Sök i Ratio Lex

Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas

1938-02-18 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:154, Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets

övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande

befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna

i samma städer komma att indragas; given

Stockholms slott den 18 februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet

å Stockholms slott den 18 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke förBihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 154.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

ordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas nied domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte

och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.

Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan

stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,

såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan

finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension

till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,

samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk hörda eller annan avsevärd

olägenhet för staden.

Med föranledande av anförda bestämmelser hava utredningar sedan någon

tid pågått ifråga om åtskilliga städers förenande i judiciellt avseende

med domsaga. Sedan utredningarna numera slutförts beträffande vissa av

dessa städer, anhåller jag att få underställa samma frågor Kungl. Maj:ts

prövning, i vad förpliktelser genom indelningsändringarna kunna uppkomma

för statsverket att övertaga avlöningsförmåner till befattningshavare,

vilka vid rådhusrätternas upphörande komma att indragas. De städer, beträffande

vilka detta spörsmål nu torde böra upptagas till behandling, äro

Skänninge och Arboga.

l:o.

Skänninge hade den 31 december 1936 ett invånarantal av 1,751 personer.

Staden omslutes av Mjölby domsaga. Denna domsaga bildades den 1 januari

1924, då jämlikt Kungl. Majlis brev den 8 juni 1923 Lysings, Göstrings och

Vifolka härader förenades till ett gemensamt tingslag, utgörande Mjölby domsaga,

med tingsställe och kansli i Mjölby. Skänninge är station vid järnvägslinjen

Mjölby—Krylbo och beläget 9 kilometer från Mjölby. Tågförbindelserna

dit äro täta. I vardera riktningen gå dagligen åtta tåg. Restiden

är 9 minuter. I domsagan hållas 20 allmänna tingssammanträden

årligen eller sålunda var fjortonde dag under tingsterminerna, varjämte

ett s. k. tremansting förrättas under uppehållet mellan vår- och hösttingen.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 11 oktober 1901 skall rådhusrätten och magistraten

i staden utgöras av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän,

därav en extra rådman. Borgmästartjänsten är sedan den 17 oktober 1935

vakant. Rådmansbefattningarna innehavas av Carl Johan Theodor Axbom,

Samuel Herman Wahrberg och Gustaf Reinhold Wilde, den sistnämnde

extra rådman. Axbom är född år 1856, Wahrberg år 1860 och Wilde

år 1881; de hava erhållit fullmakt å sina tjänster åren 1908, 1913 och 1933

respektive. — I Kungl. Majlis förberörda brev den 11 oktober 1901 har lö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

3

nen till en var av de ordinarie rådmännen fastställts till 200 kronor och lill

den extra rådmannen till 50 kronor. Enligt senare beslut av stadsfullmäktige,

vilket ej underställts Kungl. Maurts prövning, åtnjuta emellertid åtminstone

sedan år 1925 de båda ordinarie rådmännen en årlig avlöning

av vardera 550 kronor och den extra rådmannen en lön av 100 kronor örn

året. —• Någon utfästelse från stadens sida örn pensionering föreligger icke

i fråga örn någon av rådmännen, och skyldighet bar icke föreskrivits för

dem att vid viss ålder avgå från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter

inryckts föreskrift om skyldighet att övergå till annan tjänst.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 1 november 1935 har genom länsstyrelsens

i Östergötlands län försorg utredning skett rörande Skänninges förenande

i judiciellt avseende med Mjölby domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § i ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt avhandlat

de frågor som angivas i samma paragraf, har på länsstyrelsens uppdrag utförts

av assessorn i Göta hovrätt Erik Ahlgren.

1 sitt den 2 mars 1936 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen

— under erinran att, därest staden bestrede förening med domsagan,

statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens

förpliktelser beträffande avlönijigen till förenämnda tre rådmän — härom

uttalat, att tvekan kunde råda huruvida ersättningarna borde sättas lika med

de i lönestaten fastställda lägre avlöningarna eller av billighetshänsyn bestämmas

till de av stadsfullmäktige utan samtycke av Kungl. Majit beslutade högre

lönebeloppen. Utredningen ger i övrigt vid handen, att för stadens förvaltning

efter uppgåendet i domsagan beräknats uppstå en årlig kostnadsminskning

av omkring 5,090 kronor, därvid dock förutsatts att stadsfiskalstjänsten,

som är vakant och avlönad med 2,400 kronor örn året, kunde omedelbart

indragas. Utredningsmannen bär sammanfattat resultatet av utredningen

sålunda, att det icke kunde bestridas att förändringen med hänsyn till såväl

staden som domsagan bleve till gagn för rättsskipningen, att för stadens del

den nuvarande ordningen med hänsyn till det ringa antalet mål och ärenden

som förekomme vore ekonomiskt ofördelaktig, att förändringen icke komme

att medföra avsevärt ökade kostnader eller tidsutdräkt för den rättssökande

allmänheten i staden, att exekutionsväsendet därstädes kunde jämväl efter

förening med domsagan inrättas på sätt som ej medförde avsevärd olägenhet,

att stadens motstånd mot den föreslagna förändringen vore att söka i hänsynstagande

till stadens traditioner allt från medeltiden och i fruktan för att

staden genom åtgärden komme att hämmas i sin utveckling ävensom att

kommunalborgmästarinstitutionen icke kunde skänka samma stadga åt förvaltningen

som anordningen med magistrat även örn kommunalborgmästaren

skulle komma att vara jurist, men att gentemot dessa stadens synpunkter borde

framhållas att den blivande rättegångsreformens genomförande förutsatte

de smärre domstolarnas avskaffande.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av bland andra

stadsfullmäktige och magistraten i Skänninge, av häradsrätten i Mjölby domsaga,

av länsstyrelsen i Östergötlands län samt av Göta hovrätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Stadsfullmäktige hava behandlat ärendet vid sammanträde den 8

november 1937 och därvid förklarat sig icke kunna samtycka till att staden

lades under landsrätt, enär dels staden måste förbehålla sig att statsverket

övertoge vissa stadens ekonomiska förpliktelser, dels ock ändringen för stadens

del i ekonomiskt hänseende medförde så obetydliga fördelar, att dessa

icke uppvägde den prestigeförlust och de extra kostnader, som genom förändringen

komme att förorsakas den rättssökande allmänheten, detta i all synnerhet

om handläggningen av ärenden beträffande inskrivnings- och fastighetsväsendet

komme att flyttas från staden. Vad beträffar stadens nyssnämnda

ersättningsanspråk, så hava stadsfullmäktige uttalat, att statsverket

borde övertaga skyldigheten att till de befattningshavare, vilkas tjänster komme

att indragas vid den nya organisationens genomförande, utbetala de löner

som för närvarande av dem åtnjötes. Vidare hava stadsfullmäktige i

fråga örn möjligheterna till besparingar i stadens förvaltning anmärkt att, i

motsats till vad utredningsmannen hållit före, staden i varje fall tills vidare

icke torde kunna undgå att utgiva avlöning till stadsfiskal, vilken kostnad

borde beräknas till 1,500 kronor om året. Härigenom och då vidare enligt

utredningsmannens förslag en blivande kommunalborgmästare skulle hava

rätt till skrivhjälp genom drätselkammarens .försorg, vilket icke torde kunna

ske utan anställande av extra skrivbiträdeshjälp å drätselkontoret, bleve den

återstående besparingen för staden ej större än att den väl uppvägdes av

de kostnader genom resor oell tidsspillan, som stadens rättssökande allmänhet

finge för framtiden underkasta sig.

Magistraten har i yttrande den 15 november 1937 anfört, att magistraten

ansåge sig icke böra mot stadsfullmäktiges förklaring, att fullmäktige

icke kunde samtycka till den föreslagna indelningsändringen, tillstyrka förordnande

att rådhusrätten i staden skulle upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas med Mjölby domsaga.

Häradsrätten, som förehaft ärendet vid sammanträde den 7 december

1937, har — under uttalande att det, efter den utredning handlingarna i

ärendet innehölle och med hänsyn till fastställda grunder för en förestående

processreform, torde få anses uteslutet att särskild rådhusrätt bibehölles för

Skänninge -— icke framfört någon erinran mot att staden förenades med

domsagan.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 18 december 1937 förordat den

ifrågasatta indelningsändringens vidtagande samt till stöd härför anfört bland

annat:

Det torde numera vara allmänt erkänt, att det lände rättsskipningen i städer

av Skänninges storlek till gagn, örn staden i judiciellt hänseende förenades

med angränsande domsaga. Länsstyrelsen ansåge det under sådana förhållanden

icke nödvändigt att närmare ingå på denna fråga. På sätt av häradsrättens

yttrande franninge, torde införlivandet med domsagan av Skänninge

stad icke vålla några egentliga olägenheter för domsagoarbetet. Av den förebragta

utredningen torde vidare framgå, att den ifrågasatta åtgärden, huru

stadens förvaltning än ordnades, icke komme att medföra någon ökad ekonomisk

börda för staden, även örn den rent ekonomiska vinsten för staden

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 154.

5

icke bleve så särdeles stor. Vad stadsfullmäktige anfört och eljest i ärendet

förekommit hade icke kunnat övertyga länsstyrelsen, att stadens förläggning

under landsrätt i något hänseende konune att medföra avsevärd olägenhet

för staden. Då sålunda alla förutsättningar för indragning av stadens egen

jurisdiktion vore för handen, ansåge sig länsstyrelsen böra förorda, att Skänninge

stad, förslagsvis från och med den 1 januari 1939, i judiciellt hänseende

förenades med Mjölby domsaga.

Beträffande den ersättning av statsverket, som skulle utgå till stadens nuvarande

rådmän, har länsstyrelsen förordat att samma ersättning bestämdes

efter nu utgående, ehuru ej i vederbörlig ordning fastställda lönebelopp

eller 550 kronor örn året till vardera av de ordinarie och 100 kronor örn

året till den extra rådmannen. — I fråga om stadsfiskalstjänsten har länsstyrelsen

anslutit sig till den meningen att densamma måste tills vidare bibehållas,

låt vara att tjänsten endast komme att uppehållas på förordnande.

Jämväl Göta hovrätt har i utlåtande den 17 januari 1938 tillstyrkt

att — under förutsättning att statsverket övertoge stadens avlöningsförpliktelser

i förhållande till rådmännen, i vilket hänseende hovrätten ansåge billighetsskäl

tala för att de sedan 1925 utgående avlöningsbeloppen lades till

grund för ersättningens bestämmande — förordnande måtte meddelas om

den ifrågasatta föreningen, vilken syntes kunna träda i tillämpning från och

med den 1 januari 1939. Hovrätten har härvid anfört, att hovrätten, som

funne det uppenbart att Skänninge stad icke borde bibehållas vid egen jurisdiktion,

ansåge att stadens förenande med Mjölby domsaga skulle bliva till

gagn för rättsskipningen. Enligt vad utredningen gåve vid handen, komme

föreningen därjämte att medföra besparing för staden, och någon avsevärd

olägenhet av något slag kunde ej sägas därav uppkomma.

Statskontoret har i skrivelse den 5 februari 1938 avgivit infordrat

yttrande i ärendet, såvitt avser statsverkets övertagande av stadens förpliktelser

beträffande avlöningen till förenämnda tre rådmän i händelse rådhusrätten

komme att upphöra. I utlåtandet har statskontoret anfört, att statskontoret

funne det tveksamt, huruvida till grund för bestämmandet av ifrågavarande

ersättning borde, såsom länsstyrelsen och Göta hovrätt förordat,

läggas de årsarvoden, som rådmännen under senare år i enlighet med stadsfullmäktiges

beslut faktiskt åtnjutit, och icke de i den av Kungl. Majit fastställda

lönestaten angivna lönebeloppen. Såvitt ämbetsverket kunde finna,

hade emellertid den i samband med indragningen av rådhusrätten i Lysekil

genom Kungl. Majits brev den 11 juni 1937 fastställda ersättningen till rådmännen

i denna stad beräknats med hänsynstagande till de avlöningar, rådmännen

faktiskt åtnjutit, och icke till de lönebelopp, som upptagits i den av

Kungl. Majit fastställda lönestaten för rådhusrätten och magistraten i Lysekil.

Med hänsyn härtill ville det synas statskontoret, att även i nu förevarande

fall ersättningen borde bestämmas på motsvarande sätt oell att sålunda

— därest förordnande örn rådhusrättens i Skänninge upphörande

komme att meddelas — rådmännen därstädes borde under deras återstående

livstid tillerkännas årlig ersättning för lidstad lön med Axbom och Wain
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

berg 550 kronor vardera och Wilde 100 kronor. Beloppen, å vilka dyrtidstillägg

icke borde utgå, torde böra anvisas att bestridas från allmänna indragningsstaten.

Departements- Ben i ärendet förebragta utredningen ådagalägger, att därest statsverket

såsom föreslagits övertager staden Skänninges förpliktelser beträffande avlöningarna

till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och med rådhusrättens

upphörande komma att indragas, den ifrågasatta föreningen med

Mjölby domsaga icke kommer att medföra kostnadsökning för staden ens

för det fall att, såsom ännu någon tid torde bliva erforderligt, stadsfiskalstjänsten

därstädes måste bibehållas. Vid sådant förhållande och då -—- såsom

även länsstyrelsen och hovrätten funnit — stadens förenande med domsagan

skulle bliva till gagn för rättsskipningen samt icke medföra avsevärd

olägenhet för staden, lära de i 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna

förutsättningarna för meddelande mot stadens bestridande av förordnande

om stadens förenande i judiciellt avseende med domsaga föreligga. Det är

också min avsikt föreslå Kungl. Maj:t utfärdande av föreskrift härom. Innan

detta sker, måste emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket

övertager stadens förpliktelser mot förenämnda rådmän. Lika med

länsstyrelsen, hovrätten och statskontoret finner jag därvid ersättningarna

böra bestämmas till de av staden begärda högre beloppen. Så har i motsvarande

fall ägt rum, förutom vid det av statskontoret åberopade tillfället,

jämväl vid meddelande av förordnande om staden Kungsbackas förenande

i judiciellt avseende med domsaga. (Se prop. nr 180 till 1934 års riksdag.)

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmännen i Skänninge Carl Johan Theodor Axbom,

Samuel Herman Wahrberg och Gustaf Reinhold Wilde

må från och med den dag, då föreskrift örn stadens förenande

i judiciellt avseende med Mjölby domsaga träder i kraft,

från allmänna indragningsstaten under deras återstående

livstid utbetalas årlig gottgörelse av 550 kronor till en var av

Axbom och Wahrberg samt 100 kronor till Wilde, med iakttagande

av att å förmånen dyrtidstillägg icke skall utgå.

2:o.

Staden Arboga, vars invånarantal den 31 december 1936 uppgick till 4,899

personer, omslutes av Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag, vilket tingslag

ingår i Västmanlands västra domsaga. Denna domsaga, som består av ytterligare

ett tingslag, har kansli i Köping, där tingshus finnes uppfört för förstnämnda

tingslag. Arboga står i direkt järnvägsförbindelse med Köping,

dit avståndet är 17 kilometer samt förbindelserna snabba och täta. Restiden

är cirka 25 minuter med 7 persontåg dagligen i vardera riktningen. I Åker
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

7

bo och Skinnskattebergs tingslag förrättas årligen tio allmänna sammanträden

under tingsterminerna.

Borgmästartjänsten i Arboga är sedan den 9 augusti 1937 vakant. Enligt av

Kungl. Maj:t den 9 augusti 1935 fastställd arbetsordning skall stadens rådhusrätt

utgöras av, förutom borgmästaren, en lagfaren och en icke lagfaren

rådman samt en icke lagfaren extra rådman. Lagfarna rådmanstjänsten

innehaves av juris och filosofie kandidaten Karl Axel Wilhelm Kellgren, som

är född år 1887 och erhållit länsstyrelsens fullmakt'' å tjänsten den 12 juni

1920. Icke lagfaren rådman är Lars August Jonsson, som är född år 1865

och valts till rådman år 1925. Innehavaren av extra rådmanstjänsten är, i

överensstämmelse med kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 362) om tillsättande

av befattning såsom icke lagfaren rådman i vissa städer, tillsatt allenast

på förordnande.

Enligt gällande lönestat för rådhusrätten och magistraten (fastställd av

Kungl. Majit berörda den 9 augusti 1935) utgå från staden till den nuvarande

lagfarne rådmannen de löneförmåner som tillkomma honom enligt beslut

av stadsfullmäktige den 7 maj 1920. Enligt detta beslut är Kellgren

i form av lön, personligt lönetillägg, dyrtidstillägg, ersättning för indragna

boupptecknings- och arvskiftesprovisioner, sportler m. m. garanterad en årlig

tjänsteinkomst av minst 12,000 kronor, därav 2,400 kronor i arvoden såsom

sekreterare hos stadsfullmäktige och hos byggnadsnämnden. Den icke

lagfarne rådmannen åtnjuter enligt samma lönestat 450 kronor i lön och 500

kronor i ersättning för indragna bouppteckningsprovisioner eller sålunda tillhopa

950 kronor. Han är därjämte berättigad uppbära vissa med tjänsten

förenade sportler, vilka uppgått till i medeltal 450 kronor örn året. Den sammanlagda

årliga inkomsten av rådmanstjänsten bör sålunda beräknas till

minst 9,600 kronor för Kellgren och till 1,400 kronor för Jonsson; och hava

dessa förklarat att de gjorde anspråk på ersättning med sagda belopp, därest

förordnande meddelades örn rådhusrättens upphörande. — Någon utfästelse

från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande någon av

rådmännen, och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder

avgå från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om

skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden. I sådant avseende är av

betydelse, att rådmannen Kellgren, vilken avlagt juris kandidatexamen, innehar

föreskriven kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare.

I anledning av tidigare vakans « borgmästartjänsten i Arboga verkställdes,

på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1931 och den 19 augusti

1932, genom länsstyrelsens i Västmanlands län försorg utredning rörande stadens

förenande i judiciellt avseende med Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag

av förenämnda domsaga. Utredningen, därvid de frågor som omförmälas

i 3 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende särskilt uppmärksammades, utfördes på länsstyrelsens uppdrag

av landstingsdirektören Adam Hult.

Utredningsmannen -— vilken vid utredningen biträtts av för staden

utsedda ombud — avgav utlåtande i ämnet den 24 april 1933. Häri

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

påvisades, att staden genom förening med domsagan skulle — under förutsättning

att statsverket helt övertoge kostnaderna för avlönandet av omförmalda

två rådmän — göra en årlig besparing av 11,695 kronor, vilken besparing

dock icke komme att vinnas förrän efter år 1938, då stadens rätt till

bouppteckningsavgifter komme att upphöra. I övrigt framhölls i utredningen,

att jämväl efter en eventuell förening med domsagan särskild inskrivningsdomare

och överexekutor borde finnas för staden, vilka uppdrag borde

anförtros åt kommunalborgmästaren, samt att särskilda tingssammanträden

med tremansnämnd borde där anordnas.

Över utredningen avgåvos yttranden av, bland andra, stadsfullmäktige

och magistraten i Arboga, Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt,

länsstyrelsen i Västmanlands län och Svea hovrätt.

Av stadsfullmäktiges yttrande, däri magistraten instämde,

framgick att fullmäktige vid sammanträde den 9 juni 1933 förklarat,

bland annat, att då enligt den nya lagstiftningen om boutredning och arvskifte

.staden från och med år 1939 komme att gå förlustig privilegiet på tillgodonjutande

av boupptecknings- och arvskiftesavgifter, de ekonomiska verkningarna

av landsrättsförläggningen bleve sådana att staden icke ville motsätta

sig ett införlivande med domsagan, under förutsättning att staten övertoge

stadens samtliga förpliktelser beträffande ersättning till rådmännen för

mistade avlöningsförmåner, att tingssammanträden nied tremansnämnd komme

att hallas i staden samt att den blivande kommunalborgmästaren förordnades

att vara, bland annat, inskrivningsdomare och överexekutor för staden.

Länsstyrelsen anförde i skrivelse den 23 juni 1933 bland annat, att

vad den lagfarne rådmannen anginge, de löneförmåner som av stadsfullmäktige

bestämts vid sammanträdet den 7 maj 1920 finge anses alltför höga

för att skäligen kunna läggas till grund vid beräkningen av statens ersättningsbelopp.

Med hänsyn till stadens storlek och omfattningen av de göromål,

som vore förenade med rådmanstjänsten, syntes de samlade löneförmånerna

icke hava bort sättas till högre belopp än 6,500 å 7,000 kronor. Därest

ersättning därutöver ansåges böra utgå till tjänsteinnehavaren, torde detta

böra bliva en angelägenhet mellan denne och staden. På grund av vad sålunda

uttalats och då länsstyrelsen ej heller holle för lämpligt eller nödvändigt

att en blivande kommunalborgmästare bleve förordnad såsom inskrivningsdomare

och överexekutor, ansåge sig länsstyrelsen förhindrad tillstyrka

att frågan örn staden Arbogas förläggande under landsrätt gjordes beroende

av de av stadsfullmäktige uppställda villkoren.

I sitt den 31 augusti 1933 dagtecknade utlåtande förklarade hovrätten

— under uttalande att stadens krav att den blivande kommunalborgmästaren

skulle förordnas att vara särskild inskrivningsdomare icke kunde tillstyrkas —

att hovrätten såsom ett sammanfattande omdöme funne sig kunna med stöd

av den verkställda utredningen uttala, att med hänsyn till förhållandena i såväl

staden som domsagan deras förenande i judiciellt hänseende kunde förväntas

bliva till gagn för rättsskipningen och att därav icke skulle föranledas

ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Genom beslut den 27 juli 1934 fann Kungl. Majit, med hänsyn till i

ärendet föreliggande omständigheter, ej anledning att för det dåvarande meddela

förordnande örn rådshusrättens i Arboga upphörande och stadens förenande

i judiciellt avseende med domsaga.

Efter det ny lönestat för rådhusrätten och magistraten den 9 augusti 1935

fastställts av Kungl. Majit, blev borgmästarämbetet i staden i behörig ordning

återbesatt, men är tjänsten, såsom förut anmärkts, nu åter ledig.

Med anledning av den nya vakansen anbefallde Kungl. Majit genom remiss

den 15 september 1937 länsstyrelsen att inhämta yttranden från stadsfullmäktige

och magistraten i Arboga rörande stadens förenande i judiciellt avseeende

med Västmanlands västra domsaga.

Till åtlydnad härav har länsstyrelsen med eget utlåtande den 3 januari

1938 överlämnat sagda yttranden ävensom viss genom drätselkammarens i

Arboga försorg verkställd, med hänsyn till numera ändrade ekonomiska

och andra förhållanden erforderlig komplettering av den tidigare utredningen

i ärendet.

I den nya utredningen föreslås, att staden efter rådhusrättens upphörande

skall bidraga till den lagfarne rådmannens avlönande med ■— förutom

vad som belöper i arvoden såsom sekreterare hos stadsfullmäktige och

hos byggnadsnämnden, eller 2,400 kronor -— ett ytterligare belopp av högst

2,400 kronor. Det oaktat beräknas staden genom indelningsändringen göra

en omedelbar årlig vinst av 3,965 kronor, vilken vinst, därest åt kommunalborgmästaren

anförtros att jämväl vara inskrivningsdomare, skulle ökas med

2,200 kronor till 6,165 kronor.

Vid sammanträde den 29 november 1937 hava stadsfullmäktige

tagit ställning till den nya utredningen och därvid beslutat lämna sitt samtycke

till att Arboga i judiciellt avseende förenas med Västmanlands västra

domsaga under förutsättning att:

1) inskrivningsväsendet får omlÄsörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare

och staden åtnjuta inkomsterna av detsamma;

2) lämpligt antal sammanträden med tremansnämnd — ej mindre än nio

årligen — hålles inom staden; samt

3) statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning eller

pension till rådmännen Kellgren och Jonsson, med den inskränkning att

staden gentemot statsverket förklarar sig villig att bidraga med en fjärdedel,

dock högst 2,400 kronor örn året, av den årliga ersättning som kommer att

utgå till Kellgren i anledning av rådmansbefattningens indragning.

Stadsfullmäktige hava tillika, därest föreningen skulle komma att genomföras

mot det sålunda uppställda villkoret angående inkomsterna av inskrivningsväsendet,

förbehållit sig ersättning av statsverket med 1,500 kronor för

kostnader för uppläggande av nya fastighetsböcker för staden.

Magistraten har vid sammanträde den 21 december 1937 beslutat

instämma i stadsfullmäktiges yttrande, dock att den lagfarne rådmannen,

vid tillfället tillika magistratens ordförande, anmält sig från beslutet på det

sätt skiljaktig, att han ansett det mindre lämpligt att kommunalborgmästaren

förordnades att handlägga inskrivningsärenden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Länsstyrelsen har i sitt nya utlåtande vidhållit sin tidigare uttalade

uppfattning om olämpligheten av att förordna särskild inskrivningsdomare i

staden. Vidkommande frågan örn särskilda s. k. tremansting för densamma

har länsstyrelsen ansett det härutinnan framställda kravet böra vinna

beaktande. Vad beträffar det tredje av stadsfullmäktige uppställda villkoret

för samtycke till indelningsändringen, så har länsstyrelsen tillstyrkt ett godtagande

av samma villkor. Härom har länsstyrelsen närmare anfört:

Sedan länsstyrelsen den 23 juni 1933 yttrade sig i ärendet, hade några

pensionsbestämmelser icke blivit antagna för befattningshavarna i Arboga

stad, vid vilket förhållande och då sammansättningen av rådhusrätten efter

nämnda tidpunkt icke undergått någon förändring den ekonomiska uppgörelsen

mellan staden och statsverket i samband med en blivande landsrättsförläggning

nu liksom tidigare huvudsakligast komme att avse löneförmånerna

åt de båda rådmännen, Rörande denna fråga hade länsstyrelsen i

sitt tidigare yttrande framhållit att den lagfarne rådmannen på sin tid tillförsäkrade

minimiinkomsten av tjänsten, 12,000 kronor, med hänsyn till stadens

storlek och omfattningen av vederbörandes arbetsbörda, vore för hög

för att läggas till grund för beräkningen av statsverkets ersättningsskyldighet

samt att denna beräkning borde utgå från ett såsom skäligt ansett avlöningsbelopp

av högst 7,000 kronor. I sitt betänkande i frågan, vilket av stadsfullmäktige

godtagits, hade drätselkammarens delegerade i stort sett kommit

till samma resultat, då de ansett statsverkets ersättningskyldighet till

den lagfarne rådmannen böra begränsas till 7,200 kronor.

Enär en sådan lösning av ersättningsfrågan syntes för statsverket förmånlig,

ville länsstyrelsen för sin del tillstyrka ett godtagande av detta villkor.

Vad den icke lagfarne rådmannen beträffade, syntes mot storleken av den

av honom begärda ersättningen icke kunna göras någon berättigad erinran,

varför nu liksom tidigare ett belopp av 1,400 kronor torde böra läggas

till grund för en blivande ersättnings bestämmande.

Vad slutligen angår stadens anspråk på ersättning av statsmedel för uppläggandet

av nya fastighetsböcker, i händelse handläggningen av inskrivningsärendena

icke skulle anförtros dei# blivande kommunalborgmästaren,

har länsstyrelsen uttalat, att samma krav syntes böra tillmötesgås, i den mån

de havda kostnaderna icke hänförde sig till åtgärder som uteslutande berott

på stadens egna tidigare försummelser i fråga örn skyldigheten att hava författningsenligt

upplagda fastighetsböcker.

I anledning av länsstyrelsens i nyssnämnda hänseende gjorda uttalande

har drätselkammaren i Arboga inkommit med vissa upplysningar angående

stadens fastighetsbokväsende. Det anföres härom bland annat:

Hos inskrivningsdomaren i Arboga funnes för närvarande tre ''upplagor’

fastighetsböcker. De äldsta, innefattande sju band jämte register, hade tillkommit

på grund av kungl, kungörelsen den 14 september 1875. Då för omkring

20 år sedan dessa band börjat fyllas, hade fyra nya fastighetsböcker

— av större omfång och mera gedigna än de äldre — anskaffats och upplagts,

alltjämt i överensstämmelse med förenämnda kungörelse. I dessa nya

band hade anordnats dels fortsättningsrum från de äldre böckerna, dels ock

nya upplägg för nybildade^ fastigheter; därjämte hade överförts hit till nya

upplägg vissa fastigheter fran de äldre böckerna. Denna nya upplaga fastighetsböcker

vore alltjämt icke fullskriven. Den 31 mars 1930 hade magistraten

beslutat att, bland annat såsom en följd av fastighetsregistrets färdigstäl
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154

11

lande, hos stadsfullmäktige hemställa om ett förslagsanslag å 1,500 kronor för

uppläggande av nya fastighetsböcker för staden. Ärendet hade blivit bordlagt

i avbidan på resultatet av då pågående utredning örn stadens förläggande

under landsrätt. Denna utredning hade pågått ända till 1935, då genom

Kungl. Maj:ts beslut om borgmästareämbetets återbesättande staden fått behålla

sin .jurisdiktion. I anslutning härtill hade stadsfullmäktige den 27 mars

1936 ansiagit medel i överensstämmelse med magistratens hemställan.

Av vad här i korthet anförts torde framgå, att stadsfullmäktige gjort anslagets

beviljande helt beroende av frågan, huruvida staden finge behålla sin

egen jurisdiktion. Att stadsfullmäktige icke velat anslå medel till ett arbete,

som eljest enligt lag skulle bekostas av statsverket, vore förklarligt. Numera

inträffade omständigheter hade emellertid medfört att så bleve fallet, därest

icke statsverket, i händelse landsrättsförläggning komme till stånd, gottgjorde

staden dess kostnader i förevarande hänseende. Arbetet med de nya fastighetsböckerna

— åtta till antalet och upplagda enligt så kallat skruvliggarsystem

i överensstämmelse med den för häradsrätt gällande ordning — nalkades

nu sin fullbordan. Böckerna vore alltså utan vidare användbara i

domsaga. Därest dessa böcker komme att utan ersättning överlämnas till

vederbörande domhavande, skulle enligt drätselkammarens mening statsverket

göra en obehörig vinst tack vare den omständigheten, att arbetet avancerat

så långt som skeft. Staden kunde likaväl — utan att därigenom någon

laga skyldighet åsidosatts — hava överlämnat böckerna med arbetet däri

knappast påbörjat; i sådant fall hade statsverket författningsenligt måst vidkännas

kostnaden för uppläggande av de nya böckerna. Det borde erinras

därom, att beskaffenheten av de ovan omtalade äldre fastiglietsböckerna icke

i och för sig betingat uppläggandet av dessa nya böcker.

På grund av remisser hava ytterligare yttranden i ärendet avgivits av Åkerbo

och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt, av domhavanden i Västmanlands

västra domsaga samt av Svea hovrätt ävensom, så vitt avser stadens

på statsverket framställda ersättningsanspråk, av statskontoret.

Häradsrätte n, till vars yttrande d o m havanden förklarat sig

icke hava något att tillägga, har anfört bland annat, att häradsrätten funne

stadens inskrivningsväsende efter sammanslagningen icke böra handhavas av

annan än inskrivningsdomaren i domsagan. Däremot har häradsrätten tillstyrkt,

att sammanträden med tremansnämnd anordnades i staden, men med

hänsyn till det jämförelsevis ringa behovet av sådana sammanträden och till

undvikande av att domsagoarbetet onödigtvis betungades hemställt att antalet

måtte begränsas till tre örn året.

Hovrätten har i utlåtande den 18 januari 1938 förklarat, att hovrätten

vid prövning av ärendet i dess nya skick ej funnit anledning frångå sitt i det

tidigare utlåtandet (se sid. 8) uttalade sammanfattande omdöme angående

frågan örn stadens förenande med domsagan. Vidkommande de av stadsfullmäktige

angivna förutsättningar, varunder samtycke till föreningen lämnats,

har hovrätten tillstyrkt ett godtagande av villkoren under 2) och 3), eller sålunda

alt särskilda för staden avsedda sammanträden med tremansnämnd

måtte inrättas till av densamma önskat antal samt att statsverket måtte, på

sätt staden föreslagit, övertaga stadens förpliktelser emot rådmännen Kellgren

och Jonsson. Därjämte har hovrätten — under avstyrkande av stadens

under 1) gjorda förbehåll örn inskrivningsväsendets handhavande genom sär
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 154

skild inskrivningsdomare — förordat stadens anspråk på ersättning av statsmedel

för uppläggande av nya fastighetsböcker, i händelse samma villkor

icke vunne beaktande. Till stöd för sin sålunda intagna ståndpunkt har bovrätten

anfört:

o I sitt tidigare utlåtande hade hovrätten funnit sig icke kunna tillstyrka att,

såsom staden förutsatt, kommunalborgmästaren förordnades att vara inskrivningsdomare.

Samma ståndpunkt nödgades hovrätten, liksom länsstyrelsen,

häradsrätten och häradshövdingen, intaga till det nu framställda kravet att

inskrivningsväsendet skulle få ombesörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare.

Enligt hovrättens mening förelåge ej tillräckliga skäl att, i motsats

till vad i andra liknande fall ägt rum, på detta sätt splittra inskrivningsväsendet

inom det nybildade tingslaget. Stadens önskemål syntes främst gå

ut på att fastighetsböckerna jämte tillhörande protokoll och handlingar alltjämt

borde finnas tillgängliga i staden, men då rådhusrättens arkiv i övrigt

skulle överflyttas till tingshuset i Köping, måste en dylik sakernas ordning

medi öra praktiska svårigheter såväl för inskrivningsdomaren i Arboga som

för häradshövdingen och hans biträden, då på vartdera .stället allt emellanåt

vid ärendenas behandling kunde krävas tillgång lill de delar av arkivet som

funnes å den andra orten. Rådhusrättens arkiv borde följaktligen i sin helhet

överflyttas till Köping. Några nämnvärda praktiska olägenheter för stadsbefolkningen

torde ej uppstå till följd härav. I de flesta fall kunde erforderliga

upplysningar meddelas allmänheten och hithörande frågor ordnas per post

eller telefon, och om sammanträden med tremansnämnd hålles i staden i den

utsträckning hovrätten förordat, finge befolkningen regelbundet tillfälle till

muntligt samråd på platsen med häradshövdingen eller ett hans rättsbildade

biträde, som vunnit förtrogenhet med stadens fastighetsväsende. Slutligen

vore att mörka, att avståndet till kansliorten vore jämförelsevis obetydligt

och förbindelserna med denna ort mycket goda.

Om stadens inskrivningsväsende skulle ombesörjas i samma ordning som

Sädde för tingslaget i övrigt och staden under sådana förhållanden ej kunde

få åtnjuta sportelinkomsterna, följde väl ej därav någon rätt för staden att

njuta ersättning för de kostnader som nedlagts för uppläggandet av nya fastighetsböcker.

Hovrätten ansåge emellertid att starka billighetsskäl talade för

att ersättning utginge för dessa kostnader, som nedlagts i förhoppning att

staden skulle få behålla sin jurisdiktion tills den nu avlidne borgmästaren

uppnått pensionsåldern och sålunda under flera decennier, och vilka kostnader,

örn arbetet i fråga ej påskyndats på sätt sorn skett, hade drabbat .statsverket.

Enligt vad tillförordnade borgmästaren meddelat motsvarade de nya

fastighetsböckerna. vilkas uppläggande ej till någon del berott på tidigare

försummelser i fråga örn skyldighet att hava författningsenligt upplagda fastighetsböcker,

de numera beträffande fastighetsböcker för landet gällande

kraven.

Statskontoret har i yttrande den 12 februari 1938 erinrat att, därest

en förening av staden med domsagan komme till stånd jämlikt bestämmelserna

i förberörda lag den 17 juni 1932, skyldighet förelåge för statsverket att

bereda ersättning åt rådmännen Kellgren och Jonsson. Såsom av handlingarna

franninge, fortsätter statskontoret, hade emellertid staden förklarat sig

villig att av den årliga ersättning, som komme att utgå till Kellgren, bidraga

med en fjärdedel, dock högst 2,400 kronor. Vid sådant förhållande och då

statskontoret icke ansåge sig böra göra erinran mot de av Kellgren och Jonsson

äskade beloppen, respektive 9,600 kronor och 1,400 kronor, finge ämbets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

verket tillstyrka att, därest förordnande om rådhusrättens upphörande meddelades,

Kellgren och Jonsson bereddes en årlig ersättning av statsmedel med

respektive (9,600—2,400=) 7,200 kronor och 1,400 kronor, att utgå under

deras återstående livstid. Nämnda belopp, varå dyrtidstillägg icke borde beräknas,

torde böra anvisas att bestridas från allmänna indragningsstaten.

Beträffande stadens krav på gottgörelse — under förut angiven förutsättning

— av statsmedel för kostnader för uppläggande av nya fastighetsböcker,

har statskontoret på de av Svea hovrätt anförda skälen och med beaktande

jämväl av övriga i ärendet föreliggande omständigheter anfört, att

statskontoret icke ville motsätta sig bifall till vad härutinnan yrkats. I fråga

om sättet för ifrågavarande utgifts bestridande har statskontoret uttalat att

härför syntes böra anlitas det under andra huvudtiteln uppförda anslaget till

»Häradsrätterna: Nya fastighetsböcker för landet», vartill emellertid samtycke

från riksdagen torde vara erforderligt.

Ett förenande i judiciellt avseende av Arboga stad med Västmanlands Departementsvästra

domsaga måste anses såsom ett allmänt intresse. Det nu föreliggande

tillfället att genomföra en sådan förening synes därför böra begagnas. Förutsättningar

att jämlikt 2 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende genomföra föreningen tvångsvis föreligga

även, såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen.

Stadsfullmäktige i Arboga hava emellertid på vissa i fullmäktiges beslut

den 29 november 1937 närmare angivna, med 1)—3) betecknade villkor samtyckt

till föreningen med domsagan, dock att stadsfullmäktige, för den händelse

villkoret 1) icke skulle komma att uppfyllas, i stället förbehållit sig viss

ersättning av statsverket. Vad de sålunda uppställda villkoren beträffar,

synes mig intet vara att erinra mot ett tillmötesgående av det under 2) upptagna

kravet på anordnande av ett visst antal, minst nio, sa kallade tremansting

i staden, vilket yrkande vunnit understöd både av länsstyrelsen och hovrätten

samt i princip godkänts jämväl av häradsrätten. Även det under 3)

framställda anspråket på att statsverket skall övertaga stadens förpliktelser

beträffande avlöning eller pension till rådmännen Kellgren och Jonsson, med

den inskränkning att staden skall erlägga en fjärdedel, dock högst 2,400 kronor,

av ersättningen till den förre, synes mig böra godtagas. Genom stadens

erbjudande kommer statsverkets årliga ersättningsskyldighet gentemot Kellgren

att begränsas till 7,200 kronor eller till tre fjärdedelar av det belopp,

9,600 kronor, som, därest mot stadens bestridande förordnande örn rådhusrättens

upphörande skulle meddelas, måst från statsverket utbetalas till honom.

Då ersättningen till rådmannen Jonsson belöper sig till 1,400 kronor,

kommer statsverkets sammanlagda ersättningsskyldighet i förevarande avseende

att gälla ett belopp av 8,600 kronor. Beträffande Kellgren torde emellertid

böra föreskrivas att, för den händelse lian skulle komma alt utses till

kommunalborgmästare i Arboga eller i annan stad eller till ledamot i annan

rådhusrätt och magistrat, ersättningen icke vidare skall utgå. Vad slutligen

angår det under 1) upptagna villkoret, eller att inskrivningsväsendet skulle

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15å.

få ombesörjas inom staden av särskild inskrivningsdomare och staden åtnjuta

inkomsterna av detsamma, synes mig samma villkor — som vunnit

understöd endast av majoriteten inom stadens magistrat men avstyrkts i

samtliga övriga yttranden i ärendet — icke böra uppfyllas. Till stöd för denna

min uppfattning åberopar jag vad Svea hovrätt härutinnan anfört. Handläggningen

av inskrivningsärenden för staden bör sålunda efter föreningens

genomförande ske i vanlig ordning, d. v. s. genom inskrivningsdomaren i

domsagan.

Md sist angivna förhållande återstår att taga ställning till stadens förbehåll

om ersättning av statsmedel med 1,500 kronor för kostnader för uppläggande

av nya fastighetsböcker för staden. Detta ersättningsanspråk har

understötts av saväl länsstyrelsen som, under åberopande av billighetsskäl,

av Svea hovrätt och statskontoret. Enligt vad jag övertygat mig om har

uppläggandet av nya fastighetsböcker, därvid det nya för domsagorna gällande

systemet med lösblad och låsanordning kommit till användning, icke

erfordrats med hänsyn till det skick vari stadens sist anskaffade fastighetsböcker

befinna sig. Övergången till det nya systemet framstår emellertid såsom

ändamålsenlig särskilt med hänsyn därtill att i domsagan omläggningen

av fastighetsböckerna redan är verkställd beträffande samtliga nuvarande

fastigheter. Pa grund härav och da det mäste vara förenat med vissa olägenheter

att inom samma domkrets tillämpa två system i avseende å fastighetsböckerna,

hade det ändock icke kunnat dröja länge, innan stadens fastighetsböcker

måst omläggas, men i sa fall genom domhavandens försorg och

på statsverkets bekostnad. Det av staden i förevarande avseende föranstaltade

arbetet kommer sålunda statsverket till godo och torde böra ersättas i

den man särskilda kostnader därav föranletts. Denna ersättning synes,

såsom statskontoret förordat, böra bestridas från de under andra huvudtiteln

för nästkommande budgetår beviljade anslagen till ''Häradsrätterna:

Anskaffande av nya fastighetsböcker för landet’ och ''Häradsrätterna: Uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet’, från det förra anslaget i

vad angår kostnaden för bokband och blanketter samt från det senare anslaget

så vitt avser andra utgifter. Det är min avsikt att, därest riksdagen

icke uttalar någon erinran häremot, hos Kungl. Maj:t förorda till ersättande

de utgifter som staden styrker sig hava haft i förevarande hänseende, dock

högst 1,500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmännen i Arboga Karl Axel Wilhelm Kellgren

och Lars August Jonsson må från och med den dag, då föreskrift

om stadens förenande i judiciellt avseende med Västmanlands

västra domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten

under deras återstående livstid utbetalas årlig

gottgörelse med 7,200 kronor till Kellgren och 1,400 kronor

till Jonsson, med iakttagande dels att å förmånen dyr
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 15

tidstillägg icke skall utgå, dels ock att, därest Kellgren skulle

utses till kommunalborgmästare i Arboga eller i annan stad

eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat, han

ej vidare skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse.»

Vad departementschefen ovan under punkterna l:o

och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:173 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande av medel från jämtländska renh et esf jättens skogsfond till Norrbottens s. 10 i texten
  2. SU 1938:86 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas tjänst s. 6 i texten