Sök i Ratio Lex

Kungl. Majlis proposition nr 207

1938-03-12 · 95 sidor, varav 95 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 95 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:207, Kungl. Majlis proposition nr 207

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den

12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister

(alkoholistlaq); awén Stockholms slott den 12

mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938,

1 sami. Nr 207.

297 3S 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,

28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juli 1931 örn behandling

av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa

lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

1 §■

Är någon---ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller för ett kringflackande liv.

2 Kap.

Om nykterhetsnämnder.

2§-

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

3§-

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,

var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga

för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,

råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga

drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot

olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden

till vederbörande myndigheter; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 3

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar, som

äga samband med nämndens uppgifter.

Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad

örn de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över

att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning

och bistånd.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd

har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas

av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område

samt angående nämndens verksamhet skall avgivas

av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i

stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma

samt

av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen.

Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att

kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till

det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,

dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna

skall minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen,

vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för —--vara kvinna.

Beträffande valbarhet —--- motsvarande tillämpning.

I fråga--— stadsfullmäktige meddelar.

5 §■

I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres

av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.

Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan

lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga

i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till

ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på

nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till

sådan föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

6 §•

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,

som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas

namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.

Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,

skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till

länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

7 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, stt befattningen med ärenden,

som kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning

Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter —--av Konungen.

8 §•

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning---bestämma därom.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och stadsfullmäktige

i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de

av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,

av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Beträffande obehörighet och rätt att

avsäga sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen örn fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare

för den tid, som återstått för den avgångne.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående bestridandet av kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet

är särskilt stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

5

3 Kap.

Om hjälpätgärder.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att. när den erhållit kännedom örn

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin

verksamhet erhållit kännedom.

Örn skyldighet — — — särskilt stadgat.

11 §■

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader

efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder,

som vidtagits i anledning av anmälan.

12 §.

Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som

är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller

särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Ar han bevisligen

kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger

nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor,

tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger

nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande

samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom

till vitet.

Då eljest---hans hämtande.

Ordförande i---ovan sägs.

13 §.

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, om vilken

är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,

där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett

nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpätgärder.

Nämnden bör — — — lämplig anstalt.

Då omständigheterna —--två år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 207.

14 §.

1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall, som i detta kapitel avses,

av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden

genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse.

Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden, Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.

Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nyktersnämnd i

fråga örn sådan person, vilken vistas inom kommunen.

15 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande

vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för

allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

4 Kap.

Örn tvångsintagande å alkoholistanstalt.

16 §.

1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka

om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i

1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

17 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk, och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande

liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att fall, som

avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen

ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholist
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 207.

anstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej kinder för länsstyrelsen att

fortsätta nied ärendets handläggning.

Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer

på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,

att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen

vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökning, varom i första

stycket förmäles, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare

omhändertaga honom.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,

att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

2° §•

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, eller för han ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet

föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän alkoholistanstalt eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas,

omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

28 §.

Sökanden i---är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd, som gjort

ansökning i ärendet, ställa den, som beslutet avser, under övervakning på sätt

i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Underlåter kommunal nykterhetsnämnd att föranstalta örn verkställighet av

beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsnykterhetsnämnden

föranstalta därom.

29 §•

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet.

Lag samma — — — andra stycket.

Finner länsstyrelsen — — — tre månader.

Föreligga i---anståndet förverkat.

Vad i---två år.

43 §''

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §

sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen

må fortgå under permissionstiden.

Vare sig — — — hans rättelse.

Där så — — — meddelade föreskrifter.

Anstaltens styrelse — — — paragraf avses.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majda proposition nr 207.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på

sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom

besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig---hans rättelse.

Där så —--meddelade föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade

föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd

prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må

ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv eller för han ett kringflackande liv, må jämväl

polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i sådant

fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen---efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tillämpning

för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har---denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra

stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,

svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock

att, örn länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden

åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnykterhetsnämnden

vidtagit åtgärden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl Maj:ts proposition nr 207.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen

anföra besvär över beslutet inom trettio dagar från den dag, då han

erhöll del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts. Över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta

med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra

myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet, samt med systembolag.

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, från och med vilken dag

förordningen den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å

nykterhetsnämnd upphäves. Redan före den 1 januari 1939 skola dock ledamöter

och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna utses för åren 1939 och

1940.

Därest lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående ändring i vissa delar av

alkoholistlagen vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skola, intill

dess så sker, 10, 11, 29, 51 och 52 §§ alkoholistlagen hava följande lydelse.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetenämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin

verksamhet erhållit kännedom.

n §.

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 207.

29 §.

Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å

allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,

när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och

vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå

under längre tid än tre månader.

Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall

låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen

medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen

därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna

därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 207.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 4 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ändring i vissa

delar av alkoholistlagen samt anför:

Inledning.

Frågan om en revision av den till och med den 30 juni 1932 gällande 1913

års lag örn behandling av alkoholister var på sin tid under flera år föremål

för utredning. Särskilda sakkunniga, tillkallade inom justitiedepartementet

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 oktober 1925, avgå vo den 30

september 1926 betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot

dryckenskap och fylleri jämte därmed sammanhängande författningsförslag

(statens offentliga utredningar 1926:17). Sedan därefter jämlikt Kungl.

Maj:ts beslut den 11 november 1927 åt 1927 års sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen

uppdragits att avgiva utlåtande och förslag i anledning

av nyssnämnda betänkande, avgåvo dessa sakkunniga den 11 november 1929

betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård (statens offentliga

utredningar 1929:29). Vid betänkandet fanns fogat, bland annat, förslag till

lag örn behandling av alkoholister, över såväl 1926 som 1929 års förslag avgåvos

yttranden av myndigheter och sammanslutningar.

Sedan 1929 års förslag varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet,

framlades för 1931 års riksdag genom proposition nr 164 förslag till

lag i ämnet. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 39) antog

riksdagen för sin del ett från propositionens förslag i vissa hänseenden avvikande

förslag till lag örn behandling av alkoholister (alkoholistlag), varefter

Kungl. Majit den 12 juni 1931 i överensstämmelse därmed utfärdade nu

gällande lag (Sv. förf.-saml. 1931:233).

Rusdryckslagstiftningsrevisionen, som tillsatts år 1928 med uppdrag att

verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av gällande lagstiftning

rörande försäljning av rusdrycker, avgav den 23 oktober 1934 betänkande

med förslag till spritdryclcsförordning m. m. (statens offentliga utredningar

1934:39). Förutom huvudförslaget — förslag till förordning angående

försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning) — innehöll

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 207.

betänkandet, bland annat, förslag till lag om nykterhetsvård. Att framlägga

förslag i sistnämnda hänseende ingick visserligen icke i direktiven för rusdryckslagstiftningsrevisionen,

men då enligt revisionens åsikt lagstiftning

rörande behandling av alkoholmissbrukare och försäljningslagstiftningen hade

samma allmänna syfte — att förebygga och motverka sådant bruk av alkohol,

som medförde sociala eller ekonomiska skadeverkningar — och i olika hänseenden

grepe in i varandra, hade revisionen till behandling upptagit jämväl

spörsmålet om utveckling av lagstiftningen örn den individuella nykterhetsvården

till större ändamålsenlighet.

Revisionen anförde inledningsvis härom:

De allmänna utgångspunkterna för revisionen hade härvid varit å ena

sidan, att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av

nykterhetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena

■— i stor omfattning förekomme alkoholmissbruk med betydande skadeverkningar

både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra,

att det vore möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att

göra organen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre

skickade för sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter

särskilt i fråga örn det begynnande missbruket.

Revisionens förslag till lag örn nykterhetsvård innefattade ändringar i förhållande

till alkoholistlagen i huvudsakligen två avseenden, nämligen inrättande

av länsnykterhetsnämnder och utsträckning av möjligheterna att ingripa

mot alkoholmissbrukare.

I förstnämnda hänseende anförde revisionen, att den nuvarande nykterhetsnämndsinstitutionen

borde bibehållas för framtiden men utbyggas på

ändamålsenligt sätt. I syfte att stärka organisationen av nykterhetsnämnderna

föreslog revisionen, att i varje län skulle inrättas en de kommunala

nämnderna överordnad nykterhetsnämnd, länsnykterhetsnämnden, vilken

skulle hava till uppgift att handhava nykterhetsvården inom länet och därvid

bland annat utöva tillsyn över att de kommunala nämnderna fullgjorde dem

tillkommande uppgifter samt lämna dem vägledning och bistånd. Staten

borde helt åtaga sig kostnaden för länsnykterhetsnämndernas verksamhet.

Vad angick spörsmålet örn utsträckning av möjligheterna att ingripa mot

alkoholmissbrukare, erinrade revisionen därom, att gällande lag ingalunda avsåge

varje missbruk av alkohol av sådan art, att samhällsintresset måste

anses berört därav, utan vore inskränkt till sådana fall, då missbruket fortskridit

högst avsevärt och åstadkommit vissa grova och klart utpräglade

sociala skadeverkningar. Det komme dock egentligen icke an på att utvidga

möjligheterna för tvångsingripande utan fastmer att öka utrymmet för nykterhetsnämndernas

hjälpande och förebyggande verksamhet. Revisionen föreslog

därför en sådan omläggning av alkoholistlagstiftningen, att denna innefattade

möjlighet till ett varsamt ingripande i form av hjälpåtgärder mot

alkoholmissbruk på ett tidigare stadium än vad nu kunde ske. Den grundläggande

bestämmelsen i detta hänseende i revisionens förslag (11 § 1 mom.)

stadgade, att örn någon, som vistades inom kommunen eller där ägde hemortsrätt,

gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 207.

eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, den kommunala

nykterhetsnämnden skulle söka vidtaga för lians återförande till ett nyktert

och ordentligt liv lämpliga hjälpåtgärder.

Utöver nu angivna huvudändringar innefattade revisionens förslag till lag

örn nykterhetsvård endast mindre skiljaktigheter i förhållande till gällande

alkoholistlag.

Efter remiss avgåvos yttranden över revisionens betänkande av ett stort

antal myndigheter och sammanslutningar. I vissa yttranden framhölls, att

gällande lag varit i tillämpning så kort tid, att ändringar över huvud icke

ännu borde göras. Uttalanden i sådan riktning gjordes av, bland andra, socialstyrelsen,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, medicinalstyrelsen

och länsstyrelsen i Stockholms län. En motsatt uppfattning uttalades direkt

av, bland andra, länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, kontrollstyrelsen

samt svenska stadsförbundet. Beträffande frågan örn inrättande av

länsnykterhetsnämnder voro meningarna delade. Flertalet yttranden gingo

emellertid i avstyrkande riktning. Yad slutligen angår förslaget örn utvidgning

av området för nykterhetsnämndens ingripande, uttalades i yttrandena i

allmänhet betänkligheter mot detsamma.

I skrivelse den 25 november 1935 från nykterhetsnämndernas sammanslutning

i Jönköpings län hemställdes, under erinran att rusdryckslagstiftningsrevisionens

förslag till lag örn nykterhetsvård icke innehölle några särskilda

bestämmelser angående behandling av s. k. vagabonderande alkoholister, att

vid utarbetande av lagförslag på grundval av revisionens betänkande spörsmålet

örn de vagabonderande alkoholisternas omhändertagande måtte beaktas.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anförde i skrivelse den 28 mars

1936, att enklaste vägen att vinna det av revisionen avsedda målet att stärka

organisationen av nykterhetsnämnderna vore, att de uppgifter, vilka revi

sionen avsett skola handhavas av länsnykterhetsnämnderna, i stället anförtroddes

de frivilliga nykterhetsnämndssammanslutningarnas styrelser.

I tvenne skrivelser den 25 november 1936 hemställde nykterhetsnämndernas

riksförbund, dels att sådan ändring av alkoholistlagen måtte vidtagas,

att lagen kunde komma till användning även i fråga om de vagabonderande

alkoholisterna, dels ock att ändring måtte vidtagas jämväl därutinnan, att

läkare bleve ålagd att, när han erhållit kännedom om förhållande, som borde

föranleda ingripande av nykterhetsnämnd, ofördröjligen göra anmälan därom

till nämnden.

Genom proposition (nr 35) framlades vid 1937 års riksdag förslag angående

ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff

jämte därmed sammanhängande förslag till ändring i vissa delar av

alkoholistlagen. För ernående av, bland annat, ett mera regelmässigt och

effektivt ingripande mot personer, som begått upprepade fylleriförseelser, föreslogs

i 11 § av förslag till lag om verkställighet av bötesstraff skyldighet för

åklagare att, innan talan örn förvandling av böter för fylleri eller för fylleri

jämte annat brott anhängiggjordes mot bötfälld, som under de två senast för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

flutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, göra anmälan

om förhållandet hos vederbörande nykterhetsnämnd. Föreskriften i 11 § av

gällande alkoholistlag att nykterhetsnämnden efter sådan anmälan vore skyldig

att verkställa undersökning föreslogs skola kompletteras med en bestämmelse,

att nämnden hade att skyndsamt och senast inom två månader efter

det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder, som vidtagits

i anledning av anmälan. Angående åklagarens vidare befattning med

ärendet skulle enligt 11 § lagen örn verkställighet av bötesstraff gälla, att han

skulle föra talan om förvandling, därest nämnden ej inom nyssnämnda tid

hos länsstyrelsen gjort ansökan örn den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt.

Talan örn förvandling skulle ock föras, örn sådan ansökan gjorts

men länsstyrelsens beslut icke innefattat förordnande örn den bötfälldes in

tagande å allmän alkoholistanstalt. Örn däremot genom lagakraftvunnet beslut

sådant förordnande meddelats, skulle frågan örn böternas förvandling vara

förfallen.

Förslagen antogos av riksdagen. Lag örn verkställighet av bötesstraff samt

lag angående ändring i vissa delar av alkoholistlagen utfärdades den 9 april

1937 (Sv. förf.-sami. nr 119 och 128). 11 § i förstnämnda lag samt sistnämnda

lag skola emellertid i avbidan på ökning av antalet vårdplatser vid de allmänna

alkoholistanstalterna icke träda i kraft, förrän den dag Konungen förordnar.

Genom proposition (nr 242) framlades vidare för 1937 års riksdag förslag

till förordningar angående försäljning av rusdrycker och örn införande av

nämnda förordning ävensom förordning med vissa föreskrifter i avseende å

nykterhetsnämnd. I propositionen, som anmäldes på finansdepartementets

föredragning, omnämndes, att frågan om en mera genomgripande revision av

alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare

överväganden inom socialdepartementet, varför något förslag därutinnan icke

lomme att framläggas i samband med förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

I flera motioner yrkades avslag å propositionen under åberopande,

bland annat, att frågan örn införande av en ny försäljningslagstiftning icke

lämpligen borde komma under övervägande utan att till samtidig behandling

förelåge förslag till ny lagstiftning angående nykterhetsvård i huvudsaklig

överensstämmelse med det förslag, som i sådant hänseende framlagts av rusdryckslagstiftningsrevisionen.

Bevillningsutskottet yttrade i betänkande (nr 28), bland annat:

Utskottet funne i likhet med departementschefen hinder icke möta att

redan nu upptaga till behandling frågan om genomförande av ny försäljningslagstiftning.

Icke minst med tanke på att eftergifter i fråga om försäljningsrestriktionerna

lättare skulle låta sig genomföras, därest nykterhetsnämnderna

sattes i stånd att utöva en verkligt effektiv nykterhetsvård, funne

utskottet det emellertid angeläget, att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående

av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan förslag

örn möjligt föreläggas nästa års riksdag.

Beträffande förslaget till förordning med vissa föreskrifter i avseende å

nykterhetsnämnd anfördes i propositionen, bland annat:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Gällande rusdrycksförsäljningsförordning innekölle i 64 § vissa allmänna

föreskrifter angående nykterhetsnämnds åligganden, vilka av rusdryckslagstiftningsrevisionen

uteslutits ur förslaget till ny försäljningsförordning och

i stället med vissa modifikationer upptagits i 2 § förslaget till lag örn nykterhetsvård.

På samma sätt hade bestämmelsen i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen

angående befogenhet för nykterhetsnämnd att förordna örn förbud

mot utminutering av rusdrycker till viss person ersatts av ett stadgande

i 13 § förslaget till lag örn nykterhetsvård, enligt vilket länsnykterhetsnämnd

skulle äga förordna, att alkoholhaltiga drycker icke finge av försäljare utlämnas

till den, som brukade sådana drycker till skada för sig eller annan.

Då förslaget till lag örn nykterhetsvård icke vore avsett att nu genomföras,

torde det vara erforderligt att i annan ordning meddela bestämmelser i förevarande

hänseenden. Härvid syntes lämpligen kunna så förfaras, att hithörande

stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen överfördes till en

särskild av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen förordning. Vissa ändringar

i nu gällande bestämmelser torde i samband härmed få anses motiverade.

Såvitt anginge nykterhetsnämnds befogenhet att förordna om förbud mot utminutering

syntes sålunda lämpligt, att tiden för sådant förbud, i likhet med

vad revisionen avsett, begränsades från för närvarande tre till högst ett år.

Det torde även med fog kunna göras gällande, att nykterhetsnämnderna borde

äga meddela förordnande av nu ifrågavarande slag utan att, såsom för närvarande,

behöva avvakta initiativ från olika myndigheter, anhöriga m. fl. I

nu berörda avseenden förordades alltså, att avvikelser finge ske från bestämmelserna

i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Det stadgande, som borde

ersätta föreskrifterna i 64 § rusdrycksförsäljnmgsförordningen, torde vidare

kunna avfattas i viss överensstämmelse med motsvarande stadgande i förslaget

till lag örn nykterhetsvård; dock borde härvid icke medgivas befogenhet

för nykterhetsnämnd att, såsom revisionen föreslagit, göra framställning

till enskilda personer.

Mot sistnämnda författningsförslag framställde bevillningsutskottet icke

någon erinran.

Yad bevillningsutskottet hemställt, d. v. s. antagande av förslag till förutnämnda

tre förordningar, godkändes av riksdagen. — Förordningarna utfärdades

sedermera den 18 juni 1937 (Sv. förf.-saml. nr 436—438).

Vid 1937 års riksdag behandlades jämväl i annat sammanhang ett alkoholistlagstiftningsspörsmål.

I en motion (I: 72) hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till sådana ändringar i

den nuvarande alkoholistlagen, att densamma bleve i av lagstiftningen åsyftad

utsträckning tillämplig jämväl å de vagabonderande alkoholisterna.

I utlåtande (nr 54) över motionen anförde andra lagutskottet efter att hava

redogjort för innehållet i olika sakkunnigutredningar och skrivelser till Kungl.

Majit m. m.

Det i motionen berörda spörsmålet vore enligt utskottets mening av sådan

betydelse, att det väl förtjänade tagas under övervägande. Såsom av den i

utskottets utlåtande lämnade redogörelsen framginge, hade spörsmålet under

den senaste tiden i flera olika sammanhang aktualiserats. Sålunda vore en

framställning i ämnet för närvarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Därjämte hade bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 28/1937 framhållit

angelägenheten av att förslag till lagstiftningsåtgärder för ernående av en

förbättrad nykterhetsvård örn möjligt förelädes nästa års riksdag. Med hän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

syn härtill ansåge sig utskottet kunna förutsätta, att Kungl. Majit komme att

ägna den föreliggande frågan erforderlig uppmärksamhet. Utskottet funne

därför icke skäl föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra någon

framställning till Kungl. Majit.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för justitiedepartementet

jämlikt Kungl. Majits den 11 juni 1937 givna bemyndigande utsett en

kommitté om nio personer för att verkställa utredning och framlägga förslag

angående den straffrättsliga behandlingen av förbrytare, vilkas kriminalitet

sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige,

ävensom angående en revision av gällande lag örn lösdriveri. Kommittén har

utarbetat preliminära lagutkast i ämnet med motiv, vilka intagits i »promemoria

jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar,

lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga». Promemorian har i början av

innevarande år tillställts ett antal myndigheter och organisationer med hemställan

om yttrande. Till innehållet i promemorian återkommer jag i det

följande.

Departementspromemoria angående ändringar i

alkoholistlagen.

Inom socialdepartementet upprättades under hösten 1937 en »promemoria

angående förslag rörande vissa ändringar i alkoholistlagen».

I promemorian lämnades under huvudrubrikerna »I. Rusdryckslagstiftningsrevisionens

förslag till lag om nykterhetsvård», »II. Nykterhetsnämndernas

riksförbunds framställning angående samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd»

samt »III. Nykterhetsnämndernas riksförbunds framställning angående

behandling av vagabonderande alkoholister» kortfattade redogörelser

för vissa bestämmelser i gällande alkoholistlag, för innehållet i olika sakkunnigförslag

på alkoholistlagstiftningens område och däröver avgivna

yttranden samt till Kungl. Majit ingivna framställningar i ämnet ävensom

för riksdagsbehandling åren 1931 och 1937 av hithörande spörsmål.

Vidare anfördes i promemorian, att — i syfte att erhålla effektiv kontroll

över att de kommunala nykterhetsorganen fullgjorde vad å dem ankomme

beträffande nykterhetsvården — inrättande av länsnykterhetsnämnder ifrågasattes

i enlighet med de närmare bestämmelser, som föreslagits uti ett i

promemorian intaget utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Samma utkast innehöll jämväl bestämmelser, som åsyftade att bereda myndigheterna

effektiva medel att komma tillrätta med problemet rörande de

vagabonderande alkoholisternas behandling. Lagutkastet torde såsom bilaga

(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Promemorian remitterades för avgivande av utlåtande till socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

barnavård, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom styrelserna

för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö samt i Landskrona.

Tillfälle att avgiva yttrande bereddes landstingens förvaltningsutskott

i samtliga län, styrelserna för icke statliga alkoholistanstalter, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

svenska skyddsförbundet, nykterhetsnämndernas riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund och landsföreningen för sund nykterhetspolitik.

Yttranden avgåvos av samtliga myndigheter och sammanslutningar med undantag

av nio landstings förvaltningsutskott, styrelsen för alkoholistanstalten

Hemmet Mälargården samt svenska skyddsförbundet.

Vid utlåtanden från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna funnos fogade

åtskilliga av dem infordrade yttranden av nykterhetsnämnder m. fl.

I remissyttrandena upptogos i första hand till behandling de i departementspromemorian

under särskilda huvudrubriker berörda spörsmålen. Därjämte

framlades emellertid åtskilliga förslag till andra ändringar av alkoholistlagen

än de uti promemorian ifrågasatta. Ändringar påkallades därvid i följande

hänseenden.

Bestämmelser erfordrades, som möjliggjorde ett ingripande mot alkoholmissbrukare

på ett tidigare stadium av missbruk än vad gällande lag medgåve.

Lagens tillämplighetsområde (i 1 §) borde utvidgas till att omfatta alkoholister,

som gjort sig skyldiga till olaga sprithantering, alkoholmissbrukare under 25

års ålder, för brott straffriförklarade alkoholmissbrukare, som prövats icke

vara i behov av vård å sinnessjukhus, samt stationära lösdrivare-alkoholister.

Särskild nykterhetsnämnd borde bliva obligatorisk i varje kommun. Uttrycklig

föreskrift borde införas därom, att envar ägde rätt att göra anmälan till nykterhetsnämnd

örn missförhållande, vars avhjälpande kunde ankomma på nämnden.

Direkt föreskrift borde meddelas om skyldighet för länsstyrelse att

skyndsamt meddela beslut i anledning av ansökning örn förordnande örn

intagande å alkoholistanstalt. Den nu bestämda längsta tillåtna interneringstiden

borde för vissa fall kunna utsträckas. Staten borde övertaga samtliga

kostnader för nykterhetsvården.

Ändringar påkallades vidare i fråga om lagens rubrik, därvid olika förslag

framlades, samt beträffande benämningen å nykterhetsnämnd, som föreslogs

ändrad till »nykterhetsvårdsnämnd». Ett centralregister för återfallsfyllerister

borde inrättas samt ett förfarande genomföras med efterlysning av vagabonderande

alkoholister eller meddelande till ortsmyndigheterna angående för

alkoholmissbruk kända personer, som borde omhändertagas. Slutligen borde

domstol eller systembolag åläggas underrätta nykterhetsnämnderna om begångna

fylleriförseelser.

Departementschefen.

I samband med behandlingen sistlidet år av det genom proposition framlagda

förslaget till ny förordning angående försäljning av rusdrycker betonade

riksdagen angelägenheten av att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207. 897 38 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan förslag om

möjligt föreläggas 1938 års riksdag.

På sätt framgår av vad i det föregående anförts, har lagstiftningen på förevarande

område efter omfattande förarbeten så sent som år 1931 varit underkastad

revision. En ny alkoholistlag antogs nämnda år av statsmakterna. Med

hänsyn härtill kan visserligen åtskilligt fog synas föreligga för den åsikten

— uttalad bland annat i yttranden över det av rusdryckslagstiftningsrevisionen

år 1934 framlagda förslaget till lag örn nykterhetsvård, vilken lag avsågs

skola ersätta alkoholistlagen — att ändringar i gällande lag icke böra vidtagas,

innan lagens verkningar ännu med säkerhet kunna bedömas. I likhet

med riksdagen anser jag dock, att frågan örn sådana lagstiftningsåtgärder,

vilka erfordras för att vinna en förbättrad nykterhetsvård, icke nu får helt

undanskjutas. Då emellertid, såsom nyss anförts, gällande lag tillkom så pass

nyligen som för sju år sedan, böra enligt min mening ändringar däri för

närvarande vidtagas allenast i de fall, då ett verkligt starkt behov gjort sig

gällande.

Klagomål, vilka enligt min mening äro befogade, hava anförts över att

nykterhetsnämnderna i åtskilliga fall icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra

dem ålagda skyldigheter med avseende å nykterhetsvården, särskilt i fråga örn

åtgärder för omhändertagande av svårare alkoholmissbrukare. Flera utvägar

hava föreslagits för att åstadkomma förbättringar härutinnan. Av skäl, för

vilka jag kommer att närmare redogöra i det följande, har jag bland dessa

utvägar stannat för inrättandet av länsnykterhetsnämnder, och jag ämnar därför

föreslå de ändringar av och tillägg till alkoholistlagen, vilka betingas

därav.

Jämväl i ett annat hänseende har jag funnit oundgängligt att redan nu

vidtaga ändringar av gällande lag. En lösning måste nämligen enligt min

åsikt utfinnas beträffande spörsmålet hur man skall komma till rätta med de

vagabonderande alkoholisterna.

Slutligen har jag ansett mig böra föreslå införandet av författningsbestämmelser

rörande samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd, vilket synes

mig utgöra ett viktigt örn än icke så omfattande led i utvecklingen av en mera

effektiv nykterhetsvård.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag anser mig icke böra för närvarande

taga ställning till alla de förslag till ytterligare ändringar av alkoholistlagstiftningen,

vilka framställts i yttranden över departementspromemorian. Vissa

av dessa förslag komma dock att i det följande beröras i olika sammanhang.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för nu ifrågasatta lagändringar,

vilka -—- i anslutning till vad som skett i departementspromemorian

— behandlas i tre huvudgrupper under följande rubriker, nämligen:

I. Frågan örn inrättande av länsnykterhetsnämnder;

II. Frågan örn införande av särskilda bestämmelser angående behandling

av vagabonderande alkoholister; samt

III. Frågan örn införande av särskilda bestämmelser rörande samarbete mellan

läkare och nykterhetsnämnd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

19

I. Frågan om inrättande av länsnykterliet sinim ader.

Förslaget i allmänhet.

I inledningen Ilar omnämnts, att rusdryckslagstiftningsrevisionen i sitt år

1934 avgivna betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m. framlagt

förslag till lag om nykterhetsvård, avsedd att ersätta gällande alkoholistlag.

Enligt sistnämnda lagförslag skulle i varje län inrättas en de kommunala

nykterhetsnämnderna överordnad nämnd, länsnykterhetsnämnden.

Innan en redogörelse för nämnda förslag lämnas, må i korthet erinras örn

gällande bestämmelser angående nykterhetsnämnderna.

Nykterhetsnämnden är det allmännas organ för utövande av den individuella

nykterhetsvårdande verksamheten. Denna kommunala institution tillkom

genom 1913 års alkoholistlag. I varje kommun skall finnas ett kommunalt

organ för alkoholistvården, antingen en för detta ändamål särskilt utsedd nykterhetsnämnd

eller ock kommunens fattigvårdsstyrelse, vilken i sådant fall

har samma befogenheter och åligganden, som tillkomma dylik nämnd. Det

åligger nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärder för att återföra alkoholmissbrukare

till ett nyktert och ordentligt liv. Dess befogenhet härutinnan är

emellertid begränsad därigenom, att lagen icke gjorts tillämplig å vilken otvetydig

alkoholmissbrukare som helst utan är inskränkt till vissa i lagens 1 § noggrant

angivna kategorier av sådana, vilka gjort sig skyldiga till ett mera framskridet

missbruk. — Oaktat att nämndens kompetensområde på angivet sätt

är inskränkt, skall nämnden i första hand anlita hjälpåtgärder. Den längst

gående av dessa hjälpåtgärder består däri, att nämnden ställer vederbörande

under en på särskilt sätt anordnad övervakning. Örn rättelse ej vinnes på

detta sätt, må nämnden hos länsstyrelsen påkalla förordnande, att alkoholmissbrukaren

må intagas å allmän alkoholistanstalt. I fråga örn alkoholist,

som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv — s. k. farlig

alkoholist — äger jämväl polismyndighet befogenhet att taga initiativ till interneringsåtgärd.

I övriga fall däremot kan ingripande enligt lagen i allmänhet

icke vidtagas av annan än nykterhetsnämnden. Med undantag för vissa

särskilda fall skall anstaltsvård bekostas av den, som ansökt örn intagande å

anstalten, med regressrätt dock mot den vårdade. — Enligt 64 § i den ännu

(intill den 1 oktober 1938) gällande 1917 års förordning angående försäljning

av rusdrycker har nykterhetsnämnden vidare att övervaka nykterhetstillståndet

inom kommunen. Bestämmelser härom återfinnas, med giltighetstid från

och med den 1 oktober 1938, i den förut omnämnda förordningen den 18 juni

1937 med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. — Nämnden har

också erhållit befogenheter i olika hänseenden genom stadganden i motorfordonsförordningen

samt förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka,

angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker,

angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga

preparat m. m.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Under senare tid Lava vidtagits åtskilliga åtgärder för att effektivisera nykterhetsnämndernas

verksamhet. Härutinnan må erinras, att nämnderna bildat

frivilliga sammanslutningar ävensom ett riksförbund. Avsikten bär varit att

bereda nämndernas ledamöter tillfälle till sammankomster för utbytande av

erfarenheter i olika avseenden samt att utöva upplysningsverksamhet bland

allmänheten rörande nämndernas verksamhet och uppgifter.

Vidare må nämnas, att även från statsmakternas sida åtgärder vidtagits för

att bereda nykterhetsnämnderna förbättrade möjligheter att fullgöra sina uppgifter.

Alltsedan år 1921 lämnar staten nykterhetsnämnderna ekonomiskt stöd

i icke ringa omfattning. Staten har vidare övertagit åtskilliga av de kostnader,

som äro förbundna med alkoholisters anstaltsvistelse, beträffande vissa

kategorier till och med hela kostnaden.

I sitt betänkande anförde rusdryckslagstiftningsrevisionen beträffande förtjänster

och brister hos den nuvarande organisationen av nykterhetsnämnderna

i huvudsak följande:

Enligt revisionens mening hade erfarenheten visat, att anordningen med

ett organ för nykterhetsvården i varje kommun i stort sett befunnits gagnelig.

Att tillämpningeir av alkoholistlagstiftningen gått fri från allvarligare angrepp

torde i hög grad vara att tillskriva det förhållandet, att ingripande enligt lagen

i allmänhet skedde på föranstaltande av en kommunal folkvald nämnd, som vore

sammansatt av medlemmar från olika samhällsklasser med skiftande sociala

och politiska åskådningar och därför uppbures av ett mera allmänt förtroende.

Erfarenheten hade emellertid visat, att den hittillsvarande organisationen

hade betydande brister. För att en nykterhetsnämnd skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra sina uppgifter måste nämnden hava verkligt intresse

för dessa samt äga tillgång till personlig kompetens för de ofta ömtåliga

spörsmål, som ankomme på densamma. Det vore givetvis också nödvändigt, att

nämnden icke vore ur stånd att utöva någon egentlig verksamhet på grund av

brist på ekonomiska medel. Det kunde icke fördöljas, att en eller flera av dessa

förutsättningar saknades hos alltför många nykterhetsnämnder. Flera orsaker

bidroge till detta ogynnsamma förhållande. Det ägde mångenstädes rum en

mycket stark omsättning i dessa nämnder, vilket hade till följd att ledamöterna

icke hunne förvärva erforderliga insikter och erfarenheter. Detta sammanhängde

med en annan omständighet, som även hade direkt betydelse för nykterhetsnämndernas

förmåga att fylla sina uppgifter, nämligen att man i många

kommuner icke tillräckligt beaktat angelägenheten av att dessa nämnder finge

den bästa möjliga sammansättningen. I flertalet kommuner — för några år

sedan närmare 2,000 kommuner —- fungerade fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd

och vid valet av ledamöter i denna torde man icke alltid ägna

erforderlig uppmärksamhet åt behovet av att fattigvårdsstyrelsen finge en sammansättning,

som även gjorde den skickad för uppgiften att vara nykterhetsnämnd.

Ett svårt hinder för nykterhetsnämndernas arbete vore vidare, att kommunerna

i stor omfattning icke försåge nykterhetsnämnderna med erforderliga

anslag för verksamheten. Det funnes nämnder, som icke hade något som helst

kommunalt anslag.

Såsom sammanfattning av vad nu anförts rörande nykterhetsnämnderna

kunde sägas, att anordningen med ett organ i varje kommun för nykterhetsärenden

visat sig gagnelig i strävandena att motverka alkoholmissbruket och dess

skadeverkningar, men att olika omständigheter hade gjort, att dessa organ

mångenstädes icke kunnat göra den insats, som påkallades av nykterhetstill
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

ståndets beskaffenhet. Enligt revisionens uppfattning borde därför nykterhetsnämndsinstitutionen

bibehållas för framtiden och utbyggas på ändamålsenligt

sätt samt erforderliga åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja

förefintliga hinder för en sådan utveckling av densamma, att den bleve fullt

skickad för sin viktiga uppgift.

För att tillgodose det av erfarenheten ådagalagda behovet av större personlig

kompetens inom nykterhetsnämndsorganisationen samt för att åvägabringa

större möjligheter till initiativ och kontroll skulle länsnykterhetsnämnderna

inrättas.

Kevisionens förslag beträffande dessa nämnder innefattade i huvudsak

följande:

För att länsnykterhetsnämnden skulle kunna utöva tillsyn över de kommunala

nämnderna samt lämna dem vägledning och bistånd, borde den hava

en sådan sammansättning, att den förfogade över sakkunskap och auktoritet.

Enligt revisionens förslag skulle ordföranden utses av socialstyrelsen i dess

egenskap av uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, en ledamot,

som skulle vara läkare med särskild lämplighet för uppdraget, utses av

samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen, en ledamot utses av

länsstyrelsen och två ledamöter väljas av landstinget bland ledamöterna i

länets kommunala nykterhetsnämnder. För att länsnykterhetsnämnderna

skulle kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet och med

den där fungerande kommunala nykterhetsnämnden, skulle länsnykterhetsnämnden

äga utse ett ombud i varje kommunal nämnd, vare sig denna vore

särskilt vald eller utgjordes av fattigvårdsstyrelsen. Vid utseende av sådant

ombud skulle länsnykterhetsnämnden icke vara hänvisad endast till de av

kommunen valda ledamöterna utan även kunna välja lämplig person utanför

denna krets. Kommunen skulle kunna anförtro uppdraget såsom särskild föredragande

för nykterhetsnämndsärenden inom fattigvårdsstyrelse åt länsnykterhetsnämndens

ombud, även örn denne till äventyrs icke skulle vara av kommunen

utsedd ledamot av fattigvårdsstyrelsen. Länsnykterhetsnämndernas

befogenheter skulle vidare innefatta rätt och plikt att företaga inspektioner

av de kommunala nykterhetsnämnderna samt genom därtill utsedd representant

tid efter annan närvara viel nämndernas sammanträden. Där länsnykterhetsnämnden

funne, att en kommunal nykterhetsnämnd icke bedreve sin

verksamhet på nöjaktigt sätt, skulle den hava att söka ernå rättelse genom

att lämna erforderliga råd och anvisningar. Kommunal nykterhetsnämnd

skulle hava skyldighet att ställa sig sådana anvisningar till efterrättelse. Örn

en kommunal nykterhetsnämnd icke handlagt ett ärende på nöjaktigt sätt och

rättelse ej vunnes genom åtgärder från länsnykterhetsnämndens sida av nyss

angivna slag, skulle länsnykterhetsnämnden äga att i den kommunala nämndens

ställe vidtaga sådana åtgärder, som i detta fall funnes erforderliga, såsom att

föranstalta om viss hjälpåtgärd med avseende å ifrågavarande alkoholmissbrukare,

ställa honom under övervakning eller vidtaga åtgärd för intagning å

alkoholistanstalt. Hade länsnykterhetsnämnden företagit dylikt ingripande i

ett individuellt fall i den kommunala nykterhetsnämndens ställe, skulle den

senare nämnden icke äga taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskreve. Staten skulle helt åtaga sig kostnaderna för

länsnykterhetsnämndernas verksamhet.

I flertalet av de yttranden över revisionens betänkande, som efter remiss

avgåvos av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, gjordes uttalanden

i avstyrkande riktning, såvitt angick frågan örn inrättandet av länsnyktei

hetsnämnder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majda proposition nr 207.

Då jag viel övervägande av de åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att

åstadkomma förbättringar med avseende å nykterhetsvårdens handbavande,

oaktat vad i ärendet tidigare förekommit, fann de starkaste skälen tala för

inrättandet av länsnykterlietsnämnder, lät jag hösten 1937 upprätta den förut

omnämnda departementspromemorian angående ändringar i alkoholistlagen.

Såvitt angick frågan örn länsnykterhetsnämnderna infördes i det promemorian

bilagda lagutkastet bestämmelser i huvudsak överensstämmande med dem,

som rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagit. I fråga om den närmare utformningen

av dessa bestämmelser i lagutkastet anhåller jag att få hänvisa

till den vid förevarande protokoll fogade bilagan B.

I de över departementspromemorian avgivna yttrandena blev förslaget i

lagutkastet — såvitt angår inrättandet av länsnykterhetsnämnder — i princip

tillstyrkt eller lämnat utan erinran av medicinalstyrelsen,

kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, 9 landstings

förvaltningsutskott, styrelserna för statens alkoholistanstalt i Landskrona

samt tre icke statliga alkoholistanstalter, svenska landstingsförbundet, nykterhetsnämndernas

riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, landsföreningen

för sund nykterlietspolitik, föreståndaren för frälsningsarméns

alkoholistanstalt på Kurön samt styrelsen för Strängnäs stifts diakonistiftelse.

I några av nu angivna yttranden kom dock en viss tveksamhet till uttryck.

Utkastet tillstyrktes vidare i yttranden, som infordrats av länsstyrelserna,

av 9 nykterhetsnämnder — däribland nämnderna i Uppsala, Norrköping, Linköping,

Kristianstad och Borås — samt en nykterhetsnämndssammanslutning.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrkte jämväl inrättandet av länsnykterhetsnämnder

men föreslog beträffande deras organisation och befogenheter

avsevärda ändringar av bestämmelserna i lagutkastet. Länsstyrelsen i Kronobergs

län förklarade sig icke vilja göra annan erinran, än att det syntes

böra tagas under övervägande, om icke de för länsnykterhetsnämnderna avsedda

befogenheterna skulle kunna bättre utövas av nykterhetskonsulenter.

Förslaget avstyrktes av socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, tre landstings förvaltningsutskott, styrelserna för statens alkoholistanstalter

å Venngarn och Svartsjö, styrelsen för en icke statlig alkoholistanstalt,

svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas förbund.

I yttranden, som infordrats av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

avstyrktes förslaget av förste polisintendenten i Stockholm, 7 nykterhetsnämnder

— däribland nämnderna i Karlskrona, Vänersborg, Alingsås,

Ulricehamn och Falun — samt 4 nykterlietsnämndssammanslutningar.

Överståthållarämbetet gjorde för egen del icke något uttalande angående

förslaget att inrätta länsnykterhetsnämnder.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

23

Tillstyrkande yttranden.

Kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län samt

nykterhetsnämnden i Kristianstad framhöllo, bland annat, att länsnykterhetsnämnderna

torde komma att verksamt bidraga till befrämjande av nykterhetstillståndet

i landet; de skulle säkerligen bliva till stort gagn såsom ledande

och övervakande organ i förhållande till de lokala nämnderna och de sistnämnda

skulle i länsnykterhetsnämnden erhålla ett starkt stöd. Nykterhetsnämnden

i Uppsala anförde, att den åt länsnykterhetsnämnden givna anvisningen

att tillsätta ett ombud i varje kommunal nämnd ävensom länsnykterhetsnämndens

rättighet och skyldighet att själv ingripa i sådana fall, där den

kommunala nämnden ej fullgjorde sina åligganden, syntes vara en lycklig

lösning av ett problem, som måste lösas för att nykterhetsnämndsinstitutionen

skulle kunna fylla sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt. Styrelsen för alkoholistanstalten

Västkusthemmet uttalade följande:

Ännu efter mera än 20 år tillämpades alkoholistlagen i stor utsträckning

endast ofullständigt, särskilt på landsbygden. Detta förhållande torde sammanhänga

med en viss obenägenhet hos nykterhetsnämndernas ledamöter

att taga itu med en alkoholmissbrukare. En sådan obenägenhet torde dock

ej så mycket bero på bristande förståelse för nykterhetsnämndens uppgifter

utan förklarades snarare av att man ogärna ville utsätta sig för det obehag,

som ett ingripande mot en sockenbo, och måhända granne, kunde medföra.

Ett utomkommunalt organ, som kompletterade nykterhetsnämnden och som

hade befogenhet och skyldighet att vid behov gripa in i nykterhetsnämndens

ställe, syntes därför vara mycket behövligt.

Gentemot framställda invändningar att länsnykterhetsnämnderna komme

att sakna erforderlig personkännedom samt att nykterhetskonsulenter

i länen skulle göra större nytta, anförde länsstyrelsen i Gotlands län,

att den föreslagna formen enligt länsstyrelsens mening utgjorde en lyckligare

lösning av frågan än inrättandet av konsulentbefattningar. Möjlighet

torde också mycket väl finnas att giva länsnykterhetsnämnd sådan

sammansättning, att den komme att besitta nödig person- och lokalkännedom.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade sig i valet mellan nykterhetskonsulenter

och länsnykterhetsnämnder obetingat föredraga de senare. Med den

föreslagna förstärkningen av organisationen borde man kunna förvänta, att

nykterhetsverksamheten toge ett stort steg framåt, helst som länsnykterhetsnämndernas

förordade sammansättning syntes allsidig och även eljest ändamålsenlig.

Länsstyrelsen tilläde:

Skulle likväl denna reform sedermera visa sig icke fullt ut infria därvid

knutna förhoppningar, återstode alltid möjligheten att därjämte engagera

ett lämpligt avpassat antal — med hänsyn till uppdragets ömtåliga natur

med speciell omsorg utsedda — personliga krafter såsom konsulenter.

Svenska landstingsförbundet erinrade örn att förslag framlagts, att länssammanslutningama

av nykterhetsnämnder -—- med obligatorisk anslutning —

skulle fullgöra i huvudsak de uppgifter, som skulle ankomma på länsnykterhetsnämnderna.

I valet mellan länsnykterhetsnämnderna och sagda länssammanslutningar

ville förbundet obetingat giva sitt förord åt de förra. Det kunde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

nämligen icke anses riktigt, att kontrollen över att de kommunala nykterhetsnämnderna

fullgjorde sitt uppdrag ladén i händerna på en sammanslutning av

samma nämnder.

Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde, bland annat:

Även om det erkännandet måste lämnas, att nykterhetsnämndernas alkoholistvårdsverksamhet

mångenstädes undergått en väsentlig och glädjande

utveckling, måste dock konstateras, att det alltemellanåt inträffade händelser,

som starkt framhävde behovet av en sådan ändring i den hittillsvarande

ordningen, att likgiltighet eller oförmåga hos det i första hand ansvariga

organet för lagtillämpningen icke längre skulle kunna utgöra ett absolut

hinder mot högeligen trängande ingripanden av samhället mot svåra alkoholmissbrukare.

Sedan förbundet med vissa statistiska uppgifter påvisat den enligt dess

mening bristande aktiviteten från nykterhetsnämndernas sida i fråga örn

ingripande mot alkoholister, förklarade förbundet, att framställda förslag till

effektivisering av alkoholistvården måste hälsas med tillfredsställelse. Då

en lösning gående ut därpå, att redan befintliga sammanslutningar av nykterhetsnämnder

skulle utrustas med ökade resurser och en del av de befogenheter,

som skulle tillkomma de föreslagna länsnykterhetsnämnderna, icke

syntes kunna komma ifråga, ville riksförbundet ansluta sig till det föreliggande

förslaget om länsnykterhetsnämnder.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund yttrade, bland annat:

Landsförbundet ansåge det mycket betydelsefullt, att en utbyggnad genom

länsnykterhetsnämnder komme till stånd, då en förbättrad organisation av

alkoholistvården torde vara nödvändig för att möjliggöra en sådan tillämpning

av alkoholistlagen, som avsetts med denna lagstiftning. De kommunala

nykterhetsnämnderna hade på många håll icke kunnat utföra ett så omfattande

och effektivt arbete, som varit önskvärt med hänsyn till alkoholmissbrukets

utbredning.^ Skälen därtill vöre flera. Rusdryckslagstiftningsrevisionen hade

framhållit åtskilliga. Landsförbundet ville ytterligare erinra om den enligt

dess åsikt viktiga omständigheten, att nämnderna särskilt i mindre och medelstora

kommuner hade speciella svårigheter att uppnå en av personliga förbindelser

obunden ställning.

Nykterhetsnämndernas verksamhet i de flesta kommuner vore vidare av

alltför liten omfattning för att nämndernas ledamöter i regel skulle kunna

genom samlad erfarenhet förvärva tillräckliga kvalifikationer. Denna brist

på sakkunskap måste utjämnas genom en utbyggnad av organisationen.

Lämpligast kunde detta ske genom ett organ, som vore överordnat de lokala

nämnderna och vars verksamhetsområde bleve av sådan storlek, att det lönade

sig att förse detta organ med särskilt utbildade och erfarna arbetskrafter.

ranken att sammanslå de existerande fattigvårds- och barnavårdskonsulentbefattmngarna

med konsulentbefattningar inom nykterhetsvården vore oriktig.

Utan tvivel skulle följden av en sådan organisation bliva, att konsulenterna

komme att fortfarande ägna sig huvudsakligen åt fattigvårds- och barnavårdsverksamheten

och att nykterhetsvården bleve förbisedd.

Landsförbundet förutsatte, att den föreslagna länsnykterhetsnämnden

skulle vid sin sida få en väl kvalificerad tjänsteman samt att länsnykterhetsnamndens

rådgivande och kontrollerande verksamhet vanligtvis skulle utförås

av denne efter de direktiv länsnykterhetsnämnden lämnade. Tjänstemannen

skulle besöka de kommunala nämnderna och då både lämna råd och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

anvisningar samt inspektera nämndernas arbete. En betydelsefull funktion

hos länsnykterhetsnämnden skulle vara att giva auktoritet åt tjänstemannen.

De frågor, som det gentemot de kommunala nämnderna överordnade organet

komme att få under sin behandling, måste många gånger vara svåra och ömtåliga.

Redan av denna anledning vore den anordningen att föredraga, att

beslutanderätten överlämnades till en länsnykterhetsnämnd, sammansatt —

såsom föreslagits — av ett antal väl kvalificerade ledamöter, vilka kunde representera

en utgrenad sakkunskap.

Det vore givetvis angeläget, att lagstiftningen överallt finge en så vitt

möjligt likformig tillämpning, så att denna tillämpning icke skiftade från

den ena kommunen till den andra beroende på de kommunala nämndernas

olika intresse och kvalifikationer för uppgifterna. För att likformighet skulle

kunna uppnås vore det nödvändigt, att det överordnade organet ägde befogenhet

icke endast att meddela råd till nämnderna utan även — såsom föreslagits

i lagutkastet — att, örn så erfordrades, övertaga handläggningen av ett ärende

och vidtaga åtgärder oberoende av den kommunala nämnden. Även örn man

kunde antaga, att dylika ingripanden mera sällan behövde komma ifråga,

syntes det vara uppenbart, att denna befogenhet icke borde givas åt en enda

funktionär utan åt en av flera ledamöter bestående nämnd.

Från vissa håll hade uttalats farhågor för att ett utbyggande av nykterhetsnämndsorganisationen

med länsnykterhetsnämnder skulle bliva en alltför

dyrbar anordning. Utgifterna enbart för länsnykterhetsnämnderna skulle

emellertid bliva jämförelsevis obetydliga. De största kostnaderna komme att

hänföra sig till de anställda tjänstemännen. Ansåges behov föreligga av åtminstone

en konsulentorganisation, syntes man icke av ekonomiska skäl hava

anledning att avstå från deli ytterligare förstärkning, som länsnykterhetsnämnderna

skulle innebära.

Landsf öreningen för stind nykterhets politik erinrade, att fattigvårdsstyrelserna

i många kommuner fungerade såsom nykterhetsnämnder, samt tilläde:

Under sådan förhållanden torde ett övervakande, rådande och hjälpande

organ vara i hög grad behövligt — för att icke säga nödvändigt. Att länsnämndernas

ledamöter skulle sakna nödig personkännedom, vore väl ej att

befara. Att en överordnad myndighet ej finge direkt kontakt med de personer,

som respektive ärenden gällde, utan finge döma efter rapporter och

utlåtanden, vore väl ett allmänt och oundvikligt förhållande. Emellertid vore

genom sättet för val av ombud i de kommunala nämnderna ävensom genom

länsnämndens plikt att övervaka, råda och hjälpa de kommunala organen sörjt

för en intim samverkan, som borgade för nödig kännedom även inom länsnämnden

örn de personer och förhållanden, med vilka denna nämnd hade att

taga befattning. — Samma intima kontakt torde även häva den uttalade farhågan

för att länsnämndens tillvaro och verksamhet skulle undergräva de

kommunala nämndernas intresse för sin uppgift. Förslag hade framkommit

att ersätta länsnykterhetsnämnderna med de nu existerande frivilliga nykterhetsnämndssammanslutningarna.

Det torde vara nykterhetsnämndernas omfattande

och viktiga sociala intressen, som lett till bildande av dessa sammanslutningar,

och fråga vore väl, huruvida de lämpade sig att tillika sköta

de omfattande och ansvarsfulla, rent ämbetsmannamässiga uppgifter, för

vilka lagförslagets länsnykterhetsnämnder vore avsedda.

Länsstyrelsen i Uppsala län — som på sätt förut nämnts tillstyrkt inrättande

av länsnykterhetsnämnder men föreslagit betydande ändringar beträffande

deras organisation och befogenheter -— ansåg, att ansvaret för nyk
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

terhetsvården fortfarande borde vila å de kommunala nämnderna. Dessa skulle

vara huvudorgan oell länsnykterhetsnämnderna hjälporgan. I förslaget hade

de förra fått karaktären av underordnade i förhållande till länsnykterhetsnämnderna,

vilka senare fått en alltför starkt byråkratisk sammansättning.

Länsstyrelsen föreslog för sin del, att i lagen skulle stadgas obligatorisk

sammanslagning av de kommunala nykterhetsnämnderna till länsförbund.

Länsförbund borde stå under ledning av en styrelse, länsnykterhetsnämnd, i

vilken länsstyrelsen skulle utse ordförande jämte en läkare såsom ledamot

och suppleanter för dem samt förbundet tillsätta övriga ledamöter. Rätt för

länsnykterhetsnämnd att framställa begäran örn inrättande av kommunal nykterhetsnämnd

skulle ej medgivas. Länsnykterhetsnämndens ombud skulle ej

äga rösträtt i den kommunala nämnden. Länsnykterhetsnämnden borde ej

få ådraga kommun kostnader och därför ej få göra ansökning om intagande

å alkoholistanstalt beträffande andra alkoholister än vagabonderande. I fråga

om dessa skulle nämligen staten svara för kostnaderna. I övrigt skulle länsnykterhetsnämnden

äga de befogenheter, som angivits i förslaget.

Avstyrkande yttranden.

I flertalet av de avstyrkande yttrandena vitsordades, att de brister i nykterhetsvården

förefunnes, vilka rusdryckslagstiftningsrevisionen framhållit. Åtgärder

borde vidtagas för att avhjälpa dessa brister, men inrättande av länsnykterhetsnämnder

vore ej den lämpligaste utvägen.

Styrelsen för Venngarnsanstalten anförde, efter att hava vitsordat, att den

nuvarande nykterhetsnämndsorganisationen ej överallt fungerade till belåtenhet,

allmänt härom:

När man beaktade utvecklingen under de två decennier, som organiserad alkoholistvård

funnits i vårt land, måste man konstatera en allt större livaktighet

i nykterhetsnämndsarbetet. Erfarenheterna från samarbetet mellan alkoholistanstalten

och nykterhetsnämnderna visade tydligt, att man på många håll

nedlade ett energiskt och intresserat arbete. När statsmakterna nu vore beredda

att vidtaga ytterligare åtgärder för nykterhetsnämndsarbetets utveckling,

syntes det därför styrelsen som om det vore mindre lyckligt att i

sådant syfte skapa en ny institution av icke förut prövad karaktär och örn

vars praktiska arbetsresultat man måste hysa tveksamhet.

Venngarnsstyrelsen erinrade vidare om att den nuvarande anstaltsorganisationen

icke motsvarade ens det för närvarande förefintliga behovet. En

ökning av interneringsfallen kunde förväntas, örn den föreslagna lagen genomfördes.

Innan lagen trädde i kraft, borde därför platsbristen på anstalterna

vara avhjälpt.

Mot inrättandet av länsnykterhetsnämnder åberopades därjämte åtskilliga

andra skäl. Sålunda anfördes, att dessa nämnders befogenheter skulle utgöra

ett hittills okänt intrång i den kommunala självbestämmanderätten.

En sådan åsikt uttalades av socialstyrelsen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Jämtlands län, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och förste polisintendenten

i Stockholm.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrade:

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 207.

Enligt förslaget skulle kommunal nykterhetsnämnd hava att ställa sig till

efterrättelse de råd och anvisningar rörande verksamheten, som lämnades av

länsnykterhetsnämnden, och denna hava att följa de råd och anvisningar, som

meddelades av socialstyrelsen. Sistnämnda styrelse skulle sålunda äga att

i detalj leda hela denna verksamhet inom de kommunala nämnderna. Detta

innebure ett markant brytande med den uppfattning, som det hittills ansetts

självfallet att staten borde iakttaga gentemot de kommunala myndigheterna.

Det vore så mycket viktigare, att denna gränslinje hölles klar som ett överskridande

av densamma kunde tagas till intäkt för ett fortsättande efter dylika

riktlinjer. Statens verksamhet borde inskränka sig till att på ett klarare och

bestämdare sätt angiva nykterhetsnämndernas uppgifter och utöva kontroll

över att dessa på ett tillfredsställande sätt utövades.

Svenska stadsförbundet anförde:

Att staten i avseende å förvaltningsgrenar, som handhades gemensamt av

stat och kommun, utsåge representanter i för övrigt av kommunen vald nämnd

eller styrelse förekomme i flera fall, t. ex. beträffande folkpension, taxering,

arbetsförmedling etc. Men en anordning, som gåve en länsnämnd befogenhet

att dels utse ledamöter i den kommunala nämnden, dels korrigera dess beslut

och dels i redan handlagt ärende helt eller delvis avkoppla den från vidare

åtgärder måste anses strida mot de mest elementära fordringar på kommunal

självstyrelse.

Svenska landskommunernas förbund framhöll, att den föreslagna anordningen

utgjorde ett så djupt ingrepp i det nuvarande förvaltningsorganets

ställning och befogenheter, att det kunde befaras, att hela systemet bleve

sönderbrutet och att åtgärden bomme att verka i helt motsatt riktning mot

den avsedda.

Vidare anfördes, att länsnykterhetsnämndernas brist på personkännedom

gjorde deras möjligheter att ingripa i fall, då den lokala

nämnden underlåtit att vidtaga åtgärder, illusoriska. Härom uttalade sig

socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsinspektören, länsstyrelserna i Stockholms

och Värmlands län samt förste polisintendenten i Stockholm.

Socialstyrelsen anförde, att man i sådana fall, då den kommunala nämnden

helt och hållet uraktlåtit att vidtaga åtgärder, näppeligen kunde förvänta, att

denna nämnd skulle göra någon anmälan till länsnämnden. Att åter allt för

mycket bygga på enskildas anmälningar till länsnämnden kunde giva anledning

till ett irriterande angivarsystem, som vore ägnat ingiva misstro till verksamheten.

Ej heller kunde man helt lita sig till de iakttagelser, som länsnämnden

själv mer eller mindre slumpvis kunde göra. Initiativ från länsnämndens

sida, som avsåge sporadiskt iakttagna ströfall, kunde väcka misstankar

örn partiskhet i förfarandet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård gjorde liknande invändningar

samt tilläde:

Visserligen skulle det föreslagna av länsnykterhetsnämnden utsedda ombudet

inrapportera till länsnykterhetsnämnden sådant förhållande, som här

avsåges, men ombudets ställning inom kommunen kunde efter en sådan anmälan

misstänkas inom kort bliva så obehaglig, att anmälan ej komme att

upprepas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 207.

Att inrättandet av länsnykterhetsnämnder skulle kunna tänkas i många fall

leda till liknöjdhet och slappnat intresse hos de kommunala

nämnde r n a framhölls av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och

Västernorrlands län, Hallands läns landstings förvaltningsutskott, svenska

stadsförbundet samt sammanslutningarna av nykterhetsnämnder inom Gävle

systemaktiebolags försäljningsområde och Hudiksvalls kontrollområde.

Länsnykterhetsnämndernas ställning i förhållande till de lokala nämnderna

kunde innebära risker för kompetenskonflikter anförde socialstyrelsen,

Venngarnsstyrelsen och nykterhetsnämnden i Ulricehamn.

Socialstyrelsen yttrade, bland annat:

Med den dubbla initiativi-ätten, nämligen den som i ett och samma fall

kunde tillkomma såväl länsnämnden som den kommunala nämnden, syntes

praktiska kompetenskonflikter ej kunna undgås. Man tänke sig allenast det

fall, att den kommunala nämnden träffat anstalter för förebyggande åtgärder,

under det att länsnämnden prövade skäligt att hos länsstyrelsen göra framställning

örn anstaltsvård och därmed satte de redan träffade anordningarna

ur funktion. Man finge nämligen förutsätta, att länsnämnden borde betraktas

såsom en högre myndighet, vars dispositioner skulle gälla i dylika kompetenskonflikter.

Även örn nian finge räkna med naturliga inbördes hänsynstaganden

från nämndernas sida, varigenom konflikter i praktiken merendels kunde förebyggas,

vore dock den faktiska möjligheten härtill ägnad att stärka de principiella

betänkligheterna. I den män konflikter verkligen skulle uppstå av beskaffenhet

att föranleda olika, med varandra oförenliga dispositioner i fråga

örn vad enskild person hade att iakttaga, skulle motsatsförhållandet kunna i

hög grad undergräva respekten för lagstiftningen.

Venngarnsstyrelsen anförde liknande synpunkter samt yttrade vidare:

En särskild anledning till motsättning kunde uppstå med anledning av föreskriften

i utkastets 53 §, där det stadgades, att om länsnykterhetsnämnd gjort

ansökan örn intagning å anstalt, ansvarigheten för vårdkostnaden åvilade den

kommunala nykterhetsnämnd, i vilkens ställe länsnykterhetsnämnden vidtagit

åtgärden. Då personer, t. ex. vissa säsongarbetare, kortare eller längre tid

vistades i en kommun utan att där äga hemortsrätt, kunde anledning uppkomma

till ingripande från nykterhetsnämndens sida. Vistelsekommunen

ansåge sig icke kunna vidtaga tvångsåtgärder av den anledningen, att hemortskommunen

vore ovillig bestrida vårdkostnaden och det ej heller förelåge

sådant fall, där gottgörelse erhölles av statsmedel, men länsnykterhetsnämnden

funne sådana åtgärder påkallade och ginge i författning örn anstaltsvård.

Då hemortskommunen enligt nu gällande bestämmelser icke kunde

åläggas bestrida kostnaden för alkoholistvård, skulle sålunda vistelsekommunen

kunna bliva ansvarig. Det kunde visserligen tänkas, att staten

ansvarade för hela vårdkostnaden i sådana fall, där länsnykterhetsnämnd vore

sökande, men då detta kunde medföra den konsekvensen, att kommunal nykterhetsnämnd

avsiktligt underläte att vidtaga tvångsåtgärder för att genom länsnykterhetsnämnden

få vederbörande omhändertagen utan kostnad, kunde icke

en sådan anordning förordas.

Slutligen framhölls, att länsnykterhetsnämnden vore en alltför d y r halor

g a n i s a t i o n, som dock icke erbjöde någon garanti för större effekt i

nykterhetsarbetet. I sådan riktning uttalade sig, bland andra, länsstyrelserna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 207. 29

i Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län, statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt styrelsen för Svartsjöanstalten.

I åtskilliga av de avstyrkande yttrandena hävdades, att en förbättrad nykterhetsvård

skulle kunna vinnas på annat sätt än genom inrättande av länsnykterhetsnämnder.

Förslag att länssamm anslutningar av nykterhet snämnder

skulle erhålla länän ykter hetsnämnder nas

huvudsakliga befogenheter eller i varje fall de rådgivande och vägledande

framställdes av länsstyrelsen i Gävleborgs län, Hallands läns landstings

förvaltningsutskott, svenska landskommunernas förbund, nykterhetsnämnderna

i Alingsås, Åmål, Falun och Kyrkhults socken samt nykterhetsnämndernas

sammanslutningar inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde,

Söderhamns och Hudiksvalls kontrollområden samt Jämtlands län.

I några yttranden föreslogs, att länssammanslutningarna skulle göras

obligatoriska. I vissa yttranden framhölls, att sammanslutningarna, om de

erhölle tillräckligt ekonomiskt understöd, skulle kunna, eventuellt med biträde

av sakkunniga ombudsmän, utöva en lika gagnande verksamhet som de föreslagna

länsnykterhetsnämnderna. En nykterhetsnämndssammanslutning ifrågasatte,

att socialstyrelsen skulle tillerkännas visst inflytande i sammanslutningarnas

styrelser genom rätt att utse ordförande och suppleant för denne.

— Här må jämväl erinras örn det förut omnämnda förslag i ämnet, som framlagts

av länsstyrelsen i Uppsala län.

I förevarande sammanhang torde böra omnämnas, att uppfattningen örn

länssammanslutningarnas betydelse varit i viss mån delad. Vissa uttalanden

om att de icke äro lämpade att ersätta länsnykterhetsnämnderna hava återgivits

i det föregående. Ett annat sådant yttrande avgavs av nykterhetsnämnden

i Vänersborg, som anförde:

Det måste erkännas, att länssammanslutningarna — åtminstone vad Älvsborgs

län beträffade — icke lyckats åstadkomma vad man vid deras bildande

vågat hoppas, vare sig som en nykterhetsnämndernas rådgivande eller övervakande

myndighet. Anledningen därtill kunde i viss mån vara brist på för

verksamheten erforderliga medel men det torde likväl icke kunna förnekas, att

erfarenheten visat, att länssammanslutningarna i förhållande till de lokala

nykterhetsnämnderna icke förmått förvärva tillräcklig auktoritet.

Från många håll framställdes förslag, att man i stället för att inrätta länsnykterhetsnämnder

skulle tillsätta nykter hetskonsulenter med socialstyrelsen

som chefsmyndighet. Yttranden av sådant innehåll avgåvos av länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och Jämtlands län, statens inspektör för fattigvård och barnavård,

nykterhetsnämnderna i Karlskrona, Vänersborg och Ulricehamn, Venngarnsstyrelsen,

styrelsen för alkoholistanstalten Holmahemmet samt svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 207.

Det kunde antagas, att en konsulent skulle komma att stå i intimare kontakt

med de kommunala nykterhetsnämnderna och deras verksamhet än en

länsnykterhetsnämnd. Såväl utövandet av erforderlig tillsyn som lämnandet

av råd och anvisningar borde kunna ske snabbare och kanske även effektivare

genom en konsulent än genom en nämnd. Sistnämnda anordning torde därjämte

medföra betydligt större kostnader än anställande av konsulenter.

Det syntes vara förtjänt av undersökning och övervägande, huruvida icke

dylika nykterhetskonsulenters uppgifter skulle kunna förenas med fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenternas. En sådan anordning skulle emellertid förutsätta

en omorganisation av fattigvårdskonsulentinstitutionen med en — redan

i och för sig befogad — skärpning av kraven i fråga örn konsulenternas kvalifikationer.

En sammanslagning av nykterhetskonsulentbefattningen med fattigvårdsoch

barnavårdskonsulentbefattningen ifrågasattes även i andra yttranden,

bland annat i fattigvårds- och barnavårdsinspektörens samt Venngarnsstyrelsens.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordade, att — örn konsulentbefattningar inrättades

i stället för länsnykterhetsnämnder — länsstyrelserna (möjligen

socialstyrelsen) skulle äga utse ett ombud i varje nykterhetsnämnd. -— Förslag

i enahanda riktning framställdes även av länsstyrelsen i Västmanlands län.

Svenska stadsförbundet, som ansåg, att åtskilligt vore att vinna genom

fortsatt understöd till nykterhetsnämndssammanslutningarna och genom utvidgad

ledning från socialstyrelsens sida, yttrade därjämte:

I den mån ytterligare åtgärder visade sig behövliga, syntes tanken på länskonsulenter,

möjligen kompletterade med nödig tillgång på läkaresakkunskap,

till nykterhetsnämndemas förfogande vara en bra mycket mera tilltalande

tanke än inrättandet av länsnykterhetsnämnder. Behovet av stöd åt nykterhetsnämnderna

kunde då successivt tillfredsställas allt efter som det gåve

sig till känna. Sannolikt torde behovet för städernas del visa sig mindre

framträdande än för landsbygdens. Att sakkunskap genom konsulenter tillfördes

de beslutande organen syntes vara en naturligare lösning än en uppdelning

av ansvaret på två myndigheter med i varandra ingripande kompetensområden.

Förekomsten av särskilt tillsatta nykterhetsnämnder.

Då det synes vara av visst intresse för det nu behandlade spörsmålet att

erfara, i vilken utsträckning särskilda nykterhetsnämnder blivit tillsatta i

rikets kommuner, har på grundval av uppgifter, som insamlats inom socialstyrelsen

och nykterhetsnämndemas riksförbund, följande tabell upprättats

(uppgifterna avse ställningen vid årsskiftet 1936/1937).

Av tabellen framgår att i (107 + 976) 1,083 av rikets 2,528 kommuner särskild

nykterhetsnämnd finnes inrättad.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

31

Län

Särskild nykterhets- nämnd

Fattigvårdsstyrelse

städer

landskom-

muner

städer

landskom-

muner

Stockholms (inber. Stockholms stad!........

8

46

2

66

Uppsala .......................

2

25

—

61

Södermanlands .................

7

39

_

50

Ostergötlands.............

7

58

—

88

Jönköpings..................

8

75

—

53

Kronobergs.....................

2

38

—

48

Kalmar...................

5

45

1

61

Gotlands.................

1

11

_

81

Blekinge ...............

4

17

—

19

Kristianstads........

3

43

1

103

Malmöhus ..........

7

30

2

205

Hallands.............

4

13

1

73

Göteborgs och Bohus......................

6

27

1

60

Älvsborgs................................

6

53

—

166

Skaraborgs............... ......

7

80

—

180

Värmlands ..............................

4

65

—

23

Örebro....................................

4

33

—

28

Västmanlands .............................

4

41

—

25

Kopparbergs ..............................

5

43

—

9

Gävleborgs................................

3

49

—

4

Västernorrlands............................

3

52

1

11

Jämtlands ................................

1

49

—

11

Västerbottens..............................

2

25

—

5

Norrbottens ...............................

4

19

_

6

Summa

107

976

9

1,436

Kostnader för inrättande av länsnykterhetsnämnder.

I förevarande sammanhang torde redogörelse i korthet böra lämnas angående

gjorda beräkningar rörande storleken av de kostnader, som komma att

föranledas av länsnykterhetsnämndernas inrättande.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen beräknade årskostnaderna sålunda:

för arvoden till ordförande och eventuellt annan mera arbets
-

tyngd ledamot samt för reseersättningar ........................ kronor 50,000

expensutgifter ............................................................ » 50,000

personalkostnader ....................................*................. » 150,000

Summa kronor 250,000

Socialstyrelsen kom i yttrande över departementspromemorian till följande

siffror:

1. Arvoden till ledamöter ................................................ kronor 24,000

2. Sammanträdeskostnader ............................................. » 17,000

3. Andra resekostnader ................................................... » 12,000

4. Expenser:

hyra för sammanträdeslokaler ........................... kronor 1,500

hyra för kanslilokaler ....................................... » 7,000

skrivhjälp, papper, telefon m. m......................... » 10,000 18,500

5. Personalkostnader ...................................................... kronor 72,000

6. övriga utgifter ................................................. »_Q>500

Summa kronor 150,000

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

För budgetåret 1938/1939 skulle, därest de föreslagna lagändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1939, erfordras ett anslag av 75,000 kronor.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 66, har anförts,

att erforderligt anslag för det dåvarande kunde endast preliminärt beräknas

men att det för budgetåret 1938/1939 borde upptagas till 100,000 kronor.

Departementschefen.

Enligt gällande alkoholistlag skola nykterhetsärenden inom kommunerna

handläggas av nykterhetsnämnd. Kommun äger själv bestämma, örn särskild

sådan nämnd skall inrättas. Fattas ej beslut härom, skall nykterketsnämnden

utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. Utvecklingen synes gå i den riktningen,

att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i allt flera kommuner. På den

sålunda inslagna vägen har dock för närvarande ej hunnits längre, än att blott

omkring 40 procent av hela antalet kommuner i riket tillsatt sådan nämnd.

Mot nykterhetsnämndernas sätt att ombesörja nykterhetsvården hava åtskilliga

anmärkningar framställts. Den mest vägande synes vara, att nykterhetsnämnderna

i många fall ej ingripa mot alkoholister med de skilda medel, som

enligt lagen stå nämnderna till buds, trots att ett ingripande verkligen är av

behovet påkallat. Anledningarna härtill äro flera. Särskilt i de fall, då fattigvårdsstyrelserna

tjänstgöra såsom nykterhetsnämnder, sakna ledamöterna

mången gång större intresse för nykterhetsvårdsarbetet och de besitta ej

heller erforderlig kompetens därför. Ofta kunna ledamöterna ej förvärva tillräcklig

erfarenhet rörande detta speciella slags arbete, beroende antingen

på att sådant arbete förekommer i för ringa omfattning eller på att ledamöterna

ej få sitta kvar i nämnderna erforderlig tid. Mången gång — särskilt

i mindre kommuner — göra sig personliga relationer alltför starkt gällande

med påföljd, att ett i och för sig väl motiverat inskridande mot alkoholmissbrukare

uteblir.

På grund av de brister, som vidlåda det nuvarande systemet, har man

allmänt kommit till insikt örn att åtgärder måste vidtagas för att ernå en

bättring. Olika förslag hava framkommit. Enligt en åsikt böra de nuvarande

sammanslutningarna av nykterhetsnämnder göras till kontrollorgan, enligt

en annan böra nykterhetskonsulenter — särskilda sådana eller ock fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter med utvidgat uppdrag — anställas. Jämlikt

en tredje åsikt böra statsmakterna tillskapa en särskild kontrollorganisation

inom länen genom inrättandet av länsnykterhetsnämnder. Även andra

förslag hava framlagts på sätt framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen

för de yttranden, vilka avgivits över departementspromemorian i

förevarande ärende.

Yad förslaget örn anlitande av nykterhetsnämndssammanslutningarna såsom

kontrollorgan angår, synes däremot med fog kunna göras den invändningen,

att kontrollen över de kommunala nykterhetsnämnderna icke kan

förväntas med tillräcklig effektivitet bliva utövad av representanter för

samma nämnder. Att, såsom i något yttrande föreslagits, statsmyndighet

skulle utse ordförande och möjligen ytterligare en ledamot i styrelsen för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207. 33

sådan sammanslutning, synes ej innebära någon förändring av principiell

natur.

Nykterhetskonsulenter skulle givetvis kunna utöva en gagnande, speciellt

rådgivande verksamhet men de skulle säkerligen icke få tillräcklig pondus

gentemot nykterhetsnämnderna. För övrigt äro de frågor, som skola tillkomma

det kontrollerande organet att behandla, mången gång så svåra och

ömtåliga, att en anordning, enligt vilken flera särskilt sakkunniga personer

gemensamt taga ställning till desamma, synes vara att föredraga.

För egen del har jag vid övervägande av de olika möjligheter, som stå

till buds — på sätt förut framhållits — stannat för inrättande av länsnykterhetsnämnder,

vilka skola stå de kommunala nykterhetsnämnderna till tjänst

med råd och anvisningar i arbetet. De skola därjämte öva tillsyn samt äga

rätt att ingripa i fall, då den kommunala nykterhetsnämnden kan anses hava

eftersatt sin skyldighet. Kontakten mellan länsnykterhetsnämnd och kommunal

nämnd skall i första hand uppehållas genom ombud, som länsnykterhetsnämnden

skall utse, med uppgift att deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens

arbete. Högsta kontrollorgan över nykterhetsnämnderna i riket

skall socialstyrelsen vara.

Mot förslaget att inrätta länsnykterhetsnämnder, vilket i åtskilliga yttranden

över departementspromemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran,

hava i ett flertal andia yttranden erinringar blivit framställda. Det har mot

den sålunda föreslagna kontrollen invänts, att den skulle utgöra ett alltför

starkt ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt. Med hänsyn till det

tämligen enstämmigt vitsordade behovet av kontrollåtgärder gentemot de nuvarande

nykterhetsnämnderna synes emellertid nyssnämnda invändning icke

böra tillmätas avgörande betydelse. Brist på personkännedom skulle enligt flera

yttranden göra länsnykterhetsnämndernas möjligheter att ingripa illusoriska.

Genom bestämmelsen att länsnykterhetsnämnden skall utse ett ombud i varje

kommunal nykterhetsnämnd torde emellertid erhållas den nära kontakt med

nykterhetsvårdsarbetet i orterna, vilken borgar för att länsnykterhetsnämnderna

ingalunda komma att stå främmande för vad som där tilldrager sig.

Påståendet att inrättandet av länsnykterhetsnämnder i många fall skulle

leda till liknöjdhet och slappnat intresse hos de kommunala nämnderna torde

icke vara hållbart. I den mån länsnykterhetsnämnderna härutinnan komma

att hava betydelse, synes denna i allmänhet snarare bliva den motsatta.

Har den kommunala nämnden intresse för nykterhetsvårdsarbetet, torde den

komma att göra allt för att undvika, att anledning till ingripande från länsnykterhetsnämndens

sida skall uppstå. Örn i något fall tillräckligt sådant

intresse hos den kommunala nämnden ej förefinnes, framträder ju behovet

av kontrollerande organ med särskild styrka. De risker för kompetenskonflikter,

som i några yttranden framhållits, synas icke vara av någon betydenhet.

Man torde hava anledning att räkna med att nämnderna i det

gemensamma arbetet för förbättrad nykterhetsvård skola visa varandra sådan

hänsyn, att konflikter i praktiken komma att förebyggas. Slutligen hava

invändningar mot inrättandet av länsnykterhetsnämnder framställts på den

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207.

297 38 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

grund, att den föreslagna organisationen skulle bliva alltför dyrbar. Att den

av mig förordade utvägen blir i viss mån dyrare än anlitandet av nykterhetsnämndernas

sammanslutningar eller nykterhetskonsulenter för den kontrollerande

verksamheten kan ej bestridas. Jag hyser emellertid den uppfattningen,

att man måste anlita den utväg, som kan förväntas leda till avsett

resultat, framför sådana utvägar, vilka icke kunna beräknas göra detta, även

örn förstnämnda utväg skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än de

övriga.

Till frågan örn kostnaderna för länsnykterhetsnämnderna och därmed sammanhörande

spörsmål anhåller jag att i annat sammanhang senare få åter

komma.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Jag övergår nu till att i detalj behandla de rubriker och paragrafer i alkoholistlagen,

vilka undergått ändring enligt föreliggande lagförslag, såvitt detsamma

innefattar bestämmelser rörande länsnykterhetsnämnderna och därmed

sammanhörande spörsmål. Den numrering av paragraferna, som förslaget

innehåller, kommer därvid att följas.

2 KAP.

I gällande lag lyder kapitelrubriken »Örn myndigheter för behandling av

ärenden enligt denna lag». Kapitlet handlar emellertid uteslutande örn nykterhetsnämnder

med undantag av 9 §, vari stadgas: »Över nykterhetsnämnd

tillkommer befattningen med ärenden enligt denna lag länsstyrelsen».

Propositionen nr 164/1931 upptog i 9 § bestämmelser örn de s. k. skyddskollegierna,

vilka skulle handlägga interneringsärenden. Förslaget örn inrättandet

av skyddskollegier godkändes emellertid icke av riksdagen. Utan

särskild motivering upptog riksdagen i stället nyssnämnda bestämmelse

i lagen.

I utkastet föreslogs, att rubriken skulle ändras till »Örn nykterhetsnämnder».

Departementschefen.

Då det nuvarande stadgandet i 9 § torde vara onödigt, har jag för att undvika

omnumrering av därefter följande paragrafer i lagen ansett detsamma

böra kunna utgå. I paragrafen hava i stället, på sätt närmare framgår i det

följande, intagits bestämmelser rörande länsnykterhetsnämndens sammansättning

m. m. Samtliga paragrafer i 2 kap. komma härefter att behandla spörsmål

rörande nykterhetsnämnder. Kapitelrubriken har med hänsyn härtill

ändrats.

2 §■

Denna paragraf i departementsutkastet överensstämde med 1 § i rusdryckslagstiftningsrevisionens

förslag till lag örn nykterhetsvård. Viss motsvarighet:

återfinnes i 2 § första stycket av gällande lag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 207.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen förklarade, att särskild länsnykterhetsnämnd

för Stockholm icke ansetta erforderlig. I överensstämmelse med vad

redan nn gällde (4 § sista stycket) skulle i fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm

gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige

meddelade. Enligt revisionens mening borde sådan nykterhetsnämnd vara

sammansatt annorlunda än vanlig nykterhetsnämnd.

I fråga örn förslag i sistnämnda hänseende hänvisas till vad i det följande

anföres vid 4 §.

Beträffande andra stycket anförde revisionen:

Andra stycket i 1 § ägde icke någon direkt motsvarighet i den gällande

alkoholistlagen. I 16 § i kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 215) med vissa

närmare bestämmelser rörande alkoholistvården hade emellertid Konungen

föreskrivit, att socialstyrelsen skulle vara uppsiktsmyndighet över alkoholistvården

i riket samt att denna styrelse hade att följa den verksamhet, som

nykterhetsnämnderna på grund av bestämmelserna i alkoholistlagen utövade,

och att tillhandagå nämnderna med råd och upplysningar i avseende å sådan

verksamhet. Enligt revisionens mening borde det komma till klart uttryck

i själva lagen, att nykterhetsnämnderna vore underställda en bestämd central

myndighet.

I yttrandena över departementspromemorian framställdes vissa ändringsförslag.

Medicinalstyrelsen ansåg, att de kommunala nykterhetsnämnderna i Göteborg

och Malmö borde beredas samma undantagsställning som Stockholms

stads nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framställde

yrkande härom såvitt angick Göteborg. Länsstyrelsen i örebro län anförde,

att nykterhetsnämnderna i de större städerna regelmässigt torde besitta

sådan erfarenhet och sakkunskap, att de kunde undantagas från länsnykterhetsnämndernas

överinseende. Länsstyrelsen förordade därför ett tillägg till

denna paragraf, enligt vilket det skulle ankomma på Konungen att därom

förordna. Svenska stadsförbundet förklarade, att fog syntes finnas för att

lokal nykterhetsnämnd skulle få fungera såsom länsnykterhetsnämnd i samtliga

städer utom landsting.

Införandet av andra stycket tillstyrktes uttryckligen av länsstyrelsen i

Kalmar län.

Departementschefen.

Det synes förvisso med fog kunna förutsättas, att nykterhetsnämnderna

i de större städerna skola på ett tillfredsställande sätt ombesörja de angelägenheter,

som åligga dem enligt alkoholistlagen. Direkt anledning synes

dock ej föreligga att undandraga det nya rådgivande och kontrollerande

organet, länsnykterhetsnämnden, dess formella befogenhet att ingripa även

i fråga örn sådana städers nykterhetsvård. Stadgandet om länsnykterhetsnämnd

i första punkten av första stycket i utkastets 2 § har emellertid givet1

vis icke avseende å Stockholms stad, som ju icke ingår i länsindelningen. Med

hänsyn härtill och då anledning saknas att i Stockholm inrätta någon motsvarighet

till länsnykterhetsnämnderna i länen torde andra punkten i samma

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majus proposition nr 207.

stycke böra utgå. Skäl att i annat hänseende frångå förslaget i utkastet

synes icke föreligga.

De i 2 § av gällande lag upptagna bestämmelserna rörande nykterhetsnämnds

åligganden liava överförts till departementsförslagets 3 §.

3 §■

3 § i departementsutkastet motsvarade 2 § i revisionens förslag. Vissa härmed

sammanhörande bestämmelser återfinnas i 2 § andra och tredje styckena

av gällande lag.

I samband med antagandet år 1937 av ny förordning angående försäljning

av rusdrycker antogs, såsom i det föregående omnämnts, en förordning med

vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd (Sv. förf.-sami. nr 438).

Sistnämnda förordning innehöll, med vissa formella jämkningar, i sin 1 §

de bestämmelser i revisionens 2 §, vilka hade avseende å kommunal nykterhetsnämnd.

Bestämmelserna i förordningen med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd,

vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, upptogos i departementsutkastet,

1 § i utkastets 3 §, 2 § första stycket i 2 mom. av utkastets

14 § samt 2 § andra stycket i 55 § av utkastet.

Förevarande paragraf berördes närmare i endast två av yttrandena över

departementspromemorian.

Medicinalstyrelsen påyrkade ett tillägg av innehåll, att kommunal nykterhetsnämnd

skulle hava att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelade. Länsstyrelsen i

Blekinge län ansåg skyldigheten för kommunal nykterhetsnämnd att ställa sig

länsnykterhetsnämndens råd och anvisningar till efterrättelse opåkallad. Nykterhetsnämnds

årsberättelse vore onödig; den kunde ersättas med statistiska

uppgifter enligt formulär.

Departementschefen.

De stadganden, som förefinnas i 1 § av den förra året antagna förordningen

med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd — innefattande bland

annat bestämmelser örn skyldighet att avgiva årsberättelse — synas mig böra

upptagas i förevarande paragraf. Däri torde jämväl böra införas häremot svarande

bestämmelser med avseende å länsnykterhetsnämnd. De i utkastet upptagna

stadgandena örn skyldighet för kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd

att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående

verksamheten, som länsnykterhetsnämnd, respektive socialstyrelsen

meddelar, synes, på sätt i ett yttrande föreslagits, bora kompletteras med uttryckligt

stadgande, att kommunal nämnd skall följa jämväl socialstyrelsens

råd och anvisningar. Med hänsyn härtill torde även formell jämkning av

ordalagen böra äga rum.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

37

4 §.

Första stycket av 4 § i departementsutkastet överensstämmer i sak med 3 §

i gällande lag. 4 § andra stycket i utkastet, som saknar motsvarighet i alkoholistlagen,

var likalydande med 3 § andra stycket i revisionens förslag.

Tredje—sjätte styckena i 4 § av utkastet överensstämma, nied obetydlig

formell ändring i tredje stycket, med 4 § i gällande lag.

Revisionen anförde beträffande 3 § andra stycket i sitt förslag, bland

annat:

o Andra stycket i 3 § innehölle en nyhet, nämligen att Konungen skulle äga

på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skulle

tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Förhållandena i en kommun kunde nämligen

vara sådana, att det vore påkallat, att nykterhetsnämndsärendena handhades

av en särskilt utsedd nykterhetsnämnd och icke av fattigvårdsstyrelsen,

vars arbetsuppgifter måhända vore så betungande, att något egentligt

arbete ej kunde ägnas åt nykterhetsnämndsuppgifterna. I regel torde väl

också kommunen i sådant fall utse en särskild nykterhetsnämnd, men erfarenheten

hade visat, att så icke alltid skedde. Länsnykterhetsnämnden, som

hade att svara för den samhälleliga nykterhetsvården inom länet, borde därför

enligt revisionens mening kunna göra framställning till Konungen örn

förständigande för kommunen att utse särskild nämnd. Kommunen kunde

visserligen i sådan händelse kringgå stadgandet genom att utse samma personer

till ledamöter i den särskilda nämnden som i fattigvårdsstyrelsen, men

med sådan tredska torde man icke behöva räkna. — Med avseende å detta

förslag finge vidare erinras örn bestämmelserna rörande barnavårdsnämnd.

Enligt lagen örn samhällets barnavård skulle det finnas en barnavårdsnämnd

i varje kommun; mindre kommun kunde dock av Konungen befrias från skyldigheten

att hava särskild sådan nämnd. Örn revisionens förevarande förslag

innebure en viss inskränkning i kommunernas självbestämningsrätt, medgåve

det dock uppenbarligen betydligt större frihet för kommunerna att bestämma

om organisationen äir barnavårdslagen.

Enligt sista stycket i 4 § av gällande lag skola i fråga örn nykterhetsnämnd

i Stockholm gälla de bestämmelser som Konungen på förslag av stadsfullmäktige

meddelar.

Nykterhetsnämnden i Stockholm består enligt gällande instruktion, fastställd

den 19 mars 1920 med ändring den 1 augusti 1930, av sju ledamöter

jämte tre suppleanter. Av ledamöterna bör minst en vara läkare samt en representant

för den kommunala fattigvården, en för den frivilliga alkoholistvården

och en för den organiserade nykterhetsverksamheten inom Stockholm.

Revisionen erinrade om att enligt dess förslag nykterhetsnämnden i Stockholm

även skulle utgöra länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område.

Vid fastställandet av bestämmelserna rörande sammansättningen av denna

nämnd borde hänsyn tagas till att nämnden sålunda fyllde on dubbel funktion.

Från denna synpunkt föreslog revisionen, att nykterhetsnämnden i

Stockholm skulle vara sammansatt på följande sätt: en ledamot, vilken tillika

vore ordförande, utsedd av socialstyrelsen; en ledamot, läkare, utsedd av

samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen; en ledamot, utsedd av

Överståthållarämbetet; samt sex ledamöter, utsedda av stadsfullmäktige.

Härigenom skulle denna nämnd i fråga örn sammansättningen å ena sidan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ansluta sig till övriga länsnykterketsnämnder samt å andra sidan bibehålla

karaktären av ett kommunalt organ, där de av kommunen utsedda ledamöterna

utgjorde majoritet.

Beträffande denna paragraf gjordes i yttrandena över departementspromemorian

åtskilliga uttalanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att behov av ett sådant ingripande,

varom stadgades i andra stycket, icke hade framträtt i länet. I jämförelse

med barnavårdslagens stadgande örn särskild barnavårdsnämnd måste förslaget

i departementsutkastet anses innebära ett avsevärt starkare ingrepp

i den kommunala organisationen, ty det vore uppenbarligen mera ingripande

att mot kommunens önskan förordna, att en särskild nämnd skulle finnas,

än att på framställning befria en kommun från skyldigheten att tillsätta sådan

nämnd.

Befogenheten att hos Konungen göra framställning örn inrättande av särskild

nykterlietsnämnd borde enligt länsstyrelsens i Blekinge län mening tillkomma

länsstyrelsen, enligt Venngarnsstyrelsens åsikt uppsiktsmyndigheten.

I flera yttranden anfördes, att särskild nykterhetsnämnd borde vara obligatorisk.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhöll härom:

Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att låta förhållandena

utveckla sig på sådant sätt, att en länsnykterhetsnämnd skulle

behöva anhålla om föreläggande för kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Innan ett sådant ingripande skedde, torde allvarliga missförhållanden

hava givit sig tillkänna. Örn meningen vore, att nykterhetsnämnden

skulle uträtta vad 2 § i förslaget innefattade, så erfordrades i varje kommun

en särskild nämnd. Finge denna nämnd i en del små kommuner ett mycket

lätt arbete, så läge däruti ingen olägenhet. Men det vore bättre, att en särskild

nämnd funnes i varje kommun, än att sådana förhållanden skulle uppstå

i en enda kommun, att tvångsåtgärd måste tillgripas för att en bättre ordning

skulle vinnas.

Yrkanden på införande av bestämmelse örn obligatorisk särskild nykterhetsnämnd

gjordes även av länsstyrelsen i Jämtlands län, nykterhetsnämndernas

sammanslutning i samma län, nykterhetsnämndernas riksförbund samt

Karlskrona stads nykterhetsnämnd. Venngarnsstyrelsen förklarade, att man

möjligen borde överväga införandet av generell bestämmelse örn skyldighet

att utse särskild nykterhetsnämnd i kommun av viss storlek.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och länets landstings förvaltningsutskott

ifrågasatte införandet av en bestämmelse, att för valbarhet såsom ledamot av

nykterhetsnämnd skulle erfordras, att vederbörande vore känd för att främja

folknykterhet. — Slutligen förklarade sig länsstyrelsen i Blekinge län anse

bestämmelsen, att minst en av ledamöterna i kommunal nykterhetsnämnd

skall vara kvinna, onödig.

Departementschefen.

Att genomföra skyldighet för samtliga rikets kommuner att utse särskild

nykterhetsnämnd torde utgöra ett fullkomligt onödigt ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten. Å andra sidan synes möjlighet böra före
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 207.

finnas att — även mot kommunens vilja — genomföra inrättandet av särskild

nykterhetsnämnd, därest speciella förhållanden i nykterhetsvårdsliänseende

anses giva anledning därtill. Initiativet bör i sådant fall enligt min

åsikt tillkomma länsnykterhetsnämnden, som kommer att få den bästa inblicken

i huru de kommunala nykterhetsnämnderna sköta sina åligganden.

Beslutanderätten bör tillkomma Konungen. Innan beslut örn åläggande

för kommun i nu ifrågavarande hänseende meddelas, kommer givetvis

sorgfällig utredning att verkställas. De, som hava intresse i saken — i första

hand kommunen själv — torde därvid få tillfälle att uttala sin mening.

Anledning synes icke föreligga att ändra vare sig bestämmelserna rörande

valbarhet eller regeln att av ledamöterna, respektive suppleanterna, i särskild

nykterhetsnämnd minst en skall vara kvinna.

Ej heller synas skäl förefinnas att ifrågasätta ändrad sammansättning av

Stockholms stads nykterhetsnämnd.

5 §.

Första stycket i departementsutkastet, vilket stycke saknar motsvarighet

i gällande lag, överensstämde med 5 § i revisionens förslag. Första punkten

i andra stycket av utkastet överensstämde med 5 § alkoholistlagen samt 6 §

första punkten i revisionens förslag. Andra punkten i andra stycket av utkastet

slutligen, till vilken motsvarighet ej förefinnes i gällande lag, var likalydande

med 6 § andra punkten i revisionens förslag.

Revisionen anförde i motiveringen till 5 § i sitt förslag:

Örn länsnykterhetsnämnden såsom sitt ombud utsett en av de av kommunen

valda ledamöterna, medförde detta tydligen icke någon ändring i nämndens

sammansättning. Hade länsnykterhetsnämnden däremot funnit sig böra till

ombud utse en person, som icke vore av kommunen vald till ledamot, inträdde

denne i kraft av länsnykterhetsnämndens beslut såsom ledamot av

den kommunala nykterhetsnämnden med samma befogenheter och åligganden

som de övriga ledamöterna. Att antalet ledamöter härigenom ökades,

torde icke behöva föranleda några betänkligheter.

Länsnykterhetsnämndens ombud behövde icke utses för samma tid som

kommunens ledamöter. Revisionen hade däremot utgått från att ombud skulle

utses för viss bestämd tid. Länsnykterhetsnämnden vore icke heller enligt

förslaget bunden till viss tidpunkt för utseende av ombud. Den kunde sålunda

utse sitt ombud före de kommunala valen och örn så skedde erhölle

kommunen möjlighet att välja ombudet till ledamot av nämnden. I det fall,

att kommunen skulle vilja utse länsnykterhetsnämndens ombud till ordförande

i nämnden, torde kommunen hava att först välja denne till ledamot

av nämnden. Då länsnykterhetsnämndens ombud ägde att såsom ledamot

deltaga i nämndens arbete, borde bestämmelserna rörande valbarhet och obehörighet

för val till ledamot ävensom ansvarighet för medel och handlingar

tillämpas å denne. En uttrycklig hänvisning till ifrågavarande stadgande

torde dock icke vara nödvändig. Ej heller syntes det vara påkallat att i lagtexten

angiva, huruvida de bestämmelser, som gällde för ledamot i fråga örn

rätten att avsäga sig uppdraget, skulle vara tillämpliga å sådant ombud. Det

läge nämligen i sakens natur, att ombudsskap av förevarande slag borde vila

på frivilligt åtagande och att länsnykterhetsnämnden därför icke borde till

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

ombud utse den, som ej önskade ifrågakomma för uppdraget, men däremot

entlediga ett ombud, som ville bliva befriat därifrån.

Beträffande 6 § andra punkten i revisionens förslag anfördes:

Det vore att förmoda, att i fattigvårdsstyrelse, som utgjorde nykterlietsnämnd,

samma person ofta komme att utses till ombud för länsnykterhetsnämnden

och till särskild föredragande i nykterhetsnämndsärenden. Denne

föredragande skulle härigenom i allmänhet erhålla ökad möjlighet att vinna

gehör inom fattigvårdsstyrelsen för de nykterhetsvårdande synpunkterna, För

att underlätta en dylik förening av dessa båda uppdrag hade införts en bestämmelse,

som möjliggjorde för kommunen att anförtro uppdraget att vara

föredragande åt länsnykterhetsnämndens ombud, även örn denne till äventyrs

icke skulle vara av kommunen utsedd såsom ledamot av nämnden. Enligt

revisionens mening borde länsnykterhetsnämnden däremot icke i allmänhet

till ombud utse den kommunala nämndens ordförande med hänsyn till att

denne på ett särskilt sätt finge anses företräda den kommunala nämnden och

därför icke i regel lämpligen borde vara företrädare jämväl för länsnykterlietsnämden.

I några yttranden över departementsutkastet berördes förevarande paragraf.

Medicinalstyrelsen avstyrkte bestämmelsen, att länsnykterhetsnämnden

skulle utse ett ombud i kommunal nykterhetsnämnd. Bland annat med hänsyn

till svårigheten att kunna uppbringa det erforderliga antalet lämpliga

ombud holle styrelsen före, att länsnykterhetsnämndens kontakt med de

kommunala nämnderna bättre och effektivare skulle nås genom att till den

förras förfogande ställdes en statligt anställd ombudsman med lämplig utbildning,

tillsatt av socialstyrelsen efter förslag av länsnykterhetsnämnden.

— Länsstyrelsen i Blekinge län förklarade, att ombud för länsnykterhetsnämnden

i kommunal nykterhetsnämnd syntes onödigt. — Länsstyrelsen i

Uppsala län anförde:

Rätten att utse ombud syntes kunna befordra samarbetet mellan länsnykterhetsnämnden

och de kommunala nämnderna, under förutsättning att

lämpliga ombud utsåges. Däremot syntes det icke överensstämma med den

kommunala organisationen att låta ombudet, därest han icke vore vald av

kommunen, deltaga i avgörandet. Icke ens i pensionslagen, där det dock

vore fråga huvudsakligen om tilldelning av statliga understöd, vore en sådan

rätt medgiven åt ombudet.

Venngarnsstyrelsen yttrade:

Man torde utgå ifrån att till ombud kunde ifrågakomma endast sådan

person, som i övrigt vore valbar till ledamot av ifrågavarande nykterhetsnämnd.

Länsnykterhetsnämnden vore alltså för sitt val hänvisad till samma

begränsade krets som den väljande kommunala myndigheten. Under sådana

förhållanden torde det vara enklare och i många avseenden fördelaktigare att

förmå en lämplig person att åtaga sig uppdraget såsom en på vanligt sätt

vald ledamot.

Departementschefen.

Förut har jag framhållit, att den intima kontakt, som erfordras mellan

länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd, i första hand skall

uppehållas genom det ombud, som länsnykterhetsnämnden skall utse med

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

41

uppgift att deltaga i den kommunala nämndens arbete. Till ombud bör utses

en därför särskilt lämpad person, antingen bland de av kommunen valda

ledamöterna eller ock utanför deras krets. Några bestämmelser, som för sistnämnda

fall inskränka länsnykterhetsnämndens valrätt, synas icke böra intagas

i lagen.

Därest till ombud utses en person, som icke på grund av kommunens val

är ledamot i nämnden, -torde det för att vinna det syfte, som förevarande bestämmelse

avser, icke vara erforderligt, att ombudet tillerkännes rösträtt inom

nämnden. Ett stadgande härom synes onödigtvis inkräkta på kommunens

rätt att genom egna förtroendemän ordna gemensamma angelägenheter.

Första stycket i departementsutkastet har undergått omformulering i

överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Mot andra stycket i utkastet synes erinran icke vara att göra.

6 §.

6 § i departementsutkastet överensstämde i sak med 7 § i revisionens förslag.

I gällande lag saknas motsvarighet till första stycket i 6 § i utkastet.

Andra stycket i sistnämnda paragraf motsvarar 6 § i alkoholistlagen.

Revisionen framhöll, att den i första stycket stadgade uppgiftsskyldigheten

torde böra fullgöras av den kommunala myndighet, som valt de ledamöter,

varom vore fråga. Den i andra stycket omförmälda skyldigheten att meddela

uppgift örn länsnykterhetsnämndens ombud borde fullgöras av länsnykterhetsnämnden,

medan uppgifterna rörande ordförande och föredragande torde

böra insändas av den väljande kommunala myndigheten.

Departementschefen.

Den i utkastet föreslagna formuleringen av förevarande paragraf har utan

ändring upptagits i departementsförslaget.

7 §.

Förevarande paragraf i utkastet överensstämde i sak med 8 § i revisionens

förslag samt 7 § i gällande lag.

De formella avvikelser från gällande lag, som genomförts i utkastet

(första stycket), bestodo däri, att »nykterhetsnämnden» utbytts mot »kommunal

nykterhetsnämnd» samt att den mera omfattande hänvisningen till ärenden,

som skulle handläggas »enligt denna lag», inskränkts till ärenden, som

nämnden enligt dess 3 och 4 kapitel hade att handlägga.

Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg, att inrättande av arbetsutskott icke

borde få förekomma, enär det innebure fara för ensidighet och klickvälde.

Departementschefen.

Att såsom i ett yttrande ifrågasatts borttaga den för närvarande förefintliga

möjligheten enligt 7 § alkoholistlagen att enligt Konungens förordnande över
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

låta handläggning av vissa ärenden till ett arbetsutskott synes mig icke böra

ifrågakomma.

Konungens förordnande rörande sådan överlåtelse har enligt gällande lag

avseende allenast å alkoholistvårdsärenden. I det föregående har föreslagits,

att stadgandet i 64 § av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning att jämväl

uppgifter av andra slag tillkomma nykterhetsnämnd, t. ex. rörande råd och

anvisningar till systembolag och dylikt — vilket stadgande förra året infördes

i förordningen med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd

skall överföras till 3 § i alkoholistlagen Något skäl anser jag icke förefigga>

varför ej sistnämnda slags ärenden ävensom ärenden i övrigt, vilka nykterhetsnämnd

har att handlägga, skulle kunna enligt Konungens bestämmande

tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Lagtexten har med hänsyn

härtill jämkats.

8 §■

8 § i utkastet överensstämmer med samma paragraf i gällande lag med

allenast den ändring, att ordet »nykterhetsnämnden» i första stycket utbytts

mot »kommunal nykterhetsnämnd». Motsvarande bestämmelser funnos i revisionens

förslag upptagna i 9 §, till vilken därjämte fogats ett nytt stycke, som

innehöll en erinran örn statens understöd till de kommunala nykterhetsnämndemas

verksamhet.

Bestämmelserna i 8 § gällande lag hava avseende å såväl tillfälliga medhjälpare

som fast anställda tjänstemän.

Departementschefen.

8 § i utkastet har i oförändrat skick överförts till departementsförslaget.

Den i paragrafens första stycke omförmälda rätten bör givetvis tillkomma

även länsnykterhetsnämnd. Närmare föreskrifter härom torde emellertid hava

sin plats i de bestämmelser, som skola utfärdas jämlikt de två sista styckena

i 9 §•

Till spörsmålet örn anställande av personal såsom biträde åt länsnykterhetsnämnderna

torde jag få återkomma vid behandlingen av frågan örn kostnaderna

för dessa nämnder.

9 §■

9 § i utkastet, vilken innehöll bestämmelser rörande länsnykterhetsnämndens

sammansättning m. m. och därför saknade motsvarighet i gällande

lag, hade i huvudsak samma lydelse som 10 § i revisionens förslag.

Beträffande den nuvarande lydelsen av 9 § i alkoholistlagen hänvisas till

vad som i det föregående anförts under rubriken till 2 kapitlet.

För vad revisionen allmänt yttrat rörande länsnykterhetsnämndernas sammansättning

har förut redogjorts. I specialmotiveringen anfördes:

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Utan att föreslå något uttryckligt stadgande härom hade revisionen ansett

sig kunna utgå ifrån att den av länsstyrelsen utsedde representanten, oavsett

om han tillhörde länsstyrelsen eller ej, i regel skulle äga juridisk utbildning,

varigenom nämndens behov av sådan kompetens bleve tillgodosett. De av

landstinget valda ledamöterna skulle enligt förslaget utses bland ledamöterna

i länets kommunala nykterhetsnämnder. Landsting kunde sålunda härtill

välja ledamot av den kommunala nykterhetsnämnden i stad inom länet, som

icke deltoge i landsting.

För varje ledamot skulle enligt förslaget utses en särskild suppleant och

suppleanten för ordföranden skulle sålunda vid förfall för denne leda förhandlingarna.

För att suppleanterna skulle vinna förtrogenhet med nämndens

uppgifter, torde de i allmänhet böra kallas till nämndens sammanträden.

Revisionen hade icke ansett sig böra framlägga förslag till närmare bestämmelser

angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet ävensom angående

statsmedel härtill, utan torde detta böra ankomma på uppsiktsmyndigheten.

Revisionen inskränkte sig i detta avseende till att framhålla, att dess förslag

att den kommunala nykterhetsnämnden i Stockholms stad skulle utgöra länsnykterhetsnämnd

icke medförde någon väsentlig ändring i denna nämnds uppgifter.

Densamma hade sålunda även framgent huvudsakligen karaktären av

en kommunal nykterhetsnämnd. Detta torde hava till följd, att för denna

borde gälla samma regler angående kostnaderna för verksamheten, som ägde

tillämpning för andra kommunala nykterhetsnämnder, men däremot icke motsvarande

bestämmelser rörande länsnykterhetsnämnderna.

Departementsutkastet företedde följande skiljaktigheter i förhållande till

revisionens förslag, nämligen att socialstyrelsen vid tillsättande av ordförande

skulle samråda med kontrollstyrelsen, att stad, som ej deltoge i landsting,

skulle utse en ledamot i länsnykterhetsnämnden samt att den krets av personer,

bland vilka landsting och stadsfullmäktige skulle utse ledamöter i länsnykterhetsnämnden,

utsträckts till att omfatta även förutvarande ledamöter i

länets kommunala nykterhetsnämnder.

Förevarande paragraf berördes i åtskilliga yttranden över departementspromemorian.

Länsstyrelsen i Örebro län anförde, att, därest länsnykterhetsnämnden ofta

skulle nödgas ingripa i nykterhetsvården och dess verksamhet icke inskränktes

till rena undantagsfall, nämnden för att smidigare kunna fullgöra sina uppgifter

borde givas mindre vidlyftig sammansättning än som avsåges med

förslaget.

I fråga örn rätten att utse ledamöter förklarade nykterhetsnämndernas

riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, att socialstyrelsen

ensam borde utse ordföranden. Länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs län

höllö före, att ordföranden borde tillsättas av socialstyrelsen efter samråd

med vederbörande länsstyrelse, som ensam besutte önskvärd lokal- och joersonkännedom.

Förstnämnda länsstyrelse föreslog vidare, att läkaren skulle utses

av länsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. Skaraborgs läns nykterhetsnämnder

s centralorganisation framlade förslag till ändring av bestämmelserna

rörande val av ordförande och läkare, enär formuleringen i utkastet

antingen kunde anses utesluta möjligheten för en läkare att bliva ordförande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 207.

eller också medförde, att, därest socialstyrelsen skulle förordna en läkare till

ordförande, styrelsen också måste förordna ytterligare en läkare såsom

ledamot. Vänersborgs nykterhetsnämnd ansåg, att landstingen icke borde

utse några ledamöter utan länsstyrelsen i stället tre. Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund ifrågasatte, att någon av brottmålsdomarna i länet

ävensom någon person med sakkunskap beträffande anstaltsvården skulle

beredas plats i länsnykterhetsnämnden.

Beträffande ledamotskvalifikationerna anförde nykterhetsnämnden i Falköping

och Skaraborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation, att de

av landsting och stadsfullmäktige utsedda ledamöterna borde vara aktiva, ej

förutvarande, ledamöter av kommunal nykterhetsnämnd. Landstingsförbundet

förklarade däremot, att — med tanke på de kontrolluppgifter, som skulle tillkomma

länsnykterhetsnämnden — det vore olämpligt att däri insätta ledamöter

i de kommunala nykterhetsnämnderna. Mot att förutvarande ledamöter i sådana

nämnder valdes kunde däremot ingen erinran göras, men valrätten syntes ej

böra begränsas till denna kategori. Sistnämnda uppfattning hystes även av

Värmlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott. Med hänsyn

särskilt till länsnykterhetsnämndens rådgivande verksamhet ansågo länsstyrelsen

i Gotlands län och styrelsen för Landskronaanstalten, att minst en

ledamot (och suppleant) borde vara kvinna. Slutligen föreslog sistnämnda

styrelse, att en av ledamöterna borde utses till verkställande ledamot, som

helt kunde ägna sig åt verksamheten och därför borde vara avlönad.

Kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Uppsala län ansågo viss omformulering

erforderlig med hänsyn till det fall, att två städer utom landsting

funnes i samma län.

Departementschefen.

Mot den i utkastet föreslagna sammansättningen av länsnykterhetsnämnden

har i flertalet yttranden icke framställts någon erinran. Vissa ändringsförslag,

som framlagts, synas i allmänhet icke böra föranleda någon

åtgärd. Jag föreslår därför, att i lagen införas i huvudsak de bestämmelser,

som upptagits i utkastet, med allenast de jämkningar, vilka föreslås i det

följande.

Ordföranden bör utses av socialstyrelsen ensam. Det synes ej vara erforderligt

att i lagtexten föreskriva, att särskilt samråd härutinnan skall äga

rum; skulle sådan föreskrift meddelas, synes samråd med vederbörande länsstyrelse

lämpligast med hänsyn till dess personkännedom. Föreskriften att

en läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen,

alltid skall vara ledamot av nämnden torde icke böra ändras. Vill socialstyrelsen

i något fall jämväl till ordförande utse en läkare, förefinnes intet

hinder däremot. Förslaget att en ledamot skall utses av länsstyrelsen bör bibehållas.

Det synes lämpligt, att vid val av nämnde ledamot en person med

juridisk utbildning i första hand bör komma i fråga, På sätt i utkastet föreslagits

böra landsting och städer, som ej deltaga i landsting, utse representanter

i länsnykterhetsnämnden. I flertalet län böra två ledamöter utses av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ta proposition nr 207.

landstinget. Där län är delat på två landsting, bör vartdera landstinget utse en

ledamot. I län slutligen, som omfatta stad utanför landsting, bör landstinget

utse en samt varje stad en ledamot. I enlighet med vad sålunda föreslagits

kommer en länsnykterhetsnämnd — nämnden i Malmöhus län — att bestå av

sex ledamöter.

För varje ledamot skall utses särskild suppleant. Vid förfall för ordföranden

skall alltså dennes suppleant leda förhandlingarna.

Särskilda i lagen angivna kvalifikationer för valbarhet till ordförande och

till av länsstyrelse utsedd ledamot hava icke ifrågasatts. Jag anser för min

del, att i lagen icke heller bör göras någon inskränkning till vissa grupper av

personer, inom vilka landsting och städer utanför landsting skola hava att

välja ledamöter.

Föreskrift att minst en ledamot och en suppleant skall vara kvinna

synes ej böra lämnas. Även i detta avseende torde full valfrihet böra råda.

Vissa allmänna valbarhetsvillkor ävensom bestämmelser rörande obehörighet

och rätt att avsäga sig uppdraget hava införts i lagförslaget.

Ledamöternas mandattid torde böra fastställas till två kalenderår. Val av

ledamöter för den mandatperiod, som börjar den 1 januari 1939, synas dessförinnan

böra äga rum. Föreskrift härom torde meddelas i övergångsbestämmelserna.

Av vad som i det föregående anförts framgår, att allenast vissa huvudbestämmelser

med avseende å länsnykterhetsnämnderna intagits i lagen. Erforderliga

föreskrifter i övrigt rörande verksamheten och dess finansiering,

som enligt min åsikt bör ske med statsmedel, torde få meddelas av Konungen.

3 KAP.

I utkastet föreslogs ändring av den nuvarande rubriken »Örn ärendenas

behandling hos nykterhetsnämnd» till »Örn hjälpåtgärder». Sistnämnda

rubrik förefanns å motsvarande kapitel i revisionens förslag.

Departementschefen.

Då nykterhetsnämnderna hava att taga befattning även med andra i lagen

omnämnda ärenden än de i förevarande kapitel behandlade, synes en ändring

av rubriken på sätt i utkastet föreslagits lämplig.

10—13 §§.

Utkastet innefattar avvikelser från alkoholistlagen — i dess avfattning

enligt lagen den 9 april 1937 (nr 128) — allenast därutinnan, att i de fall, då

tveksamhet om rätta innebörden kunde råda, direkt uttalats, att bestämmelserna

hava avseende å kommunal nykterhetsnämnd.

Länstyrelsen i Blekinge län ansåg, att bestämmelserna i 11 § borde utvidgas

och förtydligas. Nykterhetsnämndernas sammanslutning i Jämtlands

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 207.

län ifrågasatte sådan ändring av 12 § första stycket, att handräckning skulle

kunna erhållas utan förutgånget vitesföreläggande.

Departementschefen.

Skäl synas mig icke föreligga att i anledning av införandet av bestämmelser

örn länsnykterhetsnämnd göra andra ändringar i 10—13 §§ än de i utkastet

föreslagna. I det följande kommer jag emellertid att i annat sammanhang

föreslå viss ytterligare ändring av 10 §.

14 §.

Förevarande paragraf i utkastet saknar motsvarighet i gällande alkoholistlag.

1 mom. överensstämde i huvudsak med 14 § i revisionens förslag och

2 mom. första punkten med 13 § i samma förslag. Bestämmelser, som motsvara

andra punkten i 2 morn., återfinnas, såsom förut nämnts, i 2 § första

stycket av 1937 års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Revisonens förslag beträffande 1 mom. har berörts i det föregående under

rubriken »Förslaget i allmänhet». Bestämmelserna i revisionens 13 § inneburo,

att den rätt, som kommunal nykterhetsnämnd enligt 35 § i 1917 års

rusdrycksförsäljningsförordning äger i fråga örn rätt att förbjuda utminutering

av rusdrycker, skulle övergå till länsnykterhetsnämnden men utsträckas

till att avse även utskänkning.

Beträffande innehållet i yttrandena över departementsutkastet må nämnas,

att länsstyrelsen i Uppsala län ansett föreskrifterna i 2 mom. icke överensstämma

med 4 kap. 3 och 17 §§ i 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde:

Då inom nykterhetsnämnder i mindre kommuner erforderlig kompetens

för ett riktigt och förutsättningslöst bedömande av hithörande spörsmål icke

alltid vore tillfinnandes, vore länsstyrelsen böjd för att anse den slutliga

bestämmanderätten uti ifrågavarande ärenden böra tillkomma länsnykterhetsnämnden.

Beslut örn avstängning syntes därför böra kunna meddelas — förutom

av länsnykterhetsnämnden — jämväl av nykterhetsnämnden i orten men

skulle i senare fallet underställas länsnykterhetsnämnden. Den kommunala

nämndens beslut skulle dock genast gå i verkställighet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och samma läns landstings förvaltningsutskott

ansågo, att kommunal nämnd icke borde hava avstängningsrätt.

Departementschefen.

För att länsnykterhetsnämnderna skola kunna fullgöra de uppgifter, vilka

ansetts böra tillkomma dem, synes det erforderligt, att dessa nämnder äga de

av rusdryckslagstiftningsrevisionen föreslagna befogenheterna, vilka upptagas

i 1 mom. av utkastet. Då emellertid 1 mom. första stycket torde böra gälla

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 207. 47

endast för fall enligt 3 kapitlet, har utkastets text underkastats viss jämkning.

Vad 2 mom. angår hava, såvitt fråga är örn de kommunala nykterhetsnämnderna,

bestämmelserna allenast överflyttats från 1937 års förordning med

vissa bestämmelser i avseende å nykterhetsnämnd. Det kan möjligen invändas,

att genom införandet av bestämmelserna i förevarande moment möjlighet

till inskridande mot alkoholmissbrukare kommer att föreligga uti i viss

mån större omfattning än 1 § föreskriver. Då emellertid 1937 års förordning

i övrigt införes i alkoholistlagen, synes hinder icke böra resas mot att även

nu ifrågavarande stadganden där upptagas.

Länsnykterhetsnämnd torde böra givas enahanda befogenhet, som föreslås

skola tillkomma kommunal nykterhetsnämnd. Anledning att befara kompetenskonflikter

synes icke föreligga.

Beträffande klagorätt över beslut enligt 14 § 2 mom. hänvisas till vad som

anföres under 55 §.

För den av länsstyrelsen i Uppsala län gjorda invändningen synes ej föreligga

fog. Det må erinras, att samtidigt med genomförandet av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen

de stadganden infördes i nyssnämnda 1937

års förordning, vilka nu ersättas med förevarande bestämmelser.

15 §.

15 § i departementsutkastet, som överensstämde med 15 § i revisionens

förslag, motsvarar med viss formell jämkning 14 § i gällande lag.

Departementschefen.

Enär jämkning av ordalagen i förevarande paragraf icke synes erforderlig,

har 14 § i gällande lag i oförändrat skick upptagits såsom 15 § i departementsförslaget.

Bestämmelserna gälla för såväl kommunal nykterhetsnämnd som

länsnykterhetsnämnd.

i KAP.

I departementsutkastet föreslogs ändring av den nuvarande rubriken »Örn

ärendenas behandling hos länsstyrelse» till »Örn tvångsintagande å alkoholistanstalt».

Departementschefen.

Den i utkastet föreslagna ändringen av förevarande rubrik synes erforderlig

med hänsyn till den ändring, som ifrågasatts beträffande rubriken till tredje

kapitlet.

16 §■

1 mom. i 16 § av utkastet överensstämmer med 15 § i gällande lag med

undantag av att orden »den kommunala» inskjutits framför »nykterhetsnämn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 207.

den». 16 § 2 morn. i utkastet saknar motsvarighet i gällande lag men föreslogs

(dock i viss annan lydelse) i 16 § sista stycket av revisionens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg, såsom förut nämnts, att länsnykterhetsnämnds

befogenhet att ingiva ansökning om internering med hänsyn till

bestämmelserna i 52 och 53 §§ icke borde föreligga i fråga om andra alkoholister

än de vagabonderande.

Departementschefen.

Bestämmelserna i andra momentet av denna paragraf utgöra en direkt

konsekvens av stadgandena i 14 § 1 mom. 16 § i utkastet har därför i oförändrat

skick intagits i departementsförslaget.

17 §.

I utkastets 17 §, som motsvarar 16 § i gällande lag, intogs, såvitt nu är i

fråga, såsom ett sista stycke bestämmelser örn befogenhet för länsnykterhetsnämnd

att ingripa, därest den kommunala nykterhetsnämnden gjorde sig

skyldig till underlåtenhet.

17 § i gällande lag — som innehåller bestämmelser örn rätt för vissa närstående

till en alkoholmissbrukare att hos länsstyrelsen begära vidtagandet

av åtgärder, därest kommunal nykterhetsnämnd skulle underlåta detta trots

framställning därom — föreslogs enligt utkastet skola utgå.

Första—tredje styckena i 17 § av utkastet motsvarade — med undantag för

vad däri stadgats rörande vagabonderande alkoholister — 17 § i revisionens

förslag. 17 § fjärde stycket i utkastet var däremot nytt.

Revisionen, i vars förslag motsvarighet till 17 § i gällande lag icke heller

upptagits, anförde:

Detta stadgande torde knappast någonsin hava tillämpats. Det ägde

emellertid ett principiellt berättigande, så länge den kommunala nykterhetsnämnden

ensam kunde vidtaga åtgärder av nu ifrågavarande slag. Då enligt

revisionens förslag länsnykterhetsnämnden skulle kunna ingripa, därest den

kommunala nämnden underläte detta, torde stadgandet vara överflödigt.

Departementschefen.

Stadgandet i 17 § av gällande lag synes numera obehövligt, när den kommunala

nykterhetsnämnden icke längre ensam äger initiativrätt i flertalet

fall, utan hänvändelse örn ingripande kan göras till länsnykterhetsnämnden.

Mot förslaget i utkastet att upphäva den nuvarande 17 § har invändning ej

heller framställts i de avgivna yttrandena.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf i utkastet böra vara

tillämpliga även i sådana fall, då länsnykterhetsnämnden övertagit handläggningen

av ett ärende. Med hänsyn härtill synes det i utkastet föreslagna

fjärde stycket erforderligt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 207.

Jag återkommer i det följande till vissa ändringar i förevarande paragraf

i samband med införandet i alkoholistlagen av särskilda regler rörande behandlingen

av vagabonderande alkoholister.

28, 43, 47, 48 och 51 §§.

I förevarande paragrafer föreslogs i departementsutkastet i huvudsak

formella jämkningar på sätt framgår av bilagan B.

Beträffande 43 och 47 §§ anförde Venngarnsstyrelsen:

Bestämmelser hade i dessa paragrafer föreslagits örn att övervakning av

från anstalt permitterad eller utskriven skulle av anstaltsstyrelse kunna uppdragas

åt kommunal nykterhetsnämnd. Då det av 14 § 1 mom. framginge, att

länsnykterhetsnämnd skulle äga vidtaga förebyggande hjälpåtgärder och därvid

uttryckligt stadgats, att i sådant fall den kommunala nämnden ej finge

taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskreve,

sjmtes det inkonsekvent, att länsnykterhetsnämnden skulle utestängas

från de eftervårdande hjälpåtgärder, som övervakningen av de permitterade

eller utskrivna borde innefatta. Detta skulle särskilt gälla

sådana fall, där länsnykterhetsnämnden handhaft de förebyggande åtgärderna

och föranstaltat örn anstaltsvården, därför att den kommunala nämnden av

någon anledning visat sig mindre skickad för uppdraget. Det kunde knappast

antagas, att den kommunala nämnden skulle vara mera lämplig att taga hand

örn den minst lika krävande eftervården. Därest tvångsinterneringen kommit

till stånd mot den kommunala nämndens uppfattning, torde det understundom

bliva önskvärt, att övervakningen vid permission från anstalten ombesörjdes

av länsnykterhetsnämnden. Oavsett vem som föranstaltat örn intagningen å

anstalt, skulle det i vissa fall vara förmånligt för anstaltsledningen att i

frågor angående permission eller utskrivning kunna vända sig till annan

ansvarig myndighet än den kommunala nämnden. Styrelsen åsyftade här

sådana fall, där den internerade hade en sjukligt betonad fientlig inställning

till hemortsnämnden eller någon dess tjänsteman, eller där nämnden visade

bristande förståelse för de eftervårdande hjälpåtgärderna, eller där det på

grund av nykterhetsnämndens sammansättning kunde visa sig mindre lämpligt

att anförtro övervakningen till den kommunala nämnden.

Departementschefen.

Enligt 43 och 47 §§ i utkastet, som därutinnan i sak överensstämmer med

gällande lag, skall anstaltsstyrelse ställa från anstalten permitterad eller utskriven

persön under övervakning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal

nykterhetsnämnd att därom besörja. Skulle vederbörande kommunala

nämnd av någon anledning vara olämplig för sådant uppdrag, torde anstaltsstyrelsen

själv böra ordna med övervakningen. Någon rätt för anstaltsstyrelse

att härutinnan lämna länsnykterhetsnämnden uppdrag synes ej böra

medgivas. Att anstaltsstyrelsen kan vända sig till länsnykterhetsnämnden

för att erhålla råd och upplysningar synes uppenbart.

Å andra sidan blir länsnykterhetsnämnden icke genom de föreslagna bestämmelserna

utestängd från kontakten med den av de kommunala nykterhetsnämnderna

utövade eftervårdande verksamheten. Länsnykterhetsnämnden

äger en allmän rätt att öva tillsyn över de kommunala nämndernas verksam
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207. 297 ss 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 207.

het och de sistnämnda äro skyldiga att ställa sig till efterrättelse de anvisningar

därutinnan, som länsnykterhetsnämnden meddelar. Undandrager sig

utskriven person övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter

och vidtager icke kommunal nykterhetsnämnd erforderlig åtgärd, äger

länsnykterhetsnämnden ingripa jämlikt 48 § tredje stycket.

På grund av vad sålunda anförts torde utkastet beträffande 43 och

47 §§ böra godtagas. Jämväl de i utkastet upptagna 28, 48 och 51 §§ torde

böra i oförändrat skick inflyta i departementsförslaget.

Nyssnämnda uttalande beträffande 48 § gäller emellertid icke den ändring

däri, som har samband med frågan örn de vagabonderande alkoholisternas

behandling. Jag återkommer härtill i det följande.

53 §.

Till 53 § i gällande lag hade i utkastet fogats ett tillägg enligt vilket, om

länsnykterhetsnämnd gjort ansökning örn intagande å alkoholistanstalt,

ansvarigheten för vårdkostnaden skulle åvila den kommunala nykterhetsnämnd,

i vars ställe länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärden.

Motsvarighet till berörda tillägg fanns icke i revisionens förslag.

Venngarnsstyrelsen anförde, att bestämmelserna i 53 § kunde föranleda

konflikter mellan länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd.

Styrelsens yttrande härutinnan har i det föregående återgivits.

Departementschefen.

Att länsnykterhetsnämnden blivit nödsakad att ingripa med ansökning örn

internering i ett fall, då kommunal nykterhetsnämnd underlåtit att fullgöra

sin skyldighet därutinnan, bör givetvis icke föranleda, att den kommunala

nämnden befrias från ansvaret för vårdkostnaden. Uttrycklig föreskrift

härom synes mig böra intagas i lagen, på sätt i departementsutkastet

föreslagits.

55 §.

Enligt 55 § i gällande lag må den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter

eller vite, anföra besvär över beslutet hos länsstyrelsen, över annat beslut,

som nykterhetsnämnd meddelat enligt alkoholistlagen, får klagan ej föras.

Revisionen, som på sätt förut anförts i 13 § av sitt förslag intagit bestämmelse,

att länsnykterhetsnämnden skulle äga förordna, att alkoholhaltiga

drycker icke skulle få av försäljare utlämnas till den, som brukade sådana

drycker till skada för sig eller annan, intog i 55 § bestämmelse örn rätt till

besvär över beslut enligt 13 §. Besvären skulle få anföras hos kontrollétyrelsen.

Revisionen anförde härom:

Anledningen till att klagan skulle föras hos kontrollstyrelsen — och icke

hos länsstyrelsen eller hos nykterhetsnämndernas uppsiktsmyndighet social
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 207.

styrelsen — vore önskvärdheten av att beslut i tilldelningsärenden, vare sig

dessa vore meddelade av systembolag eller länsnykterhetsnämnder, komme

under omprövning av samma myndighet.

Bestämmelser örn rätt för nykterhetsnämnd att förhindra utminutering

finnas i 35 § av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning. Klagan över beslut

i sådant hänseende får föras hos länsstyrelsen.

Enahanda bestämmelser rörande klagorätt finnas intagna i 2 § andra

stycket av 1937 års förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

I utkastet, där bestämmelser örn rätt för nykterhetsnämnd att förbjuda

utminutering upptogos i 14 § 2 morn., infördes i 55 § ett stadgande, att besvär

över beslut därom finge anföras hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län framställde samma invändning som beträffande

14 § 2 mom. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påkallade formell

ändring, betingad av länsstyrelsens förslag till ändring av nyssnämnda lagrum.

Departementschefen.

Över beslut av kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd

enligt 14 § 2 mom. synes klagorätt böra medgivas. Då enhetliga bestämmelser

rörande sådan klagan — oavsett över vilken slags myndighets beslut klagan

föres — synas böra gälla, föreslår jag, att besvär skola få anföras hos länsstyrelsen

inom tid, som i första punkten är stadgad för annan medgiven

klagan över nykterhetsnämnds beslut. I första punkten har den jämkningen

vidtagits, att besvärstiden angivits till trettio dagar i stället för en månad.

60 oell 62 §§.

Departementsutkastet upptog i dessa paragrafer endast formella ändringar.

Medicinalstyrelsen föreslog, att förteckningen i 60 § över de organ, med

vilka myndigheter vid handläggning av ärenden enligt alkoholistlagen borde

samarbeta, borde fullständigas med hjälpverksamhet för sinnessjuka. Denna

hade tillsyn över ett stort antal fall, som jämväl vore föremål för nykterhetsnämnds

omvårdnad.

Departementschefen.

Tillräckliga skäl synas mig ej föreligga att i förevarande paragrafer vidtaga

andra ändringar än de i utkastet upptagna.

Jag övergår nu till behandling av spörsmålet örn särbestämmelser rörande

de vagabonderande alkoholisterna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

II. Frågan om införande av särskilda bestämmelser

angående behandling av vagabonderande

alkoholister.

Förslaget i allmänhet.

I det uti 1926 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget till lag angående

åtgärder mot dryckenskap och fylleri fanns i 23 § upptagen bland

annat den bestämmelsen, att -—- förutom nykterhetsnämnd och i vissa fall

person, som stod vederbörande nära — även polismyndighet skulle äga göra

ansökning hos länsstyrelse örn intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister

av en åt dryckenskap hemfallen person, som under de senaste två

åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri och som streke

omkring från en ort till en annan utan sysselsättning, varigenom han kunde

antagas kunna förskaffa sig sitt uppehälle, och utan att, såvitt omständigheterna

ådagalade, söka arbete eller eljest söka efter förmåga ärligen försörja

sig. I sådant fall hade polismyndigheten också att på lämpligt sätt omhändertaga

den åt dryckenskap hemfallne. Det skulle vidare åligga polismyndigheten

att, därest ansökning örn förordnande, att han skulle intagas å alkoholistanstalt

ej redan gjorts, ofördröjligen till länsstyrelsen insända sådan ansökning.

Åtgärd av polismyndigheten finge vidtagas jämväl för det fall, att

till polismyndigheten ingiven anmälan återtagits.

I motiven till 23 § anfördes bland annat, att lösdrivare, som vore hemfallna

åt dryckenskap, ofta med mycket kort tids mellanrum gjorde sig skyldiga

till fylleri på den ena platsen efter den andra utan att någon annan åtgärd

mot dem företoges, än att de bötfälldes för fylleriförseelsen och därmed,

eventuellt efter en varning för lösdriveri, släpptes. Sedan exempel å dylika

alkoholister av lösdrivartyp lämnats, anfördes:

Sådana alkoholister borde till förhindrande av deras strövtåg landet runt,

därest de av formella skäl ej kunde dömas till tvångsarbete, bli tvångsinternerade

å alkoholistanstalt. Ombesörjandet härav torde emellertid i dylika

fall i allmänhet ej vara möjligt för nykterhetsnämnden i hemkommunen, där

lösdrivaren sällan vistades. Av detta skäl kunde denna nämnd icke heller

hava något särskilt intresse av att ingripa mot en dylik alkoholist, och än

mindre kunde nykterhetsnämnden i den främmande kommunen, där han vid

tillfälligt besök gjorde sig skyldig till fylleriförseelse, hava något intresse

härav, då han efter sitt mellanhavande med polismyndigheten droge till

en ny ort. Det borde väl också i dylika fall närmast tillkomma ordningsmakten

att ingripa.

Polismyndigheten borde sålunda, när en person å främmande ort gjorde

sig skyldig till fylleri, göra förfrågan — helst telegrafiskt eller per telefon —- hos systembolaget i hans hemort angående hans föregående fylleriförseelser

och platserna, där han dömts. Där förseelserna då visat sig hava förekommit

upprepade gånger och inträffat på olika orter och det sålunda vore uppenbart,

att individen ifråga tillhörde de vagabonderande alkoholisternas skara,

borde det vidare tillkomma polismyndigheten, sedan de ifrågavarande uppgifternas

riktighet behörigen kontrollerats, att vidtaga åtgärd för hans in
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 53

tagande å anstalt, även för det fall att detta lämpligen borde ske genom tilllämpning

av alkoholistlagen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att polismyndigheten skulle äga

rätt att i avvaktan på länsstyrelses beslut på lämpligt sätt omhändertaga

den, vars tvångsinternering ifrågasattes, anfördes, att polismyndighetens begäran

örn intagningsförordnande utan en sådan befogenhet icke skulle leda

till något resultat, då personen ifråga helt naturligt skulle vara försvunnen

från orten, innan länsstyrelsen hunnit meddela det begärda förordnandet. —

Det hade vidare synts angeläget, att det i lagen uttryckligen uttalades, att

polismyndighetens befogenhet att ingripa icke upphörde därför, att den till

polismyndigheten ingivna anmälan återtoges.

Enligt bestämmelse i 46 § skulle statsverket vidkännas kostnaderna för

vård å allmän alkoholistanstalt av åt dryckenskap hemfallen lösdrivare.

Det i 1929 års betänkande framlagda förslaget till lag örn behandling av

alkoholister upptog i 11 § 1 mom. andra stycket den bestämmelsen, att polismyndigheten

ägde göra ansökning örn förordnande om intagande å allmän alkoholistanstalt,

där någon, som anhållits för lösdriveri och omhändertagits av polismyndigheten,

funnes vara hemfallen åt dryckenskap under sådana omständigheter,

att därav följde fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av

de i 1 § angivna hänseenden samt polismyndigheten för hans återförande till

ett nyktert och ordentligt liv funne honom i oundgängligt behov av vård å

allmän alkoholistanstalt. Därest omständigheterna vore sådana, att länsstyrelsens

beslut icke utan våda kunde avvaktas, hade polismyndigheten att

ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga den person, varom

fråga vore.

I motiveringen till 11 § anfördes, bland annat:

Enligt 23 § i 1926 års förslag hade polismyndighet befogenhet att göra

ansökning örn tvångsinternering jämväl beträffande vagabonderande återfallsfyllerister.

Socialstyrelsen hade i fråga örn det sålunda föreslagna stadgandet

framhållit, att dessa alkoholmissbrukare hittills i regel icke blivit

föremål för behandling enligt alkoholistlagen på grund därav, att det icke

funnits lämpliga organ för deras omhändertagande, i det att nykterhetsnämnden

i en kommun, där en sådan individ uppehölle sig en kortare tid, icke

kände sig pliktig att vidtaga åtgärder gentemot honom, i synnerhet som detta

kunde vålla nämnden kostnader och kommunen icke kunde erhålla ersättning

härför från hemortskommunen; förslaget avsåge därför att råda bot på detta

missförhållande dels genom att giva polismyndigheterna befogenhet att ingripa

mot dessa alkoholmissbrukare och dels genom ändrade vårdkostnadsbestämmelser

för denna kategori (jfr 46 § i 1926 års förslag).

Socialstyrelsen hade emellertid gjort erinran mot den för det föreslagna

stadgandets giltighet uppställda betingelsen, att personen ifråga under de

senaste två åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, och

bland annat framhållit svårigheten för nykterhetsnämnd att förskaffa sig tillförlitlig

upplysning om dylika vagabonder ådömda bötesstraff för föregående

fylleriförseelser.

Jämväl de sakkunniga hade funnit det av behovet påkallat att beträffande

vissa alkoholister, vilka gjort sig skyldiga till lösdriveri, söka undanröja det

antydda missförhållandet genom att giva polismyndighet befogenhet att in
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

gripa mot dem medelst ansökan örn interneringsåtgärd enligt förevarande

lag. De sakkunniga ansåge emellertid nyssnämnda betingelse örn upprepade

bötesstraff för fylleri icke böra bibehållas utan ersättas av den mera allmänna

förutsättningen, att 1 § i lagen skulle vara tillämplig å personen ifråga. Huruvida

denne tillhörde den ena eller andra av de i sistnämnda paragraf uppräknade

grupperna, vore nämligen i detta sammanhang utan betydelse. Genom

en sådan ändring av indikationen bortfölle också i viss mån det hinder, som

eljest lätt kunde komma att uppstå för lagtillämpningen på grund av den

anmärkta svårigheten för nykterhetsnämnden att beträffande kringstrykande

person — ofta med oviss hemortsrätt — kunna erhålla tillförlitligt besked

örn ådömda fylleriböter.

I fråga om person, som här avsåges, kunde ibland tvekan uppstå, huruvida

han rätteligen och lämpligast borde behandlas såsom lösdrivare eller

såsom alkoholist. Vid behandling av förslaget till alkoholistlag år 1913 anförde

lagrådet bland annat följande, som hade avseende å förevarande spörsmål.

Frågan om tvångsinternering av alkoholister stöde i nära sammanhang

med lagstiftning å skilda områden, såsom bland annat ordnandet av lösdrivares

behandling. Lösdriveri och dryckenskap ginge ofta hand i hand; en

valrätt för myndigheterna mellan tvångsarbete och anstaltsvård efter omständigheterna

i varje föreliggande fall syntes erbjuda avsevärda fördelar.

Endast så till vida torde —- enligt då rådande ordning — i omförmälda avseende

något kunna göras, att länsstyrelsen, därest fråga örn ådömande av

tvångsarbete och ansökning örn internering samtidigt förelåge, kunde låta

påföljden för lösdriveriet stanna vid varning och förordna om internering (å

allmän alkoholistanstalt).

Yad polismyndighet beträffade förelåge otvivelaktigt redan enligt nu

rådande ordning en viss valfrihet att låta en farlig alkoholist, som tillika

fyllde betingelserna att behandlas såsom lösdrivare, hänföras under alkoholistlagen

eller under lösdrivarlagen. I det av de sakkunniga framlagda förslaget

till lag örn åtgärder mot lösdriveri hade denna fråga beaktats och, såvitt här

vore ifråga, blivit löst på det sättet (9 § 1 mom.) att, därest beträffande en

för lösdriveri anhållen person, efter verkställd undersökning, skäl funnes föreligga

att vidtaga åtgärd enligt alkoholistlagen, förhörsmyndigheten (d. v. s.

polismyndigheten jämte en kommunal bisittare) hade att överlämna honom

till vederbörande för erhållande av erforderlig vård. Lösdriverilagen och alkoholistlagen

komrne genom ifrågavarande stadganden att i förevarande hänseende

i viss mån komplettera varandra. Uppenbart vore emellertid, att en

person, varom här vore fråga, för att behandlas såsom alkoholist måste i

första hand vara i behov av vård för alkoholism; eljest borde han behandlas

såsom lösdrivare.

En ytterligare betingelse för ansökan av polismyndighet örn tvångsinternering

å allmän alkoholistanstalt borde vara, att utsikt uppenbarligen saknades

att utan anstaltsbehandling återföra personen ifråga till ett nyktert och

ordentligt liv och att han sålunda vore i oundgängligt behov av vård å allmän

alkoholistanstalt. Förelåge icke denna betingelse, vore vidtagandet av

hjälpåtgärd enligt 7 § på sin plats.

Bland lösdrivarna särskilde man i stort sett två grupper, de vagabonderande

(från ort till annan kringstrykande) och de i ett visst samhälle stationära

(till den senare gruppen hörde i stor utsträckning yrkesbettlarna). Det i 1926

års förslag intagna stadgandet gällde endast den första gruppen. Enligt de

sakkunnigas mening förelåge emellertid icke skäl att här göra en sådan åtskillnad,

utan när helst en för lösdriveri anhållen person, som vore hemfallen

åt dryckenskap, såsom i 1 § sades, omhändertagits av polismyndigheten och

i näst föregående stycke härovan omnämnda betingelse om oundgängligt be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 55

hov av vård å allmän alkoholistanstalt förelåge, borde denna myndighet äga

befogenhet att göra ansökning örn internering.

Givet vore, att i denna paragraf intagna bestämmelser örn polismyndighets

ansökningsrätt innefattade skyldighet för polismyndigheten att, då densamma

fått kännedom örn sådant fall, som här avsåges, ingripa medelst interneringsansökan,

således alldeles oavsett, huruvida anmälan om fallet inkommit

eller ej.

I 17 § stadgades, att länsstyrelse ägde, även utan därom gjord ansökning,

förordna om internering å allmän alkoholistanstalt, där någon, som anhållits

för lösdriveri och inställts hos länsstyrelsen, funnes vara hemfallen åt dryckenskap

(såsom i 1 § stadgades) samt länsstyrelsen ansåge honom till följd

därav böra erhålla vård å allmän alkoholistanstalt.

Enligt 33 § skulle statsverket vidkännas all kostnad för vård å allmän

alkoholistanstalt i fall, varom stadgades i 11 och 17 §§.

I förevarande sammanhang må erinras örn vissa bestämmelser i gällande

lag den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Den, som sysslolös

stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där

ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lös-drivare.

Till enahanda behandling är också den förfallen, vilken eljest, utan

att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 21 år få ej behandlas

såsom lösdrivare.

Den, som beträdes med lösdriveri, kan i första hand meddelas varning. Har

någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit kungjord,

beträtts med lösdriveri, kan länsstyrelsen döma honom till tvångsarbete i

allmän tvångsarbetsanstalt. Den, som undergått tvångsarbete och innan två

år efter frigivandet beträdes med lösdriveri, kan utan vidare varning ådömas

tvångsarbete.

I yttrande över 1929 års förslag anförde nykterhetsnämndernas centralkommitté,

att bestämmelsen i 11 § 1 mom. andra stycket borde erhålla sådan

avfattning, att det därigenom ålades polismyndigheterna att vidtaga erforderliga

åtgärder mot de vagabonderande alkoholisterna. Samma åsikt uttalades

av Stockholms stads och läns nylcterhetsnämnders sammanslutning. Intagande

i lagstiftningen av särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande

alkoholister avstyrktes däremot av styrelserna för Venngarnsocli

Svartsjöanstalterna.

I det genom proposition nr 164 vid 1931 års riksdag framlagda förslaget

till lag örn behandling av alkoholister hade polismyndighet ej tillagts rätt

att göra ansökning örn internering å allmän alkoholistanstalt i sådant fall,

som avsåges i 11 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (lösdrivare-alkoholister).

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde, bland

annat:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Det börtie ej ankomma på polismyndighet att pröva, huruvida en vanartig

alkoholist, således en person, på vilken såväl vanartslagen som alkoholistlagen

vore tillämplig, skulle erhålla behandling enligt den förra eller enligt

den senare lagen. Polismyndighet skulle, där någon beträddes med vanart,

vidtaga sådana åtgärder, som enligt gällande bestämmelser angående vanartiga

ankomme på polismyndigheten. Örn skyddsnämnd eller vårdnadskollegium

sedermera funne det vara tjänligare att den, varom vore fråga, erhölle

behandling enligt alkoholistlagen än enligt vanartslagen, finge nämnden eller

kollegiet vidtaga de åtgärder i sådant syfte, vilka kunde stå dessa myndigheter

till buds. Departementschefen ville erinra, att det till lagrådet remitterade

förslaget till vanartslag i 18 § innehölle stadgande därom, att skyddsnämnden,

örn skäl funnes att vidtaga åtgärder enligt gällande lagstiftning

örn alkoholistvård och det prövades tjänligare att bereda sådan vård än att

vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, ofördröjligen skulle söka föranstalta

därom, att vård, som nyss sagts, komme till stånd. {Anni. Förslaget till vanartslag

bifölls icke av riksdagen.) Enligt 29 § förslaget till vanartslag skulle

vårdnadskollegiet verkställa motsvarande prövning beträffande den, som inställts

inför kollegiet, och enligt 25 § andra stycket i förevarande departementsförslag

ägde kollegiet, där den sålunda inställde vore hemfallen åt

alkoholmissbruk såsom i 1 § sades och kollegiet prövade det vara tjänligare

att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt än att vidtaga åtgärd enligt

vanartslagen, förordna örn hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Vilken

behandlingsform, som skulle väljas, torde böra bedömas uteslutande med hänsyn

till vad som vore i det föreliggande fallet tjänligast.

De sakkunniga hade föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt vanartslagen

omhändertagit en person, och denne sedermera bleve föremål för

behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skulle vidkännas kostnaden för

hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru obefogat

detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan. En

sådan anordning kunde departementschefen ej tillstyrka. Emot densamma

torde ock kunna invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad

nykterhetsnämnd att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast

för helt kort tid -— enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i

själva verket ej alls kunde anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen

från kostnaderna för deras vård.

Mot vad departementschefen härutinnan anfört gjorde riksdagen ej någon

erinran (andra lagutskottets utlåtande nr 39).

I den därefter utfärdade, nu gällande alkoholistlagen upptogos sålunda

icke några särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister.

Lagens tillämplighetsområde avgränsades på sätt som framgår av den

lydelse 1 § erhöll, nämligen:

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för

nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan

person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande

till ett lryktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under

de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majis proposition nr 207.

Det i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande av år 1934 intagna förslaget

till lag om nykterhetsvård innehöll icke heller särskilda bestämmelser

rörande vagabonderande alkoholister.

I åtskilliga yttranden över revisionens betänkande restes däremot krav på

införandet av sådana särbestämmelser.

Sålunda anförde kontrollstyrelsen:

Styrelsen hade med utgångspunkt från gällande lag framlagt förslag till

ändringar däri, sammanfattade i en lag örn nykterhetsvård. I 1 § hade gjorts

ett tillägg för att utöka lagens tillämpningsområde till att omfatta även lösdrivare-alkoholister.

Styrelsen föresloge införande av en bestämmelse (17 §

2 mom.) att, där någon (bland annat) fört ett kringflackande liv, polismyndighet

i den ort, där han vistades eller ägde hemortsrätt, ägde göra ansökan

örn hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Där det kunde befaras, att han

komme att avvika från orten, innan länsstyrelsen vidtoge åtgärd med anledning

av ansökningen, skulle polismyndigheten äga att på lämpligt sätt tills

vidare omhändertaga honom. Vidare föresloges bland annat tillägg till 20 §

angående rätt för länsstyrelse att föranstalta örn provisoriskt omhändertagande

samt till 52 § därom, att kostnad för vård, som meddelats vagabonderande

alkoholist, skulle bekostas av statsverket.

Socialstyrelsen — som förklarade sig avstyrka, att alkoholistlagen nu överhuvud

omarbetades, även örn smärre ändringar till äventyrs redan nu kunde

betraktas som förbättringar — upptog emellertid till diskussion några ändringsfrågor

samt anförde därvid, bland annat, att det betecknats såsom en

brist i gällande lag, att den saknade särskilda bestämmelser om ingripande

mot vagabonderande alkoholister. Från olika håll vitsordades, att dessa

element, vilka i regel tillhörde samhällets bottenskikt, i hög grad bidroge

att försämra nykterhetstillståndet. Efter att hava erinrat örn att förslag till

reglerande föreskrifter rörande de vagabonderande alkoholisterna funnits i

1926 och 1929 års förslag men icke upptagits i 1931 års proposition, yttrade

socialstyrelsen:

Otvivelaktigt vore möjligheterna att komma till rätta med de vagabonderande

alkoholisterna för närvarande otillräckliga, men det kunde ifrågasättas,

örn botemedlet vore att söka inom ramen för alkoholistlagen. De

vagabonderande alkoholisterna torde i själva verket tillhöra lösdrivarnas

kategori, och frågan örn det lämpliga sättet för deras behandling folie sålunda

under lösdrivarlagen.

Socialstyrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården (professorn

Kinberg) anförde, att åtgärder borde vidtagas mot den form av alkoholmissbruk,

som förekomme hos de vagabonderande alkoholisterna. Det kringflackande,

sysslolösa och parasiterande levnadssättet syntes vara ett så tydligt

bevis på social skada, att alkoholistlagen borde tillämpas på denna

kategori, även örn, just på grund av dessa individers levnadssätt, bevis på

andra sociala skador icke kunde åstadkommas. Några betänkligheter mot en

dylik anordning — lösdriveri i kombination med alkoholmissbruk såsom

indikation för alkoholistlagens tillämpning — med hänsyn till den organiserade

alkoholistvårdens intressen torde så mycket mindre kunna anses föreligga,

som det redan nu funnes specialanstalter för detta socialt mera för
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

komna klientel (å Svartsjö och i Landskrona) och anstalten för manliga alkoholister

av denna typ redan nu tenderade att bliva en av alkoholistvårdens

största. I fråga om alkoholism hos lösdrivare vore alkoholmissbruket och lösdriveriet

så sammanvävda med varandra, att det vore omöjligt att angiva

vad som vore orsak och verkan och det sålunda vore både enklast och riktigast

att betrakta alkoholmissbruket och lösdriveriet såsom ett enda socialt

skadligt komplex.

Uti den i inledningen omnämnda skrivelsen den 25 november 1935 från

nykterhetsnämndernas sammanslutning i Jönköpings län anfördes, bland

annat:

Varken 1926 eller 1929 års förslag örn behandling av vagabonderande alkoholister

upphöjdes till lag. Skälet härtill syntes hava varit, att man icke

ansåg lämpligt, att ifrågavarande kategori av alkoholister, vilka otvivelaktigt

måste räknas till de djupast sjunkna, som vårt land kände, på alkoholistanstalterna

sammanfördes med personer, som, huru svåra alkoholmissbrukare

de än kunnat vara, dock i övrigt levat under helt andra förhållanden i livet

än de vagabonderande alkoholisterna. Nuvarande alkoholistlagstiftning inrymde

icke någon möjlighet att omhändertaga de vagabonderande alkoholisterna.

Att med lösdrivarlagens bistånd kunna infånga ifrågavarande

svåra alkoholmissbrukare vore så gott som fullständigt uteslutet, emedan

dessa personer ytterst sällan dömdes för lösdriveri. Sammanslutningen tillstyrkte

för sin del kontrollstyrelsens förslag i ämnet.

Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde i skrivelse den 25 november

1936, bland annat, att s. k. vagabonderande alkoholister enligt nu gällande bestämmelser

i alkoholistlagen icke kunde bli omhändertagna enligt densamma,

huru många fylleriförseelser de än gjorde sig skyldiga till, enär de efter

att på en ort ha gjort sig skyldiga till fylleri plägade ge sig av till annan

ort. Den nykterhetsnämnd, som skulle föranstalta örn den vagabonderande

alkoholistens internering, saknade därför möjlighet därtill, enär vistelseorten

i allmänhet vore okänd. Denna brist i lagstiftningen hade icke beaktats

av rusdryckslagstiftningsrevisionen.

I departementspromemorian upptogs, såsom i det föregående omnämnts,

frågan om behandling av vagabonderande alkoholister under sär

skild huvudrubrik och i det vid promemorian fogade utkastet till lag örn

ändring i vissa delar av alkoholistlagen infördes särskilda bestämmelser

härom. Sålunda föreslogs i 1 § andra stycket en bestämmelse, att åtgärder

enligt lagen skulle vidtagas beträffande den, som vore hemfallen åt alkoholmissbruk

och under de två senast förflutna åren fört ett kringflackande liv.

I utkastets 17 §, som motsvarade 16 § i gällande lag, jämställdes de vagabonderande

alkoholisterna med de s. k. farliga alkoholisterna, såvitt angick

rätt för nykterhetsnämnd och polismyndighet att — utan att först tillgripa

hjälpåtgärd — göra ansökning om förordnande rörande intagande å allmän

alkoholistanstalt. Polismyndighet medgavs rätt att ofördröjligen på lämpligt

sätt tills vidare omhändertaga den, varom vore fråga, därest anledning förelåge

att befara, att han komme att avvika från orten, innan länsstyrelsen vid
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majas proposition nr 207.

tagit åtgärd i anledning av sådan ansökning. I 20 § jämställdes vagabonderande

alkoholister med farliga i fråga örn interimistiskt intagande å alkoholistanstalt.

Enligt 29 § skulle länsstyrelsen föranstalta om verkställighet

av beslut om intagande å alkoholistanstalt, vilket beslut grundats därpå, att

den, som beslutet avsåge, fört ett kringflackande liv. Beträffande rätt för

polismyndighet att göra ansökning örn återintagande å anstalt jämställdes

i 48 § vagabonderande alkoholister med farliga. Slutligen skulle enligt 52 §

statsverket bestrida kostnad för vård, som meddelades den, vilken på grund

av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, där beslutet grundats

därpå, att den intagne fört ett kringflackande liv.

I remissvaren tillstyrktes i princip de i departementspromemorian intagna

bestämmelserna rörande vagabonderande alkoholister eller lämnades utan

erinran av medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelsen i Stockholms län, som avstyrkte förslaget

härutinnan, och länsstyrelsen i Blekinge län, som ej yttrade sig, såvitt nu är

ifråga, styrelsen för statens alkoholistanstalt i Landskrona, 10 landstings förvaltningsutskott,

styrelserna för 6 icke statliga alkoholistanstalter, svenska

landskommunernas förbund, nykterhetsnämndernas riksförbund, Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund, landsföreningen för sund nykterhetspolitik,

5 nykterhetsnämndssammanslutningar och 16 nykterhetsnämnder.

Avstyrkande yttranden avgåvos av socialstyrelsen (en reservant uttalade

sig dock för att vissa åtgärder måtte vidtagas), länsstyrelsen i Stockholms

län, styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, polismästaren samt förste och

tredje polisintendenterna i Stockholm ävensom svenska stadsförbundet.

I de yttranden, vari nu ifrågavarande bestämmelser tillstyrkts eller

lämnats utan erinran, upptogs förevarande spörsmål i allmänhet

icke till någon diskussion. I några yttranden gjordes emellertid uttalanden

i ämnet. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att de nuvarande svårigheterna

att kunna åstadkomma ingripande mot vagabonderande alkoholister huvudsakligen

berodde på, dels att förutsättningarna enligt 1 § första stycket i

lagen ofta saknades eller ej kunde utredas beträffande vagabonderande personer,

dels ock att bevisningen angående fylleristraff enligt andra stycket

i samma paragraf toge så lång tid just med avseende å dessa personer, att

ett ingripande icke hunne ske, innan de förflyttat sig till annan ort. Man

torde också kunna hysa förhoppning om att, därest det bleve möjligt att

lättare ingripa mot vagabonderna, detta skulle kunna ske på ett så tidigt

stadium, att de icke helt förfallit till alkoholmissbruk och likgiltighet för ett

normalt medborgerligt liv. En lagändring vore därför säkerligen av behovet

påkallad. -—- Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarade sig icke

hava något att erinra mot deli föreslagna utökningen av de grunder, som

kunde åberopas för förordnande örn persons intagande å alkoholistanstalt.

Tvärtom funne länsstyrelsen det synnerligen önskvärt, att i dylikt fall sådant

förordnande kunde meddelas. Det vore också länsstyrelsen bekant, att i

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

länet redan nu en samverkan ägde rum mellan polismyndigheterna och nykterhetsnämnderna

och att i en del fall personer, som annars med sannolikhet

skulle ådömts tvångsarbete för lösdriveri, överlämnats till nykterhetsnämnd,

som gjort ansökan örn deras intagande på alkoholistanstalt. Att i dylikt fall

kostnaderna för vården skulle bestridas av statsverket och att förordnande

finge meddelas även utan att hjälpåtgärder behövde föregå omhändertagandet,

funne länsstyrelsen riktigt.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg den i 1 § andra stycket föreslagna

formuleringen icke vara lycklig. Därunder skulle falla exempelvis skådespelare,

cirkusartister, vissa agenter m. fl., under förutsättning att de vore

hemfallna åt alkoholmissbruk. Däremot uttrycktes icke i den föreslagna lagtexten

den indikation, som dock torde vara huvudsaken, nämligen att personerna

med sin alkoholism förenade arbetsovillighet eller ett asocialt uppträdande

och därigenom stöde på gränsen till lösdriveri. Hit borde således

föras även yrkesbettlande alkoholister, oavsett örn de stadigvarande uppehölle

sig på en plats eller icke. Karakteristiken torde böra innefatta, förutom

alkoholmissbruk, att personen ifråga underläte att efter förmåga söka ärligen

försörja sig. Ändring i förslaget härutinnan föranledde omformulering av

vissa följande paragrafer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Skaraborgs läns nykterhet snämnders

centralorganisation föreslogo ett tillägg till 1 § andra stycket, nämligen att

vederbörande tillika underlåtit att efter förmåga söka ärligen försörja sig.

Den grujjp individer, som närmast skulle falla under stadgandet, syntes nämligen

vara att hänföra till rena lösdrivare. Tillägget betingade motsvarande

ändringar i, 17, 20, 29, 48 och 52 §§.

I några yttranden framhölls önskvärdheten av att de vagabonderande

alkoholisterna bereddes plats å en särskild anstalt, enär det kunde befaras,

att de kunde förstöra den goda andan bland patienterna, örn de intoges å

vanliga anstalter. Uttalanden i sådan riktning gjordes av länsstyrelsen i

Östergötlands län, nykterhetsnämnden i Norrköping, styrelserna för alkoholistanstalterna

Västkusthemmet och hemmet Älv går den samt landsf öreningen för

sund nykterhetspolitik. En motsatt uppfattning uttalades av styrelsen för

alkoholistanstalten Åsbrohemmet, som anförde:

Vid övervägande av tidigare föreslagna åtgärder i syfte att göra alkoholistlagen

tillämplig å de vagabonderande alkoholisterna hade visserligen ifrågasatts

lämpligheten av att å alkoholistanstalt sammanföra alkoholister av

nämnda kategori med alkoholister, vilka icke vore av lösdrivartyp. Med hänsyn

till den differentiering inom anstaltssystemet, som numera genomförts, ansåge

styrelsen emellertid, att betänkligheter i angivet hänseende icke borde förhindra,

att alkoholistlagen bleve i erforderlig utsträckning tillämplig jämväl

å vagabonderande alkoholister. Styrelsen kunde till stöd för denna sin uppfattning

åberopa erfarenheterna från Åsbrohemmet, där ett avsevärt antal

vagabonderande alkoholister vårdats utan att, såvitt styrelsen kunnat finna,

närvaron av dessa vårdtagare menligt inverkat på vården av övriga intagna.

I de a v s t y rkande yttrandena framhölls, att de vagabonderande

alkoholisterna tillhörde lösdrivarnas kategori; frågan örn det lämpligaste sättet

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majus proposition nr 207.

för deras behandling folie därför under lösdrivarlagen. Då sistnämnda lag

vore föremål för omarbetning av en år 1937 tillsatt kommitté, borde nu förevarande

spörsmål icke upptagas till avgörande utan vila i avbidan på resultatet

av denna kommittés arbete. I flertalet yttranden vitsordades emellertid,

att åtgärder av föreslagen beskaffenhet i och för sig vore erforderliga.

Socialstyrelsen, som i princip ansåg, att de vagabonderande alkoholisterna

borde behandlas enligt lösdrivarlagen, anförde efter teknisk detalj granskning

av lagutkastet, bland annat:

Den i lagutkastet föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde

till att omfatta dem, som vore hemfallna åt alkoholmissbruk och fört ett kringflackande

liv, torde väsentligen vara formell. Sådana personer torde nämligen

oftast bliva sakfällda för fylleri tillräckligt mångå gånger för att falla under

alkoholistlagen såsom återfallsfyllerister. Med hänsyn härtill skulle ifrågavarande

tillägg kunna anses vara onödigt. Dess betydelse läge emellertid däri,

att det möjliggjorde införande av särskilda bestämmelser för omhändertagande

av de kringflackande återfallsfylleristerna. För ifrågavarande grupp av alkoholmissbrukare

skulle nämligen enligt förslaget gälla i stort sett samma bestämmelser

som i fråga örn farliga alkoholister angående initiativrätt till ingripande

även för polismyndighet m. m.

Styrelsen för Venngarnsanstalten, i vars uttalanden länsstyrelsen i Stockholms

län instämde, yttrade, bland annat:

När alkoholistvårdens representanter framhållit angelägenheten av åtgärder

mot de vagabonderande alkoholisterna, torde därmed ha åsyftats personer,

som å olika orter upprepade gånger bötfällts för fylleri och å vilka sålunda

alkoholistlagens 1 § 2 mom. redan vore tillämplig. Det föreliggande lagutkastet

upptoge i 1 § såsom ny indikation för ingripande mot alkoholmissbrukare,

att vederbörande »under de två senast förflutna åren fört ett kringflackande

liv». Detta skulle innebära, att ett betydande antal vagabonderande

lösdrivare kunde komma att falla under alkoholistlagen, utan att de vare sig

på grund av fylleriförseelser eller av annan anledning eljest skulle ha kunnat

bli föremål för alkoholistvård. Härigenom skulle icke blott komma att ske en

föga önskvärd utvidgning av lagen till att omfatta en viss kategori lösdrivare,

utan därjämte skulle under bestämmelsen »fört ett kringflackande liv» även

komma att falla en hel del alkoholmissbrukare, som utan att kunna betecknas

såsom lösdrivare dock förde ett kringflackande liv. Styrelsen kunde icke finna

det vare sig rimligt eller behövligt att utvidga lagens omfattning på föreslaget

sätt.

Bland de återfallsfyllerister, som i alltjämt växande antal bleve föremål för

tvångsinternering, funnes åtskilliga, som vore att hänföra till de vagabonderande.

Av under år 1936 och intill den 20 december 1937 å Venngarn nyintagna

37 respektive 35 personer, för vilka upprepade fylleriförseelser

åberopats såsom intagningsgrund, kunde 10 respektive 12 betecknas såsom

vagabonderande. Ett närmare studium av dessa fall syntes giva vid handen,

att, där nykterhetsnämnden ådagalade ett tillräckligt energiskt intresse, det

redan nu funnes möjlighet att ingripa mot ifrågavarande kategori alkoholmissbrukare.

Örn för effektivare åtgärder mot vagabonderande alkoholister icke erfordrades

ändring i alkoholistlagens 1 § och därav följande utökning av lagens

omfattning, syntes däremot särskilda bestämmelser böra övervägas, varigenom

det bleve möjligt att snabbt omhändertaga denna kategori alkoholmissbrukare.

Förutom vagabonderna förekomme det emellertid jämväl andra alkoholister,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl, Maj:ts proposition nr 207.

som på grund av att de saknade fast bostad eller avsiktligt undandroge sig

nykterhetsnämndens ingripande icke kunde bliva föremål för eljest påkallat

interneringsförfarande, ibland enbart av den anledningen, att de icke kunde

anträffas för att enligt gällande föreskrift delgivas de till förklaring utställda

ansökningshandlingarna. Styrelsen ville föreslå sådan ändring i alkoholistlagen,

att i nuvarande lags 20 § infördes såsom särskild föreskrift, att interimsförordnande

örn intagning å alkoholistanstalt kunde meddelas även beträffande

den, som saknade fast bostad eller örn vilken kunde antagas att han komme

att avvika från orten. Utan att lagens omfattning härigenom vidgades, skulle

det säkerligen bliva möjligt att med stöd av ett sådant stadgande effektivt

ingripa mot en betydande del av just den kategori, som åsyftats vid yrkandet

på särskilda åtgärder mot vagabonderande alkoholister. I sådana fall torde

nämligen med korta tidsintervaller återkommande fylleriförseelser få anses

utgöra tillräckligt bevis för att vederbörande folie under alkoholistlagens

1 § 2 mom. Då nykterhetsnämnden på grund av vederbörandes livsföring icke

e rhode tillfälle att vidtaga hjälpåtgärder, vilka för övrigt i många av Tiar

åsyftade fall på förhand kunde antagas bliva resultatlösa, syntes hinder icke

böra möta för ansökan örn tvångsinternering, även då den det gällde icke

kunnat anträffas och höras av nämnden. Sedan länsstyrelsen jämlikt 20 §

meddelat interimistiskt beslut örn intagning å alkoholistanstalt, vilket beslut

det tillkomme polismyndighet att verkställa, torde vederbörande utan större

svårigheter kunna anträffas och omhändertagas, eventuellt genom efterlysning

i polisunderrättelser när det gällde kringflackande personer.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Svartsjö yttrade:

Örn förslaget upphöjdes till lag, skulle beträffande den vagabonderande

alkoholisten ej krävas, att han blivit dömd till ansvar för fylleri, utan endast

att han vore hemfallen åt alkoholmissbruk. Det vore visserligen sant, att

huvudparten av lösdrivarna vore mer eller mindre hemfallen åt alkoholmissbruk,

men det komme säkerligen att möta stora svårigheter att kunna leda i

bevis alkoholmissbruket, då man ej hade några bötesdomar på fylleri att falla

tillbaka på. Likaledes torde det kunna lända till betänkliga konsekvenser

att vända sig mot kringflackande människor, låt vara med antagna alkoholisttendenser,

ty ännu funnes det en rätt stor skara män, som på grund av säsongarbete

eller av annan anledning sökte arbete inom olika orter. Ett så vagt

stadgande, som det föreslagna, skulle av en ovis nykterhetsnämnd kunna

användas i allt annat än lojalt syfte. Vore en alkoholist, varom nu vore fråga,

kringflackande och av lösdrivartyp, syntes det därför mera följdriktigt att

behandla honom enligt lösdrivarlagen än alkoholistlagen, och skulle lösdrivarlagens

bestämmelser måhända vara allt för snäva härutinnan, vore det lämpligare

att i sistnämnda lag vidtaga därför erforderlig ändring. Därest polismyndighet

eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge det tjänligare

att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla honom enligt lösdrivarlagen,

torde i de flesta fall en sådan möjlighet stå till buds redan med

nuvarande bestämmelser.

Vidare finge framhållas, att även de icke kringflackande alkoholisterna

eller de stationära kunde vara minst lika farliga som de kringflackande. Dessa

skulle emellertid ej drabbas av alkoholistbehandlingen, örn de i övrigt ej

fyllde indikationerna för denna. Detta förefölle styrelsen vara inkonseqvent

Styrelsen ansåge därför, att åt lösdriveri hemfallna personer, vare sig de vore

stationära eller förde ett kringflackande liv, icke borde av sådan anledning

omhändertagas enligt alkoholistlagen.

Även i ett par avstyrkande yttranden framhölls, att vagabonderande personer,

därest de skulle intagas å alkoholistanstalt, icke borde komma å samma

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 63

anstalter som andia alkoholister. Uttalanden härom gjordes av styrelsen för

Yenngarnsanstalten samt polismästaren i Stockholm.

I den av kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen

av lättjefulla förbrytare samt angående revision av lösdrivarlagen m. m. utarbetade

förut omnämnda promemorian finnes intaget, bland annat, utkast

till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag)

jämte motiv.

Enligt utkastet skall lagen äga tillämpning å den, som efter fyllda tjuguett

år visar böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det han under

kringstrykande eller eljest gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn,

som står under hans vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller

andra att bettla för sin räkning eller för ett liv som giver grundad anledning

till antagande, att han på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle,

eller som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Särbestämmelser

rörande behandling av enbart vagabonderande alkoholister finnas icke

föreslagna. Lagutkastet erbjuder icke någon möjlighet att tvångsvis intaga

lösdrivare, som samtidigt är alkoholist, å alkoholistanstalt.

I motiven till utkastet till lösdrivarlag är frågan örn behandling av kringstrykande

lösdrivare, vilka samtidigt äro alkoholister, icke närmare berörd.

Departementschefen.

Då de vagabonderande alkoholisterna enligt samstämmiga uttalanden från

skilda håll utgöra ett samhällsont av verkligt svår beskaffenhet, har jag trots

de erinringar, som i vissa hänseenden kunna framställas mot en ändrad laglig

reglering på förevarande område, ansett mig böra föreslå vissa särskilda lagstadganden

beträffande behandlingen av denna kategori.

Det i departementspromemorian intagna förslaget angående ändring av

alkoholistlagens tillämplighetsområde i fråga örn alkoholister, som föra ett

kringflackande liv, kan, åtminstone formellt sett, synas innefatta en avsevärd

utvidgning av nämnda område. Huvudförutsättningen för lagens tillämplighet

å sådan alkoholist skall visserligen vara densamma som för andra, eller att

han är hemfallen åt alkoholmissbruk, men därutöver skall allenast erfordras,

att han för ett kringflackande liv. För andra fall åter är förutsättning för

lagens tillämplighet, antingen att alkoholisten uppfyller något av de i 1 §

första stycket under 1—5 uppräknade särskilda kraven eller att han under de

två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri.

I några yttranden har också en utvidgning av tillämplighetsområdet i nu angiven

ordning ansetts varken rimlig eller behövlig. Jag har emellertid härutinnan

en motsatt uppfattning. Det torde nämligen förhålla sig så, vilket

jämväl i nyss omförmälda yttranden vitsordats, att åt alkoholmissbruk hemfallna

personer, som föra ett kringflackande liv, i det stora flertalet fall faktiskt

skulle kunna hänföras under gällande lag enligt någon av de i dess 1 § meddelade

bestämmelserna — oftast väl den, som rör visst antal fall av ådömt

fylleristraff — därest möjlighet förelåge att, medan alkoholisten ännu befinner

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 207.

sig inom räckhåll, leda förhandenvaron av sådant förhållande i bevis. Just på

grund av kringflackandet torde emellertid en sådan möjlighet i ett stort antal

fall icke stå nykterhetsnämnderna till buds. När undersökningar hunnit verkställas,

har alkoholisten försvunnit från orten. Att ett stort antal av de vagabonderande

alkoholisterna torde vara återfallsfyllerister synes mig vitsordas

av de utav Yenngarnsstyrelsen omförmälda statistiska uppgifterna. Av dessa

framgår nämligen, att -— trots föreliggande allmänt erkända bevissvårigheter

-— så många vagabonderande alkoholister under åren 1936 och 1937 tvångsinternerats

å Yenngarn, att deras antal uppgår till omkring en tredjedel av

hela antalet nyintagna. Därest en anordning sådan som den i det föregående

ifrågasatta genomföres, kommer det givetvis i vissa fall att inträffa, att en

person, som icke skulle falla under alkoholistlagen, örn han holle sig stilla

å en och samma plats, faller därunder på grund därav, att han flackar omkring.

Vid jämförelse mellan de nackdelar, som den föreslagna anordningen sålunda

kan medföra, och fördelarna av densamma synas mig de senare vara så påtagliga,

att jag icke tvekar i valet. Jag anser mig därvid böra understryka,

att det kravet under alla förhållanden upprätthålles, att vederbörande person

skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk.

Med den formulering, som förslaget i departementspromemorian erhållit,

skulle, såsom i flera yttranden anmärkts, under den nya lagbestämmelsen

komma att falla även andra kringflackande personer än sådana, vilka samtidigt

kunna betecknas såsom lösdrivare. Anledning synes dock icke föreligga att

formellt inskränka bestämmelsens tillämplighet till lösdrivare. Man torde

emellertid kunna utgå ifrån att de personer, å vilka det nya lagbudet i praktiken

kommer att tillämpas, i så gott som alla fall tillhöra lösdrivarnas kategori.

Uttrycket »för ett kringflackande liv» måste för övrigt anses giva anvisning å

en livsföring, som i varje fall står lösdrivarens nära. Att därutöver i enstaka

fall, t. ex. i fråga örn vissa agenter, cirkusartister och dylikt — då hemfallenhet

åt alkoholmissbruk föreligger och ett kringflackande liv föres -— ett omhändertagande

enligt den föreslagna lagbestämmelsen kan äga rum, anser jag icke

vara en olägenhet ur nykterhetssynpunkt. Någon anledning att antaga, att

nykterhetsnämnder i illojalt syfte skulle begagna en bestämmelse, som medgiver

en sådan anordning, anser jag icke förefinnas. I föreliggande liksom i

andra fall, då lag eller författning skall tolkas och tillämpas, måste man förutsätta

samvetsgrannhet och saklig behandling från samhällsorganens sida.

Såsom i det föregående anförts, har i flera yttranden över departementspromemorian

framhållits, att bestämmelser rörande de vagabonderande

alkoholisterna böra intagas i lösdrivarlagen eller att i varje fall resultatet av

pågående sakkunnigarbete rörande revision av gällande lag på nämnda område

bör avvaktas, innan sådana bestämmelser i annan ordning utfärdas. För egen

del anser jag, att det omhändertagande, som ur såväl samhällets som den

enskilde individens synpunkt är det för lösdrivaren-alkoholisten lämpligaste,

är intagande å alkoholistanstalt. I detta sammanhang må erinras därom, att

i det utkast till lösdrivarlag, som nyligen utarbetats av den för omarbetning

av gällande lag tillsatta kommittén, särbestämmelser icke föreslagits rörande

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majda proposition nr 207.

behandling av lösdrivare, som samtidigt äro alkoholister. För övrigt torde

uppmärksammas, att de nu ifrågasatta bestämmelserna kunna avse även andra

personer än lösdrivare.

I åtskilliga yttranden har framhållits önskvärdheten av att de vagabonderande

alkoholisterna — man torde därvid närmast ha haft lösdrivare-alkoholister

i tankarna — icke sammanföras med andra alkoholister. Ehuru

nämnda spörsmål icke torde kunna upptagas till lösning i förevarande sammanhang,

anser jag mig böra framhålla, att en differentiering av alkoholistklientelet

bör äga rum i den utsträckning så låter sig göra. Enligt praktisk

erfarenhet — såsom framgår av ett yttrande — kan emellertid ett avskiljande

av nu ifrågavarande slag av alkoholister från andra icke anses vara absolut

nödvändigt.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Jag övergår nu till vissa detalj spörsmål beträffande de paragrafer i lagen, i

vilka ändringar synas böra vidtagas med hänsyn till de vagabonderande

alkoholisternas särskilda förhållanden.

Enligt det vid departementspromemorian fogade lagutkastet infördes särbestämmelser

beträffande behandlingen av vagabonderande alkoholister, såsom

förut nämnts, i 1, 17, 20, 29, 48 och 52 §§. Däremot ansågs ändring icke

böra äga rum i, bland annat, 37 §. Det oaktat kommer jag att i förevarande

sammanhang något beröra även denna paragraf.

1 §■

Socialstyrelsen anförde, bland annat:

Den föreslagna avfattningen av 1 § andra stycket gåve icke fullt tydligt vid

handen, huruvida även indikationen »fört ett kringflackande liv» vöre knuten

till tidsbestämningen »under de två senast förflutna åren». Av övriga stadganden

i förslaget, såsom i 17 § första stycket och i 20 §, torde emellertid

framgå, att så vore förhållandet. För att ernå full överensstämmelse med dessa

lagrum torde emellertid förtydliganden böra införas jämväl i en del andra

paragrafer, såsom i 29, 48 och 52 §§. — Med avseende å denna fråga finge

framhållas, att ifrågavarande tidsbestämning vore ägnad att på ett naturligt

sätt kvalificera återfallsfylleristerna men icke syntes lika lämplig i fråga örn.

de vagabonderande alkoholisterna. Till en början finge beaktas, att densamma

med avseende å återfallsfylleristerna hade karaktären av en maximitid

— örn erforderligt antal domfällanden för fylleri förekommit under exempelvis

de sista sex månaderna vore villkoret uppfyllt — medan den i fråga örn de

vagabonderande alkoholisterna torde få uppfattas såsom en minimitid. Förut

hade framhållits, att betydelsen av den nya indikationen i 1 § väsentligen vore

att möjliggöra införande av erforderliga särskilda bestämmelser för att omhändertaga

vagabonderande alkoholister. Örn det för tillämpligheten av dessa

särbestämmelser måste erfordras bevisning örn att vederbörande under de

senaste två åren oavbrutet fört ett kringflackande liv, kunde det ifrågasättas,

huruvida den nya indikationen komme att medföra åsyftade verkningar. Bortsett

från svårigheten att med avseende å detta klientel åvägabringa dylik bevisning,

komme härvid i betraktande sådana ganska vanliga fall, då vederbörande

på grund av vistelse å straffanstalt eller inrättning eller anstalt av annat slag

under en längre eller kortare tid av de senaste två åren varit förhindrad att

Bihang till riksdagens protokoll 11)88. 1 saini. Nr 207. 29? 38 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

föra ett kringflackande liv. Slutligen finge anmärkas, att det utan särskilt

stadgande gällde i fråga om de i 1 § första stycket angivna specialindikationerna

för ingripande, att de måste äga aktualitet och icke finge avse en tidpunkt,

som läge exempelvis mer än två år tillbaka i tiden. Med hänsyn till det

anförda torde det böra övervägas, huruvida den nya indikationen i 1 § andra

stycket borde vara knuten till tidsbestämningen i samma stycke.

I förevarande sammanhang återgav socialstyrelsen statistik över antalet

under åren 1933 och 1934 för tre eller flera fylleriförseelser sald kilda personer

—- tillsammans 3,413. Med hänsyn till antalet år 1935 av nykterhetsnämnderna

omhändertagna personer, beräknade socialstyrelsen, att i allmänhet endast

omkring 15 å 20 procent av de i 1 § andra stycket alkoholistlagen avsedda

återfallsfylleristerna under hittillsvarande ordning bleve föremål för åtgärd

från nykterhetsnämndernas sida.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård påkallade ett tydligt uttalande

örn vad som avsåges med »kringflackande liv». — Länsstyrelsen i

Älvsborgs län slutligen ifrågasatte, huruvida icke ordet »kringstrykande»

bättre än »kringflackande» kunde anses ersätta uttrycket »vagabonderande».

Departementschefen.

Då i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet såsom villkor

för lagens tillämplighet föreskrevs, att någon åt alkoholmissbruk hemfallen

»under de två senast förflutna åren» »fört ett kringflackande liv», avsågs därmed

icke att angiva någon bestämd minimitid. Att en icke alltför kort tid

dock erfordrades för stadgandets tillämplighet ansågs framgå redan av användningen

av de sist citerade orden. Ej heller var avsikten att uppställa krav

på ett oavbrutet kringflackande under hela den angivna tiden. Genom tidsbestämningen

avsågs allenast att tydligt utmärka, att kringflackandet skulle

vara så pass aktuellt, att det icke ägt rum enbart tidigare än under de senast

förflutna två åren. Då emellertid, på sätt socialstyrelsen framhållit, kravet

på aktualitet torde kunna upprätthållas utan uttryckligt stadgande därom,

har för att undvika feltolkning ordet »blivit» i andra stycket av 1 § erhållit

annan plats än i utkastet.

Det i ett yttrande framställda förslaget att utbyta ordet »kringflackande»

mot »kringstrykande» kan jag icke biträda. Sistnämnda ord synes i alltför

hög grad angiva, att lagen skulle vara tillämplig endast å lösdrivare, vilket

på sätt i det föregående anförts icke är avsikten. Att utöver vad tidigare

skett närmare angiva innebörden av ordet kringflackande anser jag ej erforderligt.

17, 20, 29 och 48 §§.

Beträffande de ändringar av gällande lag, som vad angår särbestämmelser

rörande vagabonderande alkoholister i departementspromemorian föreslogos

i fråga örn dessa paragrafer, hänvisas till vad i det föregående anförts ävensom

till den vid detta protokoll fogade bilagan B. Ändringarna gingo i princip

ut därpå, att de särbestämmelser, som meddelats i fråga örn farliga alkoholister,

gjordes tillämpliga även beträffande de vagabonderande alkoholisterna.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majus proposition nr 207.

I fråga om förevarande paragrafer framställdes i remissyttrandena — med

undantag av Venngarnsstyrelsens — icke några andra erinringar än sådana,

som föranleddes av förslag till ändrad utformning av lagbestämmelserna örn

vagabonderande alkoholister överhuvud eller stadgandet i 1 § andra stycket.

För nämnda förslag har redogörelse lämnats i det föregående.

Tidigare har redogjorts för ett av Venngarnsstyrelsen framlagt förslag

till ändring av 20 §, som lämpligen borde vidtagas, därest särbestämmelser

beträffande vagabonderande alkoholister icke infördes i lagen. Styrelsen

anförde i samband därmed ytterligare följande:

Styrelsen ville fästa uppmärksamheten på att i alkoholistlagen icke funnes

någon direkt föreskrift örn skyldighet för länsstyrelse att skyndsamt meddela

beslut i anledning av ansökning örn förordnande örn intagande å anstalt.

Örn befogenheten enligt 20 § skulle utökas, vare sig enligt de grunder styrelsen

föreslagit eller enligt det remitterade lagutkastet, syntes samtidigt

någon föreskrift böra meddelas örn skyldighet för länsstyrelse att utan dröjsmål

meddela slutligt beslut.

Departementschefen.

De ändringar, som vidtagits i förevarande paragrafer och vilka utgöra

huvudresultatet av nu föreslagna lagändringar beträffande behandlingen av

vagabonderande alkoholister, gå ut på att göra åt alkoholmissbruk hemfallna,

som föra ett kringflackande liv, jämställda med de farliga alkoholisterna dels

i fråga örn rätt för nykterhetsnämnd ävensom polismyndighet att ingripa

med omedelbar ansökning örn förordnande rörande intagande å alkoholistanstalt

(17 § första stycket), dels angående möjlighet till provisoriskt omhändertagande

av polismyndighet (17 § andra stycket) och länsstyrelse (20 §),

dels rörande skyldighet för länsstyrelse att föranstalta örn verkställighet av

interneringsbeslut (29 §), dels ock örn rätt för polismyndighet att göra ansökning

örn förordnande örn återintagande å alkoholistanstalt av en därifrån

utskriven person, som undandrager sig övervakning eller eljest bryter mot

meddelade föreskrifter (48 §).

I lagförslaget hava icke vidtagits andra ändringar av det vid departementspromemorian

fogade lagutkastet än obetydliga justeringar av formell natur i

17, 20 och 29 §§.

I ett yttrande har föreslagits, att bestämmelser skola meddelas angående

viss tid, inom vilken länsstyrelse skall meddela beslut i anledning av ansökning

örn förordnande örn intagande å alkoholistanstalt. Att beslut i förevarande

hänseende fattas av länsstyrelserna så snabbt sig göra låter, anser

jag vara av stor vikt. Då man emellertid numera torde kunna förvänta,

att intet härutinnan blir eftersatt inom länsstyrelserna, finner jag mig ej

hava anledning föreslå någon bestämd tidsfrist beträffande meddelandet av

nu ifrågavarande beslut.

iT=\ ''v .

37 §.

I förevarande paragraf finnas regler därom, att den tid, under vilken en

å allmän alkoholistanstalt intagen person må där kvarhållas, i vissa fall kan

få utsträckas med högst två år.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 207.

1929 års betänkande innehöll en bestämmelse, att lösdrivare, som vore

alkoholist, skulle kunna kvarhållas å alkoholistanstalt under högst två år

utöver den vanliga interneringstiden.

I utlåtande över betänkandet anförde socialstyrelsen, bland annat:

Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri

och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skulle

enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximitid

bleve tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden innebure

en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning,

torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister

samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, förklarade, att det

visserligen syntes vara tveksamt, bland annat, huruvida de vanartiga skulle

jämställas med de farliga och de svårförbätterliga. Då man syntes kunna förvänta,

att anstaltsstyrelserna skulle i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva,

huruvida verkligen behov av fortsatt internering förelåge, samt beslut örn

kvarhållande utöver den vanliga maximitiden skulle underställas uppsiktsmyndighetens

prövning, torde det ej vara förenat med någon våda, att även

beträffande nu avsedda personer stadga förlängning av maximitiden.

Bestämmelser i överensstämmelse härmed intogos i propositionen nr 164

till 1931 års riksdag.

Riksdagen borttog emellertid i propositionen (25 §) föreslagna stadgandeti

örn rätt för skyddskollegium att förordna om intagande å alkoholistanstalt av

lösdrivare, som vore alkoholist, i följd varav bestämmelserna i 37 § om rätt

till viss förlängning av interneringstiden icke kommo att avse sådana alkoholister.

— Lagen erhöll sedermera den lydelse, som riksdagen antagit.

Enär skäl icke ansågos föreligga att göra bestämmelserna i 37 § tillämpliga

å de vagabonderande alkoholisterna, föreslogs icke i departementspromemorian

någon ändring av nämnda paragraf.

I remissyttrandena framställdes häremot icke någon erinran i annan mån

än att länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, att 37 § borde göras tilllämplig

å nyssnämnda slags alkoholister.

Departementschefen.

Den i departementspromemorian i fråga örn förevarande paragraf intagna

ståndpunkten, mot vilken egentlig erinran ej framställts i remissyttrandena,

har jag ej funnit anledning frångå. Beträffande en åt alkoholmissbruk hemfallen

person, som fört ett kringflackande liv och därför internerats, skall sålunda

ej förefinnas möjlighet att — såvida ej annan i 37 § angiven omständighet

föreligger — utsträcka den för vanliga fall gällande interneringstiden.

52 §.

Enligt alkoholistlagen är såsom huvudregel (53 §) den, som ansökt örn

intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

V

Kungl. Majus proposition nr 207.

vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga

medel. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga

gottgörelse av den vårdade, i den mån den icke finner skäl till eftergift

(54 §). I vissa särskilt uppräknade fall (51 och 52 §§) skall kostnad för omhändertagande

och vård bestridas av statsverket.

Beträffande rätt för kommun, som är ansvarig för vårdkostnad för person,

örn vilkens intagande å allmän alkoholistanstalt förordnande blivit meddelat,

att erhålla ersättning av statsmedel för vårdkostnaden stadgas i en kungörelse

den 27 maj 1932 (nr 219) med däri genom kungörelse den 23 april 1937 (nr

206) vidtagen ändring. Kommun äger erhålla sådan ersättning under förutsättning

att den, som förordnandet avser, antingen är svensk medborgare

men icke äger hemortsrätt inom kommunen och vid tiden för ingivandet av

ansökningen örn förordnandet under minst två år stadigvarande vistats utom

den kommun, där han har hemortsrätt, eller är svensk medborgare, vilkens

hemortsrätt ej kan utrönas, eller ock saknar svenskt medborgarskap.

I departementsförslaget upptogs i 52 § bestämmelse därom, att kostnad

för vård, som meddelades den, vilken på grund av slutligt beslut intagits å

allmän alkoholistanstalt, skulle bestridas av statsverket, om beslutet grundats

därpå, att den intagne fört ett kringflackande liv. Även härutinnan jämställdes

de vagabonderande alkoholisterna med, bland andra, de farliga.

Utkastets bestämmelser i fråga örn ansvaret för vårdkostnaderna kritiserades

i remissyttrandena av Överståthållarämbetet och Venngarnsstyrelsen.

Överståthållarämbetet anförde:

Ämbetet ville ifrågasätta, huruvida en bestämmelse att staten skulle svara

för vårdkostnaderna beträffande vagabonderande alkoholister kunde anses ur

allmän social synpunkt lämplig. Att kommunerna, på sätt som föresloges,

helt befriades från skyldigheten att bestrida ifrågavarande kostnader torde

nämligen kunna antagas komma att medföra en minskning i kommunernas

intresse att på ett tidigt stadium på egen bekostnad ingripa mot dem av

deras medlemmar, som kunde befaras tillhöra förevarande alkoholisttyp, och

framför allt att söka vidtaga åtgärder till förekommande av ett dylikt vagabonderande

levnadssätt. För att undvika en sådan utveckling syntes kostnaderna

för de vagabonderande alkoholisternas omhändertagande böra åläggas

den kommun, som i fattigvårdshänseende vore att anse såsom hemortskommun.

Till stöd för en dylik anordning torde även kunna åberopas, att när

det gällde äldre alkoholister av ifrågavarande typ det ofta kunde bliva föremål

för tvekan, huruvida de borde omhändertagas enligt bestämmelserna i alkoholistlagen

eller enligt föreskrifterna i fattigvårdslagen.

Venngarnsstyrelsen yttrade:

Styrelsen ville fästa uppmärksamheten på att enligt lagen den 9 april

1937 (nr 128) vårdkostnaden komme att bestridas av statsverket i alla sådana

fall, där beslutet om intagning meddelats på grund av anmälan, som åklagare

ingivit beträffande återfallsfyllerist, för vilken bötesförvandling ifrågasatts.

Då ingripande mot vagabonderande fyllerister i allmänhet torde komma att

ske efter dylik av åklagare gjord anmälan och då dessutom enligt kungörelsen

den 23 april 1937 (nr 206) nykterhetsnämndens möjligheter att erhålla gottgörelse

av statsmedel för vård av alkoholister, som icke ägde hemortsrätt i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

/

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kommunen, numera utökats, syntes det icke för närvarande erforderligt att i

ytterligare ökad utsträckning av statsmedel bestrida kostnaden för vård av

ifrågavarande personer.

Departementschefen.

För den händelse vistelsekommun, som gjort ansökning örn att en vagabonderande

alkoholist skall omhändertagas, ålägges att svara för vårdkostnaderna,

kan det befaras, att åtgärder från sådan kommuns sida mot dylika

alkoholister icke alls eller blott sällan komma att vidtagas. Med hänsyn härtill

torde det vara oundgängligt, att kostnaderna för vagabonderande alkoholisters

vård bestridas av statsverket.

Härefter upptager jag till behandling frågan örn särbestämmelser rörande

samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd.

III. Frågan om införande av särskilda bestämmelser

rörande samarbete mellan läkare och

nykterhetsnämnd.

Inledningsvis har omnämnts, att nykterhetsnämndernas riksförbund i

skrivelse den 25 november 1936 hemställt örn sådan ändring av alkoholistlagen,

att bestämmelse införes, varigenom läkare ålägges att, när han erhållit

kännedom örn förhållande, som bör föranleda ingripande av nykterhetsnämnd,

ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden.

Bestämmelser örn anmälningsplikt för läkare rörande sociala missförhållanden,

som komma till hans kännedom, finnas redan i gällande författningar.

Sålunda föreskrives i 23 § fjärde stycket lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

att polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon

vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, därom

bör göra anmälan hos styrelsen.

Enligt 17 § andra stycket barnavårdslagen den 6 juni 1924 hava kommunal

myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst

så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska att, då de i sin verksamhet

erhållit kännedom örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens

ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

Läkares nu omförmälda anmälningsplikt har även uttalats i § 59 allmänna

läkarinstruktionen den 19 december 1930, vilken paragraf behandlar läkares

åligganden i allmänhet. I dess punkt 13 föreskrives, att det åligger varje

läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarkonsten,

att, då han under sin verksamhet erhåller kännedom örn förhållanden, som

böra föranleda fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds ingripande, ofördröjligen

göra anmälan till sådan styrelse eller nämnd.

I förevarande sammanhang må emellertid erinras örn den läkare enligt § 60

läkarinstruktionen åliggande allmänna tystnadsplikten. Där stadgas, att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 207.

läkare ej må yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat,

ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom

eller dess uppkomst; dock medför denna läkarens plikt icke någon inskränkning

i hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande

eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.

Under förarbetena till gällande alkoholistlag var frågan örn plikt för tjänstemän

och vissa yrkesutövare att göra anmälan till nykterhetsnämnd rörande

fall av alkoholmissbruk, som kommit till vederbörandes kännedom, föremål

för överväganden.

I en till 1927 års sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen ingiven

skrift, undertecknad av utsedda representanter för ett tjugutal sammanslutningar

av nykterhetsnämnder, påyrkades bland annat, att envar, som

under fullgörande av allmän tjänst eller visst yrke, såsom allmän åklagare,

fängelsedirektör, präst och läkare, konstaterade alkoholmissbruk hos någon,

skulle vara pliktig att lämna uppgift därom till nykterhetsnämnden. De sakkunniga

erinrade i sitt förut omnämnda betänkande av år 1929 örn bestämmelserna

i 17 § barnavårdslagen samt förklarade att ett liknande stadgande

syntes vara på sin plats i alkoholistlagen. Det borde gälla för polismyndighet,

kommunal myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens

tjänst i övrigt beträffande i lagen avsedda fall av alkoholmissbruk, dock

endast då de i tjänsten erhållit kännedom därom. Stadgande av sådant innehåll

upptogs i 5 § 1 mom. i 1929 års förslag.

Ifrågavarande bestämmelse gjordes i yttranden över 1929 års betänkande

till föremål för åtskilliga erinringar, särskilt beträffande den föreslagna uppgiftsplikten

för läkare. Socialstyrelsen anförde, att i betänkandet ingen

närmare utredning lämnades rörande bestämmelsen, vilken syntes lämna rum

för tvekan i vissa hänseenden, exempelvis huruvida den läte sig förenas med

gällande föreskrifter örn läkares diskretionsplikt. Flera myndigheter ansågo,

att anmälningsplikt borde åläggas allenast polis- och åklagarmyndigheten.

Länsstyrelsen i Kalmar län förmenade, att allenast polis- och åklagarmyndigheten

samt tjänsteläkare borde vara pliktiga att göra anmälan. Stockholms

stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning fann, att det föreslagna

stadgandet kunde leda till vissa icke önskvärda konsekvenser för t. ex. läkare,

varför stadgandet borde utgå, Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrade,

att nämnden funne bestämmelsen kunna bliva till synnerligt gagn, men förutsatte,

att den icke för läkare eller präst skapade ett åliggande, som trädde

tystnadsplikten för nära.

Departementschefen, statsrådet Larsson, anförde bland annat, att en anmälningsplikt

av den föreslagna omfattningen varken torde vara lämplig eller

av hänsyn till nämndens verksamhet erforderlig. Befattningshavare, vilka

icke hade att i sin tjänst beakta de särskilda förhållanden, som en anmälan

kunde avse, syntes icke böra förpliktas göra anmälan. I departementsförslaget

hade anmälningsskyldighet ålagts polis- och åklagarmyndighet. Bestämmelse

härom fanns upptagen i 10 §.

Riksdagen gjorde ej ändring i lagförslaget på denna punkt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Gällande alkoholistlag innehåller sålunda i 10 § allenast den bestämmelsen,

att det åligger polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom

om förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen

göra anmälan därom hos nämnden. Det må härvid även omnämnas, att

lagens 60 § innefattar en allmän anvisning för myndigheter, som handlägga

ärenden enligt lagen, att de, i den män sådant kan vara till gagn vid fullgörandet

av deras åligganden, böra samarbeta med, bland andra, nykterhetsnämnder.

I rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till lag orri nykterhetsvård intogos

bestämmelserna i gällande lags 10 § med allenast formell jämkning såsom ett

andra stycke i 60 §, vars första stycke motsvarade nuvarande 60 §. Fråga

örn utvidgning av anmälningsplikten upptogs icke till diskussion i revisionens

betänkande.

Nykterhetsnämndernas riksförbund anförde i sin skrivelse den 25 november

1936, bland annat:

En brist i lagstiftningen angående behandling av alkoholister vore, att

den saknade bestämmelse örn samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd.

Det förekomme allt emellanåt, att nykterhetsnämnden vid utredningen örn

en till densamma anmäld persons förhållanden funne, att denne tidigare åtnjutit

sjukhusvård eller eljest fått behandling av läkare för sjukdomssymtom,

som föranletts av alkoholmissbruk, utan att detta meddelats nykterhetsnämnden.

Likaledes kunde det förekomma, att exempelvis hustrun till en

alkoholist gång efter annan sökt läkarvård för nedbrutet nervsystem, som

varit förorsakat av mannens alkoholmissbruk, utan att detta bleve känt för

nykterhetsnämnden, förrän hustrun omsider, då hon funnit utgifterna för

läkarvården vara till intet gagn, anmälde mannen till nykterhetsnämnden,

som därigenom bleve i tillfälle att ingripa mot orsaken till hustruns nedbrutna

nervsystem, nämligen mannens alkoholism. På grund av den tystnadsplikt,

som ålåge läkaren, kunde sådana missförhållanden som de anförda icke

avhjälpas, med mindre det bleve en lagbestämmelse, som ålade läkare att

göra anmälan till nykterhetsnämnden rörande varje fall, där sådana förhållanden

förelåge, att lagen om behandling av alkoholmissbrukare vore tilllämplig.

Införandet av en sådan lagbestämmelse skulle stå i full samklang

med motsvarande stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna. Dessa

stadganden hade givetvis tillkommit för att göra ifrågavarande lagar så effektiva

som möjligt. Samma skäl talade för att alkoholistlagen erhölle en motsvarande

bestämmelse.

I departementspromemorian behandlades, såsom förut nämnts, spörsmålet

örn läkares plikt att göra anmälan till nykterhetsnämnd under särskild huvudrubrik,

utan att dock ståndpunkt togs till frågorna, huruvida författningsbestämmelse

därom skulle införas och huruvida, vid jakande svar härå, sådan

bestämmelse skulle inflyta i alkoholistlagen eller i läkarinstruktionen.

Förevarande spörsmål upptogs till behandling allenast i några få av de

över departementspromemorian avgivna yttrandena, nämligen i yttranden av

medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, nykterhetsnämndernas

riksförbund, Kyrkhults sockens nykterhetsnämnd samt professorn

A. Petrén (i särskilt yttrande, som fogats till Venngarnsstyrelsens

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 207.

utlåtande). I samtliga dessa yttranden tillstyrktes, att författningsbestämmelse

örn anmälningsplikt för läkare i förhållande till nykterhetsnämnd

måtte införas.

Medicinalstyrelsen anförde, att tidpunkten syntes vara inne att utvidga

den i lagens 10 § stadgade anmälningsplikten även till läkare. Denna utvidgning

skulle enligt styrelsens förmenande bäst uppnås genom ändring av § 59

punkt 13 läkarinstruktionen. Professorn Petrén förklarade, att hans mångåriga

verksamhet inom Stockholms stads nykterhetsnämnd givit honom

riklig erfarenhet örn det stora behovet av en bestämmelse med nu ifrågavarande

innehåll. Ett åläggande för läkaren att till nykterhetsnämnden anmäla förhållande,

som borde föranleda dess ingripande, kunde icke anses utgöra ett

större ingrepp i läkarens tystnadsplikt än de i fattigvårds- och barnavårdslagarna

intagna bestämmelserna örn skyldighet att anmäla förhållande, som

borde föranleda dessa kommunala myndigheters ingripande. Statens inspektör

för fattigvård och barnavård ansåg, att skäl talade för att åtminstone tjänsteläkarna

ålades sådan anmälningsplikt, varom nu vore fråga.

Departementschefen.

Från flera håll har vitsordats, att en åtgärd, ägnad att underlätta tillämpningen

i full utsträckning av nuvarande bestämmelser i alkoholistlagen, skulle

vara att ålägga läkare anmälningsplikt beträffande fall av alkoholmissbruk

av den art, att gällande lag kunde antagas vara tillämplig å alkoholmissbrukaren.

Läkaren skulle, då han kommit i beröring med ett sådant fall, vara

skyldig att göra anmälan därom till nykterhetsnämnden.

En anmälningsplikt av angivet slag torde komma att göra avsevärd nytta,

särskilt med hänsyn till möjligheterna att i anledning av en sådan anmälan

i tid kunna vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder. På grund härav har

jag funnit lämpligt att i samband med de i det föregående föreslagna ändringarna

i alkoholistlagen framlägga förslag jämväl rörande införandet i

lagen av bestämmelser om dylik anmälningsplikt. För den tvekan, som i

tidigare sammanhang kommit till uttryck rörande lämpligheten av sådan skyldighet

för läkare, synas mig icke föreligga bärande skäl. Motsvarande bestämmelser

gälla redan nu enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna, utan

att några olägenheter därav försports. För övrigt må erinras därom, att såväl

i alkoholistlagen som i lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar bestämmelser meddelats, vilka förhindra, att vad som

anmälts för nykterhetsnämnden kommer till obehörigas kännedom.

Bestämmelserna rörande den anmälningsplikt för läkare, varom nu är

fråga, torde böra införas i alkoholistlagen. Föreskrifter av samma art på

fattigvårdens och barnavårdens områden hava ju meddelats i därför gällande

lagstiftning. Lämpligaste platsen synes vara 10 §.

Därest alkoholistlagen ändras på föreslaget sätt, torde jag i annat sammanhang

få återkomma till frågan örn införande av bestämmelser i ämnet

jämväl i läkarinstruktionen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 207.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Enligt departementsutlcastet skulle den föreslagna lagstiftningen träda i

kraft den 1 oktober 1938, från och med vilken dag förordningen den 18 juni

1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd skulle

upphävas.

De i utkastet föreslagna stadgandena upptogos såsom ändringar av alkoholistlagen

i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 (nr 128). I anledning

av att de genom sistnämnda lag vidtagna ändringarna i alkoholistlagen

ännu icke trätt i kraft — de skola träda i kraft den dag Konungen förordnar

— föreslogos emellertid vissa särskilda övergångsbestämmelser. Beträffande

sådana paragrafer, som avsågos skola nu ändras men vilka tidigare

undergått ändring genom 1937 års lag — 10, 11, 29, 51 och 52 §§ — infördes

därvid nu ifrågasatta ändringar i den för närvarande gällande lagtexten. Med

den lydelse berörda paragrafer därigenom erhållit föreslogos de skola

gälla intill den dag 1937 års lag enligt Konungens förordnande skall träda

i kraft.

Socialstyrelsen anförde, att — om de nya bestämmelserna trädde i kraft

den 1 oktober 1938 — det rådrum, som skulle stå till uppsiktsmyndighetens

förfogande för erforderliga förberedande åtgärder av olika slag, torde bliva

alltför kort. Med hänsyn härtill syntes ikraftträdandet böra äga rum först

den 1 januari 1939.

I förevarande sammanhang må erinras, att i årets statsverksproposition,

femte huvudtiteln, punkten 61, vid beräkning av anslaget till bidrag till anordnande

av erkända alkoholistanstalter beaktats, hurusom bestämmelserna

i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff göra det nödvändigt,

att vårdmöjligheterna å alkoholistanstalterna i en nära framtid avsevärt

utökas.

Departementschefen.

Den nu föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft vid närmaste

årsskifte eller sålunda den 1 januari 1939. Då bestämmelserna i förordningen

den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd

intagits i alkoholistlagen, torde förordningen samtidigt böra upphävas.

Enär, på sätt förut anförts, val av ledamöter i länsnykterhetsnämnd för

den mandatperiod, som börjar den 1 januari 1939, dessförinnan torde böra

äga rum, har föreskrift därom intagits i övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till att utrymmet å alkoholistanstalterna ännu icke är

tillräckligt, har jag hittills funnit mig förhindrad föreslå någon tidpunkt, då

de år 1937 vidtagna ändringarna i alkoholistlagen skola träda i kraft. Då

dagen för berörda ikraftträdande är oviss, torde övergångsbestämmelser vara

erforderliga i nu förevarande lagförslag i enlighet med vad i departementsutkastet

blivit ifrågasatt. Föreslagna ändringar synas icke tarva särskild

motivering.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majus proposition nr 207.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom

socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag),

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Bilaga A.

Förslag

tili

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om

behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,

28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juni 1931 om behandling

av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa

lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Är någon ----— ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit

under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller fört ett kringflackande liv.

2 Kap.

Om nykterhetsiiänmder.

2 §•

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en länsnykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnderna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

3 §•

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift,

var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt

att i enlighet med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga för

dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,

råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga

drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder mot

olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden

till vederbörande myndigheter; samt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207. 77

att tillhandagå enskilda personer nied de råd och upplysningar, som äga

samband med nämndens uppgifter.

Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad

om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över

att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning

och bistånd.

Nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar

angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Kommunal nykterhetsnämnd

har därjämte att följa dylika råd och anvisningar, som meddelas

av länsnykterhetsnämnden.

Årlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område

samt angående nämndens verksamhet skall avgivas

av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad

till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma

samt

av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen.

Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

4 §•

Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är

ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att

kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till

det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,

dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall

minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen,

vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för--— vara kvinna.

Beträffande valbarhet---motsvarande tillämpning.

I fråga---- stadsfullmäktige meddelar.

5 §•

I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres

av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud.

Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan

lämplig person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga

i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till

ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds

prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan

föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl, Maj:ts proposition nr 207.

6§-

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,

som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas

namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.

Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,

skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till

länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

7 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,

som kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må i den utsträckning

Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

8§-

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning---bestämma därom.

9 §•

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i län, som omfattar två

landsting, vartdera landstinget utse en ledamot samt i län, som omfattar en

stad, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och fullmäktige

i den staden en ledamot.

I län, som omfattar två städer, vilka ej deltaga i landsting, skola, utöver de

av socialstyrelsen och länsstyrelsen utsedda ledamöterna, utses tre ledamöter,

av vilka landstinget utser en och vardera staden en ledamot.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män

och kvinnor, som fyllt tjugufem år. Beträffande obehörighet och rätt att avsäga

sig uppdraget äger vad i 12 § 1 mom. i lagen örn fattigvården finnes

stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för två kalenderår. Avgår ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, utses ersättare för

den tid, som för den avgångne återstått.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt

stadgat.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

79

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10 §•

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn förhållande,

som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin verksamhet

erhållit kännedom.

Örn skyldighet---särskilt stadgat.

11 §•

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två månader

efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande örn de åtgärder,

som vidtagits i anledning av anmälan.

12 §.

Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som

är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller

särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen

kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden

fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor, tillhålla

honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger

nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande

samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom

till vitet.

Då eljest---hans hämtande.

Ordförande i---ovan sägs.

13 §.

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, örn vilken

är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,

där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett

nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör---lämplig anstalt.

Då omständigheterna---två år.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

14 §.

1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall, som i detta kapitel avses,

av kommunal nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden

genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse.

Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder

i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har

sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden, må den kommunala nämnden

ej taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden

föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom i första stycket sägs,

äger länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal

nykterhetsnämnd.

2 mom. Brukar någon, som vistas inom länet, alkoholhaltiga drycker till

uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden förordna,

att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.

Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd i

fråga om sådan person, vilken vistas inom kommunen.

15 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande

vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för

allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas

av obehöriga.

4 Kap.

Om tvångsintagaiule å alkoholistanstalt.

16 §.

1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs,

icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett njdrtert och ordentligt liv

eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill,

äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka örn

förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i

1 mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

17 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han fört ett

kringflackande liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden, ändå att fall,

som avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen

ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholist
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207. 81

anstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för länsstyrelsen att

fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer

på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,

att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen

vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökning, varom i första

stycket förmäles, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare

omhändertaga honom.

Yarder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,

att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

Yad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har han fört ett kringflackande

liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet

föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å

allmän alkoholistanstalt eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas,

omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

28 §.

Sökanden i —--är stadgat.

Yarder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd ställa

den, som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Lag samma — — — andra stycket.

Finner länsstyrelsen — — — tre månader.

Föreligga i---anståndet förverkat.

Yad i — — — två år.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §

sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen

må fortgå under permissionstiden.

Vare sig---hans rättelse.

Där så---meddelade föreskrifter.

Anstaltens styrelse---paragraf avses.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 207.

297 s» 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 207.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på

sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja.

övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig--— hans rättelse.

Där så---meddelade föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade

föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd

prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må

ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv eller fört ett kringflackande liv, må jämväl

polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i sådant

fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen--— efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

Länsstyrelsen har---denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra

stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,

svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel; dock

att, om länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökning, ansvarigheten för vårdkostnaden

åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vars ställe länsnykterhetsnämnden

vidtagit åtgärden.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

83

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen

anföra besvär över beslutet inom trettio dagar från den dag, då han erhöll

del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts, över annat av

nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta

med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra

myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet, samt med systembolag.

62 §.

Finner nykterhetsnämnd, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, från och med vilken dag förordningen

den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å

nykterhetsnämnd upphäves. Redan före den 1 januari 1939 skola dock ledamöter

och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna utses för åren 1939 och

1940.

Därest lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående ändring i vissa delar av

alkoholistlagen vid förstnämnda tidpunkt ännu icke trätt i kraft, skola, intill

dess så sker, 10, 11, 29, 51 och 52 §§ alkoholistlagen hava följande lydelse:

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Enahanda anmälningsplikt

åligger läkare beträffande dylikt förhållande, varom han i sin verksamhet

erhållit kännedom.

11 §•

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

29 §.

Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller att han fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

25 §, har länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av beslutet.

Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän

alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,

när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande

under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under

längre tid än tre månader.

Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall

låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen

medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen

därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna

därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

85

Bilaga B.

[Anm. Texten bär, i den mån den

skiljer sig från nuvarande lag, kursiverats.

— Paragrafnummer inom parentes

i marginalen hänvisa till vissa

motsvarande bestämmelser i gällande

lag-]

Utkast

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)

om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att rubrikerna till 2, 3 och 4 kap. samt 1—17, 20,

28, 29, 43, 47, 48, 51—53, 55, 60 och 62 §§ lagen den 12 juni 1931 örn behandling

av alkoholister (alkoholistlag), 10, 11, 29, 51 och 52 §§ sådana dessa

lagrum skola lyda enligt lag den 9 april 1937 (nr 128), skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

1 §■

Ar någon---ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, under

de två senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för

fylleri eller Järt ett kringflackande liv.

2 Kap.

0 m nykterhetsnämnder.

2§-

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje

län en l äns n y k t erke tsn ämn d. I Stockholm utgör den kommunala nykterhetsnämnden

tillika länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område.

Nykter hetsnämnder na skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

3 §-

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift, var

inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att i enlighet

med vad i denna lag sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga för dess höjande

erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,

råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga

drycker eller ersättning smedel härför samt genom åtgärder mot olaglig

försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden

till vederbörande myndigheter; samt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majas proposition nr 207.

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upyplysningar, som äga samband

med nämndens uppgifter.

Länsnylcterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad örn

de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa

fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd.

Kommunal nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och

anvisningar angående verksamheten, som länsnykterhetsnämnden meddelar, och

länsnykterhetsnämnden har att följa de råd och anvisningar, som socialstyrelsen

meddelar angående länsnykterhetsnämndens och de kommunala nykterhetsnämndernas

verksamhet.

Ärlig berättelse ove)'' nykterhetstillståndet inom nylcterhetsnämnds område samt

angående nämndens verksamhet skall avgivas

av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad till

stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunalstämma

samt

av länsnykterhetsnämnden till länsstyrelsen och socialstyrelsen.

(2 §) Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

4§-

(3 §) Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är ej

särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens

fattigvårdsstyrelse.

Konungeyi äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att

kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd,.

(4 §) Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till

det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras,

dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst

en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara

ledamot av nämnden.

Suppleanter för — — — vara kvinna.

Beträffande valbarhet — — — motsvarande tillämpning.

I fråga — — — stadsfullmäktige meddelar.

5§-

I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres

av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. Till ombud

må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig person,

vilken äger såsom ledamot deltaga i handläggning och avgörande av de ärenden,

som ankomma på nykterhetsnämnds prövning.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall

kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till

ledamot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på

nykterhetsnämnds prövning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan

föredragande, ändå att han icke är av kommunen vald ledamot.

6 §•

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse,

som utgör nykterhetsnämnd, blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn

och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.

Då ordförande, föredragande eller länsnykterhetsnämndens ombud utsetts,

skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till

länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

87

7 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,

som kommunal nykterhetsnämnd enligt 3 och 4 kap. av denna lag bar att

handlägga, må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom

nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

. 8 §•

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt

biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning —--bestämma därom.

9§.

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning:

en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen efter samråd

med kontrollstyrelsen,

en ledamot, som skall vara läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med

medicinalstyrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget, dock att i län, som omfattar två landsting,

vartdera landstinget utser en ledamot och att i län, som omfattar stad,

vilken icke deltager i landsting, landstinget utser en ledamot och fullmäktige i

den staden en ledamot. De av landsting och stadsfullmäktige valda ledamöterna

skola utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder eller förutvarande

ledamöter i sådana nämnder.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses för två år i sänder.

Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet meddelas

av Konungen.

Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt

stadgat.

3 Kap.

Om hjälpåtgärder.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterlietsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.

Örn skyldighet--— särskilt stadgat.

11 §•

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

Där åklagare gjort anmälan, som avses i 10 § andra stycket, åligger det

den kommunala nykterhetsnämnden att skyndsamt och senast inom två må
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

nåder efter det anmälan inkommit lämna åklagaren meddelande om de åtgärder

som vidtagits i anledning av anmälan.

12 §''

Där så erfordras må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den, som

är föremål för undersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller

särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen

kallad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger

nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio

kronor, tillhålla honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd

tid, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans

hämtande samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd,

fälla honom till vitet.

Då eljest---hans hämtande.

Ordförande i — — — ovan sägs.

13 §■

Framgår av kommunal nykterhetsnämnds undersökning, att den, örn vilken

är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden,

där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett

nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör — — — lämplig anstalt.

Då omständigheterna —--två år.

14 §.

1 mom. Finner länsnykterhetsnämnden, att fall som i 1 § sägs av kommunal

nykterhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden

genom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom,

äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest

skolat tillkomma den kommunala nämnden. Har sådan åtgärd vidtagits av länsnykterhetsnämnden,

må ej den kommunala nämnden taga befattning med ärendet

i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

Då länsnykterhetsnämnden vidtager åtgärd, varom. i första stycket sägs, äger

länsnykterhetsnämnden samma befogenheter, som tillkomma kommunal nykterhetsnämnd.

2 morn. Brukar någon, som vistas inom länet eller där äger hemortsrätt,

alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden

förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke

må till honom utminuteras. Enahanda befogenhet tillkommer kommunal nykterhetsnämnd

i fråga örn sådan person, vilken vistas inom kommunen.

15 §•

(14 §) Då undersökning eller annan åtgärd vidtages på föranstaltande av kommunal

nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd, bör noga tillses, att den,

som åtgärden avser, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis

störes i lovlig verksamhet.

Yad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål

för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

89

4 Kap.

Om tvång »intag ande å alkoholistanstalt.

16 §.

1 mom. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 §

sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom

därtill, äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka örn

förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

2 mom. Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall, som i 1

mom. avses, till länsstyrelsen avgiva ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

17 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han under de två

senast förflutna åren fört ett kringflackande liv, äger den kommunala nykterhetsnämnden,

ändå att fall, som avses i 16 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten

i orten hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må

intagas å allmän alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej

hinder för länsstyrelsen att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran för säkerhet eller liv så överhängande, att åtgärd, som ankommer

på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, eller föreligger anledning befara,

att den, örn vilken är fråga, kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen

vidtagit åtgärd i anledning av sådan ansökan, varom i första stycket förmäles,

har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare

omhändertaga honom.

Yarder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,

att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten

utan uppskov göra sådan ansökning.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv eller har han under de två senast

förflutna åren fört ett kringflackande liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill

äro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta om att han i avbidan

på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkolistanstalt eller, örn plats

å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på

annat lämpligt sätt.

28 §.

Sökanden i — — — är stadgat.

Yarder heslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnd ställa den,

som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

(15 §)

(16 §)

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majus proposition nr 207.

liv eller fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §,

har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Lag samma--— andra stycket.

Finner länsstyrelsen---tre månader.

Föreligga i---anståndet förverkat.

Vad i — — — två år.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall

anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §

sågs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen

må fortgå under permissionstiden.

Vare sig —--hans rättelse.

Där så — — — meddelade föreskrifter.

Anstaltens styrelse---paragraf avses.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning

på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt kommunal nykterhetsnämnd att

därom besörja. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet

därom.

Vare sig---hans rättelse.

Där så — — — meddelade föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot

meddelade föreskrifter, må kommunal nykterhetsnämnd, där han ej genom

hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan

åtgärd prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att

han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig

för annans personliga säkerhet eller eget liv eller fört ett kringflackande liv,

må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och

skall i sådant fall vad i 17 § andra och tredje styckena stadgas äga tilllämpning.

I ansökningen---efter utskrivningen.

Vad i 16 § 2 mom. föreskrives för där avsedda fall äger motsvarande tilllämpning

för dé fall, varom i denna paragraf är Jråga.

Länsstyrelsen har---denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § tredje stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelas den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3. där beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra

stycket;

4. där någon jämlikt 37 § kvarliålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande

å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där

vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga

medel, dode att, orri länsnykterhetsnämnd gjort sådan ansökan, ansvarigheten

för vårdkostnaden åvilar den kommunala nykterhetsnämnd, i vilkens ställe

länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärden.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos länsstyrelsen

anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han

erhöll del därav. Över beslut av nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 morn. må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom tid, som nyss nämnts. Över annat av nykterhetsnämnd

enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån

sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta

med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra

myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet, samt med systembolag.

62 §.

Finner nykterhetsnämnd att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk

såsom i 1 § sågs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe

eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra

anmälan härom hos överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1938, från och med vilken dag

förordningen den 18 juni 1937 (nr 438) med vissa föreskrifter i avseende å

nykterhetsnämnd upphäves.

Har Konungen icke förordnat, att lagen den 9 april 1937 (nr 128) angående

ändring i vissa delar av alkoholistlagen den 1 oktober 1938 eller

tidigare skall träda i kraft, skall, intill den dag lagen den 9 april 1937 (nr

128) enligt Konungens förordnande skall träda i kraft, 10, 11, 29,51 och 52

§§ alkoholistlagen hava följande lydelse:

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn

förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.

11 §*

Har den kommunala nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majus proposition nr 207.

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall

nämnden skyndsamt föranstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann

kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter.

29 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att

den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget

liv eller fört ett kringflackande liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §,

har länsstyrelsen att föranstalta örn verkställighet av beslutet.

Finner länsstyrelsen, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän

alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen,

när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande

under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå

under längre tid än tre månader.

Föreligga särskilda skäl till antagande, att den, som beslutet avser, skall

låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen

medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen

därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen

må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna

därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 17 § andra

stycket, 20 §, 25 § andra punkten och 29 § andra stycket, skall statsverket

vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande

fall, nämligen

1. _ där beslutet grundats därpa, att den intagne är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

93

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

10 mars 1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 21 februari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 4 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (allcoholistlag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.

Lagrådet yttrade:

Emot den i 1 § upptagna och i åtskilliga följande paragrafer återgående

bestämmelsen att internering skall kunna ske, där någon som är hemfallen

åt alkoholmissbruk »fört ett kringflackande liv», hava under utredningen

yppats vissa betänkligheter. Lagrådet utgår från att bestämningen »kringflackande

liv» icke kan hänföras till den, som under verklig utövning av

lovligt yrke mestadels uppehåller sig på skilda orter, och att fördenskull

icke åt stadgandet kan givas en så vidsträckt tolkning som på några håll

antagits. För att emellertid med något större tydlighet utmärka, att det

vagabonderande levnadssätt, som här avses, icke skall tillhöra det förflutna

utan vid tiden för åtgärden alltjämt fortgår, synes kunna vara till fördel,

om i lagtexten ordet »fört» utbytes mot »för».

Den föreslagna ändringen i 28 § inskränker sig till att i andra stycket ordet

»nykterhetsnämnden» utbytts mot »nykterlietsnämnd». Härmed lärer vara

avsett att där länsnykterhetsnämnden varit sökande, denna har att föranstalta

om erforderlig övervakning, men att i annat fall sådan befogenhet

tillkommer den kommunala nykterhetsnämnden. Den avsedda innebörden

av stadgandet synes böra tydligare uttryckas; i varje fall lärer den nuvarande

avfattningen vara mindre ägnad att framkalla missförstånd än den

föreslagna.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Med förslagets allmänna läggning lärer bäst överensstämma att länsnykterhetsnämnd

tillerkännes befogenhet att föranstalta örn den verkställighet

av beslut, vilken ankommer på kommunal nykterhetsnämnd, i det fall

att denna nämnd obehörigen underlåter att vidtaga åtgärd för verkställigheten.

I övrigt föranleder förslaget ej erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 207.

95

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

ä Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

[Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 10 mars

1938 avgivna utlåtande över det den 4 februari 1938 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni

1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

:

4 ‘Vad lagrådet yttrat rörande utbyte av ordet »fört» mot »för» torde böra

beaktas såvitt angår 1, 17, 20 och 48 §§. Sådant utbyte synes däremot

icke böra äga rum i 29 och 52 §§.

På sätt lagrådet i fråga om den i 28 § föreslagna ändringen anfört, har

avsikten varit, att, där länsnykterhetsnämnden varit sökande, denna hade

att föranstalta om erforderlig övervakning, men att i annat fall sådan befogenhet

tillkomme den kommunala nykterhetsnämnden. För att tydligare

än som i remitterade förslaget skett uttrycka nämnda innebörd föreslår jag,

att ordet »nykterhetsnämnden» utbytes mot »nykterhetsnämnd, som gjort

ansökning i ärendet».

Jag är ense med lagrådet därom, att det med förslagets allmänna läggning

bäst torde överensstämma, att länsnykterhetsnämnd tillerkännes befogenhet

att föranstalta om den verkställighet av beslut, vilken ankommer

på kommunal nykterhetsnämnd, i det fall att denna nämnd obehörigen

underlåter att vidtaga åtgärd för verkställigheten. En bestämmelse av

sådant innehåll synes därför böra upptagas såsom ett tredje stycke i 28 §.

Utöver vad i det föregående angivits hava smärre jämkningar av redaktionell

natur vidtagits i 2 och 9 §§.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad nu angivits

ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:307 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring av gällande bestämmelse angående tillsättande av underläkare vid vissa av landsting eller s. 5 i texten
  2. 2LU 1938:55 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 s. 1 i texten