Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1938-02-25 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:144, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till:

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1038.

1 sami.

Nr lii.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18

juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 kap.

10 §.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,

skall, där gränsen förut blivit i laga ordning bestämd, vid förrättningen

ej äga rum med mindre det påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren

aktas nödigt. Är gränsen ej i laga ordning bestämd, skall gränsbestämning

ske; dock att där gränsen tillkommit genom jordavsöndring och är

tydligt utmärkt på marken samt å karta, som upprättats vid avsöndringen,

upptagen i överensstämmelse med sträckningen på marken, gränsbestämning

skall ske allenast på därom framställt yrkande.

Är fråga — — — beslut fastställd.

21 kap.

10 §.

Angående sammanträde---till sammanträdet.

I besvärsmål samt i mål angående tvist, som underställts enligt 3 kap. 12 §

eller 19 kap. 15 §, så ock eljest, där ej sakägares närvaro vid sammanträdet

uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande, läte ägodelningsdomaren

därjämte sist fjorton dagar före sammanträdet för befordran med

posten avlämna tjänsteskrivelser med underrättelse om sammanträdet till

varje känd sakägare. Angår målet samfällighet, vari flera fastigheter med

skilda ägare hava del, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan,

som är satt att den förvalta, erfordras ej underrättelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra

talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att underrättelsen tillställes

någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till

1 Ändrad lydelse av 19 kap. 10 §, se SFS 1931: 144.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

3

delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och äga flera

än tio fastigheter med skilda ägare del i samfälligheten, må underrättelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Äro eljest sakägarna

å någon sida flera än tio, må ock för enahanda ändamål underrättelse

sändas till allenast en av dessa. Delgives underrättelse på sådant sätt, som

i tredje och fjärde punkterna sägs, skall uppgift om vem underrättelsen tillställts

intagas i kungörelsen örn sammanträdet; och skall kungörelsen anslås

i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Varder å ägodelningsrätts sammanträde mål uppskjutet till senare sammanträde

och har tiden för detta tillkännagivits i uppskovsbeslutet, skall

vad i andra stycket föreskrivits om underrättelse till sakägare icke äga tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938; dock skola bestämmelserna i 21

kap. 10 § andra och tredje styckena icke äga tillämpning beträffande sammanträde,

varom kungörelse utfärdats före lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925

(nr 334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa nnder

nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925 om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen,

gäde vad om avstyckning är för motsvarande fall stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om ändring

i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

m. m. samt anför därvid:

I. Gränsbestämning i samband med avstyckningsförrättniug.

Enligt 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen skall bestämmande av

gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättning, ej äga rum såvida

det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

Detta stadgande har tidigare i regel tillämpats så, att ehuru avstyckningsområdet

varit beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten,

gränsbestämning icke företagits, örn gränsen funnits vara tydligt

utmärkt på marken och icke föremål för tvist. Under senare år har

emellertid en strängare tolkning av lagrummet kommit till synes i praxis.

Det har salunda ansetts, att gränsbestämning alltid skall ske då avstyckningsområdet

är beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten.

De vanligaste slagen av dylika, icke bestämda gränser äro gränser för

lägenheter, som tillkommit genom jordavsöndring.

I motion (nr 252/11) vid 1937 års riksdag har framhållits att den

förutnämnda strängare tillämpning av lagrummet, vilken utvecklat sig efter

tillkomsten av två av högsta domstolen avgjorda rättsfall (N. J. A. 1933 not.

B 740 och 1934: 509) medfört att förfarandet i avstyckningsärenden i vissa

fall blivit omständligare, dyrbarare och mera tidsödande än som vöre av

praktiska behov påkallat. I motionen anfördes vidare bland annat:

Vad speciellt tidsförlusten beträffar, må det framhållas, att gränsbestämning

vid avstyckning, som skall fastställas av överlantmätare, medför ett

uppskov i fastställelseprövningen av minst tre å fyra månader. I fråga om

avstyckning, som skall fastställas av Konungens befallningshavande, blir

uppskovet i allmänhet minst två månader längre, enär dylik avstyckning

jämlikt 19 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen icke får avslutas, förrän

gränsbestämningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd. Det är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

5

/

tydligt, att dylik förlängning av tiden mellan avslutande och fastställelse av

avstyckning, vilken väntetid redan på grund av den stora arbetsbalansen å

lantmäterikontoren och hos länsstyrelserna är betydande, måste vara till

stort förfång för allmänheten. Särskilt gäller detta vid tomtköp eller andra

jordförvärv i de fall, då köparen för uppförande av eget hem eller annan

byggnad är i behov av lån mot säkerhet i fastigheten, enär han ju icke kan

erhålla lagfart å densamma, förrän avstyckningen blivit fastställd.

I motionen föreslogs därför ett tillägg till första stycket av ifrågavarande

lagrum av innehåll att, där icke sakägare så yrkade eller gränsmärke saknades,

skulle bestämmande ej äga rum av gräns, som tillkommit genom

avsöndring vid vilken karta av lantmätare upprättats enligt förordningen

den 17 december 1920 angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten

m. m.

Lantmäteristyrelsen anförde i yttrande över motionen, bland

annat, att det vore uppenbart att en sådan omläggning av praxis vid tillämpningen

av 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen, som bleve en ofrånkomlig

följd av högsta domstolens förut omförmälda utslag, medförde avsevärda

olägenheter. Vad motionen härom innehölle i fråga om tidsutdräkt och

ökade kostnader kunde av lantmäteristyrelsen vitsordas. Därutöver ville styrelsen

framhålla, att det avsevärt ökade arbete, som gränsbestämningarna

otvivelaktigt skulle medföra, med hänsyn till den knappa tillgången på arbetskrafter

kunde befaras åstadkomma ett allmänt fördröjande av lantmäteriförrättningars

handläggning och fastställelse. Fullgoda skäl torde alltså

föreligga för övervägande av åtgärder, varigenom dessa olägenheter skulle

kunna minskas utan åsidosättande av rättssäkerheten. Två utvägar stöde

därvid enligt lantmäteristyrelsens mening till buds: antingen att göra gränsbestämningsproceduren

enklare och framför allt snabbare eller också att

lätta på gränsbestämningstvånget. Genom anlitande av båda möjligheterna

skulle självfallet effekten bliva ännu större.

Vid övervägande av angivna möjligheter fann lantmäteristyrelsen, att det

förstnämnda alternativet skulle kräva så omfattande ändringar i jorddelningslagen,

att därmed borde anstå till dess en allmän revision av lagen fötertoges.

Däremot ansåg styrelsen en lagändring i motionens begränsade omfattning

försvarlig. Den föreslagna begränsningen till endast sådana gränser,

som tillkommit genom jordavsöndring i samband varmed karta upprättats

över det avsöndrade området, kunde ur praktisk synpunkt vara motiverad

med hänsyn dels till att olägenheterna av gränsbestämningstvånget givit sig

tillkänna företrädesvis i de synnerligen talrikt förekommande fall, där avstyckat

område gränsade till avsöndrad lägenhet, dels ock därtill att svårighet

mötte att i fråga om andra slag av icke i laga ordning bestämda gränser uppställa

något betryggande1, allmängiltigt villkor för undantagsregelns tillämpning.

Beträffande utformningen av det i motionen föreslagna tillägget till ifrågavarande

lagrum ansåg lantmäteristyrelsen det onödigt att fordra att avsöndringskartan

skulle var upprättad efter viss metod eller av lantmätare

eller annan kvalificerad mätningsförrättare. Lantmäteristyrelsen förslog att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

en lagändring i motionens syfte genomfördes på det sätt, att till 19 kap. 10 §

första stycket jorddelningslagen gjordes ett tillägg av innehåll att, där gränsen

tillkommit genom jordavsöndring och vore på marken tydligt utmärkt

samt i den ursprungliga överlåtelsehandlingen och å karta, som upprättats

vid avsöndringen, upptagen i överensstämmelse med sträckningen på marken,

gränsbestämning icke skulle företagas, såvida ej yrkande därom framställdes.

Lantmäteristyrelsen ifrågasatte emellertid örn icke villkoret i fråga

örn grundavhandlingens överensstämmelse med marken med hänsyn till såväl

dess ringa praktiska betydelse som de med sagda villkor förenade praktiska

olägenheter skulle kunna eftergivas.

Lantmäteristyrelsen erinrade slutligen om att bestämmelserna i 19 kap.

10 § första stycket jorddelningslagen nära nog ordagrant återfunnes i 5 kap.

5 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Med hänsyn

till det nära sambandet mellan dessa båda lagrum torde det enligt styrelsens

mening kunna förväntas, att högsta domstolens förut berörda utslag skulle

komma att föranleda en strängare tolkning även av sistnämnda lagrum. Olägenheterna

härav kunde emellertid med hänsyn till den enklare och snabbare

gränsbestämningsprocedur, som enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen i regel

skulle tillämpas, antagas bliva mindre framträdande. Det syntes med hänsyn

härtill lantmäteristyrelsen lämpligt att man avvaktade rättsutvecklingen på

förevarande område, innan någon lagändring för beredande av vidgad möjlighet

att undgå gränsbestämning vid sådan avstyckning vidtoges.

And ra lagutskottet fann i utlåtande (nr 35) över motionen beaktansvärda

skäl tala för en lagändring i syfte att, utan eftersättande av säkerheten,

förenkla förfarandet vid och nedbringa kostnaderna för vissa avstyck - ningsförrättningar. Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i

skrivelse den 30 april 1937 (nr 237), att Kungl. Majit ville efter den ytterligare

utredning, som kunde vara erforderlig, taga under övervägande, huruvida

och i vad mån gällande stadganden örn gränsbestämning i samband med

avstyckningsförrättning borde ändras i syfte att möjliggöra ett enklare och

billigare förfarande vid sådan förrättning.

Förevarande spörsmål har därefter behandlats i en inom justitiedepartementet

upprättad promemoria i ämnet. I promemorian uttalades, att

av skäl som under riksdagsbehandlingen anförts syntes stadgandet om gränsbestämning

i samband med avstyckningsförrättning böra undergå någon

jämkning. Frågan om en lagändring ansågs emellertid, på sätt lantmäteristyrelsen

anfört, böra begränsas till att avse avstyckning enligt 19 kap. jorddelningslagen

samt till de fall då fråga vore om icke i laga ordning bestämd

gräns, vilken tillkommit genom jordavsöndring i samband varmed karta upprättats.

Villkoret för att kravet på en gränsbestämning skulle kunna eftergivas

borde vara, att gränsen vore tydligt utmärkt på marken samt å den

vid avsöndringen upprättade kartan upptagits i överensstämmelse med sträckningen

på marken. Någon fordran på överensstämmelse mellan beskrivningen

å gränsen i avsöndringshandlingen och marken syntes icke böra upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

7

ställas. — I överensstämmelse med vad sålunda anförts hade upprättats ett

vid promemorian fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap.

10 § jorddelningslagen.

Promemorian jämte lagförslaget har varit remitterat för yttrande till

lantmäteristyrelsen, varjämte en ägodelningsdomare i varje län ävensom styrelsen

för föreningen Sveriges häradshövdingar beretts tillfälle att avgiva utlåtanden

i ärendet.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande icke funnit något att

erinra mot lagförslaget. Av de ägodelningsdomare, vilka inkommit med utlåtanden,

hava ägodelningsdomarna i Linköpings, Södra

Möre samt Bräkne och Listers domsagor ej heller funnit anledning

till erinran. Sistnämnde ägodelningsdomare har vitsordat att kostnad,

tunga och tidsutdräkt utan praktiskt sett någon som helst vinning åtföljt

senare årens praxis att kräva gränsbestämning beträffande klara avsöndringsgränser.

Jämväl styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

har tillstyrkt den föreslagna lagändringen.

Ägodelningsdomaren i Gudhems och Kåkinds (numera

Skövde) domsaga har framhållit att tillämpningen av jorddelningslagens

bestämmelser i ämnet, om än till synes sträng, varit påkallad av erfarenhetsrön

och att, örn ändring skulle ske, det vore nödvändigt tillse att några

osäkerhetsmoment ej därigenom tillskapades. Beträffande den ifrågasatta

eftergiften på kravet å gränsbestämning vore enligt ägodelningsdomarens mening

den i förenämnda motion gjorda åtskillnaden befogad mellan å ena

sidan avsöndringar, beträffande vilka karta upprättats av lantmätare efter tillkomsten

av 1920 års mätningsförordning, och å andra sidan tidigare verkställda

avsöndringar. De kartor, som upprättats före mätningsförordningen,

kunde väl vara och vore måhända i flertalet fall utförda på ett tillfredsställande

sätt, men i många fall hade avsöndringskartor upprättats av personer,

som ej haft kvalifikationer härför och kartorna hade blivit därefter. Ägodelningsdomaren

förordade sålunda en lagändring i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i motionen föreslagits.

Slutligen har ägodelningsdomaren i Bräkne och Listers

domsaga ifrågasatt huruvida icke i anledning av den föreslagna lagändringen

viss jämkning borde ske av bestämmelsen i 8 § sista stycket lagen

den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

Departementschefen.

Enligt den praxis som utvecklats på senare tid vid tillämpningen av 19

kap. 10 § första stycket jorddelningslagen har gränsbestämning i regel alltid

verkställts så snart avstyckat område berörts av en ej i laga ordning bestämd

gräns. Denna avvikelse från tidigare friare tillämpning av lagrummet

har, såsom av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, ej sällan

kommit att medföra olägenheter för sökandena i form av dels tidsutdräkt

med avseende å förrättningarnas handläggning och fastställelse och dels

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ökning av förrättningskostnaderna. I anledning härav synes en ändring av

förevarande lagrum i syfte att, utan eftersättande av säkerheten, förenkla

gränsbestämningsförfarandet i nu åsyftade fall böra övervägas. Detta har

jämväl förordats i samtliga i ärendet avgivna utlåtanden.

Ett eftergivande av skyldigheten att verkställa gränsbestämning torde, på

sätt i förenämnda promemoria förordats och i yttrandena tillstyrkts, böra

ifrågakomma allenast i de fall, då fråga är om icke i laga ordning bestämd

gräns, vilken tillkommit genom jordavsöndring i samband varmed karta

upprättats. Dessa gränser, vilka i stor utsträckning tillkommit relativt sent,

redovisas i regel med tillfredsställande noggrannhet å avsöndringskartorna

och äro ofta tydligt utmärkta å marken. Villkoret för att kravet på en

gränsbestämning skall kunna eftergivas torde böra vara, att gränsen är tydligt

utmärkt på marken samt å den vid avsöndringen upprättade kartan upptagen

i överensstämmelse med sträckningen å marken. Någon fordran på

att kartan skall hava upprättats i viss ordning torde däremot icke behöva

uppställas.

I samband med genomförandet av den föreslagna lagändringen synes 19

kap. 10 § första stycket jorddelningslagen böra undergå viss redaktionell

jämkning. Härjämte torde, på sätt en ägodelningsdomare ifrågasatt, 8 §

sista stycket lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område böra ändras så att däri

hänvisas till förstnämnda lagrum.

II. Kungörande av ägodelningsrätts sammanträde.

Enligt 21 kap. 10 § jorddelningslagen åligger det ägodelningsdomaren att,

då sammanträde med ägodelningsrätt skall hållas, därom utfärda kungörelse

i vilken skola angivas de mål som skola förekomma vid sammanträdet.

Kungörelsen skall sist fjorton dagar före sammanträdet uppläsas i kyrkan för

den eller de församlingar, där jord, varom fråga är, ligger. Ägodelningsdomaren

skall inom samma tid kalla ägodelningsnämndemän, allmänna ombud

och, där så pövas erforderligt, förrättningslantmätaren till sammanträdet.

Sedan kungörelse och kallelse ägt rum i behörig ordning får, enligt 30 §

samma kapitel, mål som inkommit till ägodelningsrätten annorledes än genom

stämning företagas till handläggning och avgörande utan hinder av

delägares, allmänt ombuds eller förrättningslantmätarens utevaro.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 29 maj 1931 framhöll

Dalautredningen, att det måste anses vara en brist i lagen att i sådan

tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord som enligt

3 kap. 12 § jorddelningslagen underställes ägodelningsrättens prövning

parterna icke underrättades om handläggningen hos ägodelningsrätten annorledes

än genom en kungörelse i kyrka. Dalautredningen framhöll vidare,

att i äganderättstvist förekommande frågor icke vore fullt jämförliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

9

med dem som eljest ankomme på ägodelningsrätts prövning. Merendels

rörde ärendet sålunda endast vissa delägares intresse och ärendet torde vid

dess handläggning ofta taga gestalten av ett vanligt civilt mål, i vilket nämnda

delägare ställdes som parter mot varandra. Dalautredningen anförde

slutligen:

Frågan om sättet för kallelse till ägodelningsrättens sammanträde har

inom Dalautredningen kommit före i samband med att viss utvidgad tilllämpning

av underställningsförfarandet enligt 3 kap. 12 § jorddelningslagen

funnits påkallad beträffande de storskiftade dalaorterna, och därvid

har ifrågasatts införandet av en bestämmelse, gående ut på att till ägodelningsrätts

sammanträde för behandling av äganderättstvist skola de, vilka

tvisten rörer, särskilt kallas. Dalautredningen har emellertid avstått från

tanken att i en till nu förevarande orter begränsad lagstiftning inrymma en

dylik bestämmelse, då densamma icke synts betingad av speciella dalaförhållanden

utan bör erhålla allmängiltig tillämpning.

Med det anförda har Dalautredningen velat fästa uppmärksamheten på

angelägenheten av att en bestämmelse av nu angivna innebörd införes i

jorddelningslagen.

I motion (nr 73/1) vid 1936 års riksdag angående ändrad lydelse

av 21 kap. 10 § jorddelningslagen framhölls, att i talrika fall parter icke

inställt sig vid ägodelningsrätten uteslutande av det skäl, att de icke haft

kännedom örn sammanträdet, varigenom konsekvenser kunnat uppstå, som

ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt måste anses ytterst betänkliga.

Motionären ifrågasatte fördenskull en komplettering av ifrågavarande lagrum

med en bestämmelse av innebörd att, samtidigt med kungörelsens utfärdande,

underrättelse skulle avsändas med posten till kända sakägare

samt uppropslista anslås å rättens dörr.

I utlåtande (nr 13) över motionen har andra lagutskottet uttalat,

att i vida kretsar den uppfattningen torde råda, att det nuvarande sättet

för kungörande av ett ägodelningsrättssammanträde icke vore tillfredsställande.

Efter att hava berört det nuvarande förfarandet med kungörelsens

uppläsande i kyrkan anförde utskottet vidare:

Enligt utskottets förmenande är det av behovet påkallat, att sammanträden

med ägodelningsrätt tillkännagivas för enskilda sakägare på ett mera betryggande

sätt än vad för närvarande är fallet. När det gäller att taga ställning

till frågan örn det lämpligaste sättet att förmedla kännedom om ifrågavarande

sammanträden, komma givetvis olika möjligheter under övervägande.

Utskottet vill härutinnan endast framhålla, att underrättelse genom personlig

skrivelse till varje känd rättsägare givetvis är synnerligen ändamålsenlig

samt att i många fall införande av kungörelse i någon i orten spridd tidning

utgör ett verksamt sätt att bringa kungörelsen till vederbörandes kännedom.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 22 februari

1936 (nr 32), att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändrad lydelse av 21 kap. 10 § jorddelningslagen, att därigenom större

trygghet vunnes att sakägare erhölle kännedom om tid och plats för ägodelningsrätts

sammanträde samt örn de mål som därvid skulle förekomma.

I anledning av förenämnda skrivelser har inom justitiedepartementet ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

arbetats en promemoria i ämnet jämte förslag till lag angående ändrad

lydelse av 21 kap. 10 och 30 §§ jorddelningslagen. I promemorian uttalades

att, då den nuvarande ordningen att bringa meddelanden örn ägodelningsrätts

sammanträden till sakägares eller allmänhetens kännedom funnits

mindre tillfredsställande, syntes införandet av nya bestämmelser i ämnet

böra övervägas. Beträffande lagändringens innehåll föreslogs följande:

Bestämmelserna borde givas det innehåll att — jämte det att det nuvarande

förfarandet med uppläsande i kyrka av kungörelse om sammanträdet bibehölles

— ägodelningsdomaren ålades att i viss omfattning avsända personliga

underrättelser örn sammanträdet till sakägarna. Därjämte skulle införande

av kungörelsen i ortstidning i vissa fall böra ske.

Personlig underrättelse borde avsändas i alla mål som anginge tvist, som

underställts enligt 3 kap. 12 § och 19 kap. 15 § jorddelningslagen. I övrigt

skulle dylika underrättelser icke ifrågakomma i andra fall än då ägodelningsdomaren

efter prövning funne särskilda omständigheter sådant påkalla.

De personliga underrättelserna ansåges enligt uttalande i promemorian icke

kunna ifrågakomma till andra än kända sakägare, d. v. s. sådana vilkas namn

och adresser framginge av förrättningshandlingarna. För vinnande av det

med den föreslagna lagstiftningen avsedda syftet borde vederbörande lantmätare,

i den utsträckning sådant vore möjligt, i förrättningsakten anteckna

sakägarnas postadresser. Föreskrift härom borde lämpligen utfärdas i administrativ

ordning. Ifrågavarande personliga underrättelser skulle översändas

med tjänstepost. Någon avgift i form av lösen eller stämpel borde ej

utgå för dem.

I promemorian framhölls vidare, att av praktiska hänsyn borde ett förenklat

personligt underrättelseförfarande kunna av ägodelningsdomaren tilllämpas

i mål, i vilka fråga vore om samfälld mark ävensom eljest i mål med

många parter. De i 6 § andra stycket lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

meddelade bestämmelserna syntes därvid kunna tjäna såsom förebild. I

överensstämmelse härmed upptogs i lagförslaget en bestämmelse av innehåll

att där mark, varom i målet vore fråga, vore samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och för samfälligheten funnes känd styrelse eller

annan, som vore satt att den förvalta, erfordrades ej underrättelse till de

särskilda delägarna i samfälligheten, utan finge underrättelsen översändas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och skulle denne, där han ej

ägde att själv föra talan för samfälligheten, vara delägarna ansvarig för att

underrättelsen tillställdes någon, som ägde behörighet härtill, eller, örn sådan

ej funnes, bomme till delägarnas kännedom.

Vidare föreslogs att i mål rörande mark, som vöre samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare och för vilken ej funnes känd styrelse eller

förvaltare, så ock eljest då antalet sakägare överstege tio, finge underrättelsen

sändas till en av delägarna eller sakägarna att vara för dem alla tillgänglig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 144.

11

För den händelse ägodelningsdomaren funne att personlig underrättelse

icke vore erforderlig, borde enligt promemorian tillkännagivandet av ägodelningsrättens

sammanträde icke inskränkas till uppläsandet av kungörelsen i

kyrka. I detta fall ansåges kungörelsen böra bringa till sakägarnas kännedom

även genom dess införande i en eller flera av ortens tidningar. Kostnaden

härför borde bestridas av allmänna medel i samma ordning som enligt

kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 184) gällde beträffande kostnaderna

för kungörande av häradsrätts sammanträde.

Bestämmelserna i ämnet föreslogos skola upptagas i 21 kap. 10 § jorddelningslagen.

I anslutning härtill hade föreskrifterna om personliga meddelanden

till sakägarna upptagits i ett till nämnda paragraf fogat nytt andra

stycke och bestämmelsen örn kungörelse i tidning i ett tredje stycke. Samtidigt

hade i överensstämmelse med uttalande i promemorian 21 kap. 30 §

undergått viss jämkning.

över promemorian jämte lagförslaget hava efter remiss rikets hovrätter

samt lantmäteristyrelsen avgivit utlåtanden. Därjämte hava ett antal

ägodelningsdomare ävensom styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

inkommit med yttranden i ärendet.

Förslagets genomförande har utan reservation tillstyrkts av Svea hovrätt,

hovrätten för övre Norrland, lantmäteristyrelsen

ävensom ägodelningsdomarna i fem domsagor. Jämväl i övriga

yttranden har behovet av en lagändring i föreslagen riktning vitsordats;

ägodelningsdomarna i nio domsagor hava i samband därmed uppgivit

att de, utan stöd av författningsföreskrifter, plägade i större eller mindre

utsträckning underrätta sakägarna i ägodelningsmål om ägodelningsrättens

sammanträde genom personliga meddelanden.

I fråga om förslagets utformning har Göta hovrätt anfört att — för

att lagändringen skulle få åsyftad verkan — huvudvikten borde läggas å

de personliga underrättelserna. Hovrätten ville framhålla, att sådana underrättelser

till sakägarna alltid syntes böra förekomma — förutom i de i

lagförslaget särskilt angivna fallen — även i vissa andra fall av underställning

ävensom i mål, som genom besvär över förrättningsmans beslut

komme under ägodelningsrätts prövning. Även eljest kunde sakägares intresse

av frågans utgång vara av den art, att det borde föranleda hans underrättande,

oavsett örn hans närvaro vore av betydelse för utredningen eller

icke. På grund av det anförda hemställde hovrätten, att i lagtexten

på ett tydligare och bestämdare sätt angåves, när personliga underrättelser

skulle avsändas.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomaren

i Bräkne och Listers domsaga samt styreisen

för föreningen Sveriges häradshövdingar hava

förordat införandet av föreskrift, att sakägare som anfört besvär skulle erhålla

meddelande örn ägodelningsrättens sammanträde. Ägodelningsdomaren

i Hedemora domsaga har ifrågasatt avsändandet av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

personliga underrättelser i alla fall där sakägarnas antal icke överstege

tio.

Å andra sidan har hovrätten över Skåne och Blekinge

framhållit att det i åtskilliga mål, där omständigheterna föranledde till användande

av personliga underrättelser, vore onödigt att, såsom förslaget

syntes föreskriva, avsända dylik underrättelse till ''varje känd sakägare''.

Örn talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning med flera sakägare

och besvären avsåge en fråga, som endast rörde en del av dem, borde —

om parts hörande vore av betydelse endast för berörda frågas utredning —

övriga sakägare icke genom personliga underrättelser föranledas till inställelse

vid ägodelningsrätten och därmed förenade utgifter.

Göta hovrätt och ägodelningsdo maren i Gudhems

och Kåkinds (numera Skövde) domsaga hava ifrågasatt huruvida

icke i första stycket av 21 kap. 10 § borde införas föreskrift om att förrättningslantmätaren,

även örn han ej kallas till ägodelningsrättens sammanträde,

dock alltid bör underrättas örn sammanträdet.

Sistnämnde ägodelningsdomare har uttalat förmodan att vid

sådant sammanträde med ägodelningsrätt, där endast instämda mål skulle

förekomma, kallelser icke vore erforderliga.

Beträffande det summariska underrättelseförfarandet i mål med flera

sakägare har samme ägodelningsdomare anfört bland annat:

Förslaget har det synnerligen praktiska innehållet, att bl. a. då antalet

kända sakägare överstiger tio, underrättelse må sändas till en av delägarna

eller sakägarna att vara för dem alla tillgänglig. Då delägarna kunna vara

uppdelade i grupper med mot varandra stridiga intressen, kunna lätt komplikationer

tänkas uppstå, när delägare i en grupp skola för erhållande avupplysning

vända sig till delägare i annan grupp. Ägodelningsdomaren kan

ur handlingarna säkerligen bedöma, i vilken omfattning kallelser här böra

utsändas, och hinder föreligger självfallet ej för kallelse till flere sakägare

än en.

ÄvenGöta hovrätt och hovrätten över S k å n e och Blekinge

hava i sina utlåtanden behandlat detta spörsmål. Förstnämnda hovrätt har föreslagit

att ifrågavarande bestämmelse erhölle sådan avfattning, att det enklare

kallelsesättet icke medgåves för sådana fall, där stridiga intressen mellan

sakägare eller andra särskilda omständigheter talade däremot. Den senare

hovrätten har uttalat att av lagtexten borde tydligt framgå, att i mål,

däri sakägarna vore uppdelade i grupper med sinsemellan stridiga intressen,

det förenklade underrättelseförfarandet skulle tillämpas endast beträffande

grupper med högre antal sakägare än tio och beträffande varje

sådan grupp för sig.

Kungörandet av ägodelningsrätts sammanträde i tidning har, med hänsyn

till den stora spridning tidningarna numera fått på landsbygden, av styrelsen

för föreningen Sveriges häradshövdingar betecknats

såsom ganska effektivt.

Göta hovrätt har ansett kungörandet i tidning obehövligt i mål, som

anhängiggjorts genom stämning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

13

Ägodelning sdomar en i Norra Roslags domsaga har föreslagit

ytterligare begränsning i detta kungörelseförfarande samt anfört:

Skall kungörelse i ortstidning alltid ske, när ej särskilda tjänsteskrivelser

utsändas med underrättelse om sammanträdet, är det nog att vänta att delägarna

anse sig skyldiga att till större eller mindre antal komma tillstädes

vid varje sammanträde. Härigenom ådragas de onödiga kostnader. Det

synes därför kunna ifrågasättas, om det icke är tillräckligt, att kungörelse örn

sammanträdet införes i ortstidning, då det gäller sammanträden, vid vilka

delägarna hava särskilt intresse av att närvara, såsom sammanträden för

syn på stället, förrättningar enligt ensittarlagen och i allmänhet då äganderättstvist

avgöres.

Värdet av kungörandet i tidning har ifrågasatts i flera utlåtanden. H o vrätten

över Skåne och Blekinge har uttalat:

Då, såsom i förslaget förutsättes, underrättelse lärer komma att avsändas

så snart ägodelningsdomaren finner parts hörande vara av betydelse för målets

utredning, torde i övriga fall kungörelse i ortstidning oftast vara till

ringa eller ingen nytta. Sådan kungörelse synes därför böra ifrågakomma

endast där särskilda förhållanden därtill föranleda.

Ägodelningsdomaren i Sollentuna och Färentuna

domsaga har framhållit, att för det första innebure annonsering i tidning

en icke oväsentlig kostnad, som icke borde åsamkas det allmänna i

sådana fall då ett avsändande av personliga kallelser skulle vara en föga betungande

åtgärd. För det andra torde det i många fall förhålla sig så, att

ett kungörande genom tidningsannons icke hade något reellt värde för spridandet

av kännedom om ägodelningsrättens sammanträde. Ägodelningsdomaren

anförde vidare med hänsyftning på förhållandena inom domsagan:

På grund av de lokala förhållandena skulle ett kungörande genom tidningsannons

av sammanträde med ägodelningsrätt i regel vara en ren formalitet

utan praktisk betydelse, då sannolikheten torde vara mycket liten för

att en annons härom i en stockholmstidning nådde just de personer, för

vilka den är avsedd.

Den föreslagna lagtexten lämnar icke tydlig anvisning om huruvida kungörelse

genom tidningsannons skall ske i det fall, att personliga meddelanden

lämnas kända sakägare men därjämte i samma mål finnes okänd sakägare.

Det torde vara avsett, att kungörande genom tidningsannons i detta fall skall

vara obligatoriskt.

Ägodelningsdomaren i Sönnervik ens domsaga har ansett

kungörandet i tidning icke böra lagfästas. Ändringen kunde enligt ägodelningsdomarens

mening icke sägas vara av behovet påkallad och den komme

att ådraga statsverket icke obetydlig kostnad. Ägodelningsdomaren har

vidare framhållit, bland annat, att genom den ägodelningsdomaren tillagda

befogenhet att, då omständigheterna därtill föranledde, underrätta sakägare

örn ägodelningsrättssammanträde torde dessa bliva underrättade i alla mål

däri deras närvaro för målets utredning vore påkallad.

I samma riktning har ägodelningsdomaren i Bräkne och

Listers domsaga uttalat sig:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Departe
ments
chefen.

Vad angår de fall där personlig kallelse enligt promemorian kan undvaras,

d. v. s. de fall då parts hörande ej är av betydelse för målets utredning,

så synes det vara ett skäligen meningslöst slöseri med statens medel

att kräva att sammanträdet skall kungöras i en eller flera ortens tidningar.

Det rör sig ju i dessa fall merendels om rent formella anmärkningar mot

förrättningen, och den ende som det vid dylik anmärkning tilläventyrs kan

vara ibland önskvärt att nå med meddelandet är förrättningslantmätaren,

vadan föreskriften om dennes underrättande gärna kunde göras obligatorisk

samt föreskriften om tidningskungörandet helt strykas. Att det ej kommer

att röra sig om rena bagatellbelopp torde framgå därav, att enligt min beräkning

skulle av de under år 1936 och hittills under år 1937 till domsagans

ägodelningsrätt hänskjutna ärendena, 28 resp. 21 stycken, hava, därest

föreslagna bestämmelse gällt, behövt kungöras i tidning.

Ägodelningsdomaren i Sydöstra Hälsinglands domsaga

har förordat införande av ett stadgande av innehåll att då mål, som

handlagts vid sammanträde varom kungörelse och underrättelse i laga ordning

skett, uppskötes till annat sammanträde samt tiden för detta sammanträde

genast tillkännagåves, dylik kungörelse och underrättelseförfarande

därom icke behövde förekomma.

Vad angår de med det nya förfarandet förenade kostnaderna har ägodelningsdomaren

i Västra Göinge domsaga ansett meddelandena

till parterna böra beläggas med lämplig stämpel och att tidningskungörelserna

borde betalas av förrättningssökande eller annan part, som

ansåges böra vara skyldig därtill. Ansåges detta i vissa fall för betungande,

vore fri rättegång en lämplig form för att avhjälpa felet. Lösen borde icke

ifrågakomma. Ägodelningsdomaren i Västerbergslags

domsaga har däremot ansett att lösen borde utgå å meddelandena i likhet

med vad som gäller i fråga om kallelser i konkurs.

Slutligen hava några ägodelningsdomare ifrågasatt avskaffande

av det nuvarande förfarandet med kungörelsens uppläsande i kyrkan.

Enligt den i 21 kap. 10 § jorddelningslagen stadgade ordning erhåller enskild

sakägare kännedom om ägodelningsrätts sammanträde allenast genom

kungörelse som uppläses i kyrka. Detta kungörelseförfarande är enligt vad

erfarenheten visat icke tillfredsställande. Åtskilliga ägodelningsdomare bruka

därför utan stöd av författningsbestämmelser jämväl på annat sätt — i

regel genom personliga meddelanden — underrätta sakägare, som måste anses

hava intresse av att komma tillstädes vid handläggningen av visst mål,

om tiden härför. En reglering av denna fråga i syfte att skapa ökad säkerhet

för att kungörelse om ägodelningsrätts sammanträde kommer till enskild

sakägares kännedom synes böra ske. Härtill hava jämväl samtliga myndigheter,

som yttrat sig i ärendet, samt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

givit sin anslutning.

Det i promemorian framlagda förslaget till bestämmelser i ämnet innebär

i huvudsak att — jämte det att det nuvarande uppläsandet i kyrka av kungörelsen

om sammanträdet bibehålies — sakägarna skola genom ägodelnings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kiinc/I. Maj:ts proposition nr 144.

15

domarens försorg i viss omfattning erhålla personliga underrättelser om sammanträdet

samt att, för det fall att dylika underrättelser icke skola avsändas,

kungörelsen skall på det allmännas bekostnad införas i ortstidning. Mot förslaget

hava i yttrandena framställts vissa erinringar, av vilka några synas

böra föranleda ändringar i förslaget,

På sätt av flera myndigheter förordats och i överensstämmelse med i åtskilliga

domsagor rådande praxis torde personliga underrättelser om ägodelningsrättens

sammanträden böra komma till användning i större omfattning

än vad förslaget innebär. Sålunda böra dylika underrättelser alltid avsändas

till sakägarna — förutom i mål som underställts enligt 3 kap. 12 § eller 19

kap. 15 § jorddelningslagen —- jämväl i besvärsmål och därjämte i övriga

mål, såvida icke sakägares närvaro vid sammanträdet uppenbarligen är utan

betydelse för målets avgörande. Med sakägare avses naturligen icke den vilken

— ehuru delägare i ett skifteslag eller eljest berörd av jorddelningsförrättningen

— dock icke är part i det mål som är föremål för ägodelningsrättens

prövning. Att underrättelser icke äro erforderliga i stämningsmål

synes icke behöva särskilt utsägas i lagtexten.

Vad angår det föreslagna summariska förfarandet i mål med flera än tio

sakägare bör, såsom i några yttranden föreslagits, av lagtexten framgå att där

sakägarna hava sinsemellan stridiga intressen det förenklade underrättelseförfarandet

skall tillämpas endast beträffande grupper med högre antal sakägare

än tio och beträffande varje grupp för sig.

Förslaget att i de mål där personliga underrättelser icke skulle utgå införa

kungörelsen om sammanträdet i ortstidning har mött gensaga i flera yttranden.

Ett lagfästande av denna bestämmelse har avstyrkts under åberopande

att en dylik annonsering icke skulle fylla något praktiskt syfte samt därjämte

förorsaka statsverket avsevärda kostnader. Därest på sätt här förordats de

personliga underrättelserna skola förekomma i väsentligt större omfattning

än enligt förslaget, synes bestämmelsen om annonsering kunna utgå.

I anledning av vad en ägodelningsdomare anfört bör i förevarande paragraf

upptagas ett stadgande av innehåll att, då mål icke kan å ägodelningsrättens

sammanträde föras till slut utan uppskjutes till annat sammanträde, personliga

underrättelser till sakägarna icke äro erforderliga, därest tiden för det senare

sammanträdet tillkännagivits vid det förra.

Den nuvarande lydelsen av 21 kap. 30 § jorddelningslagen synes icke böra

undergå någon ändring. Den omständigheten huruvida de personliga underrättelser

varom här är fråga avsänts eller kommit vederbörande tillhanda synes

nämligen av praktiska skäl icke böra tillmätas någon betydelse för frågan

huruvida å ägodelningsrättens sammanträde utsatt mål skall kunna bliva

föremål för handläggning och avgörande.

Vad därefter angår det av flera ägodelningsdomare väckta förslaget örn upphävande

av bestämmelsen örn kungörelsens uppläsande i kyrkan, synes frågan

örn avskaffande av detta kungörelsesätt — vilket är föreskrivet i jorddelningslagen

jämväl i fråga örn lantmäteriförrättning — icke böra upptagas i

detta sammanhang. Ej heller torde nu böra införas särskild föreskrift om att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förrättningsmannen städse skall erhålla underrättelse om ägodelningsrättens

sammanträde.

Slutligen torde någon ändring i förslagets ståndpunkt, att några kostnader

icke skola drabba sakägarna för ifrågavarande underrättelser, icke böra ske.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1938; dock

torde förfarandet med personliga underrättelser icke böra vinna tillämpning

beträffande ägodelningsrättssammanträde, varom kungörelse utfärdats före

lagens ikraftträdande.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har

här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 februari

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 11 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 28 januari 1938, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Ernst

Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18.

1 sami.

Nr lil.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets den 23 februari

1938 avgivna utlåtande över de den 28 januari 1938 till lagrådet remitterade

förslagen till 1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap.

10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet samt 2) lag

angående ändrad lydelse av 8 § sista stycket lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

örn rätt i vissa fall för nytt jander ätt shavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område; därvid föredraganden hemställer att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1938.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Korstedt & Sontft

38046S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:200 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni s. 3 i texten
  2. 2LU 1938:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten