämnande av den olikhet

i avseende å arbetsvillkor som består mellan jordbruksbefolkningen och

övriga folkgrupper. Det har för mig vid ståndpunktstagande till förslaget

stått klart, att om reformens nämnda huvudsyfte verkligen skulle uppnås,

principiell likställighet i fråga örn arbetstiden mellan jordbrukets och industriens

arbetare måste genomföras. Denna ståndpunkt överensstämmer

med de sakkunnigas såtillvida som dessa enligt sin motivering eftersträvat

en i möjligaste mån reell likställighet av detta slag. Då emellertid de sakkunniga

till förverkligande av detta syfte föreslagit en genomsnittlig arbets
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

43

tid för jordbruket, som betydligt överstiger industriens, lärer berörda syfte

i varje fall knappast framstå klart för de arbetare, vilka genom reformen

skulle beredas social rättvisa, eller för de arbetare och arbetssökande,

vilkas uppskattning av jordbruksarbetet det gällde att påverka i gynnsam

riktning. Även frånsett dessa ingalunda oviktiga psykologiska faktorer kan

jag emellertid icke dela de sakkunnigas åsikt, att deras förslag skulle innebära

reell likställighet på den grund att jordbruksarbetet till följd av ringare

hälsofarlighet, mindre pressande beskaffenhet och lägre procent effektivt

arbete under en viss tid praktiskt motsvarade industriellt arbete under en

något kortare tid. Vad särskilt angår principen, att arbetstidsregleringens

mått borde bestämmas med hänsyn till arbetets olika grad av intensitet och

effektivitet, kan till en början vad de sakkunniga anfört icke anses giva vid

handen, att denna princip godtagits i eller ens vöre väl förenlig med hittillsvarande

svensk arbetstidslagstiftning. Framför allt måste emellertid mot densamma

anmärkas, att därmed arbetstidsregleringens syften endast ofullständigt

och otillfredsställande fullföljas. De psykologiska faktorerna hava redan

berörts. Ett annat viktigt ändamål med regleringen, som likaledes med tilllämpning

av denna princip bortskymmes, är syftet att garantera och reglera

en ur sociala och kulturella synpunkter önskvärd fritid; värdet av fritiden

röner tydligen endast i mindre mån inverkan av arbetets större eller mindre

intensitet och effektivitet. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas, att

en princip av dylikt innehåll konsekvent tillämpad skulle föra mycket långt

inom arbetstidslagstiftningens område. För dess genomförande, örn också

blott i form av en differentiering mellan nu ifrågavarande arbetsområden å

ena och allmänna arbetstidslagens i delta hänseende skiftande tillämpningsområde

å andra sidan, torde i varje fall erfordras en betydligt fullständigare

utredning i detta särskilda hänseende än de sakkunniga förebragt.

En godtagbar likställighet synes däremot kunna genomföras på grundval

av herrar Anderssons och Johanssons reservation, till vilken jag därför i

princip vill ansluta mig. Till frågorna örn likställighetens genomförande i

detalj återkommer jag i specialmotiveringen.

I motionerna I: 418 och II: 797 gavs i huvudsak anslutning till de av de

sakkunnigas majoritet föreslagna dygns- och veckoarbetstiderna.

Andra lagutskottet anförde under rubriken »Frågan örn arbetstidsreglering

för jordbruket och närliggande arbetsområden», bland annat (sid. 10—11):

De särskilda förhållanden, som äro rådande i främsta rummet vid jordbruket

men i viss mån även vid trädgårdsskötseln, göra det nödvändigt, att

den reglering, som skall gälla på nämnda arbetsområden, avväges i åtskilliga

hänseenden annorlunda än den, som gäller enligt 1930 års allmänna arbetstidslag.

Den arbetstidsreglering, som skall fastställas för nu ifrågavarande

vrkesgrenar, bör enligt utskottets mening vara sadan, att a ena sidan bestämmelser

givas i fråga om arbetstiden, vilka med hänsyn till de olika arbetenas

art och beskaffenhet äro jämförbara med de stadganden därutinnan, som

gälla för arbetare, vilkas arbetsförhållanden äro reglerade av 1930 års lag,

samt att å andra sidan jordbruket och trädgårdsskötseln beredas möjlighet

att ekonomiskt bära den förändring av arbetsförhållandena, som genomföres.

Samtidigt som utskottet sålunda tillstyrker, att en reglering av arbetstiden

på förevarande arbetsområden nu bringas till stånd, kommer utskottet emellertid

att föreslå vissa avvikelser från det förslag till lag i ämnet, som t ramlagts

i propositionen. Dessa avvikelser äro enligt utskottets åsikt nödvändiga

för att den lagstiftning, varom nu är fråga, skall under skäligt hänsyns
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tagande till jordbrukets och trädgårdsskötselns särskilda förhållanden innefatta

en rättvis avvägning i jämförelse med gällande arbetstidslagstiftning på

andra arbetsområden samt icke verka över hövan ekonomiskt betungande.

Emellertid torde, även om i propositionens lagförslag de förändringar genomföras,

vilka utskottet föreslår, en ökning av jordbrukets och trädgårdsskötselns

produktionskostnader komma att äga rum. När det vid årets riksdag

var fråga om att minska arbetstiden för industriens arbetare från 48 till

40 timmar i veckan, anfördes i internationella arbetsorganisationens förslag

till konvention i ämnet, att principen om fyrtiotimmarsveckan skulle tillämpas

på sådant sätt, att den icke medförde sänkning av arbetarnas levnadsnivå.

Föredragande departementschefen gav då sin anslutning till denna

ståndpunkt. Det bör icke heller beträffande de arbetare, som nu förevarande

lagstiftning avser, få ifrågakomma, att en förkortning av arbetstiden förorsakar

en sänkning av arbetarnas levnadsstandard, och det är därför nödvändigt,

att statsmakterna tillse, att en mot höjningen av produktionskostnaderna

någorlunda svarande höjning av prisnivån för jordbrukets produkter kommer

till stånd.

Under rubriken »Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket»

yttrade utskottet (sid. 18—19):

Såväl de sakkunnigas majoritet som minoriteten inom de sakkunniga och

departementschefen hava gjort gällande, att av dem framlagda förslag beträffande

arbetstidens längd utgöra försök till utjämning av den olikhet med

avseende å arbetsvillkoren, som består mellan jordbruksbefolkningen och övriga

folkgrupper. Enligt det i propositionen framlagda förslaget, som utformats

i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetens bland de sakkunniga

uppfattning, uppnås en sådan utjämning därigenom, att en arbetstid föreskrives

i lagen, som i stort sett överensstämmer med den arbetstid, som gäller

inom industrien.

Utskottet anser däremot, att för ernående av en reell likställighet mellan

industrien, å ena, samt jordbruket och därmed jämställda arbetsområden, å

andra sidan, erfordras, att för arbetet inom sistnämnda arbetsområden med

dess mindre hälsofarlighet och mindre del effektivt arbete i jämförelse med

industriarbetet bestämmes en något längre arbetstid än den, som föreskrivits

inom industrien. En lämplig avvägning härutinnan finner utskottet hava

verkställts av de sakkunnigas majoritet, vilkas förslag framlagts i motionerna

I: 418 och II: 797. Till de yrkanden beträffande förevarande spörsmål, som

framställts i nämnda motioner, får utskottet därför ansluta sig.

Detalj bestämmelser.

Sakkunnigbetänkandet.

Redogörelse för majoritetens inom de sakkunniga och reservanternas förslag

har lämnats i det föregående.

Vid utformningen av reglerna om veckoarbetstidens längd hade de sakkunnigas

majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) haft såsom särskilt

ögonmärke, att förutsättningar borde skapas för förkortad arbetstid på lördagar.

Då lagförslaget överhuvud taget icke innehölle bestämmelser örn arbetstidens

förläggning under dygnet, hade de sakkunniga icke ansett sig böra

lösa frågan örn arbetstidens förkortning genom föreskrift örn att ai-betstiden

på lördagar skulle vara avslutad ett visst klockslag. I stället hade veckoarbetstiderna

avvägts så, att en i praktiken lämplig uppdelning av veckoarbets
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

45

tiden borde leda till en lördagsarbetstid ej överstigande 6 timmar. Majoritetsförslagets

veckoarbetstider inom jordbruk och byggnadsarbete å 46, 51 och

56 timmar vore avsedda att uttagas med respektive 8, 9 och 10 timmar å en

var av veckans fem första söckendagar samt 6 timmar på lördagen. Under

veckor med 59 timmar måste dock med hänsyn till bestämmelsen örn dygnsmaximum

9 timmar uttagas på lördagen.

De sakkunniga förklarade sig icke hava förbisett, att den föreslagna indelningen

av veckoarbetstiden för jordbruk och byggnadsarbete i vissa fall kunde

bliva mindre lämplig eller till och med icke användbar. De sakkunniga

räknade med att dessa fall icke komme att bliva alltför talrika och erinrade

om att för sådana fall förslaget åt arbetsrådet inrymde befogenhet att laga

efter lägligheten.

Vad angår veckoarbetstiderna för den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln

framhöllo de sakkunniga, att dessa i det närmaste motsvarade medeltalet

av de olika veckoarbetstiderna för jordbruk och byggnadsarbete. Skillnaden

mellan arbetstidsregleringen för nämnda olika arbetsområden inskränkte

sig sålunda till en längre gående differentiering inom jordbruk och byggnadsarbete

med hänsyn till jordbrukets större beroende av årstid och väderlek.

Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln kunde

vara stort, hade för denna näring föreslagits en alternativ regel med längre

arbetstid under sommarhalvåret och kortare under vinterhalvåret.

Reservanterna (herrar Andersson och Johansson) förklarade, att med de

av dem föreslagna veckoarbetstiderna för egentliga jordbruksarbetare å 41,

46 och 54 timmar dygnsarbetstiden icke i något fall borde behöva överstiga

9V2 timmar och på lördagar kunde utgöra 6 timmar under vinterhalvåret och

6V2 timmar under sommarhalvåret. Denna indelning komme dessutom att

medföra, att arbetet varje dag, även under sommarhalvåret, kunde avslutas

senast kl. 18.

Reservanternas förslag innehöll icke någon bestämmelse rörande möjlighet

att under tolv veckor av sommarmånaderna utsträcka veckoarbetstiden.

— Inom trädgårdsskötseln borde arbetstiden vid de flesta företag kunna uppdelas

på samma sätt som inom industrien, d. v. s. i 48-timmarsveckor. Då

emellertid vissa trädgårdsföretag torde behöva längre arbetstid under sommarhalvåret

än under vinterhalvåret, hade upptagits ett alternativ i anslutning

därtill. — För kreatursskötarnas del måste, framhöllo reservanterna,

med nödvändighet bruttoarbetstiden, d. v. s. tiden från arbetets början till

dess slut, bliva längre än för arbetare inom andra yrken och kunde troligen

i regel icke nedbringas under 13 timmar. En begränsning av deras arbetstid

måste därför, under förutsättning att någon form av skiftarbete ej kunde

tillgripas, inriktas på nettoarbetstiden. Reservanterna ansågo en sådan begränsning

kunna i regel utan svårighet åstadkommas och anförde härom:

I ladugårdar med normal arbetsstyrka bör det nödvändiga arbetet med

fördel kunna utföras under 4 sammanhängande timmar på morgonen och 4

sammanhängande timmar på eftermiddagen. Under mellantiden, som med

hänsyn till djurens behov av stillhet och vila bitr uppgå till 4 a 5 timmar,

kan kreatursskötarens arbete i regel ligga nere. Kreatursskötarens dygns
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

arbetstid kan således maximeras till 8 timmar. Med beräkning att kreatursskötaren

erhåller var tredje sön- och helgdag fri, kan hans årsarbetstid begränsas

till 2,640 timmar.

I anslutning till sitt förslag om särskild arbetstidsreglering för arbetare,

som vore anställda uteslutande som kreatursskötare, framhöllo reservanterna,

att för arbetare, i vars uppgifter inginge såväl egentligt jordbruksarbete som

djurskötsel, huvudregeln skulle gälla. Vid tillfällig övergång mellan grupperna

egentliga kreatursskötare och övriga vore det ofrånkomligt att medgiva

avvikelser från de eljest gällande reglerna, vilket kunde medföra en något

förlängd arbetstid. Avvikelserna finge dock icke föranleda, att årsmaximum

för förstnämnda grupp, 2,640 timmar, överskredes.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I fråga om arbetstidsbegränsningens anordning förordade socialstyrelsen

sakkunnigmajoritetens förslag till huvudregel för arbetstidsregleringen med

hänsyn till svårigheterna för jordbruksdriften av en avsevärd arbetstidsförkortning

samt till den inom jordbruket betydande minskningen av den effektiva

arbetstiden genom inverkan av störningar och avbrott.

Lantbruksstyrelsen uttalade, att den genom 1935 års riksavtal fastställda

årsarbetstiden (2,625—2,660 timmar) borde vara en lämplig utgångspunkt

för lagstiftningen. De sakkunnigas förslag innebure en minskning i jämförelse

därmed, vilket syntes vara »att gå händelserna i förväg». Då riksavtalet

berörde endast en mindre del av arbetarna, skulle redan en laglig begränsning

till avtalets årsarbetstid föranleda en väldig omläggning i arbetstid

och arbetsvanor landet runt.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som tillstyrkte

sakkunnigförslaget endast under förutsättning att ekonomisk trygghet under

längre tid framåt tillförsäkrades jordbruket, ansåg, att det utan tvivel berättigade

önskemålet om förkortad arbetstid på lördagar kunde tillmötesgås utan

att den totala arbetstiden behövde sättas lägre än i då gällande kollektivavtal.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening betvivlade, att en nedsättning

av årsarbetstiden under den som fastställts i då gällande kollektivavtal vore

ekonomiskt möjlig. Föreningen framhöll, att det då gällande avtalet innebure

en minskning mot det näst förut gällande, att de organiserade arbetsgivarna

redan hade svårigheter att uppehålla driften med det avtalade timantalet,

samt att arbetstiden inom en stor del av det oorganiserade jordbruket

vore åtskilligt längre än kollektivavtalets. Särskilt för det oorganiserade

jordbruket skulle den ifrågasatta arbetstidsförkortningen med all säkerhet

medföra stora svårigheter. En arbetstidsreduktion kunde icke utan skada för

jordbrukets räntabilitet ske utan omläggning och rationalisering av driften.

Härför krävdes emellertid ökad kapitalinvestering, något som åtskilliga jordbrukare

icke kunde åstadkomma. En längre gående minskning än enligt majoritetsförslaget

för likställighet med industrien vore ännu mindre befogad;

därtill vore skillnaden mellan industri och jordbruk alltför stor i fråga örn

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

47

såväl den effektiva arbetstid, som kunde utvinnas, som arbetets fysiska och

psykiska påfrestningar. Vad särskilt anginge arbetets effektivitet gåve en

beräkning med utgångspunkterna 100 procent effektivitet för fabriksarbete

och, enligt de sakkunnigas uppskattning, cirka 70 procent för jordbruksarbete

vid handen, att med en årsarbetstid för jordbruket av 2,600 timmar dess

effektiva arbetstid med 25 procent understege fabriksdriftens. Föreningen

hemställde, att ej blott då gällande kollektivavtals bestämmelser om arbetstid

utan även praxis i sådant hänseende inom det oorganiserade jordbruket

toges till utgångspunkt vid bedömandet av frågan om vilken årsarbetstid,

som skäligen borde fastställas.

Herrar Anderssons och Johanssons reservation förordades av en reservant

inom socialstyrelsen, t. f. byråchefen Hagman, två reservanter inom arbetsrådet,

herrar Holmström och Bergman, landsorganisationen och svenska

lant arbetare förbundet.

Beträffande arbetstiden för trädgårdsskötsel framkommo önskemål bland

annat därom, att tiden skulle fastställas för tvåveckorsperioder i stället för

veckor.

Angående arbetstiden för djurskötsel anfördes av socialstyrelsen:

Enligt socialstyrelsens mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida man

verkligen kail åstadkomma en reducering av nettoarbetstiden på sätt reservanterna

angivit utan att äventyra ladugårdsarbetets rationella bedrivande —

för så vitt man vill behålla den vid annan arbetstidslagstiftning gällande de

finitionen, att arbetstid är den tid arbetaren står till arbetsgivarens förfogande.

För närvarande är kreatursskötseln i bästa fall baserad på 10 timmars

nettoarbetsdag, och det förefaller, som om man skulle vara nödsakad att åtminstone

tillsvidare bibehålla denna beräkningsgrund. Gör man detta, synes

den enda möjligheten att väsentligt reducera kreatursskötarnas arbetstid

vara att utöka fridagarna från de nuvarande cirka 30 till ungefär tredubbla

antalet eller cirka 85. Härigenom skulle årsarbetstiden nedbringas från 3,300

—3,400 timmar till cirka 2,800 timmar, vilket timantal synes stå i en till och

med något förmånligare relation till den föreslagna arbetstiden för vanliga

jordbruksarbetare än den arbetstid, vilken förslagits av reservanterna. I

olikhet med vad reservanterna föreslagit synes däremot knappast någon bestämd

veckoarbetstid böra fastställas. Måhända skulle djurvårdens särskilda

förhållanden möjliggöra att stipulera viss arbetstid för en längre tidsperiod,

exempelvis 216 timmar för fyra på varandra följande veckor, en tidsbegränsning,

som kan synas önskvärd bland annat ur kontrollsynpunkt. Det må

dock understrykas, att ytterligare utredning erfordras såväl på denna punkt

som beträffande åtskilliga andra i fråga örn eventuell arbetstidsreglering för

kreatursskötare.

Socialstyrelsen har icke förbisett, att nu föreslagna reducering av kreatursskötarnas

arbetstid med drygt 15 procent måste särskilt under övergångstiden

medföra betydande svårigheter av ekonomisk och praktisk art. Det förefaller

emellertid, som om den föreslagna metoden att reducera arbetstiden

genom inskjutande av ökat antal fridagar skulle vara den ur arbetsekonomisk

synpunkt enklaste och minst kostsamma, detta dock under förutsättning

att arbetstidsregleringen kunde inskränkas till sådana något större brukningsdelar,

vilka äga möjligheter att växla örn med arbetsuppgifterna och

skaffa erforderliga fridagsersättare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Landsorganisationen och svenska lantarbetareförbundet förordade, att kreatursskötare

i fråga om årsarbetstid i princip likställdes med övriga arbetare

och att den överskjutande arbetsmängd per år å 240 timmar, som enligt reservationen

ansåges erforderlig för kreatursskötsel^ medgåves i form avövertid.

Ärsmaximum övertid för kreatursskötare skulle då bestämmas till

440 timmar, varav 240 timmar finge uttagas å sön- och helgdagar, med iakttagande

av att kreatursskötare erhölle var tredje sön- och helgdag fri.

1 936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag, bland annat (sid. 89):

Vad angår arbetstidsminskningens omfattning har, såsom framhållits i

den allmänna motiveringen, för mig en huvudsynpunkt på det föreliggande

förslaget varit önskemålet att så långt möjligt ernå likställighet i arbetstidshänseende

mellan jordbrukets och industriens arbetare. Ur denna synpunkt

bär jag ansett mig böra i princip tillstyrka reservanternas förslag vad angår

maximitidernas utmätande. Då vad reservanterna föreslagit beträffande

fastställandet av veckoarbetstider genomsnittligt i stort sett motsvarar regleringen

enligt allmänna arbetstidslagen och då samma veckoarbetstiders inbördes

avvägning i huvudsak synes vara lämplig, hava reservationens

veckoarbetstider för jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete upptagits

i departementsförslaget. I den mån en sådan med årstiderna växlande arbetstid

i särskilda fall icke erfordras inom vissa binäringar till jordbruk eller

för byggnadsarbete, som faller under denna lag, torde härav påkallade

avvikelser böra medgivas genom dispens av arbetsrådet.

Beträffande arbetstidsregleringen för trädgårdsskötsel biträdde jag anordningen

med tvåveckorsperioder. Med utgångspunkt från reservanternas veckoarbetstider

upptogs i departementsförslaget en begränsning av arbetstiden

för tvåveckorsperioder till 96 timmar, alternativt 86 timmar under vinterhalvåret

och 106 timmar under sommarhalvåret.

I fråga örn arbetstidsreglering för djurskötsel framhöll jag, bland annat

(sid. 90):

Vid övervägande av å ena sidan behovet av en längre genomsnittsarbetstid

för djurskötseln än för annat jordbruksarbete och å andra sidan betydelsen

av en utjämning av skillnaden i arbetsförhållanden mellan nu ifrågavarande

och övriga arbetargrupper inom jordbruket har jag ansett mig kunna förorda

en arbetstid för djurskötare å 108 timmar för en tid av två veckor, vilken

arbetstid motsvarar den i socialstyrelsens nyssnämnda förslag beräknade

arbetstiden för 4-veckorsperioder samt för övrigt överensstämmer med den

av mig för övriga jordbruksarbetare föreslagna arbetstiden under sommarhalvåret.

Vad angår djurskötares arbetstid för dygn, torde med hänsyn till

under utredningen yppade svårigheter att nedbringa densamma begränsningen

därvidlag icke sättas lägre än till 9 timmar.

Beträffande 4 § uttalade jag slutligen (sid. 91—92):

Vad angår 4 §:s av fattning har i 1 mom. intagits huvudregeln om den

ordinarie arbetstidens begränsning. Densamma har i förslaget utformats

så alt arbetsgivare, med de undantag dispensreglerna kunna medföra, icke

må av arbetare uttaga längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än i 4 §

stadgas. De fall, beträffande vilka, såsom i det föregående utvecklats, olika

regler skola gälla, nämligen trädgårdsskötsel, djurskötsel samt övriga hithörande

arbetsområden, behandlas därefter i 2 och 3 mom.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

49

I 2 mom. angivos den ordinarie arbetstiden för jordbruk, dess binäringar

samt sådant byggnadsarbete, å vilket lant arbetstidslagen äger tillämpning,

varvid skilda regler givas för kreatursskötare och övriga arbetare. För den

senare gruppen, huvudsakligen de egentliga jordbruksarbetarna, fastställes

i första stycket den ordinarie arbetstiden för dygn och vecka. För kreatursskötare,

vilka i förslaget definierats såsom arbetare, vilka i regel användas

uteslutande till djurskötsel, fastställes i tredje stycket den ordinarie arbetstiden

för dygn oell tvåveckorsperioder.

I samma moment har även upptagits en tillämpning i viss utsträckning av

den i herrar Anderssons och Johanssons reservation föreslagna regleringen

för tillfällig övergång mellan grupperna egentliga jordbruksarbetare och

kreatursskötare. Örn en arbetare tillfälligtvis användes uteslutande till djurskötsel,

skulle uppenbarligen svårigheter uppkomma, örn hans arbetstid för

vecka respektive tidrymd av två veckor därvid icke finge utsträckas så att

den motsvarade den för kreatursskötare fastställda. Användes en kreatursskötare

tillfälligtvis till annat arbete, bör av samma skäl bans dygnsarbetstid

kunna utsträckas till den för egentliga jordbruksarbetare medgivna, 10 timmar,

medan å andra sidan, om det tillfälliga arbetet varar en vecka eller

därutöver den under vissa årstider kortare veckoarbetstiden för denna grupp

bör komma honom till godo. Förstnämnda modifikation har upptagits i

momentets andra stycke, de senare i tredje styckets andra punkt.

I 3 mom. angives den ordinarie arbetstiden för självständigt bedriven trädgårdsskötsel.

För denna näring fastställes den ordinarie arbetstiden för

dygn och tvåveckorsperioder.

4 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

1 morn. I arbete varå denna lag äger tillämpning må arbetsgivare icke av arbetare uttaga

längre ordinarie arbetstid, raster oräknade, än nedan i 2 och 3 mom. stadgas, där

ej annat medgives enligt 5 §.

2 mom. I arbete som avses i 1 § under 1) vare för arbetare, som icke i regel anvandes

uteslutande till djurskötsel, den ordinarie arbetstiden för dygn 10 timmar samt för vecka,

örn första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 41 timmar,

örn första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, 46 timmar och

örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54 timmar.

Användes arbetare tillfälligtvis uteslutande till djurskötsel, må därvid arbetstiden utsträckas

till 54 timmar för vecka och 108 timmar för två veckor i följd.

För arbetare som i regel användes uteslutande till djurskötsel vare den ordinarie^ arbetstiden

för dygn 9 timmar samt för två veckor i följd 108 timmar. Användes sådan

arbetare tillfälligtvis till annat arbete, gäde därvid den arbetstid som i första stycket sägs.

3 mom I arbete som avses i 1 § under 2) vare den ordinarie arbetstiden för dygn

10 timmar samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad avser veckor, vilkas första

söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest ordinarie arbetstiden

under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor i följd.

Lagrådet anförde, att 1 mom. i 4 §, vilket moment närmast hade karaktär

av ett inledande stadgande till de båda följande momenten, kunde uteslutas

och dessa senare med fördel avfattas i närmare överensstämmelse med motsvarande

regler i den allmänna arbetstidslagen. I anslutning därtill syntes

böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna örn särskild reglering av arbetstiden

för djurskötare skulle kunna omarbetas till vinnande av större

lättfattlighet och klarhet.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet framhöll jag, bland annat:

Med anledning av vad lagrådet anfört har 1 mom. i 4 § uteslutits samt

paragrafen jämväl i övrigt undergått omredigering, därvid regeln om djurskötare

givits sådant innehåll att densamma omfattar samtliga de fall när en

arbetare användes uteslutande till djurskötsel som regleras i lagen. Arbetsti
Itihanq

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 94. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

den har härvid angivits icke få överstiga för dygn 9 timmar samt för två veckor

i följd 108 timmar. Skulle t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis användas

uteslutande till djurskötsel kortare tid än två veckor, torde det utan

att särskilda bestämmelser härom meddelas framgå att veckoarbetstiden i sådant

fall icke må överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna, d. v. s.

54 timmar. Även i ett dylikt fall får enligt förslaget dygnsarbetstiden icke

överstiga 9 timmar.

I motionerna yrkades, bland annat, (motionerna 1:418 och 11:797) ändring

i propositionens lagförslag i fråga om arbetstidssummorna per vecka

till överensstämmelse med sakkunnigmajoritetens förslag, d. v. s. respektive

46, 51 och 56 timmar. Med hänsyn till behovet av längre arbetstid särskilt

under tiden för sådd och skörd föreslogs rätt för arbetsgivaren att under

tolv veckor under tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden

med högst 2 timmar eller således till 58 timmar. Det förslag till

4 §, som framlades i motionerna, upptog — med hänsyn till att djurskötsel

enligt motionärernas mening icke borde underkastas lagens tillämpning —

icke bestämmelser örn arbetstid för djurskötare.

\ idkommande trädgårdsskötsel förordades sakkunnigmajoritetens förslag,

anpassat efter tvåveckorsperioder, d. v. s. 106 timmar för två veckor i följd

eller ock vad anginge veckor, vilkas första söckendag infölle under tiden

april—september, 112 timmar, därest arbetstiden under året i övrigt begränsades

till högst 100 timmar för två veckor i följd.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 32) :

I fråga örn principerna för den tekniska anordningen av en arbetstidsreglering

för jordbruk och trädgårdsskötsel tillstyrker utskottet det förslag.

so„m frarnIagts i propositionen. Beträffande arbetstidens längd har utskottet,

på sätt ovan anförts, givit sin anslutning till de förslag, som föreligga i

motionerna I: 418 och II: 797. Veckoarbetstiden föreslås sålunda beträffande

jordbruk, dess binäringar och byggnadsarbete till respektive 46, 51

och 56 timmar under de olika tidsperioderna samt i fråga om trädgårdsskötsel

till 106 timmar för två veckor i följd eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 112 timmar,

därest arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 100 timmar för

två veckor i följd. Dygnsarbetstiden föreslås liksom i propositionens förslag

lill högst 10 timmar.

Med hänsyn till det obestridliga behovet av längre arbetstid särskilt under

tiden för sådd och skörd föreslår utskottet, i enlighet med yrkanden i

motionerna 1:418 och 11:797, rätt för arbetsgivaren att under högst tolv

veckor under tiden april—september utsträcka den ordinarie veckoarbetstiden

med 2 timmar eller således till 58 timmar.

Då utskottet avstyrkt, att djurskötsel inbegripes under lagen, följer härav,

att de bestämmelser om arbetstid beträffande djurskötsel, som intagits i

propositionen, böra utgå ur lagen.

I reservationen (av sju ledamöter) anfördes, bland annat:

Det lärer icke med fog kunna sägas, att en arbetstid av sådan omfattning,

som utskottet föreslagit, skulle innebära att jordbrukets arbetare bleve likställda

med de arbetaregrupper, på vilka den allmänna arbetstidslagen äger

tillämpning. Visst torde det väl beträffande vissa slag av arbeten under

gynnsamma väderleksförhållanden kunna sägas, att kompensation för den

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

51

längre arbetstiden i någon mån vinnes därigenom att arbetet får utföras

ute i det fria. Men del kan med lika stor styrka sägas, att vissa slag av

arbeten vid jordbruket under ogynnsamma väderleksförhållanden äro minst

lika pressande som arbetet inom industriella företag. Det ena torde här

kunna uppväga det andra, varför det icke finns någon anledning att fastställa

väsentligt längre genomsnittlig arbetstid för lantarbetare än för andra

arbetare utanför de mera hälsofarliga yrkena. Under hänvisning till vad

departementschefen anfört med avseende på den ordinarie arbetstidens längd

tillstyrka vi även i denna del bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Departementschefen.

Vid bestämmandet av arbetstidens längd har jag, som förut nämnts, sökt

uppnå likställighet mellan arbetarna inom industrien, å ena sidan, samt jordbruket

och därmed jämställda arbetsområden, å andra sidan. Denna likställighet

torde kunna åvägabringas på det sätt, att jordbruks- och trädgårdsarbetarna

som regel erhålla en arbetstid av i genomsnitt 8 timmar. För djurskötare

finner jag mig dock — med hänsyn till behovet av en längre genomsnittsarbetstid

för djurskötseln än för annat jordbruksarbete — böra föreslå

en längsta arbetstid örn 108 timmar för en tid av två veckor. I fråga om detaljbestämmelserna

kan jag inskränka mig till en hänvisning till vad jag

därom anfört i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag. Viss formell jämkning

har emellertid företagits beträffande 1 mom.

5 §•

Denna paragraf innehåller i 1 mom. bestämmelser örn viss överflyttning

av arbetstid. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 4 § 1 mom. eller

endera bestämmelsen i 2 mom. av samma paragraf får uttagas under veckor,

vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort

eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under

högst tre perioder, varje period omfattande två veckor, förlänga denna

arbetstid med 2 1/2 eller 5 timmar i veckan. Sådan åtgärd får emellertid

vidtagas allenast under den förutsättningen, att motsvarande förkortning

av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit

i november eller december året förut. -— Om det i annat fall, än i 1 mom.

sägs, finnes av synnerliga skäl påkallat, att arbetstiden anordnas på annat

sätt eller utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § stadgas, äger arbetsrådet

jämlikt 5 § 2 mom. lämna medgivande därtill. — Enligt 5 § 3 mom. får undantag

från de i 4 § angivna begränsningarna medgivas av arbetsrådet, då det

av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras

av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom

kommer att oskäligt utsträckas.

Sakkunnigbetänkandet.

De sakkunnigas majoritet (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell) föreslogo

den rätt till överjlgttning au arbetstid från november—december till februari

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

—mars, som sedermera infördes i 1 mom. av lagens 5 §. Emellertid föreslogs

därjämte skyldighet för arbetsgivare, som ville begagna överflyttningsrätten,

att senast den 1 november det år förkortningen skulle äga rum på arbetsstället

anslå ett arbetstidsschema, angivande tiden för och omfattningen av

arbetstidens förkortning respektive förlängning. De sakkunniga anförde:

Bestämmelsen tager närmast sikte på jordbruk, som äro förenade med

skogsbruk, men har ansetts böra gälla även för företag inom trädgårdsskötseln.

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art,

som förekomma mellan olika delar av landet, kunna tänkas på flera håll medföra

ett särskilt behov av att vid vissa tider på året få tillämpa en längre

arbetstid än den, som med fördel kan praktiseras på flertalet andra orier.

Detta behov är i gällande kollektivavtal för jordbruket tillgodosett bland

annat på det sätt, att årsarbetstidens uppdelning på kalendermånader har

gjorts olika i de olika avtalen. Såsom exempel kan nämnas, att dygnsarbetstiden

enligt avtalet för Uppland m. fl. landskap är 8 % timmar i februari och

8 timmar i november, under det att förhållandet är omvänt i avtalet för Älvsborgs

län, där dygnsarbetstiden är 8 timmar i februari och 8 1/2 timmar i november.

Liknande omkastningar i de båda avtalen förekomma i fråga örn

dygnsarbetstiderna i april och december. Variationerna jämna emellertid ut

varandra så, att de maximala årsarbetstiderna, bortsett från avdrag för fridagar

och andra ledigheter, bliva lika i de båda avtalen.

Behovet av förskjutningar i arbetstidens indelning kunde beräknas uppkomma

särskilt beträffande månaderna februari—mars och november—december:
Sålunda

kan det befaras, att det å vissa orter kan komma att medföra

svårigheter att nedskära dygnsarbetstiden i februari till 8 timmar, under det

alt å andra sidan en dygnsarbetstid av 8 timmar i december kanske icke fullt

kan utnyttjas. Men det kan även i vissa fall befinnas önskvärt att, i stället

för att hålla 9-timmarsdag både i november och mars, få förkorta arbetstiden

i november mot rätt att förlänga arbetstiden i mars. En indelning i sådan

riktning förekommer för närvarande i avtalet för Blekinge län, enligt vilket

arbetstiden under senare hälften av mars överstiger och under senare hälften

av november understiger 9 timmar.

I reservation (av herrar Andersson och Johansson) anfördes, att rätt till

överflyttning av arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit icke vore av behovet

påkallad.

Vad angår dispensregler föreslogo de sakkunniga (6 § 2 mom. i majoritetens,

9 § i reservanternas förslag) befogenhet i två fall för arbetsrådet att

meddela dispens från huvudreglernas tillämpning; så skulle kunna ske i allmänhet,

när det funnes av synnerliga skäl påkallat, och eljest örn det av uttalanden

från arbetarorganisationer eller annorledes framginge, att det stora

flertalet arbetare, som skulle beröras av undantaget, funne detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom komme att oskäligt utsträckas.

Förslaget motsvarade två av de fem dispensreglerna i allmänna arbetstidslagen

(5 §), beträffande det förstnämnda, allmänna fallet dock med den olikheten,

att därför enligt nämnda lag erfordras, att eftergiften påkallas till undvikande

av allvarligt missförhållande. Allmänna arbetstidslagens tre övriga

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

53

dispensfall saknade direkta motsvarigheter i förslaget, nämligen eftergifterna

för arbete, som är beroende av årstid eller väderlek eller eljest av växlande

längd, för visst skiftarbete på söndagar samt för arbete, som fortgår under

kortare tid eller medför ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen

stort allmänt intresse.

De sakkunniga framhöllo, att i förslaget den allmänna dispensregeln givits

större räckvidd än i allmänna arbetstidslagen av det skälet, att förslaget icke

upptoge några direkta motsvarigheter till allmänna arbetstidslagens sistnämnda

tre dispensfall. De sakkunniga holle före, att det numera borde

kunna överlämnas åt arbetsrådet att utan närmare anvisningar i lagtexten be

döma, när sådant fall kunde anses föreligga, att eftergifter från huvudreglerna

borde komma i fråga, ävensom på vad sätt eftergifterna borde gestaltas

Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen syntes det icke finnas

anledning antaga annat, än att bestämmelsen skulle komma till varsam användning.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

I några yttranden föreslogs möjligheten till överflyttning utvidgad, i andra

yttranden åter kritiserades förslaget.

Bestämmelsen avstyrktes av arbetsrådet, som fann densamma alltför invecklad

för att kunna, i varje fall inom det mindre jordbruket, tillämpas på

rätt sätt och därjämte i hög grad ägnad att försvåra kontrollen över lagens

efterlevnad. Ifrågavarande behov av ändring borde tillgodoses dispensvägen

En minoritet inom arbetsrådet, ledamöterna Almström och Söderbäck, förordade

bestämmelsen och framhöll, att dispensförfarandet så långt möjligt

borde undvikas, därest lagen komme att omfatta även mindre företag i den

utsträckning, sakkunnigmajoriteten föreslagit.

I och med anslutning till reservationen avstyrktes detta förslag även av den

förutnämnde reservanten i socialstyrelsen, av landsorganisationen och svenska

lantarbetareförbundet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrade, att vad de sakkunniga anfört

därom, att ojämnheter i arbetstidskurvan borde undvikas, i anledning varav

ifrågavarande rätt till förändring av arbetstiden knutits till tvåveckorsperioder,

enligt länsstyrelsens mening saknade reell betydelse med hänsyn till de

små förändringar, varom bär vore fråga. Å andra sidan uppnåddes icke

den åsyftade kontinuiteten, därest förändringen uppdelades på skilda perioder.

Beträffande dispensreglerna anmärkte arbetsrådet, att dess möjlighet att.

meddela eftergift alltför snävt begränsats genom föreskriften, att densamma

skulle vara av synnerliga skäl påkallad. Bådets motsvarande befogenhet enligt

allmänna arbetstidslagen vore betydligt mera vidsträckt. Eftergift borde

kunna meddelas »av särskilda skäl» eller »med hänsyn till särskilt förhållande»,

möjligen därjämte, i likhet med vad i allmänna arbetstidslagen

inedgåves, i vissa särskilda, närmare angivna fall.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag (sid. 91 och 93):

Bestämmelsen om möjlighet att överflytta arbetstid har i yttrandena föreslagits

utvidgad att avse vissa andra årstider, inom vilka för olika trakter

eller arbetsområden liknande förskjutningar vore önskvärda. Arbetsrådets

majoritet avstyrker däremot bestämmelsen såsom alltför invecklad och svårtillämpad;

det behov, som därmed avsåges, borde enligt arbetsrådets mening

tillgodoses i form av dispens. -— Till vad arbetsrådet sålunda anfört vill jag

ansluta mig, så mycket hellre som dispensförfarandet i allt fall torde böra

tillämpas för tillgodoseende av andra önskemål örn förskjutning av arbetstid.

I det föregående har jag i åtskilliga fall med anledning av befarade tilllämpningssvårigheter

hänvisat till möjligheten att erhålla dispens. Sådan

hänvisning har skett vid behandling av spörsmålen örn lagens tillämpning

med hänsyn till företagets storlek, örn dess tillämpning å ackordsarbete, örn

modifikation av huvudreglerna med stöd av arbetstidsschema, om arbetstiden

inom vissa binäringar till jordbruk eller byggnadsarbete, örn särskilda

säsongbestämmelser för trädgårdsföretag, om dygnsarbetstiden i landsdelar

med kort jmdbrukssäsong samt om rätt till överflyttning av arbetstid mellan

olika årstider. Redan härav framgår, att utformningen av den föreslagna

lagens dispensbestämmelser måste tillmätas en synnerligen stor betydelse.

I detta hänseende torde det få anses, att deli dispensbeviljande

myndigheten, arbetsrådet, givits en vittgående befogenhet redan i de sakkunnigas

förslag, enligt vilket arbetstiden finge anordnas på annat sätt

eller utsträckas längre än enligt huvudregeln, då »synnerliga skäl» så påkallade.

Emellertid har arbetsrådet funnit den föreslagna befogenheten alltför

begränsad och förordat, att för dylik dispens borde krävas allenast

»särskilda skäl» eller liknande.

I fråga örn dispens torde böra särskiljas å ena sidan de fall, där den

genomsnittliga arbetstiden enligt huvudregeln icke behöver överskridas utan

endast fördelas på annat sätt mellan årstider, veckor, dygn eller andra

perioder, och å andra sidan de fall, där ett överskridande av den genomsnittliga

arbetstiden påkallas. Vad förstnämnda fall angår, torde en mycket

vittgående regel kunna uppställas, varemot för sistnämnda fall sakkunnigförslagets

strängare krav synas böra upprätthållas. Det lärer nämligen stå

i god överensstämmelse nied departementsförslagets förutnämnda huvudsyfte

örn likställighet nied industrien vad avser den genomsnittliga arbetstiden,

att strängare villkor för dispens uppställas först då fråga är örn överskridande

av denna tid, medan en annan fördelning av arbetstiden mellan

olika perioder må kunna tillåtas så snart skäl därtill förebringas. I enlighet

härmed hava i 1 och 2 inom. av departementsförslagets 5 § införts särskilda

regler för dessa fall. Då den fördelning av den ordinarie arbetstiden,

sorn stadgas i 4 §:s huvudregel, sker inom ramen av kalenderåret, har det

förstnämnda dispensfallet angivits så, att den ordinarie arbetstiden utan att

förlängas, för år räknat, fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln. Tydligen

kan en sådan ändrad fördelning ske även inom en kortare tidrymd

än ett år, exempelvis under en anställning endast för sommarmånaderna,

därest nämligen de varandra kompenserande förändringarna alla infalla

under den ifrågavarande kortare tiden; genom en sådan åtgärd för länges

icke arbetstiden, för år räknat. Det senare dispensfallet har följaktligen

angivits som det fall, då den ordinarie arbetstiden utsträckes längre, för år

räknat, än enligt huvudregeln.

I 3 mom. har upptagits i huvudsak oförändrad regeln örn undantag jämlikt

arbetarmajoritetens samtycke, mot vilken bestämmelse ingen erinran

framställts i yttrandena.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I motionerna I: 418 och II: 797 föreslogs, dels att de av sakkunnigmajoriteten

föreslagna bestämmelserna örn rätt att överflytta arbetstid (med undantag

av skyldighet att anslå arbetstidsschema) måtte införas som mom. 1

i 5 §, dels ock att i samma paragraf måtte upptagas de bestämmelser, som

framlagts i 6 § 2 mom. av sakkunnigmajoritetens förslag.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 35):

Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna rätten att överflytta arbetstid

från november—december till februari—mars har icke upptagits i propositionen.

Enligt utskottets mening föreligger emellertid med hänsyn till

de olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som

förekomma mellan olika delar av landet, på flera hall ett särskilt behov att

vid vissa tider på året tillämpa en längre arbetstid än den, som med fördel

kan praktiseras på andra orter. Utskottet tillstyrker därför, att i lagen införas

bestämmelser örn rätt till sådan arbetstidsöverflyttning.

Beträffande möjligheterna till dispens i fråga örn ordinarie arbetstid har,

såsom framgår av departementschefens anförande, i propositionen framlagts

förslag till en reglering, som skiljer sig från den av de sakkunniga föreslagna.

Enligt propositionens lagförslag äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden

utan att förlängas, för år räknat, må fördelas på annat sätt än i 4 §

angives »när skäl därtill äro», under det att medgivande till utsträckning

av den ordinarie arbetstiden längre, för år räknat, än i 4 § sägs, får medgivas

av arbetsrådet endast då sådant finnes vara »av synnerliga skäl påkallat».

De sakkunnigas förslag samt motionerna I: 418 och II: 797 innehålla den

allmänna dispensregeln, att arbetstiden får anordnas på annat sätt eller

utsträckas längre, för år räknat, än i 4 § sägs, endast där det befinnes vara

»av synnerliga skäl påkallat».

Utskottet finner ej skäl förebragta, som böra föranleda till ett frånträdande

av de sakkunnigas förslag. Utskottet får därför tillstyrka, att den i motionen

I: 418 och II: 797 föreslagna lagtexten måtte, dock med viss mindre formell

jämkning, antagas av riksdagen.

Beträffande 3 mom. i propositionens lagförslag har utskottet intet att erinra.

I reservationen (av sju ledamöter) yrkades bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Departementschefen.

De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som

förekomma mellan skilda landsdelar, hava föranlett en bestämmelse i 1

mom. av förevarande paragraf örn rätt för arbetsgivaren att i viss ordning

överflytta arbetstid från november—december till februari—mars. Jag anser

däremot ■—■ i överensstämmelse med den åsikt härom, som uttalats av

arbetsrådet — att det behov av sådan överflyttning, som kan förefinnas, bör

tillgodoses i form av dispens.

Örn arbetsgivare i annat fall än beträffande den i första momentet omnämnda

överflyttningen av arbetstid från höst lill vår vill fördela arbetstiden

— utan att fastställd tid för år räknat överskrides — på annat sätt än i lag

föreskrives, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill, örn det »finnes av

synnerliga skäl påkallat». Samma bestämmelse gäller, örn arbetsgivaren av
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ser att utsträcka arbetstiden längre för år räknat, än som föreskrives i 4 §.

Enligt det i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag framlagda förslaget

ägde arbetsrådet medgiva, att arbetstiden utan att förlängas för år räknat

finge fördelas på annat sätt än i 4 § angåves »när skäl därtill äro». Den

strängare bestämmelsen, att synnerliga skäl skulle påkalla ändring, gällde

enligt samma förslag endast för det fall, att arbetstiden avsåges att utsträckas

längre för år räknat än i 4 § sägs. Tillräckliga skäl synas mig icke hava

blivit förebragta för den begränsning av arbetsrådets befogenhet att meddela

dispens, som gällande lag föreskriver. Jag anser mig därför böra föreslå, att

5 § gives den avfattning, som föreslogs i 1936 års proposition.

6 §.

6 § i lagen innehåller bestämmelser örn s. k. nödfallsarbete, d. v. s. sådant

arbete utöver den ordinarie, eventuellt genom dispens medgivna arbetstiden,

som nödvändiggöres med hänsyn därtill, att natur- eller olyckshändelse

eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat driftsavbrott eller

medfört överhängande fara därför eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Ovannämnda bestämmelser funnos upptagna som mom. 1 uti det i propositionen

nr 230/1936 framlagda lagförslaget. Detta förslag innehöll därjämte

som mom. 2 i 6 § regler om nödfallsarbete vid djurskötsel.

Sakkunnigbetänkandet.

I de sakkunnigas förslag funnos (i 8 §) upptagna bestämmelser av i huvudsak

samma innehåll som 6 § i lagen.

I herrar Anderssons och Johanssons reservation till sakkunnigbetänkandet

återfunnos enahanda bestämmelser (11 §). Reservanterna hade emellertid

föreslagit ytterligare en bestämmelse av intresse i detta sammanhang, nämligen

i 1 § andra stycket ett undantag från djurskötselns inbegripande under

arbetstidsregleringen. Arbete av kortare varaktighet, som å tid, då arbetaren

eljest ej skulle vara i arbete, vållades av födelser eller sjukdomsfall bland

boskapen, skulle nämligen undantagas från lagens tillämpning. Som exemplifiering

av uttrycket »av kortare varaktighet» hade i reservationens motivering

angivits en eller ett par timmar under loppet av ett dygn.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Arbetsrådet föreslog, att sådant arbete, som nyss nämnts, borde hänföras

till övertidsarbete; anmälan eller ansökan till arbetsrådet beträffande sådant

arbete skulle dock icke erfordras (i motsats till vad som i övrigt gäller beträffande

övertidsarbete enligt 6 §) men väl anteckning i övertidsjournal.

Jämväl landsorganisationen och svenska lanlarbetareförbundet föreslogo i

sina yttranden, att arbete, som vållades av födelser eller sjukdomsfall bland

boskapen, skulle hänföras till övertidsarbete.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94.

57

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 230/1936 anförde jag härutinnan (sid. 94—95):

Arbete som utom den ordinarie arbetstiden vållas av födelser eller sjukdomsfall

bland boskapen torde icke, på sätt i reservationen föreslagits, böra

betraktas som ett arbete, vilket i princip är undantaget från lagens tillämpningsområde.

Det syfte reservanterna velat vinna synes kunna uppnås på

det sätt alt arbetet anses som nödfallsarbete, varmed det närmast torde kunna

jämföras. Enär arbetet i fråga enligt sin natur i regel torde vara av kortare

varaktighet synes någon särskild bestämmelse i detta hänseende icke vara erforderlig.

Däremot bör stadgandet avse utom födelser och sjukdomsfall även

olycksfall. Vidare har uttrycket »bland boskapen» ersatts med »bland djuren».

Såsom arbetsrådet anmärkt bör givetvis anmälan eller ansökan till rådet

icke erfordras i detta fall. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande övertid

icke skall inräknas i någon viss mängd tillåten övertid eller dylikt, torde

med hänsyn till önskemålet att journalföringen inskränkes till vad som är

oundgängligen nödvändigt anteckning i journal örn sådant övertidsarbete

icke heller böra föreskrivas.

Efter lagrådsgranskningen vidtogs en viss formell jämkning av ordalagen i

det föreslagna stadgandet.

Andra lagutskottet yttrade:

Då enligt utskottets förslag lagen icke skall äga tillämpning beträffande

djurskötsel, får utskottet föreslå, att 2 mom. i det uti propositionen framlagda

lagförslaget måtte utgå.

I samband härmed borttogs i utskottets lagförslag momentindelning i förevarande

paragraf.

Reservanterna tillstyrkte bifall till propositionen.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

Departementschefen.

Enär bestämmelserna i det nu framlagda lagförslaget skola äga tillämpning

i fråga om djurskötsel, erfordras ett stadgande rörande arbete, som

utanför den ordinarie arbetstiden vållas av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall

bland djuren. Sådant arbete synes mig närmast vara att hänföra till

nödfallsarbete. Bestämmelser därom torde fördenskull upptagas i 6 §,

lämpligen som mom. 2, varvid det nuvarande innehållet i samma paragraf

får bilda mom. 1.

*

Innan jag övergår till föreslagen ändring i 8 §, anser jag mig böra uppmärksamma

frågan örn lantarbetstidslagens tillämpning å vissa slags göromål,

nämligen rykt av hästar, rengöring av spinor och boxar, inhämtande

av hästar från betesgång och dylikt, vilka av arbetare, som köra dragare,

sedvanemässigt utföras utom den egentliga arbetstiden. Denna fråga torde

närmast sammanhöra med 7 § 1 morn., men då jag saknat anledning att nu

påkalla ändring i detta stadgande, anhåller jag att få beröra frågan i förevarande

sammanhang.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I 7 § 1 mora. föreskrives, bland annat, att, örn det för driftens ohindrade

gång nödvändigtvis erfordras, att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföras

före eller efter den allmänna arbetstiden, nödigt antal arbetare må därtill användas

å övertid under högst 7 timmar i veckan.

De sakkunnigas majoritet anförde, att rykt av hästar och övriga därmed

jämförliga arbeten enligt majoritetsförslaget folie utom lagen, enär de vore

hänförliga till djurskötsel. Under alla omständigheter syntes dylika sysslor

icke vara av den karaktär, att de kunde betraktas såsom övertidsarbeten. De

stöde nämligen i så nära samband med det egentliga jordbruksarbetet, att de

närmast utgjorde en naturlig del att detta, ehuru den tid, som åtginge för deras

utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller

ordinarie arbetstiden.

Härtill anmärkte arbetsrådet, att därest lagen, såsom rådet föreslagit, gjordes

tillämplig å djurskötsel, sådana till djurskötsel hörande arbeten som rykt

av hästar och dylikt enligt rådets mening borde hänföras till förberedelseeller

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 morn., i varje fall i den mån arbetena i

fråga icke utfördes av särskilda djurskötare.

I 1936 års proposition anfördes, att frågan huruvida vissa till djurskötsel

hörande arbeten borde hänföras till förberedelsearbeten i lagens mening syntes

böra överlämnas till rättstillämpningen.

Riksdagen förklarade på förslag av andra lagutskottet, att ifrågavarande

arbeten, i den mån de icke vore hänförliga till djurskötsel och till följd därav

komme utanför lagens tillämpningsområde, skulle anses utgöra förberedelseeller

avslutningsarbeten, beträffande vilka 7 § 1 mom. skulle äga tillämpning.

Departementschefen.

Med hänsyn till den tveksamhet, som enligt vad i det föregående anförts

föreligger beträffande spörsmålet, huruvida rykt av hästar och därmed jämförliga

sysslor skola anses såsom övertidsarbete eller icke, finner jag mig böra

framhålla, att jag med anslutning till den av arbetsrådet uttalade uppfattningen

anser nämnda arbeten, i den mån de utföras av arbetare, som köra

dragare, böra hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbeten enligt 7 § 1

mom. Utföres dylikt arbete av särskilda djurskötare, synes däremot nämnda

lagrum icke böra bliva tillämpligt. 8

8 §•

8 § innehåller bestämmelser om övertidsjournal.

I fråga om denna paragraf gjordes under riksdagsbehandlingen allenast

de formella jämkningar, som betingades därav, att momentindelningen i

propositionsförslagets 6 § borttogs av riksdagen.

Departementschefen.

Ändringsförslaget beträffande 8 § är betingat av ändringen i 6 §.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

11 §•

Enligt 11 § skall tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den

29 juni 1912 om arbetarskydd.

Sak kunni g betänkande t.

De sakkunniga föreslogo härutinnan bestämmelser, likalydande med 11 §

1 mom. i allmänna arbetstidslagen, i sak fullständigt överensstämmande

med nyssnämnda stadgande i lantarbetstidslagen.

Yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Socialstyrelsen anförde:

Yrkesinspektörerna framhålla i avgivna yttranden enstämmigt, att någon

effektiv kontroll av lantarbetstidslagens efterlevnad ej kan åstadkommas

med de arbetskrafter, som för närvarande stå till yrkesinspektionens förfogande.

Tillsynen bleve visserligen mindre betungande, om lagens tillämpningsområde

inskränktes till att omfatta rörelser med minst fem arbetare,

men även i sådant fall kunde en tillfredsställande övervakning icke komma

till stånd med nuvarande personal utan att befattningshavarnas huvudsakliga

tillsynsuppgifter bleve eftersatta.

Styrelsen måste för sin del vitsorda riktigheten av vad yrkesinspektörerna

sålunda framhållit. Någon fortlöpande tillsyn av lantarbetstidslagens efterlevnad

kan icke utövas av yrkesinspektionens befattningshavare utan eftersättande

av yrkesinspektionens tillsynsuppgifter beträffande särskilt arbetarskyddslagen

och därtill hörande författningar.

Styrelsen vill emellertid erinra örn innehållet i 25 § sistberörda lag. Enligt

föreskrift i nämnda lagrum skall tillsynen enligt arbetarskyddslagen i främsta

rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara

för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande. Kan i avseende å viss verksamhet

dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej

förpliktat företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas,

såvida ej anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning

därtill. Syftet med detta stadgande synes beträffande lantarbetstidslagen

kunna förverkligas på det viset, att yrkesinspektionens befattningshavare vid

sina inspektioner enligt arbetarskyddslagen av jordbruks- och andra företag,

varå lantarbetstidslagen äger tillämpning, jämväl skola vara skyldiga att

kontrollera iakttagandet av sistnämnda lags bestämmelser men att de i övrigt

icke skola behöva taga befattning med tillsynen å lagens efterlevnad i

andra fall än dä anmälan inkommer, att lagens bestämmelser ej efterföljas

vid visst arbetsställe, eller eljest särskild anledning till kontroll uppkommer.

I sistnämnda fall böra vidare de kommunala tillsynsorganen enligt arbetarskyddslagen,

d. v. s. hälsovårdsnämnderna, för övervakande av den föreslagna

lagens efterlevnad utöva kontroll jämväl å arbetsställen, som enligt instruktionen

för yrkesinspektionen eljest ej falla under deras tillsyn.

Styrelsen förutsätter härvid, alt det varit avsett, alt de kommunala tillsynsorganen

skulle utöva tillsyn å efterlevnaden av lantarbetstidslagen vid

de arbetsställen, som de hava att övervaka enligt lagen örn arbetarskydd.

För att delta skall bliva fullt tydligt torde emellertid i förevarande paragraf

orden »yrkesinspektionens befattningshavare» böra utbytas mot »yrkesinspektionen».

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Arbetsrådet yttrade i detta hänseende:

Med hänsyn till den dryga arbetsbörda, som redan förut åvilar befattningshavarna

inom yrkesinspektionen, d. v. s. i förevarande fall närmast

yrkesunderinspektörerna, torde dessas tillsyn över lagens efterlevnad icke

böra utsträckas till andra företag än sådana, med vilka de redan på grund

av arbetarskyddslagen skola taga befattning. Enahanda tillsyn i övrigt,

som alltså skulle ankomma blott på de kommunala tillsynsorganen, kan,

tills vidare åtminstone, i allmänhet förväntas möta vissa svårigheter. Detta

förhållande synes dock icke vara ägnat att väcka betänkligheter. Enligt

arbetsrådets mening synes nämligen myndigheternas befattning med lagen

i fråga, särskilt under första tiden efter lagens ikraftträdande, böra väsentligen

utövas i form av en rådgivande och vägledande verksamhet från arbetsrådets

sida i samband med rådets behandling av framställningar från

arbetsgivare och arbetare om avgöranden, utlåtanden och dispenser.

1936 års proposition; riksdagsbehandlingen.

I propositionen nr 23011936 anförde jag i fråga om förevarande paragraf,

bland annat (sid. 105—-106):

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget vissa uttalanden

rörande inspektionsverksamhetens anordning. Det synes som om styrelsen

därmed avser, att tillsynen å lantarbetstidslagen principiellt skall

åvila yrkesinspektionen men att det å andra sidan vore ofrånkomligt, att

när yrkesinspektionen såsom här föresloges tillfördes nya arbetsuppgifter

vid sidan av sin mest maktpåliggande uppgift, arbetarskyddet, genomförandet

av de nytillkomna åliggandena måste anpassas efter den planläggning,

som i 25 § arbetarskyddslagen stadgas för inspektionens nyssnämnda huvuduppgift.

Med den gemensamma organisation vi äga för övervakande av

gällande regler för arbetarskydd och arbetstid, lärer det icke kunna undvikas,

att de företag, som i fråga om risk för olycksfall eller ohälsa påkalla

ringare intresse från inspektionens sida, komma i efterhand även vad angår

kontrollerandet av arbetstidsreglers iakttagande. Då socialstyrelsens

förutnämnda uttalande allenast torde avse ett fullföljande även under en

blivande lantarbetstidslags giltighetstid av en sådan planläggning av yrkesinspektionens

arbete med stöd av 25 § arbetarskyddslagen, som här angivits,

torde för närvarande intet vara att invända däremot.

Med hänsyn till den här berörda differentieringen av yrkesinspektionens

arbetsfält ävensom till omfattningen av den föreslagna lagens tillämpningsområde

torde emellertid böra för tillsynen anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen

omförmälda kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

På sätt socialstyrelsen föreslagit och i analogi med vad som

skett i instruktionen för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr 423)

synes som gemensam beteckning för de olika tillsynsorganen kunna användas

termen »yrkesinspektionen». I enlighet härmed har departementsförslaget

utformats på denna punkt.

Yrkande örn ändring av 11 § framställdes icke uti de vid 1936 års riksdag

väckta motionerna.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 40):

Enär lantarbetstidslagens tillämpningsområde genom de ändringar i lagen,

som föreslagits av utskottet, skulle komma att inskränkas till att omfatta

endast de större företagen, synes det utskottet icke erforderligt, att för

tillsynen å lagens efterlevnad anlitas jämväl de i arbetarskyddslagen om
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

61

förmälda kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Utskottet

får därför tillstyrka, att i bestämmelserna angående tillsyn å efterlevnaden

av lagen föreskrives, att tillsynen skall utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare.

I anledning härav ersattes ordet »yrkesinspektionen» med uttrycket »yrkesinspektionens

befattningshavare».

Reservanterna tillstyrkte bifall till propositionen.

Riksdagen antog utskottets förslag.

Departementschefen.

Enligt det förslag till lantarbetstidslag, som förelädes 1936 års riksdag,

skulle för tillsynen över lagens efterlevnad anlitas såväl yrkesinspektionens

befattningshavare som de i arbetarskyddslagen omförmälda kommunala

tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna. Att jämväl sistnämnda organ

skulle anlitas berodde bland annat på den omfattning, som i förslaget

givits lagens tillämpningsområde. Andra lagutskottet anförde, att, då enligt

dess förslag tillämpningsområdet komme att inskränkas till att omfatta endast

de större företagen, det icke vore erforderligt att anlita även hälsovårdsnämnderna

för tillsynen. Med hänsyn till den nu förordade utvidgningen

av lagens tillämpningsområde, finner jag mig böra föreslå därav betingad

ändring i förevarande paragraf.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om påföljd för försummad uppgiftsplikt

till arbetsrådet eller journalföring samt för lämnandet av medvetet

oriktig uppgift i journal.

I fråga om denna paragraf gjordes under riksdagsbehandlingen 1936

— liksom beträffande 8 § — allenast den formella jämkning, som betingades

därav, att momentindelningen i 6 § borttogs av riksdagen.

Departementschefen.

Föreslagen ändring av 6 § föranleder en formell jämkning av 13 §.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.

1936 års lantarbetstidslag trädde helt i kraft den 1 november 1936 och

gäller till och med den 31 oktober 1939. Beträffande sådan under tiden

för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, skall dock

vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Att ikraftträdandet bestämdes till den 1 november sammanhängde därmed,

att arbetsåret inom jordbruket vanligen räknades från denna dag.

Departementschefen.

Då arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas från den 1 november,

anser jag lämpligt, att de av mig nu förordade lagändringarna tillämpas

från och med den 1 november 1937.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag angående ändring i

vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr 333), av den lydelse

bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omför - mälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

63

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 februari

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden j Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari 1937, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 (nr

333.)

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t, f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet hovrättsassessorn Sven

Björkholm.

Lagrådet yttrade:

Under hänvisning, så vitt angår de allmänna grunderna för ifrågavarande

lagstiftning, till lagrådets yttrande den 26 mars 1936 över då föreliggande

förslag till lantarbetstidslag finner lagrådet ej anledning att framställa erinran

emot det remitterade förslaget.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 11 februari 1937 avgivna utlåtande över det den 15 januari 1937 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936 (nr 333) och hemställer, att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94.

05

Innehålls förteckn Ilig.

Sid.

Propositionen ......................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26

juni 1936 (nr 333)................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 januari 1937 ........................ 5

Inledning........................................................... 5

Tidigare behandling av frågan örn lantarbetstidslag .................... 5

Gällande avtalsförhållanden beträffande lantarbetare.................... 6

Pågående utredningar.............................................. 8

Departementschefen s. 9.

Departementsförslaget .................................................. 11

1 §................................................................ 11

Lagens tillämpning å djurskötsel .................................... 11

Departementschefen s. 18.

Lagens tillämpning å smärre företag................... 19

Departementschefen s. 31.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete........ 32

Departementschefen s. 35.

3 §................................................................ 35

Departementschefen s. 36.

4 §................................................................ 36

Departementschefen s. 37.

Principerna för en arbetstidsreglering inom jordbruket.................. 37

Detaljbestämmelser................................................ 44

Departementschefen s. 51.

5 §........... 51

Departementschefen s. 55.

6 §................................................................ 56

Departementschefen s. 57.

Behandling av ett till 7 § 1 mom. hörande spörsmål .................... 57

Departementschefen s. 58.

8 §................................................................ 58

Departementschefen s. 58.

11 § .............................................................. 59

Departementschefen s. 61.

13 § .............................................................. 61

Departementschefen s. 61.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid.................................. 61

Departementschefen s. 61.

Utdrag av lagrådsprotokollet den 11 februari 1937 .......................... 63

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1937 ........................ 64

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 94. 5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:345 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bag s. 5 i texten
  2. 2LU 1937:48 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, dels ock i s. 1 i texten