Angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket
1938-02-25 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:217, Angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
1
Nr 217,
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
till främjande av gemensam maskinanvändning inom
det mindre jordbruket; given Stockholms slott den 25
februari 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min föredragning föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som kunde bliva
förelagd riksdagen, till Lånefonden för underlättande av gemensam maskinanvändning
i det mindre jordbruket för budgetåret 1938/1939 beräkna ett
reservationsanslag av 1,009,000 kronor (kapilalbudgeten: bil. 8, punkt 12).
Kungl. Majit har vidare på föredragning av chefen för finansdepartementet
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 217.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
föreslagit riksdagen att bland anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i statens utlåningsfonder för budgetåret 1938/1939, i avbidan på
den särskilda propositionen, för nyssnämnda lånefond beräkna ett reservationsanslag
av 620,000 kronor. Ytterligare har jag vid min anmälan i statsverkspropositionen
av frågan örn anslag till Bidrag till hushållningssällskapen
— vilket anslag med hänsyn till vissa kommande propositioner föreslagits
skola upptagas med beräknat belopp — förordat, att under ifrågavarande
anslag jämväl skall ingå visst belopp för organiserandet av maskinanvändning
och för förmedling av låneverksamhet på ifrågavarande område,
vilket belopp angivits till 26,000 kronor (nionde huvudtiteln, punkt 91). Slutligen
har jag med avseende å ett i statsverkspropositionen, likaledes med beräknat
belopp upptaget anslag till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen:
Verksamheten i allmänhet uttalat mig för att ett belopp av 4,000 kronor beräknas
till undersökningar angående gemensam maskinanvändning (nionde
huvudtiteln, punkt 127).
Efter avslutad utredning torde nu för Kungl. Maj:t få anmälas frågan
om avlåtande till riksdagen av proposition i förevarande ärende.
Härvid får jag först erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 29 januari
1937 bemyndigat mig att tillkalla särskilda utredningsmän för att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa åtgärder till lättande
av arbetsförhållandena inom det mindre jordbruket. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade jag såsom utredningsmän professorn vid lantbrukshögskolan
P. L. Nanneson, Ultuna, tillika ordförande, ingenjören Nils Henrik
Berglund, Ultuna, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren
Alfred Andersson, Bussjö, ledamoten av riksdagens andra kammare,
agronomen Stig Janson, Sparreholm, samt lantbrukaren Fritiof Karlsson,
Nöttja.
Utredningen har såsom ett första resultat av sitt arbete den 30 oktober
1937 avgivit ett betänkande med förslag till åtgärder för befrämjande av
gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket.
över detta betänkande hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, som
i ärendet hört samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samt av
statskontoret, lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och
styrelsen för jordbrukstekniska föreningen ävensom ett antal småbrukareföreningar.
I detta sammanhang må nämnas, att ovannämnda utredning efter avgivandet
av ifrågavarande betänkande, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari
1938, även erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande utnyttjandet
av tekniska hjälpmedel, ägnade att underlätta arbetet inom ekonomioch
bostadshus på landsbygden. I samband härmed hava ledamöterna utökats
med representanter för det kvinnliga hemarbetet.
Jag ber härefter att få lämna en redogörelse för innehållet i utredningens
betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3
Utredningens förslag.
Allmänna synpunkter.
I utredningens betänkande har inledningsvis lämnats en översikt över
de mindre jordbrukens arbetsförhållanden jämförda
med de större jordbrukens. Utredningen har såsom något karakteristiskt
för de mindre jordbruken framhållit en större förbrukning av
manuellt arbete såväl per hektar räknat som i förhållande till skördens och
bruttoavkastningens storlek. Dessutom vore de mindre jordbruken i regel
starkare inriktade på animalisk produktion än de större jordbruken, vilket
komme till uttryck i ett större kreatursantal vid dessa såväl per arealenhet
som i förhållande till skörden. Dessa förhållanden belystes såväl av den
allmänna statistiken som av de sammanställningar av räkenskapsresultat
från svenska jordbruk, som årligen publicerades av lantbruksstyrelsen.
På grundval av dessa räkenskapsresultat har utredningen i efterföljande
tabell gjort vissa sammanställningar för belysande av nämnda olikheter
mellan större och mindre jordbruk. Siffrorna i tabellen hänföra sig till mellersta
Sverige, inom vilket område de olika storleksgrupperna äro talrikare
representerade än inom övriga undersökningsområden. Även örn materialet
från de undersökta jordbruken icke utan vidare kan anses fullt representativt
för samtliga jordbruk inom detta område torde, enligt vad utredningen
framhållit, det föreliggande siffermaterialet dock vara väl ägnat att belysa
de olikheter som förefinnas mellan jordbruk av olika storlek. I tabellen
angivna siffror utgöra medeltal för de fem bokföringsåren 1930/31—1934/35.
Storleksgrupp
Åkerareal, hektar
I
intill 10
II
10.1—25
III
25.1—50
IV
50.1—100
V
över 100
Antal bokslut, summa..............
435
457
120
78
328
Areal i genomsnitt, hektar..........
7
16
33
74
220
Medelskörd, skördeenheter per hektar
2,524
2,458
2,306
2,158
2,220
Kreatursantal, nötkreatursenheter per
100 hektar ......................
127
107
87
71
66
Arbetshästar per 100 hektar ........
15.4
14.4
10.7
9.1
7.5
Beräknat antal arbetstimmar per hektar
479
335
258
292
282
Beräknat antal arbetstimmar per 100
skördeenheter.....................
19.0
13.6
11.2
13.5
12.7
Arbetskostnad, kronor per hektar (exkl.
driftsledning) ....................
214
150
116
131
127
Bruttoavkastning
total, kronor per hektar..........
415
341
326
325
308
av växtodling, % .................
12
18
24
25
31
» djurskötsel, %..................
75
75
71
67
61
> övrigt, %......................
13
7
5
8
8
Arbetskostnad, kronor per 100 kronor
bruttoavkastning.................
51:60
44:00
35:60
40: 30
41:20
Foderinköp, kronor per hektar......
56
50
50
39
35
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I anslutning till denna sammanställning bär utredningen bland annat
framhållit följande synpunkter.
Det framginge, att arbetskostnaden vid de mindre jordbruken varit större
i förhållande till bruttoavkastningen, och att avsevärt mera mänskligt arbete
använts per arealenhet och producerad skördeenhet än vid de större
jordbruken. I själva verket syntes skillnaden i arbetstid vara större än vad
sammanställningen visade, alldenstund arbetstiden för småbruken redovisats
i dagar, vilka med säkerhet i regel varit längre än den normalarbetsdag som
läge till grund för beräkningen av antalet arbetstimmar. Denna större förbrukning
av mänskligt arbete finge antagas delvis bero på småbrukens starkare
inriktning på animalisk produktion och i viss omfattning även på
större odling av mera arbetskrävande grödor. I huvudsak syntes den dock
sammanhänga med de betydligt större svårigheterna vid det mindre jordbruket
att effektivt utnyttja den mänskliga arbetskraften.
Den under de senaste årtiondena i stor utsträckning genomförda mekaniseringen
av driften, varigenom det tyngre manuella arbetet i betydande
omfattning kunnat ersättas genom maskindrift, hade av naturliga skäl i avsevärt
mindre utsträckning kommit det mindre jordbruket till godo än det
medelstora och större jordbruket.
Då inom det mindre jordbruket mekaniska hjälpmedel oftast ej stöde
till buds måste under de brådaste perioderna, om arbetena skulle medhinnas,
arbetstiden per dygn förlängas, vilken förlängning ofta bleve mycket
stark. Den arbetskraft som normalt sysselsattes i hushållet och med djurens
skötsel finge oftast även i stor utsträckning deltaga i arbetena på fältet.
I sig själv viktiga arbeten, som dock medgåve en viss elasticitet i fråga om
tiden eller sättet för utförandet, finge ofta stå tillbaka för de brådskande
fältarbetena. Hit hörde till exempel husdjurens skötsel. I många fall anpassades
denna i det mindre jordbruket efter övriga arbeten på ett sätt som
medförde ett sämre ekonomiskt resultat från husdjursskötseln.
Arbetet under de bråda perioderna bestode till stor del av hårt kroppsarbete.
En ofta upprepad och stark förlängning av arbetstiden kunde medföra
att småbrukaren bleve utsliten i förtid. Detta gällde i ännu högre grad
småbrukarhustrun, som i regel under de tider hon deltoge i jordbruksarbetet
även måste sköta löpande hushållsgöromål och lia vård om barnen. Hushållsarbetet,
trevnaden i hemmet och barnens skötsel lede, om utearbetet
under alltför långa perioder toge hustruns tid i anspråk. Hos de barn som
under uppväxtåren deltoge i jordbruksarbetet kunde alltför hårt och ihållande
arbete även bidraga till att minska intresset för detta och att vända
deras håg från jordbruket.
Vore arbetsdagen mycket lång eller kroppsarbetet mycket hårt kunde småbrukaren
och hans hustru icke ägna tillräcklig tid åt driftens planläggning
eller genomförandet av förbättringar, långt mindre åt förvärvande av ökad
yrkeskunskap eller åt nyttiga förströelser.
En ökad maskinanvändning i det mindre jordbruket, varigenom det
tyngsta och mest tidskrävande arbetet kunde avlastas, skulle sålunda ha stor
betydelse, och detta icke endast i fråga örn att skapa trevnad och arbetsglädje
för den enskilde, utan även ur social synpunkt.
Med maskinernas hjälp kunde resultatet av det mänskliga arbetet ökas
väsentligt, d. v. s. ett visst produktionsresultat uppnåddes med mindre insats
av mänskligt arbete. Att ett arbete medelst maskin kunde utföras på kortare
tid än för hand kunde även vara av stor ekonomisk betydelse, t. ex.
då säden mognade hastigt eller vädret vore ostadigt vid skörden. Flera
slag av maskiner utförde därjämte arbetet bättre än när detta utfördes för
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
5
hand eller med enkla redskap. Exempel härpå vore radsåningsmaskinen,
de moderna tröskverken och sädesrensningsmaskinerna samt den självbindande
skördemaskinen.
Utredningen har även uppehållit sig vid möjligheterna att använda traktorer
som ersättning för hästar och härutinnan bland annat anfört:
Hästantalet per hektar räknat vore ofta bortåt dubbelt så stort vid de
mindre jordbruken som vid storjordbruken. Med hänsyn till det relativt
stora kapital dragarna representerade, samt att foderförbrukning, skötsel
och övriga omkostnader för dragarna ökades med dessas antal, vöre det
givetvis önskvärt att dragareantalet vid ett jordbruk kunde^ hållas så lågt
som möjligt. Ju flera arbetstimmar som kunde uttagas per år och dragare,
desto lägre bleve under för övrigt oförändrade förhållanden kostnaden per
timme för dragarearbetet, varför det vore av vikt att dragkraften utnyttjades
väl. Detta kunde i regel lättare ske i trakter där hästarna, under de perioder
då de ej behövdes i jordbruket, kunde användas för skogskörsler e. d.
1 de trakter där dylika körslor icke förekomme i nämnvärd omfattning
varierade behovet av dragare i regel starkt mellan olika årstider, varför
dragkraften tidvis bleve dåligt utnyttjad.
Den relativt största ekonomiska betydelsen syntes anpassandet av hästantalet
lia vid de mindre jordbruk, där valet stöde mellan att hålla två hästar
eller endast en. Vid sådana mindre jordbruk, där den tunga jordbearbetningen
ej kunde utföras tillfredsställande med en häst, men där hållandet
av två hästar medförde alltför höga kostnader i förhållande till åkerarealen,
kunde visserligen i många fall den utvägen tillgripas, att grannar hjälpte
varandra nied dragare då det gällde de tyngre arbetena. Genomförandet av
en sådan anordning mötte dock ofta betydande svårigheter. Det skulle därför
vid många dylika jordbruk vara av stort värde att kunna använda
traktor och traktorredskap för dessa tyngre arbeten. En traktor skulle därvid
kunna betjäna ett flertal jordbrukare. Detsamma gällde beträffande
de något större jordbruk, där arbetet under vissa perioder ej hunne genomföras
på ett tillfredsställande sätt med två hästar. Traktorernas stora arbetsförmåga
och möjligheten att utnyttja dem under avsevärt längre tid per dygn
än hästar, gjorde även traktorerna särskilt väl lämpade som dragkraft under
de brådaste perioderna. Genom användning av traktor kunde t. ex. effektiv
trädesbearbetning och förberedelse för höstsådden samt höstplöjning genomföras,
medan hästarna vore upptagna vid hö- och sädesbärgning eller vid
rotfruktsskörd med tillhörande vägtransporter.
För att belysa det inflytande på dragarekostnaderna vid ett mindre jordbruk
som traktoranvändning under vissa förhållanden kunde utöva har utredningen
anfört följande exempel: För en egendom med 8 hektar åker antoges
det årliga behovet av dragarearbete utgöra 1,800 hästarbetstimmar, av
vilka 400 timmar representerades av tyngre jordbearbetning som ej lämpligen
kunde utföras med endast en häst. Två hästar hölles därför, varvid totala
årskostnaden per häst utgjorde 500 kronor eller för två hästar 1,000 kronor.
Örn en häst avyttrades och den tyngre jordbearbetningen i stället utfördes
med lejd traktor, varvid 1 traktortimme ansåges motsvara 8 hästtimmar,
åtginge härför 50 traktortimmar. Kostnaden per traktortimme, inberäknat
jänta, amortering och underhållskostnad för traktor och redskap jämte
driftkostnad och skötare, kunde uppskattas till 3: 50 kronor, varför sammanlagda
kostnaden för traktorarbetet bleve 175 kronor. Då den återstående
hästen komme att användas mera än förut, eller 1,400 timmar, antoges
årskostnaden för densamma stiga till 550 kionor. Totala årskostnaden
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för dragarearbete skulle sålunda vid användning av traktor samt intensivare
utnyttjande av den kvarvarande hästen uppgå till 725 kronor, vilket skulle
innebära en besparing av 275 kronor per år, jämfört med örn två hästar
hölles.
Detta exempel visade, att avsevärda besparingar av dragarekostnader vid
det mindre jordbruket i många fall borde kunna uppnås, örn den tyngre
jordbearbetningen kunde mot en rimlig kostnad utföras med traktor. Förutsättningarna
för att dylik traktordrift skulle vara lönande vore dock att
hästantalet kunde minskas och kvarvarande hästar utnyttjas effektivare än
förut, samt att inskränkningen av dragareantalet icke i större grad försämrade
möjligheterna att utnyttja den mänskliga arbetskraften vid småbruket.
Förutsättningarna för användning av traktor för minskande av dragarekostnaden
vid de mindre jordbruken syntes vara störst i slättbygderna, där
dels hästarna normalt icke behövdes för arbeten utanför jordbruket, dels
jorden och skiftenas form i regel vore bättre lämpade för traktorarbete och
dels avstånden mellan gårdarna vore små, så att en traktor lätt kunde förflyttas
från gård till gård.
Utredningen har härefter framhållit en del synpunkter på mekaniseringsproblemen
inom det mindre jordbruket. Det har hänvisats
till att de svårigheter, som möta för genomförandet av maskindrift i
större omfattning inom det mindre jordbruket, ytterst bottna däri att
kostnaderna lätt bliva oproportionerligt stora på grund av att den årliga användningstiden
för varje särskild maskin blir allt för kort. I detta ämne
har utredningen bland annat anfört:
En maskins varaktighet i år räknat ökades av flera anledningar icke i
samma proportion som den årliga användningstiden minskades. Vid liten
årlig användning bleve därför det antal arbetstimmar på vilka anskaffningskostnaden
måste amorteras relativt litet och följaktligen amorteringen
per arbetstimme högre än vid lång årlig användningstid. Den kostnadspost
som betingades av förräntningen av det i maskinerna nedlagda kapitalet
bleve likaledes högre per arbetstimme räknat, då den årliga användningen
vore liten. I genomsnitt vöre nämligen räntebeloppet per år lika stort, vare
sig maskinerna användes mera eller mindre. Den del av kostnaderna för
maskinernas underhåll som berodde på inköp av ersättningsdelar samt på
rena reparationer kunde anses vara direkt proportionell mot maskinens användning.
Den del av underhållskostnaderna som betingades av årlig översyn,
rengöring, rostskyddsåtgärder o. d. vore däremot mera oberoende av
den årliga användningstidens längd och bomme därför att bliva högre per
arbetstimme räknat vid ett lägre antal användningstimmar. Detta gällde
även de jämförelsevis låga kostnaderna för maskinernas inhysning och försäkring.
(En utförlig redogörelse för sambandet mellan maskinernas årliga
användningstid och maskinkostnaderna har lämnats i en bilaga till utredningens
betänkande.)
Såsom exempel på huru maskinkostnaden per avverkad enhet avtoge med
ökad årlig användning kunde kostnaden för en 5'' självbindande skördemaskin
anföras. Om maskinen, som antoges i inköp kosta 1,200 kronor,
årligen användes under endast 15 timmar effektiv arbetstid, svarande mot
en stråsädesareal av omkring 6 hektar, kunde den egentliga maskinkostnaden
beräknas utgöra över 5 kronor per timme eller 12: 50 kronor per hektar.
Om användningstiden och den skördade arealen fördubblades, sjönke
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
7
den beräknade egentliga maskinkostnaden till omkring 3: 50 kronor per
timme eller 8: 75 kronor per hektar och om användningstiden ökades till
50 timmar, motsvarande 20 hektar stråsäd, minskades kostnaden per timme
till omkring 2: 50 kronor per timme eller 6: 25 kronor per hektar. Vid än
längre årlig användningstid, som otta förekomme vid större jordbruk, kunde
den beräknade egentliga maskinkostnaden sjunka till omkring 2 kronor per
timme eller 5 kronor per hektar. Kostnaderna för dragare, körkarl och
bindgarn, som ej inginge i de anförda siffrorna, vore i stort sett oberoende
av bindarens årliga användningstid.
Redan genom lantbruksarbetenas i regel starka säsongbundenhet och säsongernas
ringa längd bleve för de flesta maskinslag den tid de årligen kunde
utnyttjas relativt kort. Detta förhållande vöre ofrånkomligt, och lantbruksmaskinerna
vore oftast i fråga örn konstruktion och framställningssätt
anpassade härefter, för att framställningskostnaderna skulle bliva så
låga att maskinerna funne avsättning.
Med utgångspunkt från att vid det mindre jordbruket, såsom förut
nämnts, den arbetsmängd som årligen kan utföras med en viss maskin blir
mycket liten och maskinkostnaden i förhållande till det utförda arbetet därför
hög, har utredningen uppställt frågan på vilka vägar ett förbilligande
av maskinanvändningen vid de mindre brukningsdelarna skulle kunna åstadkommas.
Utredningen har härutinnan i huvudsak framfört följande synpunkter:
Ett
sådant förbilligande kunde tänkas ske antingen genom att inköpspriset
på det mindre jordbrukets maskiner nedbringades eller ock genom att
maskinerna utnyttjades gemensamt av flera mindre jordbrukare, så att den
årliga användningstiden härigenom förlängdes. Inköpspriset kunde tänkas
minska såväl genom konstruerandet av billigare, speciellt för det mindre
jordbruket avsedda maskiner, som genom att i detta maskiner användes,
vilka utrangerats från det större jordbruket och därefter iståndsatts.
I detta sammanhang uppställde sig även spörsmålet, huruvida inköpskostnaderna
för jordbruksmaskiner överhuvud taget kunde nedbringas,
t. ex. genom rationalisering av maskinförsäljningen. Utredningen hade
emellertid icke ansett det ligga inom dess uppgift att gå närmare in på detta
spörsmål, vilket för övrigt komme att bli föremål för särskild utredning
enligt av hushållningssällskapens ombud under år 1937 fattat beslut.
Att konstruera speciella, billigare maskiner för det mindre jordbruket
vore möjligt endast för vissa maskinslag eller till en viss gräns. I fråga
om maskinslag, där olika höga fordringar kunde ställas på maskinernas arbetsresultat
och hållbarhet kunde de för det mindre jordbruket avsedda
maskinerna förbilligas genom att givas en enklare konstruktion och utföras
med användande av billigare material än de större maskinerna. Så vore
exempelvis förhållandet beträffande tröskverk, där såväl maskinernas storlek
som anordningarna för sädens rensning uppvisade en mycket stor variation.
För sådana maskiner däremot där fordringarna på det utförda arbetets
kvalitet vore desamma vid större och mindre jordbruk måste maskinernas
arbetsorgan i regel vara av samma slag och tillräckligt noggrant utförda
vid såväl större som mindre maskiner för samma ändamål. Ett förbilligande
av maskinerna genom att minska arbetsorganens antal eller storlek
begränsades dels därav, att maskinens avverkningsförmåga borde vara så
stor att dragare och mänsklig arbetskraft utnyttjades, och dels därav att
kostnaden för framställning av en mindre maskin oftast bleve avsevärt
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
högre i förhållande till avverkningsförmågan än för en större maskin av
motsvarande utförande. Detta senare sammanhängde med att väsentliga
delar av en maskin, t. ex. transmissioner och landverk hos en självbindare
eller körhjul och växlar hos en såningsmaskin, bleve desamma om maskinens
arbetsbredd gjordes större eller mindre.
Att inköpa begagnade maskiner på auktioner praktiserades sedan gammalt
i stor utsträckning. Under de senare åren syntes även omsättningen ha
blivit allt större av äldre maskiner, i det att vid försäljningen av nya lantbruksmaskiner
äldre sådana toges i utbyte av försäljarna, sattes i stånd vid
försäljarens verkstad samt ånyo såldes. Om maskinen bleve väl iståndsatt,
vilket givetvis vore en förutsättning för att en dylik försäljning av begagnade
maskiner skulle kunna anses som en sund företeelse, kunde hållbarhet
och driftsäkerhet vara tillräckliga för den kortare årliga användning som
komme ifråga vid ett mindre jordbruk. Som en olägenhet torde det i regel
kunna räknas att man vid inköp av äldre maskiner ej kunde draga nytta
av de förbättringar som eventuellt genomförts på nyare modeller av maskinerna
ifråga.
Med hänsyn till de mindre brukningsdelarnas stora antal i förhållande till
antalet större jordbruk, vilkas begagnade maskiner kunde tänkas på här antytt
sätt överflyttade till de mindre jordbruken, syntes denna överflyttning
dock i stort sett vara av ringa betydelse för det mindre jordbrukets förseende
med maskiner.
Den viktigaste utvägen för ett förbilligande av mekaniseringen inom det
mindre jordbruket har utredningen ansett vara, att man i större omfattning
än vad nu vore fallet överginge till gemensam maskinanvändning inom
detta.
I fråga örn förekomsten av gemensam maskinanvändning
bar utredningen framhållit i huvudsak följande.
Gemensam maskinanvändning i den formen, att en lantbrukare som skaffat
sig en maskin lånade ut denna åt grannar, eventuellt mot kontant ersättning
eller annan form av motprestation, hade sedan gammalt praktiserats.
På en riktig ekonomisk basis läge denna maskinutlåning först, då
ersättningen eller motprestationen vore tilltagen så, att den svarade mot
den verkliga kostnaden för anskaffandet och hållandet av maskinen. Eventuellt
kunde ömsesidig utlåning tänkas ske, med samma uppskattade nytta
för båda parter, då en lantbrukare anskaffade en viss maskin och en annan
lantbrukare ett annat slag av maskin, som båda kunde ha nytta av. På
en del håll praktiserades, att större gårdar med sina bindare och dragare
utförde skördearbete hos omkringboende småbrukare, vilka i gengäld under
viss tid biträdde med skörde- och bärgningsarbete vid de större gårdarna.
Utan att förringa betydelsen av den ömsesidiga hjälp, som lantbrukare på
nämnda sätt kunde bereda varandra, kunde man dock enligt utredningens
mening påstå, att systemet dels vore alltför beroende av det personliga förhållandet
mellan parterna och dels näppeligen kunde genomföras i sådan
omfattning, att det mindre lantbrukets mekaniseringsspörsmål härigenom
kunde lösas.
Det förekomme även, att en enskild företagare, lantbrukare eller icke lantbrukare,
anskaffade en eller flera maskiner (t. ex. bindare, tröskverk eller
traktor med redskap) samt med dessa utförde arbete åt lantbrukarna i en
viss trakt. Detta tillvägagångssätt — i det följande betecknat maskinhållaresystemet
— kunde i regel anses som en god form för gemensamt utnytt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
9
jande av maskiner. Även om, sorn rimligt vöre, taxorna för maskinarbetet
härvid avpassades så, att de, utom ersättning för maskinskötarens
arbete, egentlig maskinkostnad och driftkostnader, även täckte en viss företagarrisk,
så kunde genom det bättre utnyttjandet av maskinerna kostnaden
för maskinarbetet vid denna metod nedbringas väsentligt, jämfört med örn
varje lantbrukare skulle hålla egna maskiner. Då maskinhållaren ägde och
eventuellt själv ständigt skötte maskinerna samt vore ekonomiskt beroende
av att dessa sköttes på bästa sätt, kunde maskinernas varaktighet beräknas
bliva relativt lång och reparationskostnaderna låga. För den enskilde innehavaren
av ett mindre jordbruk finge det anses fördelaktigt att på detta
sätt kunna hyra maskiner, för vilka han själv icke behövde ligga ute med
kapital och vilka han icke behövde vårda eller hysa. Penningutläggen inskränkte
sig till ersättningen för det maskinarbete av vilket han hade omedelbar
nytta. En förutsättning för att den enskilde jordbrukaren skulle hava
full nytta av detta system vore dock, att han kunde räkna med att få ifrågavarande
maskinarbete utfört vid riktig tidpunkt, d. v. s. att maskinhållaren
inom rimlig tid hunne med att betjäna dem han åtagit sig att utföra arbete
åt, samt att den ordning i vilken dessa finge sitt arbete utfört ej av maskinhållaren
avgjordes godtyckligt.
Förutsättningen för att en dylik enskild verksamhet skulle kunna upprätthållas
vore att maskinhållaren finge tillräcklig ersättning för sitt arbete och
för maskinkostnaderna. I allmänhet syntes dylika maskinhållares taxor
vara relativt låga, sannolikt i många fall alltför lågt tilltagna för att maskinernas
inköpskostnad skulle kunna amorteras på rimlig tid och maskinhållaren
få skälig lön för sitt eget arbete. Att taxorna hölles alltför låga
sammanhängde i regel med att de egentliga maskinkostnaderna uppskattades
för lågt, d. v. s. amorteringstiden beräknades för lång och underhållskostnaderna,
som normalt bleve större ju äldre maskinen bleve, uppskattades
från början för lågt. En maskinhållare syntes även behöva vid bestämmande
av taxorna räkna med en viss riskmarginal, för den händelse den årliga
användningstiden tillfälligt eller varaktigt för en viss maskin skulle bliva
mindre än den från början beräknade.
Vid de i det föregående nämnda formerna för gemensam maskinanvändning
hade, enligt vad utredningen vidare framhållit, respektive maskiner anskaffats
och ägts av en enda person. Det hade dock även sedan långt tillbaka
praktiserats, att två eller flera jordbrukare, då en maskin anskafiades
för gemensamt bruk, delade inköpskostnaderna och ägde maskinen gemensamt.
Formerna för en dylik samfälld maskinanskaffning varierade
emellertid mycket. Det enklaste fallet vore då tvenne jordbrukare gemensamt
anskaffade t. ex. en potatisupptagare, utan annat än muntlig överenskommelse
örn sättet för maskinens betalning och användning. Utöver dessa
enkla, på muntlig överenskommelse grundade sammanslutningar förekomme
mera last organiserade föreningar för anskaffande och hållande av maskiner,
vilka sammanslutningar antagit mer eller mindre utförliga stadgar
samt även i vissa fall vore inregistrerade.
Antalet dylika sammanslutningar för gemensam maskinanvändning, som
för närvarande lörekomme i Sverige, vore icke känt.
Vissa undersökningar över den gemensamma maskinanvändningen, särskilt
i mellersta Sverige, hade under åren 1931—32 utförts och reiererats i
en år 1932 av utredningens ledamot ingenjör N. Berglund till lantbruksstyrelsen
avgiven berättelse, lin annan mera utförlig undersökning över de
speciella sammanslutningarna för anskaffande av tröskverk och motorer
m. lii. till dessa hade under åren 1930/37 gemensamt utförts av jordbrukstekniska
föreningen och lantbrukshögskolans maskintekniska institution.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 217-
Den ojämförligt största delen av de något fastare organiserade sammanslutningarna
hade tillkommit för anskaffande av ambulerande tröskverk
jämte motorer och eventuellt övriga till ett tröskningsaggregat hörande maskiner.
Detta sammanhängde med att större tröskverk dels vore dyra i inköp
och dels att för dessa maskiner gemensam användning hos ett större
antal jordbrukare vore lättare att genomföra än för de flesta övriga slag
av lantbruksmaskiner. Användningstiden för tröskverken vore nämligen ej
så strängt begränsad som för exempelvis skördemaskiner, för vilka användningstiden
måste noggrant anpassas efter de olika sädesgrödornas mognadstid.
Så förekomme t. ex. tröskverksföreningar med upp till 40 medlemmar,
under det att sällan flera än 5 jordbrukare torde kunna betjänas av en vanlig
hästdragen bindare, även om jordbruken vore små.
Där kraftkällan för de av föreningarna ägda tröskverken utgjordes av traktorer,
förekomme det, att dessa mellan tröskningssäsongerna även utnyttjades
för jordbearbetning m. m. åt föreningsmedlemmar eller andra jordbrukare.
Om härvid även speciella traktorredskap anskaffades, finge föreningen
sålunda en vidare uppgift än örn denna begränsades enbart till tröskningen.
Inga principiella hinder syntes möta för att en maskinförening på
detta sätt anskaliade en relativt stor uppsättning av de maskinslag, som
överhuvud taget kunde användas gemensamt av flera jordbrukare.
Utredningen har även berört motsvarande förhållanden i andra länder
och härutinnan anfört följande.
I de länder där jordbruksförhållandena närmast överensstämde med Sveriges,
d. v. s. i de nordiska grannländerna och Tyskland, vore förhållandena
beträffande den gemensamma maskinanvändningen och erfarenheterna
därav i stort sett desamma som i Sverige. Enligt uppgifter i facklitteraturen
syntes även förhållandena beträffande den gemensamma maskinanvändningen
i flera andra länder, såsom Schweiz, Tjeckoslovakiet och
Bulgarien nära överensstämma med dem i Norden och Tyskland. Erfarenheterna^
av den gemensamma maskinanvändningen framställdes genomgående
såsom i huvudsak goda, men behovet av fastare organisation inom
verksamheten framhölles ofta.
Jämte för ändamålet bildade sammanslutningar förekomme i nämnda länder,
särskilt i fråga örn tröskverk, privata maskinhållare som utförde maskinarbete
mot ersättning. Så vore även förhållandet i Förenta Staterna,
där framför allt tröskning, men även exempelvis skärning av grönfoder för
ensilering, ofta utfördes av enskilda företagare med transportabla aggregat,
samt i England, där även jordbearbetning sedan gammalt utfördes av dylika
maskinhållare (contractors).
I vissa länder lämnade staten bidrag till inköp av maskiner, avsedda för
gemensamt bruk. I tyskland lämnades salunda bidrag för inköp av sädesi
ensningsmaskiner och maskiner för betning av utsäde. En förutsättning för
bidraget, som uppginge till 30 procent av maskinens ordinarie försäljningspris,
vöre att maskinen skulle användas gemensamt, att maskinen vore av
lämplig konstruktion och hade tillräcklig kapacitet, samt att inköpet tillstyrktes
av den officielle rådgivaren i maskinfrågor inom området. Statsbidrag
med upp till 30 procent (i genomsnitt omkring 15 procent) av maskinernas
ordinarie inköpspris (katalogpris) lämnades i Tyskland även åt kolonister
för deras första maskinuppsättning.
I Lettland avsåge statsbidraget till maskininköp i första hand sädesrensningsmaskiner.
Bidragssumman finge ej överstiga 50 procent av maskinens
inköpspris. Bidragen utlämnades och maskinernas användning kontrollera
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
11
des av lantbrukskamrarna, och de med statsbidrag inköpta maskinerna förbleve
under 5 år lantbrukskamrarnas egendom.
I Finland hade direkta åtgärder från statens sida för det mindre jordbrukets
förseende med maskiner icke förekommit, men staten hade indirekt underlättat
denna sak bl. a. genom statsbidrag till sällskapet Pellervo, som sedan
mera än 30 år tillbaka utövade propaganda, rådgivning och övervakning
i fråga om jordbrukarnas kooperativa företag, bland vilka ett relativt
stort antal maskinföreningar förekomme. Flertalet av dessa hade bildats
för inköp av tröskverk och motorer, varjämte de flesta dessutom anskaffat
även andra maskiner, såsom sädesrensningsmaskiner, transportabla sågverk,
takspånshyvlar e. d. Utom av de speciella maskinföreningarna anskaffades
även av andra lokala yrkessammanslutningar, såsom småbrukarföreningar
eller lantmannagillen, specialmaskiner för uthyrning åt medlemmarna.
Utredningen har härefter övergått till att behandla den gemensamma
maskinanvändningens förutsättningar och dess
lämpliga organisation.
Erfarenheterna hava, enligt vad utredningen framhållit, visat att vissa
icke obetydliga svårigheter stundom möta vid den gemensamma maskinanvändningen.
En av de väsentligaste svårigheterna ligger däri, att jordbrukaren
icke kan räkna med att alltid lia maskinerna tillgängliga vid den tidpunkt
som för honom skulle varit den absolut lämpligaste, och att han vid
de egna arbetenas planering och genomförande är beroende av dem som
jämte honom ha rätt att disponera maskinerna. Det kan bereda svårigheter
såväl att på förhand bestämma ordningsföljden eller tidpunkten för olika
jordbrukares användande av maskinerna som att vidtaga de ändringar i en
gång avtalade dispositioner, vilka kunna bliva en följd av växlingar i väderleken
e. d. Erfarenheten visar dock, att dessa svårigheter i regel kunna övervinnas.
Beträffande andra svårigheter, som kunna möta vid anordnandet av gemensam
maskinanvändning, har utredningen huvudsakligen pekat på följande
förhållanden.
Gemensam maskinanvändning kunde givetvis på sina håll helt omöjliggöras
genom allvarligare personliga motsättningar mellan närboende jordbrukare
eller genom en särskilt stark individualistisk inställning, varvid oberoendet
av andra värdesattes så högt, att ekonomiska hänsyn finge vika.
Dessa förhållanden syntes dock få räknas som undantag. Av de lokala betingelserna
för gemensam maskinanvändning hade avståndet mellan gårdarna
stor betydelse. Stora avstånd innebure tidskrävande transporter, som
dessutom ofta ansträngde maskinerna så att deras varaktighet minskades.
Sådana förhållanden som överhuvud taget försvårade användningen av vissa
maskiner, t. ex. starkt stenbunden mark, mycket oregelbundna fält och tättliggande
öppna diken, försvårade givetvis i än högre grad gemensam användning
av maskiner.
Fordringarna på de maskiner som anskaffades för gemensamt bruk borde
vara någorlunda likartade vid de olika jordbruk för vilka maskinerna vöre
avsedda. Örn storleken och avverkningsförmågan hos en viss maskin, t. ex.
ett tröskverk, avpassades efter behovet vid i en förening deltagande .större
jordbruk, kunde förekommande mindre jordbruk eventuellt få vidkännas
onödigt stora kostnader ävensom svårigheter vid maskinernas förflyttning
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 217-
och uppställning. Om å andra sidan maskinen valdes efter de mindre jordbrukens
behov, kunde avverkningen bliva otillräcklig för de större jordbruken.
Maskiner av sådan storlek måste dock alltid väljas, att deras avverkningsförmåga
vore tillräcklig för att samtliga delägare med säkerhet skulle
hinna betjänas under den för respektive arbeten lämpliga tiden.
För ett störningsfritt genomförande av gemensam maskinanvändning har
utredningen funnit nödvändigt, att de berörda jordbrukarnas ekonomiska
åtaganden redan från början vore fullt bestämda. Detaljerade stadgar eller
avtalshandlingar vore därför nödvändiga. Alla vid den gemensamma maskinanvändningen
uppkommande förhållanden kunde visserligen icke härigenom
regleras, men genom detaljerade bestämmelser på alla väsentliga
punkter kunde dock överraskningar i ekonomiskt hänseende eller anledningar
till tvister i stor utsträckning elimineras.
Örn lämpliga tryckta normalstadgar och avtalshandlingar förelåge, skulle
enligt utredningens mening föreningsbildningen underlättas. Inregistrering
av en maskinförening skedde även lätt och med obetydliga kostnader, örn
tryckta anmälningsformulär förelåge. Utredningen har upprättat förslag
till normalstadgar för en maskinförening, organiserad såsom inregistrerad
ekonomisk förening, ävensom förslag till avtal mellan medlemmar i en
mindre, icke inregistrerad sammanslutning för gemensam maskinanvändning.
Huru ett inköp av maskiner för gemensamt bruk lämpligast skulle finansieras
och de ekonomiska förhållandena inom en sammanslutning för gemensam
maskinanvändning lämpligast ordnas, har utredningen funnit till
stor del sammanhänga med maskinens art och värde samt med intressenternas
antal. Den enklaste och, då den läte sig genomföra, bästa formen av
maskininköpets finansiering vore att inköpssumman kontant sammanskötes,
med delar som för var och en av de i inköpet deltagande svarade mot hans
beräknade utnyttjande av maskinen.
Kontant sammanskott av hela maskinens inköpssumma syntes dock inom
det mindre jordbruket endast undantagsvis kunna förekomma annat än för
maskiner vilkas anskaffningskostnad vore låg, antingen absolut taget eller
i förhållande till deltagarnas antal. För dyrbarare maskiner, t. ex. tröskverk
med tillhörande motorer, vore det vanligt att inköpet finansierades genom
lån. Detta finge även anses vara riktigt. Örn användningen av en maskin
av ett visst antal jordbrukare ansåges vara ekonomisk, under förutsättning
att kostnaderna nedbringades genom gemensamt inköp, så borde
hellre penningar upplånas för detta ändamål än att de avstode från inköpet
eller uppsköte detsamma av brist på egna medel.
Den överenskommelse som träffades angående gemensamt inköp och utnyttjande
av maskinerna kunde, som nämnt, bestå i bildandet av en ekonomisk
förening eller endast hava formen av ett skriftligt avtal mellan intressenterna.
Föreningsformen kunde lämpligen väljas då det gällde mera dyrbara
maskiner, exempelvis tröskverk med motor och övriga tillbehör, som
komme att utnyttjas av ett relativt stort antal jordbrukare. För mindre sam
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
manslutningar syntes ett skriftligt avtal vara lämpligast. Särskilt avtal träffades
härvid bäst för varje inköpt maskin för sig, alldenstund varaktigheten
vöre olika hos olika maskiner och vissa jordbrukare eventuellt behövde hava
del i vissa maskiner men icke i andra.
Omkostnaderna för maskinernas årliga användning borde, enligt vad utredningen
vidare framhållit, lämpligast täckas genom särskilda användningsavgifter,
beräknade för timme av användningstiden eller för lämplig avverkad
enhet. Användningsavgifterna borde beräknas så höga att de normalt
täckte kostnaderna för amorteringar och räntor på för maskininköpen upptagna
lån samt för underhåll, förvaring och försäkring samt övriga med den
gemensamma maskinanvändningen förbundna kostnader.
Användningsavgifterna borde helst från början giva överskott, så att medel
kunde fonderas till mötande av kommande större utgifter för reparationer
o. d. Sedan behövliga medel fonderats, kunde uppkommande överskott
lätt fördelas bland delägarna i form av återbäring på inbetalade avgifter. I
allmänhet torde icke, där maskiner anskaffats för upplånade medel, så stor
fondbildning kunna äga rum under en maskins totala användningstid, att
maskinen då den vore förbrukad kunde ersättas med en ny enbart med
hjälp av fonderade medel. Detta skulle nämligen förutsätta att avgifterna
hölles så höga under den första maskinens användningstid att anskaffningskostnaderna
för två maskiner täcktes. Förening borde dock, då en maskin
vore färdig att bytas ut, hava innestående medel, minst svarande mot de
vid maskininköpet gjorda kontanta insatserna.
Förenings löpande angelägenheter och förvaltningen av dess ekonomi har
utredningen ansett böra handhavas av en utsedd föreståndare eller beträffande
större föreningar av en styrelse, vars ordförande i fråga om löpande ärenden
fungerade som föreståndare.
Utredningen har slutligen framhållit att, då på här nämnt sätt delägarnas
åtaganden och rättigheter reglerats samt riktlinjer för föreningens skötsel
angivits genom stadgar, avtal och ordningsföreskrifter, de ekonomiska risker,
som den enskilde delägaren i en maskinsammanslutning löpte, i regel skulle
bliva små. Där dessutom de förutnämnda lokala förutsättningarna för gemensam
maskinanvändning förelage, borde denna ha stora förutsättningai
att fylla sitt ändamål, nämligen att förbilliga maskinanvändningen och därigenom
underlätta en ökad mekanisering inom det mindre jordbruket.
Under hänvisning till det i det föregående anförda bär utredningen sammanfattningsvis
understrukit, att en väl organiserad gemensam maskinanvändning
kunde förväntas avsevärt nedbringa maskinkostnaderna i det
mindre jordbruket och härigenom underlätta en fortgående mekanisering
inom detta. Med hänsyn till att det ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter
syntes vara i hög grad önskvärt, att det mindre jordbruket i större
omfattning komme i åtnjutande av den förbättring i produktionsbetingelser
och arbetsförhållanden, som genom en ändamålsenlig mekanisering kunde
åstadkommas, syntes en ökad gemensam maskinanvändning inom det mindre
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
jordbruket även böra befrämjas och underlättas genom direkta åtgärder
från statsmakternas sida.
Utredningen har uttalat som sin uppfattning, att för befrämjande av en
ändamålsenlig utveckling på det berörda området erfordras såväl ökad upplysning
örn den gemensamma maskinanvändningens fördelar och förutsättningar
som underlättande av anskaffningen av erforderligt kapital för inköp
av maskiner.
Upplysningsverksamhet m. m.
Utredningen har ansett hittills vunna erfarenheter giva vid handen, att det
mindre jordbruket vöre i stort behov av rådgivande verksamhet såväl vid
val av maskiner som vid organiserandet av den gemensamma maskinanvändningen.
Med utgångspunkt härifrån har utredningen förordat, att
upplysningsverksamhet på ifrågavarande område anordnas.
Denna verksamhet borde enligt utredningens mening i första rummet
omhänderhavas av hushållningssällskapen.
Utredningen har hänvisat till att hushållningssällskapen i många fall redan
tidigare i viss mindre omfattning bedrivit dylik verksamhet. Då jordbruket
nu kommit in i ett skede av allt starkare mekanisering och denna vore önskvärd
även i det mindre jordbruket, där dess ändamålsenliga genomförande
dock beredde större svårigheter än i det större, syntes det angeläget att den
nämnda rådgivande verksamheten betydligt utvidgades. Även den i det följande
av utredningen föreslagna statliga låneverksamheten för maskinanskaffning
till det mindre jordbruket syntes böra förmedlas genom hushållningssällskapen,
varvid dessa bland annat skulle hava att pröva lämpligheten
av den maskinanskaffning för vilken lån söktes. Såväl genom det allmänna
behovet av rådgivning i mekaniseringsfrågor som på grund av den
föreslagna låneförmedlingen komme såväl arbetsuppgifterna som kraven på
sakkunskap i mekaniseringsfrågor att ökas för de tjänstemän inom hushållningssällskapen,
som skulle handhava denna verksamhet.
Dessa ökade arbetsuppgifter kunde för hushållningssällskapen medföra
behov av ökad personal. Då bland annat verksamhetens omfattning ännu
ej kunde tillräckligt säkert bedömas, ansåge sig dock utredningen icke böra
ingå på frågan om formerna för denna personalökning eller härför behövliga
anslag. Det syntes ankomma på hushållningssällskapen att göra erforderliga
framställningar härom, sedan nödig erfarenhet vunnits. Utredningen
föresloge dock, att viss i det följande närmare angiven ersättning utginge
tiil sällskapen för arbetet med låneförmedlingen.
Utredningen har förutsatt, att i första hand hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter
med biträde av sällskapens vandringsrättare komme att
handhava här berörda rådgivande verksamhet. Denna krävde speciella kunskaper
i maskinfrågor, och ifrågavarande tjänstemän borde därför erhålla
viss kompletterande utbildning för uppgiften. Detta syntes böra ske genom
anordnandet av särskilda kurser i maskinlära för konsulenter
och vandringsrättare. En sådan kurs borde anordnas för konsulenter
och tre kurser för vandringsrättare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
15
Efter att ha lämnat en översikt av vilka ämnen som borde behandlas
vid dessa kurser har utredningen såsom ett allmänt önskemål framhållit, att
kurserna borde så organiseras och förberedas, att den egentliga undervisningstiden
icke behövde upptagas av föreläsningar över ämnenas mera elementära
delar utan riklig tid kunde anslås till demonstrationer och övningar.
En dylik effektiv undervisning förutsatte att kompendier förelåge utarbetade
över de ämnen, som icke redan funnes behandlade i tryck. Det förutsattes
också, aft tiden för kurserna bleve tillräcklig för att deltagarna skulle få tid
att ingående studera de behandlade ämnena. Kurstiden borde för konsulenter
utgöra tre veckor och för vandringsrättare två veckor.
Anordnandet av ifrågavarande kurser skulle enligt utredningens beräkning
föranleda följande kostnader:
Konsulentkursen.
Omkostnader för kursen (föreläsare, kompendier m. m.) . . kronor 5,560
Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 1,040
Traklamentsersättningar åt deltagarna ........... »_4,576
Summa kronor 11,176.
Kurserna för vandringsrättare.
Omkostnader för en kurs .............................. kronor 3,000
Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 625
Traktamentsersättningar åt deltagarna .................. 8_2,800
Summa för en kurs kronor 6,425.
Summa för tre kurser kronor 19,275.
Till täckande av de sammanlagda kostnaderna för en kurs för konsulenter
och tre kurser för vandringsrättare bär utredningen föreslagit anvisandet av
ett belopp av 30,700 kronor, därav för budgetåret 1938,1939 17,700 kronor.
Enligt vad utredningen framhållit skulle den efter hand ökade maskinanvändningen
inom jordbruket även medföra fordringar på speciella kunskaper
hos dem som direkt skulle handhava maskinerna, örn dessa skulle
fungera störningsfritt och i övrigt ekonomiskt. Anordnandet av maskinskötarekui''er,
vid vilka maskinernas handhavande, justering, reparation och
underhåll i övrigt behandlades i detalj av kunniga instruktörer, vore därför
synnerligen önskvärt. Det förelåge onekligen även ett stort behov av specialutbildning
för på landsbygden verksamma smeder i syfte att göra dem mera
förtrogna med lantbruksmaskinernas ändamålsenliga reparation. Utredningen
hade emellertid ansett, att uppgörandet av förslag örn anordnandet av dylika
kurser läge utanför det erhållna utredningsuppdraget.
Utredningen har även föreslagit, att ett anslag anvisas till jordbrukstekniska
föreningen för undersökningar rörande gemensam maskinanvändning.
Utredningen har härvid erinrat örn att i betänkandet
relaterats vissa erfarenheter från maskinanvändningen i det mindre jordbruket
samt hänvisats till en av nämnda förening och lantbrukshögskolans
maskintekniska institution verkställd undersökning över tröskföreningar. Insamlandet
av dylika erfarenheter och verkställandet av sådana undersök
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ningai syntes vara av stor betydelse för den gemensamma maskinanvändningens
utveckling. Utredningen ansåge det därför angeläget, att dessa undersökningar
fortsattes. Under det närmaste året syntes den gemensamma
användningen av traktorer och självbindare böra göras till föremål för särskild
undersökning. Till bestridande av kostnaderna härför syntes erfordras
ett anslag av 4,000 kronor till jordbrukstekniska föreningen, som lämpligen
borde handhava denna undersökningsverksamhet.
Resultatet av den gemensamma maskinanvändningen vore enligt utredningens
mening mycket beroende av det sätt på vilket densamma organiserades
och i fortsättningen sköttes. Till ledning för dem, som planerade nybildning
eller ombildning av maskinförening eller startandet av maskinhållarverksamhet,
borde därför utarbetas en broschyr, som innehölle
allmänna synpunkter på gemensam maskinanvändning, förslag till stadgar,
avtal och ordningsföreskrifter för maskinföreningar och maskinbolag, maskinhållarverksamhetens
ordnande, exempel på kostnadsberäkningar för
bestämmande av taxor för maskinellt arbete m. m. Den borde också innehålla
redogörelse för de statliga åtgärder som kunde komma att vidtagas för befrämjandet
av en ändamålsenlig maskinanvändning inom det mindre jordbruket.
En dylik broschyr kunde även bliva av stort värde för redan existerande
maskinföreningar och maskinhållarverksamhet. Utarbetandet av
broschyren syntes böra anförtros jordbrukstekniska föreningen, medan spridningen
av densamma huvudsakligen borde ske genom hushållningssällskapen
i samband med dessas upplysningsverksamhet. För att broschyren, med en
storlek av förslagsvis 60 sidor, skulle få stor spridning syntes den böra säljas
till ett lågt pris. Detta torde emellertid förutsätta att bidrag lämnades
till dess utarbetande och tryckning. Utredningen föresloge därför, att statsbidrag
för detta ändamål lämnades jordbrukstekniska föreningen till ett
belopp av 3,000 kronor.
Utredningen har slutligen ansett det vara av vikt, att godkända normalstadgar,
avtalsformulär samt lämpliga hokföringsformulär funnes att tillgå.
Utgivandet av sådana stadgar och formulär syntes kunna ske genom jordbrukstekniska
föreningen. Något anslag för tryckning av desamma syntes
ej erforderligt, enär de torde böra betalas med ett pris som täckte kostnaderna.
Låneverksamhet.
Även om en utvidgad upplysning om den gemensamma maskinanvändningens
fördelar och lämpligaste organisation kunde förväntas medföra ett ökat
intresse för densamma, skulle likväl, enligt vad utredningen framhållit, ett
hinder för en mera omfattande utveckling på området ligga i de mindre jordbrukarnas
i regel starkt begränsade möjligheter att själva finansiera maskininköpen.
Skulle den gemensamma maskinanvändningen i mera betydande
utsträckning komma det mindre jordbruket till godo, syntes det därför vara
nödvändigt, att staten genom direkta åtgärder underlättade ifrågavarande
maskinanskaffning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
17
Med utgångspunkt härifrån har utredningen föreslagit upprättandet av en
särskild statens lånefond för underlättande av gemensam maskinanvändning
vid mindre jordbruk.
Beträffande förutsättningarna för erhållande av lån från
fonden har utredningen anfört följande.
Lån ur denna fond syntes böra beviljas sådana sammanslutningar för gemensam
maskinanskaffning, vilka huvudsakligen bestode av mindre jordbrukare.
Gränsen för mindre jordbruk torde böra sättas vid en åkerareal
per brukningsdel av högst 15 hektar.
Gemensam maskinanvändning kunde visserligen i fråga örn många maskinslag
med fördel tillämpas även vid jordbruk med långt större åkerareal
än 15 hektar. En a vse värdare utvidgning av lånerätten utöver den nämnda
storleken per brukningsdel syntes emellertid komma att ställa allt för stora
anspråk på statens låneverksamhet. Det kunde i detta sammanhang anföras,
att den sammanlagda åkerarealen vid brukningsdelar med högst 15
hektar åker utgjorde över 40 procent av landets totala åkerareal. Utsträcktes
lånerätten exempelvis till brukningsdelar med 30 hektar komme den sålunda
låneberättigade arealen att uppgå till nära 70 procent av den totala åkerarealen
inom landet. Då behovet av hjälp onekligen torde vara störst vid
de mindre brukningsdelarna, syntes det utredningen också vara riktigast, att
dessa bereddes en mera effektiv hjälp än vad som eventuellt skulle bli fallet,
om gränsen för lånerätten höjdes utöver 15 hektar.
Bildandet av här avsedda sammanslutningar torde i många fall underlättas
genom att även ett eller annat inom området liggande jordbruk med över
15 hektar åker kunde vinna medlemskap. Den sammanlagda arealen avbrukningsdelar
med över 15 hektar åker borde dock ej få överstiga 25 procent
av den på föreningen belöpande totala åkerarealen.
För att här avsedda sammanslutningar skulle vara berättigade att erhålla
lån borde dessutom krävas, att sammanslutningarna antingen hade uppgjort
avtal angående den gemensamma maskinanvändningen enligt av lantbruksstyrelsen
godkänt formulär eller ock att sammanslutningarna vore organiserade
som ekonomiska föreningar u. p. a. enligt av lantbruksstyrelsen likaledes
godkända normalstadgar. I båda fallen syntes lämpligheten av den
maskinanskaffning, för vars finansiering lån söktes, böra prövas av vederbörande
hushållningssällskap innan lån beviljades.
Sammanslutningarna borde få ikläda sig skyldighet att föra räkenskaper
enligt av lantbruksstyrelsen godkända formulär samt ävenledes att enligt
av förutnämnda styrelse fastställt formulär till hushållningssällskapet insända
berättelse över verksamheten under första året efter låns erhållande
samt för följande år i den mån vederbörande hushållningssällskap påfordrade
dylik berättelses insändande.
Såsom förut anförts kunde gemensam maskinanvändning till det mindre
jordbrukets tjänst även organiseras så, att en enskild person inköpte maskiner
och mot lämpliga avgifter tillhandahölle dessa åt mindre jordbrukare
inom sitt verksamhetsområde. Utredningen vore av den uppfattningen att
maskinhållaresystemet, när det handhades av lämpliga personer, vore förenat
nied så stora fördelar, att en ytterligare utveckling av denna verksamhet
vore i hög grad önsklig och även borde befrämjas genom den .statliga
låneverksamheten på ifrågavarande område. Ett hinder för en snabbare utveckling
av maskinhållaresystemet syntes nämligen ofta vara, att de för verksamhetens
bedrivande lämpliga personerna ute i bygderna saknade medel
för den erforderliga maskinanskaffningen.
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. I saini. Nr 217. "
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Utredningen ville därför föreslå, att lån ur ovannämnda fond finge beviljas
även åt maskinhållare, som anskaffade och tillhandahölle för gemensam
användning i det mindre jordbruket lämpliga maskiner, under förutsättning
att vederbörande hushållningssällskap efter närmare prövning funnit
sökanden inneha de personliga kvalifikationer, som kunde anses erforderliga
för ett framgångsrikt handhavande av dylik verksamhet. Såsom villkor
för beviljandet av lån till maskinhållare horde även krävas, att de för
lånesumman inköpta maskinerna i huvudsak komme till användning å brukningsdelar
med en åkerareal av högst 15 hektar. Liksom beträffande maskinföreningarna
torde emellertid för låns beviljande ej böra krävas, att
maskinernas användning uteslutande begränsades till mindre jordbruk. Det
borde ankomma på vederbörande hushållningssällskap att förvissa sig om,
att de för lånet inköpta maskinerna i den önskvärda omfattningen komme
att utnyttjas till det mindre jordbrukets tjänst. I samband härmed borde
också till maskinhållare beviljat lån kunna helt eller delvis uppsägas till
omedelbar inbetalning, örn hushållningssällskapet funne att det med lånets
beviljande avsedda ändamålet att tjäna det mindre jordbrukets behov icke
i den förutsatta omfattningen blivit tillgodosedd. I anslutning till vad här
anförts syntes låneansökan från maskinhållare böra åtföljas av en överenskommelse
mellan denne och ett nödigt antal mindre jordbrukare inom verksamhetsområdet
angående ifrågavarande maskiners användning vid dessas
jordbruk. Maskinhållaren borde dessutom vara skyldig att omedelbart inbetala
erhållet lån, örn vid maskinernas uthyrning tillämpades taxor, som
av vederbörande hushållningssällskap befunnes oskäliga.
Enskild maskinhållare borde i likhet med vad som förut sagts angående
maskinföreningarna åläggas skyldighet att föra räkenskaper över verksamheten
enligt fastställt formulär samt till vederbörande hushållningssällskap
inlämna berättelse över verksamheten under såväl det första året sedan lån
erhållits som vid påfordran under följande år.
I fråga örn återbetalningsvillkoren för utlämnade lån har utredningen
anfört:
Även örn varaktigheten, i år räknat, normalt vore ganska olika för olika
maskinslag syntes av praktiska skäl samma amorteringstid höra tillämpas
för alla här avsedda lån, oberoende av det maskinslag för vars inköp lånet
erhölles. Amorteringstiden horde ej vara längre än att lånet vore inbetalat
före den tid, då även sådana maskiner som hade kort varaktighet, i år räknat,
t. ex. traktorer, normalt vore utslitna. Å andra sidan vore det önskvärt
att amorteringstiden för maskiner med större varaktighet ej sattes så kort att
användningsavgifterna så länge amorteringen påginge bleve onormalt höga.
En amorteringstid av tio år syntes ur här anförda synpunkter, och i betraktande
av den normalt goda hållbarheten hos flertalet av de maskiner, som
numera tillverkades, vara försvarlig.
Amorteringen av lånen syntes böra ske med ett högre procenttal under
de första åren och med ett lägre procenttal under följande år, enär kostnaderna
för reparationer och underhåll under normala förhållanden vore lägst,
så länge maskinerna vore relativt nya men stege med ökad ålder hos dessa.
Utredningen har därför föreslagit, att erhållet lån skall amorteras med 15
procent av hela lånebeloppet vid slutet av första, andra och tredje året efter
lånets lyftande, med 10 procent vid slutet av fjärde, femte, sjätte och sjunde
året samt med 5 procent vid slutet av följande år intill dess att lånet är inbetalat.
Enligt denna amorteringsplan skulle lånet sålunda vara i sin helhet inbetalat
på tio år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
19
Emellertid har utredningen, försåvitt det av statsfinansiella skäl ansåges
lämpligt, funnit det synnerligen önskvärt, att, om amorteringar och ränteinbetalningar
ordentligt influtit samt låntagaren även i övrigt på ett tillfredsställande
sätt fullgjort honom enligt låneavtalet påvilande skyldigheter, ett
efterskänkande av viss del av återbetalningen kunde medgivas, så att
erhållet lån skulle anses vara tillfullo guldet, sedan förslagsvis 85 eller 90
procent av det erhållna lånet inbetalats, vilket enligt förestående amorteringsplan
inträffade vid slutet av sjunde respektive åttonde året. Ett dylikt
efterskänkande av de sista årens amorteringar syntes vara ägnat att i hög
grad befrämja en ordentlig skötsel av verksamheten samt även avsevärt befrämja
en utvidgning av den gemensamma maskinanvändningen i det mindre
jordbruket.
Med avseende å räntevillkoren för lån har utredningen föreslagit,
att de skola vara räntefria under de första tre åren och efter det tredje
året från lånets lyftande förräntas efter samma räntefot som den för lån
ur statens sekundärlånefond för jordbrukare vid varje särskild period tilllämpade.
Vad angår lånebeloppens storlek har utredningen, såväl när det
gäller föreningar som enskilda maskinhållare, ansett lånen böra begränsas
till högst 80 procent av inköpskostnaden för de anskaffade maskinerna. Lånesökanden
borde sålunda, enligt vad utredningen framhållit, själv kunna
omedelbart betala 20 procent av det för maskinanskaffningen erforderliga
beloppet.
Lån till såväl föreningar som maskinhållare borde enligt utredningens
mening lämnas endast för den första anskaffningen av viss maskin (nyuppsättning)
och icke då maskin, för vars anskaffning lån tidigare erhållits, utbyttes
mot en ny av samma slag.
I fråga om säkerheten för lånen har utredningen uttalat sig för
att låntagare holde ställa sådan borgen, som av vederbörande låneförmedlare
kunde anses vara fullt betryggande.
Förmedlingen av ifrågavarande lån borde såsom utredningen
förut anfört omhänderhavas av hushållningssällskapen, vilka även
borde lia att pröva vederbörande lånesökandes kvalifikationer samt genom
sina tjänstemän stå de mindre jordbrukarna till tjänst med råd och
anvisningar angående det lämpligaste organiserandet av gemensam maskinanvändning
ävensom lämna upplysningar angående maskinval och maskininköp.
Såsom ersättning till hushållningssällskapen
för förmedlingen av lånen och den i samband därmed stående rådgivande
verksamheten borde utgå för varje förmedlat lån organisationsbidrag (engångsersättning),
motsvarande 1 procent av lånebeloppet, samt årligen i förvaltningsbidrag
0.3 procent å utestående lånesumma.
Beträffande behovet av anslag till den ifrågasatta fonden
hat utredningen anfört:
Med den förut föreslagna begränsningen av lånerätten till i huvudsak
brukningsdelar med högst 15 hektar åker kunde man uppskatta den total
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
areal, för vilken lån överhuvud taget skulle kunna komma i fråga till omkring
2 miljoner hektar åker. Av flera anledningar vore det dock icke att
förvänta, att gemensam maskinanvändning å hela denna areal kunde genomföras.
Utredningen hade sökt uppskatta dels den sammanlagda arealen av de
jordbruk, för vilka låneverksamheten kunde förväntas tagas i anspråk, dels
behovet av kapital för anskaffning av gemensamma maskiner å ifrågavarande
areal och hade därvid kommit till det resultatet, att de totala kostnaderna
för maskinanskaffning torde kunna uppskattas till högst 40 milj. kronor.
Med en lånerätt uppgående till högst 80 procent av maskinernas anskaffningskostnad
skulle det erforderliga lånebehovet sålunda uppgå till
högst 32 milj. kronor.
I vad mån det här uppskattade lånebehovet av 32 milj. kronor kunde komma
att tagas i anspråk under de närmaste åren vöre givetvis vanskligt att
bedöma. I avsevärd grad syntes detta komma att sammanhänga med dels
huru förmånligt lånevillkoren utformades, dels huru effektivt upplysningsverksamheten
på området bedreves samt slutligen och ej minst med de mindre
jordbrukarnas uppfattning om fördelarna av en ökad gemensam maskinanvändning.
I varje fall syntes man icke kunna förvänta, att redan under
det första året av denna låneverksamhet gemensam maskinanvändning hunne
att organiseras och genomföras i mera än ganska begränsad omfattning.
Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit att den statliga lånefonden
för ändamålet gives en omfattning av 2 milj. kronor för budgetåret 1938/1939
samt att fonden sedermera år efter år tillföres de ytterligare medel, som den
efter hand vunna erfarenheten kan visa vara erforderliga för låneverksamhetens
fortsatta uppehållande.
Utredningen har slutligen gjort vissa alternativa beräkningar av de kostnader,
som ifrågavarande låneverksamhet skulle medföra för statsverket.
Yttrandena över utredningens förslag.
Allmänna synpunkter.
I de yttranden, som avgivits med anledning av utredningens betänkande,
ha i allmänhet inga erinringar framställts mot vad utredningen anfört i
fråga örn önskvärdheten av att åtgärder vidtagas för befrämjande av gemensam
maskinanvändning inom det mindre jordbruket.
Lantbruksstyrelsen har bland annat yttrat följande:
Styrelsen funne vad utredningen anfört rörande det mindre jordbrukets
svårigheter att tillgodogöra sig nutida arbetsbesparande maskiner riktigt och
övertygande. Styrelsen delade utredningens uppfattning angående önskvärdheten
av att från det allmännas sida åtgärder vidtoges i syfte att så vitt möjligt
underlätta det mindre jordbrukets utnyttjande av dylika hjälpmedel
genom samarbete i en eller annan form. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock
icke kunna underlåta att i detta sammanhang framhålla, att utredningen
syntes hava i viss mån överskattat möjligheten att med stöd av det allmänna
i större omfattning genomföra ett på samarbete grundat allmänt utnyttjande
av de maskinella hjälpmedlen inom det mindre jordbruket. För jordbrukets
ekonomi spelade visserligen arbetskostnaderna en viktig roll, men av ännu
större betydelse vore att alla arbeten kunde utföras i rätt tid, ty örn så ej
Kungl. Majda proposition nr 217-
21
skedde, kunde skörden äventyras. Med de ogynnsamma väderleksförhållanden,
som ofta vore rådande såväl under skördetid som såningstid, skulle det
antagligen komma att visa sig mycket svårt att i större omfattning genomföra
ett gemensamt bruk av härvid erforderliga maskiner. För alt under sådana
förhållanden säkerställa jordbruksarbetets behöriga utförande, komme
förtänksamma jordbrukare att anse sig böra vara rustade att utföra arbetet
jämväl utan maskinella hjälpmedel, och då kunde delaktigheten i och det
ekonomiska ansvaret för de gemensamma maskinerna lätt bliva en tyngande
börda i stället för en ekonomisk lättnad. Annorlunda ställde sig saken
ifråga om arbeten, vilkas utförande vore mindre beroende av tid och väderlek,
såsom tröskning, skördens rengöring, sågning av virke m. m. På dessa
områden hade, som av utredningen framginge, utan det allmännas medverkan
ett jämförelsevis omfattande samarbete redan kommit i gång. Att detta
samarbete underlättades och utvecklades vore givetvis i hög grad önskvärt.
Beträffande den nuvarande förekomsten av gemensam maskinanvändning
samt betingelserna för denna har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott bland annat framhållit följande:
I detta län gåve erfarenheterna vid banden, att möjligheter i viss utsträckning
förefunnes för gemensamt bruk av maskiner. I länet förekomme dylik
främst i fråga om tröskverk nied mycket gott resultat, men även gemensam
användning av maskiner för spannmålsrensning och frönötning samt kalksprutor
förekomme. Flera av hushållningssällskapets underavdelningar hade
sålunda inköpt rensningsmaskiner och kalksprutor, varvid beträffande
de senare hushållningssällskapet genom förmedling av inköpen lyckats väsentligt
nedbringa inköpspriset. Att den gemensamma användningen av maskiner
inom jordbruket ofta mötte stora svårigheter kunde emellertid icke
förnekas. De maskiner, som förutom de nyss nämnda i första hand syntes
kunna komma i fråga, vore vedsågar och traktorer med därtill kopplade redskap
och maskiner. Beträffande traktorn borde dock icke förbises de betydande
svårigheter, som gemensam användning innebure exempelvis vid vårbearbetningen,
då många önskade använda traktorn samtidigt, samt den betydande
begränsning och fördyring av traktordrift, som de små och oregelbundna
skiftena förorsakade. Oaktat de svårigheter, som sålunda förefunnes,
syntes dock en utveckling av den gemensamma maskinanvändningen
önskvärd samt att statsmakterna genom särskilda åtgärder främjade denna
utveckling och ledde densamma i den riktning som ur ekonomisk synpunkt
kunde anses försvarlig.
De förvaltningsutskott, som ställt sig mest tveksamma i fråga om nyttan
av gemensam maskinanvändning, lia varit Kalmar läns södra, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Enligt vad Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört,
vore det mindre jordbrukets behov av träskor redan nu tillgodosett på
ett naturligt sätt genom befintliga, vanligen av de medelstora och större jordbruken
anskaffade träskor. Ett naturligt utbyte av tjänster förekomme härvidlag,
i det att det mindre jordbrukets arbetare som motprestation för tröskningens
utförande tillhandahölle arbetskraft åt det större jordbruket. Det
mindre jordbruket, som inom sällskapets område mest förekomme i skogsbygden,
kunde på grund av åkerjordens beskaffenhet därstädes icke använda
traktorer. I avseende å såningsmaskincr och maskiner för jordens brukning
syntes anskaffning för gemensamt behov vara möjlig i en omfattning som
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vöre större än i fråga om traktorer. Samma torde vara förhållandet med
självbindare. Man finge emellertid icke heller här överskatta betydelsen av
den föreslagna anordningen.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat
konstaterat, att en ökad maskinanvändning vid det mindre jordbruket
vore till fördel i många fall. Denna maskinanvändning gällde närmast
de mindre maskinerna, sådana som radsåningsmaskiner, potatisupptagare,
skördemaskiner m. m. Förhållandena i de södra och mellersta delarna av
landet medgåve dock bättre gemensamma inköp än i Norrland. Där ställde
det sig annorlunda. På grund av den relativt korta växtperioden hände det
ofta, att många jordbrukare, för att få ut utsädet så tidigt som möjligt, skulle
vilja använda samma radsåningsmaskin t. ex. samma dag. Vid dylika situationer
kunde förvecklingar lätt uppkomma. Samma förhållande gällde vid
potatisupptagningen. — Flertalet av de norrländska småbruken vöre icke
självförsörjande, utan innehavarna vore delvis hänvisade till sin utkomst
av arbetsförtjänster, framför allt körslor i skogarna. Härvid behövdes då
flera hästar, än som vore nödvändiga för jordbruket. Där detta vore förhållandet,
kunde man icke gärna övergå till motordrift. Ägolotterna vöre
icke alltid sådana, att bearbetning med motorredskap vore möjlig eller att
någon större tidsvinst därmed vunnes. De maskiner, som bäst lämpade sig
för gemensamt bruk, vore tröskverk. Sådana föreningar funnes nu, även
örn de icke vore inregistrerade som ekonomiska föreningar. Andra sammanslutningar
för inköp av maskiner vore sågverksföreningar samt föreningar
för inköp av höpressningsmaskiner o. s. v.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat
till att den gemensamma maskinanvändningen inom det mindre jordbruket
redan ordnats i rätt stor utsträckning genom enskilt initiativ. Med hänsyn
till jordbrukens ringa areal åker såväl som till täckdikningens ringa omfattning
måste ifrågasättas, huruvida det vore ekonomiskt försvarligt att
stimulera till snabbare utökning av maskinbeståndet, än som skedde om
fullt ekonomiska synpunkter finge råda.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att för övre Norrlands vidkommande förhållandena ställde sig helt annorlunda
än för övriga delar av landet. Då inom Norrbotten minst 75 procent
av all odlad jord utgjordes av vallar framginge, att behovet av maskiner
för sädesodlingen här vore avsevärt mindre än i de områden av landet,
där endast 30 å 40 procent av den odlade arealen vore vallbärande.
Otvivelaktigt syntes traktoranvändningen få ökad betydelse för Norrbotten,
huvudsakligen för en forcerad nyodling av jord. Däremot syntes traktoranvändning
för den egentliga jordbearbetningen i de flesta fall vara av mindre
betydelse, utom för plöjning av äldre vallar. Jordbruket vore i regel förenat
med skogsbruk, ävenså bedreves körslor i skogarna, och även jämförelsevis
små jordbruk vore därför nödsakade att hålla dragare. Dessa borde ju
i så fall utnyttjas.
Av ett par andra hushållningssällskap har framhållits, att en gemensam
maskinanvändning kan möta svårigheter, där jordbruken äro alltför små
eller hava åkerjorden splittrad i små, oregelbundna, steniga och kuperade
fält eller där bebyggelsen är mycket gles.
Lantbruksakademien har bland annat anfört följande:
Enligt akademiens uppfattning vore det synnerligen eftersträvansvärt, att
det mindre jordbruket bleve i ökad utsträckning delaktigt av de fördelar,
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
som kunde stå att vinna genom anlitande av maskinella hjälpmedel inom
jordbruksdriften. Vid sidan av fördelar i socialt hänseende borde en ändamålsenligt
genomförd mekanisering inom det mindre jordbruket kunna vara
ägnad att även i ekonomiskt hänseende stärka detta jordbruk.
Emellertid finge de ekonomiska fördelarna för det mindre jordbruket av
ökad maskinanvändning icke överskattas. I regel vore det därvid fråga örn
familjejordbruk, vid vilka anlitande av främmande arbetskraft vöre mycket
sparsamt förekommande. En ökad användning av maskinella hjälpmedel
kunde i sådana fall icke beräknas nämnvärt minska jordbrukets arbetskostnader.
Icke heller syntes behovet av dragare i allmänhet komma att för
småbrukets del avsevärt påverkas av en utökad mekanisering. Å andra sidan
kunde en ökad maskinanvändning icke genomföras vid det mindre jordbruket
utan särskilda kostnader. Därest frågan om mekaniseringen inom det
mindre jordbruket skulle bedömas ur strängt ekonomiska synpunkter, syntes
det därför vara att räkna med, att den ökade maskinanvändningen i
många fall icke konnne att medföra någon besparing i driften. Ur denna
synpunkt syntes det vara motiverat, att propagandaverksamhet för ökad
maskinanvändning inom det mindre jordbruket bedreves med viss försiktighet.
Allt efter som de sociala synpunkterna på denna fråga skötes i förgrunden,
ändrades givetvis förutsättningarna för åtgärder på detta område.
Men därav följde samtidigt, att ökade krav måste ställas på ekonomisk medverkan
från statsmakternas sida.
Akademien saknade i föreliggande betänkande utredning örn vilka maskiner
och redskap som lämpligen synts i första hand kunna komma i fråga
för gemensam användning. En sådan utredning syntes hava varit önskvärd
bland annat ur den synpunkten, att ett kommande organisationsarbete på
ifrågavarande område säkerligen skulle i hög grad underlättas, därest åtminstone
till en början arbetet kunde koncentreras på ett mindre antal särskilt
betydelsefulla maskiner.
Beträffande formerna för den föreslagna gemensamheten i fråga om maskinanvändning
har i flertalet yttranden företräde givits åt det s. k. maskinhållaresystemet.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att ekonomiska föreningar kunde komma
till avsedd nytta endast i fråga örn maskiner, vilka användes för arbeten,
som vore mindre beroende av tid och väderlek, såsom tröskning, sågning
m. m. Ett utnyttjande av denna form för tillgodoseende av behovet utav
maskiner för brukning, sådd och skörd syntes vanskligt, då enighet örn i
vilken tur maskinerna skulle få användas svårligen torde kunna nås. På ett
ändamålsenligare sätt syntes ifrågavarande syfte kunna uppnås, örn ett fåtal,
varandra närboende jordbrukare gemensamt inköpte maskiner. Här
mötte kanske de största svårigheterna i att så utnyttja maskinerna, att deras
amortering och förräntning icke konnne att bliva alltför betungande. Härtill
komme risken för att maskinernas underhåll och vård försummades. De
minsta svårigheterna i förenämnda avseende syntes möta, örn enskild maskinhållare
ställde maskin till förfogande mot skälig ersättning, önskvärt
linde varit, alt utredningen något närmare utarbetat grunderna för en sådan
verksamhet. En förutsättning för en rationell lösning av frågan vore emellertid
enligt lantbruksstyrelsen förmenande, att skäligheten av de avgifter,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
som skulle tillämpas, på förhand prövades av vederbörande hushållningssällskaps
representanter och vunne deras godkännande.
I ett par yttranden har framhållits såsom lämpligt, att även där maskin
äges av förening eller bolag, vården av densamma handhaves av särskild
maskinskötare.
Såsom en väg till främjande av ökad maskinanvändning — vid sidan av åtgärder
för gemensam maskinanvändning — har lantbruksakademien pekat
pa möjligheterna att konstruera särskilda, mindre maskintyper, direkt anpassade
efter småjordbrukets behov. Enligt akademiens mening utgjorde
även detta ett mycket viktigt, örn också svårlöst problem. I vissa främmande
länder hade frågan om speciella maskintyper för det mindre jordbruket
börjat tilldraga sig en icke ringa uppmärksamhet, och det syntes önskvärt,
att frågan vunne beaktande även i vårt land.
Liknande synpunkter lia framhållits av styrelsen för jordbrukstekniska
föreningen.
I ett par andra yttranden har uttalats önskvärdheten av en sänkning av
priserna å jordbruksmaskiner. Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hållit före, att i någon mån en prisnedsättning
syntes följa redan därigenom att köparna genom statens mellankomst kunde
undvika nuvarande avbetalningssystem eller långa krediter och därigenom
bringa ned priserna men att det därutöver syntes vara möjligt att för de
stora inköp, som skulle bliva en följd av statsunderstödet, betinga nedsättningar
i priserna. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett ej obetydligt vara att vinna genom en rationalisering av
maskinförsäljningen, varvid medverkan av jordbrukets ekonomiska organisationer
syntes ligga nära till hands. Sådan medverkan hade också redan i
viss utsträckning lämnats, exempelvis av svenska mejeriernas riksförening.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, såsom
ledan nämnts, meddelat att sällskapet genom förmedling av inköp av
vissa maskiner lyckats väsentligt nedbringa priset å dessa.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har fäst uppmärksamheten på att
det ofta vore förenat med betydande svårigheter att anskaffa reservdelar till
jordbruksmaskiner, i synnerhet då det gällde äldre typer, samt att reservdelarna
i allmänhet ställde sig mycket dyra. Det hade därför från lantbrukarehåll
uttalats såsom ett önskemål, att åtgärder måtte vidtagas för avhjälpande
av dessa olägenheter och sa att vuss kontroll erhölles över prissättningen
å reservdelarna.
Upplysningsverksamhet m. m.
Utredningens förslag, att hushållningssällskapen skola bedriva upplysningsverksamhet
rörande gemensam maskinanvändning och att särskilda
kurser i maskinlära skola anordnas för att göra hushållningssällskapens
konsulenter och vandringsrättare skickade att handhava sådan
verksamhet, har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta
avgivna yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
25
Statskontoret har allenast framställt erinringar i fråga örn förslaget om
traktamentsersättning åt kursdeltagarna under utbildningstiden. Ett medgivande
av dylik ersättning syntes icke stå i överensstämmelse med den praxis,
som numera utbildats på hithörande område. Då kursdeltagarna icke vore
statens tjänstemän, utan vore avlönade av respektive hushållningssällskap,
syntes det även i detta fall böra ankomma på sällskapen att av tillgängliga
medel bestrida kostnaderna för eventuella traktamenten.
Lantbruksstyrelsen har förklarat sig dela utredningens uppfattning, att jordbrukare
i allmänhet och särskilt innehavare av mindre jordbruk vore i behov
av råd och hjälp såväl vid inköp av maskiner som i fråga om deras skötsel
och vård. Denna rådgivande verksamhet borde, som också utredningen föreslagit,
lämpligen handhavas av hushållningssällskapen. Då hushållningssällskapens
befattningshavare redan nu vore strängt upptagna av andra, hushållningssällskapen
påvilande arbetsuppgifter, syntes här berörda verksamhet,
örn den vunne större omfattning, komma att medföra behov av ökad personal.
De av utredningen föreslagna specialkurserna för jordbrukskonsulenter och
vandringsrättare kunde enligt lantbruksstyrelsens mening givetvis hava en
viktig uppgift att fylla. Kurstiden och de beräknade kostnaderna för kurserna
föranledde emellertid vissa erinringar.
Vad först kurser för jordbrukskonsulenter beträffade, syntes den föreslagna
kurstiden — tre veckor — kunna begränsas till två veckor. Kurstiden för
jordbrukskonsulenter borde icke vara längre än för vandringsrättarna, vilka
med sin lägre förutbildning snarare skulle behöva längre utbildningstid. Härtill
komme, att kursdeltagare med hänsyn till honom i regel åvilande arbetsbörda
i allmänhet ej syntes kunna beviljas ledighet från sin tjänst under så
lång tid som tre veckor. — Omkostnaderna för kurserna kunde enligt lantbruksstyrelsens
mening reduceras i förhållande till vad utredningen beräknat.
Lantbruksstyrelsens förslag skulle innebära följande:
En konsulentkurs.
Omkostnader för kursen (föreläsare m. m.) .............. kronor 2,840
Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 1,040
Traktamentsersättningar åt deltagarna................... . »___2,912
Summa kronor 6,792.
En kurs för vandringsrättare.
Omkostnader för kursen................................ kronor 2,500
Reseersättningar åt kursdeltagarna........................ » 625
Traktamentsersättningar åt deltagarna................. .. . »_2,800
Summa kronor 5,925.
Tre kurser för vandringsrättare.......................... » 17,775.
Sammanlagda kostnaderna för de planerade kurserna skulle alltså enligt
lantbruksstyrelsens beräkning uppgå till 24,567 kronor eller i avrundat tal
24,600 kronor.
Lantbruksstyrelsen har ansett att, då vissa jordbrukskonsulenter icke tjänstgjorde
inom ett hushållningssällskaps hela område utan endast inom viss del
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
därav, ytterligare någon konsulentkurs borde anordnas, när behov därav förelåge.
Enligt vad styrelsen vidare framhållit komme den alltjämt fortgående
minskningen av lantarbetarnas antal givetvis att medföra ökad mekanisering
av jordbruket. Detta å sin sida föranledde större krav på jordbrukares
kunskaper och färdigheter beträffande skötsel och vård av lantbruksmaskiner.
ökade utbildningsmöjligheter på här ifrågavarande område syntes till
följd härav efterhand göra sig alltmer gällande. Korta praktiska kurser i
maskinskötsel skulle därför säkerligen vara till stort gagn och även uppskattas
av jordbrukarna själva. På hushållningssällskapen syntes närmast ankomma
att vid behov anordna dylika kurser. Till sådan undervisningsverksamhet
för mindre jordbrukare syntes hushållningsällskapen kunna påräkna
bidrag av statsmedel till bestridande av halva kostnaden för själva undervisningen.
Även särskilda utbildningskurser för landsbygdens smeder skulle
säkerligen vara till stor nytta, och det syntes kunna övervägas, örn icke några
sådana kurser med understöd av statsmedel borde anordnas i olika delar av
landet.
Lantbruksakademien har ansett det kunna tänkas, att ett hushållningssällskap
kunde överlämna de med ifrågavarande upplysningsverksamhet sammanhängande
uppgifterna åt annan än konsulent eller vandringsrättare. Det borde
därför stå hushållningssällskap fritt att till eventuellt anordnad utbildningskurs
på det maskintekniska området sända den eller de deltagare, som sällskapet
funne lämpligast.
Några av hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha gjort gällande,
att deras konsulenter och vandringsrättare redan äro så strängt sysselsatta,
att de icke kunna påtaga sig ytterligare uppgifter. Sålunda har Skaraborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett, att frågan om anslag
till anställande av särskild specialutbildad arbetskraft för ändamålet måste
upptagas till övervägande. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har funnit anslag till ökat antal vandringsrättare bliva behövligt.
Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett en utökning av arbetsuppgifterna medföra ökat personalbehov.
Utskottet har ifrågasatt, om maskinkonsulentverksamheten eventuellt
skulle kunna sammankopplas med byggnadskonsulentverksamhet.
Enligt vad Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört
skulle det måhända, om verksamheten vunne stor utbredning, visa sig lämpligt
med särskilda maskinkonsulenter eller länsmontörer, till vilkas avlönande
i så fall bidrag av statsmedel erfordrades. Men innan behovet av dylika befattningar
gjort sig gällande, ansåge utskottet kunna försökas, huruvida icke
t. ex. statens maskin- och redskapsprovningsanstalter eller jordbrukstekniska
föreningen genom för ändamålet särskilt inrättad befattning eller avdelning
kunde bestrida den rådgivande verksamheten beträffande val av fabrikat.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett det vara av vikt, att kurser jämväl anordnades för de personer, som
skulle handhava maskinerna, samt för på landsbygden verksamma smeder.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
27
Utan dylik utbildning kunde hela verksamheten lätt äventyras och statsmakternas
åtgöranden till underlättande av maskinanvändning leda till icke önskvärda
konsekvenser. Anordnandet och ledningen av dessa kurser borde
lämpligen anförtros åt hushållningssällskapen. Även Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har uttalat sig till förmån för kurser
för maskinskötare samt smeder eller reparatörer. Slutligen hava också lantbruksakademien
samt styrelsen för jordbrukstekniska föreningen ansett behov
föreligga av särskilda maskinskötarekurser. Enligt föreningsstyrelsens
erfarenhet vore bristen på kännedom örn maskinernas rätta handhavande
och skötsel påfallande stor på landsbygden.
Beträffande förslagen örn särskilda anslag till undersökningar
rörande gemensam maskinanvändning och till
utarbetande av en broschyr i ämnet har lantbruksstyrelsen anfört följande:
Att
undersökningar rörande gemensam maskinanvändning kunde vara av
värde syntes antagligt. Någon utredning i syfte att klarlägga medelsbehovet
för ändamålet förelåge dock icke. Styrelsen hade därför svårt att göra något
uttalande om det ifrågasatta anslagsbeloppets storlek. Av årets statsverksproposition
framginge emellertid, att chefen för jordbruksdepartementet förutsatt,
att erforderliga medel skulle anvisas i form av förhöjt statsbidrag
till jordbrukstekniska föreningens verksamhet. Med hänsyn till föreningens
allmännyttiga verksamhet i övrigt funne sig lantbruksstyrelsen under denna
förutsättning kunna ansluta sig till utredningens förslag. Krav på redovisningsskyldighet
för speciellt detta anslags användande syntes knappast behöva
uppställas.
Till utgivande av en broschyr av föreslaget slag, som till stor del skulle
bestå av utdrag ur redan förefintliga författningar m. m., syntes knappast
behöva beräknas något särskilt högt författararvode. Kostnaden för tryckningen
av broschyren skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat, icke
bliva betungande. Då broschyrer av detta slag väl huvudsakligen komme att
tillhandahållas genom hushållningssällskapens försorg och kunde beräknas
utgivas i mycket stor upplaga, syntes priset även utan statsbidrag kunna sättas
synnerligen lågt, varför särskilt statsbidrag för ändamålet knappast syntes
erforderligt. Anmärkas kunde, att hushållningssällskapen för utdelning
av dylika broschyrer till mindre jordbrukare syntes kunna erhålla statsbidrag
från anslaget till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män
och kvinnor. Det syntes också kunna förväntas, att genom avtal med hushållningssällskapen
en sådan avsättning av broschyren redan på förhand
kunde säkerställas, att tryckningskostnaderna bleve säkerställda.
Styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har framhållit att, även örn
de föreslagna undervisningskurserna för hushållningssällskapens tjänstemän
komme till stånd, dessa tjänstemän näppeligen kunde beräknas få möjlighet
att i önskvärd utsträckning följa den snabba tekniska utvecklingen på detta
område. Det syntes styrelsen uppenbart, att en central rådgivning vore av
behovet påkallad såväl för sällskapens tjänstemän som i förekommande fall
för jordbrukarna själva, därest den föreslagna medverkan från statens sida
vid det mindre jordbrukets mekanisering skulle få avsedd omfattning och
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
kunna göra beräknad nytta. Redan nu tjänstgjorde jordbrukstekniska föreningens
tjänstemän i viss utsträckning såsom rådgivare i maskinfrågor,
ehuru detta läge utanför föreningens egentliga verksamhetsområde. Då andra
arbetsuppgifter vore mera trängande, kunde föreningen icke i längden inom
sin nuvarande omkostnadsstat påtaga sig dylik rådgivning, i synnerhet icke
om den skulle få ökad omfattning. Därest emellertid nödiga medel ansloges
för detta ändamål, vore styrelsen beredd att organisera och upprätthålla en
rådgivningsbyrå för maskinfrågor, något som enligt styrelsens förmenande
skulle vara i hög grad ägnat att befordra utvecklingen på detta betydelsefulla
område. För detta ändamål skulle då anställas en kompetent maskinkonsulent.
Kostnaden för dennes avlöning och för av verksamheten betingade andra
utgifter syntes kunna uppskattas till 10,000 kronor.
Liknande synpunkter ha uttalats av lantbruksakademien:
Akademien delade utredningens uppfattning, att upplysnings- och organisationsverksamheten
avseende främjandet av gemensam maskinanvändning
vid det mindre jordbruket i huvudsak borde omhänderhavas av hushållningssällskapen.
Emellertid syntes det vara av värde för sällskapen att i detta
arbete hava hjälp av ett centralt rådgivande organ med speciell sakkunskap
på detta område. Ett dylikt organ syntes närmast böra hava till uppgift:
1) att följa utvecklingen i fråga om nya typer och konstruktioner av olika
slags lantbruksmaskiner samt att lämna hushållningssällskapen råd på detta
område; 2) att följa utvecklingen beträffande gemensam maskinanvändning
inom det mindre jordbruket ävensom att samla och bearbeta erfarenheter på
området att delgivas hushållningssällskapen; samt 3) att även i övrigt utgöra
stöd för hushållningssällskapen i deras verksamhet för främjande av ändamålsenlig
maskinanvändning inom det mindre jordbruket.
En anordning av nu angivet slag syntes akademien vara en förutsättning
för en klok utveckling på förevarande område. Utredningen hade föreslagit,
att vissa speciella uppgifter på området måtte anförtros åt jordbrukstekniska
föreningen. Akademien ville ifrågasätta, huruvida icke åt nämnda förening
lämpligen borde uppdragas de mera omfattande och fortlöpande funktioner,
som akademien nyss antytt, eventuellt genom för ändamålet särskilt
anställd person. För möjliggörande av erforderlig verksamhet på angivna
område borde det ifrågakommande centrala organet erhålla nödigt anslag av
statsmedel.
Låneverksamhet.
Om man bortser från det fåtal av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
som överhuvud taget uttalat tveksamhet beträffande nyttan av gemensam
maskinanvändning, har den av utredningen föreslagna utlåningsverksamheten
för främjande härav i de flesta yttrandena vunnit anslutning.
Statskontoret har emellertid ansett tillräckliga skäl icke hava anförts för
igångsättandet av en statlig låneverksamhet för ändamålet. För den händelse
tillräckligt starkt intresse förefunnes bland de mindre jordbrukarna för en
gemensam användning av jordbruksmaskiner, syntes behov av lån för anskaffande
av dylika maskiner på godtagbara villkor kunna — särskilt i nuvarande
läge på kapitalmarknaden — tillgodoses inom ramen för den nu
förefintliga kreditorganisationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
29
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har även något
berört möjligheterna att erhålla kredit hos de vanliga kreditinrättningarna.
Vid inköp av en så dyrbar maskin som en traktor med tillhörande specialrédskap
hade villkoren för gemensam upplåning ofta visat sig svåra,
emedan den av de mindre jordbrukarna erbjudna säkerheten vanligen i form
av borgen i allmänhet ansetts mindre god för upplåning av så stora belopp,
som varit nödvändiga för inköpet. Det hade därför hittills ställt sig ganska
svårt för dessa småbrukare att anskaffa traktorer och andra mera dyrbara
maskiner.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott har en del uttalat betänkligheter
mot ifrågavarande utlåningsverksamhet såsom ägnad att höja jordbrukarnas
skuldsättning. Sålunda har Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hyst farhågor för en utvidgning av skuldsättningen. Örebro
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att det givetvis
vore av värde för det mindre jordbruket att hava möjligheter att få
låna kapital till fördelaktiga villkor, men att å andra sidan därmed följde
dels en risk för att vissa mindre jordbrukare komme att skuldsätta sig mera
än vad de oundgängligen behövde, varmed lätt kunde följa oförutsedda ekonomiska
svårigheter, dels att jordbrukets hela skuldbörda ytterligare ökades.
Möjligt vore ju dock, att i föreliggande fall de ekonomiska fördelarna av en
ökad maskinanvändning vid det mindre jordbruket vore så stora, att risken
av en ökad skuldbörda vägde lätt däremot.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett den redan nu betydande skuldbördan på många jordbruk kräva noggrant
aktgivande på att en ökning av skulderna i varje fall genom statens
medverkan medgåves endast under villkor, att de upplånade medlen komme
till en ur ekonomisk synpunkt såvitt kunde bedömas produktiv användning.
I detta sammanhang må återgivas, vad ett par av förvaltningsutskotten meddelat
i fråga örn viss tidigare låneverksamhet av besläktad art.
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att av detta hushållningssällskap tidigare bedriven låneverksamhet för
inköp av vissa jordbruksredskap praktiskt taget avstannat av brist på efterfrågan,
något som i viss mån kunde förklaras därav att respektive försäljare
beviljade eller ordnade erforderlig kredit åt alla jordbrukare, som icke ansåges
direkt insolventa. Till följd av jordbrukskasserörelscns starka utveckling
inom länet under de senaste åren hade möjligheterna till erhållande av
relativt billiga lån för inköp av inventarier ökats. Örn sålunda behovet av
direkta statslån vore mindre framträdande, måste det dock anses välbetänkt,
alt staten genom tillhandahållande av särskilt gynnsamma lån uppmuntrade
gemensam maskin- och redskapsanskaffning för mindre jordbruk.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,
alt hushållningssällskapet alltsedan 1908 till och med 1922 utlämnat redskapslån
och sedan 1916 tröskverkslån. Redskapslag skulle bestå av minst
tre jordbrukare och tröskverksföreningar av minst nio jordbrukare. Redskapen
skulle utgöras av märke, godkänt åv hushållningssällskapet. Erfa
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
renheterna av ifrågavarande verksamhet vore emellertid ej de bästa. De olägenheter,
som framför allt varit framträdande, vore dels benägenheten att
anskaffa flera och dyrbarare redskap och maskiner än som kunde vara förenat
med en sund ekonomi och dels bristande omvårdnad av de för lånade
medel för gemensamt bruk inköpta inventarierna.
Beträffande förutsättningarna för erhållande av lån har
redan omnämnts, att i flera yttranden förordats ett stödjande i första hand
av maskinanskaffning genom s. k. maskinhållare.
I övrigt har i yttrandena särskild uppmärksamhet ägnats åt utredningens
förslag, att lån endast skall få lämnas, där 75 procent av den åkerareal, som
låntagande sammanslutnings medlemmar representera, tillhöra brukningsdelar
örn högst 15 hektar åker.
Lantbruksstyrelsen har ansett stora svårigheter föreligga att åvägabringa
en sammanslutning av för ändamålet välbelägna jordbruk utav sådan omfattning,
att ett ekonomiskt utnyttjande av maskiner kunde ernås. Allt för
stränga restriktioner beträffande storleken av de deltagande jordbruken syntes
därför helst böra undvikas. Styrelsen ville för sin del ifrågasätta, att den
föreslagna arealen av 15 hektar åker såsom gräns bibehölles men att den
åkerareal, som finge inneliavas av större jordbruk, höjdes från 25 till 50
procent. Detta borde gälla såväl ekonomisk förening som annan sammanslutning.
Motsvarande bestämmelser i fråga om maskinhållare vore givetvis
svåra att utfinna. Maskinhållaren måste givetvis berättigas att, i den
mån vissa mindre jordbrukare, som ställt sig bakom honom och anmält sig
hava för avsikt att utnyttja hans maskiner, icke toge dessa i anspråk, ekonomiskt
utnyttja dem hos andra jordbrukare. Iiär syntes lånerätten höra
grundas på viss anslutning från det mindre jordbrukets sida. En närmare
undersökning vore emellertid erforderlig innan slutgiltiga bestämmelser i
ämnet kunde utfärdas.
Även flera av hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha ansett de
av utredningen ifrågasatta begränsningarna i förevarande hänseende vara
alltför snäva.
Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit,
att i detta län jordbruk med en åkerareal mellan 15 och 30 hektar ofta
vore i behov av lämpliga arbetsmaskiner men saknade nödig ekonomisk
bärkraft för att själva kunna utrusta sig med dyrare sådana. Södermanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att bestämmelserna
måtte ändras därhän att lån kunde beviljas, örn blott 60 procent av den
sammanlagda åkerarealen tillhörde brukningsdelar med högst 20 hektar.
Även Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
sig för att sistnämnda gräns höjes till förslagsvis 20 hektar. Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att
det ofta vore betungande även för bondejordbruket att självt hålla erforderliga
maskiner samt att bildande av föreningar i vissa trakter kunde bliva
omöjligt, därest antalet småbruk vore relativt litet. 1 varje fall syntes arealen
böra höjas till 20 hektar eller den förutnämnda procentsatsen sänkas till
65 procent. Eventuellt kunde även tänkas möjligheten, att lantbruksstyrelsen
medgåves rätt att på framställning av vederbörande hushållningssällskap
i speciella fall medgiva dispens från de angivna bestämmelserna. Älvsborgs
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
31
läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär hållit före, att större
möjlighet att ekonomiskt utnyttja en maskin förelåge, om närboende jordbrukare
inom en ort, oavsett vars och ens åkerareal, finge sammansluta sig till
inköpsföreningar efter så att säga naturliga betingelser. Utskottet har därför
ansett, att sammanslutningar borde bliva berättigade erhålla lån, om
blott minst 50 procent av den anslutna arealen tillhörde brukningsdelar med
högst 15 hektar åker. Egendomar av sådan storleksordning att de själva
kunde fullt utnyttja en maskin syntes i alla fall icke komma att ansluta sig
till någon förening. Samma begränsningar hava även föreslagits av Skaraborgs
och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det senare
utskottet har alternativt uttalat sig för att, om den av utredningen föreslagna
procentsatsen 75 bibehölles, gränsen för gårdarnas åkerareal borde ökas till
25 hektar. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
likaledes uttalat sig för en höjning av storleksgränsen för gårdarna. Enligt
vad utskottet anfört, syntes det särskilt i detta län mera sällan bliva möjligt
att bilda efter föreslagna bestämmelser låneberättigade maskinföreningar, på
grund av att brukningsdelar med högst 15 hektar åkerjord vore relativt fåtaliga,
i synnerhet vid jämförelse med förhållandena i andra län, och i alltför
hög grad skilda åt av större egendomar. En höjning av ifrågavarande
gräns motiverades också av det förhållandet, att inom länet under senare år
med statsmedel bildade arrendeegnahem i flera fall hade en åkerareal överstigande
15 hektar. Gränsen syntes för Västmanlands läns vidkommande
böra sättas till 25 hektar. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har föreslagit, att maximiarealen måtte höjas till 30 hektar.
Slutligen har även Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett ifrågavarande begränsningar böra vidgas.
Lantbruksakademien har likaledes ansett, att det — särskilt när fråga
vore om större och dyrbarare maskiner, såsom tröskverk och traktorer —
vore motiverat, att lån finge utlämnas även om brukningsdelarna med över
15 hektar åker, vilka tillhörde medlemmar i sammanslutningen, tillhopa omfattade
upp till 50 procent av den totala åkerareal, som representerades av
sammanslutningen.
Även styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har uttalat sig för att
ifrågavarande begränsningar icke dragas alltför snävt och att vederbörande
hushållningssällskap medgives rätt alt bevilja undantag från fastställd regel.
Av de småbrukareföreningar, som yttrat sig i ärendet, har Göinge småbrukareförening
hänvisat till de stora olikheterna i fråga örn jordens beskaffenhet
och de i regel långa avstånden mellan gårdarna i Göinge härader,
i jämförelse med den rena slättbygden, samt gjort gällande, att man ej
kunde vinna så mycket som ensidigt vore, om icke maximigränsen för
jordarealen höjdes till 20 hektar åker. Det borde uppmärksammas, att en
jordbrukare med en areal av denna storlek kunde vara i lika hög grad beroende
av statligt stöd som en mindre jordägare, särskilt örn han vore nödsakad
att hålla lejd arbetskraft.
Beträffande återbetalningsvillkoren för de ifrågasatta lånen
har i flera av de avgivna yttrandena hävdats, att den återbetalningstid av
tio år, som föreslagits av utredningen, vore alltför lång, varjämte erinringar
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
framställts mot den av utredningen ifrågasatta återbetalningsplanen, enligt
vilken lån skulle amorteras med 15 procent vid slutet av de tre första åren,
med 10 procent vid slutet av de därpå följande fyra åren och med 5 procent
vid slutet av de tre sista åren.
Statskontoret bär icke funnit skäl föreligga att för ifrågavarande lån införa
en amorteringsplan så helt olika den ordning för amortering, som i
allmänhet tillämpas med avseende å lån från statens utlåningsfonder. Enligt
ämbetsverkets mening borde lånen återbetalas antingen med lika annuiteter
eller ock med en bestämd årlig amortering jämte ränta.
Lantbruksstyrelsen har med hänsyn särskilt till en del maskiners korta
livslängd ifrågasatt, om icke den tid, inom vilken lånen skulle vara slutamorterade,
kunde begränsas till åtta år. Med de jämförelsevis obetydliga
amorteringar, som enligt utredningens förslag skulle verkställas under den
senare delen av låneperioden, syntes en sådan begränsning icke behöva bliva
alltför betungande.
För en förkortning av lånetiden hava även en del av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott uttalat sig.
Som skäl härför har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hänvisat till att maskiner och redskap av här ifrågavarande
art, som komme att användas av ett flertal olika jordbrukare, svårligen
kunde hava en lika lång livslängd som hos en enskild ägare under ensartad
skötsel och vård. Skulle emellertid den föreslagna återbetalningstiden fastställas,
borde amorteringsplanen ändras i så måtto, att lånen gjordes ränteoch
amorteringsfria under de två första åren och därefter amorterades med
20 procent vid slutet av tredje, fjärde och femte åren, med 10 procent vid
.slutet av sjätte, sjunde och åttonde samt med 5 procent vid slutet av nionde
och tionde åren. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att en maskins varaktighet kunde beräknas bliva längre örn den
ägdes av en enskild maskinhållare än örn ansvaret för maskinen vore fördelat
på ett flertal delägare, och därför ifrågasatt, örn icke amorteringstiden
borde göras något kortare för förening än för enskild person. Kristianstads
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att amorteringstiden
borde göras beroende av den sannolika nyttjandetiden i olika fall.
örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en amorteringstid
av åtta år, varvid amortering skulle ske med 20 procent vid slutet
av första och andra året, med 15 procent vid slutet av tredje och fjärde
året, med 10 procent vid slutet av femte och sjätte året och med 5 procent
vid slutet av sjunde och åttonde året. Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har föreslagit, att amorteringen borde bestämmas
så, att 20 procent amorterades under vart och ett av de två första åren och
15 procent under de två därpå följande åren samt 10 procent under de tre
sista åren. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
föreslagit, att amorteringstiden måtte sättas till fem år med lika avbetalningar
under vart och ett av dessa år.
Lantbruksakademien har -— under hänvisning till att långivningen måhända
skulle kompliceras för mycket om amorteringstiden varierades efter
omständigheterna — ansett det böra övervägas, huruvida icke sådan amorteringsplan
borde fastställas, att lån från den föreslagna fonden normalt amorterades
under åtta år.
33
Kungl. Mattts proposition nr 217.
Även styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har ifrågasatt en amorteringstid
av åtta år.
Utredningens förslag om efterskänkande av de sista årens amortering,
under förutsättning att låntagaren ordentligt fullgjort de med lånen
förbundna villkoren, har föranlett erinringar från vissa håll.
Sålunda har statskontoret ansett något efterskänkande av de sista årens
betalningsskyldighet icke böra ifrågakomma. Även lantbruksstyrelsen hålstädt
sig tveksam till lämpligheten och fördelen av en sådan understödsform,
som den föreslagna, så att säga i efterskott. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ansett det vara principiellt oriktigt,
att direkta statsbidrag utginge för ifrågavarande ändamål, även om detta
skedde under form av en efterskänkning av viss del av återbetalningen.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt
lämpligheten av en avkortning av lånen, och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har befarat, att det kunde uppstå
gränsfall, där det kunde bliva svårt att avgöra vilka som borde premieras
på detta sätt, och därför ansett bestämmelser härom icke böra intagas i lånevillkoren
utan funnit mera tilltalande, att motsvarande belopp lämnades i
bidrag vid maskinens anskaffande.
Vä småbrukareförening har uttalat som önskemål, att statens bidrag, d.
v. s. den amorteringsfria delen av lånen, måtte höjas till 50 procent, och
Stibyortens småbrukare}örening har ansett återbetalningsskyldighet böra föreligga
för högst 75 eller 80 procent av lånen.
I fråga om räntevillkoren för lånen — i vilket hänseende föreslagits,
att lånen skola vara räntefria under tre år och därefter förräntas efter
samma räntefot som lån från sekundärlånefonden — har statskontoret såsom
sin mening uttalat, att anledning icke föreligger att medgiva räntefrihet
under någon del av lånetiden.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett lånen böra vara såväl ränte- som amorteringsfria under de två första
åren efter utlämnandet. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ifrågasatt, örn icke den av utredningen föreslagna räntefoten
vore för hög. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att den förmån, som läge i räntefriheten under viss tid, skulle markeras
tydligare, örn den finge formen av direkt bidrag. Beträffande ränteloten
har utskottet framhållit, alt det för såväl låntagare som låneförmediare
vore synnerligen önskvärt, att denna bestämdes till visst procenttal, som
såvitt möjligt bibehölles hela den tid, varunder lånet skulle förräntas. Samina
önskemål har framförts av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som även föreslagit, att räntan måtte bestämmas till 3 eller 3.5
Procent. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
bär uttalat sig för en fast och låg räntesats.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 217. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Beträffande lånebeloppens storlek, i vilket hänseende utredningen
föreslagit en maximering till åttio procent av köpeskillingen för respektive
maskiner, har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalat sig för att, då en förening och måhända ännu oftare
en enskild maskinhållare kunde tänkas tillhandahålla maskiner av flera
olika slag, nämnda bestämmelse borde kompletteras med en föreskrift örn
ett högsta belopp för vilket en låntagare samtidigt finge häfta i skuld.
I detta sammanhang må nämnas, att lantbruksakademien hållit före att
staten icke borde medverka i andra fall än då kostnaden för maskins anskaffande
uppnådde en sådan storleksordning, att inköpet av maskinen kunde
anses betungande för vederbörande jordbrukare.
Gentemot utredningens uttalande, att lån endast borde få utgå till en första
uppsättning av maskiner men icke för ersättande av förbrukade maskiner,
hava erinringar framställts från flera håll. Sålunda har lantbruksstyrelsen
föreslagit, att till låntagare, som tillfredsställande skött lån, skulle
kunna utgå ytterligare lån för anskaffande av ersättningsmaskiner för förbrukade
sådana. Vid sådan maskinanskaffning syntes dock lånerätten lämpligen
kunna begränsas till 60 procent av godkänd anskaffningskostnad.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett
att, såvida de ifrågavarande åtgärderna skulle medföra verklig hjälp för
jordbrukarna, avgifterna för dessa icke kunde sättas så höga, att medel till
en ny maskin hunne samlas under en tioårsperiod. Lån borde därför jämväl
kunna utlämnas vid anskaffande av ny maskin, då den förra vore försliten.
Även Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Gävleborgs läns och
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett,
att lån borde kunna beviljas också till anskaffande av ny maskin till ersättande
av gammal. Från något håll har framhållits, att det i dylikt fall
icke borde ifrågakomma att efterskänka de sista årens amorteringar. Kristianstads
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för
att, då den av utredningen föreslagna begränsningen i förevarande hänseende
lätt kunde kringgås genom att i stort sett samma personer bildade en
ny sammanslutning, ifrågavarande begränsning icke borde genomföras.
Med avseende å säkerheten för lånen har lantbruksstyrelsen ansett
det ligga i sakens natur, att en låneverksamhet av ifrågavarande art
lätt kunde medföra vissa riskmoment för långivaren. Utredningen hade i
sitt betänkande framhållit, att av lånesökande borde krävas, att han för inbetalning
av lånebelopp och räntor ställde sådan borgen, som av låneförmedlaren
kunde anses fullt betryggande, men denna uppfattning hade icke,
såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, kommit till uttryck i utredningens
författningsförslag. Att så skedde syntes emellertid nödvändigt. Att förluster
kunde uppstå jämväl om låneförmedlaren iakttoge all möjlig omsorg
vid liandhavandet av sin uppgift, vore givet, ävensom att fall kunde förekomma,
där förhållandena påkallade statens medverkan till täckande av
uppkommen förlust. En given förutsättning för att detta skulle ske borde
Kunyl. Maj.ts proposition nr 217.
35
emellertid vara, att låneförmedlaren vidtagit alla skäliga åtgärder till skydd
mot dylik förlust. Bestämmelser i sådant syfte syntes därför ovillkorligen
böra intagas i en blivande kungörelse i ämnet.
Tollarpsortens småbrukare före ning har uttalat sig för att, då 20 procent
inbetalats å en inköpt maskin, denna borde tjäna som säkerhet för lånet och
ej kunna tagas i mät för annan skuld. Medlem i maskinförening borde ej
svara för mer än egen del i inköpt maskin.
Att förmedlingen av ifrågavarande lån, på sätt utredningen
föreslagit, omhänderhaves av hushållningssällskapen, har statskontoret
ansett vara en lämplig anordning. Ämbetsverket har, i likhet med utredningen,
ansett den föreslagna lånefonden, liksom andra liknande fonder, böra
förvaltas av statskontoret.
Lantbruksakademien har framställt erinran mot alt enligt förslaget framställning
till lantbruksstyrelsen skulle innehålla uppgift om belopp, för vilka
låneunderstöd blivit hos hushållningssällskapet sökta. En sådan anordning
skulle innebära, att vederbörande jordbrukarsammanslutningar respektive
maskinhållare redan beslutat sig för inköp av vissa maskiner, innan sällskapet
kunde från staten ansöka om medel för ändamålet. Den tidsutdräkt,
som en sådan anordning måste medföra, skulle enligt akademiens uppfattning
utgöra en stor olägenhet för låneverksamheten. Akademien föresloge
därför, att ifrågavarande bestämmelse i stället finge sådan lydelse, att hushållningssällskap
medgåves rätt att mot senare redovisningsskyldighet hos
lantbruksstyrelsen rekvirera det belopp, som under den närmaste tiden kunde
anses behövligt för verksamhetens bedrivande inom området.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett handhavandet
av åtgärder på förevarande område efter hand böra anförtros åt
jordbrukets egna organisationer, som med var dag växte sig starkare. Även
om uppgifterna i början omhändertoges av hushållningssällskapen, syntes
de sedermera kunna överflyttas på dessa organisationer, exempelvis jordbrukskassorna,
vilka genom sitt arbetssätt och sin förmedlingsverksamhet
inom lokala områden måste lära känna respektive jordbrukares behov och
möjligheter och sålunda kunde bedöma, varest och huru stödet lämpligen
kunde givas, vid behov i samråd med hushållningssällskapens tjänstemän.
Utredningens förslag i fråga om storleken av ersättningen till hushållningssällskapen
för deras handhavande av den ifrågasatta långivningen
har föranlett erinringar i några yttranden.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot att för
låneförmcdlingen och den i samband därmed stående rådgivande verksamheten
utginge viss ersättning till hushållningssällskapen men har ansett, att
denna ersättning, liksom bestämts för andra liknande fall, borde begränsas
till det av utredningen föreslagna årliga förvaltningsbidraget av 0.3 procent
å utestående lånesumma.
örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har däremot ansett
den föreslagna ersättningen vara för låg. Det syntes kunna tagas för givet,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att hushållningssällskapens arbete ej komme att bliva inskränkt till själva arbetet
med lånens utbetalande och inbetalning, utan att sällskapen även
finge icke så obetydliga kostnader för medverkan vid maskinföreningarnas
bildande. Huru sällskapens kostnader vid varje låns beviljande skulle kunna
hållas nere vid 1 procent av lånesumman förefölle ofattbart. Kostnaderna
syntes i stället komma att röra sig mellan 3—5 procent. Enligt utskottets
mening borde vidare förvaltningsbidraget utgå efter viss promille
per år å den ursprungliga lånesumman, exempelvis 2.5 å 3, i stället för föreslagna
3 promille per år å återstående lånesumma.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett den
föreslagna ersättningen till hushållningssällskapen endast täcka omkostnader
och förlustrisk i den egentliga lånerörelsen och uppenbarligen vara otillräcklig
för den rådgivande verksamhet, på vilken låneförmedlingen måste
baseras. Även ett pär andra förvaltningsutskott huva ansett ersättningen
för lågt beräknad. Samma uppfattning har uttalats av lantbruksakademien.
Slutligen må nämnas, att en del erinringar framställts mot vissa vid betänkandet
fogade förslag till formulär av olika slag.
Lantbruksstyrelsen har ansett åtminstone en del av dessa kunna förenklas.
Vid låneverksamhet eller anslagstilldelning inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde,
där hushållningssällskapen fungerade såsom förmedlare,
hade antingen överlämnats åt hushållningssällskapen att utarbeta stadgar
för föreningar eller formulär till ansökningar och förbindelser, eller uppdragits
åt lantbruksstyrelsen att fastställa grunder för stadgar ävensom erforderliga
formulär. Vid liknande tillvägagångssätt jämväl i här förevarande
fall skulle en förenkling och anpassning av stadgar och formulär
kunna åstadkommas.
Även lantbruksakademien har ansett de framlagda förslagen vara i behov
av överarbetning. Därvid borde bland annat beaktas, att alltför stränga villkor
för låns beviljande och i fråga örn ordningen inom sammanslutning lätt
kunde innebära hinder för anlitande av lånemöjligheterna.
Departementschefen.
Då jag i början av förra året begärde Kungl. Maj:ts bemyndigande att
igångsätta en utredning rörande vissa åtgärder till lättande av arbetsförhållandena
inom det mindre jordbruket, hänvisade jag bland annat till att utvecklingen
på maskinteknikens område och den därav möjliggjorda rationaliseringen
av jordbruksdriften icke i nämnvärd omfattning kommit det
mindre jordbruket till godo.
Detta bekräftas av de uppgifter, som lämnas i det föreliggande betänkandet.
Det framgår sålunda, att vid det mindre jordbruket användes levande
kraft i avsevärt större utsträckning än vid det medelstora och större jordbruket,
vare sig man räknar efter arealenhet eller producerad enhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
37
En ökad maskinanvändning skulle ur flera synpunkter innebära fördelar
för det mindre jordbruket.
Med användningen av jordbruksmaskiner åsyftas regelmässigt att ernå en
besparing av mänsklig arbetskraft eller av antalet erforderliga dragare.
Jordbruksekonomiskt sett bör uppställas som önskemål att åstadkomma en
minskning på jordbrukets utgiftssida, som överväger kostnaderna för inköpet
och användningen av maskinerna. Genom maskinanvändningen ökas
även möjligheterna att få viktiga arbeten utförda i rätt tid, vartill kommer
att vissa arbeten inom jordbruket, särskilt vissa slag av jordbearbetning,
kunna utföras bättre med maskin än med levande kraft.
De ekonomiska fördelar, som ligga i en besparing av arbetskraft, framträda
mindre starkt då — såsom ofta är fallet just inom det mindre jordbruket
— detta skötes enbart av jordbrukaren själv med hustru och barn
utan anlitande av lejd arbetskraft. Här får maskinanvändningen sin största
betydelse genom att lätta arbetsbördan för småbrukarfamiljerna. Jordbrukaren
och hans familj — och icke minst hustrun — ha särskilt under vissa
delar av året ett synnerligen slitande arbete. Detta lämnar ingen tid över
till den rekreation, på vilken småbrukaren lika väl som andra bör kunna
göra anspråk, och vidare kan det ofta icke undgås, att omvårdnaden av jordbrukarhemmet
blir lidande av arbetsanhopningen. Det synes mig uppenbart,
att en ökad maskinanvändning med den lättnad i arbetsbördan, som
denna kan medföra, i sin mån bör kunna verka till en förbättring av jordbrukarnas
trivsel i sitt yrke.
Det nu sagda innebär icke, att ökad maskinanvändning är motiverad under
alla förhållanden. Där en brukningsenhet icke är större än att jordbrukaren
och hans familj med lätthet kunna sköta jordbruket utan maskinkraft,
kan tydligen nyttan av en maskinanskaffning sättas i fråga, liksom anskaffning
av exempelvis en traktor kan sakna fog, om jordbrukaren oberoende
härav behöver samma antal dragare för skogskörslor m. m.
Att maskinanvändningen icke vunnit större utbredning inom det mindre
jordbruket än fallet blivit, torde ha sin naturliga förklaring i att jordbruksmaskinerna
äro dyra i inköp och att deras arbetskapacitet vid ett mindre
jordbruk ofta icke kan utnyttjas i en utsträckning, som motsvarar kapitalutlägget.
Med utgångspunkt härifrån böra strävandena att underlätta maskinanvändningen
inom det mindre jordbruket inriktas såväl på att göra
jordbruksmaskinerna billigare i inköp som på alt möjliggöra ett bättre utnyttjande
av deras kapacitet.
Det skulle enligt min mening vara önskvärt, örn särskilda för det mindre
jordbrukets förhållanden lämpade maskiner kunde, utan åsidosättande av
hållbarheten och arbetsprestationen, konstrueras till billiga priser. Utredningen
har utgått från att möjligheterna härutinnan äro synnerligen begränsade.
För min del är jag emellertid ej övertygad örn att icke tekniken skall
kunna finna framkomliga vägar även på detta område. Jag vill erinra örn
vad lantbruksakademien anfört därom att frågan örn speciella maskintyper
för det mindre jordbruket börjat tilldraga sig en icke ringa uppmärksamhet
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
i vissa främmande länder. Även bortsett från möjligheterna att konstruera
särskilda för det mindre jordbruket lämpliga maskiner, bör betonas önskvärdheten
av att maskinerna, liksom även reservdelar till dem, försäljas till
rimliga priser. Därest de här åsyftade åtgärderna för främjande av gemensam
maskinanvändning få åsyftad verkan, kommer efterfrågan på maskiner
att ökas. Härav föranledd stegring i tillverkningen och omsättningen bör
kunna medföra, att maskiner och reservdelar kunna tillhandahållas till lägre
priser, vilket bidrager till att för jordbruket i dess helhet minska det relativt
höga omkostnadskontot för inköp och underhåll av maskiner. Det synes
kunna förutsättas, att tillverkare och försäljare av jordbruksmaskiner komma
att beakta nu berörda synpunkter och söka genomföra sådana rationaliseringar,
som i möjligaste mån kunna vara ägnade att förbilliga inköpspriserna
för jordbrukarna. Kan icke tillfredsställande resultat åstadkommas
med nuvarande anordningar, synes denna frågas vikt för jordbruket i dess
helhet böra föranleda, att lämpliga organisationer såsom led i jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse vidtaga åtgärder för förmedling av inköp av
jordbruksmaskiner och reservdelar till dem. Utredningen har icke ingått
på någon närmare behandling av nu berörda frågor och har som skäl härför
hänvisat till att hushållningssällskapens ombudsmöte år 1937 beslutat igångsätta
en undersökning rörande prisförhållandena inom produktionen och
distributionen av jordbrukets maskiner och redskap. Bland annat med hänsyn
härtill anser jag mig för närvarande sakna anledning att vidare uppehålla
mig vid dessa spörsmål. Utvecklingen på området torde emellertid
böra följas med uppmärksamhet.
Utredningen har i huvudsak inriktat sin undersökning på möjligheterna
att ernå ett mera ekonomiskt utnyttjande av jordbruksmaskinernas kapacitet.
I sådant syfte har utredningen förordat, att jordbrukarna i större omfattning
än hittills förena sig om gemensam maskinanvändning.
Även jag anser en gemensam maskinanvändning kunna vara till stor nytta
för de mindre jordbrukarna. Därigenom att en maskin användes av flera
jordbrukare kommer dess kapacitet att kunna utnyttjas mera fullständigt,
än när endast en enskild jordbrukare begagnar den till sitt jordbruk, och
en dylik gemensam maskinanvändning utgör ofta en förutsättning för att sådan
besparing av arbetskraft skall kunna vinnas, som motiverar kapitalutlägget
för maskinanskaffningen.
Här må vidare anmärkas, att vad som i vissa yttranden anförts angående
lättheten för jordbrukarna att genom respektive försäljare erhålla kredit vid
anskaffning av maskiner icke synes utgöra något skäl emot det föreslagna
underlättandet av gemensam maskinanvändning. Lättheten att erhålla kredit
torde mången gång förleda en mindre jordbrukare att skaffa sig en maskin,
som han i verkligheten icke har möjlighet att i tillräcklig grad utnyttja.
Samtidigt som kreditvillkoren vid dessa affärer ofta äro ganska oförmånliga,
torde ett dylikt inköpssystem — vanligen baserat på s. k. avbetalningsköp —
vara ägnat att icke oväsentligt öka kostnaderna för maskinanskaffningen.
Av utredningens betänkande framgår, att redan nu gemensam maskin
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
39
användning förekommer i viss omfattning. En mera allmän utbredning
av densamma torde ha tillbakahållits av att det berett svårigheter att
disponera erforderliga medel för maskinanskaffningen samt att småbrukarna
ofta saknat kännedom örn huru en gemensam maskinanvändning
lämpligen bör ordnas. De vanskligheter, som kunna vara förenade med denna,
lia stundom tett sig allvarligare än de behöva vara.
Det är naturligt, att den gemensamma maskinanvändningens fördelar och
olägenheter måste väga olika alltefter omständigheterna i de särskilda fallen.
Svårigheterna kunna vara avsevärda. Detta gäller i synnerhet, när fråga
är örn maskiner för sådd och skörd, i det att flera jordbrukare här kunna
lia intresse av att vid en och samma tidpunkt, vid tjänlig väderlek, få använda
den gemensamma maskinen. Riskerna för slitningar liro mindre,
när gemenskapen avser maskiner, vilkas användning kan regleras mera
fritt, exempelvis tröskverk, maskiner för spannmålsrensning, sågmaskiner
m. m. Förutsättningarna för gemensam maskinanvändning — och detta
gäller icke minst användningen av traktorer — betingas också i hög grad
av ortsförhållandena. Det säger sig självt att, där olika brukningsdelar ligga
avlägset från varandra eller där vägförbindclserna äro dåliga, detta
måste minska möjligheterna till en gemensam maskinanvändning. Även personliga
förhållanden kunna givetvis vara ägnade att försvåra ett samarbete.
En gemensam maskinanvändning bör vara ordnad på sådant sätt, att
tvister mellan deltagarna i möjligaste mån kunna undvikas och att, örn
slitningar likväl uppkomma, dessa kunna lösas utan äventyrande av gemenskapens
fortbestånd. Garantier böra också finnas för en lämplig maskinvård.
Om dessa förutsättningar äro uppfyllda, kan det spela mindre
roll, vilken form som väljes för gemenskapen. När fråga är om dyrbara
maskiner, exempelvis tröskverk, eller när deltagarna i den gemensamma
maskinanvändningen äro många till antalet, är det emellertid lämpligt, att
en särskild ekonomisk förening eller därmed jämförlig sammanslutning i bolagsform
bildas såsom organisation för maskinanvändningen. I andra fall
kan en dylik anordning synas alltför omständlig. Gemenskapen kan då
ordnas genom ett avtal i mera enkla former. Huvudsaken är, att deltagarnas
rättigheter och skyldigheter äro klart angivna i avtalet och att, såsom nyss
framhållits, det är sörjt för ett rättvist lösande av uppkommande tvister samt
för en ändamålsenlig vård av den gemensamma maskinen.
En form av gemensam maskinanvändning, som kan erbjuda stora fördelar,
vare sig fråga är om större eller mindre maskintyper, är det s. k.
maskinhållaresystemet. Fördelarna med detta system i jämförelse med andra
former av gemensam maskinanvändning äro, att maskinhållaren såsom ägare
till maskinen kan bestämma örn ordningen mellan olika jordbrukare vid
maskinanvändningen samt att det ligger i hans eget intresse att sörja för ett
rationellt utnyttjande av maskinens arbetskapacitet ävensom för en noggrann
vård av densamma. Anordnandet av maskinhållning torde emellertid ofta
vara svårgenomförbart på grund av brist på kapital för maskinförvärvet.
För övrigt ställer eit företag av ifrågavarande art stora krav på sin utövare.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Hållbara ekonomiska kalkyler, garantier för tillräcklig efterfrågan på maskinhållarens
tjänster samt en omsorgsfull maskinvård utgöra villkor för
företagets framgång.
På grund av de fördelar, som en gemensam maskinanvändning — den må
ske i den ena eller andra formen — kan medföra för det mindre jordbruket,
biträder jag utredningens uppfattning att statliga åtgärder böra vidtagas för
främjande av sådan maskinanvändning.
Dessa åtgärder synas, i enlighet med vad utredningen föreslagit, böra bestå
i dels upplysningsverksamhet rörande olika med den gemensamma maskinanvändningen
sammanhängande förhållanden och dels underlättande av
tillgången till erforderligt kapital för inköp av maskiner.
I likhet med utredningen anser jag den upplysningsverksamhet, som bör
anordnas med avseende å gemensam maskinanvändning inom det mindre
jordbruket, i första rummet böra omhänderhavas av hushållningssällskapen.
Upplysningsverksamheten bör givetvis icke erhålla formen av ensidig propaganda
för gemensam maskinanvändning. Den bör visserligen framhålla
de fördelar av olika slag, som äro förenade med sådan maskinanvändning,
men den bör icke heller försumma att fästa uppmärksamheten på därmed
förenade risker och på förutsättningarna för att en gemensam maskinanvändning
skall kunna väntas lända till övervägande nytta. Det bör inskärpas
att, innan en jordbruksmaskin anskaffas, noggranna ekonomiska
kalkyler verkställas till bedömande av å ena sidan alla kostnader för den
gemensamma maskinanvändningen, såväl anskaffnings- som driftkostnader
av olika slag, samt å andra sidan den besparing i levande kraft, som kan
påräknas. Upplysningsverksamheten bör även avse rådgivning angående
lämpligt val av maskin under olika förhållanden. Att det nu närmast är
fråga om gemensam maskinanvändning hindrar naturligtvis icke, att den
rådgivande verksamheten även kan komma den enskilda maskinanvändningen
till godo. Vad angår den del av upplysningsverksamheten, som direkt
avser anordnandet av gemensam maskinanvändning, kommer rådgivningen
härvidlag att gälla valet av organisationstyp för gemenskapen och de formella
frågor, som stå i samband med anordnandet av densamma.
Beträffande formerna för hushållningssällskapens utövande av ifrågavarande
upplysningsverksamhet torde denna bland annat komma att bestå i
besvarande av förekommande förfrågningar, rådgivning i samband med
jordbrukskonsulenternas och vandringsrättarnas förrättningsresor samt distribution
av broschyrer i maskinanvändningen berörande frågor. Icke minst
kommer upplysningsverksamheten emellertid att tagas i anspråk vid handhavandet
av den utlåning, som jag i det följande ämnar förorda. Det bör
förutsättas, att hushållningssällskapen härvid icke blott komma att såsom
villkor för lån uppställa vissa fordringar beträffande maskinanskaffningen
och den gemensamma maskinanvändningens anordnande utan även
härutöver meddela råd i olika hänseenden.
Då ifrågavarande upplysningsverksamhet intimt sammanhänger med hus
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
41
hållningssällskapens övriga verksamhet, torde den knappast medföra en sådan
ökning i arbetsbelastningen för hushållningssällskapen, att dessa med
hänsyn härtill skulle behöva utöka sin personal.
Det torde kunna förutsättas, att hushållningssällskapens funktionärer
redan lia en betydande erfarenhet i fråga om jordbruksmaskiner, om olika
fabrikat, användning och skötsel o. s. v., och att de framdeles söka följa
utvecklingen på detta område. Några särskilda kurser för ändamålet finner
jag därför åtminstone för närvarande icke vara behövliga. Ej heller anser
jag de i en del yttranden framkomna förslagen om kurser i maskinlära
för maskinskötare och smeder å landsbygden nu böra föranleda några åtgärder.
Såsom nyss nämnts kan det vara lämpligt, att hushållningssällskapen genom
broschyrer sprida kunskap i frågor, berörande den gemensamma maskinanvändningen.
Av skäl, som anförts av lantbruksstyrelsen, synas emellertid
särskilda anslagsmedel icke vara erforderliga för detta ändamål.
Det framgår av utredningens betänkande, att jordbrukstekniska föreningen
och lantbrukshögskolans maskintekniska institution i samarbete verk
ställt vissa undersökningar rörande gemensam maskinanvändning. Jag delar
utredningens uppfattning, att dessa undersökningar böra fortsättas, och
tillstyrker att ett anslag av 4,000 kronor för ändamålet anvisas till jordbrukstekniska
föreningen.
I detta sammanhang får jag erinra örn att lantbruksakademien i sitt yttrande
över utredningens betänkande framhållit önskvärdheten av att hushållningssällskapen
i sin verksamhet för främjande av gemensam maskinanvändning
finge hjälp av ett centralt rådgivande organ med speciell sakkunskap
på detta område. Det har ifrågasatts, att denna funktion skulle
uppdragas åt jordbrukstekniska föreningen och att anslag av statsmedel
skulle anvisas för ändamålet. Även föreningen själv har förklarat sig beredd
att, därest nödiga medel — 10,000 kronor — ansloges härför, organisera
och upprätthålla en rådgivningsbyrå för maskinfrågor. Ehuru jag håller
före att en sådan central rådgivning ingalunda skulle sakna betydelse,
anser jag mig åtminstone icke för närvarande, i avbidan på erfarenheter av
hushållningssällskapens verksamhet, böra förorda anvisande av särskilda
anslagsmedel för ifrågavarande ändamål.
I anslutning till vad jag nyss anfört torde anslaget till Bidrag till jordbrukstekniska
föreningen: Verksamheten i allmänhet, vilket anslag för innevarande
budgetår utgår med 15,000 kronor, böra för nästkommande budgetår
höjas med 4,000 kronor och sålunda utgöra 19,000 kronor.
Vad härefter angår utredningens förslag om inrättande av en .särskild statlig
utlåningsfond för främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre
jordbruket, anser jag mig böra, liksom skett i de flesta yttrandena, i princip
tillstyrka förslaget.
De från en del håll uttalade betänkligheterna mot långivningen såsom äg
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
nåd att öka jordbrukarnas skuldsättning kunna visserligen icke frånkännas
fog. Emellertid måste jag å andra sidan giva utredningen rätt i dess uttalande
att, om anskaffningen av en maskin anses vara ekonomiskt motiverad,
medel hellre böra upplånas för detta ändamål än att jordbrukarna avstå
från inköpet eller uppskjuta detsamma av brist på egna medel. Jag vill
tillägga att, även om ifrågavarande lån komma att säkerställas genom borgen,
lånen dock ekonomiskt sett komma att motsvaras av tillgångar i form
av inköpta maskiner. Genom att viss kontantinsats erfordras och lånen för
varje år nedbetalas, ernås vissa garantier för att en sådan motsvarighet mellan
skuld och tillgång kommer att bestå även under lånetidens lopp.
Som jag förut framhållit, kan en ökad maskinanvändning i det mindre
jordbruket, även bortsett från dess ekonomiska betydelse, vara önskvärd
med hänsyn till arbetsförhållandena på detta område och icke minst med
tanke på småbrukarhustrurnas arbetsbelastning. Dessa sociala synpunkter
anser jag tala för att staten icke blott bör främja den gemensamma maskinanvändningen
genom lämplig upplysningsverksamhet utan jämväl bör skänka
densamma ekonomiskt stöd. I likhet med utredningen anser jag detta stöd
böra lämnas i form av förmånligt anordnade krediter.
Med anledning av vad statskontoret anfört därom, att behov av lån på godtagbara
villkor kunna tillgodoses inom ramen för den nu förefintliga kreditorganisationen,
vill jag hänvisa till att jag i det följande förordar, att ifrågavarande
kreditgivning sammankopplas med en bidragstilldelning av statsmedel.
För övrigt kan en statlig utlåningsverksamhet ur allmänna synpunkter
vara förenad med den fördelen, att staten får tillfälle att i samband med
långivningen medverka till att den gemensamma maskinanvändningen anordnas
efter ändamålsenliga principer.
I enlighet med utredningens förslag tillstyrker jag alltså, att en statlig
lånefond för främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket
inrättas, vilken lånefond ställes under statskontorets förvaltning. Utlåningen
torde åtminstone tills vidare böra handhavas av hushållningssällskapen,
vilka kunna kombinera lånerörelsen med lämplig upplysningsverksamhet.
Hushållningssällskapen böra ha att söka statslån hos lantbruksstyrelsen
och därefter i sin tur ombesörja utlåningen till de särskilda
maskinanskaffningsföretagen, varvid i princip samma lånevillkor böra gälla
för statslånen till hushållningssällskapen som för de av dessa utlämnade
lånen. Jag delar lantbruksakademiens uppfattning, att hushållningssällskapens
framställningar om statslån icke skola behöva grundas på redan inkomna
låneansökningar. Lantbruksstyrelsen bör kunna tilldela sällskapen
statslån å runda belopp, vilka dessa sedermera äga i mån av behov lyfta hos
statskontoret och disponera för sin utlåning. Hushållningssällskapen böra
givetvis vara skyldiga att till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelser för
handhavandet av lånerörelsen. På lantbruksstyrelsen bör ankomma att, i
den mån icke Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser i ämnet, meddela de föreskrifter,
som finnas erforderliga rörande bedrivandet av ifrågavarande utlåningsverksamhet,
samt därvid även fastställa för densamma lämpliga förarm
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
43
lär m. ni. I detta sammanhang vill jag erinra örn att i en del yttranden
uttalats önskemål örn en förenkling av de förslag, som härutinnan utarbetats
av utredningen.
Med de ifrågavarande hjälpåtgärdernas syfte skulle bäst överensstämma,
om de endast komme mindre jordbruk till godo. Till dessa har utredningen
hänfört jordbruk med en åkerareal understigande 15 hektar. Emellertid
torde det icke sällan, med hänsyn till önskvärdheten av att en maskins
kapacitet utnyttjas i största möjliga utsträckning, kunna möta svårigheter
att vid anordnande av gemensam maskinanvändning såsom deltagare i denna
allenast medtaga jordbrukare med så ringa åkerareal, som nyss nämnts.
Utredningen har med utgångspunkt härifrån förordat, att minst 75 procent
av den åkerareal, som representeras i en gemenskap, skola tillhöra dylika
mindre jordbrukare, medan återstående 25 procent skola kunna hänföra sig
till större brukningsdelar. I ett flertal yttranden har det gjorts gällande,
att den sålunda angivna begränsningen är alltför sträng. Förslag ha framförts
dels i den riktningen, att minimisiffran för den åkerareal, som skall
hänföra sig till mindre jordbrukare, bör nedsättas från 75 till 60 eller 50
procent av hela den i maskinanvändningen företrädda åkerarealen, och dels
i den riktningen, att gränsen för de mindre jordbruken bör höjas från 15
till 20 eller 30 hektar åker. Vid övervägande av förevarande fråga har
jag ansett mig böra föreslå, att minst 65 procent av den åkerareal, som innehaves
av de i maskinanvändningen deltagande jordbrukarna, skola tillhöra
brukningsdelar med högst 15 hektar åker.
Hushållningssällskap bör vid prövning av låneansökan tillse, att nyss angivna
förutsättning är uppfylld. Ansökan bör därför, när fråga är örn lån
till maskinhållare, lämna uppgift örn vilka jordbrukare som avses skola
deltaga i den gemensamma maskinanvändningen och av dem innehavd åkerareal
samt, när fråga är örn lån till ekonomisk förening eller bolag, örn
föreningsmedlemmarna eller bolagsmännen och deras åkerareal. Vad i övrigt
angår de förutsättningar, som böra gälla för lån, böra dessa anknyta
dels till lämpligheten av den åsyftade maskinanskaffningen och deltagarnas
nytta av densamma, dels till organisationen av den gemensamma maskinanvändningen
och dels till säkerheten för lånet. Vad särskilt angar
lån till maskinhållare bör såsom förutsättning även gälla, att lånesökanden
med hänsyn till sin ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt
prövas vara lämplig för bedrivande av sådan verksamhet samt att de avgifter,
vilka han härvid ämnar betinga sig, icke befinnas oskäliga. Vilken form
för den gemensamma maskinanvändningen som än väljcs, måste noga uppmärksammas,
att de ekonomiska kalkylerna för företaget äro väl genomtänkta.
Det är vidare klart, att hushållningssällskap vid prövningen av
låneansökning bör tillse, att den gemensamma maskinanvändning, som
är avsedd att komma till stånd, organiseras på ett sätt, som innebär garantier
i fråga örn förekommande och lösande av tvister mellan deltagarna
ävensom beträffande maskinvärd m. m. Kraven på organisationen böra
emellertid icke ställas så högt, att anordnandet av gemensam maskinan
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
vändning kominer att te sig alltför omständligt för jordbrukarna och verka
avskräckande på dessa. Detta är så mycket mindre nödvändigt, som möjlighet
bör finnas för hushållningssällskap att även efter utlämnandet av
lån ingripa med anvisningar och råd. För att giva erforderligt eftertryck
åt dessa kommer jag att föreslå, att hushållningssällskap skall förbehålla
sig rätt att uppsäga lån till omedelbar betalning i vissa fall, då låntagare
förfogar över maskin på ett sätt, som strider mot syftet med lånet.
I detta sammanhang må uppmärksammas, att hinder icke bör möta för
vare sig maskinhållare eller sammanslutning att, när maskin icke tages i
anspråk av de jordbrukare, vilka äro deltagare i den gemensamma maskinanvändningen,
ställa maskinen till förfogande för utomstående.
Jag övergår härefter till alt behandla återbetalnings- och räntevillkoren
för lån.
Enligt utredningens förslag skall för lånen gälla en återbetalningstid av
tio år, och lånen skola amorteras nied 15 procent vid slutet av vart och ett
av de tre första åren, med 10 procent vid slutet av vart och ett av de därpå
följande fyra åren och med 5 procent vid slutet av vart och ett av de
tre sista åren. I likhet med statskontoret anser jag icke tillräckliga skäl
föreligga att, till skillnad mot vad som i allmänhet gäller i fråga om statens
utlåningsfonder, bestämma en sådan växlande amorteringsplan. Återbetalningen
torde böra ske medelst årligen lika amorteringar. Beträffande
återbetalningstiden har den av utredningen föreslagna tiden
av tio år i åtskilliga yttranden ansetts för lång. Ur kreditsynpunkt är
det en sund princip, att ett lån för inköp av visst produktionsmedel hinner
återbetalas, innan produktionsmedlet blivit förslitet eller eljest obrukbart.
Ä andra sidan bör emellertid återbetalningstiden icke vara så kort,
att det möter alltför stora svårigheter för låntagaren att inom densamma
hinna återbetala lånet. Enligt min mening bör med hänsyn till det nu
sagda amorteringstiden kunna fastställas olika i skilda fall, beroende av
varaktigheten hos den jordbruksmaskin, till vars förvärvande lån användes.
Dock torde lånetiden böra utgöra högst åtta år. Då lån endast torde böra
utlämnas för inköp av jämförelsevis dyrbara maskiner, anser jag för lånen
även böra bestämmas en minimitid av fem år. När hushållningssällskap gör
framställning hos lantbruksstyrelsen om statslån, bör angivas, om och på
vad sätt detta bör uppdelas med avseende å olika återbetalningstider, och
sedermera bör hushållningssällskapet vid medelsrekvisitioner hos statskontoret
likaledes meddela, från vilka av de sålunda bestämda återbetalningskategorierna
medlen skola uttagas. Det bör åligga lantbruksstyrelsen att
giva allmänna anvisningar rörande bestämmandet av återbetalningstiden
med avseende å olika slag av maskiner.
Av utredningen har föreslagits, att de sista amorteringarna å lån skola
kunna efterskänkas, örn låntagaren ordentligt fullgjort de med lånet förbundna
villkoren. I statskontorets och vissa andra yttranden lia uttalats
betänkligheter mot ett sådant efterskänkande. För min del vill jag trots
detta i huvudsak förorda utredningens förslag i förevarande hänseende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
45
Förslagets syfte torde böra tillgodoses i den ordningen, att lantbruksstyrelsen
efter framställning av vederbörande hushållningssällskap beviljar låntagare
bidrag till låns återbetalning. Bidraget bör enligt min mening utgå
med en femtedel av lånets ursprungliga kapitalbelopp. Förutsättningar för
bidrag synas böra vara, att lånet i övrigt jämte upplupen ränta blivit ordentligt
återbetalat i överensstämmelse med fastställd återbetalningsplan samt att
den gemensamma maskinanvändningen finnes ha utövats på ett ändamålsenligt
sätt. Sådant bidrag, varom nu är fråga, bör kunna beviljas icke blott
sammanslutning utan även maskinhållare. Ehuru en anordning av här föreslagen
art kan sägas gynna upptagande av lån för maskinanskaffning framför
kontanta inköp, synes densamma kunna försvaras såväl med hänsyn
till att kontantköpen av åtminstone dyrbarare jordbruksmaskiner under alla
förhållanden torde höra till undantagen vad beträffar de mindre jordbrukarna
och till att med lånevägen är förknippad en ur olika synpunkter önskvärd
kontroll över att den gemensamma maskinanvändningen utövas på ett
lämpligt sätt. övervägande skäl synas mig tala för att staten genom de
ifrågasatta åtgärderna bör medverka till att den gemensamma maskinanvändningen
nu tränger igenom och härvid från början ordnas efter ändamålsenliga
linjer.
Under vissa förhållanden bör lån kunna återfordras redan före den bestämda
lånetidens utgång. Detta bör till en början kunna ske, om låntagaren
genom oriktig uppgift föranlett låns beviljande eller om han icke
fullgör lånevillkoren. Vidare bör lån kunna uppsägas, örn sådana förhållanden
inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda syftet
uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma. I viss mån
som specialfall härtill kunna betraktas de fall, då maskinhållare betingar sig
avgifter, som vederbörande hushållningssällskap finner oskäliga, ävensom
då inköpt maskin avyttras, utmätes eller blir obrukbar. Slutligen torde
uppsägningsrätt även böra föreligga, örn hushållningssällskap finner säkerheten
för lån lia undergått avsevärd försämring.
I fråga om räntevillkoren för lån har utredningen föreslagit, att lånen
skola vara räntefria under de tre första åren. Statskontoret har avstyrkt
läntefriliet under någon del av låneliden. För egen del anser jag det knappast
vara tillräckligt motiverat att medgiva ifrågavarande lättnad under de
första åren av lånetiden, då den inköpta jordbruksmaskinen är ny och icke
påfordrar några kostnader för reparationer. Jag finner naturligare att, såsom
jag nyss förordat, statens ekonomiska stöd förlägges till slutet av lånetiden
och erhåller formen av ett bidrag till låns slutbetalning. Vad beträffar
den räntesats som bör tillämpas har utredningen föreslagit denna skola bestämmas
på samma sätt som räntan å lån från sekundärlånefonden. Sistnämnda
lån skola enligt gällande bestämmelser förräntas efter fast, vid
lånets beviljande bestämd, räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj:t och
må icke understiga medelräntan för .statens upplåning mot obligationer under
det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tilllägg
av en halv procent. Räntan å sekundärlånen utgör för närvarande 3.6
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
procent. Med hänsyn till syftet nied maskinanskaffningslånen anser jag mig
böra förorda, att räntan å dem icke fastställes högre än till en fjärdedels
procent utöver statens upplåningsränta, så beräknad som nyss sagts.
Mot utredningens förslag, att lån må uppgå till högst 80 procent av köpeskillingen
för respektive maskin, har jag intet att erinra. Då vederbörande
hushållningssällskap har att för varje särskilt fall pröva, om en maskinanskaffning
är motiverad och svarar mot vederbörandes behov, kan jag ej finna
tillräcklig anledning att, såsom från något håll föreslagits, införa föreskrift
örn ett maximalt belopp, utöver vilket en och samma låntagare icke må häfta
i skuld.
Enligt min mening bör hinder icke föreligga för en låntagare att, sedan en
maskin blivit försliten, erhålla lån till ny maskin. En förutsättning bör dock
självfallet vara, att låntagaren icke misskött det tidigare lånet. Uppmärksammas
bör även, att det synes önskvärt att hushållningssällskapen söka
förmå låntagare att under lånetiden såvitt möjligt göra avsättningar till förnyelse
av den ifrågavarande maskinen, så att upplåningen för anskaffning
av ny maskin kan begränsas.
Beträffande säkerheten för lån bör förutsättas, att denna av vederbörande
hushållningssällskap prövas betryggande. I allmänhet torde säkerheten komma
att utgöras av borgen med solidariskt ansvar. Med anledning av vad som
anförts av en av de hörda småbrukareföreningarna vill jag framhålla, att
det icke kan anses tillräckligt att bygga kredit enbart på värdet av den inköpta
maskinen, även om denna, såsom i allmänhet torde böra krävas, hålles
försäkrad. Möjligen hör det likväl kunna komma under övervägande att i
någon utsträckning begränsa de deltagande jordbrukarnas solidariska ansvar.
Man torde kunna utgå från att, om hushållningssällskapen handha ifrågavarande
lånerörelse på ett försiktigt sätt, de därmed förenade riskerna icke
skola bliva så stora, att de böra avskräcka hushållningssällskapen från att
medverka vid lånerörelsen. I allmänhet torde en ganska långtgående riskfördelning
komma att vara för handen. Härtill kommer, att enligt vad förut
anförts staten förutsättes skola lämna bidrag till återbetalning av viss del
av lån.
I detta sammanhang vill jag beröra frågan om den ersättning, som bör
tillerkännas hushållningssällskapen för deras handhavande av långivningen
och deras uppgifter i samband därmed. Utredningen har föreslagit, att såsom
ersättning skall utgå dels för varje lån ett organisationsbidrag (engångsersättning)
motsvarande 1 procent av lånebeloppet och dels ett årligt förvaltningsbidrag
med 0.3 procent av utestående lånesumma. Statskontoret
har ansett ersättningen böra begränsas till sistnämnda förvaltningsbidrag. En
del hushållningssällskap lia däremot funnit den föreslagna ersättningen vara
alltför låg. För min del finner jag motiverat, att ersättningen utgår såväl
med visst engångsbelopp för varje lån som i form av årligt förvaltningsbidrag.
Då engångsersättningen avser kostnader och arbete i samband med
låns utlämnande, vilka till stor del äro oberoende av lånebeloppet, finner jag
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
lämpligt, att densamma fastställes till visst bestämt belopp för varje lån,
vilket belopp synes mig böra bestämmas till 20 kronor. Förvaltningsbidraget
torde böra utgå i enlighet med vad utredningen föreslagit.
Såsom redan inledningsvis antytts, har i det under nionde huvudtiteln beräknade
anslaget till Bidrag till hushållningssällskapen inräknats ett belopp av
26,000 kronor, vilket belopp enligt utredningens beräkning skulle åtgå till
ersättningar åt hushållningssällskapen för organiserandet av den gemensamma
maskinanvändningen och förmedlingen av lån. Jag kommer att i den
proposition, som skall avgivas angående bidrag till hushållningssällskapen,
tillstyrka att nu ifrågavarande belopp icke beräknas högre än till 15,000
kronor.
Detta sammanhänger med att jag, i enlighet med vad som redan i statsverkspropositionen
beräknats, anser avsättningen av medel till den statliga
utlåningsfonden för här berörda ändamål icke behöva för nästa budgetår
bestämmas till så högt belopp som utredningen föreslagit, 2 milj. kronor,
utan kunna inskränkas till 1 milj. kronor. Ett anslag å sistnämnda belopp
torde alltså böra uppföras å kapitalbudgeten för budgetåret 1938/1939. Det
ankommer på chefen för finansdepartementet att framlägga förslag angående
anslag till erforderlig avskrivning å ifrågavarande kapitalinvestering.
Några anslagsmedel för bidrag till återbetalning av lån äro tills vidare icke
erforderliga.
I anslutning till de grunder, som angivits i det föregående, har inom jordbruksdepartementet
upprättats ett utkast till kungörelse angående lån för
främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket, vilket
utkast torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Verksamheten
i allmänhet för budgetåret 1938/1939 anvisa ett anslag
av......................................kronor 19,000,
dels besluta inrättande av en statlig lånefond för främjande
av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket,
benämnd »Jordbrukets maskinlånefond»,
dels medgiva, att lån ur fonden må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som i det föregående
angivits,
dels ock till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret
1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Bilaga.
Utkast
till
kungörelse angående lån för främjande av gemensam maskinanvändning
i det mindre jordbruket.
Härigenom förordnas som följer:
Örn statslån till hushållningssällskap.
1 §•
Från jordbrukets maskinlånefond må i den ordning och under de villkor,
nedan sägs, statslån av lantbruksstyrelsen tilldelas hushållningssällskap för
att användas till utlämnande av lån, varom i 7 § förmäles.
2 §•
Hushållningssällskap, som önskar erhålla statslån, skall ingiva skriftlig
framställning härom till lantbruksstyrelsen, innehållande förslag till lånebelopp
och återbetalningstid.
Återbetalningstiden må bestämmas till minst fem och högst åtta år, räknade
från och med året efter statslånets lyftande.
Om beviljat statslån och därför bestämda återbetalningsvillkor skall lantbruksstyrelsen
meddela uppgift till statskontoret.
3 §■
Beviljat statslån skall av hushållningssällskap före utgången av det år,
lånet beviljats, lyftas i statskontoret mot skuldförbindelse enligt formulär,
som statskontoret fastställer. Därest lånebelopp vid årets slut kvarstår outtaget,
är rätten att lyfta detsamma förverkad.
4 §•
Statslån återbetalas, med iakttagande av den återbetalningstid som gäller
för lånet, med lika amorteringar vid utgången av vart och ett av de efter
lånets lyftande närmast följande kalenderåren.
Statslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Denna fastställes av Kungl. Majit och må icke understiga medelräntan för
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
49
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent.
Ränta skall för varje kalenderår inbetalas före årets utgång.
Med fullgörande av betalning må hushållningssällskap åtnjuta anstånd
varje gång under tre månader från förfallodagen.
Därest förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom sålunda bestämd tid,
skall hushållningssällskapet å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta
enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.
5 §•
Statskontoret har att, därest stadgad kapital- eller räntebetalning å statslån
icke fullgöres i rätt tid, göra anmälan därom hos Kungl. Majit, som då
vill bestämma, huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall återbetalas
före den fastställda amorteringstidens slut.
6 §•
Hushållningssällskap, som innehar statslån, skall årligen före den 15
januari till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelse för lånerörelsen under nästföregående
kalenderår.
Har lånebelopp disponerats på annat sätt än gällande bestämmelser tilllåta,
skall lantbruksstyrelsen bestämma om omedelbar återbetalning därav.
Lånebelopp, som återstår odisponerat vid utgången av det år, under vilket
lånet lyftats, skall till statskontoret inbetalas före utgången av januari månad
nästföljande år, där ej lantbruksstyrelsen på ansökning medgiver hushållningssällskapet
rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava samma
belopp.
Örn utlåningen från hushållningssällskapen.
7 §•
Hushållningssällskap må med anlitande av medel, som enligt denna kungörelse
ställts till sällskapets förfogande, till enskild person eller sammanslutning
utlämna lån för beredande av tillgång till anskaffande av jordbruksmaskin,
som avses skola användas gemensamt av flera jordbrukare.
8 §.
Ansökning örn lån skall innehålla uppgift, förutom örn det sökta lånets
belopp, angående fabrikatet, storleken och priset å den maskin, till vars förvärvande
lånet är avsett att användas, utredning för bedömande av lämpligheten
av maskinens anskaffande, plan för ordnandet av den gemensamma
maskinanvändningen ävensom driftkalkyl.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 217.
4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 217.
Vid ansökningen skola fogas:
då lån sökes av någon, som ämnar bedriva uthyrning av maskinen eller
utföra maskinarbete åt andra med densamma (maskinhållcire), förklaring
av de jordbrukare, som avses skola deltaga i maskinanvändningen, att denna
kan antagas komma att bereda dem nytta, ävensom uppgift för envar av
dem om innehavd jordbruksfastighet och storleken av dess åkerareal, samt
då lån sökes av ekonomisk förening eller bolag, förteckning över föreningsmedlemmarna
eller bolagsmännen jämte uppgifter, som nyss sagts, samt föreningsstadgar
eller bolagsavtal och i förekommande fall registreringsbevis,
ävensom uppgift om föreningens eller bolagets ekonomiska ställning, vilken
uppgift skall vara styrkt genom avskrift av in- och utgående balansräkning
för senast förflutna räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för
samma tid, där sådan föres, eller i fråga örn förening eller bolag, vars första
räkenskapsår vid tiden för ansökningen ännu ej avslutats, genom räkenskapssammandrag
för den tid föreningen varit i verksamhet.
9 §•
Lån ma beviljas allenast under förutsättning,
att den jordbruksmaskin, till vars förvärvande lånet är avsett att användas,
av hushållningssällskapet befinnes lämplig för åsyftat ändamål,
att köpeskillingen för maskinen prövas skälig,
att den gemensamma maskinanvändningen kan antagas bereda envar av
de jordbrukare, som äro medlemmar i den lånesökande sammanslutningen
eller som eljest avses skola deltaga i maskinanvändningen, en nytta som kan
antagas svara mot hans kostnader för densamma,
att den gemensamma maskinanvändningen är ändamålsenligt organiserad
och att trygghet finnes för en god skötsel av maskinen,
att av den åkerareal, som innehaves av ovannämnda jordbrukare, minst
sextiofem hundradelar tillhöra brukningsdelar med högst femton hektar
åker, samt
att de jordbrukare, som svara för lånet, gjort sig kända för skötsamhel
och ekonomisk förtänksamhet.
Såsom förutsättning för lan till maskinhallare skall, förutom vad ovan
sagts, även gälla, att lånesökanden med hänsyn till sin ekonomiska ställning
och förhållandena i övrigt prövas vara lämplig för bedrivande av sådan
verksamhet samt att de avgifter, vilka han därvid ämnar betinga sig, icke
befinnas oskäliga.
10 §.
Lån må icke beviljas till högre belopp än som motsvarar åtta tiondelar av
köpeskillingen för den maskin, till vars förvärvande lånet avses skola användas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 51
11 §•
För lån skall ställas säkerhet, som av hushållningssällskapet prövas betryggande.
12 §.
Vid låns beviljande skall hushållningssällskapet bestämma den tid, inom
vilken den åsyftade maskinen skall hava anskaffats, ävensom, där det befinnes
lämpligt, meddela sådana föreskrifter rörande lånets Användande
och sättet för dess utbetalande, att trygghet vinnes för att lånet blir använt
för därmed avsett ändamål.
13 §.
Hushållningssällskapet må icke betinga sig andra villkor i fråga om ränta
och återbetalning, än som gälla för sällskapets statslån till motsvarande belopp.
Dock är hushållningssällskapet icke förpliktat att medgiva anstånd
med fullgörandet av förfallen ränte- och kapitalinbetalning.
Örn rätt för hushållningssällskapet att i särskilda fall uppsäga lån stadgas
i 14 §.
14 §.
Hushållningssällskapet skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån helt eller
delvis till omedelbar betalning,
örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
örn låntagaren visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering
eller annorledes bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse
åligger,
örn maskinhållare betingar sig avgifter, som hushållningssällskapet finner
oskäliga,
örn inköpt maskin avyttras, utmätes eller blir obrukbar,
örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till
det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet, eller
örn hushållningssällskapet finner säkerheten för lånet hava undergått avsevärd
försämring.
15 §.
Lantbruksstyrelsen må, på framställning av hushållningssällskapet, bevilja
låntagare bidrag till låns återbetalning, motsvarande en femtedel av lånets
ursprungliga kapitalbelopp. Såsom förutsättning för sådant bidrag
skall gälla, att övrig del av låneskulden jämte upplupen ränta blivit ordentligt
återbetalad i överensstämmelse med fastställd återbetalningsplan samt
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
att den gemensamma maskinanvändningen utövats på ett ändamålsenligt
sätt.
Beviljat bidrag utbetalas till hushållningssällskapet för att tillgodoskrivas
låntagaren.
Reglementariska föreskrifter,
16 §.
De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande bedrivandet av
ifrågavarande utlaningsverksamhet samt villkoren för utlåningen och vad
därmed har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar, av lantbruksstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
387319. Stockholm'', Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938:
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- JoU 1938:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket jämte i ämnet s. 1 i texten
- JoU 1938:81 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten