Angående yrkesinspektionens organisation m. m
1938-03-12 · 74 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 68 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:231, Angående yrkesinspektionens organisation m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
1
Nr 231.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående yrkesinspektionens
organisation m. m.; given Stockholms slott
den 12 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld. Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller frågan örn yrkesinspektionens
organisation m. m. och anför därvid följande.
Inledning.
Yrkesinspektionen erhöll i huvudsak sin nuvarande organisativa gestaltning
genom beslut av 1912 års riksdag.
Förslag örn åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionen framställdes
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 231.
motionsvis vid 1930 års riksdag. I anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse
den 27 maj 1930 (nr 287) om utredning i ämnet.
Genom beslut den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen
att — efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten
— verkställa den begärda utredningen och avgiva därav föranledda förslag.
Med skrivelse den 17 december 1931 överlämnade socialstyrelsen den ifrågavarande
utredningen tillika med förslag till förstärkning av yrkesinspektionens
och tillsynsmyndighetens organisation i skilda hänseenden. Över sty
relsens förslag infordrades sedermera yttranden från ett stort antal myndigheter
och organisationer.
På grund av den ekonomiska krisen och det i följd därav ansträngda statsfinansiella
läget föranledde nyssnämnda utredning allenast vissa mindre
omfattande åtgärder.
Den 16 april 1937 erhöll jag Kungl. Majds bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande effektivisering
av yrkesinspektionen.
Vid anmälan inför Kungl. Majd av detta ärende anförde jag bland annat
följande.
Vid utredningen borde i första hand det av socialstyrelsen framlagda förslaget,
i den mån detsamma icke redan förverkligats, samt de däröver avgivna
yttrandena komma under omprövning. Emellertid syntes mig i nuvarande
läge spörsmålet böra bedömas ur vidare synpunkter än som i förslaget skett.
Ovedersägligen måste organisationen anordnas på ett sådant sätt, att den medgåve
en väsentligt ökad besöksfrekvens vid de olika företag, som befunne sig
under inspektionens kontroll. Och likaledes borde den centrala tillsynsmyndigheten
utrustas med arbetskrafter, som satte den i stånd att effektivt utöva
sina ledande och kontrollerande uppgifter. Men därutöver torde särskilt böra
beaktas, att vid verksamheten i allmänhet upplysnings- och propagandasynpunkterna
framdeles ägnades ökad uppmärksamhet. Enahanda gällde beträffande
frågan om arbetsplatsernas hygien. I förstnämnda avseende ville jag
framhålla, att den s. k. säkerhetstjänsten syntes böra i all möjlig utsträckning
utvecklas. De gynnsamma erfarenheter, som från olika håll förelåge rörande
värdet av en organiserad samverkan mellan företagens ledning och arbetare
till främjande av en förbättrad yrkeshygien, gjorde det angeläget, att hithörande
förhållanden ingående övervägdes. Och vad hygienen anginge, gjorde
den särskilt under de senare åren utvidgade lagstiftningen om yrkessjukdomar
det naturligt, att de allmänt hygieniskt-tekniska betingelserna inom arbetslokalerna
bleve föremål för skärpt uppmärksamhet. Därvid uppkomme
ock frågan örn en utvidgad samverkan med tillgänglig medicinsk sakkunskap.
Slutligen borde tagas under särskild omprövning, huruvida nu gällande
föreskrifter kunde anses tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Efter min
mening måste det ur såväl den enskilda individens som samhällets synpunkt
vara en angelägenhet av vikt, att en sakkunnig tillsyn över efterlevnaden avmeddelade
bestämmelser också förfogade över lämpliga medel att åvägabringa
rättelse i sådana förhållanden, som befunnes medföra undanröjbara
risker för olycksfall och ohälsa.
Med stöd av omförmälda bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. yrkesinspektrisen Kerstin
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunni. Majlis proposition nr 231.
Hesselgren, tillika ordförande, direktören i pappersmasseförbundet G. Hultman,
docenten, medicine doktorn G. Rundberg, sekreteraren i järn- och metallarbetareförbundet
A. Svensson samt ledamoten av riksdagens första kammare,
yrkesunderinspektören G. Strömberg.
De sakkunniga, som antogo benämningen 1937 års arbetarskyddskommitté,
avgåvo den 30 december 1937 betänkande med förslag angående effektivisering
av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937: 52).
över betänkandet infordrades utlåtanden av riksförsäkringsanstalten,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, arbetsrådet, delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i samtliga län, de sistnämnda efter hörande
av förste provinsialläkarna i länen.
Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet bereddes svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, föreningen för arbetarskydd,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och Fredrika
Bremerförbundet.
Yttranden avgåvos av samtliga nyssnämnda myndigheter och sammanslutningar.
Vid utlåtanden från tre länsstyrelser funnos fogade yttranden av yrkesinspektörer.
Till länsstyrelsens i Malmöhus län utlåtande fanns fogat yttrande
av Malmö fackliga centralorganisation. Överståthållarämbetet överlämnade
yttrande av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Kommerskollegium avläm
aade med sitt utlåtande yttranden från bergmästaren, sprängämnesinspektören,
statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar, Sveriges maskinindustriförening,
mellersta och norra Sveriges ångpanneförening samt
södra Sveriges ångpanneförening. — En skrivelse i ämnet har vidare ingivits
av Sveriges lokomotivmannaförbund.
Ifrågavarande betänkande berör förutom yrkesinspektionen även riksförsäkringsanstalten,
vilket ämbetsverk från och med den 1 januari 1938 är
yrkesinspektionens chefsmyndighet. På grund härav har Kungl. Maj:t på
min hemställan i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna
28, 29, 33 och 34, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1938/1939 upptaga avlönings- och omkostnadsan
slagen till riksförsäkringsanstalten och yrkesinspektionen till preliminärt
beräknade belopp. Anslagen hava därvid upptagits på sätt framgår av följande
sammanställning.
Anslagsrubrik m. m. Belopp
1) riksförsäkringsanstalten: avlöningar, förslagsanslag . . kronor 1,760,000
2) riksförsäkringsanstalten: omkostnader, förslagsanslag . . » 180,000
3) yrkesinspektionen: avlöningar, förslagsanslag........ » 500,000
4) yrkesinspektionen: omkostnader, förslagsanslag ...... » 195,000
Sedan utredningen i dessa ämnen numera avslutats, anhåller jag att få till
närmare behandling upptaga dels spörsmålet örn yrkesinspektionens organisation,
dels ock de anslagsfrågor, som äga samband med berörda spörsmål.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Behovet av en effektivare yrkesinspektion oell erforderliga åtgärder tilldess
förbättrande.
1937 års arbetarskyddskommitté.
Beträffande behovet av en effektivare yrkesinspektion anföra de sakkunniga
bland annat följande.
Det måste betraktas såsom ett samhällsintresse av första ordningen att i
möjligaste mån söka förebygga, att arbetarna i sin gärning drabbades av
olycksfall eller ådroge sig ohälsa. Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk
synpunkt framstode det såsom nödvändigt, att allt vad som vore möjligt,
gjordes för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Om yrkessjukdomarna
och deras förekomst i vårt land visste man ännu relativt litet. Det årliga
antalet olycksfall i arbete kunde däremot ganska noggrant fastställas, och även
följderna av olycksfallen läte sig tämligen väl överblicka. En omfattande utredning
av olycksfallens betydelse återfunnes i en av professorn Gunnar Dahlberg
utarbetad, till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats örn olycksfall
i arbete i Sverige. De sakkunniga hänvisade därför beträffande detta ämne
till nämnda uppsats och ville blott söka antyda, vilken roll olycksfallen speiade
för den enskilde individen och för samhället i dess helhet.
Först finge nämnas, att 142,175 olycksfall i arbete inträffade under år
1934. Detta betydde, att i genomsnitt var elfte till tolfte arbetare drabbades
av ett olycksfall. Av olycksfallen ledde 486 till döden och 3,203 till invaliditet.
Redan dessa siffror tydde ju på, att olycksfallen i arbete hade en avsevärd
inverkan på dödligheten och invaliditeten inom landet. Så visade sig
också vid närmare undersökning vara fallet. Bland män i åldern 20—40
år orsakades omkring 5 procent av dödsfallen och ungefär en tredjedel av
invaliditetsfallen av olycksfall i arbete. Sådana olycksfall förorsakade bland
anställda män i nyssnämnda åldersgrupp fem till tio gånger så mångå invaliditetsfall
som alla andra invaliditetsorsaker tillsammantagna. Även för
sjukligheten spelade olycksfallen i arbete en betydande roll. Inom de mest
utsatta yrkesgrupperna vore den sjuklighet, som bland personer i åldern
20—40 år orsakades av dylika olycksfall, av nästan samma storleksordning
som den sjuklighet, som åstadkommes av alla andra sjukdomsorsaker i
förening.
I fråga om de ekonomiska verkningarna av olycksfall i arbete finge framhållas,
att sådana olycksfall bland icke statsanställda under år 1934 föranledde
en förlust av arbetsdagar, som motsvarade arbetsförmågan hos mer än
34,000 årsarbetare. Tillika finge nämnas, att kostnaderna för ersättningar
på grund av olycksfall i arbete under nämnda år uppginge till i runt tal 30
miljoner kronor.
Av professor Dahlbergs utredning framginge, att åtskilligt torde kunna
göras för att nedbringa antalet olycksfall i arbete. Visserligen vore väl en
del olycksrisker betingade av själva arbetets natur; men även inom samma
yrkesgrupp vore skillnaden i fråga örn olycksfallsfrekvens mellan olika företag
så betydlig, att den kunde antagas bero på olikheter med avseende :i
skyddsanordningar, arbetets utförande etc. Man torde därför kunna förutsätta,
att vid en effektivare inspektionsverksamhet antalet olycksfall i arbete
komme att minskas.
Den svenska yrkesinspektionens verksamhet bruste för närvarande i effektivitet.
Det vore helt naturligt, att så skulle vara fallet. Under de senare
åren hade den industriella verksamheten i vårt land kraftigt utvecklats.
Denna utveckling hade icke endast bestått i en ökning av antalet industri
-
Kunni. Maj.ts proposition nr 231.
5
anläggningar och en utbyggnad av redan befintliga sådana utan också i ett
allt intensivare utnyttjande av den moderna maskintekniken. Nya arbetsmetoder
och ökad arbetstakt krävde nya skyddsåtgärder och nya hygieniska
anordningar. Samtidigt bade fordringarna i fråga örn säkerhet och sundhet
samt trevnad på arbetsplatserna oavbrutet stigit. Allt detta hade medfört
en väsentlig ökning av yrkesinspektionens arbetsbörda, men någon motsvarande
förstärkning av dess arbetskrafter hade icke ägt rum. Organisationen
vore ännu i huvudsak densamma som år 1912, ehuru området för yrkesinspektionens
verksamhet utvidgats bland annat genom att den fått sig anförtrodd
övervakningen av lagen örn arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen
och lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete. Under sådana förhållanden kunde det icke
påräknas, att en efter moderna begrepp effektiv tillsyn skulle kunna utövas
av yrkesinspektionen.
De förslag till yrkesinspektionens effektivisering, vilka av de sakkunniga
framlagts, avse dels åtskilliga ändringar i arbetarskyddslagen, dels ock en
utbyggnad av den nuvarande organisationen.
Förslagen till lagändringar äro av i huvudsak följande innehåll.
Skyldighet skulle införas för arbetsgivare, å vars rörelse arbetarskyddslagen
äger tillämpning, att inom viss tid efter det rörelsen vid företaget påbörjats,
göra anmälan därom till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.
Viss anmälningsskyldighet skulle vidare stadgas för den, som ämnar
uppföra eller ombygga arbetslokal. Tillverkare och försäljare av maskiner,
ångpannor eller redskap skulle förpliktas att tillse, att dessa vid leverans
till arbetsplats, där nämnda lag äger tillämpning, äro försedda med nödiga
skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.
Den befogenhet att förbjuda arbetsgivaren att bedriva visst arbete eller
använda viss arbetslokal, maskin eller arbetsmetod, sorn för närvarande tillkommer
yrkesinspektionens chefsmyndighet, skulle med visst undantag överflyttas
till yrkesinspektörerna och bergmästarna, dock med rätt för vederbörande
arbetsgivare att hos chefsmyndigheten anföra besvär över yrkesinspektörs
eller bergmästares beslut i ämnet. Uppdraget att förordna läkare
för besiktning av minderåriga skulle överflyttas från länsstyrelserna till
medicinalstyrelsen. Samtidigt skulle skyldigheten att vidtaga årliga läkarbesiktningar
av minderåriga utvidgas. Kungl. Majit skulle därjämte bemyndigas
att utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare
före anställning i hälsofarligt arbete och sedermera periodvis. Slutligen
.skulle i syfte att främja en effektivare medverkan i skyddsarbetet från
arbetsgivarnas och arbetarnas sida i arbetarskyddslagen införas vissa bestämmelser
örn skyddsombud och säkerhetstjänst.
I organisatoriskt hänseende går förslaget ut dels på en
avsevärd förstärkning av personalen å den byrå, som inom yrkesinspektionens
chefsmyndighet handlägger arbetarskyddsärendena, alltså å riksförsäkringsanstaltens
byrå för arbetarskyddsärenden, dels på inrättande av ett
.särskilt organ för arbetsgivares och arbetares samverkan med chefsmyndigheten,
arbetarskyddsrådet, dels ook på en synnerligen betydande utökning
av den lokala yrkesinspektionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(» Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
yttranden.
I de yttranden, som avgivits över förslaget, har genomgående vitsordats
behovet av åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. Åtskilliga
myndigheter hava dock allenast uttalat sig beträffande enstaka delar
av förslaget eller ock utan närmare motivering tillstyrkt detsamma i dess helhet
eller lämnat det utan erinran. Så är bland annat förhållandet med de
liesta länsstyrelserna. Jag vill här redogöra för de avgivna yttrandena, till
den del desamma äro av mera allmän innebörd.
Riksförsäkringsanstcilten framhåller, att behovet av en förstärkning av yrkesinspektionens
arbetskrafter sedan länge varit starkt framträdande. Anstalten
uttalar, att en avsevärd utökning av personalen å anstaltens arbetarskyddsbyrå
samt av den allmänna yrkesinspektionskåren utgjorde en grundförutsättning
för ernåendet av den förbättring av arbetarskyddet i vårt
land, som från skilda håll erkändes vara behövlig.
Kommerskollegium inskärper den synnerliga vikten ur skilda synpunkter,
såväl sociala som rent ekonomiska, av att söka genom effektiva åtgärder
nedbringa riskerna för sådana olycksfall, varom här är fråga. Effektivisering
av den statliga inspektionen vore, anför kollegium, givetvis ett viktigt
led i arbetet härpå, men kollegium ansåge sig därjämte böra framhålla de
gynnsamma resultat, som borde kunna vinnas, och i åtskilliga fall redan
torde hava vunnits genom utveckling av säkerhetstjänsten vid de enskilda
företagen. Det borde vara den statliga inspektionen angeläget att på lämpligt
sätt uppmuntra och stödja nyssnämnda strävanden.
Socialstyrelsen uttalar sig på i huvudsak följande sätt.
1 förevarande betänkande föresloges en betydande utvidgning av organisationen
såväl för den centrala tillsynsmyndigheten som för de lokala inspektionsorganen.
Förslaget till utvidgning av organisationen kunde vid ett första
bedömande förefalla att vara allt för vittgående. Det torde emellertid
komme att visa sig, att åt en intensifierad och effektiviserad yrkesinspektion
måste givas minst den omfattning, som förslaget innebure. Styrelsen ville
därför i stort sett giva sin anslutning till detsamma.
Det mäste emellertid starkt framhållas, att det för vinnande av ett verkligt
effektivt arbetarskydd icke kunde vara tillräckligt med enbart en inspektion
a arbetsplatserna genom samhälleliga organ. Hur omfattande yrkesinspektionens
organisation än bleve, hade inspektionen dock ej möjlighet att utfärda
direktiv för alla de mångskiftande förhållanden på arbetsplatserna eller
att i detalj kontrollera, att givna föreskrifter efterföljdes. Vad som krävdes
vore framför allt ett positivt intresse hos parterna själva, så att de aktivt
medverkade i kampen mot olycksfall och yrkessjukdomar. De sakkunniga
hade ju även i skilda hänseenden sökt koppla in arbetsgivarna och arbetarna
i strävandena alt främja arbetarskyddet. För sådant ändamål föresloges i
betänkandet inrättandet av ett arbetarskyddsråd och att den redan nu existerande
skyddsombudsinstitutionen skulle på skilda sätt utvecklas.
Det förefölle emellertid som om de sakkunniga lagt huvudvikten vid att
bygga ut själva organisationen för tillsynsmyndigheten och yrkesinspektionen.
Styrelsen ville för sin del starkt understryka vikten av, att arbetsgivare
och arbetare mer än dittills varit fallet bemödade sig om att skapa förutsättningar
för ett effektivt arbetarskydd. Det vore nämligen här i mycket högre
grad en psykologisk fråga än ett spörsmål örn en effektiv organisation hos
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj.ts proposition nr 231
samhällets inspekterande myndighet. Del gällde att utnyttja det ur det ömsesidiga
beroendet spirande samförståndet mellan arbetsgivare och arbetare
och att inrikta båda parternas intresse på dessa frågor. Därför krävdes
propaganda av stora mått, både av inspektionens tjänstemän och av enskilda
krafter. En sådan organisation som föreningen för arbetarskydd borde kraftigt
stödjas såväl av staten som av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
samt utvecklas lill ett aktivt arbetande organ. Genom medverkan av
denna förening, i vilken parterna själva vore representerade, kunde man med
säkerhet vinna goda residtat. På varje arbetsplats, där ej endast ett fåtal arbetare
vore anställda, borde finnas både skyddsombud för arbetarna och paritetiskt
sammansatta säkerhetskommittéer. Man borde med andra ord på
allt sätt sträva efter att komma därhän, att det vore en självklar sak för
såväl arbetsgivare som arbetare att göra personliga insatser till skydd för
arbetarnas liv och hälsa på arbetsplatserna. Även arbetsledare av olika grader
borde på allt sätt intresseras för strävandena att nå ett effektivt arbetarskydd.
Ett gott arbetarskydd innebure ej blott, att man lyckades undvika olycksfall
i arbetet och förebygga yrkessjukdomarna. Nästan lika väsentligt vore,
att man lyckades framskapa en god anda och trivsel på arbetsplatserna.
Detta vore endast möjligt, örn de hygieniska och sanitära förhållandena förbättrades
i enlighet med de bestämmelser, som redan gällde enligt arbetarskyddslagen.
Därför krävdes bland annat, att arbetslokalerna i möjligaste
mån vore försedda med ändamålsenliga ljus-, ventilations- och värmeanordningar
samt att det sörjdes för renlighet och trevnad. I sistnämnda hänseende
komme det icke minst an på arbetarnas ordningssinne och kulturella
standard. Det borde vidare kunna anses vara en självklar sak. att möjligheter
till tvättning .skulle finnas å samtliga arbetsplatser. Om de anställda i sitt
arbete vore särskilt utsatta för damm eller nedsmutsning, borde även finnas
tillgång till bad eller i vart fall dusch. Departementschefen hade i de för de
sakkunnigas arbete givna direktiven starkt understrukit vikten av förbättrade
hygieniska förhållanden på arbetsplatserna. Enligt styrelsens mening hade
emellertid de sakkunniga skjutit denna betydelsefulla fråga i bakgrunden.
Medan man numera kommit ganska långt i fråga örn förebyggande åtgärder
mot svårare olycksfall av tekniska orsaker, lämnade de hygienisk-tekniska
förhållandena på arbetsplatserna i åtskilliga fall ännu mycket
att önska. Arbetsgivarna syntes i allmänhet ännu icke ha kommit underlund
med, att förbättrade hygieniska förhållanden inom arbetslokalerna gåve
ett gott resultat i form av ökad trivsel och arbetsglädje och därmed även etl
bättre arbetsresultat. Egendomligt nog lade även arbetarna själva ofta i
dagen en anmärkningsvärd likgiltighet för det som hade med hygienen och
trevnaden att skaffa. Därvidlag erfordrades utan tvivel mycket målmedveten
och systematisk upplysning.
I detta sammanhang ville styrelsen framhålla behovet av inspektion av
kontors-, expeditions-, redaktions- och liknande lokaler. Denna del av inspektionsverksamheten
torde lämpligen kunna anförtros al den kvinnliga
yrkesinspektionen.
Statskontoret påpekar, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag
skulle medföra en merutgift för statsverket av bortåt en halv miljon kronor
eller nära nog en fördubbling av statsverkets nuvarande utgifter för ändamålet.
I anslutning därtill anför ämbetsverket följande.
Statskontoret insåge lill fullo, att med den industriella utvecklingen under
de senaste årtiondena helt andra och större krav måste ställas på arbetarskyddet
lin tillförne. En effektivisering av yrkesinspektionen framstode för
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
denskull som en angelägenhet av vikt, liksom det vore naturligt, att staten
därför borde ikläda sig större ekonomiska uppoffringar än tidigare. Även
om tillbörlig hänsyn toges därtill, syntes det dock knappast vara nödvändigt
att i ett slag vidtaga så omfattande organisatoriska åtgärder, att de skulle
medföra en utgiftsökning av den storleksordning, varom här vore fråga. 1
varje fall kunde statskontoret icke ur de synpunkter, ämbetsverket hade att
närmast företräda, tillstyrka åtgärder av en dylik omfattning. Statskontoret
föreställde sig ock, att den föreslagna organisationen borde kunna avsevärt
beskäras, utan att nödig effektivitet eftersattes.
Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att nämnden
icke kunnat undgå att hysa betänkligheter mot den synnerligen betydande
personalökning, som av de sakkunniga föreslagits, samt yttrar vidare:
Även om yrkesinspektionen otvivelaktigt finge anses vara i behov av ett
antal nya befattningar, ville det dock synas lönenämnden, som örn vissa
jämkningar skulle kunna vidtagas i de sakkunnigas förslag. Särskilt med
hänsyn till svårigheten att på förhand bedöma, huru många inspektioner,
som årligen kunde utföras av de olika befattningshavarna, syntes en viss försiktighet
vara tillrådlig med avseende å organisationens utbyggnad.
Från arbetsrådets sida framhålles särskilt, att ett genomförande av förslaget
skulle medföra, att yrkesinspektionen i större omfattning än vad tidigare
varit möjligt kunde fylla uppgiften att utöva tillsynen över tillämpningen av
arbetstidslagarna.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet gör följande
uttalande.
De föreslagna åtgärderna till yrkesinspektionens effektivisering ginge, såsom
nalin ligt torde vara, i tramsta rummet ut på en ökning av yrkesinspektionens
personal samt en förbättring av denna personals anställnings- och
arbetsförhållanden. Mot dylika åtgärder hade delegationen givetvis ej något
att erinra, men det förefölle, som örn omsorgen om dessa åtgärder i viss mån
rör kommittén så att säga bortskymt en annan för arbetarskyddet mycket
betydelsefull faktor i säkerhetstjänsten nämligen yrkesinspektionens samverkan
under olika former med respektive arbetsgivare och arbetare. När det
gällde den mycket svårförverkligade uppgiften att nedbringa olycksfallsfrekvensen,
torde också dylik samverkan, som ofta vore förbunden med och
inbegrepes under yttringar av »safety-first»-rörelsen, vara ett av de mest effektiva
medlen.
Länsstyrelserna hava på sätt antytts såsom regel i huvudsak tillstyrkt förslaget.
En mera kritisk ståndpunkt intages emellertid av länsstyrelsen i Östergötlands
län, som yttrar sig sålunda.
Vid behandlingen av det betydelsefulla problemet om yrkesinspektionens
välbehövliga effektivisering syntes de sakkunniga hava angripit frågorna om
chefsmyndighetens och den lokala inspektionens personalorganisation utan
att dessförinnan ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den onekligen grundläggande
frågan om själva inspektionsarbetets reformering. Att inspektionst
Ulf allena för såväl chefsmyndigheten som de lokala inspektörerna borde
avsevärt ökas och att i sammanhang därmed någon personalökning torde
bliva nödvändig, syntes näppeligen kunna bestridas. Men lika uppenbart vore
enligt länsstyrelsens mening, att mycket kunde vinnas därigenom att inspektionsarbetet
så långt möjligt befriades från schablonmässighet (exempelvis
i fråga örn ångpannekontrollen) och anpassades efter teknikens stadigt fort
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
9
slående utveckling samt verkligen bleve fördelat mellan de olika befattningshavarna
enligt rationella, vederbörligen fastställda regler, att inspektionsfrekvensen
rättades efter inspektionsbehovet, vilket icke kunde mätas enbart
efter antalet anställda på de olika arbetsplatserna, utan lika mycket berodde
på vederbörandes intresse och resurser för arbetarskyddets tillgodoseende,
att en del nära till hands liggande förenklingar och förbättringar i anmälningsproceduren
och expeditionsarbetet bleve vidtagna och att planmässigt samarbete
organiserades mellan yrkesinspektionen och de riksförsäkringsanstaltens
tjänstemän, som för olycksfallsförsäkringens räkning hade liknande uppgifter.
Därutinnan laide de sakkunniga mera uttalat allmänna principer än
framlagt närmare utredning och positiva förslag. Det vore därför enligt
länsstyrelsens uppfattning nödvändigt, att innan slutlig ställning toges till
effektiviseringsproblemet, en sådan utredning verkställdes, exempelvis av
riksförsäkringsanstalten såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Först
därefter kunde personalbehovet med någon tillförlitlighet beräknas.
Med de sakkunniga vore länsstyrelsen enig däri, att de hygieniska kraven
alltmera måste göra sig gällande inom arbetarskyddet och hade intet att
erinra mot vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, huruvida man icke nied hänsyn
till de vanskligheter, som möta vid bedömande av det verkliga, varaktiga
behovet av personalökning, bör gå fram med större varsamhet än de sakkunniga
gjort vid bestämmandet av befattningshavarnas antal såväl hos
chefsmyndigheten som även i inspektionsdistrikten. På liknande sätt uttalar
sig länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Svenska arbetsgivareföreningens yttrande innehåller bland annat följande.
Ehuru föreningen förstode, att den industriella utvecklingen sedan 1912
påkallade en viss förstärkning av yrkesinspektionen, syntes det dock föieningen,
som örn en så omfattande utvidgning av densamma, sorn de sakkunniga
föreslagit, icke vore behövlig och ej heller skulle komma att leda till
ett mot de väsentliga merkostnaderna svarande gagn. Visserligen vore ännu
olycksfallsfrekvensen, örn man sammanräknade de årliga olycksfallens antal,
betydande. Dock hade trots den ständigt ökade mekaniseringen av produktionen
under de senaste åren icke förekommit någon stegring av antalet
genom olycksfall i arbete förlorade arbetsdagar per arbetare. Den i statistiken
registrerade ökningen av antalet olycksfall finge väsentligen tillskrivas
dels nuvarande mera effektiva registrering, dels ock ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,
varigenom uppmärksamheten inriktats även på de
smärre olycksfallen. I fråga örn de allvarligare olycksfallen utvisade statistiken
en nedgång.
Del borde särskilt framhållas, att inspektionen och kontrollen från allmänna
organs sida hade sin givna begränsning inom arbetarskyddet. Det
vore på parterna på arbetsplatsen och särskilt på arbetarna själva, som det
berodde, när det gällde att nedbringa särskilt de mindre och många olycksfallen.
Vid arbetarskyddets effektiviserande spelade arbetarnas eget intresse
för frågan den allra största roll. Arbetarskyddet borde vinna bättre organisation
på arbetsplatserna och den önskade ökningen i skyddsombudens
aktivitet borde även inrikta sig på att vänja arbetarna vid ökad försiktighet.
Denna föreningens uppfattning, att en utbyggnad av inspektionen borde
ske efter mera restriktiva linjer än de av kommittén uppdragna, gällde icke
chefsmyndigheten, riksförsäkringsanstaltens arbetar
tvekade icke att ansluta sig lill förslaget örn en utvidgning av personalbeståndet
på arbelarskyddsbyrån.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Landsorganisationen yttrar: Erfarenheten hade givit vid handen, att bristerna
i den nuvarande lagstiftningen i främsta rummet hänförde sig till
yrkesinspektionens organisation, mindre till arbetarskyddslagens materiella
bestämmelser. Trots den industriella verksamhetens kraftigt ökade utbredning
och intensifiering, och trots den icke obetydliga utvidgning av inspektionsverksamheten,
som övervakningen av arbetstidslagarna medfört, hade
yrkesinspektionen i huvudsak bibehållits vid den organisatoriska utformning
den erhållit år 1912.
Det vore med hänsyn därtill naturligt, att en revision av arbetarskyddslagstiftningen
främst inriktades pa en utbyggnad och effektivisering av yrkesinspektionen.
Det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet sammanfaller till sitt
innehåll nära med svenska arbetsgivareföreningens.
Svenska landskommunernas förbund finner kommittéförslaget i det stora
hela väl avvägt och ägnat att genom erforderlig ökning av inspektionspersonalens
antal samt genom höjda krav på dess utbildning befrämja inspektionens
effektivitet.
Departementschefen.
Det torde icke kunna råda något tvivel därom, att yrkesinspektionen i vårt
land för närvarande lider av åtskilliga brister, samt att en effektivisering av
densamma är starkt av behovet påkallad, om den på ett tillfredsställande sätt
skall kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt min mening torde på arbetarskyddets
område åtskilliga förbättringar stå att vinna redan genom vissa
ändringar i arbetarskyddslagen. De förslag till ändringar i
sagda lag, som framlagts av 1937 års arbetarskyddskommitté, avhandlar
jag i annat sammanhang. Jag vill emellertid framhålla, att frågan örn lagstiftningsåtgärder
till främjande av ett förbättrat arbetarskydd icke därmed
synes mig tillfredsställande löst. Vid en av mig planerad allmän översyn av
gällande arbetarskyddslagstiftning avser jag att låta lagbestämmelserna i
ämnet bliva föremål för en omprövning ur bland annat nu berörda synpunkt.
Bland de lagändringar, som av de sakkunniga föreslagits och av mig tillstyrkts,
åsyfta vissa ett främjande av den i första hand på arbetsgivarna och
arbetarna ankommande säkerhetstjänsten. Ehuru på detta område
statsmakternas möjligheter att påverka utvecklingen äro jämförelsevis begränsade,
synes det mig böra här betonas, att åtgärder i nu berörda
avseende äro av synnerlig vikt för det praktiska arbetarskyddets utveckling
och effektivitet. Såväl arbetsgivare som arbetare hava här ett område,
där genom rationell samverkan betydelsefulla resultat kunna uppnås. Det
är mig angeläget att understryka, hurusom ett ökat intresse för säkerhetstjänstens
främjande på arbetsplatserna knappast lär kunna vinnas annorledes
än genom en målmedveten upplysningsverksamhet och
klokt lagd propaganda för åtgärder i syfte att uppnå förbättrad arbetshygien
och effektiva skyddsanordningar. Statens organ kunna härvid
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
11
medverka i råd och dåd. Och alldeles särskilt bör man från chefsmyndighetens
och yrkesinspektionens sida kräva oavlåtlig uppmärksamhet för vikten
av formfri samverkan med de lokala organen för säkerhetstjänsten.
I detta syfte, liksom över huvud för uppnående av en effektiv tillsyn är
det emellertid nödvändigt att avsevärt utbygga yrkesinspektionen.
I nuvarande läge äro åtgärder av denna innebörd otvivelaktigt att anse såsom
de mest angelägna bidragen från statsmakternas sida för att skapa förutsättningar
för det väsentligen förbättrade arbetarskydd, varav ett klart
dokumenterat behov föreligger.
Medan yrkesinspektionens verksamhet hittills varit huvudsakligen inriktad
på förekommande av olycksfall, har jämförelsevis litet åtgjorts till förhindrande
av ohälsa. Därest det förslag örn tillskapande av ett statens institut
för folkhälsan, vilket förelagts årets riksdag och enligt vilket vid institutet
skulle inrättas en särskild avdelning för yrkeshygien, bifalles, torde
ett betydelsefullt steg vara taget till avhjälpande av de brister på det h ygieniska
området, som för närvarande vidlåda arbetarskyddet.
Jag övergår nu, att till närmare behandling upptaga det föreliggande förslaget
till omläggning av chefsmyndighetens och yrkesinspektionens organisation.
Yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Nuvarande organisation.
Medan tidigare socialstyrelsen fungerat såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet,
har från och med den 1 januari 1938 uppdraget att vara chefsmyndighet
för denna inspektion övertagits av riksförsäkringsanstalten. I
samband därmed har byrån för arbetarskyddsärenden överflyttats till sistnämnda
ämbetsverk.
Det nuvarande personalbeståndet på arbetarskyddsbyrån framgår av följande
tablå.
I. Ordinarie befattningshavare.
Lönegrad.
1 byråchef.................................................... B 30
1 byråassistent ................................................ B 26
1 sekreterare ................................................. B 26
1 förste byråingenjör........................................... B 24
1 byråingenjör ............................................... B 21
1 kansliskrivare ............................................... B 11
1 kanslibiträde ................................................ B 7
1 kontorsbiträde .............................................. B 4.
II. Icke-ordinarie befattningshavare.
Extra-ordinarie tjänstemän. Lönegrad.
2 amanuenser (därav en ingenjör och en jurist).................... 16
1 amanuens (med nautisk utbildning)............................ 15
1 kontorsbiträde ............................................. 4.
12
Kunell. Majlis proposition nr 231.
Övrig ickc-ordinarie personal.
1 sakkunnig för hygieniska frågor med ett arvode av 2,000 kronor för år, å
vilket belopp dvrtidstillägg icke utgår.
Byrån kan i viss män sägas arbeta å två avdelningar nämligen en avdelning
för arbetarskyddsfrågor i allmänhet och en mindre avdelning för sjöfartsärenden.
Uteslutande å sistnämnda avdelning tjänstgöra byråassistenten,
amanuensen med nautisk utbildning och det ordinarie kontorsbiträdet, medan
byråns personal i övrigt väsentligen är avsedd för den allmänna avdelningens
behov. Dock är sekreteraren gemensam för båda avdelningarna.
Arbetarskyddsbyråns arbetsuppgifter äro dels av teknisk natur och dels av
administrativ och juridisk art. Det tekniska arbetet ledes av byråchefen, som
i arbetet biträdes av förste byråingenjören, byråingenjören och den av amanuenserna,
vilken äger ingenjörsteknisk utbildning. Ärenden av övervägande
administrativ eller juridisk innebörd föredragas däremot som regel av sekreteraren,
vilken biträdes av den juridiskt utbildade amanuensen.
1937 års a rbctarskyd ilsken lini tté.
De sakkunniga hava till en början behandlat frågan örn behovet av t e lili
i s k personal å arbetarskyddsbyrån. De sakkunniga erinra härvid
inledningsvis, att socialstyrelsen i ett den 17 oktober 1936 avgivet utlåtande
påkallat en avsevärd förstärkning av denna personal. De anföra härefter i
huvudsak följande.
Vid de konferenser, som de sakkunniga hållit med yrkesinspektionens befattningshavare,
bade allmänt uttalats den bestämda uppfattningen, att antalet
tekniska krafter på arbetarskyddsbyrån måste ökas. Från samtliga
inspektionsdistrikt hade påpekats, att yrkesinspektionens skilda organ för
närvarande finge alltför liten ledning i sitt arbete. Det hade förekommit,
att då en yrkesinspektör ansett sig böra bos chefsmyndigheten begära upplysning
örn något för honom nytt problem på arbetarskyddets område, något
klarläggande svar icke kunnat lämnas, enär man på byrån saknat tid att
behörigen utreda den föreliggande frågan. Även i annat avseende hade
bristen på ledning gjort sig märkbar. Likformighet beträffande skyddslagstiftningens
tillämpning hade icke i önskvärd grad kommit till stånd. Sålunda
växlade exempelvis fordringarna på skyddsanordningars och arbetslokalers
beskaffenhet ej sällan från distrikt till distrikt. Man hade understrukit,
alt en ändring därutinnan kunde vinnas endast under förutsättning,
dels att byråchefen eller någon hans ställföreträdare finge tillfälle att göra
tätare besök på distrikten, dels ock att allmängiltiga anvisningar för skyddslagstiftningens
tillämpning bleve av chefsmyndigheten utarbetade i större
antal än hittills. Det hade vidare påpekats, att det för yrkesinspektionens
befattningshavare vore av stort värde att kunna med bildmaterial förtydliga
sina föreskrifter till arbetsgivarna. Distriktspersonalen hade hittills fått ägna
mycken tid åt att uppgöra skisser till enkla skyddsanordningar. Åtskilligt
dubbelarbete skulle kunna undvikas, om dylikt illustrationsmaterial kunde
framställas hos chefsmyndigheten och därifrån i tryck distribueras till inspektionsorganen.
För egen del hyste de sakkunniga den uppfattningen, att tillsynen över
skyddslagstiftningens efterlevnad icke kunde effektiviseras utan att arbetarskyddsbyråns
tekniska krafter väsentligen förstärktes. En förstärkning av
Kunell. Maj:ts proposition nr 231.
13
byråns arbetskapacitet i nyss nämnt avseende skulle direkt medföra påtagliga
fördelar och indirekt leda till en effektivisering av tillsynen i det att
den egentliga inspektionskåren skulle befrias från åtskilligt tidsödande byråarbete.
Beträffande frågan, vilken personalökning, som kunde anses erforderlig,
framträdde till en början behovet av en kvalificerad medhjälpare till och
ställföreträdare för byråchefen. De arbetsuppgifter, som för närvarande
åvilade den sistnämnde, vore alltför många och betungande för att de skulle
medhinnas av en enda person. Förutom att leda och hava överinseende över
såväl byråns som den inspekterande personalens verksamhet -— i vilket arbete
inginge anordnandet av möten med yrkesinspektionens befattningshavare
samt besök på distriktens expeditioner och arbetsställen — hade byråchefen
bland annat att ansvara för utarbetandet av erforderliga anvisningar
mot yrkesfara samt för avgörandet av ärenden rörande tolkning och tillämpning
av arbetarskyddslagens bestämmelser. Ilan hade vidare att i en del
frågor samarbeta med olika myndigheter och institutioner. Enligt de sakkunnigas
mening borde det dessutom ankomma på byråchefen att handlägga
viktigare ärenden angående yrkesinspektionens personal samt att stå i spetsen
för redigeringen av yrkesinspektionens verksamhetsberättelse och andra
av byrån publicerade meddelanden. Slutligen förtjänade framhållas, att åtgärder
snarast borde vidtagas till förhindrande av att farliga maskiner och
redskap inom landet försåldes i oskyddat skick. Denna fråga krävde för
sin lösning ett omfattande samarbete mellan å ena sidan försäljare av maskiner
och redskap samt å andra sidan arbetarskyddsbyråns högre tekniska
personal. Det syntes därför ofrånkomligt att å byrån anställa en befattningshavare
med uppgift att biträda byråchefen och tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare.
I sitt berörda utlåtande hade socialstyrelsen också framhållit, att behov
förefunnes av en befattning, vars innehavare hade så omfattande kunskaper
och erfarenheter, att han kunde i byråchefens frånvaro handlägga förekommande
tekniska ärenden och inför styrelsen svara därför. Styrelsen hade
samtidigt yttrat, att nämnda kunskaper och erfarenheter kunde väntas förvärvade
först efter längre tids tjänstgöring inom yrkesinspektionen, varjämte
styrelsen tillagt, att nyssnämnda befattning borde vara placerad i minst samina
lönegrad "(B 28) som yrkesinspektörstjänsterna, detta till undvikande av
att befattningens innehavare vid första lägliga tillfälle lämnade sin post fölen
yrkesinspektörsbefattning.
I anslutning till vad sålunda anförts hade styrelsen föreslagit inrättandet
a arbetarskyddsbyrån av en teknisk byrådirektörsbefattning placerad i sistnämnda
lönegrad.
Genom detta socialstyrelsens förslag hade dock enligt de sakkunnigas
mening behovet av en medhjälpare till och ställföreträdare för byråchefen
icke blivit tillgodosett på ett fullt tillfredsställande sätt. De sakkunniga ansåge
nämligen, att den nyc befattningshavaren borde vara byråchefens ställföreträdare
ej blott i clet tekniska byråarbetet, utan även när det gällde överinseendet
över inspektionspersonalens verksamhet. Därav följde att han
borde — alternerande med byråchefen — avlägga besök på distriktens expeditioner
och arbetsställen, och under sådana förhållanden syntes hans
.ställning böra vara något högre än yrkesinspektörs. Under hänvisning till
vad sålunda anföris föreslogo de sakkunniga inrättandet å arbetarskyddsbyrån
av en överingenjörstjänst i lönegraden B 29.
Utöver inrättandet av en överingenjörsbefattning vore emellertid ytterligare
åtgärder påkallade för underlättande av arbetarskyddsbyråns tekniska
verksamhet. Till denna verksamhet hörde ju bland annat utarbetandet
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
av allmänna anvisningar, en uppgift sorn, på sätt förut påpekats, hittills
icke kunnat fullgöras i den omfattning, som varit önskvärd. En annan
viktig uppgift för den tekniska personalen vore verkställandet av utredningar
rörande behovet av säkerhetsåtgärder vid användande av maskinella anordningar
(jordbruksmaskiner, hissar, kranar, byggnadsställningar lii. m.). Vidare
hade samma personal att ombesörja framställandet av skyddsbilder och
annat propagandamaterial samt att uppgöra skisser till skyddsanordningar.
För att nämnda och övriga förekommande arbetsuppgifter skulle kunna
skötas på ett tillfredsställande sätt syntes det enligt de sakkunnigas på noggranna
undersökningar grundade mening vara erforderligt, att den nuvarande
tekniska personalen förstärktes med — förutom överingenjören —
en förste byråingenjör och en byråingenjör. Ät innehavaren av den nya
förste byråingenjörsbefattningen borde anförtros ledningen av det tekniska
byråarbete, som icke omedelbart övervakades av byråchefen eller överingenjören.
För att han skall kunna förväntas någon väsentlig tid kvarstanna på
sin post, vilket för dennas behöriga skötande vore av största betydelse,
borde tjänsten vara placerad i lönegraden B 26. Vad anginge den nya
byråingenjörstjönsten torde denna kunna göras till en extra-ordinarie befattning.
Beträffande arbeta rskyddsb yråns s j ö f a r t s a v d e 1 n i n g redogöra
de sakkunniga för denna avdelnings tillkomst och utveckling samt det
sätt, varpå de till avdelningen hörande ärenden, vilka äro gemensamma för
kommerskollegium och socialstyrelsen, för närvarande handläggas. Jag får i
denna del hänvisa till de sakkunnigas betänkande. De sakkunniga föreslå
härefter en överflyttning av avdelningen från socialstyrelsen till kommerskollegium.
Till stöd för detta förslag anföra de sakkunniga i huvudsak föl
lande.
Syftet med inrättandet av en särskild sjöfartsavdelning inom socialstyrelsens
arbetarskyddsbyrå och denna avdelnings medverkan vid handläggning
av fartygsinspektionsfrågor hade främst varit att bereda inflytande
åt rent sociala synpunkter vid handhavandet av fartygskontrollen i riket.
Genom beslutet örn arbetarskyddsbyråns överflyttande från socialstyrelsen
till riksförsäkringsanstalten hade frågan på vad sätt dessa synpunkter lämpligast
skulle tillgodoses kommit i nytt läge.
Det vore att märka att de arbetsuppgifter, som åvilade socialstyrelsens
byråassistent för sjöfartsärenden, till betydande del avsåge spörsmål, som
måste anses relativt främmande för riksförsäkringsanstaltens egentliga arbetsuppgifter,
men vilka på grund av sin sjöfartstekniska natur vore fast
förbundna med förhållanden, som tillhörde kommerskollegii verksamhetsområde.
Bland här åsyftade frågor märktes särskilt ärenden angående bostäder,
bemanning och arbetstid ombord å fartyg, i vilkas avgörande byråassistenten
för sjöfartsärenden för närvarande författningsenligt deltoge.
Liknande synpunkter torde i ännu högre grad göra sig gällande beträffande
vissa andra sjöfartsadministrativa frågor, i vilkas behandling byråassistenten
likaledes deltoge, såsom spörsmål berörande sjömanshusens verksamhet,
kosthåll ombord och arbetslöshetsersättning vid skeppsbrott.
Enligt vad för de sakkunniga uppgivits avsågo sjöfartsassistentens arbetsuppgifter
till allra största delen ärenden, som författningsenligt skulle
handläggas gemensamt med kommerskollegium eller i samråd med detta
ämbetsverk. Hans tjänsteåligganden torde påkalla personliga överläggningar
med chefen för fartygsinspektionsbyrån och andra befattningshavare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunell. Maj.ts proposition nr 231.
o
inom kommerskollegium så gott som varje dag och otta liera gånger örn
dagen.
Dessa förhållanden hade givit de sakkunniga anledning att till övervägande
upptaga frågan, huruvida den ordning, som skulle komma Lill stånd
efter arbetarskyddsbyråns förestående överflyttning till riksförsäkringsanstalten,
kunde anses ändamålsenlig såvitt anginge de sociala sjöfartsfrågornas
handläggning. Härvid bade de sakkunniga särskilt ifrågasatt, huruvida
anledning förefunnes att för angivna syftes tillgodoseende bibehålla en samverkan
mellan olika ämbetsverk. Det hade för de sakkunniga synts uppenbart,
alt — oavsett vilka ämbetsverk som komrne i fråga — gemensam
handläggning av ärenden i sådan utsträckning, som den nuvarande ordningen
gjort nödigt, lätteligen kunde bliva synnerligen tyngande och hinderlig.
Att samarbetet på förevarande område dittills kunnat bedrivas i fria former
hade i icke ringa grad berott på att socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå
haft sina lokaler i samma hus som kommerskollegium. Efter sistnämnda
byrås överflyttning till riksförsäkringsanstalten skulle det pei-sonliga samarbetet
uppenbarligen bliva avsevärt försvårat, därest sjöfartsavdelningen
icke alltjämt kunde förläggas i omedelbar närhet av kommerskollegium.
Detta läte sig efter vad för de sakkunniga uppgivits icke göra.
Under sådana omständigheter hade det för de sakkunniga framstått såsom
en naturlig tanke att söka åvägabringa en förenkling och effektivisering av
den administrativa apparaten genom förläggning av det organ, som arbetarskyddsbyråns
sjöfartsavdelning utgjorde, till kommerskollegium. Gentemot
en sådan omorganisation hade de sakkunniga icke kunnat finna någon vägande
invändning. Även örn kommerskollegii huvuduppgift inom statsförvaltningen
vore att i det allmännas intresse främja näringslivets utveckling,
torde därav ingalunda följa, att ämbetsverket skulle vara förhindrat att vederbörligen
tillgodose jämväl sociala synpunkter. Det syntes numera vara
en allmän uppfattning, att de ekonomiska och de sociala frågorna vore så
nära förbundna med oell så beroende av varandra, att de snarast kunde
betraktas såsom olika sidor av samma problem. Enligt de sakkunnigas mening
skulle den sociala sidan av de sjöfartsekonomiska frågorna snarast komma
att framhävas, om inom kommerskollegium tillskapades ett särskilt organ
för de sociala intressenas bevakande inom kommerskollegium, exempelvis
en social sektion inom fartygsinspektionsbyrån. De sakkunniga förordade
för sin del, att så skedde.
Till denna sektion skulle alltså från arbetarskyddsbyrån överflyttas byråassistenten
för sjöfartsärenden, en amanuens och ett biträde. Hur sektionen
i övrigt skulle organiseras och dess anknytning till ämbetsverkets övriga
organ anordnas, vore en fråga som de sakkunniga ansåge tillkomma kommerskollegium
att närmare utveckla i samband med blivande yttrande över
förslaget. De sakkunniga önskade emellertid betona, att åt den sociala sektionen
instruktionsmässigt borde beredas en så självständig ställning, att de
sociala hänsynens behöriga tillgodoseende på ett fullt betryggande sätt garanterades.
Ur statsfinansiell synpunkt skulle den föreslagna överflyttningen tydligen
icke hava någon egentlig betydelse. Det torde emellertid böra anmärkas,
att man genom överflyttningen torde kunna undvika en enligt de sakkunnigas
mening eljest ofrånkomlig löneökning för den extra-ordinarie befattningshavare,
som i egenskap av amanuens biträdde byråassistenten för sjöfartsärenden.
Med hänsyn till nödvändigheten av att säkerställa såväl kvalificerat
arbetsbiträde som lämplig rekrytering för byråassistentbefattningen, syntes
det vid bibehållande av nuvarande ordning bliva erforderligt att förbättra
anställningsvillkoren för nämnda amanuens. Detta torde däremot icke be
-
16
Kungl. Mcij.ts proposition nr 231.
hova ifrågasättas i händelse byråassistentens befattning inflyttades i kommerskollegium.
varest andra nautiska befattningshavare, såsom den nautiske
byråinspektören å fartygsinspektionsbyrån. stöde till förfogande för
nyssnämnda ändamål.
Slutligen torde få anmärkas, att de sakkunniga icke förbisett, att å arbetarskyddsbyråns
sjöfartsavdelning handlades vissa ärenden, som för närvarande
folie utanför kommerskollegii verksamhetsområde, nämligen överinseendet
över den av yrkesunderinspektörerna utövade tillsynen över lastning och
lossning av fartyg, såvitt anginge stuveriarbetet. samt utarbetandet av statistik
rörande olycksfall i sjömans- och stuveriyrkena. Ingendera av dessa arbetsuppgifter
vöre emellertid av den art. att den nödvändigt måste ombesörjas
av ett organ inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Beträffande yrkesunderinspektörernas
verksamhet, i vad den avsåge lastnings- och lossningsanordningar,
kunde det organisatoriskt mycket väl låta sig göra att bibehålla
den centrala ledningen av denna speciella tillsynsverksamhet i den
nuvarande sjöfartsassistentens hand även efter det hans befattning i enlighet
med de sakkunnigas förslag införlivats med en social sektion i kommerskollegium.
Ett dylikt arrangemang skulle administrativt sett icke innebära
någon nyhet. Det funnes redan exempel på att tjänstemän inom en förvaltningsgren
utövade tillsyn över förhållanden, som folie inom verksamhetsområdet
för en annan myndighet än den de själva vore underställda. Så vore
exempelvis fallet med de under kommerskollegium lydande statsinspektörerna
över elektriska starkströmsanläggningar, vilka i egenskap av specialinspektörer
inom yrkesinspektionen utövade en viss kontroll för yrkesinspektionens
chefsmyndighets räkning och följaktligen stöde under dennas överinseende
i vad anginge deras verksamhet såsom dylika specialinspektörer.
Något hinder syntes icke föreligga att — med ombytta roller — ordna tillsynen
å stuveriarbetet på liknande sätt och sålunda låta yrkesunderinspektörerna
utöva tillsyn under överinseende av den sociala sektionen inom kommerskollegium,
åt vilken myndighet alltså ledningen av ifrågavarande tillsynsverksamhet
skulle vara anförtrodd. En sådan anordning funne de sakkunniga
vara att föredraga med hänsyn till att stuveriarbetet till övervägande
del utfördes ombord å fartyg och med hjälp av fartygets inrättningar
och redskap, vilkas övervakande ankomme på fartygsinspektionen och därmed
i sista hand på kommerskollegium. Vad anginge utarbetande av olycksfallsstatistik,
kunde sådan uppenbarligen ombesörjas lika väl inom kommerskollegium
som å arbetarskyddsbvrån.
Med avseende a den juridiskt utbildade personalen erinra
de sakkunniga dels att socialstyrelsen i sitt förut omförmälda år 1936 avgivna
utlåtande föreslagit dels en ombildning av den då i lönegraden B 24
placerade sekreterartjänsten till en byrådirektörsbefattning i lönegraden B 28.
dels ock amanuenstjänstens ersättande med en notarietjänst i lönegraden
B 21, dels ock att enligt statsmakternas år 1937 fattade beslut sekreterartjänsten
uppflyttats i lönegraden B 26, men att någon förändring med avseende
å amanuenstjänsten icke vidtagits. De sakkunniga anföra härefter följande.
De sakkunniga ville med avseende å sekreterartjänsten framhålla, att enligt
deras mening ansvaret för arbetarskyddsbyråns verksamhet borde, då
byråchefen befunne sig på resor, åvila innehavaren av en nyinrättad överingenjörsbefattning.
Örn en sådan befattning på sätt de sakkunniga föreslagit
komme till stånd, torde därför behovet att låta sekreteraren självständigt
handlägga och avgöra vissa ärenden i någon mån komma att minskas. Särskilt
gällde detta beträffande ärenden rörande yrkesinspektionens personal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
17
vilkas f öredragning lämpligen borde förbehållas byråchefen och i dennes frånvaro
överingenjören, som förutsatts skola avlägga besök på inspektionsdistrikten
och förty kunde väntas få större personalkännedom än den på byrån
bundne sekreteraren. En minskning på vissa punkter av sekreterarens
arbetsbörda komme måhända även att inträda i samband med arbetarskyddsbyråns
överflyttning till riksförsäkringsanstalten, som hade en särskild administrativ
byrå. I vad mån ärenden rörande yrkesinspektionens organisation
och ekonomi kunde ombesörjas av tjänstemän å sistnämnda byrå
kunde dock knappast på förhand beräknas.
I trots av vad sålunda anförts torde man emellertid kunna förvänta, att
sekreterarens arbete i framtiden snarast bleve mera krävande än nu. Vid
avgivande av framställningar eller utlåtanden i lagstiftningsfrågor å arbetarskyddets
område hade dittills den juridiska sakkunskapen företrätts ej blott
av sekreteraren utan även av personalen å socialstyrelsens byrå för lag- och
administrativa ärenden. Efter arbetarskvddsbyråns överflyttning till riksförsäkringsanstalten
torde motsvarande uppgift komma att åvila seketeraren
ensam. Detsamma gällde beträffande handläggning av ärenden, som ägde
samband med internationella arbetsorganisationens verksamhet. I den mån
yrkesinspektionen effektiviserades torde antalet ansökningar örn dispens från
arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter komma att ökas. De sakkunniga
föresloge vidare, att yrkesinspektörerna skulle få befogenhet att meddela för
arbetsgivarna bindande föreskrifter och att yrkesinspektionens chefsmyndighet
i dessa fall skulle utgöra besvärsinstans. I handläggningen av besvär
över yrkesinspektör föreläggande torde som regel sekreteraren böra deltaga.
Även andra åtgärder av beskaffenhet att medföra en ökning i sekreterarens
arbetsbörda förordades av de sakkunniga. Sålunda föresloges inrättandet
av ett arbetarskyddsråd, där sekreteraren å arbetarskyddsbyrån skulle tjänstgöra
såsom juridisk expert och sekreterare. Och vidare föresloges en avsevärd
utökning av yrkesinspektionens personal och av antalet inspektionsdistrikt,
vilken åtgärd torde komma att medföra, att de juridiska och administrativa
ärendena väsentligt stego i antal.
Därest av kommittén föreslagna effektiviseringsåtgärder genomfördes, syntes
åtskilligt flera skäl än förut kunna åberopas för socialstyrelsens åsikt, att
sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån borde ombildas till en byrådirektörsbefattning.
De sakkunniga förordade därför, att så skedde. Enär det, såsom
förut framhållits, å andra sidan icke torde bli behövligt att i samma utsträckning
som socialstyrelsen förutsatt anförtro åt innehavaren av ifrågavarande
befattning att självständigt handlägga och avgöra ärenden, syntes det
emellertid icke de sakkunniga motiverat, att befattningen placerades i högre
lönegrad än lönegraden B 27.
Vad anginge den juridiska amanuensbefattningen, vore enligt vad de sakkunniga
övertygat sig örn, arbetsbördan å denna befattning redan för närvarande
stor. En ökning av densamma kunde av skäl, som åberopats på tal om
sekreterarens arbete, med säkerhet förväntas inträda i framtiden. För
iivrigt måste framhållas, att byråarbetet icke torde kunna bedrivas med erforderlig
snabbhet och säkerhet med mindre det inom byrån funnes tillgångtill
en med yrkesinspektionens verksamhet väl förtrogen jurist, som vid förfall
för den juridiske byrådirektören kunde vikariera för denne. Byrådirektörens
juridiska biträde borde därför givas sådan tjänsteställning, att han
kunde förväntas under avsevärd tidrymd kvarstanna i sin befattning.
Under hänvisning tili vad sålunda framhållits föresloge de sakkunniga, att
dea juridiska amanuensbefaltningen utbyttes mot en å ordinarie stat uppbåd
notarietjänst i lönegraden B 21.
H\h(u\() lill riksdagens protokoll IDUS. 1 saini. Nr 231. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
De sakkunniga behandla härefter spörsmålet om arbetarskyddsbyråns behov
av medicinskt utbildad personal. Härom anföra de bland
annat.
Den medicinska sakkunskapen inom hithörande områden bade hittills i
vårt land företrätts av en till yrkesinspektionens chefsmyndighet knuten
sakkunnig i hygieniska frågor med ett årligt arvode av 2,000 kronor. Socialstyrelsen
hade vid skilda tillfällen påpekat, hurusom det lågt tilltagna arvodet
lagt hinder i vägen för den medicinska expertisens ianspråktagande för
några mera omfattande yrkeshygieniska uppgifter. I allmänhet hade den tid
den sakkunnige kunnat ställa till förfogande, åtgått till rådgivande verksamhet
i samband med handläggande av löpande ärenden. Endast undantagsvis
hade kortvarigare inspektionsresor kunnat företagas eller något större
undersökningar verkställas.
I det förslag, som av särskilt tillkallade sakkunniga avgivits angående inrättande
av ett statens institut för folkhälsan, hade klart utretts behovet
av och utarbetats ilian för en vetenskapligt utrustad yrkeshygienisk institution.
Förutom bedrivandet av viss självständig forskningsverksamhet
skulle denna institution hava att tillhandagå yrkesinspektionen och dess
chefsmyndighet med undersökningar och utredningar, som kunde anses vara
av behovet påkallade för dess praktiska verksamhet. Denna institution
komme otvivelaktigt att fylla ett länge känt och stort behov av praktisk
undersöknings- och forskningsverksamhet. Det torde dock, sett mot bakgrunden
av de utomlands gjorda erfarenheterna, kunna starkt ifrågasättas,
mn institutionen ensam vore i stånd att fylla de krav på undersöknings-,
forsknings- och inspektionsverksamhet, vilka framdeles komma att ställas pä
densamma. 1 de till 1937 års arbetarskyddskommitté utgivna direktiven
återfunnes krav på en såväl kvantitativt som kvalitativt utökad inspektionsverksamhet.
Skulle dessa krav tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, hade
nian nog att räkna med icke blott en yrkeshygienisk avdelning vid det planerade
institutet utan jämväl medicinsk sakkunskap i chefsmyndigheten.
Dorttoge man helt den nuvarande till chefsmyndighetens förfogande ställda
medicinska sakkunskapen och förläde denna till institutets yrkeshygieniska
avdelning, torde chefsmyndigheten i fortsättningen bliva sämre ställd än hittills.
Visserligen hade man räknat med att chefsmyndigheten i mån av behov
skulle rekvirera hjälp från den yrkeshygieniska avdelningen, men sannolikt
torde detta förfarande viii en livligare inspektionsverksamhet på ett ödes
digert sätt komma att splittra sönder den vid institutet planerade yrkes
hygieniska verksamheten. Man borde klart skilja den undersökande och vetenskapliga
verksamheten vid institutet från den inspekterande och rådgivande
vid tillsynsmyndigheten. Den yrkeshygieniska avdelningens personal
borde i sin verksamhet icke oroas av ständiga inspektionsresor och daglig
rådfrågning, vilka ärenden i stället borde anförtros åt en vid chefsmyndigheten
knuten läkarkraft, som ensam skulle ombesörja den medicinskt betonade
inspektionsverksamheten inom hela landet och härunder tillhandagå
yrkesinspektionens befattningshavare med råd och anvisningar. Läkaren i
chefsmyndigheten skulle dessutom åligga att fortlöpande handlägga och föredraga
alla medicinska ärenden samt att bedöma arten och karaktären av
ifrågakommande medicinska problem och på ett sakkunnigt sätt avgöra vilka
av dessa, som borde remitteras till institutets yrkeshygieniska avdelning
för undersökning och utredning. Tillsynsmyndigheten skulle genom denna
sin egen läkare på ett friktionsfritt sätt kunna uppehålla ständig kontakt
med institutet samt dessutom vara garanterad möjlighet att i praktiken örn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
19
sätta de vid institutet vunna medicinska resultaten. Vidare kunde denna
läkarkraft påföras viss medicinsk föreläsnings-, upplysnings- och propagandaverksamhet
i samband med resor ute i landet. Till chefsmyndighetens
läkare skulle vidare i mån av tid kunna anförtros undersökningar av
minderåriga inom vissa områden, ävensom ledningen och övervakningen av
undersökningarna av arbetare sysselsatta i vissa hälsofarliga yrken. Kraven
på medicinsk sakkunskap med rådgivande och inspekterande verksamhet
som huvudsysselsättning och med placering i chefsmyndigheten torde alitsa
vara oeftergivliga. Löstes emellertid problemet med tillgodoseende av medicinsk
sakkunskap på båda dessa punkter, institutet för folkhälsan och tillsynsmyndigheten,
komme, under förutsättning att yrkesinspektionen i övrigt
utbyggdes i enlighet med betänkandet, enligt de sakkunnigas mening en
tidigare från skilda håll som behövlig vitsordad verklig effektivisering till
stånd.
Under hänvisning till det anförda föreslå de sakkunniga, att å arbetarskyddsbyrån
inrättas en i lönegraden B 30 placerad överläkarbefattning.
Med avseende å biträde spersonalen å byrån framhålla de sakkunniga,
att även denna måste förstärkas, om icke de tekniska befattningshavarnas
verksamhet skall förlamas i brist på hjälp i det löpande arbetet.
De sakkunniga förorda därför inrättandet av två nya extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningar.
Samtidigt tillstyrka de, att den nuvarande extra ordinarie
kontorsbiträdestjänsten överföres å ordinarie stat.
De sakkunniga hemställa vidare, att till chefsmyndighetens förfogande
måtte ställas ett årligt anslag för verkställande av specialundersökningar
inom arbetarskyddets område. I betänkandet
erinras, att ett anslag för sådant ändamål anvisats för år 1922
samt senare åtskilliga gånger begärts ehuru utan resultat. De sakkunniga
anföra, att ett stort behov av dylika undersökningar förefunnes, ej minst
därför att nya arbetsmetoder alltjämt framkomme, vilkas farlighet ofta icke
kunde bedömas utan speciell sakkunskap. Med hänsyn bland annat därtill
att utarbetandet av nya anvisningar borde i möjligaste mån påskyndas, hava
de sakkunniga ansett, att anslaget tills vidare borde bestämmas till 5.000
kronor.
Två av åe sakkunniga hava förordat sekreterartjänstens bibehållande i lönegraden
B 26. De hava därvid utgått från att sekreteraren skulle få uppbära
särskilt arvode såsom juridisk expert och sekreterare i det föreslagna
arbetarskyddsrådet.
Yttranden.
Vad först beträffar förslaget örn förstärkning av den tekniska personal
n, har riksförsäkringsanstalten ansett denna förstärkning vara synnerligen
av behovet påkallad. Anstalten motiverar denna sin ståndpunkt i
huvudsak med de skäl, som av de sakkunniga anförts till stöd för förslaget.
Därest, på sätt föreslagits, skyldighet infördes för tillverkare och försäljare
av maskiner m. m. att tillse, att de senare vid leverans till arbetsplats, där
arbetarskyddslagen ägde tillämpning, vöre försedda med nödiga skyddsan
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
ordningar, har emellertid anstalten ansett, att personalen å byrån måste ytterligare
förstärkas. Härom anför anstalten följande.
Om förslaget förverkligades, komme därigenom en ny betydelsefull och
arbetskrävande uppgift att påvila chefsmyndigheten. För ernående av enhetlighet
och effektivitet vore det nämligen nödvändigt att nämnda uppgift
sköttes centralt av en därför väl lämpad befattningshavare. I motsats till
kommittén ansåge emellertid riksförsäkringsanstalten, att den av kommittén
föreslagna förstärkningen av arbetarskvddsbyråns arbetskrafter icke vore
tillräcklig för att den sålunda tillkomna arbetsbördan skulle kunna på
ett tillfredsställande sätt behärskas.
Anstalten föresloge därför, att för ifrågavarande ändamål inrättades en särskild
befattning, vars innehavare lämpligen borde benämnas överingenjör.
För att denna befattningshavare skulle kunna handlägga honom tillkommande
uppgifter på ett tillräckligt auktoritativt sätt, borde av honom krävas
minst samma kompetens, som erfordrades av person, som kunde föreslås
till yrkesinspektör. Anstalten, som hyste den uppfattningen, att yrkesinspektör
borde placeras i lönegrad B 29, ansåge därför, att ifrågavarande överingenjör
borde placeras i samma lönegrad.
En reservant i riksförsäkringsanstalten anser, att den ene av de två av
anstalten föreslagna överingenjörerna borde placeras i lönegraden B 29 och
den andre i lönegraden B 28.
Yrkesinspektören i nionde distriktet hemställer, att byråchefsbefattningen
måtte omändras till en överdirektörs- eller generaldirektörsbefattning och att
överingenjörsbefattningen måtte placeras i lönegraden A 1.
De sakkunnigas förslag tillstyrkes utan ändring av medicinalstyrelsen och
landsorganisationen. Sistnämnda organisation framhåller, att förslaget om
utökning av arbetarskyddsbyråns tekniska arbetskrafter måste tillmätas speciell
betydelse, då detta förslag syftade till förbättrad ledning av inspektionstjänsten
och likformighet beträffande skyddslagstiftningens tillämpning inom
de olika distrikten.
Statskontoret uttalar, att för den händelse en förstärkning av byråns tekniska
arbetskrafter skulle anses erforderlig, detta i främsta rummet borde
ske genom en utökning av antalet byråingenjörer. Ämbetsverket anser ock
vissa skäl tala för en höjning av förste byråingenjörens löneställning från
lönegraden B 24 till lönegraden B 26. Däremot har statskontoret icke ansett
sig kunna tillstyrka inrättande av den föreslagna överingenjörsbefattningen.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför:
Lönenämnden ställde sig avgjort betänksam mot inrättande av en överingenjörstjänst
i lönegraden B 29. Enligt lönenämndens mening borde den
omständigheten, att ifrågavarande befattningshavare skulle biträda vid över
inseendet över den egentliga inspektionspersonalen, icke i och för sig föranleda
någon högre löneställning för honom i jämförelse med yrkesinspektörerna.
Lönenämnden vill i sådant hänseende allenast erinra örn, att det
på olika håll inom statsförvaltningen — exempelvis vid tullverket och affärsverken
— förekomme, att tjänstemän inom ämbetsverkens lokalförvaltningar
vore underkastade inspektion av befattningshavare med samma eller till och
med lägre löneställning, än de själva intoge. Vad själva tjänstebenämningen
»överingenjör» anginge, ville lönenämnden påpeka, att denna benämning
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
21
inom statsförvaltningen numera komma till användning allenast för högre
och mera krävande tjänster, än varom i förevarande fall vore fråga. Lönenämnden
ville för sin del föreslå, att för ändamålet anställdes en befattnings-;
havare med teknisk utbildning såsom byrådirektör i lönegraden B 28. Därest
en dylik befattning inrättades, ville det synas lönenämnden, som om den
ytterligare ökningen av byråns personal skulle kunna begränsas till en ordinarie
och en extra ordinarie byråingenjör, båda i 21 :a lönegraden. Lönenämnden
förutsatte därvid, att den nuvarande förste byråingenjörsbefattningen
bibeliölles i lönegraden B 24. Lönenämnden ville i detta sammanhang
erinra om, att nämnden i utlåtande den 16 juni 1933 över socialstyrelsens
den 17 december 1931 framlagda förslag till effektivisering av yrkesinspektionen
beträffande frågan om förstärkning av de tekniska arbetskrafterna å
arbetarskyddsbyrån anfört, att nämnden föreställde sig, att den då ifrågasatta
personalökningen skulle kunna, utan att syftet med densamma äventyrades,
begränsas till en ordinarie byråingenjör med placering i lönegraden
B 21. Det av socialstyrelsen då framförda förslaget om uppflyttning av förste
byråingenjören till högre lönegrad hade nämnden icke ansett sig kunna
tillstyrka. Denna uppfattning vidhölle lönenämnden alltjämt.
I fråga om den juridiskt utbildade personalen ansluter
sig riksförsäkringsanstalten i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Anstalten
föreslår emellertid, att sekreteraren skall benämnas förste sekreterare. En
reservant i anstalten anser dock anledning saknas att frångå de sakkunnigas
förslag rörande sekreterartjänstens ombildning till en byrådirektörstjänst.
Under hänvisning bland annat till att styrelsen vid flera tidigare tillfällen
förordat sekreterartjänstens ombildning till en byrådirektörstjänst i lönegraden
B 28, anför socialstyrelsen, att styrelsen funne starka skäl tala för
att ifrågavarande befattningshavare placerades i sistnämnda lönegrad.
Statskontoret motsätter sig en förändrad lönegradsplacering av sekreteraren
samt anför, att, därest en förbättring av den juridiske amanuensens löneställning
funnes påkallad, detta syntes kunna ske genom att erforderliga
medel beräknades för hans avlönande såsom förste amanuens i 18:e lönegraden.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalar i huvudsak följande.
Redan med hänsyn till att sekreterarens löneställning blivit av statsmakterna
fastställd så sent som vid 1937 års riksdag, syntes tillräcklig anledning
icke föreligga att nu upptaga denna fråga till förnyat övervägande. Även
på grund av önskvärdheten av någon tids erfarenhet rörande befattningshavarens
arbetsuppgifter och ställning inom ämbetsverket, ansåge lönenämnden,
att ändring i sekreterarens avlöningsförhållanden icke för närvarande
borde komma till stånd. Omprövning av denna fråga syntes lämpligen
böra ske i samband med den allmänna undersökning rörande riksförsäkringsanstaltens
organisation och personalbehov, som föredragande departementschefen
vid framläggandet av propositionen nr 266 till 1937 års
riksdag ansett böra verkställas.
Med hänsyn till den ökning av byråns arbetsuppgifter, som torde bliva en
följd av ett genomförande i huvudsak av de sakkunnigas förslag till cffektiviseringsåtgärder,
hade lönenämnden ansett sig icke böra framställa någon
erinran mot förslaget örn utbytande av en amanuenstjänst mot en ordinarie
notariebefattning.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
En uppflyttning av sekreterartjänsten avstyrkes även av riksräkenskapsverket
dels under hänvisning till 1937 års riksdagsbeslut, dels med hänsyn till
lönegradsplaceringen för andra med avseende å uppgifter och ansvar jämförbara
tjänster.
Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter, huruvida icke de administrativa
och juridiska ärendena efter den föreslagna omorganisationen kräva en
ytterligare förstärkning av den juridiskt utbildade personalen å arbetarskyddsbyrån.
Förslaget örn överflyttning till kommerskollegium av arbetar skydd sbyråns
avdelning för sjöfartsä lendén har i huvudsak tillstyrkts
av riksförsäkringsanstalten, som emellertid beträffande den på underinspektörerna
ankommande tillsynen över lastning och lossning av fartyg
anför följande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle underinspektörerna med avseende å
berörda tillsyn komma att stå under kommerskollegii ledning, medan de i
övrigt skulle vara underställda riksförsäkringsanstalten såsom chefsmyndighet.
En dylik ordning skulle, även örn vissa yrkesunderinspektörer i de större
hamnarna särskilt avdelades för utövande av tillsyn över lastning och lossning
av fartyg, komma att medföra, att lokala befattningshavare ställdes
under ledning av två olika chefsmyndigheter. Denna olägenhet torde i möjligaste
män kunna undgås, därest riksförsäkringsanstalten kvarstode såsom
chefsmyndighet för yrkesinspektionen med avseende å den ifrågavarande
tillsynen men byråassistenten för sjöfartsärenden utsåges till sådan specialinspektör,
varom stadgades i 23 § lagen örn arbetarskydd, i vilken egenskap
han under riksförsäkringsanstaltens ledning skulle utöva överinseende över
yrkesinspektionens tillsyn över lastning och lossning av fartyg. Härigenom
komme endast en befattningshavare att sortera under två chefsmyndigheter
och möjligheten för eventuella konfliktanledningar att minskas.
Anstalten ville därför föreslå, att överinseendet av den på yrkesinspektionen
ankommande tillsynen över lastning och lossning av fartyg fortfarande
skall åvila anstalten, men att byråassistenten för sjöfartsärenden enligt 23 §
lagen om arbetarskydd utsåges till specialinspektör inom ifrågavarande tillsynsområde.
I berörda egenskap borde det åligga byråassistenten att företaga
erforderliga tjänsteresor. Till bestridande av kostnaderna därför borde
nödigt belopp, förslagsvis 1,200 kronor ställas till anstaltens förfogande.
I samband därmed ville anstalten framhålla nödvändigheten av att personalbeståndet
å den blivande sjöfartssociala avdelningen inom kommerskollegium
bleve sådant, att hinder ej komme att möta för specialinspektören att
företaga erforderliga tjänsteresor.
Även kommerskollegium och statskontoret hava tillstyrkt den ifrågasatta
överflyttningen.
Däremot hava vissa betänkligheter mot överflyttningen anförts av social•stgrelsen
och landsorganisationen.
1 fråga örn behovet av särskild läkare å arbetarskyddsbyrån delar
riksförsäkringsanstalten de sakkunnigas uppfattning, att sådan läkare erfordras
även efter inrättandet av statens institut för folkhälsan. Däremot anser
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Alaj.ts proposition nr 231.
23
sig anstalten icke kunna biträda förslaget om anställande av en överläkare
med placering i lönegraden B 30. Anstalten anför i denna del följande.
Förslaget syntes innebära, att läkaren .skulle vara bunden vid den för ämbetsverket
normalt gällande arbetstiden av sju timmar per dag. Enligt anstaltens
mening torde det i sådant fall komma att stöta på svårigheter alt
för den utgående avlöningen kunna förvärva en läkare med tillräcklig sakkunskap
och erfarenhet på här ifrågavarande områden. Med anledning därav
ville anstalten för sin del föreslå dels att hos chefsmyndigheten anställdes
en biträdande läkare med regelbunden men begränsad tjänstgöring, dels att
medel anvisades för att möjliggöra inhämtande av sakkunnigutlåtanden av
andra läkare i särskilda frågor. För ändamålet syntes böra upptagas en
anslagspost av 12,000 kronor, att efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
användas dels till arvode åt den fast anställde läkaren, dels till ersättning åt
särskilda sakkunniga.
Huruvida med befattningen som läkare hos institutet för folkhälsan skulle
kunna förenas uppdraget att vara biträdande läkare hos chefsmyndigheten
torde framdeles få upptagas till övervägande.
Enligt medicinalstyrelsens mening måste vad de sakkunniga föreslagit anses
som ett minimum. Styrelsen anser, att det kunde bliva tillräckligt med
en läkare allenast under den förutsättningen, att läkaren erhölle kvalificerad
hjälp från den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan
och att således denna avdelning finge av yrkesinspektionens ledning
tågås i anspråk jämväl för vissa rent praktiska uppgifter.
Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke vore lämpligast, att institutet för
folkhälsan ställde en läkare till arbetarskyddsbyråns förfogande. Denne läkare
skulle då vara anställd hos institutet och tjänstgöra därstädes i den mån
byrån icke behövde tillgodogöra sig hans arbete. Institutet borde vidare
sörja för byråns behov av specialister på olika områden.
Under förutsättning att icke genom tillkomsten av ett statens institut för
folkhälsan behovet av läkare å arbetarskyddsbyrån bprtfaller, finner statskontoret
denne läkare böra — liksom andra läkare vid riksförsäkringsanstalten
— uppbära visst årligt arvode.
En liknande ståndpunkt intar allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
som yttrar sig sålunda.
Därest i enlighet med förslaget inrättades en överläkarbefattning i lönegraden
B 30, skulle på byrån komma att finnas två befattningshavare i byråchefsgraden,
vilket ur organisatorisk synpunkt finge anses mindre tillfredsställande.
Enligt lönenämndens mening borde befattningen icke uppföras å
ordinarie stat i viss lönegrad utan inrättas såsom en arvodessyssla. Detta
särskilt för att möjliggöra ombyte av innehavare, därest så ansåges påkallat.
Arvodets storlek bleve givetvis beroende på huruvida befattningen
borde vara en heltidstjänst eller icke. Därest ett statens institut för folkhälsan
inrättades med en särskild
vetenskapligt utbildad personal, syntes det lönenämnden tvivelaktigt, huruvida
en heltidstjänst verkligen behövde inrättas inom yrkesinspektionens
centralmyndighet.
Landsorganisationen finner sakkunnigförslaget i nu förevarande del synnerligen
välbetänkt.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Ett flertal förste provinsialläkare uttalar ock sin tillfredsställelse med förslaget,
några under uttrycklig förklaring, att den föreslagne överläkaren
komme att bliva erforderlig, även om en yrkeshygienisk avdelning vid institutet
för folkhälsan kommer till stånd.
Förslaget örn anvisande av ett särskilt anslag för verkställande
av specialundersökningar inom arbetarskyddets område förordas
av riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen.
Riks försäkring sanstalten hemställer, att anslaget måtte bestämmas till
minst 5,000 kronor årligen.
Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.
Styrelsen ville framhålla, att det här vore fråga örn utförande av sådana
undersökningar, beträffande vilka det kunde anses vara naturligt, att parterna
på arbetsmarknaden själva lämnade bidrag. Så hade även dittills
skett i flera fall. Från cellulosaindustrien hade sålunda ställts till förfogande
vissa icke obetydliga belopp för en del specialundersökningar. Även
från arbetarson hade betydande anslag lämnats vid skilda tillfällen. Det
läge i sakens natur, att sådana företag, vilkas arbete ur skyddshänseende
bedreves under speciellt farliga förhållanden, borde åläggas att själva bekosta
eller i varje fall bidraga till kostnaderna för erforderliga specialundersökningar.
Vidare syntes institutet för folkhälsan liksom även de tekniska
högskolorna lämpligen böra anlitas för ifrågavarande undersökningar. Endast
om man beträdde denna väg, torde det av de sakkunniga föreslagna beloppet
om 5,000 kronor kunna anses vara tillräckligt för vissa smärre undersökningar
hos tillsynsmyndigheten.
D epartementschefen.
Därest yrkesinspektionen skall kunna effektivt fullgöra sina uppgifter, är
det givetvis nödvändigt, att inspektionens chefsmyndighet är utrustad på
sådant sätt, att den har möjlighet att med kraft leda verksamheten och utöva
överinseendet över de lokala organen. Den av de sakkunniga verkställda
utredningen har övertygat mig om att för närvarande sådan möjlighet icke
finnes och att detta främst har sin grund i otillräckliga tekniska arbetskrafter.
Jag är därför i likhet med de sakkunniga av den uppfattningen, att
den tekniska personalen å arbetarskyddsbyrån måste avsevärt förstärkas.
Till vad de sakkunniga i berörda hänseende föreslagit kan jag i
huvudsak ansluta mig. Med hänsyn till vad lönenämnden uttalat i ämnet
vill jag emellertid förorda, alt i stället för den ifrågasatta överingenjörs - tjänsten i lönegraden B 29 inrättas en byrådirektörstjänst i lönegraden B 28.
Vidare föreslår jag den jämkningen, att den av de sakkunniga ifrågasatte
icke ordinarie byråingenjören placeras såsom byråingenjör å extra stat i
lönegraden B 21. I övrigt tillstyrker jag sakkunnigförslaget. Enligt min
mening bör således den tekniska personalen förstärkas med 1 ordinarie byrådirektör
i lönegraden B 28, 1 ordinarie förste byråingenjör i lönegraden B 26
och 1 byråingenjör å extra stat i lönegraden B 21. Jag utgår härvid från att
den sålunda förstärkta personalen skall kunna medhinna även det merarbele,
som må bliva en följd av de av mig förordade lagändringarna. I detta sammanhang
anser jag mig böra framhålla, att det bistånd, som byrån lärer
kunna påräkna från den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
25
folkhälsan, torde komma att i vissa avseenden icke oväsentligt underlätta
den tekniska personalens arbete.
Med anledning av den ifrågasatta överflyttningen till kommerskollegium
av arbetarskyddsbyråns avdelning för sjöfartsärenden får jag
hänvisa till att chefen för handelsdepartementet vid anmälan denna dag av
frågorna om anslag till kommerskollegium och statens elektriska inspektion
(prop. nr 238) efter samråd med mig förordar sagda överflyttning att genomföras
från och med den 1 juli 1938. I samband därmed skulle de nuvarande
tjänsterna å sjöfartsavdelningen — 1 byråassistent i lönegraden B 26,
1 amanuens och 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 — överföras till kommerskollegium,
därvid emellertid byråassistenten skulle betecknas byrådirektör.
I nämnda proposition förordas vidare, att överinseendet över den av
underinspektörerna utövade tillsynen över stuveriarbetet vid lastning och
lossning av fartyg samt utarbetandet av statistik rörande olycksfall i sjömansoch
stuveriyrkena fortfarande böra ankomma på yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Därvid har förutsatts, att byråassistenten (byrådirektören) skulle
efter överflyttningen förordnas till specialinspektör för nämnda tillsynsarbete
inom riksförsäkringsanstalten.
Vid bifall till detta förslag skulle alltså sjöfartsavdelningen inom arbetarskyddsbyrån
komma att försvinna.
Vad härefter angår den juridiskt utbildade personalen å
arbetarskyddsbyrån, anser jag mig icke nu kunna biträda förslaget om
sekreterartjänsiens ombildning till en byrådirektör stjänst. Mot en dylik
åtgärd talar dels den omständigheten att befattningen så nyligen uppflyttats
från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, dels ock det förhållandet
att man för närvarande saknar möjlighet att bedöma i vad mån hans arbete
framdeles kommer att ökas. Även om i vissa avseenden en ökning kommer
att inträda, så kan denna ökning — såsom ock de sakkunniga påpekat —
förutses delvis uppvägas av en minskning på andra områden. Bland annat
torde överflyttningen av sjöfartsavdelningen till kommerskollegium medföra
en viss lättnad i sekreterarens arbetsbörda. Jag förordar alltså, att sekreterartjänsten
bibehålies i lönegraden B 26.
Däremot förordar jag, i anslutning till de sakkunnigas förslag, att den nuvarande
amanuenstjänsten ersättes med en notarietjänst i lönegraden B 21.
Vad beträffar behovet av en läkare å arbetarskyddsbyrån, torde detta
trots tillkomsten av statens institut för folkhälsan förefinnas, framför allt
emedan hygienisk kontroll bör kunna utövas på arbetsplatserna. Läkaren
torde alltså böra få till huvudsaklig uppgift att i viss omfattning företaga
inspektionsresor till arbetsplatserna — särskilt arbetsplatser inom sådana
yrken, där risken för uppkomsten av ohälsa i arbetet är stor — men
därjämte att i löpande ärenden av medicinsk natur tjänstgöra såsom sakkunnig
åt chefsmyndigheten. I betraktande av det intima samarbete, som bör äga
rum mellan chefsmyndigheten och institutet för folkhälsan, torde det emellertid
icke vara nödvändigt, att läkaren å arbetarskyddsbyrån ägnar hela sin
arbetstid åt byrån. Vid sådant förhållande synes han icke böra inplaceras i
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
lönesystemet utan i stället avlönas med ett ärligt, av Kungl. Maj:t bestämt arvode.
Detta arvode lärer lämpligen kunna beräknas till 5,000 kronor, å vilket
belopp dyrtidstillägg icke bör utgå. Jag räknar med att det skall bliva
möjligt att för ett dylikt arvode förvärva en väl kvalificerad kraft, som kan
åtaga sig regelbunden tjänstgöring inom anstalten och som också är villig
att för anstaltens räkning företaga erforderliga tjänsteresor.
Den utökning av chefsmyndighetens arbetsuppgifter och tekniskt skolade
arbetskrafter, som av mig förordats, betingar enligt min mening även en förstärkning
av byråns biträdespersonal. Jag hemställer därför, att å byrån
måtte nyinrättas en extra ordinarie kontorsbiträdestjänst i 4:e lönegraden
och en extra ordinarie skrivbiträdestjänst i 2:a lönegraden. Samtidigt tillstyrker
jag, att den nuvarande extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningen
överföres å ordinarie stat med placering i lönegraden B 4.
Vad angar kravet pa anvisande av ett särskilt anslag för vissa specialundersökningar
å arbetarskyddets område, anser jag mig icke
kunna förorda detsamma. Jag hänvisar till att erforderliga undersökningar
av ifrågavarande slag i stor utsträckning torde kunna verkställas å den yrkeshygieniska
avdelningen av statens institut för folkhälsan samt att man.
i den mån så ej kan ske, torde kunna räkna med att arbetsgivare och arbetare
framdeles liksom hittills skola lämna sin medverkan.
Enligt mitt förslag skulle personalen å riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå
efter genomförandet av de föreslagna förändringarna bliva följande.
1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör
(B 28), 1 förste byråingenjör (B 26), 1 sekreterare (B 26), 1 förste byråingenjör
(B 24), 1 byråingenjör (B 21), 1 notarie (B 21), 1 kansliskrivare (B 11), 1
kanslibiträde (B 7) och 1 kontorsbiträde (B 4). 2) Tjänsteman å extra
stat: 1 byråingenjör (B 21). 3) Extra ordinarie tjänstemän: 1 amanuens,
1 kontorsbiträde och 1 skrivbiträde. Därtill kommer 1 läkare med ett arvode
av 5,000 kronor för år.
Frånsett överflyttningen till kommerskollegium av arbetarskyddsbyråns
sjöfartsavdelning torde personaländringarna å byrån — liksom de organisatoriska
förändringar, vilka jag i det följande föreslår beträffande yrkesinspektionen
— böra genomföras från och med ingången av nästa kalenderår.
Fråga om inrättandet ar ett arbetarskyddsråd.
1937 års arbetarskyddskommitté.
De sakkunniga framhålla, att medan i vårt land i stor utsträckning förekomine
samarbete mellan arbetsgivare och arbetare i kampen mot olycksfall
och ohälsa i arbetet, det här icke — i motsats till vad i utlandet flerstädes
vöre fallet funnes något organ för arbetsgivares och arbetares samverkan
med den myndighet, som i främsta rummet hade att svara för arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning. De sakkunniga anse, att även i vårt land ett dylikt
organ bör inrättas. 1 illskapandet av ett dylikt organ — anföra de sakkunniga
vidare — syntes vara ett viktigt led i arbetet för yrkesinspektionens effektivi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
27
sering. Därmed skulle vinnas ökade garantier för att inspektionen i sin verksamhet
möttes av tillit och förståelse. Samtidigt skulle säkerligen följa ett
stegrat intresse hos de närmast berörda parterna för åtgärder till främjande
av säkerhet och sundhet i arbetet. För säkerhetstjänsten borde slutligen ett
organ av ovan angivet slag bli av stor betydelse genom tillvaratagande av
impulser, idéer och informationer av betydelse för skyddsarbetet på arbetsplatserna.
De sakkunniga förorda därför, att till yrkesinspektionens chefsmyndighet
anknytes ett råd med representanter för arbetsgivare och arbetare såsom
ledamöter, vilket råd enligt de sakkunnigas mening lämpligen hör benämnas
arbetarskyddsrådet.
Beträffande arbetarskyddsrådets uppgifter anföra de sakkunniga i huvudsak
följande.
Rådets mening borde alltid inhämtas, då förslag till lagar och författningar
på arbetarskyddets område skulle utarbetas. Viktigare anvisningar för
skyddslagstiftningens tillämpning borde underställas rådets bedömande, oell
detsamma gällde örn tjänstgöringsföreskrifter för inspektionsorganen och
cirkulär rörande säkerhetstjänsten. Förslag till åtgärder för arbetarskyddets
förbättrande och yrkesinspektionens effektivisering borde av rådet kunna
upptagas till överläggning och prövning. Rådet borde vidare ägna uppmärksamhet
åt propagandasynpunkterna samt söka stimulera arbetsgivar- och
arbetarorganisationerna till bedrivande av upplysningsverksamhet. Genom
en väl avvägd och praktiskt lagd sådan syntes säkerhetsarbetet på arbetsplatserna
kunna i hög grad effektiviseras. Därför talade bland annat safetyfirst-rörelsens
segertåg i olika länder. Slutligen torde rådet kunna anlitas
flir biläggande av eventuella tvister och utjämnande av uppkomna meningsskiljaktigheter.
Beslut i ömtåliga frågor skulle mottagas med större förtroende,
om respektive parters intressen varit direkt företrädda vid frågornas
behandling.
Rörande rådets sammansättning och verksamhetsformer m. m. framlägga
de sakkunniga följande förslag.
Rådet borde bestå av chefen för det ämbetsverk, varunder yrkesinspektionen
sorterade, tillika ordförande, samt två arbetsgivar- och två arbetarledamöter.
Ledamöterna borde, jämte ett lika antal suppleanter, utses av
Kungl. Majit för fyra år i sänder; dock efter förslag av arbetsgivarnas och
arbetarnas fackliga sammanslutningar. Byråchefen å arbetarskyddsbyrån
borde vara föredragande i rådet.
Skyldighet att utan extra ersättning deltaga i rådets överläggningar borde
vidare tillkomma överingenjören och överläkaren å nämnda byrå, envar
såvitt hans specialområde anginge. Rådet borde dessutom kunna tillkalla
andra experter, såsom medlemmar av inspektionskåren, representanter för
intressena inom viss yrkesgren och företrädare för de kvinnliga arbetarna.
Såsom sekreterare i rådet och tillika juridisk expert borde den juridiske byrådirektören
å arbetarskyddsbyrån tjänstgöra. Denne skulle ha att mottaga
och diarieföra till rådet ställda skrivelser samt meddela rådsledumöterna vilka
ärenden sorn inkommit.
Rådet borde sammanträda, när helst ordföranden eller någon av ledamöterna
så påfordrade, dock minst fyra gånger årligen.
Ersättning till rådets ledamöter syntes lämpligen böra utgå i form av dagarvode,
lägre eller högre allteftersom ledamoten vore eller icke vore bosatt å
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
ort där rådet sammanträdde eller där rådets angelägenheter eljest påkallade
hans närvaro. Dessutom borde ledamot äga rätt till resekostnads- och traktamentsersättning.
Yttranden.
Förslaget örn arbetarskyddsrådet tillstyrkes av riksförsäkringsanstalten,
som tillika meddelar, att yrkesinspektörerna icke haft något att erinra mot
detta förslag.
Även medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget dock under förklaring att styrelsen
ansåge sig böra starkt ifrågasätta lämpligheten och behövligheten av
rådets anlitande för biläggande av eventuella tvister och utjämnande av uppkomna
meningsskiljaktigheter.
Socialstyrelsen uttalar sig på följande sätt.
Styrelsen ville erinra, att från 1938 års ingång avskaffats det sociala rådet,
å vars sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet handlagts frågor
bland annat rörande arbetarskyddet. Styrelsen tillstyrkte dock för sin
del inrättandet av det föreslagna arbetarskyddsrådet men förutsatte därvid,
att rådet finge blott en konsulterande och ej en självständig ställning. Rådet
borde sålunda ej få deltaga i handläggningen av de löpande ärendena, i
vilket fall det skulle kunna utvecklas till en särskild instans. Styrelsen ville
vidare framhålla, att den vinst, som man kunde nå genom rådet, bleve beroende
av dess sammansättning. Förutom de av de sakkunniga föreslagna ledamöterna
syntes i rådet böra ingå en representant för socialstyrelsen och
en för medicinalstyrelsen eller möjligen för institutet för folkhälsan. För
socialstyrelsens representation i rådet talade, att styrelsen på så sätt kunde
direkt tillföra rådet impulser av värde för arbetarskyddsfrågornas behandling
ur mera allmänna socialpolitiska synpunkter. För styrelsen vore det
därjämte av största betydelse att även efter överflyttningen av arbetarskyddsbyrån
kunna bibehålla kontakten med dessa viktiga sociala frågor. Partsrepresentationen
i rådet syntes böra omfatta representanter ej blott för arbetsgivarnas
och arbetarnas utan även för de anställdas organisationer. Förutom
de permanenta ledamöterna borde i rådet vid behandlingen av de särskilda
frågorna ingå speciellt sakkunniga representanter för parterna på arbetsmarknaden.
Rådet borde äga rätt att även i övrigt med sig adjungera
erforderlig sakkunskap i olika hänseenden.
Statskontoret anför bland annat:
Arbetarskyddet berörde så många olika sidor av näringslivet, att det näppeligen
torde vara görligt att giva arbetarskyddsrådet en sådan sammansättning,
att vid olika frågors avgörande de av dessa närmast berörda organisationerna
kunde förutsättas i regel bliva representerade i rådet. Lämpligare
syntes vara, att före avgörandet av viss arbetarskyddsfråga av mera principiell
betydelse inhämta yttrande från de i den frågan närmast intresserade
organisationerna eller att i dylikt fall tillkalla särskild sakkunnig för
frågans belysande. Med hänsyn till vad sålunda anförts och under erinran
att tidigare inom olika förvaltningsgrenar förefintliga rådgivande organ av
ifrågavarande typ på senare tid i allmänhet avskaffats, funne sig statskontoret
böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn inrättande av ett arbetarskyddsråd.
Av de länsstyrelser, som yttrat sig i förevarande ämne, anför länsstyrelsen
i Östergötlands län. att länsstyrelsen — på skäl liknande dem som så ny
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
29
ligen föranlett det sociala rådets avskaffande — måste betvivla, att inrättandet
av ett centralt arbetarskyddsråd skulle medföra någon avsevärd praktisk
fördel.
Å andra sidan anser länsstyrelsen i Blekinge län, att rådet säkerligen skulle
bliva av stor betydelse.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner, att rådet kan hava en uppgift
att fylla, men föreslår, att med dess tillsättande bör anstå, intill dess stadgad
erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den föreslagna omorganisationen
av yrkesinspektionen.
Svenska arbetsgivareföreningen gör följande uttalande.
Förslaget ginge i motsatt riktning mot de senare årens tendens att avveckla
dylika institutioner, vilka efter hand visat sig icke fylla någon mera väsentlig
uppgift. På här ifrågavarande område vore det emellertid av synnerlig
vikt, att ett levande samarbete upprätthölles mellan tillsynsorganet och parterna
på arbetsplatserna samt mellan dessa senare inbördes. Föreningen
ville därför till förslaget knyta den förhoppningen, att rådsinstitutionen i
detta fall måtte giva positiva och praktiska resultat.
Landsorganisationen anför, att det föreslagna rådet säkerligen komme
att fylla en betydelsefull funktion för den framtida lagstiftningen och rättstillämpningen
på arbetarskyddets område. Med hänsyn till de skiftande förhållandena
inom olika arbetsområden borde emellertid antalet partsrepresentanter
fördubblas.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillstyrker förslaget men
anser, att även föreningen bör erhålla representant i rådet.
Departementschefen.
Givetvis är det av största betydelse att ett gott och förtroendefullt samarbete
äger rum mellan den statliga yrkesinspektionens olika organ å ena
sidan samt arbetsgivarna och arbetarna å den andra. De sakkunnigas förslag
att till främjande av denna samverkan vid chefsmyndighetens sida inrätta
ett särskilt arbetarskyddsråd, i vilket det avgörande inflytandet skulle
tillkomma vederbörande partsrepresentanter, synes mig därför i och för sig behjärtansvärt.
Fråga är emellertid om ett realiserande av förslaget verkligen
skulle medföra den nytta, som därmed avsetts. För min del är jag icke övertygad
om att så skulle bliva förhållandet. Såsom i några av de avgivna
yttrandena påpekats, skulle arbetarskyddsrådet enligt de sakkunnigas förslag
i viss mån erhålla funktioner liknande dem, som tidigare tillkommit
det vid socialstyrelsens sida ställda sociala rådet, vilket råd jämlikt statsmakternas
nyligen fattade beslut avskaffats, sedan det visat sig, att dess
verksamhet blivit i det närmaste betydelselös. Från andra institutioner av
motsvarande karaktär föreligga enahanda erfarenheter. Med hänsyn härtill
och då dessutom svårigheter möta att på ett lämpligt sätt avgränsa det ifrågasatta
organets arbetsområde och befogenheter är jag icke — i varje fall
icke för närvarande — beredd att förorda inrättandet av ett dylikt organ.
30
Kungl. Majda pronosition nr 231.
instruktioyrkes
-
nio
Den allmänna yrkesinspektionen.
Nuvarande organisation.
För utövande av tillsynstjänsten i allmänhet är riket enligt i
nen för yrkesinspektionen meddelade bestämmelser indelat i
inspektionsdistrikt:
Stockholms stad och Gotlands län.
Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands
län.
Östergötlands och Skaraborgs län.
Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.
Hallands och Göteborgs och Bohus län samt den i
Västergötland liggande delen av Älvsborgs län.
Älvsborgs län med undantag av den till sjätte distriktet
hörande delen ävensom Värmlands och Örebro
län.
Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län.
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Första distriktet omfattar
Andra > s
Tredje » »
Fjärde » »
Femte > »
Sjätte » »
Sjunde s >
Åttonde
Nionde
Personalen för ifrågavarande tillsynstjänst utgöres av följande befatt
-
ningshavare.
Ordinarie befattningshavare. Lönegrad
9 yrkesinspektörer .......................................... B 28
9 yrkesinspektörsassistenter ............................. B 21
18 yrkesunderinspektörer ...................................... B 16.
Extra ordinarie tjänstemän.
2 yrkesinspektörsassistenter.
9 kontorsbiträden.
Å varje distrikt tjänstgöra 1 yrkesinspektör, minst 1 yrkesinspektörsassistent
samt i regel 2 yrkesunderinspektörer och 1 kontorsbiträde. Utöver den
angivna personalen tjänstgöra med placering i de mest arbetstyngda distrikten
i regel 2 extra ordinarie befattningshavare med ingenjörsutbildning.
Stationsorter för de olika distrikten äro följande städer.
För första och andra distriktet........................ Stockholm
» tredje distriktet.................................. Linköping
> fjärde > Jönköping
> femte » .................................. Malmö
» sjätte » .................................. Göteborg
» sjunde » .................................. Karlstad
> åttonde > .................................. Gävle
* nionde » Härnösand
Kungl. Majlis proposition nr 231.
31
1937 års arbetarskyddskommitté
De sakkunniga, som utgå från att en utökning av den allmänna inspektionskåren
måste komma till stånd, hava övervägt, huruvida jämsides därmed
en radikal omläggning borde äga rum i fråga örn distriktsindelningen.
Efter prövning av flera olika alternativ hava emellertid de sakkunniga
stannat för att med bibehållande av nuvarande organisationstyp
föreslå en mindre ökning av antalet inspektionsdistrikt. Angående skälen
härtill anföra de sakunniga följande.
En sådan ökning vore betingad bland annat av rent geografiska förhållanden.
Enligt den nuvarande distriktsindelningen hade särskilt åttonde
och nionde distrikten en avsevärd utsträckning. I Norrland hade man alltjämt
att räkna med mycken tidspillan vid resor, och någon tillfredsställande
effektivisering av yrkesinspektionen därstädes torde icke kunna åstadkommas
med mindre antalet inspektionsdistrikt i Nordsverige utökades till
tre. Även på annat håll än i Norrland rådde mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden,
nämligen i tredje distriktet. Detta distrikt delades
av Vättern i två från varandra helt skilda delar. I och för sig skulle
väl berörda omständighet icke utgöra ett tillräckligt motiv för att öka antalet
inspektionsdistrikt i mellersta Sverige, men en dylik åtgärd vore påkallad
även av det skäl, att andra och sjätte distriktens arbetsbörda enligt
vad de sakkunniga inhämtat vore synnerligen stor.
Under åberopande av det anförda föreslå de sakkunniga följande ändringar
med avseende å distriktsindelningen: Norrbottens och Västerbottens län
skulle lösbrytas från nuvarande nionde distriktet och få bilda ett nytt distrikt
med kansli i Luleå. Samtidigt skulle Jämtlands län avskiljas från nuvarande
åttonde distriktet och i stället sammanföras med vad som efter det
nya norrlandsdistriktets inrättande återstode av nuvarande nionde distriktet.
Södermanlands län skulle överföras från andra till tredje distriktet, men
å andra sidan skulle Skaraborgs län skiljas från sistnämnda distrikt och
tillsammans med den nu till sjätte distriktet hörande delen av Älvsborgs
län bilda ännu ett nytt distrikt med kansli i Borås. Nuvarande sjunde distriktet
skulle få avstå sitt nummer till det nya distriktet kring Borås och i
stället kallas åttonde distriktet, medan de tre norrlandsdistrikten i ordning
från söder till norr skulle benämnas respektive nionde, tionde och elfte distriktet.
De sakkunniga anföra, att de föreslagit Luleå som stationsort på grund av
stadens läge i relativ närhet till Kiruna och andra industrisamhällen samt
av det skäl att staden vore residensstad. Borås vore visserligen icke säte
för länsstyrelse, men hade föreslagits med hänsyn tili stadens läge mitt i
eli stort industriområde och på den grund att Vänersborg och Mariestad
båda läge i utkanten av det föreslagna nya västgötadistriktet.
De sakkunniga övergå härefter till frågan om befattningshavarnas
tjänstcställnin g.
Med avseende å yrkesinspektör erna föreslå de därvid icke någon ändring.
Beträffande grkesinspektörsassistenternn anföra däremot de sakkunniga
följande.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Yrkesinspektörsassistenterna vore för närvarande placerade i lönegraden
B 21. En förändring av deras löneställning till det bättre hade flera gånger
påyrkats av socialstyrelsen. I ett den 31 augusti 1922 avgivet utlåtande över
1902 års löneregleringskommittés förslag till ny definitiv lönereglering för
vissa befattningshavare inom yrkesinspektionen hade styrelsen framhållit,
att assistenternas låga löneställning under gångna år medfört stora svårigheter
vid assistentkårens rekrytering. Styrelsen hade med bekymmer nödgats
konstatera, att den ursprungligen bland assistenterna förefintliga kompetensnivån
icke varit möjlig att vidmakthålla. Detta förhållande vore så
mycket betänkligare, som den framtida rekryteringen av yrkesinspektörsbefattningarna
i sin ordning komme att lida därav, enär till yrkesinspektörer i
regeln torde komma att befordras assistenter. Att rekrytera yrkesinspektörstjänsterna
direkt från det enskilda näringslivet eller möjligen från annat
statligt verksamhetsområde syntes nämligen med den omfattning, arbetarskyddsverksamheten
vunnit, möta synnerliga svårigheter. Den för inspektionen
gällande instruktionen stadgade också, att till manlig yrkesinspektörsbefattning
ej finge föreslås annan sökande än sådan, som, bland annat, tjänstgjort
såsom assistent hos yrkesinspektör. Kvalifikationerna hos de blivande
yrkesinspektörerna vore alltså avhängiga av kompentensen hos de nuvarandes
assistenter. Det innebure därför ingen överdrift att påstå, att otillfredsställande
rekryteringsmöjligheter beträffande sistnämnda grupp befattningshavare
hotade att undergräva effektiviteten av yrkesinspektionens hela verksamhet.
I sin berörda skrivelse angående yrkesinspektionens effektivisering den 17
december 1931 hade styrelsen förordat en förbättrad löneställning för inspektionens
personal i gemen. Särskilt stor uppmärksamhet hade därvid
ägnats åt assistenterna. Styrelsen hade ånyo framhållit, att betydande rekryteringssvårigheter
rådde i fråga om assistentkåren, samt hade förklarat sig
anse det som en angelägenhet av största vikt, att detta missförhållande avhjälptes
genom att assistenterna tillerkändes en väsentligt högre ställning i
avlöningshänseende.
Styrelsens anförda uttalanden ägde fortfarande full giltighet. Det vore av
synnerlig betydelse, att till yrkesinspektörsassistenter kunde förvärvas ingenjörer,
hos vilka en gedigen utbildning vore förenad med personlig duglighet.
Ingenjörer med sådana kvalifikationer vore emellertid mycket eftersökta av
industrien, och yrkesinspektionen måste därför i rekryteringsfrågor alltid
räkna med konkurrens från privatföretag. I tider av ekonomisk depression
behövde denna konkurrens kanske icke bli alltför besvärande, men vid
högkonjunkturer gjorde den sig så mycket mera märkbar. De löner, som då
från industriens sida erbjödes unga ingenjörer, vore så väsentligt mycket
högre än de nuvarande assistentlönerna inom yrkesinspektionen, att del lätt
uppstode brist på kvalificerade sökande till assistenttjänster, medan samtidigt
de redan utbildade assistenterna frestades alt lämna sina befattningar.
Det syntes sålunda ofrånkomligt, att en förbättring av yrkesinspektörsassistenternas
villkor komme till stånd.
Den förstärkning av assistentkåren, sorn de sakkunniga funnit böra genomföras,
borde i första hand åstadkommas genom inrättandet av ett antal
förste assistentbefattningar, vilkas innehavare med avseende å kvalifikationer
och ansvar skulle stå närmare yrkesinspektörerna än de nuvarande assistenterna.
Därmed skulle vinnas, att befordringsutsikterna för assistenterna
bleve gynnsammare än nu. Vad anginge placeringen i lönehänseende
av de föreslagna förste assistentbefattningarna, hade de sakkunniga
stannat för att befattningarna borde hänföras till lönegraden B 24. I den
mån en ytterligare förstärkning av assistentkåren vore behövlig, borde den
Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 33
åstadkommas genom en utökning av antalet assistenttjänster i lönegraden
B 21.
Även beträffande yrkesunderinspektörerna föreslå de sakkunniga viss löneuppflyttning.
De anföra i denna del följande.
Yrkesunderinspektörerna åtnjöte för närvarande avlöning enligt lönegraden
B 16. En förbättring av deras löneställning hade förordats av socialstyrelsen
i dess effektiviseringsförslag av år 1931 och hade även senare varit ifrågasatt.
De sakkunniga hade för sin del övervägt, om icke en liknande uppdelning
i två grader som den, vilken föreslagits beträffande assistentbefattningarna,
borde göras även i fråga om underinspektörstjänsterna. Detta hade
emellertid icke befunnits lämpligt, särskilt av den anledning att någon
motsvarande differentiering av arbetsuppgifterna svårligen kunde genomföras.
Däremot hade de sakkunniga funnit goda skäl föreligga att uppflytta
underinspektörstjänsterna till lönegraden B 18. De sakkunniga hade tänkt
sig, att underinspektörerna i regel skulle handhava tillsynen å sådana arbetsställen,
där färre än tio arbetare funnes anställda. Detta innebure i jämförelse
med nu rådande faktiska förhållanden en utvidgning av underinspektörernas
befogenhetsområde. Under sådan omständigheter ansåge de sakkunniga
motiverat, att underinspektörerna erhölle förhöjd löneställning.
På tal om assistenternas och underinspektörernas ställning i lönehänseende
hade de sakkunniga även berört frågan om dessa befattningshavares titlar.
De sakkunniga anföra härom, att de nuvarande titlarna vore synnerligen
obekväma samt att, om assistenterna, såsom de sakkunniga förutsatte, skulle
framdeles få bedriva självständig inspektionsverksamhet, assistenttiteln icke
komme att rätt ange arten av den befattning, för vilken den gällde. De sakkunniga
föreslå därför, att assistenttiteln utbytes mot titeln distriktsingenjör.
I anslutning härtill föreslå de sakkunniga, att benämningen yrkesunderinspektör
utbytes mot benämningen distriktsinspektor.
De sakkunniga övergå härefter till en beräkning av personalbehovet
för den allmänna inspektionstjänsten.
Härvid ingå de först på en behandling av frågan huru ofta arbetsställena
lämpligen böra inspekteras. Härom uttala sig de sakkunniga sålunda.
I en av internationella arbetskonferensen antagen rekommendation hade
förordats ettårig besökfrekvens för alla företag. De sakkunniga funne dock
för sin del icke påkallat, att varje arbetsställe i inspektionssyfte besöktes
värjo år. Det funnes säkerligen åtskilliga arbetsställen, där arbetet bedreves
under sådana förhållanden, att ettårsfrekvens ej vore nödvändig.
I lagen örn arbetarskydd skildes mellan två olika slag av arbetsställen.
Vissa av lagens bestämmelser ägde tillämpning endast vid sådana arbetsställen,
där i regel användes minst 10 arbetare. Till denna gränsdragning
syntes man böra anknyta, då det gällde en uppdelning av arbetsställena med
hänsyn till inspektionsbehovet. Det måste förutsättas, att arbetsställen med
10 eller flera än 10 arbetare som regel krävde årlig tillsyn. Arbetsställen av
mindre omfattning torde däremot i allmänhet ej behöva inspekteras varje år,
ehuru givetvis så borde ske, örn faran för olycksfall eller ohälsa vore stor.
Enligt de sakkunnigas mening borde såsom norm för inspektionsverksamheten
gälla, att arbetsställen med flera än 9 arbetare samt mindre arbetsställen
med stor olycksfalls- eller hälsorisk besöktes för inspektion en gång örn
året och övriga arbetställen minst en gång vart annat år.
Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. Nr 231.
3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
De sakkunniga utgå vidare från att tillsynen å arbetsställen nied 10 eller
flera än 10 arbetare bör, såvitt det gäller industriella företag, i allmänhet utövas
av ingenjörsutbildad personal.
De sakkunniga meddela vidare, att under åren 1934—1936 av den ingenjörsutbildade
personalen inspekterats i genomsnitt 294 arbetsställen per år
och befattningshavare samt att för yrkesunderinspektörernas del motsvarande
siffra vore 814. I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.
Dessa tal kunde icke utan vidare tagas till utgångspunkt, då det gällde
beräkningar för framtiden.
Genom den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av yrkesinspektionens
chefsmyndighet befriades distriktens tjänstemän från en del av sitt
byråarbete och finge mera tid ledig för inspektionsverksamhet. Detsamma
bleve i än högre grad fallet om en utökning även skedde av expeditionspersonalen
på distrikten, och en dylik utökning förordades av de sakkunniga. Å
andra sidan kunde man icke tänka sig, att de inspekterande befattningshavarna
skulle ägna hela sin tid åt att utföra inspektioner. Visst byråarbete
av mera kvalificerad art, såsom handläggning av inkommande ärenden, utfärdande
av anvisningar med anledning av inspektioner, planläggning av
tjänsteresor samt granskning och behandling av byggnadsritningar och
olycksfallsanmälningar, måste under alla förhållanden ombesörjas av dem.
Även måste man räkna med, att en del skisser å skyddsanordningar jämväl
i framtiden komme att behöva utföras på distrikten.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och efter inhämtande av inspektionstjänstemännens
egna åsikter i ämnet hade de sakkunniga stannat för att uppskatta
antalet inspektioner, som kunde medhinnas på ett år, till 250 för
yrkesinspektör, 350 å 400 för förste distriktsingenjör och distriktsingenjör,
som vore obunden av byråarbete, 200 för annan distriktsingenjör och cirka
900 för distriktsinspektor.
Vid sina beräkningar hava de sakkunniga vidare utgått från av yrkesinspektionen
lämnade uppgifter rörande antalet arbetsställen.
Med dessa utgångspunkter hava de sakkunniga uppskattat personalbehovet
för de föreslagna 11 distrikten på sätt framgår av följande sammanställning.
Distrikt
Yrkes-
inspektör
Personalbehov
Förste distrikts- Distrikts- ingenjör ingenjörer
Distrikts-
inspektörer
lia distriktet.........
........... 1
1
3
3
2:a
T) .........
........... 1
1
1
3
3:e
» .........
........... 1
1
1
3
4:e
» .........
........... 1
1
1
3
5:e
» .........
........... 1
1
3
5
6:e
» .........
........... 1
1
1
3
7:e
» .........
........... 1
1
1
3
8:e
J .........
........... 1
1
1
3
9:e
D .........
........... 1
1
1
2
10:e
T> .........
........... 1
1
—
2
ll:e
» .........
........... 1
1
—
2
Summa 11
11
13
32
Kunql. Maj.ts proposition nr 231.
35
De sakkunniga anse emellertid, att personalbehovet måsto uppskattas
något högre än enligt de sålunda gjorda beräkningarna. Härom anföra de
närmare följande.
Det vöre att märka, att den allmänna yrkesinspektionens tillsyn säkerligen
omfattade flera arbetsställen än de, för vilka uppgifter erhållits från yrkesinspektionen.
Denna inspektions siffror måste anses vara låga bland annat
av det skäl, att de icke omfattade vägarbeten och andra tillfälliga företag.
Vidare borde framhållas, att yrkesinspektionens befattningshavare i samma
mån som skyddsarbetet intensifierades torde komma att i allt större utsträckning
tagas i anspråk för uppgifter, som läge utanför den egentliga inspektionsverksamheten.
De sakkunniga föresloge åtgärder bland annat till
befrämjande av säkerhetstjänsten och till effektivisering av den kommunala
tillsynen. Örn dessa åtgärder ledde till avsett resultat, komme säkerligen
befattningshavarna att få ägna avsevärd tid åt överläggningar med
säkerhetskommittéer samt åt arbete med ledning och kontroll av den kommunala
tillsynen, å vilken under angiven förutsättning ökade anspråk torde
komma att ställas. Alla dessa omständigheter i förening föranledde enligt
de sakkunnigas mening, att den personal, som enligt sammanställningen
skulle stå till förfogande för tillsynstjänsten i allmänhet, måste anses för
knapp. På de flesta distrikt torde, åtminstone tidvis, förefinnas behov av
ytterligare arbetskraft. Det syntes därför vara erforderligt att utöver den i
sammanställning upptagna personalen anställa ytterligare fyra befattningshavare
med ingenjörsutbildning, som allt efter behovet kunde fördelas till
tjänstgöring i olika distrikt. Av dessa fyra befattningshavare syntes två böra
få ställningen av extra-ordinarie distriktsingenjörer och de två övriga anställas
såsom extra tjänstemän.
Örn så skedde bleve vad distriktsingenjörskåren anginge behovet av tjänster,
vari aspirant till ordinarie befattning kunde prövas, samtidigt tillgodosett.
I fråga om distriktsinspektörskåren torde samma behov böra tillgodoses
på så sätt, att ett antal distriktsinspektörsbefattningar gåves extra-ordinarie
natur.
Beträffande yrkesinspektionens biträdespersonal innehåller
de sakkunnigas betänkande följande uttalanden och förslag.
I sitt den 17 december 1931 framlagda förslag till effektivisering av yrkesinspektionen
hade socialstyrelsen framhållit, att distriktens expeditionspersonal
— ett kontorsbiträde på varje distrikt — måste anses vara otillräcklig.
Styrelsen hade tillika hemställt, att detta missförhållande måtte avhjälpas
genom att en skrivbiträdesbefattning inrättades på varje distrikt, samtidigt
som kontorsbiträdenas ställning höjdes till kanslibiträdes. I de yttranden
över effektiviseringsförslaget, där förenämnda hemställan över huvud berörts,
hade utan undantag uttalats, att intet vore att erinra mot densamma.
Trots detta hade framställningen i fråga ännu icke föranlett någon åtgärd.
Enligt de sakkunnigas mening hade en sådan dock varit påkallad. Under
nu rådande förhållanden måste de inspekterande befattningshavarna i stor
utsträckning sysselsättas med göromål, som fullt tillfredsställande skulle
kunna utföras av kvalificerad kontorspersonal. Ett rationellt utnyttjande av
inspektionskårens arbetskrafter vore möjligt endast under förutsättning, att
man på varje distrikt finge tillgång till ett kanslibiträde, sorn kunde ombesörja
de mera kvalificerade byrågöromål, för vilkas utförande icke erfordrades
teknisk sakkunskap. Därmed kunde dock icke distriktens biträdesfråga
anses vara löst. I allmänhet torde det på expeditionerna finnas behov av
ännu ett biträde, huvudsakligen avsett leir rena skrivgöromål men likväl i
stånd ali sköta även mera krävande uppgifter.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
De sakkunniga föresloge därför, att inom yrkesinspektionen nyinrättades
11 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden B 7 samt 2 kontorsbiträdesbefattningar,
de sistnämnda tillsvidare av extra-ordinarie natur. Av kanslibiträdestjänsterna
borde en avses för varje distrikt. Beträffande utplaceringen
på distrikt av yrkesinspektionens kontorsbiträden ansåge sig de sakkunniga
ej böra göra något uttalande. Denna fråga syntes böra efter samråd med
yrkesinspektörerna lösas av inspektionens chefsmyndighet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle personalbeståndet för den allmänna
yrkesinspektionen komma att bliva följande. 1) Tjänstemän å ordinarie
stat: 11 yrkesinspektörer (B 28), 11 förste distriktsingenjörer (B 24), 13 distriktsingenjörer
(B 21), 28 distriktsinspektörer (B 18) och 11 kanslibiträden
(B 7). 2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 distriktsingenjörer, 4 distriktsinspektörer
och 13 kontorsbiträden. 3) Extra tjänstemän: 2 aspiranter till distriktsingenjörstjänst.
Yttranden.
De sakkunnigas förslag om utökning av antalet distrikt från
9 till 11 förordas i allmänhet av de myndigheter och organisationer, som
yttrat sig i denna fråga. Bland annat tillstyrkes förslaget av riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län
samt landsorganisationen.
Statskontoret anför, att för ökning av distrikten i främsta rummet talade
Norrlandsdistriktens betydande ytinnehåll, som förorsakade resekostnader
och tidsspillan, men att med de ständigt förbättrade kommunikationerna numera
i detta avseende icke samma olägenheter förelåge som tidigare. Ämbetsverket
ifrågasätter, örn icke ökningen borde begränsas till ett distrikt.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att rationaliseringen inom sågverksindustrien
medfört en kraftig nedgång av de större och mera arbetskrävande
inspektionsobjekten i det nordligaste distriktet. Med hänsyn därtill
är föreningen tveksam, huruvida behov föreligger av en delning av detta
distrikt.
Yrkesinspektören i nionde distriktet anser, att detta distrikt bör bibehållas
oförändrat.
Länsstyrelsen och provinsialläkaren i Älvsborgs län motsätta sig en uppdelning
av länet och anse, att det ifrågasatta sjunde distriktet bör få omfatta
hela Älvsborgs län.
Mot de föreslagna stationsorterna hava också från enstaka håll framförts
vissa invändningar. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Västerbottens län, att
stationsorten för det elfte distriktet skall bliva Umeå, medan länsstyrelsen
i Södermanlands lån ifrågasätter, om ej Norrköping borde bliva stationsort
för det nya tredje distriktet samt länsstyrelsen i Älvsborgs län anser Vänersborg
vara att föredraga såsom stationsort framför Borås.
I vissa yttranden beröres frågan örn inspektionsbehovet vid de
olika arbetsplatserna. Sålunda anför riksförsäkringsanstalten, att vissa skäl
syntes tala för att tillämpa den allmänna norm för inspektionsverksamheten,
från vilken de sakkunniga utgått. Anstalten påpekar emellertid, att många
arbetsställen måste besökas flera gånger årligen.
Kuncfl. Maj:ts proposition nr 231.
37
Socialstyrelsen framhåller, att det vöre uppenbart, att tätare besök på arbetsplatserna
än som hittills varit möjligt borde eftersträvas samt att
det måste ankomma på yrkesinspektörerna att själva bedöma inspektionsbehovet.
Arbetsrådet uttalar, att det från de synpunkter rådet hade att företräda
skulle vara synnerligen önskvärt, att varje arbetsplats besöktes minst en
gång örn året.
Slutligen anför svenska arbetsgivareföreningen, att föreningen funne de
sakkunnigas beräkning av inspektionsbehovet tämligen schematisk. Olycksfallsrisken
hade — yttrar föreningen — större betydelse än företagens storlek.
Om olycksfallsrisken tagits som utgångspunkt och dessutom hänsyn
tagits till att inspektionen icke kunde råda bot för flertalet mindre olycksfall,
vilka vanligen förorsakades av enklare redskap, skulle man ha kommit till
lägre siffror för besöksbehovet.
1
Med avseende å befattningshavarnas löneställning och
benämningar samt antalet erforderliga tjänst er hava
meningarna varit mycket delade.
Riksförsäkringsanstalten uttalar sig i dessa frågor på följande sätt.
Yrkesinspektörerna hade vid sammanträde inför anstalten förklarat, att
om underinspektörerna erhölle titeln distriktsinspektörer borde yrkesinspektörerna
benämnas överinspektörer.
Riksförsäkringsanstalten ansåge, att titlarna yrkesinspektör och yrkesunderinspektör
vunnit sådant burskap och jämväl så klargjorde sina bärares
tjänsteställning, att de icke borde ändras.
I fråga om yrkesinspektörsassistenterna förordade anstalten i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget benämningarna distriktsingenjör och förste
distriktsingenjör.
Med hänsyn till den utbildning, de insikter och de personliga egenskaper,
^m måste krävas av yrkesinspektörerna, föresloge anstalten, att dessa placerades
i lönegraden B 29.
Yrkesinspektörerna hade ansett, att det vore en villfarelse att tro på bättre
rekryteringsförhållanden, om man placerade distriktsingenjörerna i B 21.
Riksförsäkringsanstalten ansåge sig dock för närvarande ej böra påyrka
högre lönegrader för distriktsingenjörer och förste distriktsingenjörer än B 21
respektive B 24.
Några svårigheter hade hittills icke uppstått att erhålla kompetenta sökande
till underinspektörstjänsterna. Anstalten funne det dock lämpligt
med en viss gradering av dessa tjänster och förordade därför inrättande
å varje distrikt av en underinspektörsbefattning i lönegraden B 18. De övriga
borde kvarstå i lönegraden B 16.
Yrkesinspektörerna bade ansett, att med tillämpning av den av de sakkunniga
angivna normen vid beräkning av inspektionsbehovet måste — utöver
vad de sakkunniga föreslagit — anställas 11 distriktsingenjörer. Anstalten
ansåge sig tills vidare ej böra föreslå någon väsentlig personalökning
utöver den av de sakkunniga angivna, men räknade dock med ytterligare
en distriktsingenjör i vart och ett av tre distrikt. Dessutom ansåge anstalten,
att ifrågavarande ingenjörer borde uppdelas på de olika distrikten något
annorlunda än de sakkunniga föreslagit.
I fråga örn biträdespersonalen ville anstalten tillstyrka förslaget, även örn
detsamma måste betraktas såsom ett minimum.
38
Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.
En reservant i riksförsälcringsanstalten har ansett, att yrkesinspektörema
liksom för närvarande böra vara placerade i lönegraden B 28.
Socialstyrelsen finner de föreslagna titlarna mindre lämpliga. Styrelsen
påpekar, att benämningen distriktsingenjör förekommer på andra håll inom
statsförvaltningen exempelvis vid statens järnvägar. Enligt styrelsens mening
bör ordet »yrkes» ingå i varje titel för befattningshavare vid inspektionen.
Även länsstyrelsen i Södermanlands lån och yrkesinspektören i fjärde distriktet
hava riktat anmärkningar mot de föreslagna titelformuleringarna.
Statskontoret uttalar sig sålunda.
Tvekan syntes ej råda därom, att en ökning av inspektionspersonalen vöre
behövlig. Ämbetsverket måste dock anse det uteslutet att på en gång öka
personalen på sätt som föreslagits. De olika företagens svårighetsgrad måste
i högre grad än som skett beaktas. Vidare borde hänsyn tagas till det stegrade
intresset hos arbetsgivare och arbetare för arbetarskyddet. Frivillig
skyddsverksamhet torde utgöra det säkraste medlet att minska olycksfallsriskerna.
Behovet av ny arbetskraft borde i första hand tillgodoses genom anställande
av icke-ordinarie personal. Ämbetsverket ville ej motsätta sig anställande
av förslagsvis 3 eller 4 förste distriktsingenjörsbefattningar å extra
stat.
Statskontoret ansåge frågan om uppflyttning i lönegrad av underinspektörerna
böra hänskjutas till 1936 års lönekommitté.
Biträdespersonalens avlöningsförhållanden borde i första hand förbättras
genom ombildning av de extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningarna till
ordinarie tjänster. Därutöver borde måhända extra ordinarie kanslibiträdesbefattningar
inrättas i de tre eller fyra största distrikten.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrar i huvudsak följande.
Assistentbefattningarna borde uppflyttas från lönegraden B 21 till lönegraden
B 22. Därest det med hänsyn till rekryteringssvårigheterna skulle
vara nödvändigt att uppdela assistentgruppen på två lönegrader — varav
en i B 24 — torde dock ej den högre gruppen behöva inrättas i samtliga
distrikt. Åtminstone i de nordligaste distrikten torde det vara nog att öka
antalet befattningar i den lägre gruppen.
Inrättades förste distriktsingenjörtjänster, kunde det ifrågasättas, om ej
distriktsingenjörstjänsterna borde nedsättas från B 21 till B 20.
Då distriktsinspektörernas befogenheter skulle ökas, ville lönenämnden ej
motsätta sig, att dessa befattningar placerades i B 17.
Mot inrättandet av de föreslagna kanslibiträdestjänsterna hade lönenämnden
intet att erinra. I övrigt borde expeditionspersonalen förstärkas genom
inrättande av extra ordinarie skrivbiträdestjänster.
Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter, huruvida ej de sakkunniga i
sitt förslag rörande distriktens organisation i vissa avseenden skjutit över
målet. Föreningen framhåller emellertid, att det vore motiverat att öka
kontorspersonalen och därigenom avlasta den inspekterande personalen från
skrivgöromål m. m. Denna avlastning borde dock tillmätas större betydelse
än som skett i förslaget.
De sakkunnigas förslag tillstyrkes däremot i huvudsak av landsorganisa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
39
tionen, som endast föreslår den jämkningen, att i femte distriktet inrättas ytterligare
en distriktsinspektörstjänst.
Departementschefen.
Vad först angår distriktsindelningen för den allmänna yrkesinspektionen,
är jag ense med de sakkunniga därom, att det nuvarande indelningssättet
bör i princip bibehållas men att en ökning av distriktens antal
från nio till elva bör äga rum. Det framlagda förslaget till distriktsindelning
synes mig även i stort sett ändamålsenligt. Då det liksom hittills torde
få ankomma på Kungl. Majit att bestämma de särskilda distriktens omfattning,
synes mig emellertid definitiv ståndpunkt till förslaget rörande den närmare
utformningen av distriktsindelningen icke behöva tagas i detta sammanhang.
Mot de sakkunnigas förslag rörande stationsorterna hava riktats
vissa anmärkningar, därvid bland annat föreslagits, att Vänersborg skulle
i stället för Borås bliva stationsort för det ifrågasatta Västergötlandsdistriktet
samt att Umeå och ej Luleå skulle bliva stationsort för det nya elfte distriktet.
Frågan om stationsorterna kan givetvis slutgiltigt ordnas, först sedan
distriktsindelningen fastställts. Ej heller denna fråga bör därför nu definitivt
prövas. Någon anledning att räkna med större avvikelser från de sakkunnigas
förslag i nu berörda hänseende lärer emellertid icke föreligga.
Beträffande de särskilda befattningshavarnas löneplacer
i n g och benämningar biträder jag de sakkunnigas förslag om bibehållande
av yrkesinspektörstjänsterna i lönegraden B 28.
Med hänsyn till de betydande rekryteringssvårigheter, som yppat sig med
avseende å yrkesinspektörsassistenttjänsterna, anser jag det vidare i likhet
med de sakkunniga nödvändigt, att assistenterna erhålla förbättrade avlöningsvillkor.
Jag tillstyrker därför förslaget om uppdelning av assistentbefattningarna
i två lönegrupper, därav den ena med placering i lönegraden
B 24 och den andra med placering i lönegraden B 21. I överensstämmelse
med förslaget förordar jag även, att vederbörande befattningshavare hädanefter
benämnas förste distriktsingenjörer respektive distriktsingenjörer.
Onekligen torde vissa skäl kunna anföras även till stöd för förslaget att
uppflytta yrkesunderinspektörstjänsterna från lönegraden B 16 till högre
lönegrad. Frågan härom synes emellertid böra upptagas till prövning i samband
med den allmänna granskning av de statliga befattningarnas lönegradsplacering,
vilken är avsedd att inom en nära framtid äga rum. Med hänsyn
härtill anser jag, att befattningarna tillsvidare böra kvarstå i nuvarande lönegrad.
Då den ifrågasatta benämningen å dessa tjänster synes mig mindre
lämplig, får jag vidare i likhet nied riksförsäkringsanstalten förorda, att någon
förändring med avseende å underinspektörernas benämning icke vidtages.
Med avseende å biträdespersonalen tillstyrker jag, att i stället för de nuvarande
extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna inrättas dels ordinarie
kontorsbiträdestjänster i lönegraden B 4, dels ock extra ordinarie skrivbiträdestjänster
i 2:a lönegraden.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Vidkommande härefter frågan om behovet av personal för den
allmänna inspektionstjänsten möta givetvis stora svårigheter att någorlunda
exakt uppskatta detsamma. Mot det sätt, varpå de sakkunniga gått till
väga vid beräkningen av behovet, har jag emellertid i huvudsak icke något
att erinra. Med anledning av de anmärkningar, som riktats mot den norm
för inspektionsverksamheten, som av de sakkunniga tillämpats, vill jag
framhålla, att vid bedömande av inspektionsbehovet för varje särskilt arbetsställe
givetvis icke antalet arbetare vid arbetsstället kan få tillmätas avgörande
betydelse. Detta hindrar emellertid icke, att det kan vara berättigat att
vid uppskattningen av den för tillsynen erforderliga personalen på sätt de
sakkunniga gjort ställa inspektionsbehovet i en viss relation till arbetsplatsernas
storlek.
Då jag i likhet med de sakkunniga räknar med 11 distrikt, följer därav
att jag liksom dessa även räknar med 11 yrkesinspektörstjänster.
Även antalet befattningar såsom förste distriktsingenjör respektive distriktsingenjör
uppskattar jag i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Lika med de sakkunniga beräknar jag vidare antalet underinspektörstjänster
— av de sakkunniga benämnda distriktsinspektörstjänster — till 32.
Dock synes mig antalet ordinarie underinspektörer icke behöva beräknas
till i genomsnitt mer än två för varje distrikt. Jag anser därför, att av ifrågavarande
tjänster blott 22 böra upptagas såsom ordinarie och de övriga 10
såsom extra ordinarie.
Vad biträdespersonalen beträffar, har man enligt min mening att räkna
med 1 ordinarie kontorsbiträdestjänst för varje distrikt, alltså sammanlagt
11 kontorsbiträdestjänster i lönegraden B 4. Härutöver torde erfordras 11
extra ordinarie skrivbiträdestjänster.
Vid bifall till vad jag sålunda förordat skulle personalbeståndet för den
allmänna yrkesinspektionen bliva följande. 1) Tjänstemän å ordinarie stat:
11 yrkesinspektörer (B 28), 11 förste distriktsingenjörer (B 24), 13 distriktsingenjörer
(B 21), 22 underinspektörer (B 16) och 11 kontorsbiträden (B 4).
2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 distriktsingenjörer, 10 underinspektörer och
11 skrivbiträden. 3) Extra tjänstemän: 2 aspiranter till distriktsingenjörstjänst.
Den kvinnliga yrkesinspektionen.
Nuvarande organisation.
Den kvinnliga yrkesinspektionen består för närvarande av en yrkesinspektris
i lönegraden B 26, två yrkesinspektrisassistenter i lönegraden B 18 och
ett extra ordinarie kanslibiträde i 7 :e lönegraden. Dessutom tjänstgör inom
nämnda inspektion under någon del av året en extra befattningshavare.
Samtliga befattningshavare äro stationerade i Stockholm och någon distriktsindelning
finnes icke för ifrågavarande inspektion.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
41
1937 års arbetarskyddskommitté.
De sakkunniga lämna i sitt betänkande en närmare redogörelse rörande
den kvinnliga inspektionens arbetsuppgifter. I sådant
hänseende anföra de sakkunniga följande.
Den kvinnliga inspektionens huvuduppgift vore att öva tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad beträffande sådant arbete, vartill kvinnor
användes. Yrkesinspektionens chefsmyndighet hade att meddela närmare
bestämmelser angående de arbetsställen och den omfattning i övrigt, som
nämnda tillsyn skulle avse.
Vid sidan av sin tillsynstjänst skulle den kvinnliga inspektionen emellertid
även fullgöra vissa andra uppgifter. Enligt 22 § av instruktionen för yrkesinspektionen
hade yrkesinspektrisen nämligen att verka för förbättring av
de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden, såsom beträffande kost och
bostad samt hälso- och sjukvård, ävensom för utvecklande bland dem av
spar-, understöds- och försäkringsväsen samt utbildnings- och studiearbete.
Denna föreskrift följdes väl numera ej strängt efter ordalydelsen, men den
kvinnliga inspektionens befattningshavare måste dock alltjämt i stor utsträckning
syssla med rådgivning i vissa sociala frågor, som rörde kvinnors
användande i arbete.
Genom den kvinnliga inspektionens kontroll å arbete, vartill kvinnor användes,
fritoges i allmänhet icke övriga tillsynsorgan från sina skyldigheter
i fråga om sådant arbete. I viss utsträckning förekomme det likväl, att så
skedde.
Med anledning av kungörelsen den 16 oktober 1914 angående undantag
i fråga örn arbete med beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner från
bestämmelserna i 1 § av lagen den 20 november 1909 angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag hade yrkesinspektionens
chefsmyndighet beslutat att, med fritagande i motsvarande
omfattning av vederbörande yrkesinspektör, där ej yrkesinspektrisen beträffande
särskild fråga påkallade hans medverkan, uppdraga åt yrkesinspektrisen
att med vissa undantag utöva den yrkesinspektör tillkommande
befogenhet i avseende å sådana arbetsställen, där ifrågavarande författning
komme till tillämpning.
Detsamma gällde beträffande sådana arbetsställen, å vilka kungörelsen
den 7 april 1916 angående förbud mot användande av kvinnor under tjuguett
år vid lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg ägde tilllämpning.
Slutligen hade det med chefsmyndighetens godkännande inom flertalet inspektionsdistrikt
utbildat sig en praxis att till den kvinnliga inspektionen
helt överlämna vissa mindre arbetsställen, där övervägande kvinnlig arbetskraft
användes och där de tekniska problemen vore av enklaste slag. Arbetsställe,
varmed så förfarits, bleve föremål för yrkesinspektör uppmärksamhet
endast örn detta särskilt påkallades av befattningshavare inom den
kvinnliga inspektionen. Samma anordning —- som hade till syfte att förekomma
dubbelinspektion och minska arbetsbördan på distrikten — tillämpades
i stor utsträckning även med avseende å restauranger.
För att alla yrkesinspektionens arbetskrafter skola kunna utnyttjas på
bästa möjliga sätt bör, anföra de sakkunniga, en arbetsfördelning mellan
den allmänna och den kvinnliga inspektionen genomföras i något större utsträckning
än hittills. Rörande det sätt, varpå en dylik fördelning lämpligen
borde ske, ultala sig de sakkunniga sålunda.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Tillsynen å sömnadsindustrien och restaurangerna borde — med fritagande
i huvudsak av övriga tillsynsorgan — överlämnas till den kvinnliga
inspektionen. En sådan åtgärd skulle i viss mån innebära ett uttryckligt
godkännande av redan rådande praxis och torde vara väl motiverad. Sömnadsindustrien
sysselsatte till övervägande del kvinnlig arbetskraft, och de
tekniska spörsmål, som där mötte inspektionsförrättaren, beredde, särskilt
på mindre arbetsställen, oftast relativt små svårigheter. Restaurangernas arbetarskyddsproblem
vore visserligen till en del av rent teknisk natur (spisar,
mathissar, ventilation och dylikt), men de vanligast förekommande svårigheterna
hade dock samband med förhållanden av annan karaktär såsom
frågorna om arbetstidens förläggning, om bostäder för personalen samt om
klädrum, matrum och allmänt hygieniska förhållanden. För övrigt vore
att märka, att i den mån tillsyn å restaurangarbete dittills förekommit, densamma
mestadels utövats av den kvinnliga inspektionen och efter vad erfarenheten
visat med gott resultat.
Om den föreslagna åtgärden genomfördes, behövde därmed icke följa, att
den allmänna inspektionspersonalen helt avkopplades från tillsynen å sömnadsindustrien
och restaurangyrket. Ett intimt samarbete å förevarande
område borde tvärtom såsom dittills äga rum mellan nämnda personal och
den kvinnliga inspektionen. Vederbörande yrkesinspektör medverkan borde
påkallas, så snart det gällde en skyddsfråga, för vars lösning teknisk sakkunskap
vore behövlig, och han borde även underrättas, örn exempelvis mera
omfattande maskinella anordningar påträffades i ett restaurangkök. Under
alla förhållanden finge man därför räkna med, att den allmänna inspektionens
befattningshavare en och annan gång måste besöka även sådana arbetsställen,
varom nu vore fråga. Emellertid bomme likväl deras arbetsbörda
att avsevärt lättas, enär dylika besök ej behövde ingå i den årliga arbetsplanen.
Sedan ett tekniskt problem, t. ex. en ventilationsfråga, väl en gång
blivit på ett tillfredsställande sätt löst, komme säkerligen flera år att förflyta,
innan yrkesinspektör på nytt behövde ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande
arbetsplats.
En arbetsfördelning mellan den allmänna och den kvinnliga yrkesinspektionen
borde emellertid komma lill stånd jämväl på ett annat område än det
nu berörda. Den kvinnliga inspektionen hade inom sitt tillsynsområde att
öva kontroll även över förhållanden rörande arbetstid och minderårigas användande
i arbete. Dess befattningshavare granskade därför vid sina inspektioner
regelbundet såväl övertidsjournaler sorn de i 9 § arbetarskyddslagen
omförmälda intygsböckerna. Det borde enligt de sakkunnigas mening,
med motsvarande fritagande av den allmänna inspektionen, uppdragas åt
den kvinnliga inspektionen ensam att å arbetsställen, som besöktes av dess befattningshavare,
ombesörja tillsynen över nyssberörda förhållanden. Därigenom
skulle den tekniska inspektionspersonalen i icke ringa utsträckning
kunna befrias från ett tidsödande arbete, som icke fordrade teknisk sakkunskap.
Yrkesinspektörerna skulle å andra sidan alltjämt ha möjligheter att utöva
behörigt inflytande beträffande detta slags tillsyn vid dem underställda
arbetsställen. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektionen hade
nämligen befattningshavare hos den kvinnliga inspektionen alltid att underrätta
vederbörande yrkesinspektör såväl om sin avsikt att besöka arbetsställe
inom hans distrikt som sedermera örn de åtgärder, vartill besöket givit
anledning.
Enligt de sakkunnigas mening kunna de ändringar med avseende å tillsynens
fördelning, som sålunda föreslagits, åvägabringas genom beslut av yr
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
43
kesinspektionens chefsmyndighet. De sakkunniga ifrågasätta dock, huruvida
icke ändringarna borde föranleda en mindre justering av 23 § arbetarskyddslagen.
Härom anföra de följande.
I nämnda paragraf stadgades beträffande den kvinnliga inspektionen bland
annat: »För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en
yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter.» För att
nämnda inspektion såsom de sakkunniga föreslagit skulle kunna ensam handhava
tillsynen inom vissa yrkesgrenar syntes det erforderligt, att efter ordet
»tillsyn» i den citerade satsen inskötes ordet »företrädesvis». Det borde i detta
sammanhang anmärkas, att enligt den ursprungliga lydelsen av förevarande
paragraf yrkesinspektris skulle förnämligast utöva tillsyn beträffande
kvinnliga arbetare. Hennes befogenhet hade avsiktligt icke begränsats till
att avse endast kvinnliga arbetare, detta av det skäl, att det ansetts böra finnas
möjlighet att utsträcka hennes tillsyn till minderåriga samt att åt henne
ensam uppdraga tillsynen å vissa arbetsställen.
Rörande behovet av en förstärkning av den kvinnliga
yrkes inspektionen framlägga de sakkunniga följande beräkningar.
Hos yrkesinspektrisen vore för närvarande inregistrerade cirka 4,000 arbetsställen
varibland något över 1,000 sömnadsfabriker, omkring 700 restauranger,
ett 70-tal konservfabriker och ett mindre, från tid till annan varierande
antal stuveriplatser. I själva verket funnes dock säkerligen i landet betydligt
flera arbetsställen av beskaffenhet att böra övervakas av den kvinnliga
inspektionen. Särskilt torde man hava att räkna med befintligheten av ett
stort antal icke registrerade restauranger. Vad anginge den besöksfrekvens,
som borde eftersträvas, hade de sakkunniga ansett sig böra räkna nied genomsnittlig
ettårsfrekvens för sådana företag, vid vilka den kvinnliga inspektionen
skulle ensam svara för tillsynen (sömnadsfabriker, restauranger, konservfabriker
och stuveriplatser). Antalet dylika arbetsställen uppginge till
omkring 1,800. Vid övriga arbetsställen med kvinnlig arbetskraft (textil-,
sko- och tändsticksfabriker, bokbinderier m. m.) syntes man för den kvinnliga
inspektionens del kunna nöja sig med tvåårig besöksfrekvens. Beträffande
dem gällde nämligen, att de besiktigades även av befattningshavare
hos den allmänna yrkesinspektionen, och att kravet på ettårsfrekvens därför
i regel torde kunna tillgodoses på så sätt, att inspektionsbesök företoges vartannat
år av befattningshavare i allmän tillsynstjänst och vartannat år av
kvinnlig inspektionsförrättare. Ett sådant system kunde dock ej alltid tilllämpas,
ty erfarenheten visade, att det ibland vöre lämpligt med gemensamma
inspektionsbesök.
Med hänsyn till det sagda hade de sakkunniga ansett sig böra räkna med,
att den kvinnliga inspektionen hade att svara för något mer än 3,000 inspektionsbesök
örn året. Då såsom nämnts befattningshavarna inom denna
inspektion vid sidan av det egentliga inspektionsarbetet hade att fullgöra
vissa andra arbetsuppgifter, som ej sällan toge avsevärd tid i anspråk, kunde
det icke beräknas, att de skulle medhinna mer än högst 400 inspektioner per
år och befattningshavare. Minst 8 befattningshavare torde sålunda böra stå
till förfogande för kvinnlig inspektionstjänst, vilket innebure, att den kvinnliga
inspektionskåren måste förstärkas nied minst 5 personer.
De sakkunniga meddela, att de övervägt f r å gun, huruvida de
kvinnliga inspektionskrafterna alltjämt borde s n mm
anhållas som en särskild kår med stationsort i Stockholm
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
eller om de borde utplaceras på yrkesinspektionsdistrikten. De sakkunniga
hava stannat vid att föreslå ett bibehållande i huvudsak av den gällande
organisationen, därvid emellertid försöksvis en befattningshavare borde placeras
i vardera av landets två största industristäder Malmö och Göteborg.
De sakkunniga motivera sin ståndpunkt därmed, att behov förelåge att hava
en central för uppsamlande av befattningshavarnas erfarenheter inom här
ifrågavarande speciella arbetsområde samt att det vore nödvändigt, att en enhetlig
ledning av arbetet kunde utövas.
Enligt de sakkunnigas mening bör den kvinnliga yrkesinspektionen lämpligen
organiseras på följande sätt.
Den nuvarande yrkesinspektrisen får titeln överinspektris och blir ledare
och chef för övriga befattningshavare. Hon får såsom hittills stationsort i
Stockholm och svarar för tillsynen inom första och tredje yrkesinspektionsdistrikten.
Närmast under henne anställas tre yrkesinspektriser,
av vilka en placeras i Malmö med uppgift att öva tillsyn inom fjärde
och femte distrikten, en stationeras i Göteborg för övande av tillsyn
inom sjätte, sjunde och åttonde distrikten samt en placeras i Stockholm
med uppdrag att svara för tillsynen inom andra samt nionde, tionde och
elfte distrikten. Såsom biträden åt överinspektrisen — vilken kan förutsättas
bliva strängt upptagen såväl av arbete inom yrkesinspektionens chefsmyndighet
som ock med övervakning, ledning och utbildning av den henne
underställda personalen -— anställas två assistenter, varav en bör hava tillräcklig
kompetens för att självständigt utöva inspektionsverksamhet och
därvid tjänstgöra såsom överinspektrisens ställföreträdare. För att lätta
yrkesinspektrisernas arbetsbörda anställas ytterligare två assistenter, som
åtminstone tillsvidare stationeras i Stockholm men efter överinspektrisens
direktiv utöva inspektionsverksamhet inom landet i dess helhet. I ändamål
att tillförsäkra den kvinnliga yrkesinspektionen dugande krafter för dess
ofta mycket ömtåliga och krävande arbete införes en sådan gradering med
avseende ä befattningshavarnas placering i lönehänseende, att befordringsutsikterna
komma att framstå såsom relativt goda. Överinspektrisbefattningen
bibehålies i lönegraden B 26. Yrkesinspektristjänsterna, vilkas innehavare
med avseende å kvalifikationer och ansvar böra ungefärligen jämställas
med den allmänna inspektionens förste distriktsingenjörer, placeras i lönegraden
B 24. Den assistenttjänst, vars innehavare skall kunna i inspektionsavseende
tjänstgöra såsom ställföreträdare för överinspektrisen, anordnas
med hänsyn till nödvändigheten av att å befattningen kunna kvarhålla
en välkvalificerad arbetskraft såsom en förste assistentbefattning med placering
i lönegraden B 21. Av övriga assistenttjänster uppföres en å ordinarie
stat i lönegraden B 18, medan de två återstående gives karaktär av extra befattningar.
De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att inom yrkesinspektionen nyinrättas
tre yrkesinspektrisbefattningar i lönegraden B 24 och två extra
yrkesinspektrisassistenttjänster ävensom att en av de nuvarande yrkesinspektrisassistentbefattningarna
uppflyttas från lönegraden B 18 till lönegraden
B 21.
Slutligen anföra de sakkunniga, att därest den kvinnliga inspektionskårens
arbetskrafter förstärkas på sätt föreslagits, å överinspektrisens
expedition måste anställas ännu ett biträde för skrivhjälp och andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
45
kontorsgöromål. Detta biträde anse de sakkunniga böra placeras såsom extra
ordinarie kontorsbiträde. De sakkunniga föreslå vidare, att det nuvarande
extra ordinarie kanslibiträde överföres å ordinarie stat.
Två av de sakkunniga hava reserverat sig mot sakkunnigförslaget, i vad
detsamma avser den kvinnliga yrkesinspektionen.
Sålunda uttalar herr Svensson i den ena av nämnda reservationer, att en
utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal obetingat ledde till att
den kvinnliga inspektionspersonalen på ett praktiskt sätt inlemmades i yrkesinspektionens
organisationsbyggnad. Reservanten anser, att all inspektionspersonal
— såväl manlig som kvinnlig — borde till lämpligt antal placeras
på de olika distrikten och vara underställd distriktschefen. Endast
därigenom kunde vinnas den intima samverkan och enhetlighet, som vore
nödvändig på arbetarskyddets område.
Genom en dylik anordning skulle — anför reservanten — också vinnas, att
för varje distrikt endast behövde upprättas ett företagsregister, att telefoner,
kontorspersonal, arbetsmaterial och dylikt kunde effektivt utnyttjas, att inspektionerna
kunde ordnas rationellt med hänsynstagande till å distrikten
gjorda anmälningar och för undvikande av dubbelinspektion, onödiga resor
samt onödig skriftväxling och rapportering.
Enligt reservantens mening borde den nuvarande yrkesinspektrisen, som
kunde erhålla titeln byråinspektris, placeras å chefsmyndighetens kontor för
att vara sakkunnig i frågor gällande huvudsakligast de kvinnliga och minderåriga
arbetarna. Hon skulle i mån av behov och i den utsträckning tiden
så medgåve hjälpa till med inspektionsarbetet å distrikten.
Av de övriga sju befattningshavarna borde en placeras i vart och ett av första,
andra, tredje, femte, sjätte, sjunde och nionde distrikten. Befattningshavaren
i tredje distriktet skulle inspektera även inom fjärde distriktet och
befattningshavaren i sjunde distriktet jämväl inom åttonde distriktet, medan
befattningshavaren i nionde distriktet skulle vara skyldig att förrätta inspektioner
även i tionde och elfte distrikten.
I reservationen föreslås vidare, att dessa sju befattningshavare erhålla titeln
distriktsinspektris och placeras i två olika lönegrupper dels med hänsyn
till kompetensen och till svårighetsgraden av det arbete de utföra, dels med
hänsyn till möjligheten av befordran. Därvid borde tre av befattningarna
hänföras till lönegraden B 21 och fyra till lönegraden B 18.
Den andra reservationen är avgiven av herr Hultman. I denna reservation
anföres följande:
Med en utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal från 3 till 8
följde, att frågan örn ändring av den kvinnliga yrkesinspektionens hittillsvarande
organisation måste komma i ett avgörande läge. Den nuvarande
organisationsformen borde dock åtminstone för en tid framåt bibehållas
på grund av de fördelar, som en sådan organisationsform medförde. Antalet
befattningshavare i den kvinnliga yrkesinspektionen holde bestämmas
till 6, av vilka på försök 2 kunde interimistiskt förläggas lill Malmö respektive
Göteborg. För bibehållande av centralisering i detta arbete borde emellertid
möjlighet föreligga att återföra samtliga befattningshavare till Stockholm,
örn så skulle visa sig lämpligare.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Befattningshavarna syntes böra i lönehänseende placeras på sätt föreslagits
i herr Svenssons reservation.
Yttranden.
Riksförsåkringsanstalten uttalar sig på i huvudsak följande sätt.
Vid det sammanträde, som inför chefsmyndigheten hållits med yrkesinspektrisen
och yrkesinspektörerna hade förstnämnda befattningshavare
framhållit, att yrkesinspeklrisens uteslutande uppgift vore att tillvarataga
kvinnornas intresse på och utom arbetsplatsen. Hon betonade, att den kvinnliga
yrkesinspektionen vore en specialinspektion. Från yrkesinspektrisens
sida lämnades aldrig anvisningar av teknisk natur. Hon förklarade vidare,
att det icke vore nödvändigt att avskilja vissa arbetsställen och helt lägga
dem under tillsyn av yrkesinspektris. Huvudsaken vöre, att den kvinnliga
yrkesinspektionen ordnades såsom specialinspektion med stor självständighet.
Yrkesinspektörerna hade i allmänhet ansett, att den kvinnliga yrkesinspektionen
borde bibehålla sin karaktär av specialinspektion med huvudsakligen
sociala uppgifter. Något avdelande av tillsynen över vissa arbetsställen
till yrkesinspektris hade de icke ansett lämpligen böra ske. Vidare hade
betonats, att behovet av förstärkning av yrkesinspektionens manliga personal
icke kunde minskas genom utökning av de kvinnliga inspekterande befattningshavarna.
Rörande det i sakkunnigbetänkandet reservationsvis framförda förslaget
att utplacera kvinnliga inspekterande befattningshavare på distrikt och underordna
dem vederbörande yrkesinspektör hade från yrkesinspektörshåll
uttalats, att ett dylikt arrangemang vore befogat, därest sådan ändring av tillsynens
fördelning vidtoges, att den kvinnliga yrkesinspektionen vid vissa
kategorier av företag skulle hava att utöva tillsynen över arbelarskyddslagen
i hela dess omfattning. En dylik ändrad fördelning avstyrktes emellertid av
yrkesinspektörerna.
Riksförsåkringsanstalten anslöte sig helt till dessa uttalanden av yrkesinspektrisen
och yrkesinspektörerna och ansåge således, att den kvinnliga
yrkesinspektionen borde bibehållas såsom specialinspektion med huvudsakligen
sociala uppgifter. Under sådana förhållanden kunde anstalten följaktligen
icke biträda de sakkunnigas förslag, att den huvudsakliga tillsynen över
vissa kategorier arbetsställen skulle överlåtas åt den kvinnliga inspektionen.
Därmed bortfölle även anledning till anslutning till den av herr Svensson
avgivna reservationen angående placering av kvinnliga inspekterande befattningshavare
under yrkesinspektörerna på dessas distrikt.
Därest, såsom anstalten förutsatte, den kvinnliga yrkesinspektionen finge
hava kvar sin hittillsvarande karaktär av specialinspektion, syntes anledning
icke föreligga att utöka antalet kvinnliga inspekterande befattningshavare
i så hög grad som de sakkunniga föreslagit. Enligt anstaltens mening
torde det åtminstone tills vidare vara tillräckligt, om yrkesinspektionsdistrikten
för den kvinnliga inspektionen sammanfördes i tre grupper, så
att förslagsvis I, III och VIII yrkesinspektionsdistrikten bildade en grupp,
IV, V, VI och VII yrkesinspektionsdistrikten bildade en annan grupp och
de återstående II, IX, X och XI distrikten en tredje grupp. Inom var och
en av dessa grupper borde den kvinnliga inspektionen förestås av en yrkesinspektris.
En av dessa borde överordnas och hava att leda de övrigas
arbete samt benämnas första yrkesinspektris. Hon borde därför placeras
i högre lönegrad än de båda andra.
Såsom stationsort för hela den kvinnliga yrkesinspektionskåren föresloge
riksförsåkringsanstalten Stockholm. Med hänsyn till att fråga vore om en
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
47
specialinspektion torde det nämligen vara fördelaktigt att hava hela denna
kår samlad. Därigenom vunnes bättre enhetlighet vid tjänsteutövningen,
varjämte lämpligare utbildning av nytillträdande befattningshavare kunde
äga rum. Resekostnaderna syntes icke med nuvarande goda kommunikationer
böra tillmätas någon avgörande betydelse.
Anstalten uppskattar personalbehovet för den kvinnliga yrkesinspektionen
på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 första yrkesinspektris
(B 26), 2 yrkesinspektriser (B 24), 1 första yrkesinspektrisassistent (B 21),
1 yrkesinspektrisassistent (B 18) och 1 kanslibiträde (B 7). 2) Extra ordinarie
tjänstemän: 1 kontorsbiträde. 3) Extra personal: 1 yrkesinspektrisassistent.
Av de tre yrkesinspektörer, som avgivit särskilda yttranden, anför en -—
inspektören i fjärde distriktet — att frågan örn överflyttning till den kvinnliga
yrkesinspektionen av kontrollen beträffande restaurangrörelsen och sömnadsindustrien
krävde ytterligare övervägande samt att det vore olämpligt
att minska den allmänna inspektionens möjligheter att utöva tillsyn beträffande
arbetstid och minderårigas användande.
Yrkesinspektören i åttonde distriktet har däremot icke något att erinra mot
överflyttningen till den kvinnliga inspektionen av sömnadsindustrien och
restaurangerna men anser, att vissa betänkligheter kunde anföras mot överflyttningen
av tillsynen rörande arbetstiden och de minderåriga, då här ofta
krävdes ett tekniskt bedömande. Denne inspektör framhåller, att den ifrågasatta
överflyttningen otvivelaktigt skulle underlätta den allmänna inspektionens
uppgifter. Med avseende å organisationen förordar nämnde inspektör, att
den kvinnliga inspektionspersonalen skulle utgöras av 1 yrkesinpektris i lönegraden
B 26 och 10 yrkesinspektrisassistenter i lönegraden B 21, vilka assistenter
borde vara utplacerade å distrikten men vara direkt underställda
inspektrisen.
Yrkesinspektören i nionde distriktet avstyrker den ifrågasatta överflyttningen
av kontrollen beträffande sömnadsfabriker och restauranger och förordar
den av herr Svensson föreslagna organisationen.
Också medicinalstyrelsen förordar en decentralisation av den kvinnliga
inspektionen i överenstämmelse med herr Svenssons reservation men anser,
att befattningshavarnas löner böra bestämmas i enlighet med vad de sakkunnigas
majoritet föreslagit.
Socialstyrelsen har intet att erinra mot den föreslagna personalökningen.
Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida det icke skulle vara lämpligt att
i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit fördela befattningarna
på de distrikt, i vilka många kvinnliga arbetare äro sysselsatta, dock utan
att därigenom sönderbryta den nuvarande organisationen. Styrelsen finner
det vara av betydelse ur social synpunkt, att den kvinnliga inspektionen fortfarande
sammanhålles. Vidare anmärker socialstyrelsen, att titeln överinspektris
syntes mindre lämplig än benämningen yrkesinspektris.
Emellertid hava tre ledamöter av socialstyrelsen i särskilt yttrande i huvudsak
anslutit sig tili herr Svenssons reservation.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Statskontoret har icke ansett sig kunna tillstyrka den föreslagna ökningen
av inspektionspersonalen. Därest en ökning vore nödvändig, borde — anför
ämbetsverket — en sådan komma till stånd genom anställande av ickeordinarie
yrkesinspektrisassistenter. Statskontoret anser ock, att det borde
tagas under övervägande, örn icke — såsom förefölle organisatoriskt riktigt —
den kvinnliga inspektionspersonalen borde inlemmas i den allmänna inspektionsorganisationen
och underställas vederbörande distriktschefer.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrar:
Det syntes önskvärt, att den kvinnliga yrkesinspektionen inordnades under
den centrala myndigheten efter i stort sett enahanda principer, som de övriga
lokala tillsynsorganen.
Det syntes vidare knappast påkallat att giva yrkesinspektrisen ställning
såsom överinspektris. Lönenämnden förordade, att befattningen fortfarande
benämndes yrkesinspektris.
De befattningar, som av de sakkunniga upptagits såsom vrkesinspektriser
i B 24, syntes kunna upptagas såsom distriktsinspektriser i lönegraden B 22.
I övrigt erforderliga befattningar torde lämpligen böra placeras i lönegraden
B 18, därvid två på ordinarie stat och de övriga såsom extra-ordinarie.
Av länsstyrelserna förorda några mer eller mindre uttryckligt ett bifall till
herr Svenssons reservation, medan andra närmast uttala sig till förmån för
sakkunnigförslaget.
Svenska arbetsgivareföreningen förklarar, att föreningen anslöte sig till den
av herr Svensson och i viss mån även av herr Hultman framförda tanken
på att låta den kvinnliga yrkesinspektionen uppgå i samma organisation som
den övriga inspektionen. En sådan ordning syntes föreningen vara rationell
och ägnad att främja en effektivisering av inspektionen.
Enahanda ståndpunkt intages av landsorganisationen, som yttrar, att en
omläggning i enlighet med herr Svenssons reservation måste medföra icke
obetydliga fördelar i administrativt och praktiskt hänseende.
I motsats till sistnämnda organisationer understryker Fredrika-Bremerförbundet
starkt betydelsen av att den kvinnliga yrkesinspektionen finge bibehålla
sin karaktär av specialinspektion, vilket vore nödvändigt för dess
viktiga sociala uppgifter. Inspektionen borde — anför förbundet vidare —
få förbliva en självständig inspektion under kvinnlig ledning och vidgas på
sätt av de sakkuniga föreslagits. Genom ett bifall till herr Svenssons reservation
skulle inspektionen helt och hållet mista den karaktär av specialinspektion
och den självständighet, som enligt arbetarskyddslagen tillkomme inspektionen.
Departementschefen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att den kvinnliga yrkesinspektionen
— delvis på grund av uttryckliga beslut av chefsmyndigheten, delvis
ock med stöd allenast av den praxis, som utbildat sig i ämnet — efter hand
fått övertaga den huvudsakliga tillsynen beträffande vissa slag av arbetsplatser,
där kontrollen tidigare jämsides utövats av den allmänna och den
kvinnliga inspektionen. De sakkunniga föreslå nu, att man skulle ytter
-
Kunell. Maj-.ts proposition nr 231.
49
ligare något utvidga den kvinnliga inspektionens arbetsområde i syfte
att därmed åvägabringa en viss minskning i den allmänna inspektionens åligganden
och samtidigt förhindra onödigt dubbelarbete.
Med anledning av de anmärkningar, som från flera håll riktats mot dessa
förslag, anser jag mig böra framhålla, att jag icke är av den uppfattningen,
att ett genomförande av detsamma skulle medföra någon mera genomgripande
omläggning av den kvinnliga inspektionen eller beröva denna inspektion
dess nuvarande karaktär av specialinspektion med huvudsakligen sociala
uppgifter. Med hänsyn härtill och då förslaget synes mig ändamålsenligt,
får jag i princip ansluta mig till detsamma. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att jag vid remiss till lagrådet av förut omnämnda förslag till ändringar
i arbetarskyddslagen förordat den jämkning i 23 § nämnda lag, som
av de sakkunniga ifrågasatts.
I vilken utsträckning och på vilket sätt, en överflyttning av tillsynsuppgifter
lämpligen bör ske, torde närmare få bedömas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, på vilken det bör ankomma att utfärda erforderliga anvisningar
i ämnet.
Vad angår antalet av de befattningshavare, som behövas
för den kvinnliga inspektionsverksamheten, har detsamma — frånsett biträdespersonalen
— av de sakkunniga uppskattats till åtta, medan den nuvarande
personalen blott omfattar tre befattningshavare. För min del är jag
icke beredd att nu tillstyrka en så betydande personalförstärkning utan föreslår,
att inspektionspersonalen tills vidare utökas till fem befattningshavare.
Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som tillkomma och även framgent
böra åvila den kvinnliga yrkesinspektionen, är jag av den uppfattningen att
inspektionens befattningshavare alltjämt böra sammanhållas såsom
en självständig kår under egen ledning och alltså icke
inordnas under den allmänna inspektionen. Jag ansluter mig således i denna
del till sakkunnigmajoritetens och riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt.
Lika med de sakkunniga finner jag vidare, att en decentralisering
av den kvinnliga inspektionsverksamheten bör kunna medföra betydande fördelar.
Enligt min mening bör därför riket för den kvinnliga inspektionens
del indelas i fyra distrikt, nämligen ett östligt med stationsort i Stockholm,
ett sydligt med stationsort i Malmö, ett västligt med stationsort i Göteborg
och ett nordligt med stationsort i Sundsvall eller Härnösand. Det östra
distriktet torde böra förestås av yrkesinspektrisen samt vart och ett av de övriga
distrikten av en distriktsinspektris. Yrkesinspektrisen, vilken liksom hittills
bör vara placerad i lönegraden B 26, skulle närmast under chefsmyndigheten
hava ansvaret för och ledningen av inspektionsverksamheten i hela riket.
För distriktsinspektriserna, som alltså böra sortera direkt under yrkesinspektrisen,
föreslår jag en placering i lönegraden B 22. Då det bär framlagda
förslaget örn distriktsindelning tills vidare endast bör hava karaktär av
en försöksanordning, förordar jag, alt distriktsinspektrisbefattningarna uppföras
å extra stal. Hos yrkesinspektrisen bör vidare tjänstgöra en yrkesinspektrisassistent
med placering i lönegraden B 18.
lii liane/ till riksdagens protokoll 10.18. 1 sami. Nr 231.
4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Mot de sakkunnigas förslag, att det hos yrkesinspektrisen tjänstgörande
extra ordinarie kanslibiträdet överföres till ordinarie stat har jag icke något
att erinra. Däremot saknas, med den av mig föreslagna anordningen, skäl
att därutöver anställa ytterligare biträdespersonal. Jag vill i detta sammanhang
tillfoga, att jag utgår från att distriktsinspektriserna i sådana städer,
som utgöra stationsorter för den allmänna yrkesinspektionen, skola -— i den
mån så låter sig göra — få för skrivgöromål och liknande arbete disponera
den biträdespersonal, som finnes anställd för den allmänna inspektionens
behov.
Då enligt mitt förslag antalet yrkesinspektrisassistenter skulle minskas
från två till en, torde en yrkesinspektrisassistentbefattning få uppföras å
övergångsstat. Enär det är att antaga, att åtminstone en av de nuvarande
assistenterna skall erhålla befattning såsom distriktsinspektris, lärer sagda
förhållande icke komma att medföra någon nämnvärd kostnadsökning
för statsverket.
Enligt mina beräkningar skulle för den kvinnliga yrkesinspektionens del
få upptagas följande befattningar. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 yrkesinspektris
(B 26), 1 yrkesinspektrisassistent (B 18) och 1 kanslibiträde (B 7).
2) Tjänsteman å övergångsstat: 1 yrkesinspektrisassistent (B 18). 3) Tjänstemän
å extra stat: 3 distriktsinspektriser (B 22).
Skogs- och flottledsinspektionen.
Nuvarande organisation.
För tillsyn å efterlevnaden av två år 1919 beslutade lagar, nämligen dels
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m., vilken lag numera ersatts av
skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937, dels ock lagen den 19 juni 1919
om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
tillsattes enligt beslut av 1919 års riksdag en specialinspektör inom
yrkesinspektionen. Denne inspektör, som numera benämnes skogs- och
flottledsinspektör och är placerad i lönegraden B 27, har inom sitt verksamhetsområde
att jämväl i huvudsak fullgöra de uppgifter, som eljest ankomma
på yrkesinspektör.
Till skogs- och flottledsinspektörens hjälp äro anställda dels en ordinarie
assistent med placering i lönegraden B 20 och ett ordinarie kontorsbiträde
i lönegraden B 4, dels ock vissa icke ordinarie befattningshavare, däribland
en biträdande assistent med sex månaders årlig tjänstgöring.
1937 års arbetarskyddskommitté.
De sakkunniga erinra, att socialstyrelsen i skrivelse den 14 december 1935
hemställt, att skogs- och flottledsinspektören och den omförmälde ordinarie
assistenten måtte uppflyttas den förre till lönegraden B 28 och den senare till
lönegraden B 21. I anslutning härtill anföra de sakkunniga vidare följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
51
över socialstyrelsens berörda förslag hade utlåtanden avgivits dels av statskontoret
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, dels ock av landshövdingen
Tiselius, vilken yttrat sig i ämnet i egenskap av sakkunnig för
utredning rörande socialstyrelsens organisation. Därvid hade förslaget avstyrkts
av statskontoret och lönenämnden men tillstyrkts av landshövding
Tiselius. Förslaget hade sedermera underställts 1937 års riksdag, som i
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts hemställan i ämnet icke ansett sig
kunna biträda detsamma.
Ifrågavarande förslag syntes dock vara välgrundat och borde enligt de
sakkunnigas mening komma till utförande. Skogs- och flottledsinspektörens
arbetsområde hade numera erhållit en betydande omfattning, och antalet
honom underställda befattningshavare vore avsevärt. Därtill komme, att
skogs- och flottledsinspektionens verksamhet ställde stora krav på initiativkraft
och omdöme hos befattningshavarna samt vore av synnerlig betydelse
för förbättrande av skogsbrukets arbetsförhållanden. De sakkunniga ansåge
därför motiverat, att skogs- och flottledsinspektören erhölle samma
tjänsteställning som yrkesinspektörerna och att helårsassistenten vid skogsoch
flottledsinspektionen i lönehänseende jämnställes med distriktsingenjör
inom den allmänna yrkesinspektionen.
I enlighet med vad som föreslagits av socialstyrelsen i en den 28 oktober
1936 dagtecknad skrivelse angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen
m. m. förorda de sakkunniga vidare, att skogs- och flottledsinspektörens
tjänstetitel måtte förändras till skogsyrkesinspektör.
Yttranden.
Riksförsäkringscmstalten anför, att fullt fog funnes att likställa skogs- och
flottledsinspektör med yrkesinspektör. Han borde därför placeras i lönegraden
B 29. Samtidigt borde hans tjänstetitel förändras till skogsyrkesinspektör.
Anstalten tillstyrker vidare förslaget örn den ordinarie assistentens
uppflyttning till lönegraden B 21 samt föreslår därutöver, att vissa andra
tjänster vid inspektionen måtte erhålla förbättrad löneställning. En reservant
i anstalten förordar i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, att
skogs- och flottledsinspektören erhåller benämningen skogsyrkesinspektör
och placeras i lönegraden B 28.
Ifrågavarande inspektörs uppflyttning till lönegraden B 28 tillstyrkes vidare
av länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Däremot avstyrka statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
— under hänvisning till vad de tidigare i ämnet anfört -— de av
de sakkunniga fastställda förslagen.
Departementschefen.
Såsom framgår av sakkunnigbetänkandet, har frågan örn lönereglering
för skogs- och flottledsinspektionens arbetskrafter helt nyligen varit föremål
för statsmakternas prövning, därvid de krav på löneförbättring, som nu
framförts av de sakkunniga, avvisades. Med hänsyn härtill och då några
nya skäl för bifall till förslagen icke anförts av de sakkunniga, anser jag mig
förhindrad att biträda förslagen. Ej heller kan jag ansluta mig till riksför
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
säkringsanstaltens förslag rörande omreglering i lönehänseende av vissa andra
befattningar vid skogs- och flottledsinspektionen. Tillräcklig anledning
att nu ändra skogs- och flottledsinspektörens tjänstetitel synes mig icke föreligga.
Jag räknar alltså med att personalförhållandena vid skogs- och flottledsinspektionen
nu i allo lämnas orubbade.
Den kommunala tillsynen.
Nuvarande organisation.
Den kommunala tillsynen omfattar huvudsakligen mindre arbetsställen
utan maskinella hjälpmedel inom handel, hantverk, byggnadsverksamhet och
jordbruk; vad angår sistnämnda yrkesgren dock med begränsning till arbetstidsförhållandena.
Organ för sagda tillsyn är i varje särskild kommun hälsovårdsnämnden
eller, där sådan saknas, kommunalnämnden; dock med rätt
för sådan nämnd att utöva tillsynen genom en eller flera av nämnden utsedda
särskilda personer.
1937 års arbetarskyddskommitté.
De sakkunniga förklara, att de övertygat sig om att den kommunala tillsynsinstitutionen
icke fungerade på ett tillfredsställande sätt. I de flesta
landskommuner — där tillsynen vanligen utövades av hälsovårdsnämndens
eller kommunalnämndens ordförande — vore den av värde egentligen endast
såsom ett organ, till vilket yrkesinspektionens befattningshavare kunde
vända sig för erhållande av vissa upplysningar. Detsamma gällde beträffande
vissa mindre städer. I övriga städer och i en del större samhällen
på landet vore förhållandena visserligen avsevärt mycket bättre men kunde
dock icke anses uppfylla skäliga anspråk.
Rörande orsakerna till den kommunala tillsynens ringa effektivitet yttra
sig de sakkunniga sålunda.
Det kunde knappast begäras, att oavlönade kommunala förtroendemän
skulle ägna något större intresse åt ett tidsödande och ofta ömtåligt inspektionsarbete,
som i regel måste utföras under arbetstid. Om de därtill, såsom
dittills i allmänhet varit fallet, lämnades utan egentlig vägledning för sin verksamhet,
finge man icke förvåna sig över, att den tillsyn, som ålåge dem, icke
blir skött såsom sig borde. Att den kommunala tillsynens brister sammanhängde
därmed, att den vanligen ombesörjdes av oavlönat folk, bestyrktes för
övrigt även av det förhållandet, att å de orter, där tillsynen vore relativt god,
densamma regelmässigt utövades av särskilda tillsynsmän, som erhölle ersättning
för sitt arbete.
Av det sagda följer -—- anföra de sakkunniga —- att det med fog kunde
ifrågasättas, om icke hela den kommunala tillsynsinstitutionen borde slopas
och dess uppgifter överflyttas till statliga befattningshavare. De sakkunniga
förklara, att de också övervägt att föreslå en dylik åtgärd, men att de måst
avstå därifrån med hänsyn till de högst betydande kostnader, som därigenom
skulle åsamkas statsverket.
Kunni. Maj.ts proposition nr 231.
53
Rörande de allmänna förutsättningarna för åstadkommande av ett bättre
resultat än hittills av kommunernas medverkan i yrkesinspektionsarbetet yttra
sig de sakkunniga härefter på följande sätt.
De sakkunniga hade prövat flera reformplaner och särskilt studerat det
sätt, varpå den kommunala tillsynen organiserats i våra grannländer, de enda
stater utanför vårt eget land, som över huvud hade någon dylik tillsyn.
I Norge skulle inom var kommun finnas en eller flera »arbetsnämnder»
för handhavande av den löpande tillsynen å i kommunen befintliga arbetsställen
av vad slag och storlek de vara månde. I arbetsnämnd .skulle sitta
minst en kvinna och minst en arbetare samt örn möjligt en läkare. Arbetsnämnds
ledamöter utsåges och avlönades av vederbörande kommunala organ.
I Finland skulle myndigheterna i varje kommun, där företag underkastade
arbetarskyddslagstiftningen funnes, utse en eller flera personer att under ledning
av vederbörande statliga yrkesinspektör öva tillsyn å hantverksföretag
och mindre industrier, jordbruk med binäringar, butiker, kontor, restauranger
och dylikt. Ifrågavarande personer uppbure ersättning för sitt arbete,
och denna ersättning betalades av kommunen. I Danmark slutligen omfattade
den kommunala tillsynen endast maskiner. Den utövades av »maskinsynsmEend»,
som utsåges av vederbörande kommunalmyndighet för fyra år i sänder,
men kunde entledigas på begäran av den statliga inspektionsmyndigheten.
Dessa synemän bleve med jämna mellanrum av statens yrkesinspektion
instruerade om sina uppgifter. De avlönades med 1 kr. 50 öre per år
för varje företag eller motor, som stöde under deras tillsyn, men hade å andra
sidan skyldighet att årligen inspektera alla sina arbetsställen. Deras avlöning
förskötes av kommunerna men gäldades slutligen med statsmedel.
Den kommunala yrkesinspektionen vore alltså i alla våra grannländer fastare
organiserad än i vårt eget land. Emellertid torde varken Norge, Danmark
eller Finland kunna tagas till mönster, då det gällde att förändra den
kommunala tillsynen i Sverige. Det i Norge gällande systemet för dylik tillsyn
läte sig icke väl förena med de principer, som här i landet av ålder tilllämpats
med avseende å yrkesinspektionsarbetet. Örn den kommunala tillsynen
i Finland och Danmark gällde åter, att den ansåges vara av föga värde
och att frågan om dess avskaffande i båda länderna vore aktuell. För övrigt
talade åtskilligt för, att ansvaret för den kommunala tillsynen i vårt
land även i framtiden skulle åvila hälsovårdsnämnderna. Vid den tillsyn å
arbetsställen utan maskineri, varom här vore fråga, måste säkerligen huvudvikten
i allmänhet läggas på de hygieniska problemen. Det skulle därför
snarast vara olyckligt, örn hälsovårdsnämnderna berövades sitt inflytande
över denna tillsyn. Erkände man detta, syntes man emellertid även få räkna
med att frågan örn den kommunala tillsynens effektivisering kunde slutgiltigt
lösas endast i samband med en omorganisation av det lokala hälsovårdsväsendet.
Under hänvisning till det anförda förklara de sakkunniga, att man tills vidare
syntes få nöja sig med den förbättring, som kunde åstadkommas inom
ramen av nuvarande förhållanden. Beträffande de åtgärder, som nu borde
vidtagas, uttala sig de sakkunniga sålunda.
Ett första medel att vinna en förbättring vore att giva de kommunala tillsynsorganen
bättre ledning och undervisning med avseende å deras verksamhet.
Detta kunde åstadkommas utan särskilt ingripande från statsmakternas
sida. De sakkunniga utginge från, att yrkesinspektionens befattningshavare
framdeles skulle få tid alt under sina resor träda i mera regelbunden
förbindelse med kommunernas tillsynsorgan samt meddela dem erforderliga
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
anvisningar och råd. Därtill komme, att yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som redan nu tillhandahölle en kortfattad tryckt promemoria om de
kommunala tillsynsorganens arbetsuppgifter, just förberedde en ny och förbättrad
upplaga av nämnda promemoria.
Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde vidare en icke obetydlig
stegring av den kommunala tillsynens effektivitet förväntas inträda, om hälsovårdsnämnderna
respektive kommunalnämnderna mera allmänt kunde förmås
att uppdraga tillsynens utövande åt särskilt utsedda, för ändamålet lämpade,
avlönade personer. De sakkunniga ville därför förorda, att staten påtoge
sig viss del av kostnaderna för avlönandet av dylika tillsynsmän. Kommun
eller kommunalförbund, där en eller flera tillsynsmän utsetts och tillerkänts
avlöning, borde berättigas att — efter prövning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, avseende fyra år i sänder — erhålla begränsat statsbidrag
till avlöningens bestridande. Sådant bidrag borde enligt de sakkunnigas mening
i varje särskilt fall utgå med en tredjedel av den lön, kommunen respektive
kommunalförbundet bestämt för vederbörande tillsynsuppdrag. Högre
än till halva lönen borde bidraget under inga förhållanden sättas, örn man
ville få garanti för, att kommunalmyndigheterna vid lönesättningen skulle gå
fram med en viss varsamhet.
De sakkunniga förklara, att det icke syntes möjligt att på förhand beräkna,
vilka kostnader för statsverket ett genomförande av de sakkunnigas förslag
örn avlöningsbidrag skulle komma att medföra. De anse emellertid, att kostnaderna
säkerligen skulle bli tämligen små i förhållande till den nytta, som
kunde vinnas, liksom i förhållande till vad en fullständig omorganisation
av den kommunala tillsynen skulle belöpa sig till.
Till sist anmärka de sakkunniga, att därest den kommunala tillsynen effektiviserades
i enlighet med av de sakkunniga uppdragna riktlinjer, det syntes
bliva möjligt att till denna tillsyn överföra vissa arbetsställen med maskinella
hjälpmedel, nämligen sådana, där maskinutrustningen vore av allra enklaste
beskaffenhet.
Yttranden.
Riksförsäkringsanstalten har anfört följande.
Yrkesinspektörerna hade vid sammanträde inför anstalten enstämmigt uttalat,
att den kommunala tillsynen, med undantag för vissa städer och större
samhällen, visat sig tämligen betydelselös. Några yrkesinspektörer hade ansett,
att det av de sakkunniga föreslagna statsunderstödet för avlöning av
kommunala tillsyningsmän skulle medföra en bättre effekt, om det användes
till inrättandet av flera yrkesunderinspektörsbefattningar. I varje fall
borde dylikt understöd icke lämnas till landskommuner med föga eller intet
hantverk eller industri.
Riksförsäkringsanstalten holle för sin del före, att det av de sakkunniga
framlagda förslaget rörande den kommunala tillsynen vore värt allt beaktande.
Någon utredning om till vilket belopp det för ändamålet erforderliga
särskilda anslaget skulle behöva uppgå, förelåge emellertid ej. Anstalten
ville fördenskull hemställa, att denna fråga gjordes till föremål för närmare
undersökning.
Socialstyrelsen förklarar, att det vöre lyckligt, örn den kommunala inspektionen
kunde utvecklas. Styrelsen är dock icke övertygad om, att man ge
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 55
nom ett realiserande av sakkunnigförslaget skall kunna nå fram till en slutlig
lösning.
Från arbetsrådets sida framhålles ävenledes, att en effektivisering av den
kommunala tillsynen vore i hög grad eftersträvansvärd. Rådet fäster särskilt
uppmärksamheten på att kommunerna hade att kontrollera efterlevnaden
av lantarbetstidslagens bestämmelser.
Förslaget örn statsbidrag för avlönande av kommunala tillsynsmän tillstyrkes
av åtskilliga länsstyrelser och förste provinsialläkare. Å andra sidan
uttala vissa länsstyrelser och förste provinsialläkare, att vad som främst krävdes
vore att de kommunala organen finge lämplig ledning och undervisning
samt att bristen härutinnan icke avhjälptes med statsbidrag.
Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker bestämt de ifrågasatta statsbidragen,
under förklaring att de olägenheter, vilka i allmänhet vore förenade
med den kommunala tillsynen, därest rätt till statsbidrag infördes, allenast
skulle förstärkas.
Landsorganisationen ifrågasätter, örn de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna
vore tillfyllest. Landsorganisationen skulle gärna hava sett att frågan
om införande av ett inspektionsorgan, motsvarande de norska arbetsnämnderna
av de sakkunniga upptagits till närmare övervägande.
Slutligen är att nämna, att förslaget om statsbidrag tillstyrkts av svenska
stadsförbundet, medan svenska landskommunernas förbund ifrågasatt, huruvida
icke — förutom statsbidrag — krävdes, att hälsovårdsnämnd förpliktades
att utse särskild tillsynsman.
Departementschefen.
Den verkställda utredningen har bekräftat det redan förut kända förhållandet,
att den kommunala tillsynen rörande arbetarskyddet icke fungerar
med nödig effektivitet. En förbättring av denna tillsyn är därför synnerligen
önskvärd. Åtskilligt torde i detta hänseende stå att vinna genom ökad
upplysningsverksamhet från de statliga organens sida. Därest dessa organ
på av mig föreslaget sätt förstärkas, utgår jag från att desamma skola bliva
i tillfälle att i något högre grad än som tidigare varit möjligt ägna uppmärksamhet
åt denna fråga.
Tvivelaktigt torde dock vara, om enbart på upplysningens väg en tillräcklig
kontroll kan åstadkommas. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga
ifrågasatt införande av rätt för kommunerna att uppbära statsbidrag till avlönande
av utav dem utsedda tillsynsmän. De sakkunniga hava dock icke
framlagt något mera preciserat förslag i ämnet och ej heller verkställt några
beräkningar rörande de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av en
dylik anordning. För min del anser jag det tänkbart, att en dylik bidragsrätt
skulle medföra vissa fördelar, men finner det å andra sidan icke uteslutet,
att man på andra vägar — exempelvis genom vissa ändringar i hälsovårdsstadgan
— kan uppnå ett lika gott resultat. I nuvarande läge är jag
emellertid icke beredd att taga närmare ställning till föreliggande spörsmål,
vilket lärer få bliva föremål för ytterligare överväganden.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Riksförsäkringsanstaltens avlöningsanslag.
Gällande personalförteckning och avlöningsstat m. m.
Såsom i det föregående berörts har jämlikt vid 1937 års riksdag fattat beslut
från och med den 1 januari 1938 arbetarskyddsbyrån överflyttats från
socialstyrelsen till riksförsäkringsanstalten. I anledning därav har Kungl.
Majit den 4 juni 1937 fastställt två av riksdagen godkända personalförteckningar
för anstalten, att tillämpas, den ena från och med den 1 juli 1937
till och med den 31 december samma år och den andra från och med 1938
års ingång. Den senare personalförteckningen, vilken alltså numera är gällande,
har följande utseende.
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet............ —
5 byråchefer..................................................... B 30
2 ledamöter och byrådirektörer.................................... B 28
1 byråassistent................................................... B 26
1 förste aktuarie.................................................. B 26
1 sekreterare..................................................... B 26
1 förste aktuarie.................................................. B 24
3 förste byråingenjörer............................................ B 24
4 sekreterare..................................................... B 24
8 aktuarier....................................................... B 21
3 byråingenjörer.................................................. B 21
8 notarier........................................................ B 21
15 kontorsskrivare................................................. B 15
1 kassör......................................................... B 14
1 materialförvaltare............................................... B 14
8 kansliskrivare................................................... B 11
1 förste expeditionsvakt........................................... B 7
25 kanslibiträden.................................................. B 7
6 expeditionsvakter............................................... B 5
76 kontorsbiträden................................................. B 4.
Tjänstemän å extra siat.
1 ledamot och byrådirektör........................................ B 28
1 förste byråingenjör.............................................. B 24
2 aktuarier....................................................... B 21
2 byråingenjörer.................................................. B 21
5 notarier........................................................ B 21.
Därjämte har Kungl. Majit den 4 juni 1937 fastställt följande av riksdagen
godkända avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten, att tillämpas under
budgetåret 1937/1938:
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .... kronor 726,500
2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis....... » 79,000
3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit.............................................. » 24,100
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m............ kronor 548,400
b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
............................ » 84,500 » 632,900
5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis............................... » 99,500
Summa förslagsanslag kronor 1,562,000.
Vidare har Kungl. Maj:t förklarat, att anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle under budgetåret 1937/
1938 disponeras på följande sätt:
Arvode till en överläkare................................... kronor 5,000
Arvoden å 3,500 kronor till fyra biträdande läkare eller arvoden
å 3,500, 3,500 och 7,000 kronor till tre biträdande läkare ... » 14,000
Arvoden å 1,500 kronor till två ledamöter vid behandlingen av
frågor rörande fondförvaltningen samt ersättning till suppleanter
för nämnda ledamöter.................................... » 3,200
Arvode till en sakkunnig i hygieniska frågor,för tiden 1 januari—-
30 juni 1938 ............................................ » 1,000
Ersättning för utförande av portvaktsgöromålen till den jämlikt
Kungl. Maj:ts medgivande den 30 juni 1932 hos anstalten anställde
maskinisten, tillika portvakt....................... » 900
Summa kronor 24,100.
Riksförsäkringsanstaltens framställning m. m.
I skrivelse den 28 augusti 1937 har riksför säkring sanstalten gjort framställning
om avlöningsanslag för anstalten för budgetåret 1938/1939.
Anstalten erinrar inledningsvis om de förändringar med avseende å anstaltens
personal, som vidtagits eller ifrågasatts under de senaste åren. I
denna del anför anstalten bland annat följande.
I skrivelse den 31 augusti 1934 hade anstalten hemställt örn överförande
till ordinarie stat från och med budgetåret 1935/1936 av 96
icke-ordinarie befattningar. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag hade 1935
års riksdag beslutit att å ordinarie stat överföra 25 befattningar i lönegraderna
B 4—B 15.
Härefter hade anstalten i skrivelse den 30 augusti 1935 hemställt, att från
och med budgetåret 1936/1937 måtto till ordinarie stat överföras 67 befattningar
i olika grader. På förslag av Kungl. Majit hade 1936 års riksdag beslutit,
att av de föreslagna befattningarna till ordinarie stat överföra 30, nämligen
1 ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28, 1 aktuarie och 2 nota
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
rier i lönegraden B 21, 1 materialförvaltare i lönegraden B 14, 2 kanslibiträden
i lönegraden B 7, 2 expeditionsvakter i lönegraden B 5 och 21 kontorsbiträden
i lönegraden B 4. Anstaltens förslag beträffande de 37 återstående
icke-ordinarie befattningarna hade icke föranlett någon hemställan till 1936
års riksdag.
1 skrivelse den 31 augusti 1936 angående avlöningsanslag till anstalten för
budgetåret 1937/1938 hade riksförsäkringsanstalten framlagt förslag om
överförande till ordinarie stat av de befattningar, som för framtiden kunde
beräknas bliva stadigvarande erforderliga. Därvid hade anstalten anfört
bland annat, att så länge frågan om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen
befunnit sig på utredningsstadiet och man kunde förvänta
ett förslag till mer eller mindre genomgripande omläggning, hade det varit
förklarligt, att man uppskjutit överförandet till ordinarie stat även av de
befattningar, vilka för riksförsäkringsanstalten betecknade ett stadigvarande
behov. Sedan chefen för socialdepartementet efter avslutandet av en särskild
utredning år 1936 uttalat, att tillräcklig anledning icke förelåge att för
det dåvarande vidtaga åtgärder för åvägabringande av en centralisering
av olycksfallsförsäkringen, förefunnes icke längre skäl till dröjsmål med att
giva befattningshavarna i riksförsäkringsanstalten samma ställning som
andra statstjänstemän. Riksförsäkringsanstalten hade av nu angivna anledning
och på grund av verkställd undersökning icke kunnat stanna vid att
förorda att allenast vad som återstode av 1934 års förslag skulle genomföras.
Såsom anstalten redan i statförslaget år 1935 anfört, vöre det som då begärdes
att uppfatta såsom en minimifordran för att omedelbart bereda någon förbättring.
Ar 1934 hade icke heller omorganisationsfrågan beträffande olycksfallföjsäkringen
ännu varit avskriven. Därtill komme, att arbetsbördan sedan
år 1934 ytterligare ökats i så rask takt, att de två år gamla kraven
redan måste sägas vara föråldrade. I anslutning till vad sålunda anförts
hade anstalten hemställt örn inrättande av vissa nya tjänster och uppflyttning
i högre lönegrad av andra tjänster. Vidare hade anstalten förordat vissa
smärre ändringar i anstaltens organisation och i fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan byråerna. Enligt anstaltens förslag skulle antalet ordinarie
tjänster ökas från 126 till 239 eller med 113. Av dessa nya ordinarie
tjänster hade hänförts 4 till lönegraden B 30, 1 till lönegraden B 28, 7 till
lönegraden B 26, 2 till lönegraden B 24, 12 till lönegraden B 21, 6 till lönegraden
B 15, 1 till lönegraden B 14, 10 till lönegraden B 11, 15 till lönegraden
B 9, 14 till lönegraden B 7 och 41 till lönegraden B 4.
Över riksförsäkringsanstaltens förslag hade utlåtanden avgivits av statskontoret
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Statskontoret hade anfört bland annat följande.
Starka skäl syntes tala för att riksförsäkringsanstaltens organisation och
personalbestånd underkastades en allmän översyn, innan i allmänhet ställning
toges till spörsmålet örn uppfattning av tjänster till högre lönegrad och
om inrättande av nya högre befattningar. Ämbetsverket ville för sin del förorda,
att en dylik översyn komme till stånd.
Med den ståndpunkt statskontoret sålunda ansåge sig böra intaga till
organisationsfrågan i allmänhet, kunde ämbetsverket icke tillstyrka lönegradsuppflyttningen
av tjänster i annan mån än då detta — med hänsyn
till särskilda omständigheter — kunde ske inom ramen av nuvarande organisation
och utan föregripande av en kommande granskning. Däremot syntes
hinder icke böra möta mot att det påbörjade utbytet av icke-ordinarie
tjänster mot ordinarie sådana fullföljdes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
59
Statskontoret tillstyrkte därefter dels uppförande å ordinarie stat av 59
icke-ordinarie tjänster, dels uppflyttning i högre lönegrad av 4 ordinarie befattningar.
Lönenämnden uttalade till en början, att nämnden hade svårt att bilda
sig en uppfattning örn, huru många nya ordinarie befattningar, som lämpligen
borde inrättas vid anstalten. Av den föreliggande framställningen syntes
det emellertid framgå, att anstaltens verksamhet under de senaste åren starkt
ökats. En ytterligare utökning av arbetsuppgifterna syntes dessutom bliva
en följd av den år 1936 beslutade utvidgningen av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringens
tillämpningsområden. Med hänsyn därtill bade lönenämnden
ur de synpunkter, som nämnden bade alt anlägga på förevarande
spörsmål, icke funnit anledning att framställa erinran mot att förhållandet
mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare inom anstalten avvägdes
i överensstämmelse med anstaltens förslag.
Lönenämnden, som härefter i sitt utlåtande ifrågasatte åtskilliga förändringar
i anstaltens organisation i syfte bland annat att minska antalet byråer,
hade i övrigt delvis tillstyrkt och delvis avstyrkt anstaltens förslag.
Vid anmälan av berörda avlöningsfrågor i propositionen den 16 mars 1937,
nr 266, hade chefen för socialdepartementet uttalat, att han i likhet med
statskontoret vore av den uppfattningen, att en allmän undersökning rörande
riksförsäkringsanstaltens organisation och personalbehov borde äga rum.
Detta syntes så mycket mera påkallat som såväl i anstaltens skrivelse som
i lönenämndens häröver avgivna utlåtande dryflats ett flertal organisatoriska
spörsmål, till vilka ställning måste tagas, innan personalbeståndet kunde
mera definitivt fixeras. Departementschefen hade därför för avsikt att
vidtaga åtgärder för att en dylik undersökning inom den närmaste tiden
måtte komma till stånd. Innan den sålunda avsedda prövningen verkställts,
ansåge departementschefen det icke lämpligt att vidtaga några mera vittgående
förändringar med anstaltens personal.
Med hänsyn därtill hade — frånsett de förändringar, som sammanhängde
med arbetarskvddsbyråns överflyttning från socialstyrelsen till anstalten —i
huvudsak endast föreslagits uppförande å ordinarie stat av de 37 icke-ordinarie
befattningar, vilka av riksförsäkringsanstalten år 1935 föreslagits överförda
till ordinarie stat men icke i propositionen till 1936 års riksdag upptagits
såsom ordinarie, nämligen 1 byråchefstjänst i lönegraden B 30, 1 befattning
som ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28, 1 förste byråingenjörstjänst
och 1 sekreterartjänst i lönegraden B 24, 5 befattningar som kontorsskrivare
i lönegraden B 15, 4 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden B 7
och 23 kontorsbiträdesbefattningar i lönegraden B 4.
Därjämte hade dock i 1937 års proposition föreslagits dels uppflyttning
av en förste aktuarietjänst å anstaltens försäkringsmatematiska och statistiska
byrå från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, dels ock inrättande av en
kassörstjänst i lönegraden B 14.
Såsom en konsekvens av förslaget örn överflyttningen av arbetarskyddsbyrån
hade därjämte föreslagits, att antalet ordinarie befattningar hos anstalten
skulle från och med den 1 januari 1938 ytterligare ökas med 1
byråchef (B 30), 1 byråassistent (B 26), 1 sekreterare (B 26), 1 förste byråingenjör
(B 24), 1 byråingenjör (B 21), t kansliskrivare (B 11), 1 kanslibiträde
(B 7) oell 1 kontorsbiträde (B 4).
Vad sålunda föreslagits i berörda proposition hade bifallits av riksdagen.
Riksförsäkringsanstalten anför härefter, att anstalten, då den av chefen
för socialdepartementet förordade undersökningen rörande anstaltens organisation
ännu icke ägt rum, ansett sig icke för närvarande böra närmare
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
ingå på vad statskontoret och lönenämnden anfört i organisationsfrågan.
Anstalten har inskränkt sig till att hemställa om de ordinarie tjänster, som
anstalten begärde i sin hösten 1936 gjorda framställning men ännu icke erhållit.
Anstalten föreslår alltså, att följande befattningar uppföras å anstaltens
ordinarie stat.
3 byråchefer (B 30) såsom chefer för respektive andra och tredje skaderegleringsbyrån
samt byrån för försäkringsplikts- och fiskarförsäkringsärenden.
Nämnda byråer förestås nu av ledamöter och byrådirektörer (B 28),
varav 2 äro å ordinarie och 1 å extra stat. Dessa befattningar skulle indragas.
2 byrådirektörer (B 28) å försäkringsbyrån, av vilka den ene, tillika biträdande
ledamot, skulle förestå registeravdelningen och den andre den tekniska
avdelningen.
1 förste aktuarie (B 26) å försäkringsbyrån såsom chef för byråns försäkringsavdelning
i stället för en nuvarande förste byråingenjörstjänst (B 24)
å extra stat, som skulle indragas.
t förste byråingeniör (B 26) å försäkringsbyrån såsom chef för byråns
premiesättningssektion i stället för en nuvarande ordinarie förste byråingenjörstjänst
(B 24), som skulle indragas.
_ 1 sekreterare och ombudsman (B 26) å administrativa byråns rättsavdelning
i stället för nuvarande sekreterar- och ombudsmanstjänsten (B 24), som
skulle indragas.
3 sekreterare och biträdande ledamöter (B 26), varav en å första och en
å andra skaderegleringsbyrån samt en å byrån för försäkringsplikts- och
fiskarförsäkringsärenden.
1 förste aktuarie (B 24) å försäkringsbyråns försäkringsavdelning
4 sekreterare och biträdande ledamöter (B 24) varav två å första, 1 å
andra och 1 å tredje skaderegleringsbyrån. I stället skulle tre nuvarande
sekreterarbefattningar utan ledamotskap indragas, av vilka två äro placerade
å första och en å andra skaderegleringsbyrån.
1 sekreterare (B 24) å administrativa byråns administrativa avdelning.
2 aktuarier (B 21) i stället för två aktuariebelattningar å extra stat.
1 byråingenjör (B 21) å försäkringsbyråns tekniska avdelning i stället för
en motsvarande tjänst å extra stat. Verkets andra byråingenjörstjänst å
extra stat skulle indragas på grund av det ökade antalet tjänster i högre lönegrad.
9 notarier (B 21) varav 1 å administrativa byrån, 5 å första, 1 å andra,
1 å tredje skaderegleringsbyrån och 1 å byrån för försäkringsplikts- och
fiskarförsäkringsärenden. I stället skulle 5 notariebefattningar å extra stat
indragas, dock att en extra ordinarie notariebefattning skulle inrättas å första
skaderegleringsbyrån.
1 kontorsskrivare (B 15), 10 kansliskrivare (B 11), 15 kontorister (B 9),
1 förste expeditionsvakt (B 7), 9 kanslibiträden (B 7) samt 18 kontorsbiträden
(B 4).
Anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat föreslås av anstalten höjd till 1,115,900 kronor.
Anstalten förklarar vidare, att vid bifall till anstaltens förslag rörande de
ordinarie tjänstemännen den nuvarande anslagsposten till avlöningar
till tjänstemän å extra stat helt kunde bortfalla.
Beträffande posten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit, föreslår anstalten endast den änd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
61
ringen, att arvodet till en sakkunnig i hygieniska frågor, placerad å arbetarskyddsbyrån,
beräknas för belt år i stället för — såsom i staten för innevarande
budgetår — för halvt år. Med hänsyn härtill upptager anstalten
ifrågavarande post till (24,100 + 1,000 =) 25,100 kronor.
Beträffande utgifterna för grundavlöningar till övrig ickeordinarie
personal anför anstalten i huvudsak följande.
1 avlöningsstaten för innevarande budgetår bade upptagits en delpost till
grundavlöningar för icke ordinarie personal med ett belopp av 548,400 kronor,
därav 7,500 kronor beräknats för arbetarskyddsbyrån under första halvåret
1938. Utan Kungl. Maj:ts medgivande finge dock icke för grundavlöningar
tagas i anspråk större belopp än 518,400 kronor.
För riksförsäkringsanstalten, utom arbetarskyddsbyrån, kunde grundavlöningarna
för mera stadigvarande anställda befattningshavare under innevarande
budgetår numera beräknas uppgå till omkring 605,000 kronor. För
vikarier under sommarmånaderna och förstärkning av försäkringsbyråns
arbetskrafter under viss tid av året samt för ackords- och övertidsersättningar
torde böra beräknas 18,000 kronor. Därtill komme grundavlöningar
för arbetarskyddsbyråns icke-ordinarie personal under första halvåret 1938
med 7,500 kronor.
På grund av den alltjämt fortgående ökningen i antalet anmälda olycksfall
måste det förutses, att anstaltens arbetsbörda under den återstående
delen av innevarande budgetår komme att ytterligare ökas, vilket i sin tur
måste medföra, att anställande av ytterligare personal ej kunde undvikas. Av
denna anledning måste för grundavlöningar under innevarande budgetår
beräknas ytterligare ett belopp, som icke torde böra uppskattas till mindre
än 10,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså till grundavlöningar erfordras
omkring 640,500 kronor. Detta belopp torde emellertid kunna reduceras
med hänsyn till förordnanden å tjänster på ordinarie och extra stat samt
till andra ledigheter än semestrar med förslagsvis 30.000 kronor. Kostnaden
för grundavlöningar skulle på grund därav kunna för budgetåret 1937/1938
beräknas till 610,500 kronor.
Anledningen till att kostnaden för grundavlöningar under innevarande
budgetår ökats utöver vad som beräknats vore den starka stegring i riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, sorn blivit en följd av bland annat den
rådande högkonjunkturen samt vidtagna lagändringar. Under budgetåret
1935/1936 hade till anstalten anmälts 96,745 olycksfall bland i anstalten försäkrade
arbetare. Motsvarande antal hade för budgetåret 1936/1937 utgjort
ej mindre än 108,575 och torde för innevarande budgetår icke kunna beräknas
lägre än 115,000. I jämförelse med förstnämnda budgetår skulle
detta innebära en stegring med 19 procent. Antalet i arbetsgivarförteckningarna
upptagna arbetsgivare, sorn vid utgången av år 1935 utgjort omkring
635,000, uppginge nu till omkring 664,000. På riksförsäkringsanstaltens
alla avdelningar hade arbetet avsevärt ökat. Antalet hos riksförsäkringsanstalten
anställda, sorn — oberäknat 5 läkare — den 31 december 1936
utgjort 395, hade ökats till 436.
Såvitt nu kumle förutses, syntes det bliva oundgängligt att hemställa örn
ett tilläggsanslag lii! grundavlöningar för budgetåret 1937/1938.
Vad härefter beträffade förhållandena under budgetåret 1938/1939, syntes
det ofrånkomligt att räkna med en fortsatt stegring av riksförsäkringsanstaltens
arbetsbörda, ökningen i antalet anmälda olycksfall syntes nämligen
komma alt fortsätta. Även örn eli konjunkturomslag skulle komma att inträffa
under år 1938, måste riksförsäkringsanstalten — på grund av den tid,
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
som alltid förflöte, innan en konjunkturförändrings inverkan på antalet
olycksfallsanmälningar komme till synes — räkna med en fortsatt ökning
under nämnda budgetår i det antal olycksfall, som anstalten hade att reglera.
Därtill komme, att de från och med år 1937 genomförda ändringarna i olycksfalls-
och yrkessjukdomslagarna ännu ej syntes hava till fullo visat sina verkningar,
utan torde detta komma att ske först så småningom. Av anförda skäl
måste för budgetåret 1938/1939 en ytterligare höjning av anslagsposten till
grundavlöningar beräknas. Anstalten ansåge denna höjning icke böra beräknas
till lägre belopp än 50,000 kronor. Grundavlöningarna för arbetarskyddsbyråns
icke-ordinarie personal torde böra för budgetåret 1938/1939
upptagas med 15,000 kronor. Ifrågavarande post skulle alltså upptagas till
668.000 kronor.
Därest riksförsäkringsanstaltens förslag till ordinarie stat för budgetåret
1938/1939 bifölles, skulle emellertid nyssnämnda belopp kunna minskas med
219.000 kronor till 449,000 kronor.
Beträffande utgifterna till avlöningsförhöjningar till övrig
icke-ordinarie personal framlägger anstalten följande beräkningar.
Denna anslagspost hade i staten för innevarande budgetår upptagits till
84.500 kronor. Under budgetåret 1936/1937, då anslagsposten var upptagen
till 83,100 kronor, hade utgifterna utgjort 87,170 kronor. För budgetåret
1938/1939 erfordrades för avlöningsförhöjningar enligt vanliga grunder —
inberäknat för arbetarskyddsbyrån — omkring 60,000 kronor, vilket belopp
emellertid, med hänsyn till att avlöning vid ledighet under sjukdom m. m.
skulle utgå från samma anslagspost, torde böra ökas till 75,000 kronor.
Därest emellertid anstaltens förslag rörande avlöningar till ordinarie tjänstemän
bifölles, syntes sistnämnda belopp kunna sänkas med 40,000 kronor till
35.000 kronor.
Anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän har av anstalten beräknats sålunda.
Posten vöre för innevarande budgetår upptagen till 99,500 kronor, däri
inbegripet kompensation till de extra ordinarie tjänstemännen för familjepensionsavdragen.
Till dyrortstillägg hade för riksförsäkringsanstaltens del
under budgetåret 1936/1937 utgivits 88,541 kronor. Med hänsyn till den
ökade personalen och vidtagna överflyttningar till ordinarie stat torde för
budgetåret 1938/1939 dyrortstilläggen böra beräknas till 95,000 kronor.
Kompensationen för familjepensionsavdragen syntes böra beräknas till
18.000 kronor. Därtill borde läggas 2.000 kronor för arbetarskyddsbyråns
räkning. Anslagsposten syntes alltså för budgetåret 1938/1939 böra upptagas
till 115,000 kronor. Vid bifall till anstaltens förslag rörande den ordinarie
personalen syntes sistnämnda belopp kunna minskas till 110,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså medelsbehovet för nästa budgetår enligt anstaltens
förslag uppgå till (1,115,900 + 25,100 + 449,000 + 35,000 +
+ 110,000 =) 1,735,000 kronor.
Yttranden.
över riksförsäkringsanstaltens nu förevarande framställning hava utlåtanden
avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
63
Statskontoret anför i huvudsak följande. Statskontoret ville erinra, att
ämbetsverket i sitt över riksförsäkringsanstaltens framställning den 31 augusti
1936 avgivna utlåtande uttalat sig för en uppfattning till lönegraden
B 26 av sekreterare- och ombudsmansbefattningen å administrativa byrån
samt sekreterarbefattningen å första skaderegleringsbyrån. Ämbetsverket
hade såsom stöd för detta uttalande anfört, att med nämnda befattningar,
som vore hänförda till ordinarie lönegraden B 24, vore förenade bestående
arbetsuppgifter av så kvalificerad beskaffenhet, att en dylik uppflyttning kunde
anses befogad. Vad särskilt vidkomme sekreterar- och ombudsmanstjänsten
å administrativa byrån, syntes denna tjänst närmast vara jämförlig med
befattningen såsom sekreterare och ombudsman å pensionsstyrelsens fondoch
kameralbyrå, vilken befattning vore hänförd till lönegraden B 26.
Under åberopande härav tilläte sig statskontoret att fortfarande tillstyrka
en uppflyttning till denna lönegrad av ifrågavarande båda tjänster.
Ävenså ansåge sig statskontoret, i likhet med vad tidigare skett, böra förorda
uppförandet på ordinarie stat i lönegraden B 21 av följande befattningar
å extra stat, nämligen 2 aktuarie-, 1 byråingenjörs- och 5 notarietjänster.
Lönenämnden inskränker sig till en hänvisning till sitt år 1937 avgivna
utlåtande i ämnet.
Departementschefen.
Den allmänna omprövning rörande riksförsäkringsanstaltens personalförhållanden
och organisation, vilken — såsom jag tidigare framhållit — bör
äga rum, har ännu icke hunnit verkställas. Med hänsyn härtill torde alltjämt
stor försiktighet böra iakttagas vid inrättande av nya ordinarie
befattningar hos anstalten eller uppflyttning därstädes av sådana
befattningar i högre lönegrad. Jag kan därför endast i ganska begränsad
omfattning biträda anstaltens begäran om förstärkning av det ordinarie
personalbeståndet. Lämpligen synes man med fortsättande på den tidigare
inslagna vägen nu böra överföra ytterligare ett antal icke ordinarie befattningar
till ordinarie stat, beträffande vilka tvekan icke vid den förestående
prövningen kan befaras föreligga örn befattningarnas behövlighet. Jag förordar
i sådant hänseende dels att från extra till ordinarie stat överflyttas l
befattning såsom ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28 samt 1 aktuarietjänst,
1 byråingenjörstjänst och 3 notarietjänster i lönegraden B 21, dels
ock att av nuvarande extra ordinarie befattningar 1 kansliskrivartjänst, 8
kanslibiträdesbefattningar och 15 kontorsbiträdestjänster ersättas med ordinarie
tjänster i lönegraderna B 11, B 7 respektive B 4. Vid bifall härtill
skulle antalet ordinarie befattningar — frånsett förändringarna å arbetarskyddsbyrån
— komma att ökas med 30.
I det föregående har jag vidare tillstyrkt viss omorganisation rörande
anstaltens arbetarskyddsbyrå. Dessa ändringar innebära för den ordinarie
personalens vidkommande, dels att densamma skulle från och med den 1
juli 1938 minskas med 1 byråassistent (B 26) oell 1 kontorsbiträde (B 4),
dels ock alt densamma skulle från och med den 1 januari 1939 ökas med
1 byrådirektör (B 28), 1 förste byråingenjör (B 26), 1 notarie (B 21) och
1 kontorsbiträde (B 4).
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Vad härefter angår antalet befattningar hos anstalten å extra
stat kommer givetvis detta att minskas genom den av mig förordade överflyttningen
av vissa tjänster till ordinarie stat. Å andra sidan böra emellertid
några tjänster å extra stat tillkomma. Av vad jag nyss anfört rörande den
ordinarie personalen framgår, att jag i nuvarande läge icke ansett mig kunna
tillstyrka anstaltens hemställan om inrättande av tre ordinarie befattningar
såsom sekreterare och biträdande ledamöter i lönegraden B 26, avsedda en
för första och en för andra skaderegleringsbyrån samt en för byrån för försäkringsplikts-
och fiskarförsäkringsärenden. Emellertid föreligger — enligt
vad jag inhämtat — å dessa byråer ett synnerligen stort behov av förstärkning
av de mera kvalificerade arbetskrafterna. Jag vill därför med anledning av
anstaltens framställning i ämnet förorda, att personalen å en var av dessa tre
byråer tills vidare utökas med en sekreterare å extra stat i lönegraden B 24.
Vid bifall till vad jag förut föreslagit beträffande arbetarskyddsbyrån kommer
härtill från och med den 1 januari 1939 en byråingenjörsbefattning i
lönegraden B 21.
Då de personaländringar, som icke beröra arbetarskyddsbyrån, böra genomföras
från och med den 1 juli 1938, synes det mig lämpligast, att för
nästa budgetår för anstaltens del fastställas två särskilda personalförteckningar,
en avsedd att gälla för tiden 1 juli—31 december 1938 och en avsedd
att tillämpas från och med den 1 januari 1939.
Jag övergår härefter till en beräkning av riksförsäkringsanstaltens avlöningsanslag,
därvid jag förutsätter, att avlöningsstat bör fastställas omfattande
budgetåret 1938 1939.
Posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat är
för närvarande upptagen till 726,500 kronor. Detta belopp bör med hänsyn
dels till den merkostnad, som uppkommer genom att utgifterna för den hittillsvarande
ordinarie personalen å arbetarskyddsbyrån nu måste beräknas
för helt budgetår, dels ock till den ökning, som från och med den 1 januari
1939 föreslagits beträffande den ordinarie personalen å denna byrå,
höjas med 30,600 kronor. Härvid har även beaktats den minskning i utgifterna,
som uppkommer genom överflyttningen av vissa ordinarie befattningar
till kommerskollegium. På grund av överförandet av vissa icke ordinarie tjänster
till ordinarie stat tillkommer ytterligare ett belopp av 90,900 kronor.
Förevarande anslagspost bör därför höjas till 848,000 kronor.
Anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å extra stat
måste å ena sidan ökas med det belopp, som erfbrdras för de föreslagna 3
nya sekreterartjänstema och den tillstyrkta byråingenjörsbefattningen, men
kan å andra sidan nedsättas på grund av överflyttningen till ordinarie stat
av vissa tjänster. Posten, som nu är upptagen till 79,000 kronor, bör upptagas
till (79,000 + 27,600 — 43,800) 62,800 kronor.
I det belopp av 24,100 kronor, som i gällande stat upptagits till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj : t, ingår ett belopp av 1,000 kronor, utgörande arvode för ett halvår
till en sakkunnig i hygieniska frågor. Motsvarande belopp erfordras även
för tiden 1 juli—31 december 1938. För tiden 1 januari—30 juni 1939 är
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
65
att räkna med arvode av 2,500 kronor. Posten bör därför uppskattas till
(24,100 + 2,500) 26,600 kronor.
Vad beträffar anslagsposten till grundavlöningar till övrig
icke-ordinarie personal är att mörka, att det i gällande stat upptagna
beloppet av 548,400 kronor visat sig vara för lågt beräknat, varför
Kungl. Maj:t i proposition (nr 122) till årets riksdag hemställt om förstärkning
av denna post med 55,000 kronor. Med hänsyn härtill torde ifrågavarande
medelsbehov böra beräknas med utgångspunkt från en summa av
(548,400 + 55,000) 603,400 kronor. Detta belopp bör vidare å ena sidan
minskas på grund av överflyttningen av tjänster till anstaltens ordinarie stat
och av en amanuenstjänst till kommerskollegium, men bör å andra sidan ökas
med vad som erfordras för avlönande av vissa extra ordinarie tjänster å arbetarskyddsbyrån.
Med hänsyn till den betydande ökning i anstaltens verksamhet,
som av olika anledningar inträtt och ytterligare är att förvänta, bör
anslagsposten härutöver höjas med ett belopp av närmare 50,000 kronor.
Posten torde i runt tal kunna beräknas till 600,000 kronor.
Med anledning av vad anstalten anfört rörande posten till avlöningsförhöjningar
till övrig icke-ordinarie personal uppskattar
jag utgiftsbehovet under denna post till 75,000 kronor.
Posten till särskilda löneförmåner till ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän torde kunna upptagas till 110,000
kronor.
Enligt dessa kalkyler bör nu ifrågavarande anslag för nästa budgetår beräknas
till (848,000 + 62,800 + 26,600 + 600,000 + 75,000 + 110,000 =)
1,722,400 kronor.
Riksförsäkringsaustnltens omkostnadsanslag.
Gällande stat.
För löpande budgetår är förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten: omkostnader
upptaget till 143,700 kronor. Beträffande användningen av detta
anslag har Kungl. Maj:t den 4 juni 1937 fastställt följande stat.
Omkostnadsstat.
Utgifter:
1. Reseersättningar, förslagsvis............................. kronor 9,200
2. Expenser, förslagsvis.................................... » 128,000
3. Publikationstryck, förslagsvis............................ » 5,500
4. Övriga utgifter:
a. Förvaring i riksbanken av värdehand
lingar
ingående i anstaltens fonder, förslagsvis
..............................kronor 8,700
b. Räkenskapsböcker, bindning och fastighetsvärdering
m. m., förslagsvis..........*___300 » 9,000
Summa kronor 151,700
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Särskilda uppbördsmedel.
Inkomst av försålda publikationer och blanketter, olycksfallsanmälan
m. m. samt ersättning för rättegångskostnader...... kronor 8,000
Nettoutgift kronor 143,700.
Riksförsäkringsanstaltens framställning.
I skrivelse den 31 augusti 1937 har riksförsäkringsanstalten framlagt förslag
rörande omkostnadsanslagets beräkning för nästa budgetår.
Beträffande utgifterna till reseersättningar anför anstalten, att dessa
utgifter under budgetåret 1936/1937 uppgått till 7,858 kronor. Med hänsyn
till arbetarskyddsbyråns överflyttning och då posten i övrigt visat sig vara
för knappt beräknad föreslår anstalten en höjning av posten till 11,000
kronor.
Rörande medelsbehovet till expenser anför anstalten följande.
Kostnaderna för bränsle och lyse hade under budgetåret 1936/1937 uppgått
till 14,047 kronor. Med hänsyn till ytterligare vidtagen höjning av kokspriset
samt utvidgningen av lokalerna torde utgifterna ej kunna beräknas
till lägre belopp än 17,500 kronor.
Kostnaden för städning och renhållning, som under budgetåret 1936/1937
uppgått till 21,014 kronor, komme att ökas på grund av dels lokalernas utvidgning,
dels ingånget avtal med städerskorna, innebärande ökade förmåner
för dem. För ändamålet borde beräknas 27,000 kronor.
Kostnaderna för skrivmaterialier, papper, blankettryck m. m., hade under
budgetåret 1936 1937 uppgått till 48,292 kronor mot 39,268 kronor nästföregående
budgetår. Den starka ökningen vore beroende bland annat på
kostnaden för de i 100,000-tals exemplar utsända trycksakerna angående
den frivilliga försäkringen för hemmavarande barn. Vidare hade riksförsäkringsanstalten
jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 11 december
1936 låtit trycka blanketter till vissa läkarintyg för anstaltens och de ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagens gemensamma räkning. Efter vissa
grunder betalade bolagen efter varje år sin andel i kostnaderna för dessa,
varigenom de särskilda uppbördsmedlen komme att ökas med sannolikt omkring
1,500 kronor per år. Ifrågavarande kostnader torde med hänsyn jämväl
till arbetarskyddsbyråns överflyttning för budgetåret 1938/1939 böra beräknas
till 49,000 kronor.
Till telegram, telefon och annonsering hade under budgetåret 1936/1937
åtgått 17,208 kronor. Utgiftsposten torde på grund av anstaltens utvidgning
samt i vissa fall höjda avgifter böra för budgetåret 1938/1939 beräknas
till 19,000 kronor.
Till inköp och underhåll av inventarier m. m. hade under budgetåret 1936/
1937 använts 25,710 kronor. De jämförelsevis höga kostnaderna hade bland
annat berott på inköp av inventarier i samband med utvidgning av lokalerna
samt anskaffande av nya skriv- och räknemaskiner. Utgiftsposten torde
för budgetåret 1938/1939 böra upptagas till 20,000 kronor.
Belastningen å utgiftsposten till bokinköp, bindning av böcker och handlingar
m. fl. ändamål har under budgetåret 1936/1937 utgjort 20,147 kronor.
Med hänsyn till den ökade omfattningen av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet och arbetarskyddsbyråns överflyttning syntes posten böra beräknas
till 21,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
67
Riksförsäkringsanstalten har alltså för expenser beräknat sammanlagt
(17,500 + 27,000 + 49,000 + 19,000 + 20,000 + 21,000 =) 153,500 kronor.
Beträffande utgifterna för publikationstryck erinrar anstalten,
att av det belopp av 5,500 kronor, som beräknats för budgetåret 1937/1938,
2,500 kronor avsetts för arbetarskyddsbyrån under första halvåret 1938. Med
hänsyn härtill uppskattar anstalten ifrågavarande utgifter för nästa budgetår
till 8,000 kronor.
Med avseende å posten övriga utgifter framlägger anstalten följande
beräkningar.
Från posten bestredes omkostnader för anstaltens fonder. Utgifterna för
detta ändamål hade under budgetåret 1936/1937 uppgått till 8,422 kronor.
Den största posten bland dessa utgifter avsåge förvaring i riksbanken av fondernas
värdehandlingar. Kostnaderna därför kunde för budgetåret 1938/1939
beräknas till 9,100 kronor. Därtill komme omkring 400 kronor för räkenskapsböcker,
bindning och fastighetsvärdering. Sammanlagt borde sålunda
utgiftsposten upptagas till 9,500 kronor.
Inkomstposten för särskilda uppbördsmed el uppskattar anstalten
till 11,500 kronor, därvid räknats med 4,000 kronor för försäljning av
arbetarskyddsbyråns publikationer.
Omkostnaderna hava alltså av anstalten upptagits till (11,000 + 153,500 +
8,000 + 9,500 — 11,500 =) 170,500 kronor.
Departementschefen.
Mot riksförsäkringsanstaltens förevarande förslag har jag i och för sig
icke något att erinra. Den utvidgning av arbetarskyddsbyråns verksamhet,
som jag i det föregående förordat och vilken är avsedd att inträda från och
med den 1 januari 1939, lärer emellertid medföra, att kostnaderna för reseersättningar,
expenser och publikationstryck få uppskattas till något högre belopp
än de av anstalten ifrågasatta. Anstaltens omkostnadsanslag torde kunna
beräknas enligt följande uppställning:
Utgifter.
1. Reseersättningar, förslagsvis............................. kronor 15,000
2. Expenser, förslagsvis.................................... » 155,000
3. Publikationstryck, förslagsvis............................ » 12,000
4. Övriga utgifter (omkostnader för förvaltningen av riksförsäk
ringsanstaltens
fonder), förslagsvis...................... >> 9,500
Summa kronor 191,500.
Särskilda uppbördsmedel.
Inkomst av försålda publikationer och blanketter, olycksfallsanmälan
m. m. samt ersättning för rättegångskostnader ... kronor 11,500
Nettoutgift kronor 180,000.
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Yrkesinspektionens arlöningsanslag.
Förslagsanslaget till yrkesinspektionen: avlöningar är för budgetåret 1937/
1938 upptaget till 358,400 kronor. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 april
1937 gäller för yrkesinspektionen följande av riksdagen godkända personal
-
förteckning:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
9 yrkesinspektör................................................ B 28
1 skogs- och flottledsinpektör...................................... B 27
1 yrkesinspektris.................................................. B 26
9 yrkesinspektörsassistenter........................................ B 21
1 assistent ....................................................... B 20
2 yrkesinspektrisassistenter.....................’................... B 18
18 underinspektörer................................................. B 16
1 kontorsbiträde.................................................. B 4
Vidare har Kungl. Maj:t den 23 april 1937 fastställt följande av riksdagen
godkända avlöningsstat för yrkesinspektionen:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis.....kronor 291,700
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m...............kronor 51,200
b. Avlöningsförhöjningar m. m. förslagsvis » 7,300 » 58,500
3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjän
stemän,
förslagsvis.................................... » 8,200
Summa förslagsanslag kronor 358,400
Då jag utgår från att den av mig förordade omorganisationen av yrkesinspektionen
bör genomföras först från och med ingången av nästa kalenderår,
behöver någon ändring i yrkesinspektionens personalförteckning icke
vidtagas för tiden 1 juli—31 december 1938. Vid bifall till vad jag i det
föregående föreslagit bör personalförteckningen från och med den 1 januari
1939 erhålla följande utseende:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
11 yrkesinspektörer................................................ B 28
1 skogs- och flottledsinspektör..................................... B 27
1 yrkesinspektris.................................................. B 26
11 förste distriktsingenjörer................................. B 24
13 distriktsingenjörer............................................... B 21
Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 69
Befattning Lönegrad
1 assistent....................................................... B 20
1 yrkesinspektrisassistent.......................................... B 18
22 underinspektörer ............................................... B 16
1 kanslibiträde................................................... B 7
12 kontorsbiträden................................................. B 4
Tjänsteman å övergångsstat.
1 yrkesinspektrisassistent .......................................... B 18
Tjänstemän å extra stat.
3 distriktsinspektriser............................................. B 22
Yrkesinspektionens avlöning sanslag torde för nästa budgetår kunna beräknas
på följande sätt.
Utgifterna under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat kunna för tiden 1 juli—31 december 1938 uppskattas
till hälften av det för innevarande budgetår upptagna beloppet eller alltså —
efter någon avrundning — till 145,900 kronor. För tiden 1 januari—30 juni
1939 torde motsvarande utgifter få uppskattas till 239,600 kronor. Sammanlagda
beloppet blir alltså (145,900 + 239,600 =) 385,500 kronor.
Vid bifall till mitt förut framställda förslag rörande den kvinnliga yrkesinspektionens
befattningshavare måste upptagas en avlöningspost, från vilken
kan avlönas en övertalig ordinarie yrkesinspektrisassistent i lönegraden
B 18. Posten, som bör rubriceras avlöning till en tjänsteman
å övergångsstat, bör för nästa budgetår beräknas till 2,900 kronor,
motsvarande halv årskostnad för ifrågavarande ändamål. Såsom jag förut
antytt, är det troligt, att den verkliga belastningen å denna post skall bliva
obetydlig.
I staten måste vidare med hänsyn till förslaget om inrättande av 3 distriktsinspektriser
å extra stat upptagas en ny post till avlöningar till tjänstemän
å extra stat, vilken post kan beräknas till 9,800 kronor motsvarande
19,600 kronor för år.
Utgifterna för grundavlöningar till övrig i c k e-o r d i n ar i e
personal torde kunna beräknas för förra budgethalvåret till 25,600
kronor och för det senare budgethalvåret till 39,200 kronor. Sammanlagda
beloppet skulle således bliva 64,800 kronor.
Medelsbehovet för avlöningsförhöjningar till övrig ickeordinarie
personal uppskattar jag lill omkring 8,000 kronor.
Vad slutligen angår anslagsposten till särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, är för förra
budgethalvåret att räkna med ett belopp av 4,100 kronor, medan utgifterna
för senare budgethalvåret kunna antagas bliva något högre. Jag förordar,
att de sammanlagda utgifterna för nästa budgetår beräknas till 10,000
kronor.
Enligt dessa kalkyler bär ifrågavarande anslag för budgetåret 1938/1939
70
Kungl. Majlis proposition nr 231.
upptagas till (385,500 + 2,900 + 9,800 -f 59,800 + 8,000 + 10,000 =)
476,000 kronor.
Yrkesinspektionens omkostnadsanslag.
Gällande stat.
Förslagsanslaget till yrkesinspektionen: omkostnader är för löpande budgetår
bestämt till 143,000 kronor. Kungl. Maj:t har den 4 juni 1937 fastställt
följande stat rörande anslagets användning.
Omkostnadsstat.
1. Reseersättningar, förslagsvis ...................... kronor 126,300
2. Expenser, förslagsvis ............................ » 16,700
Summa kronor 143,000.
1937 års arbetarskyddskominitté.
De sakkunniga hava i sitt betänkande anfört, att ett bifall till sakkunnigförslaget
i vad detsamma avsåge den lokala yrkesinspektionens personalförhållanden
komme att medföra väsentlig höjning av inspektionens resekostnader.
De sakkunniga hava därför ansett, att inspektionens årliga resekostnader
framdeles borde beräknas till förslagsvis 225,000 kronor.
Beträffande anslagsposten till expenser räkna de sakkunniga med att
en höjning till 20,000 kronor skulle vara tillräcklig.
Härutöver räkna de sakkunniga dels med utgifter för hyror till de kanslilokaler,
som måste anskaffas i de nya inspektionsdistrikten, och för inventarier
till sagda lokaler, dels ock med kostnader för viss teknisk utrustning
åt inspektionspersonalen. I sistnämnda hänseende anföra de
sakkunniga följande.
Med våra dagars högt uppdrivna fordringar på exakthet och uniformitet
i inspektionsarbetet erfordrades det, att inspektionspersonalen finge tillgång
till viss instrumentell utrustning för att möjliggöra ett objektivt bedömande av
ifrågakommande säkerhets- och sundhetsfrågor. Vad som i första hand torde
vara behövligt vore vissa enkla, lätt handhavbara, portativ» mätinstrument,
vilka möjliggjorde framläggandet av talmässiga bevis för riktigheten av de
vid en inspektion framställda kraven.
Som exempel på praktiskt viktiga, och endast med hjälp av instrument
objektivt bedömbara förhållanden, kunde anföras frågan örn belysningens
styrka och tillräcklighet på viss arbetsplats, luftströmmens hastighet i en
ventilationsanläggning, varvtalet på en axel etc.
De sakkunniga föresloge, att varje distrikt till en början utrustades med följande
tekniska mätapparater, nämligen 1 katatermometer, 1 varvräknare, 1
anemometer, 1 belysningsmätare, 1 kamera och en apparat för bestämning av
koloxidhalten i luft. Denna utrustning kunde beräknas draga en kostnad per
distrikt av 650 kronor och alltså för samtliga inspektionsdistrikt 7,150 kronor.
Departementschefen.
Utgifterna för resor vid yrkesinspektionen torde för tiden 1 juli—31 december
1938 böra beräknas till 65,000 kronor, vilket belopp i stort sett motsva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
71
rar hälften av det för närvarande för helt budgetår beräknade beloppet. För
tiden 1 januari—30 juni 1939 bör givetvis räknas med ett avsevärt högre
belopp. Jag får i sådant hänseende föreslå en summa av 100,000 kronor motsvarande
200,000 kronor för helt budgetår. Posten till reseersättninga
r skulle alltså för nästa budgetår få upptagas till 165,000 kronor. I detta
sammanhang vill jag framhålla, att jag förutsätter, att, därest byråassistenten
för sjöfartsärenden framdeles i egenskap av byrådirektör i kommerskollegium
kommer att fungera såsom specialinspektör för tillsynen rörande lastning och
lossning av fartyg, de resekostnader, som föranledas av specialinspektionen,
skola få bestridas från förevarande anslagspost.
Vad övriga omkostnader beträffar, tillstyrker jag, att för anskaffande av
omförmälda tekniska utrustning beräknas ett belopp av omkring 7,000 kronor.
Vidare förordar jag, att såväl dessa kostnader som erforderliga utgifter
för anskaffande av inventarier för nya expeditionslokaler skola få bestridas
från anslagsposten till expenser. Med hänsyn härtill samt till den ökade
omfattning av yrkesinspektionens verksamhet, varmed är att räkna från och
med 1939 års ingång, lärer denna post för nästa budgetår få beräknas till
35,000 kronor.
Omförmälda hyresutgifter böra bestridas från statens allmänna
fastighetsfond och påverka alltså ej nu ifrågavarande anslag.
Omkostnadsanslaget lärer vid sådant förhållande för budgetåret 1938/1939
få beräknas till (165,000 + 35,000—) 200,000 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas från och med den 1 juli till och
med den 31 december 1938:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet —
5 byråchefer...................................... B 30
3 ledamöter och byrådirektörer..................... B 28
1 förste aktuarie................................... B 26
1 sekreterare...................................... B 26
1 förste aktuarie................................... B 24
3 förste byråingenjörer............................. B 24
4 sekreterare...................................... B 24
9 aktuarier........................................ B 21
4 byråingenjörer................................... B 21
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Befattning Lönegrad
11 notarier......................................... B 21
15 kontorsskrivare.................................. B 15
1 kassör.......................................... B 14
1 materialförvaltare................................ B 14
9 kansliskrivare.................................... B 11
1 förste expeditionsvakt............................ B 7
33 kanslibiträden................................... B 7
6 expeditionsvakter................................ B 5
90 kontorsbiträden.................................. B 4.
Tjänstemän å extra stat.
1 förste byråingenjör............................... B 24
3 sekreterare...................................... B 24
1 aktuarie........................................ B 21
1 byråingenjör..................................... B 21
2 notarier......................................... B 21;
II) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas från och med den 1 januari 1939:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet —-
5 byråchefer...................................... B 30
3 ledamöter och byrådirektörer.................... B 28
1 byrådirektör..................................... B 28
1 förste aktuarie................................... B 26
1 förste byråingenjör............................... B 26
1 sekreterare...................................... B 26
1 förste aktuarie................................... B 24
3 förste byråingenjörer............................. B 24
4 sekreterare...................................... B 24
9 aktuarier........................................ B 21
4 byråingenjörer................................... B 21
12 notarier......................................... B 21
15 kontorsskrivare................................... B 15
1 kassör................ B 14
1 materialförvaltare................................ B 14
9 kansliskrivare.................................... B 11
1 förste expeditionsvakt ............................ B 7
33 kanslibiträden................................... B 7
6 expeditionsvakter................................ B 5
91 kontorsbiträden.................................. B 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 73
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å extra stat.
1 förste byråingenjör............................... B 24
3 sekreterare...................................... B 24
1 aktuarie........................................ B 21
2 byråingenjörer................................... B 21
2 notarier......................................... B 21;
III) godkänna följande avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten
att tillämpas under budgetåret 1938/1939:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,
förslagsvis...........................kronor 848,000
2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, för
slagsvis
.............................. » 62,800
3. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda
av Kungl. Majit.............. » 26,600
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m. kronor 600,000
b. Avlöningsförhöjningar,
m. m., förslagsvis .. » 75,000 » 675,000
5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie
tjänstemän, förslagsvis....... » 110,000
Summa förslagsanslag kronor 1,722,400;
IV) till Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av kronor 1,722,400;
V) till Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av . . kronor 180,000;
VI) godkänna följande personalförteckning för yrkesinspektionen
att tillämpas från och med den 1 januari 1939:
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
11 yrkesinspektörer................................. B 28
1 skogs- och flottledsinspektör...................... B 27
1 yrkesinspektris................................... B 26
11 förste distriktsingenjörer.......................... B 24
13 distriktsingenjörer................................ B 21
1 assistent........................................ B 20
1 yrkesinspcktrisassistent........................... B 18
22 underinspektörer................................. B 16
1 kanslibiträde.................................... B 7
12 kontorsbiträden.................................. B 4
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231. 6
74
Kungl. Majlis proposition nr 231.
Befattning Lönegrad
Tjänsteman å övergångsstat.
1 yrkesinspektrisassistent........................... B 18
Tjänstemän å extra stat.
3 distriktsinspektriser.............................. B 22;
VII) godkänna följande avlöningsstat för yrkesinspektionen
att tillämpas under budgetåret 1938/1939:
i
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,
förslagsvis............................ kronor 385,500
2. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat,
förslagsvis............................ » 2,900
3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, för
slagsvis
............................... » 9,800
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m. kronor 64,800
b. Avlöningsförhöjningar,
m. m., förslagsvis..... » 8,000 » 72,800
5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie
tjänstemän, förslagsvis........ » 10,000
Summa förslagsanslag kronor 481,000;
VIII) till Yrkesinspektionen: Avlöningar för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av.. kronor 481,000; samt
IX) till Yrkesinspektionen: Omkostnader för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 200,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
381100
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens organisation m. m. s. 1 i texten
- SU 1938:110 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående yrkesinspektionens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten