Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

1938-02-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:101, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 101-

1

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den

11 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 101.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 35 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Sparbanks vinst--— ringa betydelse.

När reservfonden---genom skattebidrag. Föreligger ej ovan angiv
na

förhållande emellan reservfonden eller sammanräknade beloppet av

grund- och reservfonderna samt insättarnas behållning, må likväl i enahanda

ordning beslutas örn användning för nyss omförmälda ändamål av högst

en tjugondei av de vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden.

Huvudmännen må överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen

av vinstmedel, som huvudmännen enligt andra stycket anslagit

för allmännyttiga eller välgörande ändamål, dock att sådant bemyndigande

i fall, som omförmäles i andra stycket första punkten, må avse högst en

tiondel av det belopp, varöver huvudmännen ägt förfoga för angivna ändamål.

Beslut, varigenom huvudmännen eller styrelsen anvisat medel för ändamål

som i andra stycket sågs, skall underställas Konungens befallningshavande,

som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med föreskrifterna

i denna lag och sparbankens reglemente.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari

1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändring i viss

del av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker samt anför därvid

följande:

I 35 § sparbankslagen äro bestämmelser meddelade om användningen av

sparbanks vinstmedel. Av sparbankernas ställning såsom fristående från

privatekonomiska vinstintressen betingas, att sparbankerna — bortsett från

den utbetalning av ränta å säkerhets- och grundfond, som kan ifrågakomma

— icke kunna disponera sina vinstmedel för utdelning till enskilda intressenter.

Enligt 35 § sparbankslagen skall sparbanks vinst, i den mån grundfonden

eller, om säkerhetsfond bildats, denna gått förlorad, i första hand användas

till att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå, och

skall vad som icke tages i anspråk för nämnda ändamål avsättas till reservfond.

Dock kunna under vissa förutsättningar av sparbanks vinstmedel anslås

bidrag till särskilda ändamål. Härutinnan gäller till en början enligt

35 § första stycket, att sparbanks huvudmän kunna, sedan styrelsen avgivit

yttrande i ärendet, för väckande och underhållande, särskilt hos mindre bemedlade,

av håg till sparsamhet, av tillgängliga vinstmedel använda ett belopp,

som i förhållande till sparbankens ställning är av ringa betydelse. Förfoganderätten

över vinstmedel ökas emellertid, sedan fondbildningen nått en viss

styrka. Denna större frihet beträffande vinstmedlens användning inträder,

när reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds återbärande

icke gjorts i reglementet, sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna

överstiger tio procent av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.

Då denna förutsättning är uppfylld, äga huvudmännen enligt 35 § andia stycket,

sedan styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att intill hälften av

vinsten eller, örn vinsten till någon del jämlikt ovannämnda bestämmelser anslagits

för sparsamhetsfrämjande ändamål eller behöver tagas i anspråk för

åvägabringande av nyss angivna förhållande mellan reservfonden eller sammanräknade

beloppet av grund- och reservfonderna samt insättarnas behållning,

intill hälften av vad därefter återstår skall användas till sådant allmän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

nyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännens beslut skall underställas

vederbörande länsstyrelse, som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer

med föreskrifterna i sparbankslagen och sparbankens reglemente.

Spörsmålet om användningen av sparbanks vinstmedel har vid två olika

tillfällen under de senaste åren varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

I skrivelse den 13 april 1932, nr 110, anhöll riksdagen, i anledning av väckt

motion (1:92), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående

ändring av 35 § sparbankslagen i syfte att ernå ett tydligare angivande än för

närvarande av huvudmännens befogenhet att besluta om anslag av sparbanks

vinstmedel samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 22 september 1933 anbefallt sparbankinspektionen

att verkställa ifrågavarande utredning samt inspektionen

i anledning därav från länsstyrelserna införskaffat visst material för frågans

belysande, kom utredningen i enlighet med givna direktiv att i fortsättningen

omhänderhavas av 1935 års sparbankssakkunniga, vilka den 9 juni 1936 avgåvo

betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar av sparbankslagen

(Statens offentliga utredningar 1936:25).

Nämnda betänkande låg till grund för de ändringar i sparbankslagen,

vilka av Kungl. Majit föreslogos i proposition nr 243 till 1937 års riksdag.

Av skäl, som framgå av propositionen, upptogos däri till behandling allenast

vissa av de spörsmål, som varit föremål för de sakkunnigas utredning. Frågan

om användningen av sparbanks vinstmedel hörde till de spörsmål, vilka

tills vidare lämnades å sido. I detta avseende hade de sakkunniga föreslagit,

bland annat, att även sparbanker, vilkas egna fonder icke uppginge till tio

procent av insättarnas medel, skulle medgivas att i begränsad omfattning

bevilja anslag till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som ej på

grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag. I utlåtande

nr 65 i anledning av propositionen uttalade bankoutskottet, att utskottet

anslöte sig till de sakkunnigas nyssnämnda förslag. I enlighet med

utskottets hemställan anhöll därefter riksdagen i skrivelse den 4 juni 1937,

nr 384, att Kungl. Majit ville för 1938 års riksdag framlägga förslag till ändring

av 35 § sparbankslagen i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet

sålunda förordat.

Jag anhåller nu att få anmäla ett inom finansdepartementet upprättat förslag

till ändring av nämnda lagrum.

I förut omförmälda motion vid 1932 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla om framläggande av förslag till sådan ändring

i 35 § sparbankslagen, att huvudmännens befogenhet att besluta om anslag

från vinstmedel bleve klart och tydligt begränsad. Till stöd för detta

yrkande åberopades bland annat, att paragrafens uttryck »sådant allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag», under senare år varit föremål för olika

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

tolkning, som uppmärksammats inom 1930 och 1931 års konstitutionsutskott,

där anmärkningsyrkanden reservationsvis framställts rörande tre olika, av

Kungl. Majit avgjorda mål, avseende anslag till en omnibusstation, till ett av

stad inrättat varmbadhus och till restaurering av ett missionshus (konstitutionsutskottets

memorial nr 26 år 1930, sid. 109—lil, samt nr 9 år 1931, sid.

46—52). I motionen anfördes, att ett närmare studium av handlingarna i

dessa mål otvetydigt gåve vid handen, att 35 § sparbankslagen erhållit en så

obestämd formulering, att olika tolkningar vore möjliga och att i följd därav

såväl sparbankernas huvudmän som också länsstyrelserna, som hade att

pröva huvudmännens beslut, kunde komma till rakt motsatta uppfattningar.

Då huvudmännen skulle handhava en så ömtålig uppgift som att för vissa

ändamål disponera över medel, som intjänats under sparbanksrörelsen, syntes

det önskvärt, att fullt tydliga direktiv i sparbankslagen härför lämnades.

I yttranden över motionen uttalade Svenska sparbanksföreningens styrelse,

att enligt styrelsens mening några mera vägande skäl ej förebragts till stöd

för att åtgärd borde vidtagas i motionens syfte, varemot sparbanksinspektionen

tillstyrkte utredning i ämnet.

Bankoutskottet anförde i utlåtande nr 14, bland annat, att bestämmelserna

i 35 § sparbankslagen angående huvudmännens befogenhet att besluta om

anslag av sparbanks vinstmedel i sin nuvarande avfattning syntes lämna rum

för olika tolkningar, vilket visat sig medföra vissa olägenheter vid bestämmelsernas

tillämpning. Utskottet ansåg därför önskvärt, att bestämmelserna

i fråga såvitt möjligt omformulerades på sådant sätt, att desamma tydligare

än för närvarande vore fallet angåve gränslinjerna för huvudmännens befogenhet

i nyss berörda hänseende.

I de sakkunnigas betänkande lämnas vissa statistiska uppgifter rörande användningen

av sparbankernas vinstmedel samt redogöres för åtskilliga av

Kungl. Majit efter anförda besvär avgjorda anslagsfrågor (sid. 96—100). Av

betänkandet framgår vidare, att av länsstyrelserna, vilka på begäran yttrat

sig rörande behovet av ändring i nu förevarande avseende av 35 § sparbankslagen,

sju förordat sådan ändring under det att fjorton funnit lagändring obehövlig.

Några länsstyrelser hava underlåtit att uttala bestämd ståndpunkt

till frågan. En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll återfinnes a

sid. 100—102 i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga framhålla, att bestämmelserna örn de ändamål — bortsett

från sparsamhetens befrämjande — till vilka sparbankerna få anslå vinstmedel,

erbjudit svårigheter i tillämpningen såväl då det gällt att avgöra, vilka

ändamål som skola anses allmännyttiga eller välgörande, som ock då fråga

uppstått huruvida ett visst ändamål på grund av gällande författning är av

beskaffenhet att skola tillgodoses genom skattebidrag. Härom anföres i betänkandet

följande!

Det synes de sakkunniga naturligt, att vid tillämpning av nu ifrågavarande

bestämmelser gränsfall måste uppkomma, som kunna bliva föremål för olika

bedömande i olika instanser. De härvidlag särskilt uppmärksammade fallen

synas de sakkunniga utgöra sådana gränsfall. Sålunda bör visserligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

i princip gälla, att sparbank icke beviljar anslag till gynnande av privatekonomiskt

inriktade företag, men om — såsom i fråga om förut omförmälda

anslag till en omnibusstation torde kunna sägas hava varit förhållandet —

ett anslag för ett i och för sig allmännyttigt ändamål samtidigt även kan komma

enskilda intressen till godo, kunna förhållandena vara sådana, att sistberörda

omständighet icke behöver utgöra hinder för anslagets beviljande.

Lika litet som ett anslag bör få hava till syfte att gynna enskildas ekonomiska

intressen, lika litet böra anslag få beviljas för andra särintressen. Såsom

sådana lär även 1''å räknas främjande av politiska meningsriktningar eller

av religiösa eller eljest ideella åsiktsriktningar, som icke uppbäras av någon

mera allmän folkmening. Nu antydda begränsning utgör uppenbarligen

intet hinder för att, såsom ofta sker, medel anslås exempelvis till förskönande

av en statskyrkoförsamling tillhörande kyrka, i den mån icke ändamålets

tillgodoseende är behövligt för den kyrkliga verksamhetens upprätthållande

och följaktligen åligger församlingen att bekosta De sakkunniga anse även,

att där en frikyrka omslutes av ett mera allmänt intresse av en orts befolkning,

hinder icke heller bör föreligga mot att, såsom skett i ett av de här

ovan påtalade fallen, anvisa medel för alt sätta en sådan gudstjänstlokal i

ett mera tilltalande skick.

Vad härefter angår tolkningen av den såsom villkor för anslag angivna förutsättningen

att det avsedda ändamålet icke på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag, har denna begränsning av Kungl.

Majit tolkats synnerligen restriktivt. Så snart det icke enligt viss författning

förelegat skyldighet för kommun att med skattemedel tillgodose ett

ändamål, har detsamma, örn stadgade förutsättningar i övrigt varit för handen,

ansetts kunna bekostas av sparbanks vinstmedel. Även om, såsom

fallet varit i fråga örn ovannämnda anslag till ett varmbadhus, en kommun

redan iklätt sig en viss kostnad och det därför ålegat kommunen att stå

för denna utgift, kan enligt den nu prejudicerande tolkningen sparbank bidraga

till kostnadens täckande. De sakkunniga kunna icke frigöra sig från

farhågor för att en dylik tillämpning, örn den under alla förhållanden upprätthålles,

skulle kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser. En kommun,

som vidkänts kostnader för ett ändamål, som är allmännyttigt men

som det icke författningsenligt varit kommunens skyldighet att tillgodose,

skulle sedermera av en sparbank kunna erhålla ersättning för sina kostnader

för ändamålet. Även örn det icke enligt gällande författning ålegat kommunen

att tillgodose detta ändamål genom skattebidrag, blir dock den faktiska

verkan av sparbankens anslagsbeviljande, att vad som eljest skolat utgå av

skattemedel i stället betalas av sparbanken. En tillämpning, varigenom anslagsbeslut

av sådan innebörd godkännas, synes de sakkunniga kunna lämna

möjligheter till missbruk.

De sakkunniga inse sålunda väl, att den nuvarande avfattningen av reglerna

om anslag av sparbanks vinstmedel stundom kan giva anledning till delade

meningar vid tillämpningen. Å andra sidan hava de sakkunniga, i överensstämmelse

med vad som jämväl framhållits av en del länsstyrelser, funnit

uppenbart, att, även örn gränsfall uppkomma, som kunna föranleda tvekan,

nu ifrågavarande bestämmelser likväl icke torde erbjuda större vanskligheter

med avseende å tolkningen än bestämmelser av motsvarande natur

på andra rättsområden. Under alla förhållanden hava de sakkunniga icke

funnit sig i stånd att föreslå en sådan ändrad avfattning av bestämmelserna,

som skulle utesluta deras tillämpning i fall, ägnade att ur någon synpunkt

väcka gensagor, utan att samtidigt innefatta hinder för anslag av vinstmedel

även för allmänt behjärtansvärda syften.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

7

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, att

bestämmelserna om de ändamål, till vilka anslag må beviljas, bibehållas

oförändrade.

Emellertid anse de sakkunniga, att man på annat sätt bör söka åstadkomma

garantier mot att sparbanks vinstmedel disponeras för ändamål, som icke

omfattas av ett mera allmänt intresse. I sådant syfte föreslå de sakkunniga,

att i 45 § sparbankslagen — vilket lagrum avser fall då särskild röstövervikt

erfordras för beslut av huvudmännen — intages en regel av innehåll,

att beslut om anslag av vinstmedel icke skall bliva giltigt med mindre tre

fjärdedelar av de närvarande huvudmännen röstat för anslagets beviljande.

För ernående av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av förevarande

bestämmelser förorda de sakkunniga vidare, att den slutliga prövningen av

hithörande ärenden överflyttas från Kungl. Majit i statsrådet till Kungl.

Majit i regeringsrätten. Till stöd härför anföres i betänkandet bland annat,

att den prövning som i dessa fall äger rum skall ske enligt rent formella grunder.

Särskilt som frågan, huruvida det ändamål för vilket vinstmedel anslagits

är av beskaffenhet att icke på grund av gällande författning skola tillgodoses

genom skattebidrag, träder i förgrunden vid denna prövning, tala

enligt de sakkunnigas mening starka skäl för att avgörandet tillägges regeringsrätten,

å vilken det i allmänhet ankommer att i sista hand pröva besvär

i kommunala mål.

Såsom redan omnämnts hava de sakkunniga föreslagit att även sparbanker,

som icke uppfylla de nu i 35 § andra stycket uppställda villkoren i fråga

om fondställning, skola kunna av sina vinstmedel bortskänka mindre belopp

till sådana allmännyttiga eller välgörande ändamål, som icke på grund

av gällande författning skola tillgodoses genom skattebidrag. Under förutsättning

att ett medgivande härtill strängt begränsas till omfattningen bör

detsamma enligt de sakkunnigas mening näppeligen medföra några betänkligheter

med hänsyn till sparbankernas soliditet. Förslaget innebär att sparbanker,

varom här är fråga, skola få i anslag anvisa intill fem procent av

vad av årsvinsten ej bestämts för annat i paragrafen nämnt ändamål än för

avsättning till reservfond.

I yttrandena över de sakkunnigas betänkande har uppmärksamheten huvudsakligast

varit riktad på de mera centrala frågor angående sparbanksväsendet,

vilka behandlats i den förut omnämnda propositionen nr 243 till

1937 års riksdag, varemot de nu ifrågavarande spörsmålen endast i ett fåtal

fall föranlett särskilda uttalanden.

Förslaget om anslagsrätt även för sparbanker, vilka icke uppfylla de i

35 § uppställda villkoren i fråga om fondställning, tillstyrkes av sparbanksinspektionen,

länsstyrelsen i Älvsborgs län och Svenska sparbanksföreningen.

I anslutning därtill föreslår sparbanksföreningen, att möjlighet beredes huvudmännen

att helt eller delvis delegera sin beslutanderätt i anslagsfrågor

till styrelsen, vars beslut skulle underställas länsstyrelsens prövning. Där
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

igenom skulle man kunna finna den lämpligaste användningen för medlen.

Det inträffade nämligen ej sällan, att mellan huvudmännens sammanträden

aktuella behov yppade sig, som krävde uppoffringar såväl av det allmänna

som av enskilda, och för sådana fall skulle det vara önskligt att medel funnes

reserverade. Slutligen uttalar föreningen tvekan örn lämpligheten av att

överflytta prövningen av besvär över länsstyrelses beslut enligt 35 § till regeringsrätten,

varvid särskilt framhålles att ett snabbare avgörande torde

kunna påräknas enligt den nuvarande ordningen än enligt den föreslagna.

Förslaget om kvalificerad majoritet bland huvudmännen såsom villkor

för giltigheten av beslut i anslagsfrågor tillstyrkes av länsstyrelserna i Älvsborgs.

Jämtlands och Norrbottens län.

Sistnämnda förslag avstyrkes däremot av länsstyrelsen i Uppsala län, som

framhåller att de i 45 § angivna fall, där kvalificerad majoritet nu erfordras,

hava en helt annan betydelse för sparbankernas ekonomi än de i regel ganska

anspråkslösa anslagen av vinstmedel. Den föreslagna bestämmelsen

skulle i händelse av tvistigheter mellan lokala intressen kunna hindra att

sparbankerna såsom hittills verkade för befrämjandet av allmännyttiga, kulturella

eller liknande ändamål. Den nuvarande garantien med underställning

av besluten under länsstyrelserna syntes vara fullt tillräcklig.

Slutligen bör här nämnas, att sparbanksinspektionen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 15 september 1937 bland annat uttalat sin anslutning till förslaget

om rätt för huvudmännen att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt

i anslagsfrågor åt styrelsen.

Departements- Med den av 1932 års riksdag begärda utredningen angående ändring av

e*e/en. 35 § sparbankslagen torde syftet närmast hava varit att uttrycket »sådant

allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning

skall tillgodoses genom skattebidrag», skulle ersättas med ordalag,

som klarare angåve för vilka ändamål huvudmännen ägde befogenhet att

bevilja anslag av vinstmedel. Mot paragrafen i dess nuvarande lydelse har

i huvudsak anmärkts, att densamma på grund av sin allmänt hållna avfattning

icke erbjöde nöjaktiga garantier mot att anslagsrätten utnyttjades för

tillgodoseende av mera separata intressen. Ehuru denna anmärkning måhända

bör tillerkännas ett visst berättigande, anser jag dock att dess betydelse

överdrivits. Såvitt jag kan finna har utredningen icke givit vid handen att

tillämpningen av ifrågavarande lagrum varit förbunden med särskilt stora

svårigheter eller föranlett några påtagliga missförhållanden. Även om det

skulle vara möjligt att åstadkomma en närmare precisering i lagtexten av

de ändamål, för vilka anslag ma beviljas, skulle med all säkerhet uppsta

gränsfall, där bedömandet liksom nu kunde föranleda tvekan. Härtill kommer

att en ändring i antydd riktning svårligen skulle kunna undgå att pa

ett icke önskvärt sätt binda huvudmännen vid utövandet av deras ifrågavarande

befogenhet. Jag anser därför i likhet med de sakkunniga, att 35 §

i nu berörda avseende bör bibehållas oförändiad.

Vad angår det av de sakkunniga föreslagna kravet på kvalificerad majori
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

9

tet vid omröstning i anslagsfrågor, anser jag den garanti för medlens riktiga

användning, som ligger i villkoret om länsstyrelsernas prövning av anslagsbesluten,

vara tillfyllest och saknar därför anledning att biträda förslaget i

denna del.

Erfarenheterna av nuvarande ordning synas icke heller innefatta tillräckligt

stöd för de sakkunnigas förslag om överflyttning av hithörande

ärenden till slutgiltigt avgörande av regeringsrätten.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har 1937 års riksdag

uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag örn viss anslagsrätt även

för sparbanker, som icke uppfylla de i 35 § andra stycket uppställda villkoren

i fråga om fondställning. Enär fondbehållningens relativa styrka i allmänhet

avtager med stigande insättarkapital, är det framför allt de större

sparbankerna som hittills varit betagna möjligheten att bortskänka vinstmedel.

En uppmjukning av bestämmelserna på sätt de sakkunniga förordat

synes därför vara motiverad.

Av praktiska skäl synes det böra medgivas huvudmännen att överlåta åt

styrelsen att närmare bestämma om användningen av medel, som huvudmännen

enligt paragrafens andra stycke anslagit för allmännyttiga eller välgörande

ändamål. Beträffande sparbanker med den vidsträcktare utdelningsrätten

torde detta medgivande lämpligen böra begränsas till att avse en tiondel

av de för utdelning tillgängliga medlen. Även styrelsens beslut i anslagsfrågor

böra underställas länsstyrelsens prövning.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1939.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Folke Ericson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 101.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 februari

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 14 januari 1938, hade

Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

• t

Wilhelm von Schwerin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

II

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden .Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 februari

1938 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1938 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

//. Wihlborg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:103 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 § 1 moon. tullt axeför ordning en den é okt s. 7 i texten
  2. BU 1938:21 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 s. 1 i texten