Sök i Ratio Lex

Angående dels åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt för budgetåret 1938/1939

1938-02-25 · 69 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:226, Angående dels åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt för budgetåret 1938/1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 226.

1

Nr 226.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående dels åtgärder

mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag

till statens veterinärbakteriologiska anstalt för

budgetåret 1938/1939; given Stockholms slott den 25

februari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och socialdepartementen

anför chefen för .jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,

punkt 86, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som

kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1938/1939 beräkna till Före
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 226.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

kommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder

mot smittsam kastning hos nötkreaturen ett förslagsanslag av 87,000 kronor.

Under punkterna 80 och 81 i statsverkspropositionen har vidare Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på blivande proposition i ämnet, till

Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar för budgetåret 1938/

1939 beräkna ett förslagsanslag av 292,000 kronor samt till Statens veterinärbakteriologiska

anstalt: Omkostnader för samma budgetår beräkna ett

förslagsanslag av 305,000 kronor.

Jag anhåller, att nu få i ett sammanhang anmäla dessa ärenden.

I.

Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.

1935 års riksdag anhöll i anledning av två inom riksdagen väckta motioner

(11:35 och 11:106) och under åberopande av jordbruksutskottets av

riksdagen godkända utlåtande nr 67 i skrivelse den 17 maj 1935, nr 199,

bland annat, att Kungl. Maj:t måtte verkställa skyndsam utredning angående

frågan örn bekämpande av den smittsamma kastningen hos nötkreatur

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom beslut den 15 juni 1935 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen

och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i bland annat

det av riksdagen angivna hänseendet. Med skrivelse den 11 juni 1937 hava

styrelserna överlämnat betänkande med utredning i ämnet (stat. off. utr.

1937:19).

Efter remiss ha över betänkandet yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser

samt lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges slakteriförbund, Avelsföreningen för

svensk röd och vit boskap, Svenska veterinärläkarföreningen, Svenska länsveterinärföreningen,

samarbetsdelegationen för husdjurshygien, styrelsen för

veterinärhögskolan, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Vid länsstyrelsernas yttranden ha fogats utlåtanden från samtliga

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt ett flertal länsveterinärer.

Sjukdomens utbredning i Sverige, m. m.

Innan jag ingår på det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen framlagda

förslaget till bekämpande av den smittsamma kastningen torde jag

något få beröra sjukdomens utbredning i Sverige. I betänkandet (sid. 25)

har härom anförts bland annat följande.

Enär i vårt land icke förelåge anmälningsplikt för djurägare vid fall av

smittsam kastning, kunde man utgå från att de uppgifter angående fall av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

3

denna sjukdom, som årligen av landets tjänsteveterinärer lämnades till medicinalstyrelsen,

icke på långt när vore representativa för kastningens utbredning.

Detta hade också ofta framhållits från veterinärt håll. Men å andra

sidan torde dock, oavsett att anmälningsskyldighet icke förelåge, flertalet

av landets veterinärer och särskilt de som under en längre tid verkat inom

samma distrikt äga en god kännedom örn sjukdomens förekomst inom sina

praktikområden, vilken kunde läggas till grund för en approximativ uppskattning

av sjukdomsfrekvensen. Samma vore även förhållandet med kontrollassistenterna.

Uppgifter hade därför även inhämtats från landets distriktsveterinärer

och vissa länsveterinärer samt från kontrollassistenter.

De av tjänsteveterinärerna och kontrollassistenterna lämnade uppgifterna

visade, att sjukdomen hade en ringa utbredning i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Gävleborgs län samt vore tämligen ringa utbredd

i större delarna av Jämtlands, Kopparbergs, Värmlands, Göteborgs och Bohus

län samt på Gotland och Öland. Sjukdomen vore däremot mycket vanligt

förekommande i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands,

Östergötlands och Malmöhus län samt i vissa delar av Hallands, Älvsborgs

och örebro län.

Det borde framhållas, att den smittsamma kastningens utbredning inom

veterinärdistrikten kunde vara i hög grad varierande. Sålunda uppgåve

nära nog utan undantag tjänsteveterinärer, vilkas verksamhetsområde utgjordes

av både utpräglad slätt- och skogsbygd, att sjukdomen vore vanlig

å slättbygden men sällsynt eller ofta icke förekommande i skogsbygden.

Inom åtskilliga av de distrikt, där sjukdomen angivits som vanligt förekommande,

hade man alltså att räkna med att i vissa områden sjukdomen

icke förekomme eller vore sällsynt.

I betänkandet har vidare lämnats en ingående redogörelse för den smittsamma

kastningens karaktär och smittvägar ävensom för diagnosen av

sjukdomen och åtgärderna mot densamma. I fråga örn denna redogörelse

tillåter jag mig hänvisa till betänkandet (sid. 3—19).

Den stora utbredningen av den smittsamma kastningen i de delar av landet

där nötkreatursaveln nått längst och där en intensiv ladugårdsskötsel bedrives,

vållar uppenbarligen lantbruket synnerligen allvarliga förluster. I

betänkandet har uttalats, att dessa förluster sannolikt vore jämförbara med

den skada, som orsakades av nötkreaturstuberkulosen. De årliga förlusterna

på grund av sistnämnda sjukdom hava enligt uppgift i betänkandet på

grund av förut gjorda beräkningar ansetts uppgå till omkring 30 miljoner

kronor örn året. I betänkandet hava de skador som sjukdomen vållar angivits

sålunda:

Kastningen av fostret medförde sjukliga förändringar i könsorganen; efterbörden

avginge i regel ej normalt; envisa livmoderaffektioner följde ofta,

vilka i många fall medförde sterilitet, varigenom djuren måste slås ut i

förtid; örn sjukdom angrepe tjurens könsorgan, bleve denne ofta steril.

De kor, som kastade, komme icke upp i normal mjölkmängd under den laktationsperiod,

som följde på kastningen.

Vid fall av kastning ginge kalven förlorad och besättningens rekrytering

försvårades.

I vissa fall angrepe kastningsbacillen slemsäckar och leder, varav kunde

följa besvärande hältor, särskilt i de bakre extremiteterna, något som t. o. m,

kunde bliva utslagsorsak.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

I de delar av landet, där sjukdomen ej vore allmänt utbredd, minskades en

smittad besättnings värde ur försäljningssynpunkt.

Vid bedömandet av de skador, som förorsakas av ifrågavarande sjukdom

bör, såsom ock framhålles i betänkandet, även tagas i betraktande, att

den bacill, Bångs abortbacill, som förorsakar sjukdomen hos nötkreatur,

kan angripa människan och därvid giva upphov till den sjukdom, som går

under namnet undulantfeber. Vanligen förekomma årligen omkring 150 fall

av denna sjukdom.

Huvuddragen av de föreslagna åtgärderna.

Lantbruksstyrelsens och medicinalstyrelsens förslag innebär, att sjukdomen

i första hand skall bekämpas genom frivilliga åtgärder från djurägarnas

sida och att bekämpandet skall uppmuntras genom understöd av statsmedel

i likhet med vad som sker i fråga om kreaturstuberkulosen. En djurägare

bör sålunda enligt vad i betänkandet föreslagits kunna ansluta sig till det

frivilliga bekämpandet av sjukdomen och därefter erhålla vissa förmåner såsom

kostnadsfria undersökningar rörande sjukdomens förekomst samt bidrag

av statsmedel vid nedslaktning. Därjämte bör djurägaren under vissa förutsättningar

kunna erhålla förmånen att få sin djurbesättning förklarad fri

från sjukdomen. Efter att hava anslutit sig till det frivilliga bekämpandet

av sjukdomen skall djurägaren vara skyldig ställa sig till efterrättelse de regler

härför, som medicinalstyrelsen meddelar. Denna form av verksamheten

skall bedrivas inom områden där sjukdomen är spridd. Emellertid ha

styrelserna förordat, att i fråga om sådana trakter av landet, där sjukdomen

är mindre utbredd, en mera utvidgad verksamhet bör bedrivas. Denna verksamhet,

som alltjämt skall vila på frivillighetens grund, avser ett mera effektivt

uppspårande och utrotande av sjukdomen. Slutligen hava styrelserna

ifrågasatt, att inom områden, där sjukdomen har endast synnerligen ringa utbredning,

tillämpning av epizootilagen skall äga rum. I anslutning härtill

hava styrelserna även övervägt huruvida icke införsel av kreatur till sådana

områden bör underkastas viss kontroll. I överensstämmelse med det anförda

hava styrelserna utarbetat förslag dels till kungörelse om statsunderstöd för

åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur (abortus infeetiosus

bovis Bang) och dels till kungörelse med föreskrift om tillämpning av

epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) med avseende å sjukdomen smittsam

kastning hos nötkreatur.

Styrelserna hava jämväl framhållit, att för ernående av ett gott resultat av

bekämpandet av sjukdomen enligt styrelsernas förslag det vore av största

betydelse, att handeln med livdjur reglerades. Styrelserna hava härvid erinrat

om ett av styrelserna den 13 november 1936 avgivet förslag till lagstiftning

i ämnet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 226.

5

Åtgärder inom områden, där sjukdomen är spridd.

Till en början torde jag få lämna en redogörelse för de regler lantbruksstyrelsen

och medicinalstyrelsen ansett böra tillämpas vid sjukdomens bekämpande.

Härom har i betänkandet anförts i huvudsak följande.

När en besättning skulle deltaga i bekämpandet, bleve den första omsorgen

att tillse, huruvida detta kunde ske på ett framgångsrikt sätt. Förutsättningarna

härför vore av skilda slag. Viktigast vore kanske att utröna sjukdomens

utbredning inom besättningen och dess karaktär; stundom vore intet annat

att göra än att låta sjukdomen rasa ut och avvakta en lägligare tidpunkt för

ingripande. Vidare vore det av största vikt, om rekryteringen skedde genom

egen uppfödning eller inköp på betryggande sätt. En annan betydelsefull

omständighet vore förhållandet till grannbesättningarna. En djurägare, vars

besättning bade sjukdomen i kronisk form och vars gård läge mitt inne i en

bygd, där sjukdomen vore allmänt utbredd, borde i regel icke ensam försöka

utrota kastningen. Det vore möjligt, att han efter några års intensivt arbete

med besvär och kostnader kunde få sin besättning fri från sjukdomen. Men

örn, sedan besättningen varit fri något år, en nyinfektion uppträdde och

sjukdomen blossade upp bland djur, som nu kanske ej längre hade nämnvärd

resistens mot sjukdomen, komme besättningen i ett sämre läge än den befunnit

sig, innan djurägaren började sitt arbete. Inom vissa delar av vårt

land, där sjukdomen vöre synnerligen utbredd, där bebyggelsen vore mycket

tät och kommunikationerna mycket livliga, finge man räkna med att förutsättningar

knappast ännu funnes för ett framgångsrikt försök till utrotande

av sjukdomen. Även där förutsättningarna syntes vara betydligt mera gynnsamma,

kunde det under vissa omständigheter erfordras, att flera av varandra

mer eller mindre beroende jordbrukare sammanslöte sig oell alla samtidigt

deltoge i arbetet. Detta kunde gälla för medlemmar i samma tjurförening eller

för en by, där flera gårdar hade gemensamma beten. Innan ett bekämpande

igångsattes, borde därför föreligga en orienterande undersökning angående

förutsättningarna för detsamma. För att besättningens hälsotillstånd skulle

kunna utrönas, borde medicinalstyrelsens föreskrifter stadga en blodprovsundersökning

av hela besättningen. Blodproven skulle tagas av den veterinär,

som djurägaren anmodade därom. När blodproven insändes för undersökning

å laboratorium, borde de åtföljas av en anmälan enligt fastställt formulär,

upptagande uppgifter örn bland annat varje djurs ålder, kalvställning,

datum för sista kalvning respektive kastning, om det uppfötts inom besättningen

eller tillförts från annan besättning, om vaccination eller ympning

företagits oell i så fall tidpunkten för denna behandling, ladugårdens beskaffenhet

ur desinfektionssynpunkt, möjligheten att ordna god förlossningshygien,

betingelserna för uppdelning av besättningen i två från varandra isolerade

avdelningar, samt sjukdomens förekomst i grannbesättningar oell i

övrigt förhållanden, som kunde innebära uppenbar risk för tillförsel av smitta

från omgivningen (gemensamma eller till varandra gränsande betesmarker,

gemensam tjur o. s. v.).

Eli djurägare, som ville bekämpa sjukdomen, måste underkasta sig stränga

försiktighetsmått för att upphäva eller minska risken för nyinfektion. I medicinalstyrelsens

föreskrifter borde sålunda upptagas särskilda regler för införande

av djur i besättningen. Alltid tillåtna för införsel skulle vara

djur från besättning, vilken förklarats lii från smittsam kastning enligt särskilda

regler. För andra djur borde gälla: Innan ett djur införlivades med

besättningen, skulle det hava undergått blodprovsundersökning, skulle därefter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

hava varit isolerat minst 60 dagar och skulle slutligen hava undergått en ny

blodprovsundersökning; det finge icke hava reagerat vid någondera undersökningen.

Dräktigt djur finge icke i sådant tillstånd införlivas med besättningen,

utan skulle, efter att hava undergått en första blodprovsundersökning.

hållas isolerat till dess både kalvningen skett och en förnyad undersökning

ägt rum av blodprov, vilka ej tagits tidigare än 14 dagar efter kalvningen.

Avsåge införseln könsmogen, icke dräktig kviga, skulle denna, sedan första

blodprovet tagits, hållas isolerad, till dess hon kalvat, och det andra blodprovet

finge icke tagas tidigare än 14 dagar efter kalvningen. Emellertid

borde medicinalstyrelsen kunna medgiva undantag från bestämmelserna om

blodprovsundersökningar i fråga om trakt, där sjukdomen vöre ringa spridd.

Vidare borde stadgas, att när djur infördes, transporten skulle ske på ett

betryggande sätt, att begagnad bil eller dylikt skulle vara desinfekterad, och

att djuret icke finge komma i beröring med andra nötkreatur, vilka ej skulle

varit tillåtna för införsel. — Skulle djur deltaga i utställning eller eljest tillfälligtvis

utföras från besättningen, borde också transporten ske på ett betryggande

sätt; och om djuret därvid skulle komma i beröring med andra

nötkreatur, än som skulle fått införas i besättningen, skulle för djurets återinförande

gälla samma regler som för införsel av främmande djur.

Även i fråga om betäckning måste inskränkande bestämmelser givas. För

att en tjur skulle få betäcka djur tillhörande besättningen, borde den uppfylla

villkoren för införsel i besättningen. På samma sätt borde en tjur,

tillhörande besättningen, endast få betäcka djur, som uppfyllde samma villkor.

Undantag borde medgivas beträffande tjurförening, vars alla tillhörande

besättningar deltoge i bekämpandet. I sådant fall borde betäckning få

ske, där de båda djuren vid senast tagna blodprov icke reagerat.

Även betesgången måste underkastas vissa inskränkningar. Djur borde

icke sliippas å bete å mark, där de kunde komma i beröring med andra

djur, än som tillhörde friförklarad besättning. Hade flera fastigheter gemensam

betesmark och deltoge alla besättningarna i bekämpandet, borde dock

de icke reagerande djuren kunna få släppas på bete därstädes, men borde

detta vara förbjudet beträffande de reagerande.

Beträffande mjölk, som förbrukades inom besättningen, borde gälla, att

den skulle pastöriseras före begagnandet, om den icke härrörde från friförklarad

besättning. Vidare borde desinfektion av ladugården äga rum minst en

gång örn året. Vaccinering eller ympning borde vara förbjuden, därest den

ej skedde med medicinalstyrelsens tillstånd.

Kontrollen över besättningens hälsotillstånd utgjorde ett betydelsefullt led

i bekämpandet och skedde framför allt genom blodprovsundersökningar. Det

hade redan framhållits, att man, innan bekämpande igångsattes, borde företaga

en första undersökning för att utröna, huruvida hälsotillståndet vore sådant,

att sjukdomen kunde bekämpas med utsikt till framgång. Vore så fallet

borde bekämpandet anordnas olika, allt efter de förutsättningar, som förelåge,

och särskilt allt efter sjukdomens spridning i besättningen.

Örn man till en början antoge det fall, att intet djur reagerat vid första

undersökningen, borde detta oaktat nya blodprov från hela besättningen insändas

inom 30—60 dagar därefter, där ej medicinalstyrelsen medgåve undantag

härifrån. Därefter borde blodprovsundersökning av hela besättningen

äga rum i regel två gånger varje år. Medicinalstyrelsen borde dock förbehållas

rätt att föreskriva, att längre tid skulle förflyta mellan undersökningarna,

därest sjukdomen hade föga utbredning inom orten och faran

för nyinfektion kunde anses ringa. Enstaka djur borde, där styrelsen så

funne lämpligt, underkastas särskilda förnyade undersökningar.

Visade ett djur tecken att vilja kasta, skulle det omedelbart i möjligaste

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

7

mån isoleras från besättningen. Inträffade fall av kastning, borde djurägaren

vara skyldig att behandla det såsom smittsam kastning, intill dess

motsatsen ådagalagts vid undersökning, och han borde ofördröjligen anmäla

fallet för veterinären, som skulle giva djurägaren nödiga anvisningar. Platsen,

där kastningen skett, skulle genast renas såsom örn smitta förelåge. Sedan

prov av fosterhinnorna tagits, skulle fostret jämte fosterhinnorna nedgrävas.

Provet skulle insändas för undersökning. Kunde därav icke utrönas

orsaken till kastningen, skulle djuret underkastas blodprovsundersökning,

och, därest det visade negativ reaktion, skulle tidigast två veckor efter provtagningen

tagas blodprov för ny undersökning. Hade veterinär varit kallad

till platsen i samband med kastningsfallet, skulle dock blodprov insändas

samtidigt med provet av fosterhinnorna. Intill dess sagda undersökningar

slutförts, skulle djuret hållas isolerat och finge icke betäckas. Liknande

borde gälla även för fall av för tidig födsel, då kalven sålunda vore vid liv,

men kastningsinfektion kunde misstänkas.

Det andra fallet utgjordes av besättning, där ett visst mindre antal djur

reagerat vid undersökning eller sjukdomen eljest konstaterats, men djurägaren

hade möjlighet att antingen avlägsna de reagerande djuren eller ock

isolera dem på betryggande sätt (reagerande avdelning). Härunder komme

alltså icke blott den besättning, där djur reagerat vid första undersökningen,

utan även den, som till en början hänförts till det första fallet men där

sjukdomen sedermera uppträtt. I nu ifrågavarande fall skulle reagerande

eller sjukt djur omedelbart avlägsnas ur besättningen eller överföras till

reagerande avdelning. När vid blodprovsundersökning befunnits, att djur

reagerade, skulle besättningen inom 30—60 dagar därefter underkastas förnyad

blodprovsundersökning. Detta skulle upprepas, så länge något djur

reagerade. När för första gången icke påträffades något reagerande djur,

skulle den icke reagerande avdelningen det oaktat inom 30 60 dagar där
efter

underkastas ny blodprovsundersökning, så framt ej medicinalstyrelsen

medgåve undantag härifrån. Därefter borde blodprovsundersökningar ske i

samma ordning som i första fallet.

Underhölles en fri och en reagerande avdelning, skulle avdelningarna hallas

noga isolerade från varandra. För överförande av djur från den reagerande

avdelningen till den fria borde gälla vad förut sagts örn införsel av

djur. I fråga örn betäckning och betesgång skulle avdelningarna betraktas

såsom skilda besättningar.

I fråga örn kastningsfall inom den icke reagerande avdelningen borde galla

samma regler som i det första fallet.

Såsom ett tredje fall kunde tänkas, att medicinalstyrelsen funné förutsättningar

föreligga att framgångsrikt bekämpa sjukdomen, ehuru djurägaren

saknade möjlighet att avlägsna reagerande djur ur besättningen eller

att hålla reagerande avdelning isolerad. Djurägaren borde då hava möjlighet

att deltaga i bekämpandet efter en av styrelsen i samråd med djurägaren och

veterinären för besättningen uppgjord särskild plan.

Det fjärde fallet slutligen förelåge, då djurägaren hade möjlighet att uppföda

en reaktionsfri ungdjursstam men förutsättningar att på annat sätt bekämpa

sjukdomen saknades. För ungdjursavdelningen borde då gälla vad

förut sagts örn icke reagerande avdelning. Mjölkkalv kunde kvarstå i den

reagerande avdelningen till 3—4 månaders alder. När kalv skulle överflyttas

därifrån, skulle den sättas i karantän omkring 30 dagar, innan den finge införlivas

med ungdjursavdelningen. Intet ungdjur, som på detta sätt tillförts

ungdjursavdelningen, finge betäckas, med mindre det underkastades tva

blodprovsundersökningar och därvid icke reagerade.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

Till sist finge anmärkas, att när blodprovsundersökning skulle ske av

hela besättningen, provtagningen, om så funnes lämpligt, borde kunna inskränkas

till sådana djur, som uppnått ett års ålder. När blodprovet insändes

för undersökning, borde alltid vidfogas följsedel enligt fastställt formulär,

upptagande uppgifter, som kunde vara till medicinalstyrelsens ledning

för bedömande av tillståndet i besättningen vid tidpunkten för provens

insändande.

Såsom jag förut anfört har i betänkandet upptagits förslag därom, att

djurägare under vissa förutsättningar skall kunna erhålla sin djurbesättning

förklarad fri från sjukdomen. För erhållande av sådan friförklaring

bär föreslagits skola gälla följande förutsättningar. Djurägaren skall hava

följt de föreskrifter, som meddelats för sjukdomens bekämpande. Under

en tid av minst ett ar skall mtet fall av smittsam kastning hava förekommit

inom besättningen. Under året som förflutit närmast före friförklaringen

skall hava tagits två blodprov av varje djur över ett års ålder. Mellan blodpioven

skall hava förflutit en tid av sex månader. Det sista blodprovet får

ej hava tagits tidigare än en månad före friförklaringen. Samtliga blodprov,

som tagits från besättningen under året närmast före friförklaringen,

skola hava visat, att sjukdomen icke förekommer. Dessutom har föreslagits

skola gälla, att friförklaring ej må meddelas, då faran för att ny smitta

skall inkomma i besättningen måste vara särskilt stor. Enligt förslaget

skall friförklaring meddelas av medicinalstyrelsen efter anmodan av djurägaren.

Förklaringen skall bliva bestående intill dess densamma återkallas.

Återkallelse skall ske under förutsättning, att djurägaren brutit mot de för

bekämpandet gällande föreskrifterna eller inom besättningen inträffat fall

av smittsam kastning. Därjämte skall återkallelse av friförklaringen ske,

därest djur inom besättningen reagerat positivt vid blodprovsundersökning

eller eljest kan befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen. Efter

det friförklaring återkallats, förutsättes enligt förslaget, att för erhållande av

ny friförklaring förut omförmälda villkor i regel skola hava uppfyllts. Emellertid

har i förslaget medgivits, att ny friförklaring skall få meddelas utan

uppfyllande av nämnda villkor, nämligen under förutsättning dels att återkallelsen

skett allenast av den grund att ett djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning,

och dels att vid de två närmast följande blodprovsundersökningarna

intet djur över ett års ålder reagerat positivt. Den sista av

dessa undersökningar skall dock hava skett tidigast två månader efter återkallelsen.

— I förslaget har vidare upptagits ett förbud, att, för den händelse

kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, utföra nötkreatur

ur besättningen till fullgörande av köp, innan undersökning verkställts

huruvida kastningsfallet är att hänföra till fall av smittsam kastning.

Ur betänkandets motivering till de nu återgivna bestämmelserna må här

återgivas följande.

Att ett resultat av bekämpandet av sjukdomen uppnåtts, borde utmärkas

på ett eller annat sätt. Djurägare, som delvis med egna uppoffringar åstadkommit

en frisk besättning, ville säkerligen i regel kunna ekonomiskt utnyttja

denna besättningens högre kvalitet. Det vore allmänt känt, att beteckningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

9

reaktionsfri (i fråga om tuberkulos) spelade eu stor roll inom kreaturshandel]!

och röster hade ofta höjts för att detta begrepp skulle närmare bestämmas.

Det vore rimligt, att författningstexten bestämde, när en besättning

skulle anses frisk. Med en sådan möjlighet i sikte borde åtskilliga djurägare

föranledas deltaga i bekämpandet, som eljest skulle avhållit sig därifrån.

När det gällde att bestämma berörda begrepp, kunde två olika vägar tänkas.

Antingen angåves endast, under vilka villkor en besättning vore att

anse såsom frisk och överlämnades åt intresserade parter att taga reda på

om villkoren vore uppfyllda; eller ock stadgades, att genom beslut av ledningen

skulle konstateras villkorens förliandenvaro. Den förstnämnda utvägen

hade förefallit styrelserna mindre lämplig.

Det föreslogos därför i stället, att medicinalstyrelsen skulle äga meddela

en friförklaring av en besättning. Den första förutsättningen härför vore,

att djurägaren följde föreskrifterna för bekämpandet. Risken för nyinfektion

vore alltför stor för att friförklaring skulle kunna meddelas beträffande

besättning, som icke underkastades den fortlöpande kontroll och de inskränkningar

i rörelsefrihet m. m., som stadgades i medicinalstyrelsens föreskrifter.

Det kunde tänkas, att friförklaring skulle gälla endast viss tid, t. ex.

ett år, för att därefter förnyas, om de angivna villkoren (eller andra lindrigare

villkor) prövades vara för handen. Emellertid vore detta icke så lämpligt.

I vissa trakter, där sjukdomen icke förekomme, kanske ett flertal besättningar

bleve friförklarade. Det vore där onödig omgång att varje år

efter särskild prövning meddela ett särskilt beslut örn besättningarnas hälsotillstånd.

Å andra sidan skulle det vara svårt att bestämma den tid, under vilken

en friförklaring skulle gälla. Uppenbarligen skulle alltid en ny infektion

kunna inkomma i besättningen under mellantiden mellan två friförklaringar,

hur kort denna än bestämdes. Den ökade säkerhet, som man kunde

tyckas vinna genom att till tiden begränsa friförklaringen, vore därför illusorisk.

I stället hade friförklaringen i förslaget en formellt sett obegränsad

giltighetstid, men det hade givits möjlighet att återkalla den (en sådan möjlighet

hade ju tydligen för övrigt måst inrymmas även vid till tiden begränsad

friförklaring).

Bland orsakerna till återkallelse hade även upptagits det fall, att det kuude

befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen. Så kunde t. ex.

vara händelsen, när sjukdomen hade konstaterats i en grannbesättning, med

vilken den friförklarade besättningen på ett eller annat sätt hade närmare

beröring. Ett kastningsfall i besättningen kunde också giva anledning till

sådan misstanke, men enligt förslagets tankegång endast om andra omständigheter

talade i samma riktning.

I förslaget hade nämligen icke stadgats, att friförklaring ovillkorligen skall

återkallas, så snart ett kastningsfall ägt rum. Ett sådant kunde bero på åtskilliga

andra orsaker än den sjukdom, varom nu vore fråga. Skulle friförklaring

återkallas för varje kastningsfall, kunde stundom i fråga örn en stor

besättning komma att råda en oupphörlig växling mellan friförklaring och

återkallelse. Oavsett att ledningen av bekämpandet härav skulle åsamkas

åtskilligt besvär, skulle ett sådant sakernas tillstånd avskräcka från anslutning

och, därest pristillägg för mjölk från friförklarad besättning komme

att utgå, försvåra beräkningen av detta. Det föresloges därför, att vid kastningsfall

friförklaringen .skulle återkallas, när kastning konstaterades hava

varit orsakad av Bångs abortbacill.

Detta medförde, att besättningen under den korta tiden från kastningslallet

till dess undersökning örn orsaken därtill verkställts (i regel omkring

3—5 dagar) formellt framstodc såsom friförklarad, ehuru det vore möjligt, att

sjukdomen inkommit i besättningen. I förslaget bade icke kunnat bortses

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(1

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

från, att detta kunde innebära en viss risk. För att hindra att köpare, som

förlitade sig på friförklaringen, skulle erhålla ett sjukt djur, hade därför upptagits

ett stadgande av innebörd, att under angivna förhållanden djur icke

finge utföras ur besättningen till fullgörande av köp, innan kastningsfallets

natur blivit undersökt. En sådan bestämmelse föranledde i flertalet fall icke

någon olägenhet för djurägaren. Hade denne anordnat auktion för att helt

skingra besättningen, kunde visserligen olägenhet tänkas uppkomma genom

uppskovet. Den vore dock så obetydlig jämförd med fördelarna, att

hänsyn icke behövde tagas därtill. Skulle kastningsfall förekomma dagen

före en auktion, vore tänkbart, att sådana anordningar kunde vidtagas, att

diagnosen vore klar redan till auktionsdagen. Med hänsyn till att dröjsmålet

med leveransen måste antagas vara av ringa betydelse för köparen, vore denne

på grund av stadgandet i 21 § andra stycket köplagen betagen rätt att häva

köpet under åberopande av dröjsmålet. — Påföljden av att djurägare i strid

med stadgandet levererade djur bleve, att han icke längre komme i åtnjutande

av statsunderstöd för sjukdomens bekämpande. Vad anginge det civilrättsliga

förhållandet mellan säljaren och köparen, torde säljarens underlåtenhet

att vid leveransen upplysa örn kastningsfallet bliva bedömd såsom

svikligt förfarande. Hävnings- och skadeståndsrätt stöde då köparen till buds,

därest friförklaringen till följd av kastningsfallet återkallades, och detta oavsett

om det sålda djuret vore sjukt eller icke; egenskapen att tillhöra friförklarad

besättning vore i och för sig av ekonomisk betydelse och dess frånvaro

kunde i köplagens mening anses utgöra ett fel. Hade det sålda djuret

spritt sjukdomen till köparens besättning, finge säljaren till följd av sitt förfarande

att leverera utan att upplysa om kastningsfallet anses hava visat

vårdslöshet och följaktligen bliva ersättningsskyldig för den skada, som sålunda

uppkommit.

Olägenheterna av att friförklaring komme att gälla även efter ett ännu

icke diagnostiserat kastningsfall borde genom vad förut föreslagits hava i det

närmaste undgåtts. I ytterligare ändamål att söka undvika, att friförklaringen

bleve missvisande under tiden intill dess kastningsfallets natur konstaterats,

och då det överhuvud taget skulle vara olämpligt, örn meddelade

friförklaringar ofta måste återkallas, hade styrelserna velat framhålla, att

försiktighet måste iakttagas vid meddelande av friförklaringar i en eljest genominfekterad

trakt. På grund härav borde stadgas, att friförklaring ej finge

meddelas, då fara för att ny smitta skulle inkomma i besättningen måste anses

särskilt stor.

Uppkomme fråga om friförklaring av icke reagerande avdelning av besättning,

borde det ankomma på medicinalstyrelsen att särskilt beakta, huruvida

avdelningen kunde på effektivt sätt skyddas mot smittspridning från

reagerande avdelning. Så länge rekryteringen skedde från den reagerande

avdelningen, borde som regel friförklaring icke ske. Styrelserna hade dock

tänkt sig, att djurägare, som, oaktat stambesättningen vore infekterad, ville

uppföda ungtjurar, fria från kastning, för avelsändamål, borde kunna erhålla

friförklaring för ifrågavarande avdelning, under förutsättning att djuren

kunde effektivt skyddas mot smitta.

Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för förslaget i vad detta

avser formerna för statsunderstöd. På sätt förut berörts har i betänkandet

föreslagits, att understöd av statsmedel skall lämnas dels till vissa undersökningar

rörande sjukdomens förekomst och dels vid nedslagning av kreatur,

som angripits av sjukdomen. I fråga örn understöd för undersökningar har

föreslagits att undersökning av blodprov för utrönande av förekomsten av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

11

sjukdomen skall erhållas kostnadsfritt. Därjämte föreslås, att ersättningen

till veterinär för blodprovstagningar av de fem första djuren i samma besättning

skall gäldas av statsmedel, övriga kostnader för bekämpandet skall enligt

förslaget som regel gäldas av djurägaren. Ett undantag härifrån har dock

stadgats såtillvida, att under den tid en besättning är friförklarad djurägaren

skall vara berättigad att erhålla kostnadsfri undersökning av fosterhinnor

från djur, som kastat.

För att djurägaren skall erhålla det statsunderstöd som nu sagts erfordras

uppenbarligen, att han ansluter sig till det frivilliga bekämpandet av sjukdomen.

Såsom förut framhållits kan bekämpande icke alltid anordnas. I betänkandet

bar därför föreslagits, att en prövning skall ske örn förutsättningar

härför finnas. Denna prövning har ansetts böra anförtros åt medicinalstyrelsen.

Enligt förslaget skall det alltså ankomma på denna styrelse att medgiva

förmånen, att angivna undersökningar skola ske på statens bekostnad. För

att konstatera huruvida förutsättningar för bekämpande föreligga är emellertid

nödvändigt att en första blodprovsundersökning redan företagits. I betänkandet

har föreslagits, att denna första undersökning även skall bekostas

av statsmedel i samma utsträckning som senare undersökningar. Dylika undersökningar

skola alltså enligt förslaget ske kostnadsfritt även om förutsättningar

för bekämpande sedermera finnas icke vara för banden. Från denna

regel har dock förordats det undantag, att, därest undersökning företages

i annat syfte än att inleda ett bekämpande av sjukdomen, kostnaderna för

dylik undersökning ej skola gäldas av statsmedel.

Såsom motivering till sina förslag hava styrelserna i huvudsak anfört följande.

När det gällde att finna lämpliga former för statsverkets ekonomiska understöd,

folie det i ögonen, att sjukdomens diagnostisering väsentligen skedde å

laboratorium, nämligen genom undersökning av tagna blodprov. Det läge då

nära till hands att låta detta laboratoriearbete utföras kostnadsfritt för djurägaren.

För en sådan anordning talade tydligen, att den kunde genomföras på

ett enkelt sätt. Det finge emellertid ifrågasättas, om denna förmån kunde anses

tillräcklig. För en sådan undersökning tillgodoräknade sig statens veterinärbakteriologiska

anstalt för närvarande 50 öre för varje blodprov. Tagandet

av blodprov vore emellertid förenat med åtskilliga kostnader. Enligt veterinärtaxan

den 8 december 1933 skulle för veterinärens biträde vid förrättningen

utgå dels arvode enligt 4 §, utgörande 3—5 kronor, då avståndet till förrättningsstället

vore 5 kilometer eller därunder, och högre belopp, då avståndet

vore längre (i vissa fall skulle arvode i stället beräknas efter tid enligt 6 §),

dels resekostnadsersättning enligt 5 §, utgörande, där veterinären begagnade

egen automobil, 30 öre för kilometer upp till 5 kilometer och därefter så småningom

minskade belopp per kilometer, dels ock särskilt arvode tor blodprovstagningen

enligt 9 §, utgörande för vart och ett av de fem första djuren

i samma besättning 1 krona och för de följande djuren så småningom minskade

belopp. Styrelserna ansåge att även någon del av dessa nu nämnda

kostnader borde bestridas av statsmedel, enär den förmån, som gåves djurägaren,

eljest bleve för ringa att uppmuntra till deltagande i bekämpandet.

Man kunde hysa tvekan i fråga örn vilka av kostnaderna, statsverket borde

övertaga. Det skulle kunna sägas, att så borde ske beträffande resekostnadsersättningen

eller det i förhållande till avståndet eller tiden beräknade arvodet,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

detta för att avlägset belägna besättningar skulle bliva mera jämställda med

de närbelägna. Styrelserna delade uppfattningen, all en sådan fördelning

ay kostnaderna vöre mera rättvis, men ansåge, att principen skulle medföra

väsentligt ökade utgifter för statsverket. • Då det gällde statsbidrag för tuberkulinundersökningar,

utginge icke bidrag för reseersättningar och styrelserna

ansåge sig åtminstone icke för närvarande kunna eller böra föreslå dylika

bidrag i fråga örn smittsam kastning. Däremot vore styrelserna benägna att

vilja medgiva större förmån åt de små besättningarna än de stora. En blodprovsundersökning

av en besättning örn fem djur ställde sig flera gånger

dyrare beräknat per djur än en undersökning av en besättning om femtio

djur. De stora besättningarna hade i allmänhet ett större ekonomiskt intresse

av att deltaga i bekämpndet. Det angivna syftet skulle då vinnas, därest en

del av arvodet för själva blodprovstagningen gäldades av statsmedel.

Styrelserna föresloge därför, att undersökning av blodprov skulle ske kostnadsfritt

och att av det enligt 9 § veterinärtaxan utgående arvodet skulle med

statsmedel gäldas vad som belöper å de fem första djuren i besättningen, eller

sålunda högst 5 kronor. Det hade ansetts enklast att icke föreslå någon

ändring i veterinärtaxan i anledning av att arvodet delvis skulle betalas av

statsmedel; detta skulle sålunda alltjämt i sin helhet finnas reglerat i praktiktaxan,

icke i tjänstetaxan. Styrelserna förutsatte, att kungörelsen den 28 maj

1937 angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader för

djursjukvård icke skulle vara tillämplig, när enligt styrelsernas förslag bidrag

till eller ersättning för besök av veterinär utginge.

För ett särskilt fall syntes statsunderstödet kunna avse jämväl något mera

än vad nyss sagts. Styrelserna hade icke ansett sig kunna föreslå, att vid

kastningsfall fosterhinnorna alltid skulle undersökas kostnadsfritt, utan hade

ansett, att den förut föreslagna formen för statsunderstöd vore lämpligare.

Vöre besättningen friförklarad, talade dock omständigheterna för en annan

anordning. Inom sådana besättningar skedde blodprovsundersökningar jämförelsevis

sällan — i regel två gånger örn året men ofta med längre mellantid.

Skulle då ett kastningsfall inträffa, vore det av största vikt, att dess natur

ofördröjligen klarlades, eftersom kontrollen genom blodprovsundersökningar

icke återkomme tätare än som angivits. Dessutom intoge ju dessa besättningar

en särställning till följd av friförklaringen, som icke borde tillåtas verka

missledande. Man hade därför särskilt starka skäl att uppmuntra djurägaren

till fullgörande av sin skyldighet att anmäla kastningsfallet, och styrelserna

föresloge följaktligen kostnadsfri undersökning av fosterhinnor från djur i

friförklarad besättning, vilket kastat.

Att djurägaren icke helt borde befrias från utgifter för undersökningar syntes

styrelserna uppenbart, då det ju dock läge främst i hans intresse, att sjukdomen

bekämpades, samt framför allt därför, att en sådan anordning skulle

ställa alltför stora krav på statsverket.

Åtminstone för närvarande borde man avvisa tanken att .stadga pristillägg

för mjölk, härrörande från friförklarad besättning. Bestämningen av mjölkpriserna

.skulle härigenom bliva väsentligt försvårad. Lämpligare vöre att avvakta,

huru bekämpandet komme att gestalta sig i praktiken och den anslutning,

det erhölle.

För att djurägare skulle erhålla det statsunderstöd, varom nu talats, erfordrades,

att han anslöte sig till bekämpandet och följaktligen vore beredd

att underkasta sig de medicinalstyrelsens föreskrifter härför, som förut vore

skisserade. Bekämpande kunde emellertid icke alltid anordnas. En prövning

måste alltså ske, örn förutsättningarna därför funnes. Denna prövning

borde läggas i medicinalstyrelsens hand. Funne medicinalstyrelsen, att bekämpande

.skulle anordnas, meddelade den beslut, att djurägare medgåves

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 226. 13

förmånen, att undersökningar skulle i angiven omfattning ske på statens

bekostnad.

För att konstatera, huruvida förutsättningar för bekämpande förelåge,

vore det emellertid nödvändigt, att en (första) blodprovsundersökning redan

företagits. Skulle denna helt bekostas av djurägaren eller borde statsunderstöd

utgå jämväl här? Denna fråga kunde icke utan skäl anses tveksam. Det

kunde ju befaras, att en mindre noggrann djurägare föranstaltade örn blodprovsundersökning

icke i avsikt att bekämpa sjukdomen utan endast för att

kunna åberopa ett eventuellt gott resultat vid försäljning av djur. Statsunderstödet

borde endast avse att främja bekämpandet. Styrelserna hade för

den skull övervägt att föreslå ett stadgande av innebörd att första undersökningen

skulle få ske (delvis) på statens bekostnad endast, då bekämpande

funnes kunna anordnas. Ett dylikt stadgande syntes dock hårt mot den

djurägare, som i ärlig avsikt att ansluta sig till bekämpandet föranstaltat

örn blodprovsundersökning, ehuru därvid förutsättningarna för bekämpande

funnes brista. För att överhuvud taget ernå en tillfredsställande anslutning

till bekämpandet, vore det nödvändigt att uppmuntra till företagande av

första undersökning. På nuvarande ståndpunkt, då kunskapen om sjukdomens

utbredning vore i viss mån bristfällig, kunde det även sägas vara

en fördel, om undersökningar anställdes i stor omfattning. Styrelserna föresloge

därför, att den första undersökningen skulle bekostas av statsmedel i

samma omfattning sorn de senare undersökningarna, alltså i vad avsåge

blodprovens undersökning å laboratorium och veterinärens arvode för provtagning

från de feni första djuren. Därifrån borde stadgas undantag endast

för det fall, att undersökningen företagits i annat syfte än att inleda ett bekämpande.

Denna bestämmelse borde dock icke alltför ofta tillgripas. Hade

emellertid djurägaren t. ex. redan utlyst auktion å djuren, torde syftet endast

hava varit att åberopa undersökningen vid försäljningen. Funne medicinalstyrelsen

av en första undersökning, att förutsättningar för bekämpande icke

för närvarande förelåge, borde styrelsen angiva, när blodprovsundersökning

tidigast kunde på nytt anställas. Företoges undersökning dessförinnan, borde

styrelsen vara berättigad att vägra låta densamma bekostas av statsmedel.

— En viss garanti mot missbruk av första undersökningen läge möjligen

även däri, att densamma icke bekostades av statsmedel, med mindre framställning

gjordes om deltagande i bekämpandet.

På sätt jag förut berört innefattar lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsens

förslag att statsbidrag skall jämväl lämnas vid nedslagning för sjukdomens

bekämpande. Sådant bidrag skall dock endast lämnas, då medicinalstyrelsen

finner, att genom nedslaktning av något eller några enstaka djur

sjukdomen skall kunna fullständigt utrotas ur besättningen. Nedslaktningen

skall ske snarast möjligt, dock senast inom fjorton dagar. Djur, som skall

nedslaktas, skall enligt förslaget märkas på sätt medicinalstyrelsen föreskriver.

Ersättningen av statsmedel skall utgå med femtio kronor för varje

djur i åldern sex månader till två år och med sjuttiofem kronor för varje

djur över två års ålder. Ersättningen har föreslagits skola utbetalas av medicinalstyrelsen

efter det djurägaren insänt intyg av veterinär eller två trovärdiga

personer, att det märkta djuret nedslaktats. Därest för märkningen

erfordras särskilt besök av veterinär, skall enligt vad som förordats i förslaget

ersättning härför utgå av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

I motiveringen till förslaget Ilar anförts i huvudsak följande.

Reagerande djur borde avlägsnas ur besättningen eller överföras till en

reagerande avdelning. Understundom kunde förhållandena, särskilt i en liten

besättning, vara sådana, att uppfyllandet härav vore förenat med stora

svårigheter. Ofta ginge inom en liten besättning sjukdomen så småningom

tillbaka av sig själv. Men det kunde också förekomma, att vissa djur förbleve

kroniskt reagerande (s. k. smittbärare). För djurägaren ställde sig nedslagning

ofta alltför förlustbringande, och de nödvändiga isoleringsåtgärderna

vore ej sällan omöjliga att genomföra. En försäljning till liv åter medförde

här så gott som alltid risk för smittans spridning. För sådana fall

hade styrelserna tänkt sig, att statsverket skulle bidraga nied ersättning för

nedslaktning. Sådan ersättning borde dock endast undantagsvis komma i

fråga, och förutsättningarna för stadgandets tillämpning borde därför bli

snävt angivna. Styrelserna ansåge, att bidrag till nedslaktning vid det frivilliga

bekämpandet endast borde utgå, när därigenom bekämpandet inom

andra besättningar underlättades, t. ex. när det gällde medlem av tjurförening,

som hade smittan, under det de övriga vore fria.

I fråga om ersättningens storlek vore en jämförelse med epizootilagen och

tuberkulosförfattningarna av intresse. Enligt 9 och 10 §§ i kungörelsen den

12 april 1935 med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar skulle ersättning för djur, som efter vederbörligt

förordnande enligt epizootilagen avlivades, utgå efter det värde djuret skulle

hava haft, om den ifrågakomna smittsamma sjukdomen ej inträffat, och värderingen

skulle verkställas av veterinär, eventuellt i samråd med en eller två

värderingsmän. I 10 och 16 §§ i kungörelsen den 30 juni 1934 örn vissa åtgärder

mot tuberkulos hos nötkreatur ävensom i 5 § i kungörelsen samma

dag om åtgärder mot tuberkulos i juvret och könsorganen hos nötkreatur

bestämdes ersättningen för nedslaklat djur enligt andra grunder: med undantag

för fall av totalkassation skulle ersättningen utgöra, vid bekämpande

enligt den Ostertagska metoden en fjärdedel av djurkroppens värde, dock

högst 50 kronor, samt eljest hälften av djurkroppens värde, dock högst 75

kronor (vid juvertuberkulos 100 kronor); besiktning skedde av veterinär.

Styrelserna kunde icke förorda, att vid nedslaktning av kastningssmittade

djur full ersättning lämnades, ulan funne det rimligare, att man härvidlag

följde det system, som tillämpades vi det likartade tuberkulosbekämpandet.

Ersättningen finge därför närmast karaktär av en uppmuntran att företaga

nedslaktning, en fördelning alltså av den ekonomiska bördan mellan statsverket

och djurägaren. Ett skäl härtill kunde man också söka däri, att, därest

full ersättning gåves, många djurägare skulle söka pressa stadgandets ordalag

för att vinna tillämpning därav, trots dess karaktär av undantagsstadgande.

Men icke heller tuberkulosförfattningarnas system syntes böra i allo

följas. För bekämpande av smittsam kastning vore det inte behov att, såsom

skedde vid tuberkuloskampen, nedslaktningen verkställdes under veterinärkontroll.

Någon undersökning av den döda kroppen erfordrades icke och

köttet vore icke på grund av sjukdomen hälsovådligt. En större enkelhet i

förfarandet skulle alltså vinnas, därest ersättningen bestämdes generellt och

icke för varje särskilt fall. Ett bevis om nedslaktning vore då tillfyllest.

Styrelserna föresloge därför, att ersättningsbeloppet fixerades. En skillnad

borde dock göras mellan äldre och yngre djur, därvid gränsen lämpligen

kunde sättas vid två år (djur under ett år torde sällan bliva nedslaktade).

Beloppen föresloges till 75 kronor för äldre och 50 kronor för yngre djur.

Att ersättning för nedslaktat djur icke skulle utgå för samma fall med

fulla belopp både enligt förslaget och enligt annan författning, borde utan

särskilt .stadgande vara tydligt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

15

När staten åtoge sig viss kostnad för nedslaktning, vore det också nödvändigt

att kontrollera, att ändamålet med nedslaktningen icke äventyrades genom

förväxling eller utbyte av det djur, som skulle slaktas. Detta borde därför

märkas. Bestämmelserna härom torde böra inflyta i medicinalstyrelsens

föreskrifter för bekämpandet. I huvudsak finge följande anordning

tänkas: Ofta, kanske i flertalet fall, vore de djur, som skulle nedslaktas, sådana

som länge stått med sjukdomen och hotade att sprida den. Redan

långt innan medicinalstyrelsen lämnat sitt tillstånd till nedslaktning. borde

alltså veterinären känna till, vilka djur som kunde komma i fråga. Lämpligt

vore då, att han vid blodprovstagningen märkte dessa djur, varigenom

särskild resa i och för märkning undvekes. Understundom kunde det icke

vara möjligt att förfara på antytt sätt. Veterinären skulle då efter medicinalstyrelsens

beslut avresa till platsen och märka djuren. För resan borde utgå

ersättning av statsmedel.

I medicinalstyrelsens föreskrifter borde även intagas bestämmelse därom,

att djur, som skulle nedslaktas, skulle hållas isolerat.

I lantbruksstvrelsens och medicinalstyrelsens förslag finnas även upptagna

bestämmelser örn statsunderstödets upphörande. Härutinnan har föreslagits

skola gälla, att, därest medicinalstyrelsen finner förutsättningarna för

bekämpandet icke längre föreligga, förmånen av kostnadsfri undersökning

skall upphöra. Därjämte har ansetts böra stadgas, att förmånen av undersökning

på statens bekostnad skall upphöra, därest djurägaren försummat

sina åligganden med avseende å sjukdomens bekämpande i den egna besättningen

eller hänsynstagande till faran för smittspridning till andra besättningar.

I förslaget har däremot i regel icke stadgats någon återbetalningsskyldighet

då förmånen upphör av sådan grund. Huruvida djurägaren fullgör

sina skyldigheter skall enligt förslaget övervakas av vederbörande veterinär.

I betänkandet har såsom motivering för förslaget i denna del upptagits,

bland annat, följande.

Det beslut, varigenom medicinalstyrelsen beviljade förmånen av kostnadsfri

undersökning, avsåge icke blott den närmaste undersökningen utan alla

kommande. En nödvändig kontroll över bekämpandets fortskridande erhölles

genom att vid varje insändande av blodprov för undersökning tillika

skulle vidfogas en följsedel enligt fastställt formulär med vissa uppgifter.

Funne medicinalstyrelsen, att förutsättningarna för bekämpandet icke

längre förelåge, borde givetvis förmånen av kostnadsfri undersökning upphöra.

Av bekämpandets frivilliga natur följde även, att djurägaren kunde

underlåta föreskrivna åtgärder i regel utan annan påföljd, än att nämnda

förmån för framtiden upphörde.

Den till bekämpandet anslutne djurägarens främsta skyldighet vöre att

ställa sig till efterrättelse medicinalstyrelsens föreskrifter. Dessa föreskrifter

hade emellertid avseende enbart å hälsotillståndet i djurägarens egen besättning.

Styrelserna ansåge icke, att statens understödjande verksamhet

kunde motivera att ge några specificerade regler örn vad djurägaren borde

iakttaga för att skydda andra besättningar. Däremot hade styrelserna ansett

lämpligt, att en allmänt hållen bestämmelse upptoges därom, att djurägaren

nore skyldig att iakttaga varsamhet för att icke orsaka smittspridning.

Följderna av ovarsamhet i detta hänseende kunde bliva straff enligt

19 kap. 22 § strafflagen eller skadeståndsskyldighet enligt allmänna rättsgrundsatser.

'' Dessa påföljder grundade sig naturligen icke på den av sty
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr :226

relserna föreslagna bestämmelserna, utan gällde, oavsett om djurägaren vore

ansluten till bekämpandet eller icke. Att bestämmelsen upptagits, berodde av

två skäl. Dels hade det synts styrelserna lämpligt, att ansluten djurägare,

som bruste i varsamhet gentemot annan, såsom ytterligare påföljd även

borde gå miste om förmånen av kostnadsfri undersökning, och dels ville

styrelserna uppnå, att veterinären vid rådplägning med djurägaren förehölle

honom skyldighet härutinnan.

Veterinären bleve överhuvud taget den, som hade närmaste uppsikten

över bekämpandet. Någon kontroll över att alla föreskrivna åtgärder vidtoges

kunde han dock icke utöva. Vad han själv iakttagit eller vad eljest

kommit till hans kännedom borde han dock icke vara berättigad att bortse

från. Därav borde föranledas en begäran till djurägaren örn förklaring,

sedermera, i svårare fall, kanske en anmälan till medicinalstyrelsen. Emellertid

vore detta ett ömtåligt ämne, som det erbjöde stora svårigheter att

giva en generell reglering. Styrelserna ansåge därför lämpligast med ett

allmänt hållet stadgande.

Hade djurägaren försummat sina åligganden med avseende å sjukdomens

bekämpande i den egna besättningen eller hänsynstagande till faran för

smittspridning till andra besättningar, borde förmånen av undersökning på

statens bekostnad upphöra, varemot i regel någon återbetalningsskyldighet

icke inträdde. Intet ovillkorligt hinder förelåge dock att på nytt bevilja den

försumlige enahanda förmån, ehuru han alltid riskerade, att försumligheten

ansåges ådagalägga, att förutsättningar för bekämpande saknades.

I betänkandet har även upptagits förslag örn föreskrifter avseende att

verka för sammanslutande av djurägarna till gemensamt bekämpande av

sjukdomen för flera besättningar. Dessa föreskrifter innebära i huvudsak,

att medicinalstyrelsen vid beviljande av förmånen av statsbidrag till en djurägare

skall pröva, huruvida framgången av sjukdomens bekämpande är beroende

av att åtgärder vidtagas jämväl i en eller flera andra besättningar. Är

så förhållandet må enligt förslaget berörda förmån ej beviljas med mindre

envar av djurägarna till medicinalstyrelsen avgiver förbindelse att följa de

av styrelsen lämnade anvisningarna till sjukdomens bekämpande. Dylik förbindelse

har föreslagits skola kunna uppsägas, därest minst hälften av djurägarna

med mer än halva antalet nötkreatur äro eniga därom. För att förhindra

att en djurägare genom att draga sig undan sina förpliktelser enligt

förbindelsen ensam skall kunna spoliera de andras strävanden för sjukdomens

bekämpande, ha upptagits vissa särskilda föreskrifter. I förbindelsen

skall således enligt förslaget stadgas, att i dylika fall djurägaren skall vara

skyldig att till statsverket återgälda dess utgifter för undersökning av de

blodprov och fosterhinnor, som tagits från hans besättning under de två

sista åren före styrelsens beslut om upphörande av statsbidrag, ävensom den

ersättning av allmänna medel, som utgått för under samma tid verkställd

nedslaktning. I förslaget har emellertid Kungl. Maj:t medgivits rätt att befria

djurägaren från återbetalningskyldighet eller begränsa densamma.

Ur motiveringen till förslaget i denna del må här återgivas följande.

För att nå ett resultat inom en viss trakt bleve det ofta nödvändigt, att ett

flertal djurägare deltoge i bekämpandet. Medicinalstyrelsens prövning av

förutsättningarna för ett bekämpande hade därför avsetts skola bland annat

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

17

taga sikte på, huruvida av anmälda lantbruk inom en ort kunde bildas ett

naturligt skyddsområde. Kunde så icke ske vore smittfaran alltjämt så stor,

att staten icke borde betungas med utgifter för ett bekämpande, som sannolikt

endast kunde vinna en tillfällig framgång. Upphörde en av de anslutna

djurägarna att deltaga i bekämpandet, utan att hava fått sin besättning fri

från sjukdomen, torde åtminstone i många fall en sådan förutsättning för

bekämpandet hava bortfallit, att förmånen av undersökning på statens bekostnad

borde upphöra.

De omständigheter, som kunde föranleda att flera djurägare samtidigt

måste deltaga i bekämpandet, vöre: örn djurägarna hade samfällda eller angränsande

betesmarker, i sistnämnda fall särskilt örn de genomkorsades av

samma vattendrag, eller örn de deltoge i samma tjur- eller kontrollförening.

En djurägare bleve följaktligen under vissa förhållanden mycket beroende

av andras åtgörande: han kunde icke (med statens bistånd) börja ett bekämpande,

om icke grannen gjorde .sammaledes, och droge sig denne sedermera

undan, bleve följden väl oftast, att djurägaren måste uppgiva hoppet att

bliva fri från sjukdomen. Det sistnämnda fallet kunde ju lätt inträffa, därest

efter försäljning, dödsfall eller konkurs grannens lantbruk komme i

nya händer. Dessa förhållanden kunde synas irrationella och man skulle

kunna tänka sig att söka råda bot därför genom särskilda lagstiftningsåtgärder.

Efter att hava skisserat en lagstiftning med tvångsanslutning samt av flera

skäl funnit densamma olämplig hava lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen

i betänkandet vidare anfört.

Någon tvångsanslutning ville styrelserna alltså icke förorda. Men på

grund av bekämpandets frivilliga karaktär skulle en djurägare kunna när

som helst utan någon påföljd upphöra med bekämpandet och därigenom

åstadkomma, att de övriga djurägarna ginge miste örn förmånen av undersökning

på statens bekostnad. För att i någon mån motverka detta borde

stadgas, att djurägarna för detta fall skulle avgiva en förbindelse att följa

medicinalstyrelsens föreskrifter samt att en viss återbetalningsskyldighet till

statsverket skulle inträda därest bekämpandet ej fullföljdes. Det kunde synas

riktigast, att den försumlige djurägaren skulle återbetala ej blott vad

statsverket kostat på hans egen besättning utan även vad de övriga berörda

besättningarna tillgodonjutit. Styrelserna trodde emellertid, att en sådan bestämmelse

på många håll skulle väcka misstämning och kanske kunde avskräcka

från anslutning. Återbetalningsskyldigheten borde därför göras täinligen

begränsad men borde dock vara ägnad att verka som en hämsko på

djurägare, som ville komma ifrån bekämpandet.

Förbindelsen borde icke givas obegränsad giltighetstid utan rätt till uppsägning

medgivas. För dess uppsägande borde dock fordras en på visst sätt

kvalificerad majoritet bland djurägarna. Formulär till förbindelsen borde

få fastställas av medicinalstyrelsen i samband med utfärdandet av föreskrifterna

för det frivilliga bekämpandet.

En särskild svårighet yppade sig, när någon av besättningarna bytte ägare.

Med hänsyn till att förmånen av undersökning på statens bekostnad beviljats

den förre ägaren, måste den nye underskriva sådan förbindelse, som förut

nämnts. Detta bleve dock icke aktuellt, förrän när nästa undersökning

skulle företagas, då ägarbytet skulle angivas i följsedeln. Intill dess kunde

alltså bekämpandet fortgå i de övriga besättningarna. Skulle den nye ägaren

vägra att utfärda förbindelse, erhölle han icke undersökning på statens bekostnad.

Men då hade jämväl en förutsättning för bekämpandet i de övriga

besättningarna brustit, och förmånen upphörde även för dem. Varken i detta

Bihang till riksdagens protokoll 1038 1 sami. Nr 226.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

fall eller när den nye ägaren, innan han underskrivit förbindelse, bröte mot

medicinalstyrelsens föreskrifter, kunde någon återbetalningsskyldighet inträda

för vare sig den nye eller den förre ägaren, då ju icke någon förbindelse

vore gällande för någondera.

Stundom kunde återbetalningsskyldigheten drabba alltför hårt, särskilt då

det blivit ekonomiskt omöjligt för djurägaren att fortsätta med bekämpandet.

Med hänsyn härtill borde Kungl. Maj:t förbehållas rätt att medgiva befrielse

från eller nedsättning av återbetalningsskyldigheten.

Uppkomme fråga att för en av besättningarna återkalla förmånen av undersökning

på statens bekostnad, skulle ägarna av övriga besättningar beredas

tillfälle att yttra sig.

Åtgärder inom område, där sjukdomen är mindre spridd.

Såsom förut nämnts hava i betänkandet förordats mera vittomfattande åtgärder

till sjukdomens bekämpande inom områden, där densamma är mindre

spridd. Även här förutsättes frivillig anslutning till bekämpandet. Bestämmelserna

avse därför huvudsakligen ett utvidgande av den statliga bidragsverksamheten.

Enligt förslaget skall sålunda inom område, som nyss

nämnts, djurägare, som misstänker sjukdomens förekomst inom sin besättning,

oavsett om han är ansluten till bekämpandet, äga erhålla kostnadsfri

undersökning av fosterhinnor. Likaledes skall veterinär, som misstänker sjukdomens

förekomst, äga insända fosterhinnor ävensom blodprov för kostnadsfri

undersökning. Därest företagna undersökningar giva anledning därtill, har

enligt förslaget medicinalstyrelsen tillagts rätt att förordna veterinär att i den

omfattning styrelsen finner lämpligt inom orten taga blodprov av nötkreatur

inom vissa angivna besättningar för kostnadsfri undersökning. Djur, som

underkastas sådan undersökning, skola märkas enligt föreskrifter, som skola

meddelas av medicinalstyrelsen. Konstateras genom nyssnämnda undersökningar

förekomsten av sjukdomen, skall medicinalstyrelsen underrätta djurägaren

härom samt i samband därmed meddela anvisningar hur sjukdomen

lämpligen bör bekämpas. Anser styrelsen att förutsättning finnes att genom

nedslaktning av ett mindre antal djur utrota sjukdomen inom det område,

som undersökts i fråga örn sjukdomens förekomst, skall styrelsen jämväl underrätta

djurägaren härom samt om de villkor under vilka statsbidrag kan

utgå för nedslaktade djur. Enligt förslaget skall statsbidrag kunna utgå för

dylik nedslaktning under förutsättning, att ägarna till samtliga de djur,

som ifrågasatts till nedslaktning, inom viss kortare tid avgiva skriftlig förbindelse

att nedslakta djuren. Därjämte skall djurägaren förbinda sig att

vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och ej heller kommer

från område, där epizootilagen äger tillämpning i fråga örn sjukdomen,

rådfråga vederbörande tjänsteveterinär rörande faran för smittspridning genom

djuret eller ock avfordra säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens

förekomst i hans besättning. I förbindelsen skall tillika upptagas det förbehållet,

att, därest djurägaren underlåter att fullgöra vad han sålunda åtagit

sig och sjukdomen på nytt yppats i hans besättning inom två år från nedslaktningen,

han skall vara skyldig att återgälda, vad av allmänna medel ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

19

s,''ått såsom ersättning för nedslaktningen. Återbetalningsskyldighet skall

dock ej föreligga, där det är sannolikt, att underlåtenheten ej medverkat till

att smittan inkommit. Det statsbidrag, som föreslås skola utgå i här avsedda

fall, är detsamma, som förordats vid nedslagning enligt de förut omnämnda

bestämmelserna rörande sjukdomens bekämpande inom områden där densamma

är mera spridd. — I vissa fall skola enligt förslaget tvångsåtgärder

kunna vidtagas mot djurägare. Dylika åtgärder skola kunna vidtagas, örn

djurägaren vägrar veterinär att taga nödiga blodprov, då medicinalstyrelsen

i enlighet med vad förut nämnts förordnat därom, eller att märka djur å

vilka sådana prov tagits. Vidare skall handräckning kunna begäras då djurägare,

som förbundit sig att nedslakta djur, tredskas härmed. — Inom vilka

områden nu upptagna bestämmelser skola tillämpas skall det enligt förslaget

ankomma på Kungl. Majit att bestämma efter förslag av medicinalstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen hava i motiveringen till sina nu

ifrågavarande förslag i huvudsak anfört följande.

Inom vissa områden, särskilt i norra Sverige, hade sjukdomen endast ringa

utbredning. Under inverkan av de åtgärder för sjukdomens bekämpande,

som förut förordats, torde dessa områden bliva allt större och allt flera nya

sådana komma till. De åtgärder, som borde vidtagas inom dessa områden,

vore ämnade att förbereda det slutliga stadium, då inom områdena tvångsåtgärder

skulle kunna tillgripas genom tillämpning av epizootilagen.

Den viktigaste åtgärden inom ett sådant område, där sjukdomen hade

ringa utbredning, bestode i att uppspåra infekterade besättningar. Det vore

därför önskvärt, att undersökningar över sjukdomens förekomst ginge fram

på bred front. Viktigt vore också, att medicinalstyrelsen vid nytillkomna

sjukdomsfall hastigt erhölle underrättelse därom.

När det gällde att pröva vilka åtgärder, som borde vidtagas mot sjukdomen,

talade den omständigheten att sjukdomen hade en viss utbredning inom

området för att alltjämt stå kvar på frivillighetens grund. Inför hotet örn

tvångsåtgärder skulle måhända åtskilliga av de kastningsfall hemlighållas,

vilkas förekomst styrelserna ansett vara av betydelse att få kännedom örn.

Det frivilliga bekämpandet med statsunderstöd borde alltså fortgå enligt förut

angivna grunder. Men därutöver borde man genom ytterligare statsunderstöd

uppmuntra djurägarna till utrotningsåtgärder oell härvidlag kunde nian tillgodose

även dem, som icke deltoge i ett regelrätt bekämpande. Inom områden,

sådana som de ifrågavarande, där sjukdomen hade ringa utbredning,

torde nämligen djurägarna ofta anse det onödigt att deltaga i bekämpandet.

Som ett led i uppspårandet av infekterade besättningar inginge, att man

sökte få inträffade kastningsfall hastigt diagnostiserade. Styrelserna föresloge

därför, att undersökning av fosterhinnor alltid skulle ske kostnadsfritt,

när det gällde trakt, varom här vore fråga. Denna kostnadsfria undersökning

måste, örn ändamålet skulle vinnas, avse icke blott sådana besättningar,

som deltoge i det statsunderstödda bekämpandet, utan alla besättningar.

Härigenom hoppades styrelserna, att misstänkta fall skulle hastigt bliva klarlagda

till sin natur.

Fosterhinnorna borde kunna insändas av djurägaren utan förmedling av

veterinär. Emellertid torde rätten lill kostnadsfri undersökning i sådana

fall, då veterinär anlitades, kunna något utsträckas. Det kunde ju, där sjukdomen

misstänktes, vara av stort intresse att erfara något även örn andra

djur i besättningen, beträffande vilkas hälsotillstånd nian kunde hysa tvivel.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

Veterinären bolde därför vara berättigad att insända jämväl blodprov för

kostnadsfri undersökning. Styrelserna ansåge emellertid, att en sådan blodprovsundersökning

som regel icke borde få avse hela besättningen, utan endast

så många djur, som veterinären ansåge sig böra undersöka för att kunna

fastslå om infektion förekomme i besättningen. Önskade djurägaren en omfattande

undersökning eller funnes en sådan eljest lämplig, borde antingen

han söka anslutning till bekämpandet eller också borde medicinalstyrelsen

anbefalla undersökning.

Styrelserna ville därför föreslå att medicinalstyrelsen erhölle befogenhet

att föranstalta örn undersökning pä statens bekostnad. Omfattningen av en

sådan undersökning borde varje gång bestämmas av medicinalstyrelsen. Den

syntes dock icke böra få anställas, med mindre undersökning (av blodprov

eller fosterhinnor) givit anledning till misstanke, att sjukdomen förekomme

inom viss eller vissa besättningar. Med hänsyn till att denna undersökning

förfelade sitt syfte, därest den ej erhölle avsedd omfattning, borde veterinären

äga tillgång till tvångsmedel för att genomföra den, där någon djurägare

tredskades.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna avsåge styrelserna att inom

ifrågavarande, från sjukdomen tämligen fria områden uppnå en viss kontroll

över hälsotillståndet, så att de fall, då sjukdomen manifesterats, hastigt

skulle komma till medicinalstyrelsens kännedom och styrelsen hava möjlighet

att utröna infektionens karaktär och utbredning.

När infektion konstaterats, uppkomme också frågan örn lämpliga åtgärder

däremot. Möjligheterna här vore tämligen begränsade, eftersom man

inom dessa områden alltjämt stöde kvar på frivillighetens grund. Till en

början kunde en viss verkan påräknas av att medicinalstyrelsen meddelade

de djurägare, vilkas besättningar undersökts, undersökningsresultaten beträffande

samtliga besättningar. Hade sjukdomen konstaterats i någon enstaka

besättning, torde åtminstone i vissa fall till följd av allmänhetens ängslan

för sjukdomen grannarnas påtryckningar ofta förmå djurägaren att söka

bli kvitt densamma. Vidare borde medicinalstyrelsen meddela anvisningar,

hur sjukdomen skulle bekämpas, och, där så funnes lämpligt, anmana djurägarna

att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet.

Förhållandena kunde måhända vara sådana, att nedslaktning av ett mindre

antal djur skulle kunna befria trakten från sjukdomen. Förelåge nyinfektion,

kunde snabba, radikala åtgärder ofta leda till framgång. Styrelserna

hade emellertid icke ansett sig kunna föreslå tvångsnedslaktning. Detta skulle

alltför mycket strida mot den karaktär av frivillighet, som styrelserna även

beträffande nu ifrågavarande områden strävade att bibehålla.

Styrelserna hoppades ernå i det närmaste samma resultat genom att medgiva

ersättning av statsmedel för neclslaktningen. Emellertid skulle ju nedslaktningen

till största delen komma att sakna betydelse, därest några av

djurägarna vägrade att slakta. Rätten till ersättning hade därför gjorts beroende

av, att alla djurägarna förbunde sig därtill. Hade sådan förbindelse

avgivits, syntes den böra vara oåterkallelig och tvångsnedslaktning äga rum,

därest djurägare tredskades. Formulär till förbindelsen borde fastställas av

medicinalstyrelsen i samband med utfärdandet av föreskrifterna för det frivilliga

bekämpandet.

För kontroll över nedslaktningen borde slaktdjuren vara märkta. Detta

hade förefallit enklast kunna ske så, att redan vid undersökningen samtliga

djur försåges med identifieringsmärken, så att nedslaktningsbeslutet

bomme att hänföra sig till vissa på angivet sätt märkta djur. Närmare föreskrifter

om märkningen borde meddelas av medicinalstyrelsen. Styrelsen

borde därvid även stadga, att veterinären vid provtagningen skulle för djur
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226•

21

ägaren framhålla, att han lämpligen icke borde avliända sig undersökta djur,

förrän undersökningsresultatet förelåge, och att djur, som skulle slaktas,

skulle hållas isolerat på närmare angivet sätt.

Hade statsverket fått vidkännas kostnader för nedslaktning i syfte att befria

en ort från sjukdomen, borde detta syfte sedermera icke kunna äventyras

genom djurägarens åtgöranden. Då utgångspunkten emellertid alltjämt

borde vara, att alla åtgärder skulle vidtagas frivilligt, erbjöde det svårigheter

att på ett lämpligt sätt reglera djurägarens skyldighet med avseende

å skyddet av besättningen. Styrelserna hade sökt gå en medelväg. De

hade ansett mest angeläget att söka tillstänga den smittoväg, där nyinfektion

oftast trängde in, nämligen införsel i besättningen av främmande djur.

Styrelserna föresloge därför, att djurägaren skulle vara skyldig att vid inköp

iakttaga försiktighet på visst närmare angivet sätt, vid äventyr att eljest

få återgälda nedslaktningsersättningen, om nyinfektionen uppträdde inom

två år efter nedslaktningen. Det kunde med visst skäl sägas, att när djurägaren

på sådant sätt omintetgjorde det syfte, för vilket statsverket vidkänts

mer eller mindre betydande kostnader, han borde ersätta samtliga dessa

kostnader, alltså även den nedslaktningsersättning de andra djurägarna

uppburit. Styrelserna hade emellertid ansett, att detta skulle föra för långt

och att det för allmänna medvetandet framstode såsom mest naturligt, att

återbetalningsskyldigheten avsåge vad djurägaren själv uppburit. Denna

skyldighet vore tillräckligt betungande för att framkalla den önskvärda varsamheten

hos djurägaren. Det vore att märka, att det föreslagna stadgandet

hade en begränsad räckvidd. Den djurägare inom orten, som icke åtnjutit

nedslaktningsersättning, riskerade icke någon betalningsskyldighet, ehuru

en försumlighet från hans sida äventyrade det genom statens mellankommande

åvägabragta hälsotillståndet i iika hög grad som annan djurägares

försumlighet. Detta berodde på att styrelserna icke velat avlägsna sig från

principen om djurägarnas frivilliga medverkan. Denne djurägare hade ju

aldrig påkallat statsverkets bistånd och lagligen kunde ej någon återbetalningsskyldighet

åläggas honom. Däremot kunde naturligen straffpåföljd

komma i fråga, om man ville gå så långt. Man finge dock här påräkna att

det egna välförstådda intresset komme att visa sig tillräckligt tvingande; vid

underrättelsen örn undersökningsresultatet hade också djurägaren erhållit

nödiga anvisningar och råd, huru han borde förhålla sig. Betydelsen av

återbetalningsskyldigheten inskränkte sig således närmast till att man kunde

undvika det stötande, som skulle ligga i att en djurägare, som åtnjutit

förmån av statsverket, ostraffat kunde omintetgöra avsikten med dess beviljande.

— Det borde anmärkas, att sedan nedslaktning skett, en förnyad

undersökning oftast torde visa sig nödvändig. Medicinalstyrelsen hade då

möjlighet alt förordna därom i enlighet med vad förut sagts.

Av det föregående hade framgått, att styrelserna även beträffande nu ifrågavarande

områden fasthållit vid principen örn djurägarnas frivilliga medverkan

utan tvång, med undantag endast såtillvida, att blodprovsundersökning

kunde ske tvångsvis, att djurägare, sorn anmält djur till nedslaktning,

sedermera icke kunde draga sig undan, och att den, som uppburit nedslaktningsersättning,

måste ålägga sig viss varsamhet vid inköp av djur. Det

kunde möjligen ifrågasättas, att i ett visst avseende gå ett steg längre. En

smittoväg, sorn visat sig vara av stor betydelse, vore betesgången. Det kunde

synas önskvärt att lill hindrande av smittspridning ålägga djurägarna inom

dessa områden restriktioner i fråga örn betesgången (beträffande dean, som

deltoge i bekämpandet, gällde ju vissa regler för betesgången). Emellertid

syntes man icke, åtminstone för närvarande, kunna tänka sig en sådan åtgärd.

Just i de nordliga Winen vore det vanligt, att skogs- och utmarker

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

vöre ohägnade oell att dessa därjämte nyttjades till bete för hemdjur även

av än andra delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Det hade

visserligen ansetts önskvärt, att betesgång å egentlig skogsmark i största

möjliga utsträckning upphörde och ersattes med bete å inhägnade, för ändamålet

särskilt anordnade marker. En utväg härtill hade anvisats genom

den i lagen den 2 juni 1933 örn ägofred upptagna bestämmelsen i 13 § örn

rätt att erhålla betesreglering. Sagda bestämmelse vore emellertid för sin

tillämpning beroende av, att Kungl. Maj:t för visst län eller viss del av län

förordnat, att betesreglering finge äga rum.. Förordnande härom hade hittills

meddelats allenast beträffande Uppsala och Östergötlands län. Vid sådant

förhållande vore det olämpligt att i denna ordning meddela ett stadgande,

som på ett ingripande sätt skulle inverka på betesrätten.

Åtgärder inom områden, där sjukdomen icke förekommer eller är

synnerligen sällsynt.

Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen hava föreslagit, att inom område,

däi sjukdomen är synnerligen sällsynt eller icke alls förekommer, tvångsåtgärder

böra föreskrivas. Styrelserna hava sålunda förordat, att inom dylika

områden Kungl. Maj.-t skall äga förordna om tillämpning av epizootilagen

den 12 april 1935 (nr 105) i fråga om sjukdomens bekämpande. Epizootilagen

innehåller emellertid endast vissa bestämmelser av principiell natur.

Den kompletteras i viss mån av kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med

näimare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

I sagda kungörelse lämnas till en början vissa bestämmelser av

mera allmän natur, gemensamma för de sjukdomar, varå epizootilagen är

tillämplig, och därefter bestämmelser för de olika sjukdomarna särskilt. Genom

sistnämnda bestämmelser regleras tillämpningen å varje särskild sjukdom

av de förut angivna allmänna principerna. Men därjämte ankommer

det på medicinalstyrelsen att utfärda råd och anvisningar rörande de veterinärmedicinska

åtgärder, som i varje fall böra komma i fråga.

Styrelserna hava funnit det nödvändigt att, på sätt i det följande närmare

skall angivas, föreslå regler för tillämpningen av epizootilagens allmänna

principer å sjukdomen smittsam kastning, vilka styrelserna ansett böra innefattas

i en särskild kungörelse. Förslag till sådan kungörelse har utarbetats

av styrelserna. Däremot hava styrelserna ansett, att tills vidare lämpligen

böi ansta med utfärdandet av de veterinärmedicinska råd och anvisningar,

som erfordras. Med hänsyn till att någon omedelbar tillämpning av epizootilagen

icke kan komma i fråga, lia styrelserna föreslagit, att man skall avvakta

och söka utnyttja de erfarenheter, som kunna vinnas under det frivilliga

bekämpandet.

De av styrelserna förordade stadgandena i ämnet innebära i huvudsak följande.

Den i 2 § epizootilagen stadgade skyldigheten för djurägaren att anmäla

sjukdomsfall borde, när det är fråga om smittsam kastning, göras tillämplig

a inträffat kastnings fall, oavsett att orsaken till detsamma ännu icke kunnat

utrönas. Det borde enligt styrelsernas mening icke vara djurägaren tillåtet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

22,

att slå sig till ro med antagandet, att kastningsfallet haft annan orsak. En

undersökning av varje särskilt kastningsfall ha styrelserna dock icke ansett

behöva äga rum. Det bör ankomma på veterinären att avgöra örn undersökning

skall ske eller icke. Såsom anledningar till undersökning ha styrelserna

framhållit att sjukdomen eljest uppträtt i grannskapet eller att

främmande djur införts i besättningen. Den undersökning, som här avses,

skall enligt styrelsernas mening i första hand ske genom undersökning av

fosterhinnorna. Insändandet av dessa bör efter tillsägelse ombestyras av

djurägaren.

Styrelserna hava emellertid ansett att i vissa fall man icke kan nöja sig

med undersökning av fosterhinnorna utan måste föranstalta om en mera omfattande

blod provsundersökning av besättningen. Så skall vara fallet, då

undersökningen av fosterhinnorna visat, att smittsam kastning föreligger.

Men även innan en undersökning av fosterhinnorna skett, hava styrelserna

ansett det vara angeläget att en brodprovsundersökning göres. Styrelserna

hava därför uppställt den regeln, att örn grundad anledning finnes att misstänka

sjukdomens förekomst, blodprovsundersökning skall ske. För ändamålet

må veterinären företaga tjänsteresa till stället och taga blodproven.

Har sålunda t. ex. sjukdomen förut yppats i grannskapet, skall alltså en anmälan

om kastningsfall kunna föranleda, icke blott att fosterhinnor insändas

för undersökning, utan även att veterinären omedelbart utan att avvakta

undersökningens resultat, avreser till platsen för att taga blodprov. Styrelserna

hava emellertid framhållit, att sådan tjänsteresa icke får företagas i otid.

När veterinären mottagit anmälan om kastningsfall, bör han enligt förslaget

icke blott föranstalta örn undersökning, där han finner sådan nödig, utan

även anbefalla åtgärder, som kunna vara ägnade att förhindra smittspridning.

Dessa åtgärder kunna på sätt styrelserna framhållit vara växlande,

beroende på hur stor sannolikheten är för att sjukdomen föreligger, på olika

lokala förhållanden m. m. Medicinalstyrelsen lärer få komma att lämna råd

och anvisningar härom.

Styrelserna hava vidare ansett att på samma sätt som inom områden, där

sjukdomen har ringa utbredning, det i vissa fall vara gagnelig! med en mera

omfattande undersökning av hälsotillståndet inom orten. De hava därför föreslagit

ett stadgande härom.

Sjukdomens bekämpande har ansetts i regel inom här avsedda områden

icke kunna ske på annat sätt än att smittade djur nedslaktas.

Ersättning för nedslaktade djur skall utgå enligt bestämmelserna i epizootilagen

och förenämnda kungörelse med tillämpningsföreskrifter till denna

lag.

I betänkandet hava lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen även ifrågasatt

huruvida icke borde utfärdas föreskrifter om införselkontroll till sådana

områden, där sjukdomen är sällsynt eller icke alls finnes. Styrelserna hava

därvid närmast tänkt sig bestämmelser liknande dem som gälla för vissa län

i fråga örn nötkreaturstuberkulosen enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr

436) örn införsel av nötkreatur till de sex nordligaste länen och Gotlands län.

Emellertid hava styrelserna — med hänsyn till den bristande kännedom örn

den smittsamma kastningens utbredning sorn för närvarande är för handen

— ansett, atl nied utfärdandet av dylika bestämmelser hör tillsvidare anstå.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 226-

Central organisation av bekämpandet.

I betänkandet har i fråga om organisationen av bekämpandet föreslagits,

att för verkställande av alla undersökningar och handläggning av övriga

ärenden rörande smittsam kastning skall inom statens veterinärbakteriologiska

anstalt inrättas en särskild avdelning. Denna bör enligt förslaget förestås

av en särskild föreståndare, som tillika är föredragande i medicinalstyrelsen

i frågor, avseende smittsam kastning. Med hänsyn till att avdelningen

sålunda ställes omedelbart under den administrativa ledningen av kastningsbekämpandet

bör densamma erhålla en relativt självständig ställning gentemot

anstalten i övrigt.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för anstalten den 29 juni 1926 (nr 392)

gäller, att föreståndaren för anstalten är ansvarig för arbetet och ordningen

på de till anstalten hörande laboratorier, stallar m. m., varjämte det åligger

honom, bland annat, att utföra eller låta utföra åt anstalten uppdragna undersökningar

eller andra arbeten; att leda den underordnade personalens arbeten;

att själv eller genom laboratorerna föra diarium över arbetena vid laboratorierna

samt konceptbok över avgivna utlåtanden; att hos medicinalstyrelsen

rekvirera för anstaltens verksamhet behövliga medel samt ansvara för

deras användning och för förandet av fullständiga räkenskaper; att med

vissa undantag anskaffa för anstaltens verksamhet behövliga förnödenheter;

att avgiva redogörelse för anstaltens verksamhet; att vid undersöknings utförande

välja undersökningsmetod; och att anställa viss personal. Dessa åligganden

ha ansetts, vad avdelningen för smittsam kastning angår, i stället

böra åvila avdelningsföreståndaren, möjligen med något undantag. Vissa

ändringar i instruktionen för anstalten bliva sålunda nödvändiga.

Såsom motivering till förslaget har i betänkandet i huvudsak anförts fölföljande.

Såsom av det föregående framginge komme vid sjukdomens bekämpande

många betydelsefulla uppgifter att åvila den veterinär, djurägaren anlitade.

Men det funnes också andra uppgifter, som skulle lösas, några av veterinärmedicinsk,

andra av administrativ natur. Blodprov och andra prov skulle

undersökas å laboratorium; undersökningar av hälsotillståndet och av smittvägar

å vissa orter skulle planläggas; rådgivande verksamhet skulle utövas;

prövning skulle ske, huruvida förutsättningar för bekämpande funnes; beslut

skulle meddelas om friförklaring och om återkallelse därav, likaså örn

upphörande av förmånen av undersökning på statens bekostnad och örn

återbetalning av statsverkets utlägg; avgörande skulle träffas, om ersättning

för nedslaktning skulle utgå, och hemställan skulle göras, att inom viss

trakt mera vittgående regler för bekämpandet finge vinna tillämpning. Slutligen

vore det av stor vikt för sjukdomens bekämpande, att vetenskaplig

forskning i viss utsträckning kunde bedrivas, såsom t. ex. angående sjukdomens

smittvägar.

Att dessa uppgifter bleve väl fyllda vore av avgörande betydelse för bekämpandets

framgång. Det läge i sakens natur, att ett system av regler, färdigt

för tillämpning i varje särskilt fall, icke kunde uppställas, utan att framgången

komme att bero av personliga insatser av de i kampen deltagande.

Emellertid ägde för närvarande icke så många personer sådana kunskaper

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

25

och erfarenhet, att de antydda uppgifterna kunde dem anförtros. Så småningom

torde metoderna för bekämpandet bliva mera utexperimenterade

och även växa in i allmänhetens medvetande. Man kunde räkna med, att

under årens lopp komrne att bildas en stam av intresserade och erfarna veterinärer

och djurägare. Till en början vore det emellertid nödvändigt, att handliavandet

av de angivna uppgifterna centraliserades, då man därigenom kunde

erhålla största möjliga enhetlighet i bekämpandet. Det anförda uteslöte

icke möjligheten, att framdeles kunde finnas lämpligt att för vissa trakter

anförtro vissa uppgifter (huvudsakligen diagnostiskt arbete och förande av

register över anslutna besättningar) åt lokala laboratorier, närmast då hushållningssällskapens

veterinärbakteriologiska laboratorier. Flertalet av dessa

vore emellertid nyinrättade och hade tuberkulosdiagnostik som specialuppgift,

och de vore för närvarande så belastade med detta arbete, att någon utökning

av deras verksamhetsområde knappast nu kunde komma i fråga. Därför

torde ännu så länge kunna godkännas endast sådana hushållningssällskapens

laboratorier, på vilka redan abortdiagnostik bedreves, och tills vidare

endast för diagnostiskt arbete. Styrelserna ansåge emellertid möjligt, att utvecklingen

komme att gå därhän, att vid vissa andra av dessa laboratorier

avdelningar för bekämpande av smittsam kastning kunde komma att inrättas.

Vissa administrativa uppgifter borde emellertid även då åtminstone i huvudsak

förbehållas ledningen i huvudstaden.

När det gällde frågan om den organisation, som skulle uppbära nämnda

uppgifter, läge det nära till hands att tänka sig en viss fördelning av uppgifterna.

Alla administrativa avgöranden skulle kunna träffas inom medicinalstyrelsen,

medan de insända proven skulle undersökas å statens veterinärbakteriologiska

anstalt, där jämväl det vetenskapliga forskningsarbetet skulle

bedrivas. Emellertid syntes vägande skäl tala mot en sådan tudelning. Sålunda

ägde arbetsuppgifterna sådant samband med varandra, att ett särskiljande

framstode såsom olämpligt och onaturligt. Detta vore särskilt påfallande

beträffande den rådgivande verksamheten, som torde få tänkas

utövad av veterinära konsulenter. I varje händelse måste under de första åren,

då i vissa fall ingen större erfarenhet örn bekämpandet ännu förvärvats av

de veterinärer, som verkade ute i bygderna, det ofta ankomma på konsulenten

att sätta igång bekämpande inom en besättning. Av lätt insedda skäl bleve

det även tämligen undantagslöst konsulenten, som finge planlägga och utföra

sådan mera omfattande undersökning inom en ort, som förslaget i vissa fall

förutsatte. Konsulenternas uppgifter hänvisade dem sålunda närmast till

att bliva direkt underställda den administrativa ledningen i medicinalstyrelsen,

men å andra sidan vore det ur utbildningssynpunkt av synnerligen

stor betydelse, att de även finge följa undersökningsarbetet å laboratoriet.

Emellertid vore det även för den administrativa ledningen av vikt att hålla

kontakt med laboratoriet. De resultat, som ernåtts vid undersökningsarbetet,

bleve ofta av avgörande betydelse för ledningens beslut. Ett nära samarbete

vore också ägnat att befrämja en veterinärmedicinskt väl avvägd,

praktisk inställning hos den administrativa ledningen. Ä andra sidan holde

beaktas, att, även örn laboratoriearbetet på grund av sin vetenskapliga natur

måste lämnas en viss frihet, ett organiserat bekämpande med bidrag av

statsmedel likväl måste förutsätta en standardisering även inom laboratoriearbetet,

så alt bekämpandet icke komme ali grundas på annat än omsorgsfullt

utexperimenterade, allmänt erkända principer. Även ur denna synpunkt

vore alltså ett nära samarbete mellan den administrativa ledningen

och laboratoriet att förorda. För övrigt skulle en tudelning medföra, att

för både styrelsen oell anstalten erfordrades kortregister över besättningarna

samt bibliotek.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Rörande behovet av arbetskraft för den nya organisationen saint denna

arbetskrafts avlöning har i betänkandet upptagits följande. För den nya

avdelningen inom statens veterinärbakteriologiska anstalt har ansetts skola

finnas en föreståndare, vilken tillika skall vara föredragande inom medicinalstyrelsen

i ärenden rörande smittsam kastning. Till hans avgörande

skall även överlämnas ett flertal av de frågor, däri styrelsen enligt förslaget

hade att fatta beslut. Avdelningsföreståndaren bör enligt förslaget med

hänsyn till sin ställning inom medicinalstyrelsen benämnas byrådirektör

och uppföras å dess stat i lönegrad B 28. övrig personal har ansetts böra

uppföras å anstaltens stat.

Byrådirektören har icke ansetts kunna betungas med att personligen utföra

något av det rent diagnostiska arbetet. Vid hans sida bör därför enligt

vad som förordats ställas en laborator i lönegraden B 26.

För utförande av den i det föregående omnämnda rådgivande verksamheten

och övriga arbetsuppgifter, som sammanhänga därmed, har ansetts

erforderligt med två konsulenter. Med hänsyn till den utbildning, som är

nödvändig för dessa befattningar, hava de i förslaget satts i lönegraden B 26.

Vidare lia i betänkandet upptagits två assistenter, vilka icke ansetts böra

bliva ordinarie utan i stället få åtnjuta arvode, en med 6,500 kronor och en

med 4,500 kronor. Dessa tjänster äro enligt vad som anförts i betänkandet

avsedda att utgöra passagetjänster, varigenom de även beräknas komma att

underlätta rekryteringen av de veterinärer, som ute i landet skola ägna sig

åt sjukdomens bekämpande.

Behovet av arbetskrafter för skrivarbete, däri inbegripet registerföring,

enklare laboratoriearbete och dylikt, har beräknats i förhållande till antalet

undersökningar. Beträffande blodprovsundersökningar har behovet av

tekniska biträden uppskattats till ett biträde för varje 10,000-tal undersökningar

och behovet av skrivbiträden till ett för varje 25,000-tal undersökningar.

I fråga om bakteriologiska undersökningar av annat insänt undersökningsmaterial

än blodprov har uppgivits att ett biträde kan vara behjälpligt

vid 1,500 undersökningar om året. Av sistnämnda undersökningar utföras

enligt uppgift i betänkandet för närvarande 600 om året, men man

har ansett, att antalet framdeles kommer att stiga till 1,500. Blodprovsundersökningarna

uppgå enligt vad som upplysts i betänkandet för närvarande

till nära 40,000 örn aret. Det har beräknats, att till en början årligen

100,000 undersökningar skola komma att verkställas, framdeles möjligen

ända till 300,000.

Med ledning härav har i betänkandet uttalats, att från början 11 tekniska

biträden erfordrades. Härav borde ett biträde placeras i lönegraden B 11.

ett i lönegraden B 7, och fyra i lönegraden B 4. De övriga borde bliva extra

ordinarie med placering, ett biträde i åttonde lönegraden och fyra i sjätte

lönegraden. För skrivarbete, däri inbegripet registerföring, beräknades ett

ordinarie kanslibiträde med placering i lönegraden B 7 samt tre kontor sbiträden,

varav två ordinarie i lönegraden B 4 och ett extra ordinarie i fjärde

lönegraden.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

27

Vidare vore nödvändigt att anställa två vaktmästare, av vilka dock endast

en borde vara ordinarie med placering i lönegraden B 5, och den andre extra

ordinarie med placering i sjunde lönegraden.

Slutligen erfordrades två städerskor. Av dessa borde en vara extra ordinarie

i fjärde lönegraden, och en erhålla årlig ersättning av 1,800 kronor.

Rörande lokalbehovet för den nya avdelningen har i betänkandet anförts,

att för närvarande utrymme icke kunde beredas avdelningen inom veterinärbakteriologiska

anstaltens lokaler. När anstaltens planerade nybyggnad färdigställts,

torde emellertid avdelningen kunna förflyttas dit. Under den tid,

lokal måste förhyras, kunde några experiment med större försöksdjur icke

anställas

Kostnadsberäkning.

I betänkandet lia verkställts beräkningar över de kostnader, som den föreslagna

verksamheten skulle komma att draga. Enligt dessa beräkningar skulle

administrationskostnaderna första året verksamheten bedrives uppgå till

172,000 kronor samt kostnaderna för undersökningar och därmed förenade

utgifter ävensom ersättning för nedslaktade djur till 87,000 kronor.

Administrationskostnaderna lia i betänkandet beräknats enligt följande

grunder.

För avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat erfordrades omkring 70,000

kronor; för arvoden och särskilda ersättningar omkring 13,000 kronor, för

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal omkring 20,000 kronor, varav

för grundavlöningar omkring 18,000 kronor; samt för särskilda förmåner

till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän omkring 6,000 kronor. I nu

nämnda hänseenden skulle alltså erfordras omkring 110,000 kronor.

För arbetets ledning vore det nödvändigt, att konsulenterna och i vissa fall

även byrådirektören (avdelningsföreståndaren) företoge resor dels för att bedöma

läget och förutsättningarna för arbetets igångsättande å viss ort, dels

för att vid arbetets början planlägga och organisera detta, dels ock för att i

fall av nyinfektion, där smittvägen ej vore uppenbar, på ort och ställe söka

utforska denna; detta senare vore av synnerligen stor vikt, då vidgad kunskap

örn smittvägarna vore en förutsättning för framgångsrikt bekämpande

av sjukdomen. För ändamålet beräknades 10,000 kronor om året.

Laboratoriets omkostnader finge beräknas ungefär sålunda:

för

bränsle, lyse och vatten............

...... 1,000

kronor

>

böcker, papper, telefon m. m, ......

...... 2,000

>

lokalhyra .........................

....... 10,000

tvätt m. m.......................

....... 1,000

>

inventarier och apparater ..........

...... 17,000

’ 1

I engångskost- nad, därefter

| 2,000 kr.

»

förbrukningsmaterialier.............

...... 10,000

»

»

inköp och underhåll av djur........

...... 2,500

»

försöksverksamhet .................

....... 1,500

)

diverse utgifter....................

....... 3,000

7>

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

För ändamålet borde således anslås första året 50,000 kronor, därefter

35,000 kronor.

Vid nu gjorda beräkningar hade hänsyn icke tagits till att anstalten redan

nu utövade funktioner, som komme att övertagas av den nya avdelningen.

En assistent delvis, fem tekniska biträden, en vaktmästare och en städerska

kunde överföras från anstalten, sådan den nu vore, till avdelningen. Härigenom

komme alltså anslagen till anstalten i övrigt att minskas med sammanlagt

omkring 18,000 kronor.

Örn sålunda de beräknade kostnaderna för administrationen, 110,000 kronor,

kunde minskas med 18,000 kronor, tillkomme å andra sidan, att i flertalet

fall insända blodprov skulle undersökas kostnadsfritt, varför den till

statsverket inflytande ersättningen härför, för närvarande omkring 20,000

kronor, till största delen komme att utebliva. — Till kostnaderna komme för

resor 10,000 kronor och för omkostnader 35,000 kronor (första året 50,000

kronor).

Enligt förslaget skulle undersökningar kunna utföras även å lokala laboratorier,

som medicinalstyrelsen godkänt. För att dessa undersökningar

skulle kunna utföras kostnadsfritt, erfordrades bidrag av statsmedel. Sådant

bidrag borde, efter medicinalstyrelsens beprövande, kunna utgå till laboratorium,

som styrelsen godkänt, efter 50 öre för varje blodprov, som undersöktes.

Storleken av det belopp, som härför erfordrades, läte sig för närvarande

icke beräkna.

I fråga om de kostnader som föranledas av bestämmelserna örn statsbidrag

till den föreslagna verksamheten i den mån dessa icke redan upptagits under

administrationskostnaderna har i betänkandet anförts:

När det gällde att beräkna övriga kostnader, borde endast kostnaderna på

grund av kungörelsen örn statsunderstöd tagas i beräkning. De utgifter, statsverket

kunde komma att få vidkännas i anledning av bekämpande enligt

epizootilagen, hade, då en omedelbar tillämpning härav icke vore ifrågasatt,

icke beräknats. En sådan beräkning bleve för övrigt beroende av de villkor,

som i praktiken komme att uppställas för tillämpning av epizootilagen.

De kostnader som föranleddes av bestämmelserna örn kostnadsfria undersökningar

å anstalten hade tydligen redan beräknats genom upptagande av

kostnaderna för den nya avdelningen.

Att beräkna övriga kostnader ställde sig synnerligen svårt. Även om en

viss översikt av sjukdomens utbredning numera vunnits, vore det dock omöjligt

att förutse, vilken anslutning som kunde förväntas till bekämpandet. Vad

i det följande anfördes, finge därför endast uppfattas såsom en försöksberäkning,

som styrelserna icke velat undandraga sig men örn vars tillförlitlighet

de icke kunde känna sig helt övertygade.

Styrelserna antoge, att under de första åren anslutningen icke bleve så livlig.

Måhända kunde man vid beräkningen utgå från att 10,000 besättningar

deltoge i bekämpandet, att varje år 150 djur komme i fråga till nedslaktning

enligt den verksamhet, som bedreves inom områden, där sjukdomen vore

spridd, att en femtedel av dessa djur måste märkas vid särskild förrättning,

att undersökning jämlikt medicinalstyrelsens förordnande inom område, där

sjukdomen vore sällsynt anställdes i 150 fall årligen, varje gång av i medeltal

100 djur, och att därvid omkring 250 djur bleve nedslaktade.

Statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från de

fem första djuren (en krona för varje djur) komme då att uppgå lill sammanlagt

ungefär 50.000 kronor örn året.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

29

Ersättningen av statsmedel för nedslaktning av djur, som tillhörde ansluten

besättning inom område där sjukdomen vore spridd, skulle, efter 75 kronor

för varje djur, komma att uppgå till något över 11,000 kronor. För den

särskilda förrättningen för märkning av de djur, som skulle slaktas, beräknades

kostnaden enligt följande grunder: med ett antaget medelavstånd för

veterinärens resa fram och tillbaka av 4 mil skulle reseersättningen vid begagnande

av egen automobil efter 3 kronor för mil utgöra 12 kronor och

arvode enligt 13 § i veterinärtaxan 8 kronor, varemot något dagtraktamente

i regel icke komme att utgå; kostnaderna för sådana förrättningar skulle sålunda

utgöra 600 kronor.

I fråga om undersökningar, varom medicinalstyrelsen förordnat inom område

där sjukdomen är sällsynt, beräknades medelavståndet för veterinärens

resa fram och tillbaka vara 6 mil. Reseersättningen utgjorde då, efter 3 kronor

för varje mil vid begagnande av egen automobil, 18 kronor. Med tillägg

av dagtraktamente, 10 kronor, och arvode, 8 kronor, skulle sålunda för varje

förrättning kunna beräknas i medeltal minst 36 kronor, men högre belopp,

därest förrättningen toge mera än en dag eller utfördes i flera än en besättning.

Kostnaderna för dylika undersökningar skulle sålunda uppgå till sammanlagt

lägst 5,400 kronor.

För nedslaktning av djur inom område, där sjukdomen vore sällsynt beräknades

den årliga ersättningen av statsmedel, efter 75 kronor för varje

djur, komma att uppgå till närmare 20,000 kronor.

Såsom en sammanfattning av sina kostnadsberäkningar ha lantbruksstyrelsen

och medicinalstyrelsen anfört.

Styrelserna hade med tillämpning av förut angivna beräkningsgrunder

antagit, att under de första åren av bekämpandet statsverkets utgifter för

detta ändamål komme att utgöra omkring 224,000 kronor årligen, vartill

under första året komme ytterligare 15,000 kronor för anskaffning av inventarier

och apparater till veterinärbakteriologiska anstalten. Såsom

nämnts komme enligt förslaget anstaltens inkomster att minskas med omkring

20,000 kronor, varför förslaget innebure en kostnadsökning för statsverket

av omkring 244,000 kronor (259,000). Man gjorde emellertid klokt

i att utgå ifrån, att kostnaderna icke komme att stanna vid detta belopp utan

sannolikt överstiga detsamma. Huruvida beloppet 300,000 kronor kunde

tänkas täcka utgifterna undandroge sig emellertid bedömande.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena har understrukits vikten av att åtgärder

vidtagas från statsmakternas sida i syfte att bekämpa den smittsamma

kastningen. Det framlagda förslaget har jämväl i sina grundprinciper

vunnit så gott som allmän anslutning. Sålunda hava samtliga hörda

myndigheter och korporationer med undantag av länsveterinären i Kalmar

län biträtt den uppfattningen att bekämpandet av sjukdomen borde grundas

på frivillig anslutning från djurägarnas sida. De anmärkningar, som

riktats mot förslaget, hava huvudsakligen gällt omfattningen av de statliga

bidragen till bekämpandet. Sålunda hava högre statsbidrag förordats av

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

ett stort antal länsstyrelser och förvaltningsutskott lios hushållningssällskapen

saint länsveterinärer ävensom av lantbruksakademien, Sveriges lantbrukssällskap,

veterinärhögskolan och dess lärarråd samt Avelsföreningens för

svensk röd och vit boskap förvaltningsutskott. 1 ett flertal yttranden har

betonats angelägenheten av att i samband med genomförande av det nu

ifrågavarande förslaget även handeln med livdjur underkastas reglering. I

vissa yttranden har framhållits, att upplysningsverksamheten icke i förslaget

i tillräckligt hög grad tillgodosetts. Den tilltänkta organisationen av ledningen

för verksamheten har även i några yttranden underkastats kritik. En

decentralisering av undersökningarna från statens veterinärbakteriologiska anstalt

till veterinärbakteriologiska laboratorier ute i landet har sålunda från

vissa håll förordats. Den föreslagna organisationen av avdelningen för bekämpande

av sjukdomen inom veterinärbakteriologiska anstalten har i vissa

yttranden ansetts mindre lämplig. Härjämte hava en del detaljanmärkningar

framställts mot de föreslagna bestämmelserna.

Ur yttrandena må här i övrigt återgivas följande.

Länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala

och Örebro län samt veterinärhögskolans styrelse och dess lärarkollegium

hava förordat, att alla kostnader för blodprovstagningen skulle gäldas av

statsmedel, veterinärhögskolan och dess lärarkollegium dock endast under

förutsättning att medicinalstyrelsen i varje särskilt fall lämnat sitt medgivande

till blodprovstagningen. Förvaltningsutskotten hos norra hushållningssällskapet

i Kalmar län och norra hushållningssällskapet i Älvsborgs

län hava uttalat, att åtminstone en del av veterinärernas resekostnader för

blodprovstagning borde betalas av staten. Länsstyrelsen i Gotlands län och

detta läns samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hava ifrågasatt, örn icke den första blodprovsundersökningen kunde

helt gäldas av statsmedel. Länsveterinären i Västerbottens län har föreslagit,

att ersättningarna till veterinärer för blodprovstagning borde gottgöras

av staten under det att djurägarna borde bära kostnaderna för undersökningarna

å laboratoriet. Lantbruksakademien har ifrågasatt örn ej ersättningen

för själva blodprovstagningen utan inskränkning borde gäldas av statsmedel.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Skaraborgs län

hava hemställt, att icke blott blodprovstagningen av de fem första djuren i

en besättning skulle gäldas av staten utan även veterinärens ersättning för

resekostnader. Länsveterinären i Skaraborgs län har förordat, att, därest

kastning förekomme inom besättning, som icke förut veterligen varit smittad

av ifrågavarande sjukdom, undersökning av blodprov och fosterhinnor

finge ske kostnadsfritt. Visade sig därvid att sjukdomen förekom borde enligt

länsveterinärens mening hela besättningen få undersökas med hjälp av

statsmedel i den utsträckning som förordats i förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge

län och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i detta län samt i

Östergötlands och Kopparbergs län och länsveterinären i Östergötlands lån

hava ansett, att den föreslagna ersättningen för nedslaktade djur vore för

låg då fråga vore örn värdefullare avelsdjur. Länsveterinären har före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

31

slagit, att ersättningen för djur under 2 år måtte sättas till 100 kronor och

tor djur över nämnda ålder till 150 kronor. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Hallanäs län hava ansett, att ersättning till

djurägare för nedslaktat djur borde utgå med visst pris, förslagsvis 40 öre

för kilogram slaktad vikt. I andra yttranden hava framhållits vissa allmänna

krav på större statsbidrag till sjukdomens bekämpande. Dylika krav

hava sålunda framförts av länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs län,

länsveterinären i Värmlands län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västmanlands län samt Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

allmänna lantbrukssällskap. Hushållningsällkapets förvaltningsutskott

i Kopparbergs län och länsveterinären i Blekinge län hava ifrågasatt, huruvida

icke, på sätt som skett ifråga örn bekämpandet av kreaturstuberkulosen,

bestämmelser borde meddelas örn pristillägg för mjölk från besättningar,

inom vilka den smittsamma kastningen bekämpades enligt det föreliggande

förslaget.

I vissa yttranden har anmärkts mot den i förslaget upptagna föreskriften

om återbetalning under vissa förhållanden av erhållna statsbidrag. Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Malmöhus län har funnit bestämmelserna

tillkrånglade och för staten ekonomiskt betydelselösa. Utskottet har

därför ansett dessa böra utgå ur förslaget. Svenska länsveterinär föreningen

har förordat, att dessa bestämmelser finge utgå, enär de torde inverka

hinderligt för önskvärd anslutning till bekämpandet av sjukdomen. Liknande

yrkanden hava även gjorts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kristianstads län. I vissa yttranden har framställts

yrkande örn att bestämmelserna rörande ersättningsskyldigheten för en

djurägare, som vid ett samfällt bekämpande av sjukdomen undandrager sig

vissa skyldigheter, måtte skärpas. Sådant yrkande har framförts av länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län och lantbruksakademien

hava förordat, att för dylikt fall djurägare, som utan giltig anledning

åsidosatte sina förpliktelser, skulle ersätta samtliga övriga inom området

i bekämpandet deltagande djurägare deras utgifter för verksamheten.

Lantbruksakademien har i sitt yttrande härom anfört.

Ett tillbakaträdande av enskild deltagare skulle enligt förslaget kunna äga

rum utan annan påföljd än en viss återbetalningsskyldighet till statsverket,

en återbetalningsskyldighet, som icke kunde komma att verka synnerligen

avskräckande. Till den omständigheten, att de vida större belopp övriga

deltagare fått vidkännas för veterinärens resor, för isoleringsåtgärder o. s. v.,

för dem bleve bortkastade, toge förslaget icke någon hänsyn. Det vore näppeligen

riktigt att staten genom löfte örn bidrag lockade ett antal ägare av besättningar

att deltaga i bekämpandet och nedlägga arbete och kostnader på

detsamma men sedan lämnade dessa andra i sticket gent emot en deltagare,

som utan giltig anledning droge sig tillbaka. Möjligen hade styrelserna tänkt

sig, att deltagarna själva kunde skydda sig mot en sådan eventualitet genom

något slags ömsesidigt garantiavtal. Det bleve emellertid mången gång svårt

att få ett sådant till stånd vid sidan av de förbindelser förslaget omtalade.

Akademien ville därför ifrågasätta, örn det icke skulle vara välbetänkt att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

i själva kungörelsen införa ett stadgande av innebörd, att den av djurägaren

utfärdade förbindelsen skulle innefatta även ett åtagande från utfärdarens

sida att, om han droge sig ifrån saken utan anledning, som med hänsyn till

omständigheterna kunde anses fullgiltig, ersätta övriga deltagare alla de utgifter,

de dittills haft för saken och som genom hans tillbakaträdande bleve

onyttiga.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvalt ning sitt skott i Uppsala

län hava ansett att frågan, huruvida djurägare som anslutit sig till ett gemensamt

bekämpande av sjukdomen skulle äga frånträda detta, icke skulle,

såsom föreslagits, kunna avgöras av ett majoritetsbeslut från djurägarnas

sida utan borde prövas av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i detta län och Jönköpings lån hava förordat, att bestämmelser upptoges

därom, att djurägare skall vara skyldig att till veterinär anmäla inträffade

kastningsfall inom kreatursbesättningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala lån har sålunda med

instämmande av länsstyrelsen i länet anfört:

Enligt erfarenheten från Danmark syntes det ovisst, örn en lagstadgad

anmälningsplikt i verkligheten komme att efterlevas. Dock borde märkas,

att den fruktan för upptäckt av sjukdomen, som skulle framför allt utgöra

hinder för anmälningsplikten, väl i första rummet komme att bero på vilka

åtgärder upptäckten föranledde. I avseende på inverkan av anmälningen på

besättningens marknadsvärde vore anmälningens effekt icke så lätt att beräkna.

Men om upptäckten huvudsakligen skulle ha till följd att kreatursägaren

på statens bekostnad erhölle hjälp med bekämpandet av sjukdomen,

borde ju fruktan för upptäckt icke vara så stark. Därtill komme att det

vore lättare att organisera den frivilliga kampen mot sjukdomen, om vederbörande

veterinär i största möjliga utsträckning toge kännedom om de besättningar,

där sjukdomen uppträtt. Det syntes därför förvaltningsutskottet

önskvärt, att frågan om anmälningsplikt såsom komplement till det frivilliga

bekämpandet toges upp till förnyat övervägande i samband med att statshjälpen

gåves kraftigare innebörd och klarare uttryck på sätt nyss föreslagits.

I några yttranden har ifrågasatts,om ej tvångsnedslaktning under vissa förhållanden

borde kunna äga rum. Lantbruksakademien har härom anfört.

Akademien vöre ense med styrelserna däri att man så långt som möjligt

borde bygga på frivillighetens grund. Man borde emellertid ej gå allt för

långt i detta hänseende. Akademien ville ifrågasätta om ej förslaget gjorde

detta åtminstone i fråga örn ett fall, nämligen det, då inom område, där sjukdomen

vöre sällsynt utsikt funnes att genom nedslaktning av ett mindre antal

djur befria en hel trakt från sjukdomen. Så stora värden kunde i ett sådant

fall stå på spel, att en tvångsnedslaktning vöre det enda riktiga. Naturligtvis

måste mycket starka skäl finnas för antagandet, att åtgärden skulle

leda till åsyftat resultat, men om i ett särskilt fall sådana skäl skulle föreligga,

syntes man ej böra tveka att tillgripa densamma. Vidhölles nyssnämnda

förutsättning, bleve det endast i undantagsfall som nedslaktning kunde ifrågakomma,

och då borde kostnaden för statsverket ej bliva avskräckande stor,

ej ens om ersättningen till djurägaren skulle sättas högre än den som enligt

förslaget skulle bliva regel vid fall av frivillig nedslaktning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 226.

33

I vissa yttranden har anmärkts att de förordade bestämmelserna rörande

vad djurägaren skall iakttaga vid bekämpandet vore alltför vaga. Uttalanden

i denna riktning hava gjorts av länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Uppsala län samt länsveterinären i Östergötlands

län. Länsveterinären har vidare förordat, att märkning av djur, som

reagerat positivt vid blodprovsundersökning, borde ske. Länsveterinären har

anfört härom.

I förslaget syntes icke vara tillräckligt beaktat, att det statsunderstödda bekämpandet

av sjukdomen i en besättning kunde, genom försäljning av smittade

djur, leda till ytterligare spridning av sjukdomen. Visserligen angåves,

att det skulle åligga djurägare, som medgivits förmånen av fria blodundersökningar,

att vid försäljning iakttaga nödig försiktighet, så att icke sjukdomen

spredes till besättning, som vore fri från sjukdomen. Detta torde endast

innebära, att djurägaren skulle vara skyldig att vid utbjudande till försäljning

meddela, att djuren vore smittade av kastning. Bestämmelsen kunde

icke vara tillfyllest, ty även om djurägaren gåve ett sådant meddelande, kunde

han icke kontrollera, var djuren till slut hamnade. För undvikande av

smitta genom försålda reagerande djur vöre det nödvändigt, att de smittade

djuren varaktigt märktes, exempelvis genom ett klipp av viss form i öronen.

Ett dylikt märke skulle snart bli allmänt bekant, och allmänheten hade möjlighet

att taga sig i akt.

I ett flertal yttranden har anmärkts mot den i förslaget upptagna föreskriften

att, därest kastningsfall inträffar inom friförklarad besättning, nötkreatur

icke få till fullgörande av köp utföras ur besättningen. Det har ansetts,

att bestämmelsen kunde givas det innehåll, att utförandet av kreatur ur

sådan besättning endast får ske till slakt.

Länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt länsveterinären

i Blekinge län hava ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt, att epizootilagen

borde vinna tillämpning även inom mindre områden, där sjukdomen

vore sällsynt.

Rörande organisationen för bekämpandet av sjukdomen har lantbruksakademien

uttalat sina tvivelsmål om dess tillräcklighet, särskilt gällde detta

arbetet inom orterna. Det kunde enligt akademiens mening ifrågasättas örn

verkligen de föreslagna två konsulenterna skulle kunna medhinna den rådgivande

verksamhet för vilken de vare avsedda. För akademien syntes det

som örn man borde söka indraga jämväl länsveterinärerna i detta arbete även

om därför skulle erfordras, att man beredde dem någon särskild gottgörelse

för deras deltagande. Liknande uttalande har gjorts av veterinärhögskolans

lärarkollegium, i vilket yttrande skolans styrelse instämt. Länsveterinären

i Kopparbergs län bär ställt sig tveksam, huruvida överhuvud taget tillräckliga

veterinära arbetskrafter funnes tillgängliga ute i landet för förslagets genomförande.

I fråga örn den centrala organisationen av bekämpandet har majoriteten

inom veterinärhögskolans lärarkollegium, i vars yttrande Svenska veterinärläkareföreningen

instämt, förordat, att ett centrallaboratorium upprättades

för undersökningar rörande sjukdomen och att detta bleve en avdelning av sta
liihang

litt riksdagens protokoll 19.18. 1 sand. S’r 226. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 226-

tens veterinärbakteriologiska anstalt. Laboratoriets föreståndare borde följaktligen

icke samtidigt innehava ledande befattning inom den medicinalstyrelsen

tillhörande administrativa byrån för frågor angående smittsam kastning.

Inom lärarkollegiet har skiljaktig mening i förevarande hänseende anförts

av professorn N. Lagerlöf, som ansett att den i betänkandet föreslagna organisationen

vore att föredraga. Till stöd för sin åsikt har Lagerlöf anfört

bland annat.

Kollegiets uttalande innebure ett direkt avstyrkande av den av styrelserna

förordade anordningen, där en ledare eller föreståndare stöde ansvarig för

hela sjukdomsbekämpandet. Kollegiet föresloge i stället, att detta ansvar

uppdelades på tvenne instanser, dels laboratoriet, som på insända prov diagnostiserade

sjukdomens förekomst, och dels på en byrå inom medicinalstyrelsen,

som med stöd av laboratoriets diagnoser skulle praktiskt leda bekämpandet

av sjukdomen ute i landet. Den av kollegiet föreslagna organisationen

vore naturligtvis tänkbar, men syntes vida underlägsen den av styrelserna

föreslagna.

Man borde med den av styrelserna föreslagna organisationen, enligt vilken

man automatiskt skulle ernå ett intimt samarbete mellan laboratoriearbetet

och fältarbetet, Lava utsikter att nå tillförlitligare och bättre resultat, både

när det gällde det praktiska sjukdomsbekämpandet, det vetenskapliga utforskandet

av sjukdomen och utbildningen av blivande specialister på området

än med den av kollegiet föreslagna organisationen.

Vad det praktiska sjukdomsbekämpandet anginge, borde

påpekas, att ledningen för arbetet för dettas lyckliga genomförande vore absolut

beroende av de å laboratoriet satta diagnosernas tillförlitlighet. Ledaren

för kastningsbekämpandet skulle icke få tid och tillfälle att deltaga i det

löpande diagnostiska arbetet på laboratoriet, vilket skulle skötas av den

under honom ställda laboratorn. I och med alt föreståndaren även vore

chef för laboratoriet skulle han emellertid få möjlighet att välja goda medarbetare

och i händelse det skulle behövas, kontrollera att god ordning och

reda rådde på laboratoriet. Man finge härvid betänka, att ledaren för arbetet

hade ansvaret för det lyckliga genomförandet av detsamma, och ingen

kunde ha större intresse än han av att hela organisationen och därmed även

laboratoriet fungerade på bästa sätt.

Vad det vetenskapliga utforskandet av sjukdomen

anginge kunde ett blott bearbetande av inkommande material från vetenskaplig

synpunkt knappast vara tillfyllest. Andra för det praktiska sjukdomsbekämpandet

vitala frågor vore att smittovägar och bakslag bleve föremål

för vetenskapliga undersökningar, och sådana undersökningar hade säkerligen

utsikt att ge de bästa resultat, om de utfördes av laboratorieveterinärerna

i intimt samarbete med de veterinärer, som hade praktisk erfarenhet

av sjukdomsbekämpandet ute i besättningarna. Att sådant samarbete

vore lättare att åstadkomma inom en institution än mellan tvenne fristående

avdelningar läge i öppen dag.

Visserligen skulle laboratoriet, örn det hade tillgångar till en mycket stor

försöksgård, självständigt kunna där utföra vissa sådana vetenskapliga undersökningar.

Då emellertid av ekonomiska skäl en dylik försöksgård icke

upptagits i styrelsernas förslag, syntes det ännu viktigare, att organisationen

gjordes sådan, att man från början hade ett intimt samarbete mellan laboratoriet

och fältarbetet.

Av det anförda framginge att även örn vissa formella invändningar skulle

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

35

kunna göras mot styrelsernas förslag till organisation, detsamma dock medförde

högst betydande fördelar. Därtill komme, att styrelsernas förslag med

en avdelning för bekämpandet utan tvekan bleve billigare än kollegiets förslag

med tvenne skilda avdelningar. Det syntes i varje fall ur alla synpunkter

klokast, att när arbetet mot den smittsamma kastningen skulle påbörjas,

söka åstadkomma en organisation, som bade utsikter att fungera effektivt

och friktionsfritt.

Till utlåtandena av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

torde jag få återkomma vid redogörelsen för avlönings- och omkostnadsstaterna

för statens veterinärbakteriologiska anstalt. I förevarande sammanhang

torde dock böra nämnas, att statskontoret i sitt utlåtande erinrat

om, att styrelserna förutsatt, att kungörelsen den 28 maj 1937 angående statsbidrag

till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård icke

skulle vara tillämplig, när enligt förslaget bidrag till eller ersättning för besök

av veterinär utginge. Statskontoret, som biträdde styrelsernas uppfattning

på denna punkt, ville för sin del förorda, att till klargörande härav ett

uttryckligt stadgande av denna innebörd bleve intaget i författningstexten.

Den smittsamma kastningen har enligt vad utredningen giver vid hanåenDepartemenisfått

en avsevärd utbredning inom stora delar av landet. I vissa trakter, som stenrör

närvarande äro i mindre grad hemsökta av sjukdomen, lärer densamma

mer och mer breda ut sig. De förluster, som genom sjukdomen årligen tillskyndas

lantbruket, torde vara betydande. I ett stort antal yttranden har

betonats nödvändigheten av att åtgärder i syfte att bistå djurägarna i kampen

mot denna kreaturssjukdom vidtagas. I likhet med vad i betänkandet förordats

och i yttrandena tillstyrkts anser jag, att de åtgärder som i första hand

torde komma i fråga böra vara, att staten biträder med organiserandet av ett

av djurägarna frivilligt bedrivet bekämpande av sjukdomen och lämnar detta

bekämpande ett ekonomiskt stöd. Att i någon större omfattning tillgripa

tvångsåtgärder är, såsom också så gott som enhälligt framhållits, icke tillrådligt.

Med hänsyn till att mera ingående erfarenhet saknas huru bekämpandet

bör bedrivas och då djurägarna i stor omfattning för närvarande torde vara

engagerade i kampen mot kreaturstuberkulosen, torde det nu ifrågasatta bekämpandet

av den smittsamma kastningen till en början i allmänhet icke

böra bedrivas i större omfattning. Inom områden, där sjukdomen mera sällsynt

förekommer, torde emellertid en mera omfattande kamp mot sjukdomen

kunna övervägas i enlighet med vad som förordas i betänkandet. Vad

åter angår sådana områden, där sjukdomen förekommer synnerligen sällsynt

eller också icke alls, lärer kunna ifrågakomma alt bekämpa sjukdomen efter

de i epizootilagen uppdragna linjerna med tvångsingripande från statsmakternas

sida.

Då bekämpandet av sjukdomen bygger på frivillig anslutning från djurägarens

sida, bör det såsom regel ankomma på denne att göra framställning örn

statens stöd för åtgärder med avseende på hans besättning. Innan dylikt stöd

lämnas bör emellertid prövas, huruvida förutsättningar finnas att med framgång

upptaga kampen mot sjukdomen inom besättningen. Såsom i be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

tänkandet föreslagits bör det ankomma på medicinalstyrelsen att verkställa

denna prövning. För att staten skall äga någon garanti att det bistånd som

lämnas icke missbrukas bör uppenbarligen krävas, att djurägaren förbinder

sig att följa de föreskrifter rörande sjukdomens bekämpande, som kunna

finnas erforderliga. I betänkandet lia lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen

framlagt huvuddragen av de föreskrifter som i sådant hänseende

för närvarande böra ifrågakomma. Vad sålunda föreslagits torde i stort

sett vara ändamålsenligt. Såsom styrelserna förordat torde det vara lämpligast,

att fastställandet av dessa föreskrifter ankommer på medicinalstyrelsen.

Bestämmelserna äro huvudsakligen av veterinärmedicinsk beskaffenhet

och kunna esomoftast bliva i behov av ändringar och tillägg i den mån

nya rön och erfarenheter framkomma rörande sjukdomens bekämpande.

Utöver iakttagandet av nämnda föreskrifter bör det emellertid även åligga

djurägaren att iakttaga nödig försiktighet, så att smitta icke sprides till besättning,

som är fri från sjukdomen.

Målet för bekämpandet är uppenbarligen att helt befria kreatursbesättningar

från sjukdomen eller ock bibehålla dem fria från densamma. Att ett sådant

resultat uppnåtts bör på något sätt utmärkas utåt. Härigenom möjliggöres för

djurägarna att ekonomiskt utnyttja denna besättningarnas högre standard. På

sätt i förslaget upptagits torde därför vara lämpligt, att djurägare, vars besättning

är fri från sjukdomen, under vissa villkor kan erhålla en auktoritativ förklaring

härom. Dylik förklaring bör meddelas av medicinalstyrelsen. Förklaringen

bör dock endast meddelas, därest verkligt betryggande garaniier föreligga

att sjukdomen icke förekommer inom besättningen. De krav som i sådant

hänseende föreslagits i betänkandet torde vara tillfyllest. Det bör sålunda

i första hand fordras, att djurägaren följer de för sjukdomens bekämpande

meddelade föreskrifterna. Vidare torde böra fordras, att minst ett år förflutit

efter det sista fallet av smittsam kastning inom besättningen och att under året

närmast friförklaringen med en mellantid av sex månader tagits två blodprov

av varje djur inom besättningen över ett års ålder samt att varje blodprov

visat negativt resultat. Den en gång meddelade friförklaringen torde böra gälla

tills den återkallas av medicinalstyrelsen. Mot de av styrelserna i betänkandet

angivna omständigheterna, vilka skola föranleda återkallelse av friförklaring,

finnes från min sida intet att erinra. Den i förslaget förordade bestämmelsen

att — därest kastningsfall inträffar inom en friförklarad besättning

— nötkreatur icke må utföras ur besättningen till fullgörande av köp finner

jag i likhet med vad i ett flertal yttranden uttalats icke helt tillfredsställande.

För att på ett mera effektivt sätt förhindra spridande av smitta genom

utförande av djur ur besättningen torde böra gälla, att varje sådant utförande

för annat ändamål än till omedelbar nedslaktning skall vara förbjudet.

De former styrelserna i betänkandet föreslagit för statens bistånd vid bekämpandet

finner jag lämpliga. Statsunderstöd bör sålunda lämnas djurägarna

dels i form av i viss omfattning kostnadsfria undersökningar rörande

sjukdomens förekomst inom besättningen och dels i form av bidrag vid nedslaktning

av djur för sjukdomens utrotande. I vissa yttranden har ifråga
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

37

satts att genom premiering medelst pristillägg av mjölk från besättningar, som

deltaga i bekämpandet av den smittsamma kastningen, uppmuntra bekämpandet

av sjukdomen. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt bidraga att öka

intresset hos djurägarna för sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till den

karaktär av försök, som kännetecknar den föreslagna kampen mot sjukdomen

och som, enligt vad jag förut anfört, medför att kampen till en början

icke bör bedrivas i större omfattning, anser jag mig icke kunna förorda

införande av bestämmelser örn sådant pristillägg.

Vid bedömande av frågan rörande omfattningen av statens ekonomiska bistånd

till bekämpandet måste hänsyn tagas till å ena sidan den enskilde djurägarens

behov av att erhålla ett så stort bidrag som möjligt och å andra sidan

nödvändigheten att tillse, att staten icke i alltför hög grad betungas med utgifter,

vilka dock närmast böra bäras av den enskilde. De förslagsställande styrelserna

ha ansett, att staten bör bekosta de blodprovsundersökningar, varom

veterinär i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter förordnat, samt

därjämte gälda ersättningen till veterinären för tagande av blodproven i fråga

om de fem första djuren i varje besättning. Ersättning för nedslaktade djur

har föreslagits till femtio kronor för yngre djur och sjuttiofem kronor för

äldre djur. I ett stort antal yttranden har hävdats, att de sålunda föreslagna

statliga bidragen äro alltför knappt tillmätta. I vissa andra yttranden lia emellertid

de föreslagna bidragen ansetts skäliga. För min del kan jag icke tillstyrka

högre statsbidrag än som av styrelserna förordats. Det är synnerligen

svårt att nu överblicka vilken omfattning, som anslutningen till den

ifrågavarande verksamheten kommer att få, och följaktligen även vilka

krav, som komma att ställas på statskassan; jag erinrar i detta sammanhang

om de mycket betydande kostnader, som betingats av kampen mot

nötkreaturstuberkulosen. Till dess större klarhet härutinnan vunnits, torde

en viss försiktighet böra iakttagas. Det bör även framhållas, att, då djurägaren

har det största intresset av att sjukdomen bekämpas, den övervägande

delen av kostnaderna härför bör åvila honom. Den förordade bidragsformen

medför, att djurägare med mindre kreatursbesättningar, vilka bäst

behöva hjälp, erhålla en fördelaktigare ställning i fråga om understöd till

blodprovstagningen. I fråga örn de föreslagna ersättningsbeloppen för nedslaktade

djur är att märka, att dessa djur i regel icke torde betinga mindre

slaktvärde än djur, som nedslaktas på grund av öppen tuberkulos, varför

skäl torde saknas att bestämma bidragen till högre belopp än dem som

gälla vid nedslagning för bekämpande av kreaturstuberkulosen.

Den en gång medgivna förmånen av kostnadsfri undersökning bör på sätt

föreslagits i betänkandet förbli gällande intill dess densamma återkallas av

medicinalstyrelsen. Ett sådant återkallande bör uppenbarligen äga rum, då

förutsättningarna för bekämpandet icke längre äro för handen. Vidare bör,

såsom också föreslagits, återkallelse ske, då djurägaren icke ställer sig till efterrättelse

meddelade föreskrifter rörande sjukdomens bekämpande. Dessa

föreskrifter äro i första hand de, som medicinalstyrelsen utfärdat, men därjämte

bör djurägaren såsom förut nämnts iakttaga varsamhet till förbind
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

rande av att sjukdomen sprides till andra besättningar. Kontrollen över att

djurägaren fullgör sina åligganden torde böra utövas av den veterinär, som

anlitas vid bekämpandet av sjukdomen. Även om kontrollen icke skulle bli

fullt effektiv genom en dylik anordning, synes någon annan utväg knappast

stå till buds, därest icke kostnaderna för kontrollen skola stiga till alltför stora

belopp. Det bör åligga veterinären att underrätta medicinalstyrelsen, då han

finner att djurägaren eftersätter sina ifrågavarande skyldigheter.

Ett bekämpande av sjukdomen torde ofta icke kunna ske med utsikt till

framgång, därest det icke sker samtidigt inom ett flertal besättningar. I betänkandet

har detta förhållande jämväl beaktats och särskilda föreskrifter

lia föreslagits rörande gemensamma åtgärder inom flera besättningar. Vad

härutinnan föreslagits finner jag välbetänkt. Det bör alltså ankomma på medicinalstyrelsen

att vid avgörande av ansökan om statsbidrag från en djurägare

för bekämpandet överväga, huruvida inom trakten kan bildas ett naturligt

skyddsområde. Är så ej förhållandet, torde i många fall utsikterna

för ernående av ett verkligt resultat vara så små, att staten icke bör träda

emellan med bidrag av allmänna medel. Finner medicinalstyrelsen att ett

gemensamt bekämpande bör komma till stånd, bör förmånen av kostnadsfria

undersökningar ej medgivas med mindre samtliga djurägare, som

deltaga i det gemensamma bekämpandet, undertecknat förbindelsen att

ställa sig till efterrättelse de mot sjukdomen meddelade föreskrifterna. För

den händelse djurägare inom ett område sammansluta sig för sjukdomens

bekämpande, torde, som i förslaget förutsatts, särskilda föreskrifter få meddelas

i syfte att förhindra att någon av djurägarna genom åsidosättande av

sina skyldigheter äventyrar verksamheten i hela trakten och därigenom vållar

att de kostnader övriga djurägare nedlagt för ändamålet bliva onyttiga.

Här kunde såsom i vissa yttranden ifrågasatts övervägas, huruvida icke till

förhindrande av dylikt obehörigt förfaringssätt borde upptagas en mera

vittgående återbetalningsskyldighet för djurägare i dylika fall än den som

förordats i betänkandet. Emellertid lärer den nu ifrågasatta verksamheten

böra uppbäras av djurägarens frivilliga åtgöranden. I annat fall kan

befaras, att hos djurägarna uppstå betänkligheter mot att ansluta sig till

densamma. Jag håller därför före, att man icke lämpligen bör gå längre i

fråga om återbetalningsskyldigheten än i betänkandet förordats. Undandrager

sig en djurägare sina skyldigheter vid gemensamt bekämpande, bör

han alltså vara återbetalningsskyldig till statsverket för vad under de två

närmaste åren av statsmedel utgivits för åtgärderna inom den försumliges

egen kreatursbesättning. I de av djurägarna utfärdade förbindelserna bör

upptagas förbehåll rörande den nu föreslagna åtexbetalningsskyldigheten.

Kungl. Maj :t bör emellertid kunna efter skälighetsprövning befria djurägaren

från nämnda återbetalningsskyldighet eller nedsätta densamma. På sätt i

förslaget upptagits torde en majoritet av de i den gemensamma kampen mot

sjukdomen deltagande djurägarna böra äga rätt att uppsäga nyssnämnda

förbindelse och frånträda bekämpandet. Därest icke en sådan möjlighet

öppnas, torde djurägare icke i någon större utsträckning komma att ansluta

sig till ett gemensamt uppträdande mot sjukdomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 226-

39

De åtgärder som nu förordats äro avsedda att tillämpas inom områden, där

sjukdomen är mera utbredd. Såsom förut berörts finnas emellertid avsevärda

områden, där sjukdomen endast Ilar en ringa spridning. Med hänsyn

till de större möjligheter, som föreligga att snabbare utrota sjukdomen inom

dessa områden, torde där en mera intensiv verksamhet för sjukdomens bekämpande

böra bedrivas. För att få en sådan verksamhet till stånd torde

det dock vara nödvändigt, att staten inom dylika områden påtager sig en

något större bidragsskyldighet än beträffande förut avsedda områden. Denna

mera intensiva verksamhet bör, på sätt i betänkandet förordats, i första

hand taga sikte på ett snabbt uppspårande av förekommande smitthärdar.

Med hänsyn härtill torde det, såsom föreslagits, vara lämpligt, att inom

dessa områden djurägarna, oavsett örn de äro anslutna till det frivilliga bekämpandet

eller ej, erhålla rätt att kostnadsfritt få undersökning verkställd

av de inom besättningarna förekommande kastningsfallen. För detta ändamål

torde djurägarna böra äga insända djurens fosterhinnor för kostnadsfri

diagnostisering till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller godkänt

veterinärbakteriologiskt laboratorium. Likaledes bör veterinär, som

misstänker förekomsten av sjukdomen, få insända fosterhinnor och blodprov

till anstalten för undersökning på statens bekostnad. För att emellertid

på ett effektivt sätt få en säker kännedom om sjukdomens förekomst

inom ifrågavarande områden bör medicinalstyrelsen, i enlighet med vad som

också föreslagits, erhålla befogenhet att föranstalta om blodprovsundersökning

inom besättningar, som misstänkas vara infekterade av sjukdomen.

Djur, som därvid underkastas sådan undersökning, bör märkas för underlättande

av dess identifiering, därest nedslaktningsåtgärder inom besättningen

senare skulle ifrågakomma. För blodprovstagningen och märkningen

bör i främsta rummet eftersträvas att erhålla djurägarens frivilliga medverkan.

I sista hand torde dock, såsom i betänkandet föreslagits, möjlighet

böra öppnas att påkalla handräckning hos länsstyrelsen för åtgärdernas vidtagande.

Har sjukdomen konstaterats inom en besättning, kan ifrågasättas, huruvida

det icke vore lämpligt, att tvångsåtgärder vidtoges för sjukdomens utrotande

inom område varom nu är fråga. Emellertid anser jag i likhet med

styrelserna, att bestämmelser härom icke böra upptagas, utan medicinalstyrelsen

torde böra söka genom råd och anvisningar få djurägarna att bekämpa

sjukdomen eller förmå dem att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet.

Skulle sjukdomen kunna helt utrotas inom området i fråga genom

nedslaktning av ett mindre antal djur, torde på sätt föreslagits medicinalstyrelsen

böra söka förmå djurägarna att nedslakta djuren. Nedslaktningen

bör i enlighet med förslagets grundprincip ske frivilligt. För att uppmuntra

härtill torde medicinalstyrelsen böra äga möjlighet att lämna viss

gottgörelse för de nedslaktade djuren. För åtnjutande av dylik gottgörelse

bör djurägaren, förutom att nedslakta djuren, förbinda sig att vid inköp

av nya djur iakttaga viss försiktighet. Det minimum av varsamhet, som

bör fordras, torde, såsom föreslagits, vara, att djurägaren rådgör med veteri
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 226-

när rörande faran för smittspridning genom de för inköp avsedda djuren

eller ock avfordrar säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst

inom dennes kreatursbesättning. Med hänsyn till den karaktär av försök,

som kännetecknar den föreslagna verksamheten för sjukdomens bekämpande,

kan jag icke förorda att bestämmelser givas om påföljd för underlåten nedslagning

av i den enskildes rättigheter så ingripande natur som styrelserna

föreslagit. Det synes för övrigt mindre sannolikt att en djurägare, som förbundit

sig att verkställa nedslaktning, skulle kort tid därefter vilja rygga förbindelsen.

För den händelse djurägaren eftersätter sina åtaganden i fråga

om inköpen, bör han såsom föreslagits bliva återbetalningsskyldig för de beJopp

han uppburit såsom bidrag till nedslaktningen. De nu ifrågavarande

bidragen torde böra bestämmas till samma belopp, som förordats beträffande

förut omförmäld nedslaktning.

Såsom redan berörts finnas vissa områden, inom vilka sjukdomen är ytterst

sällsynt eller ock icke alls förekommande. Företrädesvis torde detta

gälla de nordligare länen. Men även inom län, där sjukdomen är mera allmänt

spridd, kunna finnas mindre, begränsade områden, som äro helt fria

från sjukdomen eller där den endast finnes inom enstaka besättningar. Inom

dylika områden torde, på sätt styrelserna framhållit, böra övervägas att tilllämpa

epizootilagens strängare bestämmelser. För att nämnda lag skall

vinna tillämpning i fråga örn smittsam kastning måste emellertid jämlikt 2 §

3 mom. i lagen Kungl. Maj :t därom förordna, varjämte kompletterande föreskrifter

böra utfärdas. Mot det av styrelserna framlagda förslaget till sådana

föreskrifter finnes i sak intet att erinra från min sida. Emellertid torde

tillsvidare med utfärdandet av nyssnämnda förordnande böra anstå, till dess

närmare kännedom vunnits örn sjukdomens spridning. Medicinalstyrelsen

torde böra inkomma med förslag rörande de områden, där epizootilagen bör

vinna tillämpning, varefter jag ånyo torde få underställa denna fråga Kungl.

Maj:ts skärskådande. Likaledes torde tillsvidare böra anstå med det av

styrelserna ifrågasatta införandet av bestämmelser rörande en spärrgräns

för införande av nötkreatur till vissa områden i syfte att förhindra spridning

av den smittsamma kastningen.

I ett flertal yttranden har uttalats, att det för vinnande av ett säkert resultat

av bekämpandet av sjukdomen är nödvändigt att jämväl handeln med kreatur

underkastas en särskild reglering. Styrelserna ha såsom förut berörts

framlagt ett förslag till bestämmelser i ämnet, vilket förslag emellertid mött

starka betänkligheter i ett flertal av de däröver avgivna yttrandena. Enligt

min mening är denna fråga ännu icke mogen för sin lösning utan torde tarva

ytterligare utredning och överväganden. Sambandet mellan detta spörsmål

och det nu ifrågavarande förslaget om bekämpande av den smittsamma kastningen

finner jag icke vara av den art, att icke sistnämnda förslag kan genomföras

självständigt.

I anslutning till vad av mig förut anförts har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag dels till kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smittsam

kastning hos nötkreatur och dels till kungörelse med föreskrifter vid tilllåmpning

av epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

kastning hos nötkreatur, vilka förslag torde såsom bilaga 1 och 2 få fogas till

statsrådsprotokollet.

Vad härefter beträffar statens utgifter för det föreslagna kastsjukebekämpandet

torde jag få behandla utgifterna för kastsjukelaboratoriet i samband

med anslagen till statens veterinärbakteriologiska anstalt.

I likhet med vad i betänkandet förutsatts håller jag före, att av övriga

utgifter för närvarande allenast de vilka grundas på den föreslagna kungörelsen

om statsunderstöd böra tagas i beräkning.

Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen ha antagit, att under de första

åren anslutningen till bekämpandet icke kommer att bliva sa stor. Med

utgångspunkt från att 10,000 besättningar deltaga däri samt att varje år

150 djur jämlikt 6 § i kungörelsen komma i fråga till nedslaktning, av vilka

en femtedel måste märkas vid särskild förrättning, ha styrelserna beräknat

statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från

de fem första djuren från varje besättning efter en krona för varje djur till

sammanlagt ungefär 50,000 kronor om året. Ersättningen av statsmedel för

nedslaktning har efter 75 kronor för varje djur beräknats till något över

11.000 kronor. Kostnaderna för den särskilda märkningsförrättningen ha

ämbetsverken på i det föregående angivna grunder beräknat till 600 kronor.

Mot de sålunda verkställda beräkningarna har jag intet annat att erinra

än att man synes kunna räkna med ett något mindre antal i bekämpandet

deltagande besättningar. Med en antagen årlig anslutning av 8,000 besättningar

i stället för av styrelsen föreslagna 10,000 samt med i övrigt oförändrade

grunder för kostnadernas beräkning skulle statens årliga utgifter i

denna del kunna antagas komma att uppgå till (40,000 + 9,000 + 600 =)

49,600 eller i avrundat tal 50,000 kronor.

Mot styrelsernas beräkning av kostnaderna av statsmedel för bekämpandet

i sådana trakter, där sjukdomen har allenast ringa utbredning, finnes i och

för sig intet att erinra. Dock synes det knappast antagligt, att under det

första året förordnanden jämlikt 8 § skola kunna utfärdas i av styrelserna

antagen omfattning. De av styrelserna till (5,400 + 20,000 =) 25,400 kronor

beräknade kostnaderna torde därför kunna nedsättas till förslagsvis

20.000 kronor.

Styrelserna ha framhållit, att enligt deras förslag blodprovs- och andra

undersökningar skulle kunna utföras även å lokala laboratorier, som medicinalstyrelsen

godkänt, samt att för att dessa undersökningar skulle kunna

utföras kostnadsfritt bidrag av statsmedel erfordrades. Styrelserna, som

funne sådant bidrag böra utgå med 50 öre för varje undersökt blodprov,

hade emellertid icke kunnat beräkna storleken av det härför erforderliga beloppet.

Jag finner det visserligen ändamålsenligt att lokala laboratorier, som anskaffa

erforderlig utrustning, anlitas vid sjukdomens bekämpande. Härigenom

komma, bland annat, kostnaderna för den centrala anstalten att

minskas. De lokala laboratorierna torde emellertid ännu någon tid vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

helt upptagna med de uppgifter, som föranledas av kampen mot kreaturstuberkulosen.

Anslag för statsbidrag till lokalt utförda undersökningar torde

alltså för närvarande icke vara erforderligt.

Då, såsom styrelserna anfört, de utgifter av statsmedel, som föranledas

av de föreslagna bestämmelserna örn kostnadsfria undersökningar å statens

veterinärbakteriologiska anstalt, ingå i omkostnaderna för det föreslagna

kastsjukelaboratoriet, till vilka jag torde få återkomma längre fram, skulle

för de i förevarande sammanhang avsedda åtgärderna mot smittsam kastning

hos nötkreaturen för budgetåret 1938/1939 alltså erfordras en medelsanvisning

av (50,000 + 20,000 =) 70,000 kronor.

II.

Anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt.

I riksstaten för innevarande budgetår är till avlöningar vid statens veterinärbakteriologiska

anstalt uppfört ett förslagsanslag av 179,200 kronor. Den 11

juni 1937 har Kungl. Majit för anstalten fastställt följande av riksdagen godkända
Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 59,800

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit............................................ » 36,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal!

a) Grundavlöningar m. m., förslagsvis . . kronor 69,100

b) Avlöningsförhöjningar m. m., för
sla<>svis.

......................... » 3,900 , 73jooo

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ............................ » 9,600

Summa kronor 179,200.

För anstalten gäller följande av 1937 års riksdag fastställda

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattnin" Lönegrad

1 föreståndare ......................................... g 3q

2 laboratorer ................................ g 25

1 vaktmästare, tillika preparator ................................ g g

1 kanslibiträde ........................(................... g 7

1 tekniskt biträde.............................................. g 7

1 vaktmästare ................................................ g 7

1 stallförman ........................................... g 7

5 kontorsbiträden .......................... g 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

43

I samband med avlöningsstatens fastställande har Kungl. Majit föreskrivit,

dels att anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit skall tillsvidare från och med budgetåret 1937/1938 dispo
-

neras på följande sätt:

Arvoden till en var av 4 assistenter ä 4,500 kronor .......... kronor 18,000

» »»»>2 » » 4,200 » .......... » 8,400

Arvode till en kontrollant .................................. > 3,000

> » » befattningshavare för beredande av bakteriologiska

preparat .................................. » 3,000

Arvode till en kemist ...................................... » 2,400

> » » redogörare .................................. » 2,000

Summa kronor 36,800;

dels ock att den under anslagsposten avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal uppförda delposten till grundavlöningar m. m. ej må utan Kungl.

Majits medgivande överskridas.

Under rubriken »uppbörd i statens verksamhet» är på inkomstsidan i

riksstaten för budgetåret 1937/1938 uppfört ett belopp av 235,000 kronor,

utgörande anstaltens beräknade inkomster av försålda sera, vacciner och

ympämnen, undersökningsavgifter m. m.

Vidare må erinras att Kungl. Majit i särskilda beslut år 1937 medgivit, att

den under anslagsposten avlöningar till övrig icke ordinarie personal uppförda

delposten grundavlöningar m. m. finge för budgetåret 1937/1938 överskridas

med högst följande belopp, nämligen genom beslut den 22 oktober

med 10,000 kronor, genom beslut den 5 november med 3,000 kronor och

genom beslut den 10 december med belopp, motsvarande arvode till en vaktmästare,

beräknat enligt löneklass 2 b) av den i 26 § kungörelsen den 15 juni

1935 (nr 397) intagna löneplanen.

Slutligen torde jag få nämna, att Kungl. Majit den 15 oktober 1937 förordnat

att laboratorn vid anstalten H. V. Hedström skall tills vidare, utan

hinder av vad i instruktionen den 29 juni 1926 (nr 392) för statens veterinärbakteriologiska

anstalt finnes stadgat i fråga om föreståndarebefattningen

vid sagda anstalt, jämte uppehållande av sin laboratorsbefattning vid anstalten,

såsom föreståndare leda anstaltens tuberkulosavdelning, därvid vad i

5, 6, 7, 8, 13, 15, 16 och 17 §§, 18 § 3 mom. samt 19 § instruktionen för anstalten

stadgas beträffande anstaltens föreståndare skall i tillämpliga delar

gälla för Hedström vid fullgörande av nämnda förordnande.

För omkostnader vid statens veterinärbakteriologiska anstalt är i riksstaten

för innevarande budgetår uppfört ett förslagsanslag av 135,000 kronor.

Anslaget disponeras enligt följande av Kungl. Majit den 11 juni 1937 fastställda
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

Omkostnadsstat.

1. Expenser, förslagsvis .............................. kronor 17,500

2. Övriga utgifter:

a) lokalhyra, förslagsvis ............ kronor 3,500

b) inventarier och apparater, förslagsvis

............................ »

c) förbrukningsmaterialier, förslagsvis »

d) inköp och underhåll av djur för vac
cinberedning

och serumtillverkning,

förslagsvis ...................... »

e) omkostnader för Sätra lantbruk,

förslagsvis .................... »

f) diverse utgifter, förslagsvis ........ »

Summa kronor 135,000.

7,000

35,000

56.000

4,000

12.000 » 117,500

Erinras må, att Kungl. Majit den 22 oktober 1937 medgivit, att anslagsposten

till övriga utgifter finge överskridas med ett belopp av högst 30,000

kronor, utgörande med anstaltens tuberkulosavdelnings överflyttande till

nya lokaler förbundna kostnader.

Såsom jag vid anmälan av årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,

punkt 80, framhållit, ha jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober

1937 tillkallats fem utredningsmän att inom jordbruksdepartementet

biträda med utredning angående organiserandet av verksamheten vid statens

veterinärbakteriologiska anstalt.

Genom Kungl. Majits beslut den 26 november 1937 ha nämnda utredningsmän

anbefallts att avgiva utlåtande rörande anstaltens anslagsbehov

för budgetåret 1938/1939 med hänsyn tagen till att det förut omnämnda förslaget

till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen komme att

genomföras under sagda budgetår. Till utredningsmännen ha överlämnats

de av mig under punkten 80 anmälda skrivelserna och förslagen, nämligen

från föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt, medicinalstyrelsens

serumkommission, laboratorerna vid anstalten H. V. Hedström och

E. Lehnert samt medicinalstyrelsen, jämte de i ärendet infordrade utlåtandena

av statskontoret den 23 oktober 1937 och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd den 12 oktober 1937.

Utredningsmännen ha den 11 januari 1938 avgivit anbefallt utlåtande och

däri hemställt att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för budgetåret

1938/1939 dels till statens veterinärbakteriologiska anstalt anvisa till avlöningar

ett förslagsanslag av ett till 375,000 kronor avrundat belopp samt till

omkostnader ett förslagsanslag av 330,000 kronor, i vilka anslagsposter inbegripits

huvuddelen av personal- m. fl. kostnader för bekämpandet av smittsam

kastning hos nötkreaturen, dels ock att på medicinalstyrelsens stat för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

kastningsbekämpandet anvisa till avlöningar ett förslagsanslag av ett till

29,000 kronor avrundat belopp samt till omkostnader (resekostnader) ett

förslagsanslag av 10,000 kronor.

Utredningsmännen ha inledningsvis uttalat, att anstaltens nuvarande organisation

företedde stora brister i olika hänseenden och att behovet av en

omorganisation vore trängande. En av orsakerna till den bristande effektiviteten

i företagets skötsel vore att söka i avsaknaden av en gemensam byggnad

för de olika avdelningarna, som för närvarande vore inhysta å fem,

delvis på betydande avstånd från varandra belägna lokaler. Denna splittring

medförde svårighet för föreståndaren och laboratorerna att utöva erforderlig

tillsyn samt orsakade stor tidspillan och betydande extra utgifter.

Det vore därför av största vikt att anstaltens lokalbehov snabbast möjligt tillfredsställdes.

En annan orsak till anstaltens ineffektivitet vore bristen på

tillräckligt antal befattningshavare med därav följande överbelastning av den

befintliga personalen samt för lågt satta löner och arvoden över lag.

Utredningsmännen ha i tabellform redogjort för anstaltens arbetsresultat

under de fyra sistförflutna budgetåren samt första hälften av innevarande

budgetår och ha anfört, att verksamheten år från år utökats men att stegringen

i arbetsbördan ej följts av ett tillfredsställande tillgodoseende av anstaltens

behov av utökad personal. Följden hade blivit, att laboratorerna och

de fåtaliga assistenterna såväl som de tekniska biträdena på grund av stor

arbetsbörda ej fått tillräcklig tid att ägna erforderlig omsorg åt varje särskild

arbetsuppgift. Beträffande lönenivån hade klagomal framförts bland

annat över att assistentbefattningarna blivit passageplatser med därav följande

brist på precision i arbetet vid ombyte av befattningshavare.

Det vore enligt utredningsmännens mening ett vitalt intresse för anstalten

att förvärva välkvalificerad arbetskraft men förutsättningen härför vore, att

de anställdas löner och arvoden bringades någorlunda i nivå med vad arbetet

på andra områden inom veterinärväsendet inbringade. Härutinnan kunde

man ej avvakta lösandet av anstaltens byggnadsfråga. Utredningsmännen

ville därför föreslå dels flera nya befattningar, dels ock avsevärda löneförbättringar.

Sålunda borde tillkomma nya befattningar i ordinarie ställning

för den vetenskapliga personalen. Vidare hade utredningsmännen funnit det

erforderligt att i större utsträckning än vad medicinalstyrelsen föreslagit i

utlåtandet den 11 september 1937 placera biträdes- och vaktmästarpersonalen

i extra ordinarie löneställning. Slutligen hade utredningsmännen höjt

löneplaceringarna för den extra personalen, därvid beaktande de synpunkter

som av allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförts i utlåtandet den 12

oktober 1937.

I fråga örn de olika personalgrupperna innebär utredningsmännens förslag

följande.

Under uttalande, att anstaltens nuvarande omfång krävde en föreståndare,

som besutte såväl djupa vetenskapliga insikter som förmåga att på ett ekonomiskt

tillfredsställande sätt leda företaget, lia utredningsmännen föreslagit,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

att föreståndaren i likhet med chefen för statens bakteriologiska laboratorium

placeras i lönegraden A 1.

Utredningsmännen ha biträtt medicinalstyrelsens förslag örn inrättande vid

anstalten av två avdelningsföreståndarbefattningar i lönegraden B 28, av

vilka den ene skulle förestå bakteriologiska, patologisk-anatomiska och tuberkuloslaboratorierna

och den andre serologiska laboratoriet och det föreslagna

kastsjukelaboratoriet. Denna arbetsfördelning borde dock gälla endast

under det i avvaktan pa byggnadsfrågans lösning rådande provisoriet.

För ett vart av de nämnda laboratorierna ha utredningsmännen föreslagit

en laboratorstjänst i lönegraden B 26 och därvid anfört, att denna löneplacering

syntes val motiverad med hänsyn till önskvärdheten att till dessa

poster förvärva väl kvalificerade befattningshavare. Av samma skäl ville

utredningsmännen föreslå inrättandet av sex assistentbefattningar med ett

årligt arvode av 6,500 kronor och fem dylika befattningar med ett arvode av

4,500 kronor för år.

Utredningsmännen lia därefter anfört, att de med utgångspunkt från den

nyssnämnda uppdelningen på fem laboratorier funnit sig böra beträffande

varje laboratorium ävensom den för anstalten gemensamma personalen föreslå

följande personal.

1. Bakteriologiska laboratoriet.

1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter med årsarvoden å 6,500 kronor,

därav en för parasitologiska undersökningar, 1 assistent med årsarvode å

4,500 kronor, 3 tekniska biträden, därav ett ordinarie i lönegrad B 4 och två

extra i respektive 4 och 2 lönegraderna, 1 extra ordinarie vaktmästare i 4

lönegraden samt 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.

Vidkommande assistenten för de parasitologiska undersökningarna, vilken

befattning icke upptagits av medicinalstyrelsen i utlåtandet den 11 september

1937, ha utredningsmännen anfört, att dessa undersökningar oundgängligen

krävde en befattningshavare, som uteslutande ägnade sig däråt.

2. Patologisk-anatomiska laboratoriet.

1 laborator i lönegrad B 26, 1 assistent nied årsarvode å 6,500 kronor. 1

laboratoriebiträde i lönegrad B 7, 3 extra tekniska biträden, därav två i 4

och ett i 2 lönegraden, samt 1 extra vaktmästare i 5 lönegraden.

Utredningsmännen ha anfört, att de övervägt möjligheten att uppföra en

provisorisk byggnad, där allt anstaltens obduktionsmaterial skulle samlas

och omhändertagas av de olika laboratorerna. Detta skulle göra en patologisk-anatomisk

laborator överflödig. Med hänsyn till kostnaderna för en

dylik byggnad och den korta tid, varunder den skulle komma till användning,

hade utredningsmännen funnit det patologisk-anatomiska laboratoriet

böra bibehållas enligt nuvarande ordning men oundgängligen kräva förstärkning

med en laborator.

3. Tuberkuloslaboratoriet.

1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter, en med årsarvode å 6,500 kronor

och en å 4,500 kronor, 1 förste djurvårdare, extra ordinarie i 12 lönegraden,

2 laboratoriebiträden i lönegrad B 7, 11 tekniska biträden, därav fyra extra

ordinarie i 4 lönegraden, fyra extra ordinarie i 2 lönegraden och tre extra

i 2 lönegraden, 2 kontorsbiträden i lönegrad B 4, 2 vaktmästare, därav en

i lönegrad B 7 och en extra ordinarie i 5 lönegraden, 4 extra ordinarie

djurvårdare i 4 lönegraden samt 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.

Utredningsmännen ha beträffande placeringen av förste djurvårdaren i

12 lönegraden anfört, att en anmärkningsvärd dödlighet hade varit rådande

bland de cirka 10,000 marsvin, som erfordrades för anstaltens verksamhet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

47

Marsvinen vore synnerligen ömtåliga och krävde en omsorgsfull och insiktsfull

vård. Man kunde ej begära, att vederbörande laborator, såsom hittills

fått ske, skulle hava tid att öva tillsyn över deras rätta utfodring och vård.

Härtill fordrades en djurvårdarförman och för att kunna förvärva en dugande

kraft vore det nödvändigt att kunna erbjuda en relativt hög löneplacering.

4. Serologiska laboratoriet.

1 laborator i lönegrad B 26, 1 assistent med årsarvode å 6,500 kronor, 2

assistenter med årsarvoden å 4,500 kronor, 1 kontrollant med årsarvode

å 4,000 kronor, 6 tekniska biträden, därav ett i lönegrad B 4, tre extra ordinarie

i 4 lönegraden och två extra i 4 lönegraden, 1 kanslibiträde i lönegrad

B 7, 3 kontorsbiträden, därav ett i lönegrad B 4 och två extra ordinarie

i 5 lönegraden, 1 stallförman i lönegrad B 7, 3 hästskötare, därav en

i lönegrad B 5 och två extra ordinarie i 5 lönegraden, 2 extra ordinarie

vaktmästare i 5 lönegraden samt en extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.

Utredningsmännen lia anfört, att de funne en av medicinalstyrelsen i utlåtandet

den 11 september 1937 föreslagen befattning som kolloidkemist å

förevarande laboratorium icke för närvarande erforderlig. Med hänsyn till

kontrollantens stora arbetsbörda och i betraktande av att kontrollanten vid

statens bakteriologiska laboratorium åtnjöte arvode med 4,000 kronor örn

året borde arvodet för kontrollanten vid serologiska laboratoriet höjas till

sistnämnda belopp. Sedan anstaltens byggnadsfråga lösts, borde å laboratoriet

inrättas 1 laboratoriebiträde i lönegrad B 7 och stallförmannen uppflyttas

i högre lönegrad.

Personalen på det nuvarande serodiagnostiska laboratoriet komme i och

med inrättandet av ett kastsjukelaboratorium att till största delen överflyttas

på detta. Utredningsmännen ville föreslå att för handhavandet av återstående

serodiagnostiska uppgifter till serologiska laboratoriet överfördes 1 assistent

och 2 tekniska biträden från det nuvarande serodiagnostiska laboratoriet.

Beredningen av ympämnen och vacciner borde ej, såsom för närvarande

vore ordnat, vara skild från serologiska laboratoriet utan inordnas i detta

under samma laborator.

5. Kasts jukelaboratoriet.

1 byrådirektör i lönegrad B 28, 1 extra ordinarie konsulent i 26 lönegraden,

1 sekreterare i lönegrad B 24, 1 laborator i lönegrad B 26, 2 assistenter,

därav en med årsarvode å 6,500 kronor och en å 4,500 kronor, 3 extra

ordinarie laboratoriebiträden, därav ett i 11, ett i 8 och ett i 7 lönegraden,

8 extra ordinarie tekniska biträden, därav fyra i 6 och fyra i 4 lönegraden,

1 extra ordinarie kanslibiträde i 7 lönegraden, 3 extra ordinarie kontorsbiträden

i 4 lönegraden, 2 extra ordinarie vaktmästare, därav en i 7 och en

i 5 lönegraden, och 1 extra ordinarie städerska i 2 lönegraden.

Utredningsmännen lia anfört, att de ansåge sig böra föreslå den ändringen

i förslaget till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, att en av de

där föreslagna konsulentbefattningarna måtte utbytas mot en befattning sorn

sekreterare i lönegrad B 24. Härigenom skulle byrådirektören och konsulenten

kunna ägna mera tid åt upplysningsverksamhet bland landets jordbrukare.

Byrådirektören, konsulenten och sekreteraren borde placeras på

medicinalstyrelsens stat. I övrigt hade utredningsmännen följt nämnda förslag

beträffande personalen. Utredningsmännen ansåge, att kastsjukelaboratoriet

tillsvidare i likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15

oktober 1937 vore fallet med tuberkuloslaboratoriet borde intaga en fristående

ställning i förhållande till anstaltens föreståndare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

6. För anstalten gemensam personal.

1 redogörare med årsarvode å 3,000 kronor, 1 kemist med halvtidstjänstgöring

och årsarvode å 3,000 kronor, 1 vaktmästare tillika preparator i lönegrad

B 10, 1 kontorist i lönegrad B 9, 4 kontorsbiträden, därav ett i lönegrad

B 4 och tre extra ordinarie i 4 lönegraden, 2 tekniska biträden, därav

ett extra ordinarie i 4 lönegraden och ett extra i 2 lönegraden samt 1 extra

ordinarie städerska i 3 lönegraden ävensom 1 föreståndare för anstaltens

understation i Vindeln med ett arvode av 1,000 kronor för år, 1 jordbruksförman

med årslön av 2,400 kronor och 1 jordbruksarbetare med årslön av

900 kronor jämte naturaförmåner.

Utredningsmännen lia funnit befattningen som redogörare böra bibehållas

till dess byggnadsfrågan lösts men med ett till 3,000 kronor förhöjt arvode.

Vidkommande omkostnadsstaten för statens veterinärbakteriologiska anstalt

har anstaltens föreståndare i en till medicinalstyrelsen ställd, den 9

augusti 1937 dagtecknad skrift anfört bland annat.

För vart och ett av de tre sist förflutna budgetåren hade det i den av

riksdagen antagna omkostnadsstaten beräknade beloppet visat sig otillräckligt.

Så t. ex. hade för budgetåret 1935/1936 måst anvisas ytterligare 38,600

kronor utöver det belopp å 83,000 kronor, som i staten vore upptaget för

övriga utgifter. Motsvarande anvisning för budgetåret 1936/1937 utgjorde

107,000 kronor, vartill komme 900 kronor å den i anslaget till expenser ingående

delposten bränsle, lyse och vatten. För innevarande budgetår kunde

omkostnadsanslaget — enligt staten 135,000 kronor — beräknas bliva överskridet

med tillhopa 121,650 kronor. Orsakerna till dessa överskridanden

vore att söka i att nästföregående budgetårs siffror direkt lagts till grund

för påföljande budgetårs anslagsberäkning. Föreståndaren ansåge att härutinnan

borde vidtagas rättelse. De för innevarande budgetår beräknade

utgifterna (135,000 + 121,650 =) 256,650 kronor syntes därför böra läggas

till grund för omkostnadsstaten under budgetåret 1938/1939. För att undvika

olägenheten med tilläggsanslag borde därjämte den konstanta årliga

ökningen av anstaltens utgifter, vilken för de båda senaste budgetåren utgjort

i genomsnitt omkring 20 procent, tagas med i räkningen. Med användande

av en sådan beräkningsgrund kunde anstaltens omkostnadsstat för

budgetåret 1938/1939 antagas komma att uppgå till 299,000 kronor.

I sitt utlåtande den 11 september 1937 har medicinalstyrelsen med hänsyn

till anstaltens starkt stegrade verksamhet och då, såsom även av föreståndaren

i den nyssnämnda skrivelsen påvisats, anstaltens inkomster ökats i minst

motsvarande grad, ansett sig kunna godtaga föreståndarens beräkning av

omkostnadsstaten. Härför talade, enligt styrelsens förmenande, även den

omständigheten, att anstalten under nästkommande budgetår komme att

bedriva sin verksamhet på icke mindre än fem olika lokaler. Styrelsen

funne det uppenbart att denna splittring av utrymmena måste medföra en

fördyring av driften.

I detta sammanhang ville styrelsen föreslå, att kostnaderna för flaskor

och övrigt emballage för expedierande av tuberkulin måtte bestämmas skola

bestridas av anstaltens omkostnadsanslag, 2. Övriga utgifter c) förbrukningsmaterialier,

i stället för, såsom förut ägt rum, från förslagsanslaget till

åtgärder mot tuberkulos bos nötkreaturen. Nämnda anslagspost kunde härigenom

beräknas komma att stiga med omkring 1,000 kronor för år.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

49

Utredningsmännen ha anfört, att de godtagit medicinalstyrelsens förslag

med smärre ändringar beträffande kastsjukelaboratoriet.

Jag torde härtill få anmärka, att utredningsmännen uppenbarligen hänfört

sig icke blott till medicinalstyrelsens av mig nyss refererade förslag,

vilket uppgjorts under förutsättning att förslaget till bekämpande av smittsam

kastning icke skulle kunna föreläggas 1938 års riksdag, utan även till

sistnämnda förslag. Såsom jag i redogörelsen för detta förslag omnämnt

ha kastsjukelaboratoriets årliga omkostnader beräknats till för första året

50,000 kronor och därefter 35,000 kronor. Härtill komma resekostnader

för byrådirektören och konsulenterna, beräknade till 10,000 kronor för år.

Utredningsmännen lia nu anfört, att kastsjukelaboratoriet åtminstone under

första tiden av sin verksamhet torde kunna inrymmas i den serodiagnostiska

avdelningens nuvarande lokaler, varvid omflyttning borde ske mellan

den serologiska avdelningen och expeditionen. Eventuellt syntes en placering

på tuberkulosavdelningens lokaler kunna ordnas såsom ett provisorium

till dess byggnadsfrågan blivit löst. Det i förslaget till åtgärder mot

smittsam kastning till lokalhyra för kastsjukelaboratoriet avsedda beloppet

å 10,000 kronor kunde därför utgå ur kostnadsberäkningen. Vidare kunde

utgifterna för inventarier och apparater — i förslaget upptagna till 17,000

kronor, varav 15,000 kronor utgjorde engångskostnad — beräknas till allenast

10,000 kronor. De till 10,000 kronor beräknade resekostnaderna borde

uppföras på medicinalstyrelsens stat.

Över utredningsmännens förslag ha lill följd av remiss yttranden avgivits

av statskontoret den 31 januari 1938 och av allmänna civilförvaltningens

lönenämnd den 25 januari 1938. I yttrandena hänvisas i vissa delar till vad

statskontoret och lönenämnden tidigare anfört rörande medicinalstyrelsens

utlåtande den 11 september 1937.

Statskontoret har såsom allmänt omdöme örn utredningsmännens förslag

till avlöningstat uttalat, att detsamma icke, såvitt ämbetsverket kunde finna,

åsyftade en slutgiltig lösning av anstaltens organisationsfråga utan endast avsåge

att utgöra ett provisorium i avvaktan på den pågående utredningen och

på lösningen av anstaltens byggnadsfråga. Förslaget ginge emellertid ut på

en högst väsentlig utökning av anstaltens nuvarande såväl ordinarie som icke

ordinarie personalbestånd ävensom höjning i lönehänseende av vid anstalten

redan förefintliga befattningar. Utredningen lämnade visserligen icke möjlighet

att med bestämdhet avgöra, vilka olika slags tjänster eller huru många

befattningar som kunde bliva erforderliga vid anstalten. Statskontoret holle

emellertid före, att betydande jämkningar i förslaget borde kunna göras utan

att anstaltens behöriga skötsel därigenom skulle behöva äventyras. En reducering,

särskilt beträffande de föreslagna högre ordinarie befattningarna, förefölle

desto mera påkallad som förslaget vore att anse såsom ett provisorium.

De skäl, som av statskontoret tidigare anförts mot ett bifall till medicinalsty
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 226. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

relsens framställning i ämnet -— eller att ytterligare utredning borde ske innan

åtgärder vidtoges för en mera väsentlig utvidgning av organisationen

samt att en allmän översyn av lönegradsplaceringarna kunde förväntas i samband

med nu pågående avlöningsrevision — torde fördenskull äga giltighet

jämväl när det gällde att taga ställning till det nu framlagda förslaget. Statskontoret

ville icke förneka, att en personalökning vid anstalten vore av olika

omständigheter påkallad, men föreställde sig, att anstaltens avlöningskostnader

borde kunna hållas inom ramen av det i årets statsverksproposition för

sådant ändamål beräknade beloppet, 292,000 kronor. Statskontorets granskning

av de olika detaljerna i förslaget bade skett från denna utgångspunkt

och med beaktande jämväl därav, att en viss förstärkning och avlöningsförbättring

beträffande den vetenskapliga personalen i första hand torde vara

en förutsättning för att verksamheten vid anstalten i fortsättningen skulle på

ett tillfredsställande sätt kunna fullgöras.

Lönenämnden har som allmänt yttrande anfört, att, därest en utökning av

anstaltens personal ansåges böra komma till stånd utan att det slutliga resultatet

av den pågående utredningen avvaktades, ville lönenämnden icke

motsätta sig en personalförstärkning i viss anslutning till utredningsmännens

förslag. Ehuru den förebragta utredningen icke lämnade möjlighet att med

bestämdhet avgöra vilka olika slags tjänster eller hur många befattningar

som kunde vara erforderliga vid anstalten, holle nämnden för sin del före,

att vissa jämkningar i förslaget kunde göras, utan att anstaltens skötsel därigenom

behövde äventyras.

I fråga om förslagets detaljer ha i yttrandena följande synpunkter framhållits.

Statskontoret har i nuvarande läge och med hänsyn till den fortgående utvecklingen

av anstaltens arbetsuppgifter ej velat motsätta sig, att befattningen

såsom föreståndare — i likhet med vad fallet vore i fråga om motsvarande

befattning vid statens bakteriologiska laboratorium —- placerades i lönegrad

Al. I samband härmed borde den nuvarande föreståndarebefattningen

uppföras å indragningsstat. Ett uttalande av enahanda innebörd har

gjorts av lönenämnden.

Statskontoret har icke velat förneka, att skäl i och för sig kunde tala för

en uppflyttning av de nuvarande laboratorstjänsterna (avdelningsföreståndarebefattningarna)

från lönegrad B 26 till lönegrad B 28. Det syntes sannolikt,

att en dylik uppflyttning vore motiverad. Innan anstaltens organisationsfråga

erhållit sin definitiva lösning, ansåge sig dock statskontoret icke

böra förorda den ifrågasatta lönegradsuppflyttningen utan förmenade, att

ifrågavarande tjänster tills vidare under rådande provisorium borde bibehållas

oförändrade.

Jämväl lönenämnden har sagt sig hysa betänkligheter mot, att särskilda

avdelningsföreståndarbefattningar inrättades, innan anstaltens organisationsfråga

erhållit sin definitiva lösning. Nämnden ville för sin del ifrågasätta,

huruvida icke de nuvarande laboratorieförståndarna tillsvidare under rådande

provisorium skulle kunna jämte laboratorsgöromålen fullgöra en del av

de uppgifter, som avsetts för de ifrågasatta avdelningsföreståndarna. Därest

i så fall någon förbättring i löneförmånerna utöver lönegraden B 26 kunde

anses erforderlig, syntes vederbörande böra tillerkännas lämpligt tilläggsarvode,

förslagsvis med belopp motsvarande en löneklass eller 480 kronor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

51

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke kunde tillstyrka inrättandet

av de föreslagna ordinarie laboratorstjänsterna i lönegrad B 26. En viss utökning

av laboratorsbefattningarna vid anstalten syntes likväl befogad. Ämbetsverket

ville fördenskull ej motsätta sig, att den nuvarande anstalten —

bortsett alltså från kastsjukelaboratoriet — tillfördes ytterligare två dylika

tjänster. Liksom fallet vore vid statens bakteriologiska laboratorium borde

dock tjänsterna såsom extra ordinarie befattningar hänföras till högst 24:e

lönegraden.

Lönenämnden har yttrat, att nämnden funne antalet befattningshavare

med vetenskaplig utbildning stort i jämförelse med förhållandena vid statens

bakteriologiska laboratorium. Nämnden ville för sin del ifrågasätta, huruvida

icke laboratorsbefattningarna i viss utsträckning skulle kunna inrättas

å extra stat eller såsom extra ordinarie tjänster, varvid en placering i 24 lönegraden

borde kunna komma till användning lika väl som vid statens bakteriologiska

laboratorium.

Under erinran om att vid anstalten för närvarande funnes fyra assistenter

med arvoden å 4,500 kronor och tre assistenter med arvoden å 4,200 kronor

har statskontoret förklarat sig icke vilja motsätta sig en höjning av dessa arvoden

till 6,500 kronor, respektive 4,500 kronor.

Lönenämnden har yttrat, att nämnden förutsatte att för åtnjutande av de

föreslagna assistentarvodena skulle erfordras en daglig tjänstgöring, som

motsvarade den för ordinarie tjänstemän fastställda.

Vidkommande utredningsmännens förslag örn inrättande av en befattning

som kontorist i lönegrad B 9 samt om höjning av arvodet till redogöraren

från 2,000 kronor till 3,000 kronor torde böra erinras om att medicinalstyrelsen

i utlåtandet den 11 september 1937 i fråga om en av föreståndaren

föreslagen kamrerarebefattning icke funnit sig kunna tillstyrka en så radikal

förändring av anstaltens kamerala ledning. Styrelsen anförde vidare.

Anstaltens nuvarande kassör, som vore placerad i lönegrad B 7, syntes böra

uppflyttas till lönegrad B 9. Den härigenom ledigblivna kanslibiträdestjänsten

borde reserveras för det kontorsbiträde, som förestode serumexpeditionen.

Vad beträffade redogöraren hade dennes uppgift att bringa ordning

och reda i de kamerala förhållandena varit anmärkningsvärt betungande

samt krävt mycken tid och möda att genomföra. På grund av anstaltens

stora omfattning och med hänsyn jämväl till den pågående utredningen angående

anstaltens byggnadsfråga kunde redogörarens arbete även för framtiden

antagas bliva synnerligen maktpåliggande. Det nu till redogöraren utgående

arvodet kunde i betraktande av de anförda förhållandena enligt styrelsens

mening icke anses utgöra tillfredsställande ersättning, varför styrelsen

ville föreslå, att arvodet höjdes till 3,000 kronor.

I sitt över medicinalstyrelsens förslag avgivna utlåtande den 12 oktober

1937 har lönenämnden yttrat i huvudsak följande, som nämnden åberopat

såsom yttrande över utredningsmännens förslag.

Lönenämnden ville erinra örn, att 1937 års riksdag i fråga om handhavandet

av sysslomans-, redogörare- och kassörsgöromålen vid statens bakteriologiska

laboratorium ansåg sig böra vidtaga en jämkning i Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen framlagda förslag, vari för nämnda göromål med uteslutande

av det tidigare utgående arvodet till särskild redogörare fanns uppförd

en kassörsbcfattning i lönegraden Bil. De arbetsuppgifter, som komme

att åvila ifrågavarande befattningshavare, vore av den art och omfatt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

ning att det enligt riksdagens mening borde övervägas, huruvida icke befattningen

borde i lönehänseende jämställas med sysslomansbefattningar av 3:e

klass vid statens sinnessjukhus. Därigenom skulle betryggande garantier

skapas för att en för göromålens fullgörande väl kvalificerad kraft kunde

erhållas. Det närmare övervägandet härav borde emellertid ankomma på

Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill hade riksdagen funnit sig böra ställa ett

belopp av högst 6,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för anställande

vid laboratoriet av en befattningshavare för sysslomans-, redogörare- och

kassörsgöromålen. Sedermera hade Kungl. Majit medgivit, att vid laboratoriet

finge tillsvidare under budgetåret 1937/1938 finnas anställd en extra ordinarie

befattningshavare såsom kassör och redogörare i 21 lönegraden.

Ehuru vissa, skäl syntes lönenämnden tala för en liknande anordning som

den nyssnämnda även vid veterinärbakteriologiska anstalten, hade nämnden

likväl ansett, att frågan härom borde upptagas till avgörande först i samband

med en blivande översyn av anstaltens organisation i dess helhet. Redogörarebefattningen

borde sålunda enligt lönenämndens mening tillsvidare

bibehållas såsom en bisyssla. Det med befattningen förenade arvodet syntes

lönenämnden möjligen kunna sättas något lägre än vad medicinalstyrelsen

föreslagit. Mot den föreslagna uppflyttningen till lönegraden B 9 av

anstaltens nuvarande kassör hade lönenämnden intet att erinra, dock att

befattningen i personalförteckningen borde upptagas under den för befattningshavare

i sagda lönegrad gängse benämningen kontorist.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 23 oktober 1937 över medicinalstyrelsens

förslag, under erinran örn den av 1937 års riksdag godkända lönestaten

för statens bakteriologiska laboratorium, sagt sig vilja ifrågasätta, huruvida

icke vid en utredning borde övervägas möjligheten att ersätta den nuvarande

kanslibiträdestjänsten och redogörarebefattningen med en befattning

såsom kassör och bokhållare.

Beträffande övriga av utredningsmännen föreslagna befattningar bär lönenämnden

yttrat i huvudsak följande.

Utredningsmännen hade föreslagit uppflyttning av den nuvarande befattningen

såsom vaktmästare, tillika preparator, från lönegraden B 8 till lönegraden

B 10. I medicinalstyrelsens förslag hade befattningen upptagits i

förstnämnda lönegrad. Då några särskilda skäl icke blivit av utredningsmännen

anförda för den ifrågasatta lönegradsuppflyttningen, kunde lönenämnden,

som inhämtat närmare upplysningar rörande befattningshavarens

arbetsuppgifter, icke för närvarande tillstyrka den föreslagna åtgärden.

Befattningen såsom förste djurskötare hade utredningsmännen i likhet

nied medicinalstyrelsen upptagit såsom extra ordinarie i 12 lönegraden. En

dylik placering syntes lönenämnden väl hög, varför nämnden ville ifrågasätta,

huruvida icke tjänsten åtminstone tillsvidare borde hänföras till 8 lönegraden.

Lönenämnden funne icke tillräckliga skäl anförda för en höjning av kontrollantarvodet

från 3,000 till 4,000 kronor. Den omständigheten att kontrollanten

vid statens bakteriologiska laboratorium åtnjöte arvode med sistnämnda

belopp syntes icke i och för sig utgöra något skäl för höjning av

arvodet till kontrollanten vid veterinärbakteriologiska anstalten.

Några skäl för den föreslagna placeringen av en städerska såsom extra

ordinarie i 3 lönegraden hade utredningsmännen icke anfört. Lönenämnden,

som icke kunde tillstyrka en högre placering av befattningen än i 2 lö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

53

negraden, ville särskilt framhålla, att den omständigheten, att tjänsten för

närvarande vöre upptagen såsom extra ordinarie i 3 lönegraden av den för

sinnessjukhusens ekonomipersonal gällande löneplanen, givetvis icke kunde

tagas till intäkt för den föreslagna placeringen av befattningen, enär sagda

löneplan icke sammanfölle med utan läge avsevärt under den för extra ordinarie

tjänstemän enligt kungörelsen nr 377/1935 gällande löneplanen.

I detta sammanhang torde jag få erinra om, att lönenämnden i sitt utlåtande

den 12 oktober 1937 anfört följande.

Enligt vad som franninge av medicinalstyrelsens förslag samt av vad lönenämnden

under hand inhämtat, hade styrelsen vid beräkningen av anslagsbehovet

för avlöningsposten till övrig icke-ordinarie personal räknat med bibehållande

av ett större antal extra tjänstemän, däribland tre vaktmästare

med placering i 2 lönegraden och sexton tekniska biträden i 1 lönegraden. I

anledning härav ansåge sig nämnden böra framhålla, att inom civilförvaltningen

i övrigt vaktmästarpersonal vanligen brukade placeras i 5 lönegraden

samt annan biträdespersonal i lägst 2 lönegraden, för så vitt icke vöre fråga

örn anställning under allenast en kortare tid eller eljest under särskilda förhållanden.

Nämnda lönesättningsprinciper borde enligt nämndens mening

komma till användning jämväl vid veterinärbakteriologiska anstalten. Nämnden

ville i detta sammanhang jämväl framhålla, att det, med hänsyn till att

medicinalstyrelsen syntes räkna med ett behov av sa stort antal extra tekniska

biträden som sexton, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone

en del av dessa lämpligen borde erhålla anställning såsom extra ordinarie

tjänstemän.

Vad härefter angår det föreslagna laboratoriet för bekämpande

av smittsam kastning hos nötkreatur (kastsjukelaboratoriet) lia

utlåtanden över det av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt

avgivna betänkandet avgivits den 30 november 1937 av statskontoret och den

27 oktober 1937 av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. 1 sina över utredningsmännens

förslag avgivna yttranden ha statskontoret och lönenämnden,

delvis under hänvisning till de tidigare utlåtandena, ånyo upptagit laboratoriets

organisation till skärskådande.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 30 november 1937 till en början

framhållit, att det syntes vara uppenbart att ett framgångsrikt bekämpande

av den ifrågavarande kreaturssjukdomen till väsentlig del vore beroende

av att i möjligaste mån enhetlighet ernåddes vid utförandet av de olika arbetsuppgifterna.

Det vore fördenskull önskvärt, att, såsom styrelserna framhållit,

handhavandet av arbetsuppgifterna särskilt till en början centraliserades.

Statskontoret funne det för sin del naturligt, att en central organisation

komme till stånd och att densamma anknötes till statens veterinärbakteriologiska

anstalt, vid vilken anstalt redan nu den för ändamålet erforderliga

sakkunskapen torde vara representerad. I övrigt har statskontoret anfört

i huvudsak följande.

Statskontoret hade icke kunnat enbart på grundval av den föreliggande

utredningen bilda sig någon bestämd upphällning, huruvida denna organisation

borde givas sådan omfattning och utformning, som styrelserna föreslagit,

då frågan härom givetvis lill stor del vore beroende av det sätt, på vilket

anstaltens verksamhet i övrigt komme att organiseras. Frågan örn den

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

av styrelserna föreslagna organisationen syntes vid nu angivna förhållanden

icke böra lösas för sig utan böra tagas upp till övervägande i samband med

den pågående utredningen av anstaltens organisation i dess helhet. Med

hänsyn härtill ansåge sig statskontoret icke kunna för det dåvarande taga

slutlig ställning till organisationsförslaget. Därest resultatet av den igångsatta

utredningen icke hunne föreläggas 1938 års riksdag, ville statskontoret

därför föreslå, att behovet av arbetskrafter under nästkommande budgetår

beträffande den del av verksamheten vid anstalten, varom här vore fråga,

bleve tillgodosedd genom anvisande av medel för anställande i erforderlig utsträckning

av icke-ordinarie personal.

Vidkommande detaljerna i styrelsernas förslag har statskontoret anfört.

Enligt statskontorets mening förelåge icke anledning att uppföra den ifrågasatta

avdelningsföreståndaren på medicinalstyrelsens stat. Den omständigheten,

att nämnda befattningshavare tillika skulle vara föredragande i

medicinalstyrelsen i de ärenden, det här gällde, syntes icke utgöra tillräckligt

skäl för en dylik anordning. I överensstämmelse med vad fallet vore

i fråga om avdelningsföreståndare vid statens bakteriologiska laboratorium,

torde han böra uppföras å veterinärbakteriologiska anstaltens avlöningsstat

och givas samma ställning som dylik avdelningsföreståndare.

Förslaget, att den extra ordinarie vaktmästaren skulle placeras i högre

lönegrad än den ordinarie expeditionsvakten, syntes icke stå i överensstämmelse

med eljest tillämpade lönetekniska principer.

Vidkommande förslaget att en av städerskorna — varmed här närmast

torde avses diskerskor — skulle placeras såsom extra ordinarie befattningshavare

i 4 lönegraden ville statskontoret, då anstaltens nuvarande befattningshavare

av denna kategori åtnjöte avlöning enligt väsentligt lägre lönegrad,

ifrågasätta, huruvida icke en placering i 2 lönegraden vore tillräcklig.

I sitt över utredningsmännens förslag avgivna yttrande har statskontoret

erinrat örn det i statsverkspropositionen upptagna beloppet av 92,000 kronor

till avlöningar åt personalen å kastsjukelaboratoriet, vilket belopp beräknats

med utgångspunkt från de i betänkandet verkställda kostnadsberäkningarna.

Statskontoret har yttrat, att detta belopp syntes kunna i avvaktan

på lösningen av anstaltens organisationsfråga väsentligt reduceras. Innan

närmare erfarenhet vunnits rörande den planerade verksamheten vid laboratoriet,

borde — såsom statskontoret tidigare framhållit — behovet av arbetskrafter

tillgodoses genom anvisande av medel för anställande av ickeordinarie

personal. En begränsning av antalet befattningshavare borde jämväl

kunna äga rum.

Beträffande de av utredningsmännen föreslagna särskilda befattningarna

har statskontoret anfört.

Statskontoret, som av den förebragta utredningen icke blivit övertygat örn

nödvändigheten av att under rådande provisorium inrätta en särskild befattning

såsom byrådirektör, kunde icke tillstyrka förslaget härom. Ämbetsverket

kunde under nuvarande förhållanden icke heller förorda att mer

än en assistentbefattning — med ett arvodesbelopp av 6,500 kronor — upptoges

å laboratoriet.

I betänkandet hade föreslagits, att, förutom annan personal, skulle anställas

en laborator och två konsulenter, samtliga i lönegrad B 26. Utredningsmännen

hade på denna punkt förordat, att den ena av konsulentbefatt
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

55

ningarna skulle förändras till en extra ordinarie tjänst i 26 lönegraden och

den andra utbytas mot en sekreterartjänst i lönegrad B 24. Statskontoret -—

som för sin del intet hade att erinra mot att laboratoriet tillfördes en administrativ

arbetskraft — ville föreslå, att samtliga tre ifrågasatta tjänster upptoges

såsom extra ordinarie. Laboratorstjänsten och konsulentbefattningen

borde hänföras till 24 lönegraden och sekreterartjänsten — då behovet härav

tillsvidare torde kunna tillgodoses genom anställande av befattningshavare i

lägre löneställning — utbytas mot en extra ordinarie notariebefattning i 21

lönegraden. Statskontoret ville slutligen i detta sammanhang framhålla, att

ämbetsverket vidhölle sin i utlåtandet den 30 november 1937 uttalade uppfattning,

att anledning icke förelåge att uppföra någon av befattningarna vid

kastsjukelaboratoriet på medicinalstyrelsens stat.

Sammanfattningsvis har statskontoret anfört, att, därest den högre avlönade

personalen vid laboratoriet förstärktes och gåves den löneställning som ämbetsverket

föreslagit, skulle avlöningsanslaget för statens veterinärbakteriologiska

anstalt för nästkommande budgetår behöva höjas från 179,200 kronor

till i runt tal 270,050 kronor. Av det i statsverkspropositionen beräknade

beloppet, 292,000 kronor, skulle alltså återstå cirka 21,950 kronor, vilket

belopp med lämplig fördelning torde få tagas i anspråk för tillgodoseende

av anstaltens behov av lägre avlönad personal.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i utlåtandet den 27 oktober

1937 ställt sig tveksam till den föreslagna centrala organisationen av bekämpandet

och i anledning härav förordat att den särskilda avdelningen, som

föreslagits inom veterinärbakteriologiska anstalten för undersökningar rörande

ifrågavarande sjukdom, uppfördes på extra stat. Vidare har lönenämnden

framställt vissa anmärkningar mot de föreslagna lönerna i fråga om åtskilliga

tjänstemän. I utlåtandet har i övrigt anförts bland annat.

Lönenämnden hade funnit det svårt att bilda sig någon mera bestämd

uppfattning rörande den tilltänkta organisationens ändamålsenlighet, helst

som någon direkt motsvarighet till densamma icke för närvarande funnes.

Särskilt syntes invändningar kunna framställas mot förslaget, i vad detsamma

avsåge den nya avdelningens ställning i administrativt hänseende till medicinalstyrelsen

och till veterinärbakteriologiska anstalten. Enligt lönenämndens

uppfattning borde med hänsyn härtill någon tids praktisk erfarenhet

inhämtas, innan organisationen definitivt utformades. Lönenämnden ville

fördenskull föreslå, att den särskilda avdelningen inom veterinärbakteriologiska

anstalten för undersökningar och övriga ärenden rörande smittsam

kastning tillsvidare i sin helhet inrättades å extra stat. Ett ytterligare skäl

för en dylik anordning vore, att anstaltens personaluppsättning komme att

få underkastas en allmän översyn, så snart anstaltens byggnadsfråga blivit

löst.

Vad anginge frågorna örn de olika befattningshavarnas avlöningsförhållanden,

ville lönenämnden i anledning av förslaget örn inrättande av två konsulentbefattningar

i lönegraden B 26 erinra, att i medicinalstyrelsen cn liknande

befattning funnes inrättad i lönegraden B 24 å veterinärbyråns avdelning

för nötkreaturstuberkulosens bekämpande. Då icke anförts några särskilda

skäl, som borde föranleda en högre löneställning för de föreslagna konsulenterna

än för den redan existerande konsulenten i medicinalstyrelsen,

ansåge lönenämnden, att de ifrågavarande båda konsulenttjänsterna borde

placeras i lönegraden B 24.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Behovet av biträdespersonal i de lägre lönegraderna syntes lönenämnden

icke möjligt att för närvarande med någon större grad av tillförlitlighet beräkna.

Därest den nya avdelningen vid veterinärbakteriologiska anstalten

uppfördes å extra stat, komme nu ifrågavarande befattningshavare att erhålla

anställning såsom icke-ordinarie tjänstemän. För deras avlönande

borde enligt lönenämndens mening anslås ett på lämpligt sätt avvägt belopp,

utan att antalet befattningar eller dessas fördelning på olika lönegrader

nu i detalj bestämdes.

Lönenämnden ville i detta sammanhang framhålla, att de icke-ordinarie

befattningshavarna i förekommande fall borde placeras i samma lönegrader,

som skulle hava ifrågakommit, därest de uppförts å ordinarie stat. Lönegradsplaceringen

borde sålunda icke — såsom i betänkandet syntes hava

skett — bestämmas med utgångspunkt från, att befattningshavarna skulle

beredas ungefär samma faktiska avlöning, oavsett om de vore ordinarie eller

icke.

I anledning av förslaget örn inrättande av en extra ordinarie städerskebefattning

i 4 lönegraden ville lönenämnden erinra, att vid statens bakteriologiska

laboratorium från och med innevarande budgetår för utförande av

städning och diskning funnes två extra ordinarie biträdesbefattningar i 2

lönegraden.

I yttrandet över utredningsmännens förslag har lönenämnden erinrat örn

sina tidigare anförda betänkligheter mot att uppföra vissa befattningar för

kastsjukelaboratoriet på medicinalstyrelsens stat. Nämnden har vidare förklarat

sig kunna biträda förslaget örn konsulentbefattningens uppförande

såsom extra ordinarie tjänst i 26 lönegraden allenast under förutsättning, att

lönegradsplaceringen bleve föremål för förnyat övervägande, därest tjänsten

framdeles skulle komma att bliva uppförd å ordinarie stat. Slutligen har

nämnden ifrågasatt, huruvida icke med inrättandet av en del av de för kastsjukelaboratoriet

avsedda tjänsterna kunde anstå, till dess närmare erfarenheter

vunnes örn laboratoriets arbetsuppgifter.

Vad slutligen angår anstaltens omkostnadsanslag har statskontoret

i utlåtandet över medicinalstyrelsens förslag erinrat om de väsentliga

överskridanden av dessa anslag, vilka såsom jag tidigare omnämnt, ägt

rum under budgetåren 1935/1936 och 1936/1937, men att å andra sidan anstaltens

inkomster för sagda budgetår överstigit de härför i riksstaten beräknade

beloppen med i avrundade tal respektive 52,800 kronor och 80,600

kronor. Statskontoret har därefter anfört, att då medicinalstyrelsen icke

förebragt någon närmare motivering beträffande det äskade omkostnadsanslaget,

statskontoret icke kunde på grundval av föreliggande material bilda

sig någon säker uppfattning rörande anslagsäskandena i denna del, varför

ämbetsverket funne sig icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan.

I utlåtandet över utredningsmännens förslag har statskontoret anfört, att

då de sakkunniga icke förebragt närmare motivering beträffande det nu äskade

anslaget, statskontoret lika litet som när det gällde att taga ställning till

medicinalstyrelsens förslag på denna punkt kunde bilda sig någon säker uppfattning

rörande anslagsbehovet i denna del. Ämbetsverket ifrågasatte dock,

huruvida icke det begärda anslaget kunde begränsas till det i statsverkspropositionen

upptagna beloppet, 305,000 kronor.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

Vad först angår ledningen av bekämpandet av den smittsamma kastningen

hos nötkreaturen torde denna, såsom också utan meningsskiljaktighet framhållits

i förslagen och yttrandena, böra, åtminstone till dess närmare erfarenhet

vunnits, utövas centralt. Hinder bör dock ej föreligga att, i den mån

överenskommelse kan träffas, för bekämpandet anlita lokala laboratorier

med härför erforderlig utrustning och personal. Det för den centrala ledningen

nödvändiga laboratoriet — kastsjukelaboratoriet — torde böra organiseras

såsom en avdelning inom statens veterinärbakteriologiska anstalt

och jag kan alltså icke biträda styrelsernas och utredningsmännens förslag,

att vissa befattningshavare vid laboratoriet skola uppföras å medicinalstyrelsens

stat. I avbidan på lösningen av anstaltens byggnadsfråga och

därmed sammanhängande omorganisation av anstalten, vilka frågor givetvis

komma att inverka på den framtida gestaltningen av kastsjukelaboratoriet,

torde icke ens någon del av den för detta erforderliga personalen böra givas

ordinarie anställning. Med undantag för en assistentbefattning med av Kungl.

Maj:t bestämt arvode torde samtliga tjänster vid laboratoriet böra upptagas

såsom extra ordinarie.

Ledningen av laboratoriet torde böra anförtros åt en laborator, som tillika

skall hava att i medicinalstyrelsen föredraga frågor rörande kastningsbekämpandet.

I likhet med vad som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober

1937 är fallet med laboratorn vid anstaltens tuberkulosavdelning (tuberkuloslaboratoriet)

torde laboratorn vid kastsjukelaboratoriet böra bliva föreståndare

för detta laboratorium. Såsom lämplig lönegradsplacering för den

ifrågavarande tjänsten förordar jag 26 lönegraden. Med hänsyn till de åligganden

såsom föreståndare och föredragande i medicinalstyrelsen som, enligt

vad jag nyss anfört, skola åvila tjänsteinnehavaren, torde dessutom ett

arvode av 480 kronor för år böra tillerkännas honom.

I likhet med utredningsmännen förordar jag inrättande vid laboratoriet av

en konsulent- och en sekreterarebefattning, båda i 24 lönegraden.

Vad beträffar den övriga personalen vid laboratoriet delar jag statskontorets

och lönenämndens uppfattning, att med inrättandet av en del av de

av styrelserna och utredningsmännen föreslagna tjänsterna kan anstå, till

dess närmare erfarenhet vunnits örn laboratoriets arbetsuppgifter. Jag kan

alltså icke förorda inrättandet av mer än en assistentbefattning med ett arvode

av 6,500 kronor för år. För den tekniska och övriga biträdespersonalen

torde böra beräknas medel för anställande av ett första laboratoriebiträde

i 11 lönegraden, ett laboratoriebiträde i 7 lönegraden, fyra tekniska biträden

i 4 lönegraden, ett kanslibiträde i 7 lönegraden, två kontorsbiträden i 4 lönegraden,

en vaktmästare i 7 lönegraden och ett kvinnligt biträde i 2 lönegraden.

Med den av mig sålunda förordade organisationen av kastsjukelaboratoriet

kommer medelsbehovet för avlöningar vid laboratoriet att utgöra, för

arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Majit (480 + 6,500

=) 6,980 kronor, för arvoden till övrig icke-ordinarie personal grundavlöningar

43,000 kronor och avlöningsförhöjningar m. m. 6,000 kronor eller tillhopa

49,000 kronor samt för särskilda löneförmåner till extra ordinarie per
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 226-

sonal 3,220 kronor. Sammanlagt torde för avlöningar vid kastsjukelaboratoriet

alltså behöva anvisas (6,980 + 49,000 + 3,220 =) 59,200 kronor.

Vidkommande härefter avlöningsanslaget för statens veterinärbakteriologiska

anstalt i övrigt kan jag, i likhet med statskontoret och lönenämnden,

icke innan det slutliga resultatet av utredningen angående anstaltens organisation

föreligger förorda vare sig några mera genomgripande förändringar

i organisatoriskt avseende eller någon mera betydande utökning av personalen.

Att märka är att genom inrättande av ett kastsjukelaboratorium viss

personal vid anstalten kommer att frigöras. Denna personal kan då disponeras

för anstaltens arbetsuppgifter i övrigt. Viss ytterligare personalökning

ävensom någon förbättring i en del befattningshavares lönevillkor synes

emellertid ofrånkomlig, därest anstalten under provisorietiden skall kunna

fylla sin uppgift.

I enlighet med vad som gäller om laboratorn vid tuberkuloslaboratoriet

och vad jag nyss förordat beträffande laboratorn vid kastsjukelaboratoriet

torde laboratorn vid det serologiska laboratoriet böra såsom föreståndare

leda sistnämnda laboratorium. Den i förhållande till anstaltens föreståndare

självständiga ställning, som sålunda skulle tillkomma laboratorerna vid tuberkulos-

och serologiska laboratorierna, synes mig motivera, att åt en var

av dem gives viss löneförbättring i form av arvode, vilket torde kunna bestämmas

till 480 kronor för år.

För ett vart av de övriga båda laboratorierna, nämligen det bakteriologiska

och det patologisk-anatomiska laboratoriet, torde böra inrättas en extra ordinarie

laboratorstjänst i 24 lönegraden.

Jag anser skäligt, att assistentarvodena höjas till respektive 6,500 kronor

och 4,500 kronor för år. Antalet assistentbefattningar med det högre arvodet

torde böra bibehållas vid nuvarande fyra. Däremot anser jag mig kunna förorda

anställande av ytterligare en assistent med det lägre arvodet, vadan

antalet sådana befattningar likaledes skulle komma att uppgå till fyra.

I likhet med statskontoret och lönenämnden vill jag förorda att anstaltens

nuvarande kassör hänföres till lönegrad B 9. Den härigenom ledigblivna

kanslibiträdestjänsten i lönegrad B 7 torde, såsom medicinalstyrelsen och

utredningsmännen förutsatt, få besättas med det kontorsbiträde, som förestår

serumexpeditionen. På så sätt blir en kontorsbiträdesbefattning ledig.

Med dennas återbesättande med ordinarie innehavare torde böra anstå i avvaktan

på anstaltens omorganisation.

Vad medicinalstyrelsen anfört angående de redogöraren tillkommande arbetsuppgifterna

synes mig motivera någon förhöjning av det denne befattningshavare

tillkommande arvodet. I likhet med lönenämnden kan jag emellertid

icke förorda så stor höjning som styrelsen och utredningsmännen föreslagit

utan anser redogörarens arvode böra bestämmas till 2,400 kronor,

vilket alltså innebär en förhöjning med 400 kronor.

De skäl slutligen som av utredningsmännen förebragts för en förbättring

av löneförmånerna ål den djurvårdare, som har hand om anstaltens mar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

59

svinsstam, finner jag beaktansvärda. Jag anser mig dock icke kunna förorda

högre lönegradsplacering för denne befattningshavare än i 8 lönegraden.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har Kungl. Maj:t genom särskilda

beslut medgivit, att det för avlöningar vid anstalten för innevarande

budgetår beviljade förslagsanslaget å 179,200 kronor finge överskridas med

sammanlagt omkring 15,000 kronor. I detta belopp ingår arvode till en

assistentveterinär ävensom arvode till ett tillfälligt anställt vetenskapligt biträde.

Med hänsyn till dels att genom inrättandet av ett kastsjukelaboratorium

en assistentbefattning å det serodiagnostiska laboratoriet torde kunna

överflyttas till det serologiska laboratoriet, dels att vid bifall till vad jag nyss

förordat i fråga om antalet assistentbefattningar med lägre arvode anstalten

kommer att tillföras ytterligare en sådan assistent, torde något arvode till

veterinärassistent icke behöva tagas i beräkning vid fastställandet av anstaltens

medelsbehov för avlöningar. Ej heller torde man behöva räkna med

arvodet till det vetenskapliga biträdet. Medelsförbrukningen för avlöningar

under innevarande budgetår kan därför efter avdrag av nämnda båda arvoden

beräknas till (179,200 + 15,000 — 4,500 — 3,000=) i avrundat tal

186,700 kronor.

De av mig nu förordade ändringarna i anstaltens — med undantag för

kastsjukelaboratoriet — personalstat kräva för sitt genomförande ett belopp

av 30,980 kronor. Av beloppet belöpa 780 kronor å avlöningar till tjänstemän

å ordinarie stat, 14,760 kronor å arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Maj:t, 14,730 kronor å arvoden till övrig icke-ordinarie

personal, därav 13,026 kronor å delposten grundavlöningar m. m., samt 710

kronor å särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän.

Lönekostnaderna för kastsjukelaboratoriet har jag tidigare beräknat till

59,200 kronor. Medelsbehovet för avlöningar vid anstalten skulle alltså utgöra

(186,700 + 30,980 + 59,200 =) i avrundat tal 276,900 kronor. Emellertid

synes mig vad lönenämnden yttrat angående den extra och extra

ordinarie personalens vid anstalten avlöningsförhållanden böra föranleda

att medel beräknas för någon förbättring i denna personals löneställning.

Såsom skäligt belopp härför torde, i avbidan på anstaltens omorganisation,

kunna beräknas 5,100 kronor. För avlöningar vid anstalten torde alltså böra

anvisas tillhopa (276,900 + 5,100 =) 282,000 kronor.

Vad härefter beträffar anstaltens omkostnadsstat ha, såsom av utredningen

framgår, väsentliga överskridanden av anslaget till omkostnader ägt

rum under de senaste budgetåren. Till grund för anslagsbehovet för nästkommande

budgetår har anstaltens föreståndare i sin av medicinalstyrelsen

och utredningsmännen godtagna beräkning av omkostnaderna lagt den

beräknade medelsåtgången under innevarande budgetår, utgörande 256,650

kronor, samt med hänsyn till den konstanta årliga ökningen av anstaltens

utgifter, vilken utgjort i genomsnitt 20 procent, hemställt örn ett anslag för

omkostnader av 299,000 kronor.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Alaj:ts proposition nr 226.

För att i möjligaste mån undvika, att det i riksstaten upptagna anslaget

till omkostnader jämväl i fortsättningen kommer att överskridas, synes mig

den antagliga belastningssiffran under innevarande budgetår, i avrundat tal

260,000 kronor, böra tagas till utgångspunkt för beräkningen av medelsbehovet

för nästkommande budgetår. Däremot kan jag icke ansluta mig till

uppfattningen, att man därjämte skall hava att räkna med en konstant utgiftsstegring.

Ehuru denna utgiftsstegring kan tänkas bliva i viss mån kompenserad

av en samtidigt skeende ökning av anstaltens inkomster — att

märka är att kastsjukebekämpandet torde komma att medföra viss inkomstminskning

för anstalten — synes det mig dock böra ankomma på anstaltens

ledning att så avväga verksamheten vid anstalten, att en dylik utgiftsstegring

i möjligaste mån undvikes. För kastsjukelaboratoriets omkostnader

torde den av utredningsmännen verkställda beräkningen, innebärande ett

omkostnadsanslag å i runt tal 45,000 kronor, därav för resor 10,000 kronor,

kunna godtagas. För omkostnader vid anstalten torde alltså för nästa budgetår

behöva anvisas (260,000 +45,000 =) 305,000 kronor. Stat för anslaget

torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Maj:t.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

1) med godkännande av de av mig för bekämpande bland

nötkreaturen av sjukdomen smittsam kastning angivna

grunderna till Förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar: Åtgärder mot smittsam kastning

hos nötkreaturen för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag

av .......................... kronor 70,000

2) för statens veterinärbakteriologiska anstalt fastställa följande
Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

1 föreståndare ................................ B 30

2 laboratorer .................................. B 26

1 kontorist .................................... B 9

1 vaktmästare, tillika preparator .................. B 8

1 kanslibiträde ................................ B 7

1 tekniskt biträde .............................. B 7

1 vaktmästare .................................. B 7

1 stallförman .................................. B 7

5 kontorsbiträden .............................. B 4

3) godkänna följande avlöningsstat för statens veterinärbakteriologiska

anstalt, att tillämpas tills vidare från och

med budgetåret 1938/1939:

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 226-

61

Avlönlngsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis.............................. kronor 60,600

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit ...................... » 58,600

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m.,

förslagsvis ............ kronor 137,700

b) Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis...... .> 11,600 » 149,300

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ........ » 13,500

Summa kronor 282,000

4) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar

för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av 282,000

kronor

5) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Omkost
nader

för budgetåret 1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av

305,000 kronor.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga 1.

Förslag

till

kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning

hos nötkreatur.

Beträffande åtgärder för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning

hos nötkreatur förordnas härigenom som följer:

Om frivilligt bekämpande av sjukdomen enligt medicinalstyrelsens

föreskrifter.

1 §•

Medicinalstyrelsen må i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse

medgiva, att för utrönande av förekomsten hos nötkreatur av sjukdomen

smittsam kastning företages blodprovsundersökning på statens bekostnad.

Framställning om sådan undersökning göres hos veterinär, som har att med

eget utlåtande vidarebefordra framställningen till medicinalstyrelsen.

2 §•

Förmånen av kostnadsfri undersökning, som omförmäles i 1 § första stycket,

må medicinalstyrelsen bevilja, där styrelsen finner förutsättning föreligga

antingen att hindra sjukdomens uppkomst inom en nötkreatursbesättning

eller att, där sjukdomen uppkommit inom en besättning, utrota sjukdomen

eller hindra dess spridning.

Djurägare, som beviljats förmån som nyss sagts, skall efter bästa förmåga

bekämpa sjukdomen inom sin besättning och är skyldig att iakttaga medicinalstyrelsens

föreskrifter för sådant bekämpande. Därjämte åligger det djurägaren

att vid försäljning av djur, vid deras betesgång och betäckning samt

vid vården i övrigt av besättningen iakttaga nödig försiktighet, så att icke

sjukdomen sprides till besättning, som är fri från sjukdomen.

Den av djurägaren anlitade veterinären skall, i den mån möjlighet gives,

tillse, att djurägaren fullgör sina skyldigheter i nämnda hänseenden samt, i

händelse han visar försumlighet härutinnan, underrätta medicinalstyrelsen.

3 §•

Är framgången av sjukdomens bekämpande i en besättning beroende av

att åtgärder vidtagas jämväl inom en eller flera andra besättningar, må

den i 1 § första stycket omförmälda förmånen ej beviljas, med mindre en var

av djurägarna till medicinalstyrelsen avgivit förbindelse att följa de rörande

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

63

bekämpandet meddelade föreskrifterna, vid äventyr av återbetalningsskyldighet

till statsverket, som sägs i 7 § andra stycket.

Förbindelsen upphör att gälla, då minst hälften av djurägarna med mera

än halva antalet nötkreatur till medicinalstyrelsen anmält, att de vilja upphöra

med bekämpandet.

4 §■

Djurägare äger på ansökan erhålla medicinalstyrelsens förklaring, att hans

besättning tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförkiaring), under

förutsättning att han följer föreskrifterna för bekämpandet, att minst ett år

förflutit efter det sista kastningsfall, som orsakats av Bångs abortbacill, att

under året närmast före friförklaringen med en mellantid av minst sex månader

tagits två blodprov av varje djur i besättningen över ett års ålder, därvid

det sista provet ej må hava tagits tidigare än en månad före friförklaringen,

samt att samtliga blodprov, som tagits från besättningen under året närmast

före friförklaringen, visat negativt resultat. Friförklaring må icke meddelas,

där faran för att ny smitta skall inkomma i besättningen måste anses

vara särskilt stor.

Har kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, må, innan undersökning

verkställts huruvida kastningsfallet orsakats av Bångs abortbacill,

djur icke utföras ur besättningen för annat ändamål än omedelbar nedslagning.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna,

eller har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bångs

abortbacill, eller har djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning eller

kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen

återkallas. Har återkallelse skett allenast av den grund, att ett

djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning, och finnes vid de två

närmast följande blodprovsundersökningarna, av vilka den sista skall hava ägt

rum tidigast två månader efter återkallelsen, att intet djur i besättningen över

ett års ålder reagerat positivt, må ny friförklaring meddelas.

Veterinären skall äga återkalla friförklaring tills vidare i avbidan å medicinalstyrelsens

beslut.

Medicinalstyrelsens meddelande om återkallelse av friförklaring skall lämnas

djurägaren i rekommenderad försändelse.

5 §•

Djurägare, som beviljats den i 1 § första stycket omförmälda förmånen,

äger å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning

av de blodprov, vilka veterinären tagit i överensstämmelse med medicinalstyrelsens

föreskrifter för bekämpandet. Därjämte skall, i vad avser de

fem första djuren i besättningen, av statsmedel gäldas det arvode, som jämlikt

9 § 12 a) veterinärtaxan den 8 december 1933 (nr 630) tillkommer veterinär

för blodprovstagning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

Under den tid friförklaring gäller är djurägaren tillika berättigad att å

statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning av

fosterhinnor från djur, som kastat.

Oaktat medicinalstyrelsen finner förutsättning icke föreligga att bekämpa

sjukdomen, må styrelsen medgiva att kostnaderna för redan verkställd blodprovsundersökning

skola i den omfattning som förut angivits i denna paragraf

gäldas av statsmedel. Sådant medgivande må dock icke lämnas, där

det kan antagas att undersökningen verkställts i annat syfte än att främja

sjukdomens bekämpande.

6 §•

Deltager djurägare i sjukdomens bekämpande enligt medicinalstyrelsens

föreskrifter och finner styrelsen sjukdomen kunna fullständigt utrotas i

besättningen genom nedslaktning av något eller några enstaka djur, äger

styrelsen, där sådant utrotande anses vara av väsentlig betydelse för sjukdomens

bekämpande inom orten i övrigt, på ansökan av djurägaren medgiva

denne att för nedslaktning, som sker snarast möjligt och senast inom

fjorton dagar efter det medgivandet lämnades, undfå ersättning av statsmedel.

Ersättning utgår med femtio kronor för varje djur i åldern sex månader—två

år och sjuttiofem kronor då djurets ålder överstiger två år.

Djur, som avses att nedslaktas, skall vara märkt på sätt medicinalstyrelsen

föreskriver.

Ersättningen utbetalas av medicinalstyrelsen. Djurägare, som vill komma

i åtnjutande därav, skall till styrelsen insända intyg av veterinär eller

av två trovärdiga personer, att det märkta djuret nedslaktats.

Har veterinären för märkningen nödgats särskilt besöka besättningen,

är han härför berättigad till ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.

7 §•

Finnas förutsättningarna att inom besättningen bekämpa sjukdomen icke

längre föreligga, skall medicinalstyrelsen förordna om upphörande av den i

1 § första stycket omförmälda förmånen. Innan så sker, skola djurägare som

beröras av åtgärden hava blivit hörda.

Sådant förordnande må ock meddelas, där djurägaren försummat vad

honom enligt 2 eller 4 § åligger. Gäller i ty fall beträffande besättningen

av djurägaren utfärdad förbindelse varom förmäles i 3 §, skall han tillika

återgälda statsverket dess utgifter dels för undersökning av de blodprov och

fosterhinnor, som tagits från besättningen under de två sista åren före styrelsens

beslut, och dels för blodprovstagningen, ävensom den ersättning av

allmänna medel, som må hava utgått för under samma tid verkställd nedslaktning,

där ej Kungl. Maj:t finner skäligt medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet

eller nedsättning av det belopp, som djurägaren skall återgälda

statsverket.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

65

Om särskilda åtgärder i vissa trakter.

8 §•

Har inom län eller del därav sjukdomen icke mer än ringa utbredning,

skola, där Kungl. Maj:t på hemställan av medicinalstyrelsen så förordnar,

jämväl bestämmelserna i 9—13 §§ där äga tillämpning. Innan styrelsen

gör sådan hemställan, skall den höra vederbörande hushållningssällskap.

9 §•

Djurägare, som misstänker att djur i hans besättning lider av sjukdomen,

äger insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska

anstalt för kostnadsfri undersökning beträffande förekomsten av sjukdomen.

Sådan kostnadsfri undersökning skall ock ske, där veterinär, som

funnit sig hava anledning misstänka sjukdomens förekomst inom en besättning,

insänt fosterhinnor eller blodprov från ett eller flera djur i besättningen

till anstalten.

Vid insändande av fosterhinnor eller blodprov skall uppgivas ändamålet

med undersökningen, djurägarens namn och hemvist, djurets namn och ålder

samt den fastighet, där det finnes uppställt, ävensom namnet på den

veterinär som anlitats.

Djurägaren och veterinären skola underrättas örn undersökningens resultat.

10 §.

Finner medicinalstyrelsen anledning föreligga till misstanke, att sjukdomen

förekommer inom en eller flera besättningar, äger styrelsen förordna

veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom angivna besättningar

taga blodprov för kostnadsfri undersökning å statens veterinärbakteriologiska

anstalt beträffande sjukdomens förekomst. De djur från

vilka tagits prov skola förses med igenkänningsmärken på sätt medicinalstyrelsen

föreskriver.

Förvägras veterinären att taga nödiga blodprov eller att märka djuren,

äger länsstyrelsen, efter framställning av veterinären, förordna örn handräckning

för sådant ändamål.

För åtgärder, som vidtagas jämlikt denna paragraf, skall veterinären erhålla

ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.

11 §•

Sedan den i 10 § omförmälda undersökningen slutförts, skola ägarna till

de undersökta djuren ävensom vederbörande veterinär av medicinalstyrelsen

underrättas örn undersökningens resultat beträffande samtliga undersökta

djur. Har sjukdomen konstaterats, skall medicinalstyrelsen samtidigt

meddela anvisningar, huru sjukdomen lämpligen bör bekämpas.

Finner styrelsen förutsättning föreligga att genom nedslaktning av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 226. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, skall

detta angivas i underrättelsen, så ock under vilka villkor statsbidrag kan utgå

för ändamålet. I ty fall skall underrättelsen givas djurägarna i rekommenderad

försändelse samt åtföljas av formulär till sådan förbindelse varom

förmäles i 12 §.

12 §.

Hava ägarna till samtliga de djur, vilka i medicinalstyrelsens underrättelse

ifrågasatts för nedslaktning, inom tio dagar efter underrättelsens avsändande

inkommit till medicinalstyrelsen med skriftlig förbindelse innefattande

åtagande dels att nedslakta djuren dels ock att fullgöra vad i 13 §

föreskrives vid där stadgat äventyr, skall för djur, som nedslaktas inom tre

veckor efter underrättelsens avsändande, av statsmedel utgå ersättning enligt

de i 6 § stadgade grunderna.

Vad i 6 § tredje stycket finnes föreskrivet angående utbetalande av ersättning

samt vad djurägare skall iakttaga för att utbekomma sådan skall

ock gälla i fråga örn ersättning varom sägs i första stycket.

13 §.

Djurägare som tillgodonjutit ersättning för nedslaktning, som omförmäles i

12 §, skall vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och

ej heller härrör från område, där epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105)

äger tillämpning med avseende å sjukdomen, rådfråga vederbörande tjänsteveterinär

rörande faran för smittspridning genom djuret eller ock avfordra

säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst i dennes besättning.

Har djurägaren gjort sig skyldig till underlåtenhet härutinnan, och yppas

sjukdomen på nytt i hans besättning inom två år från det nedslaktningen

skedde, skall djurägaren återgälda, vad av allmänna medel utgått såsom

ersättning för de nedslaktade djuren där ej är sannolikt, att underlåtenheten

icke medverkat till att sjukdomen inkommit i besättningen.

Allmänna bestämmelser.

14 §.

Medicinalstyrelsen äger medgiva, att vad i denna kungörelse stadgats rörande

statens veterinärbakteriologiska anstalt skall gälla jämväl annat veterinärbakteriologiskt

laboratorium. Det skall åligga dylikt laboratorium att

underrätta styrelsen örn resultatet av de vid laboratoriet i enlighet med denna

kungörelse verkställda undersökningarna.

15 §.

Är veterinär berättigad till ersättning av statsmedel för åtgärd jämlikt

denna kungörelse, skall han i föreskriven ordning insända räkning härå till

medicinalstyrelsen, som det åligger att efter granskning av räkningen till

veterinären utbetala honom tillkommande ersättningsbelopp. .

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226-

67

16 §.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras för tillämpningen av denna

kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.

17 §.

Förordnar Kungl. Maj:t, att epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) skall

beträffande visst område äga tillämpning med avseende å sjukdomen, upphör

denna kungörelse att gälla inom området.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Bilaga 2.

Förslag

till

kungörelse med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen den

12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam kastning

hos nötkreatur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förekommer sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke inom visst

län eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbredning,

skola inom sådant område, där Kungl. Majit på gemensam framställning av

medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt efter hörande av vederbörande

hushållningssällskap det förordnar, bestämmelserna i epizootilagen

äga tillämpning med avseende å sjukdomen. Vid tillämpningen skola iakttagas

de i det följande givna stadgandena.

2 §•

Inträffar fall av kastning, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist

inom 24 timmar göra anmälan därom hos vederbörande tjänsteveterinär

eller närmast boende veterinär.

Kan det misstänkas att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga

djurägaren att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens

veterinärbakteriologiska anstalt eller annat av medicinalstyrelsen godkänt

veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Visar undersökningen av fosterhinnorna, att sjukdomen förekommer, skall

veterinären omedelbart avresa till stället, verkställa nödig besiktning av besättningen

och taga erforderliga blodprov samt insända dessa för undersökning.

Besiktning och tagande av blodprov för undersökning äger veterinär

jämväl verkställa, då han eljest finner grundad anledning misstänka sjukdomens

förekomst.

3 §•

I fall som avses i 2 § skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen lämnade

anvisningar meddela djurägaren erforderliga föreskrifter till föihindrande

av smittans spridning.

Visar undersökningen, att sjukdomen icke förekommer, skall veterinären

underrätta djurägaren om att föreskrifterna icke längre behöva iakttagas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

69

4 §.

Medicinalstyrelsen äger, när styrelsen finner skäl därtill föreligga, förordna

veterinär att i den omfattning styrelsen bestämmer inom orten taga blodprov

av nötkreatur för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt

eller annat veterinärbakteriologiskt laboratorium, som medicinalstyrelsen

bestämmer, beträffande sjukdomens förekomst.

5 §.

Då sjukdomen konstateras, skall medicinalstyrelsen giva vederbörande

länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara

ställe, där sjukdomen förekommer, smittat tillika med omkringliggande

område i den utsträckning, som prövas erforderlig.

6 §•

Medicinalstyrelsen skall i fråga örn smittförklarat område besluta om vidtagande

av de åtgärder, som prövas erforderliga till förhindrande av sjukdomens

spridning. Därvid äger styrelsen förordna om nedslaktning av alla

smittade djur i besättning, som avses med smittförklaring, eller, där styrelsen

för att hindra smittspridning så finner nödigt, av hela besättningen.

7 §•

I övrigt skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 1—12 §§ kungörelsen

den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 226.

t)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. JoU 1938:83 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriolo s. 1 i texten