Sök i Ratio Lex

Angående folktandvård

1938-02-11 · 127 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:127, Angående folktandvård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

1

Nr 127.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående folktandvård;

given Stockholms slott den 11 februari 1938.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkt 154, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga detta spörsmål och

vissa därmed sammanhängande frågor.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 127.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Tandvårdsfrågans utveckling.

Frågan om samhälleliga åtgärder för tandvårdens främjande upptogs i riksdagen

första gången år 1904 genom motion i andra kammaren av herr E.

Wavrinsky. I motionen påyrkades utredning dels rörande den hos befolkningen

så allmänt utbredda tandrötan och huru den skulle kunna verksamt

förekommas, dels huru regelbunden och planmässig undersökning och vård

av skolungdomens tänder, särskilt i städerna, lämpligen kunde beredas, dels

ock huru samma undersökning och vård skulle kunna komma den värnpliktiga

ungdomen till del.

Tiden var emellertid ännu icke mogen för ett statsingripande i denna

fråga. Det tillfälliga utskott, som fick motionens förberedande behandling

åt sig uppdiagen, avstyrkte densamma. Skälen härför voro huvudsakligen

dels en förmodan att tandrötan, örn än medförande vissa rätt allvarliga olägenheter

för individen, icke »åtminstone hittills» visat sig innebära någon

allvarsammare fara för individen eller samhället, och dels tvivel på att en sådan

undersökning av skolungdomens och de värnpliktigas tänder, som i motionen

avsågs, skulle »ännu på lång tid kunna med hopp om framgång ifrågasättas».

Beträffande särskilt tandvården för skolungdomen framhölls bristen

på tandläkare samt de stora kostnader, i synnerhet för landsbygdens skolor,

som en dylik tandvård skulle medföra.

Utskottets avstyrkande utlåtande godkändes av andra kammaren, och därmed

var frågan för den gången fallen.

Nästa gång tandvårdsfrågan förelåg till behandling i riksdagen var 1912.

Sedan den dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk i skrivelse

den 30 september 1911 gjort framställning om anslag till munhygieniska undersökningar

vid de allmänna läroverken, framlade Kungl. Majit för 1912 års

riksdag förslag örn anordnande av dylika undersökningar, avsedda att utföras

under tre år. Riksdagen anvisade ock på extra stat för år 1913 för ändamålet

2,000 kronor. De följande åren anslogos likaledes ytterligare 4,700 kronor

till sådana undersökningar, vilka genom överstyrelsens försorg verkställdes

under åren 1913—1915.

Vid riksdagen 1913 återupptogs frågan om statliga åtgärder för folktandvården.

Det gällde då närmast tandvård för lärjungarna vid landsbygdens

folkskolor. Uti motioner i båda kamrarna påkallades utredning angående

åstadkommande av en effektiv tandvård vid landsbygdens små- och folkskolor.

I enlighet med tillstyrkan av vederbörande utskott anhöll riksdagen i skrivelse

den 8 april 1913, att Kungl. Majit måtte låta utreda, på vad sätt en effektiv

tandvård särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor måtte kunna

komma till stånd, samt för riksdagen framlägga förslag härom.

Skrivelsen föranledde enligt Kungl. Maj.ts beslut den 12 september 1913

tillkallande av sakkunniga för utredning av frågan angående tandvård för

skolungdomen, de s. k. skoltandvårdssakkunniga. Dessas uppdrag omfattade

verkställande av utredning och avgivande av förslag, på vad sätt en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

3

effektiv vård av skolungdomens tänder kunde komma till stånd. Vid tillkallandet

erinrade föredragande departementschefen, bland annat, att en

rationell tandvård måste vara profylaktisk, d. v. s. söka förekomma tändernas

förstöring. Då erfarenheten visat, att tandrötan vore mycket utbredd

bland barn redan i tidig ålder, läge tydligen själva kärnpunkten i den offentliga

tandvården däri, att de nödiga profylaktiska åtgärderna företoges redan

i skolorna. Möjligen borde härmed kombineras en verksamhet genom föreläsningar,

broschyrer eller på annat sätt för allmänhetens upplysande örn

tandvårdens betydelse.

Skoltandvårdssakkunnigas betänkande, »Örn tandvård för skolungdom»,

avgavs den 15 augusti 1917. Rörande huvudlinjerna i detta betänkande

samt i anledning därav avgivna yttranden torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som därutinnan lämnats i statens offentliga utredningar 1928: 17, sid.

23—33.

Vidare finner jag i detta sammanhang lämpligt erinra, att Kungl. Majit den

20 juni 1918 bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

sakkunniga för utredning rörande tandiäkarinstitutets utvidgning och omorganisation

av tandläkarundervisningen jämte därmed sammanhängande frågor.

I sitt betänkande, som avgavs den 27 december 1920, hava dessa sakkunniga

behandlat vissa spörsmål av beskaffenhet att då eller alltjämt inverka

på lösningen av folktandvårdsfrågan, särskilt avhjälpandet av tandläkarbristen

och användandet av hjälpkrafterna i tandvården.

Försöken att uppnå statsmakternas medverkan till en allmän folktandvård

hade emellertid vilat, medan skoltandvårdssakkunnigas utredningsarbete

pågick. Sedan det visat sig, att de av de sakkunniga framlagda förslagen

näppeligen komme att föranleda till några åtgärder från statsmakternas sida,

återupptogos i riksdagen försöken att få till stånd utredning om en allmän

folktandvård. Vid 1920 års riksdag väcktes i sådant hänseende tvenne motioner.

I dessa uppmärksammades, utöver vad tidigare i ämnet framförts, särskilt

angelägenheten av att råda bot på tandvårdens dyrhet, vilken olägenhet

i sammanhang med den allmänna dyrtiden gjort sig starkt förnimbar. Motionerna

gingo i enlighet härmed ut på en hemställan om skrivelse till Kungi.

Majit angående skyndsam utredning i syfte att åvägabringa billigare tandvård.

De tillfälliga utskott, till vilka motionerna hänvisades för förberedande behandling,

inhämtade medicinalstyrelsens yttrande och hemställde i enlighet

med detta, att motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd. Såsom huvudsakligt

skäl härför anfördes, att den rådande bristen på tandläkare lade hinder

i vägen för ett genomförande av anordningar för en lättare tillgänglig

tandvård för den vuxna befolkningen. För avhjälpande av denna brist hade

ifrågasatts en utvidgning av tandläkarinstitutet, varom utredning påginge; och

man borde avvakta resultatet av denna utredning.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, medan första kammaren

biföll motionen. Då vid frågans behandling i sistnämnda kammare medkammarens

beslut redan var fattat, innebar bifallet allenast en opinionsyttring.

Frågan var för den riksdagen fallen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Uti sitt nyss berörda yttrande hade medicinalstyrelsen erinrat, att för ordnande

av en tandvård för folket i första rummet vore angeläget att få till stånd

en effektiv tandvård i skolorna samt att för de vuxnas tandvård det lämpligaste

sättet vore att inrätta statsunderstödda kommunala polikliniker, där

tandläkare mot ersättning av kommunen åtoge sig att för nedsatt pris enligt

taxa lämna erforderlig behandling. I båda dessa hänseenden mötte emellertid

hinder uti den förefintliga tandläkarbristen. I detta sammanhang omnämnde

styrelsen också de framkomna förslagen att låta s. k. dentister under lämplig

tillsyn eller med lämplig begränsning arbeta såsom tandläkare, en utväg

som medicinalstyrelsen emellertid ej fann tillfredsställande, »enär endast en

tandvård av fullgod beskaffenhet borde lämnas». Under de diskussioner,

som vid frågans behandling i kamrarna ägde rum, blev sistberörda del av

ämnet företrädesvis föremål för dryftande, och motionernas försvarare gjorde

med synnerlig skärpa gällande, att endast genom legaliserande av s. k. dentister

eller av en tandläkarkår med kortare och mindre kostsam utbildning

möjlighet funnes att råda bot på tandvårdens dyrhet och därigenom göra den

tillgänglig för folket i gemen.

Denna synpunkt — angelägenheten av att få till stånd en tandvård för

folket genom anlitande för detta ändamål av en kår med kortare utbildning

och lägre anspråk på arvode för arbetet än de fullt utbildade tandläkarna

— har sedermera upprepade gånger framförts samt satt sin prägel på den

offentliga diskussionen i ämnet under de följande åren.

Då frågan nästa gång togs upp i riksdagen, år 1922, gjorde sig ock nyssnämnda

synpunkt i viss mån gällande. Uti tre olika i andra kammaren

väckta motioner påkallades utredning angående dels realskolexamens fastställande

såsom berättigande till inträde vid tandläkarinstitutet, dels utvidgning

av sagda institut för att öppna tillfälle för ett större antal elever till utbildning

i tandläkarkonsten och dels om inrättande av provinsialtandläkardistrikt

och anställande av provinsialtandläkare med en för dessa fastställd

arvodestaxa. Motionerna vunno emellertid icke riksdagens bifall.

Redan vid riksdagen 1924 återupptogs tandvårdsfrågan och särskilt förslaget

om en tandläkarkår med kortare och billigare utbildning samt avsedd

till utförande av enklare och mindre kvalificerad tandbehandling, varigenom

skulle beredas möjlighet till en för rimlig kostnad tillgänglig tandvård för

hela folket. Frågan framfördes i massmotioner i båda kamrarna. Uti dessa

påyrkades en riksdagsskrivelse om skyndsam utredning, huruvida och under

vilka former kompetenta och kvalificerade tandtekniker kunde erhålla legitimation

att utföra tandvårdsarbete.

Härförutom väcktes i andra kammaren tvenne motioner, uti vilka tandvårdsfrågan

behandlades ur mer omfattande synpunkter. I den ena av

dessa anhölls helt allmänt örn utredning och förslag, huruvida och på vad

sätt en billigare tandvård måtte kunna åstadkommas. I den andra motionen

yrkades upptagande i hela dess vidd av frågan om en förbilligad

tandvård. Denna fråga påverkades, enligt vad i motionen anfördes, endast

i ringa grad av ett bifall till yrkandena om legitimation för tandtek
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

5

nikerna till utförande av tandvårdsarbete. Under framhållande att »en förbilligad

tandvård vore en ofrånkomlig nödvändighet» föreslogs skrivelse till

Kungl. Maj:t om utredning, »huruvida icke genom mindre omfattande utbildning

åt personer, som berättigades utföra enklare tandvårdsarbeten, en

billigare tandvård kunde beredas vårt folk», varom, i den mån riksdagens

medverkan vore erforderlig, förslag borde för densamma framläggas. Utredningen

borde enligt motionen hava som huvudföremål en bestämd reglering

av utbildningsbehovet för de med tandvården sysslande och befogenheten

för hjälpkrafterna å tandvårdens område.

Båda kamrarnas vederbörande tillfälliga utskott hemställde i anledning av

motionerna om en skrivelse till Kungl. Majit örn utredning, på vad sätt en

för hela vårt folk lämpad och för rimlig kostnad tillgänglig tandvård måtte

kunna åstadkommas, samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Denna hemställan vann riksdagens bifall och

skrivelse i ämnet avläts den 27 maj 1924.

Genom beslut den 10 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

socialdepartementet att tillkalla tre sakkunniga att biträda med den av riksdagen

begärda utredningen. Samma dag tillkallade departementschefen såsom

sakkunniga f. d. landshövdingen J. Widén, ordförande, förste provinsialläkaren

i Stockholms län Ch. Lundberg samt läraren vid tandläkarinstitutet

G. Thourén.

Den 30 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande angående ordnande

av folktandvård (statens off. utredn. 1928: 17).

1928 års betänkande.

En sammanfattning av de förslag, som framlagts i 1928 års betänkande,

torde här få lämnas.

Folktandvårdens omfattning. En genomförd skoltandvård och därvid i

främsta rummet tandvård åt barnen i folkskolorna borde vara grundläggande

för folktandvården. En konserverande tandvård för de äldre måste

nämligen, för att ej bli alltför omfattande, kunna anknyta till en fullständig

sanering av tänderna hos det uppväxande släktet. Folktandvården skulle

alltså omfatta i första hand en effektiv tandvård för barnen i landets skolor.

I anslutning till denna borde därefter tandvården för de vuxna uppbyggas,

dock så att skoltandvård och tandvård åt vuxna även kunde ordnas var för

sig.

Tandvården borde åsyfta en i möjligaste mån fullständig sanering av de

permanenta tänderna. Behandling av mjölktänderna skulle däremot icke

vara obligatorisk, utan överlämnades det åt vederbörande tandläkare att i

avseende å dessa tänder förfara efter vad tid och omständigheter kunde

medgiva. Tandvårdsplikt borde under inga förhållanden förekomma.

Folktandvårdens handhavande och anordnande. Folktandvården borde

handhavas kommunalt. Primärkommunerna (skoldistrikten) eller sammanslutningar

av primärkommuner skulle utgöra lokala enheter för tandvårdens

ordnande, dock under viss medverkan av staten och landstingen. Folktandvårdens

ordnande skulle icke vara obligatoriskt utan bero på kommunernas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kanyl. Maj:ts proposition nr 127.

eget bestämmande. Landstingen borde, där kommunernas storlek vore ringa,

genom förvaltningsutskotten eller särskilda delegationer medverka till frivilligt

åstadkommande av större tandvårdsdistrikt genom sammanslutning

av kommuner. Tandvårdsdistrikt kunde även ordnas genom kommunalförbund.

Större städer (med omkring 10,000 invånare eller därutöver), vilka

kunde förväntas själva ordna sin tandvård, borde lämnas utanför distriktsindelningen.

Mindre städer däremot kunde lämpligen sammanslutas med

närliggande landskommuner lill ett tandvårdsdistrikt Ett tandvårdsdistrikt

borde helst icke omfatta mindre än cirka 1,000 skolbarn. För tandvårdsdistrikt

borde finnas en styrelse, som för det fall, alt landstingets medverkan

till tandvårdsdistriktets bildande varit påkallad, lämpligen utsåges av landstingets

förvaltningsutskott. Tandvårdsdistriktens antal å landsbygden beräknades

till omkring 400.

Vidare förordades, att folktandvården skulle ordnas medelst polikliniksystem:

skoltandkliniker och folktandkliniker, fasta eller ambulatoriska.

Tandvårdsdistriktet skulle äga besluta, om avgift för skoltandvård skulle

utgå eller ej; maximum för dylik avgift föreslogs till 1 kr. per barn och

läsår. På alla de platser, där tandläkare behandlade skolbarn, borde tillfälle

beredas till tandvård åt alla — således även bemedlade — vuxna mot

av Kungl. Majit fastställd billi." maximitaxa å tider, då tandläkaren ej vore

sysselsatt med skoltandvård. För skoltandvården förutsattes en arbetstid

för tandläkaren av 5 timmar örn dagen under läsåret, beräknat till 200 dagar,

och för folktandvård åt vuxna dels 2 timmar örn dagen under nämnda

200 dagar, dels 7 timmar örn dagen under ytterligare 80 dagar örn året.

Enär ett tandvårdsdistrikt som regel borde omfatta flera skoldistrikt eller

kommuner med ett större antal skolor, bleve resor nödvändiga för tandvårdspersonalen

eller barnen.

Tandvårdspersonal. I folktandvården tjänstgörande tandläkare borde vara

kommunala befattningshavare med fast anställning och årslön, tillsatta

av tandvårdsdistriktets styrelse på viss tid eller tills vidare med ömsesidig

rätt till uppsägning. Deras tjänstgöring borde närmare regleras genom en av

medicinalstyrelsen fastställd instruktion. Härtill skulle komma andel i avgifterna

för folktandvård åt vuxna (i regel hälften) ävensom rätt att utöva

enskild praktik vid sidan örn tjänsten, dock icke i distriktets skol- eller folktandklinik.

För vinnande av pension skulle tandläkaren äga rätt till inträde

i statens pensionsanstalt samt beredas tillfälle till familjepension.

I distrikt, där behov av mer än en tandläkare yppade sig, borde anställas

assisterande tandläkare, helst mot fast avlöning (utan ålderstillägg) samt

viss andel av avgifter för folktandvård åt vuxna. Anlitande i folktandvården

av mindre kvalificerade krafter (operatörer, dentister m. fl.) för vissa

slag av tandläkararbete avstyrktes av de sakkunniga, som i stället ifrågasatte

utvidgning av tandsköterskornas verksamhet till viss enklare tandbehandling,

såsom rengöring och putsning av tänderna. För det tekniska laboratoriearbetet

borde endast vid större kliniker anställas särskilda tandtekniker.

I ett distrikt av normal storlek borde tandsköterskan som regel

kunna ombesörja jämväl det tekniska arbetet. Tandsköterskorna borde på

statens bekostnad utbildas vid tandläkarinstitutet och deras kurser utvidgas

alt omfatta även teknisk utbildning. Desamma skulle erhålla fast lön jämte

ålderstillägg ävensom rätt till inträde i statens pensionsanstalt.

Inspektion. Kontroll över folktandvården borde utövas genom statens försorg.

Enär genomförandet av folktandvård komme att taga i anspråk en

jämförelsevis utsträckt tidsperiod, borde dock denna inspektion införas successivt

och fast anställda inspektörer icke ifrågakomma. Kungl. Majit borde,

allteftersom behov yppade sig, på förslag av länsstyrelse förordna en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

7

helst i länet bosatt tandläkare att mot arvode inspektera den därstädes anordnade

statsunderstödda folktandvården. Även vederbörande tjänsteläkare

borde utöva tillsyn över nämnda vård och medicinalstyrelsen hava överinseende

över det hela.

Tandvård vid vissa anstalter m. m. Beträffande abnormskolorna (dövstum-,

blindskolorna och sinnesslöanstalterna) ävensom vanföreanstalterna

uttalades önskvärdheten av att en ordnad tandvård, omfattande jämväl behandling

av tandskador, komme barnen i dessa skolor och anstalter allmänt

till del, dock borde anordnandet av tandvården icke vara obligatoriskt utan

ankomma på vederbörande förvaltningars initiativ. Motsvarande skulle

gälla för uppfostringsanstalter, skyddshem och barnhem. Tandvården åt

barnhemsbarnen borde omfatta även mjölktänderna. Tillika framhölls betydelsen

av att behandling för avhjälpande av tandskador anordnades jämväl

för patienterna å tuberkulos- och sinnessjukvårdsanstaiter ävensom å

lasarett.

över betänkandet avgåvos yttranden av, bland andra, medicinalstyrelsen

— efter hörande av förste provinsialläkarna i riket, svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkareförbund gemensamt, Sveriges tandteknikers

riksförbund samt medlemmen för tandvård av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd tandläkaren Ii. G. Ramberg — tandläkarinstitutets lärarråd,

statens pensionsanstalt, pensionsstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och landsting jämte vissa

städer, landskommuner och folkskolestyrelser ävensom svenska landstingsförbundets

styrelse och svenska stadsförbundets styrelse.

En granskning av de inkomna yttrandena giver vid handen, att man i stort

sett varit ense örn angelägenheten av att åtgärder vidtoges för ordnande aven

allmän tandvård. Om det sätt, varpå de sakkunniga velat ordna denna

tandvård, voro emellertid meningarna i hög grad delade. Följande sammanfattning

av de eriningar av principiell eller mera allmän innebörd, som riktats

mot förslaget i fråga, torde vara på sin plats.

Tandvårdens omfattning. I fråga om den allmänna tandvårdens omfattning

betonade tandläkarinstitutets lärarråd m. fl. angelägenheten av att jämväl

mjölktänderna medtoges i behandlingen såsom en viktig del av skoltandläkarnas

arbetsutövning samt hemställde förslagsvis, att alla barn inom distriktet,

vare sig de fyin sju år eller ej, skulle i tandvårdshänseende anses

såsom skolbarn och inräknas i mängden av barn, för vilka statsbidrag skulle

utgå. Därigenom skulle 6-årsmolarerna kunna behandlas redan vid 6-årsåldern,

vilket i sin tur skulle medföra stor tidsbesparing och en avsevärd

höjning av tandvårdens effektivitet. Från olika håll påpekades önskvärdheten

av att eleverna i de allmänna läroverken och därmed jämställda skolor i Iråga

om tandvård likställdes med folkskolebarnen.

Tandvårdens handhavande och anordnande. Beträffande den allmänna

tandvårdens handhavande gjorde tandläkaresällskapet och tandläkareförbundet

som sin principiella uppfattning gällande, att folktandvården ur effektivitets-

och kvalitetssynpunkt borde omhändertagas av staten.

Medicinalstyrelsen, statskontoret och landstingsförbundet å sin sida uttalade

sig för att tandvårdens organiserande och handhavande borde anförtros

åt landstingen såsom varande de organ, vilka hade de största förutsättningarna

för ett lyckligt genomförande av ifrågavarande uppgifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 127.

I fråga om tandvårdens närmare anordnande yppade nu nämnda myndigheter

och sammanslutningar ävensom skolöverstyrelsen, åtskilliga länsstyrelser,

stadsfullmäktige i flertalet städer samt svenska stadsförbundet starka

betänkligheter mot de sakkunnigas förslag att lämna städer med omkring

10,000 invånare och därutöver helt utanför den statsunderstödda tandvårdsorganisationen.

Yrkanden framställdes härvid, att samtliga ifrågavarande

städer, som ingå i landsting, borde erhålla statsbidrag till tandvården, örn

ock med lägre belopp än övriga tandvårdsdistrikt.

Tandvårdspersonalen. Vad angår tandvårdspersonalen, framhöllo tandläkaresällskapet

och tandläkareförbundet ävensom några länsstyrelser, att

tandläkarnas anställningsförhållanden måste göras fastare och deras avlöningsförmåner

bättre, om en tillfredsställande rekrytering skulle ernås. Tandläkarinstitutets

lärarråd förordade, att tandläkartjänsternas tillsättande anförtroddes

åt medicinalstyrelsen samt att lönen med ökad ålder stegrades

inom ramen för den föreslagna slutsumman. Begynnelselönen bleve härigenom

lägre, ålderstilläggen åter flera. Å andra sidan hävdade statskontoret,

landstingsförbundet och stadsfullmäktige i vissa städer, att kontrakt med

ersättning efter utfört arbete åtminstone till en början vore en lämpligare form

för tandläkares anställning och avlönande än anställning med fast lön.

Tandteknikernas riksförbund gjorde gällande, att de sakkunniga ägnat

föga uppmärksamhet åt användande av tandtekniker som assistenter inom

folktandvården.

Även beträffande tandsköterskornas verksamhet framkommo erinringar.

Från tandläkarhåll ställde man sig sålunda tveksam mot en utvidgning av

sköterskans verksamhetsområde till att omfatta egentligt tandvårdsarbete,

låt vara av enklare slag, och från tandteknikerhåll uttalades betänkligheter

mot ett vidgat användande av tandsköterskan såsom tandtekniker.

Inspektion. Mot den föreslagna inspektionen anmärktes i åtskilliga yttranden,

att den ställde sig alltför dyrbar. Tandläkarinstitutets lärarråd ansåge,

att fast anställda inspektörer skulle medföra en billigare och samtidigt

effektivare kontroll, medan statskontoret och landstingsförbundet m. fl. höllö

en inspektion genom vederbörande tjänsteläkare och folkskolinspektörer tillräcklig.

Tandvård vid sjukvårdsanstalter m. m. Tandläkarinstitutets lärarråd och

tandläkarsammanslutningarna samt landstingsförbundet förordade, att vid

de centrala sjukhusen i länen borde inrättas en med avseende å personal och

utrustning mera kvalificerad poliklinik med uppgift att dels sörja för erforderlig

tandvård vid sjukhuset, dels och framför allt tillgodose tandvårdsbehovet

för sådana fall, som icke lämpligen kunde behandlas å de vanliga distriktspoliklinikerna.

Statens sjukvårdskommittés betänkande.

Frågan om folktandvårdens ordnande upptogs därefter av statens sjukvårdskommitté.

Till denna kommitté, vilken jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 12 mars 1929 tillsatts för att inom .socialdepartementet biträda

med utredning rörande den slutna kroppssjukvården i riket, överlämnades

från socialdepartementet med skrivelse den 22 maj 1929 1924 års sakkunnigas

betänkande angående folktandvård jämte däröver avgivna yttranden.

De kommittén givna direktiven innehöllo visserligen icke något direkt uppdrag

för kommittén att verkställa utredning rörande folktandvård, ehuru i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

9

dem utsädes, att vid utredningen angående ordnande av den slutna kroppssjukvårdcn

i riket borde beaktas föreliggande eller under utarbetande varande

förslag på dithörande områden, varvid bland annat åsyftades frågan örn

ordnande av folktandvård. Kommittén avgav den 31 augusti 1935 betänkande

angående folktandvård (statens off. utredn. 1935:46).

Folktandvårdens syfte borde enligt det av sjukvårdskommittén framlagda

förslaget vara att till rimligt pris giva såväl barn som vuxna möjlighet

att vidmakthålla och främja tändernas uppgift som tuggorgan samt att bibehålla

tänder och munhåla i friskt tillstånd, så att de ej bleve en infektionskälla

för organismen i övrigt. Folktandvården borde förty i huvudsak

vara av konserverande beskaffenhet och avse såvitt möjligt fullständig

konserverande behandling av munhålan, inklusive ersättning av förlorade

tänder, där så erfordrades för bettets funktionsduglighet. Däremot folie

tandvård, som enbart eller främst tjänade ett förskönande syfte, utanför

folktandvårdens ram.

Beträffande folktandvårdens omfattning med avseende å klientelet

har kommittén av praktiska och ekonomiska skäl skilt mellan tandvård för

barn och för vuxna. Barntandvården borde, icke minst med hänsyn till

mjölktandbettets betydelse för det permanenta bettets riktiga utveckling och

fortsatta bestånd, taga sin början vid 3-årsåldern. Som komplement därtill

förordades en profylaktisk omvårdnad örn havande mödrar och späda barn.

Den övre gränsen för barntandvården (skoltandvården) ansåge kommittén

böra sättas vid 14-årsåldern sålunda, att barnen skulle äga rätt att åtnjuta

tandvård i skolan t. o. m. den klass, som normalt motsvarade nämnda ålder.

För barn, som regelbundet deltoge i tandvården, skulle utgå tandvårdsavgift

med 3 kronor per barn och år över hela riket, dock att av samma målsman

avgift ej skulle uttagas för flera än tre barn, varjämte avgiftsfrihet

skulle kunna beviljas såväl obemedlade som mindre bemedlade.^ Folktandvården

för vuxna vore avsedd att utgöra en direkt påbyggnad på skoltandvården

och lämnas mot en av statlig myndighet fastställd låg taxa. Den borde

i princip stå öppen för alla oavsett förmögenhetsvillkor. Vid särskilt

stark tillströmning av vuxna skulle dock tandläkaren äga vidtaga sådana

dispositioner, att de obemedlades och mindre bemedlades tandvårdsbehov

bleve i första hand tillgodosedda.

Uppgiften att organisera och handhava folktandvården borde anförtros

åt landstingen under viss medverkan av slaten och primärkommunerna.

Landstingen måste nämligen på grund av sin allmänna struktur antagas

hava de bästa förutsättningarna för att på ett tillfredsställande sätt

administrera en folktandvård av den omfattning, kommittén föresloge. Närmaste

ledningen av folktandvården skulle tillsvidare tillkomma en av varje

landsting tillsatt tandvårdsstyrelse.

Folktandvården borde som regel meddelas vid fasta polikliniker, gemensamma

för barn och vuxna. Ambulatorisk tandvårdsverksamhet borde

komma till användning endast i sådana delar av landet, där med hänsyn till

den ringa folkmängden eller andra omständigheter fasta polikliniker icke

kunde med fördel anordnas. I större städer kunde inrättandet av särskilda

polikliniker för barn och för vuxna vara ägnat att medföra fördelar ur vårdsynpunkt.

För folktandvården förutsattes landstingsområdena indelade i tandvårdsdistrikt.

Denna indelning avsåges bliva närmare utformad av

landstingen i enlighet med vissa av kommittén angivna riktlinjer men borde

slutligt prövas av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen. Ehuru det kunde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

vara av någon fördel, att en undersökning av kariesfrekvensen föreginge en

första indelning av landet i tandvårdsdistrikt, hade kommittén av kostnadsoch

tidsbesparingsskäl icke förordat en sådan, helst som en viss reglering

av tandvårdsdistrikten i allt fall syntes bli oundviklig efter hand som folktandvården

utvecklades. Enligt kommitténs uppfattning hade man att med

beaktande av givna administrativa och lokala förhållanden söka anpassa

distrikten efter den arbetskvantitet, som en tandläkare vid medelhög kariesfrekvens

förmådde prestera, varvid arbetstiden förutsattes utgöra i skoltandvård

omkring 1 000 timmar och i annan tandvård c:a 1 100 timmar per år.

Vid tandvärdsdistriktens utformande i övrigt borde provinsialläkardistriktsindelningen

i möjligaste mån följas. Städerna utanför landsting avsåges

stanna utom ramen för den egentliga distriktstandvården.

En distriktsindelning enligt sjukvårdskommitténs riktlinjer beräknades för

samtliga landstingsområden tillhopa leda till ett antal tandvårdsdistrikt av

425 med c:a 575 distriktstandläkare och 40 assistenttandläkare.

Distriktstandvården förutsattes successivt genomförd under en ej alltför

kort tid, förslagsvis 5 år.

Beträffande dist riktstandläkar nas anställnings- och avlöningsförhållanden

förordade kommittén i princip, att distriktstandläkarna

skulle anställas och avlönas av staten. Ersättning till distriktstandläkarna

borde utgå i form av dels lön, dels fixa belopp för behandling

av förskolbarn, dels ock avgifter enligt taxa för behandling av vuxna. Rätt till

enskild, av taxa obunden praktik borde icke tillkomma distriktstandläkare.

Distriktstandläkarna skulle erhålla pension efter liknande grunder som

provinsialläkare och distriktsveterinärer.

Assistenttandläkarna borde förordnas av medicinalstyrelsen på viss tid

mot fast lön.

Kommittén har förordat, att såsom hjälpkrafter i distriktstandvården

skulle anställas dels tandtekniker, dels tandsköterskor. Där behov av

tandtekniker med hel arbetsdag kunde antagas föreligga, t. ex. i distrikt med

två eller flera tandläkare, kunde landstingen lämpligen mot kontrakt anställa

erforderligt antal tekniker, vilka i mån av utfört arbete erhölle ersättning

av distriktstandläkarna efter viss av medicinalstyrelsen fastställd taxa,

dock med garanti från landstingen för viss mmimiinkomst. Beträffande

mindre distrikt skulle som allmän regel gälla, att en kombinerad tandsköterska-tandtekniker

anställdes mot årslön, att bestridas av landstinget och

tandläkaren gemensamt. Vanliga tandsköterskor borde genom landstingets

tandvårdsstyrelse fast anställas till minst det antal, som motsvarade antalet

distriktstandläkare i länet. Härjämte borde för biträde åt assistenttandläkare

anställas visst antal sköterskor mot kontrakt på viss tid. De fast anställda

sköterskorna skulle beredas pension genom statens pensionsanstalt på

enahanda villkor som kommunalt anställda sjuksköterskor.

Vissa kategorier, såsom abnorma och sinnesslöa m. fl., kunde icke utan

vidare inordnas i den föreslagna distriktsorganisationen. Enligt kommittén

borde därför, till komplettering av distriktstandvården, särskilda åtgärder

vidtagas för beredande av tandvård åt intagna å vissa närmare angivna

anstalter.

Distriktspoliklinikerna liksom inrättade anstaltspolikliniker avsåge endast

att tillgodose den allmänna, grundläggande tandvården och borde utrustas

därefter. Kommittén förordade därför, att såsom en kvalitativ p åb

y g g n a d å distriktstandvården och den därmed jämställda anstaltstandvården

vid minst ett lasarett i varje landstingsområde inrättades en tandpoliklinik,

i första hand avsedd att tillgodose vårdbehovet beträffande komplicerade

tandvårdsfall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

11

Den centrala ledningen och inspektionen av folktandvården

föreslogs förlagd till medicinalstyrelsen, som för ändamålet skulle erhålla

viss personalförstärkning.

över sjukvårdskommitténs betänkande hava yttranden avgivits av länsstyrelserna

i samtliga län efter hörande av förste provinsialläkarna och i

förekommande fall vissa primärkommuner, Överståthållarämbetet efter hörande

av Stockholms stad, landstingen i samtliga län utom Hallands och

Västernorrlands län, fångvårdsstyrelsen, pensionsstvrelsen, statskontoret,

statens pensionsanstalt, skolöverstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och

barnavård, tandläkarinstitutets lärarråd, befolkningskommissionen, överstyrelserna

för svenska röda korset och för Konung Oscar Ilis jubileumsfond,

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund samt styrelserna för följande

sammanslutningar, nämligen svenska tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund,

Sveriges skoltandläkarförening, svenska tandteknikerförbundet,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska

läkaresällskapet, svenska lasarettsläkareföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen,

svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen,

föreningen Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, föreningen

Styrsö kustsanatorium, föreningen kustsanatoriet Apelviken och stiftelsen Solhems

barnsjukhus ävensom av svenska vanföreanstalternas centralkommitté.

Efter tagen del av förutnämnda yttranden har medicinalstyrelsen avgivit utlåtande

i ärendet.

I anledning av sistnämnda utlåtande har tandläkarinstitutets lärarrad inkommit

med nytt yttrande, varöver medicinalstyrelsen avgivit utlåtande.

Lärarrådet har därefter inkommit med ytterligare en skrift.

Det övervägande antalet hörda myndigheter och sammanslutningar —

nämligen sjutton länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle, sjutton landsting, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen,

skolöverstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård.

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska

tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund, svenska provinsialläkarföreningen

och befolkningskommissionen — anse kommitténs betänkande

i huvudsak ägnat att läggas till grund för beslut i ämnet, dock i flertalet

fall med vissa modifikationer.

Stadsfullmäktige i Göteborg, landstingen i Stockholms, Uppsala, Blekinge

och Västerbottens län, statskontoret, svenska stadsläkarföreningen, Sveriges

skoltandläkarförening och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund hava

ansett kommittéförslaget böra göras till föremål för överarbetning eller översyn.

Beträffande övriga yttranden må anföras följande. Ytterligare försöksverksamhet

förordas av tandläkarinstitutets lärarråd, svenska läkaresällskapet

samt landstingen i Jämtlands och Norrbottens län. En lösning enligt

i huvudsak det på sin tid av landshövdingen Falk framlagda organisations
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 127.

förslaget förordas av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,

Blekinge, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, Kalmar läns södra och

Göteborgs och Bohus läns landsting samt överstyrelsen för svenska röda

korset.

Till de erinringar, som i de avgivna yttrandena i övrigt framkommit, torde

jag få anledning att senare återkomma i samband med behandlingen av de

särskilda i folktandvårdsproblemet ingående frågorna.

Kungl. Majit den 30 juni 1937.

Den 30 juni 1937 tog Kungl. Majit ställning till spörsmålet om ärendets vidare

behandling. Vid min anmälan av ärendet för Kungl. Majit nämnda

dag anförde jag bland annat följande.

I betraktande av tandvårdens mycket stora betydelse för folkhälsan håller

jag det för synnerligen angeläget, att åtgärder snarast vidtagas till förverkligande

av tanken på en allmän folktandvård. Den av kommittén åvägabragta

utredningen synes mig, med hänsyn tagen jämväl till den anslutning,

som vid remissbehandlingen kommit förslaget till del, hava skapat en hållbar

grund för en rationell lösning av det ifrågavarande spörsmålet. Att på

sätt från vissa håll påyrkats, fortsätta försöksverksamheten, innan frågan

i princip löses, kan jag sålunda icke finna av omständigheterna påkallat.

Uppenbart synes mig vara, att huvudmannaskapet bör tillkomma landstingen

och städerna utanför landsting. Likaledes lär det få anses ostridigt, att

de grundläggande åtgärderna främst böra taga sikte på skoltandvården, däri

inbegripen jämväl tandvård åt barn före skolåldern. Vid sidan härav bör

emellertid tandvården för vuxna tillgodoses i all den utsträckning, förhållandena

medgiva, för att, i den mån saneringen av barn och ungdom fortskrider,

successivt utvidgas.

Nu angivna grundlinjer hava uppdragits av sjukvårdskommittén. Jämväl

i övrigt synes förslaget ägnat att utgöra en god grundval för framställning

till riksdagen. Emellertid har jag vid en preliminär granskning av detsamma

kommit till den uppfattningen, att vissa delar lämpligen böra underkastas

ytterligare övervägande med hänsyn till framkomna erinringar. I följande

mera väsentliga avseenden synes en förnyad omprövning vara att anbefalla.

Den övre gränsen för skoltandvården har av kommittén förlagts till 14-årsåldern.

Olika skäl, bland annat den beslutade utsträckningen av den obligatoriska

folkskolan, motivera en undersökning rörande höjning av sagda

gräns till 15-årsåldern. I detta sammanhang bör tillika uppmärksammas

frågan om tandvårdsavgifternas storlek för lärjungar i olika skolor samt för

barn före skolåldern, sättet för avgifternas erläggande och formerna för befrielse

från desamma. Vidare synes det förtjäna undersökas, huruvida icke,

med hänsyn till framkomna erinringar av innebörd att tandläkarnas arbetskapacitet

av kommittén överskattats — särskilt under den första tiden, då

skoltandvården ansetts komma att ställa större krav på tid och arbete än som

beräknats —- distriktsindelningen i begynnelsen bör göras allenast provisorisk

och såväl distriktstandläkarna som erforderliga tandsköterskor anställas

av vederbörande landsting. En dylik ordning torde förutsätta, att statens

ekonomiska medverkan lämnas i form av bidrag till avlöningen av såväl

tandläkare som tandsköterskor i principiell anslutning till vad som gäller i

fråga örn distriktssköterske- och barnmorskeorganisationerna. Såsom allmänt

villkor för statsbidrags utgående till länets tandvård kan måhända

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

13

uppställas, att vid länets centrallasarett anordnas en tandpoliklinik, avsedd

dels för vård av mera komplicerade fall, dels för tandvård åt sjukhusets patienter,

dels ock för utövande av folktandvård i övrigt. Undersökas förtjänar

ock, huruvida icke övervakningen av länets distriktstandvård lämpligen kan

anförtros åt en dylik polikliniks föreståndare.

Vad angår städerna utanför landsting, synes staten jämväl i dessa böra

ekonomiskt stödja tandvårdsorganisationen i principiell anslutning till vad

av kommittén föreslagits. Enahanda gäller i fråga om vissa läro- och sjukvårdsanstalter.

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om sättet för bestridandet av

tandvårdskostnaden för de vuxna i fall av medellöshet. Härutinnan synes

det mig uppenbart, att det allmänna bör träda hjälpande till, i syfte att även

de fattigaste må — efter genomförande av organisationen — kunna bliva

delaktiga av folktandvårdens förmåner. Sagda spörsmål bör givetvis prövas

även ur synpunkten av gällande fattigvårdslagstiftnings bestämmelser och

tillämpning.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag om bemyndigande

att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda

vid utarbetande av förslag rörande allmän folktandvård.

I enlighet med chefen för socialdepartementet lämnat bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom sakkunniga statssekreteraren W. Björck, ledamoten

av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. Andersson i Vigelsbo,

landstingsdirektören G. Beijbom, ledamoten av riksdagens andra kammare,

hemmansägaren M. Skoglund och numera t. f. direktören för Eastmaninstitutet

G. Wollin. Åt Björck uppdrog jag tillika att vara de sakkunnigas ordförande.

På därom gjord framställning entledigades Wollin från det honom meddelade

uppdraget och tillkallades den 3 september cheftandläkaren S. von

Sneidern att såsom sakkunnig deltaga i utredningen.

1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag.

Den 15 december 1937 avgåvo de sakkunniga — vilka antagit benämningen

1937 års folktcindvårdssakkunniga — betänkande med förslag till folktandtandvård

(statens off. utredn. 1937:47.)

Huvudpunkterna i förslaget kunna sammanfattas sålunda.

Enligt de sakkunniga bör en av det allmänna anordnad tandvård i princip

stå öppen för alla, såväl barn som vuxna. Särskilt angeläget är emellertid,

att tandvård beredes barnen. De krav, som barntandvården ställer, böra

förty bli grundläggande för organisationens uppbyggande.

Organisationen av folktandvården skall ske inom landstingsområdena, med

landstingen som huvudmän och förvaltningsutskotten (distriktsvårdsstyrelserna)

som förvaltande organ. I huvudsak skall tandvården lämnas vid för ändamålet

lämpligt förlagda och utrustade distriktstandpolikliniker. Vid sidan av

dessa skall inom varje län anordnas en s. k. centralpoliklinik vid ett av lasaretten,

i regel centrallasarettet. Särskilda anordningar skola vidtagas för beredande

av tandvård åt de på vissa anstalter intagna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Varje landstingsområde skall för tandvårdens ändamålsenliga ordnande indelas

i tandvårdsdistrikt. Förslag till distriktsindelning — vilken förutsättes

till en början bliva provisorisk — skall av landstingen såsom huvudmän för

tandvården underställas medicinalstyrelsen för godkännande. I varje distrikt

skall finnas minst en fast tandpoliklinik med minst en tandläkare och en

tandsköterska. Varje distriktstandläkare avses utöva tandvård under 1,900

timmar om året. Av dessa 1,900 timmar skola minst 1,000 timmar ägnas åt

tandvård för barn — åldrarna 3—15 år — och 900 timmar åt tandvård för

vuxna.

Barnens tandvård föreslås skola bekostas med årliga tandvårdsavgifter av

vederbörande målsman — 5, 3 och 2 kronor för respektive första, andra och

tredje barnet samt, där flera barn än tre hava samma målsman, de övriga

utan avgift — och i övrigt med allmänna medel.

De vuxnas tandvård ersättes enligt tandvårdstaxa, därvid 15—19 åringarna

under vissa villkor skola erhålla behandling enligt reducerad taxa. Taxan

skall avvägas så, att den ersätter kostnaderna för vården.

För underlättande för obemedlade och mindre bemedlade vuxna att erhålla

tandvård skola kommunerna äga att efter vissa grunder lämna bidrag

utan fattigvårds karaktär. Hälften av sålunda utgivet bidragsbelopp skall

täckas av statsmedel.

Antalet tandläkare, som kommer att krävas för organisationens fulla genomförande

i hela landet, beräknas till omkring 800, vilket innebär en ökning

i förhållande till statens sjukvårdskommittés förslag med omkring 200

tandläkare.

Distriktstandläkarna skola vara landstingets tjänstemän, ej statens. De

skola tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av förvaltningsutskottet

(distriktsvårdsstyrelsen). Avlöningen till distriktstandläkare föreslås utgå med

antingen enbart kontant lön, beräknad till minst 7,800 kronor för år, eller

ock kontant lön jämte andel i taxeinkomsten, varvid den fasta lönen skall

vara lägst 7,200 kronor och andelen i taxeinkomsten ej understiga 10 % av

bruttot. Till lönen skola komma tre ålderstillägg å 500 kronor vartdera efter

3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Distriktstandläkarna föreslås skola

bliva delaktiga i statens pensionsanstalt och därmed tillförsäkras såväl tjänste-

som familjepension. Den förra föreslås skola utgå med 5,400 kronor vid

63 levnads- och 30 tjänsteår.

Till varje tandläkares hjälp skall finnas en tandsköterska. Tandsköterskorna

skola även de fast anställas av landstingen. Avlöningen till distriktstandsköterska

föreslås utgå med lägst 2,000 kronor jämte tre ålderstillägg å

100 kronor vartdera efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring. Även distriktstandsköterska

skall beredas delaktighet i statens pensionsanstalt. Hel pension föreslås

utgå med 1,530 kronor vid 55 levnads- och 25 tjänsteår.

Inspektionen av folktandvården inom varje landstingsområde bör enligt

de sakkunniga uppdragas åt föreståndaren för länets centraltandpoliklinik,

men även annan tandläkare kan därtill utses.

Utrustningen av folktandklinikerna skall åligga landstingen. Till distrikts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

15

polikliniks anordnande föreslås statsbidrag utgå med halva kostnaden, dock

högst 3,000 kronor till fast poliklinik med en tandläkare. Till avlöning åt

distriktstandläkare skall utgå statsbidrag med 3,000 kronor för år och till

distriktstandsköterska med 1,000 kronor för år, i båda fallen avses därjämte

samtliga ålderstillägg bestridas av statsmedel.

Städerna utanför landsting föreslås slutligen skola ordna folktandvården

på i huvudsak samma sätt som landstingen. Statens bidrag föreslås emellertid

skola utgå med ett belopp av 4 kronor för varje behandlat barn. I

sistnämnda avseende har en av de sakkunniga, cheftandläkaren S. von

Sneidern anmält skiljaktig mening och ansett, att statsbidraget borde utgå

enligt samma grunder och med enahanda belopp som till landstingen såväl

beträffande utrustning av poliklinikerna som i fråga örn bidrag till tandläkare-

och sköterskelöner, ålderstillägg och pensioner.

över förslaget hava infordrade utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, statens pensionsanstalt, skolöverstyrelsen, kanslern

för rikets universitet efter hörande av tandläkarinstitutets lärarråd samt

statens inspektör för fattigvård och barnavård. Vidare hava yttranden inkommit

från samtliga de sammanslutningar, som bereus tillfälle därtill, nämligen

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska tandläkarsällskapet, Sveriges tandläkarförbund,

Sverige skoltandläkareförening, svenska tandteknikerförbundet och Stockholms

tandsköterskeförening.

I motsats till vad fallet varit beträffande de tidigare föreliggande förslagen

har den nu verkställda överarbetningen vid remissbehandlingen allmänt

vitsordats i stort sett vara av beskaffenhet att utgöra cn god grundval för

en framställning till riksdagen.

Av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna hava sålunda samtliga

— med undantag för tandteknikerförbundet och Stockholms tandskö

terskeförening, vilka ur synpunkten av de speciella intressen desamma haft

att företräda icke anse sig kunna biträda förslaget i dessa särskilda delar

— antingen förklarat sig kunna tillstyrka förslagets genomförande

eller också lämnat detsamma i huvudsak utan erinran. De erinringar,

som framkommit i detaljfrågor eller mot särskilda delar av förslaget, avser

jag att upptaga till behandling i det följande.

Departementschefen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1937, vari jag påkallade

en ytterligare omprövning av sjukvårdskommitténs förslag i folktandvårdsfrågan,

betonade jag inledningsvis — efter att lia erinrat örn de olika

utredningar, som under det sista kvartsseklet kommit till utförande —

angelägenheten av att åtgärder med det snaraste vidtoges för anordnande

av allmän folktandvård i rikets olika delar. Det av statens sjukvårdskommitté

i detta syfte framlagda förslaget syntes mig, enligt vad jag vidare anförde,

utgöra en god grundval för en framställning i ämnet lill riksdagen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

ehuru detsamma i vissa angivna hänseenden borde undergå en överarbetning.

I det förslag, som innehålles i 1937 års folktandvårdssakkunnigas nu

föreliggande betänkande, har, såsom framgår av den kortfattade redogörelse

jag nyss lämnat för huvudpunkterna i detsamma, de av mig uppdragna riktlinjerna

i huvudsak följts. Vid sådant förhållande och då den verkställda

detaljgranskningen av betänkandet och de däröver avgivna yttrandena ej synes

mig böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma, får

jag alltså tillstyrka, att förslag nu förelägges riksdagen om anordnande av

allmän folktandvård i huvudsaklig överensstämmelse med vad därutinnan

av sistnämnda sakkunniga förordats. Jag återkommer i fortsättningen till

de olika delarna av förslaget och följer därvid i stort sett de sakkunnigas

framställning.

Grundlinjer för folktandvårdens ordnande.

Principiella utgångspunkter.

Till en början torde jag emellertid få angiva min ställning till tre spörsmål

av grundläggande betydelse för folktandvårdens ordnande. Jag åsyftar härvid

frågorna om dels folktandvårdens syfte, dels folktandvårdens ordnande

enligt det av landshövdingen Falk framlagda förslaget, dels ock en kariesundersöknings

betydelse för indelningen av riket i tandvårdsdistrikt.

Vad till en början angår folktandvårdens syfte, erinrar statens

sjukvårdskommitté därutinnan inledningsvis, att en tandvård i medicinsk mening

måste bedömas ur såväl funktionell som sjukdoms förebyggande synpunkt.

Ur funktionell synpunkt — anför kommittén — kräves, att bettet i sin helhet

är funktionsdugligt på sådant sätt att individen är i stånd att genom

tuggning förbereda födan för den egentliga matsmältningen. Mjölktandsbettet

har härutinnan samma betydelse i åldern 3—12 år som det beständiga

från 6-årsåldern och uppåt. En obruten tandrad utgör förutsättningen för

att funktionen skall vara fullgod. Såväl förekomsten av tandröta som av

käk- och tandställningsanomalier, d. v. s. oregelbundenheter i käkarnas

form och tändernas inbördes ställning, minskar effektiviteten hos tuggapparaten

och nedsätter individens förmåga att sönderdela och förbereda födan

för det egentliga matsmältningsarbetet. Sekundärt kan en bristfällig tuggning

giva upphov till sjukdomar i matsmältningsapparaten och nedsätta organismens

förmåga att tillgodogöra sig näringen.

Ett av tandröta angripet bett anses emellertid av åtskilliga medicinska och

odontologiska fackmän innebära även en mera direkt fara för individens

hälsa. Genom tandröteprocessen frilägges nämligen tandens pulpa (den s. k.

tandnerven) och hemfaller så småningom till förruttnelse. Härigenom öppnas

en direkt inträdesport via tänder och käkar till organismen i övrigt, på vilken

väg bakterier och bakteriegifter kunna finna spridning till hela organismen.

Enligt en senare uppfattning är det här mindre fråga örn en direkt

spridning av bakterierna än om inverkan av bakteriegifter, som hos

individen skapa en överkänslighet, ägnad att göra denne särskilt mottaglig

för vissa sjukdomar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

17

Från den medicinska och odontologiska vetenskapens ståndpunkt vore det,

anmärker kommittén, berättigat antaga, att en väl genomförd konserverande

tandvård skulle bliva av väsentlig betydelse i sjukdomsförebyggande hänseende.

Med utgångspunkt från de sålunda framhållna synpunkterna — anför

kommittén fortsättningsvis — måste syftet med en av det allmänna organiserad

och understödd tandvård i princip bliva att till rimligt pris bereda befolkningen,

såväl barn som vuxna, möjlighet att dels främja och vidmakthålla

tändernas fysiologiska uppgift som tuggorgan, dels ock bibehålla tänder

och munhåla i friskt tillstånd, så att de ej bliva en infektionskälla för

organismen i övrigt. Folktandvården bör alltså i huvudsak vara av konserverande

beskaffenhet, och i varje enskilt fall avse såvitt möjligt fullständig

konserverande behandling av munhålan, inbegripet ersättning av förlorade

tänder, där så för bettets funktionsduglighet erfordras (profetisk behandling)

. Däremot anses tandvård, som enbart eller främst tjänar ett kosmetiskt

(förskönande) syfte, falla utanför folktandvårdens ram.

Kommitténs ståndpunkt i dessa spörsmål vann vid remissbehandlingen

av dess förslag allmänt gillande.

Jämväl 1937 års sakkunniga uttala sin anslutning till kommitténs uppfattning

härutinnan.

Beträffande härefter de förslag till lösning av folktandvårdsfrågan efter

principerna i det s. k. Falkska systemet, vilka kommit till uttryck i

ett antal remissyttranden, torde detsamma i huvudsak kunna sammanfattas

sålunda.

Medicinalstyrelsen borde bland privatpraktiserande tandläkare förordna

ett visst antal, förslagsvis 615, såsom folktandläkare. Dessa skulle utföra

sitt arbete enligt av medicinalstyrelsen fastställd taxa för såväl skolbarn som

vuxna och icke erhålla någon ersättning av det allmänna. Taxeavgifterna

skulle beräknas så, att de innefattade, utom skälig betalning för tandläkarens

arbete, även ersättning för kostnaderna för tandsköterska, för amortering

och ränta å nödig utrustning, för årliga driftkostnader och självpensionering.

Taxeersättningarna skulle bestridas med hälften av staten, en fjärdedel av

primärkommunerna och en fjärdedel av enskilda, ett förslag, vari dock viss

ändring ifrågasatts. Beträffande obemedlade, såväl barn som vuxna, borde

fattigvården ingripa. De föreslagna linjerna lämpade sig emellertid icke för

ödemarksbygder och trakter med gles befolkning. För sådana trakter förutsattes

dels fasta, dels ambulerande polikliniker.

I sitt betänkande upptog statens sjukvårdskommitté till ingående granskning

de fördelar och nackdelar, som ur olika synpunkter vore förenade med

de föreslagna formerna för folktandläkarnas anställande och avlönande, samt

kom därvid till det resultatet, att landshövding Falks förslag såväl ekonomiskt

som organisatoriskt skulle medföra avsevärda olägenheter i praktiken,

samtidigt som det lämnade rum för erinran ur ren vårdsynpunkt. Endast

på grundval av en fast anställnings- och avlöningsform för tandläkarna

ansåge kommittén erforderlig stadga och önskvärd enhetlighet i tandvårdsorganisationen

kunna uppnås. Förutsatt att överorganisation undvekes och

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 127. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

tillbörlig hänsyn foges till olikartade lokala förhållanden, funnes enligt

kommitténs uppfattning all anledning antaga, att en dylik fastare organisation

skulle vid enahanda vårdomfattning draga mindre kostnader än den av

landshövding Falk föreslagna samt tillika i hög grad befrämja, att folktandvården

från början erhölle den standard och det förtroende hos allmänheten,

som ur social synpunkt vore önskvärt.

Vid remissbehandlingen av sjukvårdskommitténs betänkande

vann, såsom redan erinrats, det Falkska förslaget understöd från åtskilliga

håll. Å andra sidan fann medicinalstyrelsen detsamma icke kunna fylla de

minimikrav på en folktandvårdsorganisation för hela riket, som styrelsen ansåg

sig böra uppställa, och anförde till utveckling därav i huvudsak följande.

Påtagliga brister förmärktes ur organisationssynpunkt. Särskilt framträdde

omöjligheten att bygga upp en social tandvård genom att lägga ansvaret

å privatpraktiserande tandläkare, även om dessa benämndes distriktstandläkare.

Endast genom en fastare anställnings- eller avlöningsform för

tandläkarna syntes styrelsen erforderlig stadga i tandvårdsorganisationen

kunna uppnås. Styrelsen funne det svårt eller omöjligt att skapa en antagbar

form för utgivande av det allmännas bidrag till de enskilda patienterna,

och en sådan administration skulle i varje fall draga väsentliga kostnader,

allt under det att kontrollen vore mycket problematisk. Enligt förslagets

egen upphovsman passade det dessutom icke för glest befolkade trakter, således

ej för mer än hälften av landet. Inspektionen skulle möta svårigheter,

bland annat på grund av att den måste försiggå i privatpraktiserande tandläkares

lokaler. Även om staten vid första påseendet genom landshövding

Falks förslag syntes inbespara vissa utgifter, såsom kostnader för pensionering,

sjukförsäkring och andra riskmoment, måste dessa utgifter täckas genom

inkomster enligt taxa, som till stor del skulle ersättas av det allmänna

och till en del av ett klientel, som främst utgjordes av mindre bemedlade.

Såsom resultat av en närmare granskning kom medicinalstyrelsen till den

uppfattningen, att totalkostnaden vid en lösning enligt de Falkska linjerna

icke komme att understiga kostnaderna för sjukvårdskommitténs orgamsationsförslag

under förutsättning av enahanda vårdomfattning och vårdkvalitet.

_ .

1937 års sakkunniga uttala, att de vid sina överväganden, i likhet med sju ''-

vårdskommittén och medicinalstyrelsen, funnit ifrågavarande förslag ur såväl

ekonomisk som organisatorisk och vårdteknisk synpunkt lämna rum för

bestämda erinringar. De sakkunniga vore sålunda ense med kommittén darutinnan,

att endast på grundval av en fast anställnings- och avlöningsform

för de i den allmänna tandvården sysselsatta tandläkarna erforderlig stadga

och önskvärd enhetlighet i tandvårdsorganisationen kunde uppnås.

Vidkommande slutligen frågan om en undersökning av tandrötans

(karies) utbredning inom landet har under senare år från flera

håll gjorts gällande, att kariesfrekvensen borde utgöra en grundläggande faktor

vid en indelning av landet i tandvårdsdistrikt och att förty en undersökning

av denna frekvens, vilken konstaterats vara mycket olika på olika orter,

borde föregå en sådan indelning.

Till en början må härvid erinras, att en av dåvarande medlemmen utav

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

19

medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, tandläkaren H. G. Ramberg, på begäran

av statens sjukvårdskommitté verkställd utredning i ämnet, avgiven i

mars 1935, lämnade i huvudsak följande resultat.

Kunskapen rörande kariesfrekvensens geografiska fördelning vore alltför

ofullständig och otillfredsställande för att kunna tillmätas något inflytande

vid en eventuell distriktsindelning. En ny undersökning i ämnet skulle visserligen

kunna giva en ingående kunskap om den årliga kariesfrekvensen på

de olika orterna inom landet, men någon säker ledning härav för avdelandet

av ett tandvårdsdistrikt kunde erhållas endast under förutsättning, att kariesfrekvensen

visade konstanta siffror å varje ort för sig. En ny undersökning

måste därför uppläggas som en serieundersökning, d. v. s. utföras

i varje län å varje ort å samma material ett visst antal år i följd. Härtill

skulle förslagsvis åtgå fem år såsom varande den kortaste tidsperiod, under

vilken frekvensens stadga eller rörelse kunde studeras. En dylik undersökning

beräknades draga en kostnad av 600,000 kronor förutom utgifter för

resor, blanketter, statistisk bearbetning, publicering m. m. Den tid, undersökningen

skulle taga i anspråk, och de kostnader, den skulle betinga, syntes

Ramberg knappast stå i rimligt förhållande till det med undersökningen

åsyftade resultatet. Om undersökningen komme att lämna ett negativt resultat

beträffande ledningen vid distriktsindelningen, bleve både tid och stora

kostnader förbrukade utan att det åsyftade målet vunnits. Om åter resultatet

bleve positivt, hade likväl tillgodoseendet av folkets, enkannerligen skolbarnens,

tandvård fördröjts i fem år, samtidigt som någon annan ledning

icke vunnits än den, som utan extra kostnader kunnat utvinnas genom en

distriktsverksamhet under lika lång tidsperiod och en därunder försiggående

anpassning efter de framträdande behoven.

Den sålunda verkställda utredningen syntes kommittén giva vid handen, att

kännedomen örn kariesfrekvensen vöre alltför liten för att man skulle kunna

bedöma, huruvida kariesfrekvensen överhuvud borde tillmätas väsentlig

betydelse vid en första indelning av landet i tandvårdsdistrikt. Tillika hade

framgått, att en för ändamålet användbar kariesundersökning skulle draga

en avsevärd tid och stora kostnader. Kommittén tilläde, att den av Ramberg

angivna tiden örn 5 år syntes väl knapp för ett studium av kariesfrekvensens

rörelse. Därtill komme, att en viss reglering av organisationen i allt fall torde

bli oundviklig efter hand som folktandvården utvecklades. Vid en dylik reglering

kunde lämpligen skälig hänsyn tagas till en konstaterad hög eller låg

kariesfrekvens inom visst eller vissa distrikt och sålunda utan extra kostnader

erforderlig anpassning vinnas lill rådande kariesförhållanden. Under

sådana omständigheter ansåge sig kommittén icke kunna förorda, att distriktsindelningen

föreginges av en allmän kariesundersökning. Därmed hade

kommittén givetvis icke velat bestrida önskvärdheten av att, där genom försöksverksamhet

viss kännedom redan vunnits örn kariesfrekvensen, denna i

möjligaste mån beaktades vid distriktens uppläggning.

Tandläkarinstitutets lärarråd, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet och Kalmar läns södra landsting hävdade i sina

yttranden över kommitténs förslag, att kännedomen örn utbredningen av

de viktigaste tandsjukdomarna måste vara utgångspunkten för en definitiv

indelning av landet i tandvårdsdistrikt. Medicinalstyrelsen däremot anmärk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

te, att en närmare kunskap om kariesfrekvensen i verkligheten skulle få ringa

betydelse för distriktsindelningen på grund av bland annat en sådan faktor

som de statistiskt påvisade höggradiga variationerna i tandläkarnas arbetsförmåga.

1937 års sakkunniga anse sig av den i ämnet förebragta utredningen kunna

konstatera, att en närmare undersökning av kariesfrekvensen i skilda delar

av landet skulle vara förbunden med mycket betydande kostnader. En dylik

undersökning skulle dessutom nödvändiggöra ett icke kortvarigt uppskov

med tandvårdsfrågans lösning. De sakkunniga hade i stället sökt uppnå en

sådan planläggning av organisationen, att de olägenheter, som vore förbundna

med dess genomförande, utan avvaktande av en dylik undersöknings resultat

kunde undanröjas eller åtminstone väsentligen begränsas. Sålunda

hade de sakkunniga funnit sig böra förorda ett sådant sätt för lösningen av

det grundläggande organisationsproblemet, att man icke för någon mera avsevärd

tid bunde distriktsindelningen. Denna borde därför till att börja

med göras provisorisk och genomförandet av tandvården inom varje landstingsområde

ske successivt på så sätt, att endast ett färre antal distriktspolikliniker

omedelbart anordnades på sådana platser, där någon tvekan icke

kunde råda örn att dylik poliklinik skulle bliva erforderlig, samt att vården

ytterligare utbyggdes först efter det att man på detta sätt vunnit en viss kännedom

om utbredningen av tandsjukdomarna inom länet. De sakkunniga

förmena, att örn man på detta sätt försiktigt prövade sig fram inom varje

län, riskerna för överorganisation borde vara uteslutna och ytterligare uppskov

med folktandvårdens ordnande icke nödvändigt.

Departementschefen.

I fråga om de allmänna uppgifterna för folktandvården biträder jag den

mening, som kommit till uttryck i sjukvårdskommitténs och de sakkunnigas

betänkanden och som vid remissbehandlingen icke mött gensaga.

Beträffande de grundläggande principerna för folktandvårdens ordnande

hava under det tidigare meningsutbytet två huvudlinjer framträtt. Sjukvårdskommittén

har, under anslutning från ett avsevärt antal remissmyndigheter,

däribland medicinalstyrelsen, med bestämdhet hävdat, att folktandvårdens

utövande förutsatte av det allmänna för ändamålet fast anställda

tandläkare. Å andra sidan har i ett av landshövdingen Falk framställt förslag,

vilket från en del håll vunnit understöd, gjorts gällande, att ett visst

antal privatpraktiserande tandläkare borde av medicinalstyrelsen förordnas

såsom folktandläkare för att mot fastställd taxa meddela erforderlig vård åt

såväl barn som vuxna. Det allmänna, stat och kommuner, skulle enligt förslaget

efter vissa grunder bidraga vid taxeavgifternas bestridande. Vid valet

mellan dessa bägge huvudalternativ synes mig någon tvekan icke kunna råda

därom, att allenast den först angivna vägen lämnar trygghet för en effektiv

folktandvård. Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att folktandvården ordnas

enligt de av sjukvårdskommittén under anslutning från de sakkunniga

förordade principerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

21

Vad slutligen angår frågan om kariesfrekvensens inom olika landsdelar

inflytande på organisationens gestaltning, synes mig betydelsen av detta

spörsmål vid de tidigare övervägandena hava överdrivits. I varje fall lärer

med den utformning, som de sakkunnigas plan erhållit, grunden för tidigare

yppade farhågor av nu åsyftad innebörd hava undanröjts. Då mitt förslag

i allt väsentligt ansluter sig till sakkunnigutredningens ståndpunkt, saknar

jag därför anledning att närmare uppehålla mig vid denna angelägenhet.

Folktandvårdens omfattning.

Vid ett hävdande av principen att förmånen av en genom det allmänna

organiserad tandvård bör tillkomma såväl harn som vuxna kommer tydligtvis

spörsmålet om folktandvårdens omfattning i första hand att innesluta

frågorna om närmare avgränsning nedåt och uppåt av tandvården för barn.

Vad därvid till en början angår frågan örn den ålder, i vilken barntandvården

skall påbörjas, blir ställningstagandet därutinnan beroende av den betydelse,

som må tillmätas vården av mjölktänderna.

I sistnämnda avseende — rörande barntandvårdens avgränsning

nedåtm. m. — innebär statens sjukvårdskommittés förslag, att folktandvården

i princip skall inbegripa konserverande behandling av både

mjölktänderna och de permanenta tänderna samt att vården skall börja senast

vid 3-årsåldern. Till stöd härför har kommittén anfört huvudsakligen

följande.

Mjölktandsbettet hade en speciell betydelse för det permanenta bettets utveckling

och bestånd. En förtidig förlust av mjölktänderna medförde nämligen

ofta oregelbunden tandställning i det permanenta bettet. Vid sådana

ställningsanomalier gynnades uppkomsten av tandröta (karies) i det permanenta

bettet genom att den fysiologiska renhållningen, d. v. s. renhållningen

genom tuggningsakten, kindernas och tungans rörelser samt salivens omspolning

av tänderna, mer eller mindre försvårades. Härvid kvarblivande matrester

bidroge till uppkomsten av jäsningar, som i sin tur angrepe tänderna

och utsatte dem för röta. I senare levnadsåldrar kunde tandställningsanomalier

jämväl medverka till uppkomsten av och ansåges även vara den vanligaste

lokala orsaken till den andra stora tandsjukdomsgruppen, tändernas

förtidiga lossnande (paradentos). Ytterligare finge beaktas, att mjölktänderna

enligt erfarenheten tidigt angrepes av karies. Redan 2- till 3-åriga

barn visade ett stort antal karlösa härdar. Den karlösa miljö, som sålunda

förefunnes, när de permanenta tänderna framkomme från 6-årsåldern och

uppåt, gynnade genom direkt smitta i hög grad uppkomsten av karlösa defekter

även i det permanenta bettet. Erfarenheten av hittillsvarande skoltandvård,

som i gynnsammaste fall börjat vid 7-årsåldern, visade ock, att

barnens tänder redan då befunne sig i ett mycket dåligt tillstånd beträffande

såväl mjölktänderna som de fyra beständiga tänder, 6-årsmolarerna, vilka

just framkommit vid denna ålder. Då tandrötan förekomme redan vid 2—

3-årsåldern, ansåge kommittén önskvärt, att barnen bereddes tryggad ^möjlighet

till konserverande tandvård från denna ålder. Förutom att vården

därigenom kunde bli högtstående ur medicinsk synpunkt, förelåge fog för det

antagandet, att totalkostnaden för tandvården under skolåldern i viss grad

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

skulle kunna förminskas genom en sådan åtgärd. Tandrötan hos barn, som

erhållit sådan tidig behandling, bleve dessutom av en mera ytlig karaktär,

varför hela beliandlingsproblemet förenklades och ytterligare förbilligades.

Vidare har kommittén i förevarande sammanhang givit uttryck åt den

uppfattningen, att omtanken om barnens tänder borde taga sin början på ett

ännu tidigare stadium än i 3-årsåldern, nämligen i form av profylaktiska

åtgärder beträffande såväl den havande kvinnan som barnet i späd ålder och

under uppväxttiden. Redan under fosterlivet vore nämligen samtliga mjölktänders

förkalkning i full gång, och förkalkningen av de beständiga tänderna

började även den före barnets födelse och fortginge därefter. Den profylaktiska

omvårdnaden skulle hava till uppgift att befrämja en normal ämnesomsättning

och särskilt då en normal kalkomsättning till förhindrande av

skador av olika slag å tänderna.

Till kommitténs förslag om påbörjande av barntandvården vid 3-årsåldern

hava samtliga de över kommitténs betänkande avgivna yttranden, i vilka

denna punkt upptagits till behandling, anslutit sig.

Jämväl 1937 års sakkunniga understryka, att mjölktändernas behandling

måste anses vara av stor betydelse såväl för barnets allmänna hälsotillstånd

som för det permanenta bettets riktiga utveckling och fortsatta bestånd. De

sakkunniga hänvisa till vad sjukvårdskommittén därutinnan anfört. I likhet

nied sjukvårdskommittén anse även de sakkunniga, att den konserverande

tandvården borde taga sin början redan i 3-årsåldern. Praktiska hänsyn

finge emellertid anses tala för att tidpunkten för förvärvandet av rätten

att åtnjuta folktandvård icke fastställdes att i varje särskilt fall sammanfalla

med själva uppnåendet av 3-årsåldern. I stället vöre en sådan ordning att

föredraga, enligt vilken alla under visst år födda barn bleve berättigade till

folktandvård från samma tidpunkt, därvid som lämplig sådan endast årsskifte

syntes böra ifrågakomma. I anslutning till det anförda föreslå de

sakkunniga, att rätten till åtnjutande av folktandvård (barntandvård) skulle

inträda från och med kalenderåret näst efter det, varunder barnet uppnått

3 år. Därest emellertid erfarenheten skulle giva vid handen, att barntandvården

lämpligen kunde påbörjas före den nu i sådant hänseende föreslagna

tidpunkten, syntes frågan härom framdeles böra bliva föremål för övervägande.

Vad angår de av sjukvårdskommittén förordade profylaktiska åtgärderna

beträffande väntande och nyblivna mödrar samt deras barn, äro jämväl de

sakkunniga övertygade örn behovet och nyttan av en dylik profylax. För

en sådan verksamhet hade numera särskilda förutsättningar skapats genom

kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 745) angående statsbidrag till förebyggande

mödra- och barnavård. Enligt denna kungörelse, vilken trädde

i kraft den 1 januari 1938, må statsbidrag utgå till landsting eller stad, som

ej deltager i landsting, där landstinget respektive staden med iakttagande

av bestämmelserna i kungörelsen anordnat rådgivande verksamhet i fråga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

23

om förebyggande mödra- och barnavård. Denna skall utövas genom lokala

organ samt stå under överinseende av medicinalstyrelsen, som har att utfärda

de närmare föreskrifter, vilka kunna bliva erforderliga för tillämpning

av kungörelsen. De sakkunniga förklara sig förutsätta, att medicinalstyrelsen

på lämpligt sätt komme att sörja för att den förebyggande mödra- och barnavård,

som sålunda vore avsedd att komma till stånd, i erforderlig mån beaktade

tandvårdssynpunkterna. Detsamma gällde om den upplysningsverksamhet,

som enligt propositionen den 15 januari 1937 (nr 39) angående bland

annat anordnande av förebyggande mödra- och barnavård avsetts skola under

offentlig ledning utövas särskilt av enskilda föreningar och andra sammanslutningar.

I yttranden över de sakkunnigas förslag hava medicinalstyrelsen samt

svenska tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund och Sveriges skoltandläkarförening

— de sistnämnda, i det följande benämnda tandläkarorganisationerna,

i gemensamt avgivet yttrande ■—- ifrågasatt ett upphävande av

eller en ytterligare sänkning av barntandvårdens nedre gräns utöver den av

de sakkunniga föreslagna.

Medicinalstyrelsen erinrar om att styrelsen i utlåtande över sjukvårdskommitténs

förslag visserligen anslutit sig till den av kommittén såsom lämplig

ansedda 3-årsåldern. Emellertid hade, enligt vad styrelsen vidare anför,

erfarenheterna från Eastmaninstitutet i Stockholm ådagalagt, att det i många

fall skulle hava varit förmånligt, om därstädes behandlade barn kunnat komma

under vård på ett tidigare stadium än vid 3 års ålder. Med hänsyn därtill

ville styrelsen ifrågasätta, att den av de sakkunniga föreslagna nedre

gränsen, nämligen att rätt till folktandvård skulle inträda från och med kalenderåret

näst efter det, varunder barnet uppnått 3 år, upphävdes eller i

vart fall sattes lägre, i all synnerhet som de sakkunnigas förslag i realiteten

innebure i genomsnitt ett halvt års försämring för barnen i förhållande till

kommitténs förslag.

Också tandläkarorganisationerna åberopa erfarenhetsrön, bland annat

jämväl från Eastmaninstitutet, vilka visat, att redan ett uppskjutande av

tandvården till 3-årsåldern i många fall medfört allvarliga olägenheter och

även omöjliggjort en konserverande behandling av mjölktänder med därav

följande inverkan på det permanenta bettet. Med hänsyn därtill ville organisationerna

förorda, att någon nedre åldersgräns för erhållande av barntandvård

icke föreskreves, i varje fall icke sedan folktandvårdsorganisationen

blivit helt utbyggd.

Vidkommande härefter frågan örn barntandvårdens övre åldersgräns

hör densamma främst ses mot bakgrunden av gällande skolplikt

och därmed sammanhängande förhållanden. Härutinnan må till en början

erinras örn följande.

Barns skolålder räknas från och med det kalenderår, varunder barnet fyller

7 år, till och med det, varunder barnet fyller 14 år. Skolplikten samman
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

faller dock ej helt med denna tid. Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat

föreskrivna kunskaper, är nämligen fortfarande skolpliktig intill utgången

av det läsår, som utlöper det kalenderår, lärjungen fyller 15 år, varemot

lärjunge, som före skolålderns slut inhämtat föreskrivna kunskaper,

äger bliva befriad från skolgång, i regel dock ej före det kalenderår, varunder

han fyller 13 år. Den egentliga folkskolan (bottenskolan) är för närvarande

i de flesta fall 6-årig och avslutas alltså vid 13-årsåldern. Om vederbörande

skoldistrikt så bestämmer, kan emellertid folkskolan även anordnas

7-årig, och jämlikt år 1936 utfärdade bestämmelser skall senast med

ingången av läsåret 1948—1949 övergång till sjuårig skolkurs äga rum, där

ej Kungl. Majit medgiver anstånd därmed för viss tid. I ett stort antal av

landets skoldistrikt har omläggning till sjuårig skolkurs redan genomförts,

och under de närmaste åren kan detta väntas bliva fallet i alltjämt ökad utsträckning.

Efter avgång från den egentliga folkskolan är lärjunge, som ej övergått

till annan skola, i regel skyldig att genomgå fortsättningsskola. Fortsättningsskola

skall efter 6-årig folkskola omfatta minst 360 timmar, fördelade

på två eller undantagsvis tre år. Omfattar den egentliga folkskolan sju obligatoriska

årsklasser, är fortsättningsskolan vanligen 1-årig med ett mindre

antal undervisningstimmar än nyss sagts. Fortsättningsskolplikten upphör

efter genomgången kurs, alltså i regel i 15-årsåldern, och senast vid fyllda

18 år.

Enligt statens sjukvårdskommittés förslag skulle den övre gränsen för

barntandvården sättas vid 14-årsåldern. Härmed har kommittén avsett, att

barnen skulle äga rätt att åtnjuta tandvård i skolan till och med den klass,

som normalt motsvarar 14-årsåldern, d. v. s. sista klassen i 7-årig folkskola

och första årskursen i fortsättningsskola grundad på 6-årig folkskola. Enligt

kommittén borde eleverna vid högre folkskolor, högre avdelning av folkskola,

allmänna läroverk, kommunala mellan- eller flickskolor ävensom enskilda

statsunderstödda skolor komma i åtnjutande av tandvård i samma

utsträckning och på enahanda villkor som barnen i de vanliga folk- och fortsättningsskolorna,

eller alltså t. o. m. den klass, som normalt motsvarade

14-årsåldern. Vidare föreslås av kommittén såsom en övergångsform till

tandvården för vuxna, att tandundersökning anordnades för barn i närmast

högre klass över 14-årsåldern i syfte att göra föräldrar och målsmän uppmärksamma

på befintliga tandskador. Skälet för undersökningens begränsning

till 15-årsklassen vore, enligt vad kommittén framhållit, att fortsättningsskolan

i regel avslutades med detta år. Ur sakliga synpunkter syntes vidare

icke påkallat att för barnen i övriga skolor anordna en eller flera ytterligare

undersökningar.

Kommitténs förslag i nu berörda del har på åtskilliga håll mött gensagor

i avgivna yttranden.

Skolöverstyrelsen fann det omotiverat och godtyckligt att låta skoltandvården

avslutas ett år innan skolplikten upphörde och ansåg därför, att skol
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

25

tandvården borde utsträckas till fortsättningsskolans båda årskurser. I överensstämmelse

därmed förordades av överstyrelsen jämväl en utsträckning

av tandvården vid andra skolor — statliga eller statsunderstödda — upp till

den klass, som normalt motsvarade 15-årsåldern.

För skoltandvårdens utsträckande upp till 15-årsåldern uttalade sig även

länsstyrelserna i Älvsborgs och Jönköpings län, Kalmar låns norra landsting

samt svenska stadsförbundet.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund framhöllo,

att erfarenheten från de platser, där regelbunden skoltandvård redan vore

införd, visade, alt de under skoltiden uppnådda resultaten ofta nog spolierades

under de närmast följande åren, då vederbörande på grund av inga eller

ringa inkomster vore ur stånd alt själva bekosta erforderliga revisioner. Möjligheten

att omedelbart efter skoltandvårdens slut komma i åtnjutande av

tandvård mot låg taxa enligt samma grunder som för de vuxna utgjorde enligt

organisationernas förmenande icke tillräcklig garanti för att den under skoltiden

huvudsakligen på det allmännas bekostnad åvägabragta saneringen

av tänderna vidmakthölles. Med hänsyn därtill syntes det organisationerna

icke minst ur samhällsekonomisk synpunkt önskvärt, att barnen i 15- och

16-årsåldern i fråga om tandvårdsavgift likställdes med skolbarn.

Dessutom hava tandläkaresällskapet och tandläkareförbundet förordat,

att då tandvården för barn i förskolåldern (småbarnstandvården) förmodligen

icke komme att utnyttjas i önskvärd omfattning, barnen skulle inrangeras

i den egentliga skoltandvården redan från 6-årsåldern, detta främst i

syfte att säkra behandlingen av 6-årsmolarerna.

Jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård ansåg, att barnen i

åldern 15—16 år i avgiftshänseende borde helt likställas med skolbarnen.

1937 års sakkunniga anföra i här avhandlade avseenden inledningsvis

följande.

Vid övervägande av frågan, när barntandvården bör upphöra, hade de sakkunniga

på huvudsakligen de av skolöverstyrelsen och tandläkarnas organisationer

anförda skälen funnit en utsträckning över 14-årsåldern påkallad.

önskvärdheten att kunna uppnå och bibehålla ett gott resultat av

den tidigare meddelade tandvården talade med styrka härför. Gränsen mellan

barntandvården och tandvården för vuxna syntes de sakkunniga kunna

förläggas till 15-årsåldern. Därförut kunde i allmänhet knappast någon arbetsförtjänst

påräknas. I 15-årsåldern upphörde i regel fortsättningsskolplikten

och därmed även den obligatoriska skolgången. För den stora huvudmassan

av vårt lands ungdom torde inom ej alltför lång tidrymd därefter

möjligheter till arbetsförtjänst yppa sig. I varje fall syntes de sakkunniga

tillräckliga skäl saknas för att låta barntandvården, som flir lärjungar i skilda

läroanstalter vore avsedd att organiseras i nära anslutning till skolarbetet,

sträcka sig utöver den allmänna skolpliktsåldern.

Med principiell utgångspunkt från 14-årsåklern hade sjukvårdskommittén

ansett barntandvård böra meddelas till och med den klass, som normalt

motsvarade sistnämnda ålder. De sakkunniga hade för sin del icke funnit

anledning förorda en motsvarande ordning. Visserligen borde, på sätt som

antytts, organiserandet av deltagandet i barntandvården för lärjungar i skolor

av praktiska skäl ske i anknytning till skolgången. Trots detta finge

det dock anses mindre lämpligt att knyta rätten att åtnjuta ifrågavarande

form av tandvård till genomgång av viss årsklass. 1 stället borde jämväl

i detta avseende reglering ske i anslutning till levnadsåldern.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Enär emellertid tandbehandlingen av skolbarnen till stor del komme att

äga ruin klassvis, syntes det knappast välbetänkt, att rätten till åtnjutande

av barntandvård för barnen i en klass upphörde vid olika tidpunkter under

terminen. Dagen för 15-årsålderns uppnående borde alltså icke få vara avgörande

i ifrågavarande hänseende. I analogi med vad som av de sakkunniga

föreslagits beträffande tidpunkten för barntandvårdens begynnelse, borde

i stället en gemensam tidpunkt för 15-åringarna i klassen väljas.

I anslutning till vad sålunda i skilda hänseenden framhållits föreslå de

sakkunniga, att rätten att åtnjuta barntandvård skall upphöra med utgången

av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 15 år. Intill denna tidpunkt

borde alltså envar, oberoende av vilken skola han tillhörde och även om han

därförut avslutat sin skolgång, äga erhålla barntandvård. Enligt sjukvårdskommitténs

förslag skulle däremot den, som meddelades undervisning i

privat, icke statsunderstödd skola eller som eventuellt före 14-årsåldern genomgått

den normalt mot samma ålder svarande klassen, ej vara berättigad

till barntandvård. Dylika inskränkningar i rätten till ifrågavarande förmån

syntes de sakkunniga icke tillräckligt motiverade.

Med framläggande av förslaget om höjning av barntandvårdens övre gräns

till 15-årsåldern kunde, anföra de sakkunniga vidare, sjukvårdskommitténs

förslag om tandundersökning av skolbarn under läsåret närmast efter den

egentliga skoltandvårdens slut få förfalla. Vad angår det av de hörda tandläkarorganisationerna

framställda förslaget om genomförande av en med

skoltandvården i omfattning och regelmässighet jämförbar tandvård redan

i 6-årsåldern, innan skolgången börjat, ställa de sakkunniga frågan därom på

framtiden under åberopande av huvudsakligen följande motivering.

Genom kombination, på sätt förut berörts, av barntandvården under skolåren

med skolgången skapades förutsättningar för ett så allmänt och regelbundet

deltagande i vården som möjligt. Deltagandet i tandvården av barn

före skolåldern kunde av naturliga skäl icke väntas bliva av samma omfattning;

särskilt torde detta gälla under folktandvårdens första år. Ur vårdsynpunkt

måste det väl vara fördelaktigt, örn ett genomförande av ifrågavarande

förslag kunde åvägabringas. På grund av, särskilt under folktandvårdens

organisationsperiod, uppkommande praktiska svårigheter hade de

sakkunniga emellertid avstått från att framlägga något förslag i förevarande

hänseende. Tillsvidare torde man böra låta erfarenheten visa, i vad mån

genom den rådgivande och upplysande verksamhet, varom beslut från riksdagens

sida redan förelåge, en tillfredsställande anslutning till folktandvården

från förskolbarnens sida kunde uppnås.

De sakkunnigas uttalande till förmån för en höjning av barntandvårdens

övre gräns till 15-årsåldern har vid remissbehandlingen av medicinalstyrelsen

uttryckligen tillstyrkts såsom innebärande en väsentlig förbättring.

Jämväl i övrigt har de sakkunnigas förslag i sist behandlade del

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Härefter övergår jag slutligen till behandling av frågan om omfattningen

av en genom det allmänna lämnad tandvård för vuxna. Vid övervägandet

därav uppkommer spörsmålet, huruvida sådan tandvård bör stå

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

27

öppen för alla oavsett förmögenhetsvillkor eller om densamma bör begränsas

till obemedlade och mindre bemedlade.

Statens sjukvårdskommitté hävdade uppfattningen, att någon dylik begränsning

i princip icke borde fastställas. Till stöd därför åberopade kommittén

vanskligheten att rätt bedöma förmögenhetsförhållandena, särskilt

på landsbygden, ävensom svårigheten överhuvud taget att upprätthålla en

dylik gräns utan att folktandvårdens huvudsyfte samtidigt äventyrades. Örn

alltså formellt icke borde föreskrivas någon bestämd begränsning av folktandvårdens

klientel, borde man dock i praktiken icke helt lämna ur sikte,

att folktandvården av naturliga skäl i första hand vöre avsedd att tillgodose

de obemedlades och mindre bemedlades behov av tandvård. Vid särskilt

stark anslutning av vuxna till folktandvården syntes därför åt vederbörande

tandläkare, i den mån samtliga sökande icke hunne av honom behandlas

och biträde av annan tandläkare icke stöde till buds, inrymmas möjlighet

att vidtaga sådana dispositioner, att nämnda syfte kunde i huvudsak fullföljas.

I vissa yttranden över sjukvårdskommitténs betänkande har givits

uttryck åt den meningen, att för de vuxnas vidkommade rätt till folktandvård

icke borde tillkomma andra än obemedlade eller mindre bemedlade. Såsom

olämpligt har även framhållits att, på sätt kommittén föreslagit, uppdraga

den nödiga gallringen åt vederbörande tandläkare.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund säga sig medgiva

det berättigade i principen, att folktandvården vore öppen för alla, såvitt

anginge avhjälpande av akuta smärtor och lämnande av tillfällig hjälp, men

hävda, att i övrigt folktandvården för vuxna borde begränsas till obemedlade

och mindre bemedlade.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har förklarat sig anse, att

kommitténs förslag kunde antagas tillgodose endast en starkt begränsad del

av det behov av folktandvård för vuxna, som kunde väntas komma till synes,

och att förslaget därför måste kompletteras med anvisningar, hur det nödvändiga

urvalet av klientelet skulle verkställas. Det kunde på intet sätt vara

tillräckligt att hänvisa tandläkaren till att i dylikt syfte ''vidtaga — — —

dispositioner’. Icke heller vore det rationellt att förspilla tandläkarens arbetstimmar

med något för honom så främmande som en prövning av patienternas

ekonomiska möjligheter att förskaffa sig tandvård hos privatpraktiserande

tandläkare.

Enligt den mening som uttalas i 1937 års sakkunnigas betänkande syntes

sjukvårdskommitténs förslag om differentiering under vissa förhållanden av

klientelet efter förmögenhetsvillkor icke innebära någon otvetydig regel i ämnet.

En tillämpning av förslagt skulle med säkerhet i praktiken möta oöverkomliga

svårigheter. Möjligheten av viss godtycklighet från tandläkarens sida

syntes icke heller kunna uteslutas, överhuvud taget vore det olämpligt att

pålägga tandläkaren en dylik, för hans egentliga verksamhet så främmande

uppgift.

Även örn det på annan väg skulle låta sig göra att allmänt eller för vissa

fall förbehålla rätten till folktandvård för vuxna åt obemedlade eller mindre

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

bemedlade, vöre de sakkunniga likväl av den meningen, att en sådan ordning

icke vöre tillrådlig. De sakkunniga förordade alltså, att den jämväl av sjukvårdskommittén

i princip uppställda regeln, att folktandvården skulle vara

öppen för alla, vunne obeskuren tillämpning. Folktandpoliklinikerna borde

sålunda, i den mån förefintliga resurser det medgåve, vara tillgängliga förvårdbehövande

i den tur de anmälde sig. Förutom att folktandvårdens syfte

endast därigenom kunde i vederbörlig mån fullföljas, förelåge med det förslag

till taxa, vilket de sakkunniga förordade, så mycket mindre anledning till

en begränsning efter förmögenhetsvillkor av klientelet, som nämnda taxa

vöre avsedd att lämna full täckning i huvudsak av kostnaderna för de vuxnas

tandvård. Den av sjukvårdskommittén föreslagna taxan avsåg däremot att

endast delvis ersätta nämnda kostnader.

Remissbehandlingen har lämnat de sakkunnigas uttalande utan

annan erinran än att av medicinalstyrelsen och tandlåkarorganisationerna

ifrågasatts, att åldersgrupperna 15—19 år skulle erhålla förtursrätt till behandling

i förhållande till det vuxna klientelet i övrigt, detta i syfte att för

ungdom i nämnda ålder tandvården skulle säkras, oberoende av tillströmningen

till poliklinikerna av andra patienter.

Departementschefen.

Den överarbetning av kommittéförslaget, som 1937 års sakkunniga verkställt,

innebär i nu avhandlade del en avgjord förbättring. Jag finner mig

beträffande barntandvårdens omfattning kunna helt biträda de sakkunnigas

åsikt. Frågan om en i och för sig måhända önskvärd sänkning av den

nedre åldersgränsen synes böra anstå i avvaktan på närmare erfarenheter

av den förordade gränsdragningen, enligt vilken möjligheter till tandvård

skola tillförsäkras tolv årsklasser barn före och i skolplikt^ ålder.

Vad angår tillgodoseendet av den vuxna befolkningens vårdbehov, synes

det mig uppenbart, att företräde för vissa patientkategorier icke bör ifrågakomma

■—- jag bortser härvid från att akuta fall givetvis böra ägnas omedelbar

tillsyn. Den från något håll yppade meningen, alt förtursrätt borde

tillkomma patienter i 15—19-årsåldern, vilka tidigare åtnjutit skollandvård,

kan jag sålunda icke finna tillräckligt motiverad.

Uppgiften att organisera folktandvården (huvudmannaskapet).

Såsom framgår av min tidigare lämnade sammanfattning av de förslag,

som framlagts i 1928 års betänkande angående ordnande av folktandvård,

förordades däri, att folktandvårdens organiserande skulle anförtros åt primärkommunerna

(skoldistrikten) under viss medverkan av staten och landstingen.

Folktandvårdens ordnande skulle dock icke vara obligatoriskt

utan bero på kommunernas bestämmande. Genom att lägga ansvaret för

folktandvårdens organiserande på kommunerna ville man ernå en i möjligaste

mån betryggande säkerhet för att erforderlig hänsyn foges till de lokala

och ekonomiska förhållandena, samtidigt som en naturlig anknytning

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

29

till gällande folkskoleorganisation skulle vinnas. Där kommunernas (skoldistriktens)

storlek vore ringa, borde landstingen genom förvaltningsutskotten

eller särskilda delegationer medverka till frivilligt åstadkommande av

större tandvårdsdistrikt genom sammanslutning av kommuner. För ändamålet

kunde ock kommunalförbund bildas. Däremot avstyrktes bestämt

tandvårdens ordnande såsom en statens eller landstingens direkta angelägenhet.

Enligt de sakkunnigas mening skulle det för en statsinstitution

möta stora svårigheter att vid organiserandet och handhavandet av folktandvården

ernå den anpassning, som vore nödig. Härtill komme, att statens

övertagande av det offentligas uppgift i avseende å folktandvården

skulle för densamma medföra mycket stora kostnader. För landstingens

del gällde i stort sett detsamma. Endast genom att taga det lokala intresset

för ett ekonomiskt ordnande och handhavande av tandvården i anspråk

kunde utsikt finnas att hålla kostnaderna inom rimliga gränser.

I avgivna yttranden över 1928 års betänkande gjordes från flera

håll gällande, att folktandvården borde ombesörjas på annat sätt än genom

primärkommunerna. Sålunda uttalade svenska tandläkaresällskapet och

Sveriges tandläkareförbund, att det för vinnande av största möjliga effektivitet

och bästa kvalitet hos folktandvården vore högeligen önskvärt, att

folktandvården omhändertoges av staten såsom en dess direkta angelägenhet.

För landstingens omhändertagande av folktandvården uttalade sig å andra

sidan bland andra medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet.

Medicinalstyrelsen ansåg, att landstingens medverkan till genomförandet

av folktandvården borde göras till en förutsättning för ekonomiskt stöd från

statens sida. Styrelsen betonade därvid, att landstingen på grund av sin

auktoritativa ställning hade de allra bästa förutsättningar för att redan

från början handhava uppgiften att leda och genomföra en ifrågasatt folktandvårdsorganisation.

Härigenom skulle redan från starten kunna på en

och samma gång ernås en för den vidare utvecklingen eftersträvansvärd

planmässighet och en i hög grad önsklig smidighet och anpassning efter

de olika landstingsområdenas art och natur.

Svenska landstingsförbundet uttalade som sin uppfattning, att en folktandvård

med landstingen som ordnande och ledande organ måste såväl

ur organisatorisk och vårdsynpunkt som ur allmän ekonomisk synpunkt erbjuda

väsentliga fördelar framför det föreslagna primärkommunala systemet.

Statens sjukvårdskommitté har vid sitt övervägande av de olika förslag,

som i 1928 års betänkande eller i yttrandena däröver framkommit i fråga

örn huvudmannaskapet för folktandvården, ej funne lämpligt, att denna

uppgift anförtroddes vare sig åt stat eller kommun. Därom yttrar kommittén

i huvudsak följande.

De skäl, som av 1924 års sakkunniga anförts mot ett organiserande av

folktandvården som en rent statlig angelägenhet, funne jämväl kommittén

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

bärande. Å andra sidan syntes kommittén erfarenheten från andra närliggande

områden knappast giva stöd för de sakkunnigas uppfattning, att primärkommuner

eller sammanslutningar av primärkommuner skulle utgöra

den lämpligaste grundvalen för en allmän tandvård. Primärkommunerna

hade i allmänhet för litet befolkningsunderlag och för små ekonomiska resurser

för att var för sig kunna organisera och bedriva en rationell tandvård.

De skulle därför i stor omfattning bliva hänvisade till ett samarbete

sinsemellan, eventuellt med landstingen som mellanhand och staten som

ekonomiskt stödjande organ. Erfarenheterna från sjukvårdens och andra

områden hade emellertid till fullo ådagalagt, att stora svårigheter mötte för

åstadkommande av ett primärkommunalt samarbete. Med kännedom örn

dessa svårigheter ansåg sig kommittén lia all anledning antaga, att därest

folktandvårdens organiserande lades å primärkommunerna eller sammanslutningar

av dessa, densamma skulle, även om staten lämnade ekonomiskt

stöd, bliva ytterst ojämnt genomförd och i åtskilliga fall lämna mycket

övrigt att önska ur synpunkten av en rationellt bedriven tandvård.

Kommittén har i stället — under erinran örn tandvårdens karaktär av

sjukvårdande angelägenhet samt om tendensen att överflytta sjukvårdsoch

liknande uppgifter från primärkommunerna till landstingen — funnit

det naturligaste vara, att organiserandet av folktandvården uppdroges åt

landstingen samt därom anfört följande.

Genom sin förtrogenhet med sjukvårdsfrågor samt landstingsområdenas

storlek och jämnare ekonomiska bärkraft hade landstingen helt andra möjligheter

än primärkommunerna att åstadkomma en rationellt ordnad tandvård.

Även med landstingen som huvudmän torde länen få uppdelas på

ett flertal »tandvårdsdistrikt», men dessa kunde med en sådan organisation

bättre anpassas efter tandläkarnas genomsnittliga prestationsförmåga,

kommunikationsförhållandena och andra omständigheter av beskaffenhet

att böra inverka på distriktsindelningen. Det sagda uteslöte givetvis icke

att landstingen vid vårdens utbyggande beaktade och tillvaratoge det lokala

intresse för ifrågavarande vårdangelägenhets ordnande, som otvivelaktigt

förefunnes. Tvärtom syntes det mest ändamålsenliga vara, att viss medverkan

från primärkommunernas sida påfordrades bland annat för lokalfrågors

ordnande. Jämväl staten borde lämna medverkan till tandvårdens

genomförande och bedrivande, främst i form av ekonomiskt bidrag. Staten

borde ock genom inspektion kontrollera, att tandvården planerades, utbyggdes

och bedreves på ett planmässigt och ur det allmännas synpunkt tillfredsställande

sätt.

Vid remissbehandlingen av sjukvårdskommitténs förslag har

praktiskt taget enighet vunnits om lämpligheten att anförtro huvudmannaskapet

åt landstingen.

1937 års sakkunniga inskränka sig i denna punkt till ett allmänt uttalande,

att de i principiell anslutning till sjukvårdskommitténs förslag funnit sig

böra förorda, att huvudmannaskapet skall åvila landstingen respektive städer

utanför landsting med staten såsom bidragsgivare enligt närmare fastställda

grunder. Beträffande vissa anstalter borde enligt de sakkunnigas

mening staten, respektive landstinget eller sammanslutning, alltefter sättet

för huvudmannaskapets ordnande i de särskilda fallen, bestrida de med anordnandet

av erforderlig tandvård förenade kostnaderna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 127.

31

I de avgivna yttrandena över sakkunnigförslaget har mot de sakkunnigas

berörda uttalande icke framkommit någon erinran.

De partementschefen.

Såsom jag vid angivande av riktlinjerna för de sakkunnigas arbete framhållit,

synes det mig vara till uppenbar fördel, om landstingen, respektive

städer utanför landsting inträda såsom huvudmän för den allmänna folktandvården.

Såväl sjukvårdskommitténs som 1937 års sakkunnigas förslag

bygga på denna grund. Då de närmast intresserade icke på denna punkt

givit uttryck åt någon avvikande mening, saknar jag anledning att utförligare

ingå på frågan om huvudmannaskapet. Till spörsmålet om tandvårdens

ordnande vid vissa anstalter återkommer jag i det följande.

Distriktstandvård.

Inledningsvis må nämnas, att statens sjukvårdskommitté och 1937 års sakkunniga

äro ense därom, att en folktandvård för vinnande av det med en

sådan avsedda syftet bör organiseras efter tre linjer: 1) distriktstandvård, 2)

tandvård vid vissa anstalter samt 3) tandvård vid centrala polikliniker.

Till motivering av den första av dessa linjer — distriktstandvården — har

vidare av båda de nämnda utredningarna uttalats, att tillgodoseendet av befolkningens

tandvårdsbehov, i vad detta avsåge vanlig konserverande behandling

av skadade tänder — tandfyllningar — och ersättning av redan

förlorade tänder samt den allmänna behandlingen av munhålans och tändernas

sjukdomar, i första hand lämpligen borde ske vid tandpolikliniker,

avsedda för mindre lokala enheter eller distrikt (kallade tandvårdsdistrikt).

Utrustningen av distriktspoliklinikerna borde anpassas efter de uppgifter,

som det sålunda skulle tillkomma dessa polikliniker att fylla. En fullgod

tandvård skulle kunna meddelas därstädes, men poliklinikernas kapacitet

i avseende å utrustning och personal borde begränsas att motsvara endast

det grundläggande tandvårdsbehovet. De kunde därför icke tillgodose fall,

vilkas behandling erfordrade speciell utrustning eller specialutbildning hos

personalen. Avsedda för bland annat dylika fall skulle vara de enligt den

tredje av de nu nämnda organisationslinjerna förordade centrala poliklinikerna.

Departementschefen.

För egen del finner jag de föreslagna linjerna för tandvårdsorganisationens

uppbyggande lämpliga. Jag övergår därför omedelbart till behandlingen av

frågan om distriktstandvårdens anordnande och de därvid uppkommande

olika spörsmålen, nämligen om vårdanordningarna, om distriktsindelningen

och antalet tandläkare, om distriktstandläkarnas anställnings- och avlöningsförhållanden,

örn hjälpkrafter i distriktstandvården (tandtekniker och tandsköterskor),

örn förvaltningsorgan, örn tandvårdsavgifter för barn och om

taxa för tandvård åt vuxna, örn lindring i tandvårdsavgifter för obemedlade

och mindre bemedlade vuxna samt slutligen om distriktstandvårdens finansiering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

Yårdanordningar.

Statens sjukvårdskommitté har — efter erinran att distriktspoliklinikerna

kunde anordnas såsom fasta eller ambulatoriska — uttalat sig till förmån för

fasta polikliniker; ambulatorisk tandvårdsverksamhet borde komma

till användning endast i sådana delar av landet, där med hänsyn till den ringa

folkmängden eller andra omständigheter fasta kliniker icke kunde med fördel

anordnas. En kvalitativt tillfredsställande tandvård vore nämligen svårare

att genomföra vid ambulatorisk verksamhet än vid fast sådan, främst

på grund av de mer eller mindre provisoriska anordningar, som vore oundvikliga

vid all ambulatorisk tandvård. Dessutom hade erfarenheten givit

vid handen, att den ambulatoriska tandvården i längden ställde sig dyrbarare

än den fasta.

Beträffande frågan, huruvida i den fasta tandvården behandlingen av barn

och vuxna borde ske å samma eller å skilda polikliniker eller poliklinikavdelningar,

har kommittén förordat, att vården, åtminstone vad anginge

landsbygden och de mindre städerna, som regel ombesörjdes å för barn

och vuxna gemensamma polikliniker. För större delen av landet,

där befolkningen vore jämförelsevis gles, skulle ett genomförande av

särskild tandvård för barn och för vuxna medföra, att poliklinikernas geografiska

verksamhetsområden måste göras avsevärt större än vid kombinerad

drift. Nackdelar i form av förlängda avstånd och ökade transportkostnader

skulle bliva följden därav. I åtskilliga fall syntes dessutom svårigheter

uppstå att inom dylika stora områden finna lämpliga centra för poliklinikerna.

I större och medelstora städer åter, vilka antingen var för sig eller jämte

kringliggande landsbygd kunde beräknas giva full sysselsättning åt två tandläkare

och där man i stort sett kunde bortse från avstånden, vore det enligt

kommittén möjligt att utan nyss antydda nackdelar bereda sig de fördelar,

som en särskild tandvård för barn och för vuxna kunde medföra. Sålunda

kunde därvid de för barnen avsedda behandlingslokalerna förses med en speciellt

för barn lämpad utrustning samt där anställda tandläkare och övrig

personal förvärva särskild erfarenhet och vana vid behandling av barn, allt

omständigheter, som på sitt sätt vore ägnade att underlätta en rationell tandvård.

Ifrågavarande polikliniker kunde ock i viss utsträckning förläggas till

skolorna, varigenom luckor i arbetets gång kunde i möjligaste mån undvikas

och personalen bättre utnyttjas. Man syntes beträffande ifrågavarande städer

kunna utan olägenhet överlåta åt huvudmännen att med beaktande av

lokala och andra omständigheter välja det system, som lämpade sig bäst i det

särskilda fallet.

\ ad frågan om ambulatoriskapolikliniker angår, har kommittén

framhållit, att det syntes vara ofrånkomligt, att inom ödemarks- och liknande

områden, där till följd av den ringa folkmängden avstånden till de fasta

poliklinikerna måste bliva avsevärda och svårigheter i stor utsträckning mötte

för klientelets, framför allt barnens, befordran till dessa polikliniker, som

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

33

komplement till fasta polikliniker inrättades ambulatoriska sådana. Av de

prövade typerna för ambulatorisk tandvårdsverksamhet ställde sig den rullande

polikliniken relativt dyr och dessutom i viss mån opraktisk för de trakter,

som här avsåges. Kommittén ville därför förorda, att den ambulatoriska

verksamheten utövades i för tillfället upplåtna lokaler, till vilka tandläkaren

från den fasta huvudpolikliniken medförde viss del av den erforderliga utrustningen,

främst handinstrument. Lokalerna i fråga borde utrustas med

fasta inventarier, i den mån så vore erforderligt och lämpligt.

I allmänhet hava de synpunkter, som av kommittén anlagts på den föreliggande

frågan, icke föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Vad beträffar förslaget att förlägga behandlingen av de vuxna till för barn

avsedda polikliniker, har detta dock mött motstånd från tandläkarinstitutets

lärarråd, som efterlyser motivering för en sådan anordning. Lärarrådet ifrågasätter

i stället — med förmälan att tändernas sjukdomar, skador och behandling

från såväl teoretisk som praktisk synpunkt tillhörde medicinens

stora område samt att de landstingsdrivna lasaretten hade en utomordentligt

väl organiserad kroppssjukvård -— huruvida icke tandvården åt vuxna

skulle kunna inordnas i lasarettens sjukvård genom lasarettens redan för

eget tandvårdsbehov erforderliga tandpolikliniker.

I likhet med sjukvårdskommittén äro 1937 års sakkunniga av den meningen,

att ur vårdsynpunkt ävensom av ekonomiska skäl distriktspoliklinikerna

i regel borde göras fasta. Användningen av ambulatoriska polikliniker borde

begränsas till tandvårdsdistrikt, där de lokala förhållandena gjorde detta

nödvändigt. Härvid åsyftades sådana landsdelar, där det med hänsyn till låg

folktäthet icke kunde undvikas, att distrikten erhölle en mera vidsträckt omfattning,

eller där eljest berättigade krav på tandvårdens lättillgänglighet ur

avstånds- och transportsynpunkt gjorde det önskvärt, att tillgång bereddes

till flera behandlingsställen. Närmast och främst bleve härvid fråga om ödemarksområdena

samt vissa skärgårdsområden.

Vad anginge spörsmålet huruvida behandlingen av barn och vuxna borde

ske å samma eller å skilda fasta polikliniker eller poliklinikavdelningar,

kunde de sakkunniga i allt väsentligt ansluta sig till vad sjukvårdskommittén

därutinnan anfört. För en dylik uppdelning av behandlingen

inom ett distrikt torde, anmärka de sakkunniga, förutsättas minst två tandläkare.

Beträffande stora delar av riket skulle emellertid, särskilt innan folktandvården

hunnit vinna en mera allmän tillslutning från befolkningens sida,

för fyllande av ifrågavarande tandläkares arbetstid erfordras distrikt av vidsträcktare

geografisk omfattning än som kunde anses skäligt ur avstånds- och

transportsynpunkt. För nu avsedda områden av landet torde därför distrikt

med en tandläkare och kombinerad vård av barn och vuxna i allmänhet vara

att föredraga. Även beträffande städer och mera folkrika bygder, där två

eller flera tandläkare komme alt tjänstgöra, syntes det enligt dc sakkunnigas

mening lämpligt, att vården av barn och av vuxna sammanhölles i en poliklinik.

Ekonomiska och organisatoriska skäl talade för en sådan anordning.

mimny till riksdagens protokoll lotts. 1 sami. Nr 127.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Att, på sätt tandläkarinstitutets lärarråd ifrågasatt, för de vuxnas tandvård

taga i anspråk uteslutande landstingens lasarett, funne de sakkunniga

för sin del icke tillfredsställande. Några väsentliga fördelar av en dylik koncentration

av den vanliga tandvården syntes icke vara att vinna. Mycket allvarliga

olägenheter skulle däremot uppstå, i det att de vårdbehövande skulle

vara hänvisade till jämförelsevis långa resor för vårds erhållande, så mycket

mera olägliga som behandlingen i ett stort antal fall kunde förutses påkalla

upprepade besök vid polikliniken. Med säkerhet skulle även själva anordnandet

av polikliniker av den omfattning, varom här skulle bli fråga, vara

förbundet med svårigheter av organisatorisk art, ej minst ur lokalsynpunkt.

Däremot funno de sakkunniga uppenbart, att det endast kunde vara ägnat att

främja folktandvårdens utveckling, om vid lasaretten anordnades tandpolikliniker,

som kunde komplettera eller delvis lokalt ersätta den egentliga distriktstandvården.

Beträffande slutligen sättet för utövande av ambulatorisk tandvårdsverksamhet

instämma de sakkunniga i huvudsak i sjukvårdskommitténs uttalande

i denna del. I de tandvårdsdistrikt, där ambulatorisk vård befunnes

nödvändig, syntes densamma böra organiseras såsom komplement till en vid

fast poliklinik bedriven tandvård. Därigenom öppnades möjlighet att under

viss del av året förlägga verksamheten helt till annan ort än poliklinikens

förläggningsort. Med hänsyn till kostnaderna borde den ambulatoriska vården

såsom regel lämnas i för tillfället upplåtna lokaler inom byggnader.

I de avgivna yttrandena över 1937 års sakkunnigas förslag hava de sakkunnigas

uttalanden rörande vårdanordningarna icke föranlett någon erinran.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del synes mig böra godtagas.

Distriktsindelningen och antalet tandläkare.

Statens sjukvårdskommitté förutsätter — som tidigare anmärkts — att

landstingsområdena skola för folktandvården indelas i tandvårdsdistrikt.

Denna indelning avses bliva närmare utformad av landstingen men slutligt

prövad av Kungl. Majit eller medicinalstyrelsen.

För distriktsindelningens utformning har av kommittén till en början uppställts

den huvudregeln, att ett tandvårdsdistrikt normalt bör tillmätas så, att

däri ingå c:a 1,000 skolpliktiga barn i åldern 7—14 år. Till motivering härför

har kommittén anfört väsentligen följande.

Kommittén ansåge i princip riktigt, att man vid distriktsindelningen i första

hand toge sikte på barntandvårdens tillgodoseende, detta med hänsyn till

dess grundläggande betydelse för genomförandet av en rationell allmän

tandvård. Distrikten borde alltså främst avpassas efter det antal barn, en

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

35

tandläkare (jämte sköterska) i genomsnitt hunne och lämpligen kunde behandla

per år utan att tandvården åt vuxna alltför mycket sattes i efterhand.

Principiellt borde även barnen före skolåldern medräknas i det antal

barn, som sålunda skulle läggas till grund för distriktsindelningen. Emellertid

mötte stora svårigheter att med någon grad av säkerhet beräkna det antal

småbarn, som kunde komma under behandling i den allmänna tandvården.

Kommittén ville därför förorda, att man vid distriktsindelningen

utginge från antalet skolpliktiga barn i de åldrar, som borde komma i åtnjutande

av tandvård genom det allmännas försorg.

Vunna erfarenheter av försöksverksamhet på folktandvårdens område

kunde sägas giva vid handen, att en distriktstandläkare, sedan skolbarnen

i distriktet en gång sanerats, genomsnittligt kunde vid en medelhög kariesfrekvens,

motsvarande ett antal fyllningar av 3.3 per barn och år, utan annat

biträde än en sköterska ombesörja tandvård åt cirka 1,000 skolpliktiga barn,

därest tandläkarens tid för skoltandvården beräknades till 5 timmar varje

söckendag under läsåret i folkskolan, representerande en sammanlagd arbetstid

av omkring 1,000 timmar per år. För småbarnen och de vuxna

skulle då, under förutsättning att tandläkarens (jämte semestervikaries) hela

arbetstid fastställdes till minst 7 timmar under 300 arbetsdagar per år, återstå

ett något högre antal arbetstimmar eller 1,100 per år, vilket enligt kommitténs

uppfattning kunde anses motsvara rimliga krav beträffande ifrågavarande

klientel. Godtoge man dessa utgångspunkter, borde alltså ett distrikt

avvägas så, att varje distrikt normalt koinme att omfatta 1,000 skolpliktiga

barn i åldern 7—14 år. Häremot bade visserligen från tandläk arhåll

erinrats, att ett sådant barnantal läge väl högt. Man finge emellertid

icke förbise, att antalet skolpliktiga barn som regel läge ej obetydligt över

antalet i verkligheten undervisade barn, vilket förklarades främst därav,

att såsom skolpliktiga redovisades barn, som fyllt 7 år men i verkligheten

ännu ej börjat sin skolgång. Vidare bortginge de barn, som åtnjöte undervisning

i abnorm- och sinnesslöskolor med flera dylika anstalter, varjämte

förutom andra på bedömandet inverkande faktorer den under senare år

sjunkande nativiteten borde beaktas.

I övrigt äro de av kommittén angivna grunderna för distriktsindelningen av

i huvudsak följande innebörd.

I trakter med särskilt gles bebyggelse, dåliga kommunikationer eller notoriskt

hög kariesfrekvens kunde mindre distrikt än med 1,000 skolpliktiga

barn inrättas. Å andra sidan kunde, där kommunikations- och andra lokala

förhållanden så gjorde önskvärt, distrikten givas en större omfattning

än den normala. Romme ett distrikt därvid att omfatta mer än 1,200 skolpliktiga

barn, borde distriktstandläkaren — för att ej tvingas att alltför

mycket inkräkta på den för barn i förskolåldern och vuxna avsedda tiden —

beredas biträde av annan tandläkare, vilken då som regel borde ansvara för

behandlingen av samtliga barn över de ordinära 1,000. Sedan någon tids

erfarenhet vunnits, borde omprövning av biträdesbehovet ske, varvid distriktstandläkare

borde kunna påräkna hjälp även vid ett mindre antal skolpliktiga

barn än nyss nämnts, därest kariesfrekvensen befunnes vara särskilt

hög samt anslutningen av vuxna och småbarn stor. Vid motsatta förhållanden

åter kunde en distriktstandläkare tänkas få ensam övertaga ansvaret

flir flera än 1,200 barn. Såsom allmän regel borde vid ifrågavarande

omprövning eftersträvas, att distriktstandläkarens arbetstid för skohand
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

vård icke överstege 1,200 timmar men ej heller understege 1,000 timmar per

år. Behovet av biträdande tandläkare skulle prövas av medicinalstyrelsen

och borde i första hand tillgodoses genom anlitande av distriktstandläkare

i angränsande distrikt, i den mån dennes egen skoltandvård icke toge i anspråk

1,000 timmar av året, i andra hand genom anställande av särskilda,

för ett eller flera landstingsområden gemensamma assistenttandläkare. Större

städer, tillhörande landsting, och andra mera tätt befolkade bygder med

goda kommunikationer kunde bilda ett distrikt med dubbla eller flerdubbla

antalet barn och ett däremot svarande antal distriktstandläkare. Städerna

utanför landsting avsåges stanna utom ramen för den egentliga distriktstandvården,

dock under frivillig samverkan med respektive landsting för åstadkommande

av en rationell tandvårdsorganisation. Vid tandvårdsdistriktens

utformande i övrigt borde provinsialläkardistriktsindelningen i möjligaste

mån följas, bland annat för att underlätta ett samråd mellan provinsialläkare

och tjänstetandläkare i de fall, där så i sjukvårdens eller patientens intresse

kunde befinnas önskvärt.

En d;striktsindelning enligt dessa riktlinjer beräknades för samtliga landstingsområden

tillhopa leda till ett antal tandvårdsdistrikt av 425 med bil

distriktstandläkare och 37 assistenttandläkare. Emellertid framhölls av kommittén,

att det uppenbarligen icke vore möjligt att med den begränsade erfarenhet

på området, som stöde till buds, på en gång uppgöra en slutlig

distrikt sindelning för respektive län. En jämkning därav komme sannolikt

att efterhand bliva påkallad.

I den mån de av sjukvårdskommittén uppdragna riktlinjerna särskilt uppmärksammats

vid remissbehandlingen, hava erinringar framkommit

väsentligen i följande hänseenden.

Kalmar läns norra landsting förväntade, att i fråga om distriktsindelningen

landstingen såsom huvudmän för folktandvården skulle få ett avgörande

inflytande rörande distriktens omfattning och organisation.

Svenska landskommunernas förbund framhöll angelägenheten av att vederbörande

kommuner bereddes tillfälle att avgiva yttranden rörande distriktsindelning,

innan landstingen toge ståndpunkt därtill.

Sveriges skoltandläkarförening hävdade, att i ett distrikt tandvården åt

barn från och med 3 till och med 15 år komme att kräva c:a 2,100 arbetstimmar

eller distriktstandläkarens hela arbetstid; sjukvårdskommitténs förslag

kunde därför betraktas som ett barn- och skoltandvårdsförslag. Antalet

tandläkare borde ökas.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund ansågo, att

även örn indelningsgrunden för distrikten, 1,000 skolpliktiga barn, vid tiden

för distriktstandvårdens genomförande komme att motsvaras av c:a 770 behandlingsbarn,

detta antal i många fall vore en väl stor arbetsprestation på

1,000 timmar. Jämväl med hänsyn till de vuxnas tandvård borde distrikten

tillmätas mindre än kommittén föreslagit.

Även svenska landstingsförbundet fann antalet tandläkare vara alltför

lågt beräknat av kommittén, detta särskilt om man avsåge, att vuxna personer

i någon större utsträckning skulle kunna behandlas vid distriktspoliklinikerna.

Statskontoret framhöll å andra sidan angelägenheten av att stor försik
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

37

tighet iakttoges vid beräkningen av behovet av tandläkare, dels med hänsyn

till den minskning av vårdbehovet för vuxna, som inträdde vid genomförande

av skoltandvård, dels ock på grund av den sjunkande nativiteten.

1937 års sakkunniga föreslå i berörda avseenden, att landsting, som fattade

beslut örn införandet av folktandvård inom sitt område eller del därav,

skulle efter vederbörande kommuners hörande uppgöra förslag till distriktsindelning.

Förslaget skulle därefter underställas medicinalstyrelsen, som

hade att besluta i ärendet.

På sådant sätt borde alltså enligt de sakkunnigas mening rikets indelning

i tandvårdsdistrikt genomföras landstingsområde för landstingsområde. Därvid

borde i syfte att erhålla en ur olika synpunkter ändamålsenlig vårdorganisation

distrikten utformas under hänsynstagande till föreliggande lokala

förhållanden. För vinnande av nödvändig överblick och kontroll över de

ekonomiska konsekvenserna för dev allmänna vore emellertid även erforderligt,

att vissa allmänna riktlinjer därutinnan uppdroges.

I sistnämnda avseende anmärka de sakkunniga till en början, att de —

i likhet med vad därutinnan kommit till uttryck i vissa yttranden över sjukvårdskommitténs

betänkande — funnit den av kommittén föreslagna distriktsorganisationen

vara för snävt tillmätt. Enligt de sakkunnigas mening förelåge

behov av såväl en ökning av det antal i distriktstandvården sysselsatta

tandläkare, varmed kommittén räknat (c:a 600), som ock, åtminstone vad en

stor del av landsbygden anginge, en begränsning av den av kommittén förutsatta

omfattningen av de särskilda distrikten.

Antalet patienter, åt vilka en tandläkare hunne meddela behandling per

tidsenhet — fortsätta de sakkunniga — vore av väsentlig betydelse för uppskattningen

av tandläkarebehovet och för bestämmandet av distriktens lämpliga

storlek. En beräkning, i den mån så vore möjligt, av tandläkarnas arbetsprestationer

måste därför ligga till grund för bedömandet.

Då skäl av organisatorisk art talade för att beträffande tandläkarnas arbetstid

en bestämd uppdelning mellan tandvård åt barn och tandvård åt vuxna

komme till stånd samt med hänsyn till barntandvårdens grundläggande

betydelse för en allmän tandvård, funne de sakkunniga beräkningen av tandläkarnas

arbetskapacitet böra byggas på det antal behandlingstimmar, som

lämpligen borde tagas i anspråk för barntandvården (åldrarna 3—15 år).

Därvid borde dock förutsättas, att tiden för de vuxnas tandvård ej utmättes

alltför knappt.

Från denna utgångspunkt vore det enligt de sakkunniga lämpligt, att av de

olika tandläkarnas arbetstid 1,000 timmar årligen beräknades tagna i anspråk

för barntandvården. Under förutsättning att tandläkarens hela arbetstid faststäildes

till minst 7 timmar under 300 arbetsdagar per år eller 2,100 arbetstimmar,

skulle för de vuxnas tandvård återstå (2,100— 1,000) 1,100 arbetstimmar

per år. På grund av de säkerligen mycket avsevärda svårigheterna

att tillgodose behovet av semestervikarier under distriktstandläkarnas semester,

beräknad till 30 dagar, torde man dock, anföra de sakkunniga, böra

räkna med att poliklinikerna hölles stängda under semestertiden. Den för det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

vuxna klientelet faktiskt disponibla tiden skulle därför kunna beräknas till

i runt tal 900 timmar.

De sakkunniga anmärka härtill, att de angivna siffrorna betecknade genomsnittliga

minimital. I distrikt med flera tandläkare kunde, därest omständigheterna

ansåges böra därtill föranleda, tandvården åt barn och åt vuxna uppdelas

mellan tandläkarna på annat sätt än nu sagts, blott för distriktet såsom

helhet den angivna relationen iakttoges. Vidare funne de sakkunniga önskvärt,

att barntandvården ej begränsades till lästerminerna utan utsträcktes

till hela tiden för poliklinikernas öppethållande.

I enlighet med det sagda vore sålunda avgörande för distriktens storlek

eller, rättare sagt, för antalet behövliga tandläkare, huru många barn varje

tandläkare hunne behandla på nämnda 1,000 timmar. Vid sin uppskattning

därav hava de sakkunniga — med beräkning av en tandsköterska för varje

tandläkare — kommit till ett medeltal av 800. Av de sakkunniga hade därvid

förutsatts, att full sanering av barnens tänder vöre tidigare genomförd, att

kariesfrekvensen vore medelhög samt att tandläkarnas arbetskapacitet kunde

betecknas som genomsnittlig. Den nämnda siffran komme följaktligen att

överskridas i distrikt med låg kariesfrekvens eller med en arbetskapacitet hos

tandläkaren, som läge över den genomsnittliga. Vid variationer i motsatt riktning

kunde den angivna siffran sannolikt icke uppnås.

Efter de sakkunnigas mening kunde dock under normala förhållanden för

utsättas, att en tandläkare skulle, i betraktande av den nedgång i kariesfrekvensen,

som en fullständig mjölktandssanering kunde väntas medföra, hinna

på en tid av 1,000 timmar årligen behandla c:a 800 barn i åldern 3—15 år, sedan

organisationen hunnit fullständigt genomföras. I denna punkt anföra de

sakkunniga:

Organisationens uppbyggande syntes emellertid icke lämpligen böra ske

med utgångspunkt från att för varje 800-tal av samtliga barn i nämnda åldrar

skulle erfordras en tandläkare. Alla dylika barn kunde nämligen icke

förväntas komma under behandling inom distriktstandvården. Beträffande

iörskolbarnen hade de sakkunniga funnit skäl föreligga för det antagandet,

att tillsvidare anmälan om deltagande i den allmänna tandvården komme att

göras beträffande högst omkring 30 procent av totala antalet barn i åldrarna

3—7 år. För barnen i skolåldern bleve deltagandet givetvis avsevärt större.

De sakkunniga hade ansett sig kunna räkna med att av samtliga barn i åldrarna

7—15 år omkring 90 procent komme att bliva behandlade inom distriktstandvården.

Därvid hade beaktats, dels att det procentuella deltagandet

i denna tandvård av folk- och fortsättningsskolbarn sannolikt bleve större

men av barn vid andra läroanstalter antagligen något mindre än nyss angivits,

dels ock att barnen vid blind- och dövstuinskolorna med flera anstalter

folie utom distriktstandvården.

Planläggningen av distriktsindelningen — framhålla de sakkunniga vidare

— skulle alltså grundas på förutsättningen, att på varje tandläkare skulle genomsnittligt

komma 800 barn, därvid skulle tagas i beräkning 30 procent av

barnen i åldrarna 3—7 år och 90 procent av barnen i åldrarna 7—15 år. En

dylik beräkning hade av de sakkunniga verkställts med ledning av inhämtade

uppgifter från statistiska centralbyrån angående antalet barn inom de olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

landstingsområdena den 31 december 1935 i åldern 3—-15 år, fördelade i årsklasser.

Rörande beräkningen och dess resultat torde jag i övrigt få hänvisa

till den sammanställning däröver, som finnes bifogad detta protokoll som

Bilaga A.

Den gjorda schematiska uppskattningen, vid vilken ingen hänsyn kunnat

tagas till de olika landstingsområdenas mycket växlande kariesförhållanden,

giver vid handen, anföres vidare, att för rikets samtliga landstingsområden

skulle erfordras tillhopa 872 distriktstandläkare. Beräkningen hade, såsom

angivits, skett med utgångspunkt från den verkliga storleken av respektive

årsklasser den 31 december 1935. Emellertid måste jämväl beaktas årsklassernas

avtagande storlek. På grund därav och då folktandvårdsorganisationen

kunde börja tillämpas tidigast med ingången av år 1939, syntes till

grund för ifrågavarande uppskattning rätteligen böra läggas den beräknade

storleken vid nämnda tidpunkt av de då och åren närmast därefter till barntandvård

berättigade årsklasserna. Med ledning av de från statistiska centralbyrån

erhållna uppgifterna syntes envar av nämnda årsklasser kunna beräknas

till i genomsnitt c:a 75,000 barn för rikets landstingsområden tillsammans.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i tandvårdshänseende till förskolbarnen

hänföras 4 årsklasser och till skolbarnen 8 årsklasser. Med tillämpning av

angivna beräkningsgrunder skulle alltså det för samtliga landstingsområden

erforderliga antalet distriktstandläkare komma att uppgå till sammanlagt

vid ville de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att de vid sina beräkningar

utgått från ett vida större barnklientel än vad fallet varit vid sjukvårdskommitténs.

Sålunda inginge såväl årsklasserna 3—7 år som årsklassen

15 år i de sakkunnigas beräkningar, varjämte, som tidigare erinrats, antalet

behandlingsbarn per tandläkare genomgående beräknats lägre än av

sjukvårdskommittén. Tillika borde anmärkas — yttra de sakkunniga —

att vid de gjorda beräkningarna huvudintresset knutits till att uppnå en

sannolik approximativ siffra för behovet inom riket i dess helhet av tandläkare

för verksamheten vid fullt genomförd organisation. Vid planläggningen

av folktandvården inom de olika länen torde särskilda undersökningar bliva

nödvändiga för klarläggandet av det faktiska behovet av tandläkare.

Vidkommande spörsmålet örn tandvårdsdistriktens utformning yttra de

sakkunniga följande.

De sakkunniga hade i ett tidigare sammanhang uttalat, att med hänsyn till

avstånds- och transportförhållanden distrikt med endast en tandläkare i allmänhet

vore ali föredraga, såvitt anginge större delen av landet. I enlighet

därmed borde enligt de sakkunnigas mening ett distrikt normalt tillmätas

på det sätt, att däri inginge så många till tandvård berättigade barn — förskolbarn

och skolbarn — som enligt angivna grunder motsvarade 800 »behandlingsbarn».

Där emellertid några olägenheter i omförmälda hänseenden

icke vore att befara genom att låta ett distrikt innefatta tandvårdsberättigade

barn till antal, motsvarande två eller flera gånger så många »behandlingsbarn»

som nyss sagts, borde en sådan ordning kunna komma i tillämpning.

75 000 x 4 x 30 , 75000 x 8 x 90

800 x 100

800 x 100

787 eller således i runt tal 800. Där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majits proposition nr 127.

Därvid borde i distriktet anställas motsvarande antal tandläkare, varigenom,

på sätt sjuk'' årdskommittén framhållit, vissa organisatoriska och ekonomiska

fördelar kunde uppnås. Större städer och andra mera tätt befolkade områden

med goda kommunikationer komme härvidlag främst i fråga.

Med de sakkunnigas ståndpunkt till distriktsindelningen finge — enligt vad

de sakkunniga vidare uttala -— frågan om överensstämmelse mellan provinsialläkardistrikten

och tandvårdsdistrikten endast begränsad räckvidd. I den

mån så befunnes görligt, borde visserligen vid tandvårdsdistriktens utformning

beaktas, att överensstämmelse uppnåddes med indelningen i provinsialläkardistrikt.

I sista hand finge emellertid de praktiska hänsynen vid en ändamålsenlig

indelning i tandvårdsdistrikt bliva de bestämmande.

I detta sammanhang betonas tillika av de sakkunniga, att distriktsindelningen

till en början, innan erfarenhet vunnits, borde erhålla endast provisorisk

karaktär. Först efter vissa övergångsår borde ett mera definitivt fastställande

av indelningen äga rum.

Frågan om anställande av särskilda assistenttandläkare hava de sakkunniga

funnit sakna aktualitet, därvid framhållits, att den av de sakkunniga förordade

distriktsorganisationen vore ämnad att kunna smidigt anpassas efter

rådande förhållanden.

Ur de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag må, såvitt angår

nu ifrågavarande spörsmål, anföras följande.

Statskontoret anmärker — efter erinran om de sakkunnigas uträkning av

antalet erforderliga tandläkare till 787, vilket avrundats uppåt till 800 —

att de sakkunniga icke angivit närmare stöd för de beräkningsgrunder, från

vilka de utgått vid siU bedömande av behovet av tandläkare. Innan erfarenhet

vunnits på området, torde man också, förklarar ämbetsverket, i väsentliga

avseenden vara hänvisad att bygga på rena antaganden. Detta belystes

i viss mån av den skillnad, som förelåge mellan det av statens sjukvardskommitté

och det av de sakkunniga beräknade antalet erforderliga

tandläkare. Även om reduktion vidtoges med beaktande av den olika omfattningen

av det barnklientel, med hänsyn lill vilket behovet av tandläkare

i betänkandena beräknats, bleve skillnaden betydande. I anledning därav

ville statskontoret, som redan i sitt utlåtande över sjukvårdskommitténs förslag

framhållit angelägenheten av att försiktighet iakttoges vid beräkningen

av behovet av tandläkare, ifrågasätta, huruvida icke den av de sakkunniga

erhållna resultatsiffran 787 lämpligen kunde avrundas nedåt i stället för

uppåt.

Medicinalstyrelsen observerar med tillfredsställelse, att de sakkunniga vid

bestämmandet av antalet behövliga fasta polikliniker i folktandvården kommit

tdl exakt samma siffra som antalet provinsialläkardistrikt enligt av styrelsen

ifrågasatt omorganisation av dessa distrikt, ett förhållande, som möjliggjorde

ett sammanfallande av tandvårds- och provinsialläkardistrikten

i ett stort antal fall. De profylaktiska åtgärder beträffande väntande mödrar

och deras barn, som såväl sjukvårdskommittén som de sakkunniga förordat,

kunde i sådant fall underlättas och ett givande samarbete etableras mellan

organ, representerande den speciella tandvårdens och den allmänna medicinens

sakkunskap. I detta sammanhang önskade styrelsen betona vikten av

landstingens snara organiserande av den rådgivande verksamheten i fråga

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

41

om förebyggande mödra- och barnavård, varigenom jämväl de profylaktiska

tandvårdssynpunkterna kunde komma till sin rätt. Vidare framhåller styrelsen,

att anställande av ett antal tandläkarstipendiater skulle vara av stort

praktiskt värde, då därigenom tillgång till vikarierande tandläkare erhölles

vid sjukdomsfall eller då den ordinarie tandläkaren av annan anledning behövde

vara ledig från tjänsten. Styrelsen föreslår därför anställandet av 25

tandläkarstipendiater med skyldigheter och förmåner motsvarande civila läkar-

respektive veterinärstipendiater.

Tandlåkarorganisationerna rekommendera i fråga örn den första provisoriska

distriktsindelningen ett utnyttjande av de erfarenheter beträffande

tandvården inom det särskilda landstingsområdet, som där verksamma privatpraktiserande

tandläkare kunde antagas hava förvärvat, genom att bereda

den lokala tandläkarorganisationen tillfälle att yttra sig rörande distriktsindelningen.

Vidare ville organisationerna särskilt understryka, att vid uppbyggandet

av tandvården inom ett distrikt den av de sakkunniga angivna relationen

mellan 900 timmars tandvård åt vuxna och 1,000 timmars skoltandvård

icke nämnvärt borde få rubbas.

Departementschefen.

De grunder för rikets indelning i tandvårdsdistrikt, som av de sakkunniga

förordats, hava vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. I fråga om

de i anslutning till desamma verkställda beräkningarna rörande det sannolika

behovet av tandläkare i distriktsvårdens tjänst hava ej heller några egentliga

anmärkningar framkommit. Vid sådant förhållande finner jag mig böra

biträda sakkunnigförslaget jämväl i denna del. Jag anser mig emellertid böra

betona, att sagda beräkningar givetvis äro i hög grad approximativa. Inom

varje landstingsområde förutsättas särskilda överväganden komma till stånd

rörande den erforderliga organisationens storlek. Då det vidare är avsett, att

folktandvården inom de olika landstingsområdena skall kunna utvecklas successivt,

synes anledning saknas att befara en överorganisation. Man torde

kunna förutsätta, att såväl huvudmännen vid planläggningen som medicinalstyrelsen

vid fastställandet av de uppgjorda planerna skola låta sig angeläget

vara att tillse, att distrikten icke göras till antalet flera eller till omfattningen

mindre än som med hänsyn till beräkneliga arbetsuppgifter kan te sig skäligt.

Att därvid tillgängliga upplysningar rörande den s. k. kariesfrekvensen

böra vederbörligen beaktas ligger i sakens natur.

Till frågan örn behovet av tandläkarstipendiater synes anledning saknas

att nu taga slutlig ställning.

Distriktstandläknrnas anställnings- och avlöningsförhållanden.

Av statens sjukvårdskommitté har förordats, att distriktstandläkarna

skulle anställas och avlönas av staten. Till motivering därför har kommittén

anfört följande.

Med kommitténs ställning till huvudmannaskapet för folktandvården kunde

det synas ligga närmast till hands, att landstingen påtoge sig uppgifterna

att anställa och avlöna distriktstandläkarna, låt vara med bidrag av staten.

Härigenom skulle landstingen få hand örn samtliga personalfrågor och ansvaret

för dem. Staten skulle likviil kunna för sin ekonomiska medverkan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

föreskriva vissa minimikrav beträffande tandläkarnas och övrig personals

anställande och avlönande och på så sätt reglera hithörande förhållanden i

stort. Ur skatteutjämningssynpunkt vore det emellertid önskvärt, att kostnader,

som ändå skulle utgå av allmänna medel och som utan åsidosättande

av rimliga sparsamhetskrav kunde överflvttas på staten, också bestredes av

statsmedel. Till detta slag av kostnader hörde utgifterna för distriktstandläkarnas

avlönande. Härav syntes i sin tur böra följa, att staten skulle tillsätta

distriktstandläkarna och bestämma deras avlöning. Genom en sådan anordning

skulle ock vinnas fördelar såtillvida, att distriktstandläkarnas anställnings-

och avlöningsförhållanden kunde göras mera jämna och rättvisa

inbördes, samtidigt som erforderliga transportmöjligheter från avlägset liggande

eller eljest mera svårbesatta distrikt kunde i vidare mån tillgodoses.

Staten finge jämväl ett fastare grepp örn organisationen och kunde lättare

påverka densammas genomförande inom skälig tid och i önskvärd riktning.

Kommitténs förslag beträffande distriktstandläkarnas anställnings- och

avlöningsförhållanden är i övrigt av följande innebörd.

Tjänsterna borde erhålla karaktären av ordinarie, dock först sedan tandvårdsorganisationen

hunnit stadga sig. Under exempelvis 3 eller högst 6

övergångsår borde distriktstandläkarna givas en ställning, som motsvarade

nuvarande extra ordinarie befattningshavare. Extra ordinarie distriktstandläkare

skulle tillsättas av medicinalstyrelsen, medan motsvarande befogenhet

i fråga örn ordinarie tjänster skulle tillkomma Kungl. Majit.

Ersättning till distriktstandläkarna borde utgå i form av dels lön, dels

ock särskild ersättning för meddelande av tandvård åt barn före skolåldern

och åt vuxna. Dylik ersättning, vilken skulle utgå beträffande barn i förskolåldern

med ett fixt belopp per barn och år samt för vuxna enligt viss

taxa, beräknades komma att vid full sysselsättning medföra en genomsnittlig

inkomst för tandläkaren av c:a 2,900 kronor för år, sedan han med de

influtna behandlingsavgifterna bestritt kostnaderna för tandtekniker samt

för de förbrukningsartiklar, försäkringsavgifter och kontorsexpenser, som

belöpte på ifrågavarande båda slag av klientel. Kommittén ansåge, att med

den sålunda beräknade genomsnittliga nettoinkomsten av beliandlingsavgifter

erfordrades för ernående av en tillfredsställande rekrytering en fast begynnelselön

(utan dyrtidstillägg) av i genomsnitt 5,400 kronor för år. Uppginge

emellertid den behållna inkomsten av avgifter för behandling av förskolbarn

och vuxna icke till 2,500 kronor, borde kompensation utgå i form

av högre lön. Med hänsyn därtill borde distriktstandläkarbefaltningarna

indelas i sex lönegrupper, därvid till lönegrupp I skulle räknas praktikinkomster

över 2,500 kronor samt till lönegrupperna II—VI praktikinkomster

i storleksordningarna respektive 2,000—2,500 kronor, 1,500—2,000 kronor,

1,000—1,500 kronor, 500—1,000 kronor samt högst 500 kronor. Vid lönens

bestämmande borde dessutom hänsyn tagas till variationerna i levnadskostnader

på olika orter, varjämte dyrtidstillägg borde utgå enligt de för statens

nyreglerade verk gällande grunderna.

Från dessa utgångspunkter har av kommittén föreslagits en löneplan, rörande

vars detaljer jag torde få hänvisa till härvid fogade Bilaga B. Till

lönen skulle vidare komma tre ålderstillägg, vartdera å 300 kronor efter

respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. Den totala slutinkomsten skulle en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

43

ligt angivna grunder som regel uppgå till 9,000 å 10,000 kronor, vilket i

det närmaste motsvarade den för år 1932 beräknade medelinkomsten av

privatpraktik å tandvårdsområdet.

Rätt till enskild, av taxa obunden praktik borde enligt kommitténs mening

icke tillkomma distriktstandläkare, ehuru denne mot fastställd taxa

respektive avgift skulle vara oförhindrad meddela folktandvård utöver den

därför beräknade tiden.

Distriktstandläkarna avsåges skola erhålla pension efter liknande grunder

som provinsialläkare och distriktsveterinärer med ett tjänstepensionsunderlag

av omkring 4,500 kronor för man och 4,200 kronor för kvinna samt en

pensionsålder av 63 levnads- och 30 tjänsteår.

Beträffande nu behandlade frågor har vid remissbehandlingen

av sjukvårdskommitténs betänkande framkommit i huvudsak följande.

I fråga om distriktstandläkarnas anställande anförde statskontoret,

att sjukvårdskommitténs förslag därutinnan, av vilket ej tydligt framginge,

huru anställningsförhållandena skulle ordnas och där det syntes ifrågasättas,

att eventuellt i statens tjänst anställda tandläkare skulle ställas till landstingens

förfogande, av principiella och organisatoriska skäl ej kunde tillstyrkas

av ämbetsverket. Tandläkarna borde anställas av landstingen genom

kontrakt på viss tid och med ersättning bestämd för utfört arbete. Landstingen

syntes dock böra äga rätt att, därest de så funne lämpligt, fast anställa

vissa tandläkare, men den fasta anställningen syntes icke böra utgöra ett villkor

för statsbidrag till tandvården.

I övrigt innehålla de avgivna yttrandena inga principiella erinringar mot

kommittéförslaget, såvitt angår formerna för tandläkarnas anställande.

Mot de av kommittén föreslagna grunderna för avlönande av

distriktstandläkarna framställdes invändningar särskilt av statskontoret och

de hörda tandläkarorganisationerna.

Statskontoret ansåg en löneplan, konstruerad på föreslaget sätt, icke vara

tillfredsställande. Att, såsom kommitténs förslag innebure, placera distriktstandläkarna

i vissa distrikt i en högre lönegrupp på den grund, att skoltandvården

där beräknades taga mer än normal tid i anspråk, syntes icke vara

att tillråda. Statskontoret måste fördenskull av lönetekniska skäl avstyrka,

att distriktstandläkarna, för den händelse de ansåges böra erhålla fast anställning,

avlönades enligt de av kommittén föreslagna grunderna.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkare förbund anförde, att

det föreslagna lönesystemet kunde tänkas i sina praktiska konsekvenser bidraga

till att sänka folktandvårdens standard och därigenom misskreditera

dess idé. En allmän kvalitetssänkning kunde befaras därigenom, att den

enskilde tandläkaren i syfte att öka sina inkomster komme att söka ernå

bästa möjliga kvantitativa resultat. Vidare komme den ifrågavarande avlöningsmetoden,

huru stor omsorg som än nedlades på befattningarnas gruppering,

att medföra en i hög grad ojämn fördelning av totalinkomsten melian

de olika distrikten. Lönen borde utgå helt i form av läst lön, därvid distriktstand

läka rhed a ttningarna borde placeras lägst i lönegraden B 26 i allmänna

avlöningsreglementet för statstjänstemännen. Den omständigheten,

att tandläkaren vid avlöning med allenast fast lön icke direkt stimulerades

i fråga örn arbetskvantiteten, motverkades av det förhållandet, att kvantiteten

läte sig lättare kontrollera än kvaliteten. För det allmänna syntes

jämväl en betydande fördel ligga däri, att, örn löneförmånerna frigjordes

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

från vårdavgifterna, vilka i så fall givetvis skulle tillfalla staten, de ändringar

i fråga om distriktsindelningen och beloppen av vårdavgifterna, som kunde

visa sig påkallade, utan vidare kunde företagas.

Sveriges skoltandläkarförening framställde krav på att kommitténs förslag

omarbetades så, att den som skälig angivna medelinkomsten av omkring

8 800 kronor i första lönegruppen också i medeltal och ej blott i undantagsfall

komme att uppnås.

Beträffande spörsmålet om rätt för distriktstandläkarna att utöva e nskild

praktik hävdade tandlåkarinstitutets lärarråd och svenska läkaresällskapet,

att dylik praktik vore av ej ringa betydelse för tandläkaren

både i erfarenhetshänseende och på grund av de tillfällen, som därigenom

erbjödes till utförande av finare kvalitetsarbeten.

Medicinalstyrelsen ansåg, att emot tillerkännandet av rätt till enskild praktik

talade den omständigheten, att vissa svårigheter måste uppstå vid en del

ning av arbetet i taxebunden och icke taxebunden vård, ävensom den förefintliga

risken av kvalitetssänkning i tandläkarens arbetsprestation vid överansträngning.

Problemet syntes styrelsen bäst löst genom sjukvårdskommitténs

förslag, att tandläkarna tillätes begagna sig av viss marginalbestämd

taxa.

I frågan om pension till distriktstandläkarna framhöllo svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkareförbund som sin mening, att pensionsåldern

icke borde bestämmas högre än till 60 levnads- och 25 tjänsteår.

Med statskontorets ståndpunkt till spörsmålet örn distriktstandläkarnas

anställning fann ämbetsverket distriktstandläkarnas pensionering böra ordnas

genom delaktighet i statens pensionsanstalt. Därvid syntes övervägande

skäl tala för ett enhetligt tjänstepensionsunderlag för ifrågavarande befattningshavare,

och statskontoret hade intet att erinra mot att pensionsunderlaget

avvägdes på sätt kommittén föreslagit. Någon åtskillnad mellan manlig

och kvinnlig befattningshavare syntes dock enligt statskontorets mening

icke böra ifrågakomma, då sådan åtskillnad icke skulle göras i lönehänseende.

1937 års sakkunnigas ståndpunkt i berörda frågor kan sammanfattas i

följande redogörelse.

Beträffande sättet för distriktstandläkarnas anställande krävdes —

anföra de sakkunniga till en början -—- ett ståndpunktstagande till frågan,

huruvida de borde anställas hos — och alltså avlönas av — staten eller

landstingen. Det av sjukvårdskommittén därutinnan framlagda förslaget,

enligt vilket tandläkarbefattningarna skulle göras statliga, innebure obestridligen

en avvikelse från den av såväl kommittén som de sakkunniga

omfattade grundprincipen om landstingen såsom huvudmän för distriktstandvården.

De sakkunniga hade för sin del vid de överväganden, som

av dem ägnats denna fråga, icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga

för ett dylikt frångående av nämnda princip, synnerligast som därigenom

uppenbara olägenheter vore att emotse.

Därmed åsyftades av de sakkunniga främst de svårigheter, till vilka tandläkarnas

dubbelställning såsom statstjänstemän, sysselsatta i en av landstingen

omhänderhavd verksamhet, skulle kunna giva upphov. Oklarhet i

många delar beträffande tandläkarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden

skulle säkerligen komma att föreligga, och anledningar till friktioner

i olika hänseenden skulle sannolikt icke komma att saknas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

45

Med hänsyn därtill vore de sakkunniga av den meningen, att landstingens

huvudmannaskap för folktandvården av principiella och organisatoriska skäl

borde omfatta även distriktstandläkarna, vilka sålunda borde vara anställda

hos landstingen.

För behörighet till distriktstandläkartjänst borde fordras att vara

legitimerad tandläkare.

Vad vidare anginge förfarandet vid tillsättning av befattning som

distriktstandläkare, syntes det de sakkunniga lämpligt, att landstingets vederbörande

organ och medicinalstyrelsen därvid samverkade på ett sätt, som i

princip anslöt sig till den för tillsättning av underläkarbefattning vid av

landsting drivna lasarett och sanatorier föreskrivna ordningen. Beträffande

uppehållande av vakant distriktstandläkartjänst, beviljande av tjänstledighet

för distriktstandläkare och förordnande av vikarie för honom borde ock

vad i dessa hänseenden vore stadgat för underläkare äga i huvudsak motsvarande

tillämpning.

I fråga örn grunderna för distriktstandläkarnas avlönande anmärka

de sakkunniga inledningsvis, att de vore ense med sjukvårdskommittén därom,

att inom folktandvården behandlingen borde meddelas mot avgift, som

beträffande barntandvården bestämdes till ett fixt belopp per barn och år

men för vuxna beräknades enligt viss taxa.

Den fasta karaktär, anföres vidare, som enligt de sakkunnigas mening borde

givas åt distriktstandläkartjänsterna, förutsatte bland annat, att å befattningarna

borde utgå till beloppet bestämd lön. Det kunde emellertid ifrågasättas

att jämväl låta distriktstandläkarna helt eller delvis tillgodonjuta inflytande

behandlingsavgifter eller eljest uppbära av arbetsmängden direkt

beroende ersättning. Bestämmandet av den fasta lönens belopp borde uppenbarligen

ske under hänsynstagande till huruvida och i vilken utsträckning

tandläkarna gjordes berättigade till särskild ersättning för utförd behandling.

Därom yttra de sakkunniga följande.

Sjukvårdskommitténs förslag i dessa avseenden innebure, att distriktstandläkarna

skulle erhålla, förutom fast lön, även de för förskolbarn och

vuxna utgående behandlingsavgifterna i deras helhet, medan däremot avgifterna

för behandling av skolbarnen skulle tillfalla huvudmännen. Vidare

skulle tandläkaren för tandvård åt förskolbarn av det allmänna uppbära

ett belopp lika stort som avgiften för barnet. Omkostnaderna för behandling

av förskolbarn och vuxna skulle bestridas av tandläkaren, dock att

denne för dylik tandvård skulle få kostnadsfritt använda polikliniklokalerna

med utrustning och instrumentarium ävensom erhålla fritt biträde av tandsköterska.

Enligt kommittén skulle alltså den fasta lönen främst utgöra gottgörelse

för det arbete, skoltandvården krävde. Såsom huvudsakligt skäl för förslaget,

alt tandläkarnas avlöning för tandvård åt barn i förskolåldern och åt

vuxna till mycket väsentlig del skulle utgå i form av ersättning för varje särskild

behandling, hade kommittén anfört, alt beträffande detta klientel tillströmningen

icke läte sig på förhand med någon säkerhet uppskatta. Däremot

ville emellertid de sakkunniga framhålla, alt även örn viss svårighet i

angivna hänseende måste föreligga, en som normal ansedd arbetstid dock

förutsattes bliva bestämd för distriktstandläkarna. Avvägningen av elisiriktsindelningen

borde ske bland annat i syfte att bereda tandläkaren arbete i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

skälig omfattning under hela nämnda tid. Enligt de sakkunnigas mening

syntes därför den berörda, av kommittén åberopade omständigheten, icke

böra i och för sig utgöra hinder för anlitande, därest eljest övervägande skäl

ansåges tala därför, av ett system, enligt vilket utginge enbart fast lön till

tandläkaren eller där i varje fall ersättning till honom för utförd behandling

spelade en mindre framträdande roll än i kommittéförslaget.

Mot det av kommittén förordade avlöningssystemet kunde otvivelaktigt

vissa erinringar framställas på den grund, att i detsamma ett förhållandevis

stort rum lämnats åt avlöning i form av ersättning för behandling, med

skyldighet för tandläkarna att därav bestrida kostnaderna för material m. m.

Tandvården åt förskolbarn och vuxna skulle komma att meddelas under

väsentligen samma betingelser som privat praktik, ehuru distriktstandläkaren

vore förhindrad att för utfört arbete betinga sig högre ersättning än som

vederbörligen bestämts. Ä andra sidan skulle han hava fri tillgång till lokal,

utrustning och instrumentarium. På sätt som nämnts hade de hörda tandläkarorganisationerna

uttryckt farhågor för att den av kommittén tillstyrkta

avlöningsmetoden skulle kunna medföra en allmän kvalitetssänkning hos

folktandvården på grund av strävan hos den enskilde tandläkaren att i förvärvssyfte

uppnå högsta möjliga arbetskvantitet. Icke heller de sakkunniga

funne en större eller mindre risk i ifrågavarande hänseende utesluten. En

betydande olägenhet ansåge de sakkunniga kommitténs avlöningssystem innebära

såtillvida, att av lokala hänsyn påkallade ändringar i distriktsindelningen

ofta skulle vara ägnade att i större eller mindre grad påverka distriktstandläkarnas

inkomster. Svårigheter att ordna distriktsindelningen på

det för vårdbehovets tillgodoseende lämpligaste sättet skulle härigenom sannolikt

många gånger uppstå. Vidare skulle en anknytning i föreslagen omfattning

av tandläkarnas inkomster till taxeavgifterna utan tvivel vara

till men för en ur skilda synpunkter ändamålsenlig reglering av de senare.

Det anförda talade till förmån för ett avlöningssystem beträffande distriktstandläkarna,

i vilket såsom enda form för ersättning upptoges fast lön eller

där förekommande ersättning för utförd behandling i varje fall intoge

en väsentligt mera undanskjuten plats än i det av kommittén förordade. De

sakkunniga ville erinra därom, att principen arn uteslutande fast lön numera

tillämpades inom de flesta delar av statsförvaltningen, vilka varit föremål

för nyreglering i lönehänseende. Ur vissa synpunkter kunde emellertid befinnas

praktiskt att inrymma möjlighet för en sådan reglering av distriktstandläkarnas

avlöningsförmåner, att dylik befattningshavare ägde åtnjuta,

förutom fast lön, jämväl viss del av influtna avgifter enligt taxan för tandvård

åt vuxna. Tandläkarnas delaktighet i nämnda avgifter borde likvisst

vara så begränsad, att därvid förut anförda erinringar mot sjukvårdskommitténs

avlöningssystem icke läte sig med fog framställa. Däremot ansåge de

sakkunniga, att avgifterna för tandvård åt förskolbarn liksom skoltandvårdsavgifterna

borde helt tillfalla huvudmännen. I överensstämmelse därmed

borde tandläkarna icke heller uppbära någon särskild ersättning av det

allmänna för meddelad tandvård åt nämnda klientel.

Enligt den mening, vartill de sakkunniga sålunda kommit, borde distriktstandläkarna

avlönas antingen uteslutande med fast ersättning eller med fast

ersättning jämte viss mindre andel i taxeinkomster. Det läge i sakens natur,

att varje landsting såsom huvudman för distriktstandvården inom sitt

område ägde att välja mellan dessa system ävensom träffa närmare bestämmelser

rörande storleken av de med vederbörande distriktstandläkarbefattningar

förenade avlöningsförmånerna. Beträffande avvägningen av dessa

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127. 47

borde emellertid vissa minimifordringar uppställas, i vilket hänseende de sakkunniga

anföra följande.

Vid ett ställningstagande till frågan om storleken av distriktstandläkarnas

avlöningsförmåner borde, särskilt för ernående av en tillfredsställande rekrytering

av ifrågavarande befattningar, hänsyn tagas bland annat till de legitimerade

tandläkarnas möjligheter att vinna sin utkomst genom privatpraktik

och till de inkomster, som därvid kunde uppnås. I jämförelse med förhållandena

under tidigare år hade numera dessa inkomster i väsentlig grad

nedgått till följd av den ökade tillströmningen till tandläkarbanan. Statens

sjukvårdskommitté har upplyst, att enligt en på sakkunnigt håll verkställd

utredning tandläkarnas medelinkomst i privatpraktik år 1932 utgjorde omkring

9,000 kronor. Några siffror i ifrågavarande hänseende från senare

år hade icke varit för de sakkunniga tillgängliga. Anledning funnes dock

till antagande, att berörda medelinkomst därunder icke undergått några

större förändringar.

En jämförelse i inkomsthänseende mellan privatpraktiserande tandläkare

och, de blivande distriktstandläkarna finge icke lämna ur sikte, att de senare

avsåges komma i åtnjutande av vissa förmåner, vilka ej tillkomma de förra.

Sålunda skulle enligt de sakkunnigas förslag distriktstandläkarnas arbetsinkomst

helt eller till största delen erhålla fast karaktär, varjämte dessa

tandläkare avsåges vinna pensionsrätt för såväl sig själva som hustru och

minderåriga barn. Anförda omständigheter vore av beskaffenhet att i sin

mån motivera begränsning av lönebeloppet. Dessutom förtjänade uppmärksammas

det förhållandet, att distriktstandläkarna i motsats till de privata

tandläkarna icke behövde vidkännas några utgifter för anskaffande avutrustning

och instrument.

Det förslag i frågan, inför vilket de sakkunniga funnit sig böra stanna, innebär,

att när endast fast lön utginge till distriktstandläkare, årslönen skulle

utgöra minst 7,800 kronor jämte tre ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter

3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Skulle tandläkaren erhålla såväl

fast lön som andel i behandlingsavgifter, borde enligt de sakkunnigas

mening den fasta lönen icke understiga 7,200 kronor örn året jämte ålderstilllägg

som nyss sagts. Berörda andel borde därvid utgå med 10 procent å influtna

avgifter enligt taxan för tandvård åt vuxna, intill dess tandläkaren

under löpande kalenderår tillgodonjutit en inkomst av 800 kronor för år räknat

av taxeavgifter. Genom den av de sakkunniga förordade taxan beräknades

nämligen vid tandvård åt vuxna under cirka 900 timmar årligen, vilken

tid i genomsnitt per tandläkare tänktes anslagen för sådant ändamål, inflyta

avgifter till belopp av omkring 8,000 kronor, därvid tandläkarens arbetskapacitet

förutsattes vara normal. Om och i vad mån i förekommande

fall inkomst av taxeavgifter skulle under ett och samma kalenderår efter

uppnående av nämnda belopp av 800 kronor utgå med högre procentsats

än nyss nämnts, borde enligt de sakkunnigas åsikt överlämnas till respektive

landstings beslutanderätt.

Beträffande spörsmålet, huruvida distriktstandläkarna skola äga att vid sidan

av arbetet under föreskriven tid i folktandvården utöva enskild pra ktik,

ansluta sig de sakkunniga till den av såväl sjukvårdskommittén som

medicinalstyrelsen hävdade meningen, att rätt till enskild, av taxa obunden

praktik icke bör tillkomma distriktstandläkare. Vid en motsatt ordning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

skulle säkerligen uppstå svårigheter att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla

en gräns mellan folktandvård och enskild tandvård. På överenskommelse

mellan tandläkaren och landstinget torde få bero, huruvida och på

vilka närmare villkor den förre finge begagna polikliniklokalerna med utrustning

och instrument för utövande mot fastställd taxa av folktandvård utöver

den därför anslagna tiden.

Vad slutligen angår frågan örn pensionering av distriktstandläkama

och deras efterlevande, äro de sakkunniga av den meningen, att distriktstandläkarbefattningarna

böra förenas med rätt till såväl tjänste- som familjepension.

De sakkunniga förorda, att denna fråga löses på så sätt, att

distriktstandläkama vinna inträde i statens pensionsanstalt. Ett tjänstepensionsunderlag

å 5,400 kronor eller, örn särskilt dyrtidstillägg kommer att utgå

å pensionerna, ett belopp, som med därå belöpande dyrtidstillägg uppgår till

ungefär nämnda summa av 5,400 kronor, borde bestämmas. För erhållande

av full tjänstepension anse de sakkunniga liksom kommittén böra fordras

63 levnads- och 30 tjänsteår.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag har i förevarande sammanhang

framkommit i huvudsak följande.

Rörande distriktstandläkarnas anställande förklarar sig tandläkarorganisationerna

icke kunna finna, att de sakkunniga förebragt bärande skäl

för ett frångående av sjukvårdskommitténs förslag, att distriktstandläkama

skulle anställas och avlönas av staten, samt hävda, att det ur folktandvårdens

egen synpunkt vore av avgörande betydelse, att desamma bereddes den

trygghet och den inbördes ekonomiska likställighet, som ordinarie statsanställning

innebure. Organisationerna hemställde förty, att sjukvårdskommitténs

förslag i denna del gjordes till föremål för omprövning vid ärendets

fortsatta behandling.

Vad anginge tillsättningen av distriktstandläkama — yttra organisationerna

vidare — kunde desamma icke underlåta att kraftigt betona nödvändigheten

av att hänsyn toges till de å de olika orterna vid tiden för

folktandvårdens genomförande verksamma tandläkarna. Organisationerna

ansåge sig böra hemställa, alt såsom villkor för statsbidrag uppställdes regeln,

att vid tillsättande av nyinrättad distriktstandläkartjänst å orten privatpraktiserande

tandläkare i görligaste mån bereddes företräde till befattningen.

Beträffande extra tand läkar personal framhålles av nämnda

organisationer det lämpliga däri, att behovet av tandläkararbetskraft i folktandvården

i största möjliga utsträckning tillgodosåges med fast anställda

tandläkare ävensom att, i den mån extra tandläkarpersonal kunde bliva

oundgängligen erforderlig eller eljest komme att anställas, sådan personal

anslötes till folktandvårdsorganisationen.

Medicinalstyrelsen säger sig förutsätta, att jämväl tillsättandet av extra

tandläkare komme att ske på samma sätt som underläkare vid lasaretten.

Mot de sakkunnigas förslag i vad avser distriktstandläkarnas avlönande

hava i några yttranden önskemål eller erinringar framställts.

I avseende å den förordade rätten för landstingen att bestämma distriktstandläkarnas

avlöning efter alternativa grunder syntes det statskontoret

tveksamt, örn möjlighet borde stå öppen för landstingen att bestämma tandläkares

löneförmåner till dels en fast ersättning och dels därutöver viss andel

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

49

av influtna avgifter enligt taxan för vuxna. Såvitt ämbetsverket kunde finna,

skulle vissa nackdelar kunna befaras av att den del av tandläkarens arbete,

sorn avsåge behandlingen av vuxna, genom ett sådant avlöningssystem bleve

premierat, vartill komme, att intresset av en enhetlig beräkningsgrund för

distriktstandläkares lön talade emot en sådan anordning. Därest barntandvården

och tandvården för vuxna inom ett och samma distrikt uppdelades

på två olika distriktstandläkare, syntes i vart fall denna avlöningsform böra

vara utesluten. Den av de sakkunniga förordade taxan vore heller icke be - räknad för ett sådant fall. Med hänsyn jämväl till svårigheten att avskaffa

rätten till andel av taxeavgifter, därest en sådan rätt en gång godtagits såsom

en i fast anställning ingående löneförmån, ville statskontoret därför

ifrågasätta, huruvida icke viss erfarenhet av ett lönesystem med uteslutande

fast lön borde avvaktas, innan en dylik rätt till andel i taxeinkomster infördes.

Svenska landstingsförbundet säger sig för sin del närmast sympatisera

med alternativet av fast lön jämte procent av taxeinkomsten.

Tandlukarorganisationerna finna lönen för distriktstandläkarna böra beräknas

högre än till det av de sakkunniga föreslagna beloppet och anmärka

till stöd därför bland annat, att samma kommitté, som ombesörjde den av

de sakkunniga åberopade utredningen, avseende 1932 års löneförhållanden

inom tandläkarkåren, sedermera verkställt en ny och fullständigare utredning

rörande motsvarande förhållanden år 1934. vilken utvisade i förhållande

till 1932 års utredning avsevärt högre inkomster i yrket. Vid frågans

fortsatta behandling borde nödig hänsyn tagas därtill.

Med hänsyn till att barntandvården vore ur åtskilliga synpunkter mera

påfrestande än annat i och för sig krävande tandvårdsarbete syntes det organisationerna

vidare både rimligt och lämpligt, att beträffande de distriktslandläkare,

vilka komme att sysselsättas uteslutande nied barntandvård, såsom

villkor för erhållande av statsbidrag föreskreves ej mindre att lönen

skulle utgå i form av allenast fast ersättning än även att dessa tandläkares

tjänstgöring begränsades till 7 timmar örn dagen samt endast till lästerminerna.

Enligt organisationernas mening, framhålles ytterligare, innebure det en

uppenbar obillighet och därjämte en allvarlig olägenhet ur rekryteringssynpunkt,

att vid uppgörandet av de föreslagna alternativa lönesystemen

hänsyn icke tagits till levnadskostnaderna å olika orter. Då principen örn

lönebeloppens variation allt efter stationsortens placering i dyrortshänseende

tillämpades för det övervägande antalet statstjänstemän, syntes det organisationerna

motiverat, att så skedde jämväl i fråga örn distriktstandläkarna.

även om dessa skulle komma att anställas hos och avlönas av landstingen.

Därvid borde icke under några förhållanden lönen å billigaste dyrort be

räknas lägre än som motsvarade den av de sakkunniga föreslagna minimilönen.

7,800 kronor lier år.

Slutligen syntes det organisationerna linnas starka skäl för en höjning

av de föreslagna ålderstilläggen. Vid en jämförelse mellan den för distriktstandläkarna

föreslagna slutlönen och andra tjänstemäns i likvärdig ställning

löneförmåner torde såsom mest iögonfallande framstå dels att distriktstandläkarna

icke kunde, såsom exempelvis provinsialläkarna, genom transport

till väsentligt mera lönande distrikt vinna ökade inkomster eller eljest

erhålla befordran, dels att tandläkarna i motsats till de flesta andra

tjänstemän vöre utestängda från möjligheten att förskaffa sig med inkomster

lörenat arbete vid sidan av tjänsten. Ur nämnda synpunkter måste det betraktas

såsom rättvist och riktigt, därest antingen ett vart av de tre ålders

lilläggen höjdes till 600 kronor eller det sista ålderstillägget till 800 kronor.

Bilmny lill riksdagens protokoll 11)38. 1 sami. Nr 127. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

I detta sammanhang ville organisationerna därjämte understryka vikten särskilt

ur rekryteringssynpunkt av att tandläkare, som från verksamhet såsom

tandläkare i statlig eller kommunal tjänst eller såsom privatpraktiserande

överginge till folktandvården, medgåves rätt att för åtnjutande av ålderstilllägg

tillgodoräkna sig, tjänstetandläkare hela tiden och övriga viss del av

sådan verksamhet.

Spörsmålet om distriktstandläkares rätt till enskild praktik har

föranlett uttalanden av statskontoret och tandlåkarorganisationerna.

Statskontoret funne den av de sakkunniga därutinnan föreslagna möjligheten

lämna rum för vissa betänkligheter. En sådan anordning syntes möjliggöra

för tandläkaren att utnyttja säsongmässiga variationer i "patientfrekvensen

på det sätt, att han, exempelvis under skoltermin, ansloge sju timmar

örn dagen till barntandvård och dessa dagar behandlade vuxna patienter

å övertid, för vilket arbete han uppbure särskild ersättning, medan han, då

patientantalet därefter nedgick, icke bleve fullt sysselsatt under arbetsdagens

sju timmar. Med hänsyn därtill ävensom till de skäl, på vilka inom den civila

statsförvaltningen övertidsersättning icke ansetts böra tillerkännas tjänstemän

i högre lönegrad än den 20 :e, fann sig statskontoret böra ifrågasätta

lämpligheten av att bereda tandläkare särskild gottgörelse för folktandvård

utöver den för sådan vård anslagna tiden.

Tandlåkarorganisationerna ansåge sig pä grund av vunnen erfarenhet böra

uttala den meningen, att 7 timmars dagligt tandvårdsarbete i och för sig vore

så ansträngande och påfrestande, att regelmässigt övertidsarbete endast borde

medgivas i begränsad omfattning, då det nämligen i längden måste medföra

överansträngning och därmed också menligt inverka på arbetets kvalitet. Det

torde vara obestridligt, att skol- och småbarnstandvården utgjorde den från

det allmännas synpunkt viktigaste och värdefullaste delen av den blivande

distriktstandläkarens arbete och att det sålunda vore ett direkt samhällsintresse,

att tandläkarens arbetsförmåga i största möjliga utsträckning reserverades

för den tid, som avsetts för barntandvården. Då ur ren vårdsynpunkt

ett absolut förbud mot övertidsarbete icke kunde anses lämpligt, ej minst med

hänsyn till den vårdbehövande allmänheten, ville organisationerna föreslå,

att statsmakterna måtte taga under övervägande lämpligheten av införandet

av sådana reglerande bestämmelser för övertidsarbetets omfattning, att detsamma

icke bleve till förfång för, framför allt, barntandvårdens kvalitet.

Rörande arbetstiden för distriktstandläkarna påpekas av statskontoret,

att det av betänkandet icke framginge, örn de sakkunniga ansett, att föreskrifter

borde utfärdas angående skyldighet för tandläkare att tjänstgöra å

vissa tider. Enligt ämbetsverkets mening borde medicinalstyrelsen eller vederbörande

landsting för varje poliklinik fastställa en viss daglig mottagningstid

och därvid hava frihet att förlägga en viss del av denna tid till kvällen.

Av tandlåkarorganisationerna uttalas i detta avseende, att arbetstiden

med hänsyn till tandvårdsarbetets ansträngande beskaffenhet och därav föranledda

behov av rekreation, borde begränsas till fem timmar på lördagar

och dag före helgdag samt sju timmar övriga dagar. Liksom för övriga expeditionshundna

tjänstemän borde arbetstiden även för distriktstandläkaren

redan från början för hela landet principiellt förläggas till tiden mellan kl. 8

—17. inom vilken ram den sedermera kunde närmare fixeras med hänsyn

till förhållandena på olika orter. Vidkommande semester frågan borde

beaktas, att distriktstandläkarna under mer än hälften av sin årliga arbetstid

vore sysselsatta med barntandvård, som utan jämförelse vore mera

påfrestande än annat tandvårdsarbete och redan i och för sig borde berättiga

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

51

till längre semester än 30 dagar. I varje fall ville organisationerna föreslå,

att för de tandläkare, som uppnått 40 års ålder, semestern utsträcktes till 45

dagar.

För de uttalanden, som i de av statens pensionscmstalt, statskontoret, svenska

landstingsförbundet och tandläkarorganisationerna avgivna yttrandena

framkommit i anslutning till frågan örn distriktstandläkarnas pensionering,

torde jag icke behöva redogöra i detta sammanhang.

Departementschefen.

r fråga örn formerna för distriktstandläkarnas anställande föreligger en

betydelsefull principiell skiljaktighet mellan sjukvårdskommitténs och 1937

års sakkunnigas ställningstagande. Kommittéförslaget innebär nämligen, att

distriktstandläkarna skola anställas i statens tjänst i analogi med vad som

gäller beträffande provinsialläkarna, medan de sakkunniga funnit landstingens

och icke-landstingsstädernas huvudmannaskap konsekvent påkalla, att

befattningshavarna i fråga anställas i huvudmannens tjänst, ehuru med vederbörligen

reglerade avlönings- och pensionsförmåner och med statsbidrag

till grundlönen samt ålderstillägg utgående helt av statsmedel. För min del

giver jag företräde åt den senare ståndpunkten, vilken befinner sig i god

överensstämmelse med vad som redan av statsmakterna bestämts för annan

samverkan mellan stat och landsting på hälsovårdens område. Mot de av de

sakkunniga föreslagna formerna för tillsättning av distriktstandläkare har

jag ingen erinran att göra. Jag kan sålunda icke förorda, att därvid företräde

skall tillförsäkras privatpraktiserande tandläkare.

Vad angår de föreslagna avlöningsförmånerna, finner jag desamma, liksom

anställningsvillkoren i övrigt, skäliga och tillstyrker sålunda förslaget

jämväl i denna del. I avseende å de alternativa grunder för avlöningens

beräknande, som de sakkunniga angivit, enligt vilka ersättningen skulle

utgå antingen i form av uteslutande fast lön eller ock i form av såväl fast

lön som viss andel av influtna avgifter, synas mig goda skäl kunna anföras

för båda anordningarna. Det torde vara riktigt att härutinnan låta huvudmannen

träffa avgörandet, därvid jag dock förutsätter, att andelen i avgifterna

icke fastställes alltför hög. Jag anser mig tillika böra erinra, att önskemålet

om ortsgrupperad avlöning knappast låter sig förena med anställningen

i huvudmannens tjänst. Staten lär för sin medverkan svårligen kunna uppställa

annat och vidsträcktare krav än fordran på skälig minimilön.

Vidkommande därefter tjänstgöringstiden synes mig sakkunnigförslaget i

denna del tillfredsställande. I den mån den föreslagna tjänstgöringstiden, 7

limmar för dag eller 42 timmar för arbetsvecka, låter sig lämpligen fördela

på sådant sätt, att tandläkarorganisationernas önskemål om kortare arbetstid

under dag före helgdag kan tillmötesgås, böra givetvis hinder icke resas för

en dylik anordning. Emellertid synes det böra tillkomma huvudmannens

vederbörande organ att med hänsyn till de olika orternas särskilda förhållanden

fastställa lämpliga tider för poliklinikernas öppethållande, vadan en

generell reglering av arbetstidens förläggning icke torde böra ifrågakomma.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

I detta sammanhang anser jag mig ock böra framhålla, att enligt min mening

stor varsamhet bör iakttagas vid det medgivande till övertidsarbete,

som de sakkunniga ansett sig under viss förutsättning kunna förorda. Givetvis

kunna omständigheterna göra dylikt medgivande önskvärt i syfte att

möta en tillfällig stark tillströmning av patienter, men därvid måste noga

tillses, att icke barntandvårdens berättigade intressen trädas för nära.

Lika med de sakkunniga håller jag före, att rätt till enskild, av den fastställda

taxan obunden praktik icke bör tillkomma i folktandvårdens tjänst

anställda tandläkare.

Vad slutligen beträffar frågan om distriktstandläkarnas pensionering, torde

chefen för finansdepartementet senare få anmäla detta ärende.

Hjälpkrafter i distriktstandvården.

I § 1 av alltjämt gällande »Ordning för tandläkarkonstens utövning» av

den 18 juni 1861 angivas de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens

utövare, sålunda:

a) Rengöring, fyllning och utdragning av tänder;

b) Förfärdigande och insättande av konstgjorda tänder;

c) Behandling av tändernas och tandköttets sjukdomar.

Ingen annan än den, som i föreskriven ordning därtill vunnit behörighet

(legitimation), må utöva tandläkarkonsten vid påföljd att eljest varda underkastad

det bötesansvar, som för olovligt utövande av hantverk finnes

stadgat (§9). Å andra sidan må tandläkare icke åtaga sig andra »läkarförrättningar»

än nyss angivna, vid äventyr att eljest vara förfallen till ansvar

såsom för obehörigt utövande av läkarkonsten; vid upprepade förseelser

härutinnan kan tandläkare förklaras förlustig rättigheten att utöva tandläkarkonsten

(§ 10).

Genom dessa bestämmelser har sålunda noga angivits vad som innefattas

i tandläkarkonsten och vem som äger utöva den. Sedan länge hava emellertid

såsom medhjälpare åt tandläkare vid förfärdigandet av olika slags proteser

och laboratoriearbeten fungerat tekniskt utbildade biträden, tandtekniker.

Efter hand som tandläkarkonsten utvecklats har vidare behov uppstått avytterligare

ett slags hjälpkrafter, nämligen tandsköterskor. Såväl statens

sjukvårdskommitté som 1937 års sakkunniga hava i sina betänkanden ägnat

ingående överväganden åt de spörsmål, som sammanhänga med dessa

hjälpkrafters användande inom folktandvården.

I det följande vill jag först ingå på en granskning av de förslag eller uttalanden

däröver, som framkommit beträffande de tekniska medhjälparna,

tandteknikerna.

Tandtekniker. Rörande tandteknikernas ställning inom folktandvården

har statens sjukvårdskommitté inledningsvis anfört bland annat följande.

I praktiken kunde uppenbarligen behovet av tandtekniker inom folktandvården

komma att gestalta sig olika i olika delar av landet, bland annat

beroende på tillgången av privatpraktiserande tandläkare och invånarnas

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

53

möjligheter att utnyttja folktandvården. Vid den allmänna tandvårdens

närmare utformning måste detta förhållande ock noga beaktas. Man måste

för varje distrikt söka finna den lösning av tandteknikerfrågan, som under

givna förhållanden kunde befinnas mest ändamålsenlig. Då för barntandvårdens

ombesörjande någon teknisk hjälpkraft knappast erfordrades, syntes

det kommittén i princip riktigast, att kostnaderna för de tekniska hjälpkrafterna

lades å tandvården för vuxna (eller med andra ord folktandvårdstaxan),

dock att till nedbringande av denna taxa kostnaderna för lokal och

utrustning borde åvila vederbörande huvudman.

Med kommitténs utgångspunkt stöde sålunda — fortsätter kommittén —

någon generell lösning av tandteknikerfrågan icke att vinna, men följande

allmänna riktlinjer i ämnet kunde dock enligt dess åsikt uppdragas för olika

distriktstyper:

Där behov av tandtekniker med hel arbetsdag kunde antagas föreligga, såsom

i större distrikt med två eller flera tandläkare eller vid en för

två eller flera distrikt gemensam poliklinik, borde landstingen, tills vidare

erfarenhet vunnits, mot kontrakt anställa erforderligt antal tekniker, vilka

i mån av utfört arbete skulle erhålla ersättning av distriktstandläkarna efter

viss av medicinalstyrelsen fastställd taxa, dock med garanti från landstingen

för viss minimiinkomst per år i form av låg grundlön, förslagsvis

1,800 kronor per år. Denna grundlön avsåges bliva återgäldad landstinget i

viss proportion till taxeinkomsten på så sätt, att distriktstandläkarna för

landstingets räkning skulle innehålla viss procentuell andel av taxeersättningen

till dess grundlönen täckts. Grundlönen beräknades vara i sin helhet

gulden vid en taxeinkomst av 3,600 kronor per år. Genom denna anordning

skulle tandteknikernas berättigade anspråk på tryggare existens bliva i viss

mån tillgodosedda utan att det allmänna belastades med nämnvärda kostnader

eller tandläkarens rätt träddes för nära.

Beträffande mindre distrikt än nu nämnts förordades som allmän

regel, att en kombinerad tandsköterska-tandtekniker anställdes mot en årslön

av lägst 2,400 kronor jämte två ålderstillägg örn vartdera 100 kronor.

Av denna lön skulle ett belopp av 1,800 kronor (jämte ålderstillägg), motsvarande

en vanlig tandsköterskas lön, bestridas av landstinget och resten

såsom representerande ren tandteknikerkostnad av tandläkaren. Kommittén

utgick nämligen från att kostnaden för tandteknisk hjälp skulle i huvudsak

gäldas med inkomsten av folktandvårdstaxan, enär behovet av dylik

hjälp för barntandvårdens ombesörjande vore synnerligen ringa. Skulle i

vissa distrikt tandsköterskan-tandteknikerns arbetsbörda bliva för stor, borde

tandläkaren på egen bekostnad anställa sköterskebiträde för enklare passning

och göromål eller ock borde, där så erfordrades, en tandtekniker med

hel arbetsdag anställas på förut angivna villkor. I en del ödemarksdistrikt

och å några andra håll kunde man sannolikt räkna med alt distriktstandliikaren

själv skulle hinna ombesörja allt erforderligt protesarbete, varför

viss försiktighet borde iakttagas även vid anställande av kombinerad tandsköterska-tandtekniker.

I några yttranden över sjukvårdskommitténs förslag ägnades uppmärksamhet

åt förevarande spörsmål.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Kopparbergs läns landsting ifrågasatte, om det icke vore möjligt att låta

distriktstandläkarna anställa och avlöna tandteknikerna och i stället

höja tandläkarnas löner med lämpligt belopp.

Mot de föreslagna formerna för tandteknikernas anställning förklarade

sig svenska landstingsförbundet i stort sett icke hava något att invända,

även om förbundet icke kände sig övertygat om lämpligheten av att landstingen

skulle ikläda sig garanti för viss minimiinkomst. Då man väl finge

räkna med att en tandtekniker skulle kunna försörja en familj på sina inkomster,

syntes det föreslagna garantibeloppet 1,800 kronor om året vara

alltför lågt för att i praktiken vara av någon betydelse.

Svenska tandteknikerförbundet hemställde, att tandteknikerna måtte erhålla

samma fasta anställning som tandläkare och tandsköterskor samt att

dem måtte beredas löneförmåner, som stöde i överensstämmelse med deras

utbildnings- och lärlingstid (minst sex år) och med det ansvar, som yrkets

rätta utövande innebure.

1937 års sakkunniga konstatera inledningsvis, att det otvivelaktigt vore

av betydelse för en rationellt bedriven tandvård för vuxna, att tandteknikerhjälp

stöde tandläkaren till huds i erforderlig utsträckning. För barntandvården

däremot vore sådan hjälp knappast påkallad med hänsyn till

arten av den vid denna tandvård vanligen förekommande behandlingen.

Omfattningen av det sålunda föreliggande behovet av tandteknikers medverkan

inom distriktstandvården kunde likväl på förhand näppeligen närmare

uppskattas. Enligt den mening, vartill de sakkunniga kommit, vore det

därför icke vare sig lämpligt eller erforderligt — i varje fall icke innan nödig

erfarenhet vunnits — att fastställa bestämda noiuner i fråga örn anlitande av

tandtekniker och ersättning till dem. Åtminstone tillsvidare syntes den

ordningen vara att föredraga, att det, utan att från statsmakternas sida

några närmare föreskrifter i ämnet meddelades, överlämnades åt landstingen

eller dessas vederbörande organ att i samråd med distriktstandläkarna

vidtaga erforderliga åtgärder, i syfte att förekommande behov av särskild

arbetskraft för utförande av teknikerarbeten tillgodosåges på ändamålsenligt

sätt. Därvid torde i stort sett kunna följas samma vägar, som i privatpraktiken

anlitats. De sakkunniga ville framhålla, att det kunde komma att visa

sig praktiskt att knyta en eller eventuellt flera tandtekniker till de centraltandpolikliniker,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle anordnas inom

samtliga län.

Sjukvårdskommitténs förslag att anlita vissa tandsköterskor även för teknikerarbete

funno de sakkunniga däremot mindre tilltalande, enär det vore

att förvänta, att sköterskans arbetskraft behövde tagas i anspråk uteslutande

för det egentliga sköterskearbetet.

Vad slutligen angår kostnaderna för anlitande av teknisk arbetskraft inom

folktandvården, böra dessa enligt de sakkunnigas mening i princip täckas

genom taxan för tandvård åt vuxna.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag hava de sakkunnigas

uttalanden i tandteknikerfrågan mött erinringar i de yttranden,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

55

som avgivits av medicinalstyrelsen, tandläkarorganisationerna och svenska

tandtekniker förbundet.

Genom de sakkunnigas förslag — anmärker medicinalstyrelsen — hade

tandteknikerna otvivelaktigt kommit i en försämrad ställning. Styrelsen insåg

väl, att det i en organisation sådan som den förevarande måste stöta på

stora svårigheter att bedöma det föreliggande behovet av tandtekniker men

förväntade samtidigt, att frågan åter upptoges till prövning, sedan den utredning

rörande tandteknikernas utbildning och yrkesverksamhet, som tandläkarinstitutets

lärarråd genom beslut av Kungl. Maj:t den 12 oktober 1934

fått i uppdrag ätt verkställa, blivit slutförd.

Tandläkarorganisationerna förklara sig företräda den meningen, att hjälpkrafterna

i folktandvården borde beredas fast anställning med fixerad arbetstid

och rätt till semester och pension. Folktandvårdens effektivitet

skulle därigenom i väsentlig grad ökas. — Samma uppfattning uttalas av

svenska tandteknikerförbundet.

Tandsköterskor. Till en början torde få lämnas en kortfattad redogörelse

för tandsköterskornas nuvarande utbildningsförhållanden.

Tandsköterskeutbildning har från och med år 1925 enligt Kungl. Maj:ts

bemyndigande varit anordnad vid tandläkarinstitutet. Institutets tandsköterskekurser,

som ursprungligen omfattade en tid av omkring 6 månader,

hava efter hand utvidgats. Enligt gällande föreskrifter, fastställda av universitetskanslern

den 12 januari 1935, skola årligen hållas två kurser med högst

8 elever i vardera, varje kurs omfattande en undervisningstid av 14 månader.

Undervisningen meddelas dels genom föreläsningar, dels ock under tjänstgöring

å tandläkarinstitutets olika avdelningar. Teoretiska läroämnen äro:

a) anatomi och fysiologi, omfattande de första grunderna av cell- och

vävnadslära samt huvuddragen av munhålans anatomi och fysiologi;

b) allmän kirurgi och tandkirurgi, omfattande

grunderna av läran om bakterier, infektion, aseptik, antiseptik samt sterilisation.

sår och sårläkning, inflammation, svulster och andra nybildningar;
huvuddragen

av munhålans och tändernas kirurgiska sjukdomar och deras

behandling samt metoder för lokal bedövning jämte i tandläkarverksamhet

vanligast använda medicinska preparat;

c) tandfyllningskonst, omfattande huvuddragen av ländernas anatomi

och fysiologi samt dentitionerna, karies, pulpasjukdomar, tand- och rotfyllningsmetoder,

fyllningsmaterial, instrumentarium;

d) proteslära och tandreglering, omfattande huvuddragen av läran örn

proteser och deras framställande samt bettanomalier och deras behandling.

Tjänstgöringen å tandläkarinstitutets olika avdelningar avser att bibringa

eleverna de praktiska färdigheter, sorn tillhöra tandsköterskeyrket. Eleverna

äro under denna tjänstgöring pliktiga att utföra sköterskearbete, som är

behövligt för verksamheten vid ifrågavarande avdelning. I anslutning till

den praktiska tjänstgöringen meddelas en kort kurs i journalföring. Plan för

den teoretiska och praktiska undervisningens närmare anordning uppgöres

av lärarrådet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

För inträde vid ifrågavarande kurser stipuleras inga speciella förkunskaper,

dock äger den företräde, som avlagt studentexamen eller avgångsexamen

från flickskola med s. k. normalskolekompetens eller som kan uppvisa

en väl vitsordad utbildning i allmän sjukvård eller i tandvård.

Tandsköterskor utbildas jämväl vid vissa kommunala tandkliniker. Det

övervägande antalet tandsköterskor har emellertid förskaffat sig yrkesutbildning

under anställning bos privatpraktiserande tandläkare.

Jag övergår härefter till de förslag, som av statens sjukvårdskommitté och

1937 års sakkunniga framlagts rörande ett inordnande av tandsköterskeverksamheten

i folktandvårdsorganisationen samt till de i anledning av

nämnda förslag avgivna yttrandena.

Statens sjukvårdskommitté har — vad angår behovet av tandsköterskor

inom folktandvården —- ansett, att för varje distrikt erfordrades åtminstone

en tandsköterska. I distrikt eller vid poliklinik, där två eller flera

tandläkare med full arbetsdag året runt tjänstgjorde, borde minst motsvarande

antal sköterskor hava anställning.

I övrigt har kommittén beträffande tandsköterskorna anfört huvudsakligen

följande.

En dylik sköterskas främsta uppgift skulle bliva att vid polikliniken

mottaga barnen och andra besökande samt beträffande dem vidtaga de

förberedande åtgärder, som lämpligen kunde ifrågakomma till underlättande

av tandläkarens arbete. I den mån lokalbedövning förekomme, borde

hon efter tandläkarens anvisningar kunna tillreda därför erforderliga lösningar.

Vidare skulle hon ombesörja rengöring och sterilisering av instrument

och utensilier samt under tandläkaren ansvara för de allmänna hygieniska

förhållandena i operationslokalen. Därjämte borde hon biträda

tandläkaren med erforderlig journalföring och enklare expeditionella göromål.

Samtliga sköterskor borde anställas av den tandvårdsstyrelse. som

enligt kommitténs förslag skulle inrättas i varje län, och deras tjänstgöringsförhållanden

närmare regleras genom en av tandvårdsstyrelsen utfärdad,

av medicinalstyrelsen godkänd instruktion. De för distriktstandläkarna

avsedda sköterskorna — kommittén förutsatte nämligen sköterskor

jämväl till hjälp åt de av kommittén föreslagna s. k. assistenttandläkarna

-— syntes efter vissa övergångsår som regel böra erhålla fast anställning

med skyldighet att underkasta sig förflyttning inom länet. Distriktstandsköterskorna

skulle i normala fall erhålla en årlig lön av 1,800 kronor

jämte ålderstillägg örn 100 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring, landstingen

dock obetaget att i anslutning till grunderna för sina övriga befattningshavares

avlöning vidtaga de jämkningar, som påkallades av dyrortsförhållanden

eller andra inverkande omständigheter. Jämte lönen .skulle

tandsköterskan åtnjuta reseersättning för resor i tjänsten.

Distriktstandsköterskorna borde, i likhet med distriktssköterskorna, beredas

pension genom statens pensionsanstalt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

57

Kommittén ville framhålla angelägenheten av att utbildningen av

tandsköterskor tor framtiden ordnades så, att tiden för den grundläggande,

gemensamma utbildningen i möjligaste mån inskränktes. För de

tandsköterskor, som jämväl önskade utbilda sig till tandtekniker, borde i

stället anordnas en särskild kompletteringskurs, åsyftande erforderlig kompetens

i vanlig kautschukteknik och enkel metallteknik. Samtidigt måste

plats beredas för ett ökat antal elever, särskilt under tiden för folktandvårdens

genomförande, varjämte en nedsättning och omreglering av nuvarande

kursavgifter borde tagas under övervägande. Tandsköterska, som erhållit

utbildning vid någon av staten auktoriserad anstalt, borde vid tillsättandet

av tandskötersketjänst i folktandvården äga företräde framför annan sökande.

De över sjukvårdskommitténs betänkande avgivna y 11 r a n d e n a innehålla

i förevarande avseenden väsentligen följande.

Beträffande behovet av tandsköterskor, ansåg medicinalstyrelsen det

böra föreskrivas, att tillsvidare varje tandläkare på det allmännas bekostnad

borde lia en sköterska och icke flera till sitt förfogande.

Rörande tandsköterskornas anställande och avlönande ifrågasatte

Kopparbergs läns landsting enahanda ordning, som av landstinget

i dessa hänseenden ifrågasatts beträffande tandteknikerna.

Svenska landstingsförbundet ansåg den föreslagna lönen vid jämförelse

med distriktssköterskornas vara väl hög, varemot å andra sidan svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkareförbund företrädde åsikten, att lönen

vore väl låg. Önskvärt vore, anförde vidare sistnämnda sammanslutningar,

att sköterskorna utöver den kontanta lönen bereddes förmånen av fri

bostad, helst i omedelbar anslutning till polikliniken eller i dess närhet.

Jämväl Stockholms tandsköterskeförening ansåg den av sjukvårdskommittén

föreslagna lönen vara för låg.

Statskontoret kunde icke finna, att det förelåge anledning för staten att

närmare reglera ersättningen till tandsköterskorna utan syntes detta få ankomma

på vederbörande landsting. Det föreföllc därvid uppenbart, att ersättningen

icke borde utgå med ett för hela riket lika belopp för tandsköterska.

I frågan örn pensionering av tandsköterskorna förklarade sig statens

pensionsanstalt icke hava något att erinra mot att i anstalten bereddes möjlighet

till pensionsrätt för fast anställda sköterskor. Anstalten förordade, att

tjänstepensionsunderlaget för tandsköterskorna därvid fixerades till 2/3 utav

den av kommittén föreslagna normala slutavlöningen 2,000 kronor eller i avrundat

tal 1,320 kronor. Anstalten föreslog, alt pensionsåldern bestämdes till

60 år, därvid tjänsteåldern för hel pension syntes böra fastställas lill 30 år.

Beträffande tandsköterskornas utbildning uttalade befolkningskommissionen,

att den, som avlagt realexamen eller genomgått högre folkskola,

borde anses hava förskaffat sig ett tillräckligt mått av allmänbildning för

att kunna undergå vidare utbildning till tandsköterska.

Medicinalstyrelsen framhöll önskvärdheten av att företräde framför annan

sökande vid tillsättande av tandskötersketjänst i folktandvården gåves

från tandläkarinstitutet utexaminerad sköterska eller sköterska, utgången

från anstalt, sorn av medicinalstyrelsen godkänts.

Enligt Stockholms tandsköterskeförening borde tandsköterskornas utbildning

göras enhetlig och omhändertagas av statliga eller kommunala anstalter.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

1937 års sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande.

Beträffande frågan om behovet av tandsköterskor inom folktandvården

vore det enligt de sakkunniga av stor betydelse för ett rationellt utnyttjande

av distriktstandläkarnas arbetskapacitet, att de erhölle tillgång till sköterskehjälp

i erforderlig utsträckning. Landstingen borde såsom huvudmän

för folktandvården hava att draga försorg därom under ekonomisk medverkan

av staten. Därest till varje tandläkares förfogande ställdes en sköterska,

torde i regel behovet av biträde av ifrågavarande slag bliva tillgodosett.

Vidkommande tandsköterskans uppgifter, torde åt henne, på sätt i

privatpraktiken i regel vore fallet, böra uppdragas allmän passning under patienternas

behandling. Beträffande frågan örn å tandsköterskan eljest ankommande

göromål anslöte sig de sakkunniga i allt väsentligt till vad sjukvårdskommittén

därutinnan anfört.

Tandsköterskorna syntes böra anställas av det organ, som hade att

för landstingsområdet handlägga ärenden rörande folktandvården. De sakkunniga

förordade, att anställningen erhölle fast karaktär. De inom visst

landstingsområde anställda sköterskornas verksamhet borde regleras genom

bestämmelser, som fastställts av medicinalstyrelsen.

Vidkommande tandsköterskornas avlöning borde enligt de sakkunnigas

mening, på samma sätt som i fråga om lönen till distriktstandläkarna, från

statsmakternas sida meddelas föreskrifter rörande visst minimibelopp.

Såsom sådant syntes de sakkunniga den av sjukvårdskommittén angivna

genomsnittslönen av 1,800 kronor för år räknat vara väl låg. Minimilönen

borde därför fastställas något högre. Såsom en skälig sådan

ville de sakkunniga för sin del föreslå en grundlön av 2,000 kronor örn året

jämte tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring.

De inom distriktstandvården anställda tandsköterskorna borde beredas

pension genom inträde i statens pensionsanstalt. Det syntes de sakkunniga

därvid skäligt, att tjänstepensionsunderlaget bestämdes till 2/s av den

av de sakkunniga angivna minimilönen, utgående ålderstillägg däri inräknade.

Nämnda pensionsunderlag skulle vid sådant förhållande komma att

uppgå till, i avrundat tal, 1,530 kronor. Liksom för distriktssköterskor och

annan sjukvårdspersonal borde å tandsköterskornas pensioner utgå dyrtidstillägg

av statsmedel. Pensionsåldern för tandsköterska hade de sakkunniga

funnit böra lämpligen bestämmas på samma sätt som för distriktssköterska.

I överensstämmelse därmed skulle för hel pension fordras 55 levnads-

och 25 tjänsteår.

Vad anginge utbildningsfrågan, ville de sakkunniga understryka

angelägenheten av att en ändamålsenlig, på tillgodoseende av det med folktandvårdens

genomförande starkt ökade behovet av sköterskor särskilt inriktad

utbildning komme till stånd. Tiden för utbildningen ansågo de sakkunniga

böra i möjligaste mån inskränkas. De sakkunniga ville sålunda för

sin del bestämt förorda, att denna tid ej finge överstiga ett år. Vidare syntes

beträffande förutbildningen skäl saknas att för tillträde till kurserna upp
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

59

ställa andra eller högre krav på skolutbildning än som gällde i fråga om

erkänd sjuksköterskeskola.

Då kurserna närmast vore avsedda att fylla ett allmänt behov, syntes desamma

i fall, där så kunde ske, böra göras avgiftsfria för eleverna. Under

alla omständigheter borde kursavgifterna begränsas så långt som möjligt.

Den statliga utbildningen av tandsköterskor syntes som hittills böra vara

förlagd till tandläkarinstitutet, där således kurser, anordnade i enlighet med

angivna grunder, i vidgad omfattning borde komma till stånd. De sakkunniga

förutsatte, att institutets lärarråd i samråd med medicinalstyrelsen vidtoge

därför erforderliga åtgärder. Medicinalstyrelsen borde emellertid äga

att godkänna plan för sådana kurser anordnade jämväl vid större tandpolikliniker.

För anställning såsom tandsköterska inom folktandvården torde böra erfordras

att hava genomgått utbildningskurs vid tandläkarinstitutet eller kurs,

för vilken medicinalstyrelsen godkänt plan. Det bleve emellertid uppenbarligen

av förhållandena påkallat, att medicinalstyrelsen under ett antal

övergångsår, högst 10, meddelade dispens från ifrågavarande villkor. Därvid

borde hänsyn tagas till beskaffenheten och omfattningen av genomgången

annan utbildning eller utövad verksamhet i tandvård.

Vid remissbehandlingen har tandsköterskefrågan gjorts till föremål

för utförligare uttalande endast av Stockholms tandsköterskeförening.

I sitt yttrande framhåller föreningen, att i de större distrikten tandteknikerarbetet

omöjligen skulle — under förutsättning av en genomsnittlig arbetsdag

av 8 timmar —- kunna medhinnas av endast en sköterska, varför i

sådana distrikt plats borde beredas tvenne sköterskor med ordinarie anställning.

Vidare vore den av de sakkunniga föreslagna avlöningen för

tandsköterskor för lågt tilltagen, alldenstund däri icke inginge några som

helst naturaförmåner. Föreningen ville därför hemställa, att distriktstandsköterska

i lönehänseende likställdes med en statlig befattningshavare placerad

i 6:e lönegraden och med förmåner av dyrortsplacering, löneklassberäkning,

dyrtidstillägg, läkarvård och semester som en sådan.

Rörande utbildningen anförde föreningen, att densamma uteslutande

borde förläggas till statliga eller kommunala anstalter. Under övergångstiden

borde vidare privatutbildade sköterskor med minst 3 års väl

vitsordad praktik, utbildningstiden frånräknad, jämställas med sköterskor,

som erhållit utbildning vid tandläkarinstitutet eller annan auktoriserad anstalt.

Anmärkningsvis erinras av tandläkarinstitutets lärarråd, att lärarrådet avstode

från att ingå på de synpunkter, som i de sakkunnigas betänkande framkommit

i tandsköterskornas utbildningsfråga, detta med hänsyn därtill att

lärarrådet i den utredning rörande tandteknikerna, varmed lärarrådet vore

sysselsatt, komme att till granskning upptaga även frågan örn tandsköterskornas

utbildning och verksamhet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 127.

Departementschefen.

Ett rationellt ordnande av distriktstandvården förutsätter tillgång till hjälpkrafter,

dels tandtekniker, dels tandsköterskor. Vad tandteknikerna beträffar,

hava 1937 års sakkunniga icke sett någon möjlighet att nu fast inlemma

dem i den föreslagna organisationen. Givetvis hade det varit önskvärt, örn så

redan från begynnelsen kunnat ske, men jag har av de anförda skälen blivit

övertygad därom, att man är hänvisad att avvakta erfarenheten rörande det

praktiska behovet av teknikerlijälp, innan slutlig ställning i denna punkt

tages. Och jämväl med hänsyn till den omständigheten, att frågan örn dessa

hjälpkrafters utbildning och yrkesverksamhet är föremål för utredning, lär

det icke vara görligt att nu åvägabringa en reglering av tandteknikernas

ställning i organisationen.

I fråga om tandsköterskorna är läget väsentligen annorlunda. Behovet av

sådana låter sig överblicka. Vad utbildningen vidare angår, är en ordnad väg

tillrättalagd, ehuru bestämda erinringar kunna göras såväl mot den för densamma

utmätta tiden som ock mot de uppställda kraven på förutbildning.

Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag giva uttryck

åt den uppfattningen, att. i den mån tandläkarinstitutet skäligen kan tillgodose

den säkerligen snart nog'' starkt ökade efterfrågan på vederbörligen

utbildade tandsköterskor, åtgärder utan dröjsmål böra vidtagas för att

vidga utbildningsmöjligheterna. Jämväl i detta syfte torde det få anses

angeläget, att utbildningen snarast omlägges med beaktande av vad de sakkunniga

i detta avseende anfört. Uppenbarligen bör man ock kunna förvänta,

att ordnade utbildningsmöjligheter beredas vid de största kommunala

tandpoliklinikerna.

Vidkommande därefter spörsmålet örn tandsköterskornas anställnings- och

avlöningsförhållanden synes mig sakkunnigförslaget, i betraktande av den

för dessa befattningshavare angivna utbildningstiden, i det hela väl avvägt.

Jag tillstyrker sålunda förslaget i denna del. Till pensionsfrågan torde chefen

för finansdepartementet senare få återkomma.

Landstingens förvaltningsorgan för folktandvården.

Vid övervägande av frågan, genom vilket eller vilka organ landstingen

borde handhava de med folktandvården förenade uppgifterna, har statens

sjukvårdskommitté funnit sig böra föreslå, att närmaste ledningen av folktandvården

skulle tills vidare tillkomma en inom varje landsting tillsatt

s. k. tandvårdsstyreise. Att ytterligare belasta något av de landstingsorgan,

som funnes, med det relativt betungande arbete, som tandvården

syntes medföra — åtminstone under organisationsperioden — hade kommittén

nämligen funnit mindre lämpligt. Tandvårdsstyrelsen syntes kommittén

böra bestå av förste provinsialläkaren i länet jämte fyra av landstinget

utsedda ledamöter, varav en borde vara tjänstetandläkare, en skolman

samt två representanter för landstingets allmänna och ekonomiska intressen.

I den mån så erfordrades, syntes tandvårdsstyrelserna kunna för ombe
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127. 61

sörjande av lokala angelägenheter i distrikten utse särskilda ombud å poliklinikorterna.

I vissa av de över sjukvårdskommitténs betänkande avgivna yttra nd

e n a har ifrågavarande spörsmål uppmärksammats.

Förslaget örn obligatoriskt inrättande av en tandvårdsstyrelse för varje

landstingsområde rönte motstånd från flera landsting ävensom från svenska

landstingsförbundet.

Förbundet yttrade i angivna hänseende bland annat följande.

För varje ny verksamhetsuppgift, som pålagts landstingen, föreskreves i

regel, att den skulle stå under ledning av särskild, på visst sätt sammansatt

styrelse. Härigenom hade uppstått eller ifrågasatts en hel rad av olika

styrelser och nämnder, vilkas verksamhetsområden ofta starkt grepe in i

varandra och som helt eller delvis utnyttjade samma lokala organ. Därigenom

hade översiktligheten förminskats och rationell ekonomisk förvaltning

ofta försvårats. Vid landstingsförbundets konferens år 1936 hade

starkt understrukits, att vederbörande landsting skulle beredas möjlighet att,

örn så befunnes lämpligt, till en särskild styrelse eller landstingets förvaltningsutskott

centralisera ledningen av de socialhygieniska uppgifterna. I

yttrande till Kungl. Majit hade förbundet ytterligare framhållit behovet av

att möjlighet till en dylik centralisering skapades. Förbundet ville alltså bestämt

motsätta sig, att särskild tandvårdsstyrelse bleve obligatorisk, och

påyrkade, att landstingen bereddes frihet att, om de så önskade och förutsättningar

därför förefunnes, överflytta å tandvårdsstyrelsen ankommande

uppgifter till annan styrelse eller nämnd eller till landstingets förvaltningsutskott.

Några yttranden innefattade förslag örn ändringar beträffande den av kommittén

förordade sammansättningen av tandvårdsstyrelsen, varjämte från

åtskilliga håll, däribland skolöverstyrelsen och svenska stadsförbundet, krävdes

större medinflytande från skolmyndigheters och andra kommunala myndigheters

sida vid tandvårdens ordnande i skilda avseenden (exempelvis för

anskaffande av polikliniklokal i skola, uppgörande av plan för barnens klinikbesök

m. m.).

1937 drs sakkunniga hava — i likhet med landstingsförbundet — funnit

praktiska och ekonomiska hänsyn starkt tala mot tillsättande av ett särskilt

organ för folktandvårdsärendena. I stället har av de sakkunniga förordats,

att det tillsvidare, intill dess en central ledning av de socialhygieniska

uppgifterna inom varje län kommit till stånd, borde ankomma på

förvaltningsutskottet eller, därest distriktsvårdsstyrelse vore inrättad, enligt

landstingets bestämmande, på denna att ombesörja folktandvårdens angelägenheter.

Vid sammanträde med förvaltningsutskott eller distriktsvårdsstyrelse,

där dylika ärenden handlades, borde föreståndaren för den inom

landstingsområdet inrättade cenlralpolikliniken eller, därest åt annan tandläkare

uppdragits att utöva inspektion av distriktstandvården inom landstingsområdet,

den senare närvara och äga rätt att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten.

Tillgodoseendet av de lokala tandvårdsangelägenheterna kunde enligt de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

sakkunnigas mening beaktas på så sätt, att i den mån det landstingsorgan,

som utövade den centrala ledningen av tandvården inom landstingsområdet,

funne erforderligt att anlita lokalt biträde i tandvårdsdistrikten, sådan möjlighet

borde föreligga. Därvid torde kunna väljas antingen den utvägen,

att för varje tandvårdsdistrikt utsåges en tandvårdsnämnd med uppgift

att handhava ledningen av folktandvården inom distriktet eller att särskilda

ombud å poliklinikorterna tillsattes. Ytterligare ville de sakkunniga i detta

sammanhang framhålla, att det för åvägabringande av en rationell lokal

tandvårdsorganisation givetvis vore av stor betydelse, att viss samverkan

med vederbörande lokala myndigheter ägde rum. De sakkunniga funne

grundad anledning förutsätta, att så även koramc att ske i erforderlig utsträckning.

Vad särskilt barntandvården beträffade, syntes det vara en naturlig

sak, att skolmyndigheternas medverkan påkallades för anmälningars

och avgifters mottagande, barnens inställande till behandling m. m.

Sakkunnigförslaget har i nu berörda del vid remissbehandlingen

icke föranlett erinran.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag rörande sättet för handhavandet av landstingens

uppgifter i folktandvårdens tjänst synes mig väl avvägt. Det står för övrigt

i god överensstämmelse med de principer, som vid de senare årens reformer

på hälsovårdsområdet tillämpats vid ordnandet av annan likartad verksamhet.

Tandyårdsavgifter för harn.

Statens sjukvårdskommittés förslag i fråga om avgifter för tandvård åt

skolbarn innebär följande.

Av målsmännen skulle i sådant hänseende erläggas ett belopp av 3 kronor

per barn och år. Avgift skulle dock ej få uttagas av samma målsman för

flera än tre barn, varjämte avgiftsfrihet borde kunna beviljas för obemedlade

och mindre bemedlade barn. Vid dylik befrielse skulle likväl föreligga skyldighet

för kommunen att erlägga avgiften i fråga till landstingen.

En förutsättning för att skoltandvården skulle ur samhällets synpunkt bliva

ekonomiskt försvarlig vore emellertid, att tandvården påbörjades vid unga

år och sedan systematiskt fullföljdes genom årligen återkommande revisioner.

Sedan folktandvården genomförts över hela landet, borde därför för

barn, som ej från första klassen inskreves för tandvård, liksom ock för barn.

som utan laga förfall utebleve från föreskrivna revisioner, såsom regel stadgas

skyldighet att underkasta sig engångssanering enligt en speciell taxa, innan

de finge komma i åtnjutande av tandvård på eljest gällande villkor. Ifrågavarande

taxa finge givetvis icke fastställas till sådana belopp, att de för

alltid utestängde barnen från skoltandvården. Förslagsvis syntes den kunna

fastställas till 75 procent av den polikliniktaxa, som avsåges komma att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

63

fjälla för vuxna. Därjämte borde undantag från regeln kunna medgivas, då

ömmande omständigheter eller eljest bärande skäl förelåge.

Avgifterna kunde lämpligen inkasseras av vederbörande lokala skolmyndigheter

och av dem på bestämda tider inlevereras till respektive huvudmän.

Ät ifrågavarande skolmyndigheter syntes även böra uppdragas att i förekommande

fall medgiva befrielse från stadgad tandvårdsavgift. I tveksamma

tall borde därvid samråd äga rum med vederbörande fattigvårdsmyndighet.

Beträffande förskolbarnen ville kommittén förorda, att desamma i

fråga örn tandvårdsavgift helt likställdes med skolbarnen. Avgifterna kunde

här lämpligen inkasseras genom vederbörande poliklinik och av dess chef

redovisas till huvudmannen en eller två gånger örn året. Poliklinikchefen

borde ock äga rätt att i förekommande fall efter samråd med vederbörande

fattigvårdsmyndighet medgiva befrielse från stadgad årsavgift. För de barn

i förskolåldern, som icke anmälde sig till regelbundet deltagande i folktandvården

eller underläte att inställa sig till föreskrivna revisioner, syntes ersättning

böra uttagas enligt samma taxa som för de vuxna.

. I åtskilliga av de över sjukvårdskommitténs betänkande avgivna yttrandena

hava här förevarande spörsmål gjorts till föremål för behandling.

En sammanfattande redogörelse för vad sålunda anförts torde här få lämnas.

Statskontoret, Stockholms stadsfullmäktige, Västmanlands läns landsting

och Västerbottens läns landsting gåvo uttryck åt den meningen, att möjlighet

borde lämnas öppen för de primärkommuner, som så önskade, att fatta

beslut örn kommunernas övertagande av betalningsansvaret för tandvårdsavgifterna,

oavsett de behandlade barnens eller deras målsmäns förmögenhetsställning.

Vad anginge storleken av avgifterna, ifrågasatte länsstyrelsen i Jämtlands

län en höjning av beloppet till 4—5 kronor för barn och år. Länsstyrelsen

i Kronobergs län föreslog en avgift av 6 kronor. Jämväl länsstyrelserna i

Malmöhus och Kopparbergs län förordade en höjning, dock utan angivande

av något belopp. Skaraborgs läns landsting ifrågasatte, huruvida icke avgiften

— vilken av praktiska skäl borde avse läsår och icke kalenderår eller

levnadsår — kunde utan olägenhet höjas för familj, där fråga vore om endast

ett barn för att vid ökat barnantal återigen sänkas till 3 kronor eller

eventuellt lägre. Stockholms stadsfullmäktige ansågo, att storleken av tandvårdsavgift,

när sådan uttoges, boede få bestämmas av kommunen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och statens inspektör för fattigvård och barnavård

voro av den meningen, att förskolbarn, som ej inställdes till årliga revisioner,

borde i fråga om avgift likställas med skolbarnen.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet framhöll, att av kommittén

förordad ordning för meddelande av beslut örn befrielse från tandvårdsavgift

för skolbarn innebure, att t. ex. ledningen för en enskild skola finge

befogenhet alt avgöra, huruvida avgiften skulle erläggas av målsmannen eller

av kommunen. Genom att den betalningspliktiga kommunen berövades

egentligt inflytande på beslutet örn avgiftsbefrielse kunde ett alltför släpphänt

handhavandc av rätten att medge avgiftsbefrielse befaras, vartill komme, att

barn från en och samma kommun kunde bliva föremål för en mycket oenhetlig

behandling. Beträffande poliklinikchefen syntes hans tid bliva så upptagen

av tandvårdsarbetet, att det icke kunde vara rimligt belasta honom

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

med en behovsprövning föi skolbarnen. Det borde eftersträvas att genom

inrymmande av medbestämmanderätt åt kommunens egna organ eller på annat

sätt skapa starka garantier för att avgiftsbefrielse icke medgåves annat

än när detta vore oundgängligen av behovet påkallat.

Även i andra yttranden framhölls, att kommunens egna organ borde få

ett avgörande inflytande på prövningsförfarandet och beslutet örn avgiftsbefrielse.

Statskontoret förklarade sig icke kunna undgå att finna, att med de av

kommittén föreslagna anordningarna, att avgifterna skulle inkasseras av vederbörande

lokala skolmyndigheter samt att dessa myndigheter skulle äga

medgiva befrielse från stadgad tandvårdsavgift, kunde vara förknippade vissa

olägenheter i såväl administrativt som ekonomiskt hänseende. Enligt statskontorets

uppfattning borde det kunna överlåtas åt vederbörande kommuner

att efter samråd med landstingets förvaltningsutskott ordna uppbörden av

avgifterna på lämpligaste sätt. Måhända kunde det understundom visa sig

vara ändamålsenligt att anförtro uppbörden och redovisningen åt kommunalnämnden,

som inom landsortskommunerna ombesörjde kommunens allmänna

ekonomiska ärenden. Då de kommunala fattigvårdsmyndigheterna ofta

syntes hava att göra med det klientel, för vilket befrielse från tandvårdsavgifterna

kunde ifrågakomma, borde givetvis — såsom kommittén också förordat

skola ske i tveksamma fall — samarbete äga rum mellan dessa myndigheter

och uppbördsmyndigheten.

I 1937 års sakkunnigas förslag hävdas inledningsvis, i överensstämmelse

med de sakkunnigas allmänna inställning till de frågor, som röra barntandvården,

att ingen åtskillnad bör i avgiftshänseende göras mellan skolbarn

och barn i förskolåldern.

De sakkunniga finna det vidare angeläget, att för behandling av barn inom

folktandvården icke faststiillas sådana villkor i avseende å avgifters erläggande,

som kunna antagas verka hindrande för barnens deltagande i tandvården.

En viss mindre, årlig avgift per barn syntes dock skäligen kunna

uttagas av målsman, som ansåges vara i stånd att erlägga sådan. En dylik

ordning hade även, utan att veterligt några olägenheter framträtt, tillämpats

inom hittills försöksvis eller eljest utövad barntandvård.

De sakkunniga finna sig kunna godtaga den av sjuk vårdskommittén omfattade

meningen, att en och samma målsman ej bör vara skyldig att erlägga

avgifter för flera än tre barn, som samtidigt äro anmälda till tandvård. Vidkommande

storleken av avgifterna anse de sakkunniga för sin del önskvärt,

att åt målsmän med två eller tre till tandvård anmälda barn beredes viss avgiftslättnad.

I anslutning därtill föreslå de sakkunniga, att avgiften bestämmes

till följande belopp, nämligen 5 kronor för första, 3 kronor för andra

och 2 kronor för tredje barnet, allt för år räknat.

Med hänsyn till det sätt, varå barntandvården avses skola organiseras,

hålla de sakkunniga före, i överensstämmelse med av sjukvårdskommittén intagen

ståndpunkt, att kommun bör hava att gentemot landstinget ansvara

för de behandlingsavgifter, som enligt ovan angivna grunder belöpa å inom

kommunen till tandvård inskrivna barn.

Emellertid borde kommun, som funne skäl därtill, äga frihet att — med bibehållande

av ansvarigheten i förhållande till landstinget — underlåta att av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 127-

G5

vederbörande målsmän uttaga behandlingsavgifter för barn. Dylik avgiftsbefrielse

borde, såsom ock sjukvårdskommittén föreslagit, av kommun under

alla omständigheter medgivas för obemedlade och mindre bemedlade barn.

Härav för kommun uppkommande kostnader skulle icke tilläggas karaktär

av fattigvård. Medel för ändamålet borde alltså anslås i annan ordning.

De sakkunniga äro liksom sjukvårdskommittén av den meningen, att det

är av vikt, att tandvården för barn påbörjas i tidig ålder och sedan systematiskt

fullföljes. De sakkunniga föreslå sålunda, att skolbarnen skola från

lägsta klass, i vilken tillfälle därtill står dem till buds, vara anslutna till under

skolas medverkan ordnat deltagande i folktandvård. Beträffande förskolbarnen

syntes däremot krav på någon viss tidpunkt för tandvårdens påbörjande

icke lämpligen kunna uppställas. I fråga örn skolbarn, vilka anmälts till tandvård,

borde föreskrivas, att vården skulle fullföljas genom årligen återkommande

revisioner. Skolbarn, beträffande vilka angivna fordringar icke uppfyllts,

borde, för åtnjutande av tandvård å eljest gällande villkor, vara skyldiga

underkasta sig engångssanering mot på särskilt sätt beräknad avgift.

De sakkunniga förorda för sin del, att denna sättes till belopp, motsvarande

75 procent av den ersättning, som enligt tandvårdstaxan för vuxna skulle utgå

för behandlingen. Tillräckliga skäl syntes saknas att i anslutning till vad

sjukvårdskommittén föreslagit låta med tillämpningen av bestämmelser av

nu angiven innebörd anstå i avvaktan å folktandvårdens genomförande i

hela landet.

Vad anginge spörsmålet vilket kommunalt organ, som lämpligen borde hava

att meddela beslut om avgiftsbefrielse för obemedlade och mindre bemedlade

barn inom kommuner, där avgifter uttagas av målsmännen, syntes det

enligt de sakkunnigas uppfattning kunna på många håll vara praktiskt att anförtro

ifrågavarande uppgift åt folkskolestyrelsen respektive skolrådet, vilka

organ på grund av sin allmänna verksamhet, i varje fall på landsbygden samt

i mindre och medelstora städer, i stort sett kunde förutsättas besitta erforderlig

kännedom örn vederbörandes ekonomiska förhållanden. Därvid borde

prövas frågor om avgiftsbefrielse för samtliga kommunens skolbarn och förskolbarn

av här förevarande kategorier, varigenom önskvärd enhetlighet vid

prövningen kunde uppnås. Såsom sjukvårdskommittén framhållit, borde i

tveksamma fall samråd äga rum med fattigvårdsmyndighet. I kommun, där

förhållandena ansåges böra därtill föranleda, kunde emellertid enligt de sakkunnigas

mening prövningen av frågor om avgiftsbefrielse uppdragas åt annat

organ. Några bindande föreskrifter rörande ordningen i förevarande avseende

borde alltså icke meddelas, utan syntes vederbörande kommuner böra

äga att därutinnan förfara efter omständigheterna. Olämpligt vore dock, att

poliklinikföreståndarna ålades sådana uppgifter.

Beträffande frågan om uppbörden och redovisningen av avgifterna ansluta

sig de sakkunniga till den av statskontoret företrädda uppfattningen, att kommunerna

böra äga att efter samråd med landstingets organ för folktandvården

ordna därmed på lämpligt sätt. I allmänhet torde det vara ändamålsenligt,

alt ansvaret för uppbörden och redovisningen åvilade samma kommu
Bihang

lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 127.

b

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

nåla organ, till vilket det förut omförmälda prövningsförfarandet vore förlagt.

Smärre detaljerinringar liava vid remissbehandlingen anförts

mot de sakkunnigas förslag i förevarande fråga.

Statskontoret ifrågasätter — under erinran att med målsman för barn kan

förstås jämväl person, som icke med egna medel underhåller eller är skyldig

att underhålla barnet — huruvida icke den föreslagna bestämmelsen örn avgiftslättnads

beredande åt målsman med två eller tre till tandvård anmälda

barn bör förtydligas på så sätt, att därav klart framgår, att den föreslagna avgiftsminskningen

för barntandvård avser endast fall, då barnen tillhöra samma

familj.

För lärjunge — anmärker statens inspektör för fattigvård och barnavård ■—- som ej från lägsta klass, i vilken tillfälle stöde honom tillbuds, inskreves för

tandvård, liksom ock för lärjunge, som utan laga förfall utebleve från föreskrivna

revisioner, stadgades enligt de sakkunnigas förslag skyldighet att underkasta

sig engångssanering enligt speciell taxa, innan han finge komma i åtnjutande

av tandvård på eljest gällande villkor. Enligt förslaget i vad det avsåge

lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader ägde

dock kommun ej uttaga avgifter, i den mån de belöpte sig å obemedlade och

mindre bemedlade barn. Ägde emellertid kommun rätt att till viss del utkräva

avgifter för sanering av nyss nämnt slag även då avgifterna belöpte sig å

mindre bemedlade barn, skulle — anmärker inspektören vidare -—• dessa ekonomiska

påföljder kanske kunna bidraga till att barnens målsmän redan från

lägsta klass, i vilken tillfälle funnes, inskreve barnen för regelbunden tandvård.

Att utkräva dylika avgifter belöpande å obemedlade barn vore givetvis

uteslutet.

Föräldrar till barn — yttras slutligen — som enligt föräldrarnas åsikt lia

felfria tänder, torde i många fall vara av den uppfattningen, att en anmälan

av barnen till regelbunden tandvård endast skulle medföra onyttiga utgifter.

De kunde även anse en rådfrågning mot ersättning meningslös. Möjligen

skulle därför en kostnadsfri rådfrågning för barn i förskolåldern befrämja

tandvård från tidig ålder.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, mot vilket inga väsentliga erinringar framkommit

och som även jag finner mig kunna godtaga, anknyter i princip lill det av

sjukvårdskommittén avgivna. Emellertid är att uppmärksamma, att tandvården

enligt förstnämnda förslag omfattar ett större antal årsklasser, varför

stadgandet, att tandvårdsavgift bortfaller från och med det fjärde i barntandvård

samtidigt deltagande barnet tillhörande samma familj, kommer att innebära

en uppmjukning, som i sak synes mig välbetänkt. Jag vill ytterligare

betona, att de tandvårdsavgifter, som skola gäldas av kommunen, icke skola

bestridas av till fattigvårdsstyrelses disposition ställda anslag utan av särskilt

anvisade medel. Erinras må särskilt, att det enligt förslaget står kommunen

fritt att besluta, att tandvårdsavgifter över huvud icke skola utgå.

Den av statskontoret gjorda anmärkningen synes böra beaktas. I anledning

av fattigvårdsinspektörens erinran vill jag framhålla, att obemedlade

eller mindre bemedlade barn torde sakna grundad anledning avstå från skoltandvården,

då det regelbundna deltagandet däri för dessa barn under alla

förhållanden är avgiftsfritt. Anmärkningen synes mig därför praktiskt betydelselös.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

67

Taxa för tandvård åt vuxna.

Ersättning för tandvård åt vuxna har av statens sjukvårdskommitté

förutsatts skola utgå enligt taxa. Förslag till sådan har jämväl av kommittén

uppgjorts.

Enligt kommittén har vid uppgörandet av taxeförslaget bruttoinkomsten

per år av den taxebelagda verksamheten uppskattats till c:a 7,000 kronor,

därvid tandläkarens sysselsättning i denna verksamhet förutsatts avse 1,100

timmar. Med inkomsten enligt taxan skulle tandläkaren bestrida kostnaderna

för tandtekniker samt för de förbrukningsartiklar, försäkringsavgifter och

kontorsexpenser, som belöpte på de vuxna. Tandläkarens genomsnittliga

årskostnader i dessa hänseenden bär av kommittén uppskattats till 4,100

kronor. Resten av taxeersättningen vore ämnad att utgöra tandläkarens behållna

praktikinkomst.

Inkomsten av taxan har sålunda av kommittén icke avsetts skola till någon

del täcka vare sig kostnaderna för tandläkarens fasta lön och tandsköterskans

lön eller de löpande utgifterna för lokaler; dessa kostnader,

jämväl i den mån de vore att hänföra till tandvården åt vuxna, skulle påföras

den statsunderstödda barntandvården.

I vad avser kommitténs förslag på denna punkt har vid remissbehandlingen

anförts huvudsakligen följande.

Sveriges läkarförbund framhöll, att de bemedlades tandvårdsavgifter under

inga förhållanden borde understiga självkostnadspris.

Enligt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund borde

ur sociala synpunkter den föreslagna taxan för distriktstandvården sänkas.

I varje fall borde den göras mindre specificerad än som föreslagits och i

stället för likartade behandlingar upptagas minimi- och maximipris, inom

vilkas ram tandläkaren ägde bestämma kostnaden med hänsyn, bland annat,

till åtgången av tid och material.

För en taxa med minimi- och maximibelopp uttalade sig även tandläkarinstitutets

lärarråd, medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet, de två

sistnämnda under framhållande av att tillträde till vården då skulle kunna

beredas enligt behovsprincipen.

Jämväl enligt det av 1937 års sakkunniga i denna del framlagda förslaget

bör för behandlingen av vuxna inom distriktstandvården utgivas ersättning

enligt en för hela riket gemensam taxa, fastställd av Kungl.

Maj:t.

Förslag till sådan taxa har av de sakkunniga uppgjorts, närmast på

grundval av en av t. f. direktören för Eastmaninstitutet, tandläkaren G. Wollin

i detta ämne verkställd utredning. Rörande nämnda taxeförslag torde jag

få hänvisa till Bilaga C.

Taxan har av de sakkunniga avvägts på sådant sätt, att ersättningen för

varje slag av tandbehandling skall motsvara kostnaderna samt att den vid

normal arbetstid av 900 timmar skall kunna tillföra distriktstandpolikliniken

en genomsnittlig bruttoinkomst av 8,200 kronor ( — den summa, till vilken

kostnaderna för tandvård åt vuxna av de sakkunniga beräknats komma att

i medeltal för år uppgå vid distriktstandpoliklinik med en tandläkare).

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. May.ts proposition nr 127.

I detta syfte hava av de sakkunniga införskaffats uppgifter — baserade

på år 1934 utförda statistiska undersökningar vid Stockholms tandläkarförenings

polikliniker för mindre bemedlade rörande dessa klinikers självkostnader

för skilda slag av tandbehandling — angående bland annat åtgången

av och kostnaderna för material samt den s. k. effektiva eller produktiva

arbetstid »vid stolen», som krävdes för olika behandlingsfall (behandlingsfrekvensen).

Arbetet i tandvårdspraktik innefattar nämligen dels dylik

effektiv arbetstid »vid stolen» och dels ineffektiv arbetstid, som ofta ej

går att hänföra till viss behandling.

De sakkunniga hava emellertid vidare ansett, att behandlingsfrekvenserna

vid Göteborgs kommunala tandpolikliniker med större sannolikhet komme

att överensstämma med dem, som kunde förväntas inom folktandvårdsdistrikten,

än de frekvenser, som förekommit vid Stockholms tandläkareförenings

polikliniker. Till grund för taxeberäkningarna hava därför lagts

göteborgsfrekvenserna, dessa dock först reducerade med 25 procent, enär

sysselsättningsgraden eller utnyttjandet av de 900 timmarna och därmed

summan av behandlingsfrekvenserna inom folktandvårdsdistrikten förutsatts

i allmänhet bliva lägre än vid poliklinikerna i Göteborg.

På grundval av nämnda materialkostnader och gängse priser å teknikerarbeten

samt de med 25 procent reducerade frekvenserna för Göteborg

hava vid taxans uppgörande material- och tandteknikerkostnader för vederbörande

slag av behandlingar beräknats. Summan av dessa kostnader

har därefter subtraherats från 8,200 kronor, det beräknade årsbruttot vid

900 arbetstimmar, och resten fördelats å olika slag av tandbehandling proportionellt

mot den effektiva arbetstiden för respektive slag av behandling.

Vissa jämkningar i de sålunda beräknade taxepriserna hava av de sakkunniga

emellertid vidtagits, detta med hänsyn till rådande ovisshet därom,

vilka frekvenser för olika slag av tandbehandling, som genomsnittligt kunde

förväntas inom distrikten.

Enligt den uppgjorda taxan uppgår bruttoinkomsten vid 900 arbetstimmar

till cirka 8,300 kronor, ett belopp som sålunda i det allra närmaste överensstämmer

med det i förutsättningarna angivna, 8,200 kronor.

På grund av olikheterna i den individuella arbetskapaciteten hos olika

tandläkare, vore emellertid, enligt vad de sakkunniga vidare anföra, en icke

obetydlig variation i den ovan angivna bruttoinkomsten av 8,200 kronor

att emotse. Tillräcklig erfarenhet saknades vidare om åtskilliga faktorer,

som kunde väntas påverka det genomsnittliga årsbruttot av den taxebelagda

verksamheten. I följd därav föreslå de sakkunniga, att taxan gives

allenast begränsad giltighetstid för att senare tagas under förnyad omprövning.

Enligt de sakkunnigas åsikt talade emellertid starka skäl för att personer

i vissa åldrar beviljades någon nedsättning i taxeavgifterna. De sakkunniga

föreslå därför, att vårdsökande, som under det kalenderår, varunder

han fyllt 15 år, undergått fullständig munsanering inom folktandvården,

skall äga att efter utgången av nämnda år till och med utgången av det

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

69

kalenderår, varunder han fyller 19 år, åtnjuta nedsättning nied 25 procent

i de enligt taxan eljest utgående avgifterna. Såsom förutsättning för erhållande

av denna förmån borde emellertid föreskrivas, att vederbörande

under ifrågavarande tid minst en gång årligen skulle undergå erforderlig

behandling.

Härefter anföra de sakkunniga:

En dylik ordning vore givetvis av beskaffenhet att, allt eftersom folktandvården

utbyggdes, medföra viss reduktion av den förut ■ beräknade bruttoinkomsten

av taxan. Emellertid kunde anmärkas, att ett direkt fortsättande

av barntandvården vore ägnat att hålla vårdkostnaderna vid ett lägre

belopp än örn efter barntandvårdens avslutande behandlingen fullföljdes

först sedan tandskadorna nått en större utbredning. Därtill komme, att under

de första åren efter folktandvårdens införande den rabattbelagda verksamheten

komme att bliva av mera begränsad omfattning. Vid berörda förhållanden

och då de sakkunniga förutsatte en omprövning av taxan inom

ej alltför lång tid, hade de sakkunniga funnit tillräckliga skäl saknas för att

vid sina beräkningar taga särskild hänsyn till den föreslagna rabatten.

Vad anginge den allmänna innebörden av den av de sakkunniga förordade

taxan kunde framhållas, att taxepriserna i allmänhet vore högre än i

sjukvårdskommitténs taxeförslag. Detta hade sin grund dels däri, att de

sakkunniga ansett det vara i princip riktigt, att inkomsten av taxan i möjligaste

mån täckte de å de vuxnas tandvård belöpande kostnaderna för

distriktstandvården, dels ock i det förhållandet, att de sakkunniga funnit

nödigt uppskatta dessa kostnader till ej oväsentligt högre belopp än sjukvårdskommittén

gjort. Emellertid hade de sakkunniga genom förslag om särskilda

åtgärder till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

sökt effektivt begränsa olägenheterna av den vidtagna höjningen

i behandlingsavgifterna.

Att i taxan i större utsträckning införa minimi- och maximibelopp för

samma slag av behandling hade de sakkunniga ansett vara i och för sig

mindre lämpligt. Nyss omförmälda åtgärder torde för övrigt få anses hava

väsentligen undanröjt behovet av en dylik ordning.

Den taxa, som av de sakkunniga föreslagits, vore i vissa delar mindre specificerad

än den av sjukvårdskommittén förordade.

I övrigt borde framhållas, att den av de sakkunniga föreslagna taxan

tämligen nära anslöte sig till den, som tillämpades vid av Södermanlands

läns landsting anordnad folktandvård inom vissa delar av länet. Förstnämnda

taxa understege något den vid de kommunala tandpoliklinikerna

i Göteborg använda men upptoge väsentligt lägre priser än som tillämpades

av privatpraktiserande tandläkare.

Rörande frågan örn taxans avvägning m. m. hava i de avgivna yttrandena

över de sakkunnigas förslag smärre erinringar framkommit.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård förordar en höjning av

den föreslagna taxer a hatten för åldersgrupperna 15 —19 år

och anför därutinnan följande.

På grund av fortsatt utbildning, låg begynnelselön m. m. torde många

unga vara ur stånd alt efter utgången av det kalenderår, varunder de fyllt

15 år, betala de av de sakkunniga fastställda avgifterna för de vuxnas tandvård

även örn dessa reducerats med 25 °/o. Skulle under ett år tandvården

sålunda försummas, skulle dessutom rätten till reducering förloras, då denna

vöre beroende av årliga behandlingar. Visserligen funnes enligt de sak
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts proposition nr 127.

kunnigas förslag möjlighet för obemedlade och mindre bemedlade till befrielse

eller nedsättning av tandvårdsavgifterna, men även om ifrågavarande

hjälp ej hade karaktären av fattigvård torde flera unga människor, som

ansåge den dåliga ekonomin vara av mera övergående natur, draga sig för

att begära hjälp av det allmänna. Önskvärt vore därför, att vårdsökande,

sedan barntandvården upphört, under en tid av 4 år ägde åtnjuta större reducering

av de för vuxna fastställda avgifterna än de sakkunniga föreslagit,

exempelvis med 50 % under dessa 4 år eller med 50 % de två första åren

och de två därpå följande med 25 %.

Medicinalstyrelsen håller före, att nedsättningen i taxeavgifterna för 15—- 19-åringarna bör utgå med 50 % för att nedsättningens syfte skall kunna

vinnas. Vidare framhålles av styrelsen behovet av förtursrätt för dessa åldrar

i förhållande till övriga vuxna.

Tandlåkarorganisationerna anmärka i sitt yttrande beträffande taxeförslaget,

att en höjning av priset på vissa amalgamfyllningar kunde

komma att visa sig nödvändig. Vidare ville organisationerna anmäla avvikande

uppfattning beträffande bestämmelsen i 4 § i taxeförslaget, att för

behandling, som ej särskilt upptagits i taxan, ersättningen skulle beräknas

efter den tid, som åtgår för behandlingen, med 7 kronor för full timme. Denna

bestämmelse innebure nämligen en avsevärd och principiell avvikelse

från sättet för beräknandet av arvoden i övrigt. Enligt den förutsättning,

från vilken de sakkunniga utgått vid taxeavvägningen, skulle densamma på

900 timmar tillföra distriktstandpolikliniken 8,200 kronor eller alltså 9 kronor

11 öre för varje timme i folktandvård. Med hänsyn därtill borde behandlingsavgift,

beräknad efter tid, bestämmas till 9 kronor per timme

jämte tillägg av kostnaden för teknikerarbete.

Departementschefen.

Lika med 1937 års sakkunniga håller jag före, att tandvården åt vuxna

bör meddelas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa samt att denna bör avvägas

på ett sådant sätt, att den i huvudsak täcker de beräkneliga kostnaderna

för behandlingen. Jag är givetvis icke beredd att nu taga slutlig ställning

till det föreliggande förslaget i vidare mån, än att jag finner utredningen

giva vid handen, att taxan till en början torde böra i huvudsak utformas i

enlighet med detsamma. Efter någon tids erfarenhet böra övervägas de jämkningar,

som må befinnas skäliga och möjliga, i syfte att uppnå så låga kostnader

för de vårdbehövande, som omständigheterna kunna medgiva.

Vad angår önskemålet örn ytterligare reduktion av 15—19-åringarnas avgifter,

finner jag detta visserligen i hög grad behjärtansvärt, men då detsamma

icke kan realiseras utan att antingen landstingen eller staten påtager sig

de därav föranledda kostnaderna, i vilket avseende någon utredning icke

förebragts, ser jag mig icke nu i stånd att förorda en dylik jämkning i förslaget.

När organisationen hunnit prövas och förutsättningar därigenom skapats

för ett bedömande av frågans ekonomiska innebörd, lär även detta spörsmål

böra bliva föremål för förnyat övervägande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

71

Lindring i tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade

vuxna.

Vid prövningen av frågan om sättet för bestridandet av tandvårdskostnaderna

för vuxna i fall av medellöshet måste i första hand uppmärksammas

de möjligheter till erhållande av fri tandvård, som jämlikt gällande fattigvårdslagstiftning

kunna erbjudas obemedlade eller mindre bemedlade personer.

En redogörelse härutinnan torde därför böra lämnas.

Bestämmelserna meddelas i 1 § första—tredje styckena samt 2 § fattigvårdslagen.

1 § är i angivna delar av följande lydelse:

»Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja

sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke

annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs.

Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård, som äro

erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år.»

I 2 § fattigvårdslagen stadgas:

»För beviljande av fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas,

äger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder, som böra av samhällets fattigvårdsstyrelse

iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på

styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen prövar nödigt. Fattigvårdssamhälle

och fattigvårdsstyrelse hava härvid att, på sätt i 23 § sägs,

ombesörja, att den, som finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.»

På sätt av bestämmelserna framgår, äro fattigvårdssamhällena skyldiga

att lämna den i 1 § avsedda fattigvården (obligatorisk fattigvård), under det

att meddelande av i 2 § åsyftad fattigvård ankommer på fattigvårdssamhällets

eller dess fattigvårdsstyrelses fria bedömande (frivillig fattigvård).

Kammarrätten har vid olika tillfällen till prövning förehaft frågan, huruvida

tandvård är att hänföra till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen. Följande

i kammarrättens årsbok refererade mål må härvid uppmärksammas.

I målen ref. 4/1931 och 9/1935 har bekostandet av löständer ansetts såsom

fattigvård enligt sistnämnda paragraf. I det förra målet hade fattigvårdstagare^

hustru till medellös man, på läkares inrådan låtit utdraga alla i behåll

varande tänder. Enligt läkarintyg lede fattigvårdstagaren av magbesvär

och vore i synnerligen stort behov av tandprotes för att åter få sin matsmältning

i ordning. Den i det senare målet avsedda fattigvårdstagaren, en frånskild

hustru, uppgavs i avgivet läkarintyg vara på grund av magkatarr, nervsvaghet

och total tandbrist för sin hälsas skull i oundgängligt behov av tandprotes.

En motsatt utgång erhöllo målen ref. 28/1934 och 20/1935.

En torpare O. (ref. 28/1934) hade å sjukhus fått sina tänder utdragna. Vederbörande

landsfiskal, som anmodades att verkställa undersökning örn 0:s

behov av fattigvård, upplyste, att O. vore född 1897 och alt han sammanbodde

med en kvinna, med vilken han hade två barn, som han försörjde.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Han brukade ett mindre torp. Han försörjde sig och de sina med diverse arbeten

och förtjänade 2.50 å 3 kronor för dag. Han hade dålig mage men vore

för övrigt frisk och arbetsför. O. förklarade, att hans framställning om fattigvård

icke föranletts av »matbekymmer» utan av brist på medel att bekosta

löständer. I avgivet läkarintyg uppgavs, att O. på grund av sjukdom

vore i verkligt behov av löständer. Kammarrätten fann det icke styrkt, att O.

på grund av sådana omständigheter, varom förmäles i 1 § fattigvårdslagen,

vore i behov av understöd för erhållande av löständer.

För en man C. (ref. 20/1935) hade utfärdats läkarintyg, att han, som lede

av »tandröta + felande tänder», vore för bibehållande av arbetsförmåga i

trängande behov av tandvård. Vid polisundersökning upplystes, att C. vore

arbetslös och på grund därav åtnjöte kontantunderstöd för sig och sin familj,

bestående av hustru och fem minderåriga barn. Kammarrätten fann,

»enär det icke ens uppgivits, att C. till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter vore oförmögen att genom arbete

försörja sig», behov av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen icke föreligga.

Härefter övergår jag till att närmare pröva frågan örn sättet för åstadkommande

av lindring i obemedlade och mindre bemedlade vuxnas tandvårdskostnader.

Statens sjukvårdskommitté har i sitt betänkande angående folktandvård

icke särskilt uttalat sig härutinnan, i följd varav man synes böra förutsätta,

att kommittén utgått ifrån att, i den mån tandvårdsbehovet för ifrågavarande

klientel icke annorledes avhjälpes, man åtminstone tillsvidare finge

åtnöjas med de möjligheter, som gällande fattigvårdslagstiftning erbjuder i

berörda hänseende.

I flera av de över sjukvårdskommitténs betänkande avgivna yttranden

a har emellertid spörsmålet uppmärksammats.

Medicinalstyrelsen ifrågasatte sålunda, om icke en ändring av fattigvårdslagen

lill formell överensstämmelse med givna prejudikat vore förmånlig,

vilka prejudikat bekräfta rättmätigheten i att på medicinska indikationer

bereda tandvård med fattigvårdsmedel.

Stockholms läns landsting erinrade, att då tandvård åt obemedlade hittills

endast i undantagsfall ansetts utgå enligt 1 § fattigvårdslagen, det syntes nödvändigt,

att ändring i lagens bestämmelser därutinnan vidtoges.

Sveriges sköltandlåkarförening förordade i fråga om tandvård för obemedlade

allmänt tillämpande av ett vid Göteborgs kommunala tandpolikliniker

infört system men tilläde, att därför förutsattes ändring och utökning av

fatligvårdslagens bestämmelser om fattigvårdssamliällets skyldighet i förevarande

hänseende. Närmast de obemedlade stöde en kategori mindre bemedlade,

för vilka en låg taxa borde tillämpas och lättnader även i övrigt örn

möjligt medgivas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund ansåg, att för beredande av

tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade kommunerna borde enligt

bestämda föreskrifter träda hjälpande emellan. För skattetyngda kommuner

och för särskilt glest befolkade trakter borde eventuellt staten kunna bidraga

med understöd.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrade följande.

Tandvård vore i regel icke att hänföra till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen,

och det stöde därför en kommun fritt att bereda dylik eller icke. När

det ofta gällde avsevärda belopp och kommunen vore tyngd av andra utgifter

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

73

samt saknade möjlighet att återfå dylik tandvårdsutgift från annat håll, vöre

det förståeligt, att tandvårdsbidrag i regel ej lämnades, även örn tandvård

syntes i högsta grad av behovet påkallad. I viss mån bleve emellertid situationen

förändrad, örn verklig folktandvård för vuxna genomfördes. Denna

komme då att uppfattas som en medborgerlig rättighet, och för de vårdbehövande,

vilka ej själva kunde betala efter taxan, komme krav att resas på

fattigvårdsstyrelserna att betala deras tandvård. Det bleve svårt för fattigvårdsstyrelserna

att motsätta sig dessa anspråk. Ginge man dem till mötes,

så hade kommunerna därmed fått att bära en ny, helt säkert betydande börda,

vilken icke fått någon plats i sjukvårdskommitténs kostnadsberäkningar.

Skulle åter fattigvårdsstyrelserna vidhålla sin nuvarande avvisande hållning,

betydde detta, -att folktandvårdens förverkligande komme att sakna betydelse

för nu ifrågavarande befolkningsskikt. Det uppstode alltså en avgränsning av

det vuxna klientelet rakt motsatt den av kommittén åsyftade. Det syntes förbundet

angeläget, att detta problem bleve föremål för övervägande. Förbundet

vore icke i tillfälle att för det dåvarande taga ställning till detsamma, men

ville endast såsom ett uppslag framföra tanken, att kostnad för folktandvård

åt vuxna skulle kunna bestridas av sjukkassa, och, när vården meddelades

enligt fattigvårdslagen, bliva föremål för gottgörelse från landsting.

Svenska provinsialläkarföreningen framförde förslag örn att göra bidrag

till tandvård till en obligatorisk prestation för den statsunderstödda sjukkasserörelsen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anförde, att kommunerna

sannolikt komme — i många fall förklarligt nog -—- att anse sig icke ha råd

att bestrida de relativt stora kostnader, som ofta måste vara förbundna med

behandlingen av vuxna patienter med höggradigt försummad tandvård. Det

syntes under sådana förhållanden vara ett önskemål, att kommunerna i någon

form erhölle bidrag av staten eller landstingen även till bestridande

av kostnaderna för tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade vuxna

personer (inklusive de barn, som i tandvårdshänseende skulle jämställas

med vuxna). I motsatt fall syntes det tyvärr kunna befaras, att syftet med

den föreslagna folktandvården för vuxna komme att bliva i stor utsträckning

förfelat.

Av svenska landstingsförbundet anfördes:

Beträffande kommuns tandvårdskostnader för obcmedlade äldre personer

hade ifrågasatts, alt landstinget skulle ersätta kommunen dessa kostnader

liksom fallet vore med vissa i fattigvårdslagens 40—42 §§ omförmälda vårdkostnader.

Härtill finge allenast erinras, att landstingens utgifter för folktandvården

bleve tillräckligt tyngande utan införande av en dylik ersättningsplikt.

För övrigt finge framhållas, att sagda paragrafer i faltigvårdslagen

avsåge anstaltsvård och att alltså icke ersättning komme i fråga för polikliniskt

lämnad vård. En utvidgning av landstingets ersättningsskyldighet till

alt omfatta tandvård, som ej hade samband med anstaltsvistelse, innebure

alltså införande av en helt ny princip, som komme att medföra betydelsefulla

konsekvenser i andra avseenden, och kunde komma att bliva alltför

betungande för landstingens ekonomi. Förbundet ansåge sig således böra

taga bestämt avstånd från tanken på införande av landstingsersättning för

dylika kostnader.

1937 års sakkunniga yttra i förevarande spörsmål inledningsvis i huvudsak

följande.

För åtskilliga enkla och i praktiken vanligen förekommande behandlingar

hade avgifterna i den av de sakkunniga föreslagna taxan kunnat hållas vid

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

belopp, som för flertalet, om ock ej för alla torde komma att te sig jämförelsevis

låga. I den mån dylik vård meddelades den enskilde i större omfattning,

kunde dock kostnaderna för honom bliva kännbara nog. Vidare

hade icke kunnat undvikas, att för en del former av tandbehandling -— i

några fall även sådan, som ej sällan förekomme och ur vårdsynpunkt kunde

anses fylla allenast mera anspråkslösa krav — en ur vissa befolkningskategoriers

synpunkt förhållandevis hög avgift måst beräknas.

Alldeles särskilt mötte för obemedlade ekonomiska svårigheter att utnyttja

folktandvården. Jämväl måste man räkna med att så bleve fallet i fråga örn

många mindre bemedlade.

En god tandvård vore av mycket stor betydelse såväl i sjukdomsförebyggande

hänseende som ock, vid åtskilliga sjukdomstillstånd, för hälsans återvinnande.

Det vore därför enligt de sakkunnigas mening av synnerlig vikt,

att sådana befolkningsgrupper, vilka hittills till följd av bristande medel i

allmänhet icke kunnat komma i åtnjutande av erforderlig tandbehandling,

ej av ekonomiska skäl uteslötos jämväl från en av det allmänna anordnad

tandvård. Tvärtom borde enligt de sakkunnigas mening ett av folktandvårdens

främsta syften vara att tillgodose ifrågavarande kategoriers tandvårdsbehov.

Nämnda sakkunniga hävda alltså, att personer, vilka icke äro i stånd att

själva erlägga avgifter för behandling inom folktandvården, böra i skälig

utsträckning erhålla bistånd härutinnan genom det allmännas försorg.

Därvid hava för de sakkunniga uppställt sig frågorna, huruvida förevarande

syfte kunde i önskvärd mån tillgodoses genom gällande fattigvårdslagstiftning,

eller, därest så icke kunde anses vara fallet, om ändring i denna lagstiftning

borde komma till stånd. Efter närmare överväganden hava de sakkunniga

emellertid kommit till den slutsatsen, att båda dessa frågor måste

besvaras nekande. De sakkunniga yttra:

Hittills torde i jämförelsevis få fall tandvård åt vuxna hava ansetts utgöra

fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen eller således obligatorisk fattigvård.

Kammarrättens praxis härutinnan grundade sig — enligt vad refererade rättsfall

syntes giva vid handen — på den förutsättningen, att för hänförande av

tandvård till fattigvård enligt 1 § tandvården skulle kunna antagas vara i

påtaglig grad erforderlig för botande eller lindring av sjukdom, som föranledde

arbetsoförmåga. Givetvis skulle vederbörande dessutom jämlikt paragrafens

föreskrift sakna medel till sitt livsuppehälle. Tandvård åt vuxen

person i enbart sjukdomsförebyggande syfte lämnades däremot i regel icke

jämlikt nämnda paragraf. En utvidgning av paragrafen till att generellt

omfatta även tandvård åt arbetsföra personer syntes de sakkunniga icke vara

att tillråda. Arbetsoförmåga vore för närvarande ett allmänt villkor för obligatorisk

fattigvård, och ett undantag därutinnan beträffande tandvård

kunde möta principiella betänkligheter. Det kunde visserligen ifrågasättas

att genom en redaktionell ändring av förevarande paragraf fastslå i huvudsak

gällande praxis vid paragrafens tillämpning å tandvård. Lagtekniska

skäl torde emellertid göra en sådan åtgärd mindre lämplig, vartill komme

att beträffande det stora flertalet obemedlade samhällsmedlemmar syftet

knappast skulle uppnås. De sakkunniga hade på angivna grunder avstått

från att framlägga förslag av nu antydd innebörd.

På åtskilliga håll torde i större eller mindre omfattning tandvård hava

lämnats i form av frivillig fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen. Det syntes

emellertid knappast vara att förvänta, att en dylik ordning komme att vinna

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

75

mera allmän tillämpning. Kostnadsskäl torde föranleda ett flertal kommuner

att härvidlag ställa sig avvisande. Några möjligheter för kommunerna

att helt eller delvis av stat eller landsting återfå sålunda utgivna belopp

funnes nämligen icke.

En lösning av den föreliggande frågan borde därför efter de sakkunnigas

mening sökas enligt en annan väg. Man syntes lämpligen kunna inrikta sig

på att vid sidan av gällande fattigvårdslagstiftning vidtaga anordningar för

att vuxna, som vore i behov därav, lämnades ekonomiskt bistånd vid tandvårdsbehovets

tillgodoseende. Därvid borde enligt de sakkunnigas mening

samverkan mellan stat och kommun åvägabringas. Däremot hade de sakkunniga

på i huvudsak de skäl, som av svenska landstingsförbundet andraga,

icke funnit sig böra ifrågasätta medverkan från landstingens sida.

De sakkunniga föreslå sålunda, att kommun, som anvisar till fattigvård

ej hänförliga medel för bidrag till obemedlade och mindre bemedlade

vuxna personers kostnader för tandvård vid folktandpolikliniker, skall erhålla

ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende havda kostnader.

Därefter anföra de sakkunniga.

Emellertid finge det anses ligga i sakens natur, att anspråken på det allmännas

bistånd i nu ifrågavarande avseende icke skäligen kunde få gälla

tandvård av vad slag som helst. Särskilt innan barntandvården hunnit i

full utsträckning genomföras, kunde otvivelaktigt de ekonomiska konsekvenserna

av en dylik ordning förväntas bliva för kommunerna så allvarliga, att

syftet mångenstädes skulle förfelas. Man syntes därför, i allt fall från begynnelsen,

nödgas begränsa sig till tandvård vid akuta fall samt i övrigt

till avhjälpande av tandskador, som kunde anses innebära bestämd fara för

hälsan. Vid Göteborgs stads tandpolikliniker hade sedan flera år tillbaka

tandvård i huvudsaklig överensstämmelse med dessa grunder avgiftsfritt

lämnats åt medellösa. Enligt vad de sakkunniga inhämtat hade tillika numera

beslutats att från och med den 1 januari 1938 bereda möjlighet för

mindre bemedlade att vid dessa polikliniker erhålla tandvård i viss utsträckning

mot nedsatta avgifter. Vid lösandet av uppgiften att fastställa regler

för omfattningen av det allmännas åtagande i förevarande hänseende inom

folktandvården hade de sakkunniga ansett sig böra söka ledning i omförmälda

bestämmelser beträffande tandvård vid Göteborgs stads tandpolikliniker

åt ifrågavarande klientel.

I anslutning till det anförda föreslå de sakkunniga därefter följande.

Ät i kommunen hemmahörande personer, vilka genom intyg från vederbörande

fattigvårdsmyndighet styrka sig vara obemedlade, därvid medellösheten

icke är blott tillfällig, må av kommunen kunna erläggas avgifter

för tandvård i följande omfattning:

1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär;

2) uttagning av tänder, som ej kunna eller böra bevaras;

3) andra kirurgiska ingrepp, som ej utan olägenhet kunna uppskjutas;

4) nödvändig behandling av tänder, som böra bevaras, men som äro infekterade

eller inom den närmaste tiden väntas bliva infekterade;

5) behandling av tandköttssjukdomar och andra inflammationer i munhålan;
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 127.

6) de röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga; samt

7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.

Det sagda —- anföra de sakkunniga fortsättningsvis — hade avseende uteslutande

å medellösa patienter. Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid

jämväl i sådana fall, där patienten vore hänförlig till kategorien

mindre bemedlade, lindring i tandvårdskostnaderna kunna beredas

genom det allmänna försorg. De sakkunniga förorda därför för sin del, att

kommunerna måtte erhålla befogenhet att, efter prövning i varje särskilt

fall genom vederbörande fattigvårdsmyndighet, för i kommunen hemmahörande

mindre bemedlade personer lämna bidrag till kostnaderna för tand\ård

av samma omfattning som föreslagits i fråga om avgiftsfri tandvård

åt meddellösa. Lämpligen syntes bidraget böra begränsas till högst 50 procent

av den del av kostnaden för i ett sammanhang utförd behandling, innefattande

fullständig munsanering, som överstege förslagsvis 30 kronor.

Vad angår storleken av de kostnader, som kunna förväntas

uppkomma för det allmänna vid tillämpning av nu föreslagen ordning för

lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdsutgifter, hava de

sakkunniga i detta sammanhang anmärkt, att enligt inhämtade uppgifter

kostnaderna för den tandvård åt medellösa, som i huvudsak enligt nyss angivna

grunder hittills meddelats vid Göteborgs kommunala tandpolikliniker,

uppgått till omkring 20 procent av poliklinikernas totalutgifter. Samma proportion

anse de sakkunniga kunna läggas till grund för beräkningar rörande

förslagets ekonomiska konsekvenser inom folktandvården. Med hänsyn till

det sätt, varå reglerna för bidrag till mindre bemedlades tandvård av de

sakkunniga föreslagits utformade, syntes det allmännas kostnader härför —

i vilket avseende ingen erfarenhet från Göteborg ännu förelåge — kunna

förutses uppgå till ett relativt måttligt belopp. I anslutning till vad sålunda

framhållits hava de sakkunniga ansett sig kunna uppskatta det allmännas

kostnader för bidrag till obcmedlades och mindre bemedlades tandvårdsavgifter

till 25 procent av utgifterna för tandvård åt de vuxna inom folktandvården.

Ur yttrandena över de sakkunnigas förslag, såvitt angår nu avhandlade

spörsmål, torde följande böra återgivas.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner synnerligen glädjande,

att staten enligt förslaget skall påtaga sig så stor del av kostnaderna

för de obemedlades och mindre bemedlades tandvård. Genom denna minskning

av kommunens kostnader torde — anför inspektören -—- genomförandet

av folktandvården underlättas, och genom det allmännas bidrag till ekonomiskt

mindre lyckligt lottade i samhället bleve även dessa delaktiga i

folktandvården. Då tandvård enligt förslaget nästan kunde uppfattas som

en medborgerlig rättighet, vore det även obilligt, om bidragen till de obemedlades

och mindre bemedlades tandvård hade karaktären av fattigvård.

Kammarrätten anför i huvudsak följande.

De sakkunniga hade med åberopande av en del rättsfall i kammarrätten,

som gällt frågan om och i vad mån tandvård vöre att hänföra till fattig
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

77

vård enligt 1 § fattigvårdslagen, ansett kammarrättens praxis uti ifrågavarande

hänseende grunda sig på den förutsättningen, att för hänförande till

fattigvård enligt nämnda lagrum av tandvård åt person, som saknade medel

till sitt livsuppehälle, tandvården skulle kunna antagas vara i påtaglig grad

erforderlig för botande av eller lindring av sjukdom, som föranledde arbetsoförmåga.

Denna formulering ansåge kammarrätten vara i huvudsak riktig,

med den reservation likväl, att då det här gällde en bevisprövning från

fall till fall en definition på förevarande punkt svårligen kunde givas en fullt

täckande avfattning. Det måste sålunda framhållas, att vid fråga örn ersättning

för tandvård meningarna i kammarrätten, när det gällt att bedöma ej

mindre i vilken utsträckning tandsjukdom skapade arbetsoförmåga än även

i vilken utsträckning tandvård enligt 1 § fattigvårdslagen borde givas åt

person, som redan vore föremål för fattigvård enligt sistnämnda lagrum, där

arbetsoförmåga förorsakats av annan orsak än tandsjukdomen, gått något

isär. Fall hade ju förekommit, då arbetsoförmåga utan att hava varit uttryckligen

intygad (jfr de i förslaget omnämnda ref. 4/1931 och 9/1935 ur

kammarrättens årsbok) likväl på grund av läkarbetygs avfattning och omständigheterna

i övrigt prövats föreligga.

Med avseende å vad av de sakkunniga anförts om möjligheten att hänföra

tandvård till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen torde man, så länge arbetsoförmåga

upprättbålles såsom förutsättning för dylik^ fattigvård, även

med en aldrig så modifierad bevisprövning härutinnan på denna väg icke

kunna nå därhän, att med stöd av gällande fattigvårdslagstiftning tandvård

skulle kunna beredas obemedlade med bistånd från det allmänna i den

utsträckning, de sakkunniga åsyftat. Med hänsyn till det förhållandet, att

ersättning för tandvård, som lämnats annorledes än i förening med vård å

anstalt, icke kunde — lika litet som annan sjukvård, som lämnats utan

samband med vård å anstalt — uttagas hos hemortskommun, skulle väl också

en rättsutveckling i antydd riktning möta en stark gensaga från kommunernas

sida.

Kammarrätten instämde således i de principiella betänkligheter, de sakkunniga

uttalat i avseende å tanken att medelst lagändringar lägga folktandvården

åt medellösa under fattigvården, ävensom i de skäl mot en dylik

åtgärd, som av de sakkunniga i övrigt anförts.

I följd härav hade kammarrätten med beaktande av de synpunkter, de

sakkunniga framfört för ett vid sidan av fattigvården ordnat bistånd från

det allmännas sida åt obemedlade och mindre bemedlade till erhållande av

tandvård, intet att invända vare sig mot den av de sakkunniga föreslagna

lösningen av spörsmålet örn sättet för beredande av ekonomiskt bistånd från

det alimännas sida åt obemedlade oell mindre bemedlade för erhållande av

tandvård eller mot de — efter vad det ville synas huvudsakligen med ledning

av vad som i Göteborg på ifrågavarande område redan praktiserats —

utstakade grunderna för avgränsningen av vården.

Tandläkarorganisalionerna ifrågasätta endast, huruvida icke vid sådan

tillströmning av patienter, att alla icke hunne behandlas, företräde till behandling

bolde lämnas — förutom de rabattberättigade åldersklasserna —

jämväl de obemedlade och mindre bemedlade. Vid en sådan anordning,

sorn icke torde kunna betecknas annorledes än såsom skälig och som därjämte

vore ägnad att främja tandvården för dels de ur tandvårdssynpunkt

ömtåliga övergångsåldrarna och dels de obemedlade och mindre bemedlade,

borde emellertid föreskrivas, alt i här avsedda fall tandläkarnas andel av

vårdavgifterna skulle beräknas å bruttoavgifterna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Medicinalstyrelsen påpekar, att begreppet »mindre bemedlad» av de sakkunniga

icke närmare fixerats, varigenom enligt styrelsens uppfattning bereddes

väg för godtycklighet från kommunernas sida. Vid en jämförelse med

kungörelsen den 29 juni 1926 angående statsbidrag för lindring i mindre

bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, jämlikt vilken kungörelse

enligt § 2 statsbidrag utginge, därest läkararvodet överstiger sju kronor,

ville styrelsen i detta samband föreslå, att de sakkunnigas förslag, att

statsbidrag skulle utgå med visst belopp endast då kostnaden för mindre

bemedlades tandvårdsbehandling överstege 30 kronor, måtte ändras och kostnadsgränsen

i stället fastställas till högst 10 kronor.

Departementschefen.

Av vad nu och i tidigare sammanhang anförts torde framgå, att statens

sjukvårdskommitté i sitt förslag visserligen beaktat behovet av det allmännas

medverkan till bestridande av sådana kostnader för tandvård, som belöpa

å barn från obemedlade och mindre bemedlade hem, men däremot lämnat

å sido frågan, huruvida och i vilken utsträckning samhället skulle ikläda

sig ekonomiska garantier för att jämväl de vuxna personer, vilka leva under

mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden, må i framtiden kunna komma

i åtnjutande av en tillfredsställande tandvård. Kommittén torde i sistberörda

avseende, såsom jag redan anmärkt, hava förutsatt, att det mest trängande

behovet av tandvård för nu ifrågavarande kategoriers vidkommande skulle

tillgodoses genom fattigvården.

Denna brist i förslaget påtalades i åtskilliga av de yttranden, som avgåvas

över kommitténs betänkande. Bland annat gjordes därvid gällande, att med

kommitténs ståndpunkt i frågan genomförandet av en allmän folktandvård

praktiskt taget komme att sakna betydelse för de fattigaste befolkningsskikten.

Det funnes nämligen anledning antaga, att fattigvårdssamhällena ej

skulle visa benägenhet att öka sina redan betydande utgifter genom att till

medellösa och mindre bemedlade lämna bidrag till tandbehandling i vidare

omfattning än som för närvarande vöre förenligt med den fastslagna tillämpningen

av gällande fattigvårdslagstiftning. Allmänt underströks i yttrandena

behovet av positiva åtgärder från det allmännas sida i förevarande avseende.

I mitt uttalande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1937, i samband med

tillkallandet av 1937 års folktandvårdssakkunniga, framhöll jag också, att

det syntes uppenbart, att det allmänna borde träda hjälpande emellan i syfte

att även de fattigaste skulle — efter genomförandet av en folktandvårdsorganisation

— kunna bliva delaktiga av folktandvårdens förmåner. Sagda spörsmål,

anförde jag, borde givetvis prövas även ur synpunkten av gällande fattigvårdslagstiftnings

bestämmelser och tillämpning.

Vid de överväganden, som 1937 års sakkunniga ägnat spörsmålet om tandvård

åt de patientkategorier, varom här är fråga, hava de sakkunniga till

en början -—• på skäl för vilka tidigare redogjorts — funnit en lösning av

frågan icke stå alt vinna genom en ändring i gällande fattigvårdslagstiftning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127-

79

1 stället har av de sakkunniga förordats, att stat och kommun skulle i samverkan,

vid sidan av fattigvården, vidtaga sådana anordningar, att åt de vuxna,

vilka därav vore i behov, kunde beredas ekonomiskt bistånd vid tandvårdsbehovets

tillgodoseende. En medverkan i detta syfte från landstingens

sida bar däremot av de sakkunniga avböjts, med beaktande därutinnan av de

erinringar, som svenska landstingsförbundet framställt.

Enligt vad de sakkunniga föreslagit skall kommun, som anvisar medel

för bidrag till obemedlade vuxna personers kostnader för tandbehandling av

vissa närmare angivna slag, erhålla ersättning av staten med hälften av i

sådant hänseende havda kostnader. Motsvarande skall gälla beträffande

tandvårdsavgifter för mindre bemedlade vuxna, dock att statens och kommunernas

sammanlagda bidrag härvidlag skulle begränsas till 50 procent av

den del av kostnaden för i ett sammanhang utförd tandbehandling, innefattande

fullständig munsanering, som överstiger 30 kronor.

Den av mig i det föregående lämnade redogörelsen utvisar, att de sakkunnigas

förslag i nu berörda avseenden vid remissbehandlingen -— frånsett

vissa detaljanmärkningar, till vilka jag återkommer — lämnats utan erinran.

I de yttranden, som avgivits av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt av kammarrätten, vilka myndigheter i de spörsmål, varom här är

fråga, företräda särskild sakkunskap, har givits uttryck för tillfredsställelse

över detsamma. Sålunda har kammarrätten förklarat sig instämma i de

principiella betänkligheter de sakkunniga uttalat rörande möjligheterna att

lägga folktandvården åt de medellösa och mindre bemedlade under fattigvården

samt givit sin anslutning såväl till den av de sakkunniga föreslagna

lösningen av spörsmålet genom en samverkan mellan stat och kommun utanför

fattigvårdens ram som till de förordade grunderna för avgränsningen av

vården.

Vid sådant förhållande och då jag för egen del finner förslaget väl ägnat

att läggas till grund för bestämmelser i ämnet, kan jag tillstyrka detsamma,

dock med viss jämkning beträffande sättet för bestridande av mindre bemedlade

vuxnas tandvårdskostnader. Jag vill visserligen giva min anslutning

till tanken, att det allmänna i sådant fall skäligen bör träda hjälpande

emellan allenast i avseende å kostnad, som överstiger visst belopp. Att därutöver

föreskriva en begränsning av kommuns rätt att bidraga synes mig

dock knappast motiverat. Enligt min mening bör det vara en kommun obetaget

att till en mindre bemedlad person, i den mån vid prövningen av det

föreliggande behovet så finnes påkallat, utgiva bidrag, som med mer än 50

procent täcker den del av kostnaden för erhållen tandvård, som må överskrida

fastställd kostnadsgräns. Av staten skall kommun äga rätt att utfå

ersättning med hälften av sålunda utlagt bidrag, dock högst ett belopp, som

motsvarar 25 procent av de kostnadsgränsen överskridande kostnaderna. Berörda

gräns bar av medicinalstyrelsen ifrågasatts sänkt från föreslagna 30

till 10 kronor. För egen del håller jag visserligen icke för uteslutet, att en

jämkning i framtiden kan befinnas nödvändig; tills vidare finner jag mig

emellertid i brist på hållpunkter och erfarenhetsmaterial för bedömande av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

de ekonomiska konsekvenserna böra förorda, att förslaget följes i denna

punkt.

Ytterligare några uttalanden hava vid remissbehandlingen framkommit,

vilka i förevarande sammanhang torde kräva ett ställningstagande från min

sida. Att, såsom medicinalstyrelsen synes vilja ifrågasätta, här söka närmare

fixera begreppet mindre bemedlad till ledning för kommunerna vid förekommande

behovsprövning synes mig icke tillrådligt. Sagda begrepp lär nämligen

till sin natur vara så relativt och svårbestämbart, att det torde möta synnerliga

vanskligheter att lämna en tillnärmelsevis uttömmande definition därav.

Man synes här, åtminstone tills vidare, böra lämna åt de prövande myndigheterna

att med beaktande av de i varje fall föreliggande omständigheterna

träffa avgörande.

Någon förtursrätt till behandling för obemedlade och mindre bemedlade

— såsom av tandläkarorganisationerna föreslagits — finner jag lika litet

som beträffande patientkategorien i åldern 15—19 år böra ifrågakomma.

Jag finner mig slutligen endast böra framhålla, att de närmare bestämmelserna

rörande det allmännas medverkan till lindring av obemedlades och

mindre bemedlades tandvårdskostnader av de sakkunniga föreslagits skola

ingå i en särskild förordning, vartill de sakkunniga jämväl upprättat utkast.

Detta torde jag senare i dag få anmäla, i vilket sammanhang jag tillika avser

att närmare överväga vissa andra spörsmål, som beröra den föreliggande

frågan.

Kostnaderna för distriktstandvården och deras fördelning.

Statens sjukvårdskommittés betänkande innehåller härom i stora drag följande.

Bruttokostnaderna för distriktstandvården hade av sjukvårdskommittén

uppskattats till 2,800,000 kronor i engångsutgifter samt 7,775,000 kronor i

årliga utgifter, frånsett utgifter för dyrtidstillägg, pensionering och resor.

Landstingen borde såsom huvudmän i princip svara för engångsutgifterna.

För att underlätta distriktstandvårdens genomförande borde dock staten

lämna visst bidrag, förslagsvis med 7s av kostnaderna för erforderlig utrustning.

Man syntes ock kunna räkna med att kostnaderna för inredning av

poliklinik i en del fall komme att bäras av den kommun, dit polikliniken förlädes.

De årliga utgifterna avsåges komma att till ett belopp av 2,180,000

kronor täckas av inflytande behandlingsavgifter, varvid dock vederbörande

primärkommuner beräknades i åtskilliga fall få träda emellan för obemedlade

eller mindre bemedlade barn. Återstående belopp, 5,595,000 kronor,

föreslogos skola fördelas mellan staten och landstingen sålunda, att staten

bestrede 3,848,000 kronor, motsvarande kostnaden för tandläkarnas avlöning,

och landstingen återstoden, 1,747,000 kronor, motsvarande kostnaden för

tandsköterskornas avlöning och poliklinikernas drift i övrigt. Därutöver

skulle staten komma att bestrida kostnaderna för tandläkarnas och tandsköterskornas

pensionering, medan landstingen skulle stå för de med tandläkarnas

och tandsköterskornas resor förenade utgifterna. Primärkommunerna

skulle, bortsett från obemedlade och mindre bemedlade barns behandlingsavgifter,

svara endast för kostnaderna för skolbarnens resor. Örn kost
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

81

naderna för folktandvården i städerna utanför landsting fördelades efter

motsvarande grunder, vilket kommittén för sin del förordat, skulle detta medföra

en årlig kostnadsökning för staten, frånsett utgifter för dyrtidstillägg

och pensionering, med omkring 600,000 kronor, medan städernas kostnad

skulle stanna vid omkring 300,000 kronor.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har framkommit

väsentligen följande.

Beträffande storleken av kostnaderna för distriktstandvården

anmärktes från en del håll, att utgifterna av kommittén i ett flertal fall beräknats

till för låga belopp.

Frågan om fördelningen av kostnaderna mellan stat, landsting

och kommun gjordes i åtskilliga yttranden till föremål för behandling.

Ur yttrandena i sistnämnda avseende må följande här återgivas.

De flesta landsting gåvo uttryck åt den meningen, att staten borde påtaga

sig större andel av kostnaderna än kommittén föreslagit. Särskilt framhölls

härvid — liksom av svenska landstingsförbundet —• att staten borde övertaga

hela kostnaden för eller i varje fall bidraga till avlöningen åt tandsköterskorna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg, att staten borde bestrida samtliga

kostnader för distriktstandläkarnas avlöning, pensionering (frånsett befattningshavarnas

pensionsavgifter) och tjänsteresor ävensom tandsköterskornas

resekostnader. Vidare borde garantien för tandteknikers minimiinkomst

överföras å statsverket. Staten borde även påtaga sig den del av kostnaderna

för skolbarnens resor, som avsåge våglängder över två mil.

Medicinalstyrelsen ifrågasatte statens övertagande helt eller delvis av kostnaderna

för tandsköterskornas avlöning. Vidare syntes det böra övervägas,

örn icke högre statsbidrag borde utgå dels till vissa norrländska län, där särskilda

anordningar måste träffas på grund av därstädes förekommande ödemarksbygder

och långa färdevägar med därav följande högre kostnader, dels

ock till län med särskilt hårt påfrestad ekonomi.

Statskontoret uttalade, att grunderna för statens bidrag till folktandvården

borde så utformas, att landstingen erhölle hjälp till engångskostnaderna

efter i stort sett de av kommittén angivna riktlinjerna samt att bidraget till

de löpande utgifterna komme att utgå med hänsyn till antalet behandlade

fall. Uppmärksamhet borde ägnas jämväl åt skatteutjämningssynpunkterna.

Jag övergår härefter till 1937 års sakkunnigas behandling av ifrågavarande

kostnadsspörsmål.

Inledningsvis anmärka de sakkunniga härutinnan, att de gjorda kostnadsberäkningarna,

på grund av den osäkerhet, som förelåge i fråga örn flera av

förutsättningarna för en dylik beräkning, endast vore approximativa. Med

hänsyn till pågående utredning av skatteutjämningsspörsmålet hade de icke

funnit sig böra understödja den av medicinalstyrelsen och statskontoret framförda

tanken att författningsenligt medgiva vissa landsting förhöjt statsbidrag.

De sakkunniga bade alltså ansett sig böra utgå ifrån att statsbidrag utmättes

efter enahanda grunder för samtliga landstingsområden. Skulle erfarenheten

giva vid handen, att en effektiv skatteutjämning icke lämpligen kunde åvägabringas,

syntes det dock, uttala de sakkunniga, böra tagas under särskilt över
Bihang

till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 127. ^

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

vägande, huruvida en ändrad ordning i berörda avseende borde komma till

stånd.

Vid uppskattningen av kostnaderna hava de sakkunniga räknat med ett

antal distriktstandläkare av 800 samt lika många distriktstandsköterskor. Antalet

fasta polikliniker komme dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke att

uppgå till nämnda siffra, då i åtskilliga fall två eller flera distriktstandläkare

komme att tjänstgöra vid en och samma poliklinik. Med hänsyn härtill hava

de sakkunniga ansett ett antal av 500 fasta polikliniker skäligen kunna läggas

till grund för kostnadsberäkningarna i förekommande fall. Antalet ambulatoriska

polikliniker har vid ifrågavarande beräkningar av de sakkunniga

skattats till 100.

Engångskostnader. Dessa utgöras av kostnader dels för inredning av poliklinikerna,

dels ock för desammas utrustning.

Inredning. Inredningen av de fasta poliklinikerna, omfattande operationsrum,

laboratorium och väntrum, borde vara enkel men ändamålsenlig.

Väggar och golv borde såvitt möjligt vara av sådan beskaffenhet, att de med

lätthet kunde rengöras. Örn elektrisk kraft funnes, borde ledningar anordnas

för belysning och drift av nödiga motorer. Anordningar borde träffas

för vatten- och avloppsledningar vid tvättställ i såväl operationsrum som

laboratorium. Vid operationsstolen borde finnas avlopp. Möjlighet för sköljning

och borstning av tänderna borde beredas inom polikliniken.

Inredningskostnaden för fast poliklinik med en tandläkare beräknas

av de sakkunniga till 1,500 kronor. I fråga örn polikliniker för två eller

flera tandläkare anses kostnaderna stiga med förslagsvis 1,000 kronor för

varje ytterligare tandläkare.

För samtliga fasta polikliniker -— till antalet 500 — kunde kostnaden uppskattas

till omkring 1,000,000 kronor.

Kostnaden för inredning av ambulatorisk poliklinik kunde

beräknas till högst 500 kronor. I sådan klinik borde indragas elektriska ledningar,

anordnas tvättställ vid tandläkarens arbetsplats samt beredas möjlighet

till sköljning av munnen och borstning av tänderna.

För samtliga — 100 stycken — ambulatoriska polikliniker skulle sålunda

kostnaderna uppgå till sammanlagt 50,000 kronor.

Totala inredningskostnaderna skulle därmed belöpa sig till cirka 1,050,000

kronor.

För dessa kostnader skulle landstingen såsom folktandvårdens huvudmän

ensamma ansvara. Med hänsyn till de fördelar för vederbörande primärkommuner,

som uppstode genom polikliniks förläggande till kommunen, syntes

man dock kunna räkna med att kostnaderna för inredning av poliklinik i åtskilliga

fall komme att helt eller delvis övertagas av poliklinikkommunerna,

särskilt där kommun ägde tillgång till lämplig lokal. De sakkunniga framhålla

emellertid angelägenheten av att vid valet av förläggningsort för poliklinik

vård- och kommunikationssynpunkter få ett avgörande inflvtande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

83

Utrustning. Härunder talla kostnaderna för dels operationsrummens förseende

med fast instrumentarium och annan erforderlig utrustning, dels viss

laboratorieutruslning, dels ock väntrumsinventarier.

De sakkunniga uttala sig för de fasta poliklinikernas förseende med röntgenapparater

liksom även för att tryckluftsapparatur bör ingå i utrustningen.

Under angivna förutsättningar och med ledning av erfarenheterna från de

av Södermanlands läns landsting drivna tandpoliklinikerna uppskatta de sakkunniga

kostnaden för utrustning av fast poliklinik med en tandläkare

till omkring 6,000 kronor. För varje ytterligare vid en och samma

poliklinik anställd tandläkare kunde utrustningskostnaden beräknas öka med

2,600 kronor. Kostnaderna för utrustning av samtliga fasta polikliniker

skulle således kunna antagas komma att uppgå till (500 X 6,000 + 300 X

2,600=) 3,780,000 kronor.

För en ambulatorisk poliklinik kunde utrustningskostnaderna

uppskattas till 2,000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för beräknade 100

sådana skulle alltså utgöra 200,000 kronor.

Enligt nu återgivna beräkningar skulle totalkostnaderna för utrustning av

samtliga fasta och ambulatoriska polikliniker uppgå till i avrundat tal

(3,780.000 -j- 200,000 =) 4,000,000 kronor.

Rörande fördelningen av dessa kostnader anföra de sakkunniga

följande.

Principiellt sett borde landstingen såsom huvudmän bära jämväl dessa

kostnader. Med hänsyn till den betydelse för folkhälsan, som en allmän rationell

tandvård ägde, samt till önskvärdheten att i möjligaste mån påskynda

distriktstandvårdens genomförande borde emellertid staten lämna visst bidrag

till en första uppsättning av poliklinikernas utrustning. Sjukvårdskommittén

hade föreslagit sådant bidrag till en tredjedel av kostnaderna. De

sakkunniga, som sett sig nödsakade att uppskatta utrustningskostnaderna

till ej oväsentligt högre belopp än kommittén, ville för sin del förorda, att

statens bidrag för berörda ändamål bestämdes till hälften av de verkliga

kostnaderna, dock att bidraget icke finge överstiga beträffande fast poliklinik

3,000 kronor och, örn flera än en tandläkare skulle vara där anställda, 1,300

kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande ambulatorisk

poliklinik 1,000 kronor.

I enlighet därmed skulle alltså av de totala utrustningskostnaderna komma

2,000,000 kronor på staten och ett lika stort belopp på landstingen.

Årliga kostnader. Härunder falla följande utgiftsposter, nämligen poliklinikernas

driftkostnader, tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade,

kostnader för skolbarnens resor samt kostnader för tandvård anordnad

av städer utanför landsting.

Poliklinikernas driftkostnader. De sakkunniga hava, med användning av

i landstingens stater i allmänhet tillämpad kontofördelning, verkställt följan
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

de beräkning av kostnaderna för driften av en distriktstandpoliklinik med en

tandläkare.

Tandvård åt

Tandvård åt

barn

vuxna

Summa

i 000 timmar

900 timmar

Kronor

Kronor

Kronor

Avlöningar.

1 distriktstandläkare, lön ...............

4,100

3,700

7,800

1 distriktstandsköterska, lön.............

1,050

950

2,000

Ersättning till''tandtekniker.............

1,000

1,000

Ersättning till vikarier .................

210

190

400

Pensionsavgifter...........................

Expeditionskostnader.

160

150

310

Skrivmaterialier samt trycknings- och

annons-

kostnader............................

.. 150

Post- och telefonavgifter................

.. 150

300

160

140

300

Diverse.

Försäkringar och oförutsedda utgifter ...

155

145

300

Förbrukningsartiklar.......................

Inventariers underhåll och komplettering.

900

1,500

2,400

Instrument:

Avskrivning å första uppsättningen ....

.. 300

Underhåll och komplettering..........

.. 400

700

370

330

700

Linne-, gång- och sängkläder:

Rockar och handdukar med tvättning .

105

95

200

Lokalkostnader.

Hyra med värme ......................

.. 900

Lyse och kraft ........................

.. 240

Städning ..............................

.. 360

1.500

1,500

1,500

Summa

kronor

8,710

8,200

16,910

På sätt av sammanställningen framgår, hava kostnaderna uppdelats å dels

tandvård åt barn, dels ock tandvård åt vuxna, därvid tandläkaren förutsatts

vara sysselsatt 1,000 timmar i barntandvård och 900 timmar i tandvård åt

vuxna, allt för år räknat. Med undantag för lokalkostnaderna och kostnaderna

för tekniker, vilka äro i sin helhet påförda barnens respektive de vuxnas

tandvård, samt kostnaderna för förbrukningsartiklar, som fördelats med

hänsyn till den faktiska åtgången, belöpa utgifterna med 10/10 å barntandvården

och 9/io å tandvården åt de vuxna.

I fråga örn de särskilda utgiftsposterna framhålles av de sakkunniga:

Lön till distriktstandläkare och distriktstandsköterska hade upptagits till

av de sakkunniga därutinnan föreslagna minimibelopp. Pensionsavgifterna,

vilka avsåge tjänstepensionen, hade beräknats med ledning av från statens

pensionsanstalt under hand inhämtade uppgifter. De sakkunniga hade utgått

ifrån att hälften av avgifterna skulle erläggas av befattningshavarna själva.

I sammanställningen vore ifrågavarande avgifter förty upptagna med blott

halva beloppet. Familjepensionsavgifterna torde böra i sin helhet erläggas

av befattningshavarna. I övrigt hade de olika posterna beräknats med ledning

av erfarenheterna från den hittills bedrivna allmänna tandvården i Göte
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

85

borg och inom Södermanlands län samt under beaktande av de särskilda förhållanden,

som kunde vara att förutse inom den blivande statsunderstödda

folktandvården.

Enligt den gjorda sammanställningen komma kostnaderna för av en

distriktstandläkare utövad barntandvård under 1,000 timmar att uppgå till

8,710 kronor. Det antages, att härav ett belopp av 2,400 kronor komme att

täckas genom inflytande behandlingsavgifter för barnen. Återstående belopp

syntes böra bestridas av staten och landstinget gemensamt.

Rörande denna kostnadsfördelning föreslå de sakkunniga, att staten bidrager

med 3,000 kronor till distriktstandläkarens lön och 1,000 kronor till

distriktstandsköterskans lön eller således med tillhopa 4,000 kronor. På

landstinget skulle alltså komma 2,310 kronor.

Därmed skulle årskostnaderna för distriktstandpoliklinikernas drift komma

att uppgå till (800 X 4,000 =) 3,200,000 kronor för staten och (800 X

2,310=) 1,848,000 kronor för landstingen. Emellertid syntes distriktstandläkare

och distriktstandsköterskor tillkommande ålderstillägg jämväl böra

bestridas av statsmedel. Med beräkning av två ålderstillägg per befattningshavare

skulle de sammanlagda årskostnaderna i förevarande hänseende

komma att utgöra (800 X 2 X 500 + 800 X 2 X 100 =) 960,000 kronor, därvid

alltså de på staten belöpande årliga driftkostnaderna ökas till (3,200,000

+ 960,000=) 4,160,000 kronor.

Fortsättningsvis yttra de sakkunniga:

Utöver sistnämnda belopp, 4,160,000 kronor, skulle kostnaderna för distriktstandläkarnas

och distriktstandsköterskornas pensionering, som enligt

de sakkunnigas förslag skulle äga rum genom statens pensionsanstalt, komma

att åvila statsverket, i den mån enligt gängse grunder beräknade pensionsavgifter

icke täckte dessa kostnader. Beträffande det för landstingen beräknade

beloppet finge uppmärksammas, att i den mån kommunerna befunnes

villiga att tillhandahålla polikliniklokaler, kostnaderna för landstingen komme

att ej oväsentligt nedgå. På många håll torde för ändamålet lämpliga

utrymmen kunna beredas i kommunerna tillhöriga byggnader. Vidare torde

viss minskning av det beräknade, å landstingen belöpande driftkostnadsbeloppet

kunna påräknas, i den mån flera än en tandläkare tjänstgjorde å

samma poliklinik. För landstingens del tillkomme å andra sidan kostnaderna

för de resor i tjänsten, som på vissa håll bleve erforderliga för tandläkarna

och sköterskorna.

Det allmännas årliga kostnader för distriktstandpoliklinikernas drift, såvitt

desamma sålunda uppskattats, skulle enligt de sakkunnigas beräkning

utgöra tillhopa (4,160,000 + 1,848,000=) 6,008,000 kronor. Då de sakkunniga

utgått ifrån att varje tandläkare skulle hinna behandla i genomsnitt 800

barn om året, skulle alltså nettokostnaden för barn och år, sedan organisa
-

940 kronor.

De på tandvården åt de vuxna belöpande driftkostnaderna avses, såsom

jag redan erinrat, skola helt täckas av de för denna tandvård inflytande taxeersättningarna.

tionen fullständigt genomförts, komma att uppgå till omkring

6,008,000

800 x 800

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Tändvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade. De sakkunniga

hava föreslagit, att kommunerna skulle dels äga att, med bidrag av statsmedel

till hälften av kostnaderna, enligt vissa närmare bestämmelser bereda

lindring i tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade vuxna,

dels ock hava skyldighet att erlägga dylika avgifter för obemedlade och

mindie bemedlade barn. Kommunernas kostnader i bär förevarande hänseenden

skulle ej erhålla karaktär av fattigvård, utan skulle medel för dessa

ändamål anslås i annan ordning. I samband med framläggandet av berörda

förslag rörande tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade vuxna

hava de sakkunniga uppskattat det allmännas kostnader för bidrag till deras

tandvårdsavgifter till 25 procent av utgifterna för tandvård åt de vuxna inom

folktandvården. Med utgångspunkt från det belopp, som i den ovan intagna

tablån angåve kostnaden för av en tandläkare under ett år meddelad

tandvård åt vuxna, skulle nyssnämnda utgifter komma att inom distriktstandvården

i dess helhet uppgå tili (800 X 8,200 =) 6,560,000 kronor. I det

fall, att samtliga kommuner begagnade sig av den föreslagna befogenheten

att bereda lindring i tandvårdsavgifterna för obemedlade och mindre be
-

medlade vuxna, skulle alltså de årliga kostnaderna härför komma att uppgå

till

6,560,000 x 25

jqq x 9--= I 820,000 kronor för kommunerna och lika stort belopp

för staten. Kommunernas kostnader för tandvårdsavgifter för obemedlade

och mindre bemedlade barn kunde beräknas till 15 procent av samtliga

dylika avgifter. Dessa kostnader skulle alltså för år räknat kunna uppskat800

x 2,400 x 15

tas till

100

-=j 288,000 kronor.

Skolbarnens resor. De kostnader, som uppkomme för skolbarnens resor

till och från tandpoliklinikerna, hava de sakkunniga, på sätt sjukvårdskommittén

föreslagit, ansett kommunerna böra bestrida. Ifrågavarande kostnader,

vilka kunde förutses uppgå till jämförelsevis ringa belopp, borde givetvis

icke heller betraktas såsom fattigvård.

Städerna utanför landsting. I likhet med sjukvårdskommittén äro de sakkunniga

av den meningen, att städer, som ej deltaga i landsting, böra, utan

att inordnas i den egentliga distriktstandvården, på egen hand ordna sin

folktandvårdsfråga. Dessa städer -—- inom vilka för övrigt i stor utsträckning

kommunal skoltandvård redan är anordnad och av vilka en sedan ett

antal år tillbaka även upprättat två folktandpolikliniker för vuxna — hade

större förutsättningar än landstingen att själva lösa hithörande organisationsproblem.

Därvid borde de av de sakkunniga för distriktstandvården inom

landstingsområdena uppdragna riktlinjerna i tillämpliga delar vinna beaktande.

För statsbidrag till jämväl folktandvården i städerna utanför landsting,

kunde enligt de sakkunnigas mening ej samma skäl åberopas som för

landstingen. Med hänsyn särskilt till den stora betydelsen av folktandvårdens

fulla genomförande även i dessa städer förorda emellertid de

sakkunniga, att ifrågavarande städer erhålla visst statsbidrag till driften,

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

87

under förutsättning att tandvård inom staden meddelas i enahanda omfattning

och på motsvarande villkor, som stadgats beträffande landstingsområdena,

samt att stadens tandvård anordnas på sätt, som av medicinalstyrelsen

godkännes.

På grund av den i förhållande till landstingen större självständighet i organisatoriskt

avseende, som enligt sakens natur måste tilläggas icke-landstingsstäder

vid folktandvårdens utbyggande, anse de sakkunniga icke lämpligt,

att driftbidraget gives formen av bidrag till avlöningar åt befattningshavarna.

De sakkunniga förorda i stället, att bidraget utgår med visst årligt

belopp per behandlat barn. Vad angår storleken av nämnda belopp, finna

de sakkunniga skäligt, att detsamma bestämmes till 4 kronor. De sakkunniga

framhålla i detta sammanhang, att vårdkostnaderna i här ifrågavarande

städer i långt större utsträckning än å landsbygden kunde nedbringas

genom centralisation och rationalisering i övrigt.

Antalet »behandlingsbara» i städer, som ej deltaga i landsting, uppskattas

av de sakkunniga till cirka 100,000. De sakkunniga hava därvid dels på

grundval av uppgifter från statistiska centralbyrån beräknat envar av till

barntandvård berättigade årsklasser till i genomsnitt omkring 12,000 barn,

dels ock, liksom beträffande landstingsområdena, utgått ifrån ett 30-procentigt

deltagande av förskolbarnen och ett 90-procentigt av skolbarnen. Statens

driftbidrag skulle således kunna beräknas till (4 X 100,000 =) 400,000 kronor

om året. Om nettokostnaden för barn och år såsom i fråga om landstingen

uppskattas till kronor 9 40, skulle städernas egna årliga driftkostnader,

under förutsättning att för samtliga behandlade barn erläggas vederbörliga

tandvårdsavgifter, utgöra (/940-—4/ X 100,000 =) 540,000 kronor.

Emellertid bör, yttra de sakkunniga vidare, jämväl för här förevarande

städer föreligga skyldighet att medgiva avgiftsbefrielse beträffande obemedlade

och mindre bemedlade barn. Därest det erforderliga antalet tandläkare

ningsgrund som för kommunerna inom landstingsområdena städernas arliga

45,000 kronor.

Vidare, erinra de sakkunniga, böra städerna utanför landsting hava samma

möjlighet som kommunerna inom landstingsområdena att, med bidrag av

statsmedel till hälften av kostnaderna, bereda lindring i tandvårdsavgifter

för obemedlade och mindre bemedlade vuxna. Jämlikt förut använt beräkningssätt

och under antagande, att samtliga ifrågavarande städer begagna

sig av omförmälda möjlighet, skulle städernas årliga kostnader härför kom
(1

95 x 8 900 x 25 \

10(fx 2 =) 128’000 kronor- Kostnaden för

staten skulle uppgå till enahanda belopp.

Från vad sålunda av de sakkunnigas majoritet förordats i avseende å grunderna

för statsbidrags utgående till städer utanför landsting har en av dc

beräknades

100,000

skulle med tillämpning av samma beräk
-

kostnader i nu ifrågavarande hänseende komma att utgöra

125 x 2,400 x 15

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

sakkunniga, cheftandläkaren von Sneidern, varit av skiljaktig mening, i det

han hävdat, att statsbidrag till ifrågavarande städer borde utgå enligt samma

beräkningsgrunder samt med samma belopp som till landstingen såväl

beträffande utrustning av poliklinikerna som i fråga om bidrag till tandläkare-

och sköterskelöner, ålderstillägg och pensioner. Beträffande reservationens

motivering torde jag få hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Till belysning av kostnaderna för distriktstandvården

och fördelningen av desamma enligt sakkunnigförslaget må

följande sammanställning lämnas.

Statens bidrag till

folktandvården inom

lands-

tingsområ-

den

städer

utanför

landsting

Lands-

tingen

Städerna

utanför

landsting

Primär-

kommu-

nerna

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Engångskostnader.

Poliklinikernas inred- ning ................

1,050,000''

Ej upp-

1,050,0004

lopp

(Jfr anm.'')

Poliklinikernas utrust- ning ................

2,000,000

2,000,000

Ej upp- skattat be- lopp

4,000,0004

Summa

2,000,000

—

3,050,000''

Ej upp- skattat be- lopp

(Jfr anm.'')

5,050,000''

Löpande utgifter.

Poliklinikernas driftkost- nader................

4,160,0001 2

820,000

400.000

128.000

1,848,000S

540.000

128.000

45,000

6,948,0002 3

1,896,000

333,000

Ej uppskat- tat belopp

Tandvårdsavgifter för

obemedlade och mind- re bemedlade:

Vuxna ..............

820,000

288,000

Ej upp- skattat be- lopp

Barn................

Skolbarnens resor____

—

—

—

Summa

4,980,0002

52S,000

1,848,0003 4

713,000

1,108,000

9,177,0002 3 4

5,508,000

Särskilda kostnader un- der övergångstiden ....

500,000

—

700,000

_

_

1,200,000

1 Dessa kostnader kunna dock förmodas bliva delvis överflyttade å poliklinikkommunerna.

2 Härtill komma kostnaderna för distriktstandläkares och distriktstandsköterskors pensionering,

i den mån dessa kostnader icke täckas av vederbörliga pensionsavgifter.

8 I den mån kommunerna tillhandahålla polikliniklokaler, nedgå kostnaderna ej oväsentligt

för landstingen. Mångenstädes torde polikliniklokaler kunna inrymmas i kommunerna tillhöriga

byggnader. Vidare torde viss minskning i beloppet kunna påräknas, i den mån flera än

en tandläkare tjänstgöra å samma poliklinik. Å andra sidan tillkomma i beloppet ej inräknade

kostnader för befattningshavares tjänsteresor.

4 I den mån kostnaderna uppskattats.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121''.

89

I förevarande sammanhang ingå de sakkunniga jämväl på frågan om tiden

för distriktstandvårdens geno mf ö r a n d e.

Såsom inledningsvis omnämnts har statens sjukvårdskommitté förutsatt ett

successivt genomförande av distriktstandvården under en tid av förslagsvis

5 år.

1937 års sakkunniga framhålla härutinnan till en början följande.

För folktandvårdens fulla genomförande inom riket i dess helhet erfordrades

uppenbarligen en över ett flertal år utsträckt övergångstid. Därvid borde

uppmärksammas, att tidpunkten för införande över huvud taget av folktandvård

inom visst landstingsområde eller viss stad vore beroende på beslut av

landstinget eller staden. Vidare torde möjlighet höra förefinnas för huvudman

att efter plan, som godkändes av medicinalstyrelsen, genomföra folktandvård

på det sätt, att sådan vård först anordnades inom viss del eller vissa

delar av landstingsområde eller stad, som ej deltager i landsting, samt sedermera

efter hand jämväl inom övriga delar av landstingsområdet eller staden.

Slutligen bomme genomförandet inom varje distrikt att taga viss tid i anspråk.

Med hänsyn till det intresse, som i allmänhet torde förefinnas hos landstingen

för lösning av folktandvårdsfrågan — anföra de sakkunniga därefter

—- kunde förutsättas, att organisationen skulle vara fullt genomförd i hela

landet inom loppet av 10 år. Av de beräknade kostnaderna för distriktstandvården

skulle alltså engångskostnaderna komma att fördelas å nämnda tid

samt de löpande utgifterna utgå med det beräknade beloppet först efter utgången

därav.

Emellertid, framhålla de sakkunniga fortsättningsvis, torde beträffande

flertalet distrikt under de första åren för folktandvårdens utövande därstädes

uppkomma viss förhöjning av det driftkostnadsbelopp per tandläkare,

som legat till grund för de sakkunnigas uppskattning av dessa kostnader i

deras helhet. Till utveckling därav yttra de sakkunniga följande.

I den mån till tandvård berättigade skolbarn icke förut undergått munsanering,

torde det för en tandläkare beräknade antalet barn av 800 icke av

honom hinna behandlas under ett år, i vilket fall alltså den uppskattade

summan av behandlingsavgifter, 2,400 kronor för år räknat, icke komme att

uppnås. De sakkunniga, som vöre av den meningen, att den föreslagna

uppdelningen av tandläkarens arbetstid å 1,000 timmar barntandvård och

900 timmar tandvård åt vuxna borde tillämpas inom varje distrikt från början,

hade ansett sig kunna förutsätta, att i distrikt, där skoltandvård förut icke

lämnats, barnens munsanering i regel skulle under en tid av fyra år hava

fortskridit i sådan takt, att därefter ur här ifrågavarande synpunkt hinder i

allmänhet icke skulle möta för behandling av 800 barn per år och tandläkare.

De sakkunniga hade därvid utgått ifrån att under berörda tid alla förskolbarn,

som anmäldes till regelbunden tandvård, skulle erhålla sådan samt

att, i den mån tiden i övrigt medgåve, skolbarnen, med början i lägsta klassen

och fortsättning uppåt, skulle erhålla fullständig tandbehandling. Skillnaden

mellan det beräknade antalet av 800 och antalet behandlade barn bleve

störst under första året för att sedan successivt avtaga. Under tredje och

fjärde åren torde, såvitt berodde på här förevarande omständighet, differensen

bliva av jämförelsevis begränsad omfattning.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majis proposition nr 127.

För landstingen såsom distriktstandvårdens huvudmän vore alltså vissa

merkostnader att emotse under några övergångsår inom de flesta distrikt. De

sakkunniga funno för sin del skäligt, att staten lämnade visst bidrag till bestridandet

av dessa kostnader. I sådant hänseende föreslå de sakkunniga,

att örn i tandvårdsdistrikt inom landstingsområde anställd distriktstandläkare

icke -— med hänsyn till att tandvårdsberättigade barn inom distriktet ej

förut undergått munsanering —- under en tid av 1,000 timmar för år räknat

medhunne behandling av minst 800 dylika barn, skulle, efter prövning i varje

särskilt fall av medicinalstyrelsen, för sådan tandläkare kunna utgå särskilt

statsbidrag, motsvarande halva skillnaden mellan 2,400 kronor och sammanlagda

beloppet influtna tandvårdsavgifter för av tandläkaren under ifrågavarande

tid behandlade barn. Vad sålunda sagts torde böra gälla under två

år från tiden för folktandvårds införande i distriktet; och finge därvid enligt

de sakkunnigas mening nu omförmält statsbidrag utgå med högst 800 kronor

under första året och högst 400 kronor under andra året.

Sammanlagda beloppet av i förevarande hänseende för staten och landstingen

uppkommande kostnader hava av de sakkunniga approximativt uppskattats

till 1,200,000 kronor. Av sagda kostnader skulle å staten under antagna

förutsättningar falla omkring 500,000 kronor.

I de avgivna yttrandena hava de sakkunnigas beräkningar och uttalanden

i nu berörda del i allmänhet lämnats utan erinran. I detaljer hava

dock på några håll försports avvikande meningar eller särskilda önskemål.

Beräkningen av poliklinikernas driftkostnader har föranlett

uttalanden av medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet och

statskontoret.

Medicinalstyrelsen finner beträffande de gjorda beräkningarna rörande

beloppet av inflytande behandlingsavgifter för barn siffran 2,400 vara alltför

låg. Med kännedom om den statistiskt konstaterade fördelningen mellan enbarns-

och flerbarnsfamiljer med avseende å barn under 16 år utginge styrelsen

ifrån att ifrågavarande siffra med all sannolikhet torde komma att

höjas till minst 3,000. Landstingen syntes sålunda komma att erhålla en

ökad inkomst utöver beräknad. Å andra sidan kunde det också enligt styrelsens

mening ifrågasättas att lätta kommunernas börda därigenom att det

belopp, som tandvårdsdistriktet hade att till landstinget inleverera för barntandvården,

maximerades till 2,400 kronor.

Landstingsförbundet har ingen erinran att framställa mot skäligheten av

statens bidrag till bestridandet av poliklinikernas driftkostnader men anser

det motiverat, med hänsyn därtill att staten föreslås skola betala c:a hälften

av tandläkares och tandsköterskas löner, att staten jämväl borde svara för

hälften av den pensionsavgift, vederbörande huvudman hade att erlägga till

statens pensionsanstalt för ifrågavarande befattningshavare.

Statskontoret anmärker, att principen om täckande av de till de vuxnas

tandvård hänförliga kostnaderna genom inkomsten av taxeavgifterna icke

vore fullt genomförd i de sakkunnigas förslag. Nämnda avgifter beräknades

sålunda icke skola inbegripa å denna vård belöpande lokalkostnader och ej

heller statens kostnader för ålderstillägg åt och pensionering av tandläkare

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

91

och tandsköterskor. Tillräckliga skäl torde enligt statskontorets mening icke

föreligga att göra undantag för dessa kostnader, i varje fall icke för kostnaderna

för lokaler och för ålderstillägg. Den höjning av avgiftstaxan för

vård av vuxna, som skulle bliva erforderlig, därest sistnämnda två slag av

utgifter, i den mån de belöpte å ifrågavarande vård, skulle täckas av taxeavgifterna,

torde icke behöva uppgå till fullt 15 procent. Av sådan taxehöjning

föranledd besparing för det allmänna borde — yttrar statskontoret

— tillkomma landstingen, i den mån den avsåge att täcka lokalkostnader, och

i övrigt tillkomma staten. 1 enlighet därmed torde — därest man räknade

med avrundade siffror -— statens bidrag till avlönande av distriktstandläkare

kunna nedsättas till 2,500 kronor och bidraget till avlönande av

distriktstandsköterskor till 900 kronor. Den på staten belöpande andelen

av nämnda besparing skulle därigenom komma att uppgå till 480,000

kronor och den på landstingen belöpande andelen till ungefär samma belopp.

1 fråga örn statsbidraget till de icke landstingsanslutna

städernas tan dvår ds k ost nåder uttala tandläkarorganisationerna

sin anslutning till den av cheftandläkare von Sneidern därutinnan

avgivna reservationen.

Jämväl svenska stadsförbundet biträder reservantens yrkande i vad avser

utbekommande av bidrag till nämnda städers utrustningskostnader, framför

allt på den grund att åtminstone i någon av dem saknades egna polikliniker.

Å andra sidan ansåg sig förbundet böra förorda den regel för beräkningen

av statsbidraget, som sakkunnigmajoriteten föreslagit. Vad de

sakkunniga uttalat om ifrågavarande städers större behov av självständighet

i organisationen syntes förbundet nämligen bärande och riktigt. Emellertid

vöre det icke oskäligt — uttalar förbundet slutligen — om det föreslagna

statsbidraget, med hänsyn till de stora kostnader, de icke landstingsanslutna

städerna nedlagt och alltjämt skulle få nedlägga på tandvården, höjdes från

4 till 5 kronor för barn.

För ett långsammare genomförande av tandvårdsorganisationen

uttalar sig tandläkarinstitutets lärarråd och anför därom i huvudsak

följande.

Lärarrådet hade i tidigare yttranden framhållit, att tandläkekonsten ännu

icke kände de lämpligaste arbetsformerna för en riksorganisation av folktandvården

vare sig det gällde barnens eller de vuxnas tandvård. Lätarrådet

hade även betonat, att endast försöksanordningar med medicinsk-statistisk

bearbetning av resultaten kunde angiva de vägar folktandvården borde

följa vid en utbyggnad till riksorganisation, betalad av allmänna medel.

Detta sakförhållande syntes emellertid icke böra utgöra hinder för den organisation,

de sakkunniga föreslagit, örn blott tidrymden för dennas fullständiga

genomförande väsentligt utsträcktes, förslagsvis 20 år. Denna period skulle

medgiva tandvårdens genomförande i etapper med tillräcklig tid till förfogande

för en grundlig bearbetning av resultaten från varje etapp. För bestämning

av arbetsformerna, dessas variationer och anordningarna för deras

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

genomförande, journalföring m. m. samt för medicinsk-statistisk bearbetning

av resultaten borde en tandvårdsnämnd för riket ställas till socialdepartementets

förfogande under perioden för riksorganisationens fullständiga

genomförande. Denna nämnd, som i organisatoriska och ekonomiska spörsmål,

i den mån dessa vidrördes av dess arbete, ägde att samarbeta med medicinalstyrelsens

tandvårdsbyrå, torde efter en första försöksperiod av 7 år

kunna antagas vara färdig med de förslag till tandvårdens fortsatta ordnande,

som efter Kungl. Maj:ts prövning skulle vara gällande för den andra

etappen. Den obetydliga försening tandvårdens genomförande i dess helhet

därigenom skulle vidkännas — 20 år i stället för tänkta 10 — skulle helt

motvägas av alla de fördelar, även i ekonomiskt avseende, som noggrann

kännedom om arbetsformerna och deras verkningar skulle medföra. En

dylik tandvårdsnämnd för riket skulle säkerligen kunna arbeta utan större

kostnader för statsverket och borde i sig representera odontologisk och medicinsk-statistisk

vetenskaplig sakkunskap.

Slutligen må i förevarande sammanhang anmärkas, att medicinalstyrelsen

förordat, att — efter de föreslagna tio årens övergångstid —- bestämmelse

borde införas om obligatorisk tandvård.

Departementschefen.

1937 års sakkunniga hava utmätt grunderna för statens understödjande

av landstingens verksamhet på folktandvårdens område gynnsammare än

tidigare sjukvårdskommittén. När jag ansett mig böra påkalla landstingens

medverkan vid den föreliggande frågans ordnande i den omfattning, som

fallet är i mitt förslag, har detta skett främst ur den synpunkten, att man

bolde vid organisationsarbetet tillgodogöra sig den mångsidiga erfarenhet

på hälso- och sjukvårdens områden, varöver landstingen obestridligen förfoga.

Däremot bör det enligt min mening så långt möjligt undvikas att samtidigt

pålägga landstingen ökade ekonomiska bördor. Under dessa omständigheter

har jag ingenting att i princip erinra mot resultatet av den verkställda

överarbetningen av kommittéförslaget. Från svenska landstingsförbundets

sida hava ock de reviderade grunderna i all huvudsak godtagits.

Jag kan härvid icke finna lämpligt, att statsbidragen differentieras efter

landstingens växlande skattetryck eller ekonomiska bärkraft. Bortsett

från anslagen till anstalter för lungtuberkulos — där dock särskilda omständigheter

föreligga — har en sådan anordning av statsmakterna städse avböjts.

Och jag nödgas i likhet med de sakkunniga hålla före, att spörsmålet

om en önskvärd skatteutjämning landstingen emellan icke med fördel tages

i beaktande i nu förevarande sammanhang. Jag anser mig följaktligen

förhindrad att, på sätt vid den tidigare remissbehandlingen påyrkats, för

exempelvis Norrlandslänens del föreslå högre bidrag än för landet i övrigt.

Med de sakkunniga är jag ense därom, att statsbidrag bör utgå till såväl

utrustningskostnaderna som de årliga driftkostnaderna vid distriktspoliklinikerna.

Med hänsyn till angelägenheten av att folktandvården genomföres

snarast möjligt, synes det mig motiverat, att staten bidrager med hälften av

utrustningskostnaderna, dock med den maximering av beloppen för olika

fall, som sakkunnigförslaget avser.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 127.

93

I fråga om bidragen till distriktstandläkarnas och distriktstandsköterskornas

löner bär statskontoret förordat en begränsning av de föreslagna beloppen,

medan landstingsförbundet uttalat sig för någon jämkning uppåt, i det

att staten ansetts böra erlägga jämväl hälften av de vederbörande huvudman

åliggande pensionsavgifterna. Detta senare önskemål anser jag mig emellertid

icke kunna tillmötesgå. Vad åter angår det av statskontoret framställda

förslaget, vill jag framhålla, att detsamma ansetts förutsätta en motsvarande

höjning av folktandvårdstaxan, av ämbetsverket beräknad till inemot

15 procent. Jag finner mig förhindrad att medverka härtill. Beträffande

beräkningen av beloppet för behandlingsavgifterna för barn har medicinalstyrelsen

i nu förevarande sammanhang gjort gällande, att skäl förelåge

att maximera sagda belopp i varje distrikt till 2,400 kronor. En sådan

anordning är emellertid ogenomförbar redan av den anledningen, att antalet

behandlingsbam i de olika distrikten i praktiken givetvis icke kommer

att exakt uppgå till den angivna genomsnittssiffran 800 utan kan förutsättas

variera kring sagda siffra även uppåt.

Jag saknar alltså skäl att i nu avhandlade hänseenden föreslå andra bidragsgrunder

än de av de sakkunniga förordade.

Vidkommande därefter städerna utanför landsting föreligger meningsskiljaktighet

rörande sättet för statens understödjande av folktandvården

därstädes, i det en reservant bland de sakkunniga påyrkat full reell och formell

likställighet härutinnan med landstingen. Detta yrkande har endast

såtillvida vunnit understöd av svenska stadsförbundet, som detta förordat

bidrag till utrustningskostnaderna enligt ensartade grunder, men i fråga örn

driftkostnadsbidraget accepterat sakkunnigmajoritetens ståndpunkt, ehuru

med ett från 4 till 5 kronor jämkat årligt bidragsbelopp per barn.

I förstnämnda avseende synes mig knappast anledning föreligga att frångå

sakkunnigförslaget, då skoltandvård redan, med något enstaka undantag,

torde vara genomförd i ifrågavarande städer. Jag är också ense med de

sakkunniga och stadsförbundet därom, att med hänsyn till förhållandena i

icke-landstingsstäderna det skulle möta vanskligheter att där tillämpa de regler

för tandvårdens organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena.

Ur denna synpunkt lär det få anses vara till fördel för dessa städer,

att bidraget icke bindes av alltför detaljerade villkor. När det åter gäller

bidragsbeloppets utmätande, faller det sig icke lätt att avgöra, huruvida sakkunnigförslaget

rättvisligen bör jämkas i enlighet med stadsförbundets hemställan.

I betraktande av att den årliga genomsnittskostnaden för det allmänna

per behandlat barn av de sakkunniga approximativt beräknats till

9.40 kronor och då det icke bestritts, att i storstäderna driftkostnaderna

under lika förhållanden i övrigt måste kunna hållas lägre än i landstingsområdena,

vill det emellertid förefalla mig, som om det angivna beloppet, 4

kronor, icke kan betraktas såsom oskäligt lågt. Jag finner därför icke tillräckliga

skäl anförda för en avvikelse från de sakkunnigas förslag.

Vad vidare angår statsbidrag till tandvårdsavgifter för obemedlade och

mindre bemedlade vuxna, har jag redan uttalat min anslutning till de sak
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

kunnigas förslag i denna del, därvid jag lika med de sakkunniga förutsatt,

att understöd av ifrågavarande art icke erhåller fattigvårds natur.

Bortsett från avgifterna för obemedlades och mindre bemedlades tandvård,

skulle på kommunerna icke falla andra utgifter för folktandvården än de

säkerligen jämförelsevis ringa kostnaderna för skolbarnens resor till och

från poliklinikerna. Det synes mig rimligt, att sagda kostnader åvila kommunen.

I avseende på övergångsårens kostnader gäller, att dessa kunna förutses

för huvudmännen ställa sig något högre än vid slutligt genomförd organisation.

Sakkunnigförslaget har beaktat detta förhållande och upptagit särskilda

statliga tilläggsbidrag under organisationsperioden till ett approximativt

beräknat belopp av 500,000 kronor. För min del har jag icke

kunnat undgå att hysa viss tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget i

denna del. Det vill nämligen förefalla mig, att de särskilda övergångskostnaderna

hava en så begränsad storleksordning, att det knappast föreligger

egentligt behov av undantagsbestämmelser. Då jag ändock icke velat motsätta

mig, att bidrag även i denna form utgår, betingas detta framförallt

av min uppfattning, att folktandvårdsorganisationen snarast möjligt bör

utbyggas och att strävandena i sådan riktning skulle främjas genom den föreslagna

åtgärden. Jag anser för min del, att intet bör underlåtas för att

övergångstiden — av de sakkunniga angiven till tio år — i görligaste mån

må kunna förkortas, och jag kan sålunda alldeles icke biträda det från något

håll framkomna yrkandet, att planens förverkligande bör utsträckas över

en längre tidsperiod. Å andra sidan kan jag icke finna välbetänkt att nu

ingå i ett övervägande av frågan örn införande av obligatorisk tandvård

efter den beräknade övergångstidens slut.

Tandvård vid vissa anstalter.

I det föregående har avhandlats sådan tandvård, som lämpligen utövas

distriktsvis. Emellertid finnas inom samhället vissa kategorier, vilka av olika

skäl icke utan vidare kunna inordnas i en distriktsorganisation av det slag,

som av mig här förordats. Jag syftar härvid i första hand på barn och

vuxna, som lida av blindhet, dövstumhet, sinnesslöhet, fallandesjuka eller

vanförhet och som på grund härav åtnjuta anstaltsvård, vidare på dem, som

för längre eller kortare tid intagits å kropps- eller sinnessjukhus, och slutligen

på dem, som av det allmänna omhändertagits för skyddsuppfostran

eller ådömts frihetsstraff av längre varaktighet.

Spörsmålet i vilken omfattning och på vad sätt ifrågavarande kategorier,

vilka utan särskilda anordningar knappast kunna tillgodogöra sig en distriktstandvård,

böra genom det allmännas försorg beredas erforderlig tandvård

har emellertid upptagits till prövning av statens sjukvdrdskommitté och

därefter av 1937 års sakkunniga.

Av statens sjukvdrdskommitté har i ämnet anförts och föreslagits i huvudsak

följande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

95

Anstalter för blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka

och vanföra. Åtskilliga sådana anstalter hade redan

anordnat tandvård för sitt klientel. Kommittén ville föreslå, att staten för

varje statlig anstalt ansloge visst belopp till tandvård och till övriga anstalter

lämnade visst bidrag per behandlat barn samt överläte åt vederbörande anstaltsstyrelse

att med iakttagande av vissa villkor och i övrigt efter föreliggande

lokala omständigheter träffa erforderliga åtgärder för beredande av

den tandvård, klientelets art och omfattning påkallade. För småbarn och

barn i skolåldern hade, i den mån tandvård för dem ombesörjts genom anstalten,

hittills som regel ingen avgift uttagits. Starka skäl syntes kommittén

föreligga att låta hithörande barn även i fortsättningen komma i åtnjutande

av fri tandvård. För vuxna syntes däremot ersättning böra gäldas enligt

folktandvårdstaxa, dock att tandvården för obemedlade personer å statliga

anstalter borde vara avgiftsfri. Kommittén ansåge sig kunna förvänta, att i

den mån asylfall förekomme dessa som regel icke komme att beredas annan

tandvård än som erfordrades för avhjälpande av subjektiva besvär eller eljest

kunde anses förenlig med deras tillstånd. I övriga fall syntes åtminstone

beträffande barnen tandvården i regel böra avse fullständig sanering.

Skyddshemmen. Jämväl för ett flertal av dem vore tandvårdsfrågan

redan ordnad. Kommittén förordade, att på samma vägar, som angivits

beträffande anstalter för blinda med flera anstalter, möjligheter till

tandvård bereddes eleverna vid samtliga skyddshem. Tandvården borde vara

avgiftsfri och för klientelet i dess helhet avse fullständig sanering.

Fängelser. Den tandvård, som meddelades vid en del större fängelser

syntes, — enligt vad kommittén inhämtat från fångvårdsstyrelsen — vara

tillfyllest för respektive anstalters behov.

En utvidgning av ifrågavarande tandvård till att omfatta flera anstalter

ansåge kommittén dock önskvärd. Kommittén funne för sin del skäligt, att

fångarna vid central- och straffängelse!-, där strafftiden uppginge till minst

2 månader, bereddes möjligheter till tandvård, främst för avhjälpande av

smärtor samt i övrigt i den omfattning, som erfordrades för att fångens allmäntillstånd

icke skulle försämras. Kostnaderna borde i första hand täckas

av fångarnas besparade arbetspremier. I den mån dessa ej försloge,

syntes staten böra träda hjälpande emellan och för ändamålet behövligt anslag

ställas till vederbörande anstaltslednings förfogande.

Iv ropp ssjukhusen. Konserverande eller profetisk tandvård meddelades

vid en del sådana anstalter, ehuru ej på långt när ens vid halva totala

antalet. Bland dem av ifrågavarande sjukvårdsanstalter, där tandbehandling

hade anordnats vore de anstalter, där företrädesvis sådana sjukdomar

behandlades, för vilka en konserverande tandvård vore av särskild vikt, procentuellt

sett rikligast företrädda. Den inbördes ordningen vore nämligen

följande:

1) pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar och fristående anstalter,

2) sanatorierna och kustsanatorierna,

3) tuberkulossjukstugorna.

Härefter komme lasaretten och därmed jämförliga sjukhus och sist sjukstugorna.

Kommittén ansåge, att möjligheter till tandvård borde i första band beredas

klientelet, förutom såsom nu vid samtliga reumatikeravdelningar och

pensionsstyrelsens fristående kuranstalter, jämväl vid samtliga sanatorier,

kustsanatorier och tuberkulossjukstugor. Därjämte borde lasaretts- och sjukstugupatienter

beredas tandvård i den omfattning, de medicinska indikatio
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

norna så fordrade. För tandvårdens meddelande syntes främst alla sanatorier,

kustsanatorier och lasarett böra förses med lämplig operationsstol, borrmaskin

och annan erforderlig utrustning, som icke lämpligen kunde medföras

av tandläkare, samt avtal örn tandvårdens ombesörjande därstädes träffas

nied distrikts- eller annan tandläkare. Tandvårdsbehovet för patienter å tuberkulossjukstugor

eller sjukstugor syntes som regel kunna tillgodoses å närbelägen

distriktspoliklinik eller hos enskild tandläkare jämlikt särskilt avtal.

Tandvård av sådan beskaffenhet, att den ansåges väsentligen bidraga till

återställande av hälsan, borde icke föranleda särskild kostnad för den behandlade.

I den mån annan tandvård meddelades, borde ersättning utgå enligt

folktandvårdstaxan.

Beträffande spörsmålet, huruvida å lasaretten och sjukstugorna inrättade

tandkliniker borde stå öppna jämväl för andra än anstaltsklientelet, vore

kommittén av den meningen, att å orter med lasarett elier sjukstuga foiktandvårdsintresset

i övervägande antalet fall komme att bli så väl tillgodosett genom

distriktstandpoliklinikerna, att fråga endast undantagsvis behövde uppkomma

om sjukhusets användande för utomståendes tandvårdsbehov. Denna

fråga finge då lösas med hänsyn tagen till föreliggande lokala omständigheter.

Sinnessjukvårds anstalterna. Vid de större statliga sinnessjukhusen

hade sedan ett flertal år medel anslagits för tandvård åt obemedlade

patienter, utöver de kostnadsfria extraktioner, som läkarna verkställt.

Tandvården i fråga hade bestått av tandfyllning och annan tandbehandling,

där sådan varit oundgängligen nödvändig för upprätthållande av ett gott

fysiskt allmäntillstånd hos patienterna. Proteser hade sålunda i allmänhet

ej bekostats från tandvårdsanslagen. Även vid större kommunala sinnessjukhus

meddelades tandvård. Tandvården vid sinnessjukvårdsanstalterna

lämnades inom eller, i de flesta fall, utom anstalterna.

Enligt kommittén syntes klientelet i dess helhet å samtliga nu ifrågavarande

anstalter böra beredas möjlighet att erhålla den tandvård, som erfordrades

för upprätthållande av ett gott allmäntillstånd. För nämnda ändamål

syntes statens och de därmed jämställda sinnessjukhusen i Stockholm,

Göteborg och Malmö böra förses med sådan enkel utrustning, som förordats

beträffande kroppssjukvårdsanstalterna. För de kommunala sinnessjukhusen

däremot, som vore avsedda att nedläggas efter hand som statens sinnessjukvård

utbyggdes, syntes någon tandvårdsutrustning icke böra anskaffas

i andra fall, än där de vore av större omfattning och framdeles skulle ombildas

till vårdhem. Tandvårdsbehovet för patienterna å de mindre vårdhemmen

syntes kunna tillgodoses vid distriktspoliklinik eller genom avtal

med privatpraktiserande tandläkare. Det syntes kommittén lämpligt, att

obemedlade patienter å statens och därmed jämställda sinnessjukhus avgiftsfritt

erhölle erforderlig tandvård. För andra sinnessjuka syntes kostnaden

för den relativt enkla tandvård, varom här vore fråga, böra inräknas i dagavgiften.

Vad anginge kostnaderna för tandvård vid sådana anstalter, som

i det föregående omförmälts, vore en uppskattning därav synnerligen vansklig

med hänsyn till de i hög grad varierande förhållanden, under vilka tandvården

för dessa anstalters klientel kunde komma att utövas. Kommittén

ansåge sig i varje fall icke böra ingå på någon beräkning av engångskostnaderna

beträffande ifrågavarande anstalter utan inskränkte sig till att söka

approximativt beräkna de löpande utgifter, som skulle åsamkas staten och

landstingen respektive städerna utanför landsting. Enligt sålunda gjorda beräkningar

skulle sammanlagda kostnaden för en anstalt om 100 platser bli

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

97

700 kronor beträffande sinnessjukhusen och fängelserna samt 900 kronor för

övriga anstalter, d. v. s. respektive 7 och 9 kronor per plats och år. I enlighet

härmed kunde tandvården vid ifrågavarande anstalter för staten, landstingen

och städerna utanför landsting beräknas draga en sammanlagd kostnad av

omkring 375,000 kronor per år.

Anstalternas huvudmän borde i princip svara för kostnaderna, dock att

beträffande icke-statliga anstalter staten syntes böra lämna ett bidrag per

behandlat barn, avsett att motsvara statens bidrag till tandvård för vanliga

skolbarn. Statsbidraget till landstings- och enskilda anstalter syntes lämpligen

kunna beräknas efter 5 kronor per plats, avsedd för barn, dock att man

för vanföreanstalterna och de enskilda kustsanatorierna med hänsyn till deras

ådagalagda svaga ekonomiska bärkraft syntes böra räkna med att staten

praktiskt taget finge bestrida hela kostnaden. En i enlighet med dessa grunder

gjord uppskattning gåve vid handen, att tandvården för klientelet vid nu berörda

anstalter skulle medföra en årlig kostnad av omkring 150,000 kronor

för staten, likaledes omkring 150,000 kronor för landstingen samt 75,000 kronor

för storstäderna, en beräkning som dock vore mycket approximativ.

I den mån frågan om tandvård vid anstalter av här förevarande slag vid

remissbehandlingen av sjukvårdskommitténs förslag gjorts till föremål

för överväganden, äro avgivna yttranden av huvudsakligen följande

innehåll.

I fråga örn tandvården vid vanföreanstalter anförde styrelsen för

svenska vanföreanstalternas centralkommitté, att sjukvårdskommittén i sin

framställning angående vanföreanstalternas tandvårdsbehov tydligen avsåge

blott yrkesskolelever och skolhemselever. Vanföreanstalterna borde emellertid

sättas i tillfälle att utsträcka anstaltstandvården även till sjukavdelningarna.

Sålunda borde höggradigt invalida klinikpatienter beredas samma möjlighet

att erhålla tandvård på anstalten som eleverna i yrkesskola och skolhem.

Övriga klinikpatienter borde åtnjuta tandvård i samma form som föreslagits

rörande lasarett m. fl. sjukvårdsanstalter. De faktiska kostnaderna för vanföreanstalternas

bela tandvård för obemedlade och mindre bemedlade syntes

lämpligast böra ersättas direkt av allmänna medel. Ersättning borde, i den

mån anstalterna upprättat fullständigt utrustade behandlingsrum, lämnas

anstalterna för de kostnader, detta medfört, i samma ordning som kunde komma

att ske i fråga om distriktstandvården.

Vad anginge tandvården vid fångvårdsanstalter, framhöll fångvårdsstyrelsen,

att även i åtskilliga kronohäkten funnes intagna fångar med

strafftid av över 2 månader samt att med fångar givetvis borde likställas förminskat

tillräkneliga förbrytare, internerade återfallsförbrytare samt strafffriförklarade.

Frågan örn tandvård vid kropps sjuk husen berördes i en del yttranden.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse tillstyrkte sålunda kommitténs

förslag örn tandvård å tuberkulossjukvårdsanstalterna under framhållande

att tandvårdens ordnande skulle vara ägnat alt öka effektiviteten av sjukhusvården.

Styrelsen ansåg dock svårigheter möta att draga en gräns mellan

tandvård, sorn skulle vara kostnadsfri, och tandvård, som skulle honoreras

av patienten. Varje patient borde vid intagningen undersökas med avseende

på sitt tandstatus, oell örn patientens tillstånd det tilläte, syntes alla tandskador

böra behandlas. Tandvården syntes komma att draga avsevärda kostnader.

För att nedbringa anspråken på det allmänna ansåges en lämplig anordning

vara, alt sjukhusens huvudmän svarade för en del (t. ex. 2/a) av kost
Bihan/j

till riksdagens protokoll 10.18. 1 sand. Nr 127. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

nåden och patienten för resten, om denne vore bemedlad, eljest hemortskommunen.

överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond hade intet att erinra

mot kommitténs förslag om tandvård vid sanatorierna men förutsatte, att

bidrag från det allmännas sida ställdes till överstyrelsens förfogande såväl

för arbetslokaler och utrustning som för löpande utgifter, däri inräknade

arvoden åt tandläkaren, i den mån denne icke på annat sätt ersattes.

Föreningen kustsanatoriet Apelvikens styrelse framhöll den stora roll, som

tandvården spelade för patienter, lidande av körtel-, ben- och ledtuberkulos.

Staten borde direkt övertaga kostnaden för tandvård åt medellösa och mindre

bemedlade patienter vid kustsanatorierna.

Föreningen Kronprinsessan Victorias kustsanatoriums styrelse fann önskvärt,

att kostnaden för tandvården vid kustsanatorierna helt bestredes av

staten.

Föreningen Styrsö kustsanatoriums styrelse ansåg, att det föreslagna statsbidraget

för barn skulle bliva en stor ekonomisk förmån, men då högst 30 %

av klientelet vid Styrsö utgjordes av barn, vore önskvärt, att förmånen utsträcktes

till att gälla även vuxna.

Enligt svenska lasarettsläkarföreningens styrelse borde tandvården vid sjukhusen

likställas med övrig sjukvårdande verksamhet.

Vad slutligen anginge tandvården vid sinnessj ukvårdsanstalterna,

anslöt sig medicinalstyrelsen till kommittébetänkandet och anförde

tillika, att styrelsen komme att försöksvis anordna tandvård vid ett av de

statliga sinnessjukhusen i huvudsaklig anslutning till de föreslagna riktlinjerna.

Härefter övergår jag till att lämna en redogörelse för 1937 års sakkunnigas

ståndpunkt till förevarande spörsmål.

De sakkunniga anse sig kunna biträda den av sjukvårdskommittén omfattade

meningen, att frågan om det sätt, varpå tandvården vid förenämnda anstalter

lämpligen borde ordnas, icke kunde lösas efter enhetliga linjer. Fortsättningsvis

anföra de sakkunniga därom följande.

I vissa fall syntes det erforderligt eller lämpligt att inrätta särskild tandklinik

å vederbörande anstalt, medan åter i andra tandvårdsbehovet kunde

tillfredsställande tillgodoses å distriktspoliklinik eller hos enskild tandläkare

jämlikt särskilt avtal. Frågan finge alltså i de olika fallen bedömas med

hänsyn till föreliggande förhållanden. Jämväl ställningstagandet till övriga,

med organisationen av tandvården vid anstalterna sammanhängande spörsmål

måste ske från fall till fall. Så t. ex. torde frågan om tandvårdens uppgift

och omfattning få prövas bland annat ur synpunkten av klientelets art

och tandbehandlingens betydelse för vederbörandes hälsotillstånd. Vidare

föranledde omständigheterna skilda lösningar i olika fall av frågorna om

dels skyldigheten för den, som åtnjutit tandbehandling, eller den för honom

i avgiftshänseende gentemot anstalten ansvarige att utgiva ersättning för vården,

dels ock finansieringen i övrigt av tandvården.

Om alltså på grund av skiljaktigheter i anstalternas allmänna karaktär och

organisation fullständig uniformitet icke stöde att vinna vid tandvårdsfrågans

ordnande, torde dock — uttala de sakkunniga därefter — för större eller

mindre grupper av likartade eller i här förevarande avseende jämförbara anstalter

vissa allmänna riktlinjer för tandvårdsorganisationens utformning

böra uppdragas.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

99

Vad därvid först beträffar frågan om anordnande av tandvård vid a nstalter

för blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka

och vanföra, ansluta sig de sakkunniga i stort sett till vad sjukvårdskommittén

därutinnan föreslagit.

I övrigt uttala de sakkunniga i denna del följande.

Med anledning av vad styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté

anmärkt rörande klientelets omfattning, ville de sakkunniga som

sin mening framhålla, att jämväl de å vanföreanstalternas sjukavdelningar

intagna genom anstalternas försorg borde beredas tandvård i den utsträckning,

som av omständigheterna kunde motiveras. Vad anginge spörsmålet örn

bestridandet av kostnaderna för tandvården vid anstalter, tillhörande bär

förevarande grupper, skulle enligt sjukvårdskommitténs förslag huvudmännen

i princip svara för kostnaderna. Därvid ansåges beträffande icke-statliga

anstalter staten böra lämna bidrag per behandlat barn. Bidraget syntes kunna

beräknas efter 5 kronor per plats, avsedd för barn, dock att man för vanföreanstalterna

med hänsyn till deras ådagalagda svaga ekonomiska bärkraft

syntes böra räkna med att staten praktiskt taget finge bestrida hela kostnaden.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade kommittén härmed avsett

kostnaden för tandvård åt barn. Sjukvårdskommitténs förslag rörande täckandet

av tandvårdskostnaderna beträffande de anstalter, varom här vore

fråga, hade — frånsett att vid den slutliga prövningen jämkning av det föreslagna

årsbeloppet per plats kunde visa sig påkallad — föranlett erinran från

de sakkunnigas sida endast såvitt rörde vanföreanstalterna. Samtliga kostnader

för driften av dessa anstalter, i den mån de ej täcktes av vårdavgifterna,

som utginge med låga belopp, bestredes numera av statsverket. Vid dylikt

förhållande syntes, på sätt centralkommitténs styrelse framhållit, av

statsmedel böra bestridas kostnader för utrustning av tandbeliandlingsrum

samt driften, i den mån de ej annorlunda ersattes. Enahanda gällde i fråga

om de av staten övertagna dövstumskolorna, där dock särskilda skolkliniker

knappast kunde vara erforderliga.

Det borde anmärkas, att sjukvårdskommitténs, av de sakkunniga här tillstyrkta

förslag i fråga om tandvård åt blind-, dövstum- och sinnesslöskolornas,

vanföreskolornas samt skyddshemmens elever innebure, att tandvård på

det allmännas bekostnad skulle beredas dem under hela skoltiden, oavsett

deras ålder. En dylik utvidgning av den eljest meddelade skoltandvården hade

ansetts betingad av de speciella förhållanden, som på detta område förelåge.

Sjukvårdskommitténs förslag angående tandvård vid fångvårdsans

t a 11 e r anse sig de sakkunniga kunna i allt väsentligt biträda; dock syntes

de kompletteringar böra övervägas, vilka kunde föranledas av vad fångvårdsstyrelsen

i ämnet framhållit.

Vidkommande frågan örn tandvård vid kroppssjuk husen hava de

sakkunniga för sin del funnit sig böra giva sin anslutning till den av svenska

lasarettsläkarf ören ingens styrelse uttalade principen, att tandvården vid

dessa sjukhus borde likställas med övrig sjukvårdande verksamhet. I enlighet

därmed syntes åt kroppssjukhusens patienter böra lämnas den tandvård,

som betingades av medicinska indikationer och som utan förlängning av

sjukhusvistelsen kunde meddelas. Nämnda grundsats ledde även därtill, att

sålunda meddelad tandvård icke borde medföra några särskilda kostnader

för den behandlade.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 127-

Vad sjukvårdskommittén anfört angående sättet för meddelande av tandvård

åt de å kroppssjukhusen intagna patienterna hade icke föranlett någon

erinran från de sakkunnigas sida.

Rörande kostnaderna för tandvården vid kroppssjukhusen yttra de sakkunniga:
Enligt

sjukvårdskommitténs förslag skulle kostnaderna för tandvården vid

kroppssjukhus, drivna av landsting, primärkommuner eller enskilda, bestridas

på samma sätt, som kommittén förordat beträffande kostnaderna för

tandvården vid icke-statliga anstalter för blinda m. fl. anstalter, därvid beträffande

omfattningen av statens ekonomiska medverkan kommittén ansett

kustsanatorierna böra likställas med vanföreanstalterna. Då tandvården vid

kroppssjukhusen i princip vore att uppfatta som ett led i den sjukvårdande

verksamheten, borde enligt de sakkunnigas mening kostnaderna för vården

helt åvila respektive huvudmän. Med denna ståndpunkt hade de sakkunniga

icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att, på sätt sjukvårdskommittén

förordat, staten även beträffande av landsting, kommun eller enskilda drivna

kroppssjukhus skulle bidraga till tandvårdskostnaderna för barn. Då emellertid

för bestridandet av kustsanatoriernas driftkostnader gällde samma

grunder som i fråga örn vanföreanstalterna, ansåge de sakkunniga, att staten

även till dessa sanatorier borde utgiva ersättning för av tandvård föranledda

utrustningskostnader och löpande utgifter. Enahanda syntes böra gälla

jämväl beträffande jubileumsfondens sanatorier, vilka under senare år åtnjutit

bidrag av statsmedel till driften i övrigt.

Sjukvårdskommitténs förslag i vad angår tandvård vid sinnessjukhusen

biträdes i huvudsak av de sakkunniga. Kostnaderna därför föreslås

böra åvila anstalternas huvudmän.

Någon uppskattning av de totala kostnaderna för tandvård vid de anstalter

av olika slag, varom nu förmälts, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna

lämna, alldenstund en sådan uppskattning vore beroende av omständigheter,

som icke läte sig med någon säkerhet för närvarande bedöma.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har i nu berörda

avseende icke framkommit någon erinran.

Departementschefen.

Nu förevarande spörsmål påkallar för närvarande allenast ett ställningstagande

i princip. Vid de verkställda utredningarna bär i huvudsak rått

enighet rörande riktlinjerna för samhällets åtgärder i fråga örn anstaltstandvården.

För min del finner jag de av de sakkunniga förordade reglerna ägnade

att tillgodose befogade önskemål. I den mån från riksdagens sida erinringar

icke framställas mot desamma, lära i samband med anslagsframställningar,

avseende budgetåret 1939/1940, detaljerade planer och kostnadsberäkningar

böra förebringas beträffande skilda anstalter eller grupper av

sådana. Kungl. Maj :t torde därefter böra taga ställning till spörsmålet, i vilken

utsträckning åtgärder för genomförande av tandvård å ifrågavarande

område böra föreslås till vidtagande under nämnda budgetår.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

101

Tandvård vid centrala polikliniker.

Statens sjukvårdskommitté har -—■ under framhållande av att distriktspoliklinikerna

liksom förut berörda anstaltspolikliniker avsåge att tillgodose

endast den allmänna, grundläggande tandvården och borde utrustas därefter

— förordat, att såsom en kvalitativ påbyggnad å distriktstandvården och den

därmed jämställda anstaltsvården vid minst ett lasarett i varje landstingsområde

respektive stad utanför landsting inrättades en specialutrustad tandpoliklinik

med en specialutbildad tandläkare såsom chef. Denna poliklinik

skulle i första hand utgöra remissinstans för behandling av mer komplicerade

tandkirurgiska fall, tillhörande länets distriktstandvårdsklientel, samt i

erforderlig mån ombesörja röntgenundersökning. Härjämte skulle den tillgodose

lasarettets eget behov av käkprotetisk och käkortopedisk vård samt

stå till förfogande för konsultation och behandling i viss utsträckning av inneliggande

patienter.

Rörande innebörden av förslaget har sjukvårdskommittén anfört huvudsakligen

följande.

Tandkirurgien omfattade bl. a. den kirurgiska behandlingen av tändernas,

tandköttets och käkarnas sjukliga förändringar, de senare i den mån de hade

samband med tänderna och uttagning av tänder, ävensom utmejsling av frakturerade

tänder och i käkarna kvarliggande (retinerade) tänder. De mer

komplicerade ingreppen av hithörande art krävde oftast sådana specialkunskaper

hos tandläkarna och sådant specialinstrumentarium, att de rimligtvis

icke kunde utföras vid varje distriktspoliklinik. Förhållandet vore detsamma

i privattandvården, varför distriktstandvården i detta avseende icke komme

att intaga någon undantagsställning. Beredandet av vårdmöjligheter för

ifrågavarande fall vore emellertid för folktandvårdens vidkommande en sak,

som icke borde skjutas åt sidan.

Dessutom ville kommittén framhålla, att möjlighet till röntgenundersökning

numera vore en nödvändig förutsättning för tandläkaren såväl i diagnostiskt

syfte som för kontrollerandet av vissa terapeutiska åtgärder. Med

hänsyn därtill skulle det vara önskvärt att förse varje distriktspoliklinik med

ett för röntgenundersökning erforderligt instrumentarium. Fråga vore emellertid,

om flertalet tandläkares insikter i dental röntgendiagnostik stöde på

den nivå, att full effektivitet därigenom skulle vinnas. Av ekonomiska skäl

syntes en sådan lösning dessutom icke för närvarande vara att tillråda.

Då landstingen avsåges bli huvudmän för distriktstandvården, syntes det

kommittén ligga nära till hands att centralisera behandlingen av de tandkirurgiska

fallen till lasaretten och samtidigt bereda distriktspoliklinikerna

möjlighet att därstädes få erforderliga röntgenundersökningar utförda. Kommittén

förordade därför, att landstingen vid centrallasaretten och i varje fall

vid minst ett lasarett inom varje landstingsområde beredde tillfälle till sådan

behandling och undersökning, varom här vore fråga. För ändamålet syntes

det vara nödvändigt alt inrätta ett särskilt undersöknings- och operationsrum

med specialutrustning. Erforderliga röntgenundersökningar kunde däremot

utföras vid lasarettets röntgenavdelning. Den medicinska röntgenapparaturen

syntes dock i allmänhet vara mindre lämpad för undersökning av tänder,

varför ifrågavarande lasarett borde förses med en speciellt för tänder avsedd

röntgenutrustning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

I detta sammanhang erinrades, att kommittén i sitt huvudbetänkande berört

frågan örn behandlingen av vissa tand- och käkkirurgiska fall, vilka fordrade

behandling av såväl kirurg som tandläkare. De fall, som därvid närmast

avsåges, utgjordes antingen av brott å käkarna med större eller mindre

förskjutningar av brottstyckena eller ock av svulstbildningar i käkarna, vilka

krävde avlägsnande av käkben och tänder. Kommittén hade i denna del anfört

bl. a., att vid brott å käkarna för en tillfredsställande läkning krävdes,

att brottstyckena noggrant anpassades till varandra och kvarhölles i detta

läge under viss tid, samt att detta i svårare fall bäst kunde ske genom ett tekniskt

förfarande, med vilket tandläkaren vore mera förtrogen än kirurgen.

Kommittén hade vidare framhållit, att för efterbehandling vid operationer

för svulstbildningar i käkarna en sakkunnigt utförd protesbehandling hade

en avgörande betydelse, då det gällde att förebygga ett vanställande utseende

samt förbättra tal- och tuggningsförmågan. Behandling av hithörande fall

krävde sålunda ett samarbete mellan kirurg och tandläkare för vinnandet av

ett tillfredsställande resultat.

För att erhålla närmare kännedom om rådande förhållanden och vunna erfarenheter

på förevarande område hade kommittén (se därom statens off.

utredn. 1934: 22, sid. 85—86) anordnat en enquéte i ämnet. Denna hade givit

vid handen, att frekvensen av här avsedda fall, vid vilka tandläkare anlitats,

år 1931 uppgått till omkring 140, fördelade på 32 lasarett. I fråga om

det lämpligaste sättet att ordna samarbete för ifrågavarande ändamål hade

flertalet lasarettsläkare, som därom yttrat sig, förordat en fastare organisation

blott vid de större sjukhusen, i regel ett i varje landstingsområde. Därvid

hade från olika håll påpekats, att ett gott vårdresultat uti hithörande fall förutsatte

specialutbildning hos såväl kirurgen som tandläkaren samt därjämte

en speciell erfarenhet. Ett ej ringa antal lasarettsläkare hade emellertid uttalat

sig för ett organiserat samarbete vid varje lasarett.

Enligt kommittén syntes det ligga nära till hands att vid samma lasarett,

som ifrågasatts för behandling av de rent tandkirurgiska fallen, d. v. s. främst

centrallasaretten, tillgodose det behov av samarbete mellan kirurg och tandläkare,

som vore önskvärt för behandling av käkfrakturer samt för profetisk

efterbehandling av för svulster i käkarna opererade fall. Kommittén ville

förorda en anordning av här antydd innebörd.

Att specialisttandläkare, där sådan anställts, jämväl borde ombesörja den

ur medicinsk synpunkt erforderliga tandvården för lasarettets inneliggande

klientel, funne kommittén självfallet.

Enligt kommittén kunde engångskostnaderna för här ifrågavarande specialisttandvård,

örn röntgenutrustning medtoges, beräknas till cirka 6 000 kronor

per lasarett, d. v. s. för 25 lasarett till 150,000 kronor. Driftkostnaderna

syntes icke behöva avsevärt överstiga motsvarande kostnader för en skoltandklinik;

med utgångspunkt härifrån skulle totalbeloppet utgöra (25 X

11.000) 275,000 kronor. Denna kostnad avsåge driften vid full utbyggnad.

I början syntes man kunna räkna med mindre behov, förslagsvis halva kostnaden,

137,500 kronor. Härifrån avginge dock behandlingsavgifter, som

kunde beräknas täcka omkring halva kostnaden. Nettokostnaden per år

skulle sålunda till en början kunna beräknas till cirka 70 000 kronor och:

vid full utbyggnad till 137,500 kronor. För storstäderna skulle kostnaden

bliva 36,000 kronor i engångsutgifter och 33,000 kronor i löpande nettoutgifter

vid full utbyggnad. Kostnaderna för specialisttandvård ansåge kommittén

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

103

böra, vad anginge såväl engångsutgifterna som de löpande utgifterna (efter

avdrag av behandlingsavgifter), åvila landstingen respektive städerna utanför

landsting såsom huvudmän.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har i förevarande

avseende anförts väsentligen följande.

Svenska landstingsförbundet hade intet att erinra mot kommittéförslaget

i denna del; dock ville förbundet ifrågasätta, örn icke även en vanlig distriktspoliklinik

för vuxna skulle kunna anslutas till specialistkliniken.

Medicinalstyrelsen höll för troligt, att erfarenheten inom en snar framtid

komme att utvisa ett starkt framträdande behov av en specialutrustad

tandvårdsavdelning inom nära nog varje lasarett i landet.

Svenska lasarettsläkare}öreningen ansåg, att centrallasarettens specialavdelningar

för tandvård från början borde göras så stora, att dessa anstalter

tillförsäkrades tillräcklig kvalitet. Till lasarettstandläkaren borde remitteras

alla sådana fall, som nu på grund av sin karaktär ej kunnat finna hjälp.

Tandlåkarinstitutets lärarråd anförde i huvudsak:

Det vore tvivelaktigt, huruvida tandläkare med kvalifikationer för ändamålet

komme att i tillräckligt antal stå till förfogande. Det funnes nämligen

icke några tandläkare-specialist-kirurger förutom dem, som antingen efter

avlagd läkarexamen förvärvat sig allmän kirurgisk utbildning och därefter

utbildat sig till tandläkare eller först utbildat sig till tandläkare och efter sedermera

avlagd läkarexamen förskaffat sig allmän kirurgisk utbildning.

Tandkirurgiska ingrepp av mera enkel natur beredde icke större svårigheter,

än att flertalet tandläkare kunde utföra dem. De svårare fallen av tandkirurgisk

art åter borde behandlas av läkare, som ägde allmän kirurgisk utbildning.

Att för tillgodoseendet av den mera krävande tandkirurgien en särskild

tandkirurg anställdes syntes icke kunna anses erforderligt, då lasarettets

kirurg säkerligen vore kompetent att utföra de operativa ingrepp, om vilka

här vore fråga, eventuellt med biträde av en lasarettstandläkare i de delar,

som berörde behandling av tanden själv. Vad lasaretten i första hand behövde

vore en lasarettstandpoliklinik och där anställd tandläkare, som kunde

ansvara för lasarettets behov av vanlig tandvård. Å en dylik poliklinik syntes

jämväl behandling av ortens vuxna befolkning lämpligen kunna ske.

1937 års sakkunniga utveckla behovet av specialisttandvård på följande

sätt.

En rationellt ordnad allmän tandvård för såväl barn som vuxna borde inrymma

möjligheter för tillgodoseende av icke blott det grundläggande tandvårdsbehovet

utan även behovet av behandling vid mera komplicerade fall.

I sakens natur läge emellertid, att distriktspoliklinikerna i stort sett icke

kunde fylla mer än förstberörda uppgift. Även om bland annat ekonomiska

hänsyn i och för sig måste anses nödvändiggöra en sådan begränsning av

arbetsuppgifterna för distriktspoliklinikerna, torde å andra sidan icke heller

för fyllande av föreliggande behov av specialisttandvård skäligen kunna

tillhandahållas en organisation med distriktstandvårdens talrika behandlingsställen.

Även den privata tandvårdens verksamhetsområde vore i allmänhet

å angivet sätt inskränkt.

För ändamål, som av det sagda framginge, vore alltså viss komplettering

av distriktstandvården — ävensom den därmed jämställda, tidigare omförmälda

anstaltstandvården —■ erforderlig.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Vad angår frågan om sättet härför, hava de sakkunniga funnit sig kunna

i huvudsak skänka sin anslutning till vad sjukvårdskommittén anfört såsom

skäl för anordnande vid minst ett lasarett i varje landstingsområde och

stad utanför landsting av en specialutrustad tandpoliklinik med cn specialutbildad

tandläkare som chef.

Till den vård, som enligt de sakkunnigas mening i första hand borde

lämnas å ifrågavarande polikliniker, hörde de mera komplicerade tandkirurgiska

fall, vilka i allmänhet ej lämpligen kunde behandlas å de för det grundläggande

tandvårdsbehovet avsedda distriktspoliklinikerna, den protetiska

behandlingen av käkfrakturer samt käkortopedisk och käkprotetisk vård

efter tumöroperationer i käkregionen.

Beträffande de kompetensfordringar, som borde ställas på cheftandläkaren

vid poliklinik, där vård av ovan angiven beskaffenhet vore avsedd

att lämnas, framhålla de sakkunniga, att styrkt specialutbildning inom

vederbörande grenar av odontologien torde vara tillfyllest. Att därutöver

fordra läkarkompetens anse de sakkunniga ej påkallat. De mera krävande

tandkirurgiska fall, för vilkas behandling en sådan kvalifikation finge anses

vara erforderlig, borde övertagas av vid lasarettet anställd läkare med allmän

kirurgisk utbildning. De sakkunniga anse sig, i likhet med sjukvårdskommittén,

hava anledning förutsätta, att även örn tillgången på åsyftade specialister

ej medgåve anordnande av specialistbehandling vid lasaretten i allmänhet,

möjligheter dock skulle föreligga för tillgodoseende av behovet av

sådan arbetskraft i den omfattning, som betingades av ett å flera år fördelat

inrättande av sammanlagt ett 30-tal specialtandpolikliniker. Det torde

kunna förväntas, att i samma mån som arbetstillfällena för specialister å här

förevarande område ökades, jämväl antalet tandläkare, som förskaffade sig

den för sagda uppgifter nödiga utbildningen, bomme att växa.

Enligt de sakkunniga borde centralpoliklinikerna för eget behov disponera

lämplig röntgenutrustning.

I likhet med sjukvårdskommittén finna sig även de sakkunniga böra förutsätta,

att tandläkare å centralpoliklinik vid lasarett jämväl ombesörjde den

ur medicinsk synpunkt betingade tandvården för de å lasarettet intagna

patienterna.

Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid härutöver tillkomma centralpoliklinik

att utgöra ett kompletterande organ i distriktstandvårdens

tjänst. Detta utvecklas av de sakkunniga sålunda:

De sakkunniga hade tidigare betonat svårigheterna att avväga distriktsorganisationen

på sådant sätt, att de skilda poliklinikernas kapacitet städse

motsvarade behovet inom distriktet av vanlig tandvård. Viss överbelastning

inom distriktstandvården kunde otvivelaktigt tänkas komma att på sina håll

under längre eller kortare tid göra sig kännbar. Det syntes de sakkunniga

vara en välbetänkt anordning, att härvid, på sätt tandläkarinstitutets lärarråd

föreslagit, möjligheter stöde till buds för utnyttjande, i den mån så med

hänsyn till föreliggande omständigheter kunde befinnas lämpligt, av centralpoliklinikernas

bistånd. Ävenså kunde det säkerligen i vissa fall visa sig

ändamålsenligt att låta centralpoliklinik utgöra ett mera konstant komple
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

105

ment till viss eller vissa distriktspolikliniker och alltså från början tillmäta

vederbörande distrikt med beaktande därav. Vad nu sagts gällde givetvis

främst i fråga om distrikt, där centralpolikliniken vore belägen, men jämväl

om distrikt i dess grannskap med goda kommunikationer till centralpolikliniken.

Uppmärksammas borde därvid, att förläggningsorterna för centralpoliklinikerna

i allmänhet torde utgöra naturliga centra för en vidsträckt

landsbygd.

Till de sakkunnigas förslag om uppdrag åt centralpoliklinikernas föreståndare

att utöva inspektion av distriktstandvården inom länet återkommer jag

vid behandlingen av frågan om inspektionens ordnande.

Kostnaderna för ifrågavarande poliklinikers inrättande och drift

borde enligt de sakkunnigas mening åvila respektive landsting och städer

utanför landsting såsom huvudmän för folktandvården. De sakkunniga

funne, i enlighet med vad i direktiven för de sakkunniga ifrågasatts, att

anordnande av centralpoliklinik borde uppställas såsom allmänt villkor för

statsbidrags utgående till vederbörande läns eller stads folktandvård. Dock

syntes det böra ligga i Kungl. Maj :ts hand att, där särskilda omständigheter

därtill föranledde, medgiva anstånd under viss, ej alltför lång tid med inrättandet

av centraltandpoliklinik.

Möjlighet borde beredas för fast anställda tandläkare och tandsköterskor

vid centralpolikliniker inom landstingsområdena att vinna inträde i statens

pensionsanstalt.

Vad angår såväl engångsutgifterna som de löpande utgifterna för här ifrågavarande

polikliniker, har det synts de sakkunniga, som örn dessa av sjukvårdskommittén

angivits väl låga. Utrustningskostnaderna torde enligt de

sakkunnigas mening ej kunna beräknas lägre än till 8,000 å 10,000 kronor

för varje lasarett eller således för 25 landstingslasarett till sammanlagt omkring

250,000 kronor och för 6 lasarett i städer utanför landsting till omkring

60,000 kronor. Vid dessa beräkningar hade de sakkunniga utgått från

att å centraltandpoliklinik tjänstgjorde endast en tandläkare. För varje ytterligare

tandläkare vid en och samma poliklinik torde utrustningskostnaderna

stegras med högst 3,000 kronor. Kostnaderna för iordningställande av erforderliga

lokaler torde komma att vid olika lasarett variera ganska starkt.

De sakkunniga hade icke ansett sig böra ingå på någon närmare uppskattning

av dessa kostnader. Vidkommande de löpande utgifterna syntes desamma

få beräknas till högre belopp än för distriktspoliklinikerna, särskilt med

hänsyn till avlöningen åt centralpoliklinikernas föreståndare. De sakkunniga,

som uppskattat de löpande utgifterna för distriktspoliklinikerna till 17,000

kronor per poliklinik och år, anse motsvarande kostnader för centralpoliklinikerna

icke kunna beräknas till lägre belopp än 20,000 kronor.

De beräknade löpande utgifterna avsåge emellertid bruttokostnader, varifrån

för erhållande av nettoutgifterna borde dragas inflytande behandlingsavgifter.

Vidkommande dessa torde ersättning för specialisttandvård åt vuxna

böra utgå enligt grunder, fastställda av vederbörande huvudman. För

folktandvård i vanlig mening, sorn å centralpoliklinik meddelas åt vuxna,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

borde gälla samma taxa som vid distriktspoliklinikerna. De, som vore berättigade

till barntandvård, borde mot tidigare omförmälda årsavgifter erhålla

jämväl erforderlig specialisttandvård.

I fråga om tillsättning av föreståndare för centralpoliklinik

borde enligt de sakkunniga tillämpas samma bestämmelser,

som föreslagits beträffande distriktstandläkare, dock att förvaltningsutskottet

(distriktsvårdsstyrelsen ) skulle hava att före förslags upprättande inhämta

yttrande i ärendet av vederbörande lasarettsdirektion.

I de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag hava från några

håll erinringar anförts i frågorna dels angående kompetensfordringarna för

cheftandläkare vid centraltandpoliklinikerna, dels ock rörande nämnda klinikers

föreslagna uppgift att jämväl ingå som en integrerande del i distriktstandvårdsorganisationen.

I kompetensfrågan yttra sig medicinalstyrelsen, tandlåkarinstitutets

lärarråd och tandlåkarorganisationerna.

Medicinalstyrelsen framhåller betydelsen av någon utbildning och erfarenhet

i dentalröntgenologi utöver vad som av de sakkunniga föreslagits rörande

särskild utbildning och erfarenhet i tandkirurgi, käkprotes och käkortopedi.

Tåndläkarinstitutets lärarråd anmärker, att förvärvande av specialistutbildning

i tandkirurgi, käkprotes och käkortopedi åtminstone i högre vetenskapligt

och praktiskt hänseende torde vara möjlig endast i enstaka fall.

Härtill komme, anför lärarrådet vidare, att lasarettstandläkaren även skulle

fungera såsom inspektor för distriktstandvården, vilken till största delen utgöres

av barn- och skoltandvård. Han borde därför framför allt äga särskild

erfarenhet i konservativ tandbehandling och dess gränsområden till

pediatrik och inre medicin, vilken tandvård även för lasarettstandpoliklinikerna

torde utgöra huvuduppgiften. Sistnämnda specialisering torde möjligen

kunna förenas med erfarenhet och utbildning även i tandkirurgi och

ortodonti, däremot knappast med käkprotetisk utbildning. Käkprotetiken

borde koncentreras till vissa lasarett inom riket.

Tandlåkarorganisationerna ansluta sig till den av de sakkunniga företrädda

meningen, att läkarkompetens för ifrågavarande föreståndarbefattningar

icke bör fordras. Däremot — yttra organisationerna vidare — borde, med

hänsyn till att nämnda befattningshavare avses skola ombesörja inspektionen

inom folktandvården, såsom kompetensvillkor uppställas erfarenhet i fråga

om skoltandvård.

Vad härefter angår frågan om centralpoliklinikernas roll i

det allmänna folktandvårdsarbetet, hava uttalanden därutinnan

gjorts av medicinalstyrelsen och tandlåkarorganisationerna.

Medicinalstyrelsen förklarar sig hysa stark tveksamhet, huruvida föreståndare

för centralpoliklinik skall — jämte sina speciella vårduppgifter vid centralpolikliniken

— hinna utöva folktandvård, och föreslår därför sistnämnda

uppgifts bortfallande. Det vore ej heller nödvändigt för honom — yttrar

styrelsen — att fylla en dylik funktion med hänsyn till det enligt de sakkunnigas

förslag rikligt tilltagna antalet fasta polikliniker.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

107

Jämväl tandläkarorganisationerna framhålla önskvärdheten av att föreståndarna

för centralpoliklinikerna icke tagas i anspråk för den egentliga

distriktstandvården. Det framstode nämligen för organisationerna såsom synnerligen

angeläget, att det med »lasarettstandvården» avsedda syftet att bereda

ökade möjligheter till behandling av mera komplicerade fall icke på

något sätt äventyrades.

I detta sammanhang anföres av organisationerna ytterligare:

Påpekas borde, att tillgången på fullt kvalificerade tandläkare för besättande

av berörda föreståndarbefattningar åtminstone för den närmaste tiden

vöre synnerligen begränsad. För att emellertid i görligaste mån söka

vinna de bästa krafterna för dessa befattningar ville organisationerna förorda,

att de blivande föreståndarna för centralpoliklinikerna redan från början

erbjödes goda löneförmåner. Därjämte torde i samma syfte böra allvarligt

övervägas, huruvida icke dessa föreståndare borde tillåtas att i viss omfattning

bedriva enskild praktik vid sidan av tjänsten.

Departementschefen.

Jag finner nödvändigt, alt kvalificerade polikliniska vårdmöjligheter tillhandahållas

vid åtminstone ett sjukhus inom varje landstingsområde eller

stad utanför landsting. Ifrågavarande poliklinik, till vilken statsbidrag icke

avsetts utgå, bör uppenbarligen utgöra en integrerande del av sjukhuset.

Starka praktiska skäl få anses tala för att poliklinikerna i fråga jämväl må

utnyttjas för vanlig tandvård, förutom av sjukhusets patienter, även av allmänheten

enligt den eljest gällande ersättningstaxan. Däremot kan jag icke

förorda, att tandläkare vid polikliniken erhåller rätt att utöva enskild praktik

vid sidan av tjänsten.

Otvivelaktigt torde det möta svårigheter att i begynnelsen förvärva för nu

ifrågavarande polikliniker fullt kvalificerade tandläkare. Anledning synes

därför föreligga att påkalla särskilda åtgärder för anordnande av erforderlig

kompletterande utbildning. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen

att framlägga förslag i sådant avseende.

I fråga örn kompetensfordringarna för föreståndare för centralpoliklinik

är jag icke beredd att nu taga slutlig ställning. Givetvis bör det sörjas för

att innehavare av sådan befattning besitter nödiga kvalifikationer för uppgifterna.

Men å andra sidan få fordringarna icke ställas så högt, att urvalsmöjligheterna

alltför starkt begränsas eller ersättningsanspråken oskäligt

drivas i höjden. Jag torde senare få återkomma med slutligt förslag i denna

del.

Däremot är jag redan nu beredd att förorda, att inrättandet av centralpoliklinik

uppställes såsom särskilt villkor för statsbidrag till folktandvården

inom vederbörande område. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört är

jag dock benägen tillstyrka, att möjlighet till dispens beträffande sagda villkor

under de närmaste åren bör förefinnas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Tandvårdens centrala ledning och inspektion.

I här förevarande ämne har statens sjukvårdskommitté till en början anfört

följande.

En övervakning av folktandvården borde enligt kommitténs mening lämpligen

ske efter två sammanlöpande linjer: genom ett noggrant rapportsystem

och genom direkt inspektion av de olika tandläkarnas arbete.

Genom ett väl planlagt rapportsystem kunde först och främst erhållas

besked örn de behandlade patienternas numerär, antalet behandlade tänder

samt antalet och arten av de utförda operationerna. Ur rapporterna kunde

även utläsas frekvensen av karies å olika orter. En jämförelse mellan de

fortlöpande rapporterna gåve de ej mindre viktiga upplysningarna om utförda

efterbehandlingar. Genom att sammanställa dessas antal och art med primärbehandlingarna

kunde granskaren få en ganska god överblick över de sistnämndas

utförande samt få sin uppmärksamhet riktad på säregna förhållanden

beträffande tandbeståndet inom vissa distrikt m. m. Rapportsystemet

tjänade sålunda icke endast rent statistiska syftemål utan fastmera att giva

den myndighet, som hade överinseende över folktandvården, en praktiskt betydelsefull

ledning för övervakningens lämpliga ordnande. Genom en ingående

granskning av rapporterna kunde behovet av lokala inspektioner ävenledes

starkt begränsas. I viss utsträckning måste emellertid dylika inspektioner

komplettera rapportsystemet, om full effektivitet skulle uppnås. Då

största möjliga enhetlighet i den allmänna tandvårdens genomförande och bedrivande

borde eftersträvas, syntes det kommittén önskvärt, att ledningen

och inspektionsverksamheten å ifrågavarande område i huvudsak centraliserades.

I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att den centrala ledningen

och inspektionen av folktandvården förlädes till medicinalstyrelsen,

inom vilken den främst skulle handhavas av en byrådirektör.

Under denne skulle tjänstgöra till en början en och sedermera två tandvårdsinspektörer.

Därjämte skulle anställas en byråassistent ävensom ett

kvinnligt skrivbiträde.

Arbetsuppgifterna för nu berörda befattningshavare skulle enligt kommittén

i huvudsak bliva följande.

Byrådirektören skulle främst handhava och leda det organisationsarbete,

som folie på medicinalstyrelsens lott med avseende å folktandvårdens genomförande

och framtida eventuella omregleringar av tandvårdsdistrikt, vidare

föredraga de å styrelsens handläggning ankommande ärenden, som tillhöra

tandläkarkonsten, samt i mindre omfattning utöva tandvårdsinspektion. Tandvårdsinspektörerna

skulle hava att fullgöra den huvudsakliga delen av tandvårdsinspektionen

ute i orterna, verkställa rapportgranskning samt biträda

byrådirektören i hans arbete inom medicinalstyrelsen. Assistenten skulle bistå

byrådirektören och tandvårdsinspektörerna med kansliarbete, i första

hand statistiskt arbete. Det kvinnliga biträdet skulle utföra erforderligt maskinskrivningsarbete

samt enklare göromål i övrigt.

Ifrågavarande befattningshavare skulle tills vidare anställas å icke-ordinarie

stat. Byrådirektören och tandvårdsinspektörerna skulle vara legitimerade

tandläkare, varvid tandvårdsinspektörerna borde tagas ur distriktstandläkarnas

led och förordnas för viss tid åt gången.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Med den föreslagna organisationen beräknades varje tandvårdsdistrikt komma

att i genomsnitt bliva inspekterat en gång vart tredje eller fjärde år.

Den inspektion, som sålunda förordats, borde enligt kommitténs vidare

uttalande dock icke utesluta, att förste provinsialläkarna och därmed jämställda,

vilka hade att idöva allmän tillsyn över hälso- och sjukvården i riket,

verkställde inspektion av i folktandvården använda lokaler och dylikt.

Kostnaderna för tandvårdens centrala ledning och inspektion hava av kommittén

uppskattats till 60,000 kronor per år, att i sin helhet bestridas av staten.

Ur yttrandena över sjukvårdskommitténs betänkande må följande

återgivas.

Statskontoret ifrågasatte, huruvida man icke för den centrala ledningen och

inspektionen skulle kunna åtnöjas med en byrådirektör och en assistent åt

denne. Mot anställandet av ett kontorsbiträde syntes intet vara att erinra.

Visade det sig framdeles nödvändigt att utöka inspektionspersonalen, borde

frågan därom dä upptagas till behandling.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkaveförbund ansågo, att

inom varje län borde inrättas en förste distriktstandläkarbefattning, vilkens

innehavare skulle hava att under medicinalstyrelsens ledning handhava den

närmaste inspektionen ute i länet. Liknande förslag har framkommit från

Sveriges skoltandläkarförening.

I de yttranden, som avgåvos av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och överstyrelsen för svenska röda korset, föreslogs inspektionen utövad genom

för varje län förordnad, i länet bosatt privatpraktiserande tandläkare.

Svenska landstingsförbundet, som funne det av kommittén ifrågasatta kontrollsystemet

vara alltför byråkratiskt och ineffektivt, ansåge det vara lämpligare,

att inspektionsuppdraget anförtroddes åt klinikchefen vid centrallasarettet

eller åt tandläkaren-ledamoten i tandvårdsstyrelsen (eller motsvarande

styrelse). Denne skulle då samtidigt kunna verkställa inspektion även i de

delar kommittén ansett, att förste provinsialläkaren borde granska. — För

inspektionsverksamhetens handhavande av föreståndaren för centraltandpolikliniken

uttalade sig även svenska lasarettslåkareföreningen.

Medicinalstyrelsen ville för sin del betona, att även ett godtagande av kommitténs

inspektionsförslag borde lämna vägen öppen för mer decentraliserade

system att växa sig fram.

För 1937 ars sakkunnigas ståndpunkt i här berörda spörsmål må lämnas

följande redogörelse.

Den centrala ledningen av och överinseendet över folktandvården

i dess helhet borde tillkomma medicinalstyrelsen.

Förutom allmän tillsyn över folktandvården borde det åligga styrelsen,

bland annat, att granska av landstingen upprättade planer för folktandvårdens

anordnande, upptagande distriktens antal och omfattning, poliklinikernas

läge och beskaffenhet samt de befattningshavare, som skulle där anställas;

att pröva ordningen för folktandvårdens organisation i städer utanför

landsting; att meddela beslut i fråga örn av landsting och städer utanför

landsting gjorda ansökningar örn statsbidrag till folktandvård; att utbetala

bidrag till utrustning av tandpoliklinik; alt utnämna föreståndare för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 127.

centraltandpoliklinik samt distriktstandläkare ävensom i vissa fall bevilja

tjänstledighet och förordna vikarie för sådana befattningshavare; att besluta

om ålderstillägg åt distriktstandiäkare och distriktstandsköterska; att godkänna

planer för utbildning, medförande behörighet till distriktstandskötersketjänst;

att utfärda instruktioner rörande tandpoliklinikpersonalens inom

de olika landstingsområdena tjänstgöringsförhållanden; att utöver av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser angående statsbidrag till folktandvård utfärda

de ytterligare föreskrifter, som kunde vara erforderliga; samt att besluta

i åtskilliga frågor, som ägde samband med införandet av folktandvård i

landstingsområde eller del därav.

Då medicinalstyrelsens nuvarande arbetskrafter icke kunde antagas bliva

tillräckliga för handläggning av de på styrelsen ankommande folktandvårdsärendena,

erfordrades viss personalförstärkning för ändamålet. De sakkunniga

föreslå i detta syfte, att inom styrelsen anställdes en byrådirektör, åt

vilken handliavandet av ifrågavarande uppgifter närmast överlämnades. Befattningen,

som åtminstone tillsvidare icke torde böra erhålla ordinarie karaktär

utan uppföras å extra stat, borde enligt de sakkunnigas mening hänföras

till lönegraden B 28. Förutom egentliga folktandvårdsärenden borde

åt denne befattningshavare uppdragas jämväl handläggningen av sådana

medicinalstyrelsen för närvarande tillhörande ärenden, som angå tandläkarkonstens

utövande. Till biträde åt byrådirektören syntes hos styrelsen böra

anställas en amanuens och ett extra ordinarie kontorsbiträde. Kostnaderna

för avlöning av samtliga nu nämnda befattningshavare kunde med tillämpning

av gängse beräkningsgrunder uppskattas till omkring 16,000 kronor örn

året, oberäknat dyrtidstillägg och andra särskilda lönetillägg.

Vad anginge inspektionen av distriktstandvården — närmast kontrollen

av det av distriktstandläkarna utförda tandvårdsarbetet -— syntes de

sakkunniga den av sjukvårdskommittén därutinnan föreslagna organisationen

icke komma att medföra önskvärd effektivitet. Självfallet borde från

medicinalstyrelsens sida genom den föreslagna byrådirektören utövas all den

inspektion av den statsunderstödda tandvården, som omständigheterna medgåve.

Men uppenbarligen kunde detta icke vara tillfyllest beträffande ett i och

för sig så svårkontrollerbart område som det nu ifrågavarande. Inspektionstillfällena

skulle nämligen komma att bliva alltför fåtaliga. För åvägabringande

av en mera kontinuerlig övervakning borde en decentralisering

av inspektionen lämpligen äga rum. De sakkunniga föreslå, att inspektionen

inom varje landstingsområde i regel uppdrages åt föreståndaren för

vederbörande centraltandpoliklinik. Årliga inspektioner inom de olika distrikten

torde därigenom kunna komma till stånd. Genom sin verksamhet

vid centraltandpolikliniken, där patienter från länet i dess helhet komme

att mottagas, torde ifrågavarande befattningshavare för övrigt hava goda

möjligheter till överblick av den vid distriktspoliklinikerna lämnade vården.

Särskilda förhållanden kunde emellertid, anföra de sakkunniga, göra det

önskvärt, att inspektionen av distriktstandvården inom ett landstingsområde

icke ålades centraltandpoliklinikens föreståndare. För sådant fall borde me
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

lil

dicinalstyrelsen äga att på framställning av förvaltningsutskottet (distriktsvårdsstyrelsen)

uppdraga åt annan tandläkare att ombesörja inspektionsverksamheten.

Av medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna)

borde utövas erforderlig tillsyn över att inom folktandvården använda lokaler

och träffade anordningar uppfyllde hygienens krav samt i övrigt vore

för sitt ändamål lämpliga.

De sakkunnigas uttalanden i här avhandlade spörsmål hava vid remissbehandlingen

i allmänhet lämnats utan erinran. Medicinalstyrelsen

har dock yppat betänkligheter i vad angår förslaget om styrelsens centrala

inspektion, varjämte tandläkarorganisationernas yttrande innefattar vissa påpekanden

eller önskemål.

Ur nämnda yttranden må anföras följande.

Medicinalstyrelsen. Beträffande styrelsens centrala inspektion innebure

de sakkunnigas förslag en försämring, som vore ägnad att allvarligt inskränka

inspektionsmöjligheterna. Med endast en byrådirektör tjänstgörande å

tandvårdsbyrån hindrades denne från företagandet av några längre tjänsteresor

i inspektionssyfte, vilka dock säkerligen skulle kunna vara av stort

värde. Styrelsen ville därför föreslå, att särskilt under utbyggnadstiden den

ena av de av sjukvårdskommittén förordade tandvårdsinspektörerna bibehölles

samt att byrådirektören placerades på ordinarie stat och tandvårdsinspektören

tillsvidare på extra stat.

Tandläkarorganisationerna. De sakkunniga hade beaktat lämpligheten av

en decentraliserad inspektion och i sådant syfte föreslagit, att inspektionen

inom varje landstingsområde i regel uppdroges åt föreståndaren för vederbörande

centralpoliklinik. Organisationerna hade i princip icke något att

erinra mot en sådan anordning. Det förtjänade emellertid påpekas att, därest

varje distriktspoliklinik skulle kunna effektivt inspekteras åtminstone en

gång om året, inspektionsarbetet i vissa län, framför allt i Norrland, med

många kliniker inom länet och betydande avstånd mellan klinikerna, komme

att i alltför hög grad inkräkta på vederbörande centralpoliklinikföreståndares

huvuduppgift, nämligen arbetet å centralpolikliniken. Enligt organisationernas

förmenande borde man redan från början räkna med nödvändigheten

av att i vissa fall anförtro inspektionen åt annan tandläkare än

centralpoliklinikföreståndaren. Det hade redan förut framhållits, att för

behörigt fullgörande av inspektionsuppgifterna erfordrades erfarenhet i fråga

om barntandvård. — Vidare ville organisationerna betona önskvärdheten av

att de tandläkare, som skulle handhava inspektionen, tillförsäkrades en mot

ansvaret för inspektionen svarande skäligt arvode jämte — i förekommande

fall — rese- och dagtraktamentsersättning.

Departementschefen.

Med hänsyn till tandvårdsarhetets natur är det av synnerlig vikt, att en

effektiv inspektion av detsamma kommer till stånd. Man löper eljest risk

att verksamheten icke mötes med nödigt förtroende. Efter min mening är

det emellertid praktiskt ogörligt att för en rimlig kostnad anordna en central

inspektion av folktandvården, som fyller skäliga anspråk på effeklivitet.

Utvägen att åvägabringa en fortlöpande, ofta upprepad inspektion med an
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

litande av lokala krafter synes mig däremot framkomlig. Då det ligger lika

mycket i landstingens som i statens intresse, att tandvårdsarbetet i distrikten

icke lämnar rum för berättigade anmärkningar, lär det få anses utgöra en

naturlig uppgift för huvudmännen att sörja för denna sida av inspektionsverksamheten.

Jag förordar därför, att normalt föreståndaren för centralpolikliniken

tjänstgör såsom lokal inspektör. Skyldighet att fullgöra denna

uppgift bör instruktionsmässigt fastslås såsom ingående i poliklinikföreståndarens

tjänstgöring. Vid resor, föranledda av inspektionsuppdraget, bör

givetvis ersättning och dagtraktamente utgå av landstingets medel. Skulle

av någon anledning särskild inspektör anses böra förordnas, varom i så fall

landstingets vederbörande organ har att bestämma, bör det ock ankomma på

landstinget att bestrida med anordningen förenade kostnader.

Emellertid bör det tillika åligga statens organ att ur statsverkets synpunkt

tillse, att folktandvården bedrives i enlighet med för densamma fastställda

planer och meddelade bestämmelser. I vad det gäller rent organisatoriska anordningar

bör denna tillsyn närmast ankomma på vederbörande förste provinsialläkare.

Vad åter den fackmässiga kontrollen angår, lär medicinalstyrelsen

böra svara för densamma. Jag återkommer i annat sammanhang

till frågan om erforderlig förstärkning i detta avseende av styrelsens arbetskrafter.

Här inskränker jag mig att framhålla, att jag åsyftar att i enlighet

med de sakkunnigas förslag påkalla åtgärder för inrättande i styrelsen av

en byrådirektörstjänst, vars innehavare skulle handlägga förekommande tandvårdsfrågor.

Med hänsyn till att det, i den ordning jag nyss angivit, sörjes

för att lokal kontroll över folktandklinikernas verksamhet fortlöpande utövas,

kan den centrala inspektionen begränsas till att avse en stickprovsgranskning

av verksamheten i olika landsdelar samt arbetet vid centralpolikliniker

och särskilda anstalter. Huruvida, sedan verksamheten i större

utsträckning kommit i gång, sagda åtgärd är tillfyllest för tillgodoseende av

det angivna syftet, låter sig icke nu bedöma. Tillsvidare torde i allt fall

anledning saknas att överväga anställande av ytterligare personal för ändamålet.

Anslagsbehov budgetåret 1938/1939. Hemställan.

De av mig i det föregående förordade grunderna för anordnande av folktandvård

torde böra vinna tillämpning från och med ingången av år 1939.

Med hänsyn till de regler, som i enlighet med vedertagna principer avses

gälla för utbetalning av nu föreslagna statsbidrag till avlöningar m. m. till

distriktstandläkare och distriktstandsköterskor, ävensom till tandvård, anordnad

av städer utanför landsting samt till kommuner för utgivna ersättningar

till obemedlade och mindre bemedlade vuxnas tandvårdskostnader,

kommer ett genomförande av folktandvårdsorganisationen icke att, såvitt nu

angivna bidrag angår, påverka statens utgifter under budgetåret 1938/1939.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

113

Däremot torde medel till utrustning av polikliniker böra anvisas för nämnda

budgetår. Jag vill erinra örn att statsbidrag till sådan utrustning av mig

föreslagits skola utgå med högst hälften av de verkliga kostnaderna därför,

dock att bidraget icke må överstiga beträffande fast poliklinik 3,000 kronor

och, örn flera än en tandläkare skola vara där anställda, 1,300 kronor för

varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande ambulatorisk poliklinik

1,000 kronor. Därest beslut om folktandvårdens genomförande kommer att

fattas av innevarande års riksdag, torde landstingen i åtskilliga län komma

att träffa avgöranden rörande folktandvårdens anordnande i så god tid, att

förutsättningar för statsbidrag till utrustning av distriktstandpolikliniker

kunna antagas föreligga redan under senare delen av budgetåret 1938/1939.

För ändamålet torde ett reservationsanslag för nämnda budgetår av 150,000

kronor vara tillräckligt.

Till ledning för bedömandet av de olika förslag, för vilka här redogjorts,

torde såsom Bilaga D. till detta protokoll få fogas upprättat utkast till kungörelse

angående statsbidrag till folktandvård.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag

hemställa, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för anordnande av folktandvård,

som av mig i det föregående förordats;

dels ock till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag

av 150,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 127.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 127,

Bilaga A.

Sammanställning

a? beräkning rörande erforderligt antal distriktstandläkare, grundad på

uppgifter angående antalet barn i åldrarna 3—15 år inom rikets landstingsområden

den 31 december 1935.

Landstingsområde

Barn i åldrarna

3—7 år

Barn i åldrarna

7—15 år

Summorna

av talen i

Antalet

tandläkare

(summor-

Hela an- talet

30 % av

hela anta- let

Hela an- talet

90% av

hela an- talet

kolumner- na 3 och 5

na i ko- lumn 6, de- lade med

800)

1

2

3

4

5

6

7

Stockholms läns..........

14,307

4,292

33,998

30,598

34.890

44

Uppsala > ..........

7,481

2,244

18,051

16,246

18,490

23

Södermanlands > ..........

9,835

2,950

24,234

21,811

24,761

31

Östergötlands > ..........

14,320

4,296

32,725

29,452

33,748

42

Jönköpings • ..........

12,940

3,882

30,195

27,175

31,057

39

Kronobergs » ..........

9,001

2,700

20,952

18,857

21,557

27

Kalmar läns norra ........

5,618

1,685

12,307

11,076

12,761

16

Kalmar ^ södra.........

7,871

2,361

8,166

7,349

9,710

12

Gotlands > ..............

3,634

1,090

7,784

7,006

8,096

10

Blekinge > ..............

8,833

2,650

9,932

8,939

11,589

14

Kristianstads läns..........

15,424

4,627

34,683

31,215

35,842

45

Malmöhus > ..........

18,191

5,457

42,785

38,506

43,963

55

Hallands > ..........

8,637

2,591

19,982

17,984

20,575

26

Göteborgs och Bohus läns ..

12,380

3,714

28,728

25,855

29,569

37

Älvsborgs läns ........

17,563

5,269

40,788

36,709

41,978

52

Skaraborgs > ........

13,500

4,050

31,259

28,133

32,183

40

Värmlands » ........

15.117

4,535

35,829

32,246

36,781

46

örebro > ........

9,686

2,906

25,879

23,291

26,197

33

Västmanlands > ........

8,499

2,550

20,322

18,290

20,840

26

Kopparbergs > ........

12,840

3,852

31,802

28,622

32,474

40

Gävleborgs > ........

14,361

4,308

34,067

30,660

34,968

44

Västernorrlands » ........

17,623

5,287

41,173

37,056

42,343

53

Jämtlands > ........

8,415

2,524

19,968

17,971

20,495

26

Västerbottens > ........

15,956

4,787

35,002

31,502

36,289

45

Norrbottens > ........

17,234

5,170

35,292

31,763

36,933

46

Samtliga landstingsområ- den ....................

299,266

89,777

675,903

608,312

698,089

872

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

115

Bilaga B.

Statens sjukvårdskommittös förslag till löneplan för distriktstandläkare.

Lönegrupp

0

r t

g r

u p

P

Medel-

tal

(ung.)

Genomsnittlig

totalinkomst

(ungefär)

A

B

G

D

E

F

G

utan

dyrtids-

tillägg

kr.

med

dyrtids-

tillägg

kr.

K

r o

n o

r

I................

4,830

5,070

5,310

5,550

5,790

6,030

6,270

5,400

8,250

8,740

II................

5,190

5,430

5,670

5,910

6,150

6,390

6,630

5,760

8,010

8,530

III................

5,550

5,790

6,030

6,270

6,510

6,750

6,990

6,120

7,870

8,420

IV................

5,910

6,150

6,390

6,630

6,870

7,110

7,350

6,480

7,730

8,310

V................

6,270

6,510

6,750

6,990

7,230

7,470

7,710

6,840

7,590

8,210

VI................

6,630

6,870

7,110

7,350

7,590

7,830

8,070

7,200

7,450

8,100

4

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Bilaga C.

1937 års folktandvårdssakkunnigas forsing till taxa för folktandvård

åt vuxna.

1 §•

Bestämmelserna i denna taxa avse av landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, med statsbidrag anordnad folktandvård, dock att barn, som anmälts

till^ regelbundet deltagande i folktandvård, skall äga att från och med

kalenderåret näst efter det, varunder barnet fyllt 3 år, till och med det kalenderår,

varunder barnet fyller 15 år, åtnjuta tandvård mot ersättning enligt

särskilda bestämmelser.

2 §.

Under taxan faller icke behandling av tandskador av mera svårartad beskaffenhet,

som utföres på polikliniker med för detta ändamål avsedda särskilda

anordningar eller arbetsmetoder. Sådan behandling ersättes enligt

särskilda bestämmelser.

3 §.

För nedan angivna arbeten skall erläggas ersättning med följande belopp,

nämligen:

Tand- och munvård i allmänhet:

Kronor

Rådfrågning utan efterföljande behandling...................... 1; •—

Röntgenundersökning av en tand (tillägg för varje ytterligare tand

1 kr., dock högst 15 kr.) .................................. 3

Tandrengöring, enkel ........................................ 1

Behandling av tandkött och avlägsnande av tandsten, per gång .. 1—5

Incision (öppnande av varböld) ................................ 1

Rotspets- eller cystaoperation ................................ 20

Sår- och efterbehandling...................................... 1

Recept .................................................... 1

Intyg ...................................................... 2

Tanduttagning:

Uttagning utan lokalbedövning, för 1 tand ................... 2: —

» » » » varje ytterligare tand vid samma

tillfälle .............. 1: —

» med » »1 tand .................... 3: —

» » » » varje ytterligare tand vid samma

tillfälle .............. 1: —

(dock högst 15 kr. för en käke och 25 kr. för båd^käkarna, allt inklusive

bedövning).

Svårare fall av tanduttagning (utmejsling) .................. 5—15: —

Tandfyllning:

Amalgamfyllning, enkel (fyllning i fram- och hörntänder, centralfyllning

i kind- och oxeltänder samt cervikalfyllning i kind- och

oxeltänder; flera fyllningar i samma fissursystem räknas som en

fyllning) ................................................ 4: —

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127■ 117

Kronor

Amalgamfyllning, centralapproximal i kind- och oxeltänder (2 ytor) 5: —

» dubbelapproximal i kind- och oxeltänder (3 ytor) 8: —

» krona ..................................... 10: —

Silikatcementfyllning ........................................ 5: —

Guldinlägg (enkla, dubbla, med och utan stift, enligt indirekt metod

i därför lämpliga fall) ............,................... 20—30: —

Provisorisk fyllning (cement eller guttaperka) .................. 1: —

Tillkommer för:

Lokalbedövning ..........*................................ 1:_

Pulpaamputation ........................................... 4: —

Rotfyllning (vid exstirperad och vid sönderfallen pulpa) .......... 7: —

Protes av ädelmetall eller porslin:

Porslinskrona (Davis) med guldmellanlägg .................... 25: —

Richmondkrona ............................. 45: —

Guldkrona, kindtänder ...................................... 40: —

» oxeltänder ............................ 50: —

Broled .................................................... 40: —

Behandlingarna avses utförda enligt indirekt metod i därför lämpliga

fall.

Tillkommer för:

Lokalbedövning ............................................ 1:.—

Pulpaamputation ........................................... 4: —

Rotfyllning (vid exstirperad och vid sönderfallen pulpa) .......... 7: —

Protes av kautschuk:

Plåtprotes för en tand ...................................... 15: —

» » varje ytterligare tand .......................... 2: —

» hel över- eller underkäke............................ 40: —

» helprotes ......................................... 70: —

Tillkommer för:

Underkäksspång av rostfritt stål ............................ 5—8: —

Klammer av rostfritt stål.................................... 2—5: —

Lagning av protes............................................ 5: —

Vid tillsättning eller utbyte av tand tillkommer för varje tand .... 2: —

All behandling av munnen före insättandet av protes beräknas extra

enligt ovan angivna belopp.

4 §.

För behandling, som icke är särskilt upptagen i denna taxa, skall ersättningen

beräknas efter den tid, som åtgår för behandlingen, med 7 kronor för

full timme.

5 §.

Vårdsökande, som under det kalenderår, varunder han fyllt 15 år, undergått

fullständig munsanering inom folktandvården, äger efter utgången av

nämnda år till och med utgången av det år, varunder lian fyller 19 år, åtnjuta

nedsättning med 25 procent i de enligt 3 och 4 §§ utgående avgifterna, under

förutsättning att han minst en gång årligen undergår erforderlig behandling.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

6 §.

Betalning skall erläggas för varje gång, i den mån behandlingen fortskrider.

7 §.

För kontroll å taxans efterlevnad skall i den journal över arbetet, som föres

av vederbörande tandläkare å polikliniken, meddelas uppgift å den behandlade

patientens namn, behandlingens art och arvodets storlek.

8 §. #

Denna taxa skall vara anslagen å lämplig plats inom polikliniken.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

119

Bilaga D.

Utkast

till

Kungörelse

angående statsbidrag till folktandvård.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statsbidrag må utgå till landsting, som med iakttagande av bestämmelserna

i 2—14 §§ denna kungörelse anordnat allmän tandvård för barn och

vuxna (folktandvård).

Statsbidrag må för samma ändamål utgå till stad, som ej deltager i landsting,

i enlighet med de särskilda bestämmelser, vilka meddelas i 15—17 §§.

2 §•

Ledningen av folktandvården skall inom varje landstingsområde enligt

landstingets bestämmande tillkomma landstingets förvaltningsutskott (viss

avdelning därav) eller, därest särskild distriktsvårdsstyrelse är inrättad, denna

styrelse.

Till sammanträde med nu nämnt förvaltningsorgan, vid vilket ärende angående

folktandvård är avsett att förekomma, skall den tandläkare, åt vilken

jämlikt 4 § inspektionen av folktandvården är anförtrodd, kallas, med

rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få

sin mening antecknad till protokollet. Utövas ledningen av förvaltningsutskottet

eller avdelning därav, skall enahanda gälla i fråga om förste provinsialläkaren

i länet.

Därest inom landstingsområde ledningen av folktandvården tillkommer

distriktsvårdsstyrelse, skall vad nedan i denna kungörelse sägs om förvaltningsutskott

i stället äga tillämpning å sådan styrelse.

3 §•

För folktandvårdens ombesörjande skall landstingsområde vara indelat i

tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen godkänd plan.

I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik, där som regel behandling

meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje sådan poliklinik skall

vara anställd minst en tandläkare (distriktstandläkare) och en tandsköterska

(distriktstandsköterska). Där så befinnes lämpligt, må behandlingen av barn

och vuxna meddelas å skilda polikliniker.

I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller

andra särskilda omständigheter så erfordras, må tillika anordnas en eller

flera polikliniker för ambulatorisk tandvård.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

4 §•

Såsom komplement till distriktspoliklinikerna skall i 3 § omförmälda plan

jämväl inrymma en för varje landstingsområde gemensam, i anslutning till

landstingets centrallasarett eller därmed jämförligt sjukhus anordnad tandpoliklinik

(centraltandpoliklinik), avsedd för dels mera komplicerade fall,

vilka ej lämpligen kunna behandlas å distriktspoliklinikerna, dels lasarettets

patienter, dels ock folktandvård i övrigt.

Föreståndaren för sådan poliklinik skall närmast under förvaltningsutskottet

utöva inspektion av distriktstandvården, där ej medicinalstyrelsen på

framställning av utskottet funnit skäl uppdraga åt annan tandläkare att fullgöra

sagda uppdrag.

Beträffande sättet för denna inspektions utövande skall lända till efterrättelse

vad medicinalstyrelsen kan finna skäligt därom föreskriva i den instruktion,

som omförmäles i 7 §.

5 §■

1. Varje distriktstandläkare skall vara skyldig att tjänstgöra minst 1,900

timmar årligen, varav, därest ej medicinalstyrelsen med hänsyn till särskilda

omständigheter annat medgiver, minst 1,000 timmar skola ägnas åt tandvård

för barn, som i 2 mom. avses.

2. Barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, skall äga

att från och med kalenderåret näst efter det, varunder barnet fyllt 3 år, till

och med det kalenderår, varunder det fyllt 15 år, åtnjuta ej mindre tandvård,

omfattande dels munsanering med därpå följande årliga revisioner,

dels ock behandling för avhjälpande av akuta tandåkommor, än även å

centraltandpoliklinik sådan erforderlig tandvård, som där i mera komplicerade

fall meddelas.

3. Tandvård, varom i 2 mom. är stadgat, skall meddelas mot en avgift av

5 kronor för barn och år. För fall, där två eller flera barn tillhörande samma

familj äro anmälda till tandvård samtidigt, skall emellertid gälla, att de

årliga avgifterna för andra och tredje barnet nedsättas till 3 respektive 2 kronor,

samt att för ytterligare barn inga avgifter må uttagas.

Lärjunge i skola, som utan giltigt förfall utebliver från föreskrivna revisioner,

skall vara skyldig att, för åtnjutande av tandvård å de i första stycket

stadgade villkor, underkasta sig erforderlig munsanering mot avgift, motsvarande

75 procent av den ersättning, som med tillämpning av i 4 mom. omförmäld,

av Kungl. Maj:t fastställd taxa skulle utgå för den behandling, varom

fråga är.

Vad i nästföregående stycke är stadgat skall ock gälla om lärjunge, som

ej från lägsta klass, i vilken tillfälle därtill stått honom till buds, varit ansluten

till under skolas medverkan ordnat deltagande i tandvård enligt denna

kungörelse.

4. Tandvård i andra fall, än som i 2 och 3 mom. avses, skall meddelas

mot avgift enligt en av Kungl. Majit fastställd taxa; dock att för vård å

centraltandpoliklinik av mera komplicerade fall ersättning skall utgivas enligt

av landstinget fastställda bestämmelser.

6 §■

För behörighet till tandläkartjänst inom folktandvården fordras att vara

legitimerad tandläkare. Föreståndare för centralpoliklinik bör dessutom hava

förvärvat särskild utbildning och erfarenhet i tandkirurgi, käkprotes och

käkortopedi.

Distriktstandsköterska skall hava genomgått utbildningskurs vid tandläkarinstitutet

eller förvärvat annan av medicinalstyrelsen godkänd utbildning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

121

7 §•

1. Skall distriktstandläkartjänst tillsättas, har förvaltningsutskottet att genom

kungörelse, som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva,

att ansökning till tjänsten skall ingivas till förvaltningsutskottet före klockan

tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.

I kungörelsen skola löneförmånerna och för deras åtnjutande stadgade

villkor i korthet angivas.

över inkomna ansökningar skall föreståndare eller annan tandläkare, som

i 4 § andra stycket sägs, avgiva skriftligt yttrande, varefter förvaltningsutskottet

skall, i den mån behöriga sökande anmält sig, å förslag uppföra de

tre i avseende å skicklighet och förtjänst främsta bland de sökande, med

rätt för utskottet att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten. Förvaltningsutskottet

har därefter att till medicinalstyrelsen insända samtliga handlingar

i ärendet ävensom tillkännagiva, huru och när kungörande av förslaget

skett.

Sedan omförmälda handlingar inkommit till medicinalstyrelsen, har styrelsen

att med skäligt beaktande av givet förord meddela förordnande å tjänsten;

dock att, om styrelsen icke finner någon av de sökande kunna med

tjänsten betros, styrelsen har att föreskriva, att denna skall ånyo kungöras

ledig till ansökning.

Den, som förordnats till distriktstandläkare, skall tillträda tjänsten med

månaden näst efter den, då laga kraftägande förordnande föreligger.

2. Vid vakans å distriktstandläkartjänst åligger det, på anmälan av förvaltningsutskottet,

medicinalstyrelsen att för legitimerad tandläkare meddela

förordnande att, intill dess utnämnd innehavare tillträtt tjänsten, uppehålla

densamma. I avbidan på dylikt förordnande har förvaltningsutskottet

att vidtaga åtgärder för ombesörjande av distriktstandläkaren åliggande göromål.

3. Semester och annan tjänstledighet må under sammanlagt högst fyra

månader för kalenderår, därav högst två månader i en följd, meddelas distriktstandläkare

av förvaltningsutskottet, som därvid tillika må till vikarie

förordna legitimerad tandläkare.

I andra fall än som avses i första stycket ankommer det på medicinalstyrelsen

att på därom gjord ansökan meddela tjänstledighet ävensom förordna

vikarie. Sådan ansökan skall vara åtföljd av yttrande av förvaltningsutskottet.

Distriktstandläkare, som begär tjänstledighet, skall såvitt möjligt föreslå

lämplig vikarie.

Kan ej vikarie erhållas i fall, som avses i första stycket, skall anmälan därom

göras hos medicinalstyrelsen.

Ilar förvaltningsutskottet beviljat tjänstledighet eller för längre tid än

fjorton dagar i följd förordnat någon till vikarie, skall anmälan därom skyndsamt

göras hos medicinalstyrelsen.

4. Vikarie å distriktstandläkartjänst må ej förordnas utan att föreståndare

eller annan tandläkare, som i 4 § andra stycket sägs, erhållit tillfälle att

yttra sig.

5. Vad i 1—4 mom. är stadgat örn distriktstandläkare skall äga motsvarande

tillämpning å föreståndare för centraltandpoliklinik med iakttagande,

att i 1 mom. andra stycket och 4 moni. avsedda yttranden skola avgivas av

direktionen för vederbörande lasarett samt att i 2 mom. omförmälda åtgärder

ej må av förvaltningsutskottet vidtagas, utan att direktionen bereus tillfälle

yttra sig.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

6. Ordningen för distriktstandsköterskas tillsättande ävensom poliklinikpersonalens

tjänstgöringsförhållanden skola närmare regleras i en av medicinalstyrelsen

på förslag av förvaltningsutskottet utfärdad instruktion.

8 §•

1. Distrikts tandläkare skall för år åtnjuta antingen en kontant lön av

minst 7,800 kronor eller ock en kontant lön av minst 7,200 kronor jämte andel,

ej understigande 10 procent, av inflytande taxeavgifter. Därjämte skall

distriktstandläkare erhålla tre ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter tre,

sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.

2. Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2,000 kronor

för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter tre, sex och nio

års väl vitsordad tjänstgöring.

3. Ålderstillägg utgår från och med ingången av kalenderåret näst efter

det, varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden blivit

uppnådd. Rätt till ålderstillägg inträder dock icke förrän vederbörande befattningshavare

under tid, motsvarande minst fyra femtedelar av den stadgade

treårsperioden, med goda vitsord bestritt distriktstandläkare- eller distriktstandskötersketjänst

eller annan därmed likvärdig befattning eller på

grund av förordnande fullgjort offentligt uppdrag. Vid bestämmande av denna

tid må avdrag ej göras för den tid, vederbörande befattningshavare åtnjutit

semester eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar använt

till att förskaffa sig ytterligare utbildning.

Har vederbörande befattningshavare redan uppnått den levnadsålder, vid

vilken, enligt vad därom är särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten

inträder, utgår icke ålderstillägg.

Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje särskilt

ålderstillägg skall börja utgå.

4. Distriktstandläkare och distriktstandsköterska skola av landstinget åtnjuta

ersättning för kostnader för resor i tjänsten i den ordning och omfattning,

förvaltningsutskottet bestämmer.

5. Distriktstandläkare och distriktstandsköterska skola äga rätt till en

månads semester på tid, förvaltningsutskottet bestämmer.

6. För erhållande av tjänste- och familjepension skola distriktstandläkare

och distriktstandsköterska äga vinna inträde i statens pensionsanstalt.

9 §•

1. Statsbidrag utgår med dels ett engångsbelopp för anskaffande av erforderlig

utrustning av distriktspoliklinikerna, dels ock ett årligt belopp för

avlönande av distriktstandläkare och distriktstandsköterska.

2. Statsbidrag till utrustning utgår med högst hälften av den verkliga

kostnaden för varje distriktspoliklinik, som ingår i den av medicinalstyrelsen

godkända planen, dock att bidraget icke må överstiga beträffande fast

poliklinik 3,000 kronor och, örn mer än en tandläkare skall vara där anställd,

1,300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande

ambulatorisk poliklinik 1,000 kronor.

3. Statsbidrag till avlöning utgår med 3,000 kronor för varje distriktstandläkare

och 1,000 kronor för varje distriktstandsköterska, vilka äro fullt

sysselsatta i distriktstandvård under i 5 § angiven minimitid och äga uppbära

i 8 § stadgade löneförmåner. Därjämte skola stadgade ålderstillägg utgå

av statsmedel.

Statsbidrag utgår endast för tid, under vilken befattningen uppehälles av

ordinarie befattningshavare eller av vikarie med kompetens, varom i 6 §

förmäles.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

123

10 §.

Landsting, som önskar erhålla statsbidrag till folktandvård, har att till

länsstyrelsen ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökning om sådant bidrag.

Sådan ansökning skall vara åtföljd av plan för folktandvårdens anordnande,

upptagande distriktens antal och omfattning, poliklinikernas läge och

beskaffenhet samt antalet och arten av de befattningshavare, som skola där

anställas.

Avser ansökningen bidrag till distriktspolikliniks utrustning, skola vid

ansökningen därjämte fogas

a) kostnadsförslag rörande utrustning av den eller de polikliniker, för

vilka sådant bidrag begäres,

b) av vederbörande avgiven förbindelse dels att icke utan Kungl. Maj:ts

särskilda medgivande nedlägga polikliniken eller använda densamma till

annat än det avsedda ändamålet, dels att underkasta sig bestämmelserna i

denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som kunna varda i behörig

ordning meddelade, dels ock att, om något av nu nämnda villkor icke

fullgöres, återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som Kungl.

Majit bestämmer.

11 §•

Länsstyrelsen har att efter förste provinsialläkarens hörande med eget yttrande

överlämna ansökning om statsbidrag till medicinalstyrelsen, som meddelar

beslut i ärendet och därom underrättar såväl sökanden som länsstyrelsen.

Varder statsbidrag beviljat och sker sedermera ändring i de förhållanden,

som avsetts vid statsbidragets beviljande, skall anmälan därom göras till medicinalstyrelsen,

som har att avgöra, huruvida vid anmälan må bero eller

örn ny ansökning skall ingivas och prövas.

12 §.

1. Bidrag till utrustning av distriktspoliklinik utbetalas av medicinalstyrelsen.

Sådant bidrag må ej utbetalas, förrän polikliniken blivit av förste

provinsialläkaren avsynad och godkänd samt styrelsen granskat till riktigheten

bestyrkta räkenskaper eller av i vederbörlig ordning utsedda revisorer

upprättat räkenskapssammandrag över utrustningskostnaden.

2. Bidrag till distriktstandläkares och distriktstandsköterskas avlöning

utbetalas av länsstyrelsen. Rekvisition av sådant bidrag skall i enlighet med

formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, upprättas i ett sammanhang

för samtliga distriktstandläkare och distriktstandsköterskor inom landstingsområdet

samt senast den 15 februari året efter det, för vilket bidrag sökes,

avlämnas till länsstyrelsen. Vid rekvisition skall avdrag göras för pensionsavgift,

som utgår enligt reglementet för statens pensionsanstalt och belöper å

den tid, statsbidraget avser.

3. Länsstyrelsen har att granska de inkomna rekvisitionerna och därvid

tillse, att folktandvården anordnats i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen

godkänd plan och att för statsbidrags erhållande i övrigt gällande

villkor blivit uppfyllda. Därefter har länsstyrelsen att, så snart ske kan, utanordna

för ändamålet godkänt belopp.

4. Då statsbidrag rekvireras till åldcrstillägg åt distriktstandläkare och

distriktstandskötcrska, skall medicinalstyrelsens beslut örn tillerkännande av

sådant tillägg bifogas rekvisitionen, därest berörda beslut ej tillställts länsstyrelsen

i samband med rekvisition för tidigare år.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

13 §.

Länsstyrelse skall varje år under juli månad till vederbörande förvaltningsutskott

såsom förskott på det årets statsbidrag utan särskild rekvisition utbetala

tio tolftedelar av det belopp, som på grund av den för nästföregående

år gjorde rekvisitionen godkänts till utbetalning; och skall detta förskott avräknas

vid slutlig utanordning av statsbidrag för förstnämnda år.

14 §.

Det åligger landstingets förvaltningsutskott att årligen före den 1 mars

till medicinalstyrelsen avgiva berättelse, enligt av styrelsen fastställt formulär,

över folktandvårdens tillstånd och utveckling inom landstingsområdet.

15 §.

l.o Statsbidrag till stad, som ej deltager i landsting, utgår med 4 kronor

om året för varje behandlat barn i den ålder, varom i 5 § förmäles.

2. Som villkor härför skall gälla,

att tandvård inom staden meddelas i enahanda omfattning och på motsvarande

villkor, som stadgats beträffande landstingsområdena,

samt att stadens tandvård är anordnad på sätt, som av medicinalstyrelsen

godkännes.

16 §.

_ Stad, som önskar erhålla statsbidrag, varom i 15 § förmäles, har att till

länsstyrelsen ingiva till medicinalstyrelsen ställd ansökning om sådant bidrag.

Ansökning skall vara åtföljd av plan eller beskrivning rörande folktandvårdens

ordnande och bedrivande i staden samt de handlingar i övrigt, som

sökanden önskar åberopa.

Länsstyrelsen har att efter vederbörande förste provinsialläkares eller förste

stadsläkares hörande med eget yttrande överlämna ansökningen till medicinalstyrelsen,

som meddelar beslut i ärendet.

Varder statsbidrag beviljat och sker sedermera ändring i de förhållanden,

som avsetts vid statsbidragets beviljande, skall anmälan därom göras till medicinalstyrelsen,

som har att avgöra, huruvida vid anmälningen må bero

eller örn ny ansökning skall ingivas och prövas.

17 §.

Rekvisition av statsbidrag, som avses i 15 §, skall i enlighet med formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen, upprättas i ett sammanhang för staden

i dess helhet samt senast den 15 februari året efter det, för vilket bidrag

sökes, avlämnas till länsstyrelsen. Efter rekvisitionens behöriga granskning

har länsstyrelsen att, så snart ske kan, utanordna för ändamålet godkänt belopp.

18 §.

På medicinalstyrelsen ankommer att utfärda de ytterligare föreskrifter,

som må vara erforderliga för tillämpningen av denna kungörelse.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

125

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1939. Därvid skola gälla

följande övergångsbestämmelser:

1. Genomförande av folktandvård enligt denna kungörelse må efter plan,

som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt, att sådan vård först

anordnas inom viss del eller vissa delar av landstingsområde eller stad, som

ej deltager i landsting, samt sedermera efter hand jämväl inom övriga delar

av landstingsområdet eller staden.

2. Kungl. Majit vill, där särskilda omständigheter därtill föranleda, på

framställning lämna landsting eller stad, som har för avsikt att anordna

folktandvård enligt denna kungörelse, anstånd med inrättande av centraltandpoliklinik,

dock högst intill utgången av femte året efter det, för vilket

årligt statsbidrag börjat utgå till landstinget eller staden.

3. Landsting, som före kungörelsens ikraftträdande men efter den 1 januari

1937 anordnat tandpoliklinik, som kan av medicinalstyrelsen godkännas

som distriktstandpoliklinik, må åtnjuta statsbidrag till poliklinikens

utrustning efter de grunder, som i 9 § sägs.

4. Därest i tandvårdsdistrikt inom landstingsområde anställd distriktstandläkare

icke — med hänsyn till att tandvårdsberättigade barn inom distriktet

ej förut undergått munsanering — under en tid av av 1,000 timmar för år

räknat medhinner behandling av minst 800 dylika barn, må, efter prövning

i varje särskilt fall av medicinalstyrelsen, för sådan tandläkare kunna utgå

statsbidrag utöver vad i 9 § sagts med belopp, motsvarande halva skillnaden

mellan 2,400 kronor och sammanlagda beloppet influtna, i 5 § 3 mom.

första stycket omförmälda tandvårdsavgifter för av tandläkaren under ifrågavarande

tid behandlade barn som nyss nämnts. Vad sålunda stadgats skall

gälla under två år från tiden för folktandvårds införande i distriktet; och

må därvid nu omförmält statsbidrag utgå med högst 800 kronor under första

året och högst 400 kronor under andra året.

5. Utan hinder av vad i 6 § denna kungörelse stadgas äger medicinalstyrelsen

att under en tid av tio år från dagen för kungörelsens ikraftträdande

förklara tandsköterska, som icke erhållit i nämnda paragraf avsedd utbildning,

behörig att söka och innehava befattning som distriktstandsköterska.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Tand vårdsfrågans utveckling............................................ 2

1928 års betänkande .............................................. 5

Statens sjukvårdskommittés betänkande.............................. 8

Kungl. Majit den 30 juni 1937...................................... 12

1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag ............................ 13

Departementschefen ............................................ 15

Grundlinjer för folktandvårdens ordnande................................ 16

Principiella utgångspunkter.......................................... 16

Departementschefen ............................................ 20

Folktandvårdens omfattning ........................................ 21

Departementschefen ............................................ 28

Uppgiften att organisera folktandvården (huvudmannaskapet)............ 28

Departementschefen ............................................ 31

Distriktstandvård ..................................................... 31

Departementschefen ............................................ 31

Vårdanordningar ................................................... 32

Departementschefen ............................................ 34

Distriktsindelningen och antalet tandläkare............................ 34

Departementschefen ............................................ 41

Distriktstandläkamas anställnings- och avlöningsförhållanden ............ 41

Departementschefen ............................................ 51

Hjälpkrafter i distriktstandvården.................................... 52

Tandtekniker 52. — Tandsköterskor 55.

Departementschefen ............................................ 60

Landstingens förvaltningsorgan för folktandvården...................... 60

Departementschefen ............................................ 62

Tandvårdsavgifter för barn............................. 62

Departementschefen ............................................ 66

Taxa för tandvård åt vuxna........................................ 67

Departementschefen ............................................ 70

Lindring i tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade vuxna 71

Departementschefen ............................................ 78

Kostnaderna för distriktstandvården och deras fördelning................ 80

Engångskostnader 82. — Årliga kostnader 83. — Distriktstandvårdens genomförande

89.

Departementschefen ............................................ 92

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127. 127

Sid.

Tandvård vid vissa anstalter .......................................... 94

Departementschefen ............................................ 100

Tandvård vid centrala polikliniker...................................... 101

Departementschefen ............................................ 107

Tandvårdens centrala ledning och inspektion.............................. 108

Departementschefen ............................................ lil

Anslagsbehov budgetåret 1938/1939. Hemställan.......................... 112

Bilagor:

Bilaga A. Sammanställning av beräkning rörande erforderligt antal distriktstandläkare,

grundad på uppgifter angående antalet barn i åldrarna 3—15

år inom rikets landstingsområden den 31 december 1935 .............. 114

Bilaga B. Statens sjukvårdskommittés förslag till löneplan för distriktstand
läkare

.......................................................... 115

Bilaga C. 1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag till taxa för folktandvård

åt vuxna.................................................... 116

Bilaga D. Utkast till kungörelse angående statsbidrag till folktandvård.... 119

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:439 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till medicinalstyrelsen för budgetåret 1938139. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1938:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folktandvård. a1 i texten
  3. SU 1938:179 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till medicinalstyrelsen för budgetåret 1938139 jämte en i ämnet väckt motion. s. 2 i texten
  4. S2LU 1938:6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts memorial Ur 6 s. 1 i texten
  5. S2LU 1938:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående folktandvård, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Visa alla 6