Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m

1938-02-11 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:128, Med förslag till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

1

Nr 128.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader m. m.; given Stockholms slott den

11 februari 1938.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om lindring i obemedlades och mindre

bemedlades tandvårdskostnader m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 128.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Förslag

till

Förordning

om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvård skostnader

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har landsting med bidrag av statsmedel anordnat folktandvård inom kommun,

åligger det kommunen att till landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifter,

vilka, enligt vad därom är särskilt stadgat, belöpa å till regelbundet

deltagande i folktandvården anmälda barn inom kommunen.

Kommunen äger att av vederbörande målsmän uttaga nämnda avgifter, i

den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre bemedlade barn. Avgiftsbelopp,

för vilket kommunen ej äger uttaga ersättning, skall icke vara att anse

såsom fattigvård.

2 §•

1 mom. Har kommun, varom i 1 § förmäles, anvisat till fattigvård ej hänförliga

medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade vuxna,

äger kommunen, enligt vad nedan i detta moment närmare sägs, erhålla

ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende av kommunen havda

kostnader.

Statsbidrag utgår för inom kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare,

vilka genom intyg från vederbörande fattigvårdsmyndighet styrkt sig vara

obemedlade, för avgifter, som avse:

1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär;

2) uttagning av tänder, som ej kunna eller böra bevaras;

3) andra kirurgiska ingrepp, som ej utan olägenhet kunna uppskjutas;

4) nödvändig behandling av tänder, som böra bevaras;

5) behandling av tandköttssjukdomar och andra inflammationer i munhålan;
6)

röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga; samt

7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgats örn statsbidrag åt kommun till tandvårdsavgifter

för obemedlade vuxna skall äga motsvarande tillämpning beträffande

statsbidrag till sådana avgifter för mindre bemedlade vuxna, dock att härvid

statsbidrag ej må utgå i annat fall, än då behandlingen innefattar full
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

3

ständig munsanering, samt icke med högre belopp än 25 procent av den del av

kostnaden för i ett sammanhang utförd behandling, som överstiger 30 kronor.

3 mom. Såsom material vid tandvård, för vilken avgift helt eller delvis

erlägges av kommun med bidrag av statsmedel, må ädla metaller och porslin

icke komma till användning.

3 §•

Där stad, som icke deltager i landsting, med bidrag av statsmedel anordnat

folktandvård, skall vad i 1 och 2 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Ansökning om statsbidrag för visst kalenderår skall ingivas till länsstyrelsen

före utgången av mars månad nästföljande år.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

a) förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär å de avgifter,

som utbetalats under det år ansökningen avser, de personers namn och

hemvist, för vilka avgifterna erlagts, den åt varje person meddelade tandbehandlingen,

tiden därför och den å behandlingen belöpande ersättningen i

dess helhet;

b) i 2 § avsedda intyg av fattigvårdsmyndighet rörande i förteckningen

upptagna personer; samt

c) kvitton å erlagda avgifter.

Förteckningen, i vilken obemedlade skola upptagas för sig och mindre

bemedlade för sig, skall vara försedd med påskrift av vederbörande tandläkare,

att den åt de i förteckningen upptagna personerna meddelade tandbehandlingen

är att hänföra till tandvård, som avses i 2 §.

Länsstyrelsen har att skyndsamt, efter granskning av handlingarna, besluta

i anledning av ansökningen och därefter utbetala beviljat statsbidrag från för

ändamålet anvisat riksstatsanslag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Förut denna dag har Kungl. Maj:t beslutit till riksdagen avlåta proposition

(nr 127) angående folktandvård. Till grund för de förslag, som framlagts

i nämnda proposition, har legat ett av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 30 juni 1937 utsedda, sakkunniga den 15 december 1937

avgivet betänkande med förslag rörande folktandvård (statens off. utredn.

1937: 47) jämte däröver avgivna yttranden.

Enligt propositionen nr 127 skall under landstingens och städernas utanför

landsting huvudmannaskap anordnas tandvårdsverksamhet, avseende såväl

barn som vuxna. Kostnaderna för barntandvården skola till väsentlig del

bestridas av det allmänna, under det att kostnaderna för de vuxnas tandvård

principiellt skola bäras av de vårdbehövande. I fråga om obemedlade och

mindre bemedlade vårdbehövande skola emellertid åtgärder vidtagas för att

tillförsäkra dem tandvård med ekonomiskt stöd av samhället.

Vid min anmälan av nyssnämnda proposition lämnade jag under rubrikerna

»Tandvårdsavgifter för barn» samt »Lindring i tandvårdsavgifter för obemedlade

och mindre bemedlade vuxna» redogörelse för huvudgrunderna i

fråga örn de regler, som föreslagits skola gälla rörande bidrag från det allmännas

sida uti ifrågavarande hänseenden.

Under förstnämnda rubrik erinrades om att 1937 års sakkunniga framhållit,

att en viss mindre, årlig avgift per barn skäligen syntes kunna uttagas

av målsman, som ansåges vara i stånd att erlägga sådan avgift. Med hänsyn

till det sätt, varå barntandvården avsåges skola organiseras, holle de sakkunniga

före, i överensstämmelse med av statens sjukvårdskommitté tidigare

intagen ståndpunkt, att kommun borde hava att gentemot landstinget ansvara

för de behandlingsavgifter, som belöpte å inom kommunen till tandvård inskrivna

barn. Emellertid borde kommun, som funne skäl därtill, äga frihet

att — med bibehållande av ansvarigheten i förhållande till landstinget —

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

5

underlåta att av vederbörande målsmän uttaga behandlingsavgifter för barn.

Dylik avgiftsbefrielse borde, såsom ock sjukvårdskommittén föreslagit, av

kommun under alla omständigheter medgivas för obemedlade och mindre bemedlade

barn. Härav för kommun uppkommande kostnader skulle icke tillläggas

karaktär av fattigvård. Medel för ändamålet borde alltså anslås i annan

ordning. Några bindande föreskrifter rörande spörsmålet vilket kommunalt

organ, som lämpligen borde hava att meddela beslut örn avgiftsbefrielse

för obemedlade och mindre bemedlade barn inom kommuner, där avgifter

uttoges av målsmännen, borde icke meddelas. Vederbörande kommuner syntes

böra äga att därutinnan förfara efter omständigheterna. — De sakkunnigas

förslag i nu förevarande avseende förklarade jag mig kunna godtaga.

Beträffande spörsmålet i övrigt örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader anförde jag i huvudsak följande:

Statens sjukvårdskommitté hade i sitt förslag visserligen beaktat behovet

av det allmännas medverkan till bestridande av sådana kostnader för tandvård,

som belöpte å barn från obemedlade och mindre bemedlade hem men

däremot lämnat å sido frågan, huruvida och i vilken utsträckning samhället

skulle ikläda sig ekonomiska garantier för att jämväl de vuxna personer,

vilka levde under mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden, i framtiden

skulle kunna komma i åtnjutande av en tillfredsställande tandvård. Kommittén

torde i sistberörda avseende hava förutsatt, att det mest flängande

behovet av tandvård för nu ifrågavarande kategoriers vidkommande skulle

tillgodoses genom fattigvården.

Denna brist i förslaget påtalades i åtskilliga av de yttranden, som avgåvos

över kommitténs betänkande. Bland annat gjordes därvid gällande, att

med kommitténs ståndpunkt i frågan genomförandet av en allmän folktandvård

praktiskt taget komme att sakna betydelse för de fattigaste befolkningsskikten.

Det funnes nämligen anledning antaga, att fattigvårdssamhällena

ej skulle visa benägenhet att öka sina redan betydande utgifter genom att

till medellösa oell mindre bemedlade lämna bidrag till tandbehandling i vidare

omfattning än som för närvarande vore förenligt med den fastslagna

tillämpningen av gällande fattigvårdslagstiftning. Allmänt underströks i yttrandena

behovet av positiva åtgärder från det allmännas sida i förevarande

avseende.

I mitt uttalande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1937, i samband med

tillkallandet av 1937 års folktandvårdssakkunniga, framhöll jag också, att

det syntes uppenbart, att det allmänna borde träda hjälpande emellan i syfte

att även de fattigaste skulle — efter genomförandet av en folktandvårdsorganisation

— kunna bliva delaktiga av folktandvårdens förmåner. Sagda

spörsmål borde givetvis prövas även ur synpunkten av gällande fattigvårdslagstiftnings

bestämmelser och tillämpning.

Vid de överväganden, som 1937 års sakkunniga ägnat spörsmålet örn tandvård

åt de patientkategorier, varom här vore fråga, hade de sakkunniga till

en början funnit en lösning av frågan icke stå att vinna genom en ändring

i gällande fattigvårdslagstiftning. I stället bade av de sakkunniga förordats,

att stat och kommun skulle i samverkan, vid sidan av fattigvården, vidtaga

sådana anordningar, alt åt de vuxna, vilka därav vore i behov, kunde beredas

ekonomiskt bistånd vid tandvårdsbehovets tillgodoseende. En medverkan

i detta syfte från landstingens sida bade däremot av de sakkunniga avböjts,

med beaktande därutinnan av de erinringar, som svenska landstingsförbundet

framställt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.6

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

va^ de sakkunniga föreslagit skulle kommun, som anvisade medel

tor bidrag till obemedlade vuxna personers kostnader för tandbehandling av

vissa närmare angivna slag, erhålla ersättning av staten med hälften av i

sadant hänseende havda kostnader. Motsvarande skulle gälla beträffande

tandvardsavgifter för mindre bemedlade vuxna, dock att statens och kommunernas

sammanlagda bidrag härvidlag skulle begränsas till 50 procent av

den del av kostnaden för i ett sammanhang utförd tandbehandling, innefattande

fullständig munsanering, som överstege 30 kronor.

De sakkunnigas förslag i nu berörda avseenden hade vid remissbehandlingen

— frånsett vissa detaljanmärkningar — lämnats utan erinran. I de yttranden,

som avgivits av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt

ay kammarrätten, valka myndigheter i de spörsmål, varom här vore fråga,

företrädde särskild sakkunskap, hade givits uttryck för tillfredsställelse över

detsamma. Sålunda hade kammarrätten förklarat sig instämma i de principiella

betänkligheter de sakkunniga uttalat rörande möjligheterna att lägga

folktandvården åt de medellösa och mindre bemedlade under fattigvården

samt givit sin anslutning saväl till den av de sakkunniga föreslagna lösningen

av spörsmålet genom en samverkan mellan stat och kommun utanför fattigvårdens

ram som till de förordade grunderna för avgränsningen av vården.

Vid sådant förhållande och då jag för egen del funne förslaget val ägnat

att läggas till grund för bestämmelser i ämnet, tillstyrkte jag detsamma,

dock med en viss jämkning beträffande sättet för bestridande av mindre bemedlade

vuxnas tandvardskostnader. Jag ville visserligen giva min anslutning

till tanken, att det allmänna i sådant fall skäligen borde träda hjälpande

emellan allenast i avseende å kostnad, som överstege visst belopp. Att därutöver

föreskriva en begränsning av kommuns rätt att bidraga syntes mig

dock knappast motiverat. Enligt min mening borde det vara en kommun

obetaget att till en mindre bemedlad person, i den mån vid prövningen av det

föreliggande behovet så funnes påkallat, utgiva bidrag, som med mer än 50

procent täckte den del av kostnaden för erhållen tandvård, som överskrede

fastställd kostnadsgräns. Av staten skulle kommun äga rätt att utfå ersättning

med hälften av sålunda utlagt bidrag, dock högst ett belopp, som motsvarade

25 procent av de kostnadsgränsen överskridande kostnaderna. Berörda

gräns hade av medicinalstyrelsen ifrågasatts sänkt från föreslagna 30

till 10 kronor. För egen del holle jag visserligen icke för uteslutet, att en

jämkning i framtiden kunde befinnas nödvändig; tills vidare funne jag mig

emellertid i brist på hållpunkter och erfarenhetsmaterial för bedömande av

de ekonomiska konsekvenserna böra förorda, att förslaget följdes i denna

punkt.

Att, såsom medicinalstyrelsen syntes vilja ifrågasätta, här söka närmare

fixera begreppet mindre bemedlad till ledning för kommunerna vid förekommande

behovsprövning syntes mig icke tillrådligt. Sagda begrepp syntes

nämligen till sin natur vara så relativt och svårbestämbart, att det torde

möta synnerliga vanskligheter att lämna en tillnärmelsevis uttömmande definition

därav. Man syntes här, åtminstone tills vidare, höra lämna åt de

prövande myndigheterna att med beaktande av de i varje fall föreliggande

omständigheterna träffa avgörande.

I propositionen nr 127 omnämndes vidare, att de närmare bestämmelserna

rörande det allmännas medverkan till lindring av obemedlades och mindre

bemedlades tandvårdskostnader av de sakkunniga föreslagits skola ingå i

en särskild förordning, vartill de sakkunniga jämväl upprättat utkast. Nämnda

utkast torde få fogas såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

På grundval av berörda utkast har i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits

i propositionen nr 127, upprättats förslag till förordning i ämnet. Jag

övergår nu till behandling i detalj av detta förslag.

i §■

Kammarrätten ifrågasatte, örn ej bestämmelsen angående de avgifter, för

vilka vederbörande kommun icke ägde uttaga ersättning, borde erhålla sådan

avfattning, att förbudet mot ersättnings uttagande bleve beroende därav, att

såväl barnen som deras målsmän vore obemedlade eller mindre bemedlade.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag innebär naturligtvis, att förbud mot uttagande av

förskotterade avgifter gäller i fråga om sådana fall, då såväl barnen som

deras målsmän äro obemedlade eller mindre bemedlade. Liknande stadgande

förekomma i vissa nu gällande skolförfattningar och hava där tolkats

på nyss angivet sätt. Med hänsyn härtill synes skäl icke föreligga att frångå

den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av förevarande paragraf.

2 §.

1 inom.

Detta moment innehåller huvudstadgandet, att kommun, som anvisat till

fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt

obemedlade vuxna, äger erhålla ersättning av staten med hälften av kostnaderna.

Statsersättningen skall enligt de sakkunnigas förslag utgå för i kommunen

hemmahörande personer, vilka styrka sig vara obemedlade, därvid

medellösheten ej får vara blott tillfällig. Ersättning utgår för vissa, i sju

punkter uppräknade slag av tandvård, avseende akuta fall samt tandskador,

som kunna anses innebära bestämd fara för hälsan.

Beträffande detta moment framställdes vissa erinringar i yttranden över

de sakkunnigas förslag.

I fråga om den begränsning i rätten till ersättning, som de sakkunniga avsett

med orden »till fattigvård ej hänförliga medel» anförde

kammarrätten:

Syftet med stadgandena vore att vid sidan av och oberoende av fattigvården

skapa möjlighet för obemedlade och mindre bemedlade vuxna till erhållande

av tandvård. Med hänsyn därtill torde de sakkunniga få anses hava

utgått ifrån, att örn kommun anvisat lill fattigvård ej hänförliga medel för

bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade och mindre bemedlade

vuxna, den vård, som bekostats med dylika medel, aldrig skulle kunna

bedömas annat än som folktandvård, även om sådana omständigheter som

omförmälas i 1 § fattigvårdslagen, förelåge. Särskilt komme därvid i beaktande

fall, då vårdtagaren redan i övrigt vore föremål för fattigvård enligt

nämnda paragraf. Då man torde få antaga, att fattigvårdsstyrelsen icke så

sällan bleve det kommunala organ, som finge sig anförtrott handhavandet

och utanordningen av berörda medel, vore det för tvisters undvikande av vikt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

att genom förtydligande antingen i författningstexten eller i motiveringen

bringa större klarhet på denna punkt.

Statskontoret ifrågasatte lämpligheten av den av de sakkunniga föreslagna

begränsningen samt yttrade:

Av sammanhanget framginge, att de sakkunniga åsyftat, att staten ej skulle

bidraga till utgifter för folktandvård åt vuxna enligt 1 § fattigvårdslagen.

För hänförande av tandvård till fattigvård enligt nämnda lagrum erfordrades

— enligt de sakkunnigas uppfattning örn kammarrättens praxis — att

tandvården skulle kunna antagas vara i påtaglig grad erforderlig för botande

eller lindring av sjukdom, som föranledde arbetsoförmåga. En inskränkning

av sådan art i rätten till statsbidrag torde emellertid kunna giva anledning

till vissa praktiska svårigheter i tillämpningen. Då, såsom de sakkunniga

framhållit, jämförelsevis få fall av tandvård åt vuxna hade ansetts utgöra

fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, torde här ifrågavarande inskränkning

ur statsfinansiella synpunkter få anses skäligen ringa.

1 fråga om uttrycket »vuxna» i första stycket anförde en reservant i

kammarrätten, att — då man därmed syntes avse dem, som fyllt femton år

— ett förklarande tillägg till paragrafen i sådant hänseende vore nödvändigt,

ej minst med hänsyn till den i 1 § fattigvårdslagen stadgade minderårighetsgränsen

16 år.

Bestämmelsen att statsbidrag skulle utgå för »i kommunen hemmahörande

personer» gjordes jämväl till föremål för vissa erinringar.

Svenska landstingsförbundet förklarade, att det citerade uttrycket måhända

behövde preciseras.

Kammarrätten framhöll, att innebörden av begreppet i kommunen hemmahörande

personer icke angivits. För att förekomma möjlighet till tvist syntes

det kammarrätten angeläget, att i författningen uttryckligen utsädes, huruvida

därmed avsåges personer, som i kommunen hade hemortsrätt i fattigvårdshänseende,

eller personer, vilka där vore mantals- respektive kyrkoskrivna,

eller örn möjligen endast viss tids vistelse inom kommunen skulle

berättiga till erhållande av folktandvård därstädes. Kammarrätten förordade

för sin del, att kyrkoskrivna inom kommunen bleve det avgörande.

En reservant i kammarrätten föreslog, att uttrycket »i kommunen hemmahörande

personer» skulle utbytas mot »i kommunen sig uppehållande personer»;

en annan reservant ifrågasatte utbyte mot »i kommunen boende personer

och, vid saknad av fast bostad, för därstädes sig uppehållande personer».

Statens inspektör för fattigvård och barnavård förklarade, att det väl finge

anses uteslutet, att med det i utkastets text förekommande uttrycket endast

avsåges personer, som vore mantalsskrivna eller hade hemortsrätt i kommunen.

Paragrafen borde erhålla en sådan lydelse, att därav tydligt framginge,

att det vore fråga örn personer, som vore mera stadigvarande bosatta i kommunen.

Frågan huruvida även utländska medborgare skola hava

rätt till folktandvård berördes av kammarrätten samt fattigvårds-

och barnavårdsinspektören.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

9

Kammarrätten anförde:

Det torde böra övervägas, huruvida i författningen borde förutses det fall,

att folktandvård bekostats utlänning. Därest meningen varit, att även utlänning,

som vore obemedlad eller mindre bemedlad, skulle erhålla förmånen

av en utav allmänna medel bekostad tandvård, syntes det näppeligen böra

föreskrivas, att kommunen skulle svara för någon del av kostnaden. Måhända

kunde det sättas i fråga, att folktandvård skulle på statens bekostnad lämnas

utlänning under förutsättning av ömsesidighet på grund av träffad överenskommelse

med främmande stat, där motsvarande lagstiftning funnes, detta

i överensstämmelse med stadganden i andra lagar för social välfärd.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören förklarade sig anse, att det allmännas

bidrag till obemedlades eller mindre bemedlades tandvård borde förbehållas

svenska medborgare.

Kravet på att medellösheten ej skall vara blott tillfål1

i g ansåg kammarrätten vara svårbedömligt till sina konsekvenser. En

prövning, som i vissa fall kunde tänkas bliva rätt så betungande, måste äga

rum hos den intygsgivande fattigvårdsmyndigheten. Huruvida ett sådant

krav därjämte kunde förmodas vålla komplikationer, när det gällde erhållande

av statsbidrag för visst fall, vore också en fråga av vikt.

Beträffande punkten 4) i uppräkningen av de slag av

tandvård, för vilka statsersättning skulle utgå — »nödvändig

behandling av tänder, som böra bevaras, men som äro infekterade eller

inom den närmaste tiden väntas bliva infekterade» — anförde svenska

tandläkaresållskapet, Sveriges tandläkareförbund och Sveriges skoltandläkarförening:
Gentemot

det uppställda villkoret kunde anmärkas, att formuleringen syntes

giva vid handen, att behandling icke finge företagas med mindre än att

risk för pulpainfektion förelåge. I sin nuvarande avfattning medförde bestämmelsen

sålunda, att beträffande de obemedlade och mindre bemedlade

tandfyllning måste uppskjutas, till dess den karlösa processen gått så långt,

att en kostsammare behandlingsmetod med för patienten ofta sämre resultat

måste tillgripas. Med hänsyn till de nackdelar för de vårdbehövande och de

i vissa fall onödiga merkostnader för det allmänna, som ett dylikt uppskjutande

av behandlingen medförde, ansåge sig organisationerna böra hemställa,

att bestämmelsen i fråga gåves det innehåll, att antydda missförhållanden

undvekes. Stadgandet kunde i sådant syfte lämpligen erhålla följande lydelse:

»nödvändig behandling av tänder, som böra bevaras.»

Departementschefen.

Medel, som anvisats för bestridande av avgifter för folktandvård, kunna

i undantagsfall komma till användning under sådana omständigheter, att

medlen skulle kunna anses utgöra fattigvård, beviljad enligt 1 § fattigvårdslagen.

I större utsträckning torde emellertid fall förekomma, då medel beviljats

enligt 2 § samma lag. De sakkunniga hava med hänsyn härtill föreslagit,

att statsbidrag skall kunna ifrågakomma allenast beträffande anslagna

medel, vilka icke äro hänförliga till fattigvård. I yttranden över de

Bihang till riksdagens protokoll 10.18. 1 sami. Nr 128.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128-

sakkunnigas förslag har beträffande denna inskränkning i rätten till statsbidrag

framhållits, att densamma torde kunna giva anledning till vissa

praktiska svårigheter i tillämpningen samt att dess betydelse ur statsfinansiella

synpunkter torde vara skäligen ringa. Med hänsyn särskilt till den

omfattning, i vilken enligt vad jag erfarit beviljande av medel för nu ifrågavarande

ändamål jämlikt 2 § fattigvårdslagen förekommer, synes ändring

av de sakkunnigas förslag härutinnan dock icke böra ske.

Att i förordningen införa en definition å vad som skall avses med uttrycket

»vuxna» synes icke erforderligt. Med vuxen torde nämligen i förevarande

sammanhang utan särskild föreskrift därom avses person, som är äldre än

barn, varom i 1 § sägs. Spörsmålet örn vilka som skola anses vara barn

besvaras i den blivande kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård.

Innebörden av den i andra stycket använda bestämningen »i kommunen

hemmahörande personer» synes, på sätt i flera yttranden anförts, vara

oklar. Då möjligheter till tvister härom böra undanröjas, torde i enlighet

med kammarrättens förslag kyrkoskrifning inom kommunen förklaras vara

avgörande.

Folktandvården synes, åtminstone tills vidare, böra förbehållas svenska

medborgare. Med hänsyn härtill föreslår jag såsom förutsättning för statsbidrag,

att den avgift, till vilken bidrag skall utgå, avsett ersättning för behandling

av person med svenskt medborgarskap.

Då det av de sakkunniga uppställda kravet på att den medellöshet, varom

1 andra stycket är fråga, ej får vara blott tillfällig synes — på sätt kammarrätten

anfört — svårbedömligt till sina konsekvenser, torde man kunna

avstå från att i författningstexten upptaga detsamma.

I fråga om de olika slag av tandvård, för vilka statsbidrag skall kunna

utgå, torde de sakkunnigas förslag kunna godtagas, dock med den av tandläkarorganisationerna

föreslagna ändringen av punkten 4).

2 mom.

Till det vid propositionen nr 127 fogade statsrådsprotokollet över socialärenden

har jag uttalat mig rörande förevarande moment. Jag anhåller att här

endast få hänvisa till vad jag därvid anfört, vilket återgivits i det föregående.

Erforderlig jämkning av ordalagen har vidtagits.

IS mom.

Mot de sakkunnigas förslag, att vid tandvård, för vilken avgift helt eller

delvis erlades av kommun med bidrag av statsmedel, ädla metaller, porslin

och stål icke finge komma till användning, gjordes erinringar i några yttranden.

Medicinalstyrelsen förklarade, att angivna material i vissa fall nödvändigtvis

borde komma till användning, samt föreslog, att åtminstone stål borde

utgå ur uppräkningen, i all synnerhet som stålet på senare tid avsevärt nedgått

i pris.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 128.

11

Svenska tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund och Sveriges

skoltandlåkarförening anförde:

Förevarande stadgande innebure en ur vårdteknisk synpunkt synnerligen

otillfredsställande begränsning i fråga om behandlingsmetod och material.

Organisationerna, som till fullo insåge nödvändigheten att begränsa det allmännas

kostnader för folktandvården, ansåge sig emellertid, även om i viss

mån ökade kostnader därav skulle föranledas, böra ur ren vårdsynpunkt

förorda, att med avseende å behandlingsmetod och material annan begränsning

icke måtte föreskrivas än den, att dyrbarare metod och material icke

finge användas, än som oundgängligen betingades av föreliggande odontologiska

indikationer.

En reservant i kammarrätten påpekade, att 2 § 3 mom. borde fullständigas

med orden »såsom fyllning i tänder», tillagda i slutet av samma moment.

Det torde kunna förutsättas, att de sakkunniga icke avsett att förbjuda

användning av porslin och stål såsom material i instrument och övrig

utrustning.

Departementschefen.

De sakkunnigas åsikt, atf i den tandvård, till vilken ersättning i förevarande

ordning skall utgå, sådant material icke bör få användas, som ställer sig

särskilt dyrbart, synes riktig. Det i förevarande moment stadgade undantaget

torde emellertid böra inskränkas till ädla metaller och porslin. Användningen

av stål, vilket i vissa fall anses vara lämpligt, lärer nämligen enligt vad jag

inhämtat numera draga blott obetydligt förhöjda kostnader. I anledning av

vad en reservant i kammarrätten anfört hava ordalagen i momentet jämkats

i förtydligande syfte.

3 §■

Departementschefen.

Beträffande denna paragraf hava icke några erinringar framställts i yttrandena.

Formell jämkning av ordalagen har vidtagits.

* §■

I fråga om denna paragraf framställdes i yttrandena allenast förslag till

vissa formella ändringar, som skulle vara erforderliga, därest de av reservanter

i kammarrätten framlagda förslagen rörande ändring av uttrycket »i kommunen

hemmahörande personer» i 2 § 1 mom. skulle godtagas.

Departementschefen.

Enär de av nyssnämnda reservanter föreslagna ändringarna av 2 § enligt

min mening icke böra vidtagas, erfordras ej på den grund formella jämkningar

i denna paragraf. Då ej heller annan saklig ändring av paragrafen synes

böra vidtagas, än att ansökningstiden i fråga om statsbidrag synes böra utsträckas

med en månad, har paragrafen med ändring därutinnan men i för

övrigt i sak oförändrat skick upptagits i förslaget till förordning i ämnet.

Formell jämkning har emellertid vidtagits med hänsyn till gällande författ
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

ningsbestämmelse att, då benämningen länsstyrelse användes, därmed skall

avses jämväl Överståthållarämbetet.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att kammarrätten ifrågasatt

visst tillägg till förordningen samt därom anfört:

I författningsutkastet saknades bestämmelse om rätt till fullföljd av talan

mot länsstyrelses beslut i mål om ansökning örn statsbidrag för kostnader,

varom fråga vöre. Därest icke högsta instans i dylika mål av principiella skäl

finge anses böra bliva regeringsrätten, ville kammarrätten föreslå, att då

uppkommande tvister kunde väntas i hög grad komma att förete likhet med

vissa av de mål om gottgörelse av statsmedel jämlikt 60 och 61 §§ fattigvårdslagen,

som kammarrätten hade att handlägga, kammarrätten jämväl för nu

avsedda fall finge bliva besvärsinstans.

Departementschefen.

Klagan i mål om ansökning om statsbidrag för kostnader av nu förevarande

slag torde i vanlig ordning böra få föras hos Konungen. Enligt regeringsrättslagen

höra dylika mål till regeringsrättens handläggning. Bestämmelser i den

föreslagna förordningen i det avseende, varom nu är fråga, synas mig icke

erforderliga.

Ikraftträdelsebestämmelse.

Departementschefen.

Förordningen synes böra träda i kraft vid nästkommande årsskifte.

Föredraganden hemställer härefter, att upprättat förslag till förordning örn

lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.

måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

13

Bilaga A.

Utkast

till

Förordning

angående lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandrårds
kostnader

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har landsting med bidrag av statsmedel anordnat folktandvård inom kommun,

åligger det kommunen att till landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifterna,

vilka, enligt vad därom är särskilt stadgat, belöpa å till regelbundet

deltagande i folktandvården anmälda barn inom kommunen.

Kommunen äger att av vederbörande målsmän uttaga nämnda avgifter,

i den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre bemedlade barn. Avgiftsbelopp,

för vilket kommunen ej äger uttaga ersättning, skall icke vara

att anse såsom fattigvård.

2 §.

1 mom. Därest kommun, varom i 1 § förmäles, anvisat till fattigvård ej

hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade

vuxna, äger kommunen, enligt vad nedan i detta moment närmare sägs, erhålla

ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende av kommunen

havda kostnader.

Statsbidraget utgår för i kommunen hemmahörande personer, vilka genom

intyg från vederbörande fattigvårdsmvndighet styrka sig vara obemedlade,

därvid medellösheten ej må vara blott tillfällig, för avgifter, som avse:

1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär;

2) uttagning av tänder, som ej kunna eller böra bevaras;

3) andra kirurgiska ingrepp, som ej utan olägenhet kunna uppskjutas;

4) nödvändig behandling av tänder, som böra bevaras, men som äro infekterade

eller inom den närmaste tiden väntas bliva infekterade;

5) behandling av tandköttssjukdomar och andra inflammationer i munhålan;
6)

röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga; samt

7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat om statsbidrag åt kommun till tandvårdsavgifter

för obemedlade vuxna skall äga motsvarande tillämpning beträffande

statsbidrag till sådana avgifter för mindre bemedlade vuxna, dock

att härvid bidrag av stat och kommun till tandvårdsavgift ej må utgå i vidare

mån än med belopp, motsvarande 50 procent av den del av kostnaden för i

ett sammanhang utförd behandling, innefattande fullständig munsanering,

som överstiger 30 kronor.

3 mom. Vid tandvård, för vilken avgift helt eller delvis erlägges av kommun

med bidrag av statsmedel, må ädla metaller, porslin och stål icke komma

till användning.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 128.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla stad utanför

landsting, vilken med bidrag av statsmedel anordnat folktandvård.

4 §.

Ansökning örn statsbidrag för visst kalenderår skall ingivas till länsstyrelsen

eller, vad gäller Stockholm, Överståthållarämbetet före utgången av februari

månad nästföljande år.

Ansökningen skall vara åtföljd av:

a) förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär å de avgifter,

som utbetalats under det år ansökningen avser, de personers namn och

hemvist, för vilka avgifterna erlagts, den åt varje person meddelade tandbehandlingen,

tiden därför och den å behandlingen belöpande ersättningen i

dess helhet;

b) i 2 § avsedda intyg av fattigvårdsmyndighet rörande i förteckningen

upptagna personer; samt

c) kvitton å erlagda avgifter.

Förteckningen, i vilken obemedlade skola upptagas för sig och mindre

bemedlade för sig, skall vara försedd med påskrift av vederbörande tandläkare,

att den åt de i förteckningen upptagna personerna meddelade tandbehandlingen

är att hänföra till tandvård, som i 2 § avses.

Länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet har att skyndsamt, efter granskning

av handlingarna, besluta i anledning av ansökningen och därefter utbetala

beviljat statsbidrag från för ändamålet anvisat riksstatsanslag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380836

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:319 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader a1 i texten
  2. S2LU 1938:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnadcr m. m. s. 29 i texten