Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket

1938-02-25 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:217, Angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1

Nr 217,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder

till främjande av gemensam maskinanvändning inom

det mindre jordbruket; given Stockholms slott den 25

februari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min föredragning föreslagit

riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som kunde bliva

förelagd riksdagen, till Lånefonden för underlättande av gemensam maskinanvändning

i det mindre jordbruket för budgetåret 1938/1939 beräkna ett

reservationsanslag av 1,009,000 kronor (kapilalbudgeten: bil. 8, punkt 12).

Kungl. Majit har vidare på föredragning av chefen för finansdepartementet

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 217.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

föreslagit riksdagen att bland anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar

i statens utlåningsfonder för budgetåret 1938/1939, i avbidan på

den särskilda propositionen, för nyssnämnda lånefond beräkna ett reservationsanslag

av 620,000 kronor. Ytterligare har jag vid min anmälan i statsverkspropositionen

av frågan örn anslag till Bidrag till hushållningssällskapen

— vilket anslag med hänsyn till vissa kommande propositioner föreslagits

skola upptagas med beräknat belopp — förordat, att under ifrågavarande

anslag jämväl skall ingå visst belopp för organiserandet av maskinanvändning

och för förmedling av låneverksamhet på ifrågavarande område,

vilket belopp angivits till 26,000 kronor (nionde huvudtiteln, punkt 91). Slutligen

har jag med avseende å ett i statsverkspropositionen, likaledes med beräknat

belopp upptaget anslag till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen:

Verksamheten i allmänhet uttalat mig för att ett belopp av 4,000 kronor beräknas

till undersökningar angående gemensam maskinanvändning (nionde

huvudtiteln, punkt 127).

Efter avslutad utredning torde nu för Kungl. Maj:t få anmälas frågan

om avlåtande till riksdagen av proposition i förevarande ärende.

Härvid får jag först erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 29 januari

1937 bemyndigat mig att tillkalla särskilda utredningsmän för att

verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa åtgärder till lättande

av arbetsförhållandena inom det mindre jordbruket. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade jag såsom utredningsmän professorn vid lantbrukshögskolan

P. L. Nanneson, Ultuna, tillika ordförande, ingenjören Nils Henrik

Berglund, Ultuna, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren

Alfred Andersson, Bussjö, ledamoten av riksdagens andra kammare,

agronomen Stig Janson, Sparreholm, samt lantbrukaren Fritiof Karlsson,

Nöttja.

Utredningen har såsom ett första resultat av sitt arbete den 30 oktober

1937 avgivit ett betänkande med förslag till åtgärder för befrämjande av

gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket.

över detta betänkande hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, som

i ärendet hört samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samt av

statskontoret, lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och

styrelsen för jordbrukstekniska föreningen ävensom ett antal småbrukareföreningar.

I detta sammanhang må nämnas, att ovannämnda utredning efter avgivandet

av ifrågavarande betänkande, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari

1938, även erhållit i uppdrag att verkställa utredning rörande utnyttjandet

av tekniska hjälpmedel, ägnade att underlätta arbetet inom ekonomioch

bostadshus på landsbygden. I samband härmed hava ledamöterna utökats

med representanter för det kvinnliga hemarbetet.

Jag ber härefter att få lämna en redogörelse för innehållet i utredningens

betänkande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

3

Utredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

I utredningens betänkande har inledningsvis lämnats en översikt över

de mindre jordbrukens arbetsförhållanden jämförda

med de större jordbrukens. Utredningen har såsom något karakteristiskt

för de mindre jordbruken framhållit en större förbrukning av

manuellt arbete såväl per hektar räknat som i förhållande till skördens och

bruttoavkastningens storlek. Dessutom vore de mindre jordbruken i regel

starkare inriktade på animalisk produktion än de större jordbruken, vilket

komme till uttryck i ett större kreatursantal vid dessa såväl per arealenhet

som i förhållande till skörden. Dessa förhållanden belystes såväl av den

allmänna statistiken som av de sammanställningar av räkenskapsresultat

från svenska jordbruk, som årligen publicerades av lantbruksstyrelsen.

På grundval av dessa räkenskapsresultat har utredningen i efterföljande

tabell gjort vissa sammanställningar för belysande av nämnda olikheter

mellan större och mindre jordbruk. Siffrorna i tabellen hänföra sig till mellersta

Sverige, inom vilket område de olika storleksgrupperna äro talrikare

representerade än inom övriga undersökningsområden. Även örn materialet

från de undersökta jordbruken icke utan vidare kan anses fullt representativt

för samtliga jordbruk inom detta område torde, enligt vad utredningen

framhållit, det föreliggande siffermaterialet dock vara väl ägnat att belysa

de olikheter som förefinnas mellan jordbruk av olika storlek. I tabellen

angivna siffror utgöra medeltal för de fem bokföringsåren 1930/31—1934/35.

Storleksgrupp

Åkerareal, hektar

I

intill 10

II

10.1—25

III

25.1—50

IV

50.1—100

V

över 100

Antal bokslut, summa..............

435

457

120

78

328

Areal i genomsnitt, hektar..........

7

16

33

74

220

Medelskörd, skördeenheter per hektar

2,524

2,458

2,306

2,158

2,220

Kreatursantal, nötkreatursenheter per

100 hektar ......................

127

107

87

71

66

Arbetshästar per 100 hektar ........

15.4

14.4

10.7

9.1

7.5

Beräknat antal arbetstimmar per hektar

479

335

258

292

282

Beräknat antal arbetstimmar per 100

skördeenheter.....................

19.0

13.6

11.2

13.5

12.7

Arbetskostnad, kronor per hektar (exkl.

driftsledning) ....................

214

150

116

131

127

Bruttoavkastning

total, kronor per hektar..........

415

341

326

325

308

av växtodling, % .................

12

18

24

25

31

» djurskötsel, %..................

75

75

71

67

61

> övrigt, %......................

13

7

5

8

8

Arbetskostnad, kronor per 100 kronor

bruttoavkastning.................

51:60

44:00

35:60

40: 30

41:20

Foderinköp, kronor per hektar......

56

50

50

39

35

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I anslutning till denna sammanställning bär utredningen bland annat

framhållit följande synpunkter.

Det framginge, att arbetskostnaden vid de mindre jordbruken varit större

i förhållande till bruttoavkastningen, och att avsevärt mera mänskligt arbete

använts per arealenhet och producerad skördeenhet än vid de större

jordbruken. I själva verket syntes skillnaden i arbetstid vara större än vad

sammanställningen visade, alldenstund arbetstiden för småbruken redovisats

i dagar, vilka med säkerhet i regel varit längre än den normalarbetsdag som

läge till grund för beräkningen av antalet arbetstimmar. Denna större förbrukning

av mänskligt arbete finge antagas delvis bero på småbrukens starkare

inriktning på animalisk produktion och i viss omfattning även på

större odling av mera arbetskrävande grödor. I huvudsak syntes den dock

sammanhänga med de betydligt större svårigheterna vid det mindre jordbruket

att effektivt utnyttja den mänskliga arbetskraften.

Den under de senaste årtiondena i stor utsträckning genomförda mekaniseringen

av driften, varigenom det tyngre manuella arbetet i betydande

omfattning kunnat ersättas genom maskindrift, hade av naturliga skäl i avsevärt

mindre utsträckning kommit det mindre jordbruket till godo än det

medelstora och större jordbruket.

Då inom det mindre jordbruket mekaniska hjälpmedel oftast ej stöde

till buds måste under de brådaste perioderna, om arbetena skulle medhinnas,

arbetstiden per dygn förlängas, vilken förlängning ofta bleve mycket

stark. Den arbetskraft som normalt sysselsattes i hushållet och med djurens

skötsel finge oftast även i stor utsträckning deltaga i arbetena på fältet.

I sig själv viktiga arbeten, som dock medgåve en viss elasticitet i fråga om

tiden eller sättet för utförandet, finge ofta stå tillbaka för de brådskande

fältarbetena. Hit hörde till exempel husdjurens skötsel. I många fall anpassades

denna i det mindre jordbruket efter övriga arbeten på ett sätt som

medförde ett sämre ekonomiskt resultat från husdjursskötseln.

Arbetet under de bråda perioderna bestode till stor del av hårt kroppsarbete.

En ofta upprepad och stark förlängning av arbetstiden kunde medföra

att småbrukaren bleve utsliten i förtid. Detta gällde i ännu högre grad

småbrukarhustrun, som i regel under de tider hon deltoge i jordbruksarbetet

även måste sköta löpande hushållsgöromål och lia vård om barnen. Hushållsarbetet,

trevnaden i hemmet och barnens skötsel lede, om utearbetet

under alltför långa perioder toge hustruns tid i anspråk. Hos de barn som

under uppväxtåren deltoge i jordbruksarbetet kunde alltför hårt och ihållande

arbete även bidraga till att minska intresset för detta och att vända

deras håg från jordbruket.

Vore arbetsdagen mycket lång eller kroppsarbetet mycket hårt kunde småbrukaren

och hans hustru icke ägna tillräcklig tid åt driftens planläggning

eller genomförandet av förbättringar, långt mindre åt förvärvande av ökad

yrkeskunskap eller åt nyttiga förströelser.

En ökad maskinanvändning i det mindre jordbruket, varigenom det

tyngsta och mest tidskrävande arbetet kunde avlastas, skulle sålunda ha stor

betydelse, och detta icke endast i fråga örn att skapa trevnad och arbetsglädje

för den enskilde, utan även ur social synpunkt.

Med maskinernas hjälp kunde resultatet av det mänskliga arbetet ökas

väsentligt, d. v. s. ett visst produktionsresultat uppnåddes med mindre insats

av mänskligt arbete. Att ett arbete medelst maskin kunde utföras på kortare

tid än för hand kunde även vara av stor ekonomisk betydelse, t. ex.

då säden mognade hastigt eller vädret vore ostadigt vid skörden. Flera

slag av maskiner utförde därjämte arbetet bättre än när detta utfördes för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

5

hand eller med enkla redskap. Exempel härpå vore radsåningsmaskinen,

de moderna tröskverken och sädesrensningsmaskinerna samt den självbindande

skördemaskinen.

Utredningen har även uppehållit sig vid möjligheterna att använda traktorer

som ersättning för hästar och härutinnan bland annat anfört:

Hästantalet per hektar räknat vore ofta bortåt dubbelt så stort vid de

mindre jordbruken som vid storjordbruken. Med hänsyn till det relativt

stora kapital dragarna representerade, samt att foderförbrukning, skötsel

och övriga omkostnader för dragarna ökades med dessas antal, vöre det

givetvis önskvärt att dragareantalet vid ett jordbruk kunde^ hållas så lågt

som möjligt. Ju flera arbetstimmar som kunde uttagas per år och dragare,

desto lägre bleve under för övrigt oförändrade förhållanden kostnaden per

timme för dragarearbetet, varför det vore av vikt att dragkraften utnyttjades

väl. Detta kunde i regel lättare ske i trakter där hästarna, under de perioder

då de ej behövdes i jordbruket, kunde användas för skogskörsler e. d.

1 de trakter där dylika körslor icke förekomme i nämnvärd omfattning

varierade behovet av dragare i regel starkt mellan olika årstider, varför

dragkraften tidvis bleve dåligt utnyttjad.

Den relativt största ekonomiska betydelsen syntes anpassandet av hästantalet

lia vid de mindre jordbruk, där valet stöde mellan att hålla två hästar

eller endast en. Vid sådana mindre jordbruk, där den tunga jordbearbetningen

ej kunde utföras tillfredsställande med en häst, men där hållandet

av två hästar medförde alltför höga kostnader i förhållande till åkerarealen,

kunde visserligen i många fall den utvägen tillgripas, att grannar hjälpte

varandra nied dragare då det gällde de tyngre arbetena. Genomförandet av

en sådan anordning mötte dock ofta betydande svårigheter. Det skulle därför

vid många dylika jordbruk vara av stort värde att kunna använda

traktor och traktorredskap för dessa tyngre arbeten. En traktor skulle därvid

kunna betjäna ett flertal jordbrukare. Detsamma gällde beträffande

de något större jordbruk, där arbetet under vissa perioder ej hunne genomföras

på ett tillfredsställande sätt med två hästar. Traktorernas stora arbetsförmåga

och möjligheten att utnyttja dem under avsevärt längre tid per dygn

än hästar, gjorde även traktorerna särskilt väl lämpade som dragkraft under

de brådaste perioderna. Genom användning av traktor kunde t. ex. effektiv

trädesbearbetning och förberedelse för höstsådden samt höstplöjning genomföras,

medan hästarna vore upptagna vid hö- och sädesbärgning eller vid

rotfruktsskörd med tillhörande vägtransporter.

För att belysa det inflytande på dragarekostnaderna vid ett mindre jordbruk

som traktoranvändning under vissa förhållanden kunde utöva har utredningen

anfört följande exempel: För en egendom med 8 hektar åker antoges

det årliga behovet av dragarearbete utgöra 1,800 hästarbetstimmar, av

vilka 400 timmar representerades av tyngre jordbearbetning som ej lämpligen

kunde utföras med endast en häst. Två hästar hölles därför, varvid totala

årskostnaden per häst utgjorde 500 kronor eller för två hästar 1,000 kronor.

Örn en häst avyttrades och den tyngre jordbearbetningen i stället utfördes

med lejd traktor, varvid 1 traktortimme ansåges motsvara 8 hästtimmar,

åtginge härför 50 traktortimmar. Kostnaden per traktortimme, inberäknat

jänta, amortering och underhållskostnad för traktor och redskap jämte

driftkostnad och skötare, kunde uppskattas till 3: 50 kronor, varför sammanlagda

kostnaden för traktorarbetet bleve 175 kronor. Då den återstående

hästen komme att användas mera än förut, eller 1,400 timmar, antoges

årskostnaden för densamma stiga till 550 kionor. Totala årskostnaden

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för dragarearbete skulle sålunda vid användning av traktor samt intensivare

utnyttjande av den kvarvarande hästen uppgå till 725 kronor, vilket skulle

innebära en besparing av 275 kronor per år, jämfört med örn två hästar

hölles.

Detta exempel visade, att avsevärda besparingar av dragarekostnader vid

det mindre jordbruket i många fall borde kunna uppnås, örn den tyngre

jordbearbetningen kunde mot en rimlig kostnad utföras med traktor. Förutsättningarna

för att dylik traktordrift skulle vara lönande vore dock att

hästantalet kunde minskas och kvarvarande hästar utnyttjas effektivare än

förut, samt att inskränkningen av dragareantalet icke i större grad försämrade

möjligheterna att utnyttja den mänskliga arbetskraften vid småbruket.

Förutsättningarna för användning av traktor för minskande av dragarekostnaden

vid de mindre jordbruken syntes vara störst i slättbygderna, där

dels hästarna normalt icke behövdes för arbeten utanför jordbruket, dels

jorden och skiftenas form i regel vore bättre lämpade för traktorarbete och

dels avstånden mellan gårdarna vore små, så att en traktor lätt kunde förflyttas

från gård till gård.

Utredningen har härefter framhållit en del synpunkter på mekaniseringsproblemen

inom det mindre jordbruket. Det har hänvisats

till att de svårigheter, som möta för genomförandet av maskindrift i

större omfattning inom det mindre jordbruket, ytterst bottna däri att

kostnaderna lätt bliva oproportionerligt stora på grund av att den årliga användningstiden

för varje särskild maskin blir allt för kort. I detta ämne

har utredningen bland annat anfört:

En maskins varaktighet i år räknat ökades av flera anledningar icke i

samma proportion som den årliga användningstiden minskades. Vid liten

årlig användning bleve därför det antal arbetstimmar på vilka anskaffningskostnaden

måste amorteras relativt litet och följaktligen amorteringen

per arbetstimme högre än vid lång årlig användningstid. Den kostnadspost

som betingades av förräntningen av det i maskinerna nedlagda kapitalet

bleve likaledes högre per arbetstimme räknat, då den årliga användningen

vore liten. I genomsnitt vöre nämligen räntebeloppet per år lika stort, vare

sig maskinerna användes mera eller mindre. Den del av kostnaderna för

maskinernas underhåll som berodde på inköp av ersättningsdelar samt på

rena reparationer kunde anses vara direkt proportionell mot maskinens användning.

Den del av underhållskostnaderna som betingades av årlig översyn,

rengöring, rostskyddsåtgärder o. d. vore däremot mera oberoende av

den årliga användningstidens längd och bomme därför att bliva högre per

arbetstimme räknat vid ett lägre antal användningstimmar. Detta gällde

även de jämförelsevis låga kostnaderna för maskinernas inhysning och försäkring.

(En utförlig redogörelse för sambandet mellan maskinernas årliga

användningstid och maskinkostnaderna har lämnats i en bilaga till utredningens

betänkande.)

Såsom exempel på huru maskinkostnaden per avverkad enhet avtoge med

ökad årlig användning kunde kostnaden för en 5'' självbindande skördemaskin

anföras. Om maskinen, som antoges i inköp kosta 1,200 kronor,

årligen användes under endast 15 timmar effektiv arbetstid, svarande mot

en stråsädesareal av omkring 6 hektar, kunde den egentliga maskinkostnaden

beräknas utgöra över 5 kronor per timme eller 12: 50 kronor per hektar.

Om användningstiden och den skördade arealen fördubblades, sjönke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

7

den beräknade egentliga maskinkostnaden till omkring 3: 50 kronor per

timme eller 8: 75 kronor per hektar och om användningstiden ökades till

50 timmar, motsvarande 20 hektar stråsäd, minskades kostnaden per timme

till omkring 2: 50 kronor per timme eller 6: 25 kronor per hektar. Vid än

längre årlig användningstid, som otta förekomme vid större jordbruk, kunde

den beräknade egentliga maskinkostnaden sjunka till omkring 2 kronor per

timme eller 5 kronor per hektar. Kostnaderna för dragare, körkarl och

bindgarn, som ej inginge i de anförda siffrorna, vore i stort sett oberoende

av bindarens årliga användningstid.

Redan genom lantbruksarbetenas i regel starka säsongbundenhet och säsongernas

ringa längd bleve för de flesta maskinslag den tid de årligen kunde

utnyttjas relativt kort. Detta förhållande vöre ofrånkomligt, och lantbruksmaskinerna

vore oftast i fråga örn konstruktion och framställningssätt

anpassade härefter, för att framställningskostnaderna skulle bliva så

låga att maskinerna funne avsättning.

Med utgångspunkt från att vid det mindre jordbruket, såsom förut

nämnts, den arbetsmängd som årligen kan utföras med en viss maskin blir

mycket liten och maskinkostnaden i förhållande till det utförda arbetet därför

hög, har utredningen uppställt frågan på vilka vägar ett förbilligande

av maskinanvändningen vid de mindre brukningsdelarna skulle kunna åstadkommas.

Utredningen har härutinnan i huvudsak framfört följande synpunkter:
Ett

sådant förbilligande kunde tänkas ske antingen genom att inköpspriset

på det mindre jordbrukets maskiner nedbringades eller ock genom att

maskinerna utnyttjades gemensamt av flera mindre jordbrukare, så att den

årliga användningstiden härigenom förlängdes. Inköpspriset kunde tänkas

minska såväl genom konstruerandet av billigare, speciellt för det mindre

jordbruket avsedda maskiner, som genom att i detta maskiner användes,

vilka utrangerats från det större jordbruket och därefter iståndsatts.

I detta sammanhang uppställde sig även spörsmålet, huruvida inköpskostnaderna

för jordbruksmaskiner överhuvud taget kunde nedbringas,

t. ex. genom rationalisering av maskinförsäljningen. Utredningen hade

emellertid icke ansett det ligga inom dess uppgift att gå närmare in på detta

spörsmål, vilket för övrigt komme att bli föremål för särskild utredning

enligt av hushållningssällskapens ombud under år 1937 fattat beslut.

Att konstruera speciella, billigare maskiner för det mindre jordbruket

vore möjligt endast för vissa maskinslag eller till en viss gräns. I fråga

om maskinslag, där olika höga fordringar kunde ställas på maskinernas arbetsresultat

och hållbarhet kunde de för det mindre jordbruket avsedda

maskinerna förbilligas genom att givas en enklare konstruktion och utföras

med användande av billigare material än de större maskinerna. Så vore

exempelvis förhållandet beträffande tröskverk, där såväl maskinernas storlek

som anordningarna för sädens rensning uppvisade en mycket stor variation.

För sådana maskiner däremot där fordringarna på det utförda arbetets

kvalitet vore desamma vid större och mindre jordbruk måste maskinernas

arbetsorgan i regel vara av samma slag och tillräckligt noggrant utförda

vid såväl större som mindre maskiner för samma ändamål. Ett förbilligande

av maskinerna genom att minska arbetsorganens antal eller storlek

begränsades dels därav, att maskinens avverkningsförmåga borde vara så

stor att dragare och mänsklig arbetskraft utnyttjades, och dels därav att

kostnaden för framställning av en mindre maskin oftast bleve avsevärt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

högre i förhållande till avverkningsförmågan än för en större maskin av

motsvarande utförande. Detta senare sammanhängde med att väsentliga

delar av en maskin, t. ex. transmissioner och landverk hos en självbindare

eller körhjul och växlar hos en såningsmaskin, bleve desamma om maskinens

arbetsbredd gjordes större eller mindre.

Att inköpa begagnade maskiner på auktioner praktiserades sedan gammalt

i stor utsträckning. Under de senare åren syntes även omsättningen ha

blivit allt större av äldre maskiner, i det att vid försäljningen av nya lantbruksmaskiner

äldre sådana toges i utbyte av försäljarna, sattes i stånd vid

försäljarens verkstad samt ånyo såldes. Om maskinen bleve väl iståndsatt,

vilket givetvis vore en förutsättning för att en dylik försäljning av begagnade

maskiner skulle kunna anses som en sund företeelse, kunde hållbarhet

och driftsäkerhet vara tillräckliga för den kortare årliga användning som

komme ifråga vid ett mindre jordbruk. Som en olägenhet torde det i regel

kunna räknas att man vid inköp av äldre maskiner ej kunde draga nytta

av de förbättringar som eventuellt genomförts på nyare modeller av maskinerna

ifråga.

Med hänsyn till de mindre brukningsdelarnas stora antal i förhållande till

antalet större jordbruk, vilkas begagnade maskiner kunde tänkas på här antytt

sätt överflyttade till de mindre jordbruken, syntes denna överflyttning

dock i stort sett vara av ringa betydelse för det mindre jordbrukets förseende

med maskiner.

Den viktigaste utvägen för ett förbilligande av mekaniseringen inom det

mindre jordbruket har utredningen ansett vara, att man i större omfattning

än vad nu vore fallet överginge till gemensam maskinanvändning inom

detta.

I fråga örn förekomsten av gemensam maskinanvändning

bar utredningen framhållit i huvudsak följande.

Gemensam maskinanvändning i den formen, att en lantbrukare som skaffat

sig en maskin lånade ut denna åt grannar, eventuellt mot kontant ersättning

eller annan form av motprestation, hade sedan gammalt praktiserats.

På en riktig ekonomisk basis läge denna maskinutlåning först, då

ersättningen eller motprestationen vore tilltagen så, att den svarade mot

den verkliga kostnaden för anskaffandet och hållandet av maskinen. Eventuellt

kunde ömsesidig utlåning tänkas ske, med samma uppskattade nytta

för båda parter, då en lantbrukare anskaffade en viss maskin och en annan

lantbrukare ett annat slag av maskin, som båda kunde ha nytta av. På

en del håll praktiserades, att större gårdar med sina bindare och dragare

utförde skördearbete hos omkringboende småbrukare, vilka i gengäld under

viss tid biträdde med skörde- och bärgningsarbete vid de större gårdarna.

Utan att förringa betydelsen av den ömsesidiga hjälp, som lantbrukare på

nämnda sätt kunde bereda varandra, kunde man dock enligt utredningens

mening påstå, att systemet dels vore alltför beroende av det personliga förhållandet

mellan parterna och dels näppeligen kunde genomföras i sådan

omfattning, att det mindre lantbrukets mekaniseringsspörsmål härigenom

kunde lösas.

Det förekomme även, att en enskild företagare, lantbrukare eller icke lantbrukare,

anskaffade en eller flera maskiner (t. ex. bindare, tröskverk eller

traktor med redskap) samt med dessa utförde arbete åt lantbrukarna i en

viss trakt. Detta tillvägagångssätt — i det följande betecknat maskinhållaresystemet

— kunde i regel anses som en god form för gemensamt utnytt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

9

jande av maskiner. Även om, sorn rimligt vöre, taxorna för maskinarbetet

härvid avpassades så, att de, utom ersättning för maskinskötarens

arbete, egentlig maskinkostnad och driftkostnader, även täckte en viss företagarrisk,

så kunde genom det bättre utnyttjandet av maskinerna kostnaden

för maskinarbetet vid denna metod nedbringas väsentligt, jämfört med örn

varje lantbrukare skulle hålla egna maskiner. Då maskinhållaren ägde och

eventuellt själv ständigt skötte maskinerna samt vore ekonomiskt beroende

av att dessa sköttes på bästa sätt, kunde maskinernas varaktighet beräknas

bliva relativt lång och reparationskostnaderna låga. För den enskilde innehavaren

av ett mindre jordbruk finge det anses fördelaktigt att på detta

sätt kunna hyra maskiner, för vilka han själv icke behövde ligga ute med

kapital och vilka han icke behövde vårda eller hysa. Penningutläggen inskränkte

sig till ersättningen för det maskinarbete av vilket han hade omedelbar

nytta. En förutsättning för att den enskilde jordbrukaren skulle hava

full nytta av detta system vore dock, att han kunde räkna med att få ifrågavarande

maskinarbete utfört vid riktig tidpunkt, d. v. s. att maskinhållaren

inom rimlig tid hunne med att betjäna dem han åtagit sig att utföra arbete

åt, samt att den ordning i vilken dessa finge sitt arbete utfört ej av maskinhållaren

avgjordes godtyckligt.

Förutsättningen för att en dylik enskild verksamhet skulle kunna upprätthållas

vore att maskinhållaren finge tillräcklig ersättning för sitt arbete och

för maskinkostnaderna. I allmänhet syntes dylika maskinhållares taxor

vara relativt låga, sannolikt i många fall alltför lågt tilltagna för att maskinernas

inköpskostnad skulle kunna amorteras på rimlig tid och maskinhållaren

få skälig lön för sitt eget arbete. Att taxorna hölles alltför låga

sammanhängde i regel med att de egentliga maskinkostnaderna uppskattades

för lågt, d. v. s. amorteringstiden beräknades för lång och underhållskostnaderna,

som normalt bleve större ju äldre maskinen bleve, uppskattades

från början för lågt. En maskinhållare syntes även behöva vid bestämmande

av taxorna räkna med en viss riskmarginal, för den händelse den årliga

användningstiden tillfälligt eller varaktigt för en viss maskin skulle bliva

mindre än den från början beräknade.

Vid de i det föregående nämnda formerna för gemensam maskinanvändning

hade, enligt vad utredningen vidare framhållit, respektive maskiner anskaffats

och ägts av en enda person. Det hade dock även sedan långt tillbaka

praktiserats, att två eller flera jordbrukare, då en maskin anskafiades

för gemensamt bruk, delade inköpskostnaderna och ägde maskinen gemensamt.

Formerna för en dylik samfälld maskinanskaffning varierade

emellertid mycket. Det enklaste fallet vore då tvenne jordbrukare gemensamt

anskaffade t. ex. en potatisupptagare, utan annat än muntlig överenskommelse

örn sättet för maskinens betalning och användning. Utöver dessa

enkla, på muntlig överenskommelse grundade sammanslutningar förekomme

mera last organiserade föreningar för anskaffande och hållande av maskiner,

vilka sammanslutningar antagit mer eller mindre utförliga stadgar

samt även i vissa fall vore inregistrerade.

Antalet dylika sammanslutningar för gemensam maskinanvändning, som

för närvarande lörekomme i Sverige, vore icke känt.

Vissa undersökningar över den gemensamma maskinanvändningen, särskilt

i mellersta Sverige, hade under åren 1931—32 utförts och reiererats i

en år 1932 av utredningens ledamot ingenjör N. Berglund till lantbruksstyrelsen

avgiven berättelse, lin annan mera utförlig undersökning över de

speciella sammanslutningarna för anskaffande av tröskverk och motorer

m. lii. till dessa hade under åren 1930/37 gemensamt utförts av jordbrukstekniska

föreningen och lantbrukshögskolans maskintekniska institution.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 217-

Den ojämförligt största delen av de något fastare organiserade sammanslutningarna

hade tillkommit för anskaffande av ambulerande tröskverk

jämte motorer och eventuellt övriga till ett tröskningsaggregat hörande maskiner.

Detta sammanhängde med att större tröskverk dels vore dyra i inköp

och dels att för dessa maskiner gemensam användning hos ett större

antal jordbrukare vore lättare att genomföra än för de flesta övriga slag

av lantbruksmaskiner. Användningstiden för tröskverken vore nämligen ej

så strängt begränsad som för exempelvis skördemaskiner, för vilka användningstiden

måste noggrant anpassas efter de olika sädesgrödornas mognadstid.

Så förekomme t. ex. tröskverksföreningar med upp till 40 medlemmar,

under det att sällan flera än 5 jordbrukare torde kunna betjänas av en vanlig

hästdragen bindare, även om jordbruken vore små.

Där kraftkällan för de av föreningarna ägda tröskverken utgjordes av traktorer,

förekomme det, att dessa mellan tröskningssäsongerna även utnyttjades

för jordbearbetning m. m. åt föreningsmedlemmar eller andra jordbrukare.

Om härvid även speciella traktorredskap anskaffades, finge föreningen

sålunda en vidare uppgift än örn denna begränsades enbart till tröskningen.

Inga principiella hinder syntes möta för att en maskinförening på

detta sätt anskaliade en relativt stor uppsättning av de maskinslag, som

överhuvud taget kunde användas gemensamt av flera jordbrukare.

Utredningen har även berört motsvarande förhållanden i andra länder

och härutinnan anfört följande.

I de länder där jordbruksförhållandena närmast överensstämde med Sveriges,

d. v. s. i de nordiska grannländerna och Tyskland, vore förhållandena

beträffande den gemensamma maskinanvändningen och erfarenheterna

därav i stort sett desamma som i Sverige. Enligt uppgifter i facklitteraturen

syntes även förhållandena beträffande den gemensamma maskinanvändningen

i flera andra länder, såsom Schweiz, Tjeckoslovakiet och

Bulgarien nära överensstämma med dem i Norden och Tyskland. Erfarenheterna^

av den gemensamma maskinanvändningen framställdes genomgående

såsom i huvudsak goda, men behovet av fastare organisation inom

verksamheten framhölles ofta.

Jämte för ändamålet bildade sammanslutningar förekomme i nämnda länder,

särskilt i fråga örn tröskverk, privata maskinhållare som utförde maskinarbete

mot ersättning. Så vore även förhållandet i Förenta Staterna,

där framför allt tröskning, men även exempelvis skärning av grönfoder för

ensilering, ofta utfördes av enskilda företagare med transportabla aggregat,

samt i England, där även jordbearbetning sedan gammalt utfördes av dylika

maskinhållare (contractors).

I vissa länder lämnade staten bidrag till inköp av maskiner, avsedda för

gemensamt bruk. I tyskland lämnades salunda bidrag för inköp av sädesi

ensningsmaskiner och maskiner för betning av utsäde. En förutsättning för

bidraget, som uppginge till 30 procent av maskinens ordinarie försäljningspris,

vöre att maskinen skulle användas gemensamt, att maskinen vore av

lämplig konstruktion och hade tillräcklig kapacitet, samt att inköpet tillstyrktes

av den officielle rådgivaren i maskinfrågor inom området. Statsbidrag

med upp till 30 procent (i genomsnitt omkring 15 procent) av maskinernas

ordinarie inköpspris (katalogpris) lämnades i Tyskland även åt kolonister

för deras första maskinuppsättning.

I Lettland avsåge statsbidraget till maskininköp i första hand sädesrensningsmaskiner.

Bidragssumman finge ej överstiga 50 procent av maskinens

inköpspris. Bidragen utlämnades och maskinernas användning kontrollera
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

11

des av lantbrukskamrarna, och de med statsbidrag inköpta maskinerna förbleve

under 5 år lantbrukskamrarnas egendom.

I Finland hade direkta åtgärder från statens sida för det mindre jordbrukets

förseende med maskiner icke förekommit, men staten hade indirekt underlättat

denna sak bl. a. genom statsbidrag till sällskapet Pellervo, som sedan

mera än 30 år tillbaka utövade propaganda, rådgivning och övervakning

i fråga om jordbrukarnas kooperativa företag, bland vilka ett relativt

stort antal maskinföreningar förekomme. Flertalet av dessa hade bildats

för inköp av tröskverk och motorer, varjämte de flesta dessutom anskaffat

även andra maskiner, såsom sädesrensningsmaskiner, transportabla sågverk,

takspånshyvlar e. d. Utom av de speciella maskinföreningarna anskaffades

även av andra lokala yrkessammanslutningar, såsom småbrukarföreningar

eller lantmannagillen, specialmaskiner för uthyrning åt medlemmarna.

Utredningen har härefter övergått till att behandla den gemensamma

maskinanvändningens förutsättningar och dess

lämpliga organisation.

Erfarenheterna hava, enligt vad utredningen framhållit, visat att vissa

icke obetydliga svårigheter stundom möta vid den gemensamma maskinanvändningen.

En av de väsentligaste svårigheterna ligger däri, att jordbrukaren

icke kan räkna med att alltid lia maskinerna tillgängliga vid den tidpunkt

som för honom skulle varit den absolut lämpligaste, och att han vid

de egna arbetenas planering och genomförande är beroende av dem som

jämte honom ha rätt att disponera maskinerna. Det kan bereda svårigheter

såväl att på förhand bestämma ordningsföljden eller tidpunkten för olika

jordbrukares användande av maskinerna som att vidtaga de ändringar i en

gång avtalade dispositioner, vilka kunna bliva en följd av växlingar i väderleken

e. d. Erfarenheten visar dock, att dessa svårigheter i regel kunna övervinnas.

Beträffande andra svårigheter, som kunna möta vid anordnandet av gemensam

maskinanvändning, har utredningen huvudsakligen pekat på följande

förhållanden.

Gemensam maskinanvändning kunde givetvis på sina håll helt omöjliggöras

genom allvarligare personliga motsättningar mellan närboende jordbrukare

eller genom en särskilt stark individualistisk inställning, varvid oberoendet

av andra värdesattes så högt, att ekonomiska hänsyn finge vika.

Dessa förhållanden syntes dock få räknas som undantag. Av de lokala betingelserna

för gemensam maskinanvändning hade avståndet mellan gårdarna

stor betydelse. Stora avstånd innebure tidskrävande transporter, som

dessutom ofta ansträngde maskinerna så att deras varaktighet minskades.

Sådana förhållanden som överhuvud taget försvårade användningen av vissa

maskiner, t. ex. starkt stenbunden mark, mycket oregelbundna fält och tättliggande

öppna diken, försvårade givetvis i än högre grad gemensam användning

av maskiner.

Fordringarna på de maskiner som anskaffades för gemensamt bruk borde

vara någorlunda likartade vid de olika jordbruk för vilka maskinerna vöre

avsedda. Örn storleken och avverkningsförmågan hos en viss maskin, t. ex.

ett tröskverk, avpassades efter behovet vid i en förening deltagande .större

jordbruk, kunde förekommande mindre jordbruk eventuellt få vidkännas

onödigt stora kostnader ävensom svårigheter vid maskinernas förflyttning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 217-

och uppställning. Om å andra sidan maskinen valdes efter de mindre jordbrukens

behov, kunde avverkningen bliva otillräcklig för de större jordbruken.

Maskiner av sådan storlek måste dock alltid väljas, att deras avverkningsförmåga

vore tillräcklig för att samtliga delägare med säkerhet skulle

hinna betjänas under den för respektive arbeten lämpliga tiden.

För ett störningsfritt genomförande av gemensam maskinanvändning har

utredningen funnit nödvändigt, att de berörda jordbrukarnas ekonomiska

åtaganden redan från början vore fullt bestämda. Detaljerade stadgar eller

avtalshandlingar vore därför nödvändiga. Alla vid den gemensamma maskinanvändningen

uppkommande förhållanden kunde visserligen icke härigenom

regleras, men genom detaljerade bestämmelser på alla väsentliga

punkter kunde dock överraskningar i ekonomiskt hänseende eller anledningar

till tvister i stor utsträckning elimineras.

Örn lämpliga tryckta normalstadgar och avtalshandlingar förelåge, skulle

enligt utredningens mening föreningsbildningen underlättas. Inregistrering

av en maskinförening skedde även lätt och med obetydliga kostnader, örn

tryckta anmälningsformulär förelåge. Utredningen har upprättat förslag

till normalstadgar för en maskinförening, organiserad såsom inregistrerad

ekonomisk förening, ävensom förslag till avtal mellan medlemmar i en

mindre, icke inregistrerad sammanslutning för gemensam maskinanvändning.

Huru ett inköp av maskiner för gemensamt bruk lämpligast skulle finansieras

och de ekonomiska förhållandena inom en sammanslutning för gemensam

maskinanvändning lämpligast ordnas, har utredningen funnit till

stor del sammanhänga med maskinens art och värde samt med intressenternas

antal. Den enklaste och, då den läte sig genomföra, bästa formen av

maskininköpets finansiering vore att inköpssumman kontant sammanskötes,

med delar som för var och en av de i inköpet deltagande svarade mot hans

beräknade utnyttjande av maskinen.

Kontant sammanskott av hela maskinens inköpssumma syntes dock inom

det mindre jordbruket endast undantagsvis kunna förekomma annat än för

maskiner vilkas anskaffningskostnad vore låg, antingen absolut taget eller

i förhållande till deltagarnas antal. För dyrbarare maskiner, t. ex. tröskverk

med tillhörande motorer, vore det vanligt att inköpet finansierades genom

lån. Detta finge även anses vara riktigt. Örn användningen av en maskin

av ett visst antal jordbrukare ansåges vara ekonomisk, under förutsättning

att kostnaderna nedbringades genom gemensamt inköp, så borde

hellre penningar upplånas för detta ändamål än att de avstode från inköpet

eller uppsköte detsamma av brist på egna medel.

Den överenskommelse som träffades angående gemensamt inköp och utnyttjande

av maskinerna kunde, som nämnt, bestå i bildandet av en ekonomisk

förening eller endast hava formen av ett skriftligt avtal mellan intressenterna.

Föreningsformen kunde lämpligen väljas då det gällde mera dyrbara

maskiner, exempelvis tröskverk med motor och övriga tillbehör, som

komme att utnyttjas av ett relativt stort antal jordbrukare. För mindre sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

manslutningar syntes ett skriftligt avtal vara lämpligast. Särskilt avtal träffades

härvid bäst för varje inköpt maskin för sig, alldenstund varaktigheten

vöre olika hos olika maskiner och vissa jordbrukare eventuellt behövde hava

del i vissa maskiner men icke i andra.

Omkostnaderna för maskinernas årliga användning borde, enligt vad utredningen

vidare framhållit, lämpligast täckas genom särskilda användningsavgifter,

beräknade för timme av användningstiden eller för lämplig avverkad

enhet. Användningsavgifterna borde beräknas så höga att de normalt

täckte kostnaderna för amorteringar och räntor på för maskininköpen upptagna

lån samt för underhåll, förvaring och försäkring samt övriga med den

gemensamma maskinanvändningen förbundna kostnader.

Användningsavgifterna borde helst från början giva överskott, så att medel

kunde fonderas till mötande av kommande större utgifter för reparationer

o. d. Sedan behövliga medel fonderats, kunde uppkommande överskott

lätt fördelas bland delägarna i form av återbäring på inbetalade avgifter. I

allmänhet torde icke, där maskiner anskaffats för upplånade medel, så stor

fondbildning kunna äga rum under en maskins totala användningstid, att

maskinen då den vore förbrukad kunde ersättas med en ny enbart med

hjälp av fonderade medel. Detta skulle nämligen förutsätta att avgifterna

hölles så höga under den första maskinens användningstid att anskaffningskostnaderna

för två maskiner täcktes. Förening borde dock, då en maskin

vore färdig att bytas ut, hava innestående medel, minst svarande mot de

vid maskininköpet gjorda kontanta insatserna.

Förenings löpande angelägenheter och förvaltningen av dess ekonomi har

utredningen ansett böra handhavas av en utsedd föreståndare eller beträffande

större föreningar av en styrelse, vars ordförande i fråga om löpande ärenden

fungerade som föreståndare.

Utredningen har slutligen framhållit att, då på här nämnt sätt delägarnas

åtaganden och rättigheter reglerats samt riktlinjer för föreningens skötsel

angivits genom stadgar, avtal och ordningsföreskrifter, de ekonomiska risker,

som den enskilde delägaren i en maskinsammanslutning löpte, i regel skulle

bliva små. Där dessutom de förutnämnda lokala förutsättningarna för gemensam

maskinanvändning förelage, borde denna ha stora förutsättningai

att fylla sitt ändamål, nämligen att förbilliga maskinanvändningen och därigenom

underlätta en ökad mekanisering inom det mindre jordbruket.

Under hänvisning till det i det föregående anförda bär utredningen sammanfattningsvis

understrukit, att en väl organiserad gemensam maskinanvändning

kunde förväntas avsevärt nedbringa maskinkostnaderna i det

mindre jordbruket och härigenom underlätta en fortgående mekanisering

inom detta. Med hänsyn till att det ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter

syntes vara i hög grad önskvärt, att det mindre jordbruket i större

omfattning komme i åtnjutande av den förbättring i produktionsbetingelser

och arbetsförhållanden, som genom en ändamålsenlig mekanisering kunde

åstadkommas, syntes en ökad gemensam maskinanvändning inom det mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

jordbruket även böra befrämjas och underlättas genom direkta åtgärder

från statsmakternas sida.

Utredningen har uttalat som sin uppfattning, att för befrämjande av en

ändamålsenlig utveckling på det berörda området erfordras såväl ökad upplysning

örn den gemensamma maskinanvändningens fördelar och förutsättningar

som underlättande av anskaffningen av erforderligt kapital för inköp

av maskiner.

Upplysningsverksamhet m. m.

Utredningen har ansett hittills vunna erfarenheter giva vid handen, att det

mindre jordbruket vöre i stort behov av rådgivande verksamhet såväl vid

val av maskiner som vid organiserandet av den gemensamma maskinanvändningen.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen förordat, att

upplysningsverksamhet på ifrågavarande område anordnas.

Denna verksamhet borde enligt utredningens mening i första rummet

omhänderhavas av hushållningssällskapen.

Utredningen har hänvisat till att hushållningssällskapen i många fall redan

tidigare i viss mindre omfattning bedrivit dylik verksamhet. Då jordbruket

nu kommit in i ett skede av allt starkare mekanisering och denna vore önskvärd

även i det mindre jordbruket, där dess ändamålsenliga genomförande

dock beredde större svårigheter än i det större, syntes det angeläget att den

nämnda rådgivande verksamheten betydligt utvidgades. Även den i det följande

av utredningen föreslagna statliga låneverksamheten för maskinanskaffning

till det mindre jordbruket syntes böra förmedlas genom hushållningssällskapen,

varvid dessa bland annat skulle hava att pröva lämpligheten

av den maskinanskaffning för vilken lån söktes. Såväl genom det allmänna

behovet av rådgivning i mekaniseringsfrågor som på grund av den

föreslagna låneförmedlingen komme såväl arbetsuppgifterna som kraven på

sakkunskap i mekaniseringsfrågor att ökas för de tjänstemän inom hushållningssällskapen,

som skulle handhava denna verksamhet.

Dessa ökade arbetsuppgifter kunde för hushållningssällskapen medföra

behov av ökad personal. Då bland annat verksamhetens omfattning ännu

ej kunde tillräckligt säkert bedömas, ansåge sig dock utredningen icke böra

ingå på frågan om formerna för denna personalökning eller härför behövliga

anslag. Det syntes ankomma på hushållningssällskapen att göra erforderliga

framställningar härom, sedan nödig erfarenhet vunnits. Utredningen

föresloge dock, att viss i det följande närmare angiven ersättning utginge

tiil sällskapen för arbetet med låneförmedlingen.

Utredningen har förutsatt, att i första hand hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter

med biträde av sällskapens vandringsrättare komme att

handhava här berörda rådgivande verksamhet. Denna krävde speciella kunskaper

i maskinfrågor, och ifrågavarande tjänstemän borde därför erhålla

viss kompletterande utbildning för uppgiften. Detta syntes böra ske genom

anordnandet av särskilda kurser i maskinlära för konsulenter

och vandringsrättare. En sådan kurs borde anordnas för konsulenter

och tre kurser för vandringsrättare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15

Efter att ha lämnat en översikt av vilka ämnen som borde behandlas

vid dessa kurser har utredningen såsom ett allmänt önskemål framhållit, att

kurserna borde så organiseras och förberedas, att den egentliga undervisningstiden

icke behövde upptagas av föreläsningar över ämnenas mera elementära

delar utan riklig tid kunde anslås till demonstrationer och övningar.

En dylik effektiv undervisning förutsatte att kompendier förelåge utarbetade

över de ämnen, som icke redan funnes behandlade i tryck. Det förutsattes

också, aft tiden för kurserna bleve tillräcklig för att deltagarna skulle få tid

att ingående studera de behandlade ämnena. Kurstiden borde för konsulenter

utgöra tre veckor och för vandringsrättare två veckor.

Anordnandet av ifrågavarande kurser skulle enligt utredningens beräkning

föranleda följande kostnader:

Konsulentkursen.

Omkostnader för kursen (föreläsare, kompendier m. m.) . . kronor 5,560

Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 1,040

Traklamentsersättningar åt deltagarna ........... »_4,576

Summa kronor 11,176.

Kurserna för vandringsrättare.

Omkostnader för en kurs .............................. kronor 3,000

Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 625

Traktamentsersättningar åt deltagarna .................. 8_2,800

Summa för en kurs kronor 6,425.

Summa för tre kurser kronor 19,275.

Till täckande av de sammanlagda kostnaderna för en kurs för konsulenter

och tre kurser för vandringsrättare bär utredningen föreslagit anvisandet av

ett belopp av 30,700 kronor, därav för budgetåret 1938,1939 17,700 kronor.

Enligt vad utredningen framhållit skulle den efter hand ökade maskinanvändningen

inom jordbruket även medföra fordringar på speciella kunskaper

hos dem som direkt skulle handhava maskinerna, örn dessa skulle

fungera störningsfritt och i övrigt ekonomiskt. Anordnandet av maskinskötarekui''er,

vid vilka maskinernas handhavande, justering, reparation och

underhåll i övrigt behandlades i detalj av kunniga instruktörer, vore därför

synnerligen önskvärt. Det förelåge onekligen även ett stort behov av specialutbildning

för på landsbygden verksamma smeder i syfte att göra dem mera

förtrogna med lantbruksmaskinernas ändamålsenliga reparation. Utredningen

hade emellertid ansett, att uppgörandet av förslag örn anordnandet av dylika

kurser läge utanför det erhållna utredningsuppdraget.

Utredningen har även föreslagit, att ett anslag anvisas till jordbrukstekniska

föreningen för undersökningar rörande gemensam maskinanvändning.

Utredningen har härvid erinrat örn att i betänkandet

relaterats vissa erfarenheter från maskinanvändningen i det mindre jordbruket

samt hänvisats till en av nämnda förening och lantbrukshögskolans

maskintekniska institution verkställd undersökning över tröskföreningar. Insamlandet

av dylika erfarenheter och verkställandet av sådana undersök
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ningai syntes vara av stor betydelse för den gemensamma maskinanvändningens

utveckling. Utredningen ansåge det därför angeläget, att dessa undersökningar

fortsattes. Under det närmaste året syntes den gemensamma

användningen av traktorer och självbindare böra göras till föremål för särskild

undersökning. Till bestridande av kostnaderna härför syntes erfordras

ett anslag av 4,000 kronor till jordbrukstekniska föreningen, som lämpligen

borde handhava denna undersökningsverksamhet.

Resultatet av den gemensamma maskinanvändningen vore enligt utredningens

mening mycket beroende av det sätt på vilket densamma organiserades

och i fortsättningen sköttes. Till ledning för dem, som planerade nybildning

eller ombildning av maskinförening eller startandet av maskinhållarverksamhet,

borde därför utarbetas en broschyr, som innehölle

allmänna synpunkter på gemensam maskinanvändning, förslag till stadgar,

avtal och ordningsföreskrifter för maskinföreningar och maskinbolag, maskinhållarverksamhetens

ordnande, exempel på kostnadsberäkningar för

bestämmande av taxor för maskinellt arbete m. m. Den borde också innehålla

redogörelse för de statliga åtgärder som kunde komma att vidtagas för befrämjandet

av en ändamålsenlig maskinanvändning inom det mindre jordbruket.

En dylik broschyr kunde även bliva av stort värde för redan existerande

maskinföreningar och maskinhållarverksamhet. Utarbetandet av

broschyren syntes böra anförtros jordbrukstekniska föreningen, medan spridningen

av densamma huvudsakligen borde ske genom hushållningssällskapen

i samband med dessas upplysningsverksamhet. För att broschyren, med en

storlek av förslagsvis 60 sidor, skulle få stor spridning syntes den böra säljas

till ett lågt pris. Detta torde emellertid förutsätta att bidrag lämnades

till dess utarbetande och tryckning. Utredningen föresloge därför, att statsbidrag

för detta ändamål lämnades jordbrukstekniska föreningen till ett

belopp av 3,000 kronor.

Utredningen har slutligen ansett det vara av vikt, att godkända normalstadgar,

avtalsformulär samt lämpliga hokföringsformulär funnes att tillgå.

Utgivandet av sådana stadgar och formulär syntes kunna ske genom jordbrukstekniska

föreningen. Något anslag för tryckning av desamma syntes

ej erforderligt, enär de torde böra betalas med ett pris som täckte kostnaderna.

Låneverksamhet.

Även om en utvidgad upplysning om den gemensamma maskinanvändningens

fördelar och lämpligaste organisation kunde förväntas medföra ett ökat

intresse för densamma, skulle likväl, enligt vad utredningen framhållit, ett

hinder för en mera omfattande utveckling på området ligga i de mindre jordbrukarnas

i regel starkt begränsade möjligheter att själva finansiera maskininköpen.

Skulle den gemensamma maskinanvändningen i mera betydande

utsträckning komma det mindre jordbruket till godo, syntes det därför vara

nödvändigt, att staten genom direkta åtgärder underlättade ifrågavarande

maskinanskaffning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

17

Med utgångspunkt härifrån har utredningen föreslagit upprättandet av en

särskild statens lånefond för underlättande av gemensam maskinanvändning

vid mindre jordbruk.

Beträffande förutsättningarna för erhållande av lån från

fonden har utredningen anfört följande.

Lån ur denna fond syntes böra beviljas sådana sammanslutningar för gemensam

maskinanskaffning, vilka huvudsakligen bestode av mindre jordbrukare.

Gränsen för mindre jordbruk torde böra sättas vid en åkerareal

per brukningsdel av högst 15 hektar.

Gemensam maskinanvändning kunde visserligen i fråga örn många maskinslag

med fördel tillämpas även vid jordbruk med långt större åkerareal

än 15 hektar. En a vse värdare utvidgning av lånerätten utöver den nämnda

storleken per brukningsdel syntes emellertid komma att ställa allt för stora

anspråk på statens låneverksamhet. Det kunde i detta sammanhang anföras,

att den sammanlagda åkerarealen vid brukningsdelar med högst 15

hektar åker utgjorde över 40 procent av landets totala åkerareal. Utsträcktes

lånerätten exempelvis till brukningsdelar med 30 hektar komme den sålunda

låneberättigade arealen att uppgå till nära 70 procent av den totala åkerarealen

inom landet. Då behovet av hjälp onekligen torde vara störst vid

de mindre brukningsdelarna, syntes det utredningen också vara riktigast, att

dessa bereddes en mera effektiv hjälp än vad som eventuellt skulle bli fallet,

om gränsen för lånerätten höjdes utöver 15 hektar.

Bildandet av här avsedda sammanslutningar torde i många fall underlättas

genom att även ett eller annat inom området liggande jordbruk med över

15 hektar åker kunde vinna medlemskap. Den sammanlagda arealen avbrukningsdelar

med över 15 hektar åker borde dock ej få överstiga 25 procent

av den på föreningen belöpande totala åkerarealen.

För att här avsedda sammanslutningar skulle vara berättigade att erhålla

lån borde dessutom krävas, att sammanslutningarna antingen hade uppgjort

avtal angående den gemensamma maskinanvändningen enligt av lantbruksstyrelsen

godkänt formulär eller ock att sammanslutningarna vore organiserade

som ekonomiska föreningar u. p. a. enligt av lantbruksstyrelsen likaledes

godkända normalstadgar. I båda fallen syntes lämpligheten av den

maskinanskaffning, för vars finansiering lån söktes, böra prövas av vederbörande

hushållningssällskap innan lån beviljades.

Sammanslutningarna borde få ikläda sig skyldighet att föra räkenskaper

enligt av lantbruksstyrelsen godkända formulär samt ävenledes att enligt

av förutnämnda styrelse fastställt formulär till hushållningssällskapet insända

berättelse över verksamheten under första året efter låns erhållande

samt för följande år i den mån vederbörande hushållningssällskap påfordrade

dylik berättelses insändande.

Såsom förut anförts kunde gemensam maskinanvändning till det mindre

jordbrukets tjänst även organiseras så, att en enskild person inköpte maskiner

och mot lämpliga avgifter tillhandahölle dessa åt mindre jordbrukare

inom sitt verksamhetsområde. Utredningen vore av den uppfattningen att

maskinhållaresystemet, när det handhades av lämpliga personer, vore förenat

nied så stora fördelar, att en ytterligare utveckling av denna verksamhet

vore i hög grad önsklig och även borde befrämjas genom den .statliga

låneverksamheten på ifrågavarande område. Ett hinder för en snabbare utveckling

av maskinhållaresystemet syntes nämligen ofta vara, att de för verksamhetens

bedrivande lämpliga personerna ute i bygderna saknade medel

för den erforderliga maskinanskaffningen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. I saini. Nr 217. "

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Utredningen ville därför föreslå, att lån ur ovannämnda fond finge beviljas

även åt maskinhållare, som anskaffade och tillhandahölle för gemensam

användning i det mindre jordbruket lämpliga maskiner, under förutsättning

att vederbörande hushållningssällskap efter närmare prövning funnit

sökanden inneha de personliga kvalifikationer, som kunde anses erforderliga

för ett framgångsrikt handhavande av dylik verksamhet. Såsom villkor

för beviljandet av lån till maskinhållare horde även krävas, att de för

lånesumman inköpta maskinerna i huvudsak komme till användning å brukningsdelar

med en åkerareal av högst 15 hektar. Liksom beträffande maskinföreningarna

torde emellertid för låns beviljande ej böra krävas, att

maskinernas användning uteslutande begränsades till mindre jordbruk. Det

borde ankomma på vederbörande hushållningssällskap att förvissa sig om,

att de för lånet inköpta maskinerna i den önskvärda omfattningen komme

att utnyttjas till det mindre jordbrukets tjänst. I samband härmed borde

också till maskinhållare beviljat lån kunna helt eller delvis uppsägas till

omedelbar inbetalning, örn hushållningssällskapet funne att det med lånets

beviljande avsedda ändamålet att tjäna det mindre jordbrukets behov icke

i den förutsatta omfattningen blivit tillgodosedd. I anslutning till vad här

anförts syntes låneansökan från maskinhållare böra åtföljas av en överenskommelse

mellan denne och ett nödigt antal mindre jordbrukare inom verksamhetsområdet

angående ifrågavarande maskiners användning vid dessas

jordbruk. Maskinhållaren borde dessutom vara skyldig att omedelbart inbetala

erhållet lån, örn vid maskinernas uthyrning tillämpades taxor, som

av vederbörande hushållningssällskap befunnes oskäliga.

Enskild maskinhållare borde i likhet med vad som förut sagts angående

maskinföreningarna åläggas skyldighet att föra räkenskaper över verksamheten

enligt fastställt formulär samt till vederbörande hushållningssällskap

inlämna berättelse över verksamheten under såväl det första året sedan lån

erhållits som vid påfordran under följande år.

I fråga örn återbetalningsvillkoren för utlämnade lån har utredningen

anfört:

Även örn varaktigheten, i år räknat, normalt vore ganska olika för olika

maskinslag syntes av praktiska skäl samma amorteringstid höra tillämpas

för alla här avsedda lån, oberoende av det maskinslag för vars inköp lånet

erhölles. Amorteringstiden horde ej vara längre än att lånet vore inbetalat

före den tid, då även sådana maskiner som hade kort varaktighet, i år räknat,

t. ex. traktorer, normalt vore utslitna. Å andra sidan vore det önskvärt

att amorteringstiden för maskiner med större varaktighet ej sattes så kort att

användningsavgifterna så länge amorteringen påginge bleve onormalt höga.

En amorteringstid av tio år syntes ur här anförda synpunkter, och i betraktande

av den normalt goda hållbarheten hos flertalet av de maskiner, som

numera tillverkades, vara försvarlig.

Amorteringen av lånen syntes böra ske med ett högre procenttal under

de första åren och med ett lägre procenttal under följande år, enär kostnaderna

för reparationer och underhåll under normala förhållanden vore lägst,

så länge maskinerna vore relativt nya men stege med ökad ålder hos dessa.

Utredningen har därför föreslagit, att erhållet lån skall amorteras med 15

procent av hela lånebeloppet vid slutet av första, andra och tredje året efter

lånets lyftande, med 10 procent vid slutet av fjärde, femte, sjätte och sjunde

året samt med 5 procent vid slutet av följande år intill dess att lånet är inbetalat.

Enligt denna amorteringsplan skulle lånet sålunda vara i sin helhet inbetalat

på tio år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19

Emellertid har utredningen, försåvitt det av statsfinansiella skäl ansåges

lämpligt, funnit det synnerligen önskvärt, att, om amorteringar och ränteinbetalningar

ordentligt influtit samt låntagaren även i övrigt på ett tillfredsställande

sätt fullgjort honom enligt låneavtalet påvilande skyldigheter, ett

efterskänkande av viss del av återbetalningen kunde medgivas, så att

erhållet lån skulle anses vara tillfullo guldet, sedan förslagsvis 85 eller 90

procent av det erhållna lånet inbetalats, vilket enligt förestående amorteringsplan

inträffade vid slutet av sjunde respektive åttonde året. Ett dylikt

efterskänkande av de sista årens amorteringar syntes vara ägnat att i hög

grad befrämja en ordentlig skötsel av verksamheten samt även avsevärt befrämja

en utvidgning av den gemensamma maskinanvändningen i det mindre

jordbruket.

Med avseende å räntevillkoren för lån har utredningen föreslagit,

att de skola vara räntefria under de första tre åren och efter det tredje

året från lånets lyftande förräntas efter samma räntefot som den för lån

ur statens sekundärlånefond för jordbrukare vid varje särskild period tilllämpade.

Vad angår lånebeloppens storlek har utredningen, såväl när det

gäller föreningar som enskilda maskinhållare, ansett lånen böra begränsas

till högst 80 procent av inköpskostnaden för de anskaffade maskinerna. Lånesökanden

borde sålunda, enligt vad utredningen framhållit, själv kunna

omedelbart betala 20 procent av det för maskinanskaffningen erforderliga

beloppet.

Lån till såväl föreningar som maskinhållare borde enligt utredningens

mening lämnas endast för den första anskaffningen av viss maskin (nyuppsättning)

och icke då maskin, för vars anskaffning lån tidigare erhållits, utbyttes

mot en ny av samma slag.

I fråga om säkerheten för lånen har utredningen uttalat sig för

att låntagare holde ställa sådan borgen, som av vederbörande låneförmedlare

kunde anses vara fullt betryggande.

Förmedlingen av ifrågavarande lån borde såsom utredningen

förut anfört omhänderhavas av hushållningssällskapen, vilka även

borde lia att pröva vederbörande lånesökandes kvalifikationer samt genom

sina tjänstemän stå de mindre jordbrukarna till tjänst med råd och

anvisningar angående det lämpligaste organiserandet av gemensam maskinanvändning

ävensom lämna upplysningar angående maskinval och maskininköp.

Såsom ersättning till hushållningssällskapen

för förmedlingen av lånen och den i samband därmed stående rådgivande

verksamheten borde utgå för varje förmedlat lån organisationsbidrag (engångsersättning),

motsvarande 1 procent av lånebeloppet, samt årligen i förvaltningsbidrag

0.3 procent å utestående lånesumma.

Beträffande behovet av anslag till den ifrågasatta fonden

hat utredningen anfört:

Med den förut föreslagna begränsningen av lånerätten till i huvudsak

brukningsdelar med högst 15 hektar åker kunde man uppskatta den total
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

areal, för vilken lån överhuvud taget skulle kunna komma i fråga till omkring

2 miljoner hektar åker. Av flera anledningar vore det dock icke att

förvänta, att gemensam maskinanvändning å hela denna areal kunde genomföras.

Utredningen hade sökt uppskatta dels den sammanlagda arealen av de

jordbruk, för vilka låneverksamheten kunde förväntas tagas i anspråk, dels

behovet av kapital för anskaffning av gemensamma maskiner å ifrågavarande

areal och hade därvid kommit till det resultatet, att de totala kostnaderna

för maskinanskaffning torde kunna uppskattas till högst 40 milj. kronor.

Med en lånerätt uppgående till högst 80 procent av maskinernas anskaffningskostnad

skulle det erforderliga lånebehovet sålunda uppgå till

högst 32 milj. kronor.

I vad mån det här uppskattade lånebehovet av 32 milj. kronor kunde komma

att tagas i anspråk under de närmaste åren vöre givetvis vanskligt att

bedöma. I avsevärd grad syntes detta komma att sammanhänga med dels

huru förmånligt lånevillkoren utformades, dels huru effektivt upplysningsverksamheten

på området bedreves samt slutligen och ej minst med de mindre

jordbrukarnas uppfattning om fördelarna av en ökad gemensam maskinanvändning.

I varje fall syntes man icke kunna förvänta, att redan under

det första året av denna låneverksamhet gemensam maskinanvändning hunne

att organiseras och genomföras i mera än ganska begränsad omfattning.

Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit att den statliga lånefonden

för ändamålet gives en omfattning av 2 milj. kronor för budgetåret 1938/1939

samt att fonden sedermera år efter år tillföres de ytterligare medel, som den

efter hand vunna erfarenheten kan visa vara erforderliga för låneverksamhetens

fortsatta uppehållande.

Utredningen har slutligen gjort vissa alternativa beräkningar av de kostnader,

som ifrågavarande låneverksamhet skulle medföra för statsverket.

Yttrandena över utredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

I de yttranden, som avgivits med anledning av utredningens betänkande,

ha i allmänhet inga erinringar framställts mot vad utredningen anfört i

fråga örn önskvärdheten av att åtgärder vidtagas för befrämjande av gemensam

maskinanvändning inom det mindre jordbruket.

Lantbruksstyrelsen har bland annat yttrat följande:

Styrelsen funne vad utredningen anfört rörande det mindre jordbrukets

svårigheter att tillgodogöra sig nutida arbetsbesparande maskiner riktigt och

övertygande. Styrelsen delade utredningens uppfattning angående önskvärdheten

av att från det allmännas sida åtgärder vidtoges i syfte att så vitt möjligt

underlätta det mindre jordbrukets utnyttjande av dylika hjälpmedel

genom samarbete i en eller annan form. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock

icke kunna underlåta att i detta sammanhang framhålla, att utredningen

syntes hava i viss mån överskattat möjligheten att med stöd av det allmänna

i större omfattning genomföra ett på samarbete grundat allmänt utnyttjande

av de maskinella hjälpmedlen inom det mindre jordbruket. För jordbrukets

ekonomi spelade visserligen arbetskostnaderna en viktig roll, men av ännu

större betydelse vore att alla arbeten kunde utföras i rätt tid, ty örn så ej

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 217-

21

skedde, kunde skörden äventyras. Med de ogynnsamma väderleksförhållanden,

som ofta vore rådande såväl under skördetid som såningstid, skulle det

antagligen komma att visa sig mycket svårt att i större omfattning genomföra

ett gemensamt bruk av härvid erforderliga maskiner. För alt under sådana

förhållanden säkerställa jordbruksarbetets behöriga utförande, komme

förtänksamma jordbrukare att anse sig böra vara rustade att utföra arbetet

jämväl utan maskinella hjälpmedel, och då kunde delaktigheten i och det

ekonomiska ansvaret för de gemensamma maskinerna lätt bliva en tyngande

börda i stället för en ekonomisk lättnad. Annorlunda ställde sig saken

ifråga om arbeten, vilkas utförande vore mindre beroende av tid och väderlek,

såsom tröskning, skördens rengöring, sågning av virke m. m. På dessa

områden hade, som av utredningen framginge, utan det allmännas medverkan

ett jämförelsevis omfattande samarbete redan kommit i gång. Att detta

samarbete underlättades och utvecklades vore givetvis i hög grad önskvärt.

Beträffande den nuvarande förekomsten av gemensam maskinanvändning

samt betingelserna för denna har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott bland annat framhållit följande:

I detta län gåve erfarenheterna vid banden, att möjligheter i viss utsträckning

förefunnes för gemensamt bruk av maskiner. I länet förekomme dylik

främst i fråga om tröskverk nied mycket gott resultat, men även gemensam

användning av maskiner för spannmålsrensning och frönötning samt kalksprutor

förekomme. Flera av hushållningssällskapets underavdelningar hade

sålunda inköpt rensningsmaskiner och kalksprutor, varvid beträffande

de senare hushållningssällskapet genom förmedling av inköpen lyckats väsentligt

nedbringa inköpspriset. Att den gemensamma användningen av maskiner

inom jordbruket ofta mötte stora svårigheter kunde emellertid icke

förnekas. De maskiner, som förutom de nyss nämnda i första hand syntes

kunna komma i fråga, vore vedsågar och traktorer med därtill kopplade redskap

och maskiner. Beträffande traktorn borde dock icke förbises de betydande

svårigheter, som gemensam användning innebure exempelvis vid vårbearbetningen,

då många önskade använda traktorn samtidigt, samt den betydande

begränsning och fördyring av traktordrift, som de små och oregelbundna

skiftena förorsakade. Oaktat de svårigheter, som sålunda förefunnes,

syntes dock en utveckling av den gemensamma maskinanvändningen

önskvärd samt att statsmakterna genom särskilda åtgärder främjade denna

utveckling och ledde densamma i den riktning som ur ekonomisk synpunkt

kunde anses försvarlig.

De förvaltningsutskott, som ställt sig mest tveksamma i fråga om nyttan

av gemensam maskinanvändning, lia varit Kalmar läns södra, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Enligt vad Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört,

vore det mindre jordbrukets behov av träskor redan nu tillgodosett på

ett naturligt sätt genom befintliga, vanligen av de medelstora och större jordbruken

anskaffade träskor. Ett naturligt utbyte av tjänster förekomme härvidlag,

i det att det mindre jordbrukets arbetare som motprestation för tröskningens

utförande tillhandahölle arbetskraft åt det större jordbruket. Det

mindre jordbruket, som inom sällskapets område mest förekomme i skogsbygden,

kunde på grund av åkerjordens beskaffenhet därstädes icke använda

traktorer. I avseende å såningsmaskincr och maskiner för jordens brukning

syntes anskaffning för gemensamt behov vara möjlig i en omfattning som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vöre större än i fråga om traktorer. Samma torde vara förhållandet med

självbindare. Man finge emellertid icke heller här överskatta betydelsen av

den föreslagna anordningen.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat

konstaterat, att en ökad maskinanvändning vid det mindre jordbruket

vore till fördel i många fall. Denna maskinanvändning gällde närmast

de mindre maskinerna, sådana som radsåningsmaskiner, potatisupptagare,

skördemaskiner m. m. Förhållandena i de södra och mellersta delarna av

landet medgåve dock bättre gemensamma inköp än i Norrland. Där ställde

det sig annorlunda. På grund av den relativt korta växtperioden hände det

ofta, att många jordbrukare, för att få ut utsädet så tidigt som möjligt, skulle

vilja använda samma radsåningsmaskin t. ex. samma dag. Vid dylika situationer

kunde förvecklingar lätt uppkomma. Samma förhållande gällde vid

potatisupptagningen. — Flertalet av de norrländska småbruken vöre icke

självförsörjande, utan innehavarna vore delvis hänvisade till sin utkomst

av arbetsförtjänster, framför allt körslor i skogarna. Härvid behövdes då

flera hästar, än som vore nödvändiga för jordbruket. Där detta vore förhållandet,

kunde man icke gärna övergå till motordrift. Ägolotterna vöre

icke alltid sådana, att bearbetning med motorredskap vore möjlig eller att

någon större tidsvinst därmed vunnes. De maskiner, som bäst lämpade sig

för gemensamt bruk, vore tröskverk. Sådana föreningar funnes nu, även

örn de icke vore inregistrerade som ekonomiska föreningar. Andra sammanslutningar

för inköp av maskiner vore sågverksföreningar samt föreningar

för inköp av höpressningsmaskiner o. s. v.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat

till att den gemensamma maskinanvändningen inom det mindre jordbruket

redan ordnats i rätt stor utsträckning genom enskilt initiativ. Med hänsyn

till jordbrukens ringa areal åker såväl som till täckdikningens ringa omfattning

måste ifrågasättas, huruvida det vore ekonomiskt försvarligt att

stimulera till snabbare utökning av maskinbeståndet, än som skedde om

fullt ekonomiska synpunkter finge råda.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att för övre Norrlands vidkommande förhållandena ställde sig helt annorlunda

än för övriga delar av landet. Då inom Norrbotten minst 75 procent

av all odlad jord utgjordes av vallar framginge, att behovet av maskiner

för sädesodlingen här vore avsevärt mindre än i de områden av landet,

där endast 30 å 40 procent av den odlade arealen vore vallbärande.

Otvivelaktigt syntes traktoranvändningen få ökad betydelse för Norrbotten,

huvudsakligen för en forcerad nyodling av jord. Däremot syntes traktoranvändning

för den egentliga jordbearbetningen i de flesta fall vara av mindre

betydelse, utom för plöjning av äldre vallar. Jordbruket vore i regel förenat

med skogsbruk, ävenså bedreves körslor i skogarna, och även jämförelsevis

små jordbruk vore därför nödsakade att hålla dragare. Dessa borde ju

i så fall utnyttjas.

Av ett par andra hushållningssällskap har framhållits, att en gemensam

maskinanvändning kan möta svårigheter, där jordbruken äro alltför små

eller hava åkerjorden splittrad i små, oregelbundna, steniga och kuperade

fält eller där bebyggelsen är mycket gles.

Lantbruksakademien har bland annat anfört följande:

Enligt akademiens uppfattning vore det synnerligen eftersträvansvärt, att

det mindre jordbruket bleve i ökad utsträckning delaktigt av de fördelar,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

som kunde stå att vinna genom anlitande av maskinella hjälpmedel inom

jordbruksdriften. Vid sidan av fördelar i socialt hänseende borde en ändamålsenligt

genomförd mekanisering inom det mindre jordbruket kunna vara

ägnad att även i ekonomiskt hänseende stärka detta jordbruk.

Emellertid finge de ekonomiska fördelarna för det mindre jordbruket av

ökad maskinanvändning icke överskattas. I regel vore det därvid fråga örn

familjejordbruk, vid vilka anlitande av främmande arbetskraft vöre mycket

sparsamt förekommande. En ökad användning av maskinella hjälpmedel

kunde i sådana fall icke beräknas nämnvärt minska jordbrukets arbetskostnader.

Icke heller syntes behovet av dragare i allmänhet komma att för

småbrukets del avsevärt påverkas av en utökad mekanisering. Å andra sidan

kunde en ökad maskinanvändning icke genomföras vid det mindre jordbruket

utan särskilda kostnader. Därest frågan om mekaniseringen inom det

mindre jordbruket skulle bedömas ur strängt ekonomiska synpunkter, syntes

det därför vara att räkna med, att den ökade maskinanvändningen i

många fall icke konnne att medföra någon besparing i driften. Ur denna

synpunkt syntes det vara motiverat, att propagandaverksamhet för ökad

maskinanvändning inom det mindre jordbruket bedreves med viss försiktighet.

Allt efter som de sociala synpunkterna på denna fråga skötes i förgrunden,

ändrades givetvis förutsättningarna för åtgärder på detta område.

Men därav följde samtidigt, att ökade krav måste ställas på ekonomisk medverkan

från statsmakternas sida.

Akademien saknade i föreliggande betänkande utredning örn vilka maskiner

och redskap som lämpligen synts i första hand kunna komma i fråga

för gemensam användning. En sådan utredning syntes hava varit önskvärd

bland annat ur den synpunkten, att ett kommande organisationsarbete på

ifrågavarande område säkerligen skulle i hög grad underlättas, därest åtminstone

till en början arbetet kunde koncentreras på ett mindre antal särskilt

betydelsefulla maskiner.

Beträffande formerna för den föreslagna gemensamheten i fråga om maskinanvändning

har i flertalet yttranden företräde givits åt det s. k. maskinhållaresystemet.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att ekonomiska föreningar kunde komma

till avsedd nytta endast i fråga örn maskiner, vilka användes för arbeten,

som vore mindre beroende av tid och väderlek, såsom tröskning, sågning

m. m. Ett utnyttjande av denna form för tillgodoseende av behovet utav

maskiner för brukning, sådd och skörd syntes vanskligt, då enighet örn i

vilken tur maskinerna skulle få användas svårligen torde kunna nås. På ett

ändamålsenligare sätt syntes ifrågavarande syfte kunna uppnås, örn ett fåtal,

varandra närboende jordbrukare gemensamt inköpte maskiner. Här

mötte kanske de största svårigheterna i att så utnyttja maskinerna, att deras

amortering och förräntning icke konnne att bliva alltför betungande. Härtill

komme risken för att maskinernas underhåll och vård försummades. De

minsta svårigheterna i förenämnda avseende syntes möta, örn enskild maskinhållare

ställde maskin till förfogande mot skälig ersättning, önskvärt

linde varit, alt utredningen något närmare utarbetat grunderna för en sådan

verksamhet. En förutsättning för en rationell lösning av frågan vore emellertid

enligt lantbruksstyrelsen förmenande, att skäligheten av de avgifter,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

som skulle tillämpas, på förhand prövades av vederbörande hushållningssällskaps

representanter och vunne deras godkännande.

I ett par yttranden har framhållits såsom lämpligt, att även där maskin

äges av förening eller bolag, vården av densamma handhaves av särskild

maskinskötare.

Såsom en väg till främjande av ökad maskinanvändning — vid sidan av åtgärder

för gemensam maskinanvändning — har lantbruksakademien pekat

pa möjligheterna att konstruera särskilda, mindre maskintyper, direkt anpassade

efter småjordbrukets behov. Enligt akademiens mening utgjorde

även detta ett mycket viktigt, örn också svårlöst problem. I vissa främmande

länder hade frågan om speciella maskintyper för det mindre jordbruket

börjat tilldraga sig en icke ringa uppmärksamhet, och det syntes önskvärt,

att frågan vunne beaktande även i vårt land.

Liknande synpunkter lia framhållits av styrelsen för jordbrukstekniska

föreningen.

I ett par andra yttranden har uttalats önskvärdheten av en sänkning av

priserna å jordbruksmaskiner. Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hållit före, att i någon mån en prisnedsättning

syntes följa redan därigenom att köparna genom statens mellankomst kunde

undvika nuvarande avbetalningssystem eller långa krediter och därigenom

bringa ned priserna men att det därutöver syntes vara möjligt att för de

stora inköp, som skulle bliva en följd av statsunderstödet, betinga nedsättningar

i priserna. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har ansett ej obetydligt vara att vinna genom en rationalisering av

maskinförsäljningen, varvid medverkan av jordbrukets ekonomiska organisationer

syntes ligga nära till hands. Sådan medverkan hade också redan i

viss utsträckning lämnats, exempelvis av svenska mejeriernas riksförening.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, såsom

ledan nämnts, meddelat att sällskapet genom förmedling av inköp av

vissa maskiner lyckats väsentligt nedbringa priset å dessa.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har fäst uppmärksamheten på att

det ofta vore förenat med betydande svårigheter att anskaffa reservdelar till

jordbruksmaskiner, i synnerhet då det gällde äldre typer, samt att reservdelarna

i allmänhet ställde sig mycket dyra. Det hade därför från lantbrukarehåll

uttalats såsom ett önskemål, att åtgärder måtte vidtagas för avhjälpande

av dessa olägenheter och sa att vuss kontroll erhölles över prissättningen

å reservdelarna.

Upplysningsverksamhet m. m.

Utredningens förslag, att hushållningssällskapen skola bedriva upplysningsverksamhet

rörande gemensam maskinanvändning och att särskilda

kurser i maskinlära skola anordnas för att göra hushållningssällskapens

konsulenter och vandringsrättare skickade att handhava sådan

verksamhet, har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta

avgivna yttranden.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

25

Statskontoret har allenast framställt erinringar i fråga örn förslaget om

traktamentsersättning åt kursdeltagarna under utbildningstiden. Ett medgivande

av dylik ersättning syntes icke stå i överensstämmelse med den praxis,

som numera utbildats på hithörande område. Då kursdeltagarna icke vore

statens tjänstemän, utan vore avlönade av respektive hushållningssällskap,

syntes det även i detta fall böra ankomma på sällskapen att av tillgängliga

medel bestrida kostnaderna för eventuella traktamenten.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig dela utredningens uppfattning, att jordbrukare

i allmänhet och särskilt innehavare av mindre jordbruk vore i behov

av råd och hjälp såväl vid inköp av maskiner som i fråga om deras skötsel

och vård. Denna rådgivande verksamhet borde, som också utredningen föreslagit,

lämpligen handhavas av hushållningssällskapen. Då hushållningssällskapens

befattningshavare redan nu vore strängt upptagna av andra, hushållningssällskapen

påvilande arbetsuppgifter, syntes här berörda verksamhet,

örn den vunne större omfattning, komma att medföra behov av ökad personal.

De av utredningen föreslagna specialkurserna för jordbrukskonsulenter och

vandringsrättare kunde enligt lantbruksstyrelsens mening givetvis hava en

viktig uppgift att fylla. Kurstiden och de beräknade kostnaderna för kurserna

föranledde emellertid vissa erinringar.

Vad först kurser för jordbrukskonsulenter beträffade, syntes den föreslagna

kurstiden — tre veckor — kunna begränsas till två veckor. Kurstiden för

jordbrukskonsulenter borde icke vara längre än för vandringsrättarna, vilka

med sin lägre förutbildning snarare skulle behöva längre utbildningstid. Härtill

komme, att kursdeltagare med hänsyn till honom i regel åvilande arbetsbörda

i allmänhet ej syntes kunna beviljas ledighet från sin tjänst under så

lång tid som tre veckor. — Omkostnaderna för kurserna kunde enligt lantbruksstyrelsens

mening reduceras i förhållande till vad utredningen beräknat.

Lantbruksstyrelsens förslag skulle innebära följande:

En konsulentkurs.

Omkostnader för kursen (föreläsare m. m.) .............. kronor 2,840

Reseersättningar åt kursdeltagarna ...................... » 1,040

Traktamentsersättningar åt deltagarna................... . »___2,912

Summa kronor 6,792.

En kurs för vandringsrättare.

Omkostnader för kursen................................ kronor 2,500

Reseersättningar åt kursdeltagarna........................ » 625

Traktamentsersättningar åt deltagarna................. .. . »_2,800

Summa kronor 5,925.

Tre kurser för vandringsrättare.......................... » 17,775.

Sammanlagda kostnaderna för de planerade kurserna skulle alltså enligt

lantbruksstyrelsens beräkning uppgå till 24,567 kronor eller i avrundat tal

24,600 kronor.

Lantbruksstyrelsen har ansett att, då vissa jordbrukskonsulenter icke tjänstgjorde

inom ett hushållningssällskaps hela område utan endast inom viss del

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

därav, ytterligare någon konsulentkurs borde anordnas, när behov därav förelåge.

Enligt vad styrelsen vidare framhållit komme den alltjämt fortgående

minskningen av lantarbetarnas antal givetvis att medföra ökad mekanisering

av jordbruket. Detta å sin sida föranledde större krav på jordbrukares

kunskaper och färdigheter beträffande skötsel och vård av lantbruksmaskiner.

ökade utbildningsmöjligheter på här ifrågavarande område syntes till

följd härav efterhand göra sig alltmer gällande. Korta praktiska kurser i

maskinskötsel skulle därför säkerligen vara till stort gagn och även uppskattas

av jordbrukarna själva. På hushållningssällskapen syntes närmast ankomma

att vid behov anordna dylika kurser. Till sådan undervisningsverksamhet

för mindre jordbrukare syntes hushållningsällskapen kunna påräkna

bidrag av statsmedel till bestridande av halva kostnaden för själva undervisningen.

Även särskilda utbildningskurser för landsbygdens smeder skulle

säkerligen vara till stor nytta, och det syntes kunna övervägas, örn icke några

sådana kurser med understöd av statsmedel borde anordnas i olika delar av

landet.

Lantbruksakademien har ansett det kunna tänkas, att ett hushållningssällskap

kunde överlämna de med ifrågavarande upplysningsverksamhet sammanhängande

uppgifterna åt annan än konsulent eller vandringsrättare. Det borde

därför stå hushållningssällskap fritt att till eventuellt anordnad utbildningskurs

på det maskintekniska området sända den eller de deltagare, som sällskapet

funne lämpligast.

Några av hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha gjort gällande,

att deras konsulenter och vandringsrättare redan äro så strängt sysselsatta,

att de icke kunna påtaga sig ytterligare uppgifter. Sålunda har Skaraborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett, att frågan om anslag

till anställande av särskild specialutbildad arbetskraft för ändamålet måste

upptagas till övervägande. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har funnit anslag till ökat antal vandringsrättare bliva behövligt.

Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har ansett en utökning av arbetsuppgifterna medföra ökat personalbehov.

Utskottet har ifrågasatt, om maskinkonsulentverksamheten eventuellt

skulle kunna sammankopplas med byggnadskonsulentverksamhet.

Enligt vad Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört

skulle det måhända, om verksamheten vunne stor utbredning, visa sig lämpligt

med särskilda maskinkonsulenter eller länsmontörer, till vilkas avlönande

i så fall bidrag av statsmedel erfordrades. Men innan behovet av dylika befattningar

gjort sig gällande, ansåge utskottet kunna försökas, huruvida icke

t. ex. statens maskin- och redskapsprovningsanstalter eller jordbrukstekniska

föreningen genom för ändamålet särskilt inrättad befattning eller avdelning

kunde bestrida den rådgivande verksamheten beträffande val av fabrikat.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett det vara av vikt, att kurser jämväl anordnades för de personer, som

skulle handhava maskinerna, samt för på landsbygden verksamma smeder.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

27

Utan dylik utbildning kunde hela verksamheten lätt äventyras och statsmakternas

åtgöranden till underlättande av maskinanvändning leda till icke önskvärda

konsekvenser. Anordnandet och ledningen av dessa kurser borde

lämpligen anförtros åt hushållningssällskapen. Även Gävleborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har uttalat sig till förmån för kurser

för maskinskötare samt smeder eller reparatörer. Slutligen hava också lantbruksakademien

samt styrelsen för jordbrukstekniska föreningen ansett behov

föreligga av särskilda maskinskötarekurser. Enligt föreningsstyrelsens

erfarenhet vore bristen på kännedom örn maskinernas rätta handhavande

och skötsel påfallande stor på landsbygden.

Beträffande förslagen örn särskilda anslag till undersökningar

rörande gemensam maskinanvändning och till

utarbetande av en broschyr i ämnet har lantbruksstyrelsen anfört följande:
Att

undersökningar rörande gemensam maskinanvändning kunde vara av

värde syntes antagligt. Någon utredning i syfte att klarlägga medelsbehovet

för ändamålet förelåge dock icke. Styrelsen hade därför svårt att göra något

uttalande om det ifrågasatta anslagsbeloppets storlek. Av årets statsverksproposition

framginge emellertid, att chefen för jordbruksdepartementet förutsatt,

att erforderliga medel skulle anvisas i form av förhöjt statsbidrag

till jordbrukstekniska föreningens verksamhet. Med hänsyn till föreningens

allmännyttiga verksamhet i övrigt funne sig lantbruksstyrelsen under denna

förutsättning kunna ansluta sig till utredningens förslag. Krav på redovisningsskyldighet

för speciellt detta anslags användande syntes knappast behöva

uppställas.

Till utgivande av en broschyr av föreslaget slag, som till stor del skulle

bestå av utdrag ur redan förefintliga författningar m. m., syntes knappast

behöva beräknas något särskilt högt författararvode. Kostnaden för tryckningen

av broschyren skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat, icke

bliva betungande. Då broschyrer av detta slag väl huvudsakligen komme att

tillhandahållas genom hushållningssällskapens försorg och kunde beräknas

utgivas i mycket stor upplaga, syntes priset även utan statsbidrag kunna sättas

synnerligen lågt, varför särskilt statsbidrag för ändamålet knappast syntes

erforderligt. Anmärkas kunde, att hushållningssällskapen för utdelning

av dylika broschyrer till mindre jordbrukare syntes kunna erhålla statsbidrag

från anslaget till undervisning för i mindre jordbruk deltagande män

och kvinnor. Det syntes också kunna förväntas, att genom avtal med hushållningssällskapen

en sådan avsättning av broschyren redan på förhand

kunde säkerställas, att tryckningskostnaderna bleve säkerställda.

Styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har framhållit att, även örn

de föreslagna undervisningskurserna för hushållningssällskapens tjänstemän

komme till stånd, dessa tjänstemän näppeligen kunde beräknas få möjlighet

att i önskvärd utsträckning följa den snabba tekniska utvecklingen på detta

område. Det syntes styrelsen uppenbart, att en central rådgivning vore av

behovet påkallad såväl för sällskapens tjänstemän som i förekommande fall

för jordbrukarna själva, därest den föreslagna medverkan från statens sida

vid det mindre jordbrukets mekanisering skulle få avsedd omfattning och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

kunna göra beräknad nytta. Redan nu tjänstgjorde jordbrukstekniska föreningens

tjänstemän i viss utsträckning såsom rådgivare i maskinfrågor,

ehuru detta läge utanför föreningens egentliga verksamhetsområde. Då andra

arbetsuppgifter vore mera trängande, kunde föreningen icke i längden inom

sin nuvarande omkostnadsstat påtaga sig dylik rådgivning, i synnerhet icke

om den skulle få ökad omfattning. Därest emellertid nödiga medel ansloges

för detta ändamål, vore styrelsen beredd att organisera och upprätthålla en

rådgivningsbyrå för maskinfrågor, något som enligt styrelsens förmenande

skulle vara i hög grad ägnat att befordra utvecklingen på detta betydelsefulla

område. För detta ändamål skulle då anställas en kompetent maskinkonsulent.

Kostnaden för dennes avlöning och för av verksamheten betingade andra

utgifter syntes kunna uppskattas till 10,000 kronor.

Liknande synpunkter ha uttalats av lantbruksakademien:

Akademien delade utredningens uppfattning, att upplysnings- och organisationsverksamheten

avseende främjandet av gemensam maskinanvändning

vid det mindre jordbruket i huvudsak borde omhänderhavas av hushållningssällskapen.

Emellertid syntes det vara av värde för sällskapen att i detta

arbete hava hjälp av ett centralt rådgivande organ med speciell sakkunskap

på detta område. Ett dylikt organ syntes närmast böra hava till uppgift:

1) att följa utvecklingen i fråga om nya typer och konstruktioner av olika

slags lantbruksmaskiner samt att lämna hushållningssällskapen råd på detta

område; 2) att följa utvecklingen beträffande gemensam maskinanvändning

inom det mindre jordbruket ävensom att samla och bearbeta erfarenheter på

området att delgivas hushållningssällskapen; samt 3) att även i övrigt utgöra

stöd för hushållningssällskapen i deras verksamhet för främjande av ändamålsenlig

maskinanvändning inom det mindre jordbruket.

En anordning av nu angivet slag syntes akademien vara en förutsättning

för en klok utveckling på förevarande område. Utredningen hade föreslagit,

att vissa speciella uppgifter på området måtte anförtros åt jordbrukstekniska

föreningen. Akademien ville ifrågasätta, huruvida icke åt nämnda förening

lämpligen borde uppdragas de mera omfattande och fortlöpande funktioner,

som akademien nyss antytt, eventuellt genom för ändamålet särskilt

anställd person. För möjliggörande av erforderlig verksamhet på angivna

område borde det ifrågakommande centrala organet erhålla nödigt anslag av

statsmedel.

Låneverksamhet.

Om man bortser från det fåtal av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

som överhuvud taget uttalat tveksamhet beträffande nyttan av gemensam

maskinanvändning, har den av utredningen föreslagna utlåningsverksamheten

för främjande härav i de flesta yttrandena vunnit anslutning.

Statskontoret har emellertid ansett tillräckliga skäl icke hava anförts för

igångsättandet av en statlig låneverksamhet för ändamålet. För den händelse

tillräckligt starkt intresse förefunnes bland de mindre jordbrukarna för en

gemensam användning av jordbruksmaskiner, syntes behov av lån för anskaffande

av dylika maskiner på godtagbara villkor kunna — särskilt i nuvarande

läge på kapitalmarknaden — tillgodoses inom ramen för den nu

förefintliga kreditorganisationen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

29

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har även något

berört möjligheterna att erhålla kredit hos de vanliga kreditinrättningarna.

Vid inköp av en så dyrbar maskin som en traktor med tillhörande specialrédskap

hade villkoren för gemensam upplåning ofta visat sig svåra,

emedan den av de mindre jordbrukarna erbjudna säkerheten vanligen i form

av borgen i allmänhet ansetts mindre god för upplåning av så stora belopp,

som varit nödvändiga för inköpet. Det hade därför hittills ställt sig ganska

svårt för dessa småbrukare att anskaffa traktorer och andra mera dyrbara

maskiner.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott har en del uttalat betänkligheter

mot ifrågavarande utlåningsverksamhet såsom ägnad att höja jordbrukarnas

skuldsättning. Sålunda har Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hyst farhågor för en utvidgning av skuldsättningen. Örebro

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att det givetvis

vore av värde för det mindre jordbruket att hava möjligheter att få

låna kapital till fördelaktiga villkor, men att å andra sidan därmed följde

dels en risk för att vissa mindre jordbrukare komme att skuldsätta sig mera

än vad de oundgängligen behövde, varmed lätt kunde följa oförutsedda ekonomiska

svårigheter, dels att jordbrukets hela skuldbörda ytterligare ökades.

Möjligt vore ju dock, att i föreliggande fall de ekonomiska fördelarna av en

ökad maskinanvändning vid det mindre jordbruket vore så stora, att risken

av en ökad skuldbörda vägde lätt däremot.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett den redan nu betydande skuldbördan på många jordbruk kräva noggrant

aktgivande på att en ökning av skulderna i varje fall genom statens

medverkan medgåves endast under villkor, att de upplånade medlen komme

till en ur ekonomisk synpunkt såvitt kunde bedömas produktiv användning.

I detta sammanhang må återgivas, vad ett par av förvaltningsutskotten meddelat

i fråga örn viss tidigare låneverksamhet av besläktad art.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att av detta hushållningssällskap tidigare bedriven låneverksamhet för

inköp av vissa jordbruksredskap praktiskt taget avstannat av brist på efterfrågan,

något som i viss mån kunde förklaras därav att respektive försäljare

beviljade eller ordnade erforderlig kredit åt alla jordbrukare, som icke ansåges

direkt insolventa. Till följd av jordbrukskasserörelscns starka utveckling

inom länet under de senaste åren hade möjligheterna till erhållande av

relativt billiga lån för inköp av inventarier ökats. Örn sålunda behovet av

direkta statslån vore mindre framträdande, måste det dock anses välbetänkt,

alt staten genom tillhandahållande av särskilt gynnsamma lån uppmuntrade

gemensam maskin- och redskapsanskaffning för mindre jordbruk.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,

alt hushållningssällskapet alltsedan 1908 till och med 1922 utlämnat redskapslån

och sedan 1916 tröskverkslån. Redskapslag skulle bestå av minst

tre jordbrukare och tröskverksföreningar av minst nio jordbrukare. Redskapen

skulle utgöras av märke, godkänt åv hushållningssällskapet. Erfa
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

renheterna av ifrågavarande verksamhet vore emellertid ej de bästa. De olägenheter,

som framför allt varit framträdande, vore dels benägenheten att

anskaffa flera och dyrbarare redskap och maskiner än som kunde vara förenat

med en sund ekonomi och dels bristande omvårdnad av de för lånade

medel för gemensamt bruk inköpta inventarierna.

Beträffande förutsättningarna för erhållande av lån har

redan omnämnts, att i flera yttranden förordats ett stödjande i första hand

av maskinanskaffning genom s. k. maskinhållare.

I övrigt har i yttrandena särskild uppmärksamhet ägnats åt utredningens

förslag, att lån endast skall få lämnas, där 75 procent av den åkerareal, som

låntagande sammanslutnings medlemmar representera, tillhöra brukningsdelar

örn högst 15 hektar åker.

Lantbruksstyrelsen har ansett stora svårigheter föreligga att åvägabringa

en sammanslutning av för ändamålet välbelägna jordbruk utav sådan omfattning,

att ett ekonomiskt utnyttjande av maskiner kunde ernås. Allt för

stränga restriktioner beträffande storleken av de deltagande jordbruken syntes

därför helst böra undvikas. Styrelsen ville för sin del ifrågasätta, att den

föreslagna arealen av 15 hektar åker såsom gräns bibehölles men att den

åkerareal, som finge inneliavas av större jordbruk, höjdes från 25 till 50

procent. Detta borde gälla såväl ekonomisk förening som annan sammanslutning.

Motsvarande bestämmelser i fråga om maskinhållare vore givetvis

svåra att utfinna. Maskinhållaren måste givetvis berättigas att, i den

mån vissa mindre jordbrukare, som ställt sig bakom honom och anmält sig

hava för avsikt att utnyttja hans maskiner, icke toge dessa i anspråk, ekonomiskt

utnyttja dem hos andra jordbrukare. Iiär syntes lånerätten höra

grundas på viss anslutning från det mindre jordbrukets sida. En närmare

undersökning vore emellertid erforderlig innan slutgiltiga bestämmelser i

ämnet kunde utfärdas.

Även flera av hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha ansett de

av utredningen ifrågasatta begränsningarna i förevarande hänseende vara

alltför snäva.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit,

att i detta län jordbruk med en åkerareal mellan 15 och 30 hektar ofta

vore i behov av lämpliga arbetsmaskiner men saknade nödig ekonomisk

bärkraft för att själva kunna utrusta sig med dyrare sådana. Södermanlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att bestämmelserna

måtte ändras därhän att lån kunde beviljas, örn blott 60 procent av den

sammanlagda åkerarealen tillhörde brukningsdelar med högst 20 hektar.

Även Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

sig för att sistnämnda gräns höjes till förslagsvis 20 hektar. Göteborgs

och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att

det ofta vore betungande även för bondejordbruket att självt hålla erforderliga

maskiner samt att bildande av föreningar i vissa trakter kunde bliva

omöjligt, därest antalet småbruk vore relativt litet. 1 varje fall syntes arealen

böra höjas till 20 hektar eller den förutnämnda procentsatsen sänkas till

65 procent. Eventuellt kunde även tänkas möjligheten, att lantbruksstyrelsen

medgåves rätt att på framställning av vederbörande hushållningssällskap

i speciella fall medgiva dispens från de angivna bestämmelserna. Älvsborgs

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

31

läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär hållit före, att större

möjlighet att ekonomiskt utnyttja en maskin förelåge, om närboende jordbrukare

inom en ort, oavsett vars och ens åkerareal, finge sammansluta sig till

inköpsföreningar efter så att säga naturliga betingelser. Utskottet har därför

ansett, att sammanslutningar borde bliva berättigade erhålla lån, om

blott minst 50 procent av den anslutna arealen tillhörde brukningsdelar med

högst 15 hektar åker. Egendomar av sådan storleksordning att de själva

kunde fullt utnyttja en maskin syntes i alla fall icke komma att ansluta sig

till någon förening. Samma begränsningar hava även föreslagits av Skaraborgs

och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det senare

utskottet har alternativt uttalat sig för att, om den av utredningen föreslagna

procentsatsen 75 bibehölles, gränsen för gårdarnas åkerareal borde ökas till

25 hektar. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

likaledes uttalat sig för en höjning av storleksgränsen för gårdarna. Enligt

vad utskottet anfört, syntes det särskilt i detta län mera sällan bliva möjligt

att bilda efter föreslagna bestämmelser låneberättigade maskinföreningar, på

grund av att brukningsdelar med högst 15 hektar åkerjord vore relativt fåtaliga,

i synnerhet vid jämförelse med förhållandena i andra län, och i alltför

hög grad skilda åt av större egendomar. En höjning av ifrågavarande

gräns motiverades också av det förhållandet, att inom länet under senare år

med statsmedel bildade arrendeegnahem i flera fall hade en åkerareal överstigande

15 hektar. Gränsen syntes för Västmanlands läns vidkommande

böra sättas till 25 hektar. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har föreslagit, att maximiarealen måtte höjas till 30 hektar.

Slutligen har även Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ansett ifrågavarande begränsningar böra vidgas.

Lantbruksakademien har likaledes ansett, att det — särskilt när fråga

vore om större och dyrbarare maskiner, såsom tröskverk och traktorer —

vore motiverat, att lån finge utlämnas även om brukningsdelarna med över

15 hektar åker, vilka tillhörde medlemmar i sammanslutningen, tillhopa omfattade

upp till 50 procent av den totala åkerareal, som representerades av

sammanslutningen.

Även styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har uttalat sig för att

ifrågavarande begränsningar icke dragas alltför snävt och att vederbörande

hushållningssällskap medgives rätt alt bevilja undantag från fastställd regel.

Av de småbrukareföreningar, som yttrat sig i ärendet, har Göinge småbrukareförening

hänvisat till de stora olikheterna i fråga örn jordens beskaffenhet

och de i regel långa avstånden mellan gårdarna i Göinge härader,

i jämförelse med den rena slättbygden, samt gjort gällande, att man ej

kunde vinna så mycket som ensidigt vore, om icke maximigränsen för

jordarealen höjdes till 20 hektar åker. Det borde uppmärksammas, att en

jordbrukare med en areal av denna storlek kunde vara i lika hög grad beroende

av statligt stöd som en mindre jordägare, särskilt örn han vore nödsakad

att hålla lejd arbetskraft.

Beträffande återbetalningsvillkoren för de ifrågasatta lånen

har i flera av de avgivna yttrandena hävdats, att den återbetalningstid av

tio år, som föreslagits av utredningen, vore alltför lång, varjämte erinringar

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framställts mot den av utredningen ifrågasatta återbetalningsplanen, enligt

vilken lån skulle amorteras med 15 procent vid slutet av de tre första åren,

med 10 procent vid slutet av de därpå följande fyra åren och med 5 procent

vid slutet av de tre sista åren.

Statskontoret bär icke funnit skäl föreligga att för ifrågavarande lån införa

en amorteringsplan så helt olika den ordning för amortering, som i

allmänhet tillämpas med avseende å lån från statens utlåningsfonder. Enligt

ämbetsverkets mening borde lånen återbetalas antingen med lika annuiteter

eller ock med en bestämd årlig amortering jämte ränta.

Lantbruksstyrelsen har med hänsyn särskilt till en del maskiners korta

livslängd ifrågasatt, om icke den tid, inom vilken lånen skulle vara slutamorterade,

kunde begränsas till åtta år. Med de jämförelsevis obetydliga

amorteringar, som enligt utredningens förslag skulle verkställas under den

senare delen av låneperioden, syntes en sådan begränsning icke behöva bliva

alltför betungande.

För en förkortning av lånetiden hava även en del av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott uttalat sig.

Som skäl härför har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hänvisat till att maskiner och redskap av här ifrågavarande

art, som komme att användas av ett flertal olika jordbrukare, svårligen

kunde hava en lika lång livslängd som hos en enskild ägare under ensartad

skötsel och vård. Skulle emellertid den föreslagna återbetalningstiden fastställas,

borde amorteringsplanen ändras i så måtto, att lånen gjordes ränteoch

amorteringsfria under de två första åren och därefter amorterades med

20 procent vid slutet av tredje, fjärde och femte åren, med 10 procent vid

.slutet av sjätte, sjunde och åttonde samt med 5 procent vid slutet av nionde

och tionde åren. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett, att en maskins varaktighet kunde beräknas bliva längre örn den

ägdes av en enskild maskinhållare än örn ansvaret för maskinen vore fördelat

på ett flertal delägare, och därför ifrågasatt, örn icke amorteringstiden

borde göras något kortare för förening än för enskild person. Kristianstads

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att amorteringstiden

borde göras beroende av den sannolika nyttjandetiden i olika fall.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en amorteringstid

av åtta år, varvid amortering skulle ske med 20 procent vid slutet

av första och andra året, med 15 procent vid slutet av tredje och fjärde

året, med 10 procent vid slutet av femte och sjätte året och med 5 procent

vid slutet av sjunde och åttonde året. Västernorrlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har föreslagit, att amorteringen borde bestämmas

så, att 20 procent amorterades under vart och ett av de två första åren och

15 procent under de två därpå följande åren samt 10 procent under de tre

sista åren. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

föreslagit, att amorteringstiden måtte sättas till fem år med lika avbetalningar

under vart och ett av dessa år.

Lantbruksakademien har -— under hänvisning till att långivningen måhända

skulle kompliceras för mycket om amorteringstiden varierades efter

omständigheterna — ansett det böra övervägas, huruvida icke sådan amorteringsplan

borde fastställas, att lån från den föreslagna fonden normalt amorterades

under åtta år.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Mattts proposition nr 217.

Även styrelsen för jordbrukstekniska föreningen har ifrågasatt en amorteringstid

av åtta år.

Utredningens förslag om efterskänkande av de sista årens amortering,

under förutsättning att låntagaren ordentligt fullgjort de med lånen

förbundna villkoren, har föranlett erinringar från vissa håll.

Sålunda har statskontoret ansett något efterskänkande av de sista årens

betalningsskyldighet icke böra ifrågakomma. Även lantbruksstyrelsen hålstädt

sig tveksam till lämpligheten och fördelen av en sådan understödsform,

som den föreslagna, så att säga i efterskott. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har ansett det vara principiellt oriktigt,

att direkta statsbidrag utginge för ifrågavarande ändamål, även om detta

skedde under form av en efterskänkning av viss del av återbetalningen.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt

lämpligheten av en avkortning av lånen, och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har befarat, att det kunde uppstå

gränsfall, där det kunde bliva svårt att avgöra vilka som borde premieras

på detta sätt, och därför ansett bestämmelser härom icke böra intagas i lånevillkoren

utan funnit mera tilltalande, att motsvarande belopp lämnades i

bidrag vid maskinens anskaffande.

Vä småbrukareförening har uttalat som önskemål, att statens bidrag, d.

v. s. den amorteringsfria delen av lånen, måtte höjas till 50 procent, och

Stibyortens småbrukare}örening har ansett återbetalningsskyldighet böra föreligga

för högst 75 eller 80 procent av lånen.

I fråga om räntevillkoren för lånen — i vilket hänseende föreslagits,

att lånen skola vara räntefria under tre år och därefter förräntas efter

samma räntefot som lån från sekundärlånefonden — har statskontoret såsom

sin mening uttalat, att anledning icke föreligger att medgiva räntefrihet

under någon del av lånetiden.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett lånen böra vara såväl ränte- som amorteringsfria under de två första

åren efter utlämnandet. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har ifrågasatt, örn icke den av utredningen föreslagna räntefoten

vore för hög. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett, att den förmån, som läge i räntefriheten under viss tid, skulle markeras

tydligare, örn den finge formen av direkt bidrag. Beträffande ränteloten

har utskottet framhållit, alt det för såväl låntagare som låneförmediare

vore synnerligen önskvärt, att denna bestämdes till visst procenttal, som

såvitt möjligt bibehölles hela den tid, varunder lånet skulle förräntas. Samina

önskemål har framförts av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

som även föreslagit, att räntan måtte bestämmas till 3 eller 3.5

Procent. Även Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

bär uttalat sig för en fast och låg räntesats.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 217. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande lånebeloppens storlek, i vilket hänseende utredningen

föreslagit en maximering till åttio procent av köpeskillingen för respektive

maskiner, har Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttalat sig för att, då en förening och måhända ännu oftare

en enskild maskinhållare kunde tänkas tillhandahålla maskiner av flera

olika slag, nämnda bestämmelse borde kompletteras med en föreskrift örn

ett högsta belopp för vilket en låntagare samtidigt finge häfta i skuld.

I detta sammanhang må nämnas, att lantbruksakademien hållit före att

staten icke borde medverka i andra fall än då kostnaden för maskins anskaffande

uppnådde en sådan storleksordning, att inköpet av maskinen kunde

anses betungande för vederbörande jordbrukare.

Gentemot utredningens uttalande, att lån endast borde få utgå till en första

uppsättning av maskiner men icke för ersättande av förbrukade maskiner,

hava erinringar framställts från flera håll. Sålunda har lantbruksstyrelsen

föreslagit, att till låntagare, som tillfredsställande skött lån, skulle

kunna utgå ytterligare lån för anskaffande av ersättningsmaskiner för förbrukade

sådana. Vid sådan maskinanskaffning syntes dock lånerätten lämpligen

kunna begränsas till 60 procent av godkänd anskaffningskostnad.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett

att, såvida de ifrågavarande åtgärderna skulle medföra verklig hjälp för

jordbrukarna, avgifterna för dessa icke kunde sättas så höga, att medel till

en ny maskin hunne samlas under en tioårsperiod. Lån borde därför jämväl

kunna utlämnas vid anskaffande av ny maskin, då den förra vore försliten.

Även Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Gävleborgs läns och

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett,

att lån borde kunna beviljas också till anskaffande av ny maskin till ersättande

av gammal. Från något håll har framhållits, att det i dylikt fall

icke borde ifrågakomma att efterskänka de sista årens amorteringar. Kristianstads

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för

att, då den av utredningen föreslagna begränsningen i förevarande hänseende

lätt kunde kringgås genom att i stort sett samma personer bildade en

ny sammanslutning, ifrågavarande begränsning icke borde genomföras.

Med avseende å säkerheten för lånen har lantbruksstyrelsen ansett

det ligga i sakens natur, att en låneverksamhet av ifrågavarande art

lätt kunde medföra vissa riskmoment för långivaren. Utredningen hade i

sitt betänkande framhållit, att av lånesökande borde krävas, att han för inbetalning

av lånebelopp och räntor ställde sådan borgen, som av låneförmedlaren

kunde anses fullt betryggande, men denna uppfattning hade icke,

såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, kommit till uttryck i utredningens

författningsförslag. Att så skedde syntes emellertid nödvändigt. Att förluster

kunde uppstå jämväl om låneförmedlaren iakttoge all möjlig omsorg

vid liandhavandet av sin uppgift, vore givet, ävensom att fall kunde förekomma,

där förhållandena påkallade statens medverkan till täckande av

uppkommen förlust. En given förutsättning för att detta skulle ske borde

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 217.

35

emellertid vara, att låneförmedlaren vidtagit alla skäliga åtgärder till skydd

mot dylik förlust. Bestämmelser i sådant syfte syntes därför ovillkorligen

böra intagas i en blivande kungörelse i ämnet.

Tollarpsortens småbrukare före ning har uttalat sig för att, då 20 procent

inbetalats å en inköpt maskin, denna borde tjäna som säkerhet för lånet och

ej kunna tagas i mät för annan skuld. Medlem i maskinförening borde ej

svara för mer än egen del i inköpt maskin.

Att förmedlingen av ifrågavarande lån, på sätt utredningen

föreslagit, omhänderhaves av hushållningssällskapen, har statskontoret

ansett vara en lämplig anordning. Ämbetsverket har, i likhet med utredningen,

ansett den föreslagna lånefonden, liksom andra liknande fonder, böra

förvaltas av statskontoret.

Lantbruksakademien har framställt erinran mot alt enligt förslaget framställning

till lantbruksstyrelsen skulle innehålla uppgift om belopp, för vilka

låneunderstöd blivit hos hushållningssällskapet sökta. En sådan anordning

skulle innebära, att vederbörande jordbrukarsammanslutningar respektive

maskinhållare redan beslutat sig för inköp av vissa maskiner, innan sällskapet

kunde från staten ansöka om medel för ändamålet. Den tidsutdräkt,

som en sådan anordning måste medföra, skulle enligt akademiens uppfattning

utgöra en stor olägenhet för låneverksamheten. Akademien föresloge

därför, att ifrågavarande bestämmelse i stället finge sådan lydelse, att hushållningssällskap

medgåves rätt att mot senare redovisningsskyldighet hos

lantbruksstyrelsen rekvirera det belopp, som under den närmaste tiden kunde

anses behövligt för verksamhetens bedrivande inom området.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett handhavandet

av åtgärder på förevarande område efter hand böra anförtros åt

jordbrukets egna organisationer, som med var dag växte sig starkare. Även

om uppgifterna i början omhändertoges av hushållningssällskapen, syntes

de sedermera kunna överflyttas på dessa organisationer, exempelvis jordbrukskassorna,

vilka genom sitt arbetssätt och sin förmedlingsverksamhet

inom lokala områden måste lära känna respektive jordbrukares behov och

möjligheter och sålunda kunde bedöma, varest och huru stödet lämpligen

kunde givas, vid behov i samråd med hushållningssällskapens tjänstemän.

Utredningens förslag i fråga om storleken av ersättningen till hushållningssällskapen

för deras handhavande av den ifrågasatta långivningen

har föranlett erinringar i några yttranden.

Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot att för

låneförmcdlingen och den i samband därmed stående rådgivande verksamheten

utginge viss ersättning till hushållningssällskapen men har ansett, att

denna ersättning, liksom bestämts för andra liknande fall, borde begränsas

till det av utredningen föreslagna årliga förvaltningsbidraget av 0.3 procent

å utestående lånesumma.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har däremot ansett

den föreslagna ersättningen vara för låg. Det syntes kunna tagas för givet,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att hushållningssällskapens arbete ej komme att bliva inskränkt till själva arbetet

med lånens utbetalande och inbetalning, utan att sällskapen även

finge icke så obetydliga kostnader för medverkan vid maskinföreningarnas

bildande. Huru sällskapens kostnader vid varje låns beviljande skulle kunna

hållas nere vid 1 procent av lånesumman förefölle ofattbart. Kostnaderna

syntes i stället komma att röra sig mellan 3—5 procent. Enligt utskottets

mening borde vidare förvaltningsbidraget utgå efter viss promille

per år å den ursprungliga lånesumman, exempelvis 2.5 å 3, i stället för föreslagna

3 promille per år å återstående lånesumma.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett den

föreslagna ersättningen till hushållningssällskapen endast täcka omkostnader

och förlustrisk i den egentliga lånerörelsen och uppenbarligen vara otillräcklig

för den rådgivande verksamhet, på vilken låneförmedlingen måste

baseras. Även ett pär andra förvaltningsutskott huva ansett ersättningen

för lågt beräknad. Samma uppfattning har uttalats av lantbruksakademien.

Slutligen må nämnas, att en del erinringar framställts mot vissa vid betänkandet

fogade förslag till formulär av olika slag.

Lantbruksstyrelsen har ansett åtminstone en del av dessa kunna förenklas.

Vid låneverksamhet eller anslagstilldelning inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde,

där hushållningssällskapen fungerade såsom förmedlare,

hade antingen överlämnats åt hushållningssällskapen att utarbeta stadgar

för föreningar eller formulär till ansökningar och förbindelser, eller uppdragits

åt lantbruksstyrelsen att fastställa grunder för stadgar ävensom erforderliga

formulär. Vid liknande tillvägagångssätt jämväl i här förevarande

fall skulle en förenkling och anpassning av stadgar och formulär

kunna åstadkommas.

Även lantbruksakademien har ansett de framlagda förslagen vara i behov

av överarbetning. Därvid borde bland annat beaktas, att alltför stränga villkor

för låns beviljande och i fråga örn ordningen inom sammanslutning lätt

kunde innebära hinder för anlitande av lånemöjligheterna.

Departementschefen.

Då jag i början av förra året begärde Kungl. Maj:ts bemyndigande att

igångsätta en utredning rörande vissa åtgärder till lättande av arbetsförhållandena

inom det mindre jordbruket, hänvisade jag bland annat till att utvecklingen

på maskinteknikens område och den därav möjliggjorda rationaliseringen

av jordbruksdriften icke i nämnvärd omfattning kommit det

mindre jordbruket till godo.

Detta bekräftas av de uppgifter, som lämnas i det föreliggande betänkandet.

Det framgår sålunda, att vid det mindre jordbruket användes levande

kraft i avsevärt större utsträckning än vid det medelstora och större jordbruket,

vare sig man räknar efter arealenhet eller producerad enhet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

37

En ökad maskinanvändning skulle ur flera synpunkter innebära fördelar

för det mindre jordbruket.

Med användningen av jordbruksmaskiner åsyftas regelmässigt att ernå en

besparing av mänsklig arbetskraft eller av antalet erforderliga dragare.

Jordbruksekonomiskt sett bör uppställas som önskemål att åstadkomma en

minskning på jordbrukets utgiftssida, som överväger kostnaderna för inköpet

och användningen av maskinerna. Genom maskinanvändningen ökas

även möjligheterna att få viktiga arbeten utförda i rätt tid, vartill kommer

att vissa arbeten inom jordbruket, särskilt vissa slag av jordbearbetning,

kunna utföras bättre med maskin än med levande kraft.

De ekonomiska fördelar, som ligga i en besparing av arbetskraft, framträda

mindre starkt då — såsom ofta är fallet just inom det mindre jordbruket

— detta skötes enbart av jordbrukaren själv med hustru och barn

utan anlitande av lejd arbetskraft. Här får maskinanvändningen sin största

betydelse genom att lätta arbetsbördan för småbrukarfamiljerna. Jordbrukaren

och hans familj — och icke minst hustrun — ha särskilt under vissa

delar av året ett synnerligen slitande arbete. Detta lämnar ingen tid över

till den rekreation, på vilken småbrukaren lika väl som andra bör kunna

göra anspråk, och vidare kan det ofta icke undgås, att omvårdnaden av jordbrukarhemmet

blir lidande av arbetsanhopningen. Det synes mig uppenbart,

att en ökad maskinanvändning med den lättnad i arbetsbördan, som

denna kan medföra, i sin mån bör kunna verka till en förbättring av jordbrukarnas

trivsel i sitt yrke.

Det nu sagda innebär icke, att ökad maskinanvändning är motiverad under

alla förhållanden. Där en brukningsenhet icke är större än att jordbrukaren

och hans familj med lätthet kunna sköta jordbruket utan maskinkraft,

kan tydligen nyttan av en maskinanskaffning sättas i fråga, liksom anskaffning

av exempelvis en traktor kan sakna fog, om jordbrukaren oberoende

härav behöver samma antal dragare för skogskörslor m. m.

Att maskinanvändningen icke vunnit större utbredning inom det mindre

jordbruket än fallet blivit, torde ha sin naturliga förklaring i att jordbruksmaskinerna

äro dyra i inköp och att deras arbetskapacitet vid ett mindre

jordbruk ofta icke kan utnyttjas i en utsträckning, som motsvarar kapitalutlägget.

Med utgångspunkt härifrån böra strävandena att underlätta maskinanvändningen

inom det mindre jordbruket inriktas såväl på att göra

jordbruksmaskinerna billigare i inköp som på alt möjliggöra ett bättre utnyttjande

av deras kapacitet.

Det skulle enligt min mening vara önskvärt, örn särskilda för det mindre

jordbrukets förhållanden lämpade maskiner kunde, utan åsidosättande av

hållbarheten och arbetsprestationen, konstrueras till billiga priser. Utredningen

har utgått från att möjligheterna härutinnan äro synnerligen begränsade.

För min del är jag emellertid ej övertygad örn att icke tekniken skall

kunna finna framkomliga vägar även på detta område. Jag vill erinra örn

vad lantbruksakademien anfört därom att frågan örn speciella maskintyper

för det mindre jordbruket börjat tilldraga sig en icke ringa uppmärksamhet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i vissa främmande länder. Även bortsett från möjligheterna att konstruera

särskilda för det mindre jordbruket lämpliga maskiner, bör betonas önskvärdheten

av att maskinerna, liksom även reservdelar till dem, försäljas till

rimliga priser. Därest de här åsyftade åtgärderna för främjande av gemensam

maskinanvändning få åsyftad verkan, kommer efterfrågan på maskiner

att ökas. Härav föranledd stegring i tillverkningen och omsättningen bör

kunna medföra, att maskiner och reservdelar kunna tillhandahållas till lägre

priser, vilket bidrager till att för jordbruket i dess helhet minska det relativt

höga omkostnadskontot för inköp och underhåll av maskiner. Det synes

kunna förutsättas, att tillverkare och försäljare av jordbruksmaskiner komma

att beakta nu berörda synpunkter och söka genomföra sådana rationaliseringar,

som i möjligaste mån kunna vara ägnade att förbilliga inköpspriserna

för jordbrukarna. Kan icke tillfredsställande resultat åstadkommas

med nuvarande anordningar, synes denna frågas vikt för jordbruket i dess

helhet böra föranleda, att lämpliga organisationer såsom led i jordbrukets

ekonomiska föreningsrörelse vidtaga åtgärder för förmedling av inköp av

jordbruksmaskiner och reservdelar till dem. Utredningen har icke ingått

på någon närmare behandling av nu berörda frågor och har som skäl härför

hänvisat till att hushållningssällskapens ombudsmöte år 1937 beslutat igångsätta

en undersökning rörande prisförhållandena inom produktionen och

distributionen av jordbrukets maskiner och redskap. Bland annat med hänsyn

härtill anser jag mig för närvarande sakna anledning att vidare uppehålla

mig vid dessa spörsmål. Utvecklingen på området torde emellertid

böra följas med uppmärksamhet.

Utredningen har i huvudsak inriktat sin undersökning på möjligheterna

att ernå ett mera ekonomiskt utnyttjande av jordbruksmaskinernas kapacitet.

I sådant syfte har utredningen förordat, att jordbrukarna i större omfattning

än hittills förena sig om gemensam maskinanvändning.

Även jag anser en gemensam maskinanvändning kunna vara till stor nytta

för de mindre jordbrukarna. Därigenom att en maskin användes av flera

jordbrukare kommer dess kapacitet att kunna utnyttjas mera fullständigt,

än när endast en enskild jordbrukare begagnar den till sitt jordbruk, och

en dylik gemensam maskinanvändning utgör ofta en förutsättning för att sådan

besparing av arbetskraft skall kunna vinnas, som motiverar kapitalutlägget

för maskinanskaffningen.

Här må vidare anmärkas, att vad som i vissa yttranden anförts angående

lättheten för jordbrukarna att genom respektive försäljare erhålla kredit vid

anskaffning av maskiner icke synes utgöra något skäl emot det föreslagna

underlättandet av gemensam maskinanvändning. Lättheten att erhålla kredit

torde mången gång förleda en mindre jordbrukare att skaffa sig en maskin,

som han i verkligheten icke har möjlighet att i tillräcklig grad utnyttja.

Samtidigt som kreditvillkoren vid dessa affärer ofta äro ganska oförmånliga,

torde ett dylikt inköpssystem — vanligen baserat på s. k. avbetalningsköp —

vara ägnat att icke oväsentligt öka kostnaderna för maskinanskaffningen.

Av utredningens betänkande framgår, att redan nu gemensam maskin
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

39

användning förekommer i viss omfattning. En mera allmän utbredning

av densamma torde ha tillbakahållits av att det berett svårigheter att

disponera erforderliga medel för maskinanskaffningen samt att småbrukarna

ofta saknat kännedom örn huru en gemensam maskinanvändning

lämpligen bör ordnas. De vanskligheter, som kunna vara förenade med denna,

lia stundom tett sig allvarligare än de behöva vara.

Det är naturligt, att den gemensamma maskinanvändningens fördelar och

olägenheter måste väga olika alltefter omständigheterna i de särskilda fallen.

Svårigheterna kunna vara avsevärda. Detta gäller i synnerhet, när fråga

är örn maskiner för sådd och skörd, i det att flera jordbrukare här kunna

lia intresse av att vid en och samma tidpunkt, vid tjänlig väderlek, få använda

den gemensamma maskinen. Riskerna för slitningar liro mindre,

när gemenskapen avser maskiner, vilkas användning kan regleras mera

fritt, exempelvis tröskverk, maskiner för spannmålsrensning, sågmaskiner

m. m. Förutsättningarna för gemensam maskinanvändning — och detta

gäller icke minst användningen av traktorer — betingas också i hög grad

av ortsförhållandena. Det säger sig självt att, där olika brukningsdelar ligga

avlägset från varandra eller där vägförbindclserna äro dåliga, detta

måste minska möjligheterna till en gemensam maskinanvändning. Även personliga

förhållanden kunna givetvis vara ägnade att försvåra ett samarbete.

En gemensam maskinanvändning bör vara ordnad på sådant sätt, att

tvister mellan deltagarna i möjligaste mån kunna undvikas och att, örn

slitningar likväl uppkomma, dessa kunna lösas utan äventyrande av gemenskapens

fortbestånd. Garantier böra också finnas för en lämplig maskinvård.

Om dessa förutsättningar äro uppfyllda, kan det spela mindre

roll, vilken form som väljes för gemenskapen. När fråga är om dyrbara

maskiner, exempelvis tröskverk, eller när deltagarna i den gemensamma

maskinanvändningen äro många till antalet, är det emellertid lämpligt, att

en särskild ekonomisk förening eller därmed jämförlig sammanslutning i bolagsform

bildas såsom organisation för maskinanvändningen. I andra fall

kan en dylik anordning synas alltför omständlig. Gemenskapen kan då

ordnas genom ett avtal i mera enkla former. Huvudsaken är, att deltagarnas

rättigheter och skyldigheter äro klart angivna i avtalet och att, såsom nyss

framhållits, det är sörjt för ett rättvist lösande av uppkommande tvister samt

för en ändamålsenlig vård av den gemensamma maskinen.

En form av gemensam maskinanvändning, som kan erbjuda stora fördelar,

vare sig fråga är om större eller mindre maskintyper, är det s. k.

maskinhållaresystemet. Fördelarna med detta system i jämförelse med andra

former av gemensam maskinanvändning äro, att maskinhållaren såsom ägare

till maskinen kan bestämma örn ordningen mellan olika jordbrukare vid

maskinanvändningen samt att det ligger i hans eget intresse att sörja för ett

rationellt utnyttjande av maskinens arbetskapacitet ävensom för en noggrann

vård av densamma. Anordnandet av maskinhållning torde emellertid ofta

vara svårgenomförbart på grund av brist på kapital för maskinförvärvet.

För övrigt ställer eit företag av ifrågavarande art stora krav på sin utövare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Hållbara ekonomiska kalkyler, garantier för tillräcklig efterfrågan på maskinhållarens

tjänster samt en omsorgsfull maskinvård utgöra villkor för

företagets framgång.

På grund av de fördelar, som en gemensam maskinanvändning — den må

ske i den ena eller andra formen — kan medföra för det mindre jordbruket,

biträder jag utredningens uppfattning att statliga åtgärder böra vidtagas för

främjande av sådan maskinanvändning.

Dessa åtgärder synas, i enlighet med vad utredningen föreslagit, böra bestå

i dels upplysningsverksamhet rörande olika med den gemensamma maskinanvändningen

sammanhängande förhållanden och dels underlättande av

tillgången till erforderligt kapital för inköp av maskiner.

I likhet med utredningen anser jag den upplysningsverksamhet, som bör

anordnas med avseende å gemensam maskinanvändning inom det mindre

jordbruket, i första rummet böra omhänderhavas av hushållningssällskapen.

Upplysningsverksamheten bör givetvis icke erhålla formen av ensidig propaganda

för gemensam maskinanvändning. Den bör visserligen framhålla

de fördelar av olika slag, som äro förenade med sådan maskinanvändning,

men den bör icke heller försumma att fästa uppmärksamheten på därmed

förenade risker och på förutsättningarna för att en gemensam maskinanvändning

skall kunna väntas lända till övervägande nytta. Det bör inskärpas

att, innan en jordbruksmaskin anskaffas, noggranna ekonomiska

kalkyler verkställas till bedömande av å ena sidan alla kostnader för den

gemensamma maskinanvändningen, såväl anskaffnings- som driftkostnader

av olika slag, samt å andra sidan den besparing i levande kraft, som kan

påräknas. Upplysningsverksamheten bör även avse rådgivning angående

lämpligt val av maskin under olika förhållanden. Att det nu närmast är

fråga om gemensam maskinanvändning hindrar naturligtvis icke, att den

rådgivande verksamheten även kan komma den enskilda maskinanvändningen

till godo. Vad angår den del av upplysningsverksamheten, som direkt

avser anordnandet av gemensam maskinanvändning, kommer rådgivningen

härvidlag att gälla valet av organisationstyp för gemenskapen och de formella

frågor, som stå i samband med anordnandet av densamma.

Beträffande formerna för hushållningssällskapens utövande av ifrågavarande

upplysningsverksamhet torde denna bland annat komma att bestå i

besvarande av förekommande förfrågningar, rådgivning i samband med

jordbrukskonsulenternas och vandringsrättarnas förrättningsresor samt distribution

av broschyrer i maskinanvändningen berörande frågor. Icke minst

kommer upplysningsverksamheten emellertid att tagas i anspråk vid handhavandet

av den utlåning, som jag i det följande ämnar förorda. Det bör

förutsättas, att hushållningssällskapen härvid icke blott komma att såsom

villkor för lån uppställa vissa fordringar beträffande maskinanskaffningen

och den gemensamma maskinanvändningens anordnande utan även

härutöver meddela råd i olika hänseenden.

Då ifrågavarande upplysningsverksamhet intimt sammanhänger med hus
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

41

hållningssällskapens övriga verksamhet, torde den knappast medföra en sådan

ökning i arbetsbelastningen för hushållningssällskapen, att dessa med

hänsyn härtill skulle behöva utöka sin personal.

Det torde kunna förutsättas, att hushållningssällskapens funktionärer

redan lia en betydande erfarenhet i fråga om jordbruksmaskiner, om olika

fabrikat, användning och skötsel o. s. v., och att de framdeles söka följa

utvecklingen på detta område. Några särskilda kurser för ändamålet finner

jag därför åtminstone för närvarande icke vara behövliga. Ej heller anser

jag de i en del yttranden framkomna förslagen om kurser i maskinlära

för maskinskötare och smeder å landsbygden nu böra föranleda några åtgärder.

Såsom nyss nämnts kan det vara lämpligt, att hushållningssällskapen genom

broschyrer sprida kunskap i frågor, berörande den gemensamma maskinanvändningen.

Av skäl, som anförts av lantbruksstyrelsen, synas emellertid

särskilda anslagsmedel icke vara erforderliga för detta ändamål.

Det framgår av utredningens betänkande, att jordbrukstekniska föreningen

och lantbrukshögskolans maskintekniska institution i samarbete verk

ställt vissa undersökningar rörande gemensam maskinanvändning. Jag delar

utredningens uppfattning, att dessa undersökningar böra fortsättas, och

tillstyrker att ett anslag av 4,000 kronor för ändamålet anvisas till jordbrukstekniska

föreningen.

I detta sammanhang får jag erinra örn att lantbruksakademien i sitt yttrande

över utredningens betänkande framhållit önskvärdheten av att hushållningssällskapen

i sin verksamhet för främjande av gemensam maskinanvändning

finge hjälp av ett centralt rådgivande organ med speciell sakkunskap

på detta område. Det har ifrågasatts, att denna funktion skulle

uppdragas åt jordbrukstekniska föreningen och att anslag av statsmedel

skulle anvisas för ändamålet. Även föreningen själv har förklarat sig beredd

att, därest nödiga medel — 10,000 kronor — ansloges härför, organisera

och upprätthålla en rådgivningsbyrå för maskinfrågor. Ehuru jag håller

före att en sådan central rådgivning ingalunda skulle sakna betydelse,

anser jag mig åtminstone icke för närvarande, i avbidan på erfarenheter av

hushållningssällskapens verksamhet, böra förorda anvisande av särskilda

anslagsmedel för ifrågavarande ändamål.

I anslutning till vad jag nyss anfört torde anslaget till Bidrag till jordbrukstekniska

föreningen: Verksamheten i allmänhet, vilket anslag för innevarande

budgetår utgår med 15,000 kronor, böra för nästkommande budgetår

höjas med 4,000 kronor och sålunda utgöra 19,000 kronor.

Vad härefter angår utredningens förslag om inrättande av en .särskild statlig

utlåningsfond för främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre

jordbruket, anser jag mig böra, liksom skett i de flesta yttrandena, i princip

tillstyrka förslaget.

De från en del håll uttalade betänkligheterna mot långivningen såsom äg
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

nåd att öka jordbrukarnas skuldsättning kunna visserligen icke frånkännas

fog. Emellertid måste jag å andra sidan giva utredningen rätt i dess uttalande

att, om anskaffningen av en maskin anses vara ekonomiskt motiverad,

medel hellre böra upplånas för detta ändamål än att jordbrukarna avstå

från inköpet eller uppskjuta detsamma av brist på egna medel. Jag vill

tillägga att, även om ifrågavarande lån komma att säkerställas genom borgen,

lånen dock ekonomiskt sett komma att motsvaras av tillgångar i form

av inköpta maskiner. Genom att viss kontantinsats erfordras och lånen för

varje år nedbetalas, ernås vissa garantier för att en sådan motsvarighet mellan

skuld och tillgång kommer att bestå även under lånetidens lopp.

Som jag förut framhållit, kan en ökad maskinanvändning i det mindre

jordbruket, även bortsett från dess ekonomiska betydelse, vara önskvärd

med hänsyn till arbetsförhållandena på detta område och icke minst med

tanke på småbrukarhustrurnas arbetsbelastning. Dessa sociala synpunkter

anser jag tala för att staten icke blott bör främja den gemensamma maskinanvändningen

genom lämplig upplysningsverksamhet utan jämväl bör skänka

densamma ekonomiskt stöd. I likhet med utredningen anser jag detta stöd

böra lämnas i form av förmånligt anordnade krediter.

Med anledning av vad statskontoret anfört därom, att behov av lån på godtagbara

villkor kunna tillgodoses inom ramen för den nu förefintliga kreditorganisationen,

vill jag hänvisa till att jag i det följande förordar, att ifrågavarande

kreditgivning sammankopplas med en bidragstilldelning av statsmedel.

För övrigt kan en statlig utlåningsverksamhet ur allmänna synpunkter

vara förenad med den fördelen, att staten får tillfälle att i samband med

långivningen medverka till att den gemensamma maskinanvändningen anordnas

efter ändamålsenliga principer.

I enlighet med utredningens förslag tillstyrker jag alltså, att en statlig

lånefond för främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket

inrättas, vilken lånefond ställes under statskontorets förvaltning. Utlåningen

torde åtminstone tills vidare böra handhavas av hushållningssällskapen,

vilka kunna kombinera lånerörelsen med lämplig upplysningsverksamhet.

Hushållningssällskapen böra ha att söka statslån hos lantbruksstyrelsen

och därefter i sin tur ombesörja utlåningen till de särskilda

maskinanskaffningsföretagen, varvid i princip samma lånevillkor böra gälla

för statslånen till hushållningssällskapen som för de av dessa utlämnade

lånen. Jag delar lantbruksakademiens uppfattning, att hushållningssällskapens

framställningar om statslån icke skola behöva grundas på redan inkomna

låneansökningar. Lantbruksstyrelsen bör kunna tilldela sällskapen

statslån å runda belopp, vilka dessa sedermera äga i mån av behov lyfta hos

statskontoret och disponera för sin utlåning. Hushållningssällskapen böra

givetvis vara skyldiga att till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelser för

handhavandet av lånerörelsen. På lantbruksstyrelsen bör ankomma att, i

den mån icke Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser i ämnet, meddela de föreskrifter,

som finnas erforderliga rörande bedrivandet av ifrågavarande utlåningsverksamhet,

samt därvid även fastställa för densamma lämpliga förarm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

43

lär m. ni. I detta sammanhang vill jag erinra örn att i en del yttranden

uttalats önskemål örn en förenkling av de förslag, som härutinnan utarbetats

av utredningen.

Med de ifrågavarande hjälpåtgärdernas syfte skulle bäst överensstämma,

om de endast komme mindre jordbruk till godo. Till dessa har utredningen

hänfört jordbruk med en åkerareal understigande 15 hektar. Emellertid

torde det icke sällan, med hänsyn till önskvärdheten av att en maskins

kapacitet utnyttjas i största möjliga utsträckning, kunna möta svårigheter

att vid anordnande av gemensam maskinanvändning såsom deltagare i denna

allenast medtaga jordbrukare med så ringa åkerareal, som nyss nämnts.

Utredningen har med utgångspunkt härifrån förordat, att minst 75 procent

av den åkerareal, som representeras i en gemenskap, skola tillhöra dylika

mindre jordbrukare, medan återstående 25 procent skola kunna hänföra sig

till större brukningsdelar. I ett flertal yttranden har det gjorts gällande,

att den sålunda angivna begränsningen är alltför sträng. Förslag ha framförts

dels i den riktningen, att minimisiffran för den åkerareal, som skall

hänföra sig till mindre jordbrukare, bör nedsättas från 75 till 60 eller 50

procent av hela den i maskinanvändningen företrädda åkerarealen, och dels

i den riktningen, att gränsen för de mindre jordbruken bör höjas från 15

till 20 eller 30 hektar åker. Vid övervägande av förevarande fråga har

jag ansett mig böra föreslå, att minst 65 procent av den åkerareal, som innehaves

av de i maskinanvändningen deltagande jordbrukarna, skola tillhöra

brukningsdelar med högst 15 hektar åker.

Hushållningssällskap bör vid prövning av låneansökan tillse, att nyss angivna

förutsättning är uppfylld. Ansökan bör därför, när fråga är örn lån

till maskinhållare, lämna uppgift örn vilka jordbrukare som avses skola

deltaga i den gemensamma maskinanvändningen och av dem innehavd åkerareal

samt, när fråga är örn lån till ekonomisk förening eller bolag, örn

föreningsmedlemmarna eller bolagsmännen och deras åkerareal. Vad i övrigt

angår de förutsättningar, som böra gälla för lån, böra dessa anknyta

dels till lämpligheten av den åsyftade maskinanskaffningen och deltagarnas

nytta av densamma, dels till organisationen av den gemensamma maskinanvändningen

och dels till säkerheten för lånet. Vad särskilt angar

lån till maskinhållare bör såsom förutsättning även gälla, att lånesökanden

med hänsyn till sin ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt

prövas vara lämplig för bedrivande av sådan verksamhet samt att de avgifter,

vilka han härvid ämnar betinga sig, icke befinnas oskäliga. Vilken form

för den gemensamma maskinanvändningen som än väljcs, måste noga uppmärksammas,

att de ekonomiska kalkylerna för företaget äro väl genomtänkta.

Det är vidare klart, att hushållningssällskap vid prövningen av

låneansökning bör tillse, att den gemensamma maskinanvändning, som

är avsedd att komma till stånd, organiseras på ett sätt, som innebär garantier

i fråga örn förekommande och lösande av tvister mellan deltagarna

ävensom beträffande maskinvärd m. m. Kraven på organisationen böra

emellertid icke ställas så högt, att anordnandet av gemensam maskinan
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vändning kominer att te sig alltför omständligt för jordbrukarna och verka

avskräckande på dessa. Detta är så mycket mindre nödvändigt, som möjlighet

bör finnas för hushållningssällskap att även efter utlämnandet av

lån ingripa med anvisningar och råd. För att giva erforderligt eftertryck

åt dessa kommer jag att föreslå, att hushållningssällskap skall förbehålla

sig rätt att uppsäga lån till omedelbar betalning i vissa fall, då låntagare

förfogar över maskin på ett sätt, som strider mot syftet med lånet.

I detta sammanhang må uppmärksammas, att hinder icke bör möta för

vare sig maskinhållare eller sammanslutning att, när maskin icke tages i

anspråk av de jordbrukare, vilka äro deltagare i den gemensamma maskinanvändningen,

ställa maskinen till förfogande för utomstående.

Jag övergår härefter till alt behandla återbetalnings- och räntevillkoren

för lån.

Enligt utredningens förslag skall för lånen gälla en återbetalningstid av

tio år, och lånen skola amorteras nied 15 procent vid slutet av vart och ett

av de tre första åren, med 10 procent vid slutet av vart och ett av de därpå

följande fyra åren och med 5 procent vid slutet av vart och ett av de

tre sista åren. I likhet med statskontoret anser jag icke tillräckliga skäl

föreligga att, till skillnad mot vad som i allmänhet gäller i fråga om statens

utlåningsfonder, bestämma en sådan växlande amorteringsplan. Återbetalningen

torde böra ske medelst årligen lika amorteringar. Beträffande

återbetalningstiden har den av utredningen föreslagna tiden

av tio år i åtskilliga yttranden ansetts för lång. Ur kreditsynpunkt är

det en sund princip, att ett lån för inköp av visst produktionsmedel hinner

återbetalas, innan produktionsmedlet blivit förslitet eller eljest obrukbart.

Ä andra sidan bör emellertid återbetalningstiden icke vara så kort,

att det möter alltför stora svårigheter för låntagaren att inom densamma

hinna återbetala lånet. Enligt min mening bör med hänsyn till det nu

sagda amorteringstiden kunna fastställas olika i skilda fall, beroende av

varaktigheten hos den jordbruksmaskin, till vars förvärvande lån användes.

Dock torde lånetiden böra utgöra högst åtta år. Då lån endast torde böra

utlämnas för inköp av jämförelsevis dyrbara maskiner, anser jag för lånen

även böra bestämmas en minimitid av fem år. När hushållningssällskap gör

framställning hos lantbruksstyrelsen om statslån, bör angivas, om och på

vad sätt detta bör uppdelas med avseende å olika återbetalningstider, och

sedermera bör hushållningssällskapet vid medelsrekvisitioner hos statskontoret

likaledes meddela, från vilka av de sålunda bestämda återbetalningskategorierna

medlen skola uttagas. Det bör åligga lantbruksstyrelsen att

giva allmänna anvisningar rörande bestämmandet av återbetalningstiden

med avseende å olika slag av maskiner.

Av utredningen har föreslagits, att de sista amorteringarna å lån skola

kunna efterskänkas, örn låntagaren ordentligt fullgjort de med lånet förbundna

villkoren. I statskontorets och vissa andra yttranden lia uttalats

betänkligheter mot ett sådant efterskänkande. För min del vill jag trots

detta i huvudsak förorda utredningens förslag i förevarande hänseende.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

45

Förslagets syfte torde böra tillgodoses i den ordningen, att lantbruksstyrelsen

efter framställning av vederbörande hushållningssällskap beviljar låntagare

bidrag till låns återbetalning. Bidraget bör enligt min mening utgå

med en femtedel av lånets ursprungliga kapitalbelopp. Förutsättningar för

bidrag synas böra vara, att lånet i övrigt jämte upplupen ränta blivit ordentligt

återbetalat i överensstämmelse med fastställd återbetalningsplan samt att

den gemensamma maskinanvändningen finnes ha utövats på ett ändamålsenligt

sätt. Sådant bidrag, varom nu är fråga, bör kunna beviljas icke blott

sammanslutning utan även maskinhållare. Ehuru en anordning av här föreslagen

art kan sägas gynna upptagande av lån för maskinanskaffning framför

kontanta inköp, synes densamma kunna försvaras såväl med hänsyn

till att kontantköpen av åtminstone dyrbarare jordbruksmaskiner under alla

förhållanden torde höra till undantagen vad beträffar de mindre jordbrukarna

och till att med lånevägen är förknippad en ur olika synpunkter önskvärd

kontroll över att den gemensamma maskinanvändningen utövas på ett

lämpligt sätt. övervägande skäl synas mig tala för att staten genom de

ifrågasatta åtgärderna bör medverka till att den gemensamma maskinanvändningen

nu tränger igenom och härvid från början ordnas efter ändamålsenliga

linjer.

Under vissa förhållanden bör lån kunna återfordras redan före den bestämda

lånetidens utgång. Detta bör till en början kunna ske, om låntagaren

genom oriktig uppgift föranlett låns beviljande eller om han icke

fullgör lånevillkoren. Vidare bör lån kunna uppsägas, örn sådana förhållanden

inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda syftet

uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma. I viss mån

som specialfall härtill kunna betraktas de fall, då maskinhållare betingar sig

avgifter, som vederbörande hushållningssällskap finner oskäliga, ävensom

då inköpt maskin avyttras, utmätes eller blir obrukbar. Slutligen torde

uppsägningsrätt även böra föreligga, örn hushållningssällskap finner säkerheten

för lån lia undergått avsevärd försämring.

I fråga om räntevillkoren för lån har utredningen föreslagit, att lånen

skola vara räntefria under de tre första åren. Statskontoret har avstyrkt

läntefriliet under någon del av låneliden. För egen del anser jag det knappast

vara tillräckligt motiverat att medgiva ifrågavarande lättnad under de

första åren av lånetiden, då den inköpta jordbruksmaskinen är ny och icke

påfordrar några kostnader för reparationer. Jag finner naturligare att, såsom

jag nyss förordat, statens ekonomiska stöd förlägges till slutet av lånetiden

och erhåller formen av ett bidrag till låns slutbetalning. Vad beträffar

den räntesats som bör tillämpas har utredningen föreslagit denna skola bestämmas

på samma sätt som räntan å lån från sekundärlånefonden. Sistnämnda

lån skola enligt gällande bestämmelser förräntas efter fast, vid

lånets beviljande bestämd, räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj:t och

må icke understiga medelräntan för .statens upplåning mot obligationer under

det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tilllägg

av en halv procent. Räntan å sekundärlånen utgör för närvarande 3.6

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

procent. Med hänsyn till syftet nied maskinanskaffningslånen anser jag mig

böra förorda, att räntan å dem icke fastställes högre än till en fjärdedels

procent utöver statens upplåningsränta, så beräknad som nyss sagts.

Mot utredningens förslag, att lån må uppgå till högst 80 procent av köpeskillingen

för respektive maskin, har jag intet att erinra. Då vederbörande

hushållningssällskap har att för varje särskilt fall pröva, om en maskinanskaffning

är motiverad och svarar mot vederbörandes behov, kan jag ej finna

tillräcklig anledning att, såsom från något håll föreslagits, införa föreskrift

örn ett maximalt belopp, utöver vilket en och samma låntagare icke må häfta

i skuld.

Enligt min mening bör hinder icke föreligga för en låntagare att, sedan en

maskin blivit försliten, erhålla lån till ny maskin. En förutsättning bör dock

självfallet vara, att låntagaren icke misskött det tidigare lånet. Uppmärksammas

bör även, att det synes önskvärt att hushållningssällskapen söka

förmå låntagare att under lånetiden såvitt möjligt göra avsättningar till förnyelse

av den ifrågavarande maskinen, så att upplåningen för anskaffning

av ny maskin kan begränsas.

Beträffande säkerheten för lån bör förutsättas, att denna av vederbörande

hushållningssällskap prövas betryggande. I allmänhet torde säkerheten komma

att utgöras av borgen med solidariskt ansvar. Med anledning av vad som

anförts av en av de hörda småbrukareföreningarna vill jag framhålla, att

det icke kan anses tillräckligt att bygga kredit enbart på värdet av den inköpta

maskinen, även om denna, såsom i allmänhet torde böra krävas, hålles

försäkrad. Möjligen hör det likväl kunna komma under övervägande att i

någon utsträckning begränsa de deltagande jordbrukarnas solidariska ansvar.

Man torde kunna utgå från att, om hushållningssällskapen handha ifrågavarande

lånerörelse på ett försiktigt sätt, de därmed förenade riskerna icke

skola bliva så stora, att de böra avskräcka hushållningssällskapen från att

medverka vid lånerörelsen. I allmänhet torde en ganska långtgående riskfördelning

komma att vara för handen. Härtill kommer, att enligt vad förut

anförts staten förutsättes skola lämna bidrag till återbetalning av viss del

av lån.

I detta sammanhang vill jag beröra frågan om den ersättning, som bör

tillerkännas hushållningssällskapen för deras handhavande av långivningen

och deras uppgifter i samband därmed. Utredningen har föreslagit, att såsom

ersättning skall utgå dels för varje lån ett organisationsbidrag (engångsersättning)

motsvarande 1 procent av lånebeloppet och dels ett årligt förvaltningsbidrag

med 0.3 procent av utestående lånesumma. Statskontoret

har ansett ersättningen böra begränsas till sistnämnda förvaltningsbidrag. En

del hushållningssällskap lia däremot funnit den föreslagna ersättningen vara

alltför låg. För min del finner jag motiverat, att ersättningen utgår såväl

med visst engångsbelopp för varje lån som i form av årligt förvaltningsbidrag.

Då engångsersättningen avser kostnader och arbete i samband med

låns utlämnande, vilka till stor del äro oberoende av lånebeloppet, finner jag

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lämpligt, att densamma fastställes till visst bestämt belopp för varje lån,

vilket belopp synes mig böra bestämmas till 20 kronor. Förvaltningsbidraget

torde böra utgå i enlighet med vad utredningen föreslagit.

Såsom redan inledningsvis antytts, har i det under nionde huvudtiteln beräknade

anslaget till Bidrag till hushållningssällskapen inräknats ett belopp av

26,000 kronor, vilket belopp enligt utredningens beräkning skulle åtgå till

ersättningar åt hushållningssällskapen för organiserandet av den gemensamma

maskinanvändningen och förmedlingen av lån. Jag kommer att i den

proposition, som skall avgivas angående bidrag till hushållningssällskapen,

tillstyrka att nu ifrågavarande belopp icke beräknas högre än till 15,000

kronor.

Detta sammanhänger med att jag, i enlighet med vad som redan i statsverkspropositionen

beräknats, anser avsättningen av medel till den statliga

utlåningsfonden för här berörda ändamål icke behöva för nästa budgetår

bestämmas till så högt belopp som utredningen föreslagit, 2 milj. kronor,

utan kunna inskränkas till 1 milj. kronor. Ett anslag å sistnämnda belopp

torde alltså böra uppföras å kapitalbudgeten för budgetåret 1938/1939. Det

ankommer på chefen för finansdepartementet att framlägga förslag angående

anslag till erforderlig avskrivning å ifrågavarande kapitalinvestering.

Några anslagsmedel för bidrag till återbetalning av lån äro tills vidare icke

erforderliga.

I anslutning till de grunder, som angivits i det föregående, har inom jordbruksdepartementet

upprättats ett utkast till kungörelse angående lån för

främjande av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket, vilket

utkast torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Verksamheten

i allmänhet för budgetåret 1938/1939 anvisa ett anslag

av......................................kronor 19,000,

dels besluta inrättande av en statlig lånefond för främjande

av gemensam maskinanvändning i det mindre jordbruket,

benämnd »Jordbrukets maskinlånefond»,

dels medgiva, att lån ur fonden må utlämnas i huvudsaklig

överensstämmelse med de grunder, som i det föregående

angivits,

dels ock till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret

1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Bilaga.

Utkast

till

kungörelse angående lån för främjande av gemensam maskinanvändning

i det mindre jordbruket.

Härigenom förordnas som följer:

Örn statslån till hushållningssällskap.

1 §•

Från jordbrukets maskinlånefond må i den ordning och under de villkor,

nedan sägs, statslån av lantbruksstyrelsen tilldelas hushållningssällskap för

att användas till utlämnande av lån, varom i 7 § förmäles.

2 §•

Hushållningssällskap, som önskar erhålla statslån, skall ingiva skriftlig

framställning härom till lantbruksstyrelsen, innehållande förslag till lånebelopp

och återbetalningstid.

Återbetalningstiden må bestämmas till minst fem och högst åtta år, räknade

från och med året efter statslånets lyftande.

Om beviljat statslån och därför bestämda återbetalningsvillkor skall lantbruksstyrelsen

meddela uppgift till statskontoret.

3 §■

Beviljat statslån skall av hushållningssällskap före utgången av det år,

lånet beviljats, lyftas i statskontoret mot skuldförbindelse enligt formulär,

som statskontoret fastställer. Därest lånebelopp vid årets slut kvarstår outtaget,

är rätten att lyfta detsamma förverkad.

4 §•

Statslån återbetalas, med iakttagande av den återbetalningstid som gäller

för lånet, med lika amorteringar vid utgången av vart och ett av de efter

lånets lyftande närmast följande kalenderåren.

Statslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.

Denna fastställes av Kungl. Majit och må icke understiga medelräntan för

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

49

statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått

det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent.

Ränta skall för varje kalenderår inbetalas före årets utgång.

Med fullgörande av betalning må hushållningssällskap åtnjuta anstånd

varje gång under tre månader från förfallodagen.

Därest förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom sålunda bestämd tid,

skall hushållningssällskapet å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta

enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

5 §•

Statskontoret har att, därest stadgad kapital- eller räntebetalning å statslån

icke fullgöres i rätt tid, göra anmälan därom hos Kungl. Majit, som då

vill bestämma, huruvida oguldet statslånebelopp jämte ränta skall återbetalas

före den fastställda amorteringstidens slut.

6 §•

Hushållningssällskap, som innehar statslån, skall årligen före den 15

januari till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelse för lånerörelsen under nästföregående

kalenderår.

Har lånebelopp disponerats på annat sätt än gällande bestämmelser tilllåta,

skall lantbruksstyrelsen bestämma om omedelbar återbetalning därav.

Lånebelopp, som återstår odisponerat vid utgången av det år, under vilket

lånet lyftats, skall till statskontoret inbetalas före utgången av januari månad

nästföljande år, där ej lantbruksstyrelsen på ansökning medgiver hushållningssällskapet

rätt att ytterligare ett år för avsett ändamål innehava samma

belopp.

Örn utlåningen från hushållningssällskapen.

7 §•

Hushållningssällskap må med anlitande av medel, som enligt denna kungörelse

ställts till sällskapets förfogande, till enskild person eller sammanslutning

utlämna lån för beredande av tillgång till anskaffande av jordbruksmaskin,

som avses skola användas gemensamt av flera jordbrukare.

8 §.

Ansökning örn lån skall innehålla uppgift, förutom örn det sökta lånets

belopp, angående fabrikatet, storleken och priset å den maskin, till vars förvärvande

lånet är avsett att användas, utredning för bedömande av lämpligheten

av maskinens anskaffande, plan för ordnandet av den gemensamma

maskinanvändningen ävensom driftkalkyl.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 217.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

Vid ansökningen skola fogas:

då lån sökes av någon, som ämnar bedriva uthyrning av maskinen eller

utföra maskinarbete åt andra med densamma (maskinhållcire), förklaring

av de jordbrukare, som avses skola deltaga i maskinanvändningen, att denna

kan antagas komma att bereda dem nytta, ävensom uppgift för envar av

dem om innehavd jordbruksfastighet och storleken av dess åkerareal, samt

då lån sökes av ekonomisk förening eller bolag, förteckning över föreningsmedlemmarna

eller bolagsmännen jämte uppgifter, som nyss sagts, samt föreningsstadgar

eller bolagsavtal och i förekommande fall registreringsbevis,

ävensom uppgift om föreningens eller bolagets ekonomiska ställning, vilken

uppgift skall vara styrkt genom avskrift av in- och utgående balansräkning

för senast förflutna räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för

samma tid, där sådan föres, eller i fråga örn förening eller bolag, vars första

räkenskapsår vid tiden för ansökningen ännu ej avslutats, genom räkenskapssammandrag

för den tid föreningen varit i verksamhet.

9 §•

Lån ma beviljas allenast under förutsättning,

att den jordbruksmaskin, till vars förvärvande lånet är avsett att användas,

av hushållningssällskapet befinnes lämplig för åsyftat ändamål,

att köpeskillingen för maskinen prövas skälig,

att den gemensamma maskinanvändningen kan antagas bereda envar av

de jordbrukare, som äro medlemmar i den lånesökande sammanslutningen

eller som eljest avses skola deltaga i maskinanvändningen, en nytta som kan

antagas svara mot hans kostnader för densamma,

att den gemensamma maskinanvändningen är ändamålsenligt organiserad

och att trygghet finnes för en god skötsel av maskinen,

att av den åkerareal, som innehaves av ovannämnda jordbrukare, minst

sextiofem hundradelar tillhöra brukningsdelar med högst femton hektar

åker, samt

att de jordbrukare, som svara för lånet, gjort sig kända för skötsamhel

och ekonomisk förtänksamhet.

Såsom förutsättning för lan till maskinhallare skall, förutom vad ovan

sagts, även gälla, att lånesökanden med hänsyn till sin ekonomiska ställning

och förhållandena i övrigt prövas vara lämplig för bedrivande av sådan

verksamhet samt att de avgifter, vilka han därvid ämnar betinga sig, icke

befinnas oskäliga.

10 §.

Lån må icke beviljas till högre belopp än som motsvarar åtta tiondelar av

köpeskillingen för den maskin, till vars förvärvande lånet avses skola användas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 51

11 §•

För lån skall ställas säkerhet, som av hushållningssällskapet prövas betryggande.

12 §.

Vid låns beviljande skall hushållningssällskapet bestämma den tid, inom

vilken den åsyftade maskinen skall hava anskaffats, ävensom, där det befinnes

lämpligt, meddela sådana föreskrifter rörande lånets Användande

och sättet för dess utbetalande, att trygghet vinnes för att lånet blir använt

för därmed avsett ändamål.

13 §.

Hushållningssällskapet må icke betinga sig andra villkor i fråga om ränta

och återbetalning, än som gälla för sällskapets statslån till motsvarande belopp.

Dock är hushållningssällskapet icke förpliktat att medgiva anstånd

med fullgörandet av förfallen ränte- och kapitalinbetalning.

Örn rätt för hushållningssällskapet att i särskilda fall uppsäga lån stadgas

i 14 §.

14 §.

Hushållningssällskapet skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån helt eller

delvis till omedelbar betalning,

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,

örn låntagaren visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering

eller annorledes bryter mot vad honom enligt avgiven skuldförbindelse

åligger,

örn maskinhållare betingar sig avgifter, som hushållningssällskapet finner

oskäliga,

örn inköpt maskin avyttras, utmätes eller blir obrukbar,

örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till

det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta

lånet, eller

örn hushållningssällskapet finner säkerheten för lånet hava undergått avsevärd

försämring.

15 §.

Lantbruksstyrelsen må, på framställning av hushållningssällskapet, bevilja

låntagare bidrag till låns återbetalning, motsvarande en femtedel av lånets

ursprungliga kapitalbelopp. Såsom förutsättning för sådant bidrag

skall gälla, att övrig del av låneskulden jämte upplupen ränta blivit ordentligt

återbetalad i överensstämmelse med fastställd återbetalningsplan samt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att den gemensamma maskinanvändningen utövats på ett ändamålsenligt

sätt.

Beviljat bidrag utbetalas till hushållningssällskapet för att tillgodoskrivas

låntagaren.

Reglementariska föreskrifter,

16 §.

De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande bedrivandet av

ifrågavarande utlaningsverksamhet samt villkoren för utlåningen och vad

därmed har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar, av lantbruksstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

387319. Stockholm'', Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. JoU 1938:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket jämte i ämnet s. 1 i texten
  2. JoU 1938:81 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten