Angående anslag för budgetåret 1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker
1938-03-03 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:206, Angående anslag för budgetåret 1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker;
given Stockholms slott den 3 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anför härefter:
Under punkten 131 i 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, till nämnden för granskning av läroböcker för budgetåret
1938/39 beräkna ett anslag av 15 000 kronor.
Sedan ärendet numera är färdigberett, anmäler jag det ånyo för Kungl.
Majit.
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
1. Ärendets behandling vid 1936 års riksdag m. m.
I propositionen nr 143/1936 föreslog Kungl. Majit riksdagen att till granskning
av läroböcker för budgetåret 1936/37 anvisa ett anslag av 15 000 kronor.
Förslaget grundade sig på ett av särskilda sakkunniga den 20 september
1935 avgivet betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar
1935:45), varöver yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och
sammanslutningar, bland annat av skolöverstyrelsen och statskontoret.
De bestämmelser, som vid tiden för propositionens avlåtande funnos meddelade
i fråga örn sättet för antagande av lärobok till användning vid vederbörande
läroanstalter, kunna sammanfattas sålunda, att i fråga om de högre
skolorna skolöverstyrelsen och i fråga om folk- och fortsättningsskolorna
statens vederbörande folkskolinspektör på förslag av vederbörande bestämde
örn antagande av läroböcker.
De av de sakkunniga framlagda förslagen inneburo dels ändrade föreskrifter
i fråga om sättet för antagande av läroböcker och omarbetade upplagor
av sådana, dels ock bestämmelser rörande granskning av läroböcker.
I omförmälda proposition upptogs till mer ingående behandling endast
den sistnämnda frågan om granskning av läroböcker. I propositionen anförde
jag, att jag senare torde bliva i tillfälle att för Kungl. Majit anmäla
spörsmålet om antagning av lärobok, i .vilket avseende jag icke hade för
avsikt att ifrågasätta sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för sitt
genomförande krävde riksdagens medverkan.
Vad först angick spörsmålet, huruvida läroboksgranskningen borde xjtterligare
centraliseras, erinrades i propositionen, att en central granskning av
läroböcker för närvarande ägde rum blott för de högre läroanstalternas del
samt att denna granskning hittills i regel endast avsett ny lärobok; allenast
för de högre skolorna och i mindre utsträckning torde nya, omarbetade upplagor
hava kontrollerats.
De sakkunniga hade förordat, att granskningen skulle bliva central även
för folkskolan, att kristendomsböcker, för vilka förut en särskild granskningsform
varit anordnad, skulle väsentligen likställas med övriga läroböc
ker, att textböcker i moderna språk skulle bliva föremål för viss central kontroll,
att granskningen skulle regelmässigt omfatta även nya, omarbetade
upplagor, att den också skulle avse utgallring av föråldrade eller annars
olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar skulle upprättas
för att läggas till grund för antagning av böcker vid skolorna.
För egen del förklarade jag mig i propositionen anse, att åtgärder borde
vidtagas för att få en dylik central granskning till stånd. För folkskolans
del skulle detta innebära det framsteget, att denna kontroll, som för närvarande
vore splittrad på 52 inspektionsområden och som åvilat folkskolinspektörerna
jämte mångfaldiga administrativa uppgifter av annan art.
hädanefter skulle utövas av en särskild, kompetent central instans. Men
också för den högre skolan, där läroboksbeståndet vore i hög grad specialiserat
efter olika undervisningslinjer, skulle möjlighet beredas att överblicka
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206. 3
detsamma genom de läroboksförteckningar, som skulle angiva granskningens
resultat.
Med avseende på läroboksgranskningens syftemål anförde jag bland annat,
att utfärdandet av officiella läroboksförteckningar möjliggjorde en översiktlig
kontroll av läroboksbeståndet och skapade grundvalen för ett ändamålsenligt
urval av böcker i och för skolbruk. Då förhandenvarande officiella
läroboksförteckningar med vederbörliga prisuppgifter i och för sig
torde utgöra en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande av lärobokspriserna,
borde redan ur denna synpunkt anordnandet av en effektiv läroboksgranskning
kraftigt förordas. Ett utfärdande av dylika förteckningar
innebure ett fixerande av det läroboksbestånd, som ansåges böra godkännas
för skolbruk, och utövade alltså en viss konserverande inverkan på läroboksbeståndet.
Den genom expertis skärpta granskningen av nya böcker
torde medföra, att benägenheten att utgiva dylika i motsvarande mån torde
minskas. Restriktioner borde förvisso skapas mot de aktuella missförhållandena
på läroboksområdet. De borde dock icke sträcka sig så långt, att
därmed förutsättningarna upphävdes för en ändamålsenlig förnyelse av vår
lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning och omvandling
och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar, som skulle
bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, borde därför upprättas
på objektiva, i varje särskilt fall tillämpade grunder. Som dylika
grunder angav jag bland annat, att läroboken borde vara ny, d. v. s. icke
till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig bok, att
den borde bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel och att den i
huvudsak motsvarade ett i en undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt
ändamål. Jag anförde vidare, att de läroböcker av vederhäftig läggning,
som befunnes i vissa väsentliga avseenden utgöra värdefulla pedagogiska
bidrag, men som ur vissa synpunkter syntes föranleda vägande invändningar,
borde å förteckningarna uppföras under rubriken »till prövning».
Det vore den antagande myndighetens uppgift att härvid pröva, vid vilken
eller vilka skolor en dylik bok finge brukas, och tillse, att den användes under
den tid, som angåves av den kurs, boken innefattade.
Beträffande frågan om vem som borde äga göra framställning om granskning
av en bok och huruvida sådan framställning regelbundet borde föranleda,
att expertis anlitades för att bedöma bokens lämplighet för skoländamål,
hade skolöverstyrelsen framhållit, att i stället för att den nu beträffande
de högre .skolorna förekommande läroboksgranskningen verkställdes endast
i samband med behandlingen av förslag om böckernas införande vid skolorna,
skulle den av granskningsniimnden utförda granskningen vara en
förhandsgranskning. Granskningen i denna nya form måste beräknas erhålla
så väsentligt ökad omfattning, att den svårligen skulle kunna handhavas
av överstyrelsen.
Det vore då, yttrade överstyrelsen, av betydelse att undersöka, vilka skälen
vore för införande av lörhandsgranskningen. Dessa syntes vara i huvudsak
två. Dels hade det befunnits önskvärt att skapa möjlighet för en granskning
av läroböcker i korrektur, dels krävde kontrollen över de nya upplagorna
en förhandsprocedur. De sakkunniga hade menat, att korrekturgranskningen
skulle vidga möjligheterna för det pedagogiska initiativet ali
komma lill sin rätt inom läroboksproduktionen. Genom densamma skulle
också den fria konkurrensen på området befrämjas, överstyrelsen kunde
icke finna dessa skäl äga sådan tyngd, att de motvägde förhandsgransknin
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Kr 206.
gens olägenheter, vilka överstyrelsen funne betydande. Däremot vore överstyrelsen
ense med de sakkunniga därom, att kontrollen över nya upplagor
krävde en granskning, redan innan de ifrågasatta förändringarna av de
gamla upplagorna slutligt bestämdes. Men en dylik jämförande granskning,
anordnad ungefär så som de sakkunniga föreslagit, torde icke behöva bliva
mera omfattande än att den borde kunna verkställas av överstyrelsen med
biträde av experter. Vidare har överstyrelsen anfört, att en tungt vägande
invändning mot den föreslagna anordningen för läroböckernas granskning
gällde de kostnader, vilka bleve förbundna med densamma. Det kunde nämligen
med rätt stor säkerhet förutses, att granskningsnämndens verksamhet
skulle komma att erhålla en betydande och så småningom växande omfattning.
Varje förlag eller författare, som utgivit eller ämnade utgiva en lärobok,
helt eller delvis avsedd för skolbruk, skulle äga rätt att begära bokens
granskning. Det vore att märka, att den granskning, som här ifrågasattes,
skulle verkställas oberoende av örn boken föreslagits till införande vid någon
läroanstalt. Detta vore en nödvändig följd därav, att granskningen
skulle kunna verkställas, även innan boken färdigtryckts och utgivits. Utan
tvivel skulle denna anordning komma att medföra, att granskningsarbetet
bleve väsentligt mera omfattande än vad som med ledning av antalet av de
vid skolorna nu använda läroböckerna kunde beräknas. Även i de fall, då
utsikterna för godkännande vore skäligen små, torde vederbörande förläggare
säkerligen icke underlåta att begära den kostnadsfria granskningen.
Sammanfattningsvis har överstyrelsen anfört, att — då vinsterna av förhandsgranskningen
icke torde bliva av större betydelse, varemot den med
säkerhet skulle medföra bestämda olägenheter och ökade kostnader — överstyrelsen
ansåge sig böra avstyrka införandet av förhandsgranskning.
För egen del framhöll jag, att det framstod som självfallet, alt den centrala
granskande myndigheten ägde en sådan pedagogisk kompetens, att
den vore i stånd att preliminärt underkänna undervisningsmaterial av uppenbart
olämplig beskaffenhet. Beträffande initiativet anförde jag, att detsamma
icke borde vara förbehållet skolmyndigheterna, utan att det borde
finnas en öppen möjlighet jämväl för författare, vetenskapsmän och eljest
intresserade att påkalla uppmärksamhet för sina bidrag till lärobokslitteraturen,
givetvis under förbehåll att deras arbeten väsentligen holle provet enligt
de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits. Beträffande fragan.
huruvida lärobok, vars granskning påkallades, borde företes i manuskript,
korrektur eller färdigställt skick anförde jag. att å ena sidan kunde, örn
granskning i korrektur eller färdigställt skick förutsattes, detta verka hämmande
på läroboksproduktionen och fördyrande på lärobokspriserna. A
andra sidan medförde en granskning i manuskript en avsevärd arbetsbelastning
för den granskande myndigheten. Det vore icke lätt att avgöra, vilken
väg, som vore den ur olika synpunkter bästa, och något definitivt ståndpunkttagande
i denna fråga torde i detta sammanhang icke vara eriorderligt.
De skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna borde företes i färdigställt
skick, syntes dock väga tyngst. En granskning i manuskript eller
korrektur såsom en undantagsföreteelse. betingad av särskilda förhållanden,
torde dock icke böra helt uteslutas.
Enligt de sakkunniga skulle granskningen verkställas av en särskild
granskning snämnd, beträffande vars sammansättning de sakkunniga framlade
följande förslag:
Granskningsnämnden skulle bestå av fem medlemmar. Fyra av dessa
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206. 5
jämte suppleanter, förslagsvis tre stycken, skulle utses av Kungl. Maj:t för
en tid av fyra år, varvid en medlem skulle förordnas att tillika vara nämndens
ordförande. Såsom femte medlem av nämnden skulle, allteftersom
nämnden handlade läroboksärenden av olika beskaffenhet, inträda en ledamot
av skolöverstyrelsen, vilken överstyrelsen därtill förordnade. De medlemmar,
som tillsattes av Kungl. Majit, skulle utses enligt sådana grunder,
att ordföranden företrädde det allmänna och offentliga intresse, som vore
förenat med läroboksfrågan, medan de övriga tre medlemmarna vore aktivt
verksamma pedagoger, vilka kunde anses företräda gymnasiet, mellanskolan
och folkskolan. Då nämnden tillsattes, skulle två av dess skolrepresentanter
utses för två år. En sekreterare skulle anställas hos nämnden och
förordnas för en tid av ett år. Nämnden skulle förfoga över experter (speciellt
sakkunniga), som efter förslag av nämnden utsåges av Kungl. Majit.
Experterna vore dels en sakkunnig rörande tryckeri- och förlagsärenden.
dels ämnesexperter. I fråga örn godkännande av en lärobok skulle anlitas
en eller två experter, allt efter tillgången på expertis inom nämnden. För
övrigt skulle experter anlitas enligt nämndens omprövning. För granskning
av kristendomsböcker, vilka för övrigt skulle granskas i enahanda ordning
som andra läroböcker, borde dock, förutom de två av Kungl. Majit utsedda
ämnesexperterna, vilka finge antagas komma att representera såväl pedagogisk
som teologisk sakkunskap, finnas en sakkunnig prästman, representerande
de ifrågäkommande rent kyrkliga intressena. Denne skulle lämpligen
för viss tid utses av ärkebiskopen att såsom expert biträda nämnden
vid ifrågavarande granskningsarbete.
Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle — under förutsättning av att
officiella, av Kungl. Majit utfärdade lärobok sförteckningar förelåge — överstyrelsen
verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre skolan
skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband med antagningen
av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna. För den lägre
skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning av vederbörande
lokala skolmyndighet, närhelst ny lärobok föreslagits till antagande
inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade upplagor skulle godkännas av
överstyrelsen enligt samma procedur som de sakkunniga förordat. Vid slutet
av varje år skulle vederbörande skolmyndigheter delgivas uppgifter rörande
godkännande av nya läroböcker och nya, omarbetade upplagor av läroböcker.
Granskningen skulle i varje särskilt läll ske med anlitande av två
experter. Då överstyrelsen avslagit framställning om godkännande av lärobok,
skulle skälen därför angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet.
Besvär över överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas till
Kungl. Majit. Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år genom en
på angivet sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter Kungl. Majit
skulle fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande det godkända
läroboksbeståndet.
För egen del förordade jag förslaget, att en särskild granskningsnämnd
borde handhava samtliga nu berörda uppgifter.
Statsutskottet anförde i utlåtande nr 15.3 bland annat följande:
Av vad i statsrådsprotokollet anförts framginge, att för lösandet av den
fråga, som under den tidigare diskussionen varit kanske den mest framträdande,
nämligen örn målsmännens kostnader för läroböcker, inga direkta
åtgärder föreslagits i propositionen. Utskottet ville i detta hänseende erinra,
att 1930 års riksdag i skrivelse nr ISO anhållil örn snar utredning, på vad
6
Kungl. Majis proposition Nr 206.
sätt ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel skulle kunna åstadkommas,
icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet
i val av läroböcker, samt att Kungl. Majit ville fortast möjligt vidtaga de
åtgärder, som av utredningen eventuellt kunde visa sig erforderliga. Visserligen
torde, på sätt jämväl i statsrådsprotokollet framhållits — genom införande
av ändrade bestämmelser för granskning av och antagning till användning
vid skolorna av nya läroböcker eller av nya, mera väsentligt omarbetade
upplagor -— åtskilligt kunna vinnas för förverkligandet av riksdagens
sålunda uttalade önskemål örn förbilligande av kostnaderna för skolmateriel.
Utskottet ansåge emellertid erforderligt att, örn så vöre möjligt utan
att fördenskull behovet av en god lärobokslitteratur behövde eftersättas, även
mera direkta åtgärder vidtoges i nu berörda hänseende. För skolans förhållande
till målsmännen vore — även om den genomsnittliga årliga kostnaden
för varje målsman icke uppginge till något större belopp — en tillfredsställande
lösning av denna fråga av betydelse. Givetvis finge icke förbises, att
de senare årens ingripande omdaningsarbete på skolornas område kommit
att på grund av kursernas och det inre skolarbetets omläggning medföra behov
av ett ökat utbyte av läroböcker med därav ökade kostnader. Även om,
sedan de nya undervisningsplanerna hunnit vara i kraft någon tid, en minskning
av behovet av nya eller omarbetade läroböcker sannolikt komme att
inträda, funne utskottet, i likhet med 1930 års riksdag, frågan om förbilligande
av kostnaderna för läroböcker vid skolorna vara av den vikt, att en
särskild utredning av densamma borde företagas. För denna utredning torde
i det stora hela kunna angivas samma riktlinjer som på sin tid av 1930
års riksdag uppdrogos i dess skrivelse nr 186.
Utskottet hemställde alltså, alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn verkställande av utredning och framläggande för riksdagen,
i den mån så kunde visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder för
ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m. vid skolorna.
Den utvidgning av läroboksgranskningens uppgifter, som i propositionen
föreslagits, fann utskottet väl motiverad. Ej heller gåvo de av mig uppdragna
riktlinjerna för granskningsuppgifternas fixering och utformning utskottet
anledning till erinran. Utskottet ville emellertid beträffande hela den föreslagna
nyorganisationen framhålla, att man rörde sig på ett område, där
närmare erfarenhet ännu saknades. I den mån dylik vunnes, kunde det måhända
bliva erforderligt att jämkningar eller förändringar vidtoges. Utskottet
hade vid sin prövning av frågan om förhandsgranskningen funnit de starkaste
skälen tala för ett bifall till skolöverstyrelsens förslag. Såväl ökat arbete
som ökade kostnader syntes vara förknippade med en förhandsgranskning,
varjämte åtskilliga andra olägenheter därav, på sätt överstyrelsen i sitt
i statsrådsprotokollet återgivna utlåtande framhållit, torde vara att befara.
Härtill komme vidare, att granskning av en lärobok, som icke ens ifrågasatts
till införande vid en skola, knappast torde kunna anses vara av behovet påkallad.
Med utskottets sålunda intagna ståndpunkt kunde av naturliga skäl
granskning förekomma endast av lärobok i färdigställt skick. Härigenom
undvekes de nackdelar av olika slag, som måste uppkomma vid granskning
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
7
av läroböcker i korrektur eller i manuskript. Vad departementschefen anfört
örn granskningens föremål — däribland örn granskningen av kristendomsböcker,
arbetsböcker och s. k. textböcker — om den närmare prövningen
av frågan, för vilka läroanstalter läroboksförteckningarna borde
bliva normerande, om behovet av en granskning av nya, omarbetade upplagor
och örn viss prisgranskning i samband med prövningen av ny upplaga
hade icke givit utskottet anledning till erinran.
Beträffande utmönstring ur de officiella läroboksförteckningarna av föråldrade
eller för undervisningen eljest såsom olämpliga befunna läroböcker
hade, erinrade utskottet, föreslagits, att detta skulle ske, antingen — såsom
av de sakkunniga föreslagits — företrädesvis i samband med den kontinuerligt
pågående granskningen av förslag till nya omarbetade upplagor av läroböcker,
eller ock — såsom bland annat av skolöverstyrelsen föreslagits —
med vissa års mellanrum, förslagsvis vart femte år, av särskilda för ändamålet
utsedda granskningsmän. I likhet med departementschefen funne utskottet
de starkaste skälen tala för förstnämnda alternativ.
Utskottet hade icke kunnat ansluta sig till de sakkunnigas och departementschefens
förslag om inrättande av en granskningsnämnd utan funne
sig böra tillstyrka en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med de
i överstyrelsens förslag uppdragna riktlinjerna. Detta skedde främst av följande
skäl.
En av avsikterna med överstyrelsens inrättande var att vårt land skulle
erhålla en central myndighet, framför allt i pedagogiskt avseende, för hela
skolväsendet, såväl det högre som det lägre. Ingen tvekan torde råda därom
att läroboksgranskningen redan i sin nuvarande form och givetvis ännu
mera efter en omorganisation och utvidgning pa sätt nu ifragasatts vore en
av de viktigaste pedagogiska uppgifter, som för närvarande ålåge överstyrelsen.
Utskottet hade icke av vad som anförts blivit övertygat om nödvändigheten
av den i propositionen föreslagna uppdelningen, varigenom en
myndighet skulle godkänna läroböckerna och en annan besluta örn deras
införande vid skolorna. Genom sin mångåriga verksamhet med granskning
av läroböcker för de högre läroanstalterna hade vidare överstyrelsen förvärvat
en erfarenhet, som torde bliva väl behövlig vid reformens genomförande.
Skolöverstyrelsens ledamöter rekryterades bland landets erfarnaste
pedagoger, och genom det föreslagna expertförfarandet finge den möjlighet
att rådgöra och samarbeta med andra sakkunniga; att för den föreslagna
nämnden någon större sakkunskap än den, som förefunnes inom överstyrelsen,
skulle stå till förfogande torde sålunda knappast vara att förvänta. Vidare
hade utskottet icke kunnat undgå att finna det betänkligt med tillskapandet
av ett särskilt — låt vara mindre — ämbetsverk för denna verksamhet.
På sätt utskottet redan tidigare framhållit, rörde man sig här på ett område,
där närmare erfarenhet ännu saknades. Det gällde då att söka nå en
organisation, där eventuellt erforderliga förändringar lätt kunde vidtagas,
exempelvis genom inrättande inom överstyrelsen av en nämnd med representation
för målsmannaintresset, för tryckerisakkunskap o. s. v. Ytterligare
ville utskottet framhålla, att kostnaderna vid en organisation enligt
överstyrelsens förslag läge icke oväsentligt under de enligt propositionen be
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
räknade kostnaderna. Även om, vid sidan av det huvudsakligen för ersättning
åt av överstyrelsen anlitade experter m. m. beräknade anslaget, en viss
ökning av överstyrelsens avlöningsanslag kunde bliva erforderlig, torde en
dylik icke behöva bliva av någon större omfattning.
Mot detaljerna i det ursprungligen av överstyrelsen framlagda förslaget
hade utskottet icke funnit annat att erinra än att utgallring av läroböcker
borde ske i samband med den kontinuerligt pågående granskningen av förslag
till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Härigenom bleve den av
överstyrelsen föreslagna särskilda granskningsnämnden icke av behovet påkallad.
Då överstyrelsen såsom förutsättning för sitt förslag angivit, att officiella,
av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar borde föreligga, utginge
utskottet från att åtgärder härför snarast bleve vidtagna.
Reservation till statsutskottets utlåtande avgavs av herrar Nilsson i Malmö.
Oscar Olsson, Andersson i Råstock, Jansson i Falun och Andersson i Prästbol,
vilka ansågo, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Majits förslag.
I skrivelse nr 334/1936 anmälde riksdagen, att riksdagen avslagit Kungl.
Maj:ts i omförmälda proposition framlagda förslag. Vidare anhöll riksdagen
i samma skrivelse örn verkställande av utredning och framläggande för
riksdagen, i den mån så kunde visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder
för ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m. vid skolorna.
Riksdagen avslog sålunda såväl Kungl. Maj :ts som statsutskottets förslag
till organisation av läroboksgranskningen men biföll utskottets förslag, såvitt
detta rörde frågan örn utredning rörande förbilligande av kostnaderna för
läroböcker.
I anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Maj :t genom
beslut den 30 oktober 1936 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
en sakkunnig för att inom departementet biträda vid fortsatt utredning av
frågan örn läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter
jämte därmed sammanhängande frågor. Såsom sakkunnig
tillkallades samma dag läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola,
filosofie licentiaten Nils Forssell.
På förslag av den sakkunnige har Kungl. Majit genom kungörelserna nr
792—795/1937 meddelat vissa ändrade bestämmelser angående sättet för
antagning av läroböcker för folk- och fortsättningsskolan. Enligt tidigare
gällande bestämmelser skulle, såsom redan antytts, läro- och läseböcker vid
dessa skolor bestämmas av statens vederbörande folkskolinspektör, sedan
skolrådet efter vederbörande lärares hörande avgivit förslag. Enligt de nya
bestämmelserna skola icke blott läro- och läseböcker utan också viss annan
undervisningsmateriel samt nya omarbetade upplagor av använd dylik undervisningsmateriel
antagas av folkskolinspektören, sedan skolrådet efter
vederbörande lärares hörande avgivit förslag. Detaljerade föreskrifter hava
meddelats rörande antagningsförfarandet. Enligt bestämmelserna bör nödig
enhetlighet råda i fråga örn undervisningsmaterielen inom ett och samma
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206. 9
skoldistrikt samt inom angränsande distrikt, mellan vilka flyttning av elever
plägar ske.
Sedermera har den sakkunnige med skrivelse den 15 december 1937 överlämnat
utredning och förslag rörande särskild granskning av läroböcker,
över vilket förslag den 31 januari 1938 avgivits utlåtanden av statskontoret
och av skolöverstyrelsen. I anledning av överstyrelsens utlåtande har den
sakkunnige avgivit särskilt yttrande den 18 februari 1938.
I detta sammanhang bör också erinras, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 augusti 1937 särskilda sakkunniga av mig tillkallats för att
inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag
angående beredande av fria läroböcker och annan skolmateriel för folkskolans
lärjungar. Detta utredningsarbete pågår fortfarande.
2. 1937 års sakkunnigförslag.
Det av omförmälde utredningsman framlagda förslaget innebär i huvudsak,
att en särskild nämnd skulle verka för granskning av läroböcker och,
därmed jämställd undervisningsmateriel. Nämndens beslut skulle underställas
skolöverstyrelsen för prövning. Godkändes icke nämndens beslut av
överstyrelsen, skulle frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. För
bestridande av de med nämndens verksamhet förenade kostnaderna skulle
anvisas ett anslag av i runt tal 14 700 kronor.
Inledningsvis har utredningsmannen fäst uppmärksamheten på betydelsen
av en effektiv läroboksgranskning över huvud taget och i synnerhet örn att
åtgärder av det allmänna mer allmänt vidtoges för nedbringande av målsmännens
utgifter för undervisningsmateriel. Utredningsmannen har också
påpekat, att ett utfärdande genom det allmännas försorg av läroboksförteckningar
skulle i sin mån bidraga till att förbilliga läroböckerna.
Beträffande läroboksgranskningens organisatoriska utformning har utredningsmannen
yttrat följande:
Problemet syntes vara, att finna en framkomlig väg mellan de båda föreliggande
alternativen, nämligen
antingen granskning genom en särskild, direkt under Kungl. Majit ställd
granskningsnämnd
eller granskning genom skolöverstyrelsen med biträde av experter.
Det ville då synas, som örn de bärande skälen mot Kungl. Maj:ts förslag
varit, att det icke förefallit tilltalande, örn ett nytt ämbetsverk i mindre skala
skapades och om från ett centralt ämbetsverk undandroges funktioner, som
av ämbetsverket självt med rätta betecknades såsom tillhörande dess centrala
uppgifter. Den möjligheten förelåge emellertid att såsom ett självständigt
organ inom vår skolorganisation inrätta en nämnd med representation
för målsmannaintresset. Det förefölle skäligt, att örn målsmanna
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
intresset, såsom sig borde, komme till uttryck vid läroboksgranskningen,
detta skedde under former och förutsättningar, som betryggade dess reella
och positiva inflytande. Nämnden borde fördenskull även tillmätas en autonom
och central verksamhetskrets i granskningsarbetet. Enligt sakens natur
kunde allmänintressets representanter ej hänvisas till en uteslutande konsultativ
roll vid skolöverstyrelsens granskningsarbete, såsom ett slags experter
vid sidan örn ämnesexperterna.
Ett underställningsförfarande torde böra införas i granskningsnämndens
förhållande till överstyrelsen. Detta skulle alltså innebära, att granskningsnämndens
beslut icke finge verkställas, innan detsamma blivit av överstyrelsen
prövat och godkänt, och att överstyrelsen därvid skulle ha att tillse,
att nämndens beslut vore ur allmänna synpunkter skäligt, ändamålsenligt
och riktigt. Skulle överstyrelsen icke godkänna nämndens beslut, hemfölle
ärendet under Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.
Då på så sätt en nödig effektivitet skulle säkerställas åt lekmannaelementets
medverkan i granskningsarbetet, vore det å andra sidan uppenbart, att
denna medverkan borde utövas ej blott under kontroll av överstyrelsens ämbetsmyndighet
utan också under ständigt samarbete med och information
från pedagogisk sakkunskap både inom överstyrelsen och inom själva nämnden
samt, i mån av behov, även från ämnesexperter.
I tre särskilda avseenden skulle denna samverkan mellan det allmänna intressets
representanter och den pedagogiska administrationen och expertisen
.organiseras för att möjliggöra ett ur olika synpunkter önskvärt granskningsresultat.
t ■ |
1) Dels skulle såsom nämnt nämndens förslag regelmässigt underställas
överstyrelsen.
2) Vidare syntes också aktiva pedagoger böra vara bisittare i nämnden, i
enlighet med vad som föreslagits i 1936 års proposition. Två viktiga avvikelser
från de i propositionen föreslagna principiella bestämmelserna torde dock
i detta sammanhang böra vidtagas. Dels påkallade kravet om att allmänintressets
målsmän borde äga en utslagsgivande ställning inom nämnden, att
den numerära proportionen mellan dessa och pedagogerna bleve en annan
än den, som föreslagits år 1936. Det syntes sålunda vara lämpligt, att allmänintressets
målsmän ägde majoritet inom nämnden. För det andra förtjänade
en anmärkning att beaktas, som framställts i skolöverstyrelsens utlåtande
över 1934 års lärobokssakkunnigas betänkande, då det nämligen hävdats,
att i synnerhet folkskolans befogade anspråk icke tillräckligt tillgodosetts
genom att densamma enligt nämnda sakkunnigas förslag blott ägde en
represenlant i nämnden.
Härvid mötte emellertid en organisatorisk svårighet, då å ena sidan allmänintressets
målsmän skulle tillförsäkras majoritet inom nämnden, å andra
sidan antalet av pedagoger inom densamma skulle utökas utöver de tre, som
föreslagits år 1936. Såsom nedan skulle betonas, vore det visserligen ett oundkomligt
krav, att nämnden vore tillräckligt talrik, för att möjliggöra en jämförelsevis
allsidig, kollegial prövning av förekommande ärenden. Men den
finge å andra sidan både av praktiska hänsyn och ur kostnadssynpunkt ej
inrymma alltför många ledamöter. En lösning i detta dilemma torde dock
givas. Örn nämnden erhölle en konstant kärna av tre målsmän för allmänintresset
(lekmannarepresentanter), inklusive ordföranden, kunde såsom le^
damöter i densamma inträda två representanter för den högre skolan (gymnasiet,
lyceet och mellanskola!!) vid granskning av undervisningsmateriel för
Kungl. Majlis proposition Nr 206.
11
dess skolformer, samt i stället för dessa placeras två representanter för
folkskolan, när granskningen gällde materiel inom dennas verksamhetsområde.
Nämnden arbetade sålunda successivt på två avdelningar, en för högre
och en för lägre skola. Naturligtvis skulle ordföranden äga rätt att inkalla
samtliga de fyra pedagoger, som vore medlemmar av nämnden, för att dryfta
de frågor, som i detta samband kunde äga allmän och gemensam betydelse
för högre och lägre skola.
Vid besluts fattande inom denna fulltaliga nämnd torde dock — i enlighet
med den grundsats, som uppställts örn allmänintressets dominerande inflytande
— endast en representant för den högre och en för den lägre skolan
böra äga votum, enligt Kungl. Majlis förordnande i samband med utseende
av medlemmar av nämnden.
3) Nämndens samverkan med pedagogiska auktoriteter skulle givetvis
också ske genom att experter anlitades vid förekommande behov. Den princip,
som godtagits år 1936, att två experter borde, var för sig eller gemensamt,
avgiva offentligt yttrande över varje bok, torde alltjämt böra upprätthållas.
I den mån, som expertis ej förefunnes inom nämnden, torde nämnden böra
utse särskild expert. Viktigt vöre härvid, att enligt den organisation, som här
förordades, en fast kollegial kärna ständigt skulle förefinnas, som garanterade,
att granskningen skedde på ett jämförelsevis enhetligt sätt i olika fall.
De tre lekmannarepresentanterna skulle därvid utgöra ett konstant element i
nämndens verksamhet, medan de två representanterna för respektive högre
och lägre skola på sina olika områden kunde kontinuerligt hävda vidkommande
synpunkter och önskemål. Av betydelse vore, att icke de från fall
till fall anställda experterna finge en faktiskt utslagsgivande betydelse i sina
speciella frågor.
Härvidlag påkallade i all synnerhet den ytterst beaktansvärda granskningen
av nya, omarbetade upplagor uppmärksamhet. Särskilt märktes det fall,
då olika experter fått granska en första och en andra, omarbetad upplaga
av en och samma lärobok och dessa expertutlåtanden utan vidare jämförande
prövning lades till grund för den granskande myndighetens beslut. Ensidiga
yrkanden från experternas sida, vilka ej auktoritativt kontrollerades,
kunde sålunda föranleda, att målsmännen alltjämt besvärades av den »terror»
med nya, omarbetade upplagor, vilken det torde vara en gransknings
givna uppgift att stävja.
På ovan angivna sätt skulle i reglerad samverkan med överstyrelsen anordnas
en särskild administrativ instans för läroboksgranskningen. Denna
instans skulle givetvis i enlighet med 1936 års proposition i så måtto få en
enhetlig prägel, att samtliga bisittarna i nämnden, lekmannarepresentanterna
likaväl som de aktiva pedagogerna, skulle av Kungl. Majit utses för en begränsad
tid, exempelvis fyra år, och sålunda samtliga inför allmänheten såsom
till namnet kända komma att bära sin givna del av ansvaret för åtgärderna
i ifrågavarande avseende.
Särskilt med avseende på prisgranskningen torde den arbetsfördelning,
som sålunda komme alt råda beträffande granskning och antagning av läroböcker,
icke böra underskattas till sin betydelse.
Enligt 1936 års statsutskotts förslag borde granskningen och antagningen
av läroböcker — i anslutning till den nu rådande ordningen beträffande
den högre skolan — kombineras på så sätt, att nya läroböcker under given
motivering föresloges lill införande av en skoladministrativ instans (klass
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
konferens vid läroverk, skoldistrikt och folkskolinspektör inom folkskolan).
samtidigt som denna instans anhölle att få bruka läroboken i fråga vid
undervisningen (i en skola, respektive ett skoldistrikt). Därmed skulle —
enligt den tankegång, som framlagts i överstyrelsens remissyttrande och till
vilken utskottet anslutit sig — vinnas, att ingen lärobok upptoges till granskning,
som ej också ifrågasattes till användning, och att till grund för granskningen
alltid kunde läggas ett motiverat utlåtande om sagda bok från en
pedagogiskt initierad myndighet. Skulle däremot initiativet till granskningen
— såsom förordats i 1936 års proposition — komma från förlag och författare,
kunde befaras, att granskningen i onödan och på ett kostsamt sätt komme
att syssla med böcker, som ej finge någon betydelse för den praktiska
undervisningen.
I 1936 års proposition invändes häremot bland annat, att det icke finge
förutsättas, att den granskande instansen vare sig förpliktades att till
granskning upptaga undervisningen ovidkommande materiel eller att densamma
vore inkompetent att urskilja, när vissa böcker eller skrifter icke
kunde äga betydelse för undervisningsväsendet.
Det ville synas, som örn det i och för sig befogade kravet på viss pedagogisk
garanti för kvaliteten av den undervisningsmateriel, som underställdes
granskning, kunde fyllas, utan att granskningen sammankopplades med antagningsförfarandet.
Detta kunde lämpligen ske, om, såsom fallet vore enligt
det i Norge sedan ett fyrtiotal år sedan tillämpade granskningsförfarandet.
det påkallades, att två kända pedagoger, i yttrande, tillsammans eller var för
sig, rekommenderade förlagets (eller författarens) ansökan örn att viss lärobok
bleve godkänd till införande i skolorna.
Till nämnda skäl för en viss administrativ åtskillnad mellan granskning
och antagning av läroböcker komme ytterligare följande omständigheter.
För det första kunde det synas, som om bekymren för att ovidkommande
litteratur skulle lägga beslag på granskningsarbetet illa stöde samman med
de krav på restriktioner i fråga örn läroböckerna, som så eftertryckligt motiverade
kraven på en organisation av granskningen.
I anslutning till skolöverstyrelsens remissutlåtande av år 1936 funnes säkerligen
fog att hävda, att granskningen också borde omfatta prövning av
priset å böckerna, givetvis med de förbehåll, som även uttryckts i 1936 års
proposition. En viss olägenhet torde just ur denna synpunkt kunna vara förknippad
med det förfarande, som nu tillämpades inom den högre skolan
och som enligt 1936 års statsutskotts förslag skulle komma att tillämpas
även för folkskolans del, nämligen att, såsom ovan sagts, boken i fråga skulle
introduceras i skolbruk i samband med bokutbyte vid ett visst läroverk eller
inom ett visst skoldistrikt. En vägledande synpunkt i fråga örn prisgranskningen
bleve då helt naturligt frågan, örn sagda bok ställde sig billig eller
dyr i jämförelse med den bok, som förut brukats vid nämnda läroverk eller
skoldistrikt. I viss mån annorlunda ställde sig saken, därest granskningen
administrativt sett skiljdes från antagningen och granskningen av priset på
den nya boken skedde utan särskild hänsyn till det rådande priset på den
bok, mot vilken den eventuellt skulle utbytas och i stället under regelmässig
jämförelse med samtliga de redan godkända läroböcker, som förefunnes för
samma ämne och stadium. Granskningen av priset skulle med andra ord
då helt och hållet basera sig på prisuppgifterna beträffande de böcker, som
redan funnes upptagna å den auktoriserade läroboksförteckningen.
Det torde överhuvud just ur synpunkten av prisprövningen böra tillses.
Kungl. Maj-.ts proposition Kr 206.
13
att granskningen och antagningen av läroböcker hölles i sär som två olika
administrativa moment. Den allmänt jämförande prisprövningen skedde sålunda
helt naturligt i samband nied granskningen, prisprövningen i jämförelse
med förut brukad och föreslagen bok utfördes i samband med antagningen.
Prisprövingen vid granskningen borde vara fri från sådana speciella hänsyn,
som kunde göra sig gällande vid bokutbyten vid visst distrikt eller visst
läroverk. Endast så torde en sund restriktiv princip kunna vid granskningen
genomföras i prisavseende.
Därtill komme, att ett enhetligt administrativt förfarande givetvis vore ett
viktigt önskemål i fråga om läroboksgranskningen. Därvid påkallade den
för visso ytterst viktiga granskningen av förslag till nya, omarbetade upplagor
särskild uppmärksamhet. Angående proceduren härvid hade 1934 års
lärobokssakkunniga, skolöverstyrelsen i sitt remissutlåtande samt 1936 års
proposition och statsutskottsutlåtande varit ense. I korthet sagt skulle
granskningen av nya, omarbetade upplagor tillgå så, att vederbörande förlag
(eventuellt författare) direkt till granskningsmyndigheten insände föregående
upplaga jämte de rättelser och tillägg, som förordades till införande.
Ehuru utgivandet av en ny omarbetad upplaga för visso vore en synnerligen
beaktansvärd angelägenhet inom undervisningen, ansåges det således likafullt
icke, att initiativet till införandet av en sådan borde komma från ämneskonferensen
vid något läroverk eller något skoldistrikt. Praktiska hänsyn
av lätt insedd art kunde visserligen åberopas för att så ej skulle ske, men
kvar stöde i varje fall, att det ej hävdats, att någon avgörande olägenhet
för skolväsendet skulle vara förenad med att granskningsmyndigheten direkt
toge befattning med dylika förslag till nya, omarbetade upplagor.
Slutligen vore det befogat att erinra om att i 1936 års proposition i syfte
att möjliggöra en viss restriktion i fråga örn läroboksproduktionen departementschefen
visserligen yttrat, att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna
borde företes i färdigställt skick, syntes väga tyngst, men att en
granskning i manuskript eller korrektur såsom undantagsföreteelse dock
icke helt torde böra uteslutas. Eventualiteten av en granskning i korrektur
torde emellertid helt elimineras, därest de antagande skolmyndigheternas förslag
lades till grund för granskningen. Det kunde i detta samband nämnas,
att granskning i korrektur i Norge vore regelmässigt accepterad och visat sig
väl kunna fungera. Faktiskt bleve också förläggarnas ekonomiska risk av att
framställa böcker för skolbruk på detta sätt mindre, än om de ålades att
till granskning framlägga färdigställda läroböcker, varvid givetvis förutsattes,
att granskningen verkligen vore allvarlig och effektiv. För den granskande
myndigheten vore det självfallet också mindre motbjudande att i tvivelaktiga
fall underkänna läroböcker, som underställts densamma, därest förlagen
därmed endast i begränsad mån drabbades av förlust, än örn denna bleve
iner kännbar.
Det ville .således synas, som örn granskningens restriktiva värde och dess
effektivitet i avsevärd mån kunde förminskas, därest initiativet till granskning
av ny lärobok, såsom hittills skett inom den högre skolan, också i fortsättningen
och jämväl för den lägre skolans del förknippades med antagningsförfarandet.
De pedagogiska garantier, som vöre förknippade med det
nuvarande förfarandet, kunde säkerligen vinnas på annat, ovan angivet sätt.
Prisgranskningen torde liven få en mer metodisk utformning, örn granskningen
generellt skildes från antagningen av lärobok.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Utredningsmannens förslag beträffande nämndens organisation och arbetssätt
innebär sammanfattningsvis följande:
Nämnden skulle bestå av sju medlemmar jämte lika många suppleanter,
vilka samtliga av Kungl. Majit förordnades tills vidare för en tid av fyra
år. Tre medlemmar vore lekmannarepresentanter, av vilka en särskilt förordnades
av Kungl. Majit att vara nämndens ordförande. De övriga fyra
medlemmarna skulle utses bland inom skolväsendet aktiva pedagoger. Av
de senare skulle en företräda gymnasiet (lyceet), en medlem mellanskolan
(den statliga realskolan samt de kommunala och praktiska mellanskolorna
ävensom högre folkskolan) samt två medlemmar folk- och fortsättningsskolorna.
Särskilda suppleanter skulle utses för lekmannarepresentanterna och
för företrädarna för högre, respektive lägre skola. Vid förfall för den av
Kungl. Majit förordnade ordföranden skulle den äldste av lekmannarepresentanterna
inträda i hans ställe. Lekmannarepresentanterna skulle ständigt
deltaga i nämndens verksamhet, men de aktiva pedagogerna skulle uppdelas
i två grupper, för den högre skolan och för folk- och fortsättningsskolan.
Under sin verksamhet skulle nämnden sålunda bestå av fem medlemmar,
nämligen dels de tre lekmannarepresentanterna, dels två aktiva pedagoger.
Nämnden skulle alltså bestå av två avdelningar, en för den högre och en för
den lägre skolan, vilka var för sig företrädde nämnden på sina granskningsområden.
Ordföranden ägde dock att, när han prövade lämpligt med hänsyn
till ett ärendes art, sammankalla samtliga nämndens medlemmar.
Åmnesexperter (speciellt sakkunniga) utsåges av nämnden till ett antal av
högst två för varje granskningsuppgift. Nämnden utsåge en särskild expert
rörande tryckeri- och förlagsärenden. Sagda experter utsåges tills vidare
under viss tid.
En sekreterare hos nämnden förordnades av Kungl. Majit tills vidare för
en tid av ett år.
Sekreteraren hade att under vederbörligt ansvar handhava expedition
ävensom att efter ordförandens anvisningar ombesörja utredningar, bereda
ärendena och föredraga dem inför nämnden samt att omhänderhava expensmedel
och för dem avgiva redovisning. Samtliga medlemmar av nämndens
avdelning för den högre skolan eller för den lägre skolan skulle deltaga i
besluten, när dessa avsåge utseende av ämnesexpert, läroboks godkännande,
fastställande av huruvida förslag till ändringar i en läroboksupplaga skulle
medföra, att ny, omarbetad (utökad) upplaga skulle anses föreligga, godkännande
av ny upplaga eller utmönstring av lärobok. I övriga fall vore nämnden
beslutför, därest fyra medlemmar deltoge i besluten. Ordföranden hade
därvid utslagsröst.
Samtliga granskningsnämndens beslut skulle underställas skolöverstyrelsen.
Överstyrelsen prövade härvid, huruvida besluten finge anses skäliga, ändamålsenliga
och riktiga. Godkändes ett beslut icke av överstyrelsen, skulle
det hänskjutas till Kungl. Majits avgörande.
Inom fulltalig nämnd deltoge en av representanterna för den högre skolan
och en av dem för den lägre skolan i besluten enligt Kungl. Majits förordnande
i samband med utseende av medlemmar i nämnden.
Läroböcker och därmed jämställd undervisningsmateriel skulle underställas
nämnden genom framställning från utgivaren (läroboks- eller skolmaterielförlag
eller författare), varvid två kända pedagoger skulle rekommendera
ifrågavarande materiel för skolbruk.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
15
Vad kostnaderna för nämnden beträffade, syntes fast anslag endast böra
utgå till ordföranden med ett belopp av 1 000 kronor, varjämte sekreteraren
med avseende på det arbete, som med hänsyn till nämndens organisation
kunde komma att åligga honom, torde böra avlönas med 2 000 kronor. Dessutom
beräknades arvoden för sammanträdesdag åt ordföranden med 25
kronor och åt nämndens medlemmar med 12 kronor. Därtill komme till
experterna 5 000 kronor, till expenser 300 kronor och till rese- och traktamentsersättningar
3 000 kronor.
Vardera avdelningen av nämnden beräknades sammanträda årligen 20
dagar. De tre lekmannarepresentanterna skulle närvara vid båda avdelningarnas
sammanträden. Dessutom upptoges fem dagar för sammanträden med
fulltalig nämnd, i vilken alltså samtliga såväl lekmannarepresentanter som
, pedagoger skulle vara närvarande. Suppleanterna skulle erhålla det dagarvode,
som annars tillkomme ordinarie medlem.
Kostnaderna för nämnden skulle under sådana förhållanden bliva:
Ordföranden (1 000 kronor + 45 sammanträdesdagar å 25
kronor) ................. kronor 2 125
2 lekmannarepresentanter (45 sammanträdesdagar å 12 kronor)
.............................................. » 1 080
4 pedagoger (25 sammanträdesdagar å 12 kronor) ........ » 1 200
Sekreteraren, arvode .................................. » 2 000
Expenser ............................................ » 300
Ämnesexperter ...................................... » 5 000
Resor och traktamenten .............................. » 3 000
kronor 14 705.
3. Yttranden.
Statskontoret har anfört, att — därest för granskningen av läroböcker ansåges
erforderligt att inrätta en från överstyrelsen fristående särskild nämnd
— ville det synas statskontoret, att det föreliggande förslaget beträffande
nämndens organisation och verksamhet vore väl ägnat att fylla de önskemål,
som från olika håll kunde framföras. Visserligen kunde ifrågasättas, om icke
antalet ledamöter i nämnden vore större än nödigt vöre. För den händelse
emellertid lekmannaelementet ansåges böra beredas avgörande inflytande
vid frågornas prövning, torde, då antalet pedagoger inom nämnden icke
lämpligen torde kunna sättas lägre än som föreslagits, ledamotsantalet näppeligen
kunna minskas.
Mot förslagets detaljer med avseende å nämndens organisation funne statskontoret
icke anledning till annan erinran än att det syntes lämpligt, att
den ene av de till bisittare förordnade lekmännen av Kungl. Majit meddelades
förordnande såsom vice ordförande, samt att någon särskild suppleant
för ordföranden icke syntes vara erforderlig, då vid förfall för ordföranden
suppleanten för vice ordföranden torde böra inträda såsom ledamot av
nämnden.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Med avseende å kostnaderna för nämnden finge statskontoret anföra följande.
I sitt den 14 november 1935 avgivna utlåtande över 1934 års lärobokssakkunnigas
betänkande angående läroböcker, däri de sakkunniga framförde
förslag om inrättande av en granskningsnämnd, hade statskontoret
föreslagit, att, såsom fallet vore beträffande exempelvis allmänna civilförvaltningens
lönenämnd och statens bostadsnämnd, ersättningarna till nämndens
ledamöter borde bestämmas till dels ett mindre, fast årsarvode, dels
ock visst efter sammanträdesdag beräknat belopp. Vad statskontoret sålunda
föreslagit hade av departementschefen upptagits i propositionen till 1936
års riksdag. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle ersättning till nämndens
samtliga ordinarie ledamöter utgå i form av särskilda dagarvoden, beräknade
efter sammanträdesdag. Endast till ordföranden skulle därjämte
utgå fast årsarvode, vilket föreslagits till 1 000 kronor. Då, såvitt statskontoret
kunde finna, enligt det nu föreliggande förslaget icke vore avsett, att de pedagoger,
som vore ledamöter av nämnden, skulle underkasta de till prövning
föreliggande läroböckerna någon särskild granskning ur det ifrågavarande
kunskapsämnets synpunkt — vilken specialgranskning i stället vore
avsedd att ankomma på särskilda experter — funne statskontoret i likhet med
utredningsmannen icke erforderligt, att bisittarna i nämnden tillerkändes
särskilda årsarvoden.
Mot det för ordföranden föreslagna årsarvodet bade statskontoret intet
att erinra. Därest ordföranden under någon längre tid, förslagsvis mer än
två månader, skulle vara förhindrad att deltaga i nämndens sammanträden,
torde Kungl. Majit böra bestämma, huruvida ordföranden skulle för denna
tid vara bibehållen vid sitt arvode eller någon del av arvodet skulle utgå
till hans ersättare.
Beträffande dagarvodena till såväl ordinarie ledamöter som suppleanter
finge statskontoret förorda, att desamma — i likhet med dagarvodena till
ledamöterna av statens bostadsnämnd — skulle utgå enligt de grunder, som
angåves i kungörelsen nr 517/1921 med vissa bestämmelser angående kommittéer.
Härigenom vunnes, att ledamot av nämnden, som vore bosatt å
annan ort än i Stockholm, finge uppbära högre arvode än ledamot, som vore
bosatt i Stockholm, samt att regler erhölles i fråga örn ersättning till ledamot
för avstådda avlöningsförmåner.
I förekommande fall skulle givetvis utgå resekostnads- och traktamentsersättning,
varvid ledamot i nämnden torde böra hänföras till rese- och traktamentsklass
I B.
Det föreslagna arvodet till sekreteraren funne statskontoret vara högre
än behövligt vore. Ett arvode av 1 200 kronor för år syntes tillräckligt med
hänsyn till de sekreteraren åvilande göromålen.
För expenser syntes böra beräknas ett något högre belopp än som föreslagits.
Statskontoret förordade, att härför avsåges 500 kronor för år.
I likhet med vad som skett med avseende å lönenämnderna torde föreskrift
böra meddelas, att antalet sammanträdesdagar för år icke finge utan
Kungl. Maj:ts medgivande överstiga visst antal. Detta antal torde kunna
bestämmas till det i förslaget beräknade, nämligen för sammanträden med
vardera av nämndens avdelningar tillhopa 40 dagar och därutöver för sammanträden
med samfällda nämnden 5 dagar.
Vid bifall till vad statskontoret sålunda förordat torde kostnaderna för
nämnden kunna i stort sett beräknas sålunda:
Kungl. Mnj-.ts proposition Nr 206. 17
årsarvode till ordföranden .............................. 1 000 kronor
dagarvoden till ledamöter och suppleanter................ 3 000 »
arvoden till experter .................................. 5 000 »
arvode till sekreteraren ................................ 1 200 »
rese- och traktamentsersättningar samt ersättningar för avstådda
avlöningsförmåner ............................ 4 000 »
expenser och skrivhjälp ......................... ■ • • • • • • 800 »
Summa 15 000 kronor
Kostnaderna för dagarvoden, för resekostnads- och traktamentsersättningar
samt för ersättningar för avstådda avlöningsförmåner bleve givetvis beroende
av i vad mån ledamöter och suppleanter vore bosatta å annan ort
än Stockholm och i vad mån nämndens ledamöter behövde åtnjuta ledighet
från sina ordinarie sysslor. Kostnaderna för nämnden torde emellertid kunna
hållas inom ramen för ett bestämt anslag av 15 000 kronor.
Skolöverstyrelsen har avstyrkt det sålunda framställda förslaget och i stället
förordat ett genomförande av det av överstyrelsen tidigare framlagda förslaget.
Av överstyrelsens yttrande inhämtas:
Enligt 1936 års proposition skulle överstyrelsen taga befattning med läroboksgranskningen
endast på så sätt, att den genom en för varje särskilt fall
förordnad ledamot ägde deltaga i nämndens överläggningar och beslut. Skolöverstyrelsen
som sådan skulle sålunda icke äga att deltaga i granskningen; den
skulle sakna möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen inom detta område.
Enligt det nu föreliggande förslaget hade överstyrelsen fått en helt annan
ställning i förhållande till granskningsnämnden, i det nämndens beslut skulle
underställas överstyrelsens prövning och därav beroende godkännande eller
underkännande. Det kunde synas, som örn överstyrelsen genom denna bestämmelse
skulle bibehållas vid sin ställning som utslagsgivande myndighet i fråga
örn läroboksgranskningen. Härvid vore dock att märka, att ett avsteg från
nämndens förslag medförde ärendets hänslejutning till Kungl. Maj:ts prövning
oell avgörande, varigenom överstyrelsen sålunda i de fall, då den icke ansåge
sig böra bekräfta nämndens förslag, bleve en instans mellan nämnden och
Kungl. Maj:t. Skolöverstyrelsen ville för sin del avstyrka förslaget i denna
del på de principiella grunder, som överstyrelsen tidigare anfört, och funne
sig böra yrka, att, även om läroboksgranskningen i framtiden skulle komma
att förläggas till en särskild nämnd, överstyrelsen bleve den i dessa ärenden
beslutande myndigheten. Givetvis kunde i cielia som i andra fall besvär över
överstyrelsens beslut anföras hos Kungl. Majit, varför icke desto mindre
hithörande frågor kunde hänskjutås till Kungl. Maj:ts avgörande.
Vidare förutsatte förslaget, att överstyrelsen verkställde en prövning av
nämndens beslut, varförutan också givetvis överstyrelsens godkännande skulle
vara meningslöst. En förnyad granskning, kanske lika ingående som den av
nämnden verkställda, kunde sålunda bliva påkallad. Även örn en del eller
till och med flertalet fall av beslutsgranskning bleve lätta att bedöma, kunde
det förväntas, att med hänsyn till nämndens föreslagna sammansättning ett
icke så ringa antal fall, särskilt då ett beslut örn en läroboks underkännande
från nämndens sida förelåge, kunde kräva en förnyad granskning inom
överstyrelsen. I en del fall skulle en lärobok alltså kunna bliva föremål för en
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.
2
18
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206.
två gånger verkställd expertgranskning. Toges därjämte i betraktande förslagets
bestämmelse, att en lärobok för att bliva föremål för granskning
skulle anbefallas av två kända pedagoger, vilka säkerligen icke skulle utfärda
en sådan rekommendation utan en mycket ingående granskning, så
skulle sålunda i vissa fall en lärobok kunna bli föremål för en tre gånger
verkställd, ingående expertgranskning ur såväl pedagogisk som ekonomisk
synpunkt. Skolöverstyrelsen kunde icke undgå att finna ett granskningsförfarande,
som kunde leda till sådana konsekvenser, alltför vidlyftigt och tidsödande
samt förenat med alltför stora kostnader.
I riksdagens förenämnda skrivelse betonades önskvärdheten av att positiva
åtgärder vidtoges för ett förbilligande av läroböckerna, och det föreslagna
granskningsförfarandet vore också av den lärobokssakkunnige angivet
såsom ett av medlen att nå detta mål. I sitt utlåtande över 1934 års lärobokssakkunnigas
betänkande hade skolöverstyrelsen också uttalat, att en
central förhandsgranskning otvivelaktigt kunde tänkas verka i riktning av
läroböckernas förbilligande, men någon avgörande eller ens större betydelse
för prissättningen torde man icke få tillmäta densamma. Ty även örn en
förhandsgranskning i förening med upprättandet av en förteckning över
godkända läroböcker kunde utöva en viss återhållande verkan vid böckernas
prissättning, understödd måhända av en direkt hänvändelse från nämndens
sida till vederbörande förlag, så vore dock det moment, som bleve avgörande
för målsmännens utgifter för lärjungarnas läroböcker, hur antagningsförfarandet
handhades. De klagomål, som från målsmännens sida framburits
över alltför dryga lärobokskostnader, torde icke så mycket gälla tvånget
att anskaffa nya böcker i den mån vederbörande elever flyttades upp i högre
klasser, som fastmer den omständigheten, att läroböcker, utan att tillräckligt
starka skäl förelåge, utbyttes mot andra. På denna punkt syntes granskningsnämndens
verksamhet icke kunna utöva något som helst inflytande.
Om granskningsnämnden godkänt ett antal läroböcker i ett visst ämne och
för ett visst stadium, så torde den icke på objektiva grunder kunna vägra
godkännande av ännu andra med de nämnda likvärda läroböcker av samma
art, såvida den icke ville föregripa den i skolöverstyrelsens hand lagda antagningen.
Förteckningen över godkända läroböcker kunde sålunda förväntas
upptaga ett jämförelsevis rikt urval av i samma ämne på samma stadium
för skolbruk tillåtna läroböcker. Skolöverstyrelsen funne visserligen ett dylikt
förhållande riktigt och önskvärt, men kunde å andra sidan i detta av allt att
döma sannolika resultat av granskningsnämndens arbete ej finna någon
garanti för ett effektivt förbilligande av läroböckerna. Tvärtom framträdde
under sådana förhållanden ännu starkare än tidigare kravet på ett strängt
restriktivt handhavande av antagningen från skolöverstyrelsens respektive
folkskolinspektörernas sida.
Härefter har överstyrelsen meddelat vissa sifferuopgifter lill belysande av
antalet och omfattningen av de granskningsärenden, som nämnden skulle
få att handlägga. Dessa siffror syntes giva vid handen att granskningen av
läroböcker, avsedda för läroverk och folkskolor, icke innebure någon alltför
betungande uppgift. Uppgiftens omfattning och det arbete, som dess lösande
skulle kräva, kunde därför icke anföras som skäl för att läroboksgranskningen
flyttades från överstyrelsen. Det läge ju för övrigt i sakens natur, att
det huvudsakliga arbetet vid en dylik granskning måste vila på de under
överstyrelsens ledning arbetande experterna.
Härtill skulle visserligen enligt det nu föreliggande förslaget komma ar
-
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206.
19
betet med den fortlöpande utmönstringen av föråldrade eller olämpliga läroböcker.
Skolöverstyrelsen hade emellertid redan tidigare framhållit, att den
ansåge denna del av läroboksgranskningen böra ske med bestämda tidsintervall,
exempelvis vart femte år, och med anlitande av särskilt tillkallade
granskningsmän. Denna sida av granskningsarbetet skulle således icke nämnvärt
öka överstyrelsens arbetsbörda. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas,
huruvida icke den föreslagna tiden av fem år, som skulle förflyta mellan
två dylika granskningar, lämpligen skulle kunna förlängas till sju eller möjligen
tio år. Skolöverstyrelsen ansåge det vidare önskvärt, att även denna
del av granskningsarbetet förlädes till överstyrelsen och verkställdes med
anlitande av utav överstyrelsen tillkallade experter.
Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning har överstyrelsen
gjort följande erinringar.
Det mest i ögonen fallande i fråga om nämndens sammansättning vore
det starka inslaget av lekmän. Under inga omständigheter, icke ens inom
den fulltaliga, av nämndens alla sju medlemmar sammansatta nämnden,
skulle den pedagogiska sakkunskapen förfoga över mer än två röster, varför
den sålunda alltid skulle befinna sig i minoritet gentemot lekmannarepresentanterna.
Ehuru naturligtvis icke någon erinran kunde göras mot att
representanter för det allmänna och för målsmännen finge göra sina synpunkter
gällande i läroboksärenden och deltaga i bestämmandet av de utbildningskostnader
i form av nya läroböcker, som lärjungarna finge vidkännas,
så ville överstyrelsen emellertid framhålla, att med den sammansättning,
som nämnden erhållit för att kunna tillmötesgå dessa krav, förslagsställaren
icke syntes hava tagit tillräcklig hänsyn till granskningens
uppgift eller nämndens förmåga att på detta stadium verka för läroböckernas
förbilligande. Läroboksgranskningen vöre enligt överstyrelsens mening först
och främst en saklig oell pedagogisk uppgift, ehuru givetvis de ekonomiska
synpunkterna också borde beaktas vid granskningen. Dessa ekonomiska synpunkter
torde emellertid böra föranleda underkännandet av en i övrigt god
bok endast i de fall, då antingen bokens pris, ehuru möjligen relativt sett
riktigt, absolut taget vore för högt för att arbetet skulle kunna åläggas
eleverna till inköp, eller ock en i ögonen fallande diskrepans förelåge mellan
bokens pris och dess framställningskostnad m. m.
Skolöverstyrelsen utginge således från att granskningsnämnden knappast
kunde vägra att godkänna en bok, som vid expertgranskningen förklarats
fylla måttet för en lärobok i eif visst ämne på ett visst angivet stadium och
sorn vore åsatt rimligt pris, som med andra ord vore jämngod med motsvarande,
förut godkända böcker. Att underkänna en bok på den grund,
att det redan funnes ett tillräckligt antal godkända läroböcker av samma
slag, skulle vara att föregripa antagningsförfarandet och dessutom på ett
olyckligt sålt begränsa det pedagogiska initiativet. Skolöverstyrelsen funne
således, alt då nämnden i fråga örn granskningens viktigaste uppgift knappast
torde kunna underkänna experternas och de pedagogiska bisittarnas omdömen,
då i experternas åligganden jämväl inginge en bedömning av bokens
pris, och då slutligen nämndens lekmannamedlemmar i de allra flesta fall
torde vara ur stånd alt avge ett sakkunnigt omdöme örn en lärobok, experternas
utlåtande i de allra flesta fall finge den utslagsgivande betydelsen.
Lckmannaintresset, då det gällde själva huvudfrågan, godkännande av en
lärobok, kunde val icke gälla något annat än att läroboken i fråga skulle
vara fullgod samt att den betingade ett skäligt pris. Lckmannaintresset lill
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
godosåges alltså bäst genom expertisen på området och hade på denna punkt
knappast möjlighet att göra sig gällande på objektiva grunder.
Vad som här ovan sagts om lekmannarepresentanterna, gällde i viss mån
även örn nämndens pedagogiskt sakkunniga medlemmar. Dessa medlemmar
skulle enligt förslaget i likhet med lekmännen utses för en tid av fyra år
och företräda, en gymnasierna och lyceerna, en mellanskolorna, två folkoch
fortsättningsskolorna. Även örn dessa medlemmar ägde större förmåga
att ur pedagogisk synpunkt bedöma hithörande frågor än lekmannarepresentanterna,
kunde de endast i undantagsfall åberopa en fackkunskap, nämligen
i fråga örn den ämnesgrupp, vari de meddelade undervisning. Även
på denna punkt funne överstyrelsen förslagets bestämmelser mindre lyckligt
utformade.
I detta sammanhang finge överstyrelsen framhålla en omständighet i samband
med nu gällande gransknings- och antagningsförfarande, som i sin
mån bidroge att minska målsmännens kostnader för läroboksinköp. Då läroverkens
ämneskonferenser överlagt örn införandet av ny lärobok, hade det
visserligen framför allt skett av nitälskan örn undervisningen, men säkerligen
också med uppmärksamheten riktad på elevernas ekonomiska förhållanden,
vilka lärarna i allmänhet väl kände till och för vilket de visade stor förståelse.
Redan på denna punkt kunde det allmänna räkna med en viss återhållsamhet
i fråga örn nya läroböckers införande, som bleve ännu större,
därigenom att överstyrelsen föreskrivit riktlinjer för ämneskonferensernas
läroboksförslag i syfte att begränsa antalet därav till sådana, som vore ur
undervisningssynpunkt starkt motiverade. Vid behandlingen av dessa förslag
inom överstyrelsen hade denna givetvis kunnat i ännu högre grad beakta
de ekonomiska synpunkterna, överstyrelsen ville för sin del framhålla, att
redan med nu tillämpat förfaringssätt för granskning och antagning av läroböcker
målsmännens ekonomiska intressen vore i stort sett väl tillgodosedda.
Man torde för övrigt icke kunna förbise den fara, som läge däri, att örn
en alltför ensidigt ekonomisk synpunkt anlades vid böckernas granskning,
detta kunde äventyra läroboksbeståndets kvalitet, såväl med avseende på
framställningens fyllighet och bredd som ock i fråga örn den typografiska
utstyrseln.
Beträffande rätten att påkalla läroboksgranskning uttalades i förslaget,
att sådan rätt skulle tillkomma utgivaren (läroboks- eller skolmaterielförlag
eller författaren) under förutsättning, att två kända pedagoger rekommenderade
ifrågavarande materiel för skolbruk.
Lämpligheten av bestämmelsen, att läroboken, för att bliva föremål för
granskning, skulle rekommenderas av två kända pedagoger, syntes kunna
ifrågasättas. Skolöverstyrelsen ville på denna punkt ansluta sig till det
yttrande, som avgivits av styrelsen för städernas folkskolinspektörsförbund,
då den härom uttalade, att den på det bestämdaste avstyrkte en
sådan anordning på den grund, att det torde bliva mycket svårt för
nämnden att avgöra, örn en pedagog vore känd eller ej, och att det även
torde bliva svårt att finna kända pedagoger, villiga att rekommendera
en lärobok med risk att densamma vid granskningen underkändes.
I samband härmed hade överstyrelsen uppmärksammat, att bestämmelsen
angående rätten att påkalla granskning innebure en inskränkning i
den rätt, som för närvarande tillkomme läroverkens ämneskonferenser, i
det nämligen konferensernas ansökningar om införande av nya läroböcker
jämväl innebure, att dessa läroböcker bleve föremål för granskning i den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
21
mån sådan icke redan blivit verkställd. Skolöverstyrelsen kunde icke finna
att skäl förebragts, som skulle motivera, att ämneskonferenserna 1''råntoges
rätten att föreslå läroböcker till granskning, vilket dels skulle innebära
ett omotiverat underkännande av ämneskonferensernas kompetens,
dels med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen om två kända pedagoger
skulle medföra fara för att även fullgoda läroböcker skulle uteslutas
från granskning.
1 fråga örn granskningen av nya upplagor av en lärobok, som måhända
redan användes till skolbruk, torde ifrågavarande rekommendation
vara lättare att erhålla, men torde samtidigt böra betraktas som överflödig.
Avslutningsvis framhåller överstyrelsen, alt yttranden örn det föreliggande
förslaget infordrats från styrelserna för ett antal facklärarföreningar
vid de allmänna läroverken, liksom även från styrelserna för föreningar av
folkskolinspektörer och folkskollärare, tillsammans 12 stycken. Av dessa
hade en tillstyrkt förslaget utan motivering, en tillstyrkt efter motivering och
nio styrelser avstyrkt förslaget med viss motivering, varjämte några av dessa
uttalade, att läroboksgranskningen liksom tidigare borde verkställas av
överstyrelsen.
I anledning av vad överstyrelsen sålunda anfört har utredningsmannen
i särskilt utlåtande yttrat bland annat följande:
Frågan om en lekmannarepresentation. Då de pedagogiska instanserna
merendels avstyrkt det föreliggande förslaget till en granskningsnämnd,
hade detta väsentligen skett å ena sidan och främst under tillbakavisande
av tanken, att lekmannarepresentanterna skulle äga majoritet inom nämnden,
å andra sidan under krav på att de pedagogiska synpunkterna borde
förbehållas en absolut utslagsgivande betydelse.
Modersmålslärarnas förenings verkställande utskott förklarade sig principiellt
»icke med förtroende kunna motse, att man inrättar en nämnd,
där det avgörande inflytandet vid granskningen lägges i händerna på icke
pedagoger». Klassikerförbundet konstaterade med beklagande »den underordnade
roll», som tillmättes sakkunskapen. Styrelsen för föreningen för
mateinatisk-naturvetenskaplig undervisning påtalade förslagets »strävan
att tillförsäkra de osakkunniga majoritet vid frågornas avgörande». Styrelsen
för biologilärarnas förening funne de »s. k. lekmannarepresentanternas»
roll »egendomlig» och befarade, att det föreslagna granskningsförfarandet
skulle resultera i »läroboksbeståndets åderförkalkning». Statens
folkskolinspektörers förbund ville endast tillerkänna lekmannaintresset
begränsad representation inom en skolöverstyrelsen underställd nämnd.
Läroverkslärarnas riksförbund förklarade, att man måste »tyvärr vara
beredd på att en nämnd med majoritet av icke pedagoger icke alltid blir
till undervisningens gagn utan kanske till motsatsen».
Del förtjänade dock att framhållas, att jämväl på pedagogiskt håll meningarna
vore så pass delade rörande förslaget, att ovan anförda, snävt
avvisande uttalanden redan fördenskull framstode såsom ensidigt inriktade.
Medan biologilärarnas förening kategoriskt utdömde de synpunkter,
som motiverade förslaget, hade geografilärarföreningen »intet att invända
mot dessa för geografiämnets del». Teckningslärarnas förening tillstyrkte
förslaget under betonande av att nämndens beslut dels endast gällde
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
granskningen, dels för varje fall underställdes skolöverstyrelsens godkännande.
Historielärarnas förening, som funne sig »icke äga anledning
att fatta ståndpunkt till» de organisatoriska och ekonomiska problemen,
nöjde sig med att dels enligt föreningens uppgift betona de kvalitativa
kraven, dels framhäva vikten av att tillkallade ämnesexperter »icke böra
vara knutna till något ekonomiskt företag på läroboksområdet, vare sig
såsom författare, sakkunniga rådgivare eller dylikt». Av de två lärarföreningarna
på folkskolans område hade endast Sveriges allmänna folkskollärarförening
av skolöverstyrelsen anmodats att yttra sig. Centralstyrelsen
för denna förening, som för övrigt gjorde invändningar beträffande
nämndens organisation, yttrade likväl: »Att målsmannaintresset tillerkännes
skäligt inflytande på ett för stora medborgargrupper så betydelsefullt spörsmål
som frågan örn skolornas läroböcker finner centralstyrelsen berättigat
och önskvärt.»
I själva verket syntes det ligga i sakens natur, att målsmannaintresset
vid läroboksgranskningen tillmättes ett inflytande, som ej blott vore fakultativt
och konsultativt utan obligatoriskt och reellt. Skulle lekmannarepresentanter
härvid anlitas, vore det knappast rimligt, att de helt placerades i
andra planet.
Liksom den pedagogiska insikten toges i anspråk också för administrativa
undervisningsuppgifter, så syntes det utredningsmannen naturligt, alt
representanter för målsmannaintresset, vilka vore beprövade i allmänna
värv, i sin mån medverkade inom skolväsendet. Såsom anförts av styrelsen
för städernas folkskolinspektörsförbund, vore detta redan fallet
vad beträffade folkskolan, där skolrådet efter vederbörande lärares hörande
föresloge läro- och läseböcker till antagning inom skoldistriktet, ja,
i de städer, som undandragits statlig inspektion, vöre folkskolestyrelserna
rentav beslutande myndighet i antagningsfrågor. Visserligen ansåge styrelsen,
att lekmannainflytandet borde begränsas härtill. Det borde även
framhävas, att det ju icke vöre något medgivande åt målsmannaintresset
och allmänintresset, som det här gällde, utan fastmer ett erkännande av
deras befogade anspråk i förevarande samband.
Ty det vore stat och kommun, som genom anordnandet av undervisningsväsendet
möjliggjorde avsättningen av undervisningsmaterielen. Helt
eller i avsevärd grad bekostades med skattemedel såväl den obligatoriska
skolan, i vilken eleverna åtnjöte undervisning utan avgift, som även de
högre statliga och kommunala läroanstalter, där de avgifter, som erlades
av målsmännen, dock under inga omständigheter kunde täcka kostnaderna
för skolväsendet. Detta förhållande trädde i förgrunden, då numera i
stigande grad anslag beviljades också lill undervisningsmaterielen. Men i den
mån så ej vore fallet, ålades målsmännen indirekt av skolan att låta
inköpa viss undervisningsmateriel. Folkskolan vore obligatorisk för barnen,
men i samma mån som tanken på folkskolan som bottenskola sanktionerats
av statsmyndigheterna, hade därmed även erkänts, att de elever,
som vore därtill skickade, borde beredas möjlighet till en högre utbildning.
Därav följde emellertid, att ansenliga utgifter förorsakades målsmännen,
oavsett deras ekonomiska standard. Deras utgifter för undervisningsmateriel
vore därvidlag i stor utsträckning att anse såsom gränsbelopp,
som ofta bleve mycket kännbara och borde vara mycket väl motiverade.
Också på en annan väg än den kommunala självstyrelsens utövades
för närvarande lekmannainflytande på vårt läroboksbestånd. Det vore
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
23
nämligen befogat att erinra om att i regel privata förlag ställde läroböckerna
till våra skolors förfogande. Även med allt skyldigt erkännande
åt den insats, dessa förlag gjort i vårt undervisningsväsende, läge det likväl
i sakens natur, att dessa förlag vore affärsföretag, som i enlighet med
sitt legitima och välförstådda intresse åsyftade att vara vinstgivande för
sina innehavare. Självfallet vore, att den avgörande instansen inom dessa
företag vore deras affärsledning, alltså ett lekmannaelement. Så tillgodosåges
i lagligen ordnade former och i vederbörligt samförstånd med våra
skolmyndigheter behovet av undervisningsmateriel inom vårt skolväsen.
Förlagens affärsledning vägleddes härunder givetvis av pedagogisk expertis
liksom därvid anlitades pedagoger som författare. Granskning och
antagning av undervisningsmaterielen skedde visserligen i princip genom
de statliga skolmyndigheterna. Dock vore onekligt, att dessas möjlighet att
därvid ingripa varit ytterst begränsad, vad beträffade nya omarbetade upplagor
av redan godkända och antagna läroböcker, d. v. s. undervisningsmateriel,
som ur ekonomisk synpunkt vore att anse som nya läroböcker.
Under förutsättning att detta produktionssystem i det hela vore godtagbart,
förefölle det rimligt, att jämväl kontrollen av undervisningsmaterielen
finge utövas under medverkan av det allmänna intressets och målsmannaintressets
representanter och att dessa härvid tillmättes ett reellt inflytande,
likaväl som ett sådant tillhörde affärsledningen av våra bokförlag.
Den omständigheten, att lekmannarepresentanterna tillmätts majoritet
inom nämnden, hade föranlett antagandet örn ett slags principiellt motsatsförhållande
mellan å ena sidan dem och å andra sidan »den pedagogiska
expertisen». Härvidlag liksom i fråga om skolrådens och folkskolestyrelsernas
förhållande till vederbörande lärare vore det dock naturligt,
att i stället ett fruktbringande samarbete och en ömsesidig växelverkan
komme till stånd. Det vore i själva verket så uppenbart, att de pedagogiska
synpunkterna härvid skulle komma till sin rätt, att i skolöverstyrelsens
utlåtande slagordet »tredubbel expertis» myntats för att drabba
förslaget. Det kunde således icke bliva tal om att de pedagogiska synpunkterna
skulle åsidosättas genom målsmannarepresentanterna. Därmed
sammanhängde även anmärkningen, att de förordade anordningarna skulle
vara tungrodda, en påstådd bristfällighet, som i varje fall icke stämde
med tanken på att någon lekmannadiktatur skulle unnrättas på detta
område. Örn denna »tungroddhet» innebure, att undervisningsmaterielen
icke med överdriven snabbhet introducerades i vår undervisning, fyllde
de föreslagna anordningarna redan därmed i viss mån sin uppgift.
De pedagogiska garantier, som utredningsmannens förslag förordade,
kunde sammanfattas i följande huvudpunkter.
Den pedagogiska sakkunskapens medverkan. 1) Utlåtande av två kända pedagoger
beledsagade förslag till ny lärobok. Förslag till ny omarbetad upplaga
av godkänd lärobok komme naturligtvis därvid icke i fråga. Med anledning
aV kritiken av förslaget föresloges, att uttrycket »kända» ersattes med
»erkända». I detta samband erinrades om de norska föreskrifterna härom
(Rundskrivelse fra Kirke- og Undervisningsdepartementet til forla;ggere
av lsereböcker den 28 januari 1930):
»Vidare finner departementet att det bör kunna fordras en viss garanti
för att (‘ii lärobok, som insändes till departementet med ansökan örn
godkännande, också i verkligheten förtjänar att bliva föremål för prövning.
Denna garanti bör jämväl innefatta både innehåll och form, bland
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
annat rättskrivning. Det bör nämligen ligga i såväl förläggarnas som myndigheternas
intresse, att mindervärdiga och mindre lyckade utkast till läroböcker
stoppas på ett så tidigt stadium som möjligt. Hädanefter kommer
det följaktligen att fordras, att ansökningar om godkännande av läroböcker
beledsagas av en förklaring från två erkända experter (anerkjente
fagmenn) på ifrågavarande område att de efter noggrann granskning rekommendera
boken. En dylik föreskrift utfärdades redan år 1898 beträffande
böcker för den högre skolan. Departementet önskar nu inskärpa
denna föreskrift och påbjuda den jämväl för läroböcker för andra skoltypcr.
Vi vilja hemställa till förläggarna att uppmärksamma detta. Ett
dylikt förliandsintyg (forhandserklaering) kan antagas innebära en garanti
även för förläggarna, försåvitt som den skulle minska risken att utan avsättningsmöjligheter
magasinera en på förhand färdigtryckt upplaga.»
2) Två experter skulle anlitas för specialgranskning av varje förslag
lill lärobok eller till ny omarbetad upplaga av lärobok.
3) Två aktiva pedagoger skulle inom nämnden medverka vid granskningen
dels för den högre, dels för folkskolans del. De hade till uppgift
att se till att granskningen ej bedreves efter olika grunder, allteftersom
experterna kunde växla i samma ämne, att ej olika upplagor av en och
samma bok bedömdes på olika sätt med anledning av att nya experter
eventuellt fått boken örn hand, och att principerna för bedömning i huvudsak
och där så ske kunde, överensstämde beträffande olika ämnen.
4) Granskningsnämndens beslut skulle underställas skolöverstyrelsen.
5) I händelse av meningsmotsättning mellan lekmannamajoriteten i
nämnden och skolöverstyrelsen vore Kungl. Majit avgörande instans.
(i) Granskningsförfarandet skildes från antagningsförfarandet. Det senare
handlades på grundval av förteckningen över godkänd undervisningsmateriel
enligt nu gällande former, varvid pedagogiska instanser, d. v. s.
överstyrelsen och statens folkskolinspektörer, hade beslutanderätt.
7) Samtliga akter i granskningsmålen vore offentliga, och den pedagogiska
opinionen finge alltså tillfälle att göra sig gällande. Namnen på dem, som
rekommenderat undervisningsmaterielen, experterna och granskningsmännen,
vöre kända.
Proceduren inom nämnden. Proceduren inom nämnden torde knappast
äga komplicerad karaktär. Då ett förslag, vederbörligen försett med rekommendationer,
inkomme, översändes det till experter, vilkas arbete kunde ske
med viss utgångspunkt i rekommendationerna och dymedelst underlättas.
När frågan sålunda beretts, funnes dubbla utlåtanden till ledning för nämnden,
vilken således ej uteslutande vore hänvisad till sina egna experter i sin
prövning. Vid denna hölles allmänna och jämförande synpunkter i sikte.
Sådana vore bokens yttre skick, hygieniska krav, gällande undervisningsplan,
bokens omfång och uppdelning i förhållande till planen, illustrationernas
beskaffenhet, språkets begriplighet och priset. Varför skulle ej lekmannarepresentanterna
i dessa avseenden kunna lämna värdefulla positiva
bidrag till nämndens verksamhet? Det vore också svårt att förstå, varför den
beredning, som sålunda förelåge vid ett nämndens beslut, skulle förmodas
i nämnvärd utsträckning föranleda, att skolöverstyrelsen sedermera anlitade
ytterligare experter. Något reglerat expertförfarande existerade som bekant
för närvarande ej vid överstyrelsens granskning av läroböcker för den högre
skolan.
Nämndens pedagogiska uppgift. Skolöverstyrelsen hade hävdat, att om
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
25
fånget av nämndens granskningsmaterial skulle bliva mycket begränsat.
Premisserna för delta påstående vore dock bristfälliga. Utöver de siffror, som
överstyrelsen anfört, tillkomme dels textböcker i främmande moderna språk,
som ävenledes jämlikt överstyrelsens yrkande år 1935 och 1936 års proposition
skulle underkastas kontroll, dels regelmässigt vid undervisningen nyttjade
tryckta arbetsanvisningar med kartor, illustrationer, sifferuppgifter eller
utförligare text, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 september
1937 vore föremål för granskning av statens folkskolinspektörer och betecknade
ett betydande material. Granskningen av nya, omarbetade upplagor
torde också påkalla långt mer uppmärksamhet än överstyrelsen förmodade.
Då dylika upplagor hittills förelegat i färdigställt skick vid granskningen,
hade denna givetvis blivit i hög grad ineffektiv, i den mån som den överhuvud
förekommit. Vidare motiverades nämnden först och främst icke av
det kvantitativa omfånget av dess arbete, utan av dess kvalitativa och faktiska
betydelse och värde.
Beträffande den kvalitativa grunden vid granskning hade skolöverstyrelsen
anfört, att det skulle vara att på ett olyckligt sätt begränsa det pedagogiska
initiativet att underkänna en bok på den grund, att det redan funnes
ett tillräckligt antal godkända böcker av samma slag. Det torde vara påkallat
att bestämt bestrida ett sådant uttalande. Villkoret för att en bok godkändes
borde i stället vara, att den icke vore »av samma slag» som någon
annan, redan godkänd bok. Boken borde, som det sades i 1936 års proposition
(s. 38), icke till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig
bok, utan borde bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel
och i huvudsak motsvara ett i en undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt
ändamål. Därmed vore också angivet, att en godkänd lärobok i
något väsentligt avseende ägde företräde framför samtliga förut godkända.
Uppenbart vore, att en sådan grund för prövningen bleve av avgjort restriktiv
verkan, och att granskningen i samma mån bleve av värde och betydelse.
Nämnden och prisprövningen. En effektiv prisprövning i samband med
läroboksgranskningen vore en ytterst viktig angelägenhet.
Det förefölle visserligen att vara ett helt naturligt och självfallet krav
både ur pedagogisk och ur allmänintressets synpunkt att undervisningsmaterielen
vore så billig som möjligt. Detta vare sig den bekostades av målsmännen
eller med allmänna statliga eller kommunala skattemedel. Dock
restes häremot invändningar av olika slag. En märklig sådan vore den mening,
som i ett remissyttrande framställts av modersmålslärarnas förenings
arbetsutskott med orden: »Det är lärjungarnas bästa, som rätteligen borde
benämnas allmänintresset, icke i främsta rummet föräldrarnas i och för sig
behjärtansvärda önskan att nedbringa kostnaderna.» Priset tillmättes tydligen
härvid en absolut underordnad betydelse i jämförelse med kvaliteten.
En annan åsikt vore, att blott målsmännen icke betungades, spelade det icke
någon avgörande roll, örn kostnaden obeskuren komme att vila på skattebetalarna.
Detta syntes nämligen vara konsekvensen av skolöverstyrelsens
yttrande i dess senaste utlåtande, nämligen att granskningen av ny undervisningsmateriel
ur ekonomisk synpunkt vore av mindre vikt än dess antagning,
men att det avgjort mest betydelsefulla sättet att åstadkomma en
minskning av målsmännens kostnader för läroböcker sammanhängde med
införandet av direkt ekonomiskt understöd i en eller annan form vid läroböckernas
införande. Häremot måste emellertid bestämt och uttryckligen
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
hävdas och vidhållas, att skulle undervisningsmaterielen i större eller mindre
utsträckning betalas med skattemedel, framträdde i samma mån och med
alltjämt ökad styrka en fordran på att en effektiv offentlig kontroll över
lärobokskostnaderna utövades.
Det förefölle desto mer överraskande, att överstyrelsen som skett avgjort
ställde de speciellt pedagogiska kraven i motsats mot allmänhetens krav och
att överstyrelsen utan förbehåll underordnade de senare under de förra, som
överstyrelsen samtidigt förklarade sig ämna föreslå, att förbilligandet av den
högie skolans läroböcker matte ske genom »direkt ekonomiskt» understöd i
en eller annan form vid läroböckernas inköpande åt dess elever. Avsikten
vöre tydligen att i detta syfte ställa betydande anspråk i skatteavseende på
samma allmänhet, vars medverkan vid lärobokskontrollen å andra sidan endast
accepterades under starkt restriktiva betingelser. Alldeles frånsett skolöverstyrelsens
bebådade ståndpunkt i detta fall, finge erinras örn att Kungl.
Majit den 14 augusti 1937 tillsatt sakkunniga för att framlägga förslag rörande
kostnadsfri undervisningsmateriel åt folkskolans elever. Förverkligades
denna tanke, måste detta tvivelsutan medföra så avsevärda offentliga utgifter,
att det ville synas, som örn en medverkan från allmänhetens sida vid
lärobokskontrollen därmed till fullo motiverades. Allmänhetens intresse vore
nämligen under sådana förhållanden icke blott att skolornas elever ej drabbades
av oskäliga utgifter för undervisningsmateriel, utan även att denna icke
betingade oskäliga priser. De ekonomiska uppoffringar, vilka i detta samband
ilragasattes för allmänhetens vidkommande, vöre i varje fall så ansenliga,
att det pa intet vis kunde vara befogat att anse, att prisfrågan vore av
underordnad vikt i samband med lärobokskontrollen.
Vissa särskilda omständigheter gjorde en effektiv prisprövning alldeles
nödvändig, när en lärobok eller därmed jämställd undervisningsmateriel nyantoges
d. v. s. granskades för att undersöka, örn den borde introduceras i
vårt skolväsen eller ej. Vad beträffade den högre skolan, vore det notoriskt,
att alldeles frånsett läroböckernas totala årliga kostnad för samtliga elever
i riket eller den genomsnittliga årliga kostnaden per elev, dessa kostnader
mycket ojämnt fördelades mellan olika skolklasser och helt naturligt alldeles
särskilt folie på mellanskolans första och gymnasiets första klasser. Så länge
målsmännen finge bära lärobokskostnaderna, måste det därför utgöra ett
irritationsmoment, örn och i den mån dessa kostnader framstode som oproportionerligt
höga. För det andra förtjänade det i nämnda samband att i liög
grad uppmärksammas, att — enligt vad som framginge av en nyligen verkställd.
av allt att döma vederhäftig undersökning (lektor Conrad Lönnqvist.
Det treåriga gymnasiet. Svenska Dagbladet den 10 september 1937) — 50
procent av rikets befolkning varken hade tillgång till realskola eller gymnasium
på den ort, där de bodde, utan måste inackordera sina barn under
bela studietiden. Det vore självfallet landsbygdens befolkning, som det härvid
gällde. Att i möjligaste man underlätta studierna för barnen från landsbygden
vöre naturligtvis en uppgift, som belt sammanfölle med det aktuella
kravet att låta alla och en var i mån av begåvning bliva delaktig i den utbildning,
som anordnades genom offentlig försorg. Det vore uppenbart, att
kostnaden för inackordering gjorde utgifterna för läroböcker ännu mer betungande,
även örn dessa i och för sig icke representerade några större belopp,
och att det härvid i främsta rummet gällde priset för läroböckernas nyanskaffning.
Med avseende på de klagomål, som från målsmännens sida framburits
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
27
över alltför dryga lärobokskostnader, betonade skolöverstyrelsen, att dessa
klagomål icke så mycket gällde tvånget att anskaffa nya böcker, i den mån
eleverna flyttades upp i högre klasser, som fastmer den omständigheten,
att läroböcker, utan att tillräckligt starka skäl förelåge, utbyttes mot andra.
Anledningen till missnöje i ekonomiskt hänseende skulle således enligt överstyrelsens
mening företrädesvis bero på anlagningsförfarandet, d. v. s. det
sätt, varpå böcker utbyttes vid skolorna, och icke på granskningsförfarandet.
Överstyrelsens framställning syntes förutsätta, att det inträffade, att samma
elev till följd av det gällande antagningsförfarandet nödsakades att byta böcker
också vid andra tillfällen än när han överginge till en ny klass eller började
en ny kurs. Förelåge verkligen ett så uppenbart och eklatant missförhållande
i stor utsträckning, vore det anledning att erinra örn att det vore
skolöverstyrelsen, som ombesörjde antagning (utbyte) av läroböcker vid våra
högre skolor och att detta vid folkskolan skedde under överstyrelsens inspektion
genom statens folkskolinspektörer, frånsett de större städer, som
undandragits statlig inspektion, där den kommunala skolstyrelsen ansvarade
härför. Sådana missförhållanden i fråga örn antagningen borde alltså
snarast möjligt beivras i administrativ väg. De syntes, vad beträffade läroboksgranskningen,
endast kunna åberopas som ett ytterligare skäl att skilja
densamma från antagningsförfarandet, vilket tydligen i oell för sig ställde
tillräckligt stora anspråk på vederbörande myndigheter, nämligen skolöverstyrelsen
samt statens folkskolinspektörer. Då skolöverstyrelsen syntes mena,
att skäl förelåge för vederbörande myndigheter att reglera just antagningsförfarandet
i kostnadsbesparande syfte, finge erinras att så nyligen skett,
vad särskilt folkskolan vidkomme. Med anledning av den rådande decentraliseringen
av antagningsförfarandet inom folkskolan bade nämligen Kungl.
Maj:t den 24 september 1937 utfärdat föreskrifter för de olika inspektionsområdena,
enligt vilka bland annat dels de olika grupperna av undervisningsmateriel
närmare angåves, dels jämväl nya omarbetade upplagor av
läroböcker uttryckligen gjordes till föremål för antagning, dels det principiellt
fastsloges, att nödig enhet i nämnda avseende borde råda inom varje
skoldistrikt.
Om granskningen såsom nu vore fallet vore förenad med antagningen av
undervisningsmateriel, förutsatte detta, att den senare förelåge i färdigställt
skick i en tryckt upplaga. Endast så vore det nämligen möjligt, att läroverkens
ämneskonferenser eller folkskolans skoldistrikt föresloge exempelvis en
ny lärobok. Under sådana förhållanden vore det också berättigat att såsom
skolöverstyrelsen förklara, att det ej läte sig göra att vid läroboksgranskningarna
avsevärt påverka prissättningen, eftersom det måste ingå betänkligheter
att tillskynda ett förlag påtagliga ekonomiska förluster genom att
ställa vissa villkor beträffande priset. Annorlunda ställde sig tvivelsutan frågan,
om förläggaren bereus möjlighet att förete boken i korrektur. Men detta
kunde endast ske, därest granskningen principiellt skiljdes från antagningen.
Enligt överstyrelsens förslag, som vidhölle, att granskning och antagning
kombinerades, kunde följaktligen endast en starkt betingad priskontroll utövas,
enär då korrekturgranskning måste anses utesluten.
Prisgranskning borde naturligtvis ske såväl i samband nied nyantagning
av undervisningsmateriel inom skolväsendet sorn vid utbyte av dylik vid viss
skola. Därvid vore emellertid alt märka, att forså vi tt sorn prisgranskningen
i förra fallet vore effektiv, bleve densamma mindre betungande i det senare
fallet. Della vore också desto iner önskvärt, sorn förutsättningarna för en
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
prisgranskning vid antagningen, d. v. s. utbytet av undervisningsmateriel,
enligt sakens natur växlade efter olika administrativa och lokala hänsyn till
de skolor, varom det i olika fall vore fråga. Tydligt vore detta beträffande
folkskolan, där antagningen skedde inom 52 inspektionsområden.
Om granskningen i administrativt avseende skildes från antagningen, skedde
prisprövningen icke i första hand i samband med utbytet vid en viss skola
av t. ex. en lärobok mot en annan, utan under en central, allmän jämförande
granskning av priserna på samtliga de läroböcker i ett visst ämne och
för ett visst stadium, som redan vore godkända. När boken introducerades,
bleve frågan icke: hur förliöllc sig dess pris med särskild hänsyn till priset
på den bok, som förut använts vid ifrågavarande skola? I stället bleve spörsmålet:
vore bokens pris skäligt med hänsyn till det allmänna prisläget i
ifrågavarande ämne och på ifrågavarande stadium? Skulle på grund av
vissa skäl en bok med något dyrare pris än det sedvanliga likväl godkännas,
bleve det sedermera möjligt för de antagande myndigheterna att på grundval
av läroboksförteckningen undersöka, huruvida det vöre fog för att oaktat
det högre priset välja just den boken vid ett utbyte. Av vikt vore slutligen
att hålla i sikte, att också allmänheten, d. v. s. målsmannnaintressets företrädare,
då ägde en fast grund i förteckningen å godkända läroböcker vid
sin naturliga kritik av antagningsförfarandet. Förknippades i stället, såsom
nu skedde, granskningen med antagningen, bortfölle däremot möjligheten alt
från målsmännens synpunkt utöva en dylik kontroll.
Granskningen av nya, omarbetade upplagor. Slutligen förtjänade betonas,
att det ur ekonomisk synpunkt vore ytterst angeläget att så snart
som möjligt skapa en effektiv kontroll på utgivandet av nya omarbetade
upplagor. En sådan kontroll kunde nämligen icke utövas, när, som nu
vore fallet, dessa upplagor i färdigställt och tryckt skick med ens av förlagen
skötes in på de förra upplagornas plats och ingen möjlighet funnes att förmå
förlagen att till skolornas tjänst alltjämt utgiva den tidigare upplagan,
hur brukbar denna än kunde vara. Skolöverstyrelsen yttrade nu, att »även
granskningen av omarbetade upplagor torde i regeln ej kräva något alltför
vidlyftigt arbete». Detta uttalande innebure för det första endast ett förmodande,
eftersom överstyrelsen, i den mån det varit möjligt för densamma att
taga nya omarbetade upplagor under omprövning, endast handlagt sådana
upplagor i färdigställt skick och hädanefter förslag till ändringar i tidigare
upplagor skulle bliva föremål för granskning. Hur pass maktpåliggande ifrågavarande
kontroll vöre, franninge emellertid av ett av de yttranden, som
överstyrelsen syntes åberopa till stöd för sin uppfattning i frågan. Biologilärarnas
förening ställde sig nämligen överhuvudtaget avvisande mot kontrollen
av nya, omarbetade upplagor, då föreningen sade sig frukta, »att svårigheterna
att införa nya läroböcker, respektive nya upplagor, resultera i läroboksbeståndets
åderförkalkning. Naturvetenskapernas snabba frammarsch
och alltjämt växande betydelse för olika områden av mänsklig kultur gör det
särskilt med tanke på gymnasieundervisningen till en ofrånkomlig nödvändighet,
att hinder icke läggas i vägen för läroboksbeståndets förnyelse och
dess bringande i nivå med vetenskapens framsteg». Tendensen vore uppenbarligen,
att de privata läroboksförlagen, vägledda av naturvetenskaplig expertis,
skulle, allteftersom den senare entusiasmerades av nya studier i facklitteraturen,
insätta nya, mer eller mindre omarbetade läroboksupplagor på
de förras plats i undervisningen. Härvid finge erinras, att allmänna regler till
förlagskontrakt, antagna av det nordiska bokförläggarrådet den 18 september
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
1937 och av svenska bokförläggarföreningen (len 20 november 1937 att
träda i kraft den 1 april 1938, i sin § 6 mom. 2 lydde: »Gäller det utgivning
av ny upplaga av handböcker, läro- och skolböcker eller skritter av liknande
art, är författaren skyldig att sörja för att verket alltid hålles å jour samt har
att företaga de härför nödvändiga ändringarna inom en av förläggaren bestämd
frist.» Detta stadgande, som ju gjorde denna uppgift till en skyldighet
för läroboksförfattaren mot vederbörande förläggare, förtjänade att särskilt
uppmärksammas, enär det tidigare från förlagshåll gjorts gällande, att förläggarna
härvid endast hörsammat läroboksförfattarnas framställningar. I
sitt yttrande den 19 november 1935 över 1934 års lärobokssakkunnigas betänkande
hade svenska bokförläggarföreningen sålunda understrukit, att
»tillkomsten av nya, förändrade upDlagor, vilka anses utgöra ett hinder för
detta (läroböckernas) förbilligande, i väsentlig mån föranledes av läroboksförfattarnas
påkallande hos förlagen av sådana nya upplagor, medan det för
förlagen ju ur ekonomisk synpunkt måste vara eftersträvansvärt att i görligaste
mån få nytrycka utgivna läroböcker i oförändrad form.» Mot bakgrunden
av de ovan anförda »allmänna reglerna» framstode det nu som ett gemensamt
intresse för förläggare och författare, innebärande en förpliktelse
för de senare gentemot de förra, att hålla läroböckerna å jour, d. v. s. förnya
dem, vilket ju realiserades i form av nya omarbetade upplagor. En offentlig,
effektiv kontroll, som gjorde rättvisa åt befogad reformiver men effektivt
beskure onödiga utväxter på läroboksfloran, bleve då en maktpåliggande
uppgift, korresponderande mot de privata förlagens initiativrikedom.
Det ekonomiska intresset för förlagen av att utge en ny omarbetad upplaga
av en lärobok vore nämligen under vissa, ofta förekommande förutsättningar
tydligt. Därest en lärobok vunnit framgång och erhållit fast position inom
ett vidsträckt avsättningsområde, vore det föga antagligt, att skolorna, som
vore ålagda stark återhållsamhet i fråga om läroboksbyte, ersatte boken med
en annan. Men i samma mån som flera generationer av elever använt boken,
bleve den tillgänglig å antikvariat, å bokcentraler vid läroverken o. s. v. Boken
försåldes sålunda i andra hand i stundom avsevärd utsträckning. När
den första upplagan hade gått ut från förlaget, funnes därför endast i viss
begränsad omfattning avsättning för ett rent nytryck av läroboken. En ny
omarbetad upplaga remplacerade däremot den förra över hela linjen, enär
lärarna ofta icke önskade att bruka två olika upplagor samtidigt i en klass
med hänsyn bland annat till eventuella komplikationer vid läxgivning. Ett
faktiskt ekonomiskt förlagsinlresse kunde alltså härvidlag påvisas, i motsats
mot vad svenska bokförläggarföreningen år 1935 gjort gällande. Naturligtvis
vore ett dylikt intresse enligt gällande ordning fullt legitimt. Naturligtvis kunde
det väl förenas också med en positiv åstundan hos förlagen att även kvalitativt
förnya läroboksbeståndet. Men det kvarstode, att en offentlig priskontroll
här för visso vore motiverad av förhållandena.
Sammanfattning. Lekmannainflytande förefunnes redan nu på läroboksområdet,
nämligen dels inom den offentliga läroboksantagningen i folkskolan,
dels såsom drivkraft i hela den privata produktionen av undervisningsmateriel.
Vad som krävdes vore sålunda att ett lekmannainflytande, representerande
målsmannaintresset och allmänintresset, bereddes tillbörlig plats
vid granskningen av undervisningsmateriel. Men sistnämnda inflytande borde,
på grund av bland annat de betydande ekonomiska värden det här gällde,
ej blott — såsom skolöverstyrelsen förordade — bliva fakultativt och konsultativt,
ulan obligatoriskt och reellt.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Ett sådant lekmannainflytande vid läroboksgranskningen förutsattes verka
under ständig pedagogisk information och samverka med den pedagogiska
sakkunskapen. Genom underställningsförfarandet underordnades granskningen
skolöverstyrelsen såsom högsta instans. Skulle under sådana förhållanden
lekmannainflytandet icke hliva illusoriskt, borde det äga formlig majoritet
inom granskningsnämnden.
Under en dylik information och samverkan med pedagogisk sakkunskap
kunde lekmannarepresentanterna, som förutsattes vara i allmänna angelägenheter
förfarna personer, anses skickade att göra en fruktbar insats ej
blott beträffande den ekonomiska utan även i fråga örn den jämförande pedagogiska
prövningen av granskningsmaterialet.
En sådan jämförande pedagogisk prövning vore — i motsats till vad skolöverstyrelsen
syntes mena — i hög grad erforderlig. Den pedagogiska fackexpertisen
vore till sin natur speciell. En granskning, som från fall till fall
uteslutande byggde på denna expertis, saknade sammanhang och finge en
ojämn prägel.
Skolöverstyrelsen syntes förfäkta, att de pedagogiska granskningsuppgifterna
bleve begränsade. De skulle emellertid utgöras av läroböckerna i ämnet
kristendomskunskap, övriga läroböcker, läseböcker i olika ämnen, textbocker
i moderna främmande språk, ordlistor, kartor, sångböcker, arbetsanvisnmgar
(arbetsböcker) och nya omarbetade upplagor av den ovan angivna
undervisningsmaterielen. Endast läroböcker, som representerade en självständig
pedagogisk insats, borde godkännas. Överstyrelsen syntes också anse,
att den prisprövning, som kunde ske i samband med granskningen, ej
bleve av nämnvärd betydelse. Överstyrelsen förutsatte emellertid därvid, att
den nya undervisningsmaterielen, såsom hittills skett och såsom enligt överstyrelsens
förslag alltjämt skulle ske, granskades i färdigställt, tryckt skick.
Detta vore också nödvändigt enligt överstyrelsens förslag, där granskningen
skedde i samband med antagningen. Ämneskonferenser och skoldistrikt
kunde ej föreslå undervisningsmateriel i korrektur. I så fall bleve också jämlikt
överstyrelsens mening prisgranskningen mindre effektiv, eftersom starka
hänsyn då förmodligen foges till de privata ekonomiska intressen, som vore
investerade i en läroboksupplaga. Skedde däremot — såsom nu föresloges_
granskning i korrektur, kunde priskontrollen självfallet bliva mer verksam.
Skddes granskningen från antagningen, bleve prisprövningen dubbel och
i så måtto mer effektiv. Detta motiverades dels av målsmännens befogade
krav, dels av de alltjämt ökade anspråken på offentligt understöd till skolmateriel
genom skattemedel.
Departe- Behovet av en rationellt utformad och systematiskt bedriven kontroll av
mentschefen.färoboksbeståndet har erkänts från alla håll, icke minst av riksdagen. Likaledes
råder i stort sett enighet örn kontrollens syftemål och allmänna utformning.
Dessa frågor torde därför icke behöva i detta sammanhang i vidare
mån beröras än som redan skett. Vid sådant förhållande lärer det vara behövligt
att här till närmare behandling upplaga allenast spörsmålet rörande
på vad sätt den ifrågasatta granskningen av läroböckerna bör organisatoriskt
utformas för att ur allmän synpunkt bliva så effektiv som möjligt.
För egen del haller jag före, att skolöverstyrelsen och över huvud taget
representanterna för skolan i alltför hög grad undervärderat betydelsen av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
31
lekmannainflytande vid läroboksgranskningen. Vid denna granskning är
självfallet det pedagogiska momentet av stor, ofta utslagsgivande betydelse.
Men lika säkert är, att de former, varunder läroboksproduktionen för närvarande
bedrives, och det sätt, varpå skolor och skolorganisationer och även
skolmyndigheter intresseras för nya läroböcker och nya utgåvor av läroböcker,
göra det till ett angeläget önskemål, att vid läroboksgranskningen
utrymme beredes jämväl för mer allmänna synpunkter.
Det är ingen nyhet i vår skolorganisation, att lekmannaelementet beredes
inflytande på angelägenheter, som kunna betecknas såsom pedagogiska. Som
bekant är lekmannainflytandet inom folkundervisningen avsevärt, även i
frågor, som kunna karakteriseras såsom i egentlig mening pedagogiska, och
ingen har ifrågasatt det berättigade i detta inflytande. Ingen har heller bestritt,
att icke detta inflytande på det stora hela taget varit till gagn för folkundervisningen.
Lekmannainflytande inom de högre skolformerna är mindre
rotfäst, men i de fall då det förekommer, har det visat sig vara ur skolans
synpunkt till fördel.
Med hänsyn härtill kan jag icke inse, varför lekmannainflytandet skulle
hållas tillbaka, då det gäller en för vårt skolväsende så viktig uppgift som
granskningen av de läroböcker, vilka användas i skolan. Fastmer är det,
såsom redan antytts, just på delta område påkallat, att lekmannainflytandet
får med styrka göra sig gällande, bland annat för att hänsynen till kostnadsfrågan
icke må tillmätas ett alltför blygsamt utrymme. Jag tror för min
del, att det skall visa sig mycket svårt att uppfylla de önskemål i fråga örn
skolmaterielens förbilligande, som riksdagen flera gånger understrukit, om
ej vid handhavandet av läroboksgranskningen de pedagogiska facksynpunkterna
bliva konfronterade med lekmannasynpunkterna. Än viktigare ter sig
tillgodoseendet av dessa önskemål, därest i en framtid det allmänna skulle
komma att i större omfattning än hittills påtaga sig kostnaderna för skolmaterielen.
Som bekant pågår härom utredning inom ecklesiastikdepartementet
genom särskilda sakkunniga.
Det är från denna utgångspunkt, jag måste bedöma de föreliggande förslagen
i fråga om läroboksgranskningens organisation — å ena sidan utredningsmannens
förslag om inrättande av en särskild granskningsnämnd för
ändamålet med starkt inslag av representanter för icke-pedagogiska synpunkter,
å andra sidan skolöverstyrelsens förslag örn en granskning av läroböckerna
allenast genom överstyrelsens försorg med biträde av pedagogiska
experter.
Eli lösning efter den sistnämnda linjen bereder icke inflytande åt lekinannaintresset
och avstyrkes därför av mig. Jag kan ej heller ansluta mig
till uppfattningen, att granskningen av läroböckerna bör ske i samband med
antagningen av läroböckerna för bruk vid de särskilda skolorna. Den sakkunnige
synes mig nämligen hava på ett ovedersägligt sätt uppvisat, hurusom
vid en på sådant vis anordnad granskning möjligheterna alt bevaka de
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
synpunkter, vilka genom lekmannainslaget skulle tillvaratagas, särskilt i
prisfrågan, bliva i hög grad beskurna. Jag fäster i detta hänseende speciellt
uppmärksamheten på vad den sakkunnige i sitt senaste yttrande andragit i
fråga örn granskningen av nya omarbetade upplagor. Av vad den sakkunnige
anfört har jag helt blivit övertygad om nödvändigheten av att åtskilja antagnings-
och granskningsförfarandet på sätt den sakkunnige föreslagit.
Vederbörande skolmyndigheter böra alltså få träffa sitt val av läroböcker
inom ramen av en i förväg upprättad och efter hand reviderad och kompletterad
förteckning över sådana böcker, som befunnits böra ifrågakomma till
antagning för skolbruk.
En lösning av frågan efter den av utredningsmannen tillstyrkta linjen
synes mig i hög grad tillgodose kravet på medverkan från överstyrelsens
sida vid läroboksgranskningen. Den nämnd, som enligt det år 1936 framlagda
förslaget skulle inrättas, ifrågasattes skola fungera fristående från överstyrelsen,
direkt sorterande under Kungl. Maj:t. Den nämnd, som av den
sakkunnige nu föreslås till inrättande, skulle så till vida lyda under överstyrelsen,
alt överstyrelsen skulle pröva de av nämnden fattade besluten.
I fall av delade meningar mellan nämnden å ena sidan och överstyrelsen
å den andra skulle frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detta förfarande
synes mig med hänsyn till den ifrågasatta sammansättningen av
nämnden och jämväl i betraktande av dess tilltänkta arbetsformer garantera
en synnerligen grundlig pedagogisk bedömning, samtidigt som det tillförsäkrar
lekmannaintresset behörigt inflytande på läroboksgranskningen. Av
praktiska skäl, för att förhindra att obetydliga meningsskiljaktigheter skola
föranleda hithörande ärendens hänskjutande till Kungl. Maj:t, vill jag emellertid
föreslå den förändringen i proceduren, att sådant hänskjutande skall
ske, allenast om nämnden, vilken givetvis skall erhålla del av överstyrelsens
beslut, inom viss tid efter delgivningen påkallar, att beslutet underställes
Kungl. Maj:ts prövning. Vanlig besvärstalan av därtill berättigad part bör
självfallet under alla förhållanden stå öppen. Genom nämnda modifikation
av förslaget beredes skolöverstyrelsen den ställning av beslutande myndighet
i dessa frågor, varpå den gjort anspråk.
I likhet med statskontoret finner jag mig kunna i huvudsak biträda utredningsmannens
förslag rörande nämndens sammansättning. Såsom skett
i andra liknande fall lärer det få ankomma på Kungl. Majit att framdeles
taga detaljerna i utredningsmannens förslag på denna punkt under närmare
övervägande. Jag vill emellertid framhålla, att förslaget torde kunna i huvudsak
tagas till utgångspunkt för de bestämmelser i ämnet, som böra av
Kungl. Majit meddelas.
Mot de jämkningar i utredningsmannens kostnadsberäkningar, som vidtagits
av statskontoret, har jag icke något att i huvudsak erinra. Arten och
omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt det föreliggande förslaget ankomma
på sekreteraren, synas mig dock motivera någon höjning av arvodet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
33
för denne, förslagsvis till 1 500 kronor. Någon uppräkning av det för granskningsnämnden
beräknade anslaget torde dock icke av denna anledning böra
ske. Till bestridande av kostnaderna för granskningsnämnden bör alltså för
nästa budgetår anvisas ett anslag av 15 000 kronor. Lämpligen bör detta
anslag givas karaktären av bestämt anslag och benämnas anslag till läroboksnämnden.
Närmare bestämmelser angående anslagets disposition lärer
det ankomma på Kungl. Majit att framdeles meddela.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innesluter den föreliggande
frågan åtskilliga detaljproblem av beskaffenhet att hemfalla under Kungl.
Majits bestämmande. Därest riksdagen anvisar nyssnämnda anslag, bör
Kungl. Majit framdeles, efter förslag av skolöverstyrelsen, meddela erforderliga
föreskrifter i dessa hänseenden.
Jag vill till sist framhålla, att den pågående utredningen angående skolöverstyrelsens
organisation icke bör kunna tagas till intäkt för ett ytterligare
undanskjutande av förevarande frågas lösning. Genom att den grundläggande
granskningen förlägges till en utanför överstyrelsen stående nämnd
lämnas överstyrelsens organisationsproblem orört.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att till Läroboksnämnden för budgetåret 1938/39 anvisa
ett anslag av............................kronor 15 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Tunberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker. s. 3 i texten
- SU 1938:155 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta moti s. 1 i texten