Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker

1938-03-03 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:206, Angående anslag för budgetåret 1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1938139 till en nämnd för granskning av läroböcker;

given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anför härefter:

Under punkten 131 i 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda

riksdagen förelagd, till nämnden för granskning av läroböcker för budgetåret

1938/39 beräkna ett anslag av 15 000 kronor.

Sedan ärendet numera är färdigberett, anmäler jag det ånyo för Kungl.

Majit.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

1. Ärendets behandling vid 1936 års riksdag m. m.

I propositionen nr 143/1936 föreslog Kungl. Majit riksdagen att till granskning

av läroböcker för budgetåret 1936/37 anvisa ett anslag av 15 000 kronor.

Förslaget grundade sig på ett av särskilda sakkunniga den 20 september

1935 avgivet betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar

1935:45), varöver yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och

sammanslutningar, bland annat av skolöverstyrelsen och statskontoret.

De bestämmelser, som vid tiden för propositionens avlåtande funnos meddelade

i fråga örn sättet för antagande av lärobok till användning vid vederbörande

läroanstalter, kunna sammanfattas sålunda, att i fråga om de högre

skolorna skolöverstyrelsen och i fråga om folk- och fortsättningsskolorna

statens vederbörande folkskolinspektör på förslag av vederbörande bestämde

örn antagande av läroböcker.

De av de sakkunniga framlagda förslagen inneburo dels ändrade föreskrifter

i fråga om sättet för antagande av läroböcker och omarbetade upplagor

av sådana, dels ock bestämmelser rörande granskning av läroböcker.

I omförmälda proposition upptogs till mer ingående behandling endast

den sistnämnda frågan om granskning av läroböcker. I propositionen anförde

jag, att jag senare torde bliva i tillfälle att för Kungl. Majit anmäla

spörsmålet om antagning av lärobok, i .vilket avseende jag icke hade för

avsikt att ifrågasätta sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för sitt

genomförande krävde riksdagens medverkan.

Vad först angick spörsmålet, huruvida läroboksgranskningen borde xjtterligare

centraliseras, erinrades i propositionen, att en central granskning av

läroböcker för närvarande ägde rum blott för de högre läroanstalternas del

samt att denna granskning hittills i regel endast avsett ny lärobok; allenast

för de högre skolorna och i mindre utsträckning torde nya, omarbetade upplagor

hava kontrollerats.

De sakkunniga hade förordat, att granskningen skulle bliva central även

för folkskolan, att kristendomsböcker, för vilka förut en särskild granskningsform

varit anordnad, skulle väsentligen likställas med övriga läroböc

ker, att textböcker i moderna språk skulle bliva föremål för viss central kontroll,

att granskningen skulle regelmässigt omfatta även nya, omarbetade

upplagor, att den också skulle avse utgallring av föråldrade eller annars

olämpliga läroböcker, och att officiella läroboksförteckningar skulle upprättas

för att läggas till grund för antagning av böcker vid skolorna.

För egen del förklarade jag mig i propositionen anse, att åtgärder borde

vidtagas för att få en dylik central granskning till stånd. För folkskolans

del skulle detta innebära det framsteget, att denna kontroll, som för närvarande

vore splittrad på 52 inspektionsområden och som åvilat folkskolinspektörerna

jämte mångfaldiga administrativa uppgifter av annan art.

hädanefter skulle utövas av en särskild, kompetent central instans. Men

också för den högre skolan, där läroboksbeståndet vore i hög grad specialiserat

efter olika undervisningslinjer, skulle möjlighet beredas att överblicka

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206. 3

detsamma genom de läroboksförteckningar, som skulle angiva granskningens

resultat.

Med avseende på läroboksgranskningens syftemål anförde jag bland annat,

att utfärdandet av officiella läroboksförteckningar möjliggjorde en översiktlig

kontroll av läroboksbeståndet och skapade grundvalen för ett ändamålsenligt

urval av böcker i och för skolbruk. Då förhandenvarande officiella

läroboksförteckningar med vederbörliga prisuppgifter i och för sig

torde utgöra en mycket verksam drivkraft till ett förbilligande av lärobokspriserna,

borde redan ur denna synpunkt anordnandet av en effektiv läroboksgranskning

kraftigt förordas. Ett utfärdande av dylika förteckningar

innebure ett fixerande av det läroboksbestånd, som ansåges böra godkännas

för skolbruk, och utövade alltså en viss konserverande inverkan på läroboksbeståndet.

Den genom expertis skärpta granskningen av nya böcker

torde medföra, att benägenheten att utgiva dylika i motsvarande mån torde

minskas. Restriktioner borde förvisso skapas mot de aktuella missförhållandena

på läroboksområdet. De borde dock icke sträcka sig så långt, att

därmed förutsättningarna upphävdes för en ändamålsenlig förnyelse av vår

lärobokslitteratur i jämbredd med kunskapsstoffets utökning och omvandling

och med den pedagogiska utvecklingen. De förteckningar, som skulle

bilda utgångspunkten för läroboksurvalet vid skolorna, borde därför upprättas

på objektiva, i varje särskilt fall tillämpade grunder. Som dylika

grunder angav jag bland annat, att läroboken borde vara ny, d. v. s. icke

till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig bok, att

den borde bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel och att den i

huvudsak motsvarade ett i en undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt

ändamål. Jag anförde vidare, att de läroböcker av vederhäftig läggning,

som befunnes i vissa väsentliga avseenden utgöra värdefulla pedagogiska

bidrag, men som ur vissa synpunkter syntes föranleda vägande invändningar,

borde å förteckningarna uppföras under rubriken »till prövning».

Det vore den antagande myndighetens uppgift att härvid pröva, vid vilken

eller vilka skolor en dylik bok finge brukas, och tillse, att den användes under

den tid, som angåves av den kurs, boken innefattade.

Beträffande frågan om vem som borde äga göra framställning om granskning

av en bok och huruvida sådan framställning regelbundet borde föranleda,

att expertis anlitades för att bedöma bokens lämplighet för skoländamål,

hade skolöverstyrelsen framhållit, att i stället för att den nu beträffande

de högre .skolorna förekommande läroboksgranskningen verkställdes endast

i samband med behandlingen av förslag om böckernas införande vid skolorna,

skulle den av granskningsniimnden utförda granskningen vara en

förhandsgranskning. Granskningen i denna nya form måste beräknas erhålla

så väsentligt ökad omfattning, att den svårligen skulle kunna handhavas

av överstyrelsen.

Det vore då, yttrade överstyrelsen, av betydelse att undersöka, vilka skälen

vore för införande av lörhandsgranskningen. Dessa syntes vara i huvudsak

två. Dels hade det befunnits önskvärt att skapa möjlighet för en granskning

av läroböcker i korrektur, dels krävde kontrollen över de nya upplagorna

en förhandsprocedur. De sakkunniga hade menat, att korrekturgranskningen

skulle vidga möjligheterna för det pedagogiska initiativet ali

komma lill sin rätt inom läroboksproduktionen. Genom densamma skulle

också den fria konkurrensen på området befrämjas, överstyrelsen kunde

icke finna dessa skäl äga sådan tyngd, att de motvägde förhandsgransknin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Kr 206.

gens olägenheter, vilka överstyrelsen funne betydande. Däremot vore överstyrelsen

ense med de sakkunniga därom, att kontrollen över nya upplagor

krävde en granskning, redan innan de ifrågasatta förändringarna av de

gamla upplagorna slutligt bestämdes. Men en dylik jämförande granskning,

anordnad ungefär så som de sakkunniga föreslagit, torde icke behöva bliva

mera omfattande än att den borde kunna verkställas av överstyrelsen med

biträde av experter. Vidare har överstyrelsen anfört, att en tungt vägande

invändning mot den föreslagna anordningen för läroböckernas granskning

gällde de kostnader, vilka bleve förbundna med densamma. Det kunde nämligen

med rätt stor säkerhet förutses, att granskningsnämndens verksamhet

skulle komma att erhålla en betydande och så småningom växande omfattning.

Varje förlag eller författare, som utgivit eller ämnade utgiva en lärobok,

helt eller delvis avsedd för skolbruk, skulle äga rätt att begära bokens

granskning. Det vore att märka, att den granskning, som här ifrågasattes,

skulle verkställas oberoende av örn boken föreslagits till införande vid någon

läroanstalt. Detta vore en nödvändig följd därav, att granskningen

skulle kunna verkställas, även innan boken färdigtryckts och utgivits. Utan

tvivel skulle denna anordning komma att medföra, att granskningsarbetet

bleve väsentligt mera omfattande än vad som med ledning av antalet av de

vid skolorna nu använda läroböckerna kunde beräknas. Även i de fall, då

utsikterna för godkännande vore skäligen små, torde vederbörande förläggare

säkerligen icke underlåta att begära den kostnadsfria granskningen.

Sammanfattningsvis har överstyrelsen anfört, att — då vinsterna av förhandsgranskningen

icke torde bliva av större betydelse, varemot den med

säkerhet skulle medföra bestämda olägenheter och ökade kostnader — överstyrelsen

ansåge sig böra avstyrka införandet av förhandsgranskning.

För egen del framhöll jag, att det framstod som självfallet, alt den centrala

granskande myndigheten ägde en sådan pedagogisk kompetens, att

den vore i stånd att preliminärt underkänna undervisningsmaterial av uppenbart

olämplig beskaffenhet. Beträffande initiativet anförde jag, att detsamma

icke borde vara förbehållet skolmyndigheterna, utan att det borde

finnas en öppen möjlighet jämväl för författare, vetenskapsmän och eljest

intresserade att påkalla uppmärksamhet för sina bidrag till lärobokslitteraturen,

givetvis under förbehåll att deras arbeten väsentligen holle provet enligt

de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits. Beträffande fragan.

huruvida lärobok, vars granskning påkallades, borde företes i manuskript,

korrektur eller färdigställt skick anförde jag. att å ena sidan kunde, örn

granskning i korrektur eller färdigställt skick förutsattes, detta verka hämmande

på läroboksproduktionen och fördyrande på lärobokspriserna. A

andra sidan medförde en granskning i manuskript en avsevärd arbetsbelastning

för den granskande myndigheten. Det vore icke lätt att avgöra, vilken

väg, som vore den ur olika synpunkter bästa, och något definitivt ståndpunkttagande

i denna fråga torde i detta sammanhang icke vara eriorderligt.

De skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna borde företes i färdigställt

skick, syntes dock väga tyngst. En granskning i manuskript eller

korrektur såsom en undantagsföreteelse. betingad av särskilda förhållanden,

torde dock icke böra helt uteslutas.

Enligt de sakkunniga skulle granskningen verkställas av en särskild

granskning snämnd, beträffande vars sammansättning de sakkunniga framlade

följande förslag:

Granskningsnämnden skulle bestå av fem medlemmar. Fyra av dessa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206. 5

jämte suppleanter, förslagsvis tre stycken, skulle utses av Kungl. Maj:t för

en tid av fyra år, varvid en medlem skulle förordnas att tillika vara nämndens

ordförande. Såsom femte medlem av nämnden skulle, allteftersom

nämnden handlade läroboksärenden av olika beskaffenhet, inträda en ledamot

av skolöverstyrelsen, vilken överstyrelsen därtill förordnade. De medlemmar,

som tillsattes av Kungl. Majit, skulle utses enligt sådana grunder,

att ordföranden företrädde det allmänna och offentliga intresse, som vore

förenat med läroboksfrågan, medan de övriga tre medlemmarna vore aktivt

verksamma pedagoger, vilka kunde anses företräda gymnasiet, mellanskolan

och folkskolan. Då nämnden tillsattes, skulle två av dess skolrepresentanter

utses för två år. En sekreterare skulle anställas hos nämnden och

förordnas för en tid av ett år. Nämnden skulle förfoga över experter (speciellt

sakkunniga), som efter förslag av nämnden utsåges av Kungl. Majit.

Experterna vore dels en sakkunnig rörande tryckeri- och förlagsärenden.

dels ämnesexperter. I fråga örn godkännande av en lärobok skulle anlitas

en eller två experter, allt efter tillgången på expertis inom nämnden. För

övrigt skulle experter anlitas enligt nämndens omprövning. För granskning

av kristendomsböcker, vilka för övrigt skulle granskas i enahanda ordning

som andra läroböcker, borde dock, förutom de två av Kungl. Majit utsedda

ämnesexperterna, vilka finge antagas komma att representera såväl pedagogisk

som teologisk sakkunskap, finnas en sakkunnig prästman, representerande

de ifrågäkommande rent kyrkliga intressena. Denne skulle lämpligen

för viss tid utses av ärkebiskopen att såsom expert biträda nämnden

vid ifrågavarande granskningsarbete.

Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle — under förutsättning av att

officiella, av Kungl. Majit utfärdade lärobok sförteckningar förelåge — överstyrelsen

verkställa granskning av nya läroböcker. För den högre skolan

skulle detta på samma sätt som hittills ske i direkt samband med antagningen

av läroböcker och på förslag av ämneskonferenserna. För den lägre

skolan skulle granskningen verkställas på särskild framställning av vederbörande

lokala skolmyndighet, närhelst ny lärobok föreslagits till antagande

inom ett folkskoledistrikt. Nya omarbetade upplagor skulle godkännas av

överstyrelsen enligt samma procedur som de sakkunniga förordat. Vid slutet

av varje år skulle vederbörande skolmyndigheter delgivas uppgifter rörande

godkännande av nya läroböcker och nya, omarbetade upplagor av läroböcker.

Granskningen skulle i varje särskilt läll ske med anlitande av två

experter. Då överstyrelsen avslagit framställning om godkännande av lärobok,

skulle skälen därför angivas i expeditionen till vederbörande skolmyndighet.

Besvär över överstyrelsens beslut skulle i vanlig ordning ingivas till

Kungl. Majit. Utgallring av läroböcker skulle ske vart femte år genom en

på angivet sätt anordnad, särskild granskningsnämnd, varefter Kungl. Majit

skulle fastställa och utfärda läroboksförteckningar, innefattande det godkända

läroboksbeståndet.

För egen del förordade jag förslaget, att en särskild granskningsnämnd

borde handhava samtliga nu berörda uppgifter.

Statsutskottet anförde i utlåtande nr 15.3 bland annat följande:

Av vad i statsrådsprotokollet anförts framginge, att för lösandet av den

fråga, som under den tidigare diskussionen varit kanske den mest framträdande,

nämligen örn målsmännens kostnader för läroböcker, inga direkta

åtgärder föreslagits i propositionen. Utskottet ville i detta hänseende erinra,

att 1930 års riksdag i skrivelse nr ISO anhållil örn snar utredning, på vad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majis proposition Nr 206.

sätt ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel skulle kunna åstadkommas,

icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet

i val av läroböcker, samt att Kungl. Majit ville fortast möjligt vidtaga de

åtgärder, som av utredningen eventuellt kunde visa sig erforderliga. Visserligen

torde, på sätt jämväl i statsrådsprotokollet framhållits — genom införande

av ändrade bestämmelser för granskning av och antagning till användning

vid skolorna av nya läroböcker eller av nya, mera väsentligt omarbetade

upplagor -— åtskilligt kunna vinnas för förverkligandet av riksdagens

sålunda uttalade önskemål örn förbilligande av kostnaderna för skolmateriel.

Utskottet ansåge emellertid erforderligt att, örn så vöre möjligt utan

att fördenskull behovet av en god lärobokslitteratur behövde eftersättas, även

mera direkta åtgärder vidtoges i nu berörda hänseende. För skolans förhållande

till målsmännen vore — även om den genomsnittliga årliga kostnaden

för varje målsman icke uppginge till något större belopp — en tillfredsställande

lösning av denna fråga av betydelse. Givetvis finge icke förbises, att

de senare årens ingripande omdaningsarbete på skolornas område kommit

att på grund av kursernas och det inre skolarbetets omläggning medföra behov

av ett ökat utbyte av läroböcker med därav ökade kostnader. Även om,

sedan de nya undervisningsplanerna hunnit vara i kraft någon tid, en minskning

av behovet av nya eller omarbetade läroböcker sannolikt komme att

inträda, funne utskottet, i likhet med 1930 års riksdag, frågan om förbilligande

av kostnaderna för läroböcker vid skolorna vara av den vikt, att en

särskild utredning av densamma borde företagas. För denna utredning torde

i det stora hela kunna angivas samma riktlinjer som på sin tid av 1930

års riksdag uppdrogos i dess skrivelse nr 186.

Utskottet hemställde alltså, alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn verkställande av utredning och framläggande för riksdagen,

i den mån så kunde visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder för

ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m. vid skolorna.

Den utvidgning av läroboksgranskningens uppgifter, som i propositionen

föreslagits, fann utskottet väl motiverad. Ej heller gåvo de av mig uppdragna

riktlinjerna för granskningsuppgifternas fixering och utformning utskottet

anledning till erinran. Utskottet ville emellertid beträffande hela den föreslagna

nyorganisationen framhålla, att man rörde sig på ett område, där

närmare erfarenhet ännu saknades. I den mån dylik vunnes, kunde det måhända

bliva erforderligt att jämkningar eller förändringar vidtoges. Utskottet

hade vid sin prövning av frågan om förhandsgranskningen funnit de starkaste

skälen tala för ett bifall till skolöverstyrelsens förslag. Såväl ökat arbete

som ökade kostnader syntes vara förknippade med en förhandsgranskning,

varjämte åtskilliga andra olägenheter därav, på sätt överstyrelsen i sitt

i statsrådsprotokollet återgivna utlåtande framhållit, torde vara att befara.

Härtill komme vidare, att granskning av en lärobok, som icke ens ifrågasatts

till införande vid en skola, knappast torde kunna anses vara av behovet påkallad.

Med utskottets sålunda intagna ståndpunkt kunde av naturliga skäl

granskning förekomma endast av lärobok i färdigställt skick. Härigenom

undvekes de nackdelar av olika slag, som måste uppkomma vid granskning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

7

av läroböcker i korrektur eller i manuskript. Vad departementschefen anfört

örn granskningens föremål — däribland örn granskningen av kristendomsböcker,

arbetsböcker och s. k. textböcker — om den närmare prövningen

av frågan, för vilka läroanstalter läroboksförteckningarna borde

bliva normerande, om behovet av en granskning av nya, omarbetade upplagor

och örn viss prisgranskning i samband med prövningen av ny upplaga

hade icke givit utskottet anledning till erinran.

Beträffande utmönstring ur de officiella läroboksförteckningarna av föråldrade

eller för undervisningen eljest såsom olämpliga befunna läroböcker

hade, erinrade utskottet, föreslagits, att detta skulle ske, antingen — såsom

av de sakkunniga föreslagits — företrädesvis i samband med den kontinuerligt

pågående granskningen av förslag till nya omarbetade upplagor av läroböcker,

eller ock — såsom bland annat av skolöverstyrelsen föreslagits —

med vissa års mellanrum, förslagsvis vart femte år, av särskilda för ändamålet

utsedda granskningsmän. I likhet med departementschefen funne utskottet

de starkaste skälen tala för förstnämnda alternativ.

Utskottet hade icke kunnat ansluta sig till de sakkunnigas och departementschefens

förslag om inrättande av en granskningsnämnd utan funne

sig böra tillstyrka en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med de

i överstyrelsens förslag uppdragna riktlinjerna. Detta skedde främst av följande

skäl.

En av avsikterna med överstyrelsens inrättande var att vårt land skulle

erhålla en central myndighet, framför allt i pedagogiskt avseende, för hela

skolväsendet, såväl det högre som det lägre. Ingen tvekan torde råda därom

att läroboksgranskningen redan i sin nuvarande form och givetvis ännu

mera efter en omorganisation och utvidgning pa sätt nu ifragasatts vore en

av de viktigaste pedagogiska uppgifter, som för närvarande ålåge överstyrelsen.

Utskottet hade icke av vad som anförts blivit övertygat om nödvändigheten

av den i propositionen föreslagna uppdelningen, varigenom en

myndighet skulle godkänna läroböckerna och en annan besluta örn deras

införande vid skolorna. Genom sin mångåriga verksamhet med granskning

av läroböcker för de högre läroanstalterna hade vidare överstyrelsen förvärvat

en erfarenhet, som torde bliva väl behövlig vid reformens genomförande.

Skolöverstyrelsens ledamöter rekryterades bland landets erfarnaste

pedagoger, och genom det föreslagna expertförfarandet finge den möjlighet

att rådgöra och samarbeta med andra sakkunniga; att för den föreslagna

nämnden någon större sakkunskap än den, som förefunnes inom överstyrelsen,

skulle stå till förfogande torde sålunda knappast vara att förvänta. Vidare

hade utskottet icke kunnat undgå att finna det betänkligt med tillskapandet

av ett särskilt — låt vara mindre — ämbetsverk för denna verksamhet.

På sätt utskottet redan tidigare framhållit, rörde man sig här på ett område,

där närmare erfarenhet ännu saknades. Det gällde då att söka nå en

organisation, där eventuellt erforderliga förändringar lätt kunde vidtagas,

exempelvis genom inrättande inom överstyrelsen av en nämnd med representation

för målsmannaintresset, för tryckerisakkunskap o. s. v. Ytterligare

ville utskottet framhålla, att kostnaderna vid en organisation enligt

överstyrelsens förslag läge icke oväsentligt under de enligt propositionen be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

räknade kostnaderna. Även om, vid sidan av det huvudsakligen för ersättning

åt av överstyrelsen anlitade experter m. m. beräknade anslaget, en viss

ökning av överstyrelsens avlöningsanslag kunde bliva erforderlig, torde en

dylik icke behöva bliva av någon större omfattning.

Mot detaljerna i det ursprungligen av överstyrelsen framlagda förslaget

hade utskottet icke funnit annat att erinra än att utgallring av läroböcker

borde ske i samband med den kontinuerligt pågående granskningen av förslag

till nya, omarbetade upplagor av läroböcker. Härigenom bleve den av

överstyrelsen föreslagna särskilda granskningsnämnden icke av behovet påkallad.

Då överstyrelsen såsom förutsättning för sitt förslag angivit, att officiella,

av Kungl. Majit utfärdade läroboksförteckningar borde föreligga, utginge

utskottet från att åtgärder härför snarast bleve vidtagna.

Reservation till statsutskottets utlåtande avgavs av herrar Nilsson i Malmö.

Oscar Olsson, Andersson i Råstock, Jansson i Falun och Andersson i Prästbol,

vilka ansågo, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Majits förslag.

I skrivelse nr 334/1936 anmälde riksdagen, att riksdagen avslagit Kungl.

Maj:ts i omförmälda proposition framlagda förslag. Vidare anhöll riksdagen

i samma skrivelse örn verkställande av utredning och framläggande för

riksdagen, i den mån så kunde visa sig erforderligt, av förslag till åtgärder

för ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m. vid skolorna.

Riksdagen avslog sålunda såväl Kungl. Maj :ts som statsutskottets förslag

till organisation av läroboksgranskningen men biföll utskottets förslag, såvitt

detta rörde frågan örn utredning rörande förbilligande av kostnaderna för

läroböcker.

I anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Maj :t genom

beslut den 30 oktober 1936 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

en sakkunnig för att inom departementet biträda vid fortsatt utredning av

frågan örn läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter

jämte därmed sammanhängande frågor. Såsom sakkunnig

tillkallades samma dag läraren vid Stockholms stads tekniska mellanskola,

filosofie licentiaten Nils Forssell.

På förslag av den sakkunnige har Kungl. Majit genom kungörelserna nr

792—795/1937 meddelat vissa ändrade bestämmelser angående sättet för

antagning av läroböcker för folk- och fortsättningsskolan. Enligt tidigare

gällande bestämmelser skulle, såsom redan antytts, läro- och läseböcker vid

dessa skolor bestämmas av statens vederbörande folkskolinspektör, sedan

skolrådet efter vederbörande lärares hörande avgivit förslag. Enligt de nya

bestämmelserna skola icke blott läro- och läseböcker utan också viss annan

undervisningsmateriel samt nya omarbetade upplagor av använd dylik undervisningsmateriel

antagas av folkskolinspektören, sedan skolrådet efter

vederbörande lärares hörande avgivit förslag. Detaljerade föreskrifter hava

meddelats rörande antagningsförfarandet. Enligt bestämmelserna bör nödig

enhetlighet råda i fråga örn undervisningsmaterielen inom ett och samma

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206. 9

skoldistrikt samt inom angränsande distrikt, mellan vilka flyttning av elever

plägar ske.

Sedermera har den sakkunnige med skrivelse den 15 december 1937 överlämnat

utredning och förslag rörande särskild granskning av läroböcker,

över vilket förslag den 31 januari 1938 avgivits utlåtanden av statskontoret

och av skolöverstyrelsen. I anledning av överstyrelsens utlåtande har den

sakkunnige avgivit särskilt yttrande den 18 februari 1938.

I detta sammanhang bör också erinras, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 14 augusti 1937 särskilda sakkunniga av mig tillkallats för att

inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag

angående beredande av fria läroböcker och annan skolmateriel för folkskolans

lärjungar. Detta utredningsarbete pågår fortfarande.

2. 1937 års sakkunnigförslag.

Det av omförmälde utredningsman framlagda förslaget innebär i huvudsak,

att en särskild nämnd skulle verka för granskning av läroböcker och,

därmed jämställd undervisningsmateriel. Nämndens beslut skulle underställas

skolöverstyrelsen för prövning. Godkändes icke nämndens beslut av

överstyrelsen, skulle frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. För

bestridande av de med nämndens verksamhet förenade kostnaderna skulle

anvisas ett anslag av i runt tal 14 700 kronor.

Inledningsvis har utredningsmannen fäst uppmärksamheten på betydelsen

av en effektiv läroboksgranskning över huvud taget och i synnerhet örn att

åtgärder av det allmänna mer allmänt vidtoges för nedbringande av målsmännens

utgifter för undervisningsmateriel. Utredningsmannen har också

påpekat, att ett utfärdande genom det allmännas försorg av läroboksförteckningar

skulle i sin mån bidraga till att förbilliga läroböckerna.

Beträffande läroboksgranskningens organisatoriska utformning har utredningsmannen

yttrat följande:

Problemet syntes vara, att finna en framkomlig väg mellan de båda föreliggande

alternativen, nämligen

antingen granskning genom en särskild, direkt under Kungl. Majit ställd

granskningsnämnd

eller granskning genom skolöverstyrelsen med biträde av experter.

Det ville då synas, som örn de bärande skälen mot Kungl. Maj:ts förslag

varit, att det icke förefallit tilltalande, örn ett nytt ämbetsverk i mindre skala

skapades och om från ett centralt ämbetsverk undandroges funktioner, som

av ämbetsverket självt med rätta betecknades såsom tillhörande dess centrala

uppgifter. Den möjligheten förelåge emellertid att såsom ett självständigt

organ inom vår skolorganisation inrätta en nämnd med representation

för målsmannaintresset. Det förefölle skäligt, att örn målsmanna
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

intresset, såsom sig borde, komme till uttryck vid läroboksgranskningen,

detta skedde under former och förutsättningar, som betryggade dess reella

och positiva inflytande. Nämnden borde fördenskull även tillmätas en autonom

och central verksamhetskrets i granskningsarbetet. Enligt sakens natur

kunde allmänintressets representanter ej hänvisas till en uteslutande konsultativ

roll vid skolöverstyrelsens granskningsarbete, såsom ett slags experter

vid sidan örn ämnesexperterna.

Ett underställningsförfarande torde böra införas i granskningsnämndens

förhållande till överstyrelsen. Detta skulle alltså innebära, att granskningsnämndens

beslut icke finge verkställas, innan detsamma blivit av överstyrelsen

prövat och godkänt, och att överstyrelsen därvid skulle ha att tillse,

att nämndens beslut vore ur allmänna synpunkter skäligt, ändamålsenligt

och riktigt. Skulle överstyrelsen icke godkänna nämndens beslut, hemfölle

ärendet under Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Då på så sätt en nödig effektivitet skulle säkerställas åt lekmannaelementets

medverkan i granskningsarbetet, vore det å andra sidan uppenbart, att

denna medverkan borde utövas ej blott under kontroll av överstyrelsens ämbetsmyndighet

utan också under ständigt samarbete med och information

från pedagogisk sakkunskap både inom överstyrelsen och inom själva nämnden

samt, i mån av behov, även från ämnesexperter.

I tre särskilda avseenden skulle denna samverkan mellan det allmänna intressets

representanter och den pedagogiska administrationen och expertisen

.organiseras för att möjliggöra ett ur olika synpunkter önskvärt granskningsresultat.

t ■ |

1) Dels skulle såsom nämnt nämndens förslag regelmässigt underställas

överstyrelsen.

2) Vidare syntes också aktiva pedagoger böra vara bisittare i nämnden, i

enlighet med vad som föreslagits i 1936 års proposition. Två viktiga avvikelser

från de i propositionen föreslagna principiella bestämmelserna torde dock

i detta sammanhang böra vidtagas. Dels påkallade kravet om att allmänintressets

målsmän borde äga en utslagsgivande ställning inom nämnden, att

den numerära proportionen mellan dessa och pedagogerna bleve en annan

än den, som föreslagits år 1936. Det syntes sålunda vara lämpligt, att allmänintressets

målsmän ägde majoritet inom nämnden. För det andra förtjänade

en anmärkning att beaktas, som framställts i skolöverstyrelsens utlåtande

över 1934 års lärobokssakkunnigas betänkande, då det nämligen hävdats,

att i synnerhet folkskolans befogade anspråk icke tillräckligt tillgodosetts

genom att densamma enligt nämnda sakkunnigas förslag blott ägde en

represenlant i nämnden.

Härvid mötte emellertid en organisatorisk svårighet, då å ena sidan allmänintressets

målsmän skulle tillförsäkras majoritet inom nämnden, å andra

sidan antalet av pedagoger inom densamma skulle utökas utöver de tre, som

föreslagits år 1936. Såsom nedan skulle betonas, vore det visserligen ett oundkomligt

krav, att nämnden vore tillräckligt talrik, för att möjliggöra en jämförelsevis

allsidig, kollegial prövning av förekommande ärenden. Men den

finge å andra sidan både av praktiska hänsyn och ur kostnadssynpunkt ej

inrymma alltför många ledamöter. En lösning i detta dilemma torde dock

givas. Örn nämnden erhölle en konstant kärna av tre målsmän för allmänintresset

(lekmannarepresentanter), inklusive ordföranden, kunde såsom le^

damöter i densamma inträda två representanter för den högre skolan (gymnasiet,

lyceet och mellanskola!!) vid granskning av undervisningsmateriel för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 206.

11

dess skolformer, samt i stället för dessa placeras två representanter för

folkskolan, när granskningen gällde materiel inom dennas verksamhetsområde.

Nämnden arbetade sålunda successivt på två avdelningar, en för högre

och en för lägre skola. Naturligtvis skulle ordföranden äga rätt att inkalla

samtliga de fyra pedagoger, som vore medlemmar av nämnden, för att dryfta

de frågor, som i detta samband kunde äga allmän och gemensam betydelse

för högre och lägre skola.

Vid besluts fattande inom denna fulltaliga nämnd torde dock — i enlighet

med den grundsats, som uppställts örn allmänintressets dominerande inflytande

— endast en representant för den högre och en för den lägre skolan

böra äga votum, enligt Kungl. Majlis förordnande i samband med utseende

av medlemmar av nämnden.

3) Nämndens samverkan med pedagogiska auktoriteter skulle givetvis

också ske genom att experter anlitades vid förekommande behov. Den princip,

som godtagits år 1936, att två experter borde, var för sig eller gemensamt,

avgiva offentligt yttrande över varje bok, torde alltjämt böra upprätthållas.

I den mån, som expertis ej förefunnes inom nämnden, torde nämnden böra

utse särskild expert. Viktigt vöre härvid, att enligt den organisation, som här

förordades, en fast kollegial kärna ständigt skulle förefinnas, som garanterade,

att granskningen skedde på ett jämförelsevis enhetligt sätt i olika fall.

De tre lekmannarepresentanterna skulle därvid utgöra ett konstant element i

nämndens verksamhet, medan de två representanterna för respektive högre

och lägre skola på sina olika områden kunde kontinuerligt hävda vidkommande

synpunkter och önskemål. Av betydelse vore, att icke de från fall

till fall anställda experterna finge en faktiskt utslagsgivande betydelse i sina

speciella frågor.

Härvidlag påkallade i all synnerhet den ytterst beaktansvärda granskningen

av nya, omarbetade upplagor uppmärksamhet. Särskilt märktes det fall,

då olika experter fått granska en första och en andra, omarbetad upplaga

av en och samma lärobok och dessa expertutlåtanden utan vidare jämförande

prövning lades till grund för den granskande myndighetens beslut. Ensidiga

yrkanden från experternas sida, vilka ej auktoritativt kontrollerades,

kunde sålunda föranleda, att målsmännen alltjämt besvärades av den »terror»

med nya, omarbetade upplagor, vilken det torde vara en gransknings

givna uppgift att stävja.

På ovan angivna sätt skulle i reglerad samverkan med överstyrelsen anordnas

en särskild administrativ instans för läroboksgranskningen. Denna

instans skulle givetvis i enlighet med 1936 års proposition i så måtto få en

enhetlig prägel, att samtliga bisittarna i nämnden, lekmannarepresentanterna

likaväl som de aktiva pedagogerna, skulle av Kungl. Majit utses för en begränsad

tid, exempelvis fyra år, och sålunda samtliga inför allmänheten såsom

till namnet kända komma att bära sin givna del av ansvaret för åtgärderna

i ifrågavarande avseende.

Särskilt med avseende på prisgranskningen torde den arbetsfördelning,

som sålunda komme alt råda beträffande granskning och antagning av läroböcker,

icke böra underskattas till sin betydelse.

Enligt 1936 års statsutskotts förslag borde granskningen och antagningen

av läroböcker — i anslutning till den nu rådande ordningen beträffande

den högre skolan — kombineras på så sätt, att nya läroböcker under given

motivering föresloges lill införande av en skoladministrativ instans (klass
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

konferens vid läroverk, skoldistrikt och folkskolinspektör inom folkskolan).

samtidigt som denna instans anhölle att få bruka läroboken i fråga vid

undervisningen (i en skola, respektive ett skoldistrikt). Därmed skulle —

enligt den tankegång, som framlagts i överstyrelsens remissyttrande och till

vilken utskottet anslutit sig — vinnas, att ingen lärobok upptoges till granskning,

som ej också ifrågasattes till användning, och att till grund för granskningen

alltid kunde läggas ett motiverat utlåtande om sagda bok från en

pedagogiskt initierad myndighet. Skulle däremot initiativet till granskningen

— såsom förordats i 1936 års proposition — komma från förlag och författare,

kunde befaras, att granskningen i onödan och på ett kostsamt sätt komme

att syssla med böcker, som ej finge någon betydelse för den praktiska

undervisningen.

I 1936 års proposition invändes häremot bland annat, att det icke finge

förutsättas, att den granskande instansen vare sig förpliktades att till

granskning upptaga undervisningen ovidkommande materiel eller att densamma

vore inkompetent att urskilja, när vissa böcker eller skrifter icke

kunde äga betydelse för undervisningsväsendet.

Det ville synas, som örn det i och för sig befogade kravet på viss pedagogisk

garanti för kvaliteten av den undervisningsmateriel, som underställdes

granskning, kunde fyllas, utan att granskningen sammankopplades med antagningsförfarandet.

Detta kunde lämpligen ske, om, såsom fallet vore enligt

det i Norge sedan ett fyrtiotal år sedan tillämpade granskningsförfarandet.

det påkallades, att två kända pedagoger, i yttrande, tillsammans eller var för

sig, rekommenderade förlagets (eller författarens) ansökan örn att viss lärobok

bleve godkänd till införande i skolorna.

Till nämnda skäl för en viss administrativ åtskillnad mellan granskning

och antagning av läroböcker komme ytterligare följande omständigheter.

För det första kunde det synas, som om bekymren för att ovidkommande

litteratur skulle lägga beslag på granskningsarbetet illa stöde samman med

de krav på restriktioner i fråga örn läroböckerna, som så eftertryckligt motiverade

kraven på en organisation av granskningen.

I anslutning till skolöverstyrelsens remissutlåtande av år 1936 funnes säkerligen

fog att hävda, att granskningen också borde omfatta prövning av

priset å böckerna, givetvis med de förbehåll, som även uttryckts i 1936 års

proposition. En viss olägenhet torde just ur denna synpunkt kunna vara förknippad

med det förfarande, som nu tillämpades inom den högre skolan

och som enligt 1936 års statsutskotts förslag skulle komma att tillämpas

även för folkskolans del, nämligen att, såsom ovan sagts, boken i fråga skulle

introduceras i skolbruk i samband med bokutbyte vid ett visst läroverk eller

inom ett visst skoldistrikt. En vägledande synpunkt i fråga örn prisgranskningen

bleve då helt naturligt frågan, örn sagda bok ställde sig billig eller

dyr i jämförelse med den bok, som förut brukats vid nämnda läroverk eller

skoldistrikt. I viss mån annorlunda ställde sig saken, därest granskningen

administrativt sett skiljdes från antagningen och granskningen av priset på

den nya boken skedde utan särskild hänsyn till det rådande priset på den

bok, mot vilken den eventuellt skulle utbytas och i stället under regelmässig

jämförelse med samtliga de redan godkända läroböcker, som förefunnes för

samma ämne och stadium. Granskningen av priset skulle med andra ord

då helt och hållet basera sig på prisuppgifterna beträffande de böcker, som

redan funnes upptagna å den auktoriserade läroboksförteckningen.

Det torde överhuvud just ur synpunkten av prisprövningen böra tillses.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Kr 206.

13

att granskningen och antagningen av läroböcker hölles i sär som två olika

administrativa moment. Den allmänt jämförande prisprövningen skedde sålunda

helt naturligt i samband nied granskningen, prisprövningen i jämförelse

med förut brukad och föreslagen bok utfördes i samband med antagningen.

Prisprövingen vid granskningen borde vara fri från sådana speciella hänsyn,

som kunde göra sig gällande vid bokutbyten vid visst distrikt eller visst

läroverk. Endast så torde en sund restriktiv princip kunna vid granskningen

genomföras i prisavseende.

Därtill komme, att ett enhetligt administrativt förfarande givetvis vore ett

viktigt önskemål i fråga om läroboksgranskningen. Därvid påkallade den

för visso ytterst viktiga granskningen av förslag till nya, omarbetade upplagor

särskild uppmärksamhet. Angående proceduren härvid hade 1934 års

lärobokssakkunniga, skolöverstyrelsen i sitt remissutlåtande samt 1936 års

proposition och statsutskottsutlåtande varit ense. I korthet sagt skulle

granskningen av nya, omarbetade upplagor tillgå så, att vederbörande förlag

(eventuellt författare) direkt till granskningsmyndigheten insände föregående

upplaga jämte de rättelser och tillägg, som förordades till införande.

Ehuru utgivandet av en ny omarbetad upplaga för visso vore en synnerligen

beaktansvärd angelägenhet inom undervisningen, ansåges det således likafullt

icke, att initiativet till införandet av en sådan borde komma från ämneskonferensen

vid något läroverk eller något skoldistrikt. Praktiska hänsyn

av lätt insedd art kunde visserligen åberopas för att så ej skulle ske, men

kvar stöde i varje fall, att det ej hävdats, att någon avgörande olägenhet

för skolväsendet skulle vara förenad med att granskningsmyndigheten direkt

toge befattning med dylika förslag till nya, omarbetade upplagor.

Slutligen vore det befogat att erinra om att i 1936 års proposition i syfte

att möjliggöra en viss restriktion i fråga örn läroboksproduktionen departementschefen

visserligen yttrat, att de skäl, som anförts till stöd för att läroböckerna

borde företes i färdigställt skick, syntes väga tyngst, men att en

granskning i manuskript eller korrektur såsom undantagsföreteelse dock

icke helt torde böra uteslutas. Eventualiteten av en granskning i korrektur

torde emellertid helt elimineras, därest de antagande skolmyndigheternas förslag

lades till grund för granskningen. Det kunde i detta samband nämnas,

att granskning i korrektur i Norge vore regelmässigt accepterad och visat sig

väl kunna fungera. Faktiskt bleve också förläggarnas ekonomiska risk av att

framställa böcker för skolbruk på detta sätt mindre, än om de ålades att

till granskning framlägga färdigställda läroböcker, varvid givetvis förutsattes,

att granskningen verkligen vore allvarlig och effektiv. För den granskande

myndigheten vore det självfallet också mindre motbjudande att i tvivelaktiga

fall underkänna läroböcker, som underställts densamma, därest förlagen

därmed endast i begränsad mån drabbades av förlust, än örn denna bleve

iner kännbar.

Det ville .således synas, som örn granskningens restriktiva värde och dess

effektivitet i avsevärd mån kunde förminskas, därest initiativet till granskning

av ny lärobok, såsom hittills skett inom den högre skolan, också i fortsättningen

och jämväl för den lägre skolans del förknippades med antagningsförfarandet.

De pedagogiska garantier, som vöre förknippade med det

nuvarande förfarandet, kunde säkerligen vinnas på annat, ovan angivet sätt.

Prisgranskningen torde liven få en mer metodisk utformning, örn granskningen

generellt skildes från antagningen av lärobok.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Utredningsmannens förslag beträffande nämndens organisation och arbetssätt

innebär sammanfattningsvis följande:

Nämnden skulle bestå av sju medlemmar jämte lika många suppleanter,

vilka samtliga av Kungl. Majit förordnades tills vidare för en tid av fyra

år. Tre medlemmar vore lekmannarepresentanter, av vilka en särskilt förordnades

av Kungl. Majit att vara nämndens ordförande. De övriga fyra

medlemmarna skulle utses bland inom skolväsendet aktiva pedagoger. Av

de senare skulle en företräda gymnasiet (lyceet), en medlem mellanskolan

(den statliga realskolan samt de kommunala och praktiska mellanskolorna

ävensom högre folkskolan) samt två medlemmar folk- och fortsättningsskolorna.

Särskilda suppleanter skulle utses för lekmannarepresentanterna och

för företrädarna för högre, respektive lägre skola. Vid förfall för den av

Kungl. Majit förordnade ordföranden skulle den äldste av lekmannarepresentanterna

inträda i hans ställe. Lekmannarepresentanterna skulle ständigt

deltaga i nämndens verksamhet, men de aktiva pedagogerna skulle uppdelas

i två grupper, för den högre skolan och för folk- och fortsättningsskolan.

Under sin verksamhet skulle nämnden sålunda bestå av fem medlemmar,

nämligen dels de tre lekmannarepresentanterna, dels två aktiva pedagoger.

Nämnden skulle alltså bestå av två avdelningar, en för den högre och en för

den lägre skolan, vilka var för sig företrädde nämnden på sina granskningsområden.

Ordföranden ägde dock att, när han prövade lämpligt med hänsyn

till ett ärendes art, sammankalla samtliga nämndens medlemmar.

Åmnesexperter (speciellt sakkunniga) utsåges av nämnden till ett antal av

högst två för varje granskningsuppgift. Nämnden utsåge en särskild expert

rörande tryckeri- och förlagsärenden. Sagda experter utsåges tills vidare

under viss tid.

En sekreterare hos nämnden förordnades av Kungl. Majit tills vidare för

en tid av ett år.

Sekreteraren hade att under vederbörligt ansvar handhava expedition

ävensom att efter ordförandens anvisningar ombesörja utredningar, bereda

ärendena och föredraga dem inför nämnden samt att omhänderhava expensmedel

och för dem avgiva redovisning. Samtliga medlemmar av nämndens

avdelning för den högre skolan eller för den lägre skolan skulle deltaga i

besluten, när dessa avsåge utseende av ämnesexpert, läroboks godkännande,

fastställande av huruvida förslag till ändringar i en läroboksupplaga skulle

medföra, att ny, omarbetad (utökad) upplaga skulle anses föreligga, godkännande

av ny upplaga eller utmönstring av lärobok. I övriga fall vore nämnden

beslutför, därest fyra medlemmar deltoge i besluten. Ordföranden hade

därvid utslagsröst.

Samtliga granskningsnämndens beslut skulle underställas skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen prövade härvid, huruvida besluten finge anses skäliga, ändamålsenliga

och riktiga. Godkändes ett beslut icke av överstyrelsen, skulle

det hänskjutas till Kungl. Majits avgörande.

Inom fulltalig nämnd deltoge en av representanterna för den högre skolan

och en av dem för den lägre skolan i besluten enligt Kungl. Majits förordnande

i samband med utseende av medlemmar i nämnden.

Läroböcker och därmed jämställd undervisningsmateriel skulle underställas

nämnden genom framställning från utgivaren (läroboks- eller skolmaterielförlag

eller författare), varvid två kända pedagoger skulle rekommendera

ifrågavarande materiel för skolbruk.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

15

Vad kostnaderna för nämnden beträffade, syntes fast anslag endast böra

utgå till ordföranden med ett belopp av 1 000 kronor, varjämte sekreteraren

med avseende på det arbete, som med hänsyn till nämndens organisation

kunde komma att åligga honom, torde böra avlönas med 2 000 kronor. Dessutom

beräknades arvoden för sammanträdesdag åt ordföranden med 25

kronor och åt nämndens medlemmar med 12 kronor. Därtill komme till

experterna 5 000 kronor, till expenser 300 kronor och till rese- och traktamentsersättningar

3 000 kronor.

Vardera avdelningen av nämnden beräknades sammanträda årligen 20

dagar. De tre lekmannarepresentanterna skulle närvara vid båda avdelningarnas

sammanträden. Dessutom upptoges fem dagar för sammanträden med

fulltalig nämnd, i vilken alltså samtliga såväl lekmannarepresentanter som

, pedagoger skulle vara närvarande. Suppleanterna skulle erhålla det dagarvode,

som annars tillkomme ordinarie medlem.

Kostnaderna för nämnden skulle under sådana förhållanden bliva:

Ordföranden (1 000 kronor + 45 sammanträdesdagar å 25

kronor) ................. kronor 2 125

2 lekmannarepresentanter (45 sammanträdesdagar å 12 kronor)

.............................................. » 1 080

4 pedagoger (25 sammanträdesdagar å 12 kronor) ........ » 1 200

Sekreteraren, arvode .................................. » 2 000

Expenser ............................................ » 300

Ämnesexperter ...................................... » 5 000

Resor och traktamenten .............................. » 3 000

kronor 14 705.

3. Yttranden.

Statskontoret har anfört, att — därest för granskningen av läroböcker ansåges

erforderligt att inrätta en från överstyrelsen fristående särskild nämnd

— ville det synas statskontoret, att det föreliggande förslaget beträffande

nämndens organisation och verksamhet vore väl ägnat att fylla de önskemål,

som från olika håll kunde framföras. Visserligen kunde ifrågasättas, om icke

antalet ledamöter i nämnden vore större än nödigt vöre. För den händelse

emellertid lekmannaelementet ansåges böra beredas avgörande inflytande

vid frågornas prövning, torde, då antalet pedagoger inom nämnden icke

lämpligen torde kunna sättas lägre än som föreslagits, ledamotsantalet näppeligen

kunna minskas.

Mot förslagets detaljer med avseende å nämndens organisation funne statskontoret

icke anledning till annan erinran än att det syntes lämpligt, att

den ene av de till bisittare förordnade lekmännen av Kungl. Majit meddelades

förordnande såsom vice ordförande, samt att någon särskild suppleant

för ordföranden icke syntes vara erforderlig, då vid förfall för ordföranden

suppleanten för vice ordföranden torde böra inträda såsom ledamot av

nämnden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Med avseende å kostnaderna för nämnden finge statskontoret anföra följande.

I sitt den 14 november 1935 avgivna utlåtande över 1934 års lärobokssakkunnigas

betänkande angående läroböcker, däri de sakkunniga framförde

förslag om inrättande av en granskningsnämnd, hade statskontoret

föreslagit, att, såsom fallet vore beträffande exempelvis allmänna civilförvaltningens

lönenämnd och statens bostadsnämnd, ersättningarna till nämndens

ledamöter borde bestämmas till dels ett mindre, fast årsarvode, dels

ock visst efter sammanträdesdag beräknat belopp. Vad statskontoret sålunda

föreslagit hade av departementschefen upptagits i propositionen till 1936

års riksdag. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle ersättning till nämndens

samtliga ordinarie ledamöter utgå i form av särskilda dagarvoden, beräknade

efter sammanträdesdag. Endast till ordföranden skulle därjämte

utgå fast årsarvode, vilket föreslagits till 1 000 kronor. Då, såvitt statskontoret

kunde finna, enligt det nu föreliggande förslaget icke vore avsett, att de pedagoger,

som vore ledamöter av nämnden, skulle underkasta de till prövning

föreliggande läroböckerna någon särskild granskning ur det ifrågavarande

kunskapsämnets synpunkt — vilken specialgranskning i stället vore

avsedd att ankomma på särskilda experter — funne statskontoret i likhet med

utredningsmannen icke erforderligt, att bisittarna i nämnden tillerkändes

särskilda årsarvoden.

Mot det för ordföranden föreslagna årsarvodet bade statskontoret intet

att erinra. Därest ordföranden under någon längre tid, förslagsvis mer än

två månader, skulle vara förhindrad att deltaga i nämndens sammanträden,

torde Kungl. Majit böra bestämma, huruvida ordföranden skulle för denna

tid vara bibehållen vid sitt arvode eller någon del av arvodet skulle utgå

till hans ersättare.

Beträffande dagarvodena till såväl ordinarie ledamöter som suppleanter

finge statskontoret förorda, att desamma — i likhet med dagarvodena till

ledamöterna av statens bostadsnämnd — skulle utgå enligt de grunder, som

angåves i kungörelsen nr 517/1921 med vissa bestämmelser angående kommittéer.

Härigenom vunnes, att ledamot av nämnden, som vore bosatt å

annan ort än i Stockholm, finge uppbära högre arvode än ledamot, som vore

bosatt i Stockholm, samt att regler erhölles i fråga örn ersättning till ledamot

för avstådda avlöningsförmåner.

I förekommande fall skulle givetvis utgå resekostnads- och traktamentsersättning,

varvid ledamot i nämnden torde böra hänföras till rese- och traktamentsklass

I B.

Det föreslagna arvodet till sekreteraren funne statskontoret vara högre

än behövligt vore. Ett arvode av 1 200 kronor för år syntes tillräckligt med

hänsyn till de sekreteraren åvilande göromålen.

För expenser syntes böra beräknas ett något högre belopp än som föreslagits.

Statskontoret förordade, att härför avsåges 500 kronor för år.

I likhet med vad som skett med avseende å lönenämnderna torde föreskrift

böra meddelas, att antalet sammanträdesdagar för år icke finge utan

Kungl. Maj:ts medgivande överstiga visst antal. Detta antal torde kunna

bestämmas till det i förslaget beräknade, nämligen för sammanträden med

vardera av nämndens avdelningar tillhopa 40 dagar och därutöver för sammanträden

med samfällda nämnden 5 dagar.

Vid bifall till vad statskontoret sålunda förordat torde kostnaderna för

nämnden kunna i stort sett beräknas sålunda:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj-.ts proposition Nr 206. 17

årsarvode till ordföranden .............................. 1 000 kronor

dagarvoden till ledamöter och suppleanter................ 3 000 »

arvoden till experter .................................. 5 000 »

arvode till sekreteraren ................................ 1 200 »

rese- och traktamentsersättningar samt ersättningar för avstådda

avlöningsförmåner ............................ 4 000 »

expenser och skrivhjälp ......................... ■ • • • • • • 800 »

Summa 15 000 kronor

Kostnaderna för dagarvoden, för resekostnads- och traktamentsersättningar

samt för ersättningar för avstådda avlöningsförmåner bleve givetvis beroende

av i vad mån ledamöter och suppleanter vore bosatta å annan ort

än Stockholm och i vad mån nämndens ledamöter behövde åtnjuta ledighet

från sina ordinarie sysslor. Kostnaderna för nämnden torde emellertid kunna

hållas inom ramen för ett bestämt anslag av 15 000 kronor.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt det sålunda framställda förslaget och i stället

förordat ett genomförande av det av överstyrelsen tidigare framlagda förslaget.

Av överstyrelsens yttrande inhämtas:

Enligt 1936 års proposition skulle överstyrelsen taga befattning med läroboksgranskningen

endast på så sätt, att den genom en för varje särskilt fall

förordnad ledamot ägde deltaga i nämndens överläggningar och beslut. Skolöverstyrelsen

som sådan skulle sålunda icke äga att deltaga i granskningen; den

skulle sakna möjlighet att utöva inflytande på utvecklingen inom detta område.

Enligt det nu föreliggande förslaget hade överstyrelsen fått en helt annan

ställning i förhållande till granskningsnämnden, i det nämndens beslut skulle

underställas överstyrelsens prövning och därav beroende godkännande eller

underkännande. Det kunde synas, som örn överstyrelsen genom denna bestämmelse

skulle bibehållas vid sin ställning som utslagsgivande myndighet i fråga

örn läroboksgranskningen. Härvid vore dock att märka, att ett avsteg från

nämndens förslag medförde ärendets hänslejutning till Kungl. Maj:ts prövning

oell avgörande, varigenom överstyrelsen sålunda i de fall, då den icke ansåge

sig böra bekräfta nämndens förslag, bleve en instans mellan nämnden och

Kungl. Maj:t. Skolöverstyrelsen ville för sin del avstyrka förslaget i denna

del på de principiella grunder, som överstyrelsen tidigare anfört, och funne

sig böra yrka, att, även om läroboksgranskningen i framtiden skulle komma

att förläggas till en särskild nämnd, överstyrelsen bleve den i dessa ärenden

beslutande myndigheten. Givetvis kunde i cielia som i andra fall besvär över

överstyrelsens beslut anföras hos Kungl. Majit, varför icke desto mindre

hithörande frågor kunde hänskjutås till Kungl. Maj:ts avgörande.

Vidare förutsatte förslaget, att överstyrelsen verkställde en prövning av

nämndens beslut, varförutan också givetvis överstyrelsens godkännande skulle

vara meningslöst. En förnyad granskning, kanske lika ingående som den av

nämnden verkställda, kunde sålunda bliva påkallad. Även örn en del eller

till och med flertalet fall av beslutsgranskning bleve lätta att bedöma, kunde

det förväntas, att med hänsyn till nämndens föreslagna sammansättning ett

icke så ringa antal fall, särskilt då ett beslut örn en läroboks underkännande

från nämndens sida förelåge, kunde kräva en förnyad granskning inom

överstyrelsen. I en del fall skulle en lärobok alltså kunna bliva föremål för en

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206.

två gånger verkställd expertgranskning. Toges därjämte i betraktande förslagets

bestämmelse, att en lärobok för att bliva föremål för granskning

skulle anbefallas av två kända pedagoger, vilka säkerligen icke skulle utfärda

en sådan rekommendation utan en mycket ingående granskning, så

skulle sålunda i vissa fall en lärobok kunna bli föremål för en tre gånger

verkställd, ingående expertgranskning ur såväl pedagogisk som ekonomisk

synpunkt. Skolöverstyrelsen kunde icke undgå att finna ett granskningsförfarande,

som kunde leda till sådana konsekvenser, alltför vidlyftigt och tidsödande

samt förenat med alltför stora kostnader.

I riksdagens förenämnda skrivelse betonades önskvärdheten av att positiva

åtgärder vidtoges för ett förbilligande av läroböckerna, och det föreslagna

granskningsförfarandet vore också av den lärobokssakkunnige angivet

såsom ett av medlen att nå detta mål. I sitt utlåtande över 1934 års lärobokssakkunnigas

betänkande hade skolöverstyrelsen också uttalat, att en

central förhandsgranskning otvivelaktigt kunde tänkas verka i riktning av

läroböckernas förbilligande, men någon avgörande eller ens större betydelse

för prissättningen torde man icke få tillmäta densamma. Ty även örn en

förhandsgranskning i förening med upprättandet av en förteckning över

godkända läroböcker kunde utöva en viss återhållande verkan vid böckernas

prissättning, understödd måhända av en direkt hänvändelse från nämndens

sida till vederbörande förlag, så vore dock det moment, som bleve avgörande

för målsmännens utgifter för lärjungarnas läroböcker, hur antagningsförfarandet

handhades. De klagomål, som från målsmännens sida framburits

över alltför dryga lärobokskostnader, torde icke så mycket gälla tvånget

att anskaffa nya böcker i den mån vederbörande elever flyttades upp i högre

klasser, som fastmer den omständigheten, att läroböcker, utan att tillräckligt

starka skäl förelåge, utbyttes mot andra. På denna punkt syntes granskningsnämndens

verksamhet icke kunna utöva något som helst inflytande.

Om granskningsnämnden godkänt ett antal läroböcker i ett visst ämne och

för ett visst stadium, så torde den icke på objektiva grunder kunna vägra

godkännande av ännu andra med de nämnda likvärda läroböcker av samma

art, såvida den icke ville föregripa den i skolöverstyrelsens hand lagda antagningen.

Förteckningen över godkända läroböcker kunde sålunda förväntas

upptaga ett jämförelsevis rikt urval av i samma ämne på samma stadium

för skolbruk tillåtna läroböcker. Skolöverstyrelsen funne visserligen ett dylikt

förhållande riktigt och önskvärt, men kunde å andra sidan i detta av allt att

döma sannolika resultat av granskningsnämndens arbete ej finna någon

garanti för ett effektivt förbilligande av läroböckerna. Tvärtom framträdde

under sådana förhållanden ännu starkare än tidigare kravet på ett strängt

restriktivt handhavande av antagningen från skolöverstyrelsens respektive

folkskolinspektörernas sida.

Härefter har överstyrelsen meddelat vissa sifferuopgifter lill belysande av

antalet och omfattningen av de granskningsärenden, som nämnden skulle

få att handlägga. Dessa siffror syntes giva vid handen att granskningen av

läroböcker, avsedda för läroverk och folkskolor, icke innebure någon alltför

betungande uppgift. Uppgiftens omfattning och det arbete, som dess lösande

skulle kräva, kunde därför icke anföras som skäl för att läroboksgranskningen

flyttades från överstyrelsen. Det läge ju för övrigt i sakens natur, att

det huvudsakliga arbetet vid en dylik granskning måste vila på de under

överstyrelsens ledning arbetande experterna.

Härtill skulle visserligen enligt det nu föreliggande förslaget komma ar
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 206.

19

betet med den fortlöpande utmönstringen av föråldrade eller olämpliga läroböcker.

Skolöverstyrelsen hade emellertid redan tidigare framhållit, att den

ansåge denna del av läroboksgranskningen böra ske med bestämda tidsintervall,

exempelvis vart femte år, och med anlitande av särskilt tillkallade

granskningsmän. Denna sida av granskningsarbetet skulle således icke nämnvärt

öka överstyrelsens arbetsbörda. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas,

huruvida icke den föreslagna tiden av fem år, som skulle förflyta mellan

två dylika granskningar, lämpligen skulle kunna förlängas till sju eller möjligen

tio år. Skolöverstyrelsen ansåge det vidare önskvärt, att även denna

del av granskningsarbetet förlädes till överstyrelsen och verkställdes med

anlitande av utav överstyrelsen tillkallade experter.

Beträffande den föreslagna nämndens sammansättning har överstyrelsen

gjort följande erinringar.

Det mest i ögonen fallande i fråga om nämndens sammansättning vore

det starka inslaget av lekmän. Under inga omständigheter, icke ens inom

den fulltaliga, av nämndens alla sju medlemmar sammansatta nämnden,

skulle den pedagogiska sakkunskapen förfoga över mer än två röster, varför

den sålunda alltid skulle befinna sig i minoritet gentemot lekmannarepresentanterna.

Ehuru naturligtvis icke någon erinran kunde göras mot att

representanter för det allmänna och för målsmännen finge göra sina synpunkter

gällande i läroboksärenden och deltaga i bestämmandet av de utbildningskostnader

i form av nya läroböcker, som lärjungarna finge vidkännas,

så ville överstyrelsen emellertid framhålla, att med den sammansättning,

som nämnden erhållit för att kunna tillmötesgå dessa krav, förslagsställaren

icke syntes hava tagit tillräcklig hänsyn till granskningens

uppgift eller nämndens förmåga att på detta stadium verka för läroböckernas

förbilligande. Läroboksgranskningen vöre enligt överstyrelsens mening först

och främst en saklig oell pedagogisk uppgift, ehuru givetvis de ekonomiska

synpunkterna också borde beaktas vid granskningen. Dessa ekonomiska synpunkter

torde emellertid böra föranleda underkännandet av en i övrigt god

bok endast i de fall, då antingen bokens pris, ehuru möjligen relativt sett

riktigt, absolut taget vore för högt för att arbetet skulle kunna åläggas

eleverna till inköp, eller ock en i ögonen fallande diskrepans förelåge mellan

bokens pris och dess framställningskostnad m. m.

Skolöverstyrelsen utginge således från att granskningsnämnden knappast

kunde vägra att godkänna en bok, som vid expertgranskningen förklarats

fylla måttet för en lärobok i eif visst ämne på ett visst angivet stadium och

sorn vore åsatt rimligt pris, som med andra ord vore jämngod med motsvarande,

förut godkända böcker. Att underkänna en bok på den grund,

att det redan funnes ett tillräckligt antal godkända läroböcker av samma

slag, skulle vara att föregripa antagningsförfarandet och dessutom på ett

olyckligt sålt begränsa det pedagogiska initiativet. Skolöverstyrelsen funne

således, alt då nämnden i fråga örn granskningens viktigaste uppgift knappast

torde kunna underkänna experternas och de pedagogiska bisittarnas omdömen,

då i experternas åligganden jämväl inginge en bedömning av bokens

pris, och då slutligen nämndens lekmannamedlemmar i de allra flesta fall

torde vara ur stånd alt avge ett sakkunnigt omdöme örn en lärobok, experternas

utlåtande i de allra flesta fall finge den utslagsgivande betydelsen.

Lckmannaintresset, då det gällde själva huvudfrågan, godkännande av en

lärobok, kunde val icke gälla något annat än att läroboken i fråga skulle

vara fullgod samt att den betingade ett skäligt pris. Lckmannaintresset lill
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

godosåges alltså bäst genom expertisen på området och hade på denna punkt

knappast möjlighet att göra sig gällande på objektiva grunder.

Vad som här ovan sagts om lekmannarepresentanterna, gällde i viss mån

även örn nämndens pedagogiskt sakkunniga medlemmar. Dessa medlemmar

skulle enligt förslaget i likhet med lekmännen utses för en tid av fyra år

och företräda, en gymnasierna och lyceerna, en mellanskolorna, två folkoch

fortsättningsskolorna. Även örn dessa medlemmar ägde större förmåga

att ur pedagogisk synpunkt bedöma hithörande frågor än lekmannarepresentanterna,

kunde de endast i undantagsfall åberopa en fackkunskap, nämligen

i fråga örn den ämnesgrupp, vari de meddelade undervisning. Även

på denna punkt funne överstyrelsen förslagets bestämmelser mindre lyckligt

utformade.

I detta sammanhang finge överstyrelsen framhålla en omständighet i samband

med nu gällande gransknings- och antagningsförfarande, som i sin

mån bidroge att minska målsmännens kostnader för läroboksinköp. Då läroverkens

ämneskonferenser överlagt örn införandet av ny lärobok, hade det

visserligen framför allt skett av nitälskan örn undervisningen, men säkerligen

också med uppmärksamheten riktad på elevernas ekonomiska förhållanden,

vilka lärarna i allmänhet väl kände till och för vilket de visade stor förståelse.

Redan på denna punkt kunde det allmänna räkna med en viss återhållsamhet

i fråga örn nya läroböckers införande, som bleve ännu större,

därigenom att överstyrelsen föreskrivit riktlinjer för ämneskonferensernas

läroboksförslag i syfte att begränsa antalet därav till sådana, som vore ur

undervisningssynpunkt starkt motiverade. Vid behandlingen av dessa förslag

inom överstyrelsen hade denna givetvis kunnat i ännu högre grad beakta

de ekonomiska synpunkterna, överstyrelsen ville för sin del framhålla, att

redan med nu tillämpat förfaringssätt för granskning och antagning av läroböcker

målsmännens ekonomiska intressen vore i stort sett väl tillgodosedda.

Man torde för övrigt icke kunna förbise den fara, som läge däri, att örn

en alltför ensidigt ekonomisk synpunkt anlades vid böckernas granskning,

detta kunde äventyra läroboksbeståndets kvalitet, såväl med avseende på

framställningens fyllighet och bredd som ock i fråga örn den typografiska

utstyrseln.

Beträffande rätten att påkalla läroboksgranskning uttalades i förslaget,

att sådan rätt skulle tillkomma utgivaren (läroboks- eller skolmaterielförlag

eller författaren) under förutsättning, att två kända pedagoger rekommenderade

ifrågavarande materiel för skolbruk.

Lämpligheten av bestämmelsen, att läroboken, för att bliva föremål för

granskning, skulle rekommenderas av två kända pedagoger, syntes kunna

ifrågasättas. Skolöverstyrelsen ville på denna punkt ansluta sig till det

yttrande, som avgivits av styrelsen för städernas folkskolinspektörsförbund,

då den härom uttalade, att den på det bestämdaste avstyrkte en

sådan anordning på den grund, att det torde bliva mycket svårt för

nämnden att avgöra, örn en pedagog vore känd eller ej, och att det även

torde bliva svårt att finna kända pedagoger, villiga att rekommendera

en lärobok med risk att densamma vid granskningen underkändes.

I samband härmed hade överstyrelsen uppmärksammat, att bestämmelsen

angående rätten att påkalla granskning innebure en inskränkning i

den rätt, som för närvarande tillkomme läroverkens ämneskonferenser, i

det nämligen konferensernas ansökningar om införande av nya läroböcker

jämväl innebure, att dessa läroböcker bleve föremål för granskning i den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

21

mån sådan icke redan blivit verkställd. Skolöverstyrelsen kunde icke finna

att skäl förebragts, som skulle motivera, att ämneskonferenserna 1''råntoges

rätten att föreslå läroböcker till granskning, vilket dels skulle innebära

ett omotiverat underkännande av ämneskonferensernas kompetens,

dels med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen om två kända pedagoger

skulle medföra fara för att även fullgoda läroböcker skulle uteslutas

från granskning.

1 fråga örn granskningen av nya upplagor av en lärobok, som måhända

redan användes till skolbruk, torde ifrågavarande rekommendation

vara lättare att erhålla, men torde samtidigt böra betraktas som överflödig.

Avslutningsvis framhåller överstyrelsen, alt yttranden örn det föreliggande

förslaget infordrats från styrelserna för ett antal facklärarföreningar

vid de allmänna läroverken, liksom även från styrelserna för föreningar av

folkskolinspektörer och folkskollärare, tillsammans 12 stycken. Av dessa

hade en tillstyrkt förslaget utan motivering, en tillstyrkt efter motivering och

nio styrelser avstyrkt förslaget med viss motivering, varjämte några av dessa

uttalade, att läroboksgranskningen liksom tidigare borde verkställas av

överstyrelsen.

I anledning av vad överstyrelsen sålunda anfört har utredningsmannen

i särskilt utlåtande yttrat bland annat följande:

Frågan om en lekmannarepresentation. Då de pedagogiska instanserna

merendels avstyrkt det föreliggande förslaget till en granskningsnämnd,

hade detta väsentligen skett å ena sidan och främst under tillbakavisande

av tanken, att lekmannarepresentanterna skulle äga majoritet inom nämnden,

å andra sidan under krav på att de pedagogiska synpunkterna borde

förbehållas en absolut utslagsgivande betydelse.

Modersmålslärarnas förenings verkställande utskott förklarade sig principiellt

»icke med förtroende kunna motse, att man inrättar en nämnd,

där det avgörande inflytandet vid granskningen lägges i händerna på icke

pedagoger». Klassikerförbundet konstaterade med beklagande »den underordnade

roll», som tillmättes sakkunskapen. Styrelsen för föreningen för

mateinatisk-naturvetenskaplig undervisning påtalade förslagets »strävan

att tillförsäkra de osakkunniga majoritet vid frågornas avgörande». Styrelsen

för biologilärarnas förening funne de »s. k. lekmannarepresentanternas»

roll »egendomlig» och befarade, att det föreslagna granskningsförfarandet

skulle resultera i »läroboksbeståndets åderförkalkning». Statens

folkskolinspektörers förbund ville endast tillerkänna lekmannaintresset

begränsad representation inom en skolöverstyrelsen underställd nämnd.

Läroverkslärarnas riksförbund förklarade, att man måste »tyvärr vara

beredd på att en nämnd med majoritet av icke pedagoger icke alltid blir

till undervisningens gagn utan kanske till motsatsen».

Del förtjänade dock att framhållas, att jämväl på pedagogiskt håll meningarna

vore så pass delade rörande förslaget, att ovan anförda, snävt

avvisande uttalanden redan fördenskull framstode såsom ensidigt inriktade.

Medan biologilärarnas förening kategoriskt utdömde de synpunkter,

som motiverade förslaget, hade geografilärarföreningen »intet att invända

mot dessa för geografiämnets del». Teckningslärarnas förening tillstyrkte

förslaget under betonande av att nämndens beslut dels endast gällde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

granskningen, dels för varje fall underställdes skolöverstyrelsens godkännande.

Historielärarnas förening, som funne sig »icke äga anledning

att fatta ståndpunkt till» de organisatoriska och ekonomiska problemen,

nöjde sig med att dels enligt föreningens uppgift betona de kvalitativa

kraven, dels framhäva vikten av att tillkallade ämnesexperter »icke böra

vara knutna till något ekonomiskt företag på läroboksområdet, vare sig

såsom författare, sakkunniga rådgivare eller dylikt». Av de två lärarföreningarna

på folkskolans område hade endast Sveriges allmänna folkskollärarförening

av skolöverstyrelsen anmodats att yttra sig. Centralstyrelsen

för denna förening, som för övrigt gjorde invändningar beträffande

nämndens organisation, yttrade likväl: »Att målsmannaintresset tillerkännes

skäligt inflytande på ett för stora medborgargrupper så betydelsefullt spörsmål

som frågan örn skolornas läroböcker finner centralstyrelsen berättigat

och önskvärt.»

I själva verket syntes det ligga i sakens natur, att målsmannaintresset

vid läroboksgranskningen tillmättes ett inflytande, som ej blott vore fakultativt

och konsultativt utan obligatoriskt och reellt. Skulle lekmannarepresentanter

härvid anlitas, vore det knappast rimligt, att de helt placerades i

andra planet.

Liksom den pedagogiska insikten toges i anspråk också för administrativa

undervisningsuppgifter, så syntes det utredningsmannen naturligt, alt

representanter för målsmannaintresset, vilka vore beprövade i allmänna

värv, i sin mån medverkade inom skolväsendet. Såsom anförts av styrelsen

för städernas folkskolinspektörsförbund, vore detta redan fallet

vad beträffade folkskolan, där skolrådet efter vederbörande lärares hörande

föresloge läro- och läseböcker till antagning inom skoldistriktet, ja,

i de städer, som undandragits statlig inspektion, vöre folkskolestyrelserna

rentav beslutande myndighet i antagningsfrågor. Visserligen ansåge styrelsen,

att lekmannainflytandet borde begränsas härtill. Det borde även

framhävas, att det ju icke vöre något medgivande åt målsmannaintresset

och allmänintresset, som det här gällde, utan fastmer ett erkännande av

deras befogade anspråk i förevarande samband.

Ty det vore stat och kommun, som genom anordnandet av undervisningsväsendet

möjliggjorde avsättningen av undervisningsmaterielen. Helt

eller i avsevärd grad bekostades med skattemedel såväl den obligatoriska

skolan, i vilken eleverna åtnjöte undervisning utan avgift, som även de

högre statliga och kommunala läroanstalter, där de avgifter, som erlades

av målsmännen, dock under inga omständigheter kunde täcka kostnaderna

för skolväsendet. Detta förhållande trädde i förgrunden, då numera i

stigande grad anslag beviljades också lill undervisningsmaterielen. Men i den

mån så ej vore fallet, ålades målsmännen indirekt av skolan att låta

inköpa viss undervisningsmateriel. Folkskolan vore obligatorisk för barnen,

men i samma mån som tanken på folkskolan som bottenskola sanktionerats

av statsmyndigheterna, hade därmed även erkänts, att de elever,

som vore därtill skickade, borde beredas möjlighet till en högre utbildning.

Därav följde emellertid, att ansenliga utgifter förorsakades målsmännen,

oavsett deras ekonomiska standard. Deras utgifter för undervisningsmateriel

vore därvidlag i stor utsträckning att anse såsom gränsbelopp,

som ofta bleve mycket kännbara och borde vara mycket väl motiverade.

Också på en annan väg än den kommunala självstyrelsens utövades

för närvarande lekmannainflytande på vårt läroboksbestånd. Det vore

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

23

nämligen befogat att erinra om att i regel privata förlag ställde läroböckerna

till våra skolors förfogande. Även med allt skyldigt erkännande

åt den insats, dessa förlag gjort i vårt undervisningsväsende, läge det likväl

i sakens natur, att dessa förlag vore affärsföretag, som i enlighet med

sitt legitima och välförstådda intresse åsyftade att vara vinstgivande för

sina innehavare. Självfallet vore, att den avgörande instansen inom dessa

företag vore deras affärsledning, alltså ett lekmannaelement. Så tillgodosåges

i lagligen ordnade former och i vederbörligt samförstånd med våra

skolmyndigheter behovet av undervisningsmateriel inom vårt skolväsen.

Förlagens affärsledning vägleddes härunder givetvis av pedagogisk expertis

liksom därvid anlitades pedagoger som författare. Granskning och

antagning av undervisningsmaterielen skedde visserligen i princip genom

de statliga skolmyndigheterna. Dock vore onekligt, att dessas möjlighet att

därvid ingripa varit ytterst begränsad, vad beträffade nya omarbetade upplagor

av redan godkända och antagna läroböcker, d. v. s. undervisningsmateriel,

som ur ekonomisk synpunkt vore att anse som nya läroböcker.

Under förutsättning att detta produktionssystem i det hela vore godtagbart,

förefölle det rimligt, att jämväl kontrollen av undervisningsmaterielen

finge utövas under medverkan av det allmänna intressets och målsmannaintressets

representanter och att dessa härvid tillmättes ett reellt inflytande,

likaväl som ett sådant tillhörde affärsledningen av våra bokförlag.

Den omständigheten, att lekmannarepresentanterna tillmätts majoritet

inom nämnden, hade föranlett antagandet örn ett slags principiellt motsatsförhållande

mellan å ena sidan dem och å andra sidan »den pedagogiska

expertisen». Härvidlag liksom i fråga om skolrådens och folkskolestyrelsernas

förhållande till vederbörande lärare vore det dock naturligt,

att i stället ett fruktbringande samarbete och en ömsesidig växelverkan

komme till stånd. Det vore i själva verket så uppenbart, att de pedagogiska

synpunkterna härvid skulle komma till sin rätt, att i skolöverstyrelsens

utlåtande slagordet »tredubbel expertis» myntats för att drabba

förslaget. Det kunde således icke bliva tal om att de pedagogiska synpunkterna

skulle åsidosättas genom målsmannarepresentanterna. Därmed

sammanhängde även anmärkningen, att de förordade anordningarna skulle

vara tungrodda, en påstådd bristfällighet, som i varje fall icke stämde

med tanken på att någon lekmannadiktatur skulle unnrättas på detta

område. Örn denna »tungroddhet» innebure, att undervisningsmaterielen

icke med överdriven snabbhet introducerades i vår undervisning, fyllde

de föreslagna anordningarna redan därmed i viss mån sin uppgift.

De pedagogiska garantier, som utredningsmannens förslag förordade,

kunde sammanfattas i följande huvudpunkter.

Den pedagogiska sakkunskapens medverkan. 1) Utlåtande av två kända pedagoger

beledsagade förslag till ny lärobok. Förslag till ny omarbetad upplaga

av godkänd lärobok komme naturligtvis därvid icke i fråga. Med anledning

aV kritiken av förslaget föresloges, att uttrycket »kända» ersattes med

»erkända». I detta samband erinrades om de norska föreskrifterna härom

(Rundskrivelse fra Kirke- og Undervisningsdepartementet til forla;ggere

av lsereböcker den 28 januari 1930):

»Vidare finner departementet att det bör kunna fordras en viss garanti

för att (‘ii lärobok, som insändes till departementet med ansökan örn

godkännande, också i verkligheten förtjänar att bliva föremål för prövning.

Denna garanti bör jämväl innefatta både innehåll och form, bland

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

annat rättskrivning. Det bör nämligen ligga i såväl förläggarnas som myndigheternas

intresse, att mindervärdiga och mindre lyckade utkast till läroböcker

stoppas på ett så tidigt stadium som möjligt. Hädanefter kommer

det följaktligen att fordras, att ansökningar om godkännande av läroböcker

beledsagas av en förklaring från två erkända experter (anerkjente

fagmenn) på ifrågavarande område att de efter noggrann granskning rekommendera

boken. En dylik föreskrift utfärdades redan år 1898 beträffande

böcker för den högre skolan. Departementet önskar nu inskärpa

denna föreskrift och påbjuda den jämväl för läroböcker för andra skoltypcr.

Vi vilja hemställa till förläggarna att uppmärksamma detta. Ett

dylikt förliandsintyg (forhandserklaering) kan antagas innebära en garanti

även för förläggarna, försåvitt som den skulle minska risken att utan avsättningsmöjligheter

magasinera en på förhand färdigtryckt upplaga.»

2) Två experter skulle anlitas för specialgranskning av varje förslag

lill lärobok eller till ny omarbetad upplaga av lärobok.

3) Två aktiva pedagoger skulle inom nämnden medverka vid granskningen

dels för den högre, dels för folkskolans del. De hade till uppgift

att se till att granskningen ej bedreves efter olika grunder, allteftersom

experterna kunde växla i samma ämne, att ej olika upplagor av en och

samma bok bedömdes på olika sätt med anledning av att nya experter

eventuellt fått boken örn hand, och att principerna för bedömning i huvudsak

och där så ske kunde, överensstämde beträffande olika ämnen.

4) Granskningsnämndens beslut skulle underställas skolöverstyrelsen.

5) I händelse av meningsmotsättning mellan lekmannamajoriteten i

nämnden och skolöverstyrelsen vore Kungl. Majit avgörande instans.

(i) Granskningsförfarandet skildes från antagningsförfarandet. Det senare

handlades på grundval av förteckningen över godkänd undervisningsmateriel

enligt nu gällande former, varvid pedagogiska instanser, d. v. s.

överstyrelsen och statens folkskolinspektörer, hade beslutanderätt.

7) Samtliga akter i granskningsmålen vore offentliga, och den pedagogiska

opinionen finge alltså tillfälle att göra sig gällande. Namnen på dem, som

rekommenderat undervisningsmaterielen, experterna och granskningsmännen,

vöre kända.

Proceduren inom nämnden. Proceduren inom nämnden torde knappast

äga komplicerad karaktär. Då ett förslag, vederbörligen försett med rekommendationer,

inkomme, översändes det till experter, vilkas arbete kunde ske

med viss utgångspunkt i rekommendationerna och dymedelst underlättas.

När frågan sålunda beretts, funnes dubbla utlåtanden till ledning för nämnden,

vilken således ej uteslutande vore hänvisad till sina egna experter i sin

prövning. Vid denna hölles allmänna och jämförande synpunkter i sikte.

Sådana vore bokens yttre skick, hygieniska krav, gällande undervisningsplan,

bokens omfång och uppdelning i förhållande till planen, illustrationernas

beskaffenhet, språkets begriplighet och priset. Varför skulle ej lekmannarepresentanterna

i dessa avseenden kunna lämna värdefulla positiva

bidrag till nämndens verksamhet? Det vore också svårt att förstå, varför den

beredning, som sålunda förelåge vid ett nämndens beslut, skulle förmodas

i nämnvärd utsträckning föranleda, att skolöverstyrelsen sedermera anlitade

ytterligare experter. Något reglerat expertförfarande existerade som bekant

för närvarande ej vid överstyrelsens granskning av läroböcker för den högre

skolan.

Nämndens pedagogiska uppgift. Skolöverstyrelsen hade hävdat, att om
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

25

fånget av nämndens granskningsmaterial skulle bliva mycket begränsat.

Premisserna för delta påstående vore dock bristfälliga. Utöver de siffror, som

överstyrelsen anfört, tillkomme dels textböcker i främmande moderna språk,

som ävenledes jämlikt överstyrelsens yrkande år 1935 och 1936 års proposition

skulle underkastas kontroll, dels regelmässigt vid undervisningen nyttjade

tryckta arbetsanvisningar med kartor, illustrationer, sifferuppgifter eller

utförligare text, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 september

1937 vore föremål för granskning av statens folkskolinspektörer och betecknade

ett betydande material. Granskningen av nya, omarbetade upplagor

torde också påkalla långt mer uppmärksamhet än överstyrelsen förmodade.

Då dylika upplagor hittills förelegat i färdigställt skick vid granskningen,

hade denna givetvis blivit i hög grad ineffektiv, i den mån som den överhuvud

förekommit. Vidare motiverades nämnden först och främst icke av

det kvantitativa omfånget av dess arbete, utan av dess kvalitativa och faktiska

betydelse och värde.

Beträffande den kvalitativa grunden vid granskning hade skolöverstyrelsen

anfört, att det skulle vara att på ett olyckligt sätt begränsa det pedagogiska

initiativet att underkänna en bok på den grund, att det redan funnes

ett tillräckligt antal godkända böcker av samma slag. Det torde vara påkallat

att bestämt bestrida ett sådant uttalande. Villkoret för att en bok godkändes

borde i stället vara, att den icke vore »av samma slag» som någon

annan, redan godkänd bok. Boken borde, som det sades i 1936 års proposition

(s. 38), icke till väsentliga delar vara en reproduktion av en redan förefintlig

bok, utan borde bära en självständig, vederhäftig pedagogisk prägel

och i huvudsak motsvara ett i en undervisningsplan ingående, bestämt pedagogiskt

ändamål. Därmed vore också angivet, att en godkänd lärobok i

något väsentligt avseende ägde företräde framför samtliga förut godkända.

Uppenbart vore, att en sådan grund för prövningen bleve av avgjort restriktiv

verkan, och att granskningen i samma mån bleve av värde och betydelse.

Nämnden och prisprövningen. En effektiv prisprövning i samband med

läroboksgranskningen vore en ytterst viktig angelägenhet.

Det förefölle visserligen att vara ett helt naturligt och självfallet krav

både ur pedagogisk och ur allmänintressets synpunkt att undervisningsmaterielen

vore så billig som möjligt. Detta vare sig den bekostades av målsmännen

eller med allmänna statliga eller kommunala skattemedel. Dock

restes häremot invändningar av olika slag. En märklig sådan vore den mening,

som i ett remissyttrande framställts av modersmålslärarnas förenings

arbetsutskott med orden: »Det är lärjungarnas bästa, som rätteligen borde

benämnas allmänintresset, icke i främsta rummet föräldrarnas i och för sig

behjärtansvärda önskan att nedbringa kostnaderna.» Priset tillmättes tydligen

härvid en absolut underordnad betydelse i jämförelse med kvaliteten.

En annan åsikt vore, att blott målsmännen icke betungades, spelade det icke

någon avgörande roll, örn kostnaden obeskuren komme att vila på skattebetalarna.

Detta syntes nämligen vara konsekvensen av skolöverstyrelsens

yttrande i dess senaste utlåtande, nämligen att granskningen av ny undervisningsmateriel

ur ekonomisk synpunkt vore av mindre vikt än dess antagning,

men att det avgjort mest betydelsefulla sättet att åstadkomma en

minskning av målsmännens kostnader för läroböcker sammanhängde med

införandet av direkt ekonomiskt understöd i en eller annan form vid läroböckernas

införande. Häremot måste emellertid bestämt och uttryckligen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

hävdas och vidhållas, att skulle undervisningsmaterielen i större eller mindre

utsträckning betalas med skattemedel, framträdde i samma mån och med

alltjämt ökad styrka en fordran på att en effektiv offentlig kontroll över

lärobokskostnaderna utövades.

Det förefölle desto mer överraskande, att överstyrelsen som skett avgjort

ställde de speciellt pedagogiska kraven i motsats mot allmänhetens krav och

att överstyrelsen utan förbehåll underordnade de senare under de förra, som

överstyrelsen samtidigt förklarade sig ämna föreslå, att förbilligandet av den

högie skolans läroböcker matte ske genom »direkt ekonomiskt» understöd i

en eller annan form vid läroböckernas inköpande åt dess elever. Avsikten

vöre tydligen att i detta syfte ställa betydande anspråk i skatteavseende på

samma allmänhet, vars medverkan vid lärobokskontrollen å andra sidan endast

accepterades under starkt restriktiva betingelser. Alldeles frånsett skolöverstyrelsens

bebådade ståndpunkt i detta fall, finge erinras örn att Kungl.

Majit den 14 augusti 1937 tillsatt sakkunniga för att framlägga förslag rörande

kostnadsfri undervisningsmateriel åt folkskolans elever. Förverkligades

denna tanke, måste detta tvivelsutan medföra så avsevärda offentliga utgifter,

att det ville synas, som örn en medverkan från allmänhetens sida vid

lärobokskontrollen därmed till fullo motiverades. Allmänhetens intresse vore

nämligen under sådana förhållanden icke blott att skolornas elever ej drabbades

av oskäliga utgifter för undervisningsmateriel, utan även att denna icke

betingade oskäliga priser. De ekonomiska uppoffringar, vilka i detta samband

ilragasattes för allmänhetens vidkommande, vöre i varje fall så ansenliga,

att det pa intet vis kunde vara befogat att anse, att prisfrågan vore av

underordnad vikt i samband med lärobokskontrollen.

Vissa särskilda omständigheter gjorde en effektiv prisprövning alldeles

nödvändig, när en lärobok eller därmed jämställd undervisningsmateriel nyantoges

d. v. s. granskades för att undersöka, örn den borde introduceras i

vårt skolväsen eller ej. Vad beträffade den högre skolan, vore det notoriskt,

att alldeles frånsett läroböckernas totala årliga kostnad för samtliga elever

i riket eller den genomsnittliga årliga kostnaden per elev, dessa kostnader

mycket ojämnt fördelades mellan olika skolklasser och helt naturligt alldeles

särskilt folie på mellanskolans första och gymnasiets första klasser. Så länge

målsmännen finge bära lärobokskostnaderna, måste det därför utgöra ett

irritationsmoment, örn och i den mån dessa kostnader framstode som oproportionerligt

höga. För det andra förtjänade det i nämnda samband att i liög

grad uppmärksammas, att — enligt vad som framginge av en nyligen verkställd.

av allt att döma vederhäftig undersökning (lektor Conrad Lönnqvist.

Det treåriga gymnasiet. Svenska Dagbladet den 10 september 1937) — 50

procent av rikets befolkning varken hade tillgång till realskola eller gymnasium

på den ort, där de bodde, utan måste inackordera sina barn under

bela studietiden. Det vore självfallet landsbygdens befolkning, som det härvid

gällde. Att i möjligaste man underlätta studierna för barnen från landsbygden

vöre naturligtvis en uppgift, som belt sammanfölle med det aktuella

kravet att låta alla och en var i mån av begåvning bliva delaktig i den utbildning,

som anordnades genom offentlig försorg. Det vore uppenbart, att

kostnaden för inackordering gjorde utgifterna för läroböcker ännu mer betungande,

även örn dessa i och för sig icke representerade några större belopp,

och att det härvid i främsta rummet gällde priset för läroböckernas nyanskaffning.

Med avseende på de klagomål, som från målsmännens sida framburits

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

27

över alltför dryga lärobokskostnader, betonade skolöverstyrelsen, att dessa

klagomål icke så mycket gällde tvånget att anskaffa nya böcker, i den mån

eleverna flyttades upp i högre klasser, som fastmer den omständigheten,

att läroböcker, utan att tillräckligt starka skäl förelåge, utbyttes mot andra.

Anledningen till missnöje i ekonomiskt hänseende skulle således enligt överstyrelsens

mening företrädesvis bero på anlagningsförfarandet, d. v. s. det

sätt, varpå böcker utbyttes vid skolorna, och icke på granskningsförfarandet.

Överstyrelsens framställning syntes förutsätta, att det inträffade, att samma

elev till följd av det gällande antagningsförfarandet nödsakades att byta böcker

också vid andra tillfällen än när han överginge till en ny klass eller började

en ny kurs. Förelåge verkligen ett så uppenbart och eklatant missförhållande

i stor utsträckning, vore det anledning att erinra örn att det vore

skolöverstyrelsen, som ombesörjde antagning (utbyte) av läroböcker vid våra

högre skolor och att detta vid folkskolan skedde under överstyrelsens inspektion

genom statens folkskolinspektörer, frånsett de större städer, som

undandragits statlig inspektion, där den kommunala skolstyrelsen ansvarade

härför. Sådana missförhållanden i fråga örn antagningen borde alltså

snarast möjligt beivras i administrativ väg. De syntes, vad beträffade läroboksgranskningen,

endast kunna åberopas som ett ytterligare skäl att skilja

densamma från antagningsförfarandet, vilket tydligen i oell för sig ställde

tillräckligt stora anspråk på vederbörande myndigheter, nämligen skolöverstyrelsen

samt statens folkskolinspektörer. Då skolöverstyrelsen syntes mena,

att skäl förelåge för vederbörande myndigheter att reglera just antagningsförfarandet

i kostnadsbesparande syfte, finge erinras att så nyligen skett,

vad särskilt folkskolan vidkomme. Med anledning av den rådande decentraliseringen

av antagningsförfarandet inom folkskolan bade nämligen Kungl.

Maj:t den 24 september 1937 utfärdat föreskrifter för de olika inspektionsområdena,

enligt vilka bland annat dels de olika grupperna av undervisningsmateriel

närmare angåves, dels jämväl nya omarbetade upplagor av

läroböcker uttryckligen gjordes till föremål för antagning, dels det principiellt

fastsloges, att nödig enhet i nämnda avseende borde råda inom varje

skoldistrikt.

Om granskningen såsom nu vore fallet vore förenad med antagningen av

undervisningsmateriel, förutsatte detta, att den senare förelåge i färdigställt

skick i en tryckt upplaga. Endast så vore det nämligen möjligt, att läroverkens

ämneskonferenser eller folkskolans skoldistrikt föresloge exempelvis en

ny lärobok. Under sådana förhållanden vore det också berättigat att såsom

skolöverstyrelsen förklara, att det ej läte sig göra att vid läroboksgranskningarna

avsevärt påverka prissättningen, eftersom det måste ingå betänkligheter

att tillskynda ett förlag påtagliga ekonomiska förluster genom att

ställa vissa villkor beträffande priset. Annorlunda ställde sig tvivelsutan frågan,

om förläggaren bereus möjlighet att förete boken i korrektur. Men detta

kunde endast ske, därest granskningen principiellt skiljdes från antagningen.

Enligt överstyrelsens förslag, som vidhölle, att granskning och antagning

kombinerades, kunde följaktligen endast en starkt betingad priskontroll utövas,

enär då korrekturgranskning måste anses utesluten.

Prisgranskning borde naturligtvis ske såväl i samband nied nyantagning

av undervisningsmateriel inom skolväsendet sorn vid utbyte av dylik vid viss

skola. Därvid vore emellertid alt märka, att forså vi tt sorn prisgranskningen

i förra fallet vore effektiv, bleve densamma mindre betungande i det senare

fallet. Della vore också desto iner önskvärt, sorn förutsättningarna för en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

prisgranskning vid antagningen, d. v. s. utbytet av undervisningsmateriel,

enligt sakens natur växlade efter olika administrativa och lokala hänsyn till

de skolor, varom det i olika fall vore fråga. Tydligt vore detta beträffande

folkskolan, där antagningen skedde inom 52 inspektionsområden.

Om granskningen i administrativt avseende skildes från antagningen, skedde

prisprövningen icke i första hand i samband med utbytet vid en viss skola

av t. ex. en lärobok mot en annan, utan under en central, allmän jämförande

granskning av priserna på samtliga de läroböcker i ett visst ämne och

för ett visst stadium, som redan vore godkända. När boken introducerades,

bleve frågan icke: hur förliöllc sig dess pris med särskild hänsyn till priset

på den bok, som förut använts vid ifrågavarande skola? I stället bleve spörsmålet:

vore bokens pris skäligt med hänsyn till det allmänna prisläget i

ifrågavarande ämne och på ifrågavarande stadium? Skulle på grund av

vissa skäl en bok med något dyrare pris än det sedvanliga likväl godkännas,

bleve det sedermera möjligt för de antagande myndigheterna att på grundval

av läroboksförteckningen undersöka, huruvida det vöre fog för att oaktat

det högre priset välja just den boken vid ett utbyte. Av vikt vore slutligen

att hålla i sikte, att också allmänheten, d. v. s. målsmannnaintressets företrädare,

då ägde en fast grund i förteckningen å godkända läroböcker vid

sin naturliga kritik av antagningsförfarandet. Förknippades i stället, såsom

nu skedde, granskningen med antagningen, bortfölle däremot möjligheten alt

från målsmännens synpunkt utöva en dylik kontroll.

Granskningen av nya, omarbetade upplagor. Slutligen förtjänade betonas,

att det ur ekonomisk synpunkt vore ytterst angeläget att så snart

som möjligt skapa en effektiv kontroll på utgivandet av nya omarbetade

upplagor. En sådan kontroll kunde nämligen icke utövas, när, som nu

vore fallet, dessa upplagor i färdigställt och tryckt skick med ens av förlagen

skötes in på de förra upplagornas plats och ingen möjlighet funnes att förmå

förlagen att till skolornas tjänst alltjämt utgiva den tidigare upplagan,

hur brukbar denna än kunde vara. Skolöverstyrelsen yttrade nu, att »även

granskningen av omarbetade upplagor torde i regeln ej kräva något alltför

vidlyftigt arbete». Detta uttalande innebure för det första endast ett förmodande,

eftersom överstyrelsen, i den mån det varit möjligt för densamma att

taga nya omarbetade upplagor under omprövning, endast handlagt sådana

upplagor i färdigställt skick och hädanefter förslag till ändringar i tidigare

upplagor skulle bliva föremål för granskning. Hur pass maktpåliggande ifrågavarande

kontroll vöre, franninge emellertid av ett av de yttranden, som

överstyrelsen syntes åberopa till stöd för sin uppfattning i frågan. Biologilärarnas

förening ställde sig nämligen överhuvudtaget avvisande mot kontrollen

av nya, omarbetade upplagor, då föreningen sade sig frukta, »att svårigheterna

att införa nya läroböcker, respektive nya upplagor, resultera i läroboksbeståndets

åderförkalkning. Naturvetenskapernas snabba frammarsch

och alltjämt växande betydelse för olika områden av mänsklig kultur gör det

särskilt med tanke på gymnasieundervisningen till en ofrånkomlig nödvändighet,

att hinder icke läggas i vägen för läroboksbeståndets förnyelse och

dess bringande i nivå med vetenskapens framsteg». Tendensen vore uppenbarligen,

att de privata läroboksförlagen, vägledda av naturvetenskaplig expertis,

skulle, allteftersom den senare entusiasmerades av nya studier i facklitteraturen,

insätta nya, mer eller mindre omarbetade läroboksupplagor på

de förras plats i undervisningen. Härvid finge erinras, att allmänna regler till

förlagskontrakt, antagna av det nordiska bokförläggarrådet den 18 september

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

1937 och av svenska bokförläggarföreningen (len 20 november 1937 att

träda i kraft den 1 april 1938, i sin § 6 mom. 2 lydde: »Gäller det utgivning

av ny upplaga av handböcker, läro- och skolböcker eller skritter av liknande

art, är författaren skyldig att sörja för att verket alltid hålles å jour samt har

att företaga de härför nödvändiga ändringarna inom en av förläggaren bestämd

frist.» Detta stadgande, som ju gjorde denna uppgift till en skyldighet

för läroboksförfattaren mot vederbörande förläggare, förtjänade att särskilt

uppmärksammas, enär det tidigare från förlagshåll gjorts gällande, att förläggarna

härvid endast hörsammat läroboksförfattarnas framställningar. I

sitt yttrande den 19 november 1935 över 1934 års lärobokssakkunnigas betänkande

hade svenska bokförläggarföreningen sålunda understrukit, att

»tillkomsten av nya, förändrade upDlagor, vilka anses utgöra ett hinder för

detta (läroböckernas) förbilligande, i väsentlig mån föranledes av läroboksförfattarnas

påkallande hos förlagen av sådana nya upplagor, medan det för

förlagen ju ur ekonomisk synpunkt måste vara eftersträvansvärt att i görligaste

mån få nytrycka utgivna läroböcker i oförändrad form.» Mot bakgrunden

av de ovan anförda »allmänna reglerna» framstode det nu som ett gemensamt

intresse för förläggare och författare, innebärande en förpliktelse

för de senare gentemot de förra, att hålla läroböckerna å jour, d. v. s. förnya

dem, vilket ju realiserades i form av nya omarbetade upplagor. En offentlig,

effektiv kontroll, som gjorde rättvisa åt befogad reformiver men effektivt

beskure onödiga utväxter på läroboksfloran, bleve då en maktpåliggande

uppgift, korresponderande mot de privata förlagens initiativrikedom.

Det ekonomiska intresset för förlagen av att utge en ny omarbetad upplaga

av en lärobok vore nämligen under vissa, ofta förekommande förutsättningar

tydligt. Därest en lärobok vunnit framgång och erhållit fast position inom

ett vidsträckt avsättningsområde, vore det föga antagligt, att skolorna, som

vore ålagda stark återhållsamhet i fråga om läroboksbyte, ersatte boken med

en annan. Men i samma mån som flera generationer av elever använt boken,

bleve den tillgänglig å antikvariat, å bokcentraler vid läroverken o. s. v. Boken

försåldes sålunda i andra hand i stundom avsevärd utsträckning. När

den första upplagan hade gått ut från förlaget, funnes därför endast i viss

begränsad omfattning avsättning för ett rent nytryck av läroboken. En ny

omarbetad upplaga remplacerade däremot den förra över hela linjen, enär

lärarna ofta icke önskade att bruka två olika upplagor samtidigt i en klass

med hänsyn bland annat till eventuella komplikationer vid läxgivning. Ett

faktiskt ekonomiskt förlagsinlresse kunde alltså härvidlag påvisas, i motsats

mot vad svenska bokförläggarföreningen år 1935 gjort gällande. Naturligtvis

vore ett dylikt intresse enligt gällande ordning fullt legitimt. Naturligtvis kunde

det väl förenas också med en positiv åstundan hos förlagen att även kvalitativt

förnya läroboksbeståndet. Men det kvarstode, att en offentlig priskontroll

här för visso vore motiverad av förhållandena.

Sammanfattning. Lekmannainflytande förefunnes redan nu på läroboksområdet,

nämligen dels inom den offentliga läroboksantagningen i folkskolan,

dels såsom drivkraft i hela den privata produktionen av undervisningsmateriel.

Vad som krävdes vore sålunda att ett lekmannainflytande, representerande

målsmannaintresset och allmänintresset, bereddes tillbörlig plats

vid granskningen av undervisningsmateriel. Men sistnämnda inflytande borde,

på grund av bland annat de betydande ekonomiska värden det här gällde,

ej blott — såsom skolöverstyrelsen förordade — bliva fakultativt och konsultativt,

ulan obligatoriskt och reellt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

Ett sådant lekmannainflytande vid läroboksgranskningen förutsattes verka

under ständig pedagogisk information och samverka med den pedagogiska

sakkunskapen. Genom underställningsförfarandet underordnades granskningen

skolöverstyrelsen såsom högsta instans. Skulle under sådana förhållanden

lekmannainflytandet icke hliva illusoriskt, borde det äga formlig majoritet

inom granskningsnämnden.

Under en dylik information och samverkan med pedagogisk sakkunskap

kunde lekmannarepresentanterna, som förutsattes vara i allmänna angelägenheter

förfarna personer, anses skickade att göra en fruktbar insats ej

blott beträffande den ekonomiska utan även i fråga örn den jämförande pedagogiska

prövningen av granskningsmaterialet.

En sådan jämförande pedagogisk prövning vore — i motsats till vad skolöverstyrelsen

syntes mena — i hög grad erforderlig. Den pedagogiska fackexpertisen

vore till sin natur speciell. En granskning, som från fall till fall

uteslutande byggde på denna expertis, saknade sammanhang och finge en

ojämn prägel.

Skolöverstyrelsen syntes förfäkta, att de pedagogiska granskningsuppgifterna

bleve begränsade. De skulle emellertid utgöras av läroböckerna i ämnet

kristendomskunskap, övriga läroböcker, läseböcker i olika ämnen, textbocker

i moderna främmande språk, ordlistor, kartor, sångböcker, arbetsanvisnmgar

(arbetsböcker) och nya omarbetade upplagor av den ovan angivna

undervisningsmaterielen. Endast läroböcker, som representerade en självständig

pedagogisk insats, borde godkännas. Överstyrelsen syntes också anse,

att den prisprövning, som kunde ske i samband med granskningen, ej

bleve av nämnvärd betydelse. Överstyrelsen förutsatte emellertid därvid, att

den nya undervisningsmaterielen, såsom hittills skett och såsom enligt överstyrelsens

förslag alltjämt skulle ske, granskades i färdigställt, tryckt skick.

Detta vore också nödvändigt enligt överstyrelsens förslag, där granskningen

skedde i samband med antagningen. Ämneskonferenser och skoldistrikt

kunde ej föreslå undervisningsmateriel i korrektur. I så fall bleve också jämlikt

överstyrelsens mening prisgranskningen mindre effektiv, eftersom starka

hänsyn då förmodligen foges till de privata ekonomiska intressen, som vore

investerade i en läroboksupplaga. Skedde däremot — såsom nu föresloges_

granskning i korrektur, kunde priskontrollen självfallet bliva mer verksam.

Skddes granskningen från antagningen, bleve prisprövningen dubbel och

i så måtto mer effektiv. Detta motiverades dels av målsmännens befogade

krav, dels av de alltjämt ökade anspråken på offentligt understöd till skolmateriel

genom skattemedel.

Departe- Behovet av en rationellt utformad och systematiskt bedriven kontroll av

mentschefen.färoboksbeståndet har erkänts från alla håll, icke minst av riksdagen. Likaledes

råder i stort sett enighet örn kontrollens syftemål och allmänna utformning.

Dessa frågor torde därför icke behöva i detta sammanhang i vidare

mån beröras än som redan skett. Vid sådant förhållande lärer det vara behövligt

att här till närmare behandling upplaga allenast spörsmålet rörande

på vad sätt den ifrågasatta granskningen av läroböckerna bör organisatoriskt

utformas för att ur allmän synpunkt bliva så effektiv som möjligt.

För egen del haller jag före, att skolöverstyrelsen och över huvud taget

representanterna för skolan i alltför hög grad undervärderat betydelsen av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

31

lekmannainflytande vid läroboksgranskningen. Vid denna granskning är

självfallet det pedagogiska momentet av stor, ofta utslagsgivande betydelse.

Men lika säkert är, att de former, varunder läroboksproduktionen för närvarande

bedrives, och det sätt, varpå skolor och skolorganisationer och även

skolmyndigheter intresseras för nya läroböcker och nya utgåvor av läroböcker,

göra det till ett angeläget önskemål, att vid läroboksgranskningen

utrymme beredes jämväl för mer allmänna synpunkter.

Det är ingen nyhet i vår skolorganisation, att lekmannaelementet beredes

inflytande på angelägenheter, som kunna betecknas såsom pedagogiska. Som

bekant är lekmannainflytandet inom folkundervisningen avsevärt, även i

frågor, som kunna karakteriseras såsom i egentlig mening pedagogiska, och

ingen har ifrågasatt det berättigade i detta inflytande. Ingen har heller bestritt,

att icke detta inflytande på det stora hela taget varit till gagn för folkundervisningen.

Lekmannainflytande inom de högre skolformerna är mindre

rotfäst, men i de fall då det förekommer, har det visat sig vara ur skolans

synpunkt till fördel.

Med hänsyn härtill kan jag icke inse, varför lekmannainflytandet skulle

hållas tillbaka, då det gäller en för vårt skolväsende så viktig uppgift som

granskningen av de läroböcker, vilka användas i skolan. Fastmer är det,

såsom redan antytts, just på delta område påkallat, att lekmannainflytandet

får med styrka göra sig gällande, bland annat för att hänsynen till kostnadsfrågan

icke må tillmätas ett alltför blygsamt utrymme. Jag tror för min

del, att det skall visa sig mycket svårt att uppfylla de önskemål i fråga örn

skolmaterielens förbilligande, som riksdagen flera gånger understrukit, om

ej vid handhavandet av läroboksgranskningen de pedagogiska facksynpunkterna

bliva konfronterade med lekmannasynpunkterna. Än viktigare ter sig

tillgodoseendet av dessa önskemål, därest i en framtid det allmänna skulle

komma att i större omfattning än hittills påtaga sig kostnaderna för skolmaterielen.

Som bekant pågår härom utredning inom ecklesiastikdepartementet

genom särskilda sakkunniga.

Det är från denna utgångspunkt, jag måste bedöma de föreliggande förslagen

i fråga om läroboksgranskningens organisation — å ena sidan utredningsmannens

förslag om inrättande av en särskild granskningsnämnd för

ändamålet med starkt inslag av representanter för icke-pedagogiska synpunkter,

å andra sidan skolöverstyrelsens förslag örn en granskning av läroböckerna

allenast genom överstyrelsens försorg med biträde av pedagogiska

experter.

Eli lösning efter den sistnämnda linjen bereder icke inflytande åt lekinannaintresset

och avstyrkes därför av mig. Jag kan ej heller ansluta mig

till uppfattningen, att granskningen av läroböckerna bör ske i samband med

antagningen av läroböckerna för bruk vid de särskilda skolorna. Den sakkunnige

synes mig nämligen hava på ett ovedersägligt sätt uppvisat, hurusom

vid en på sådant vis anordnad granskning möjligheterna alt bevaka de

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

synpunkter, vilka genom lekmannainslaget skulle tillvaratagas, särskilt i

prisfrågan, bliva i hög grad beskurna. Jag fäster i detta hänseende speciellt

uppmärksamheten på vad den sakkunnige i sitt senaste yttrande andragit i

fråga örn granskningen av nya omarbetade upplagor. Av vad den sakkunnige

anfört har jag helt blivit övertygad om nödvändigheten av att åtskilja antagnings-

och granskningsförfarandet på sätt den sakkunnige föreslagit.

Vederbörande skolmyndigheter böra alltså få träffa sitt val av läroböcker

inom ramen av en i förväg upprättad och efter hand reviderad och kompletterad

förteckning över sådana böcker, som befunnits böra ifrågakomma till

antagning för skolbruk.

En lösning av frågan efter den av utredningsmannen tillstyrkta linjen

synes mig i hög grad tillgodose kravet på medverkan från överstyrelsens

sida vid läroboksgranskningen. Den nämnd, som enligt det år 1936 framlagda

förslaget skulle inrättas, ifrågasattes skola fungera fristående från överstyrelsen,

direkt sorterande under Kungl. Maj:t. Den nämnd, som av den

sakkunnige nu föreslås till inrättande, skulle så till vida lyda under överstyrelsen,

alt överstyrelsen skulle pröva de av nämnden fattade besluten.

I fall av delade meningar mellan nämnden å ena sidan och överstyrelsen

å den andra skulle frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detta förfarande

synes mig med hänsyn till den ifrågasatta sammansättningen av

nämnden och jämväl i betraktande av dess tilltänkta arbetsformer garantera

en synnerligen grundlig pedagogisk bedömning, samtidigt som det tillförsäkrar

lekmannaintresset behörigt inflytande på läroboksgranskningen. Av

praktiska skäl, för att förhindra att obetydliga meningsskiljaktigheter skola

föranleda hithörande ärendens hänskjutande till Kungl. Maj:t, vill jag emellertid

föreslå den förändringen i proceduren, att sådant hänskjutande skall

ske, allenast om nämnden, vilken givetvis skall erhålla del av överstyrelsens

beslut, inom viss tid efter delgivningen påkallar, att beslutet underställes

Kungl. Maj:ts prövning. Vanlig besvärstalan av därtill berättigad part bör

självfallet under alla förhållanden stå öppen. Genom nämnda modifikation

av förslaget beredes skolöverstyrelsen den ställning av beslutande myndighet

i dessa frågor, varpå den gjort anspråk.

I likhet med statskontoret finner jag mig kunna i huvudsak biträda utredningsmannens

förslag rörande nämndens sammansättning. Såsom skett

i andra liknande fall lärer det få ankomma på Kungl. Majit att framdeles

taga detaljerna i utredningsmannens förslag på denna punkt under närmare

övervägande. Jag vill emellertid framhålla, att förslaget torde kunna i huvudsak

tagas till utgångspunkt för de bestämmelser i ämnet, som böra av

Kungl. Majit meddelas.

Mot de jämkningar i utredningsmannens kostnadsberäkningar, som vidtagits

av statskontoret, har jag icke något att i huvudsak erinra. Arten och

omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt det föreliggande förslaget ankomma

på sekreteraren, synas mig dock motivera någon höjning av arvodet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.

33

för denne, förslagsvis till 1 500 kronor. Någon uppräkning av det för granskningsnämnden

beräknade anslaget torde dock icke av denna anledning böra

ske. Till bestridande av kostnaderna för granskningsnämnden bör alltså för

nästa budgetår anvisas ett anslag av 15 000 kronor. Lämpligen bör detta

anslag givas karaktären av bestämt anslag och benämnas anslag till läroboksnämnden.

Närmare bestämmelser angående anslagets disposition lärer

det ankomma på Kungl. Majit att framdeles meddela.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innesluter den föreliggande

frågan åtskilliga detaljproblem av beskaffenhet att hemfalla under Kungl.

Majits bestämmande. Därest riksdagen anvisar nyssnämnda anslag, bör

Kungl. Majit framdeles, efter förslag av skolöverstyrelsen, meddela erforderliga

föreskrifter i dessa hänseenden.

Jag vill till sist framhålla, att den pågående utredningen angående skolöverstyrelsens

organisation icke bör kunna tagas till intäkt för ett ytterligare

undanskjutande av förevarande frågas lösning. Genom att den grundläggande

granskningen förlägges till en utanför överstyrelsen stående nämnd

lämnas överstyrelsens organisationsproblem orört.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att till Läroboksnämnden för budgetåret 1938/39 anvisa

ett anslag av............................kronor 15 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 206.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker. s. 3 i texten
  2. SU 1938:155 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker jämte i ämnet väckta moti s. 1 i texten