Sök i Ratio Lex

Angående yrkesinspektionens organisation m. m

1938-03-12 · 74 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 74 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:231, Angående yrkesinspektionens organisation m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående yrkesinspektionens

organisation m. m.; given Stockholms slott

den 12 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld. Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller frågan örn yrkesinspektionens

organisation m. m. och anför därvid följande.

Inledning.

Yrkesinspektionen erhöll i huvudsak sin nuvarande organisativa gestaltning

genom beslut av 1912 års riksdag.

Förslag örn åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionen framställdes

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 231.

motionsvis vid 1930 års riksdag. I anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse

den 27 maj 1930 (nr 287) om utredning i ämnet.

Genom beslut den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen

att — efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten

— verkställa den begärda utredningen och avgiva därav föranledda förslag.

Med skrivelse den 17 december 1931 överlämnade socialstyrelsen den ifrågavarande

utredningen tillika med förslag till förstärkning av yrkesinspektionens

och tillsynsmyndighetens organisation i skilda hänseenden. Över sty

relsens förslag infordrades sedermera yttranden från ett stort antal myndigheter

och organisationer.

På grund av den ekonomiska krisen och det i följd därav ansträngda statsfinansiella

läget föranledde nyssnämnda utredning allenast vissa mindre

omfattande åtgärder.

Den 16 april 1937 erhöll jag Kungl. Majds bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande effektivisering

av yrkesinspektionen.

Vid anmälan inför Kungl. Majd av detta ärende anförde jag bland annat

följande.

Vid utredningen borde i första hand det av socialstyrelsen framlagda förslaget,

i den mån detsamma icke redan förverkligats, samt de däröver avgivna

yttrandena komma under omprövning. Emellertid syntes mig i nuvarande

läge spörsmålet böra bedömas ur vidare synpunkter än som i förslaget skett.

Ovedersägligen måste organisationen anordnas på ett sådant sätt, att den medgåve

en väsentligt ökad besöksfrekvens vid de olika företag, som befunne sig

under inspektionens kontroll. Och likaledes borde den centrala tillsynsmyndigheten

utrustas med arbetskrafter, som satte den i stånd att effektivt utöva

sina ledande och kontrollerande uppgifter. Men därutöver torde särskilt böra

beaktas, att vid verksamheten i allmänhet upplysnings- och propagandasynpunkterna

framdeles ägnades ökad uppmärksamhet. Enahanda gällde beträffande

frågan om arbetsplatsernas hygien. I förstnämnda avseende ville jag

framhålla, att den s. k. säkerhetstjänsten syntes böra i all möjlig utsträckning

utvecklas. De gynnsamma erfarenheter, som från olika håll förelåge rörande

värdet av en organiserad samverkan mellan företagens ledning och arbetare

till främjande av en förbättrad yrkeshygien, gjorde det angeläget, att hithörande

förhållanden ingående övervägdes. Och vad hygienen anginge, gjorde

den särskilt under de senare åren utvidgade lagstiftningen om yrkessjukdomar

det naturligt, att de allmänt hygieniskt-tekniska betingelserna inom arbetslokalerna

bleve föremål för skärpt uppmärksamhet. Därvid uppkomme

ock frågan örn en utvidgad samverkan med tillgänglig medicinsk sakkunskap.

Slutligen borde tagas under särskild omprövning, huruvida nu gällande

föreskrifter kunde anses tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Efter min

mening måste det ur såväl den enskilda individens som samhällets synpunkt

vara en angelägenhet av vikt, att en sakkunnig tillsyn över efterlevnaden avmeddelade

bestämmelser också förfogade över lämpliga medel att åvägabringa

rättelse i sådana förhållanden, som befunnes medföra undanröjbara

risker för olycksfall och ohälsa.

Med stöd av omförmälda bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga

ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. yrkesinspektrisen Kerstin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 231.

Hesselgren, tillika ordförande, direktören i pappersmasseförbundet G. Hultman,

docenten, medicine doktorn G. Rundberg, sekreteraren i järn- och metallarbetareförbundet

A. Svensson samt ledamoten av riksdagens första kammare,

yrkesunderinspektören G. Strömberg.

De sakkunniga, som antogo benämningen 1937 års arbetarskyddskommitté,

avgåvo den 30 december 1937 betänkande med förslag angående effektivisering

av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937: 52).

över betänkandet infordrades utlåtanden av riksförsäkringsanstalten,

kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd, arbetsrådet, delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet

ävensom länsstyrelserna i samtliga län, de sistnämnda efter hörande

av förste provinsialläkarna i länen.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet bereddes svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, föreningen för arbetarskydd,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och Fredrika

Bremerförbundet.

Yttranden avgåvos av samtliga nyssnämnda myndigheter och sammanslutningar.

Vid utlåtanden från tre länsstyrelser funnos fogade yttranden av yrkesinspektörer.

Till länsstyrelsens i Malmöhus län utlåtande fanns fogat yttrande

av Malmö fackliga centralorganisation. Överståthållarämbetet överlämnade

yttrande av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Kommerskollegium avläm

aade med sitt utlåtande yttranden från bergmästaren, sprängämnesinspektören,

statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar, Sveriges maskinindustriförening,

mellersta och norra Sveriges ångpanneförening samt

södra Sveriges ångpanneförening. — En skrivelse i ämnet har vidare ingivits

av Sveriges lokomotivmannaförbund.

Ifrågavarande betänkande berör förutom yrkesinspektionen även riksförsäkringsanstalten,

vilket ämbetsverk från och med den 1 januari 1938 är

yrkesinspektionens chefsmyndighet. På grund härav har Kungl. Maj:t på

min hemställan i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna

28, 29, 33 och 34, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1938/1939 upptaga avlönings- och omkostnadsan

slagen till riksförsäkringsanstalten och yrkesinspektionen till preliminärt

beräknade belopp. Anslagen hava därvid upptagits på sätt framgår av följande

sammanställning.

Anslagsrubrik m. m. Belopp

1) riksförsäkringsanstalten: avlöningar, förslagsanslag . . kronor 1,760,000

2) riksförsäkringsanstalten: omkostnader, förslagsanslag . . » 180,000

3) yrkesinspektionen: avlöningar, förslagsanslag........ » 500,000

4) yrkesinspektionen: omkostnader, förslagsanslag ...... » 195,000

Sedan utredningen i dessa ämnen numera avslutats, anhåller jag att få till

närmare behandling upptaga dels spörsmålet örn yrkesinspektionens organisation,

dels ock de anslagsfrågor, som äga samband med berörda spörsmål.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Behovet av en effektivare yrkesinspektion oell erforderliga åtgärder tilldess

förbättrande.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Beträffande behovet av en effektivare yrkesinspektion anföra de sakkunniga

bland annat följande.

Det måste betraktas såsom ett samhällsintresse av första ordningen att i

möjligaste mån söka förebygga, att arbetarna i sin gärning drabbades av

olycksfall eller ådroge sig ohälsa. Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk

synpunkt framstode det såsom nödvändigt, att allt vad som vore möjligt,

gjordes för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Om yrkessjukdomarna

och deras förekomst i vårt land visste man ännu relativt litet. Det årliga

antalet olycksfall i arbete kunde däremot ganska noggrant fastställas, och även

följderna av olycksfallen läte sig tämligen väl överblicka. En omfattande utredning

av olycksfallens betydelse återfunnes i en av professorn Gunnar Dahlberg

utarbetad, till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats örn olycksfall

i arbete i Sverige. De sakkunniga hänvisade därför beträffande detta ämne

till nämnda uppsats och ville blott söka antyda, vilken roll olycksfallen speiade

för den enskilde individen och för samhället i dess helhet.

Först finge nämnas, att 142,175 olycksfall i arbete inträffade under år

1934. Detta betydde, att i genomsnitt var elfte till tolfte arbetare drabbades

av ett olycksfall. Av olycksfallen ledde 486 till döden och 3,203 till invaliditet.

Redan dessa siffror tydde ju på, att olycksfallen i arbete hade en avsevärd

inverkan på dödligheten och invaliditeten inom landet. Så visade sig

också vid närmare undersökning vara fallet. Bland män i åldern 20—40

år orsakades omkring 5 procent av dödsfallen och ungefär en tredjedel av

invaliditetsfallen av olycksfall i arbete. Sådana olycksfall förorsakade bland

anställda män i nyssnämnda åldersgrupp fem till tio gånger så mångå invaliditetsfall

som alla andra invaliditetsorsaker tillsammantagna. Även för

sjukligheten spelade olycksfallen i arbete en betydande roll. Inom de mest

utsatta yrkesgrupperna vore den sjuklighet, som bland personer i åldern

20—40 år orsakades av dylika olycksfall, av nästan samma storleksordning

som den sjuklighet, som åstadkommes av alla andra sjukdomsorsaker i

förening.

I fråga om de ekonomiska verkningarna av olycksfall i arbete finge framhållas,

att sådana olycksfall bland icke statsanställda under år 1934 föranledde

en förlust av arbetsdagar, som motsvarade arbetsförmågan hos mer än

34,000 årsarbetare. Tillika finge nämnas, att kostnaderna för ersättningar

på grund av olycksfall i arbete under nämnda år uppginge till i runt tal 30

miljoner kronor.

Av professor Dahlbergs utredning framginge, att åtskilligt torde kunna

göras för att nedbringa antalet olycksfall i arbete. Visserligen vore väl en

del olycksrisker betingade av själva arbetets natur; men även inom samma

yrkesgrupp vore skillnaden i fråga örn olycksfallsfrekvens mellan olika företag

så betydlig, att den kunde antagas bero på olikheter med avseende :i

skyddsanordningar, arbetets utförande etc. Man torde därför kunna förutsätta,

att vid en effektivare inspektionsverksamhet antalet olycksfall i arbete

komme att minskas.

Den svenska yrkesinspektionens verksamhet bruste för närvarande i effektivitet.

Det vore helt naturligt, att så skulle vara fallet. Under de senare

åren hade den industriella verksamheten i vårt land kraftigt utvecklats.

Denna utveckling hade icke endast bestått i en ökning av antalet industri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 231.

5

anläggningar och en utbyggnad av redan befintliga sådana utan också i ett

allt intensivare utnyttjande av den moderna maskintekniken. Nya arbetsmetoder

och ökad arbetstakt krävde nya skyddsåtgärder och nya hygieniska

anordningar. Samtidigt bade fordringarna i fråga örn säkerhet och sundhet

samt trevnad på arbetsplatserna oavbrutet stigit. Allt detta hade medfört

en väsentlig ökning av yrkesinspektionens arbetsbörda, men någon motsvarande

förstärkning av dess arbetskrafter hade icke ägt rum. Organisationen

vore ännu i huvudsak densamma som år 1912, ehuru området för yrkesinspektionens

verksamhet utvidgats bland annat genom att den fått sig anförtrodd

övervakningen av lagen örn arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen

och lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande

av bageri- och konditoriarbete. Under sådana förhållanden kunde det icke

påräknas, att en efter moderna begrepp effektiv tillsyn skulle kunna utövas

av yrkesinspektionen.

De förslag till yrkesinspektionens effektivisering, vilka av de sakkunniga

framlagts, avse dels åtskilliga ändringar i arbetarskyddslagen, dels ock en

utbyggnad av den nuvarande organisationen.

Förslagen till lagändringar äro av i huvudsak följande innehåll.

Skyldighet skulle införas för arbetsgivare, å vars rörelse arbetarskyddslagen

äger tillämpning, att inom viss tid efter det rörelsen vid företaget påbörjats,

göra anmälan därom till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Viss anmälningsskyldighet skulle vidare stadgas för den, som ämnar

uppföra eller ombygga arbetslokal. Tillverkare och försäljare av maskiner,

ångpannor eller redskap skulle förpliktas att tillse, att dessa vid leverans

till arbetsplats, där nämnda lag äger tillämpning, äro försedda med nödiga

skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.

Den befogenhet att förbjuda arbetsgivaren att bedriva visst arbete eller

använda viss arbetslokal, maskin eller arbetsmetod, sorn för närvarande tillkommer

yrkesinspektionens chefsmyndighet, skulle med visst undantag överflyttas

till yrkesinspektörerna och bergmästarna, dock med rätt för vederbörande

arbetsgivare att hos chefsmyndigheten anföra besvär över yrkesinspektörs

eller bergmästares beslut i ämnet. Uppdraget att förordna läkare

för besiktning av minderåriga skulle överflyttas från länsstyrelserna till

medicinalstyrelsen. Samtidigt skulle skyldigheten att vidtaga årliga läkarbesiktningar

av minderåriga utvidgas. Kungl. Majit skulle därjämte bemyndigas

att utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare

före anställning i hälsofarligt arbete och sedermera periodvis. Slutligen

.skulle i syfte att främja en effektivare medverkan i skyddsarbetet från

arbetsgivarnas och arbetarnas sida i arbetarskyddslagen införas vissa bestämmelser

örn skyddsombud och säkerhetstjänst.

I organisatoriskt hänseende går förslaget ut dels på en

avsevärd förstärkning av personalen å den byrå, som inom yrkesinspektionens

chefsmyndighet handlägger arbetarskyddsärendena, alltså å riksförsäkringsanstaltens

byrå för arbetarskyddsärenden, dels på inrättande av ett

.särskilt organ för arbetsgivares och arbetares samverkan med chefsmyndigheten,

arbetarskyddsrådet, dels ook på en synnerligen betydande utökning

av den lokala yrkesinspektionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(» Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

yttranden.

I de yttranden, som avgivits över förslaget, har genomgående vitsordats

behovet av åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. Åtskilliga

myndigheter hava dock allenast uttalat sig beträffande enstaka delar

av förslaget eller ock utan närmare motivering tillstyrkt detsamma i dess helhet

eller lämnat det utan erinran. Så är bland annat förhållandet med de

liesta länsstyrelserna. Jag vill här redogöra för de avgivna yttrandena, till

den del desamma äro av mera allmän innebörd.

Riksförsäkringsanstcilten framhåller, att behovet av en förstärkning av yrkesinspektionens

arbetskrafter sedan länge varit starkt framträdande. Anstalten

uttalar, att en avsevärd utökning av personalen å anstaltens arbetarskyddsbyrå

samt av den allmänna yrkesinspektionskåren utgjorde en grundförutsättning

för ernåendet av den förbättring av arbetarskyddet i vårt

land, som från skilda håll erkändes vara behövlig.

Kommerskollegium inskärper den synnerliga vikten ur skilda synpunkter,

såväl sociala som rent ekonomiska, av att söka genom effektiva åtgärder

nedbringa riskerna för sådana olycksfall, varom här är fråga. Effektivisering

av den statliga inspektionen vore, anför kollegium, givetvis ett viktigt

led i arbetet härpå, men kollegium ansåge sig därjämte böra framhålla de

gynnsamma resultat, som borde kunna vinnas, och i åtskilliga fall redan

torde hava vunnits genom utveckling av säkerhetstjänsten vid de enskilda

företagen. Det borde vara den statliga inspektionen angeläget att på lämpligt

sätt uppmuntra och stödja nyssnämnda strävanden.

Socialstyrelsen uttalar sig på i huvudsak följande sätt.

1 förevarande betänkande föresloges en betydande utvidgning av organisationen

såväl för den centrala tillsynsmyndigheten som för de lokala inspektionsorganen.

Förslaget till utvidgning av organisationen kunde vid ett första

bedömande förefalla att vara allt för vittgående. Det torde emellertid

komme att visa sig, att åt en intensifierad och effektiviserad yrkesinspektion

måste givas minst den omfattning, som förslaget innebure. Styrelsen ville

därför i stort sett giva sin anslutning till detsamma.

Det mäste emellertid starkt framhållas, att det för vinnande av ett verkligt

effektivt arbetarskydd icke kunde vara tillräckligt med enbart en inspektion

a arbetsplatserna genom samhälleliga organ. Hur omfattande yrkesinspektionens

organisation än bleve, hade inspektionen dock ej möjlighet att utfärda

direktiv för alla de mångskiftande förhållanden på arbetsplatserna eller

att i detalj kontrollera, att givna föreskrifter efterföljdes. Vad som krävdes

vore framför allt ett positivt intresse hos parterna själva, så att de aktivt

medverkade i kampen mot olycksfall och yrkessjukdomar. De sakkunniga

hade ju även i skilda hänseenden sökt koppla in arbetsgivarna och arbetarna

i strävandena alt främja arbetarskyddet. För sådant ändamål föresloges i

betänkandet inrättandet av ett arbetarskyddsråd och att den redan nu existerande

skyddsombudsinstitutionen skulle på skilda sätt utvecklas.

Det förefölle emellertid som om de sakkunniga lagt huvudvikten vid att

bygga ut själva organisationen för tillsynsmyndigheten och yrkesinspektionen.

Styrelsen ville för sin del starkt understryka vikten av, att arbetsgivare

och arbetare mer än dittills varit fallet bemödade sig om att skapa förutsättningar

för ett effektivt arbetarskydd. Det vore nämligen här i mycket högre

grad en psykologisk fråga än ett spörsmål örn en effektiv organisation hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 231

samhällets inspekterande myndighet. Del gällde att utnyttja det ur det ömsesidiga

beroendet spirande samförståndet mellan arbetsgivare och arbetare

och att inrikta båda parternas intresse på dessa frågor. Därför krävdes

propaganda av stora mått, både av inspektionens tjänstemän och av enskilda

krafter. En sådan organisation som föreningen för arbetarskydd borde kraftigt

stödjas såväl av staten som av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

samt utvecklas lill ett aktivt arbetande organ. Genom medverkan av

denna förening, i vilken parterna själva vore representerade, kunde man med

säkerhet vinna goda residtat. På varje arbetsplats, där ej endast ett fåtal arbetare

vore anställda, borde finnas både skyddsombud för arbetarna och paritetiskt

sammansatta säkerhetskommittéer. Man borde med andra ord på

allt sätt sträva efter att komma därhän, att det vore en självklar sak för

såväl arbetsgivare som arbetare att göra personliga insatser till skydd för

arbetarnas liv och hälsa på arbetsplatserna. Även arbetsledare av olika grader

borde på allt sätt intresseras för strävandena att nå ett effektivt arbetarskydd.

Ett gott arbetarskydd innebure ej blott, att man lyckades undvika olycksfall

i arbetet och förebygga yrkessjukdomarna. Nästan lika väsentligt vore,

att man lyckades framskapa en god anda och trivsel på arbetsplatserna.

Detta vore endast möjligt, örn de hygieniska och sanitära förhållandena förbättrades

i enlighet med de bestämmelser, som redan gällde enligt arbetarskyddslagen.

Därför krävdes bland annat, att arbetslokalerna i möjligaste

mån vore försedda med ändamålsenliga ljus-, ventilations- och värmeanordningar

samt att det sörjdes för renlighet och trevnad. I sistnämnda hänseende

komme det icke minst an på arbetarnas ordningssinne och kulturella

standard. Det borde vidare kunna anses vara en självklar sak. att möjligheter

till tvättning .skulle finnas å samtliga arbetsplatser. Om de anställda i sitt

arbete vore särskilt utsatta för damm eller nedsmutsning, borde även finnas

tillgång till bad eller i vart fall dusch. Departementschefen hade i de för de

sakkunnigas arbete givna direktiven starkt understrukit vikten av förbättrade

hygieniska förhållanden på arbetsplatserna. Enligt styrelsens mening hade

emellertid de sakkunniga skjutit denna betydelsefulla fråga i bakgrunden.

Medan man numera kommit ganska långt i fråga örn förebyggande åtgärder

mot svårare olycksfall av tekniska orsaker, lämnade de hygienisk-tekniska

förhållandena på arbetsplatserna i åtskilliga fall ännu mycket

att önska. Arbetsgivarna syntes i allmänhet ännu icke ha kommit underlund

med, att förbättrade hygieniska förhållanden inom arbetslokalerna gåve

ett gott resultat i form av ökad trivsel och arbetsglädje och därmed även etl

bättre arbetsresultat. Egendomligt nog lade även arbetarna själva ofta i

dagen en anmärkningsvärd likgiltighet för det som hade med hygienen och

trevnaden att skaffa. Därvidlag erfordrades utan tvivel mycket målmedveten

och systematisk upplysning.

I detta sammanhang ville styrelsen framhålla behovet av inspektion av

kontors-, expeditions-, redaktions- och liknande lokaler. Denna del av inspektionsverksamheten

torde lämpligen kunna anförtros al den kvinnliga

yrkesinspektionen.

Statskontoret påpekar, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle medföra en merutgift för statsverket av bortåt en halv miljon kronor

eller nära nog en fördubbling av statsverkets nuvarande utgifter för ändamålet.

I anslutning därtill anför ämbetsverket följande.

Statskontoret insåge lill fullo, att med den industriella utvecklingen under

de senaste årtiondena helt andra och större krav måste ställas på arbetarskyddet

lin tillförne. En effektivisering av yrkesinspektionen framstode för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

denskull som en angelägenhet av vikt, liksom det vore naturligt, att staten

därför borde ikläda sig större ekonomiska uppoffringar än tidigare. Även

om tillbörlig hänsyn toges därtill, syntes det dock knappast vara nödvändigt

att i ett slag vidtaga så omfattande organisatoriska åtgärder, att de skulle

medföra en utgiftsökning av den storleksordning, varom här vore fråga. 1

varje fall kunde statskontoret icke ur de synpunkter, ämbetsverket hade att

närmast företräda, tillstyrka åtgärder av en dylik omfattning. Statskontoret

föreställde sig ock, att den föreslagna organisationen borde kunna avsevärt

beskäras, utan att nödig effektivitet eftersattes.

Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att nämnden

icke kunnat undgå att hysa betänkligheter mot den synnerligen betydande

personalökning, som av de sakkunniga föreslagits, samt yttrar vidare:

Även om yrkesinspektionen otvivelaktigt finge anses vara i behov av ett

antal nya befattningar, ville det dock synas lönenämnden, som örn vissa

jämkningar skulle kunna vidtagas i de sakkunnigas förslag. Särskilt med

hänsyn till svårigheten att på förhand bedöma, huru många inspektioner,

som årligen kunde utföras av de olika befattningshavarna, syntes en viss försiktighet

vara tillrådlig med avseende å organisationens utbyggnad.

Från arbetsrådets sida framhålles särskilt, att ett genomförande av förslaget

skulle medföra, att yrkesinspektionen i större omfattning än vad tidigare

varit möjligt kunde fylla uppgiften att utöva tillsynen över tillämpningen av

arbetstidslagarna.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet gör följande

uttalande.

De föreslagna åtgärderna till yrkesinspektionens effektivisering ginge, såsom

nalin ligt torde vara, i tramsta rummet ut på en ökning av yrkesinspektionens

personal samt en förbättring av denna personals anställnings- och

arbetsförhållanden. Mot dylika åtgärder hade delegationen givetvis ej något

att erinra, men det förefölle, som örn omsorgen om dessa åtgärder i viss mån

rör kommittén så att säga bortskymt en annan för arbetarskyddet mycket

betydelsefull faktor i säkerhetstjänsten nämligen yrkesinspektionens samverkan

under olika former med respektive arbetsgivare och arbetare. När det

gällde den mycket svårförverkligade uppgiften att nedbringa olycksfallsfrekvensen,

torde också dylik samverkan, som ofta vore förbunden med och

inbegrepes under yttringar av »safety-first»-rörelsen, vara ett av de mest effektiva

medlen.

Länsstyrelserna hava på sätt antytts såsom regel i huvudsak tillstyrkt förslaget.

En mera kritisk ståndpunkt intages emellertid av länsstyrelsen i Östergötlands

län, som yttrar sig sålunda.

Vid behandlingen av det betydelsefulla problemet om yrkesinspektionens

välbehövliga effektivisering syntes de sakkunniga hava angripit frågorna om

chefsmyndighetens och den lokala inspektionens personalorganisation utan

att dessförinnan ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den onekligen grundläggande

frågan om själva inspektionsarbetets reformering. Att inspektionst

Ulf allena för såväl chefsmyndigheten som de lokala inspektörerna borde

avsevärt ökas och att i sammanhang därmed någon personalökning torde

bliva nödvändig, syntes näppeligen kunna bestridas. Men lika uppenbart vore

enligt länsstyrelsens mening, att mycket kunde vinnas därigenom att inspektionsarbetet

så långt möjligt befriades från schablonmässighet (exempelvis

i fråga örn ångpannekontrollen) och anpassades efter teknikens stadigt fort
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

9

slående utveckling samt verkligen bleve fördelat mellan de olika befattningshavarna

enligt rationella, vederbörligen fastställda regler, att inspektionsfrekvensen

rättades efter inspektionsbehovet, vilket icke kunde mätas enbart

efter antalet anställda på de olika arbetsplatserna, utan lika mycket berodde

på vederbörandes intresse och resurser för arbetarskyddets tillgodoseende,

att en del nära till hands liggande förenklingar och förbättringar i anmälningsproceduren

och expeditionsarbetet bleve vidtagna och att planmässigt samarbete

organiserades mellan yrkesinspektionen och de riksförsäkringsanstaltens

tjänstemän, som för olycksfallsförsäkringens räkning hade liknande uppgifter.

Därutinnan laide de sakkunniga mera uttalat allmänna principer än

framlagt närmare utredning och positiva förslag. Det vore därför enligt

länsstyrelsens uppfattning nödvändigt, att innan slutlig ställning toges till

effektiviseringsproblemet, en sådan utredning verkställdes, exempelvis av

riksförsäkringsanstalten såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Först

därefter kunde personalbehovet med någon tillförlitlighet beräknas.

Med de sakkunniga vore länsstyrelsen enig däri, att de hygieniska kraven

alltmera måste göra sig gällande inom arbetarskyddet och hade intet att

erinra mot vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, huruvida man icke nied hänsyn

till de vanskligheter, som möta vid bedömande av det verkliga, varaktiga

behovet av personalökning, bör gå fram med större varsamhet än de sakkunniga

gjort vid bestämmandet av befattningshavarnas antal såväl hos

chefsmyndigheten som även i inspektionsdistrikten. På liknande sätt uttalar

sig länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Svenska arbetsgivareföreningens yttrande innehåller bland annat följande.

Ehuru föreningen förstode, att den industriella utvecklingen sedan 1912

påkallade en viss förstärkning av yrkesinspektionen, syntes det dock föieningen,

som örn en så omfattande utvidgning av densamma, sorn de sakkunniga

föreslagit, icke vore behövlig och ej heller skulle komma att leda till

ett mot de väsentliga merkostnaderna svarande gagn. Visserligen vore ännu

olycksfallsfrekvensen, örn man sammanräknade de årliga olycksfallens antal,

betydande. Dock hade trots den ständigt ökade mekaniseringen av produktionen

under de senaste åren icke förekommit någon stegring av antalet

genom olycksfall i arbete förlorade arbetsdagar per arbetare. Den i statistiken

registrerade ökningen av antalet olycksfall finge väsentligen tillskrivas

dels nuvarande mera effektiva registrering, dels ock ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,

varigenom uppmärksamheten inriktats även på de

smärre olycksfallen. I fråga örn de allvarligare olycksfallen utvisade statistiken

en nedgång.

Del borde särskilt framhållas, att inspektionen och kontrollen från allmänna

organs sida hade sin givna begränsning inom arbetarskyddet. Det

vore på parterna på arbetsplatsen och särskilt på arbetarna själva, som det

berodde, när det gällde att nedbringa särskilt de mindre och många olycksfallen.

Vid arbetarskyddets effektiviserande spelade arbetarnas eget intresse

för frågan den allra största roll. Arbetarskyddet borde vinna bättre organisation

på arbetsplatserna och den önskade ökningen i skyddsombudens

aktivitet borde även inrikta sig på att vänja arbetarna vid ökad försiktighet.

Denna föreningens uppfattning, att en utbyggnad av inspektionen borde

ske efter mera restriktiva linjer än de av kommittén uppdragna, gällde icke

chefsmyndigheten, riksförsäkringsanstaltens arbetar

tvekade icke att ansluta sig lill förslaget örn en utvidgning av personalbeståndet

på arbelarskyddsbyrån.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Landsorganisationen yttrar: Erfarenheten hade givit vid handen, att bristerna

i den nuvarande lagstiftningen i främsta rummet hänförde sig till

yrkesinspektionens organisation, mindre till arbetarskyddslagens materiella

bestämmelser. Trots den industriella verksamhetens kraftigt ökade utbredning

och intensifiering, och trots den icke obetydliga utvidgning av inspektionsverksamheten,

som övervakningen av arbetstidslagarna medfört, hade

yrkesinspektionen i huvudsak bibehållits vid den organisatoriska utformning

den erhållit år 1912.

Det vore med hänsyn därtill naturligt, att en revision av arbetarskyddslagstiftningen

främst inriktades pa en utbyggnad och effektivisering av yrkesinspektionen.

Det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet sammanfaller till sitt

innehåll nära med svenska arbetsgivareföreningens.

Svenska landskommunernas förbund finner kommittéförslaget i det stora

hela väl avvägt och ägnat att genom erforderlig ökning av inspektionspersonalens

antal samt genom höjda krav på dess utbildning befrämja inspektionens

effektivitet.

Departementschefen.

Det torde icke kunna råda något tvivel därom, att yrkesinspektionen i vårt

land för närvarande lider av åtskilliga brister, samt att en effektivisering av

densamma är starkt av behovet påkallad, om den på ett tillfredsställande sätt

skall kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt min mening torde på arbetarskyddets

område åtskilliga förbättringar stå att vinna redan genom vissa

ändringar i arbetarskyddslagen. De förslag till ändringar i

sagda lag, som framlagts av 1937 års arbetarskyddskommitté, avhandlar

jag i annat sammanhang. Jag vill emellertid framhålla, att frågan örn lagstiftningsåtgärder

till främjande av ett förbättrat arbetarskydd icke därmed

synes mig tillfredsställande löst. Vid en av mig planerad allmän översyn av

gällande arbetarskyddslagstiftning avser jag att låta lagbestämmelserna i

ämnet bliva föremål för en omprövning ur bland annat nu berörda synpunkt.

Bland de lagändringar, som av de sakkunniga föreslagits och av mig tillstyrkts,

åsyfta vissa ett främjande av den i första hand på arbetsgivarna och

arbetarna ankommande säkerhetstjänsten. Ehuru på detta område

statsmakternas möjligheter att påverka utvecklingen äro jämförelsevis begränsade,

synes det mig böra här betonas, att åtgärder i nu berörda

avseende äro av synnerlig vikt för det praktiska arbetarskyddets utveckling

och effektivitet. Såväl arbetsgivare som arbetare hava här ett område,

där genom rationell samverkan betydelsefulla resultat kunna uppnås. Det

är mig angeläget att understryka, hurusom ett ökat intresse för säkerhetstjänstens

främjande på arbetsplatserna knappast lär kunna vinnas annorledes

än genom en målmedveten upplysningsverksamhet och

klokt lagd propaganda för åtgärder i syfte att uppnå förbättrad arbetshygien

och effektiva skyddsanordningar. Statens organ kunna härvid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

11

medverka i råd och dåd. Och alldeles särskilt bör man från chefsmyndighetens

och yrkesinspektionens sida kräva oavlåtlig uppmärksamhet för vikten

av formfri samverkan med de lokala organen för säkerhetstjänsten.

I detta syfte, liksom över huvud för uppnående av en effektiv tillsyn är

det emellertid nödvändigt att avsevärt utbygga yrkesinspektionen.

I nuvarande läge äro åtgärder av denna innebörd otvivelaktigt att anse såsom

de mest angelägna bidragen från statsmakternas sida för att skapa förutsättningar

för det väsentligen förbättrade arbetarskydd, varav ett klart

dokumenterat behov föreligger.

Medan yrkesinspektionens verksamhet hittills varit huvudsakligen inriktad

på förekommande av olycksfall, har jämförelsevis litet åtgjorts till förhindrande

av ohälsa. Därest det förslag örn tillskapande av ett statens institut

för folkhälsan, vilket förelagts årets riksdag och enligt vilket vid institutet

skulle inrättas en särskild avdelning för yrkeshygien, bifalles, torde

ett betydelsefullt steg vara taget till avhjälpande av de brister på det h ygieniska

området, som för närvarande vidlåda arbetarskyddet.

Jag övergår nu, att till närmare behandling upptaga det föreliggande förslaget

till omläggning av chefsmyndighetens och yrkesinspektionens organisation.

Yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Nuvarande organisation.

Medan tidigare socialstyrelsen fungerat såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet,

har från och med den 1 januari 1938 uppdraget att vara chefsmyndighet

för denna inspektion övertagits av riksförsäkringsanstalten. I

samband därmed har byrån för arbetarskyddsärenden överflyttats till sistnämnda

ämbetsverk.

Det nuvarande personalbeståndet på arbetarskyddsbyrån framgår av följande

tablå.

I. Ordinarie befattningshavare.

Lönegrad.

1 byråchef.................................................... B 30

1 byråassistent ................................................ B 26

1 sekreterare ................................................. B 26

1 förste byråingenjör........................................... B 24

1 byråingenjör ............................................... B 21

1 kansliskrivare ............................................... B 11

1 kanslibiträde ................................................ B 7

1 kontorsbiträde .............................................. B 4.

II. Icke-ordinarie befattningshavare.

Extra-ordinarie tjänstemän. Lönegrad.

2 amanuenser (därav en ingenjör och en jurist).................... 16

1 amanuens (med nautisk utbildning)............................ 15

1 kontorsbiträde ............................................. 4.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunell. Majlis proposition nr 231.

Övrig ickc-ordinarie personal.

1 sakkunnig för hygieniska frågor med ett arvode av 2,000 kronor för år, å

vilket belopp dvrtidstillägg icke utgår.

Byrån kan i viss män sägas arbeta å två avdelningar nämligen en avdelning

för arbetarskyddsfrågor i allmänhet och en mindre avdelning för sjöfartsärenden.

Uteslutande å sistnämnda avdelning tjänstgöra byråassistenten,

amanuensen med nautisk utbildning och det ordinarie kontorsbiträdet, medan

byråns personal i övrigt väsentligen är avsedd för den allmänna avdelningens

behov. Dock är sekreteraren gemensam för båda avdelningarna.

Arbetarskyddsbyråns arbetsuppgifter äro dels av teknisk natur och dels av

administrativ och juridisk art. Det tekniska arbetet ledes av byråchefen, som

i arbetet biträdes av förste byråingenjören, byråingenjören och den av amanuenserna,

vilken äger ingenjörsteknisk utbildning. Ärenden av övervägande

administrativ eller juridisk innebörd föredragas däremot som regel av sekreteraren,

vilken biträdes av den juridiskt utbildade amanuensen.

1937 års a rbctarskyd ilsken lini tté.

De sakkunniga hava till en början behandlat frågan örn behovet av t e lili

i s k personal å arbetarskyddsbyrån. De sakkunniga erinra härvid

inledningsvis, att socialstyrelsen i ett den 17 oktober 1936 avgivet utlåtande

påkallat en avsevärd förstärkning av denna personal. De anföra härefter i

huvudsak följande.

Vid de konferenser, som de sakkunniga hållit med yrkesinspektionens befattningshavare,

bade allmänt uttalats den bestämda uppfattningen, att antalet

tekniska krafter på arbetarskyddsbyrån måste ökas. Från samtliga

inspektionsdistrikt hade påpekats, att yrkesinspektionens skilda organ för

närvarande finge alltför liten ledning i sitt arbete. Det hade förekommit,

att då en yrkesinspektör ansett sig böra bos chefsmyndigheten begära upplysning

örn något för honom nytt problem på arbetarskyddets område, något

klarläggande svar icke kunnat lämnas, enär man på byrån saknat tid att

behörigen utreda den föreliggande frågan. Även i annat avseende hade

bristen på ledning gjort sig märkbar. Likformighet beträffande skyddslagstiftningens

tillämpning hade icke i önskvärd grad kommit till stånd. Sålunda

växlade exempelvis fordringarna på skyddsanordningars och arbetslokalers

beskaffenhet ej sällan från distrikt till distrikt. Man hade understrukit,

alt en ändring därutinnan kunde vinnas endast under förutsättning,

dels att byråchefen eller någon hans ställföreträdare finge tillfälle att göra

tätare besök på distrikten, dels ock att allmängiltiga anvisningar för skyddslagstiftningens

tillämpning bleve av chefsmyndigheten utarbetade i större

antal än hittills. Det hade vidare påpekats, att det för yrkesinspektionens

befattningshavare vore av stort värde att kunna med bildmaterial förtydliga

sina föreskrifter till arbetsgivarna. Distriktspersonalen hade hittills fått ägna

mycken tid åt att uppgöra skisser till enkla skyddsanordningar. Åtskilligt

dubbelarbete skulle kunna undvikas, om dylikt illustrationsmaterial kunde

framställas hos chefsmyndigheten och därifrån i tryck distribueras till inspektionsorganen.

För egen del hyste de sakkunniga den uppfattningen, att tillsynen över

skyddslagstiftningens efterlevnad icke kunde effektiviseras utan att arbetarskyddsbyråns

tekniska krafter väsentligen förstärktes. En förstärkning av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 231.

13

byråns arbetskapacitet i nyss nämnt avseende skulle direkt medföra påtagliga

fördelar och indirekt leda till en effektivisering av tillsynen i det att

den egentliga inspektionskåren skulle befrias från åtskilligt tidsödande byråarbete.

Beträffande frågan, vilken personalökning, som kunde anses erforderlig,

framträdde till en början behovet av en kvalificerad medhjälpare till och

ställföreträdare för byråchefen. De arbetsuppgifter, som för närvarande

åvilade den sistnämnde, vore alltför många och betungande för att de skulle

medhinnas av en enda person. Förutom att leda och hava överinseende över

såväl byråns som den inspekterande personalens verksamhet -— i vilket arbete

inginge anordnandet av möten med yrkesinspektionens befattningshavare

samt besök på distriktens expeditioner och arbetsställen — hade byråchefen

bland annat att ansvara för utarbetandet av erforderliga anvisningar

mot yrkesfara samt för avgörandet av ärenden rörande tolkning och tillämpning

av arbetarskyddslagens bestämmelser. Ilan hade vidare att i en del

frågor samarbeta med olika myndigheter och institutioner. Enligt de sakkunnigas

mening borde det dessutom ankomma på byråchefen att handlägga

viktigare ärenden angående yrkesinspektionens personal samt att stå i spetsen

för redigeringen av yrkesinspektionens verksamhetsberättelse och andra

av byrån publicerade meddelanden. Slutligen förtjänade framhållas, att åtgärder

snarast borde vidtagas till förhindrande av att farliga maskiner och

redskap inom landet försåldes i oskyddat skick. Denna fråga krävde för

sin lösning ett omfattande samarbete mellan å ena sidan försäljare av maskiner

och redskap samt å andra sidan arbetarskyddsbyråns högre tekniska

personal. Det syntes därför ofrånkomligt att å byrån anställa en befattningshavare

med uppgift att biträda byråchefen och tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare.

I sitt berörda utlåtande hade socialstyrelsen också framhållit, att behov

förefunnes av en befattning, vars innehavare hade så omfattande kunskaper

och erfarenheter, att han kunde i byråchefens frånvaro handlägga förekommande

tekniska ärenden och inför styrelsen svara därför. Styrelsen hade

samtidigt yttrat, att nämnda kunskaper och erfarenheter kunde väntas förvärvade

först efter längre tids tjänstgöring inom yrkesinspektionen, varjämte

styrelsen tillagt, att nyssnämnda befattning borde vara placerad i minst samina

lönegrad "(B 28) som yrkesinspektörstjänsterna, detta till undvikande av

att befattningens innehavare vid första lägliga tillfälle lämnade sin post fölen

yrkesinspektörsbefattning.

I anslutning till vad sålunda anförts hade styrelsen föreslagit inrättandet

a arbetarskyddsbyrån av en teknisk byrådirektörsbefattning placerad i sistnämnda

lönegrad.

Genom detta socialstyrelsens förslag hade dock enligt de sakkunnigas

mening behovet av en medhjälpare till och ställföreträdare för byråchefen

icke blivit tillgodosett på ett fullt tillfredsställande sätt. De sakkunniga ansåge

nämligen, att den nyc befattningshavaren borde vara byråchefens ställföreträdare

ej blott i clet tekniska byråarbetet, utan även när det gällde överinseendet

över inspektionspersonalens verksamhet. Därav följde att han

borde — alternerande med byråchefen — avlägga besök på distriktens expeditioner

och arbetsställen, och under sådana förhållanden syntes hans

.ställning böra vara något högre än yrkesinspektörs. Under hänvisning till

vad sålunda anföris föreslogo de sakkunniga inrättandet å arbetarskyddsbyrån

av en överingenjörstjänst i lönegraden B 29.

Utöver inrättandet av en överingenjörsbefattning vore emellertid ytterligare

åtgärder påkallade för underlättande av arbetarskyddsbyråns tekniska

verksamhet. Till denna verksamhet hörde ju bland annat utarbetandet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

av allmänna anvisningar, en uppgift sorn, på sätt förut påpekats, hittills

icke kunnat fullgöras i den omfattning, som varit önskvärd. En annan

viktig uppgift för den tekniska personalen vore verkställandet av utredningar

rörande behovet av säkerhetsåtgärder vid användande av maskinella anordningar

(jordbruksmaskiner, hissar, kranar, byggnadsställningar lii. m.). Vidare

hade samma personal att ombesörja framställandet av skyddsbilder och

annat propagandamaterial samt att uppgöra skisser till skyddsanordningar.

För att nämnda och övriga förekommande arbetsuppgifter skulle kunna

skötas på ett tillfredsställande sätt syntes det enligt de sakkunnigas på noggranna

undersökningar grundade mening vara erforderligt, att den nuvarande

tekniska personalen förstärktes med — förutom överingenjören —

en förste byråingenjör och en byråingenjör. Ät innehavaren av den nya

förste byråingenjörsbefattningen borde anförtros ledningen av det tekniska

byråarbete, som icke omedelbart övervakades av byråchefen eller överingenjören.

För att han skall kunna förväntas någon väsentlig tid kvarstanna på

sin post, vilket för dennas behöriga skötande vore av största betydelse,

borde tjänsten vara placerad i lönegraden B 26. Vad anginge den nya

byråingenjörstjönsten torde denna kunna göras till en extra-ordinarie befattning.

Beträffande arbeta rskyddsb yråns s j ö f a r t s a v d e 1 n i n g redogöra

de sakkunniga för denna avdelnings tillkomst och utveckling samt det

sätt, varpå de till avdelningen hörande ärenden, vilka äro gemensamma för

kommerskollegium och socialstyrelsen, för närvarande handläggas. Jag får i

denna del hänvisa till de sakkunnigas betänkande. De sakkunniga föreslå

härefter en överflyttning av avdelningen från socialstyrelsen till kommerskollegium.

Till stöd för detta förslag anföra de sakkunniga i huvudsak föl

lande.

Syftet med inrättandet av en särskild sjöfartsavdelning inom socialstyrelsens

arbetarskyddsbyrå och denna avdelnings medverkan vid handläggning

av fartygsinspektionsfrågor hade främst varit att bereda inflytande

åt rent sociala synpunkter vid handhavandet av fartygskontrollen i riket.

Genom beslutet örn arbetarskyddsbyråns överflyttande från socialstyrelsen

till riksförsäkringsanstalten hade frågan på vad sätt dessa synpunkter lämpligast

skulle tillgodoses kommit i nytt läge.

Det vore att märka att de arbetsuppgifter, som åvilade socialstyrelsens

byråassistent för sjöfartsärenden, till betydande del avsåge spörsmål, som

måste anses relativt främmande för riksförsäkringsanstaltens egentliga arbetsuppgifter,

men vilka på grund av sin sjöfartstekniska natur vore fast

förbundna med förhållanden, som tillhörde kommerskollegii verksamhetsområde.

Bland här åsyftade frågor märktes särskilt ärenden angående bostäder,

bemanning och arbetstid ombord å fartyg, i vilkas avgörande byråassistenten

för sjöfartsärenden för närvarande författningsenligt deltoge.

Liknande synpunkter torde i ännu högre grad göra sig gällande beträffande

vissa andra sjöfartsadministrativa frågor, i vilkas behandling byråassistenten

likaledes deltoge, såsom spörsmål berörande sjömanshusens verksamhet,

kosthåll ombord och arbetslöshetsersättning vid skeppsbrott.

Enligt vad för de sakkunniga uppgivits avsågo sjöfartsassistentens arbetsuppgifter

till allra största delen ärenden, som författningsenligt skulle

handläggas gemensamt med kommerskollegium eller i samråd med detta

ämbetsverk. Hans tjänsteåligganden torde påkalla personliga överläggningar

med chefen för fartygsinspektionsbyrån och andra befattningshavare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 231.

o

inom kommerskollegium så gott som varje dag och otta liera gånger örn

dagen.

Dessa förhållanden hade givit de sakkunniga anledning att till övervägande

upptaga frågan, huruvida den ordning, som skulle komma Lill stånd

efter arbetarskyddsbyråns förestående överflyttning till riksförsäkringsanstalten,

kunde anses ändamålsenlig såvitt anginge de sociala sjöfartsfrågornas

handläggning. Härvid bade de sakkunniga särskilt ifrågasatt, huruvida

anledning förefunnes att för angivna syftes tillgodoseende bibehålla en samverkan

mellan olika ämbetsverk. Det hade för de sakkunniga synts uppenbart,

alt — oavsett vilka ämbetsverk som komrne i fråga — gemensam

handläggning av ärenden i sådan utsträckning, som den nuvarande ordningen

gjort nödigt, lätteligen kunde bliva synnerligen tyngande och hinderlig.

Att samarbetet på förevarande område dittills kunnat bedrivas i fria former

hade i icke ringa grad berott på att socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå

haft sina lokaler i samma hus som kommerskollegium. Efter sistnämnda

byrås överflyttning till riksförsäkringsanstalten skulle det pei-sonliga samarbetet

uppenbarligen bliva avsevärt försvårat, därest sjöfartsavdelningen

icke alltjämt kunde förläggas i omedelbar närhet av kommerskollegium.

Detta läte sig efter vad för de sakkunniga uppgivits icke göra.

Under sådana omständigheter hade det för de sakkunniga framstått såsom

en naturlig tanke att söka åvägabringa en förenkling och effektivisering av

den administrativa apparaten genom förläggning av det organ, som arbetarskyddsbyråns

sjöfartsavdelning utgjorde, till kommerskollegium. Gentemot

en sådan omorganisation hade de sakkunniga icke kunnat finna någon vägande

invändning. Även örn kommerskollegii huvuduppgift inom statsförvaltningen

vore att i det allmännas intresse främja näringslivets utveckling,

torde därav ingalunda följa, att ämbetsverket skulle vara förhindrat att vederbörligen

tillgodose jämväl sociala synpunkter. Det syntes numera vara

en allmän uppfattning, att de ekonomiska och de sociala frågorna vore så

nära förbundna med oell så beroende av varandra, att de snarast kunde

betraktas såsom olika sidor av samma problem. Enligt de sakkunnigas mening

skulle den sociala sidan av de sjöfartsekonomiska frågorna snarast komma

att framhävas, om inom kommerskollegium tillskapades ett särskilt organ

för de sociala intressenas bevakande inom kommerskollegium, exempelvis

en social sektion inom fartygsinspektionsbyrån. De sakkunniga förordade

för sin del, att så skedde.

Till denna sektion skulle alltså från arbetarskyddsbyrån överflyttas byråassistenten

för sjöfartsärenden, en amanuens och ett biträde. Hur sektionen

i övrigt skulle organiseras och dess anknytning till ämbetsverkets övriga

organ anordnas, vore en fråga som de sakkunniga ansåge tillkomma kommerskollegium

att närmare utveckla i samband med blivande yttrande över

förslaget. De sakkunniga önskade emellertid betona, att åt den sociala sektionen

instruktionsmässigt borde beredas en så självständig ställning, att de

sociala hänsynens behöriga tillgodoseende på ett fullt betryggande sätt garanterades.

Ur statsfinansiell synpunkt skulle den föreslagna överflyttningen tydligen

icke hava någon egentlig betydelse. Det torde emellertid böra anmärkas,

att man genom överflyttningen torde kunna undvika en enligt de sakkunnigas

mening eljest ofrånkomlig löneökning för den extra-ordinarie befattningshavare,

som i egenskap av amanuens biträdde byråassistenten för sjöfartsärenden.

Med hänsyn till nödvändigheten av att säkerställa såväl kvalificerat

arbetsbiträde som lämplig rekrytering för byråassistentbefattningen, syntes

det vid bibehållande av nuvarande ordning bliva erforderligt att förbättra

anställningsvillkoren för nämnda amanuens. Detta torde däremot icke be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij.ts proposition nr 231.

hova ifrågasättas i händelse byråassistentens befattning inflyttades i kommerskollegium.

varest andra nautiska befattningshavare, såsom den nautiske

byråinspektören å fartygsinspektionsbyrån. stöde till förfogande för

nyssnämnda ändamål.

Slutligen torde få anmärkas, att de sakkunniga icke förbisett, att å arbetarskyddsbyråns

sjöfartsavdelning handlades vissa ärenden, som för närvarande

folie utanför kommerskollegii verksamhetsområde, nämligen överinseendet

över den av yrkesunderinspektörerna utövade tillsynen över lastning och

lossning av fartyg, såvitt anginge stuveriarbetet. samt utarbetandet av statistik

rörande olycksfall i sjömans- och stuveriyrkena. Ingendera av dessa arbetsuppgifter

vöre emellertid av den art. att den nödvändigt måste ombesörjas

av ett organ inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Beträffande yrkesunderinspektörernas

verksamhet, i vad den avsåge lastnings- och lossningsanordningar,

kunde det organisatoriskt mycket väl låta sig göra att bibehålla

den centrala ledningen av denna speciella tillsynsverksamhet i den

nuvarande sjöfartsassistentens hand även efter det hans befattning i enlighet

med de sakkunnigas förslag införlivats med en social sektion i kommerskollegium.

Ett dylikt arrangemang skulle administrativt sett icke innebära

någon nyhet. Det funnes redan exempel på att tjänstemän inom en förvaltningsgren

utövade tillsyn över förhållanden, som folie inom verksamhetsområdet

för en annan myndighet än den de själva vore underställda. Så vore

exempelvis fallet med de under kommerskollegium lydande statsinspektörerna

över elektriska starkströmsanläggningar, vilka i egenskap av specialinspektörer

inom yrkesinspektionen utövade en viss kontroll för yrkesinspektionens

chefsmyndighets räkning och följaktligen stöde under dennas överinseende

i vad anginge deras verksamhet såsom dylika specialinspektörer.

Något hinder syntes icke föreligga att — med ombytta roller — ordna tillsynen

å stuveriarbetet på liknande sätt och sålunda låta yrkesunderinspektörerna

utöva tillsyn under överinseende av den sociala sektionen inom kommerskollegium,

åt vilken myndighet alltså ledningen av ifrågavarande tillsynsverksamhet

skulle vara anförtrodd. En sådan anordning funne de sakkunniga

vara att föredraga med hänsyn till att stuveriarbetet till övervägande

del utfördes ombord å fartyg och med hjälp av fartygets inrättningar

och redskap, vilkas övervakande ankomme på fartygsinspektionen och därmed

i sista hand på kommerskollegium. Vad anginge utarbetande av olycksfallsstatistik,

kunde sådan uppenbarligen ombesörjas lika väl inom kommerskollegium

som å arbetarskyddsbvrån.

Med avseende a den juridiskt utbildade personalen erinra

de sakkunniga dels att socialstyrelsen i sitt förut omförmälda år 1936 avgivna

utlåtande föreslagit dels en ombildning av den då i lönegraden B 24

placerade sekreterartjänsten till en byrådirektörsbefattning i lönegraden B 28.

dels ock amanuenstjänstens ersättande med en notarietjänst i lönegraden

B 21, dels ock att enligt statsmakternas år 1937 fattade beslut sekreterartjänsten

uppflyttats i lönegraden B 26, men att någon förändring med avseende

å amanuenstjänsten icke vidtagits. De sakkunniga anföra härefter följande.

De sakkunniga ville med avseende å sekreterartjänsten framhålla, att enligt

deras mening ansvaret för arbetarskyddsbyråns verksamhet borde, då

byråchefen befunne sig på resor, åvila innehavaren av en nyinrättad överingenjörsbefattning.

Örn en sådan befattning på sätt de sakkunniga föreslagit

komme till stånd, torde därför behovet att låta sekreteraren självständigt

handlägga och avgöra vissa ärenden i någon mån komma att minskas. Särskilt

gällde detta beträffande ärenden rörande yrkesinspektionens personal.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

17

vilkas f öredragning lämpligen borde förbehållas byråchefen och i dennes frånvaro

överingenjören, som förutsatts skola avlägga besök på inspektionsdistrikten

och förty kunde väntas få större personalkännedom än den på byrån

bundne sekreteraren. En minskning på vissa punkter av sekreterarens

arbetsbörda komme måhända även att inträda i samband med arbetarskyddsbyråns

överflyttning till riksförsäkringsanstalten, som hade en särskild administrativ

byrå. I vad mån ärenden rörande yrkesinspektionens organisation

och ekonomi kunde ombesörjas av tjänstemän å sistnämnda byrå

kunde dock knappast på förhand beräknas.

I trots av vad sålunda anförts torde man emellertid kunna förvänta, att

sekreterarens arbete i framtiden snarast bleve mera krävande än nu. Vid

avgivande av framställningar eller utlåtanden i lagstiftningsfrågor å arbetarskyddets

område hade dittills den juridiska sakkunskapen företrätts ej blott

av sekreteraren utan även av personalen å socialstyrelsens byrå för lag- och

administrativa ärenden. Efter arbetarskvddsbyråns överflyttning till riksförsäkringsanstalten

torde motsvarande uppgift komma att åvila seketeraren

ensam. Detsamma gällde beträffande handläggning av ärenden, som ägde

samband med internationella arbetsorganisationens verksamhet. I den mån

yrkesinspektionen effektiviserades torde antalet ansökningar örn dispens från

arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter komma att ökas. De sakkunniga

föresloge vidare, att yrkesinspektörerna skulle få befogenhet att meddela för

arbetsgivarna bindande föreskrifter och att yrkesinspektionens chefsmyndighet

i dessa fall skulle utgöra besvärsinstans. I handläggningen av besvär

över yrkesinspektör föreläggande torde som regel sekreteraren böra deltaga.

Även andra åtgärder av beskaffenhet att medföra en ökning i sekreterarens

arbetsbörda förordades av de sakkunniga. Sålunda föresloges inrättandet

av ett arbetarskyddsråd, där sekreteraren å arbetarskyddsbyrån skulle tjänstgöra

såsom juridisk expert och sekreterare. Och vidare föresloges en avsevärd

utökning av yrkesinspektionens personal och av antalet inspektionsdistrikt,

vilken åtgärd torde komma att medföra, att de juridiska och administrativa

ärendena väsentligt stego i antal.

Därest av kommittén föreslagna effektiviseringsåtgärder genomfördes, syntes

åtskilligt flera skäl än förut kunna åberopas för socialstyrelsens åsikt, att

sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån borde ombildas till en byrådirektörsbefattning.

De sakkunniga förordade därför, att så skedde. Enär det, såsom

förut framhållits, å andra sidan icke torde bli behövligt att i samma utsträckning

som socialstyrelsen förutsatt anförtro åt innehavaren av ifrågavarande

befattning att självständigt handlägga och avgöra ärenden, syntes det

emellertid icke de sakkunniga motiverat, att befattningen placerades i högre

lönegrad än lönegraden B 27.

Vad anginge den juridiska amanuensbefattningen, vore enligt vad de sakkunniga

övertygat sig örn, arbetsbördan å denna befattning redan för närvarande

stor. En ökning av densamma kunde av skäl, som åberopats på tal om

sekreterarens arbete, med säkerhet förväntas inträda i framtiden. För

iivrigt måste framhållas, att byråarbetet icke torde kunna bedrivas med erforderlig

snabbhet och säkerhet med mindre det inom byrån funnes tillgångtill

en med yrkesinspektionens verksamhet väl förtrogen jurist, som vid förfall

för den juridiske byrådirektören kunde vikariera för denne. Byrådirektörens

juridiska biträde borde därför givas sådan tjänsteställning, att han

kunde förväntas under avsevärd tidrymd kvarstanna i sin befattning.

Under hänvisning tili vad sålunda framhållits föresloge de sakkunniga, att

dea juridiska amanuensbefaltningen utbyttes mot en å ordinarie stat uppbåd

notarietjänst i lönegraden B 21.

H\h(u\() lill riksdagens protokoll IDUS. 1 saini. Nr 231. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

De sakkunniga behandla härefter spörsmålet om arbetarskyddsbyråns behov

av medicinskt utbildad personal. Härom anföra de bland

annat.

Den medicinska sakkunskapen inom hithörande områden bade hittills i

vårt land företrätts av en till yrkesinspektionens chefsmyndighet knuten

sakkunnig i hygieniska frågor med ett årligt arvode av 2,000 kronor. Socialstyrelsen

hade vid skilda tillfällen påpekat, hurusom det lågt tilltagna arvodet

lagt hinder i vägen för den medicinska expertisens ianspråktagande för

några mera omfattande yrkeshygieniska uppgifter. I allmänhet hade den tid

den sakkunnige kunnat ställa till förfogande, åtgått till rådgivande verksamhet

i samband med handläggande av löpande ärenden. Endast undantagsvis

hade kortvarigare inspektionsresor kunnat företagas eller något större

undersökningar verkställas.

I det förslag, som av särskilt tillkallade sakkunniga avgivits angående inrättande

av ett statens institut för folkhälsan, hade klart utretts behovet

av och utarbetats ilian för en vetenskapligt utrustad yrkeshygienisk institution.

Förutom bedrivandet av viss självständig forskningsverksamhet

skulle denna institution hava att tillhandagå yrkesinspektionen och dess

chefsmyndighet med undersökningar och utredningar, som kunde anses vara

av behovet påkallade för dess praktiska verksamhet. Denna institution

komme otvivelaktigt att fylla ett länge känt och stort behov av praktisk

undersöknings- och forskningsverksamhet. Det torde dock, sett mot bakgrunden

av de utomlands gjorda erfarenheterna, kunna starkt ifrågasättas,

mn institutionen ensam vore i stånd att fylla de krav på undersöknings-,

forsknings- och inspektionsverksamhet, vilka framdeles komma att ställas pä

densamma. 1 de till 1937 års arbetarskyddskommitté utgivna direktiven

återfunnes krav på en såväl kvantitativt som kvalitativt utökad inspektionsverksamhet.

Skulle dessa krav tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, hade

nian nog att räkna med icke blott en yrkeshygienisk avdelning vid det planerade

institutet utan jämväl medicinsk sakkunskap i chefsmyndigheten.

Dorttoge man helt den nuvarande till chefsmyndighetens förfogande ställda

medicinska sakkunskapen och förläde denna till institutets yrkeshygieniska

avdelning, torde chefsmyndigheten i fortsättningen bliva sämre ställd än hittills.

Visserligen hade man räknat med att chefsmyndigheten i mån av behov

skulle rekvirera hjälp från den yrkeshygieniska avdelningen, men sannolikt

torde detta förfarande viii en livligare inspektionsverksamhet på ett ödes

digert sätt komma att splittra sönder den vid institutet planerade yrkes

hygieniska verksamheten. Man borde klart skilja den undersökande och vetenskapliga

verksamheten vid institutet från den inspekterande och rådgivande

vid tillsynsmyndigheten. Den yrkeshygieniska avdelningens personal

borde i sin verksamhet icke oroas av ständiga inspektionsresor och daglig

rådfrågning, vilka ärenden i stället borde anförtros åt en vid chefsmyndigheten

knuten läkarkraft, som ensam skulle ombesörja den medicinskt betonade

inspektionsverksamheten inom hela landet och härunder tillhandagå

yrkesinspektionens befattningshavare med råd och anvisningar. Läkaren i

chefsmyndigheten skulle dessutom åligga att fortlöpande handlägga och föredraga

alla medicinska ärenden samt att bedöma arten och karaktären av

ifrågakommande medicinska problem och på ett sakkunnigt sätt avgöra vilka

av dessa, som borde remitteras till institutets yrkeshygieniska avdelning

för undersökning och utredning. Tillsynsmyndigheten skulle genom denna

sin egen läkare på ett friktionsfritt sätt kunna uppehålla ständig kontakt

med institutet samt dessutom vara garanterad möjlighet att i praktiken örn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

19

sätta de vid institutet vunna medicinska resultaten. Vidare kunde denna

läkarkraft påföras viss medicinsk föreläsnings-, upplysnings- och propagandaverksamhet

i samband med resor ute i landet. Till chefsmyndighetens

läkare skulle vidare i mån av tid kunna anförtros undersökningar av

minderåriga inom vissa områden, ävensom ledningen och övervakningen av

undersökningarna av arbetare sysselsatta i vissa hälsofarliga yrken. Kraven

på medicinsk sakkunskap med rådgivande och inspekterande verksamhet

som huvudsysselsättning och med placering i chefsmyndigheten torde alitsa

vara oeftergivliga. Löstes emellertid problemet med tillgodoseende av medicinsk

sakkunskap på båda dessa punkter, institutet för folkhälsan och tillsynsmyndigheten,

komme, under förutsättning att yrkesinspektionen i övrigt

utbyggdes i enlighet med betänkandet, enligt de sakkunnigas mening en

tidigare från skilda håll som behövlig vitsordad verklig effektivisering till

stånd.

Under hänvisning till det anförda föreslå de sakkunniga, att å arbetarskyddsbyrån

inrättas en i lönegraden B 30 placerad överläkarbefattning.

Med avseende å biträde spersonalen å byrån framhålla de sakkunniga,

att även denna måste förstärkas, om icke de tekniska befattningshavarnas

verksamhet skall förlamas i brist på hjälp i det löpande arbetet.

De sakkunniga förorda därför inrättandet av två nya extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningar.

Samtidigt tillstyrka de, att den nuvarande extra ordinarie

kontorsbiträdestjänsten överföres å ordinarie stat.

De sakkunniga hemställa vidare, att till chefsmyndighetens förfogande

måtte ställas ett årligt anslag för verkställande av specialundersökningar

inom arbetarskyddets område. I betänkandet

erinras, att ett anslag för sådant ändamål anvisats för år 1922

samt senare åtskilliga gånger begärts ehuru utan resultat. De sakkunniga

anföra, att ett stort behov av dylika undersökningar förefunnes, ej minst

därför att nya arbetsmetoder alltjämt framkomme, vilkas farlighet ofta icke

kunde bedömas utan speciell sakkunskap. Med hänsyn bland annat därtill

att utarbetandet av nya anvisningar borde i möjligaste mån påskyndas, hava

de sakkunniga ansett, att anslaget tills vidare borde bestämmas till 5.000

kronor.

Två av åe sakkunniga hava förordat sekreterartjänstens bibehållande i lönegraden

B 26. De hava därvid utgått från att sekreteraren skulle få uppbära

särskilt arvode såsom juridisk expert och sekreterare i det föreslagna

arbetarskyddsrådet.

Yttranden.

Vad först beträffar förslaget örn förstärkning av den tekniska personal

n, har riksförsäkringsanstalten ansett denna förstärkning vara synnerligen

av behovet påkallad. Anstalten motiverar denna sin ståndpunkt i

huvudsak med de skäl, som av de sakkunniga anförts till stöd för förslaget.

Därest, på sätt föreslagits, skyldighet infördes för tillverkare och försäljare

av maskiner m. m. att tillse, att de senare vid leverans till arbetsplats, där

arbetarskyddslagen ägde tillämpning, vöre försedda med nödiga skyddsan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

ordningar, har emellertid anstalten ansett, att personalen å byrån måste ytterligare

förstärkas. Härom anför anstalten följande.

Om förslaget förverkligades, komme därigenom en ny betydelsefull och

arbetskrävande uppgift att påvila chefsmyndigheten. För ernående av enhetlighet

och effektivitet vore det nämligen nödvändigt att nämnda uppgift

sköttes centralt av en därför väl lämpad befattningshavare. I motsats till

kommittén ansåge emellertid riksförsäkringsanstalten, att den av kommittén

föreslagna förstärkningen av arbetarskvddsbyråns arbetskrafter icke vore

tillräcklig för att den sålunda tillkomna arbetsbördan skulle kunna på

ett tillfredsställande sätt behärskas.

Anstalten föresloge därför, att för ifrågavarande ändamål inrättades en särskild

befattning, vars innehavare lämpligen borde benämnas överingenjör.

För att denna befattningshavare skulle kunna handlägga honom tillkommande

uppgifter på ett tillräckligt auktoritativt sätt, borde av honom krävas

minst samma kompetens, som erfordrades av person, som kunde föreslås

till yrkesinspektör. Anstalten, som hyste den uppfattningen, att yrkesinspektör

borde placeras i lönegrad B 29, ansåge därför, att ifrågavarande överingenjör

borde placeras i samma lönegrad.

En reservant i riksförsäkringsanstalten anser, att den ene av de två av

anstalten föreslagna överingenjörerna borde placeras i lönegraden B 29 och

den andre i lönegraden B 28.

Yrkesinspektören i nionde distriktet hemställer, att byråchefsbefattningen

måtte omändras till en överdirektörs- eller generaldirektörsbefattning och att

överingenjörsbefattningen måtte placeras i lönegraden A 1.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes utan ändring av medicinalstyrelsen och

landsorganisationen. Sistnämnda organisation framhåller, att förslaget om

utökning av arbetarskyddsbyråns tekniska arbetskrafter måste tillmätas speciell

betydelse, då detta förslag syftade till förbättrad ledning av inspektionstjänsten

och likformighet beträffande skyddslagstiftningens tillämpning inom

de olika distrikten.

Statskontoret uttalar, att för den händelse en förstärkning av byråns tekniska

arbetskrafter skulle anses erforderlig, detta i främsta rummet borde

ske genom en utökning av antalet byråingenjörer. Ämbetsverket anser ock

vissa skäl tala för en höjning av förste byråingenjörens löneställning från

lönegraden B 24 till lönegraden B 26. Däremot har statskontoret icke ansett

sig kunna tillstyrka inrättande av den föreslagna överingenjörsbefattningen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför:

Lönenämnden ställde sig avgjort betänksam mot inrättande av en överingenjörstjänst

i lönegraden B 29. Enligt lönenämndens mening borde den

omständigheten, att ifrågavarande befattningshavare skulle biträda vid över

inseendet över den egentliga inspektionspersonalen, icke i och för sig föranleda

någon högre löneställning för honom i jämförelse med yrkesinspektörerna.

Lönenämnden vill i sådant hänseende allenast erinra örn, att det

på olika håll inom statsförvaltningen — exempelvis vid tullverket och affärsverken

— förekomme, att tjänstemän inom ämbetsverkens lokalförvaltningar

vore underkastade inspektion av befattningshavare med samma eller till och

med lägre löneställning, än de själva intoge. Vad själva tjänstebenämningen

»överingenjör» anginge, ville lönenämnden påpeka, att denna benämning

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

21

inom statsförvaltningen numera komma till användning allenast för högre

och mera krävande tjänster, än varom i förevarande fall vore fråga. Lönenämnden

ville för sin del föreslå, att för ändamålet anställdes en befattnings-;

havare med teknisk utbildning såsom byrådirektör i lönegraden B 28. Därest

en dylik befattning inrättades, ville det synas lönenämnden, som om den

ytterligare ökningen av byråns personal skulle kunna begränsas till en ordinarie

och en extra ordinarie byråingenjör, båda i 21 :a lönegraden. Lönenämnden

förutsatte därvid, att den nuvarande förste byråingenjörsbefattningen

bibeliölles i lönegraden B 24. Lönenämnden ville i detta sammanhang

erinra om, att nämnden i utlåtande den 16 juni 1933 över socialstyrelsens

den 17 december 1931 framlagda förslag till effektivisering av yrkesinspektionen

beträffande frågan om förstärkning av de tekniska arbetskrafterna å

arbetarskyddsbyrån anfört, att nämnden föreställde sig, att den då ifrågasatta

personalökningen skulle kunna, utan att syftet med densamma äventyrades,

begränsas till en ordinarie byråingenjör med placering i lönegraden

B 21. Det av socialstyrelsen då framförda förslaget om uppflyttning av förste

byråingenjören till högre lönegrad hade nämnden icke ansett sig kunna

tillstyrka. Denna uppfattning vidhölle lönenämnden alltjämt.

I fråga om den juridiskt utbildade personalen ansluter

sig riksförsäkringsanstalten i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Anstalten

föreslår emellertid, att sekreteraren skall benämnas förste sekreterare. En

reservant i anstalten anser dock anledning saknas att frångå de sakkunnigas

förslag rörande sekreterartjänstens ombildning till en byrådirektörstjänst.

Under hänvisning bland annat till att styrelsen vid flera tidigare tillfällen

förordat sekreterartjänstens ombildning till en byrådirektörstjänst i lönegraden

B 28, anför socialstyrelsen, att styrelsen funne starka skäl tala för

att ifrågavarande befattningshavare placerades i sistnämnda lönegrad.

Statskontoret motsätter sig en förändrad lönegradsplacering av sekreteraren

samt anför, att, därest en förbättring av den juridiske amanuensens löneställning

funnes påkallad, detta syntes kunna ske genom att erforderliga

medel beräknades för hans avlönande såsom förste amanuens i 18:e lönegraden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalar i huvudsak följande.

Redan med hänsyn till att sekreterarens löneställning blivit av statsmakterna

fastställd så sent som vid 1937 års riksdag, syntes tillräcklig anledning

icke föreligga att nu upptaga denna fråga till förnyat övervägande. Även

på grund av önskvärdheten av någon tids erfarenhet rörande befattningshavarens

arbetsuppgifter och ställning inom ämbetsverket, ansåge lönenämnden,

att ändring i sekreterarens avlöningsförhållanden icke för närvarande

borde komma till stånd. Omprövning av denna fråga syntes lämpligen

böra ske i samband med den allmänna undersökning rörande riksförsäkringsanstaltens

organisation och personalbehov, som föredragande departementschefen

vid framläggandet av propositionen nr 266 till 1937 års

riksdag ansett böra verkställas.

Med hänsyn till den ökning av byråns arbetsuppgifter, som torde bliva en

följd av ett genomförande i huvudsak av de sakkunnigas förslag till cffektiviseringsåtgärder,

hade lönenämnden ansett sig icke böra framställa någon

erinran mot förslaget örn utbytande av en amanuenstjänst mot en ordinarie

notariebefattning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

En uppflyttning av sekreterartjänsten avstyrkes även av riksräkenskapsverket

dels under hänvisning till 1937 års riksdagsbeslut, dels med hänsyn till

lönegradsplaceringen för andra med avseende å uppgifter och ansvar jämförbara

tjänster.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter, huruvida icke de administrativa

och juridiska ärendena efter den föreslagna omorganisationen kräva en

ytterligare förstärkning av den juridiskt utbildade personalen å arbetarskyddsbyrån.

Förslaget örn överflyttning till kommerskollegium av arbetar skydd sbyråns

avdelning för sjöfartsä lendén har i huvudsak tillstyrkts

av riksförsäkringsanstalten, som emellertid beträffande den på underinspektörerna

ankommande tillsynen över lastning och lossning av fartyg

anför följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle underinspektörerna med avseende å

berörda tillsyn komma att stå under kommerskollegii ledning, medan de i

övrigt skulle vara underställda riksförsäkringsanstalten såsom chefsmyndighet.

En dylik ordning skulle, även örn vissa yrkesunderinspektörer i de större

hamnarna särskilt avdelades för utövande av tillsyn över lastning och lossning

av fartyg, komma att medföra, att lokala befattningshavare ställdes

under ledning av två olika chefsmyndigheter. Denna olägenhet torde i möjligaste

män kunna undgås, därest riksförsäkringsanstalten kvarstode såsom

chefsmyndighet för yrkesinspektionen med avseende å den ifrågavarande

tillsynen men byråassistenten för sjöfartsärenden utsåges till sådan specialinspektör,

varom stadgades i 23 § lagen örn arbetarskydd, i vilken egenskap

han under riksförsäkringsanstaltens ledning skulle utöva överinseende över

yrkesinspektionens tillsyn över lastning och lossning av fartyg. Härigenom

komme endast en befattningshavare att sortera under två chefsmyndigheter

och möjligheten för eventuella konfliktanledningar att minskas.

Anstalten ville därför föreslå, att överinseendet av den på yrkesinspektionen

ankommande tillsynen över lastning och lossning av fartyg fortfarande

skall åvila anstalten, men att byråassistenten för sjöfartsärenden enligt 23 §

lagen om arbetarskydd utsåges till specialinspektör inom ifrågavarande tillsynsområde.

I berörda egenskap borde det åligga byråassistenten att företaga

erforderliga tjänsteresor. Till bestridande av kostnaderna därför borde

nödigt belopp, förslagsvis 1,200 kronor ställas till anstaltens förfogande.

I samband därmed ville anstalten framhålla nödvändigheten av att personalbeståndet

å den blivande sjöfartssociala avdelningen inom kommerskollegium

bleve sådant, att hinder ej komme att möta för specialinspektören att

företaga erforderliga tjänsteresor.

Även kommerskollegium och statskontoret hava tillstyrkt den ifrågasatta

överflyttningen.

Däremot hava vissa betänkligheter mot överflyttningen anförts av social•stgrelsen

och landsorganisationen.

1 fråga örn behovet av särskild läkare å arbetarskyddsbyrån delar

riksförsäkringsanstalten de sakkunnigas uppfattning, att sådan läkare erfordras

även efter inrättandet av statens institut för folkhälsan. Däremot anser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 231.

23

sig anstalten icke kunna biträda förslaget om anställande av en överläkare

med placering i lönegraden B 30. Anstalten anför i denna del följande.

Förslaget syntes innebära, att läkaren .skulle vara bunden vid den för ämbetsverket

normalt gällande arbetstiden av sju timmar per dag. Enligt anstaltens

mening torde det i sådant fall komma att stöta på svårigheter alt

för den utgående avlöningen kunna förvärva en läkare med tillräcklig sakkunskap

och erfarenhet på här ifrågavarande områden. Med anledning därav

ville anstalten för sin del föreslå dels att hos chefsmyndigheten anställdes

en biträdande läkare med regelbunden men begränsad tjänstgöring, dels att

medel anvisades för att möjliggöra inhämtande av sakkunnigutlåtanden av

andra läkare i särskilda frågor. För ändamålet syntes böra upptagas en

anslagspost av 12,000 kronor, att efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande

användas dels till arvode åt den fast anställde läkaren, dels till ersättning åt

särskilda sakkunniga.

Huruvida med befattningen som läkare hos institutet för folkhälsan skulle

kunna förenas uppdraget att vara biträdande läkare hos chefsmyndigheten

torde framdeles få upptagas till övervägande.

Enligt medicinalstyrelsens mening måste vad de sakkunniga föreslagit anses

som ett minimum. Styrelsen anser, att det kunde bliva tillräckligt med

en läkare allenast under den förutsättningen, att läkaren erhölle kvalificerad

hjälp från den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan

och att således denna avdelning finge av yrkesinspektionens ledning

tågås i anspråk jämväl för vissa rent praktiska uppgifter.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke vore lämpligast, att institutet för

folkhälsan ställde en läkare till arbetarskyddsbyråns förfogande. Denne läkare

skulle då vara anställd hos institutet och tjänstgöra därstädes i den mån

byrån icke behövde tillgodogöra sig hans arbete. Institutet borde vidare

sörja för byråns behov av specialister på olika områden.

Under förutsättning att icke genom tillkomsten av ett statens institut för

folkhälsan behovet av läkare å arbetarskyddsbyrån bprtfaller, finner statskontoret

denne läkare böra — liksom andra läkare vid riksförsäkringsanstalten

— uppbära visst årligt arvode.

En liknande ståndpunkt intar allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

som yttrar sig sålunda.

Därest i enlighet med förslaget inrättades en överläkarbefattning i lönegraden

B 30, skulle på byrån komma att finnas två befattningshavare i byråchefsgraden,

vilket ur organisatorisk synpunkt finge anses mindre tillfredsställande.

Enligt lönenämndens mening borde befattningen icke uppföras å

ordinarie stat i viss lönegrad utan inrättas såsom en arvodessyssla. Detta

särskilt för att möjliggöra ombyte av innehavare, därest så ansåges påkallat.

Arvodets storlek bleve givetvis beroende på huruvida befattningen

borde vara en heltidstjänst eller icke. Därest ett statens institut för folkhälsan

inrättades med en särskild

vetenskapligt utbildad personal, syntes det lönenämnden tvivelaktigt, huruvida

en heltidstjänst verkligen behövde inrättas inom yrkesinspektionens

centralmyndighet.

Landsorganisationen finner sakkunnigförslaget i nu förevarande del synnerligen

välbetänkt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Ett flertal förste provinsialläkare uttalar ock sin tillfredsställelse med förslaget,

några under uttrycklig förklaring, att den föreslagne överläkaren

komme att bliva erforderlig, även om en yrkeshygienisk avdelning vid institutet

för folkhälsan kommer till stånd.

Förslaget örn anvisande av ett särskilt anslag för verkställande

av specialundersökningar inom arbetarskyddets område förordas

av riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen.

Riks försäkring sanstalten hemställer, att anslaget måtte bestämmas till

minst 5,000 kronor årligen.

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Styrelsen ville framhålla, att det här vore fråga örn utförande av sådana

undersökningar, beträffande vilka det kunde anses vara naturligt, att parterna

på arbetsmarknaden själva lämnade bidrag. Så hade även dittills

skett i flera fall. Från cellulosaindustrien hade sålunda ställts till förfogande

vissa icke obetydliga belopp för en del specialundersökningar. Även

från arbetarson hade betydande anslag lämnats vid skilda tillfällen. Det

läge i sakens natur, att sådana företag, vilkas arbete ur skyddshänseende

bedreves under speciellt farliga förhållanden, borde åläggas att själva bekosta

eller i varje fall bidraga till kostnaderna för erforderliga specialundersökningar.

Vidare syntes institutet för folkhälsan liksom även de tekniska

högskolorna lämpligen böra anlitas för ifrågavarande undersökningar. Endast

om man beträdde denna väg, torde det av de sakkunniga föreslagna beloppet

om 5,000 kronor kunna anses vara tillräckligt för vissa smärre undersökningar

hos tillsynsmyndigheten.

D epartementschefen.

Därest yrkesinspektionen skall kunna effektivt fullgöra sina uppgifter, är

det givetvis nödvändigt, att inspektionens chefsmyndighet är utrustad på

sådant sätt, att den har möjlighet att med kraft leda verksamheten och utöva

överinseendet över de lokala organen. Den av de sakkunniga verkställda

utredningen har övertygat mig om att för närvarande sådan möjlighet icke

finnes och att detta främst har sin grund i otillräckliga tekniska arbetskrafter.

Jag är därför i likhet med de sakkunniga av den uppfattningen, att

den tekniska personalen å arbetarskyddsbyrån måste avsevärt förstärkas.

Till vad de sakkunniga i berörda hänseende föreslagit kan jag i

huvudsak ansluta mig. Med hänsyn till vad lönenämnden uttalat i ämnet

vill jag emellertid förorda, alt i stället för den ifrågasatta överingenjörs - tjänsten i lönegraden B 29 inrättas en byrådirektörstjänst i lönegraden B 28.

Vidare föreslår jag den jämkningen, att den av de sakkunniga ifrågasatte

icke ordinarie byråingenjören placeras såsom byråingenjör å extra stat i

lönegraden B 21. I övrigt tillstyrker jag sakkunnigförslaget. Enligt min

mening bör således den tekniska personalen förstärkas med 1 ordinarie byrådirektör

i lönegraden B 28, 1 ordinarie förste byråingenjör i lönegraden B 26

och 1 byråingenjör å extra stat i lönegraden B 21. Jag utgår härvid från att

den sålunda förstärkta personalen skall kunna medhinna även det merarbele,

som må bliva en följd av de av mig förordade lagändringarna. I detta sammanhang

anser jag mig böra framhålla, att det bistånd, som byrån lärer

kunna påräkna från den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

25

folkhälsan, torde komma att i vissa avseenden icke oväsentligt underlätta

den tekniska personalens arbete.

Med anledning av den ifrågasatta överflyttningen till kommerskollegium

av arbetarskyddsbyråns avdelning för sjöfartsärenden får jag

hänvisa till att chefen för handelsdepartementet vid anmälan denna dag av

frågorna om anslag till kommerskollegium och statens elektriska inspektion

(prop. nr 238) efter samråd med mig förordar sagda överflyttning att genomföras

från och med den 1 juli 1938. I samband därmed skulle de nuvarande

tjänsterna å sjöfartsavdelningen — 1 byråassistent i lönegraden B 26,

1 amanuens och 1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 — överföras till kommerskollegium,

därvid emellertid byråassistenten skulle betecknas byrådirektör.

I nämnda proposition förordas vidare, att överinseendet över den av

underinspektörerna utövade tillsynen över stuveriarbetet vid lastning och

lossning av fartyg samt utarbetandet av statistik rörande olycksfall i sjömansoch

stuveriyrkena fortfarande böra ankomma på yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Därvid har förutsatts, att byråassistenten (byrådirektören) skulle

efter överflyttningen förordnas till specialinspektör för nämnda tillsynsarbete

inom riksförsäkringsanstalten.

Vid bifall till detta förslag skulle alltså sjöfartsavdelningen inom arbetarskyddsbyrån

komma att försvinna.

Vad härefter angår den juridiskt utbildade personalen å

arbetarskyddsbyrån, anser jag mig icke nu kunna biträda förslaget om

sekreterartjänsiens ombildning till en byrådirektör stjänst. Mot en dylik

åtgärd talar dels den omständigheten att befattningen så nyligen uppflyttats

från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, dels ock det förhållandet

att man för närvarande saknar möjlighet att bedöma i vad mån hans arbete

framdeles kommer att ökas. Även om i vissa avseenden en ökning kommer

att inträda, så kan denna ökning — såsom ock de sakkunniga påpekat —

förutses delvis uppvägas av en minskning på andra områden. Bland annat

torde överflyttningen av sjöfartsavdelningen till kommerskollegium medföra

en viss lättnad i sekreterarens arbetsbörda. Jag förordar alltså, att sekreterartjänsten

bibehålies i lönegraden B 26.

Däremot förordar jag, i anslutning till de sakkunnigas förslag, att den nuvarande

amanuenstjänsten ersättes med en notarietjänst i lönegraden B 21.

Vad beträffar behovet av en läkare å arbetarskyddsbyrån, torde detta

trots tillkomsten av statens institut för folkhälsan förefinnas, framför allt

emedan hygienisk kontroll bör kunna utövas på arbetsplatserna. Läkaren

torde alltså böra få till huvudsaklig uppgift att i viss omfattning företaga

inspektionsresor till arbetsplatserna — särskilt arbetsplatser inom sådana

yrken, där risken för uppkomsten av ohälsa i arbetet är stor — men

därjämte att i löpande ärenden av medicinsk natur tjänstgöra såsom sakkunnig

åt chefsmyndigheten. I betraktande av det intima samarbete, som bör äga

rum mellan chefsmyndigheten och institutet för folkhälsan, torde det emellertid

icke vara nödvändigt, att läkaren å arbetarskyddsbyrån ägnar hela sin

arbetstid åt byrån. Vid sådant förhållande synes han icke böra inplaceras i

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

lönesystemet utan i stället avlönas med ett ärligt, av Kungl. Maj:t bestämt arvode.

Detta arvode lärer lämpligen kunna beräknas till 5,000 kronor, å vilket

belopp dyrtidstillägg icke bör utgå. Jag räknar med att det skall bliva

möjligt att för ett dylikt arvode förvärva en väl kvalificerad kraft, som kan

åtaga sig regelbunden tjänstgöring inom anstalten och som också är villig

att för anstaltens räkning företaga erforderliga tjänsteresor.

Den utökning av chefsmyndighetens arbetsuppgifter och tekniskt skolade

arbetskrafter, som av mig förordats, betingar enligt min mening även en förstärkning

av byråns biträdespersonal. Jag hemställer därför, att å byrån

måtte nyinrättas en extra ordinarie kontorsbiträdestjänst i 4:e lönegraden

och en extra ordinarie skrivbiträdestjänst i 2:a lönegraden. Samtidigt tillstyrker

jag, att den nuvarande extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningen

överföres å ordinarie stat med placering i lönegraden B 4.

Vad angar kravet pa anvisande av ett särskilt anslag för vissa specialundersökningar

å arbetarskyddets område, anser jag mig icke

kunna förorda detsamma. Jag hänvisar till att erforderliga undersökningar

av ifrågavarande slag i stor utsträckning torde kunna verkställas å den yrkeshygieniska

avdelningen av statens institut för folkhälsan samt att man.

i den mån så ej kan ske, torde kunna räkna med att arbetsgivare och arbetare

framdeles liksom hittills skola lämna sin medverkan.

Enligt mitt förslag skulle personalen å riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå

efter genomförandet av de föreslagna förändringarna bliva följande.

1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 byråchef (B 30), 1 byrådirektör

(B 28), 1 förste byråingenjör (B 26), 1 sekreterare (B 26), 1 förste byråingenjör

(B 24), 1 byråingenjör (B 21), 1 notarie (B 21), 1 kansliskrivare (B 11), 1

kanslibiträde (B 7) och 1 kontorsbiträde (B 4). 2) Tjänsteman å extra

stat: 1 byråingenjör (B 21). 3) Extra ordinarie tjänstemän: 1 amanuens,

1 kontorsbiträde och 1 skrivbiträde. Därtill kommer 1 läkare med ett arvode

av 5,000 kronor för år.

Frånsett överflyttningen till kommerskollegium av arbetarskyddsbyråns

sjöfartsavdelning torde personaländringarna å byrån — liksom de organisatoriska

förändringar, vilka jag i det följande föreslår beträffande yrkesinspektionen

— böra genomföras från och med ingången av nästa kalenderår.

Fråga om inrättandet ar ett arbetarskyddsråd.

1937 års arbetarskyddskommitté.

De sakkunniga framhålla, att medan i vårt land i stor utsträckning förekomine

samarbete mellan arbetsgivare och arbetare i kampen mot olycksfall

och ohälsa i arbetet, det här icke — i motsats till vad i utlandet flerstädes

vöre fallet funnes något organ för arbetsgivares och arbetares samverkan

med den myndighet, som i främsta rummet hade att svara för arbetarskyddslagstiftningens

tillämpning. De sakkunniga anse, att även i vårt land ett dylikt

organ bör inrättas. 1 illskapandet av ett dylikt organ — anföra de sakkunniga

vidare — syntes vara ett viktigt led i arbetet för yrkesinspektionens effektivi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

27

sering. Därmed skulle vinnas ökade garantier för att inspektionen i sin verksamhet

möttes av tillit och förståelse. Samtidigt skulle säkerligen följa ett

stegrat intresse hos de närmast berörda parterna för åtgärder till främjande

av säkerhet och sundhet i arbetet. För säkerhetstjänsten borde slutligen ett

organ av ovan angivet slag bli av stor betydelse genom tillvaratagande av

impulser, idéer och informationer av betydelse för skyddsarbetet på arbetsplatserna.

De sakkunniga förorda därför, att till yrkesinspektionens chefsmyndighet

anknytes ett råd med representanter för arbetsgivare och arbetare såsom

ledamöter, vilket råd enligt de sakkunnigas mening lämpligen hör benämnas

arbetarskyddsrådet.

Beträffande arbetarskyddsrådets uppgifter anföra de sakkunniga i huvudsak

följande.

Rådets mening borde alltid inhämtas, då förslag till lagar och författningar

på arbetarskyddets område skulle utarbetas. Viktigare anvisningar för

skyddslagstiftningens tillämpning borde underställas rådets bedömande, oell

detsamma gällde örn tjänstgöringsföreskrifter för inspektionsorganen och

cirkulär rörande säkerhetstjänsten. Förslag till åtgärder för arbetarskyddets

förbättrande och yrkesinspektionens effektivisering borde av rådet kunna

upptagas till överläggning och prövning. Rådet borde vidare ägna uppmärksamhet

åt propagandasynpunkterna samt söka stimulera arbetsgivar- och

arbetarorganisationerna till bedrivande av upplysningsverksamhet. Genom

en väl avvägd och praktiskt lagd sådan syntes säkerhetsarbetet på arbetsplatserna

kunna i hög grad effektiviseras. Därför talade bland annat safetyfirst-rörelsens

segertåg i olika länder. Slutligen torde rådet kunna anlitas

flir biläggande av eventuella tvister och utjämnande av uppkomna meningsskiljaktigheter.

Beslut i ömtåliga frågor skulle mottagas med större förtroende,

om respektive parters intressen varit direkt företrädda vid frågornas

behandling.

Rörande rådets sammansättning och verksamhetsformer m. m. framlägga

de sakkunniga följande förslag.

Rådet borde bestå av chefen för det ämbetsverk, varunder yrkesinspektionen

sorterade, tillika ordförande, samt två arbetsgivar- och två arbetarledamöter.

Ledamöterna borde, jämte ett lika antal suppleanter, utses av

Kungl. Majit för fyra år i sänder; dock efter förslag av arbetsgivarnas och

arbetarnas fackliga sammanslutningar. Byråchefen å arbetarskyddsbyrån

borde vara föredragande i rådet.

Skyldighet att utan extra ersättning deltaga i rådets överläggningar borde

vidare tillkomma överingenjören och överläkaren å nämnda byrå, envar

såvitt hans specialområde anginge. Rådet borde dessutom kunna tillkalla

andra experter, såsom medlemmar av inspektionskåren, representanter för

intressena inom viss yrkesgren och företrädare för de kvinnliga arbetarna.

Såsom sekreterare i rådet och tillika juridisk expert borde den juridiske byrådirektören

å arbetarskyddsbyrån tjänstgöra. Denne skulle ha att mottaga

och diarieföra till rådet ställda skrivelser samt meddela rådsledumöterna vilka

ärenden sorn inkommit.

Rådet borde sammanträda, när helst ordföranden eller någon av ledamöterna

så påfordrade, dock minst fyra gånger årligen.

Ersättning till rådets ledamöter syntes lämpligen böra utgå i form av dagarvode,

lägre eller högre allteftersom ledamoten vore eller icke vore bosatt å

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

ort där rådet sammanträdde eller där rådets angelägenheter eljest påkallade

hans närvaro. Dessutom borde ledamot äga rätt till resekostnads- och traktamentsersättning.

Yttranden.

Förslaget örn arbetarskyddsrådet tillstyrkes av riksförsäkringsanstalten,

som tillika meddelar, att yrkesinspektörerna icke haft något att erinra mot

detta förslag.

Även medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget dock under förklaring att styrelsen

ansåge sig böra starkt ifrågasätta lämpligheten och behövligheten av

rådets anlitande för biläggande av eventuella tvister och utjämnande av uppkomna

meningsskiljaktigheter.

Socialstyrelsen uttalar sig på följande sätt.

Styrelsen ville erinra, att från 1938 års ingång avskaffats det sociala rådet,

å vars sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet handlagts frågor

bland annat rörande arbetarskyddet. Styrelsen tillstyrkte dock för sin

del inrättandet av det föreslagna arbetarskyddsrådet men förutsatte därvid,

att rådet finge blott en konsulterande och ej en självständig ställning. Rådet

borde sålunda ej få deltaga i handläggningen av de löpande ärendena, i

vilket fall det skulle kunna utvecklas till en särskild instans. Styrelsen ville

vidare framhålla, att den vinst, som man kunde nå genom rådet, bleve beroende

av dess sammansättning. Förutom de av de sakkunniga föreslagna ledamöterna

syntes i rådet böra ingå en representant för socialstyrelsen och

en för medicinalstyrelsen eller möjligen för institutet för folkhälsan. För

socialstyrelsens representation i rådet talade, att styrelsen på så sätt kunde

direkt tillföra rådet impulser av värde för arbetarskyddsfrågornas behandling

ur mera allmänna socialpolitiska synpunkter. För styrelsen vore det

därjämte av största betydelse att även efter överflyttningen av arbetarskyddsbyrån

kunna bibehålla kontakten med dessa viktiga sociala frågor. Partsrepresentationen

i rådet syntes böra omfatta representanter ej blott för arbetsgivarnas

och arbetarnas utan även för de anställdas organisationer. Förutom

de permanenta ledamöterna borde i rådet vid behandlingen av de särskilda

frågorna ingå speciellt sakkunniga representanter för parterna på arbetsmarknaden.

Rådet borde äga rätt att även i övrigt med sig adjungera

erforderlig sakkunskap i olika hänseenden.

Statskontoret anför bland annat:

Arbetarskyddet berörde så många olika sidor av näringslivet, att det näppeligen

torde vara görligt att giva arbetarskyddsrådet en sådan sammansättning,

att vid olika frågors avgörande de av dessa närmast berörda organisationerna

kunde förutsättas i regel bliva representerade i rådet. Lämpligare

syntes vara, att före avgörandet av viss arbetarskyddsfråga av mera principiell

betydelse inhämta yttrande från de i den frågan närmast intresserade

organisationerna eller att i dylikt fall tillkalla särskild sakkunnig för

frågans belysande. Med hänsyn till vad sålunda anförts och under erinran

att tidigare inom olika förvaltningsgrenar förefintliga rådgivande organ av

ifrågavarande typ på senare tid i allmänhet avskaffats, funne sig statskontoret

böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn inrättande av ett arbetarskyddsråd.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig i förevarande ämne, anför länsstyrelsen

i Östergötlands län. att länsstyrelsen — på skäl liknande dem som så ny
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

29

ligen föranlett det sociala rådets avskaffande — måste betvivla, att inrättandet

av ett centralt arbetarskyddsråd skulle medföra någon avsevärd praktisk

fördel.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Blekinge län, att rådet säkerligen skulle

bliva av stor betydelse.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner, att rådet kan hava en uppgift

att fylla, men föreslår, att med dess tillsättande bör anstå, intill dess stadgad

erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den föreslagna omorganisationen

av yrkesinspektionen.

Svenska arbetsgivareföreningen gör följande uttalande.

Förslaget ginge i motsatt riktning mot de senare årens tendens att avveckla

dylika institutioner, vilka efter hand visat sig icke fylla någon mera väsentlig

uppgift. På här ifrågavarande område vore det emellertid av synnerlig

vikt, att ett levande samarbete upprätthölles mellan tillsynsorganet och parterna

på arbetsplatserna samt mellan dessa senare inbördes. Föreningen

ville därför till förslaget knyta den förhoppningen, att rådsinstitutionen i

detta fall måtte giva positiva och praktiska resultat.

Landsorganisationen anför, att det föreslagna rådet säkerligen komme

att fylla en betydelsefull funktion för den framtida lagstiftningen och rättstillämpningen

på arbetarskyddets område. Med hänsyn till de skiftande förhållandena

inom olika arbetsområden borde emellertid antalet partsrepresentanter

fördubblas.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillstyrker förslaget men

anser, att även föreningen bör erhålla representant i rådet.

Departementschefen.

Givetvis är det av största betydelse att ett gott och förtroendefullt samarbete

äger rum mellan den statliga yrkesinspektionens olika organ å ena

sidan samt arbetsgivarna och arbetarna å den andra. De sakkunnigas förslag

att till främjande av denna samverkan vid chefsmyndighetens sida inrätta

ett särskilt arbetarskyddsråd, i vilket det avgörande inflytandet skulle

tillkomma vederbörande partsrepresentanter, synes mig därför i och för sig behjärtansvärt.

Fråga är emellertid om ett realiserande av förslaget verkligen

skulle medföra den nytta, som därmed avsetts. För min del är jag icke övertygad

om att så skulle bliva förhållandet. Såsom i några av de avgivna

yttrandena påpekats, skulle arbetarskyddsrådet enligt de sakkunnigas förslag

i viss mån erhålla funktioner liknande dem, som tidigare tillkommit

det vid socialstyrelsens sida ställda sociala rådet, vilket råd jämlikt statsmakternas

nyligen fattade beslut avskaffats, sedan det visat sig, att dess

verksamhet blivit i det närmaste betydelselös. Från andra institutioner av

motsvarande karaktär föreligga enahanda erfarenheter. Med hänsyn härtill

och då dessutom svårigheter möta att på ett lämpligt sätt avgränsa det ifrågasatta

organets arbetsområde och befogenheter är jag icke — i varje fall

icke för närvarande — beredd att förorda inrättandet av ett dylikt organ.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majda pronosition nr 231.

instruktioyrkes
-

nio

Den allmänna yrkesinspektionen.

Nuvarande organisation.

För utövande av tillsynstjänsten i allmänhet är riket enligt i

nen för yrkesinspektionen meddelade bestämmelser indelat i

inspektionsdistrikt:

Stockholms stad och Gotlands län.

Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands

län.

Östergötlands och Skaraborgs län.

Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

Hallands och Göteborgs och Bohus län samt den i

Västergötland liggande delen av Älvsborgs län.

Älvsborgs län med undantag av den till sjätte distriktet

hörande delen ävensom Värmlands och Örebro

län.

Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län.

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Första distriktet omfattar

Andra > s

Tredje » »

Fjärde » »

Femte > »

Sjätte » »

Sjunde s >

Åttonde

Nionde

Personalen för ifrågavarande tillsynstjänst utgöres av följande befatt
-

ningshavare.

Ordinarie befattningshavare. Lönegrad

9 yrkesinspektörer .......................................... B 28

9 yrkesinspektörsassistenter ............................. B 21

18 yrkesunderinspektörer ...................................... B 16.

Extra ordinarie tjänstemän.

2 yrkesinspektörsassistenter.

9 kontorsbiträden.

Å varje distrikt tjänstgöra 1 yrkesinspektör, minst 1 yrkesinspektörsassistent

samt i regel 2 yrkesunderinspektörer och 1 kontorsbiträde. Utöver den

angivna personalen tjänstgöra med placering i de mest arbetstyngda distrikten

i regel 2 extra ordinarie befattningshavare med ingenjörsutbildning.

Stationsorter för de olika distrikten äro följande städer.

För första och andra distriktet........................ Stockholm

» tredje distriktet.................................. Linköping

> fjärde > Jönköping

> femte » .................................. Malmö

» sjätte » .................................. Göteborg

» sjunde » .................................. Karlstad

> åttonde > .................................. Gävle

* nionde » Härnösand

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 231.

31

1937 års arbetarskyddskommitté

De sakkunniga, som utgå från att en utökning av den allmänna inspektionskåren

måste komma till stånd, hava övervägt, huruvida jämsides därmed

en radikal omläggning borde äga rum i fråga örn distriktsindelningen.

Efter prövning av flera olika alternativ hava emellertid de sakkunniga

stannat för att med bibehållande av nuvarande organisationstyp

föreslå en mindre ökning av antalet inspektionsdistrikt. Angående skälen

härtill anföra de sakunniga följande.

En sådan ökning vore betingad bland annat av rent geografiska förhållanden.

Enligt den nuvarande distriktsindelningen hade särskilt åttonde

och nionde distrikten en avsevärd utsträckning. I Norrland hade man alltjämt

att räkna med mycken tidspillan vid resor, och någon tillfredsställande

effektivisering av yrkesinspektionen därstädes torde icke kunna åstadkommas

med mindre antalet inspektionsdistrikt i Nordsverige utökades till

tre. Även på annat håll än i Norrland rådde mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden,

nämligen i tredje distriktet. Detta distrikt delades

av Vättern i två från varandra helt skilda delar. I och för sig skulle

väl berörda omständighet icke utgöra ett tillräckligt motiv för att öka antalet

inspektionsdistrikt i mellersta Sverige, men en dylik åtgärd vore påkallad

även av det skäl, att andra och sjätte distriktens arbetsbörda enligt

vad de sakkunniga inhämtat vore synnerligen stor.

Under åberopande av det anförda föreslå de sakkunniga följande ändringar

med avseende å distriktsindelningen: Norrbottens och Västerbottens län

skulle lösbrytas från nuvarande nionde distriktet och få bilda ett nytt distrikt

med kansli i Luleå. Samtidigt skulle Jämtlands län avskiljas från nuvarande

åttonde distriktet och i stället sammanföras med vad som efter det

nya norrlandsdistriktets inrättande återstode av nuvarande nionde distriktet.

Södermanlands län skulle överföras från andra till tredje distriktet, men

å andra sidan skulle Skaraborgs län skiljas från sistnämnda distrikt och

tillsammans med den nu till sjätte distriktet hörande delen av Älvsborgs

län bilda ännu ett nytt distrikt med kansli i Borås. Nuvarande sjunde distriktet

skulle få avstå sitt nummer till det nya distriktet kring Borås och i

stället kallas åttonde distriktet, medan de tre norrlandsdistrikten i ordning

från söder till norr skulle benämnas respektive nionde, tionde och elfte distriktet.

De sakkunniga anföra, att de föreslagit Luleå som stationsort på grund av

stadens läge i relativ närhet till Kiruna och andra industrisamhällen samt

av det skäl att staden vore residensstad. Borås vore visserligen icke säte

för länsstyrelse, men hade föreslagits med hänsyn tili stadens läge mitt i

eli stort industriområde och på den grund att Vänersborg och Mariestad

båda läge i utkanten av det föreslagna nya västgötadistriktet.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om befattningshavarnas

tjänstcställnin g.

Med avseende å yrkesinspektör erna föreslå de därvid icke någon ändring.

Beträffande grkesinspektörsassistenternn anföra däremot de sakkunniga

följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Yrkesinspektörsassistenterna vore för närvarande placerade i lönegraden

B 21. En förändring av deras löneställning till det bättre hade flera gånger

påyrkats av socialstyrelsen. I ett den 31 augusti 1922 avgivet utlåtande över

1902 års löneregleringskommittés förslag till ny definitiv lönereglering för

vissa befattningshavare inom yrkesinspektionen hade styrelsen framhållit,

att assistenternas låga löneställning under gångna år medfört stora svårigheter

vid assistentkårens rekrytering. Styrelsen hade med bekymmer nödgats

konstatera, att den ursprungligen bland assistenterna förefintliga kompetensnivån

icke varit möjlig att vidmakthålla. Detta förhållande vore så

mycket betänkligare, som den framtida rekryteringen av yrkesinspektörsbefattningarna

i sin ordning komme att lida därav, enär till yrkesinspektörer i

regeln torde komma att befordras assistenter. Att rekrytera yrkesinspektörstjänsterna

direkt från det enskilda näringslivet eller möjligen från annat

statligt verksamhetsområde syntes nämligen med den omfattning, arbetarskyddsverksamheten

vunnit, möta synnerliga svårigheter. Den för inspektionen

gällande instruktionen stadgade också, att till manlig yrkesinspektörsbefattning

ej finge föreslås annan sökande än sådan, som, bland annat, tjänstgjort

såsom assistent hos yrkesinspektör. Kvalifikationerna hos de blivande

yrkesinspektörerna vore alltså avhängiga av kompentensen hos de nuvarandes

assistenter. Det innebure därför ingen överdrift att påstå, att otillfredsställande

rekryteringsmöjligheter beträffande sistnämnda grupp befattningshavare

hotade att undergräva effektiviteten av yrkesinspektionens hela verksamhet.

I sin berörda skrivelse angående yrkesinspektionens effektivisering den 17

december 1931 hade styrelsen förordat en förbättrad löneställning för inspektionens

personal i gemen. Särskilt stor uppmärksamhet hade därvid

ägnats åt assistenterna. Styrelsen hade ånyo framhållit, att betydande rekryteringssvårigheter

rådde i fråga om assistentkåren, samt hade förklarat sig

anse det som en angelägenhet av största vikt, att detta missförhållande avhjälptes

genom att assistenterna tillerkändes en väsentligt högre ställning i

avlöningshänseende.

Styrelsens anförda uttalanden ägde fortfarande full giltighet. Det vore av

synnerlig betydelse, att till yrkesinspektörsassistenter kunde förvärvas ingenjörer,

hos vilka en gedigen utbildning vore förenad med personlig duglighet.

Ingenjörer med sådana kvalifikationer vore emellertid mycket eftersökta av

industrien, och yrkesinspektionen måste därför i rekryteringsfrågor alltid

räkna med konkurrens från privatföretag. I tider av ekonomisk depression

behövde denna konkurrens kanske icke bli alltför besvärande, men vid

högkonjunkturer gjorde den sig så mycket mera märkbar. De löner, som då

från industriens sida erbjödes unga ingenjörer, vore så väsentligt mycket

högre än de nuvarande assistentlönerna inom yrkesinspektionen, att del lätt

uppstode brist på kvalificerade sökande till assistenttjänster, medan samtidigt

de redan utbildade assistenterna frestades alt lämna sina befattningar.

Det syntes sålunda ofrånkomligt, att en förbättring av yrkesinspektörsassistenternas

villkor komme till stånd.

Den förstärkning av assistentkåren, sorn de sakkunniga funnit böra genomföras,

borde i första hand åstadkommas genom inrättandet av ett antal

förste assistentbefattningar, vilkas innehavare med avseende å kvalifikationer

och ansvar skulle stå närmare yrkesinspektörerna än de nuvarande assistenterna.

Därmed skulle vinnas, att befordringsutsikterna för assistenterna

bleve gynnsammare än nu. Vad anginge placeringen i lönehänseende

av de föreslagna förste assistentbefattningarna, hade de sakkunniga

stannat för att befattningarna borde hänföras till lönegraden B 24. I den

mån en ytterligare förstärkning av assistentkåren vore behövlig, borde den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 33

åstadkommas genom en utökning av antalet assistenttjänster i lönegraden

B 21.

Även beträffande yrkesunderinspektörerna föreslå de sakkunniga viss löneuppflyttning.

De anföra i denna del följande.

Yrkesunderinspektörerna åtnjöte för närvarande avlöning enligt lönegraden

B 16. En förbättring av deras löneställning hade förordats av socialstyrelsen

i dess effektiviseringsförslag av år 1931 och hade även senare varit ifrågasatt.

De sakkunniga hade för sin del övervägt, om icke en liknande uppdelning

i två grader som den, vilken föreslagits beträffande assistentbefattningarna,

borde göras även i fråga om underinspektörstjänsterna. Detta hade

emellertid icke befunnits lämpligt, särskilt av den anledning att någon

motsvarande differentiering av arbetsuppgifterna svårligen kunde genomföras.

Däremot hade de sakkunniga funnit goda skäl föreligga att uppflytta

underinspektörstjänsterna till lönegraden B 18. De sakkunniga hade tänkt

sig, att underinspektörerna i regel skulle handhava tillsynen å sådana arbetsställen,

där färre än tio arbetare funnes anställda. Detta innebure i jämförelse

med nu rådande faktiska förhållanden en utvidgning av underinspektörernas

befogenhetsområde. Under sådan omständigheter ansåge de sakkunniga

motiverat, att underinspektörerna erhölle förhöjd löneställning.

På tal om assistenternas och underinspektörernas ställning i lönehänseende

hade de sakkunniga även berört frågan om dessa befattningshavares titlar.

De sakkunniga anföra härom, att de nuvarande titlarna vore synnerligen

obekväma samt att, om assistenterna, såsom de sakkunniga förutsatte, skulle

framdeles få bedriva självständig inspektionsverksamhet, assistenttiteln icke

komme att rätt ange arten av den befattning, för vilken den gällde. De sakkunniga

föreslå därför, att assistenttiteln utbytes mot titeln distriktsingenjör.

I anslutning härtill föreslå de sakkunniga, att benämningen yrkesunderinspektör

utbytes mot benämningen distriktsinspektor.

De sakkunniga övergå härefter till en beräkning av personalbehovet

för den allmänna inspektionstjänsten.

Härvid ingå de först på en behandling av frågan huru ofta arbetsställena

lämpligen böra inspekteras. Härom uttala sig de sakkunniga sålunda.

I en av internationella arbetskonferensen antagen rekommendation hade

förordats ettårig besökfrekvens för alla företag. De sakkunniga funne dock

för sin del icke påkallat, att varje arbetsställe i inspektionssyfte besöktes

värjo år. Det funnes säkerligen åtskilliga arbetsställen, där arbetet bedreves

under sådana förhållanden, att ettårsfrekvens ej vore nödvändig.

I lagen örn arbetarskydd skildes mellan två olika slag av arbetsställen.

Vissa av lagens bestämmelser ägde tillämpning endast vid sådana arbetsställen,

där i regel användes minst 10 arbetare. Till denna gränsdragning

syntes man böra anknyta, då det gällde en uppdelning av arbetsställena med

hänsyn till inspektionsbehovet. Det måste förutsättas, att arbetsställen med

10 eller flera än 10 arbetare som regel krävde årlig tillsyn. Arbetsställen av

mindre omfattning torde däremot i allmänhet ej behöva inspekteras varje år,

ehuru givetvis så borde ske, örn faran för olycksfall eller ohälsa vore stor.

Enligt de sakkunnigas mening borde såsom norm för inspektionsverksamheten

gälla, att arbetsställen med flera än 9 arbetare samt mindre arbetsställen

med stor olycksfalls- eller hälsorisk besöktes för inspektion en gång örn

året och övriga arbetställen minst en gång vart annat år.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. Nr 231.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

De sakkunniga utgå vidare från att tillsynen å arbetsställen nied 10 eller

flera än 10 arbetare bör, såvitt det gäller industriella företag, i allmänhet utövas

av ingenjörsutbildad personal.

De sakkunniga meddela vidare, att under åren 1934—1936 av den ingenjörsutbildade

personalen inspekterats i genomsnitt 294 arbetsställen per år

och befattningshavare samt att för yrkesunderinspektörernas del motsvarande

siffra vore 814. I anslutning härtill anföra de sakkunniga följande.

Dessa tal kunde icke utan vidare tagas till utgångspunkt, då det gällde

beräkningar för framtiden.

Genom den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av yrkesinspektionens

chefsmyndighet befriades distriktens tjänstemän från en del av sitt

byråarbete och finge mera tid ledig för inspektionsverksamhet. Detsamma

bleve i än högre grad fallet om en utökning även skedde av expeditionspersonalen

på distrikten, och en dylik utökning förordades av de sakkunniga. Å

andra sidan kunde man icke tänka sig, att de inspekterande befattningshavarna

skulle ägna hela sin tid åt att utföra inspektioner. Visst byråarbete

av mera kvalificerad art, såsom handläggning av inkommande ärenden, utfärdande

av anvisningar med anledning av inspektioner, planläggning av

tjänsteresor samt granskning och behandling av byggnadsritningar och

olycksfallsanmälningar, måste under alla förhållanden ombesörjas av dem.

Även måste man räkna med, att en del skisser å skyddsanordningar jämväl

i framtiden komme att behöva utföras på distrikten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och efter inhämtande av inspektionstjänstemännens

egna åsikter i ämnet hade de sakkunniga stannat för att uppskatta

antalet inspektioner, som kunde medhinnas på ett år, till 250 för

yrkesinspektör, 350 å 400 för förste distriktsingenjör och distriktsingenjör,

som vore obunden av byråarbete, 200 för annan distriktsingenjör och cirka

900 för distriktsinspektor.

Vid sina beräkningar hava de sakkunniga vidare utgått från av yrkesinspektionen

lämnade uppgifter rörande antalet arbetsställen.

Med dessa utgångspunkter hava de sakkunniga uppskattat personalbehovet

för de föreslagna 11 distrikten på sätt framgår av följande sammanställning.

Distrikt

Yrkes-

inspektör

Personalbehov

Förste distrikts- Distrikts- ingenjör ingenjörer

Distrikts-

inspektörer

lia distriktet.........

........... 1

1

3

3

2:a

T) .........

........... 1

1

1

3

3:e

» .........

........... 1

1

1

3

4:e

» .........

........... 1

1

1

3

5:e

» .........

........... 1

1

3

5

6:e

» .........

........... 1

1

1

3

7:e

» .........

........... 1

1

1

3

8:e

J .........

........... 1

1

1

3

9:e

D .........

........... 1

1

1

2

10:e

T> .........

........... 1

1

—

2

ll:e

» .........

........... 1

1

—

2

Summa 11

11

13

32

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 231.

35

De sakkunniga anse emellertid, att personalbehovet måsto uppskattas

något högre än enligt de sålunda gjorda beräkningarna. Härom anföra de

närmare följande.

Det vöre att märka, att den allmänna yrkesinspektionens tillsyn säkerligen

omfattade flera arbetsställen än de, för vilka uppgifter erhållits från yrkesinspektionen.

Denna inspektions siffror måste anses vara låga bland annat

av det skäl, att de icke omfattade vägarbeten och andra tillfälliga företag.

Vidare borde framhållas, att yrkesinspektionens befattningshavare i samma

mån som skyddsarbetet intensifierades torde komma att i allt större utsträckning

tagas i anspråk för uppgifter, som läge utanför den egentliga inspektionsverksamheten.

De sakkunniga föresloge åtgärder bland annat till

befrämjande av säkerhetstjänsten och till effektivisering av den kommunala

tillsynen. Örn dessa åtgärder ledde till avsett resultat, komme säkerligen

befattningshavarna att få ägna avsevärd tid åt överläggningar med

säkerhetskommittéer samt åt arbete med ledning och kontroll av den kommunala

tillsynen, å vilken under angiven förutsättning ökade anspråk torde

komma att ställas. Alla dessa omständigheter i förening föranledde enligt

de sakkunnigas mening, att den personal, som enligt sammanställningen

skulle stå till förfogande för tillsynstjänsten i allmänhet, måste anses för

knapp. På de flesta distrikt torde, åtminstone tidvis, förefinnas behov av

ytterligare arbetskraft. Det syntes därför vara erforderligt att utöver den i

sammanställning upptagna personalen anställa ytterligare fyra befattningshavare

med ingenjörsutbildning, som allt efter behovet kunde fördelas till

tjänstgöring i olika distrikt. Av dessa fyra befattningshavare syntes två böra

få ställningen av extra-ordinarie distriktsingenjörer och de två övriga anställas

såsom extra tjänstemän.

Örn så skedde bleve vad distriktsingenjörskåren anginge behovet av tjänster,

vari aspirant till ordinarie befattning kunde prövas, samtidigt tillgodosett.

I fråga om distriktsinspektörskåren torde samma behov böra tillgodoses

på så sätt, att ett antal distriktsinspektörsbefattningar gåves extra-ordinarie

natur.

Beträffande yrkesinspektionens biträdespersonal innehåller

de sakkunnigas betänkande följande uttalanden och förslag.

I sitt den 17 december 1931 framlagda förslag till effektivisering av yrkesinspektionen

hade socialstyrelsen framhållit, att distriktens expeditionspersonal

— ett kontorsbiträde på varje distrikt — måste anses vara otillräcklig.

Styrelsen hade tillika hemställt, att detta missförhållande måtte avhjälpas

genom att en skrivbiträdesbefattning inrättades på varje distrikt, samtidigt

som kontorsbiträdenas ställning höjdes till kanslibiträdes. I de yttranden

över effektiviseringsförslaget, där förenämnda hemställan över huvud berörts,

hade utan undantag uttalats, att intet vore att erinra mot densamma.

Trots detta hade framställningen i fråga ännu icke föranlett någon åtgärd.

Enligt de sakkunnigas mening hade en sådan dock varit påkallad. Under

nu rådande förhållanden måste de inspekterande befattningshavarna i stor

utsträckning sysselsättas med göromål, som fullt tillfredsställande skulle

kunna utföras av kvalificerad kontorspersonal. Ett rationellt utnyttjande av

inspektionskårens arbetskrafter vore möjligt endast under förutsättning, att

man på varje distrikt finge tillgång till ett kanslibiträde, sorn kunde ombesörja

de mera kvalificerade byrågöromål, för vilkas utförande icke erfordrades

teknisk sakkunskap. Därmed kunde dock icke distriktens biträdesfråga

anses vara löst. I allmänhet torde det på expeditionerna finnas behov av

ännu ett biträde, huvudsakligen avsett leir rena skrivgöromål men likväl i

stånd ali sköta även mera krävande uppgifter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

De sakkunniga föresloge därför, att inom yrkesinspektionen nyinrättades

11 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden B 7 samt 2 kontorsbiträdesbefattningar,

de sistnämnda tillsvidare av extra-ordinarie natur. Av kanslibiträdestjänsterna

borde en avses för varje distrikt. Beträffande utplaceringen

på distrikt av yrkesinspektionens kontorsbiträden ansåge sig de sakkunniga

ej böra göra något uttalande. Denna fråga syntes böra efter samråd med

yrkesinspektörerna lösas av inspektionens chefsmyndighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle personalbeståndet för den allmänna

yrkesinspektionen komma att bliva följande. 1) Tjänstemän å ordinarie

stat: 11 yrkesinspektörer (B 28), 11 förste distriktsingenjörer (B 24), 13 distriktsingenjörer

(B 21), 28 distriktsinspektörer (B 18) och 11 kanslibiträden

(B 7). 2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 distriktsingenjörer, 4 distriktsinspektörer

och 13 kontorsbiträden. 3) Extra tjänstemän: 2 aspiranter till distriktsingenjörstjänst.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag om utökning av antalet distrikt från

9 till 11 förordas i allmänhet av de myndigheter och organisationer, som

yttrat sig i denna fråga. Bland annat tillstyrkes förslaget av riksförsäkringsanstalten,

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län

samt landsorganisationen.

Statskontoret anför, att för ökning av distrikten i främsta rummet talade

Norrlandsdistriktens betydande ytinnehåll, som förorsakade resekostnader

och tidsspillan, men att med de ständigt förbättrade kommunikationerna numera

i detta avseende icke samma olägenheter förelåge som tidigare. Ämbetsverket

ifrågasätter, örn icke ökningen borde begränsas till ett distrikt.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att rationaliseringen inom sågverksindustrien

medfört en kraftig nedgång av de större och mera arbetskrävande

inspektionsobjekten i det nordligaste distriktet. Med hänsyn därtill

är föreningen tveksam, huruvida behov föreligger av en delning av detta

distrikt.

Yrkesinspektören i nionde distriktet anser, att detta distrikt bör bibehållas

oförändrat.

Länsstyrelsen och provinsialläkaren i Älvsborgs län motsätta sig en uppdelning

av länet och anse, att det ifrågasatta sjunde distriktet bör få omfatta

hela Älvsborgs län.

Mot de föreslagna stationsorterna hava också från enstaka håll framförts

vissa invändningar. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Västerbottens län, att

stationsorten för det elfte distriktet skall bliva Umeå, medan länsstyrelsen

i Södermanlands lån ifrågasätter, om ej Norrköping borde bliva stationsort

för det nya tredje distriktet samt länsstyrelsen i Älvsborgs län anser Vänersborg

vara att föredraga såsom stationsort framför Borås.

I vissa yttranden beröres frågan örn inspektionsbehovet vid de

olika arbetsplatserna. Sålunda anför riksförsäkringsanstalten, att vissa skäl

syntes tala för att tillämpa den allmänna norm för inspektionsverksamheten,

från vilken de sakkunniga utgått. Anstalten påpekar emellertid, att många

arbetsställen måste besökas flera gånger årligen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kuncfl. Maj:ts proposition nr 231.

37

Socialstyrelsen framhåller, att det vöre uppenbart, att tätare besök på arbetsplatserna

än som hittills varit möjligt borde eftersträvas samt att

det måste ankomma på yrkesinspektörerna att själva bedöma inspektionsbehovet.

Arbetsrådet uttalar, att det från de synpunkter rådet hade att företräda

skulle vara synnerligen önskvärt, att varje arbetsplats besöktes minst en

gång örn året.

Slutligen anför svenska arbetsgivareföreningen, att föreningen funne de

sakkunnigas beräkning av inspektionsbehovet tämligen schematisk. Olycksfallsrisken

hade — yttrar föreningen — större betydelse än företagens storlek.

Om olycksfallsrisken tagits som utgångspunkt och dessutom hänsyn

tagits till att inspektionen icke kunde råda bot för flertalet mindre olycksfall,

vilka vanligen förorsakades av enklare redskap, skulle man ha kommit till

lägre siffror för besöksbehovet.

1

Med avseende å befattningshavarnas löneställning och

benämningar samt antalet erforderliga tjänst er hava

meningarna varit mycket delade.

Riksförsäkringsanstalten uttalar sig i dessa frågor på följande sätt.

Yrkesinspektörerna hade vid sammanträde inför anstalten förklarat, att

om underinspektörerna erhölle titeln distriktsinspektörer borde yrkesinspektörerna

benämnas överinspektörer.

Riksförsäkringsanstalten ansåge, att titlarna yrkesinspektör och yrkesunderinspektör

vunnit sådant burskap och jämväl så klargjorde sina bärares

tjänsteställning, att de icke borde ändras.

I fråga om yrkesinspektörsassistenterna förordade anstalten i överensstämmelse

med sakkunnigförslaget benämningarna distriktsingenjör och förste

distriktsingenjör.

Med hänsyn till den utbildning, de insikter och de personliga egenskaper,

^m måste krävas av yrkesinspektörerna, föresloge anstalten, att dessa placerades

i lönegraden B 29.

Yrkesinspektörerna hade ansett, att det vore en villfarelse att tro på bättre

rekryteringsförhållanden, om man placerade distriktsingenjörerna i B 21.

Riksförsäkringsanstalten ansåge sig dock för närvarande ej böra påyrka

högre lönegrader för distriktsingenjörer och förste distriktsingenjörer än B 21

respektive B 24.

Några svårigheter hade hittills icke uppstått att erhålla kompetenta sökande

till underinspektörstjänsterna. Anstalten funne det dock lämpligt

med en viss gradering av dessa tjänster och förordade därför inrättande

å varje distrikt av en underinspektörsbefattning i lönegraden B 18. De övriga

borde kvarstå i lönegraden B 16.

Yrkesinspektörerna bade ansett, att med tillämpning av den av de sakkunniga

angivna normen vid beräkning av inspektionsbehovet måste — utöver

vad de sakkunniga föreslagit — anställas 11 distriktsingenjörer. Anstalten

ansåge sig tills vidare ej böra föreslå någon väsentlig personalökning

utöver den av de sakkunniga angivna, men räknade dock med ytterligare

en distriktsingenjör i vart och ett av tre distrikt. Dessutom ansåge anstalten,

att ifrågavarande ingenjörer borde uppdelas på de olika distrikten något

annorlunda än de sakkunniga föreslagit.

I fråga örn biträdespersonalen ville anstalten tillstyrka förslaget, även örn

detsamma måste betraktas såsom ett minimum.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

En reservant i riksförsälcringsanstalten har ansett, att yrkesinspektörema

liksom för närvarande böra vara placerade i lönegraden B 28.

Socialstyrelsen finner de föreslagna titlarna mindre lämpliga. Styrelsen

påpekar, att benämningen distriktsingenjör förekommer på andra håll inom

statsförvaltningen exempelvis vid statens järnvägar. Enligt styrelsens mening

bör ordet »yrkes» ingå i varje titel för befattningshavare vid inspektionen.

Även länsstyrelsen i Södermanlands lån och yrkesinspektören i fjärde distriktet

hava riktat anmärkningar mot de föreslagna titelformuleringarna.

Statskontoret uttalar sig sålunda.

Tvekan syntes ej råda därom, att en ökning av inspektionspersonalen vöre

behövlig. Ämbetsverket måste dock anse det uteslutet att på en gång öka

personalen på sätt som föreslagits. De olika företagens svårighetsgrad måste

i högre grad än som skett beaktas. Vidare borde hänsyn tagas till det stegrade

intresset hos arbetsgivare och arbetare för arbetarskyddet. Frivillig

skyddsverksamhet torde utgöra det säkraste medlet att minska olycksfallsriskerna.

Behovet av ny arbetskraft borde i första hand tillgodoses genom anställande

av icke-ordinarie personal. Ämbetsverket ville ej motsätta sig anställande

av förslagsvis 3 eller 4 förste distriktsingenjörsbefattningar å extra

stat.

Statskontoret ansåge frågan om uppflyttning i lönegrad av underinspektörerna

böra hänskjutas till 1936 års lönekommitté.

Biträdespersonalens avlöningsförhållanden borde i första hand förbättras

genom ombildning av de extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningarna till

ordinarie tjänster. Därutöver borde måhända extra ordinarie kanslibiträdesbefattningar

inrättas i de tre eller fyra största distrikten.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrar i huvudsak följande.

Assistentbefattningarna borde uppflyttas från lönegraden B 21 till lönegraden

B 22. Därest det med hänsyn till rekryteringssvårigheterna skulle

vara nödvändigt att uppdela assistentgruppen på två lönegrader — varav

en i B 24 — torde dock ej den högre gruppen behöva inrättas i samtliga

distrikt. Åtminstone i de nordligaste distrikten torde det vara nog att öka

antalet befattningar i den lägre gruppen.

Inrättades förste distriktsingenjörtjänster, kunde det ifrågasättas, om ej

distriktsingenjörstjänsterna borde nedsättas från B 21 till B 20.

Då distriktsinspektörernas befogenheter skulle ökas, ville lönenämnden ej

motsätta sig, att dessa befattningar placerades i B 17.

Mot inrättandet av de föreslagna kanslibiträdestjänsterna hade lönenämnden

intet att erinra. I övrigt borde expeditionspersonalen förstärkas genom

inrättande av extra ordinarie skrivbiträdestjänster.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter, huruvida ej de sakkunniga i

sitt förslag rörande distriktens organisation i vissa avseenden skjutit över

målet. Föreningen framhåller emellertid, att det vore motiverat att öka

kontorspersonalen och därigenom avlasta den inspekterande personalen från

skrivgöromål m. m. Denna avlastning borde dock tillmätas större betydelse

än som skett i förslaget.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes däremot i huvudsak av landsorganisa
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

39

tionen, som endast föreslår den jämkningen, att i femte distriktet inrättas ytterligare

en distriktsinspektörstjänst.

Departementschefen.

Vad först angår distriktsindelningen för den allmänna yrkesinspektionen,

är jag ense med de sakkunniga därom, att det nuvarande indelningssättet

bör i princip bibehållas men att en ökning av distriktens antal

från nio till elva bör äga rum. Det framlagda förslaget till distriktsindelning

synes mig även i stort sett ändamålsenligt. Då det liksom hittills torde

få ankomma på Kungl. Majit att bestämma de särskilda distriktens omfattning,

synes mig emellertid definitiv ståndpunkt till förslaget rörande den närmare

utformningen av distriktsindelningen icke behöva tagas i detta sammanhang.

Mot de sakkunnigas förslag rörande stationsorterna hava riktats

vissa anmärkningar, därvid bland annat föreslagits, att Vänersborg skulle

i stället för Borås bliva stationsort för det ifrågasatta Västergötlandsdistriktet

samt att Umeå och ej Luleå skulle bliva stationsort för det nya elfte distriktet.

Frågan om stationsorterna kan givetvis slutgiltigt ordnas, först sedan

distriktsindelningen fastställts. Ej heller denna fråga bör därför nu definitivt

prövas. Någon anledning att räkna med större avvikelser från de sakkunnigas

förslag i nu berörda hänseende lärer emellertid icke föreligga.

Beträffande de särskilda befattningshavarnas löneplacer

i n g och benämningar biträder jag de sakkunnigas förslag om bibehållande

av yrkesinspektörstjänsterna i lönegraden B 28.

Med hänsyn till de betydande rekryteringssvårigheter, som yppat sig med

avseende å yrkesinspektörsassistenttjänsterna, anser jag det vidare i likhet

med de sakkunniga nödvändigt, att assistenterna erhålla förbättrade avlöningsvillkor.

Jag tillstyrker därför förslaget om uppdelning av assistentbefattningarna

i två lönegrupper, därav den ena med placering i lönegraden

B 24 och den andra med placering i lönegraden B 21. I överensstämmelse

med förslaget förordar jag även, att vederbörande befattningshavare hädanefter

benämnas förste distriktsingenjörer respektive distriktsingenjörer.

Onekligen torde vissa skäl kunna anföras även till stöd för förslaget att

uppflytta yrkesunderinspektörstjänsterna från lönegraden B 16 till högre

lönegrad. Frågan härom synes emellertid böra upptagas till prövning i samband

med den allmänna granskning av de statliga befattningarnas lönegradsplacering,

vilken är avsedd att inom en nära framtid äga rum. Med hänsyn

härtill anser jag, att befattningarna tillsvidare böra kvarstå i nuvarande lönegrad.

Då den ifrågasatta benämningen å dessa tjänster synes mig mindre

lämplig, får jag vidare i likhet nied riksförsäkringsanstalten förorda, att någon

förändring med avseende å underinspektörernas benämning icke vidtages.

Med avseende å biträdespersonalen tillstyrker jag, att i stället för de nuvarande

extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna inrättas dels ordinarie

kontorsbiträdestjänster i lönegraden B 4, dels ock extra ordinarie skrivbiträdestjänster

i 2:a lönegraden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Vidkommande härefter frågan om behovet av personal för den

allmänna inspektionstjänsten möta givetvis stora svårigheter att någorlunda

exakt uppskatta detsamma. Mot det sätt, varpå de sakkunniga gått till

väga vid beräkningen av behovet, har jag emellertid i huvudsak icke något

att erinra. Med anledning av de anmärkningar, som riktats mot den norm

för inspektionsverksamheten, som av de sakkunniga tillämpats, vill jag

framhålla, att vid bedömande av inspektionsbehovet för varje särskilt arbetsställe

givetvis icke antalet arbetare vid arbetsstället kan få tillmätas avgörande

betydelse. Detta hindrar emellertid icke, att det kan vara berättigat att

vid uppskattningen av den för tillsynen erforderliga personalen på sätt de

sakkunniga gjort ställa inspektionsbehovet i en viss relation till arbetsplatsernas

storlek.

Då jag i likhet med de sakkunniga räknar med 11 distrikt, följer därav

att jag liksom dessa även räknar med 11 yrkesinspektörstjänster.

Även antalet befattningar såsom förste distriktsingenjör respektive distriktsingenjör

uppskattar jag i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Lika med de sakkunniga beräknar jag vidare antalet underinspektörstjänster

— av de sakkunniga benämnda distriktsinspektörstjänster — till 32.

Dock synes mig antalet ordinarie underinspektörer icke behöva beräknas

till i genomsnitt mer än två för varje distrikt. Jag anser därför, att av ifrågavarande

tjänster blott 22 böra upptagas såsom ordinarie och de övriga 10

såsom extra ordinarie.

Vad biträdespersonalen beträffar, har man enligt min mening att räkna

med 1 ordinarie kontorsbiträdestjänst för varje distrikt, alltså sammanlagt

11 kontorsbiträdestjänster i lönegraden B 4. Härutöver torde erfordras 11

extra ordinarie skrivbiträdestjänster.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat skulle personalbeståndet för den

allmänna yrkesinspektionen bliva följande. 1) Tjänstemän å ordinarie stat:

11 yrkesinspektörer (B 28), 11 förste distriktsingenjörer (B 24), 13 distriktsingenjörer

(B 21), 22 underinspektörer (B 16) och 11 kontorsbiträden (B 4).

2) Extra ordinarie tjänstemän: 2 distriktsingenjörer, 10 underinspektörer och

11 skrivbiträden. 3) Extra tjänstemän: 2 aspiranter till distriktsingenjörstjänst.

Den kvinnliga yrkesinspektionen.

Nuvarande organisation.

Den kvinnliga yrkesinspektionen består för närvarande av en yrkesinspektris

i lönegraden B 26, två yrkesinspektrisassistenter i lönegraden B 18 och

ett extra ordinarie kanslibiträde i 7 :e lönegraden. Dessutom tjänstgör inom

nämnda inspektion under någon del av året en extra befattningshavare.

Samtliga befattningshavare äro stationerade i Stockholm och någon distriktsindelning

finnes icke för ifrågavarande inspektion.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

41

1937 års arbetarskyddskommitté.

De sakkunniga lämna i sitt betänkande en närmare redogörelse rörande

den kvinnliga inspektionens arbetsuppgifter. I sådant

hänseende anföra de sakkunniga följande.

Den kvinnliga inspektionens huvuduppgift vore att öva tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens

efterlevnad beträffande sådant arbete, vartill kvinnor

användes. Yrkesinspektionens chefsmyndighet hade att meddela närmare

bestämmelser angående de arbetsställen och den omfattning i övrigt, som

nämnda tillsyn skulle avse.

Vid sidan av sin tillsynstjänst skulle den kvinnliga inspektionen emellertid

även fullgöra vissa andra uppgifter. Enligt 22 § av instruktionen för yrkesinspektionen

hade yrkesinspektrisen nämligen att verka för förbättring av

de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden, såsom beträffande kost och

bostad samt hälso- och sjukvård, ävensom för utvecklande bland dem av

spar-, understöds- och försäkringsväsen samt utbildnings- och studiearbete.

Denna föreskrift följdes väl numera ej strängt efter ordalydelsen, men den

kvinnliga inspektionens befattningshavare måste dock alltjämt i stor utsträckning

syssla med rådgivning i vissa sociala frågor, som rörde kvinnors

användande i arbete.

Genom den kvinnliga inspektionens kontroll å arbete, vartill kvinnor användes,

fritoges i allmänhet icke övriga tillsynsorgan från sina skyldigheter

i fråga om sådant arbete. I viss utsträckning förekomme det likväl, att så

skedde.

Med anledning av kungörelsen den 16 oktober 1914 angående undantag

i fråga örn arbete med beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner från

bestämmelserna i 1 § av lagen den 20 november 1909 angående förbud mot

kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag hade yrkesinspektionens

chefsmyndighet beslutat att, med fritagande i motsvarande

omfattning av vederbörande yrkesinspektör, där ej yrkesinspektrisen beträffande

särskild fråga påkallade hans medverkan, uppdraga åt yrkesinspektrisen

att med vissa undantag utöva den yrkesinspektör tillkommande

befogenhet i avseende å sådana arbetsställen, där ifrågavarande författning

komme till tillämpning.

Detsamma gällde beträffande sådana arbetsställen, å vilka kungörelsen

den 7 april 1916 angående förbud mot användande av kvinnor under tjuguett

år vid lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg ägde tilllämpning.

Slutligen hade det med chefsmyndighetens godkännande inom flertalet inspektionsdistrikt

utbildat sig en praxis att till den kvinnliga inspektionen

helt överlämna vissa mindre arbetsställen, där övervägande kvinnlig arbetskraft

användes och där de tekniska problemen vore av enklaste slag. Arbetsställe,

varmed så förfarits, bleve föremål för yrkesinspektör uppmärksamhet

endast örn detta särskilt påkallades av befattningshavare inom den

kvinnliga inspektionen. Samma anordning —- som hade till syfte att förekomma

dubbelinspektion och minska arbetsbördan på distrikten — tillämpades

i stor utsträckning även med avseende å restauranger.

För att alla yrkesinspektionens arbetskrafter skola kunna utnyttjas på

bästa möjliga sätt bör, anföra de sakkunniga, en arbetsfördelning mellan

den allmänna och den kvinnliga inspektionen genomföras i något större utsträckning

än hittills. Rörande det sätt, varpå en dylik fördelning lämpligen

borde ske, ultala sig de sakkunniga sålunda.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Tillsynen å sömnadsindustrien och restaurangerna borde — med fritagande

i huvudsak av övriga tillsynsorgan — överlämnas till den kvinnliga

inspektionen. En sådan åtgärd skulle i viss mån innebära ett uttryckligt

godkännande av redan rådande praxis och torde vara väl motiverad. Sömnadsindustrien

sysselsatte till övervägande del kvinnlig arbetskraft, och de

tekniska spörsmål, som där mötte inspektionsförrättaren, beredde, särskilt

på mindre arbetsställen, oftast relativt små svårigheter. Restaurangernas arbetarskyddsproblem

vore visserligen till en del av rent teknisk natur (spisar,

mathissar, ventilation och dylikt), men de vanligast förekommande svårigheterna

hade dock samband med förhållanden av annan karaktär såsom

frågorna om arbetstidens förläggning, om bostäder för personalen samt om

klädrum, matrum och allmänt hygieniska förhållanden. För övrigt vore

att märka, att i den mån tillsyn å restaurangarbete dittills förekommit, densamma

mestadels utövats av den kvinnliga inspektionen och efter vad erfarenheten

visat med gott resultat.

Om den föreslagna åtgärden genomfördes, behövde därmed icke följa, att

den allmänna inspektionspersonalen helt avkopplades från tillsynen å sömnadsindustrien

och restaurangyrket. Ett intimt samarbete å förevarande

område borde tvärtom såsom dittills äga rum mellan nämnda personal och

den kvinnliga inspektionen. Vederbörande yrkesinspektör medverkan borde

påkallas, så snart det gällde en skyddsfråga, för vars lösning teknisk sakkunskap

vore behövlig, och han borde även underrättas, örn exempelvis mera

omfattande maskinella anordningar påträffades i ett restaurangkök. Under

alla förhållanden finge man därför räkna med, att den allmänna inspektionens

befattningshavare en och annan gång måste besöka även sådana arbetsställen,

varom nu vore fråga. Emellertid bomme likväl deras arbetsbörda

att avsevärt lättas, enär dylika besök ej behövde ingå i den årliga arbetsplanen.

Sedan ett tekniskt problem, t. ex. en ventilationsfråga, väl en gång

blivit på ett tillfredsställande sätt löst, komme säkerligen flera år att förflyta,

innan yrkesinspektör på nytt behövde ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande

arbetsplats.

En arbetsfördelning mellan den allmänna och den kvinnliga yrkesinspektionen

borde emellertid komma lill stånd jämväl på ett annat område än det

nu berörda. Den kvinnliga inspektionen hade inom sitt tillsynsområde att

öva kontroll även över förhållanden rörande arbetstid och minderårigas användande

i arbete. Dess befattningshavare granskade därför vid sina inspektioner

regelbundet såväl övertidsjournaler sorn de i 9 § arbetarskyddslagen

omförmälda intygsböckerna. Det borde enligt de sakkunnigas mening,

med motsvarande fritagande av den allmänna inspektionen, uppdragas åt

den kvinnliga inspektionen ensam att å arbetsställen, som besöktes av dess befattningshavare,

ombesörja tillsynen över nyssberörda förhållanden. Därigenom

skulle den tekniska inspektionspersonalen i icke ringa utsträckning

kunna befrias från ett tidsödande arbete, som icke fordrade teknisk sakkunskap.

Yrkesinspektörerna skulle å andra sidan alltjämt ha möjligheter att utöva

behörigt inflytande beträffande detta slags tillsyn vid dem underställda

arbetsställen. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektionen hade

nämligen befattningshavare hos den kvinnliga inspektionen alltid att underrätta

vederbörande yrkesinspektör såväl om sin avsikt att besöka arbetsställe

inom hans distrikt som sedermera örn de åtgärder, vartill besöket givit

anledning.

Enligt de sakkunnigas mening kunna de ändringar med avseende å tillsynens

fördelning, som sålunda föreslagits, åvägabringas genom beslut av yr
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

43

kesinspektionens chefsmyndighet. De sakkunniga ifrågasätta dock, huruvida

icke ändringarna borde föranleda en mindre justering av 23 § arbetarskyddslagen.

Härom anföra de följande.

I nämnda paragraf stadgades beträffande den kvinnliga inspektionen bland

annat: »För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en

yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter.» För att

nämnda inspektion såsom de sakkunniga föreslagit skulle kunna ensam handhava

tillsynen inom vissa yrkesgrenar syntes det erforderligt, att efter ordet

»tillsyn» i den citerade satsen inskötes ordet »företrädesvis». Det borde i detta

sammanhang anmärkas, att enligt den ursprungliga lydelsen av förevarande

paragraf yrkesinspektris skulle förnämligast utöva tillsyn beträffande

kvinnliga arbetare. Hennes befogenhet hade avsiktligt icke begränsats till

att avse endast kvinnliga arbetare, detta av det skäl, att det ansetts böra finnas

möjlighet att utsträcka hennes tillsyn till minderåriga samt att åt henne

ensam uppdraga tillsynen å vissa arbetsställen.

Rörande behovet av en förstärkning av den kvinnliga

yrkes inspektionen framlägga de sakkunniga följande beräkningar.

Hos yrkesinspektrisen vore för närvarande inregistrerade cirka 4,000 arbetsställen

varibland något över 1,000 sömnadsfabriker, omkring 700 restauranger,

ett 70-tal konservfabriker och ett mindre, från tid till annan varierande

antal stuveriplatser. I själva verket funnes dock säkerligen i landet betydligt

flera arbetsställen av beskaffenhet att böra övervakas av den kvinnliga

inspektionen. Särskilt torde man hava att räkna med befintligheten av ett

stort antal icke registrerade restauranger. Vad anginge den besöksfrekvens,

som borde eftersträvas, hade de sakkunniga ansett sig böra räkna nied genomsnittlig

ettårsfrekvens för sådana företag, vid vilka den kvinnliga inspektionen

skulle ensam svara för tillsynen (sömnadsfabriker, restauranger, konservfabriker

och stuveriplatser). Antalet dylika arbetsställen uppginge till

omkring 1,800. Vid övriga arbetsställen med kvinnlig arbetskraft (textil-,

sko- och tändsticksfabriker, bokbinderier m. m.) syntes man för den kvinnliga

inspektionens del kunna nöja sig med tvåårig besöksfrekvens. Beträffande

dem gällde nämligen, att de besiktigades även av befattningshavare

hos den allmänna yrkesinspektionen, och att kravet på ettårsfrekvens därför

i regel torde kunna tillgodoses på så sätt, att inspektionsbesök företoges vartannat

år av befattningshavare i allmän tillsynstjänst och vartannat år av

kvinnlig inspektionsförrättare. Ett sådant system kunde dock ej alltid tilllämpas,

ty erfarenheten visade, att det ibland vöre lämpligt med gemensamma

inspektionsbesök.

Med hänsyn till det sagda hade de sakkunniga ansett sig böra räkna med,

att den kvinnliga inspektionen hade att svara för något mer än 3,000 inspektionsbesök

örn året. Då såsom nämnts befattningshavarna inom denna

inspektion vid sidan av det egentliga inspektionsarbetet hade att fullgöra

vissa andra arbetsuppgifter, som ej sällan toge avsevärd tid i anspråk, kunde

det icke beräknas, att de skulle medhinna mer än högst 400 inspektioner per

år och befattningshavare. Minst 8 befattningshavare torde sålunda böra stå

till förfogande för kvinnlig inspektionstjänst, vilket innebure, att den kvinnliga

inspektionskåren måste förstärkas nied minst 5 personer.

De sakkunniga meddela, att de övervägt f r å gun, huruvida de

kvinnliga inspektionskrafterna alltjämt borde s n mm

anhållas som en särskild kår med stationsort i Stockholm

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

eller om de borde utplaceras på yrkesinspektionsdistrikten. De sakkunniga

hava stannat vid att föreslå ett bibehållande i huvudsak av den gällande

organisationen, därvid emellertid försöksvis en befattningshavare borde placeras

i vardera av landets två största industristäder Malmö och Göteborg.

De sakkunniga motivera sin ståndpunkt därmed, att behov förelåge att hava

en central för uppsamlande av befattningshavarnas erfarenheter inom här

ifrågavarande speciella arbetsområde samt att det vore nödvändigt, att en enhetlig

ledning av arbetet kunde utövas.

Enligt de sakkunnigas mening bör den kvinnliga yrkesinspektionen lämpligen

organiseras på följande sätt.

Den nuvarande yrkesinspektrisen får titeln överinspektris och blir ledare

och chef för övriga befattningshavare. Hon får såsom hittills stationsort i

Stockholm och svarar för tillsynen inom första och tredje yrkesinspektionsdistrikten.

Närmast under henne anställas tre yrkesinspektriser,

av vilka en placeras i Malmö med uppgift att öva tillsyn inom fjärde

och femte distrikten, en stationeras i Göteborg för övande av tillsyn

inom sjätte, sjunde och åttonde distrikten samt en placeras i Stockholm

med uppdrag att svara för tillsynen inom andra samt nionde, tionde och

elfte distrikten. Såsom biträden åt överinspektrisen — vilken kan förutsättas

bliva strängt upptagen såväl av arbete inom yrkesinspektionens chefsmyndighet

som ock med övervakning, ledning och utbildning av den henne

underställda personalen -— anställas två assistenter, varav en bör hava tillräcklig

kompetens för att självständigt utöva inspektionsverksamhet och

därvid tjänstgöra såsom överinspektrisens ställföreträdare. För att lätta

yrkesinspektrisernas arbetsbörda anställas ytterligare två assistenter, som

åtminstone tillsvidare stationeras i Stockholm men efter överinspektrisens

direktiv utöva inspektionsverksamhet inom landet i dess helhet. I ändamål

att tillförsäkra den kvinnliga yrkesinspektionen dugande krafter för dess

ofta mycket ömtåliga och krävande arbete införes en sådan gradering med

avseende ä befattningshavarnas placering i lönehänseende, att befordringsutsikterna

komma att framstå såsom relativt goda. Överinspektrisbefattningen

bibehålies i lönegraden B 26. Yrkesinspektristjänsterna, vilkas innehavare

med avseende å kvalifikationer och ansvar böra ungefärligen jämställas

med den allmänna inspektionens förste distriktsingenjörer, placeras i lönegraden

B 24. Den assistenttjänst, vars innehavare skall kunna i inspektionsavseende

tjänstgöra såsom ställföreträdare för överinspektrisen, anordnas

med hänsyn till nödvändigheten av att å befattningen kunna kvarhålla

en välkvalificerad arbetskraft såsom en förste assistentbefattning med placering

i lönegraden B 21. Av övriga assistenttjänster uppföres en å ordinarie

stat i lönegraden B 18, medan de två återstående gives karaktär av extra befattningar.

De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att inom yrkesinspektionen nyinrättas

tre yrkesinspektrisbefattningar i lönegraden B 24 och två extra

yrkesinspektrisassistenttjänster ävensom att en av de nuvarande yrkesinspektrisassistentbefattningarna

uppflyttas från lönegraden B 18 till lönegraden

B 21.

Slutligen anföra de sakkunniga, att därest den kvinnliga inspektionskårens

arbetskrafter förstärkas på sätt föreslagits, å överinspektrisens

expedition måste anställas ännu ett biträde för skrivhjälp och andra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

45

kontorsgöromål. Detta biträde anse de sakkunniga böra placeras såsom extra

ordinarie kontorsbiträde. De sakkunniga föreslå vidare, att det nuvarande

extra ordinarie kanslibiträde överföres å ordinarie stat.

Två av de sakkunniga hava reserverat sig mot sakkunnigförslaget, i vad

detsamma avser den kvinnliga yrkesinspektionen.

Sålunda uttalar herr Svensson i den ena av nämnda reservationer, att en

utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal obetingat ledde till att

den kvinnliga inspektionspersonalen på ett praktiskt sätt inlemmades i yrkesinspektionens

organisationsbyggnad. Reservanten anser, att all inspektionspersonal

— såväl manlig som kvinnlig — borde till lämpligt antal placeras

på de olika distrikten och vara underställd distriktschefen. Endast

därigenom kunde vinnas den intima samverkan och enhetlighet, som vore

nödvändig på arbetarskyddets område.

Genom en dylik anordning skulle — anför reservanten — också vinnas, att

för varje distrikt endast behövde upprättas ett företagsregister, att telefoner,

kontorspersonal, arbetsmaterial och dylikt kunde effektivt utnyttjas, att inspektionerna

kunde ordnas rationellt med hänsynstagande till å distrikten

gjorda anmälningar och för undvikande av dubbelinspektion, onödiga resor

samt onödig skriftväxling och rapportering.

Enligt reservantens mening borde den nuvarande yrkesinspektrisen, som

kunde erhålla titeln byråinspektris, placeras å chefsmyndighetens kontor för

att vara sakkunnig i frågor gällande huvudsakligast de kvinnliga och minderåriga

arbetarna. Hon skulle i mån av behov och i den utsträckning tiden

så medgåve hjälpa till med inspektionsarbetet å distrikten.

Av de övriga sju befattningshavarna borde en placeras i vart och ett av första,

andra, tredje, femte, sjätte, sjunde och nionde distrikten. Befattningshavaren

i tredje distriktet skulle inspektera även inom fjärde distriktet och

befattningshavaren i sjunde distriktet jämväl inom åttonde distriktet, medan

befattningshavaren i nionde distriktet skulle vara skyldig att förrätta inspektioner

även i tionde och elfte distrikten.

I reservationen föreslås vidare, att dessa sju befattningshavare erhålla titeln

distriktsinspektris och placeras i två olika lönegrupper dels med hänsyn

till kompetensen och till svårighetsgraden av det arbete de utföra, dels med

hänsyn till möjligheten av befordran. Därvid borde tre av befattningarna

hänföras till lönegraden B 21 och fyra till lönegraden B 18.

Den andra reservationen är avgiven av herr Hultman. I denna reservation

anföres följande:

Med en utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal från 3 till 8

följde, att frågan örn ändring av den kvinnliga yrkesinspektionens hittillsvarande

organisation måste komma i ett avgörande läge. Den nuvarande

organisationsformen borde dock åtminstone för en tid framåt bibehållas

på grund av de fördelar, som en sådan organisationsform medförde. Antalet

befattningshavare i den kvinnliga yrkesinspektionen holde bestämmas

till 6, av vilka på försök 2 kunde interimistiskt förläggas lill Malmö respektive

Göteborg. För bibehållande av centralisering i detta arbete borde emellertid

möjlighet föreligga att återföra samtliga befattningshavare till Stockholm,

örn så skulle visa sig lämpligare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Befattningshavarna syntes böra i lönehänseende placeras på sätt föreslagits

i herr Svenssons reservation.

Yttranden.

Riksförsåkringsanstalten uttalar sig på i huvudsak följande sätt.

Vid det sammanträde, som inför chefsmyndigheten hållits med yrkesinspektrisen

och yrkesinspektörerna hade förstnämnda befattningshavare

framhållit, att yrkesinspeklrisens uteslutande uppgift vore att tillvarataga

kvinnornas intresse på och utom arbetsplatsen. Hon betonade, att den kvinnliga

yrkesinspektionen vore en specialinspektion. Från yrkesinspektrisens

sida lämnades aldrig anvisningar av teknisk natur. Hon förklarade vidare,

att det icke vore nödvändigt att avskilja vissa arbetsställen och helt lägga

dem under tillsyn av yrkesinspektris. Huvudsaken vöre, att den kvinnliga

yrkesinspektionen ordnades såsom specialinspektion med stor självständighet.

Yrkesinspektörerna hade i allmänhet ansett, att den kvinnliga yrkesinspektionen

borde bibehålla sin karaktär av specialinspektion med huvudsakligen

sociala uppgifter. Något avdelande av tillsynen över vissa arbetsställen

till yrkesinspektris hade de icke ansett lämpligen böra ske. Vidare hade

betonats, att behovet av förstärkning av yrkesinspektionens manliga personal

icke kunde minskas genom utökning av de kvinnliga inspekterande befattningshavarna.

Rörande det i sakkunnigbetänkandet reservationsvis framförda förslaget

att utplacera kvinnliga inspekterande befattningshavare på distrikt och underordna

dem vederbörande yrkesinspektör hade från yrkesinspektörshåll

uttalats, att ett dylikt arrangemang vore befogat, därest sådan ändring av tillsynens

fördelning vidtoges, att den kvinnliga yrkesinspektionen vid vissa

kategorier av företag skulle hava att utöva tillsynen över arbelarskyddslagen

i hela dess omfattning. En dylik ändrad fördelning avstyrktes emellertid av

yrkesinspektörerna.

Riksförsåkringsanstalten anslöte sig helt till dessa uttalanden av yrkesinspektrisen

och yrkesinspektörerna och ansåge således, att den kvinnliga

yrkesinspektionen borde bibehållas såsom specialinspektion med huvudsakligen

sociala uppgifter. Under sådana förhållanden kunde anstalten följaktligen

icke biträda de sakkunnigas förslag, att den huvudsakliga tillsynen över

vissa kategorier arbetsställen skulle överlåtas åt den kvinnliga inspektionen.

Därmed bortfölle även anledning till anslutning till den av herr Svensson

avgivna reservationen angående placering av kvinnliga inspekterande befattningshavare

under yrkesinspektörerna på dessas distrikt.

Därest, såsom anstalten förutsatte, den kvinnliga yrkesinspektionen finge

hava kvar sin hittillsvarande karaktär av specialinspektion, syntes anledning

icke föreligga att utöka antalet kvinnliga inspekterande befattningshavare

i så hög grad som de sakkunniga föreslagit. Enligt anstaltens mening

torde det åtminstone tills vidare vara tillräckligt, om yrkesinspektionsdistrikten

för den kvinnliga inspektionen sammanfördes i tre grupper, så

att förslagsvis I, III och VIII yrkesinspektionsdistrikten bildade en grupp,

IV, V, VI och VII yrkesinspektionsdistrikten bildade en annan grupp och

de återstående II, IX, X och XI distrikten en tredje grupp. Inom var och

en av dessa grupper borde den kvinnliga inspektionen förestås av en yrkesinspektris.

En av dessa borde överordnas och hava att leda de övrigas

arbete samt benämnas första yrkesinspektris. Hon borde därför placeras

i högre lönegrad än de båda andra.

Såsom stationsort för hela den kvinnliga yrkesinspektionskåren föresloge

riksförsåkringsanstalten Stockholm. Med hänsyn till att fråga vore om en

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

47

specialinspektion torde det nämligen vara fördelaktigt att hava hela denna

kår samlad. Därigenom vunnes bättre enhetlighet vid tjänsteutövningen,

varjämte lämpligare utbildning av nytillträdande befattningshavare kunde

äga rum. Resekostnaderna syntes icke med nuvarande goda kommunikationer

böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Anstalten uppskattar personalbehovet för den kvinnliga yrkesinspektionen

på följande sätt. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 första yrkesinspektris

(B 26), 2 yrkesinspektriser (B 24), 1 första yrkesinspektrisassistent (B 21),

1 yrkesinspektrisassistent (B 18) och 1 kanslibiträde (B 7). 2) Extra ordinarie

tjänstemän: 1 kontorsbiträde. 3) Extra personal: 1 yrkesinspektrisassistent.

Av de tre yrkesinspektörer, som avgivit särskilda yttranden, anför en -—

inspektören i fjärde distriktet — att frågan örn överflyttning till den kvinnliga

yrkesinspektionen av kontrollen beträffande restaurangrörelsen och sömnadsindustrien

krävde ytterligare övervägande samt att det vore olämpligt

att minska den allmänna inspektionens möjligheter att utöva tillsyn beträffande

arbetstid och minderårigas användande.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet har däremot icke något att erinra mot

överflyttningen till den kvinnliga inspektionen av sömnadsindustrien och

restaurangerna men anser, att vissa betänkligheter kunde anföras mot överflyttningen

av tillsynen rörande arbetstiden och de minderåriga, då här ofta

krävdes ett tekniskt bedömande. Denne inspektör framhåller, att den ifrågasatta

överflyttningen otvivelaktigt skulle underlätta den allmänna inspektionens

uppgifter. Med avseende å organisationen förordar nämnde inspektör, att

den kvinnliga inspektionspersonalen skulle utgöras av 1 yrkesinpektris i lönegraden

B 26 och 10 yrkesinspektrisassistenter i lönegraden B 21, vilka assistenter

borde vara utplacerade å distrikten men vara direkt underställda

inspektrisen.

Yrkesinspektören i nionde distriktet avstyrker den ifrågasatta överflyttningen

av kontrollen beträffande sömnadsfabriker och restauranger och förordar

den av herr Svensson föreslagna organisationen.

Också medicinalstyrelsen förordar en decentralisation av den kvinnliga

inspektionen i överenstämmelse med herr Svenssons reservation men anser,

att befattningshavarnas löner böra bestämmas i enlighet med vad de sakkunnigas

majoritet föreslagit.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot den föreslagna personalökningen.

Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida det icke skulle vara lämpligt att

i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit fördela befattningarna

på de distrikt, i vilka många kvinnliga arbetare äro sysselsatta, dock utan

att därigenom sönderbryta den nuvarande organisationen. Styrelsen finner

det vara av betydelse ur social synpunkt, att den kvinnliga inspektionen fortfarande

sammanhålles. Vidare anmärker socialstyrelsen, att titeln överinspektris

syntes mindre lämplig än benämningen yrkesinspektris.

Emellertid hava tre ledamöter av socialstyrelsen i särskilt yttrande i huvudsak

anslutit sig tili herr Svenssons reservation.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Statskontoret har icke ansett sig kunna tillstyrka den föreslagna ökningen

av inspektionspersonalen. Därest en ökning vore nödvändig, borde — anför

ämbetsverket — en sådan komma till stånd genom anställande av ickeordinarie

yrkesinspektrisassistenter. Statskontoret anser ock, att det borde

tagas under övervägande, örn icke — såsom förefölle organisatoriskt riktigt —

den kvinnliga inspektionspersonalen borde inlemmas i den allmänna inspektionsorganisationen

och underställas vederbörande distriktschefer.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrar:

Det syntes önskvärt, att den kvinnliga yrkesinspektionen inordnades under

den centrala myndigheten efter i stort sett enahanda principer, som de övriga

lokala tillsynsorganen.

Det syntes vidare knappast påkallat att giva yrkesinspektrisen ställning

såsom överinspektris. Lönenämnden förordade, att befattningen fortfarande

benämndes yrkesinspektris.

De befattningar, som av de sakkunniga upptagits såsom vrkesinspektriser

i B 24, syntes kunna upptagas såsom distriktsinspektriser i lönegraden B 22.

I övrigt erforderliga befattningar torde lämpligen böra placeras i lönegraden

B 18, därvid två på ordinarie stat och de övriga såsom extra-ordinarie.

Av länsstyrelserna förorda några mer eller mindre uttryckligt ett bifall till

herr Svenssons reservation, medan andra närmast uttala sig till förmån för

sakkunnigförslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar, att föreningen anslöte sig till den

av herr Svensson och i viss mån även av herr Hultman framförda tanken

på att låta den kvinnliga yrkesinspektionen uppgå i samma organisation som

den övriga inspektionen. En sådan ordning syntes föreningen vara rationell

och ägnad att främja en effektivisering av inspektionen.

Enahanda ståndpunkt intages av landsorganisationen, som yttrar, att en

omläggning i enlighet med herr Svenssons reservation måste medföra icke

obetydliga fördelar i administrativt och praktiskt hänseende.

I motsats till sistnämnda organisationer understryker Fredrika-Bremerförbundet

starkt betydelsen av att den kvinnliga yrkesinspektionen finge bibehålla

sin karaktär av specialinspektion, vilket vore nödvändigt för dess

viktiga sociala uppgifter. Inspektionen borde — anför förbundet vidare —

få förbliva en självständig inspektion under kvinnlig ledning och vidgas på

sätt av de sakkuniga föreslagits. Genom ett bifall till herr Svenssons reservation

skulle inspektionen helt och hållet mista den karaktär av specialinspektion

och den självständighet, som enligt arbetarskyddslagen tillkomme inspektionen.

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den kvinnliga yrkesinspektionen

— delvis på grund av uttryckliga beslut av chefsmyndigheten, delvis

ock med stöd allenast av den praxis, som utbildat sig i ämnet — efter hand

fått övertaga den huvudsakliga tillsynen beträffande vissa slag av arbetsplatser,

där kontrollen tidigare jämsides utövats av den allmänna och den

kvinnliga inspektionen. De sakkunniga föreslå nu, att man skulle ytter
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj-.ts proposition nr 231.

49

ligare något utvidga den kvinnliga inspektionens arbetsområde i syfte

att därmed åvägabringa en viss minskning i den allmänna inspektionens åligganden

och samtidigt förhindra onödigt dubbelarbete.

Med anledning av de anmärkningar, som från flera håll riktats mot dessa

förslag, anser jag mig böra framhålla, att jag icke är av den uppfattningen,

att ett genomförande av detsamma skulle medföra någon mera genomgripande

omläggning av den kvinnliga inspektionen eller beröva denna inspektion

dess nuvarande karaktär av specialinspektion med huvudsakligen sociala

uppgifter. Med hänsyn härtill och då förslaget synes mig ändamålsenligt,

får jag i princip ansluta mig till detsamma. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att jag vid remiss till lagrådet av förut omnämnda förslag till ändringar

i arbetarskyddslagen förordat den jämkning i 23 § nämnda lag, som

av de sakkunniga ifrågasatts.

I vilken utsträckning och på vilket sätt, en överflyttning av tillsynsuppgifter

lämpligen bör ske, torde närmare få bedömas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, på vilken det bör ankomma att utfärda erforderliga anvisningar

i ämnet.

Vad angår antalet av de befattningshavare, som behövas

för den kvinnliga inspektionsverksamheten, har detsamma — frånsett biträdespersonalen

— av de sakkunniga uppskattats till åtta, medan den nuvarande

personalen blott omfattar tre befattningshavare. För min del är jag

icke beredd att nu tillstyrka en så betydande personalförstärkning utan föreslår,

att inspektionspersonalen tills vidare utökas till fem befattningshavare.

Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som tillkomma och även framgent

böra åvila den kvinnliga yrkesinspektionen, är jag av den uppfattningen att

inspektionens befattningshavare alltjämt böra sammanhållas såsom

en självständig kår under egen ledning och alltså icke

inordnas under den allmänna inspektionen. Jag ansluter mig således i denna

del till sakkunnigmajoritetens och riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt.

Lika med de sakkunniga finner jag vidare, att en decentralisering

av den kvinnliga inspektionsverksamheten bör kunna medföra betydande fördelar.

Enligt min mening bör därför riket för den kvinnliga inspektionens

del indelas i fyra distrikt, nämligen ett östligt med stationsort i Stockholm,

ett sydligt med stationsort i Malmö, ett västligt med stationsort i Göteborg

och ett nordligt med stationsort i Sundsvall eller Härnösand. Det östra

distriktet torde böra förestås av yrkesinspektrisen samt vart och ett av de övriga

distrikten av en distriktsinspektris. Yrkesinspektrisen, vilken liksom hittills

bör vara placerad i lönegraden B 26, skulle närmast under chefsmyndigheten

hava ansvaret för och ledningen av inspektionsverksamheten i hela riket.

För distriktsinspektriserna, som alltså böra sortera direkt under yrkesinspektrisen,

föreslår jag en placering i lönegraden B 22. Då det bär framlagda

förslaget örn distriktsindelning tills vidare endast bör hava karaktär av

en försöksanordning, förordar jag, alt distriktsinspektrisbefattningarna uppföras

å extra stal. Hos yrkesinspektrisen bör vidare tjänstgöra en yrkesinspektrisassistent

med placering i lönegraden B 18.

lii liane/ till riksdagens protokoll 10.18. 1 sami. Nr 231.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Mot de sakkunnigas förslag, att det hos yrkesinspektrisen tjänstgörande

extra ordinarie kanslibiträdet överföres till ordinarie stat har jag icke något

att erinra. Däremot saknas, med den av mig föreslagna anordningen, skäl

att därutöver anställa ytterligare biträdespersonal. Jag vill i detta sammanhang

tillfoga, att jag utgår från att distriktsinspektriserna i sådana städer,

som utgöra stationsorter för den allmänna yrkesinspektionen, skola -— i den

mån så låter sig göra — få för skrivgöromål och liknande arbete disponera

den biträdespersonal, som finnes anställd för den allmänna inspektionens

behov.

Då enligt mitt förslag antalet yrkesinspektrisassistenter skulle minskas

från två till en, torde en yrkesinspektrisassistentbefattning få uppföras å

övergångsstat. Enär det är att antaga, att åtminstone en av de nuvarande

assistenterna skall erhålla befattning såsom distriktsinspektris, lärer sagda

förhållande icke komma att medföra någon nämnvärd kostnadsökning

för statsverket.

Enligt mina beräkningar skulle för den kvinnliga yrkesinspektionens del

få upptagas följande befattningar. 1) Tjänstemän å ordinarie stat: 1 yrkesinspektris

(B 26), 1 yrkesinspektrisassistent (B 18) och 1 kanslibiträde (B 7).

2) Tjänsteman å övergångsstat: 1 yrkesinspektrisassistent (B 18). 3) Tjänstemän

å extra stat: 3 distriktsinspektriser (B 22).

Skogs- och flottledsinspektionen.

Nuvarande organisation.

För tillsyn å efterlevnaden av två år 1919 beslutade lagar, nämligen dels

lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning

och kolning av härbärge åt arbetarna m. m., vilken lag numera ersatts av

skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937, dels ock lagen den 19 juni 1919

om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna

tillsattes enligt beslut av 1919 års riksdag en specialinspektör inom

yrkesinspektionen. Denne inspektör, som numera benämnes skogs- och

flottledsinspektör och är placerad i lönegraden B 27, har inom sitt verksamhetsområde

att jämväl i huvudsak fullgöra de uppgifter, som eljest ankomma

på yrkesinspektör.

Till skogs- och flottledsinspektörens hjälp äro anställda dels en ordinarie

assistent med placering i lönegraden B 20 och ett ordinarie kontorsbiträde

i lönegraden B 4, dels ock vissa icke ordinarie befattningshavare, däribland

en biträdande assistent med sex månaders årlig tjänstgöring.

1937 års arbetarskyddskommitté.

De sakkunniga erinra, att socialstyrelsen i skrivelse den 14 december 1935

hemställt, att skogs- och flottledsinspektören och den omförmälde ordinarie

assistenten måtte uppflyttas den förre till lönegraden B 28 och den senare till

lönegraden B 21. I anslutning härtill anföra de sakkunniga vidare följande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

51

över socialstyrelsens berörda förslag hade utlåtanden avgivits dels av statskontoret

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, dels ock av landshövdingen

Tiselius, vilken yttrat sig i ämnet i egenskap av sakkunnig för

utredning rörande socialstyrelsens organisation. Därvid hade förslaget avstyrkts

av statskontoret och lönenämnden men tillstyrkts av landshövding

Tiselius. Förslaget hade sedermera underställts 1937 års riksdag, som i

överensstämmelse med Kungl. Maj:ts hemställan i ämnet icke ansett sig

kunna biträda detsamma.

Ifrågavarande förslag syntes dock vara välgrundat och borde enligt de

sakkunnigas mening komma till utförande. Skogs- och flottledsinspektörens

arbetsområde hade numera erhållit en betydande omfattning, och antalet

honom underställda befattningshavare vore avsevärt. Därtill komme, att

skogs- och flottledsinspektionens verksamhet ställde stora krav på initiativkraft

och omdöme hos befattningshavarna samt vore av synnerlig betydelse

för förbättrande av skogsbrukets arbetsförhållanden. De sakkunniga ansåge

därför motiverat, att skogs- och flottledsinspektören erhölle samma

tjänsteställning som yrkesinspektörerna och att helårsassistenten vid skogsoch

flottledsinspektionen i lönehänseende jämnställes med distriktsingenjör

inom den allmänna yrkesinspektionen.

I enlighet med vad som föreslagits av socialstyrelsen i en den 28 oktober

1936 dagtecknad skrivelse angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen

m. m. förorda de sakkunniga vidare, att skogs- och flottledsinspektörens

tjänstetitel måtte förändras till skogsyrkesinspektör.

Yttranden.

Riksförsäkringscmstalten anför, att fullt fog funnes att likställa skogs- och

flottledsinspektör med yrkesinspektör. Han borde därför placeras i lönegraden

B 29. Samtidigt borde hans tjänstetitel förändras till skogsyrkesinspektör.

Anstalten tillstyrker vidare förslaget örn den ordinarie assistentens

uppflyttning till lönegraden B 21 samt föreslår därutöver, att vissa andra

tjänster vid inspektionen måtte erhålla förbättrad löneställning. En reservant

i anstalten förordar i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, att

skogs- och flottledsinspektören erhåller benämningen skogsyrkesinspektör

och placeras i lönegraden B 28.

Ifrågavarande inspektörs uppflyttning till lönegraden B 28 tillstyrkes vidare

av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Däremot avstyrka statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

— under hänvisning till vad de tidigare i ämnet anfört -— de av

de sakkunniga fastställda förslagen.

Departementschefen.

Såsom framgår av sakkunnigbetänkandet, har frågan örn lönereglering

för skogs- och flottledsinspektionens arbetskrafter helt nyligen varit föremål

för statsmakternas prövning, därvid de krav på löneförbättring, som nu

framförts av de sakkunniga, avvisades. Med hänsyn härtill och då några

nya skäl för bifall till förslagen icke anförts av de sakkunniga, anser jag mig

förhindrad att biträda förslagen. Ej heller kan jag ansluta mig till riksför
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

säkringsanstaltens förslag rörande omreglering i lönehänseende av vissa andra

befattningar vid skogs- och flottledsinspektionen. Tillräcklig anledning

att nu ändra skogs- och flottledsinspektörens tjänstetitel synes mig icke föreligga.

Jag räknar alltså med att personalförhållandena vid skogs- och flottledsinspektionen

nu i allo lämnas orubbade.

Den kommunala tillsynen.

Nuvarande organisation.

Den kommunala tillsynen omfattar huvudsakligen mindre arbetsställen

utan maskinella hjälpmedel inom handel, hantverk, byggnadsverksamhet och

jordbruk; vad angår sistnämnda yrkesgren dock med begränsning till arbetstidsförhållandena.

Organ för sagda tillsyn är i varje särskild kommun hälsovårdsnämnden

eller, där sådan saknas, kommunalnämnden; dock med rätt

för sådan nämnd att utöva tillsynen genom en eller flera av nämnden utsedda

särskilda personer.

1937 års arbetarskyddskommitté.

De sakkunniga förklara, att de övertygat sig om att den kommunala tillsynsinstitutionen

icke fungerade på ett tillfredsställande sätt. I de flesta

landskommuner — där tillsynen vanligen utövades av hälsovårdsnämndens

eller kommunalnämndens ordförande — vore den av värde egentligen endast

såsom ett organ, till vilket yrkesinspektionens befattningshavare kunde

vända sig för erhållande av vissa upplysningar. Detsamma gällde beträffande

vissa mindre städer. I övriga städer och i en del större samhällen

på landet vore förhållandena visserligen avsevärt mycket bättre men kunde

dock icke anses uppfylla skäliga anspråk.

Rörande orsakerna till den kommunala tillsynens ringa effektivitet yttra

sig de sakkunniga sålunda.

Det kunde knappast begäras, att oavlönade kommunala förtroendemän

skulle ägna något större intresse åt ett tidsödande och ofta ömtåligt inspektionsarbete,

som i regel måste utföras under arbetstid. Om de därtill, såsom

dittills i allmänhet varit fallet, lämnades utan egentlig vägledning för sin verksamhet,

finge man icke förvåna sig över, att den tillsyn, som ålåge dem, icke

blir skött såsom sig borde. Att den kommunala tillsynens brister sammanhängde

därmed, att den vanligen ombesörjdes av oavlönat folk, bestyrktes för

övrigt även av det förhållandet, att å de orter, där tillsynen vore relativt god,

densamma regelmässigt utövades av särskilda tillsynsmän, som erhölle ersättning

för sitt arbete.

Av det sagda följer -—- anföra de sakkunniga —- att det med fog kunde

ifrågasättas, om icke hela den kommunala tillsynsinstitutionen borde slopas

och dess uppgifter överflyttas till statliga befattningshavare. De sakkunniga

förklara, att de också övervägt att föreslå en dylik åtgärd, men att de måst

avstå därifrån med hänsyn till de högst betydande kostnader, som därigenom

skulle åsamkas statsverket.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 231.

53

Rörande de allmänna förutsättningarna för åstadkommande av ett bättre

resultat än hittills av kommunernas medverkan i yrkesinspektionsarbetet yttra

sig de sakkunniga härefter på följande sätt.

De sakkunniga hade prövat flera reformplaner och särskilt studerat det

sätt, varpå den kommunala tillsynen organiserats i våra grannländer, de enda

stater utanför vårt eget land, som över huvud hade någon dylik tillsyn.

I Norge skulle inom var kommun finnas en eller flera »arbetsnämnder»

för handhavande av den löpande tillsynen å i kommunen befintliga arbetsställen

av vad slag och storlek de vara månde. I arbetsnämnd .skulle sitta

minst en kvinna och minst en arbetare samt örn möjligt en läkare. Arbetsnämnds

ledamöter utsåges och avlönades av vederbörande kommunala organ.

I Finland skulle myndigheterna i varje kommun, där företag underkastade

arbetarskyddslagstiftningen funnes, utse en eller flera personer att under ledning

av vederbörande statliga yrkesinspektör öva tillsyn å hantverksföretag

och mindre industrier, jordbruk med binäringar, butiker, kontor, restauranger

och dylikt. Ifrågavarande personer uppbure ersättning för sitt arbete,

och denna ersättning betalades av kommunen. I Danmark slutligen omfattade

den kommunala tillsynen endast maskiner. Den utövades av »maskinsynsmEend»,

som utsåges av vederbörande kommunalmyndighet för fyra år i sänder,

men kunde entledigas på begäran av den statliga inspektionsmyndigheten.

Dessa synemän bleve med jämna mellanrum av statens yrkesinspektion

instruerade om sina uppgifter. De avlönades med 1 kr. 50 öre per år

för varje företag eller motor, som stöde under deras tillsyn, men hade å andra

sidan skyldighet att årligen inspektera alla sina arbetsställen. Deras avlöning

förskötes av kommunerna men gäldades slutligen med statsmedel.

Den kommunala yrkesinspektionen vore alltså i alla våra grannländer fastare

organiserad än i vårt eget land. Emellertid torde varken Norge, Danmark

eller Finland kunna tagas till mönster, då det gällde att förändra den

kommunala tillsynen i Sverige. Det i Norge gällande systemet för dylik tillsyn

läte sig icke väl förena med de principer, som här i landet av ålder tilllämpats

med avseende å yrkesinspektionsarbetet. Örn den kommunala tillsynen

i Finland och Danmark gällde åter, att den ansåges vara av föga värde

och att frågan om dess avskaffande i båda länderna vore aktuell. För övrigt

talade åtskilligt för, att ansvaret för den kommunala tillsynen i vårt

land även i framtiden skulle åvila hälsovårdsnämnderna. Vid den tillsyn å

arbetsställen utan maskineri, varom här vore fråga, måste säkerligen huvudvikten

i allmänhet läggas på de hygieniska problemen. Det skulle därför

snarast vara olyckligt, örn hälsovårdsnämnderna berövades sitt inflytande

över denna tillsyn. Erkände man detta, syntes man emellertid även få räkna

med att frågan örn den kommunala tillsynens effektivisering kunde slutgiltigt

lösas endast i samband med en omorganisation av det lokala hälsovårdsväsendet.

Under hänvisning till det anförda förklara de sakkunniga, att man tills vidare

syntes få nöja sig med den förbättring, som kunde åstadkommas inom

ramen av nuvarande förhållanden. Beträffande de åtgärder, som nu borde

vidtagas, uttala sig de sakkunniga sålunda.

Ett första medel att vinna en förbättring vore att giva de kommunala tillsynsorganen

bättre ledning och undervisning med avseende å deras verksamhet.

Detta kunde åstadkommas utan särskilt ingripande från statsmakternas

sida. De sakkunniga utginge från, att yrkesinspektionens befattningshavare

framdeles skulle få tid alt under sina resor träda i mera regelbunden

förbindelse med kommunernas tillsynsorgan samt meddela dem erforderliga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

anvisningar och råd. Därtill komme, att yrkesinspektionens chefsmyndighet,

som redan nu tillhandahölle en kortfattad tryckt promemoria om de

kommunala tillsynsorganens arbetsuppgifter, just förberedde en ny och förbättrad

upplaga av nämnda promemoria.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde vidare en icke obetydlig

stegring av den kommunala tillsynens effektivitet förväntas inträda, om hälsovårdsnämnderna

respektive kommunalnämnderna mera allmänt kunde förmås

att uppdraga tillsynens utövande åt särskilt utsedda, för ändamålet lämpade,

avlönade personer. De sakkunniga ville därför förorda, att staten påtoge

sig viss del av kostnaderna för avlönandet av dylika tillsynsmän. Kommun

eller kommunalförbund, där en eller flera tillsynsmän utsetts och tillerkänts

avlöning, borde berättigas att — efter prövning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, avseende fyra år i sänder — erhålla begränsat statsbidrag

till avlöningens bestridande. Sådant bidrag borde enligt de sakkunnigas mening

i varje särskilt fall utgå med en tredjedel av den lön, kommunen respektive

kommunalförbundet bestämt för vederbörande tillsynsuppdrag. Högre

än till halva lönen borde bidraget under inga förhållanden sättas, örn man

ville få garanti för, att kommunalmyndigheterna vid lönesättningen skulle gå

fram med en viss varsamhet.

De sakkunniga förklara, att det icke syntes möjligt att på förhand beräkna,

vilka kostnader för statsverket ett genomförande av de sakkunnigas förslag

örn avlöningsbidrag skulle komma att medföra. De anse emellertid, att kostnaderna

säkerligen skulle bli tämligen små i förhållande till den nytta, som

kunde vinnas, liksom i förhållande till vad en fullständig omorganisation

av den kommunala tillsynen skulle belöpa sig till.

Till sist anmärka de sakkunniga, att därest den kommunala tillsynen effektiviserades

i enlighet med av de sakkunniga uppdragna riktlinjer, det syntes

bliva möjligt att till denna tillsyn överföra vissa arbetsställen med maskinella

hjälpmedel, nämligen sådana, där maskinutrustningen vore av allra enklaste

beskaffenhet.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har anfört följande.

Yrkesinspektörerna hade vid sammanträde inför anstalten enstämmigt uttalat,

att den kommunala tillsynen, med undantag för vissa städer och större

samhällen, visat sig tämligen betydelselös. Några yrkesinspektörer hade ansett,

att det av de sakkunniga föreslagna statsunderstödet för avlöning av

kommunala tillsyningsmän skulle medföra en bättre effekt, om det användes

till inrättandet av flera yrkesunderinspektörsbefattningar. I varje fall

borde dylikt understöd icke lämnas till landskommuner med föga eller intet

hantverk eller industri.

Riksförsäkringsanstalten holle för sin del före, att det av de sakkunniga

framlagda förslaget rörande den kommunala tillsynen vore värt allt beaktande.

Någon utredning om till vilket belopp det för ändamålet erforderliga

särskilda anslaget skulle behöva uppgå, förelåge emellertid ej. Anstalten

ville fördenskull hemställa, att denna fråga gjordes till föremål för närmare

undersökning.

Socialstyrelsen förklarar, att det vöre lyckligt, örn den kommunala inspektionen

kunde utvecklas. Styrelsen är dock icke övertygad om, att man ge
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 55

nom ett realiserande av sakkunnigförslaget skall kunna nå fram till en slutlig

lösning.

Från arbetsrådets sida framhålles ävenledes, att en effektivisering av den

kommunala tillsynen vore i hög grad eftersträvansvärd. Rådet fäster särskilt

uppmärksamheten på att kommunerna hade att kontrollera efterlevnaden

av lantarbetstidslagens bestämmelser.

Förslaget örn statsbidrag för avlönande av kommunala tillsynsmän tillstyrkes

av åtskilliga länsstyrelser och förste provinsialläkare. Å andra sidan

uttala vissa länsstyrelser och förste provinsialläkare, att vad som främst krävdes

vore att de kommunala organen finge lämplig ledning och undervisning

samt att bristen härutinnan icke avhjälptes med statsbidrag.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker bestämt de ifrågasatta statsbidragen,

under förklaring att de olägenheter, vilka i allmänhet vore förenade

med den kommunala tillsynen, därest rätt till statsbidrag infördes, allenast

skulle förstärkas.

Landsorganisationen ifrågasätter, örn de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna

vore tillfyllest. Landsorganisationen skulle gärna hava sett att frågan

om införande av ett inspektionsorgan, motsvarande de norska arbetsnämnderna

av de sakkunniga upptagits till närmare övervägande.

Slutligen är att nämna, att förslaget om statsbidrag tillstyrkts av svenska

stadsförbundet, medan svenska landskommunernas förbund ifrågasatt, huruvida

icke — förutom statsbidrag — krävdes, att hälsovårdsnämnd förpliktades

att utse särskild tillsynsman.

Departementschefen.

Den verkställda utredningen har bekräftat det redan förut kända förhållandet,

att den kommunala tillsynen rörande arbetarskyddet icke fungerar

med nödig effektivitet. En förbättring av denna tillsyn är därför synnerligen

önskvärd. Åtskilligt torde i detta hänseende stå att vinna genom ökad

upplysningsverksamhet från de statliga organens sida. Därest dessa organ

på av mig föreslaget sätt förstärkas, utgår jag från att desamma skola bliva

i tillfälle att i något högre grad än som tidigare varit möjligt ägna uppmärksamhet

åt denna fråga.

Tvivelaktigt torde dock vara, om enbart på upplysningens väg en tillräcklig

kontroll kan åstadkommas. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga

ifrågasatt införande av rätt för kommunerna att uppbära statsbidrag till avlönande

av utav dem utsedda tillsynsmän. De sakkunniga hava dock icke

framlagt något mera preciserat förslag i ämnet och ej heller verkställt några

beräkningar rörande de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av en

dylik anordning. För min del anser jag det tänkbart, att en dylik bidragsrätt

skulle medföra vissa fördelar, men finner det å andra sidan icke uteslutet,

att man på andra vägar — exempelvis genom vissa ändringar i hälsovårdsstadgan

— kan uppnå ett lika gott resultat. I nuvarande läge är jag

emellertid icke beredd att taga närmare ställning till föreliggande spörsmål,

vilket lärer få bliva föremål för ytterligare överväganden.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Riksförsäkringsanstaltens avlöningsanslag.

Gällande personalförteckning och avlöningsstat m. m.

Såsom i det föregående berörts har jämlikt vid 1937 års riksdag fattat beslut

från och med den 1 januari 1938 arbetarskyddsbyrån överflyttats från

socialstyrelsen till riksförsäkringsanstalten. I anledning därav har Kungl.

Majit den 4 juni 1937 fastställt två av riksdagen godkända personalförteckningar

för anstalten, att tillämpas, den ena från och med den 1 juli 1937

till och med den 31 december samma år och den andra från och med 1938

års ingång. Den senare personalförteckningen, vilken alltså numera är gällande,

har följande utseende.

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet............ —

5 byråchefer..................................................... B 30

2 ledamöter och byrådirektörer.................................... B 28

1 byråassistent................................................... B 26

1 förste aktuarie.................................................. B 26

1 sekreterare..................................................... B 26

1 förste aktuarie.................................................. B 24

3 förste byråingenjörer............................................ B 24

4 sekreterare..................................................... B 24

8 aktuarier....................................................... B 21

3 byråingenjörer.................................................. B 21

8 notarier........................................................ B 21

15 kontorsskrivare................................................. B 15

1 kassör......................................................... B 14

1 materialförvaltare............................................... B 14

8 kansliskrivare................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt........................................... B 7

25 kanslibiträden.................................................. B 7

6 expeditionsvakter............................................... B 5

76 kontorsbiträden................................................. B 4.

Tjänstemän å extra siat.

1 ledamot och byrådirektör........................................ B 28

1 förste byråingenjör.............................................. B 24

2 aktuarier....................................................... B 21

2 byråingenjörer.................................................. B 21

5 notarier........................................................ B 21.

Därjämte har Kungl. Majit den 4 juni 1937 fastställt följande av riksdagen

godkända avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten, att tillämpas under

budgetåret 1937/1938:

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .... kronor 726,500

2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis....... » 79,000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit.............................................. » 24,100

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m............ kronor 548,400

b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis

............................ » 84,500 » 632,900

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tjänstemän, förslagsvis............................... » 99,500

Summa förslagsanslag kronor 1,562,000.

Vidare har Kungl. Maj:t förklarat, att anslagsposten till arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, skulle under budgetåret 1937/

1938 disponeras på följande sätt:

Arvode till en överläkare................................... kronor 5,000

Arvoden å 3,500 kronor till fyra biträdande läkare eller arvoden

å 3,500, 3,500 och 7,000 kronor till tre biträdande läkare ... » 14,000

Arvoden å 1,500 kronor till två ledamöter vid behandlingen av

frågor rörande fondförvaltningen samt ersättning till suppleanter

för nämnda ledamöter.................................... » 3,200

Arvode till en sakkunnig i hygieniska frågor,för tiden 1 januari—-

30 juni 1938 ............................................ » 1,000

Ersättning för utförande av portvaktsgöromålen till den jämlikt

Kungl. Maj:ts medgivande den 30 juni 1932 hos anstalten anställde

maskinisten, tillika portvakt....................... » 900

Summa kronor 24,100.

Riksförsäkringsanstaltens framställning m. m.

I skrivelse den 28 augusti 1937 har riksför säkring sanstalten gjort framställning

om avlöningsanslag för anstalten för budgetåret 1938/1939.

Anstalten erinrar inledningsvis om de förändringar med avseende å anstaltens

personal, som vidtagits eller ifrågasatts under de senaste åren. I

denna del anför anstalten bland annat följande.

I skrivelse den 31 augusti 1934 hade anstalten hemställt örn överförande

till ordinarie stat från och med budgetåret 1935/1936 av 96

icke-ordinarie befattningar. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag hade 1935

års riksdag beslutit att å ordinarie stat överföra 25 befattningar i lönegraderna

B 4—B 15.

Härefter hade anstalten i skrivelse den 30 augusti 1935 hemställt, att från

och med budgetåret 1936/1937 måtto till ordinarie stat överföras 67 befattningar

i olika grader. På förslag av Kungl. Majit hade 1936 års riksdag beslutit,

att av de föreslagna befattningarna till ordinarie stat överföra 30, nämligen

1 ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28, 1 aktuarie och 2 nota
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

rier i lönegraden B 21, 1 materialförvaltare i lönegraden B 14, 2 kanslibiträden

i lönegraden B 7, 2 expeditionsvakter i lönegraden B 5 och 21 kontorsbiträden

i lönegraden B 4. Anstaltens förslag beträffande de 37 återstående

icke-ordinarie befattningarna hade icke föranlett någon hemställan till 1936

års riksdag.

1 skrivelse den 31 augusti 1936 angående avlöningsanslag till anstalten för

budgetåret 1937/1938 hade riksförsäkringsanstalten framlagt förslag om

överförande till ordinarie stat av de befattningar, som för framtiden kunde

beräknas bliva stadigvarande erforderliga. Därvid hade anstalten anfört

bland annat, att så länge frågan om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen

befunnit sig på utredningsstadiet och man kunde förvänta

ett förslag till mer eller mindre genomgripande omläggning, hade det varit

förklarligt, att man uppskjutit överförandet till ordinarie stat även av de

befattningar, vilka för riksförsäkringsanstalten betecknade ett stadigvarande

behov. Sedan chefen för socialdepartementet efter avslutandet av en särskild

utredning år 1936 uttalat, att tillräcklig anledning icke förelåge att för

det dåvarande vidtaga åtgärder för åvägabringande av en centralisering

av olycksfallsförsäkringen, förefunnes icke längre skäl till dröjsmål med att

giva befattningshavarna i riksförsäkringsanstalten samma ställning som

andra statstjänstemän. Riksförsäkringsanstalten hade av nu angivna anledning

och på grund av verkställd undersökning icke kunnat stanna vid att

förorda att allenast vad som återstode av 1934 års förslag skulle genomföras.

Såsom anstalten redan i statförslaget år 1935 anfört, vöre det som då begärdes

att uppfatta såsom en minimifordran för att omedelbart bereda någon förbättring.

Ar 1934 hade icke heller omorganisationsfrågan beträffande olycksfallföjsäkringen

ännu varit avskriven. Därtill komme, att arbetsbördan sedan

år 1934 ytterligare ökats i så rask takt, att de två år gamla kraven

redan måste sägas vara föråldrade. I anslutning till vad sålunda anförts

hade anstalten hemställt örn inrättande av vissa nya tjänster och uppflyttning

i högre lönegrad av andra tjänster. Vidare hade anstalten förordat vissa

smärre ändringar i anstaltens organisation och i fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan byråerna. Enligt anstaltens förslag skulle antalet ordinarie

tjänster ökas från 126 till 239 eller med 113. Av dessa nya ordinarie

tjänster hade hänförts 4 till lönegraden B 30, 1 till lönegraden B 28, 7 till

lönegraden B 26, 2 till lönegraden B 24, 12 till lönegraden B 21, 6 till lönegraden

B 15, 1 till lönegraden B 14, 10 till lönegraden B 11, 15 till lönegraden

B 9, 14 till lönegraden B 7 och 41 till lönegraden B 4.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag hade utlåtanden avgivits av statskontoret

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Statskontoret hade anfört bland annat följande.

Starka skäl syntes tala för att riksförsäkringsanstaltens organisation och

personalbestånd underkastades en allmän översyn, innan i allmänhet ställning

toges till spörsmålet örn uppfattning av tjänster till högre lönegrad och

om inrättande av nya högre befattningar. Ämbetsverket ville för sin del förorda,

att en dylik översyn komme till stånd.

Med den ståndpunkt statskontoret sålunda ansåge sig böra intaga till

organisationsfrågan i allmänhet, kunde ämbetsverket icke tillstyrka lönegradsuppflyttningen

av tjänster i annan mån än då detta — med hänsyn

till särskilda omständigheter — kunde ske inom ramen av nuvarande organisation

och utan föregripande av en kommande granskning. Däremot syntes

hinder icke böra möta mot att det påbörjade utbytet av icke-ordinarie

tjänster mot ordinarie sådana fullföljdes.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

59

Statskontoret tillstyrkte därefter dels uppförande å ordinarie stat av 59

icke-ordinarie tjänster, dels uppflyttning i högre lönegrad av 4 ordinarie befattningar.

Lönenämnden uttalade till en början, att nämnden hade svårt att bilda

sig en uppfattning örn, huru många nya ordinarie befattningar, som lämpligen

borde inrättas vid anstalten. Av den föreliggande framställningen syntes

det emellertid framgå, att anstaltens verksamhet under de senaste åren starkt

ökats. En ytterligare utökning av arbetsuppgifterna syntes dessutom bliva

en följd av den år 1936 beslutade utvidgningen av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringens

tillämpningsområden. Med hänsyn därtill bade lönenämnden

ur de synpunkter, som nämnden bade alt anlägga på förevarande

spörsmål, icke funnit anledning att framställa erinran mot att förhållandet

mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare inom anstalten avvägdes

i överensstämmelse med anstaltens förslag.

Lönenämnden, som härefter i sitt utlåtande ifrågasatte åtskilliga förändringar

i anstaltens organisation i syfte bland annat att minska antalet byråer,

hade i övrigt delvis tillstyrkt och delvis avstyrkt anstaltens förslag.

Vid anmälan av berörda avlöningsfrågor i propositionen den 16 mars 1937,

nr 266, hade chefen för socialdepartementet uttalat, att han i likhet med

statskontoret vore av den uppfattningen, att en allmän undersökning rörande

riksförsäkringsanstaltens organisation och personalbehov borde äga rum.

Detta syntes så mycket mera påkallat som såväl i anstaltens skrivelse som

i lönenämndens häröver avgivna utlåtande dryflats ett flertal organisatoriska

spörsmål, till vilka ställning måste tagas, innan personalbeståndet kunde

mera definitivt fixeras. Departementschefen hade därför för avsikt att

vidtaga åtgärder för att en dylik undersökning inom den närmaste tiden

måtte komma till stånd. Innan den sålunda avsedda prövningen verkställts,

ansåge departementschefen det icke lämpligt att vidtaga några mera vittgående

förändringar med anstaltens personal.

Med hänsyn därtill hade — frånsett de förändringar, som sammanhängde

med arbetarskvddsbyråns överflyttning från socialstyrelsen till anstalten —i

huvudsak endast föreslagits uppförande å ordinarie stat av de 37 icke-ordinarie

befattningar, vilka av riksförsäkringsanstalten år 1935 föreslagits överförda

till ordinarie stat men icke i propositionen till 1936 års riksdag upptagits

såsom ordinarie, nämligen 1 byråchefstjänst i lönegraden B 30, 1 befattning

som ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28, 1 förste byråingenjörstjänst

och 1 sekreterartjänst i lönegraden B 24, 5 befattningar som kontorsskrivare

i lönegraden B 15, 4 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden B 7

och 23 kontorsbiträdesbefattningar i lönegraden B 4.

Därjämte hade dock i 1937 års proposition föreslagits dels uppflyttning

av en förste aktuarietjänst å anstaltens försäkringsmatematiska och statistiska

byrå från lönegraden B 24 till lönegraden B 26, dels ock inrättande av en

kassörstjänst i lönegraden B 14.

Såsom en konsekvens av förslaget örn överflyttningen av arbetarskyddsbyrån

hade därjämte föreslagits, att antalet ordinarie befattningar hos anstalten

skulle från och med den 1 januari 1938 ytterligare ökas med 1

byråchef (B 30), 1 byråassistent (B 26), 1 sekreterare (B 26), 1 förste byråingenjör

(B 24), 1 byråingenjör (B 21), t kansliskrivare (B 11), 1 kanslibiträde

(B 7) oell 1 kontorsbiträde (B 4).

Vad sålunda föreslagits i berörda proposition hade bifallits av riksdagen.

Riksförsäkringsanstalten anför härefter, att anstalten, då den av chefen

för socialdepartementet förordade undersökningen rörande anstaltens organisation

ännu icke ägt rum, ansett sig icke för närvarande böra närmare

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

ingå på vad statskontoret och lönenämnden anfört i organisationsfrågan.

Anstalten har inskränkt sig till att hemställa om de ordinarie tjänster, som

anstalten begärde i sin hösten 1936 gjorda framställning men ännu icke erhållit.

Anstalten föreslår alltså, att följande befattningar uppföras å anstaltens

ordinarie stat.

3 byråchefer (B 30) såsom chefer för respektive andra och tredje skaderegleringsbyrån

samt byrån för försäkringsplikts- och fiskarförsäkringsärenden.

Nämnda byråer förestås nu av ledamöter och byrådirektörer (B 28),

varav 2 äro å ordinarie och 1 å extra stat. Dessa befattningar skulle indragas.

2 byrådirektörer (B 28) å försäkringsbyrån, av vilka den ene, tillika biträdande

ledamot, skulle förestå registeravdelningen och den andre den tekniska

avdelningen.

1 förste aktuarie (B 26) å försäkringsbyrån såsom chef för byråns försäkringsavdelning

i stället för en nuvarande förste byråingenjörstjänst (B 24)

å extra stat, som skulle indragas.

t förste byråingeniör (B 26) å försäkringsbyrån såsom chef för byråns

premiesättningssektion i stället för en nuvarande ordinarie förste byråingenjörstjänst

(B 24), som skulle indragas.

_ 1 sekreterare och ombudsman (B 26) å administrativa byråns rättsavdelning

i stället för nuvarande sekreterar- och ombudsmanstjänsten (B 24), som

skulle indragas.

3 sekreterare och biträdande ledamöter (B 26), varav en å första och en

å andra skaderegleringsbyrån samt en å byrån för försäkringsplikts- och

fiskarförsäkringsärenden.

1 förste aktuarie (B 24) å försäkringsbyråns försäkringsavdelning

4 sekreterare och biträdande ledamöter (B 24) varav två å första, 1 å

andra och 1 å tredje skaderegleringsbyrån. I stället skulle tre nuvarande

sekreterarbefattningar utan ledamotskap indragas, av vilka två äro placerade

å första och en å andra skaderegleringsbyrån.

1 sekreterare (B 24) å administrativa byråns administrativa avdelning.

2 aktuarier (B 21) i stället för två aktuariebelattningar å extra stat.

1 byråingenjör (B 21) å försäkringsbyråns tekniska avdelning i stället för

en motsvarande tjänst å extra stat. Verkets andra byråingenjörstjänst å

extra stat skulle indragas på grund av det ökade antalet tjänster i högre lönegrad.

9 notarier (B 21) varav 1 å administrativa byrån, 5 å första, 1 å andra,

1 å tredje skaderegleringsbyrån och 1 å byrån för försäkringsplikts- och

fiskarförsäkringsärenden. I stället skulle 5 notariebefattningar å extra stat

indragas, dock att en extra ordinarie notariebefattning skulle inrättas å första

skaderegleringsbyrån.

1 kontorsskrivare (B 15), 10 kansliskrivare (B 11), 15 kontorister (B 9),

1 förste expeditionsvakt (B 7), 9 kanslibiträden (B 7) samt 18 kontorsbiträden

(B 4).

Anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat föreslås av anstalten höjd till 1,115,900 kronor.

Anstalten förklarar vidare, att vid bifall till anstaltens förslag rörande de

ordinarie tjänstemännen den nuvarande anslagsposten till avlöningar

till tjänstemän å extra stat helt kunde bortfalla.

Beträffande posten till arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Majit, föreslår anstalten endast den änd
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

61

ringen, att arvodet till en sakkunnig i hygieniska frågor, placerad å arbetarskyddsbyrån,

beräknas för belt år i stället för — såsom i staten för innevarande

budgetår — för halvt år. Med hänsyn härtill upptager anstalten

ifrågavarande post till (24,100 + 1,000 =) 25,100 kronor.

Beträffande utgifterna för grundavlöningar till övrig ickeordinarie

personal anför anstalten i huvudsak följande.

1 avlöningsstaten för innevarande budgetår bade upptagits en delpost till

grundavlöningar för icke ordinarie personal med ett belopp av 548,400 kronor,

därav 7,500 kronor beräknats för arbetarskyddsbyrån under första halvåret

1938. Utan Kungl. Maj:ts medgivande finge dock icke för grundavlöningar

tagas i anspråk större belopp än 518,400 kronor.

För riksförsäkringsanstalten, utom arbetarskyddsbyrån, kunde grundavlöningarna

för mera stadigvarande anställda befattningshavare under innevarande

budgetår numera beräknas uppgå till omkring 605,000 kronor. För

vikarier under sommarmånaderna och förstärkning av försäkringsbyråns

arbetskrafter under viss tid av året samt för ackords- och övertidsersättningar

torde böra beräknas 18,000 kronor. Därtill komme grundavlöningar

för arbetarskyddsbyråns icke-ordinarie personal under första halvåret 1938

med 7,500 kronor.

På grund av den alltjämt fortgående ökningen i antalet anmälda olycksfall

måste det förutses, att anstaltens arbetsbörda under den återstående

delen av innevarande budgetår komme att ytterligare ökas, vilket i sin tur

måste medföra, att anställande av ytterligare personal ej kunde undvikas. Av

denna anledning måste för grundavlöningar under innevarande budgetår

beräknas ytterligare ett belopp, som icke torde böra uppskattas till mindre

än 10,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså till grundavlöningar erfordras

omkring 640,500 kronor. Detta belopp torde emellertid kunna reduceras

med hänsyn till förordnanden å tjänster på ordinarie och extra stat samt

till andra ledigheter än semestrar med förslagsvis 30.000 kronor. Kostnaden

för grundavlöningar skulle på grund därav kunna för budgetåret 1937/1938

beräknas till 610,500 kronor.

Anledningen till att kostnaden för grundavlöningar under innevarande

budgetår ökats utöver vad som beräknats vore den starka stegring i riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, sorn blivit en följd av bland annat den

rådande högkonjunkturen samt vidtagna lagändringar. Under budgetåret

1935/1936 hade till anstalten anmälts 96,745 olycksfall bland i anstalten försäkrade

arbetare. Motsvarande antal hade för budgetåret 1936/1937 utgjort

ej mindre än 108,575 och torde för innevarande budgetår icke kunna beräknas

lägre än 115,000. I jämförelse med förstnämnda budgetår skulle

detta innebära en stegring med 19 procent. Antalet i arbetsgivarförteckningarna

upptagna arbetsgivare, sorn vid utgången av år 1935 utgjort omkring

635,000, uppginge nu till omkring 664,000. På riksförsäkringsanstaltens

alla avdelningar hade arbetet avsevärt ökat. Antalet hos riksförsäkringsanstalten

anställda, sorn — oberäknat 5 läkare — den 31 december 1936

utgjort 395, hade ökats till 436.

Såvitt nu kumle förutses, syntes det bliva oundgängligt att hemställa örn

ett tilläggsanslag lii! grundavlöningar för budgetåret 1937/1938.

Vad härefter beträffade förhållandena under budgetåret 1938/1939, syntes

det ofrånkomligt att räkna med en fortsatt stegring av riksförsäkringsanstaltens

arbetsbörda, ökningen i antalet anmälda olycksfall syntes nämligen

komma alt fortsätta. Även örn eli konjunkturomslag skulle komma att inträffa

under år 1938, måste riksförsäkringsanstalten — på grund av den tid,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

som alltid förflöte, innan en konjunkturförändrings inverkan på antalet

olycksfallsanmälningar komme till synes — räkna med en fortsatt ökning

under nämnda budgetår i det antal olycksfall, som anstalten hade att reglera.

Därtill komme, att de från och med år 1937 genomförda ändringarna i olycksfalls-

och yrkessjukdomslagarna ännu ej syntes hava till fullo visat sina verkningar,

utan torde detta komma att ske först så småningom. Av anförda skäl

måste för budgetåret 1938/1939 en ytterligare höjning av anslagsposten till

grundavlöningar beräknas. Anstalten ansåge denna höjning icke böra beräknas

till lägre belopp än 50,000 kronor. Grundavlöningarna för arbetarskyddsbyråns

icke-ordinarie personal torde böra för budgetåret 1938/1939

upptagas med 15,000 kronor. Ifrågavarande post skulle alltså upptagas till

668.000 kronor.

Därest riksförsäkringsanstaltens förslag till ordinarie stat för budgetåret

1938/1939 bifölles, skulle emellertid nyssnämnda belopp kunna minskas med

219.000 kronor till 449,000 kronor.

Beträffande utgifterna till avlöningsförhöjningar till övrig

icke-ordinarie personal framlägger anstalten följande beräkningar.

Denna anslagspost hade i staten för innevarande budgetår upptagits till

84.500 kronor. Under budgetåret 1936/1937, då anslagsposten var upptagen

till 83,100 kronor, hade utgifterna utgjort 87,170 kronor. För budgetåret

1938/1939 erfordrades för avlöningsförhöjningar enligt vanliga grunder —

inberäknat för arbetarskyddsbyrån — omkring 60,000 kronor, vilket belopp

emellertid, med hänsyn till att avlöning vid ledighet under sjukdom m. m.

skulle utgå från samma anslagspost, torde böra ökas till 75,000 kronor.

Därest emellertid anstaltens förslag rörande avlöningar till ordinarie tjänstemän

bifölles, syntes sistnämnda belopp kunna sänkas med 40,000 kronor till

35.000 kronor.

Anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie

och icke-ordinarie tjänstemän har av anstalten beräknats sålunda.

Posten vöre för innevarande budgetår upptagen till 99,500 kronor, däri

inbegripet kompensation till de extra ordinarie tjänstemännen för familjepensionsavdragen.

Till dyrortstillägg hade för riksförsäkringsanstaltens del

under budgetåret 1936/1937 utgivits 88,541 kronor. Med hänsyn till den

ökade personalen och vidtagna överflyttningar till ordinarie stat torde för

budgetåret 1938/1939 dyrortstilläggen böra beräknas till 95,000 kronor.

Kompensationen för familjepensionsavdragen syntes böra beräknas till

18.000 kronor. Därtill borde läggas 2.000 kronor för arbetarskyddsbyråns

räkning. Anslagsposten syntes alltså för budgetåret 1938/1939 böra upptagas

till 115,000 kronor. Vid bifall till anstaltens förslag rörande den ordinarie

personalen syntes sistnämnda belopp kunna minskas till 110,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså medelsbehovet för nästa budgetår enligt anstaltens

förslag uppgå till (1,115,900 + 25,100 + 449,000 + 35,000 +

+ 110,000 =) 1,735,000 kronor.

Yttranden.

över riksförsäkringsanstaltens nu förevarande framställning hava utlåtanden

avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

63

Statskontoret anför i huvudsak följande. Statskontoret ville erinra, att

ämbetsverket i sitt över riksförsäkringsanstaltens framställning den 31 augusti

1936 avgivna utlåtande uttalat sig för en uppfattning till lönegraden

B 26 av sekreterare- och ombudsmansbefattningen å administrativa byrån

samt sekreterarbefattningen å första skaderegleringsbyrån. Ämbetsverket

hade såsom stöd för detta uttalande anfört, att med nämnda befattningar,

som vore hänförda till ordinarie lönegraden B 24, vore förenade bestående

arbetsuppgifter av så kvalificerad beskaffenhet, att en dylik uppflyttning kunde

anses befogad. Vad särskilt vidkomme sekreterar- och ombudsmanstjänsten

å administrativa byrån, syntes denna tjänst närmast vara jämförlig med

befattningen såsom sekreterare och ombudsman å pensionsstyrelsens fondoch

kameralbyrå, vilken befattning vore hänförd till lönegraden B 26.

Under åberopande härav tilläte sig statskontoret att fortfarande tillstyrka

en uppflyttning till denna lönegrad av ifrågavarande båda tjänster.

Ävenså ansåge sig statskontoret, i likhet med vad tidigare skett, böra förorda

uppförandet på ordinarie stat i lönegraden B 21 av följande befattningar

å extra stat, nämligen 2 aktuarie-, 1 byråingenjörs- och 5 notarietjänster.

Lönenämnden inskränker sig till en hänvisning till sitt år 1937 avgivna

utlåtande i ämnet.

Departementschefen.

Den allmänna omprövning rörande riksförsäkringsanstaltens personalförhållanden

och organisation, vilken — såsom jag tidigare framhållit — bör

äga rum, har ännu icke hunnit verkställas. Med hänsyn härtill torde alltjämt

stor försiktighet böra iakttagas vid inrättande av nya ordinarie

befattningar hos anstalten eller uppflyttning därstädes av sådana

befattningar i högre lönegrad. Jag kan därför endast i ganska begränsad

omfattning biträda anstaltens begäran om förstärkning av det ordinarie

personalbeståndet. Lämpligen synes man med fortsättande på den tidigare

inslagna vägen nu böra överföra ytterligare ett antal icke ordinarie befattningar

till ordinarie stat, beträffande vilka tvekan icke vid den förestående

prövningen kan befaras föreligga örn befattningarnas behövlighet. Jag förordar

i sådant hänseende dels att från extra till ordinarie stat överflyttas l

befattning såsom ledamot och byrådirektör i lönegraden B 28 samt 1 aktuarietjänst,

1 byråingenjörstjänst och 3 notarietjänster i lönegraden B 21, dels

ock att av nuvarande extra ordinarie befattningar 1 kansliskrivartjänst, 8

kanslibiträdesbefattningar och 15 kontorsbiträdestjänster ersättas med ordinarie

tjänster i lönegraderna B 11, B 7 respektive B 4. Vid bifall härtill

skulle antalet ordinarie befattningar — frånsett förändringarna å arbetarskyddsbyrån

— komma att ökas med 30.

I det föregående har jag vidare tillstyrkt viss omorganisation rörande

anstaltens arbetarskyddsbyrå. Dessa ändringar innebära för den ordinarie

personalens vidkommande, dels att densamma skulle från och med den 1

juli 1938 minskas med 1 byråassistent (B 26) oell 1 kontorsbiträde (B 4),

dels ock alt densamma skulle från och med den 1 januari 1939 ökas med

1 byrådirektör (B 28), 1 förste byråingenjör (B 26), 1 notarie (B 21) och

1 kontorsbiträde (B 4).

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Vad härefter angår antalet befattningar hos anstalten å extra

stat kommer givetvis detta att minskas genom den av mig förordade överflyttningen

av vissa tjänster till ordinarie stat. Å andra sidan böra emellertid

några tjänster å extra stat tillkomma. Av vad jag nyss anfört rörande den

ordinarie personalen framgår, att jag i nuvarande läge icke ansett mig kunna

tillstyrka anstaltens hemställan om inrättande av tre ordinarie befattningar

såsom sekreterare och biträdande ledamöter i lönegraden B 26, avsedda en

för första och en för andra skaderegleringsbyrån samt en för byrån för försäkringsplikts-

och fiskarförsäkringsärenden. Emellertid föreligger — enligt

vad jag inhämtat — å dessa byråer ett synnerligen stort behov av förstärkning

av de mera kvalificerade arbetskrafterna. Jag vill därför med anledning av

anstaltens framställning i ämnet förorda, att personalen å en var av dessa tre

byråer tills vidare utökas med en sekreterare å extra stat i lönegraden B 24.

Vid bifall till vad jag förut föreslagit beträffande arbetarskyddsbyrån kommer

härtill från och med den 1 januari 1939 en byråingenjörsbefattning i

lönegraden B 21.

Då de personaländringar, som icke beröra arbetarskyddsbyrån, böra genomföras

från och med den 1 juli 1938, synes det mig lämpligast, att för

nästa budgetår för anstaltens del fastställas två särskilda personalförteckningar,

en avsedd att gälla för tiden 1 juli—31 december 1938 och en avsedd

att tillämpas från och med den 1 januari 1939.

Jag övergår härefter till en beräkning av riksförsäkringsanstaltens avlöningsanslag,

därvid jag förutsätter, att avlöningsstat bör fastställas omfattande

budgetåret 1938 1939.

Posten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat är

för närvarande upptagen till 726,500 kronor. Detta belopp bör med hänsyn

dels till den merkostnad, som uppkommer genom att utgifterna för den hittillsvarande

ordinarie personalen å arbetarskyddsbyrån nu måste beräknas

för helt budgetår, dels ock till den ökning, som från och med den 1 januari

1939 föreslagits beträffande den ordinarie personalen å denna byrå,

höjas med 30,600 kronor. Härvid har även beaktats den minskning i utgifterna,

som uppkommer genom överflyttningen av vissa ordinarie befattningar

till kommerskollegium. På grund av överförandet av vissa icke ordinarie tjänster

till ordinarie stat tillkommer ytterligare ett belopp av 90,900 kronor.

Förevarande anslagspost bör därför höjas till 848,000 kronor.

Anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å extra stat

måste å ena sidan ökas med det belopp, som erfbrdras för de föreslagna 3

nya sekreterartjänstema och den tillstyrkta byråingenjörsbefattningen, men

kan å andra sidan nedsättas på grund av överflyttningen till ordinarie stat

av vissa tjänster. Posten, som nu är upptagen till 79,000 kronor, bör upptagas

till (79,000 + 27,600 — 43,800) 62,800 kronor.

I det belopp av 24,100 kronor, som i gällande stat upptagits till arvoden

och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj : t, ingår ett belopp av 1,000 kronor, utgörande arvode för ett halvår

till en sakkunnig i hygieniska frågor. Motsvarande belopp erfordras även

för tiden 1 juli—31 december 1938. För tiden 1 januari—30 juni 1939 är

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

65

att räkna med arvode av 2,500 kronor. Posten bör därför uppskattas till

(24,100 + 2,500) 26,600 kronor.

Vad beträffar anslagsposten till grundavlöningar till övrig

icke-ordinarie personal är att mörka, att det i gällande stat upptagna

beloppet av 548,400 kronor visat sig vara för lågt beräknat, varför

Kungl. Maj:t i proposition (nr 122) till årets riksdag hemställt om förstärkning

av denna post med 55,000 kronor. Med hänsyn härtill torde ifrågavarande

medelsbehov böra beräknas med utgångspunkt från en summa av

(548,400 + 55,000) 603,400 kronor. Detta belopp bör vidare å ena sidan

minskas på grund av överflyttningen av tjänster till anstaltens ordinarie stat

och av en amanuenstjänst till kommerskollegium, men bör å andra sidan ökas

med vad som erfordras för avlönande av vissa extra ordinarie tjänster å arbetarskyddsbyrån.

Med hänsyn till den betydande ökning i anstaltens verksamhet,

som av olika anledningar inträtt och ytterligare är att förvänta, bör

anslagsposten härutöver höjas med ett belopp av närmare 50,000 kronor.

Posten torde i runt tal kunna beräknas till 600,000 kronor.

Med anledning av vad anstalten anfört rörande posten till avlöningsförhöjningar

till övrig icke-ordinarie personal uppskattar

jag utgiftsbehovet under denna post till 75,000 kronor.

Posten till särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän torde kunna upptagas till 110,000

kronor.

Enligt dessa kalkyler bör nu ifrågavarande anslag för nästa budgetår beräknas

till (848,000 + 62,800 + 26,600 + 600,000 + 75,000 + 110,000 =)

1,722,400 kronor.

Riksförsäkringsaustnltens omkostnadsanslag.

Gällande stat.

För löpande budgetår är förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten: omkostnader

upptaget till 143,700 kronor. Beträffande användningen av detta

anslag har Kungl. Maj:t den 4 juni 1937 fastställt följande stat.

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Reseersättningar, förslagsvis............................. kronor 9,200

2. Expenser, förslagsvis.................................... » 128,000

3. Publikationstryck, förslagsvis............................ » 5,500

4. Övriga utgifter:

a. Förvaring i riksbanken av värdehand
lingar

ingående i anstaltens fonder, förslagsvis

..............................kronor 8,700

b. Räkenskapsböcker, bindning och fastighetsvärdering

m. m., förslagsvis..........*___300 » 9,000

Summa kronor 151,700

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer och blanketter, olycksfallsanmälan

m. m. samt ersättning för rättegångskostnader...... kronor 8,000

Nettoutgift kronor 143,700.

Riksförsäkringsanstaltens framställning.

I skrivelse den 31 augusti 1937 har riksförsäkringsanstalten framlagt förslag

rörande omkostnadsanslagets beräkning för nästa budgetår.

Beträffande utgifterna till reseersättningar anför anstalten, att dessa

utgifter under budgetåret 1936/1937 uppgått till 7,858 kronor. Med hänsyn

till arbetarskyddsbyråns överflyttning och då posten i övrigt visat sig vara

för knappt beräknad föreslår anstalten en höjning av posten till 11,000

kronor.

Rörande medelsbehovet till expenser anför anstalten följande.

Kostnaderna för bränsle och lyse hade under budgetåret 1936/1937 uppgått

till 14,047 kronor. Med hänsyn till ytterligare vidtagen höjning av kokspriset

samt utvidgningen av lokalerna torde utgifterna ej kunna beräknas

till lägre belopp än 17,500 kronor.

Kostnaden för städning och renhållning, som under budgetåret 1936/1937

uppgått till 21,014 kronor, komme att ökas på grund av dels lokalernas utvidgning,

dels ingånget avtal med städerskorna, innebärande ökade förmåner

för dem. För ändamålet borde beräknas 27,000 kronor.

Kostnaderna för skrivmaterialier, papper, blankettryck m. m., hade under

budgetåret 1936 1937 uppgått till 48,292 kronor mot 39,268 kronor nästföregående

budgetår. Den starka ökningen vore beroende bland annat på

kostnaden för de i 100,000-tals exemplar utsända trycksakerna angående

den frivilliga försäkringen för hemmavarande barn. Vidare hade riksförsäkringsanstalten

jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 11 december

1936 låtit trycka blanketter till vissa läkarintyg för anstaltens och de ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagens gemensamma räkning. Efter vissa

grunder betalade bolagen efter varje år sin andel i kostnaderna för dessa,

varigenom de särskilda uppbördsmedlen komme att ökas med sannolikt omkring

1,500 kronor per år. Ifrågavarande kostnader torde med hänsyn jämväl

till arbetarskyddsbyråns överflyttning för budgetåret 1938/1939 böra beräknas

till 49,000 kronor.

Till telegram, telefon och annonsering hade under budgetåret 1936/1937

åtgått 17,208 kronor. Utgiftsposten torde på grund av anstaltens utvidgning

samt i vissa fall höjda avgifter böra för budgetåret 1938/1939 beräknas

till 19,000 kronor.

Till inköp och underhåll av inventarier m. m. hade under budgetåret 1936/

1937 använts 25,710 kronor. De jämförelsevis höga kostnaderna hade bland

annat berott på inköp av inventarier i samband med utvidgning av lokalerna

samt anskaffande av nya skriv- och räknemaskiner. Utgiftsposten torde

för budgetåret 1938/1939 böra upptagas till 20,000 kronor.

Belastningen å utgiftsposten till bokinköp, bindning av böcker och handlingar

m. fl. ändamål har under budgetåret 1936/1937 utgjort 20,147 kronor.

Med hänsyn till den ökade omfattningen av riksförsäkringsanstaltens

verksamhet och arbetarskyddsbyråns överflyttning syntes posten böra beräknas

till 21,000 kronor.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

67

Riksförsäkringsanstalten har alltså för expenser beräknat sammanlagt

(17,500 + 27,000 + 49,000 + 19,000 + 20,000 + 21,000 =) 153,500 kronor.

Beträffande utgifterna för publikationstryck erinrar anstalten,

att av det belopp av 5,500 kronor, som beräknats för budgetåret 1937/1938,

2,500 kronor avsetts för arbetarskyddsbyrån under första halvåret 1938. Med

hänsyn härtill uppskattar anstalten ifrågavarande utgifter för nästa budgetår

till 8,000 kronor.

Med avseende å posten övriga utgifter framlägger anstalten följande

beräkningar.

Från posten bestredes omkostnader för anstaltens fonder. Utgifterna för

detta ändamål hade under budgetåret 1936/1937 uppgått till 8,422 kronor.

Den största posten bland dessa utgifter avsåge förvaring i riksbanken av fondernas

värdehandlingar. Kostnaderna därför kunde för budgetåret 1938/1939

beräknas till 9,100 kronor. Därtill komme omkring 400 kronor för räkenskapsböcker,

bindning och fastighetsvärdering. Sammanlagt borde sålunda

utgiftsposten upptagas till 9,500 kronor.

Inkomstposten för särskilda uppbördsmed el uppskattar anstalten

till 11,500 kronor, därvid räknats med 4,000 kronor för försäljning av

arbetarskyddsbyråns publikationer.

Omkostnaderna hava alltså av anstalten upptagits till (11,000 + 153,500 +

8,000 + 9,500 — 11,500 =) 170,500 kronor.

Departementschefen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förevarande förslag har jag i och för sig

icke något att erinra. Den utvidgning av arbetarskyddsbyråns verksamhet,

som jag i det föregående förordat och vilken är avsedd att inträda från och

med den 1 januari 1939, lärer emellertid medföra, att kostnaderna för reseersättningar,

expenser och publikationstryck få uppskattas till något högre belopp

än de av anstalten ifrågasatta. Anstaltens omkostnadsanslag torde kunna

beräknas enligt följande uppställning:

Utgifter.

1. Reseersättningar, förslagsvis............................. kronor 15,000

2. Expenser, förslagsvis.................................... » 155,000

3. Publikationstryck, förslagsvis............................ » 12,000

4. Övriga utgifter (omkostnader för förvaltningen av riksförsäk
ringsanstaltens

fonder), förslagsvis...................... >> 9,500

Summa kronor 191,500.

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer och blanketter, olycksfallsanmälan

m. m. samt ersättning för rättegångskostnader ... kronor 11,500

Nettoutgift kronor 180,000.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Yrkesinspektionens arlöningsanslag.

Förslagsanslaget till yrkesinspektionen: avlöningar är för budgetåret 1937/

1938 upptaget till 358,400 kronor. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 april

1937 gäller för yrkesinspektionen följande av riksdagen godkända personal
-

förteckning:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

9 yrkesinspektör................................................ B 28

1 skogs- och flottledsinpektör...................................... B 27

1 yrkesinspektris.................................................. B 26

9 yrkesinspektörsassistenter........................................ B 21

1 assistent ....................................................... B 20

2 yrkesinspektrisassistenter.....................’................... B 18

18 underinspektörer................................................. B 16

1 kontorsbiträde.................................................. B 4

Vidare har Kungl. Maj:t den 23 april 1937 fastställt följande av riksdagen

godkända avlöningsstat för yrkesinspektionen:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis.....kronor 291,700

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m...............kronor 51,200

b. Avlöningsförhöjningar m. m. förslagsvis » 7,300 » 58,500

3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjän
stemän,

förslagsvis.................................... » 8,200

Summa förslagsanslag kronor 358,400

Då jag utgår från att den av mig förordade omorganisationen av yrkesinspektionen

bör genomföras först från och med ingången av nästa kalenderår,

behöver någon ändring i yrkesinspektionens personalförteckning icke

vidtagas för tiden 1 juli—31 december 1938. Vid bifall till vad jag i det

föregående föreslagit bör personalförteckningen från och med den 1 januari

1939 erhålla följande utseende:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

11 yrkesinspektörer................................................ B 28

1 skogs- och flottledsinspektör..................................... B 27

1 yrkesinspektris.................................................. B 26

11 förste distriktsingenjörer................................. B 24

13 distriktsingenjörer............................................... B 21

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 69

Befattning Lönegrad

1 assistent....................................................... B 20

1 yrkesinspektrisassistent.......................................... B 18

22 underinspektörer ............................................... B 16

1 kanslibiträde................................................... B 7

12 kontorsbiträden................................................. B 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 yrkesinspektrisassistent .......................................... B 18

Tjänstemän å extra stat.

3 distriktsinspektriser............................................. B 22

Yrkesinspektionens avlöning sanslag torde för nästa budgetår kunna beräknas

på följande sätt.

Utgifterna under anslagsposten till avlöningar till tjänstemän

å ordinarie stat kunna för tiden 1 juli—31 december 1938 uppskattas

till hälften av det för innevarande budgetår upptagna beloppet eller alltså —

efter någon avrundning — till 145,900 kronor. För tiden 1 januari—30 juni

1939 torde motsvarande utgifter få uppskattas till 239,600 kronor. Sammanlagda

beloppet blir alltså (145,900 + 239,600 =) 385,500 kronor.

Vid bifall till mitt förut framställda förslag rörande den kvinnliga yrkesinspektionens

befattningshavare måste upptagas en avlöningspost, från vilken

kan avlönas en övertalig ordinarie yrkesinspektrisassistent i lönegraden

B 18. Posten, som bör rubriceras avlöning till en tjänsteman

å övergångsstat, bör för nästa budgetår beräknas till 2,900 kronor,

motsvarande halv årskostnad för ifrågavarande ändamål. Såsom jag förut

antytt, är det troligt, att den verkliga belastningen å denna post skall bliva

obetydlig.

I staten måste vidare med hänsyn till förslaget om inrättande av 3 distriktsinspektriser

å extra stat upptagas en ny post till avlöningar till tjänstemän

å extra stat, vilken post kan beräknas till 9,800 kronor motsvarande

19,600 kronor för år.

Utgifterna för grundavlöningar till övrig i c k e-o r d i n ar i e

personal torde kunna beräknas för förra budgethalvåret till 25,600

kronor och för det senare budgethalvåret till 39,200 kronor. Sammanlagda

beloppet skulle således bliva 64,800 kronor.

Medelsbehovet för avlöningsförhöjningar till övrig ickeordinarie

personal uppskattar jag lill omkring 8,000 kronor.

Vad slutligen angår anslagsposten till särskilda löneförmåner

till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, är för förra

budgethalvåret att räkna med ett belopp av 4,100 kronor, medan utgifterna

för senare budgethalvåret kunna antagas bliva något högre. Jag förordar,

att de sammanlagda utgifterna för nästa budgetår beräknas till 10,000

kronor.

Enligt dessa kalkyler bär ifrågavarande anslag för budgetåret 1938/1939

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition nr 231.

upptagas till (385,500 + 2,900 + 9,800 -f 59,800 + 8,000 + 10,000 =)

476,000 kronor.

Yrkesinspektionens omkostnadsanslag.

Gällande stat.

Förslagsanslaget till yrkesinspektionen: omkostnader är för löpande budgetår

bestämt till 143,000 kronor. Kungl. Maj:t har den 4 juni 1937 fastställt

följande stat rörande anslagets användning.

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ...................... kronor 126,300

2. Expenser, förslagsvis ............................ » 16,700

Summa kronor 143,000.

1937 års arbetarskyddskominitté.

De sakkunniga hava i sitt betänkande anfört, att ett bifall till sakkunnigförslaget

i vad detsamma avsåge den lokala yrkesinspektionens personalförhållanden

komme att medföra väsentlig höjning av inspektionens resekostnader.

De sakkunniga hava därför ansett, att inspektionens årliga resekostnader

framdeles borde beräknas till förslagsvis 225,000 kronor.

Beträffande anslagsposten till expenser räkna de sakkunniga med att

en höjning till 20,000 kronor skulle vara tillräcklig.

Härutöver räkna de sakkunniga dels med utgifter för hyror till de kanslilokaler,

som måste anskaffas i de nya inspektionsdistrikten, och för inventarier

till sagda lokaler, dels ock med kostnader för viss teknisk utrustning

åt inspektionspersonalen. I sistnämnda hänseende anföra de

sakkunniga följande.

Med våra dagars högt uppdrivna fordringar på exakthet och uniformitet

i inspektionsarbetet erfordrades det, att inspektionspersonalen finge tillgång

till viss instrumentell utrustning för att möjliggöra ett objektivt bedömande av

ifrågakommande säkerhets- och sundhetsfrågor. Vad som i första hand torde

vara behövligt vore vissa enkla, lätt handhavbara, portativ» mätinstrument,

vilka möjliggjorde framläggandet av talmässiga bevis för riktigheten av de

vid en inspektion framställda kraven.

Som exempel på praktiskt viktiga, och endast med hjälp av instrument

objektivt bedömbara förhållanden, kunde anföras frågan örn belysningens

styrka och tillräcklighet på viss arbetsplats, luftströmmens hastighet i en

ventilationsanläggning, varvtalet på en axel etc.

De sakkunniga föresloge, att varje distrikt till en början utrustades med följande

tekniska mätapparater, nämligen 1 katatermometer, 1 varvräknare, 1

anemometer, 1 belysningsmätare, 1 kamera och en apparat för bestämning av

koloxidhalten i luft. Denna utrustning kunde beräknas draga en kostnad per

distrikt av 650 kronor och alltså för samtliga inspektionsdistrikt 7,150 kronor.

Departementschefen.

Utgifterna för resor vid yrkesinspektionen torde för tiden 1 juli—31 december

1938 böra beräknas till 65,000 kronor, vilket belopp i stort sett motsva
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

71

rar hälften av det för närvarande för helt budgetår beräknade beloppet. För

tiden 1 januari—30 juni 1939 bör givetvis räknas med ett avsevärt högre

belopp. Jag får i sådant hänseende föreslå en summa av 100,000 kronor motsvarande

200,000 kronor för helt budgetår. Posten till reseersättninga

r skulle alltså för nästa budgetår få upptagas till 165,000 kronor. I detta

sammanhang vill jag framhålla, att jag förutsätter, att, därest byråassistenten

för sjöfartsärenden framdeles i egenskap av byrådirektör i kommerskollegium

kommer att fungera såsom specialinspektör för tillsynen rörande lastning och

lossning av fartyg, de resekostnader, som föranledas av specialinspektionen,

skola få bestridas från förevarande anslagspost.

Vad övriga omkostnader beträffar, tillstyrker jag, att för anskaffande av

omförmälda tekniska utrustning beräknas ett belopp av omkring 7,000 kronor.

Vidare förordar jag, att såväl dessa kostnader som erforderliga utgifter

för anskaffande av inventarier för nya expeditionslokaler skola få bestridas

från anslagsposten till expenser. Med hänsyn härtill samt till den ökade

omfattning av yrkesinspektionens verksamhet, varmed är att räkna från och

med 1939 års ingång, lärer denna post för nästa budgetår få beräknas till

35,000 kronor.

Omförmälda hyresutgifter böra bestridas från statens allmänna

fastighetsfond och påverka alltså ej nu ifrågavarande anslag.

Omkostnadsanslaget lärer vid sådant förhållande för budgetåret 1938/1939

få beräknas till (165,000 + 35,000—) 200,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten

att tillämpas från och med den 1 juli till och

med den 31 december 1938:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet —

5 byråchefer...................................... B 30

3 ledamöter och byrådirektörer..................... B 28

1 förste aktuarie................................... B 26

1 sekreterare...................................... B 26

1 förste aktuarie................................... B 24

3 förste byråingenjörer............................. B 24

4 sekreterare...................................... B 24

9 aktuarier........................................ B 21

4 byråingenjörer................................... B 21

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Befattning Lönegrad

11 notarier......................................... B 21

15 kontorsskrivare.................................. B 15

1 kassör.......................................... B 14

1 materialförvaltare................................ B 14

9 kansliskrivare.................................... B 11

1 förste expeditionsvakt............................ B 7

33 kanslibiträden................................... B 7

6 expeditionsvakter................................ B 5

90 kontorsbiträden.................................. B 4.

Tjänstemän å extra stat.

1 förste byråingenjör............................... B 24

3 sekreterare...................................... B 24

1 aktuarie........................................ B 21

1 byråingenjör..................................... B 21

2 notarier......................................... B 21;

II) godkänna följande personalförteckning för riksförsäkringsanstalten

att tillämpas från och med den 1 januari 1939:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet —-

5 byråchefer...................................... B 30

3 ledamöter och byrådirektörer.................... B 28

1 byrådirektör..................................... B 28

1 förste aktuarie................................... B 26

1 förste byråingenjör............................... B 26

1 sekreterare...................................... B 26

1 förste aktuarie................................... B 24

3 förste byråingenjörer............................. B 24

4 sekreterare...................................... B 24

9 aktuarier........................................ B 21

4 byråingenjörer................................... B 21

12 notarier......................................... B 21

15 kontorsskrivare................................... B 15

1 kassör................ B 14

1 materialförvaltare................................ B 14

9 kansliskrivare.................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ............................ B 7

33 kanslibiträden................................... B 7

6 expeditionsvakter................................ B 5

91 kontorsbiträden.................................. B 4

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 73

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å extra stat.

1 förste byråingenjör............................... B 24

3 sekreterare...................................... B 24

1 aktuarie........................................ B 21

2 byråingenjörer................................... B 21

2 notarier......................................... B 21;

III) godkänna följande avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten

att tillämpas under budgetåret 1938/1939:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis...........................kronor 848,000

2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, för
slagsvis

.............................. » 62,800

3. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Majit.............. » 26,600

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. kronor 600,000

b. Avlöningsförhöjningar,

m. m., förslagsvis .. » 75,000 » 675,000

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie

tjänstemän, förslagsvis....... » 110,000

Summa förslagsanslag kronor 1,722,400;

IV) till Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar för budgetåret

1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av kronor 1,722,400;

V) till Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader för budgetåret

1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av . . kronor 180,000;

VI) godkänna följande personalförteckning för yrkesinspektionen

att tillämpas från och med den 1 januari 1939:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

11 yrkesinspektörer................................. B 28

1 skogs- och flottledsinspektör...................... B 27

1 yrkesinspektris................................... B 26

11 förste distriktsingenjörer.......................... B 24

13 distriktsingenjörer................................ B 21

1 assistent........................................ B 20

1 yrkesinspcktrisassistent........................... B 18

22 underinspektörer................................. B 16

1 kanslibiträde.................................... B 7

12 kontorsbiträden.................................. B 4

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231. 6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 231.

Befattning Lönegrad

Tjänsteman å övergångsstat.

1 yrkesinspektrisassistent........................... B 18

Tjänstemän å extra stat.

3 distriktsinspektriser.............................. B 22;

VII) godkänna följande avlöningsstat för yrkesinspektionen

att tillämpas under budgetåret 1938/1939:

i

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,

förslagsvis............................ kronor 385,500

2. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat,

förslagsvis............................ » 2,900

3. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, för
slagsvis

............................... » 9,800

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. kronor 64,800

b. Avlöningsförhöjningar,

m. m., förslagsvis..... » 8,000 » 72,800

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie

tjänstemän, förslagsvis........ » 10,000

Summa förslagsanslag kronor 481,000;

VIII) till Yrkesinspektionen: Avlöningar för budgetåret

1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av.. kronor 481,000; samt

IX) till Yrkesinspektionen: Omkostnader för budgetåret

1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 200,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381100

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens organisation m. m. s. 1 i texten
  2. SU 1938:110 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående yrkesinspektionens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten