Sök i Ratio Lex

Angående anslag till sjömanshusen m. m

1938-02-25 · 100 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:210, Angående anslag till sjömanshusen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till sjömanshusen

m. m.; given Stockholms slott den 25

februari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Sköld:

I årets statsverksproposition (tionde huvudtiteln, punkt 54, samt elfte huvudtiteln,

punkterna 23—26) har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1938/1939 beräkna dels

till ersättning åt sjömanshusen ett anslag av 356,000 kronor dels ock till förbättring

av pensioneringen inom fjärde klassen vid handelsflottans pensionsanstalt

ett förslagsanslag av 38,400 kronor, till förbättring av pensioneringen

inom de tre första klasserna vid anstalten ett anslag av 116,300

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 210.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kronor, till tilläggspensioner under år 1938 åt pensionstagarna vid anstalten

ett förslagsanslag av 164,300 kronor och till förvaltningsbidrag åt anstalten

ett anslag av 6,100 kronor. Sedan utredningen i ärendet slutförts, torde jag

nu ånyo få anmäla detsamma.

Sjömanshusen.

Enligt § 1 förordningen den 13 juli 1911 (nr 86) angående sjömanshusen

i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. (sjömanshusförordningen)

ankommer det på Kungl. Majit att bestämma varest sjömanshus skall finnas.

För närvarande äro sjömanshusen till antalet 47, vart och ett med

sitt distrikt. Distrikten omfatta tillsammans hela riket.

Den allmänna uppsikten över sjömanshusen utövas av kommerskollegium.

Varje sjömanshus förvaltas av en direktion, bestående av fem ledamöter,

vilka väljas av redare och sjöfolk på visst fastställt sätt. Direktionsledamöterna

åtnjuta ej någon ersättning för uppdraget.

Vid varje sjömanshus skall finnas en ombudsman, vilken är föredragande

hos direktionen och äger deltaga i dess överläggningar men ej i besluten.

Ombudsman förordnas av kommerskollegium efter visst föreskrivet ansökningsförfarande.

Övriga biträden vid sjömanshus tillsättas av respektive

direktioner. Avlöningarna till sjömanshusens tjänstemän fastställas av kollegium

efter förslag av vederbörande direktioner.

Enligt § 1 mom. 1 förenämnda förordning, sådant stadgandet lyder genom

kungörelse den 22 december 1922 (nr 629), hava sjömanshusen till ändamål:
att

föra förteckning över svenska sjömän, som användas i handelssjöfart,

samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhållande;
att

verkställa sjöfolks på- och avmönstring samt handhava därmed i samband

stående angelägenheter;

att i den ordning gällande värnpliktsförfattningar föreskriva tillhandagå

i avseende å de värnpliktigas inskrivning och redovisning;

att beträffande sjömännen och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande

myndigheter som redare och fartygsbefälhavare de upplysningar, varav

de kunna vara i behov;

att förvalta till sjömanshusen hörande kassor och fonder jämte inflytande

avgifter och övriga medel;

samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl sjömän

som änkor och barn efter sjömän.

Sjömanshusens viktigaste inkomster utgöras av tonavgifter, hyresavgifter,

botes- och vitesmedel, som jämlikt särskilda bestämmelser kunna tillfalla sjömanshusen,

räntor å egna fonder samt anslag av statsmedel.

Tonavgift skall jämlikt § 21 sjömanshusförordningen, vilken paragraf

senast ändrats genom kungörelse den 8 december 1933 (nr 641), erläggas för

fartyg, som avgår från Sverige till utrikes ort, och utgår, örn fartyget är

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

3

svenskt eller tillhör en främmande nation, i vars hamnar svenska fartyg behandlas

lika med samma nations egna, med fem öre men i annat fall med

åtta öre för varje fullt ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet.

Hyresavgift skall jämlikt § 22 samma förordning, sådan paragrafen lyder

enligt kungörelsen nr 629/1922, vid avmönstring från svenskt fartyg, å

vilket besättning påmönstrats för utrikes fart, erläggas av befälhavare samt

av var och en av besättningen med en procent av deras under tiden från

påmönstringsdagen förtjänta lön eller hyra.

Vad angår sjömanshusens understödjande verksamhet är jämlikt § 18

sjömanshusförordningen sjöman, som är eller varit inskriven vid sjömanshus

och erlagt hyresavgift, därest han under anställning å svenskt fartyg

ådragit sig sådan kroppsskada eller sjuklighet eller ock iråkat den ålderdomsbräcklighet,

att han ej vidare kan göra sjötjänst, och om han är i torftiga

omständigheter, berättigad att från det sjömanshus han tillhör eller

senast tillhört erhålla ett efter hans nödtorft och sjömanshusets tillgångar

lämpat årligt understöd.

Änka och barn efter sjöman, som innehaft eller kunnat erhålla understöd

eller som avlidit under utövningen av sitt yrke, äga ock, där de äro i torftiga

omständigheter, att från det sjömanshus mannen eller fadern senast

tillhört åtnjuta ett efter deras nödtorft och sjömanshusets tillgångar lämpat

årligt understöd.

Anslag av statsmedel till ersättning till sjömanshusen utgick för vart och

ett av åren 1900—1911 med 30,000 kronor, för vart och ett av åren 1912—

1920 med 40,000 kronor och för vart och ett av åren 1921—1932 med 162,000

kronor. Efter förslag av den s. k. granskningsnämnden nedsattes anslaget

av 1933 års riksdag med omkring 10 procent eller 16,000 kronor till 146,000

kronor, med vilket belopp anslaget sedermera utgått. Av kommerskollegium

under senare åren gjorda upprepade framställningar örn höjning av anslaget

till åtminstone det belopp, varmed det före den vid 1933 års riksdag

vidtagna nedsättningen utgick eller 162,000 kronor, hava med hänsyn till det

läge, vari frågan om sjömanshusens organisation och därmed sammanhängande

förhållanden befunnit sig, icke vunnit statsmakternas bifall.

Vid föredragning den 11 juni 1937 av riksdagens skrivelse nr 10, punkt 42,

angående anslag till ersättning åt sjömanshusen för budgetåret 1937/1938 förordnade

Kungl. Majit, att för beredande under år 1937 åt sjömanshusen av

ersättning för dem åliggande bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning

samt för andra dem åvilande uppgifter för statsverkets räkning skulle

utgå följande belopp till de särskilda sjömanshusen, nämligen:

Sjömanshuset i:

Falkenberg......

400

Sjömanshuset i:

Haparanda .....

100

Gävle ..........

500

Hudiksvall . . . .

100

Göteborg ......

18,300

Hälsingborg ... .

. . »

9,000

Halmstad ......

, . . »

5,600

Härnösand......

2,500

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Sjömanshuset i:

Sjömanshuset i:

Jönköping ......

. . kronor

100

Skellefteå ........

kronor

100

Kalmar ........

. . »

8,000

Stockholm ........

4,500

Karlshamn......

»

10,000

Strömstad ........

»

10,400

Karlskrona......

. . »

2,500

Sundsvall ........

»

1,000

Karlstad ........

»

400

Söderhamn ......

1,600

Kristianstad . . . .

. . »

1,400

Söderköping ......

»

100

Kungälv ........

. . »

300

Södertälje ........

»

900

Landskrona . ...

. . »

2,300

Sölvesborg ........

2,500

Lidköping ......

. . »

800

Trälleberg ........

»

500

Linköping ......

»

100

Uddevalla ........

15,100

Luleå ..........

. . »

100

Umeå ............

»

400

Lysekil ........

. . »

1,500

Uppsala ..........

»

100

Malmö ........

»

3,000

Vadstena..........

»

100

Marstrand ......

6,800

Varberg ..........

»

1,000

Norrköping . .. .

1,000

Visby ............

6,000

Nyköping ......

2,500

Västervik ........

»

10,700

Oskarshamn . . . .

. . »

7,500

Västerås ..........

»

300

Pitp/J

100

Ystad ............

»

100

Ronneby ........

100

Örnsköldsvik......

100

Simrishamn ... .

. . »

5,500

Summa

kronor

146,000

Handelsflottans pensionsanstalt.

Under rubriken Handelsflottans pensionsanstalt äro i riksstaten för budgetåret

1937/1938 under elfte huvudtiteln uppförda följande anslag:

Bidrag till pensionsanstalten, förslagsanslag ............ kronor 140,000

Förbättring av pensioneringen inom anstaltens fjärde klass,

förslagsanslag .................................... » 35,000

Förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna

............................................ » 31,000

Tilläggspensioner under år 1937 åt pensionstagarna, förslagsanslag

........................................ » 125,000

Förvaltningsbidrag .................................. » 1,500

Beträffande ifrågavarande fem anslags historik och användning torde här

få lämnas en kortfattad redogörelse.

Den genom handelsflottans pensionsanstalt utövade pensionsverksamheten

har sitt historiska ursprung i och anses i viss mån utgöra vederlag för den

sjöfolket tidigare sedan gammalt tillkommande men sedermera indragna

s. k. föringen.

Med föring menades ursprungligen en viss kvantitet varor, som sjömännen

ägde rätt att utan erläggande av frakt föra med sig ombord. Den vinst, de

vid försäljningen av dessa varor kunde erhålla, utgjorde — helt eller delvis

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

5

— deras lön. Då tullar infördes i landet, gjorde sjömännen emellertid

anspråk på att den tullfrihet, som var dem beviljad för gods, som de för

eget behov medförde, även skulle komma det gods till del, som de under

namn av töring hemförskaffade. Härigenom tillskyndades staten förluster,

och till följd därav upphävdes den fria föringen i dess ursprungliga betydelse

genom 1667 års sjölag, som i stället bestämde, att varje sjöman vid ankomst

till svensk hamn efter slutad utrikes resa skulle äga att vid tullverket

uppbära ett visst belopp penningar i förhållande till det värde skepparen

för varje läst betingat. Sedermera fixerades denna förmån till bestämda

belopp, olika för olika tjänstebefattningar ombord.

Sedan en kommitté, som skulle avgiva betänkande örn handelssjöfartens

behov och utvägar till dess befrämjande, år 1829 väckt förslag om ändring i

gällande bestämmelser angående föringen, uppdrog Kungl. Majit år 1837 åt

kommerskollegium att avgiva yttrande över berörda förslag. Kollegium ansåg,

att föringen borde upphöra och att i stället en motsvarande summa

skulle anslås till pensionering av sjöfolk jämte deras änkor och barn. Efter

ytterligare utredningar avgav Kungl. Majit vid 1862—1863 årens riksdag proposition,

vari föreslogs, att rikets ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande,

i enlighet med vissa i propositionen närmare angivna grunder, av en

pensionsanstalt för befälhavare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till utrikes

fart använda segel- och ångfartyg ävensom för maskinister och eldare

å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Majit rikets ständer att medgiva, att, såsom bidrag

till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få av tullmedlen

utgå ett belopp ungefärligen svarande mot föringen, vilken däremot ej

vidare skulle till sjöfolket utbetalas. Det belopp, som sålunda skulle tillkomma

pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande

till lästetalet av de fartyg, till vilkas besättningar föring utgått, samt

ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att för det dåvarande,

då lästetalet av de till utrikes sjöfart begagnade svenska fartygen under

senaste åren uppgått till mellan 110,000 och 120,000 läster, anslaget fastställdes

till 24,000 riksdaler eller närmast det belopp, som föringen då utgjorde,

men framdeles bleve ökat med 1,000 riksdaler för varje fullt femtusental

utöver 120,000, varmed lästetalet å sådana fartyg kunde komma att

tillväxa.

Sedan rikets ständer bifallit Kungl. Majits berörda förslag, förordnade

Kungl. Majit den 29 januari 1864 örn inrättande av en handelsflottans pensionsanstalt,

varjämte reglemente för anstalten av Kungl. Majit samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten av tullmedlen utgående anslag,

vilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten såsom reservationsanslag

under rubriken bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, utgick till

en början till anstalten även ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och

sjöfartsfonden. I samband med indragning av sistnämnda anslag höjdes vid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1869 års riksdag det förra av tullmedlen utgående anslaget med motsvarande

belopp eller 50,000 kronor.

Med anledning av under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes fart

använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts framställning,

anslaget av 1871 års riksdag från förutvarande 74,000 kronor till 78,000 kronor.

I sammanhang därmed förändrades anslaget till förslagsanslag i den

mening, att den utbetalning till handelsflottans pensionsanstalt, som på grund

av nämnda anslag finge äga rum, skulle utöver de 50,000 riksdaler, som vid

1869 års xiksdag beviljats i stället för det förut utgående bidraget från handels

och sjöfartsfonden, utgöra, såsom motsvarande föringen, dels 24,000

riksdaler och dels därjämte 1,000 riksdaler för varje fullt tal av 2,880 nyläster

(5,000 svåra läster), varmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda

fartyg överstege 69,120 nyläster (120,000 svåra läster).

På grund av den fortsatta tillväxten i de svenska till utrikes sjöfart använda

fartygens lästetal höjdes anslaget av 1909 års riksdag till 101,000 kronor

och av 1928 års riksdag till 120,000 kronor. Från och med budgetåret

1934/1935 utgår anslaget med 140,000 kronor.

Till skillnad från sjömanshusens på behovsprincipen grundade understödsväsende

har den av handelsflottans pensionsanstalt utövade verksamheten

så till vida karaktären av en verklig pensionering, att vederbörande sjöman

är — oberoende av sin ekonomiska ställning — berättigad till pensions erhållande,

därest han uppfyller vissa villkor beträffande ålder och tjänstgöring.

Pensionerna åsyfta allenast ålderdomsförsörjning för sjömännen

själva.

Enligt reglementet för pensionsanstalten förvaltas densamma av en direktion,

som har sitt säte i Stockholm och består av en ordförande och två ledamöter,

vilka samtliga förordnas av Kungl. Majit.

Villkoren för pensions erhållande äro: att hava uppnått 55 års ålder samt

att hava varit 25 år inskriven å svenskt sjömanshus och, utan att hava gjort

sig skyldig till rymningsbrott, tillbragt denna tid huvudsakligen i tjänstgöring

under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd

å svenskt örlogsfartyg. På direktionens särskilda omprövning må emellertid

bero, huruvida den, som rymt men åter inställt sig och därefter pålitligt

tjänstgjort minst 15 år och så länge, att hans tjänstetid därigenom tillsammans

utgör 30 år, må, därest övriga föreskrivna villkor blivit uppfyllda,

tillgodonjuta pensionsrätt.

Förenänmda villkor örn viss tjänstgöring hava tillämpats så, att vederbörande

ansetts berättigad till pension, om han under de 25 år, han varit inskriven

å sjömanshus, tjänstgjort i utrikes sjöfart under 17 års tid sammanlagt

minst 150 månader.

Äro pensionssökande flera än som med anstaltens tillgångar kunna pensioneras,

skall den äga företräde till pension, vilken först blivit därtill berättigad.

Hava två eller flera samtidigt blivit pensionsberättigade och finnas

ej pensionsrum för alla, avgöres företrädet genom lottning.

Ansökan örn pension ingives i regel till direktionen för det sjömanshus,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

7

där sökanden är eller senast varit inskriven, och ankommer det på direktionen

att med utredning och yttrande vidarebefordra ansökan till anstalten.

Emellertid må ansökan, åtföljd av vederbörlig utredning, även ingivas direkt

till anstalten.

Pensionstagarna indelas i fyra klasser, nämligen:

första klassen, bestående av fartygsbefälhavare, som avlagt sjöofficerseller

sjökaptensexamen av första klassen (enligt Kungl. Maj:ts brev den 28

mars 1879 till pensionsanstaltens direktion skola hit också räknas fartygsbefälhavare,

som avlagt sjökaptensexamen vid navigationsskola i riket),

andra klassen, bestående av fartygsbefälhavare med sjökaptensexamen av

andra klass (enligt nyssnämnda brev skola hit också räknas styrmän,

som på grund av styrmansbrev föra befäl å handelsfartyg i fart bortom Skagen

och Lindesnäs),

tredje klassen, bestående av oexaminerade befälhavare, styrmän och ångmaskinister,

samt

fjärde klassen, bestående av övrigt sjöfolk och eldare å ångfartyg.

Antalet pensioner bestämdes ursprungligen sålunda:

i första klassen: 100 pensioner, vardera å 160 kronor;

i andra klassen: 100 pensioner, vardera å 120 kronor;

i tredje kassen: 100 pensioner, vardera å 100 kronor;

i fjärde klassen: 600 pensioner, vardera å 60 kronor.

I reglementet har emellertid meddelats föreskrift därom att, i den mån

pensionsfondens tillgångar sådant medgiva, skola pensionsrummens antal

inom de fyra klasserna i nyss angivna förhållande ökas.

Sedan det visat sig, att pensionsanstalten icke förmådde lämna pension

till alla, som uppfyllde de i reglementet för anstalten stadgade villkor för

pensions erhållande, gjordes redan under 1880-talet upprepade framställningar

om beredande av bättre pensionsförhållanden inom anstalten, vilka

framställningar emellertid ej ledde till något resultat.

1900 års riksdag beslöt, på grund av inom båda kamrarna väckta motioner,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta, så

snart ske kunde, utreda frågan örn ett förbättrat pensioneringssätt beträffande

sjömän och därom framlägga förslag vid en kommande riksdag. Sedan Kungl.

Maj:t tillsatt en kommitté för ändamålet, avgav denna, den s. k. sjömanspensioneringskommittén,

den 15 november 1904 förslag i ämnet. I ett den

11 januari 1909 häröver avgivet yttrande avstyrkte kommerskollegium på

anförda skäl kommitténs förslag. Samtidigt som kollegium i nämnda utlåtande

förutsatte ytterligare utredning av frågan i särskilt sammanhang förklarade

kollegium sig emellertid anse, att under tiden, tills frågan blivit löst,

vissa åtgärder borde vidtagas i syfte att pensioneringen av de tre första

klasserna skulle göras effektiv i så måtto, att de, som enligt reglementets

anda och mening vore berättigade till pension, också skulle komma i åtnjutande

därav vid den avsedda tiden samt att fjärde klassens med allenast

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

60 kronor årligen utgående pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. I anslutning

härtill hemställde kollegium om anvisande för ändamålet av visst

angivet belopp.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Majit den 5 mars 1909 fann vederbörande

departementschef sig av anförda skäl icke kunna tillstyrka sjömanspensioneringskommitténs

förslag. Däremot beslöts proposition till riksdagen

avseende anvisande av ytterligare medel i form av förslagsanslag till

visst belopp för förbättring av pensioneringen från pensionsanstalten i huvudsaklig

överensstämmelse med kollegii förslag.

Statsutskottet vid 1909 års riksdag ansåg, att frågan om pensioneringens

utsträckning till större antal, än reglementet medgåve, borde tills

vidare anstå. Däremot menade utskottet, att hinder ej förelåge att tillmötesgå

det andra med förslagsanslaget avsedda ändamålet eller höjande av

pensionsbeloppen i fjärde klassen från 60 till 90 kronor, och hemställde utskottet,

att riksdagen måtte för detta ändamål bevilja å extra stat för år

1910 ett förslagsanslag å 31,000 kronor. Utskottets hemställan bifölls av

riksdagen. ,

Detta anslag har sedermera anvisats för varje helt budgetår, på senare år

med ett till 35,000 kronor förhöjt belopp. Anslaget har alltjämt förslagsanslags

natur. För anslagets användning gäller, att pensionsanstaltens direktion

äger att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i reglementet för

anstalten och direktionens därå grundade beslut kommer att för respektive

halvår av varje budgetår eller någon del av dessa tidsperioder uppbära pension

inom fjärde klassen, för motsvarande tid utbetala fyllnadspension efter

30 kronor, för år räknat.

Medan sökande inom fjärde klassen i allmänhet erhöllo sina pensioner

inom i reglementet föreskriven tid, hade emellertid väntetiden för sökande

inom övriga tre klasser blivit allt längre. Härav föranledda övervägandena

ledde till framläggande vid 1912 års riksdag av en proposition, vari hemställdes

örn ett extra anslag av 31,000 kronor till handelsflottans pensionsanstalt,

åsyftande att möjliggöra väntetidens nedbringande till i huvudsak

högst fem år. Propositionen bifölls av riksdagen.

Beträffande ifrågavarande, till förbättring av pensioneringen inom anstaltens

tre första klasser sålunda beviljade anslag, vilket alltsedan år 1913

för varje helt budgetår utgått med oförändrat och till 31,000 kronor begränsat

belopp, har förordnats

att anslaget skall användas uteslutande för pensioneringen inom de tre

första klasserna av handelsflottans pensionsanstalt;

att de i reglementet för nämnda pensionsanstalt meddelade bestämmelser

angående proportionen av pensionsrummens antal i de olika klasserna icke

skola i fråga örn användningen av anslaget äga tillämpning;

att de tre första klasserna skola vid anslagets fördelning betraktas såsom

en pensionsklass och de inom densamma pensionssökande sålunda erhålla

pension från anslaget i den ordning, de blivit inom anstalten pensionsberättigade,

oavsett vilken klass de tillhöra; samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2i0.

9

att utbetalningen av de med tillhjälp av ifrågavarande anslag beviljade

nya pensionerna skall verkställas å den tid, i den ordning och efter de grunder,

som reglementet i övrigt föreskriver.

I detta sammanhang torde böra erinras örn att — sedan Kungl. Majit genom

brev den 24 mars 1871 medgivit, att ett belopp av högst 12,000 kronor

finge av överskottet å de för pensioneringen i fjärde klassen anvisade medel

årligen tillsvidare användas för uppehållande av pensioneringen i anstaltens

tre första klasser, tagna såsom en — förordnade Kungl. Majit genom brev

den 14 mars 1873 vidare, bland annat, att, såsom bidrag till uppehållande

av pensioneringen inom pensionsanstaltens tre första klasser, tagna såsom en,

finge, tillsvidare och så länge därav gjordes behov, årligen av fjärde klassens

årliga överskott användas ytterligare 12,000 kronor, allt med förbehåll att

ifrågavarande medel icke kunde finnas till hela eller någon del av sitt belopp

vara för sitt ursprungliga ändamål erforderliga, i vilket fall så stor del därav,

som då vore för pensioneringen i nämnda klass behövlig, skulle till detta i

reglementet avsedda behov behörigen användas.

Detta beslut, som sedermera alltjämt kunnat i viss omfattning tillgodogöras

för det avsedda syftet, möjliggjordes genom det förhållandet, att inom

fjärde klassen anmälda, till pension berättigade sökande understeg antalet för

nämnda klass bestämda pensionsrum.

Vidare har riksdagen, på framställning av Kungl. Majit, för vald och

ett av åren 1919—1922 för beredande av tilläggspensioner åt pensionstagarna

vid handelsflottans pensionsanstalt å tilläggsstat anvisat ett förslagsanslag

av 106,000 kronor. Från och med budgetåret 1923/1924 har anslag för ändamålet

upptagits å riksstaten. Anslaget utgår från och med budgetåret 1932/

1933 med ett till 125,000 kronor förhöjt belopp.

I avseende å användningen av sistnämnda anslag har pensionsanstaltens

direktion bemyndigats att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i

anstaltens reglemente och direktionens därå grundade beslut under respektive

kalenderår eller någon del därav uppbure pension från anstalten, utbetala

tilläggspension med följande belopp, nämligen inom anstaltens första

klass med 80 kronor, inom den andra klassen med 60 kronor, inom den tredje

klassen med 50 kronor och inom den fjärde klassen med 45 kronor, därvid skall

iakttagas, att tilläggspensionerna skola till vederbörande pensionärer utgå

å de tider, i den ordning och efter de grunder, som gällande reglemente föreskriver

i fråga örn de från anstalten utgående ordinarie pensionerna.

Pensionsbeloppen äro sålunda i respektive klasser numera 240 (160 + 80),

180 (120 + 60), 150 (100 + 50) och 135 (60 + 30 +45) kronor.

På grund av avkastningen av pensionsanstaltens medelstillgångar och förenämnda

statsanslag har jämväl de ordinarie pensionsrummens antal efter

hand kunnat ökas, så att de numera uppgå till 260 i en var av de tre första

klasserna och 1,560 i fjärde klassen eller sålunda tillhopa 2,340.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Den 30 juni 1937 utgjorde pensionärernas antal:

i första klassen.................. 475

i andra » 174

i tredje > 459

i fjärde » 1,215

eller tillsammans 2,323.

Överskjutande antal pensionärer inom första och tredje klasserna har tillkommit

på grund av bestämmelserna i förenämnda brev den 14 mars 1873

och de förut omförmälda för användningen av anslaget å 31,000 kronor till

förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna, tagna såsom en

pensionsklass, meddelade föreskrifterna.

Enligt vad som upplysts föreligger emellertid ett antal till pension inom fjärde

klassen berättigade sökande, vilkas ansökningar icke kunnat upptagas till

slutlig prövning. Till följd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts nyssnämnda

brev måste därför tillsvidare, tills jämvikt åter nåtts, med beviljandet av ytterligare

pensioner inom första och tredje klasserna anstå.

Vid pensionsanstalten äro anställda en kamrerare och sekreterare med arvode

av 3,300 kronor, en kanslist med arvode av 1,400 kronor och en vaktmästare

med arvode av 850 kronor, varjämte mindre arvoden utgå till visst

biträde i övrigt. Dessa arvoden liksom kostnaderna i övrigt för anstaltens

förvaltning bestridas ur anstaltens s. k. förvaltningskostnadsfond, varjämte

alltsedan år 1920 av riksdagen anvisats ett anslag såsom bidrag till täckande

av förvaltningskostnaderna. Bidraget är, såsom förut nämnts, i riksstaten

för innevarande budgetår upptaget till 1,500 kronor, därav 1,000 kronor avses

till beredande av samma arvoden åt anstaltens befattningshavare, som utgått

sedan år 1924, samt 500 kronor utgöra bidrag till anstaltens hyreskostnad.

Sedan direktionen över handelsflottans pensionsanstalt i skrivelse den 30

augusti 1937 hemställt om åtgärd för beredande av anslag åt anstalten för

budgetåret 1938/1939 för förenämnda olika ändamål till samma belopp som

de för löpande budgetår anvisade, framhöll emellertid direktionen i en annan

sagda dag avlåten skrivelse, att starka billighetsskäl talade för att särskilda

åtgärder snarast möjligt vidtoges i syfte att åtminstone väsentligen undanröja

väntetiden för pensions erhållande för sökande inom anstaltens samtliga pensionsklasser.

Enligt av direktionen verkställda preliminära beräkningar skulle

en omedelbar pensionering av sådana pensionssökande, vilkas ansökningar

på grund av bristande medelstillgång vore beroende på framtida prövning,

medföra en årlig kostnadsökning av omkring 118,000 kronor, som skulle fördela

sig å de tre anslagen till förbättring av pensioneringen inom anstaltens

fjärde klass, till förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna

och till tilläggspensioner åt pensionstagarna med respektive 3,400 kronor,

75,300 kronor och 39,300 kronor.

Vidare framhöll direktionen behovet av en tämligen genomgripande revision

av det för anstalten gällande reglementet av den 29 januari 1864. I sak
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

11

ligt hänseende hade därvid särskilt synts direktionen böra ifrågakomma viss

revidering av reglementets bestämmelser beträffande olika befattningshavares

inom handelsflottan fördelning på de olika klasserna. Den härav föranledda

kostnadsökningen beräknade direktionen till högst 10,000 kronor. Enligt direktionens

mening skulle slutligen den avsedda förbättringen av pensioneringen

från anstalten kräva ökad årlig arbetshjälp, vilken kostnad uppskattades

till 1,600 kronor, varjämte kostnaden för biträde vid erforderlig engångsprövning

av inneliggande ansökningar uppskattades till 3,000 kronor. Med utgångspunkt

från de av direktionen sålunda gjorda beräkningarna skulle medelsbehovet

under de särskilda anslagen till pensionsanstalten — bortsett

från anslaget till bidrag till anstalten — för budgetåret 1938/1939 belöpa sig

till respektive (35,000 + 3,400 =) 38,400 kronor, (31,000 + 75,300 + 10,000

=) 116,300 kronor, (125,000 + 39,300=) 164,300 kronor och (1,500 + 1,600

+ 3,000=) 6,100 kronor.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 4 januari 1938 av frågan om anslag

till handelsflottans pensionsanstalt för budgetåret 1938/1939 anförde jag följande:
Den

av direktionen väckta frågan örn ytterligare förbättring av pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt torde få anses äga starkt samband

med den inom kommerskollegium pågående utredningen rörande sjömanshusens

organisation och gestaltningen av den till sjömanshusen för närvarande

knutna understödsverksamheten. Med hänsyn därtill hade direktionens ifrågavarande

framställning överlämnats till kommerskollegium för att av kollegium

tagas under övervägande vid berörda utrednings bedrivande. Det vore

avsett, att ärendet skulle hinna slutberedas i sådan tid, att proposition kunde

föreläggas 1938 års riksdag. I avbidan därå torde i förslaget till riksstat för

budgetåret 1938/1939 samtliga nu ifrågavarande anslag böra allenast beräknas.

Anslagen syntes därvid böra upptagas med de av direktionen angivna

beloppen.

Kungl. Maj :ts framställning till riksdagen avläts i enlighet med min sålunda

gjorda hemställan.

Verkställda utredningar.

I anledning av väckt motion anhöll 1915 års riksdag i skrivelse nr 175, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande sjömanshusen i riket, i syfte

att dessa institutioner på ett ändamålsenligare sätt än dittills måtte tillvarataga

sjöfolkets intressen. Riksdagen anförde i berörda skrivelse bland annat, att

en undersökning borde företagas rörande sjömanshusens befattning med de

värnpliktigas inskrivning och redovisning, varvid även borde beräknas, till

vilket belopp kostnaderna därför ävensom för sjömanshusens förvaltning för

övriga statsändamål kunde belöpa sig. I samband därmed borde övervägas,

i vad mån ett särskiljande av sjömanshusens understödjande och förvaltande

myndighet kunde äga rum. Skulle för värnpliktsärendenas behandling en

centralisering visa sig lämplig, borde givetvis även undersökas, om så kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Mapts proposition nr 210.

vara förhållandet jämväl för handhavandet av andra uppgifter, som sjömanshusen

hade att fylla.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att med tillhjälp av

sakkunniga verkställa den av riksdagen begärda utredningen ävensom att till

Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, avlämnade

av kollegium tillkallade sakkunniga, 1917 års sjömnnshuskommitterade,

den 18 november 1919 betänkande och förslag till sjömanshusens omorganisation,

därvid de sakkunniga i fråga om antalet sjömanshus förordade en

minskning från 47 till 31.

I anledning av hemställan av 1919 års riksdag i dess skrivelse nr 304, hade

Kungl. Maj:t den 20 september 1919 uppdragit åt de s. k. skeppstjänstkommitterade

att verkställa utredning angående förbättrad allmän pensionering av

sjömän. Sedan skeppstjänstkommitterade den 28 februari 1923 avgivit betänkande

med förslag till lag om särskild pensionsförsäkring av sjöfolk, underkastades

förslaget i ett flertal över detsamma avgivna utlåtanden en kritisk

granskning, varvid bland annat yrkanden på en omarbetning av detsamma

framställdes i fråga om såväl huvudgrunder som detaljer.

Under framhållande, att något slutligt avgörande beträffande sjömanshuskommitterades

förslag till omorganisation av sjömanshusen icke kunde

åvägabringas, förrän ställning tagits till skeppstjänstkommitterades berörda

förslag angående ordnande av sjömanspensioneringen, men att det vore angeläget

att, i avvaktan på en slutlig lösning av de båda frågorna, en åtminstone

provisorisk omorganisation av sjömanshusen åstadkommes, framlade

kommerskollegium i skrivelse den 23 september 1927 förslag till indragning

av flertalet av de av sjömanshuskommitterade till indragning föreslagna sjömanshusen,

nämligen sjömanshusen i Piteå, Skellefteå, Hudiksvall, Uppsala,

Södertälje, Söderköping, Linköping, Vadstena, Jönköping, Ronneby, Falkenberg,

Kungälv och Lidköping, i samband varmed ny distriktsindelning

av sjömanshusen och ny indelning av dem å de olika rullföringsområdena

skulle verkställas.

Sedan till Kungl. Majit ingivits särskilda framställningar om bibehållande

av sjömanshusen i Ronneby, Falkenberg, Hudiksvall och Lidköping samt

kommerskollegium i utlåtanden häröver den 30 december 1927 icke funnit

anledning frångå sitt tidigare avgivna förslag om indragning av, bland andra,

nämnda sjömanshus, uttalade vid anmälan inför Kungl. Maj :t av frågan

örn anslag till sjömanshusen för budgetåret 1928/1929 dåvarande chefen för

handelsdepartementet efter erinran om kollegii ifrågavarande förslag, att

det vore hans avsikt att framdeles anmäla förslaget för Kungl. Maj:ts prövning.

1928 års riksdag anförde emellertid, att det icke syntes riksdagen

lämpligt att, innan slutlig ståndpunkt kunnat tagas till omorganisationsfrågan

i hela dess vidd, vidtaga indragning av vissa sjömanshus och i samband

därmed verkställa ny sjömanshusdistriktsindelning och ny indelning

av sjömanshusen å de olika sjörullföringsområdena, samt att riksdagen sålunda

icke kunde biträda kollegii av departementschefen förordade förslag

härutinnan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

13

Efter det kommerskollegium genom särskild remiss anbefallts att utlåta

sig i anledning av, bland annat, vad vid riksdagen förekommit beträffande

kollega förslag i ämnet samt kollegium i utlåtande den 10 oktober 1928 förmält

sig icke hava funnit anledning frångå sitt ifrågavarande förslag och

hemställt örn åtgärder snarast möjligt för genomförande av de indragningar

av sjömanshus, varom kollegium tidigare gjort framställning, gjorde vid

1929 års riksdag dåvarande chefen för handelsdepartementet anmälan av

enahanda innebörd som den, vilken gjorts vid föregående riksdag. Riksdagen

framhöll emellertid, att anledning till frångående av 1928 års riksdags

uppfattning i ämnet icke heller då syntes i princip föreligga.

Sedan Kungl. Maj:t — i anledning av ett uttalande av 1933 års riksdag

— den 2 juni 1933 anbefallt kommerskollegium att avgiva yttrande och förslag

rörande åtgärder för nedbringande av sjömanshusens förvaltningskostnader,

anförde kollegium i skrivelse den 19 i sistnämnda månad, jämte det

kollegium gav anvisning på vissa mindre kostnadsbesparingar, att det mötte

stora svårigheter att med dåvarande organisation av sjömanshusen ernå någon

mera beaktansvärd minskning av sjömanshusens förvaltningskostnader.

I anledning härav anmodade dåvarande chefen för handelsdepartementet

i skrivelse den 29 september 1933 kommerskollegium att — enär det statsfinansiella

läget alltjämt nödvändiggjorde, att statens utgifter i möjligaste

mån hölles nere — verkställa den överarbetning av kollega i förenämnda

skrivelse den 23 september 1927 framlagda förslag angående indragning av

vissa sjömanshus, som, med hänsyn till vad sedermera förekommit eller eljest,

kunde finnas påkallad, ävensom att till handelsdepartementet inkomma

med sålunda reviderat förslag i ämnet.

I skrivelse den 22 november 1933 anförde kommerskollegium, att det vid

de undersökningar, som gjorts rörande verksamhetens omfattning vid sjömanshusen

och vissa därmed sammanhängande förhållanden, hade befunnits,

att de av kollegium förut till indragning föreslagna sjömanshusen alltjämt

tillhörde de sjömanshus, som i avseende å bland annat mönstringsverksamheten

hade den minsta omfattningen. I anslutning härtill föreslog

kollegium indragning från och med den 1 januari 1935 av förstnämnda sjömanshus

— 13 till antalet — samt ytterligare ett sjömanshus, nämligen sjömanshuset

i Haparanda, vars verksamhet i alldeles särskilt hög grad efter

den senaste undersökningen gått tillbaka.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 3 januari 1934 av frågan örn anslag

å riksstaten för budgetåret 1934/1935 till sjömanshusen uttalade vederbörande

departementschef, att då kommerskollegii förslag till indragning av

sjömanshus syntes honom väl grundat, det vore hans avsikt att framdeles

anmäla detsamma för Kungl. Maj:ts prövning; och framhöll departementschefen

i detta sammanhang, bland annat, att den indragning av vissa sjömanshus,

varom fråga alltså vöre, icke föregrepe spörsmålet örn sjömanshusorganisationens

definitiva ordnande och att den i ingen mån komme att

inkräkta på de understöd, som av sjömanshusens medel utginge till vissa

understödstagare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1934 års riksdag uttalade i skrivelse nr 10, att den icke funnit anledning

att i princip frångå sin tidigare uttalade uppfattning i fråga om indragning

av sjömanshus. Visserligen syntes skäl tala för ett övervägande, huruvida

icke vissa sjömanshus med ringa omfattning, bland annat i fråga om sin

understödsverksamhet, kunde indragas för åstadkommande av förbilligande

av sjömanshusens administrationskostnader. Emellertid vore riksdagen av

den meningen, att en indragning i den av kommerskollegium och departementschefen

ifrågasatta omfattningen icke borde vidtagas, förrän frågan

om sjömanspensioneringens ordnande och i samband därmed frågan om sjömanshusens

organisation i hela dess vidd blivit lösta.

Med avseende å spörsmålet om sjömanspensioneringen hade Kungl. Majit,

på grund av bland annat de förut nämnda mot skeppstjänstkommitterades

förslag riktade anmärkningarna, den 31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års

pensionsförscikringskommitté att utreda möjligheterna för en rationellare

samverkan mellan de olika former av pensioner och understöd, som stöde

till buds för invalida eller ålderstigna sjömän och för sjömäns efterlevande,

ävensom alt framlägga av utredningen betingade förslag härutinnan.

Nämnda kommitté, som den 26 april 1934 avgav betänkande med förslag

rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen, framhöll i särskild

skrivelse samma dag, att särbestämmelser rörande sjöfolket och deras efterlevande

icke lämpligen kunde infogas i den lagstiftning, som reglerade den

allmänna pensionsförsäkringen, samt att sjömanspensioneringsfrågan och

frågan om den allmänna pensionsförsäkringen icke ägde sådant sammanhang

med varandra, att de borde lösas i ett sammanhang. I anslutning härtill

hemställde kommittén, att uppdraget åt kommittén att verkställa ifrågavarande

utredning måtte återkallas.

Emellertid hade Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium att avgiva yttrande

i anledning av vad 1934 års riksdag anfört beträffande frågan om indragning

av sjömanshus samt att inkomma med det förslag i ämnet, vartill

kollegium kunde finna anledning.

Kommerskollegium avgav utlåtande i ämnet den 17 maj 1934. Därvid

framhöll kollegium, att kollegium på närmare angivna skäl icke kunde finna,

att hänsynen till sjömanspensioneringsfrågan behövde förhindra den indragning

av sjömanshus, varom vore fråga; och framlade kollegium ett i obetydlig

grad modifierat förslag till sådan indragning. I samband härmed erinrade

kollegium örn 1928 års pensionsförsäkringskommittés nyssnämnda hemställan

och fäste uppmärksamheten på, hurusom det visat sig, att det svävande

läget av frågan örn åstadkommande av en särskild sjöfolkspensionering

lade vissa hinder i vägen för mera definitiva anordningar beträffande

sjömanshusen, särskilt i vad anginge ordnande av sjömanshuspersonalens

pensioneringsfråga och ett rättvist utmätande av statsbidraget

till sjömanshusens förvaltningskostnader. Då emellertid enligt

kollega mening betydande olägenheter föranleddes av ett ytterligare uppskov

med dessa frågors avgörande, hemställde kollegium i förevarande sammanhang,

att åtgärder med det snaraste vidtoges i syfte att åvägabringa ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

15

sådant principavgörande beträffande frågan om sjöfolkspensioneringen, som

vore ägnat att skapa en fast utgångspunkt för de ytterligare förfoganden beträffande

sjömanshusens förvaltningsområde, vilka kunde anses av förhållandena

påkallade.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 15 juni 1934 av 1928 års pensionsförsäkringskommittés

skrivelse den 26 april 1934 beslöt Kungl. Majit återkalla

det kommittén den 31 maj 1929 meddelade utredningsuppdraget. Vid samtidigt

skedd anmälan inför Kungl. Majit av ärendet i övrigt anförde föredragande

departementschefen — efter att hava erinrat om vad som tidigare i

saken förekommit — bland annat följande:

Vid övervägande av frågan örn sjöfolkets pensionering hade han kommit

till den uppfattningen, att någon vidare åtgärd i syfte att införa särskilda

bestämmelser rörande sådan pensionering icke i dåvarande läge borde företagas.

Framhållas finge i detta sammanhang, att 1928 års pensionsförsäkringskommitté

i sitt nyssnämnda betänkande föreslagit en avsevärd uppmjukning

av då gällande regler för beskärning av pensionstillägg på grund av

pensionslagares inkomst, vilket skulle innebära väsentligt förbättrad ställning

för pensionsberättigade sjömän.

Frågan om sjömanshusens omorganisation syntes därför böra upptagas till

förnyad omprövning med utgångspunkt från att särskilda bestämmelser rörande

pensionering av sjöfolket icke ifrågasattes.

Vid denna omprövning borde övervägas, örn och i vilken utsträckning sjömanshusinstitutionen

borde bibehållas eller till sin allmänna natur förändras;

i samband därmed borde även frågorna om sjöfolkets inskrivning, mönstringsväsendet

och värnpliktsredovisningen, understödsväsendet samt sjömanshuspersonalens

stat och pensionering undersökas och övervägas.

I anslutning härtill hemställde departementschefen, att 1919 års riksdags

förenämnda skrivelse nr 304 om sjömanspensioneringen icke skulle föranleda

någon Kungl. Majits vidare åtgärd, att åt kommerskollegium måtte uppdragas

att verkställa utredning i de av honom angivna hänseenden, samt till

Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,

samt att kollegium måtte bemyndigas att för ifrågavarande utredningsarbete

anlita biträde av sakkunniga personer.

Kungl. Majit beslöt i enlighet med denna hemställan.

Med anledning av det kommerskollegium sålunda meddelade uppdraget

tillkallade kollegium såsom sakkunniga att biträda vid utredningsarbetet ledamoten

av riksdagens första kammare, verkställande direktören i Sveriges

redareförening sjökaptenen O. A. Nordborg, ledamoten av riksdagens andra

kammare, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet C. A. Lindberg, verkställande

direktören i Sveriges fartygsbefälsförening sjökaptenen G. S. Osvald,

ombudsmannen vid sjömanshuset i Göteborg R. Bråkenhielm och förste aktuarien

i pensionsstyrelsen fil. licentiaten E. G. Lindh. I utredningen hava

därjämte deltagit såsom representant för marinstaben kommendörkaptenen

av första graden i marinen E. E. Ström, beträffande frågor som beröra de

värnpliktigas inskrivning och redovisning, samt såsom representant för socialstyrelsen

byråassistenten för sjöfartsärenden, sjökaptenen E. A. F. Eggert.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

De sakkunniga hava den 30 december 1937 till kommerskollegium överlämnat

en promemoria med utredning och förslag i fråga örn huvudgrunderna

för den framtida organisationen av sjömanshusen m. m.

Sedan yttranden över berörda promemoria avgivits av statskontoret, chefen

för marinen, försäkringsinspektionen, styrelsen för statens pensionsanstalt,

Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening,

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewartsföreningen, direktionerna

för de olika sjömanshusen samt magistraterna respektive stadsstyrelserna

i vissa städer, har kommerskollegium med eget utlåtande den 15 februari

1938 till Kungl. Maj:t överlämnat nämnda promemoria och yttranden samtidigt

varmed kollegium uttalat sig dels, efter särskilda remisser, över en framställning

av Göteborgs fartygsbefälhavareförening om åtgärder i syfte att föreskrifter

måtte utfärdas därom att allenast den, som avlagt sjökaptensexamen,

skulle kunna förordnas till ombudsman vid sjömanshus, över en framställning

av »sjömanshuskonferensens» beredningsutskott örn sjömanshuspersonalens

pensionering och över en framställning av direktionen för sjömanshuset

i Ronneby örn bibehållande av därvarande sjömanshus dels ock över en

direkt till kollegium ingiven framställning av direktionen för sjömanshuset i

Södertälje om bibehållande av sjömanshuset därstädes.

Förslag till omorganisation m. m.

Vid den redogörelse jag nu går att lämna för de inom kommerskollegium

tillkallade sakkunnigas förslag jämte däröver avgivna yttranden och kollega

utlåtande i ämnet torde jag för översiktlighetens skull få behandla detta under

fem avdelningar, nämligen: 1. Sjömanshusens organisation, 2. Avlöningar och

omkostnader, 3. Statsbidrag till sjömanshusen, 4. Sjömanshuspersonalens pensionering

samt 5. Pensions- och understödsväsendet.

1. Sjömanshusens organisation.

Sakkunniga. Efter att bland annat hava redogjort för sjömanshusens arbetsuppgifter

ingå de sakkunniga på en redogörelse för av dem undersökta

möjligheter till förenklingar i den nuvarande organisationen med hänsyn dels

till sjömanshusens befattning med de värnpliktigas inskrivning och redovisning,

dels till sjöfolkets civila registrering ävensom på- och avmönstring med

därmed i mera omedelbart samband stående angelägenheter dels ock till

andra sjömanshusens uppgifter. De sakkunniga hava härvid inriktat sig på

en centralisering av sjömanshusorganisationen antingen genom sjömanshusens

ersättande med ett centralregister eller genom indragning

av vissa sjömanshus.

Vad angår sjömanshusens befattning med vårnpliktsangelågenheter sammanfatta

de sakkunniga resultatet av sina undersökningar på följande sätt:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

17

Det syntes kunna fastslås, att en del av de sjömanshusombudsmännen nu

åvilande uppgifterna för de värnpliktigas inskrivning och redovisning m. m.

skulle kunna övertagas och fullgöras av ett centralregister, som försåges med

härför lämpad personalutrustning, medan åter andra dithörande uppgifter

finge anförtros åt andra. Uppenbarligen skulle en ytterligare splittring av

de militära arbetsuppgifterna bliva följden och en ny myndighet för befattning

med sjöfolkets värnpliktsförhållanden tillkomma. Det syntes ock vara

påtagligt, att samma precision i avseende å ifrågavarande uppgifters bestridande,

som för närvarande kunde förutsättas, knappast skulle kunna i fortsättningen

påräknas.

Ehuru å andra sidan ur militär synpunkt icke kunde anses föreligga något

avgörande hinder mot sjömanshusens ersättande med ett centralregister, syntes

emellertid böra framhållas, att en omläggning på angivet sätt av sjöfolkets

redovisning ur samma synpunkt icke kunde vara önskvärd och att

sålunda en dylik omläggning icke borde komma till stånd, för såvitt icke

andra tvingande skäl därtill föranledde.

Det torde emellertid även framgå, att en mindre långt gående centralisering

av sjömanshusen icke kunde möta hinder ur militär synpunkt och att

ett antal av de minsta sjömanshusen utan nämnvärd olägenhet kunde indragas

men att det åter ur samma synpunkt icke kunde befinnas önskvärt att

utsträcka indragningen av sjömanshus härutöver.

Resultatet av de sakkunnigas undersökning rörande verkningarna beträffande

den civila inskrivningen och registreringen av sjöfolket av en mer eller

mindre långt driven centralisering av sjömanshusinstitutionen har synts de

sakkunniga angiva, att en så stark centralisering, som inrättandet av ett

centralregister skulle förutsätta, icke skulle medföra sådana fördelar, som

åtminstone för närvarande uppvägde de olägenheter, vilka skulle bliva förbundna

därmed. Däremot syntes det få anses ådagalagt, att en centralisering

av institutionen därhän, att antalet sjömanshus genom indragning av de 17

mindre sjömanshus, där antalet årligen förekommande mönstringar vore

jämförelsevis mycket ringa, inskränktes till 30, skulle, utan några nämnvärda

olägenheter, medföra vissa fördelar genom den koncentration av verksamheten,

som därav bleve en följd.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang beträffande betydelsen av en

ändring av inskrivningsbestämmelserna vid en indragning av nyssnämnda 17

sjömanshus följande:

Av en härutinnan verkställd specialundersökning framginge, att under

femårsperioden 1930—1934 i genomsnitt per år nyinskrivits vid sjömanshusen

i hela landet 2,578 sjömän. Härav hade i genomsnitt per år allenast 396

sjömän eller 15.4 °/o nyinskrivits vid ifrågavarande 17 sjömanshus, och av

nämnda 396 sjömän hade endast 226 eller 57 %> varit personligen närvarande

vid det av dessa sjömanshus, som inskrivningen gällde, under det att

återstående 170 eller 43 °/o förmedlats av annat sjömanshus, där vederbörande

inställt sig i samband med påmönstring, medan av samtliga 2,578 nyinskrivna

sjömän icke mindre än 1,880 eller 72.9 % varit personligen närvarande vid

det dem tilldelade sjömanshuset och 698 eller 27.1 %> förmedlats. Av vid

återstående 30 sjömanshus nyinskrivna eller alltså 2,182 (=2,578—396) sjömän

hade 1,654 (= 1,880 — 226) eller 75.8 °/o inskrivits utan förmedling, un
Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 210.

der det att återstoden eller 528 (=698— 170), d. v. s. 24.2 % vid inskrivningen

förmedlats av annat sjömanshus än det, de skulle tillhöra. Av samtliga 698

förmedlade utgjorde de vid nyssnämnda 17 sjömanshus med förmedling inskrivna

170 sjömännen 24 %; ett jämförelsevis högt procenttal i betraktande

av att antalet vid dessa sjömanshus (vid 1936 års slut) inskrivna, 6,746, uppgick

allenast till 13.6 % av samtliga i landet sjömanshusinskrivna, nämligen

49,444.

Vad mönstringarna anginge hade medelantalet dylika per år under perioden

1934—1936 vid nämnda 17 sjömanshus uppgått till 2,932 eller allenast 3.8

% av samtliga i riket under samma period till ett medelantal per år av 76,379

uppgående mönstringar.

Vidkommande andra sjömanshusens uppgifter än de förutnämnda framhålla

de sakkunniga vissa olägenheter rörande sjömanhusens ekonomiska

förvaltning m. m. vid en starkare centralisering av förvaltningsorganen, de

lokala direktionerna. I avseende härå uttala de sakkunniga följande:

Enligt gällande bestämmelser vore de nuvarande organisatoriska anordningarna

intimt anknutna till lokalt begränsade distrikt och därpå grundad

regional registrering av sjöfolket. Uppenbart vore, att, i mån som genom en

starkare centralisering av institutionen ett avlägsnande skedde från den sålunda

lokalt orienterade organisationen, svårigheter uppstode för bibehållande

av nuvarande former för förvaltningen av hithörande angelägenheter.

Skulle centraliseringen utmynna i slopandet av all lokal registrering av sjöfolket

och inrättandet av ett centralregister, bleve följden, att man finge

söka finna andra former än de nuvarande för en dock alltjämt i princip

bibehållen, på något sätt distriktsvis bestämd lokal förvaltning. Denna utväg

skulle emellertid medföra organisatoriska problem, vilkas lösande på ett

tillfredsställande sätt mötte svårigheter, vartill komme, att en organisation,

vilken på här avsett sätt skulle i väsentliga avseenden i varje fall till sin yttre

form frigöras från de lokalt betonade intressesynpunkterna, knappast skulle

kunna väntas bliva föremål för det intresse på vederbörligt håll, som dock

uppbure den nuvarande organisationsformen och i betydande grad utgjorde

en förutsättning för dess tillfredsställande administrering.

De sakkunniga tillägga emellertid, att de olägenheter i nu ifrågavarande

avseenden, som sålunda torde vara förbundna med en starkare centralisering

av sjömanshusen, däremot knappast skulle kunna beräknas göra sig

märkbart gällande vid en mera måttligt tilltagen indragning av sjömanshus,

förslagsvis i den omfattning, som tidigare angivits, eller alltså ned till

ett behållet antal av 30 sjömanshus. Nu åsyftade förhållande framginge

bland annat därav, att sjömanshuskassorna vid de 17 sjömanshus, som skulle

ifrågakomma till indragning, vid årsskiftet 1936/1937 uppginge till 1,399,207

kronor eller allenast 12.8 % av samtliga sjömanshusens motsvarande tillgångar

samt donationsfonderna vid samma tidpunkt till 3,040 kronor eller endast

0.17 % av motsvarande fonder vid samtliga sjömanshus.

Beträffande inverkan på organisationsspörsmålet av sjömanshusens från

deras uppkomst huvudsakligaste och alltjämt mycket betydelsefulla uppgift,

understödsverksamheten, framhålla de sakkunniga, att ett ur de sakkunnigas

undersökningar framkommet reformprogram — till vilket i det

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

19

följande återkommes — syftade till den nuvarande understödsverksamhetens

ombildning, såvitt anginge sjöfolket självt — befäl och manskap — till en

mera direkt pensionsbelonad verksamhet, som skulle centraliseras. De sakkunniga

anföra i anslutning härtill vidare:

Det vore uppenbart att realiserandet av delta reformprogram skulle kunna

anses i och för sig innefatta skäl för en starkare centralisering av verksamheten

vid sjömanshusen än den här föreslagna. Beaktas borde emellertid,

att understödsverksamhet efter behovsprincipen avsåges skola alltjämt i

viss omfattning tills vidare bibehållas, nämligen såvitt anginge sjömäns.

änkor. För bestridandet av denna verksamhetsgren vore bibehållandet av

nuvarande organisationsformer med till lokalt begränsade distrikt hänförda

sjömanshus, med hänsyn till den med utövandet av denna verksamhet förbundna,

av viss lokalkännedom betingade behovsprövningen, motiverad. Ur

synpunkten av här ifrågavarande intressen hade det synts som örn övervägande

skäl talade för att framgå med viss varsamhet vid en centraliserings

genomförande. Beaktas borde ock i detta sammanhang, att även donationsfondernas

vid sjömanshusen utnyttjande i regel förutsatte en på lokalkännedom

grundad behovsprövning.

Att emellertid en indragning av förut omförmälda 17 sjömanshus ur nu

anförda synpunkter icke borde kunna möta några betänkligheter framginge

av det förhållandet, att understödsverksamlieten redan enligt nuvarande bestämmelser

vid ifrågavarande sjömanshus hade jämförelsevis mycket blygsamma

proportioner. Av vid samtliga sjömanshus under år 1936 utdelade

understöd, uppgående till sammanlagt 725,443 kronor, belöpte på nämnda

17 sjömanshus allenast 66,993 kronor eller 9.2 %. Vid förevarande verksamhets

omläggning i antydd riktning skulle en på behovsprövning beroende

understöds1!Weilling vid dessa senare sjömanshus, därest de bibehölles, bliva

förhållandevis än mera obetydlig.

Efter att vidare hava framhållit att de sakkunniga undersökt möjligheterna

för — förutom en så stark centralisering av sjömanshusen som inrättandet

av ett centralregister förutsatte — en centralisering ned till allenast 14

bibehållna sjömanshus men icke heller funnit en så stark centralisering i

varje fall för närvarande vara att förorda, meddela de sakkunniga, hurusom

resultatet av undersökningarna därför blivit, att det ansetts lämpligt

att åtminstone för närvarande stanna vid en indragning av sjömanshusen f

Simrishamn, Lidköping, Västerås, Ronneby, Hudiksvall, Jönköping, Haparanda,

Varberg, Falkenberg, Södertälje, Söderköping, Skellefteå, Piteå, Kungälv,

Vadstena, Linköping och Uppsala.

De sakkunniga understryka i anslutning till delta sitt förslag, att av den i

skilda avseenden framlagda utredningen syntes få anses med tydlighet framgå,

att en centralisering av sjömanshusorganisationen i nu angiven omfattning

icke kunde väntas för vare sig sjöfolket, fartygen, vederbörande sjöfartsorter

eller de myndigheter, som avsåges skola övertaga de indragna sjömanshusen

hittills åvilande funktioner, föranleda några nämnvärda olägenheter,

då verksamheten vid de lill indragning föreslagna sjömanshusen vore

av förhållandevis mycket ringa omfattning. Däremot läge det i öppen dag,

att framträdande fördelar ur organisatoriska och andra synpunkter skulle

vinnas genom den koncentrering av verksamheten vid sjömanshusen, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skulle bliva följden av en centralisering i åtminstone här ifrågasatt utsträckning.

De sakkunniga anföra härutinnan:

Genom koncentrationen åstadkommes ett icke oväsentligt minskat behov av

rapportering sjömanshusen emellan beträffande sjöfolks tjänstgöring. Det

läge vidare i sakens natur, att ju färre och större de skilda sjömanshusens

distrikt bleve, ju färre anledningar komme att föreligga till sjömäns förflyttning

från ett till annat sjömanshus i samband med ombyte av kyrkobokföringsort.

En maktpåliggande uppgift för den övervakande myndigheten

läge i uppsikten över att vid de olika sjömanshusen enhetligt förfaringssätt

iakttoges med avseende på verksamhetens bedrivande såväl i vad anginge

förandet av register och liggare samt andra inre förvaltningsbestyr som beträffande

understöds- och pensionsväsendet samt övriga utåt riktade tjänsteåtgärder.

Uppenbarligen åstadkommes genom en väsentlig inskränkning av

sjömanshusens antal, sådan som den här föreslagna, en icke obetydlig lättnad

i fullgörandet av denna övervakningsuppgift, vilken lättnad sett på längre sikt

måste bliva till gagn för hela institutionen.

I detta sammanhang torde icke böra lämnas obeaktat, att om ock på senare

tid väsentliga förbättringar vunnits i avseende å sjömanshusens administrativa

skötsel, så hade dock tidigare vid vissa mindre sjömanshus missförhållanden

härutinnan förekommit av ganska allvarlig karaktär; missförhållanden,

vilkas rättelse föranlett avsevärt arbete och vilka kunde tänkas

bliva upprepade, därest vid ombyte av tjänstemän tillbörligt intresse för verksamhetens

noggranna bedrivande skulle visa sig icke föreligga. Genom indragning

av de mindre sjömanshusen, där tjänstemännen av naturliga skäl

icke kunde beredas någon större ersättning för det med tjänsten förbundna

arbetet, skulle utan tvivel anledningar till dylika missförhållanden väsentligen

undanröjas.

Vidare borde uppmärksammas, att genom de föreslagna indragningarna

helt naturligt viss kostnadsbesparing vunnes.

Ytterligare framhålla de sakkunniga, att om — i trots av de skäl, som ansetts

motivera en centralisering av sjömanshusen i åtminstone här föreslagen

omfattning — det likväl skulle av den ena eller den andra anledningen

befinnas kunna ifrågakomma att bibehålla något av de till indragning föreslagna

sjömanshusen, ett dylikt bibehållande icke under några förhållanden

borde få föranleda ökade kostnader för vare sig statsverket eller sjömanshuskassorna.

En oeftergivlig förutsättning för någon dylik jämkning i den

framlagda organisationsplanen — en jämkning, vilken emellertid bestämt

frånråddes — borde sålunda vara, att därav föranledda kostnader bestredes

i särskild ordning och då förslagsvis genom att vederbörande stad, vars intressen

kunde förmenas vara av frågan berörda, påtoge sig dessa kostnader

under villkor, som prövades vara betryggande för arbetsuppgifternas behöriga

utförande.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga slutligen, att, såsom 1917 års

sjömanshuskommitterade vid avgivandet av sitt förslag örn indragning av

sjömanshus framhållit, genom en indragning efter nu angivna måttstock avsevärda

fördelar skulle vinnas i den med igångsättandet av förevarande utredning

avsedda riktning utan att därmed förbundes de olägenheter, som

vore förenade med en starkare centralisering. En dylik mera begränsad in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

21

dragning skulle sålunda ej innebära eit upprivande med ett slag från grunden

av den nuvarande sjömanshusorganisationen men väl kunna tänkas förmedla

övergången till en tilläventyrs ännu något längre gående centralisering,

förutsatt att statsmakterna efter vunnen erfarenhet om verkningarna

av en begränsad indragning framdeles, sedan det nya systemet under någon

mera avsevärd övergångstid vunnit viss stadga, skulle efter då företagen förnyad

utredning finna ett vidare gående på denna väg önskvärt. För dem,

som tilläventyrs skulle vara benägna att förorda en starkare centralisering,

behövde sålunda i själva verket godtagandet av förevarande förslag ingalunda

innebära ett uppgivande av denna tanke. Uppmärksammas borde

ock i detta sammanhang att örn, vilket sakkunniga förordade, registerföringen

vid sjömanshusen successivt omlades enligt kortsystem, underlättades i

framtiden, sedan detta inarbetats, genomförandet av en dylik starkare centralisering,

därest en sådan då skulle ifrågakomma.

De sakkunniga framhålla, att indragningarna påkallade vissa ändringar i

sjömanshusförordningens bestämmelser örn på- och avmönstring samt inskrivning.

På- och avmönstring av sjöfolket verkställdes nu dels vid sjömanshusen

genom ombudsmännen dels ock vid annan ort än där sjömanshus funnes,

av magistratssekreterare eller föreståndaren för tullanstalten, dock att påmönstring

av hel besättning å ort, där varken sjömanshus eller magistratssekreterare

funnes, skulle verkställas av sjömanshusombudsmannen eller magistratssekreterare

inom det sjömanshusdistrikt, dit orten hörde. Inskrivning

verkställdes enligt gällande bestämmelser av sjömanshusombudsman. Indragningen

av sjömanhus, av vilka en del vore belägna i städer utan magistrat,

borde få till följd, att även föreståndare för tullanstalt bemyndigades att påmönstra

hel besättning och utfärda sjömansrulla. Vidare borde inskrivning

av sjöman kunna ske jämväl inför annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman.

I anslutning till sitt förslag örn indragning av vissa sjömanshus hava de

sakkunniga vidare framlagt förslag om ny indelning av riket i sjömanshusdistrikt,

om sjömanshustjänstemännens vid nämnda sjömanshus ställning

och örn förfogandet över kapitaltillgångarna vid desamma m. m.

Vad angår förslaget om ny distriktsindelning av sjömanshusen får jag erinra,

att gällande distriktsindelning är uppgjord i nära anslutning till de forna

tullkammardistrikten (numera tulldistrikt). I överensstämmelse med de förslag,

som framlagts vid tidigare tillfällen, då indragning av sjömanshus ifrågasatts,

föreslå de sakkunniga distriktsindelningen skola, med hänsyn till

dess betydelse för de värnpliktigas inskrivning och redovisning, på sådant

sätt nära ansluta sig till rikets indelning i rullföringsområden, att distriktens

gränser i största möjliga utsträckning sammanfalla med gränserna för

dessa senare områden. Enligt dessa grunder skulle de nuvarande distrikten

för de till indragning ifrågasatta sjömanshusen tillföras kvarblivande, närgränsande

sjömanshusdistrikt. Förslag till ny distriktsindelning har i anslutning

härtill upprättats av de sakkunniga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I fråga om tjänstemännens vid de till indragning föreslagna sjömanshusen

ställning hava de sakkunniga anfört följande:

Ombudsmännen vid samtliga nu till indragning föreslagna sjömanshus, med

undantag av sjömanshusen i Varberg, Västerås och Simrishamn, vore, i avvaktan

på sjömanshusens omorganisation, tillsatta på förordnande allenast tillsvidare,

och då annan personal än dessa ombudsmän icke funnes vid dessa sjömanshus,

syntes särskilda åtgärder beträffande pensionering av eller gratifikation

till i samband med indragning av nämnda sjömanhus entledigade

befattningshavare icke ifrågakomma, så mycket mindre som ombudsmansbefattningarna

på ett undantag när, nämligen vid sjömanshuset i Skellefteå,

innehades såsom bisyssla. Anmärkas borde emellertid, att jämväl ombudsmansbefattningen

vid sistnämnda sjömanshus i och för sig till siu karaktär

i utpräglad grad vore bisyssla. Nu ifrågavarande förordnanden torde böra

förklaras skola från och med den dag, då beslut örn indragningarna av sjömanshusen

trädde i kraft, upphöra att gälla, dock med skyldighet för respektive

ombudsmän att även därefter mot det arvode, som kommerskollegium

efter förslag av vederbörande direktion fastställde, lämna direktionen

eljest brukligt biträde vid förvaltningen av sjömanshusets tillgångar intill

dess de redovisats till kollegium.

Vad därefter anginge ombudsmännen för sjömanshusen i Varberg, Västerås

och Simrishamn, vore att märka, att ehuru dessa icke liksom innehavarna av

nyssnämnda ombudsmansbefattningar vore förordnade allenast tillsvidare,

måste dock deras anställningsform, vilken utgjordes av ett av kommerskollegium

meddelat förordnande, möjliggöra deras entledigande, då förhållandena,

såsom vid en indragning av sjömanshus skulle bliva fallet, sådant påkallade,

i all synnerhet som sjömanshusförordningen uttryckligen föreskreve, att såväl

ombudsman som andra biträden vid sjömanshus kunde, när anledning

därtill förefunnes, entledigas från sina befattningar, den förre av kommerskollegium,

de senare av direktionen. Enahanda förfaringssätt, som förordnats beträffande

ombudsmännen vid övriga till indragning föreslagna sjömanshus,

torde alltså böra komma i tillämpning även beträffande här ifrågavarande

ombudsmän.

Ombudsmännen vid sjömanshusen i Varberg och Västerås vore den förre

tullförvaltare och den senare pensionerad tullförvaltare, och båda innehade

sålunda ombudsmanstjänsten såsom biförtjänst. Någon pension eller gratifikation

syntes därför ej heller beträffande dessa ombudsmän böra vid entledigande

komma i fråga.

Ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn, sjökaptenen Emil Gram,

som vore född den 21 december 1876, hade tillträtt sjömanshusombudsmansbefattningen

därstädes den 1 januari 1929 och åtnjöte i avlöning ett arvode å

2,800 kronor per år med ett intjänat ålderstillägg å 500 kronor jämte å nämnda

arvode och ålderstillägg utgående dyctidstillägg enligt de för icke reglerade

verk fastställda grunder. Vid utgången av år 1938, då indragningarna skulle

träda i kraft och Grams förordnande med förut angiven begränsning skulle

upphöra att gälla, skulle Gram sålunda hava uppnått en ålder av 62 år men

en tjänstetid av allenast 10 år. Vid bedömandet av frågan om skäligheten av

att Gram vid entledigandet tillerkändes någon pension borde beaktas, att

Gram vid sidan av sin ombudsmanstjänst innehade befattning såsom hamnkapten

i Simrishamn, för vilken han enligt uppgift åtnjöte ett årligt arvode av

2,500 kronor. I detta fall föreliggande omständigheter syntes tala för att

Gram vid entledigandet tillerkändes en mindre pension, som därvid borde

utmätas i förhållande till den tid, varunder han innehaft befattningen. Ett

årligt belopp av 800 kronor (= 10/25 X 2/3 X 3,300 avrundat nedåt med hän
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

23

syn till att pensionsavgifter icke erlagts) jämte dyrtidstillägg härå enligt de för

icke reglerade pensioner gällande grunder syntes härvid vara skäligt.

Med avseende å spörsmålet om förfogandet över kapitaltillgångarna vid de

till indragning föreslagna sjömanshusen hava de sakkunniga anfört bland annat

följande:

Kapitaltillgångarna vid ifrågavarande sjömanshus uppginge, såsom förut

nämnts, vid årsskiftet 1936/1937 vad anginge de s. k. sjömanshuskassorna till

1,399,207 kronor och vad beträffade donationer till 3,040 kronor. Bland nämnde

kapitaltillgångar vore att märka en sjömanshuset i Skellefteå tillhörig fastighet

till ett bokfört värde av 85,000 kronor samt en sjömanshuset i Ronneby

tillhörig, till sjömanshem utnyttjad mindre byggnad, uppförd på av staden

kostnadsfritt upplåten tomt.

I anslutning till vad kommerskollegium vid avlämnandet av tidigare förslag

rörande sjömanshusens omorganisation ifrågasatt och till vad statskontoret

anfört i utlåtande den 22 oktober 1927, torde med de indragna sjömanshusens

kapitaltillgångar böra så förfaras, att dylika tillgångar, som den 31

december 1938 innehades av nämnda sjömanshus, i den mån kollegium icke,

beträffande eventuellt förefintliga inventarier av värde såsom museiföremål

eller dylikt, efter vederbörlig utredning annorledes förordnade, snarast möjligt

efter det revision av sjömanshusens förvaltning under år 1938 i behörig ordning

ägt rum och senast den 1 juni 1939 redovisades till kollegium, för att av

kollegium tills vidare förvaltas och göras räntebärande. Nämnda tillgångars

årliga ränteavkastning torde böra, under tiden för tillgångarnas förvaltning

av kollegium, av kollegium årligen fördelas mellan sjömanshusen efter deras

föreliggande behov. Kollegium torde tillika anbefallas att vid lämplig tidpunkt,

dock senast den 30 juni 1943 — då efter överföring till kvarblivande

sjömanshus av de vid indragna sjömanshus inskrivna sjömännen erforderlig

överblick kunnat vinnas rörande antalet olika sjömanshus rätteligen tillhörande

sjömän — efter erforderlig utredning avgiva förslag till Kungl. Maj:t örn

tillgångarnas fördelning mellan då befintliga sjömanshus.

Statskontoret hade i sitt nyssnämnda utlåtande föreslagit, att till indragning

föreslaget sjömanshus, som ägde fastighet, skulle anbefallas att försälja

densamma. Såvitt anginge sjömanshuset i Skellefteå syntes, i anslutning därtill,

åtgärder böra vidtagas för försäljning snarast möjligt och senast före den

1 juni 1939 av den nämnda sjömanshus tillhöriga fastigheten.

Vad anginge sjömanshuset i Ronneby, så torde den av nämnda sjömanshus

ägda, på ofri tomt uppförda byggnaden av vissa skäl icke böra för närvarande

realiseras utan torde en eventuell framtida försäljning därav få bliva beroende

på särskild prövning.

Vidkommande donationerna, en å 1,040 kronor tillhörig sjömanshuset i Hudiksvall

och två å vardera 1,000 kronor tillhöriga sjömanshuset i Varberg,

föreslå de sakkunniga, att dessa donationer tillföras sjömanshuset i Söderhamn

respektive sjömanshuset i Göteborg.

I fråga örn arkivalierna vid indragna sjömanshus föreslå de sakkunniga,

att dessa efter utgången av 1938 överflyttas till vissa angivna kvarblivande

sjömanshus. Därvid boinie göras undantag för sådana arkivhandlingar, som

efter utgången av år 1938 intill den 1 juni 1939 kunde erfordras för den fortsatta

förvaltningen i enlighet med vad tidigare nämnts av respektive sjömanshus

ekonomiska angelägenheter och för den under år 1939 infallande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl Maj:ts proposition nr 210.

revisionen av sjömanshusens förvaltning under år 1938. Efter den 1 juni

1939 borde dessa senare arkivalier, i den mån de ej erfordrades för den av

kollegium övertagna förvaltningen av till kollegium överlämnade tillgångar

och sålunda för sådant ändamål insändes till kollegium, ofördröjligen tillställas

förut angivna respektive sjömanshus.

De sakkunniga framlägga härefter förslag till vissa övergångsanordningar

i fråga örn understödsverksamheten vid indragna sjömanshus. I fråga härom

hava de anfört följande:

På sätt av det följande komme att framgå, avsåges det, att sjömanshusens

hittillsvarande understödsverksamhet såvitt anginge sjömännen själva, befäl

och manskap, skulle omvandlas till en mera pensionsbetonad verksamhet och

i denna del centraliseras. Såväl nuvarande understödstagare av denna senare

kategori vid sjömanshusen som kommande pensionstagare av samma

kategori torde böra för framtiden tillgodoses från den centrala institutionen.

Ansökningar och framställningar från dessa torde emellertid böra dit vidarebefordras

genom vederbörande sjömanshus. Vad beträffade indragna sjömanshus

torde därför i detta sammanhang böra förordnas, att understödstagare

vid sjömanshus, som indragits, eller sjöman eller anhörig till sjöman,

som enligt gällande bestämmelser i avseende å understöd haft att hänvända

sig till sådant sjömanshus, därest detta funnits kvar, skulle i nu nämnt hänseende

tillhöra respektive hava att vända sig till det sjömanshus, inom vars

distrikt vederbörande vore kyrkobokförd.

Beträffande de ändringar i värnpliktslag och inskrivningsfförordning, som

erfordras i anledning av de föreslagna indragningarna och i samband därmed

förändrad distriktsindelning, uttala de sakkunniga, att det borde få ankomma

på chefen för marinen att i sinom tid inkomma med förslag till erforderliga

ändringar i gällande bestämmelser och till eventuellt nödvändiga

övergångsanordningar.

Yttranden. Frågan örn centralisering av sjömansliusorganisationen har i

yttrandena över de sakkunnigas förslag ingående behandlats. Yttrandena

från i ärendet hörda centrala myndigheter och sammanslutningar innehålla

härom i huvudsak följande:

Statskontoret delade de sakkunnigas uppfattning, att en centralisering av

sjömanshusorganisationen vore av behovet påkallad. Enligt ämbetsverkets

mening hade det varit önskvärt, örn centraliseringen kunnat göras ännu mer

omfattande än vad de sakkunniga tänkt sig. Även med de av dem föreslagna

indragningarna komme alltjämt ett flertal sjömanshus att finnas med endast

ett mindre antal inskrivna sjömän och med en tämligen obetydlig verksamhet.

Vid åtskilliga av de sjömanshus, som skulle kvarstå efter omorganisationen,

hade det sålunda enligt den av de sakkunniga utarbetade normalstaten

ansetts vara möjligt att i rätt betydande utsträckning räkna med att personal

icke behövde anställas med full daglig tjänstgöring utan endast med

en ända till halvtid begränsad daglig tjänstgöringsskyldighet. I detta sammanhang

finge även framhållas den ändring med avseende å sjömanshusens

arbetsuppgifter, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag till omläggning

av pensionerings- och understödsverksamheten vid sjömanshusen skulle

innebära. Även om statskontoret i anslutning till vad sålunda anförts när
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

25

mast hade velat förorda en längre gående centralisering av sjömanshusorganisationen,

hade ämbetsverket emellertid i betraktande av vad de sakkunniga

anfört rörande de svårigheter i skilda hänseenden, som skulle möta vid ett

omedelbart genomförande av en genomgripande omorganisation, ansett sig

böra för närvarande tillstyrka de sakkunnigas föreliggande förslag. Ämbetsverket

förutsatte dock, att frågan örn sjömanshusens lämpliga organisation

följdes med uppmärksamhet och alt ytterligare reduktion av sjömanshusens

antal bomme att vidtagas allteftersom förhållandena det medgåve.

Chefen för marinen tillstyrkte indragning av sjömanshus i enlighet med

förslaget. Då marinens inskrivningsväsende i den gestaltning, det nu innehade

i sjörullföringsorganisationen, upprättades, möjliggjordes detta uteslutande

på grund av befintligheten av sjömanshusinstitutionen. Denna värdefulla

tillgång borde visserligen av praktiska skäl kunna vara föremål för

begränsade förändringar i lokal omfattning utan att dess värde därför nedsattes,

men en sådan klyvning av sjömanshusens arbetsuppgifter, som skulle

bliva följden vid inrättandet av ett centralregister med åtföljande lokala

mönstringskontor -— de senare med alltför begränsade möjligheter för att

kunna lämna tillräcklig hjälp i militärt avseende — skulle föra till en organisation,

som icke skulle vara av beskaffenhet att på ett tillfredsställande sätt

kunna utgöra en stomme för marinens värnpliktsväsende.

De sakkunniga hade förutsatt, att de av dem föreslagna organisationsändringarna

skulle träda i kraft den 1 januari 1939. Denna tidpunkt för centraliseringens

och den därmed sammanhängande nya distriktsindelningens

ikraftträdande vore emellertid olämplig särskilt med hänsyn till att förberedelserna

då påginge för förestående inskrivningsförrättningar, vilka icke vore

avslutade förrän med utgången av mars månad. Ikraftträdandet av organisationsförändringarna

borde sättas till den 1 juli 1939.

Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening tillstyrkte

i promemorian framställda förslag.

Sveriges fartggsbefälsförening: Den företagna utredningen hade tydligt

ådagalagt, att en viss centralisering av sjömanshusens arbetsuppgifter syntes

vara att eftersträva. Den i sådant syfte föreslagna indragningen av 17

sjömanshus ansåge föreningen därför vala en åtgärd, som i begränsad omfattning

medförde en dylik ur olika synpunkter erforderlig centralisering, vilken

kunde genomföras utan att den nuvarande sjömanshusorganisationen

därigenom brötes sönder, samtidigt som viss omläggning av registreringen

vid sjömanshusen möjliggjorde en starkare centraliserings genomförande,

vilken utan större svårigheter sedermera kunde utföras, därest efter vunnen

erfarenhet en sådan skulle visa sig önskvärd. Någon olägenhet för sjöfarten

ur mönstringssynpunkt ansåge föreningen de ifrågasatta sjömanshusindragningarna

på intet sätt föranleda.

Svenska maskinbefålsförbundet ville framhålla, att ehuru förbundet icke

ansåge de sakkunnigas förslag såsom någon framtida lösning av sjömanshusens

omorganisation, förbundet dock ansåge, att förslaget borde antagas

såsom en kortvarig övergång till en mera rationell organisation. Förbundet

finge emellertid hemställa, alt allsidig utredning med det snaraste måtte

verkställas för att undersöka möjligheten att ersätta sjömanshusen med centralregister

med mönstringskontor, som samtidigt kunde få till uppgift att

ombesörja arbetsförmedling för sjöfolk.

Sveriges radiotelegrafislförening skulle vilja föreslå slopandet av hela sjömanshusorganisationen

och att dess åligganden överfördes dels på eli centralregister,

dels på redan förefintliga övervakande myndigheter. Trots detta

såge sig föreningen nödsakad att, dock endast som en tillfällig övergång till

radikalare reform av den nuvarande sjömanshusorganisationen, tillstyrka de

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sakkunnigas förslag, då detta likväl innebure en liten förbättring för sjömanskåren.

Svenska sjöfolksförbundet: En genomgripande reform på här ifrågavarande

område hade under så många år varit efterlängtad, välmotiverad och föremål

för så mångå utredningar och till i stort sett intet ledande förslag, att

man nu löryäntat, att den avslutade utredningen äntligen skulle komma att

utmynna i förslag om verkligt genomgripande förändring ägnad att åtminstone

lägga grunden till en verkligt effektiv sjömanspensionering. I detta

avseende innebure förslaget närmast en besvikelse. En åtgärd i denna riktning

skulle enligt förbundets förmenande hava varit sjömanshusens ersättande

med mönstringskontor — eventuellt i samband med nuvarande organ

för arbetsförmedlingen för sjöfolk -—• samt inrättandet av ett centralregister.

Sakkunniga syntes icke hava skänkt något beaktande åt tanken på det näraliggande

sambandet med arbetsförmedlingen men väl ägnat frågan i övrigt

stor uppmärksamhet. Emellertid innehölle förslaget dock åtskilliga förbättringar

jämfört med nu rådande förhållanden och skulle, om det genomfördes,

åtminstone borteliminera den ekonomiska orättvisa, som av staten begåtts

mot sjöfolket under en mångfald år. Ett frångående av den hittills

praktiserade behovsprincipen med avseende å understöd från sjömanshusen

innebure tillgodoseendet av skälighet och rättvisa, vilket det kunde finnas anledning

att uppskatta. Enär förslaget således på olika punkter vore ägnat

att medföra förbättringar, även örn dessa icke vore så långtgående som varit

önskvärt, och då ett uppskjutande av frågans avgörande nu troligen skulle

komma att fastlåsa förhållandena vid det nuvarande för oöverskådlig framtid,

ville förbundets styrelse för sin del icke framföra några invändningar mot

detsammas genomförande.

Svenska stewartsföreningen tillstyrkte det framlagda förslaget.

I ett av kommerskollegium särskilt överlämnat yttrande har vattenfallsstyrelsen

— under förmälan att styrelsen såsom förvaltare av Södertälje kanal givetvis

vore i hög grad intresserad av att sjötrafiken förbi Södertälje på allt sätt

befordrades — framhållit, att örn indragning av sjömanshuset i nämnda stad

genomfördes, vilken indragning styrelsen under rådande förhållanden icke

ville motsätta sig, möjligheter måste beredas vederbörande fartygsbefälhavare

att utan omgång på- och avmönstra sjöfolk i staden.

I yttranden från direktionerna för de sjömanshus, som enligt det föreliggande

förslaget avses skola bibehållas, tillstyrkes så gott som allmänt den föreslagna

indragningen av sjömanshus eller lämnas förslaget härutinnan utan

erinran. I flertalet fall avstyrkes omläggning till centralregister. Emellertid

uttalar direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg tvekan beträffande indragning

av sjömanshuset i Simrishamn, varjämte direktionen för sjömanshuset

i Härnösand anser Norrland genom förslaget missgynnat, i det att en

indragning av både Skellefteå och Haparanda och behållande av endast Luleå

på denna »väldiga kuststräcka» måste i hög grad försvåra bemanningen

och åstadkomma hinder och besvärligheter för sjöfarten på detta livliga och

viktiga avsnitt av Norrlandskusten. Direktionen för sjömanshuset i Luleå

uttalar sympatier för införande av centralregister men förklarar sig icke vilja

framföra något yrkande i detta hänseende, då de sakkunniga icke helt övergivit

tanken härpå.

Beträffande de sjömanshus, som föreslagits till indragning, tillstyrka direk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 27

Honerud för sjömanshusen i Kungälv, Linköping, Söderköping, Uppsala och

Vadstena förslaget.

Direktionen för sjömanshuset i Falkenberg: Sjömanshusets indragning

vore att beklaga, helst som det kunde påvisas en ökad omfattning av dess

verksamhet under år 1937 och samhället därtill arbetade synnerligen livligt

för sin hamn och dess vidare utveckling. Direktionen, som finge hänvisa till

i annat sammanhang år 1933 avgivet yttrande i samma fråga, hade samma

uppfattning som tidigare om sjömanshuset och dess gagnande verksamhet

icke minst i fråga om hjälp och understöd åt behövande, intill dess sjömanspensioneringen

blivit definitivt fastställd.

Under hänvisning bland annat till sjöfartens ökning efter djuphamnens inrättande

samt stigande export av malm och ökande import av kol kunde direktionen

för sjömanshuset i Västerås icke fria sig från tanken, att indragning

av sjömanshuset därstädes icke skulle vara till gagn för sjöfarten, varför

direktionen avstyrkte förslaget härutinnan.

Direktionen för sjömanshuset i Piteå ställde sig tveksam i fråga om sjömanshusets

indragning. Enligt förslaget skulle endast ett sjömanshus i hela

Norrbottens län med dess långa kuststräcka komma att bestå. För sjöfarten

och sjömännen förefölle det som om detta skulle komma att medföra vissa

besvärligheter, omgång och kostnader. Det borde härvid framhållas, att

Piteå nu vore den största exporthamnen i länet för trävaror och pappersmassa.

Statens eget sågverk å Lövholmen syntes vara statt i ytterligare utveckling

och hamnen befores årligen av ett betydande antal fartyg i in- och

utrikes fart. Direktionen kunde för närvarande icke giva någon anvisning

på något annat organ än sjömanshuset för sjöfolks på- och avmönstring, då

magistraten stöde under avveckling i sammanhang med stadens läggande

under landsrätt.

Direktionerna för övriga till indragning föreslagna sjömanshus, nämligen

sjömanshusen i Haparanda, Hudiksvall, Jönköping, Lidköping, Ronneby,

Simrishamn, Skellefteå, Södertälje och Varberg hava motsatt sig dylik indragning.

Direktionen för sjömanshuset i Hudiksvall har efter det kommerskollegii

utlåtande avgivits ytterligare utvecklat sina synpunkter i en till Kungl.

Maj:t ingiven skrivelse i ämnet.

Vad först angår de till indragning föreslagna sjömanshusen i Norrland,

nämligen i Haparanda, Piteå och Skellefteå samt Hudiksvall, framhållas av

direktionerna för förstnämnda tre sjömanshus -— liksom av Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare — de stora avstånden i Norrland. Genom

indragningar i enlighet med förslaget skulle oskäligt långa sträckor av

kusten bliva utan sjömanshus. Skalunda påpekar direktionen för sjömanshuset

i Skellefteå, att genom indragning av sjömanshuset i såväl Piteå som

Skellefteå skulle uppstå »en lucka» på i runt tal 300 kilometers längd utan

sjömanshus, nämligen sträckan Luleå—Umeå.

Flera direktioner framhålla såsom skäl mot indragning sjöfartens fortgående

ökning på respektive orter och därav orsakad ökning av sjömanshusens

anlitande — förhållanden, som de söka belysa med statistiska data — och i

samband härmed framhålles understundom den ökade kapaciteten hos inom

respektive distrikt befintliga industriella anläggningar med därav följande

utsikter till ökad export och import.

Ett framträdande och ofta förekommande argument för bibehållande av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sjömanshus utgöres av en hänvisning till verkställda hamnförbättringar och

hamnutvidgningar eller till pågående eller planerade dylika. I förbindelse härmed

påpekas nödvändigheten att taga hänsyn till vederbörande hamns utvecklingsmöjligheter.

Särskilt från vissa håll göres gällande, att indragning skulle medföra olägenheter

för trafiken, därvid främst är att uppmärksamma yttrandet från

direktionen för sjömanshuset i Skellefteå, som åberopar uttalanden i vid yttrandet

fogade bilagor från tullförvaltaren samt exportföretag och skeppsklarerare

på orten, varjämte i huvudsak enahanda synpunkter framföras av Norrbottens

läns handelskammare. Direktionen för sjömanshuset i Södertälje

framhåller särskilt de olägenheter för trafiken, som skulle uppstå vid det

därstädes för Södertälje kanal passerande fartyg ofta förekommande behovet

av mönstringar nattetid, då såväl tullens som magistratens expeditioner vore

stängda.

Vidare framhållas i en del fall olägenheter, som kunde befaras genom indragning

göra sig gällande i avseende å sjömanshusens anlitande såsom upplysningskälla

beträffande sjöfolket (särskilt Simrishamn, Skellefteå och Varberg).

Jämväl direktionen för sjömanshuset i Hudiksvall understryker betydelsen

av sjömanshusets uppgifter av lokal natur.

Direktionen för sjömanshuset i Varberg förmenar ogynnsamma verkningar

av en indragning av sjömanshuset komma att till skada för trafiken göra

sig gällande i avseende å förmedlingen av sjöfolks arbetsanställning, vilken

förmedling ombudsmannen vid nämnda sjömanshus hittills bestritt.

Olägenheter av indragning befaras av direktionerna för sjömanshusen i

Ronneby och Simrishamn skola efter indragning uppkomma beträffande den

genom sjömanshusen alltjämt bedrivna understödsverksamheten.

Åtskilliga sjömanshusdirektioner förklara sig anse, att någon mera väsentlig

kostnadsbesparing genom indragningarna icke vore att emotse. Direktionerna

för sjömanshusen i Jönköping och Lidköping understryka de jämförelsevis

billiga omkostnaderna för nämnda sjömanshus. Direktionen för sjömanshuset

i Skellefteå hänvisar på sjömanshusets goda ekonomi, som till

största delen finge tillskrivas förutseende och sparsamhet vid handhavandet

av sjömanshusets förvaltning; något som borde »belönas med ett bättre öde

än vad en omotiverad indragning av sjömanshuset innebär». Även förutnämnda

handelskammare finner på anförda grunder ekonomiska skäl tala

för bibehållande av sjömanshuset i Skellefteå.

Direktionen för sjömanshuset i Ronneby bestrider, att tidigare gjorda anmärkningar

mot en del mindre sjömanshus sätt att sköta sina arbetsuppgifter

skulle kunna anföras såsom motiv för en så genomgripande reform som indragning

av 17 sjömanshus.

Vad slutligen särskilt angår sjömanshuset i Simrishamn, så understryker

direktionen för nämnda sjömanshus den stora understödsutdelningen därstädes,

i det att sjömanshuset i avseende å''äntalet understödstagare vore det

femte i ordningen i riket. Sjöfartsfrekvensen och följaktligen siffrorna beträffande

på- och avmönstringar under åren 1934—1936 hade påverkats av

att hamnen under huvuddelen av denna tid stått delvis under ombyggnad.

Flera fartyg hade därför fått hänvisas till andra hamnar. Vidare framhåller

direktionen, att medan antalet inskrivna vid sjömanshuset i Simrishamn

vid 1936 års utgång utgjorde 1.138, vore motsvarande antal vid sjömanshuset

i Ystad 418. Antalet inom Simrishamns sjömanshusdistrikt hemmahörande

fartyg vore enligt senaste skeppslista 49 mot allenast ett fartyg

i Ystad. Antalet i Simrishamn utfärdade sjömansrullor, som under vartdera

året 1930 och 1931 uppgick till 33, hade från 8 år 1936 åter stigit till 15 år

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

29

1937. Efter framhållande, genom anförda exempel, av den hjälp i olika hänseenden,

som sjömanshuset på grund av sin belägenhet vore i stånd att

lämna sjöfartens utövare, och sedan direktionen påpekat, att Simrishamns

stad bekostade sjömanshusets lokaler, erinrar direktionen örn att med all

visshet en mycket betydande del av sydöstra Skånes sjöfarande befolkning i

staden Simrishamn såge dess kusts och hembygds naturliga huvudort. Genom

den föreslagna indragningen skulle större delen av allt verkligt sjöfolk inom

Kristianstads län komma att tillhöra sjömanshus inom Malmöhus län. Med

det långa avståndet mellan Ystad, dit sjömanshuset avsåges skola förläggas,

och de delar av distriktet, som läge norr örn staden Simrishamn, förefunnes

stor sannolikhet för att dessa delar av ett utvidgat Ystads sjömanshusdistrikt

icke skulle, då det gällde understödsverksamheten bli behandlade med samma

person- och lokalkännedom, d. v. s. med samma levande intresse för hjälpbehovet,

som Ystad mera närliggande trakters innebyggare. Direktionen

förklarar sig till sist inlägga sin bestämda gensaga emot sjömanshusets indragning.

Av magistraterna och stadsstgrelserna i städer med till indragning föreslagna

sjömanshus förklara kommunalborgmästaren i Kungälv samt magistraterna

i Linköping, Söderköping, Uppsala och Vadstena sig samtliga ej hava erinran

att framställa mot indragning av respektive sjömanshus därstädes, och

framhålla därvid magistraterna i Linköping och Söderköping uttryckligen,

att de ej heller hava något att erinra mot att magistratssekreteraren vid sjömanshusens

indragning får övertaga de hittills sjömanshusombudsmannen

åvilande mönstringsbestyren.

Stadsstyrelsen i Falkenberg finner det synnerligen beklagligt, därest sjömanshuset

därstädes skulle upphöra, helst som detta icke vore statt i tillbakagång

utan syntes kunna påvisa ökad omfattning under senaste tid. Härtill

komme den stora olägenheten för vid detta sjömanshus inskrivet sjöfolk

i händelse av indragning. Slutligen framhålles den stora utvecklingen av

Falkenbergs hamn under senare år.

Magistraten i Hudiksvall förklarar sig icke kunna värja sig för tanken, att

det förmånligaste vore bibehållandet av sjömanshuset därstädes, och finner fördelarna

av en koncentration till sjömanshuset i Söderhamn så pass diskutabla,

att det kunde ifrågasättas örn indragningen kunde gentemot de nackdelar

den komme att medföra anses vara ändamålsenlig.

Magistraterna i Jönköping och Lidköping göra intet uttalande om lämpligheten

av själva indragningen, medan magistraten i Piteå utan att direkt avstyrka

indragning av sjömanshuset därstädes uttalar vissa betänkligheter

mot så långtgående indragningar i Norrbottens län, som föreslagits.

övriga magistrater avstyrka mer eller mindre bestämt de ifrågasatta indragningarna

av sjömanhus i av dem representerade städer, därvid i huvudsak

enahanda skäl anföras, som kommit till uttryck i yttrandena från

respektive sjömanshusdirektioner.

Vidkommande frågan, vem som vid indragning av sjömanshus skulle övertaga

de hittills på sjömanshusombudsmannen ankommande mönstringsbestyren,

göra vissa av magistraterna särskilda uttalanden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 210.

Sålunda framhålla magistraterna i Hudiksvall, Jönköping, Lidköping, Piteå,

Simrishamn och Varberg, att magistratssekreterare i nämnda städer icke funnes.

Enahanda synes förhållandet vara i Ronneby.

I Hudiksvall vore magistratssekreterares göromål uppdelade mellan borgmästaren

och en lagfaren ledamot. Mönstringsförrättningarna syntes säkerligen

bliva alltför betungande för magistratens ledamöter för att de borde

ifrågasättas för uppdraget härmed. I det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet

för magistraten och rådhusrättens ledamöter hade befattning med

mönstringsbestyr icke heller förutsetts. Magistraten i Hudiksvall komme

sannolikt att framdeles upphöra. Det syntes därför nödvändigt, att mönstringsförrättningarna

anförtroddes åt annan myndighet. I konsekvens med nu

redan gällande bestämmelser, att i svensk hamn, där någon av de i § 34 under

a) sjömanshusförordningen omförmälda mönstringsförrättare icke funnes,

på- och avmönstringar i vissa fall skulle verkställas av därvarande föreståndare

för tullanstalt, vore det lämpligast, att denna bestämmelse utsträcktes

att gälla all på- och avmönstring i hamn, där sjömanshusombudsman ej

funnes. Härigenom skulle sjöfolket säkerligen bliva bäst betjänt.

Magistraten i Jönköping finge framhålla, att det syntes vara uppenbart, att

handhavandet av med på- och avmönstringarna förbundna uppgifter åtminstone

i vissa fall krävde praktisk erfarenhet och kännedom örn sjöfartsförhållandena.

En dylik praktisk erfarenhet syntes magistratssekreterarna i

de städer, örn vilka nu vore fråga, sällan besitta. Magistratsgöromålen vöre

i Jönköping uppdelade på borgmästaren och tredje rådmannen. Vilken av

dessa befattningshavare, som skulle vara pliktig handhava mönstringarna,

syntes tvivelaktigt. Borgmästaren borde icke lämpligen belastas med ifrågavarande

bestyr och ytterligare belastning av tredje rådmannen med dennes

redan nu stora arbetsbörda kunde icke ske. Den lämpligaste lösningen syntes

vara, att på- och avmönstringarna anförtroddes åt särskilt förordnad mönstringsförrättare.

I första hand syntes för ändamålet den nuvarande ombudsmannen

böra ifrågakomma.

Magistraten i Lidköping ville för sin del ifrågasätta ändring av hithörande

bestämmelser sålunda, att såsom mönstringsförrättare i magistratsstad,

där sjömanhus ej funnes, inträdde »lagfaren ledamot av magistraten»; i arbetsordningen

kunde sedermera bestämmas, vilken av de lagfarna magistratsledamöterna

skulle vara mönstringsförrättare. Därest sjömanhuset skulle

komma att indragas, hade magistraten intet att erinra mot ifrågavarande påföljd

av omorganisationsförslaget.

Magistraten i Piteå finge påpeka, att magistratssekreterare icke funnes i

staden. Någon möjlighet för borgmästaren att åtaga sig bestyret med sjömäns

på- och avmönstring funnes icke. Piteå skulle i sinom tid läggas under

landsrätt, något som syntes inträffa örn ett eller annat år. Det vore icke

uteslutet att efter stadens läggande under landsrätt mönstringsbestyret kunde

omhändertagas av den blivande kommunalborgmästaren. Man skulle därför

kunna tänka sig en tillfällig lösning på det sätt, att frågan om indragning

av sjömanshuset i Piteå finge anstå, till dess Piteå stad i judiciellt hänseende

blivit förenad med Piteå domsaga.

MagisUaten i Ronneby ville framhålla, att det ur olika synpunkter vore

olämpligt att mönstringarna anförtroddes åt magistraten. Utredning påginge

angående frågan örn stadens förenande i judiciellt hänseende med Östra

och Medelsta domsaga, örn denna förening inom en nära framtid komme till

stånd, vilket vore sannolikt, vore det lämpligast, att tullförvaltaren å orten

redan omedelbart efter en eventuell indragning av sjömanshuset kunde bliva

behörig mönstringsförrättare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

31

Magistraten i Simrishamn: Då magistratssekreterare ej funnes och magistraten

i staden komme att indragas vid den nuvarande magistratsordförandens

avgång, syntes anordningen med mönstringarnas anförtroende åt magistratssekreteraren

icke kunna realiseras. En kommunalborgmästare kunde

icke heller lämpligen åläggas denna uppgift, då i ett flertal fäll på- och avmönstring

under de senare åren företagits å redden och det knappast syntes

kunna åläggas en dylik tjänsteman att vid vilken tid på dygnet som helst å

öppen kust och ofta under ogynnsam väderlek gå ombord å till redden an-,

kommande fartyg. Slutligen ifrågasalte magistraten, huruvida mönstringsbestyret

enligt den för magistraten gällande arbetsordningen kunde åläggas

magistratens ledamöter.

Magistraten i Skellefteå: Det syntes uteslutet, att magistratssekreteraren

skulle kunna belastas med ytterligare arbete, ett arbete desslikes, som otvivelaktigt

vore att anse såsom hans arbetsområde helt ovidkommande. Magistraten

motsatte sig med bestämdhet ett förslag av innebörd, att magistratssekreteraren

automatiskt skulle inträda såsom mönstringsförrättare i sjömanshusombudsmans

ställe.

Magistraten i Södertälje ville särskilt framhålla den avsevärda olägenhet

för sjöfarten, som utan tvivel skulle vållas därigenom att magistratsledamot

skulle tjänstgöra såsom mönstringsförrättare i stället för ombudsmannen vid

sjömanshuset.

Magistraten i Varberg: I brist på föreskrifter i arbetsordningen om magistratssekreterare

bleve det förste rådmannen, som finge åtaga sig att verkställa

mönstringar, därest sjömanshuset komme att indragas. Denne magistratsledamot,

för vilken detta nya tjänsteområde vöre helt främmande och

som av övrig tjänst vore helt upptagen, komme att påfordra särskilt, i hithörande

angelägenheter insatt biträde.

Magistraten i Västerås: En planerad omorganisation av magistraten, innefattande

indragning av en tjänst, skulle icke kunna genomföras, om förevarande

förslag realiserades. Ur ekonomisk synpunkt och i arbetshänseende

skulle för Västerås stad ett eventuellt överflyttande av sjömanshusombudsmannens

åligganden till magistraten komma ytterligt olämpligt. En omständighet,

som även förtjänade beaktas, vore att nian måste räkna med att hinder

kunde inträffa för magistratssekreteraren att verkställa mönstringar den

eller de dagar i veckan han tjänstgjorde i rådhusrätten. Magistraten avstyrkte

bestämt förslaget med hänsyn till såväl dess praktiska som ekonomiska

konsekvenser.

De sakkunnigas förslag, att i samband med omorganisationen registerföringen

vid sjömanshusen så småningom skulle omläggas enligt kortsgstem

har i allmänhet ej föranlett erinran. Vissa undantag föreligga dock.

Sålunda har direktionen för sjömanshuset i Göteborg framhållit såsom sin

mening, att det nuvarande systemet med inskrivningsregister och sättet för

registrering väl fyllde sin uppgift och således onödiggjorde införandet av

kortregister samt att systemet med kortregister skulle medföra, förutom ett

omfattande arbete med uppläggandet och därmed förknippade kostnader,

ett betydande arbete med kortens förande, något som vid därvarande .sjömanshus

.skulle kräva minst en arbetskraft. Även örn vissa fördelar kunde

påvisas följa med ett kortregister, syntes det dock i stor utsträckning onödigt,

och det vore ej jämförbart med t. ex. ett korlregister för civilbokföringen.

Direktionen avstyrkte därför förslaget härutinnan. Direktionerna för

sjömanshusen i Lysekil och Sundsvall hava givit uttryck för på kostnads
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

och praktikabilitetsskäl grundad tvekan i fråga om lämpligheten eller behovet

av övergång till kortregister. Direktionen för sjömanshuset i Söderhamn

anser, att det nuvarande inskrivningsregistret i form av liggare borde

bibehållas vid sidan av kortregister.

Vidkommande förslaget angående ny distriktsindelning av sjömanshusen

hava i de inkomna yttrandena anmärkningar mot detsamma framställts

av direktionerna för sjömanshusen i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona,

Karlstad, Kungälv och Ronneby.

Från Gävle föreslås, att R. O. 55 förlägges till sjömanshuset i Gävle och ej

till sjömanshuset i Stockholm. Sjömanshuset i Halmstad anser, att distriktet

för sjömanshuset i Varberg borde sammanslås med distriktet för förstnämnda

sjömanshus och ej förläggas till sjömanshuset i Göteborg. Direktionen för

sjömanshuset i Kalmar förklarar sig anse, att den del av R. O. 18 (södra delen)

, som av ålder tillhört sjömanshuset, borde fortfarande tilldelas detsamma

och ej, såsom föreslagits, förläggas till sjömanshuset i Oskarshamn. Direktionerna

för sjömanshusen i Karlskrona och Ronneby förorda, i händelse av

indragning av det senare sjömanshuset, förläggning av det indragna distriktet

till förstnämnda sjömanshus i stället för, såsom föreslagits, till sjömanshuset

i Karlshamn. Direktionen för sjömanshuset i Karlstad föreslår vissa jämkningar

i distriktsindelningen, avseende utvidgning av dess distrikt. Sålunda

föreslås bibehållande av den del av R. O. 34, som nu tillhör sjömanshuset

men föreslagits skola hänföras till sjömanshuset i Göteborg. Vidare förordas,

att R. O. 37 och 38, vilka likaledes föreslagits skola tillhöra sjömanshuset i

Göteborg, i stället förläggas till Karlstad. Direktionen ifrågasätter tillika distriktets

utökning med R. O. 41, som enligt förslaget förlagts till sjömanshuset

i Nyköping. Slutligen föreslår, med hänsyn till angivna kommunikationsförhållanden,

direktionen för sjömanshuset i Kungälv viss ändrad uppdelning

av dess distrikt mellan sjömanshusen i Göteborg, Uddevalla och

Marstrand.

Beträffande förslaget om sjömanshustjänstemännens vid indragna sjömanshus

ställning hava vissa erinringar framförts från direktionerna för sjömanshusen

i Falkenberg, Hudiksvall, Linköping, Ronneby, Simrishamn, Södertälje

och Vadstena. I fråga örn ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn

påtalar direktionen därstädes den för ombudsmannen föreslagna pensionens

ringa belopp. I övriga yttranden påyrkas i allmänhet någon pension

till avträdande ombudsman, och ifrågasättes beträffande sjömanshuset i Södertälje

utbetalande av gratifikation. Magistraterna i Linköping och Söderköping

ifrågasätta av billighetsskäl någon ersättning till där avträdande ombudsmän.

I en till Kungl. Majit avlåten skrivelse hava ombudsmännen vid 10 av de

till indragning föreslagna sjömanshusen hemställt, att någon indragning av

deras tjänster icke måtte beslutas, med mindre de erhölle antingen skälig ersättning

i form av pensioner eller gratifikationer eller ock särskilt förordnande

såsom mönstringsförrättare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

33

Kommerskollegium. Beträffande frågan om centralisering av sjömanshusorganisationen

hänvisar kollegium för åskådliggörande av verksamhetens

omfattning vid de till indragning föreslagna sjömanshusen till följande sammanställning,

avseende antalet inskrivna vid utgången av åren 1936 och 1937

samt antal mönstringar i genomsnitt per år under åren 1934—1936 och antal

mönstringar under år 1937 ävensom antal utfärdade sjömansrullor vid

nämnda sjömanshus under åren 1936 och 1937:

Sjömanshus

Antal inskrivet

sjöfolk

Antal mönstringar

Antal utfärdade

sjömansrullor

S1/l9

1936

31/u

1937

i genomsnitt

per år under

åren 1934—36

under år

1937

år

1936

år

1937

Falkenberg ....................

286

289

161

221

14

24

Haparanda ....................

419

513

44

61

3

4

Hudiksvall......................

355

403

319

538

5

7

Jönköping......................

438

460

93

65

4

5

Kungälv ......................

214

214

84

71

8

4

Lidköping......................

1,003

1,042

334

322

17

9

Linköping......................

205

213

9

1

1

1

Piteå ..........................

177

169

198

188

2

—

Ronneby ......................

451

467

228

266

3

2

Simrishamn ....................

1,138

1,139

175

226

8

15

Skellefteå ......................

208

255

170

304

1

6

Söderköping ....................

371

365

10

2

1

Södertälje ......................

273

2*9

168

252

1

2

Uppsala........................

143

146

5

4

—

—

Vadstena ......................

223

229

35

61

3

2

Varberg........................

256

266

310

345

10

8

Västerås........................

586

643

377

467

2

2

Summa

6,746

7,102

2,720

3,394

83

91

I procent av samtliga sjömanshus

13.6

14.0

3.7

3.9

5.2

5.7

Kommerskollegium anmärker härtill, att i sammanställningen upptagits

allenast de mönstringar, som verkställts vid och av ifrågavarande sjömanshus,

och sålunda ej mönstringar ute i distrikten av andra mönstringsförrättare

än sjömanshusombudsman. Det i sammanställningen uppgivna sammanlagda

antalet mönstringar i genomsnitt per år under åren 1934—1936, nämligen

2,720, motsvarade sålunda det i de sakkunnigas promemoria angivna antalet

2,932 efter fråndragande av mönstringar verkställda ute i vederbörande

sjömanshusdistrikt.

Kollegium anför härefter i huvudsak följande:

I vissa av de inkomna yttrandena hade givits uttryck för farhågor, att en

indragning av nu ifrågavarande sjömanshus, särskilt några av dem, skulle

bereda sjöfarten och näringslivet svårigheter och olägenheter genom ogynnsam

inverkan på möjligheterna att få mönstringarna av sjöfolket snabbt och

effektivt verkställda. Dessa farhågor underströkes ytterligare genom påpe
liihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kandell om sjöfartens på respektive orter fortgående ökning samt väntade

ytterligare tillväxt genom verkställda hamnförbättringar m. m.

Av promemorian och än ytterligare av den här återgivna sammanställningen

framginge, att de till indragning föreslagna sjömanshusens tjänster endast i

mycket blygsam omfattning toges i anspråk av trafiken. Antalet mönstringar,

som utförts av ombudsmännen vid ifrågavarande sjömanshus, utgjorde i genomsnitt

per år för åren 1934—1936 endast 3.7 procent och under år 1937

icke mera än 3.9 procent av motsvarande mönstringar i hela riket. Av vikt

vore även att i detta sammanhang uppmärksamma, att antalet vid nämnda

sjömanshus under åren 1936 och 1937 utfärdade sjömansrullor utgjorde allenast

5.2 respektive 5.7 procent av samtliga rullor i riket.

Den jämförelsevis ringa omfattningen av mönstringarna vid de sjömanshus,

varom här vore fråga, framginge ytterligare av det förhållandet, att medan

medelantalet mönstringar per sjömanshus under år 1937 för hela riket var

1,872 motsvarande medelantal för nämnda sjömanshus var allenast 200. Med

beaktande av att de sakkunniga vid övervägandena angående vilka sjömanshus,

som skulle kunna indragas, haft till utgångspunkt, att antalet mönstringar

vid sådant mönstringsställe icke borde mera väsentligt överstiga 500,

vore det förtjänt att uppmärksammas, att icke heller under år 1937, som väl

med stor sannolikhet måste ur trafiksynpunkt betraktas såsom ett toppår,

hade antalet mönstringar vid något av de till indragning föreslagna sjömanshusen

överstigit den sålunda av de sakkunniga valda gränsen, en gräns som

kollegium funne väl avvägd. Vad särskilt anginge erinringarna mot de jämförelsevis

talrika indragningarna av norrländska sjömanshus, enkannerligen

i Norrbottens län, ville kollegium framhålla, att antalet mönstringar vid de

i Norrland till indragning föreslagna 4 sjömanshusen i Haparanda, Piteå,

Skellefteå och Hudiksvall uppgått i genomsnitt per år under åren 1934—1936

och under år 1937 till allenast 1.0 respektive 1.24 procent av samtliga mönstringar

i riket.

Med avseende å den särskilt på vissa orter förväntade ökningen av sjöfarten

på grund av redan verkställda eller planerade hamnförbättringar borde i

detta sammanhang framhållas, att även om en dylik ökning finge anses sannolik,

därav för jämförelsevis mindre sjöfartsorter ingalunda följde en motsvarande

ökning av antalet mönstringar. Av naturliga skäl hopade sig mönstringarna

företrädesvis vid de större sjöfartscentra, där sjöfolkets förhyrningsmöjligheter

vore störst. För åtskilliga av de orter, vilkas sjömanshus jämväl

nu föreslagits till indragning, hade motsvarande skäl långt tidigare åberopats

mot dylik indragning utan att den förutspådda sjöfartsökningen kunnat

avläsas i mera framträdande ökning av antalet mönstringar. Påståendet att

indragningen av sjömanshus skulle vara ägnad att hämma utvecklingsmöjligheterna

för en hamn, varom här vöre fråga, innebure enligt kollegii mening

en påtaglig överdrift.

Betecknande för farhågorna i nu angivet hänseende eller överhuvud taget

för ogynnsamma verkningar för trafiken och vederbörande hamnorter av de

föreslagna indragningarna vore, att de icke härrörde från de av sjömanshusorganisationen

närmast intresserade parterna, nämligen sjöfartens egna idkare

och anställda. Tvärtom hade såväl sjöfartsföreningen som redareföreningen

och fartygsbefälsföreningen reservationslöst tillstyrkt förslaget i denna

del, och i yttrandena bland annat från maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet

framskymtade snarast sympatier för än längre gående centralisering

av sjömanshusen än den förslaget avsåge. Kollegium kunde för

sin del icke finna annat än att farhågorna för olägenheter i här åsyftade hänseenden

av den föreslagna centraliseringen måste betraktas såsom ogrundade.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

35

Beträffande det i vissa yttranden särskilt avhandlade spörsmålet angående

på- och avmönstring av sjöfolk inom de av indragningarna berörda områdena

anför kommerskollegium följande:

En given förutsättning för att befarade ogynnsamma verkningar av sjömanshusindragningar

icke skulle behöva inställa sig vore, att effektiva anordningar

träffades för att mönstringar alltjämt skulle vid behov kunna försiggå

å de orter, där sådana hittills förekommit. Härutinnan borde uppmärksammas

— vad som ock anmärkts i de sakkunnigas promemoria och

även av kollegium tidigare nämnts — att redan nu i beaktansvärd omfattning,

utan påvisbara olägenheter för vare sig sjöfarten eller vederbörande

ortsintressen, förekomme, att mönstringar författningsenligt verkställdes av

andra myndigheter än sjömanhusombudsmän, nämligen av magistratssekreterare

och föreståndare för tullanstalt, och att dessa mönstringar visat sig

kunna på en ort under ett år uppgå till 343 (år 1936) inför magistratssekreterare

(Kristinehamn) respektive till 337 (år 1934) inför föreståndare för tullanstalt

(Oxelösund). Jämfördes dessa antal mönstringar med mönstringsfrekvensen

vid de till indragning föreslagna sjömanshusen framginge det,

att vid icke mindre än 14 av nämnda 17 sjömanshus antalet mönstringar understege

nämnda antal, och mönstringsfrekvensen vid de återstående 3 av

ifrågavarande sjömanshus överstege icke avsevärt samma antal.

I anslutning härtill hade de sakkunniga räknat med att mönstringsbestyren

å de orter, varom här vore fråga, skulle böra och kunna anförtros åt vederbörande

magistratssekreterare eller, i frånvaro av sådan, föreståndaren

för tullanstalt.

Med beaktande av det även i nu avgivna yttranden berörda förhållandet,

att frågan om indragningen av magistraterna i åtskilliga städer och dessa

städers förläggande under landsrätt fått och undan för undan finge ökad

aktualitet, hade kollegium vid framläggande med skrivelse den 22 november

1933 till dåvarande chefen för handelsdepartementet av sitt senaste förslag till

indragningar av vissa sjömanshus föreslagit erforderliga ändringar i § 34

sjömanshusförordningen i enlighet med följande formulering:

»§ 34.

Påmönstring av besättning å svenskt fartyg verkställes:

a) inom Sverige:

1. i hamn, där sjömanshus finnes, av sjömanshusombudsmannen;

2. i annan hamn:

därest hamnen ligger i stad, där magistrat finnes, av magistratssekreteraren,

därest hamnen ligger i stad, där magistrat icke finnes men tullanstalt är

anordnad, av föreståndaren för tullanstalten och

eljest antingen av sjömanshusombudsman eller magistratssekreterare inom

det sjömanshusdistrikt, dit hamnen hör, eller i den stad, som ligger hamnen

närmast eller ock, därest i närmaste stad varken finnes sjömanshus

eller magistrat men tullanstalt är anordnad, av föreståndaren för nämnda

tullanstalt; samt

b) utom Sverige:

å ort, där svenskt konsulat finnes, av konsuln, och

eljest av den svenske konsul, som under resan först anträffas.

Om besättningen förhyres i Sverige för att därifrån utsändas till fartyget,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

må dock påmönstring kunna före utresan verkställas av någon av de under

a) omnämnda mönstringsförrättare.»

Detta förslag innebure i sak, att medan enligt gällande bestämmelser påmönstring

av hel besättning och utfärdande av sjömansrulla i svensk hamn

endast kunde verkställas av sjömanshusombudsman eller magistratssekreterare,

sådan mönstring skulle efter den föreslagna ändringens genomförande

kunna verkställas även av föreståndare för tullanstalt i stad.

Någon ändring av bestämmelserna i §§ 41 och 42 sjömanshusförordningen,

avseende påmönstring av enstaka besättningsmän respektive besättnings

eller besättningsmäns avmönstring, hade icke ansetts erforderlig, enär

ifrågavarande bestämmelser redan förutsatte möjligheten av föreståndares

för tullanstalt anlitande för dylika mönstringar.

Att magistratssekreterarnas medverkan vid mönstringar tillsvidare alltjämt

borde kunna, liksom nu, i viss utsträckning anlitas framginge av hittillsvarande

erfarenhet och den nu föreliggande utredningen. Beaktas borde i

detta sammanhang särskilt anförda uttalanden av magistraterna i Lidköping,

Linköping, Söderköping, Uppsala och Vadstena. Med hänsyn till vad magistraten

i Lidköping anfört borde emellertid måhända föreskrifterna härom i sinom

tid givas en något ändrad avfattning. Å andra sidan gåve utredningen vid

handen, dels att ett antal av nu ifrågavarande städer, nämligen Falkenberg,

Haparanda och Kungälv saknade magistrater, dels att åtskilliga av nämnda

städer inom jämförelsevis kort tid komme att sakna magistrat, dels ock

att beträffande en del av städerna mönstringsbestyren med hänsyn såväl

till organisatoriska förhållanden som till trafikens krav icke lämpligen kunde

anförtros åt magistraterna. I nu sist åsyftade fall hade det synts kollegium

som örn vederbörande föreståndare för tullanstalt borde kunna anförtros

ifrågavarande bestyr. I sin uppfattning härutinnan styrktes kollegium av

det redan förut omnämnda förhållandet, att föreståndare för tullanstalt redan

länge enligt gällande bestämmelser på vissa orter utan olägenhet hand

haft hithörande uppgifter. Beaktas borde i detta sammanhang även, att vid

icke mindre än 3 av nu ifrågavarande sjömanshus tulltjänstemän tjänstgjorde

såsom ombudsmän, nämligen tullförvaltarna i Haparanda och Varberg

samt kammarskrivaren vid tullkammaren i Jönköping.

Emellertid framginge av utredningen, att åtminstone i särskilda fall fråga

kunde uppstå om lämpligheten ur synpunkten av trafikanternas intressen

av den nu ifrågasatta anordningen. För dylik händelse eller örn i något eller

några fall ur tullverkets synpunkt hinder skulle resas däremot, finge det

ifrågakomma att efter prövning från fall till fall förordna särskild mönstringsförrättare

mot särskilt arvode som då lämpligen torde böra utmätas

till visst belopp per mönstrad man, förslagsvis 2—3 kronor, att av vederbörande

uppbäras jämte författningsenligt belöpande sportler. Några större

kostnader för en dylik anordning i särskilda fall skulle uppenbarligen icke

kunna uppkomma. Formellt skulle nu antydda anordning förutsätta, att

åt ingressen till § 34 sjömanshusförordningen gåves ungefär följande ändrade

lydelse: »Där ej Kungl. Majit för viss hamn annorledes förordnar,

verkställes påmönstring av besättning å svenskt fartyg.»

Örn organisatoriska föranstaltningar av nu angivet slag vidtoges, kunde

den föreslagna indragningen av vissa sjömanshus icke föranleda några menliga

verkningar, såvitt anginge mönstringarna av sjöfolk på här ifrågavarande

orter. Då den missuppfattningen på vissa håll gjort sig gällande, att

sjöman, som vid påmönstring skulle inskrivas vid sjömanshus och erhålla

sjöfartsbok, efter indragning av sjömanshus i vissa fall skulle behöva företaga

långa resor till närmaste sjömanshus för inskrivningens verkställande,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

37

ansåge kollegium sig böra i detta sammanhang framhålla, att de sakkunnigas

förslag, liksom tidigare förslag i ämnet av kollegium, förutsatt sådan

ändring av gällande bestämmelser, att inskrivningen skulle, i motsats mot

vad nu vore fallet, kunna verkställas i samband med påmönstring även inför

annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman.

Med anledning av övriga i yttrandena framkomna invändningar mot de

föreslagna sjömanshusindragningarna anför kommerskollegium:

Vidkommande de från åtskilliga håll, särskilt från direktionen för sjömanshuset

i Simrishamn och företrädare för de norrländska sjömanshusen,

framställda farhågorna för ogynnsamma verkningar av sjömanshusens indragning

i avseende å den genom sjömanshusen förmedlade upplysningsverksamheten

för och beträffande inskrivet sjöfolk ville kollegium understryka,

att antalet vid de till indragning föreslagna 17 sjömanshusen inskrivna

vid slutet av åren 1936 och 1937 utgjorde allenast 13.6 respektive 14.0

procent av de vid samtliga sjömanshus i riket inskrivna. Vad särskilt anginge

de 4 norrländska sjömanshus, varom här vore fråga, borde uppmärksammas,

att antalet vid dessa sjömanshus inskrivna vid senaste årsskiftet uppgått

till sammanlagt 1,340 eller allenast 2.6 procent av samtliga i riket sjömanshusinskrivna.

Vid sjömanshuset i Skellefteå, beträffande vars indragning

gensagorna tagit sig särskilt starka uttryck, var antalet inskrivna vid

nämnda tidpunkt icke högre än 255, d. v. s. näst minst av ifrågavarande

sjömanshus (Piteå 169). De sakkunniga hade — enligt kollegii mening med

rätta -— tillerkänt de med upplysningsverksamheten vid sjömanshusen förbundna

intressesynpunkterna en framträdande vikt vid sitt bedömande av

indragningsspörsmålet. Det sade sig emellertid självt, att det icke lämpligen

läte sig göra att låta dessa synpunkter helt bliva utslagsgivande. En avvägning

måste här ske, och kollegium kunde icke finna annat än att de sakkunnigas

överväganden på denna punkt träffat det rimliga. Större betänkligheter

skulle då med hänsyn till det jämförelsevis höga antalet inskrivna

vid sjömanshuset i Simrishamn göra sig gällande beträffande detta sjömanshus.

Avgörande hade emellertid härvid varit dels det jämförelsevis ringa antalet

mönstringar därstädes, dels närbelägenheten till Ystad. Den av direktionen

påpekade omständigheten, att större delen av allt verkligt sjöfolk inom

Kristianstads län komme att efter indragningen av sjömanshuset tillhöra

sjömanshus inom Malmöhus län, kunde ju härvid icke spela någon nämnvärd

roll, så mycket mindre som redan nu vissa sjömanshusdistrikt omfattade

delar av olika län och så alltjämt måste komma att bliva förhållandet

även på andra håll.

Kollegium kunde sålunda för sin del icke finna, att de i sist berört avseende

framställda erinringarna borde föranleda avvikelser från de sakkunnigas

centraliseringsförslag.

Ej heller syntes de erinringar, sorn framställts i fråga örn befarade olägenheter

av indragningarna beträffande understödsutdelningen vid sjömanshusen,

böra medföra rubbning i de sakkunnigas förslag. Årsunderstöden vid

de till indragning föreslagna 17 sjömanshusen hade år 1936 utgjort allenast

61,352 kronor av de till 677,352 kronor uppgående årsunderstöden i hela

riket, eller sålunda endast 9 procent. Fråndroges årsunderstöden vid sjömanshuset

i Simrishamn, uppginge understöden vid de återstående 16 sjömanshusen

till allenast 3.5 procent av samtliga årsunderstöd i riket. Vad

anginge sjömanshuset i Simrishamn, så komme även efter en sammanslagning

av distriktet för nämnda sjömanshus med distriktet för sjömanshuset

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

i Ystad sistnämnda sjömanshus att få ett distrikt, som till omfattningen vida

understege åtskilliga av övriga sjömanshusdistrikt i riket. Härtill komme att,

ehuru -—- såsom i promemorian med rätta framhölles — den alltjämt bibehållna

behovsprövningen beträffande understöd till änkor motiverade en viss

decentralisering av de härför avsedda organen, denna behovsprövning dock

genom realiserandet av den föreslagna omläggningen av pensions- och understödsväsendet

för sjöfolk komme att för samtliga sjömanhus få en i förhållande

till vad nu vore fallet minskad räckvidd.

Ett i de inkomna yttrandena ofta framfört skäl mot indragning av de sjömanshus,

varom här vore fråga, vore att den därigenom vunna kostnadsbesparingen

vore ringa. Ibland gjordes det rent av gällande, att indragning

skulle medföra ökad kostnad. Med hänsyn till flera faktorer, bland annat

den samtidigt föreslagna löneregleringen samt hänsynen till det något ökade

personalbehov, som på vissa håll föranleddes av kortsystemets införande, läte

sig en exakt beräkning av den genom indragningarna vunna kostnadsbesparingen

icke verkställas. Så långt möjligt vore densamma emellertid belyst

i de sakkunnigas promemoria. Att en viss icke oväsentlig direkt kostnadsbesparing

vunnes vore där klarlagt. Därtill komme, att örn flera eller färre

av nu ifrågavarande sjömanshus skulle bibehållas, krav uppenbarligen skulle

med fog kunna framställas på reglering av lönerna jämväl vid dessa. Ett

påfallande bevis för riktigheten härav hade kollegium nyligen erhållit, i det

att kollegium ungefär samtidigt med mottagandet av yttrande i detta ärende

från direktionen för sjömanshuset i Jönköping, som livligt avstyrkte sjömanshusets

indragning och därvid åberopade sjömanshusets låga omkostnader,

mottagit framställning om i det närmaste fördubbling av arvodet till därvarande

ombudsman. I detta sammanhang ansåge sig kollegium för övrigt böra

understryka, att de medelstillgångar, som komme att stå till huds för det föreslagna

reformerade pensions- och understödsväsendet vore i och för sig så

jämförelsevis begränsade, att varje örn än relativt ringa tillskott, som kunde

vinnas genom besparingar på annat håll, måste anses vara av värde.

Att, såsom direktionen för sjömanshuset i Skellefteå gjort, framföra såsom

skäl för bibehållande av sjömanshuset, att dettas ekonomi vore synnerligen

god och bättre än vid andra sjömanshus, syntes kollegium så mycket mindre

befogat, som det tvärtom i enlighet med av riksdagen på sin tid uttalad önskan

under en följd av år utgjort en angelägen strävan hos kollegium att,

till gagn för understödsverksamhetens jämna bestridande, söka utjämna den

ekonomiska ställningen de olika sjömanshusen emellan; en strävan som i hög

grad försvårats just genom förefintligheten av så många som 47 förmögenhetsenheter

med sedan äldre tider på grund av ett flertal faktorer mycket

skiftande ekonomisk struktur.

Uttalandet av direktionen för sjömanshuset i Ronneby om att tidigare

gjorda anmärkningar mot skötseln av en del mindre sjömanshus icke skulle

kunna anföras såsom ett bland motiven för en så genomgripande reform som

den nu föreslagna, föranledde kollegium att såsom exempel på hur de ekonomiska

angelägenheterna vid ett mindre sjömanshus kuncle handläggas, erinra

om — vad kollegium redan tidigare i annat sammanhang haft anledning

att för Kungl. Majit anmäla — att direktionen just vid sjömanshuset i

Ronneby genom kontrakt med sjömanshusets egen ombudsman såsom tillika

ägare av fastighet i Ronneby bundit sjömanshuset vid förhyrning av lokal för

sjömanshuset i ombudsmannens fastighet för så lång tid som till år 1941 (årlig

hyra = 500 kronor). Det anmärkningsvärda i detta förfarande framträdde

med ökad styrka vid beaktande av att det varit för såväl direktionen

som ombudsmannen känt, att sjömanshuset i Ronneby vid upprepade tillfällen

föreslagits till indragning; ombudsmannen vore, på grund av Kungl.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

39

Maj:ts beslut den 24 februari 1927, allenast förordnad att »tillsvidare och intill

dess frågan om sjömanshusens omorganisation blivit slutligt avgjord uppehålla

befattningen såsom ombudsman vid sjömanshuset i Ronneby». För

fullständighetens skull funne kollegium angeläget att tillägga, att mot den

administrativa skötseln i övrigt av sjömanshuset i Ronneby under den nuvarande

ombudsmannens tid icke funnes något att anmärka, utan förtjänade

denna skötsel, såvitt kollegium kunnat finna, ett gott vitsord.

Med anledning av vad i yttrandena från maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet

anförts därom, att de sakkunniga icke syntes hava undersökt

de möjligheter, som kunde finnas för att i samband med ordnande av centralregister

med mönstringskontor verkställa inbesparingar genom att sammanföra

mönstringskontorens verksamhet med den offentliga arbetsförmedlingen

för sjöfolk, framhåller kommerskollegium följande:

Kollegium ville upplysa, att det nu berörda spörsmålet varit föremål för ingående

dryftande av de sakkunniga. Då enighet förelegat därom, att i varje

fall med den organisation av sjömanshusen, som på angivna grunder befanns

för närvarande och tillsvidare böra förordas, någon författningsstadgad sammankoppling

av arbetsförmedlingen för sjöfolk med sjömanshusens verksamhet

icke borde ifrågakomma, hade de sakkunniga emellertid icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att i sin promemoria närmare dryfta ifrågavarande

spörsmål.

Med den utveckling av organisationen för arbetsförmedlingen av sjöfolk,

som jämförelsevis nyligen försiggått, nämligen från sjömanshusen till från

dessa institutioner helt fristående och numera till den offentliga arbetsförmedlingsorganisationen

anslutna organ, ville det också synas kollegium, som

om det icke funnes anledning att i samband med sjömanshusorganisationen

upptaga detta specialspörsmål till ett mera ingående dryftande. Då emellertid

tanken att åter organisatoriskt sammanföra den maritima arbetsförmedlingen

med sjömanshusen på senaste tid varit diskuterad, hade kollegium

ansett lämpligt att här något beröra ifrågavarande spörsmål.

Ett av de skäl för ett förnyat sammanförande av nu ifrågavarande arbetsuppgifter

till ett och samma organ, som vid diskussionen av frågan

skjutits i förgrunden, vore en förväntan, att därigenom skulle kunna vinnas

väsentliga besparingar i förvaltningskostnader. En närmare undersökning

av förhållandena utvisade emellertid ganska oförtydbart, att starkare fog

för ett dylikt antagande saknades. Enligt inhämtade upplysningar hade

samtliga löner och arvoden, som under år 1936 utbetalats till tjänstemän

och ombud vid sjömansförmedlingen i riket, uppgått till sammanlagt 74,223

kronor. Av ifrågavarande upplysningar framginge, att av nämnda belopp

icke mindre än 56,208 kronor belöpt på specialkontoren i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Hälsingborg eller sålunda mer än två tredjedelar av totala

kostnaden. Omfattningen av verksamheten vid ifrågavarande specialkontor

respektive vid sjömanshusen i motsvarande städer vore uppenbarligen så

stor, att ett sammanförande av verksamhetsgrenarna till en gemensam institution

icke skulle kunna, genom ett bättre utnyttjande av personalen och

därigenom i sin tur möjliggjord personalbegränsning eller eljest, medföra

någon mera avsevärd minskning av de med uppgifternas behöriga bestridande

förbundna kostnaderna. Oell vad anginge kostnaderna för sjömansförmedlingen

å andra orter än de sistnämnda, torde det få anses ligga i sakens

natur, att med den omfattning, arbetsförmedlingen hade åtminstone

vid vissa av dessa orter, det icke lämpligen läte sig göra ali utan särskild

fyllnadsersättning anförtro dithörande uppgifter åt befattningshavare, vilka

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

för fullgörande av andra funktioner fått för sig utmätt viss i relation till

dessa uppgifter beräknad ersättning. Några besparingar av större betydelse

syntes på grund härav icke heller vara att förvänta beträffande dessa senare

orter.

Betraktade man förevarande organisationsfråga enbart ur kostnadssynpunkt,

torde sålunda tillräckliga skäl icke föreligga för en organisationsändring

i avsedd riktning.

Örn frågan såges ur historisk synvinkel, måste, i belysning av utvecklingen

mot mera direkt anknytande av sjömansförmedlingen till den offentliga arbetsförmedlingen,

en återgång till tidigare tillämpad organisationsform förutsätta,

att alldeles särskilda skäl på senare tid tillkommit, vilka talade för

åtgärder med sådant syfte. Några bärande skäl av detta slag kunde knappast

anses hava förebragts. Tvärtom torde vissa skäl direkt tala däremot.

Ett medverkande skäl till den utveckling på förevarande område, vilken

nu nämnts, måste antagas hava varit, att förhållandena på arbetsmarknaden

gestaltat sig på sådant sätt, att sjömanshusen faktiskt icke lämpade sig för

ifrågavarande verksamhetsgren. Ej minst i tider med knapp tillgång på

arbetssökande inom sjömansyrket torde en tillfredsställande skötsel av förmedlingsverksamheten

ställa sådana krav på förmedlaren i avseende å

snabbhet och eljest, att dessa krav, därest hithörande uppgifter mera allmänt

anförtroddes åt sjömanshusens tjänstemän, ibland icke skulle kunna behörigen

fyllas utan eftersättande av sjömanshusens funktioner i övrigt. Därtill

komme, att sjömansförmedlingen med hänsyn till speciella förhållanden

pa hithörande arbetsmarknad torde vara en verksamhet av i viss mån ömtåligare

karaktär än arbetsförmedling i allmänhet och att det därför icke

syntes vara lämpligt att regelmässigt och organisatoriskt förena den med

sjömanshusen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes i varje fall ett författningsstadgat

sammanförande av sjömansförmedlingen och sjömanshusen icke

böra förordas.

Även örn så vore fallet, torde detta emellertid icke böra hindra, att såsom

hittills i viss omfattning skett — i 10 fall — sjömansförmedling förenades

med tjänster vid sjömanshusen i sådana fall, där olägenheter därav

prövades icke behöva befaras. Därest en sådan förening icke grundade sig

på generella bestämmelser en gång för alla utan på prövning från fall till

fall, vunnes större smidighet i systemet och alltså större möjligheter att

skänka beaktande åt olika omständigheter i de särskilda fallen.

Det nära samband mellan förevarande verksamhetsgrenar, vilket otvivelaktigt

rådde, krävde emellertid ett intimt samarbete mellan de utövande

myndigheterna och funktionärerna, som ock hittills veterligen förlöpt på ett

fullt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill torde icke heller anledning

föreligga att genomföra någon ändring i den förut omnämnda, år 1922 tillkomna

nya lydelsen av § 11 mom. 1 sjömanshusförordningen, vilket stadgande

för sjömanshusombudsmännen direkt anvisade dylikt samarbete. Av

naturliga skäl torde kunna förutsättas, att sjömansförmedlingen i sin tur

stöde och komme att stå till tjänst för sjömanshusen vid behov därifrån

av upplysningar om sjöfolk.

Kommerskollegium framhåller härefter, att i intimt sammanhang med

frågan om sjömanshusorganisationen stöde de sakkunnigas av kollegium redan

tidigare omnämnda förslag om övergång från liggare till kortsystem

beträffande inskrivningsregistren vid sjömanshusen. Kollegium anför i detta

ämne vidare följande:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

41

Införande av kortsystem för inskrivningsregistren vid sjömanshusen funne

kollegium innebära en välmotiverad modernisering av den nuvarande registerföringen,

och skulle det därjämte väsentligt underlätta en längre gående

centralisering av sjömanshusinstitutionen, därest en sådan efter ytterligare

erfarenhet skulle befinnas önskvärd. Någon större engångskostnad

för kortregistrets uppläggning torde icke behöva befaras, då systemet borde

så till vida införas successivt, att beträffande redan inskrivet sjöfolk icke

borde ifrågakomma att i större utsträckning än tiden medgåve och praktiska

skäl oeftergivligt påkallade å korten införa uppgifter örn tidigare intjänt

sjödd. Vid de största sjömanshusen bomme förandet av korten att

kräva något ökad arbetskraft, men de sakkunniga hade vid uppgörandet av

normallönestaten tagit hänsyn till detta förhållande. Så vore bland annat

fallet beträffande sjömanshuset i Göteborg.

Vid utformandet av bestämmelserna om kortregistrets upprättande och

förande avsåge kollegium att anlita biträde av särskild expertis. Skulle det

vid de fortsatta undersökningar, som kollegium hade att underkasta denna

fråga, mot förmodan visa sig, att skäl förelåge att beträffande det största

sjömanshuset, nämligen sjömanshuset i Göteborg, ifrågasätta undantagsbestämmelser

i förevarande avseende, torde något hinder att genomföra dylika

icke komma att föreligga.

På grund av vad sålunda anförts har kommerskollegium tillstyrkt genomförande

av den av de sakkunniga förordade centraliseringen av sjömanshusinstitutionen.

Med avseende å de sakkunnigas förslag till ny distriktsinclelning för sjömanshusen

bär kommerskollegium förklarat sig anse, att något avgörande

i denna fråga icke behövde träffas i förevarande sammanhang, utan förutsatte

kollegium, att det finge ankomma på kollegium att i sinom tid efter

samråd med chefen för marinen avgiva slutligt, närmare utformat förslag

till nu ifrågavarande distriktsindelning, därvid även de jämkningsförslag,

som i vissa yttranden berörts, skulle komma under omprövning. I samband

härmed borde få avgivas förslag till ny fördelning av sjömanshusen mellan

de olika sjörullföringsområdena.

Kollegium har i detta sammanhang framhållit, att om det skulle efter ytterligare

utredning befinnas lämpligt att i anledning av de framförda erinringarna

i något mera väsentligt avseende jämka på den av de sakkunniga föreslagna

distriktsindelningen, en dylik jämkning kunde komma att på enstaka

punkter inverka på det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till normallönestat

för sjömanshusen. En sådan jämkning kunde emellertid i och för sig

icke få medföra någon total ökning av lönestatens slutsumma.

Beträffande sjömanshustjänstemännens vid indragna sjömanhus ställning

förordar kommerskollegium de sakkunnigas förslag till pension åt ombudsmannen

vid sjömanhuset i Simrishamn.

Vad angår övriga till indragning föreslagna sjömanshus har kollegium ansett

att, nied hänsyn till de ifrågavarande ombudsmanstjänsternas utpräglade

karaktär av bisysslor, årlig pension till de avträdande ombudsmännen icke

borde ifrågakomma, och detta så mycket mindre som ombudsmännen vid

samtliga nu ifrågavarande sjömanhus, med undantag av sjömanshusen i Simrishamn,

Varberg och Västerås, på grund av uttryckligt bemyndigande av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj:t och med särskilt sikte på ett sådant läge, som nu förelåge, förordnats

allenast tillsvidare i avbidan på lösningen av frågan om sjömanshusens

omorganisation. Kollegium har emellertid därvid förutsatt, att det

skulle vara kollegium alltjämt obetaget att, därest i något enstaka fall en

närmare undersökning skulle ådagalägga särskilt framträdande billighetsskäl

för någon mindre ersättning åt avgående ombudsman, med tillämpning

av stadgandet i § 8 mom. 5 sjömanhusförordningen taga under övervägande

att tilldela vederbörande någon gratifikation från sjömanshuskassan.

Vidkommande härefter förfarandet med kapitaltillgångarna m. m. vid de

indragna sjömanshusen har kommerskollegium till en början —- i anledning

av chefens för marinen förslag att organisationsförändringarna borde träda

i kraft först den 1 juli 1939 -—- förklarat sig så mycket mindre vilja motsätta

sig en dylik framskjutning av tidpunkten för de förevarande reformernas

ikraftträdande, som deras utformande i detalj komme att kräva ett ganska

omfattande och tidsödande engångsarbete. Kollegium anför vidare följande:

Denna jämkning i de sakkunnigas organisationsplan påkallade emellertid

en del jämkningar i de av dem föreslagna tiderna för redovisningen av de indragna

sjömanshusens tillgångar m. m. Sålunda borde tidpunkten för redovisningen

till kollegium av nämnda tillgångar —- de s. k. sjömanshuskassorna

uppgingo vid 1937 års utgång till sammanlagt 1,444,759 kronor — framskjutas

från den av sakkunniga föreslagna dagen, senast den 1 juni 1939,

till förslagsvis senast den 1 oktober 1939. Ändringen av dagen för ikraftträdandet

krävde ock, att vid de indragna sjömanshusen särskilt bokslut gjordes

för och särskild revision anordnades beträffande förvaltningen under första

halvåret 1939, varom särskild föreskrift torde böra meddelas. Tidpunkten

för kollegii avlämnande till Kungl. Majit av utredning och förslag rörande

fördelning mellan de bibehållna sjömanshusen av nyssnämnda tillgångar torde

böra framskjutas till förslagsvis senast den 1 mars 1944. Någon ändring

av den tidpunkt, den 1 juni 1939, då sjömanshusets i Skellefteå fastighet om

möjligt borde vara försåld, syntes däremot icke vara erforderlig.

Valen av direktioner och revisorer för sjömanshusen i Skellefteå, Södertälje

och Vadstena borde före utgången av år 1938 äga rum i vanlig ordning och

avse tiden intill den 1 oktober 1939 i stället för den av de sakkunniga föreslagna

dagen, den 1 juli 1939.

I övrigt hade kollegium ej erinran att framställa mot den av de sakkunniga

i nu ifrågavarande avseenden föreslagna avvecklingsordningen, dock att särskilt

beslut icke erfordrades beträffande revision av 1938 års räkenskaper.

Beträffande särskilt det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet i fråga

örn det av sjömanshuset i Ronneby uppehållna sjömanshemmet biträdde

kollegium det av de sakkunniga härom framlagda förslaget, att ordnandet av

denna fråga måtte få bliva beroende på närmare åtgärder av kollegium, efter

det beslut fattats örn sjömanshusets indragning, och eventuellt särskild prövning

av Kungl. Majit. I detta sammanhang ansåge sig kollegium böra fästa

uppmärksamheten på att direktionen för sjömanshuset i Ronneby i sitt nu avgivna

yttrande upprepade ett tidigare framfört yrkande att för förevarande

ändamål måtte avsättas ett kapitalbelopp av 25,000 kronor i stället för förut

föreslaget belopp av allenast 15,000 kronor.

De sakkunnigas förslag, att vissa mindre donationsfonder vid sjömanshusen

i Hudiksvall och Varberg skulle överlämnas till de sjömanshus, med vilkas

distrikt nämnda sjömanshus införlivades, i och för förvaltning i enlighet

med donationsföreskrifterna biträddes av kollegium.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

43

Slutligen har kommerskollegium beträffande ytterligare vissa av de sakkunniga

berörda spörsmål i sammanhang med de föreslagna indragningarna

anfört:

Kollegium biträdde de sakkunnigas förslag i fråga om ordningen för redovisningen

av de indragna sjömanshusens arkivnlier, dock att de av de sakkunniga

angivna tidpunkterna, utgången av år 1938 och den 1 juni 1939, i anledning

av vad kollegium förordat i fråga örn ikraftträdandet av beslut om

indragningar borde ändras till utgången av juni månad 1939 respektive den

1 oktober 1939.

Ej heller hade kollegium erinran att framställa mot de sakkunnigas förslag

rörande vissa övergångsanordningar i fråga om understödstagare vid sjömanshus,

som indragits, eller sjöman eller anhörig till sjöman, som enligt gällande

bestämmelser i avseende å understöd haft att hänvända sig till sådant sjömanshus,

därest detta funnits kvar.

I anslutning till de sakkunnigas förslag och chefens för marinen däröver nu

avgivna yttrande föresloge även kollegium, att det måtte få ankomma på denne

att i sinom tid avgiva förslag till lämpliga åtgärder för förhindrandet av

att de värnpliktiga i de nya och i territoriellt avseende förstorade sjömanshusdistrikten

skulle nödgas företaga alltför långa resor från hemorten (vistelseorten)

till platsen för inskrivning.

Slutligen har kommerskollegium upptagit till behandling två till kollegium

remitterade framställningar från Ronneby stad och direktionen för

därvarande sjömanshus. Den av Ronneby stad gjorda framställningen avser

en fordran å 12,500 kronor, som staden förklarat sig i händelse av sjömanshusets

indragning ämna göra gällande gentemot sjömanshuset. Denna

fordran avser dels återbetalning av vissa bidrag till sjömanshusets förvaltningskostnader,

som staden under åren 1883—1904 lämnat jämte ränta efter

5 procent, dels ock ett belopp av 500 kronor utgörande värdet av den för

ett sjömanshem till sjömanshuset upplåtna tomtplatsen. I framställningen

från direktionen för sjömanshuset i Ronneby uttalar direktionen en önskan

om ett uttalande från Kungl. Maj:ts sida beträffande ifrågavarande fordran

från stadens sida.

Kollegium har beträffande dessa framställningar anfört följande:

Kollegium hade för sin del redan tidigare uttalat sig i förevarande fråga.

I utlåtande den 10 oktober 1928 rörande då ifrågasatt omorganisation av

sjömanshusen hade kollegium i anledning av då föreliggande liknande framställning

av stadsfullmäktige i Ronneby anfört, att av utredningen i ärendet

oförtydbart framginge, att de bidrag, varom här vöre fråga, eller den medverkan,

som från stadens sida lämnats i fråga örn sjömanshemmets upprättande,

icke vore av beskaffenhet att grunda någon fordringsrätt från

stadens sida. Kollegium hemställde därför, att stadsfullmäktiges hemställan

icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då staden Ronneby på sin tid beviljades stapelstadsrätt förbands därmed

det villkoret, att staden skulle vara underkastad de skyldigheter, som ålåge

rikets övriga stapelstäder och däribland förbindelsen att inrätta behörigt

sjömanshus. Dylikt eller liknande villkor för stads stapelstadsrätt hade ansetts

principiellt innebära ekonomiska förpliktelser från vederbörande stads

sida i avseende å sjömanshusets upprätthållande. De bidrag, som Ronneby

stad tidigare lämnat till sjömanshuset torde sålunda i själva verket få betraktas

såsom ett fullgörande av dylika förpliktelser. Den omständigheten,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att staden genom sjömanshusets indragning sedermera befriades från nu

åsyftade skyldigheter, kunde icke gärna skapa rättsgrund för fordran på

återbekommande av tidigare i enlighet med förpliktelse erlagda belopp.

Kollegium, som icke anser något hava förekommit, som gåve kollegium

anledning att frångå den mening, varåt kollegium tidigare i denna angelägenhet

givit uttryck, hemställer, att varken Ronneby stads drätselkammares

eller direktionens för sjömanshuset framställning i förevarande ämne

måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Dtpartement.s- Frågan om en omorganisation av sjömanshusen har sedan avsevärd tid

stått på dagordningen och varit föremål för ett flertal utredningar, vilka

dock hittills icke lett till något positivt resultat. Tidigare invändningar från

riksdagens sida mot förslag i ämnet hava närmast bottnat i den uppfattningen,

att med frågans avgörande borde anstå tills den kunde i ett sammanhang

upptagas i hela dess vidd. Förutsättningar för en allsidig behandling

av ärendet äro genom den inom kommerskollegium nu verkställda utredningen

för handen. Vissa detaljspörsmål torde visserligen behöva ytterligare

beredas, men i de grundläggande punkterna föreligger tillräckligt

material för definitiva beslut. Med hänsyn bland annat till den av riksdagen

uttalade och för övrigt inom intresserade kretsar allmänt närda önskan

att snarast möjligt få statens ställning i ekonomiskt hänseende till sjömanshusens

verksamhet slutligt fastställd, framstår det såsom angeläget, att ärendet

nu bringas till ett avgörande.

Det av kommerskollegium tillstyrkta förslaget till en viss centralisering av

sjömanshusorganisationen har i det stora flertalet yttranden ansetts väl motiverat.

För egen del ansluter jag mig till denna ståndpunkt. Under utredningen

har diskuterats lämpligheten av att, i stället för allenast indragning av vissa

sjömanshus, verkställa en genomgripande förändring av hela sjömanshusinstitutionen

genom de lokala registrens och sjömanshusens slopande samt

inrättande av ett centralregister i förening med lokala mönstringsförrättare.

Resultatet av undersökningarna rörande verkningarna av en dylik

långtgående centralisering beträffande de värnpliktigas inskrivning och

redovisning, den civila inskrivningen och registreringen av sjöfolket samt

sjömanshusens ekonomiska förvaltning m. m. synes emellertid visa, att de

fördelar, som på detta sätt skulle kunna uppnås, icke uppväga de olägenheter,

vilka, åtminstone för närvarande, skulle bliva förbundna därmed. Att även

en centralisation i den begränsade omfattning, som förslaget innebär, medför

vissa olägenheter är uppenbart. Emellertid torde dessa icke kunna tillmätas

någon väsentlig betydelse för den verksamhet, som genom sjömanshusorganisationen

utövas; de synas i främsta rummet beröra intressen av rent personlig

eller lokal karaktär. I varje fall torde nackdelarna vara förhållandevis

små, jämfört med fördelarna av den koncentration av verksamheten, som

genom indragningarna vinnes. Av de invändningar, vilka riktats mot förslaget,

lära ur allmänhetens synpunkt särskilt få beaktas de, vilka härleda sig från

farhågor att indragningarna skulle bereda sjöfarten och näringslivet svång
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

45

heter genom ogynnsam inverkan på möjligheterna att få mönstringarna av

sjöfolket snabbt och effektivt verkställda. Genom ändringar i sjömanshusförordningens

mönstringsbestämmelser av i huvudsak den innebörd, kommerskollegium

angivit, torde emellertid de sålunda befarade menliga inverkningarna

kunna i allt väsentligt undvikas. I detta sammanhang må med anledning

av de erinringar, som av magistraten i åtskilliga städer framställts

mot övertagande av sjömanshusombudsmännens mönstringsbestyr, framhållas,

att förslaget i denna del icke innebär annat än utsträckt tillämpning

av en redan nu gällande princip. Nämnas må emellertid också, att enligt

kollega förslag, mot vilket ej synes vara något att erinra, det skall ankomma

på Kungl. Maj:t att örn omständigheterna finnas därtill föranleda föranstalta

om förordnande av särskild mönstringsförrättare.

Jämväl övriga invändningar, som riktats mot de föreslagna indragningarna,

torde genom vad kommerskollegium anfört hava blivit övertygande bemötta.

De till indragning föreslagna sjömanshusen äro, såsom tidigare nämnts, följande,

nämligen sjömanshusen i Simrishamn, Lidköping, Västerås, Ronneby,

Hudiksvall, Jönköping, Haparanda, Varberg, Falkenberg, Södertälje, Söderköping,

Skellefteå, Piteå, Kungälv, Vadstena, Linköping och Uppsala. I

enlighet med chefens för marinen, av kommerskollegium biträdda förslag

torde organisationsändringarna böra träda i kraft först den 1 juli 1939. Förordnande

härom torde, därest erinran från riksdagens sida ej möter, få i sinom

tid meddelas av Kungl. Maj:t. I samband därmed torde till slutlig prövning

få upptagas vissa med förevarande organisationsspörsmål sammanhängande

detaljfrågor, såsom förfarandet med kapitaltillgångarna, redovisningen

av arkivalierna samt vidtagandet av övergångsanordningar beträffande

understödstagare vid indragna sjömanshus ävensom kommerskollegii förenämnda

förslag till ändring i sjömanshusförordningen. Redan nu vill jag

såsom min mening framhålla, att lösningen av berörda frågor lämpligen synes

kunna ske enligt de av kollegium angivna riktlinjer, för vilka redogörelse

i det föregående lämnats.

Med avseende å frågan örn ny distriktsindelning för de bibehållna sjömanshusen

ävensom om ny fördelning av sjömanshusen mellan de olika sjörullföringsområdena

lärer, på sätt kommerskollegium ifrågasatt, det få ankomma

på kollegium att i sinom tid, efter samråd med chefen för marinen, avgiva

slutligt, närmare utformat förslag.

Vad angår sjömanshustjänstemännen vid de till indragning föreslagna sjömanshusen

torde, såsom kommerskollegium ansett, beträffande flertalet, med

hänsyn till befattningarnas karaktär av bisysslor, någon pension icke kunna

ifrågakomma. Ett undantag utgör ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn.

Till frågan örn pension åt denne befattningshavare återkommer

jag senare. Emellertid må här framhållas att det jämlikt § 8 mom. 5 sjömanshusförordningen

är kommerskollegium obetaget att, om i visst fall särskilda

billigbetsskäl skulle kunna påvisas för någon mindre ersättning åt

avgående ombudsman, taga under övervägande att tilldela vederbörande

gratifikation från sjömanshuskassan.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2. Avlöningar och omkostnader.

Sakkunniga. De sakkunniga hava framlagt förslag till normallönestat förde

bibehållna sjömanshusen. Ifrågavarande förslag torde få såsom bilaga

A fogas till dagens protokoll.

Beträffande detta förslag hava de sakkunniga anfört bland annat följande:
Ombudsman

vid sjömanshus tillsattes genom förordnande av kommerskollegium

efter förslag av vederbörandes sjömanshusdirektion, övriga tjänstemän

vid sjömanshusen tillsattes av direktionerna. Fastställandet av avlöningsförmånerna

till sjömanshusens tjänstemän vore beroende på beslut

av kommerskollegium.

Bestämmelserna om kollegii prövning av avlöningsstaterna för sjömanshusen

hade av naturliga skäl sin grund närmast i det förhållandet, att statsbidrag

utginge till deras förvaltningskostnader. Om emellertid, som i det

följande komme att föreslås, staten hädanefter komme att i högre proportion

än hittills och med beaktansvärt högt belopp lämna bidrag till dessa

förvaltningskostnaders bestridande, finge det icke anses annat än naturligt

och riktigt att kontrollen i nu ifrågavarande avseende skärptes. Det syntes

därför ändamålsenligt, att den kontroll, som hittills i huvudsak gällt allenast

avlöningsstaterna, utsträcktes att gälla även sjömanshusens omkostnader i

allmänhet. I anslutning härtill borde alltså bestämmelserna i förevarande

avseende ändras därhän, att avlönings- och omkostnadsstater för sjömanshusen

skulle fastställas av kollegium efter direktionernas hörande. Staterna

syntes böra fastställas att gälla tills vidare och ändringar däri borde lämpligen

icke förekomma under löpande räkenskapsår.

Den av de sakkunniga uppgjorda normalstaten vore beräknad på grundval

av i juni 1937 rådande förhållanden. I avlöningsstaten, vilken slutade å

ett belopp av 376,308 kronor, avseende avlöningen i näst högsta löneklassen

i vederbörande lönegrader, hade upptagits samtliga vid sjömanshusen, såvitt

nu kunde bedömas, erforderliga befattningshavare, dock att vid ett fåtal

av sjömanshusen, därvid tanke särskilt varit på sjömanshusen i Göteborg,

Karlshamn, Oskarshamn och Gävle, måhända kunde, åtminstone tidvis, bliva

erforderligt med någon förstärkning av personalen. Med hänsyn till sistnämnda

förhållande och i betraktande därav att vid sjömanshusen i Stockholm

och Göteborg alltjämt liksom hittills torde bliva erforderligt med ett

mindre arvode till särskild sekreterare åt direktionen, borde till staten fogas

en avlöningspost, avsedd för extra biträden vid behov jämte vikariatsersättningar

vid sjukdom m. m. å förslagsvis tillhopa 30,000 kronor. Då personalen

vidare borde tillerkännas rätt till semester i huvudsak enligt de för personal

vid statens verk gällande grunder, borde för härav föranledda kostnader

beräkna.*, visst årligt belopp, förslagsvis 22,000 kronor.

Uppmärksammas borde, att avlöningen till samtliga i staten specificerade

befattningshavare upptagits nied belopp svarande mot för ordinarie befattningshavare

i respektive lönegrader och löneklasser utgående avlöning. Det

borde emellertid härvid beaktas, att detta förfaringssätt avsåge allenast kostnadsberäkningarna

och icke innebure något avgörande beträffande respektive

befattningshavares slutliga ställning såsom ordinarie eller icke-ordinarie.

.d nyrekrytering förutsattes vederbörande i regel böra börja sin tjänstgöring

såsom extra befattningshavare och först efter viss tids väi vitsordad tjänst
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

47

göring efter närmare bestämmelser, som torde böra meddelas av kommerskollegium,

beredas fastare anställning.

Vad anginge kostnadsberäkningarna, såvitt dessa läge till grund för beräkningen

i det följande av statsbidraget till sjömanshusen, borde beaktas,

att då det gällde beräkningen av anslag för avlöningsstaterna för statens

verk och inrättningar, utmätningen av anslagens belopp, d. v. s. anslagens

antagna belastning, numera grundade sig på respektive befattningshavares

slutavlöning, d. v. s. avlöning i högsta löneklassen av respektive lönegrader,

medan för beräkningen i förevarande fall avsåges att lägga till grund avlöningen

i näst högsta löneklassen i vederbörande lönegrader, vilken endast

för kvinnliga tjänstemän sammanfölle med slutavlöningen. Detta senare beräkningssätt

hade, då näst högsta löneklassen i en viss lönegrad för en manlig

ordinarie tjänsteman motsvarade slutavlöningen i samma lönegrad för

en manlig extra ordinarie tjänsteman, i förevarande fall anlitats för att förekomma

att till grund för statsbidragets beräknande Indes ett högre belopp än

som vederborde.

För ombudsmansbefattningarna förekomme i normalstaten tre olika lönegrader,

nämligen B24, B21 och B16, varjämte för tjänsten såsom ombudsman

vid sjömanshuset i Göteborg, med hänsyn till den, vid jämförelse med samtliga

övriga sjömanshus, så avsevärt större omfattningen av verksamheten

därstädes, avsetts ett särskilt tilläggsarvode å 2,000 kronor i ett för allt.

Vad anginge kvalifikationerna för sjömanshusombudsmännen hade 1917

års sjömanshuskommitterade föreslagit, att bland sökande till ombudsmansbefattning

skulle vid befattningens tillsättande av i övrigt lika kompetenta

den äga företräde, som med gott vitsord innehaft tjänstebefattning vid sjömanshus

eller bestritt annan administrativ befattning av beskaffenhet att

kunna anses vara till erhållande av ombudsmansbefattning meriterande ävensom

efter erhållet sjökaptensbrev tjänstgjort såsom befälhavare å handelsfartyg

i Östersjö- eller vidsträcktare fart.

Det vore förtjänt att uppmärksammas, att vid 27 av de 30 sjömanshus, som

föreslagits skola tillsvidare bibehållas, ombudsmanstjänsten bestredes av person,

som avlagt sjökaptensexamen, och att vid ett av de övriga ombudsmannen

avlagt styrmansexamen, medan endast vid de två återstående sjömanshusen

ombudsmanstjänsten besatts med person utan erfarenhet från sjön.

Göteborgs fartygsbefälhavareförening hade i en lill Kungl. Majit ställd,

den 5 april 1933 dagtecknad skrivelse, vilken överlämnats till kommerskollegium

för att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget att verkställa

utredning rörande sjömanshusens omorganisation, på anförda skäl hemställt

örn åtgärder i syfte att föreskrifter måtte utfärdas därom, att allenast den,

som avlagt sjökaptensexamen, skulle kunna förordnas till ombudsman vid

rikets sjömanshus.

Att gå så långt som nyssnämnda förening föreslagit syntes icke böra ifrågakomma.

Däremot syntes 1917 års sjömanshuskommitterades förslag giva

uttryck för en riktig tankegång. Den bakom nämnda förslag liggande principiella

inställningen överensstämde också i stort sett med de grunder, som

i regel tillämpats eller varit vägledande vid tillsättandet av ombudsmanstjänster

vid sjömanshusen. Det torde icke heller kunna råda något tvivel örn

att för de funktioner, som tillkomna- en sjömanshusombudsman, särskilt i

fråga örn att medla förlikning vid uppkommande tvister mellan fartygsbefälhavare

och besättning eller mellan besättningsmän inbördes, vid avdömandet

av avräkningstvister eller disciplinära mål eller vid bedömandet av bemanningsfrågor,

grundlig erfarenhet från sjön vore av stor betydelse. Beaktas

borde härvid, att vid prövningen av den enes eller den andres kompetens och

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

lämplighet för ombudsmanstjänst alltför stor vikt icke torde böra fästas vid

längden av vederbörandes tjänstgöring såsom befälhavare. Av betydelse vore

emellertid, att vederbörande under sin föregående tjänstgöring till sjöss /lått

fram till befälhavarepost och haft tillfälle att i egenskap av befälhavare åtminstone

under någon tid visa sin lämplighet för och duglighet i självständig

befälsföring. Det läge slutligen i sakens natur, att föregående tjänstgöring

inom sjöfartens olika grenar, och sålunda i såväl linje- som trampfart,

måste såsom merit för ombudsmanstjänst värdesättas högre än en mera specialiserad

tjänstgöring.

Redan de krav på grundlig erfarenhet och fristående ställning, som sålunda

måste ställas på en sjömanshusombudsman, samt den bundenhet, som

karakteriserade befattningen i fråga, gjorde den löneställning, som enligt

normallönestaten avsåges för ombudsmännen, fullt påkallad. Lämpligheten

av denna löneställning underströkes ytterligare vid beaktande av arten av de

arbetsuppgifter och det allmänna ansvar, som åvilade en sjömanshusombudsman.

Tilläggas borde, att den avlöning, som med den åsyftade löneställningen

skulle tillkomma en ombudsman även i den högsta lönegraden, icke

oväsentligt understege de inkomster, en befälhavare inom handelsflottan å

mera ansvarsfulla poster kunde påräkna. På senaste tiden genomförd pensionering

för befälet i svenska handelsflottan måste ock i sin mån verka försvårande

i avseende å möjligheterna att utan tillräcklig kompensation i den

erbjudna avlöningen och däremot svarande pensionsförmåner för nu ifrågavarande

poster förvärva dugliga aspiranter.

Då vid vissa mindre sjömanshus ombudsmannens arbetskraft icke kunde

beräknas bliva helt tagen i anspråk, hade i viss utsträckning avlöningen måst

reduceras till två tredjedelar respektive hälften av full avlöning i den lönegrad,

varom fråga vore.

Anmärkas borde att vid sjömanshus, som ägde fastighet, i några fall till

ombudsmannen vid sidan av den ordinarie avlöningen utgått särskilt arvode

för dennes bestyr såsom vicevärd för sjömanshusets fastighet. Detta vicevärdsarvode

hade i dylika fall plägat bokföras å särskilt konto för fastigheten.

Dylika särskilda arvoden hade ansetts böra bortfalla, då i normalstaten

upptagna avlöningar avsetts skola täcka även ombudsmännens arbete i nyssnämnda

egenskap. Dock hade undantag i ett fall gjorts i förevarande avseende,

nämligen såvitt anginge den av sjömanshuset i Umeå ägda fastigheten.

Då denna fastighet tagits i anspråk för hotellrörelse och på grund därav ombudsmannens

bestyr med fastighetsförvaltningen hade större omfattning än

eljest skulle behövt vara fallet, hade ansetts skäligt, att han vid sidan av sin

ordinarie lön finge uppbära ett särskilt arvode såsom vicevärd av 1,500 kronor

i ett för allt.

Då avsikten vöre att successivt övergå till inskrivningsregistrens förande

på kort och erfarenheten visat, att kvinnlig personal vore särskilt lämplig

för handhavandet av kortregister, byggde normalstaten på användningen i

största möjliga utsträckning av sådan personal för biträdesbefattningar. I

detta sammanhang torde böra anmärkas, att det torde vara lämpligt att i

stället för de till lönegraden 2 hänförda biträdestjänsterna i viss utsträckning

använda kvinnliga extra ordinarie tjänster i 4:e lönegraden, en skillnad

som emellertid icke nämnvärt inverkade på kostnadsberäkningen.

Det torde vara av intresse att i vissa avseenden jämföra de beräknade avlöningskostnaderna

enligt förevarande normalstat med avlöningarna vid motsvarande

sjömanshus enligt nu gällande avlöningsförhållanden. Medan normalstatens

avlöningskostnader, avseende avlöningen i näst högsta löneklassen

i respektive avlöningsgrader, slutade på en summa av 376,308 kronor,

uppginge avlöningen till befattningshavarna vid motsvarande sjömanshus

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

49

enligt nu gällande stat till sammanlagt 362,391 kronor. Avlöningarna vid

samtliga sjömanshus hade under år 1936 uppgått till sammanlagt 392,176

kronor. I sistnämnda två belopp inginge några mindre bidrag till f. d. befattningshavares

pensionering.

Beträffande övergången från nu gällande avlöningar för de olika befattningshavarna

till normallönestaten syntes böra gälla, att i regel icke någon

befattningshavare borde, — frånsett av erläggande av pensionsavgifter eventuellt

föranledd reduktion — genom de nya bestämmelserna erhålla lägre

avlöning än vederbörande hittills åtnjutit. Från denna regel borde emellertid

göras undantag för sådana fall, då befattningshavare uppenbarligen måste

anses innehava sin tjänst vid sjömanshus såsom bisyssla vid sidan av

jämförelsevis väl avlönad huvudtjänst inom annan förvaltning m. m. och

vars avlöningsförmåner vid den nu verkställda utredningen befunnits mera

väsentligt överstiga vad som vid jämförelse med förhållandena vid andra

sjömanshus kunde anses såsom skäligt. Avgörandet i dylika fall syntes böra

få ankomma på kollegium efter vederbörande sjömanshusdirektions hörande.

Vad angår sjömanshusens övriga omkostnader, d. v. s. verkliga driftkostnader

utöver avlöningar, hava de sakkunniga, under hänvisning till en

vid deras betänkande fogad bilaga angående sjömanshusens utgifter och kapitaltillgångar

m. m. under år 1936 — vilken torde få såsom bilaga B fogas

vid dagens protokoll -— i detta ämne vidare anfört följande:

Enligt ifrågavarande bilaga hade omkostnaderna uppgått för samtliga sjömanshus

under år 1936 till 129,095 kronor, varav vid de till bibehållande

föreslagna sjömanshusen 116,177 kronor. Uppmärksammas borde emellertid,

att vissa sjömanshus, som ägde fastighet, vari sjömanshusets lokaler

vore inrymda, icke bland utgifterna redovisat visst belopp i beräknad hyra

för dessa lokaler. De verkliga driftkostnaderna för dessa sjömanshus vore

därför i häremot svarande grad högre än de uppgivna. Fastighetsägande

sjömanshus hade i regel fört inkomster av och utgifter för fastigheten å särskilt

konto och tillgodofört sjömanshuskassan allenast nettobehållningen av

fastigheten. Då sjömanshusets innehav av fastighet för sjömanshuset såsom

sådan icke tjänade annat intresse än såsom en form för kapitalplacering,

vore nämnda förfaringssätt av naturliga skäl i princip riktigt. Följden härav

vore emellertid, att örn en beräknad hyra för sjömanshusets egna lokaler

tillgodoförts fastighetskontot såsom inkomst och sålunda bidragit att öka

det beräknade netto, som tillfördes sjömanshuskassan, borde också kassans

utgifter, om dessa skulle utvisa sjömanshusets verkliga driftkostnader, påföras

ett mot den beräknade hyran svarande belopp. Den exceptionellt höga

Posten för »verkliga driftkostnader i övrigt» för sjömanshuset i Söderhamn,

nämligen 15,567 kronor, berodde på att detta sjömanshus icke förfarit på

nyss angivna, principiellt riktiga sätt utan fört med fastighetsförvaltningen

förbundna såväl inkomster som utgifter direkt på sjömanshuskassan. För

att erhålla med övriga sjömanshus jämförligt belopp för »driftkostnader i

övrigt» för sjömanshuset i Söderhamn borde sålunda från nyssnämnda belopp

dragas ett mot de på fastigheten belöpande utgifterna svarande belopp.

Verkställda beräkningar hade visat, att det belopp, som .sålunda skulle avgå

från driftskostnaderna för sjömanshuset i Söderhanm i det närmaste svarade

mot summan av de belopp, som för vissa andra sjömanshus enligt vad

förut nämnts skulle tillkomma såsom beräknade hyror för lokaler i egna

hus. Driftskostnaderna kunde sålunda för nu ifrågavarande 30 sjömanshus

beräknas rätteligen hava under år 1936 uppgått lill clt belopp, som nära

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr 210. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

överensstämde med det i bilagan upptagna, eller sålunda till omkring 116,000

kronor. Därav utgjordes, enligt vad som framgått av särskild undersökning,

omkring 36,000 kronor av för sjömanshusens lokaler erlagda eller beräknade

hyror, däri inräknade kostnader för uppvärmning, i den mån särskild ersättning

härför utgått eller beräknats. Beträffande de sjömanshus, varom

här vore fråga, borde i detta sammanhang beaktas, att vid de till bibehållande

föreslagna sjömanshusen lokaler för närvarande upplätes kostnadsfritt

av vederbörande städer i Gävle, Karlstad, Krislianstad, Malmö, Trelleborg

och Ystad, i samtliga fall dock mot viss ersättning för uppvärmningen,

varjämte i Karlshamn utginge ett hyresbidrag å 200 kronor från staden.

Då indragning av ett antal sjömanshus och överflyttning delvis av dessas

verksamhet på kvarvarande sjömanshus knappast kunde beräknas medföra

nämnvärt ökade driftutgifter för dessa senare sjömanshus, torde dessa utgifter

för ifrågavarande sjömanshus alltså kunna beräknas till omkring

116,000 kronor.

I detta sammanhang finge framhållas, att med hänsyn till de särskilda

förhållanden, som föranlett vissa sjömanshus att placera kapital i egen fastighet,

och det härvid tillämpade bokföringssättet, varigenom med fastighetsförvaltningen

förbundna utgifter icke direkt påförts sjömanshuskassan

utan ingått i den nämnda kassa tillgodoförda nettobehållningen vid fastigheten,

i normallönestaten icke upptagits sådana befattningshavare, vilka

vore direkt anställda för fastighetens förvaltning och vilkas ersättning utginge

av fastighetens bruttoinkomster. Emellertid syntes jämväl avlöningsförmånerna

för dylik personal böra underställas kollega prövning, varjämte

pensionering, på sätt i det följande komme att ifrågasättas för övrig personal

vid sjömanshusen, borde ifrågakomma för sådan nu avsedd personal,

som hade mera fast anställning. Uppmärksammas borde sålunda, att vid

sjömanshuset i Göteborg funnes uteslutande för fastigheten, i vilken för närvarande

jämväl arbetsförmedlingen för sjöfolk mot viss årlig hyra vore inrymd,

anställd särskild vaktmästare (tillsyningsman och ordningsman med

polismans skydd), vilken för närvarande åtnjöte en månatlig avlöning, inklusive

dyrtidstillägg och ersättning för renhållning (60 kronor i månaden

i ett för allt), av omkring 375 kronor eller sålunda för år räknat omkring

4,500 kronor jämte förmånen av fri uniform. Avlöningen till denne vaktmästare,

som vöre född den 21 oktober 1881 och varit anställd vid fastigheten

sedan den 1 januari 1916, syntes böra beräknas enligt samma lönegrad,

som föreslagits för den i normallönestaten upptagna expeditionsvakten

vid sjömanshuset, nämligen lönegrad B 5 med en begynnelseavlöning inklusive

dyrtidstillägg (12 %) av 2,822 kronor och en slutavlöning av 3,520

kronor (näst högsta löneklassen 3,345 kronor) allt för år räknat. Härutöver

syntes böra få utgå en månatlig ersättning för renhållning av gård, gata och

trädgård av i ett för allt 60 kronor i månaden.

Enligt de sakkunnigas sålunda verkställda beräkningar skulle kostnaderna

för de till bibehållande föreslagna 30 sjömanshusen komma att gestalta sig

på följande sätt:

Avlöningar, inkl. dyrtidstillägg efter 12 % .............. kronor 376,308

Vikariatsersättningar under semester, inkl. dyrtidstillägg . . » 22,000

Extra biträden vid behov, vikariatsersättningar vid sjukdom

m. m., inkl. dyrtidstillägg............................ » 30,000

Omkostnader i övrigt ................................ » 116,000

Summa kronor 544,308.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Härtill hava de sakkunniga anfört, att ifrågavarande beräkningar grundade

sig på ett dyrtids tillägg av allenast 12 % mot nu utgående 14 %, vartill

komme, att i desamma icke inginge några mot provisorisk avlöningsförstärkning

svarande belopp, vilka enligt verkställd beräkning uppginge till sammanlagt

omkring 12,000 kronor. Med hänsyn härtill borde tillkomma ett

belopp av tillhopa 16- å 17,000 kronor, varigenom hela kostnaden för sjömanshusen,

frånsett kostnad för personalens pensionering, skulle komma att

uppgå till i runt tal 561,000 kronor.

Yttranden. Statskontoret framhåller, att ämbetsverket på den begränsade

tid, som stått ämbetsverket till buds, icke kunnat underkasta det av de sakkunniga

framlagda förslaget till normallönestat för sjömanshusen någon närmare

granskning i fråga örn skäligheten och behovet av de däri angivna kostnadsbeloppen.

Ämbetsverket hade emellertid icke kunnat undgå att få ett

allmänt intryck av att de beräknade kostnaderna vore väl högt tilltagna och

att det borde vara möjligt att åstadkomma för sjömanhusens arbetsuppgifter

erforderlig organisation inom en mindre kostnadsram än de sakkunniga räknat

med. I detta sammanhang finge framhållas, att de av de sakkunniga

använda grunderna för beräkning av lönekostnaderna (avlöning enligt näst

högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad) plägade anses inkludera

även kostnaderna för vikariatsersättningar under semester och vid sjukledighet,

vadan särskilda anslagsposter för dessa ändamål icke syntes böra beräknas.

Med hänsyn härtill syntes det belopp, vartill de sakkunniga upptagit

förvaltningskostnaderna, kunna nedsättas från 561,000 kronor till 525,000

kronor.

Åtskilliga sjömanshusdirektioner hava framställt erinringar mot de föreslagna

avlöningsbeloppen och lönegradsplaceringarna enligt lönestaten. I

några fall hava ock framställts yrkanden på personalökning. I ej ringa utsträckning

har kritik riktats mot kravet på att i större utsträckning använda

kvinnlig arbetskraft. Från åtskilliga håll har därvid framhållits, att det

vore olämpligt med kvinnligt biträde i de fall, då jämte ombudsmannen

endast ett biträde funnes anställt. Vidare framhålles i en del fall, att kvinnlig

arbetskraft vöre mindre lämplig med hänsyn till vad som ibland kunde

förekomma vid mönstringsförrättningar. I ett fall åberopas därjämte hinder

eller olägenheter med hänsyn till expeditionslokalens beskaffenhet m. m.

Mot indragningen av vicevärdsarvodct inläggas i flera fall gensagor. I ett

fall (direktionen för sjömanshuset i Gävle) göres med styrka gällande, att

direktionen med hänsyn till sin stora kapitalförvaltning icke kunde avvara

juridiskt skolad sekreterare, till vilken för närvarande utginge ett årligt

arvode av 500 kronor.

Kommerskollegium. Kommerskollegium, som i allt väsentligt anslutit sig

lill de sakkunnigas kostnadsförslag, anför härutinnan:

I anledning av vad statskontoret anfört i ämnet ville kollegium icke bestrida,

att den nuvarande organisationen av sjömanshusen, även efter den centra
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lisering, vilken nu föreslagits men som i så anmärkningsvärd utsträckning

mott gensagor från representanter för de lokala intressesynpunkterna, tedde

sig såsom jämförelsevis kostsam. Kollegium funne det även tor sin del önskvärt,

att kostnaderna kunde ytterligare nedbringas, och ansåge, att denna

sida av det föreliggande spörsmålet även för framtiden borde ägnas allvarlig

uppmärksamhet. Detta gällde icke blott personalkostnaderna utan jämväl

driftskostnaderna i övrigt. Vad särskilt anginge dessa senare, beräkningsvis

upptagna till ett årligt belopp av 110,000 kronor, ville kollegium erinra

örn att kollegium redan tidigare i annat sammanhang haft anledning att för

Kungl. Maj :t anmäla sin avsikt vara att vid företagna inspektioner undersöka

möjligheterna för dessa kostnaders nedbringande. Denna avsikt ämnade kollegium

av naturliga skäl fullfölja.

Vad personalbehovet och kostnaderna för dess tillgodoseende anginge hade

kollegium granskat den av de sakkunniga uppgjorda s. k. normallönestaten

och därvid funnit densamma i huvudsak godtagbar. Med hänsyn till de av

de sakkunniga angivna kvalifikationskraven beträffande ombudsmansbefattningarna

— vilka krav kollegium, i överensstämmelse med vad som i de avgivna

yttrandena kommit till uttryck, funnit väl avvägda -— syntes kollegium

de föreslagna lönegradsplaceringarna för dessa icke giva rum för berättigade

erinringar. Ej heller hade kollegium funnit sig beträffande lönestaten i övrigt

för närvarande kunna föreslå något avsteg fran vad de sakkunniga föreslagit

i annan mån än att ombudsmanstjänsten i Örnsköldsvik syntes kollegium

icke böra inplaceras i lönegrad utan göras till ren arvodestjänst, en föränring,

som emellertid icke vore av beskaffenhet att märkbart påverka kostnadsberäkningarna.

I förbigående ville kollegium anmärka, att i lönestaten

förekomme benämningen kontorsskrivare för befattningar i lönegraden 11.

Denna benämning borde i enlighet med gängse beteckningssätt ändras till

kansliskrivare. . ,

Kollegium hade sålunda icke funnit de fran vissa direktioner lramstallda

kraven på förbättrad löneställning för vissa befattningshavare eller på utökning

av personalen förtjäna avseende.

I män som erfarenheten skulle i enstaka fall framvisa behov av personalförstärkning,

torde sådant behov få tillgodoses inom ramen för anslagsposten

till extra biträden. Det från direktionen för sjömanshuset i Gävle framförda

yrkandet om bibehållande av ett arvode till särskild sekreterare, vilket

yrkande kollegium funne motiverat, torde likaledes fa tillgodoses fran nämnda

anslagspost. x ...... , . , ,.

De sakkunnigas uppfattning om lämpligheten av att kvinnlig arbetskraft

i större utsträckning komme till användning vid sjömanshusen biträddes av

kollegium. I anledning av framförda erinringar härutinnan ville kollegium

framhålla, att den omständigheten, att i förslaget till normallönestat i viss

utsträckning räknats med kvinnlig arbetskraft, ju icke kunde få anses bindande

på det sättet, att i varje särskilt fall, där staten upptoge avlöning till

kvinnligt biträde, sådan arbetskraft också skulle anlitas, utan finge vid tillsättandet

av här avsedda befattningar avgörande bliva tillgången på kvalificerade

manliga respektive kvinnliga sökande.

Likaledes biträdde kollegium de sakkunnigas uppfattning beträffande slopandet

såsom regel av särskilda arvoden till sjömanshustjänstemän för bestridande

av funktionen som vicevärd för sjömanhus tillhörig fastighet, en funktion,

som sålunda i allmänhet borde åvila vederbörande i tjänsten och täckas

av den för denna utmätta avlöningen såsom sådan.

Den omständigheten, att lönerna till sjömanshuspersonalen avsages skola

i regel utgå enligt de för reglerade verk fastställda löneplaneina, innebuie

icke? att motsvarande lönebestämmelser i övrigt skulle göras på denna per
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

53

sonal tillämpliga, utan hade kollegium tänkt sig, att det skulle få ankomma

på kollegium att fastställa de villkor och bestämmelser rörande avlöningsförmånernas

åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga. Härvid utginge

kollegium från lämpligheten av att utforma dessa efter mera summariska

och enkla normer än de eljest gängse. Nu avsedda bestämmelser avsåges

skola jämväl innefatta erforderliga villkor beträffande tjänste- och expeditionstider,

flyttningsskyldighet för vederbörande befattningshavare m. m.

Enligt kollegii åsikt borde sjömanshuspersonalen i största möjliga utsträckning

beredas fastare anställningsformer än för närvarande på sådant

sätt, att den komme i åtnjutande av viss uppsägningstid. Endast beträffande

sålunda mera fast anställd personal borde ifrågakomma lönesättning i

direkt anslutning till den statliga löneplanen.

Vad statskontoret anfört i fråga örn sättet för förvaltningskostnadernas

beräkning föranledde kollegium till följande erinringar.

Det vöre riktigt, att beräkningen av avlöningsanslag för ordinarie tjänstemän

vid statens verk och inrättningar tidigare grundats på avlöningen enligt

näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrader och att från de

sålunda framräknade posterna jämväl utgifterna för befattningarnas uppehållande

under semester eller vid sjukledighet för innehavaren bestritls.

Erfarenheten ådagalade emellertid, att på detta sätt beräknade avlöningsanslag

i stor omfattning överskredes och att således i verkligheten kostnaderna

för vikariatsersättningarna icke kunde täckas inom ramen för de

på grundval av näst högsta löneklassen beräknade avlöningsanslagen. Med

hänsyn härtill hade beräkningssättet numera omlagts så, att avlöningsanslagen

nu i allmänhet beräknades på grundval av avlöningen enligt högsta

löneklassen inom vederbörande lönegrader, därvid nyssnämnda särskilda

utgifter — som alltjämt avfördes från dessa poster -— ansetts bliva täckta.

En förutsättning för det sätt att beräkna medel för vikariatskostnader,

som sålunda tillämpades inom vissa delar av statsförvaltningen, vore emellertid

tydligen, att vikarie funnes att tillgå inom det egna verket och på

tjänstgöringsorten. Vikariatsersättning bleve då begränsad till den merersättning

i form av s. k. vikariatsersättning, som vid statliga verk jämte den

egna lönen utginge till tjänsteman, som uppehölle högre tjänst inom samma

verk och å samma tjänstgöringsort.

Angivna förutsättning förelåge i själva verket i stor utsträckning icke vid

sjömanshusen, i det att där mycket ofta måste räknas med att kompetent

vikarie icke stöde alt få utan anlitande av utanför sjömanshusens personal

stående personer. Detta komme att bli fallet beträffande flertalet av de

sjömanshus, där endast en ombudsman och ett biträde vore anställda.

Nu anförda förhållanden utgjorde tydligen grunden för det av de sakkunniga

tillämpade beräkningssättet. Även örn man skulle — något som

kollegium ansåge böra ifrågakomma — utgå ifrån lämpligheten av att träffa

sådana anordningar, att vikariatsersättning icke alltid skulle behöva utgå

vid fullgörande av andra arbetsuppgifter än en tjänstemans egna, föro (oile

det kollegium, med hänsyn till de speciella förhållandena vid sjömanshusen,

som örn den rimligaste beräkningsgrunden här vore att — såsom de sakkunniga

gjort — beräkna avlöningsposten efter näst högsta löneklassen och

därutöver upptaga visst belopp för vikarier och andra tillfälliga arbetskrafter.

Skulle det av statskontoret ifrågasatta beräkningssättet bliva utslagsgivande,

skulle för extra biträden vid behov stå till förfogande ett belopp av allenast

16,000 kronor (30,000 + 22,000 — 36,000) i eli för alli. Kollegium

hade icke kunnat undgå att finna den post å 30,000 kronor, som av de sakkunniga

avsetts till extra biträden, förutom vikariatsersättningar, viii lågt

beräknad vid det förhållandet, att arbetsbelastningen särskilt vid de större

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sjömanshusen starkt skiftade såväl med hänsyn till trafikfrekvensen såsom

sådan som till följd av ej sällan inträffande mer eller mindre tillfälliga

förskjutningar av trafiken de olika orterna emellan. En ytterligare omständighet,

som härvid borde tagas i betraktande, vore, att sjömanshusen

ofta måste inom området för sin verksamhet av det allmänna anlitas för

tids- och arbetskrävande specialutredningar, vid vilka extra arbetskraft

måste förutsättas behöva rent tillfälligt tagas i anspråk.

•Sammanfattningsvis uttalar kollegium, att nu anförda omständigheter

gjorde, att kollegium icke ansåge sig kunna räkna med mindre kostnader

för de ändamål, varom här vore fråga, än dem, varmed de sakkunniga kalkylerat.

Kollegium funne alltså det av de sakkunniga i dessa delar tilllämpade

beräkningssättet fullt försvarligt.

Departements- På sätt den vid dagens protokoll fogade bilagan A utvisar, sluta de i juni

»helen. 1937 utgående avlöningarna — inklusive dyrtidstillägg enligt de för oreglerade

verk fastställda grunder — till befattningshavarna vid de efter indragningen

bibehållna sjömanshusen å ett sammanlagt belopp av i runt tal 362,400

kronor samt den föreslagna normallönestatens avlöningskostnader — inklusive

dyrtidstillägg efter 12 procent — vid motsvarande sjömanshus, avseende

avlöningen i näst högsta löneklassen i respektive lönegrader, å en summa av

i avrundat tal 376,300 kronor. Utöver sistnämnda summa hava ytterligare

beräknats dels för vikariatsersättningar under semester — inklusive dyrtidstillägg

— ett belopp å 22,000 kronor, dels för extra biträden vid behov, vikariatsersättningar

vid sjukdom m. m. — inklusive dyrtidstillägg — ett belopp

å 30,000 kronor, dels ock för provisorisk avlöningsförstärkning samt för uppräkning

— enligt nu gällande procentsats — av dyrtidstillägg ett belopp av

17.000 kronor. Enär övriga årliga driftkostnader i båda fallen uppskattats

till i avrundat tal 116,000 kronor, utvisar en jämförelse mellan i juni 1937

utgående kostnader, (362,400 + 116,000=) 478,400 kronor, och de efter organisationens

genomförande beräknade kostnaderna, (376,300 + 22,000 +

30.000 + 17,000 + 116,000=) 561,300 kronor, en ökning av 82,900 kronor.

Emellertid är att märka, att de i förenämnda summa å 362,400 kronor ingående

dyrtidstillägg utgått i enlighet med den för juni 1937 gällande procentsatsen.

För en riktig jämförelse med de efter omorganisationen beräknade

avlöningskostnaderna lärer sistnämnda summa böra uppräknas med ett belopp

av omkring 5,000 kronor, varvid ökningen skulle stanna vid i runt tal

78.000 kronor.

De beräkningar, vilka ligga till grund för förslaget till normallönestat, synas

i stort sett kunna godtagas. Vad statskontoret erinrat beträffande vissa delar

av förslaget finner jag sålunda, med hänsyn till de upplysningar, som

av kommerskollegium därutinnan lämnats, icke böra föranleda ett frångående

av det resultat, vartill de sakkunniga kommit. Ej heller i fråga om

övriga kostnadsberäkningar har jag funnit anledning till erinran. Jag förutsätter

emellertid att möjligheterna för kostnadernas nedbringande, i enlighet

med kommerskollegii uttalande i ämnet, bliva föremål för ämbetsverkets uppmärksamhet.

Det torde få ankomma på kollegium att fastställa avlönings
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

55

och omkostnadsstat för sjömanshusen ävensom de villkor och bestämmelser

rörande avlöningsförmånernas åtnjutande, som kunna befinnas erforderliga.

3. Statsbidrag till sjömanshusen.

Sakkunniga. De sakkunniga hava härefter till behandling upptagit spörsmålet

om storleken av det statsbidrag, som skäligen borde utgå till sjömanshusen.

Efter att bland annat hava framhållit att enligt de utredningar, som

tidigare verkställts i denna fråga, sjömanshusens arbete för statsverkets räkning

ansetts motsvara 75 procent av deras hela arbetsbörda men att de anslag,

som under årens lopp utgått till sjömanshusen, icke utgjort nöjaktig ersättning

för de bestyr, vilka staten sålunda pålagt dem, anföra de sakkunniga

vidare i huvudsak följande:

Under diskussionen om förevarande fråga hade den meningen med viss

skärpa gjorts gällande, att det enskilda intresset i sjömanshusen i själva verket

vore mindre än föregående utredningar givit vid handen samt att statens andel

i sjömanshusens arbetsuppgifter därför strängt taget borde föranleda, att

staten till större anpart än förenämnda 75 procent deltoge i förvaltningskostnadernas

bestridande. Med utgångspunkt från denna syn på frågan hade

det ansetts böra understrykas, att den till 75 procent beräknade andelen

finge anses såsom ett minimum.

Angelägenheten av att staten nu utan ytterligare uppskov bidroge till sjömanshusens

förvaltningskostnader i angiven utsträckning torde särskilt klart

framstå, om det beaktades, hurusom 1915 års riksdag uttalat, att, när en

undersökning rörande sjömanshusens förvaltningskostnader blivit verkställd,

borde staten omedelbart till sjömanshusen erlägga det årliga belopp, som

kunde befinnas utgöra skälig ersättning för sjömanshusens arbete för statens

räkning. Riksdagen hade sedermera än ytterligare understrukit detta

sitt uttalande, i det att riksdagen, i anledning av ett motionsvis framfört förslag

att på sjömanshusens understödsverksamhet skulle uppbyggas en effektiv

sjömanspensionering, funnit sig böra uttala, att förverkligandet av de

önskemål, som av riksdagen framhållits, nämligen ökat statsbidrag till sjömanshusens

förvaltningskostnader samt utjämning och förbättring av sjömanshusens

understödsverksamhet, icke finge fördröjas av en utredning av

pensionsfrågan och densammas slutliga lösning.

Förevarande spörsmål hade jämväl varit föremål för riksdagens revisorers

uppmärksamhet, i det att dessa i sin år 1936 avgivna berättelse (sid. 193—

197) framhållit, att de vid besök å ett antal sjömanshus erhållit vissa upplysningar,

gående ut på den uppfattningen, att den på senare tid företagna

minskningen av statsbidraget till sjömanshusens förvaltningskostnader i

själva verket innebure, att kostnaderna för vissa offentliga förvaltningsuppgifter,

vilka ålagts sjömanshusen i högre grad än från början varit avsett,

överfördes på sjöfolkets och redarnas avgifter eller inkomsterna av de fonder,

som bildats väsentligen på dessa. Revisorerna, som funnit det önskvärt.

att frågan örn sjömanshusinstitutionens definitiva organisation snarast

möjligt avgjordes, hade velat fästa riksdagens uppmärksamhet på vad vid

besöken förekommit.

De sakkunniga framhålla, att med utgångspunkt från förutnämnda belopp

av 561,000 kronor, vartill sjömanshusens årliga förvaltningskostnader

kunde beräknas uppgå, skulle statens bidrag, beräknat efter 75 %>, utgöra

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

420.750 kronor. Emellertid uppginge den sjömanshusen tillkommande inkomsten

av sportler årligen i genomsnitt till omkring 60,000 kronor, varjämte

kostnaderna för de olika sjömanshusen jämlikt sjömanshusförordningen

genom kommerskollegii försorg tillhandahållna blanketter årligen utgjorde

i genomsnitt omkring 4,600 kronor. Det syntes skäligt, att vid beräkning

av statens anslag till sjömanshusen sistnämnda två belopp ginge i avräkning.

På grund härav borde ifrågavarande anslag fastställas att tillsvidare årligen

utgå med ett från 146,000 kronor till (420,750 — 64,600 med viss avrundning

=) 356,000 kronor förhöjt belopp, vilket överensstämde med det av

kollegium i skrivelse den 21 augusti 1937 för förevarande anslagsbehov preliminärt

anmälda beloppet.

Yttranden. Frågan om statens bidrag till sjömanshusen har i yttrandena

närmare berörts allenast av statskontoret, som härutinnan anfört, att såsom

villkor för statsanslagets åtnjutande borde gälla, att avlönings- och omkostnadsstaterna

för de olika sjömanshusen fastställdes av kommerskollegium

samt att skyldighet skulle föreligga för sjömanshusdirektionerna att underkasta

sig revision från statens — däri inbegripet statsrevisorernas — sida av

samtliga räkenskaper. Statskontoret har vidare uttalat att, därest det i fortsättningen

skulle visa sig möjligt att nedbringa sjömanshusens förvaltningskostnader,

en häremot svarande nedsättning av statsanslaget borde komma

till stånd.

Kommerskollegium. I överensstämmelse med kommerskollegii uttalanden

rörande sjömanshusens avlöningar och omkostnader har kollegium tillstyrkt,

att statsanslaget till sjömanshusens förvaltningskostnader för närvarande

fastställdes till det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 356,000 kronor.

Kollegium anför i detta ämne vidare följande:

Kollegium ville framhålla, att i mån som det förslag till nytt civilt avlöningsreglemente,

som framlagts av 1936 års lönekommitté, skulle bliva realiserat,

kollegium förutsatte, att där föreslagna lönesatser skulle läggas till

grund jämväl för avlöningarna till sjömanshusens personal. Härav skulle

föranledas viss kostnadsökning. En dylik kostnadsökning borde föranleda

motsvarande jämkning av statsanslaget. Ä andra sidan funne kollegium lika

med statskontoret riktigt att, därest det i fortsättningen skulle visa sig möjligt

att nedbringa sjömanshusens förvaltningskostnader, häremot svarande

nedsättning av statsanslaget borde komma till stånd.

Visserligen utginge kollegium, som förut nämnts, från att omorganisationen

såsom sådan icke skulle träda i kraft förrän den 1 juli 1939, varför det

måhända kunde anses oegentligt att redan för instundande budgetår grunda

beräkningarna av statsanslaget på förhållanden, som beräknats inträffa först

i och med omorganisationens ikraftträdande. Örn emellertid till grund för

statsanslagets beräknande lades förvaltningskostnaderna sådana dessa med

ledning av kostnaderna under år 1937 kunde antagas komma att faktiskt

ställa sig under budgetåret 1938/1939 — ifrågavarande kostnader hade under

år 1937 uppgått till i runt tal 552,300 kronor — skulle statsanslaget med utgångspunkt

från i övrigt tillämpade beräkningsgrunder komma att exakt

uppgå till i runt tal 350,000 kronor. Skillnaden mellan detta belopp och det

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

57

för tiden efter omorganisationens ikraftträdande förordade beloppet å 356,000

kronor hade synts kollegium icke vara större än att sistnämnda belopp borde

kunna få anvisas redan från början, helst som kollegium ansett sig kunna

utgå ifrån att för framtiden en prövning av anslagsbeloppet icke skulle ifrågakomma

varje år utan allenast då särskilda omständigheter av större betydelse

därtill föranledde.

Såsom villkor för statsanslagets åtnjutande borde, i överensstämmelse med

vad statskontoret förutsatt, gälla, att avlönings- och omkostnadsstaterna för

de olika sjömanshusen fastställdes av kollegium samt att skyldighet skulle

förefinnas för sjömanshusdirektionerna att underkasta sig revision från statens

— däri inbegripet statsrevisorernas — sida av samtliga räkenskaper.

Beträffande ytterligare villkor för statsanslaget återkomme kollegium i

samband med frågan örn ordnandet av sjömanshuspersonalens pensionering.

Enligt hittills gällande ordning hade fördelningen av statsanslaget till sjömanshusen

varit beroende på prövning av Kungl. Maj:t. Då det vore avsett,

att kollegium skulle utöva ingående kontroll i avseende å sjömanshusens förvaltningskostnader

samt fastställa såväl avlönings- som omkostnadsstaterna

för sjömanshusen och då i enlighet med den för en reform av pensions- och

understödsväsendet för sjöfolk föreslagna planen sjömanshusens inkomster

av annat slag än hyresavgifter — vilka senare skulle i sin helhet överlämnas

till handelsflottans pensionsanstalt för förvaltning och fondering —

skulle i första hand användas till bestridande av sjömanshusens förvaltningskostnader

och där bibehållen understödsverksamhet (understöd till änkor

samt tillfälliga understöd) och hela återstoden, större delen av tonavgifterna,

skulle efter grunder, vilka torde böra bliva föremål för närmare reglering,

överlämnas till nyssnämnda pensionsanstalt för att användas till utgifter för

pensioneringen, syntes det vara mest ändamålsenligt, att dispositionen och

fördelningen av statsanslaget för framtiden tillsvidare helt anförtroddes åt

kollegium.

De sakkunnigas av kommerskollegium tillstyrkta förslag om ökning till-Departement
356,

000 kronor av det nu såsom ersättning till sjömanshusen för dem åvilan- 0

de bestyr med värnpliktigas inskrivning och redovisning samt andra arbeten

för statsverkets räkning utgående anslaget å 146,000 kronor, ansluter sig till den

ståndpunkt, statsmakterna tidigare intagit, eller att sjömanshusens arbete för

staten motsvarar ungefär 75 procent av hela deras arbetsbörda. Då jag i det

föregående godtagit de sakkunnigas beräkningar av sjömanshusens förvaltningskostnader

efter omorganisationen, biträder jag jämväl nu förevarande

förslag. Jag utgår härvid i likhet med kommerskollegium från att anslagets

storlek icke skall behöva undergå årliga förändringar, alltefter förvaltningskostnadernas

växlingar, utan att det tillsvidare bibehålies vid nu beräknade

belopp, därest ej omständigheter av större betydelse påkalla en ändring. På

de av kollegium anförda skäl förordar jag, att det sålunda förhöjda anslaget

må utgå redan under nästinstundande budgetår, liksom även att dispositionen

och fördelningen av anslaget anförtros kollegium.

Såsom villkor för statsanslagets åtnjutande torde, i enlighet med vad statskontoret

framhållit, höra gälla — utöver att avlönings- och omkostnadsstaterna

för sjömanshusen skola fastställas av kommerskollegium — skyldighet

för sjömanshusdirektionerna att underkasta sig revision från statens sida av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

samtliga räkenskaper. Härjämte torde böra uppställas fordran på anslutning

till statens pensionsanstalt. Till denna fråga återkommer jag under närmast

följande avdelning.

4. Sjömanshuspersonalens pensionering.

Sakkunniga. I anslutning till omorganisationsspörsmålen hava de sakkunniga

upptagit till behandling frågan örn pensionering av sjömanshusens personal.

De hava i detta ämne anfört bland annat följande:

Enligt § 8 mom. 5 sjömanshusförordningen kunde såväl ombudsmannen

som andra öiträden vid sjömanshus, när anledning därtill förefunnes, entledigas

från sina befattningar vid sjömanshuset, den förre av kommerskollegium,

de senare av direktionen. I särskilda fall finge därvid, då omständigheterna

ansåges betinga sådant, ankomma på direktionen att göra framställning

hos kollegium örn tilldelande åt den, som entledigades, av någon

gratifikation från sjömanshuskassan eller pension. Ansåge kollegium pension

från sjömanshuskassan eller eljest böra ifrågakomma, skulle ärendet av

kollegium underställas Konungens avgörande.

I anslutning till dessa bestämmelser hade i ett antal fall, där vederbörande

tjänsteman kunnat antagas vid avgång utan pension komma i ekonomiskt

trångmål, kommerskollegium gjort framställning till Kungl. Majit om tillerkännande

åt vederbörande av viss pension. I ett flertal fall hade fråga

härom föranlett framställning till riksdagen, som i enlighet med Kungl. Maj:ts

förslag tillerkänt vederbörande pension till visst belopp, under villkor att

pension till samma belopp utbetalades från vederbörande sjömanshuskassa.

Till följd härav hade pensionerna i nu ifrågavarande fall kommit att utgå

med ena hälften av statsmedel och andra hälften av sjömanshusmedel. I

samband med pensionens beviljande hade föreskrivits, att å den sammanlagda

pensionen finge utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller

kunde varda fastställda för f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande

att dyrtidstillägget skulle bestridas till hälften av statsmedel och

till hälften av sjömanshuskassans medel.

Vid bestämmande av beloppet av pension i förevarande fall hade i fråga

örn ombudsman senast till grund för beräkningarna lagts fordran å en tjänstetid

av 25 år för full pension, beräknad till två tredjedelar av senast åtnjuten

grundavlöning, inklusive ålderstillägg, med någon avrundning nedåt nied

hänsyn till att några pensionsavgifter icke erlagts. För annan befattningshavare

hade motsvarande fordran avsett längre tjänstetid än den nämnda.

Därest antalet för pension tillgodoräknade tjänstår understigit den angivna,

hade pensionen reducerats i förhållande härtill.

En omorganisation av sjömanshusen, sådan som den nu föreslagna, borde

av naturliga skäl jämväl omfatta åtgärder för ordnande av den vid sjömanshusen

anställda personalens pensionering.

Pensioneringen av sjömanshusens personal innefattade i sig två särskilda

spörsmål, det ena avseende huvudfrågan, d. v. s. pensioneringen av personalen

i stort, samt det andra den omedelbara pensioneringen av sådan vid

omorganisationens ikraftträdande befintlig personal, som då redan nått sådan

ålder, att den icke ens kunde genom särskilda övergångsbestämmelser

inrymmas inom den ordinarie pensioneringens ram.

Vad angår frågan om pensionering av sjömanshuspersonalen i allmänhet

framhålla de sakkunniga, att kommerskollegium på sin tid uppdragit åt för
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

59

ste aktuarien F. B. Kjellén i statens pensionsanstalt att verkställa en närmare

utredning av frågan. Kjellén hade den 21 december 1931 avgivit den

begärda utredningen, varöver vederbörande sjömanshusdirektioner beretts

tillfälle yttra sig.

Grunddragen av pensionsvillkoren för sjömanshuspersonalen enligt Kjellén

utredning vore följande:

Rätt till pension tillförsäkrades såväl befattningshavaren själv (tjänstepension)

som den vid befattningshavarens frånfälle efterlämnade familjen

(familjepension).

Befattnings tjänstepensionsunderlag (= beloppet av hel tjänstepension)

bestämdes i allmänhet till 2/3 av den vid godkänd tjänstereglering fastställda

minimiårsavlöningen i högsta lönegraden (eventuellt tillkommande ålderstillägg

således inräknade) och härvid toges hänsyn jämväl till naturaförmåner

(värdet av bostad och bränsle skulle jämlikt bestämmelse i pensionsreglementet

upptagas till Vs av avlöningen i övrigt). I fall, där det sålunda

bestämda tjänstepensionsunderlaget prövades icke stå i skäligt förhållande

till pensionsunderlaget för jämförlig befattning i statens tjänst eller annan

jämförlig befattning med pensionsrätt i statens pensionsanstalt eller i annan

av staten understödd pensionsinrättning, minskades emellertid underlaget i

erforderlig mån.

Pensionsåldern hade i enlighet med erhållna anvisningar antagits böra

sättas till 67 år för manliga och 62 år för kvinnliga befattningshavare. Då

sjömanshusombudsmännen i allmänhet anställdes vid relativt hög ålder, vore

en tämligen hög pensionsålder önskvärd, dels för att sjömanshusen under

något längre tid skulle få tillgodogöra sig ombudsmännens samlade erfarenhet,

dels för att underlätta intjänandet av det antal tjänstår, som föreskreves

för erhållande av hel pension; jämväl för övriga manliga befattningshavare

syntes det vara motiverat att föreskriva samma pensionsålder

som den för manliga statstjänare med kontors- eller expeditionsarbete vanligen

gällande (67 år).

Befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, kunde, örn medgivande

därtill lämnades av kommerskollegium, tillåtas kvarstå i befattningen, därest

och så länge han prövades kunna på ett tillfredsställande sätt sköta tjänsten,

dock icke längre än under fem år.

Genast börjande pension (till större eller mindre belopp) kunde under vissa

villkor vid fall av sjukdom, försvagad hälsa m. m. erhållas före pensionsålderns

uppnående.

Även befattningshavare, som avginge utan att rätt till genast börjande

pension förelåge, bevarade viss pensionsrätt; han finge nämligen i sådant

fall vid uppnådd pensionsålder eller vid dessförinnan inträffad varaktig oförmåga

till arbete uppbära en avkortad s. k. uppskjuten tjänstepension.

För att hel tjänstepension vid befattningshavarens avgång efter uppnådd

pensionsålder skulle kunna utgå, förutsattes komma att fordras 25 tjänstår

av ombudsman och 30 tjänstår av övriga befattningshavare; vore antalet

intjänade tjänstår vid avgången mindre än nu sagts, beräknades pensionen

försäkringstekniskt, vilket innebure en avkortning av pensionen, som i allmänhet

bleve något starkare, än örn avkortningen skedde proportionellt mot

antalet felande tjänstår. Örn befattningshavarna vid sjömanshusen i framtiden

komine att fördela sig efter anställningsålder på ungefär samma sätt

som nuvarande befattningshavare, komme med nämnda krav på tjänstår

ungefär 60 °/o av antalet befattningshavare alt erhålla hel pension vid avgång

efter uppnådd pensionsålder (genom att befattningshavare tillätes kvar
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

stå i tjänst efter pensionsåldern kunde nyssnämnda procenttal komma att

ökas till 75 %).

Familjepensionsunderlaget (= beloppet av hel pension till efterlevande

änka) skulle utgöra 300 kronor + 20 % av befattningens tjänstepensionsunderlag.

Pensionens belopp vore beroende av den efterlämnade familjens

sammansättning.

Om befattningshavaren varit i tjänst från så unga år, att han till pensionsåldern

kunnat intjäna det för hel tjänstepension erforderliga antalet tjänstår,

utginge vid hans frånfälle hel familjepension (detta oberoende av hans

ålder vid frånfället). Hade han däremot inträtt i tjänst så sent, att det för

erhållande av hel tjänstepension föreskrivna antalet tjänstår ej till pensionsåldern

kunnat intjänas, erhölle de efterlevande avkortad familjepension, som

efter försäkringstekniska grunder bestämdes i förhållande till det antal

tjänstår, som till pensionsåldern kunnat intjänas.

Även i fråga om familjepension gällde, att viss pensionsrätt bibehölles för

en befattningshavare, som före pensionsåldern avginge utan att vara berättigad

till genast börjande tjänstepension; de efterlevande till en sådan f. d.

befattningshavare, som avlidit, hade rätt till avkortad familjepension, svarande

mot erlagda avgifter.

Från och med tidpunkten för befattnings förenande med pensionsrätt i

statsanstalten erlades årliga pensionsavgifter.

De totala årliga pensionsavgifter, som efter gällande lönevillkor och vid

tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabeller samt en

räntefot av 4 % beräknades vara erforderliga för de av utredningen omfattade

befattningarnas dåvarande innehavare, utgjorde i ungefärliga tal

för tjänstepensioner .................................. kronor 26,400

» familjepensioner .................................. » 13,600.

Fördelades dessa avgifter mellan befattningshavare, huvudmän (sjömans

husen) och staten, skulle årsavgifterna bliva följande:

Huvudmännens årsavgifter.............................. kronor 7,900

Befattningshavarnas årsavgifter:

a) för tjänstepensioner............................... » 7,900

b) för familjepensioner .............................. » 13,600

Statens årsavgifter .................................... » 10,600.

Den på staten belöpande delen av kostnaderna för tjänstepensioner vore,

som syntes, något större än 1/s av totalkostnaden. Allt efter som nuvarande

befattningshavare avginge och ersattes med befattningshavare, för vilka årsavgifter

erlades alltifrån första anställning i pensionsdelaktig befattning vid

sjömanshus, beräknades emellertid statens årsavgifter komma att nedgå och

förutsattes så småningom nå ned till det belopp, till vilket huvudmännens årsavgifter

upptagits.

De engångsavgifter, som vore erforderliga för att här ifrågavarande befattningshavare

av föregående tjänstgöring skulle få såsom tjänstår för pension

tillgodoräkna sig så mycket, som vore behövligt för tillförsäkrande av

största möjliga pensioner, kunde beräknas till följande belopp:

Engångsavgifter för tjänstepensioner .................... 426,000 kronor och

» » familjepensioner.................... 68,000 »

Engångsavgifterna hade beräknats under antagande att delaktighet i pensionsanstalten

beviljades från den 1 juli 1932 och avgifter hade upptagits

jämväl för befattningshavare, som då uppnått pensionsåldern, blott de icke

med mer än 5 år överskridit densamma.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Av det för tjänstepensioner angivna beloppet beräknades 124,000 kronor

motsvara de årliga tjänstepensionsavgifter, som av befattningshavarna själva

skulle hava erlagts under retroaktivtiden, örn de då varit delägare i pensionsanstälten.

Detta senare belopp (liksom hela engångsavgiften för familjepension)

förutsattes jämlikt pensionsreglementets bestämmelser kunna uttagas

av befattningshavarna genom löneavdrag, som av pensionsanstalten brukade

beräknas att löpa under respektive befattningshavares återstående^ tjänstetid

intill pensionsåldern. På huvudmännens del skulle under sådana

förhållanden komma ett belopp å 302,000 kronor, såvida icke staten, såsom

i liknande fall tidigare skett, påtoge sig större eller mindre del därav. Det

syntes böra här framhållas, att staten vid inordnandet av nya delägargrupper

i pensionsanstalten vanligtvis ej inbetalt de andelar i engångsavgifter, som

den åtagit sig att svara för, utan anstalten hade i allmänhet blott erhållit

ränta å engångsbeloppen, så att den brist, som genom medgiven lindring i

engångsavgifterna uppstått i anstaltens försäkringsfond, ej skulle komma att

okas.

De beräkningar av pensionsavgifter (såväl engångs- som årliga), för vilka

i det föregående redogjorts, hade vilat på bland annat det antagandet, att

pensionsanstalten å sin försäkringsfond komme att hava en årlig ränteavkastning

av 4 %>. Emellertid hade vid bestämmandet av de statsanslag,

som anstalten för det dåvarande åtnjöte för pensioneringen, i allmänhet

räknats med att ränteavkastningen komme att hålla sig vid 5 °/o. Om jämväl

för sjömanshuspersonalens vidkommande statsbidragen till pensioneringen

beräknades med tillämpning av denna högre räntefot, bleve givetvis ifrågavarande

anslagsposter något lägre än som av de här refererade kostnadsberäkningarna

framginge.

Utöver de nu beräknade kostnaderna kunde för statsverkets del väntas

utgifter för dyrtidstillägg å blivande pensioner.

De sakkunniga anföra i anslutning härtill, att i de över Kjelléns utredning

avgivna yttrandena av naturliga skäl allmänt givits uttryck åt en önskan,

att förevarande pensionsfråga måtte bliva snarast möjligt definitivt ordnad.

Emellertid hade åtskilliga direktioner uttalat betänkligheter beträffande storleken

av de engångsavgifter, som skulle falla på huvudmännen, varjämte

i fråga om ett flertal äldre befattningshavare framhållits svårigheterna eller,

i vissa fall, omöjligheten för dessa att erlägga på dem fallande engångsavgifter.

Olika åsikter hade hos direktionerna kommit lill synes rörande frågorna,

huruvida beträffande de olika befattningarna vid sjömanshusen skulle

föreskrivas obligatorisk pcnsionsrätt eller pensionsrättens inträdande göras

beroende av initiativ från huvudmannen respektive huruvida föreskrift borde

meddelas örn obligatorisk rätt till retroaktiv tjänstårsberäkning eller erläggandet

av med sådan tjänstårsberäkning förbunden engångsavgift göras beroende

av beslut av huvudmannen och sålunda göras valfri för denne.

För egen del framhålla de sakkunniga, att det måste anses påtagligt såväl

att en regelrätt pensionering av sjömanshuspersonalen nu borde komma till

stånd som att den bästa för att icke säga enda utvägen härvid vore, att ifrågavarande

personal inordnades under statens pensionsanstalt och då lämpligen,

såsom Kjellén ifrågasatt, i nitra anslutning till de särskilda bestämmelser,

som meddelats rörande vissa läkare m. fl. i kap. VI av anstaltens reglemente.

De sakkunniga anföra vidare i ämnet följande: *

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Vidkommande frågan örn pensionsrätten för befattningshavarna skulle göras

obligatorisk eller icke hade Kjellén framhållit, att det syntes åtminstone

för det dåvarande ej vara anledning att föreskriva obligatorisk pensionsrätt

utan att delaktigheten i pensionsanstalten syntes böra göras beroende av initiativ

från huvudmannen. Utgångspunkten för detta förslag torde hava varit

nu gällande bestämmelser, varigenom initiativet rörande avlöningarna till

sjömanshusens tjänstemän lagts hos vederbörande sjömanshusdirektioner,

medan kollegium så till vida tillagts allenast en kontroll över avlöningsbeloppens

storlek, att direktionernas hithörande beslut skulle underställas

kollegii prövning. Enligt sakkunnigas förslag vore det, såsom av vad tidigare

anförts framginge, meningen att giva fastare form åt ordningen för

avlöningarnas fastställande och en form, som skapade större garantier för

en mera väl avvägd avlöningsskala för sjömanshusen. Beträffande personal,

vars avlöning fastställts i författning, vore det brukligt att föreskriva

obligatorisk pensionsrätt. Visserligen bleve icke ett motsvarande förhållande

gällande beträffande sjömanshusen, men formerna för lönesättningen komme

dock enligt förevarande förslag att i icke oväsentlig grad närma sig det nyssnämnda.

Härtill komme, att — ehuru det vore avsett att alltjämt ankomma

på Kungl. Majit att fördela statsanslaget, därest icke denna fördelning kunde

anförtros åt kollegium, och härvid självfallet måste tillses, att de olika sjömanshusen

tillfördes de inkomster, som erfordrades för det behöriga bedrivandet

av deras skilda verksamhetsgrenar — det torde kunna befaras, att

om bedömandet av frågan, huruvida pensionsrätt skulle tillerkännas befattningshavarna

eller icke, anförtroddes åt sjömanshusdirektionerna, olika synpunkter

bleve för olika direktioner utslagsgivande. På grund härav och då

det måste anses ej blott billigt utan även eljest angeläget, att sjömanshusens

personal nu definitivt bereddes tryggheten av ordnad pensionering, hade det

synts som örn övervägande skäl talade för att pensionsrätten för dem gjordes

i princip obligatorisk. Ett tåtal nuvarande befattningshavare vid sjömanshusen

innehade sina tjänster såsom bisyssla till andra befattningar,

varmed vore förenad i och för sig beaktansvärd avlöning, respektive pensionsrätt.

Dessa befattningshavare borde lämpligen, så länge de kvarstode

i sjömanshusens tjänst, undantagas fran den eljest obligatoriska pensionsrätten

vid sjömanshusen. Det torde böra få ankomma på kollegium att i

samråd med pensionsanstalten förordna om de undantag från ifrågavarande

pensionsrätt, som tills vidare kunde vara betingade av förhanden varande förhallanden.

Vad härefter anginge frågan om obligatorisk rätt till retroaktiv tjänstårsberakning

framginge av vad nyss anförts, att föreskrift härom borde meddelas,

och borde den därvid inflyta bland övergångsbestämmelserna till det

kapitel, i vilket befattningshavarna vid sjömanshusen komme att upptagas

Skulle pensioneringen för flertalet nuvarande befattningshavare vid sjömanshusen

erlin Fia önskvärd effektivitet, vöre en dylik föreskrift påtagligen av

rorhallandena pakallad. Vid fördelningen av vissa sjömanshusens inkomster

koni mea v naturliga skäl hänsyn jämväl alt tagas till de på respektive huvudman,

sjömanshusen, fallande engångsavgifter, som bleve förbundna med dvlik

retroaktivberakning. I samband med den slutliga utformningen av hithörande

bestämmelser torde för övrigt böra tagas i övervägande, huruvida icke

tffS?riiT Mkunf.det kunde lämnas ett bemyndigande för kollegium

a*1 fra" de t’11 k?Uegu förvaltning tills vidare överlämnade kapitaltillgångarna

utanordna de pa grund av pensioneringens genomförande på huvudmännen

tjänSepensionenn{7Sai;0'',^erna fÖF retroaktiv tjänstårsberäkning i fråga om

Beträffande de betänkligheter, som från vissa direktioners sida samt sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skilt av vissa äldre befattningshavare framförts i fråga om svårigheten för

dessa senare att erlägga på dem belöpande engångsavgifter för retroaktiv

tjänstårsberäkning, torde böra fästas uppmärksamheten på den pensionsanstalten

tillkommande befogenheten att, på ansökan från sådan befattningshavare,

helt eller delvis befria denne från att bidraga till engångsavgiften såväl

för tjänstepensionen som för familjepensionen. En befrielse från befattningshavares

engångsavgift medförde emellertid pensionsrättens minskning

med vad som försäkringstekniskt svarade mot den bortfallna delen av nämnda

avgift. Då omkring två tredjedelar av engångsavgiften för tjänstepensionen

avsåges skola, med större eller mindre bidrag från statens sida, falla på huvudmannen,

kunde emellertid befrielse helt från befattningshavarens engångsavgift

icke medföra större reduktion av den blivande tjänstepensionen än med

omkring en tredjedel av den pension, som eljest skulle tillkomma vederbörande.

I mån som befrielsen avsåge endast en del av engångsavgiften, bomme

reduktionen av egenpensionen att i motsvarande mån minskas. En befrielse

helt från engångsavgift för retroaktiv tjänstårsberäkning för familjepension

medförde däremot — då ju denna engångsavgift uteslutande belastade

befattningshavaren — att familjepension icke bomme att utgå med större belopp

än som försäkringstekniskt svarade mot de årsavgifter, som från inträdet

i pensionsanstalten beräknades komma att erläggas.

Den i Kjelléns utredning omnämnda lindringen i på huvudman fallande

engångsavgift för befattningshavares tjänstepension syntes — med hänsyn till

sjömanshusens speciella karaktär, vilken föranlett förslaget örn att staten

skulle bidraga med 75 % av sjömanshusens förvaltningskostnader — böra såvitt

anginge sjömanshusen genomföras på sådant sätt, att staten bidroge med

75 °/o av huvudmannens avgift. En dylik anordning skulle medföra, att av

hela engångsavgiften för retroaktiv tjänstårsberäkning för befattningshavarnas

vid siömanshusen tjänstepension staten bidroge med omkring hälften

samt befattningshavarna, därest befrielse icke helt eller delvis medgåves,

med återstående en tredjedel. Enligt Kjelléns kostnadsberäkningar skulle engångsavgifterna

i sin helhet komma att uppgå till 426,000 kronor, varav beräknades

belöpa på befattningshavarna, därest befrielse ej medgåves, 124,000

kronor eller något mindre än en tredjedel samt på huvudmännen återstoden,

302,000 kronor, eller något mera än två tredjedelar av hela engångsavgiften.

Örn staten i enlighet med vad som hade förordats påtoge sig 75 % av huvudmannens

andel i engångsavgiften, 302,000 kronor, eller sålunda 227,000

kronor, skulle på huvudmännen-sjömanshusen falla 75,000 kronor eller i

själva verket obetydligt över en sjättedel av den totala avgiften för tjänstepensioner,

426,000 kronor.

Kjellén hade framhållit, att staten vid inordnandet av nya delägargrupper

i pensionsanstalten vanligtvis ej inbetalt de andelar i engångsavgifter, som

staten åtagit sig att svara för, utan anstalten bade i allmänhet blott erhållit

ränta å engångsbeloppen, så att den brist, som genom medgiven lindring i engångsavgifterna

uppstått i anstaltens försäkringsfond, ej skulle komma att

okas. Det torde förtjäna i detta sammanhang erinras örn att, enligt vad under

hand upplysts, staten på senare tid även underlåtit att erlägga dylik ränta

å ifrågavarande engångsbelopp, därigenom uppskjutande staten åvilande betalningar

tills de blivit genom aktuella pensionsfall direkt påkallade.

Kjelléns kostnadsberäkningar grundade sig, såsom franninge av den lämnade

redogörelsen, på den honom från kommerskollegium lämnade anvisningen,

alt pensionsåldern bolde sättas till 67 år för manliga och 62 år för

kvinnliga befattningshavare, och hade Kjellén vid nämnda beräkningar lili
-

75 2

, huvudmännen-sjömanshusen med omkring en sjättedel

100 x 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

€4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lika utgått från befogenhet för kollegium att efter närmare prövning tillåta

befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, att kvarstå i befattningen,

därest och så länge han prövades kunna på ett tillfredsställande sätt sköta

tjänsten, dock icke längre än under fem år.

Sedan nyssnämnda anvisningar lämnats, hade pensionsåldern för manliga

och kvinnliga statstjänstemän i betydande omfattning sänkts, så att den numera

i allmänhet vore för manliga tjänstemän 65 år och för med kvinnliga

tjänstemän vid sjömanshusen jämförliga kvinnliga befattningshavare 60 år.

Visserligen torde de förut anförda, av Kjellén omnämnda skälen för en pensionsålder

för manliga tjänstemän vid sjömanshusen av 67 år kunna anses,

åtminstone såvitt anginge sjömanshusombudsmännen, motiverad. Med hänsyn

till numera rådande uppfattning på förevarande område torde emellertid

icke tillräckliga skäl föreligga att sätta pensionsåldern för sjömanshusens

tjänstemän högre än för motsvarande tjänstemän inom andra förvaltningsgrenar.

Pensionsåldern torde alltså böra fastställas till 65 år för manliga

och 60 år för kvinnliga befattningshavare. Någon anledning förelåge vidare

icke att för sjömanshusens befattningshavare meddela annan föreskrift rörande

möjligheten att efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst än som i

§ 18 mom. 2 reglementet för statens pensionsanstalt stadgats, nämligen att

befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, kunde, där ej annorlunda

stadgades i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna, på i nämnda

bestämmelser angivna villkor av huvudmannen tillåtas kvarstå i befattningen,

därest och så länge han prövades på ett tillfredsställande sätt sköta

tjänsten, dock icke längre än under fem år. Dock borde huvudmannens ifrågavarande

prövningsrätt i förevarande fall, på sätt Kjellén föreslagit, ankomma

på kollegium, som torde böra hava att före avgörandet höra huvudmannen-sjömanshusdirektionen.

Genom att en bestämmelse av nu avsedd innebörd

bleve gällande även för sjömanshusen underlättades ock pensioneringens

genomförande på ett tillräckligt smidigt sätt.

Kjelléns i överensstämmelse med sjömanshuskommitterades uppfattning

förordade förslag örn fordran å 25 tjänstår för ombudsman och 30 tjänstår

för annan befattningshavare för erhållande av full pension torde få anses väl

avvägt.

Det vore tydligt, att den sålunda i förhållande till den ursprungliga avsikten

något sänkta pensionsåldern påverkade kostnadsberäkningarna i höjande

riktning, i samband varmed borde uppmärksammas de förskjutningar i avseende

å personalbeståndet och avlöningarna, som ägt rum och avsåges skola

ytterligare komma till stånd, sedan beräkningarna verkställdes. Sistnämnda

förskjutningar verkade emellertid i båda riktningarna eller sålunda en del

i höjande och en del i kostnadsminskande riktning. Vidare borde beaktas,

att de tidigare beräkningarna grundade sig på en tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs

dödlighetstabeller och en räntefot av 4 °/o. Vid pensionering

på senaste tid av nya grupper i pensionsanstalten hade för beräkningarna

tillämpats något strängare grunder, och numera rådande forhållanden

kunde sålunda möjligen motivera något annorlunda beskaffade beräkningsgrunder

än de tidigare tillämpade. I betraktande av samtliga nu anförda

omständigheter i förening med det något högre pensionsunderlag, som

måste komma att uppstå på grund av den föreslagna regleringen av tjänstemännens

löner, torde man hava att i stort sett påräkna något högre kostnader

för den här avsedda pensioneringen, men nämnda omständigheter kunde

dock icke så väsentligt förändra kostnadsläget, att kostnadernas storleksordning

bleve en annan än den beräknade, detta så mycket mindre som vid

beräknandet av huvudmans och befattningshavares tjänstepensionsavgifter,

såsom framginge av Kjelléns utredning, räknats med ett mindre säkerhets
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 65

tillägg utgörande skillnaden mellan 4.5 % och 4.1 % av tjänstepensionsunderlaget.

1 detta sammanhang finge erinras örn att till pensionering kunde beräknas

tillkomma en eller annan befattningshavare, som vore mera fast anställd vid

sjömanshusfastighets förvaltning; ett förhållande, som emellertid icke nämnvärt

påverkade kostnadsberäkningarna för pensioneringen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts tillstyrka de sakkunniga, att åtgärder

vidtagas i syfte att sjömanshusens personal måtte, i samband med sjömanshusens

omorganisation, i huvudsaklig överensstämmelse med av de sakkunniga

förordade grunder bliva ansluten till statens pensionsanstalt och att

personalens framtida pensionering därmed säkerställdes.

De sakkunniga framhålla härefter, att vid pensioneringens genomförande

i enlighet med de sålunda föreslagna grunderna borde uppmärksammas behovet

av särskilda åtgärder för omedelbar pensionering av viss personal, nämligen

sådan vid omorganisationens ikraftträdande befintlig personal, som då

redan nått sådan ålder — d. v. s. en ålder, som med mer än fem år överstege

för vederbörande befattningshavare enligt de förordade allmänna reglerna

föreskriven pensionsålder — att den icke ens kunde genom särskilda övergångsbestämmelser

inrymmas inom den ordinarie pensioneringens ram.

Enligt ett av de sakkunniga i anslutning härtill framlagt förslag skulle inalles

sex vid olika sjömanshus anställda befattningshavare vid omorganisationens

ikraftträdande erhålla pensioner till ett sammanlagt belopp av 13,100

kronor. I överensstämmelse med hittills tillämpad praxis borde hälften av

denna summa utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd och

hälften utbetalas av vederbörande sjömanshuskassor. Å pensionerna i deras

helhet borde få utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller kunde

varda fastställda för f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande

att dyrtidstillägget skulle bestridas till hälften av statsmedel och till hälften

av vederbörande sjömanshuskassas medel. De sakkunniga anföra närmare

härom följande:

I anslutning till det sagda torde åtgärder böra vidtagas för pensionering

av följande personal.

Vid Stockholms sjömanshus: Ombudsmannen, sjökaptenen Carl Leonard

Schollin vore född den 14 september 1866 och tillträdde sin nuvarande befattning

den 1 december 1912. Schollin borde med hänsyn till redan nu uppnådd

ålder av något över 71 år, beredas pension från och med den 1 juli

1938. Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera

500 kronor, 8,500 kronor, varå utginge dyrtidstillägg enligt för icke reglerade

verk gällande grunder. Vid sidan av de vid ombudsmanstjänsten utgående

avlöningsförmånerna åtnjöte Schollin årlig pension såsom f. d. reservofficer

i marinen, inberäknat dyrtidstillägg uppgående till omkring 700 kronor, samt

pension från handelsflottans pensionsanstalt å 240 kronor för år. Schollin

2

torde böra beredas en årlig pension med förslagsvis 5,000 kronor (= g X X

X 8,500 med viss reduktion för icke erlagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Norrköping: Ombudsmannen, sjökaptenen Alfred Johansson

vore född den 10 april 1859 och tillträdde, utan föregående tjänst
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

göring vid sjömanshus, sin nuvarande befattning såsom tillförordnad den

1 mars 1916 och av kollegium slutligt förordnad den 18 maj 1916. Johansson

borde med hänsyn till sin höga ålder beredas pension från och med 1

juli 1938, då han kunde tillgodoräkna en tjänstetid av 22 år 4 månader.

Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera 500 kronor,

7,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

Johanssons pension svntes böra utgå med ett belopp av 3,600 kronor

. 22 J 2

(--25^ X g X 7,000 med viss reduktion för icke erlagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Sölvesborg: Biträdet Elin Wilhelmina Herms vore

född den 26 oktober 1871 och tillträdde, utan föregående tjänstgöring vid

sjömanshus, sin nuvarande befattning den 1 mars 1923. Herms borde beredas

pension från och med den 1 november 1938, då hon vid en uppnådd ålder

av 67 år kunde tillgodoräkna en tjänstetid av 15 år 8 månader. Hennes nuvarande

årslön utgjorde, inberäknat ett ålderstillägg å 300 kronor, 1,800

kronor jämte dvrtidstillägg. Herms pension torde skäligen böra faststäl
15

?. 2

las till 600 kronor (= g^ X g X 1,800 med viss reduktion för icke er
-

lagda pensionsavgifter).

Vid sjömanshuset i Härnösand: Biträdet och vaktmästaren Per Johan Lidborg

vore född den 7 september 1865 och tillträdde, utan föregående tjänstgöring

vid sjömanshus, sin nuvarande befattning den 1 maj 1923. Lidborg

borde med hänsyn till redan nu uppnådd ålder av över 72 år beredas pension

från och med den 1 juli 1938, då han kunde tillgodoräkna en tjänstetid

av drygt 15 år. Hans nuvarande årslön utgjorde 900 kronor jämte dyrtidstillägg.

Lidborgs pension torde skäligen böra fastställas till 300 kronor

15 O

>= 3Ö X 3 X 9°°>-

Vid sjömanshuset i Halmstad: Ombudsmannen, sjökaptenen Carl Oscar

Kihlberg vöre född den 12 maj 1866 och tillträdde sin nuvarande befattning

den 26 april 1910. Kihlberg borde beredas pension från och med den 1 juli

1938. Hans nuvarande årslön utgjorde, inklusive 2 ålderstillägg å vartdera

500 kronor, 4,800 kronor jämte dyrtidstillägg. Ivihlbergs pension torde böra

2

fastställas till 2,800 kronor (= g X 4,800 med viss reduktion för icke er
-

lagda pensionsavgifter).

Till nu nämnda pensioner Lomme den i det föregående föreslagna pensionen

å 800 kronor till ombudsmannen vid sjömanshuset i Simrishamn, sjökaptenen

Emil Gram, att av denne uppbäras efter sjömanshusets indragning

efter utgången av år 1938.

Utöver förutnämnda, i pensionshänseende överåriga befattningshavare,

funnes ytterligare två sådana, nämligen ombudsmannen vid sjömanshuset i

Karlskrona, vilken numera vore något över 84 år gammal och sedan den

18 februari 1911 varit anställd i nämnda egenskap, samt biträdet vid sjömanshuset

i Trelleborg, vilket biträde nyss uppnått en ålder av 72 år och

sedan den 1 januari 1915 åtnjutit avlöning från sjömanshuskassan därstädes

efter att enligt uppgift tidigare från och med den 1 juli 1910 hava varit där anställd

mot avlöning av ombudsmannen. Ifrågavarande ombudsman vid sjömanshuset

i Karlskrona, vilken åtnjöte en årlig lön vid sjömanshuset, inklusive

2 ålderstillägg å vartdera 500 kronor, av 3,800 kronor jämte oreglerat

dyrtidstillägg, uppbure emellertid samtidigt från Karlskrona stad pension

å något över 4,200 kronor, däri inräknat dyrtidstillägg, såsom f. d. hamnkapten

därstädes. Biträdet vid sjömanshuset i Trelleborg åtnjöte, jämte en

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

67

avlöning från sjömanshuset av i ett för allt 1,300 kronor, från Trelleborgs

stad pension å 3,220 kronor i ett för allt såsom f. d. hamnkamrer.

Båda nu ifrågavarande befattningshavare torde böra entledigas från sina

befattningar förslagsvis från och med den 1 juli 1938. Med hänsyn till att

de måste anses hava innehaft sina respektive befattningar väsentligen såsom

bisyssla, syntes någon pension efter entledigandet icke lämpligen för dem

kunna ifrågakomma.

Yttranden. De sakkunnigas förslag i fråga om pensionering av sjömanshuspersonalen

genom dess inordnande under statens pensionsanstalt tillstyrkes

i princip av såväl nämnda anstalt som statskontoret.

Statens pensionsanstalt framhåller emellertid, att de sakkunniga avsett, att

samtliga i den av dem uppgjorda normallönestaten upptagna befattningar,

beträffande vilka blivande slutavlöning angivits, skulle förenas med pensionsrätt

i anstalten, dock att vissa nuvarande befattningshavare, vilka innehade

sina befattningar såsom bisyssla, föresloges bliva undantagna enligt kommerskollegii

i samråd med anstalten meddelade förordnande. Pensionsanstalten

framhåller vidare, att det icke av promemorian framginge, huruvida

pensionsrätt avsåges skola tillkomma ej endast ordinarie utan även ickeordinarie

befattningshavare och sålunda, bland annat, extraordinarie kvinnliga

tjänstemän. Enligt anstaltens mening borde pensionsrätt i anstalten ej

ifrågakomma för andra befattningshavare vid sjömanshusen än sådana, vilka

vöre fast anställda och därjämte fullt sysselsatta i sina befattningar. I anslutning

härtill ansåge pensionsanstalten, att från den ifrågasatta pensionsrätten

borde undantagas de befattningshavare, vilka förutsattes uppbära allenast

2U eller V2 normalavlöning, ävensom vid nyrekrytering anställda extra

befattningshavare. För att extraordinarie kvinnliga tjänster skulle upptagas

i pensionsanstalten borde enligt anstaltens mening fordras, att innehavarna

av tjänsterna vore att anse som fäst anställda. I anslutning till vad anstalten

sålunda förutsatt har anstalten i ett dess yttrande bifogat reglementsutkast

föreslagit uttrycklig bestämmelse, att pensionsrätten skulle avse befattningshavare

»med full sysselsättning».

Beträffande förslaget att erforderliga tjänstår skulle fastställas till 25 år

för ombudsmän och 30 år för övriga befattningshavare har pensionsanstalten

ansett, att för begränsning av pensioneringskostnaderna antalet tjänstår

borde bestämmas för framtida innehavare av ombudsmansbefattningarna till

30 år och för övriga befattningshavare till vad som normalt gällde för de till

Kap. VII i anstaltens reglemente hänförda befattningshavarna (andra manliga

befattningshavare än ombudsmän 33 år och kvinnliga tjänstemän 30

år). Såsom en övergångsanordning för nuvarande innehavare av dessa befattningar

har anstalten emellertid förordat, att hel pension skulle kunna

erhållas efter endast 25 år.

Med avseende å förslaget att staten skulle bidraga med 75 procent av huvudmännen-sjömanshusens

engångsavgifter för retroaktiv tjänstårsberäkning

i fråga om tjänstepension hava såväl pensionsanstalten som statskontoret

ansett sig icke kunna tillstyrka detta förslag i vidare män än som i allmän
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

het tillämpades i dylika fall eller sålunda att huvudmännen befriades från

hälften av dessa avgifter.

Förslaget att delaktigheten i pensionsanstalten skulle vara obligatorisk

hava såväl pensionsanstalten som statskontoret jämväl motsatt sig, under

hänvisning till att huvudregeln vore, att delaktigheten vore obligatorisk endast

för innehavare av sådana befattningar, för vilka minimiavlöning blivit

fastställd i författning.

Emellertid framhåller statskontoret, att ämbetsverket föreställde sig att

syftet med den av de sakkunniga föreslagna obligatoriska pensionsrätten

kunde vinnas på ett annat sätt, nämligen därigenom att som villkor för erhållande

av statsbidrag föreskreves, att sjömanshusdirektion genom anslutning

till pensionsanstalten beredde pensionsrätt åt samtliga befattningshavare

vid vederbörande sjömanshus, vilka med tillämpning av bestämmelserna

i senare delen av § 5 i anstaltens reglemente kunde komma i åtnjutande

av dylik rätt. Befattningarna skulle därvid regleras av huvudmannen på sätt

i nämnda paragraf stadgades och denna reglering godkännas av statlig myndighet,

i förevarande fall kommerskollegium. Då med en sådan anordning

syntes kunna förutsättas, att de villkor, som i allmänhet gällde för pensionsrätt

i statens pensionsanstalt, jämväl här bleve iakttagna, syntes särskild bestämmelse

-— såsom anstalten föreslagit — att pensionsrätten endast skulle

avse befattningshavare med full sysselsättning, ej vara nödvändig.

De sakkunnigas förslag om pensionering av vissa överåriga befattningshavare

vid sjömanshusen tillstyrkes av statskontoret.

Kommerskollegium. Ämbetsverket har i detta ämne anfört följande:

Enligt kollegii mening borde samtliga befattningshavare med fast anställning,

vilken utgjorde vederbörandes huvudsakliga sysselsättning, beredas

möjlighet att erhålla pensionsrätt i anstalten. Att förutsättning härför icke

kunde anses föreligga beträffande nyrekryterad personal, som icke bereus

en mot extra ordinarie befattning svarande anställning, läge i öppen dag,

liksom att -— i motsats mot vad de sakkunniga syntes hava tänkt sig —

icke heller de befattingshavare, som enligt lönestaten avsåges skola uppbära

allenast V2 normalavlöning, kunde ifrågakomma för pensionsrätt. Annorlunda

ställde det sig enligt kollegii mening för de ombudsmän, för vilka

avlöningen av de sakkunniga angivits till 2/3 av avlöningen enligt viss lönegrad.

Denna reduktion av den enligt vederbörande utgående lönen innebure

icke, att ifrågavarande befattningshavare icke skulle anses innehava sina

tjänster såsom sin huvudsakliga sysselsättning. Befattningshavare, som här

avsåges, måste tvärtom förutsättas komma att i stort sett få ägna sig åt sin

tjänst under normal arbetstid, men den lägre lönen vore motiverad av det

förhållandet, att hans arbetskraft icke under denna tid toges i anspråk med

samma intensitet som vid sjömanshus, där lönen satts lika med hel avlöning

enligt vederbörlig lönegrad. Därtill komme, att ombudsmanstjänstens

innehavare på grund av arten av de med tjänsten förenade uppgifterna vöre

bunden att även utanför ordinarie tjänstetid vara tillgänglig för att lämna

sina tjänster åt trafiken. När de sakkunniga angivit lönen till 2/3 av avlöningen

i viss lönegrad, finge detta endast betraktas såsom en form att rent lönetekniskt

vinna en lämplig lönesättning, under hänsynstagande till arbets
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

69

uppgifternas kvalitet och omfattning i de olika fallen. Motstycken härtill

torde icke saknas inom statsförvaltningen; såsom exempel finge nämnas

vissa lärartjänster vid undervisningsväsendet. Kollegium ansåge på grund

härav, att jämväl nu ifrågavarande befattningshavare borde inordnas under

pensionsrätten i anstalten. Kollegium förordade, att frågan på nu ifrågavarande

punkt ordnades i huvudsaklig överensstämmelse med vad statskontoret

föreslagit. För att ytterligare befordra syftet med de sakkunnigas

förslag om obligatorisk delaktighet i pensionsanstalten för sjömanshusens

befattningshavare förordade kollegium de sakkunnigas förslag örn bemyndigande

för kollegium att från de till kollegii förvaltning tillsvidare överlämnade

kapitaltillgångarna utanordna de på grund av pensioneringens genomförande

på huvudmännen belöpande engångsavgifterna för retroaktiv

tjänstårsberäkning i fråga om tjänstepension. De sakkunnigas beräkning

av den sammanlagda kapitalbehållningen vid 1938 års utgång av sjömanshuskassorna,

11,500,000 kronor, hade haft till utgångspunkt en dylik an-,

ordning.

De sakkunniga hade föreslagit antalet erforderliga tjänstår till 25 år för

ombudsmän och 30 år för övriga befattningshavare. Pensionsanstalten ansåge

emellertid, att för begränsning av pensioneringskostnaderna antalet

tjänstår borde bestämmas för framtida innehavare av ombudsmansbefattningarna

till 30 år och för övriga befattningshavare till vad som normalt

gällde för de till Kap. VII i anstaltens reglemente hänförda befattningshavarna

(andra manliga befattningshavare än ombudsmän 33 år och kvinnliga

tjänstemän 30 år), medan anstalten såsom en övergångsanordning för

nuvarande innehavare av dessa befattningar förordade medgivande, att hel

pension skulle kunna erhållas efter endast 25 år.

Ehuru kollegium funnit det önskvärt, att fordringen å tjänstår för ombudsmännen

med hänsyn till rekryteringsförhållandena kunnat sättas till

25 år, ville kollegium icke framföra någon erinran på denna punkt.

De sakkunniga hade föreslagit, att staten skulle bidraga med 75 procent

av huvudmännen-sjömanshusens engångsavgifter för retroaktiv tjänsteårsberäkning

i fråga örn tjänstepension. Då staten avsåges skola bidraga till

sjömanshusens förvaltningskostnader med 75 procent av dessa och staten

i särskilda fall påtagit sig hela retroaktivavgiften även då staten i betydligt

mindre omfattning än vad beträffande sjömanshusen avsåges skola bliva

fallet bidragit till förvaltningskostnaderna såsom sådana, syntes det kollegium

välmotiverat, att staten ock påtoge sig motsvarande ''anpart av nu

ifrågavarande avgifter. Kollegium hemställde därför, att huvudmännen i

förevarande fall i enlighet med de sakkunnigas förslag befriades åtminstone

från 75 procent av nämnda avgifter.

Kollegium tillstyrker alltså, alt sjömanshuspersonalens pensionsfråga i förevarande

sammanhang slutligt ordnas i överensstämmelse med föreliggande

förslag med de jämkningar, som kollegium angivit.

Kollegium tillstyrker jämväl de sakkunnigas förslag om pensionering av

vissa överåriga befattningshavare vid sjömanshusen.

Lika med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, tillstyrker jag i princip

de sakkunnigas förslag örn pensionering av sjömanshusens befattningshavare

genom beredande av delaktighet för dem i statens pensionsanstalt.

Frågan torde komma att upptagas till närmare behandling av chefen för

finansdepartementet.

Departements
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

5. Pensions- och understödsväsendet.

Sakkunniga. Efter att vidare hava behandlat vissa detaljspörsmål såsom

formerna för sjömanshusdirektions utseende, sjömanshuskonferens, mönstring

ombord och mönstringsförrättning på övertid m. m., vilka spörsmål jag

icke torde behöva här ingå på, ägna de sakkunniga återstoden av sitt betänkande

åt det redan förut antydda förslaget till omorganisation av sjömanshusens

understödsverksamhet och handelsflottans pensionsanstalts pensionsverksamhet.

De sakkunniga hänvisa till en början till vissa sammanställningar över utvecklingen

av sjömanshusens understödsverksamhet. Av dessa sammanställningar

må här återgivas följande uppgifter över lägsta utbetalade understöd

åren 1916 och 1934 till olika kategorier av anställda.

1916

1934

Till

befälhavare...............

50 kronor

»

styrman .................

... 25 »

50

>

maskinist.................

...40 »

75

>

>

övrigt sjöfolk.............

...5

25

» 1

änka efter befälhavare.....

...20 »

60

>

> » styrman .......

...10 >

75

■»

»

» » maskinist.......

...20

50

» 2

>

» » övrigt sjöfolk .. .

5 »

30

» 3

>

barn efter sjöfolk.........

... obekant

obekant, men sannolikt, med

undantag för endast några

enstaka fall, lägst 50

kronor.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att under tidigare skeden

anmärkningar framställts mot sjömanshusen huvudsakligen i tre avseenden:

1. Till en början hade anmärkts, att vid understödsutdelningen befälhavarna

oskäligt gynnades på övriga sjöfolkskategoriers bekostnad.

2. Vidare hade påpekats såsom en allvarlig brist i sjömanshusens understödsverksamhet,

hurusom understödsbeloppen i allmänhet vore alltför ringa,

och hade därvid även gjorts gällande, att verksamheten med hänsyn härtill

vore av i det hela ringa betydelse.

3. Slutligen hade framhållits, att olikformighet med avseende å utdelningen

rådde vid de olika sjömanshusen, beroende

a) dels på skiftande uppfattning hos sjömanshusdirektionerna om de grunder,

som borde tillämpas vid utdelningen,

b) dels ock på olika medelstillgång.

De sakkunniga anföra härefter i huvudsak följande:

Även örn understöden vid sjömanshusen under senare tid såväl överhuvud

taget som genomsnittligt icke oväsentligt förbättrats liksom verksamheten

blivit vid de skilda sjömanshusen mera likformigt skött, kvarstode dock alltjämt

foget för den anmärkningen, att understödsbeloppen vöre förhållandevis

väl små.

1 Endast i 1 fall (i Oskarshamn), eljest lägsta 50 kronor.

s Endast i 1 fall (i Marstrand), > > 60 >

3 Endast i 1 fall (i Marstrand), » > 50 >

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

71

Enligt tidigare gällande bestämmelser rörande den allmänna folkpensioneringen

förringades betydelsen av understöden i särskild ordning. Jämte den

s. k. avgiftspension utginge till mera behövande pensionstagare, vilkens årsinkomst

ej belöpte sig till för man 425 och för kvinna 400 kronor, ptt tillägg

av allmänna medel (pensionstillägg). Pensionstillägget utgjorde för år räknat

för man 225 och för kvinna 210 kronor, därvid emellertid avdrag gjordes

med u/iB av det belopp, varmed pensionstagares årsinkomst översteg 50 kronor.

I den mån en person åtnjöt understöd från sjömanshus, som översteg 50

kronor, reducerades sålunda pensionstillägget i nyssnämnda proportion, en

reduktion, som blev än mera framträdande, örn vederbörande jämte understöd

från sjömanshus åtnjöt pension från handelsflottans pensionsanstalt.

Genom 1935 års lag örn folkpensionering hade förhållandena för understöds-

och pensionstagare emellertid förbättrats. Enligt nämnda lag utginge

jämte grundpension tilläggspension till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst

ej uppginge till 450 kronor, med ett belopp av 250 kronor minskat med ''Ilo

av vad den pensionsberättigades årsinkomst kunde överstiga 100 kronor.

Härvid borde emellertid uppmärksammas, att den nya lagen infört en privilegierad

inkomst så till vida som såsom inkomst bland annat icke räknades

pension eller understöd, som utan samband med olycksfall i arbetet utginge

på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, i den mån

beloppet sammanlagt icke överstege 300 kronor. Det sade sig sJRlvt, att värdet

av understöd från sjömanshus respektive pension från handelsflottans

pensionsanstalt härigenom icke oväsentligt ökats.

Den kritik, som med avseende å beloppens relativa ringhet riktats mot sjömanshusens

understödsverksamhet, hade i den allmänna opinionen inom sjöfarts-

och andra intresserade kretsar fått sin särskilda skärpa genom hänvisningen

till det förhållandet, att staten under gångna år icke deltagit och alltjämt

icke deltoge i sjömanshusens förvaltningskostnader med på långt när

den anpart, som svarade mot statens andel i sjömanshusens arbetsuppgifter,

och detta i trots av att särskilda sakkunniga och myndigheter från tid til! annan

verkställt beräkningar, vilka kunnat sägas bestyrka detta förhållande.

Härigenom hade sjömanshusens medelstillgångar undandragits understödsverksamlieten,

vilken säkerligen, om under tidigare år större statsbidrag utgått,

skulle kunnat befinna sig på en helt annan nivå än som för närvarande

vore fallet,

Den skärpta tillämpning av gällande sjömanshusförordnings bestämmelse

örn »torftiga omständigheter» såsom villkor i varje särskilt fall för

understöd, vilken framtvingats genom en kommerskollegii cirkulärskrivelse

den 19 februari 1934, hade emellertid förlänat skarpare belysning åt en på

senaste tid med allt större eftertryck framförd anmärkning mot understödsverksamheten

vid sjömanshusen, nämligen att densamma såsom grundande

sig på en behovsprövning vore, i varje fall såvitt anginge sjöfolket självt,

befäl och manskap, varken tidsenlig eller eljest baserad på riktiga principer.

Det hade sålunda beaktaft, hurusom ett stort flertal av det hvresavgiftsbetalande

sjöfolket, nämligen de, som vid slutad tjänstgöring till sjöss

på grund av föregående sparsamhet eller eljest icke befunne sig i »toritiga

omständigheter», icke för egen del finge någon som helst valuta för sina

avgifter. Icke minst hade härvid uppmärksammats de avsevärda belopp,

som i hyresavgifter under årens lopp betalades av betälhavare och övrigt

befäl utan alt de i annat än undantagsfall sedermera erhölle vederlag därför.

De i anledning av utredningsuppdraget verkställda undersökningarna bade

på grund härav redan jämförelsevis tidigt inriktats på överväganden, huruvida

icke nämnda verksamhet borde åtminstone delvis omläggas till en mera

pensionsbetonad sådan. Väl hade i de för utredningen givna direktiven

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

angivits, att utredningen hade att i princip utgå från att någon vidare åtgärd

i syfte att införa särskilda bestämmelser rörande sjöfolkets pensionering

icke i nuvarande läge borde företagas. Vid utredningsarbetet bade i anslutning

till dessa direktiv sistnämnda fråga såsom sådan icke heller varit föremål

för någon som helst omprövning. Utredningens sålunda givna begränsning

hade emellertid icke ansetts och syntes av naturliga skäl icke heller

böra lägga hinder i vägen för en rationalisering i nyss angiven riktning

av den nuvarande understödsverksamheten inom ramen för nuvarande anordningar

— nu utgående ton- och hyresavgifter och i huvudsak nu förefintliga

organisatoriska anordningar.

Den inriktning, utredningen sålunda redan tidigt fått, hade ytterligare

befästs genom det nya läge, vari hela frågan kommit i och med det nyligen

träffade avtal, varigenom stora grupper av den svenska befälskåren tillförsäkrats

regelrätt pensionering, grundad på avgifter av såväl befälet självt

som redarna, vid vilken pensionering det tagits i beräkning den valuta för

erlagda hyresavgifter, befälet skulle kunna påräkna genom en omläggning

av understödsväsendet till en delvis mera pensionsbetonad verksamhet.

Ett ytterligare stöd för att man i en dylik omläggning hade att finna det

bästa resultatet av den förevarande utredningen hade vidare ansetts ligga

däri, att den syntes stå i god samklang med de syften, som torde hava

legat till grijpd för Kungl. Maj:ts förut omnämnda beslut den 31 maj 1929,

varigenom avsågs att få utreda möjligheterna för en rationellare samverkan

än för det dåvarande av de olika former av pensioner och understöd, som

stöde till buds för invalida eller åldersstigna sjömän och för sjömäns efterlevande.

I anslutning till sålunda anförda synpunkter och med hänsyn till olika

på frågan inverkande omständigheter hava de sakkunniga föreslagit en omläggning

av den nuvarande understödsverksamheten på sådant sätt, att densamma

bibehölles i huvudsak oförändrad beträffande sjöfolks änkor men att

den i övrigt, eller alltså såvitt anginge sjöfolket självt, befäl och manskap,

förändrades till att bliva baserad på mera pensionsförsäkringstekniska

grunder.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att det planerade reformprogrammet

icke med nuvarande tillgångar kunde tillfredsställande finansieras. De

sakkunniga uttala härvid, att intet tvivel rådde om att det skulle varit

väsentligt bättre ställt i ifrågavarande hänseende, om statsverket under tidigare

år bidragit till sjömanshusens förvaltningskostnader med belopp, som

stått i skäligare förhållande till statens andel i sjömanshusens arbetsuppgifter

än som hittills varit fallet.

De sakkunniga hava verkställt beräkningar rörande vilka belopp, som

under gångna tider borde hava utgått såsond bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader,

därest vid skilda tider verksamma sakkunnigas och

myndigheters bedömanden härutinnan lett till därmed åsyftade resultat.

Enligt dessa beräkningar skulle, anföra de sakkunniga, om hänsyn foges till

verkligen lämnade statsbidrag, sjömanshusen hava undandragits ett belopp,

räntor oräknade, av approximativt åtminstone 5 miljoner kronor. Visserligen

hade de statsbidrag, som ansetts böra lämnas sjömanshusen från tid till

annan, varit i vederbörlig ordning prövade, varför det måhända kunde

synas mindre lämpligt att nu underkasta dessa beslut en förnyad ompröv
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

73

ning. Det syntes emellertid de sakkunniga oförnekligt, att förevarande

spörsmål numera fått en allsidigare belysning än tillförne, vartill komme,

att sedan 1915 års riksdag uppmärksammat den bristande överensstämmelsen

mellan å ena sidan statens andel i sjömanshusens förvaltningsuppgifter och

å andra sidan statens bidrag till deras förvaltningskostnader, det dock måste

med hänsyn till sjömanshusens och sjöfolkets befogade intressen anses hava

dröjt över hövan länge efter riksdagens utredningsinitiativ, tills dessa utredningar

avsatt resultat, som kunnat leda till definitiv rättelse av det missförhållande,

varom här vore fråga. Det visade sig också av de beräkningar,

som gjorts, att den ojämförligt största delen av det kapitalbelopp, som

de sakkunniga ansåge hava undandragits sjömanshusen, belöpte på tiden

efter det provisoriska beslutet år 1920 om statsbidragets höjande. Starka

billighetsskäl syntes därför tala för att den rättelse, som förevarande utlåning

avsåge att åvägabringa i hithörande förhållanden för framtiden, utsträcktes

att på det sättet gälla jämväl vissa redan gångna år, att staten till underlättande

av genomförandet av reformprogrammet beträffande understödsoch

pensionsväsendet lämnade ett årligt bidrag till sjömanshusens ifrågavarande

verksamhet med ett särskilt anslag, svarande mot ränta a nyssnämnda

belopp efter förslagsvis 4 procent, eller således med ett belopp av 200,000

kronor. I förslaget till reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolk

hava de sakkunniga alltså räknat med förefinlligheten av ett dylikt

bidrag från statens sida.

I detta sammanhang hava de sakkunniga yttrat sig över direktionens över

handelsflottans pensionsanstalt förenämnda framställning den 30 augusti

1937 örn åtgärder för nedbringande av väntetiden för pensions erhållande inom

anstalten samt om viss revision av det för anstalten gällande reglementet.

I detta ämne hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Vidkommande vilande ansökningar inom fjärde klassen, i augusti 1937

uppgående till sammanlagt 112, syntes dessa •— även om det toges hänsyn

till efter hand inkommande nya ansökningar — kunna inom en jämförelsevis

kort tid upptagas till slutlig prövning och avgörande.

Vad åter anginge vilande ansökningar inom de tre första klasserna, i augusti

1937 uppgående till inom första klassen tillhopa 257, inom andra klassen

tillsammans 24 och inom tredje klassen sammanlagt 245, vore det tydligt,

att genom av förut angivna skäl alltjämt tillsvidare beroende prövning

av ansökningarna inom första och tredje klasserna väntetiden för vederbörande

sökande komme att något förlängas, vartill komme tilloppet av nya

ansökningar till icke ringa antal. Beaktas borde emellertid, att väntetiden

först med 1937 års utgång för endast de äldre av sökandena komme att

överstiga 5 år, vilken tidrymd vid tidigare prövning av ett motsvarande pensioneringsläge

(år 1912) icke ansetts böra föranleda särskild åtgärd. Av större

vikt vore emellertid att, enligt de sakkunnigas förslag, åldersgränsen för

rätt till pension skulle för framtiden bliva — i stället för den nuvarande enligt

pensionsanstaltens reglemente allmänt gällande åldern 55 år—00 år för

befälhavare samt 57 år för styrmän och maskinister ävensom för övrig personal

55 år. Förutom att vid genomförandet av ett förslag i denna riktning

en viss väntetid för nu föreliggande ansökningar tedde sig i åtminstone någon

mån mindre obillig, borde uppmärksammas, att den för vissa kategorier

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

höjda åldersgränsen Romme att för en icke oväsentlig tid framåt minska

tilloppet av nya ansökningar och den därpå beroende påfrestningen på anstaltens

möjligheter.

Ehuru ett flertal av dem, vilkas ansökningar nu läge oprövade, redan uppnått

den ålder, som skulle göra dem berättigade till pension även enligt de

föreslagna nya grunderna, syntes dock med vidare åtgärder i här ifrågasatt

avseende böra anstå, tills förslaget till dessa nya grunder blivit slutligt prövat

och någon tid tillämpat samt därigenom större överblick i ämnet överhuvud

taget skapats.

Den föreslagna revisionen av pensionsanstaltens reglemente borde av naturliga

skäl snarast möjligt komma till stånd. Örn man bortsåge från de sakliga

lindringar, som bleve en omedelbar följd av genomförandet av det föreslagna

reformprogrammet på förevarande område, vilka ändringar i och för

sig emellertid bleve nog så genomgripande, inskränkte sig emellertid denna

revision väsentligen till en formell överarbetning av reglementet i fråga.

I två avseeenden syntes emellertid sakliga ändringar böra omedelbart genomföras.

Av direktionen påtalad orättvisa, som bestode i att övermaskinister vore

hänförda till tredje pensionsklassen inom anstalten, torde sålunda böra med

det snaraste undanröjas. Starka billighetsskäl talade för att övermaskinisterna,

såväl de av dessa, vilka redan nu åtnjöte pensioner, som de, vilka framdeles

tillkomme, tillerkändes pension enligt andra pensionsklassen. Det för

genomförandet härav beräknade erforderliga beloppet, 10,000 kronor, som

i själva verket syntes kunna sänkas till 7,000 kronor, torde kunna betraktas

såsom en jämförelsevis ringa tillökning av de för förevarande ändamål från

staten tillskjutna beloppen. Ett förslagsanslag till sist angivet belopp, avsett

för bestridande av skillnaden mellan pensioner enligt tredje och andra klassen,

torde alltså böra komma till stånd.

Även i ett annat, hittills icke berört hänseende, syntes en ändring i gällande

grunder för pensioneringen böra ifrågakomma. Härmed åsyftades det

förhållandet, att pension ibland erhölles medan vederbörande ännu utövade

tjänst till sjöss. Då i ett reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolk,

som byggde på grundprincipen att bringa de för närvarande förefintliga

olika formerna av pensioner och understöd till sjöfolk till rationellare

samverkan än hittills, ett dylikt förhållande icke lämpligen borde få förekomma,

föresloges bestämmelse åsyftande ett framtida förhindrande härav.

Då det, fortsätta de sakkunniga, nu gällde att upptaga till behandling frågan

örn den framtida gestaltningen au pensions- och understödsvåsendet för

sjöfolk och framlägga förslag rörande riktlinjerna för en reform på området,

borde det av naturliga skäl tagas sikte på att grunddragen för organisationen

avpassades på sådant sätt, att därest i framtiden — helt på frivillighetens

väg eller på annat sätt — en utvidgning av verksamheteen utanför

ramen för nuvarande anordningar skulle befinnas böra komma till stånd,

en dylik skulle kunna med största möjliga lätthet äga rum i nära anslutning

till redan befintliga former. De sakkunniga anföra vidare:

Det hade redan förut framhållits, hurusom det enligt givna direktiv icke

fått komma i fråga att grunda det förslag, som i förevarande sammanhang

kunde komma att framläggas, på tanken att någon åtgärd i syfte att införa

särskilda bestämmelser rörande en pensionering i sistnämnda, mera vidsträckta

bemärkelse i nuvarande läge borde företagas. 1 den mån som emellertid

framdeles planer skulle uppstå på att söka — i eller utan samband

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

75

med en mera allmän arbetarpensionering — lösa frågan örn åstadkommande

av en verklig sjömanspensionering, måste det förslag, som här skulle till

sina huvuddrag angivas, i större eller mindre grad betraktas såsom ett provisorium.

Med angivna utgångspunkter hade avsikten med ifrågavarande förslag i

huvudsak varit att, i vad beträffade sjömännen själva, befäl såväl som manskap,

söka ersätta de hittills från sjömanshusen utgående understöden, vilka

som förutsättning haft torftiga levnadsomständigheter hos dem, som därav

skulle kunna komma i åtnjutande, med av vederbörandes inkomstförhållanden

oberoende förmåner, som endast stöde i relation till deras hyresavgifter

och seglationstid. Behovsprincipen skulle sålunda beträffande sjömännen

själva avföras från tillämpning, med ett obetydligt undantag.

Den nuvarande understöds- och pensioneringsverksamheten till sjömännens

förmån utövades, såsom redan framhållits, genom tvenne institutioner:

sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt. De från den sistnämnda

institutionen utgående pensionerna vore icke förenade med något villkor om

att pensionstagare!! skulle befinna sig i behövande omständigheter. Då det nu

förutsattes, att behovsprincipen, vad sjömännen själva beträffade, i huvudsak

skulle frångås, syntes det vara naturligt, att pensionerna från handelsflottans

pensionsanstalt inordnades i det nya pensionssystemet, varvid denna

anstalt gjordes till bärare av sjömännens egen pensionering. Däremot syntes

sjömanshusens understödsverksamhet till sjömäns efterlevande böra fortsättas

i ungefär samma omfattning som nu, dock att understöden till barn

efter sjömän successivt avvecklades. Vad anginge barn under 16 år, till vilka

understöd från sjömanshusen för övrigt endast i ringa omfattning utginge,

syntes behovet av dylika understöd nämligen väsentligt hava bortfallit i och

med genomförandet av den från 1938 års utgång gällande lagen om barnbidrag.

Beträffande äldre, invalida barn till sjömän, i allmänhet relativt

ålderstigna döttrar, syntes, med den numera genomförda förbättrade folkpensioneringen,

icke på långt när samma understödsbeliov föreligga som tidigare,

varför jämväl till denna grupp av personer nya understöd från sjömanshusen

knappast syntes höra beviljas.

Under erinran att utformningen av sjömanspensioneringen vore beroende

av för ändamålet tillgängliga medel, anföra dc sakkunniga härom vidare:

Då grundlinjerna för eti reformerat pensions- och understödsväsende

byggde på den principen, att — med undantag allenast för dem, som lämnade

sjötjänsten jämförelsevis mycket tidigt — de som tjänstgjort till sjöss

i utrikes fart skulle erhålla en grundpension, vilken enligt försäkringsmässiga

beräkningar svarade mot de erlagda hyresavgifterna, förutsattes härvid,

att av nyssnämnda medel årligen fonderades ett mot hyresavgiftsuppbörden

för året svarande belopp.

Inkomsterna vid sjömanshusen hade, bortsett från hyresavgifter, uppskattats

på följande sii 11. Tonavgifterna upptoges till medeltalet under den sista

tioårsperioden, 520,000 kronor, och räntan uppskattades till 2.75 % å

11.500.000 kronor, lill vilket belopp sjömanshuskassornas kapitaltillgång

kunde beräknas uppgå vid 1938 års utgång, eller i runt tal till 316,000 kronor

(nuvarande medelräntan å sjömanshuskassornas kapital vore omkring

3 °/o).

Statens bidrag till förvaltningskostnaderna hade föreslagits lill 356,000 kronor;

inkomsten av vissa sportler hade beräknats till i genomsnitt per år

60.000 kronor. Härtill komine vissa smärre inkomster (bötesandelar o. d.),

till vilka hänsyn icke hade tagits.

Sjömanshusens årliga förvaltningskostnader hade i det föregående henik
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

näts till i runt tal 575,000 kronor (inklusive pensionsavgifter för sjömanshuspersonalen).

Kostnaderna för understödsverksamheten, i vad den avsåge sjömäns efterlevande

samt tillfälliga understöd, hade år 1936 uppgått till 410,000 kronor.

Till detta belopp syntes den också fortsättningsvis till en början böra beräknas.

I den mån understödsverksamheten till förmån för sjömäns efterlämnade

barn avvecklades, syntes emellertid kostnaden för nämnda understöd

komma att i viss mån minskas och, sedan barnunderstöden helt bortfallit,

syntes det kunna upptagas till omkring 375,000 kronor.

Inkomsterna, utöver hyresavgifterna, kunde alltså beräknas till (520,000 +

316.000 + 356,000 + 60,000 =) 1,252,000 kronor, och utgifterna, exklusive

understöd åt sjömännen själva, till (575,000 + 410,000 =) 985,000 kronor,

vilket belopp, sedan barnunderstöden bortfallit, skulle hava minskats till

950.000 kronor. För pensioner åt sjömännen själva skulle alltså för närvarande

kunna disponeras 267,000 kronor (sedan barnunderstöden helt bortfallit

302,000 kronor).

De inkomster, vilka för närvarande tillkomme handelsflottans pensionsanstalt,

utgjordes av statsbidrag, vilka utginge med ett sammanlagt belopp av

omkring 325,000 kronor och förutsattes skola för framtiden bestå. Härtill

komme ränteinkomster, vilka, efter samma räntefot som i det föregående antagits

beträffande sjömanshusen, skulle uppgå till 38,000 kronor. Sammanlagt

uppginge alltså inkomsterna till 363,000 kronor.

Till dessa inkomster hade dessutom beräknats komma ett ytterligare statsanslag

till förbättrande av sjömännens pensionering av 200,000 kronor, vilket

anslag i det föregående närmare hade motiverats.

Det sammanlagda belopp, vilket sålunda beräknats stå till förfogande för

sjömännens egen pensionering utöver de pensioner, vilka framdeles skulle

komma att utgå på grund av hyresavgifter, vilka erlagts efter den i det följande

föreslagna pensioneringsordningens ikraftträdande, skulle alltså uppgå

till (267,000 + 363,000 + 200,000 =) 830,000 kronor (sedan barnunderstöden

från sjömanshusen bortfallit 865,000 kronor).

Sammanfattningsvis framginge de för omläggningen av pensions- och understödsväsendet

för sjöfolket förutsatta årliga medelstillgångarna ur följande

sammanställning:

Inkomster:

kronor kronor

Hyresavgifter (den årliga uppbörden härav fonderades,

varför de här icke upptoges)

Tonavgifter ...................................... 520,000

Räntor å sjömanshuskassorna (2.75 %> å kronor

11,500,000) 316,000

Statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader . . 356,000

Sportler vid sjömanshusen ........................ 60,000

Från handelsflottans pensionsanstalt härrörande

statsanslag ................. kr. 325,000

Från d:o härrörande räntor ............38,000 363 000

Särskilt ytterligare statsanslag (4 °/o å kronor 5,000,000) 200,000

Utgifter:

Sjömanshusens förvaltningskostnader .............. 575,000

Understöd från sjömanshusen till sjöfolks efterlevande

och tillfälliga understöd ........................ 410,000

Alltså tillgängligt för pensioner till sjömännen själva

1,815,000.

985.000

830.000

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

77

kronor, varlin, sedan barnunderstöden från sjömanshusen (inräknade i förestående

410,000 kronor) bortfallit, skulle komma ytterligare omkring 35,000

kronor.

Under förmälan att de beräkningar, vilka läge till grund för den i det följande

angivna omdaningen av pensions- och understödsväsendet för sjöfolk,

stödde sig på statistiska undersökningar, vilka för ändamålet verkställts under

ledning av förste aktuarien Lindh och vilka sammanfattats i en särskild

promemoria, anföra de sakkunniga härefter beträffande utgångsläget för den

nga pensionsordningen följande:

I pensionsordningens slutliga utformning förutsattes den de hittillsvarande

understöden från sjömanshusen och pensionerna från handelsflottans pensionsanstalt

ersättande pensioneringen av sjömännen skola grundas på de

hyresavgifter, de under sin tjänstgöring erlagt. Dessa hyresavgiftspensioner

skulle sedan av andra tillgängliga medel förstärkas med hänsyn tagen till

vederbörandes seglationstid. Denna förstärkning skulle dels — med vissa

inskränkningar -— utgöra en med den sökandes seglationstid stigande procent

av hyresavgiftspensionen, dels utgöra ett av hyresavgiftspensionen oberoende,

endast av seglationstiden avhängigt ytterligare fast tillägg till den sålunda

förhöjda hyresavgiftspensionen.

Den slutliga pensionsordningen kunde emellertid endast successivt förverkligas,

nämligen i den mån sjömän, som under hela sin tjänstgöringstid

erlagt hyresavgifter efter det att föreliggande förslag trätt i kraft, inträdde i

pensionsåldern. Det förutsattes sålunda en relativt lång övergångstid, under

vilken pensionsväsendet stegvis utvecklades från ett utgångsläge, som måste

utformas i närmaste anknytning till nu rådande pensions- och understödsförliållanden.

Detta utgångsläge skulle, i anslutning till vad förut sagts om behovsprincipens

frångående, innebära en utbyggnad av handelsflottans pensionsanstalt

att omfatta även dem, vilkas seglationstid i svensk utrikes fart uppginge till

lägst 120 månader. Systemet med ett visst antal pensionsrum skulle, som föråldrat,

avskaffas och pension skulle utgå från vissa fixerade pensionsåldrar:

för befälhavare med sjökaptens- eller styrmansexamen 60 år, för styrmän

och maskinister 57 år och för övriga 55 år.

Liksom nu vöre fallet i handelsflottans pensionsanstalt skulle i utgångsläget

ett system med fyra pensionsklasser bibehållas, med samma pensionsbelopp

efter intjänta 150 seglationsmånader som nu. För den, som intjänt 120

men ej 150 seglationsmånader i utrikes sjöfart å svenska handelsfartyg, skulle-

pensionen i varje klass, då seglationstiden vore 120 månader, utgå med

förslagsvis 2/3 härav för att sedan successivt stiga och vid 150 månaders seglationstid

uppnå det nyssnämnda maximibeloppet. I samband härmed borde

en viss lämplig omreglering ske beträffande klassernas omfattning. Förslagsvis

borde övermaskinister, som skäligt vore, överföras från tredje klassen

till den andra, en åtgärd, vars ekonomiska påföljder icke torde vara

mera betydande.

De nuvarande pensions- respektive understödstagarnas förmåner torde till

en början böra lämnas oförändrade. Dock syntes en successiv reglering böra

bringa dem till överensstämmelse med normalreglerna, i den mån så

prövades lämpligt och full översikt vunnes örn de därmed förenade kostnaderna.

Flir närvarande utgingc i ett ganska stort antal fall till samma person såväl

pension från pensionsanstalten som understöd från sjömanshus. I de fall,

då detta redan skedde, torde ändring icke böra vidtagas i de utgående be
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

loppen, men efter en centralisering av hela pensionsväsendet kunde nya

fall av dylik dubbelpensionering tydligen icke förekomma.

En undersökning av de kostnader, som vore förenade med ett genomförande

av en sådan pensionsform som den nu antydda, hade givit följande

resultat.

Enligt de i den statistiska utredningen meddelade siffrorna syntes vid 1935

års utgång antalet från sjömanshusen årsunderstödda sjömän kunna uppskattas

till omkring 2,650 och antalet pensionstagare från pensionsanstalten

till något över 2,300. Av dessa åtnjöte omkring 1,150 förmåner från både

sjömanshusen och pensionsanstalten. Det totala antalet pensionärer uppginge

följaktligen till omkring 3,800. Den föreslagna omläggningen skulle

öka antalet pensionärer med omkring 900 å 1,000 och kostnadsökningen bliva

omkring 140,000 kronor. Då sjömanshusens kostnader för understöd åt

sjömännen själva kunde beräknas till omkring 315,000 kronor per år och

pensionsanstaltens årskostnader för pensioner till omkring 375,000 kronor,

skulle den sammanlagda kostnaden följaktligen uppgå till omkring 830,000

kronor. Härav medförde det hittillsvarande, förut påpekade understödjandet

av ett betydande antal personer från såväl pensionsanstalten som sjömanshusen

en kostnad av omkring 135,000 kronor pr år.

De beräkningar över kostnaderna i utgångsläge, för vilka sålunda redogjorts,

omfattade även de personer, vilka för närvarande erhöile understöd

på grund av invaliditet i tjänsten. För dylikt understöd gällde icke det krav

på viss seglationstid, som för övriga fall vore uppställt. Av skäl, vilka i det

följande .skulle dryftas, torde det vara ogörligt att för närvarande frångå

kravet på behovsprövning för invalida personer, vilka icke uppnått pensionsåldern.

På denna enda punkt skulle sålunda behovsprincipen fortfarande

komma att tillämpas.

De sakkunniga övergå härefter till en redogörelse för den pensionsordning,

vilken efter förslagets slutliga genomförande skulle gälla beträffande

sjömännen själva. I fråga härom hava de anfört följande:

Som redan framhållits, skulle pensionen, härrörande av hyresavgifterna,

således av sjömannens egna bidrag, i huvudsak vara en individuell, försäkringstekniskt

avvägd motsvarighet till dessa avgifter. Här finge dock framhållas,

att då inom sjömansyrket avgången vid tidigare år vore synnerligen

stor — redan vid trettio års ålder, då rekryteringen inom yrket finge anses

avslutad, hade mer än 70 % av dem, som inträtt i detsamma, lämnat sjön

— det särskilt av tekniska skäl ansetts lämpligt föreslå, att örn en person

avginge från yrket så tidigt som före förslagsvis fyllda 25 år, någon pensionsrätt

på grund av erlagda hyresavgifter icke borde tillkomma honom.

Dessa hyresavgiftsbelopp vöre i regel mycket små, enär vederbörande oftast

endast under ett fåtal månader varit till sjöss och då naturligtvis med låg

avlöning. Beräkning och utbetalning av pensioner på grund av dessa personers

avgifter skulle följaktligen medföra ett i förhållande till deras betydelse

oproportionerligt stort arbete.

För att giva en föreställning örn storleken av hyresavgiftspensionerna meddelades

här nedan ett par till typiska fall hänförbara exempel.

Det första avsåge en menig sjöman.

Han hade i exemplet antagits hava tjänstgjort 6 månader årligen och härvid

erlagt följande hyresavgifter per år:

från 15—22 år 3 kr.

från 23—27 år 6 kr.

från 28—54 år 9 kr.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

79

Med användning av dödlighetstabellen Rf;2 för män och en räntefot av

2.75 % kunde härur härledas en pension från fyllda 55 år av omkring 36

kronor pr år, eller något över 12 % på erlagda avgifter.

Det andra exemplet avsåge en person, som avlagt sjökaptensexamen, blivit

styrman och slutligen befälhavare. Denne hade antagits hava erlagt följande

årliga hyresavgifter:

från 15—22 år 3 kr.

från 23—24 år 6 kr.

från 25—37 år 25 kr.

från 38—59 år 50 kr.

Den efter samma grunder beräknade pensionen från fyllda 60 år skulle

bliva 201 kronor, eller 14.5 % av erlagda avgifter.

De av hyresavgifter härrörande pensionerna avsåges, som redan framhållits,

sedermera skola förstärkas av medel, som av tonavgifter eller övriga

inkomstkällor stöde till den pensionsbeviljande institutionens disposition.

Avvägningen av denna förstärkning av hyresavgiftspensionerna hade ansetts

böra inriktas på att främst tillgodose dem, vilka längst kvarstode i sjötjänst.

För dessa hade sålunda sjömansyrket icke endast varit en övergångssyssla

i avvaktan på den slutliga livsuppgiften. Å andra sidan hade de sjömän,

vilka relativt tidigt lämnade sin sjötjänst, icke ansetts böra lämnas helt

lottlösa i åtnjutandet av detta, till en del från tonavgifterna härrörande bidrag.

Hade en allmän pensionering av anställda varit åsyftad, torde det hava

varit naturligt, att bidraget använts att proportionellt höja varje av den

anställde erlagd avgift oberoende av om det yrke, han för tillfället tillhörde,

vore hans definitiva eller icke. Då det här emellertid vöre fråga örn ett isolerat

pensioneringsförfarande och då dessutom de medel, som stöde till förfogande,

vore knappa, hade annan utväg icke stått öppen än att begränsa

bidraget till först och främst de inom yrket varaktigt anställda.

Det hade varit önskvärt att hela förstärkningen av hyresavgiftspensionerna

kunnat genomföras efter enhetliga linjer. Som redan i det föregående

framhållits, hade det emellertid varit nödvändigt att begränsa en del av

förhöjningen till dem, vilka fullgjort minst 120 månaders seglation eller

ådragit sig viss invaliditet i tjänsten, då annars en pensionsnivå, ungefärligen

överensstämmande med den nuvarande, icke kunnat uppnås beträffande

meniga sjömän. Man finge sålunda dels en procentuell förhöjning å

hyresavgiftspensionen, där procenten ehuru med viss begränsning stöde i

proportion till seglationstiden, dels ett tillägg, som vore oberoende av hyresavgiftspensionens

storlek och endast inom vissa gränser varierade med seglationstidens

längd. Detta sistnämnda tillägg skulle utgå endast om seglationstiden

utgjorde minst 120 månader.

De årliga kostnaderna för förhöjningen av hyresavgiftspensionerna hade

för befäl och manskap, var för sig som särskild grupp betraktade, ansetts

böra stå i ungefär samma proportion som dessa båda gruppers hyresavgifter.

Nyssnämnda procentuella förhöjning av hyresavgiftspensionen torde böra

fastställas i proportion till antalet seglationsmånader i utrikes fart med svenska

handelsfartyg under tiden mellan fyllda 25 år och fastställd pensionsålder.

Härvid skulle emellertid ett sammanlagt högsta antal seglationsmånader

av 180 få medräknas, varav högst 30 seglationsmånader under varje

femårsperiod. För att åstadkomma den lämpliga proportionen i nyssnämnda

kostnader mellan befäl och manskap torde böra så förfaras, att endast den

del av hyresavgiftspensionen kunde bliva föremål för förhöjning, som härrörde

från avgifter upp till ett sammanlagt högsta belopp av 75 kronor för

varje femårsperiod intill pensionsåldern. Att oaktat dessa begränsningar

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kostnaderna för hyresavgiftspensionernas förhöjning bleve relativt stora för

befälet som grupp betraktad hade sin grund i de väsentligt olika avgångsförhållanden,

som rådde beträffande befäl och manskap. Under det att endast

ett relativt litet antal meniga uppnådde långa seglationstider och i följd

härav en större förhöjning av hyresavgiftspensionen, kvarstode ett proportionsvis

mycket stort antal personer i befälsställning till högre åldrar och till

pensionsåldern.

Avpassades nu denna procentuella förhöjning så, att en seglationstid av

180 månader, förvärvad mellan 25 års ålder och pensionsåldern, medförde

en fördubbling av den förhöjningsbara hyresavgiftspensionen, en motsvarande

seglationstid av 150 månader en ökning med 5/G, en seglationstid av

120 månader en ökning med 2/3 etc., skulle, med den begränsning av i och

för förhöjning tillgodoräkningsbar årlig hyresavgift, som i det föregående

föreslagits, den årliga kostnaden för förhöjningen i ett jämviktsläge kunna

beräknas till mellan 400,000 och 450,000 kronor.

Härigenom skulle den menige sjöman, vars hyresavgiftspension enligt förut

angivna exempel beräknats, erhålla en förhöjning av här behandlat slag av

denna sin pension med 36 kronor. Hade han endast 5 seglationsmånader

per år men samma hyresavgift per månad, skulle hans hyresavgiftspension

bliva 30 kronor och förhöjningen 25 kronor. Vore seglationstiden endast 4

månader per år, bleve hyresavgiftspensionen 24 kronor och förhöjningen 16

kronor. Den i det andra exemplet avsedde befälhavaren skulle, med den begränsning

av den förhöjningsbara hyresavgiftspensionen, som i det föregående

föreslagits, å sin från 60 års ålder utgående pension erhålla en förhöjning

av 85 kronor.

För att den nuvarande understödsnivån skulle kunna uppnås måste, som

förut framhållits, härtill läggas ett ytterligare tillägg, vilket av ekonomiska

skäl måst inskränkas till personer med lägst 120 månaders seglationstid.

Detta tillägg torde böra uppgå till 75 kronor per år vid 150 månaders seglationstid.

Vid 120 månaders seglationstid torde det lämpligen böra sättas till

50 kronor per år, och vid mellanliggande seglationstider utmätas i proportion

till de nyssnämnda beloppen.

I det första anförda exemplet, avseende en menig sjöman, skulle den fasta

förhöjningen uppgå till 75 kronor, varigenom hans sammanlagda pension

från fyllda 55 år skulle bliva 147 kronor. Räknades för honom endast med

5 respektive^ 4 seglationsmånader per år, skulle förhöjningen fortfarande

uppgå till 75 kronor per år, emedan seglationstiden fortfarande komme att

överstiga 150 månader. Den sammanlagda pensionen skulle då bliva 130,

respektive 110 kronor. Den nuvarande nivån skulle således ungefärligen

bibehållas. Den i det andra exemplet avsedde befälhavaren skulle från

fyllda 60 år erhålla en pension av 360 kronor.

Kostnaden för det tillägg av 50—75 kronor, vilket sålunda skulle utgå vid

en seglation av minst 120 månader, skulle kunna beräknas till i genomsnitt

70 kronor per pensionstagare med denna sjötid. Antalet personer över pensionsåldern

med minst 120 månaders seglationstid hade för närvarande i det

föregående uppskattats till omkring 4,800. Med hänsyn till den minskade

dödligheten och den något minskade avgången ur tjänst torde med det antal

ärligen rekryterade sjömän, som vid beräkningarna förutsatts, böra räknas

med ett till inemot 6,000 förhöjt antal. Den årliga kostnaden för det här

avsedda tillägget skulle alltså i jämviktsläge belöpa sig till omkring 400 000

kronor.

De sakkunniga sammanfatta sitt förslag på följande sätt:

Då det föreslagna pensionssystemet blivit helt genomfört, skulle en sjö
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

81

folkspensionering föreligga, där pensionsbeloppen vore oberoende av vederbörandes

ekonomiska ställning och sönderfölle i tre delar:

1. hyresavgiftspension;

2. en förhöjning av en viss del av denna pension med en i relation till

pensionstagarens seglationstid stående procent;

3. ett ytterligare pensionstillägg, utgående till personer med minst 120

månaders seglationstid i svensk utrikes sjöfart.

Kostnaden i jämviktsläge skulle utöver hyresavgiftspensionerna, vilka helt

skulle bestridas av de fonderade hyresavgifterna och kunde antagas uppgå

till ett årligt belopp av omkring 800,000 kronor, belöpa sig till omkring

800,000—850,000 kronor eller således ungefär samma belopp som det, vilket

enligt de sakkunnigas beräkningar borde kunna stå till förfogande för ändamålet.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om invalidernas pensionering. I

detta ämne hava de anfört följande:

Invaliderna vore enligt gällande sjömanshusförordning berättigade till understöd

från sjömanshus utan hänsyn till den sjötjänst, som av dem fullgjorts.

Det hade varit önskvärt att från början inordna dem i det pensionssystem,

som här föreslagits, men detta torde för närvarande medföra svårigheter

till följd av den ringa kännedom om sjöfolkets sjukdomsinvaliditet,

som förelåge. Skulle invaliditeten tagas i beräkning vid pensionernas fastställande,

skulle det därför måhända behöva räknas med en relativt stor

säkerhetsmarginal, vilken mer än nödvändigt skulle reducera de redan förut

små pensionsbeloppen för icke-invalider. Denna fråga måste därför lämnas

till framtida utredning. Beträffande dessa invalider torde emellertid oberoende

av invaliditetsorsak böra gälla, att vid tilldelandet av pension från

fastställd pensionsålder villkoret om minst 120 månaders seglationstid borde

bortfalla för åtnjutandet av det fasta tillägget (50—75 kronor).

Då kostnaden för denna ytterligare förhöjning beräknades, hade även de

före pensionsåldern invalida personerna tagits i beräkning, även de som före

denna ålder erhölle ett efter deras behövande omständigheter avpassat understöd.

Emellertid skulle, särskilt örn invaliditeten inträffade tidigt, deras

förmåner efter pensionsordningens slutliga genomförande bliva sämre än i

utgångsläget, då i utgångsläget en menig invalid sjöman vid pensionsåldern

skulle komma i åtnjutande av 90 kronor per år mot, efter pensioneringens

fullständiga genomförande, endast 50 kronor jämte den vid tidig invaliditet

även efter procentuell förhöjning obetydliga hyresavgiftspensionen. För att

kompensera detta förhållande syntes medel böra ställas till förfogande för

att nied tillämpande av behovsprincipen såväl före som efter pensionsåldern

understödja personer, som i tjänsten ådragit sig sjukdomsinvaliditet. Olycksfall

i tjänsten torde icke härvid böra tagas i betraktande, då de därav träffade

personerna erhölle livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

För bestridandet av denna form av understödsverksamhet måste de beräknade

kostnadssiffrorna i viss mån höjas. Utöver att medel i viss omfattning

kunde förväntas återstå disponibla inom den framlagda kostnadsramen,

torde man böra taga i betraktande att vissa överskott med sannolikhet

kunde frigöras ur den av hyresavgifter bildade fonden, med hänsyn särskilt

till att hyresavgifter crlagda av personer, som före fyllda 25 år lämnade

sjötjänsten, enligt del föregående förslaget icke skulle medföra rätt till pension.

Dessutom torde ett icke ringa antal sjömän till följd av emigration

eller av annat skäl icke komma att utlaga sina pensioner. Man torde där
I!

i hang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 210. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 219.

för kunna räkna med att tillräckliga medel skulle stå till disposition för här

avsedda understöd, utan att ytterligare anslag skulle behöva ifrågasättas för

ändamålet ifråga.

Vidare behandla de sakkunniga reglerna för pensionsordningens genomförande

under en övergångstid, som anses kunna beräknas till 30 år. I avseende

härå anföra de sakkunniga följande:

Först då så lång tid förflutit från den föreslagna pensionsordningens trädande

i kraft, att de sjömän, som vid tidpunkten i fråga trädde i sjötjänst,

närmade sig pensionsåldern, kunde pensionerna helt och hållet beräknas

efter de definitiva regler, som i det föregående angivits. Under den mellanliggande

tiden — som måhända kunde inskränkas till 30 år —- skulle pensionerna

beräknas efter regler, vilka till en början anknöte sig till utgångsläget

för att slutligen närma sig till de definitiva beräkningsföreskrifterna.

Det förefölle, som örn beräkningen skulle kunna försiggå sålunda, att hyresavgiftspensionen

såväl i sin helhet som den del därav, vilken kunde procentuellt

förhöjas, beräknades efter fastställda försäkringstekniska grunder.

Vad den procentuella förhöjningen beträffade, syntes för densamma särskilda

övergångsbestämmelser böra fastställas, vilka till en början medförde

en relativt starkare förhöjning av de beräknade liyresavgiftspensionerna,

för att successivt övergå i den föreslagna definitiva regeln. Slutligen skulle

härtill läggas den ytterligare förhöjningen av 50—75 kronor, beroende på

seglationstidens längd.

Under de första fem åren av övergångstiden torde till den så beräknade

pensionen böra läggas det för den sökande enligt bestämmelserna för utgångsläget

stadgade pensionsbeloppet, dock minskat med den nyss nämnda

förhöjningen av 50—75 kronor. Efter förloppet av dessa fem år torde till

den förhöjda hyresavgiftspensionen endast böra läggas så många tjugufemtedelar

av den på sätt här sagts minskade pensionen för utgångsläget, som svarade

mot det antal år, som återstode till slutet av den till trettio år beräknade

övergångstiden.

Kostnaderna torde på så sätt under övergångstiden kunna förväntas bliva

relativt konstanta.

De sakkunniga beröra härefter frågan om uppskjuten pension i visst fall.

Härom anföra de sakkunniga, att det syntes lämpligt, att pension icke utginge

till den som fortfarande fullgjorde aktiv sjötjänst efter uppnådd pensionsålder.

Det vore skäligt att, då i sådant fall pensionsåldern höjdes, den

redan intjänta pensionen med hänsyn härtill efter försäkringstekniska grunder

ökades och att ytterligare pension tilldelades vederbörande på grund av

efter den ursprungliga pensionsåldern erlagda hyresavgifter. Dock borde

dylika hyresavgifter icke få medräknas vid fastställandet av den hyresavgiftspension,

som finge procentuellt förhöjas på sätt, som föreslagits.

De sakkunniga hava ytterligare anfört följande:

De föreslagna pensionerna hade förutsatts utgå under pensionstagarens

hela livstid. Det syntes emellertid med styrka kunna ifrågasättas, huruvida

icke för meniga sjömän ett annat förfaringssätt ur såväl enskild som social

synpunkt skulle vara det mest önskvärda. Då en sjöman lämnade sin tjänst,

icke sällan till följd av nedsatta krafter eller annan minskad lämplighet för

sjön, hade han, särskilt örn han närmade sig den föreslagna pensionsåldern,

ofta svårt att anpassa sig efter sina nya levnadsbetingelser och att

erhålla en mot hans färdighetet passande sysselsättning. Det vore därför

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 210.

83

önskvärt att lian vid denna ålder erhölle ett så kraftigt understöd som möjligt,

kraftigare än den relativt ringa pension, som enligt det föregående kunde

komma att utgå. Detta skulle tilläventyrs kunna ske örn man beaktade, att

lian från 67 års ålder bleve berättigad till folkpension, i regel omfattande

tilläggspension. Man kunde därför låta den efter förenämnda förslag utgående

pensionen bliva begränsad att utgå endast intill 67 års ålder, varigenom

den naturligtvis skulle kunna i motsvarande mån ökas. I stället för en livstidspension

av exempelvis 130 kronor från 55 år skulle sålunda kunna meddelas

en temporär pension mellan 55 oell 67 år av 214 kronor per år, innebärande

en höjning av c:a 65 %>.

Beträffande handhavanclet av den föreslagna sjömanspensioneringen avser

sakkunnigas förslag en centralisering till handelsflottans pensionsanstalt.

De anföra i anslutning härtill:

De kostnader, vilka förvaltningen av den utvidgade pensioneringen komme

att medföra för handelsflottans pensionsanstalt måste visserligen förutses

bliva något större än anstaltens nuvarande förvaltningskostnader, men torde

dock knappast stiga till mera avsevärda belopp, då det klientel, som skulle

bliva föremål för anstaltens administration endast skulle omfatta pensionstagarna

och icke hela den kategori, som årligen erlade hyresavgifter, samt

dessa avgifters insamling och redovisning. Denna redovisning krävde ju en

avsevärd apparat, vilken framdeles som hittills torde böra påvila sjömanshusen

och kommerskollegium.

Den översikt över det försäkrade klientelet, som nödvändigt erfordrades

för ett bedömande av de befintliga fondernas tillräcklighet, torde kunna vinnas

genom en vid lämpliga tidsintervall återkommande statistisk undersökning

av sjömanshusens material, vilket, då detta material inom en ej avlägsen

framtid avsåges skola finnas upplagt å ett kortsystem, icke kunde väntas

erbjuda de svårigheter och kräva den arbetsinsats, som för närvarande med

nödvändighet vore förbundna med en dylik undersökning.

För utbetalning av de med tiden allt talrikare pensionerna för sjömän,

vilka redan tidigt lämnat sjötjänsten, torde måhända ett samarbete kunna

sökas med pensionsstyrelsen i syfte att åstadkomma dessa oftast mindre betydande

pensionsbelopps utbetalning i samband med folkpensionerna. De

skulle då, vederbörligen förhöjda, utgå först från fyllda 67 år eller från

mellan 55 och 67 års ålder inträffad invaliditet.

Yttranden. Samtliga sjö fartssammanslutningar, inklusive samtliga anställdas

organisationer, hava tillstyrkt det föreliggande förslaget beträffande

pensions- och understödsväsendets ordnande, och även direktionerna för

sjömanshusen i riket hava, med endast enstaka undantag, förordat detsamma.

Några direktioner påtala den försämring, som genom förslagets antagande

skulle uppstå i så måtto, att möjlighet ej längre skulle komma

att förefinnas att erhålla pension från handelsflottans pensionsanstalt

jämte understöd från sjömanshus eller på annat sätt motsvarande

förmåner. Några direktioner ifrågasätta pensions- och understödsväsendets

utvidgande till att gälla även sjöfolk, sysselsatt i inrikes

sjöfart. I eif flertal fall gives uttryck för tillfredsställelse med att ett realiserbart

förslag till samordnande och rationalisering av pensions- och understödsväsendet

för sjöfolk nu äntligen kunde anses föreligga. Svenska sjöfolksförbundet

förordar det angivna alternativförslaget med temporär pension

till 67-årsåldern.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Försäkringsinspektionen uttalar, att då, såvitt inspektionen kunnat finna,

de sakkunnigas förslag i stort sett åsyftade lämpligare former och rationellare

grundval än nuvarande för pensioneringen av de sjömän, som mera

stadigvarande ägnade sig åt yrket, utan att lägga hinder i vägen för ordnande

efter andra linjer av en pensionering av här ifrågavarande klientel, därest en

sådan skulle visa sig påkallad, syntes anledning till erinran mot detta förberedande

förslag ej föreligga. Försäkringsinspektionen anför vidare:

De statistiska utredningar och på dem grundade kostnadsberäkningar,

som åtföljde de sakkunnigas promemoria, vore, enligt lämnad uppgift, huvudsakligen

av preliminär karaktär och avsedda att ge en uppfattning rörande

storleksordningen av ifrågakommande belopp. Det syntes dock enligt

inspektionens mening vara i stort sett tillfyllestgörande för belysande av

förslagets ekonomiska konsekvenser. Med avseende på de kostnadsberäkningar,

som av de sakkunniga framlagts i samband med dryftandet av

frågan om ett rationellare ordnande av pensioneringen för sjömanshusens

personal och vilka på grund av sin inverkan på sjömanshusens omkostnader

bland annat sekundärt övade inflytande på beloppet av de medel, som

kunde komma att stå till buds för understöds- och pensioneringsverksamheten,

ville inspektionen framhålla, att numera rådande förhållanden motiverade

annorlunda beskaffade beräkningsgrunder än de vid beräkningarnas utförande

(1931) tillämpade och att sänkningen av de ursprungligen avsedda

pensionsåldrarna ävenledes påverkade beräkningarna i fördyrande riktning.

Statskontoret förklarar sig i och för sig icke hava något att erinra mot att

en pensioneringsordning för sjöfolket genomfördes i enlighet med de av

de sakkunniga angivna riktlinjerna. Emellertid framhåller statskontoret,

att förutsättningen härför syntes böra vara, att pensioneringen kunde genomföras

inom ramen av de medel, som stöde sjömanshusen till buds, utan

att ytterligare anslag behövde för ändamålet anvisas. Ämbetsverket anför

härutinnan ytterligare:

De sakkunniga hade räknat med ett särskilt statsanslag av 200,000 kronor.

Detta anslagskrav funne statskontoret vara ägnat att ingiva starka

betänkligheter, ej minst med hänsyn lill den för detsamma anförda motiveringen.

Såvida statsmakterna i detta fall skulle bevilja retroaktiv ersättning

för de statsbidragsbelopp, som skulle hava utgått, för den händelse

sedermera medgivna, förmånligare statsbidragsgrunder varit gällande under

förfluten tid, skulle liknande krav kunna ställas på statsverket ifrån ett

flertal kommunala och enskilda institutioner, som förmenade sig hava rätt

till ytterligare statsbidrag för gångna år. Därest statsmakterna skulle anse

sig böra anvisa medel för möjliggörande av den föreslagna pensioneringsordningen

för sjöfolket — något som statskontoret icke kunde tillstyrka —

torde detta fördenskull i varje fall böra ske utan att frågan sammanknötes

med de gångna årens statsbidragsgrunder.

Ämbetsverket ville för sin del förorda, att en undersökning konime till

stånd angående möjligheterna att ordna förevarande pensionering inom ramen

av de medel, som stöde till buds utan höjning av utgående statsbidrag.

I anslutning till vad föredragande departementschefen uttalat i sina direktiv

för den av de sakkunniga verkställda utredningen, finge statskontoret

härvid ifrågasätta, huruvida icke en behovsprövning i någon form borde

bibehållas. Sålunda syntes böra övervägas att begränsa de tillägg, som

skulle utgå utöver hyresavgiftspensionen, lill sådana innehavare av hyres
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

85

avgiftspension, som funnes vara i särskilt behov av dessa tilläggsförmåner.

Prövningen av rätten till dylikt tillägg syntes liksom pensioneringsförfarandet

i dess helhet kunna handhavas av handelsflottans pcnsionsanstalt i

enlighet med vad de sakkunniga föreslagit.

Slutligen ville statskontoret uttala, att ämbetsverket av principiella skäl

icke kunde biträda den av de sakkunniga antydda utvägen att låta pensionerna

utgå, icke — såsom i första hand föreslagits — intill vederbörandes

frånfälle utan allenast under tiden efter uppnådd pensionsålder till 67-årsåldern,

då rätten till folkpension, inbegripet i förekommande fall tilläggspension,

inträdde.

I en till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse den 23 februari 1938 bär direktionen

för handelsflottans pensionsanstalt förklarat sig i huvudsak kunna biträda

de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium. Kollegium förklarar sig i likhet med försäkringsinspektionen

finna de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för

ett reformerat pensions- och understödsväsende för sjöfolket innefatta lämpligare

former och rationellare grundval för denna verksamhet än nu gällande

ordning.

Kollegium anför i detta ämne vidare i huvudsak följande:

Frågan om den nuvarande behovsprövningen, såvitt anginge understöd

från sjömanshusen, hade varit föremål för ingående överväganden av de

sakkunniga. Dessa överväganden hade redan på ett ganska tidigt stadium

av utredningen lett till enhällig mening örn lämpligheten av behovsprövningens

åtminstone partiella slopande.

En understödsutdelning helt grundad på behovsprövning hade ansetts

vara varken tidsenlig eller rättvis. Det nuvarande understödsväsendet grundade

sig på vissa avgifter från de anställda själva och deras arbetsgivare,

redarna. Vissa kategorier av de förra -— de mera välavlönade -—- erlade under

sin seglationstid avsevärda avgiftsbelopp ulan garanti för att de sedermera

erhölle någon valuta härför, för såvitt de icke vid tiden för slutad sjötjänst

prövades vara i torftiga omständigheter. Kravet på dylik behovsprövning

medförde i själva verket att ett avsevärt antal personer av nu ifrågavarande

kategorier sjöfolk icke koinme i åtnjutande av sådant vederlag för

erlagda avgifter. Den nyligen för stora delar av den svenska handelsflottans

befäl avtalsvägen ordnade pensioneringen, innefattande även änke- och barnpensionering,

medförde, att otidsenligheten och orättvisan i det hittills gällande

systemet ur nyss antydd synpunkt bomme att framstå i än starkare

dager. Härtill komme, alt en behovsprövning alltid beredde särskilda vanskligheter

i avseende å möjligheterna att åstadkomma en likformig tillämpning.

Detta förhållande hade ansetts i sin mån tala för lämpligheten av att

i varje fall vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån begränsa behovsprövningens

tillämpningsområde.

Av naturliga skäl hade det med hänsyn till nu anförda omständigheter

varit önskvärt att kunna helt frångå behovsprövningen och sålunda i stället

basera all understödsutdelning på strängt försäkringstekniska grunder. Den

begränsade medelstillgången hade emellertid omöjliggjort en så långtgående

reform, i det att de understödsbelopp, som med en dylik utgångspunkt skulle

ifrågakomma skulle blivit orimligt små, för såvitt icke särskilda medelstillskott

av betydande storleksordning ställts till förfogande. På grund av de

givna direktiven för den kollegium och de sakkunniga anbefallda utredningen

hade anspråk härå icke ansetts böra eller kunna uppställas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8G

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Det vöre framför allt hänsynen till nu anförda förhållanden, som föranlett

de av de sakkunniga föreslagna normerna för ett samordnande av nu förefintliga

anordningar för pensionering av och understöd till sjöfolket och

deras efterlevande. Behovsprövningen hade alltså i huvudsak begränsats

till att avse endast änkor efter sjöfarande och såsom hittills förlagts till sjömanshusen,

medan den hittillsvarande verksamheten i övrigt på förevarande

område omvandlades till en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionering,

sammanförd i handelsflottans pensionsansialt.

Att såsom statskontoret ifrågasatt delvis grunda även denna senare gren

av förevarande verksamhet på en behovsprövning läte sig icke göra redan

av den anledning, att man därigenom skulle åter framskapa dea orättvisa, vilken

man med den föreslagna omgestaltningen av understöds- och pensionsväsendet

velat väsentligen komma ifrån. Följden av den av statskontoret

föreslagna anordningen bleve nämligen, att praktiskt taget allt det befäl i

svenska handelsflottan, som komme i åtnjutande av pension i enlighet med

den avtalsvägen anordnade pensioneringen, väl finge försäkringsmässig valuta

för sina erlagda hyresavgifter men icke ens i minsta mån andel i motsvarande,

av vederbörande arbetsgivare erlagda avgifter, en andel, varmed

vederbörande dock, enligt vad som upplysts, vid uppgörelsen örn befälspensioneringen

räknat. I åtskilliga fall skulle ett realiserande av statskontorets

tankegång få såsom följd, att personer i befälsställning efter den nya anordningens

genomförande icke skulle bliva tillförsäkrade ens samma pensioner,

som nu utginge från handelsflottans pensionsanstalt. Den av statskontoret

föreslagna utvägen torde sålunda icke kunna anses framkomlig.

Vad härefter anginge det för genomförandet av de sakkunnigas förslag på

förevarande punkt erforderliga statsbidraget å 200,000 kronor, sa ansåge

kollegium avgörande för frågan örn nämnda anslags beviljande böra vara

en prövning, huruvida anvisandet av ett dylikt i föreliggande lall vore ur

allmänna skälighetssynpunkter motiverat.

Vid bedömande av denna sida av föreliggande spörsmål bolde beaktas,

att det ju här icke vore fråga örn att ordna en verklig pensionering för sjöfolket

— en fråga, som för övrigt de för utredningen givna direktiven uttryckligen

anvisat icke höra göras lill föremål för närmare överväganden

_utan endast att på ett rationellt och tidsenligt sätt samordna redan befintliga

anordningar på förevarande område.

Om det gällt att för en viss yrkesgrupp åvägabringa en helt ny pensionering,

vartill sålunda motsvarighet tidigare saknats, kunde utan tvivel betänkligheter

göra sig gällande mot att staten lämnade detta sitt stöd genom

årliga bidrag. Den genom sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten,

vartill statsmakterna själva på sin tid tagit initiativet, vöre emellertid av

mycket gammalt datum och räknade nu en snart tvåhundraårig hävd. Det

rådde intet tvivel örn att en väsentlig anledning till att denna verksamhet icke

utvecklats till den effektivitet, som säkerligen från början varit åsyftad, vore

att hänföra till att det allmänna under gångna tider utan motsvarande vederlag

utnyttjat sjömanshusen för sina förvaltningsmässiga uppgifter. Inom

de grupper av företagare och anställda, som berördes av denna sak, hade

känslan härav framkallat en mycket stark opinion, från vilken man vid

frågans avgörande icke borde bortse. Aven till den genom handelsflottans

pensionsanstalt bedrivna verksamheten hade statsmakterna tagit^ initiativet,

och denna verksamhet hade ägt bestånd i nu snart 75 år. Ifrågavarande

verksamhet hade sitt historiska ursprung i och ansages i viss mån utgöra

vederlag för en sjöfolket tidigare sedan gammalt tillkommande men sedermera

av statsmakterna indragen ekonomisk förmån. Bland^ annat med hänsyn

tili penningvärdets förändringar hade statsmakterna på senare tid flin
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210. 87

nit sig böra genom särskilda anslag lämna bidrag till verksamheten i ökad

omfattning.

Olika förslag till omdaning av förevarande anordningar hade tid efter annan

framlagts, utan att det blivit möjligt att bringa de föreliggande frågorna

till lösning. Anledningen härtill hade framför allt varit svårigheten att

finna en linje, som kunde vinna anslutning från de skilda intressegrupperna.

Det förslag, som nu förelåge, syntes däremot omfattas med gillande av en

nära nog enstämmig mening inom därav berörda kretsar.

Då den föreliggande utredningen hade synts kollegium giva vid handen,

att en omdaning på förevarande område, som länge framstått såsom angelägen,

svårligen läte sig genomföra utan att det föreslagna ytterligare statsbidraget

komme till stånd, hade kollegium funnit sig böra för sin del giva

sin anslutning till förslaget i denna del. Örn frågan såges i belysning av det

antydda historiska sammanhanget, förefölle det kollegium som om ett bifall

till förslaget på denna punkt icke kunde anses giva berättigande för de

av statskontoret framförda farhågorna för icke önskvärda konsekvenser på

annat håll.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker kollegium för sin

del nu föreliggande förslag till omläggning av handelsflottans pensionsanstalts

verksamhet.

I detta sammanhang har kollegium i anledning av försäkringsinspektionens

påpekande av den sekundära inverkan på den för förevarande verksamhet

beräknade medelstillgången, som de drygare kostnaderna för sjömanshuspersonalens

pensionering kunde väntas få, erinrat, att beräkningarna angående

den sammanlagda kapitalbehållningen av sjömanshuskassorna vid

1938 års utgång, 11,500,000 kronor, haft till utgångspunkt en dylik kostnadsstegring

i avseende å den på personalens huvudmän fallande retroaktivavgiften

för tjänstepension. Vad anninge de på huvudmännen fallande årliga

pensionsavgifterna kunde ökningen av beloppet härför icke fa sadan storleksordning,

att den nämnvärt påverkade kostnadsberäkningarna.

Med hänsyn till det av kollegium i anslutning till chefens för marinen förslag

förordade framskjutandet av tidpunkten för ikraftträdandet av sjömanshusens

omorganisation och då det närmare utformandet av bestämmelserna

för det reformerade pensions- och understödsväsendet måste taga icke obetydlig

tid i anspråk, förordar kollegium, att de nya anordningarna på nämnda

område icke bringas till ikraftträdande förrän med ingången av budgetåret

1939/1940. För instundande budgetår, framhåller kollegium, skulle sålunda

icke, i vidare mån än kollegium, delvis i anslutning till de sakkunnigas förslag,

i det följande komme att föreslå, krävas andra anslag för förevarande

ändamål lin som för innevarande budgetår anvisats.

Kollegium anför härefter vidare följande:

Statskontoret hade på principiella skäl framställt^erinran mot det alternativa

förslaget om temporär pension för manskap från pensionsåldern till 67- årsåldern. Under hänvisning till Svenska sjöfolksförbundets oreserverade tillstyrkan

till detta alternativ och till de sakkunnigas motivering för förslaget

finge kollegium för sin del tillstyrka, att möjlighet för en anordning sådan

som den lin nämnda lämnades öppen; dess genomförande skulle ju icke i

någon mån påverka kostnadsramen för förevarande verksamhet.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kollegium ville slutligen även framhålla, hurusom det enligt kollegii mening

måste anses lämpligt, att Kungl. Majit tillförsäkrades befogenhet att

vid bestämmelsernas utformande vidtaga sådana mindre jämkningar i grunderna,

som av ekonomiska eller andra skäl kunde befinnas påkallade. Såsom

exempel härå finge nämnas, att förslaget förutsatte, att pension icke skulle

kunna erhållas så länge vederbörande efter uppnådd pensionsålder fortfarande

tjänstgjorde till sjöss. Förutsättning för pension torde därför böra

vara, förutom uppnådd pensionsålder, att vederbörande blivit avförd ur sjömanshusets

register såsom ej längre sjöfarande, vare sig nu detta avförande

bade skett efter förloppet av fyra kalenderår efter senaste sjötjänst (§ 16

mom. 2 sjömanshusförordningen) eller på grund av vederbörandes egen anmälan

jämlikt § 16 mom. 1 sjömanshusförordningen. Vederbörande torde

emellertid icke böra förmenas att efter pensions erhållande rent tillfälligtvis

taga anställning till sjöss, såsom för något eller några kortare vikariat eller

dylikt. Skulle däremot pensionär mera kontinuerligt tjänstgöra till sjöss,

hade givetvis förutsättningen för pensionen bortfallit och borde denna då

följaktligen temporärt indragas, intill dess vederbörande åter kunde anses

hava slutat sin sjötjänst. Det borde få ankomma på Kungl. Majit att i nu

antydda och liknande avseenden efter omprövning utforma närmare regulativ.

Med avseende å de sakkunnigas förslag — i anslutning till av direktionen

för handelsflottans pensionsanstalt gjord framställning — att visst anslag

måtte anvisas för möjliggörande av att övermaskinister kunde överföras från

tredje till andra klassen i pensionsreglementet, anför kommerskollegium:

Med övermaskinister torde även böra avses sådana maskinister, som avlagt

maskinistexamen av lia klass enligt äldre bestämmelser.

Enligt verkställd utredning vore 156 av pensionärerna i nuvarande tredje

klassen övermaskinister. Då skillnaden mellan pension (inkl. tilläggspension)

enligt andra och tredje klasserna utgjorde 30 kronor, skulle för nu

avsedd överföring erfordras ett belopp av 4,680 kronor. Enligt kollegii mening

borde med övermaskinister likställas sådana förste styrmän, som avlagt

sjökaptensexamen. Exakt uppgift örn antalet dylika pensionärer förelåge

visserligen icke, men av den utredning, som förebragts, kunde med säkerhet

slutas, att antalet icke vore så stort, att överförandet nämnvärt påverkade

anslagsbehovet. Då på skäl, som framginge av de sakkunnigas utredning,

pensionsanstalten för en avsevärd tid framåt måste inrikta sig på pensionering

allenast av pensionsberättigade sökande till fjärde klassen, torde något

större antal nga pensioner för nyss nämnda befälskategorier icke ifrågakomma.

Ett förslagsanslag å ett avrundat belopp av 5,000 kronor syntes

därför vara för förevarande ändamål tillräckligt.

Kommerskollegium tillstyrker alltså, att Kungl. Majit måtte utverka dels

riksdagens medgivande till att övermaskinister och med dem likställda samt

förste styrmän med sjökaptensexamen från och med den 1 juli 1938 skulle

tillhöra andra klassen i det för handelsflottans pensionsanstalt fastställda

reglementet dels ock anvisande av ett förslagsanslag för detta ändamål å

5,000 kronor.

Vidkommande det nuvarande förslagsanslaget å 125,000 kronor för beredande

av tilläggspensioner ät pensionstagarna vid handelsflottans pensionsanstalt

har kommerskollegium anfört följande:

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

89

I avseende å användningen av ifrågavarande anslag hade anstaltens direktion

bemyndigats att till en var, som i enlighet med bestämmelserna i anstaltens

reglemente och direktionens därå grundade beslut under respektive

kalenderår eller någon del därav uppbure pension från anstalten, utbetala

tilläggspension med vissa belopp. Då grundpensionerna, vilka i enlighet med

§ 11 i anstaltens reglemente utbetalades i efterskott för nästförflutna halvår,

den 1 mars respektive den l september, liksom tilläggspensionerna å 30 kronor

till pensionärer i fjärde klassen, grundade sig på anslag »för budgetår», hade

nu angivna skiljaktigbeter med avseende å de tidsperioder, till vilka de

olika delarna av pensionerna hänförde sig, föranlett, att de budgetår avseende

pensionsbeloppen i sin helhet utbetalades den 1 september för tiden marsaugusti

(6 månader) och den 1 mars för tiden september—februari (6 månader),

medan här avsedda tilläggspensioner utbetalades den 1 september för

tiden januari—augusti (8 månader) och den 1 mars för tiden september—

december (4 månader). Denna förskjutning vore ägnad att vålla expeditionella

besvärligheter, vartill konime, alt vid själva övergången till ett nytt

pensioneringssystem, sådant som det förut förordade, det måste vara ägnat

att bereda större reda i systemet, om de olika delarna av pensionerna löpte

jämsides.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar kommerskollegium,

att anslaget till tilläggspensioner för budgetåret 1938/1939 uppräknas från

125,000 kronor med en sjättedel därav — eller i runt tal 21,000 kronor, avseende

tilläggspensioner jämväl för månaderna januari och februari 1939 —

till 146,000 kronor och samtidigt förklaras skola avse tilläggspensioner för

tiden från och med januari 1938 till och med februari 1939.

I detta sammanhang må nämnas, att kommerskollegium förutsätter, att i

samband med omläggningen av understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk

riksstatsanslagen till handelsflottans pensionsanstalt sammanföras till

ett anslag.

Beträffande direktionens för handelsflottans pensionsanstalt framställning

örn vissa tilläggsanslag för nedbringande av väntetiden för sökande av pension

från anstalten har kollegium anfört följande:

Kollegium hade låtit verkställa en närmare undersökning rörande de den

15 januari 1938 till ett antal av tillhopa 610 uppgående ansökningar örn pension

från anstalten, vilka i brist på medel vore beroende på prövning. Av

undersökningen hade framgått, att, örn det föreslagna nya systemets pensionsåldrar

tillämpades och det föreslagna nya villkoret för pension örn slutad

tjänstgöring till sjöss skulle tillämpas nu omedelbart, endast 121 av de

på prövning beroende ansökningarna skulle kunna föranleda pensions beviljande.

Örn dessutom toges hänsyn till den för det nya systemet bärande

förutsättningen, att dubbelpensionering, d. v. s. såväl understöd från sjömanshus

som pension från anstalten, icke skulle få förekomma i fråga

örn nytillträdande, skulle antalet till pension berättigade ytterligare nedgå

till 88. Visserligen finge av den sålunda verkställda utredningen icke dragas

alltför vittgående slutsatser beträffande det framtida tilloppet av berättigade

sökande av pension enligt den föreslagna nya ordningen, enär det föreliggande

speciella utredningsresultatet kunde jämförelsevis tillfälligt hava påverkats

av den nu rådande konjunkturen inom sjöfarten med relativt stark

sysselsättning för handelsflottan och därav följande stark efterfrågan på

arbetskraften, men utredningen syntes dock bekräfta riktigheten av de sak
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kunnigas åsikt, att med hänsyn till det nya läge, som uppstått genom framläggandet

av förevarande omorganisationsförslag, med vidare åtgärd, utöver

vad i det föregående förordats, i anledning av direktionens för anstalten förevarande

framställning borde anstå. Tillräcklig anledning till säråtgärder

för den jämförelsevis korta tid, som, därest det avgivna förslaget till ändrade

grunder för pensions- och understödsväsendet bleve godkänt, skulle

återstå till det nya systemets ikraftträdande, syntes kollegium sålunda icke

föreligga.

Med avseende å de sakkunnigas förslag att handhavandet av sjömanspensioneringen

skulle centraliseras till handelsflottans pensionsanstalt, har kollegium

anfört i huvudsak följande:

De med handelsflottans pensionsanstalts nuvarande förvaltning förbundna

kostnaderna hade under budgetåret 1936/1937 uppgått till 11,288 kronor

74 öre, varav 8,950 kronor i arvoden, 1,500 kronor i hyra för expeditionslokal

och 830 kronor 90 öre för expenser. Till bestridande av nu ifrågavarande

kostnader stöde till anstaltens förfogande huvudsakligen räntor på

anstaltens s. k. förvaltningskostnadsfond, vilken vid slutet av nyssnämnda

budgetår uppgick till ett belopp av 240,703 kronor 42 öre, vissa bötesmedel

samt ett årligt statsanslag å 1,500 kronor.

Då kollegium ansett det nödvändigt, att uppgift förelåge åtminstone om

den antagliga storleksordningen av de med anstaltens utvidgade arbetsuppgifter

förbundna kostnaderna, hade kollegium i samråd med den av de sakkunniga

anlitade förste aktuarien Lindh verkställt vissa beräkningar härutinnan.

Kollegium utginge till en början från att någon förändring icke erfordrades

beträffande vare sig direktionens för anstalten nuvarande sammansättning

(3 ledamöter, varav en ordförande) eller de tili ledamöterna årligen

utgående arvodena (800 kronor till ordföranden och 600 kronor till vardera

av de övriga ledamöterna). Förutsättningen härför finge emellertid anses

vara, att anstalten försåges med kompetent och i övrigt lämplig personal

för det löpande arbetet. Det närmaste ansvaret för och ledningen av anstaltens

löpande uppgifter (föreståndare) syntes, med särskild hänsyn till att

viss försäkringsteknisk insikt och erfarenhet torde vara oundgänglig för tjänstens

vederbörliga fullgörande, icke kunna anförtros åt person, för vilken

avlöning utginge efter lägre norm än som vore bestämd för tjänsteman i

lönegraden B 26 enligt löneplanen för reglerade verk. Till biträde åt denne

borde få avses en kvinnlig tjänsteman i kanslibiträdes tjänsteställning, varjämte

borde beräknas visst belopp för erforderlig vaktmästarhjälp samt, för

tillfällen av särskild arbetsanhopning såsom vid pensionsutbetalningsterminerna,

extra skrivhjälp. I övrigt erfordrades vissa belopp för bestridande

av utgifter för lokalhyra, städning, telefon samt för expenser i övrigt.

Kostnaderna syntes, därest för föreståndaren avsåges full tjänst, kunna

antagas gestalta sig ungefärligen sålunda:

Avlöningskostnader:

Föreståndaren (löneklass 29) kronor 10,020

Kanslibiträde (löneklass 10) » 3,300

Vaktmästarhjälp (i ett för allt) ........................ » 1*500

Extra skrivhjälp (i ett för allt) ........................ » 500

Kronor 15,320.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

91

Omkostnader i övrigt:

Hyra ............

Städning ........

Telefon ..........

Expenser i övrigt . .

kronor 2,000

» 360

» 240

»_3,400

Kronor 6,000.

Härtill skulle komma dyrtidstillägg m. m. å omkring 2,500 kronor.

Totalkostnaden skulle enligt nu anförda beräkningar årligen bliva i runt

tal 23,800 kronor. För bestridande härav kunde, med utgångspunkt från en

genomsnittsränta å 2.75 procent å förvaltningskostnadsfonden, beräknas sta

till förfogande räntemedel och bötesandelar å årligen i genomsnitt i runt tal

7.000 kronor, varför det årliga statsbidraget till anstaltens förvaltningskostnader,

med angivna utgångspunkt av erforderlig full tjänstetid för föreståndaren,

skulle behöva ökas från nu utgående jämförelsevis ringa belopp av 1,500

kronor till 16,800 kronor.

Enligt vad för kollegium upplysts skulle emellertid, under förutsättning

att det kvinnliga biträdet, såsom avsetts, Hnge full tjänstgöring, föreståndarens

arbetskraft icke behöva helt tagas i anspråk, varför undersökningar

borde verkställas, huruvida icke till föreståndare skulle kunna förvärvas

person med sysselsättning även på annat håll, i vilket fall avlöningen till

denne skulle kunna fastställas till lägre belopp än det här förutsatta och

utgå i form av arvode. Härigenom skulle kostnaderna för anstaltens förvaltning

liksom det erforderliga statsbidraget kunna icke oväsentligt nedbringas.

Slutligt förslag i förevarande angelägenhet torde få framläggas

inom sådan tid, att förslag i ämnet, i händelse den nu samlade riksdagen

godkände förslaget till huvudgrunder för ett reformerat pensions- och understödsväsende

för sjöfolket, kunda föreläggas nästkommande riksdag.

Den föreslagna omläggningen leonline helt naturligt att föranleda vissa engångskostnader.

Sålunda måste anstalten utrustas med vissa moderna hjälpmedel

för verksamhetens administrering. Enligt upplysning erfordrades härutinnan

anskaffande av, förutom kortregister, adressograf (med listforare)

till en beräknad kostnad av omkring 3,000 kronor, 2 räknemaskiner (multiplikations-)

betingande en kostnad av tillhopa omkring 550 kronor, en additionsapparat

till ett pris av omkring 900 kronor samt en skrivmaskin till en

kostnad av omkring 390 kronor. Härtill skulle komma kostnaden för ett till

adressografen hörande plåtskåp med 30 lador för präglade plåtar till ett

beräknat pris av omkring 500 kronor. Engångskostnaden för ett antal av

5.000 präglade plåtar beräknades till 1,150 kronor. Kostnad för den löpande

präglingen av nya plåtar hade beräknats skola täckas inom ramen for

den förutsatta anslagsposten till expenser.

Nu angivna engångskostnader skulle sålunda kunna bondenäs till i Turit

tal 6,500 kronor jämte en mindre kostnad för kortregister. Kollegium förutsatte,

att nu ifrågavarande engångskostnader skulle kunna få bestridas

från handels- och sjöfartsfonden.

Slutligen borde beaktas, att anstaltens nuvarande kamrerare och sekreterare

med hänsyn till sin ålder icke kunde förutsättas efter anstaltens omorganisation

ifrågakomma för tjänstgöring vid anstalten. Denne, som vore

född den 23 september 1860, hade, efter tjänstgöring vid anstalten som kanslist

sedan maj månad 1883, alltsedan år 1895 bestritt befattningen som anstaltens

kamrerare och sekreterare, i vilken egenskap lian sedan åtskilliga

år åtnjutit ett årligt arvode av i ett för allt 3,300 kronor. Det syntes kollegium

skäligt, att denne vid entledigande från sitt av anstaltens direktion

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

meddelade förordnande bereddes årlig pension med lämpligt belopp. Frågan

härom torde få prövas efter förslag i sinom tid i ämnet från anstaltens

direktion.

DtVd£mnii'' Såsom förut framhåHits bar den nu slutförda utredningen bedrivits nied

utgångspunkt från att särskilda åtgärder, avseende en pensionering i verklig

bemärkelse av handelsflottans folk icke borde ifrågakomma i detta sammanhang.

Jag delar den uppfattning som ligger till grund för de direktiv, utredningen

sålunda haft att följa. Däremot kan det icke anses annat än lämpligt,

att, inom nuvarande anordningars ram, en rationalisering av det för

sjöfolket gällande pensions- och understödsväsendet kommer till stånd. Det

förslag, som i sådant hänseende nu föreligger, innebär i huvudsak, att behovsprövningen

— vilken hittills varit utslagsgivande för rätten till understöd

från sjömanshusen — i princip övergives samt att den vid de olika sjömanshusen

bedrivna understödsverksamheten samordnas med verksamheten vid

handelsflottans pensionsanstalt till en på försäkringstekniska grunder uppbyggd

pensionering, i dess helhet handhavd av nämnda anstalt. Allenast beträffande

sjömäns efterlevande avses sjömanshusens understödsverksamliet,

sedan den nya ordningen trätt i tillämpning, skola fortsätta, dock att understödet

till barn efter sjöman förutsättes, med anledning av ikraftträdandet

av lagen om barnbidrag, skola successivt avvecklas. Förslaget

har, med enstaka undantag, tillstyrkts av dem som yttrat sig i ämnet.

För egen del har jag funnit detsamma vara till sina huvudgrunder väl avvägt.

Detaljspörsmålen torde det icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

taga ställning till. Vad angår de invändningar, som från statskontorets sida

framkommit mot vissa principer i förslaget, kan jag inskränka mig till att

hänvisa till vad i kommerskollegii utlåtande i dessa delar anförts. Att, såsom

statskontoret ifrågasatt, bibehålla behovsprövningen i vidare utsträckning än

förslaget innebär lärer sålunda, på skäl som av kollegium härutinnan framhållits,

icke vara att förorda. Med hänsyn till den motivering, som förebragts

av de sakkunniga och kollegium, anser jag jämväl förslaget om temporär

pension i vissa fall för manskap, gällande allenast till fyllda 67 år, böra

godtagas, trots de principiella betänkligheter vilka, på sätt statskontoret erinrat,

kunna riktas däremot.

I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande ikraftträdandet

av sjömanshusens omorganisation torde de föreslagna nya anordningarna

beträffande pensions- och understödsväsendet böra träda i tillämpning först

trän och med den 1 juli 1939. De sakkunniga hava vid sina beräkningar

utgått från, att för ändamålet skulle av statsmedel tillskjutas ett extra bidrag

av 200,000 kronor årligen. Ehuru jag i likhet med statskontoret icke kan

godtaga den motivering, som de sakkunniga till stöd för sitt yrkande i denna

punkt anfört, vill jag dock, med hänsyn till vad kommerskollegium erinrat i

ämnet och då anslaget i fråga är nödvändigt för genomförande av en pensionering

enligt de förordade riktlinjerna även med förhållandevis blygsamma

belopp, icke ställa mig avvisande mot den föreslagna medelsanvisningen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

93

Beloppet torde, såsom kommerskollegium framhållit, icke behöva utanordnas

förrän från och med budgetåret 1939/1940.

Av vad kommerskollegium anfört framgår, att de genom ifrågavarande

omläggning utvidgade arbetsuppgifterna för statens pensionsanstalt beräknas

föranleda en icke oväsentlig ökning av förvaltningsbidraget till anstalten, för

närvarande upptaget till allenast 1,500 kronor, ävensom vissa engångskostnader.

Förslag i ämnet torde, sedan detsamma blivit föremål för närmare

överväganden, få i sinom tid framläggas. Utgifterna i fråga torde icke behöva

påverka riksstaten för nästkommande budgetår.

I anledning av vad de sakkunniga och kommerskollegium anfört beträffande

den av direktionen för handelsflottans pensionsanstalt gjorda framställningen

om böjning av vissa till anstalten nu utgående anslag tillstyrker jag,

dels att övermaskinister och med dem likställda samt förste styrmän med

sjökaptensexamen vid utanordning av pensioner, som äger rum efter den 1

juli 1938, skola anses tillhöra andra klassen i det för anstalten fastställda

reglementet, samt att för detta ändamål beräknas ett belopp av 5,000 kronor,

dels ock att det å löpande års riksstat för tilläggspensioner avsedda förslagsanslaget

å 125,000 kronor för nästa budgetår höjes till 146,000 kronor för beredande

av tilläggspensioner åt pensionstagarna vid anstalten ej blott under

1938 utan jämväl under tiden januari—februari 1939. I övrigt synes anledning

ej föreligga att för nästkommande budgetår frångå den beräkning av

anslagen för handelsflottans pensionsanstalt, som för innevarande budgetår

tillämpats. Jag förordar alltså, att de olika under rubriken Handelsflottans

pensionsanstalt uppförda anslag, vilka i riksstatsförslaget allenast

beräknats, för budgetåret 1938/1939 upptagas med följande belopp:

förslagsanslaget till förbättring av pensioneringen inom fjärde klassen med

35,000 kronor, anslaget till förbättring av pensioneringen inom de tre

första klasserna med 31,000 kronor, förslagsanslaget till tilläggspensioner åt

pensionstagarna med 146,000 kronor och anslaget till förvaltningsbidrag med

1,500 kronor. Det för uppfattning av vissa pensionärer från tredje till andra

klassen erforderliga beloppet å 5,000 kronor torde i enlighet med vad kommerskollegium

föreslagit därjämte böra anvisas såsom särskilt förslagsanslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest riksdagen godtager här

förordade förslag till ordnande av pensions- och understödsväsendet för sjöfolk,

sedan detaljbestämmelserna ytterligare prövats meddela de föreskrifter,

som finnas erforderliga för förslagets genomförande.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) såsom Bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader

för budgetåret 1938/1939 under tionde huvudtiteln anvisa ett

anslag av 356,000 kronor;

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

2) godkänna det av mig förordade förslaget till pensionsoch

understödsväsende för sjöfolk ävensom bemyndiga Kungl.

Majit att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet i huvudsaklig

överensstämmelse med grundlinjerna för samma förslag;
3)

för budgetåret 1938/1939 under elfte huvudtiteln anvisa

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förbättring av pensioneringen

inom fjärde klassen ett förslagsanslag av 35,000

kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förbättring av pensioneringen

inom de tre första klasserna ett anslag av 31,000

kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Tilläggspensioner under

januari 1938—februari 1939 ett förslagsanslag av 146,000

kronor,

till Handelsflottans pensionsanstalt: Uppflyftning av vissa

pensionstagare från tredje till andra klassen ett förslagsanslag

av 5,000 kronor, samt

till Handelsflottans pensionsanstalt: Förvaltningsbidrag ett

anslag av 1,500 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Knut von Horn.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Förslag till normallönestat

1

2

3

4

Befattning

Nu

(juni 1937)

utgående

avlöning

Slutav-

löning

Summa

för sj

hv

Kol. 2

avlöning

ömans-

set

Kol. 3 :

Göteborg G

Ombudsman........................

12,160

12,160

Notarie (65 år) ....................

9,760

9,760

Förste bokhållare..................

7,020

7,020

3 förste bokhållare ................

21,060

21,060

Bokhållare........................

5,850

5,850

Kontorsskrivare (kvinnlig, nu manlig)..

5,850

5,850

i

Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..

3,500

3,500

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

—

—

Expeditionsvakt....................

3 380

3 380

68,580

68,580

Stockholm I

Ombudsman (71 år)................

10,660

10,660

Notarie ..........................

8,970

8,970

Förste bokhållare (67 år)............

6,110

6,110

Bokhållare..........................

4,940

4,940

Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..

5,135

5,135

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

2 2,916

2 2,916

38,731

38,731

Hälsingborg E

Ombudsman........................

8,150

9,660

Notarie ............................

6,500

6,500

Förste bokhållare....................

5.720

5,720

Kontorsbiträde (kvinnligt)............

2,400

2,400

24,280

24,280

Malmö F

Ombudsman........................

8,450

9,100

Förste bokhållare (notarie) ..........

5,460

5,460

Kanslibiträde (kvinnligt, nu manligt)..

4,420

4,420

18,330

18,980

Lysekil D

Ombudsman........................

3 5,850

8 6 500

Kontorsskrivare (manlig) ............

—

—

Kanslibiträde (kvinnligt) ............

2,860

3,835

8,710

10,335

Kalmar E

Ombudsman........................

8,450

8,450

Kontorsskrivare (manlig) ............

4 4,030

4 4,810

Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt) ..

1,700

1,700

14,180

14,960

Landskrona E

Ombudsman........................

5,850

7,150

Kontorsskrivare (manlig) ............

3,120

3,900

Skrivbiträde (kvinnligt)"..............

1,200

1,200

10,170

12,250

Norrköping F

Ombudsman (78 år)..................

9,100

9,100

Kanslibiträde (manligt)..............

3,510

3,510

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

5 2,000

6 2,000

14,610

14,610

Karlshamn C

Ombudsman........................

4,940

6,240

Kanslibiträde (manligt)..............

2,340

3,120

Vaktmästare (75 år) ................

1,194

1,194

8,474

10,554

Oskarshamn G

Ombudsman........................

4,550

5,850

Kanslibiträde (manligt)..............

2,860

4,030

7,410

9,880

1 För kvinnlig befattningshavare upptages här liksom i kol. 9 slutavlöningen. — 1 2 2,916

av 439 kronor såsom vice värd för sjömanshusets fastighet. — 4 Åtnjuter ett särskilt arvode av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

97

Bilaga A.

för sjömanshusen.

6

6

7

8

9

10

Beräknad

Avlöning i

Summa avlöning för sjömans-

Föreslagen

omedelbar

näst högsta

Slutav-

huset

lönegrad

avlöning

löne-

löning

(Vi 1939)

klassen 1

Kol. 6

Kol. 8

I Kol. 9

24

12,068

10,588

11,588

12,068

särsk, ar

vode å

2,000 kr.

21

7,190

7,190

8,077

8,588

16

6,773

5,146

6,357

6,773

16

20,319

15,438

19,071

20,319

14

5,146

4,597

5,523

5,940

11

4,354

3,903

4,597

4,597

7

3,696

3,171

3,696

3,696

2 (ny)

2,298

2,298

2.822

2,822

5

3,520

2,822

3,345

3,520

65,364

65,076

68,323

24

8,977

8,977

9,948

10,428

21

8,977

7,560

8,460

8,977

16

7,129

5,456

6,699

7,129

14

5,839

4,891

5,839

6,268

7

3,964

3,420

3,964

3,964

2 (ny)

2,513

2,513

3,057

3.U57

37,399

37,967

39,823

24

8,077

8,077

9,072

9,588

21

8,077

6,720

7,580

8,077

16

6,330

4,797

5,940

6,330

4

2,942

2,458

2,942

2,942

25,426

25,534

26,937

21

7,828

6,955

7,828

8,332

16

6,552

4,972

6,148

6,552

7

3,561

3,057

3,561

3,561

17,941

17,537

18,445

21

7,331

6,484

7,331

7,822

11 (ny)

3,480

3,480

4,112

4,368

7

2,828

2,828

3,292

3,292

13,639

14,735

15,482

21

8,077

6,720

7,580

8,077

11

4,045

3,621

4.273

4,536

2

2,458

2,126

2,620

2,620

14,580

14,473

15,233

21

6,720

6,720

7,580

8,077

11

4,045

3,621

4,273

4,536

2

2,458

2,126

2,620

2,620

13,223

14,473

15,233

21

6,955

6,955

7,828

8,332

7

3,763

3,057

3,561

3,763

2 (ny)

2,217

2,217

2,721

2,721

12,935

14,110

14,816

21

6,666

6,249

7,082

7,566

7

2,862

2,714

3,158

3,339

—

—

—

—

—

9,528

10,240

10,905

21

7,633

7,190

8,077

8,588

7

3,171

3,171

3,696

3,903

10,804

11,773

12,491

kronor till bokföringsbiträde och extra biträdeshjälp i övrigt. — 8 Åtnjuter dessutom ett arvode

200 kronor för sekreterargöromål åt direktionen. — 5 2,000 kronor till extra biträdeshjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 210.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

1

2

3

4

Befattning

Nu

(juni 1937)

utgående

avlöning

Slutav-

löning

''Summa

för sjö

hu

Kol. 2

avlöning

måns-

dt

Kol. 3

Gävle F

Ombudsman........................

9,100

9,100

Kontorsskrivare ....................

4,290

5,070

Skrivbiträde (manligt)................

2 2,200

2 2,200

15,590

16,370

Sundsvall H

Ombudsman........................

8,450

8,450

Kanslibiträde (manligt)..............

5,070

5,070

13,520

13,520

Marstrand E

Ombudsman........................

6,240

6,240

Kontorsbiträde (kvinnligt)............

3,120

3,120

9 360

9,360 1

Karlstad F

Ombudsman........................

3,900

5,200

Kontorsbiträde (kvinnligt) ..........

31,560

31560

5,460

6,760

Sölvesborg B

Ombudsman........................

5,460

5,460

Skrivbiträde (kvinnligt) (66 år) ......

2,340

2,340

7,800

7,800

Nyköping E

Ombudsman (66 år) ................

5,980

5,980

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

2,340

2,340

8,320

8,320

Ystad C

Ombudsman........................

2,990

2,990

Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt 68 år)

1,000

1,000

3,990

3,990

Västervik D

Ombudsman........................

4,940

6,240

Kontorsbiträde (kvinnligt)............

1,950

2,730

6,890

8,970

Kristianstad C

Ombudsman........................

3,380

3,380

Skrivbiträde (kvinnligt, nu manligt)..

2,322

2,322

5,702

5,702

Halmstad D

Ombudsman (71 år)..................

6,240

6,240

Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)

3,120

3,120

9,360

9,360

Härnösand F

Ombudsman (65 år)..................

6,240

6,240

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

2,730

2,730

Biträde och vaktmästare (72 år)......

1,170

1,170

10,140

10,140

Strömstad D

Ombudsman........................

3,900

3,900

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

—

—

3,900

3,900

Visby D

Ombudsman (65 år)..................

5,460

5,460

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

2,340

2,340

7,800

7,800

Luleå H

Ombudsman........................

3,900

3,900

Skrivbiträde (kvinnligt)..............

1,400

1,400

5,300

5,300

Karlskrona E

Ombudsman (84 år)..................

4,940

4,940

Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)

1,560

1,560

6,500

6,500

Söderhamn F

Ombudsman........................

5,850

5,850

Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)

2,730

3,120

8,580

8,970

Uddevalla D

Ombudsman........................

6,500

6,500

Kontorsbiträde (kvinnligt, nu manligt)

2,964

2,964

9,464

9,464

Trelleborg D

Ombudsman........................

3,900

3,900

Kontorsbiträde (kvinnligt) (72 år) ....

1,300

1,300

5,200

5,200

Umeå G

Ombudsman........................

4 2,860

4 3,640

Skrivhjälp..........................

300

300

3,160

3,940

Örnsköldsvik E

Ombudsman........................

2,340

2,340

Skrivhjälp..........................

540

540

2,880

2,880

Summa

1

362,391

377,406

1 För kvinnlig befattningshavare upptages här liksom i kol. 9 slutavlöningen. — 2 2,200 kroning.

— 4 Åtnjuter dessutom ett arvode av 1,500 kronor såsom vicevärd för sjömanshusets

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

99

6

6

7

8

9

10

Föreslagen

lönegrad

Beräknad

omedelbar

avlöning

(Vi 1939)

Avlöning

i lägsta löne-

Avlöning i

näst högsta

löne-

Slutav-

löning

Summa avlöning för sjömans- huset

klassen

klassen1

Kol. 6

Kol. 8

Kol. 9

21

1 11

2

8,332

4,200

6,955

3,763

7,828

4,435

8,332

4,704

12,582

12,263

13,036

21

7

8,843

4,045

7,425

3,285

8,326

3,830

8,843

4,045

12,888

12,156

12,888

i 2/s 21

i 4

5,385

2,942

4,480

2,458

5,053

2,942

5,385

2,942

8,327

7,995

|

8,327

f''-2v,

4,928

2,721

4,637

2,553

5,219

3,057

5,555

3,057

7,649

8,276

8,612

!2/8 2I

4,874

2,318

4,009

1,895

4,556

2,318

4,874

2,318

7,192

6,874

7,192

2/s 21

2

5,385

2,620

4,480

2,126

5,053

2,620

5,385

2,620

8,005

7,673

8,005

2/s 21

2

5.044

1,975

4,166

1,975

4,721

2,419

5,044

2,419

7,019

7,140

7,463

2/s 21

4

4,323

2,365

4,323

2,365

4,887

2,828

5,215

2,828

6,688

7,715

8,043

2/» 21

2

5,044

2,270

4,166

1,975

4,721

2,419

5,044

2,419

7,314

7,140

7,463

2/s 21

4

4,323

2,983

4,323

2,365

4,887

2,828

5,215

2,828

7,306

7,715

8,043

2/s 21

2

5,555

2,721

4,637

2,217

5,219

2,721

5,555

2,721

8,276

7,940

8,276

2/s 21

2

4,887

2,056

4,323

2,056

4,887

2,520

5,215

2,520

6,943

7,407

7,735

a/s 21

2

5,215

2,520

4,323

2,056

4,887

2,520

5,215

2,520

7,735

7,407

7,735

2/s 21

2

5,250

2,923

4,950

2,392

5,551

2,923

5,895

2,923

8,173

8,474

8,818

v» 21

2

3,360

2,126

3,360

2,126

3,790

2,620

4,039

2,620

5,486

6,410

6,659

2/3 21

4

5,555

2,889

4,637

2,553

5,219

3,057

5,555

3,057

8,444

8,276

8,612

1/i 21

4

3,911

2,983

3 242

2,365

3 666

2,828

3,911

2,828

6,894

6,494

6,739

V» 21

7>e.a.4

3,911

1,028

3,242

1,028

3,666

1,260

3,911

1,337

4,939

4,926

5,248

>/a 21

4 3,595

600

‘3,595

600

‘4,039

600

‘4,294

600

4,195

4,639

4,894

V* 16

2,580

500

2,399

500

2,970

500

3,165

500

3,080

3,470

3,665

| 369,924

376,308

395,141

nor till nödig vaktmästare- och skrivlijälp. — 3 1,560 kronor till biträdes- och vikariatsersättfastighet

(stadshotellet).

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bilaga B

Sjömanshusens utgifter och kapitaltillgångar m. m. under år 1936.

Nr

Sjömanshus

An-

tal

års-

un-

der-

stöd

Summa

års-

under-

stöd

kr.

Till-

fälliga

under-

stöd

kr.

Avlö-

ningar

kr.

Verk- liga

drift- kostna- der i

övrigt

kr.

övriga

utgif- ter (av

annat

slag än

under- stöd) 1

kr.

Summa

utgifter

kr.

Behållen

kapital- tillgång

(sjömans- huskas- san) vid

slutet av

år 1936

kr.

Kapital- behåll- ning av

dona- tionerna

vid slu- tet av

år 1936

kr.

Antal

in-

skriv-

na

sjömän

d. S1/l2

1936

1

Göteborg....

913

107,875

4,928

69,191

26,150

208,144

1,268,331

574,937

5,953

2

Stockholm ..

583

72,770

675

37,836

6,779

—

118,060

1,238,135

403,088

5,893

3

Hälsingborg

529

61,220

2,989

24,118

10,798

1,300

100,425

603,965

36,778

3,103

4

Malmö......

198

23,730

1,424

15,637

8,000

350

49,141

438,444

41,529

2,121

5

Lysekil ....

182

20,780

361

9,416

108

2,827

33,492

503,032

—

2,810

6

Kalmar ....

278

33,200

1,360

14,317

1,157

857

50,891

438,996

43,648

2.204

7

Landskrona

109

13,045

605

10,314

2,610

1,209

27,783

216,771

1,000

1,016

8

Norrköping

23

3,130

243

12,484

2,926

—

18,783

193.413

—

676

9

Karlshamn..

169

20,075

35

8,552

1,960

225

30,847

308,679

17,930

1,354

10

Oskarshamn

191

22,415

972

10,472

2,714

375

36,948

232,644

271

987

11

Gävle......

127

15,405

120

18,121

1,604

_

35,250

348,296

417,388

1,099

12

Sundsvall . .

95

11,635

1,477

13,519

2,830

—

29,461

304,199

—

1,083

13

Marstrand ..

176

21,195

4,500

10,818

2,737

—

39,250

292,336

—

1,375

14

Karlstad....

24

3,160

154

4,708

1,291

—

9,313

186,460

21,815

894

15

Sölvesborg ..

163

19,850

116

7,716

2,743

300

30,725

210,140

5,000

1,031

16

Nyköpins ..

30

4,375

600

8,533

2,127

200

15,835

98,537

9,694

518

17

Ystad ......

21

2,545

475

4,154

415

50

7,639

128,685

4,000

418

18

Västervik ..

135

15,845

443

8,720

3,223

400

28,631

242,449

106,520

1,061

19

Kristianstad

26

2,951

148

5,951

767

850

10,667

196,296

—

919

20

Halmstad ..

74

9,160

84

8,877

3,556

225

21,902

163,586

—

736

21

Härnösand..

169

20,380

849

10,609

3,735

300

35,873

271,400

_

1,128

22

Strömstad ..

139

16,690

16,005

3,000

1,194

100

36,989

259,373

—

1.169

23

Visby......

166

19,540

1,735

7,768

1,888

250

31,181

203,708

17,248

970

24

Luleå ......

23

2,770

560

5,263

1,911

—

10,504

125,886

—

331

25

Karlskrona..

27

3,885

269

6,438

1,326

—

11,918

212,877

1,100

993

26

Söderhamn..

53

6,800

236

8,020

15,567

475

31,098

119,337

111,032

562

27

Uddevalla ..

472

47,285

11

9,746

2,846

—

59,888

195,401

13,022

762

28

Trelleborg ..

42

5,965

14

5,203

668

150

12,000

153,282

—

701

29

Umeå......

50

6,804

582

3,258

1,635

400

12,679

255,859

11,000

416

30

Örnsköldsvik

12

1,615

445

3,032

912

200

6,204

110,566

—

415

Summa

5,199

616,095

42,415

365,791

116,177

11,043

1,151,521

9,521,083

1,837,000

42,698

658,510

481,968

31

Simrishamn

318

37.600

512

4,848

1,304

120

44,384

231,683

_

1,138

32

Linköping ..

18

1,956

85

2,318

507

—

4,866

90,076

—

1,003

33

Västerås ....

4

480

387

1,471

704

600

3,642

132,488

—

586

34

Ronneby....

8

940

232

1,449

1,474

950

5,045

52,148

—

451

35

Hudiksvall..

34

3,982

642

2,417

677

523

8,241

126,337

1,040

355

1 Avser utgifter jämlikt § 7 mom. 2 sjömanshusförordningen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

101

Nr

Sjömanshus

An-

tal

års-

un-

der-

stöd

.Summa

års-

under-

stöd

kr.

Till-

fälliga

under-

stöd

kr.

Avlö-

ningar

kr.

Verk- liga

drift- kostna- der i

övrigt

kr.

Övriga

utgif- ter (av

annat

slag än

under- stöd)1

kr.

Summa

utgifter

kr.

Behållen

kapital- tillgång

(sjömans- huskas- san) vid

slutet av

år 1936

kr.

Kapital- behåll- ning av

dona- tionerna

vid slu- tet av

år 1936

kr.

Antal

in-

skriv-

na

sjömän

d. 31/n

1936

36

Jönköping ..

6

710

30

667

411

1,818

38,664

438

37

Haparanda..

36

4,225

—

1.845

913

—

6,983

136jll8

_

419

38

Varberg ....

18

2,454

123

1,565

533

100

4,775

71442

2,000

256

39

Falkenberg..

18

2,150

1,068

1,300

1,380

—

5,898

49J40

286

40

Södertälje ..

4

750

365

1,589

1,664

10

4,378

66,959

—

273

41

Söderköping

13

1,750

36

1,284

189

_

3,250

77,555

371

42

Skellefteå ..

2

140

160

1,856

1,114

_

3,270

108’926

208

43

Piteå ......

22

3,020

—

1,786

743

_

5,549

100,877

177

44

Kungälv ....

11

1,100

10

500

189

_

1,799

36^934

214

45

Vadstena ..

—

—

1,444

680

547

—

2,671

26,946

—

223

46

Linköping ..

—

—

500

310

294

__

1,104

31,600

205

47

Uppsala ....

—

—

82

500

275

31

888

21,014

—

143

Summa

512

61,257

5,676

26,385

12,918

2,334

108,570

1,399,207

3,040

6,746

66,933

39,303

S:a summ

5,711

677,352

48,091

392,176

129,095

13,377

1,260,091

10,920,290

1,840,040

49,444

725,443

521,271

1 Avser utgifter jämlikt § 7 mom. 2 sjömanshusförordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 210.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:370 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för dels vissa befattningshavare vid folktandvå s. 6 i texten
  2. BU 1938:45 Utlåtande, i anledning av Kungl. Majus proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för dels vissa befattningshavare vid folktandvården, dels ock s. 10 i texten
  3. BU 1938:46 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till sjömanshusen m. m., i vad avser pensionsoch understödsväsendet för sjöfolk samt anslag s. 15 i texten